SOU 1952:29

Vidgat tillträde till högre studier : utredning

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet

Undertecknad utredningsman överlämnar detta betänkande och anför vördsamt följande:

Kungl. Maj:t bemyndigade den 22 juni 1950 chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning rörande vill- koren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen.

Med anledning härav tillkallade departementschefen den 29 juni 1950 såsom utredningsman undertecknad Folke Schmidt, nu professor vid Stockholms högskola.

Den 29 september 1950 uppdrog departementschefen åt byråchefen i arbets- marknadsstyrelsen filosofie licentiaten Ejnar Neymark att tills vidare tjänstgöra såsom expert och sekreterare vid utredningsarbetet.

Utredningen har benämnts utredningen om vidgat tillträde till högre studier. Att såsom experter biträda mig vid utredningsarbetet kallade departements- chefen den 24 september 1951 läraren vid socialinstitutet i Stockholm politices magistern Marja Almqvist, ombudsmannen i Sveriges folkskollärarförbund folk- skolläraren Gustaf Bodestam, direktören teknologie doktorn Karl-Erik Gabriel Eriksson, Västerås, professorn vid Stockholms högskola Gunnar Heckscher, pro- fessorn vid Göteborgs högskola Ture Gustaf Johannisson, Göteborg, numera rek- torn vid högre allmänna läroverket i Kalmar Carl Erik Nordenskjöld, rektorn vid högre tekniska läroverket i Stockholm Axel Nordhult, prosektorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet Bror Anders Rexed, professorn vid handelshög- skolan i Stockholm Knut Rodhe samt rektorn vid tekniska högskolan i Stockholm professorn Ragnar Woxén.

Samma dag beviljades Neymark begärt entledigande från uppdraget som sekre- terare, räknat från och med den 15 september 1951. Från sistnämnda datum har Neymark tjänstgjort såsom expert.

Den 24 september 1951 förordnade departementschefen konsulenten hos ar- betsmarknadsstyrelsen filosofie magistern Henry Björinder att räknat från och med den 15 september tjänstgöra som utredningens sekreterare.

Genom skrivelse den 10 december 1951 hemställde undertecknad dels om be— myndigande att utarbeta förslag till kompletteringsgymnasier, dels om tillkal- lande av särskild expert att biträda mig vid utarbetande av nämnda förslag. Den 28 december 1951 bifölls min framställning och tillkallades som särskild expert lektorn vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm, docenten Ivar Elvers. '

För att tagas under övervägande i samband med utredningsuppdraget överläm- nades från ecklesiastikdepartementet den 29 augusti 1950 en skrivelse från skol- överstyrelsen föranledd av en framställning från kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg om ändring av kungörelsen den 21 juni 1940 an- gående studentexamen för folkskollärare. Kollegiet hade begärt, att skolöversty- relsen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om sådan ändring av bestämmelserna i sagda kungörelse, att folkskollärare, som avlagt vederbörliga prov för behörighet att undervisa i främmande språk i folkskolan i enlighet med kungörelsen den 18 april 1947 (SF 1947 nr 149), måtte bli befriad från skyldigheten att för avläg- gande av studentexamen genomgå skriftlig och"”muntlig prövnin'gbeträffande det språk, i vilket nyssnämnda behörighet förvärvats, för det fall att språket ifråga avsågs ingå i studentexamen. Framställningen hade tillstyrkts av styrelserna för Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund.

Undertecknad förklarade i skrivelse den 28 maj 1951 till vederbörande tjänste- man i ecklesiastikdepartementet (kanslirådet L. Häggqvist), att en författnings- ändring i angiven riktning låg helt i linje med de förslag jag skulle komma att framlägga. Ingen olägenhet var därför förenad med en omedelbar ändring av den ifrågavarande bestämmelsen i kungörelsen angående studentexamen för folk— skollärare. Enighet rådde på denna punkt.

Den ifrågasatta författningsändringen företogs genom kungörelse den 29 juni '1951 (SF 1951 nr 519)

Den 11 november 1950 överlämnades från ecklesiastikdepartementet för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget en framställ- ning till Konungen från Föreningen Diplomerade från socialinstituten angående rätt": för föreningens medlemmar att avlägga akademisk examen. Över framställ— ningen hade yttranden avgivits av universitetskanslern, av universitetsmyndig— heterna i Uppsala och Lund samt av Stockholms högskola. Ärendet är utförligt bc- handlat i detta betänkande. -

Genom skrivelse den 8 februari 1952 anmodades undertecknad att inkomma med underdånigt utlåtande till Konungen över skolöverstyrelsens-förslag till in- rättande av ett Statens läroverk för vuxna. Utlåtandet avgavs den 9 april 1952, sedan ärendet behandlats vid sammanträden med expertkretsencDe-vid ärendets slutliga'behandling deltagande experterna, nämligen herrar Bodestam, Eriksson, Johannisson, Neymark, Nordhult, Rexed och Woxén samt fröken Almqvist, för- klarade sig kunna i huvudsak ge sin anslutning till utlåtandet. Huvuddelarna av mitt utlåtande återges i detta betänkande.

För utredningens räkning har två specialundersökningar verkställts. Byråche- fen Ejnar Neymark har företagit en utredning 'om- rekryteringsreserven för de högre läroanstalterna. Undersökningen är fogad som bilaga till'-betänkandet. Vi- dare har en särskild undersökning företagits angående Kungl-. Maj:ts och kans- lersämbetets praxis vid bedömningen av dispensansökningar avseende befrielse från stu'dentexamenskravet för tillträde till' högre studier.-För detta ändamål erhöll juris kandidaten Carl Kurtz den 30 januari 1951 uppdraget att biträda undertecknad med att genomgå hos ecklesiastikdepartementet och universitets- kanslersämbetet förvarade akter i vissa dispensärenden avseende åren 1946— 1951. » - - Med utrikesdepartementets bistånd har und'eit'ecknad vidare inhämtat skrift- liga uppgifter angående tillträdet till universitet och motsvarande läroanstalter utomlands. Förfrågningarna har avsett bl. a. dels de allmänna metoderna för

antagning av studerande vid högre läroanstalter, dels de speciella principer, efter vilka tillträde beviljas åt sökande utan studentexamen. Denna undersökning har begränsats till de europeiska länder, som i fråga om kulturell utveckling är mest jämförbara med vårt land. Resultatet redovisas i betänkandet.

Under utredningsarbetet har undertecknad tagit kontakt med ett stort antal representanter för universitet och högskolor, skolmyndigheter, intresseorganisa- tioner och elevkårer. I den utsträckning, som ansetts erforderlig, redovisas i framställningen synpunkter och meningar, som framkommit vid dessa konfe- renser.

Vid utarbetande av betänkandet har samråd skett med expertkretsen. Sex sam- manträden har hållits. Därutöver har experterna enskilt anlitats för samråd och överläggning. Experterna har dels särskilt granskat de avsnitt av betänkandet. som berört deras verksamhetsfält, dels angivit sin ståndpunkt beträffande all— männa gemensamma frågor.

Herrar BODESTAM, ERIKSSON, HECKSCHER, NEYMARK, NORDENSKJÖLD, NonDHULT. REXED, RODHE och WoxéN samt fröken ALMQVIST har uttalat sin anslutning till de allmänna grundsatserna i utredningsmannens förslag om likställdhet för kvalifi- cerade grupper, ändrad ordning för dispensprövningen samt om kostnadsfri kompletteringsundervisning och nya former för prövning av skolkunskaper.

Herr Nordenskjöld har därjämte i en detaljfräga avgivit ett särskilt yttrande. Herr JOHANNISSON har angivit sin ståndpunkt i särskilt yttrande.

Undertecknad anmäler, att uppdraget nu är fullgjort, och hemställer vörd— samt, att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj :t

dels att av riksdagen utverka anslag för anordnande av kompletterings- undervisning utan kostnad för den enskilde samt anslag för inrättande av en dispensnämnd vid kanslersämbetet,

dels ock att utfärda författningsbestämmelser och meddela föreskrifter i enlighet med förslag angivna i betänkandet.

Stockholm den 30 september 1952.

Folke Schmidt

Henry B jörinder

Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningen återfin- nes i statsrådsprotokollet över ecklesia- stikärenden för den 22 juni 1950. Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen anförde dåvarande chefen för ecklesia- stikdepartementet, följande:

statsrådet Weijne,

Studentexamen är det vanliga villkoret för tillträde till högre utbildning. Vid statsuuiversiteten är studentexamen förut- sättning för inskrivning. Vid Stockholms och Göteborgs högskolor må inskrivas även den som icke är student, men stu- dentexamen är även här en förutsättning för studier, som avse akademisk examen.

Vid flera högskolor tillämpas dock redan nu en ordning, som medger tillträde till högre utbildning även för den som icke har avlagt studentexamen. Till de tekniska högskolorna kan sålunda inträde beviljas den som erhållit avgångsbetyg från statens tekniska läroverk eller tekniska gymnasier eller från handelsgymnasium, som står under statens överinseende. Inträde kan också beviljas den som icke har någon formell skolunderbyggnad men som under praktisk verksamhet visat sig äga fram- stående anlag för de tekniska yrkena. Den inträdessökande behöver styrka förhands— kunskaper endast i vissa skolämnen. Även vid handelshögskolorna kan intagas den som icke har formell skolkompetcns. So— cialinstituten äro slutligen exempel på läroanstalter, som meddela vetenskaplig undervisning men som i vidsträckt om- fattning rekrytcra sina elever bland icke— studenter. Jag erinrar även om att de som avlagt folkskollärareexamen numera un- der vissa villkor äga tillträde till universi- tet och högskolor.

Genom dispens kan dessutom befrielse

FÖRSTA KAPITLET

Inledning

vinnas från kravet på studentexamen som villkor för inskrivning vid statsuniversite- ten eller för avläggande av examina vid universiteten och vid Stockholms och Göte- borgs högskolor. Dispens beviljas från fall till fall och avser i allmänhet endast be— hörighet att avlägga viss examen. Till dis- pensen knytes ofta villkor, att den sökande skall visa sig äga kunskaper motsvaran- de studentexamen i vissa ämnen. Enligt kungl. brev den 30 december 1947 har till universitetskanslcrn överflyttats beslutan- derätten i frågor om dispens för svenska undersåtar. Bemyndigandet avser flertalet föreskrifter i stadgarna för teologiska, ju- ridiska, medicinska, filosofiska och stats— vetenskapliga examina.

Kravet på studentexamen har uppställts för att vinna garanti för att de studerande vid universitet och högskolor ha de. nöd- vändiga förhandskunskapcrna och de in— tellektuella förutsättningarna för att be.— driva högre studier. Dessa garantier äro givetvis nödvändiga, men det kan samti- digt ickc förnekas, att kravet på avlagd studentexamen utestänger många med stu- diebcgåvning och goda kunskaper, som av olika skäl icke haft tillfälle att följa sko- lan genom gymnasiet. Väl har var och en möjlighet att avlägga studentexamen som privatist, men de långa förstudierna i ett stort antal skolämnen verka ofta avskräc— kande, särskilt för dem som redan nått mogen ålder.

Det nu berörda spörsmålet får en sär- skild aktualitct, emedan det för närvaran- de på ett flertal områden räder brist på akademiskt utbildad arbetskraft. Från samhällets synpunkt torde det därför vara ett intresse att begåvade personer under vissa förutsättningar kunna få tillträde till högre utbildning, även om de icke skulle ha en föregående skolutbildning som helt motsvarar studentexamen. Detta gäller särskilt under övergångsperioden. innan skolreformen hunnit tillföra gym-

nasierna nya grupper av ungdomar. Att skapa vidgade möjligheter för personer utan formell skolkompetens att bedriva högre studier vore en åtgärd helt i linje med statsmakternas strävanden att på oli- ka sätt bredda rekryteringsbasen till de högre utbildningsanstalterna. En utredning rörande villkor för tillträde till högre ut- bildning för personer, som icke avlagt stu- dentexamen och som uppnått högre ålder än den för gymnasiestudier normala, synes därför böra företagas. Uppdraget torde böra lämnas åt särskild utredningsman.

Utredningsmannen bör i första hand taga ställning till frågan, om man i fort— sättningen skall gå fram på de individu- ella dispensernas väg eller om man skall ge särskilt kvalificerade grupper generell rätt att under vissa bestämda villkor av- lägga akademisk examen. Jag erinrar om att Föreningen diplomerade från socialin- stituten i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 juni 1949 hemställt om fastställande av sådana bestämda villkor för dem som di- plomerats från socialinstituten. Skulle det visa sig olämpligt eller omöjligt att fast- ställa bestämda villkor för avläggande av akademisk examen, bör utredningsman- nen framlägga anvisningar rörande de allmänna principer och de normer som böra läggas till grund för prövningen av den sökandes lämplighet. Härvid tor- de som en allmän grundsats böra gälla, att frågan om en persön skall anses behö- rig att avlägga viss examen avgöres, innan han börjar sina studier eller efter en kor- tare provtid.

Utredningen bör i första hand avse rät- ten att avlägga teologiska, juridiska, medi— cinska, filosofiska och statsvetenskapliga examina. Utredningen bör emellertid icke begränsas härtill utan jämväl avse en översyn av bestämmelserna om inträde till alla högskolor, där studentexamen är det vanliga inträdesvillkoret.

Utredningsmannen torde böra söka kon- takt med representanter för universitet och högskolor i syfte att för varje utbildnings- linje utreda vad som fordras i förkunska- per, för att en person skall kunna till— godogöra sig undervisningen. Särskild upp- märksamhet bör därvid ägnas kravet på språkkunskaper. Frågan i vad mån man bör uppställa krav på kunskaper motsvarande studentexamen i vissa allmänorienterande ämnen bör likaledes särskilt övervägas.

Det bör vidare utredas, huruvida den nuvarande ordningen för dispensprövning vid kanslersämbetet bör behållas eller om prövningen i stället bör anförtros åt en särskild nämnd eller vilken anordning som eljest kan anses som den mest ända- mälsenliga.

Utredningsuppdraget bör icke omfatta frågan om villkoren för utlänningar att bedriva studier vid svenska universitet och högskolor.

Det bör slutligen stå utredningsmannen fritt att föreslå provisoriska lösningar för särskilda grupper av studerande i avvak— tan på realiserandet av en mera allmän reform.

Avgränsning av undersökningsområdet

Utredningsmannens uppgift är att ut— reda villkoren för tillträde till högre studier för svenska medborgare utan studentexamen.

Undersökningen avser i första hand de statliga högre läroanstalterna, näm- ligen

Uppsala universitet Lunds universitet Karolinska mediko-kirurgiska institutet _ Medicinska högskolan i Göteborg Tandläkarhögskolan i Stockholm Tandläkarhögskolan i Malmö Tekniska högskolan i Stockholm Chalmers tekniska högskola Farmaceutiska institutet Lantbrukshögskolan Skogshögskolan Veterinärhögskolan Högre mejerikursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd- gårdsinstitut.

Utredningen omfattar jämväl Slock- holms och Göteborgs högskolor. Dessa är privata institutioner. Staten bekostar huvudparten av verksamheten. Stock- holms högskolas ställning regleras i ett triangelavtal den 12 januari 1948 mel- lan Kungl. Maj:t, Stockholms stad och

Stockholms högskola. Avtalet trädde i kraft den 1 juli 1949. Där angives att Kungl. Maj:t äger meddela de föreskrif- ter i fråga om högskolans organisation och verksamhet, som Kungl. Maj:t fin- mer erforderliga eller lämpliga. Ett av- tal innehållande en likartad bestäm- melse är slutet den 19 januari 1948 mellan Kungl. Maj:t, Göteborgs stad och Göteborgs högskola. Även detta avtal trädde i kraft den 1 juli 1949.

Handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg intager en friare ställning. Kungl. Maj:t har icke meddelat några föreskrifter rörande deras verksamhet. Grundstadgarna för båda högskolorna är fastställda av Kungl. Maj:t. Handels- högskolorna åtnjuter ett årligt statsbi- drag, som budgetåret 1951—52 uppgick till 100.000 kronor för handelshögsko- lan i Stockholm och 90.000 kronor för handelshögskolan i Göteborg. En del av dessa belopp skulle användas för att be- reda friplatser eller nedsättning av av- gifter för studerande. Det kan vidare nämnas att direktionsordföranden (sty- relseordföranden) samt en revisor vid varje högskola utses av Kungl. Maj:t. Professorsbefattningarna tillsättes efter i huvudsak samma grunder som vid universiteten och övriga högskolor; ut- nämningarna fastställes av Kungl. Maj:t. De båda högskolorna har av Kungl. Maj:t erhållit fastställelse av sina exa- mensstadgor.

Med hänsyn till handelshögskolornas särställning har utredningsmannen för- utsatt, att inträdesvillkoren icke skall regleras genom bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Som angives i tolfte kapitlet förordar utredningsmannen, att förhandlingar upptages med han— delshögskolorna angående tillämpning- en av inträdesvillkoren för personer utan studentexamen.

Gymnastiska centralinstitutet är en

statlig läroanstalt. Vid gymnastiklärar- linjen är i motsats till vad som gäller vid sjukgymnastlinjen studentexamen det normala inträdesvillkoret. Under femårsperioden 1945—1949 hade 94 % av antagna manliga elever och 92 % av antagna kvinnliga elever avlagt stu- dentexamen. Vårterminen 1951 hade 97,4 % av de manliga och 97 % av de kvinnliga eleverna studentexamen. De återstående få procenten tillhörde de övriga grupper, som enligt institutets stadga är formellt inträdesberättigade, nämligen folkskollärare med vissa kva- lificerade betyg, personer med examen från högre lärarinneseminarium samt personer med normalskolekompetens eller realexamen jämte studentkunska- per i fysik, kemi och biologi.

Frågan om centralinstitutets fram- tida uppgifter samt inträdesvillkoren för gymnastiklärarlinjen har nyligen varit föremål för utredning (SOU 1951: 59) och är för närvarande bero- ende av Kungl. Maj:ts prövning. Utred— ningen bygger på ett tidigare förslag, att sjukgymnastutbildningen skall av- skiljas till en särskild skola. Gymnas- tiska centralinstitutet, som alltjämt skulle ansvara för gymnastiklärarut- bildningen, skulle få en mera högskole— mässig karaktär och samordnas med Stockholms högskola. Med hänsyn till dessa omständigheter har frågan om en revision av inträdesvillkoren lämnats utanför utredningen. Skulle den före- slagna omorganisationen av gymnastik— lärarutbildningen komma till stånd och studentexamen göras till inträdesvill— kor, förutsätter utredningsmannen att de nya inträdesbestämmelserna utfor- mas i enlighet med förslagen i detta betänkande. I en detalj har dock utred— ningsmannen förordat en ändring av- sedd att genomföras omedelbart. Denna rör folkskollärares behörighet till in-

träde. Frågan behandlas i sjunde ka- pitlet, första avsnittet.

Antagningen till landsfiskalsbanan (distriktsåklagarutbildning) sker ge- nom en särskild för hela riket gemen- sam antagningsnämnd. Samtidigt som nämnden vid urvalet av sökande fäster stor vikt vid dessas intellektuella förut- sättningar för högre studier, anlägger den med hänsyn till yrkets art även andra synpunkter på rekryteringen. Ut- redningsmannen har under hand in- hämtat, att 1948 års polisutbildnings-

kommitté kommer att ingå på frågan om antagningsvillkoren. Frågor röran- de tillträde till denna studiebana har lämnats utanför denna utredning.

Till slut må påpekas, att undersök- ningen endast avsett sådan utbildning, som brukar anses likartad med univer- sitetsutbildning. Utanför utredningen faller därför exempelvis den militära utbildningen, de statliga verkens kurser samt utbildning vid musikhögskolan och konsthögskolan.

ANDRA KAPITLET

Allmänna problemställningar

Av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår, att det framförallt är två synpunkter, som varit bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut angående denna utredning.

Den som först vid mogen ålder inrik- tar sig på akademiska studier, har stora svårigheter att möta, om han inte i yng- re dagar gått genom gymnasiet till stu- dentexamen. För den vuxne är vägen till studentexamen inte lika väl tillrät— talagd som för den unge. Regelrätta skolstudier bjuder ofta emot även för den, som har studiebegåvning och stu- dieintresse. Tvånget att samtidigt för- tjäna till uppehållet kan betyda, att stu- dierna helt eller delvis måste läggas till kvällstid och annan fritid. En full- ständig studentexamen är för den äldre måhända inte heller en lika nödvändig förutsättning för akademiska studier. Att för personer i mogen ålder under- lätta tillträdet till högre studier vore en åtgärd helt i linje med statsmakter- nas strävan att på olika sätt bredda re- kryteringsbasen för de högre utbild- ningsanstalterna. Detta skulle vara be— fogat inte minst under övergångspe- rioden, innan skolreformen hunnit till- föra gymnasierna nya grupper av ung- domar.

Dessa personer, som först vid mogen ålder börjat sina studier, skulle utgöra ett värdefullt nytillskott på de akade- miska studiebanorna. Det behov av aka- demiskt utbildad arbetskraft, som gör sig gällande på flera yrkesområden,

kan knappast tillgodoses enbart med studenter, som gått den vanliga vägen genom gymnasiet.

Individuella aspekten

Enligt våra demokratiska värderingar är människan-individen ändamålet, aldrig som i en diktatur bara ett medel. Vi anser, att individen inom samhäl- lets ram bör få fritt välja den verksam- het, som överensstämmer med hans in- tressen och förutsättningar. Individens fria yrkesval beror av möjligheten till utbildning. I ett fritt samhälle bör ——- för att anknyta till Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga rättigheter- na den 10 december 1948 -—— ”yrkes- undervisning och teknisk undervisning vara allmänt tillgänglig och den högre undervisningen stå öppen i lika män för alla på grundval av deras duglig- het”. ("Technical and professional edu- cation shall be made generally available and higher education shall be equally accessible to all on the basis of merit”).

I vårt land har naturligt nog upp- märksamheten i första hand varit in- riktad på uppgiften att bryta gymna- siernas isolering och göra den normala vägen till högre utbildning över stu- dentexamen tillgänglig för de unga utan avseende på ekonomisk—ställning eller social bakgrund. Det är dock många, som i sin ungdom kommit att följa andra vägar, trots att de är teoretiskt begåvade, och nu skulle ha intresse för högre studier. Skälen härför kan ha va-

rit ekonomiska, sociala eller rent per- sonliga. Att en person inte i vanlig ord- ning i ungdomen haft förmånen att gå genom gymnasiet till studentexamen, bör inte avstänga honom från högre ut- bildning. Olika åtgärder att vidga till- trädet till högre studier för personer i mogen ålder kan sägas vara en skolre- form för vuxna, vilken utgör ett mot- stycke, om ock i blygsam skala, till den stora skolreform, som syftar till att lösa ungdomens utbildningsproblem.

Det svenska undervisningsväsendct är rikt förgrenat. Vid sidan av de teo— retiska utbildningslinjcrna finnes en mångfald mera allmänbildande eller mera fackligt inriktade. Varje utbild- ning har sitt eget självständiga slutmål. Det bör dock i svenskt undervisnings- väsen inte finnas några återvändsgrän- der, utan från skilda utbildningsvägar bör stigar föra vidare åt olika håll. Den som har en kvalificerad utbildning av annan art än gymnasiets, bör inte tving- as att starta på nytt, om han skulle vilja inrikta sig på högre studier. Förbere- delserna för den högre utbildningen bör knyta an, där den tidigare utbild- ningen slutat. Individen bör från sin tidigare utbildning kunna utnyttja vad som kan ha värde som grundval för de fortsatta högre studierna.

Att den enskilde kommer till den plats i livet, där han bäst kan utnyttja sin begåvning och sina övriga förutsätt- ningar, ger honom en känsla av till- fredsställelse. Att så blir fallet, är också ett samhällsintresse från den synpunk— ten, att den enskilde då kan väntas göra en större arbetsinsats än eljest.

I den studentsociala utredningens be— tänkande (SOU 1948: 42) påvisas, i vil- ken väsentlig grad urvalet vid över- gång till gymnasiala eller högre studier är beroende av sådana yttre faktorer

som ekonomisk häl-kraft, social ställ- ning och bostadsortcns geografiska be- lägenhet. Trots de åtgärder statsmak- terna under senare år vidtagit i syfte att underlätta individens fria väg till utbildning, är rekryteringen till den högre undervisningen alltjämt mycket ojämnt fördelad på socialklasserna. Förhållandet skall strax belysas när- mare i samband med en redogörelse för resultaten av en undersökning angående högskolornas rekryteringsreserver, vil- ken utredningen låtit verkställa.

Utredningsmannen vill understryka en faktor, som har särskild betydelse. när det gäller de vuxnas tillträde till högre studier. Vid sidan av ekonomiska, sociala och geografiska hinder, finnes —— vilket också påpekas av studentso- ciala utredningen — psykologiska och traditionsbetingade barriärer, som av- stänger många från att i ungdomen söka sig till gymnasierna. Föräldrarna och omgivningen kan vara likgiltiga el- ler oförstående för tanken, att den unge skall 'skaffa sig en lång och mödo- sam teoretisk utbildning. Det är natur- ligast, att den unge stannar i sina för- äldrars sociala miljö. I arbetar- eller bondemiljö är det därför inte så vanligt, att man uppställer högre studier som mål för barnens utbildning, även när de ekonomiska förutsättningarna är för- handen. -

Antag att den unge ensam skulle ha valet. Det är inte säkert, att han—skulle våga följa sin innersta önskan. En ung person kan'sällan själv bedöma sina förutsättningar för högre studier. Skju- tes han inte fram av sin omgivning, ligger det närmast till hands, att han tar sin utbildning i etapper..Han full- bordar först en kortare yrkesutbild- ning, som ger honom möjligheter att förtjäna sitt uppehälle. Känner han, att krafterna räcker, kan det tänkas, att

liian inriktar sig på en ny etapp, om tiillfället står öppet.

I detta sammanhang bör uppmärk- samheten riktas på ytterligare ett par omständigheter, som understryker vik— ten av att i möjligaste mån undanröja formella hinder på utbildningens områ- den. Det är inte helt ovanligt, att unga personer särskilt i pubertetsåren _ har svårt att anpassa sig efter skolans ordning och därför avbryter sin skol- gång. I de fall då svårigheterna inte berott på bristande studiebegåvning, torde dessa personer senare i livet ofta ångra, att de inte fortsatte skolarbetet. Detta kommer att kännas som en sär- skild belastning, om den enskilde kom- mit på en bana, där högre utbildning uppställes som krav för avancemang. I huvudsak detsamma torde gälla för de 5. k. senväckta begåvningarna.

Som en följd av skolreformens ge- nomförande, vidgat studentsocialt stöd och andra åtgärder för utbildningens demokratisering kommer hindren i framtiden sannolikt inte att vara lika stora som för närvarande. Många av ut- bildningshindren för de unga är dock av den art, att de inte kan väntas bli undanröjda. Säkerligen kommer det därför alltid att finnas-ett betydande antal personer i mogen ålder, som trots teoretisk begåvning och fallenhet för högre studier inte fått den för högre utbildning nödvändiga skolunderbygg- naden. Problemet att jämna vägen till högre utbildning för personer i mogen ålder kommer att bestå, även sedan skolreformen och andra liknande åt- gärder blivit fullt genomförda.

Utredningsmannen har sökt kontakt med och intervjuat en rad personer, som i vuxen ålder börjat sina förbere- delser för högre studier. De flesta har varit elever vid skilda skolor eller dis—

pensstuderande. Tanken har varit att få en uppfattning om några av de fak— torer som gör, att folk med begåvning och lust att nå akademiska yrken ändå är obenägna att begagna de möjlighe— ter, som nu står till buds.

Att det innebär stora ekonomiska uppoffringar och försakelser att vid mogen ålder ta en studentexamen, har genomgående betonats vid dessa inter- vjuer. Man bör hålla i minnet, att det här rör sig om personer, som hunnit rota sig i arbetslivet och som också ofta bildat familj och har försörjnings— plikt. En polisman, som vill läsa juri- dik, uttryckte saken så: ”De ekono— miska problemen verkar hämmande på ens studieambition. Har man en familj att försörja, tänker man sig för två gånger, innan man börjar med årslånga studier. Skiftestjänsten fordrar ett hem.'Därför gifter man sig. Studierna fordrar pengar, men det gör familjen också, och lönen är låg.”

Den vuxne, som inriktar sig på högre studier, måste anslå fritiden, helt eller till väsentlig del, till studier, som en- dast är av förberedande slag. Studier under fritiden skapar trötthet och för- anleder försakelse av personliga intres- sent och avspärrning från socialt um- gänge. Avspärrningen blir påfrestande inte bara för den studerande själv utan, om han är gift, för hela familjen. Att ”det är svårt att förmå sig börja stu— dera —— och studera på lång sikt —— vid mogen ålder'? (sagt av f. d. verkstads- arbetare) är lätt att förstå, ”särskilt om det arbete man har på dagen är krä- vande”.

Mycket ofta har framkommit, att de som redan har en teoretisk utbildning av kvalificerat slag, låt vara inte det allmänna gymnasiets, betraktar kravet på studentexamen som en onödig for- malitet. ”Det tar emot på olika sätt, när

det fordras, att man skall plugga in alle- handa oväsentliga detaljer och ämnen, som ligger helt vid sidan om ens studie- linje. Man vill gå rakt på målet. Vi äldre har inte tid att satsa på sådant, som inte är av central betydelse” (sagt av fackskoleingenjör, som vill bli civil- ingenjör). Att studentexamensstudierna stundom betecknas som ”en onödig och olustig omväg”, får ses som ett uttryck för stark målmedvetenhet och önskan att snarast få börja med huvudstudi- erna. Det är inte att förundra sig över att vuxna personer i denna situation förutsätter som självklart, att de förbe- redelser som kräves av dem skall ge ett omedelbart utbyte i form av ökade. kun- skaper på det egna faekområdet, men att de har svårt att förstå meningen med övriga kompletteringskrav. ”Hur mycket tid läggs inte ner på rent onö— diga kompletteringsstudier?” frågade retoriskt en dispensstuderande, som re— dan avlagt sin akademiska examen. Han ville hävda, att ”studentexamen som formell urvalsgrund är enormt över. skattad" och att ”det är nödtvång att luckra upp formalismen".

En synpunkt, som ideligen under. strukits vid samtalen, är bristen på un— dervisning tillrättalagd för vuxna. Många har lovordat korrespondensun- dervisningen. Den ger möjlighet till ett individuellt studietempo, individen fostras till självständigt studiearbete. Korrespondensmetoden passar emeller- tid inte alla människor. Många saknar stimulansen av umgänget med kamra- ter, som håller på med samma studiet-. ”Muntlig undervisning ger fortare ro- sultat.” Korrespondenskurserna beteck- nas inte så sällan som ”mycket bre-da" ”för tidsödande”, ”alltför grundliga": ”mastiga”, ”utsugande” Och ”helt ut- pumpande”. En kriminalkonstapel, som i det närmaste fullbordat en gymnasie-

kurs per korrespondens, yttrade: ”Pär jag nu blir färdig, måste jag ha en tds frihet. Korrespondensstudier kan log vara effektiva och bra som en plitt- form för högskolestudier, men ett gym- nasium för vuxna vore mycket välkcm- met.” Överhuvud taget har tanken på en undervisning särskilt anordnad för att på rationellaste sätt ge den erforcer- liga underbyggnaden för högre studer ständigt återkommit. Några har uttalat. att en kombination av muntlig under- visning och korrespondensundervisring vore bäst.

Känslan av osäkerhet är för de flesta en svår belastning. Man har svårt att bedöma sina egna förutsättningar, inan vet inte, hur man skall lägga sina för- beredande studier, man är oviss om man överhuvud blir mottagen på den avsedda studiebanan. Det är följaktlgen fråga om bristen på studierådgivning. En institutsingcnjör, som efter sälv- ständiga studier vunnit inträde vid tek- nisk högskola, uttryckte saken sålunda: ”Det borde finnas en central upplys— ningsinstans, som kunde klargöra rnöj- ligheterna för en. Själva ovissheten, som man ständigt plågas av, när man studerar så där på vinst och förlust, som en annan fått göra, innebär en svår press”. Okunnighet om hur man bäst skall organisera sina studier för att billigast och snabbast nå sitt mål rned- för, att åtskilliga gör dyrköpta erfaren- heter: ”Hade jag vetat vad jag nu vet, skulle jag ha lagt upp mina studier på ett helt annat sätt och vunnit avsevärt med tid".

Slutligen skall nämnas, att ett visst psykologiskt motstånd mot det skolmäs- siga examinationssystemet kan spåras särskilt hos dem, som redan har en kva- lificerad yrkesutbildning eller som ska- pat sig en ställning i samhällslivet. Lä- rarattityden vid tentamen kan uppfat—

tas som mindre lämplig, när det gäller mogna människor. Detta kommer till uttryck i yttranden som: ”Det fordras .stor självövervinnelse för att sätta sig på skolbänken igen och ställa in sig på att bli förhörd av lärare, som är vana att förhöra tonåringar”.

I detta sammanhang kan det vara skäl att nämna en uppfattning, som ut- redningsmancnn ofta mött, då han i olika kretsar tagit upp problemet om åtgärder för att underlätta tillträdet till högre studier för personer i mogen ål- der. Man säger sig, att personer med teoretisk begåvning inte bör ha några svårigheter att avlägga studentexamen som privatister. Kravet på en fullstän- dig studentexamen kunde därför inte gärna verka avskräckande, särskilt som redan möjligheter öppnats att avlägga examen i etapper och att till slutpröv- ning medtaga endast fyra ämnen. Den som hävdar en sådan ståndpunkt har emellertid, som de anförda intervjuut- talandena visar, i väsentlig grad felbe- dömt det faktiska läget. De ekonomiska och psykologiska hindren är så stora, att det skulle te sig orimligt att ställa samma inträdesvillkor för de äldre som för ungdomarna. Vill man vidga tillträ- det till högre studier för dem som nått mogen ålder, måste urvalet av de stu- diebegåvade ske efter delvis andra prin- ciper än dem som tillämpas för perso- ner, som i sin ungdom haft förmånen att gå genom gymnasiet till student- examen.

Arbetsmarknadsaspekten

I olika sammanhang har de senare åren publicerats siffror om antalet stu- denter vid universitet och högskolor i skilda länder. Slutsatserna av de jämfö- relser som gjorts på grundval av olika material är samstämmiga; det torde

finnas fog för antagandet, att räknat per 1.000 invånare antalet studerande vid högre läroanstalter i vårt land är lägre än i flertalet västeuropeiska län- der, inheräknat de nordiska grannlän- derna. Betydelsen av dylika jämförelser är dock begränsad. Ofta rör man sig med osäkra siffror, vilket bl. a. sam- manhänger med svårigheten att bestäm— ma, vad som skall anses som högre ut- bildningsanstalter.

Tillgången på personer med student— examen har i vårt land under senare år icke svarat mot efterfrågan. Rekry- teringssvårigheter har därför uppkom- mit på flera områden.

Den knapphet på kvalificerad arbets- kraft, som för närvarande gör sig gäl— lande, torde i viss mån kunna föras till- baka på befolkningsutvecklingen. Den väsentligaste orsaken torde dock vara den allmänna standardhöjningen i lan- det. Den tekniSka, ekonomiska och so- ciala utvecklingen kräver en större in- sats av högskoleutbildad arbetskraft än tidigare. Med den stigande materiella standarden har följt större anspråk på det kulturella området, icke minst på undervisningens och utbildningens om— råden. En fortsatt utveckling kan kom- ma att äventyras av brist på personer med erforderlig högre utbildning.

Här skall inte göras någon analys av den aktuella arbetsmarknadssituationen. Det kan dock vara på sin plats att an- tydningsvis beröra en del betydelseful- lare områden, som rekryteras med hög— skoleutbildade.

Särskilt aktuellt är undervisningens område. Frågan om lärarbristen vid de högre skolorna har varit föremål för be- handling vid årets riksdag. Det må vara nog att anföra, att nyrekryteringsbeho- vet för sexårsperioden 1951—1956 be- räknas till 4.680 ämneslärare i teore- tiska ämnen, varav 37 % skulle avse de

naturvetenskapliga ämnesgrupperna. Till denna siffra bör läggas det nuva- rande lärarunderskottet, som läsåret 1950/51 uppgick till omkring 550. Ser man dessa siffror i relation till den år— liga magisterexaminationen, som 1950 var 268, framstår problemet i bjärt be- lysning. Det är också att märka, att en- dast omkring 70 % av de utexamine- rade filosofie magistrarna beräknas ägna sig åt lärarbanan. Även om de mycket goda konjunkturerna på läro- verkslärarbanan och den förestående löneregleringen för denna lärargrupp kommer att verka stimulerande på re- kryteringen, torde tillskottet ej bli till- räckligt. Dessutom bör den synpunkten understrykas, att om man ökar rekryte- ringen på ett område mera väsentligt, nya bristsituationer kan väntas uppstå på andra områden. Såsom strax skall visas är nämligen förhållandet det, att någon nämnvärd reserv inte finns att ta ifrån. Lösningen måste därför ligga i att på olika vägar söka vidga tillträdet till vederbörande högre läroanstalter.

Det råder brist på civilingenjörer inom flertalet fack. Även om denna brist delvis är betingad av de senaste årens gynnsamma konjunkturläge, kan den väntas bli bestående under de när- maste åren. Efterfrågan är stark icke bara på det privata näringslivets om- råde utan även på de statliga och kom- munala sektorerna av arbetsmarknaden. Det är allmänt omvittnat, att de statliga verken har uppenbara svårigheter att få kvalificerade sökande till sina ingen- jörsbefattningar. Behovet _av arkitekter ökar, om man skall tillgodose kraven på en fortsatt utbyggnad av länsarki- tektväsendet och en rationell byggnads- planering i städer och kommuner.

Det föreligger ett underskott på lä- kare. Detta gäller särskilt inom vissa grenar, såsom sinnessjukvården och tu-

berkulosvården. En stor procent (mer än 1/3) av de fasta tjänsterna vid de statliga sinnessjukhusen uppehälles för närvarande med vikarier av olika slag, däribland utlänningar som sökt tillfäl- lig tjänstgöring här i landet. Svårighe- terna att få kompetenta vikarier är be- tydande. Planer på ökad examinations- kapacitet vid de medicinska utbild- ningsanstalterna har varit på tal. Vad tandläkarna beträffar kan erinras om att det stora folktandvårdsprogrammet ännu inte är på långt när genomfört. Utbyggnaden är till stor del beroende av tillgången på tandläkare. Inrättandet av ytterligare en tandläkarhögskola är under diskussion.

Knappheten på präster har börjat göra sig alltmer kännbar, speciellt inom vissa stift. Att döma av de låga inskriv- ningssiffrorna vid de teologiska fakul- teterna, torde situationen sannolikt gan- ska snart komma att förvärras.

Sedan några år har behovet av ytter- ligare apotekspersonal varit betydande och antagningen av studenter till apo- tekselever inom grupp B (d. v. 5. den kortare utbildningen) har varit avse- värt större än normalt. Däremot har en viss återhållsamhet iakttagits vid an- tagning av elever inom grupp A (den längre utbildningen).

Beträffande civilekonomer råder för närvarande en efterfrågan, som någor- lunda motsvaras av tillgången. Även om vissa av civilekonomernas arbetsområ- den är känsliga för import- och export- konjunkturerna, kan detta ingalunda sägas gälla generellt. En stor del av ci- vilekonomkårcn är specialiserad på det redovisningstekniska och administra- tiva området. Statlig och kommunal för- valtning har i allt större utsträckning tagit civilekonomer i anspråk för utred- nings- och organisationsuppgifter samt för kameralt arbete.

På vissa andra akademiska yrkesom- råden råder för närvarande knapphet på utbildade utan att det är fråga om någon direkt bristsituation. Detta gäl- ler exempelvis bibliotekarier och agro- nomcr. På ytterligare andra områden synes råda balans mellan tillgång och efterfrågan. Sistnämnda torde för när- varande gälla i fråga om jägmästare, politices magistrar och veterinärer.

På juristbanan synes arbetsmarkna- den vara mättad, vilket visar sig i svä- righeter att anvisa alla nyexaminerade tingstjänstgöring. Inskrivningssiffrorna vid jur. fak. har de senare åren varit osedvanligt höga.

Det bör i detta sammanhang inte för- bises, att framkomstmöjligheterna är gynnsamma även på banor, som inte kräver högskoleutbildning men som än- då sedan gammalt helt eller delvis re- kryteras med studenter. Detta gäller bland annat de statliga verkens högre utbildningslinjer samt officersbanorna. Till officersutbildning särskilt inom ar- mén och kustartilleriet skulle man ön- ska mottaga väsentligt fler sökande med studentexamen än som anmält sig de senare åren.

Tillgången på folkskollärare — något mer än hälften av de yngre har student- examen är icke heller tillfredsstäl- lande. I sina petita rörande folkskole- scminarierna för budgetåret 1952/53 har skolöverstyrelsen angivit, att folkskol- lärarbristcn höstterminen 1950 uppgick till omkring 600. Enligt beräkningarna kommer dock bristen att minska (för- läsåret 1952/53 uppskattas den till drygt 400). Om skolöverstyrelsens prognoser visar sig riktiga, skulle ett jämviktsläge uppnås 1956, varefter man skulle kunna minska den nuvarande seminarieexa- minationcn. Det bör emellertid fram- hållas, att överstyrelsen vid sin bedöm- ning av utvecklingen inte kunnat ta

hänsyn till den verkan, som kan uppstå av beslutet vid årets riksdag, att folk— skollärare med partiell akademisk ut- bildning skall vara behörig att under- visa i högrc skolor. Det kan ännu icke avgöras, om cirkulationen av lärare från folkskolan till läroverken kommer att få någon större omfattning. Skulle så bli fallet, torde bristsituationen i folkskolan ytterligare förvärras och förlängas.

Det sagda må vara tillräckligt för att visa, att efterfrågan på kvalificerad ar- betskraft inom åtskilliga områden ej motsvaras av tillgången. Kraven på ökad examination vid vederbörande högre utbildningsanstalter kan svårli- gen tillgodoses inom ramen för den nu- varande studentexaminationen. Tid ef- ter annan har det under senare år vis- serligen gjorts gällande, att tillström— ningen till vissa högre studiebanor varit och eventuellt fortfarande är något större än som från arbetsmarknadssyn- punkt är önskvärt. Snarast har det då varit fråga om företeelser av övergå- ende natur, vilka kan betecknas som bristande anpassning till den givna si- tuationen. Något tecken på att läget på den intellektuella arbetsmarknaden i stort skulle motivera en restriktivare hållning från de högre läroanstalternas sida, kan inte iakttagas för närvarande.

Dessa bedömningar av den akade- miska arbetsmarknaden är dock osäkra. Utvecklingen kan endast angivas på grundval av noggranna statistiska un- dersökningar utförda med ledning av uppgifter rörande den intellektuella arbetsmarknadens behov och tillgången på yrkesutövare. Ännu har emellertid inte några åtgärder vidtagits för att för- verkliga det förslag om ”prognosinsti- tut” för intellektuell arbetskraft, som framlades av den studentsociala utred- ningen den 20 september 1947. Frågan

torde komma att upptagas till förnyat bedömande av 1949 års arbetskraftsut- redning.

Här bör angivas, att frågan om brist eller överflöd på akademisk arbetskraft dock inte kan vara ensamt bestämman- de. Problemet har också en kvalitativ sida. Skulle de som börjar sina studier först vid mogen ålder representera en intellektuell elit och vara jämförbara med de bästa bland studenterna, utgör de för samhället ett värdefullt nytill— skott, även om de skulle tränga undan några formellt kvalificerade med sva- gare utrustning. Även i ett fall då förut- sättningarna med hänsyn till teoretisk begåvning skulle vara lika, kan det tän- kas vara av värde att medge tillträde för den som sökt sig fram på andra vä- gar än de normala. Ett mindretal som har särskilda fackkunskaper och prak- tiska erfarenheter från andra miljöer kan tillföra den akademiska yrkesgrup- pen nya impulser.

Rekryteringsreserver

För utredningens räkning har byrå- chefen i arbetsmarknadsstyrelsen, fil. lic. Ejnar Neymark företagit en särskild undersökning angående storleken av de rekryteringsreserver, som kan komma ifråga för de högre läroanstalterna. Un- dersökningen är fogad som bilaga 6 till betänkandet. Här göres en sammanfatt- ning av diskussionerna och slutsatserna.

Neymark har indelat sin undersök— ning i två avsnitt. Först behandlas frå- gan, huruvida den nuvarande student- examinationen erbjuder någon rekryte- ringsreserv för de högre läroanstalter- na. Därefter upptages problemet, vilken universitets- och högskolcrescrv, som kan finnas inom den stora gruppen icke-studenter.

Antalet avlagda studentexamina per år var under 1930- och början av 1940-

talen i ständigt stigande. År 1944 upp- gick siffran till 4.204. Under senare hälften av 1940-talet stagnerade utveck— lingen för att under de sistförflutna tre åren åter stiga. Antalet nyexamine- rade studenter var 1951 4.428.

Det är att märka, att ökningen fram- förallt ligger på den kvinnliga sidan. År 1930 utgjorde studentskorna 21 % av årskullen cxaminerade, nledan de år 1951 utgjorde 41 %. Siffrorna för den manliga studentexaminationen har hål- lit sig på ungefär samma nivå under hela det senaste decenniet (högsta siff- ran, 2.673, registrerades år 1944), me- dan antalet studentexamina på den kvinnliga sidan ökat från 1.252 år 1941 till 1.830 år 1951.

Stagnationen under 1940-talet särskilt på den manliga sidan tolkar Neymark som en följd av befolkningsutveckling- en. De födelsekullar, som studentexa- minationen under senare år haft att bygga på, är betydligt mindre än mot— svarande årskullar på 1930-talet och början av 1940-talet. En bidragande or- sak till stagnationen torde också vara den ökade utbildningskapaciteten vid de fackgymnasiala eller motsvarande läroanstalterna.

Tillströmningen till gymnasierna kom- mer med all sannolikhet efterhand att bli starkare, konstaterar Neymark, detta inte minst med hänsyn till att antalet ungdomar 1 15-16-17 års ålder för var- je år kommer att stiga särskilt mot slutet av 1950-ta1et. Först fram på 1960— talet blir det åter fråga om en fallande kurva. Det är dock inte sagt att till- strömningen kommer att stiga i propor- tion till årskullarnas tillväxt. Dels tor— de andra utbildningslinjer, som liksom de allmänna gymnasierna bygger på realexamensnivån, komma att konkur- rera om ungdomskullarna, dels kom- mer sannolikt den erforderliga utbygg-

naden av gymnasieorganisationen att hindras av bl.a. lärarbrist och bygg- nadssvårigheter. Slutsatsen är, att stu- dentexaminationen fr.o.m. mitten av 1950-'talet och särskilt under första hälf- ten av 1960-talet sannolikt kommer att öka men inte alls i proportion till ifrå- gavarande årskullars storlek. Efter 1965 torde en stagnation återigen vara att emotse.

Neymark har undersökt, hur många elever som år 1951 nyinskrivits på hög- re utbildningslinjer. Han skiljer därvid på dels akademiska studiebanor (omfat- tande universitet, högskolor och fack- högskolor), dels icke-akademiska stu- (Ienfbanor (omfattande andra utbild- ningsvägar, som har studentexamen som normalt tillträdeskrav). Beträffande de- taljerna hänvisas till bilaga 6.

På de akademiska studiebanorna ny- inskrevs 1951 sammanlagt 3.544 elever, varav 2.489 manliga och 1.055 kvinn- liga. Cirka 300 av dessa personer hade annan förutbildning än egentlig stu- dentexamen, t.ex. begränsad student- examen från försvarets läroverk eller avgångsexamen från Vilans specialgym- nasium, tekniskt gymnasium eller han- delsgymnasium. De akademiska banor- na absorberade sålunda 1951 i runt tal 3.200 studenter.

De icke—akademiska studentbanorna, varav de största är folkskoleseminari- ernas 2-åriga linje, de statliga verkens högre utbildningskurser och officers- banan, lade 1951 beslag på cirka 1.300 studenter.

Genom summering av dessa båda re- kryteringssiffror och efter en viss re- ducering med hänsyn till den risk för dubbelräkning, som summeringen med- för, kommer Neymark fram till att ca 3.000 manliga och 1.400 kvinnliga eller sammanlagt 4.400 personer med stu-

dentexamen nämnda år nyinskrivits eller nyantagits på akademiska studie— banor och icke-akademiska studentba- nor. Denna siffra motsvarar ungefär antalet examinerade studenter, som de senaste åren varit omkring 4.400 per år.

Antalet manliga studenter, som år 1951 absorberats av de nämnda stu- dentbanorna (ca 3.000), överstiger av- sevärt det antal manliga studenter, som exempelvis de senaste fem årens stu- dentkullar i genomsnitt kan erbjuda (ca 2.600).

Detta skulle _ under förutsättning att de angivna inskrivnings- och antag- ningssiffrorna är någorlunda riktiga betyda, att studentrekryteringen 1951 i relativt stor utsträckning byggt på tillskott från tidigare studentårgångar, i synnerhet i vad det gäller den man- liga sidan. Ett sådant förhållande måste vidare förutsättas av den grunden, att utrymme måste beräknas även för ett visst antal studenter, som valt utbild- ningsvägar, vilka inte kräver student- examen. En viss procent av varje års- kull studenter torde oekså söka sig di— rekt ut på arbetsmarknaden utan något större mått av fackutbildning.

Att säkert fastställa hur stor den stu- dentgrupp är, som för närvarande varje år ägnar sig åt andra yrkes- och utbild- ningsvägar än de typiska studentbanor- na, skulle kräva en mycket detaljerad utredning. Neymark kan emellertid av sitt material konstatera, att denna grupp sannolikt är relativt liten, i varje fall på den manliga sidan. Under alla för- hållanden torde gruppen vara betydligt mindre än den som framträdde i Mo- bergs och Quensels fördelningssiffror för 1943 års studenter, dvs. 19 % av de manliga och 47 % av de kvinnliga stu- denterna. Därtill kommer, att den verk-— liga restgruppen förmodligen till ganska stor del utgöres av studenter, vilkas håg

och fallenhet pekar i annan riktning än mot akademiska studier.

Neymark räknar med en viss rekry- teringsreserv bland de kvinnliga studen- terna. Denna reserv torde emellertid icke kunna få någon direkt betydelse annat än på vissa studiebanor.

Nyss har angivits, att under år 1951 sammanlagt cirka 300 personer utan studentexamen inskrevs som studeran- de vid akademiska läroanstalter. Siffran synes ganska blygsam, särskilt som mer än hälften av gruppen ifråga gick till de tekniska högskolorna och handels- högskolorna. På ett flertal akademiska studielinjer är tillskottet av icke-studen— ter minimalt.

I det andra avsnittet av sin undersök- ning ställer Neymark frågan, hur stor del av gruppen icke—studenter som kan anses ha en studiebegåvning i nivå med de akademiska studiebanornas ford- ringar.

Att det måste finnas åtskilliga studie- begåvningar inom den stora gruppen icke-studenter, kan man sluta sig till redan av det faktum, att studenternas fördelning på socialgrupperna är syn- nerligen disproportionerlig. Olika un- dersökningar har visat, att av studenter- na endast en relativt liten procent kom- mer från "lägre” socialgrupper och att antalet studenter i lägre socialgrupper procentuellt sett är mycket litet i för- hållande till den studentprocent, som övriga socialgrupper kan uppvisa. Stu- dentsociala utredningen konstaterade, att 50,6 % av studenterna kom från so- cialgrupp I, 42 % från socialgrupp II och blott 7,4 % från socialgrupp III (klassificeringen enligt valstatistiken). Moberg och Quensel verkställde åt 1945 års universitetsberedning en motsva- rande undersökning, varvid dock en an- nan soeialgruppsindelnilng användes.

Beräkningen enligt ”alternativ B”, som mest motsvarar valstatistikens indel- ning, visade för de manliga studenter- nas vidkommande följande fördelning: 32 % från socialgrupp I, 56 % från socialgrupp II och 10 % från social- grupp III. För de kvinnliga var mot- svarande sifferserie 33, 56 och 8 %. Enligt en av Neymark verkställd samp- lingsundersökning (se nedan) avseende den studentårgång, som föddes 1928. hade de tre socialgrupperna A, G och H enligt Wicksells och Larssons indel- ning, dvs. lantbrukare, lägre tjänstemän, hantverkare och arbetare, som tillhopa representerar med än 4/5 av den yrkes- verksamma befolkningen, tillsammans inte producerat mer än cirka 1/3 av studenterna.

Även om antalet begåvade av olika skäl kan antagas vara procentuellt lägre inom socialgrupp III (socialgrupperna A, G och H) än inom socialgrupp II och särskilt inom socialgrupp I, kan detta förhållande inte motivera en dispro- portion av nämnda slag. Tvärtom bör socialgrupp III tack vare sin numerära överlägsenhet kunna uppvisa dubbelt eller kanske tredubbelt så många be- gåvningar som socialgrupp I.

Efter att ha redogjort för vissa se- nare undersökningar angående ”den po- tentiella realexamensreserven" och ”den potentiella studentexamensreserven”, vilka båda synes vara av betydligt stör— re storleksordning än man hittills före- ställt sig, övergår Ncymark till frågan om den s.k. aktuella studentexamens— reserven. Med ledning av testresultat från de senare årens militärinskrivning- ar har Husén konstaterat, att 12—14 % av varje åldersklass uppvisar högre in- tellektuell prestationsförmåga än de 10 sämsta procenten av studenterna. År 1947 utgjorde de manliga studenterna ungefär 6 % av samtliga ynglingar i

20-årså1dern. Den aktuella manliga stu- dentexamensreserven inom åldersklas- sen 1947 var således, konstaterar Ney- mark, ungefär lika stor som 1947 års manliga studentkull.

Samma år utgjorde de kvinnliga stu- denterna 3,4 % av samtliga kvinnliga 20-åringar. Under förutsättning att det även inom den kvinnliga hälften av ifrågavarande årskull fanns 12 % med testresultat över lägsta deeilvärdet för studenterna, var den aktuella kvinnliga studentexamensreserven nästan 9 %, dvs. 2%——3 gånger så stor som 1947 års kvinnliga studentkull.

Neymark har för utredningen före- tagit en egen samplingsundersökning av åldersklassen 1948. Materialet, som i annat undersökningssyfte insamlats för arbetsmarknadsstyrelsens räkning, om- fattar drygt 4.300 personer (var 10:e av samtliga manliga 20-åringar). För- utom intelligenskvotsvärden och andra uppgifter från inskrivningsförrättning— en föreligger upplysningar lämnade av de ifrågavarande personerna själva be— träffande deras yrkes- och utbildnings- strävanden, inställning till arbetet samt framtidsplaner. De sålunda erhållna per- sonupplysningarna har i de flesta fall varit tillräckliga för att möjliggöra även en noggrann gruppering efter vars och ens skolutbildningsnivå, med hänsyn tagen inte endast till den grundläg— gande skolbildningen utan också till kompletterande sådan och till teoretisk skolning i samband med yrkesutbild- ning.

Undersökningen visade, att ungefär 5 % (eller ca 2.000—2.500 per årskull) av samtliga manliga 20-åringar utan studentexamen kan sägas ligga i nivå med eller högre än medelstudenten i intellektuellt avseende.

Det är av intresse att se, vilka utbild- ningskategorier denna elitgrupp repre—

senterar. Neymark uppdelade den i föl- jande sex kategorier:

I. Folkskola utan påbyggnad

II. Folkskola med någon påbyggnad (allmänbildande kurser, folkhög- skola 0. d.) III. Realexamen IV. Realexamen med någon påbyggnad V. Studier för examen delvis jämförbar med studentexamen

VI. Studier för studentexamen Det visade sig, att inte mindre än 86 % av elitgruppen hade någon form av teoretisk skolning över folkskolenivån. 60 % hade realexamen eller mer, och 44 % hade skaffat sig en skolutbildning, som antingen redan var direkt jämför- bar med studentexamen eller skulle kunna bli det efter komplettering i vis- sa ämnen.

Tar man hänsyn till den ökning av in- telligenskvotsvärdena vilken, enligt vad vissa undersökningar visat, följer av teoretisk skolning, skulle antalet man- liga icke-studenter med en hegåvnings— nivå i paritet med medelstudentens eller därutöver stiga ytterligare. Det är emel- lertid oklart, i vilken utsträckning den- na effekt gäller även för personer i 20- årsåldern och uppåt.

Vid sidan av de minst 2.000 manliga inom varje årskull i 20-årsåldern har man sannolikt att räkna med åtminsto- ne lika många, förmodligen fler kvinn- liga icke-studenter, som i fråga om teo- retisk begåvning ligger i nivå med eller högre än ”medelstudenten”.

Å andra sidan får man naturligtvis inte förutsätta, att hela den grupp, som här betecknats som rekryteringsreserv, lämpar sig för högre studier. Som Ney- mark också framhåller, är framgång i sådana studier beroende även av andra begåvningskomponenter än dem, som mätes med testmetoder av det slag, som kommit till användning vid den ifråga-

varande begåvningsbedömningen. Såda- na egenskaper som ambition, kunskaps- intresse och förmåga att anpassa sig till studiearbete och studiemiljö kan icke bedömas av testresultaten.

Man kan inte heller utgå från att alla personer med mycket höga intelligens- kvotsvärden också har intresse för teo- retiska studier. En mångfald exempel (bl. a. i Neymarks undersökningsmate- rial) visar, att studieintresset kan vara skäligen minimalt även på högre be- gåvningsnivåer. Den intellektuella för- mågan har kanske på ett tidigt stadium blivit intresseförankrad i mera praktisk verksamhet.

Med hänsyn till sådana faktorer måste siffran 5 % av varje årskull reduceras åtskilligt, när det gäller att besvara frå- gan, hur många icke-studenter som kan tänkas vara både lämpade och intresse- rade för högre studier. I realiteten kan—

. ske man bara kan räkna med en mindre

del av de 5 procenten. Även om man

räknar med en avsevärt lägre siffra, t. ex. med bara en av de fem procen- ten, kommer gruppen i fråga ändå att framstå som en betydelsefull rekryte- ringsreserv för universitet och högsko- lor av betydelse också i kvalitativt hänseende.

Vad ovan sagts om intresseinriktning- ens betydelse vid övergång till högre studier, ger anledning att understryka, att det knappast kan finnas någon risk för ”intellektuell utarmning" av de icke— akademiska yrkena. I alla lägen _ oav- sett hur goda möjligheter till högre ut- bildning som erbjuder sig för den en- skilde torde det komma att finnas ett stort antal personer med relativt hög begåvning, vilka väljer den praktiska arbetsinsatsen framför det teoretiska studiet. De farhågor för det motsatta förhållandet, vilka stundom kommit till uttryck i debatten, synes inte vara be- fogade.

Avsikten är att här ge en redogörelse för vilka examina som ger kompetens för tillträde till högre studier. De vill- kor i fråga om studentkunskaper eller andra skolkunskaper i olika läroäm- nen, som finns särskilt nämnda i exa- mensstadgor, i kursfordringarna för en del universitetsämnen eller i de sär- skilda högskolornas stadgar, är sålunda i detta sammanhang av underordnad betydelse. I framställningen förbigås de villkor om praktik, som vid några speeialhögskolor kräves för inträde ut- över studentexamen eller annan examen.

Först skall behandlas de föreskrifter som gäller universiteten och de läro- anstalter, som meddelar undervisning inom samma läroområde som universi- teten.

Inträdesvillkoren för universiteten i Uppsala och Lund angives i universi- tesstatuterna & 88. Studentexamen är — frånsett vissa fall som här saknar intres- se —— villkor för inskrivning. Som se- nare påpekas har dock enligt särskilda författningar personer, som avlagt vissa andra examina, tillagts likställdhet.

Kravet på studentexamen återkom- mer, delvis i mera indirekt form, i de olika examensstadgorna. Som exempel må anföras, att enligt stadgan angå- ende juridiska examina behörighet att avlägga juris kandidatexamen tillkom- mer den, som vid avlagd studentexa- men eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst god-

Översikt över inträdesvillkoren vid högre läroanstalter

kända insikter i vissa skolämnen. Lik- nande föreskrifter upptages i stadgan angående statsvetenskaplig examen samt i det avsnitt av stadgan angående filosofiska examina, som avser teolo- gisk-filosofisk examen. I stadgan angå- ende medicinska examina angives, att studerande som vill deltaga i undervis- ningskurs eller övning, som för medi— cinsk examen är stadgad, är skyldig att inskriva sig i medicinsk fakultet (eller vid karolinska institutet) och därvid förete bevis, att han vid avlagd stu- dentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i vissa skoläm- nen. Stadgan angående filosofiska exa- mina förskriver vidare, att behörighet att avlägga filosofisk ämbetsexamen (filosofie kandidatexamen) tillkommer envar, som avlagt studentexamen.

I stadgarna för karolinska mediko- kirurgiska institutet finnes en före— skrift av i huvudsak samma innehåll som den nyss anförda bestämmelsen i stadgan angående medicinska examina. För medicinska högskolan i Göteborg är stadgar ännu inte utfärdade. Enligt kungl. brev den 30 juni 1948 skall stad- garna för karolinska mediko-kirurgiska institutet i tillämpliga delar lända till efterrättelse, där dessa icke står i strid med eljest meddelade bestämmelser.

För Stockholms högskola upptages inträdesvillkoren i högskolans grund- stadgar, som kompletteras.-av dess ord- ningsstadga, för Göteborgs" högskola-i

högskolans statuter. Reglerna om in- skrivning är friare. Icke-studenter kan under vissa betingelser inskrivas för att bedriva studier. Man kan tala om en lokal dispensgivning. Rätten att meddela examina beror emellertid på särskilda kungliga resolutioner. I varje resolution angives, att i tillämpliga de- lar skall gälla vad i universitetsstatu- terna eller eljest är föreskrivet angåen- de de examina resolutionen åsyftar. Examensstadgornas behörighetsvillkor gäller således även studerande vid Stockholms och Göteborgs högskolor, så snart studiet avser en examen. Här föreligger en motsättning, som givit upphov till flera svårigheter. Framställ- ningen återknyter senare till frågan om den ställning, som tillkommer stude- rande med lokal dispens.

Genom två särskilda författningar från senare år har vissa examina lik- ställts med studentexamen. Den ena författningen avser avgångsexamen vid högre lärarinneseminariet. Kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 560) ang. behö- righet för den, som undergått avgångs- examen vid högre lärarinnesemina— rium, att inskrivas vid universitet och högskolor samt där avlägga examen lyder:

Den som vid högre lärarinneseminariet undergått godkänd avgångsexamen enligt i sådant hänseende gällande bestämmelser eller som från enskilt högre lärarinnese- minarium erhållit motsvarande avgångs- betyg, må utan ytterligare prövning in- skrivas såsom studerande vid universitet och högskolor samt där avlägga examen, allt i överensstämmelse med vad som är stadgat om den, som avlagt studentexa— men.

Den andra författningen avser av- gångsexamen från tekniskt gymnasium. Likställdheten är dock begränsad till att avse matematisk-naturvetenskapliga studier och förutsätter, att den enskilde kan styrka visst mått av kunskaper i

ämnena engelska, tyska och franska. Kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 320) angående behörighet för den, som undergått avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (gymnasiets ingenjörsexa- men), att inskrivas vid universitet och där avlägga examen m. m. lyder:

Den som vid statligt tekniskt gymna- sium såsom gymnasiets egen lärjunge un- dergått godkänd avgångsexamen (gymna- siets ingenjörsexamen) enligt i sådant hänseende gällande bestämmelser, må in- skrivas såsom studerande vid universitet och där avlägga examen i ämnen, tillhö- rande filosofiska fakultetens matematisk— naturvetcnskapliga sektion, dock under villkor, att han i sin avgångsexamen vid gymnasiet har minst godkända betyg i tyska och engelska språken samt därjämte styrkt sig äga insikter i franska språket, motsvarande minst betyget godkänd i real- examen.

Vad sålunda stadgats angående rätt att avlägga examen vid universitet skall gälla även beträffande avläggandc av examen vid Stockholms högskola i ämnen, tillhö- rande högskolans matematisk-naturveten- skapliga avdelning, dock under förutsätt- ning att rätt att anställa filosofiska exa- mina i dessa ämnen blivit högskolan av Kungl. Maj:t beviljad.

Att i 1946 års kungörelse ingenting stadgats beträffande studier vid Göte- borgs högskola, torde sammanhänga med att endast några enstaka natur- vetenskapliga ämnen är företrädda vid högskolan.

Som nyss angavs har Stockholms och Göteborgs högskolor möjlighet att in- skriva som studerande även personer utan studentexamen eller annan exa- men som ger formell kompetens.

Enligt Stockholms högskolas grund- stadgar & 23 första stycket äger välfrej- dad man eller kvinna, som avlagt mo- genhetsexamen, vinna inträde som lär- junge. Andra stycket samma stadgande uttalar, att även den som inte avlagt sådan examen kan vinna inträde vid

?

högskolan som lärjunge, därest han, på sätt i ordningsstadgan föreskrives, vi- sar sig hava nöjaktig underbyggnad i något av högskolans läroämnen. Ord- ningsstadgan & 23 andra stycket lyder:

Annan (än person med studentexamen). som vill vinna inträde såsom lärjunge. har att förete intyg från huvudläraren i något av högskolans läroämnen, att han äger nödiga förstudier för att följa under- visningen i detta ämne.

Den som en gång inskrivits anses vara oförhindrad att studera nya äm- nen inom samma fakultet utan att be- höva för varje ämne på nytt förete ett intyg om sin förmåga att följa under- visningen.

Ingen föreskrift har givits om hur den sökandes studieförutsättningar skall prövas. Frågan på vilka grunder intyg skall utfärdas beror helt på den enskil- de lärarens fria skön. Det torde inte kunna förnekas, att vissa lärare är mer generösa än andra med att utfärda in- tyg. Inom den juridiska fakulteten har man på grund av mera allmänna över- väganden ställt sig avvisande mot att antaga elever i denna ordning.

Någon särskild matrikel föres icke över personer, som inskrivits med stöd av ordningsstadgan % 23 andra stycket. Uppskattningsvis utgör antalet nyin- skrivna varje år 25—30.

Personer som erhållit en sådan lokal dispens, har ansetts äga rätt inte bara att följa undervisningen utan även att få sina kunskaper prövade i tentamen. De för universiteten gällande kompe- tensvillkoren blir emellertid aktuella, så snart studiet skall avse en examen.

Enligt stadgad praxis, som lär vara grundad på en anmaning från eckle- siastikdepartementet i början av 1920- talct, ges inte" intyg om avlagda kun- skapsprov som refererar till kunskaps- fordringarna i akademisk examen. Det skulle följaktligen anses felaktigt, om

en professor gav en lärjunge tillhöran- de denna kategori ett intyg utsägande, att lärjungen ägde i visst ämne exem— pelvis kunskaper motsvarande betyget Med berömd godkänd i filosofie kandi- datexamen.

Den motsättning, som ligger däri, att den studerande har rätt att få sina kunskaper prövade men att han inte äger att få ett egentligt examensvitsord, har humanistiska och matematisk-na- turvetenskapliga fakulteterna tid efter annan sökt lösa på olika sätt. Sålunda har intyg utfärdats, som ger upplys- ning om kursfordringarna i tentamen. Ett exempel på sådant intyg är föl- jande:

Studerande ............ som utan av— lagd svensk studentexamen jämlikt hög- skolans ordningsstadga & 23 st. 2 inskri- vits vid Stockholms högskola, har vid den— na dag företagen prövning i ............ visat sig äga (goda, mycket goda etc.) kunskaper i huvudsak omfattande .......

Vidare har förekommit mera refere- rande intyg utmynnande i en graderad betygsättning, bl. a. av följande typ:

Härmed intygas, att N. N., som, ehuru han icke avlagt mogenhetsexamen, med särskilt tillstånd inskrivits vid Stockholms högskolas humanistiska fakultet och där sedan höstterminen (vårterminen) idkat studier i (ex. engelska språket), vid den prövning av hans insikter, som jag med honom företagit, befunnits äga (goda, mycket goda, synnerligen goda, mycket ge— digna, synnerligen gedigna, utmärkta etc.) kunskaper i detta ämne; såväl i fråga om ämnets teoretiska delar (fonetik, gramma- tik, språkhistoria, litteraturhistoria) som i fråga om förmågan att läsa och till sven- ska översätta (ex. engelsk) text, att över- sätta svenska till (ex. engelska) och att i tal och skrift använda det (ex. engelska) språket.

Han har även ådagalagt (gott, mycket gott) omdöme och (god, mycket god) för- måga att självständigt bedriva akademiska studier.

Enligt beslut (len 18 februari 1950 av humanistiska fakulteten utfärdar tenta-

tor dels intyg till den studerande om att han avlagt tentamen, varöver vits- ord avlämnats till högskolans kansli, dels intyg till kansliet i vilket betyget meddelas. Det senare intyget förvaras i kansliet till säkerhet för den stude- rande, därest examinator av en eller annan anledning icke skulle vara i stånd att skriva in betyg i tentamens- boken, när den studerande erhållit dis- pens för sin examen av universitets- kanslern. Det intyg, som tillställes den tenterade, kan ha följande formulering: Härmed får jag intyga, att N. N. denna dag för mig avlagt tentamen i ämnet statskunskap. Enligt vid högskolan gällan- de föreskrifter är jag förhindrad att vits— orda denna med angivande av visst betyg. men jag står vid anfordran gärna till tjänst med muntliga upplysningar. Till högskolans kansli avlämnas ett intyg av exempelvis denna typ: Härmed får jag meddela, att .......... denna dag för mig avlagt en tentamen i ämnet statskunskap, vilken när han in— skrivits som studerande vid högskolan kommer att vitsordas med betyget ...... Även vid Göteborgs högskola kan uppkomma ett motsvarande läge. En- ligt högskolans statuter g 17 andra stycket kan även den som inte har stu- dentexamen vinna inträde som stude- rande, om högskolans styrelse av sär- skilda anledningar prövar skäligt med— giva ett sådant undantag. Dispensgiva— ren är här styrelsen och inte som vid Stockholms högskola den enskilde lä- raren. Styrelsen för Göteborgs högskola har åtminstone under senare år varit återhållsam i sin dispensgivning och sökt undvika att medge inskrivning av personer, som inte kan väntas erhålla examensdispens av universitetskanslern. De problem, som sammanhänger med den antydda dubbelheten, har därför inte aktualiserats vid Göteborgs hög- skola i samma utsträckning som vid Stockholms högskola.

I stadgan den 30 juni 1944 för tand— läkarinstitutet (numera tandläkarhög— skolan i Stockholm) föreskrives, att den som önskar begagna sig av undervis- ningen, skall förete betyg över god- känd studentexamen. Stadga för tand- Iäkarhögskolan i Malmö har ännu inte givits. Enligt provisoriska bestämmel- ser den 26 september 1947 rörande organisationen av tandläkarinstituten i Stockholm och Malmö skall stadgan för tandläkarinstitutet i tillämpliga delar lända till efterrättelse, där detta inte står i strid med eljest meddelade be- stämmelser.

