SOU 1952:13

Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m

3. F astighetsinnehavares rätt till fiskeutövning i andra än de

till fastigheten hörande vattnen.

Ovan har av utredningsmannen behandlats frågan om reglering av vid avvittringen uppkommen ojämnhet i tilldelning av vattenområden åt fas— tigheterna i lappmarkerna. Utredningsmannen har därvid kommit till slut- satsen, att dylik reglering påkallades allenast beträffande Norrbottens läns - lappmarker.

Nu skall upptagas spörsmålet, huruvida hemmansägare och åbor i lapp- markerna må äga särskild rätt att fiska i kronans eller enskilda tillhöriga vattenområden. Alltjämt påträffar man ute i bygderna bland jordinnehavar- na den uppfattningen, att de, utöver den fiskerätt som tillkommer dem i egna vatten, även ha viss rätt till fiske i utanförliggande vattenområden, vare sig dessa utgöras av vatten, vilka nyttjades under de nybyggen som mot- svara deras nuvarande gårdar men vid avvittringen tillfallit andra, eller ock av kronovatten. Nämnas må, att en liknande uppfattning förspörjes jämväl bland den bofasta icke-jordbruksidkande ortsbefolkningen. Bland denna finnas många, som tro sig äga rätt att för fiske använda sig av kronans vatten i orten.

Till belysande av frågan om jordinnehavares rätt till fiske i vatten utanför . hans fastighet må först erinras om den fiskerätt, som medföljde de i lapp- markerna upptagna nybyggena, samt i samband därmed den rätt att utnyttja lappmarkernas nyttigheter, som tillkom lappmarkernas ursprungliga inbyg- gare, lapparna.

Nybyggarnas och lapparnas fiskerätt.

De fiskevatten, vilka enligt insyningsutslaget rörande nybygges "upptagan- de stodo till förfogande för nybyggarens husbehovsfiske, torde tillfyllest till— godosett fiskebehovet och kunde även sedermera kompletteras. V attnen finge väl ej av nybyggaren nyttjas med ensamrätt, utan även andra nybyggare kunde hänvisas till samma vatten. Nybyggarna voro emellertid icke så många, att ej tillräckligt fiske stod öppet för envar. Vattnen äro talrika i lapp— markerna. När det i 1749 års lappmarksreglemente, som skulle gälla såväl de i anslutning till reglementet upplåtna nybyggena som bosättningar enligt äldre ordning, stadgas, att envar nybyggare borde så vitt möjligt tillgodoses med fiske för sitt behov, lärer så ock allmänt blivit fallet. God tillgång till fiske har ock, i allt fall under lång tid efter nybyggets anläggande, varit en förutsättning för nybyggets bestånd.

Vidsträcktare rätt till fiske" än nybyggesförfattningarna tillerkänna ny- byggarna torde icke ha tillkommit dem. Lapparna voro lappmarkernas ur— sprungliga invånare och ägde ensamma för sin utkomst förfoga över dessa

trakter, i den mån icke genom särskilda bestämmelser gjordes inskränk- ningar.

Lapparna antagas ursprungligen ha varit jägare och fiskare och först se- nare såsom näring upptagit renskötsel med av dem ägda och vårdade hjordar. För sin renskötsel och sina levnadsbehov ägde de använda de nyttigheter na— turen erbjöd. Landet var redan på 1500-talet indelat i särskilda lappmarker. Tidigt blevo lapparna inbördes hänförda till särskilda byar. De flesta lappar vistades år från år på samma ställen och innehade sina särskilda land. Se— dan lång tid tillbaka ha lapparna varit föremål för beskattning. Skatten ut- gick dels såsom skatt för nyttjande av fiske i vissa floder och sjöar och dels såsom en personlig skatt eller en blandning av personlig skatt och förmö- genhetsskatt. Under 1600—talets senare del började särskilda jordeböcker upprättas för lappmarkerna, vari upptogos varje lapps land och fiskevatten. Sedermera utgick viss skattesumma för varje lappby att fördelas på lappar- na i byn. Detta tillämpades första gången i den jordebok, som fastställdes år 1698; och ordningen har därefter kvarstått ända tills lappskatten upphörde. Den lappbyn åsatta skattesumman skulle nedsättas, om nybyggesupplåtelsc skedde på lappbyns område (jfr 1760 års lappfogdeinstruktion. Enligt 5 10 fann Kungl. Maj:t skäligt, »enär något lappland bliver anslaget till nybyggen, så att det ej vidare av lappfolket kan nyttjas till rendjursbete, fisk- och djurfång, det lappbyn icke vidare bör graveras för ett sådant därifrån gänget lappland, utan kommer dess i jordeboken påförda skatt att avdragas ifrån byns skattesumma»). Rätten till land inbegrep rätt till jakt och fiske. Lapp- skatten kvarstod länge i lappmarkerna. I Jämtlands län avskrevs lappskat- ten år 1894, men i Norrbottens och Västerbottens län avskaffades den helt först genom förordningen den 28 september 1928 (nr 372).

Lapparnas rätt till landet i lappmarken var omfattande. De innehade väl icke några områden med äganderätt, och statsmakterna ansågo hinder ej föreligga att där upplåta nybyggen. Redan i de äldre bestämmelserna om lappmarkerna föreskrives dock skydd för lapparna. De finge ej förträngas. Bland annat återfinnes föreskrift härom i Kungl. Maj:ts plakat den 27 sep- tember 1673 angående lappmarkernas bebyggande. Här framhålles önsk- värdheten av att åbor inflyttade till landets upparbetande. Dessa skulle emel- lertid få bruka endast den jord, »varav lapparna efter sin näringsart nu ingen nytta eller fördel sig kunna göra». 1749 års lappmarksreglemente in- nehåller stadgande, att nybyggesanläggningar ej finge lända någon till för- fång. Härmed torde avsetts att skydda även lapparna. Lappfogdeinstruktio- nen av 1760 föreskriver närmare, att genom nybyggens upprättande »ingen lappman drives ifrån renbetet på mosshedar och berg, som endast för dess renar men icke för nybyggares kreatur tjänliga äro».

Upplåtelser i lappmarkerna åt andra än lappar kunde endast ske enligt statsmakternas bestämmande. I den mån ej i sådan ordning skedde in- skränkningar, bibehöllos lapparna vid sina gamla rättigheter att förfoga över landet.

Med hänsyn till lappmarksindelningens uppkomst samt lappmarkernas

ställning och lapparnas rättigheter därstädes torde de allmänna bestäm- melser, som i andra delar av landet reglerade de enskildas förhållanden med avseende å tillgodogörandet av nyttigheter, sådana som fiske och jakt, icke varit av större betydelse i lappmarkerna.

Vad gäller rätten att för fiske nyttja förefintliga vatten i lappmarkerna må härutinnan framhållas följande.

I 1734 års lag omnämnas endast två slag av kronofisken, nämligen ko- nungens enskilda fisken samt konungens allmänna fisklägen och grund i skären. Beträffande fiske i strömmar och insjöar, som ej var konungens en- skilda fiske, ägde lagen ej annat stadgande än det som vilar på den gamla regeln om strandägarens rätt till vattnet och därmed fisket utanför hans strand. Denna regel fick uttryck i lagen bland annat genom bestämmelserna att bys oskiftadc fiskevatten fick brukas av dem, som däri ägde del, samt att de, som hade rätt i allmänning, ägde nyttja allmänningens fiskevatten.

Erinras må ock om regeln i 12 kap. 4 & jordabalken rörande fastighets vattenrätt: >>Är å, sjö eller sund sidlångs byar emellan, ägen då halft var- dera.» Här utsäges intet om fisket, men torde, vid jämförelse jämväl med nyssnämnda stadganden om fiske i oskiftat vatten och vid allmänning, fram- gå, att med äganderätt till vattnet följde fisket. Rubriken till 12 kap. beteck- nar, att kapitlet handlar om »rå och rör och andra bostada skäl byar emel— lan». Detta torde innebära, att det avser att giva regler för avgränsning av de särskilda byarnas rättigheter. Efter ovannämnda angivande i 4 & av de olika byarnas vattenrätt tillägges att, om någon har urminnes hävd på ut— holmar, fisken eller fiskeskär, äger han okvald behålla sådan rätt. Härav må kunna slutas att, där dylikt undantag ej finnes, fisket tillhör ägaren av vattnet. I samband med stadgande i senare författningar, att fiskerätten föl- jer strandrätten, anföras motsvarande undantag rörande fiskets förbehål— lande åt särskilt berättigad.

Genom 1766 års fiskeristadga givas föreskrifter angående förfogandet över kronans allmänna fisken vid kronoallmänningar, parker, holmar och re- cognitionsskogar. Under nämnda allmänningar och parker torde ha ingått även kronans stora skogs- och fjällområden i lappmarkerna. Med länssty- relsens tillstånd och mot skälig avgift skulle nämnda fisken få användas av alla som bodde inom häradet eller socknen, dock att, om hemman vore där belägna, skulle de till dess delning skett åtnjuta fritt fiske. I samband här— med stadgas, att den, som ville slå sig ned vid dylika fiskelägenheter för att idka fiske jämte odling, skulle anmäla sig hos länsstyrelsen och erhålla bygg- ningsplats, som lägenheten medgåve; och skulle dess årliga avgift lämpas härefter, sedan frihetsåren lupit till ända. Ifrån allmänt nyttjande skulle - dock undantagas de fiskevatten, som kronan upplåtit. till enskilda emot nå- gon avgift och tunga. Nämnda bosättningar kunna, vad nu angår lappmar— kerna, väl syfta på de nybyggesupplåtelser, som skedde genom det ej långt före fiskeristadgan utfärdade 1749 års lappmarksreglemente. Den avgift, varom talas, avser den skatt, som skulle erläggas för nybygget och därmed förbundet fiske. Här synes föreligga en till viss plats hänvisad fiskerätt; och *

hela anordningen överensstämmer med föreskrifterna om nybyggen. Det undantag, som göres från allmänt nyttjande av vattnen, innebär skydd jämväl för lapparnas rättigheter. Fiskevattnen inom lappmarkerna hade genom givna författningar och hela landskapet Lapplands reserverande i främsta rummet för lapparnas behov upplåtits till lapparna, som för denna förmån v'oro ålagda viss avgift och tung-a. Det kan ock ifrågasättas, om stad- gandet i 1766 års fiskeristadga rörande rätt för hemman att, intill dess del— ning av marken skett (d. v. s. hemmanet utbrutits ur kronans mark genom avvittring), åtnjuta fritt fiske inom socknen överhuvud var tillämpligt inom lappmarkerna med hänsyn till lapparnas rättigheter därstädes samt inne- hållet av bestämmelserna i fiskeristadgan och lappmarksreglementet. Här- vid bortses från den ovissa innebörden av det i nämnda stadgande upptagna ordet »liemman», som i lappmarksreglementet synes komma till använd- ning både beträffande äldre och nyupptagna nybyggen, ävensom den, när fråga är om nybygges fiskerätt, anmärkningsvärda uppdelning, som skulle inträtt mellan å ena sidan de nybyggen, vilka blivit mantalssatta och i öv- rigt innehade förutsättningarna att kunna anses såsom »hemman», samt å andra sidan de nybyggen, vilka ej ingått under sagda beteckning och så- lunda ej skulle få fri fiskerätt inom socknen. Enligt utredningsmannens me- ning torde överhuvud icke några jordbruksgårdar i lappmarkerna haft all- män fiskerätt inom den socken, där de lågo.

Till jämförelse kan nämnas, att även nybyggarnas rätt till jakt var reg- lerad i nybyggesförfattningarna. Enligt 1749 års lappmarksreglemente 'fingo nybyggarna jaga endast inom visst avstånd från hemvistet.

Enligt fiskeristadgan av 1852 upptagas såsom allmänna kronofisken de ström— och insjöfisken vid kronans allmänningar, parker och holmar, som kronan icke enskilt sig eller annan förbehållit. I nämnda undantag må ingå lapparnas skattlagda rätt att nyttja vattnen i lappmarkerna, i den mån ej annat särskilt stadgats; och i anslutning därtill får tolkas den bibehållna bestämmelsen att, till dess delning försiggått, hemman skulle njuta fritt fiske inom socknen. Borttagits har hänvisningen rörande personer, som ville bo- sätta sig vid allmänt kronofiske och upptaga odling. I och för sig var en dylik hänvisning ock överflödig, då ordningen för bosättning i lappmarkerna var reglerad genom nybyggesbestämmelserna.

För tiden efter tillkomsten av 1852 års fiskeristadga skedde undan för undan i samband med avvittringen ett särskiljande av områdena för lappar- nas och nybyggarnas näringsutövning, varjämte genom lagstiftning närmare klarlades lapparnas särskilda rätt, bland annat, till fiske i förhållande till nybyggarna och andra. Härom må vidare framhållas följande.

Lappmarkernas gränser mot kustbygden, som närmare fastställdes först på 1700-talet, uppgingos med ledning av böndernas och lapparnas pretentio- ner och hävd. Den framträngande bebyggelsen och uppodlingen, som tog större fart först i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, nödvändig— gjorde en tydlig gränsdragning mellan lapparnas och nybyggarnas rättig- heter. Bestämmelser härom upptogos i 1850 års avvittringsstadga. I 5 1

angives, att avvittringens i sagda lappmark föremål vore, bland annat, att avskilja och bestämma de delar av lappmarken, där tills vidare anlägg- ningar av nybyggen icke finge äga rum, utan lappallmogen skulle äga oin— skränkt rätt till bete för sina renar. Emellertid skulle enligt 5 7 lapparna ej vara förhindrade att heta sina hjordar även på odisponerade kronomarker inom lappmarkens övriga delar, men finge inom dessa befintliga'renbetes- trakter användas till nybyggesanläggningar, när så funnes lämpligt. Redan genom kungl. brev den 28 december 1861 förordnades emellertid, att avvitt- ring efter stadgan ej skulle fullföljas, och genom 1873 års avvittringsstadga upphävdes densamma.

Tanken på avsättandet av särskilda områden för bosättning och särskilda områden, som i första hand skulle användas för lapparna och renskötseln, fullföljdes genom Kungl. Maj:ts brev den 13 december 1867 angående be- stämmande av en provisorisk gräns emellan lappmarkernas kulturland och f j ällbygd. Genom de däri intagna stadgandena kommo lapparnas rättigheter att i särskild grad skyddas ovan en viss bestämd gräns, den s. k. kultur- gränsen. Där finge nybyggen ej vidare anläggas. Områdena finge däremot upplåtas till renbetesland åt lappar, för så vitt de icke redan med behörigt tillstånd innehades av enskilda. Lapparna ägde sålunda en särskild rätt att, i den mån trakterna ej voro disponerade för särskilt ändamål, använda dem för sin renskötselnäring, varunder givetvis inbegripits fiske och jakt i över— ensstämmelse med vad tidigare varit gällande.

Den sålunda upptagna principen ligger till grund i 1873 års avvittrings- stadga, där det upprepas, att vid avvittringen en gräns skulle bestämmas emellan de delar av lappmarken, som vore tjänliga till odling, och den mark, där nyhyggesanläggningar icke vidare finge tillåtas. Även efter den allmänna avvittringens genomförande finge väl åt hugade sökande upplåtas nybyggen men endast på odisponerad mark nedom sagda gräns. Lapparna skulle så- som dittills vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogs- mark inom lappmarkerna samt, i den män för betesrättens utövande voro nödigt, till husbehov nyttja skogen. Å enskildas skogar nedom kulturgrän- sen ägde de dock utöva renskötsel endast vintertid. Renbetesland, som där kunde finnas, finge emellertid användas för renbete även på sommaren.

Avvittringen innebar en uppgörelse emellan kronan och nybyggena men även i viktiga avseenden emellan nybyggarna och lapparna. En förändrad . ställning inträdde i nybyggarnas jordinnehav. Deras förutvarande nyttjan- derätt till jorden och vissa naturens nyttigheter utbyttes mot ägande— eller åborätt till särskilda till gränserna bestämda jordområden, med vilka följde de rättigheter till fiske, jakt och andra förmåner, som plåga tillkomma en självständig fastighetsenhet. Enligt för jordinnehavarna gynnsamma regler tilldelades hemmanen och de till gränserna bestämda nybyggena skogsom- råden i utbyte mot den förutvarande ovissa rätten till skogsfångst. Krono- parker bildades och områden avsattes att brukas för ortens allmänna behov etc.

Lapparna fingo bekräftad sin urgamla rätt att föra sina renar på bete inom

därtill tidigare nyttjade områden. Rörande lapparnas övriga rättigheter talas icke i vidare mån än att de även efter avvittringen skulle äga att nedom odlingsgränsen, i den män för betesrättens utövande vore nödigt, begagna sig av skogen. Fiskerätten omnämnes sålunda ej; och lärer detta ha inne- burit, att lapparna såsom förut fingo fiska även i de för nybyggarna utlagda fastigheternas vatten.

Genom 1886 års renbeteslag träffades slutlig uppgörelse mellan kronan och lapparna, därvid även lapparnas ställning till den jordbrukande befolk- ningen ytterligare klarlades. Renbeteslagen fullföljde och utformade i detalj den genom 1867 års kungl. brev och avvittringsbestämmelserna påbörjade uppdelningen emellan kronan, lapparna och enskilda fastighetsinnehavare av deras inbördes rättigheter. Härvid lades odlingsgränsen eller, såsom den tidigare kallades, kulturgränsen såsom grund. Lapparna bibehöllo sin rätt att uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt i övrigt i de trakter de efter gammal sedvana ditintills hade besökt. Där ägde de »betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar». Områdena ovan kulturgränsen, i den mån dessa icke blivit av kronan särskilt disponerade, såsom för hemman o. d., benämnas i lager. om- råden, som för lapparna särskilt bibehållits, eller »för lapparna avsatta land». Här fingo lapparna uppehålla sig året om samt då även fiska och jaga. Men även härutöver angåvos trakterna ovan kulturgränsen såsom lapparnas särskilda land. För lapparnas räkning förbehölls avkomsten av bete, slåtter, fiske och jakt i den mån ej lapparna begagnade sig av dessa nyttigheter. Lapparna fingo väl ej, såsom understundom av dem tillämpats, själva göra upplåtelser härav åt andra men, där så kunde ske utan intrång för lap- parna, tillkom det länsstyrelsen att i viss ordning mot avgift meddela upp- låtelser. De medel som härigenom inflöte skulle användas till förmån för lapparna. På enskilda marker i lappmarkerna nedom kulturgränsen fingo de vistas endast under vintermånaderna, där ej dessa marker vid avvitt- ringen bibehållits såsom renbetesland. De vore berättigade, att nedom sagda gräns utöva jakt och fiske å nämnda renbetesland ävensom å annan inom lappmarkerna belägen utmark under den tid de ägde att där uppehålla sig medsina renar. Lappen fick i lappmarkerna till eget behov använda sko- gen; å sådana områden, >>som ej för lapparne bibehållas», dock endast med viss begränsning. Dessa bestämmelser visa huru vidsträckt lapparnas ur- gamla förfoganderätt varit över områdena i lappmarkerna, även om denna rätt nu jämkades samt endast ovan kulturgränsen bibehölls vid tidigare om- fattning och detta delvis i annan form.

Lapparnas tidigare allmänna rätt att förfoga över fisket och andra natu- rens nyttigheter i lappmarkerna kvarstod sålunda endast för trakterna ovan odlingsgränsen. Därnedom fingo de tillgodogöra sig allenast vad som tarva- des för att de i någorlunda oförändrad form skulle kunna uppehålla sin ren- skötselnäring och därtill knuten livsföring. Fiskerätten var dock även där ganska vidsträckt, då lapparna alltjämt voro berättigade att fiska i de en- skildas vatten. Tillgodogörandet av nyttigheterna å kronans marker nedom

odlingsgränsen kunde nu ske i samma ordning som å andra kronans områ- den och omhänderhades i huvudsak av domänstyrelsen.

Motsvarande regler rörande uppdelningen av lapparnas rättigheter ovan och nedom kulturgränsen, som upptagits i 1886 års lag, återfinnas i de senare renbeteslagarna av 1898 och 1928 med vissa förtydliganden och jämkningar. De trakter i lappmarkerna, där lapparna ägde större rättigheter beträffande renskötseln och tillgodogörande av nyttigheter, omtalas nu såsom områden ovan »odlingsgränsen». Uttrycket »för lapparna avsatta land» såsom be- teckning för de områden, där sagda nyttigheter skulle tillgodogöras till för- mån för lapparna, har utbytts mot »områden, som blivit till lapparnas ute- slutande begagnande anvisade». I 1928 års lag med däri den 23 maj 1947 gjord ändring har tillika skett ett fullständigare uppräknande av de nyttig- heter ovan odlingsgränsen, vilkas upplåtande skulle ske för lapparnas räk- ning. Nu upptagas, förutom bete, slåtter, inägor, jakt och fiske, dels grus— täkt samt med bete, slåtter och grustäkt jämförliga nyttigheter, dels ock mark, som under vissa angivna förhållanden kan medgivas till upplåtelse för bostad eller annat liknande ändamål. Upplåtelser skola meddelas av Kulgl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer; och skola Ine- del, som inflyta genom upplåtelserna, användas till förmån för lapparna eller verksamheten å den mark upplåtelsen avser. Kungl. Maj :t har genom brev den 30 juni 1947 uppdragit åt länsstyrelsen att omhänderha ifrågavarande upplåtelser utom av inägor och annan mark, varjämte förordnats, att mc- del, som inflyta genom de av länsstyrelsen gjorda upplåtelserna, skola till- föras lappfonden.

Utredningsmannen har här ovan utgått från, att de tidigare fiskeristad— gorna föga berörde lappmarkerna. 1896 års lag om rätt till fiske, som träd- de i stället för 1852 års fiskeristadga, utsäger, att beträffande lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat; och i förslaget om ny fiskelag upptages samma bestämmelse. Lapparnas ställning i fråga om fisket lämnas sålunda oberörd. Å andra sidan gäller fiskerättslagen även i lappmarkerna i allt vad som icke avser lapparnas särskilda rättigheter.

Den genom avvittring och lagstiftning inträdda förändringen av fiskerätts- förhållandena inom lappmarkerna föranledde till en början icke någon större förändring i befolkningens fiskevanor samt ej heller i dispositionen över huvud av kronans fiskevatten därstädes.

Det dröjde länge innan upplåtelser vare sig nedom eller ovan odlingsgrän- sen kommo till stånd i något större utsträckning. Domänstyrelsens upplå- telser och fiskevårdande verksamhet i övrigt började att taga fart först un- der 1930-talet. Därförinnan voro upplåtelserna mycket få och inkomsterna ringa. För vattnen ovan odlingsgränsen har väl denna utveckling, såsom det vill synas i anslutning till bestämmelserna i renbeteslagarna om fiskeupp- låtelser och ordningen härför, inträtt något tidigare ehuru även där ganska sent. -

rätt till fiske ivatten, som ej höra till deras fastigheter.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för de vid sammanträ- dena med ortsbefolkningen i Norrbottens läns fjälltrakter gjorda uttalan- dena om jordinnehavarnas fiskerätt (s. 61 ff.), anfördes ofta, att vid avvitt- ringarna i lappmarkerna icke kommit att behandlas frågan om den fastig— heterna medföljande rätten till fiske. Avvittringarna hade icke löst denna angelägenhet, varom icke funnes några bestämmelser i avvittringsförfatt- ningarna. Avvittringslantmätarna angåvos ha uttalat, att de delade jorden men ej vattnen. Liknande uppfattning påträffas bland lantmätare i våra dagar. Bland ortsmyndigheterna synes i övrigt ofta ha rätt stor ovisshet rö— rande huru i verkligheten förhölle sig med fiskerätten. Då intet vore utsagt härom i avvittringsförfattningarna, förmenade man vid sammanträdena, att de gamla föreskrifterna rörande nybyggenas fiskerätt fortfarande skulle gälla och att de överförts till de nybildade hemmanen. I varje fall borde de gamla föreskrifterna tillämpas intill dess genom ny förrättning vattnen de- lats mellan kronan och jordägarna. En del t. o. m. ansåg, att den i praktiken tillämpade ordningen om allmänt utnyttjande—ifrån ortsbornas sida av kro- novattnen skulle legaliseras. Till stöd för ett bibehållande av nybyggenas gamla fiskerätt har åberopats länsstyrelsens insyningsutslag beträffande de särskilda nybyggena och däri anvisade vatten så ock gammal hävd. Hävd har likaledes anförts såsom skäl för allmän fiskerätt för ortsborna i kro- nans vatten. .

Vid de sammanträden, som utredningsmannen höll i Västerbottens läns lappmarker behandlades även den jordbruksidkande befolkningens fiske- rätt och fiskeutövning i vatten liggande utanför de brukade fastigheterna.

Allmänt uttalades, att den jordbrukande befolkningen alltjämt vore bero- ende av fisket. Vid inträdande lågkonjunktur kunde det få en avgörande be- tydelse. Man finge även ha i tanke, att skogarna vore hårt beskattade och så— lunda icke kunde vare sig genom virkesförsälj ning eller arbetstillfällen giva samma stöd som förut.

Man behövde fiska till husbehov. Försäljning av fisk skedde i allmänhet endast i liten omfattning, och yrkesfiske förekomme knappast. Beträffande en socken uttalades, att fiskevattnen vore så hårt anlitade, att de ej borde upplåtas för yrkesmässigt fiske.

Ju högre upp man komme mot fjällen, desto mer vore hushållen beroende. av tillgång till fisk. Fisket där vore absolut nödvändigt för ortsbefolkningen eller spelade i varje fall en mycket viktig roll. På grund av inträdd stark folkökning i vissa trakter i förhållande till den glesa bebyggelse, som fanns tidigare, hade efterfrågan på husbehovsfisk blivit större. En talare fram- förde ock, att man nu hade bättre tid att fiska, sedan man frångått strö- ängsslåttern.

Byarnas egna fiskevatten räckte ej att tillgodose ortsbefolkningens fiske- behov. Beskures fiskerätten ytterligare i förhållande till vad nu tillämpades, kunde detta medföra fara för trakts avfolkning.

Inom de särskilda byarna hade vattnen ej skiftats byamännen emellan. Vid laga skifte inom by hade vattnen, utom möjligen småtjärnar o. d., av- satts såsom samfällighet. Fisket vore sålunda gemensamt inom byn, och varje delägare fiskade var som helst i byns vatten.

Delägare i by plågade väl, åtminstone i vissa trakter, icke utan tillstånd fiska i andra byars vatten. Å andra sidan uttalas, att ortsbor emellan hade man ej så mycket brytt sig om att hävda den ena eller andra byns rätt till fiskevatten. Hade exempelvis flera byar stränder och andelar i samma vat- ten, gjordc man ofta ej någon skillnad mellan den ena och den andra byns område, utan delägare i en by ansåge sig ha rätt att fiska inom samtliga byarnas vatten. Denna uppfattning syntes vara ganska allmänt rådande.

Under många år efter avvittringen kvarstod ortsbefolkningen i den upp- fattningen, att den hade fri fiskerätt. Representanter för kronan vid avvitt- ringen hade förklarat, att befolkningen skulle bibehållas vid de tidigare fiskerättigheterna; och förbehåll om fiskerätt hade skett i avvittringsutsla- gen. Särskilt nämnes att, när by legat vid sjö, där också kronan ägt strand, byamännen alltjämt fiskat även i kronans del av sjön. Men på senare år hade man genom åtal och fällande domar börjat få klart för sig, att man ej hade rätt att fiska i kronans vatten. Även genom tillkomsten av fiske- vårdsföreningar hade fiskerätten börjat noggrannare iakttagas. Numera fis- kade man i allmänhet ej utan tillstånd i kronovattnen. Härmed syntes dock kunna förhålla sig olika, såsom ock framgår av ett uttalande, som fälldes om kronans andel i viss sjö att, om det skulle bliva strängare kontroll, hade bydelägarna ej på långt när nog med fiskevatten.

Särskilt i trakterna ovan odlingsgränsen vore uppfattningen rörande den jordägande befolkningens fiskerätt oviss. Alltjämt åberopas den rätt, som genom insyningsutslagen tilldelats nybyggarna att fiska i vissa vatten.

I övre delen av Sorsele socken syntes beträffande omfattningen av jord- ägarnas fiskerätt råda två olika meningar. Enligt somliga vore vattnen inom— hela avvittringslaget (sockendelen ovan odlingsgränsen) oskiftade. För andra stode det klart, att vattnen delats mellan byarna samt att fisket vore sam- fällt endast inom envar av dessa. De gamla, som varit med vid avvittringen, och andra med dem voro av den förra uppfattningen. De hade den inställ- ningen att, då avvittringen började, en överenskommelse ingåtts om gemen- sam fiske- och jakträtt samt mulbete för hela avvittringslaget. Såsom stöd för sin mening anföra de tillika, att annars en del fastigheter, som ej vore belägna invid vattendrag, skulle komma att helt sakna fiskevatten.

Det åberopas, att en stor orättvisa i fiskehänseende nu rådde de olika hemmanen emellan. Såsom nyss berörts hade somliga byar över huvud. inga vatten. Andra hade mycket begränsade fiskeområden eller fiskerätt endast vid bibehållna ströängar belägna utanför hemmanet. Ytterligare andra hade betydande vatten.

Vad särskilt angår kronans strömfall framhölls, att kronan vid avvitt- ringen ovan odlingsgränsen förbehållit sig mycket flera vattenfall än nedom samma gräns. Många hemman hade genom strömfallens utmål avskurits

från de bättre fiskevattnen och fått endast vatten av sämre beskaffenhet. Det— ta hade lett till att många, som vore beroende av husbehovsfiske, drivits att bliva lagbrytare genom att utan tillstånd fiska i kronans vatten. Beträffande ställningen för framtiden ha framkommit olika förslag. Inom by borde fisket alltjämt vara gemensamt bland annat för att erhålla en ut- jämning, då viss del av ett fiskevatten kunde vara oduglig, under det en annan del vore utmärkt för fiske. Rätteligen hade de vatten, som anvisats det gamla nybygget och brukats av detta, bort tilläggas den by, som trätt i nybyggets ställe, eller ock borde byarna åminstone få fiska avgiftsfritt i nämnda vatten och över huvud taget där man förut plågat fiska, vare sig vattnen tillhörde kronan eller enskilda byar. Det vore befolkningens önskan, sades det, att få återgå till de fiskerättsförhållanden, som rådde före avvittringen. Man borde få en— samrätt jämte lapparna. Det har ock ansetts lämpligt, att vissa kronans sjöar eller strömmar tilldelades varje by för husbehovsfiske eller ock att fisket — men ej rätten i övrigt till vattnen — borde vara gemensamt för alla fastighetsägare ovan odlingsgränsen (inom avvittringslaget). I sjöar, däri både kronan o'ch enskilda ägde vattenområde, borde vattnet anses samfällt och gemensam fiskerätt införas eller ock borde kronans an- del i vattnet överlåtas åt de enskilda strandägarna. Yrkandet har ock for- mulerats så, att bönderna i en by borde utan avgift få fiska till husbehov i vatten angränsande byns vatten. Å andra sidan har framhållits, att genom det gemensamma, okontrollerade användandet byarna emellan av byavatt- nen och kronans vatten fiskevården omöjliggjordes. Strömfallen och utmålen vid dessa hade, erinrades det, undantagits för att tillgodose behovet av elektrisk kraft och ej för andra ändamål. Orts- befolkningen hade bort få behålla fiskerätten utanför utmålen till dess strömfallen utbyggdes. Av innehavare av hemman, som icke äga stränder, framhölls särskilt, att de borde få bättre möjlighet att tillgodose sitt behov av fiske. Nu måste de söka tillstånd att fiska i kronans vatten. Det hade gått bra hittills, men man visste aldrig huru det kunde gå i fortsättningen. Man hade ej alltid fått till— stånd att fiska i de sjöar ansökningen gällt. Rättigheten hade ock begrän- sats så, att man ej tillåtits använda huru många nät man ville. Med ovannämnda yrkanden synes i allmänhet ej ha avsetts, att kronans vatten skulle med äganderätt skiftas ut bland bydelägarna. Man torde ej eftersträvat en obunden frihet att fiska. Vattnen borde under smidiga former upplåtas för husbehovsfiske genom myndigheternas (domänverkets och lappväsendets) försorg. I annat fall skulle det icke bliva någon ordning och fiskevård skulle omöjliggöras. För dem som bodde ovan odlingsgränsen be- gärdes att, även om fiskeavgifterna ej spelade så stor roll, de dock skulle ' få förmånen att fiska gratis. Andra höllo före, att avgift borde utgå.

Hade kronan, allmänning eller by stränder vid samma sjö, borde, åt- minstone om sjön ej vore så stor, möjlighet förefinnas att lösa ett enda fis- kekort, som berättigade till fiske i hela sjön.

Såsom ett särskilt fall har påpekats huru i en av ifrågavarande socknar ett bolag innehade 80 år 90 procent av de fastigheter, som hade del i den för sockendelen ovan odlingsgränsen avsatta skogsallmänningen. Ortsborna hade här ej möjlighet att göra sig gällande i frågor rörande dispositionen av fisket i allmänningens vatten, vilket för närvarande nyttjades av utom- stående.

Det ansågs i Vilhelmina socken lämpligt, att ortens befolkning själv upp- gjorde en plan huru den ville fördela fiskevattnen. De närvarande ortsborna överenskommo, att man inom varje by skulle överlägga om de kronovatten, i vilka liian behövde få rätt att fiska.1

Vid sammanträdena omnämndes, att nya fiskeristadgor vore under utarbe- tande för socknarna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Det föreslogs, att hushållningssällskapets fiskerinämnd borde övervaka tillämpningen av de nya stadgorna och att nämnden om möjligt finge sortera direkt under Kungl. Maj:t. Man kunde ock tänka sig, att övervakningen handhades av lantbruksnämnderna.

Jägmästaren i Sorsele revir uttalade, att befolkningen i stort sett respek— terade kronans fiskerätt. Den missuppfattningen förefunnes dock att, när mark tillhörande kronan och en by läge vid samma vatten, man ofta ansett vattnet oskiftat och att fisket vore gemensamt. Numera torde emellertid de flesta veta huru det förhölle sig i sådana fall.

Av jägmästaren i östra Stensele revir framhölls, att det fram till 1918 varit en allmän uppfattning bland revirförvaltarna, att ortsbefolkningen vore i behov av sina gamla fiskevatten och att kronans rätt till vattnen icke behövde hävdas. År 19182 gjorde emellertid riksdagens revisorer anmärk- ning mot att kronovattnen här uppe ej utnyttjades. Från domänstyrelsen utfärdades då meddelande med instruktioner om försäljning av fiskekort och om bevakning av kronans fiskevatten. Detta ingripande föranledde stort gny bland ortsbefolkningen. Fiskeavgifterna hade emellertid hela tiden varit så låga, att de knappast haft större betydelse. Det vore en stor fördel, om kronan sj älv disponerade sina vatten, ty då kunde fisket ordnas och ra- tionaliseras. Fiskodling hade inom reviret bedrivits i dammar, och mycket fisk hade inplanterats. Hittills hade vid upplåtelserna antalet nät, varmed arrendatorn ägde att fiska, ej behövt begränsas. Finge man hålla på med l'iskevården en del är, skulle i socknen finnas fisk åt alla ortsbor och även åt turister. '

Lappfogden förklarade, att ovan odlingsgränsen intet enda vatten vore upplåtet med ensamrätt för viss person eller sammanslutning.

* Förslag rörande fördelning av fiskevatten har sedermera inkommit till utredningsmannen från ett stort antal byar i sydvästra delen av Vilhelmina socken.

2 Förmodligen åsyftas den berättelse, som av riksdagens revisorer gjordes till 1934 års riksdag med motsvarande erinran.

Utredningsmannen,

Nybyggarnas rätt till de av dem brukade fiskevattnen var en nyttjande- rätt, som kunde bliva föremål för jämkning, om vattnen bleve erforderliga jämväl för andra nybyggare. Genom nybyggesförfattningarnas bestämmelser var nybyggarnas fiskerätt, i varje fall formellt, begränsad. I äldre handlingar finner man ibland direkt uttalat, huru vid utmätande av fiskevatten åt ny- bygge ett bedömande skett att icke intrång gjordes i lapparnas fiskebehov. Vad angår trakterna ovan odlingsgränsen utformades sedermera i renbetes- lagarna regler för förfogande till lapparnas förmån över de odisponerade kronovattnen därstädes.

I motiven till den första renbeteslagen anföres, att lapparna å de trak- ter, där de vistats, av ålder utövat jakt och fiske. Omfånget av nämnda befogenhet vore emellertid efter gällande rätt obestämt och tarvade att när- mare angivas. Detta skedde ock i det framlagda lagförslaget såvitt gällde trakterna både ovan och nedom odlingsgränsen. Beträffande förfogandet över vattnen, i den mån det icke gällde lapparnas egen fiskeutövning, med— gåvos lapparna, i anslutning till lappmarkernas uppdelning genom sagda gräns, särskilt omfattande rättigheter ovan gränsen. Man utgick tydligen från, att de odisponerade trakterna därstädes vore lapparnas” land och att de ägde förfoga över landets nyttigheter. Rörande lapparnas ställning an— gives bland annat, att de sedan gammalt varit skattskyldiga för sin näring ävensom att det förekomme att uttrycklig immission söktes och gavs lapp till visst land. Någon rätt för nybyggarna till fiskevatten omnämnes icke i motiven. Det föreslogs, att upplåtelse av fiske i vattnen skulle få göras, där så kunde ske utan skada för lapparna. Inflytande avgifter skulle an— vändas till deras förmån. Till förekommande av oordning lapparna inbör- des skulle dock dylik upplåtelse prövas av länsstyrelsen. Liknande bestäm- melse upptogs beträffande jakt, bete och slåtter. Vad sålunda föreslagits in- tördes sedermera i lagen; och motsvarande bestämmelser återfinnas, i en till lapparnas förmån i viss mån vidgad form, i 1898 och 1928 års renbetes- lagar. Då något undantag för den jordägande befolkningen ej gjorts vid dessa bestämmelsers utformande, synas såväl nybyggare som de dem efterföljande fastighetsinnehavarna haft att, om de önskade fiskerätt i kronans odispo- nerade vatten ovan odlingsgränsen, söka upplåtelse därav.

De nedom odlingsgränsen i lappmarkerna belägna kronovattnen falla un- der stadgandena för förvaltningen av kronans fastigheter. Rörande dispo— sitionen av därvarande fisken gälla, bortsett från lapparnas kvarstående be- gränsade rätt, de för tillgodogörande av kronans fisken i allmänhet tilläm- pade regler.

Genom avvittringen blev nybyggaren innehavare av en självständig fastig- hetsenhet, och hans rätt till marken och dess nyttigheter blev inskränkt till vad som hörde till fastigheten. Hans förutvarande vidsträckta, obestämda befogenhet att jämte sina grannar begagna sig av kronans områden i trak— ten utbyttes mot en starkare men mera begränsad rätt att ensam såsom

ägare eller åbo tillgodogöra sig alla förmåner inom det honom vid avvitt- ringen tilldelade bestämda området. Med hänsyn ej minst till det omfattande skogsanslag, som medföljde hemmanet, medförde denna omföring i allmän— het en betydande ekonomisk vinst, även om för mera otillgängligt belägna fastigheter detta tydligt framstått först sedan skogen kunnat genom försälj- ning tillgodogöras även där. Avvittringen var även en förutsättning för att ordning beträffande tillgodogörandet av naturens nyttigheter skulle kunna införas jämväl i lappmarkerna. Nämnda förrättning var med det stigande antalet nybyggare nödvändig såväl för att skilja mellan dessas inbördes rättigheter som mellan den jordbrukande befolkningens samt lapparnas och kronans intressen.

För lapparna var avvittringen avsedd att bliva ett skydd. Visserligen på- verkades deras ställning i viss mån ogynnsamt genom den starkare rätt fastighetsinnehavarna fingo till sin mark. Men lapparnas förut ganska obe- stämda rättigheter fastställdes. Såsom ett område, där deras urgamla nä— ringsutövning och andra förmåner skulle beredas särskilt skydd, avgränsa- des trakterna ovan odlingsgränsen; men även för trakterna nedom odlings- gränsen gåvos regler för möjliggörande av fortsatt bestånd av renskötseln och lapparnas utkomst i övrigt. Genom fastslåendet i detalj av lapparnas olika förmåner stärktes deras ställning, och de hade en fast grund att hänvisa till gent emot lappmarkernas jordinnehavare. Detta har för lapparna varit av allra största betydelse, när det gällt att hävda sig gent emot den bofasta be- folkningen, som särskilt i vissa trakter ofta med viss ringaktning sett ned på dem. Enligt bestämmelserna i renbeteslagarna skola vissa områden stå öppna för lapparnas renskötsel, renflyttningsvägarna skola hållas fria från intrång och lapparna själva äga omfattande rätt till skog, fiske, jakt m. fl. nyttigheter.

Jordbruksbefolkningens i lappmarkerna fiskefråga löstes automatiskt ge- nom den enligt 1873 års avvittringsstadga genomförda avvittringen. I stad— gan finnas väl icke intagna några stadganden om fiske, men detta behövdes icke, då i lagstiftningen redan fanns fastslaget, vilka förmåner i sådant hän- seende tillhöra en fastighet. De utbrutna fastigheterna inträdde i samma rätt som tillkommer andra av enskilda ägda fastigheter i landet, med vilka de även beträffande fiskevatten likställdes. Framhållas må, att ej heller i de övriga stadgor, vilka utfärdats med avseende å avvittringen i övre Norrland, finnas några särskilda bestämmelser om fiskevatten och deras delande (jfr instruktion den 23 maj 1780 för avvittringsrätten i Västerbotten och stadgan den 10 februari 1824 angående avvittringsverket i Västernorrlands, Väster- bottens och Norrbottens län, vilka författningar dock icke torde avsett lapp- markerna, samt stadgan den 13 december 1850 för avvittring och skattlägg— ning av Luleå lappmark).

Enligt för jordinnehavare gällande vanlig ordning voro hemmansägare och åbor hänvisade till de fiskevatten, som tillkommo deras fastigheter. Någon rätt därutöver ägde de icke, lika litet som hemmansägare i övriga trakter av landet ha befogenhet att fiska i andras vatten. Motsvarande förändring in—

trädde beträffande andra nybyggarnas förmåner, som gällt under nybygges- tiden. Enligt 1749 års lappmarksreglemente ägde nybyggaren jaga endast inom en halv mils omkrets från hemvistet, ehuru utvecklingen också här blev, att nybyggarna för jakt allmänt begagnade sig av kronans vidsträckta marker i skog och fjäll. Även jaktutövningen blev efter avvittringen be- gränsad till den utbrutna fastighetens område. Därest nybyggarnas och hem- mansägarnas före avvittringen tillämpade vidsträckta fiskeutövning skulle läggas till grund för en bestående rätt, föreligga samma förutsättningar för, att sådan rätt medgives även för jakt. Nybyggaren hade haft rätt att i trak— ten av sitt nybygge taga det virke han behövde. Särskilda bestämmelser här- om voro ej intagna i nybyggesförfattningarna, men möjlighet att kunna till- godose behovet av virke var en förutsättning för nybyggets bestånd och vann uttryck bland annat i föreskriften, att nybyggaren hade skyldighet att upp- föra vissa hus. Efter avvittringen ägde han tillgodogöra sig skogen allenast på de skiften, som hörde till hans fastighet. Även om vissa regler tillkommo rörande ordningen för nybygges förseende med virke, funnos dock icke, såsom då fråga var om fiske och jakt, i den allmänna lagstiftningen några stadganden rörande omfånget av den skog, som skulle tillhöra nybygget, då det utbröts till självständig fastighet. Härutinnan tarvades särskilda bestäm— melser. Sådana gåvos ock i författningarna avseende avvittringen, i enlighet varmed varje fastighet skulle efter angivna grunder erhålla skogsområde.

Väl må vara förklarligt, att allmogen i lappmarkerna kunde få den upp- fattningen att en fördelning av vattnen ej skedde i samband med avvittring- en. Härtill må ha bidragit, att en del nyutbrutna hemman icke överhuvud erhöllo några vatten eller i vart fall endast obetydliga vattenområden. På- ståendet att avvittringslantmätarna icke skulle varit underkunniga om att en fördelning av vattnen skedde torde näppeligen vara riktigt. Förrättning- arna utvisa, att en differentiering i stor utsträckning förekommit rörande omfattningen av de vattenområden, som tillföllo de olika hemmanen. En del hemman erhöll vattenområden i stort sett i överensstämmelse med re- geln i 12 kap. 4 & jordabalken. I andra vatten fingo hemmanen mycket be- gränsade vattenområden och i en del vattendrag ingen tilldelning alls. Rö- rande de grunder, efter vilka fördelningen skett, står man ofta tveksam. Möjligt må emellertid vara, att någon avvittringslantmätare förmenat, att jordägarnas fiskerättigheter icke vid avvittringarna reglerats i avsaknad av bestämmelser därutinnan i avvittringsförfattningarna.

Då jordägarna utgå från att fastigheternas fiskerättigheter icke ordnats i samband med avvittringarna, har förbisetts, att dessa förrättningar avsågo att slutgiltigt tilldela vederbörande hemman allt vad dem tillkomme för att bilda fullständiga fastighetsenheter. Till hemmanen skulle höra alla de rät- tigheter och förmåner, som enligt författningarna ingå i en fastighet. Och då intet undantag gjordes för viss dylik rättighet, är detta bevis för att rättigheten ingick i hemmanet.

Rörande den vattenrätt, som åtföljer en fastighet, finnas stadganden redan i vår äldsta lagstiftning. Enligt landskapslagarna följde rätten till vatten

rätten till stranden, och med vattnet följde fisket.1 Denna princip genom— gick hela den följande lagstiftningen. I 1734 års lag är den visserligen icke direkt uttalad, men torde den framgå av olika däri upptagna stadganden. Än tydligare angives den enskildes fiskerätt i 1766 års fiskeristadga i be- stämmelsen, att alla fiskevatten inom enskilda frälse-, skatte- och krono- hemmans rä och rör eller till deras ägor hölande nyttje strand- och jord- ägare utan andlas int1ång.Motsva1ande bestämmelse återfinnes i 1852 års fiskeristadga och lagen om rätt till fiske av 1896. I 1896 5115 lag har 1egeln så formulerats, att uti insjöar och rinnande vatten nyttje st1andägare, utan in— trång av annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Reservation mot strandägarens rätt göres endast för särskild fiskerätt grundad å urminnes hävd, särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller därest på annat lagligt sätt bestämts om någons rätt till fiske. -

Enär genom lagstiftningen automatiskt reglerats den fiskerätt, som är förenad med varje fastighet, ha särskilda bestämmelser icke tarvats i sam- band nled avvittringarna. En annan sak är, att vid avvittringarna i lapp— markerna i Norrbottens län samt även i Västerbottens län, ehuru där vatten- tilldelningen sedermera reglerades, rågångarna för många fastigheter ut— lagts så, att fastigheterna icke erhållit de vattenområden, som skulle tillfallit dem vid tillämpning av 12 kap. 4 & jordabalken. De myndigheter, som haft att handlägga avvittringarna, ha varit av den mening, att vid fördelningen av kronans vatten en jämkning kunde ske till förmån för intressen, som ansågos vara avbetydelse för kronan.

Sådana förhållandena förelåge kunde sedvanerätt till fiske icke grund- läggas för nybyggarna, vare sig under den tid nybyg gena kvarstodo såsom sådana elle1 för tiden därefter, sedan de utbrutits till självständiga fastig— heter. Nybyggarnas fiskerätt val "11 undad å bestämmelsei i nybyg gesförfatt- ningarna och bestod endast så länge nybygget fanns till. Rätten var r'eglelad genom statsmakterna och till sin omfattning given Vid sidan härav synes icke ha kunnat uppstå en sedvanerätt till fiskevattnen såsom en själv ständig av nybyggesinnehavet oberoende rätt.

När genom avvittringen nybyggena ändrade natur och utbyttes mot sär- skilda av sina innehavare med ägande- eller åborätt besuttna fastigheter, in- trädde även med avseende å fiskerätten ändrade förhållanden. Men även dessa voro reglerade genom lagstiftningen. Nyttjanderätten till den med nybygge- na förenade fiskerätten upphörde och i stället kom den vatten- och fiske— rätt, som åtföljde de nybildade fastigheterna. Före avvittringen innehade nybyggarna väl ofta större möjligheter till fiske än som medföljde sagda fastigheter. Men rätt att med stöd av sedvana bibehålla bruket av de gamla vattnen lärer icke varit för handen.

1 Se bl. a. Hälsingelagen, byalagsbalken, kap. XIV 5 i: »Nu kan hända, att sjöar eller sund ligga mellan byar; då skall var by hava plats för notdräkt och för nätläggning framför sitt land», jfr lagens stadgande »Den äger vatten som äger land —- — -—.» Enligt östgötalagen byggningab. kap. VIII % 1 ägde de ström och fiskevatten som ägde jorden.

De nya fastighetsägarna fortsatte emellertid även efter avvittringen att begagna de gamla nybyggesvattnen. Ej heller härigenom kan, varken be- träffande enskildas eller kronans vatten, en sedvanerätt ha uppkommit.

Har ett nybygges fiskevatten vid avvittringen tillfallit en annan enskild fastighet, lärer vara påtagligt, att innehavaren av nybygget, som i sin ord- ning erhållit en nyreglerad fastighet, icke kan komma och med åberopande av sedvanerätt göra anspråk på fiske i de gamla, av en annan nu med ägan- de- eller åborätt innehavda vattnen. Även om den enskilde fastighetsinne— havaren under lång tid översett med fiskeutövning i sina vatten från den gamle nybyggarens sida, torde icke, då frågan ej gäller urminnes hävd, den- nes gamla fiskerätt kunna bestå. En rubbning skulle härigenom ske i den fiskerätt, som medföljer den nybildade fastigheten, och ett intrång upp- kommer, som strider mot gällande rätt. Förhållandet blir detsamma, om nybyggarens fiskevatten vid avvittringen behållits av kronan. Den omstän- digheten, att åklagarmyndigheten icke påtalat nybyggarens fiskeutövning. lärer ej grunda sedvanerätt för nybyggaren.

Erinras må i övrigt att den tid, som förflutit från avvittringarnas fast- ställande och till dess kronan genom sina befattningshavare börjat mera allmänt hävda kronans rätt genom åtal och upplåtelser mot avgift av krono- vattnen till hemmansägare och åbor, ej är synnerligen lång. Den första av- vittringen i Norrbottens läns lappmarker Slutfördes i Arvidsjaurs socken och fastställdes av länsstyrelsen år 1883. Därefter följde avvittringen i Gällivare socken, som fastställdes av länsstyrelsen år 1887. På 1890-talet fastställdes avvittringarna i Jukkasjärvi, Jokkmokks och Arjeplogs socknar. I Karesu— ando socken avslutades avvittringen först år 1915. Avvittringarna i Väster- bottens län avslutades nedom odlingsgränsen under 1880-talet och 1890— talets första år samt ovan samma gräns under åren 1916—1921. Ingripande från myndigheternas sida för kronovattnens skyddande från fiske av obehö— riga började mera allmänt ske för två är tre decennier sedan. Jordägarna lik— som även andra fiskeutövare ha därefter i allt större utsträckning börjat söka tillstånd till kronovattnens användande för fiske. Att enskilda fiskerätts- ägare mångenstädes icke noggrant skyddat sin ensamrätt till fisket i de vatten, som tillhöra deras fastigheter, torde vara beroende mindre på ringa behov att för egen räkning utnyttja vattnen och ett avsiktligt upplåtande av dem till hjälp åt andra än på bristande kännedom 0111 vad rätt andra jord- ägare kunde äga att för fiske använda deras vatten och överhuvud rörande de fiskerättsförhållanden, som rådde efter avvittringens genomförande. An- svaret för denna ovisshet åvilar i sista hand myndigheterna genom deras underlåtenhet att upplysa allmänheten om den förändring, som inträdde genom avvittringen, och 0111 numera gällande bestämmelser.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 23/1950 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till fiske m. m. göres ett uttalande om sedvana såsom grund till fiskerätt. Där anföres bland annat att, i viss motsats till vad förhållandet varit i havet och vissa större insjöar, i övriga sötvatten fisket i princip blott tillkommit jordägaren eller den, som enligt

avtal eller på särskild grund äger rätt därtill, och någon mer eller mindre allmän frihet att enbart på grund av sedvana bedriva fiske i annans vatten har icke variti lag medgiven. Med anledning av i motion gjort yrkande att vid sötvattnen fiske, som endast kunde stödja sig på gammal sed, skulle trygggas genom särskild lagstiftning, fann utskottet, att mot införande av en dylik lagstiftning talade åtskilliga skäl. Risken för överfiskning vore där stor, och en principiell utsträckning av kretsen av dem, som äga fiskerätt, vore därför icke lämplig. Fiskevårdande åtgärder försvårades genom en dy- lik utsträckning. Härtill komme att, då hittills gällande lag icke erkänt sed- vana såsom grund för fiskerätt i sötvatten, de sedvanor, som kunde ha ut— bildat sig i regel torde ha tillkommit med fiskerättsägarens goda minne och under förutsättning från hans sida, att han när som helst skulle vara i till- fälle att bryta sedvanan, 0111 han själv ville utöva fisket eller skydda detta från överfiskning. Det skulle te sig som en orättvisa mot fiskerättsägarna att genom ny lagstiftning deras fiskevatten skulle bli bundna av dylika sed- vanor.

Även om utskottets nämnda yttrande i anledning av motionen i huvudsak berör enskildas fiskevatten, torde den däri framlagda principen vara av be- tydelse även beträffande kronovattnen.

Det visar sig, att domstolarna ej godtagit nybyggesinnehavares före av- vittringen bestående fiskerätt i sjö såsom rättsgrund för fortsatt användning av fisket därstädes. Ova-n omförmälda prejudikat rörande en hemmans- ägares fiske i sjön Pjeskejaur, därvid hans såsom grund för fiskerätt i kro- nans område i sjön åberopade sedvana förklarades olaglig, avser den inom Norrbottens läns lappmarker först avvittrade socknen, Arvidsjaur (Sv. ju- risttidn. 1947; rättsfall 4).

I sjön Gråträsk i Piteå socken hade vid avvittringen utlagts andelar för särskilda byar samt för kronan. En hemmansägare i en by blev stämd av bybor i en annan by för olaga fiske i deras andel av sjön. Häradsrätten åbe- ropade i sitt utslag den vid avvittringen skedda uppdelningen av sjön och fällde hemmansägaren till böter. Hovrätten (1922), vars utslag ej överkla- gades, åberopade likaledes avvittringen samt fann urminnes hävd eller an- nan rätt till fiske ej styrkt. Då emellertid god tro ansågs föreligga, befriades han från böterna.

Sedermera åtalades samma hemmansägare för olaga fiske i kronans an- del i sjön. Han dömdes till böter av hovrätten, i vars utslag högsta domstolen ej gjorde ändring. Såsom domskäl angav hovrätten, att hemmansägaren ej visat urminnes hävd. Såsom stöd för sin talan hade hemmansägaren åbe- ropat bl. a. häradsrättens friande dom i det ovannämnda Pjeskermålet (NJA nr 86/1942). . _

Rörande fiskerätt i en kronosjö i Idre socken i Dalarna uppstod fråga om urminnes hävd. Väckt talan om dylik rätt ogillades av hovrätt och högsta domstol under åberopande att sjön vid avvittringen fallit inom kronoöver— loppsmark (NJA nr 175/1942).

Härmed må jämföras mål om jakt å kronomark ovan odlingsgränsen i

Gällivare socken. En hemmansägare i Killinge by upptog vid häradsrätten fråga om jakträtt därstädes på grund av 1673 års plakat om lappmarker- nas bebyggande och urminnes hävd. Häradsrätten ogillade hans talan. Hov- rätten åberopade, att hans jakträtt genom avvittringen måste anses ha bli— vit inskränkt till det område, som då tilldelats byn, och att urminnes hävd ej visats, samt fastställde det slut häradsrättens utslag innehöll. Högsta dom- stolen fastställde hovrättens dom (NJA nr 85/1952).

Liknande prejudikat finnes beträffande sjö i Västerbottens län. Före av- vittringen hade delägarna i flera byar gemensamt fiskat i Stora Malgoviken och Maksjön i Vilhelmina socken. Efter avvittringen vägrade bybor vid sjöarna fiskerätt för en hemmansägare, som tidigare fiskat där men vid avvittringen ej fått andel i sjöarna. Tvist uppstod. Den senare åberopade in- syningsutslaget rörande sitt nybygge, avtal under nybyggestiden, urminnes hävd samt att genom avvittringen visserligen enskilda personers mark skiljts från kronans områden, men att därigenom ej vattnen delats mellan de enskilda. H. D., som framhöll, att byarnas områden blivit genom avvitt— ringen bestämda samt att i övrigt icke visats annan giltig grund till fiske- rätt, ogillade den väckta talan om sådan rätt (NJA nr 155/1894).

Anmärkas må, att synnerliga olägenheter skulle följa, 0111 jordbruksbe— folkningen skulle få utöva fiske i de vatten de ägt nyttja före avvittringen men som ej tilldelats dem vid denna. Det gäller ej längre ett fåtal nybyg- gare. De gamla nybyg gena och därav uppkomna hemman ha delats, och an— talet jordbruksidkande har flerdubblats. Kvalstode fiskerätt i sagda vat- ten, torde mången gång uppkomma en tävlan om fisket, varav bland annat föranledes användande av hänsynslösa fiskemetoder. Härtill kommer den ytterligare utökning av antalet fiskande som, vad angår kronans vatten, sker genom myndigheternas upplåtelser. Genom stark beläggning av vattnen kan lätt följa en överansträngning eller utfiskning av dem.

Påtagligt är, att det bleve svårt eller omöjligt att upprätthålla god fiske- vård i kronlovattnen. Det lärer icke kunna begäras, att de jordinnehavare, som skulle bliva berättigade till fiske därstädes, skulle åtaga sig dylik vård, vari ingår bevakning av vattnen och i många fall inplantering av fiskyngel. Hai f01 skulle föl utsättas, att inga andra finge fiska därstädes än de berätti- gade jo1dägarna och att dessa inbördes bildade en fiskevårdsförening. Att i samtliga fall åvägabringa en dylik förening t01de vara omöjligt. Vidare torde en del vatten vara för stora för att lämpligen avsättas allenast för jord— ägarna. En sådan i vissa fall behövlig fiskevårdande åtgärd som förbud mot fiske i visst vatten för beredande av möjlighet för fiskbeståndet att åter växa till skulle knappast kunna genomföras. Frågan om fiskevården torde kunna ordnas endast därigenom att staten övertager densamma. Detta kom- mer i och för sig att bliva en svår och kostsam uppgift med hänsyn till det stora antalet vatten såväl ovan som nedom odlingsgränsen och de ödemarker, varom här är fråga. Det kommer att krävas en omfattande förvaltning och en bevakning, vars effektivitet möter stora besvärligheter att upprätthålla. Vid sammanträdena framhölls ofta, att den nuvarande formen av upplåtelse

av fiske borde bibehållas, enär det annars icke skulle bliva någon ordning vare sig med fiskeutövning eller fiskevård.

Vidare må framhållas den inskränkning i lapparnas återstående rättig- heter, som skulle uppkomma genom tillstånd för jordinnehavarna att allt— jämt begagna sig av den fiskerätt, som tillhört det gamla nybygget. Ej blott lapparnas egna fiskemöjligheter skulle beröras, utan de upplåtelser, som ovan odlingsgränsen vid sidan därav ske av deras vatten, skulle väsentligt in- skränkas och de inkomster därav, som användas till lapparnas förmån, vare sig till fiskets upphjälpande eller till andra ändamål, minskas. Jordinneha— varnas gynnande på detta sätt synes innebära en rubbning av den grund, på vilken de i 1928 års renbeteslag intagna bestämmelserna om dispositionen till lapparnas förmån av de ovan odlingsgränsen förekommande nyttighe- terna bygga. '

Med avseende å jordinnehavarnas fiske i de gamla nybyggarvattnen fram- fördes vid sammanträdena i orterna ock den meningen, att jordinnehavarna, även om de icke kunde anses ha någon juridisk rätt till dylikt fiske, likväl borde få begagna sig därav. Såsom skäl härför åberopades de ogynnsamma jordbruksmöjligheterna samt att jordbrukarna i dessa trakter hade större behov av fiske än på andra håll och vore vana vid tillgång på goda fiskevat— ten. Förutom ovannämnda invändning om fara för rubbning av ordningen vid fiskeutövningen kan med avseende härå anföras motsvarande synpunkter som rörande fiskerätt, för vilken sedvana åberopats såsom grund. Många ortsbor, som icke äro jordbrukande, skulle ock med hänsyn till de ofta be- svärliga försörjningsmöjligheterna i lappmarkerna kunna med lika rätt göra anspråk på dylik förmån.

Vad slutligen angår det från jordägarhåll framkomna längst gående kra— vet avseende en legalisering av den allmänna fiskeutövning, som tillämpats i kronans vatten i lappmarkerna, må erinras, att för ett sådant anspråk i än mindre grad än för fiske i nybyggesvatten må kunna åberopas sedvane- rätt. För urminnes hävd saknas ock förutsättningar. Kronovattnen voro lap- parnas, i den mån ej särskilda undantag skett. Ifrågavarande allmänna fiskepraxis kan förklaras endast av den ymniga tillgången på fiskevatten, dessas jämförelsevis obetydliga utnyttjande i äldre tid, bland annat till följd av ringa efterfrågan från utom orten boende, samt de primitiva förhållan— den, som varit rådande i lappmarkerna, när det .Gällt tillgodogörande av där- varande nyttigheter, vilka på grund av sin avlägsenhet haft ringa värde. Ett godkännande av en så vidsträckt fiskerätt skulle i än högre grad förhindra uppkomsten av ordnade förhållanden och en reglerad fiskevård i lappmar- kerna. Även i övrigt åberopas vad förut anförts mot bibehållandet av ny- byggesfisket.

I likhet med vad som från många håll framfördes vid sammanträdena i orten håller utredningsmannen före, att den bästa lösningen av frågan om jordinnehavarnas fiske, bortsett från den till fastigheterna hörande fiske-

rätten, vinnes, 0111 det nuvarande systemet med upplåtelser genom myndighe- ternas försorg alltjämt tillämpas. Reglerna härför böra dock vidare utbyggas och i möjligaste mån förenklas.

Frågan påverkas emellertid numera även av andra förhållanden. Den grupp jordbruksidkande och icke-jordbruksidkande ortsbor, som förut näs— tan ensam utnyttjat kronofiskena i lappmarkerna och som under tidens gång stigit högst väsentligt i antal, har utökats med en stor grupp utsocknes fiskare bestående av personer, som under turistfärder tillfälligt begagna sig av fiske i kronovattnen, eller av mera beständiga sportfiskare, som årligen återkom- ma till av dem arrenderade vatten, vartill kommer en och annan yrkesfis- kare. Såsom framgår av förhandlingarna vid sammanträdena och i övrigt ligger i sakens natur, har mellan de olika grupperna intresserade, som önska fiska i kronans lappmarksvatten, uppstått konkurrens 0111 fisket, och denna konkurrens har gjort sig gällande även inom särskilda av dessa grupper. För att skapa ordning vid vattnens utnyttjande samt åvägabringa rättvisa vid fiskerättigheternas fördelande synes en enhetlig ledning vara nödvändig. Givet synes vara, att denna bäst omhänderhaves av staten som tillika är vatt— nens ägare. Fortfarande bör man därvid i förvaltningshänseende utgå från uppdelningen i vatten, som äro belägna ovan odlingsgränsen och såsom ställ— da till lapparnas disposition följa särskilda i lag givna bestämmelser, samt lappmarksvattnen nedom sagda gräns, av vilka de flesta förvaltas i samma ordning som andra domänstyrelsen underlagda kronofastigheter. De myndig— heter, nämligen länsstyrelsen beträffande vattnen ovan odlingsgränsen och domänstyrelsen för vattnen där nedom, som i huvudsak omhänderha förvalt- ningen, äro redan utrustade med organ, som kunna ombesörja upplåtelser, bevakning, fiskevård 111. 111. Länsstyrelserna meddela för närvarande upplä- telser dels själva och dels genom därtill bemyndigade personer i orterna. För bevakning ha de att tillgå de till lappväsendet anknutna lappfogdarna och tillsynsmännen vid lappväsendet samt tillika ett stort antal särskilt anställda fisketillsyningsmän. Lappväsendet ordnar fiskevård och driver själv eller deltar i driften av ett antal fiskodlingsanstalter, som tillgodose såväl lapp- väsendets som enskilda vatten med fiskyngel. Till förfogande för domänsty- relsen står jägeristaten med därunder lydande jägmästare, kronojägare och annan lokal personal. Även styrelsen driver anläggningar för fiskodling.

Emellertid må ej förglömmas det särskilda behov av fiske, som föreligger för den jordbrukande befolkningen i lappmarkerna, särskilt i fjälltrakterna. En utfyllnad i utkomstmöjligheter är där av största betydelse för befolk- ningens bärgning. Denna utfyllnad sker i främsta rummet genom skogs— arbete och fiske. I fjällhushållens matordning är fisk av avgörande bety- delse men spelar stor roll även för andra lappmarksfamiljer. Särskilt nöd- vändig blir god tillgång till fiske, 0111 minskning inträder i arbetstillfällena i skogarna, såsom fallet blir efter det stora avverkningar övergått gårdarna angränsande trakter. Då fastigheternas egna vatten ofta icke äro tillräckliga att tillgodose behovet, äro kronans vatten av stor betydelse i förevarande hänseende. Vid medgivande av fiskeupplåtelser i kronovatten bör hänsyn

tagas härtill. I anslutning till vad som gällde enligt de gamla fiskeristad— gorna bör viss företrädesrätt givas de inom orten boende jordbrukarna att vederbörligen utfylla sitt behov av fisk. I möjligaste mån bör ställas till förfogande för gården lämpligt belägna fiskevatten. De avgifter, som ut- tagas för upplåtelserna, böra vara låga, såsom ock för närvarande tilläm— pas. Särskilt böra ihågkommas sådana fastigheter, vilkas ägor icke gå fram till vatten och å vilka sålunda fiske överhuvud icke kan drivas. Såsom förut föreslagits skulle de fastigheter i Norrbottens lappmarker, som väl in- neha strand men vid avvittringen icke tilldelats vattenrätt eller fått endast begränsade vattenområden, erhålla fiskerätt i de vatten, som frångått fastig- heterna. Dessa bliva härigenom tillgodosedda med vissa förbättrade fiske- möjligheter. Är det till fastigheten hörande fisket ändock otillräckligt, bör det lätt kunna utökas genom upplåtelser i kronovattnen.

De inkomster, som skulle inflyta för ifrågavarande upplåtelser, bliva väl icke så betydande, men de kunna dock genom det jämförelsevis stora antal upplåtelser, som kan emotses, utgöra ett gott bidrag till kostnaderna för bevakning och andra fiskevårdande åtgärder. Avgifterna bliva ock en erin- ran till allmänheten om den betydelse kronan numera fäster vid fiskena och deras rätta utnyttjande.

I anslutning till vad ovan anförts finner utiedningsmannen, att fastig— hetsägare och åbor icke kunna åberopa sedvaner ätt fö1 bibehållandet av den nyttjanderätt till fiske i kronans vatten, som medföljt nybygge. Denna rätt har gått föllorad vid avvittlingen, då fastigheten utbröts såsom särskild fastighetsenhet med de rättigheter, som enligt gällande lagbestämmelser äro anknutna till denna. Än mindre kan sedvanerätt läggas såsom grund till rätt för jordinnehavare till allmänt utnyttjande av fiske i kronans vatten i lappmarkerna.

Med hänsyn till jordägares och åbors stora behov av fiske även i andra vatten än de, som må tillkomma fastigheten, synes påkallat, att sagda jord- innehavare beredas lätt tillgång till erhållande av fisketillstånd i kronans vatten, därvid en viss företrädesrätt bör beredas dem.

Emellertid har utredningsmannen för avsikt att föreslå att, såsom för närvarande sker, i kronans lappmarksvatten fiske i mån av tillgång medgi— ves även icke—jordägande ortsbor och andra. För vinnande av bästa ordning vid användningen för fiske av kronans lappmarksvatten bör hela detta spörsmål upptagas till enhetlig utredning. Fördenskull kommer ej här att behandlas de särskilda regler, som böra gälla den jordbruksidkande befolk- ningen, utan hänvisas härutinnan till den behandling av ämnet i dess helhet, som sker under avdelning 4 i detta betänkande.

4. Tillgodogörandet av fisket i kronans vatten i

lappmarkerna och Jämtlands län.1

Kronovattnen i Jämtlands län likställda med lappmarksvattnen.