För inträde som ordinarie studeran- de vid de tekniska högskolorna godta- ges flera olika grundläggande examina. Vid sidan av studentexamen ger även avgångsbetyg från statligt tekniskt gym- nasium eller från annan jämställd eller högre teknisk läroanstalt inträdeskom- petens. Detsamma gäller även avgångs- betyg från handelshögskola eller från något under statens inseende stående handelsgymnasium. I samtliga fall gäl- ler, att kunskaper skall styrkas i ämne- na matematik (allmän kurs och special- kurs), fysik, kemi och teckning mot- svarande realgymnasiets eller det tek- niska gymnasiets fordringar.

Tillträde kan emellertid enligt stad- garna även beviljas sökande utan dylik formell skolkompetens, nämligen den som ”genom intyg om praktisk verk- samhet utövad efter fyllda 18 år under minst två år, visar sig äga framstående anlag för något av de yrken, för vilka högskolan giver utbildning”. En förut- sättning för att sådan sökande skall kunna antagas är dock, att han genom intyg, som av kollegienämnden godkän- nes, styrkersig äga kunskaper och fär- dighet, motsvarande vad därutinnan fordras för sökande med studentexamen eller avgångsbetyg från tekniskt gymna-

sium i matematik, fysik, kemi och teck- ning samt i svenska språket och två främmande levande språk, däribland engelska eller tyska.

Antalet antagna på grundval av intyg om ”framstående anlag” jämte komplet- teringsbetyg har vid tekniska högsko- lan i Stockholm varit icke obetydligt.

Vid sidan av ordinarie studerande mottager de tekniska högskolorna ock- så specialstuderande och extra stude- rande. De specialstuderande följer un- dervisningen i ett eller flera ämnen med rätt att i dessa ämnen erhålla kun- skapsbetyg. Tillträdet är inte beroende av någon formell skolkompetens. Behö- righet tillkommer — förutom den som avlagt examen vid universitet, högskola eller annan högre läroanstalt person som inom något industriellt eller tek- niskt yrke efter fyllda 18 år utövat minst två års väl vitsordad praktisk verksamhet av beskaffenhet att av rek- tor godkännas. Därjämte fordras, att den sökande styrker sig äga det kun- skapsmått, som rektor finner vara be- hövligt för de avsedda studierna. De extra studerande följer undervisningen i ett eller flera läroämnen men kan inte erhålla kunskapsbetyg. Inte heller här uppställes några formella kompetens- krav. Som extra studerande kan anta- gas den som önskar tillgodogöra sig viss del av undervisningen och därtill anses äga nöjaktiga förutsättningar.

För inträde vid farmaceutiska insti- tutet kräves att den sökande undergått televutbildning på apotek. Antagning som apotekselev förutsätter studentexa- men.

Vid Ianlbrukshögskolan fordras för antagning som ordinarie studerande antingen studentexamen eller avgångs- betyg från Vilans specialgymnasium för lantbruks-, mejeri- och skogsstude- rande. Vilanstudenterna utgör ett be-

Vid lantbrukshögskolan antages även specialsiuderande, som följer undervis— ningen i ett eller flera läroämnen med rätt att erhålla intyg om sina kun- skaper. , Som specialstuderande må antagas den som prövas äga erforderliga förut- sättningar att tillgodogöra sig undervis- ningen.

Behörig att antagas som ordinarie studerande vid skogshögskolan är för- utom person med studentexamen den, som avlagt ingenjörsexamen vid statligt tekniskt gymnasium eller som erhållit avgångsbetyg från Vilans specialgym- nasium. Samma behörighet äger den, som avlagt realexamen eller styrkt sig äga däremot svarande kunskaper samt därjämte i stadgad ordning undergått särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen med minst betyget Godkänd i matematik, fysik, kemi, bio- logi med hälsolära och' svenSk skriv- ning samt tyska eller engelska språket, beträffande matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik och kemi enligt fordringarna å realgymnasiet.

Frånsett Vilanstudenterna synes en- dast få sökande utan studentexamen ha vunnit inträde som ordinarie studeran- de under senare år. 4

Vid skogshögskolan mottages också specialsiuderande och extra studerande efter likartade grunder som dem som gäller vid tekniska högskolorna.

Den som vill vinna inträde vid vete- rinärhögskolan, skall förete betyg över studentexamen.

Villkor för inträde söm ordinarie elev vid högre mejerikursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinsti- tut är att ha avlagt studentexamen, av- gångsexamen från tekniskt gymnasium eller att ha förvärvat avgångsbetyg från Vilans specialgymnasium.

Vid högre mejerikursen kan också antagas specialetever och hospitanter. Med specialelcver avses i likhet med vad som gäller vid vissa fackhögskolor, elever vilka följer undervisningen i ett eller flera ämnen med rätt att erhålla betyg över sina kunskaper. För att an- tagas som specialelev kräves icke heller i detta fall formell kompetens. Eleven skall prövas äga erforderliga förutsätt- ningar för att tillgodogöra sig undervis— ningen. Hospitanterna utgör en motsva- righet till extra studerande vid vissa fackhögskolor.

Behörighet för inträde vid handels- högskolorna i Stockholm och Göteborg tillkommer den som avlagt studentexa- men eller erhållit godkänt avgångsbe- tyg från handelsgymnasium eller tek- niskt gymnasium. Även den som inte uppfyller dessa inträdesfordringar, kan vinna inträde med eller utan villkor om särskild efterprövning, därest lärarrå- det finner, att han äger nödiga förut- sättningar att med gagn följa undervis- ningen.

Sistnämnda stadgande har vid han- delshögskolan i Stockholm fått särskild betydelse. Undersökningen av en per- sons förutsättningar att med gagn följa undervisningen verkställes i regel så, att sökanden på prov får följa under- visningen vid högskolan. Sådan stude- rande betecknas som exspektanselcv. Visar sig exspektanseleven kunna till- godogöra sig undervisningen, antages han —— i regel mot första läsårets slut som ordinarie elev. En kortfattad redogörelse för denna intagningsmetod lämnas ä sid. 90.

Ehuru intet formellt hinder finnes för en motsvarande ordning vid handels- högskolan i Göteborg, tillämpas exspek- tanselevesystemet för närvarande icke vid denna högskola.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att om man bortser från avgångsexa- men vid högre lärarinneseminarium, som inte längre är särskilt aktuell, stu- dentexamen är förutsättning för teolo- gisk, juridisk, medicinsk och humanis- tisk examen liksom för utbildning vid tandläkarhögskola, farmaceutiska insti- tutet och veterinärhögskolan. Med av- gångsexamen från tekniskt gymnasium kan inträde vinnas vid matematisk- naturvctenskaplig fakultet, teknisk hög- skola, skogshögskolan, högre mejeri- kursen samt handelshögskola. Examen från Vilans specialgymnasium ger for- mell behörighet för inträde vid lant- brukshögskolan, skogshögskolan högre mejerikursen. Avgångsbetyg vid handelsgymnasium berättigar till inträ- de vid handelshögskola samt, om den kompletteras på visst sätt, vid teknisk högskola.

I detta sammanhang bör nämnas, att den som avlagt folkskollärarexamen en- ligt kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 559) ang. studentexamen för folkskol- lärare har möjlighet att i särskild ord- ning avlägga studentexamen. En när- mare redogörelse beträffande student- examen för folkskollärare ges å sid. 66.

Det är emellertid inte nog att konsta- tera att studentexamen som sådan är det normala kvalifikationskravet för tillträde till högre studier. Därtill kom- mer problemet med inträdesspärr. Vid ett stort antal högre läroanstalter är utbildningskapacitetcn begränsad på grund av otillräcklig tillgång på lokaler och lärarkrafter. Någon gång har även arbetsmarknadssituationcn motiverat en begränsad intagning.

Som exempel på högre utbildnings- anstalter med inträdesspärr kan näm- nas de medicinska fakulteterna och lä— roanstalterna, tan(lläkarhögskolorna, de tekniska högskolorna, lantbrukshögsko—

samt

lan, skogshögskolan, veterinärhögskolan samt handelshögskolorna. Även vid an— tagning till apotekarbanan förekommer spärr. Tillträdet till vissa ämnesstudier vid matematisk-naturvetenskaplig sek- tion är likaså spärrrat. Sålunda före- kommer gallring i ämnena fysik, kemi, botanik och zoologi. Tillträdet är där- emot fritt till teologiska, juridiska, hu- manistiska och statsvetenskapliga stu- dier samt ett antal matematisk-naturve- tenskapliga ämnen.

På de 5. k. spärrade utbildningsvä- garna råder ofta hård konkurrens om de tillgängliga platserna vid antagnings— tillfällena. Urvalet av sökande sker ef- ter olika normer. Vanligen poängvärde- ras de sökandes meriter efter stundom mycket detaljerade värderingssystem. Hänsyn tages till skolmeriter och i fle- ra fall även till praktik. För de manliga sökande tillgodoräknas därtill i vissa fall militärtjänstgöring med visst po- ängvärde. Ett exempel på ett dylikt poängberäkningssystem erbjuder de av universitetskanslern den 9 dec. 1938 ut- färdade bestämmelserna rörande tillträ— de till de för medicine studerande an- ordnade s. k. nybörjarkurserna. Röran— de bestämmelsernas närmare innehåll hänvisas till 1948 års läkarutbildnings- kommittés betänkande (SOU 1951:4) s. 24 ff. och s. 69 ff.

De sökande uppföres i en turordning med hänsyn till sin poängsumma. Det tillgängliga antalet elevplatser besättes med de i turordningen bäst placerade sökandena.

På vissa håll har man under senare år på prov använt även psykologiska testmetoder för att skilja de sökande åt.

På några studiebanor anordnas sär- skilda kunskapsprov för att sovra bland de sökande.

Där man använder systemet med poängberäkning efter ansökningshand-

lingarna, kan poängsumman för den som antagits till den sista lediga plat- sen betecknas som intagningsgränsen. De som ligger under denna gräns, blir inte antagna vid det ifrågavarande till- fället, även om de till fullo uppfyller de formella inträdesvillkoren. Det finns flera exempel på studiebanor, där in- tagningsgränsen ligger vid en genom- snittlig AB-nivå i studentbetyget.

På grund av att de faktiska betygs- kraven vid flertalet spärrade läroanstal- ter är höga, har det blivit mycket van- ligt att konkurrenskomplettera, dvs. ge- nom fyllnadsprövning höja examens- vitsord (eller skaffa sig vitsord i icke- obligatoriskt ämne), för att i möjligaste mån vara försäkrad om att komma ovan intagningsgränsen. Läkarutbild- ningskommittén har sålunda i sitt be- tänkande (SOU 1951: 4) påvisat, att av de sökande till medicinska nybörjar- kurser åren 1944—1949 hade i genom— snitt inte mindre än 65 % konkurrens— kompletterat.

Det kan vara på sin plats att fram- hålla, att sådana kompletteringsbetyg värderas mycket olika vid de högre läroanstalterna. En tendens att tillmäta konkurrenskompletteringar mindre vikt än examensvitsord är dock tydligt märkbar. Vid tandläkarhögskolorna och handelshögskolan i Stockholm tages ingen hänsyn till det fall, då den sö- kande genom fyllnadsprövning höjt ett tidigare betyg. Vid andra läroanstalter tillgodoräknas sådant betyg med ett re- ducerat värde, såsom vid handelshög- skolan i Göteborg med halv poäng, vid de tekniska högskolorna med 8/10 av höjningen vid den första komplette- ringen. Vid skogshögskolan ger en höj- ning av 1 betygsenhet 0 poäng, 2 be- tygsenheter % poäng, 3 betygsenheter 1 poäng och 4 betygsenheter 11/2 poäng. Vid antagning till apotekarbanan till-

godoräknas konkurrenskompletteringar i de viktigaste ämnena med i det när- maste full poäng, i andra åter med halv poäng eller ingen poäng alls. Vid några läroanstalter, såsom lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan, ger höjda be- tyg full poäng.

Även ifråga om kompetenskomplette- ring, dvs. fyllnadsprövning i ämne som är obligatoriskt för tillträde till viss ut- bildning men som icke ingått (eller som med underkänt betyg ingått) i sö-

kandens examen, tillämpas vitt skilda tillgodoräkningsregler. Vid flera läro- anstalter värderas även sådana betyg efter en reducerad skala. Exemplifie- ring torde inte vara erforderlig.

Vad här sagts angående tillgodoräk— nande av kompletteringsbetyg bör en- dast betraktas som en schematisk fram- ställning. En exakt redogörelse skulle kräva en detaljerad beskrivning av an- tagningsprinciperna i deras helhet.

Dispenspraxis

Utredningsmannen har låtit verkstäl- la en särskild undersökning rörande dispenspraxis vid de högre utbildnings- anstaltcr, som sorterar under kanslers- " ämbetet, nämligen Uppsala och Lunds universitet, karolinska mediko-kirurgis- ka institutet, medicinska högskolan i Göteborg, Stockholms och Göteborgs högskolor samt tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö. Krav på studentexamen möter dels som villkor för inskrivning i universi- tetsstatuterna och i vederbörande hög- skolestadgor, dels som villkor för av— läggande av examen i de olika exa- mensstadgorna. Ursprungligen låg av- görandet i dispensärenden hos Kungl. Maj:t. Enligt Kungl. brev den 30 de- cember 1947 överflyttades till universi- tetskanslern beslutanderätten i frågor om dispens för svenska undersåtar från de i gällande stadgar angående teolo- giska, juridiska, medicinska, filosofiska och statsvetenskapliga examina givna föreskrifterna angående a) rätt att inskrivas i fakultet samt att avlägga examina,

b) skyldighet att genomgå kurser och övningar, samt

c) ämnen i filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, statsve- tenskaplig-filosofisk examen och fi- losofie licentiatexamen, med rätt för kanslern att därvid med- dela de villkor, som må finnas erfor— derliga.

I universitetsstatuterna tillades en fö-

reskrift om att kanslern ägde medgiva svensk undersåte, som icke avlagt stu- dentexamen, rätt att inskrivas ävensom bestämma villkor för sådan inskriv- ning. En motsvarande föreskrift inför- des i stadgarna för karolinska mediko— kirurgiska institutet och i stadgan för tandläkarinstitutet. Genom författnings— ändringar av den 26 januari 1951 för- lades även dispensprövningen rörande utlänningar till kanslersämbetet. Finner kanslern beträffande utlänning särskil— da förhållanden föreligga, skall kans- lern likväl hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t för prövning och avgörande.

Undersökningen har avsett befrielse från kravet på studentexamen och gällt de dispensärenden, som avgjorts på ansökan av svenska medborgare under åren 1946—1951. Antalet sådana ären- den var 1946: 53, 1947: 33, 1948: 61, 1949: 65, 1950: 115 och 1951: 124. Som framgår av dessa siffror, har antalet ärenden kraftigt stigit under de sista åren.

Sökande kan genom besvär över uni- versitetskanslerns beslut bringa sitt ärende under Kungl. Maj:ts prövning. Under åren 1948—1951 har Kungl. Maj:t avgjort 12 dispensärenden av den typ undersökningen omfattat.

Vid undersökningen har utnyttjats hos ecklesiastikdepartementet förvara- de sakregister, akter och koncept, hos universitetskanslersämbetet: sakregis- ter, föredragningslista, koncept och ad acta-handlingar.

I den skriftliga dispensansökan bru- kar åberopas de omständigheter, som anses kunna stöda ett bifall, samt bifo- gas olika intyg, främst betyg om vun- nen teoretisk utbildning samt över praktik, som kan antas ha värde för den blivande verksamheten. Sökanden åberopar inte så sällan, att han anser sig ha särskild fallenhet för studier, ett påstående som stundom stödes med in- tyg av universitetslärare eller andra personer med erkänt omdöme och an- seende.

Innan ansökan avgöres inhämtas ytt- rande av universitets- och högskole- myndigheter. Vid den tidpunkt, då av- görandet låg hos Kungl. Maj:t, brukade yttrande infordras, när det gällde stu- dier vid statsuniversitet, från vederbö- rande fakultet och det mindre konsis- toriet vid det universitet, där sökanden avsåg att bedriva sina studier, ävensom från universitetskanslersämbetet. Vid

ansökan om rätt att avlägga examen vid Stockholms eller Göteborgs högsko-

lor infordrades, sedan yttrande avgivits av högskolemyndigheten, dessutom ytt- rande från vederbörlig fakultet och det mindre akademiska konsistoriet vid Uppsala universitet. Samma principer rörande infordrande av remissyttran- den har följts av universitetskanslern. Systemet att som en kontrollåtgärd re- mittera en ansökan avseende Stock— holms eller Göteborgs högskolor även till Uppsala universitet har dock helt nyli- gen avskaffats.

Grundvalen för handläggning av dis- pensansökan är handlingarna i ärendet. Universitets— och högskolemyndigheter avger sina yttranden med ledning av aktens innehåll, och på samma material söker universitetskanslern skapa sig ett omdöme om sökandens allmänna förut- sättningar för studier. Vissa ansatser till en uppluckring av det rent skrift-

liga förfarandet kan dock iakttagas. Det förekommer inte så sällan, att sökan- den erhåller närmare vägledning om vilka omständigheter han bör åberopa. Det kan också hända, att initiativ till personlig kontakt tages från myndighe- tens sida, t. ex. genom att föredragan- den anmodar sökanden att närmare precisera, för vilken examen eller inom vilket ämnesområde han avser att be- driva studier. Sökande anses oförhind- rad att efter hand komplettera sin an- sökan, även om detta skulle behöva för- anleda infordrande av nytt yttrande. Det föreligger inte heller något hinder, att sökanden återkommer med ny ansö- kan. Denna blir föremål för materiell prövning, även om sökanden skulle upprepa, vad som redan anförts. Att dispensansökan blivit avgjord av uni- versitetskanslern, hindrar inte att nya omständigheter må anföras och komma under beaktande, då ärendet efter be- svär prövas av Kungl. Maj:t.

Tiden för behandling av ett dispens- ärende synes i allmänhet ha utgjort 2—6 månader. Att även enkla ärenden förorsakar tidsutdräkt, sammanhänger med systemet att infordra yttrande. Särskilt långt har dröjsmålet varit, när yttrande inhämtats från flera orter. Ak— ten dupliceras inte utan sändes från den ena myndigheten till den andra. Det kan ofta dröja särskilt länge, innan fakultetsyttrande avgives, beroende på tidrymden mellan de ordinarie fakul- tetssammanträdena. Sedan ärendet för- beretts genom inhämtande av remiss- yttranden, sker som regel föredragning omedelbart inför universitetskanslern. Något uppskov föranledes således inte av ärendets balansering.

Vid dispens från kravet på student- examen följer universitetskanslern prin- cipen, att sökanden i officiell ordning skall styrka kunskaper, vilka kan ersätta

studentexamen som bevis om den all- mänbildning, som är förutsättningen för de akademiska studierna. Särskilt har avseende fästs vid kunskaper i moderna språk och, när ansökan gällt ämbets- examen, i historia med samhällslära. Det vill synas, som om kanslern endast under särskilda förhållanden är benä- gen att medge dispens åt personer med svaga skolbetyg — t.ex. i realexamen eller vid avgång från någon gymnasie- ring. År 1951 gavs under hänvisning till de särskilda omständigheterna i fallet dispens för juris kandidatexamen åt en person, som kompletterat sitt avgångs- betyg från andra ringen av treårigt gymnasium med goda fyllnadsbetyg i tre moderna språk och filosofi och som hade meriterande praktik. Som villkor uppställdes krav på vissa ytterligare kompletteringar. Ett annat fall från 1951, där dispens beviljades, avsåg teo- logisk-filosofisk examen. Sökandens mc- ritering var i detta fall betydligt sva- gare. Den omständigheten, att sökanden erhållit utmärkta vitsord under tidigare utbildning, kan någon gång medföra, att dispens beviljas på lindrigare vill- kor än eljest. Särskilt gäller detta sökan- de med examen från handelshögskola, socialinstitut eller annan särskilt kva- lificerad utbildning.

Till dispens knytes ofta villkor, att sökanden före avläggande av tentamen i ämne, som ingår i den avsedda exa- men, styrker sig ha kompletterat sina kunskaper. Vanligen är det fråga om krav, att han i vissa ämnen skall under— gå särskild prövning enligt fordringar- na för studentexamen.

Sökande måste, om hans ansökan ej helt skall avslås, kunna styrka, att han har en tidigare utbildning, som åtmin- stone till viss del får antagas motsva— ra studentexamen. Man medger således inte dispens, om det skulle vara nöd-

vändigt att kräva komplettering i ett större antal ämnen. Det har dock före- kommit, att komplettering medgivits i ända till fyra eller fem ämnen. I dessa fall har sökanden emellertid haft en specialutbildning, som har varit av så- dant värde för den kommande verksam- heten, att dispens ansetts önskvärd trots större luckor i förhandsutbildningen.

Dispensansökan prövas individuellt. Rörande vissa typer av ärenden kan man dock tala om fast praxis. När Kungl. Maj:t eller universitetskanslern önskar särskilt markera, att ett avgö- rande inte får anses som prejudiceran- de, brukar resolutionen uttala, att dis- pens medgivits med hänsyn till i ären- det föreliggande särskilda omständig- heter. Hänsyn kan därvid ha tagits till sökandens insatser i det offentliga livet, praktisk tjänstgöring eller särskilt om- fattande spccialutbildning. Det vill före- falla, som om stundom någon betydelse även tillmätes omständigheten, att sö- kanden är äldre än studenter i allmän— het. Man kan spåra en viss förståelse för synpunkten, att den som nått mo- gen ålder är mera ovillig än den yngre att underkasta sig formella prov. Detta synes dock ha skett endast i fall, då sö- kandes förutvarande teoretiska utbild- ning ligger nära i tiden eller sökanden ändå kan antagas ha hållit sina teore- tiska förkunskaper aktuella.

Principen om individuell prövning betyder att kanslern har frihet att väg- ra dispens, även om sökanden har en formell meritering, som motsvarar vad som godtagits i tidigare avgöranden. Det kan därför inte sägas, att viss utbild- ning ger formell rätt till inskrivning eller till att avlägga viss examen, även om dispens är vanlig i liknande fall. Denna reservation är en praktisk reali- tet och bör hållas i minnet vid läsning- en av den följande redogörelsen, hur

olika slag av förhandsutbildning be- handlas i praxis.

Vid bedömningen av sökandens teo- retiska förkunskaper tages i första hand hänsyn till officiella vitsord, såsom exa- mina vid statliga eller statskontrollerade undervisningsanstalter, särskilda prov i vissa ämnen enligt fordringarna för stu- dentexamen eller för realexamen. Där- emot fästes mindre avseende vid intyg, som utfärdats av enskilda universitets- eller läroverkslärare, av korrespondens— institut eller av andra privata läroan- stalter. Som allmänt krav torde gälla, att förstahandsutbildningen inte får lig- ga alltför långt tillbaka i tiden. I yttran- de över en dispensansökan från år 1946 har sålunda som skäl för avstyrkande bl. a. anförts den långa tid, som förflu- tit sedan sökanden bedrev studier. Tidi- gare praktisk verksamhet beaktas en— dast i undantagsfall. Har sökanden haft en verksamhet av den art, som i allmän- het förutsätter studentexamens bild- ningsnivå, har detta dock inte varit utan inflytande vid ärendets bedömande.

Helt allmänt kan sägas, att universi- tets- och högskolemyndigheterna fäster stort avseende vid de formella meriter- na. Man är angelägen om att ha garan- tier för att de studerande skall äga nö- diga förkunskaper och tillräcklig studie- begåvning. Då det gällt tillträde till spärrade utbildningsvägar, har även en annan synpunkt kommit att påverka be- dömandet. I ett flertal fall har medi- cinsk fakultet eller tandläkarhögskola i sina avstyrkande yttranden hänvisat till att ett stort antal sökande med full be- hörighet årligen måst avvisas.

Förhållandena gestaltar sig något an- norlunda vid Uppsala och Lunds uni- versitet än vid Stockholms och Göte- borgs högskolor. Vid statsuniversiteten är studentexamen (eller viss annan exa- men) förutsättning redan för inskriv-

ning. Vid Stockholms högskola har även den, som inte avlagt någon av ovan- nämnda examina, möjlighet att bli in— skriven, om han kan förete intyg från huvudläraren i något av högskolans lä- roämnen, att han har tillräckliga för- kunskaper för att följa undervisningen i detta ämne. En liknande bestämmelse gäller för Göteborgs högskola. Student- examensvillkoret blir sålunda vid Stock- holms och Göteborgs högskolor aktuellt först vid studier, som skall föra till en akademisk examen. Det har inte varit ovanligt, att icke-studenter fått tillfälle att tentera i liknande ordning som öv- riga studerande. I ärende om dispens har sökande, som inskrivits vid Stock- holms eller Göteborgs högskolor, därför stundom till stöd för sin ansökan kun- nat åberopa, att han redan påbörjat sina studier och måhända även tenterat i flertalet av de ämnen, som han avser att medtaga i sin examen. Det förefaller, som om Kungl. Maj:t vid prövning av besvärsärenden inte underlåtit att taga hänsyn till dylika särskilda omständig- heter. För en icke-student kan det där- för te sig gynnsammare att börja sina studier i Stockholm eller Göteborg än i Uppsala eller Lund.

Undersökningen har avsett att utreda, hur dispensmyndigheten bedömer olika slag av förhandsutbildning.

Som grundval för dispens godtages utländsk akademisk examen; detsamma gäller utländsk studentexamen i fall, då denna antages ha samma svårighetsgrad som svensk studentexamen. Avser dis- pensen ämbetsexamen, uppställes vill- kor om studentkunskaper i svensk histo- ria samt, när så anses lämpligt, jämväl i svenska språket.

Frågan om förutsättningarna för folk- skollärares tillträde till akademiska stu- dier har ansetts löst genom föreskrif-

terna i Kungl. kungörelsen den 21 juni 1940 angående studentexamen för folk- skollärare. Endast i några få undantags- fall har dispens medgivits från i kun- görelsen uppställda villkor. Sökanden har då kunnat åberopa omständigheter av stor tyngd. Så hade i ett fall från år 1948 sökanden begränsad studentexa- men som skolunderbyggnad. I ett annat fall från samma år kunde sökanden åbe- ropa, att han faktiskt tenterat och er- hållit goda vitsord i flertalet av de äm- nen, som han skulle medtaga i sin exa- men. Dispens medgavs då ”med hänsyn till sökandens studier och tentamina samt förekomna särskilda omständighe- ter i övrigt”. Ytterligare må anföras ett fall från 1951. Sedan sökanden klagat hos Kungl. Maj:t över kanslerns avslag, infordrades kanslerns yttrande. Kans- lern uttalade, att klagandens förutsätt- ningar för akademiska studier ingalun- da var svaga. 1940 års kungörelse hade emellertid dittills ansetts normgivande, och frågan om folkskollärares tillträde till universiteten var föremål för sär- skild utredning, vars resultat icke syn- tes böra föregripas genom beslut i ett enskilt fall. Kungl. Maj:t beviljade dis- pensen med ”avseende å föreliggande särskilda omständigheter”.

Rörande avgångsexamen från tekniskt gymnasium har givits särskilda före- skrifter. Enligt Kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 medför sådan examen be- hörighet att inskrivas vid universitet och där avlägga examen i ämnen, till- hörande filosofiska fakultetens matema- tisk-naturvetenskapliga sektion, dock på det villkoret, att sökanden i sin av- gångsexamen vid gymnasiet har minst godkända betyg i tyska och engelska språken samt därjämte styrkt sig äga insikter i franska språket, motsvarande minst betyget Godkänd i realexamen. För studier utanför den matematisk-

naturvetenskapliga ämneskretsen er- fordras däremot dispens. Skulle en gym- nasieingenjör önska att utfylla en filoso- fisk examen med sådana humanistiska ämnen, som ligger nära de naturveten- skapliga, ges normalt dispens utan upp- ställande av ytterligare villkor. Andra fall har bedömts strängare. Gymnasie- ingenjörer med formell kompetens för naturvetenskapliga studier har tidigare vägrats dispens för medicinska studier. Under år 1951 inhämtade universitets— kanslern med anledning av två dispens- ansökningar upplysningar från översty- relsen för yrkesutbildning angående omfattningen av lärokurserna vid tek- niskt gymnasium. Dispens beviljades för medieinska studier på villkor om stu- dentkunskaper i modersmålet, historia med samhällslära och engelska. För den ene tillkom villkor om studentkunska- per i biologi med hälsolära, medan detta villkor för den andre icke ansågs er- forderligt med hänsyn till att han före- tett intyg om komplettering.

Den, som avgått med examen från specialgymnasiet Vilan, har från uni- versitetens synpunkt en utbildning, som är likvärdig med gymnasieingenjörens, men någon allmän föreskrift finnes inte. Efter ansökan medgives dock i praxis dispens på villkor motsvarande dem som gäller gymnasieingenjörer. Till jämförelse med vad som nyss anförts, kan även noteras, att en ansökan om tillträde till tandläkarhögskola från 1950 avslagits, oaktat sökanden hade go- da betyg i de matematisk-naturveten- skapliga ämnena.

Har sökanden avlagt begränsad slu- denlexamen vid försvarets läroverk, er- håller han som regel dispens utan sär- skilda villkor för studier av ämnen, där den begränsade studentexamen kan an- tagas utgöra en lämplig grundval. I de flesta fall har ansökningarna gällt filo-

sofiska examina, men några dispensfall har även avsett juridisk, medicinsk eller odontologisk examen. Huruvida kom- plettering krävts i vissa ämnen, synes främst ha varit beroende på studierikt- ningen och tidigare verksamhet. Med begränsad studentexamcn från försva- rets läroverk har jämställts den begrän- sade studentexamen, som enligt den ti- digare ordningen avlagts vid arméns underofficersskola. Här har måhända bedömningen varit något strängare. En stor grupp av dispenssökande ut- göres av personer, som diplomerats vid socialinstitut. Ansökningarna har under senare år i allmänhet gällt filosofie kandidatexamen i samhällsvetenskapli- ga ämnen eller i psykologi, pedagogik eller filosofi, statsvetenskaplig-filosofisk examen eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller juris kandidatexamen. Kan sökanden antagas ha studieförutsätt- ningar, synes universitetskanslern inte tveka att bevilja dispens. Som regel uppställes då som villkor för dispens, avseende filosofie kandidatexamen eller statsvetenskaplig-filosofisk examen eller statsvetenskaplig-juridisk examen, stu- dentkunskaper i historia med samhälls- lära samt språkkunskaper. I vissa fall har kanslern stannat vid krav på stu- dentkunskaper i ett modernt främman- de språk. Sökanden har då haft en sko]- underbyggnad, som inneburit kunska- per i flera språk, eller ådagalagt sär- skild studielämplighet. I andra fall har kanslern krävt studentkunskaper i två främmande levande språk, dock att nå- gon gång kravet beträffande det andra språket begränsats till att svara mot fordringarna i realexamen. För juris kandidatexamen uppställes i regel som villkor för dispens studentkunskaper i historia med samhällslära ävensom an- tingen latin och ett levande främman- de språk eller två levande främmande

språk. Som ytterligare villkor kan (lär- jämtc förekomma krav på studentkun- skaper i filosofi. Vad nu sagts har när- mast tillämpning på personer med exa- men efter den nya ordning, som genom- fördes i anslutning till socialutbild- ningssakkunnigas förslag av år 1944 (SOU 1944: 29). Några av de undersök- ta dispcnsärendena har avsett sökande med examen enligt den äldre ordning- en. Bifall synes i dessa fall ha betingats av att det tydligt framgått, att den sö- kande haft särskilda studieförutsätt- ningar.

Ett flertal ärenden rörande dispens för personer med diplom från socialin- stitut har efter besvär bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t har några gånger ändrat kanslerns be- slut och medgivit dispens på lindrigare villkor än de ovan redovisade eller ock— så befriat från villkor. I Kungl. Maj:ts beslut har då åberopats föreliggande särskilda omständigheter.

En icke-student, som diplomerats från handelshögskola, kan påräkna dispens för samhällsvetenskapliga studier under villkor av studentkunskaper i historia. Avser ansökan juris kandidatexamen, tillkommer studentkunskaper i filosofi, vilket betingas av den juridiska exa- mensstadgans allmänna krav i detta hänseende. Däremot har i undersökta ärenden sökande inte behövt prestera de kunskaper i latin, som stadgan förut— sätter. Framhållas bör, att kravet på studentbetyg i vissa ämnen ej gäller ”den som avlagt examen inom annan fakultet”. Nämnda eftergift kan också ses i sammanhang med kanslerns praxis att befria realstudenter med goda kun- skaper i moderna språk från kravet på latin som villkor för juridiska studier, när sökandens allmänna betygsstandard är tillfredsställande.

För studier till distriktsåklagarexa-

men kräves studentexamen. Detsamma gällde i princip landsfiskalsexamen. Ansökningar avseende distriktsåklagar- kursen prövas av en särskild antag- ningsnämnd. För dispens har nämnden ansett sig böra kräva dels en viss stu- dit-begåvning och dels ett sådant mått av allmänbildning, att eleven skall kunna följa och tillgodogöra sig di- striktsåklagarkursens undervisning. Sö- kandens allmänbildning har ansetts böra styrkas genom avläggande av prov för studentexamen i några huvudäm- nen. Distriktsåklagarexamen (landsfis- kalsexamen) har trots de stränga inträ- desvillkoren inte ansetts som en till- räcklig grundval för universitetsstudier. Personer med sådan examen kan på- räkna dispens från kravet på student- examen endast under särskilda omstän- digheter och då på vissa villkor. I ett fall då sökande med landsfiskalsexa- men medgavs att avlägga juris kandi- datexamen, knöts till dispensen villkor om studentkunskaper i historia, filosofi samt ettdera av tyska, engelska och franska språken.

Det gemensamma för ovan angivna fall har varit, att sökanden haft en för- utbildning som, låt vara inom en be- gränsad sfär, fört till ett kunskapsmått, som motsvarar studentexamens nivå, eller bedrivit studier som i ett eller annat hänseende är jämförliga med akademiska studier. Har sökandens för- handsstudier inte varit från teoretisk synpunkt lika krävande, kan han knap- past påräkna dispens.

Möjligheterna för småskollärarinnor att vinna tillträde till högre studier är mycket begränsade. I två fall har dis- pens medgivits på villkor om student- kunskaper i två främmande levande språk. I det ena fallet kunde sökanden emellertid åberopa, att hon genomgått

3:dje ringen av fyraårigt latingymna- sium. I det andra fallet hade sökanden vid sidan av småskollärarinneexamen även handelsutbildning.

Det har i regel inte ansetts möjligt att ge dispens åt sökande med avgångs- betyg från handelsgymnasium. I det be- gränsade antalet fall, då dispens med- givits, har i resolutionen vanligen åbe- ropats föreliggande särskilda omstän- digheter. Det har t. ex. varit fråga om ansökan att få avlägga juris kandidat- examen från en person, som haft kva- lificerad, väl vitsordad tjänstgöring vid svensk beskickning eller på advokat- byrå. Krav har uppställts på komplette- ringar i olika ämnen.

Under de senare åren har universi- tetskanslern mildrat sin praxis. I ett mindre antal fall har sökande med ut- märkta betyg från handelsgymnasium beviljats dispens för avläggande av filo- sofie kandidatexamen, företrädesvis i språk och samhällsvetenskapliga äm- nen. Som villkor har uppställts student- kunskaper i modersmålet och historia med samhällslära samt som regel, i de fall då ansökningen inte avsett språk- ämnen, jämväl studentkunskaper i två moderna språk.

Som regel har det ej funnits möjligt att medge dispens för sökande med av- gångsbetyg från teknisk fackskola. Den avgörande synpunkten torde ha varit, att studierna vid teknisk fackskola inte garanterar samma allmänna förkunska- per som studier vid tekniskt gymna- sium. Särskilt torde avseende ha fästs vid skillnaderna i språkkunskaper. I de sällsynta fall, då dispens medgivits, har således villkoren främst gällt student- kunskaper i språk.

Ej heller synes betydelse ha tillmätts utbildning vid privata tekniska skolor. Tankegången torde ha varit, att myn- digheten inte har möjlighet att bedöma

utbildningens värde och att garantier saknas för en tillräcklig allmän bild- ningsgrundval.

Några ansökningar har rört personer med sjökaptensexamen. I ett fall, där rätt medgavs att avlägga juris kandidat- examen, hade sökanden privata intyg om studentkunskaper i flera ämnen; i ett annat fall, där dispens gällde samma examen, kunde sökanden därjämte åbe- ropa kompetens som navigationslärare. I ett tredje fall, där dispens medgavs för filosofie kandidatexamen i natur- vetenskapliga ämnen, hade sökanden undergått särskild prövning för stu- dentexamen å realgymnasium i flera ämnen.

I ett fall har en person med avgångs- betyg från högre trädgårdskursen vid Alnarp ansökt om dispens för filosofie kandidatexamen i matematisk-naturve— tenskapliga ämnen. Framställningen blev ej bifallen, trots att sökanden kun- de uppvisa positiva resultat från stu- dier vid Göteborgs högskolas botaniska institution och vid botaniska museet i Lund.

En heterogen grupp är sökande med frikyrklig präst- eller missionsutbild- ning. I de fall, då dispens medgivits, har denna 'i allmänhet gällt humanis-

tiska ämnen. Förutsättningen för bifall har varit, att sökanden genom sin tidi- gare utbildning förvärvat grundliga hu- manistiska insikter.

I några fall har dispens sökts av per- soner med lägre polisutbildning. Kon— stapel- eller överkonstapelkurser har inte ansetts som tillräcklig grundval. ] ett fall, då dispens på vissa villkor medgavs, förelåg särskilda omständig- heter. Sökanden hade vid aftongymna- sium inhämtat 2:a ringens kurs samt kunde uppvisa studentkunskaper i ett flertal ämnen.

Normalskolekompetens förvärvad vid avgång från flickskola, har inte ansetts medföra behörighet för tillträde till högre studier. Har sökanden därutöver kunnat åberopa kvalificerad praktik, längre utlandsvistelse eller andra lik- nande omständigheter, har dispens nå- gon gång medgivits. Sålunda fick i ett fall från 1948 en sökande rätt att be- driva juridiska studier på villkor om studentkunskaper i historia med sam- hällslära och filosofi. Sökanden, som hade höga avgångsbetyg i moderna språk, hade under mer än tio år varit anställd på advokatkontor och kunde ytterligare åberopa, att hon bedrivit språkstudier i England.

FEMTE KAPITLET

Utländska förhållanden

För att erhålla kännedom om hur villkoren för tillträde till högre studier utformats i de västeuropeiska länder, som i fråga om kulturell utveckling är mest jämförbara med Sverige, har ut— redningsmannen med bistånd av utri- kesdepartementet gjort förfrågningar i ett antal länder. Frågorna har avsett dels de allmänna metoderna för antag- ning av elever vid högre läroanstalter, dels de speciella principerna för antag- ning av sökande utan studentexamen (motsvarande). Vidare har uppgifter begärts angående omfattningen av re- kryteringen av studerande utan for- mell skolkompetens, erfarenheter av så- dana studerandes förmåga att genom- föra högre studier samt angående pla- nerade eller nyligen vidtagna reform- åtgärder i syfte att öka tillträdesmöj- ligheterna för personer utan samma grundläggande skolutbildning som stu- denterna i allmänhet.

Svar har ingått från Belgien, Dan- mark, England, Finland, Frankrike, Is- land, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Västtyskland och Österrike.

Det synes inte nödvändigt att här re- ferera samtliga svar. Detta sammandrag berör endast de förhållanden, som synts vara av direkt intresse för utred- ningen.

Danmark

Vid sidan av personer med student— examen (studentereksamen) mottages i Danmark till vissa högre studier även

personer med annan förutbildning. Av särskilt intresse är den s. k. adgangsek- samen til civilingenierstudiet, det far- maceutiske studium og tandlaegestudiet. För behörighet att avlägga denna till- trädesexamen kräves realexamen eller motsvarande utbildning med lägst be- tyget ”godt” i genomsnitt samt lägst samma betyg i dansk skrivning. I real- examen (motsvarande) skall ingå äm- nena engelska, tyska och franska. Ad- gangseksamen omfattar ämnena mate- matik, fysik, kemi och naturhistoria (dvs. biologi och fysiologi) enligt ford- ringarna på den matematisk-naturveten- skapliga gymnasielinjen. Som framgår av examens benämning ger den behö- righet för tillträde till tekniska högsko- lan, farmaceutiska högskolan och tand- läkarhögskolan.

Adgangseksamen ger i och för sig inte behörighet till inskrivning vid uni- versitet. Därtill kräves en tilläggspröv- ning (tillazgspreve), varefter den exa- minerade uppnår samma behörighet som personer med studentexamen på matematisk-naturvetenskaplig linje.

När det gäller meritering för inträde vid tekniska högskolan, synes adgangs- eksamen ha stor betydelse. Av 385 an- tagna studerande 1951 hade 280 stu- dentexamen, 100 adgangseksamen och fem annan utbildning (av teknisk eller militär art). Procenttalet antagna med adgangseksamen vid farmaceutiska hög- skolan brukar uppgå till högst 8 %. Vid intagningen till tandläkarhögsko-

lan har denna examen haft väsentligt mindre betydelse.

Det framhålles, att någon skillnad i examensresultat icke synes föreligga mellan studentgruppen och övriga, ehu- ru några bestämda uttalanden inte lå- ter sig göra utan noggrann undersök- ning. Vad bcträffar den farmaceutiska högskolan påpekas, att icke-studenterna under senare år uppvisat bättre studie- resultat än studenterna, vilket uppges kunna bero på att fordringarna i ad- gangseksamen år 1940 skärptes och att sovringen sedan dess varit sträng.

England

Sedan 1951 anordnas i England en examen, vitsordad med ett General Cer- tificate of Education, som under förutsättning att examen haft nedan angivna innehåll —— ger rätt till in- träde vid samtliga universitet. Examen kan avläggas av alla, oberoende av om de bevistat högre läroverk eller inte. Åldersgränsen är satt till 16 år.

Antal ämnen och ämneskombinatio- ner i examen är valfria. För att exa- men skall grunda kompetens för uni- versitetsstudier, fordras emellertid att i examen ingått engelska språket samt antingen fyra eller fem ytterligare äm- nen, varav dels ett främmande språk, dels antingen matematik eller ett natur- vetenskapligt ämne. I minst två av äm- nena skall kvalificerade kunskaper åda- galäggas (must be passed at the ad- vanced level). För att examen omfat- tande endast fyra ämnen utöver eng- elska språket skall godtagas som kom- petensgrundande, kräves att sökanden ådagalagt kvalificerade kunskaper i två ämnen vid ett och samma examenstill- fälle samt motsvarande kunskaper i yt- terligare ett ämne.

Vissa avvikelser från de sagda inträ- desvillkoren förekommer. De viktigaste

är, att Oxfordunivcrsitetet uppställer krav på kunskaper i två främmande språk, varav ett skall vara latin eller grekiska, under det att i Cambridge kräves latin eller grekiska jämte ytter- ligare ett språk, vilket sistnämnda dock kan utbytas mot två andra ämnen.

Tillträde till universitet kan vinnas även på andra vägar, t. ex. inträdes- examcn (university entrance examina- tion, matriculation examination). Dess- utom kan sökande till vissa universitet vinna inträde efter en särskild examen för vuxna (examination for candidates of mature age). Denna är avsedd för sökande, som fyllt 23 år och som inte haft tillfälle att på normala vägar söka sig till högre studier men som visar sig äga mer än vanliga förutsättningar därför. På dessa examinander ställes inte lika stränga skolmässiga krav som på dem som inskrives på övriga kvali- fikationsgrunder. Den som misslyckats i examen tillåtes endast i undantagsfall undergå förnyad prövning.

Det hade varit av intresse att ge en närmare redogörelse för denna examen för vuxna, men några detaljuppgifter har inte meddelats. Antalet inskrivna med sådan examen utgör emellertid enligt vad som angivits endast en myc- ket liten del av totalantalet.Vidare upp- ges, att det inte finns anledning att an- taga att dessa personers studieresultat skulle vara sämre än övriga studerandes.

Nederländerna

Den normala kvalifikationsvägen för inträde vid högre läroanstalter är gym- nasiestudier. Det finns likväl en be- stämmelse, att en icke-student som upp- nått minst 30 års ålder i s.k. special— fall kan medgivas tillträde, såvitt den fakultet, där han önskar avlägga exa- men, förklarar att han har tillfredsstäl- lande allmänbildning och studielämplig-

het för den bana han avser. Tillämp— ningen av denna bestämmelse har ut- formats på följande sätt.

Ansökan ställes till undervisningsmi— nistcriet, som först remitterar den till en särskild nämnd för prövning, huru- vida det är fråga om ett s.k. special- fall. För bedömningen av denna fråga tages skilda faktorer i beaktande, t.ex. sökandens allmänna meriter, eventuellt utgivna publikationer, studiebegåvning, intressen, energi samt omständigheter, som mot sökandens vilja hindrat ho- nom att avlägga studentexamen. Om mi- nisteriet på grundval av nämndens utlå- tande bedömer sökanden vara ett s.k. specialfall, begäres yttrande från den fakultet, där sökanden önskar avlägga sin examen. Detta yttrande skall avse hans allmänbildning och lämplighet för den ifrågavarande studiebanan. Fakul- teten har frihet att fastställa särskilda kompletteringsvillkor. Om fakultetens yttrande är positivt, beviljas sökanden av ministeriet rätt att avlägga examen.

Antalet ansökningar enligt den be- skrivna ordningen uppgår till cirka 250 per år, varav i runt tal 100 brukar bevil- jas. Fördelningen mellan de olika studie- riktningarna uppskattas enligt följande:

teol. fak. jur. fak.

med. fak. ................ mat.-nat. fak.

fil. fak. (humanistisk) ekon. studier tekn. studier socialvetensk. studier

I fråga om studieresultaten uttalas endast helt allmänt den erfarenheten, att i de fall icke-studenter avbrutit sina studier i förtid har detta skett av extra-' ordinära skäl.

Norge

De norska bestämmelserna angående tillträde till högre studier överensstäm-

mer i stort sett med de svenska. Endast några detaljfrågor skall beröras.

Examen från Norges handelshögskola (ekonomisk embetseksamen) ger behö- righet att utan ytterligare prövning in- skriva sig vid universitetet i Oslo. Detta innehär, att personer med ”hovedkarak- ter Meget godt" i avgångsbetyg från 2- årigt handelsgymnasium efter ekono- misk ämbetsexamen likställes med dem som avlagt studentexamen vid tillträde till universitetet.

Vad beträffar tillträdet till Norges lantbrukshögskola kan nämnas, att krav uppställes på dels praktik, dels viss teoretisk fackutbildning, dels ett visst mått av allmänbildning. Sistnämnda fordran anses uppfylld —— förutom av den som avlagt studentexamen — även av den som undergått prövning i norsk skrivning och matematik (skriftligt prov) enligt fordringarna för student- examen samt i tyska och engelska en- ligt fordringarna i realexamen (mid- delskolepreve). För sökande tillhöran- de sistnämnda kategori anordnar hög- skolan speeiella l-åriga förberedelse- kurser.

Antalet antagna icke-studenter vid lantbrukshögskolan har under de se— naste sex åren varierat mellan 19—40 % av totalantalct antagna per år. Det upp- ges, att högskolans lärare har det be— stämda intrycket, att studerande utan studentexamen genomfört studiet med i stort sett lika gott resultat som övriga studerande.

Västtyskland

Förutom olika former av studentexa— men (Reifepriifung) finnes tre möjlig- heter att kvalificera sig för inträde vid högre läroanstalter.

1. Avgångsbetyg från erkända fack- skolor (anerkannte Fachschulen) med— för behörighet att bedriva högre studi-

er i linje med den föregående utbild- ningen. En förutsättning är dock, att sökanden genomgått examen med kva- lificerade vitsord.

2. Begränsad studentexamen (Sonder- reifepriifung) godtages för tillträde till vissa högre studier. Prövningen är både skriftlig och muntlig och omfattar dels grundläggande ämnen, dels fackämnen varierande alltefter det avsedda högre studiet. Kunskapsfordringarna är de- samma som i studentexamen. De grund- läggande ämnena är tyska, historia och geografi. Följande fackämnen tillkom- mer: för ekonomiska studier: ett främman- de språk och finansmatematik (eller bokföring och handelsräkning eller ma- tematik); för jordbruks-, trädgårds- eller bryg- geristudier: biologi och kemi; för skogsbruksstudier: matematik och fysik; för kemiska och tekniska studier: matematik, fysik och kemi.

3. Begåvningsprövning (Begabten- präfung) användes i viss utsträckning som ett urvalsinstrument vid antagning av studerande till högre läroanstalter. Prövningen karakteriseras på följande sätt:

Sökanden skall med avseende på per- sonlighet och intellektuell kapacitet va- ra speciellt lämpad för vetenskapliga studier och besitta en viss grad av all- mänbildning, omdömesförmåga och tan- keförmåga. Han måste vidare ha ut- märkt sig i sitt yrke eller inom det äm— nesområde han önskar studera samt ha varit förhindrad att avlägga student- examen eller begränsad studentexamen. Han skall ha fyllt 25 år.

Personer, som kan antagas äga dessa kvalifikationer, underkastas en skriftlig och muntlig prövning inför en särskild nämnd. Prövningen består av två skrift-

liga arbeten, dels ett arbete över ett all- mänt ämne, dels ett arbete över ett fackämne berörande den valda studie- riktningen. Vidare anställes muntlig prövning avseende sökandens allmän- bildning och fackkunskaper under hän- synstagande till andlig mognad, tanke- och omdömesförmåga, förståelse för in- tellektuella frågeställningar samt vana vid modersmålets muntliga och skrift- liga behandling. Psykologiska testmeto- der användes inte.

Godkänt prov av detta slag berättigar till studium vid samtliga högre tyska läroanstalter samt till avläggande av examina inom ett av examensnänmden angivet fackområde.

Det påpekas, att enstaka västtyska stater de senaste åren utformat begåv- ningsprövningen något annorlunda än som här skisserats. Grundprinciperna är emellertid desamma.

Sammanfattningsvis uttalas beträffan- de de tre angivna prövningformerna, att en kvalificerad fackskolecxamen icke garanterar samma mått av allmän- bildning som studentexamen, att den begränsade studentexamen ger garan- tier för studentkunskaper endast i pröv- ningsämnena samt att vid hegåvnings- prövningen avseende fästes vid allmän- bildningsnivån, även om fordringarna inte motsvarar studentexamens; inom det valda studieområdet skall djupgå- ende kunskaper ådagaläggas, under det att andra ämnen, som i skolan är före- mål för intensivt studium, inte spelar någon roll vid prövningen.

Någon statistik utvisande frekvensen av rekryteringen på dessa specialvägar har inte erhållits. Det konstateras dock, att det i alla tre fallen rör sig om för- hållandevis ringa antal. Begåvnings- prövningen antages uppvisa den lägsta siffran.

Man har goda erfarenheter av de per- soner, som rekryterats genom begåv- ningsprövning; de karakteriseras som högt begåvade personer med god all- mänbildning, vilka även på högskolor- na tillhör det övre skiktet bland de stu- derande och vanligen avlägger sina examina med höga betyg. Mindre goda erfarenheter har man av dem, som ge— nomgått erkända fackskolor. Deras all— männa bildningsnivå bedöms inte som lika hög, och deras tidigare snävare fackinriktning gör dem mindre lämpa- de för akademisk utbildning. Därför har man på sina håll frångått denna rekry- tcringsväg, på andra håll utsändes från högskolornas lärarråd representanter till vissa erkända fackskolors examens- prövningar. Dessa representanter bedö- mer de särskilt kvalificerade examinan- dernas lämplighet för högre studier samt gör anteckning därom i avgångs- betyget.

Österrike

Principiellt är avgångsexamen från gymnasium eller motsvarande läroan- stalter (Gymnasium, Realgymnasium, Realschule, Frauen-Oberschule) villkor för universitets- och högskolestudier. Avgångsbetyg från yrkesbetonade gym- nasiala skolor (Fachmittelschulen: Han- delsakademie, Lehrerbildungsanstalten, Technisch-gewerbliche Lehranstalten, Land- und Forstwirtschaftliche Mittel- schulcn) berättigar till inskrivning en- dast vid de högre läroanstalter, som ligger i linje med den tidigare utbild- ningen.

Personer, som inte genomgått någon

av de nämnda skolformerna, kan un- dergå en särskild inträdesprövning (Be- rufsreifepritfung). För att få tillträde till prövningen får sökanden dock inte vara yngre än 25 år och inte äldre än 45 år. Han måste styrka, att han är verksam i ett yrke, som har anknyt- ning till det planerade högre studiet, samt att han i yrket gjort goda insatser eller att han bedrivit framgångsrika stu- dier på ifrågavarande område.

Vid prövningen skall examinanden vid muntligt förhör ådagalägga tillräck- lig kunskap om österrikes historia och geografi. Han skall vidare visa sig ha förmåga att skriva en uppsats över ett allmänt ämne på ett klanderfritt språk och med klar tankegång. Ytterligare kräves, att han skall kunna lämna en grundlig och insiktsfull muntlig redo- görelse för några lästa verk (skönlitte- rära eller vetenskapliga) avseende det valda studieområdet.

Beträffande sin fackutbildning skall examinanden ådagalägga grundliga och om självständigt tänkande vittnande kunskaper på minst två områden, som faller inom ramen för det valda högre studiet eller dess tillämpning i ett yrke. Denna kunskapsprövning är dels skrift- lig, dels muntlig. Ett fackämne hämtat från ett av de nämnda kunskapsområ- dena skall behandlas i en uppsats. I övrigt sker prövningen genom att sö- kanden skriftligt besvarar ett antal frå- gor samt undergår ett muntligt förhör.

Berufsreifepriifung genomgås endast av ett ringa antal, uppskattningsvis 20—30 per år. Misslyckanden i provet är förhållandevis sällsynta.

Synpunkter på tillträdesvillkoren

När studentexamen genom 1862 års stadga första gången förlades till läro- verken, var den bestämmande synpunk- ten universitetens intresse, att de stude- rande skulle ha de nödvändiga förutsätt- ningarna för högre studier. En enhet- lig mogenhetsprövning under censors- kontroll fick ersätta de tidigare inträ- desprövningarna vid universiteten, och godkänd examen vid läroverk berätti— gade till omedelbart inträde. Student— examen har bibehållit denna uppgift som inträdesexamen, även om synpunk- ten av allmän medborgerlig fostran ef— ter hand kommit att tillmätas allt stör— re betydelse.

Enligt 1862 års stadga skedde av- gångsexamen på två linjer, latinlinjen och reallinjen. Senare har den fackliga specialiseringen drivits längre genom att möjlighet öppnats till flera ämnes- kombinationer. För universiteten och högskolorna har dock kunskaperna i själva fackelementet inte varit det enda utslagsgivande. Studentexamen har, vi]- ken ämneskombination som än ingått i examen, givit något av väsentligt vär- de för alla högre studier.

Modersmålet är ett huvudmoment i studentexamen. Undervisningen i detta ämne siktar bl. a. till att öva lärjungens förmåga att koncist och klart uttrycka sig i tal och skrift.

Studentexamen har ansetts garantera något av den insikt på andra områden än det egna facket, vilken föres under namnet allmänbildning. Ett väsentligt

värde ligger i att den enskilde har en överblick över det kulturliv, som hans fackarbete skall tjäna. En stor del av studieschemat har ägnats vår historia och förhållandena i andra länder.

Kunskaper i främmande levande språk är ett nödvändigt instrument för den som vill använda den vetenskapliga lit- teraturen inom ett fack. Att studenter- na har goda språkkunskaper, är också en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla ett internationellt kultur- utbyte.

Studentexamcnsvillkoret bör emeller- tid ses även från andra synpunkter än kravet på förkunskaper.

Det kräves intellektuell kapacitet för att följa abstrakta tankegångar och att hålla samman ett stort antal skilda fak- ta. Det är därför gynnsamt, om universi- tet och högskolor kan rekryteras med personer, vilkas teoretiska begåvning ligger över genomsnittet. Under skol- gången sker en fortgående sovring och många svaga skiljes ut. Genom de stan- dardiserade studentskrivningarna och censorskontrollen säkerställes, att mini- minivån blir densamma över hela lan- det.

Skolarbetet är värdefullt bland annat därför att det ger den enskilde intellek- tuell träning. Samtidigt med att han in- hämtar nytt kunskapsstoff, övas inte bara den receptiva sidan av hans be— gåvning. Han lär sig också att utnyttja sina kunskaper, att se sambandet mel- lan olika företeelser, han får med and-

ra ord skolning att tänka. Gymnasiets uppgift att ge en allmän intellektuell träning framhålles starkt av 1946 års skolkommission. Den menar, att ”vik— tigare än att inhämta kunskaper på en mångfald områden är att uppodla för- mågan att inhämta kunskap, där sådan visar sig behövlig. Intellektuell skol- ning, förståndsträning, siktande mot omdömets mognad och förmåga av fruktbärande självstudier är gymnasi- ets främsta uppgift”.

Det regelbundna studiearbetet i sko- lan under täta kunskapskontroller ger individen praktisk studievana och ökar hans förmåga att koncentrera sig under intellektuellt arbete.

För framgång vid högre studier är också individens intresse och ambition väsentliga faktorer. Det är dock inte lätt att säga, huruvida kravet på student- examen ger några bestämda garantier i detta hänseende.

Om sålunda studentexamen genom- snittligt sett ger en garanti för att in- dividen har förutsättningar för högre studier, är därmed ej sagt, att alla som avlagt studentexamen har dessa förut- sättningar. Även inom en studentklass är spännvidden stor mellan de bäst ut— rustade och de svagare. De akademiska lärarna menar i allmänhet, att minimi- standarden är låg. Man betraktar det som naturligt, att många av dem som börjat vid universiteten och högskolor- na, snart avbryter sina studier, därför att de funnit att svårigheterna är över- mäktiga. Erfarenheten visar dock, att den som har stark ambition inte sällan lyckas fullfölja sina studier, trots att hans teoretiska begåvning ligger avse- värt under genomsnittet för studenter- na. För samhället är detta knappast lyckligt. Man har anledning att antaga, att de svagast begåvade bland studen- terna, när de efter examen placeras på

olika poster, har svårt att motsvara de krav man ställer på akademiskt utbil- dade.

Att studentexamen uppställes som till- trädesvillkor, ger således inte någon så- kerhet för en fullgod rekrytering av de akademiska yrkena.

Det är säkerligen riktigt att betrakta studentexamen som den normala vägen till högre studier. Som framhållits i andra kapitlet bör denna väg dock inte vara den enda möjliga. Den omständig— heten att en person inte i sin ungdom fått en gymnasieutbildning, bör inte för framtiden vara ett väsentligt hinder för honom att välja en teoretisk bana, om han har de personliga förutsättningarna härför. Studenterna representerar inte ensamma den intellektuella eliten. Det kan med säkerhet sägas, att vi utanför deras krets finner ett stort antal med förmåga fullt likvärdig med studenter— nas genomsnitt. Bland dessa bör uni- versiteten och högskolorna kunna re- krytera ett värdefullt tillskott av lär— jungar.

Vi får inte heller glömma, att de aka- demiskt utbildade i sin dagliga gärning väsentligen möter praktiska uppgifter. Det bästa samspelet mellan teori och praktik gynnas måhända inte alltid av en ordning, där den enskilde under sina unga år ägnar sig enbart åt teore- tiska studier för att möta de praktiska problemen först vid mogen ålder. Den som under sin ungdom i stället haft praktiskt arbete, har ofta särskilda för- utsättningar att efter avslutade teore- tiska studier bli en god yrkesman. Det kan också vara väsentligt, att han från arbetslivet hämtat kunskaper om män- niskors föreställningssätt och värde- ringar.

De flesta torde vara ense om att den intellektuella standarden hos de akade- miskt utbildade bör hållas uppe. Utred-

ningsmannen är självfalle' av samma mening. De nya grupper, som skall be- redas tillträde, får inte ha sämre förut- sättningar för högre studier än genom- snittet bland dem som tagit student- examen i vanlig ordning. Intresset att standarden skall hållas uppe, är inte oförenligt med olika åtgärder att jämna vägen för personer utan studentexamen.

Närmast skall här diskuteras kraven på fö rk u n s k a p e r. Samtidigt skall beaktas, i vad mån krav på förkunska- per i ett visst ämne kan antagas utgöra en garanti för att den enskilde också i andra hänseenden har förutsättningar för högre studier.

En fullständig studentexamen bör inte vara ett nödvändigt villkor. Gym- nasiets bildningsmål har bestämts även av andra grunder än den, att gymnasiet skall tjäna att förbereda eleverna för högre studier. En del av kunskapsstof— fet är mer, en del mindre väsentligt från universitetens och högskolornas synpunkt. Skolan kan för övrigt aldrig ge alla nödvändiga förkunskaper. Den som vid universitet studerar ett ämne, måste ständigt skaffa sig nya kunska- per utanför sitt eget fack, hur grund- liga hans förberedelser än har varit.

Den som inriktar sig på högre studier först vid mogen ålder, har även andra binder att övervinna. Tvånget att sam- tidigt förtjäna till uppehållet gör, att tiden till förberedelsearbetet blir knapp. Den som kommer från yrkeslivet, kan sägas ha gått en omväg i jämförelse med den som tagit studentexamen efter gymnasiestudier i vanlig ordning. Hans sammanlagda utbildningstid blir oftast längre.

Önskan att hjälpa den enskilde får dock inte leda till eftergifter beträffan- de den akademiska utbildningen som sådan. Utgångspunkten har varit, att

studiefordringar och examenskrav vid universitet och högskolor skall vara de- samma för alla. En annan sak är att medge tillträde även åt den som inte har samma bredd på sina förkunskaper som studenterna i allmänhet. Metoden att för vuxna nöja sig med att kräva förkunskaper endast i ett begränsat an- tal ämnen är, som framgår av femte kapitlet, prövad i flera västeuropeiska länder. Här skall särskilt nämnas den danska ”adgangseksamen”, den engels- ka ”examination for candidates of ma- ture age” och den tyska ”Sonderreife- priifung”. De upplysningar, som erhål- lits om erfarenheterna av sådana pröv- ningar, går i positiv riktning.

Vid avvägningen av kraven på för- kunskaper kan man inte heller helt bortse från att det för den äldre kan vara svårare än för den yngre att pre- stera prov på minneskunskaper. Att den äldre har en mer begränsad fond av aktuella skolkunskaper, behöver inte betyda att han har sämre förutsättning- ar för studiearbete. Ofta har han i stål- let större mognad, förmåga att utnyttja sina resurser. Det är då mindre risk att överlåta åt individen att på eget an- svar efter hand komplettera nödvändi- ga stödkunskaper.

Som en allmän riktpunkt bör gälla, att kraven på förkunskaper bör bestäm- mas med hänsyn till vad som kräves för en grundläggande akademisk exa- men. I denna inledande diskussion be- röres icke frågan om förkunskaper för fortsatta vetenskapliga studier.

Förmåga att i tal och särskilt i skrift behandla det svenska språket är av största betydelse. Av den som skall gå vidare till högre studier måste man fordra, att han kan klart och redigt ut- trycka sina tankar och redogöra för sina iakttagelser. Detta innebär inte ba-

ra en lärbar färdighet utan förutsätter även teoretisk begåvning. Det räcker inte att grammatiskt och stilistiskt be- härska uttrycksmedlet. Det gäller också att målmedvetet genomföra en tanke- gång, att visa förmåga av kritik och sinne för sammanhang.

De som utan studentexamen siktar till en akademisk utbildning, bör i frå- ga om svensk skrivning ha uppnått stu- dentexamensnivån. Utredningsmannen betraktar för sin del detta krav som det viktigaste. Både då det gäller att pröva frågan om vissa gruppers lik- ställdhet med dem som avlagt student- examen och då det gäller individuell bedömning av dispenssökandes tillträ— de till högre utbildning bör den pri- mära frågan vara behandlingen av det egna språket. Utan kännedom om sö- kanden har tillfredsställande förmåga att skriva svenska, torde det inte vara möjligt att ta ställning till om inträde vid universitet eller högskola skall be- viljas.

I själva verket är detta ett begåv- ningskrav mera än ett kunskapskrav. Att en person kan skriva en god stu— dentuppsats om ett ämne, som han sak- ligt behärskar, utan att bakom sig ha annan skolutbildning är folkskolans el- ler folkhögskolans, är otvivelaktigt ett bevis på teoretisk begåvning. Härmed är dock inte sagt, att varje person med hög teoretisk begåvning består ett så- dant prov utan föregående systematiska studier. Det förekommer specialbegåv- ningar, som har särskilda svårigheter med det språkliga.

Den som skall bedriva högre studier får inte sakna historiska kunskaper. Den historiska orienteringen meddelas på gymnasiet främst genom ämnet histo- ria med samhällslära, den litteratur- historiska kursen i ämnet modersmålet samt de religions- och kyrkohistoriska

delarna av ämnet kristendomskunskap. Att individen fått sinnet öppnat för det historiska betraktelsesättet, är viktigare. än att han samlat en fond av kunska— per. Ett krav att den akademiskt utbil— dade skall ha någon historisk skolning. är väsentligt särskilt från synpunkter- na att föra vidare det gemensamma kulturarvet, att ge perspektiv på det egna fackstudiet samt förståelse för att människorna har olika betingelser och målsättningar. Betraktat från denna ut- gångspunkt blir den historiska oriente- ringen i stort sett lika värdefull och önskvärd på varje utbildningslinje, även de rent matematiskt och tekniskt in- riktade.

För den som utan formell student- examen skall medges tillträde till hög- re studier, bör enligt utredningsman- nens uppfattning gälla, att han skall ha kunskaper i ämnet historia med sam- hällslära. Som regel torde man höra fordra ett kunskapsmått motsvarande fordringarna i studentexamen. I vissa fall kan man dock tänka sig ett något mindre mått. Sålunda har utrednings— mannen i sitt förslag tagit hänsyn till det faktiska förhållandet, att på det tekniska gymnasiets schema kan bere- das utrymme endast för en begränsad historiekurs.

Kravet att studerande vid universitet och högskolor skall äga kunskaper i flera främmande levande språk har i olika sammanhang framförts med efter- tryck.

På det allmänna gymnasiet är eng- elska, franska och tyska obligatoriska läroämnen. Franska är fast ämne på latinlinjen och engelska på reallinjen. Ett språk föres således alltid fram till studentexamen. Om ytterligare språk medtages i examen, sker detta efter fritt val och blir beroende av den val—

da tillvalsgruppen. Det kan eventuellt också ske i form av ett tilläggsämne. Den som har endast ett främmande le- vande språk i studentexamen, har emel- lertid studerat de två övriga till bort- valsnivån.

Det kan framhållas, att den som i stu- dentexamen endast medtagit ett främ- mande språk, under vissa förutsättning- ar kan bli underkänd i detta språk utan att examen äventyras. I läroverksstad- gan & 105 mom. 2 stadgas härom:

Lärjunge, som i den muntliga prövning— en erhållit lägst vitsordet Godkänd i samt- liga i hans ämnesgrupp ingående ämnen utom ett, må kunna i examen godkännas, under förutsättning dels att han i läro- åmnena, däri inbegripna svensk skrivning och tilläggsämne, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sam- manlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen under- visat honom i läroämnena, och mer än halva antalet censorer finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas; dock att lärjunge, som till examen anmält endast ett främmande le- vande språk och i detta erhållit vitsordet Icke godkänd, må kunna i examen godkän— nas, allenast under förutsättning att han vid flyttning till näst högsta årsklassen eller vid motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd i de båda fråm- mande levande språk, som icke ingå i hans examen.

Frågan vilka minimikunskaper som bör fordras av personer utan student- examen, aktualiserades 1949 av en fram- ställning från Föreningen Diplomerade från socialinstituten. Föreningen hem- ställde till Konungen att dess medlem- mar, eventuellt efter villkor om kom- plettering i språk, skulle få rätt att in- skriva sig vid universitet eller högsko- la samt att avlägga akademisk examen. Framställningen remitterades för ytt- rande till universitetsmyndigheterna. I samband med behandlingen av socio-

nomgruppen skall senare detta ärende utförligt refereras. Här skall emellertid ges en redogörelse för vad de olika myndigheterna anfört beträffande ford- ringarna på språkkunskaper.

Den filosofiska fakulteten i Uppsala ut- talar att ”kunskaper motsvarande student— examen i ett modernt språk jämte ford- ringarna motsvarande realexamen i ytter- ligare två moderna språk” måste krävas redan för inskrivning.

Den humanistiska sektionen i Lund an— för, att för avläggande av lägre examina inom sektionen (statsvetenskaplig-filoso- fisk examen och filosofie kandidatexa- men) bör uppställas krav på kunskaper motsvarande studentexamen i ett modernt språk samt krav på kunskaper motsva- rande realexamen i ytterligare två moder- na språk.

Den humanistiska fakulteten vid Slack- holms högskola yttrar, att i de fall den tillstyrkt dispensansökningar har såsom villkor för bifall föreslagits, "att veder- börande undergår godkänd fyllnadspröv- ning i ett modernt språk samt styrker 'nå- gon förmåga att läsa och förstå” ytterli— gare ett modernt språk. Med detta uttryck har fakulteten avsett kunskaper ungefär motsvarande fordringarna i realexamen.”

Efter att ha anfört att det enligt fakul- tetens mening vore självklart, att man vid en generell dispens måste ställa villkoren högre än vid individuell dispens, fortsät- ter fakulteten: "Tillräckliga språkkunska- per äro alltid erforderliga för att överhu— vud taget kunna bedriva akademiska stu- dier. Kraven på dem som diplomerats från socialinstituten kunna icke ställas lägre i detta avseende än i fråga om dem som av- lagt studentexamen. Att dessas språkkun- skaper ot'ta äro i knappaste laget för aka— demiska studier kan icke åberopas som skäl för att sätta kraven på språkkunska— per lägre hos andra som önska driva aka- demiska studier. Fakulteten anser därför att även diplomerade från socialinstituten före övergången till akademiska studier måste visa kunskaper i alla de tre mo- derna språken, tyska, engelska och fran- ska. Kunskaperna böra motsvara fordring- arna i studentexamen i ett av språken och fordringarna vid flyttning till näst högsta ringen i de båda andra.”