Enligt det förordnande som givits utredningsmannen omfattar uppdraget vissa fiskerättsliga förhållanden i Norrbottens och Västerbottens läns lapp- marker. Kronovattnen i Jämtlands län intaga emellertid i många avseenden samma ställning som lappmarksvattnen. Å de vid avvittringen i sistnämnda län för lapparna och deras renskötsel avsatta renbetesfjällen tillgodonjuta lapparna samma förmåner som tillagts dem å kronans odisponerade områ- den ovan odlingsgränsen i lappmarkerna. Detsamma gäller lapparnas rätt å de fastigheter, som genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut inköpts för utvidg- ning av renbetesfjällen och inhegripas under de för dessa gällande bestäm- melserna.

Lapparna i Jämtlands län kunna formellt sägas ha en starkare rätt till renbetesfjällen och därvarande vatten än som tillkommer lapparna i Norr- bottens och Västerbottens läns lappmarker till de trakter, där de äga bästa rätt, nämligen renbetesområdena ovan odlingsgränsen. Vid avvittringen i Jämtlands län utbrötos för lapparnas räkning till gränserna bestämda om— råden (renbetesfjällen), över vilka lapparna ägde kollektivt med ensamrätt förfoga mot viss ränta, på motsvarande sätt som de enskilda nybyggarna fingo sina jordområden åt sig utlagda. Hemman eller kronoparker förekomma icke inom renbetesfjällen. Enligt renbeteslagarna ingå renbetesfjällen jämte tillköpta fastigheter under >>områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade».

Lapparna äga här året 0111 bedriva fiske. Enär hela landet överlämnats åt lapparna, behöva de icke konkurrera med den jordägande befolkningen, däi' icke undantagsvis något hemman må ha tilldelats visst fiske fallande inom renbetesfjällens gränser. Fiske, liksom nyttigheter av jakt, bete, slåtter m. 111., kunna, där lapparna icke ha behov därav, upplåtas; och avgälderna skola användas till förmån för lapparna. Härutinnan tillämpas samma i ren- beteslagen intagna bestämmelser som inom de för lapparnas uteslutande begagnande avsatta trakterna i lappmarkerna. Förvaltningen av fiskevatt- nen och andra markens nyttigheter som upplåtas ligger även här under länsstyrelsen. Skogen omhänderhaves väl av domänstyrelsen, men avkast— ningen även av denna användes till lapparnas förmån.

Tidigt har å renbetesfjällen av lappar upptagits en del mer eller mindre provisoriska lägenheter. I övrigt har därstädes icke tagits i anspråk mark i vidare mån än att från de för renbetesfjällens utvidgning inköpta fastighe-

1 Utredningsmannen vill här särskilt erinra att, såsom i inledningsskrivelsen till Kungl. Maj:t i detta betänkande omnämnes, uppgifterna i betänkandet grunda sig å förhållandena före den 10 november 1950.

terna försålts ett fåtal bostadslägenheter, varjämte ett antal jordbrukslägen- heter upplåtits n1ed nyttjanderätt för sina brukare. Sistnämnda lägenheter utgöras i huvudsak av inägor till inköpta områden men bestå till en del även av nyupptagna jordbruksegnahem. I samband med upplåtelse av dessa jord- brukslägenheter har reglerats nyttjanderättshavarnas rätt till fiske. I arren- dekontrakten ha för ändamålet anvisats vissa vatten, där sådana funnits att tillgå. Numera gälla för upplåtelse av lägenheter å'renbetesfjällen motsva- rande regler, som fastställts beträffande upplåtelse i lappmarkerna såväl av lägenheter åt lappar som av norrländska fjällägenheter.

Den jordägande befolkningen i Jämtlands län är icke i högre grad bero- ende av fiske i lapparnas vatten. I anslutning till förhållandena vid ren— betesfjällens utbrytande har ortsbefolkningen icke gjort anspråk på rätt till fiske i vattnen å renbetesfjällen på samma sätt som fallet varit beträffande vattnen i lappmarkerna. Nämnas kan, att en del jordbrukare i Dorotea socken i Västerbottens län arrendera kronovatten i Frostvikens socken i Jämtlands län. Såvitt angår upplåtelse av sportfiske, vare sig för någon längre tid genom kontrakt eller genom fiskekort, föreligga däremot liknande förhållanden som ovan odlingsgränsen.

Behovet av fiskevård och bevakning beträffande vattnen å renbetesfjällen är likaledes i stort sett detsamma.

De likartade naturförhållandena å renbetesfjällen och i trakterna ovan odlingsgränsen samt därvarande fiskevattens allmänna belägenhet och till- lämpningen beträffande dem av samma förvaltningsordning synas göra syn- nerligen önskvärt, att en i möjligaste mån enhetlig ordning konnner till an- vändning vid tillgodogörandet av vattnen och dessas vård.

De nedanför renbetesfjällen inom Jämtlands län belägna, kronan tillhöri- ga vatten, som ej äro disponerade för särskilda ändamål, äro av jämförelse— vis ringa omfattning. Vattcn under domänstyrelsens förvaltning finnas, bortsett från en enstaka jordbruksegendom, vid kronoparkerna och utgöras dels av allmänna kronovatten och dels av vatten som ingått under fastighe- ter, vilka inköpts för att tilläggas förutvarande kronoparker eller för bildan- de av nya. Fisket i dessa senare vatten är formellt av privaträttslig natur. De tillgodogöras dock i samma ordning som vattnen vid de till kronoparker ur- sprungligen utlagda områdena, bortsett från att bostadsbandet i 7 & fiske- rättslagen bortfaller. Några kronans enskilda fisken finnas icke i Jämtlands län. _

De av domänstyrelsen förvaltade fiskevattnen i Jämtlands län äro med av- seende å ordningen för deras tillgodogörande mera likartade vattnen i lapp- markerna än i andra delar av landet. I den mån särskilda regler äro för ändamålet påkallade för lappmarksvattnen, synas motsvarande regler böra komma till tillämpning även för vattnen i Jämtlands län.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningsmannen ansett sig böra i detta sammanhang upptaga fiskeförhållandena jämväl vid vattnen å renbetesfjällen och i de odisponerade kronovattnen utanför dessa i Jämt- lands län. -

Olika grupper av kronovatten.

I de betänkanden, som avgåvos av 1915 års fiskesakkunniga och fiskevat- tensutredningen av år 1937, har vid behandlingen av frågan rörande till- godogörandet av fisket i kronans vatten följts den uppdelning av olika slag av kronofisken, som upptages i 1896 års fiskelag. Där omnämnes hur fiske- rätten i saltsjön samt i vissa delar av större insjöar finge fritt åtnjutas av allmänheten samt hur i insjöar och rinnande vatten strandägaren hade fiske- rätten i vatten, som hörde till hans ägor. Såsom särskilda kronans fisken angivas dels ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmän- ningar, parker och holmar (allmänna kronofisken) samt dels kronans en- skilda fisken, motsvarande i allmänhet större fisken, som i jordeboken upp- tagits såsom självständiga fastigheter. Härtill komma de kronans fiske- vatten, som på grund av nyssnämnda bestämmelse 0111 strandägarens fiske- rätt höra till kronans fastigheter. Sistnämnda fisken ha benämnts krono- fisken av privaträttslig natur.

För den utredning, varom här är fråga, synes anledning icke föreligga att uppehålla en dylik uppdelning av kronans vatten. Fiskelagens uppdel- ning avsåg närmast en redogörelse för fiskerätten i olika vatten. Här gäller spörsmålet lämpligaste sättet för tillgodogörandet av kronans vatten i lapp- markerna till gagn för kronan själv och allmänheten.

Nämnas må med avsende å berörda äldre indelning, att inom lappmar— kerna icke ligga några kronans enskilda fisken. Därvarande kronofisken äro allmänna kronofisken — de vatten, där dessa finnas, omtalas i detta sammanhang såsom allmänna kronovatten — och fisken av privaträtt-slig natur. Härtill kommer en tredje grupp fisken, som ej finnes särskilt om- nämnd i fiskerättslagen, nämligen fisken i vatten som vid avvittringarna blivit avsatta för kronans räkning utan att tillkomma kronan såsom strand— ägare eller kunna betraktas såsom allmänna kronofisken. En särskild del inom sagda grupp utgöra de för kronan avsatta strömfallen och övriga vat- ten vid kronans strömfallsutmål. Många av de kronan sålunda förbehållna vattnen ligga utanför enskilda fastigheters stränder. Ytterligare en grupp bilda de år renbetesfjällen belägna vattnen. Dessa må väl betraktas såsom kronans, men ha vid avvittringen avdelats för lapparna och voro inbegripna under den fjällen pålagda räntan.

Vad särskilt angår de allmänna kron'ofiskena må erinras, att efter all- männa avvittringarnas och efteravvittringarnas genomförande icke finnes sådan oavvittrad mark eller kronoöverloppsmark, som omnämnes i 7 & fis— kerättslagen och sålunda ej heller allmänna kronofisken vid sådan mark. Där angivna allmänningar och holmar torde ej heller förekomma, åtmins— tone såvitt angår lappmarkerna och Jämtlands län.1 De kronans områden, vilka icke vid avvittringen disponerats för enskilda eller kronan, kvarstå väl till en del formellt såsom kronoöverloppsmark, men de förvaltas numera, vare sig de utgöras av vid avvittringen avmätt mark eller mark som icke

* Jfr Fiskerättskommitténs betänkande 1947 s. 196 f.

uppmätts, enligt de. för kronoparker gällande grunder. Områdena ha härige- nom förlorat sin karaktär av kronoöverloppsmarker och äro att jämställa med kronoparker.

I denna utredning är icke direkt fråga om vatten, som äro disponerade för särskilt ändamål. Här behandlas sålunda icke fisket i kronans under vatten- fallsstyrelsens förvaltning ställda strömfall och vatten vid strömfallsutmålen, i den mån icke genom särskilt beslut må ha förordnats, att fisket skall till- godogöras enligt de för lappmarksvatten i allmänhet gällande grunder. Ej heller avses fisken vid kronans enskilda fastigheter (fisken av privaträttslig natur). Dessa fisken ingå i allmänhet i det arrende, varigenom den fastighet dit fisket hör må ha upplåtits. Skulle dylika fisken vara undantagna från arrendet och upplåtas för sig äro de underkastade särskilda förvaltningsreg- ler. Ordningen för upplåtelsen kan emellertid bliva nära överensstämmande. med den som gäller andra fisken. De privaträttsliga fiskcna äro mycket fåta- liga i lappmarkerna. Kronan äger där icke många hemman eller andra fas- tigheter av enskild 'natur. Genom förvärv av en del hemman, som sedermera tillagts kronoparker eller förvaltas såsom kronoparker, finnas i Jämtlands län något fler sådana fisken, vilka emellertid, såsom ovan berörts, disponeras såsom vanliga kronoparksvatten.

Vid avvittringarna utlades understundom för kommunikations- eller and- ra särskilda ändamål en del mindre markområden, till vilka kunna höra visst fiskevatten. Dessa vatten äro emellertid små och fåtaliga och i detta sammanhang utan betydelse.

Undantagna från denna utredning äro vidare vattnen å nationalparkerna. Dessa stå under vetenskapsakademiens förvaltning. Jämlikt 1 5 lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker är inom sådant område fångst av djur och sålunda även av fisk principiellt förbjuden. Dock länder detta stadgande ej till inskränkning i de rättigheter till fiske, som äro med— givna lapp-arna (2 5). Tillika har Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande varje särskild nationalpark föreskriva det undantag från det allmänna för- budet, vilket må finnas nödigt för utövande av det fiske, som prövas kunna medgivas utan olägenhet, så ock för annat ändamål, om det är förenligt med det med nationalparken avsedda syftet eller synnerliga skäl äro därtill.

I anslutning till nämnda bemyndigande har Kungl. Maj:t i reglemente den 22 december 1911 (nr 165) rörande nationalparkernas förvaltning med- givit att, därest i vattendrag inom Abisko, Sarjeks och Stora Sjöfallets na- tionalparker fiske med krok kan utan olägenhet medgivas, vetenskapsaka- demien må lämna tillstånd till sådant fiske. För dylik upplåtelse utgår av— gift, som tillfaller vederbörande nationalparks kassa.

Våra största nationalparker ligga ovan odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmarker-. Dessa parker upptag-a betydande arealer. Inom Västerbottens län-s lappmarker finnes icke någon nationalpark, och i Jämtlands län en park, vilken är av jämförelsevis mindre omfattning.

Såsom förut erinrat-s finnes i lappmarkerna ett stort antal hemman, dårå marken äges av kronan (kronohemman), men vilka av sina innehavare besit-

tas med ständig nyttjanderätt eller, såsom denna rätt benämnes, stadgad åborätt, utgörade en art av ärftlig besittningsrätt. Innehavarna av dessa fastigheter intaga numera, såvitt angår befogenheten att tillgodogöra sig till fastigheten hörande förmåner, i stort sett samma ställning som ägaren av skattehemman till sin fastighet. Fisket i de till fastigheterna hörande vatt— nen äga de sålunda tillgodogöra sig. Dylika kronohemman finnas även i Jämtlands län men äro där fåtaliga. Då fiskena vid ifrågavarande hemman äro disponerade för hemmansinnehavarnas.räkning, tillhör frågan om dem icke utredningen i denna avdelning.

Vid utredningsmannens sammanträden i orten talades generellt om jord- ägare och deras fiskerätt. Härunder inbegrepos tydligen icke allenast de jordinnehavare, som med äganderätt besitta sin jord, utan även ovannämn- da åbor å kronohemman.

Föremål för utredningen äro i främsta rummet del-s fisket i de allmänna kronovattnen, varunder inbegripas även vattnen å de vid avvittringen oav- mätta kronoöverloppsmarkerna, t. ex. de vidsträckta f jälltrakterna, dels fis— ket i de vatten, som vid avvittringen särskilt avsatts för kronans räkning och icke utgöras av vatten vid strömfall och strömfallsutmål, vilka förvaltas av vattenfallsstyrelsen, dels ock vattnen å renbetesfjällen. Det stora flertalet kronovatten i lappmarkerna tillhör de sålunda angivna grupperna.

Att såsom grund för indelningen av denna framställning uppdela därunder ingående vatten i anslutning till de olika myndigheter, som omhänderha vatt— nens förvaltning, torde ej heller vara tillfredsställande. Förvaltande myndig— heter äro domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbot- tens och Jämtlands län. Under domänstyrelsen lyda de allmänna kronovatt- nen i lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt där belägna, för kronans räkning särskilt undantagna vatten, bortsett från flertalet strömfall och vatten vid strömfallsutmål. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbot— tens län omhänderha kronans ovan odlingsgränsen liggande, icke särskilt disponerade vatten. Vattnen å renbetesfjällen i Jämtlands län förvaltas av länsstyrelsen. De under länsstyrelserna lydande vattnen utnyttjas till förmån för lapparna.

Vad angår andra kronovatten än de nu nämnda utgöras de flesta av ström- fall och vatten vid strömfallsutmål underställda vattenfallsstyrelsens förvalt- ning. De få privaträttsliga fisken som finnas omhänderhavas av vederbörande ! myndighet, som förvaltar stamfastigheten. Hit höra vatten ingående under

domänstyrelsens fastigheter av enskild natur samt de vatten, som må lyda under andra myndigheter än de här ovan angivna, såsom kammarkollegiet. Alla vatten i denna grupp äro sådana som disponerats för särskilda ända- mål.

Jämlikt det förslag till ny lag om rätt till fiske, som framlagts i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen den 13 januari 1950 (nr 60), förekommer icke annan uppdelning av fiskevatten än att där talas om fiske i allmänt vatten och fiske i enskilt vatten. Rörande betydelsen av allmänt vatten hän- visas i lagförslaget till vad därmed avses i lagen om gräns mot allmänt vatten-

8—507932.

område. Förslag till sådan lag har jämväl framlagts till 1950 års riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition den 13 januari 1950, nr 59. Enligt sist- nämnda lagförslag är ett vattenområde i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i fyra av de stora insjöarna. Allt annat vatten betecknas såsom enskilt vatten.

I förslaget till lag om rätt till fiske stadgas, att i allmänt vatten varje svensk medborgare äger fiska med rörligt redskap. I enskilt vatten må, såvitt ej annat föreskrives i lagen, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den, som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller- skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

I lagförslaget sker sålunda uppdelning allenast i två grupper, nämligen allmänt vatten och enskilt vatten. Samtliga kronovatten i lappmarkerna och Jämtlands län äro att räkna till den senare gruppen. Bestämmelserna i nu- varande 7 5 fiskerättslagen försvinna, och då intet annat undantag göres från jordägarens, d. v. s. i förevarande fall statens, rätt att bedriva fiske i sitt vatten än för den, som genom avtal eller andra rättstitlar äger särskild rätt till fiske därstädes, kommer den företrädesrätt, som nu medgives dem som bo i häradet eller socknen att erhålla upplåtelse i de allmänna kronofiskena, att bortfalla.

Det vill synas som om för behandlingen av frågan om tillgodogörandet av kronans under utredningen ingående fisken icke tarvas någon särskild upp- delning av ämnet i anslutning till fiskevattnens ställning enligt fiskerättslagen eller till förvaltningen av dem. Här gäller spörsmålet de bästa formerna för vattnens användning samt vattnens omhänderhavande ur fiskevårds- synpunkt. Samma metoder synas härvid kunna komma till tillämpning för deolika vattnen. Uppställningen synes böra ansluta sig till olika kategorier av fiskande och det större eller mindre behov de må hava av fisket, ordningen för vattnens upplåtande, fisketillgångens bevarande och höjande samt fiske- vattnens bevakand-e o. (1.

Olika kategorier fiskeutövare.

I förevarande trakter förekomma flera olika former av fiskeutövning. I detta sammanhang märkas härutinnan främst husbehovsfiske, sportfiske och yrkesfiske. Sportfisket kan vara antingen av mera bestående art och av sina utövare år efter år bedrivas i samma vatten (arrende-sportfiske) eller fiske, varav personer under resa i fjälltrakterna eller i övrigt mera tillfälligt be- gagna sig (kortfiske, turist-sportfiske).

När det gäller de fiskeutövande, mä främst nämnas lapparna. Dessa ha urgammal rätt att för sin utkomst begagna sig av fiskevattnen i de trakter, där de driva sin renskötsel. De äga sålunda fiska i både kronans och enskil- das vatten å utmark ovan och nedom odlingsgränsen i lappmarkerna samt å renbetesfjällen. I de odisponerade kronovattnen ovan odlingsgränsen och i vattnen å renbetesfjällen är deras rätt särskilt omfattande. I den mån fisket

därstädes icke utnyttjas av lapparna själva, upplåtes det till deras förmån. Lapparna fiska i huvudsak för eget husbehov, men fiske till försäljning före- kommer ock, varpå anmärkningsvärda exempel föreligga i våra dagar. Emel— lertid tillkommer numera ifrågavarande särskilda fiskerätt endast de lap- par, som enligt renbeteslagen äga rätt till renskötsel samt tillhöra lappby. Även för många bland de bofasta ortsborna är fiske av mycket stor bety- delse. Detta gäller särskilt den j ordbruksidkande befolkningen och bland dem i främsta rummet jordbrukarna i fjälltrakterna. Understundom må fiske såsom utfyllnad i hushållet vara av motsvarande värde för den icke-jordbru— kande befolkningen, särskilt ute på landsbygden. För tätorternas invånare torde fiskets ekonomiska betydelse i allmänhet icke vara så stor, men fisket intager en framstående plats såsom fritidssysselsättning och i friluftslivet.

Jordbrukarna bedriva i stort sett sitt fiske såsom husbehovsfiske. Detta gäller även många bland den övriga bofasta befolkningen. En del utnyttja emellertid fisket såsom sport. I viss utsträckning förekommer, att någon del av den fångade fisken försäljes.

Vanligt är att ortsbor inom lappmarkerna och Jämtlands län, isynner- het personer från tätorterna, idka sportfiske. Även från andra trakter av landet komma många upp till lappmarks- och fjällområdena. Bland sportfiskarena utgöra »arrende-sportfiskarena» det mindre antalet, om man bortser från dem, vilka såsom medlemmar i föreningar bruka av dessa arrenderade vatten. De enskilda arrendesportfiskarena "nyttja ej sällan sina vatten med viss ensamrätt. Ibland bedrives av dem fiskevård med utsättning av fiskyngel och bevakning av fiskevattnen. Talrikare äro »kort- och turistsportfiskarena», som besöka lappmarkerna och fjäll- len för friluftsliv, varunder de önska att fiska för sitt nöje och even- tuellt utfyllnad av matförrådet. Fisketillstånden för dem gälla i allmänhet blott kort tid, ofta endast några dagar. Understundom torde vara svårt att uppdraga en bestämd gräns emellan de båda grupperna sportfiskare. Ge- mensamt för dem är, att fisket i stort sett saknar ekonomisk betydelse för sina utövare samt avser rekreation, varjämte fisket i allmänhet må bedri- vas allenast med krokredskap. Vid sammanträdena i orten gjordes ofta ej skillnad? mellan de båda grupperna.

Vad slutligen angår yrkesfiskarena —— varunder här icke medtagas hus- behovsfiskare, som väl må sälja en del fisk men ha fiske allenast såsom binäring -— äro dessa jämförelsevis få. För närvarande är det personer i orten, som utöva yrkesfiske.

En särskild ställning intaga de talrika sammanslutningarna för fiskeut- övning. Dessa kunna vara föreningar mellan jordhruksidkare, som för egna fiskevattens utökande arrendera kronovatten, fiskevårdsföreningar, särskilti lappmarkernas och Jämtlands läns tätorter, som tillhandahålla sina med— lemmar och understundom även utomstående husbeh—ovs- eller sportfiske i till föreningarna upplåtna kronovatten, eller ock föreningar, vare sigi orten eller annorstädes, som i huvudsak tillkommit för att bereda medlemmarna fiske av rent sportmässig karaktär. Vanligt är, att dessa föreningar bedriva fiskevård i de av dem innehavda vattnen.

Gällande bestämmelser angående fiskevattnens tillgodogörande.

Rörande användningen av kronans i denna utredning avsedda vatten fin- nas icke några i författningar intagna detaljerade regler. Endast vissa all- männa grunder äro angivna i lagstiftningen. De viktigaste bestämmelserna återfinnas i 7 5 fiskerättslagen avseende dispositionen av de allmänna kro- nofiskena, Dessa må, så framtej kronan enskilt förbehållit sig dem, upp- låtas till inom häradet eller socknen boende att med tillstånd av länssty— relsen eller, där fråga är om fiske vid kronopark, av domänstyrelsen nytt- jas på det sätt och under de villkor, som kunna varda bestämda, samt mot den avgift som finnes skälig. Det sålunda föreskrivna »bostadsbandet» torde icke alltid strängt iakttagits. Rörande kronans enskilda fisken utsäges i la- gen allenast, att de äro såsom dittills kronan och hennes råttsinnehavare för— behållna. Kronans privaträttsliga fisken ingå under det allmänna stadgan- det, att strandägaren i insjöar och rinnande vatten nyttjar fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets gränser eller eljest hör till dess ägor.

Kronans ovan odlingsgränsen belägna odisponerade vatten, i vilka fisket är att betrakta såsom allmänt kronofiske, äro undantagna 7 & fiskerätts- lagen. Detta gäller även vattnen å renbetesfjällen, som för lapparnas räk- ning avsatts vid avvittringen, samt de till fjällens utvidgning sedermera inköpta fastigheterna. Enligt renbeteslagen ha alla dessa vatten, som stå under länsstyrelsens förvaltning, helt anvisats lapparna. I den mån de icke själva behöva tillgodogöra sig vattnen, mä dessa upplåtas till lapparnas förmån. För egen del äga de fiska å utmark jämväl inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen i trakter, där de må vara hela året, samt, om de där må driva renskötsel endast under en del av året, den tid detta sker (55 5).

Rörande andra personers rätt att fiska i lapparnas vatten ovan odlings- gränsen och å renbetesfjällen givas bestämmelser i 56 5 renbeteslagen. Kan i sagda vatten upplåtelse av fiske ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna, äger Kungl. Maj:t eller den myn- dighet Kungl. Maj:t bestämmer tillåta annan att mot avgift därstädes jäm- te lapparna utöva fiske. Innan dylik upplåtelse sker, skola de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet. Medel som inflyta genom sådan upplåtelse skola enligt bestämmelser, som givas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för lapparna. Genom beslut den 30 juni 1947 har Kungl. Maj :t uppdragit åt länsstyrelsen att tillsvidare verkställa fiskeupplåtelser av nämnda slag; och skola enligt samma beslut avgifterna för upplåtelserna tillföras statens lappfond.

Erinras må, att enligt lagen den 20 juni 1919 (nr 445), som är grundad på konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, äga norska flyttlappar rätt till fiske un- der sin vistelse här i landet. Rätten avser husbehovsfiske; och gälla för fiskerätten samma bestämmelser som för svenska lappars fiske. Inom Ka— resuando och Jukkasjärvi socknar må de norska lapparnas rätt till fiske

icke inskränkas genom upplåtelse av fiskerätt, så framt ej upplåtelsen skett i fredningssyfte.

Såsom ovan omnämnts (s. 112) kan i vattnen inom vissa nationalparker fiske upplåtas genom vetenskapsakademien.

Några närmare föreskrifter för länsstyrelserna med avseende är deras för- valtning av kronofiskena ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen ha icke givits i vidare mån än som skett genom Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1941 angående ett bättre utnyttjande av vissa kronans fiskevatten. Detta brev utfärdades för att under dåvarande kristid uppmuntra till ökat till- godogörande av kronans fisken såsom bidrag till livsmedelstillgångens hö— jande. Utredningsmannen återkommer nedan till innehållet i brevet. Läns- styrelserna ha icke själva skriftligen meddelat särskilda regler rörande fiskeupplåtelserna till ledning för sina underordnade förvaltningsorgan och allmänheten. Emellertid har hos envar av ifrågavarande länsstyrelser ut- bildat sig bestämd ordning för upplåtelSers verkställande. Bland annat ha fastställts formulär för olika slag av upplåtelser, och avgifter för dessa ha bestämts. Åtgärder ha jämväl i betydande utsträckning vidtagits för fiske- vård såväl genom upprättande av fiskodlingsanstalter (inom Västerbottens läns lappmarker) eller bidrag till sådana och utsättande av fiskyngel som för fiskevattnens bevakning.

Allt större medverkan har härvid lämnats av hushållningssällskapen och deras fiskeritjlänstemän samt statens fiskeriadministrations befattnings— havare. *

Nämnas må, att enligt Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter fiskeupplå- telser i de under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående vattnen ovan od- lingsgränsen skola ske i samma ordning som upplåtelser i lapparnas vatten därstädes. Genom Kungl. Maj:ts brev den 31 mars 1928 har åt vederbö- rande länsstyrelser uppdragits att i enlighet med bestämmelserna i ren- beteslagen och under vissa villkor i övrigt ombesörja upplåtelse av fiske inom de för kronans räkning vid avvittringen avsatta strömfall och utmål ovan odlingsgränsen i lappmarkerna, vilka ännu icke tagits i anspråk för vattenkraftsändamål. De medel, som inflyta genom dylik upplåtelse, skola, i den mån de icke erfordras för bestridande av strömfallet eller utmålet på- förd skatt, användas till förmån för lapparna enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Fiskeupplåtelser uti sistnämnda vatten intaga sålunda, även vad angår dispositionen'av avgifterna, i huvudsak samma ställning som upplåtelser i de odisponerade kronovattnen ovan odlings- gränsen. '

Med avseende å tillgodogörandet av kronans vatten nedom odlingsgrän- sen i lappmarkerna och utanför renbetesfjällen i Jämtlands län har do- mänstyrelsen att i allmänhet tillämpa samma regler som lända till efter- rättelse beträffande kron'ofiskena i andra delar av landet med den begräns- ning, som föranledes av lapparnas särskilda fiskerättigheter.

Jämlikt Kungl. Maj:ts instruktion den 1 mars 1935 (nr 48) för domän- verket handhar domänstyrelsen förvaltningen av till statens domäners fond

hörande fast egendom samt övriga tillgångar. Under styrelsen lyda domän- verkets skogs- och jordbruksförvaltningar. I domänfonden ingå kronans under styrelsens förvaltning stående fisken. Sina åligganden och befogen- heter 1ned avseende på förvaltningen av nämnda fasta egendom äger styrel- sen överflytta på vederbörande lokalförvaltningar i den omfattning styrel- sen prövar lämplig under beaktande av i instruktionen eller eljest stadgade grunder. Härvid iakttages, att styrelsen utövar förvaltningens ledning och att lokalförvaltningarna ha att vidtaga de direkta förvaltningsåtgärderna. För lokalförvaltningarna utfärdar styrelsen erforderliga reglementen. De högre befattningshavarna i styrelsen företaga inspektionsresor för att över- vaka den lokala förvaltningen.

Den lokala skogsförvaltningen har till uppgift bland annat att handha för- valtningen av domänfondens skogar med tillhörande skogsjordbruk. Under skogarna inbegripas till dessa hörande vatten. (överjägmästaren övervakar. att inom hans distrikt domänverkets intressen tillvaratagas i angelägenheter, som röra skogsförvaltningen, däribland olika slag av upplåtelser å mark. Inom de särskilda reviren är jägmästaren närmast ansvarig för den omedel- bara förvaltningen. I fråga om upplåtelser skall han tillse, att upplåtelsevill- koren behörigen fullgöras. Kronojägare skall inom sin bevakningstrakt handha den närmaste uppsikten över till densamma hörande egendom samt enligt jägmästarens bestämmande leda förekommande arbeten.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning den 10 maj 1935 (nr 157) angående grun- der för förvaltningen av vissa kronoskogar må, där så prövas lämpligt, do— mänstyrelsen eller, efter styrelsens förordnande, densamma underställd tjänsteman å skog, som avses i förordningen, med nyttjanderätt upplåta fiske som hör till skogen. Styrelsen meddelar de närmare föreskrifter, som härvid finnas erforderliga.

Även förvaltningen av kronan tillhörig jordbruksfastighet i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, med undantag av dylik egendom å renbe- tesfjällen samt någon enstaka egendom i sistnämnda län, tillkommer skogs- förvaltningcn, som ombesörjer förekommande fiskeupplåtelser å underly- dande fastigheter.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för domänverkets fiskeupplåtel- ser finnas intagna i de av domänstyrelsen för förvaltningen utfärdade regle- menten. Enligt kap. N 11 % punkterna 6—8 gäller såsom huvudregel, att fiskerätt, som ej är på annat sätt disponerad, skall, där tillgången på fisk det medgiver och under vissa förutsättningar i övrigt, utarrenderas till lämplig person. Är fråga om mera värdefulla fisken, bör jägmästaren samråda med sakkunnig.

Vid utarrenderingen skiljes mellan upplåtelser på något längre tid och mera tillfälliga upplåtelser. Rörande de förra skall jägmästaren varje år in- komma med förslag till upplåtelser av fiske i särskilda fiskeområden. För- slaget översändes gen—om överjägmästaren jämte eget yttrande till domän— ; styrelsen, som prövar förslaget. Därefter åligger det jägmästaren att enligt styrelsens närmare bestämmelser utfärda fiskerättsbevis. Upplåtelse av

fiskerätt av förevarande slag må i allmänhet icke ske för längre tid än 5 år, varvid arrendeåret i regel räknas från och med den 1 januari.

Innan fiskodling eller andra åtgärder till fiskets förbättrande genom skogs- förvaltningen företagas i sålunda utarrenderat vatten, skall överenskom— melse träffas med arrendatorn om därav påkallade förändringar i arrende- kontraktet.

Fiskeupplåtelse av mera tillfällig art äger jägmästaren själv meddela, då värdet av upplåtelsen icke överstiger 100 kronor. Dessa upplåtelser ske ge- nom fiskekort.

Bestämmer jägmästaren i förväg avgälden för tillfällig upplåtelse, kan han 'till befattningshavare i domänverket eller annan överlåta sin befogenhet att utfärda fiskekort beträffande visst eller vissa fiskevatten.

Jägmästaren kan till personal vid skogsförvaltningen inom reviret upplåta rätt till fiske med krok för eget behov i sådana kronans odisponerade vatten, där icke andra grunder för upplåtande av fiskerätt gälla. Jägmästare, som för eget husbehov själv önskar dylik fiskerätt, har att göra ansökan hos do- mänstyrelsen.

Formulär och blanketter ha upprättats för upplåtelsehandlingar av olika slag samt jägmästarens årliga förslag till överordnade myndigheter rörande fiskeupplåtelser m. 111.

Från domänstyrelsens sida har vidtagits åtskilliga åtgärder för att få till stånd en bättre fiskevård. I'generalförslagen angående domänverkets drifts- kostnader upptagas anslagsbelopp för ändamålet. Med dylika medel ha igångsatts undersökningar rörande vattnens beskaffenhet och förutsättning— arna för fiskproduktionens höjande. Undersökningarna utföras genom do- mänstyrelsens fiskevårdskonsulenter med biträde av domänverkets fiskmås- tare. Särskild undervisning i fiskevård meddelas vid skogshögskolan, statens skog-smästarskola och statens fem skogsskolor. Fis-kevårdsundervisning gives jämväl vid Svenska jägarförbundets jaktvårdsskola ä Östermalma i Söder- manlands län. Skolan uppehålles genom statsmedel. '

Rörande fiskevård givas särskilda föreskrifter i reglementenas kap. J 5—7 55. Där föreskrives, att vederbörande tjänsteman skall vidtaga erfor— derliga åtgärder för främjandet av en ändamålsenlig fiskevård. Samarbete bör äga rum med för fiskevård inom orten verksamma myndigheter och sam- manslutningar. Där så anses lämpligt, kan efter domänstyrelsens medgivan— de kronan ingå såsom medlem i lokal fiskevårdsförening.

Vid avgivande av förvaltningsförslag skall uppmärksammas, att lämpliga fiskevatten bliva föremål för rationell fiskevård. Såsom lämpliga fiskevårds- åtgärder nämnas fiskodling och utsättning av fiskyngel, decimering av ogräs- fisk på platser, där intensiv fiskevård bedrives, utläggning av risvasar samt ökande av tillgång på föda och förbättrande av existensförhållandena för vissa fiskarter. Härjämte skall införskaffas statistik över årets fångst av olika fiskslag i utarrenderade fiskevatten, där lämpliga åtgärder till fiskets upphjälpande vidtagits.

Utsättning eller decimering av fisk skall alltid ske i samråd med fiskeri- tjänsteman.

Fiskebevakning må anordnas på lämpligt sätt beträffande sjöar, där sär- skilda mera betydande kostnader nedlagts för en rationell fiskevård. Värde- fullare fisken böra vid tider, då obehörigt intrång kan förväntas, ägnas sär- skild bevakning.

Tidigare förslag till reglerande av ordningen för fiskenas

tillgodogörande.

Frågan om ett fullständigare reglerande av ordningen för kronovattnens utnyttjande har på senare tid vid olika tillfällen varit föremål för utredning. Två särskilda betänkanden föreligga i ämnet. Det ena av dessa avgavs den 18 december 1922 av särskilt tillkallade sakkunniga (1915 års fiskesakkun- niga). Den andra utredningen skedde genom en delegation bestående av en utredningsman jämte fyra för överläggningar med honom tillkallade sak- kunniga samt två särskilda experter (fiskevattensutredningen av år 1937). Sistnämnda utredning framlade betänkande den 1 september 1939.

Enär en övervägande del av kronovattnen äro belägna inom lappmarker- na kommo, med hänsyn jämväl till därstädes rådande särskilda förhållan- den, fiskena i lappmarksvattnen att bliva föremål för särskild uppmärk- samhet.

Den förra utredningen var grundad på önskemålet att erhålla bättre vård av kronans fisken samt en sådan användning av dessa, att de kunde bliva ett föredöme för enskilda vattenrättsägare och fiskare samt tillika medföra ökade inkomstmöjligheter såväl för landets inbyggare som särskilt för stats- verket. Vad anginge lappmarkerna ansågs angeläget, att den bofasta befolk- ningen finge sig bestämt tillförsäkrad den fiskerätt, som vore nödvändig för dess uppehälle. Lapparna skulle bibehållas vid sina fiskerättigheter enligt renbeteslagen. Inkomsterna för lappsamfälligheterna borde göras så givande som kunde finnas förenligt med såväl de bofastas befogade intressen som det allmännas intresse för fiskevården. Förslaget borde innefatta bestäm- melser jämväl angående bevakning och kontroll.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle förvaltningen av kronans fiskevatten överföras till lantbruksstyrelsen med undantag av fisken å nationalparker, fisken, som blivit särskilt undantagna från styrelsens förvaltning, samt i all- mänhet vatten hörande till kronans domäner. Lantbruksstyrelsen skulle hava att upprätta förteckning över de under dess förvaltning stående fiske- vattnen, angivande fiskenas belägenhet, fiskbestånd, produktionsförmåga m. m., jämte plan rörande lämligaste sättet för vattnens användning. Vad angår allmänna kronofisken och kronans enskilda fisken skulle styrelsen bestämma rörande användningen, dock att beträffande upplåtelse av fiske ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen skulle gälla renbeteslagens stad- ganden. Sportfiskeupplåtelser föreslogos, avseende fiske för kortare tid, högst

ett år, icke-yrkesmässigt bedrivande av mete, s. k. slantning samt fiske med drag och svirvel.

Själva upplåtelsen av fisket skulle ske genom länsstyrelsen, som beträf- fande sportfiske ägde uppdraga åt ombud att meddela upplåtelse. Tillstånd till sportfiske skulle meddelas i form av fiskekort. Rörande dylika kort med— delas detaljerade bestämmelser, delvis upptagna i en särskild författning om vad vid utfärdande av fiskekort vore att iakttaga jämte tillhörande for- mulär.

Det förutsattes, att Kungl. Maj:t skulle kunna förordna, att kronan till- hörigt fiskevatten skulle avsättas för fiskeriundersökningar.

Medel som inflöte genom upplåtelserna, bortsett från upplåtelser i lap- parnas särskilda vatten, skulle tillföras en nyupprättad statens fiskerifond till fiskerinäringens i landets befrämjande.

Till förstärkning av fiskebevakningen föreslogos åtgärder. Tillsynings- männen hos de skogsvårdsstyrelser, vilka vid förevarande tid funnos i alla län utom Västerbottens och Norrbottens län; skulle kunna förordnas att jämte sin övriga tjänstgöring öva bevakning och kontroll över kronans fiskevatten liksom över kronans jaktmarker (vilken fråga även var uppe i samband med utredningen). Kostnaderna skulle bestridas dels av den före- slagna fiskerifonden och dels av en föreslagen jaktvårdsfond.

För anställande av extra personal för bevakning nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens "län skulle tillgängliga anslag för sådant ändamål höjas. För trakterna ovan odlingsgränsen skulle, vid sidan av re- dan förefintlig bevakning, för nationalparkerna samt för kontroll över ef- terlevnaden av fiske- och jaktförfattningarna och andra stadganden för ordningens upprätthållande upprättas en särskild bevakningskår (läns- vakter) organiserad i nära överensstämmelse med länspolisen. Denna be- vakningspersonal skulle tillsättas" av länsstyrelsen. Kostnaderna skulle be- stridas till huvudsaklig del av särskilt anslagna statsmedel samt till en mindre del av avgifter, som inflöte för upplåtelser av nyttigheter enligt renbeteslagen, eller ur dåvarande lappfonder.

1915 års sakkunnigas förslag föranledde i förevarande delar icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Frågan kom emellertid ej att vila länge. Med anledning av uppdrag av Kungl. Maj:t verkställde lantbruksstyrelsen en i skrivelse den 29 oktober 1928 överlämnad utredning särskilt avseende sötvattensfisket. Vidare be— gärde svenska sportfiskareförbundet hos Kungl. Maj:t, att förteckning skulle uppgöras med förslag till brukningsplaner över sådana kronan tillhöriga fiskevatten, som kunde anses lämpliga för utarrendering särskilt till sport- fiskare. Sorsele sockens kommunalfullmäktige anhöllo i en den 13 februari 1933 till Kungl. Maj:t inkommen framställning om utredning rörande åstad- kommande av ökade möjligheter för den bofasta befolkningen inom lapp- markens »oavvittrade områden» att bedriva fiske i sjöar ovan odlingsgrän- sen. I yttrande över sistnämnda framställning hemställde lantbruksstyrelsen

om utredning rörande lämpligaste utnyttjandet av de ovan odlingsgränsen samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län belägna fiskevatten.

I berättelse till 1934 års riksdag framhöllo riksdagens revisorer angelägen- heten av att frågan om ett ökat utbyte av kronans i skilda delar av landet belägna fiskevatten underkastades förnyad prövning. Särskilt erinrades om önskvärdheten att bereda ökade intäkter för lappfonderna och därigenom säkra biståndet från dessa åt lapparna. Men tillika påpekades, att genom större inkomster från kronans fiskevatten ytterligare understöd kunde bere- das för en mer rationell fiskevård. Tillika kunde bättre möjligheter skapas för sportfiskets utveckling. Något intrång finge dock icke göras i den fiske- rätt, som tillkomme lapparna och vissa andra invånare i f j ällområdena. Även 3 i berättelsen till 1935 års riksdag upptogo riksdagens revisorer frågan, därvid framhölls bland annat, att genom uppdelning på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten, genom vattnens upplåtande * efter vissa enhetliga principer. och genom lämplig upplysnings- och propa- gandaverksamhet vattnen säkerligen skulle kunna bliva av mycket större betydelse för lapparna och den bofasta befolkningen. Sistnämnda revisorers berättelse föranledde riksdagen att i skrivelse (nr 279/ 1935) till Kungl. Maj :t , anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning beträffande möj— ligheten att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiske- vatten.

Vid föredragning den 21 juli 1937 av riksdagens berörda skrivelse bemyn- digade Kungl. Maj:t departementschefen att föranstalta om utredning i ämnet, vilket föranledde tillkomsten av fiskevattensutredningen av år 1937. Departementschefen framhöll bland annat, att vattnen å kronoparkerna i första hand borde förbehållas de ortsbor, som hade intresse av dem. Detta förhindrade icke, att många vatten samtidigt, andra åter enbart skulle kunna utarrenderas till amatör- och sportfiskare. Fjällvattnen skulle kunna bliva mera rationellt utnyttjade, om de gjordes mera kända genom att förteckning upprättades över dem och om bestämmelserna angående rätten till fiske i dem förenklades och gjordes mera enhetliga. Det borde undersökas, huruvida en uppdelning av dessa vatten kunde ske, så att en del förbehölles lapparna och en del ortsbefolkningen samt en del upplåtes till amatör- och sportfiskare och, där det befunnes lämpligt, till yrkesfiskare från andra trakter. Enär lappbefolkningens behov av fiskevatten växlade, kunde de icke inskränkas till vissa för framtiden bestämda, geografiskt avgränsade områden. Orts- befolkningens intressen borde tagas i betraktande, innan Sportfiskeupplå- telser lämnades. Viss ensamrätt borde kunna medgivas sportfiskare till fisket i en del vatten med förbehåll dock om rätt till husbehovsfiske för lapparna och den bofasta ortsbefolkningen.

1937 års fiskevattensutrednings arbete innebar en vidare utbyggnad av 1915 års fiskesakkunnigas undersökning. Bland olikheterna mellan de båda utredningarna kan nämnas, att bemälda sakkunniga avhandlade alla kro- nans vatten, under det 1937 års utredning begränsades till kronans inne i landet belägna fiskevatten (allmänna kronofisken, kronans enskilda fisken

och kronans privaträttsliga fisken). De sakkunniga hade föreslagit, att lant- bruksstyrelsen skulle övertaga den huvudsakliga förvaltningen av alla kro- nans fiskevatten, men utredningen bibehöll uppdelningen av förvaltningen av de i utredningens betänkande avsedda fiskevattnen i stort sett sådan den förut varit, så att länsstyrelsen skulle förvalta de odisponerade kronofiskena ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län samt domän— styrelsen övriga fisken, där särskilt undantag ej skett.

Beträffande' lapparnas särskilda rättigheter till fiske skulle även enligt fiskevattensutredningen alltjämt tillämpas därom särskilt givna bestäm- melser.

Fiskeutredningen utvecklar de upplåtelseformer för fiske, som angivits av de sakkunniga. Av utredningen upptagas, såvitt angår upplåtelse av allmänt kronofiske och vissa därmed likställda enskilda och privaträttsliga krono— fisken, två särskilda huvudformer, nämligen upplåtelser av husbehovsfiske (husbehovsfiskevatten) samt sportfiske (sportfiskevatten). Upplåtelse av husbehovsfiske, vari i viss utsträckning inbegripas jämväl yrkesfiske, skulle genom utfärdande av tillståndsbevis ske till enskilda personer, som vore bo- satta å eller invid kronoparker eller kronoöverloppsmarker eller därstädes hade sitt arbete. Sådan upplåtelse skulle i allmänhet avse längre tid (5 till 10 år). I denna grupp upplåtelsetagare inginge, bortsett från lapparna vid deras fiskeutövning enligt renbeteslagens bestämmelser, i första hand per- soner, som ägnade sig åt jordbruk såsom huvudnäring, saant vidare olika slag av lägenhetsinnéhavare. Avgift skulle utgå med lägst 5, högst 20 kro- nor för år.

Av sportfiske särskiljas sportfiske upplåtet för någon längre tid samt kort- tidsfisken. Upplåtelse av det förra slaget skulle, där ej annat föranleddes, Ske genom upprättande av kontrakt och medgivas enskilda personer, samman- slutningar eller organisationer, med ensamrätt till fiskevattnet i den mån så kunde ske för bedrivande av ett mera ordnat och reglerat sportfiske. Upp- låtelsetiden motsvarade den för husbehovsfisken gällande. Avgiftens storlek skulle prövas från fall till fall och kunde betinga jämförelsevis betydande belopp. För upplåtelse av korttidsfiske skulle användas fiskekort. Dylikt kort skulle kunna inköpas av envar, som så önskade, samt skulle avse alla de kronovatten i landet, som vore avsatta för dylikt fiske. Fisket skulle vara i olika avseenden begränsat till förekommande av skada å fisket, såsom be- träffande fiskredskap, fisketider och fångstmängd, förbud mot försäljning av fångad fisk etc. Såsom i främsta rummet avseende semesterresor, weekend- turer o. (1. skulle kortets giltighetstid vara begränsad till några dagar, dock att även årskort skulle kunna utfärdas. Priset skulle sättas lågt för att bliva överkomligt även för mindre bemedlade personer. För utländsk medborgare skulle betalas dubbel avgift med undantag för personal vid främmande makts beskickning. Korten skulle tillhandahållas på ett stort antal ställen samt sålunda jämväl hos vederbörande förvaltande myndigheters lokala organ och särskilda ortsombud.

De förvaltande myndigheterna skulle för perioder icke överstigande 10 år

för varje fiskevatten bestämma det sätt, på vilket vattnet skulle upplåtas. Upplåtelser av olika slag skulle kunna medgivas i samma vatten. -

De vatten, i vilka de allmänna kronofiskena vore belägna, samt vissa där— med likställda vatten uppdelades i anslutning till den form, varunder de skulle upplåtas, i tre huvudgrupper, nämligen vatten avsedda för lappar- nas fiske, vatten för upplåtelser åt ortsbor av husbehovs- och, mera undan- tagsvis, yrkesfiske samt vatten för upplåtelser av sportfiske åt såväl orts- bor som personer från andra platser. Sistnämnda grupp uppdelades i sin ordning i två undergrupper avseende de båda olika slagen av sportfiske- vatten. En uppdelning på ifrågavarande sätt av fiskevattnen förutsatte emellertid, att den i 7 & fiskerättslagen angivna företrädesrätten för soc- kenbor att erhålla fiskeupplåtelse i de allmänna kronovattnen upphävdes. l

Lapparna ansågos äga rätt att st-älla ganska stora krav på tillgång till * goda och över vidsträckta områden belägna fiskevatten. Detta gällde sär- l skilt fjällapparna men i viss grad också skogslapparna. '

Emellertid kunde enligt lagen upplåtelse av fiskerätt i de ovan odlings- gränsen och å renbetesfjällen belägna vattnen icke ske utan att de lappar, som ägde att med sina renar uppehålla sig å området för upplåtelsen, bli- 1 vit hörda i ärendet. Lapparnashörande kunde ofta draga långt ut på tiden. l Utredningen hade i samråd med lappfogdarna och tillsynsmännen vid lapp- l väsendet uppgjort förteckningar över de för lapparnas behov särskilt erfor- derliga fiskevattnen, vilka jämväl inlagts å karta. Det vore avsett, att dessa vatten skulle förbehållas lapparna med ensamrätt, eller ock skulle vatt- nen i varje .fall icke få upplåtas utan lapparnas hörande i vart särskilt fall. Vid sammanträden med lapparna hade dessa förteckningar och kartor ge- nomgåtts. Yttermera hade lapparna i flertalet lappbyar vid sammanträden inför vederbörande lappfogdar prövat de uppgjorda förslagen till undantag av vatten för deras räkning. Vid sistnämnda sammanträden hade lapparna medgivit, att icke förbehållna vatten ovan odlingsgränsen och å renbetes- fjällen finge under viss bestämd tid upplåtas åt andra fiskande än lappar, utan att lapparna dessförinnan hördes över varje särskild ansökan om fis- kerätt. Lapparna skulle emellertid alltjämt äga att själva bedriva fiske även i sagda vatten. De sålunda träffade överenskommelserna skulle gälla under en första tidsperiod av 12 år. Därefter skulle vid nya sammanträden med lapparna diskuteras, huruvida den verkställda uppdelningen av vattnen fortfarande vore lämplig eller ny uppdelning vore av nöden.

En uppdelning av fjällvattnen och ett undvikande av omgången med lap- parnas hörande fann utredningen skola i hög grad minska motsättningarna mellan lapparna samt den bofasta ortsbefolkningen och sportfiskare från andra trakter. Systemet innebure i själva verket en utbyggnad i stort av ett på vissa håll i Norrbottens län redan då tillämpat tillvägagångssätt.

I trakterna nedom odlingsgränsen, där lapparnas fiskerätt icke på sam- ma sätt som ovan sagda gräns utgjorde hinder för de å dessa områden be- lägna vattnens upplåtande åt andra, borde lämpligen vissa vatten förbehål- las skogslapparna.

Utredningen hade väl ansett sin uppgift endast vara att i stora drag upp- draga riktlinjerna för en rationell uppdelning av vattnen. För att närmare belysa hur uppdelningen skulle ske och för att snarast möjligt få verksam- heten i gång efter de nya riktlinjerna hade utredningen lämnatett första förslag till fördelning av de mera betydande ovan odlingsgränsen och å ren- betesfjällen samt å kronoparkerna inom de nordligaste reviren befintliga vattnen med undantag av i Karesuando socken, där förhållandena för det dåvarande icke medgåve en fullständigare reglering. Vattnen i samtliga de föreslagna grupperna hade med olika beteckningar utmärkts å en betän- kandet åtföljande karta. Över nämnda två grupper sport-fiskevatten (»kort- fiskevatten» och »sportfiskevatten») hade tillika uppgjorts förteckningar.

Beträffande fiskevården i lapparnas särskilda vatten anser utredningen, att någon skyldighet för lapparna att bedriva fiskevårdsåtgärder icke torde kunna föreskrivas. Genom fiskevårdsåtgärder från det allmännas sida bor- de vattnen göras mera fruktbara, och genom fiskutplanteringar i för-ut fisk- tomma sjöar borde nya fiskevatten skapas för lapparna. I de för ortsbefolk— ningen avsedda vattnen ansågs fiskevård och bevakning i allmänhet lämp- ligast ombesörjas av kronan, vilket icke borde hindra, att i förekommande fall arrendatorerna ålades att delvis svara för eller i varje fall biträda vid åtgärdernas företagande. Å kronan borde tillika ankomma att draga för- sorg om fiskevård i de för kortfiske upplåtna vattnen. De andra sportfis- karena däremot hade, vare sig de var för sig eller genom föreningar arren- dera-de vatten, stort intresse av att genom fiskevårdsåtgärder förbättra vatt— nen samt genom anordnande av bevakning skydda dem för tjuvfiske. Här- vid borde de givetvis kunna påräkna stöd av myndigheterna. Det syntes lämpligt, att i upplåtelsekontrakten intoges föreskrifter i förevarande hän— seenden.

Det anmärkes, att egentligt yrkesfiske förekomme i ringa utsträckning. Ökning av detta fiske syntes endast i vissa fall vara möjlig och knappast heller under dåvarande förhållanden önskvärd.

Sportfiske kunde i många vatten drivas jämsides med annat fiske, exem— pelvis fiske av ortsbor. I andra fall förefunnes hos sportfiskare ett önske- mål att få ensamma förfoga över fisket i till dem upplåtna vatten.

Innehavare av odlingslägenheter, kronotorp, kolonat, fjällägenheter m. fl. dylika jordupplåtelser å kronomark borde äga fiskerätt å den upplåtna fas- ' tigheten samt äga utan avgift bedriva husbehovsfiske i anvisade kronovat- ten. Dylik upplåtelse skulle ej utgöra hinder för upplåtelse av fisket i vatt- net jämväl åt annan.

Vissa befattningshavare skulle efter tillstånd av den förvaltande myndig- heten äga att under tjänsteförrättning inom sitt tjänstgöringsområde av- giftsfritt bedriva fiske i därstädes beläget kronovatten för tillfälligt anskaf-

» fande av livsmedel.

För fiskevårdsändamål skulle upplåtelse av fiske kunna av vederböran- de förvaltande myndighet tillsvidare inställas. Kungl. Maj :t skulle kunna för fiskeriundersökningar avsätta kronovatten.

Medel, som inflöte genom försäljning av fiskekort, skulle tillföras en fond, kronovattensfonden. Denna skulle användas för fiskevårdande åtgär- der i kronovattnen samt bidrag till hushållningssällskapen i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län till gäldande av hos dem anställda fiskeri- tjänstemäns löner och resor.

Vidare lämnas regler rörande utfärdande av fiskekort och tillståndsbe- vis för befattningshavare samt förslag till formulär.

Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1941. Fiskevattensutredningens betän— kande och förslag ha hittills föranlett åtgärder endast av mera proviso— risk natur. Med hänsyn till de svårigheter beträffande det allmänna för- sörjningsläget i landet, som inträdde under det andra världskriget, utfär- , dade Kungl. Maj:t den 21 mars 1941 ett brev avsett att uppmuntra till ett 1 bättre utnyttjande särskilt av de allmänna kronofiskena och de kronans l fisken, som vore att jämställa därmed. Nämnda brev stöder sig på fiske— l vattensutredningen. Dennas förslag och motivering rörande ett effektivare tillvaratagande av fiskena genom deras upplåtande i större utsträckning till ortsbefolkningen förordnades böra vinna beaktande. Myndigheterna borde upptaga frågan härom till behandling och vidtaga erforderliga åt- l gärder. De av utredningen såsom allmänna kronofisken betecknade fiskena l borde i första hand upplåtas till ortsbefolkningens begagnande. Vattnen borde dock kunna upplåtas även till yrkesfiskare; och borde yrkesfiskets intressen skänkas mera beaktande än vad som skett i fiskevattensutred- ningens betänkande. Det borde tillses, att så stora mängder fisk som möj- ligt komme ut i marknaden för försäljning till allmänheten. Till erhållande , av fiskeupplåtelser borde ihågkommas såväl äg-are och andra innehavare av fastigheter (lägenhetsinnehavare och arrendatorer) som andra ortsbor. Även personer, som mera tillfälligtvis vore bos—atta å orten, borde tillåtas att fiska, i den mån så kunde ske utan hinder av bestämmelserna om bo- stadsbandet i 7 & fiskelägen.

Upplåtelse av husbehovsfiske och yrkesfiske borde i allmänhet icke ske på för kort tid. Allt för korta upplåtelser kunde lätt medföra, att nytt- janderättsinnehavaren frestades till rovfiske. Något större intresse att vid- taga fiskevårdande åtgärder finge han då ej heller. I likhet med utred- ningen fann Kungl. Maj:t en upplåtelsetid av fem år vara lämplig.

Sportfiske omnämnes helt kort i brevet. Det uttalas, att i fiskevatten, som lämpade sig för dylikt fiske och vilka kunde tänkas vid ett framtida ordnande av sportfiskefrågan komma att avsättas för sådant ändamål, kor- tare upplåtelsetider borde komma till användning, så att hinder för sagda frågas lösande icke förelåge.

Några större avgifter för rätten att begagna kronans fiskevatten borde i allmänhet icke påläggas nyttjanderättshavarna, i varje fall icke då fråga vore om endast husbehovsfiske. De av utredningen föreslagna avgifterna, ; varierande mellan 5 och 20 kronor för år, kunde anses skäliga för ett hus- behovsfiske tillräckligt för en familj. Givet vore, att i allmänhet högre av- gifter borde utkrävas för yrkesfiske än för husbehovsfiske. Flera hushåll

borde kunna berättigas att fiska i samma vatten, och samma person borde kunna erhålla tillstånd att fiska i flera vatten.

Tillstånd för ortsbefolkningen till husbehovsfiske borde meddelas i form av för vederbörande utfärdat bevis. Rätt att bedriva husbehovsfiske enligt ett sådant tillståndsbevis borde tillkomma såväl den, för vilken tillståndet vore utfärdat, som ock hans husfolk.

Kungl. Maj:t delade utredningens uppfattning, att fiskevården i och be- vakningen av ifrågavarande fiskevatten i regel icke lämpligen borde över- låtas till nyttjanderättshavarna, vilka i allmänhet icke torde ha vare sig förmåga eller intresse för sådana uppgifter. Mest ändamålsenligt vore förty, att fiskevården och bevakningen ombesörjdes genom vederbörande fö—rvaltningsmyndighets försorg. Större uppmärksamhet än dittills borde därvid ägnas dessa angelägenheter.

Därest fiskbeståndet i visst vatten ansågs böra tillväxa utan beskattning, borde den förvaltande myndigheten besluta, att upplåtelse av fiske i sådant vatten tillsvidare icke skulle äga rum.

Någon inskränkning i de lapparna tillkommande fiskerättigheterna borde icke ske. Därest i vissa fall förvaltningsmyndigheterna med vederbörande lappar, utan att deras rätt träddes för nära, kunde få till stånd överens- kommelser, som möjliggjorde ett bättre och mera rationellt utnyttjande av de fiskevatten, i Vilka lapparna ägde fiska, borde emellertid, i den utsträck- ning gällande bestämmelser tillstadde, sådana överenskommelser träffas.

Vad utredningen anfört i fråga om rätten att fiska för vissa lägenhets- innehavare å kronomarkerna i Norrland bonde vinna beaktande, dock att vid övervägande av möjligheterna att bereda sådana personer utvidgad rätt att fiska skulle tillses, att lapparnas rätt därigenom icke kränktes.

Vid sin sålunda utövade förvaltning av kronans fisken borde vederbörande förvaltande myndighet samråda med statens fiskerimyndigheter m. m. samt i förekommande fall med hushållningssällskapen's fiskeristyrelser och nämn- der ävensom med länsfisk—eritjänstemännen.

Fiskerättskomunitténs av år 1943 betänkande och Kungl. Maj:ts dårå grun- dade proposition till 1950 års riksdag. Ovan har berörts, huru för 1950 års riksdag genom proposition den 13 januari 1950 (nr 60) framlagts förslag till ny lag om rätt till fiske m. m. Detta förslag är grundat å det betänkande (SOU 1947: 47), som avgivits av de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts . bemyndigande den 8 oktober 1943 av chefen för jordbruksdepartementet till-

kallats för att verkställa utredning rörande lagstiftning angående rätt till fiske m. m. (fiskerättskommittén). Kommittén har i sitt betänkande i huvudsak behandlat fiskefrågor av ci- 3 villags natur. I viss mera begränsad omfattning ha upptagits även spörsmål

av ekonomisk och administrativ art.

Av kommittén har föreslagits, bland annat, att i den nya lagstiftningen inga särskilda bestämmelser skulle införas angående de i 7 och 8 55 1896 års fiskerättslag omförmälda allmänna kronofisken och kronans enskilda fisken samt att stadgandet om deti nämnda 7 5 angivna bostadsbandet, inne-

bärande företrädesrätt för de i häradet eller socknen boende till arrende av allmänt kronofiske, sålunda skulle uteslutas ur lagen.

Beträffande förvaltningen av kronans fisken har kommittén ansett det förslag till bestämmelser rörande kronofiskenas utnyttjande, s-om fiskevat- tensutredningen framlagt, i det väsentliga vara ägnat att läggas till grund för föreskrifter i ämnet. Endast på ett par punkter har kommittén funnit anledning uttala sig.

Kommittén har ansett, att något större hänsyn borde tagas till yrkesfiskets behov och intresset av dess främjande än som skett i fiskevattensutredning- ens betänkande. Även om de allmänna kronofiskena i främsta rummet borde upplåtas till ortsbefolkningens begagnande för husbehovsfiske, borde dessa vatten också få nyttjas av yrkesfiskare.

Utredningens förslag om rätt för vissa tjänstemän att under resor i fjällen avgiftsfritt fiska i kronans vatten hade mött gensagor i några av de över ut— redningens betänkande avgivna yttrandena. Enligt kommitténs mening syn- tes den föreslagna förmånen knappast medföra några nämnvärda olägenheter.

ingen grund syntes kommittén föreligga att bibehålla den gamla indel- ningen av kronans fisken, utan borde denna avskaffas. Det kunde även ifrågasättas, huruvida då anledning funnes att i förvaltningsavseende bibe- hålla skillnad mellan sådana i jordeboken upptagna särskilda fiskerier, som vore av krononatur (kronans enskilda fisken), samt dylika fiskerier, vilka vore av enskild natur men förvärvats av kronan.

Slutligen framhölls, att de regler för kronofiskenas förvaltning och till- godogörande, som fiskevattensutredningens förslag till förordning angående grunder därom upptoge, syntes stå i sådan överensstämmelse med de tidi- gare fastställda grunderna, att något riksdagens särskilda godkännande av detta förslag knappast krävdes. Författningen torde vid sådant förhållande kunna utfärdas i administrativ ordning under beteckningen kungörelse.

I detta sammanhang må vidare erinras om det förslag, som av fiskerätts- kommittén avgivits rörande bildandet av fiskevårdsområden. Kommittén hänvisar till huru många av vårt lands fiskevatten icke torde tillgodogör-as på ett rationellt sätt. Somliga vantsköttes genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder. Andra vatten låge mera eller mindre outnyttjade. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk synpunkt fram- stode det såsom angeläget, att lagstiftningen beredde möjlighet för det all- männa att ingripa i dylika fall och därvid jämväl tillgodose vissa syften ut- över dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske närmast avsett att fylla. Kommittén föreslår, att för främjande av fisket och fiskevården skulle kunna i visst fiskevatten, som vore oskiftat eller eljest tillhörde två eller flera, bildas fiskevårdsområde. Även om en majoritet bland fiskerättsdel- ägarna uttalat sig däremot, skulle en sådan åtgärd kunna genomföras, såframt fiskevattnet i strid med allmänt intresse till väsentlig del uppenbart van— sköttes genom att fiskbeståndet utarmades eller fisket ej utnyttjades eller eljest särskilda skäl föranledde därtill. Initiativ till bildande av fiskevårds- område skulle kunna tagas av delägare i fiskevattnet, statens fiskeritjänste-

man, hushållningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällska- pet anställd fiskerikonsulent eller fiskeriinstruktör samt sammanslutning av fiskare i orten. Beslutanderätten i frågor om bildande av fiskevårdsområde skulle tillkomma länsstyrelsen, som tillika hade att utfärda stadgar för om- rådet. I stadgarna skulle meddelas grunder för fiskets och fiskevårdens ut- övande, sättet för besluts fattande och omröstning, skyldighet att lämna bi- drag samt, i viss ordning, beträffande beräkningsgrunden för delägarnas del- aktighet och rösträtt, varom ock delägarna ägde själva besluta, m. m. Fiske- ? vårdsområde skulle bildas för en tid av minst 10 och högst 25 år. . Fiskerättskommittén har härutöver föreslagit, att i fall, då vid vanvård av ' fiske bildande av fiskevårdsområde ej kund-e eller ansåges till—s vidare ej lämpligen komma i fråga, ett ingripande från samhällets sida skulle kunna ske. Bedreve fiskerättsägare fiske på sådant sätt, att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vansköttes genom att fiskebeståndet utar- mades, och skedde ej på anmaning av länsstyrelsen rättelse, skulle länssty- relsen åga för viss. tid vid vite föreskriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma. Om fiskerättsägare, i strid med allmänt intresse, up- ! penbart vanskötte sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning vidtoge lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande, skulle länssty- relsen äga att till efterrättelse under viss tid fastställa föreskrifter för fis- " kets bedrivande (fiskeriplan). Underläte fiskerättsägare att följa dylik plan, kunde länsstyrelsen för hans räkning utarrendera fisket för en tid av högst 10 år.

Fiskerättskommittén har även gjort ett uttalande angående »amatörfis- ke», varunder innefattas alla kategorier av fiskande, som plåga kallas ama- tör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsrfiskare. Kommittén avvisar såsom icke framkomlig en lösning av frågan om tillgodoseende av amatörfiskarenas intressen genom direkta bestämmelser i fiskelägen, i första hand frigivande av vissa fiskemetoder i enskilt vatten. De fiskeförslag kommittén avgivit vore emellertid enligt kommitténs mening ägnade att i flera avseenden till- godose även amatörfisket. Enligt förslagen skulle betydande områden såväl utefter kusterna som i de stora insjöarna bli upplåtna för fritt fiske. Därest, såsom kommittén förordat, bestäm-melser utfärdas i huvudsaklig överens- stämmelse med fiskevattensutredningens förslag om tillgodogörande av kro— nans fiskevatten, torde enligt kommitténs mening amatörfiskefrågan föras

' ett stort steg framåt. Ett praktiskt sätt att ordna tillfällen till amatörfiske erbjöde vidare kommitténs förslag om bildande av fiskevårdsområden. Här- jämte förutsatte kommittén, att genom enskilt initiativ, särskilt från städers och kommuners sida, ytterligare tillfällen till amatörfiske skulle beredas inbyggarna. Genom upprättande, på sätt fiskevattensutredningen föresla- git, av förteckningar över sådana vatten som vore avsedda att upplåtas för kortfiske eller sportfiske skulle den fiskeintresserade allmänheten lätt och * bekvämt få reda på de möjligheter till fiske, som förefunnes i kronans vat- ten. Ett statsunderstött utgivande av broschyrer med förteckningar över

9—507932.

fiskevatten, priser på fiskekort eller direkta arrenden, inkvarteringsmöjlig- heter m. m. rekommenderas av kommittén.

I ovannämnda proposition den 13 januari 1950 har föredragande departe- mentschefen bland annat framhållit, att huvudsyftet med en ny fiskelag syntes —— vid sidan av intresset att främja fiskevården —— vara att skapa sådana regler i fråga om rätten att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebure en rättvis avvägning av ifrågakommande intressen och samtidigt fyllde rimliga anspråk på enkelhet och klarhet. I regel hade givetvis fastighetens ägare intresse av att den fiskerätt, som vore förbunden med fastigheten, bibehölles. För dem som yrkesmässigt bedreve fis-ke an- norstädes än på eget vatten vore det ett önskemål att få rörelsefrihet för sin yrkesutövning. Av mycket stor betydelse vore slutligen den omfattning nöjesfisket fått. Det framstode såsom en viktig social angelägenhet, att de stora grupper av befolkningen, vilka ville bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning, hade möjlighet därtill på rimliga villkor. De allt- mer växande skarorna av amatörfiskare borde kunna i lagliga former be- driva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket gjordes helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunde förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunde ställas till rekreations- fiskarenas disposition, kunde konkurrensen om de tillgängliga vattnen lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av steg- rade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Även beträffande ett tillgodoseende av rekreationsfiskarenas intressen gällde emellertid, att ett fullständigt frigivande av det fiske, som hittills va- rit underkastat enskild äganderätt, i vart fall på längre sikt knappast kun- de väntas ebliva till gagn ens för dem, som därigenom skulle få ökade fiske- möjligheter. Allvarlig risk för utarmning av fiskbeståndet kunde inträda, och genomförandet av fiskevårdande åtgärder kunde försvåras. Även måste i vissa fall arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt bedrivna fisket för- sämras.

Statsrådet framhöll, att i viss mån komme rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den utvidgning av det fria fisket han upptagit i propo- sitionen. Han övervägde även att till förmån för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående utnyttjandet av kro- nans fiskevatten. Några längre gående åtgärder från statens sida borde icke vidtagas i samband med utformningen av fiskerilagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga i att städer och andra samhällen, större industri- företag och friluftsorganisationer uppläte egna eller för ändamålet arren- derade vatten till amatörfiske.