Mot fakultetens beslut reserverade sig fem professorer. En av dessa, professor Söderlund, yttrade med instämmande av ytterligare en reservant, professor Tegen, bland annat följande: ”Det villkor, som fakultetens majoritet uppställt för bevil- jande av generell dispens, nämligen (ut- över studentkunskaper i historia) insikter i ett levande språk motsvarande ford- ringarna i studentexamen samt i ytterli— gare två språk motsvarande fordringarna för flyttning till näst högsta ringen, med- för emellertid de fakto en skärpning av de krav, som hittills i regel tyckas ha till— lämpats vid behandlingen av ifrågava- rande dispensansökningar. Med hänsyn till att inlärandet av ett nytt språk innebär mycket stora svårigheter för en person, som redan nått mogen ålder, finns det an- ledning att befara, att det av fakultetens majoritet tillstyrkta villkoret kan få starkt prohibitiv verkan även då det gäller diplomerade med i övrigt synnerligen goda studieförutsättningar. Av denna anledning synes det mig icke önskvärt, att den ifrå- gasatta skärpningen av villkoren kommer till stånd. Då det emellertid är av bety- delse, icke endast för dessa elevers studier vid högskolan utan också och icke minst för deras möjligheter att efter avlagd exa- men orientera sig inom sina ämnesområ- den, att deras språkliga förutsättningar icke äro alltför ensidiga, synes det mig rimligt att utöver studentkunskaper i ett levande språk. kräva färdigheter i ytterli- gare ett, åtminstone tillräckliga för att vederbörande utan alltför stor svårighet skall kunna tillgodogöra sig en på detta språk skriven text av normal svårighets- grad."

Professor Håstad, med vilken professor Wedberg instämde, anförde bl. a. följan- de: "De villkor för en generell dispens, som humanistiska fakultetens majoritet uppställt, te sig emellertid enligt min me- ning allt annat än ägnade att underlätta de studiehågade socialinstitutselevernas övergång till akademiska studier. I själva verket innebär majoritetens beslut en all— deles omotiverad skärpning av den praxis, som högskolan under senare år städse till- lämpat. I stället för att hjälpa socialinsti- tutets elever över till fortsatta studier skulle beslutet med all sannolikhet delvis få en rent prohibitiv verkan. Fakulteten skulle med visshet komma att precis som nu få en rad ansökningar om individuell

dispens från den generella dispensens språkfordringar. Någon reell vinst ur rationaliscringssynpunkt uppstode ej.

Fakultetens beslut avser att socialinsti- tutets diplomerade elever (utöver student— betyg i historia mcd samhällslära och) i ett modernt språk skola uppfylla vissa fordringar i de bägge resterande stora moderna kulturspråken. Tidigare har hög- skolan vid behandlingen av dispensansök- ningar från dessa elever brukat, utöver historia, nöja sig med studentbetyg i ett av de moderna språken och nöjaktig för- måga att förstå ytterligare ett av dem. Hur önskvärt det än i och för sig skulle vara att alla filosofie kandidater och poli- tices magistrar oavsett deras proveniens besitta kunskaper i alla de tre aktuella språken, får man emellertid inte förbise det faktum, att många studenter —- helst om de för flera år sedan avlagt mogen- hetsexamen —— trots formella betyg ha de största svårigheter att läsa kursböcker på alla de tre moderna språken; trots att franskan sedan över ett tiotal år tillbaka fått en mera gynnad ställning i gymnasiet än tidigare är det sålunda ej ovanligt att studenterna förklara sig ha glömt bort detta språk eller vara ur stånd att läsa det. Det väsentliga är, att de samhälls- vetenskapliga studiekurserna för filosofie kandidat- och politices magisterexamina numera med hänsyn till den ofta rikliga svenska eller skandinaviska litteraturen kunna inläsas nöjaktigt även av elever, som blott behärska ett världsspråk och helst då engelska. Att aktuellt fordra tre språk av socialinstitutets elever vore del- vis att ställa strängare krav på dem än på studenterna och kan inte heller motiveras med någon praktisk nödvändighet. Kravet på tre språk blir så mycket svårare att uppfylla, som dessa språkprov enligt fakultetens plan skola avläggas alla på en gång och innan den första tentamen i nå— got av examensämnena göres. Även i detta hänseende skulle en försämring åstadkom- mas, eftersom man därigenom skulle hind- ra socialinstitutens diplomerade elever att såsom hittills samtidigt med studierna i cxamensämnena inhämta de nödiga språk- insikterna.

I likhet med vad professor Gunnar Heckscher hävdade i den kommitté, som fakulteten för ärendets beredning tillsatt, anser jag vad språken beträffar att ford- ringarna böra kunna inskränkas till stu—

dentbetyg i ett av de moderna språken. Jag har likväl hyst en viss tvekan i denna fråga. Det kan nämligen tänkas att en filosofie kandidat- eller politices magister— examen, avlagd enligt denna generella dis- pens med endast ett språk, kommer att deklassera dessa examina och således bli ett handicap för de examinerade i konkur— rens med dem, som avlagt motsvarande examina på basis av studentexamen. Sär— skilt om vederbörande skulle vilja in i den centrala förvaltningen eller få utred- ningsuppdrag måste en begränsad språk- kunskap vara till hinders. Det bör emel- lertid anmärkas att många av socialinsti— tutens icke studenter, t. ex. de som kom— ma från realskolor och handelsskolor eller gått ett eller annat år i gymnasium, ha vissa kunskaper i åtminstone ett par språk; de som skulle ”drabbas” av en sti- pulation om minst två språk komma följ- aktligen att främst bli arbetare eller jord- brukarsöner, vilka före inträdet i social— institutet ej haft någon språkundervisning men som likväl i den mån de bestått prövningarna in i socialinstitutet torde re- presentera ett utmärkt intellektuellt urval. Vidare bör det framhållas att flera av dem, som skulle komma att avlägga filo- sofie kandidat- eller politices—magisterexa- mina, kunna antas gå till sådana tjänster, för vilka kännedom om svenska samhälls- förhållanden är det utslagsgivande och nå— got direkt behov av språkkunskaper inte kan tänkas uppstå. En ambitiös filosofie kandidat eller politices magister, som där- emot finner att hans tjänst fordrar eller att hans avancemang är beroende av vid- gade språkkunskaper, får i allmänhet för- utsättas vara angelägen om att efteråt komplettera sin språkliga bildning.

När jag därför anser mig kunna be- gränsa språkfordringarna till studentkun- skaper i ett modernt språk, helst engelska, äro mina huvudskäl dels att större krav på språkkunskaper än så inte kunna anses ovillkorligen påkallade för att avlägga ifrågavarande lägre akademiska examina och dels att de säkerligen mycket få, som ej besitta större språkkunskaper än vad som här uppställes som minimifordran, bli i sitt eget intresse nödsakade att efter- åt komplettera sina språkinsikter, därest de ute i livet skola ha några utsikter att konkurrera om tjänster eller arbetsupp- gifter, vilka kräva allsidigare språkkun— skaper.

Till sist vill jag betona att min ständ- punkt innebär att rätt till akademiska studier i andra ämnen än de samhällsve— tenskapliga måste såsom hittills bli bero— ende av individuell dispens. Inte heller kan rätt till ämbetsexamen rimligen bevil- jas utan individuell dispens på villkor va— rierande alltefter ämneskombination; för en lärare är nämligen förmågan att rätt uttala främmande ord synnerligen väsent— lig, och det skulle te sig egendomligt om de elever som denne vore satt att under— visa ägde större språkkunskaper än han själv. Likaså synes det mig otänkbart att rätt att avlägga licentiatexamen i sam- hällsvetenskapliga ämnen skulle automa— tiskt följa på den generella dispensen att avlägga lägre examina i dessa ämnen. som här föreslås. För licentiandstudier måste förmåga att läsa facklitteratur på alla de tre västerländska världsspräken vara en indispensabel fordran. som i vår interna— tionaliscrade tid har starkare accent än någonsin. — % —"

Den femte rescrvanteu, professor Heck- scher, hävdade likaledes att kravet på språkkunskaper som villkor för generell dispens för socialinstitutens elever bor— dc begränsas till studentkunskaper i ett språk.

Under sina överläggningar med ro- presentanter för universitet och hög— skolor har utredningsmannen haft sin uppmärksamhet särskilt riktad på frå- gan om förkunskaper i främmande lc- vande språk. Han har inhämtat, att stu— diet för en grundläggande examen på ett stort antal studiebanor kräver kun- skaper i engelska och tyska. På några studiebanor skulle arbetet på en exa- men sannolikt kunna genomföras med hjälp av ett språk, närmast engelskan, men lärarens frihet att välja den lämp- ligaste kurslitteraturen skulle då vara kringskuren. Flera professorer har sär- skilt understrukit, att tyskan återkom- mer som ett internationellt språk och att det skulle vara kortsynt att enbart döma efter nuläget. Litteratur på frans- ka användes endast i begränsad omfatt- ning, om man bortser från de humanis-

tiska ämnena. Då studenterna har fri- het att välja, föredrar de i allmänhet de engelska eller tyska kursböckerna. Någon gång upptar dc obligatoriska kurserna enbart arbeten på svenska el- ler på något av de nordiska språken. Detta gäller t. ex. studiet för juris kan- didatexamen. De akademiska lärarna framhåller emellertid med skärpa, att goda språkkunskaper alltid är nödvän- diga för dcn akademiskt utbildade, om han skall kunna sköta de uppgifter, som möter honom under hans verksamhet.

Utredningsmannen har övervägt vad som bör uppställas som normalkrav be- träffande främmandc språk för (len som utan föregående gymnasieutbildning skall få rätt att bedriva högre studier. Från universitetens och högskolornas synpunkt är det särskilt väsentligt, att de studerande har förmåga att läsa litteratur på främmande språk. Med tanke på kontakterna med utlandet har det stort värde, att den akademiskt ut— bildade behärskar åtminstone ett språk så långt, att han också kan hjälpligt tala och skriva det. Å andra sidan bör—

kraven inte ställas lika högt som i stu— dentexamen. Just på denna punkt har man särskilda skäl att ta hänsyn till de svårigheter, som möter en person som börjar sina förberedelser först vid mo- gen ålder.

I likhet med de ovan citerade akade- miska myndigheterna anser utrednings- mannen, att ett språk _ i regel eng- elska bör krävas till ett mått som motsvarar studentexamens fordringar. Det må erinras om att många personer med studentexamen för fram endast ett språk till denna nivå. Skulle i något enstaka fall särskilda omständigheter tala för att ett något mindre mått av kunskaper bör accepteras i huvudsprå- ket, bör jämkningen från normalkravet

dock vara obetydlig och under alla om- ständigheter ändå garantera en läsfär- dighet motsvarande studentexamens kunskapsmått.

Meningarna går isär i frågan om vad som bör krävas i de två andra språken. Humanistiska fakulteten i Stockholm ville i det anförda yttrandet kräva i det andra och i det tredje språket kun— skaper motsvarandc fordringarna för flyttning till näst högsta ringen. Detta skulle innebära, att man ställde samma krav som i studentexamen. Filosofiska fakulteten i Uppsala och humanistiska sektionen i Lund menade, att i det and- ra och tredje språket skulle krävas real- examenskunskaper. En minoritet av två ledamöter inom stoekholmsfakulteten föreslog, att man i ett andra språk skulle kräva färdigheten att tillgodo- göra sig en text av normal svårighets- grad, medan den enskilde skulle befri- as från att prestera några kunskaper i det tredje språket. Tre ledamöter ville äter nöja sig med att, åtminstone för samhällsvetenskapliga studier, fordra studentkunskaper i ett språk, helst eng- elska, men ingenting mera.

Som förut antytts bör kraven ställas något lägre än i studentexamen. Utred- ningsmannen anser det dock inte vara tillräckligt med kunskaper i endast ett språk. Det är riktigt, att inom flera fack de grundläggande studierna kan genomföras med hjälp endast av eng- elskan. Den som kan läsa åtminstone ytterligare ett språk har dock väsent- ligt större möjligheter att utnyttja den vetenskapliga litteraturen och att upp- rätthålla kontakten med utlandet. En annan sak är, att man i individuella fall skulle kunna nöja sig med att krä- va endast ett språk, men detta får inte bli regeln för något nämnvärt antal.

Att på sätt förordats av de nämnda akademiska instanserna i Uppsala och

Lund kräva realexamenskunskaperi det andra och det tredje språket, är inte en tillfredsställande lösning. Realexa- mensstadiet ger inte förmåga att läsa vanlig kurslitteratur utan särskild hand- ledning. Allra minst räcker kunskaper- na i franska. För närvarande läses i realskolan franska i två år, samman- lagt 7 veckotimmar. Enligt de nya tim- planer som successivt börjat tillämpas från och med läsåret 1950/51 skall frans— ka läsas endast i realskolans högsta klass och ha ett timantal av 3 vecko- timmar. En så begränsad kurs kan knappast ha något större värde från synpunkten att ge läskunskaper.

Utredningsmannen har stannat vid att som allmän princip uppställa kravet på läskunskaper [ ett andra språk och att helt avstå från fordringar rörande det tredje språket.

Beträffande det tyska språket torde det finnas skäl att antaga, att tillfreds— ställande läskunskaper föreligger vid flyttning till gymnasiets näst högsta ring. Tyska läses i realskolan enligt gällande timplaner i tre klasser. Till- sammans med gymnasiets kurs till bort- valsnivån motsvarar studiet en fyraårs- kurs om sammanlagt 16—18 veckotim- mar, beroende på om man räknar med tre- eller fyraårigt gymnasium. Efter timplanerna för det av skolöverstyrel- sen föreslagna tredelade gymnasiet blir det sammanlagda veckotimantalet 18 på alla linjer.

I franska har för närvarande realsko- lans kurs och gymnasiekursen till bort- valsnivån tillsammans 10—11 veckotim- mar. Detta är visserligen till timantalet betydligt mindre än kursen i tyska. Man bör dock beakta, att studiet av franska sätter in efter de två övriga språken och att undervisningen därige- nom har stöd av dessa. Den som har godkänt betyg i franska vid flyttning

till gymnasiets näst högsta ring torde därför hjälpligt kunna läsa en enklare text, även om svårigheterna är större än när det gäller tyska.

Från och med läsåret 1953/54 kom- mer undervisningen i franska på real- skolan att reduceras till tre veckotim- mar i högsta klassen. Skolöverstyrelsen har också vid uppgörande av timplaner för det tredelade gymnasiet tagit hän- syn till detta förhållande. Undervisning- en i franska på reallinjen och den all- männa linjen föreslås bli obligatorisk fram till högsta ringen. Då den nya ordningen trätt i kraft, synes det ut- redningsmannen naturligt att av den, som skall styrka läskunskaper i franska, kräva vitsord om insikter motsvarande fordringarna för flyttning till högsta ringen.

Tidigare har antytts, att huvudsprå- ket för personer, som utan föregående studentexamen avser att idka högre stu- dier, i regel bör vara engelska. Det sy- nes dock olämpligt att fastslå detta som ett krav. Skulle någon föredraga franska eller tyska, bör ingen invändning göras Adäremot. Likaså bör valet av det andra

språket vara fritt. I de fall engelskan kan komma att väljas som andra språk, bör läskunskaper anses vara förbanden vid bortvalsnivån.

Kravet på läskunskaper behöver inte nödvändigt ställas i relation till läro- verkens undervisningsplan. Vid lärover- ken har språkundervisningen ett vid— sträcktare syfte än som betingas av in- tresset att lärjungen skall få ett instru- ment att förstå utländsk facklitteratur. övning skall ges också i språkets munt- liga och skriftliga bruk. Sett enbart från det högre studiets synpunkt vore det fördelaktigt, om undervisningen främst koncentrerades på uppgiften att utveck- la förmågan att läsa. Förutsättningen för en sådan omläggning är dock, att

särskild undervisning kan ordnas för dem som avser att komplettera sina kun- skaper för att vinna tillträde till högre studier. Utredningsmannen återkommer till denna fråga i fjortonde kapitlet, som behandlar kompletteringsgymnasier.

Den som skall bedriva högre studier, måste ha en fond av fackkunskaper, en bas på vilken den egentliga fackutbild- ningen skall bygga. Vad som är fack- kunskaper beror helt på studieriktning- en. Det är inte möjligt att hänföra en del av studentexamens kunskapsstoff till fackkunskaperna, en annan till den all— männa bildningsbasen. Skolämnet histo- ria med samhällslära är sålunda ett fackämne för den som studerar histo- ria eller samhällsvetenskap, medan det för andra tillhör det allmänna bild- ningskravet. Med den nuvarande diffe— rentieringen på högstadiet kan studen— terna ha mycket skiftande ämnesregis- ter i sin studentexamen. Väsentligen be- ror ämnesregistret på tillvalsgruppen. På latingymnasiet förekommer elva, på realgymnasiet sju tillvalsgrupper.

Även efter tillkomsten av en tredje gymnasielinje, den allmänna linjen, kommer differentieringen att bli bety- dande. Systemet med fasta ämnen och tillvalsämnen skall visserligen slopas, men inom var och en av de tre linjer- na skapas två studiealternativ. Enligt det förslag, som framförts av skolöver- styrelsens majoritet, skulle uppdelning— en på tre linjer ske redan från och med första ringen, medan förgrening- en av varje linje skulle avse de båda högsta ringarna. Enligt ett annat för- slag skulle den allmänna linjen avse endast de två sista studieåren och be- stå av en gren från latinlinjen och en gren från reallinjen. På latinlinjen av- ser man att ha en helklassisk gren med grekiska och en halvklassisk gren, där

eleverna skulle läsa latin samt föra alla de tre moderna språken upp till stu- dentexamen. På reallinjen skulle fin- nas en gren, som närmast motsvarar nuvarande tillvalsgrupp 7 (Specialma- tematik, fysik, kemi), och en gren med något mindre matematikkurs men med biologi. Den allmänna linjen skulle upp- spaltas i en matematisk gren, där ma- tematikkursen skulle vara densamma som på realgymnasiets biologiska gren, samt en nyspråklig gren. Engelskan skulle vara huvudspråk på alla linjer.

I den mån det högre studiet kräver särskilda fackkunskaper, måste detta krav i lika grad gälla även för den som saknar formell studentkompetens. Dock bör här framhållas, att studentexamens- villkoret som sådant inte innebär nå- gon garanti för att den enskilde har de nödvändiga fackkunskaperna. Detta är förhållandet endast om han har en exa- men med det rätta ämnesregistret. I an- nat fall tvingas även studenten att kom— plettera sina skolkunskaper.

Rätten till inträde vid högre läroan- stalter kan inte bestämmas enbart ge- nom att angiva det oundgängliga mini- mikravet på förkunskaper. Den omstän- digheten, att en person presterat vissa kunskapsprov, kan visserligen sägas va— ra ett tecken på att han har förutsätt- ningar för högre studier. Ett gott indi- cium är förmågan att behandla svenska språket. Som förut framhållits är ett krav i svensk skrivning motsvarande fordringarna i studentexamen mera ett begåvningskrav än ett kunskapskrav.

Vill man göra ett riktigt urval, bör man ta med även andra faktorer vid bedömningen. Det är väsentligt,. att den enskilde fått intellektuell träning och vana vid intellektuellt arbete. Det är gynnsamt, att han visat intresse och ambition. Också kunskaper och erfaren-

& NX heter från ett praktiskt livsområde kan vara av betydelse. Att en individ käm- pat sig fram till en utbildning eller ställ- ning i konkurrens med andra, kan vara ett skäl att antaga, att han har egenska— per, som kommer att skänka honom framgång även på en studiebana. Det sistnämnda får inte tagas för absolut. Framgång i det praktiska yrkesarbetet förutsätter delvis andra egenskaper än framgång i studiearbete. Den känslige och nervöse, som misslyckats i det prak- tiska, kan visa sig bli en utmärkt stu- diemänniska. Många personer får över huvud taget inte en sådan ställning i produktionslivet, att de har möjlighet att visa påtagliga yttre framgångar. Här har angivits endast några sär- skilt gripbara faktorer. Även andra syn- punkter kan tänkas vara av betydelse. Det är inte heller möjligt att ange någ- ra allmänna grundsatser om vilken vikt som bör tillmätas den ena eller den andra av de nämnda faktorerna.

I direktiven för utredningen anges ett huvudproblem vara att taga ställ- ning till frågan, huruvida man i fort— sättningen skall gå fram på de indivi- duella dispensernas väg eller om man skall ge särskilt kvalificerade grupper generell rätt att under bestämda villkor avlägga akademisk examen eller exa- men vid annan högre läroanstalt. Det förtjänar understrykas, att systemet att likställa studenter och andra med unge- fär likvärdig utbildning sedan lång tid tillbaka praktiseras vid åtskilliga högre utbildningsanstalter och vid flera av de statliga verkens interna utbildningskur- ser. Det skulle alltså inte här vara frå- ga om någon ny idé utan om en utvidg- ning av redan tillämpade regler, varvid de erfarenheter, som vunnits på olika håll, kan tjäna till ledning.

Metoden med generella regler har be-

stämda fördelar framför de individuel- la dispensernas väg. Den enskilde får under eget ansvar bedöma sina förut- sättningar. De akademiska myndigheter- na befrias från bördan att från fall till fall pröva den inträdessökandes förut- sättningar. En generell reglering upp- fattas av de flesta som mera rättvis än ett system byggt på individuell bedöm- ning, vilket bland annat sammanhänger med den stora vikt, som tillägges den yttre likformigheten.

Att en utbildning likställes med stu— dentexamen som grundval för högre studier, betyder att tillträde ges var och en som genomgått denna utbild- ning. Universiteten och högskolorna står då _ frånsett de 5. k. spärrade stu- diebanorna —— öppna både för de bäst och för de svagast begåvade av stude- randena. Att även de svagaste utnyttjar möjligheten till högre studier, är likväl inte säkert. Den enskilde avstår kanske självmant, därför att han är medveten om sin egen begränsning. Har han en gång börjat vid universitet eller hög— skola, avbryter han måhända studierna, när han finner, att han skulle behöva väsentligt längre tid än sina kamrater för att nå examen eller att vissa prov erbjuder oöverstigliga svårigheter. Man får dock räkna med att en eller annan lyckas fullfölja sina studier, trots att han inte håller måttet i fråga om begåv- ning. Inte heller studentexamen erbju- der i detta hänseende någon fullständig garanti.

Om det inte skall bli fråga om en sänkning av standarden, bör det urvals- instrument som väljes vara i huvudsak lika effektivt som studentexamensvill- koret. Särskilt väsentligt är att minimi- kraven för utbildningen inte ställes för lågt. Man kan inte medge generellt till- träde för en grupp, därför att gruppen innehåller många begåvningar, om det

samtidigt i gruppen finns ett avsevärt antal med sämre utrustning än genom- snittsstudenten.

Förut har understrukits, att bredden på kunskapsregistret icke nödvändigt behöver vara lika stor som studentexa- mens. Det torde dock vara nödvändigt att uppställa som ett minimikrav, att'ut— bildningen åtminstone inom någon äm- nessfär motsvarar eller för längre än studentexamen. Utredningsmannen er- inrar om att detta varit en vägledande princip vid bedömningen av dispens- ärenden. Antalet kompletteringar får inte vara så stort, att denna prestation i kunskapshänseende nära nog blir lik- värdig med kravet på en fullständig studentexamen.

Det synes angeläget, att den enskilde fått träning i intellektuellt arbete. Utred- ningsmannen önskar understryka vär- det av att den enskilde under en period bedrivit regelbundna studier på ett högt plan, särskilt när han haft förmånen att åtnjuta ledning av kvalificerade lä- rare. Helt allmänt kan sägas, att en ut- bildning, som skall likställas med stu- dentexamen som grundval för högre stu- dier, helst bör ha gymnasial karaktär.

De personer, för vilka utrednings- mannen avser att föreslå likställdhet, är närmast folkskollärare med fyraårigt seminarium samt personer som genom- gått tekniskt gymnasium, Vilans special- gymnasium eller försvarets läroverk, av— lagt civilekonomexamen eller distrikts— åklagarexamen eller diplomerats från socialinstitut. Utmärkande för dessa är att de fått en fullständig yrkesutbild- ning. Beträffande Vilanstudenterna är yrkesutbildningen dock av grundläggan- de art och ligger före gymnasiestudi- erna. Att de grupper, som tillägges lik- ställdhet, erhållit utbildning för ett yr- ke, är från flera synpunkter en posi- tiv faktor. Bland dem som kommer att

söka sig till högre studier finner man sannolikt främst de särskilt intressera- de och ambitiösa. Man torde knappast komma att möta (len situationen, att någon av sina föräldrar eller andra i omgivningen pressas att söka taga en examen, trots att han saknar förutsätt— ningar för högre studier. Det är lättare för en person, som omedelbart kan få ett hyggligt betalt yrkesarbete, att träda tillbaka, om han inte passar för studie- arbetet, än för en person, som då står inför tvånget att starta omigen på ett helt nytt område.

När det gäller att avgöra, om en grupp skall medges likställdhet, bör man också vägledas av erfarenheten. Den om- ständigheten, att en grupp mottagits på en studiebana och där visat sig jämbör- dig med övriga, kan vara ett starkt skäl att ge den tillträde till nya studiebanor.

Visar utredningen, att en viss grupp uppfyller nödvändiga kvalifikationer, bör man enligt undertecknads åsikt öppna alla studiebanor, även om man har anledning att antaga, att medlem- marna av gruppen främst kommer att söka sig till studier, som så att säga lig- ger i linje med den tidigare utbildning- en. Skälen för denna ståndpunkt redo- visas i inledningsavsnittet till sjunde kapitlet (sid. 60).

Det kunde synas ligga nära till hands att antaga, att en person med utbild- ning, som ger honom likställdhet med studenter vid tillträde till högre studier, också bör förklaras vara student. Han skulle anses ha avlagt studentexamen. när han fullgjort de kompletteringar, som föreskrivits. Detta skulle stå i över- ensstämmelse med vad som nu gäller för folkskollärare med den skillnaden, att kraven på kompletteringar skulle vara mindre stränga. Enligt kungörel- sen 21 juni 1940 om studentexamen för

folkskollärare avlägger nämligen folk- skollärare studentexamen genom att prö- Va i ett begränsat antal ämnen. Utred— ningsmannen vill dock ej förorda en sådan ordning.

Frågan huruvida en person bör för- klaras vara student är av underordnad betydelse i förhållande till den väsent- liga frågan, bur han skall få tillträde till högre studier. Det finns för övrigt redan exempel på att man följt meto- den att enbart ange den faktiska lik— ställdheten. Sålunda föreskrives i kun- görelse den 21 juni 1940, att den som avlagt examen vid högre lärarinnesemi- narium må utan ytterligare prövning inskrivas som studerande vid universi— tet och högskolor samt där avlägga exa- men, allt i överensstämmelse med vad som är stadgat om den som avlagt stu- dentexamen. Metoden att förklara nya grupper som studenter skulle för öv- rigt vara oegentlig med hänsyn till det sätt, på vilket utredningsmannen utfor- mat sitt förslag. En folkskollärare eller en socionom, vilken enligt denna utred- ning skulle få likställdhet, har inte un- der sin utbildning haft ett studiemål, som kan jämföras med de nuvarande

gymnasielinjernas. Enligt utrednings- mannens förslag kommer kraven på kompletteringar inte heller att ställas så, att det inhämtade kunskapsstoffet blir identiskt med vad som angives i fordringarna för studentexamen. Sna- rast kan man säga, att förslaget att lik- ställa vissa utbildningsanstalter med de allmänna gymnasierna innebär, att man skapar nya gymnasielinjer. Men den vä- sentliga uppgiften för de flesta av dessa utbildningsanstalter är dock att ge yr- kesutbildning och inte att förbereda eleverna till högre studier. Det bör också framhållas, att vid komplettering av ett ämne kunskapsmåttet inte nödvändigt behöver bestämmas efter studentexa-

mens normer utan bör, när så är lämp- ligt, kunna anpassas efter vad som är mest angeläget, när man på kort tid skall förbereda en person för högre studier.

På några akademiska banor måste till- strömningen begränsas. För vissa hög- skolor har arbetsmarknadspolitiska skäl varit avgörande. I allmänhet beror dock begränsningen på att utbildningsanstal- ten inte har kapacitet att utbilda alla de sökande. Det nödvändiga urvalet sker med ledning av en poängberäkning, varvid betygen i studentexamen tillmä- tes väsentlig vikt. Att antalet sökande med formell kompetens överstiger an- talet elevplatser, bör i och för sig inte utgöra något hinder att ge tillträde åt icke-studenter. Men kraven måste stäl- las lika högt som i andra fall. Icke- studenten måste beträffande intellektu- ell kapacitet och grundläggande fack— kunskaper vara minst likvärdig med den student, som har sådana kvalifika- tioner, att han kan vinna inträde. Ni- vån bestämmes således icke av student- examen utan av intagningsgränsen. Man ställes därför inför frågan, i vad mån det är möjligt att jämföra den enes och den andres betygsmeriter eller använ- da andra schablonmässiga jämförelse- grunder. Har sökanden genomgått en utbildningsanstalt som följer i huvud- sak samma betygsprinciper som de all— männa gymnasierna, uppstår inga svå- righeter. Är så inte förhållandet, kan betygen likväl tjäna som ledning vid en jämförelse mellan flera sökande inbör- des, vilka alla tillhör samma grupp. Den därpå följande jämförelsen med studenterna måste dock ske efter fria normer. Det skall inte förnekas, att det kan bli svårt att undvika ojämnheter. Efterhand som myndigheten samlar er- farenheter torde det likväl bli möjligt att uppställa allmänna riktlinjer till stöd vid bedömningen.

Studentlikställda

Utredningsmannen behandlar i detta kapitel under 1—9 ett antal grupper, som förordas skola tilläggas likställdhet med dem som avlagt studentexamen, i vissa fall dock först efter komplettering- ar. I åttonde kapitlet beröres därefter andra grupper, som inte har en utbild- ning av så kvalificerad art att den an- setts böra ge likställdhet. Det är där fråga om kategorier, för vilka dispens- prövning bör tillämpas.

Uppgiften har varit att bedöma hela fältet från enhetliga synpunkter. Som ett allmänt krav för likställdhet har uppställts, att utbildningen skall ha haft gymnasial eller högskolemässig karak- tär. Det har synts angeläget att i samt- liga fall ha bestämda garantier för att den enskilde äger förmåga att behandla det svenska språket, att han har kun- skaper i minst två främmande språk och att han fått någon historisk skol- ning.

Utredningsmannen har inte ansett sig böra ställa ett generellt krav på en viss minimistandard beträffande det natur- vetenskapliga ämnesregistret. En fond av kunskaper även på detta område kan visserligen sägas tillhöra den oundgäng- liga allmänbildningen. Vad som bör fordras är emellertid inte lätt att fixera. Det har synts riktigast att överlåta åt individen att under eget ansvar kom- plettera sin utbildning. Utredningsman- nen knyter här an till praxis vid dis- pensprövningen. Personer, som diplo- merats från socialinstitut (socionomer),

har erhållit dispens för juridiska, sam- hällsvetenskapliga eller humanistiska studier utan några villkor i detta hän- seende, även när de — frånsett studi- erna vid socialinstitutet —— inte haft an- nan skolutbildning än folkskolans eller folkhögskolans.

När det gäller naturvetenskapliga stu- dier utgör denna fråga för övrigt inte något problem. De nödvändiga komplet- teringarna tvingas då fram av de före- skrifter om studentkunskaper eller and- ra skolkunskaper, som upptages i exa— mensstadga, i kursfordringar för de en- skilda ämnena eller i stadgar för fack- högskola.

Under utredningsarbetet har två olika alternativ prövats. Det ena skulle vara att för flertalet grupper begränsa lik- ställdheten till att avse just de studie- områden, vilka har ett naturligt sam- band med den tidigare utbildningen, det andra att för samtliga medge lik- ställdhet över hela linjen utan avseende på den tidigare utbildningens inrikt— ning.

Det första alternativet anknyter till de regler, som nu gäller för gymnasie- ingenjörer, vilka har likställdhet vid tillträde endast till vissa fackhögskolor samt till universitetens naturvetenskap- liga sektioner. I fråga om denna kate- gori skulle ingen förändring vidtagas, och på motsvarande sätt skulle exem- pelvis socionomerna få rätt att utan dispens avlägga juridiska och statsve- tenskapliga examina samt filosofie kan-

didatexamen i sådana humanistiska äm- nen, som tillhör eller ansluter till det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. En likställdhet på alla studiebanor skul- le endast tillkomma folkskollärare och andra grupper, som hade en större bredd på sitt ämnesregister. Enligt det- ta alternativ skulle en gymnasieingen- jör, som ville studera juridik, eller en socionom, som ville studera medicin eller moderna språk, fortfarande vara hänvisad till att söka dispens. Denna lösning med likställdhet för vissa grup- per endast på ett begränsat område skulle ha fördelen, att man undvek ris- ken att de ”öppna” fakulteterna — närmast de juridiska och de humanis- tiska — finge taga hand om studeran- de, som visat sig mindre lämpliga på sitt eget område och därför ville söka sig till något nytt arbetsfält. Samtidigt skulle man lösa den numerärt betydelse- fullaste delen av problemet.

Det andra alternativet, likställdhet för samtliga över hela linjen, skulle inne— bära att dispensvägen inte längre be- hövde anlitas. Utan tvivel skulle detta innebära en betydande administrativ förenkling. Olägenheterna av att förut- bildningen uppvisar brister, kan san- nolikt till stor del övervinnas genom kraven på betyg i särskilda skolämnen. En socionom, som exempelvis väljer att läsa medicin eller söka sig in vid en faekhögskola, måste nämligen komplet- tera ett högst betydande antal ämnen. Detsamma torde bli fallet, om en gym- nasieingenjör vill söka sig till ett rent humanistiskt studieområde.

Vid de diskussioner, som utrednings— mannen haft med experterna, har såväl utredningsmannen som flera av exper- terna varit tveksamma, vilken lösning som skulle väljas, ett förhållande, som också återspeglats i det preliminära ut- kast, som framlagts för expertkrctsen.

Utredningsmannen har stannat vid det senare alternativet och förordar således likställdhet över hela linjen för sami- Iiga grupper, en ståndpunkt som också vunnit anslutning av de experter, som särskilt tagit del i diskussionen av detta problem.

Avgörande för utredningsmannens val har varit hans uppfattning att huvud- saken är, att den föregående utbildning- en ger tillräckliga garantier för den all- männa studielämpligheten. Även en stu- dent, som inte har det rätta ämnesre- gistret, tvingas att ägna avsevärd tid åt kompletteringar. En väsentlig synpunkt är också värdet för den enskilde att så långt som möjligt fritt få välja studie- bana. Slutligen torde man kunna räkna med, att personer med sådan erfarenhet och mognad, som här kan påräknas, icke ger sig ut på ett område, för vilket de saknar fallenhet eller nödig bild- ningsgrundval.

1. Folkskollärare med fyraårig utbildning

Seminaricutbildningen m. m.

Utbildningen av folkskollärare är för- delad på två linjer, en tvåårig med studentexamen som grundval och en f_v- raårig i huvudsak rekryterad av perso- ner med realskolekompetens. Antalet intagna på de olika linjerna varierar. Skolöverstyrelsen gör varje år i sam— band med sina petita en beräkning av lärarbehovet under den närmaste fram- tiden och föreslår antalet nya klass- avdelningar och elever på de olika lin- jerna. Genom sin anslagstilldelning be- stämmer sedan riksdagen ramen för nyintagningen. Under perioden 1942— 1951 intogs på den tvååriga linjen 5.366 och på den fyraåriga linjen 5.347 elever.

I de av riksdagen 1950 antagna rikt- linjerna för ordnande av vissa lärar-

gruppers egentliga yrkesutbildning har förutsatts, att utbildningen av mellan- skollärare vilken grupp i den nya skolan motsvarar folkskollärarna _ skall vara grundad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Den fyraåriga linjen torde dock komma att behållas en tid framåt. I proposition 1950 nr 219 framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrå- det Weijne, att kravet på studentexa- men borde genomföras successivt. För- ändringar skulle vidtagas först i mån av vunna erfarenheter och under nog- grant aktgivande på att begåvningsur- valet i det hela hölles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom för- hastad indragning av de fyraåriga lin- jerna komme i försämrat läge; Nuvarande bestämmelser om folk- skollärares utbildning återfinnes i stad— gan för folkskoleseminarierna den 18 juni 1937. För intagning till den fyra- åriga linjen kräves bl. a. att sökanden före ingången" av det år, då inträde öns- kas, har fyllt 16 men icke 26 år samt undergått vissa godkända inträdesprov. Skolöverstyrelsen medger i viss utsträck- ning dispens för överåriga men endast i undantagsfall för underåriga. "Vad in- trädesproven beträffar föreskrives så- väl skriftliga som muntliga kunskaps- prov samt prov i teckning, sång och slöjd. Sökanden skall prövas med avse- ende på mogenhet och begåvning samt beträffande kunskaper och färdigheter i kristendomskunskap, modersmålet, matematik, historia med samhällslära, geografi, biologi med hälsolära, fysik, kemi, engelska samt i teckning, väl- skrivning, sång och slöjd. Stadgan fast- ställer kunskapsfordringarna i varje ämne, huvudsakligen i överensstäm- melse med realexamens kunskapsmått. För inträde fordras godkänt vitsord i samtliga nämnda ämnen, dock att sö-

kande, som blivit underkänd i högst ett läroämne och högst ett övningsämne, må kunna antagas, därest han erhållit godkänt vitsord i modersmålet och ma- tematik.

1946 års skolkommission framförde i skrivelse till Konungen i mars 1947 kri- tik mot intagningsförfarandet, som då varit i bruk ett 10-tal år. Kommissio- nen påpekar, att ”intagningsförfaran- det ger mycket ringa möjlighet att be- döma de sökandes lämplighet för lärar- yrket, eftersom den prövning, som före- kommer, i övervägande grad är en kun- skapsprövning”. Det syntes kommissio- nen vidare onödigt att anordna kun- skapsprov i alla läroämnen, då den stora majoriteten sökande till 4—årig linje hade avlagt realexamen eller er- hållit normalskolekompetens. Kommis- sionen ansåg det önskvärt, att nya vägar prövades, såtillvida att något slag av lämplighetsprövning infördes samt att kunskapsprövning anordnades endast för de sökande till den fyraåriga linjen, som ej erhållit godkända vitsord i real- examen eller andra därmed likvärdiga vitsord. Då kommissionen icke ansåg det lämpligt, att beslut fattades om en så genomgripande förändring av semina- riestadgan, innan försök anställts, som kunde ge värdefulla erfarenheter för den framtida utformningen av bestäm- melserna, hemställde kommissionen, att utan hinder av gällande bestämmelser i seminariestadgan försök måtte få an- ställas med ett intagningsförfarande i överensstämmelse med förslag, som kommissionen skisserade.

Den av skolkommissionen förordade försöksverksamheten inleddes 1948. Se- dan inträdesprövningarna våren 1951 gäller för intagning å alla 4-åriga semi- narielinjer följande försöksbestäm- melser:

Seminariestadgans krav på kunska-

per i kristendom, modersmålet, mate- matik, historia med samhällslära, geo- grafi, biologi med hälsolära, fysik, kemi och engelska står fast. Den som avlagt realexamen (eller fyllnadsprövning i denna examen) befrias emellertid från inträdesprov i angivna läroämnen, utom i modersmålet och matematik, i vilka ämnen alla sökande prövas oberoende av skolunderbyggnad. Samma befrielse från inträdesprov ges också den som har normalskolekompetens eller flytt- ningsbetyg till ring 114 eller högre. Även den som flyttats till flickskolans högsta klass (i vissa fall även till den näst högsta klassen), kan befrias från prov i vissa ämnen. Beträffande likvär- digheten av betyg från flickskolans praktiska linje finnes f. n. intet före- skrivet. När det gäller praktisk real- examen kan godkända betyg i vissa teo- retiska ämnen ge befrielse från inträ- desprov i samma ämnen. Folkskolese- minariets kollegium har vidare en all- män befogenhet att likställa andra vits- ord med godkända vitsord i real- examen. *

Realexamensbetyget (eller motsva- rande) får, om sökande skall befrias från inträdesprövning ej vara äldre än fyra år. Seminariekollegiet kan dock efter dispens godtaga högst sex år gam- la betyg.

Lämplighetsprov bestående av en uppsats (av självbiografisk, allmänkul- turell eller allmänpedagogisk karaktär) samt av en muntlig framställning (ett eller flera av momenten berättande, lo- giskt förklarande och beskrivande framställning) är obligatoriska för alla sökande. Vid åtskilliga seminarier före- kommer dessutom ett lämplighetsprov omfattande fri sysselsättning med en grupp barn. På några håll anordnas också psykotekniska prov.

Tillströmningen till den fyraåriga

linjen har varit stark. Intagningsstati- stiken för år 1950 belyser förhållan- dena under de senare åren. 2.441 sö- kande inställde sig till prövning. Av dessa blev 1.965 godkända, men endast 760 eller knappt 40 % kunde antagas. Sovringen var något strängare bland de manliga än bland de kvinnliga sökande. Procenttalet antagna av godkända sö- kande utgjorde sålunda för de manliga 37 och för de kvinnliga 42. Det hade varit av intresse att redovisa, hur många av de antagna som haft real- examen eller högre skolkompetens, men några uppgifter härom har inte stått att få.

Av lärare vid folkskoleseminarierna vitsordas allmänt, att elevmaterialet på den fyraåriga linjen är gott och att den allmänna standarden är fullt jämförlig med studentlinjens.

Detta antagande vinner stöd av en jämförelse mellan betygsnivån på de olika linjerna. Den följande tablån vi- sar fördelningen av betygen för samt- liga elever, som vårterminen 1950 av- gick med folkskollärarexamen. För vis- sa ämnen sidoställes i tabellen betyg i folkskollärarexamen med betyg i stu- dentexamen. Läsaren bör vara uppmärk- sam på det förhållandet, att kunskaps- kraven och betygsnormerna vid folk- skoleseminarierna inte fullt överens- stämmer med de allmänna gymnasier- nas. Det bör också påpekas, att alla elever inte deltagit i undervisningen i samtliga ämnen.

Avbrottsprocenten på den fyraåriga linjen är något lägre än på studentlin- jen, men på båda linjerna är den vä- sentligt lägre än vid de allmänna gym- nasierna.

Enligt de tim- och kursplaner, som fastställts i Kungl. kungörelsen den 18 juni 1937 skall undervisningen på den 4—åriga linjen omfatta följande teore—

4-årig linje Studentlinje1

AB

Medelbetyg

Ba [B | Medelbetyg

Kristendomskunskap Modersmålet

Matematik

Historia m. samh.-lära . Geografi

Biologi rn. hälsolära

136 134

96 121 105 139

97 101

89 155

273 249 141 248 292 259 251 235 161 251

Engelska Psykologi o. pedagogik .

2,12 2,08 1,87 2,06 2,07 2,12 2,01 2,01 1,92 2,12

2,08 2,00 (1,59) (1,72) (1,93) 2,02 (1,60) (1,71) (1,69) 2,16

_,

Oä— umwwwwaom—

1 Siffrorna inom parentes avser betyg givna i studentexamen.

tiska ämnen: kristendomskunskap, mo- dersmålet, matematik, historia med samhällslära, geografi, biologi med häl- solära, fysik, kemi, engelska, psykologi och pedagogik samt biblioteksskötsel. Övningsämnen är teckning, välskriv- ning, musik, trädgårdsskötsel, slöjd, hushållsgöromål (endast för kvinnliga elever), gymnastik med lek och idrott. Härtill kommer den praktiska lärar- utbildningen, som meddelas genom undervisning i metodik och gruppöv- ningar. Vidare skall eleverna beredas tillfälle att deltaga i frivillig kurs i tyska eller franska samt i vissa övnings- ämnen.

En jämförelse mellan folkskollärar- examen och studentexamen verkställ- des av de sakkunniga, som 1939 fram- lade förslag angående studentexamen för folkskollärare (SOU 1939:27). De sakkunniga hade att utgå från den allt- jämt gällande undervisningsplanen för seminarierna av 1937 samt undervis- ningsplanen av 1933 för rikets all- männa läroverk, vilken icke heller änd- rats på här ifrågavarande punkter. Slutsatserna formulerades på följande sätt:

Vid en dylik jämförelse ha de sakkun— niga funnit, att normalt'inhämtade läro- kurser å seminariet kunna anses mer eller mindre överlägsna respektive lärokurser å (det treåriga) gymnasiet i ämnena kris- tendomskunskap, geografi, filosofi (mot-» svarande seminariets kurs i psykologi och pedagogik) och biologi med hälsolära samt beträffande latinlinjen därjämte i ämnena engelska och matematik. Seminariets un- dervisning i modersmålet och historia med samhällslära synes ungefär motsvara den å gymnasiet meddelade, och för latinlin- jens vidkommande synes en liknande över- ensstämmelse råda i fråga om ämnena fy- sik och kemi. I engelska, fysik och kemi torde seminariets kurser kunna jämstäl— las med andra ringens kurs å det 3—åriga gymnasiets reallinje och i matematik med första ringens kurs å samma linje. Beträf- fande ämnena tyska och franska är givet- vis den frivilliga undervisningen å semi— nariet avgjort underlägsen gymnasiets.

Dessa slutsatser uttrycktes av de sak- kunniga ”i grov förenkling” i en ta- bell, varav ett utdrag återges på s. 64. Seminariekursens överlägsenhet över studentkursen betecknas med +, lik- ställdhet med och underlägsenhet med —.

På grundval av nu angivna jämfö- relser framlade de sakkunniga förslag

Ämne

Seminariekursen jämförd med gymnasiekursen på 3—årig reallinje

Seminariekursen jämförd med gymnasiekursen på 3-ärig latinlinje

Kristendomskunskap ...................... Modersmålet Latin Grekiska Tyska Engelska Franska Historia med samhällslära Geografi ................................. Filosofi (psykologi och pedagogik). Matematik (å realgymn. allmän kurs) Biologi med hälsolära ....................

un++++n|+|

1 ungefär : R 113 2 ungefär : H Iii

till regler beträffande tillgodoräknande av seminarie-betyg i studentexamen för folkskollärare.

Efter remissbehandling och överar- betning av förslagen utfärdades den 21 juni 1940 Kungl. kungörelsen angående studentexamen för folkskollärare. Kun- görelsens tillgodoräkningsregler anslu- ter sig i huvudsak till de sakkunnigas uppfattning, dock att folkskollärarnas kunskaper i engelska värderats något lägre. Beträffande vitsord i folkskollä— rarexamen enligt 1937 års stadga gäller följande:

För studentexamen på latingymnasiet må tillgodoräknas erhållna vitsord i kris- tendomskunskap. modersmålet, historia med samhällslära. geografi, psykologi och pedagogik, matematik, biologi med hälso- lära, fysik, kemi, teckning, musik och gym— nastik med lek och idrott såsom vitsord i studentexamen samt i engelska såsom vits— ord vid flyttning till gymnasiets högsta ring.

För studentexamen på realgymnasiet mä tillgodoräknas erhållna vitsord i kristen- domskunskap, modersmålet, historia med samhällslära, geografi, psykologi och peda- gogik, biologi med hälsolära, teckning, mu-

sik och gymnastik med lek och idrott så- som vitsord i studentexamen samt i engel- ska, fysik och kemi såsom vitsord vid flyttning till gymnasiets högsta ring.

För studentexamen på det nyspråkliga lyceet må tillgodoräknas erhållna vitsord i kristendomskunskap, modersmålet, hi- storia (med samhällslära), psykologi och pedagogik, biologi och (med) hälsolära, fysik, teckning, musik och gymnastik med lek och idrott såsom vitsord i studentexa- men samt i geografi, matematik och kemi såsom vitsord vid flyttning till lyceets högsta krets.

En folkskollärare får redan genom sin folkskollärarexamen en bredare kunskapsbas än den, som avlägger stu- dentexamen. Enligt de anförda tillgodo- räkningsreglerna för han fram nio äm- nen till studentexamensnivå på latin- linjen. I studentexamen ingår normalt åtta ämnen (fem fasta ämnen + en till- valsgrupp om tre ämnen). Den som läser grekiska, har en tillvalsgrupp om två ämnen. Ett tilläggsämne kan dock förekomma oberoende av tillvals- grUDD-

Beträffande språkkunskaperna folkskollärarna underlägsna dem som

är

vlagt studentexamen. Under semina— iesturlierna som obligatoriskt 'mne endast engelska, och kunskaperna iår anses svara mot kraven för flytt- ning till gymnasiets högsta ring. I bätt- e läge är de folkskollärare, som avlagt prov för behörighet att undervisa i främmande språk i folkskolan. I de flesta fall avser behörigheten engelska (och har således inte givit kunskaper i något nytt språk.

En viss betydelse har den frivilliga språkundcrvisningen vid seminarierna. Elev kan deltaga i undervisningen i ettdera av tyska och franska språken. fUndervisningen i tyska samlar en stor del av eleverna, medan intresset för franska är mindre. Med hänsyn till att endast vissa elever har förkunskaper i ltyska eller franska, uppdelas deltagarna [i den frivilliga undervisningen i två grupper. Undervisningen startar sålun- da för dem, som tidigare inte läst ifrå- *Igavarande språk, såsom en nybörjar- *kurs, under det att undervisningen för "dem, som redan har förkunskaper i tspråket, organiseras som en påbygg- nadskurs. Den frivilliga undervisningen för alltså till skilda kunskapsnivåer. Detta kan emellertid inte utläsas av folkskollärarbetyget, i vilket det endast angives, att vederbörande deltagit i den frivilliga undervisningen i spcktive franska och

läses

tyska re— därvid erhållit visst vitsord. Den frivilliga språkunder- %visningen omfattar sammanlagt fem Zveckotimmar. I den mån den byggt på realexamenskunskaper eller motsva- rande, synes den innebära ett kun- tskapsmått motsvarande fordringarna för flyttning till gymnasiets näst hög- ista ring. , I 1939 års betänkande (SOU 1939: 27) lredovisas även den äldre folkskollärar- utbildningen enligt 1914 års seminarie— stadga. Det skulle föra för långt att här

gå in på detaljer. De sakkunniga anser, att den äldre utbildningen är i huvud— sak likvärdig med utbildningen sådan den gestaltats i 1937 års stadga. Den viktiga skillnaden föreligger dock, att folkskollärare med äldre examen inte i samma utsträckning erhållit undervis- ning i moderna språk.

Enligt den äldre stadgan var anting- en tyska eller engelska språket obliga- toriskt ämne i seminariet. Undervis— ningen omfattade i första klassen 3, i andra 2 och i tredje klassen 1 vecko- timme. Huvudmålet var enligt under- visningsplanen att ge färdighet att läsa och riktigt förstå det ifrågavarande språket.

En omständighet, som här bör näm- nas, var att kollegiet hade befogenhet att i viss omfattning befria från under- visning. I stadgan föreskrevs, att elev som företedde intyg från någon annan staten tillhörande eller under statens kontroll stående läroanstalt om god- kända insikter och färdigheter i visst ämne, vilka av seminariets lärarkolle- gium prövades fullt motsvara seminari- ets kurs i ämnet eller viss del av den- samma, skulle, om han så önskade, bli befriad från deltagande i undervisning- en i det ämne, vitsordet avsåg, till den utsträckning, som av kollegiet bestäm- des. Denna föreskrift avsåg bl. a. språk- undcrvisningcn och torde stundom ha utnyttjats av de elever, som före in- trädet på seminariet avlagt realexamen. Utredningsmannen har inhämtat, att elever, som befriades från språkunder- visningen, dock vanligen deltog i den- samma under sista eller de två sista åren. Detta var en förutsättning för att eleven skulle erhålla avgångsbetyg i ämnet. Standarden höjdes successivt, allteftersom konkurrensen om elevplat- serna skärptes.

Utredningsmannen har kommit till

den uppfattningen, att de som exami- nerades 1931 eller senare erhöll till- fredsställande förmåga att läsa det främmande språket. Vitsord om god- kända insikter från språkundervisning- en bör därför från denna tidpunkt kunna tillgodoräknas den enskilde som läskunskaper i språket i fråga.

Enligt kungörelsen den 21 juni 1940 angående studentexamen för folkskol- lärare kan folkskollärare, som avlagt examen enligt 1914 eller 1937 års stadga förvärva studentexamen genom att pröva i ett begränsat antal ämnen. I korthet gäller, att för examen på latin- gymnasiet kräves komplettering i latin och ett av ämnena engelska, tyska och franska; på realgymnasiet matematik (allmän kurs) samt ett av de nämnda moderna språken; på det nyspråkliga lyceet alla tre moderna språken. Därut- över skall folkskolläraren för examen på latin- eller realgymnasiet i de två främmande levande språk, som inte medtages i examen, styrka kunskaper motsvarande fordringarna för flyttning till gymnasiets näst högsta ring. Genom en ändring av 1940 års kungörelse ut- färdades 1951 efter tillstyrkan av ut- redningsmannen den bestämmelsen, att folkskollärare, som förvärvat behörig- het att i folkskolan undervisa i ettdera av eller båda ämnena engelska och tyska, må begränsa sin examen på la- tingymnasiet till latin, på realgymnasiet till matematik (allmän kurs) samt på det nyspråkliga lyceet till franska och, i förekommande fall, det av ämnena engelska och tyska, vari han icke inne- har sagda behörighet (kungörelsen den 29 juni 1951).

Frågan om folkskollärarnas tillträde till universiteten har ansetts löst genom föreskrifterna i 1940 års kungörelse an- gående studentexamen för folkskollä- rare. Ansökningar om dispens från stu-

dentexamenskravet har som regel inte bifallits av kanslern. I de mycket f fall, då bifall givits, har sökanden kun- nat åberopa omständigheter av stor tyngd.

Studentexamenskravet upprätthålles också när det gäller inträde vid fack- högskolorna. I detta sammanhang må omnämnas inträdesvillkoren vid gym— nastiska centralinstitutets gymnastiklä- rarlinje. Enligt institutets stadga kan folkskollärare vinna inträde, om han i sin examen eller i efterprövning erhål- lit minst betyget Med heröm godkänd i ämnena fysik, kemi och biologi med hälsolära, matematik samt tyska och engelska språken. Att krav uppställts på betyget Med beröm godkänd i en se- rie ämnen beror sannolikt på att man velat begränsa tillträdet till att avse en- dast en elit. Det är emellertid anmärk- ningsvärt, att motsvarande krav på överbetyg inte uppställts beträffande dem som avlagt studentexamen.

Utredningsmannen har haft läggningar med ett antal folkskollärare, som avlagt studentexamen enligt 1940 års kungörelse. Det framhölls, att kom- pletteringsstudierna var mycket tids- ödande och ofta sträckte sig över fyra eller fem år. Vid bedömandet av tids- förlusten borde man emellertid ta hän- syn till att studiearbetet utfördes vid sidan av den ordinarie tjänsten. Kravet på studentkunskaper i ett levande främ- mande språk för real— eller latinstu- (lentexamen beredde inte så stora svå- righeter. I allmänhet valde de engelska, och här hade de stöd av seminarieun— dervisningen. Ofta avlade folkskollära— ren först behörighetsprov, och enligt nuvarande regler medförde detta befri- else från studentexamensprov i ämnet. Kompletteringarna i ytterligare två språk för betyg enligt fordringarna för flyttning till näst högsta ringen krävde

över—

i allmänhet lika mycket tid som förbe- redelserna för själva studentexamens- proven.

De folkskollärare, med vilka utred- ningsmannen haft kontakt, har sam- stämmigt vitsordat, att de nuvarande reglerna om studentexamen för folk— skollärare verkade som en spärr för högre studier. De långa förberedelserna i elementära skolämnen avskräckte många studieintresserade. De folkskol- lärare, som avlagt studentexamen enligt 1940 års kungörelse, är därför ganska få. Den följande tablån visar antalet av- lagda examina under hela den tid kun— görelsen varit i kraft.

Antal folkskollärare som avlagt student- examen enligt 1940 års kungörelse intill den 31 december 1951

| På På På ny- real— latin- språklig Totalt linje linje linje Manliga 80 26 6 112 Kvinnliga 20 6 8 34 Summa 100 32 14 146

Ulredningsmannens allmänna syn- punkter

Utredningsmannen förordar, att folk- skollärare medges tillträde till högre studier på väsentligt liberalare villkor än för närvarande.

I olika sammanhang har framhållits samhällets intresse av att folkskollärare utbildar sig till ämneslärare för att övertaga undervisning på den nya en- hetsskolans högstadium. Ämneslärare behövs också i engelska för mellansta— diet. Utrcdningsmannen hänvisar till det betänkande, som framlagts av läro- verkens krisutredning den 6 dec. 1951.

Utan tvekan utgör den fyraåriga se—

, minarieutbildningen en värdefull grund—

val för högre studier. Den stränga sovringen vid inträdet till folkskole-

seminarierna är en garanti för ett rik- tigt begåvningsurval. Undervisningen vid seminariet bör ge en intellektuell träning fullt motsvarande den, som ges i de allmänna gymnasierna. I själva verket kan det fyraåriga seminariet be- traktas som ett pedagogiskt gymnasium i princip fullt likvärdigt med de all- männa gymnasierna. Folkskolläraren har en god allmän humanistisk och na- turvetenskaplig orientering; endast be- träffande språkkunskaperna är han un- derlägsen studenten, som gått genom det allmänna gymnasiet.

Reglerna om studentexamen för folk- skollärare i 1940 års kungörelse bygger på principen, att en folkskollärare skall komplettera i de ämnen, där hans kun- skaper är underlägsna studenternas. Faktiskt innebär detta, att man ställt större krav på en folkskollärare än på en student. Som förut påpekats är kun- skapsbasen i folkskollärarexamen bre- dare än i studentexamen, då folkskollä— raren läser ett större antal ämnen än studenten. I flera ämnen får han också grundligare kunskaper. Den förut an- förda tablån (sid. 64) visar, att en folk- skollärare, om man jämför med latin- studenten, har större kunskaper i kris- dendom, geografi, filosofi (psykologi och pedagogik), matematik samt bio- logi med hälsolära. Härtill kommer, att han fått en särskild pedagogisk utbild- ning, som bör ha ett allmänt värde som stöd för de teoretiska kunskaperna.

Seminariestudierna har givit folk- skollärarna en fullt tillräcklig allmän- bildning. Kompletteringarna som vill- kor för likställdhet kan begränsas till att avse nöjaktiga kunskaper i främ- mande levande språk. Det är en senare fråga, att en folkskollärare för studiet av vissa ämnen kan behöva skaffa sig ytterligare förkunskaper genom att kom- plettera i reallinjens eller latinlinjens

faekelement. Men även den som avlagt studentexamen står ofta inför en sådan situation. Beträffande dylika fackkom- pletteringar bör, i anslutning till vad som förut framhållits, folkskolläraren bedömas efter samma regler, som gäller för dem som avlagt studentexamen.

Läroverkens krisutredning

Läroverkens krisutredning har i sitt betänkande den 6 dec. 1951 behandlat frågan om folkskollärares tillträde till universiteten. Förslaget har tillkommit efter samråd med undertecknad och an- sluter sig till den väsentliga synpunk- ten, att kompletteringarna bör avse nöj- aktiga kunskaper i främmande språk.

Krisutredningen finner sig inte kunna frångå, att den som skall idka studier vid universitet bör ha kunskaper i ett främ- mande språk, i allt väsentligt motsvarande fordringarna i huvudspråket i studentexa— men. Detta språk synes i regel böra vara engelska, men om tyska eller franska i in- dividuella fall träder i engelskans ställe. synes någon invändning icke vara att göra däremot. Efter att ha erinrat om att semi- nariebetyget i engelska gäller som vitsord för flyttning till gymnasiets högsta ring, förklarar krisutredningen sig kunna god— taga detta kunskapsmått.

Beträffande tyska bör —— på sätt förut- sättes i 1940 års kungörelse om student- examen för folkskollärare — kravet avse vitsord om kunskaper enligt fordringarna för flyttning till näst högsta ringen.

För de folkskollärare, som på grugdval av realexamenskunskaper i tyska deltagit i den frivilliga undervisningen i tyska i seminariet och kan uppvisa godkänt vitsord från denna undervisning, bör detta vitsord kunna godtagas för inträde vid universitet.

Beträffande franska påpekar krisutred- ningen att det nuvarande kravet enligt 1940 års kungörelse på kunskaper för flyttning till näst högsta ringen betyder en 3-årig kurs i ämnet med ett sammanlagt vecko- timtal av 10 (11). För dem, som i normal ordning flyttas till näst högsta ringen från och med läsåret 1955/56, skulle det endast

komma att betyda en 2-årig kurs om sam- manlagt (i veckotimmar.

I fråga om franskan framhåller krisut- redniugen att här skulle utredningen emel- lertid vara beredd att acceptera en något lägre standard än som fordras som ett mi- nimum av studenterna i allmänhet. Kris— utredningen fortsätter: ”Att helt eftergiva kravet på insikter i franska anser sig ut— redningen dock icke kunna göra. Även om detta skulle vara möjligt för studiet av vissa ämnen inom filosofiska fakulteten. gäller det dock om ett mycket stort antal. att kunskaper i franska äro nödvändiga. och det synes dessutom ur skolans syn- punkt anjort olämpligt. att en ämneslä- rare i realskolan helt saknar kännedom om detta språk. Han bör åtminstone och under alla förhållanden ha förvärvat grundläggande insikter i uttalet av franska och en helt elementär kännedom om språ- kets allra vanligaste ord och formella byggnad. En folkskollärare. som önskar utbilda sig för tjänstgöring i realskola. skulle med andra ord icke vara betjänt med att alla fordringar på kunskaper i franska eftergivas." — -— "Utredningen skulle. även om det sker med stor tvekan, kunna acceptera fordran på kunskaper motsvarande kursinnehållet i franska i re- alskolan. Detta betyder för närvarande en 2-årig kurs om 6, från och med 1954 en elementär l—årig kurs om 3 veckotimmar. Även om en sådan kurs utan vidare på- byggnad endast ger det allra mest elemen- tära. är den dock långt ifrån värdelös, och den ger en utgångspunkt för egen utfyll- nad av kunskaperna i ämnet, vilken sedan för studiet av åtskilliga högskoleämnen torde visa sig erforderlig.

De folkskollärare, som kunna förete god- känt vitsord i den frivilliga kursen i fran- ska i seminariet, böra därmed anses ha fyllt fordringarna på kunskaper i franska för inträde vid universitet.

För den som i stället för tyska eller eventuellt engelska läst franska som andra eller första språk kommer krav på real- examenskunskaper i tyska eller engelska att i stället inträda."

l'tredningsmannen: de allmänna vill- koren för likställdhet

I sjätte kapitlet har gjorts en avväg- ning av de språkkunskapskrav, vilka bör

uppställas för samtliga kategorier, som skall medges tillträde till högre studier. Riktpunkten har varit, att var och en som vinner tillträde till en högskola, skall ha en sådan språkutbildning, att han kan tillgodogöra sig undervisning- en. Kravcn har dock ansetts kunna ställas något lägre än vad som gäller för de vanliga studenterna. Hänsyn har därvid huvudsakligen tagits till två om- ständigheter. Det är angeläget, att den enskilde icke skall behöva ägna alltför lång tid åt kompletteringsstudier. Man måste också beakta, att det för en vuxen är svårare att tillägna sig ett helt nytt språk.

I ett språk —— normalt engelska bör krävas ett kunskapsmått väsentligt mot- svarande fordringarna i studentexamen. Därutöver skulle man ställa som villkor nöjaktiga läskunskaper i ett andra språk, tyska eller franska.

I likhet med krisutredningen anser undertecknad, att en folkskollärare med godkänt betyg i engelska i folk- skollärarexamen uppfyller kravet be- träffande huvudspråket. Komplettering- en skulle således i första hand avse läs- kunskaper i ett andra språk.

På en punkt är krisutredningen något strängare än som skulle vara betingat av nyss angivna principer. Förslaget förutsätter realexamenskunskaper i ett tredje språk.

Det kan diskuteras, om det är nöd- vändigt att uppställa ett sådant krav. Realexamenskursen i franska, som efter 1954 kommer att utgöra tre veckotim- mar under ett år, kan knappast ge läs- kunskaper och har därför ett begränsat värde för studiearbetet vid universite- tet. Av krisutredningens uttalande framgår emellertid, att kravet på fran- ska dikterats även av andra hänsyn. En ämneslärare i realskolan bör inte helt sakna kunskaper i franska språket,

och en folkskollärare, som söker ut- bilda sig för en sådan tjänst, skulle inte vara betjänt med att alla fordringar på kunskaper i franska eftergives.

Undertecknad vill inte förneka att en liftare, som skall stå inför en klass med kritiska ungdomar, bör ha en vid- sträckt orientering utanför sitt eget ämne och att han därför helst bör ha åtminstone en gång läst samma ämnen som klassen. Utredningsmannen har haft att bedöma problemet från delvis andra synpunkter än krisutredningen.

Att för en i övrigt så kvalificerad grupp som folkskollärarna skärpa kra- vet till att omfatta även kunskaper i ett tredje språk och att uppställa detta som ett Iilllrädesvillkor, skulle vara oegent- ligt. Ett sådant förslag skulle för övrigt innebära en olikhet i behandlingen mellan en folkskollärare och t. ex. en gymnasieingenjör, som genom studier för en filosofisk ämbetsexamen förvär- var lärarkompetens. Därest kunskaper i ett tredje språk emellertid skulle an- ses erforderliga för tjänstgöring som lä- rare, bör vitsord om sådana kunskaper uppställas som villkor i annat samman- hang, t.ex. för godkännande i praktisk lärarkurs eller för behörighet att söka tjänst av visst slag.

Undertecknad ansluter sig till kris- utredningens förslag, att folkskollärare bör tillgodoräknas vitsord från den fri- villiga språkundervisningen som läs— kunskaper i ett andra språk, därest un- dervisningen grundats på realexamens- kunskaper. Det vore önskvärt, att man för framtiden i folkskollärarbetyget an- gav, huruvida den frivilliga undervis- ningen byggt på realexamenskunskaper eller gällt nybörjarstadium. En före- skrift härom synes böra införas i semi- nariestadgan.

Folkskollärare, som avlagt examen enligt 1914 års stadga, är i ett sämre

läge än den som utexaminerats efter 1937 års stadga. I seminarieutbildning- en har inte i samma omfattning ingått undervisning i främmande språk. En folkskollärare med äldre examen måste således under alla förhållanden kom- plettera i språken. Utredningsmannen anser det riktigast att — i anslutning till de allmänna principöverväganden, som gjorts beträffande kraven på språk- kunskaper —— i huvudspråket upprätt- hålla kravet på ett kunskapsmått mot- svarande studentexamens. Godkänt vitsord i språkämnen i folkskollärar- examen bör, som förut nämnts, kunna tillgodoräknas som Iäskunskaper i språ- ket i fråga, under förutsättning att ex- amen avlagts 1931 eller senare.

Ulredningsmannen: befrielse från sär- skilda villkor

I examensstadgorna uppställes i flera fall krav på studentbetyg i vissa ämnen. Så föreskrives i stadgan angående juri- diska examina, att behörighet att av- lägga juris kandidatexamen tillkommer den som i studentexamen eller fyllnads- prövning till densamma fått minst god- känt vitsord i historia, filosofi, latin och ett främmande levande språk. Enligt den medicinska examensstadgan skall sökande vid inskrivning som medicine studerande förete bevis, att han vid av- lagd studentexamen eller fyllnadspröv- ning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgym- nasium, ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium. För behörighet att avlägga teologisk-filoso- fisk examen förutsättes enligt stadgan angående filosofiska examina student- kunskaper i latin och historia. Stadgan angående statsvetenskapliga examina uppställer som villkor för behörighet

vitsord om minst godkända insikter i historia och minst ett främmande levan- de språk.

Det är givet, att folkskollärare skall anses ha fullgjort examensstadgas krav på studentkunskaper i visst ämne, när han i ämnet har ett seminariebetyg, som enligt tillgodoräkningsreglerna i 1940 års kungörelse anses som likvär- digt med betyg i studentexamen. Kra- vet på insikter i historia enligt den ju- ridiska eller den statsvetenskapliga ex- amensstadgan är alltså fullgjort genom folkskollärarexamen. Detta torde direkt följa av kungörelsen, och någon sär- skild föreskrift behöver inte utfärdas.

Utredningsmannen förordar, att folk- skollärare med godkända insikter i eng- elska i folkskollärarexamen också skall anses ha uppfyllt examensstadgornas krav på studentkunskaper i ett främ- mande levande språk.

En folkskollärare, som avser att läsa juridik, har genom sin folkskollärar- examen uppfyllt examensstadgans krav på kunskaper i historia och filosofi. Han skulle jämväl anses ha kunskaper i ett främmande levande språk. Kvar står således kravet på latin. Den som önskar läsa medicin, skulle få tillgodoräkna sig folkskollärarbetygen i biologi samt i matematik. Det skulle återstå komplet- teringar i fysik och kemi. Skulle han välja teologisk-filosofisk examen, har han uppfyllt kravet på kunskaper i hi- storia men får komplettera i latin.

Först må några ord sägas om kravet på kompletteringar för medicinska stu- dier och för teologisk-filosofisk exa- men. Kunskaper enligt reallinjens ford- ringar i fysik och kemi utgör för medi- cinaren den fackliga bas, på vilken han skall bygga vidare under sin universi- tetsutbildning. Motsvarande kan sägas om kravet på latin för teologisk-filoso- fisk examen. Någon eftergift i fråga om

dessa krav är därför inte gärna tänk- bar.

Fordran på latin för juris kandidat- examen intager en annan ställning. Kunskaper i latin är värdefulla särskilt för de historiskt orienterade delarna av studiet men kan likväl inte anses som oundgängligen nödvändiga. Uni- versitetskanslern ger också enligt fast praxis dispens från latinkravet åt real- studenter med goda språkkunskaper, när sökandens allmänna betygsstandard är tillfredsställande. Fotkskollärarnas seminarieutbildning bör utgöra en lämp- lig grundval för juridiska studier. Basen är bredare och kunskaperna i vissa äm- nen, särskilt psykologi och pedagogik, är större än studenternas. Utrednings- mannen menar därför, att folkskollärare bör befrias från kravet på komplette— ' ring i latin som villkor för behörighet att avlägga juris kandidatexamen.

Till fackhögskolorna bör folkskollä- rarna också få tillträde på samma vill- kor, som skulle gälla universitetsstudier i allmänhet. För folkskollärare med ex- amen enligt 1937 års stadga skulle detta betyda, att han hade att komplettera i tyska eller franska enligt fordringarna för flyttning till näst högsta ringen. De krav på kunskaper i främmande språk, som uppställes i vissa fackhögskole- stadgor, skulle då anses uppfyllda. Med ledning av tillgodoräkningsreglerna i 1940 års kungörelse hade man sedan att bedöma, om folkskolläraren fullgjort de olika stadgarnas krav på förkunska- per i övrigt i vissa skolämnen.

Föreskriften i stadgarna för gymnas- tiska centralinstitutet, att folkskollärare skall ha minst betyget Med beröm god- känd i en serie ämnen ärnomotivera'd och bör bortfalla.