I avgivna yttranden i ärendet hade såsom ett önskemål framhållits att, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket numera fått, bestäm- melserna om fiskerätt såvitt möjligt skulle vara enhetliga. Enligt statsrå- det borde man visserligen eftersträva enhetlighet, men detta önskemål bor- de dock ej tillmätas så stor vikt, att man för den skull rubbade bestående

förhållanden i de fall, där dett-a kunde medföra verk—lig våda ur fiskeri- näringens eller fiskevårdens synpunkt.

I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter föreslås i propositionen något ökad möjlighet för domstol att på begäran meddela föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket.

Det av fiskerättskommittén framlagda förslaget om sammanförande av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden fann statsrådet i många avseenden väl ägnat att tillgodose praktiska och effektiva bestämmelser för att få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården ino-m ett visst sam- manhängande fiskevatten. Han ansåge sig emellertid icke böra tillstyrka förslagets omedelbara genomförande, utan borde förslaget bliva föremål för ytterligare utredning. Bland annat syntes länsstyrelsen ha tillagts allt- för stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas självbestämmande- rätt. Det kunde måhända visa sig vara en lämpligare lösning att bereda möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda fallet. Möjligen borde särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i vatten med oskiftat fiske. I andra fall syntes frågan om inrättande av en samorganisation för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vat- ten kunna i princip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Förnyad utredning borde ske om grunderna för delaktighet och rösträtt. Frågan ägde i övrigt nära samband med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift.

Däremot ansåg sig statsrådet kunna med vissa jämkningar förorda kom- mitténs förslag om stadganden om rätt för myndighet att ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vanskötte sitt fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta fisket ligga out- nyttjat. Det vore angeläget att i lag slå fast, att skötseln av fiskevatten vore något som icke endast vidkomme ägarna, utan att dessa också hade ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedreves på ett ändamålsenligt sätt. Statsrådet fann dock vissa jämkningar påkallade i kommitténs förslag. Innan tvångsåtgärder vidtoges, borde försök göras att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfaringssättet syntes vara att, om vanskötsel förekomme, statens fiskeritjänsteman sökte träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej komme till stånd eller därmed gjort åtagande ej full- gjordes, borde saken anmälas för länsstyrelsen. För underlåtenhet att följa av länsstyrelsen fastställd fiskeriplan, om sådan visat sig erforderlig, bor- de kunna föreskrivas vite, vilket syntes lämpligare än den av kommittén . föreslagna utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg.

I anslutning till det till riksdagen framlagda förslaget om ny fiskerätts- 1 lag har inom jordbruksdepartementet upptagits utredning rörande behovet av nya föroaltningsbestämmelser beträffande kronans fisken.

Ordningen för nuvarande fiskebestämmelsers tillämpning.

Såsom förut omnämnts omhänderhavas, där ej annorlunda särskilt be- stämts, kronans fiskevatten ovan odlingsgränsenilappmarkerna ochåren- betesfjällen i Jämtlands län av länsstyrelserna under medverkan av lapp— väsendets tjänstemän samt fiskevattnen nedom odlingsgränsen i lappmar- kerna ooh utanför renbetesfjällen i Jämtlands län av domänstyrelsen, där- vid lokalförvaltningens personal biträder.

Genom den jordbrukande lappmarksbefolkningens tillväxt i antal, till- komsten av de stora gruvsamhällena och andra tätorter, turistväsendets utveckling och ett allt livligare intresse för friluftsliv har antalet upplåtel- ser av fiske i kronans vatten under senare tid blivit allt större. Härtill har även bidragit, att från myndigheternas sida fästs större betydelse vid till- godogörandet av kronans fisken och hävdandet av kronans rätt.

De jämförelsevis fåtaliga allmänna bestämmelserna rörande tillgodogö— randet av ifrågavarande kronovatten ha, i anslutning till de möjligheter som i sådant hänseende förelegat för de förvaltande myndigheterna, närmare utvecklats, och särskilda system kunna sägas ha utbildats.

Av utredningsmannen har från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbot- tens och Jämtlands län ävensom från domänstyrelsen inhämtats upplys- ningar rörande nuvarande fiskebestämmelsers tillämpning, särskilt såvitt angår ordningen för fisketillstånds meddelande, den omfattning, vari upp- låtelser förekomma, fiskevården och det ekonomiska resultatet av förvalt- ningen.

Uppgifter genom länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsens i Norrbottens län upplåtelser ske i flera olika former: 1. tillståndsbevis till enskilda personer, 2. kontrakt till enskilda personer, 3. kontrakt till sammanslutningar samt 4. fiskekort.

1. Tillståndsbevis för enskilda personer meddelas särskilt ortsbor samt utlämnas till såväl husbehovsfiskare och nöjesfiskare som yrkesfiskare. Vill- koren äro av mera kortfattad natur. Ensamrätt till fiske i upplåtet vatten medgives icke. I bevisen föreskrives, att upplåtelsen ej medför inskränk- ning i de fiskerättigheter, sem tillkomma lapparna eller eventuellt medgi- vits ortens övriga befolkning samt lappväsendets eller jägeristatens per- sonal. Upplåtelsetiden för yrkesfiskare och husbehovsfiskare är i allmänhet ett eller två år samt för nöjesfiskare någon vecka eller månad. För yrkesfiskare föreskrives sällan begränsning i fråga om nätantal eller andra fiskredskap. För husbehovsfiskare är sådan begränsning rätt vanlig,

och för dem gäller alltid förbud mot fiske för avsalu. Nöjesfiskares till- stånd är inskränkt till fiske med spö och drag (långrev och utter få icke användas) samt innehåller förbud att avyttra fångsterna och att från om- rådet för tillståndet medföra större fiskmängd än tio kilogram.

En särskild typ av tillståndsbevis betecknade fiskekort finnes för fiske i gränsälven mot Finland. Den svenska delen av denna älv i dess sträckning längs socknen har vid avvittringen tillagts kronan. För upplåtelser av husbe- hovsfiske till ortsbor har vattenområdet uppdelats i fyra »distrikt». I vart och ett av dessa får fiske nyttjas av invånarna i vissa byar och lägenheter. Fisket må bedrivas med nät och not samt annan krokredskap än utter. Fis- kebeviset, som gäller kalenderår, tillhandahålles av landsfiskalen i Kare- suando.

Avgifterna för ifrågavarande upplåtelser växla för olika upplåtelsetagare sålunda:

Kronor a) ortsbor, som äro bosatta vid eller i närheten av upplåtet vatten (med undantag för befolkningen i gruvsamhällena): där fiske bedrives i större omfattning (t. ex. för avsalu), per år 10—20 vid fiske i mindre omfattning (huvudsakligen för eget hushåll) samt strandbornas vid gränsälven i Karesuando husbehovsfiske, per år .................................................. 5 b) befolkningen i gruvsamhällena: för fiske med nåt (om en sam- manlagd nätlängd av högst 150 meter) jämte krokredskap (i långrev högst 200 krokar), per år ........................ 8—15 c) befattningshavare vid polis- och lappväsendet, fiskeritjänstemän och domänverket tillhörande personer, under tjänsteutövning, för tillgodoseende av eget behov (fiske med spö), per år . . . . 5 d) väg-, bro- och skogsarbetare m. fl., vilka under arbetet Vistas vid eller i närheten av upplåtet vatten, för tillgodoseende av eget behov, per år .......................................... 5 e) för fiske, vilket bedrives huvudsakligen såsom sport, även om det utövas av ortsbor: 1—5 dagar .............................................. 5 1—15 >> .............................................. 15 1—30 » .......................... 25 1—60 >> .............................................. 40 1 år ............................................ _. ......... 50

Utöver bestämmelser i ovan angivna avseenden upptagas i bevisen vissa allmänna föreskrifter, såsom att nyttjanderätten icke får överlåtas, för upplåtelsens tillgodogörande får i viss ordning tagas bränsle å kringlig- gande område, flyttlapparna få icke i något avseende beredas svårigheter i sin näring och arrendatorn är ansvarig för att personer i hans sällskap ej heller göra detta, tillståndsbeviset skall medföras vid fiskets utövande och på anfordran uppvisas för polismyndighet och vissa befattningshavare, ar-

rendatorn skall tillse, att olaga fiske och jakt ej bedrives inom det upplåtna området, och skall han anmäla dylik förseelse, han må vid fiskefärderna ej medföra hund eller jaktgevär, han skall till länsstyrelsen varje år uppgiva arten och vikten av den fångade fisken. —

De i tillståndsbevisen för ortsbornas fiske i gränsälven intagna villkoren äro förenklade.

2. Kontraktsupplåtelser till enskilda förekomma huvudsakligen vid upp— låtelser till den jordbrukande fjällbefolkningen av mindre vatten, i vilka arrendatorn önskar bedriva fiskodling och annan fiskevård. Upplåtelserna ske med ensamrätt till vattnen, dock att förbehåll göres för de fiskerättig- heter, som tillkomma lapparna eller eventuellt ortens övriga befolkning samt lappväsendets och jägeristatens personal m. fl. befattningshavare. I undantagsfall ha kontraktsupplåtelser meddelats även enskilda nöjes— fiskare för fiske med spö och drag. Upplåtelsetiden har vanligen varit tio år. Länsstyrelsen har emellertid på senare tid visat stor återhållsamhet vid beviljandet av upplåtelser av detta slag, då det befunnits svårt att undvika dubbelupplåtelser i samma vatten samt för personer med andra upplåtelse- former att hålla reda på de i markerna vitt kringspridda ensamrättsvattnen. För fjällbefolkningen utgår årsavgift med 5 kronor. I det fåtal fall (8), då upplåtelse medgivits till andra än fjällbor, har avgift utgått med högre belopp (grundavgifter på 100, 150 eller 200 kronor för år samt särskilda avgifter ä 1 krona 50 öre per dag eller fast avgift å 25 kronor för upplåtelsetagares gäst). Bland villkoren i övrigt för upplåtelsen återfinnas de flesta av de i till- ståndsbevisen enligt punkt 1. intagna allmänna bestämmelserna. Därjämte plåga föreskrifter givas om fiskodling av bestämda fiskslag, förbud mot fiske viss tid 0. d.

3. Utarrendering av vatten till fiskesammanslutningar har skett till tolv fiskevårdsföreningar och klubbar. Medlemmarna i dessa synas i de flesta fall bestå av personer från tätorterna, bland andra Kiruna, Malmberget, Koskullskulle, Porjus, Jokkmokk. För alla föreningsupplåtelser gäller, att de upplåtna rättigheterna icke må av föreningen såsom sådan utövas, utan lämnar föreningen, under for- mer varom med länsstyrelsen överenskommes, sina medlemmar tillstånd till fiske i de upplåtna vattnen. I vissa fall kan även annan än förenings— medlem medgivas rätt att fiska. Förvärvsfiske får ej bedrivas. Upplåtelsevillkoren kunna i övrigt vara rätt skiftande. Vissa upplåtelser ha karaktären av ensamrätt; dock sker förbehåll för lappbefolkningens fis- kerätt och befogenhet för länsstyrelsen att medgiva fiskerätt åt den vid vattnen boende befolkningen. I andra fall är ensamrätten ytterligare in- skränkt genom förbehåll om rätt för länsstyrelsen att upplåta fiske _å det kontrakterade området åt andra, exempelvis åt personer vilka för veten- skapliga ändamål eller turistfärder för kortare tid uppehålla sig å området. I allmänhet är fiskerätten förbunden med skyldighet för föreningen att i

de upplåtna vattnen bedriva fiskodling och annan fiskevård i den omfattning länsstyrelsen i samråd med hushållningssällskapet-s fiskerinämnd bestäm- mer. Fiskodling i övrigt må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Upplåtelsetiderna växla från ett till tio år. Understundom omfattar den upplåtna rätten fiske endast med spö och drag. I andra fall må även nätfiske bedrivas.

Avgifterna utgå efter olika grunder. Tre av sammanslutningarna betala fast årlig avgift (resp. 5 kronor, 200 kronor och 200 kronor).—Två betala Såväl fast avgift (300 kronor för envar) som 15 kronor för varje medlem, vilken under året idkar fiske i föreningens vatten. För en av sistnämnda före— ningar gäller, att medlemsantalet ej får överstiga 15 personer.

De övriga sju föreningarna utgiva avgift med visst belopp för varje fiskan- ; de medlem (årsavgift 4, 5 eller 8 kronor eller, i en förening, för rätt till

sportfiske 2 dagar avgift 2 kronor och 8 dagar 5 kronor) samt för utomstå- ende person (5 kronor). Avgiften kan ock vara olika för den som är bosatt ; i socknen och den som har sitt hemvist därutanför (för den förre årsavgift * 15 kronor, för den senare 50 kronor, eller vid kortare upplåtelser en krona ! för dag). I två föreningar inbegripes i avgiften rätt för hushållsmedlemmar att jämte tillståndsinnehavaren fiska i upplåtet vatten.

De föreningar, i vilka fiskea-vgifterna betalas med visst belopp för varje medlem eller kort utlämnas till utomstående, äga att av avgifterna såsom bidrag till sin verksamhet behålla viss del, i allmänhet 20 procent eller något mer vid lägre avgifter, eller sålunda av 2-kronorsavgift en krona, av 4—kro- norsavgift likaledes en krona och av 5-kronorsavgift en krona resp. två kronor.

Även vid dessa upplåtelser förekomma i övrigt vissa allmänna villkor, så- som om skydd för lapparna, tillsyn att olaga fiske och jakt ej sker samt upp- : gift om mängden och arten fångad fisk. I förekommande fall förbehålles länsstyrelsen viss kontroll av sammanslutningens räkenskaper och band-

lingar.

4. Fiskekorten, som äro personliga, upptaga tillstånd till fiske under viss begränsad tid i olika grupper av sjöar och älvar. För trakterna ovan odlings- gränsen i Norrbottens län ha sammanställts tre särskilda kort. Av dem av- ser ett fiske inom Karesuando socken i Könkämä—Muonio älv jämte västliga tillflöden å kronomark, ett annat kort fiske inom ett område av 5 kilo- ' meters bredd är ömse sidor 4 olika turistleder inom Kiruna stadsområde (för- utvarande Jukkasjärvi socken) samt Gällivare och Jokkmokks socknar, samt det tredje kortet fiske inom ett område av 5 kilometer å ömse sidor ; 7 olika turistleder inom Jokkmokks och Arjeplogs socknar. Fiskekorten berättiga till fiske under fem dagar med spö och drag. Högst ,tio kilogram av den fångade fisken må medföras från det område, för vilket [kortet gäller. Korten få ej överlåtas. De skola medföras på fiskefärder och lpå anfordran uppvisas för angivna myndigheter. Hund eller jaktvapen får icke medföras.

Med stöd av länsstyrelsens uppdrag utfärdas dylika kort av Svenska turist- föreningen genom dess turiststationer, landsfiskalerna i Karesuando, Kiruna, Jokkmokk och Arjeplog, gästgivaren i Jäkkvik (Arjeplogs socken), åborna på fjällägenheterna Ballasviken och Vuoggatjålme (likaledes i Arjeplogs soc- ken), Porjus jakt- och fiskevårdsförening, Laisvalls fiskevårdsförening m. fl.

Avgiften är 5 kronor per kort. Härav få de enskilda kortutlämnarna be- hålla 50 öre för besväret. Åt turistföreningen, fiskevårdsföreningarna samt bemålda landsfiskaler utgår icke gottgörelse.

Antalet fiskeupplåtelser medgivna av länsstyrelsen i Norrbottens län åren 1946—1948 samt debiterade avgifter framgå av följande tabell.

Tillstirågglgåzics och Avgifter, kronor ,. Summa . År P lske— uppl å_ Tlllstån ds- . .. Kort- kort bev1s och Kontrakt . Mä ;" Ett år tids- tals” kontrakt nu för- 51515” Slämma e r upplät. till en- eningar or onor , skilda 1 1946 91 222 273 404 990 3 043 4 981 7 279 15 303 1947 88 205 373 604 1 270 2 707 6 146 10 580 19 433 1948 113 253 360 572 1 298 3 536 9 491 10 309 23 336

* I angivna siffror ingå ej avgifter för fiskekort avseende Könkämä—Muonio älvs fiske- område. I

ning såsom ortsbor eller icke-ortsbor (turister etc.), erhållas följande siff- ror.

År 1946 År 1947 År 1948 Kommun, där upplåtet vattendrag ligger Icke Icke Icke Ortsbor ortsbor Ortsbor ortsbor Ortsbor ortsbor

Karesuando ........................ 18 3 36 8 40 14 Jukkasjärvi (fr. 1948 Kiruna stad) .. 56 7 48 5 47 4 Gällivare .......................... 50 8 56 21 76 3 Jokkmokk ........................ 106 83 105 134 130 137 Arjeplog .......................... 150 105 100 153 152 123 Summa 380 206 345 321 445 281

Antalet av enskilda bildade fiskevårdsföreningar utgör ovan odlingsgrän- sen i Norrbottens län 23 och inom lappmarken nedom odlingsgränsen 64. Av dessa innehavas 6 ovan och 3 nedom odlingsgränsen av icke-jordbruks- idkande personer och de övriga av jordinnehavare. Bland de olika socknarna har Arvidsjaurs socken det största antalet eller 22 föreningar. Egna fiskod-| lingsanstalter drivas av 3 fiskevårdsföreningar ovan odlingsgränsen och två"

Uppdelas tillståndsbevis och kontraktsupplätelser efter innehavarnas ställ- | |

nedom samma gräns. Av dessa 5 föreningar äges en av jordbruksidkare och de övriga 4 av icke-jordbrukare. Härutöver inneha i lappmarkerna vatten- fallsstyrelsen två anstalter, båda belägna ovan odlingsgränsen, hushållnings- sällskapet en anstalt ovan och en nedom odlingsgränsen (Jäkkvik resp. Jokk- mokk) samt Arjeplogs allmänningsdelägare en anstalt nedom samma gräns. Andra föreningar inköpa fiskyngel för utsättning.

Lappväsendet har icke egna fiskodlingsanstalter. Men lämnas årliga bidrag med 1 500 kronor till hushållningssällskapets nämnda anstalt i Jokkmokk och 300 kronor till dess anstalt i Jäkkvik. Engångsanslag har givits dels Adolfströms byamän för anläggande av en fiskodlingsanstalt för betjänande av fiskevatten, som av dem arrenderas av kronan, dels ock anstalten i Jäkk- vik.

Uppgifter genom Iänsstyrelsen i Västerbottens län.

Upplåtelserna ske i följande former: 1. tillståndsbevis till enskilda personer, 2. kontrakt till enskilda personer, 3. kontrakt till sammanslutningar samt 4. fiskekort, varav finnas a) särskilda kort för turistfiske under sommar- tid och b) särskilt kort för Vinterfiske. Nämnas må att, utöver sagda upplåtelseformer, under åren 1946—1948 i ett fall fiske utan avgift upplåtits för vetenskapligt ändamål.

Rörande dessa olika upplåtelser må här intagas följande. .

1. Tillståndsbevis för enskilda personer nyttjas i flera olika fall. I främs- ta rummct kommer det till användning för den bofasta ortsbefolkningen och avser merendels endast husbehovsfiske. I undantagsfall medgives fiske till avsalu, då upplåtelsetagaren kan anses vara för sin utkomst beroende av fisket. Fiskerätten får ej överlåtas. Förbehåll göres beträffande lapparnas fiskerätt och fiske för andra personer, vilka genom särskilda kontraktsupp- låtelser (t. ex. fjällägenhetsinnehavare) eller annorledes meddelats fiske- rätt i samma vatten. Rätten är begränsad till fiske med krok och ett visst högsta antal (vanligen 10) nät av normal storlek. Tillstånd att använda not och annan bunden redskap än nät medgives endast i undantagsfall. Upplåtelsetiden är två eller, där så bcgåres, ett år eller del därav. Avgif- ten, som uttages genom postförskott för hela upplåtelsetiden, utgör 10 kro- nor för år. Bland övriga villkor plågar, till förhindrande av att lapparnas renskötsel störes, föreskrivas, att vid utnyttjande av fiskerätten hund ej må medtagas. Svårigheter må även i övrigt icke beredas lapparna. Tillståndsbeviset skall medföras och på anmodan uppvisas för polismyndighet och vissa befatt- ningshavare. Ifrågavarande upplåtelseform brukas understundom även för andra än

ortsbor. Därvid bortfaller i regel rätten att använda nät, varjämte upplåtel- setiden begränsas till kortare tidsperioder. Tillståndet kan omfatta husbe- hovsfiske eller nöjesfiske (sportfiske). Avses husbehovsfiske må nyttjas krokredskap av alla slag. Vid nöjesfiske begränsas redskapen till fluga och Spinnare samt enkelt drag ävensom, för Vinterfiske, till pimpel, alltså mot— svarande redskap som vid fiskekortsupplåtelser.

Vidare sker i denna form upplåtelser till vissa tjänstemän för tillgodose- ende av fiskbehov under tjänsteresor. I regel avser tjänstemannens rätt fiske med krok i kronans vatten inom en viss socken eller understundom i alla kronovatten ovan odlingsgränsen, eventuellt med undantag av för no- madernas räkning särskilt reserverade vatten. Avgift för tjänsteman utgår vanligen med fem kronor för år. '

2. Kontrakt enligt upplåtelseform 2 utlämnas till enskilda personer en- dast för bedrivande av »arrendesportfiske». Rätten omfattar fiske med spö (met-, slant-, kast- och spinnspö) och enkelt drag samt pimpel. Upplåtelsen medför ej inskränkning i de fiskerättigheter, som tillkomma lapparna. Till- lika plågar förbehåll ske för länsstyrelsen att medgiva ortsbefolkningen och vissa tjänstemän tillstånd till fiske i det upplåtna vattnet. Detta för— behåll utsträckes ibland att omfatta även andra personer utan särskild begränsning. Upplåtelse sker för tid, som i varje särskilt fall överenskommes. Vanlig upplåtelsetid är 5 år. Avgifterna för upplåtelserna variera allt efter de upplåtna vattnens beskaf- fenhet och belägenhet. I allmänhet belöpa de till mellan 25 och 50 kronor per fiskande person. I ett fall utgjorde årliga avgiften 250 kronor, därvid arren- datorn bcrättigats att medtaga högst tre personer, vilka ägde fiska vid de tillfällen, då arrendatorn uppehöll sig vid det upplåtna vattendraget. Upp- låtelsen omfattade även rätt att ha fiskestuga. Bestämmelser plåga vidare upptagas om rätt för arrendatorn att i viss begränsad utsträckning taga bränsle, om skyldighet att undvika åtgärder, som kunna medföra intrång för flyttlapparna, och ansvarighet för att ej heller andra i sällskapet vålla sådant, uppvisande av kontraktet, tillsyn över att olaga fiske ej bedrives in. m.

3. Av kontrakt till sammanslutningar skiljes mellan, å ena sidan, sport- fiskeklubbar och övriga sammanslutningar av sportfiskekaraktär samt, å andra sidan, fiskevårdsföreningar. Upplåtelser av förra slaget behandlas i regel på samma sätt som upplåtel— ser under 2. Även avgifterna bestämmas efter motsvarande grunder. Upp- låtelsetiden är även i dessa fall i regel 5 år. Skillnaden mot upplåtelser en- ligt punkt 2. är i huvudsak, att en sammanslutning står som tillståndets innehavare.

Upplåtelser till fiskevårdsföreningar omfatta merendels husbehovsfiske för bofast befolkning. De lämnas för kronan tillhörig del av vatten, som i övrigt innehaves av fiskevårdsförening, samt avse sålunda att utfylla av

förening förut disponerat enskilt vatten. Dylika upplåtelser ha förekommit mycket sparsamt. Emellertid väntas, att framställningar om arrenden av detta slag skola öka i samma mån som antalet fiskevårdsföreningar stiger.

Upplåtelserna ske i regel för en tid av 5 är, ibland också för längre tid (10 år). De avgifter föreningarna hittills fått betala ha varit jämförelsevis obetydliga.

Förening äger vanligtvis ej upplåta fiskerätt till andra personer än dem, som äro medlemmar i föreningen.

Jämväl vid dessa upplåtelser sker förbehåll för lapparnas fiskerätt samt för upplåtelser till tjänstemän för eget uppehälle under tjänsteresor. Be- stämmelser givas om skydd för flyttlapparnas särskilda förmåner och åläg- gande att tillse, att olaga fiske ej bedrives m. m.

4. Fiskekorten äro, som ovan berörts, av två slag, nämligen för fiske i is— fria vatten (sommarfiske) under maj—augusti och för isfiske under mars och april. Kort för sommarfiske utstålles dels för en tid av 14 dagar, beting- ande ett pris av 10 kronor, och dels för 3 dagar för ett pris av 3 kronor. Kor- ten, vilka äro personliga, avse vissa vatten eller delar av vatten i viss socken eller sockendel ovan odlingsgränsen. De berättiga till sportfiske, omfattan- de endast fiske med met-, slant—, kast- eller spinn- och flugspö samt enkelt drag och pimpel (blänke med krok). lsfiske—korten gälla för vissa å korten angivna vatten eller delar därav, utan att begränsning införts till viss socken. Fisket må ske endast med pimpel. Kortinnehavare må ej försälja fångad fisk; ej heller må han medföra hund. Kortet gäller även för barn under 15 år, som fiska i sällskap med kortinnehavaren. Av fångsten må från orten medföras, av innehavare av 1 14-dagarskort högst 10 kilogram och av innehavare av 3-dagarskort högst 5 kilogram. Fiskekort försäljas, förutom av länsstyrelsen, efter länsstyrelsens bemyn- digande av jägmästare och landsfiskaler i de distrikt, vari trakterna ovan odlingsgränsen ingå, tillsynsmän och ett flertal fisketillsyningsmän vid lappväsendet samt dessutom för Tärna socken av Tärna turiststation och en hemmansägare, för Stensele socken av en poststationsföreståndare och en hemmansägare, för Vilhelmina socken av en hembygds- och turistför- Wening samt stationsinspektoren vid Vilhelmina järnvägsstation ävensom , för Dorotea socken av en kronojägare och en pensionatsvärdinna.

* upplåtelser och betingade avgifter.

Av tabell å nästa sida framgår antalet under 1946—49 meddelade fiske-

Kontrakt Avgifter, kronor

Till— Summa Kontrakt stånds- Till Till sam- upplå- F'

., _ _ . _ iske- Summa bevrs en manslut telser Till en- Till sam kort kronor

skilda ningar . manslut- skilda ningar

1946 648 25 8 663 1 354 6 672 3 423 825 2 472 13 392 1947 640 25 8 942 1 628 6 506 3 413 700 3 358 13 977 1948 762 25 8 "1 562 2 375 7 943 3 798 1 050 5 197 17 988

* I siffrorna under denna kolumn ingå även tillstånd för tjänstemän till fiske under tjäns- teresor. Antalet sådana upplåtelser utgjorde 1946: 10, 1947: 13 och 1948: 18. " Därav 315 avse de år 1948 tillkomna vinterfiskekorten.

Uppdelas antalet tillståndsbevis efter mottagarnas ställning såsom orts- bor eller icke-ortsbor, erhållas följande siffror, varunder icke ingå upplåtel- l ser åt tjänstemän under tjänsteresor.

l !

År 1946 År 1947 År 1948 Kommun där upplåtet

vattendrag ligger Icke- Icke- Icke- Ortsbor ortsbor Ortsbor 0 rtsh or Ortsbor ortsbor

Sorsele .................... 132 6 129 10 144 13 Tärna .................... 181 24 166 24 211 18 Stensele .................. 52 1 54 6 65 11

Dorotea .................. 62 2 56 6 65 11

Summa 592 56 569 71 678 84

Under de tre år sistnämnda statistik omfattar skedde upplåtelserna till ortsbor i allmänhet för ett år samt endast i ett fåtal fall (17) för del av år. Vid helårsupplåtelserna medgavs i 86 procent av fallen fiske även med nät.

Upplåtelserna till icke-ortsbor gällde i det övervägande antalet fall för del av år. Dessa upplåtelsetagare ägde i allmänhet ej rätt att fiska med nät (92 procent).

Huru i Borgasjön och Saxälven på gränsen mellan Västerbottens och Jämtlands län fiskeupplåtelser ske gemensamt för de båda län-en omtalas här nedan (5. 144).

Inom Sorsele, Tärna, Vilhelmina och Dorotea socknar finnas 25 fiske- vårdsföreningar. Dessa bestå huvudsakligen av jordbrukare. Inom den ovan odlingsgränsen belägna delen av Stensele socken finnes icke någon sådan förening.

Några fiskeklubbar, vilkas medlemmar vore boende är orter utom odlings- gränsen, arrenderade kronovatten för sportfiske ovan samma gräns.

Ingen av fiskevårdsföreningarna eller fiskeklubbarna dreve egna kläck-å

! Vilhelmina ................ 165 23 164 25 193 31 t

ningsanstalter för fiskyngel, men 5 av föreningarna ägde var sin yngel- damm. En del sammanslutningar plågade utplantera yngel, som de inköpte från olika fiskodlingsanstalter.

Lappväsendet i länet hade för närvarande i gång en fiskodlingsanstalt i Ammarnäs inom Sorsele socken, en i Norra Fjällnäs inom Tärna socken och en i Saxnäs inom Vilhelmina socken. Den sistnämnda anstalten vore gemensam för hushållningssällskapet och lappväsendet, vilka bestredo hälf- ten var av kostnaderna.

Tidigare hade av lappväsendet drivits en fiskodlingsanstalt även i Dika- näs i Vilhelmina socken. Denna anstalt hade ej varit i gång de senaste åren men skall nu repareras och väntas snart åter vara i verksamhet.

Enligt vad lappfogden upplyser, torde knappast förekomma, att i trakterna ovan odlingsgränsen innehavare av fiskeupplåtelser äro för sin utkomst ute- slutande hänvisade till fiske. Det övervägande flertalet fiskade till eget hus— behov. Fisket till avsalu vore sålunda, frånsett det fiske som bedreves av vissa lappar, icke av avsevärd betydelse.

Huvuddelen av den fångade fisken belöpte på ortsbefolkningen. Fångst med nät torde få anses som den i allmänhet säkraste och mest givande fiskemetoden. Sportfiskarnas fångster vore i allmänhet mycket blygsamma. Undantagsvis kunde emellertid inträffa, att högst avsevärda fångster er- hölles på vanliga fiskekort.

Lappfogden har berört även frågan om den fiskerätt, som tillkommer

, de ovan odlingsgränsen anlagda fjällägenheterna. I kontrakten rörande den ' äldre typen av dylika lägenheter (upplåtna med stöd av Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 juni 1915, nr 169) stadgas, att arrendatorn äger jämte andra, vilka enahanda förmån må tillkomma, rätt att avgiftsfritt begagna sig av kronan tillkommande fiske i vatten, som angivas i kontraktet. Fiske- rätten må icke överlåtas å annan. Lappfogden framhåller, att fiskerätten icke är inskränkt till vissa redskap. Den vore ej heller begränsad till hus— behovsfiske, varför arrendatorn torde anses berättigad till fiske för avsalu.

Innehavarna av de nya norrländska fjällägenheter, som upplåtes enligt kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267), ägde fiskerätt i lägenheten tillhö— rande vatten; men kunde de tillika, i den utsträckning och för den tid som vederbörande myndighet prövade lämpligt, beredas rätt att utan avgift ' fiska inom visst bestämt område å närliggande kronomark. Dylika upplå— telser komme sålunda att i vanlig ordning ske genom länsstyrelsen.

I den mån de äldre fjällägenheterna komme att överföras till norrländska fjällägenheter torde, anför lappfogden, ändrad ordning i fråga om fiskerätts- upplåtelser nödvändiggöras. Sannolikt komme det att ordnas så, att läns— styrelsen, efter samråd med lantbruksnämnden, för avpassad tidsperiod , uppläte fiskerätt i lämpliga vatten för innehavarna såväl av de omförda som de nyupplåtna norrländska fjällägenheterna.

Rörande de renskötande lapparnas inställning till fiskeupplåtelserna har lappfogden meddelat följande. Enligt renbeteslagen skola, innan upplåtelse sker i kronans ovan odlingsgränsen belägna vatten, de renskötande lappar-

na å området höras i ärendet. För möjliggörande av förenkling av fiske- tillståndens prövande och undanröjande i viss utsträckning av det dröjs- mål, som förelåge vid dylika ärendens behandling, dock utan att lapparnas medverkan vid ärendenas prövning uteslötes, hade beträffande lapparnas vatten ovan odlingsgränsen i Västerbottens län vid sammanträden med lap- parna träffats viss uppgörelse. Enligt denna hade skett en uppdelning av vattnen i två grupper. Till den ena av dessa hade för varje lappby hänförts vissa, i upprättade förteckningar upptagna vatten, i vilka lapparna förbe— hållit sig uteslutande rätt till allt slags tillåtet fiske. Även i dessa vatten kunde emellertid, efter särskilt medgivande av lapparna, ske fiskeupplåtel— ser. De för lapparna förbehållna vattnen skulle utmärkas å karta.

Alla övriga vattendrag hänfördes till den andra gruppen. Beträffande dessa vatten hade lapparna väl förklarat sig icke vilja för egen del avstå från den fiskerätt, som tillkomme dem jämlikt renbeteslagen, men finge vederbörande myndighet utan lapparnas hörande där utarrendera fiske till ortsbor eller nöjesfiskare.

Den sålunda beslutade fördelningen skulle äga bestånd under en tid av 12 år räknat från och med år 1939. Frågan om fortsatt fördelning skulle därefter upptagas till ny behandling vid sammanträden med lapparna.

Något formligt beslut från länsstyrelsens sida om godkännande av denna uppdelning hade väl ej meddelats, men överenskommelsen hade respekte- rats. Systemet hade medfört synnerlig förenkling i förfarandet. Den in- skränkning i länsstyrelsens handlingsfrihet beträffande fiskeupplåtelserna, som anordningen medfört, angives ha varit besvärande endast i undan- tagsfall.

Uppgifter genom länsstyrelsen i Jämtlands län.

Två olika former av fiskeupplåtelser förekomma i renbetsfjällens vatten, nämligen kontraktsupplåtelser och fiskekort.

Som regel upplåtas vatten å renbetesfjällen genom kontrakt. Upplåtelse- tiden har vanligen varit 5 år men ibland satts till kortare tid och undan— tagsvis även till längre tid, upp till 10 år. Vid upplåtelse till den, som tidigare icke innehaft arrende. har tiden i allmänhet bestämts till ett år. Vid förnyelse av upplåtelsen har i det nya arrendekontraktet arrendetiden plågat ånyo fastställas till ett år, dock att avtalet automatiskt förlängdes för ett år i sänder sammanlagt högst 5 år, om uppsägning icke skedde. Den- na ordning har i huvudsak varit lika för de olika persongrup-per, som er- hållit fisketillstånd enligt kontrakt. Upplåtelserna äro begränsade till visst eller vissa namngivna vatten. I några fall omfatta upplåtelserna till grän- serna bestämt större område. -

Upplåtelse med ensamrätt till vatten förekommer icke. Förbehåll göres för lapparnas och vederbörande arrendatorers å de för renbetesfjällens ut- vidgning inköpta hemmanen rätt att idka fiske ävensom för länsstyrelsen att till annan upplåta rätt till fiske i utarrenderat vatten. Emellertid har man sökt att i varje upplåtet vatten i möjligaste mån begränsa upplåtelse- tagarnas antal.

Fiske för avsalu har medgivits endast i fyra fall, vilka alla avsett krono- arrendatorer å de inköpta hemmanen. För år räknat må högst 50 kilogram fisk fångas för försäljning. Bland nomadlapparna själva är det endast ett fåtal, som bedriver fiske till avsalu i större utsträckning.

Såsom nedan närmare omnämnes i samband med frågan om sportfiske- upplåtelser, ha vissa fiskearrendatorer skyldighet att till allmänheten för- sälja kort för sportfiske i till dem upplåtna vatten.

Avgifterna för kontraktsfisken plåga fastställas från fall till fall. När frå— ga varit om arrendevatten, avsedda att av arrendatorn disponeras för sport- fiske för egen del, har arrendatorn för avgiftens beräknande fått uppgiva det ungefärliga antalet dagar fisket beräknades komma att utnyttjas under året. Icke sällan har arrendatorn själv bjudit antagbart belopp. För ortsbors husbehovsfiske ha avgifterna genomgående varit lägre än för övriga fiske- arrendatorer och i stort sett varierat med belopp mellan 5—25 kronor för år.

Vid upplåtelse av husbehovsfiske plågar understundom. föreskrivas det högsta antal nät, som får användas, ävensom maskstorleken på näten. Då, såsom i de flesta fall tillämpas, dylik bestämmelse icke upptages, lända de i fiskeristadgan för länet givna föreskrifterna rörande tillåten fiskredskap till efterrättelse.

Bland övriga villkor för kontraktsupplåtelser kunna nämnas, att fiske- rätten icke får utan länsstyrelsens medgivande överlåtas. Fisket skall så utövas, att dess framtida bestånd icke äventyras. Tilll vedbrand, som må er- fordras för rättighetens tillgodogörande, får begagnas virke av sämre be- skaffenhet. Arrendatorn får icke utan tillstånd uppföra koja eller annan byggnad. Medgives detta, skall byggnaden vid arrendets slut utan ersätt- ning tillfalla kronan. Arrendatorn skall såvitt möjligt tillse, att olaga jakt och fiske icke bedrives inom det upplåtna området, samt i förekommande fall till landsfiskalen anmäla dylik förseelse.

Utlämnandet av'sportfiskekort har så reglerats, att i mindre utsträckning vissa vatten genom kontrakt upplåtits till fiskevårdsföreningar och enskil- da personer med skyldighet för dessa att tillhandahålla allmänheten fiske- kort berättigande till sportfiske i de arrenderade vattnen. Avgiften för kor- ten, som fastställes av länsstyrelsen, har delats lika mellan kronan och ar- rendatorn.

Den av länsstyrelsen fastställda avgiften för fiskekort har i allmänhet ut- gjort 2 kronor per person och dygn, varunder kortet gäller.

Vid sportfiske må ej brukas nät, not, ryssja, utter, långrev, stångkrok el. dyl.

Av länsstyrelsen planeras att utfärda föreskrifter rörande upplåtande för sportfiske av vissa angivna fiskevatten inom renbetesfjällen. Avgiften skulle uttagas genom lösandet av fiskekort. Dylika kort skulle tillhandahållas av * vederbörande landsfiskaler samt vissa turistorganisationer och innehavare * av turistanläggningar i länet m. fl.

Det har beräknats, att varje husbehovsfiskare fångar omkring 50 kilo— gram fisk årligen. Den fiskmängd, som utvinnes av sportfiskare, anses ringa i förhållande till fisktillgången.

Av följande tabell framgår antalet kontraktsupplåtelser samt summan av avgifter för dylika upplåtelser.

Summa kon-

Kontraktsupplåtelser

År .. . . over l-—4 ar 5 ar 5 år

traktsupp- låtelser

Summa av-

gifter för kontraktsfiske

kronor

11

1946 14,3 1947 .......... 1947 "I: 1948 .......... 1948 "ls 1949 ..........

19 21

138 155 158

3 4 4

152 178 183

5 870 6 420 6 550

Avgifterna för upplåtelse ha fiskeåret 1948/1949 varierat mellan 300 kr. (1), 50—250 kr. (48), 15—45 kr. (78), 10 kr. (28) och 5 kr. (28). För sportfiskekort ha under fiskeåret 1948/1949 till statens lappfond in- betalts 1 097 kronor. Fördelning av kontraktsupplåtelserna på ortsbor och icke-ortsbor:

A Ortsbor Husbe— agpåiåi't- Avsalu- Icke- Hus- gipäliäi't- r antal hPVS' fiske- fiske ”mb” befovs' fiske- flske vatten antal fiske vatten

1946 14/3 1947 Jordbrukare 38 52 4 4 92 4 88 Icke-jordbrukare 22 1947 14/3 1948 Jordbrukare 42 58 5 4 111 4 107 Icke-jordbrukare 25 1948 14/a 1949 Jordbrukare 43 58 6 4 115 4 111 Icke-jordbrukare 25

Med hänsyn till det för Sportfiskeupplåtelser använda systemet har sta— tistik ej kunnat lämnas rörande deras antal.

Beträffande fisket i de på gränsen mellan Västerbottens och .låmtlands lån belägna vattendragen Borgasjön och Saxälven har, enligt överenskom- melse mellan länsstyrelserna, så ordnats, att länsstyrelsen i Västerbottens län ombesörjer fiskekortsupplåtelser i vattnen. Uppdrag att i orten försälja dylika kort har givits landsfiskalerna i Dorotea, Strömsund och Gäddede samt en pensionatsinnehavare i Borga. För upplåtelserna användas tre olika typer av fiskekort, nämligen turistkort gällande en dag eller ett fåtal dagar, kort för pimpelfiske under vårvintern samt kort, som utlämnas till per- soner anställda vid arbetena för Borgasjöns reglering. Sistnämnda kort utställas för något längre tid. Avgifterna för berörda turistkort och pimpel- kort motsvara dem, som länsstyrelsen i Västerbottens län betingar för liknande sportfiskeupplåtelse1 i andra vatten i länets lappmarker. För upplåtelserna till de vid vattenregleringen anställda utgår en låg avgift. Länsstyrelsen i Västerbottens län uppsamlar avgifterna, som sedermera fördelas med hälften till vartdera länet.

Inom Jämtlands län nedom renbetesfjällen finnas 147 fiskevårdsförening- ar och inom renbetesfjällen tre sådana föreningar.

Lappväsendet i länet driver icke egna fiskodlingsanstalter. En dylik an- stalt innehaves av hushållningssällskapet, 2 av Indalsälvens regleringsför- ening, en av en Sportfiskeklubb och en av enskild person. Av inom länet befintliga 24 dannnar för fiskyngeluppfödnmg ägas 8 av hushållningssäll- skapet, 2 av nämnda regleringsförening, 12 av fiskevårdsföreningar och 2 av enskilda personer. ,

Lappfogden har meddelat att, bland annat på grund av stora svårigheter | med bevakningen, det olaga fisket inom renbetesfjällen ökat i oroväckande ; grad under senare år. Han hade den uppfattningen, att betydligt större mängder fisk utvunnits genom olaga fiske än av dem som erhållit tillstånd 3 till sportfiske.

Rörande lapparnas ställning till fiskeupplåtelserna har lappfogden an- fört, hurusom lapparna intill år 1939 i allmänhet blivit hörda över varje särskild upplåtelse. Vid sammanträde, som nämnd-a år hållits av 1937 års fiskevattensutredning, hade lapparna fått utpeka de vatten, vilka de be- hövde för sitt fiske. Övriga vatten inom renbetesfjällen skulle länsstyrelsen 3 få upplåta utan lapparnas hörande i varje särskilt fall. Efter nämnda sam- i manträden hade i överensstämmelse härmed lapparna hörts i huvudsak en- dast då upplåtelser ifrågasatts i de för dem förbehållna vattnen.

Uppgifter genom domänstyrelsen.

Domänstyrelsens fiskevårdande verksamhet i vatten, som stå under sty- relsens förvaltning, har under senare år varit i stark utveckling. Tidigare 'voro de möjligheter, som här förelågo, föga uppmärksammade. Upplåtel- serna i fiskevattnen voro få och inkomsterna därav för kronan obetydliga, ! om man undantager ett fåtal kronans gamla enskilda fisken, som giva jäm- förelsevis avsevärda arrenden.

För ordnandet av fiskevården i kronans vatten äro hos domänstyrelsen anställda en fiskevårdskonsuleut, en biträdande fiskevårdskonsulent och en konsulterande tjänsteman. Dessutom biträder en fiskmästare. Dylikt anställande av särskilda fiskesakkunniga har föreslagits skola ytterligare fullföljas. Under resor till reviren taga konsulenterna kännedom om förhål— landena och uppgöra planer för fiskevårdsåtgärder i sjöar, rinnande vatten och hela sjösystem. Hittills har endast en mindre del av de planerade ,fiskevårdsåtgärderna kommit till utförande. Sedan åtgärder mera allmänt genomförts och genom vunnen erfarenhet kunskapen om olika metoder för fiskets förbättrande blivit allt större, anser sig domänstyrelsen ha an— ledning hoppas, att allmänhetens intresse för utnyttjandet av kronans fiske- vatten skall alltmer ökas.

För' närvarande pågår genom domänverkets försorg i betydande omfatt- ning kläckning av rom och uppfödning av yngel av flera olika slags fisk. lEn anstalt för romkläckning finnes i Klotens revir. Härförutom har domän— verket lämnat bidrag till två kläckningsanstalter (en vid Arvidsjaur i Norrbottens läns lappmark och en i Gafsele i Västerbottens läns lappmark), som innehavas av enskilda fiskodlingsföreningar. Ett stort antal dammar

för uppfödande av.sättfisk har anlagts av domänverket, och sättfisk utläm- nas ej blott för kronans vatten utan även till enskilda fiskevårdare. Ynglet för nämnda dammar inköpes i huvudsak från hushållningssällskapens och enskilda kläckningsanstalter. I hela landet finnas nu i bruk 77 sådana dam— mar med en areal av omkring 50 hektar, varjämte ett 70-tal med en areal av omkring 85 hektar äro föreslagna och delvis även påbörjade. Av de för närvarande använda dammarna äro ett 30-tal belägna i lappmarkerna och inom renbetesfjällen. Nämnas kan, att domänverket, även inom lappmar- kerna, bedriver utsättning av ålyngel och sättål i rätt stor utsträckning. Det är meningen att till en början, för att få säkra uppgifter om värdet av dylik verksamhet, såväl utsättning som utfiskning av ål skall ske i revirens egen regi. —

Beträffande lönsamheten av domänstyrelsens fiskevårdsåtgärder har upp- lysts, att inkomsterna i samtliga revir för fiskeupplåtelser, som 1940 ut- gjorde 31 000 kronor, 1946 stigit till 109 000 kronor och år 1948 till 165 000 kronor. Häri ingå ej inkomsterna från kronans enskilda fisken i Mörrums- ån. Vid ett ekonomiskt bedömande av fiskena må även erinras om värdet av kronolågenhetsinnehavarnas fria fiskerätt samt den fiskerätt, som ofta medföljer arrenderätten till utarrenderad jordbruksegendom.

På avkastningen inverkar, att i större delen av domänverkets fiskevat- ten i sydligare trakter av landet även andra äga del i vattnen, varjämte frågan om kronans rätt beträffande vissa vatten är oklar. Härigenom för- hindras cn rationell skötsel av vattnen. De utnyttjas endast obetydligt eller icke alls, och fiskevårdande åtgärder ha ej heller kommit till stånd. Det framhålles, att det torde bliva fiskevårdskonsulenternas närmaste arbets- uppgift att genom bildandet av föreningar eller på annat sätt söka tillgodo— göra även dessa vatten.

Upplåtelser av rätt till fiske i de av domänstyrelsen förvaltade fiskevatt- nen sker dels genom fiskerättsbevis (kontrakt) avseende upplåtelser på längre tid samt dels genom fiskekort för kortare tidsperioder.

Förstnämnda upplåtelser (kontraktsupplåtelser) prövas av domänsty- relsen efter förslag av lokalförvaltningen. Jägmästaren har att i anslut- ning till styrelsens beslut utfärda fiskerättsbevis. Dessa upplåtelser lämnas såväl åt personer och fiskeföreningar i orten som åt sportfiskare m. fl. från andra håll. Upplåtelsetiden är i allmänhet 5 år. I vissa fall, t. ex. då ett vat- ten fordrar särskilt omfattande fiskevårdsåtgärder utan att vattnet förvän- tas giva avkastning under de närmaste åren, kan arrendetiden utsträckas till 10 år.

Upplåtelse kan avse ensamrätt till visst vatten. Frågan härom är beroen- de av vattnets storlek och arrendatorns behov. Ensamrätt i flera vatten kan upplåtas till lokal fiskevårdsförening men knappast till enskild person.

Fiske för avsalu medgives i mycket liten utsträckning. I allmänhet avser upplåtelsen husbehovsfiske. Endast vid fleråriga fiskeupplåtelser med en- samrätt i visst vatten föreligger fri disposition av fångsten.

Avgälden för kontraktsupplåtelserna utgår med belopp, som står i för- hållande till det upplåtna vattnets storlek, dess godhet som fiskevatten,

förekommande fisksorter, ensamrätt till fiske i vattnet etc. I regel under- stiger årsavgiften icke 10 kronor. Ha avgifterna för tidigare upplåtelser uppenbarligen varit för låga, ha upplåtelserna ej förnyats, utan anbud har infordrats. I orten boende personer samt fiskevårdsföreningar därstädes er- hålla lägre avgifter än utomstående, t. ex. sportfiskeklubbar från avlägsna samhällen. Har kronan endast viss del av ett vatten, som i övrigt tillhör enskilda, tages lägre avgift för fisket i kronovattnet.

Vid fisket får användas flera olika slag av redskap såsom krok och nät. Begränsning som må ske härutinnan angives i fiskerättsbeviset.

l beviset göres förbehåll för de renskötande lapparnas samt eventuellt andra berättigades fiskerätt. Härutöver intagas en del allmänna föreskrifter och erinringar såsom angående gällande fiskeförfattningars efterlevnad, fis- kets bedrivande så att beståndet av nyttig fisk icke nedsättes, efterhållande av fiskslag som förklarats olämpliga för fiskevattnet, avlämnande av upp— gift å mängden av fångad fisk, utövande av tillsyn över att olovligt fiske icke äger rum, förbud att överlåta fiskerätten, dock att arrendatorn må till- låta honom åtföljande personer att deltaga i fisket, förbud att inplantera för fiskevattnet olämpliga inhemska fiskslag eller, där domänstyrelsen ej med- givit det, främmande fisksorter. I övrigt kunna, allt efter i det särskilda fallet föreliggande omständigheter, ytterligare bestämmelser föreskrivas.

I cirkulärskrivelse den 29 december 1949 har domänstyrelsen för ett bättre utnyttjande av kronans fiskevatten anmodat jägmästarna att överväga, hu- ruvida icke i kronans vatten inom de sex norra distrikten fleråriga upplåtel- ser kunde ifrågakomma i större utsträckning. I de vatten, som å den till 1937 års fiskevattensutrednings betänkande fogade kartan markerats såsom lämpliga för ortsbefolkningens husbehovsfiske eller som eljest av jägmäs— larna ansåges böra reserveras för sådant ändamål, borde i erforderlig ut- sträckning till ortsbefolkningen ske fleråriga upplåtelser utan ensamrätt. Andra vatten, som icke enligt förteckning vid nämnda betänkande eller av särskilda skäl vore avsedda att nyttjas som kortfiskevatten, borde efter in- fordrande av anbud upplåtas med ensamrätt för högst 5 år eller, där sär— skilda skäl förelåge, högst 10 år. Årsavgiften för dylika fleråriga fiskeupplå- telser borde med hänsyn till de dryga administrationskostnaderna i regel ej understiga 10 kronor. '

Beträffande de tillfälliga upplåtelserna gälla i huvudsak föjande bestäm-

* melser. Dessa upplåtelser, vilka kunna avse såväl tillfälligt sportfiske som husbehovsfiske, meddelas genom fiskekort, som utfärdas av jägmästaren. Fiskekort kunna försäljas även genom revirexpeditioner, kronojägare, tu- riststationer, pensionat och andra, som av jägmästaren prövas lämpliga. Härigenom hade vunnits god kontakt med allmänheten.

Upplåtelsetiden kan vara en dag eller upp till ett år. Vid kortfiskeupplå- tclserna användes samma formulär för sportfiske som för husbehovsfiske. Vid fisket få begagnas mete, enkelt drag samt kast-, spinn- och flugfiske. Även fiske med nät kan medgivas, och meddelas dylikt tillstånd ofta vid upplåtelse av husbehovsfiske. Genom särskilt förbehåll kan givas ytterligare föreskrifter beträffande redskap, som må nyttjas.

Med hänsyn till de växlande lokala förhållandena utgå icke fasta avgifter. Dessa bestämmas i varje särskilt fall av jägmästaren. För vinnande av stör— sta möjliga enhetlighet härutinnan har domänstyrelsen år 1948 fastställt vissa allmänna »riktpriser» att tjäna som ledning. Enligt dessa skall betalas för endagskort 23—45 kronor, för veckokort 5--—10 kronor och för årskort 15—100 kronor. Inom angivna gränsbelopp avvägas avgälderna med hänsyn till vattnets belägenhet, storlek och godhet, antalet i vattnet gjorda övriga upplåtelser och storleken av nyttjanderättshavarens hushåll. Skall vid hus- behovsfiske jämväl nät komma till användning, sker tillägg med 2 kronor för varje nät av viss något större maskstorlek. Finmaskigare nät må, där jägmästaren finner sådana kunna användas utan risk för fiskbeståndet, tillå- tas mot en tillåggsavgift av 3 kronor per nät. Not må användas endast efter särskild uppgörelse. Då rätt att försälja fiskekort upplåtes åt annan än be— fattningshavare vid domänverket, skall denna rätt som regel begränsas att avse fiskekort till bestämt enhetspris samt endast visst vatten.

Upplåtelse, som av jägmästaren lämnas personal inom reviret, avser be- fattningshavarens tjänstgöringsdistrikt och omfattar högst ett år. Omfattar distriktet hela reviret, utgör avgiften 5 kronor och, då fråga är om endast det av reviret, 3 kronor. Medgives jämväl nätfiske, utgår avgift med 10 kro- nor.

Fångad fisk får ej saluföras, och mera fisk får ej fångas än som _kan an- vändas. Utan jägmästarens medgivande får fisk ej inplanteras. Uppgift skall lämnas på den ungefärliga mängden fångad fisk av olika slag. Kortinne- havaren skall till vederbörande jägmästare eller kronojägare anmäla fiske, som kan misstänkas ske olovligt. _

Domänstyrelsen har för avsikt att, därest det i 7 & fiskerättslagen före- kommande stadgandet om viss företrädesrätt till fiske för de i socknen boende kommer att upphävas genom nya fiskelägen, införa ytterligare en typ av fiskeupplåtelser, nämligen ä 5. k. fritidsfiskeområden. Dessa äro när- mast avsedda för den semesterlediga tätortsbefolkningen. Bevis rörande dy- lik fiskeupplåtelse skola kunna försäljas av fritidsorganisationer m. fl. Fiskerättsbevisen skola avse rätt att mot en avgäld av 10 kronor fiska under 14 dagar inom visst fritidsfiskeområde, som angives på en fiskebeviset åt- följande karta. Vid fisket få användas endast metspö, spinnspö, flugspö och pimpel. Fångad fisk må ej saluföras. Uppmaning riktas till envar att bi- draga till att tältplatser och fiskeområdet i övrigt hållas i snyggt och städat skick.

Genom cirkulär den 16 oktober 1950 till jägmästarna har domänstyrelsen framhållit, att efter ortsbandets upphävande uppstode en grannlaga avväg- ningsfråga mellan ortsbefolkningens krav på fortsatt utnyttjande av kro- nans fiskevatten och de krav, som komme att ställas av tätorternas växande skara av semesterfiskare. ,Det vore emellertid ostridigt, att vissa av krono- vattnen icke eller i mycket ringa utsträckning för närvarande användes av ortsbefolkningen. Styrelsen hade funnit angeläget, att åtgärder snarast vid— toges för anordnande —— vid sidan av fritidsområdena —— av fiskevatten för kortfiske för gemensamt bruk av tätorternas befolkning och ortsbefolk—

ningen. Jågmästarna skulle hava att till styrelsen inkomma med förslag till sådana kortfiskevatten.

Utöver fiskeupplåtelser av ovan angivna slag kan, när upplåtelsens art kräver särskilda bestämmelser eller föreskrifter om fiskevårdsåtgärder av större omfattning, upprättas kontrakt avpassade för det särskilda fallet. Så- som exempel härpå nämnas upplåtelser till de stora gruvarbetarsamman— slutningarna i Norrbottens län.

Antalet under åren 1946—1948 medgivna fisketillstånd och betingade av- gifter för kronovatten i lappmarkerna nedom odlingsgränsen framgår av nedanstående tabell.

För Jämtlands län ha lämnats uppgifter beträffande Ströms, Hallens och Östersunds revir. Uppgifter från övriga 3 revir i länet, av vilka två till större delen ligga inom Västernorrlands län, ha icke inhämtats, då sådana uppgifter icke kunnat väntas vara av någon större betydelse.

Antal Avgifter, kronor Län och är ( _ K 11 _ k _ K u _

$$$-11255. 132555? Summa 533353. rättså? Summa Norrbottens län . . . . 1946 93 845 938 3 325 4 919 8 244 1947 103 995 1 098 3 736 6 211 9 947 1948 142 1 152 1 294 5 203 6 876 12 079 Västerbottens län . . . . 1946 42 768 810 1 217 5 090 6 307 1947 48 802 850 1 432 5 355 6 787 1948 60 1 002 1 062 1 672 6 967 8 639 Jämtlands län . . . . 1946 10 17 27 I 010 85 1 095 , . 1947 14 28 42 1 055 140 1 195 1948 13 31 44 1 285 155 1 440

Antalet kontrakts- och kortupplåtelser uppdelade efter mottagarnas ställ- ning såsom ortsbor och icke-ortsbor och bland de förra såsom jordbruksid- kande och icke-jordbruksidkande (ungefärliga tal):

Ortsbor Icke-ortsbor .. . -' r id (] .. Lan OCh ar Jordbruks- Icke ]Ol'db uks kan e Turist- utkggsten

idkande Antal Därav turist— fiskande fiskande

fiskande

Norrbottens län 1 .......... 1946 271 475 286 191 1 1947 250 588 330 259 1 1948 274 693 408 326 l Västerbottens län .......... 1946 323 453 183 29 5 1947 261 511 200 , 76 2 1948 350 632 267 74 6 Jämtlands län (Ströms, Hal- 1946 5 18 3 4 — lens och Östersunds revir) 1947 5 32 3 5 —— 1948 5 35 3 4 —

* För Gällivare revir meddelas, att icke-ortsbor ej erhålla tillstånd till fiske. — I Sikeå revir hade endast för ett fåtal av kontraktsupplåtelserna uttagits avgift.

I de uppgifter, som av utredningsmannen inhämtats rörande domänver- kets fiskeupplåtelser, har begärts allmänt uttalande jämväl angående ut- vunnen fiskemängd för de olika kategorierna av upplåtelsetagarc. Det med— delas emellertid att, ehuru i allmänhet uppgifter från de fiskande skola avgivas i nämnda hänseende, det visat sig svårt att erhålla sådana.

En del upplysningar har dock givits. Den fullständigaste uppgiften läm- nas för Jukkasjärvi revir. Det beräknas, att innehavare av kontraktsupp- låtelser i reviret år 1946 (en upplåtelse) fångat omkring 200 kilogram och år 1948 (2 upplåtelser) tillhopa omkring 390 kilogram fisk, varav större delen utgjordes av rovfisk, bland annat lake. Av innehavare av kortupplå— telser hade årligen under åren 1946—1948 jordbruksidkande ortsbor tagit i medeltal 20 kilogram fisk per varje upplåtelse, icke-jordbruksidkande ortsbor i medeltal 12 kilogram och icke-ortsbor 28 kilogram. Fisktillgången i de använda sjöarna betecknas såsom i allmänhet medelmåttig. Den fisk. som fångats av kontraktsinnehavare och ortsbor med fiskekort, hade ut- gjorts av abborre, gädda, sik och i många fall lake. De turistfiskande utövade mest sportfiske i älvarna efter ädlare fisksorter.

I den mån upplysningar lämnats från andra revir betecknas fångsterna med ett och annat undantag såsom obetydliga eller svaga. Härom må an- föras följande. I Gällivare revir utgjordes tillståndsinnehavarna inom grup- pen icke-jordbruksidkare till helt övervägande del av Malmbergets, Gälli— vare och Koskullskulles jakt- och fiskevårdsföreningar. Fisket bedrevs i all- mänhet som rent sportfiske. Föreningarna inplanterade årligen stora mäng— der yngel. Såsom exempel på utvunna fiskmängder nämndes, att lt'lalmberg— ets jakt- och fiskevårdsförening, som arrenderade fiskevatten med en areal av omkring 115000 hektar, för år 1947 redovisade en fiskmängd av 845 kilogram och för år 1948 972 kilogram. Ortsborna utvunne här större fisk- mängd än turistfiskare.

För nedanämnda revir ha uppgivits följande ungefärliga siffror för år- ligt medeltal kilogram av fångst för varje särskild upplåtelse (tab. s. 151).

Från Hallens revir har meddelats, att för en kontraktsupplåtelse, som betingade ett arrende av 1000 kronor för är, plågat uppgivas en årlig fångst av 300—400 kilogram. Även fångsten i ett annat upplåtet vatten vore ganska stor. I övrigt vore fångsterna obetydliga.

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom odlingsgränsen finnas 532 skogstorp och odlingslägenheter enligt äldre upplåtelseformer. Härjämte ha upplåtits 129 kolonat samt 381 kronotorp därav 38 enligt 1929 års kungörelse och 343 med stöd av 1943 års kungörelSe. Till sistnämnda upplåtelsetyp överföras undan för undan, i den mån innehavarna av övriga nämnda lägenheter därom ansöka och förutsättningar föreligga, även dessa.

Innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter ha väl icke i de rörande dess-a lägenheter gällande allmänna föreskrifterna tillförsäkrats rätt till fiske, såsom fallet är beträffande kolonatens och kronotorpens innehavare. Med stöd av Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1941 har emellertid domänsty- relsen numera föreskrivit att, där så lämpligen kan ske efter prövning från

Ortsbor R 0 V * ” Jord- Icke-jord- tillrätta A " ” brukare brukare Storbackcn ......... 25 ' 25 15 Pärlälven .......... 150 150 & Malmesjaur ......... 37 10 5 Bodens Sportfiskeklubb 22 kg lax- öring, 129 kg harr, 3 kg gädda. Norra Arvidsjaur. . .. 80 80 40 Södra » 30—35 20 10 För utkomsten fiskande: 500 kg. Sorsele .............. Totalt för reviret ung. 4000 kg. Östra Stensele ...... Dzo 2300 kg (huvudsakl. icke-jord- brukare.) Vilhelmina .......... 75 15 5 Lycksele ............ 15_._30 15_30 Högst 10 Blåviken ............ Sällan uppgående till 10 kg. Not fångster på upp till 200 a 300 kg. Orå ................ 15 10 1 Bjurhäckens ........ 11'5 11 ovisst ÅSElC --------------- 100 80 20 För utkomsten fiskande ung. 100 kg. Fredrika. . . _. ........ 25 10 5

fall till fall, även åt de förstnämnda må av jägmästaren meddelas tillfällig upplåtelse av avgiftsfritt fiske. Liksom för kolonister och kronotorpare skulle emellertid fiskerätten begränsas att avse husbehovsfiske utan ensam- rätt i angivet kronans vatten eller del därav för lägenlhetsinnehavaren och hans familjemedlemmar. Reservation göres. också här för lapparnas rätt. Upplåtelser till lägenhetsinnehavare finge emellertid ej ske i vatten, vilka av 1937 års fiskevattensutredning betecknats såsom sportfiskevatten.

Slutligen meddelas, att upplåtelse av tomtmark för uppförande av fiske- stugor i samband med fiskeupplåtelser förekommer i mycket ringa utsträck- ning beroende, bland annat, på domänstyrelsens strävan att i möjligaste mån undvika oreglerad bebyggelse å kronans marker. Understundom har emeller- tid tillstånd grivits, exempelvis för fiskevårdsföreningar, att begagna i trak- len befintliga kronokojor. Ofta har därvid lomtupplåtelsen gjorts beroende av fiskeupplåtelsen, så att bland bestämmelserna för den sistnämnda in- gått, att arrendatorn vore berättigad att under upplåtelsetiden ha fiskestuga på angiven tomtplats. För tomten har icke utsatts särskild avgift, utan har denna inräknats i avgälden för fiskeupplåtelsen.

Vid sammanträdena i orten gjorda allmänna uttalanden angående kronovattnens tillgodogörande.

Även frågan om den icke—jordägande befolkningens fiskerätt inom lapp- markerna var föremål för utredning vid sammanträdena i orten. Här nedan lämnas ett sammandrag rörande vad som förekom härutinnan saint beträf- fande vissa allmänna synpunkter på kronovattnens tillgodogörande.

Sammanträdena i Norrbottens läns lappmarker. Dåvarande fiskeriinspek- tören i länet uttalade, att för befolkningen i tätorterna såsom Kiruna och _; Gällivare fisket ej spelade någon nämnvärd ekonomisk roll. Men ur rekrea—l tionssynpunkt behövde denna befolkningsgrupp en viss fiskerätt, och detta behov vore av större betydelse här än längre söderut. Betoge man gruv- arbetarna möjligheten att fiska, bleve det säkert svårt för gruvholagen att få arbetskraften att stanna på orten.

Vidare anfördes, att den icke—jordägande befolkningen ute på landsbygden vore för sin hushållning i hög grad beroende av möjligheten till fiske. Under dåliga konjunkturer vore detta behov större än under goda år. De flesta icke-fastighetsinnehavare, bland dem inräknade innehavare av bostadslä- genheter, kunde ur ekonomisk synpunkt ha minst samma behov av fiske som jordinnehavarna. Många som hade det sämst ekonomiskt ställt vore för sin bärgning beroende av denna biinkomst. Naturligtvis vore det dock en del, som begagnade fisket huvudsakligen rör rekreation.

Hemmansägarna hade nog i allmänhet ej haft något emot att de icke- jordägande byborna fiskat i deras vatten. Detta hade grundat sig på ett tyst tillstånd från böndernas sida. Men de kunde ej lämna samma förmån åt alla, som komme och ville fiska. Det vore ock så, att en och annan fiskade även för avsalu. '

Det upplystes, att i Karesuando socken hade den del av befolkningen, som ej innehade jord, ansett sig först och främst ha rätt att i likhet med jord- ägarna fiska i Könkämå#Muonio gränsälv. Tjänstemännen på orten hade utan avgift fått fiska i Karesuando bys vatten.

Från östra delen av förutvarande Jukkasjärvi socken (Vittangi skifteslag) omtalas, att man nu hölle på att bilda en fiskevårdsförening, som skulle ar- rendera alla byns vatten och i vilken alla fiskare i byn skulle ingå såsom medlemmar. Som det dittills varit, syntes de som saknat egna vatten ha tjuv- fiskat i byns och kronans. Nu hoppades man, att föreningens tillkomst skulle medföra en förbättring därvidlag samt även påverka förutsättning- arna för fiskodling. Emellertid anmärkes, att icke-jordägare understundom plågade köpa fiskekort av byamännen.

Den icke-jordägande ortsbefolkningen syntes icke hava något emot den nuvarande ordningen för upplåtelser av fiskerätt i kronans vatten. Det an sägs, att denna ordning borde bibehållas i samma form som hittills.

Vissa önskemål framställdes emellertid. Man borde tillse, att ortsbefolk ningen finge företrädesrätt att arrendera viss sjö eller annat fiskevatten. D mest välbelägna kronovattnen borde reserveras för ortsbefolkningen, enä— denna ej kunde sätta till så mycket tid på fisket. I annan f01m uttrycktes! detta så, att ortsbefolkningen borde få möjlighet att fiska 1 den utsträckning den behövde, och enär byarnas vatten knappast räckte för husbehovsfisketi kunde frågan lösas endast genom att befolkningen finge ar1endera fiskerätt i kionovattnen. '

Där fisket i sjö ej räckte till åt alla eller olämpliga redskap för hårt girige ut över fiskbeståndet, borde, för att få ordning på fisket, delägarna i fisket kunna tvingas att bedriva fiskevård.

Kronan borde vara synnerligen varsam, då det gällde att utarrendera fiske- vatten med ensamrätt. Trycket på närbelägna vatten, isynnerhet huvud- älvarna, bleve då genast härdare.

För turisterna borde möjliggöras den rekreation, som fiske kunde skänka. Från Arjeplog upplystes, att många av turisterna där vore arbetare från sågverks- och industrisamhällena vid kusten.

Enligt allmän uppfattning vore den nuvarande ordningen för upplåtelser

7 av fiskerätt åt turister och sportfiskare i kronans vatten lämplig. För när-

varande plägade de lösa fiskekort. Sådana tillhandahöllos ej blott till kro- nans vatten, utan även enskilda sålde kort till sina vatten.