Till sist skall diskuteras frågan cm 1940 års kungörelse angående student- examen för folkskollärare kan upphä—

vas, sedan en enklare väg öppnats för folkskollärare till universitet och hög— skolor. Utredningsmannen anser, att stadgan bör kvarstå tills vidare. Sedan erfarenhet vunnits, huruvida folkskol- lärare fortfarande anser sig ha gagn av denna möjlighet att avlägga studentexa- men, bör frågan upptagas till förnyad prövning. Skulle stadgan upphävas, bör dess tillgodoräkningsregler överföras till en annan författning. Dessa torde nämligen alltjämt få betydelse för be- dömande, huruvida folkskollärare upp- fyller kraven på studentkunskaper i visst ämne samt för jämförelse mellan folkskollärare och personer med stu- dentexamen vid urvalet bland sökande till spärrade utbildningsvägar.

Utredningsmannens förslag

Folkskollärare med folkskollärarexa- men enligt 1937 års seminariestadga likställes med den som avlagt student- examen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor

att han i folkskollärarexamen har vitsord om godkända insikter i engel- ska språket eller äger studentkunskaper i engelska, tyska eller franska språket, samt

att han äger läskunskaper i ytterli- gare ett av dessa språk.

Folkskollärare med folkskollärarexa- men enligt 1914 års stadga likställes i nämnda hänseende med den som avlagt studentexamen under villkor

att han äger studentkunskaper i eng- elska, tyska eller franska språket, samt

att han äger läskunskaper i ytterli- gare ett av dessa språk.

Folkskollärare med examen enligt 1937 års stadga, som erhållit vitsord om godkända insikter från frivillig un- dervisning vid seminariet i tyska eller

franska, anses, om undervisningen grundats på kunskaper motsvarande fordringarna i realexamen, ha läskun- skaper i språket.

Folkskollärare examinerad enligt 1914 års stadga år 1931 eller senare, som er- hållit vitsord om godkända insikter från seminarieundervisningen i tyska eller engelska språket, anses ha läs- kunskaper i språket i fråga.

Folkskollärare, som enligt kungörel- sen den 18 april 1947 (nr 149) förvär- vat behörighet att undervisa i främ- mande språk i folkskolan, anses ha för- värvat studentkunskaper i det språk behörigheten avser.

Folkskollärare, som uppfyllt villko- ren för likställdhet med den som avlagt studentexamen, är behörig att avlägga juris kandidatexamen och statsveten- skaplig examen utan hinder av de krav på studentkunskaper i vissa ämnen, som uppställes i stadgan angående ju- ridiska examina och i stadgan angå- ende statsvetenskaplig examen.

Folkskollärare äger i övrigt räkna sig till godo vitsord i folkskollärarexamen enligt de grunder, som angives i kun- görelsen den 21 juni 1940 (nr 559) an- gående studentexamen för folkskol- lärare.

Föreskriften i stadgarna för Gymnas- tiska centralinstitutet, att folkskollärare skall ha minst betyget Med beröm god- känd i vissa ämnen, ersättes med en föreskrift att han skall ha minst betyget Godkänd i samma ämnen.

2. Gymnasieingenjörer

De statliga högre tekniska läroverken omfattar två skolformer, tekniska gym- nasier och tekniska fackskolor. Båda ger en grundläggande teoretisk utbild- ning i matematiska och naturveten- skapliga ämnen samt en teknisk utbild- ning. Avgångsexamen betecknas som

gymnasiets eller fackskolans ingenjörs— examen. Gymnasiet lägger störrc vikt vid den allmänna teorin än faekskolan och ger därjämte merkantila kunska- per. Fackskolan är starkare specialise- rad och avser närmast utbildning av arbetsledare, detaljkonstruktörcr och laboratoriebiträden. Undervisningen i språk är på gymnasiet väsentligt mera omfattande än vid fackskolan. Gymna- siet knyter an till realskolan och för inträde kräves en kunskapsnivå i ett antal skolämnen motsvarande fordring- arna i realexamen. Fackskolan rekry- terar sina lärjungar främst bland dem, som redan har fast fot i det praktiska förvärvsarbetet.

Det tekniska gymnasiet utgör en lämplig grundval för högre studier. Gymnasiets ingenjörsexamen har för övrigt redan på ett vidsträckt fält lik- ställts med studentexamen. För fack- skoleingenjörerna kan det däremot en- ligt utredningsmannens åsikt inte bli fråga om att uppställa generella regler, utan tillträde till högre studier bör vara beroende av en dispensprövning från fall till fall. Den fortsatta framställ- ningen i detta kapitel kommer att avse enbart gymnasieingenjörerna. Uppgif- ten blir att undersöka, vilka jämkning- ar och tillägg av nuvarande regler som kan anses önskvärda.

De tekniska läroverkens uppgifter och organisation är för närvarande fö- remål för utredning genom en kom- mitté, som antagit namnet 1948 års tek- niska skolutredning. Enligt sina direk- tiv har den tekniska Skolutredningen bl. a. att undersöka, om icke avgångs- examen från tekniskt gymnasium skulle kunna i princip jämställas med stu— dentexamen i fråga om rätt till inträde vid universitet och fackhögskolor. Den tekniska Skolutredningen har likväl i sitt arbete ännu inte tagit ståndpunkt

till frågan om anknytningen mellan de tekniska gymnasierna och de högre ut- bildningsanstaltcrna.

Tekniska gymnasier finnes för när- varande på 13 orter i landet. Vid samt— liga gymnasier utom ett är undervis- ningen differentierad på olika linjer, såsom allmänt teknisk, byggnadsteknisk, cellulosateknisk, elektroteknisk, flygtek- nisk, fägeriteknisk, gjuteriteknisk, ke- miskt teknisk, maskinteknisk, merkan- tilt teknisk, skeppsbyggnadsteknisk, teleteknisk och textilteknisk linje. Fler- talet gymnasier har två eller flera linjer. Trots linjedifferentieringen, som möjliggör en viss specialisering på olika tekniska fack, bibehålles målet att ge en allmän teknisk utbildning.

För inträde i första klassen av tek- niskt gymnasium gäller enligt stadgan den 6 juni 1919 för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (SF 365/1919) följande fordringar:

a) att den inträdessökande fyllt 15 år;

b) att han medelst arbetsbetyg styrker sig ha under minst två månader deltagit i industriellt arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna vid gymnasiet; att han vid anställd prövning visar sig äga insikter och färdigheter i svenska språket, tyska och engelska språken, matematik, fysik, kemi och teckning motsvarande fordringarna i realexamen.

Sökande, som avlagt realexamen med godkända betyg i de nämnda ämnena eller som medelst intyg utfärdat av lä- rare vid allmänt läroverk eller kommu— nal mellanskola styrker sig äga motsva- rande kunskaper i något eller några ämnen, skall vara frikallad från inträ- desprövning i ifrågavarande ämnen, så- framt betyget eller intyget inte är äldre än två år. Inträdessökande, som inte inhämtat föreskrivna kunskaper i eng- elska eller tyska men som med hänsyn till allmän mognad och insikter i andra

ämnen kan antagas ha förutsättningar att under sin vistelse vid läroanstalten inhämta de språkkunskaper, som gym- nasiet avser att ge, må efter prövning av det tekniska läroverkets styrelse an— tagas som lärjunge.

Antalet sökande till de tekniska gym- nasierna har varit större än antalet le- diga platser. Från den tekniska skol- utredningen har undertecknad under hand inhämtat vissa uppgifter om re- kryteringen. År 1950 hade man unge- fär 1.400 ansökningar. 950 personer an- togs. Siffran om antalet ansökningar är dock ej fullt tillförlitlig. Det förekom- mer nämligen, att en person söker till flera gymnasier. En riktigare bild av konkurrensen ger uppgiften, att av de godkända sökandena ungefär 80—90 % blivit antagna. Det stora flertalet har realexamen. Sedan mitten av 1930-talet skulle detta gälla 78—87 %. Under de senaste åren har siffran hållit sig kring 85 %. Konkurrensen har medfört att "bo av de antagna har längre praktik än den föreskrivna minimitiden. I ge- nomsnitt skulle praktiktiden före inträ- det uppgå till 6—12 månader.

Det förtjänar att nämnas, att åldern vid inträdet på tekniskt gymnasium ge- nomgående år något högre än vid inträ- det på allmänt gymnasium. Åldersmc- dianen för de nyintagna har, enligt vad tekniska Skolutredningen upplyst, under de senaste åren varierat mellan 18,7 och 19,4. Gymnasieingenjörerna skulle vid avgångsexamen genomsnittligt sett vara 2—3 år äldre än studenterna.

Avbrottsproeenten vid de tekniska gymnasterna är ganska hög. Ungefär en femtedel fullföljer inte sina studier fram till avgångsexamen.

Avgångsexamen från tekniskt gymna- sium övervakas och ledes av examens- ombud förordnade av ,Kungl. Maj:t. Bland dessa personer återfinnes profes—

sorer och docenter vid universitet och de tekniska högskolorna samt högskole- utbildade chefstjänstemän inom statlig, kommunal och privat verksamhet. En grupp examensombud gör under vårter- minen ett förbesök vid varje gymnasi- um, varvid de går igenom skrivningar och laborationsuppgifter i avgångsklas— serna. Gruppen återkommer vid exa- mensdagarna. Examensombuden har ej såsom studentexamenscensorerna befo- genhet att underkänna en elev i exa- men. Examensombuden skall jämte läro— verkets rektor underteckna examens- protokollet. Examensombud må till pro- tokollet göra de anteckningar, vartill den verkställda examen kan föranleda. Till överstyrelsen för yrkesutbildning skall examensombuden avgiva en munt- lig eller skriftlig berättelse.

Betyg över avlagd avgångsexamen vid tekniskt gymnasium tilldelas den, som erhållit minst betyget godkänd i samt- liga obligatoriska undervisningsämnen. Dylikt betyg må dock, där styrelsen på förslag av läroverkskollegiet finner skäl därtill föreligga, kunna tilldelas lär- junge, som erhållit lägre betyg än god- känd i något av de ämnen, som i under- visningsplanen icke är angivna som hu- vudämnenl, om han erhållit högre be— tyg än godkänd i något av huvudäm- nena.

Någon gemensam undervisningsplan finnes inte för de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen för yrkesutbildning fast- ställer för varje gymnasium en under- visningsplan efter förslag av gymnasiets kollegium. Man har inte eftersträvat att nå fullständig enhetlighet, utan skiljak- tigheter förekommer på de olika gym- nasierna, även när det gäller samma linjer. För bedömningen i stort saknar dessa skiljaktigheter dock betydelse. Un- der det första läsåret är lärokursen i re- gel densamma, och linjedifferentiering-

en börjar således med det andra året. Schemat är splittrat på ett stort antal ämnen, och i en ingenjörsexamen in- går vanligtvis över 20 ämnen.

De ämnen, som ingår i det tekniska gymnasiets kursplaner, kan indelas i ett antal grupper. Till första gruppen må hänföras de ämnen, som avser den grundläggande matematiska och natur- vetenskapliga teorin, till en andra grupp de tekniska tillämpningsämnena och till en tredje de merkantila tillämpnings- ämnena. Vid sidan härav lämnas på schemat utrymme för en språklig utbild- ning samt någon orientering av allmän- bildande art.

Den grundläggande matematisk-natur- vetenskapliga utbildningen är jämförbar med den utbildning, som ges på real- gymnasiet, tillvalsgruppen specialmate- matik, fysik och kemi. I matematik an- ses gymnasieingenjörens kunskaper som fullt jämförliga; detta gäller såväl den allmänna kursen som specialkursen. Timantalet är visserligen lägre på det tekniska gymnasiet (14—15 veckotim- mar mot realgymnasiets 18 veckotim- mar allmän kurs och 4 veckotimmar spe- cialkurs), men detta förhållande upp- väges av att vid de tekniska gymnasi- erna undervisningen stödes av och kun- skaperna befästes genom studiet av de tekniska ämnena. I fysik är kursen stör- re. Timantalet är minst 11 veckotimmar eller samma antal som på det treåriga realgymnasiet. Flera tekniska läroverk har ett större timantal. Ett särskilt äm- ne utgör mekanik med 2—5 veckotim- mar beroende på vilken linje som valts. Lägger man härtill, att i olika tekniska tillämpningsämnen ingår moment, som kan betraktas som en utvidgning av fy-

1 Som huvudämnen räknas svenska, ett främmande språk, fysik och kemi samt vissa speciellt tekniska ämnen varierande alltefter linje.

sikkursen, utfaller jämförelsen till gym- nasieingenjörens fördel. I kemi varierar de tekniska gymnasiernas kurser från 6—16 veckotimmar beroende på linje— valet, medan realgymnasiet enligt nämn- da tillvalsgrupp har 8 veckotimmar. Gymnasieingenjören är således i vissa fall i det närmaste likställd, i andra fall väsentligt överlägsen realstudenten. Bio- logi med hälsolära, som på det treåriga gymnasiet läses 5 veckotimmar, före- kommer inte på det tekniska gymnasi- ets schema.

De tekniska tillämpningsämnena in- tar en betydande plats på schemat. Va— riationen mellan de olika linjerna är stor. Att redovisa för timplanerna i des- sa ämnen, som saknar motsvarighet i det allmänna gymnasiet, torde inte vara erforderligt.

Till de merkantila tillämpningsämne- na hör handelsteknik, industriell eko- nomi och företagsekonomi. På de olika linjerna förekommer därjämte speciella ämnen, t.ex. på den byggnadstekniska linjen ämnet byggnadsekonomi.

Gymnasieingenjörens språkliga ut- bildning är svagare än studentens. Äm- net svenska har vid de flesta tekniska gymnasierna 5 veckotimmar, medan mo- dersmålet på det treåriga realgymnasiet har 13 veckotimmar. Stor vikt lägges vid själva språkbehandlingen, varför den största skillnaden torde avse de lit- teraturhistoriska delarna av ämnet. Eng- elska läses på den merkantila linjen 7 eller 8 veckotimmar, på de övriga lin- jerna 5 veckotimmar. På realgymnasiet läses engelska 10 veckotimmar varav 4 i sista ringen. Studiemålet vid det tek— niska gymnasiet är i första hand att bi- bringa lärjungarna förmåga lattltillgodo- göra sig engelsk tekbisk litteratur samt att förstå engelsk handelskorrespon- dens. Slutresultatet torde på det hela ta- get närma sig --ett» kunskapsmått, som

motsvarar fordringarna för flyttning till realgymnasiets högsta ring. Normalt deltager en teknisk gymnasist även i undervisningen i tyska. Ämnet har på schemat sammanlagt 5 veckotimmar, vilket i fråga om antalet undervisnings- timmar motsvarar fordringarna för flytt- ning till högsta ringen på 3-årigt gym- nasium. På merkantil linje är timanta- let (i eller 7. Det är emellertid att märka, att det undantagsvis är möjligt att av- lägga ingenjörsexamen med styrkta kun- skaper i endast ettdera av engelska eller tyska språken. En möjlighet finns att befria elev från skyldigheten att del- taga i undervisningen i det ena av de båda språken, om sådan befrielse anses nödvändig för studierna i övriga ämnen.

Svagast företrädda är de allmänori- enterande ämnena. Huvudvikten lägges vid ekonomiska, sociala och geografiska faktorer. Delvis ges studiet en anknyt- ning till de merkantila tillämpningsäm- nena. Huvudparten av gymnasierna har nationalekonomi på schemat, några har i stället ekonomisk geografi. Stundom läses bägge delarna. I Stockholm under- visas i samhällslära. Ett vanligt inslag i undervisningen utgör allmänoriente- rande föreläsningar. Vid olika gymnasi- er ges sålunda kurser i arbetslagstift- ning, författningskunskap och hygien. Sammanlagt representerar detta ämnes- område ungefär två veckotimmar under hela gymnasietiden och i vissa fall där- utöver några kortare kurser.

Det tekniska gymnasiet ger över hu- vud taget inte någon historisk oriente- ring. Vid de allmänna gymnasierna in- tar ämnet historia med samhällslära, som ägnas 11 veckotimmar, en central plats. Den historiska undervisningen har också stöd av»de religions- och kyrkohistoriska delarna i ämnet kris- tcndomskunskap och av de litteratur- historiska i ämnet modersmålet. Till allt

detta saknar det tekniska gymnasiet varje motsvarighet.

Avgångsexamen från statligt tekniskt gymnasium ger rätt till inträde vid ett flertal högre läroanstalter, i vissa fall på villkor om kompletteringar.

Sin närmaste anknytning har det tek- niska gymnasiet till de tekniska hög- skolorna. Enligt stadgan för de tekniska högskolorna är ingenjörsexamen från tekniskt gymnasium helt att likställa med studentexamen. Sökanden är for- mellt behörig till inträde, om han i sin ingenjörsexamen erhållit ”minst bety- get godkänd i matematik, fysik, kemi, teckning, svenska språket samt två främmande levande språk, däribland engelska eller tyska; dock att betyg i svenska och främmande språk kunna ersättas med av kollegienämnden god- känt intyg om motsvarande insikter därutinnan”. En betydande del av ele- verna vid de tekniska högskolorna kom- mer från tekniskt gymnasium. Vid tek- niska högskolan i Stockholm utgjorde undcr tioårsperioden 1941—50 antalet antagna ordinarie elever från tekniskt gymnasium 489 eller 15 % av hela an- talet nyantagna ordinarie elever. Under samma period var vid Chalmers teknis- ka högskola antalet antagna ordinarie elever med avgångsexamen från tek- niskt gymnasium 523, vilket motsvarar 24 % av totalantalct nyintagna ordina- rie elever.

Även vid skogshögskolan likställes in- genjörsexamen från tekniskt gymnasi- um med studentexamen, på villkor att i examen ingår minst betyget godkänd i matematik, fysik, kemi, svensk skriv- _ ning samt tyska eller engelska språket. Därjämte kräves kunskaper i biologi med hälsolära motsvarande fordringar- na för studentexamen. Vid högre

mejerikursen (mejeriingenjörskursen)

vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och- trädgårdsinstitut samt vid handelshög— skolorna är ingenjörsexamen utan sär- skilda villkor inträdesberättigande. År 1950 antogs vid handelshögskolan i Stockholm 19sp'ersoner med gymnasiets. ingenjörsexamen. Motsvarande siffra för handelshögskolan i Göteborg var 3. Det kan i detta sammanhang nämnas, att vid antagning till officer på aktiv stat ingenjörsexamen likställes med stu— dentexamen, dock att före antagning till fänrik kräves att ingenjören undergått prövning för lägst vitsordet Godkänd i historia med samhällslära enligt ford- ringarna för studentexamen. Vidare lik- ställes ingenjörsexamen med student- examen vid antagning till telegrafver- kets assistentkurs, SJ:s stationsskrivar- kurs, tullvcrkets kammarskrivarkurs samt kursen för meteorologisk tjänste- examen, varvid beträffande telegraf— och tullverken vissa villkor om språkkun— skaper uppställes. Gymnasieingenjörerna var ursprungv ligen utestängda från universiteten. Frå- gan om rätten att avlägga examina i ina- tematiska och naturvetenskapliga äm- nen togs upp i en framställning av Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund den 4 december 1941. Sedan ärendet remitterats bl. a. till vederbörande uni- versitetsmyndigheter, utfärdades be— stämmelser i ämnct genom Kungl. kun- görelse den 21 juni 1946. Den som vid statligt tekniskt gymnasium undergått godkänd avgångsexamen, må enligt den- na kungörelse inskrivas vid universitet och där avlägga examen i ämnen, till— hörande filosofiska fakultetens matema- tisk-naturvetenskapliga sektion, dock "under villkor att han i sin avgångsexa-

men har minst godkända betyg i tyska och engelska språken samt därjämte styrkt sig äga insikter i franska språket, motsvarande minst betyget Godkänd i

realexamen. Detsamma gäller avläggan- de av examen vid Stockholms högskola i ämnen, tillhörande högskolans matc— matisk-naturvetcnskapliga avdelning.

Universitetskanslern har haft att prö- va ett flertal dispensansökningar från gymnasieingenjörer. Har ansökan gällt att utfylla en filosofisk examen med äm— nen, som legat nära de naturvetenskap- liga, har dispens normalt beviljats utan ytterligare villkor. Däremot har gym— nasieingenjör tidigare vägrats att bedri— va medicinska studier. Under år 1951 skedde en omläggning av praxis, inne- bärande att gymnasieingenjör bevilja- des dispens på villkor om vissa kom- pletteringar.

Många studiebanor är alltjämt stäng- da för gymnasieingenjörer. Utan (lis— pens kan en gymnasieingenjör inte be- driva juridiska, medicinska eller huma- nistiska studier. Han har inte heller tillträde till tandläkarhögskola, farma- ceutiska institutet, veterinärhögskolan eller lantbrukshögskolan.

I olika sammanhang har förslag fram- förts, att gymnasieingenjörer skulle ges tillträde till nya studiebanor. De sak- kunniga, som verkställt utredning och framlagt förslag rörande organisationen .av den farmaceutiska undervisningen (farmaceututbildningssakkunniga), har i sitt betänkande (SOU 1948: 46) för- ordat, att gymnasieingenjörer borde ge- nerellt medges tillträde till apotekarut- bildningen. Vid lantbrukshögskolan på- ;går, enligt vad utredningsmannen under hand inhämtat, en utredning i syfte att fastställa villkoren för gymnasieingen- jörers tillträde till den maskintekniska linjen.

Vid sina överläggningar med repre— sentanter för universitet och högskolor "har utredningsmannen funnit, att man även på andra håll ställer sig positiv till tanken att öppna vägen för gymna-

sieingenjörer. Medicine doktor Bror Itexed vid Karolinska institutet, vilken är knuten som expert till utredningen, har förklarat, att en ingenjörsutbild- ning borde kunna betraktas som en me- rit för en blivande medicinare. En lä- kare med ingenjörsutbildning borde ha särskilda förutsättningar bl. a. att ägna sig åt konstruktionen av nya instru- ment.

Samtidigt har framhållits att kom— pletteringar kunde bli nödvändiga. Farmaceututbildningssakkunniga, som tagit direkt ställning till denna fråga, förordar som villkor för tillträde till apotekarutbildningen studentkunskaper i biologi med hälsolära samt realexa- menskunskaper i franska språket.

Professor Ragnar Woxén, rektor vid tekniska högskolan i Stockholm, vilken som expert är knuten till utredningen, har framhållit, att det var en brist i gymnasieingenjörernas utbildning, att de saknade orientering i de humanis- tiska ämnena och att denna brist ofta föranledde en ensidig facklig inställ- ning.

Ulredningsmannen anför

Utredningsmannen finner, att villko- ['en för gymnasieingenjörernas tillträde till högre studier på flera punkter är i behov av revision.

Att utbildningen vid de tekniska gym- nasierna utgör en lämplig grundval för högre studier med matematisk-naturve- tenskaplig inriktning, torde numera vara allmänt erkänt. Utredningsmannen har vid sina konferenser fått bekräftat, att de tekniska gymnasierna ger till- räckliga garantier beträffande begåv- ningsurvalet och den intellektuella trä- ningen.

I de matematisk-naturvetenskapliga ämnena har gymnasieingenjören grund- ligare och allsidigare kunskaper än den,

som avlagt studentexamen, med den re- servationen, att man vid tekniskt gym- nasium inte läser biologi med hälsolära. I matematik bör ingenjörsexamensbety- get kunna tillgodoräknas honom som likvärdigt med betyg i reallinjens all- männa kurs och specialkurs. I fysik är hans kunskaper större, och här bör han anses ha en särskild merit. I kemi är hans kunskaper, beroende på vilken linje han genomgått, praktiskt likvär- diga eller överlägsna realstudentens.

I svenska språket är det tekniska gymnasiets utbildning visserligen sva- gare än det allmänna gymnasiets, men godkänt vitsord bör likväl anses till- räckligt. Kunskaperna i engelska och tyska skulle i det stora hela motsvara fordringarna för flyttning till gymna- siets högsta ring. Den som har god- kända betyg i båda dessa ämnen, får anses ha en nöjaktig grundval för läs- ning av vetenskaplig litteratur.

Enligt utredningsmannens åsikt hör gymnasieingenjören kunna medges till- träde till universitet och högskolor även utan komplettering i franska språket. Som i annat sammanhang framhållits kan den elementära real- skolekursen inte anses ge effektiva läs- kunskaper, och ett kompletteringskravi detta ämne är därför från universite- tens och högskolornas synpunkt av underordnad betydelse. Skulle ytterli- gare tid kunna ägnas åt språkstudier vore det mera angeläget, att kunska- perna i engelska eller tyska bringades i nivå med fordringarna i studentexa- men. Det nuvarande villkoret om real- examenskunskaper i franska språket skulle således kunna bortfalla.

Beträffande historisk och samhällelig orientering finns en allvarlig lucka. Sammanlagt ägnas åt detta område vid det tekniska gymnasiet knappast mer än två veckotimmar. Som i annat sam-

manhang framhållits är det ett önske- mål att var och en, som bedriver högre studier, skall ha fått någon historisk skolning. Denna synpunkt är också tillämplig när det gäller högre tekniska studier.

Utredningsmannen har övervägt, på vilket sätt önskemålet beträffande en viss historisk skolning för gymnasie- ingenjörer lämpligast skall tillgodoses.

En väg vore att uppställa krav på komplettering. Som förut antytts, avser utredningsmannen att föreslå att sär— skilda kompletteringsgymnasier inrät- tas bl. a på universitets- och högskole- orterna. Vid kompletteringsgymnasium skulle en historisk kurs speciellt tillrät- talagd för gymnasieingenjörernas behov kunna anordnas. Denna utväg synes dock föga tilltalande, med hänsyn till att ett kompletteringsvillkor avseende historia skulle innebära en skärpning av de generella regler, som nu gäller för gymnasieingenjörernas tillträde till högre studiebanor. Särskilt beträffande inträde vid de tekniska högskolorna vore det en fördel, om avgångsexamen från tekniskt gymnasium liksom hittills medförde formell kompetens utan yt- terligare prövning.

Utredningsmannen framför i stället tanken, att i de tekniska gymnasiernas timplan skulle beredas utrymme för historiska studier. Detta skulle i så fall ske genom att införa ett nytt ämne, nu- tidshistoria och samhällslära. Vid det historiska studiet skulle särskild vikt läggas vid den kulturella, sociala och ekonomiska utvecklingen under 1800- och 1900-talen. Ämnet skulle innesluta de nuvarande samhällsorienterandc ämnena på det tekniska gymnasiet. Un- der förutsättning dels att realskolans historiekurs krävdes som villkor för in- träde vid tekniskt gymnasium, dels att den historiska undervisningen förlades

till ett så moget stadium som högsta klassen i gymnasiet, torde det vara till- räckligt att ämnet nutidshistoria och samhällslära tillades fyra veckotimmar under ett läsår. Om de allmänoriente- rande ämnena nu tar i anspråk två veckotimmar, skulle förslaget innebära ett tillägg av två veckotimmar. För att schemat inte skulle bli för hårt an- strängt, skulle det sannolikt bli nöd- vändigt att göra en inskränkning av en eller två timmar på ett annat område.

Utredningsmannen förordar detta al- ternativ. Rektor Axel Nordhult vid tek- niska gymnasiet i Stockholm, vilken såsom expert är knuten till denna ut- redning, har förklarat, att det torde vara möjligt att i gymnasiets högsta klass bereda utrymme för en historisk kurs, under förutsättning att denna kan begränsas till fyra veckotimmar och att i detta timantal inräknas de kurser av samhällsorienterandc art, som nu stu- deras.

Mot förslaget att införa ämnet nutids- historia och samhällslära i undervis- ningsplanerna kan möjligen komma att invändas, att det tekniska gymnasiets främsta uppgift är att ge en yrkesut- bildning och att undervisningsplanerna därför inte borde bestämmas med tanke på det begränsade antal lärjungar, som kan väntas gå vidare till högre studier. Den som hävdar en sådan ståndpunkt, bortser emellertid från att det histo- riska studiet har värde även för övriga lärjungar.

En förutsättning för att ämnet nu- tidshistoria och samhällslära kunna begränsas till fyra veckotimmar är som förut angivits — att eleverna inhämtat realskolans kurs i historia. Vitsord om realexamenskunskaper i historia bör följaktligen uppställas som villkor för inträde på gymnasiet. Rek- tor bör dock erhålla rätt att då så be-

skall,

finnes lämpligt medge anstånd med företeende av vitsord om dessa kun- skaper.

Det nu angivna förslaget angående nutidshistoria och samhällslära innebär en skärpning av villkoren för tillträde till de studiebanor, som för närvarande står öppna för gymnasieingenjörerna. Å andra sidan skulle beträffande villkoren för inskrivning vid matematisk—natur- vetenskaplig fakultet eller sektion göras en eftergift. Kravet på realexamenskun- skaper i franska skulle bortfalla.

I fråga om tillträdet till universitet torde det inte vara nödvändigt med några särskilda övergångsbestämmelser. Gymnasieingenjören får, sedan den nya författningen trätt i kraft, komplettera i nutidshistoria och samhällslära i stäl- let för i franska. När det gäller tillträde till de tekniska högskolorna, skogshög- skolan och högre mejerikursen bör kra- vet på kunskaper i nutidshistoria och samhällslära genomföras först sedan undervisning i detta ämne införts på det tekniska gymnasiet och den första årsklassen utexaminerats med detta äm- ne i sin examen. Utredningsmannen har inte ansett det nödvändigt att i detalj utforma förslag till övergångsbestäm- melser.

Gymnasieingenjörerna borde med kunskaper i nutidshistoria och sam- hällslära kunna likställas på samtliga stu- diebanor med den som avlagt student- examen. Krav på ytterligare komplet— teringar i de humanistiska ämnena skulle gälla endast för de fall, då hu- manistiska kunskaper utgör en del av den fackliga basen. Ämnet nutidshisto- ria och samhällslära skulle vara till- räckligt för exempelvis medicinska studier, för matematisk—naturveten- skapliga studier samt ge behörighet att vinna inträde vid de tekniska högsko- lorna och andra specialhögskolor. Stu-

dcntkunskaper i historia med samhälls- lära skulle däremot gälla som villkor för rätt att avlägga juris kandidatexa- men, tcologisk-filosofisk examen och samhällsvetenskaplig examen. Utred- ningsmannen anser det inte nödvändigt att ta ståndpunkt till vilket kunskaps- krav som bör gälla i de särskilda hu- manistiska ämnena i filosofisk ämbets- examen och filosofie kandidatexamen. Denna fråga bör för varje ämne prövas i samband med att universitetskanslern fastställer studieplanen.

L'lredningsmannens förslag

I undervisningsplanerna för de tek— niska gymnasicrna införes ett ämne nu- tidshistoria och samhällslära omfattan- de fyra veckotimmar i högsta klassen. Ämnet bör avse en förkortad gymnasie- kurs i historia med samhällslära. I äm- nets historiska del lägges huvudvikten vid den kulturella, sociala och ekono- miska utvecklingcn under 1800- och 1900-talen. De nuvarande samhälls- orienterandc ämnena i det tekniska gymnasiet skulle då uppgå i detta ämne.

I stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier tillägges som vill- kor för inträde på gymnasiet vitsord om realexamenskunskaper i historia, dock att rektor hör erhålla rätt att då så befinnes lämpligt medge anstånd med företeende av vitsord om dessa kunskaper.

Den som erhållit avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (gymnasieingen- jör) likställes med den som avlagt stu- dentexamen i fråga om rätten att in- skrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor

att han i sin avgångsexamen har vits- ord om godkända insikter i engelska

och tyska språken samt i nutidshistoria och samhällslära.

Gymnasieingenjör med godkända in- sikter i matematik anses ha studentkun- skaper i matematik (allmän kurs) och i matematik (specialkurs), samt gym- nasieingenjör med godkända insikter i fysik eller kemi studentkunskaper i samma ämne, allt enligt fordringarna på reallinjen.

Gymnasieingenjör, vilken uppfylll villkoren för likställdhet med den som avlagt studentexamen, anses ha upp— fyllt dc krav på studentkunskaper i ett främmande levande språk, som uppstäl- les i stadgan angående juridiska exa- mina och i stadgan angåendc statsveten— skaplig examen.

Beträffande tillträdet till de tekniska högskolorna, skogshögskolan och högre mejerikursen bör kravet på kunskaper i nutidshistoria och samhällslära ge- nomföras först efter en övergångs— period.

3. Examiuerade från Vilans special- gymnasium

Till folkhögskola är sedan 1931 förlagt ett specialgymnasium för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderan- de. Gymnasiets organisation har sedan gymnasiets tillkomst varit i huvudsak oförändrad. Kunskapskraven har hela

Vilans

tiden varit desamma. Det nuvarande reglementet utfärdades av Kungl. Maj:t den 21 maj 1943 (SF 1943 nr 341). Vi- lans specialgymnasium har till ändamål att meddela personer, som vuxit upp vid jordbruket, kunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan och den högre mejerikursen vid Alnarps lantbruks-_. mejeri- och trädgårdsinstitut ävensom att meddela kunskaper för inträde vid skogshögskolan.

Gymnasiet står under överinseende av skolöverstyrelsen. Styrelsen för Vi-

lans folkhögskola utgör jämväl gymna- siets styrelse.

Specialgymnasiet omfattar tre klas- ser, nämligen den förberedande klas- sen, första årsklassen och andra års- klassen. Den förberedande klassen ar- betar ungefär tre och en halv månad eller från 2 maj till den 15 aug., den första årsklassen från den 1 november till slutet av augusti nästa år och den andra årsklassen från den 1 november till den 20 juni. Hela studietiden är så- ledes något mer än två kalenderår.

För inträde i den förberedande klas- sen fordras bl. a.:

a) att före ingången av det år, under vil- ket undervisningen börjar, ha fyllt 18 år; att ha erhållit avgångsbetyg från an- tingen statsunderstödd lantmannasko- las huvudkurs eller kurs vid av staten upprättad eller understödd lantbruks- skola och i nämnda avgångsbetyg ha erhållit minst betyget AB i jordbruks- lära och husdjnrslära ävensom kunna förete intyg från rektor för den skola, som utfärdat avgångsbetyget, om lämp- lighet för fortsatta lantbruksstudier; eller ha genomgått statens mejeriskola med minst betyget AB i mejerilära ävensom kunna förete intyg från före- ståndaren för sagda skola om lämplig- het för fortsatta studier på det ifråga- varande området; -eIler ha genomgått statens skogsskola med minst betyget AB i svenska språ- ket och matematik samt minst betyget Ba i medeltal i ämnena skogs- och fält— mätning, skogsskötsel, skogsuppskatt— ning, skogsindelning samt skogstekno- logi med byggnads- och dikningslära ävensom kunna förete intyg från före- ståndaren för sagda skola om synner- lig lämplighet för fortsatta studier på det ifrågavarande området; att ha genomgått andra årskursen vid statsunderstödd folkhögskolas huvud— kurs samt kunna förete dels av nämnda skolas rektor i samråd med dess lärar- råd lämnat vitsord om att ha i sagda kurs åtnjutit och med nit och intresse deltagit i undervisningen i modersmå-

let och dess litteratur, historia, sam— hällskunskap, matematik, biologi, fysik samt engelska eller tyska, dels på sätt specialgymnasiets rektor efter lärarrå- dets hörande bestämmer, intyg om kun— skaper i svenska språkets grammatik; eller ha avlagt realexamen; eller kunna förete sådant vitsord om kunskaper jämförliga med dem sist— nämnda examen avser att bibringa, som godkännes av specialgymnasiets rektor efter lärarrådets hörande.

Sökande, som förbereder sig för in- träde vid skogshögskolan eller högre mejerikursen, kan i speciella fall efter långvarig väl vitsordad praktik jämte viss partiell teoretisk utbildning utan hinder av att han icke fyller kravet under b) ovan av skolöverstyrelsen för— klaras behörig att antagas som elev.

Den som avlagt realexamen med minst betyget AB i modersmålet, engel— ska eller tyska samt matematik och som därtill fyller kraven under a) och b) ovan, må efter vissa godkända pröv- ningar intagas direkt i första års- klassen.

Under senare år har antalet antagna clever varit maximerat till 25, varav en stor majoritet siktar på framtida högre lantbruksstudier. Antalet kompetenta sökande har som regel varit större än 25. I omstående tablå ges en översikt över konkurrensen vid inträdet under den senaste 10-årsperioden jämte ele- vernas fördelning på framtida studie- områden.

De antagnas medelålder har de se— naste fem åren varierat mellan 22,3— 23,7 år. Beträffande skolunderbyggna- den hos dem, som antogs 1950, hade 21 andra årskurs vid folkhögskola och 4 realexamen. Motsvarande siffror för 1951 var 15 respektive 10.

Omkring 20—25 % av eleverna av- går från skolan utan examen. Denna avgång sker mestadels på ett tidigt sta-

Därav för framtida studier inom

Komp. sökande Antagna Lantbruk Skogsbruk Antagna Antagna

Mejerihantcring

Antagna

22 16 13 19 20 19 16 18 20 22 22

MMVPU'QIQthU'n-a u—n—amwp—owo—

dium, vanligen efter den förberedande klassen.

Enligt Kungl. Maj:ts reglemente för specialgymnasiet meddelas undervis- ning i nio läroåmnen: modersmålet, tyska, engelska, historia med samhälls- lära, geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Lärjunge skall deltaga i undervisningen i samt- liga läroämnen, såvida inte skolöversty- relsen på grund av särskilda omstän- digheter medger undantag. Kunskaps- måttet skall motsvara

1. minst realgymnasiets kurs i modersmå- let, matematik (allmän kurs och spe- cialkurs), biologi med hälsolära, fysik, kemi och ettdera av ämnena tyska och engelska; . fordringarna för flyttning till näst hög- sta ringen på realgymnasiet i geografi och det andra främmande språket.

Vid specialgymnasiet läses även hi- storia. I kursplanen upptar detta ämne 4 veckotimmar, varav % i den förbe- redande klassen, Hå i första och 2 i andra årsklassen. Till jämförelse må erinras om att ämnet historia med sam- hällslära har sammanlagt 11 vecko- timmar på det treåriga realgymnasiet. Enligt specialgymnasiets kursplan är studiemålet i ämnet historia att "vidga och fördjupa elevernas insikteri svensk

och allmän historia med särskilt beak- tande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur- och samhällsliv, och därunder införa dem i ett historiskt betraktelsesätt, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra inne- börden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem.”

Vid överläggningar med representan- ter för specialgymnasiet har utred- ningsmannen inhämtat, att engelska se- dan slutet av 1930-talet förekommit som huvudspråk samt att biologiunder- visningen föres utöver studentexamens- nivån.

Vissa år har frivillig undervisning i franska förekommit vid specialgymna- siet.

Med de elever, som genomgått andra årsklassen, anställes avgångsexamen. Denna övervakas och ledes av en eller flera medlemmar av skolöverstyrelsen eller ombud för densamma. Dessutom sänder lantbrukshögskolan, skogshög- skolan och Alnarps lantbruks-, mejeri- oeh trädgårdsinstitut ombud att över- vara examen.

Examen omfattar muntlig prövning *

med förhör i minst fem av de ämnen, i vilka studentkunskaper skall inhäm- tas. Vad beträffar modersmålet, mate- matik, fysik och huvudspråket skall särskilda vitsord i ämnets skriftliga och i dess muntliga behandling lämnas. Vitsord rörande den skriftliga behand- lingen skall grundas på det sistför- flutna läsårets skriftliga prov.

För avgångsbetyg kräves enligt gym- nasiets reglemente 28 5 1., att eleven ' erhållit minst betyget Godkänd i samt- liga läroämnen, inbegripet för moders- målet, matematik, fysik och huvudsprå- ket vitsord i ämnets skriftliga behand- ling. Vitsord i avgångsexamen skall anses likvärdigt med motsvarande vits- ord i studentexamen å realgymnasium l i vad det gäller kompetens för inträde vid lantbrukshögskolan, högre mejeri- kursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt skogshög- skolan. Enligt reglementet 28 5 2. kan jämväl skogsstuderande, utan hinder av att han i modersmålet erhållit god- , känt vitsord allenast i ämnets skriftliga behandling och i huvudspråket och i fysik allenast i ämnets muntliga be- handling, godkännas och erhålla av- gångsbetyg, men ett sådant avgångsbe- tyg ger kompetens enbart för skogshög— skolan.

Av ovanstående framgår, att avgångs- betyg från Vilans specialgymnasium meddelat enligt 28 5 1. närmast mot- svarar studentexamen på realgymnasiet med tillvalskombinationen specialma-. tematik, fysik och kemi. ligger däri:

Skillnaden

Specialgymnasiet ger undervisning i äm- net biologi med hälsolära, som alltså vid jämförelsen bör betraktas som ett tilläggs- ' ämne. Studierna i detta ämne föres fram . till ett kunskapsmått, som ligger över stu- dentexamens.

Undervisning i kristendomskunskap ges inte i någon klass. Lärokursen i historia

är mindre än det allmänna gymnasiets. Elev kan genomgå specialgymnasiet utan att någon gång ha läst franska.

Som förut nämnts ger avgångsexa- men kompetens för inträde vid lant- brukshögskolan, skogshögskolan samt högre mejerikursen vid Alnarps lant- bruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Examen berättigar jämväl till inträde på gymnastiklärarlinjen vid gymnas- tiska centralinstitutet under förutsätt- ning, att sökanden avlagt realexamen och i denna examen eller i sedermera undergången fyllnadsprövning erhållit minst betyget godkänd i samtliga å tim- planen för realskolans högsta kurs upp- tagna läroämnen utom franska.

Universitetskanslern har vid några tillfällen haft att bedöma ansökningar från Vilanelever om dispens för natur- vetenskapliga studier. Dispens har med- givits på villkor om realexamenskun- skaper i franska språket. En ansökan av 1950 om tillträde till tandläkarhög- skola har däremot avslagits. I de fall då Vilanelever sökt inträde på lantmä- teriavdelningen vid tekniska högsko- lan i Stockholm har överstyrelsen för de tekniska högskolorna beviljat dis- pens utan särskilda villkor.

Frågan om en utvidgning av Vilan- gymnasisternas kompetens hari en de- taljfråga berörts av 1946 års sakkun- niga för utbildning av lantmätare och lantbruksingenjörer. De sakkunniga fö- reslår i sitt betänkande (SOU 1947: 68) att Vilan-gymnasist skall erhålla till- träde till lantmätare- och lantbruks- ingenjörsbanorna under förutsättning att- han kan styrka färdighet i teckning motsvarande fordringarna i student- examen. Förslaget har tillstyrkts av tek- niska högskolan i Stockholm. Utbild- ningen av lantmätare sker på en avdel- ning vid tekniska högskolan. Utbild- ningen av lantbruksingenjörer är under

omorganisation; den skall förläggas till tekniska högskolan.

I olika sammanhang har vitsordats, att Vilans specialgymnasium ger en god grund för högre studier. 1946 års sak- kunniga för utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer framhåller, att man haft goda erfarenheter vid lant- brukshögskolan och skogshögskolan. I agronomexamen har Vilan-gymnasister- na inte varit underlägsna dem som av- lagt studentexamen. Dessa omdömen liar bekräftats av uttalanden till utred- ningsmannen under konferenser med lärare vid olika högskolor, som haft Vilan-gymnasister som lärjungar.

Vid en konferens med representan- ter för elevkåren vid specialgymnasiet har framhållits, att flera av eleverna hade intresse för studier även av annat slag än dem, som för närvarande står öppna efter avgångsexamen. Detta gäll- de särskilt akademiska studier i natur- vetenskapliga ämnen. Målet var i dy- lika fall vanligtvis att skaffa sig kom- petens för arbete vid någon av jord- brukets forskningsanstalter eller annan verksamhet i jordbrukets tjänst. Även studier vid veterinärhögskolan och av- delningen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm betraktades som en naturlig fortsättning av deras tidi— gare utbildning. Det vore emellertid ett elevintresse att exauiens kompetens- värde inte begränsades till de nämnda studiebanorna utan vidgades i största möjliga utsträckning. Detta krav ansåg man så mycket mer berättigat som av— gångsexamens kunskapsmått endast obetydligt och på föga väsentliga punk- ter skilde sig från studentexamen på realgymnasiet. Skulle för vissa högre studier kunskapsbrister anses föreligga, borde kompletteringsföreskrifter upp- ställas. En generell reglering vore av— gjort att föredraga framför det nuva-

rande systemet med individuella dis— penser.

Utredningsmannen allför

Utredningsmannen finner, att av- gångsexamen från Vilans specialgym- nasium i huvudsak är jämförbar med studentexamen som grundval för högre studier och att Vilanstudenterna bör ges likställdhet. För detta förslag kan anföras starka skäl. Sovringen vid till- träde till gymnasiet och under den för— sta förberedande studieomgången är sträng, och (len intellektuella standar- den bland eleverna torde därför vara fullt jämförlig med standarden hos ele- verna vid de allmänna gymnasierna. Studiet vid Vilan-gymnasiet bör ha gi- vit en skolning, som i teoretiskt hänse- ende är likvärdig med det allmänna gymnasiets.

I modersmålet ringarna vid Vilangymnasiet fordring- arna i studentexamen. I främmande språk har eleverna fått en utbildning, som är något bättre än det tekniska gymnasiets. I ett språk, engelska, nås studentexamensnivån, i ett andra språk, tyska, motsvarar studiemålet fordring— arna för flyttning till näst högsta ringen. Som utredningsmannen i annat sammanhang utvecklat, fyller denna ut- bildning det allmänna krav, som bör ställas på den, som skall erhålla till- träde till högre studier. Det bör icke vara nödvändigt att fordra kunskaper jämväl i franska språket.

En svag punkt är dock den historiska utbildningen. Det hade varit önskvärt, att ämnet historia givits större utrym- me. En ändring borde också kunna genomföras. I ämnet biologi med hälso- lära läses nämligen en större kurs än gymnasiets. Skars överskottet bort, kunde mera tid ägnas åt historieunder— visningen. Utredningsmannen framför

motsvarar kursford—

dock inte något yrkande om en om- läggning som villkor för sitt förslag att ge Vilan-examen likställdhet med stu- dentexamen. Biologin ligger i centrum för elevernas intresse, och merkunska- perna i detta ämne ger dem sannolikt särskild glädje och ökad tillförsikt. Synpunkten att var och en som skall bedriva högre studier bör ha någon historisk skolning, har redan i viss ut- sträckning tillgodosetts genom en be- gränsad historiekurs. Vilan-gymnasis- terna är i detta hänseende i bättre läge än de som genomgått tekniskt gymna- sium.

För att avgångsbetyg skall meddelas förutsättes enligt 28 & 1. i skolans reg- lemente, att eleven erhållit godkänt betyg i alla läroämnen. Enligt 28 5 2. kan dock elev trots vissa luckor erhålla ett avgångsbetyg, som ger kompetens för skogshögskolan. Föreskriften om likställdhet bör gälla endast dem som , erhållit avgångsbetyg enligt reglemen- tet 28 5 1.

Vitsord i examensbetyg, i fyllnads- prövning eller i förnyad prövning bör anses som likvärdiga med betyg utfär— dade vid allmänt läroverk. Av examen- hetyget framgår, vilken kunskapsnivå vitsorden avser. Några särskilda tillgo- (Ioräkningsregler torde därför ej vara nödvändiga.

Utredningsmannen anser, att Vilan- studenternas kompetens inte bör be- gränsas till vissa studieområden utan gälla hela fältet. Vilka kompletteringar en Vilan-student skall underkasta sig får bero på de krav, som uppställes i examensstadgor, i kursfordringarna för de särskilda ämnena samt i stadgarna för de olika fackhögskolorna.

, I'Iredningsmannens förslag

Den som vid Vilans specialgymna- sium förvärvat kompetens för tillträde

till lantbruks- och skogshögskolorna samt till högre mejerikursen vid Al- narps lantbruks-, mejeri- och trädgårds- institut, likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som stude- rande vid universitet och övriga hög- skolor samt att där avlägga examina.

4. Examinerade från försvarets läroverk

Försvarets läroverk i Uppsala tillkom 1942. Reglemente för läroverket utfär- dades av Kungl. Maj:t den 22 juni 1944 (S.F. 1944 nr 497). Åren 1926—1942 gavs den allmänbildande undervisning, som numera meddelas vid försvarets läroverk, inom ramen för arméns un- derofficersskola.

Försvarets läroverk har till uppgift att meddela fast anställt manskap och värnpliktiga ur armén, marinen och flygvapnet den allmänbildning, som fordras för att vinna anställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat, ävensom de kunskaper i tekniska äm- nen, som är av betydelse för tjänstgö- ringen vid vissa specialtruppslag. Där- jämte skall vid läroverket meddelas un- dervisning för realexamen. I undervis- ningsfrågor står läroverket under skol- överstyrelsens inseende.

Förutom vissa realskolelinjer av- sedda för blivande underofficerare fin- nes vid läroverket en studentlinje, S- linjen, avsedd för blivande officerare. Studentlinjen är 3—årig. Den bygger på det kunskapsmått, som meddelas vid försvarets manskapsskolor ute vid för- banden, vilka betraktas som klass 1. Studentlinjens klasser benämnes klass 2, klass 3 och klass 4. Klass 2 är odif- ferentierad. Fr. o. m. klass 3 inträder differentieringen på en normallipje (Sn) och en speciallinje (85). Den se- nare är öppen endast för elever ur artilleriet, luftvärnet, ingenjörstrup-

perna, signaltrupperna, flottan och kustartilleriet samt flygvapnets meteo- rologer. Inträde direkt i klass 3 vinnes utan inträdesprövning av den som av- lagt realexamen.

Intagning på studentlinjen förutsätter kommendering av de militära myndig- heterna. För att kunna beordras såsom elev till studentlinjen fordras för elev ur armén att ha genomgått kadettskola samt att därvid och under därefter föl-

jande trupptjänstgöring ha förklarats [_ lämplig för fortsatt utbildning till offi- cer på aktiv stat samt för elev vid ma- rinen eller flygvapnet att ha uttagits till officersutbildning.

I klass 2 läses realskolans samtliga

Avsikten är att i möjligaste mån hinna med realskolans kurser. I verkligheten har programmet måst modifieras, och realexamenskom- petens kan inte sägas genomgående vara uppnådd vid slutet av denna klass. Inga frivilliga ämnen studeras.

I klass 3 läses följande obligatoriska ämnen:

på Sn-linjen modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära och matematik (latingymnasiets kurs);

på Ss-linjen modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, mate- ämnen utom franska. matik, fysik och kemi (de tre sist- nämnda enligt realgymnasiets kurs- plan).

Dessutom kan vissa frivilliga ämnen inträda, nämligen på båda linjerna kris- tendomskunskap och franska samt på Sn-linjen geografi, biologi och latin- gymnasiets fysik och kemi, på Ss-linjen specialmatematik. Sn-elev kan utbyta latinlinjens matematikkurs mot real— linjens allmänna kurs.

Den som vill skaffa sig någon kun— skap i franska utan att ha för avsikt att föra detta språk upp i studentexa- men, kan i stället för läroämnet franska

välja "elementarfranska", blott 1 veckotimme.

Under klass 3 skall elev som så ön— skar beredas tillfälle att såsom skolans elev avlägga realexamen.

I klass 4 är följande ämnen obliga- toriska:

på Sn-linjen modersmålet, engelska eller tyska (realgymnasiets kurs), hi- storia med samhällslära och matematik (latingymnasiets kurs);

på Ss-linjen samma ämnen med den skillnaden 'att i matematik läses real- gymnasiets allmänna kurs.

Som frivilliga ämnen kan inträda på båda linjerna kristendomskunskap och de två återstående främmande språken samt på Sn-linjen geografi, biologi med hälsolära, psykologi och latingymna— siets fysik och kemi, på Ss-linjen spe- cialmatematik och realgymnasiets fysik och kemi. Fysik och kemi är dock obli- gatoriska ämnen för flygvapnets meteo- rologer. Detsamma är förhållandet med fysik för elever ur flottan och kust- artilleriet. Underbetyg i nämnda ämnen utgör dock icke hinder för examens godkännande. Sn-elev kan utbyta latin- linjens matematikkurs mot reallinjens allmänna kurs.

Läsåret vid försvarets läroverk är re- lativt kort. Undervisningen pågår från omkring den 1 oktober till omkring den 15 maj.

På studentlinjen avlägges begränsad studentexamen.

Examensfordringarna är

a') godkända studentexamenskunskaper i modersmålet. historia med samhällslä- ra. matematik — på Sn-linjen efter latingymnasiets. på Ss-linjen efter real— gymnasiets fordringar — samt antingen tyska eller engelska eller franska efter realgymnasiets fordringar; kunskaper som motsvarar genomgången ring II i 4— årigt gymnasium i det eller de av språken engelska eller tyska. som icke föres fram till studentexamen;

b v

c) realexamenskunskaper i kristendoms- kunskap, geografi och biologi med hål— solära samt på Sn-linjen dessutom fy- sik och kemi.

Skriftliga prov är obligatoriska i mo- dersmålet, ett främmande språk och matematik —— på Ss-linjen matematik (allmän kurs) _— i övrigt frivilliga.

De under b) och c) ovan angivna kunskaperna anses ådagalagda genom uppflyttning till klass 4 på student- linjen.

Såsom framgår av den föregående framställningen, har på Ss—linjen ämnet _speeialmatgmatik frivillig ställning i sista klassen och kunskaper i detta ämne behöver inte redovisas i begrän- sad studentexamen. Detsamma gäller för flertalet elever ämnena fysik och kemi. Det bör emellertid observeras, att före kommendering till truppslags- officersskola vid artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupper— na fordras minst betyget Godkänd vid skriftlig och muntlig prövning i mate— matik (allmän kurs) och matematik (specialkurs) samt fysik ävensom vid muntlig prövning i kemi, allt enligt fordringarna för studentexamen på re- allinjen. Frivilligheten beträffande äm— nena specialmatematik, fysik och kemi är således i dessa fall endast skenbar. De som inte i klass 4 läser dessa ämnen frivilligt, måste senare inhämta kun- skaperna, om officersutbildningen skall kunna fortsättas.

Utöver de tidigare nämnda minimi- fordringarna för erhållande av begrän- sad studentexamen må elev efter frivil- liga studier undergå studentexamen även i följande ämnen:

på Sn-Iinjen kristendomskunskap, återstående språk, geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi (båda enligt latingymnasicts fordringar) samt mate-

matik (allmän kurs) efter realgymna- siets fordringar;

på Ss-Iinien kristendomskunskap, återstående språk, geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi (enligt real- gymnasiets fordringar) samt special- matematik.

Eleverna på studentlinjen undergår samma centralt givna skriftliga exa- mensprov som de allmänna gymnasier- nas elever. Beträffande det skriftliga provet i modersmålet gäller, att jämte andra ämnen skall givas ett eller flera, vari eleverna på grund av militär ut- bildning och erfarenhet bör äga insikt. Den muntliga prövningen i begränsad studentexamen ledes av samma censo- rer som i de allmänna läroverken.

Elev som i begränsad studentexamen erhållit minst betyget Godkänd i svensk skrivning och två andra skriftliga prov, är berättigad undergå muntlig pröv- ning. Dock kan den, som erhållit god— känt betyg i svensk skrivning och en- dast ett annat obligatoriskt skriftligt prov, förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, om minst två tredje— delar av de lärare, som undervisat ho- nom i högsta klassen, anser sådan böra medgivas honom. För att elev skall godkännas i begränsad muntlig studentexamen fordras, att han erhållit minst betyget Godkänd i modersmålet, ett främmande språk och historia med samhällslära samt i matematik enligt de för hans linje gällande fordringarna. Dock må för elev på Ss-linjen underkän- nande i matematik, allmän kurs, kunna uppvägas av betyget Godkänd eller hög- re betyg i matematik, specialkurs.

Vad beträffar den begränsade stu- dentexamen, som enligt den tidigare ordningen avlades vid arméns under- officersskola, var den till sitt kunskaps- innehåll mycket likartad examen vid försvarets läroverk. Alltifrån 1931, då

nytt reglemente för skolan utfärdades (S.F. 1931 nr 334), var examenskraven desamma som för närvarande, nämli- gen studentkunskaper i modersmålet, historia med samhällslära, matematik samt ett av engelska, tyska och franska språken. Det bör dock nämnas, att mo- dersmålets litteraturhistoriska kurs var något mindre därigenom att kunska- perna begränsades ”till att omfatta vä- sentligen tiden efter 1809”. Denna be- gränsning kvarstod ända tills det nuvarande reglementet för försvarets läroverk utfärdades. Till och med den näst högsta klassen lästes ytterligare ett av de nämnda språken, och till exa- men kunde anmäla sig endast den elev, som hade realexamen eller minst mot- svarande kunskaper i samtliga real- skolans ämnen utom franska. Försvarets Skolutredning, som 1949 framlade förslag angående omorganisa- tion av försvarets läroverk, redovisar i sitt betänkande (stencilerat) en under- sökning angående antalet elever ivarje årgång, som inte nått avsett studiemål på normal tid. Utredningen påpekar, att åtskilliga elever måst uppge studie- målet och antingen lämna läroverket eller överflyttas till lättare linje. Av- gången var särskilt stor bland Ss-linjens elever. Av de elever, som borde ha av- lagt examen åren 1945—1949, hade på Sn-linjen 13 % avbrutit studierna eller underkänts i examen. Motsvarande siffra på Ss-linjen var under samma period 31 %. Av dem som avbrutit stu- diegången på Ss-linjen eller underkänts, hade ungefär en fjärdedel övergått till Sn-linjen och där avlagt examen. Det bör påpekas att studieavbrotten inte enbart föranledes av oförmåga att följa undervisningen. En viss procent av studieavbrotten är att hänföra till byte av levnadsbana. Betygsstandarden i

begränsad stu- —

dentexamen var enligt försvarets skol- utredning jämförlig med standarden hos de allmänna läroverkens elever. En viss skillnad till förmån för eleverna med begränsad studentexamen påvisa- des dock beträffandevitsorden för det skriftliga provet i svenska. Sannolikt är denna skillnad att hänföra till ele- vernas större mognad. Eleverna vid för- svarets läroverk är nämligen som regel några år äldre än de allmänna gymna- siernas elever.

Dispenspraxis under senare år har varit den, att sökande med begränsad studentexamen vid försvarets läroverk som regel erhållit dispens utan sär- skilda villkor för studier av ämnen, där den begränsade studentexamen kan antagas utgöra en lämplig grundval. Huruvida komplettering krävts i vissa ämnen, synes främst ha varit beroende på studieriktningen och tidigare verk- samhet.

Utredningsmannen har vid besök på försvarets läroverk fått bekräftat, att flera elever hade intresse för högre studier. I några fall ville man förbereda en övergång till civilt arbete, i andra fall avsåg man att stärka sin militära utbildning.

Utredningsmannen anför

Utredningsmannen finner, att den be- gränsade studentexamen, som avlägges vid försvarets läroverk, i väsentliga hänseenden ger samma garantier som en studentexamen. Rekryteringen till studentlinjen är visserligen ojämn, men gallringen bland eleverna är å andra sidan sträng. Tiden för gymnasiestu- dierna är relativt kort eller två läsår omfattande sammanlagt femton måna- ders studiearbete. Lästiden torde dock utnyttjas mera effektivt än vid de all- männa gymnasierna. Förutsättningar finnes att ge eleverna, som är i mogen

ålder, vana vid självständigt intellek- tuellt arbete. Den som kommer från för- svarets läroverk har en smalare kun- skapsbas än den som avlägger en vanlig studentexamen. Luckorna är dock inte så allvarliga, ty undervisningen kon- centreras till vad som—kan betraktas som gymnasiets kärnämnen.—_Minst fyra ämnen, modersmålet, "histoil'liaxmed sam- hällslära, matematik och ett främmande språk föres till studentexamens nivå, ytterligare ett språk till en nivå, som svarar mot fordringarna för flyttning till näst högsta ringen. Vid bedömning- en av kvalifikationerna bör man inte heller förbise, att eleverna från försva- rets läroverk har en yrkesutbildning. Som regel torde de ha tillhört krigs- makten under minst tre år, och de skall ha visat sig äga förutsättningar för officersutbildning. Det bör också näm- nas, att universitetskanslern i sin dis- pensgivning varit generös och ofta givit dispens utan att uppställa krav på kom- pletteringar.

Den som avlagt begränsad student- examen vid försvarets läroverk, bör lik- ställas med den som avlagt studentexa- men, både när det gäller tillträde till universitet och när det gäller tillträde till fackhögskolor. Mot ett sådant för- slag skulle visserligen kunna invändas, att den begränsade studentexamen till- kommit uteslutande för att tjäna ett militärt utbildningssyfte och att rekry— teringen till officersbanan skulle kunna påverkas av att man skapade en direkt anknytning till de högre civila läro- anstalterna. Utredningsmannen har lik- väl inte ansett det vara sin uppgift att avgöra, om sådana överväganden skall tillmätas betydelse.

Likställdheten ,bör också gälla dem, som enligt äldre ordning avlagt begrän- sad studentexamen vid arméns under- officersskola.

Det torde inte vara nödvändigt att ställa särskilda villkor för rätten till formell likställdhet. Vilka komplette- ringar en elev från försvarets läroverk kan behöva underkasta sig, får bero på frågan, om han genom sin examen upp- fyller de krav på förkunskaper i olika '_ ämnen, som uppställes i examensstad-

gorna, i kursfordringarnamzför 'de' sär- skilda ämnena samt i stadgarna för de olika fackhögskolorna.

Examensbetyget från försvarets läro- verk skall enligt reglementet direkt ange, huruvida vitsorden i de särskilda ämnena avser studentexamen eller an- nan kunskapsnivå. Några särskilda till- godoräkningsregler torde därför inte vara erforderliga.

Man skulle kunna framkasta tanken, att på en punkt ge elever från försva- rets läroverk lättnader i fråga om kom- pletteringskraven. Detta skulle gälla den juridiska examensstadgans krav på kunskaper i latin. Som förut nämnts är kravet på latin inte ett fackkunskaps- krav på samma sätt som t. ex. den me- dicinska examensstadgans krav på förkunskaper i fysik, kemi och biologi. Utredningsmannen har dock inte ansett sig böra föreslå en eftergift utan hän- visar till möjligheten att ge dispens åt särskilt meriterade.

Utredningsmannens förslag

Den som avlagt begränsad student- examen vid försvarets läroverk eller ar- méns underofficersskola likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och hög- skolor samt att där avlägga examina.

5. Civilekonomer

Utredningsmannen upptager här frå- gan om tillträde till universitet och hög- skolor för dem, som utan'föregående stu-

dentexamen avlagt ekonomexamen vid handelshögskolal.

Sådana personer är för närvarande beroende av dispens, om de vill vinna inträde vid andra högre utbildningsan- stalter. Ett undantag utgör de tekniska högskolorna, där de på vissa villkor re- dan nu är formellt inträdesberättigade.

Som bakgrund till förslagen beträf- fande civilekonomer utan studentexa— men ges här en redogörelse för inträ- desfordringar och studieordning.

Rekryteringen av, elever till handels- högskolorna är friare än vid universite- ten. Även personer utan studentexamen kan intagas. Som inträdesvillkor gäller att ha avlagt studentexamen eller att ha erhållit avgångsbetyg från handels- gymnasium eller tekniskt gymnasium. Rätt till inträde tillkommer även den, som är eller varit inskriven vid annan högskola. Handelshögskolorna har möj- lighet att mottaga även personer utan varje formell kompetens. Inträde kan beviljas den, som lärarrådet funnit äga ”nödiga förutsättningar att med gagn följa undervisningen”. Denna kategori brukar betecknas som exspektanselever. Avsikten med nämnda bestämmelse är

att bereda sökande utan formell kompe- ' tens men med utomordentliga praktiska meriter möjlighet till inträde. Efter en första granskning av sökandens meriter erhåller han tillstånd att bedriva studier som exspektanselev. Visar han sig kun- na följa undervisningen i normal ord- ning, antages han, i regel mot första läsårets slut, som ordinarie elev. Antalet elever utan studentexamen är avsevärt, särskilt i Stockholm. År 1950 intogs 38 personer med examen från handelsgymnasium och 19 med examen från tekniskt gymnasium. Motsvarande siffror för 1951 var 44 resp. 19. Hela an- talet intagna är årligen drygt 200. I Gö- teborg antogs 1950 8-personer med exa-

men från handelsgymnasium och 3 med examen från tekniskt gymnasium. Hela antalet intagna var 101.

Systemet med exspektanselever till- lämpas för närvarande endast i Stock- holm. År 1951 antogs 12 exspektansele- ver. Antalet har de senaste åren hållit sig omkring 10.

Studietiden vid handelshögskolorna beräknas till ungefär tre år. Den grund- läggande examen benämnes ekonomexa- men. De i examen ingående ämnena skiljer sig något vid _de båda högskolor- na. I Stockholm skall ingå följande äm- nen: nationalekonomi, företagsekonomi. ettdera av eller båda ämnena—ekonomisk geografi och rättsvetenskap samt ett eller flera av språken engelska, franska, ryska, spanska eller tyska. I examen må därjämte ingå ämnet ekonomisk histo- ria. För att ekonomexamen skall god- kännas fordras, att den studerande i examen erhållit sammanlagt minst fyra betygsenheter i de fyra förstnämnda ämnena och minst en betygsenhet i ett språk. I Göteborg fordras för att eko- nomexamen skall godkännas, att den studerande erhållit minst betyget god- känd i nationalekonomi med statistik. företagsekonomi, rättsvetenskap, ekono- misk geografi med råproduktlära (eller endast ekonomisk geografi) samt ett främmande språk (engelska, franska. tyska, spanska, ryska eller portugisiska). varjämte den studerande skall visa sig ha nöjaktigt inhämtat en kortare, på praktisk färdighet inriktad kurs i ytter- ligare ett främmande språk. Studerande som i något av ämnena nationalekono- mi med statistik, företagsekonomi, rätts- vetenskap eller ekonomisk geografi med råproduktlära erhållit minst betyget Med beröm godkänd, äger rätt att i eko- nomexamen utesluta ett av ämnena eko-

1 Frågan om tillträde till handelshög— skolorna behandlas i tolfte kapitlet.

nomisx geografi, rättsvetenskap eller den kortare språkkursen.

Studiearbetet vid handelshögskolorna är mer bundet än studiearbetet vid de fria fakulteterna. I nästan alla ämnen ges seminarieövningar och övningskur- ser, vari de studerande är skyldiga att deltaga. I varje ämne förekommer i re- gel muntliga eller skriftliga deltentami- na. Antalet tentamina blir mycket stör- re än vid andra akademiska studier. Betyg i examensämne erhålles genom sluttcntamen. Vid avgivande av slutbe- tyg i ett ämne tages hänsyn till resulta— ten i såväl de föregående deltentamina som i själva sluttentamen. _

En icke-student med ekonomexamen äger för närvarande behörighet att an- tagas som ordinarie elev vid de tekniska högskolorna på villkor om kunskaper i fackämnena matematik, fysik, kemi och teckning enligt fordringarna på real- gymnasiet.

Kanslern har vid flera tillfällen haft att avgöra ansökningar från personer, som avlagt ekonomexamen utan att ha gått genom allmänt gymnasium, om rätt att bedriva studier vid universiteten el- ler vid Stockholms eller Göteborgs hög- skola. Sådana sökande kan påräkna dispens för samhällsvetenskapliga stu- dier under villkor av studentkunskaper i historia med samhällslära. Avser an- sökan juris kandidatexamen, tillkommer krav på studentkunskaper i filosofi, vil- ket betingas av den juridiska examens- stadgans allmänna krav i detta hänse- ende. Däremot har i undersökta ären- den sökande inte behövt prestera de kunskaper i latin som stadgan förutsät- ter. Framhållas bör att kravet på stu- dentbetyg i vissa ämnen för avläggande av juris kandidatexamen ej gäller-”den" som avlagt examen iifom annan fakul- tet” och att realstudenter med goda kun- skaper -i-moderna språk brukar få dis-

pens från kravet på latin för juridiska studier, när deras allmänna betygsstan- dard är tillfredsställande.

U [redningsmannen anför

Ekonomexamen vid handelshögskola har i huvudsak samma karaktär som de examina, som avlägges vid universitet och övriga högskolor. Utredningsman- nen anser det naturligt, att icke-studen- ter som avlagt ekonomexamen tillägges generell behörighet att inskriva sig och avlägga examen vid universitet och mot- svarande läroanstalter samt vid fack- högskolor. Under sådana förhållanden torde man också böra bortse från att studerande vid handelshögskola i un— dantagsfall kan nå sin examen utan att ha kunskaper i mer än ett främmande språk. På flera punkter bör man också kunna efterge speciella kunskapskrav.

Som nyss nämnts äger den, som av- lagt examen inom annan fakultet än den juridiska, behörighet att avlägga juris kandidatexamen utan villkor om de kun- skaper i historia, filosofi, latin och ett främmande språk som gäller för dem som avlagt studentexamen. En liknande bestämmelse finnes beträffande statsve- tenskaplig examen därigenom, att i exa- mensstadgan behörighet att avlägga exa- men tillagts även personer med juris kandidatexamen, filosofisk ämbetsexa- men eller filosofie kandidatexamen, var- vid ingen direkt föreskrift om student- kunskaper i historia och ett modernt främmande språk förekommer, i mot- sats till vad fallet är för personer med enbart studentexamen. På grund av det stora värde ekonomexamen äger för den juridiska utbildningen, anser utred— ningsmannen att denna examen i fråga oifLBehörighet att avlägga juris kandi- datexamen bör likställas med examen inom annan fakultet. När fråga är om statsvetenskapliga studier- synes eko-

nomexamens värde vara minst lika up- penbart. Med hänsyn därtill bör eko- nomexamen utan ytterligare prövning ge behörighet att avlägga statsveten- skaplig examen.

I stadgan angående filosofiska exami- na uppställes inga andra behörighets- grunder än studentexamen utom när det gäller teologisk-filosofisk examen. För behörighet att avlägga sistnämnda exa- men fordras att i studentexamen eller fyllnadsprövning ha erhållit minst god- känt vitsord i latinska språket och histo- ria. Någon eftergift beträffande latin vill utredningsmannen inte ifrågasätta. Där- emot synes det inte erforderligt att av den som avlagt ekonomexamen kräva, att han underkastar sig formell kontroll av sina historiska kunskaper.

För övriga filosofiska studier bör frå- gan om vilka förkunskaper som kan krä- vas, regleras genom kunskapsfordring- arna för de olika ämnena liksom fallet är beträffande dem som avlagt student- examen.

Vid medicinska studier eller vid fack- högskolestudier får civilekonom under- kasta sig (le kompletteringar i matema- tisk-naturvetenskapliga ämnen, som kan följa av villkoren för inskrivning eller för antagning som ordinarie stude- rande.

Civilekonom bör anses ha uppfyllt det krav på skolkunskaper i geografi, som uppställes i stadgarna för lant- brukshögskolan.

L'lredningsmnnnens förslag

Den som vid handelshögskola avlagt ekonomexamen (civilekonom) likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga exa- mina.

Civilekonom är behörig att avlägga

juris kandidatexamen och statsveten- skaplig examen utan hinder av de krav på studentkunskaper i vissa ämnen som uppställes i stadgan angående juridiska examina och i stadgan angående stats- vetenskaplig examen; ävensom att av— lägga teologisk-filosofisk examen utan hinder av det krav på studentkunskaper i historia, som uppställes i stadgan an- gående filosofiska examina.

Civilekonom anses ha uppfyllt det krav på skolkunskaper i geografi som uppställes i stadgarna för lantbrukshög- skolan.

6. Examinerade från distriktsåklagarkurs

Inledningsvis har konstaterats, att frågan om tillträdet till landsfiskalsba- nan bör anses falla utanför utrednings- uppdraget. Däremot skall här diskute- ras, vilken kompetens för fortsatta hög- re studier som bör tilläggas den som utan föregående studentexamen avlagt distriktsåklagarexamen.

En landsfiskal är inom sitt distrikt bland annat allmän åklagare. Utbildning för denna uppgift erhåller den blivande landsfiskalen vid den distriktsåklagar- kurs, som sedan 1944 anordnas vid Stockholms högskolas stats- och rätts- vetenskapliga fakultet. Denna kurs ut- gör ett obligatoriskt led i landsfiskals- utbildningen.

lnträdet på landsfiskalsbanan sker ge- nom antagning som landsfiskalselev. Ansökan prövas av en för hela riket gemensam antagningsnämnd. För att sö- kande skall vinna intagning kräves en- ligt K. K. den 24 april 1942 om anta- gande av aspiranter å landsfiskalstjänst m.m. (S. F. 1942 nr 220) dels att han avlagt studentexamen, dels att han fyllt minst 17xoch högst 25 år samt att han därjämte äger vissa fysiska kvalifika- tioner. Enligt kungörelsen må emeller- tid antagningsnämnden, när särskilda

skäl föreligger, bevilja dispens från stu- dentexamenskravet och ålderskravet.

För närvarande antages 15—20 lands- fiskalsclever varje år. Flertalet har stu- dentexamen. Dispens från kravet på denna formella skolkompetens ges emel- lertid genomsnittligt i tre till fyra fall är- ligen. Vid prövningen av dispensansök- ningarna har antagningsnämnden, en- ligt vad utredningsmannen under hand inhämtat, ansett sig böra kräva, att sö- kanden kan antagas ha tillräcklig stu- dicbegåvning och ett sådant mått av allmänbildning, att han skall kunna föl- ja och tillgodogöra sig distriktsåklagar- kursens undervisning. Vid bedömning av studiebegåvningen tillämpas inte några fasta normer. Antagningsnämn- den söker bilda sig en allmän uppfatt- ning med ledning av sådana faktorer som skolbetyg och betyg från statens polisskola eller militära utbildningskur- ser. I fråga om allmänbildning har som ett minimum krävts dels realexamen, dels särskild prövning i studentexamen i ett antal huvudämnen. Praxis har va- rit att fordra studentbetyg i minst fem ämnen, i allmänhet modersmålet, ett främmande levande språk, historia med samhällslära, matematik och fysik. I de båda sistnämnda ämnena har latingym- nasiets kurs ansetts tillräcklig. I något fall, då särskilda omständigheter före- legat, har avsteg gjorts från principen att som grundval kräva realexamen. Vid sällsynta tillfällen har antagnin'gsnämn- den nöjt sig med färre än fem ämnen i studentexamen. I så fall har allmänbild— ningcn på annat sätt varit ytterst väl styrkt.

Den som blivit antagen som lands- fiskalselev, fullgör provtjänstgöring nio månader på landsfiskalskontor, tre må- nader på landskansli, tre månader på landskontor samt två månader på lands- fogdeexpedition. Elev som under denna

provtjänstgöring befunnits lämplig för fortsatt utbildning, antages till lands— fiskalsaspirant. Han skall då fullgöra praktisk polistjänstgöring under sju må- nader vid ordningspolis- och kriminal— polisavdelning i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Hittills har den praktiska polistjänstgöringen alltid fullgjorts i Stockholm.

Efter denna praktiska utbildning, till- hopa två år, hänvisas aspiranten av an- tagningsnämnden till distriktsåklagar- kursen vid Stockholms högskola. Denna kurs, för vilken den normala studietiden är fyra terminer, avslutas med distrikts- åklagarexamen. Stadga angående di- striktsåklagarexamen är utfärdad den 30 juni 1944 (S. F. 1944 nr 533). Vissa ändringar genomfördes den 30 juni 1949 (S. F. 1949 nr 432). Enligt stadgan in- går i examen fem examensämnen, näm- ligen finansrätt, förvaltningsrätt, privat- rätt, straffrätt samt processrätt. Stude- rande skall dessutom ha bevistat den för juris studerande anordnade prope— deutiska undervisningskursen i civil- rätt, straffrätt och processrätt. Lands- fiskalsaspiranterna deltar i den under— visning i finansrätt och förvaltnings- rätt, som anordnas för dem som läser på juris kandidatexamen. Kunskapsford— ringarna i dessa ämnen är också de- samma som i sistnämnda examen. I pri- vaträtt 'ges en för landsfiskalsaspiran- terna och de studerande för statsveten— skaplig-juridisk examen gemensam un- dervisningskurs. Kunskapsfordringarna i examen är väsentligen desamma för båda grupperna. Vad beträffar straff- rätt begagnar landsfiskalsaspiranterna till en del samma undervisning som de juris studerande, till en del har de sär- skild undervisning. I processrätt bygger studieplanen på särskild undervisning. I ämnena straffrätt och processrätt mot- svarar kunskapsfordringarna till om-

fattningen väsentligen fordringarna för dessa ämnen i juris kandidatexamen, men huvudvikten lägges i straffrätten å den allmänna straffrättens speciella del och specialstraffrätten samt i pro- cessrätten å straffprocessrätten och exe- kutionsrätten. För godkänd distrikts- åklagarexamen fordras, att studeranden undergått godkända tentamina i samt- liga angivna ämnen.

Efter distriktsåklagarexamen genom- går landsfiskalsaspiranten polischefs- kursen vid statens polisskola. Polis- chefskursen omfattar cirka fem måna- der. Därefter sker antagning till lands- fiskalsassistent. Hela yrkesutbildningen uppgår sålunda till cirka 41/2 år.

Här må nämnas det speciella förhål- landet, att en blivande landsfiskal allt- ifrån det han antagits som landsfiskals- elev under hela utbildningstiden erhål- ler bidrag till sina utbildningskostnader med 300 kronor per månad. Detta bi- drag, som tillkom genom beslut av 1948 års riksdag, är avsett att säkra rekryte- ringen till banan. Med bidraget är inte förbundet någon skyldighet till viss tids tjänstgöring efter fullbordad utbildning, utan den enskilde kan när som helst få entledigande från sin ställning som elev eller aspirant. Bidraget är sålunda att betrakta som en form av stipendium.

Landsfiskalsutbildningen har nyligen varit föremål för översyn av 1947 års landsfiskalsutredning, som avlämnade sitt betänkande (stencilerat) i novem- ber 1950. Någon omläggning av utbild- ningen föreslogs inte med undantag av en viss mindre ändring av. provtjänst- göringen, vilken redan är genomförd. I fråga om rekryterings- och utbild- ningsfrågor uttalar sig utredningen för ett bibehållande av dispenssystemet. Ut— redningen anser det önskvärt

att polismän erhålla möjlighet att ge- nom dispens bli antagna till aspiranter å

landsfiskalstjänst och få tillfälle att för— värva den föreskrivna teoretiska special- utbildningen. I dessa och liknande fall sy- nas emellertid böra _— såsom ock skett från antagningsnämndens sida —— uppstäl— las krav på studiebegåvning och ett visst mått av allmänbildning. Av vikt synes så- lunda bl. a. vara, att den blivande lands- fiskalen hjälpligt behärskar ett främmande språk, detta med hänsyn till den kontakt med utlänningar, som han i sin tjänst ofta får taga. Den erforderliga allmänbildning- en hör till sitt omfång i stort sett mot— svara studentexamen men bör kunna för- värvas på annat sätt, t. ex. genom själv- studier, korrespondensundervisning eller liknande. Utan avkall på de här angivna sakliga kraven bör antagningsnämnden en- ligt utredningens åsikt giva förekommande dispensansökningar en välvillig behandling.

I proposition nr 140 till 1951 års riks- dag angående anslag till landsfiskalerna m. fl. anslöt sig departementschefen, då- varande statsrådet Mossberg, till detta uttalande. Statsutskottet hade i sitt ut- låtande nr 134 inte någonting att erinra i denna fråga.

Enligt vad utredningsmannen under hand erfarit, kommer frågan om tillträ- det till landsfiskalsbanan att upptagas av 1948 års polisutbildningskommitté. Tanken är att underlätta tillträdet för studiebegåvade polismän, som visat framstående skicklighet i tjänsten och som äger goda bcfälsegenskaper. Den som genomgått befälsutbildning med goda vitsord skulle kunna antagas som elev vid distriktsåklagarkursen, sedan han inhämtat studentkunskaper i vissa ämnen, såsom engelska, historia med samhällslära och filosofi.

Utredningsmannen anför

Distriktsåklagarexamen förutsätter fy- ra terminers studier av akademisk ka- raktär. En icke-student, som genomgått denna utbildning, bör utan tvekan med- ges tillträde till alla högre studiebanor. Det synes inte nödvändigt att uppställa

generella krav på kompletteringar an- nat än i främmande levande språk. Antagningsnämnden har hittills följt grundsatsen att fordra särskild pröv- ning i studentexamen i ett språk. I an- , slutning till den allmänna princip, som ' följts i detta betänkande, skulle kom- pletteringen avse läskunskaper i ytter— ligare ett språk. Av formella grunder bör villkoret för likställdhet jämväl av- se huvudspråket. Meningen är inte, att den enskilde skall behöva genomgå ett nytt prov, utan det är endast fråga om en garanti, som får betydelse för den händelse antagningsnämnden skulle av- vika från sin nuvarande praxis.

Den som avlagt distriktsåklagarexa- men bör vara befriad från det krav på studentkunskaper i historia med samhällslära, som upptages som villkor för behörighet att avlägga juris kandi- datexamen i stadgan angående juridiska examina, som villkor för statsvetenskap- lig examen i stadgan angående samma examen samt som villkor för teologisk- Ifilosofisk examen i stadgan angående filosofiska examina.

Tidigare har framhållits, att kravet på latin i stadgan angående juridiska examina borde kunna efterges, när det gäller personer med en förutbildning som är särskilt värdefull för en blivan— de jurist. Enligt vad som förut anförts skulle detta krav efterges för folkskol- lärare och för civilekonomer. Lands- fiskalsaspiranterna har likväl inte någ- ra teoretiska meriter av motsvarande art, som rör området utanför de juri- diska studiernas krets. Värdet av deras praktiska tjänstgöring ligger på ett an- nat plan. Det synes därför riktigast, att för landsfiskalsaspiranterna frågan om eftergift från kravet på latin får bli be- roende av dispens. Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att kanslern enligt fast praxis medger be-

frielse från kravet på latin åt realstu- dent med goda betyg i främmande språk, när sökandens allmänna betygs- standard är tillfredsställande.

Någon generell eftergift beträffande kravet på studentkunskaper i filosofi för juris kandidatexamen bör inte heller komma i fråga.

Vilka kompletteringar som kan bli nödvändiga utöver kompletteringar i språk, framgår för övriga fall av de villkor, som uppställes i kunskapsford- ringarna i de särskilda ämnena eller i inträdesbestämmelserna för de olika högskolorna.

Utredningsmannens förslag

Den som avlagt distriktsåklagarexa- men likställes med den som avlagt stu- dentexamen i fråga om rätten att in— skrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor

att han äger studentkunskaper i eng- elska, tyska eller franska språket samt

att han äger läskunskaper i ytterli- gare ett av dessa språk.

Sådan person anses ha uppfyllt det krav på studentkunskaper i historia med samhällslära, som uppställes i stad- gan angående juridiska examina och i stadgan angående statsvetenskaplig ex- amen ävensom i stadgan angående filosofiska examina i vad den avser be- hörighet att avlägga teologisk-filosofisk examen.

7. So'cionomer

Utbildningen vid socialinstitut

Den som avgått med examen från so- cialinstitut benämnes socionom. Tidi- gare var yrkestiteln Diplomerad från socialinstitut, vanligen förkortad DSI.

Socialinstitut finnes i Stockholm, Gö- teborg och Lund. Socialinstitutet i

Stockholm tillkom 1920 och gick först under namnet Institutet för socialpoli- tik och kommunal utbildning. Institutet i Göteborg började sin verksamhet 1944, Sydsvenska socialinstitutet i Lund 1947.

Socialutbildningssakkunniga framla- de 1944 förslag rörande den högre so- cialpolitiska och kommunala utbild- ningen (SOU 1944:29). Förslaget för- anledde en omläggning i riktning mot mera högskolemässiga arbetsformer. Från 1946 trädde nya intagningsvillkor i tillämpning, vilka innebar en skärp- ning i förhållande till vad som tidigare tillämpats. Den följande framställning- en avser förhållandena sedan 1946.

Socialinstituten har till uppgift att meddela högskolemässig undervisning och praktisk utbildning för olika slag av socialt arbete i allmän och enskild tjänst, för kamerala och administrativa befattningar i statlig och kommunal förvaltning eller för näringslivets per- sonaltjänst.

Socialinstituten är statsunderstödda. Kungl. Maj:t har för vart och ett av in- stituten fastställt grundstadgar. Ord- förandena i de tre institutens styrelser förordnas av Kungl. Maj:t. Vid social— institutet i Stockholm utser Kungl. Maj:t ytterligare tre styrelseledamöter, vid Sydsvenska socialinstitutet i Lund ytterligare en ledamot. I övrigt består styrelserna av ledamöter utsedda av bl. a. stadsfullmäktige, landsting, ortens universitet eller högskola, landskommu- nernas förbund, stadsförbundet samt vissa intresseorganisationer.

Undervisningen vid socialinstituten är differentierad på flera linjer. Vid alla tre instituten förekommer en social linje, en socialkommunal linje och en teoretisk linje (vid institutet i Göteborg kallad linjen för samhällskunskap). So- cialinstitutet i Stockholm har därjämte en kamera] linje. Vid alla tre socialin-

stituten meddelas dessutom partiell ut- bildning i institutens examensämnen.

Den sociala linjen, som för fram till social examen, är närmast avsedd för dem som skall ägna sig åt fattigvård, barnavård och ungdomsvård, nykter- hetsvård eller skyddsverksamhet samt för dem som önskar utbilda sig till ku- ratorer vid sjukhus eller fängelser eller till tjänstemän inom arbetsförmedling eller till personalkonsulenter inom in— dustrier eller andra företag.

Den socialkommunala linjen, som för fram till socialkommunal examen, är närmast avsedd för blivande tjänste- landsting. kamerala män hos kommuner eller vilka har både sociala och uppgifter.

Den teoretiska linjen (i Göteborg lin- jen för samhällskunskap), som för fram till teoretisk examen (respektive exa- men i samhällskunskap), är avsedd för studerande, som jämte fackutbildning av annan art önskar vinna vidgade so- ciala kunskaper. Den har därjämte an- vänts som utbildning för tidningsmän och tjänstemän inom organisations- väsendet.

Den kamerala linjen vid socialinsti- tutet i Stockholm, vilken för fram till kameral examen, är främst avsedd för dem som syftar till kamerala befatt- ningar inom de större städerna eller inom landstingen.

Inträde vid socialinstitut beredes i mån av utrymme var och en, som äger tillräcklig” underbyggnad och mogenhet för att kunna tillgodogöra sig undervis- ningen. Formella kompetensvillkor uppställes inte.

Representanter för de olika social- instituten bereder gemensamt samtliga inträdesansökningar och upprättar ett gemensamt förslag till antagning. På detta sätt blir normerna för antagning praktiskt desamma vid alla tre insti-

tuten, även om det definitiva beslutet tillkommer den antagningsnämnd, som finnes vid varje socialinstitut.

Inträde medgives tidigast det läsår, under vilket sökanden fyller 21 år, och ej senare än det läsår, då sökanden fyller 33 år. Äldre sökande kan beredas inträde, om institutet finner, att han på grund av sin tidigare verksamhet kan vara väl lämpad för utbildning. Det synes vara mycket sällsynt, att sökande under 21 år antages. För att vinna inträde vid den sociala eller socialkommunala linjen skall den [sökande ha fullgjort praktisk tjänstgö- ' ring som regel under minst ett år. Ett väsentligt syfte med praktikkravet är att kunna utesluta de sökande, som sak- nar de personliga förutsättningarna för i socialt arbete. Även för inträde på den * kamerala linjen är förpraktik merite- rande ehuru icke obligatorisk. Vid in- träde på (len teoretiska linjen fästes inte något avseende vid förpraktik.

Den som haft kvalificerade statliga, kommunala eller fackliga förtroende— uppdrag eller tjänstgjort som ombuds- man eller dylikt inom intresseorgani- sationer eller inom folkrörelserna eller haft långvarigt arbete inom områden, som gränsar till socialvården, kan helt eller delvis befrias från kravet på prak- tik. Vissa slag av fackutbildning, såsom sjuksköterske- eller barnträdgårdslära- rinneutbildning, kan också tillgodoräk- nas som praktik.

Sedan ansökningarna granskats från synpunkterna om sökandena uppfyller de allmänna betingelserna och i erfor— derliga fall kravet på praktik, avgör an- tagningsnämnden, huruvida sökanden skall intagas direkt eller kallas till prov. , Utan prov kan inträde vinnas av den, som med goda betyg avlagt student- examen, folkskollärarexamen eller av- gångsexamen från statsunderstött han-

delsgymnasium. Då endast ett begrän- sat antal sökande må antagas utan in- trädesprov, kan ej med bestämdhet an- givas, hur högt betyg som kräves för att vinna inträde på detta sätt. Det torde vara tillräckligt med ett genom- snittsbetyg av Ba, under förutsättning att sökanden har lägst Ba i svensk skrivning. Vid bedömning av betygen fästes inte avseende vid höjning eller komplettering.

Övriga sökande kallas att undergå in- trädesprov.

Inträdesproven omfattar: 1) Författande av en svensk uppsats över ämne från den moderna historien eller från socialpolitiken eller från den sociala debatten. Uppsatsen bedömes enligt samma principer som en student— uppsats.

2) Skriftligt referat av en föreläs- ning.

3) Skriftligt prov i samhällslära. Fordringar: Herlitz, Svensk samhälls- lära, samt Hicks, Samhällsekonomiens grundvalar, eller Nyboe-Andersen, Na- tionalekonomi, eller annan motsvaran- de litteratur.

4) Skriftligt prov i allmän historia efter 1789 och i svensk historia efter 1809, främst avseende den ekonomiska och sociala utvecklingen. Fordringarna motsvarar studentexamens.

5) Skriftligt prov i ekonomisk geo- grafi. Fordringarna motsvarar student- examens.

6) Sökande som så önskar kan få ut- byta provet i geografi mot prov i engel- ska, omfattande översättning från eng— elska till svenska av en lämplig lättare text utan hjälpmedel. Sådan sökande skall vid början av första höstterminen genomgå prov i geografi.

I socialinstitutens gemensamma pro- spekt anges, att sökande som avlagt studentexamen, folkskollärarexamen el-

ler avgångsexamen vid handelsgymna- sium, bör kunna förbereda sig för in- trädesprovet på egen hand. För övriga sökande rekommenderas genomgång av andra eller tredje årskurs vid folkhög- skola. Detta anses särskilt angeläget för dem, som inte har realexamen eller normalskolekompetens.

För deltagande i undervisningen i kommunal ekonomi och bokföring ford- ras kunskaper i affärsbokföring, i hu- vudsak motsvarande fordringarna för avgångsexamen vid tvåårigt handels- gymnasium. Dessa kunskaper kan för- värvas parallellt med studierna vid in— stitutet, därest den studerande inte förut har nödiga bokföringskunskaper.

Sökande, som på grund av anställ- ning på annan ort eller annat liknande skäl är förhindrad att deltaga i under— visningen vid institut, kan medgivas in- träde på den teoretiska och den kame- rala linjen för att avlägga examen på grundval av självstudier. Förutsättning är, att den sökande visat god studiebe- gåvning. I regel kräves, att den sökande antingen har genomsnittsbetyget Med beröm godkänd i studentexamen eller annan motsvarande examen eller också vid av institutet anordnat inträdesprov placerat sig bland den bästa tredjede- len av de prövade.

Den som erhållit tillstånd att avlägga examen på grundval av självstudier, får av institutets lärare anvisning på kurs- litteratur. Läskursernas omfattning blir i regel betydligt större än för övriga studerande för att ersätta, vad som el— jest skulle inhämtas vid föreläsningar och övningar. Även den som bedriver självstudier måste i viss utsträckning deltaga i institutets undervisning. För den som åsyftar högre betyg än God- känd i ett ämne, fordras sålunda när- varo vid minst tre seminarieövningar, för att den studerande skall få tillfälle

att framlägga en uppsats och deltaga i i diskussionen.

I nedanstående tablå återges antag- ningssiffrorna under senaste åren.

Läsår Sååå];— ?)(di—eg- Lund Samtliga 1947/48 177 62 53 292 1948/49 146 55 81 282 1949/50 159 66 79 304 1950/51 156 66 62 284 1951/52 157 54 57 268

Av de antagna de senaste åren har ungefär hälften eller drygt hälften haft studentexamen eller motsvarande, me- dan resten fördelat sig på sökande med realexamen, normalskolekompetens el- ler folkhögskolekurser.

Medelåldern hos eleverna vid social- instituten är jämförelsevis hög. Den sy- nes snarare ligga över än under 25 år. En relativt mogen ålder hos de stude- rande anses vid socialinstituten vara en fördel, vilket också kommer till uttryck däri att den lägsta åldersgränsen för intagning är satt vid 21 år.

Utbildningen vid de tre socialinstitu- ten är väsentligt likartad. Uppdelning- en mellan de olika ämnena och ämne— nas benämning växlar dock. Vid ett institut kan större vikt läggas vid vissa studieämnen än vad fallet är vid de andra instituten. Undervisningen vid socialinstituten bedrives i högskole— mässiga former med föreläsningar, öv- ningskurser, seminaricövningar och självständiga litteraturstudier. Kurspla- nerna är uppgjorda så, att eleverna får studera flera ämnen parallellt. Studi- erna fullföljes i kortare etapper än som är fallet vid akademiska studier i all- mänhet. I kurserna ingår ett stort antal föreläsningar av experter från skilda verksamhetsgrenar. Kännetecknande för socialinstituten är också de praktiska kurserna, som knappast har någon mot-

För samtliga fyra linjer är följande ämnen gemensamma: nationalekonomi, statskunskap, kommunalkunskap och socialpolitik. Utöver dessa kräves på varje linje ytterligare ett antal ämnen.

På den sociala linjen läses utöver de ovan angivna ämnena: Vid socialinstitutet i Stockholm sociallagstiftning, psykologi, sociologi samt hygien med socialmedicin (propedeutisk kurs); vid socialinstitutet i Göteborg socialrätt, hygien med socialme- dicin, sociologi samt psykologi; vid Syd- svenska socialinstitutet i Lund socialrätt, psykologi, sociologi samt hygien med so— eialmedicin.

Därutöver tillkommer en praktisk kurs, vari — förutom undervisning och tillämp— ningsövningar inom institutet och studie- besök vid sociala institutioner — även in- går av institutet anvisad praktisk tjänst- l göring under 8—10 månader.

På den socialkommunala linjen läses ut- över de gemensamma ämnena: Vid social- institutet i Stockholm sociallagstiftning, kommunal rättskunskap, beskattningsrätt, kommunal ekonomi och bokföring samt hygien med socialmedicin (propedeutisk kurs); vid socialinstitutet i Göteborg so- cialrätt, hygien med socialmedicin, psyko- logi, beskattningsrätt samt kommunal eko— nomi och bokföring; vid Sydsvenska social— institutet socialrätt, beskattningsrätt, kom— munal förvaltning samt kommunal bokfö- ring, varjämte kräves genomgång av prope- deutiska kurser i hygien med socialmedicin och sociologi.

Även på den socialkommunala linjen kräves genomgång av en praktisk kurs, likartad den praktiska kursen på den so- ciala linjen. ! På den teoretiska linjen (i Göteborg lin— jen för samhällskunskap) läscs utöver de gemensamma ämnena: Vid socialinstitutet i Stockholm sociologi och efter fritt val yt— terligare två av institutets läroämnen; vid socialinstitutet i Göteborg psykologi och sociologi; vid socialinstitutet i Lund efter fritt val två av institutets läroämnen.

Praktiktjänstgöring erfordras inte. På den kamerala linjen förekommer _ jämte de gemensamma ämnena —— kommu— nal rättskunskap, beskattningsrätt samt kommunal ekonomi och bokföring. Prak- tiktidens längd blir på denna linje helt be-

roende av förpraktikens art och omfatt- ning. Studerande som tidigare haft omfat- tande praktisk tjänstgöring, kan i vissa fall helt befrias från praktik under studie- tiden.

För att erhålla betyg i respektive äm- nen kräves, att studeranden godkänts i skrivningar och muntliga tentamina på angiven litteratur och de i kursen ingående föreläsningarna. För överbe- tyg fordras i regel, att studeranden deltagit i seminarieövningar och för— fattat en av ämnesläraren godkänd upp— sats.

För att examen skall godkännas ford— ras minst betyget Godkänd i samtliga i examen ingående ämnen samt lägst betyget Med beröm godkänd i 1—3 äm- nen växlande för olika linjer och olika institut. På samtliga linjer kräves vi- dare, att den studerande i ett av de i examen ingående ämnena eller i sam- band med den praktiska kursen för- fattat en uppsats, vilken av lärarrådet godkännes som examensuppsats.

Den som avlagt godkänd examen, är berättigad till institutets diplom.

Studietiden för de studerande å den sociala och den socialkommunala lin- jen uppgår till 2 1/4 kalenderår. I denna tid innefattas den period, som åtgår för praktik under studierna. På den teoretiska linjen avlägges examen nor- malt efter två läsår. Studietiden på den kamerala linjen är beroende av i vilken omfattning de teoretiska studierna skall kompletteras med praktik men blir i varje fall knappast längre än på den sociala eller den linjen.

socialkommunala

Tidigare förslag; synpunkter som fram- förts till utredningsmannen

Frågan om tillträde till högre studier för dem, som avlagt examen vid social- institut, har tidigare varit aktuell vid

flera tillfällen. Socialutbildningssak- kunniga berör frågan i sitt förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen (SOU ISM—1:29). Därest inträde vid social- instituten gjordes beroende av särskilt inträdesprov, talade enligt de sakkun- niga egentligen endast det skälet mot ett generellt medgivande för de diplo- merade eleverna att inskrivas vid uni- versitet och högskolor, att deras språk- kunskaper kunde vara otillräckliga. De sakkunniga hänvisade också till att ge- nerella regler för tillträde till högre studier 1940 hade utfärdats beträffande dem, som avlagt examen vid högre lä- rarinneseminarium samt folkskolesemi- nariernas fyraåriga linje. De sakkunni- gas förslag formulerades på följande sätt:

De sakkunniga vilja därför föreslå, att Kungl. Maj:t måtte medgiva var och en, som vunnit inträde såsom studerande vid någotdera av socialinstituten i Stockholm och Göteborg1 samt därstädes avlagt exa- men att —— utan hinder av att vederbö— rande inte avlagt studentexamen — på samma villkor som studenter inskrivas som studerande vid universiteten eller Stockholms eller Göteborgs högskola samt att därstädes avlägga juris kandidatexa- men, statsvetenskaplig examen eller filoso- fisk examen inom den humanistiska sek- tionen, under förutsättning att den stude- rande jämte examensbetyg från socialinsti- tut även företer intyg om godkänd skrift- lig och muntlig prövning efter fordring- arna för studentexamen i ett modernt språk.

Förslaget mötte kritik från universi- tetshåll. I sitt yttrande förklarade uni- versitetskanslern under hänvisning till vad som anförts av de lokala universi- tetsmyndigheterna, att ytterligare utred- ning var påkallad.

I den proposition angående bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning m. m. som framlades till 1945 års riks-

dag (nr 153) berördes även frågan om elevernas rätt till inträde vid högre läroanstalter. Departementschefen an- såg, att det individuella dispensförfa- randet dittills fungerat på ett tillfreds- slällande sätt och alltjämt borde bibe- hållas. Statsutskottet uttalade i sitt ut- låtande nr 185 beträffande denna fråga. att viktiga skäl talade för att vägar till universitet och högskolor öppnades för dem, som utan föregående. studentexa- men genomgått soeialinstituten. Det fö- reföll i och för sig lämpligt att detta skedde genom en allmän föreskrift, in— nefattande bestämmelser om den kom- plettering av språkkunskaperna, som kunde vara erforderlig. Å andra sidan måste väsentlig betydelse tillmätas de invändningar, som framställts-mot sak- kunnigförslaget. Utskottet förordade därför, att den slutliga lösningen av frågan borde anstå till dess sådan er- farenhet vunnits, att efter ytterligare utredning generella bestämmelser kun- de utfärdas. Reservationer anfördes till förmån för sakkunnigförslaget. I riks- dagsdebatten berördes denna fråga i båda kamrarna. Dåvarande chefen för

statsrådet första kam—

ecklesiastikdepartementet, Andrén, yttrade bl. a. i maren:

Den fråga, som det här gäller att ta ställning till, är ju om man i fortsätt- ningen skall gå fram på de individuella dispensernas väg eller om man skall ge dem, som fått diplom från de socialpoli- tiska instituten, en generell rätt att vinna inträde vid universiteten. Jag tror'inte denna strid har alltför stor praktisk bety- delse. Det är min erfarenhet, att både uni- versitetsmyndigheterna och statsmakterna visa en mycket stor generositet, när det gäller att bevilja dispenser. Däremot tror jag att i de fall, då en dispensansökan icke beviljas, finns det verkligen mycket goda skäl för att vederbörande icke vinner in-

i Sydsvenska socialinstitutetiLund bör- jade sin verksamhet 1947.

träde vid universiteten. Att då utan någon som helst grundlig utredning ta upp denna fråga, inte bara till behandling utan också till avgörande i detta sammanhang, tror jag inte är motiverat.

Båda kamrarna biföll statsutskottets förslag.

Föreningen Diplomerade från social— instituten (socionomernas fackliga or- ganisation) har gjort en hänvändelse i frågan genom en skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 juni 1949. Föreningen hän— visar till de socialuthildningssakkunni- gas ovan citerade förslag och till dess efterföljande behandling vid 1945 års riksdag och framhåller, att den bland sina medlemmar har flera, som ehuru de inte har studentexamen, skulle önska efter genomgång av socialinstitut få tillfälle att fortsätta sina studier vid universitet eller högskola, ofta därtill animerade av sina lärare vid social- instituten. Föreningen fortsätter:

Med beklagande har föreningen därför konstaterat att dispensvillkoren för perso- ner med BSI-examen, tvärtemot utfästel- serna i riksdagsdebatten 1945, successivt skärpts de senaste åren. Föreningen tror sig sålunda kunna konstatera en sådan skärpning i samband med överflyttningen av beslutanderätten i dessa ärenden från Kungl. Maj:t till universitetskanslern. Un- der den tid dessa ärenden sedan handlagts av universitetskanslern har också en ten- dens till fortgående skärpning av dispens— villkoren gjort sig gällande.

Under hänvisning till ”den noggran- na prövning med studentskrivning i svenska samt med prov motsvarande fordringarna för studentexamen i mo- dern historia, geografi, samhällskun- skap m. m. vid inträdet för icke- studenter och till fordringarna under studietiden på förmåga att tillgodogöra sig högskolemässig undervisning” hem- ställer föreningen bl. a.

att Kungl. Maj:t måtte fastställa, att den som diplomerats från socialinstitut i fortsättningen erhåller rätt att avlägga

akademisk examen på de villkor, som Kungl. Maj:t sålunda fastställer.

Den ifrågavarande framställningen remitterades för yttrande till universi- tetskanslersämbetet, som i sin tur in- hämtade yttrande från Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms hög- skola. De i ärendet avgivna yttrandena är av följande innebörd.

Uppsala universitets teologiska fakultet förordade individuell dispensgivning under hänvisning till de få fall det torde bli fråga om. Juridiska fakulteten avstyrkte generell reglering på bl. a. den grunden att den juridiska utbildningen vore föremål för behandling av särskilda sakkunniga. Medicinska fakulteten förordade individu- ellt dispensförfarande, då dylika fall ej torde bli ofta förekommande. Filosofiska fakulteten betonade, att elever från social- institut, vilka söker sig vidare till aka- demiska studier, ofta visat sig äga ut— märkta personliga förutsättningar för ett framgångsrikt bedrivande av dessa. Fakul- teten fann det emellertid mest ändamåls- enligt att bibehålla det nuvarande syste- met med dispens från fall till fall med hänsyn till den högst varierande förutbild- ning, som visat sig föreligga utöver den vid socialinstitut erhållna kompetensen. Fakulteten anför därjämte följande: "De för inträde vid institutet föreskrivna mi- nimivillkoren och den socialpolitiska un- dervisningens specialiserade karaktär mås- te vålla betydande svårigheter vid utform- ningen av ett generellt dispensförfarande; i synnerhet äro med hänsyn till de nutida högre samhällsvetenskapliga studiernas in- riktning krav på kunskaper i moderna språk och även i matematik ofrånkomliga. Redan för inskrivning vid filosofiska fa- kultetens humanistiska sektion måste den socialpolitiska utbildningen i varje fall kompletteras med kunskaper motsvarande

studentexamen i svenska språket detta enär insikter i svensk litteratur annars ingenstädes formellt redovisas samt kunskaper motsvarande studentexamen i ett modernt språk jämte fordringar mot- svarande realexamen i ytterligare två mo- derna språk."

Mindre akademiska konsistoriet avstyrk- te bifall till framställningen under hän- visning till vad fakulteterna anfört.

Lunds universitets teologiska fakultet fann det i och för sig önskvärt att social- institutens elever kunde medgivas dispens för avläggande av teologiska examina men nödgades avstyrka bifall till framställ- ningen om generell dispens med hänsyn till de bristande språkkunskaperna. Juri- diska fakulteten avgav följande yttrande: "Det skulle i och för sig vara önskvärt, att generella regler utfärdades om villkoren för tillträde till juridiska studier för dem som diplomerats från socialinstitut. Fa- kulteten finner det rimligt, att man av dessa studerande icke kräver kunskaper motsvarande fullständig studentexamen utan tager hänsyn till deras föregående ut— bildning och praktiska erfarenhet. En kom- plettering av kunskaperna särskilt i främ- mande språk är dock önskvärd. Tillträde till de juridiska studierna torde dock böra begränsas till att avse den som under sina studier vid socialinstitut visat sig äga studiebegåvning. Behov av generella reg- ler för villkoren för tillträde till juridiska studier torde föreligga jämväl för andra kategorier än dem som diplomerats vid socialinstitut. Sålunda förefaller det fa- kulteten icke uteslutet att även de som av- lagt avgångsexamen från statligt handels- . gymnasium efter en partiell studentexa— men skulle kunna inskrivas vid fakulteten. Under hänvisning till vad som ovan an- förts finner fakulteten det önskvärt, att en utredning verkställes om villkoren för tillträdet av icke—studenter till de juri- diska studierna." Filosofiska fakulteten, humanistiska sektionen, fann det i och för sig önskvärt att de som diplomerats från socialinstitut kunde vinna tillträde till akademiska studier. Sektionen ansåg det dock ofrånkomligt att för högre samhälls- vetenskapliga studier krav på kunskaper i moderna språk och matematik motsvarande studentexamen upprätthölles. För avläg— gande av lägre examina inom sektionen (statsvetenskaplig-filosofisk och fil. kand. examen) borde krav uppställas på kunska- per motsvarande studentexamcn i ett mo— dernt språk och svenska språket, samt krav på kunskaper motsvarande realexa- men i ytterligare två moderna språk. Un- der hänvisning till den mycket varierande förutbildningen till studierna vid social- institut, ansåg sektionen det vara lämp- ligast att nuvarande dispenssystem med prövning från fall till fall bibehölles, då

detta syntes vara enda möjligheten för kontroll att de ovan angivna kraven på dem, som skulle inskrivas vid universitet, upprätthölles. Den matematisk-naturveten— skapliga sektionen ansåg att dispens en- dast kunde beviljas om den sökande i de ämnen, som fordras som underlag vid uni- versitetsstudierna. hade vitsordade kunska— per motsvarande studentkunskaperna, eme- dan universitetsundervisningcn måste byg— ga på någorlunda enhetliga förkunskaper hos de studerande. Sektionen kunde därför inte tillstyrka, att dispens generellt bevil— jades för studerande med utbildningen re- alexamen eller liknande jämte socialpoli- tisk cxamen utan ansåg att som hittills prövningen av dispensansökan borde ske i varje särskilt fall.

Större akademiska konsistoriet förorda- de, att den remitterade framställningen samt inkomna yttranden skulle överläm— nas till den offentliga utredning, som igångsatts beträffande frågor om tillträde till universiteten även för andra än dem. vilka avlagt studentexamen.

Stockholms högskolas stats- och rättsve- tenskapliga fakultet hänvisade till ett ytt- rande av 1944, i vilket fakulteten uttalat. att den ansåge den nuvarande individuella dispensprövningen vara att föredraga, och önskade behålla sin befogenhet att genom yttrande över vederbörande dispensansök— ningar för sin del tillse, att icke andra personer erhölle dispens från kravet på studentexamen än sådana, som ägde de för juridiska och statsvetenskapliga studier nödvändiga teoretiska förutsättningarna. Fakulteten hänvisade också till de sär- skilda sakkunniga, som hade att utreda frågan om den juridiska utbildningen, och fann det olämpligt att på nuvarande sta— dium söka uppdraga generella riktlinjer för det framtida dispensförfarandet. Den humanistiska fakulteten vitsordade, att diplomerade från socialinstitutet i Stock— holm, som ägnat sig åt akademiska studier vid fakulteten, i många fall visat sig äga mycket goda förutsättningar härför. Fakul- teten hade också som regel tillstyrkt dis— pensansökningar i dylika fall. Såsom vill- kor för bifall till ansökningarna hade fa- kulteten föreslagit att vederbörande skulle undergå godkänd fyllnadsprövning i ett modernt språk samt styrka någon förmåga att läsa och förstå ytterligare ett modernt språk. Med detta uttryck hade fakulteten

avsett kunskaper ungefär motsvarande fordringarna i realexamen. I vissa fall hade fyllnadsprövning påyrkats jämväl i historia. Emellertid vore det årliga antalet dispenssökande från socialinstituten nu- mera så stort, att generella regler på om— rådet syntes påkallade. Efter att ha hän— visat till önskvärdheten att en icke-student i förväg kände till villkoren för tillträde till högre studier samt till det förhållandet att personer med folkskollärarexamen eller gymnasiets ingenjörsexamen sedan flera år efter generella regler kunde vinna till- träde till högre utbildningsanstalter, ville fakulteten därför förorda generella regler för diplomerades från socialinstituten rätt till akademiska studier. Behörigheten bor— de dock icke gälla samtliga filosofiska exa— mina och icke heller fakultetens alla äm- nen. Den generella dispensen borde be— gränsas till att avse avläggande av filoso- fie kandidatexamen och statsvetenskaplig- filosofisk examen. De ämnen som sålunda skulle komma ifråga vid generell dispens vore nationalekonomi, statistik, statskun— skap, sociologi, ekonomisk historia och geografi. För filosofie licentiatexamen samt filosofisk ämbetsexamen borde det indivi— duella dispenssystemet fortfarande bibe— hållas. När det gällde frågan om villkoren för den sålunda förordade generella dis- pensen, vore det enligt fakultetens mening självklart att man måste sätta villkoren högre än vid individuell dispens, då hän- syn måste tagas även till de minst kvali- ficerade inom gruppen. Fakulteten hem- ställde

att bestämmelser utfärdades om rätt för den som avlagt examen vid något av socialinstituten att inskrivas vid univer- siteten samt att därstädes eller vid Stock- holms högskola eller Göteborgs högskola avlägga statsvetenskaplig—filosofisk exa- men och filosofie kandidatexamen i sam- hällsvetenskapliga ämnen (för Stock— holms högskolas vidkommande ekono- misk historia, geografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap) dock under villkor att den studerande innan tentamen i något ämne ägde rum, styrkte, att han dels vid särskild pröv- ning enligt fordringarna vid studentexa- men visat sig äga kunskaper i historia med samhällslära och ett av tyska, engel— ska eller franska språken, dels ock vid prövning enligt fordringarna för flytt-

ning till gymnasiets näst högsta ring vi— sat sig äga godkända kunskaper i de båda övriga av ovan nämnda språk.

Mot beslutet reserverade sig fem profes- sorer, vilka ansåg att de angivna villkoren beträffande språkkunskaper skulle komma att. verka som en spärr och de facto inne- bure en skärpning av den praxis, som hög— skolan under senare år tillämpat vid be- handlingen av dispensansökningar. Reser- vanternas yttranden har utförligt refere- rats å sid. 51—52.

Stockholms högskola avgav intet eget yttrande utan hänvisade till vad fakulte- terna sälunda anfört.

Universitetskanslern hemställde slutli— gen att frågan om rätt för den, som diplo- merats från socialinstituten, att avlägga akademisk examen av Kungl. Maj:t måtte överlämnas till professorn F. Schmidt i egenskap av tillkallad utredningsman för verkställande av utredning rörande villko- ren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen.

Ärendet överlämnades därefter av Kungl. Maj:t till undertecknad att tagas i övervägande vid fullgörande av utred-

ningsuppdraget.

Bland de personer, som hos kanslers— ämbetet ansöker om rätt att få bedriva högre studier, utgör socionomerna en stor grupp. Angående praxis vid dis— pensgivningen se fjärde kapitlet.

I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 juni 1949 anför socionomernas fack- liga organisation, att praxis vid dis- pensgivningen skärpts, sedan pröv- ningen vid årsskiftet 1947/48 överflyt— tats från Kungl. Maj:t till universitets- kanslern. En genomgång av praxis ger knappast belägg för detta påstående. Att uttala ett bestämt omdöme låter sig dock icke göra, då av handlingarna inte alltid framgår, vilka omständighe- ter som i det enskilda fallet varit be- stämmande för avgörandet.

Utredningsmannen har haft en över- läggning med socionomernas fackliga organisation. Vid besök på socialinsti-

tutet i Stockholm och på Sydsvenska socialinstitutet har utredningsmannen sammanträffat med representanter för eleverna. Det har framhållits som en väsentlig punkt, att socialstuderande och socionomer, som önskade fortsätta sina studier vid universitet eller hög- skola, fick ett klart förhandsbesked om vad som krävdes för att de skulle vinna tillträde. Det var viktigt, att socionom- gruppen fick börja sina högre studier så tidigt som möjligt, helst under stu- dietiden vid socialinstitut. Man kunde tänka sig en provtid vid universiteten för att ge individen tillfälle att pröva sina krafter på större studieuppgifter. Av fackhögskolorna var det närmast handelshögskolorna, som kunde tänkas locka socionomerna.

(”redningsmannen anför

De grupper, som behandlas i det fö- regående, kan sägas representera två huvudfall. Det ena huvudfallet utgöres av folkskollärare, gymnasieingenjörer, Vilanstudenter och personer med exa- men från försvarets läroverk. Det ge- mensamma för dessa personer är, att de fått en utbildning, som i viktiga hän- seenden är jämförbar med de allmänna gymnasiernas. Den enskilde har under skolmässiga former studerat gymnasiets kurser i ett flertal ämnen och prövats efter en standard, som motsvarar ford- ringarna i studentexamen. Skillnaden har väsentligen legat däri, att ämnesre- gistret varit snävare eller haft annan sammansättning än det allmänna gym- nasiets.

Det andra huvudfallet avser personer med ekonomexamen och distriktsåkla- garexamen. För dessa finns inte några motsvarande garantier beträffande en enhetlig skolutbildning. Deras studier har däremot legat på ett högre plan. De har genomgått en utbildning, som vä-

sentligen varit tillrättalagd för studen- ter och således kan betraktas som aka- demisk. Man kan beteckna dem som dispensstudenter, som avlagt sin första examen och som genom detta prov vun- nit generell likställdhet.

Socionomerna kan i stort sett sägas befinna sig i samma läge. Gruppen icke— studenter vid socialinstituten har skol— mässigt mycket olika bakgrund. De bästa begåvningarna finner man ofta bland den grupp av elever, som inte har andra förberedelser än folkhögskola eller självstudier. Vid inträdesproven kontrolleras förmågan att behandla det svenska språket och orienteringen i nu— tidshistoria, samhällslära och ekono- misk geografi, men däremot inte sökan- dens kunskaper i de naturvetenskapliga ämnena och i regel ej heller i främ- mande spräk. Å andra sidan ligger un- dervisningen vid socialinstituten på ett väsentligt högre plan än vid gymna- sierna. Eleverna ställes inför uppgifter liknande dem som möter de studerande vid universitetens fria fakulteter.

Ett avsevärt antal elever från social— institut har under de senare åren efter dispens vunnit tillträde till högre stu- dier. I allmänhet har de läst på stats- vetenskaplig examen, juris kandidat- examen eller på filosofie kandidatexa- men i samhällsvetenskapliga ämnen eller i psykologi eller andra närliggan- de ämnen. I sitt studiearbete har socio- nomerna varit framgångsrika, och det vitsordas från universitetslärare, som haft kontakt med dessa studenter, att utbildningen vid socialinstitut varit en värdefull grundval. Visserligen torde dispensstudenterna ha tillhört de bäst begåvade; alla elever vid socialinstitu- ten kan inte väntas ha lika goda förut- sättningar. Från synpunkten av begåv- ningsurvalet torde dock en examen från socialinstitut inte erbjuda sämre

garantier än en studentexamen. Även inom en studentklass är spännvidden stor mellan de bäst utrustade och dem som har mindre fallenhet för högre studier. För övrigt kommer den grupp av socionomer, som söker sig till högre studier, sannolikt även i framtiden att representera ett positivt urval. Den som redan har en yrkesutbildning, har näm- ligen inte samma drivfjäder som en vanlig student att söka sig till högre

utbildning. Utredningsmannen tvekar inte att förorda, att socionomerna likställes

med dem som avlagt studentexamen. Kompletteringskraven bör avse kunska- per i ett huvudspråk motsvarande ford- ringarna för studentexamen och läskun- skaper i ett andra språk.

I de juridiska och statsvetenskapliga examensstadgorna upptages student- kunskaper i historia som behörighets— villkor. Motsvarande föreskrift åter- kommer i stadgan angående filosofiska examina, när det gäller teologisk-filoso- fisk examen.

Vid meddelande av dispens för juri- diska eller statsvetenskapliga studier har universitetskanslern fordrat kom- plettering i detta ämne även av perso- ner med examen från socialinstitut.Bak- grunden härtill är att socialinstituten vid sina inträdesprov inte kontrollerar kunskaperna i allmän historia före 1789 eller i svensk historia före 1809. Det synes väsentligt, att den studerande har * god orientering även rörande äldre ti- ders historia. Utredningsmannen skulle ändå vilja sätta i fråga, om det i detta fall är nödvändigt med en formell kon- troll av skolkunskaper.Utbildningen vid socialinstituten bör i jämförelse med gymnasiestudierna ha givit grundlig historisk bildning, låt vara att studiet inriktats på nyare tid. Tidigare har i olika sammanhang framhållits, att man

i viss utsträckning bör överlåta åt en person, som nått mogen ålder, att på eget ansvar fylla ut luckor i sina kun- skaper.

Utredningsmannen förordar, att den som erhållit examen från socialinstitut, skall vara behörig att avlägga juris kan- didatexamen, statsvetenskaplig examen och teologisk-filosofisk examen utan hinder av examensstadgornas villkor, att den studerande skall styrka student- kunskaper i historia.

Den juridiska examensstadgan upp- ställer krav på studentkunskaper i filo- sofi. Detta krav bör anses vara uppfyllt av den, som i sin examen från social- institut har något av ämnena psykologi eller sociologi.

Frågan om latinet som krav för juris kandidatexamen har förut berörts i av- snittet om folkskollärare. Latinkunska- per är värdefulla särskilt för de histo- riskt orienterade delarna av studiet men kan likväl inte anses som ound- gängligen nödvändiga. Detta kunskaps- krav bör kunna efterges, när det gäller personer med en förutbildning, som från andra synpunkter är särskilt vär- defull för en blivande jurist. Utred- ningsmannen förordar, att socionomer- na befrias från kravet på kunskaper i latin.

I stadgarna för lantbrukshögskolan föreskrives, att för behörighet att anta- gas som ordinarie studerande kräves bl. a. kunskaper i geografi motsvarande fordringarna för flyttning till det fyra- åriga gymnasiets näst högsta ring. So- cionomen har vid tillträde till social- institut undergått skriftligt prov i eko- nomisk geografi enligt fordringar, som motsvarar studentexamens. Ifall han ut- bytt detta prov mot en prövning i engelska, har han måst redovisa nämn- da kunskaper i geografi under den för- sta höstterminen vid institutet. Även

om inträdesvillkoret beträffande geo- grafi avser en kurs koncentrerad på den ekonomiska geografin, bör sociono— men anses ha uppfyllt det krav på skol- kunskaper i geografi, som uppställes i stadgarna för lantbrukshögskolan.

Utredningsmannen har icke ansett skäl föreligga att förorda några lättna- der på andra punkter. Krav på kom- pletteringar kan sålunda följa av före- skrifter i examensstadgor eller framgå av kunskapsfordringarna för enskilt ämne eller av inträdesvillkoren till en högskola.

De nuvarande inträdesvillkoren vid socialinstituten trädde som nämnts i tillämpning hösten 1946. Reglerna om generell likställdhet bör gälla endast dem, som vunnit inträde efter denna tidpunkt. Beträffande äldre socionomer bör systemet med dispenser alltjämt äga tillämpning.

Utredningsmannens förslag

Den som vunnit inträde höstterminen 1946 eller senare och därefter diplome- rats vid socialinstitut (socionom) lik- ställes med den som avlagt studentexa- men i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid univer- sitet och högskolor samt att där avlägga examina, under villkor

att han äger studentkunskaper i eng- elska, tyska eller franska språket samt

att han äger läskunskaper i ytterli- gare ett av dessa språk.

Socionom, som uppfyllt villkoren för likställdhet med den som avlagt stu- dentexamen, är behörig att avlägga juris kandidatexamen utan hinder av de krav på studentkunskaper i historia med samhällslära och latin, som upp— ställes i stadgan angående juridiska examina, samt att avlägga statsveten- skaplig examen ävensom teologisk-filo- sofisk examen utan hinder av de krav

på studentkunskaper i historia med samhällslära, som uppställes i stadgan angående statsvetenskaplig examen och i stadgan angående filosofiska examina.

Sådan socionom anses ha uppfyllt det krav på skolkunskaper i geografi, som uppställes i stadgarna för lantbrukshög- skolan.

Socionom, som vid socialinstitut er- hållit vitsord om godkända insikter i ämnet psykologi eller i sociologi, anses ha fullgjort det krav på studentkunska— per i filosofi, som uppställes i stadgan angående juridiska examina.

8. Examinerade från högre lärarinne- seminarium

De högre lärarinneseminarierna är numera nedlagda. Det sista, statens högre lärarinneseminarium i Stock- holm, avvecklades 1943.

De högre lärarinneseminarierna hade till uppgift att utbilda lärarinnor för undervisning i enskilda och kommu- nala flickskolor, statliga flickläroverk och samrealskolor, kommunala mellan- skolor och högre folkskolor.

Utbildningen vid seminarierna bygg- de på åttaklassig flickskola. Inträdes- sökande hade att genomgå såväl skrift- lig som muntlig prövning. Utbildningen var treårig och omfattade en lägre och en högre kurs. I den lägre kursen, som bestod av ett läsår, studerades minst nio ämnen (viss valfrihet förelåg), me- dan i den tvååriga högre kursen skedde en specialisering på fem ämnen. Obli- gatoriska var ämnena pedagogik och hälsolära med skolhygien. Tolv ämnes- grupper, vardera bestående av två un— dervisningsämnen, fanns att välja mel- lan. Dessutom skulle ytterligare ett ämne efter fritt val ingå i examen.

Ursprungligen hade den som utexa- minerats från högre lärarinnesemina— rium icke tillträde till högre studier.

Dispens beviljades emellertid generöst av universitetskanslern. Frågan om de- ras behörighet att utan ytterligare pröv- ning inskriva sig vid universitet och högskolor togs upp 1939 av de sakkun- niga, som framlade förslag om student- examen för folkskollärare. De sakkun- niga konstaterade i sitt betänkande (SOU 1939: 27), att eleverna vid högre lärarinneseminarium redan efter semi— nariets lägre kurs torde ha ”i flertalet ämnen inhämtat ett mot fordringarna för studentexamen svarande kunskaps- mått. Under sådana förhållanden nå givetvis de i den högre kursen inhäm- tade kunskaperna vida utöver student- examens nivå.” De sakkunniga föreslog, att personer med examen från högre lärarinneseminarium skulle erhålla ge- nerell likställdhet med dem som avlagt studentexamen.

I en kungörelse av den 21 juni 1940 (S.F. 1940 nr 560) stadgas att den, som vid högre lärarinneseminariet under- gått godkänd avgångsexamen enligt i sådant hänseende gällande bestämmel- ser eller som från enskilt högre lära- rinneseminarium erhållit motsvarande avgångsbetyg, må utan ytterligare pröv- ning inskrivas såsom studerande vid universitet och högskolor samt där av- lägga examen, allt i överensstämmelse med vad som är stadgat om den, som avlagt studentexamen.

Vad beträffar tillgodoräknande av betyg från högre lärarinneseminarium såsom likvärdigt med vitsord i student- examen eller vid flyttning till viss klass finnes intet särskilt stadgat. De sak- kunniga anförde på denna punkt föl- jande:

I de fall, då gällande stadganden före- skriva godkänt studentbetyg i vissa ämnen såsom villkor för studier inom viss fakul- i tet eller disciplin, skola givetvis stude— rande av här ifrågavarande kategori lika- väl som övriga studerande vara underkas—

tade dessa bestämmelser. Till dessa stad- ganden höra exempelvis föreskrifterna om styrkande av studentkunskaper i latin så- som villkor för vissa studier inom filoso— fiska fakultetens humanistiska sektion. Om däremot en lärarinna skulle önska fortbilda sig i ett ämne, i vilket hon på grund av bortval i seminariets lägre kurs icke kan antagas ha tillräckliga förkun- skaper, torde den erforderliga komplette— ringen genom nödvändighetens tvång kom- ma till stånd utan att föreskrifter därom behöva utfärdas.

Avsikten med 1940 års författning torde ha varit, att examen från lära- rinneseminarium skulle medföra rätt till högre studier i de fall, då tillträdes- kravet var enbart studentexamen. Me- ningen torde inte ha varit, att lärarin- norna skulle vara befriade från att upp— fylla de villkor om studentkunskaper i olika ämnen som uppställes i examens- stadga eller stadga för fackhögskola.

Lärarinnorna har nästan uteslutande sökt sig till studier inom den filoso— fiska fakulteten. Något behov har där- för inte förelegat att ge generella reg- ler, i vad mån betyg i lärarinneexamen skulle kunna tillgodoräknas vederbö- rande.

Utredningsmannen har inte funnit skäl att föreslå någon ändring i den nu- varande ordningen. Till den författning, som kan komma att utfärdas angående tillträde till högre studier för olika grupper, bör överföras nuvarande före- skrift om kompetens för examinerade från högre lärarinneseminarium.

9. Personer som eljest utan studentexamen avlagt högre examen

Förutom de i avsnitten 1—8 nämnda grupperna finnes ytterligare några smärre kategorier, vilkas tillträde till högre studier i detta sammanhang bör regleras. Utredningsmannen avser de personer, som utan studentexamen vun-

nit inträde vid högre läroanstalt och som fullföljt sina studier till en examen men som trots detta icke är behöriga att vinna tillträde till annan studie- bana.

En kategori av denna art är dispens- studerande, som avlagt den i dispens- resolutionen angivna examen. Den som lyckats fullfölja studierna till en exa- men, har därigenom givit bevis om sina studieförutsättningar.

Vid några högskolor kan tillträde vinnas även av den som saknar stu- dentexamen eller examen, som enligt vad förut angivits likställes med stu- dentexamen. Ett exempel härpå erbju- der antagningsreglerna för skogshög- skolan. Behörig att antagas som ordi- narie studerande är även den som av- lagt realexamen eller styrkt sig äga däremot svarande kunskaper samt där- jämte i stadgad ordning undergått sär- skild prövning enligt fordringarna för studentexamen med minst betyget God- känd i matematik, fysik, kemi, biologi med hälsolära och svensk skrivning samt tyska eller engelska språket. En person som jämlikt denna bestämmelse vunnit inträde vid skogshögskolan och där avlagt examen, är icke berättigad att bedriva studier vid universitet eller vid annan högskola utan dispens.

Den som redan har avlagt examen vid universitet eller högskola bör icke vara beroende av dispens, om han skulle önska bedriva studier på ett nytt område.

Enligt gällande examensstadgor är den som avlagt akademisk examen i viss utsträckning befriad från skyldig- heten att styrka studentkunskaper i särskilda ämnen. I den mån sådana fö- reskrifter icke meddelats, får personer tillhörande nu åsyftade kategorier un- derkasta sig de kompletteringar, som

följer av föreskrifter i examensstadgor, i kunskapsfordringar för enskilda uni- versitetsämnen samt i bestämmelser an- gående inträde vid de särskilda hög- skolorna.

Ulredningsmannens förslag

Den som utan studentexamen vunnit inträde vid universitet eller högskola och som efter avlagd examen önskar övergå till annan studieriktning. lik- ställes med den som avlagt studentexa- men i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina.

Speciella frågor

Här skall slutligen vissa frågor sam- manhängande med de föreslagna lik- ställdhetsreglerna diskuteras.

I det föregående har angivits, att likställdheten för grupperna 1 9 skall avse bl. a. rätten att avlägga examina.

Av formuleringen ”rätten att avlägga examina” framgår, att likställdheten skulle avse jämväl licentiatexamen. Denna tanke bör närmare utvecklas.

De kunskapsvillkor, som uppställts för att likställdhet skall anses förelig- ga, är avvägda med tanke på grundläg- gande examen. Hänsyn har därvid icke tagits till möjligheten av att personer tillhörande likställda grupper i viss ut- sträckning kommer att fortsätta med högre vetenskapliga studier.

Det kan inte förnekas att studier för licentiatexamen kräver vidsträcktare förkunskaper än vad de föreslagna lik- ställdhetsvillkoren garanterar. Huma- nistiska fakulteten vid Stockholms hög- skola anförde också i sitt yttrande över den förut berörda framställningen från socionomernas fackliga organisation (sid. 103), att den generella likställdhe- ten inte borde avse licentiatexamen

utan att för sådana fall det individuella dispenssystemet skulle bibehållas.

Utredningsmannen är dock av den uppfattningen, att likställdheten icke bör begränsas till att gälla lägre exa- mina. Licentiatstudier inom teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna har en utpräglat vetenskaplig karaktär. Det torde vara ovanligt, att den en- skilde börjar sådana studier utan att ha samrått med sin lärare. En person, som utan studentexamen vunnit tillträ- de till högre studier och som fullföljt dessa till en grundläggande examen, bör genomsnittligt sett ha lika goda förutsättningar för högre vetenskapliga studier som andra studerande, vilka startat sina högre studier med utgångs- punkt från studentexamen.

Den enskilde bör få förtroendet att under eget ansvar vid behov komplet- tera sina förkunskaper. Något väsent- ligt vore icke att vinna med en dispens- prövning.

Universitctsstatuterna förutsätter, att studierna börjar omedelbart efter stu- dentexamen. Är studentexamensbetyget äldre än två år, skall den studerande enligt universitetsstatuterna & 88 mom. 1. jämfört med 5 98 mom. 2. hos rektor förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsättning under mellantiden. Det ankommer på det mindre konsistoriet att efter sakens beskaffenhet besluta, om inskrivning skall medgivas. Lik- nande bestämmelser förekommer i stad- garna för karolinska mediko-kirurgiska institutet, för tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan samt i grundstad- garna för Stockholms högskola och i statuterna för Göteborgs högskola.

Stadgandet syftar till att garantera, att de högre läroanstalterna icke rekry- teras med uppenbart olämpliga stude- rande. Däremot är det icke fråga om

att avvisa någon på grund av hans ålder. Vid prövningen brukar godtagas arbetsbetyg, som täcker hela den ifråga- varande perioden. Den som inte kan förete sådant betyg, brukar anmodas styrka, att han fört en hederlig vandel. Det torde vara mycket sällsynt att in- skrivning vägras.

Man torde få räkna med att de som erhållit likställdhet enligt de nya reg— lerna ofta börjar sina studier först se- dan mer än två år förflutit efter den examen, som givit dem kompetens. Det synes vara en onödig formalitet att kräva, att en sådan person skall styrka sitt uppförande och sin sysselsättning under tiden efter examen.

Det torde vara tillräckligt, att den akademiska myndigheten har möjlighet att vägra inskrivning, därest anledning förekommer till antagande, att sökan- dens uppförande icke varit tillfredsstäl— lande. Utredningsmannen förordar, att universitetsstatuterna och övriga be- rörda författningar ändras i anslutning härtill.

Krav på studentkunskaper i olika hänseenden förekommer i studieford- ringarna för särskilda ämnen inom den filosofiska fakulteten. Studentkunska- per i latin uppställes sålunda som vill- kor eller angives som förutsättning för överbetyg i flertalet språkliga och histo- riska ämnen.

Att en person förvärvat likställdhet innebär inte, att han är befriad från de krav på studentkunskaper, som upp- ställes eller förutsättes i studiefordring- arna. Han är i detta avseende i samma läge som övriga studenter.

Utredningsmannen har icke ansett sig böra pröva, i vad mån eftergifter skulle vara möjliga beträffande dylika kunskapskrav. Med hänsyn till gymna- siets starka differentiering har proble-

met nämligen en avsevärd betydelse även för personer med studentexamen.

En granskning av nuvarande studie— handböcker ger vid handen flera avvi- kelser mellan de olika lärosätena. Ut- redningsmannen lämnar öppet, huru- vida skiljaktigheterna är sakligt be— tingade. Det vore önskvärt, att kanslern företoge en allmän översyn över de krav på studentkunskaper, som upp- ställes i studiefordringarna för olika ämnen.

Bestämmelserna angående apoteks- elevers antagande är för närvarande inte givna i farmaceutiska institutets stadga utan i en särskild kungörelse den 30 december 1938 (nr 765). Detta torde ha motiverats av att antagningen sker genom medicinalstyrelsen, som an- visar elevplatser på apotek och har överinseende över den praktiska ut— bildningen. I stadgan för farmaceutiska inslitutet anges, att till deltagande i lärokursen för farmacie kandidatexa- men må antagas den som efter avlagd studentexamen antagits som apoteks- elev och under minst två år på till- fredsställande sätt undergått elevat- bildning på apotek.

Det synes utredningsmannen lämp- ligt, att antagningsvillkoren överföres till farmaceutiska institutets stadga, så att man når en likformighet med vad som gäller för övriga högskolor. Denna ändring blir nödvändig om, i anslut- ning till vad som anges i det följande, dispensärenden för farmacie studeran- de skall behandlas i den ordning, som föreslås för läroanstalterna under kans- lersämbetet. Detta innebär inte, att ut- redningsmannen ifrågasätter någon ny ordning vid antagningen av apoteksele- ver. I kungörelsen angående apoteks— elevers antagande m. 111. skulle i stället anges, att medicinalstyrelsen äger an-

taga som apotekselev den, som uppfyl- ler kompetensvillkoren i institutets stadga.

Utredningsmannen har sammanfört de förslag, som angivits i avsnitten 1— 9, i ett utkast till kungörelse om till- träde till högre studier för folkskollä- rare, gymnasieingenjörer m. fl. (hi- laga 1).

I stadgarna för de olika högskolorna skulle införas en hänvisning till denna kungörelse på det sätt som framgår av de bifogade utkasten till kungörelse angående ändrad lydelse av stadgan för tandläkarinstitutet och kungörelse angående ändring av stadgarna för de tekniska högskolorna (bilagorna 3 och 4).

Vid omskrivning av intagningsbe- stämmelserna i de olika högskolestad- gorna bör särskilt angivas de villkor om skolkunskaper, som utgör den fack- liga basen för det högre studiet, t. ex. vid lantbrukshögskolan ämnena biologi, matematik, fysik, kemi och geografi. Däremot skulle det inte längre vara nödvändigt att där särskilt angiva vill- kor rörande modersmålet och främ- mande språk. Frågan om förkunska- perna i dessa ämnen finge nämligen anses reglerad genom bestämmelserna angående studentexamen i läroverks- stadgan och genom bestämmelser, som gäller övriga examina vilka skulle ge likställdhet, samt genom kungörelsen om tillträde till högre studier för folk- skollärare, gymnasieingenjörer m. fl.

I det nyssnämnda utkastet till kun- görelse om tillträde till högre studier för folkskollärare, gymnasieingenjörer m. fl. har i 10 5 givits en föreskrift an- gående det sätt, på vilket den enskilde må styrka sina kunskaper i enskilt äm- ne enligt fordringarna för studentexa- men eller annat kunskapsmått. Detta

» l !

skall kunna ske genom betyg från den examen, på vilken han grundar sin kompetens, från efterprövning i samma examen, prövning i den ordning som föreskrives i förnyade stadgan för ri- kets allmänna läroverk eller i stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier eller från prövning vid kompletteringsgymnasium. ' Termen efterprövning avser att även innefatta vad som benämnes fyllnads- prövning och förnyad prövning, d. v. s. omprövning i icke godkänt ämne, pröv- ning för högre betyg i godkänt ämne samt prövning i ämne som icke ingått i examen men som kan ingå i densamma. Beträffande prövning vid komplette- ringsgymnasium och särskild prövning enligt fordringarna i det tekniska gym- nasiets ingenjörsexamen hänvisas till fjortonde och sextonde kapitlen.

Ulredningsmannens förslag

I detta avsnitt har utredningsmannen framfört följande yrkanden, som" skulle förutsätta författningsändringar:

1. Föreskriften i universitetsstatu— terna å 88 mom. 1. att inskrivningssö- kande, för den händelse examensbety- get är äldre än två år, skall styrka sitt uppförande och sin sysselsättning un- der tiden efter examen (motsvarande föreskrift i andra författningar), skall

icke gälla personer, som enligt särskild föreskrift är att likställa med den som avlagt studentexamen.

2. Intagningsbestämmelserna rörande apotekarbanan överflyttas från kungö- relsen den 30 december 1938 angående apotekselevers antagande och lärotid m. m. till stadgan för farmaceutiska in- stitutet. I nämnda kungörelse anges i stället, att medicinalstyrelsen äger som apotekselev antaga den, som upp- fyller kompetensvillkoren i institutets stadga eller som särskilt medgivits be- hörighet att antagas.

3. I den författning, som kan komma att utfärdas om tillträde till högre stu- dier för folkskollärare, gymnasieingen- jörer m.fl., införes en föreskrift: Där kunskaper i enskilt ämne enligt fordringarna i studentexamen eller an- nat kunskapsmått uppställes som vill- kor för likställdhet eller för inskrivning eller för antagande som studerande eller för behörighet att avlägga examen, må den enskilde styrka sina kunskaper genom betyg från den examen, på vil- ken han grundar sin kompetens, från efterprövning i samma examen, pröv- ning i den ordning som föreskrives i förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk eller i stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier eller från prövning vid kompletteringsgym- nasium.

Kategorier för vilka dispensprövning bör tillämpas

I det föregående har utredningsman- nen angivit de grupper, vilka bör få ge- nerell likställdhet med dem som avlagt studentexamen. Det har varit fråga om personer med en utbildning, vid vilken gallringen varit relativt sträng. De kan därför i stort sett antagas vara likvär- diga med de vanliga studenterna be- träffande teoretisk begåvning. Avgöran- de synpunkter har också varit, att de genom sin utbildning fått en värdefull intellektuell skolning och ett betydande mått av förkunskaper. Den som inte kan hänvisa till en tidigare utbildning av sådan art, bör liksom hittills bedömas individuellt i samband med prövningen av ansökan om dispens från villkoret om studentexamen. Att den enskilde hänvisas till att söka särskilt tillstånd för att få tillträde till universitet eller högskola, behöver inte betyda, att hans tidigare utbildning varit mindre värde- full som en förberedelse till högre stu- dier än utbildningen för sådana grup- per, som medgivits formell likställdhet. Utredningsmannen har ansett sig böra vara relativt återhållsam, när det gällt att förorda likställdhet för nya grupper. Det har synts lämpligt, att man i viss utsträckning först prövar sig fram på de individuella dispensernas väg. Visar det sig, att dispensstudenter från en viss grupp haft förmåga att med fram- gång bedriva högre studier, kan detta vara ett skäl att ersätta den individu- ella prövningen med bestämmelser om generell likställdhet på vissa villkor.

Olika grenar av fackutbildningen är för närvarande under omprövning. En allmän strävan synes vara att förstärka det teoretiska inslaget. Detta gäller t. ex. den utbildning, som ges vid småskole- seminarier och handelsgymnasier. I den mån den teoretiska utbildningen på viss bana förstärkes, kommer frågan om till- träde till högre studier givetvis i ett nytt läge.

Beträffande privata skolor tillkommer ännu en faktor. Även om utbildningen nu skulle uppfylla rimliga krav, finns det dock inte några garantier för att så skall bli förhållandet även i framtiden. En viss offentlig insyn torde vara förut- sättningen för att en utbildning skall ge formell kompetens.

I detta sammanhang vill utrednings— mannen erinra om vad 1946 års skol- kommission anfört i sin ”utredning be- träffande privata skolor för yrkesutbild- ning med förslag till bestämmelser om tillsyn” (SOU 1949: 55). Kommissionen anser det önskvärt, att det allmänna har en viss insyn i den yrkesutbildning, som ges av enskilda skolor. Insynen skulle åstadkommas genom en registrerings- skyldighet gällande flertalet utbildnings- områden. Tillsynsmyndigheten skulle ha till uppgift bland annat att granska och godkänna undervisningsplaner, följa skolans undervisning och verksamhet samt i övrigt bistå skolan på olika sätt.