Emellertid inträffade, att de fiskande höllo sig ej blott till de upplåtna vattnen utan kommo in även på angränsande områden. Bönderna syntes emellertid ibland ej bry sig så mycket härom, då de icke hölle så noga på

- gränserna. På en del ställen måste arrendatorerna av kronofisken färdas'

förbi enskildas områden i samma vattendrag för att komma till sina fiske- , platser. Tjuvfiske förekomme därvid, och vanligen vore detta omöjligt att

bevisa. Från fiskevårdsföreningarnas sida har framhållits, att det funnes äldre föreningar, som fått arrendera kronovatten på vissa år. Fiskeritjänstemän . hade där kontrollerat, att de skött fisket. Man vore emellertid rädd för huru

det skulle gå i fortsättningen. Det hade nämligen uppstått en mängd små lokala fiskevårdsföreningar, vilka varken hade fiskodlingsanstalter eller andra möjligheter att bedriva fiskevård. Det yrkades i anslutning härtill, att en gammal förening, som skött sina vatten, inplanterat fisk etc., måtte få företrädesrätt att arrendera sina gamla vatten framför en nybildad förening. För fiskevårdande föreningar borde upplåtelserna göras så långfristiga som möjligt.

Det har ock föreslagits, att kronovatten skulle upplåtas åt fiskevårdsför- eningar, som skulle få sköta vattnen och sälja fiskekort även 'till utomstå- ende. Man ville sålunda väl ha ett system motsvarande det nuvarande med upplåtelser till föreningar av kronovatten, men dessa upplåtelser borde ske utan erläggande av arrendeavgift.

Samma synpunkter ha framförts på sådant sätt, att särskild uppmärk— samhet horde ägnas de lokala fiskevårdsföreningar, som numera uppkom—' mit i stort antal. Delägare i dessa vore personer, som innehade fiskevatten i orten. Föreningarna skulle sköta sina vatten, övervaka dem, inplantera fisk, vidtaga andra åtgärder för fiskevården samt eventuellt driva egna fiskod- lingsanstalter. Ofta förekomme emellertid, att inne bland föreningens vatten kronan äger vattenområden. Detta kunde medföra svårigheter, när kronan utarrenderade sina vatten för sportfiske eller i annan ordning. Dessa fis- kare kunde då komma i åtnjutande av den fiskevård föreningen åstadkom- :111it och draga upp fisken utan att ha bidragit till kostnaderna för fiskevår- lden. Föreningarna borde i dylika fall ha företrädesrätt att arrendera krono- vattnen, eller ock borde kronan för sina vatten bliva delägare i föreningarna. I Arjeplog, där vattnen ofta betraktades såsom en oavvittrad allmän egen-

dom, har framlagts ett mera detaljerat förslag för tillrättaläggande av fis— keförhållandena inom socknens omfattande sjösystem samt avseende såväl husbehovsfiskare och yrkefiskare som sportfiskare, oavsett var de hörde hemma. Fiskeföreningar eller fiskevårdsområden skulle bildas. Varje för— ening skulle svara för ett lämpligt område av sjösystemen. Envar som äm- nade fiska skulle ingå såsom medlem i en sådan förening och till denna er— lägga avgift på motsvarande sätt som en jägare måste lösa jaktkort. Avgif- ten, som borde vara låg, skulle utgöra en grundavgift. Därutöver skulle den fiskande, oavsett hans ställning såsom jordägare eller inneha 'are av an- nat yrke, köpa fiskekort för de särskilda tider han avsåge att fiska. Alla medel, som sålunda tillfördes föreningen, skulle användas till fiskets bibe- hållande och upphjälpande i anslutning till föreningens syftemål: ett, gott fiske tillgängligt för alla. Föreningsområdena skulle avpassas efter de olik- artade förhållandena med avseende å fiskslag och fisktider. De skulle därför ej göras för stora. De skulle vara tillgängliga för medlemmar även från andra föreningar. Tjärnar och små insjöar skulle av föreningen kunna ut- lämnas med ensamrätt till enskild person eller enskilt byalag.

Från den fiskodlingsanstalt, som för närvarande innehades av Arjeplogs sockens skogsallmänning, borde till de särskilda föreningarna kostnadsfritt utlämnas fiskyngel mot rätt för anstalten att uppsamla rom, där detta lämp- ligast kunde ske efter samråd med vederbörande förening.

Fiskeförening skulle bildas å allmänt sammanträde eller genom särskilt utskott tillsatt å sådant sammanträde. Ledare därvid skulle vara fiskeriin- tendenten eller särskild av länsstyrelsen tillsatt person.

Ordföranden i Arjeplogs allmänningsdelägares fiskodlingsanstalt förkla— rade, att man måste kraftigt intensifiera fiskevården och anlägga små fisk— odlingsanstalter. De fiskeavgifter kronan uppbure borde helt gå till fiske- vård och bevakning av fiskevatten.

Från en by vid Laisälven upplystes, att man där vore tillfredsställd med den nuvarande ordningen med arrenden av kronan. Enär fiskevård hade upptagits, önskade byborna arrendera vattnen på lång sikt. För närvarande finge de blott korta upplåtelsetider.

Då gruvan i Laisvall kom till 1944, hade där bildats en fiskevårdsförening . för att fisket skulle kunna skyddas. Föreningen arrenderade fiskevatten även av kronan. Den sålde fiskekort för fem kronor per år åt jordägarna samt för dubbelt så mycket åt andra. Av medlemsavgifterna inbetalade för— eningen fyra kronor per medlem till länsstyrelsen. Detta system hade visat sig vara rätt bra, men det bleve kanske för hårt fiskat i föreningens vatten. Mest vore man dock bekymrad över att det vid gruvan släpptes slig i vatt- net., enär detta såsmåningom måste fördärva fisket.

I Arvidsjaur hade av kommunalfullmäktige tillsatts en kommitté för att utreda fisket i socknen. Man önskade, att en fiskevårds- eller sportfiske- förening på orten finge företrädesrätt att arrendera kronans vatten och att den finge sälja fiskekort till ortsbor och andra. Fiskevården skulle härige— nöm främjas.

Ytterligare anfördes härom. Fiskerätten i Arvidsjaur saknade nu värde, om ej sådana ändringar i fiskebestämmelserna vidtoges som möjliggjorde en intensiv fiskodling och fiskevård. Vissa bättre fisksorter vore nu nästan utrotade. Anledningen härtill hade ej varit fiskeutövningen utan vore att söka i långa dämningstider i sjöarna och den stora ökningen av flottnings- godset. Älvarna, som utgjort harrens och laxöringens lek- och uppehållsplat- ser, vore upprensade till jämna vattenfåror. Att genomföra en organiserad fiskevård vore nu ofta otänkbart, då vatten disponerades i hälftenbruk med kronan. Genom kronans försäljning av fiskekort kunde åstadkommas ett för övriga fiskerättsägare okontrollerat fiske. Vattnet borde disponeras med lika rätt för alla, som vore villiga att deltaga i fiskevård. Vidare borde vir- kesägarna åläggas att ekonomiskt bidraga till fiskets återställande. De bor- de utgiva en flottgodsavgift av lägst 1 öre per kubikfot att utanordnas av t'lottningsföreningarna och ställas till förfogande för hushållningssälIska- pets fiskerinämnd. Denna skulle (efter enhetliga grunder) uppbygga fiske- vårdsorganisationer. Behovet av fiskevårdande åtgärder kunde ej nog un- derstrykas.

Det erinrades, att redan nu utginge fiskevårdsavgifter från flottningsför- eningar, ehuru ej så höga som nyss nämnts. Det kunde emellertid vara möj- ligt, att de nuvarande avgifterna vore för låga och borde höjas.

Representanter för lapparna förklarade, att lapparna icke hade något emot att ortsbor, som länge bott i trakten, finge rätt till husbehovsfiske i kronans vatten även ovanför odlingsgränsen. De såge också gärna, att man bildade fiskevårdsföreningar och idkade fiskevård. Däremot motsatte man sig bestämt rovfiske, t. ex. sådant som just nu förekomme i vissa fjällsjöar. De erinrade vidare, att turistföreningen fått rätt att sälja fiskekort till tu- risterna. Enär turisterna numera komme i tusental, bleve detta kanske för mycket. Vid upplåtelser åt andra än ortsbor finge man lov att vara försik- tig. Lapparna reagerade också emot att vissa tillstånd till fiske i kronans vatten ovan odlingsgränsen lämnats utan lapparnas hörande. I övrigt hade de ej något emot de nu gällande reglerna för upplåtelser av fiskerätt ovan odlingsgränsen.

Samnwnlrädena i Västerbottens läns lappmarker. Vid sammanträdena vitsordades allmänt, att även den icke-jordägande befolkningen i de sär- skilda orterna, Såväl ovan som nedom odlingsgränsen, vore mycket beroende av fiske. Många gånger hade dessa ortsbor för att draga sig fram minst lika stort behov av husbehovsfisk som jordägarna. Andra toge i anspråk fisket för rekreation.

För närvarande vore väl vanligt, att icke—jordägare finge fiska avgiftsfritt i vattnen tillhörande den by, där de bodde. Ofta deltoge de i det av jord- ägarna själva utövade fisket. Det förekomme dock, att icke-jordägare, för- utom att de erhöllo fiskeupplåtelser i kronans vatten, arrenderade fiskerätt av enskilda hemmansägare eller fiskevårdsförening i orten. En del byar och :ulmänningar sålde fiskekort till utomstående. För fiske i allmännings vat- ten hade ortsbo, som ej ägde del i allmänningen, fått betala fem kronor om

året; utomstående sportfiskare köpte kort för en krona 50 öre för dygn. Ortsbor ägde i dessa fall använda valfri redskap i obegränsat antal. Sport- fiskarena finge blott begagna spö.

Det ansågs, att även ortsbor, som icke innehade fastighet, borde ha till- gång till fiske till husbehov. Alla som byggde och bodde i trakten borde, en— var i den by där han hade sitt hemvist, få samma rätt att fiska som jord- ägarna.

Enstaka klagomål framkommo från fjällägenhetsinnehavare över att i de sjöar, som anvisats lägenheterna, såldes så många fiskekort att sjöarna hölle på ett utfiskas.

Det uttalades väl allmänt, att även sportfiskare (turistfiskare) borde be- redas fiskerätt. Man ville icke betaga turisterna möjlighet att vid sina besök >>kasta ut en krok». Någon enstaka röst höjdes dock för att turisterna borde förbjudas fiska. Emellertid uttalades många anmärkningar mot turisterna och sportfiskarena samt deras fiskemetoder.

Sålunda anmärktes, att de ofta gjorde sig skyldiga till olaga fiske, vare sig medvetet eller omedvetet, därigenom att de icke noggrannare toge reda på de. vatten, i vilka de hade fiskerätt. De borde bättre respektera jordägar- nas vattenrätt. Många turister komme, vilka rovfiskade. En del droge upp så mycket fisk, att de lämnade efter sig på stränderna. Andra fyllde hela ' kaggar med fisk, som de toge med sig hem. De turister, som fiskade i första hand med tanke på ekonomiskt utbyte (>>kaggfiskare»), trivdes man ej med. Men de som fiskade för att få rekreation vore välkomna.

Vad särskilt anginge vattnen vid kronans strömfallsutmål har erinrats, att utmålen väl läge under vattenfallsstyrelsens förvaltning men att genom Kungl. Maj :ts brev den 31 mars 1928 det skulle tillkomma länsstyrelsen att i enlighet med f01 eskufterna i renbeteslagen besörja upplåtelse av fiske in- om de för kronans räkning vid avvittringen ovan odlingsgiänsen avsatta strömfall och utmål, vilka ännu icke tagits i anspråk för vattenkraftsända- mål. I utmålens vatten upplätes fiskekort för alldeles för många turister. Fisket bleve illa åtgånget därigenom att för mycket småfisk toges. Tillika kunde från utmålets vattenområde, även om detta vore begränsat, ström- men utfiskas. Fiskevårdsföreningar m. fl. planterade in fisk i sina närbe- lägna vatten, men därifrån sprede sig fisken till strömfallen, där sportfis- kare kunde tillgodogöra sig densamma och draga nyttan av fiskevården.

Gentemot anmärkningarna mot turistfiskarena erinrades å andra sidan, att man ej finge klandia det st01a flertalet bland dem för vad några få gjorde. turisterna tillförde orten mycket penningar och främjade dess ut- veckling. I ekonomiskt hänseende torde de vara av större betydelse än man i allmänhet föreställde sig. Man finge i övrigt icke bara skylla på turisterna. Bland ortsbefolkningen funnes många rovfiskare.

Vissa allmänna grunder föreslogos för dispositionen av kronans vatten. Dessa borde främst användas för att tillgodose ortsbefolkningens behov. Ortsbefolkningen borde i föista hand få tillgodogöra sig natultillgångarna i förevarande bkarga landsända. Därvid borde man särskilt tänka på dem, som helt saknade egna vatten.

l |

Dock vore ej lyckligt, att befolkningen finge en okontrollerad fiskerätt i kronans vatten. Majoriteten bland de närvarande syntes anse, att till för- hindrande av rovfiske och för åstadkommande av en lämplig avfiskning det nuvarande systemet med upplåtelser genom myndigheterna borde i huvud— sak bibehållas. Annars bleve ingen ordning. Somliga ha utgått från, att fis— ket borde vara avgiftsfritt för ortsborna. Andra ha förordat upplåtelse mot en mycket måttlig avgift, förslagsvis tre kronor för år. Avgifterna borde an- vändas till fiskevård.

Emot sportfiskarena borde ortsbefolkningens, såväl jordägares som icke- jordägares, möjlighet att fylla sitt husbehov av fisk skyddas. De kronovat— ten, som ortsbefolkningen behövde för sitt husbehovsfiske, borde i första hand upplåtas åt denna. Ortsborna borde i dem få företrädesrätt till fiske. I detta sammanhang har erinrats, att byborna hade tid att fiska endast en och annan dag, under det turisterna fiskade hela sommaren och fångade mer fisk än byborna.

Inga upplåtelser, vare sig åt enskilda sportfiskare, sammanslutningar eller andra, borde ske med rätt för upplåtelsetagaren att ensam bedriva fiske i det vattendrag fiskerätten avsåg. En stor orättvisa beginges mot den bofasta befolkningen, då man tilläte utomstående att lägga under sig stora delar av kronans vatten och de bofasta jagades bort. Sådana upplåtelser inkräktade för mycket på ortsbefolkningens fiskemöjligheter.

Det kunde vara lämpligt, att i kronans del av vatten, i vilka även enskilda vore delägare, ej upplåtes vanligt sportfiske. Ibland borde ock vattnen få vila helt och hållet. &

Såsom representant för sportfisket framhöll en i orten boende person, själv utövande sportfiskare, såsom ett allmänt önskemål, att fisket ovan od- lingsgränsen borde läggas om. För den som ej ville fiske allenast i de rena turistvattnen vore det nu en alltför omständlig apparat att få ett fisketill— stånd. Man måste vända sig till länsstyrelsen, och efter kanske lång väntan finge man törhända avslag på sin ansökan. Jägmästare eller landsfiskal bor- de få sälja kort, som berättigade till fiske i ett begränsat antal dygn. Korten borde avse betydligt större eller flera vatten än de för närvarande gjorde. Fiskevårdsföreningar borde med ensamrätt få arrendera vatten under ett antal år med villkor att de bedreve fiskevård i sina vatten. Dylika föreningar funnes redan.

En annan person, som betecknade sig såsom representant för »turistin- dustrien», uttalade förhoppning om, att myndigheterna ej måtte tillåta en- skilda sportfiskare att med ensamrätt lägga under sig stora vatten. I första hand borde ortsbefolkningens behov av fiskevatten tillgodoses. Men i andra , hand kunde man säkert ordna fiskemöjligheter för turisterna. Om starka

och välorganiserade fiskevårdsföreningar finge taga hand om vissa av vatt- , nen, kunde föreningarna avsätta lämplig—a vatten för turisterna, som ju i all- * mänhet ville fiska med krok i strömmarna. Ortsbefolkningen önskade fiska

med nät och intresserade sig därför ej så mycket för strömfiske.

De flesta vid sammanträdena närvarande ansågo, att turisterna ej borde hindras från att fiska med krok. Detta vore icke till nämnvärd skada för fisket. Däremot borde de icke få använda nät eller not. Härav ville ortsbe- folkningen begagna sig. Över huvud ansågs, att turisterna, av vilka det icke vore så många som fiskade, ej skadade fiskevattnen.

Vad utmålen anginge har väl av somliga ansetts bäst att bliva av med kort— fiskarena vid utmålen eller att förbjuda fiske där, enär det först då kunde bliva någon ordning samt löna sig att odla fisk. Å andra sidan har ifrågasatts, att rätten till fiske vid utmålen skulle tilläggas de byar, som läge närmast till. Då kronan ej på lång tid komme att taga strömfallen vid utmålen i be- sittning, borde fastigheterna få innehava fisket, i varje fall intill dess ström- fallen toges i anspråk. Ytterligare har föreslagits, att fiskevårdsföreningarna borde få taga hand om utmålen och fiskekortsförsäljningen där.

Det framhölls, att till förhindrande av att turisterna komme in på byarnas vattenområden kunde svårligen anordnas bevakning genom fiskeägarna. Man tyckte väl i allmänhet icke om, att det skulle springa omkring fisketillsy— ningsmän, men nu hade det gått så långt, att man måste begära sådana. Vi- dare borde lappväsendet i större utsträckning än som skett skaffa i stor skala utförda kartor, markerande kronans fiskevatten, samt låta anslå dessa på hotell, pensionat, post- och telegrafstationer samt andra av turister be- , sökta platser. Även från turistrepresentanters sida framhölls, att rågångarna i vid kronan-s fisken borde utmärkas ordentligt, så att turisterna kunde veta * var de hade rätt att fiska.

Från olika håll har såsom ett missförhållande påpekats, att många, även personer som hörde hemma i andra orter, uteslutande i syfte att vinna rätt till fiske, inköpte mycket obetydliga skattetal i någon by, varigenom för dem möjliggjordes att fiska i hela byalagets samt vederbörande skogsallmännings vatten. Ibland bedrevs ett ohejdat rovfiske. Understundom kunde ett flertal personer slå sig ihop om ett dylikt fastighetsköp; och det hade gått så långt, att det blivit billigare att på detta sätt lösa sin fiskefråga än att köpa fiske- kort. På de orter, där den uppfattningen rådde att fiskerätten vore gemen- sam för alla fastigheter inom avvittringslaget, hade dylika fastighetsköpare kunnat fiska i alla vatten tillhörande byarna i avvittringslaget, utan att nå- gon vågat ingripa.

Denna ordning borde hindras genom en effektiv lagstiftning. På orten hade man diskuterat frågan att skifta vattnen inom byarna. Men därtill hade man ej råd.

- Allmänt klagades över att fisktillgången starkt minskats. Vid den första bosättningen hade nybyggaren plågat söka sig till en god fiskesjö. Så länge endast en gård funnits där hade fisket räckt väl till. Befolkningen hade nu blivit mycket talrikare, och det kunde vara många gårdar vid sjön. Numera vore det för mycket folk som fiskade. Fisket blev för dåligt. Många fiskade även utan hänsyn till fiskets bevarande och framtiden. Det fiskades för hårt. i Man hölle på i samma vatten så länge man kunde få en fisk. Enär vattnen :

inom byn vore samfällda, förstörde sådana personer fisket ej blott för sig själva utan även för andra.

Vidare omnämnas olämpliga fiskredskap och fiskemetoder. Man fiskade med nät, som hade alltför små maskor, varmed togs såväl smått som stort. Det lj ustrades allmänt och fiskades under lektiderna. Sportfiskarena toge för mycket småfisk. Även om denna sedan släpptes ut i vattnet, hade den ska- dats så svårt, att den snart doge. Tjuvfiske ägde rum i stor utsträckning.

Det uttalades förhoppning, att genom fiskodlingsanstalterna en förbätt- ring skullc inträda i fiskbeståndet.

Ljustring och fiske under lektiderna borde förbjudas, varjämte bestäm- melser behövdes till skydd för småfisken. Fisketillsynsmän borde tillsättas för att övervaka, att rovfiske ej bedreves.

Fiskerättskommitténs förslag om bildandet av fiskevårdsområden vore bra. Men dylika områden borde tillkomma endast med befolkningens vilja och om en kvalificerad majoritet önskade det. Man borde undvika majori- tetstvång. Länsstyrelsen borde ej ha möjlighet till tvångsåtgärder, utan myndigheternas befattning med fiskevårdsområdena borde vara enbart av rådgivande natur.

Det av fiskevattensutredningen i dess betänkande av år 1939 framlagda förslaget rörande fördelning emellan olika intressenter av kronans vatten i lappmarkerna har varit föremål för omnämnande vid några tillfällen. Nämnda uppdelning har icke ansetts lycklig och blivit föremål för protester. Det har förmenats, att enligt förslaget den bofasta ortsbefolkningen skulle få alldeles för få fiskevatten. Sagda befolkning skulle i många fall bliva utestängd från sina hemsjöar och andra gamla fiskesjöar. Man trodde ej hel- ler, att lapparna skulle behöva så många fiskevatten som utredningen avsett att tillerkänna dem. Såsom exempel på olämpligt undantagande av vatten för sportfiskare åberopas, att större delen av Ångermanälven mellan Kult- sjön och Malgomaj förbehållits för dylikt fiske, under det praktiskt taget inga vatten i trakten upplåtits åt ortsbefolkningen.

Lappfogden i Västerbottens län upplyste, att fiskynglet från lappväsendet tillhöriga fiskodlingsanstalter i länet till större delen plantera—des ut i vat- ten, däl' ortsbefolkningen fiskade. '

Ett stort antal fiskevårdsföreningar hade tillkommit i bygderna. Det om- talades, att i en enda fjällsocken nyligen bildats ett flertal sådana. Den all- männa inställningen hade varit att, om man ej gjorde något för att odla fisk, bleve man snart helt utan. En del av dessa föreningar hade emellertid för små vattenområden. Det hade visat sig svårt att få arrendera kronovat- ten. SärSkilt utanför utmålen, som låge spridda överallt, vore detta önskvärt. Man önskade även allmänt arrendera små tjärnar, där man kunde odla fisk. R'Iyndighcterna hade avvisat att till föreningarna upplåta en del vatten, som vore erforderliga för föreningarna. Dessas arbete hade härigenom försvårats eller nära nog omöjliggjorts.

Det erinrades emellertid, att inom föreningarna ej alltid vore så väl be- ställt i fiskevårdshänseende. Medlemmarna kunde sålunda hava kommit

överens om att ej använda finmaskiga nät, men alla medlemmar hölle ej avtalet.

Det vitsordades, att lappväsendet hade gjort en del för fiskevården, men områdena vore så stora och personalen så fåtalig, att lappväsendet omöjligen kunde hinna med så mycket som borde göras. Föreningarna hade nu hunnit så långt, att de skulle kunna driva en mera omfattande och omsorgsfull fiskevård än lappväsendet. Därför borde åtminstone strömfallen uthyras till föreningarna. En annan lösning vore, att kronan med vissa vatten inginge i föreningarna. '

Vidare anmärktes, att så länge kronan sålde fiskekort lönade det sig icke för enskilda, som ägde vatten i samma vattensystem, att odla fisk. I de fall man finge arrendera kronovatten, var upplåtelsetiden alltför kort, ett eller två år, för att inplantering av fisk skulle löna sig.

Utredningsmannen.

I såväl 1915 års fiskesakkunnigas som i fiskevattensutredningens be- tänkande omnämnes huru de- allmänna kronofiskena i Norrland tidigare föga tillgodogjorts samt att upplåtelserna av dem varit i ekonomiskt hän- seende utan betydelse. Detta s—ammanhängde med tidigare rådande för- hållanden. Ortsborna i lappmarkerna, såväl de jordbruksidkande som öv- riga bofasta, utgingo allmänt från att särskilt tillstånd icke tarvades för fiske i kronans många vatten. Hemmansinnehavarna förmenade tillika, att med deras fastigheter följde rätt att alltjämt begagna de vatten, i vilka fiske bedrivits under den tid fastigheterna ännu varit nybyggen. I övrigt må erinras om ifrågavarande avlägsna trakters dåvarande otillgänglighet på grund av dåliga kommunikationer och besvärliga färdemöjligheter samt, framför allt, att intresset för friluftsliv och därmed förenad önskan att bedriva fiske endast i obetydlig grad vaknat och över huvud icke kunnat uppstå inom stora befolkningslager med hänsyn till dessas .svaga ekono— miska förutsättningar och ställning i övrigt. Beträffande trakterna nedom odlingsgränsen i lappmarkerna må ock till fiskets begränsade utnyttjande ha medverkat, att jämlikt fiskerättslagen upplåtelser i kronovattnen varit bundna vid befolkningen inom vederbörande socken.

I det av 1915 års fiskesakkunniga avgivna betänkandet anmärkes beträf— fande fiskeupplåtelser ovan odlingsgränsen helt allmänt, att de varit jämfö- relsevis fåtaliga. Beträffande domänstyrelsens upplåtelser har lämnats vissa uppgifter. Enligt dessa hade år 1916 å kronoparkerna genom domänstyrelsen ske—tt allenast 1 fiskeupplåtelse i Norrbottens län, betingande en avgift av 3 kronor, ingen upplåtelse i Västerbottens län och 4- upplåtelser i Jämt- lands län mot avgifter om tillhopa 95 kronor. Förutom nu nämnda upplå- telser hade jägmästarna jämlikt bemyndigande ägt att för ett år i sänder och mot skäligt arrende upplåta fiskerättigheter å kronoparkernas vatten. Dessa upplåtelser förklaras väl vara till antalet ganska många, men hade de med hänsyn till de obetydliga arrendebeloppen varit ekonomiskt bety- delselösa för kronan.

1937 års fiskeva'ttensutredning upptager statistik rörande antalet fiske- rättsupplåtelser meddelade såväl av länsstyrelserna i Norrbottens, Väster- bottens och Jämtlands län beträffande kronovattnen ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen som ock av domänstyrelsen.

Av siffrorna för länsstyrelsernas upplåtelser, vilka såvitt angår Norrbot- tens och Jämtlands län angivits för budgetår och för Västerbottens län för kalenderår, må här intagas följande.

1916/1917 1926/ 1927 1936/1937 1937/1938 avgifter avgifter avgifter avgifter antal kronor antal kronor antal kronor antal kronor Norrbottens län ....... _ ..... 31 79 211 1 606 751 7 548 576 7 985 Därav ortsbor ............ 25 61 146 1 077 395 2 176 158 1 027 » sportfiskare ...... 6 18 65 529 356 5 372 418 6 958 Jämtlands län .............. 7 175 4 155 141 1 415 156 1 781 Därav ortsbor ............ 4 105 — — 6 370 5 345 » sportfiskare ........ 3 70 4 155 135 1 045 151 1 436 1926 1937 1938 Västerbottens län .......... Inga före 1917 105 1 833 315 4 092 307 5 272 Därav ortsbor ............ 77 453 247 1 272 241 1 242 ) sportfiskare ........ 28 1 380 57 2 765 45 3 913 » tjänstemän ........ — — 11 55 21 117

För Norrbottens län ha för vart och ett av åren 1936/37 och 1937/38 bland upplåtelsetagarna upptagits '4_föreningar samt för Västerbottens län 4 föreningar är 1937 och 6 år 1938. Dessa föreningar ha i tabellen inräk- nats under sportfiskare.

Enligt angivna siffror inträdde större uppgång i antalet upplåtelser först på 1930-talet. I Västerbottens län översteg antalet upplåtelser åt ortsbor flerfalt upplåtelser till sportfiskare, under det i Jämtlands län, där upp- låtelserna dock varit jämförelsevis fåtaliga, i allmänhet rådde ett motsatt förhållande. I Norrbottens län innehade ortsbor flera upplåtelser än sport- fiskarna utom året 1937/38, då upplåtelserna åt de senare voro väsentligt flera än åt de förra.

Även beträffande de av domänverket förvaltade allmänna kronovattnen ha upplåtelserna ökats. 1937 års fiskevattensutredning redovisar för år 1936 nedanstående antal fiskeupplåtelser och influtna avgifter för vattnen i lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt i Jämtlands län utom renbetes- fjällen:

avgifter

antal kronor i Norrbottens läns lappmarker nedom odlingsgränsen ....... 240 1 224: _ » Västerbottens » » » > ....... 359 1 757: — :» Jämtlands län utom renbetesfjällen .................... 13 865: —

11—507932.

Nämnda siffror äro väl ej fullt exakta, enär vissa här medräknade revir i Norrbottens län sträcka sig även nedom lappmarksgränsen liksom vissa revir i Jämtlands län ingå både däri och i Västernorrlands län. Felaktig- heterna torde dock vara obetydliga.

Under 1940-talet har utvecklingen gått raskt framåt, såsom ock framgår av ovannämnda av utredningsmannen införskaffade uppgifter. Enligt dessa lämnades av länsstyrelsen i Norrbottens län under nedan angivna tre är följande upplåtelser (s. 136):

icke- ortsbor (inbegr. alla sportfiskare) 380 610 15 303: — 345 925 19 433: —— 1 298 . 445 853 . 23 336: -——

avgifter kronor

därav

antal ortsbor

Av avgiftssummorna avser ungefär hälften utlämnade fiskekort. Upplåtelser genom länsstyrelsen i Västerbottens län och där betingade avgifter (s. 140) ha utgjort:

Avgifter

Antal kronor

1946 ............ 1 354 13 392 1947 ............ 1 628 13 977 1948 ............ 2 375 17 988

Avgifterna för fiskekorten uppgå endast till omkring en fjärdedel av sum- morna för samtliga slag av upplåtelser. *

Uppdelning i ortsbor och icke-ortsbor har här gjorts endast beträffande innehavare av tillståndsbevis, vilket är den vanliga upplåtelseformen för husbehovsfiske. Antalet sådana upplåtelser var:

därav icke— År antal ortsbor ortsbor 1946 ................ 648 592 56 1947 ................ 640 569 71 1948 ......... _ ....... 762 678 84

I uppgifterna från länsstyrelsen i Jämtlands län (5. 144) ha, i anslutning till där tillämpat system för upplåtelse av sportfiske, redovisats allenast kontraktsupplåtelser.

. , . därav icke- avgifter F'Skear antal ortsbor ortsbor kronor 1946/1947 ................ 152 60 92 5 870 1947/1948 ............ _. . . . 178 67 111 6 420 1948/1949 ................ 183 68 115 6 550

För sportfiskekort har året 1948/49 influtit 1 097 kronor. . Av domänstyrelsens uppgifter (5. 149) framgår, att för åren 1946, 1947 och 1948 inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt inom Jämtlands län i Ströms, Östersunds och Hallens revir, de enda revir inom länet, där upp- låtelserna vore av någon större betydelse, upplåtelserna uppgått till följande antal:

därav icke- avgifter År antal ortsbor ortsbor kronor 1946 ............ 938 746 192 8 244 1947 ............ 1 098 838 260 9 947 1948 ............ 1 294 967 327 12 079

Västerbottens län :

därav icke- avgifter År antal ortsbor ortsbor kronor 1946 ............ 810 776 34 6 307 4947 ............ 850 772 78 6 787 1948 ............ 1 062 982 80 8 639

Jämtlands län :

därav icke— avgifter År antal ortsbor ortsbor kronor 1 94 6 ................ 27 23 4 1 095 1 947 ................ 42 37 5 1 1 95 1 948 ................ 44 40 4 1 440

Beträffande ortsborna ha lämnats siffror rörande upplåtelsernas fördel— ning å jordbruksidkande och icke-jordbruksidkande. I förevarande trakter av Norrbottens län utgjorde de j ordbruksidkande i runt tal en tredjedel och de icke _— jordbruksidkande två tredjedelar. I Västerbottens län hade jord- bruksidkande ortsbor ej obetydligt mindre antal upplåtelser än icke-jord- bruksidkande. Inom ifrågavarande tre revir inom Jämtlands län voro upp- låtelserna till jordbruksidkande ortsbor fåtaliga.

De senaste årens starka uppgång i antalet upplåtelser har delvis haft sin grund i förhållandenas egen utveckling i orten. Jordbrukarnas antal i lapp- markerna har så småningom stigit på, många platser, men främst genom tätorters uppkomst och tillväxt ha befolkningssiffrorna gått upp avsevärt. Ortsbefolkningen har tillika alltmer kommit till insikt om att allmän fis- kerätt i kronans vatten icke föreligger, utan att den som önskar fiska där- städes måste söka tillstånd. Av än större betydelse har emellertid varit det i samband med friluftslivets utveckling stegrade intresset för sportfiske; och företrädes detta intresse av såväl enskilda som olika sammanslut— ningar. Den allmänna inkomstökning, 'som inträtt, reglerad semesterledig- het och de sociala förhållandenas förbättring i övrigt ha berett tillfälle för alltmer omfattande persongruprper att tillgodonjuta de möjligheter tillre- kreation och omväxling, som fjäll- och skogstrakterna i landets nordliga trakter erbjuda. Fiskevattnen ha gjorts lättare tillgängliga genom kommu- ,nikationernas snabba utveckling därstädes. Nya vägar ha tillkommit och *busslinjer ha mångenstädes dragits långt in mot de stora ödemarkerna.

Järnvägsförbindelserna ha förbättrats, bland annat genom restidernas för- kortande.

Men även beträffande ordningen för vattnens tillgodogörande har inträf- fat stora förändringar. Från vederbörande myndigheters sida har visats stort intresse för fiskeväsendet. I betydande utsträckning ha åtgärder vid- tagits för underlättande för allmänheten att erhålla fiskeupplåtelser, fiske- vården har förbättrats genom upprättande av fiskodlingsanstalter, utsät- tande av fiskyngel och bevakning av vattnen. En nyordning på hithörande områden kan sägas na vuxit upp under senare år. Av stor betydelse har härvid varit Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1941 om åtgärder för åväga- bringande under kristiden av ökad fångst av fisk i kronans vatten. Därige- nom inriktades myndigheternas uppmärksamhet på förevarande frågor samt anvisades grunder för fiskevattnens tillgodogörande. Kristidens för- sörjningssvårigheter nödvändiggjorde, att alla möjligheter måste tillgripas för tillvaratagande av landets tillgångar, även såvitt anginge livsmedels- anskaffningen. Den anmaning som gavs i nämnda brev har emellertid, vad angår de trakter, varom i denna utredning är fråga, efterlämnat ett mera bestående resultat, vilket också kommit sportfisket till godo, ehuru detta fiske icke närmare beröres i brevet.

Den nya ordning, som anvisades, utgick från de i fiskevattensutredning- ens betänkande framförda detaljerade förslag rörande ej endast olika fis— kande kategoriers tillgodoseende med fiskeupplåtelser utan även fiskevår- i dande åtgärder såsom bevarande och utveckling av fiskbeståndet, bevakning m. m. Nämnda förslag ha sedermera i stor utsträckning efterföljts vid de förvaltande myndigheternas utformning av de metoder, som av dem till- lämpas, och ha vidare utbyggts. I detta arbete ha myndigheterna ådagalagt både intresse och förmåga att med biträde av sina underordnade organ bättre tillvarataga kronans ifrågavarande vatten till gagn såväl för allmän- heten som för staten.

Från statens sida har fiskeväsendet vunnit även direkt understöd. Så- vitt angår vattnen ovan odlingsgränsen i Norrbottens län ha anslag för ändamålet utbetalts dels från statens lappfond, dit de för fiskeupplåtelsernn betingade avgifterna ingå, och dels från de regleringsavgiftcr, som influtit från vattenregleringsföretag. För budgetåret 1950/51 ha av Kungl. Maj.-t följande belopp ställts till länsstyrelsens förfogande: från statens lappfond till arvoden åt tillsynsmän över fiske och jakt i Kiruna stad (förutvarande Jukkasjärvi socken) och Arjeplogs socken 4040 kronor samt såsom hi- drag till driften av hushållningssällskapets fiskodlingsanstalt i Jäkkvik 300 kronor. Från avgifter i anledning av regleringar av Suorvajaure m. fl. Stora Luleälvs källsjöar ha anvisats till arvoden åt tillsynsmän över fiske och jakt i Gällivare och Jokkmokks socknar 4 020 kronor samt såsom bi- drag till driften av hushållningssällskapets fiskodlingsanstalt i Jokkmokk 1 500 kronor. Vidare har Kungl. Maj:t medgivit, att av de regleringsavgif- ter, som influtit i anslutning till vattenkraftsanläggningen vid Ringselforq sen i Skellefte älv, av länsstyrelsen finge tagas i anspråk högst 900 kronor '? såsom bidrag till hushållningssällskapets i länet fiskerinämnd för anläg- gande av en tfiskyngeluppfödningsanstalt vid Vuoggatjålme i Arjeplogs socken.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län har från lappfonden anvisats till driftskostnader vid lappväsendets fiskodlingsanstalter 6 000 kronor samt till bevakning av fiske- och jaktförfattningarnas efterlevnad 6200 kronor. Från lappfonden har till länsstyrelsens i Jämtlands län förfogande ställts 6 000 kronor för bevakning till förekommande av olovligt fiskande och jagan- de å renbetesfjällen och 1 000 kronor till förbättring av fisket därstädes.

Domänverkets kostnader för fiskevård såsom fiskodling, fiskutplante- ring och bevakning beträffande de allmänna kronovattnen i lappmarkerna nedom odlingsgränsen och å kronoparkerna i Jämtlands län ha bestritts av verkets driftsmedel. För år 1951 ha för ändamålet anslagits för lapp- marksreviren i Norrbottens län 20 150 kronor och i Västerbottens län 29 049 kronor .samt för reviren i Jämtlands län 3 100 kronor. Beträffande dessa belopp är dock att märka, att i en del av reviren ingå delar även av områ- den utom lappmarkerna och Jämtlands län.

Det visar sig sålunda, att anslagen till fiskevård (inbegripet visst jakt- skydd) ovan odlingsgränsen i Norrbottens län uppgå till betydligt lägre belopp än vad som inflyter för fiskeupplåtelser. Anslagen för fiskevården (samt visst jaktskydd) ovan odlingsgränsen i Västerbottens län samt inom renbetesfjällen motsvara däremot i stort sett fiskeavgifterna, dock att av- gifterna för vattnen i Västerbottens län alltmer börjat överstiga anslagen. .» Domänstyrelsens anslag för fiskevård äro för ifrågavarande trakter genom-

gående väsentligt högre än styrelsens inkomster av vattnen.

Även om under senare år tillgodogörandet av kronans fiskevatten i lapp- markerna och Jämtlands län väsentligt förbättrats och reglerats, återstår ännu åtskilligt att göra för vinnande av större effektivitet såväl vad an- går upplåtelsemetoder och dessas detaljer som fiskevården och därunder- inbegripen bevakning till vattnens skydd och upprätthållande av gällande skyddsbestämmelser för fisket.

Det vill emellertid synas, som om anledning för närvarande knappast skulle föreligga att genom detaljerade författningsbestämmelser fastslå ovillkorliga regler för verksamhetens bedrivande. Förhållandena äro så väx- lande, att dylika regler snarare må hindra utvecklingen än befordra denna. Detta följer även därav, att olika myndigheter ha att från delvis olika ut- gångspunkter ombesörja förvaltningen av vattnen samt att fiskeväsendet * härstädes i olika avseenden ännu befinner sig i ett försöksstadium. Väl torde

vissa huvudregler böra uppställas. I anslutning till det föreliggande försla- get 'om ny fiskerättslag pågår inom jordbruksdepartementet utredning an- gående grunder för förvaltning och tillgodogörande av kronans fiskevatten. Denna utredning avser att uppställa föreskrifter att tillämpas beträffande kronans fisken i hela landet. Dylika föreskrifter äro givetvis av stort värde och kunna skänka en fast stomme åt verksamheten på ifrågavarande om- ? råde. På grund av de skiftande förhållandena inom landet synas före-

skrifterna emellertid böra angiva allenast vissa huvudpunkter rörande verk- samhetens ordnande, särskilt om, såsom lämpligt torde vara, även kronans

fiskevatten i lappmarkerna och Jämtlands län skola ingå under bestämmel— serna. Särskild hänsyn torde därvid få tagas till de stora olikheter såväl vad angår förvaltning som vattnens tillgodogörande, som föreligga där- städes gent emot den övriga delen av landet.

En fråga, som särskilt framträder i detta sammanhang, är lapparnas ställ— ning och de rättigheter de sedan uråldrig tid bevarat i lappmarkerna och Jämtlands län såväl när det gäller renskötseln som tillgodogörandet för egen räkning av naturens förmåner bland annat av fiske. Under tidens lopp ha deras rättigheter i konkurrensen med nybyggare samt statens sociala och ekonomiska intressen blivit väsentligt beskurna. Av vad som återstår har gjorts en uppdelning på sådant sätt, att ovan odlingsgränsen och på renbe- tesfjällen i högre grad kvarstår ett lapparnas privilegierade område än i trakterna där utanför. Lapparnas rättigheter ha emellertid alltid varit er- kända och skyddade av statsmakterna. Deras rättigheter ha bekräftats ge- nom en även i detalj utformad lagstiftning. Denna har utbyggts i anslutning till odlingsgränsens uppdragande såsom en principiell gräns mot jordbruks- områdens vidare upplåtande å kronojord i lappmarkerna samt renbetes- fjällens avsättande för lapparnas räkning vid avvittringen i Jämtlands län. Landet ovan odlingsgränsen — i den mån detta ej redan utlämnats åt ny- byggarna — samt å renbetesfjällen har bevarats såsom ett land dit lapparna särskilt hänvisats för sin renskötselnäring och utkomst i övrigt. Sitt första fullständigare uttryck i lagstiftningen erhöll denna ordning genom 1886 års renbeteslag och har sedermera konfirmerats genom 1898 och 1928 års ren- i beteslagar. Där talas om de »områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade», varmed avses alla de kronans marker ovan odlings- gränsen, vilka icke disponerats för enskilda eller för kronans särskilda än- damål, ävensom renbetesfjällen jämte för dessas utvidgning inköpta marker.

Den princip, varå lapparnas nuvarande rättigheter vila, stammar från ur- åldrig grund. Under hela den tid lapparnas rättigheter varit fastställda i lagstiftningen har icke ifrågasatts att ytterligare beskära dem. Lapparnas särställning har väl i senaste renbeteslag närmare preciserats att avse en- dast lappar, som stå renskötseln nära. För att få »begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna» skall lapp tillhöra lappby. Även de båda äldre lagarna tord-e emellertid avsett att gälla endast de lappar, som hade renskötsel till yrket. Ej heller lapparnas förmåner ha begränsats genom den nu gällande lagen. Snarare har viss utvidgning skett genom de förtydli- gande bestämmelser, som införts rörande de nyttigheter, varav avkomsten skall användas till lapparnas förmån, samt genom skärpningen av ord— ningen för upplåtelser av mark och lägenheter ovan odlingsgränsen.

Anledning att rubba de ännu bestående resterna av lapparnas forna rät- tigheter synes icke föreligga. De bestämmelser, som givits till dessa råttig- . heters skydd, äro erforderliga för att bereda de renskötande lapparna möj- ' lighet att uppehålla sin renskötselnäring samt bevara sin egen livsföring. '

Lapparnas starkare ställning ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen ?

har tagit sig uttryck bland annat i deg särskilda rätt, som tillagts dem att icke allenast själva tillgodogöra sig nyttigheterna å kronans marker. Be- höva lapparna ej begagna sig därav, kunna nyttigheterna genom upplåtel- ser tillgodogöras till deras förmån. Den fördel, som härigenom kommer dem till del, må vara en ringa ersättning för den frihet och ensamrätt till markerna de i gamla tider åtnjöto.

Genom den nedom odlingsgränsen än vidare utbredda bofasta kulturen är de renskötande lapparnas ställning där ytterligare kringskuuren. Bety- dande svårigheter möta för dem att genom renskötsel samt fiske och jakt säkra sin utkomst. Skogslapparna, av vilka de flesta året om vistas nedom odlingsgränsen och i allmänhet inneha ett mindre antal renar, äga i många fall lägenheter, där något jordbruk drives. En stor del av dem leva likväl under knappa omständigheter.

Erinras må, att bland de renskötande lapparna själva börjat inträda ett nytt läge, föranlett av deras stigande bildning, den allt starkare beröringen med personer av andra yrken och tidsutvecklingen i övrigt, som i viktiga avseenden minskat deras isolering. De ha på ett annat sätt än förr börjat bedöma sitt renskötselyrke i jämförelse med andra näringar. Önskemål fram- träder om i möjligaste mån förbättrade arbetsförhällanden, större bekväm— lighet för familjerna etc. Givet är att härvid allt större vikt fästes vid, att icke utkomstmöjligheterna i deras arbetssamma och besvärliga näringsfång försämras genom inskränkning av dem tillagda rättigheter och förmåner.

Såvitt nu gäller lapparnas särskilda rättigheter till fiske finner utrednings- mannen, i anslutning till vad sålunda anförts, att de för närvarande härom gällande bestämmelser böra bestå. Givetvis böra säväl ortsbornas som and— ras berättigade intressen att, där olägenhet ej därigenom beredes lapparna, få begagna sig av kronans fiskevatten tillvaratagas; men låter sig detta väl göra inom ramen för bestämmelserna. Frågan underlättas därigenom att de renskötande lapparna äro ganska fåtaliga och behöva tillgodogöra sig en- dast en mindre del av fisket i de talrika kronovattnen i lappmarkerna och å renbetesfjällen. Utrymme finnes där för ett långt större antal fiskande.

Förvaltningen av de fiskevatten, som avses i denna utredning, omhänder- haves av länsstyrelserna beträffande vattnen ovan odlingsgränsen och å ren- betesfjällen samt av domänstyrelsen, såvitt angår vattnen belägna i lapp- markerna nedom odlingsgränsen och i Jämtlands län utom renbetesfjällen. Länsstyrelsernas fö—rvaltningsbefogenhet har genom särskilt beslut tillagts dem av Kungl. Maj:t. Enligt den lydelse renbeteslagarna tidigare hade be- stämdes direkt i lagen, att länsstyrelsen ägde meddela upplåtelse, bland annat, av fiske i lapparnas särskilda vatten ovan odlingsgränsen och å ren— betesfjällen. Genom lag den 23 maj 1947 (nr 225) ändrades detta, så att alla upplåtelser av nyttigheter och mark därstädes föreskrevos skola ske av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Maj:t kan sålunda numera utan att höra riksdagen besluta i frågan om vem som skall handhava upplåtelser av fiske. Såsom nyss nämnts har uppdrag här- utinnan lämnats länsstyrelserna.

Arbetet med fiskeväsendet har under länsstyrelsernas och domänstyrel- sens ledning gått snabbt framåt. Den befogenhet, som redan nu tillkommer dem att verka på detta område, synes giva utrymme för ytterligare utveck— ling.

Beträffande trakterna inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen och utom renbe-tesfjällen i Jämtlands län synas icke föreligga några särskilda förhållanden som föranleda, att icke domänstyrelsen där skulle i vanlig ordning omlbesörja tillgodogörandet av de vatten, som höra till kronopar- kerna liksom till andra under domänstyrelsens förvaltning stående fastig- heter. Lapparna ha inom nämnda områden icke andra rättigheter med avseen-de å fiske än att de renskötande lapparna få nedom odlingsgränsen i lappmarkerna använda sig av vattnen. Avgifterna för de upplåtelser som ske ingå till domänfonden. Praktiska eller sociala skäl föreligga icke som tala för annan förvaltning. '

Ovan odlingsgränsen äro de odisponerade kronovattnen förbehållna lap— parna liksom alla kronovattnen å renbetesfjällen.

Fiskevattnens handhavande ingår såsom ett led i lappväsendet, som om- sluter den lajpska befolkningens sociala och ekonomiska intressen. Lapp- väsendet har sed-an gammalt hört under län-sstyrelserna, vilka tidigare och i alltjämt ha att tillse befolkningens särskilda förhållanden. Lappväsendet | utgör tillika en enhet, vars delar äro underkastade samma lagstiftning. Ur denna enhet kan ej utan att .systemet rubbas ut-brytas en viss detalj. För- utom av fiske ske även upplåtelser av jakt, bete, slåtter m. in. genom läns- styrelserna. Dessa äro tillika de, som i lappfrågor äga största erfarenhet och bäst kunna överblicka hithörande problem. Under länsstyrelserna fin- nes särskild lokal l-ap-padministration, vars uppgift är att, icke minst inom fjällvärlden, följa lap—parnas förhållanden. Oavlåtligt ha lappfogdar och tillsynsmän vid lappväsendet anledning att genomfara dessa trakter. Sär- skilda övervakare förordnas ock att tillse, att olaga fiske och jakt förhind- ras samt fiske- och jaktförfattningarna efterlevas.

Att utsträcka förvaltningen av ifrågavarande speciella fiskeupplåtelser till domänstyrelsen, som omhänderhar motsvarande bestyr i andra trak- ter av landet, torde icke vara lämpligt. Styrelsens verksamhet är i främsta rummet av ekonomisk natur och omfattar föga spörsmål samhörande med en befolkningsgrupp sådan som lapparna. Väl har domänverket områden även i fjälltrakterna, som dess befattningshavare ha anledning att besöka. Kronoparker av betydelse finnas dock knappast ovan odlingsgränsen, och besök i lappmarkernas fjällvärld tor-de förekomma mindre regelbundet. Inom renbetesfjällen i Jämtlands län finnas över huvud icke några områ- den eller vatten under domänstyrelsen. Alla dessa äro tillagda lapparna och ingå under lappväsendet, ehuru domänstyrelsen handhar vården av skogen. Kostnaderna härför bestridas emellertid av renbetesfjällens skogs— avkastning. ;

|

Starka skäl tala sålunda för att den nuvarande förvaltningsordningen bibehålles även för trakterna ovan odlingsgränsen och för renbetesfjällen.

Säkerligen skulle lapparna själva högst ogärna se, att utnyttjandet av dem tillerkända förmåner underställes ett för dem så jämförelsevis främmande ämbetsverk som domänstyrelsen.

Ovan har omnämnts den uppfattning, som tidigare varit rådande och alltjämt i viss mån kvarstår bland hemmansinne-havarna i lappmarkerna rörande rätt ej mindre att för fiske nyttja kronans vatten än även att fiska i de vatten, som tillhört de gamla nybyggena. Utredningsmannen har ut- : gått från, att dylik rätt icke föreligger. Jordinnehavarna i lappmarkerna äga, i likhet med i andra delar av landet, icke att disponera över andra vatten än de som tillhöra deras fastigheter.

När frågan om ortsbornas fiskerätt var uppe till behandling vid sam- manträdena i orten, har stundom påyrkats, att icke blott den jordbrukande befolkningen utan även de icke-jordbruksidkande ortsborna skulle äga till- gång att fritt fiska i kronans vatten i hemorten. Sistnämnda del av befolk- ningen hade på många ställen sedan gammalt begagnat sig av vattnen och ansåge sig på grund av hävd böra få fortsätta därmed.

Med än mindre skäl än när det gäller den jordbruksidkande befolkning- en kan, enligt utredningsmannens mening, e-n dylik fiskeutövning åbero- pas såsom stöd för fiskerätt för andra ortsbor. Den omständigheten att på grund av de särskilda förhållandena i förevarande trakter vederbörande myndigheter icke ingripit för tillämpning av s_tadgandena om olaga fiske lärer icke kunna grunda uppkomsten av en allmän fiskerätt. Att fiskeut- , övningen fått fortgå erinrar om ett uttalande, som förekommer i ett Kungl.

Maj:ts brev den 8 juli 1695 till länsstyrelsen i Västerbotten angående av lapparna framförda besvär med anledning därav, att borgerskapet i städerna innehade egna renar och för dessas bete avgiftsfritt betjänade sig av kro- nans land. I brevet uttalas, att sagda reninnehav icke kunde lända kro- nan till någon avsaknad eller lappen till .skada, enär genom några hundra renars bete i alla lappmarkers distrikt ingenting saknades eller kronan nä- got miste av det som eljest icke skulle komma någon människa till gagns. Liknande inställning torde från myndigheternas sida förelegat även när det gällt fisket. Det stora överflödet av fiskevatten i de vidsträckt-a öde- landen i lappmarkerna och det begränsade utnyttjandet av vattnen torde ha givit myndigheterna anledning att icke ingripa. Fisket räckte väl till ' för de fåtaliga bebyggare, som förr funnos i lappmarkerna.

Förhållandena ha så småningom förändrats. Folkmängden i lappmar- ke-rna har t—illtagit i byar och tätorter, vartill medverkat tillkomsten av järnvägar och gruvsamhällen samt de gamla kyrkplatsernas utveckling. Tillika ha reglerna för tillgodogörandet av kronans fisken i lappmarkerna klarlagts. Genom renbeteslagarna har skett en uppdelning av fiskerätten ovan och nedom odlingsgränsen. Ovan sagda gräns har avkomsten av * fisket i kronans vatten bibehållits för de renskötande lapparnas räkning; och nedom gränsen gälla, bortsett från det fiske, som alltjämt även där mä utövas av lapparna, de för nyttjande av kronans vatten i allmänhet tillämpa-

de bestämmelser. Följderna av en allmän fiskerätt framträder särskilt vid tanken på Kiruna stads samt Gällivare och andra större tätorters bety- dande antal invånare och dessas tillgodoseende med fiske. Skillnad med av- seende å fiskerätt kan ej heller göras mellan befolkningen där och i hela skalan av större och mindre boplatser. Även bosättningen ute på lands- bygden har tilltagit. Bland annat h-ar e-tt ej obetydligt antal bostadslägen- heter vuxit upp, vilkas innehavare försörja sig med skogs-, gruv- och väg- arbete samt andra förekommande göromål. Den förutvarande självtagna fiskeutövningen kan rimligen icke åberopas såsom sedvanerättsgrund för alla dessa personer till fritt fiske i kronans vatten.

En allmän fri fiskerätt för de numera talrika ortsborna skulle i övrigt komma att me-dföra stora svårigheter för upprätthållande av god ordning i fisketrakterna. Detta blir fallet, även om en allmän fiskerätt skulle med— givas endast de jordbruksidkande ortsborna. En tävlan skulle uppstå om fiskeplatserna. Olämpliga fiskemetoder komma lätt till användning från enskilda fiskeutövares sida för att till förekommande av andra utvinna största möjliga fångster; och härav skulle följa vattnens utfiskande. En rättvis fördelning av fiskemöjligheterna skulle omöjliggöras. För fiske- bevakningen och fiskevården samt skyddandet av de renskötande lappar- nas rättigheter särskilt i kronovattnen ovan odlingsgränsen skulle upp- komma betydande hinder. Fiskbeståndens bevarande genom utsättande av fiskyngel skulle knappast kunna genomföras. Myndigheternas planläggning av vattnens användning skulle genom en allmän fiskerätt omöjliggöras. Tillräcklig anledning synes ej heller föreligga att framför andra gynna ortsbefolkningen i lappmarkerna, vare sig de äro jordbruksidkande eller icke, med fri fiskerätt i kronans vatten.

Utredningsmannen håller sålunda före, att det icke bör införas någon särskild ny form av fiskerätt för ortsborna. Vid sammanträdena framhölls ofta att, även om ortsborna önskade åtnjuta fri fiskerätt i kronans vatten, ordning vid fiskeutövningen dock måste upprätthållas. Det formellt gällande systemet med upplåtelser ansågs lämpligt. Även utredningsmannen finner, att tillgodogörandet av kronans fiskevatten bör — bortsett från de renskötan- de lapparna för vilka gälla särskilda bestämmelser — ske genom upplåtelser prövade av d-en förvaltande myndigheten. En viss företrädesrätt bör härvid medgivas ortsborna och bland d-em särskilt de jordbruksidkande.

För upplåtelse bör utgå en låg avgift. Genom det stora antalet upplåtelser kunna dessa avgifter vara av viss betydelse såsom utfyllnad vid bestridandet av kostnaderna för fiskevården.

Fiskevattensutredningen, som utgår från att de nomadiserande lappar- nas rättigheter beträffande fiske i kronans vatten .skola lämnas orubbade, omhandlar såsom av fisket beroende, förutom lapparna, dels dem som be- höva fiska för tillgodoseende av sitt hushåll (husbehovsfiskare), under vilken grupp i främsta rummet ingå ortsbor, dels sportfiskare av två olika typer (sportfiskare med längre upplåtelsetid samt fiskare som erhålla korta tider och summariska, i form av kort utfärdade tillståndsbevis, s. k.

kortfiskare) dels ock yrkesfiskare. Denna uppdelning ligger i förhållan- denas egen na-tur. Den angives ock i Kungl. Maj:ts brev den 21 mars 1941. Yrkesfiskarnas intressen framhållas emellertid där starkare än som skett av fiskevattensutredningen. Nämnda brev tillkom under särskilda krisför- hållanden och tog särskilt sikte på folkförsörjningsfrågan. Detta torde ock ha varit anledningen till, att sportfiskarna icke närmare avhandlas. Läns- styrelserna och domänstyrelsen tillämpa vid handhavandet av upplåtel- serna en motsvarande ordning som den av Kungl. Maj:t och fiskevattens- utredningen anvisade och ha vidare utbyggt denna. En fortgående rationa- lisering är dock önskvärd.

Vid tillgodogörandet av kronans vatten i lappmarkerna intaga upplåtel- serna av husbehovsfiske till ortsbefolkningen ett betydelsefullt rum. Även i Jämtlands län begagna .sig ortsborna av kronovattnen, men spela de ej där samma roll i försörjningsavseende.

Vid en reglering av fiskeförhållandena, särskilt såvitt angår kronans lapp- marksvatten, kan ej förbises den synnerliga betydelse fisket har för den jordbruksidkande befolkningens hushållning. Enligt 7 & fiskerättslagen, lik- som enligt tidigare motsvarande stadgande, förbehållas de allmänna krono- fiskena de inom socknen boende att efter upplåtelse av domänstyrelsen, res- pektive länsstyrelsen, nyttja mot skälig avgift. Detta stadgande hänvisar till ett erkänt behov av fiske för ortsborna. I våra dagar synes en dylik bestäm- melse — som icke är tillämplig å den ovan odlingsgränsen belägna delen av lappmarkerna och ej heller beträffande renbetesfjällen utan endast he- rör de under domänstyrelsen hörande vattnen _ mindre välgrundad. Bland annat erbjuda nämnda vatten genom antal och omfattning en väsentligt större fisktillgång än ortsborna kunna tillgodogöra sig. Även ur social syn- punkt med tanke på det intresse för friluftsliv och därmed förenad fiske- sport, som numera förefinnes inom vida kretsar, är lagens begränsning av fiskeupplåtelserna otillfredsställande. I den proposition den 13 januari 1950 (nr 60) angående lag om rätt till fiske m. ni., som förelagts riksdagen, har ock bostadsbandet föreslagits skola bortfalla. Ortsinvånarnas och då i främsta rummet jordbruksbefolkningens intressen böra emellertid allt— jämt bli föremål för särskilt skydd.

Behovet av fisketillstånd i kronans vatten för ortsborna är mycket olika. Familjernas storlek växlar och i anslutning därtill fiskåtgången i hus- hållen. De. till jordbrukarnas egna fastigheter hörande vattnen kunna vara av den omfattning och ha den fisktillgång, att familjens behov fylles. Den icke-jordbruksidkande befolkningen är på platser, där arbetstillgången är god, föga beroende av fiske för sin utkomst. Å andra ställen, .såsom i fjälltrakterna med därvarande mindre tillgång på arbetstillfällen och kar- gare förhållanden, är fisket ofta en väsentlig tillgång även i de icke-jord- bruksidkandes hushåll. Här föreligger emellertid hela serien av behovs- typer från fast avlönade personer i Gällivare, Kiruna, Jokkmokks, Arvids- jaurs, Arjeplogs, Strömsunds m. fl. tätorter, för vilka husbehovsfiske sak— nar större betydelse, till ekonomiskt svagt situerade personer ute på lands-

bygden och där belägna små byar. För dessa kan fiske utgöra ett starkt stöd för utkomsten och vara lika nödvändigt som för jordbrukarna i f jälltrakternta.

Även om behovet av fiske är mycket växlande för den enskilde, kan, s.å— som ock ovan vid olika tillfällen skett, utsägas att, under de omständigheter befolkningen här upp-e lever, fisket för densamma är av allmän vikt. För'e- trädesrätt till fiske, särskilt husbehovsfiske, bör därför ock tillförsäkras ortsborna. Där tillgång finnes, må vissa vatten kunna avsättas i första runi- met för dem och deras fiskeföreningar. De vatten, som anvisas till ortsbornas fiskeutövning, böra vara i möjligaste mån välbelägna i förhållande till upplåtelsetagarnas bostadsplatser och ha god fisktillgång. Dylikt undan- tagande av vatten för ortsbor kan icke avse all framtid. Förändringar ku n- na inträffa med vattnen såväl med avseende å fisktillgången och fiskför- hållandena i övrigt som vattnens egen karaktär genom vattenregleringar, uppgrundningar m. m. Upplåtelserna böra dock ske på något längre tid.

Skulle kronovattnen i trakten ej räcka för tillgodoseende såväl av orts- borna som yrkesfiskare och sportfiskare, böra ortsborna ha företräde. En dylik ordning får emellertid ej innebära ett återinförande i ny form av bostadsbandet. En fri prövning må ske i varje fall.

Av de förvaltande myndigheterna plågar väl tagas hänsyn till ortsbornas särskilda ställning. Önskvärt synes emellertid vara, att en fastare ordning och i möjligaste mån enhetlig tillämpning myndigheterna emellan tillskapas samt att allmänheten vinner kännedom om gällande grunder.

Även om ortsbornas intressen i viss mån särskilt beaktas vid tillgodogö— randet av kronans ifrågavarande fiskevatten, torde tillräckliga fiskemöjlig- heter i allt fall stå öppna för sportfiske i båda de former, vari sådant fiske utövas eller, såsom de ovan benämnts, »arrende-sportfiske» och »turist- sportfiske».

Såsom framgått vid sammanträdena, förspörjes på sina håll en viss ovilja bland ortsbefolkningen emot upplåtelser av arrende-sportfisken med ensam- rätt. Det förmenades, att genom dylika upplåtelser de bofasta ortsbornas till— gång till välbelägna fiskevatten obehörigen inskränkes. Även om hittills större olägenheter i förevarande avseende icke uppkommit, bör uppmärk- samheten vara inriktad på, att upplåtelse av fiskevatten med ensamrätt icke medgives i andra fall än sedan det utrönts, att tillräckliga, väl belägna fiske- vatten förefinnas, där ortsbefolkningens behov av husbehovsfiske kan tillgo— doses.

Långtidsupplåtelse av sportfiskevatten (arrendesportfiske) bör ej heller ifrågakomma i sådan utsträckning, att större intrång sker i möjligheterna att tillgodose korttidsupplåtelserna (turistsportfisket). Sistnämnda upplå— telseform är under utveckling och ingår ofta såsom ett led i friluftslivet i lappmarkerna. Utvecklingen bör tillgodoses och följas, så att lämpligaste ordning för detta fiske vinnes.

Såsom skäl för att även arrendesportfisken i viss utsträckning medgivas kan erinras om den fördel, som därigenom ofta beredes fiskevården och det goda exempel som i sådant hänsende gives de enskilda fiskevattensägarna.

[ enstaka fall framställdes vid sammanträdena anmärkning även mot tu- ristsportfisket. Bland annat påstods, att mycket småfisk därigenom skulle förödas. I allmänhet var man dock av den uppfattningen, att detta fiske föga inverkade på fiskbeståndet; och man hade icke något att erinra däremot. Tvärtom framhölls detta fiskes stora indirekta betydelse för orten genom den ekonomiska fördel som fiskeutövarna tillförde.

Såsom framgick vid ortsmötena, förekommer yrkesfiske i ringa utsträck— ning i kronovattnen i lappmarkerna och i Jämtlands län. Beträffande vatt- nen nedom odlingsgränsen i lappmarkerna och utom renbetesfjällen i Jämt- lands län torde anledningen härtill delvis ha varit att söka i begränsningen enligt 7 5 fiskelägen av fiskeupplåtelserna till sockenbor. Yrkesfiskare från exempelvis kustlandet vid Bottenviken, där fisket är av säsongmässig natur, kunna på grund av bostadsbandet ej söka sig dit under de tider, då fiske ej kan utövas vid kusten. Bortfaller nu bostadsbandet, vinnes bättre möjligheter för kustfiskarena att utsträcka sin verksamhet. Frågan om yr— kesfisket är emellertid ömtålig med hänsyn till fiskets stora betydelse för ortsbefolkningen och även sportfiskarena. En förutsättning för medgivande av yrkesfiske är, att fisktillgången är god, så att ortsbefolkningens och även sportfiskets intressen kunna väl tillgodoses. Husbehovsfisket och sportfisket gagna ett mycket stort antal människor. Gen-om yrkesfiskarenas fiskeför- säljning erhålla väl även många fördel av fiskevattnen. Behovet av yrkes- fiskare för tillgodoseende av fiskefterfrågan i orten är emellertid mindre i förevarande trakter, där husbehovsfiskarenas antal är stort. Erinras må till- lika, att fiskbehovet i de invid järnväg belägna tätorterna under normala tider i stor utsträckning fylles genom från Norge över Narvik och Storlien importerad saltsjöfisk. Å andra sidan må till förmån för yrkesfiskarena ej bortses från önskvärdheten av att överflödsfisk från ifrågavarande fjäll- och skogstrakter må kunna komma även sydligare i landet boende till godo. En svårighet härvid föreligger emellertid, i synnerhet vad angår färsk fisk, i de ofta besvärliga möjligheterna för fiskens försändande.

Ortsbors och icke-ortsbors liksom hushehovsfiskares, spcrtfiskares och yrkesfiskares intressen få sålunda efter föreliggande förhållanden samman- jämkas. För åvägabringande av en rättvis fördelning av fiskevatten och fisketillstånd påkallas en prövning för varje särskilt fall, därvid ock bör upp- märksammas, att understundom fiskeupplåtelser meddelas genom fiskeför- eningar, som erhållit upplåtelser av fiskevatten och sedan i sin tur tillhanda- hålla sina medlemmar tillgång till fiske.

Grundläggande för tillgodogörandet av fisket i kronovattnen är i övrigt, att genom de förvaltande myndigheterna sker inventering av de olika vatt- nen för bedömande av deras värde ur fiskesynpunkt ävensom planering rö- rande lämpligaste sättet för tillgodogörandet. Härvid bör i möjligaste mån medverka stat-ens och hushållningssällskapens fiskerisakkunniga personal. Denna har i förevarande avseende en mycket betydelsefull uppgift, vilket,

l icke minst vad angår hushållningssällskapens fiskeritj änstemän, bör beaktas, 1 när det gäller att bereda personalen en däremot svarande ekonomisk ställ— mng.

De avgifter, som må utgå för fiskeupplåtelserna. få avvägas efter de sär— skilda fiskeupplåtelsernas karaktär. För ortsbefolkningens husbehovsfiske böra avgifterna vara låga och i huvudsak utgå såsom en avgift till erinran om att fiske i kronans vatten icke är en med lappmarksfastigheterna för- bunden rättighet och i övrigt ej heller en rätt, varav envar ortsbo kan be- gagna sig i kronans vida skogs- och fjälltrakter. Det må tagas i betraktande, att så lång tid icke förflutit sedan den föreställningen var allmän, att orts- bor kunde utan risk för ingripande från myndigheternas sida fiska i krono- vattnen. Tillgången på husbehovsfiske är också vid månget ställe en förut- sättning för att befolkningen skall kunna kvarstanna. Vid andra fiskeupp- låtelser få avgifternas storlek prövas efter det värde de må ha i egenskap av sportfiske och yrkesfiske, tiden för vilken upplåtelserna gälla, deras om— fattning, fisktillgång etc. Önskvärt är, att i möjligaste mån enhetliga av- gifter för upplåtelser av likartad beskaffenhet tillämpas av de upplåtande myndigheterna. Isynnerhet för husbehovsfiske och turistsportfiske synes dylik enhetlighet kunna genomföras.

Beträffande särskilt fiskeupplåtelser till ortsbor men även andra fiske- upplåtelser må erinras, att enligt 1919 års renbeteskonvention mellan Sve— rige och Norge de norska lapparna under sin vistelse härstädes med sina renar äga rätt till fiske i enlighet med de bestämmelser, som gälla för svens- ka ]appar, dock att fisket må bedrivas endast till husbehov under vistelsen i riket. Inom Karesuando och Jukkasjärvi socknar må de norska lapparnas fiskerätt icke inskränkas genom upplåtelse av fiskerätt, med mindre upplå- telsen skett i fredningssyfte.

Sistnämnda bestämmelse synes innebära, att upplåtelser av fiske väl må ske i de vatten i Karesuando och Jukkasjärvi socknar, som de norska lap- parna äga använda, men fisket där får ej upplåtas med ensamrätt åt andra, under den tid de norska lapparna vistas i riket, på sådant sätt att deras fiske därigenom förhindras eller försvåras. Enär de norska lapparna må uppe- hålla sig i berörda socknar endast från och med den 1 oktober till och med utgången av april, då i sagda trakter nästan hela tiden råder vinter, torde deras fiskerätt vara av mindre betydelse för de svenska upplåtelserna i vattnen (jfr 16 5 lagen den 20 juni 1919, nr 445, innefattande bestämmelser i anledning av nyssberörda konvention).

I detta sammanhang må även nämnas bestämmelserna i konventionen den 10 maj 1927 med Finland angående ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio älvar jämte den därtill anslutande stadgan för fiskets be— drivande inom Torne älvs fiskeområde. Hänsyn får tagas till i vad mån sag- da bestämmelser kunna inverka på upplåtelsernas omfattning beträffande för fiske medgivna fiskslag samt fiskredskap. Enligt konventionen skall lax— fisket i Torne och Muonio älvar från Torne älvs mynning så långt upp efter vattendragen som dessa bilda gräns mellan Sverige och Finland samt lax i dem uppstiger brukas samfällt för Sverige och Finland. Det i fiskestadgan angivna Torne älvs fiskeområde omfattar Torne och Muonio älvar samt i dem

inflytande strömdrag, så långt lax bevisligen uppstiger i vattendragen. Stad- gan ger, bland annat, vissa föreskrifter om fisketider för lax och laxöring samt fiskeredskaps användning för fångst av nämnda fiskslag, minimistor- lek på lax och laxöring som må fångas m. m. Tillika lämnas regler angå- ende fiskredskap, särskilt notar, nät och ryssjor, jämväl för annan fisk.

Enligt renbeteslagen skola de lappar, som äga ait uppehålla sig med sina renar å omrädet, höras innan fiskeupplåtelse må ske. Även om lapparna icke ha vetorätt mot upplåtelse, tillmätes givetvis ett eventuellt avstyrkande från deras sida ej ringa betydelse. Såsom framgår av fiskevattensutredningens betänkande och lappfogdarnas uppgifter i förevarande ärende, ha lappar- na i stor utsträckning ställt sig välvilliga vid bedömandet av upplåtelser av fiske i deras vatten. De ha bland annat gått med på att vattnen för viss längre tid uppdelas på sådant sätt, att vissa vatten avsättas för lapparnas ensamma begagnande, under det att utan lapparnas hörande fiskeupplåtelser få ske i andra vatten, dock att även lapparna, såsom ock i lagen förbehål- les, alltjämt skola äga att fiska där. Genom en dylik ordning sparas myc- ken tid och arbete för myndigheterna vid behandling av ärenden om fiske- upplåtelser, och för allmänbeten underlättas utbekommandet av fiske- tillstånd.

Renbeteslagens föreskrifter om tillvägagångssättet vid upplåtelsers medde- lande synas icke lägga hinder i vägen för att lapparna på förhand förklara, att de icke vilja motsätta sig att vissa vatten få tagas i anspråk för andra. Det för lapparna betydelsefulla är icke vem som är sökandetill fiskerätten, utan att lapparna utan nämnvärt intrång kunna avstå från att för egen del använda fiskevattnet samt att fisket där bedrives så att fara för fiskbestån- det icke uppkommer. Rörande vattnens lämpliga användning plägar pla- nering ofta ske i samråd med hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, som uppmärksamma även kronans vatten. På grund härav och genom kän- nedomen i övrigt om de särskilda vattnen kan i många fall genom myndig- heterna ett bedömande göras, om olägenheter kunna uppstå genom fiske- upplåtelser. Sker upplåtelse och skada inträder, kan en reglering i allmän- het snart genomföras, då upplåtelsetiderna ofta äro korta samt vid upplå- telser på längre tid förbehåll brukar göras om rätt att uppsäga avtalet, där anledning föreligger såsom vid för hårt fiske o. d. Den upplåtande myndig- heten lärer tillse, att icke vattnen överbelastas med fiskande samt att en» dast lämpliga former för fisket tillåtas.

En anordning med förhandsmedgivande från lapparnas sida synes inne- bära en god hjälp vid lösningen av den betydelsefulla frågan om förenklade former för upplåtelsers beviljande. Skulle så inträffa, att lapparna motsätta sig metodens användning, torde få upptagas till bedömande det förfarande, som må påkallas. Enligt renbeteslagen ha lapparna väl förbehållits rätt att bliva hörda i ärenden rörande fiskeupplåtelser. Men anföras från lapparnas sida ej fullgoda skäl för vägran att godkänna en upplåtelse, kan den än- dock medgivas. Myndigheterna ha i sista hand beslutanderätten.

Vid sidan av frågan om allmänhetens tillgodoseende med fiskeupplåtelser i kronans vatten föreligger spörsmål om beredande av möjlighet till fiske även för vissa särskilda persongrupper.

Såväl 1915 års fiskerisakkunniga som fiskevattensutredningen av 1937 ifrågasatte vissa bestämmelser för att tillförsäkra innehavare av olika slag av lägenheter å kronomark rätt till nödigt fiske i kronans vatten. Sistnämn- da utredning föreslog härutinnan, att innehavare av skogstorp, odlingslä- genheter och kronotorp i de sex nordligaste länen, kolonat med nyttjande- rätt, fjällägenheter ovan odlingsgränsen samt lapplägenheter därstädes och å renbetesfjällen skulle äga rätt att fiska å fastighetens ägor samt därjämte att utan avgift bedriva husbehovsfiske i vatten å sådan angränsande krono- mark som därför anvisades av vederbörande förvaltande myndighet.

Enligt de regler, som för närvarande gälla om lägenhetsupplåtelser i Norr- land, är frågan om fiskerätten ordnad. För dylika lägenheter finnes numera, såvitt angår trakterna i lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt utanför renbetesfjällen i Jämtlands län, allenast en upplåtelseform, kronotorp. Ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen kunna upplåtas »norrländska fjäll- lägenheter» samt jordbruks- och bostadslägenheter åt lappar. Enligt författ- ningarna för alla dessa lägenheter gäller, att lägenhetsinnehavaren må, där hinder ej föreligger, erhålla rätt att utan avgift fiska i lägenheten närliggan— de kronovatten.

Även för äldre lägenheter kan frågan om fiskerätten anses vara reglerad. Många av dessa lägenheter ha omförts till lägenheter av nyss nämnda typer. Innehavarna av ej omförda lägenheter ha i de allra flesta fall medgivits att i kronans vatten tillgodose sitt fiskebehov. Där föreskrifter härom ej före- komma i de till grund för lägenheternas upprättande tillämpade författning- arna, ha i de särskilda kontrakt, varigenom lägenheterna upplåtits, intagits bestämmelser, som tillförsäkrat lägenhetsinnehavaren fiskerätt. De enda lä- genheter, där undantag i sådant hänseende kunna finnas, äro skogstorp och odlingslägenheter av äldsta typ.

Särskilda allmänna bestämmelser om förmån av fiske för lägenhetsinne- havare å kronans mark—er synas, utöver vad därom redan stadgats, icke cr- forderliga. Skulle i något undantagsfall lägenhetsinnehavarens fiskerätt icke vara reglerad, kan detta lätt ordnas genom fiskeupplåtelser medgivna av de förvaltande myndigheterna.

Även frågan om särskild fiskerätt för vissa befattningshavare upptogs av 1915 och 1937 års fiskeutredningar. Den förra utredningen avsåg, att sta— tens befattningshavare skulle av länsstyrelsen kunna erhålla tillstånd att ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen vid färder i tjänsten, företagna i obebyggd trakt, bedriva fiske för uppehälle under färden. Fiskevattensut— redningen utsträckte en dylik befogenhet att gälla i hela landet för vissa sta- tens tjänstemän ävensom av hushållningssällskap anställd fiskeritjärste- man. Tillstånd skulle givas av vederbörande myndighet, som förvaltade vattnet.

Onekligen kan för befattningshavare, vilka på grund av sin tjänst måste färdas i lappmarkernas obygder och fjälltrakterna i Jämtlands län, uppstå behov att fiska för tillfälligt anskaffande av livsmedel. Detta gäller särskilt lappväsendets tjänstemän; men även befattningshavare i domänverket och fiskeriväsendet, läkare, landsfiskaler m. fl. kunna i sin tjänsteutövning komma i en sådan situation, att de för utfyllnad av sitt matförråd behöva l'iska. För närvarande lämna länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbot- tens län, i anslutning till gällande regler, tjänstemän rätt att under tjänste- utövning ovan odlingsgränsen mot en låg avgift fiska för utfyllnad av eget matförråd. Domänverkets befattningshavare kunna även mot avgift erhålla fisketillstånd inom vederbörande distrikt. I Jämtlands län däremot ha lapp- fogden och lappväsendets tillsynsmän av länsstyrelsen tillsvidare medgivits rätt att för tillfälligt behov under färder i tjänsten avgiftsfritt fiska inom renbetesfjällen.

T illräekliga skäl synas knappast föreligga att medgiva tjänsteman fri till- gång att under tjänsteutövning fiska. Man torde böra vara försiktig att med- giva vissa tjänstemän förmåner, vilka icke tillkomma alla, som må ha att tjänstgöra under liknande förhållanden. Tjänstemännens fiskebehov på öde— marksfärder torde på tillfredsställande sätt kunna tillgodoses genom upp- låtelser av vederbörande förvaltande myndigheter. De låga avgifter, som i dylika fall plåga uttagas, synas vara föga betungande.

Särskilda bestämmelser rörande i Sverige vistande utlänningars fiskerätt torde knappast vara erforderliga. Tillstånd för dem och den fiskeavgift de skola gälda höra i vanlig ordning prövas av den förvaltande myndigheten.

Av stor betydelse är, att de vatten, i vilka fiskeupplåtelser ske, kunna lätt identifieras å marken. Klagomål har vid sammanträdena framkommit över att ovisshet ofta förekommer i sådant hänseende och att till följd här- av omedvetet olaga fiske förövas i andras vatten. Från de upplåtande myn- digheternas sida har uppmärksamheten varit fästad härå. Hänvisning sker till kartor över trakt-en, och karta medföljer understundom upplåtelsehand- lingen, varjämte rågångarna kring kronans fastigheter bättre utmärkas. Erinras må om de kartor, som skola åtfölja domänverkets fiskeupplåtelser inom fritidsområden. Åtskilligt mer torde dock kunna göras till upplysning för den fiskande allmänheten. Mycken irritation skulle därigenom undvikas för denna och enskilda vatteninnehavare. Åtgärder för ändamålet innebära emellertid i många fall praktiska svårigheter och kostnaderna kunna bliva jämförelsevis stora. Kartorna måste ofta avse betydande områden. Gräns- uppröjningar kunna behövas vid ett stort antal kronans utmål vid vatten- fall etc. Vid utmätandet av kronans anslag för fiskeväsendet bör ökad hän- syn tagas till förevarande behov, och liknande förfarande olika myndigheter emellan vid dess tillgodoseende bör gen-omföras.

För närvarande utgå anslagen till fiskevården i lapparnas särskilda vat- ten från statens lappfond samt i vissa fall från avgifter i samband med vat- 12—507932.

tenregleringsföretag. Kostnaderna för domänverkets fiskevårdande åtgärder bestridas av domänfonden. Anslagen äro jämförelsevis stora i förhållande till de belopp, som inflyta för fiskeupplåtelser.

Önskvärt är emellertid, att än starkare ekonomiskt stöd gives. Hela fiske- väsendet befinner sig för närvarande under utveckling. Ökade medel tarvas för fiskodling och uppfödning av fiskyngel samt bidrag till anstalter för så- dant ändamål, för utsättning av fiskyngel samt icke minst för en skärpt övervakning av kronovattnen till förhindrande av dessas utnyttjande av obehöriga och tillsyn av fiskeförfattningarnas efterlevnad. Medel böra vara tillgängliga även för allmänhetens upplysande rörande ordningen för fiske- upplåtelsers erhållande, fiskevattnens belägenhet och gränser m. m. Med stegringen av inkomsterna av fiskeupplåtelser synas förutsättningarna för höjning av anslagen till fiskeväsendet ökas.

Framhållas må, att fiskevården är föremål för stort intresse från många enskilda fiskevattenägares sida. Allmänheten har en stark känsla av, att särskilda åtgärder måste vidtagas, om fisket skall kunna bibehålla något av den betydelse för befolkningen, som det ägde i äldre tider, samt sportfisket skall kunna tillgodoses med fiskevatten. Goda förutsättningar torde finnas för ett samarbete mellan kronan och de enskilda för fiskevårdens höjande, vilket för många vatten skulle vara av synnerlig betydelse.

I ärendet vill utredningsmannen ytterligare hänvisa till de protokoll, som fördes vid sammanträdena i orten. Utöver vad ovan anförts ur dessa, inne- hålla de många upplysningar och anvisningar av intresse för ärendet, så- som angående nuvarande och tidigare fiskeförhållanden samt synpunkter rörande ordnandet av fisket i kronovattnen.

l anslutning till vad ovan anförts finner utredningsmannen den nuvaran- de ordningen för tillgodogörande av de kronans fiskevatten i lappmarkerna och Jämtlands län, vilka stå under länsstyrelsernas och domänstyrelsens förvaltning, liksom andra vatten, vilka skola nyttjas på liknande sätt, i stort sett ägnad att tills vidare ligga till grund för fiskeutövningen. Sådana förhållandena föreligga har emellertid vid fiskeverksamhetens utbyggande uppkommit en viss olikhet i detaljerna de förvaltande länsstyrelserna emel- lan samt jämväl emellan dessa och domänverket. Vid fiskeupplåtelser till- lämpas i viss mån olika förfarande och olika formulär användas. Vid fiske- vården nyttjas olika metoder. Med hänsyn till de likartade förhållanden, som äro rådande beträffande kronans fiskevatten inom lappmarkerna )ch Jämtlands län, synas förutsättningar föreligga för större enhetlighet i ord- ningen för vattnens utnyttjande. För säväl staten som allmänheten skulle det medföra stora fördelar, om här kunde bildas ett område med i huvud- sak samma regler för fiskeupplåtelser och fiskevård. Vid enhetliga villkor för fiskeupplåtelser av olika slag samt likartat system för upplåtelsemas meddelande och tillhandahållande i form av kontrakt, tillståndsbevis och fiskekort samt med lika grunder för upplåtelser till jordbrukare och andra ortsbor av husbehovsfiske skulle större reda uppstå. Upplysningsarbetet rö-

rande tillgången på fiskevatten, dessas belägenhet, sättet för erhållande av fiskerätt, avgifter och övriga villkor m. ni. skulle kunna systematiseras och förenklas, varvid samarbete eventuellt mä kunna upprättas med enskilda sammanslutningar. Allmänheten skulle lättare veta vart den skulle vända sig för att förvärva fiskeupplåtelse och hur i övrigt föreliggande önskemål skulle kunna tillgodoses. Jämväl såvitt angår fiskenas vård, behovet av fisk- odlingsanstalter, utsättande av fiskyngel och anskaffande av härför erforder- ligt yngel, bevakning av vattnen och kontroll över fiskeförfattningarnas efterlevnad skulle mera enhetliga anordningar åvägabringa större effektivitet samt även besparingar. Genom ett närmare samgående emellan de förval- tande myndigheterna i frågor, som angå fiskeväsendet, skulle statsmakter- na erhålla en lättare överblick över fiskeförhållandena samt de åtgärder, som böra vidtagas.

För utredande av möjligheterna för en mera rationell ordning i de för— valtande myndigheternas verksamhet för tillgodogörandet av kronans vat- ten i lappmarkerna och Jämtlands län kräves emellertid ingående kännedom även rörande tekniska frågor av betydelse för fiskeutövningen och fiske- vården samt den erfarenhet beträffande fiskeväsendet, som samlats under senare år. Då utredningsmannen icke besitter nödig kännedom härutinnan, kan ett fullständigt förslag i ämnet icke av honom framläggas. Det vill väl synas, som om en lösning av detta spörsmål skulle kunna åstadkommas genom förhandling de förvaltande myndigheterna emellan. Vid dylika för- handlingar höra emellertid representanter jämväl för fiskeriadministrutio— nen och olika fiskeintressenter närvara. Arbetet kommer härvid att utvid- gas och svårigheterna att sammanjämka olika intressen att ökas. Lämpli— gast synes under dessa omständigheter vara, att frågan uppdrages åt en av Kungl. Maj:t utsedd kommission. Ärendets slutförande torde ock härigenom påskyndas. I en dylik kommission synas böra ingå de tjänstgörande lapp- fogdarna i Norrbottens läns fjälldistrikt, lappfogdarna i Västerbottens och Jämtlands län, en representant för domänstyrelsen och en fiskeritekniskt sakkunnig person med kännedom om de lokala förhållandena. Dessa perso- ner skola ha att sammanträda under en, likaledes av Kungl. Maj:t, utsedd ordförande. »För att samråda med kommissionen hör av Kungl. Maj:t till- kallas en representant för jordbruksidkande ortsbor, en för icke-jordbruks— idkande ortsbor, en för sportfiskare eller deras sammanslutningar samt en för turist- och friluftsväsendet. Yrkesfisket, som i förevarande trakter är föga utvecklat, torde kunna tillvaratagas av de statliga representanterna och den fiskeritekniskt sakkunnige. Kommissionen skulle ha att, i anslutning till de i Kungl. Maj:ts ovannämnda brev den 21 mars 1941 och de av 1937 års fiskevattensutredning angivna grunder, för närvarande tillämpad ord— ning samt av utredningsmannen framlagda synpunkter, verkställa under- sökning rörande möjligheten att, inom ramen för de förvaltande myndig— heternas befogenheter, åvägabringa i möjligaste mån enhetliga bestämmelser rörande ifrågavarande fiskevattens tillgodogörande och vård samt härom framlägga förslag. Även om det bör eftersträvas att åvägabringa ett ä '

enhetliga grunder uppbyggt förslag, skall givetvis hänsyn tagas till i olika för- valtningsområden förekommande särskilda förhållanden. Där så anses nöd- vändigt, må upptagas härav påkallade särskilda bestämmelser. Sedan ar- betet avslutats, skall detsamma underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Utredningsmannen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en kommission med den sammansättning ovan föreslagits att i anslutning till angivna grunder upprätta förslag för tillgodogörande av de kronans fiske- vatten i lappmarkerna och Jämtlands län, som stå under domänstyrelsens och länsstyrelsernas förvaltning eller eljest av dessa myndigheter omhänder- havas. Härvid skall särskilt iakttagas, att i möjligaste mån enhetliga regler givas för vattnens nyttjande, att den jordbruksidkande ortsbefolkningens fiskebehov tryggas och även övriga ortsbors fiske väl tillgodoses samt att fiskevården ordnas (jfr s. 12).

Tillgodogörandet av kronans fiske i de vatten, i vilka kronan äger endast en del av vattenområdet, är givetvis förenat med särskilda svårigheter. Det omnämnes i ärendet, att avgifterna för fiskeupplåtelser där måste nedsät- tas, att över huvud upplåtelser ej ske i sådana vatten, att fiskevård där icke lönar sig att upptaga etc. Allt efter föreliggande förhållanden synes böra övervägas lämpligheten av att söka bilda gemensamhetsfiske eller att kronan med sin andel i vattnet ingår i fiskeförening i orten eller till sådan förening utarrenderar sitt vattenområde eller att i övrigt överenskommelse om fisket träffas mellan delägarna. En viktig synpunkt härutinnan synes vara, att en god fiskevård i vattnet kan upprätthållas till fiskets bestånd och skyddande.

Särskild uppmärksamhet påkalla de fall, då antalet fiskeberättigade i ett vatten på ett ur fiskesynpunkt olämpligt sätt mångdubblas genom uppdel- ning i småparceller av fastigheter med andel i vattnet. Vid ortssammanträ- dena framhölls huru det inträffade, att obetydliga hemmantal försåldes, un— derstundom till flera köpare, vilka därigenom kunde förvärva fiskemöjlig- heter i omfattande oskiftade fiskevatten, vari stamlastigheten hade del. Kostnaderna för fiskerätt kunde på sådant sätt bliva lägre än om fiske arrenderades.

Denna fråga har varit föremål för uppmärksamhet från fiskerättskom- milte'ns sida. Kommittén har föreslagit vissa bestämmelser till förekomman- de vid avstyckning av olägenheter i nu berörda hänseende. Med framhål— lande att en olämplig uppdelning av en fastighet tillhörande fiske kunde ske även i annan jorddelningsform, nämligen laga skifte, har kommittén emeller- tid inhämtat, att fastighetsbildningssakkunniga hade för avsikt att fram- lägga förslag om ändring av bestämmelserna angående dylik förrättning, varigenom saken skulle bli beaktad. Med anledning härav hade kommittén funnit påkallat att upprätta förslag till lagändring endast beträffande av- styckning.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske m. m. upptogs med viss jämkning kommitténs förslag till be-

gränsnin'g av fiskevattens överlåtande i samband med avstyckning. I pro- positionen ifrågasättes ett tillägg till 19 kap. 12 & jorddelningslagen. Där fö- reskrives för närvarande, att vid avstyckning skall bestämmas om och i vad män med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet. eller i särskilda rättig— heter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. Nu föreslås skola till— fogas, att till ägovidd, som avstyckas, ej må läggas andel i fiske, om därige— nom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse. Tredje lagutskot- tet har i yttrande över propositionen icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Frågan i vad mån fiskerättsandelar skola medfölja avstyckning står så— lunda inför sin lösning. Motsvarande spörsmål vid avhändande från hem- man i annan ordning än genom avstyckning av obetydliga områden och i huvudsak för åtkomst av fiske har ännu icke varit föremål för slutlig be- handling av fastighetsbildningssakkunniga.

När det, såsom i förevarande utredning, gäller kronans vatten i lappmar- kerna och Jämtlands län, är väl tillkomsten av ett alltför stort antal del— ägare i enskildas vatten icke av större formell betydelse. De vattenområden under kronoparker och överloppsmarker, som efter avvittringen kvarstå i kronans hand sedan de enskildas fastigheter utbrutits, nyttjas av kronan ensam. Ligger jämte kronans behållna marker enskild fastighet vid samma vatten, bildar kronans vattenandel en självständig enhet för sig. I många fall har ock i vattendragen rågång uppdragits mellan kronans och de en— skildas områden. Är kronan ägare av vid avvittringen utlagda hemman eller andra fastigheter av enskild natur, följer givetvis kronans rätt beträffande vatten tillhörande sådana fastigheter allmänna regler om förfogande över vattnet. I lappmarkerna äger emellertid kronan mycket få fastigheter av enskild natur. I Jämtlands län har kronan inköpt en del hemman, vilka tillagts kronaparker eller ombildats till självständiga sådana. I den mån till dylika hemman höra andel i oskiftadc vatten, är kronan direkt beroende av fiskeutövningen i vattnen. [ nämnda län har kronan ock mark av krono- domäns karaktär, under vilken kan lyda andel i oskiftat vatten.

Även om kronan sålunda kan vara omedelbart beroende av fiskehushåll— ningen i oskiftadc vatten, gäller detta i förevarande nordliga trakter av lan— det endast i jämförelsevis ringa omfattning. Av större vikt äro de talrika vatten, där kronan äger en del av vattnet och enskilda den återstående de— len, utan att fisket i vattnet är gemensamt för kronan och de enskilda. Även om enskild strandinnehavare ej äger fiska i kronans vattenandel, kan fisket därstädes i hög grad påverkas, om antalet fiskeberättigade i de enskildas område av vattnet blir stort och överstiger vad vattnet skäligen kan tåla. Till en dylik överbelastning kan i hög grad bidraga avhändandet från en- skilda strandfastigheter av obetydliga skattetal med delaktighet i stamfas— tigheterna tillhörande vatten. Kronans fiskevård försvåras och blir ända— målslös, och fisket utarmas.

En viss möjlighet att förebygga olägenheter för fisket genom dylika av- händanden av små fastighetslotter skulle föreligga, därest det förslag till lag om rätt till fiske, som av Kungl. Maj :t framlagts i ovannämnda proposition, vinner godkännade. I anslutning till bestämmelserna i 10 & gamla fiskerätts- lagen men med någon skärpning föreslås i propositionen, att oskiftat fiske ävensom annat fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, må nytt- jas av fastigheternas ägare efter vad de kunna Sämjas. Sämjas de ej, må rät- ten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Detta förslag har lämnats utan erinran av tredje lagutskottet. Även om genom ett dylikt stadgande tvistigheter rörande användningen av ett gemensamt fiske- vatten kunna regleras ansökningsvägen och enligt en i övrigt förenklad be- handling, kan dock den omgång och kostnad, som är förenad med ett dom- stolsförfarande, föranleda, att ingripande ej sker. En mera automatiskt ver- kande föreskrift synes härutöver önskvärd.

Det av fiskerättskommittén framlagda förslaget om fiskevårdsområden innebär även vissa möjligheter att förebygga de olägenheter, som följer av uppsplittrandet av fisket i ett vatten på alltför många delägare. Förslaget har emellertid ej upptagits i 1950 års fiskeproposition men är föremål för xidare övervägande.

Utredningsmannen har velat fästa uppmärksamheten på den betydelse frågan om förvärv av andel i hemman för åtkomst av fiskerätt har jämväl för kronans vatten i lappmarkerna och Jämtlands län. Bestämmelser synas böra åvägabringas, vilka på enklare sätt än genom gemensamhetsfiske eller efter domstolsförfarande kunna bereda skydd för fisket.

5. Vissa lapparnas fiskeförhållanden.

Framställda erinringar beträffande lapparnas fiske.

Såsom allmän regel gäller, att lappar, som tillhöra lappby, äro berättigade att själva fiska å utmark å de områden, där de äga med sina renar vistas under varje tid av året, samt, inom lappmarkerna, även å andra områden under den tid de mä för sin renskötsel uppehålla sig därstädes. Denna fiskerätt avser såväl kronans som enskildas vatten.

Å de områden, som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande —— varunder inbegripas de kronans marker ovan odlingsgränsen, som icke disponerats för särskilda ändamål, samt renbetesfjällen _ inneha lapparna härutöver särskilda förmåner i fiskeavseende, Kan inom sådant område upp- låtelse av fiske ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande in- trång för lapparna, äger Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t be- stämmer tillåta annan att mot avgift därstädes utöva fiske jämte lapparna. Innan upplåtelse sker, skola de lappar, som må uppehålla sig å området, hö- ras i ärendet. Genom Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 1947 har uppdragits åt länsstyrelsen att tills vidare verkställa dylik upplåtelse av fiskerätt. Medel som inflyta genom upplåtelsen skola enligt bestämmelser, som givas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för lapparna. För närvarande tillföras dessa medel statens lappfond, vars avkastning sedermera disponeras av Kungl. Maj:t.

Vid sammanträdena med befolkningen framfördes från såväl lappars som bofasta ortsbors sida anmärkningar mot det sätt, varpå i trakterna ovan od— lingsgränsen en del lappar utnyttjat sin fiskerätt. I skrivelse till styrelsen för Bodens jakt— och fiskevårdsklubb hade en medlem av klubben meddelat, att i en sjö i Gällivare sockens f jälltrakter (Teusajaure vid Stora Lulcvattens sjösystem) av lappar bedreves ett omfattande fiske för försäljning av fisk. Från denna skrivelse må här intagas följande. Vid besök, sam av klubbmed- lcmmen jämte sällskap gjorts vid sjön, hade där påträffats ett par båtbyg- gare från Gällivare. De hade upplyst, att de efter uppdrag av en person i Gällivare skulle bygga två båtar, som på hösten _skulle användas i sjön för lekfiske efter röding och laxöring. Fisket skulle utföras genom lappar, som skulle sälja fisken till båtbyggarnas uppdragsgivare. Med dennes privata flygplan fraktades materiel och proviant upp till båtbyggarna. Flygplanet skulle likaledes nyttjas för att frakta den fångade fisken, lastad i planets pontoner. Planet beräknades kunna taga omkring 400 kilogram fisk i varje tur. Enär två båtar byggdes, kunde man utgå från att det skulle bli två fiskarlag.

Senare under klubbmedlemmens uppehåll vid sjön kom med ett annat flygplan ett fiskarlag bestående av två yngre lappar från Kartekätje lapp— bosättning (Renhagen) vid Stora Lulevatten. De togo in i en provisoriskt uppförd kåta belägen inom gränsen för Stora Sjöfallets nationalpark, som

här stöter till sjön. Dessa lappar hade egen, med motor försedd båt vid sjön. Då vädret det tillät, hämtade sistnämnda flygplan fisk varje dags mor- gon och eftermiddag. Det kunde beräknas, att sjön dagligen tömdes på minst 400 kilogram fisk. Planet, som enligt uppgift ägdes av en fiskgrossist vid Luleluspen, hade en lastkapacitet av omkring 300 kilogram. Enligt upp- skattning av klubbmedlemmen och hans sällskap hade för detta fiske kom- mit till användning ett 50-tal nät. Lapparna fingo en krona å en krona 25 öre per kilogram för fisken. Med beräknande av kostnaderna för pilot, mekani— ker och service vore planet säkerligen ej billigt i drift. Betydande kvantiteter fisk måste fångas för att göra ett sådant flygföretag räntabelt. Nätläggning skedde dygnet runt. Någon hänsyn till fiskstammens bevarande förefunnes ej. Efter ett år kunde konstateras en avsevärd minskning i sjöns fiskbestånd.

En renskötande jokkmokkslapp som man mött hade omtalat, att vissa sjöar i Sarekomrädet redan vore utfiskade. Det lönade sig icke ens att där fiska med nät.

Vid sammanträdet i Jokkmokk uttalades från de renskötande lapparnas sida, att lapparna bestämt motsatte sig rovfiske, bland annat sådant som förekomme i vissa fjällsjöar, från vilka den fångade fisken transporterades nedåt landet med flyg.

Enligt vad lappfogdarna i Norrbottens läns fjälldistrikt anfört i den utred- ning, som i ärendet avgivits genom länsstyrelsen iNorrbottens län, samt sedermera av dem meddelats, hade under senaste åren lapparnas fiske för avsalu tilltagit. I vissa trakter bedreves ett betydande dylikt fiske. Intensi- vast skedde detta i Stora Luleälvs vattenområde av lappar från Sörkaitums lappby i Gällivare socken och Sirkas lappby i Jokkmokks socken. Många av husbönderna i dessa byar hade betydligt större inkomst av fisket än av ren- skötseln. Det hade beräknats, att de fiskade med närmare 2 000 nät. Inkoms— terna uppginge till relativt avsevärda summor. På senare tid hade av lappar upptagits massfiske även i Arjeplogs socken. Å andra sidan hade dylikt fiske tidigare under ett år bedrivits inom Kiruna stad (upptagande samma område som förutvarande Jukkasjärvi socken). Detta fiske vore numera nedlagt.

I andra trakter fiskade lapparna endast i obetydlig omfattning för avsalu, och somliga sålde över huvud icke fisk.

Ifrågavarande massfiske hade föranletts därav, att åtskilliga företag för fiskinköp skaffat sig flygplan och därigenom fått möjlighet att avhämta fisk från de mest avlägset liggande fiskevatten. En del företag hade redan slutat denna verksamhet på grund av ekonomiskt misslyckande. För närvarande funnes tre uppköpare med egna flygplan, därav en med två plan. En firma köpte upp fisk men förhyrde plan för transporten. En annan firma, som innehade två plan, ombesörjde endast fraktning av fisk. Fångsterna forsla— des till, bland andra orter, Gällivare, Luleluspen och Porjus. Betydelsen av denna flygtrafik kunde avläsas i fiskeristatistiken för Norrbottens län. En- ligt denna, där siffrorna kunde antagas vara hållna långt i underkant, fiska- des år 1947 i 18 tidigare praktiskt taget icke alls begagnade fiskevatten i Storluleområdet något över 44 600 kilogram.

Lappfogden i södra fjälldistriktet har särskilt uttalat, att det vore klart att, där ett så omfattande fiske av de renskötande lapparna förekomme, det verkade upplösande på renskötseln. Tillgången på arbetskraft i de renskö- tande hushållen vore i allmänhet så knapp, att man icke hade möjlighet att genomföra något avlösningssystem med en del av folket i fisket och en del i renskötseln. Följden bleve därför, att renarna finge gå vind för väg under den tid fisket påginge. Detta ledde förr eller senare till renarnas förvildning, varav följde allmän villervalla i renskötseln och minskad avkastning av nä- ringen, bland annat därigenom att kalvarna ej bleve märkta.

Lappfogden i norra fjälldistriktet har, såvitt angår sagda distrikt, beträf- t'ande fiskets inverkan på lapparnas renskötselarbete framhållit, att det i allmänhet vore icke-renskötselutövare men ändock fiskeberättigade lappar, som fiskade under längre tider i sträck och i större omfattning. De renskö- tande husbönderna fiskade i stort sett endast fem till sex veckor under augusti och september, efter 'det sommarbevakningen avslutats och renhjor- den förts nedöver till lågfjällen. Lappfogden trodde sig icke kunna förmärka några väsentliga olägenheter av lapparnas i Sörkaitum ovannämnda fiske. Däremot kunde sägas, att fisket i mycket kännbar grad förbättrat mänga lappfamiljers ekonomi, särskilt under krigsåren, varigenom de kunnat bygga upp en större renstam i sin lappby.

Enligt uttalanden vid sammanträdena i Västerbottens län hade massfiske av ifrågavarande slag icke förekommit inom länets fjälltrakter. Tänkbart vore emellertid, att sådant fiske kunde komma att upptagas även därstädes; och framhölls det, att de bofasta då skulle bliva lidande genom sjöarnas ut— fiskande. '-

Lappfogden i Västerbottens län har upplyst, att det övervägande flertalet nomader därstädes, i likhet med ortsbefolkningen i övrigt, fiskade endast till husbehov. På sin höjd ett tiotal lappar fiskade för avsalu i sådan utsträck— ning, att försäljningen kunde sägas utgöra ett tillskott i deras försörjning.

Såvitt angår förhållandena på gränsen mellan Västerbottens och Jämt- lands län har landsfiskalen i Dorotea upplyst, att renskötande lappar från sistnämnda län bedrivit fiske i stor omfattning för avsalu. Den härvid fånga- de fisken, som till större delen såldes saltad i kaggar, hade transporterats bort med busslinje. En sjö i vattensystemet hade utfiskats. Detta fiske hade varit till skada jämväl för renskötseln. Fisket hade bedrivits under tider, som vore särskilt känsliga för denna. Genom fisket hade även för— anletts, att lapparna med sina renar stannat kvar i fjället år efter år. Vand- ringarna till nedre landet, som lapparna i förevarande trakter plågat före- taga med renarna, hade på senare tid förekommit endast ett och annat är. Renskiljningarna hade ock svårt att komma i gång ordentligt.

Vidare ha vid sammanträdena i orten upptagits vissa andra spörsmål. Det har erinrats, att de lappar som lämnat renskötseln icke hade någon fiskerätt. Dessa hade det sämst ställt i fråga om fiske. De borde återfå sin gamla rätt att fiska i alla vatten ovan odlingsgränsen.

En skogslapp i Västra Kikkejaurs lappby i Arvidsjaurs socken begärde, att de renskötande skogslapparna skulle få ensamrätt till fisket i vissa be- stämda vatten inom socknen, där bosättning ej förekomme. Genom domän- verkets försäljning av fiskekort hade fisket på många håll gått tillbaka. Skogslappfogden fann skäligt, att lapparna finge ensamrätt till fiske i sjöar- na vid deras visten, dock endast vid sådana sjöar, vid vilka bosättning ej förekomme.

Med avsende härå invändes från de bofasta, att även vid de flesta av lap— parnas vistesjöar bodde hemmansägare, skogstorpare och andra. Det vore egendomligt, om alla dessa skulle utestängas från sjöarna. Utvecklingen bor- de gå en annan väg. I viss trakt hade lapparna anslutit sig till fiskevårdsför- eningarna. Detta förbättrade förhållandet mellan lapparna och de bofasta.

Utredningsmannen.

Ovan har utredningsmannen föreslagit, att lapparna skola bibehållas vid de förmåner beträffande fiske, som de för närvarande innehava, samt lika- ledes att någon rubbning ej skall ske i förvaltningen av kronovattnen i lappmarkerna och å renbetesfjällen. Länsstyrelserna skulle behålla förvalt- ningen av lapparnas särskilda vatten ovan odlingsgränsen samt av vattnen å renbetesfjällen. Domän'styrelsen skulle som hittills handhava de till nu- derlydande fastigheter hörande vatten i lappmarkerna nedom odlingsgrän- sen och utom renbetesfjällen i Jämtlands län.

Massfiske i fjällsjöar. De .särskilda förmåner av fiske, som tillkomma lapparna, äro stora. Av lapparna må då kunna krävas, att de skola sam- arbeta med länsstyrelse-rna i ändamål att de vatten ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, varav lapparna ej behöva begagna sig för utfyllande av sitt eget fiskebehov, kunna ställas till förfogande för jordbrukande och icke-jordbruksidkande ortsbor samt fiskeintresserade personer från andra delar av landet. Det bör tillika kunna fordras, att lapparna icke miss- bruka sin egen rätt till fiske.

Vid sammanträdena i orten och vid utredningen i övrigt i ärendet har framkommit, att en del lappar bedriva ett fiske, som ur olika synpunkter måste anses mindre önskvärt. Fiskeberättigade lappar, renskötande och icke-renskötande, begagna den dem tillkommande fiskerätten till massfiske i fjällsjöar uteslutande för avsalu till fiskuppköpare. Den fångade fisken har genom flygplan avhämtats direkt vid fångstplatserna. Fiske av detta slag har förekommit inom Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar samt förutvarande Jukkasjärvi socken (nuvarande Kiruna stad). Flera upp- köpare av fisken äro i verksamhet, och för transporterna användes ett flertal flygplan.

Väl må i fjälltrakterna finnas, en del vatten, i vilka fisket föga utnytt- jats och där det jämväl ur fiskevårdssynpunkt kan vara till fördel att en viss utfiskning sker. Erinran är ej heller att framställa emot, att fisken hämtas med flygplan och därigenom kan försäljas färsk. Lapparna torde genom användandet av nämnda moderna transportmedel erhålla bättre pri-

ser. Hela anordningen i dess nuvarande utformning medför dock betydande olägenheter. Någon beräkning rörande fisketillgången i de olika sjöarna och huru mycket fisk, som lämpligen kan tagas ur dem, synes icke ske. Ett omfattande nätfiske pågår till dess fisket i sjön ej längre anses lönande. Sedan uppsökes en annan sjö. Fiskbeståndet kan i längden genom fisket . hotas. Om på detta sätt sjö efter sjö genomfiskas, kunna, även om en del av sjöarna icke ligga i lapparnas egentliga flyttningsstråk, besvärlig- heter uppstå för de renskötande lapparna att erhålla den fisk de tarva. Detta gäller särskilt de mindre sjöarna, där fiskbeståndet lättare påverkas. Med hänsyn till renskötselns krav på lapparnas arbetskraft ha de endast föga tid över att ägna sig åt fiske. Det är då viktigt, att fisktillgången är så stor, att de på kort tid kunna fånga vad de behöva. Äro de borta längre tid, kan oordning uppkomma bland renarna. Blir utfiskningen mera all— män, kan detta inverka menligt även på fiskeupplåtel'serna till ortsbor och turister. Med tilltagande antal fiskande såväl bland ortsbor som utsocknes sportfiskare är givetvis värdefullt att så många och så goda vatten som möjligt kunna ställas till förfogande. Lapparnas fiskerätt bör äga före- träde framför den bofasta befolkningens; men knappast kan under en dylik företrädesrätt inbegripas ett storfiske av ifrågavarande slag.

I regel träffas uppgörelse mellan fiskuppköparen och den fiskande lap- pen, att denne skall fånga vissa hundratal kilogram till viss tid för att då avhämtas. Fiske sker även utan överenskommelse. Lapparna sälja åt upp- köpare, som söka upp dem i fjället och bland vilka lapparna välja den som betalar bäst. Emellertid kan på grund av dimma i fjället eller i övrigt otjänlig väderlek, maskinskada eller andra förhinder inträffa, att flyg- planet, som skall hämta fisken, över huvud icke kan inställa sig eller i varje fall icke inom sådan tid, att fisken kan hålla sig färsk, även om vissa möjligheter må finnas att skydda fisken någon tid såsom genom förvaring i snödrivor på högfjället. Genom inträdande hinder för fiskens avforsling ha understundom, hundratals kilogram fisk förstörts.

Lapparnas storfångst för avsalu .synes även motverka ett rättvist för-_ fogande lap-parna emellan av fisktillgången i de för dem avsatta vattnen. En del av de salufiskande lapparna deltaga icke i renskötseln. Men då de icke på stadigvarande sätt ägnat sig åt annat yrke, kvarstå de alltjämt så— som medlemmar av lappby och äga sålunda fiskerätt. Väl .synes fisket för dessa lappar ofta vara av stor betydelse för deras utkomst. Det torde dock knappast vara rimligt, att några få lappar, som ha särskilt gott om tid för fiske därigenom att de i praktiken lämnat renskötseln, skola slå under sig jämförelsevis mycket stora inkomster genom sitt massfiske, under det andra tillgodogöra sig föga därav. Detsamma må även kunna sägas om lap- par, som driva renskötsel men vid sidan härav idka fiske av förevarande omfattning. Fisket är avsett att vara ett stöd för lapparna vid deras ut— övning av renskötseln. Lagstiftningen lärer icke ha avsett, att lapparna skola driva massfiske såsom yrke. Att lappar, som måst upphöra med ren- skötseln på grund av ålder eller sjukdom, i viss mån ha fiske såsom huvud- sakligt arbete, har intet att skaffa med nu föreliggande fråga om massfiske.

Skulle de goda inkomsterna av massfisket' bli en allmän lockelse för de lappar, som driva renskötsel såsom näring, att upptaga dylikt fiske, kom- ma olägenheterna att än mera skärpas. Skadorna för fiskevården bliva större, en föga tilltalande konkurrens om fisket lapparna emellan uppstår, inkomsterna för statens lappfond minskas än mer genom nedgång av fiskeupplåtelsernas antal och risken för renskötselns försummande ökas.

Även i de fall fiskbeståndet må vara så stort, att fiskmängder av ifråga— varande storlek kunna fångas utan skada, synes dock oegentligt, att några enskilda lappar skola tillgodogöra sig fördelen därav. En dylik betydande inkomstkälla bör tillvaratagas till gagn för ett större antal lappar. Lapp— menighetens intresse synes här böra gå före den enskilde lappens. Möjlig- heter lära ock finnas att genom fiskeupplåtelser eller på annat sätt åväga- bringa ett ur social synpunkt rättvisare utnyttjande av vattnen.

Fråga om olämpligt fiske från lapparnas sida har varit uppe redan tidi— gare. Ett sådant fall förelåg år 1932 beträffande fiske i Abiskojaure. Denna sjö är belägen å Abisko nationalpark. Enligt lagen den 25 juni 1909 an- gående nationalparker sker genom områdes avsättande till nationalpark ej inskränkning i de rättigheter lapparna tidigare haft till fiske inom om- rådet. Ett par lappar hade bedrivit fiske i Abiskojaure och tagit upp avse— värda mängder fisk, som försålts. Naturskyddskommittén i vetenskaps- akademien, under vars vård natiOnalparkerna stå, anmälde lapparna hos landsfiskalen. Man utgick, bland annat, från att lapparna ägde fiska endast för husbehov, på sätt i 1919 års renbeteskonvention mellan Sverige och Norge är direkt utsagt beträffande de norska lapparnas fiske i Sverige, då de här uppehålla sig med sina renar. Naturskyddskommitténs ingripande föranledde emellertid ej åtgärd mot lapparna. Nämnda uppfattning rörande en begränsning av lapparnas fiskerätt till husbehovsfiske torde näppeligen få stöd i den svenska renbeteslagen.

Även lappars nytillkomna massfiske och flygtransporterna ha varit före- mål för uppmärksamhet inom naturskyddskommittén.

_ Massfiske av ifrågavarande slag har hittills försports endast från vissa

f jällsocknar i Norrbottens län. Vid sammanträdena i orten framhölls i Väs— terbottens län, att dylikt fiske väl ej förekomme i länet, men att, sedan kän- nedom därom spritts, sådant när som helst kunde förväntas även där. Liknande uttalanden i ärendet ha gjorts från myndigheter i Jämtlands län.

Nämnas mä att, enligt vad utredningsmannen inhämtat, det nyligen in— träffat, att i Arjeplogs socken innehavare av fjällägenheter av den äldre typen på motsvarande sätt som lappar upptagit massfängst av fisk i fjäll- sjöar för avforsling genom flygplan. Enligt upplåtelsekontrakten för dylika lägenheter medgivas lägenhetsinnehavarna rätt till fiske i vissa angivna vatten. Denna rätt har nu använts även för massfängst för försäljning.

Massfångsten synes icke vara blott av tillfällig karaktär. Väl må upp- komsten av fisket ha påverkats av de höga fiskpriser, som varit rådande under senare krisår. Även sedan mera normala förhållanden inträtt, har fisket fortgått. Fiskpriserna äro alltjämt höga, och de lära icke kunna väntas komma att. nedgå i högre grad. Väl må vara möjligt, att fisket

tillfälligtvis upphör. Men det kan komma att när som helst upptagas. Fara kan ock föreligga, att denna fiskeordning sprider sig till fjälltrakterna i Västerbottens och Jämtlands län. Även kan, i varje fall formellt, tänkas, att dylikt fiske försökcs i trakterna nedom odlingsgränsen i lappmarkerna vare sig av lappar, såsom Skogslapparna, vilka äga vistas där varje tid av året, eller av andra lappar under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar. Enligt lagen omfattar i övrigt lapparnas fiskerätt ej endast kronans utan även enskilda vatten å utmark.

Med hänsyn till de många olägenheter, som äro förenade med massfisket, synes önskvärt, att möjligheter införas till dess reglerande. Enligt nuva- rande lagstiftning föreligger icke något direkt hinder för lappar, vilka åt- njuta fiskerätt, att på ifrågavarande sätt exploatera kronovattnen i fjällen. Lämpligen synes bestämmelser härom böra införas i renbeteslagen.

Erinras må, att vissa detaljinskränkningar i lapparnas särskilda ren— skötselprivilegium och därmed sammanhängande rättigheter skett redan ti- digare. Enligt 4 g renbeteslagen kan sålunda länsstyrelsen, där det med hänsyn till renbetets bei arande eller eljest prövas nödigt för renskötselns behov, påbjuda, att å viss trakt betning av renar må äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock skall tills vidare eller för viss tid upphöra. Där det för samfärdselns uppehållan—de prövas nödigt, äger länsstyrelsen jämlikt 6 & förordna, att visst område vid färdväg eller omkring marknads plats eller vissa andra ställen icke må begagnas annat än för betning av för- trafiken erforderliga renar.

I det i Kungl. Maj:ts proposition nr 60 till 1950 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt till fiske (30—33 55) ha visserligen upptagits föreskrifter om åtgärder mot vanskötsel av fiske. Det har, såvitt nu är i fråga, föreslagits att, om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med all— mänt intresse, uppenbart vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet, skall ingripande ske från det allmännas sida. Statens fiskeritjänsteman skall söka träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör, samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedrivande. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse, skall fiskeritjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som i angiven ordning fastställer föreskrifter rörande fiskets bedrivande för avhjälpande av vanskötseln (fis- keriplan). Därvid må för underlåtenhet att följa planen fastställas vite. Tredje lagutskottet, som haft propositionen till behandling, har icke haft något att erinra emot vad sålunda föreslagits.

Dessa bestämmelser synas icke kunna komma till användning för regle- ring av det fiske, som lapp med stöd av renbeteslagen äger utöva i lapp- markerna och å renbetesfjällen i Jämtlands län. Även om lappen må kunna anses såsom sådan innehavare av enskild fiskerätt, mot vilken ingripande för alltför hård beskattning av fiskbeståndet kan ske, lärer i förevarande fall icke förutsättningarna i övrigt för ett dylikt ingripande vara för han- den. I lagförslaget är, enligt det av fiskerättskommittén avgivna betänkande som ligger till grund för förslaget, fråga om tredskande ägare av fiske-

vatten eller om person, som på grund av upplåtelse erhållit fiskerätt i an- nans vatten. Det gäller föreskrifter till skydd för fiskevården i visst vatten. exempelvis genomförandet av inskränkningar i fisket genom förbud mot allt fiske i vattnet eller mot fiske därstädes med mindre inplantering av fiskyngel äger rum. Däremot torde föreskrifterna ej vara avsedda att rikta sig mot, huru en person, vilken såsom lappen har fiskerätt i alla både kronans och enskildas vatten å utmark i trakten, utnyttjar sin fiskerätt. Länsstyrelsens föreskrifter skola ej giva allmänna regler för den personliga fiskeutövningen. '

I övrigt må framhållas, att en lapps massfiske kan föranleda olägenheter även i andra avseenden än ett utarmande av fisket, vilket ej alltid ens behöver vara hotat. I ett vatten, som föga nyttjats, torde understundom en stark utfiskning vara motiverad. Men ett massfiske av förevarande slag. ehuru ej skadligt för fiskbeståndet, kan, såsom ovan berörts, inverka men- ligt för andra lappar. Svårigheter kan för dem uppkomma att på ett till- fredsställande sätt tillgodose sitt fiskbehov, varjämte för lappmenigheten inkomsten av fiskeupplåtelser till utomstående kan på ett omotiverat sätt nedgå. Indirekt kan massfisket bli till skada även för den bofasta ortsbe— folkningen, då möjligheten för denna minskas att i kronans vatten skaffa sig erforderlig husbehovsfisk.

De bestämmelser, som givas i fiskeristadgan, äro ej heller tillräckliga att förekomma olägenheterna av massfisket. Med stöd av fiskeristadgan kan länsstyrelsen väl i viss utsträckning reglera fisket även i lapparnas fiskevat- ten. Men fiskeristadgan avser fiskevården. Därom är emellertid ej i första rummet här fråga utan om ordningen för tillgodogörandet av fisket eller närmare bestämt om möjlighet att kunna i önskad mån begränsa den rätt lapparna för närvarande enligt renbeteslagen äga att förfoga över fisket.

55 & renbeteslagen omhandlar det lapska fiskeprivilegiets närmare om— fattning. Då en bestämmelse om förbud mot massfiske sammanhänger med privilegiets utövande, bör ett stadgande därom lämpligen intagas i sagda lagrum.

De reglerande bestämmelserna böra rikta sig direkt mot den lapp, som må anses ha genom sitt fiske utarmat fiskbeståndet eller eljest överskridit honom enligt det lapska fiskeprivilegiet tillkommande befogenhet och be- drivit ett fiske, som må innebära ett missbruk därav i förhållande till öv- riga fiskeberättigade lappar och fiskets lämpliga utnyttjande till lappmenig— hetens bästa. Ett allmänt avstängande från fiske av viss sjö eller annat fiskevatten, kan endast föranleda att massfiskaren förflyttar sig till annat vattendrag för att där fortsätta. Av ett dylikt förbud skulle ock drabbas lap- par, vilka fiska i vedertagen god ordning. Länsstyrelsen bör kunna inskrida ' mot den massfiskande lappen och giva bestämmelser till reglerande av hans fiskeutövning. Detta kan ske genom att fastställa det antal nät eller de andra fångstredskap, som må av honom användas, eller den högsta kvantitet fisk han må fånga inom viss tidsperiod eller ock, i förening med dylika villkor, genom bestämmande av de fiskevatten, som må av honom brukas. En dylik reglering av lappens fiskerätt i de för honom och andra gemensamma

vattnen synes stå i god överensstämmelse med de principer, varå den före- slagna nya fiskelagen bygger (jfr bl. a. 24 5). Vid meddelandet av dylika föreskrifter, vilka innebära en fiskeriplan för den enskilda lappen, bör emellertid länsstyrelsen framgå med försiktighet, så att lapparnas princi- piella rätt att fiska även för avsalu icke inkräktas mera än som är nödvän- digt. Lapps rätt till husbehovsfiske må icke i något fall förtagas honom. Eventuellt kan länsstyrelsen vid inträffad försummelse från lapps sida först genom lappfogden låta tillsäga lappen att, om rättelse ej sker, åtgärder enligt lagen komma att vidtagas mot honom.

Kontroll över efterlevnaden av fiskeförbud kan vinnas, förutom genom övervakande av fiskevattnen, genOm översyn av de flygplan, som användas vid fisktranvsporterna och de fisklaster dessa medföra.

Lapp som icke efterföljer av länsstyrelsen meddelade föreskrifter rörande begränsning av fiskeutövningen bör straffas med böter. Då lappens förtjänst av otillåtet massfiske kan uppgå till jämförelsevis betydande belopp, måste möjlighet föreligga att utdöma ett någorlunda högt bötesbelopp. Lappen kan eljest föranledas att taga risken av böter i förhoppning om en fångst, som både täcker dessa och därutöver lämnar behållning. Förseelsens egen karak- tär synes även påkalla ett kännbart straff.

I 59 5 renbeteslagen upptagas bestämmelser rörande straff för förseelser mot lagen. Straffen utgöras av böter, och högsta bötesskalan (59 5 1 mom.) upptager böter från och med 5 till och med 500 kronor. Enligt nästa straff- skala utgöra böterna mellan 5—300 kronor, och därutöver finnes en bötes- skala å 5—100 kronor. Av ovan anförda skäl torde straffet för bristande efterföljd av länsstyrelsens föreskrifter rörande fiskebegränsning böra kunna fastställas till böter upp till och med 500 kronor. Bestämmelse här— om intages i 59 Q 1 mom. i ett under h) infört nytt stycke.

Anledning synes ej föreligga att i detta sammanhang, i anslutning till lagen den 24 september 1931 med vissa bestämmelser om bötesstraff utom strafflagens område, i 59 5 1 mom. renbeteslagen införa en allmän före— skrift, att böter enligt sagda lagrum skola ådömas i dagsböter.

Den ovan föreslagna begränsningen av lapparnas fiskerätt blir tillämp- lig även med avseende å lapps fiske i vattnen inom nationalpark i lapp- markerna eller å renbetesfjällen. Önskvärd möjlighet beredes vetenskaps- akademien eller den, som eljest må komma att i framtiden ha hand om nationalparkernas vård och förvaltning (jfr naturskyddsutredningens för- slag till naturskyddslag m. m., SOU 1951: 5), att genom anmälan till lapp- fogden eller direkt till länsstyrelsen ingripa, därest lapp alltför hårt be- skattar dylikt vatten.

Förslag till författningsbestämmelser finnas upptagna är S. 11.

Allmän fiskerätt ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen för personer av lapsk stam. Vid sammanträdena i orten berördes frågan om medgivande av fiskerätt även för lappar, som lämnat renskötseln och icke längre åt- njuta särskilda fiskeprivilegier. I 1886 och 1898 års renbeteslagar, som före- gingo 1928 års nu gällande renbeteslag, fanns icke intagen någon direkt

föreskrift, som innebar förbud för lappar, som lämnat renskötsel och lapp— by, att fiska. Ehuru, såsom av motiveringen till nämnda äldre lagar fram- går, innebörden varit, att fiskerätt skulle vara ett stöd för de renskötande lapparna i deras näring, tolkades dock sagda lagar allmänt så, att alla personer av lapsk stam vore berättigade att begagna sig av den enligt lagarna lapparna tillerkända fiskerätten. Vid den allmänna revision av 1898 års renbeteslag, som kom till stånd genom 1919 års lappkommitté, förklarade kommittén beträffande lapparnas rätt till fiske helt kort, att stadgandena i nämnda lag, >>som angå de renskötande lapparnas rätt att jaga och fiska» inom lappmarkerna och å renbetesfjällen, av kommittén i dess lagförslag upptagits oförändrade med vissa smärre jämkningar. I för- slaget infördes härom, att »de renskötande» fjällapparna och skogslapparna vore berättigade, envar inom det lappbyområde dit de hörde, att till jakt och fiske betjäna sig av land och vatten å angivna lapptrakter. Beträffande andra lappars rätt till jakt och fiske föreslås upptagande, i anslutning till ett är 1917 avgivet lagförslag, av vissa bestämmelser om rätt för länssty- relsen att åt förutvarande renskötande lapp, som, utan att vara helt arbets— oduglig, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunde fortfara med renskötseln, medgiva att å kronomarkerna inom lappmarkerna och å ren- betesfjällen jaga och fiska.

Det av 1919 års kommitté framlagda förslaget blev sedermera föremål för överarbetning genom tillkallad sakkunnig. I dennes förslag gåvos bestämda föreskrifter om vilka lappar skulle äga rätt att driva renskötsel, varunder skulle inbegripas befogenhet för lappen att inom lappmarkerna begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Rättigheten att åt- njuta de med lapprivilegiet förenade särskilda förmånerna, sålunda även jakt och fiske, gjordes beroende av att vederbörande tillhörde lappby. Såsom lappar tillhörande lappby upptogos av den sakkunnige, förutom lappar som vore att räkna direkt såsom renskötare, »lappar, som förut på ett stadigva— rande sätt inom lappbyn drivit eller biträtt i renskötsel men till följd av ålderdom eller sjukdom upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annan sysselsättning».

1 den proposition, som med anledning av den sakkunniges förslag före- lades riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, att han funne det rimligt att även lappar, vilka av annan anledning än ålderdom eller sjuk- dom lämnat rensötseln, skulle under vissa förutsättningar fortfarande få tillhöra lappby samt åtnjuta därmed förenade rättigheter. Han föreslog, att orden »ålderdom eller sjukdom» i den sakkunniges förslag skulle uteslutas. Stadgandet att lappen icke stadigvarande finge hava ägnat sig åt annat yrke borde däremot bibehållas. Därest denna ändring godkändes, ansåg departe- mentschefen, att ingen med fog kunde sägas vara obehörigen utesluten från förmånen att få jaga och fiska. Den sålunda föreslagna jämkningen god- kändes av riksdagen.

I 1928 års renbeteslag intogs sålunda efter särskilt övervägande bestäm— melsen, att endast till renskötsel berättigade lappar, som tillhöra lappby, äga åtnjuta det lapska fiskeprivilegiet.

Utredningsmannen har den 31 maj 1949 avgivit yttrande över ett för- slag till ökad fiskerätt för lappar, vilket nära berör det nu föreliggande. I framställningtill Kungl. Maj:t hade lapparna i vissa lappbyar anhållit om ändring av 8 5 renbeteslagen av är 1928. Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka lappar som skola räknas höra till lappby och så- lunda äga fiskerätt. Såsom nyss berörts är, bland andra, den lapp medlem av lappby, som inom denna drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat yrke. Framställningen avser en vidgad rätt för lapp, som lämnat rensköt- seln, att fortfarande få bedriva jakt och fiske. För ändamålet skulle ske en jämkning av bestämmelsen att lappen, sedan han lämnat renskötseln, skulle förlora det lapska fiskeprivilegiet, om han stadigvarande ägnat sig åt annat yrke.

I sagda ärende anförde utredningsmannen, bland annat, hurusom en grupp lappar funnes, som lämnat renskötseln utan att upptaga något nytt yrke. En del hade väl ej förutsättning härför på grund av inträdd orkes— löshet eller förlust av renar. Men även lap—par, som vore i den ställning att de kunnat kvarstå vid renskötselnäringen, hade slutat därmed. Dessa lap- par sökte icke alltid ett nytt yrke. En längre eller kortare övergångstid kunde uppkomma. De borde dock så snart som möjligt söka skaffa sig annan utkomst och upptaga ett levnadssätt som varje annan bofast, även om understundom vissa svårigheter därvid kunde föreligga. Att vid- taga åtgärder, som vore ägnade att förlänga nämnda övergångstid, vore olämpligt. Detta kunde bliva följden, därest man utginge från att viss längre tid skulle kunna förflyta i övergångstillståndet. Och man skulle ytterligare förlänga detta, om upptagandet av fiske. såsom näringsväg kicke skulle betraktas såsom särskilt yrke. Började han dylikt arbete, syntes detta visa, att han sökte sin utkomst såsom fiskare. Härunder torde till- lika oftast ligga en avsikt att driva mera omfattande fångst för försälj- ning. Formellt vore fisket förbundet med renskötseln endast såsom hjälp- näring. Länsstyrelserna plågade medgiva ortsbefolkningen fiskeupplåtelser mot mycket låga avgifter. På samma sätt borde även de bofasta lapparna hjälpas. I övrigt erinrades, att en arbetsför lapp, som sökte sin bärgning såsom fiskarlapp, därigenom avlägsnades från möjligheten att utbilda sig för ett annat mera betryggande yrke.

Utredningsmannen hemställde, att framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Framställningen har ännu icke prövats av Kungl. Maj:t.

Den nuvarande bestämmelsen om begränsning av fiskerätt-sprivilegiet till lappar, som tillhöra lappby, gagnar i främsta rummet de renskötande lapparna. Den befriar dem från konkurrens från de bofasta lapparna, vil— kas antal är väsentligt större än de renskötandes och vilka i allmänhet kommit långt bort från de renskötande lapparnas livsföring och förhål— landen i övrigt. Många äro boende långt bort från dessas områden. Fiske- rättens begränsning medger även möjlighet att upprätthålla bättre ordning vid vattnens tillgodogörande och överblick över att obehörigt fiske ej ut-

övas. Stora svårigheter i sådant hänseende kunna förväntas, om ett stort antal främmande personer finge utan tillstånd utöva fiske. Med avseende härå märkes tillika, att det mången gång kan vara mycket svårt att avgöra vem skall anses vara lapp. Stammen är ofta i hög grad uppblandad.

Anledning synes än mindre i våra dagar än vid tillkomsten av 1928 års lag föreligga att utsträcka den lapparna enligt renbeteslagen tillkommande fiskerätten och återgå till den länge sedan förflutna tid, då flertalet lappar voro renskötande och då gott utrymme för fiske fanns för lappmarkernas och fjälltrakternas alla inbyggare.

Utredningsmannen finner sålunda ett återinförande av fiskerätt för lap- par, som ej tillhöra lappby, icke böra ifrågakomma. Den nuvarande be- stämmelsen att lapp, som upphört att driva renskötsel, må kvarstå i lapp- by och äga renskötande: lappars rättigheter så länge han icke stadig- varande ägnat sig åt annat yrke synes i och för sig vara en väsentlig efter- gift. En obegränsad övergångstid beredes honom därigenom. Detta kan lätt förleda en mindre företagsam lapp att låta tiden gå och uppehålla sig genom fiske och jakt samt andra tillfälliga arbeten. Övergångstillståndet kan till lappens egen skada draga ut på tiden allt för länge. Har han å andra sidan tagit upp ett nytt yrke, som bereder honom stadigvarande sysselsättning, inträder han i samma ställning som andra bofasta. Anled- ning att då låta honom behålla en del av de särskilda förmåner, som de renskötande lapparna inneha för att utfylla sina behov, föreligger icke.

Avsätiande av vissa fiskesjöar åt skogslapparna i Arvidsjaurs socken. Slutligen har av en skogslapp i Arvidsjaurs socken hemställts, att i sock- nen vissa vatten skulle avsättas för Skogslapparna, där de skulle få en- samrätt till fisket och upplåtelser sålunda ej skulle få .ske till jordbrukan- de ortsbor eller andra. Dylikt undantag skulle göras endast för sjö, där ej annat än lapsk bosättning förekommer.

De kronovatten, varom här är fråga, höra under domänstyrelsens för- valtning. Med hänsyn till befolkningsantalets uppgång, inom orten samt ökade framställningar om fiskeupplåtelser från den och andra synas fiske- vattnen i socknen tagas i anspråk'i betydande utsträckning, varav lapparna kunna få påkänning. Att för detta område införa en särskild ordning för till- godoseende av lapparnas fiske torde dock knappast vara av behovet påkallat eller lämpligt. Härigenom kan ock uppstå ett avgörande, som må framkalla liknande önskemål på andra håll. Frågan om utfyllandet av lapparnas fiske- behov synes kunna lösas genom reglerandet av upplåtelserna till allmän- heten. Vid prövning i sistnämnda hänseende bör noga tillses, att upplåtelser icke medgivas i sådan utsträckning, att lapparnas rätt åsidosättes. Lapparna äro traktens äldsta inbyggare, och de ha i lag tillförsäkrats förmånen att för sin utkomst begagna sig bland annat av kronans vatten. Denna rätt får icke göras för dem värdelös. Lapparna böra beträffande fisket i kronans vatten ha företräde framför både den jordbrukande och icke-jordbrukande orts- befolkningen eller utsocknes boende.

Bil. A. (Jfr s. 7.)

Protokoll, fört vid offentliga möten, som av utrednings- mannen hållits å nedan angivna tider och platser.

Med tillstånd av chefen för jordbruksdepartementet har utredningsmannen vid offentliga möten i samtliga de lappmarkssocknar, som helt eller delvis ligga ovan odlingsgränsen, berett ortsbefolkningen tillfälle att framlägga synpunkter på de frågor utredningen avser.

För ändamålet har utredningsmannen under tiden den 15 september—den 8 oktober 1947 hållit sju möten å orter i Norrbottens och sju möten å orter i Väster- bottens län.

Mötena ha kungjorts genom annonser och notiser i ortspressen, direkta med- delanden till länsstyrelserna och lappfogdarna i de berörda länen samt genom an- slag i de av utredningen berörda pastoratens kyrkor.

Vid samtliga möten har protokollet förts av undertecknad, utredningsmannens sekreterare.

Mötena ha besökts av tillhopa 941 personer.

På tingshuset i Kiruna måndagen den 15 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare ävensom lappfog- den Erik Hedbäck och fiskeriinspektören fil. dr. Sten Berg, båda i Luleå, samt byåldermannen i Jukkasjärvi Arne Henriksson.

I anledning av framställda frågor anförde Henriksson: Jag är delägare i Jukkas- järvi och Paksuniemi byar, och där har jag aldrig hört klagomål över det sätt, varpå vattnet delades vid avvittringen. Byborna ha utgått från att de äga vatten— rätt utanför byns stränder, och sitt fiske bedriva de huvudsakligen i sjön Sautus— jarv1.

Utredningsmannen upplyste, att Sautusjärvi vid avvittringen uppdelats mellan Jukkasjärvi by och kronan. Ett av Paksuniemi bys skiften når visserligen ned till sjön, men rågången för detta skifte har dragits längs strandlinjen, och hela vatten- området utanför skiftet har tillagts kronomark, som jämväl har strand vid sjön.

Henriksson: Detta ha vi ej känt till. Vi ha nog vetat, att kronan har ett skifte vid sjön, men vi ha ej kommit att tänka på att kronan kunde ha fiskerätt i sjön. Vi ha utgått från att fiskerätten i sjön tillkommer Jukkasjärvi och Paksuniemi byar och endast dem. Paksuniemiborna ha i alla tider fiskat i sjön, och såvitt jag vet har kronan aldrig utarrenderat eller på annat sätt gjort gällande sin fiske— rätt i sjön. Vid de laga skiften, som förekommit inom Jukkasjärvi by, har byns vatten undantagits för samfällt bruk. Även byarna Jukkasjärvi och Paksuniemi emellan har vattnet i Sautusjärvi ansetts samfällt och en delägare i endera av byarna har — oavsett om fastigheten har strand vid sjön eller ej — ansetts ha rätt att fiska var som helst i hela sjön.

Hedbäck: På länsstyrelsen ha vi ej råkat lägga märke till att paksuniemiborna vid avvittringen ej fått någon vattenrätt i Sautusjärvi. Vi ha också förbisett, att

kronan äger strand vid och vatten i sjön. Vi ha utgått från att fiskerätten i sjön tillkommer Paksuniemi och Jukkasjärvi byar, och därför ha vi aldrig gjort någon ansats till att disponera över kronans vattenområde i sjön. Jag har den uppfatt- ningen, att dessa två byar behöva sjön för sitt husbehovsfiske, och för min del är jag därför beredd att förorda att kronans del av sjön mot en måttlig avgift upplåtes med ensamrätt till befolkningen i byarna.

Henriksson: Det är min uppfattning att jukkasjärviborna ej heller i fortsättning— en komma att hindra paksuniemiborna från att fiska i Sautusjärvi. I båda byarna ha vi hittills ansett, att ej endast byarnas fastighetsägare utan även andra, som vi räknat som bybor, skulle utan avgift få fiska i byarnas vatten, och jag tror ej att fastighetsägarna i fortsättningen ändra den inställningen. _ Skulle myndig- heterna ge sig till .att sälja fiskekort i Sautusjärvi annat än till byborna i Jukkas- järvi och Paksuniemi, skulle det väcka stor oro bland oss, eftersom vi ej ha så gott om fiskevatten. Vi behöva fiskerätten i sjön.