Många privata skolor har underkastat sig offentlig insyn, ofta i samband med att de erhållit statsbidrag och därmed

följande rätt för eleverna att söka stats- stipendier. Men även utan sådant bidrag har det ansetts ligga ett värde i inspek- tion genom en tillsynsmyndighet, som kan ha ett allmänt stödjande inflytande. Å andra sidan bör inte den synpunkten undanskymmas, att vissa skolor kan ha principiella skäl att motsätta sig insyn och kontroll. Detta kan vara fallet i fråga om skolor, som bygger sin under- visning på en viss religionsuppfattning.

Genom ett samarbete med den dis- pensprövande myndigheten bör dock enskilda skolor kunna nå en faktisk lik- ställdhet med skolor, där examen grun- dar formell kompetens. Har skolan in- tresse av att underlätta tillträde till hög- re studier för sina elever, bör skolan kunna få anvisning av den dispensprö- vande myndigheten, hur den skall an- passa sin utbildning för att tillfreds- ställa universitetens och högskolornas krav. Sker en sådan anpassning, bör ele- verna kunna räkna med att dispens re- gelmässigt beviljas. Skillnaden blir vä- sentligen, att villkoren kan skärpas, om dispensmyndigheten finner, att utbild- ningen inte längre motsvarar utfästel— serna.

Utredningsmannen förutsätter, att dis- pensmyndigheterna har sin uppmärk- samhet riktad på frågan, i vad mån nya grupper bör ges formell kompetens för högre studier, och att de, när tillräck- lig erfarenhet vunnits om vilka villkor som bör uppställas, framlägger förslag hos Kungl. Maj:t.

Här följer en redogörelse för olika skolor, från vilka dispensstudenter kan tänkas rekryterade. Översikten gör inte anspråk på fullständighet. Inte heller har utredningsmannen sökt ange någon rangordning från synpunkten av utbild- ningens värde som grundval för högre studier.

Den som utexaminerats från småsko- Ieseminarium, har förvärvat en avse- värd allmänbildning. Villkor för inträde är realexamenskunskaper i moders- målet och i kunskapsämnena. I matema- tik, fysik och kemi kräves ett mindre kunskapsmått. Inga fordringar uppstäl- les på kunskaper i de främmande språ- ken. Utbildningen är tvåårig. Vid semi- nariet i Haparanda finnes även en 3- årig linje, vid vilken inträdesvillkoren är lägre än vid den 2-åriga linjen. Un- dervisningen vid småskoleseminarium omfattar följande läroämnen: kristen- domskunskap, modersmålet, matematik, historia med samhällslära, geografi, bio- logi med hälsolära, fysik och kemi samt psykologi och pedagogik. Dessutom till- kommer den praktiska lärarutbildning— en, bestående av metodik och gruppöv- ningar. Frivillig undervisning ges i bl. a. engelska. Undervisningsplanen, som an- ger kursernas omfattning, är fastställd 1938 (S. F. 1938 nr 43). En jämförelse med det allmänna gymnasiet ger vid handen, att psykologi och pedagogik är det teoretiska ämne, där småskollära- rinnorna når längst. Ämnet har sam- manlagt 8 veckotimmar. Närmaste mot- svarighet på det allmänna gymnasiet är filosofi, som där har 4 veckotimmar. I kristendomskunskap är seminariets timtal något större än gymnasiets, men vissa kursskillnader försvårar jämförel— sen. I övriga kunskapsämnen synes man inte uppnå studentexamensnivån. Kur- serna i modersmålet och historia med samhällslära sträcker sig visserligen över samma områden som gymnasiekur- sen men har betydligt lägre timantal. ] geografi och biologi bedömes undervis- ningen föra något längre än gymnasiets bortvalsnivå, medan den i matematik, fysik och kemi torde ungefär motsvara realskolans kurs. För avgångsexamen kräves icke några språkkunskaper.

Småskollärarinneutbildningen uppfyl- ler inte de fordringar, som måste ställas på en utbildning, som skall ge formell kompetens för tillträde till universitet och-högskolor. Förkunskaperna är allt- för begränsade. Bland seminariets ele- ver torde det likväl finnas många per- soner med håg och fallenhet för fort- satta studier. Den som haft en tids lä- rarerfarenhet, bör vid dispensprövning- en kunna bedömas relativt generöst. En person, som avlagt lärarinneexamen med goda vitsord, torde i allmänhet kunna beviljas dispens för studium av humanistiska ämnen efter komplettering av bland annat kunskaperna i främman- de språk.

Småskollärarutbildningen har be- handlats i proposition nr 219 till 1950 års riksdag angående riktlinjer för lä- rarutbildningens ordnande. Som när- maste utveeklingsmål uppställes en för- stärkning av grunden för den tvååriga seminarieutbildningen. Enligt det av riksdagen godkända utskottsutlåtandet skall den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare från den tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på _ett kunskapsmått i hu- vudsak motsvarande realexamens. Efter en sådan ändring av småskollärarut- bildningen bör frågan om dess kompe- tensvärde upptagas till förnyad pröv- ning.

De statsunderstödda handelsgymna- sierna är tvååriga. De står under inseen- de av överstyrelsen för yrkesutbildning. Allmänna föreskrifter angående han- delsgymnasiernas organisation och un- dervisning är givna i kungörelsen den 30 juni 1938 angående statsunderstödda handelsgymnasier (nr 529). För inträde kräves realexamen eller likvärdig exa- men eller godkänd inträdesprövning. In-

trädesprövningen avser ämnena svens— ka, tyska, engelska och matematik till en omfattning, som motsvarar realexa- mens kunskapsmått i de delar, som är betydelsefulla för undervisningen i gym- nasiet. Vid många gymnasier förekom- mer även inträdesprövning i geografi, vid några därjämte i historia. Praktisk erfarenhet från kontorsarbete eller lik- nande verksamhet räknas som en merit. Huvudvikten i undervisningen ligger på de främmande språken och handels- tekniska ämnen, såsom bokföring, han- delsräkning, ekonomisk geografi med varukännedom, handelslära, handelsrätt och nationalekonomi. Gemensam under— visningsplan för handelsgymnasierna finnes inte, utan timplaner har fast- ställts för vart och ett av gymnasierna av överstyrelsen för yrkesutbildning. Kursernas omfattning vid de skilda gym- nasierna varierar något. Svenska upptar 4—6 veckotimmar mot det allmänna gymnasiets 13. I de tre främmande språ— ken är undervisningen obligatorisk. Engelska och tyska har ett större tim- tal (vartdera ämnet 10 veckotimmar) än på det treåriga latingymnasiet (vart- dera ämnet 7 veckotimmar), men språk- studiet är mer specialinriktat. I franska som inte kräves för inträde väx- lar veckotimantalet från 5 till 10. Den språkliga utbildningen med undantag av modersmålet kan även från de högre läroanstalternas synpunkt sägas vara god. De allmänbildande ämnena har mindre utrymme. Hit kan räknas eko- nomisk geografi (i regel två veckotim- mar i vardera klassen), nationalekono- mi (2 timmar i sista klassen) och sam— hällslära (1 timme i' första klassen). I övrigt upptar undervisningsplanerna endast handelstekniska ämnen. Någon avgångsexamen finnes inte, om man därmed menar en i fastställda former anordnad och offentligt kontrollerad

prövning av eleverna. Emellertid har sedan gammalt avgångsprövningar an- ordnats vid handelsgymnasierna i de särskilda ämnena, vid vilka i viss ut- sträckning användes gemensamma upp- gifter. År 1948 inrättades en privatist- examen, för vilken kursfordringarna fastställes av överstyrelsen för yrkesut- bildning.

Den som utexaminerats från handels- gymnasium, är behörig att inskriva sig vid handelshögskola. För närvarande gäller dessutom, att den som genomgått statsunderstött handelsgymnasium, efter komplettering i matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik, kemi och teck- ning enligt fordringarna på realgymna- siet kan vinna inträde vid teknisk hög- skola. Denna möjlighet torde dock inte. såvitt utredningsmannen kunnat finna, under de senaste 10—12 åren ha begag- nats någon enda gång. På annat ställe i detta betänkande föreslås, att denna rekryteringsväg till de tekniska högsko— lorna slopas och utbytes mot intagning efter individuell bedömning (s. 149).

Som grundval för högre studier kan handelsgymnasieutbildningen, såsom den nu är organiserad, icke anses till- räcklig. Betygen i avgångsexamen torde dock ge den dispensprövande myndig- heten värdefull ledning vid avgörandet, vilka som har förutsättningar för högre studier. Vid bestämmande av villkoren för komplettering torde myndigheten böra räkna sökande tillgodo utbildning- en i främmande levande "språk.

Handelsgymnasieutbildningen har ny- ligen varit föremål för översyn av han- de]sutbildningskommittén. Denna har i sitt betänkande (SOU 1950: 12) föresla- git ett successivt förstatligande av han- delsgymnasierna efter en övergångstid med en kommunal organisationsform samt en förlängning av gymnasiekursen till att omfatta tre år. Dock skulle an-

' inriktades på affärsspråket.

ordnas en avgångsetapp efter klass II. Den allmänbildande undervisningen skulle förstärkas genom ökning av tim- antalet för svenska och samhällslära samt genom införande av undervisning i historia och psykologi. Språkundervis- ningen skulle också ökas och breddas, så att den inte så ensidigt som hittills Handels- gymnasiet skulle avslutas med en exa- men anordnad efter mönster av student- examen och avgångsexamen från tek— niskt gymnasium. Skulle dessa förslag genomföras, får handelsgymnasieutbild- ningen ett väsentligt större värde som grundval för högre studier. Utrednings- mannen har dock inte ansett sig skyl- dig att taga ståndpunkt till frågan, om examen från handelsgymnasium då bör helt likställas med studentexamen eller vilka villkor som bör uppställas.

Den som avlagt ingenjörsexamen vid statlig teknisk fackskola, har erhållit en teknisk utbildning huvudsakligen inrik- tad på den praktiska tillämpningen. Det vanliga är en tvåårig utbildning. Vid sidan härav förekommer bland annat fyraårig aftonskola. Stadga för de tek- niska fackskolorna och gymnasierna är given den 6 juni 1919 (S. F. 1919 nr 365). Inträdesfordringarna och de hu- vudsakliga grunderna för undervisning- en vid teknisk fackskola är fastställda i kungörelsen den 18 maj 1928 (S. F. 1928 nr 137).

För inträde kräves realexamenskun- skaper i modersmålet, matematik, fysik, kemi oeh teckning. Sökande med real- examen eller intyg om motsvarande kunskaper i nämnda ämnen är befriad från prövning utom i matematik, i vil- ket ämne prov anordnas med alla in- trädessökande oberoende av förutbild- ning. På vissa utbildningslinjer är ford- ringarna i matematik vid inträdespröv-

ningen större än i realexamen. Dess- utom uppställes som villkor för inträde att sökande haft en tids praktik, vid de tvååriga dagskolorna i regel minst två år.

År 1950 sökte drygt 600 personer in- träde vid de statliga tekniska facksko- lorna. Ett visst antal dubbelansökningar finnes sannolikt. Något över 400 kunde intagas. Omkring 130 hade realexamen eller högre skolkompetens, övriga hade förberedande kurser, folkhögskola, kor- respondensstudier eller liknande förut- bildning. De som skaffat sig sin grund- läggande utbildning på annat sätt än genom realskolestudier, är ofta äldre. Medelåldern hos fackskolans elever sy- nes vid inträdet ligga mellan 23—25 år, medan den på det tekniska gymnasiet ligger omkring 19 år. En stor procent av eleverna synes ha börjat som lärling- ar inom industrin och kan därför visa på lång praktik. Det är sålunda ganska vanligt med praktiktider på fem år och däröver (i runt tal en tredjedel av ele- verna).

Utbildningen vid fackskolan är spe- cialiserad på olikaolinjer, såsom bygg- nadsteknisk, maskinteknisk, elektrotek- nisk och kemiskt-teknisk linje. Under- visningen omfattar bland annat mate- matik, fysik, kemi, mekanik och hållfast- hetslära, ritteknik, byggnadslära, ma- skinlära, svenska språket, tyska, eng- elska och handelsteknik. På ,de olika linjerna lägges huvudvikten vid skilda ämnen. Utbildningen vid fackskolan skiljer siglpå flera punkter från det tek- niska gymnasiets. Schemat erbjuder mindre plats åt språkundervisningen. Vid läroverket i Stockholm upptar svenska i fackskolan sammanlagt tre veckotimmar mot fem i gymnasiet. Mot- svarande skillnad föreligger i engelska och tyska. Ämnena nationalekonomi och samhällslära förekommer inte på fack-

skolans schema. Grundläggande natur- vetenskapliga ämnen som fysik och ke- mi har mindre utrymme i fackskolan än i gymnasiet. I Stockholm är timtalet i fysik i fackskolan fem mot tolv på gymnasiet och i kemi tre jämfört med gymnasiets sex. Däremot föres ämnena matematik, mekanik, hållfasthetslära. rittekniska ämnen och de tekniska till- lämpningsämnena till i stort sett sam- ma nivå som i det tekniska gymnasiet.

Bergsskolan i Filipstad synes i stort sett kunna jämställas med de tekniska fackskolorna. Utbildningen, som är två- årig, har främst till syfte att utbilda in— genjörer för gruv- och järnhanteringens behov.

Vid sidan av de tekniska fackskolor- na finnes ett stort antal tekniska institut och tekniska skolor av skiftande slag. En del är kommunala, men flertalet är privata utbildningsanstalter. De kom- munala jämte vissa av de enskilda sko- lorna har statsbidrag. Bland dessa sko- lor finnes några med betydande storlek. Här skall inte någon karaktäristik av utbildningen ges. I intet fall synes den- na medföra större kompetens än fack- skolans ingenjörsexamen.

Vid de tekniska högskolorna har man tagit hänsyn till intresset att bereda till- träde till högre studier även åt dem, som avlagt ingenjörsexamen vid teknisk fackskola. Enligt stadgarna för de tek- niska högskolorna (S.F. 1947 nr 488, S 70 första stycket d) kan inträde som ordinarie studerande beviljas den som genom intyg om praktisk verksamhet, utövad efter fyllda 18 år under minst två år, visar sig äga framstående anlag för något av de yrken, för vilka hög- skolan ger utbildning. Sådan sökande skall styrka, att han äger kunskaper och färdighet i svenska språket, matematik, fysik, kemi, två främmande levande språk (däribland engelska eller tyska)

samt teckning motsvarande fordringar- na i studentexamen på realgymnasium eller i avgångsexamen från tekniskt gymnasium. Beträffande matematik krä- ves i studentexamen såväl den allmän- na kursen som specialkursen. Vid tek- niska högskolan i Stockholm räknas i praxis betyg från vissa fackskolor i ma- tematik, fysik, kemi och teckning efter fasta grunder sökanden tillgodo som av- gångsbetyg från tekniskt gymnasium.

Inträde vid teknisk högskola på den- na grund behandlas närmare i kapitlet om dispensärenden vid de tekniska hög- skolorna.

Det torde bland fackskoleingenjörer- na och motsvarande utbildningsgrupper finnas personer, som väl lämpar sig också för högre naturvetenskapliga stu- dier. Visserligen har deras utbildning varit begränsad till speciella fackområ- den, men betygen torde ge vägledning vid bedömningen. Efter individuell prövning av studielämpligheten bör per- soner med fackskolans eller jämförlig ingenjörsexamen kunna erhålla dispens. I likhet med vad som sker vid tekniska högskolan i Stockholm, bör betyg från fackskolor—na i vissa fall kunna godtagas som vitsord om förkunskaper.

Grafiska institutet är en privat skola, driven av en stiftelse. Dess verksamhet började 1944. Statsbidrag utgår till in- stitutets lokalhyra. Som villkor för bi- draget gäller, att styrelsen för grafiska institutet underkastar sig den revision, som Kungl. Maj:t kan finna gott före- skriva.

Institutet har flera kurser på olika ni- våer. Här skall bara behandlas den högsta, som är tvåårig och avser ut- bildning av företags- och driftsledare samt annan högre personal inom den grafiska industrien. Inträdesfordringar- na för denna kurs är studentexamen

eller realexamens kunskapsmått tillika med studentkunskaper i kristendoms- kunskap, modersmålet, tyska, engelska, historia med samhällslära samt geografi. Man kräver inte att kunskaperna skall vitsordas genom betyg från särskild prövning i studentexamen utan godtar även betyg från korrespondensinstitut eller av lärare vid högre allmänt lä- roverk. För inträde fordras också praktik.

Undervisningen bedrives genom lek— tioner, föreläsningar och seminarier. Den omfattar ett stort antal ämnen. Bland dessa märkes först och främst fackämnen såsom sättning, tryckning, reproduktionsmetoder och -teknik,vida- re konstnärliga ämnen som konsthisto- ria, bokhistoria, teckning och färglära samt ekonomiska ämnen som national- ekonomi, företagsekonomi och kalkyle- ring. Utbildning för arbetsledande och administrativa uppgifter förekommer också genom kurser i arbetsledning, in— dustriell organisation, .bokföring, stati- stik samt lagar och förordningar.

Varje år utexamineras från den två- åriga kursen mellan 15—20 elever. De flesta av dessa har emellertid avlagt studentexamen.

Den som utan föregående student- examen genomgått grafiska institutets tvååriga kurs, har dels på grund av de högt ställda inträdeskraven, dels genom (len erhållna fackutbildningen fått en grundval, som kan vara av betydande värde för högre studier särskilt inom det humanistiska ämnesområdet. Utred- ningsmannen har övervägt, huruvida inte denna grupp borde generellt lik- ställas med dem som avlagt student- examen. Med hänsyn till att utbildning— en är förhållandevis ny och att tillräck- liga erfarenheter av individuella dispen— ser för denna kategori ännu saknas, har utredningsmannen emellertid stannat

vid att förorda metoden med individuell prövning. En omständighet, som från de högre läroanstalternas synpunkt inte torde anses helt tillfredsställande är, att kunskaper vid tillträde till institutet kan styrkas genom privata intyg. Utred- ningsmannen anser dock, att dispens bör kunna medges generöst, eventuellt utan villkor, då det är fråga om högre studier med anknytning till den tidiga- rc utbildningen.

Vid statens brandskola ges flera kur- ser för olika kategorier av brandperso- nal. Skolans stadga är utfärdad den 23 januari 1942 (S. F. 1942 nr 21). Enligt denna är inträdesvillkoren till brand- chefskurs kategori I (utbildning till brandchef i yrkesbrandkår) antingen studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt gymnasium eller också minst tre års fast anställning vid yr- kesbrandkår jämte studentkunskaper i svensk skrivning samt realgymnasiets matematik, fysik och kemi. Motsvaran— de kunskaper kan också styrkas genom betyg i det tekniska gymnasiets ingen- jörsexamen. Under de senare kurserna har ungefär en tredjedel av antagna sö- kande saknat student- eller ingenjörs- examen. Rekryteringsbehovet är be- gränsat. Kurs anordnas endast vart tred— je år med 15—20 elever. Utbildnings- tiden, som är 11%.» år, ägnas omväxlande åt teoretisk och praktisk utbildning. Den teoretiska utbildningen består av cirka åtta månaders undervisning vid brandskolan med huvudvikten lagd vid yrkesämnen, såsom eldsläekningslära, förebyggande brandskydd, luftskydd och räddningstjänst, men även läroäm— nen som fysik, kemi, elektricitetslära och motorlära ingår i undervisningen. Utredningsmannen har av brandskolans rektor uppmärksammats på att eleverna kunde ha intresse av högre studier för

att komplettera sin utbildning på ett begränsat fält. Närmast kunde de vara intresserade av att följa undervisningen i enskilda ämnen vid teknisk högskola. Men även universitetsstudier i enstaka ämnen kunde vara av betydelse.

De personer som utan föregående stu- dent- eller ingenjörsexamen antages till brandchefskurs kategori I, förefaller va- ra starkt yrkesinriktade. Något större behov av en generell reglering av ut- bildningens kompeterisvärde för högre studier synes inte föreligga. Vid de tek- niska högskolorna finnes möjlighet att vinna inträde som specialstuderandc eller extra studerande för att läsa en- skilda ämnen. Den som önskar bedriva universitetsstudier, hänvisas till att söka dispens. Vid prövning av dispensansök- ningar bör myndigheten kunna taga hänsyn till den sökandes tidigare ut- bildning, särskilt i de fall då studierna avser ämnen av betydelse för den sö- kandes kommande yrkesverksamhet.

Utbildningen vid sjöbefälsskolorna, tidigare kallade navigationsskolorna, är uppdelad på en nautisk linje (två skep- parklasser, styrmansklass och sjökap- tensklass) och en maskinteknisk linje (3:e maskinistklass, 2:e maskinistklass och sjöingenjörsklass). Sjöbefälsskolor- na är statliga. Stadga är utfärdad den 19 juni 1931 (S. F. 1931 nr 272). Över- styrelse för skolorna är kommerskolle- gium. Läsåret omfattar utom i de lägsta klasserna 8—9 månader för varje klass.

Genomgången skepparklass eller 3:e maskinistklass är inte villkor för inträ— de i styrmansklassen respektive 2:e maskinistklasscn. Antagningen till sist- nämnda klasser sker genom prov. Sedan läsåret 1950—51 anordnas förberedande frivilliga kurser omfattande en termin med grundläggande undervisning i mo- dersmålet. matematik. fysik, kemi och

engelska, vartill för aspiranter till styr- mansklassen kommer geografi och sig- nalering. Eleverna undergår avslut- ningsprov i samtliga ämnen. Dessa prov gäller samtidigt som inträdesprov. In- trädessökandc, som inte deltagit i för- beredande kurs, deltar i samma prov. Den som avlagt realexamen med god- känt betyg i de nämnda ämnena, kan befrias från inträdesprov i samtliga eller vissa ämnen, beroende på hur gammal hans examen är. Förutom teoretiska kunskaper kräves praktik. För intag- ning i sjökaptens- respektive sjöingen- jörsklass fordras genomgång av föregå- ende klass med godkänt betyg i samt- liga ämnen.

Undervisningen vid sjöbefälsskolorna är för närvarande under omorganisa- tion. Tidigare kursplaner följes inte, utan provisoriska sådana fastställes för ett år i sänder av kommerskollegium. På den nautiska linjen läses bland an- nat matematik, fysik, terrester och astronomisk navigation, elektroteknik, författningskunskap, sjömanskap och skeppsbyggeri. Av allmänbildande äm- nen märkes svenska språket, engelska och handelsgeografi. På den maskintek- niska linjen har undervisningen själv- fallet starkt teknisk inriktning. Bland ämnena kan nämnas matematik, fysik och kemi, mekanik och hållfasthetslära, materiallära, maskinteknik med labora- tioner och elektroteknik med laboratio- ner. Svenska, engelska och författnings- kunskap förekommer även där.

Sjöingenjörsexamen kan även avläg- gas av gymnasieingenjör och facksko- leingenjör med maskinteknisk utbild- ning. Speciell kompletteringskurs om- fattande drygt en månad måste då ge- nomgås. Krav för tillträde till sådan kurs är viss tids verkstadspraktik.

En jämförelse med det allmänna gym- nasiets kurser i de olika ämnena låter

sig inte göra, då sjöbefälsutbildningen är så speciellt inriktad. Beträffande den maskintekniska linjen synes den när- maste motsvarigheten vara den tekniska fackskolan. Vad svenska beträffar har på båda linjerna den litteraturhistoriska kursen mycket liten omfattning, och i engelska har undervisningen en för ele- verna praktisk inriktning.

Den som avlagt sjökaptensexamen kan, även om han inte avlagt student- examen, utbilda sig till navigationslära- re (S. F. 1932 nr 148). Utbildningen ges i form av en ettårig kurs. För tillträde kräves ett kunskapsmått motsvarande minst realexamen jämte vitsord om sär- skild prövning i studentexamen på real- gymnasiet i modersmålet, matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik och engelska samt betyg om kunskaper i tyska, geografi och kemi motsvarande fordringarna för flyttning till realgym- nasiets näst högsta ring. Vid naviga- tionslärarkurs meddelas undervisning i matematik och mekanik, meteorologi, fysik och instrumentlära, navigation, kompasslära samt astronomi. För att er- hålla lärarkompetens kräves därutöver en praktisk lärarkurs samt viss tids tjänstgöring.

Såväl sjökaptenens som sjöingenjö- rens utbildning synes, trots dessa per- soners höga befälsställning, inte utgöra en tillräcklig bas för universitets- eller högskolestudier. Det omvittnas dock, att betyg från sjöbefälsskolorna kan vara goda mätare på studiebegåvning. I första hand synes ämnen som astronomi, ma- tematik och meteorologi ligga väl till för dem, som avlagt sjökaptensexamen, liksom högre tekniska studier för sjö- ingenjören. Efter prövning av studie- förutsättningarna i varje särskilt fall torde rätt till sådana studier kunna medges på generösa villkor. Detta gäl- ler i ännu högre grad den, som utan

studentexamen avlagt navigationslärar- examen.

Högre trädgårdskursen (hortonom- kursen) vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut är uppdelad på två linjer, en för allmän trädgårdsodf ling och en för trädgårdsanläggning. För inträde kräves enligt institutets stadgar (S. F. 1938 nr 632) att med go- da betyg ha genomgått tvåårig kurs vid statlig eller statsunderstödd trädgårds- skola samt äga kunskaper motsvarande minst betyget Med beröm godkänd i realexamen i modersmålet och matema- tik samt tyska eller engelska ävensom minst betyget Godkänd i geografi och naturlära i samma examen. Därjämte uppställes krav på praktik. De flesta fullgör en del av sin praktik i utlandet. Kursen är tvåårig. Obligatoriska för alla elever är bland annat följande ämnen: matematik, fysik, meteorologi, kemi, geologi, botanik (morfologi, anatomi och fysiologi, ekologi och växtgeografi, systematik och växtpatologi) och zoolo- gi. Dessutom förekommer för de båda linjerna speciella ämnen. De som går linjen för allmän trädgårdsodling och som ofta avser att bli trädgårdslärare, läser exempelvis ytterligare delar av botaniken, nationalekonomi och han- delslära, rättslära samt pedagogik om- fattande såväl metodik som provlektio- ner med trädgårdsskolans elever. På linjen för trädgårdsanläggning studeras ämnena husbyggnadslära och växthus- konstruktion, trädgårdsanläggning och plantskoleskötsel.

De som utexaminerats från högre trädgårdskursen, benämnes hortonomer. I fråga om skolkunskaper synes utbild- ning ha givit en god naturvetenskaplig grundval. Det torde knappast råda tvi- vel om att åtskilliga av eleverna har för- utsättningar för högre studier. Betingel-

serna för en generell likställdhet synes dock inte vara uppfyllda. Utbildningen ger inte några garantier för en bestämd standard i fråga om svensk skrivning och kunskaper i främmande språk. Det må också påpekas, att ämnet historia med samhällslära helt saknas på sche- mat. Efter individuell prövning av stu— dielämpligheten synes emellertid dis— pens på förhållandevis lindriga villkor kunna ges, främst för fortsatta natur- vetenskapliga studier.

Det bör nämnas, att 1946 års träd- gårdsundervisningskommitté i sitt be- tänkande ( SOU 1948:5 ) föreslagit, att den högre trädgårdsundcrvisningen skulle betydligt förstärkas. En träd- gårdshögskola omfattande tre årskurser skulle inrättas. Inträdeskraven föreslås vara studentexamen eller avgångsexa- men från Vilans specialgymnasium.

Statens skogsmästarskola har till upp- gift att genom teoretisk och praktisk undervisning meddela kunskaper i skogshantering. Skolans stadga är ut- färdad den 8 december 1944 (S. F. 1944 nr 812). För inträde fordras bl. a. a n tin ge 11 avgångsbetyg från statens eller därmed jämförlig skogsskola med kvalificerade betyg eller realexamen (eller motsvarande kunskaper) och minst två års allsidig skogspraktik e ]- ler avgångsbetyg med goda vitsord från driftsledarkursen vid Alnarps lant- bruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut (eller vissa skogsbetonade lantmanna- skolor eller vissa andra skolor för prak— tisk jordbruksutbildning), realexamens- kunskaper i svensk skrivning och mate- matik samt minst två års lantbruks- praktik och ett års skogspraktik. För samtliga förutsättes därjämte, att de genomgått sta-tens förberedande skogs- kurs eller annan likvärdig utbildning. Under de senare åren har omkring

i t a i t ( .

75 % av eleverna haft skogsskola som grundval, 20 % realexamen eller mot- svarande kunskaper och 5 % drifts- ledarkursen vid Alnarp eller motsva- rande. Lägsta antagningsålder är 22 år. Enligt stadgan antages årligen högst 20 elever. Sökande, 'som tidigast två år före ansökningstillfället genomgått skogsskola, kan antagas utan prov. I övrigt sker urvalet bland de kompe- tenta sökandena genom en inträdes- prövning.

Konkurrensen vid inträdet är bety- dande. För att bli antagen fordras höga betyg. I regel är också den faktiska praktiktiden väsentligt längre än den föreskrivna minimitiden.

Lärokursen vid skogsmästarskolan är l-årig och omfattar tiden från och med (len 10 januari till och med den 20 de- cember. Utöver den egentliga lärokur- .sen är vid skolan anordnad en 3-måna- ders tentamensperiod, till vilken ele- verna har rätt att uppskjuta sluttenta- mina i högst tre fackämnen. Det är re- gel, att eleverna utnyttjar denna möjlig- het, varför dcn verkliga utbildnings- tiden kan sägas vara 15 månader. Under- visning meddelas i dels grundläggande ämnen, dels fackämnen, dels special- ämnen. Till de grundläggande ämnena hör bl. a. svenska språket, matematik samt handelslära och bokföring. Bland fackämnen, som omfattar omkring ett dussin ämnen, kan nämnas skogssköt- sel, skogsuppskattning med avfattning, avverkningsberäkning och värdering, skoglig byggnadslära med vägbyggnad samt träteknologi. .Specialämnena är arbetarskydd med förbandslära och hygien, skogsbrand och brandskydd, jakt- och fiskevård samt naturskydd och fornminneskunskap. Undervisningen bedrives i form av lektioner, föreläsningar samt praktiska övningar. Elevernas kunskaper bedö-

mes genom förhör och prov. I special- ämnena lämnas icke betyg. För den som erhållit godkänt betyg i de grund- läggande ämnena och fackämnena, ut- färdas avgångsbetyg. Därest särskilda skäl föreligger, må sådant betyg utfär- das jämväl för- den, som blivit under- känd i högst två ämnen.

På grund av den stränga sovring, som förekommer vid elevantagningen, erhålles ett gott urval av studerande. Den förutbildning av teoretisk och prak— tisk art, som kräves för inträde, jämte den undervisning, som meddelas vid skogsmästarskolan, bör ha givit ett be- tydande kunskapsmått, låt vara att detta endast i begränsad män kan jämföras med gymnasiets kunskapsområde. Det torde bland dem, som erhållit skogs- mästarutbildning, finnas personer med förutsättningar även för högre studier. Den närmaste anknytningen har skogs- mästarutbildningen till studier vid skogshögskolan.

Diakonskolan, Stora Sköndal, har en social utbildning, vilken utgör en mot- svarighet till utbildningen vid social- instituten. Socialutbildningen på Stora Sköndal organiserades efter nuvarande linjer hösten 1948. Frågan aktualisera- des, sedan diakonsällskapet hemställt om statsanslag till stipendier. Social- styrelsen, till vilken framställningen re- mitterades för yttrande, tillstyrkte bi- fall men framhöll samtidigt önskvärd- heten av en sådan omläggning av ut- bildningen vid skolans sociala linje, att undervisningen i de sociala ämnena skulle komma att bli i huvudsak lik- värdig med undervisningen på social- institutens motsvarande linjer. I 1948 års statsverksproposition föreslogs an- visande av 10.000 kronor för stipen- dier åt skolans elever. Därvid framhöll föredragande statsrådet, att han i anled-

ning av vad socialstyrelsen uttalat an- gående undervisningen å den sociala linjen, förutsatte att diakonsällskapet, som hade förklarat sig stå i begrepp att göra utbildningen vid diakonskolan ef- fektivare och aktuellare, därvid beak- tade socialstyrelsens uttalandc. Stats- utskottet tillstyrkte i utlåtande nr 8 an— visande av ett anslag av 10.000 kronor. Anslaget anvisades därefter av riksda- gen. I regleringsbrevet av den 4 juni 1948 fäste Kungl. Maj:t diakonsällska- pets uppmärksamhet bl. a. på vad före- dragande statsrådet anfört angående utbildningens omläggning. Sedan 1948 har årligen ett stipendieanslag av 10.000 kronor anvisats av riksdagen. Den sociala utbildningen omfattar två årskurser, vardera om cirka åtta månader. En del av eleverna, diakon- eleverna och diakonisseleverna, kom- mer från tidigare kyrklig utbildning. Övriga elever, de 5. k. socialstuderan- dena, intages efter ett prov av ungefär samma typ som inträdesprovet vid so- cialinstituten. Ledningen för Stora Sköndal strävar efter att göra utbild- ningen fullt likvärdig med utbildningen vid socialinstituten. Representanter för skolan har till utredningsmannen fram- fört önskemål om att skolans examen skall medföra samma kompetens som examen från socialinstitut. Utredningsmannen har övervägt tan- ken, att elever från diakonskolans so- ciala linje skulle medges rätt att be- driva högre studier på samma villkor som socionomerna, men har stannat vid att inte framföra något förslag i denna riktning. Utbildningen vid Stora Sköndal är ännu så ny, att man inte fått tillräcklig erfarenhet av dess värde. Förutsättning för ett förslag om formell likställdhet synes också vara, att det offentliga beredes tillfälle att utöva nå- gon kontroll över inträdesvillkor, kurs—

planer och examensfordringar. Frågan om denna utbildnings kompetenSVIirdc bör dock tagas till ny prövning inom en nära framtid.

I detta sammanhang skall beröras vissa religiösa skolor, som ger utbild- ning för blivande missionärer, försam- lingsföreståndare och predikanter. Ut- redningsmannen har konfererat med representanter för metodistkyrkans teo- logiska skola, Överås, Göteborg, Mis- sionsskolan (Svenska missionsförbun- dets teologiska seminarium), Lidingö, Betelseminariet (Svenska baptistsam- fundets läroverk), Stockholm, Johanne- lunds missionsinstitut (Evangeliska fos— terlandsstiftelsen), Stockholm, Örebro missionsskola, Örebro, Svenska Allians- missionens skola, Kortebo, samt KFUM:s och KFUKzs sekreterarskola, Ljungs- kile. Flera av dessa skolor ger en om— fattande humanistisk-teologisk utbild. ning. Teologiska skolan Överås har en fyraårig utbildning grundad på real- examens kunskapsmått. Förutom 1 en rad teologiska ämnen ges undervisning även i modersmålet, engelska, tyska, grekiska, psykologi, teoretisk filosofi och pedagogik. Missionsskolans utbild- ning är fyraårig för predikanter och blivande församlingsföreståndare, fem- årig för missionärskandidaterna. Re- kryteringsnivån ligger lägre än real- examen. Även vid denna skola läses grekiska, moderna språk samt vissa all- mänbildande ämnen. Betelseminariet har en fyraårig kurs, som bygger på första årskursen vid folkhögskola. Un- dervisningen omfattar teologiska, språk- liga och allmänbildande ämnen. Bland språken kan nämnas grekiska och bland de allmänbildande ämnena litte- raturhistoria, historia, psykologi, filo- sofi samt samhälls- och socialkunskap. Johannelunds missionsinstitut har en

fyraårig linje för den inre missionens elever och en sexårig linje för den yttre missionens elever. Första klassen består för samtliga i en årskurs vid folkhög- skola. Undervisningen vid institutet ägnas liksom vid de förut nämnda sko- lorna åt såväl teologiska som allmän- bildande och språkliga ämnen. KFUM:s och KFUKzs sekreterarskola ger en två- årig utbildning grundad på realexamen eller två folkhögskolekurser. Örebro missionsskola har en treårig och Sven- ska Alliansmissionens skola en tvåårig kurs byggande på folkskola jämte viss påbyggnad. Sammanfattningsvis kan sägas, att flera av de nämnda utbild- ningsanstalterna vid sidan av den teolo- giska utbildningen synes ge en språk- utbildning, som är av betydande om- fattning och som när det gäller mis- sionärskandidaterna ofta påbygges med kurser utomlands, samt en allmänbil- dande undervisning i vissa fall motsva- rande gymnasiekurserna. Elevmateria- let torde emellertid i flertalet fall vara hcterogent, delvis beroende på att ur- valet inte sker enbart med hänsyn till intellektuella förutsättningar utan även med tanke på allmän lämplighet för den kommande verksamheten. Att många av eleverna har god fallenhet för högre teologiska eller humanistiska studier är sannolikt, men förutsättning- ar för generella villkor för dessa elev- grupper torde inte föreligga. En gene- rell reglering möter hinder också av skälet, att någon offentlig insyn i eller kontroll av dessa skolors undervisning inte förekommer.

Jämte de ovan berörda utbildnings- vägarna finns det ytterligare ett antal skolor, som ger både teoretisk och prak— tisk skolning av ett slag, som kunde vara värdefull som bakgrund för vissa högre studier i linje med den tidigare

utbildningen. Brister i kunskapsbred- den och ojämnhet i intellektuellt av- seende hos elevmaterialet synes emel- lertid göra det nödvändigt att tillämpa individuell dispensbedömning. Här kan nämnas teckningslärarutbildningen,som är 4-årig och för vilken kräves real- examens kunskapsmått jämte student- kunskaper i matematik. Exempel på ut- bildningsvägar, som bygger på realexa- men eller motsvarande kunskapsmått är sjukgymnastutbildningen (2-årig), sjuksköterske- och diakonissutbildning- en (?.—31,5 år respektive 41/6 år), skolkökslärarinneutbildningen (2-årig), barnträdgårdslärarinneutbildningen (2- årig), (lriftsledarkursen vid Alnarp (1- årig utbildning föregången av minst 3 års praktik jämte lantbruksskola eller lantmannaskola med kvalificerade bc- tyg) samt vissa av de statliga verkens utbildningskurser, såsom postexpedi— törs- och telegrafexpeditörskurserna. De skolor, som ger ovannämnda utbild- ning, är självfallet i första hand inrik- tade på undervisning i ämnen, som är av direkt betydelse för det praktiska arbetet inom ifrågavarande yrkesom- råde. Intresset att därutöver ge ett mått av allmänbildning har då måst stå till- baka och sådana studier överlåtas på den enskilde. Det bör emellertid här som tidigare påpekas, att även en mera praktiskt inriktad yrkesutbildning kan ha ett betydande värde som en bak- grund till högre studier.

Här skall slutligen diskuteras vissa frågor i samband med vad som brukar kallas den "långa vägen” till ett yrke. Utredningsmannen har under sina kon- ferenser med representanter för olika högre utbildningsanstalter och yrkes- grupper upprepade gånger hört den meningen uttalas, att man bland under- ordnade medhjälpare ibland fann per—

soner, som syntes ha utmärkta förut- sättningar för högre studier. Dessa borde hjälpas fram gånom att de fick tillfälle att inhämta de förkunskaper, som utgjorde den nödvändiga grund- valen för högre studier. På detta sätt skulle man också komma att tillföra den högre yrkeskategorien erfarenheter från en annan del av samma yrkes- område. En annan synpunkt, som fram- förts från flera håll och som synes ha stor räckvidd, är den att rekryteringen till de lägre yrkeskategorierna kvalita- tivt skulle befordras, om man kunde visa på möjligheter till vidareutbild- ning vid högre läroanstalter.

Den "långa vägen” har på vissa yr- kesområden redan blivit vedertagen som en av rekryteringsvägarna till hög- re utbildning. I föregående kapitel har redogjorts för hur krigsmaktens an- ställda via manskapsskolor och försva- rets läroverk efter förhållandevis korta teoretiska studier kan nå kompetens för officersutbildning. En annan sådan väg står sedan ett 20-tal år öppen för stu- diebegåvade personer på jordbrukets, skogsbrukets och mejerihanteringens område. Som förut nämnts kan man vid Vilans specialgymnasium på något mer än två år nå fram till en begränsad studentexamen, som enligt nuvarande regler ger behörighet till inträde vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan samt den högre mejerikursen vid Al- narps lantbruks-, mejeri- och träd- gårdsinstitut. Tidigare har också be- rörts den ”långa vägen” till statens brandskola.

På flera andra områden skulle lik- nande anordningar vara tänkbara.

Vid tandläkarhögskolan i Stockholm hade man sedan några år tankar på att öppna den ”långa vägen”, främst för eliten inom tandteknikerkåren. Tand- teknikerna,

som utbildas vid statliga"

skolor, hade mestadels ingen annan grundläggande utbildning än folkskola. I varje årskull — bestående av 60—70 elever — brukade några enstaka utgöra en elit, som man gärna ville ge vidare- utbildning. I så fall skulle de först få fullgöra ett praktiskt år, varpå de efter studentexamensstudier i ett begränsat antal ämnen skulle mottagas vid tand- läkarhögskolan.

Under en konferens, som utrednings— mannen hade rörande tillträdet till apo- tekarutbildningen omvittnades, att man bland de tekniska biträdena på apotek stundom fann personer, som borde ha goda förutsättningar för högre utbild— ning. I storstäderna var det vanligt, att de tekniska biträdena hade realexamen, men ute i landsorten torde folkskola vara det normala. Yrkesutbildningen bestod i praktiskt arbete på apotek. I några fall hade man haft exempel på att begåvade biträden tagit studentexa- men som privatister för att därefter gå igenom farmaceutiska institutet. Man hade en hög uppfattning om dessa per- soner. Det ansågs önskvärt, att apoteks- biträden med särskild fallenhet för yrket och god studiebegåvning efter partiella gymnasiestudier kunde anta- gas som apotekselever. Elevtiden kunde i sådana fall avsevärt förkortas.

Polisutbildningen är för närvarande under utredning av 1948 års polisut- bildningskommitté. Utredningsmannen har under hand inhämtat, att kommit- tén uppmärksammat önskemålet av en ”lång väg" för polisväsendets personal till högre utbildning och att kommittén torde komma att framlägga förslag i denna riktning. Enligt kommittén skul- le det vara ett allmänt intresse att _kunna överföra en del polismän till

landsfiskalsbanan. Deras yrkeserfaren- heter borde bli av stort värde för deras kommande tjänsteutövning. Som redan

antytts i annat sammanhang (sid. 94), tänker sig polisutbildningskommittén, att studiebegåvade polismän, som visat framstående skicklighet i tjänsten och som äger goda befälsegenskaper, skulle få tillfälle till distriktsåklagarutbild- ning. Kommittén menar, att en dylik möjlighet skulle få gynnsamma åter- verkningar inom hela polisväsendet. Vad som nu anförts är endast några exempel. Den ”långa vägens" möjlighet borde prövas i mycket större utsträck- ning än som skett. Det borde vara en angelägen samhällsuppgift att under— lätta för de enskilda att komma vidare

inom sitt'yrkesområde. Av praktiska skäl kan dock inte gärna komma i fråga att för varje yrkesområde skapa nya specialgymnasier liknande försvarets läroverk och Vilangymnasiet. Proble- met kan nå sin lösning på ett enklare sätt. Ett viktigt led i strävandena att vidga tillträdet till högre studier är ett statligt gymnasium för vuxna. En plan för ett gymnasium för vuxna har fram- lagts av skolöverstyrelsen. I trettonde kapitlet återges huvudpunkterna av ut- redningsmannens yttrande över detta förslag.

Som bakgrund till den följande be- handlingen av formerna för dispens— prövningen skall vissa allmänna aspek- ter på dispensbedömningen diskuteras. Först skall dispensinstitutet betraktas från dels de högre läroanstalternas, dels den enskilde dispenssökandens synpunkt.

Från universitetens och högskolornas synpunkt är det första villkoret för att dispens skall kunna beviljas, att sökan- den kan antagas ha förutsättningar att följa den högre undervisningen. Den sökande skall med andra ord ha studie- begåvning samt vissa förkunskaper.

Det är inte möjligt att ge bestämda anvisningar, hur man skall kunna fast- ställa, att en person har studiebegåv- ning. En väg är att fästa avseende vid resultaten av olika kunskapsprov. I åt- skilliga fall bör betyg från en eller an- nan uthildningsanstalt, som sökanden genomgått, ge tillräcklig ledning, sär- skilt om dispensmyndigheten skaffar sig kännedom om principerna för be- tygssättningen. Av stort värde torde också vara direkta upplysningar från lärare, arbetsledare, yrkesvägledare och andra personer, som haft tillfälle att lära känna den sökande och bedöma hans studie— och arbetsprestationer. Värdet av psykologiska testmetoder att mäta begåvningen är mycket omdisku- terat. Vid tekniska högskolan i Stock- holm, handelshögskolan "i Stockholm samt ett antal andra utbildningsanstal- ter har man under de senare åren på

Dispensnämnden vid kanslersämbetet

försök använt grupptestning för att sovra bland de inträdessökande. När det gäller dispenssökande, kan grupp- testningar knappast komma i fråga re- dan av rent praktiska orsaker. Tänkbart vore däremot individuella lämplighets- prov och anlagsundersökningar av den typ, som användes vid psykotekniska in- stitutet i Stockholm. Sådana prov bör kunna underlätta bedömandet av tvek- samma fall. Utredningsmannen vill dock betona, att prövningen av den teo- retiska begåvningen inte bör ske enbart med hjälp av psykologiska prov.

Den som skall få tillträde till högre studier, måste äga ett visst mått av allmänbildning, språkkunskaper och fackkunskaper. I sjätte kapitlet har dis- kuterats, vad som bör betraktas som kärnan i studentexamen, nämligen äm- nena modersmålet, historia med sam- hällslära, kunskaper i främmande språk samt ett fackelement, varierande allt efter det avsedda högre studiet. Kring denna kärna grupperar sig ett antal ytterligare ämnen, avsedda att ge in- blick i det svenska och internationella kulturarvet.

Att sökande skall ha förmåga att be- handla det svenska språket, är det vik- tigaste kravet. Endast för personer, som har ett annat språk som modersmål, skulle en eftergift i fråga om kravet på kunskaper motsvarande studentexamens standard kunna försvaras.

Ämnet historia med samhällslära är väsentligt från synpunkten att föra vi-

dare det gemensamma kulturarvet, att ge perspektiv på det egna fackstudiet samt kunskaper om andra människors levnadsbetingelser och målsättningar. Detsamma gäller de litteraturhistoriska delarna av ämnet modersmålet samt de religions- och kyrkohistoriska delarna av kristendomskunskapen. Ett krav på en viss historisk orientering bör enligt utredningsmannens åsikt gälla även dem, som avser rent tekniskt inriktade högre studier. Frågan har berörts i det föregående i sammanhang med behand- lingen av de tekniska gymnasiernas ställning. Som villkor för inträde vid universitet torde dispensmyndigheten som regel böra fordra studentkunska- per i historia med samhällslära. Vad som i övrigt bör krävas i fråga om historisk orientering och allmänbild- ning, torde böra bero på den enskildes tidigare utbildning och hans studiemål.

Beträffande språkkunskaperna har tidigare angivits, att studentkunskaper i ett språk, i regel engelska, bör gälla såsom ett allmänt krav. Härutöver bör som regel krävas läskunskaper i ytter- ligare ett språk.

Elementet av fackkunskaper i egent- lig mening blir helt beroende på studie- målet. På de dispenssökande kan man i detta hänseende icke ställa lägre krav än dem, som gäller för personer, som avlagt studentexamen. Snarare skulle man kunna framkasta tanken, att kra— ven borde vara högre. Gör dispensmyn- digheten vissa eftergifter beträffande kraven på allmänbildning och språk- kunskaper, kan en bidragande orsak vara intresset att tillföra en studiebana personer, som har en särskild kunskap inom facket. Under alla förhållanden bör normerna för bedömningen vara friare.

Vid dispensprövningen bör sökanden bedömas inte enbart från synpunkten,

att han skall ha möjlighet att fullfölja studierna till en examen. Man kan inte helt bortse från frågan, om den sökande kan antagas äga förutsättningar att göra en nyttig insats som yrkesutövare på den valda levnadsbanan. Denna syn- punkt får betydelse särskilt vid tillträde till snävt fackbetonade utbildningslin- jer, där antalet elevplatser är begränsat.

Den omständigheten, att sökanden nått en viss ålder, bör i och för sig inte utgöra hinder för ett bifall till dis- pensansökan. Hög ålder kan dock vara en faktor, som talar mot ett medgi- vande av dispens, därest det av andra grunder råder tveksamhet om sökan- dens studieförutsättningar.

Vidare bör den omständigheten, att sökanden har svag hälsa, inte utgöra hinder för en dispens. En annan sak är, att vid en utbildningsanstalt kan förut— sättas eller krävas, att den inträdessö- kande äger vissa fysiska kvalifikationer, såsom god synskärpa och normalt färg- sinne.

Betraktar man dispensprövningen från den enskilde sökandens synpunkt, ligger de väsentliga problemen på ett helt annat plan. En person, som först i mogen ålder inriktar tankarna på högre studier och avser att på dispens- vägen nå sitt mål, befinner sig mesta- dels i en situation präglad av ovisshet i flera avseenden. Det vore en .stor för- del för honom att kunna få ett för- handsbesked om vad för kunskapskrav som kommer att ställas, för att ,han skall få kompetens att bedriva högre studier. Han är osäker om det värde, som tillmätes hans tidigare utbildning och övriga meriter, och kan inte själv avgöra, vilka kompletteringar som i hans fall anses erforderliga. Genom sin obekantskap med högre studier och de krav dessa ställer i intellektuellt avse- ende, saknar han också jämförelsepunk-

ter för bedömningen av sina egna för- utsättningar att nå det eftersträvade målet. Därför är det av värde för ho- nom att på ett tidigt stadium få ett omdöme om sin studielämplighet.

Den enskilde har vidare behov att få vägledning om vilka skolor och kurser han lämpligen bör utnyttja för sina för- beredelser liksom vilken studiebana som i hans fall kan vara lämplig. Det kan också vara viktigt för honom att veta, hur lång tid studierna kan beräk- nas ta, vilket ekonomiskt utbyte de kan ge samt på vilket sätt han bäst bör finansiera sina studier.

Problemet att jämna vägen till högre studier för vuxna med begåvning och studieambition har som framgått av femte kapitlet varit aktuellt även i andra västeuropeiska länder. Olika for- mer för dispensprövning tillämpas. I detta sammanhang må särskilt framhål- las den nederländska prövningen av ”specialfallen", den tyska ”Begabten- priifung” och den österrikiska ”Berufs- reifepriifung”.

Uppgiften är att skapa en ordning för dispensprövningen, som inte bara tillgodoser behovet att kontrollera den enskildes förutsättningar utan också be— aktar intresset att uppmuntra den, som har studiebegåvning och studiehåg, att söka sig till högre studier. En fri be- dömning av sökandens kvalifikationer, hjälp med planläggningen av förbere- delsestudierna samt en anpassning av dessa efter individens behov utgör kärnpunkterna i detta förslag.

Avgörandet av dispensärenden hos universitetskanslern sker på handling- arna. Som regel har ärendet först varit på remiss till lokal universitetsmyndig- het. Den nuvarande ordningen kan kri- tiseras från olika synpunkter.

Att vid avgörandet i princip endast

tages hänsyn till de handlingar sökan- den ingivit, innebär en risk för felbe- dömning. Sökanden är ofta okunnig om vilka meriter han särskilt bör fram- häva, och har måhända underlåtit att nämna väsentliga fakta. Myndigheten fäster väsentligen vikt enbart vid offi— ciellt kontrollerade prov. Det torde i allmänhet inte ha ansetts vara de aka- demiska myndigheternas skyldighet att undersöka, vilket värde som kan till- mätas vitsord om visst kunskapsmått. utfärdade av privata institutioner eller enskilda personer.

Naturligt nog har den avgörande syn- punkten varit, att universitet och hög- skolor skall ha garanti för att den stu- derande äger nödiga förkunskaper och tillräcklig studiebegåvning. Man har därför varit benägen att ställa sig av- visande och att avstyrka dispensansök- ningar under hänvisning till att det funnits ett tillräckligt antal behöriga sökande. Att dispenssökanden måhända i vissa hänseenden varit överlägsen de formellt kompetenta, har då icke till- mätts betydelse. Man har således inte alltid haft känsla för intresset att draga kvalificerade personer till de högre ut— bildningsanstalterna.

Systemet att inhämta yttrande från de lokala universitetsmyndigheterna föranleder långa dröjsmål. Den en- skilde svävar ofta i ovisshet om vilka krav som uppställes. Han komlmer'sig inte alltid för att mgöra ett personligt besök på kansleräämbetet, där han an- nars skulle kunna få vissa upplysningar om praxis. Har han fått en ansökan av- slagen, har myndigheten inte någon skyldighet att ge. besked, om han har utsikter att återkomma eller ej. Dispens beviljas den enskilde, först sedan han kompletterat sin grundläggande utbild- ning så långt, att han i det närmaste står vid målet. De akademiska myndig-

heterna har inte heller möjlighet att ge vägledning angående de förberedande studierna. Kanslersämbetets tjänstemän, universitetens och högskolornas sekre- terare torde ofta välvilligt ge råd, men (teras tid är alltför upptagen av andra uppgifter; de. har inte heller alltid över- blick över de olika studieområdena.

Från allmän synpunkt är det egen- domligt, att olika regler gäller vid stats- universiteten och vid Stockholms och Göteborgs högskolor. Som förut nämnts, må efter vad som angives i Stockholms högskolas grundstadgar och ordnings- stadga inskrivas även den, som inte av- lagt studentexamen, under förutsätt- ning att han från huvudläraren i något av högskolans läroämnen kan förete intyg, att han äger nödiga förstudier för att följa undervisningen. Den som inskrivits på detta sätt, har rätt att del- taga i undervisningen och att undergå prov men ej att bedriva studier för examen. En likartad föreskrift fastän av snävare innebörd finnes i statuterna för Göteborgs högskola. Även den som icke avlagt studentexamen kan vinna inträde, om högskolans styrelse av sär- skilda anledningar prövar skäligt att medgiva undantag. Sedan staten över- tagit det ekonomiska huvudansvaret för Stockholms och Göteborgs högskolor och terminsavgiftcrna i huvudsak av- lösts, finnes det inte längre tillräckligt skäl, att dessa högskolor skall intaga en särställning. Å andra sidan har den särskilda ordning, som tillämpats vid Stockholms högskola, givit värdefulla erfarenheter. Utredningsmannen avser att förorda, att systemet skall leva vi- dare men i andra former.

En principiell fråga är, huruvida dis- pens skall kunna ges med större eller mindre räckvidd. Frågan får väsentlig betydelse för bedömningen av enskilda

ärenden. Kraven på förkunskapernas bredd och djup blir beroende av sökan- dens studiesyfte.

När i det föregående generella regler förordats för vissa kategoriers tillträde till högre studier, har utgångspunkten hela tiden varit, att de högre studierna skulle avse en akademisk eller motsva- rande yrkesutbildning, dvs. syfta till en examen. De villkor, som uppställts för att likställdhet med dem, som avlagt studentexamen, skall anses föreligga, har avvägts med tanke på en åsyftad grundläggande examen.

När det gäller prövningen av indivi- duella ärenden, synes riktlinjerna nor- malt böra vara desamma. Kraven på sökandens studiebegåvning och förkun- skaper torde i allmänhet få ställas i re- lation till en examen. Detta gäller inte bara i fråga om studier vid universite- tens och högskolornas fakulteter utan även utbildning vid fackhögskolorna. En följd av denna princip blir, att dis- pens inte kan beviljas, med mindre sö— kanden anger, vilken studiebana han ämnar välja eller i förekommande fall vilken examen han tänker avlägga.

Vad angår studier vid filosofisk fa- kultet synes riktpunkten såvitt möjligt böra vara att inte begränsa dispensen till viss ämneskombination utan låta den avse studier vid den humanistiska sektionen eller den naturvetenskapliga sektionen. Detta är främst en praktisk fråga. Det skulle nämligen vara föga ändamålsenligt att vid beviljande av dispens låsa sökanden till en specifice- rad snäv ämneskrets. Skulle han ändra sina ursprungliga studieplaner eller önska medtaga ytterligare ämne i exa- men, finge dispensproceduren göras om. Krav på speciella förkunskaper kan vid en generell dispens i stället regle- ras genom hänvisning till de i studie- handboken angivna fordringarna. Den

här förordade principen synes också sedan några år tillbaka tillämpas av kanslersämbetet.

Det finns emellertid inget hinder för en studerande att läsa endast ett eller två ämnen och sedan avbryta sina stu- dier. På en del områden kan studier, som begränsats till att avse endast ett eller ett par ämnen, vara av stort värde för den enskilde.

Det finns exempel på att kompetens knutits till partiella examina. Sålunda föreskrives i stadgan för kommunala mellanskolor (S.F. 1933 nr 345), att den som avlagt folkskollärarexamen ”och därjämte vid universitet eller högskola förvärvat goda vitsord om genomgången prövning i ämnen tillhörande den kom- munala mellanskolans ämneskrets” och vidare bestritt viss tjänstgöring, må för- klaras behörig att antagas till ordinarie lärare. Enligt praxis skall sådan lärare ha erhållit minst två betyg i vartdera av två undervisningsämnen. Skolkom- missionen har föreslagit en liknande anordning för de lärare, som skall un- dervisa på enhetsskolans högstadium, och efter förslag av läroverkens kris- utredning har 1952 års riksdag beslutat att i syfte att avhjälpa den rådande lä- rarbristen godtaga folkskollärarutbild- ning kompletterad med en akademisk 4-betygsutbildning jämte praktisk lärar- kurs såsom tillräcklig kompetens för or- dinarie adjunktstjänst vid de högre sko- lorna. De fyra akademiska betygen skall vanligen avse 2 betygsenheter i vart- dera av två skolämnen, men även kom- binationen 2+1+1 skall vara tänkbar. Dock godtages icke kombinationen 1 +1 i dubbelämnena modersmålet och bio- logi. Ämnena får kombineras fritt obe- roende av om de hör under humanis- tisk eller matematisk-naturvetenskaplig sektion. Riksdagsbeslutet innebär där- jämte, att folkskollärare med 2 ä 3 be—

tygsenheter i ämbetsexamen skall kun- na erhålla partiell tjänstgöring på real- skolestadiet.

Det kan också påpekas, att inom nä- ringslivet partiella högre studier kan vara en gångbar merit, t. ex. betyg i kemi för verksamhet inom den kemiska industrin. Många gånger kan en person, som har viss utbildning, ha intresse av en begränsad påbyggnad av akademiskt slag för att göra sig mer kompetent inom sitt speciella område. Som exem— pel kan nämnas en folkskollärare med examen från fyraårigt seminarium, vil- ken önskar utöka sina pedagogiska kun- skaper, eller en småskollärarinna, som för att bättre kunna handha uppgifter i samband med skolmognadsprov skulle vilja studera psykologi. I det föregå- ende har vidare nämnts, att det skulle vara av värde för exempelvis naviga- tionslärare, hortonomer och brandche- fer att få komplettera sin fackutbild- ning med vissa akademiska ämnen.

Det synes önskvärt, att i särskilda fall dispens skall kunna erhållas för ett mera begränsat område än fullstän- diga examensstudier. Vid vissa fackhög- skolor tillämpas sedan länge en sådan ordning. I stadgarna för bland annat de tekniska högskolorna, skogshögsko- lan och lantbrukshögskolan föreskrives sålunda, att möjlighet skall finnas att mottaga specialstuderande, som följer undervisningen efter eget val i ett eller flera läroämnen med rätt att efter ten- tamen erhålla intyg om sina kunskaper. För sådana specialstuderande gäller inte de inträdesvillkor, som uppställts för antagning av ordinarie studerande. I stället gäller vid de nämnda högsko- lorna _ med något olika formulering — att specialstuderande må antagas, om han anses äga nöjaktiga förutsätt- ningar att följa den undervisning han vill deltaga i. Möjlighet till liknande

eftergifter i inträdeskraven finnes, som förut nämnts, även vid Stockholms och Göteborgs högskolor, ehuru avsikten med ifrågavarande bestämmelser i des- sa fall inte är direkt utsagd.

Den dispensprövande myndigheten bör kunna bevilja dispens för studium även av enstaka ämnen vid universitet och högskola. I första hand är detta motiverat, (lå officiell kompetens är knuten till partiell examen. Sådana dis- penser bör komma ifråga även i andra fall, särskilt då det högre studiet kan anses ligga i linje med sökandens tidi- gare utbildning och vara en påbyggnad i syfte att öka yrkeskompetensen. Vid bestämmande av dispensvillkoren bör myndigheten taga hänsyn till det be- gränsade syftet med studierna. Jämk- ningar torde stundom kunna göras i fråga om bredden av det ämnesregister, som annars normalt fordras, liksom även beträffande språkkunskaperna.

I detta sammanhang bör dock fram- hållas, att vissa restriktioner kan vara nödvändiga med hänsyn till utbild- ningsanstalternas begränsade kapacitet. Vid brist på elevplatser synes som re- gel företräde böra ges åt den, som av- ser att skaffa sig en fullständig ut- bildning.

Dessa uttalanden om önskvärdheten av begränsade dispenser har närmast tagit sikte på fall, där den enskilde ön- skar förvärva två betyg i minst ett ämne. Det är en särskild fråga, om man också bör medge dispenser, som avser studier för endast ett betyg.

Studier för endast ett betyg skulle många gånger vara värdefulla för den enskilde. Universiteten är måhända de enda institutioner, som har kompetenta lärare i det speciella ämnet. Studiet för ett betyg tar mindre tid i anspråk och ställer mindre krav på förkunskaper

och intellektuell kapacitet än studier för två betyg.

Det är väsentligt att hålla i sär frågan om studier för två betyg och för ett betyg. Den som tagit två betyg i ett ämne, har på ett begränsat område fått samma utbildning som den, som avlagt en examen. Ettbetygsstudier kan visser- ligen ingå i en filosofisk ämbetsexamen, en filosofie kandidatexamen eller i en statsvetenskaplig examen men har då karaktären av utfyllnad eller stöd för kunskaperna i ett huvudämne. Ett stu— dium, som avser enbart ett betyg i ett eller flera ämnen, är inte på något sätt jämförligt med studiet för en akade- misk examen.

Läroverkens krisutredning har för- ordat särskilda universitetskurser i ma- tematik, fysik, kemi, zoologi och bota- nik, som skulle avse ettbetygsfordring— arna. Frågan förelades riksdagen i pro- position nr 153 år 1952 angående vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna och avgjordes vid vårriksdagen. Riksdagsbeslutet innebär, att särskilda fortbildningskurser för folkskollärare skall anordnas i nämn- da ämnen. De skall förläggas till olika orter i landet. Undervisningen vid kur- serna skall vara likvärdig med den, som meddelas vid universiteten, och mot- svara ettbetygsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen. Antalet kurser samt för— läggningsorterna för dessa bestämmes av Kungl. Maj:t. Det ankommer därtill på Kungl. Maj:t att, efter hörande av kanslern och skolöverstyrelsen, med- dela erforderliga bestämmelser rörande kursverksamhetens organisation.

Frågan om villkoren för tillträde till dessa kurser berördes icke i propositio- nen eller vid riksdagsbehandlingen. En- ligt läroverkens krisutredning skulle för folkskollärare med fyraårig seminarie- utbildning gälla samma villkor om för-

kunskaper som för tillträde till högre studier i allmänhet. En sådan folkskol- lärare skulle. således behöva komplet- tera i språk.

Utredningsmannen är här av annan mening än krisutredningen. Kurser som ordnas särskilt för en viss kategori bör läggas så, att undervisningen anslu— ter till lärjungarnas kunskapsnivå. En ettbetygskurs i naturvetenskapliga äm- nen kan säkerligen inhämtas med hjälp av engelska, det språk folkskollärarna har i sin examen. Utredningsmannen förordar därför, att folkskollärare med examen enligt 1937 års stadga beredes tillträde utan villkor. Beträffande sö- kande med äldre examen bör i varje särskilt fall prövas, om det är nödvän- digt att kräva komplettering i engelska.

Enligt riksdagsbeslutet skall särskilda kurser anordnas för blivande lärare. Dispenserna skulle därför avse tillträdet endast till dessa kurser.

Man skulle kunna framkasta tanken, att dispenser helt allmänt borde medges på avsevärt generösare villkor än eljest, om sökanden avsåg att studera endast för ett betyg. Utredningsmannen har dock inte ansett sig böra förorda några ytterligare eftergifter. Universiteten och högskolorna har en begränsad ut- bildningskapacitet. Mindre angelägna uppgifter får stå tillbaka för mera ange- lägna. Utan att anordna särskilda kur- ser av den art krisutredningen föreslår skulle det knappast vara möjligt för uni- versiteten och högskolorna att taga emot något större antal personer, som skulle läsa endast för ett betyg.

För att undvika missförstånd må på- pekas, att utredningsmannen inte gått på den linjen, att dispensstudenter all- tid skulle läsa för minst två betyg. Dis- pensstudenterna bör ha samma frihet som vanliga studenter att begränsa sig till den lägsta kursen. Vid beviljandet

av dispensen bör emellertid gälla de villkor om studiebegåvning och förkun- skaper, som anses betingade av studiet för två betyg. Eller med andra ord: (len enskilde bör _ frånsett de fall då sär- skilda elementära universitetskurser kan anordnas inte kunna göra an- språk på lindrigare villkor därför att han åsyftar att endast nå ett betyg i ett eller flera ämnen.

En annan sida av frågan om dispen- sens räckvidd är problemet om dispen- sens relation till licentiatexamen. För närvarande tillämpas då fråga är om studier i den filosofiska fakulteten den praxis, att dispensresolutionen regel- mässigt avser rätten att avlägga en grundläggande akademisk eller motsva- rande exameu. Då fråga uppstår om en dispensstuderandes fortsatta studier på licentiatstadiet, har nytt dispensbeslut ansetts nödvändigt. En viss formell grund för en restriktiv tolkning av in- nebörden i den först givna dispensen finnes i examensstadgans föreskrift, att betyg över avlagd studentexamen skall bifogas ansökan om licentiatexamen. Den restriktiva tolkningen torde emel- lertid mer bygga på betraktelsesättet, att dispensen är ett undantagsmedgi- vande från gällande regler grundat på en individuell prövning av en persons förutsättningar att bedriva studier av visst slag. Beträffande medicinska stu- dier har ny dispens däremot inte krävts för att få avlägga licentiatexa- men. I de få fall som förekommit har dispens medgivits generellt för avläg- gande av medicinska examina. Detta förefaller också naturligt, då den medi- cinska studiebanan normalt avslutas med licentiatexamen.

Som framhållits i sjunde kapitlet bör frågan om villkoren för tillträde bedö- mas med tanke på vad som förutsättes

l l

för studier fram till en grundläggande examen. Det har också angivits, att det likväl inte finns tillräckliga skäl att be- gränsa kompetensen. Utredningsman- nen har förordat, att personer som en- ligt generella regler tillerkännes lik- ställdhet, också skulle erhålla rätt att avlägga licentiatexamen. Motsvarande bör gälla den som erhåller dispens. Ut- redningsmannen vill därför uttala den meningen, att resolutionen i dispens- ärenden bör avse även rätt att avlägga licentiatexamen, då inte särskilda skäl talar för att begränsa tillståndet till att avse endast den lägre examen.

Dispensansökningar kan också väntas från sådana personer, som på vissa vill- kor erhåller formell likställdhet med dem som avlagt studentexamen. Det kan t. ex. vara fråga om en folkskollära- re eller en socionom. De generella vill- koren bör inte intaga någon särställning i förhållande till andra kompetensvill- kor i den meningen, att dispensmöjlig- heten skulle vara utesluten. I den mån bakom villkoren i fråga ligger en allmän avvägning, är dock dispensmyndighe- tens handlingsfrihet begränsad. Det är också uppenbart, att kunskaperna kan ådagaläggas på annat sätt än genom of- ficiella vitsord. Den som varit verksam i ett främmande land under en längre tid får i allmänhet förutsättas ha lärt sig landets språk och bör då inte behöva underkasta sig en skolmässig kontroll. Det bör också stå öppet för dispens- myndigheten att bedöma utpräglade specialbegåvningar efter särskilda nor- mer. Av större praktisk betydelse torde bli dispenser från krav på förkunskaper i visst hänseende, som uppställes i kurs- fordringarna för de särskilda ämnena.

På en punkt bör dispensvägen kunna anlitas relativt ofta. De generella kom- pletteringsvillkoren har angivits gälla

rätten att inskrivas vid universitet eller högskola. Det kan vara lämpligt, att den enskilde får börja sina högre studier för att fullgöra kompletteringar efter hand. Utredningsmannen kommer i det följande att närmare diskutera frågan, vid vilken tidpunkt den studerande bör ha inhämtat sina förkunskaper.

I kungörelsen den 30 december 1938 angående apotekselevers antagande m. m. angives, att apotekselev under året före antagningen ej får ha uppnått högre ålder än 25 år, där medicinal- styrelsen ej finner skäl att medgiva un- dantag. Det har förut angivits (sid. 110), att inträdesvillkoren angående apote- karbanan bör överflyttas till stadgan för farmaceutiska institutet. Utrednings- mannen önskar i detta sammanhang påpeka, att dispens bör medges från ålderskravet, så snart det är fråga om personer, som inte gått den vanliga vä- gen över studentexamen. Det bör icke vara något hinder att på apotekarbanan mottaga även en person, som nått rela- tivt hög ålder.

Utredningsmannen övergår nu till att diskutera formerna för prövningen av dispensärenden.

Universitetskanslersämbetets uppgif- ter och organisation har nyligen varit föremål för utredning av särskilda sak- kunniga. Dessa har i sitt betänkande (SOU 1951: 37) även berört frågan om dispenser, som avgöres av kanslern. Ef- ter att i korthet ha redogjort för gäl- lande krav på studentexamen samt i fråga om vissa studier fordringarna på visst betyg i denna examen och kans- lerns befogenhet att meddela dispens därifrån anför de sakkunniga bland an- nat följande:

Rektorsämbetet vid universitetet i Upp- sala anser, att dylika frågor (om dispens från särskilda förkunskapskrav) kunna be-

handlas av vederbörande fakultet, medan rektorsämbetet i Lund ifrågasätter, om icke frågor om dispens från visst betyg i studentexamen bör kunna avgöras av rek- tor eller mindre konsistoriet efter yttrande av fakultet eller sektion.

Frågan har behandlats av experterna, som framhållit, att man möjligen skulle kunna fastställa vissa normer och exem- pelvis låta en av universitetslärare sam- mansatt nämnd avgöra dessa dispensfrå- ger, så att kanslern icke behövde hand- lägga dem. — — _

De sakkunniga ha ej ansett sig behöva beröra frågan, huruvida särskilda förkun— skaper i olika ämnen böra fordras. Den ståndpunkt universitetsberedningen härvid- lag intagit tyder dock på att sådana krav även för framtiden komma att vara aktu— ella. Frågan blir därför vilken myndighet som bör äga meddela dispens från de upp— ställda kraven.