På frågor i vilken utsträckning hemmansägarna i trakten brukade fiska utan— för byns område uppgav Henriksson: Vi anse ej, att vi ha rätt att utan särskilt tillstånd fiska annat än inom sockenallmänningens och byns rågångar. I Jukkas— järvi nöjer man sig i allmänhet med att fiska i allmänningens och byns vatten — eller vad vi trott vara deras vatten _ och endast en och annan har genom lapp- fogden skaffat sig tillstånd att dessutom fiska i kronovatten. Vid en lågkonjunk- tur vore det dock önskvärt, att även vi jukkasjärvi- och paksuniemibor kunde få möjlighet att fiska i kronans vatten. Det vore säkert icke någon fördel, att orts— befolkningen finge cn fri och okontrollerad fiskerätt i kronans vatten, ty detta skulle lätt leda till rovfiske, men jag skulle tro, att långvariga upplåtelser av ett vatten till en viss by skulle visa sig ändamålsenliga. För Jukkasjärvi by har hä- radsrättcn fastställt stadgar enligt bysamfällighetslagen, och det kunde kanske tänkas att t. ex. byalaget finge arrendera kronans del av Sautusjärvi på femtio år.

Berg: Ur fiskevårdssynpunkt är en så lång arrendetid absolut olämplig. Tio år är maximum. Eljest avhänder sig kronan möjligheten att effektivt tillse, att fiske- vattnen utnyttjas rationellt. För övrigt varierar penningvärdet, och även ur den synpunkten bör arrendetiden ej sättas så lång som 50 år.

Henriksson: I många andra byar får man ej nog med husbehovsfisk enbart ur egna vatten, och det är naturligtvis önskvärt, att man i dessa byar får en möj— lighet att för en låg avgift fiska i vissa kronovatten.

Hedbäck: Det är riktigt att jukkasjärviborna hittills ej visat något större in— tresse för kronans vatten, men att man har det mindre väl ställt i en del andra byar. Sevujärviborna t. ex. leva till stor del på fiske, och detta är möjligt endast därigenom, att de för en billig avgift få arrendera fiskevatten av kronan. Det har i praktiken ordnats genom särskilda skriftliga kontrakt, och hittills ha sevu- järviborna fått fiskerätt i alla sjöar de varit intresserade av. På sistone har läns— styrelsen gått med på en tioårig kontraktstid. Enligt vad jag erfarit har utveck- lingen i Västerbottens län gått i motsatt riktning. Länsstyrelsen där har efterhand skurit ned kontraktstiden mer och mer, och nu godtar den blott ettåriga kontrakt. Det visade sig nämligen i Västerbotten, att de som fått längre kontraktstid än ett år underläto att betala arrendet efter det första året.

Härefter tillspordcs de närvarande om den icke fastighetsägande ortsbefolk- ningens behov av fiske.

Berg: För befolkningen i tätorter såsom Kiruna och Gällivare spelar fisket ej någon nämnvärd ekonomisk roll, men ur rekreationssynpunkt behöver denna bc- folkningsgrupp en Viss fiskerätt, och detta behov är av större betydelse här än längre söderut. Betager man gruvarbetarna möjligheten att fiska, blir det säkert svårt för gruvbolagen att få arbetskraften att stanna på orten. Bortser man åter från tätorterna är det säkert så, att de flesta icke-fastighetsägare och lägenhets- ägare ur ekonomiSk synpunkt ha ännu större behov av fiskerätt än de större jord— ägarna. De äro ofta för sin försörjning beroende av husbehovsfisket.

Henriksson: Jag instämmer i vad Berg anfört. Vi hemmansägare ha nog i all— mänhet ej haft något emot att de fasta byborna fiskat i våra vatten. Men vi kunna ej lämna samma förmån åt alla, söm komma och vilja fiska. Nu är det också så, att en och annan fiskar även för avsalu, och många av dem som ha det sämst ekonomiskt ställt äro för sin bärgning beroende av denna biinkomst. De böra få möjlighet att fiska i den utsträckning, de behöva det, och eftersom byarnas vat- ten knappast räcka för husbehovsfisket kan frågan lösas endast genom att de få arrendera fiskerätt i kronovatten.

.

På Folkets hus i Gällivare onsdagen den 17 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare ävensom ytterligare 40 personer, däribland lappfogdarna Erik Hedbäck och Karl Edvin Kangas, fiskeriinspektören fil. dr. Sten Berg och fiskerikonsulenten Erik Mattsson, alla i Luleå, landsfiskalen A. W. Köhler, distriktslant— mätaren Tage Åryd, jägmästaren i Råneträsks revir G. Bredhe, ord- föranden i styrelsen för Gällivare sockenallmänning Otto Silfwer- brand, ledamoten av samma styrelse Valfrid Gustafsson, allmännings- förvaltaren jägmästaren Stig Ekman, de sex sistnämnda i Gällivare, byåldermannen i Killinge lapptillsyningsmannen Olof Andersson samt följande representanter för olika jakt- och fiskevårdsföreningar, nämligen Hugo Martinsson för Tautjasjaure jakt- och fiskevårdsför- ening, polisöverkonstapeln Karl Johansson för Malmbergets jakt- och fiskevårdsförening. ingenjören Axel Werle och Josef Lindqvist för Koskullskulle jakt— och fiskevårdsförening och Olov Olovsson för Poultikasvaara fiskevårdsförening.

De närvarande uppgåvo på frågor: Köhler: Jag har varit landsfiskal i distriktet omkring 35 år. Under den tiden har mig veterligen ej inom byarna förekommit nägra tvistemål om rätten till fiske. Fiskevattnen äro samfällda för varje by, och var delägare i byn har fått fiska var som helst i byns vatten, oavsett om han ägt strand eller ej. I de fall, då kro- nan och en by ha strand vid samma fiskevatten, ha bydelägarna ansett sig oför- hindrade att fiska även utanför kronans strand. Under senare tid har det emel- lertid förekommit, att kronan i sådana vatten genom lappväsendet upplåtit fiske- rätt åt andra än ortsbor. Enligt min åsikt är det tveksamt, om kronan har rätt därtill med mindre de enskilda delägarna i sjön lämna samtycke till upplåtelserna.

Mattssozi: Kronan har endast arrenderat ut fiske i vattenområden, som vid av- vittringen genom rågångar skilts från byarna-s vatten. Den vattenrätt, som kan tillkomma kronan genom att kronan i något fall inköpt en hemmansdel i en by, har således ej utarrenderats.

Werle: Då kronan utarrenderade vatten till koskullskulleföreningen undantogos till och med de flesta sjöar vid vilka det överhuvudtaget fanns enskild strand.

Lindqvist: Många gånger ha bönderna säkert varit i god tro, då de fiskat utanför kronans strand i vatten, vid vilka det också finns enskild strand.

Olovsson: En sak äro vi mycket missnöjda med. Då kronan började arrendera ut sina fiskevatten, fanns det ännu ej några fiskevårdsföreningar ute i byarna, och följden blev, att vattnen till stor del arrenderades av föreningar i tätorterna. Dittills hade byamännen i stor utsträckning obehindrat fiskat i kronovattnen, men nu var det slut därmed. Så småningom bildades det fiskevårdsföreningar även ute i byarna, men när föreningarna vände sig till länsstyrelsen och ville arrendera kronovatten i närheten av byarna, visade det sig många gånger, att vattnen redan utarrenderats till föreningar i tätorterna. Under alla förhållanden

borde i första hand ortsbefolkningen få tillfälle att arrendera kronans del av sjöar, vari byarna äga en del av vattenområdet. Jag menar, att t. ex. poultikas— vaaraborna böra få arrendera kronans del av Kukkasjärvi. — I Poultikasvaara äro vi också missnöjda med att jakträtlen på ett område av 400 har, som en av bya- männen bildad fårbetesförening arrenderat av kronan och därefter inhägnat, ut- arrenderats till en jaktvårdsförening. Jakt borde ej få förekomma på ett sådant område, så länge fåren beta där.

Hedbäck: Upplåtelsen till färbetesförcningen har skett helt nyligen, medan jaktvårdsföreningen arrenderat jakträtten på området sedan 10—15 år tillbaka. Jag har ej tidigare hört klagomål över denna sak, men visar det sig olämpligt att arrendera ut jakten på området, kommer länsstyrelsen säkert att rätta till saken.

Werle: Då Malmbergs-föreningcn fick sitt arrendekontrakt av länsstyrelsen, av- talades det, att föreningsmedlemmarna ej skulle fiska i Sarvesjaure, ehuru sjön ligger inom arrendeområdet, utan att de skulle vända sigtill byamännen iTjautjas- jaure för att av dem arrendera fisket i Sarvesjaure. Detta skedde, och föreningen fick arrendera fisket i sjön, men vi vet nu, att tjautjasjaureborna ej vill förlänga arrendet. Saken förefaller mig underlig med hänsyn till att Tjautjasjaure by ej har något skifte vid Sarvesjaure.

Köhler: Enligt en gammal avvittringskarta har Sarvesjaure avsatts till fiskesjö åt tjautjasjaureborna.

Mattsson: För ett par år sedan undersökte jag saken och konstaterade, att av- vittringshandlingarna icke gåvo något stöd för det påståendet. Men det är möjligt att sjön insynats för Tjautjasjaure by, då byn anlades.

På given anledning företeddes den av Köhler omnämnda kartan. Det antecknades, att kartan icke gav något stöd för påståendet att Sarvesjaure avsatts för Tjautjasjaure bys räkning.

Karl Johansson: Detvore obilligt om fiskevårdsföreningen fråntoges Sarves- jaure. Då föreningen fick arrendet, hade sjön mycket dåligt fiske. Föreningen har nedlagt stora kostnader på att förbättra fisket och har bl. a. inplanterat 378 000 sikyngel i sjön. Nu, då åtgärderna börja ge resultat, skulle föreningen berövas detta. Ingenting hindrar tjautjasjaureborna att ingå som medlemmar i föreningen, och göra de så, ha de samma rätt som övriga föreningsmedlemmar att fiska i sjön.

Härefter tillfrågades de närvarande om sitt behov av fiskerätt i kronovattnen samt i vilken form de helst önskade erhålla fiskerätt i sådana vatten.

Olovsson: Naturligtvis måste vi fiska även i kronovattnen för att kunna hålla oss med husbehovsfisk. Numera ha vi ju fiskevårdsföreningar i byarna, och i första hand vilja vi, att dessa skola få arrendera vissa kronovatten och där be- driva en rationell fiskevård.

Flera av de närvarande instämde i att upplåtelserna av kronans vatten borde ske i den form, som nu tillämpades.

Werle: Därest kronovattnen upplåtas åt fiskevårdsföreningarna, kunna vissa svårigheter uppstå genom att föreningsmedlemmarna endast få fiska i viss ord- ning och med vissa redskap, allt enligt föreskrifter i föreningarnas stadgar. En del av ortsbefolkningen driver fiske i förvärvssyfte och vill därför ej efterkomma stadgarna. T. ex. tjautjasjaureborna fiska i förvärvssyfte, och om de ingå i Malm- bergs-föreningen, få de fiska blott enligt föreningens bestämmelser.

Berg upplyste på fråga, att det funnes 26 fiskevårdsföreningar i Gällivare soc- ken. Av dessa arrenderade emellertid blott 2—3 stycken kronovatten, medan de övriga vore enskilda föreningar för bedrivande av fiskevård i egna vatten.

Mattsson: Kronan håller redan nu på sin rätt till fisket. Enda-st i tveksamma fall, då man ej säkert vet vem, som äger vattnet, underlåter kronan att hävda sin rätt. Så råder det t. ex. stor tveksamhet om fiskerätten utanför ströängarna.

Åryd: Det ligger massor av ströängar längs sjöar och vattendrag. Med hänsyn

till det avgörande av Högsta domstolen, som refererats i Nytt juridiskt arkiv 1944 sid. 133, förefaller det tveksamt, huruvida kronan rätteligen kan utarrendera vattnet utanför ströängarna.

Bredhe: För min del har jag ansett, att utslaget bygger på 1926 års lag om rätt till vatten i Västerbottens län och ej på bestämmelserna i tilläggsavvittringsför- fattningarna, och att prejudikatet därför är betydelselöst för Norrbottens del. Det vore omöjligt att genomföra någon bevakning av fisket eller någon rationell fiskevård, om alla brukare av ströängar skulle ha fiskerätt utanför ängarna.

Hedbäck: I vart fall- ovanför odlingsgränsen avser rätten till ströängar endast rätt att tillgodogöra sig ängarnas foderavkastning, och det är orimligt att tänka sig att någon fiskerätt skulle höra till ängarna. .

Åryd: Om det skall bli så, att kronans fiskevatten även fortsättningsvis upplå- tas mot arrende, bör man kanske taga en viss hänsyn till det fiske bönderna tidi- gare bedrivit och lämna dem en viss företrädesrätt till de vatten, de av gammalt använt. Arrendeavgifterna böra också vara mycket måttliga.

Werle: Det hittills tillämpade systemet vid upplåtelser av kronovatten är bra. Vi ha fått arrendera kronovatten på fem år, och fiskeritjänstemännen ha kontrol- lerat, att vi skött fisket. Och eftersom vi ha skött oss, ha vi i regel fått upplåtel- serna prolongerade.

Karl Johansson: Jag kan heller inte klaga på det hittills tillämpade systemet. Men vi är litet rädda för hur det skall gå i fortsättningen. Det har nu uppstått en massa små, lokala fiskevårdsföreningar. De ha varken fiskodlingsanstalter eller andra möjligheter att bedriva fiskevård. Och jag måste därför yrka, att en gam- mal förening, som skött sina vatten, inplanterat fisk 0. s. v., måtte få företrädes- rätt att arrendera dessa vatten framför en nybildad lokalförening, vars medlem- mar ej tidigare visat något intresse för vattnet. Och arrendeupplåtelserna böra göras så långfristiga som möjligt.

På tingshuset i Karesuando fredagen den 19 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare ävensom ytterliga- re 20 personer, däribland lappfogden Erik Hedbäck och fiskeriin- spektören fil. dr. Sten Berg, båda i Luleå, landsfiskalen Bror Gran- berg, lapptillsyningsmannen och kommunalnämndsordföranden Ös- ten Isaksson och A. Pietula, de tre sistnämnda i Karesuando, Karl Siikavuopio i Siikavuopio, Alfred Tjärnström i Saivomuotka och Isak Eriksson i Paittasjärvi.

På frågor uppgåvo de närvarande: Granberg: Det råder ej någon ovisshet i dessa trakter om fiskerätten. Hela vat- tenområdena inom socknen av de viktigaste vattendragen, Könkämä, Muonio och Lainio älvar ha vid avvittringen undantagits för kronans räkning. Detta har be- kräftats av en undersökning, varom länsstyrelsen nyligen föranstaltat. Tidigare har sakförhållandet ej varit så känt, och befolkningen har därför utan att begära tillstånd fiskat även i nyssnämnda älvar. 1946 utfärdade länsstyrelsen emellertid en kungörelse i saken. Kungörelsen har nog formulerats en aning otydligt. Enligt den förbjudes fiske utan tillstånd i Könkämä älv, och därav har folk dragit den felaktiga slutsatsen, att fisket är fritt i Muonio och Lainio älvar, och i dessa två älvar har man fortsatt att fiska som förut. Det råder också olika meningar om, var Könkämä älv slutar och Muonio älv börjar. Hittills ha samtliga, som begärt till— stånd att fiska i Könkämä älv, fått sådant. Isaksson: Jag flyttade hit 1931. Jag har lagt märke till att befolkningen fiskat

fritt i gränsälvarna, såväl utanför byarnas som utanför kronans stränder, och ej blott på svenskt utan även på finskt vatten. Man har ej brytt sig om några gränser i vattnet, och fisket har ansetts gemensamt för alla på ömse sidor om gränsen. Detta har ansetts som gammal hävd, och man har också behövt en så vidsträckt fiskerätt för att kunna skaffa sig husbehovsfisk, utan vilken befolkningen knap- past skulle ha kunnat existera.

Siikavuopio: Vi som bo uppe i fjällstugor ha ansett oss ha rätt att fiska i Kön- kämä älv utanför gårdens stränder, men för att få fiska annorstädes i älven ha vi ansökt om tillstånd och fått sådant. Andra vatten än gränsälvarna och Lainio älv lära ej ha undantagits för kronans räkning vid avvittringen. Det vore väl, om vi finge fiska gratis i kronovattnen, för det är många gånger svårt att uppbringa de fem kronor, som ett fisketillstånd nu kostar.

Pietula: Vi anse oss ha vattenrätt utanför våra stränder i andra vatten än gräns- älvarna och Lainio älv.

Granberg: Jag känner ej till att några andra vatten utanför enskilda stränder skulle ha undantagits för kronan vid avvittringen.

Eriksson: Jag har på senare tid nödgats arrendera fiskevatten, i vilkajag tidigare fått fiska gratis utan att någon gjort invändningar däremot. Då landsvägen mellan Soppero och Karesuando tillkom, medförde det, att många kom uppresande och hade med sig stora mängder nät, med vilka de fiskade i Paittasjärvi. De förstörde fisket där, som tidigare var bra. Vi paittasjärvibor leva på fiske, och vi ha i alla tider fiskat i sjön. Vi böra därför få en företrädesrätt att arrendera kronans del av sjön, och vi böra få arrendera den med ensamrätt.

Hedbäck: Kronans del av sjön har utarrenderats till paittasjärviborna, men de ha ej ensamrätt. I en del fall har länsstyrelsen upplåtit fiskerätt i sjön även till andra, men på senare tid har man på paittasjärvibornas begäran varit mycket re- striktiv, då det gällt att till andra upplåta fiskerätt i sjön.

Tjärnström (med instämmande av Isaksson): Fram till avvittringen ansåg sig ortsbefolkningen ha rätt att fiska i alla fiskevatten i socknen. Efter avvittringen ha vi ansett oss ha rätt att utan särskilt tillstånd fiska utanför byns egna stränder men ej i kronovatten, dock med undantag av gränsälvarna. I MuOnio älv anses fisket fortfarande vara fritt, men i Könkämä älv får man sedan ett par år ej längre fiska utan tillstånd.

Pietula: Ett skäl för att vi ansett fisket fritt i gränsälvarna är att finnarna fiska fritt i dem. Hur det än blir i fortsättningen, måste samma regler om fiske i gräns- älvarna gälla på ömse sidor om gränsen. Det är riktigt, att det efter avvittringen erfordrats särskilt tillstånd för rätten att fiska utanför kronans stränder i övrigt. Det nu tillämpade systemet för upplåtelser av fiskerätt i kronovatten är i stort sett bra, och så vill jag ha det också i fortsättningen.

Siikavuopio: I gränsälvarna bör det vara en sträng begränsning av fiskerätts- upplåtelserna.

Isaksson: Det är ett önskemål i alla fjällstugor, att åborna där beredas en tryg- gare fiskerätt i närliggande vatten. Det har ibland kommit nästan för mycket folk söderifrån och fiskat, och om det fortsätter, kan. fisket ödeläggas för fjällåborna. Helst bör det bli så, att varje åbo får ensamrätt till fisket utanför åbohemmanets stränder.

Hedbäck: Nu gällande lagstiftning möjliggör, att den saken ordnas. Åbornas fiskerätt regleras av deras kontrakt med kronan, och i de kontrakt länsstyrelsen i år upprättat ha åborna tillförsäkrats fri fiskerätt i hela gränsälven. Det kanske är för frikostigt, men vi ha utgått från, att liknande bestämmelser funnits redan i äld- re kontrakt. Jag tror, att länsstyrelsen ej har något emot att ge varje åbo ensam- rätt till fiske vid hemmanets stränder.

Isaksson: Den del av befolkningen, som ej äger jord, har först och främst i lik— het med jordägarna ansett sig ha rätt att fiska i gränsälvarna. Vidare ha de gratis

fiskat i byarnas vatten, och detta har grundat sig på ett tyst tillstånd från bön— dernas sida.

Granberg: Även tjänstemännen på orten ha utan avgift fått fiska i Karesuando bys vatten.

Eriksson: I sjön Paittasjärvi har vem som helst fiskat var som helst. Rågångar- na på land ha varit utan betydelse, eftersom det aldrig funnits någon fiskebevak— ning. Inte vet vi alltid vad det är för folk, som kommer och fiskar i sjön, men vi utgå ifrån, att länsstyrelsen upplåtit fiskerätt åt dem. Naturligtvis fiska de ej blott på kronans vatten, men eftersom ej heller vi hålla på gränserna, är det ej så mycket att säga om den saken.

Hedbäck: Det är mycket möjligt att många kommit och tjuvfiskat i Paittasjärvi. Ni bör säga till dem, som komma, att visa upp sina fiskekort. Även Karesuando och Kuttainens byar ha emellertid fiskerätt i sjön, eftersom de ha utskiften vid den.

På tingshuset i Vittangi lördagen den 20 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare ävensom ytterli— gare tjugo personer," däribland lappfogden Erik Hedbäck och fiskeri- inspektören fil. dr. Sten Berg, båda i Luleå, landsfiskalen Sven Waara— Grape i Vittangi, distriktslantmätaren Bertil Frostberg i Kiruna, lapp— tillsyningsmannen och hemmansägaren Timoteus Stålnacke i Svap- pavaara, ordföranden i styrelsen för Jukkasjärvi sockenallmänning Carl Berggren och ledamoten av samma styrelse Isak Muotka, Lo— rens Winsa, Hjalmar Lidström och Carl Johan Nilsson, de fem sist— nämnda i Vittangi, samt Karl Lundenäs i Kuoksu.

I anledning av framställda frågor uppgåvo de närvarande: Winsa: Så länge jag minns har det varit så, att byalagens fiskevatten ansetts vara oskiftade. Var by har sina vatten, och var delägare i byn har rätt att fiska var som helst i dessa vatten. Vid de laga skiften, som på senare tid förekommit, ha fiskevattnen avsatts för bydelägarnas samfällda behov. Utanför byns rågångar har man ej ansett sig ha någon fiskerätt, och olika byar emellan har man ansett vattnet skiftat. Delägarna i den ena byn ha alltså ej ansetts ha rätt att fiska i den andra byns vatten.

Lundenäs: Vi i Kuoksu ha samma uppfattning om vår rätt att fiska.

Berggren: Som komplettering till vad Winsa och Lundenäs uppgett får jag till- lägga, att ägarna av mantalssatt jord inom socknen också ha fiskat i sockenall— inänningens vatten.

Winsa: I de fall, då kronan har mark å ömse sidor om ett fiskevatten, har man nog ej velat —— åtminstone öppet _ fiska utanför kronans strand. Men om bya- mark ligger på den ena stranden och kronomark på den motsatta, då är det mel- lanliggande vattnet väl ej delat, och då anser man sig ha rätt att fiska även utan— för kronans strand. .

Lidström: Är det en kronopark på ena sidan om ett fiskevatten och enskild mark på den motsatta, så inte har man vänt på halva älven eller sjön, utan då har man ansett sig ha rätt att fiska i hela vattnet. Men i övriga fall respekterar man kronans rätt och fiskar ej i kronans vatten utan särskilt tillstånd.

Berggren: Vissa av kronans fiskevatten äro till stort men för de enskilda fastig— hetsägarna. Så har kronan t. ex. ett omkring sex kilometer långt skifte vid Torne älv. Det börjar vid en udde omkring en kilometer norr om Luongasjokis utlopp och sträcker sig därifrån i västlig riktning. En liten del avlskiftet ligger nedom

odlingsgränsen. Vid älven strax ovanför skiftet ligger ett av sockenallmänningens skiften. Kronans vatten i älven utanför skiftet har utarrenderats till en del kiru- nabor, och detta arrende har blivit ett irritationsmoment genom att kirunaborna på vägen till sitt fiskevatten färdas genom allmänningen och i många fall tjuv— fiska där. Om någon bevakare kommer, uppge de, att de äro på väg till sitt fiske- vatten, och vanligen är det omöjligt att styrka, att vederbörande fiskat i allmän- ningens vatten. Det vore därför önskvärt, att allmänningen eller Vittangi by finge arrendera nu åsyftade fiskevatten.

Hedbäck: Fiskerätten i ifrågavarande vatten utarrenderades för två år sedan till Kiruna spinn- och flugfiskeklubb. Vi räknade med att klubbens medlemmar äro verkliga sportfiskare och att de skulle sköta fiskevattnen mycket bra. Av Berggrens uppgifter tycks det framgå, att klubben ej har tillräcklig bevakning av sitt fiskevatten eller kontroll över sina medlemmar. Om det visar sig, att ut- arrenderingen medför så avsevärda olägenheter för ortsbefolkningen, som det nu gjorts gällande, kommer länsstyrelsen att överväga, om arrendet ej vid kontrakts- tidens utgång kan överlåtas på ortsbefolkningen. I övrigt tror jag ej, att Vittangi- borna behöva arrendera några fiskevatten av kronan. Åtminstone har det hittills endast varit någon enstaka vittangibo, som genom länsstyrelsen sökt tillstånd att fiska i kronans övriga vatten.

Lidström (med instämmanden från flera olika håll): Det har sagts oss, att vi i en del fall ej äger vattnet utanför våra stränder. I den mån så är förhållandet vore vi tacksamma, om rågångarna ändrades i överensstämmelse med reglerna i 12 kap. 4 å'jordabalken.

Frostberg: I Kaalasjärvi och Holmajärvi t. ex. har kronan vid avvittringen för- behållit sig vattenområden, som enligt 12 kap. 4 & jordabalken skulle ha tillfallit byalagen. I kringliggande byar har man ej känt till detta utan i alla tider trott, att man hade vattenrätt enligt nyssnämnda lagrum. Puoltsa by är nu föremål för laga skifte, och då det vid skiftet framkom, att byns vattenområde var mycket mindre än man dittills trott, gick revirförvaltaren med på att det skulle anses, att byns vatten når ut'till Kaalasjärvis mitt. Det är dock högst tvivelaktigt, om domänsty— relsen kommer att godkänna detta medgivande.

På särskild fråga uppgåvo de närvarande enstämmigt, att husbehovsfisket i dessa trakter fortfarande hade stor ekonomisk betydelse för ortsbefolkningen men att fiske för avsalu praktiskt taget icke förekommer.

Berggren: De flesta fiska, även om det är ett rätt stort procenttal av befolkning- en som aldrig fiskar. I allmänhet kan man ej räkna med att tillgodose hela hus- behovet av fisk utan att köpa fisk. Skulle man taga vara på »skräpfisken» — ab- borre, gädda, mört och lake _ i småsjöarna, skulle befolkningen nog kunna fylla husbehovet. Redan som det nu är måste man säga, att husbehovsfisket för många är verkligt betydelsefullt, och om man kan få till stånd ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen, kombinerat med god fiskevård, blir fisket än betydelsefullare. Våra fiskevatten är bra, och rätt skötta kunna de tillgodose hela befolkningens behov av husbehovsfisk. Tidigare, då befolkningen var mindre och kronan ej hävdade fiskerätten i sina vatten,. fiskade man överallt i sjöarna på kronopar- kerna, och då räckte fisken ändå till, men nu måste man tänka på att utnyttja fiskevattnen bättre samt odla och utplantera fisk.

Stålnacke: Folk anser sig ha rätt att fiska utanför sina ströängar, och det för- svårar fiskevården.

Nilsson: Vid avvittringen undantogs vattenområdena i forsarna för kronans räkning, men ändå har ortsbefolkningen brukat fiska i dem.

Muotka: Jag ser med tillfred-sställelse att detta möte kommit till stånd, eftersom jag hoppas att meningen är att få reda på missförhållanden, som böra rättas till. Men lika viktigt som att rätta till gamla orättvisor är det, att man ordnar så, att det blir en god fiske- och jaktvård. Sker ej det, spelar det ej så stor roll vem

som har fiske- eller jakträtt, för snart kommer det ej att finnas fisk eller ville- bråd i trakten.

Härefter tillspordes de närvarande om den icke-jordägande ortsbefolkningens behov av fiske.

Lidström: Hittills ha icke-jordägare inom Vittangi skifteslag fått köpa fiske— kort till byns vatten av byamännen. Nu hålla vi som bäst på att bilda en fiske— vårdsförening, och det är meningen, att den skall arrendera byns vatten och att alla fiskare i byn skola ingå som medlemmar i föreningen. Det är klart, att det föreligger ett visst behov av fiske även för dem, som ej äga jord, och under då— liga konjunkturer är detta behov större än under goda år. Som det hittills varit ha i synnerhet de som saknat egna vatten tjuvfiskat i byns och kronans, men vi hoppas, att föreningens tillkomst skall medföra en förbättring" därvidlag. Redan för tolv år sedan började vi odla fisk, men till följd av missbruk av fiskerätten samt tjuvfiske har ej resultatet blivit så gott som det ibland lovat. Föreningens tillkomst kan påverka förutsättningarna för fiskodlingen. —— I den mån kronan till enskilda upplåter fiskerätt i sina vatten, böra upplåtelserna underkastas fort— löpande kontroll. Upplåtelserna böra ske i huvudsak i samma form och i samma ordning som hittills. Måhända bör man dock tillse, att i en del fall ortsbefolk— ningen på vissa orter får företrädesrätt att arrendera en viss sjö eller ett visst fiskevatten.

Stålnacke: I Svappavaara låta vi alla, som bo i byn, fritt fiska i byns vatten.

På tingshuset i Jokkmokk måndagen den 22 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare samt ytterligare 148 personer, däribland lappfogdarna Erik Malmström och Karl Ed- vin Kangas samt fiskeriinspektören fil. dr Sten Berg, alla i Luleå, ävensom landsfiskalen Erland Str—öm, jägmästaren i Pärlälvens revir Verner Lundgren och lapptillsyningsmannen Johan Andersson, de tre sistnämnda i Jokkmokk.

Enligt uppgift funnos deltagare i mötet från praktiskt taget alla byar i Jokk- mokks socken.

Sedan utredningsmannen i korthet redogjort för huru vid avvittringen vatten- områdena fördelats mellan kronomark och fastigheter i enskild ägo, uppgåvo de närvarande i anledning av framställda frågor:

Ordföranden i Jokkmokks hemmansägares jakt- och fiskevårdsförening Axel Åkerlund i Porjus: Det lär väl vara så, att vi hemmansägare ej längre ha fiske- rätt annat än inom den egna byns och allmänningens gränser. Det skedde en ko- lossal orättvisa vid avvittringen, då de enskilda fastighetsägarna fråndömdes sina fiskevatten. Hemmansägarna ha hittills levt i den tron, att de åtminstone äga vattnet utanför sina stränder. Nu ha vi fått veta, att vi i många fall ej en-s äga det, eftersom vid avvittringen rågångarna ofta dragits i strandlinjen och det utanför liggande vattnet tillagts kronan. Det bör absolut bli en ändring i det av- seendet.

Hemmansägaren Magnus Sundberg i Suoks'jokk uppläste och ingav en så lydan- de skrift: »PM Bil. a. (s. 243). Sundberg upplyste på fråga, att han med »regleringsmålet» åsyftade vatten- målet om Suorvajaures reglering.

Hemmansägaren J. A. öhlund i Bäcken, Porsi, föredrog och ingav en så lydande skrift:

»Till etc. Bil. 1). (s. 244).

öhlund fortsatte på frågor: Här i trakten har man tidigare ansett fiskerätten som en »allmän rätt». Vem som helst — fastighetsägare eller ej —— har fiskat var som helst utan tanke på några rågångar. I fortsättningen bör det i vart fall bli så, att varje fastighetsägare äger fiskerätten i vattnet utanför sina stränder. Vid bestämmande av ersättning för mistade eller försämrade fiskevatten har Norr- bygdens vattendomstol utan hänsyn till avvittringsutslagen utgått från att till varje mantalssatt fastighet hör fiskerätt i närliggande vatten, men att till lägen- heter ej hör någon fiskerätt. Vid skogsbolagens försäljningar av lägenheter ha nog ej några bestämmelser om fisket influtit i köpehandlingarna.

E. A. Vesterberg i Sarkavare: Jag hänvisar till innehållet i Sundbergs skrift. Först de senaste åren ha vi fått reda på att vi ej skulle ha fiskerätt i våra gamla fiskevatten i Stora Luleälv, vilka vatten sarkavareborna använt sedan ett par hundra år tillbaka. Tidigare ha vi aldrig vetat annat än att vi haft fiskerätt i dessa vatten, och byn skulle ej ha kunnat existera utan dem. Vi ha inga andra fiskevatten. Vi kunna fortfarande ej reda oss utan fiske. Då jag först kom till Sar- kavare och köpte en fastighet där, sade byborna åt mig, att »butiken är stängd bara få dagar om året», och med »butiken» menade de Stora Luleälv. Vi behöva således våra gamla fiskevatten även i fortsättningen, och vi yrka att återfå (lem.

Landsfiskalen Ström: Här i trakten ha byamännen sedan gammalt brukat fiska i den sjö eller älv, vid vilken de bott, utan att taga hänsyn till andra gränser än sockengränsen, och lägenhetsägarna ha fiskat lika som skattetalsägare. Sarkavare är kanske ett specialfall, ty byn har ingen strand vid Stora Luleälv, men ändå ha byborna fiskat i älven.

Erhard Pettersson i Randijaur: Till för några år sedan ha vi ej vetat, vilka fiskevatten, som tillhört de olika byarna. Vi ovan odlingsgränsen ha trott, att vi haft rätt till husbehovsfiske i alla vatten ovan odlingsgränsen, och detta oavsett om man ägde mantalssatt jord eller ej. De som bo vid sjön Randijaur ha själv- klart ansetts ha rätt att fiska i hela sjön. Vid laga skiftet i Randijaur avsattes byns fiskevatten för samfällt bruk, och det ingav oss den föreställningen, att allt var som förr. Då vi fick reda på hur inskränkt vår fiskerätt i själva verket är, bildade vi i Randijaur en fiskevårdsförening och begärde att den skulle få arren- dera Randijaur med flera närliggande sjöar. Vi behöva för vårt husbehovsfiske dessa vatten och yrka att få arrendera dem. Fisket i sjön Randijaur bör vara sam— fällt för alla, som bo vid sjön. Fisken går till vid olika tider i olika delar av sjön, och därför måste man ha möjlighet att fiska var som helst i sjön.

Ordföranden i Randijaurs jakt- & Iiskevårds/örening Axel Hansson i Randijaur: Föreningen fick avslag på sin begäran att få arrendera Randijaur och andra sjöar. Vi begärde då att få arrendera allenast kronans del av sjön Randijaur, och den ansökningen har tillstyrkts av lapparna. Som hemmansägare anse vi, att våra skiften böra gå ut till halva sjön, och i den mån de ej nu göra det yrka vi en änd- ring så att vi få samma rätt som andra svenska fastighetsägare.

Karl Axel Johansson i Vuollerim: Vuollerims by har ägor å ömse sidor av Stora och Lilla Luleälvs sammanflöde. Vi ha alltid ansett oss ha fiskerätt och ha fiskat i dessa älvar utanför våra stränder.

Magnus Sundberg: Byarna vid Luleälvarna ha vid laga skiften förenat sig om gemensamt vatten för varje skifteslag, och så bör det vara även i fortsättningen. Enligt min uppfattning ha de redan vattenrätt utanför sina skiften vid älvarna, men om jag har fel på den punkten bör det tillses, att de få sådan rätt.

Samtliga närvarande hemmansägare förenade sig härefter i det yrkandet, att

dem skulle tillerkännas vattenrält enligt 12 kap. 4 % jordabalken i alla vatten utanför deras skiften.

På särskild fråga uppgåvo (le närvarande ortsborna, att befolkningen för sin utkomst vore beroende av husbehovsfiske samt att ganska många även fiskade för avsalu.

Signar Nordqvist i Kaltesluokta: Mitt hemman ligger vid Stora Luleträsk. På avvittringskartan har någon rågång ej dragits utmed strandlinjen, och jag har därför ansett mig ha fiskerätt i träsket. Det oaktat har det i vattenmål framkom- mit, att jag ej har någon sådan fiskerätt.

Malmström: Jag har sett, att rågångarna i Kaltesluokta endast dragits fram till strandlinjen men icke dragits utmed denna. Därför är det ej omöjligt, att kaltes- luoktaborna ha fiskerätt i Stora Luleträsk.

Hemmansägaren Lars Petter Silsi i Kaltesluokta: I det av Nordqvist omnämnda vattenmålet åberopades i fjol en lantmäteriutredning, och enligt den ha vi fiske— rätt blott i vikarna. Nu ha vikarna uppdämts och fisket där förstörts, och vi kun- na ej klara oss, om vi ej få fiska ute i sjön. Vi måste få rätt därtill.

J. E. Sandberg i Karalj: Jag är fisketillsyningsmän och känner rätt väl till för- hållandena vid sjön Karatj. De flesta fastigheterna ha skiften på ömse sidor om sjön, och på avvittringskartan ha fastigheternas gränslinjer dragits rätt över sjön så att delar av den fallit inom byalagens områden. Vi ha ansett oss ha fiskerätt i byarnas vattenområden. Men det finns också en del frälsetorp vid sjön, "och frälsetorparna ha ej ansetts ha någon fiskerätt, fast de väl skulle behöva det. För närvarande bruka de köpa fiskekort av hemmansägarna eller länsstyrelsen. I en del fall ha hemmanens gränser dragits ut mycket snävt i sjön, och följden är, att en del hemman ha gott och andra ont om fiskevatten. Det bör bli så, att de, som fått för litet vatten, få mera. Kanske man kunde tänka sig att fisket i större delen .av sjön skulle bli gemensamt för alla, som bo vid sjön, och i vart fall bör någon del av sjön anslås för gemensamt fiske. En del av sjön måste under alla förhållanden reserveras för lapparna, eftersom de bruka fiska i sjön.

J. A. Olsson i Olslorp, Karatj: Jag är frälsetorpare, och torpcts ägor gå ned till sjön. Hittills ha vi ej haft reda på mitt och ditt i sjön, utan vi ha lagt ut våra fiskredskap var som helst, och det ha hemmansägarna också gjort. Så bör det vara även fortsättningsvis. Vi som bo vid sjön vill ha fiskevattnet för gemensamt bruk. Under tider av arbetslöshet har jag fiskat även för avsalu, och det kan jag tänkas behöva göra längre fram också. Och så vill vi ha bort en del rovfiskare, »storgubbar från städerna», som av länsstyrelsen löst fiskekort och som komma upp och fiska veckotals. De döda all börsting i sjön. ——— Jag har också en hem- mansdel, och fiskeriintendenten har sagt, att vi, som ha mantalssatt jord, inte behöva köpa fiskekort för att få fiska i sjön. De flesta andra frälsetorpare köpa fiskekort.

J. E. Sandberg: Vi ha av gammalt ansett, att fisket i hela sjön är vårt. Många' åberopa gammal hävd till stöd för den åsikten.

Magnus Sundberg: Exempelvis sarkavareborna ha av ålder huvudsakligen fis- kat i vatten, vid vilket de ej äga strand. I sådana fall borde de enskilda tillskiftas de fiskevatten de använt.

E. A. Vesterberg: Vi bo omkring 4—5 kilometer från våra gamla fiskevatten. ingen har förbjudit oss att fiska i dem.

Hemmansägare Petter Mattsson Rimpi i Olloluokta: Under landshövding von Sydows tid hölls det i Porjus ett sammanträde om fisket. Därvid sade von Sydow, att olloluoktaborna hade fiskerätt i Stora Lulevatten och Langas. Därför ha vi ansett oss ha rätt att utan vidare fiska i dessa sjöar. Vi äro fortfarande beroende av fisket, eftersom vi ha dålig odlingsmark. Vattenregleringar ha fördärvat många av våra fiskeställen, och det gör, att vi måste söka oss nya, och det är ej säkert, att det finns några bra fiskeställen utanför våra stränder. Vi vill därför ha kvar

vår gamla rätt att fiska i Stora Lulevatten och Langas samt sjöarna t. o. m. Ruotjajaur. Ibland är det så dåligt fiske i de nedre sjöarna att vi måste fara ända upp mot Vaisaluokta.

Albert Sundkvist i Kuouka: Inom Kuouka skifteslag drogs rågångarna vid av- vittringen tvärs över en del vatten, och den del av vattnen, som ej tillföll byn, hör till kronan. Kronan upplåter fisket i sin del av vattnen till sportfiskare. Vi bybor ha nu en fiskevårdsförening, vi odla och utplantera fisk i dessa för byn och kronan gemensamma vatten, men ändå förödas våra fiskevatten av de sport- fiskare, som hålla till i kronans del av vattnen. Dessa vatten vilja vi därfär få en- samrätt till. — Före ströängsindragningen hade vi en del ströängar vid en sjö, och genom att ströängarna indrogos ha vi nu ingen fiskerätt i sjön. Vi fingo ingen ersättning för fiskerätten, och denna rätt vilja vi nu ha tillbaka. _ Vid Stora Luleälv ha vi stränder, och följaktligen ha vi fiskerätt i älven. På den motsatta stranden ligger det en kronopark, och eftersom kronan alltså äger halva älvens bredd blir vårt fiskevatten för snävt. Vi ha begärt att få arrendera kronans del av älven på denna plats, men kronan begärde för högt arrende, och därför gick saken ej att genomföra. Även på den punkten vill vi ha ändring.

Reinhold Malmberg i Kuouka: Jag instämmer med Albert Sundkvist. Egentli- gen var det vår fiskevårdsförening, som ville arrendera kronans del av älven för att effektivt kunna odla fisk och främja fiskevården.

Dr Berg: Kronan begärde ett årligt arrende om 200 kronor, vilket måste anses billigt, helst som föreningen skulle ha haft möjlighet att sälja fiskekort till sport- fiskare.

.Vomaden Nils Erik Kuoljok, Njallaluokta: Kronan har upplåtit fisket i sin del av Stora Lulevatten samt en halv mil upp efter bäckarna till en förening i Porjus, vars medlemmar bedriva sportfiske där. Det kommer turister från alla delar av landet, de ingå i föreningen, och sedan fiska de i dessa vatten. Det blir för myc- ket. Endast porjusborna borde få fiska där, för vattnen räcka ej till för flera.

J. E. Nilsson i Porjus: 1912 köpte jag och tre andra var sin lägenhet vid Stora Lulevatten av ett skogsbolag. I köpebreven sades ingenting om vår fiskerätt, men vi utgick från att vi hade rätt .att fiska och gjorde det också. Men numera ha vi fått reda på att vi 'sakna fiskerätt, och vi äro förbjudna att fiska utanför våra stränder.

Nomaden, nämndemannen Jovva Spik i Sirkas lappby: Vi samer ha ingenting emot att ortsbor, som länge bott i trakten, få rätt till husbehovsfiske i kronans vatten även ovanför odlingsgränsen. Vi se också gärna, att man bildar fiskevårds- föreningar och idkar fiskevård. Däremot motsätta vi oss bestämt rovfiske, t. ex. sådant, som just nu förekommer i vissa fjällsjöar, från vilka den infångade fis- ken transporteras nedåt landet med flyg. _ Turistföreningen har nu fått rätt att till turisterna sälja fiskekort, som berättiga till fiske i kronans vatten under tre 'dygn. Eftersom turisterna numera komma i tusental, blir det kanske för mycket. I vart fall är en fiskodling i större skala önskvärd under nuvarande förhållan- den. Vi reagera också emot att vissa tillstånd till fiske i kronans vatten ovan odlingsgränsen lämnats utan vårt hörande. I övrigt ha vi ej något emot de nu gäl- lande reglerna för upplåtelser av fiskerätt ovan odlingsgränsen.

Nomaden Mattias Kuoljok i Sirkas lappby: Jag instämmer i att det nuvarande systemet är bra men att vi samer fortfarande vilja yttra oss över ansökningarna om fiskerätt. Det är en allmän uppfattning bland samerna, att ortsbefolkningen bör få fiska, men då det gäller upplåtelser av fiskerätt åt andra än ortsbor får man lov att vara försiktig.

Ordföranden i Jokkmokks sockens fiskerinämnd, kommunalnämndsordföran- den Thorvald Larsson i Jokkmokk: Det anses nu, att de allmänningsdelägare, som bo nedom odlingsgränsen, ej utan tillstånd ha rätt att fiska utanför de allmän-

ningsstränder, som ligga ovan odlingsgränsen. Det är ett allmänt önskemål att de få sådan rätt.

J. E. Sandberg: Att allmänningsdelägarna ej få fiska i sjön Karatj beror på att rågången för allmänningens skifte vid sjön vid avvittringen dragits längs strand— linjen och att allmänningen således saknar vatten- och fiskerätt i sjön.

Ordföranden i Jokkmokks sockens allmänningsstyrelse Axel Fjällsiröm i Vaiki- jaur: Allmänningen består av omkring tjugu skiften. Av dessa ligga flera ovan od- lingsgränsen. Styrelsen har genom överlantmätaren Granlund utrett saken och därvid har det framkommit, att alla angränsande vatten ovan odlingsgränsen, även de som helt äro omslutna av allmänningen, vid avvittringen undantagits för kronans räkning. Någon fiskerätt hör således icke till allmänningen-s ägor ovan odlingsgränsen.

Magnus Sundberg: Kronotorparna nedom odlingsgränsen äga ej sina torp och de ha ingen fiskerätt utan arrendera sådan av domänverket. Vanligen utarren— deras de bästa fiskevattnen till sportfiskare, och då få torparna nöja sig med vad som blir över. Det är ett missförhållande, som bör rättas till.

På fråga huruvida man numera i allmänhet nöjde sig med att fiska i den egna byns vatten eller också fiskade i kronans vatten, svarade flera av de närvarande, att ortsbefolkningen fortfarande brukade fiska i kronans vatten såväl ovan som nedom odlingsgränsen, dock ej i sjöarna uppe bland kalfjällen. »Vi fiska allmänt och ha hittills ej ansett oss behöva söka några tillstånd; fisket är nödvändigtför vår utkomst.»

J. A. Olsson: Vi fiska endast för husbehov i kronans vatten, och det ha även icke-jordägare ansett sig ha rätt till »gammalt til aks», men nmnera söka icke- jordägare tillstånd, medan jordägarna fiska som örut.

Lappfogden Malmström: Även hemmansägarna söka numera i stor utsträckning tillstånd.

J. A. Olsson: Ja, numera! Leo Wallmark i Randijaur: Ute i byarna är det vanligt att man ej skiljer mel- lan hemmansägares och andras fiskerätt. Den som ej äger jord bor ju vanligen hos en jordägare, och vanligen fiskar han tillsammans med jordägaren.

Petter Hansson i Nautijaur: Det blir en ännu större flykt från landsbygden, om man börjar beskära fiskemöjligheterna. Om den nuvarande ordningen ändras, anser befolkningen sig utträngd ur sina gamla rättigheter. ,

Magnus Sundberg: Man vårdar egna fiskevatten mycket bättre än arrenderade. De vatten, ortsbefolkningen nu äger, äro otillräckliga, och därför böra kronans vatten delas mellan de olika skifteslagen.

J. E. Sandberg: Ovan odlingsgränsen böra vattnen ej delas, utan de böra ut- nyttjas gemensamt av ortsbefolkningen. Ur fiskevårdssynpunkt är det nog bäst, att vattnen fortfarande upplåtas för viss tid, förslagsvis på femårsperioder, så att kronan vid misskötsel av ett fiskevatten kan ingripa, innan det är för sent.

På särskild fråga huru den icke-jordägande befolkningens behov av fiske i fort- sättningen lämpligen borde tillgodoses, förklarade de närvarande enhälligt, att den nuvarande ordningen med upplåtelser .av fiskerätt i kronans vatten vore lämplig och borde bibehållas.

Erhard Petterssozi: Jag vill understryka, att det mest trängande önskemålet är, att de byar, som ha gemensamma fiskevatten med kronan, få tillfälle att arren- dera kronans del av vattnen.

Förvaltaren Efr. Pehrsson i Gunnarsbyn ingav en till styrelsen för Bodens Jakt- och Fiskevårdsklubb ställd, av P. A. Wallin undertecknad skrift, däri detaljerade uppgifter lämnades om det av nämndemännen Spik påtalade fisket i vissa fjäll- sjöar, varifrån fisken med flygplan transporterades söderut.

På tingshuset i Arvidsjaur tisdagen den 23 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare samt ytterligare 62 personer, däribland lappfogdarna Erik Malmström och Karl .Ed- vin Kangas samt fiskeriinspektören fil. dr Sten Berg, alla i Luleå, överjägmästaren G. Lindbäck och f. d. överjägmästaren Sune Heder- ström, båda i Skellefteå, fiskevårdskonsulcnten i kungl. domänsty- relsen Bertil Tägtström, ävensom revirförvaltaren i Södra Arvids- jaurs revir jägmästaren Ruben W:son Hollander och landsfiskalen Gunnar Widén, båda i Arvidsjaur.

Sedan utredningsmannen i korthet redogjort för huru vattenområdena vid av— vittringen fördelats mellan kronomark och fastigheter i enskild ägo, uppgåvo de närvarande i anledning av framställda frågor:

Karl A. Persson i Renviken: Vi ha ej känt till att kronan förbehållit sig vatt— nen utanför våra stränder, och jag och min far före mig _ har i alla tider fiskat utanför byns stränder. Inom byarna är vattnet oskiftat, och man har ock- så .allmänt brukat fiska i andra byars vatten.

De närvarande hemmansägarna vitsordade riktigheten av Perssons uppgifter. Otto Wikström i Renviken: Vi renviksbor ha fiskat ej blott i Avaviken utan även i andra delar av Storavan, oavsett om vattnet legat utanför kronans eller en- skildas stränder. Fisket i sjön har ansetts gemensamt för kronan och övriga strandägare. De, som ej äga s 'and vid sjön, ha ej rätt att fiska utan fiskekort, men vi, som äga strand, fiska utan kort över hela sjön.

Oskar Åman i Smidisjaur ingav en så lydande skrift:

»I anslutning etc. Bil. ('. (s. 244). I anslutning till skriften uppgav Åman på frågor: De, som bo vid Storavan, ha det så som Wikström uppgivit, och de äro antagligen nöjda, men de som ej bo vid Storavan äro missbelåtna, ty de måste numera lösa fiskekort. Man kan ej nog understryka behovet av fiskevårdande åtgärder. I vissa fall ha sådana kom- mit till stånd genom överenskommelser mellan kronan och de enskilda strand— ägarna. Det borde bli så att byborna _ även icke-jordägare — finge fiskerätt un- der förutsättning att de medverka i fiskevården. Eljest blir fisket värdelöst, ty redan som det är, är det otillräckligt. Vill man få till stånd en god fiskevård, bör det stora flertalet få fiskerätt, så att de bli intresserade för saken. Det Sker alldeles för mycket fiskerättsupplåtelser till turister.

Jonas Karlsson i Arvidsjaur: Man torde nog i regel ha ansett det fiskevatten, som ligger närmast en gård, för den gårdens enskilda vatten, men i byarnas mera avlägsna vatten har vem 'som helst fiskat.

Landsfiskalen Widén: Även om det i Storavan går till såsom WVikström uppgett, och även om delägarna i den ena byn fiska i den andra byns vatten, är det nu— mera en allmän uppfattning, att man ej utan tillstånd får fiska i kronans vatten. Särskilt efter ett för några år sedan av hovrätten i Umeå avgjort mål om fiske- rätten i sjön Pjesker (se Svensk Juristtidning 1947 rättsfall 4) har man allmänt klart för sig den saken. Det kan tilläggas, att flera, som olovligen fiskat i de inom distriktet belägna delarna av Pite eller Skellefte älv, straffats för olaga fiske, fastän de försökt att till sitt försvar åberopa gammal sedvana. Men å andra sidan är det många gånger så, att bydelägarna ej känna rågångarnas sträckning, och med hänsyn därtill har åtal många gånger ej anställts, fastän olaga fiske förekommit och upptäckts. .

Hemmansägaren Hugo öhman i Lilla Bäcknäs: Jag fiskar också i hela Storavan. Jägmästare Stahre ville på sin tid, att även vi strandägare skulle köpa fiskekort

för att få fiska i hela sjön, men vi nekade. Stahre sade då, att han skulle utreda saken, och sedan dess ha vi inte hört någonting mera. Fisken går till vid olika årstider i olika delar av sjön, i synnerhet siklöjan, och därför räcker det ej, att man får fiska i en liten del av sjön.

Jägmästaren Hollander: Jag blev revirförvaltare här först den 1 januari 1946, men dessförinnan har jag under en följd av år tjänstgjort i Arjeplog, där förhål- landena äro likartade. Då jag flyttade därifrån, hade vi sanerat fiskerättsförhål- landena så, att befolkningen i det reviret fått klart för sig sin skyldighet att lösa fiskekort, då de fiskade i vattnet utanför byarnas rålinjer. En del tredskades länge, men det slutade med att de fingo välja mellan att lösa fiskekort eller att bli åtalade. Vid de diskussioner, som därvid förekom, föllo de flesta snart undan och löste fiskekort. De övriga fingo en månads frist på sig och fingo veta, att de skulle bli åtalade, om de ej löst fiskekort, då fristen utgick. Det ledde till att samtliga tredskande löste fiskekort. Då den siste av dem infann sig hos mig för att lösa sitt kort, uppmanade jag honom att låta bli, så att vi kunde få ett preju- dikat, men fastän jag erbjöd mig att betala böterna, trodde han ej mer på sin sak än att han ändå ville lösa fiskekort. — Här är det den skillnaden, att befolk— ningen vid avvittringen fått mycket mindre fiskevatten än arjeplogsborna. Vi ha begärt utlåtande från lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen om ej strand»- ägare ha fiskerätt, även om fastigheternas rågångar vid avvittringen dragits längs strandlinjen, men vi ha ej än fått något svar. Det är ej bra som det nu är. Ett ohejdat fiske, ofta med anlitande av olämpliga metoder och redskap, samt ökade mängder flottgods ha utarmat fiskevattnen. I kronans vatten ha vi ej än nekat någon att lösa fiskekort mot en årsavgift av fem kronor för ortsbor och tio kronor för andra, och den möjligheten har även ortsbefolkningen här utnyttjat i mycket stor omfattning. Det vore beklagligt, om vi av lokalpatriotiska 'skäl hindrade turisterna från att fiska. Men fiskevårdande åtgärder måste givetvis vidtagas. Ur fiskevårdssynpunkt är det absolut olämpligt att släppa fisket fritt eller att tumma på äganderättsförhållandena. De icke-jordägande ortsborna böra som nu ha möjlighet att mot en ringa avgäld fiska i närliggande vatten.

Bruno Östman i Framnäs: Jag äger ett hemman med strand vid Arvidsjaursjön. Tidigare har jag ej vetat, att sjöns vattenområde vid avvittringen undantagits för kronans räkning, och har haft desto mindre anledning att misstänka detta, som det i lagaskifteshandlingarna står, att skifteslagets vatten undantagits för gemensam räkning. Jag har i över trettio år fiskat i sjön, och det har tidigare funnits goda fiskeplatser utanför min strand, men numera är sjön nästan utfiskad. Det beror säkert på att kronan i stor utsträckning upplåtit fiskerätt till andra än strand— agare.

Jonas Karlssorz i Arvidsjaur: Det är ur fiskevårdssynpunkt olyckligt, att revir- förvaltarna i obegränsad utsträckning sälja fiskekort, som berättiga till fiske i kronans vatten. Jag vill inte vara med om att utestänga turisterna från fisket, men fisket räcker ej till, om det ej blir en ordnad fiskevård. T. 0. m. i de stora sjöarna börjar fisken försvinna, och det beror åtminstone: delvis på de uppdäm- ningar, som orsakas av kraftverksbyggena. De stora vattenståndsvariationerna förstöra nämligen rommen.

G. E. Janss0n i Mausjaur: Vid avvittringen drogos rågångarna så, att de flesta hemmansägare i den här socknen strängt taget sakna fiskerätt. I vår by finns det antagligen ej en enda, som har fiskerätt. Men hittills ha vi ansett det självklart, att den som äger stranden också har fiskerätt. Hemmanens vattentilldelning måste omregleras. Kronan bör helt avstå från fiskerätten i sjöar, kring vilka det sitter bönder, och den rätten bör tillkomma ortsborna. Vi ha en fiskevårdsför— ening, som haft för avsikt att börja odla fisk, men den saken lönar sig väl inte, då vi veta, att vi ej äger vattnet.

Hollander: Kronan äger sjön Mausjaur. För något år sedan erbjöds den av 14—507932.

Jansson omtalade föreningen att hyra hela sjön mot ett årligt arrende om 50 kronor eller omkring två kronor per föreningsmedlem. Föreningen fann detta för dyrt, och därför förföll saken. Men föreningen har även fortsättningsvis möj— lighet att för en billig penning få hyra fiskevatten. — Om en hemmansägare äger 50 meter strand vid en av de stora lappländska sjöarna, skall han då verkligen få fiskerätt ut till halva sjön? Den kan vara ett par mil bred, och då går hans fiskevatten en mil ut från stranden. Jag måste ifrågasätta, om man ej bör ha en regel liknande den, som fiskerättskommittén föreslagit för de stora insjöarna i Mellansverige. Här i sjöarna är det just ingen landhöjning.

G. E. Jansson: Det är nog rätt, att vi erbjödos att arrendera Mausjaur och att vi ansågo arrendesumman för hög. Det berodde på att sjön nu är utfiskad och därför värdelös, och för en värdelös sjö är varje belopp, hur litet det än.må vara, för högt. Vi ville ej betala något för sjön förrän vi fått se, hur en planerad inplan- tering av fisk lyckades. —— De vatten, där ortsbefolkningen sedan urminnes tider fiskat, böra förbehållas den.

Hjalmar E. Högström i Sandviken: Rågångarna för Sandvikens by äro dragna tvärs över sjön Sleng. Det oaktat ville revirförvaltaren för några år sedan, att vi skulle lösa fiskekort för att få fiska i sjön, men då vi vägrade, vidtog han ej några ytterligare åtgärder. Kronan säljer nu fiskekort, och de som löst sådana fiska även i byns vatten, fastän de ej äga del i byn.

Einar Nerman i Arvidsjaur: Jag är yrkesfiskare och jag löser varje år tillstånd att fiska i kronans vatten även för avsalu. Jag har märkt, att ortsbefolkningen behöver få klart för sig var den har och var den ej har fiskerätt. Vid ett tillfälle i fjol hade jag t. ex. satt ut två mjärdar i kronovatten, men då jag kom för att vittja dem lågo de på land, och någon hade på den ena av dem fäst en lapp, på vilken det stod: »Tjuvfiska inte i våra vatten!» Det behöver bli ordning och reda med fisket. Hittills har ju nästan alla lappmarksbor ansett sig ha rätt att fiska var som helst, och följden har naturligtvis varit den, att bevakningen av fiske- vattnen ej kunnat bli effektiv. Man känner inte igen alla lappmarksbor, och om det kommer rena tjuvfiskare nerifrån kustlandet, kan man inte veta, varifrån de äro, och så kan man inte ingripa. Det förekommer fortfarande tjuvfiske även med nät och långrevar, och det i stor omfattning. Det kanske bör ordnas så, att orts- borna få fiska praktiskt taget gratis, men för andra böra avgifterna vara mycket höga.

Hjalmar Rud i Jerfåjaur: Vi ha trott, att vi av gammal hävd hade rätt att fiska även i kronans vatten. Då siken för två år sedan tog slut, bildade vi en fiskevårdsförening och byggde en fiskdamm för 8000—10 000 kronor. Nu utplan- tera vi varje år omkring 200 000 sik- och rödingsyngel. Nu får vi alltså veta, att vi ej ha fiskerätt, och vi ej få fiska upp den fisk, vi utplanterat. Det är orätt! Do- mänverkets personal intresserar sig ej för fiskevård. Det är därför bättre, att ortsbefolkningen själv får omhänderha fiskevattnen och fiskevården. Ortsbefolk— ningens rätt till fiske bör anknytas till en skyldighet att ingå i fiskevårdsför— eningar. Nu är det så dåligt med fisk överallt i socknen, att det ej lönar sig att lösa fiskekort.

F. d. överjägmästaren Hederström: Då man talar om att flottningen förstör fiskevattnen och yrkar, att flottningsföreningarna skola åläggas att betala fiske- vårdsavgifter, förbiser man, att sådana avgifter redan utgå, om ock ej så höga som de yrkade. Det är ju möjligt, att de nu utgående avgifterna äro för låga, men i så fall kunna de väl höjas. — Naturligtvis bör det komma till stånd en lag- stiftning, som ger strandägarna även i Norrbotten vattenrätt. Emellertid förhål— ler det sig så, att domänverkets personal ej har tolkat rätten till fiske endast un— der hänsynstagande till 5 % fiskelägen, utan med rätt eller orätt har den ansett, att strandägarna haft den vattenrätt, som anges i 12 kap. 4 & jordabalken. Fiske utan- för egen strand har således aldrig beivrats. Därför innebär det ingen större fak—

tisk förändring, om man genomför en lag om strandägarens vattenrätt, liknande den lag som 1926 utfärdades för Västerbottens del.

Redaktören Ernst Björklund, Arvidsjaur: Jag har varit ledamot av en kommitté, som kommunalfullmäktige tillsatt för att utreda fisket i socknen. Under vårt ar- bete kom vi underfund med, att kronan uthyrt de bästa fiskevattnen till sport- fiskare från annat håll. Ortsbefolkningen har således utestängts från de bästa vattnen, och det är illa. Vi önska, att en fiskevårds- eller sportfiskeförening på orten får företrädesrätt att arrendera kronans vatten, och att den i sin tur får sälja fiskekort till ortsbor och andra. Det skulle säkert främja fiskevården. _

Fiskevårdskonsulenten Bertil Tägtström: 10 5 i fiskelagen vållar många miss-. förstånd. Man antager felaktigt, att fiskevattnen skola anses vara oskiftadc även olika skifteslag emellan. Och å andra sidan är det vanligt, att en hemmansägare, som äger stränderna på ömse sidor om en bäck, tror att övriga delägare i skif- teslaget ej få fiska i bäcken, även om skifteslagets vatten avsatts för samfällt behov, Det skulle behövas ett förtydligande av paragrafen. —— Påståendet att domänver- kets personal saknar intresse för fiskevård är felaktigt. Alla medel, som inflyta genom upplåtelser av fiskerätt i kronans vatten, nedläggas på fiskevård. Belop— pet överstiger nu 100 000 kronor om året. Av detta belopp nedlägges en mycket stor del, över 10 000 kronor, på fiskodling och utplantering av fisk i Arvidsjaurs socken. —— För närvarande upplåter domänverket rätt att fiska med nät endast till ortsbefolkningen och icke till några andra. Det är riktigt att vi här och där ut- arrenderat vissa vatten åt enskilda sportfiskare eller sammanslutningar av sport- fiskare. Det beror på att ortsbefolkningen ibland utnyttjar arrenderade ström- mar för hårt. De behöva då liksom vila, och då utarrenderas de till sportfiskare, som bo långt från vattnen och därför sällan komma dit och fiska.

Gustav Renberg i Vuotner: Kronan äger en liten del av stranden till sjön Vuot- ner, medan hemmansägarna i byn äga återstoden. Byns fiskevatten äro oskiftade, och ingen har hindrat oss från att fiska i hela sjön. Nu har emellertid fisket i sjön förstörts genom att flottningsföreningen byggt en damm, som hindrar fisken från att stiga upp till sjön. Och det har hittills varit omöjligt att förmå föreningen att vidtaga några fiskevårdsåtgärder i sjön.

Emil Vesterberg i Abrahamsberg: Vid min hemsjö bor det 5—6 hemmansägare och några kronotorpare. Sjön vill ej räcka till åt oss alla, och värre blir det, om man övergår till att fiska med finmaskigare nät. Vi ha ej kunnat få någon ord— ning på fisket i sjön, och jag anser, att det behövs bestämmelser som gör, att man kan tvinga övriga delägare i fisket att bedriva fiskevård.

På fråga i vilken utsträckning man fortfarande fiskade i kronans vatten utan särskilt tillstånd anförde de närvarande:

Mattias Larsson i Lomträsk: Vi i Lomträsk ha för länge sedan börjat köpa fiske— kort.

G. E. Jansson: I Mausjaur fiska vi utan kort, precis som förut. Hederström: Mausjaurborna ha två skiften med strand vid sjön, och i sådana fall har domänverkets personal ej brukat ingripa.

Helmer Sjölund i Jerfåjaure: Vi ha fiskat i kronans sjöar utan kort, och vi ha ansett oss ha rätt därtill. Vi ha fiskat ej blott i hemsjön utan även i andra sjöar.

Flera av de närvarande instämde. Hollander: Det har allmänt varit så, att den som haft strand vid en sjö fiskat i hela sjön. Jag har hela tiden haft klart för mig, att detta ej varit rätt, och jag har sagt ifrån, att det är olagligt, men eftersom jag känt till, att fiskerätten varit föremål för utredning, har jag låtit därvid bero.

På fråga förklarade de närvarande enstämmigt, att ortsbefolkningen fortfaran- de för sin försörjning i högre eller lägre grad vore i behov av rätt till husbehovs- fiske även i kronans vatten. Fiske för avsalu förekomme praktiskt taget inte.

G. E. Jansson: Om vi få den fiskerätt, vi trott oss ha, blir intresset för fiske- vård större. Kronans vatten borde upplåtas åt fiskevårdsföreningar, som skulle få sköta vattnen och sälja fiskekort till utomstående.

Hederström: Ni vill alltså ha samma system som nu gäller? G. E. Jansson: Ja, men utan att betala arrendeavgifter. Härefter tillfrågades de närvarande om den icke-fastighetsägande ortsbefolk- ningens behov av fiskerätt.

G. E. Jansson: Just nu är det gott om arbete, och då gör sig ej deras behov så starkt gällande. Men vid sämre konjunkturer ha de minst samma behov av husbehovsfiske som fastighetsägarna. Lämpligen bör det ordnas så att de ingå i fiskevårdsföreningar. Naturligtvis är det många av dem som huvudsakligen be— höva fisket som rekreation.

Björklund: De flesta av dem, som lösa fiskekort, behöva husbehovsfisk för att försörja sig, men även för dem är fisket samtidigt en rekreation.

Nomaden Nils Petter Stenberg i Västra Kikkejaurs lappby: För några år sedan hölls det här ett sammanträde, därvid samernas fiske och behov av fiskevatten var på tal. Det vore skäligt, att de renskötande nomaderna finge ensamrätt till fisket i vissa vatten inom socknen. Genom domänverkets försäljning av fiskekört har fisket på många håll gått tillbaka.

Fil._ dr. Berg: Med anledning av den av Stenberg åsyftade utredningen (SOU 1939: 28) har domänstyrelsen utfärdat vissa föreskrifter.

'Lappfogden Kangas: Lapparnas begäran om ensamrätt till fisket i vissa sjöar har föranlett långa underhandlingar mellan lappväsendet och domänstyrelsen, och handlingarna i ärendet ligga fortfarande hos domänstyrelsen. Det vore skäligt att lapparna finge ensamrätt till fisket i vistes-sjöarna.

Rud: Vid de flesta vistes-sjöarna bo hemmansägare, torpare och andra. Det vore egendomligt, och det skulle väcka ond blod, om alla dessa utestängdes från sjö- arna. Dessa böra därför ej förbehållas allenast lapparna. Utvecklingen bör gå en annan väg. I min hemtrakt ha lapparna anslutit sig till fiskevårdsföreningarna. Sådant förbättrar förhållandet mellan lapparna och de bofasta.

Kangas: Vi ha utgått från att endast sådana vatten, vid vilka någon bosättning ej förekommer, skulle reserveras för lapparna.

Stenberg: Det är ej vår mening att få ensamrätt till fisket i sjöar, vid vilka bosättning finnes.

Hollander: Domänverkets tjänstemän hördes aldrig av fiskevattensutredningen. Då kommitténs betänkande kom ut, väckte det förvåning bland oss. Man kan t. ex. framhålla, att en stor del av Hornavan helt reserverats för lapparnas räkning. Det behövs en omfattande omarbetning av betänkandet, innan det kan läggas till grund för någon lagstiftning. Skulle förslaget antagas oförändrat, skulle ort-sbe— folkningen i många fall bli utestängd från sina hemsjöar och gamla fiskesjöar.

På centrumbiografen i Arjeplog torsdagen den 25 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterli- gare 196 personer, däribland lappfogdarna Erik Malmström och Karl Edvin Kangas samt fiskeriinspektören fil. dr. Sten Berg, alla i Luleå, överjägmästaren G. Lindbäck och f. d. överjägmästaren Sune Heder- ström, båda i Skellefteå, distriktslantmätaren T. E. Bågenholm i Ar- vidsjaur och landsfiskalen H. E. Svenonius i Arjeplog.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för de olika sätt, varpå vattnet i lapp— marken delats vid avvittringen.

Med anledning av framställda frågor uppgåvo de närvarande: Tomas Wiklund i Julis: På många ställen har man »gamla papper», som klar- lägga, att vederbörande hemmansägare från gamla tider haft mycket vidsträcktare fiskerätt än lantmäterihandlingarna utvisa. Av gammalt har man i trakterna all- mänt fiskat var som helst, oberoende av rågångar. Ett slag löste vi fiskekort, men sedan ville vi ej längre göra det.

Oskar Wallström i Kallö: Vi har nog känt till, att rågångarna dragits olika i vatt- net i olika byar. Men det har varit vanligt, att vi ej fäst så stor vikt vid rågång- arna. Från revirförvaltningen har det begärts, att vi skola köpa fiskekort. Ett år gjorde jag det, men min skyldighet därtill är så tvivelaktig, att jag i fortsättningen ej löste något kort. Det är ett livsvillkor för oss, att vi få fiska vidare än inom byns skiften. Förbjuds det, är det fara värt, att avfolkningen av fjällbygden ökar än mera. Man behöver än fiska i en del, än i annan del av sjöarna, allteftersom fisken går till, och därför räcker det ej med fiskerätt endast utanför byarna.

F. kronojägaren Magnus Holmgren i Strömsholm: Under avvittringen bodde lantmätaren i mitt föräldrahem, och jag hörde ofta när det språkades om saken. Det var aldrig tal om fiskevattnen, endast om skog och annan mark. Före avvitt- ringen fiskade alla precis var de funno för gott. Så har det också fortsatt en lång tid se*n dess, ända tills det började bli mera ont om fisk. Då började man under- söka vad det kunde stå i handlingarna om fisket och fann, att det ej stod ett ord därom i avvittringshandlingarna. Därför kunna vi inte tro att fisket avvittrats. För den åsikten talar också att en del byar ej fått några stränder alls, fastän de fiskat i alla tider, och att en de] små hemman fått en kvadratmil vatten, medan många stora hemman i närheten blivit helt utan vatten.

På fråga förklarade samtliga närvarande jordägare, att de fiskade utanför sina stränder, oavsett om fastighetens rågång enligt avvittringshandlingarna följde den egna strandlinjen.

Frans Lestander i Längviken: Vid ett tillfälle under avvittringen sade avvitt— ringsstyresmannen, att han endast skiftade land och ej vatten och att ortsborna fingo fortsätta att fiska efter sina gamla papper och vanor.

Ordföranden i Arjeplogs kommuns hushållningsgille Karl Söderberg i Bellonäs: Vi ha i stort sett fiskat gemensamt med kringliggande byar inom någon mils av- stånd. Enligt insyningsresolutionerna ha fiskevattnen i Uddjaur uppdelats mellan byarna. Man kan väl ej komma ifrån, att vattnet utanför rågångarna tillhör kro— nan, men däremot anser jag, att fiskerätten tillhör de enskilda, och därför har kronan enligt min mening ej någon fiskerätt ens utanför kronoparkernas stränder. Det är vid sådant förhållande orätt, att domänverket upplåter fiskerätt och upp— bär avgifter därför. Domänverket gör ej heller något för fiskevården. Numera räcker fiskevattnen ej till åt alla ortsbor, om vattnen ej skötas ordentligt. Därför böra vattnen överlåtas åt fiskevårdsföreningar. Dessa böra uppbära avgifter av fiskarena, och avgifterna böra användas till fiskevård.

Magnus Holmgren föredrog och ingav en så lydande skrift:

»Då den etc., Bil. d. (5. 245). En vid skriften fogad karta lades till utredningsmannens handlingar. På fråga upplyste de närvarande, att byarnas vattenområden icke efter avvitt- ringen delats mellan bydelägarna.

Fridolf Landmark i Adolfström: Vi bo alldeles intill det land, som blott lap- parna bebo. Vi vilja ha ett gott förhållande till dem, och därför ha vi under en lång följd av år löst fiskekort genom lappväsendet. Utan tillstånd fiska vi blott inom byns rågångar. Vi kunna ej leva däruppe utan stöd av fisket. Vi ha också handlingar, som många vilja tolka så, att vi skulle ha en vidsträckt fiskerätt, men då vi undersökt handlingarna, ha vi kommit till den uppfattningen, att vi ej våga lita på att vi ha denna vidsträckta fiskerätt. Och några risker våga vi ej taga.

Det värsta, som kunde hända oss, vore att vi bleve åtalade och dömda för olaga fiske, för då skulle vi ej längre få arrendera kronovatten, och nu arrendera vi stora vatten, utan vilka vi skulle stå oss slätt. Som det nu är, äro vi ej miss- belåtna, men eftersom även vi börjat med fiskevård, skulle vi vilja arrendera vatt- nen på lång sikt, medan vi nu blott få korta arrendetider.

Distriktslantmätaren Bågenholm företedde en av lantmäteristyrelsen verkställd, den 15 januari 1946 dagtecknad utredning angående »fiskerättsförhållanden i Ar- jeplogs revir nedom odlingsgränsen i sjöarna Hornavan, Uddjaur och Stor- avan» samt anförde: Ortsbefolkningen har i stort sett den uppfattningen, att rå- linjerna på avvittringskartorna ej avse att uppdela vattenområdena. I den mån linjerna dragits i vatten, har det enligt deras uppfattning skett endast för att mar- kera, att holmar och öar inom vattenområdet skola höra till Viss fastighet.

På fråga förklarade de närvarande ortsborna enhälligt, att de önskade en regle- ring av rätten till vatten utanför enskild tillhörig strand.

Ordföranden i styrelsen för Arjeplogs sockenallmänning inspektören Elof Wes- termark i Arjeplog: Skogarna äro nu kraftigt åderlåtna, och man måste därför räkna med att avverkningarna successivt minskas. Då måste ortsbefolkningen i ännu högre grad än förut stöda sig på fisket, och detta gäller icke endast jord- ägarna utan även övriga skogsarbetare. Det måste tillses, att ortsbefolkningen då har fiskerätt i erforderlig omfattning. Jag är också ordförande i socknens fisk- odlingsanstalt. Jag inser, att vi måste kraftigt intensifiera fiskevården och an- lägga många små fiskodlingsanstalter. De fiskeavgifter kronan uppbär, böra helt gå till fiskevård och bevakning av fiskevattnen.

Fil. dr. Berg: Detta möte är mest besökt av alla de möten, utredningsmannen hittills hållit. Förklaringen därtill är ej den, att avvittringen i dessa trakter skett efter andra principer än i den övriga lappmarken, utan den att fisket i de stora sjöarna här bedrivits efter andra metoder än på andra håll. Här förekommer ett nära nog yrkesmässigt fiske, vilket är ovanligt för Norrbottens lappmarker, och nu är man orolig för detta fiske. En del byar vid de tre stora sjöarna, Hornavan, Storavan och Uddjaur, ha av gammalt sina notdragningsplatser i helt andra delar av sjön än där byarna ligga ävensom mitt i sjön. Fiskemetoderna i dessa tre sjöar äro särpräglade. Jag tror dock ej, att en regel, sådan som den fiskerätts- kommittén i sitt nyligen utgivna betänkande föreslår för de stora mellansvenska sjöarna, vore lycklig. Då blir fisket i största delen av sjöarna fritt för alla, men det fisket bör och måste i stället till huvudsaklig del förbehållas ortsbefolkningen. Det är av synnerlig vikt, att länsstyrelsen eller domänverket vid upplåtelser av fiskerätt i dessa sjöar — även till ortsbefolkningen — låter fiskeritjänstemännen få ett ord med i laget så att fiske med olämplig maskstorlek eller i övrigt olämp— liga metoder förebygges. Eventuellt måste man utfärda en särskild fiskeristadga för dessa sjöar. —

Gustav Sundström i Längviken: Om det går så, att hemmansägarna få vatten- rätt i områdena utanför sina stränder, bör det tillses, att en skiftesägare ej har möjlighet att neka andra att fiska i sitt vatten. Eljest blir det orättvist. Den ene har fått ett brett, den andre ett smalt skifte vid stranden.

På särskild fråga förklarade de närvarande ortsborna enstämmigt, att man där i trakten tidigare utan särskilt tillstånd brukat fiska även i kronans vatten.

Tomas Wiklund: Även på senare tid har man utan särskilt tillstånd fiskat i kronans vatten.

Lars Runberg i Stenudden: Varenda en av oss som fiskar i kronans vatten i Pite- älven löser fiskekort.

Lappfogden Malmström: Stenudden är ett frälsetorp, och ägaren har således fiskerätt utanför sin strand. — I allmänhet löser befolkningen i denna socken fiskekort, då de fiska i kronans vatten ovan odlingsgränsen. Endast då man fiskar

i hemsjöar eller småsjöar alldeles nära gården, sjöar som kanske på sin tid in- synats för gården, löses ej fiskekort.

Hans Hoffman i Jäkkvik: Till för omkring tio år sedan arrenderade vi av kro- nan de fiskevatten, som vid Jäkkviks anläggning insynades för byn. Då var en av byborna och talade med länsstyrelsen, och han fick så småningom besked om att vi i fortsättningen skulle slippa ifrån att betala arrende.

Bo Westerlund i Jutis: Mellan Jutis och Aspnäs byars stränder ligger en krono- park, som har omkring två kilometer lång strand. Byborna i båda byarna fiska utan vidare utanför den stranden.

På fråga förklarade samtliga närvarande jordägare, att de utan tillstånd fort- farande fiskade även i kronans del av sådana vatten, vid vilka deras egna fastig- heter hade strand.

Malmström: I stort sett är det så, med en viss begränsning i de stora sjöarna och vattendragen.

Harry Almkvist i Ånge: I Uddjaur fiska vi endast i de vatten, som ligga när- mast byn. I de andra byarna fiskar man på sin höjd omkring tre kilometer från byn. Och vi fiska ej i de andra byarnas vatten, utan vi ha liksom delat upp vatt- net mellan byarna.

Kommunalfullmäktigeordföranden Alfred Backlund i Arjeplog: Jag har tidigare i tolv år bott vid Uddjaur. Då fiskade man var man ville över hela sjön, och det fanns gott om fisk överallt utom i den östra delen av sjön. Alla arjeplogsbor fis— kade också i Uddjaur. Jag minns, att det vid ett tillfälle var tal om att vi skulle vara tvungna att lösa fiskekort, men efter diskussion med vederbörande tjänste- män blev det ingenting av saken.

På fråga förklarade härefter de närvarande, att Malmströms uppgifter om nu rådande förhållanden vore riktiga.

Överjägmästaren Lindbäck: Vid utredningsmannens möte i Arvidsjaur i förr- går lämnade jägmästaren Hollander en del uppgifter om fisket i Arjeplog. Vad han sade stämmer ej med vad som sagts här i dag.

Sundström: Som det nu är lösa de flesta arjeplogsbor fiskekort. En del av dem, som ha stränder vid Uddjaur, lösa kort, andra ej. Det bör bli enhetligt, så att alla göra lika. De som lösa kort av kronan fiska även utanför böndernas stränder, och på den senaste tiden ha en del strandägare börjat förbjuda fiske i sina vatten.

Tomas Wiklund: Då revirpersonalen började fordra, att vi skulle lösa fiske- kort, voro många osäkra och undrade: äger jag eller äger jag inte fiskerätt. Själv hörde jag till dem och löste kort för att vara på den säkra sidan. Andra voro säkra på sin sak och löste därför ej fiskekort. Och en del ha löst det ena året men ej det andra.

Bågenholm: Försäljningen av fiskekort tog större omfattning först sedan det 5. k. Pjeskermålet (se Svensk Juristtidning 1947 rättsfall 4) avgjorts år 1944.

Nomadpredikanten Arvid Kaddik i Arjeplog: Jag företräder en del byamän i Västerfjärd, Tjeggelvas. De äro i hög grad beroende av fisket. I Tjeggelvas fiska de blott i egna vatten, men de arrendera av kronan stora vatten i sjöarna väster om Tjeggelvas. Efter tillkomsten av alla dessa sportfiskeklubbar ha de blivit oro- liga och fråga sig: Hur går det i fortsättningen, få vi behålla våra arrenderade vatten, eller komma de att utarrenderas till sportfiskare, som ha råd'att betala mera än vi? Dessa byamän yrka, att myndigheterna se till, att ortsbefolkningens behov av fiskevatten tillgodoses innan några vatten utarrenderas till andra.

Malmström: En del sportfiskare ha fått kortfristiga fisketillstånd i Tjeggelvas, men det har därvid såsom villkor uppställts, att deras fiske ej får inkräkta på ortsbefolkningens rätt.

Kaddik: Ortsbefolkningen skulle bli synnerligen missbelåten, om sportfiskare söderifrån finge arrendera fiskevatten med ensamrätt.

Holmgren: 1933, då jag ännu tjänstgjorde såsom kronojägare, sadejägmästaren Bergman, att vi måste börja kräva, att de som fiska i kronans vatten lösa fiske- kort. Men vi hade så mycket annat att göra, att vi aldrig hunno med någon be- vakning av fiskevattnen, utan det blev så, att vi bara sålde kort åt dem, som själv- mant kommo till oss och begärde att få lösa kort. Då Bergman efterträddes av jägmästaren Hollander, avgick jag, och samtidigt blev det mera aktuellt med fiske- korten.

På fråga om den del av ortsbefolkningen, som icke äger jord, har behov av fiskerätt anförde Simon Lindahl i Arjeplog: Här bor en mängd arbetare, som ti- digare fiskat och som även i fortsättningen behöver draga upp sin husbehovs— fisk. Vi icke-fastighetsägare köpa allmänt fiskekort av prästbolet eller kronan och fiska, mest i Uddjaur.

Nils Ramberg i Moskosel: Det är ett stort behov för de flesta i socknen — jord— ägare och andra — att fiska, och även turisterna behöva den rekreation, som fisket ger. För ortsbefolkningen bör man reservera de mest välbekanta fiskevatt— nen, för vi kunna ej sätta till så mycket tid på fisket. Och kronan bör vara syn- nerligen varsam, då det gäller att utarrendera fiskevatten med ensamrätt till nå- gon. Trycket på närbelägna vatten blir då genast hårdare. Detta gäller i all syn- nerhet huvudälvarna.

Landsfiskalen Svenonius: Det rör sig mycket turister i den här trakten, och en stor del av dem lösa fiskekort. Många av turisterna äro arbetare från Sågverks- och industrisamhällena vid kusten.

Verner Lestander i Laisvall: Då gruvan i Laisvall kom till 1944, bildade vi en fiskevårdsförening för att kunna skydda fisket. Föreningen arrenderar också fiskevatten av kronan. Nu säljer den fiskekort för 5 kronor per år åt jordägarna samt för dubbelt så högt pris åt andra. Av medlemsavgifterna inbetalar för- eningen fyra kronor per medlem till länsstyrelsen. Det systemet har visat sig vara rätt bra, men det blir kanske för hårt fiskat i föreningens vatten. Mest äro vi dock bekymrade över att det släpps ned slig i vattnet, för det måste fördärva fisket små småningom.

På fråga vitsordade de närvarande ortsborna, att icke-jordägare vanligen inte fiskade utan att ha löst fiskekort.

Vidare förklarade de närvarande, att de ansågo den nuvarande ordningen för upplåtelser av fiskerätt i kronans vatten lämplig.

Jonas Persson i Alvik: Jag har tidigare varit renskötare, men till följd av sjuk- dom har jag tvingats överge detta yrke, och nu har jag ett krononybygge. Till nybygget hör ej fiskerätt, utan jag löser fiskekort och fiskar i kronans vatten. Omkring tre kilometer från gården finns det en bra fiskesjö. Där fiskade jag, men så fridlystes den, troligen endast för att lappväsendet byggde en vaktkoja vid sjön. Nu måste jag fiska i avlägsna sjöar. Jag har varit med om att plantera ut fiskyngel i en av dessa. Vi som skött saken anse, att fisken ännu är för liten. och därför vilja vi lämna fisken i fred någon tid till. Men eftersom vi ej ha ensamrätt till fisket i, sjön,.kunna vi ej hindra andra från att fiska bort det yngel, vi utplanterat. Man borde få möjligheter att förbjuda sådant.

Lappfogden Kangas: Persson torde ännu vara medlem av lappbyn och lär där- för ha kvar den rätt att fiska, som ovan odlingsgränsen tillkommer renskötande lapp.

Pä kommunalhuset i Sorsele lördagen den 27 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare samt ytterligare 41 personer, däribland lappfogden Hilding Johansson i Umeå och revir- förvaltaren i Sorsele revir jägmästaren E. G. Nilsson.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för de olika sätt, varpå vattnet delats vid avvittringarna i lappmarken samt om tillkomsten av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

På fråga förklarade de närvarande, att de icke kände till, att någon nedom od- lingsgränsen belägen fastighet vid avvittringarna skulle ha bcrövats vattnet utan- för fastighetens stränder.

Pä vidare frågor uppgåvo de närvarande: Kommunalnämndsordföranden Karl Sahlin i Sorsele: Jag har bott här i 40 år. Såvitt jag vet har varje skifteslag gemensam jakt- och fiskerätt.

William Stenlund i Laisheden: Också jag har en 40-årig erfarenhet av förhål- landena på orten. Jakt och fiske och alltså även fiskevattnen anses såsom gemen- samma nyttigheter för byalagen. Såvitt jag vet har vid avvittringen hemmanen utlagts så, att var by går ned till något fiskevatten. Varje skifteslag har fiskat i sitt vatten utan intrång av delägarna i andra skifteslag. Inom byalagen har vatt- net ej skiftats, utan alla, som äga del i byn, få fiska var som helst i byns vatten. De som ej ha del i byn få lov att lösa fiskekort, om de vilja fiska. Så har det varit ordnat så länge jag minns. —— Mot den bofasta befolkningen i orten begås nu en stor orättvisa, då man tillåter att »en hel del» lägger under sig stora delar av kronans vatten, och de bofasta jagas bort från dessa vatten. Och för varje år disponeras på detta sätt större och större vattenområden. De bofasta ha tidigare till stor del levt på jakt och fiske, men fortsätter utvecklingen i samma takt som under den sista tiden, blir det snart blott hemmansägarna, som kunna kasta ut ett nät. Jag syftar nu på domänstyrelsens och lappväsendets upplåtelser av fiske- rätt. Ortsbefolkningen är fortfarande beroende av fisket. Som ett exempel på hur kronans vatten disponeras kan jag nämna, att jag år 1946 begärde att för nätfiske få arrendera omkring 700 meter av Vindelälven. Det blev avslag, och jag hän- visades att begära rätt att fiska med spö i detta vatten. Men jag har ej tid att stå där och fiska med spö. Jag bor på ett kronotorp men har också del i Örnäs skiftes- lag. Enligt mitt torparkontrakt har jag ej någon fiskerätt, och en Sportfiskeklubb arrenderar alla vatten nära torpet. För att få fiska där är jag hänvisad till att köpa fiskekort av klubben. Enligt min åsikt innebär sportfisket ett stort rov- fiske.

Harald Nilsson i Krulträsk: Jag bor vid Abmoträsket. Där fiskade vi förr även i kronans del av sjön, men nu få vi fiska blott i vår egen del. Jag säger inget om det, fastän det någon gång händer att folk, som löst rätt att fiska i kronans del av sjön, lägger ut nät i vårt vatten. Men i stället händer det väl, att vi lägga ut våra nät i kronans. Vi fiska bl. a. siklöja. Det är klart, att även de som arrendera kronans del av sjön behöva fiska. Här i trakterna är ingen så hårt fästad vid jordbruket att han ej fiskar och måste fiska för husbehov, även om man ej har tid därmed t. ex. under slåttertiden. Men de som arrendera kronovattnet i sjön få endast använda grovmaskiga nät, som siklöjan går igenom, och med de näten få de just ingen fisk. Och så få de blott fiska under den sämsta fisketiden. Varken jag eller någon annan vid Abmoträsk får så mycket, att vi kunna sälja fisk, men en del av oss kunna än så länge fylla vårt husbehov. Och inte lär många andra bönder i trakten heller få fisk över för avsalu. Tiderna äro förändrade. Vid de första bosättningarna här i lappmarken sökte man sig till en god fiskesjö, men

eftersom det numera finns fem, sex gårdar vid sjöar, där fisket visserligen räckte gott och väl till för en gård, då kan ju inte fiskevattnen numera räcka till åt alla. Och så fiska en del utan hänsyn till fisket och framtiden, och de hålla på i samma vatten så länge de kunna få en fisk. Det är inte rätt. Eftersom vattnet är samfällt för byn, förstöra sådana ej blott för sig själva utan även för andra.

Hilmar Hjukström i Lomselenäs: Jag bor vid Juktån. Alla vi bönder fiska så snart vi ha tid och tro, att det lönar sig, men det är snart slut på all fisk. Nu fiskar man med nät, som ha på tok för små maskor, och de taga allt, såväl smått som stort. I min ungdom fanns det »hemskt gott om fisk». Sedan dess har befolk- ningen här i trakterna blivit mycket talrikare. Det har lett till att man fiskat i allt större utsträckning, och då fiskevattnen därigenom blevo sämre, övergick man till mindre och mindre maskstorlek, och den utvecklingen har medfört, att det snart är helt slut på fisket. I Krutträsk har nu bildats en fiskevårdsförening, och vi ha kommit överens om att ej använda för finmaskiga nät. Men en del hålla ej avtalet, och då får man ändå ingen ordning. Felet med fisket är att det fiskas för hårt, och så bör allt fiske förbjudas under lektiderna. Dessutom bör ljustring helt och hållet förbjudas. Nu ljustras det i nästan alla vattenleder.

John Mikaelsson i Tjulträsk: De frågor, som behandlas här, äro så viktiga för oss, att jag rest ner från Ammarnäs för .att få vara med även här. I den övre sockendelen finnes det två olika åsikter om vår fiskerätt. Den ena är att fiske— vattnen äro oskiftadc inom hela avvittringslaget och den andra, att vi ha fiske- rätt endast i byns vatten. För min del tror jag, att vi blott ha fiskerätt inom byns rågångar och ej i andra vatten. Utvecklingen har gått ofantligt framåt. Vi äro ej längre lika beroende av fisket som förr. Knappast någon säljer fisk, men nog behöva vi väl i rätt stor utsträckning fiska till husbehov. — Man förvånar sig många gånger över skiftesläggningen vid avvittringen. Nära oss ha vi Stora och Lilla Tjulträsk, och åtminstone Stora Tjulträsk insynades för min morfar, som anlade Tjulträsksby. Sjön ligger ovan barrskogsgränsen, och förmodligen därför lades vid avvittringen byns skiften längre ned, så att byn gick miste om fiske- rätten i sjön. Nu ha vi där fiskerätt blott utanför en del ströängar. Rätteligen bor- de väl sjön ha tillagts Tjulträsks by.

På fråga vitsordade de närvarande ortsborna, att'husbchovsfisket fortfarande vore av stor betydelse i Sorsele socken.

Hjukström: Det räcker ej med våra egna vatten, utan vi behöva alla fiska även i kronans vatten. Men allt fiske i kronans vatten bör »gå under kontroll» så att det ej blir rovfiske. Vi opponera oss ej så mycket mot .att vi ej få fiska i krono— vattnen utan tillstånd, men mot att vi ej få tillstånd därtill.

Jägmästaren Nilsson: Den sista uppgiften är oriktig. Jag har själv varit med om att i olika former arrendera ut en mängd kronovatten. Enligt min uppfattning är det fortfarande absolut nödvändigt, att ortsbefolkningen får möjlighet att fiska i kronans vatten, men någon ensamrätt till vattnen bör den ej få. Även rikets övriga medborgare böra kunna få tillstånd att fiska i kronovattnen. I stort sett vill ortsbefolkningen komma åt att fiska med not, nät och andra redskap, som ge stort resultat med ringa arbete. I den omfattning, det skäligen låter sig göra, försöker jag tillmötesgå det önskemålet. I år har jag därför utarbetat en plan för ordnandet av fisket i revirets vatten, och den planen har godkänts av domän- styrelsen. I den planen har jag försökt taga hänsyn såväl till ortsbefolkningens som Sportfiskarnas intressen. Det vore absolut säkert olyckligt, att utan fortlö- pande kontroll överlämna större delen av kronans vatten till ortsbefolkningen. Det skulle på många håll medföra ett rovfiske utan tanke på framtiden. Nej, man bör upplåta fiskerätt åt ortsbefolkningen, men under kontroll. Fiskeavgifterna kunna gärna vara måttliga och gå till bevakning och fiskevård. Vi ha tagit en krona för nät och år upptill tio nät, och den som vill ha flera nät får för det överskjutande antalet betala dubbel avgift. När man fiskar med mer än tio nät,

sker det vanligen för avsalu. Vi tillåta naturligtvis ej, att man fiskar i ett vatten med hur många nät som helst, utan vi begränsa antalet nät enligt vad vattnet tål enligt en sakkunnig utredning. Intill det sålunda fastställda maximiantalet nät får var och en arrendera fiskerätt i tur och ordning, allteftersom ansökningarna inkomma, och den som ej kan få rätt att lägga ut nät i det vattnet hänvisas till ett annat. Inom reviret finns det gott om fiskevatten, och få vi hållas ett slag och bedriva fiskevård, komma vattnen att räcka till husbehovsfiske även om befolk- ningen tillväxer. I stort sett respekterar befolkningen kronans fiskerätt. Den enda verkliga missuppfattningen har varit, att man, när en bys vatten gränsar till kronans, ofta ansett vattnet oskiftat och gemensamt för kronan och byn. Men nu- mera veta nog de flesta även hur det förhåller sig i sådana fall.

Härefter ingav Nilsson en handling, innehållande den av honom angivna planen för fiskets ordnande inom Sorsele revir.

Handlingen omhändertogs av utredningsmannen. Arvid ErikSSOn i Siksele: Jag instämmer med jägmästaren. Fiskevattnen ha hit- tills blivit för hårt åtgångna. Nilsson har försökt ordna fisket, och det är verkligt lyckligt. Fisket bör ej bli fritt för ortsborna, för då skulle alla vatten bli ut- fiskade.

Hjakström: Vi ha i vart fall cj fått arrendera de fiskevatten, som ligga när— mast.

Jägmästaren Nilsson: Det är ett specialfall. Ingen får fiska i de vattnen. Harald Nilsson: Jag vill inte säga, att det vore lyckligt, om man finge fiska fritt i kronans vatten, för det bör nog vara kontroll, så att något rovfiske ej sker. Men bönderna borde utan avgift få fiska till husbehov i vatten, som gränsa till byns. Man kunde tänka sig att detta ordnades så, att revirförvaltaren anvisade dem ett lämpligt område av angränsande kronovatten.

Knut Stenlund i Lomselenäs: Då Hjukström talade om ett vatten, som vi ej få arrendera, åsyftade han en omkring fyra kilometer lång sträcka av Juktån. Fiske- riföreningen i Lomselenäs har fiskerätten i vattnet utanför den norra stranden av älven, och vi ville arrendera vattnet utanför den södra älvstranden, men vi fick det ej. Vi sälja fiskekort åt alla som vilja fiska i våra vatten.

Arvid Eriksson: Det är bara nyttigt, om något fiske ej sker i kronans del av vattnet, och det är inte minst till nytta för lomseleborna. Ibland böra fiskevatten få vila helt och hållet, och revirförvaltarens ståndpunkt i frågan är väl motiverad ur fiskevårdssynpunkt. — I anledning av vad Knut Stenlund sade så kan man påpeka, att avgifterna för husbehovsfiske i kronans vatten äro så låga, att de ej spela någon roll alls.

Mikaelsson: Det förefaller mig som om den plan, jägmästaren upprättat för fiskets bedrivande, vore bra. Ovan odlingsgränsen skötas ju kronans vatten av lappväsendet, och där få vi ej tillstånd att fiska med mer än tio nät. Vanligen har man ej samma sommar tid att resa flera gånger till en fiskesjö, och då äro tio nät kanske i lägsta laget. Man borde därför ovan odlingsgränsen införa samma be- stämmelser som i den av jägmästaren upprättade planen. Ovan odlingsgränsen kunna vi aldrig helt klara oss utan hjälp av fiske, och fiskbeståndet i åtminstone Stora Tjulträsk tål ett större nätantal än det nu tillåtna.

Harald Nilsson: Det räcker med tio nät. Man skall spara på fisken, och med tio nät kan man fånga sitt husbehov. Får man arrendera rätt att lägga ut hur många nät som helst, leder det lätt till rovfiske.

L. L. Julin i Sorsele: I pressen har man nyss läst, att en del lappar bedriva rov— fiske i vissa fjällsjöar i Norrbotten och att deras fångster med flygmaskin forslas till Stockholm. Samma sak kan ett annat år hända här i socknen, och då bli de bofasta lidande genom att sjöarna utfi'skas. Med hänsyn till vad som förekommit behövs det bestämmelser för att begränsa lapparnas fiskerätt.

På fråga förklarade sig samtliga närvarande ortsbor ense om, att fisket i kro-

nans vatten icke borde bli fritt för alla ortsbor utan att någon ordning måste råda samt att fiskerättsupplåtelserna borde ske genom myndigheternas försorg.

På frågor i vad mån den del av ortsbefolkningen, som icke är fastighetsägare, vore i behov av fiskerätt anförde Hjukström: Även den kategorin behöver fiske- rätt, men för ingenting får den ej taga bort fisken. Icke-jordägare böra erlägga en viss avgift, som bör gå till vård av fiskbeståndet. Det sköts nu för dåligt. Och så behövs det bestämmelser till skydd för småfisken.

Jägmästaren Nilsson: Nu ha vi redan en del inkomster på upplåtelser av fiske- rätt, och huvuddelen av inkomsterna gå till fiskevård. Vi ha också en plan att med inplantering bättra på fiskbeståndet. Vi planera alltså ej blott negativa utan även positiva åtgärder för att vårda fiskevattnen.

William Stenlund: Varje människa bör efter särskild ansökan få tillstånd att fiska. Men det är fel, att en del sammanslutningar —- kanske rentav hemmahö— rande i södra Sverige! — få med ensamrätt hyra milslånga vattendrag här i socknen. Några medlemmar fiska kanske några dagar om året i de vattnen, och i övrigt får ingen fiska där. Sådana upplåtelser inkräkta för mycket på orts- befolkningens behov.

Elis Johansson i Sorsele: Jag instämmer med William Stenlund. Det hyrs ut för mycket vatten åt en del. I fjol somras for jag för att fiska i vatten, i vilka jag har del. Jag stannade bilen, där vägen tog slut, och fortsatte sedan till fots. Se— nare polisanmäldes jag för att jag med mina fiskredskap gått över ett område, som arrenderas av en förening av sportfiskare söderifrån. Stora vatten ha med ensamrätt uthyrts till en förening i Umeå och till ett stort bolag.

Lappfogden Johansson: Elis Johansson åsyftar vissa vatten ovan odlingsgrän- sen. Det ena arrenderas av en förening i Umeå med 20—30 medlemmar. I somras voro fem, sex medlemmar där och fiskade, och det är bara nyttigt, om ett vatten på det viset får vila ett slag. Det andra vattnet har Mo och Domsjö Aktiebolag arrenderat åt sina tjänstemän. Där låg det till så, att bolaget först arrenderat halva strömmen av allmänningen, och då fick bolaget arrendera den andra hälf— ten av kronan. Men i intetdera fallet har vattnet utarrenderats med ensamrätt, utan i båda kontrakten ha vi gjort förbehåll om rätt att upplåta fiske åt orts— befolkningen. — Vad Elis Johansson uppgivit om att han blivit polisanmäld kan väl ej inverka på sakfrågan. Låg det till som han uppger, blir det knappast något åtal. '

Elis Johansson: Vid båda vattnen finns det anslag överallt, och enligt anslagen förbjudes allt fiske. För övrigt tror jag ej att allmänningen uthyrt sin del av strömmen till Mo och Domsjö.

-Urdföranden i styrelsen för Sorsele övre allmänningsskog Arne Gustafsson: Bo- lagets framställning om att få arrendera vattnet avslogs av allmänningsstyrelsen. men eftersom bolaget är delägare i allmänningen, kan styrelsen ej förhindra, att bolagets tjänstemän fiska även i allmänningens del av strömmen.

På lappväsendets lokal i Ammarnäs måndagen den 29 september 1947.

Närvarande: utredningsmannen och undertecknad sekreterare ävensom ytterliga— re 81 personer, däribland landsfiskalen Karl Wikberg i Sorsele och lappfogden Hilding Johansson i Umeå.

Det antecknades, att samtliga _— utom de närvarande tjänstemännen _ vorc hemmahörande ovan odlingsgränsen.

Sedan utredningsmannen i korthet redogjort för huru vattenområdena vid av- vittringarna fördelades ovan odlingsgränsen samt för tillkomsten av 1926 års lag

om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, anförde de närva- rande i anslutning till frågor: -

Johan Mikaelsson i Tjulträsk: Hittills har byalagets vatten bydelägarna emellan ansetts oskiftat, och bydelägarna ha alltså fiskat var som helst i byalagets vatten. I viss utsträckning ha vi fiskat även i andra byars vatten, förmodligen därför att man ej vetat, att man ej har rätt därtill. Här i trakten finns det två åsikter om hur förrättningsmännen gjorde med vattnet vid avvittringarna. Den ena är att fiskevattnen äro samfällda för hela avvittringslaget, och den andra att vattnen äro delade skifteslagen emellan men samfällda inom skifteslagen, det vill i all- mänhet säga byalagen. De gamla, som voro med på avvittringssammanträdena, hade den uppfattningen, att fiske, jakt och mulbete skulle vara gemensamma för hela avvittringslaget, men antagligen hade de missuppfattat förrättningsmännen. Då jag först hörde talas om den ståndpunkten, fann jag den orimlig, och jag in- ser, att det måste vara så, att vattnet delats byalagen emellan. Men det är ett faktum, att det åtminstone tidigare varit en allmän uppfattning att fiskevattnen varit samfällda för hela avvittringslaget.

J. O. Nilsson i Tjulträsk: En del ha nog insett, att även vattnen delats, men de ha av de övriga ansetts vara dumma.

De närvarande förklarade enstämmigt på fråga, att man i trakten fiskade som om vattnet bydelägarna emellan vore oskiftat. Om en by hade del i ett vatten, fiskade man i hela vattnet, oavsett om även andra byar hade del däri.

Ludvig Andersson i Ammarnäs: En delägare i byn Bertejaur fick vid avvitt— ringen sjön Bertejaur insynad för hemmanets räkning. Men inte lär hela byalaget anse sig ha fiskerätt där. Det pågår nu en process om i vilken omfattning veder- börande hemmansägare har fiskerätt i sjön, om det blott är i en del av eller i hela sjön.

Flera av de närvarande: Hemmansägaren har blott några ströängar vid sjön och processen gäller nu, om han har fiskerätt annat än utanför ströängarna. Några andra än de, som ha ströängar vid sjön, fiska ej där utan tillstånd.

K. E. Wennberg i Kraddsele: Vi hävda, att fiskevattnen äro gemensamma för hela avvittringslaget. Eljest skulle en del fastigheter helt och hållet sakna fiske- vatten, och det vore en kolossal orättvisa.

J. O. Nilsson: Det är ju numera utrett, att vi ha rätt att fiska i vattnet utanför våra vid indragningen kvarlämnade ströängar. Men hur är det med fiskerätten vid de ströängar, som indragits till kronan? Äger den tidigare ägaren av strö— ängen fiskerätt där? Vid anläggningen av de olika hemmanen insynades många gånger fiskevattnet utanför ströängarna för hemmanens räkning. Trots det fingo vi vid ströängsindragningen ej någon kompensation för dessa fiskevatten, och därför måste vi utgå från att vi fortfarande äga dem. Eljest skulle vi ej ha gått med på att ängarna indrogos, och i så fall böra vi få återköpa ströängarna. Även om det nu är goda tider, blir fisket ytterligt viktigt för oss, om det åter blir sämre tider.

Erik JohanssOn i Ammarnäs: För mig drogs det in ganska många ströängar, bl. a. några vid Bertejaur. Jag vill nu lösa igen dem, för jag skulle aldrig ha sålt dem, om jag vetat, att min rätt att fiska i det utanför ängarna liggande vatt- net därigenom skulle gå förlorad.

Ture Fransson i Kraddsele: Här i socknen ha vid avvittringen en hel del utmål avsatts för kronans räkning. Kronan låter sälja fiskekort, som berättiga till fiske i vattnet utanför utmålen. Men turisterna, som köpa sådana fiskekort, hålla ej alls reda på var de ha och var de inte ha fiskerätt, och de fiska i stället ofta i byavattnen. Vem skall sköta om bevakningen så att sådant ej sker? Det vöre bäst att helt och hållet bli av med dessa kortfiskare.

Lappfogden Johansson: Utmålen ligga under vattenfallsstyrelsens förvaltning, men enligt ett Kungl. brev 1928 har det uppdragits åt länsstyrelsen att i anslut- ning till bestämmelserna i renbeteslagen utarrendera fisket vid utmålen.

Emil Eriksson i Kraddsele: Utmålen äro ej fiskrika, och det är riktigt att turis- terna ofta -ej veta, var de ligga, utan i stället fiska i enskilt vatten. Det bästa vore, att rätten till fiske ej följde med utmålen utan tillades de angränsande fastighe- terna. _— En annan sak, som väcker ont blod, är att många, hemmahörande i av- lägsna orter, ha köpt små hemmansandelar här, och sedan fiska de obehindrat i avvittringslagets alla vatten.

Landsfiskalen Wikberg: Om turisterna utan tillstånd fiska i enskilt vatten, kan man ju ange dem till åtal. På de tretton år jag tjänstgjort i distriktet har emeller- tid någon sådan angivelse ej gjorts. Jag tror ej heller, att de, som köpt små skat- tetal här uppe, anse sig ha fiskerätt inom hela avvittringslaget —— den uppfatt- ningen är inte alls så allmän — men däremot lära de ha fiskerätt i hela byalagets vatten, och det är illa nog.

Martin Lundmark i Sorsele: Dessutom ha de fiskerätt i allmänningens vatten. Mikaelsson: Det är rätt många, som ovan odlingsgränsen köpt sådana där obe- tydliga skattetal. De ha köpt dem enbart för att de skola fiska i byns och allmän- ningens vatten. De slå sig ihop en hel mängd, och det har gått så långt, att det varit billigare att köpa en fastighetsandel än ett fiskekort. Och det olyckliga är, att just den där uppfattningen, att fiskevattnet inom avvittringslaget är oskiftat, åstadkommit, att ingen bestämt vågat ingripa, då de fiskat i andra byars vatten.

Lapptillsyningsmannen Gunnar Grundström i Ammarnäs: Kronoutmålen äro ganska begränsade, men gränserna äro så otydliga, att man ej riktigt vet, var de gå. Detta försvårar bevakningen och leder till olägenheter för ortsbefolkningen. Kronan borde låta markera gränserna bättre.

Lappfogden Johansson: Detta beror på att rågångarna med tiden vuxit igen. Jag har för en tid sedan begärt, att de ånyo skola huggas upp, men det har ej ännu skett. Det oaktat är det ej så svårt att återfinna områdena på marken, som det göres gällande, och vi ha kartor, dårå de äro inlagda.

K. E. Wennberg: Man kan ha ett mycket begränsat område i ett vatten och ändå fiska ut hela vattnet. Den verkan har fiske vid utmålen, och därför bör fisket där ej utarrenderas.

Lappfogden Johansson: Vid utmålen tillåta vi blott fiske med enkelt drag och med fluga. T. 0. m. fiske med utter är förbjudet. Vi upplåta fisket där för att till- mötesgå turisterna, och i viss mån ha vi i det avseendet följt fiskevattensutred- ningens år 1939 avgivna förslag. Jag tror ej att fisket i angränsande vatten skadas av fisket vid utmålen.

Sixten Lriksson i Kraddsele: Sportfiskarna ha de mest förödande fiskeredska- pen. De fånga för mycket småfisk, och även om de sedan släppa ut den i vattnet, har den skadats så svårt, att den snart dör. Allt krokfiske bör förbjudas, och en- dast nätfiske bör vara tillåtet.

Aslak Partapuoli i Ammarnäs instämde med Sixten Eriksson. Israel Jonsson: Det finns lag på att vi ej få använda hur finmaskiga nät som helst, och därför fånga vi ej så mycket småfisk. Men för krokfiskarna är ingen fiskstorlek fredad, hur liten den än är. Bort med krokfisket!

Nomaden Sivert Andersson i Rans lappby: Rödingen stiger på sommaren från sjöarna upp i fjällbäckarna och är lättfångad där. Under den tiden fiska sport- fiskarna och fånga även vsmåfisken i bäckarna. Detta gör stor skada, och jag skulle därför vilja, att ett erforderligt antal fisketillsyningsmän tillsattes för att övervaka, att något rovfiske ej sker i fjällbäckar och fjällsjöar.

Ludvig Andersson: Ingen bevakning kan bli effektiv, så stora områden som det här gäller.

Harry Johansson i övre Sandsele: Jag anser, att även Sportfiskarna böra ha möjlighet att fiska, men det bör tillses, att de ej så ofta som nu taga fel på var de ha rätt att fiska. Och då kronan får in pengar på försäljning av fiskekort, borde kronan använda de pengarna till fiskevård. Fiskodling bör ske även i älvar och sjöar i skogslandet och ej som nu allenast i fjällvattnen.

Lappfogden Johansson: För några år sedan gjorde jag en undersökning, som visade att lappväsendets utgifter för bevakning av fiskevattnen och fiskodling voro lika stora som de inkomster, vi hade på fiskekorten. Det inflyter ej så stora belopp på fiskerättsupplåtelser. Det beror på att vi äro billiga mot ortsbefolkning- en. Skulle vi tillämpa hårdare metoder, kunde vi få in mycket pengar, men det vilja vi inte göra. —- Här i Ammarnäs har ju lappväsendet en fiskodlingsanstalt, och där odla vi huvudsakligen röding och laxöring. Det finns tills vidare nog med fisk i de vatten, däri lapparna fiska, och vi plantera därför ut fisk nästan enbart i vatten, däri ortsbefolkningen fiskar.

Gunnar Grundström: Fiskodlingsanstalten är delvis uthyrd till Norrländska Kraftverken, och Kraftverken odla laxyngel, varav hundratusentals redan ha ut- planterats i Vindelälven.

Emil Eriksson: Vi ha ingen nytta av att det utplanteras lax. Redan efter ett par år utvandrar laxynglet, och det är osäkert, om det återvänder bit upp. Här fångas ingen lax. Plantera i stället ut laxöring, röding, sik och harrl

Mikaelsson: Vi ha nu fått klart för oss, var vi ha och var vi ej ha rätt att fiska. Vi veta nu också att den ena byn har mera fiskevatten än den andra. Tjulträsk är misslottat. Vi ha endast fiskerätt utanför några ströängar vid Stora och Lilla Tjulträsk samt utanför ett smalt skifte vid Gautsträsk. Behovet av husbehovsfiske är ännu stort, om ock ej lika stort som förr. Vid en lågkonjunktur måste fisket bli av avgörande betydelse. Visserligen kunna vi få arrendera fiskevatten av kro- nan, men det kostar pengar. Å byns vägnar anhåller jag därför, att Kungl. Maj:t behjärtar vårt svåra läge och medger, att byn avgiftsfritt får fiska i hela Stora och Lilla Tjulträsk, i vilka vatten våra förfäder haft fiskerätt.

På fråga om de närvarande ortsborna även nuförtiden brukade utan tillstånd fiska i kronans vatten, förklarades det samstämmigt, att man numera allmänt sökte tillstånd, innan man fiskade i kronans vatten.

Johan Berglund i Bertejaur: Som någon förut nämnt pågår det en process om frågan, huruvida vi bertejaurbor ha fiskerätt i hela sjön Bertejaur eller ej. För min del har jag ansett, att vi blott ha fiskerätt utanför våra ströängar. Vi ha i öv- rigt mycket små fiskevatten. Därför anhåller jag, att vi få rätt att avgiftsfritt fiska i hela sjön Bertejaur.

Albert Eriksson i Djupfors: Jag tror, att det har ingåtts en överenskommelse om gemensam jakt- och fiskerätt samt gemensamt mulbete för hela avvittringsla- get, och den överenskommelsen torde ha träffats då avvittringen började. I den mån vi genom avvittringen förlorat de rättigheter, vi dessförinnan hade, har det skett till följd av att vi ej hade förstånd att överklaga avvittringsutslagen Är det nu så, att vi blott ha fiskerätt i byalagens vatten, då ha vi för små vatten och böra få större. Vi ha tidigare haft det svårt att draga oss fram, och de tiderna kunna komma igen.

Wennberg: Vi kraddselebor yrka att få rätt att fiska i Suodsträsk (Suotssjön) och tjärnarna däromkring samt i Sandträsk, och detta avgiftsfritt ej blott för hemmansägarna utan för alla, som bo i byn.

Edmund Grundström iNabbnäs: Nabbnäsborna vilja ha rätt att avgiftsfritt fiska i Bissau.

Lars Hellberg i Storsjön: Jag har också tillhört dem som trott, att fiskevatt- nen inom avvittringslaget varit oskiftade. I Storvindeln fiska vi strandägare ge- mensamt överallt, och det har hittills gått bra. Jag skulle vilja ha det så också i fortsättningen. På en del ställen äro stränderna för djupa, och där får man ingen f_isk, men på andra ställen finns det goda fiskeplatser. Därför skulle det vara orättvist, om var och en blott finge fiska utanför sin strand. —— Även i trak- terna alldeles ovan odlingsgränsen behövs det skärpt fiskebevakning.

J. 0. Nilsson: Vi tycka inte om att det skall springa omkring jakt- och fisketill- syningsmän, men nu har det gått så långt, att vi nog måste begära att få sådana.

Vi äro myndigheterna tacksamma, för att stränderna vid de bästa fiskevattnen vid avvittringen tilldelades enskilda, men Sportfiskarna respektera ej vår rätt till vattnet, de fiska ej där de ha tillstånd att göra det utan fylla sina medförda kag— gar i de bästa vatten de få tag på, och det är våra.

Lappfogden Johansson: På fiskekorten anges det tydligt, i vilka vatten veder- börande får fiska. Dessa vatten ligga i allmänhet nära landsvägarna och på andra lättillgängliga ställen. Fiskekort kan en turist lösa utan vidare. Efter särskild an- sökan kan han få ett speciellt tillstånd till fiske i andra vatten, men även dessa tillstånd utfärdas skriftligt och upptaga noggrant, vilken rätt de medföra och vilka vatten de avse.

Set Slrömgren i Ammarnäs: Här ha talesmän för olika byar begärt att avgifts— fritt få använda vissa kronovatten. Skola vi en gång helt hålla oss inom skiftes- lagets gränser, då få även vi ammarnäsbor mycket små fiskevatten. Vi behöva därför också få någon fiskesjö.

Wennberg: Jag vill bara tillägga, att vi vilja få ensamrätt till fisket i de sjöar, vi angivit. Utom byborna böra endast nomaderna få fiska där.

Anton Persson i Kraddsele: Turisterna fiska hela sommaren, medan vi ha tid att göra det blott en och annan dag. Det kommer massor av turister, som rov- fiska och fylla medhavda kaggar med fisk. De fånga mycket mer fisk än vi göra. Även jag anser, att fiske med krok bör förbjudas. Och någon fiskerätt bör ej upplåtas åt turisterna i de vatten, som ortsbefolkningen använder.

Rickard Rhenman i Ammarnäs: Det är fel att beteckna Sportfiskarna som rov— fiskare. De flesta av turisterna draga blott upp en och annan fisk, och man får därför ej beskylla majoriteten av dem för vad ett fåtal gör. De sportfiskare, som från andra håll söka sig hit upp, tillföra trakten mycket pengar och främja dess utveckling.

Emil Eriksson: Jag har själv sett turister draga upp småharr, som de sedan kastat på stränderna för kråkor och korpar. De vilja bli av med harren och i stället få laxöring. Och inte respektera de ens enskilda vatten.

Sixten Eriksson: Först om vi få bort turisterna från utmålen, kan det bli någon ordning på fisket, och först då lönar det sig att börja odla fisk.

Flera instämde i att fiske vid utmålen borde förbjudas. På särskild fråga förklarade de närvarande enhälligt, att de icke önskade ett förbud mot sportfiske (turistfiske) i socknen.

Rhenman: Här skylla vi på att turisterna endast draga upp småfisken. Men till mitt pensionat har jag av ammarnäsbor köpt fisk, fångad med nät eller not, och den har många gånger varit så liten, att man skäms. Man skall inte bara skylla på turisterna, för bland ortsbefolkningen finns det många rovfiskare.

Martin Lundmark: I Storvindeln fiskar man siklöja med finmaskiga notar. Det är också rovfiske, för noten tager ej blott siklöja utan även sikyngel.

Anders Larsson i Falträsk: Jag har en fjällägenhet och har blivit anvisad två fiskesjöar. Men nu säljs det så mycket fiskekort, som berättiga till fiske i de sjö- arna, att de hålla på att fiskas ut.

På fråga om de i trakten boende icke—jordägarna vore i behov av fiskerätt, sva- svarade de närvarande enhälligt ja.

.»llbert Eriksson tillade: Det bör vara så att alla, som bygga och bo i trakten, få samma rätt att fiska som hemmansägarna ha. Många gånger ha de, som sakna egen jord, minst lika stort behov av husbehovsfisk som jordägarna.

Aslak Partapuoli i Ammarnäs: De samer, som övergett renskötseln, ha nu ingen fiskerätt alls. De böra återfå sin gamla rätt att fiska i alla vatten ovan odlings- gränsen.

På Folkets hus i Storuman onsdagen den 1 oktober 1947.

Närvarande: utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterli- gare 62 personer, däriblaud lappfogden Hilding Johansson i Umeå, revirförvaltaren i Västra Stensele revir, jägmästaren S. Grenholm i Storuman, och i Östra Stensele revir, jägmästaren C. A. Borgstrand i Stensele, samt landsfiskalen Ivar Huss i Storuman.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för hur vattenområdena i lappmarker- na vid avvittringarua fördelats mellan hemmansägarna och kronan samt för till- komsten av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

Härefter uppgåvo de närvarande i anslutning till frågor: Georg Stenvall i Storuman: Vi anse oss ha vattenrätt enligt 12 kap. 4 & jorda— balken utanför våra stränder. Inte är det längre så som det var före avvittningen. En del fiskevatten äro nu delade mellan kronan och enskilda. Ur fiskevårdssyn— punkt vore det önskvärt, att kronans del i sådana vatten överlåtes åt de enskilda strandägarna.

Martin Stenvall i Storuman: Det är ingen tvekan om i vilken utsträckning vi ha fiskerätt. På lagaskifteskartorna har det utdragits tydliga gränser i vattnet.

Artur Johansson ilGardsjönäs: Ortsbefolkningen trodde en mängd år efter av- vittringen, att den fortfarande hade fri fiskerätt, men på de tio—femton senaste åren har man genom flera åtal och fällande domar ganska allmänt fått klart för sig, att man ej har rätt att utan tillstånd fiska i kronans vatten. Vi här i Stensele socken kunna ej klara oss utan husbehovsfiske. Enbart på jordbruk föder ej ett hemman i lappmarken sin man. Nu ha vi ett tag haft goda tider och bra arbets- inkomster, men blir det sämre tider, behöva vi ha fisket att falla tillbaka på, helst som skogarna äro hårt beskattade Och skogsbruket därför snart kommer att be- reda färre arbetstillfällen. Ju högre upp man kommer mot fjällen, desto mer är man beroende av fisket. I Tärna händer det, att t. o. m. potatisskörden slår fel.

Flera instämde i vad Artur Johansson anfört och framhöllo, att det i dessa trak- ter vore nödvändigt, att man hade tillgång till husbehovsfiske.

På särskilda frågor förklarade de närvarande ortsborna enstämmigt dels att deras egna fiskevatten ej vore så stora, att man därifrån kunde få den behövliga kvantiteten husbehovsfisk, dels ock att vattnet vore oskiftat inom byalagen.

Georg Stenvall: Inom Stensele och Luspens skifteslag delades vattnet vid laga skiftet, men fisket avsattes såsom en samfällighet.

Robert Granberg i Nysele: I Skarvsjöbys skifteslag gjorde man på samma sätt. I övrigt kände ingen till att vattnet inom ett skifteslag delats. J. W. Johansson i Umnäs: År 1915 höllos slutsammanträdena vid avvittringen, och då bevakades kronans rätt av kammaradvokatfiskaleu von Schultzenheim. Han yrkade bl. a., att alla strömfall skulle förbehållas kronan. Det blev då också tal om fisket. Schultzenheim sade, att fisket skulle vara såsom förut och att be- folkningen skulle bibehållas vid de tidigare rättigheterna. Först då avvittningen redan fastställts, insågo hemmansägarna, att de det oaktat förlorat sina tidigare fiskerättigheter. —— Avvittringen ovan odlingsgränsen skedde senare än nedom, och under mellantiden hade man fått upp ögonen för strömfallens värde. Därför förbehöll sig kronan mycket mera strömfall ovan än nedom odlingsgränsen. Det blev så, att många hemman av utmålen avskuros från vatten, så t. ex. Umnäs och Slussfors byar, bortsett från att de möjligen fingo vissa båtplatser och små spak- vatten. Detta har lett till att många, som varit beroende av husbehovsfisket, dri— vits att bliva lagbrytare och utan tillstånd fiskat i kronans vatten. Då de blivit 15—507932.

fast, ha de fått böta och ha blivit av med fiskredskapen. Det är ej tillfredsstäl- lande. Ingen säger något om att kronan tog utmålen och strömfallen, men de nu- dantogos för att tillgodose behovet av elektrisk kraft och ej för andra ändamål. Ortsbefolkningen borde ha fått behålla fiskerätten utanför utmålen till dess ström- fallen utbyggdes. Även en del skogsmark följde med utmålen, och det kan vara tveksamt om det var rätt. Inom byarna böra fiskevattnen vara gemensamma så att varje by, som nu, fiskar i sitt vatten. En mil av Umeälven kan vara oduglig för fiske, och den nästa milen kan vara utmärkt. Därför bör fisket ej skiftas in— om byarna. De fiskevatten, som tillhöra allmänningen, äro dåliga. På en del håll äger allmänningen den ena stranden vid ett vatten, medan kronan äger den andra, och i sådana fall ogilla vi, att kronan utarrenderar vattnet vid sin strand till sportfiskare. _

O. F. Johansson i Slussfors: Ovan odlingsgränsen är fisket fortfarande absolut nödvändigt för ortsbefolkningen. Beskäres fiskerätten ytterligare, medför det fara för avfolkning av trakten.

Jägmästaren Grenholm: Domänverket har under sin förvaltning av kronans vat- ten så gott vi kunnat tillvaratagit ortsbefolkningens intressen. Ortsbor kunna nu arrendera husbehovsfiske för fem kronor om året, och för rätt att fiska yrkesmäs- sigt, vilket några få personer göra, betalar man 50 kronor om året.. Kronan odlar i stor omfattning fisk och försöker att genom inplantering förbättra fiskevattnen, icke minst sjöar, vid vilka även hemmansägare äga strand. Jag vet, att man på sina håll är missbelåten över att vi ej utarrendera vissa fiskevatten eller ej upp- låta fiskerätt i dem. Vår ståndpunkt beror på att vi odlat fisk i vattnen och vilja se resultat av våra åtgärder, innan vi tillåta fiske i dessa vatten. Vid ett strömfall äger kronan den ena stranden och en del byamän den andra. Vi ha överenskom- mit, att för 200 kronor om året utarrendera fisket i strömfallet till en sportfiske- klubb, fastän vi när som helst kunna få 1 000 kronor om året för fiskevattnet. Vi arrendera ut det så billigt enbart för att vi vilja främja fiskevården, och nu fiskas det mycket litet i detta vatten.

Pastor Viktor Svedberg i Umnäs: Jag har bott här uppe i tre år, så jag känner förhållandena väl. Jag har hört många samtal om fisket och om befolkningens bekymmer för fisket. Ortsbefolkningen bör få laglig rätt att fiska utanför kronans utmål och »bör få samma möjligheter att skaffa sig tillskott genom jakt och fiske som de första nybyggarna». Jag anser det oriktigt, att ortsbefolkningen ej får fiska utan att köpa fiskekort. Jag anser också, att rågränserna ej böra gälla en- skilda emellan i vatten. Livsbetingelserna här uppe äro så oerhört olika mot- i längre ned belägna trakter, och klimatet kan man ej förändra.

Anmodad att närmare precisera sina yrkanden anförde pastor Svedberg: Jag yrkar, att fisket vid utmålen bör tillkomma de jordbruksfastigheter, vars ägare av gammalt fiskat där, samt att fisket — men ej rätten i övrigt till vattnet — skall vara gemensamt för alla fastighetsägare ovan odlingsgränsen.

Artur Johansson: Fastighetsägarna ovan odlingsgränsen ha kommit i en viss sär- ställning därigenom, att de vid avvittringen fingo så litet jord. Hälften av deras mark avsattes nämligen till allmänning. Därigenom ha de också fått så små vat- tenområden. Hade man vid tiden för avvittringen haft klart för sig alla följder av att allmänningarna tillkomme, hade man nog bättre tillvaratagit sin rätt. —- I sjöar, vars stränder ägas av kronan och enskilda, böra de enskilda strandägarna få rätt att avgiftsfritt fiska även i kronans del av vattnet. I övrigt bör kronans rätt till sådant vatten bibehållas. Mitt förslag innebär alltså, att vattnet skulle an- ses samfällt för kronan och de enskilda strandägarna. _— De fastighetsägare, som ej ha några stränder, böra också få möjlighet att tillgodose sitt behov av fiske.

E. A. Karlss0n i Blekfja'll: Jag tillhör dem, som helt sakna fiskevatten. Vi äro många, och nu klara vi oss genom att söka tillstånd att fiska i kronans vatten. Det har gått bra hittills, men man vet aldrig hur det kan gå i fortsättningen. De

sista åren har man ej alltid fått tillstånd att fiska i de sjöar, ansökningen gällt. Och så ha rättigheterna också begränsats så, att man ej får använda hur många nät man vill. Därför vilja vi nu ha fritt fiske i de sjöar, vari vi tidigare sökt och fått tillstånd till fiske.

O. F. Johansson: Det händer, att man söker tillstånd att fiska i en viss sjö men inte får det. Det visar sig sedan, att avslaget beror på att fisketillsyningsmannen avstyrker alla ansökningar, som avse den sjön _— under uppgift att det sker ur fiskevårdssynpunkt —— men att han själv får tillstånd att fiska i sjön och gör det för fullt. —— I sjöar, som ägas av kronan och enskilda gemensamt, kan kronan upplåta fiskerätt åt så många i sin del av sjön, att hela sjön utfiskas och orts— befolkningens intressen bli lidande.

Lappfogden Johansson: De vanliga anledningarna till att ansökningar om fiske.L tillstånd avslås äro antingen, att det redan finns för många, som fiska i det vattnet, eller att inplantering av fisk ägt rum och att man vill spara fisken tills den blivit lekmogen. Fisketillsyningsmännen få, även de, blott fiska till husbehov och även i övrigt på samma villkor som den övriga ortsbefolkningen. 0. F. Johansson torde syfta på en viss tillsyningsman, som missbrukade sin ställning, men han vet nog också, att vederbörande blev avskedad.

Jägmästaren Grenholm: Det är fel att tala om att områdestilldelningen påver— kades av att viss avsättning ägde rum till allmänningen. Delägarna ha ju nämligen rätt att fiska även i allmänningens vatten. Det är nonsens att tala om en helt fri fiskerätt för alla fastighetsägare ovan odlingsgränsen. Varför skola då endast fas— tighetsägarna ha den rätten? Hur många år dröjer det, innan all fisk ovan odlings— gränsen då är utrotad? De nuvarande fiskeavgifterna äro så låga, att en enda fiske- tur ger många gånger mer än en årsavgift. Då jag kom hit, var det inte ovanligt, att man fiskade sin husbehovsfisk med två nät, och de räckte till, men ju mer tillgången på fisk minskar, desto fler nät vill man ha, och desto finmaskigare böra näten vara. Under sådana förhållanden är det inte så underligt, om det blir sämre tillgång på fisk. '

E. A. Karlsson: Man har inte så stor glädje av sin rätt att fiska i allmänning- ens vatten. om man bor så långt från dem som jag gör. Under den bästa fiske— tiden har man också mycket jordbruksarbete, och då har man ej tid att resa bort på en fyra, fem dagar för att fiska. — Fiskeavgiften spelar ej så stor roll, men de som bo ovan odlingsgränsen kunde gärna få den förmånen, att de finge fiska gratis. Mer betungande än fiskeavgiften är dock, att "vi få tillstånd att an- vända för få nåt, och att vi ej veta, om vi få tillstånd att fiska i det vatten, vi tänkt oss. Det gör, att man ej kan planera ordentligt för fisketurerna. _

Helge Bergfors i Slussfors: Slussfors by är över fem kilometer lång och ligL ger utmed Umeälven mellan Umnässjön och Storuman. Vi kunna få tillstånd att meta i älven, men vi behöva få rätt att lägga ut nät i strömmen. Till för några år sedan lade vi ut näten där, men så kom det en extra landsfiskal, som var sportfiskare, och han tog mina nät i beslag. Då han vände sig till lappfog- den, sade denne, att landsfiskalen skulle 'göra slut på ofoget med nätfiske, och så blev det åtal och böter för mig. Vi vilja få rätt att lägga ut våra nät i ström— men — då kunna vi få fisk _ och vi ha inte tid att stå och meta längs strän— derna. Den bästa fisketiden vimlar det av turister där, och de taga upp fisken, medan vi bli utan. Deras krokfiske är lika förödande som vårt nätfiske.

O. F. Johansson: Då vi .ansett oss ha rätt att utan tillstånd fiska i kronans vatten, ha vi ej blott varit i god tro. Vi ha nämligen stött oss på våra fäders rättig- heter och på Schultzenheims uttalanden.

J. W. Johansson: Vi antaga, att mötet är ett bevis på att statsmakterna över— väga att ändra på de snäva gränser, inom vilka vi lappmarksbor nu äga rätt till fiske. Jag vill då säga, att jag ej tror, att vi böra eftersträva en obunden frihet

att fiska. Det måste vara ordning med fisket. Vi böra få möjlighet att — genom domänverket och lappväsendet -— under smidiga former få tillgodose vårt be- hov av husbehovsfiske. Och så måste det tillses, att det ordnas så, att fisket ej plötsligt tager slut, därför att vattnen äro utfiskade. Hittills har man ofta be- drivit fiske unvder olämpliga tider, och även i övrigt har man fiskat för hårt.

Georg Stenvall: Nu har varje by börjat hålla på sin fiskerätt och sina vatten. I en del byar säljer man också fiskekort till utomstående.

J. W. Johansson: Ovan odlingsgränsen hålla vi ej så hårt på gränserna byar— na emellan. Vi sälja för fem kronor om året kort för fiske på allmänningen till den ortsbo, som ej äger del i allmänningen, och sportfiskare från annat håll få köpa kort för en krona 50 öre per dygn. Alla ortsbor, antingen de äga del i allmänningen eller ej, få fiska med valfria redskap i obegränsat antal, medan Sportfiskarna blott få använda spö.

Kronojägaren August Lindberg i Blaiken: Jag är delägare i Sandviks skiftes- lag. Dit höra flera byar, men fisket är gemensamt och har vid laga skiftet avsatts såsom gemensamt för alla byarna. Kronan har angränsande vatten, och vi köpa fiskekort, som berättiga oss att fiska även där. Det systemet ha vi ej några större olägenheter av.

Jägmästaren Borgstrand: Man hör ofta tadel mot någon viss revirförvaltare för att han börjat hävda kronans rätt till fisket i kronans vatten. Saken ligger helt annorlunda till. Fram till 1918 ansågo revirförvaltarna, att ortsbefolkningen be- hövde sina gamla fiskevatten, och fastän de insågo, att många vatten frångått ortsbefolkningen vid avvittringen, brydde de sig ej om att hävda kronans rätt till dessa vatten. 1918 gjorde riksdagens revisorer anmärkning mot att krono- vattnen här uppe ej utnyttjades, och anmärkningen föranledde ett brev från Do- mänstyrelsen med instruktioner om försäljning av fiskekort och om bevakning av kronans rätt till fiskevatten. I början av 1920-talet föranledde dessa instruk- tioner stort gny bland ortsbefolkningen i lappmarkerna. Fiskeavgifterna för orts- befolkningen ha hela tiden'varit så låga, att de knappast haft större betydelse för den befolkningsgruppen. Det är en stor fördel, om kronan disponerar över fiskevattnen, ty då kan fisket ordnas och rationaliseras. Före inlandsbanans till- komst fanns det bra med fisk i de flesta vatten, men under byggnadstideu skedde ett rovfiske av stora mått, helst som man många gånger använde för— ödande fiskemetoder, och i någon mån har väl rovfiske också bedrivits under beredskapstiden under det senaste kriget. Redan vid min ankomst hit var fisket mycket dåligt. Min företrädare lät bygga fyra fiskdammar, jag själv har låtit bygga en och har för avsikt att låta bygga ytterligare två eller tre. Vi ha haft möjligheter att få medel till dessa byggen endast tack vare den omständigheten, att kronan för närvarande kan reglera och kontrollera fisket. För att få upp en fiskstam i vissa bäckar och sjöar är allt fiske i de vattnen förbjudet. Vi ha in— planterat mycket fisk. —— Tidigare ha alla ortsbor fått betala samma fiskeav- gift, oavsett med hur många nät var och en fiskade. Det blev orättvist, eftersom en del fiskade med två och andra med trettio nät. Därför ha vi i våras bestämt, att avgiften skall utgöra en krona för nät och år. Hittills ha vi ej behövt be- gränsa antalet nät, men om det visar sig, att fisket skattas för hårt, få vi över- väga en begränsning. Får jag hållas en del år, skall det här i socknen finnas fisk åt alla ortsbor och även åt turisterna.

På särskild fråga vitsordade de närvarande allmänt, att den icke-jordägande delen av ortsbefolkningen, såväl ovan som nedom odlingsgränsen, behövde fiske- vatten. De flesta av dem behövde för att draga sig fram husbehovsfiske, och de övriga hade behov av fiske såsom en rekreation.

J. W. Johansson: Många av turisterna äro mycket skickliga fiskare, skickli- gare än ortsbefolkningen. En del av dem ha med sig stora kaggar, som de fylla

med lappmarksfisk och taga med sig hem. Andra draga upp så mycket fisk, att de t. o. m. lämna den på stränderna efter sig. De två kategorierna äro ovälkom- na hit upp, för de fiska ut våra vatten. —

E. R. Cederlund i Storuman: Jag delar ej J. W. Johanssons uppfattning, att Sportfiskarna skada fisket. De taga den största fisken, och det är inte så far- ligt. Men fiske, som tager småfisken, är skadligt för fiskevattnen. —— Bland sport- fiskarna, till vilka jag hör, är det ett allmänt önskemål, att fisket ovan odlings- gränsen lägges om. Om man ej har tänkt sig att fiska i de rena turistvattnen, är det nu en alltför omständlig och tidsödande apparat att få ett fisketillstånd. Man måste vända sig till länsstyrelsen, och efter långt om länge får man kanske avslag på sin ansökan. Det borde vara så, att jägmästaren eller landsfiskalen finge sälja kort, som berättigade till fiske i ett begränsat antal dygn. Och så böra korten avse betydligt större eller flera vatten än de nu göra. I sportfiske- klubbarna ha dessa önskemål många gånger diskuterats. — Vidare borde fiske- vårdsföreningar få med ensamrätt arrendera vatten på ett antal år under villkor, att de sedan verkligen bedriva fiskevård i sina vatten. Den metoden har gett goda resultat på andra håll, men här äro sådana föreningar ovanliga. Här i Stor- uman ha vi dock en förening, och vi utplantera yngel varje år.

Jägmästaren Borgstrand: I mitt revir finns det två sådana föreningar. Jägmästaren Grenholm: I mitt revir finns det en. J. W. Johansson: Tyvärr taga Sportfiskarna ej blott stor fisk utan även små— fisken. Men förslaget om ordnad fiskevård och ordnat fiske har jag ingenting emot.

Lindberg: Sportfiskarna meta med mask sommaren igenom, och eftersom jag själv sett, att många av dem fånga mycket små fiskar, tror jag att de vålla stor skada.

Cederlund: Den som går med metspö och tager småfisk är ingen sportfiskare.” Kommunalnämndsordföranden O. öberg i Gunnarn”: I Gunnarn har en s. k. fiskevårdsförening, bestående av ett tiotal personer, med ensamrätt fått arren- dera vissa vatten. Medlemmarna fiska rätt mycket, men de odla ej någon fisk, och då frågar man sig, om det är rätt att föreningen får ensamrätt till vattnen och att den kallas en fiskevårdsförening.

Jägmästaren Borgstrand: Den där utarrenderingen skedde före min tid, men jag vet dock, att det i föreningens kontrakt står, att föreningen skall vidtaga fiskevårdande åtgärder, ehuru dessa icke specificerats. I Norrbotten intages det i kontrakten en skyldighet att utplantera ett visst antal fiskyngel, mot att kro- nan ntplanterar lika många.