Den riksgiltighet de akademiska vitsor- den för närvarande äga bör man otvivel— aktigt eftersträva att bibehålla. Därest man minskade kanslerns inflytande i dessa dis- pensfrågor, skulle denna riksgiltighet ut- sättas för fara att förlora sitt nuvarande kriterium.

Vid de hithörande frågor som kanslers- ämbetet under senare år haft att handläg- ga har det i synnerligen talrika fall visat sig föreligga helt motsatta meningar mel- lan olika lärosäten. Ett överflyttande av kanslerns dispensrätt skulle därför utan tvivel komma att medföra stora olikheter vid avgörandet av sådana frågor.

Det stora antalet olika ämnen och de vitt skilda fordringarna på särskilda för- kunskaper torde även göra det till ett vanskligt företag att uppställa generella normer till likformig efterföljd vid bedö— mandet av dispensfrågor på detta område.

Det finns därför enligt de sakkunniga ej någon möjlighet, om man vill bibehålla den hittillsvarande enhetligheten i fråga om akademiska examina och betyg, att överlåta kanslerns dispensrätt på lokal myndighet, såvida man ej vill i stor om- fattning lita till besvärsvägen för att åstad- komma önskad enhetlighet.

Liksom kanslern fastställer studieplaner i olika ämnen, hör han även fortfarande äga dispensera från dessa. Att låta lokala universitetsmyndigheter dispensera från bestämmelser i examensstadgor, fastställda

av Kungl. Maj:t, torde ej heller vara lämp- ligt eller tillrådligt.

I förevarande sammanhang må härtill anmärkas att chefen för ecklesiastikdepar- tcmentet den 29 juni 1950 jämlikt nådigt bemyndigande tillkallat särskild utred- ningsman (professorn F. Schmidt) för att verkställa utredning rörande villkoren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen.

Även om direktiven i första hand avse utredning rörande villkoren för tillträde till akademisk utbildning av personer utan studentexamen, torde utredningsmannen. enligt vad denne under hand meddelat, jämväl komma att beröra den kanslerns dispensprövning som de sakkunniga här ovan behandlat. Slutligt ställningstagande till sistherörda dispensprövning torde icke kunna tagas, innan nämnde utredningsman slutfört sin utredning.

Stora anspråk måste ställas på den myndighet, som skall handlägga ären- den angående tillträde till högre stu- dier för personer utan studentexamen eller lik 'ärdig skolutbildning. I många fall blir ärendena av komplicerad art. Det är angeläget, att en allsidig begåv- ningsprövning vid behov företages. Strävan bör vara att nå snabba avgö- randen. Endast i undantagsfall bör där- för remissbehandling tillgripas. Det är dock önskvärt, att den akademiska sak- kunskapen får göra sina synpunkter gällande. Väsentligt är att tillgodose den enskildes anspråk på upplysning och rådgivning. Vägbanande åtgärder blir en viktig del av den prövande myndig- hetens verksamhet. Bcdömningen av sökandena bör vara i sann mening in- dividuell.

Utredningsmannen har haft att ta ställning till frågan, vilken myndighet som i fortsättningen skall svara för dispensprövningen. Olika möjligheter har övervägts.

En huvudfråga är, huruvida dispens- ärenden skall handläggas lokalt eller

centralt. Lokal prövning skulle vara värdefull från synpunkten, att den sö- kande då, lättare än eljest, kunde få direkt kontakt med de lärare, som skall handleda hans framtida studier. Denna ordning skulle också gynna ett sam- arbete mellan universitets- och hög- skolemyndigheterna och de komplette- ringsgymnasier, som enligt denna ut- redning skulle komma till stånd på olika orter i landet (se fjortonde kapit- let).

För en centralisering talar emellertid väsentliga skäl. Likformighet och enhet- lighet i prövningen tillmätes i ärenden av denna art mycket stor vikt. Den över- blick över yrkesutbildnings- och skolvä— sendet i stort, som synes erforderlig för en allsidig belysning av ärendena, kan man knappast vänta sig att alltid finna hos de lokala myndigheterna. Universi- tetskanslersämbetssakkunniga framhål- ler i sitt nyss citerade betänkande, att det i fråga om de dispensfrågor de be- handlat synnerligen ofta visat sig före- ligga helt motsatta meningar mellan olika lärosäten. Detta gäller måhända i särskilt hög grad de här diskuterade ärendena. Vid universiteten och högsko- lorna torde man också vara medveten om svårigheterna att överblicka hela fältet.

Utredningsmannen har stannat vid att förorda en central dispensprövning. Att prövningen kommer att ske centralt har betydelse särskilt under den period, då de nya riktlinjerna skall föras ut i praktiken.

Sedan erfarenheter vunnits om prin- ciperna för bedömningen, 'kan frågan om decentralisering eller centralisering komma i ett annat läge. Utrednings- mannen är inte främmande för tanken, att spörsmålet senare tages under om- prövning. Man skulle därvid också kun- na diskutera en mellanform, att den

lokala myndigheten hade frihet att be- vilja tillträde men att prövningen i fall av avstyrkande skulle överflyttas till central myndighet.

Det kunde synas vara en naturlig lös- ning att bibehålla beslutanderätten i dessa dispensfrågor hos kanslern per- sonligen. Det är angeläget, att kanslern i någon form har inflytande på dis- pensprövningen. Grundsatsen om en all- sidig bedömning gör det emellertid nödvändigt att ytterligare sakkunskap ställes i centrum. Ett aVSkaffande av det nuvarande remissförfarandet för huvudparten av fallen aktualiserar frå- gan om de övriga akademiska myndig- heternas, i detta fall närmast de olika ämnesprofessorernas, deltagande i pröv- ningen. Det synes inte tillräckligt att deras meningar och synpunkter på ett eller annat sätt inhämtas av en före- dragande. Med de huvudprinciper för bedömningen, som ovan uppställts, kan över huvud taget ärendenas art sägas vara sådan, att prövningen bör anför- tros åt en nämnd.

Utredningsmannen finner, central instans för den prövning som diskuteras bör konstitueras en särskild dispensnämnd med kanslern som ord- förande och med ett inslag främst av akademisk sakkunskap. Utredningsman— nen återkommer till frågan, hur nämn- den i övrigt bör vara sammansatt. Vid nämnden bör finnas en sekreterare, som enligt ordförandens direktiv för- bereder inkomna ärenden för föredrag- ning i nämnden. Sekreteraren bör där- till ha som uppgift att gå enskilda till- handa med upplysningar och råd i frå- gor, som har samband med dispens- prövningen.

att som

Tidigare har antytts, att ett väsent- ligt led i strävandena att underlätta till- trädet till högre studier för personer

utan formell kompetens bör vara en till- fredsställande upplysnings- och rådgiv- ningsverksamhet. Det kan ifrågasättas, om nämndens sekreterare ensam kan åtaga sig densamma. Önskvärt vore att nämnden för nyssnämnda verksamhet kunde räkna på medverkan av en lämp- lig lokalorganisation. En sådan står ock- så till buds i den statliga yrkesvägled- ningen.

I kungörelsen den 30 december 1947 om den offentliga arbetsförmedlingen (nr 983) stadgas att

till den offentliga arbetsförmedlingen skall vara knuten en yrkesvägledande verksam- het med uppgift att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar i yrkes- vals— och utbildningsfrågor samt att på annat sätt genom lämpliga åtgärder främja den enskildes yrkesutbildning ocn yrkes- anpassning. Yrkesvägledning må meddelas såväl i samband med arbetsanvisning som utan dylikt samband och skall, när så be- finnes lämpligt, organiseras i samarbete med och som ett led i den utbildande, uppfostrande eller socialvårdande verksam— het, som bedrives av skolor och andra sam- hällsinstitutioner samt av enskilda organi- sationer.

Central myndighet för yrkesvägled- ningen är arbetsmarknadsstyrelsen. In- om styrelsen finnes en särskild byrå, yrkesvägledningsbyrån, med uppgift att bl.a. utöva den centrala ledningen över de lokala yrkesvägledningsorganen samt att utarbeta upplysningsmaterial och verkställa specialutredningar. De lokala organen utgöres av avdelningar in- om länsarbetsnämndernas huvudkontor samt personal vid ett antal större avdel- ningskontor. Yrkesvägledningen är så- lunda företrädd genom tjänstemän på drygt ett 50-tal orter i landet. Därutöver finnes på orter, där särskilda yrkesväg- ledningstjänstemän saknas, 5. k. kon- taktmän, vanligen lärare. Kontaktmän- nens antal uppgår för närvarande till omkring 150.

Byråchefen i arbetsmarknadsstyrel- sen Ejnar Neymark, vilken är knuten som expert till denna utredning, har framhållit att landets yrkesväglednings- organisation bör kunna biträda med upplysnings—, utrednings- och rådgiv- ningsverksamhet i samband med dis- pensärendena.

Utredningsmannen skall här närmare utveckla sina tankar om dispensnämn- den och dess arbetssätt. Redogörelsen kan lämpligen följa ärendenas gång ge- nom olika stadier av prövningen.

Den upplysande och rådgivande verk- samhet, som nämnden tänkes utöva, är för den enskilde av väsentlig betydelse. Den torde få formen av både muntliga samtal och skriftväxling.

En person, som i mogen ålder börjat inrikta tankarna på högre studier, bör kunna få upplysning om nämndens praxis i fråga om krav på studieförut- sättningar, allmänbildning och förkun- skaper i övrigt. Väsentligt är också att upplysa om på vilket sätt nämnden bru— kar kräva att kvalifikationerna ådaga- lägges. Sökanden bör kunna få känne- dom om vilka faktorer som tillmätes särskild vikt vid prövningen av en per- sons studielämplighet. Han bör också få reda på vilka kunskapsmcriter som anses ha relevans för det högre studium han åsyftar. En viktig fråga synes även vara, vid vilken tidpunkt olika förkun- skaper skall redovisas samt vilken un- dervisning som står till buds för kom- pletteringsstudier. Frågor om studietid, utbildningskostnader, låne- och stipen- dicmöjligheter torde också i flertalet fall vara aktuella.

En del av denna upplysnings- och rådgivningsverksamhet får naturligtvis förutsättas ankomma på dispensnämn- dens sekreterare. Särskilt gäller detta i fråga om sökande, som är bosatta i

Stockholm eller dess närhet och som därför lätt kan besöka sekreteraren vid hans mottagning. Då så inte kan ske, t. ex. på grund av att sökanden är bosatt på annan ort, bör motsvarande uppgif- ter kunna lämnas genom yrkesvägled- ningen.

Detta kräver, att dispensnämnden ställer upplysningsmaterial till yrkes- vägledningens förfogande. Ett lämpligt sätt torde vara, att nämnden någon gång årligen tillhandahåller redogörelser an- gående praxis vid dispensgivningen samt att den i övrigt tid efter annan lämnar översikter i aktuella frågor och ger upplysning om principfall. Från arbetssynpunkt synes det vara rationellt, att samarbetet med yrkesvägledningen sker via arbetsmarknadsstyrelsens yr- kesvägledningsbyrå, som sedan har att vidarebefordra upplysningar och med- delanden till de tjänstemän, som av sty- relsen ålägges att svara för verksam- heten.

Vid de kurser och konferenser, som anordnas för yrkesvägledarna, bör des- sa även orienteras om de tillämpade principerna.

Under de förberedande samtalen bör en viss gallring av de sökande kunna ske. Nämnden skall självfallet inte onö- digtvis belastas med ärenden, som sak- nar allvarligt syfte eller som kan be- dömas helt utsiktslösa. I samråd med nämndens ordförande förutsättes sekre- teraren (yrkesvägledaren) i klara fall kunna avråda från dispensansökan. Av- rådande av detta slag synes alltså i re- gel kunna ske utan att formell dispens- ansökan föreligger. Det bör emellertid stå den enskilde fritt att påkalla nämn- dens eget avgörande.

De förberedande kontakter och sam- tal som här berörts syftar naturligtvis inte till att vara vad som tidigare be- nämnts förhandsbesked. Ett sådant bör

grundas på en ingiven dispensansökan samt meddelas av nämnden. Utrednings— mannen återkommer strax till denna fråga.

Då dispensansökan inkommit, förbe- reder sekreteraren ärendet för föredrag— ning i nämnden. Beredningen bör avse två centralfrågor, studielämpligheten och kunskapsnivån. Strävan bör vara att nå en så allsidig utredning som möj— ligt.

Yrkesvägledningsorganisationen bör kunna utnyttjas även för sådana förbe- redande utredningar. Lämplig väg tor- de i detta fall vara, att nämndens sekre— terare hos arbetsmarknadsstyrelsens yr- kesvägledningsbyrå begär att utredning företages. Därvid bör om möjligt spe- cificeras, vilka frågor som bör särskilt belysas. Styrelsen anmodar omedelbart viss tjänsteman att inhämta erforderli- ga uppgifter.

Det är angeläget, att vid behov ett personligt samtal med sökanden kan komma till stånd. Om han bor i Stock- holm eller Stockholms närhet, skulle nämndens sekreterare själv kunna tjänstgöra. I andra fall får intervjun le- das av yrkesvägledaren. Den enskilde bör själv svara för de resekostnader, som kan uppkomma.

Utredningen kan också avse upplys- ningar från arbetsgivare, tidigare lärare och andra personer, som kan uttala sig om sökandens utåtriktade verksamhet, hans insatser i arbetslivet, under studier och utbildning av skilda slag, i för- eningsliv, offentliga uppdrag eller på förtroendeposter.

Att begäran om utredning i indivi— duella fall riktas till den centrala yrkes- vägledningsmyndigheten, torde inte in- nebära någon onödig omgång. Tvärtom vinnes med en sådan ordning flera för- delar. Myndigheten kan omedelbart ge

personligt uppdrag åt lämplig yrkesväg- ledare t. ex. den som eventuellt tidi- gare haft kontakt med sökanden _ att verkställa utredningen. I det fall utred- ningsresultatet synes visa, att en psyko- logisk anlagsundersökning är påkallad, skulle yrkesvägledningsbyrån, som har visst anslag för detta ändamål, efter samråd med dispensnämnden kunna förordna om sådan undersökning i sam- band med utredningen.

Innan ett ansökningsårende föredra- ges i nämnden, bör upplysningar in- hämtas om innebörden och det allmän- na värdet av sökandens tidigare utbild— ning av teoretisk och praktisk art. Vid sidan av de mera skolmässiga studierna kan det vara av betydelse att känna till om sökanden deltagit i korrespondens- kurser eller i studiecirklar och om han bedrivit studier helt på egen hand. Er- forderliga detaljupplysningar och om- dömen beträffande en viss utbildnings- form bör naturligen i första hand in- hämtas från myndigheter eller andra ansvariga allmänna organ, men även ut- talanden av enskilda personer bör kun- na tillmätas betydelse.

Under förberedningen av ärendet kan det i vissa specialfrågor bli önskvärt, att dispensnämndens sekreterare tar för— bindelse med den högre läroanstalt, där sökanden ämnar bedriva studier. Då det är fråga om tillträde till spärrade ut- bildningsvägar, synes det vara erforder- ligt att undersöka om elevplats kan be- redas.

Nämndens prövning av dispensären- dena kan tänkas utmynna i avgöranden av flera olika slag. Några huvudfall skall här tas upp till diskussion.

Det torde bli vanligt att dispensnämn- den finner, att sökanden inte styrkt er- forderliga kunskaper i något eller några ämnen. I sådana fall bör villkor kunna

knytas till dispensen. Villkor av denna art kan få formen av krav, att sökanden innan han inskrives vid högre läroan- stalt eller genomgår viss lärokurs eller undergår särskilt nämnt tentamensprov, ålägges att styrka kunskaper i det eller de läroämnen, som nämnden föreskri- ver.

Frågan om vid vilken tidpunkt kun- skaperna skall styrkas, bör bedömas in- dividuellt. Tidpunkten bör göras bero— ende av dels kunskapsbristernas omfatt- ning, dels möjligheterna att vid sidan av det högre studiet bedriva komplette- ringsstudier. Från individens synpunkt är det ofta ett starkt önskemål att sna— rast få börja de akademiska studierna och få den intellektuella stimulans, som dessa studier ger. Ett annat skäl för den studerande att få fullgöra sina komplet- teringar jämsides med de högre studier- na ligger i förmånen att kunna erhålla lämplig undervisning vid de komplette- ringsgymnasier, som förutsättes bli in- rättade bl. a på universitets- och hög- skoleorterna. När det gäller främmande språk tillkommer det skälet, att kunska— perna befästes, om studiet sträckes ut över en längre period.

Å andra sidan finnes skäl som talar mot jämsideskompletteringar. Att en del av arbetsdagen måste ägnas åt att ut- fylla luckor i skolkunskaper, verkar na- turligen i viss mån störande på de hög— re studierna. Särskilt stora är svårig- heterna, när undervisningen är schema- bunden. Dispensmyndigheten får före— taga en prövning av den enskildes möjligheter att genomföra ett komplette- ringsprogram utan att eftersätta sitt hu- vudstudium. Det måste givetvis beaktas, att kunskaper i ämnen, som skall utgöra basen för eller hjälpmedel vid det högre studiet, inhämtas på ett tidigt stadium. Samma synpunkt gäller i viss mån även ämnen av allmänorienterande karaktär.

Det kan vara lämpligt att ställa som vill- kor, att kompletteringarna verkställes inom viss tid, så att den enskilde inte faller för frestelsen att skjuta dem på en obestämd framtid.

I vissa fall torde det bli nödvändigt, att dispensnämnden skaffar sig ytterli- gare material för bedömningen av en sökandes förutsättningar för högre stu- dier än vad som är omedelbart tillgäng— ligt. Kriterierna på intellektuell kapaci- tet kan vara ofullständiga eller kun- skapsnivån svår att fastställa. Nämnden kan då bordlägga ärendet i avvaktan på särskild utredning av den oklara frågan.

Dispensnämnden må kunna kräva, att sökanden underkastar sig den prövning, som anses behövlig. Denna kan tänkas ske vid gymnasium för vuxna, komplet- teringsgymnasium eller annan likartad läroanstalt. Som närmare anges i fjor- tonde kapitlet bör den enskilde också kunna få tillfälle att vid ett allmänt gymnasium under en kortare period följa undervisningen, deltaga i skrift— liga prov och ha personliga samtal med lärarna. Då det anses nödvändigt och lämpligt, bör som nämnts även psykolo- giska undersökningsmetoder kunna an- vändas och resultatet tillmätas viss be- tydelse.

När den begärda utredningen inkom- mit, bedömer nämnden på grundval av det utökade materialet sökandens kvali- fikationer för det åsyftade högre studiet. Såvida de intellektuella förutsättningar- na anses tillfredsställande, kan dispens — eventuellt med vissa villkor — ome- delbart vara möjlig. Nämnden bör emel- lertid också kunna uppskjuta sitt avgö- rande, om detta anses lämpligt, t. ex. på grund av att mer väsentliga luckor i sökandens kunskaper konstaterats.

Då det gäller studiebanor med be- gränsa! antal platser tillkommer ett sär-

skilt problem. Någon skulle måhända vilja hävda, att ett dispensbeslut enbart bör avse behörighet att konkurrera med övriga sökande. En sådan dispens skulle dock ha föga värde för den enskilde. Metoden skulle också innebära en om- gång, ty myndigheten skulle vid två olika tillfällen ha att bedöma den dis- penssökandes kvalifikationer. Utred- ningsmannen anser det därför vara önskvärt, att dispens innesluter ett löfte om placering.

När här talats om dispens har förut- satts, att sökanden erhåller tillstånd att börja sina högre studier. De nödvändiga kompletteringarna har sökanden medgi- vits att fullgöra samtidigt med det högre studiet. Det kan tänkas vara önskvärt, att nämnden redan på ett tidigare sta— dium kan meddela ett beslut. Sökanden skulle få ett förhandsbesked, nämligen ett dispensbeslut som anger vad som kräves av honom för att få börja de högre studierna. Den enskilde skulle slippa att på vinst och förlust satsa ar- bete, tid och pengar på omfattande kompletteringsstudier.

Utredningsmannen anser, att för- handsbeskedet bör innehålla uppgifter om vilka ämnen sökanden bör studera, samt inom vilken tid kunskaperna bör styrkas. Det synes önskvärt att en tids- frist fastställes. Sökanden bör nämli- gen ha känslan av att nämnden önskar behålla kontakten med honom under hans förstudier, och denna kontakt kan inte upprätthållas hur länge som helst. Förhandsbeskedet bör kombineras med Vägbanande åtgärder. Det bör anges, hur sökanden lämpligen bör utnyttja den anslagna tiden och vilka läroanstal- ter, kurser eller studieformer som står till buds. Den som fått ett förhands- besked, bör om han så önskar få till- fälle att med yrkesvägledaren diskutera utformningen av sina studieplaner.

Förhandsbesked, inneslutande löfte om framtida placering, bör också kunna komma i fråga, när ansökan gäller till- träde till en spärrad utbildningsanstalt. Beskedet måste i detta fall fastställa, till vilken nivå sökanden skall komplettera i speciella ämnen för att vinna tillträde. Utgångspunkten får här bli de senaste årens medelbetyg för de intagna sö- kande.

Utredningsmannen har icke ansett det möjligt att föreskriva, i vilka fall den enskilde skall kunna få ett förhandsbe- sked. Vid bedömningen av denna fråga kan man nämligen icke underlåta att be- akta rättvisesynpunkter. En person med studentexamen, som kompletterar för att samla meriter i konkurrensen om platserna vid en spärrad utbildningsan- stalt, skulle kunna hävda, att en dis- pensstuderande erhåller en mer gynnad ställning, om minimivillkoren precise- ras på förhand. En avvägning blir där- för nödvändig mellan olika intressen. Utredningsmannen önskar dock påpeka, att de ovissa faktorerna för dispenssö- kanden i regel är flera än för studenten.

Utredningsmannen övergår till att dis- kutera den form för inskrivning av dis- pensstuderande som förekommer vid Stockholms högskola. Med stöd av ett intyg från ämneslärare kan en person inskrivas, trots att han saknar formell kompetens. Som förut angivits, är det oklart vilken ställning som tillkommer en sådan studerande. Faktiskt betyder systemet närmast, att varje huvudlärare kan ge dispens, som medför rätt till in- skrivning och rätt att avlägga tentamen. När det gäller officiellt vitsord genom en examen, är dock dispensen utan vär- de för den enskilde. Han är beroende av kanslerns beslut på samma sätt som andra dispenssökande. Det har inte va- rit ovanligt, att personer som avlagt alla

kunskapsprov för en examen, blivit tvungna att som en sista etapp komplet- tera i ett antal skolämnen för att upp- fylla kanslerns villkor för dispens.

Vid Göteborgs högskola där styrelsen är den dispensgivande myndigheten, har man varit återhållsam då det gällt att medge inskrivning av icke-studenter. Det torde likväl vid några tillfällen ha inträffat liknande händelser även där.

Utredningsmannen anser det inte fö- religga tillräckliga skäl att låta en sär- ordning bestå för Stockholms och Göte- borgs högskolor. Den lokala dispensbe- fogenheten bör avskaffas.

Den av Stockholms högskola tilläm- pade fria ordningen har dock haft en mycket stor betydelse. Många personer har fått tillfälle att pröva sina krafter och genom sina studieresultat ge belägg för att de varit förtjänta av att erhålla dispens. Det har också visats, att den akademiske läraren har stora möjlig- heter att bedöma den enskilde lärjung- ens förutsättningar.

Utredningsmannen rekommenderar, att den centrala dispensmyndigheten i särskilda fall skall taga hänsyn till stu- dieresultatet under en prövotid. Som en förebild kan även tjäna det system att antaga exspektanselever, som tillämpas vid handelshögskolan i Stockholm. Prin- cipen att dispensstudenter skall kunna antagas som provelever, bör gälla även statsuniversiteten samt de specialhög- skolor, där en sådan ordning låter sig praktiskt genomföra.

Möjligheten att tillämpa ett provelev- system beror på åtskilliga faktorer. En första förutsättning synes vara, att stu- dierna är så organiserade, att man inom en relativt kort tidrymd kan bilda sig ett omdöme om sökandens studieförut- sättningar. Läget är särskilt gynnsamt, om studierna börjar med en preparand- kurs, en propedeutisk kurs eller liknan-

de grundläggande undervisning, vid vil- ken förekommer skriftliga prov eller förhör eller andra kontroller, där det inte enbart gäller att redovisa inplug- gade kunskaper.

Det är önskvärt, att en akademisk lä- rare får uppgiften att som inspektor föl- ja provelevens studiearbete. Förordnan- de av en inspektor kan även vara moti- verat från synpunkten, att dispensstu- derande mer än andra studenter kan be- höva personlig handledning och stöd. Förutsättningen för att en sökande skall kunna antagas som provelev synes stun- dom vara, att dispensnämnden kan fin- na en akademisk lärare, som är villig att åtaga sig uppgiften att vara elevens studie-inspektor.

På vissa studiebanor beror antalet platser på utrymmet i laboratorier eller andra övningslokaler. Samtidigt möter kravet att utbildningskapaciteten skall utnyttjas så effektivt som möjligt. Det kan då vara diskutabelt att antaga en— skilda elever på prov med risk att ute- stänga andra, om vilka man med vä- sentligt större säkerhet kan uttala, att de har förutsättningar att fullfölja stu- dierna. Likväl har man vid handelshög- skolan i Stockholm ansett det ligga ett sådant värde i möjligheten att genom provelevsystemet tillföra högskolan go- da begåvningar, att ett tiotal platser är- ligen hålles öppna för exspektanselever.

Utredningsmannen anser sig inte höra ange några närmare riktlinjer, på vilka studiebanor ett provelevsystem skall an- vändas. Dispensnämnden bör ha full fri- het att pröva sig fram. Finner nämnden, att en person bör beredas tillfälle att gå soul provelev, bör i dispensbeslutet angivas, att dispensen gäller för viss be- gränsad tid och att fortsatt dispens är beroende av att sökanden visat sig ha förmåga att följa den akademiska un- dervisningen inom sitt studieområde.

Nämnden bör samtidigt meddela för- ordnande av inspektor, om nämnden funnit en lämplig lärare, som förklarat sig villig att åtaga sig uppgiften.

I samband med att den enskilde un- derrättas om nämndens beslut i hans dispensärende, kan det vara önskvärt, att de offentliga yrkesvägledningsorga— nen ånyo tas i anspråk.

Har beslutet inneburit, att sökanden fått sin dispens beviljad på villkor om vissa kompletteringar, hör han kun- na få bistånd med studieplanering och praktiska råd i fråga om sitt fortsatta studiearbete. Dispensnämnden kan i vissa fall förutsättas ge anvisning om t.ex. lämplig kvalificeringsväg redan i dispensresolutionen. I andra fall torde visst samråd mellan nämnden och yr- kesvägledningen komma till stånd be- träffande vägbanande åtgärder. Det är angeläget att upprätthålla samarbete med studentkårernas studierådgivare, statsstipen(lienämnderna, studielåne- nämnden och andra organ, som kan bi- stå med detaljupplysningar i förekom- mande frågor. Kontakter mellan stude- randen och expertorgan av nämnda slag bör förmedlas.

Då dispensbeslutet inneburit ett av- slag, torde situationen för den enskilde kräva än större uppmärksamhet. Det kan då bli fråga om att den sökande bör vända sin ambition mot vidareut- bildning av annat slag. Det kan vara fråga om att bistå honom vid byte av levnadsbana. Har avslaget å andra sidan motiverats av att hans förutbildning an— setts alltför otillräcklig och kan det an- tagas, att han har utsikter att efter ytter- ligare studier få en förnyad ansökan be- viljad, bör det göras klart för honom, var hans kunskapsbrister ligger och hur han lämpligen bör genomföra sina kom- pletteringsstudier.

Enligt utredningsmannens förslag skulle dispensnämnden övertaga från kanslern avgörandet i vissa ärenden, där enligt gällande bestämmelser kans- lern är ensam beslutande. Dispensnämn- dens behörighet har i det bifogade för- fattningsutkastet angivits avse ansök- ningar från svenska medborgare utan studentexamen om rätt att inskrivas som studerande, att deltaga i undervisning- en samt att avlägga tentamina och exa- mina. Nämnden föreslås ha kompetens inte bara när det gäller kravet på stu- dentexamen som inskrivningsvillkor utan även de krav på studentkunskaper i vissa ämnen, som uppställes som vill- kor för rätten att avlägga examen i exa- mensstadga eller som inskrivningsvill- kor i stadgarna för viss fackhögskola. Nämnden skulle även vara behörig att handlägga ansökningar om dispens från förkunskapskrav, som uppställes som villkor för tentamen i studieplanen för enskilda ämnen.

Till nämndens kompetens skulle ock- så höra ansökningar från personer, som enligt generella regler skulle medges lik- ställdhet med dem som avlagt student— examen, t.ex. folkskollärare, personer med avgångsexamen från tekniskt gym- nasium eller med begränsad studentexa- men från försvarets läroverk.

Utredningsmannen erinrar om det ti- digare angivna förslaget, att de särskil- da dispensbestämmelserna för Stock— holms och Göteborgs högskolor skulle upphävas.

Att förslaget endast avser svenska medborgare utan studentexamen beror på att utredningsuppdraget inte sträcker sig längre. Skulle en dispensnämnd in- rättas, bör till särskilt övervägande upp- tagas frågan, om nämnden bör anför- tros även vissa andra ärenden, som nu handlägges av kanslern. Närmast till hands skulle ligga, att nämnden fick

kompetens även beträffande ansökning- ar från utlänningar. Det kunde också tänkas, att nämnden tillades behörighet att handlägga de dispensärenden, som avser personer med studentexamen. Möjligen kunde dit också föras frågor om intagningen till de medicinska ny- börjarkurserna samt andra liknande av- göranden.

I samband med frågan om dispens- nämndens behörighetsområde skall här diskuteras, vilka högre läroanstal- ter som bör falla under nämndens kompetens. *

Universitetskanslersämbetssakkunniga har i sitt betänkande (SOU 1951:37), kapitlet ”Samverkan mellan universitet och högskolor”, bland annat behandlat frågan om relationen mellan kanslern och de högre läroanstalterna och mel- lan de högre läroanstalterna inbördes. De sakkunniga förordar olika former av samverkan men intager i övrigt den ståndpunkten, att kanslerns ämbetsom- råde, i varje fall tills vidare, i huvud- sak bör ha samma omfattning som för närvarande.

Det förefaller naturligt, att i första hand de dispensärenden, som avser lä- roanstalter hörande under kanslersäm- betet, överflyttas på nämnden. Dessa är universiteten i Uppsala och Lund, karo- linska mediko-kirurgiska institutet, me- dicinska högskolan i Göteborg, Stock- holms och Göteborgs högskolor samt tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö.

Utredningsmannen förordar, att till nämnden överflyttas även dispensären- den avseende tillträde till den farma- ceutiska studiebanan.

Relationerna mellan farmaceutiska in- stitutet och kanslersämbetet är, ehuru inte reglerade i författning, ändock ganska fasta. Sedan flera år tjänstgör

kanslern som ordförande i institutets styrelse.

Farmaceututbildningssakkunniga har i sitt betänkande (SOU 1948: 46) före- slagit, att universitetskanslern i denna sin egenskap skall fungera som styrel- sens ordförande. Universitetskanslers- ämbetssakkunniga har uttalat, att frågan om att ställa farmaceutiska institutet under kanslern bör bli föremål för sär— skild utredning.

Här må erinras om förslaget (sid. 110), att intagningsvillkoren beträffande apo- tekarbanan överflyttas från kungörel- sen den 30 december 1938 angående apotekselevers antagande och lärotid m.m. till stadgan för farmaceutiska in- stitutet. I apotekselevkungörelsen an- ges i stället, att medicinalstyrelsen äger antaga som apotekselev den, som upp- fyller kompetensvillkoren i institutets stadga eller av dispensnämnden förkla- rats behörig att antagas. Utrednings- mannen förutsätter, att dispensnämn- den står i sådan kontakt med medici- nalstyrelsen, att den som beviljats dis- pens, också kan beredas elevplats. Skul- le någon gång så inte bli fallet, har den enskilde sökanden möjlighet att bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

De tekniska högskolorna bildar inom det högre undervisningsväsendet en fri- stående grupp. De lyder under en ge- mensam överinstans, överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Denna över- styrelse har enligt stadgan för de tek- niska högskolorna allmän befogenhet att förklara en inträdessökande behörig att antagas som ordinarie studerande utan hinder av gällande kompetenskrav. Med hänsyn till den särställning dessa högskolor intager, synes det inte före- ligga tillräckliga skäl att förorda en över- flyttning av dispensprövningen från överstyrelsen till nämnden. Den önsk- värda enhetligheten i bedömningen av

dispensärenden avseende de skilda hög- re läroanstalterna torde kunna uppnås på annat sätt. Frågan om dispenspröv- ningen vid de tekniska högskolorna be— handlas i ett särskilt kapitel.

I anslutning därtill diskuteras även frågan om dispensprövningen vid lant- bruks-, skogs- och veterinärhögskolorna samt Alnarpinstitutets högre mejerikurs.

Rörande dispensnämndens samman- sättning har utredningsmannen över- vägt flera alternativ.

En fast utgångspunkt har varit, att kanslern skulle tjänstgöra som ordfö- rande.

En synpunkt har varit, att nämnden i huvudparten av fall skall fälla sitt av- görande utan att först behöva inhämta yttrande från lokal universitets- eller högskolemyndighet. Det kunde då synas lämpligt, att i nämnden ingick repre- sentanter för olika studieriktningar. Å andra sidan bör nämnden inte bestå av ett större antal ledamöter än att den blir ett effektivt arbetande kollegium.

Utredningsmannen har övervägt tan- ken att ha en växlande sammansättning, så att i varje ärende deltog en profes- sor, som representerade ämnesområdet i fråga, men att denne inte skulle vara skyldig att deltaga i ärenden, som rör- de andra studieriktningar. Detta skulle dock vara en tillfredsställande lösning, endast om man kunde förutsätta, att till ett sammanträde kunde koncentreras ärenden, som berörde samma fack. Up- penbarligen är detta dock inte möjligt annat än om man samlar ärenden för en— längre tid. Men för den enskilde sö- kanden måste dröjsmål bli olägliga. Tanken på 'ett system med alterneran- de ledamöter har därför förkastats.

Utredningsmannen har stannat vid att förorda, att i nämnden skall ingå två professorer. Lämpligen kan dessa

väljas så, att den ene är professor i historiskt, rätts- eller samhällsveten- skapligt eller språkligt ämne, den andre professor i matematiSkt-naturvetenskap- ligt ämne. En sådan förenkling av sam- mansättningen kan försvaras med att dispensärenden i allmänhet kommer att röra frågan, vilka krav på studentkun- skaper i olika ämnen som bör uppstäl- las, ett spörsmål som i viss män kan be- dömas av varje akademisk lärare, som har inblick i de elementära grunderna för undervisningen på olika områden och fortlöpande kontakt med denna un- dervisning.

I särskilda fall kan det vara lämpligt, att i överläggningen deltager någon di- rekt sakkunnig. Utredningsmannen fö— reslår, att nämnden får fullmakt att fritt adjungera vilka universitetslärare den önskar.

Utredningsmannen önskvärt, att i nämnden ingår även en ledamot med särskild insikt i yrkes- vägledning och arbetsmarknadsfrågor. Helst borde man söka finna en person, som skulle vilja ägna intresse åt att när- mare följa de dispensstuderande för att söka få en uppfattning om vilka svårig- heter som möter den, som inte har van- lig formell skolträning.

Nämnden skulle således komma att bestå av kanslern, två ledamöter, som skulle vara professorer, och ytterligare en ledamot, som skulle äga insikt i yr- kesvägledning och arbetsmarknadsfrå- gor. Att nälnnden utgöres av jämnt an- tal personer, torde inte vara någon olä- genhet. Vid lika röstetal för olika mc- ningar, bör gälla den mening, som bi- trädes av kanslern.

har ansett det

Vid utformande av förslaget om dis- pensnämndens sammansättning har, som inledningsvis angavs, utredningsmannen utgått från förutsättningen, att nämnden

i huvudparten av fall skall fälla sitt av- görande utan att först behöva inhämta yttrande från lokal universitets- eller högskolemyndighet.

Flertalet dispensärenden torde kunna avgöras med ledning av tidigare praxis eller de allmänna grundsatser, som kom- mit till uttryck i detta betänkande. Nämnden torde då normalt ensam ha tillräcklig sakkunskap.

Skulle i ett ärende bli fråga om att tillämpa en ny princip, bör de lokala akademiska myndigheterna eller de när- mast berörda lärarna få göra gällande sina synpunkter. Nämnden skall då kun- na fritt välja mellan att begära yttran- de eller adjungera särskilda ledamöter. Begäran om yttrande bör främst avse själva principfrågan, och remissen bör samtidigt gå till flera fakulteter eller högskolor.

Vid behandlingen av ärenden, som rör tandläkarhögskola och farmaceutiska in- stitutet, kan det vara lämpligt att regel- mässigt till nämnden adjungera en re- presentant för högskolan. Adjungering skulle sålunda när det gäller specialhög- skolorna förekomma även i ärenden, som icke avsåg principfrågor.

Bestämmelser om dispensnämnden, dess sammansättning och befogenheter bör införas i universitetsstatuterna. Ut- redningsmannen har sammanställt för— slag till sådana bestämmelser avsedda att ingå på den plats i statuterna, som är ledig sedan föreskrifterna om pro- kansler upphört att gälla (55 12—16). Förslaget återfinnes i bilaga 2. Till detta avsnitt av universitetsstatuterna bör också hänföras de bestämmelser, som kan komma att gälla dispenser medde- lade av kanslern ensam och vilka nu återfinnes i universitetsstatuterna % 88 mom. 2, andra stycket, i stadgarna för karolinska mediko-kirurgiska institutet

; 68 mom. 3 samt i stadgan för tand— läkarinstitutet % 39 mom. 3. I stadgarna för karolinska mediko-kirurgiska insti- tutet, för tandläkarinstitutet och för far- maceutiska institutet bör införas en hänvisning, att frågor om medgivande att inskrivas för den som eljest inte är behörig regleras i universitetsstatuterna.

Utredningsmannen har inte ansett det nödvändigt att utarbeta utkast även till de ändringar, som förordats beträffande statuterna för Stockholms och Göteborgs högskolor.

Utredningsmannen har inte velat fö- reslå någon ändring av principen, att den enskilde genom besvär kan bringa ett avgörande inför Kungl. Maj:t.

Här skall slutligen diskuteras vissa organisations- och kostnadsfrågor sam- manhängande med dispensnämnden.

Med hänsyn till önskemålet, att kans- lern personligen skall kunna följa ar- betsrutinen med dispensärendena, sy- nes nämndens kansli böra förläggas i anslutning till kanslersexpeditionen. Uppgiften att vara sekreterare vid dis- pensnämnden torde efter kanslerns be- stämmande böra anförtros någon av kanslersexpeditionens tjänstemän såsom ett tjänsteåliggande. En sådan anord- ning synes möjlig med hänsyn till att kanslersämbetet den 1 juli 1952 erhållit en förstärkning av sin personal. En för- utsättning för att sekreterargöromålen skall kunna bestridas på föreslagna sätt är dock, att den offentliga yrkesvägled- ningsorganisationen får i uppdrag att biträda med upplysnings-, utrednings- oeh rådgivningsverksamheten.

Ordförandeskapet i dispensnämnden torde få anses tillhöra kanslerns ämbets- åligganden, varför särskilt arvode för ordföranden inte beräknas. Övriga leda- möter bör erhålla arvoden, som med

hänsyn till att visst förberedelsearbete måste förutsättas, bör fastställas till 3.600 kronor per år för vice ordföranden och 2.400 kronor per år för övriga leda- möter. Till ersättare bör, då han del- tager i sammanträde, utgå sammanträ- desarvode med 40 kronor per dag. Sam- ma arvode bör utgå till person, som för speciellt tillfälle kallats att deltaga i nämndens överläggningar.

Vissa kostnader för ledamöternas re- sor till nämndens sammanträden kan förutses. Ett anslag om 2.000 kronor torde beräknas för detta ändamål.

Tillsammantaget skulle de beräknade kostnaderna för en dispensnämnd i en- lighet med utredningsmannens förslag för det första året belöpa sig till 11.400 kr. fördelade sålunda:

Arvoden åt nämndens ledamöter 8.400 Sammanträdesarvoden åt ersät-

tare och speeiellt tillkallade . 1.000 Resor ........................ 2.000

Summa kronor 1 1 .400

Anslagen bör ha karaktären av för- slagsanslag.

Ulredningsmannens förslag

1. Vid kanslersämbetet inrättas en nämnd för prövning av dispensärenden med de uppgifter, som anges i bifogade författningsutkast (bilaga 2).

2. Av riksdagen utverkas för budget— året 1953/54 till nämndens verksamhet på kanslersämbetets stat ett förslagsan- slag av 11.400 kronor.

3. Kungl. Maj:t uppdrager åt arbets- marknadsstyrelsen att genom sin yrkes- vägledningsbyrå och de lokala organen för yrkesvägledning medverka i det upplysnings-, utrednings- och rådgiv- ningsarbete, vilket ingår som ett led i strävandena att bereda personer utan formell kompetens möjligheten av till- träde till högre studier. Därvid bör det

särskilt åligga arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organ

att meddela upplysning om den prax- is, som tillämpas vid dispens från vill- koren för tillträde till högre studier, om vilken undervisning som står till buds vid kompletteringsstudier samt om stu- dietid, utbildningskostnader, låne- och stipendiemöjligheter och övriga omstän- digheter, som kan vara av betydelse vid valet av studiebana;

att biträda kanslersämbetet och andra universitets- och högskolemyndigheter vid utredningar, som avser den enskil- des förutsättningar för högre studier samt

att efter anvisning av nämnda myn- digheter ge den enskilde den vägled- ning, som prövningen av hans dispens- ärende kan motivera.

4. De särskilda bestämmelserna om inskrivning av sökande utan student- examen vid Stockholms och Göteborgs högskolor upphör att gälla.

5. Folkskollärare med examen enligt 1937 års seminariestadga, som i sin exa- men har vitsord om godkända insikter i engelska, medges tillträde till de sär- skilda universitetskurser, som kan kom- ma att anordnas för avhjälpande av lä- rarbristen vid de högre skolorna.

Rekryteringen till de tekniska högsko- lorna sker efter betydligt friare prin- ciper än dem som gäller vid statsuni- versiteten. Syftemålen med denna ut- redning är i väsentliga hänseenden re- dan tillgodosedda. Avgångsbetyg från tekniskt gymnasium likställes helt med studentexamen. Som förut nämnts hade under tioårsperioden 1941—1950 vid tekniska högskolan i Stockholm 15 % och vid Chalmers tekniska högskola 24 % av antalet ordinarie lärjungar av- gångsexamen från tekniskt gymnasium. Även avgångsbetyg från handelshögsko- la eller från handelsgymnasium ger kompetens efter kompletteringar i ma- tematik, fysik, kemi och teckning efter realgymnasiets eller det tekniska gym- nasiets fordringar. Under den nyss- nämnda perioden torde dock icke nå- gon från handelsgymnasium ha antagits som ordinarie studerande.

Inträde som ordinarie studerande kan också vinnas av personer utan formell skolkompetens. Förutsättning härför är enligt stadgarna av den 30 juni 1947 för de tekniska högskolorna (SF 488/1947), 5 70 första stycket (1), att sökanden ge- nom intyg om viss tids praktisk verk- samhet visat sig äga framstående an- lag för något av de yrken, för vilka des- sa högskolor ger utbildning:-Av sökan- den kräves kunskaper i matematik, fy- sik och kemi och färdighet i teckning samt kunskaper i svenska språket och två främmande levande språk, motsva- rande vad som kräves av den som har

De tekniska högskolorna

studentexamen eller avgångsbetyg från tekniskt gymnasium.

För alla inträdessökande således inte enbart för gruppen med ”framstå- ende anlag” gäller, att betyg och in- tyg skall vara utfärdade under något av de senaste fem åren före början av den kurs, till vilken inträde sökes. Rek- tor kan dock bevilja undantag, när sär- skilda skäl föreligger. Vitsord om kun- skaper i svenska språket och i främ- mande språk skall inte nödvändigt före- tes vid tiden för inträdet. Rektor äger medge anstånd på ett år. Även ytterli- gare anstånd kan beviljas, om vägande skäl föreligger (5 70 andra stycket). Kunskaperna behöver inte vitsordas i den ordning, som är föreskriven för sär- skild prövning i studentexamen.—Enligt praxis är det tillräckligt med privat inv- tyg från universitetslärare eller från lä- rare vid ett allmänt gymnasium eller tekniskt gymnasium eller från annan person med motsvarande ställning.

Under tioårsperioden 1941—1950 ut- gjorde vid tekniska högskolan i Stock- holm antalet enligt 5 70 första stycket (1) antagna ordinarie studerande 93 eller 2,7 procent av antalet ordinarie stude- rande. Vid Chalmers tekniska högskola var antalet under samma period 17 eller 0,8 procent av antalet ordinarie stude- rande. Huvudparten av denna kategori utgjordes av personer, som förut gått genom teknisk fackskola eller tekniskt institut.

Enligt en ändring av stadgarna för

de tekniska högskolorna av den 30 dec. 1947 (nr 993) tillades överstyrelsen för de tekniska högskolorna allmän befo- genhet att förklara en inträdessökande. som är svensk medborgare, behörig att antagas som ordinarie studerande utan hinder av eljest gällande kompetens- villkor (5 70 tredje stycket). År 1951 fick överstyrelsen samma befogenhet beträffande utlänningar. Om särskilda förhållanden föreligger, skall dock ären- de rörande utlänning hänskjutas till Kungl. Maj:t för prövning och avgöran— de (5 70 fjärde stycket). När det gällt svenska undersåtar har denna dispens— möjlighet fått betydelse främst för per- soner, som genomgått Vilans special- gymnasium eller avlagt begränsad stu- dentexamen vid försvarets läroverk. Så- dana dispenser har varit relativt få. Vid sidan av gruppen ordinarie stu- derande mottager de tekniska högsko- lorna även ett mindre antal specialstu- derande och extra studerande. En spe- cialstuderande har möjlighet att följa undervisningen och avlägga prov i ett begränsat antal tillämpade ämnen men däremot inte att avlägga fullständig examen. Sovringen vid intagningen är sträng, och den sökande bör ha anting- en väl kvalificerad teoretisk utbildning eller en lång praktisk verksamhet på området i fråga. De extrastuderande, av vilka man kräver mindre kvali-fikatio- ner, följer undervisningen men erhål- ler inte några officiella vitsord om sina kunskaper. Rubriken extra studerande har i viss utsträckning använts för att bereda tillträde åt utlänningar eller åt svenska medborgare med utländsk för- utbildning. I sådana fall brukar sökan- den, om han efter en allmän bedömning finnes ha likvärdiga meriter med dem som antages som ordinarie studerande, bli antagen som extra studerande i samtliga ämnen inom vederbörande av-

delnings första årskurs. Senare kan han bli antagen i andra årskursen på mot- svarande sätt. Har han under viss tid _ i allmänhet två år tillfredsställan- de följt undervisningen, kan han få ställ- ningen som ordinarie studerande och därefter bedriva examensstudier i van- lig ordning.

Vid överläggningar på tekniska hög- skolan i Stockholm och Chalmers tek- niska högskola har utredningsmannen tagit del av de erfarenheter man gjort vid tillämpningen av nuvarande antag- ningsbestämmelser.

Avsikten med stadgandet i 5 70 första stycket d) var att ge den som hade ut- präglad specialbegåvning tillträde till högre utbildning utan tvånget att först avlägga studentexamen som privatist. Intyget onl ”framstående anlag” skulle egentligen utvisa, på vad sätt sökanden styrkt sina anlag, exempelvis genom egna uppfinningar eller självständiga konstruktioner. Det förekom emeller- tid, att man fick mottaga intyg, som ut- färdats utan tillräcklig grund. Intygs- givarna hade nämligen ofta en felaktig uppfattning om vad intyget egentligen skulle innebära, och deras omdöme fär— gades stundom av önskan att hjälpa fram underordnade, vilket också kunde ligga i företagets intresse. Kollegie- nämnden var visserligen inte bunden att antaga en person enbart därför att han företedde ett intyg om "framstå- ende anlag" utan ägde pröva bakgrun- den för intyget. Men det var svårt att undvika misstag.

De elever, som intagits med stöd av intyg om ”framstående anlag”, hade som regel bedrivit sina studier med framgång. Vid de tekniska fackskolorna och vid de tekniska instituten, där huvudparten av dessa elever fått sin förutbildning, fästes väsentligen vikt vid den praktiska tillämpningen. Den

grundläggande teoretiska utbildningen i de naturvetenskapliga ämnena var icke Säll—an svagare än vid de allmänna gym- nasierna eller de tekniska gymnasierna. Även om den sökande senare komplet- terade sina kunskaper, blev han inte alltid helt likvärdig med den som fått sin utbildning vid ett gymnasium. En allvarligare invändning var, att de faek- skoleutbildade ofta praktiskt helt sak- nade insikter i de allmänbildande äm- nena, och man kunde därför riskera, att de som färdiga civilingenjörer kom- me att få en snäv facklig inställning och salma intresse för mera allmänna pro- blemställningar. Språkkunskaperna var också sämre än studenternas. Vid kom- pletteringarna nöjde sig de sökande i allmänhet med att nå den lägre stan- dard, som krävdes för avgångsbetyg från tekniskt gymnasium. Möjligheten att få anstånd med språkkomplettering- arna hade ibland missbrukats. Det hade inträffat, att personer avlagt samtliga tentamina, innan de börjat på allvar lned språkstudierna. Utredningsmannen har även haft till- fälle att diskutera intagningsvillkoren vid de tekniska högskolorna med lärare vid tekniska läroverk, ingenjörer med olika typ av utbildning och med elever vid de tekniska högskolorna tillhörande gruppen med intyg om ”framstående anlag". Det var ytterst värdefullt, att inträde kunde vinnas vid de tekniska högskolorna även av personer utan for- mell kompetens. Kravet att sökanden skulle visa ett intyg om ”framstående anlag" verkade dock mycket godtyck- ligt. Huruvida en person skulle få ett sådant intyg, berodde ibland på före- tagsledninge'ns godtycke. De yngre hade sällan så självständiga uppgifter, att de fick tillfälle att visa egentlig uppfinnar- begåvning. Många arbetsgivare var över- drivet stränga, därför att de ansåg det

vanskligt att från denna synpunkt be- döma den anställde. Man kunde inte frigöra sig från intrycket, att somliga arbetsgivare ställde sig avvisande, där- för att de var ovilliga att släppa ifrån sig en värdefull arbetstagare.

Reglerna om antagning av ordinarie studerande vid de tekniska högskolorna bör underkastas vissa jämkningar. Be- träffande intagningen av specialstude- rande och extra studerande'har utred- ningsmannen däremot icke något för- slag till ändring.

Frågan vilka personer som bör gene— rellt likställas med dem som avlagt stu- dentexamen har behandlats i sjunde ka- pitlet. Här må dock rekapituleras vad utredningsmannens förslag innebär för de tekniska högskolorna. Liksom nu skall personer från tekniskt gymnasium och från handelshögskola vara formellt behöriga. Beträffande den förstnämnda gruppen skall dock som villkor för lik- ställdhet tillkomma krav på godkända insikter i ett ämne nutidshistoria och samhällslära, vilket skall ingå i det tek- niska gymnasiets kursplaner. Förslaget innebär vidare, att ett flertal nya grup- per tillägges formell kompetens, såsom folkskollärare, personer från Vilans spe- cialgymnasium och personer med be- gränsad studentexamen från försvarets läroverk. På en punkt innebär förslaget däremot en inskränkning. Som förut framhållits (5.115) bör den tvååriga han- delsgymnasieutbildningen inte generellt godtagas som grundval för universitets- studier eller för andra högre studier. Den nuvarande regeln, att avgångsbetyg från handelsgymnasium ger behörighet att antagas som ordinarie studerande vid de tekniska högskolorna, skulle där- för bortfalla. Här bör dock inskjutas, att denna förändring inte har stor praktisk betydelse, ty under senare år har knap-

past några handelsgymnasister sökt sig till de tekniska högskolorna.

Antagningen vid de tekniska högsko- lorna av personer utan formell kompe- tens erbjuder i huvudsak samma pro- blem som antagningen vid universite- ten. Myndigheten, som avgör dispensan- sökningar, har dels att bilda sig ett om- döme om den sökandes allmänna förut- sättningar för högre studier, dels att undersöka dennes förkunskaper och fö- reskriva nödvändiga kompletteringar.

Som ovan redovisats sker enligt nu- varande intagningsregler dispensgiv- ningen både lokalt och centralt. Den lokala dispensgivningen, som handhas av vederbörande högskolas kollegie- nämnd, avser intagning efter 5 70 förs- ta stycket d). Prövningen är formbun- den. Det förutsättes, att sökanden före- ter dels intyg om ”framstående anlag", dels intyg om studentkunskaper (mot- svarande) i ett antal ämnen. Sonl en lokal dispensgivning kan också betrak- tas rektors befogenhet, enligt å 70 and- ra stycket, att göra undantag från re- geln, att intyg skall vara utfärdade un- der något av de senaste fem åren samt att medge uppskov med företeende av intyg om förkunskaper i vissa ämnen. Den centrala dispensgivningen, som handhas av överstyrelsen för de tek- niska högskolorna, regleras i 5 70 tredje och fjärde styckena. För denna dispens- prövning har inte författningsmässigt uppställts några normer. Antalet intag- na efter lokal dispens har varit bety- dande, särskilt vid tekniska högskolan i Stockholm, medan den centrala dis- pensgivningen hittills endast avsett ett fåtal fall.

Villkoret att den sökande skall förete ett intyg om "framstående 'an'lag” byg- ger på det riktiga antagandet, att man vid bedömningen av en sökandes stu- dieförutsättningar bör taga hänsyn till

hans tidigare praktiska verksamhet. Kravet på ”framstående anlag” är dock alltför absolut. Det förekommer säker- ligen fall, då en arbetsgivare inte an- ser sig kunna utfärda ett sådant intyg men då hans omdöme ändå borde till- mätas stor vikt. Ett åskådligt exempel är, att sökanden arbetat som biträde på ett vetenskapligt laboratorium. Även andra faktorer än den praktiska verk- samheten borde tagas med vid bedöm- ningen. Det skulle vara väsentligt att veta, hur lärarna vid (len fackskola, där sökanden fått sin utbildning, bedömde hans förutsättningar.

Utredningsmannen förordar, att för dispensgivningen vid de tekniska hög- skolorna skall gälla samma allmänna grundsatser som tidigare förordats i ut- kastet till instruktion för dispensnämn- den vid kanslersämbetet. Under beak- tande av intresset att ge personer med begåvning och studiehåg tillträde till högre tekniska studier avgör myndig- heten, huruvida sökande ägcr den all- mänbildning, de språkkunskaper och de förkunskaper i övrigt, som må krävas för framgång i det valda studiet och på levnadsbanan.

En sökande, som kan åberopa att han i sin praktiska verksamhet sysslat med tekniska uppgifter, får i regel antagas ha ett djupt rotat intresse för högre tekniska studier. Den praktiska verk- samheten bör tillmätas särskild betydel- se vid sidan av de teoretiska meriterna. Den som haft erfarenhet av tekniska problem, bör vid i övrigt lika förhål- landen ha företräde till dispens framför den enbart teoretiskt skolade. I försla- get till författningstext har därför an— givits, att vid dispensbedömningen hän- syn särskilt skall tagas till sökandens praktiska verksamhet. Det har döek icke ansetts lämpligt att uppställa ett ovill- korligt krav på viss tids praktik, på sätt

nu gäller för gruppen ”framstående an- lag".

Att dispensgivningen är splittrad på flera händer medför fara för ojämnhe- ter i tillämpningen. Utredningsmannen föreslår, att dispensfrågorna hänföres till en gemensam central myndighet. Som närmare redovisas i det följande bör dock den lokala dispensgivningen alltjämt bestå beträffande en detalj. En- ligt förslaget skall rektor ha möjlighet att medge uppskov med företeende av intyg om förkunskaper i vissa ämnen, när det är fråga om personer med exa- men som ger formell kompetens.

Utredningsmannen har övervägt spörsmålet, vilken myndighet som bör anförtros dispensprövningen. En möj- lighet vore att låta dispensnämnden vid kanslersämbetet handlägga även ansök- ningar om tillträde till de tekniska hög- skolorna. Utredningsmannen har dock avvisat denna tanke med hänsyn till att de tekniska högskolorna bildar en sär- skild enhet med en egen överstyrelse. Man skulle också kunna tänka sig att skapa en särskild dispensnämnd för de tekniska högskolorna med likartad sam- mansättning som dispensnämnden vid kanslersämbetet. Utredningsmannen har emellertid funnit, att man bör kunna vinna i huvudsak detsamma genom att lägga dispensärendena hos överstyrel- sen, vilken redan nu har att handlägga vissa ärenden av denna art. Genom att hänföra dispensfrågorna under katego- rin pleniärenden vinner man garantier för en allsidig och sakkunnig behand- ling.

Enligt förslaget skulle överstyrelsen inte vara bunden vid några fasta regler rörande kraven på förkunskaper. Nå- gon större skiljaktighet i sak i förhål— lande till nuvarande regler i 5 70 första

stycket (1) torde detta dock inte komma att innebära. Givetvis måste även den dispenssökande på ett eller annat sätt styrka förkunskaper inom det egentliga fackområdet. Fordringar rörande för- kunskaper i matematik, fysik, kemi och teckning får således väntas bli desam- ma som för övriga inträdessökande. Det torde också som regel bli nödvändigt att kräva belägg för kunskaper i svenska språket och två främmande levande språk. För gruppen med ”framstående anlag” accepteras nu det kunskapsmått, som angives i de tekniska gymnasiernas fordringar, vilka är något lägre än ford- ringarna på de allmänna gymnasierna. Utredningsmannen förutsätter, att över- styrelsen även i framtiden följer samma linje. Vid sidan av det tekniska gym- nasiets kunskapsmått i främmande språk bör också _ i anslutning till de huvud- principer som angivits i det föregående _ godtagas studentkunskaper i ett språk och läskunskaper i ett andra språk.

Vid behandlingen av frågan om lik- ställdhet för personer med avgångsbe- tyg från tekniskt gymnasium har utred— ningsmannen framfört kravet, att på det tekniska gymnasiets studieplan skulle införas ett nytt ämne ”nutidshistoria och samhällslära” samt att vitsord om godkända insikter i detta ämne skulle utgöra villkor för tillträde till högre stu- dier. Det synes rimligt, att överstyrelsen även för dispensstuderande uppställer krav på vissa förkunskaper i nutids- historia och samhällslära.

För att en student eller gymnasiein- genjör skall vinna tillträde är det, så snart antalet inträdessökande överstiger antalet tillgängliga platser, inte tillräck- ligt, att han uppfyller minimifordring- arna. Vid bedömande av den inbördes ordningen mellan de sökande är betygs- meriterna den viktigaste faktorn, varvid betyg i skilda ämnen tillmätes olika

vikt. På avdelningar, där kunskapsni- vån är hög i de naturvetenskapliga äm- nena, kan den fortsatta undervisningen läggas på ett annat plan än som eljest skulle vara möjligt. Av en dispenssökan- de måste man kräva, att han skall ha samma förutsättningar som övriga stu- derande att följa undervisningen. Hans förkunskaper måste därför, åtminstone i de naturvetenskapliga ämnena, vara fullt likvärdiga med förkunskaperna hos dem som vinner inträde i vanlig ord- ning. Bestämmande blir således gränsen i betygshänseende på den avdelning, där sökanden önskar studera.

Den förberedande upplysnings- och rådgivningsverksamheten synes kunna få en utformning likartad den som an- givits i nionde kapitlet om dispens- nämnden vid kanslersämbetet. Uppgif- ten torde böra åvila de tekniska hög- skolornas sekreterare. Den offentliga yrkesvägledningen bör också kunna an- litas. Ett samarbete mellan överstyrel- sen för de tekniska högskolorna och högskolesckreterarna å ena sidan och yrkesvägledningsorganen å andra sidan bör komma till stånd efter de riktlinjer som angivits i nionde kapitlet.

Vad beträffar formerna för prövning- en synes det lämpligt, att ansökan om dispens inges till rektor vid den hög- skola, där sökanden ämnar studera. I ansökan bör ingå uppgifter om den av- delning, vid vilken den sökande önskar vinna inträde samt när han beräknar börja sina studier.

Vederbörande högskolas sekreterare bör lokalt förbereda dispensärendet. Det kan bli fråga om att kalla sökande till samtal och att sätta sig i förbindelse med sökandens tidigare lärare, arbets- givare eller andra, som kan uttala sig om dennes insatser i studier, förvärvs- arbete eller föreningsliv. Liksom yrkes- vägledningsorganen tänkes medverka i

sådant utredningsarbete för dispens- nämnden vid kanslersämbetet, bör de på analogt sätt kunna biträda de tek- niska högskolornas sekreterare. Utred- ningen bör självfallet avse en lika all— sidig belysning av ärendena.

Innan ansökan tillsammans med den företagna utredningen överlämnas till överstyrelsen, bör kollegienämnden vid ifrågavarande högskola avge yttrande om sökandens allmänna förutsättningar för högre tekniska studier och om hans förkunskaper. Därvid bör förkunskaper- na ställas i relation till de kunskaps- krav, som under de senare åren gällt för inträde vid (len avdelning ansök- ningen avser.

Överstyrelsens prövning av dispens- frågorna bör följa de grundsatser, som kommit till uttryck i nionde kapitlet. Här skall endast diskuteras några de- taljfrågor.

Som förut uttalats bör en dispens av- se ett löfte om placering och inte enbart behörighet att konkurrera med andra sökande.

Systemet med förhandsbesked bör kunna vinna praktisk tillämpning även vid intagning till de tekniska högskolor- na. Man har dock att beakta de problem, som följer av konkurrensen om platser- na. Intagningsgränsen är olika på olika avdelningar, den växlar något från år till år, den är inte heller densamma vid de båda högskolorna. Vid ett förhands- besked måste överstyrelsen följaktligen bestämma kunskapskraven efter en jäm- förelse med den nivå, som gällt i de särskilda ämnena under de senaste åren vid den högskola och avdelning ansök- ningen avser.

Vid' de tekniska högskolorna liksom vid andra högskolor, där intagning sker en gång om året, synes det vara lämpligt att samla dispensärendena

i l l l

för avgörande vid ett bestämt tillfälle varje år.

Som förut nämnts har rektor möjlig- het att bevilja anstånd med företeende av intyg om kunskaper i svenska språ- k'é't och i främmande språk. Utrednings- mannen anser det diskutabelt, om upp- skov skall kunna lämnas med vitsordet om kunskaper i svenska språket. För elever, som har svenska språket som modersmål, kan det inte vara försvar- ligt att annat än i sällsynta undantags- fall lägga detta prov till tiden efter an- tagningen. När det gäller komplettering- ar i främmande språk är läget ett an- nat. För den enskilde är det ofta en fördel, att studiet sträckes ut över en längre period. Systemet med uppskov förutsätter dock en individuell pröv- ning, så att kompletteringarna inte krä- ver mer än vad en begåvad och ener- gisk person kan hinna med vid sidan av det ordinarie studiearbetet.

Enligt det bifogade författningsutkas- tet skulle rektor avgöra anståndsfrågan när det gällde personer med formell kompetens. Uppskov skulle kunna ges med kompletteringar i främmande språk ävensom i nutidshistoria och sam- hällslära. Beträffande dispenssökande skulle anståndsbeslutet fattas av över- styrelsen. I detta fall synes det inte lämpligt att fastslå angående vilka äm- nen anstånd skulle kunna kommaifråga.

Vad beträffar provelevsystemet sy- nes ett sådant i vissa fall redan tilläm- pas. Utredningsmannen förutsätter, att rektor kan tillämpa nuvarande före- skrifter så, att personer som i något avseende inte fyller de formella in- trädeskraven, kan antagas som extra studerande i samtliga ämnen inom en avdelning för att, om studieresultaten visar sig vara tillfredsställande, efter viss tid antagas som ordinarie studeran- de. Det blir då överflödigt att i stad-

gandet om dispensgivning (utkastet 5 76) införa en bestämmelse motsva- rande 5 13 femte stycket i utkastet till ändring av universitetsstatuterna, näm- ligen att dispens må begränsas till att avse viss tid och:—,fortsatt dispens göras beroende av att sökanden visat sig ha förmåga att följa den akademiska un- dervisningen inom sitt studieområde.

Med tanke på konkurrensen om elev- platserna är det knappast att förutse, att provelevsystemet skall kunna kom- ma till någon mera omfattande använd- ning vid de tekniska högskolorna. Ut- redningsmannen vill dock framhålla dess värde för prövningen av studie- förutsättningarna och förkunskaperna.

Den rådgivning och vägledning, som en sökande kan behöva med anledning av beslut i hans dispensärende, bör meddelas efter samma grunder, som an— givits i nionde kapitlet.

Enligt 5 70 andra stycket skall betyg och intyg, som åberopas av inträdessö- kande, vara utfärdade under något av de senaste fem åren före början av den kurs, till vilken inträde sökes. Bestäm- melsen kan sägas utgöra en motsvarig- het till föreskriften i universitetsstatu- terna 5 88 mom. 1, att studentexamens- betyg inte skall vara äldre än två år. Tidsvillkoret i 5 70 andra stycket torde dock vara betingat närmast av intresset att garantera, att den enskilde har sina förkunskaper någorlunda aktuella.

Utredningsmannen anser det inte lämpligt med en bestämd tidsgräns av denna art utan föreslår dess upphävan— de. Beträffande dispenssökande kan vid prövningen direkt beaktas intresset, att förkunskaperna inte fallit i glömska. Skulle det anses nödvändigt att upp- ställa .tidsregel.beträffande sökande i vanlig ordning, kan detta ske i de all-

männa grunder för intagning, som en- ligt g 76 fastställes av överstyrelsen.

Utredningsmannen har utarbetat ett utkast till kungörelse angående ändring av stadgarna den 30 juni 1947 (nr 488) för de tekniska högskolorna. Utkastet återfinnes i bilaga 4. De föreslagna änd- ringarna innebär i korthet:

1. I instruktionen för överstyrelsen för tekniska högskolorna tillägges en ny att-sats rörande dispensärenden (& 8).

2. I uppräkningen av pleniärenden införes dispensärenden som en ny punkt (5 15).

3. I avdelning XIII. ”Studerande och studentkår” sker en omflyttning av någ- ra stadganden för att nå större över- skådlighet. Nuvarande % 75 inskjutes ef- ter 5 69 som 5 69 a, och 5 76 erhåller platsen 5 75. I första stycket av 5 69 a införes en erinran om att antagning av ordinarie studerande också kan ske i särskild ordning.

4. Stadgandet i 5 70 om behörighet att antagas som ordinarie studerande har helt omarbetats. För gymnasiein- genjörer har borttagits villkoret om kunskaper i svenska språket, vilket in- te synes erforderligt med hänsyn till examensbestämmelserna. I stället har tillagts ett villkor om godkända insikter i nutidshistoria och samhällslära. Ur stadgandet har uteslutits övriga särskilt nämnda grupper med formell inträdes- behörighet. Vid sidan av personer med studentexamen samt gymnasieingenjö- rer anges den vara behörig att antagas som ordinarie studerande, som enligt särskild föreskrift är att likställa med den som avlagt studentexamen. En jäm- förelse med utkastet till kungörelsen om tillträde till högre studier för folkskol- lärare, gymnasieingenjörer m.fl. (bila- ga 1) visar, att personer med avgångs- betyg från handelsgymnasier icke läng-

re skall anses behöriga att antagas som ordinarie studerande. Samma kungörel- seutkast 10 5 ger vid handen, på vilket sätt den enskilde har att styrka förkun- skaper i olika ämnen. Tanken har varit, att privata intyg inte längre skall god- tagas. Även i fråga om rektors rätt att medge anstånd med kompletteringar har en justering företagits. Det har för- utsatts, att anstånd inte skall kunna be- vilja's med komplettering i svenska språ— ket. Föreskriften att betyg och intyg skall vara utfärdade under de senaste fem åren har utgått.

5. I ett särskilt stadgande, infört som 5 76, ges föreskrifter om dispenspröv- ning. Det nya stadgandet är avsett att ersätta den nuvarande bestämmelsen i S 70 första stycket (1) om tillträde för den som har ”framstående anlag” och de allmänna reglerna i 5 70 tredje och fjärde styckena om överstyrelsens befo- genhet att ge dispens. Till undvikande av missförstånd må påpekas, att stad- gandet i 10 & utkastet till kungörelse om tillträde till högre studier för folkskol- lärare, gymnasieingenjörer m.fl. inte förutsatts få tillämpning vid dispens- prövningen. Myndigheten skulle ha att efter fria grunder bedöma de intyg, som sökanden kan förete.

Utredningsmannens förslag

Reglerna för antagning av ordinarie studerande vid de tekniska högskolorna utformas i enlighet med bifogade för- fattningsutkast (bilaga 4).

Detta innebär i främsta rummet den förändringen, att den nuvarande antag- ningen på grundval av intyg om ”fram— stående anlag” avskaffas och ersättes med en dispensprövning, företagen av överstyrelsen för de tekniska högsko- lorna. Bedömningen av dispensärende— na följer i huvudsak de grundsatser, som angives i nionde kapitlet.

En särskild grupp bland de högre läroanstalterna bildar lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. De lyder al- la under jordbruksdepartementet.

Var och en av högskolorna står un- der ledning av en styrelse. _Något sär- skilt organ för samarbete högskolorna emellan existerar inte för närvarande men har sedan flera år diskuterats. 1946 års högskoleutredning (SOU 1947:67) förordade, att med hänsyn till att högskolornas verksamhetsområ- den i flera viktiga avseenden grep in i varandra, en samarbetsnämnd skulle bildas med uppgift att behandla frågor av gemensamt intresse samt att därvid utgöra ett rådgivande organ.

Frågan berördes i propositionen nr 177 till 1948 års riksdag. Föredragande departementschefen tillstyrkte, att en samarbetsnämnd inrättades bestående av de tre högskolornas rektorer och en professor från varje högskola samt che- ferna för vissa närstående forsknings- institutioner, nämligen statens veteri- närmedicinska anstalt, statens växt- skyddsanstalt, statens skogsforsknings- institut, ävensom överinspektören för lantbrukets försöksväsende. Någon erinran mot inrättandet av en sam— arbetsnämnd gjordes inte vid riksdags- behandlingen. Frågan är dock fortfa- rande beroende av Kungl. Maj:ts pröv- ning. '

Universitetskanslersämbetssakkunni- ga framhåller i sitt betänkande (SOU

ELFTE KAPITLET

Lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna Alnarpsinstitutets högre mejerikurs

1951237), kapitlet ”Samverkan mellan universitet och högskolor”, önskvärd- heten av att berörda samarbetsnämnd kommer till stånd så snart förhållan- dena det medger.