A. Nordström i Åskilje: Jag tillhör den där föreningen i Gunnarn. För det första har ej föreningen någon ensamrätt till de vatten den arrenderat. För det andra ha vi odlat fisk och inplanterat fiskyngel i våra vatten. Och för det tredje låg saken till så, att en del turister söderifrån ville hyra vattnen, och i den situa- tionen bad tio ortsbor att få och fingo företrädesrätt att arrendera vattnen.

Knut Stenvall i Stensö: Jag har några år tillhört Storumans sportfiskeförening. Men jag har utgått ur den, för det är meningslöst att vara med, sedan storryssjor- na tagit bort all större fisk här i trakten. För några år sedan fick man i Storuman ännu fisk, som kunde kramas på rom, men de sista åren har man ej fått någon enda sådan fisk. Allt fiske med storryssjor borde förbjudas i Storuman.

Karl Umander i Luspholmen: Det är jag, som fiskar med storryssjor. För sex, sju år sedan var en deputation från hushållningssällskapet hit för att uppmuntra oss att börja fiska med storryssjor. Jägmästare Grenholm intresserade mig för sa- ken, och pä hans uppmaning köpte jag först en och sedan flera storryssjor, med vilka jag nu fiskar. Alla mina fångster journalföras, och såväl fiskeriintendenten som övriga fiskeritjänstemän besöka mig ofta. På min begäran har landsfiskalen också varit ut och sett, att jag fiskar enligt de anvisningar jag fått. Jag tror ej,

att storryssjorna förstöra fiskevattnen, ty i så fall skulle nog fiskeritjänstemän- nen påpeka detta, och det ha de ej gjort. I år har jag fångat dubbelt så mycket börting som något, tidigare år. Det visar väl att börtingen inte tagit slut i Stor- uman.

Knut Stenwall: I år har vattenståndet varit så oerhört lågt, och det förklarar de stora fångsterna. Desto sämre blir det i fortsättningen.

I församlingssalen i Tärnaby fredagen den 3 oktober 1947.

Närvarande: utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterli- gare 116 personer, däribland lappfogden Hilding Johansson i Umeå och landsfiskalen Eric Forsberg i Tärnaby.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för hur vattnen i lappmarkerna vid av- vittringarna fördelats mellan hemmansägarna och kronan samt" för tillkomsten av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

Härefter uppgåvo de närvarande på frågor, att något skifte av vattenområdena ej skett i denna trakt efter avvittringen, att varje by fiskade blott i eget och icke i andra skifteslags vatten, samt att fisket fortfarande vore av mycket stor ekono- misk betydelse för ortsbefolkningen.

Oskar Johansson i Ängesdal: Vid avvittringen behöll kronan praktiskt taget alla fiskevatten, och därför kan man ej numera utan att lösa fiskekort fiska i de vat- ten, vari man tidigare fiskat. Om man löser fiskekort, får man blott fiska till hus— behov, och ändå äro avgifterna betungande för den fattiga befolkningen i dessa trakter.

Halvar Johansson i Joeström: Genom att vi frångått ströängsslåttern ha vi nu bättre tid att fiska än förr, "och vi behöva mat lika mycket nu som tidigare. Nu är det många, som tjuvfiska i kronans vatten. Det bästa vore, att vi återfinge »våra gamla fiskerättigheter».

Nils From i Klippen: Klippens by har inga egna vatten, utan vi ha sökt och fått rätt att fiska i Vissa kronovatten, och från dem taga vi vår husbehovsfisk. Men mitt i våra arrenderade vatten ligger ett strömfall, och det har undantagits från arrendet. När vi det oaktat fiskat där, ha vi fått böta. I forsen upplåter kro- nan fiskerätt åt alldeles för många sportfiskare, och de draga upp för mycket småfisk. Kronan gör ingenting för fiskevården, fast kronan får pengar på fiske— rättsupplåtelser.

Axel Gustafss0n i Tärnaby: Kronan gör en hel del för fisket. Åren 1945—1947 har kronan bl. a. låtit inplantera 125000 fiskyngel i överuman.

Edvin Stenmark i Hemavan: Vi ha blivit orättvist behandlade, för enligt avvitt- ringsutslaget skulle vi ha rätt att utan vidare fiska i kronans vatten, men det har man hela tiden förvägrat oss. Vi överskattade »avvittringsherrarnas» rätt och makt. Om någon var missnöjd, sade de: »Är du inte nöjd, så skall jag se till, att dh ingenting får.» Och därför vågade vi ej protestera nog kraftigt, då de togo nästan alla fiskevatten av oss. Det är myndigheternas skyldighet att rätta till den orättvisa, som då vederfors oss.

Frans Nilsson i Larvik, Tärnaby, upplyste på fråga, att man i Gäutajaur fiskade huvudsakligen utanför sina egna stränder, men »många veta ej gränsernas sträck- ning och fiska därför mest över hela sjön».

Ragnar Degerström i Tärnaby: Det är inte många av de bofasta, som ger sig in och fiska på kronans del av Gäutajaur. Däri upplåter kronan fiskerätt till turister, och de äro så många, att vattnet ej ens räcker till åt dem. Nog veta vi på ett ungefär var gränserna gå, och vi ha dessutom från länsstyrelsen fått kartor, på vilka gränserna till kronans vatten inlagts.

Edvin Stenmark: Likadant är det i de flesta andra sjöar, vari kronan har del. Kommunalnämndsordföranden Ernst Johansson i Hemavan: Vid avvittringen fingo vi klara besked om att vi skulle ha fiskerätt utanför våra stränder, och vi_ fingo ej alls reda på, att själva vattnet undantagits för kronans räkning. Vi ha utgått från, att det i avvittringsutslagen intagna medgivandet, att åbo, som på grund av att ett vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom eljest skulle tillkommit, skulle äga att tills vidare utan avgift åtnjuta sin gamla fiskerätt, åsyftade vattnen utanför utmålen och endast dem, för några andra undantagna vattenområden kände vi ej till. Man måste häpna över att övergångsbestämmelserna till 1926 års lag om fiskevattnen här uppe tillkommo, utan att man ansåg erforderligt att höra den berörda befolkningen, samt över" att det ej heller ansågs nödvändigt att efteråt på lämpligt sätt bringa dem till ortsbe— folkningens kännedom. — Regelmässigt gäller det nu att man helst fiskar i egna vatten och undviker kronans. Ortsbor emellan har man ej så mycket brytt sig om att hävda den enes eller den andres rätt till fiskevattnen. Men det är till förfång för befolkningen att folk, som löst kronans fiskekort, ej alls håller reda på var kro— nans vatten ligga utan ofta fiskar i enskilt vatten. Länsstyrelsen borde låta mar- kera, var kronan har sina vatten, och angiva detta för turisterna.

Flera instämde. Lappfogden Johansson: Med anledning av den kritik, som riktats mot länssty— relsens principer vid upplåtandet av fiskerätt i kronans vatten måste jag lämna några upplysningar. Det är inga stora belopp, som inflyta-på dessa upplåtelser. En undersökning för ett par år sedan gav vid handen —— och en ny undersökning skulle nog ge samma resultat — att hela inkomsten gick åt till fiskevård och be—f vakning av fiskevattnen. — Med anledning av klagomålen över att kortfiskarna ofta fiska i enskilt vatten får jag påpeka, att det på fiskekorten anges i vilka vatten de gälla, och om kronan ej äger hela vattnet anmärkes det, att kortet endast gäller i kronans del av den sjön. Om turisterna det oaktat fiska i enskilt vatten, böra de anges till åtal. Vi kunna ej slopa fiskerättsupplåtelserna till tu- rister, men det är möjligt, att vi kunna reglera dem något bättre än nu.

Algot Tärnholm i Tängvattnet: Det största förfånget för ortsbornas fiske är vatt- net utanför kronans utmål. Vi ha en fiskevårdsförening här i Tärnaby, och den låter utplantera fisk. Kortfiskarna ha rätt att fiska utanför utmål nära våra vatten, men de hålla sig ej där utan gå in på våra vatten och fånga den fisk vi utplan— terat. Det lämpligaste vore, att fiskevårdsföreningar finge taga hand om utmålen också. Hittills ha vi ej fått arrendera dem.

Fredrik Stenvall i Umfors: Kronan hyr nu ut vissa vatten till turisterna, och eftersom de flesta sörlänningar ej kunna läsa karta, hamna de naturligtvis alldeles oavsiktligt på enskildas vatten. Det irritationsmomentet kunde undvikas, om kro— nan hyrde ut utmålen till fiskevårdsföreningar —— sådana finnas numera i nästan alla vattensystem — och föreningarna sålde fiskekort till turisterna. — Lappvä- sendets utplantering av fisk sker mest i sjöar, som helt förbehållits lapparna.

Lappfogden Johansson: Huvudparten har utplanterats i vatten, som ej nyttjas av lappar utan av de bofasta. — Ett par ansökningar om arrende av utmålen ha inkommit från fiskevårdsföreningarna. Länsstyrelsen har emellertid ställt sig av— vaktande till saken därför, att en ny fiskelagstiftning varit under arbete och man velat vänta på den i tro, att den skulle giva större säkerhet för att utarrenderade fiskevatten skötas ordentligt.

Ernst Johansson: Jag instämmer med Fredrik Stenvall i fråga om fisket vid utmålen. Fiskevårdsföreningarna plantera in fisk i sina vatten, men därifrån drager sig fisken till strömfallen, där kronan tillgodogör sig den. Det irriterar och förtager lusten att driva fiskevård. Föreningarna böra få arrendera vattnen utan- för utmålen utan att man först väntar på den nya fiskelagstiftningen, för den kan låta vänta på sig länge än. — Det är en rimlig begäran, att lappväsendet för att

förebygga misstag från turisternas sida anskaffar kartor, utförda i stor skala och med kronans fiskevatten markerade, samt låter anslå kartorna på hotell, pensionat, post- och telegrafstationer samt andra ställen, som turisterna bruka besöka.

Fredrik Stenvall: Och så bör kronan låta inplantera mera fisk. Axel Gustafssom Hemmansägarna underskatta i hög grad det fiskodlingsarbete, som kronan nu bedriver. Kronan har en fiskodlingsanstalt i Norra Fjällnäs, och den anstalten levererar fiskyngel i rätt stor skala för utplantering.

Rickard Gustafsson i Boksjö: Jag opponerar mig mot att varje bofast, som vill ha fiskerätt i kronans vatten ovan odlingsgränsen, är »utlämnad åt lapparnas god- tycke». Det är »ett olidligt förhållande», och en ändring måste komma till stånd. Nu 'kan en lapp, som fått ett horn i sidan till en bofast, förhindra att denne får arrendera fiskevatten och på så sätt hart när förstöra hans liv.

Johan J. Stenmark i Umfors: Jag anser, att lapparnas fiskerätt ovan odlings- gränsen bör inskränkas. Som det nu är, är det fara för att lapparna skola över- giva rensköteln för det mera lönande fisket.

Lappfogden Johansson: Enligt ett avtal på tio år mellan länsstyrelsen och ve- derbörande lappar ha kronans vatten ovan odlingsgränsen indelats i två katego- rier. En del vatten ha undantagits för lapparna—s räkning, och i dem får läns- styrelsen upplåta fiskerätt endast om lapparna samtycka till upplåtelsen. I den andra kategorin av vatten kan länsstyrelsen upplåta fiskerätt helt utan lapparnas hörande. Detta avtal innebär en uppmjukning av bestämmelserna i renbeteslagen, ty nu kan man upplåta fiskerätt i de flesta vatten utan att först inhämta yttranden från lappbyarna.

På särskild fråga förklarade de närvarande, att man allmänt ansåge, att turis- terna borde ha möjlighet att fiska vid sina besök här uppe.

Linus Filipsson i Joeström: Jag är fiskevårdsbiträde och har under fjolåret varit med om att bilda tio olika fiskevårdsföreningar här i socknen. Den allmänna inställningen var då, att om ”vi ej göra något för att odla fisk, bli vi snart helt utan fisk. En del av föreningarna har emellertid för små vatten. Man önskar all- mänt få hyra små tjärnar, där man kunde odla fisk. Lappväsendet har gjort en hel del för fiskevården, men områdena äro så stora och personalen, lapptill- syningsmännen, så fåtalig, att lappväsendet omöjligtvis kan hinna med så mycket, som egentligen borde göras. Nu ha föreningarna hunnit så långt på väg, att de skulle kunna driva en mera omfattande och omsorgsfull fiskevård än lappväsen- det. Därför borde åtminstone strömfallen uthyras till föreningarna. En annan lösning vore att kronan med vissa vatten inginge i föreningarna.

Gustav Johanss0n i Umfors: Det händer också ibland att tjänstemännen taga fel på vilka vatten kronan äger. Så utarrenderade länsstyrelsen efter år 1926 hela Tärnaån till sportfiskare, fastän enskilda ägde strand vid ån.

Sture af Ekenstam i Hemavan: Såsom representant för »turistindustrin» hoppas jag, att myndigheterna ej tillåta enskilda sportfiskare att med ensamrätt lägga under sig stora vatten. I första hand bör ortsbefolkningens behov av fiskevatten tillgodoses, men i andra hand kan man säkert ordna fiskemöjligheter för turis— terna. Om starka och välorganiserade fiskevårdsföreningar få taga hand om vatt— nen, kunna föreningarna avsätta lämpliga vatten för turisterna — dessa vilja ju i allmänhet fiska med krok i strömmarna — och förbehålla andra vatten för ortsbefolkningen, som vill. fiska med nät och därför ej intresserar sig så mycket för fisket i strömmarna.

Ernst Johansson: Jag vill understryka det av Linus Filipsson angivna behovet för ortsbefolkningen att arrendera fiskevatten. Såsom exempel kan jag nämna byarna Ström, Joeström och Klippen, som själva ha mycket små fiskevatten. Lap- parnas monOpolställning här uppe är ej alltid så bra, och i en del fall har den medfört direkta olägenheter.

Nils From: Klippen är en av de förnämsta turistorterna i socknen. För min del

skulle jag gärna vara med om att avstå alla byns fiskevatten åt turisterna, om vi i stället finge rätt att fiska på annat håll.

Tärnholm: Ingen har något emot att turisterna fiska, men de äro dubbelt så välkomna, om de lösa kort av våra fiskevårdsföreningar i stället för av läns- styrelsen.

Johan J. Stenmark: Visst böra lapparna ha en vidsträckt fiskerätt, men det är en alltför stor klyfta mellan deras rättigheter och våra.

Jonas Johansson i Ström: Vi ha av ålder brukat fiska i Autjejaure, men nu har hela sjön undantagits för lapparnas räkning. —— Att fiskevattnen blivit så tomma beror på, att det nu är tillåtet att använda alldeles för liten maskstorlek i näten. På den punkten behövs det en lagändring.

Landsfiskalen Forsberg: I vattnen här omkring har det tidigare egentligen blott funnits laxöring Och röding, men på senare tid har man inplanterat även sik och harr. Det är nog ej så lyckligt, för siken lär äta laxöringsrommen. — Det har här förekommit rätt många åtal för olaga fiske, och därigenom har nog gäl- lande rätt börjat klarna för ortsbefolkningen. Jag kan intyga, att man vid upp- låtelser av kronans fiskevatten i görligaste mån försökt tillgodose befolkningens behov. Jag tror nämligen ej, att fisket vid utmålen betyder så mycket för orts- befolkningen, för den vill fiska med nät och ej med krok, och nätfiske bör ju ej bedrivas i strömfall. Om strömfallen utarrenderas åt fiskeriföreningar, vilket i en del fall nog vore bra, måste man tillse, att föreningarna sälja fiskekort åt tu- risterna till skäligt pris. I själva verket är turismen en mycket mer betydande inkomstkälla för trakten, än det kommit fram här i dag.

F. O. Johansson i Laxnäs: Det förekommer ofta, att personer söderifrån miss— bruka det förhållandet, att fiskevattnen äro oskiftadc inom byarna. De köpa yt- terst minimala skattetal i någon by, och sedan bedriva de ett ohejdat rovfiske i byns och allmänningens vatten.

Flera av de närvarande instämde. -

Rickard Gustafsson: Även de ortsbor, som ej äga fast egendom — Vägarbetare och andra — äro för sin försörjning beroende av fisket. Lapparnas vetorätt kan utestänga dem från fiskevattnen och tvinga dem att bli lagbrytare.

Sven Perssoni Storskog: Jag vill ha rätt att jaga och fiska på samma sätt som de första nybyggarna gjorde.

På Folkets hus i Dikanäs lördagen den 4 oktober 1947.

Närvarande:utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterligare 43 personer, däribland lappfogden Hilding Johansson i Umeå.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för hur vattenområdena i lappmarkerna vid avvittringarna fördelats mellan hemmansägarna och kronan samt för tillkoms- ten av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

På fråga om vattnen i de olika byarna skiftats mellan bydelägarna, svarade flera av de närvarande: Vattnen vore oskiftadc så att varje delägare hade rätt att fiska i byns hela vattenområde. Om flera byar hade stränder vid samma vatten, gjorde man i det vattnet ej någon skillnad mellan den ena eller den andra byns del i vattnet, utan en delägare i en av byarna ansåge sig ha rätt att fiska i samt- liga byars vatten i den sjön. Men om kronan ägde en del av vattnet, fiskade man ej i den delen utan särskilt tillstånd.

J. A. Persson i Skansnäs: Husbehovsfisket spelar fortfarande en mycket viktig roll för oss. Jag tror inte, att det fiskas mindre nu än före ströängsindragningen, fastän det då blev en uppryckning av jordbruket. Orsaken till att fisket det oaktat

är lika viktigt är den, att det sedan dess har skett en kraftig folkökning här i trakterna, och därigenom har behovet av husbehovsfisk blivit större. Ju fler det blir, desto mera fisk behöver man. Praktiskt taget hela ortsbefolkningen fiskar till husbehov. Något yrkesfiske förekommer ej. Kanske en eller annan säljer någon kagge fisk, men sådant sker i mycket liten omfattning.

På särskild fråga förklarade de närvarande enstämmigt, att byarnas fiskevat— tcn icke kunde tillgodose ortsbefolkningens fiskbehov.

Edvin Anundsson i Grönfjäll: Vi ha inget skifte vid vatten och ha därför inga fiskevatten. Tidigare fiskade vi i en kronan tillhörig sjö, men 1943 motsatte sig lapparna att vi skulle få fiska där, och därför ha vi sedan dess ej fått arrendera sjön. Nu fiskar en lapp i den sjön, fastän han aldrig fiskat där före 1944. Det finns många sådana sjöar, som vi ej få tillstånd att fiska i.

J. A. Persson: En son till mig har brukat få rätt att fiska med högst tio nät i två små sjöar på Gardfjället, och även andra ha arrenderat rätt att fiska där. Nu har fiskevattensutredningen föreslagit, att dessa sjöar helt skola undantagas för lapparnas räkning. Detta förefaller oss underligt. Sjöarna besökas blott av några lappar, tillhörande Vapstens lappby, och de äro där högst två dagar om året. — Vi ha i Skansnäs en fiskevårdsförening. I föreningens vatten ha såväl Tärna som Stensele byallmänningar del. Vi plantera ut yngel, men allmänning- arna sälja fiskekort, och turisterna draga upp den fisk vi odla. Det äro vi miss— belåtna med.

Bror Bodefors i Dikanäs: Det är tämligen hopplöst att tänka sig, att kronans vatten skulle skiftas ut bland ortsbefolkningen. Men någon ändring måste det bli, så att fiskevattnen skötas bättre. Fiskerättskommitténs förslag om bildande av fiskevårdsområden är bra, och jag har länge varit en varm förkämpe för sådana tankegångar. Emellertid böra fiskevårdsområdena endast tillkomma på frivillig- hetens väg. Man bör undvika majoritetstvång. Länsstyrelsen bör ej heller ha nå- gon möjlighet till tvångsåtgärder, utan myndigheternas befattning med fiskevårds- områdena hör vara enbart av rådgivande natur. —— Den av fiskeVattensutredning- en föreslagna uppdelningen av vattnen är icke lämplig. För övrigt tror jag ej, att lapparna behöva så mycket fiskevatten, som utredningen avsett att tillerkänna dem. Går det förslaget igenom, få de bofasta alldeles för litet fiskevatten. _ Kro— nan är ofta delägare i våra fiskevatten. Kronan upplåter fiskerätt åt turisterna i sin del av vattnen, men turisterna ha inte alls reda på, var kronans vatten ligga, och så fiska de i stället i våra vatten i tro att de äro kronans.

Evert Väcklén i Dajkanvik: Om kronan, en allmänning och en by ha stränder vid samma sjö, bör man _— åtminstone om sjön ej är så stor _— ha möjlighet att lösa ett enda fiskekort, som berättigar en att fiska i hela sjön.

August Westerlund i Matsdal: I ett insyningsutslag den 18 juli 1849 tillerkändes Matsdals by rätt till husbehovsfiske i sjöarna Gransjön, Rätsjön och Gårmsjön. Vi böra återfå rätten att fiska i dessa sjöar.

Isak Jonsson i Matsdal: Jag instämmer med Westerlund. Vissa år ha vi fått av— slag på våra ansökningar att fiska i dessa tre sjöar.

Anundsson: Då borde vi återfå rätten att fiska i Gissmisjaure, för den var in- synad för Grönfjälls by, och vi hade vid den ströängar, som dock numera äro indragna.

Lappfogden Johansson: Enligt renbeteslagen skola lapparna ju höras, innan länsstyrelsen har rätt att upplåta fiskerätt i kronans vatten ovan odlingsgränsen. Det är ett mycket omständligt och tidsödande förfarande, då lapparna skola hö- ras. Därför ha vi träffat ett tioårigt avtal med lapparna, och enligt avtalet ha vissa vatten undantagits för lapparnas räkning mot att de lämnat oss ett gene- rellt tillstånd att utan deras vidare hörande upplåta fiskerätt i samtliga övriga vatten. Det avtalet är i stort sett till stor förmån för ortsbefolkningen, som nu ej behöver vänta på lapparnas yttranden, och vi vilja respektera avtalet till dess

det utlöper. I en del undantagsfall har avtalet visat sig mindre lyckat, och då av— talet utlöper skola vi försöka få det reviderat på de punkterna.

På särskild fråga förklarade sig samtliga närvarande ortsbor anse, att den icke- jordägande delen av befolkningen hade samma behov av fiske som jordägarna.

Härefter behandlades turisternas fiske. Helge Eriksson i Dikanäs: I fjol sökte jag tillstånd att få fisk-a en natt i sjön Gotten (Gotajaure). Det blev avslag, och jag fick i stället tillstånd att fiska i Avasjön, som ligger sju och en halv mil härifrån. Avslaget berodde på att en di— rektör i Stockholm för 250 kronor om året arrenderar Gotten med ensamrätt. Det är fel, att en enda person skall få ensam lägga under sig en så stor sjö. I första hand bör ortsbefolkningen få fiska i sjöarna.

E. A. Westerlund i Dikanäs: Då man klagar över att länsstyrelsen hyr ut fiske— vatten med ensamrätt, brukar länsstyrelsen försvara sig med, att detta behövs ur fiskevårdssynpunkt. Det är fel, och vi protestera mot att vattnen utarrenderas till främlingar, som få ensamrätt. Befolkningen i denna karga landsända bör i första hand få tillgodogöra sig naturtillgångarna här. Under en högkonjunktur som nu är fisket kanske ej så betydelsefullt, men blir det sämre tider, då blir fisket oer— hört viktigt för oss. Det bör i protokollet anteckna-s, att ortsbefolkningen bestämt motsätter sig, att turister nedifrån få med ensamrätt hyra fiskevatten här uppe. —— Man bör se till, att de föreslagna fiskevårdsområdena ej kunna bildas annat än då en kvalificerad majoritet önskar det.

J. A. Persson: Jag instämmer i stort sett med Westerlund. I fråga om de se— mesterfirande turisterna söderifrån ligger saken annorlunda till. Den som på sin semester kommer hit upp för att se fjällen bör kunna få lösa ett fiskekort, som berättigar honom att fiska här uppe några dagar, men naturligtvis skall han ej ha ensamrätt till ett visst vatten.

Bodefors: Man bör absolut ej hindra turisterna från att fiska med krok, men man måste se till, att kronans vatten markeras så att ej den som löst fiskekort till kronans vatten i misshugg går och fiskar i enskilt vatten. Turisternas fiske skulle ju underlättas genom tillkomsten av fiskevårdsområden, men sådana böra ej komma till stånd mot befolkningens vilja. Med nät eller not böra turisterna ej få fiska, men ingen här uppe vill förhindra deras krokfiske. De böra dock givetvis deltaga i kostnaderna för fiskevården. Kronan gör mycket litet för fiskevården och överlåter åt de enskilda att göra lejonparten.

Lappfogden Johansson: Det är ett rent missförstånd, då man tror, att kronan utarrenderar vissa vatten med ensamrätt för en viss person eller sammanslutning. Inte ett enda vatten ovan odlingsgränsen är upplåtet med ensamrätt. — Kronans utgifter för fiskevård äro lika stora som inkomsterna på fiskerättsupplåtelser.

Helge Eriksson: Kanske kronan ej längre utarrenderar vatten med ensamrätt, men för tre, fyra år sedan gjorde kronan det.

Fiskeriinstruktören Kurt Friis i Vilhelmina: Då enskilda med hushållningssäll- skapets stöd bildat fiskevårdsföreningar, ha föreningarnas arbete många gånger försvårats eller nära nog omöjliggjorts genom att kronan avvisat att med erfor- derliga vatten ingå i föreningarna. I stället har kronan upplåtit fiskerätt åt tu- rister i dessa vatten. Föreningarna, som arbeta mycket ansvarsmedvetet, ha ej heller fått arrendera vattnet utanför utmålen, »dessa småstumpar, som ligga ut- spridda överallt». Antingen borde föreningarna få arrendera sådana vatten, eller också borde de åtminstone utmärkas så att turisterna verkligen visste .att hålla till i kronans vatten.

På folkskolan i Saxnäs måndagen den 6 oktober 1947.

Närvarande: utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterligare 58 personer, däribland lappfogden Hilding Johansson i Umeå.

Det antecknades, att samtliga närvarande, utom nyssangivna tre personer och handlanden Davidius Persson i Skansholm, vore bosatta ovan odlingsgränsen.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för huru vattnen i lappmarkerna vid avvittringarna fördelats mellan de enskilda fastighetsägarna och kronan samt för tillkomsten av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbot- tens län.

På fråga om de vatten, som vid avvittringen tillagts byalagen, senare delats mellan delägarna, upplyste de närvarande, att så icke skett. Samtliga vatten inom byarnas gränser vore oskiftade byamännen emellan, och varje delägare i byn ansåge sig därför ha rätt att fiska var som helst i byns vatten.

Davidius Persson: Tidigare har varje hemmansägare fiskat i första hand inom byns rågångar men i andra hand även i kronans och andra byars vatten. Med ti- den har det dock blivit så, att man icke utan tillstånd fiskar annat än i den egna byns vatten. Fisket har fortfarande stor ekonomisk betydelse för ortsbefolkningen, och det är i hög grad önskvärt, att »de verkliga jordägarna» återfå sin gamla rätt att fiska även i andra byars vatten samt — för husbehov — i kronans vatten. Det kunde vara lämpligt, att vissa sjöar eller vattendrag, däri fiskerätten nu till- kommer kronan, tilldelas var by för husbehovsfiske.

Fjärdingsmannen Hilding Eriksson i Lövberg: Den nordvästra delen av Kult- sjön äges av Lövbergs, Klimpfjälls och Storvalls byar. Fisket anses Oskiftat jäm— väl dessa byar emellan, och i år ha vi bildat en för byarna gemensam fiskevårds- förening. Fisket bedrives huvudsakligen med not, nät, långrev och utter. Kronan äger ett skifte något sydligare vid sjön, men i kronans vatten har man' ej brukat fiska, troligen därför att fiske med nyssnämnda redskap ej lönar sig där. ——- Då Lövbergs by år 1821 anlades, insynades sjön Autiojaure för byn. Vid avvittringen frångick fiskerätten i sjön byn utan vederlag. Eftersom byborna skulle behöva Autiojaure för att där bedriva Vinterfiske, är det önskvärt, att de återfå rätten att fiska i sjön. Med hänsyn till den stora vikt fisket fortfarande har för ortsbe- folkningens försörjning, är det bra, om även andra kronans vatten upplåtas för ortsbefolkningen, dock med iakttagande av att intrång icke sker i lapparnas rätt till fiske. Det förefaller olämpligt, att vissa vatten, som nu är förhållandet, upp.- låtas endast åt sportfiskare, medan ortsbefolkningen samtidigt icke kan fiska sitt husbehov utan måste köpa sill och annan havsfisk. —— De lappar, som lämnat ren— skötseln, ha det sämst ställt i fråga om fiske. De borde återfå sin gamla rätt att fiska.

Davidius Persson: Numera fiskar ortsbefolkningen icke utan tillstånd i kronans vatten. Så har kronan t. ex. ett skifte vid Bielite, vars stränder i övrigt ägas av Lövbergs, Saxnäs och Klimpfjälls byar. Man fiskar ej nu utanför kronans strand, ehuru kronans del av sjön lämpar sig bra för nätfiske. Längs Ångermanälven mel- lan Kultsjön och Bielite har kronan utmål, och fisket där arrenderas av sportfis- kare. Dessa ha dock ej ensamrätt till fisket, och en del ortsbor ha också fått till— stånd att fiska där.

Ernst A. Salvin i Stalon: Perssons uppgift att ortsbefolkningen respekterar kro— nans rätt till sina fiskevatten, är en sanning med modifikation. Man fiskar väl ej utan tillstånd utanför utmålen» eller där älven faller ut i Bielite. Men man har inte så noga reda på rågångarna kring kronans skifte mitt för Bielite, och utanför

det skiftet fiskar man nog allmänt utan tillstånd. "över huvud taget fiska alla,-som ha del i Bielite, »huller om buller», i sjön. Likaså fiskar man nog en del utan tillstånd i kronans del av Malgomaj.

Folkskolläraren Vilhelm Eriksson i Saxnäs: Där flera byar ha del i samma sjö, är man nog så Skrupelfri, att man ej respekterar andras vatten. Detta är ett oskick, som måste stävjas, eftersom det omöjliggör fiskevården, 1938 bildades det en fis- kevårdsförening i Saxnäs. Sedan dess fiska vi i egna vatten och avhålla oss från att utan tillstånd fiska i andras. Det har ej varit svårt att hålla reda på rågångar- nas sträckning. Men i de byar, där man ej har fiskevårdsföreningar, är man ej så noga med var man fiskar.

Gottfrid Fjällström i Stalon: Före avvittringen hade stalonborna insynat fiske i Ångermanälven och i Malgomaj. Vid avvittningen fingo vi ej något skifte vid Malgomaj, och genom att kronan förbehöll sig utmål längs älven, fingo vi ej hel- ler fiskevatten i älven. Vi sakna nu praktiskt taget fiskevatten, och lika är det för dorisborna. För sådana byar är det oerhört viktigt, att byborna få fiska i kro- nans vatten.

Ordföranden i styrelsen för Vilhelmina övre allmänningsskog Ernst S. Bergfors i Doris: Längs Ångermanälven mellan Vuollelite och Malgomaj har kronan också utmål. Fisket utanför dessa har länsstyrelsen utarrenderat till huvudsakligen en sportfiskeklubb i Ångermanland, medan fiskerätt i dessa vatten i mycket ringa omfattning upplåtes åt ortsbor. Man borde i första hand tillgodose ortsbefolk— ningens och först i andra hand Sportfiskarnas behov av fiskevatten. I detta fall tillkommer det, att allmänningsstyrelsen utplanterat massor av fiskyngel i Bie- lite, medan sportfiskeklubben ej, så vitt man vet, utplanterat någon fisk utan pro- fiterar på allmänningsdelägarnas fiskevårdsåtgärder. Det är orätt!

Persson: Även Blaiklidens by blev vid avvittringen missgynnad i fråga om fis- kevatten. Byn tillskiftades blott en del av Marsån, och i den finns det mycket li- tet fisk. På kronomark i byns närhet finns det bra fiskesjöar, som lapparna ej lära använda. De kunde kanske upplåtas åt blaiklidenborna?

Olle Grönlund i Granliden: I Granlidens by ha vi inga fiskevatten alls. Därför måste vi få fiska på kronans vatten, och vi böra ha en företrädesrätt därtill. Men kronans vatten få ej utskiftas bland befolkningen, utan de böra upplåtas mot av— gift genom myndigheternas försorg. Eljest blir det ingen ordning och all fiske— vård omöjliggöres. Nu fiskar man t. o. m. med 27 varvs nät, och om man upplåter kronans fiskevatten utan någon kontroll skulle de snart vara utfiskade. För när— varande få vi i Granliden arrendera en del kronovatten i Malgomaj. En del ha visserligen nekats att hyra vatten av kronan, men länsstyrelsen lär nog ha haft skäl till avslag i de fallen.

Lars Wilks i Grundfors: I Grundfors finns det nu 17 fastighetsägare, och fiske- vattnen räcka ej längre till för oss. Det vore ej mer än rätt, om vi finge rätt att fiska i kronans vatten. Men det kan kanske vara bra att fördelningen av vattnen sker genom statens tjänstemän så att de kontrollera, att något rovfiske ej sker.

Hjalmar Hansson i Grundfors: Grundforsborna fiska huvudsakligen i Gikasjön. För 30 år sedan fanns det blott fyra bönder i byn, och redan då förslog ej Gika- sjön för alla, utan två av bönderna brukade fiska sin husbehovsfisk i Stor Ran- san. Numera är fisket i Gikasjön sämre än förr, och ändå måste 17 bönder dela på det. Det förslår ej så långt, och därför vore det önskvärt att grundforsborna även finge fiska i Stor Ransan.

Lappfogden Johansson: Ångermanälvens Sportfiskeklubb arrenderar fiskerätt i älven mellan Vuollelite och Malgomaj, men någon ensamrätt har klubben ej, utan länsstyrelsen har upplåtit rätt till krokfiske i detta vatten även till vissa ortsbor. Sportfiskeklubben för statistik över medlemmarnas fångster, och därför kan jag påstå, att de äro ganska obetydliga och ej nämnvärt påverka ortsbefolkningens fiske längre upp eller längre ned i älven. Lappväsendet har nu en fiskodlings-

anstalt i Saxnäs. Dess verksamhet har ej än skjutit fart riktigt, men det dröjer ej länge innan även ortsbefolkningen får nytta av den. —— För en del men ej för alla sjöar kring Kultsjön har länsstyrelsen redan utfärdat bestämmelser om viss maskstorlek. Där några sådana bestämmelser ej meddelats använder man många gånger nät med alldeles för små maskor, och det har visat sig förödande för fisk- beståndet. Nu håller man emellertid på att utarbeta en fiskeristadga, som i vart fall skall gälla för alla vatten ovan odlingsgränsen.

Salvin: Före avvittringen och sedermera ända fram till år 1930, då ortsbefolk- ningen mera allmänt fick reda på tillkomsten av 1926 års lag om fiskerätt i Väs- terbotten, fiskade stalonborna i Ångermanälven mellan Kultsjöluspen och Stalon. 1930 blev detta ändrat. Sedan fick vi till en början fortfarande fiska mot erläg— gande av avgift, men så måningom gick det så att — förutom sportfiskeklubbens medlemmar — endast två gårdsägare, som bo utmed älven, fingo fiskerätt i detta vatten. Och så var det ända till år 1936, då Johansson blev lappfogde. Johansson tillsåg att fiskerätt i vattnet uppläts även åt ortsborna och att sportfiskeklubben ej skulle ha praktiskt taget ensamrätt till fisket. Men ej heller nu kan ortsbefolk- ningen vara fullt nöjd. Hela denna del av älven bör upplåtas åt ortsbefolkningen för krokfiske, och i de mindre selen borde man få tillstånd att fiska med nåt, vilket nu är förbjudet. Enligt det förslag, som fiskevattensutredningen 1939 fram- lagt, skall större delen- av Ångermanälven mellan Kultsjön och Malgomaj förbehål- las sportfiskare. Detta måste ortsbefolkningen protestera mot liksom mot att en- ligt förslaget praktiskt taget inga vatten i trakten upplåtits åt ortsbefolkningen.

Hans Hermansson i Stornäs: Stornäsborna ha egentligen blott fiskerätt i Kult— sjön runt Stornäslandet. Hittills har det ej varit så noga, även om vi fiskat utan- för våra rågångar. Blir det strängare kontroll i fortsättningen, ha vi ej på långa tider nog med fiskevatten. Det bör bli gemensam fiskerätt för alla, som ha vat- ten i den delen av sjön. Helst vill vi ha fisket fritt som på nybyggartiden. Det bleve nog ändå ej tal om något rovfiske, åtminstone ej i fjällsjöarna och knappast i övriga vatten heller, för de äro numera så utfiskade, att det ej lönar sig att fiska där i större utsträckning.

Hilding Eriksson: I Fatmomakkeviken av Kultsjön ha grundforsborna av gam- malt fiskat. Vid avvittringen tillskiftades Vilhelmina kommun kapellområdet, att användas för kyrkligt ändamål. Grundforsborna trodde dock, att de hade kvar sin fiskerätt och fortsatte att fiska där. En nyligen gjord utredning har emellertid gett vid handen, att även fisket tillkommer kommunen. Detta är ett hårt slag för grundforsborna, för det är en bra fiskeplats och de skulle behöva den. Visserli- gen går byns ägor ned till den norra sidan av viken, men det är den södra sidan, som lämpar sig för notfi-ske.

Vilhelm Eriksson: Jag vill påtala ett speciellt missförhållande, över vilket vi ondgjort oss ända sedan 1938. Nämligen att det kommer folk från andra orter och köper mikroskopiskt små fastighetsandelar här, och sedan fiska de oinskränkt i byarnas oskiftade vatten. Det kan vara en hel mängd, som på det viset kommer och fiskar sitt vinterbehov, och det är klart att sådant ödelägger fiskevattnen. Frågan är av mycket stor betydelse för oss, och detta missförhållande bör för— hindras genom en effektiv lagstiftning. Vi ha t. o. m. diskuterat att vi måste skifta vattnen inom byarna, men det ha vi ej råd till. Men något måste göras åt saken!

Lappfogden Johansson: I mitt yttrande över det lagförslag, 1939 års fiskeutred- ning framlade, har jag föreslagit, att någon fiskerätt i oskiftade vatten ej skulle anses tillkomma fastigheter under ett minimiskattetal. Som det är nu köpa många små bråkdelar av en fastighet endast för att komma åt att fiska i byarnas vatten.

På fråga huru fiskefrågan vore ordnad för den del av ortsbefolkningen, som icke ägde någon vattenrätt, uppgav Salvin: De som icke äga jord tillåtas fiska på samma sätt som jordägarna, var i sin by.

Det vitsordades från flera håll, att den icke-jordägande delen av befolkningen för sin försörjning i allmänhet behövde tillgång till fiskevatten samt att den nu finge avgiftsfritt fiska, envar i sin hembys fiskevatten.

Vilhelm Eriksson: I Kultsjön håller det på att gå den vägen, att de som ej ha jord få arrendera fiskerätt av enskilda hemmansägare eller av fiskevårdsförening- en. Detta är redan genomfört i Saxnäs skifteslag.

Åtsporda om turisterna borde tillåtas fiska, förklarade de närvarande samstäm- migt, att de icke ville betaga turisterna möjligheten till att »kasta ut en krok» men att det borde iakttagas, att de vatten, som ortsbefolkningen behövde för sitt husbehovsfiske, icke upplåtes åt turisterna annat än i andra hand.

Fjällström tillade: Det finns två kategorier av turister. Den ena fiskar med tanke i första hand på att få ekonomiskt utbyte, den andra med tanke på att få rekrea- tion. Till den första kategorin, »kaggfiskarna», höra t. ex. en del personer från Vilhelmina, som komma upp flera gånger om året med stora kaggar, som de fylla med fisk. Den kategorin trivs vi ej med, men den andra är välkommen.

Hilding Eriksson: Sammanfattningsvis kan man säga, att alla i kapellaget bo- satta äro mycket beroende av fisket och höra få fiska till husbehov. Byarna Do— ris, Stalon, Blaikliden, Bångnäs och Eriksberg äro sämst lottade i fråga om egna vatten och höra därför i första hand tillgodoses. Det vore lämpligt, att det upp- gjordes en plan över huru vi själva skulle vilja fördela fiskevattnen i trakten.

Efter en stunds förhandlingar om saken överenskommo de närvarande ortsbor- na, att man inom varje by skulle överlägga om, vilka kronovatten man ansåge sig behöva få rätt att fiska i, samt att fjärdingsmannen Eriksson skulle insamla och försöka samordna de olika anspråken samt därefter tillställa utredningsmannen en uppställning över desamma. _

I församlingssalen i Risbäck onsdagen den 8 oktober 1947 .

Närvarande: utredningsmannen samt undertecknad sekreterare ävensom ytterli— gare 51 personer, däribland lappfogden Hilding Johansson i Umeå, ' landsfiskalen Hilding Ritzén i Dorotea och t.f. revirförvaltaren i Do- rotea revir jägmästaren G. F. Nordensten.

Det antecknades, att ortsbefolkningen såväl ovan som nedom odlingsgränsen hade representanter bland de närvarande.

Utredningsmannen redogjorde i korthet för huru vattnen i lappmarkerna vid aVVittringarna fördelats mellan de enskilda fastighetsägarna och kronan samt för tillkomsten .av 1926 års lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Väster- bottens län.

På fråga om vattnen inom skifteslagen delats efter avvittringen, svarade de närvarande nej. Varje by fiskar huvudsakligen inom byns rågångar.

Elias Andersson i Nynäs, Solberg: Det är nästan slut med fisket nu. Det är för mycket folk numera, som skall fiska. Kronan har förbehållit sig de bästa fiskevattnen, och så länge kronan säljer fiskekort, lönar det sig inte för dem, som äga vatten i samma vattensystem, att odla fisk. Men det kan inte bli något av fisket, innan man börjar odla fisk.

Martin JohansSOn i Söderfors: Jag instämmer. Man får arrendera kronans vat- ten på ett eller två år, och då lönar det sig inte att inplantera fisk i de vattnen. _ Vid laga skiften inom byarna ha alla byarna tillhöriga större vatten avsatts för byns samfällda behov, men småtjärnar och dylikt ha tillskiftats de enskilda fastigheterna. —— Tidigare fiskade man i vissa vatten, som varje by fått insynade

för sin räkning. Jag föreslår, att man återgår till den ordningen och att byarna återfå sina gamla vatten, så att allt blir som före avvittringen.

J. Sollander i Storbäck: År 1943 bildade vi en fiskevårdsförening i Storbäck. Vid de underhandlingar, vi därefter förde med länsstyrelsen, lät det till en bör- jan, som om vi skulle få arrendera kronans del av St. Arksjön. Men ändå blev det så småningom avslag på vår ansökning, och som det nu år, ha vi inga fiske- vatten att sköta. Avslaget berodde väl på att en ny fiskelagstiftning väntades, och det skälet kan man ju i viss mån respektera. Men i avbidan på den nya lagen borde det väl ha gått att ordna ett provisoriskt arrende åt oss. Även andra fiske- vårdsföreningars arbete har omöjliggjorts genom att kronan ej gått med på att arrendera ut vatten till föreningarna. Vårt läge är prekärt. ——. Jag vill föreslå, att hushållningssällskapets fiskerinämnd får övervaka tillämpningen av den nya fiskeristadga, som lär vara under utarbetande för länet, och att nämnden om möj- ligt får sortera direkt under Kungl. Maj:t. Man kunde tänka sig, att övervakningen handhades av de blivande jordbruksnämnderna.

Lappfogden Johansson: 1943 hade just ett förslag till lag om fiskevärdsområden framlagts, och länsstyrelsen ville då avbida, att denna lag skulle träda i kraft, innan länsstyrelsen utarrenderade några fiskevatten. Man räknade med, att efter lagens ikraftträdande föreningarna skulle få större stadga och myndigheterna större garantier för att även den icke-jordägande befolkningens intressen skulle tillgodoses. Då det nu dröjt så länge utan att lagförslaget antagits," har länssty- relsen upptagit Storbäcks fiskevård-sförenings ansök-an till omprövning, och jag har nyligen föreslagit, att kronans del av St. Arksjön skall utarrenderas till för- eningen mot det att föreningen förbinder sig att upplåta fiskerätt i dessa vatten även till icke-jordägare. —— Lappväsendet har lagt ned en hel del arbete och pengar på fiskevård. Nyligen ha vi byggt en fiskodlingsanstalt i Saxnäs, och då dess verksamhet kommer riktigt i gång, kommer den att kraftigt främja fiske— vården i dessa trakter.

Lapptillsyningsmannen Albert Lindgren i Risbäck: Fisket är fortfarande oer- hört viktigt för en stor del av ortsbefolkningen, men det har försämrats oerhört på de tjugu senaste åren. Bland annat genom tillkomsten av den nya fiskodlings- ' anstalten i Saxnäs hoppas vi, att en förbättring skall inträda. Nu finns det byar, t. ex. Brännåker, som helt sakna fiskevatten. Kronans vatten höra i första hand användas för att tillgodose ortsbefolkningens behov, och därvid måste man sär- skilt tänka på dem, som helt sakna egna vatten. Det vore icke lyckligt, att orts- befolkningen finge en okontrollerad fiskerätt i kronans vatten, utan man måste för att förhindra rovfiske och för att åstadkomma en lämplig avfiskning bibehålla i huvudsak det nuvarande systemet.

Elias Andersson: Skola alla få springa omkring och fiska hur som helst i kro- nans vatten, så blir det ingen ordning alls, och då går det inte att få till stånd någon fiskevård. I den mån vatten ej utarrenderas med ensamrätt, böra nya fiskare ej få tillstånd att fiska i ett vatten med mindre man vet, att fiskevattnet tål den nya belastningen.

Sollander: Som det nu är tillhör vattnet i en sjö vanligen flera olika ägare. Om en av ägarna planterar ut fisk, kan hans granne draga upp fisken, innan den blivit lekmogen. Det skulle behövas skydd för sådant. — Det bör inte bli något fritt fiske i kronans vatten, men upplåtelser av fiskerätt till ortsbefolk- ningen böra ske mot en mycket måttlig avgift, exempelvis tre kronor om året, och avgifterna böra användas till fiskevård.

Isak Lövström i Lövsjö: Befolkningens högsta önskan är att få återgå till de fiskerättsförhållanden, som rådde före avvittringen, så .att vart byalag finge fiska fritt i sina gamla vatten. — Någon återinplantering av fisk sker ej nu i fjäll- sjöarna, där kronan upplåter fiskerätt åt turisterna. Det är inte bra.

Martin Johansson: Vid avvittringen förbehöll sig kronan några strömfall i Korp—

ån, och alltså har kronan också fiskerätten i strömfallen. Då kronan ej på lång tid kommer att taga strömfallen i anspråk, bör fiskerätten i dem tills vidare få tillgodonjutas av de byar, som ligga närmast till.

På fråga om jordägarna i socknen ha möjlighet att fiska i allmänningens vatten anförde Lövström: Kramfors Aktiebolag äger 80—90 procent av alla de fastig- heter, som ha del i allmänningen, och övriga fastighetsägare ha därför ej så myc- ket att säga till om. Allmänningsstyrelsen har till några bolagstjänstemän ut- arrenderat jakten och fisket på allmänningen på tio år. Ortsborna ha alltså ej någon rätt att jaga eller fiska på allmänningen.

På vidare fråga förklarade sig de närvarande ortsborna anse, att även icke- jordägare, som tillhöra ortsbefolkningen och behöva fiska för att kunna försörja sig, böra jämte jordägarna få företrädesrätt till fiske i kronans vatten.

Albert Nordlöf i Båtas: Jag har under cirka tjugu års tid arrenderat fiskevatten av kronan och fångat min matfisk där. Men snart lönar det sig inte längre att fiska, för det börjar finnas flera fiskare än fiskar. Såväl kronan som enskilda sälja fiskekort, och dessutom tjuvfiskas det i stor omfattning. Det kommer stora sällskap långväga ifrån med sina bilar, de ha mängder av nät, som de lägga ut i bäckar och sjöar, och de taga bort mängder av fisk. Och inte har det blivit bättre genom att man börjat samla rom, ty det fiske, som därvid bedrives, är rent förödande. Det bästa vore att vi finge återgå till de förhållanden, som rådde före avvittringen, och jag tror, att vattnen då skulle räcka till åt oss alla.

Landsfiskalen Ritzén: Om Nordlöf åsyftar fisket utanför kronans utmål i Korp- ån så vill jag bara upplysa, att kronan där ej upplåter rätt till fiske med andra redskap än krok. I fjällrsjöarna, där Nordlöf huvudsakligen brukar fiska, sker ett omfattande tjuvfiske, det veta vi, men så länge fjällbefolkningen ej vill hjälpa fiskebevakarna utan i stället begagnar varje tillfälle att skydda tjuvfiskarna, kan man ej få till stånd en effektiv bevakning. De där sällskapen, som komma i bilar med mängder av nät, de tillhöra nog ortsbefolkningen.

Nordlöf: Polisanmäler man tjuvfiskarna, får man mycket obehag, det vet jag av egen erfarenhet. Romfisket är rovfiske, då det, som nu, ej sker under sakkunnig ledning.

Lindgren: Det är jag, som svarar för insamlingen av rom i denna trakt. All livsduglig fisk skall släppas, sedan rommen tagits, och så sker det också, åtmins- tone då jag är med. Det kan ju hända, att någon av mina medhjälpare brutit mot den ordern någon gång, då jag ej varit med, men i så fall bör det anmälas till landsfiskalen. Själv polisanmäler jag alla tjuvfiskare, vare sig de hålla till i kronans eller i enskildas vatten.

Sollander: Fiskevattnen här uppe äro så hårt anlitade, att man absolut ej bör upplåta dem för yrkesmässigt fiske. Om fiskevårdsföreningar komma till stånd mera allmänt, och om de få sköta vattnen, blir bevakningen bättre, eftersom alla medlemmar i föreningarna bli intresserade av fiskevattnen.

Martin Johansson: I Jämtlands län är det inte förbjudet att fiska under lektiden, och eftersom många fiskevatten delas av länsgränsen, kunna vi ej heller ha för- bud mot sådant fiske. Men åtminstone laxartade fiskar borde vara fridlysta i fjäll- trakterna under lektiden. På den punkten behövs det ett samarbete mellan läns- styrelserna i de två länen.

Frågan om man ville förbjuda turisterna att fiska i trakten besvarades med blandade ja— och nejrop.

Göte Ottosson i Risbäck: Turisterna skada ej fiskevattnen. Det är inte så många av dem som fiska. Jag har handhaft försäljningen av fiskekort här i Risbäck, och under hela den gångna säsongen har jag ej sålt mera än 59 kort. Turisternas fiske är långt ifrån så skadligt som ortsbefolkningens s. k. husbehovsfiske. Många »husbehovsfiskare» sälja fisk, och så övergår man till mindre och mindre mask-

16—507982.

storlek i näten. Nu äro maskorna så små, att fisken fångas redan innan den är lek- mogen. Det är den verkliga orsaken till att fisken tager slut.

Holger Kronesten i Storbäck: Det finns flera än Ottosson, som sälja kort här i trakten.

Landsfiskalen Ritzén: Ja, det gör det, men sammanlagt har det ej sålts över 100 kort i hela Risbäcks församling under den gångna säsongen.

Nordlöf: Kramfors Aktiebolag har antagligen sålt fler fiskekort än kronan. En fråga om turisternas krokfiske vore till nämnvärd skada besvarades nekande av samtliga ortsbor utom Karl Emanuelsson i Storbäck.

Emanuelsson: Även de krokfiskande turisterna göra stor skada. De draga upp mycket småfisk.

Samtliga övriga förklarade sig icke ha något emot att turisterna fiskade med krok. » '

Harry Lind i Risbäck: Jag har under de senaste tio—femton åren varit roddare och förare åt massor av turister. Jag har sett mycket av dem, och det är min bestämda uppfattning, att de ej göra någon skada på fiskevattnen. Den småfisk de fånga, slänga de genast tillbaka i vattendragen. Det skall vara i rena undan- tagsfall, som de 'behålla fångad småfisk. Men jag vet, att turisterna ha ett allmänt önskemål, nämligen att rågångarna utmärkas ordentligt, så att de ej av misstag fiska i vatten, däri de ej ha fiskerätt. De äro rädda för att bli åtalade för sådant. Här i trakten äro såväl kronans som allmänningens och Kramforsbolagets rå- gångar rätt illa markerade.

Sollander: För tre, fyra år sedan anhöll jag hos fiskeriintendenten om ett för- bud mot användning av alltför finmaskiga nät. Doktor Eneqvist var ense med mig i sak men ansåg, att ärendet borde vila till dess fiskeristadgan för Dorotea socken omarbetades. Jag kan nog förstå den synpunkten, men eftersom stadgan tycks dröja, är det risk för att vattnen under väntetiden förstöras. Ett sådant förbud borde därför komma så snart som möjligt.

Som ovan. Jerker U tterström.

Bil. a. (jfr s. 203).

PM.

Det vore av synnerligen stor vikt, att en lag trädde i kraft, som skulle ge möjlig- het att skifta vatten, så att de som av ålder brukat fiskevatten skulle få sig till- skiftad detta vatten med full äganderätt. Som ett exempel vill jag nämna byarna Bäcken, Nordanå och Hedlunda, vars ägare hava i mantal satt jord och vars rå- gångar gå mot St. Lule älv men detta oaktat äga icke rätt till fiske i älven trots att ett vattenområde som ligger utanför deras fastigheter är oskiftat, utan däri har Kungl. Kammarkollegiet förbehållit kronan fiskerätt vid avvittringen 1918. Där kan man påstå att en orättvisa begåtts som till och med strider mot svensk rätts- ordning.

Så har vi Sarkavara byamän, dessa erhöllo ett Kungl. brev någon gång i början till 1700-talet eller under 1800-talet. I detta brev ålades en viss skyldighet med be— skrivning på dels byggnadsskyldigheten samt det antal djur som skulle hållas på byns fastigheter, mot att det beskrevs att de skulle erhålla ett visst landområde samt beskrivning på fiskeplatser, i detta fall Kaskajarem och Peivågge. Dessa skyl- digheter hava fullföljts och fiskeplatserna hava brukats släktled efter släktled, på platsen ha uppförts båthus samt bostäder :som bebos under fiskets bedrivande utan att någon gjort rätten till fisket stridig eller uppförande av båthus och bo— städer, eller med andra ord folket i orten samt sakägarna själva hava ansett att de ha laglig rätt till fisket, först nu vid utredningen i samband med reglerings- målet har rätta förhållandet uppdagats. Häri kan kanske invändas att, de borde ha bevakat sin rätt vid avvittringen, men därtill vill jag påpeka att sakägarna eller deras fångesmän var varken läs- eller skrivkunniga, sanit saknade möjlighet till juridiskt biträde.

Så har vi fjällägenhetsägarna vid Stora Porjusselet samt Stora Lulejaure; de böra ha sig tillskiftat fiskevatten dels i Porjusselet samt i hela Lule älvs sjö- system, detta på grund av att fisket så försvårats genom regleringsåtgärderna att en bestämd fiskeplats i en viss del av sjösystemet anses mycket litet lönande utan fisken måste sökas på ett större område än vad ett vanligt tillstånd kan ge.

Vidare har vi bland annat Suockjocks, Kalluddens, Åmötets och Kuouka skiftes- lag, dessa skifteslag hava fått sig tillskiftat vatten i början av 1900-talet men ge- nom regleringen av älvens källsjöar samt därigenom framtvingade flottledsbygg- nader hava dessa fiskevatten starkt reducerats varför ytterligare skiftande av vatten är väl motiverat för att till bygdens befolkning ge det stöd de så väl be- höver till sina jordbruk samt en nära till hands stående rekreationsmöjlighet för landsbygdens ungdom.

Sist kommer vi till ägostyckningar, där bolag avstyckat inrösningsjorden men behållit skogen. Här bör en lag tillkomma som gav den rätt till fisket som brukar jorden framför den som endast brukar hemmanet för skogen, eller för att för- enkla uttrycket. Ett lantbruk där bolag äger skogen men ej brukar jorden den ges företräde som äger eller brukar jorden då det gäller rätten till fisket eller vid eventuell skada härå ersättning. härför.

Vi hava även liknande förhållande då det gäller landområden. Inom här ovan berörda skifteslag hava en del hemmansägare så skiftat att hemmanet består av flera skiften av vilka hemskiftet ligger på älvens högra sidan medan skogs- och ängsskiftet ligger på älvens vänstra sida. Genom regleringen har svårigheter upp- stått att bruka dessa skiften. Här bör en lagstiftning komma till stånd som gav möjlighet att få skifta likvärdig mark som får övertagas mot attavstå den mindre lättillgängliga marken. Härvid kan tänkas att problem kan uppstå, genom att

eventuell mellanskillnad skulle ersättas med penningar; detta bör undvikas i störs- ta möjliga utsträckning, enär de flesta saknar kontanta medel samt har sina fastig- heter skuldsatta och ogärna vill ådra sig ytterligare förpliktelser.

Högaktningsfullt Magnus Sundberg

Bil. b. (jfr s. 204).

Till Generaldirektör Lennart Berglöv.

I anledning av kungörelse av den 20 augusti (1. å. få härmed undertecknade hemmansägare och strandrättsinnehavare vid stora Luleälvs östra strand i Jokk— mokks socken, för Bäcken nr 1, Nordanå nr 1—2—3—4, Hedlunda nr 1—2 och Älvsbacka kronotorp, yrka att erhålla ett fiskeområde i stora Luleälv, gränsande från nedre Kuouka bys områdeslinje mot den å Sjuokksjokks byalags karta, efter älven dragen vattenlinje och det område som strandrätten å utskiftet för Nordanå nr 3 vid stora Luleälvs västra strand, dessutom kronans strandrätt å älvens östra strand gränsande från Bäcken nr 1 mot vattenlinjen Sjuokksjokk och Kalluddens område bör avdelas till Älvsbacka kronotorp.

Då ovanstående hemman äro små med endast 3/34 mtl vardera och hälften av skogsmarken är avsatt till allmänning är fisket som binäring av stort behov varför vi yrka, att erhålla del i fiskerätten i Japp-mocksjöarna å kronans mark.

Bäcken Porsi den 20 september 1947.

J. A. Öhlund Gustav Larsson för Bäcken nr 1 för Nordanå nr 1

L. G. Laman Levi Johansson för Nordanå nr 2 gu. J. A. Öhlund enl. uppdr. Nordanå nr 3

Johan Lindström Edvin Johansson Nordanå nr 4 Hedlunda nr 1

Henning Johansson Viktor Andersson Hedlunda nr 2 Älfsbacka Kronotorpare

Bil. c. (jfr s. 208).

I anslutning till den av Kungl. Maj:t nu igångsatta utredningen angående fiske- rättsförhållandena inom lappmarken, får Suddisjaurs Fiskevårdsförening, som sin mening anföra följande synpunkter i frågan: '

Ehuruväl vi äro medvetna om att fiskerättsförhållandena och dess olika till- lämpningar genom tiderna varit ungefär analoga inom hela lappmarken, få vi dock endast inskränka oss till de på orten vunna erfarenheterna. Allt ifrån första tiderna för bebyggelsen här på orten ända fram till tiden kring 1915, tillämpades en tämligen fri fiskerätt i fråga om husbehovsfisket. Om man ägde fastighet eller icke kunde man resa ut till någon sjö eller älv med rikligare fisketillgång, utan att vare sig de där bofasta eller revirtjänstehavare lade hinder i vägen därför. Vi få som exempel omnämna att då den lilla sjön Suddisjaur varit otillräcklig för platsens befolkning, hade man på den tiden obegränsad rätt att ge sig ut till

de då fiskerika sjöarna Suobdik och Malmisjaur. Denna frihet har från kronans sida allt mera beskurits, vadan endast de intill respektive sjöar bosatta numera äga fiskerätt.

Denna fiskerätt saknar nu allt som helst värde om ej sådana fiskerättsliga änd- ringar vidtagas som möjliggör en genomgripande fiskevård. I förutnämnda stora sjösystem Malmisjaur och Suobdik fanns det nämligen på sin tid riklig tillgång på såväl sik som laxöring. Dessa fiskesorter har nu i det närmaste upphört att finnas. Att denna fullständiga utrotning av dessa fisksorter kunnat ske utan att något egentligt fiske bedrivits har sin givna förklaring i de långa dämningstiderna och den oerhörda ökning av det flottningsgods som varje sommar passerar denna sjölcd. Älvarna, som utgöra harrens och laxöringens lek- och vistelseplatser, äro upprensade och fördelade till jämna vattenfåror vadan dessa förlorat det skydd de äro i behov av, särskilt i lektider.

Med det anförda kunna vi konstatera att samtidigt som en av landets naturtill— gångar tillvaratagcs, förintas en annan. För de breda folklagren lika betydelsefull halm—tillgång. Vi anser därför att genomgripande "atgärder måste vidtagas för att förhindra en dylik förveckling. En främsta åtgärd därutinnan är att åstadkomma sådana fiskerättsliga betingelser som möjliggör en intensiv fiskeodling och fiske- vård.

Det sjösystem t. ex. som vi här tidigare omnämnt, vilket upptar en vatten— sträcka om 2,3 mil, har en bebyggelse om endast sex gårdar vilka kunna åberopa sig ha fiskerätt, varav endast två äro jordbruksfastigheter och de övriga skogs— torp. Att under dylika förhållanden vidtaga organiserad fiskevård är otänkbart.

Även om bebyggelsen varit långt större hade dylika åtgärder varit meningslösa då vattnet disponeras i hälftenbruk med kronan, vilken sistnämnda genom försälj- ning av fiskekort kan åstadkomma ett för övriga fiskerättsägare okontrollerat fiske.

Skall således .en effektiv fiskodling och fiskevård företagas måste vattnet dispo- neras med lika rätt för alla som äro villiga att deltaga i detta arbete, oberoende av deras tidigare fiskerättsförhållande.

Som vi tidigare påpekat är det timmerflottningarna som förintat fisketillgången i sjöarna. Det är väl därför endast en gärd .av rättvisa om dessa virkesägare åläg- gas att ekonomiskt bidraga till fiskets återställande. Skall under här föreliggande förhållande goda resultat ernås måste en hel del fiskodlingsdammar anläggas. Ökade kostnader för fiskodlingsanstalter, fisketillsyn m. m. Vi anser därför att skogsägarna bör åläggas en flottgodsavgift av förslagsvis lägst 1 öre per kubikfot, att utanordnas av flottföreningarna och ställas till hushållningssällskapets fiskeri— nämnds förfogande, vilken sistnämnda får till uppgift att efter enhetliga grunder uppbygga fiskevårdsorganisationer som lämna garanti för verkligt effektiv fiske- vård.

Suddisjaur den 'N'/,, 1947. För Suddisjaurs Fiskeriförening:

Leonard Åman Adrian Lidström Oskar Åman

Bil. d. (jfr s. 213).

Då den allmänna meningen, på några undantag när, är av den bestämda upp- fattningen att någon avvittring av fiskevatten icke varit under behandling under den avvittring som genomfördes åren 1889—1893, vilket också kan grundas på det obefintliga omnämnandet i sammanträdesprotokollen och utslaget från nämnda

avvittring inom Arjeplogs socken. Sedan har framfabricerats från vissa myndig— heter, att avvittringen också skulle omfatta fiskevattnen, detta är en fullständigt ' ohållbar uppfattning, då ett så viktigt företagande icke rättvisligen kunnat före- tagas utan befolkningens hörande och underrättande. Gränslinjernas utsättning visar också tydligen att fiskevattnen icke legat i tankarna då de utdragits, om motsatsen varit, skulle ju någon rättvisa upptäckts på något ställe för de byar som blivit utan fiskevatten. Sådana orättvisor få vi icke påbörda de gamla plikt- trogna lantmätarna som gjorde sitt bästa i allt, så att om fiskevattnen varit under behandling vid avvittringen skulle skiftningen fått andra figurer.

Då vi sålunda betrakta fiskevattnen såsom en oavvittrad allmän egendom få vi göra ett förslag som för till ett tillrättaläggande i fiskeförhållande inom Arje- plogs sockens rika sjösystem, till fromma för intresserade fiskare av de olika valörer såsom husbehovsfiskare, yrkesfiskare, och sportfiskare, oavsett var de bygger och bor.

Vi har därför tänkt oss att det enda framkomliga är .att bilda fiskeföreningar eller fiskevårdsområden om man så vill kalla dem, inom lämpliga områden för våra sjösystem.

I dessa föreningar skulle varje medborgare, som ämnar fiska, erlägga en viss avgift och därmed bliva antecknad som medlem i den förening han själv önskar vara för året, detta i likhet med alla jägare som måste lösa jaktkort med 3 kronor för varje år innan de erhåller jakträtt. Utöver den så erlagda grundavgiften, som bör vara låg, får den fiskande köpa fiskekort för de olika tider han ämnar fiska, detta skulle bliva föreningens sak att bestämma, men alla fiskare skulle lösa fiske- kort, oavsett vilka yrken de representera.

Alla de medel som sålunda tillföras föreningen skall användas till fiskets bibc- hållande och upphjälpande dels genom fiskplanteringar, och dels genom andra åtgärder som inom föreningen kan anses befrämjande för föreningarnas syftemäl: Ett gott fiske tillgängligt för alla.

För att föreningsområdena skola bliva avpassade efter de olikartade förhål- landena i fråga om fiskesort och fisketidet skall de ej göras föl stora, dock likväl tillgängliga för medlemmar för andra föreningar.

Tjärnar och små insjöar kan föreningen utlämna med ensamrätt till enskild per— son eller enskilt byalag.

Från sockenallmänningens fiskodlingsanstalt skulle för de olika föreningarna kostnadsfritt utlämnas lämpliga fiskyngelsmter mot skyldighet att fiskodlings- anstalten finge uppsamla rom där den i samråd med föreningen fann sådant lämpligt.

Fiskeföreningais bildande skulle ske å allmänt sammanträde elle1 å av allmänt sammanträde tillsatt utskott som skulle ledas av fiskeriintendenten eller annan av länsstyrelsen tillsatt person.

Genom realiserande av dessa planer tro vi att en rättvis fördelning av natur- lillgångarna skulle vara till nytta för alla.

Detta är i korta drag vad som kan och bör läggas till grund för en reglering av fiskefrågorna i de större sammanhängande fiskevattnen som finnas inom Arje— plogs socken.

En kartskiss bilägges för att visa tankegången för fiskeområdenas förläggning. Arjeplog den 25 september 1947.

M. Holmgren

Ragnar Holmgren Kalixtus Holmgren Fritiof Holmgren

.. /_/ lf . X x __, r.Nöz/ / jury,/05125 (J fr.5. ) Ol/eFS/kfs/r Offa Över ”” ”W” ' f" ' f am

. . . . x, X 0 SKALA UNG.11125,000. U , v/d a//m. avwffr/ng Oc/7 effe/*aW/ffr/ny .1sk .

//4fj©D/Ogs soc/ren uf/agda områden wa' Hornavan och Ung/"our nedom od/ingå— ——-'— gränsen,- ufarbefod effer karta Ö

Rakksuna'c /-'a sk "ff:

t Kung/. /a/Lfmäfer/Ls7tyre/5 ens Uffed— , _ ; n/ngsbyra en 7 946. Kramm- 150,70- 114.412, /0/v,o_rma/'/f . Paf/* ' (X?: nr 72 de nfÖr/f/ar/n : ääi D ' ”' _ 57 f; ("”*—7 b../55535 ”rå/95” ' . __ . _ . _ omraden uf/aga'a vid awff/r/ng ny”/er avi; ”'”—”$'% ; . '_' '_'—| dhanni” :::] va/fen f/Y/hörande kronan ,! '_ ”"”: | S va/fen f/V/höran de enski/do _ _1 o . F/uokaw'ken l Kuorpa- g holm ens | 2 ** o Zsk ' . . , ' __1 _ _ ._ . __ d", = 6 | / Krono/Dark m- 7 Q 0 Vadar/:i D 0 00 ron . | 0 , F"? DDDJAUR T - e! _ 0 ' N 'N 0 o 0 ' Q / & " >/marna * ' , . / I/ ”Ur/" o/ Omr. ' KI-anopal—Å» | — _ -,-— ' _ ' "- ' / O ,/ ',— ' 77//åy_yso//mänmh_9 / / fs/r l ' : 0 l ,6 o 5,0 o Krono/Dark ur 72 _ » ./ .— aZW ! -/ ' " Siff/74 0 _ _ _ _— ' 'De/laar/r ) xl'"_'—'—"_'_'U €, ' ("sj?/5272? | . .. . g ' i , "mH/iv | .Å . . |- -' r a' ”männing Krono/Dark nr7 ' ! ,. Å'ron/ ] nr/ / . .

_ _ __./ 1.773

»1111 .