När det gäller dispensprövningen har de tidigare behandlade högre läroan- stalterna kunnat sammanföras till två grupper och prövningen sålunda cen- traliseras, till dispensnämnden vid kanslersämbetet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Det kunde sy— nas ändamålsenligt att för lantbruks-, skogs— och veterinärhögskolorna söka åstadkomma en motsvarande anord- ning.

Måhända skulle en samarbetsnämnd av nyssnämnda slag, när den inrättats, kunna anförtros uppgiften att centralt svara för dispensprövning för de tre här ifrågavarande högskolorna. Utred— ningsmannen har på denna punkt inte ansett sig kunna ta slutlig ställning. Frågan torde få bedömas i samman- hang med fastställandet av de övriga uppgifter, som skulle komma att åvila samarbetsnämnden.

Med hänsyn till att frågan om dis- pensprövningen vid lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna inom en snar framtid kommer att på nytt aktualise- ras, har utredningsmannen inte ansett sig böra föreslå inrättandet av ett sär- skilt dispensprövande kollegium utan har stannat vid att förorda, att dispens-

ärendena åtminstone tills vidare _ prövas lokalt.

lantbrukshögskolan

Vid lantbrukshögskolan mottages en- ligt stadgarna f_ö_r lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (S. F. 1950 nr 492) dels ordinarie studerande, som avser att avlägga agronomexamen, dels specialstuderande, som följer undervis— ningen efter eget val i ett eller flera läroämnen med rätt att efter tentamen erhålla intyg om sina kunskaper.

Behörig att vinna inträde som ordi- narie studerande är den som antingen avlagt studentexamen eller erhållit god- känt avgångsbetyg från Vilans special- gymnasium. Sökande med studentexa- men skall ha förvärvat minst betyget Godkänd i modersmålet, i ettdera av tyska och engelska språken, i biologi med hälsolära samt i matematik, fysik och kemi, i de tre sistnämnda ämnena efter fordringarna för realgymnasiet. Han skall dessutom kunna förete betyg över kunskaper motsvarande fordring- arna för flyttning till det fyraåriga gymnasiets näst högsta ring i geografi samt i det av nyssnämnda främmande språk, vari betyg över studentkunska- per icke företes. För sökande med av- gångsbetyg från Vilans specialgymna- sium ges icke några motsvarande be- stämmelser om skolkunskaper i vissa ämnen. Av reglementet för Vilan-gym- nasiet framgår emellertid, att elev inte erhåller kompetens för inträde vid lant- brukshögskolan med mindre han upp- fyller samma kunskapskrav (se sid. 83).

För behörighet tillkommer därutöver krav på teoretisk och praktisk jord- bruksutbildning, nämligen dels godkänt avgångsbetyg från huvudkurs vid lant- mannaskola med skoljordbruk eller från lantbruksskola, dels väl vitsordad jordbrukspraktik, som skall ha full-

gjorts i enlighet med särskilda före- skrifter. Praktiken skall omfatta minst två år, inklusive kursen vid lantmanna- skola eller lantbruksskola.

Enligt lantbrukshögskolans stadgar skall kunskapsbetyg vara utfärdat un— der något av de senaste fem åren före början av den kurs, till vilken inträde sökes, lärarkollegiet dock obetaget att av särskilda skäl bevilja undantag här- ifrån.

För antagning som specialstuderande uppställes i stadgarna inga särskilda villkor. Lärarkollegiet äger pröva, om sökanden har erforderliga förutsätt- ningar att tillgodogöra sig den under- visning, i vilken sökanden anmält sig vilja deltaga.

Vid antagningen av ordinarie stude- rande ges i stadgarna utrymme för en viss dispensmöjlighet. Lantbrukshög- skolans styrelse, bestående av nio leda- möter, varav ordförande och ytterligare fem ledamöter utses av Kungl. Maj:t, äger på framställning av lärarkollegiet medgiva undantag från bestämmelserna om avlagda examina för sökande, som på av styrelsen godtaget sätt styrker sig äga motsvarande kunskaper. Un— dantag kan också beviljas från före- skriften om jordbrukspraktikens längd, då särskilda omständigheter föranleder därtill.

Här må nämnas, att enligt stadgan den 2 februari 1951 angående agronom- examen vid lantbrukshögskolan (nr 174) agronomexamen avlägges på nå- gon av följande fem studielinjer, näm- ligen jordbrukslinjen, husdjurslinjen, ekonomiska linjen, maskintekniska lin- jen och allmänna linjen.

.Utredningsmannen har vid konferen— ser med representanter för lantbruks— högskolan och dess elevkår tagit del av de erfarenheter, som vunnits av det nu- varande antagningssystemet.

Genom att Vilan-examen vid antag- ningen likställdes med studentexamen hade den s. k. långa vägen öppnats för studieintresserade personer, som vuxit upp vid jordbruket. Under senare år hade cirka ett 50-tal elever årligen mot- tagits till den första årskursen. Av dessa brukade 12—15 ha avgångsbetyg från Vilan-gymnasiet. Erfarenheterna av denna grupp var genomgående goda.

Förkunskapskraven tedde sig något olika på de skilda studielinjerna. Ge- nomgående förutsatte dock undervis- ningen god underbyggnad i fackämne- na matematik, fysik, kemi och biologi. Möjligen kunde beträffande den all- männa linjen i enstaka fall någon re- ducering av kunskapskraven tänkas, om det vore fråga om personer med starka praktiska jordbruksmeriter och med allmän studielämplighet.

Antagning av specialstuderande hade under senare år förekommit vid varje intagningstillfälle. Det hade mestadels varit fråga om utlänningar, men även en del svenskar hade intagits på detta sätt. Något formellt hinder fanns inte att antaga en person som specialstude- rande i samtliga läroämnen på en stu- dielinje. Denna utväg hade i viss ut- sträckning använts för att bereda plats åt flyktingar, som tidigare i sitt hem- land varit inskrivna vid agronomisk fa- kultet eller motsvarande men som inte hade möjlighet att bli intagna som or- dinarie studerande vid lantbrukshög- skolan till följd av att de inte hade full formell behörighet eller att antalet le- diga platser besatts med svenska sö- kande. Under kriget, då antalet svenska sökande var förhållandevis lågt, hade systemet med antagning av specialstu— derande i samtliga ämnen i enstaka fall tillämpats även för svenska sökande, som i något avseende inte uppfyllde de formella inträdesvillkoren.

En specialstuderande, som antagits i samtliga ämnen på en viss studielinje, brukade beredas tillfälle att bli antagen som ordinarie studerande för att få avlägga examen, sedan han komplette- rat luckorna i sin formella kompetens.

Under de senaste åren har antalet specialstuderande varit 4—6 per år, varav flertalet dock antagits i enstaka ämnen.

Utredningsmannen erinrar om den förut framförda tanken, att bestämmel- serna om intagning av ordinarie stude- rande bör omformuleras (sid. 110). Stadgarna bör helt allmänt angiva, att behörighet tillkommer jämväl den som enligt särskild föreskrift är att likställa med den som avlagt studentexamen.

Villkoren beträffande skolkunskaper i modersmålet och främmande språk skulle utgå. Sådana förkunskaper garan- teras av bestämmelserna angående olika examina samt av de villkor om komplet- teringar, som uppställts i utrednings- mannens utkast till kungörelse om till- träde till högre studier för folkskollä- rare, gymnasieingenjörer m. fl.

Det skulle angivas: ”Behörig att an- tagas som ordinarie studerande är den som

1) antingen avlagt studentexamen el- ler erhållit sådant avgångsbetyg från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri— och skogsstuderande som medför kom— petens för inträde till lantbrukshögsko- lan

eller ock enligt särskild föreskrift är att likställa med den som avlagt stu- dentexamen,

2) har studentkunskaper i biologi med hälsolära samt i matematik, fysik och kemi, i de tre sistnämnda ämnena efter fordringarna på realgymnasiet, ävensom kunskaper i geografi motsva- rande fordringarna för flyttning till näst högsta ringen,

3) erhållit avgångsbetyg från huvud- kurs vid lantmannaskola etc. _ —”

I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit angående giltighetsbegräns- ningen av kunskapsbetyg vid de tek- niska högskolorna, bör även den i stad- garna för lantbrukshögskolan och sta- tens lantbruksförsök 38 5 tredje stycket stadgade tidsgränsen av fem år bort- falla.

Bestämmelserna om dispens bör ut- formas i anslutning till de grundsatser, som angivits i nionde och tionde kapit- len.

Rörande antagningen av specialelever har utredningsmannen inte något yr- kande om författningsändring.

Här må diskuteras några spörsmål, som berör innebörden av de föreslagna reglerna för dispensprövningen.

Den dispensprövande myndigheten bör alltjämt vara högskolans styrelse.

Ansökan om dispens bör inlämnas till högskolans kansli samt förberedas av dess sekreterare. Ärendets gång torde lämpligen kunna överensstämma med vad som föreslagits i fråga om de tek- niska högskolorna. I upplysnings—, ut- rednings- och rådgivningsverksamheten bör den offentliga yrkesvägledningen kunna anlitas. Strävan bör vara att i varje enskilt fall nå den allsidiga belys- ning av dispensärendet, som förutsatts i nionde kapitlet.

Det torde vara lämpligt, att lantbruks- högskolans lärarkollegium avger yttran- de över dispensansökan, samtidigt med att denna överlämnas till styrelsen.

Vid bedömningen av dispensärenden bör högskolans styrelse icke vara bun— den av detaljerade författningsbestäm- melser. De allmänna principer, som framförts i nionde kapitlet, bör vara vägledande. I särskilda fall kan det bli önskvärt, att styrelsen, innan den fattar sitt beslut, inhämtar yttrande från dis-

pensnämnden vid kanslersämbetet an- gående t. ex. dess praxis i ett visst av- seende. En sådan ordning synes också lämplig med hänsyn till den vikt, som bör tillmätas enhetlighet i behandling— en av likartade ärenden.

Vid dispensprövningen har myndig- heten att från fall till fall avgöra, vilka kunskapskrav som skall uppställas. Ut- redningsmannen har tidigare betonat, att kunskaper i svensk skrivning, i två främmande levande språk samt i histo-

" ria". med ")-samhällslära (nutidshistoria

och samhällslära) normalt bör styrkas även av dispensstuderande.

När det gäller fackämnena matematik, fysik och kemi torde normalt böra krä- vas, att sökande skall äga kunskaper motsvarande fordringarna för student— examen på realgymnasiet eller enligt fordringarna för avgångsbetyg från tek- niskt gymnasium. I biologi torde den dispenssökande i allmänhet böra preste- ra studentkunskaper.

Utredningsmannen önskar understry- ka, att myndigheten inte behöver kräva formella vitsord utan äger fritt värdera de olika betyg eller intyg som sökanden företer.

Som förut anförts bör dispensbeslutet inte enbart avse rätt att konkurrera med de formellt behöriga utan bör innebära ett löfte om placering.

Det tidigare föreslagna systemet med förhandsbesked bör kunna komma till användning även vid lantbrukshögsko- lan, ehuru de praktiska svårigheterna därvidlag möjligen hindrar en allmän- nare tillämpning. Det *har nämligen vi- sat sig, att intagningsgränsen kan va— riera starkt från år till år. Stundom kan det därför bli nödvändigt att uppskjuta dispensbeslutet ända till det ordinarie antagningstillfället, beroende på att myndigheten inte tidigare har möjlig- het att uttala sig med någon bestämdhet

om kunskapskraven. Detta synes dock inte hindra, att styrelsen i klara fall ger en sökande förhandsbesked.

Utredningsmannen önskar också framhålla, att den enskilde i viss ut- sträckning bör kunna medges att kom- plettera sina förkunskaper jämsides med studierna vid lantbrukshögskolan. Prak- tisk betydelse har denna utväg särskilt när det gäller villkor om språkkunska- per.

Att en sökande antages som special- studerande i alla ämnen innebär en variant av provelevsystemet. Det bör ankomma på lärarkollegiet att bedöma i vad mån denna utväg kan anlitas i större utsträckning än hittills varit för- hållandet.

Utredningsmannen har inte ansett det nödvändigt att utarbeta förslag till änd- ring av stadgarna för lantbrukshögsko- lan och statens lantbruksförsök. Tan- ken har varit, att som modell skall tjäna utkastet till ändring av stadgarna den 30 juni 1947 (nr 488) för de tekniska högskolorna (bilaga 4).

Ulredningsmannens förslag

Prövningen av dispensärenden vid lantbrukshögskolan ankommer på sko- lans styrelse. Bedömningen följer i hu- vudsak de grundsatser, som kommit till uttryck i nionde och tionde kapitlen.

Stadgarna för lantbrukshögskolan ändras i vad de avser intagningsbestäm- melserna för ordinarie studerande i an- slutning till den lydelse, som föreslagits i bilaga 4 beträffande de tekniska hög- skolorna.

Skogshögskolan

Vid skogshögskolan intages enligt stad- garna för skogshögskolan (S.F.1950 nr 638) dels ordinarie studerande, dels spe- cialstuderande, dels extra studerande.

Behörig att antagas till ordinarie slu- derande är den som

antingen avlagt studentexamen eller ingenjörsexamen vid statligt tekniskt gymnasium och därvid eller i sedermera undergången fyllnadsprövning erhållit minst betyget godkänd i matematik, fy- sik, kemi, biologi med hälsolära och svensk skrivning samt tyska eller eng- elska språket, beträffande matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik och kemi enligt fordringarna för stu- dentexamen å realgymnasiet;

eller erhållit avgångsbetyg från spe- cialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;

eller avlagt realexamen eller styrkt sig äga däremot svarande kunskaper samt därjämte i stadgad ordning under- gått särskild prövning enligt fordring- arna för studentexamen med minst be— tyget godkänd i matematik, fysik, kemi, biologi med hälsolära och svensk skriv- ning samt tyska eller engelska språket, beträffande matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik och kemi enligt ford- ringarna å realgymnasiet.

Av samtliga kräves därtill genomgång av statens förberedande skogskurs eller annan likvärdig utbildning samt prak- tik av visst föreskrivet slag, omfattande för den som avlagt studentexamen eller ingenjörsexamen eller erhållit avgångs- betyg från Vil'ans specialgymnasium minst 8 månader, för övriga sökande minst 20 månader. I stället för praktik godtages genomgång av statens skogs- mästarskola ell'er'sfatens eller därmed jämförlig skogsskola.

Sökande skall ej ha uppnått högre ål- der än 26 år. Därutöver uppställes vissa andra fysiska kvalifikationskrav.

Skogshögskolans styrelse äger på framställning av lärarrådet medgiva un- dantag från föreskrifterna beträffande ordinarie studerande om avlagda exa-

mina eller genomgångna skolor för sö- kande, vilken på sätt, som av styrelsen kan godtagas, styrkt sig äga motsvaran- de kunskaper.

Specialstuderande följer den ordina- rie undervisningen i ett eller flera äm- nen eller idkar under lärares ledning självständiga studier med rätt att efter tentamen eller annat prov erhålla intyg om sina kunskaper. Lärarrådet antager för ett år i sänder såsom specialstude- rande den som genom avlagd examen vid universitet, högskola eller annan högre läroanstalt eller på annat sätt styrker sig äga det kunskapsmått, som lärarrådet finner vara behövligt för de i ansökan angivna studierna.

Exlra studerande följer den ordinarie undervisningen i ett eller flera ämnen men kan inte erhålla intyg om sina kun- skaper. I den mån undervisningen i öv- rigt medger det, antager rektor såsom extra studerande den som önskar till- godogöra sig viss del av undervisningen och anses äga nöjaktiga förutsättningar härför. Ingenting hindrar att en person antages som extra studerande i samt- liga ämnen.

Vid konferenser med representanter för skogshögskolan och dess elevkår har utredningsmannen inhämtat närmare upplysningar om de erfarenheter som vunnits av det nuvarande antagnings- systemet.

Under senare år hade 25—30 ordina- rie studerande årligen antagits, dock att vid ett tillfälle två studiekurser rekry- terats. Huvudparten hade studentexa- men. Under tidsperioden 1940—1950 hade antagits sammanlagt 12 Vilanstu- denter och 7 personer med realexamen jämte studentbetyg i de ovan nämnda ämnena. Ingen gymnasieingenjör hade antagits under den sagda perioden.

Möjligheten att bli antagen som spe- cialstuderande hade mestadels utnytt-

jats av lantmätare och civilingenjörer, som önskade komplettera sin fackut- bildning.

Rubriken extra studerande hade lik- som vid lantbrukshögskolan i viss ut— sträckning använts för att bereda plats åt utlänningar, men även en del svenska sökande utan formell kompetens hade på denna väg vunnit inträde. För att extra studerande skulle kunna undergå tentamen krävdes dispens av Kungl. Maj:t. Sådan studerande hade därefter att ytterligare ansöka om dispens för att få avlägga examen.

Utredningsmannen anser, att intag— ningsbestämmelserna för ordinarie stu- derande bör bringas i överensstämmel- se med de regler som förordats skola gälla för de tekniska högskolorna. Före- skrifterna angående specialstuderande och extra studerande bör däremot kun- na kvarstå oförändrade.

Bestämmelsen att den som avlagt re- alexamen samt förvärvat vitsord om studentkunskaper i ett antal ämnen är behörig att antagas som ordinarie stu- derande, skulle följaktligen slopas. En sådan person skulle i stället vara hän- visad till att söka dispens. I sakligt hänseende medför detta inte någon skärpning av inträdesvillkoren. Vid den individuella prövningen av en dis— pensansökan kan en rad andra omstän- digheter än formella kunskapsmeriter tas i beaktande. De personliga förutsätt- ningarna för skogliga studier och för den tilltänkta levnadsbanan kan på ett särskilt sätt ställas i centrum. Möjlig- heterna borde därför bli större än för närvarande för en studiebegåvad per- son, från exempelvis skogsmästarsko- lan, att vinna inträde vid skogshög- skolan.

Förut har redovisats (sid. 83), att elev från Vilan-gymnasiet kan erhålla

avgångsbetyg som medför allenast kom- petens för inträde till skogshögskolan, när han blivit underkänd i vissa del- prov och därför inte är berättigad till vanligt avgångsbetyg. Utredningsman- nen har inte ansett sig vara skyldig att taga ståndpunkt till frågan, om det fin- nes tillräckliga skäl att behålla denna särordning.

Dispensprövningen bör liksom hittills vara anförtrodd skogshögskolans styrel- se. Hur de förut angivna principerna för dispensprövningen skulle te sig vid tillämpning på skogshögskolan, torde inte fordra någon närmare utveckling. Utredningsmannen hänvisar till vad som sagts i nionde och tionde kapitlen samt till vad som förut i detta kapitel anförts om dispensprövningen vid lant- brukshögskolan.

En detaljfråga skall närmare beröras. Den som vill vinna inträde som ordina- rie studerande får ej ha uppnått högre ålder än 26 år. Denna åldersgräns torde ha uppställts med tanke på att skogs- yrket kräver särskilda fysiska förutsätt- ningar och att inträde i yrket därför inte bör ske vid högre ålder. Då det är fråga om personer, som redan är i skog- lig verksamhet, har åldersgränsen icke någon motsvarande motivering. Utred- ningsmannen förutsätter, att skogshög— skolans styrelse i dylika fall välvilligt lämnar dispens.

Utredningsmannen har inte ansett det nödvändigt att bifoga förslag till kun- görelse angående ändring av skogshög- skolans stadgar. Lydelsen bör ansluta sig till den i bilaga 4 förordade texten till ändring av stadgarna för de tekniska högskolorna.

Ulredningsmannens förslag

Intagningsbestämmelserna vid skogs- högskolan för ordinarie studerande bringas i överensstämmelse med de reg-

ler, som förordats skola gälla för de tek- niska högskolorna.

Prövningen av dispensärenden vid skogshögskolan ankommer på högsko- lans styrelse. Bedömningen följer i hu- vudsak de grundsatser, som kommit till uttryck i nionde och tionde kapitlen.

Rörande de närmare detaljerna hän— visas till utkastet till ändring av stad- garna för de tekniska högskolorna (bi— laga 4).

Veterinärhögskolan

Enligt stadgarna för veterinärhögsko- lan (S.F. 1950 nr 486) skall den som vill vinna inträde som studerande vid högskolan förete kunskapsbetyg utvi- sande att han avlagt studentexamen och vid denna examen eller fyllnadspröv- ning till densamma erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi med hälsolära å latin- eller reallinjen samt i matematik (allmän kurs), fysik och ke- mi å reallinjen.

Elevantalet vid högskolan bestämmes av Kungl. Maj:t för femårsperioder ef- ter beräknad tillgång på befattningar för utexaminerade veterinärer. Antag— ningen är för närvarande 35 studerande per år.

Det åligger lärarkollegiet att pröva och avgöra inkomna inträdesansökning— ar.

I motsats till vad som gäller vid lant- bruks- och skogshögskolorna, äger vete- rinärhögskolans styrelse inte dispense— ra från gällande inträdesvillkor utan dispenssökande har att vända sig till Kungl. Maj:t.

Dispensprövningen bör i likhet med vad som skett för övriga högskolor flyt- tas från Kungl. Maj:t.

Utredningsmannen har övervägt, vil— ken myndighet som bör anförtros dis— pensprövningen. Det vore i hög grad

sakligt motiverat, att dispensärenden rörande veterinärhögskolan handlades av dispensnämnden vid kanslersämbe- tet. Detta skulle vara betingat inte en- dast därav att inträdesvillkoren mycket nära ansluter sig till inträdesvillkoren vid de medicinska läroanstalterna, tand- läkarhögskolorna och farmaceutiska in- stitutet utan även av det faktum, att den grundläggande veterinärmedicinska utbildningen i stort sett överensstäm- mer med den grundläggande läkarut- bildningen. Med hänsyn till att veteri- närhögskolan sorterar under jordbruks- departementet, har utredningsmannen likväl ansett sig hindrad att framföra ett sådant förslag. I stället synes dis- pensbehörighcten böra ankomma på ve- terinärhögskolans styrelse. Skulle den förut berörda samarbetsnämnden för lantbruks-, skogs- och veterinärhögsko- lorna komma till stånd, bör som förut antytts frågan om dispensärendenas för- läggning till denna nämnd upptagas till prövning.

Formerna för behandlingen av dis- pensärenden vid veterinärhögskolan sy- nes böra vara desamma som föreslagits beträffande de tekniska högskolorna samt lantbruks- och skogshögskolorna. Principerna för dispensgivningen bör följa de riktlinjer, som angivits i nionde och tionde kapitlen. Ett nära samarbete med dispensnämnden vid kanslersäm- betet bör upprättas för att säkra enhet- lig bedömning av likartade ärenden.

Ett överflyttande av dispensrätten till veterinärhögskolans styrelse förutsätter ändring av högskolans stadgar. Utred- ningsmannen har inte ansett det nöd- vändigt att uppgöra ett särskilt utkast till stadgeändring avseende veterinär- högskolan utan hänvisar till utkasten till ändring av stadgarna för de tekniska högskolorna och av stadgan för tand- läkarinstitutet (bilagorna 4 och 3).

Dispensrätten avseende veterinärhög- skolan överflyttas från Kungl. Maj:t till högskolans styrelse.

Prövningen av dispensärenden följer de grundsatser, som angivits i nionde och tionde kapitlen.

Stadgarna för veterinärhögskolan änd- ras i överensstämmelse med föreslagna stadgeändringar avseende de tekniska högskolorna och tandläkarinstitutet (bi- lagorna 4 och 3).

Alnarpsinstitutets högre mejerikurs

Som inledningsvis (sid. 10) angivits bör som en högskola också betraktas den högre mejerikursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinsti- tut. Undervisningen skall enligt institu- tets stadgar (S.F. 1938 nr 632) ordnas så, att obligatoriska föreläsningar och övningar i huvudsak slutföres under två år, varefter arbetet avslutas och exa- men avlägges under det följande året.

Vid institutets högre mejerikurs kan antagas dels ordinarie elever, vilka föl- jer undervisningen med sikte på en exa- men, dels specialelever, vilka följer un- dervisningen i ett eller flera läroämnen med rätt att erhålla betyg över sina kunskaper, dels hospitanter, vilka följer undervisningen i ett eller flera läroäm- nen men icke kan erhålla betyg.

Som villkor för inträde som ordina- rie elev gäller bl. a., att sökanden skall ha avlagt studentexamen på reallinjen eller fullständig examen från tekniskt gymnasium eller ha förvärvat avgångs- betyg från Vilans specialgymnasium och att sökanden härvid eller i fyllnads- prövning skall ha erhållit minst betyget godkänd i modersmålet, matematik, fy- sik och kemi samt tyska eller engelska.

På institutets styrelse må bero att i särskilda fall, efter avdelningskollegiets

hörande, bevilja eftergift från inträdes- villkoren.

För antagning som specialelev eller hospitant uppställes inte några krav på formella kvalifikationer.

Utredningsmannen har inhämtat, att antalet nyintagna ordinarie elever för år utgör högst 8. Alla kompetenta sö- kande har hittills kunnat antagas.

Bestämmelserna om inträdesvillkoren för ordinarie studerande bör erhålla ändrad lydelse, så att de utpekar, att behörighet också tillkommer person, som enligt särskild föreskrift är att lik- ställa med den som avlagt studentexa- men. Det är överflödigt att nämna kra- ven på kunskaper i modersmålet och tyska eller engelska.

Antalet dispensfall kan inte väntas bli stort på denna mycket specialisera-

de utbildningsväg. De flesta icke-stu- denter torde komma att gå över Vilan- gymnasiet. Att direkt föreskriva en dis- pensprövning i de former som förut an- givits synes inte vara nödvändigt. Den allmänna formulering, som dispensre- geln nu har, lämnar styrelsen utrymme att så långt (len anser lämpligt följa de grundsatser, som föreslagits gälla för universiteten och högskolorna.

Ulredningsmannens förslag

Stadgarna för Alnarps lantbruks-, meje- ri- och trädgårdsinstitut ändras i vad det avser angivandet av de personer, som är behöriga att antagas som ordi- narie studerande ävensom-av kraven på förkunskaper i anslutning till den lydel— se, som föreslagits i bilaga 4 för de tek- niska högskolorna. -

Handelshögskolorna

Inträdesvillkoren vid handelshögsko- lorna är friare än vid universiteten. Så- som angivits i tredje kapitlet ger för- utom studentexamen även examen från tekniskt gymnasium och handelsgymna- sium formell rätt till inträde. Därjämte kan som studerande antagas den som saknar nämnda formella kompetens, därest lärarrådet finner, att han äger nödiga förutsättningar att med gagn följa undervisningen.

Av grunder som redovisats i inled- ningen har utredningsmannen förutsatt, att inträdesvillkoren icke skall regle- ras genom bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Det torde få bero på be- slut av direktionen för handelshögsko- lan i Stockholm och av styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, huruvida den likställdhet, som enligt förslagen i sjunde kapitlet skulle tilläggas vissa grupper, skall bringas i tillämpning även vid handelshögskolorna. Likaså torde det få ankomma på dessa högsko- lor att avgöra, i vad mån de grundsatser

för dispensprövning, vilka här kommit till uttryck, lämpa sig även för dem.

På en punkt skulle en ändring av nu- varande antagningsförfarande vara sär- skilt önskvärd.

Det exspektanselevsystem, som tilläm- pas i Stockholm, har icke någon prak- tisk motsvarighet i Göteborg. Erfaren- heterna av systemet med exspektansele- ver har varit goda. Utredningsmannen har föreslagit, att efter denna förebild antagning på prov skulle kunna komma till användning vid andra högre läro- anstalter, där det är praktiskt möjligt att tillämpa en sådan ordning.

Även handelshögskolan i Göteborg borde kunna mottaga provelever. Från statsmaktens sida bör tagas ett initiativ, så att dessa frågor kommer upp till prövning.

Ulredningsmannens förslag

Förhandlingar upptages med handels- högskolorna i Stockholm och Göteborg angående tillämpningen av inträdesvill- koren för personer utan studentexamen.

1946 års skolkommission framförde i sitt betänkande (SOU 1948:27) tanken på ett gymnasium för vuxna avsett för ”senväckta begåvningar” och personer som av olika anledningar först vid mo- gen ålder beslutar sig för högre teore- tiska studier. I riktlinjerna för det svenska skolväsendets utveckling m.m. (S. F. 549/1950) fastställdes, att ett eller flera gymnasier för vuxna försöksvis skulle anordnas från tidpunkt, som se- nare skulle bestämmas. Skolöverstyrel- sen har verkställt en särskild utredning angående organisationen m.m. för ett sådant gymnasium (med därtill anslu- ten realskola) och den 14 januari 1952 framlagt förslag därom till Kungl. Maj:t. Över detta förslag har utredningsman- nen avgivit yttrande den 9 april 1952.

Med hänsyn till den betydelse ett gymnasium för vuxna skulle ha som ett led i strävandena att vidga tillträdet till högre studier, skall här ges ett kort sammandrag av huvudpunkterna i skol- överstyrelsens förslag samt utdrag ur utredningsmannens remissyttrande.

Ett läroverk, benämnt ”statens läro- verk för vuxna”, skulle försöksvis in- rättas i Stockholm. Läroverket skulle omfatta såväl realskola som gymnasium. Det senare skulle bestå av både latin- och reallinje. Det skulle icke erbjuda större svårigheter att i anslutning till den förestående gymnasiereformen se- nare införa även en allmän linje.

För att eleverna, som förutsättes ha

Förslaget angående gymnasium för vuxna

förvärvsarbete och i många fall även bildat familj, skall lida minsta möjliga ekonomiska avbräck, föreslås en kom- bination mellan muntlig undervisning och korrespondensundervisning. Där- igenom finge eleverna möjlighet att del- vis bedriva studierna jämsides med för- värvsarbetet.

Gymnasiet, som i detta sammanhang är av största intresse, skulle normalt genomgås på tre år. Enligt planen skul- le en elev vid gymnasiet för vuxna be- höva lämna sitt arbete endast för två femveckorsperioder under det första läsåret, en under det andra, två under det tredje samt slutligen en period på- följande höst. För att så effektivt som möjligt kunna utnyttja de relativt korta muntliga kurserna, skulle undervisning— en huvudsakligen förläggas till dagtid. Kombinationen av muntlig undervis— ning och korrespondensstudier skulle öppna möjlighet till en individualiserad studiegång. Koncentrationsläsning skul- le införas.

För inträde på gymnasiet skulle krä— vas realcxamen, normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper ådagalag- da vid ett inträdesprov. Realexamens- betyg (motsvarande) skulle godtagas endast om de utfärdats under de se- naste sju åren. Det nuvarande betygs- kravet för inträde på gymnasiet (13 be- tygsenheter) skulle skärpas så, att en hetygssumma av lägst 16 enheter skulle erfordras. Principiellt skulle en undre åldersgräns vid 20 år upprätthållas.

Gymnasiestudierna skulle börja med en muntlig introduktionskurs (fem vec- kor), som skulle ägnas åt bl. a. repeti- tion av realskolans kurs. Under intro- duktionskursen skulle lärarna få möj- lighet att bedöma de enskilda elevernas förutsättningar för studier. Efter intro- duktionskursen skulle kollegiet defini- tivt besluta om elevernas antagning.

Eleverna skulle icke belastas med ter- minsavgifter. Under de muntliga kur- serna, då elev icke kan uppehålla sitt förvärvsarbete, skulle stipendier utgå. Medellösa familjeförsörjare skulle kun- na erhålla 12 kronor per dag, under det att medellösa utan familj skulle kun- na erhålla 7 kronor per dag. Kostnader för resor till och från de muntliga kur- serna skulle också kunna utgå ur sti- pendiemedel.

I sitt yttrande över skolöverstyrelsens förslag har utredningsmannen framhål- lit, att han beträffande huvudfrågan att det allmänna bör ta initiativ till grun- dande av ett läroverk för vuxna ger sin fulla anslutning. Genom en sådan åt- gärd skulle man effektivt kunna under- lätta tillträdet till högre studier för teo- retiskt begåvade, som inte fått gymna- sieutbildning, Det nya gymnasiet skulle sannolikt få särskild betydelse för per- soner på landsbygden, för vilka gym- nasiestudier tidigare legat utanför möj- ligheternas ram. Utredningsmannen har också understrukit vikten av att på det sätt skolöverstyrelsen föreslagit, särskil- da stipendier skall kunna ges till ele- verna. Han tillstyrker huvudprinciper- na i förslaget, nämligen att undervis- ningen meddelas genom en kombina- tion av korrespondensmetoden och pe- rioder av muntlig undervisning, att koncentrationsläsning införes i synner- het på gymnasiet och att undervisning— en individualiseras.

På några punkter har utredningsman- nen emellertid, med utgångspunkt bl.a. från erfarenheter vunna under utred- ningsarbetet, föreslagit vissa modifika— tioner i det föreliggande förslaget.

Skolöverstyrelsen utgår i sitt förslag från den allmänna förutsättningen, att eleverna i ett blivande läroverk för vux- na skulle utgöras av en intellektuell elit. Samtidigt antager överstyrelsen emellertid, att eleverna som regel under en längre tid varit borta från studie- arbete, vilket skulle skapa speciella problem. Utredningsmannen diskuterar närmare denna utgångspunkt.

I remissyttrandet ges en kort resumé av byråchefen Ejnar Neymarks under- sökning av befolkningens sammansätt- ning med hänsyn till teoretisk begåv- ning (se bilaga 6). En av Neymarks problemställningar är, hur den intellek- tuella eliten inom gruppen icke-studen- ter fördelar sig med avseende på grund— läggande skolbildning samt teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Neymarks samplingsundersökning visar, att 86 % av elitgruppen (dvs. personer med in- telligenskvot likvärdig med eller högre än medelstudentens) på ett eller annat sätt sökt skaffa sig teoretiska kunska- per utöver folkskolans kurs. 60 % hade minst realexamen, och 44 % hade skaf- fat sig en utbildning, som fört dem någonstans mellan real- och studentexa- mensnivåerna. Neymarks material visar vidare, att 74 % av elitgruppen icke— studenter kom från socialgrupperna A, G och H enligt Wicksells och Larssons klassificering, dvs. lantbrukare, lägre tjänstemän, hantverkare och arbetare.

Neymarks utredning avser bara de manliga 20-åringarna.

Det synes sålunda finnas fog för an- tagandet — framhåller utredningsman- nen —— att de personer i mogen ålder, bland vilka läroverket för vuxna i förs-

ta hand bör rekrytera sina elever, i stor utsträckning varit och är studieaktiva. Studievägarna kan antagas vara högst skiftande: fritidsstudier av olika slag, folkhögskolestudier eller teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Vilken studie- väg som än anlitats, torde den ha fört till ett kunskapsmått, som ay'sevärt över- stiger folkskolans.

Mot bakgrunden av dessa undersök— ningsresultat diskuteras följande frågor:

1. Är introduktionskurserna lämpligt upplagda?

2. Är inträdesprovet till gymnasiet lämpligt konstruerat?

3. Kan man åstadkomma en systema- tisk anknytning till folkhögskolans and- ra årskurs?

4. Bör gymnasiet för vuxna vid si- dan av fullständig studentexamen ge möjlighet till partiell gymnasieutbild- ning?

' Tanken att såväl realskolekursen som gymnasiekursen bör starta med en munt— lig introduktionskurs, vill utrednings- mannen i och för sig gärna stödja. Det synes viktigt, att personlig kontakt mel- lan lärare och elever upprättas på så tidigt stadium som möjligt. Från den enskildes synpunkt torde det vara vä- sentligt, att introduktionsperioden kan utnyttjas fullt rationellt. Det är natur- ligt, att flertalet av eleverna, såsom skolöverstyrelsen understryker, kommer att behöva såväl repetitionsundervis- ning som instruktion i studieteknik och studieorientering. Å andra sidan finns det skäl att tro, att en del av lärjung- arna kan vara ganska försigkomna när det gäller studier på egen hand. t.ex. korrespondensstudier, och att de i vis- sa ämnen har aktuella kunskaper. Så- dana elever torde inte behöva repeti- tion och studieteknisk instruktion i

samma utsträckning som övriga. En del

av schematimmarna bör, såsom också förutsatts i skolöverstyrelsens förslag, kunna användas till självständigt stu- diearbete. Man synes kunna förutsätta, att eleverna kommer till skolan med studieentusiasm och goda föresatser. När det är fråga om begåvade vuxna är det också väsentligt, att de redan från början får känslan, att studietiden är väl använd och att de tycker sig pre- stera något.

För intagning på gymnasiet kräves enligt skolöverstyrelsens förslag realexa- men, normalskolekompetens, avgångs- betyg från viss klass i högre allmänt läroverk eller motsvarande kunskaper ådagalagda vid en inträdesprövning. Därjämte föreslås en kvalitetsspärr, in- nebärande att sammanlagt lägst 16 be- tygsenheter skall ha uppnåtts i svensk skrivning och i samtliga läroämnen utom franska. Genomsnittsbetyget skall alltså ligga vid Ba. Kravet på 16 be- tygsenheter torde vara rätt avvägt när det gäller personer med realexamen el- ler likvärdig examen. Utredningsman- nen anser det däremot diskutabelt, om dessa regler passar även för dem, som saknar formell skolkompetens. Det in- nebär ju, att den sökande inom loppet av några få dagar skall redovisa real- examenskunskaper i samtliga ämnen, endast med det undantaget att kravet i franska ställts något lägre. Denna ur- valsmekanism skulle komma att premi- era dem, som tidigare haft tillfälle att genomgå realskola eller likvärdig skol- form.

Utredningsmannen ifrågasätter i sitt yttrande en uppmjukning av de före- slagna inträdesfordringarna för den sö- kandegrupp, som inte har formell skol- kompetens.

Till en början framhålles, att en viss lindring vid inträdesprövningen bör

kunna medges den, som genom intyg kan styrka kunskaper i skilda ämnen. Realexamenskunskaper i olika ämnen kan inhämtas inte bara vid folkhögsko- lor och fri kursverksamhet utan även vid ett stort antal mer eller mindre yr- kesbetonade utbildningsanstalter. Vis- serligen kan det vara klokt att iakttaga återhållsamhet vid tillgodoräknande av meriter grundade på intyg. Detta bör dock icke hindra, att kollegiet får be- fogenhet att tillmäta olika intyg bety- delse efter prövning i varje särskilt fall och i samband därmed medge befrielse från inträdesprov i ett eller flera äm- nen.

Inträdesproven bör i första hand tjä- na syftet att avskilja dem, som saknar förutsättningar för teoretiska studier. In- tresset att garantera en jämn kunskaps- nivå bör i detta sammanhang vara un- derordnat. Sistnämnda synpunkt bör i stället få ökad betydelse under intro— duktionskursen, som då i större omfatt- ning än skolöverstyrelsen tänkt sig får karaktären av ”spärrkurs”.

Vid inträdesprövningen torde det vis- serligen vara lämpligt att för sökande utan den föreskrivna grundutbildning- en anordna prov i samtliga realskolans ämnen, i vilka sökanden uppger sig ha kunskaper. En annan sak är, hur dessa kunskapsprov bedömes. Alla de prövan- de bör underkastas obligatoriskt prov i svensk skrivning, matematik och fler- talet övriga ämnen. Vid bedömningen bör emellertid särskild hänsyn tagas till resultaten i den svenska skrivningen och matematik. För dem, som inte av- ser att i fortsättningen studera mate- matik, kan man i stället fästa avseende vid andra ämnen, som för dem är cen- trala, t.ex. språken. Resultaten i den svenska uppsatsen och i ett eller flera av den avsedda gymnasielinjens karak- tärsämnen bör under alla förhållanden

vara tillfredsställande, om antagning till introduktionskursen skall beviljas. För övrigt bör gälla, att den som har utmärkta resultat i huvudämnena, bör kunna antagas, även om hans kunska- per i andra ämnen vid tidpunkten för inträdesprovet skulle vara bristfälliga. Huvudsynpunkten bör vara den allmän- na studielämpligheten bedömd med ut— gångspunkt från proven och tillgängli- ga upplysningar om sökandens tidigare verksamhet. Den avgörande frågan blir då, huruvida sökanden kan väntas ha möjlighet att komplettera luckor i sina kunskaper jämsides med gymnasiestu- dierna. Detta får antagas vara fallet, t. ex. när han på andra områden redan nått ett stycke utöver realexamen. I de oklara och tveksamma fallen bör en fortgående bedömning och gallring äga rum under introduktionskursens gång. Möjligen kan det vara lämpligt att an- ordna förnyade prov vid slutet av in- troduktionskursen, då slutbedömning och definitiv antagning sker. De som därvid anses ha alltför stora kunskaps- brister för att ha möjlighet att reparera dessa under gymnasietiden, får man hänvisa till något av realskolans stadier.

Den här framförda tanken om en uppmjukning av inträdesvillkoren för de prövande och mer individuell be- dömning av dessa sökande får, såsom strax skall visas, särskild betydelse för elever från folkhögskolorna.

Vid folkhögskolorna finnes många unga män och kvinnor, som fått intres- set väckt för teoretiska studier.

Skolöverstyrelsen omnämner i sitt för- slag, att elever från folkhögskolans and- ra årskurs torde kunna mottagas på realskolans högstadium, men eljest tar förslaget inte särskild hänsyn till den— na grupp av elever. Detta synes utred- ningsmannen vara en brist.

I stadgan för de statsunderstödda folkhögskolorna (S. F. 1942 nr 802) an- ges folkhögskolans huvuduppgift vara att åt vuxen ungdom meddela allmän medborgerlig bildning. Obligatoriska lä- roämnen i första årskursen är moders- målet och dess litteratur, historia, sam- hällslära, geografi, matematik, natur- kunnighet med hälsolära. I den andra årskursen skall ingå ett lämpligt urval av nyssnämnda ämnen. I båda årskur- serna kan ytterligare läroämnen före- komma. Vid ett stort antal folkhögsko- lor undervisas sålunda även i filosofis- ka och religiösa ämnen såsom etik, filo- sofi, psykologi, kristendomskunskap och religionskunskap. Vissa folkhögskolor lägger större vikt vid humanistiska stu- dier, andra vid naturvetenskapliga. Van- ligen förekommer också undervisning i engelska, åtminstone i andra årskur- sen. I stadgan lämnas emellertid inga föreskrifter om lärokurser eller under- visningsmetoder.

Folkhögskolornas huvudkurser (vin- terkurserna) omfattar 21—241äsveckor. Flertalet folkhögskolor har två årskur- ser. Tre årskurser förekommer vid ett 15-tal skolor. I de högre årskurserna bestämmes kursernas omfång i möjli- gaste mån av elevernas studiesyfte. Stor valfrihet råder vid valet av tilläggs- ämnen.

Utredningsmannen har haft tillfälle att med representanter för Svenska folk- högskolans lärarförening diskutera frå— gan om en anknytning mellan folkhög- skolornas 2:a och 3:e årskurs å ena sidan och läroverket för vuxna å den andra sidan. Det har därvid framhål- lits, att möjligheter sedan länge funnits att inom folkhögskolans ram ge elever- na ett kunskapsmått motsvarande real- examen i flertalet ämnen. Om man bort— såg från de främmande språken, kunde för de mera studiebegåvade realexa-

mensnivån sägas vara uppnådd vid slu— tet av den andra årskursen. Det upp- lystes att i många fall, särskilt i de högre årskurserna, eleverna genom fria studier i enskilda ämnen nådde avse- värt längre än realskolans kurs. Det var inte ovanligt, att elever samma vår som de avslutade folkhögskolans andra års- kurs, avlade realexamen.

Att intagning av folkhögskoleelever möjliggöres på realskolans överstadium för avläggande av fullständig realexa- men, vill utredningsmannen gärna till- styrka. Därjämte synes emellertid en systematisk anknytning direkt till gym- nasiet för vuxna böra åstadkommas.

Med den utformning av inträdesvill- koren till gymnasiet, som nyss antytts, torde det vara möjligt att skapa en så- dan anknytning. Kunskapsstandarden i realskolans ämnen prövas vid inträdes— prövning. Inträde vid gymnasiet bör kunna beviljas elev från folkhögskola, som kan antagas ha goda studieförut- sättningar, även om han i de främman- de språken inte nått realexamensnivån. Eleverna med folkhögskola kan väntas bli så många, att de bildar en under- visningsgrupp för sig, som får särskild språkundervisning jämsides med gym- nasiestudier i andra ämnen. Att intag- ning sker direkt i gymnasiet har för den enskilde det stora värdet, att han redan tidigt får pröva sina krafter på mer krävande uppgifter. Från pedagogisk synpunkt är det lämpligt, att språkstu- dierna sträckes ut över en längre pe- riod och att det grundläggande studiet icke forceras. Att folkhögskoleelever in- tages på gymnasiet, är därför att före- draga framför en studieordning, som förutsätter, att de först inhämtar real- skolans kurser i främmande språk.

Utredningsmannen har vidare i sitt remissyttrande ställt frågan, huruvida

icke gymnasiet för vuxna vid sidan av en fullständig studentexamen bör ge möjligheten av en partiell gymnasieut- bildning.

Efter att ha erinrat om att gymnasier syftande till partiell gymnasieutbildning sedan lång tid finnes just för elever i mogen ålder, ger utredningsmannen en kort redogörelse för den utbildning, som meddelas vid Vilans specialgym- nasium och försvarets läroverk, samt för den kompetens dessa utbildnings- linjer medför. I yttrandet antydes vi- dare de förslag, som i sjunde kapitlet framlagts angående likställdhet utan villkor för de två här ifrågavarande grupperna.

Som en parentes är det här på sin plats att inskjuta, att då det är fråga om begåvade vuxna partiell student- examen i utlandet i flera fall ansetts tillfyllest för att grunda kompetens för inträde vid högre läroanstalter. Exem- pel på dylik partiell utbildning har gi- vits i femte kapitlet. Särskilt må näm- nas den danska adgangseksamen och den tyska Sonderreifepriifung.

Utredningsmannen riktar i sitt ytt- rande icke någon erinran mot att det blivande gymnasiet för vuxna i första hand avser att ge en fullständig stu- dentexamen. Gymnasiet bör emellertid samtidigt öppna möjligheten till parti- ell gymnasieutbildning. Främst skulle denna avse att tjäna personer, som har utmärkta förutsättningar för högre stu- dier och som kan antagas erhålla dis- pens från kravet på fullständig student- examen.

Med utgångspunkt från det av skol- överstyrelsen framlagda förslaget till undervisningsplan för det nyorganise- rade tredelade gymnasiet, har utred- ningsmannen sökt angiva, hur den par- tiella gymnasieutbildningen skulle vara konstruerad. Samtliga elever skulle läsa

en grupp kärnämnen samt därutöver få en fackutbildning, som anslöt sig till latinlinjen, reallinjen eller den allmän— na linjen.

Kärnämnena skulle vara modersmå- let, historia med samhällslära samt eng- elska, allt enligt fordringarna i student— examen. Härtill skulle komma en av följande fyra ämneskombinationer:

]. latin och ett främmande levande språk enligt fordringarna i studentexa- men på den nyorganiserade latinlinjen samt det tredje språket enligt fordring- arna för flyttning till näst högsta ringen;

2. A. matematik, fysik och kemi, allt enligt fordringarna i studentexamen på den nyorganiserade reallinjen (mate- matik innefattande även specialkursen) samt tyska enligt fordringarna för flytt- ning till näst högsta ringen (utbyte av tyska mot franska bör helst kunna ske, varvid fordringarna för flyttning till högsta ringen i stället bör inträda);

2. B. alternativt: matematik (kursen för den biologiska grenen), biologi med hälsolära, fysik och kemi, allt enligt fordringarna i studentexamen på den nyorganiserade reallinjen, samt tyska (eller franska) i likhet med 2.A.;

3. matematik enligt fordringarna i studentexamen samt tyska och franska enligt fordringarna för flyttning till näst högsta respektive högsta ringen, allt enligt den allmänna linjens kurs— plan (matematik den större kursen), samt filosofi och efter fritt val ytterli— gare ett ämne enligt fordringarna i stu— dentexamen.

Enligt de nu föreliggande timplaner- na för det nya tredelade gymnasiet (treåriga linjen) skulle det sammanlag- da veckotimantalet för de olika kombi- nationerna utgöra för 1. 37, för 2. A 43, för 2. B 42,5 samt för 3. 36—38,5 vecko- timmar, beroende på vilka valfria äm-

nen som förekommer. För dem som väljer någon av reallinjekombinationer- na, blir således kursomfånget något större än för övriga elever. Enligt ut— redningsmannens åsikt bör emellertid av reallinjeeleverna inte krävas real- examenskunskaper i franska. Den fak- tiska skillnaden mellan de olika kom- binationerna blir därför obetydlig.

Vid beräkning av studietiden skulle man kunna taga särskild hänsyn till den grupp av elever, som vid studier— nas början ännu inte inhämtat realsko- lans kurser i främmande språk.

Slutligen berör utredningsmannen i sitt yttrande frågan om giltighetstiden av tidigare erhållna betyg. Skolöversty- relsen föreslår, att betyg avseende real- examen, normalskolekompetens eller ge- nomgången första ring eller högre av— delning vid högre allmänt läroverk skall vara utfärdat under de närmast föregå— ende sju åren, om det skall ge behörig- het för inträde i gymnasiet. Elever med äldre betyg skulle hos skolöverstyrel- sen få söka dispens. Den vanligaste ål- dern vid realexamen synes vara 16 år. Efter 23 års ålder skulle en person, som i normal tid avlagt realexamen, inte kunna åberopa denna examen som in- trädesgrund vid gymnasiet för vuxna. Utredningsmannen anser det diskuta- belt, om sådan giltighetsbegränsning be- träffande intyg bör införas. I och för sig är det naturligtvis önskvärt, att ele- verna vid inträdet har sina kunskaper aktuella. Erfarenheten synes emellertid visa, att skolkunskaper upphör att vara

aktuella långt tidigare än sju år efter examen. Med den föreslagna giltighets- begränsningen torde man inte komma att nå det syfte man avsett. Viktigare är då frågan om repetitionsundervis- ningens uppläggning. Den muntliga in- troduktionskursen är bland annat av- sedd för repetition av realskolans äm- neskurser. Mot bakgrunden av önske— målet att gymnasiets undervisning så långt möjligt individualiseras, vill ut- redningsmannen förorda, att man av- står från att uppställa tidsgränser för betygens giltighet och i stället öppnar möjligheten att utsträcka introduktions- kursen utöver de föreslagna fem vec— korna, ifall ytterligare repetition anses erforderlig, t.ex. på grund av att lång tid förflutit sedan examen. Med en så- dan anordning skulle man också få än- nu ett kriterium på en sökandes studie— förutsättningar, nämligen förmågan att snabbt aktualisera kunskaper.

Med anledning av den diskussion, som förekommit inom sakkunnigkret- sen efter avgivandet av utredningsman- nens yttrande, bör göras ett förtydli- gande tillägg.

Förslaget att det nya gymnasiet för vuxna skall få en systematisk anknyt- ning till folkhögskolan, innebär inte något krav på en omläggning av folk- högskolornas undervisning. Utrednings- mannen är främmande för tanken, att folkhögskolor och andra fria bildnings- skolor skall betraktas som bottenskolor till ett gymnasium.

Kompletteringsgymnasier

För den som inte avlagt studentexa- men eller motsvarande examen, blir det första steget mot högre studier att skaf- fa sig de nödvändiga förkunskaperna. Har den enskilde förut endast folkhög- skola eller realexamen, torde det som regel vara lämpligast, att han bedriver regelrätta gymnasiestudier. Det särskil- da gymnasiet för vuxna, som berörts i föregående kapitel, avser att ge en stu- dieordning lämpad för dem som allt- jämt vill hålla kontakt med förvärvsar- betet. Har den enskilde genom skolut- bildning eller självstudier på vissa om- råden redan nått en högre nivå, blir uppgiften att komplettera kunskaperna i enstaka ämnen, så att han får den nöd- vändiga bredden på sitt kunskapsregis- ter. Samhället bör åtaga sig ansvaret att ordna lämplig undervisning, som avser studier av enskilda ämnen såsom en förberedelse till högre studier. Utred- ningsmannen avser att förorda, att sta- ten inråttar särskilda kompletterings- gymnasier på de olika universitets- och högskoleorterna samt på en ort i Norr- land.

Utredningsmannen har inventerat de möjligheter, som nu finnes att få under- visning i enskilda ämnen till student- examens nivå.

I Uppsala och Lund anordnas vissa kurser för de vid universiteten inskriv- na studenterna. Liknande kurser finnes också vid Stockholms högskola. På alla tre orterna ges kurser i latin och filoso-

fi. I Uppsala ges därjämte kurser i gre- kiska och matematik och i Lund i gre- kiska.

Kurserna i latin är avsedda främst för realstudenter, som läser för juris kandidatexamen eller teologisk-filoso- fisk examen eller sådana humanistiska ämnen, för vilka latinkunskaper kräves enligt studiefordringarna. För jurister- na är timantalet mindre än för huma- nister och blivande teologer. Anledning- en till att juristerna kan nöja sig med en kortare kurs torde vara, att för dem det nyspråkliga lyceets fordringar, vil- ka är något lägre än latinlinjens, ansetts tillräckliga. Det kan nämnas, att latin- kursen i Lund omfattar för jurister 150 timmar, för humanister och teologer 170 timmar. Den förra gruppen erhåller ett intyg om genomgången kurs, den se- nare gruppen dels ett skrivningsbetyg, dels ett sammanfattningsbetyg.

Kurserna i filosofi torde utnyttjas främst av blivande jurister och kurser- na i grekiska av blivande teologer. Ma- tematikkursen i Uppsala är närmast av- sedd för dem som studerar statistik och nationalekonomi.

Mest besökta är kurserna i latin. Del- tagarantalet brukar i Uppsala vara när— mare ett hundratal, i Lund ett äO-tal. I Stockholm utgjorde läsåret 1951/52 an- talet deltagande jurister 19 och antalet humanister 55.

För undervisningen svarar en profes- sor, docent eller annan akademisk lära- re. Kompletteringskursen i latin för hu-

manister vid Stockholms högskola le- des dock av en läroverksadjunkt. Som föreståndare är förordnad en docent vid högskolan.

Kurserna för universitetsstuderande är avgiftsbelagda. Det må vara tillräck- ligt att som ett exempel anföra avgifter- na för de större kurserna i latin. För kursen i Uppsala, som omfattar ca 220 timmar, utgör avgiften 180 kronor, för kursen i Lund, som omfattar ca 170 timmar, utgör avgiften 180 kronor. La- tinkursen i Stockholm, som omfattar ca 100 timmar kostar 150 kronor. Avgifter- na tillfaller kursledaren.

Ett stort antal kompletteringskurser anordnas i universitets- och högskole- städerna av studentorganisationer eller närstående företag. Som kursgivare står i Uppsala och Lund lokalavdelningarna av Sveriges yngre läroverkslärares för— ening (SYL), som är en sammanslut- ning av icke ordinarie ämneslärare och av studerande, som avser att bli lärare. Ett visst samarbete äger rum med stu- dentkårerna på de båda orterna. I Stock— holm skötes uppgiften av föreningen Kursverksamheten vid Stockholms hög- skola. Ordförande i Kursverksamhetens styrelse utses av rektor vid Stockholms högskola bland högskolans professorer. En ledamot utses av Stockholms högsko- las studentkår. I Göteborg ges kurserna av föreningen Göteborgsstudenternas kursverksamhet. Ordföranden, tillika föreningens inspektor, skall vara aka— demisk lärare och väljes av föreningen. Dessutom ingår som ledamöter i för- eningens styrelse bl. a. representanter för studentkårerna vid Göteborgs hög- skola, Chalmers tekniska högskola samt handelshögskolan i Göteborg.

Kurserna avser nästan uteslutande de naturvetenskapliga skolämnena (mate- matik, fysik, kemi och biologi). I Lund annonseras dock kurser även i filosofi,

grekiska, franska och tyska. I Göteborg har Kursverksamheten även en kurs i latin, som utgör en motsvarighet till de förut nämnda kurserna i detta ämne på de andra orterna.

Vid sidan av kompletteringskurserna förekommer i Stockholm och Göteborg ett stort antal andra kurser, men dessa har inte karaktären av kompletterings- kurser utan utgör ett led i det frivilliga bildningsarbetet. De många kurser, som förekommer i engelska och tyska, avser inte att föra fram deltagarna till en viss skolnivå.

Deltagarna i studentföretagens kom- pletteringskurser utgöres till huvudpar- ten av studenter, som avser att fyllnads- pröva för att skaffa sig kompetens eller ökade meriter för tillträde till nybör- jarkurserna för medicinare, till de tek- niska högskolorna eller till andra spär- rade utbildningsvägar. Antalet deltagare utgör i Uppsala cirka 125, i Lund cirka 120, i Stockholm 800 900 och i Göte— borg 100—150 per läsår. I de nämnda siffrorna finnes sannolikt en del dub- belredovisningar därigenom att vissa personer deltagit i flera kompletterings- kurser. I Stockholm uppges det vara vanligt, att elev deltager i ett par äm- nen. Några följer undervisningen flera år.

Som lärare tjänstgör yngre läroverks- lärare eller studenter, som studerar för licentiatexamen eller som tagit något eller några ämnen av en filosofie ma- gisterexamen eller filosofie kandidat- examen. Undervisningen är väsentligen förlagd till kvällstid.

Avgifterna för kurserna varierar av- sevärt. Vanligen håller sig priset mellan 1 kr 50 öre och 2 kr per timme för var- je elev, dock att laborationskurserna ställer sig avsevärt dyrare..

Kurser anordnas också av några pri- vata företag på rent affärsmässig grund.

Av särskild betydelse är Heliskolan i Stockholm, som vid sidan av ett full- ständigt gymnasium har en speciallinje för dem som läser enstaka ämnen. Det är fråga om både kvälls- och dagkurser. Antalet elever på speciallinjen var vår- terminen 1952 omkring 200. Av elever- na var en stor majoritet (bortåt 90 %) icke-studenter, som siktade till särskild prövning i studentexamen. Resten var studenter, som avsåg att fyllnadspröva. Avgifterna motsvarade för de flesta äm- nen ungefär 1 kr 50 öre per undervis- ningstimme. Priset var således snarast billigare än för den undervisning, som ordnas av studentföretagen. Å andra si- dan använder måhända lärjungarna vid Heliskolan genomsnittligt fler undervis- ningstimmar i varje ämne än lärjungar- na vid de andra kurserna.

Några korrespondensinstitut ordnar särskilda preparandkurser med muntlig undervisning, som förbereder eleverna för fyllnadsprövning eller särskild pröv-

ning i studentexamen. Vid NKI—skolan i Stockholm anordnas varje termin på kvällstid kurser i flertalet av de ämnen, som ingår i studentexamen. Kurserna står öppna för alla, oavsett om de förut studerat på korrespondens vid NKI- skolan. Antalet elever brukar uppgå till 40—80 per läsår. Av dessa är vanligen en betydande majoritet icke-studenter, som förbereder sig för särskild pröv- ning i enstaka ämnen eller som siktar till att bygga ihop en fullständig stu- dentexamen som privatister. Avgifterna varierar mellan 1 kr 25 öre—1 kr 50 öre för varje timmes undervisning. Hermods korrespondensinstitut har preparandkurser i Malmö avsedda i första hand för institutets egna lärjung- ar. Då vakanser vid kurserna uppstår, mottages även andra elever. Antalet ele- ver, som tar studentexamen efter studi- er vid Hermodsinstitutet, har de senaste åren varierat mellan 60—100 per år. Preparandkurserna omfattar drygt en

översikt över några av de gymnasiekurser, som ges i Stockholm vid Stockholms högskola, Kursverksamheten och Heliskolan

Ämne Kursgivare täldfår links:-2:73? Engelska ......... Heliskolan ................ 168 230 Tyska ........... Heliskolan ................ 140 190 Franska ......... Heliskolan ................ 168 230 Latin ............ Stockholms högskola, hum. . 100 150

Stockholms högskola, jur. . . 75 130 Heliskolan ................ 364 485 Matematik ....... Kursverksamheten, reallinjen, allm. kurs ..... 90 150 specialkurs ............... 56 105 Heliskolan, reallinjen, allm. kurs ..... 252 320 specialkurs ............... 86 130 BiOIOEi ---------- Kursverksamheten ......... 50+301 185 Heliskolan ................ 86+161 170 Fysik, reallinjen . Kursverksamheten ......... 80+301 230 Heliskolan ................ 140+161 230 Kemi, reallinjen _ _ Kursverksamheten ......... 70+441 240 Heliskolan ................ 99+241 210

1 Laborationstimmar.

månad och avser flertalet ämnen i stu- dentexamen. Priset för kurserna uppgår till 70—90 kronor. För laborationskur- serna i fysik, kemi och biologi tillkom- mer 60 kronor per ämne.

Vid en jämförelse mellan avgifterna för de kurser, som anordnas vid uni- versiteten och Stockholms högskola för där inskrivna studenter, och för övriga kurser har man att taga hänsyn till att vid de förstnämnda kurserna eleverna examineras utan särskild kostnad, me- dan de vid övriga kurser som regel skaf- far sig det nödvändiga vitsordet genom fyllnadsprövning eller särskild pröv- ning enligt fordringarna i studentexa- men. Vid fyllnadsprövning är kostna- den dels en expeditionsavgift till rektor om 7 kr, dels för varje ämne som pröv- ningen skall avse avgifter till de två för prövningen närmast ansvariga lärarna med sammanlagt 19 kr för ämne med enbart muntligt prov och 33 kr för äm- ne med både muntligt och skriftligt prov. Vid särskild prövning är expedi- tionsavgiften densamma, men lärarav- gifterna något högre beroende på att vid prövningen alltid deltager tre lä- rare. Läraravgifterna utgör 26 kr i äm- ne med enbart muntligt prov och 40 kr i ämne med både muntligt och skriftligt prov.

Utredningsmannen anför

De studenter, som avser att komplet— tera sin examen med nya ämnen eller att höja sina betyg, torde i allmänhet ha tillgång till nöjaktig undervisning. Det bör dock påpekas, att standarden sannolikt är ojämn. Vissa lärare är högt kvalificerade, andra är unga personer, som under kursgivningen förvärvar sin första pedagogiska erfarenhet. Det är också anmärkningsvärt, att den enskil- de skall belastas med avgifter, även om dessa i och för sig inte är oskäliga, då

den högre undervisningen som regel eljest är kostnadsfri.

För den som inte har studentexamen, är läget ofta bekymmersamt. Den un- dervisning, som anordnas av student- företagen och yrkesföreningarna, är vä- sentligen koncentrerad till de naturve- tenskapliga ämnena. Utanför Stockholm står därför i flera viktiga ämnen över- huvud taget inte någon undervisning till buds.

Utredningsmannen anser det vara en uppgift för det allmänna att tillse, att undervisning av god kvalitet skall stå till buds i alla gymnasieämnen. Den bör vara tillgänglig på flera orter i landet och vara kostnadsfri.

Frågan om kompletteringsundervis- ning berördes i ett par motioner till 1939 års riksdag. I första kammaren väckte herr Harald Nordenson en mo- tion (nr 77) angående tillhandahål— lande genom statens försorg av under- visning för fyllnadsprövande efter stu- dentexamen. En likalydande motion väcktes i andra kammaren. Motionärer- na framhöll, att antalet fyllnadspröv- ningar stigit mycket kraftigt under 1930-talet. Läsåret 1937—1938 uppgick antalet till 4.469, varav 84 % avsåg na- turvetenskapliga ämnen. Speciell un- dervisning av friare karaktär än vid de vanliga läroverken borde anordnas an- tingen vid ett särskilt statligt läroverk eller genom kvällsundervisning vid vissa läroverk eller på annat sätt. Mo- tionerna avstyrktes av statsutskottet och avslogs av riksdagen.

Denna utredning avser förhållandena för personer utan studentexamen. Det följande förslaget avser därför inte nå- gon fullständig lösning av hela proble- met om kompletteringsundervisning. I en särskild hemställan till Kungl. Maj:t den 10 dec. 1951 framhöll utrednings- mannen, att kompletteringsgymna—

sierna i mån av utrymme borde bli till- gängliga för personer med studentexa- men.

Förslaget ger fördelar åt personer med studentexamen endast i de fall, då detta icke behöver innebära någon vä- sentlig merkostnad för det allmänna. En annan sak är, att den föreslagna or- ganisationen, om så anses lämpligt, kan byggas ut så att den gör full tjänst även åt dem som har studentexamen.

Utredningsmannen har utgått från att man inte bör bygga upp en större apparat än som är oundgängligen nöd— vändig. Det enklaste är, att i första hand utnyttja de nuvarande kursgivar- na. Den enskilde hänvisas till en främ- mande kurs, om lämplig sådan kurs finnes att tillgå. Det allmänna skall då svara för avgiften.

Det skulle således bli fråga om något likartat med de fall då stipendier ges av statsmedel som bidrag till kursavgif- ten vid brevskolor, dock att staten här skulle bestrida hela kostnaden.

Beträffande de kompletteringskurser, som anordnas vid universiteten och Stockholms högskola för där inskrivna studerande, synes det oklart, huruvida de skall betraktas som ett led i univer- sitets— och högskoleundervisningen. Det har uppgivits, att kanslern tidigare fast- ställde avgifterna och bestämde ersätt- ningen till kursledarna, åtminstone vad beträffar kurserna i latin. Numera före- kommer dock inte detta. Ej heller fin- nes några av kanslern utfärdade direk- tiv eller anvisningar angående kur- serna.

Vid Stockholms högskola tillämpas den ordningen, att humanistiska fakul- teten utser kursledare och fastställer kursavgift. Vid universiteten i Uppsala och Lund fattas inga formella beslut av fakulteterna utan frågan avgöres under hand. Att kurser anordnas torde dock

betraktas som en universitetens ange- lägenhet. Kursledarna brukar samråda med olika professorer om kursernas uppläggning, och lokaler ställes till för- fogande. Utredningsmannen har kom— mit till den uppfattningen, att dessa kurser bör betraktas som ett led i uni- versitetsundervisningen och att kans- lern således, i anslutning till vad som gäller enligt universitetsstatuterna, äger meddela närmare föreskrifter.

Kurserna bör stå öppna även för dem som hänvisas dit av rektor för komplet- teringsgymnasium, utan hinder av att de inte avlagt studentexamen, dock att sådan hänvisning icke bör få innebära olägenhet för den grupp, för vilken kurserna i första hand är avsedda.

Utredningsmannen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte anmoda universi- tetskanslern att utfärda erforderliga be- stämmelser.

Till studentföretagens och de privata företagens kurser kan en hänvisning inte gärna ske utan kursgivarens sam- tycke. Det är också nödvändigt att kon- trollera, att kurserna fyller rimliga an- språk i fråga om standarden. I Stock- holm skulle kompletteringsgymnasiet därjämte kunna knyta an till det bli- vande gymnasiet för vuxna.

Kompletteringsgymnasiet bör också kunna anordna egna kurser. Detta skulle givetvis ske, när det inte fanns några främmande kurser i ämnet eller dessa inte fyllde standardmåttet' eller inte stod öppna för personer utan stu- dentexamen. Men även en annan faktor kan tala för att kompletteringsgymna- siet bör anordna egna kurser. Vid en kurs, där flertalet lärjungar lhar stu- dentexamen, kommer detta naturligen att bestämma undervisningsmetoderna. Det är inte säkert att undervisningen vid sådana kurser också passar för den som har en snävare bas och som inte

är van vid skolmässiga arbetsformer. Av pedagogiska skäl kan det således vara betingat, att låta sådana elever bilda egna klassavdelningar. Utred- ningsmannen vill dock påpeka, att kompletteringsgymnasiet inte ovillkor- ligen behöver ha en egen kurs för att undervisningen skall kunna anpassas efter den enskildes förkunskaper och skolträning. Man kan också tänka sig att vissa elever får några extratimmar eller att en främmande kursgivare hål- ler särskilda klassavdelningar för icke- studenter.

Kompletteringsgymnasiet bör för att undervisning finns att tillgåi gymnasiets lärokurser. På en punkt bör dock ramen göras vidare. Det är ett vanligt fall, att en person har en kvali- ficerad fackutbildning, som på vissa områden kan ha fört honom till stu- dentexamens nivå, men att han är när- mast helt okunnig i främmande språk. Vid kompletteringsgymnasierna bör därför ordnas språkkurser redan från nybörjarstadiet.

Den som avser att vinna inträde vid de tekniska högskolorna, kan vid kom- pletteringarna i allmänhet välja mellan att skaffa sig vitsord enligt fordring- arna för studentexamen eller enligt fordringarna för ingenjörsexamen vid tckniskt gymnasium. I mån av behov bör kompletteringsgymnasierna därför anpassa sina kurser efter de tekniska gymnasiernas studieplaner. Det torde inte kunna bli fråga om kurser i såda- na praktiska tillämpningsämnen, som saknar motsvarighet på det allmänna gymnasiet. Däremot bör en elev kunna erhålla sådan undervisning, att han kan inhämta det tekniska gymnasiets läro- kurser i svenska, engelska, tyska samt i det ämne nutidshistoria och samhälls- lära, som enligt utredningsmannens förslag skulle införas på de tekniska

svara

gymnasiernas undervisningsplaner. Det får bli beroende av en prövning för varje enskilt ämne, i vad mån särskild undervisning behöver anordnas för dem som önskar undergå prov enligt det tekniska gymnasiets fordringar.

Studieplanerna för de allmänna gym- nasierna bestämmes av mera allmänna bildningsmål och studiet kan inte ensi- digt tjäna syftet att förbereda eleverna för inträde vid universitet och högsko- lor. Vid ett kompletteringsgymnasium, främst avsett för vuxna personer som förbereder sig för högre studier, skulle man kunna strängare samordna mål och medel. Särskilt gäller detta språk- undervisningen. Det generella kravet för tillträde till högre studier skulle som förut angivits vara studentkunska- per i ett språk och läskunskaper eller kunskaper motsvarande bortvalsnivån i ett andra språk. För huvudspråket bör måhända kurserna i stort sett vara de- samma som vid det allmänna gymna- siet. I det andra språket kunde det där- emot vara befogat att ha särskilda kur- ser, som direkt åsyftade att ge goda läs— kunskaper. I andra hand skulle således sättas förmågan att förstå talspråket och färdigheten i språkets muntliga och skriftliga bruk. Utredningsmannen för- ordar, att som ett led i en försöksverk- samhet vid kompletteringsgymnasierna prövas nya linjer för undervisningen, särskilt i främmande språk.

För det fall att en person komplette- rar parallellt med att han bedriver hög- re studier, skulle man kunna tänka sig, att lärjungen får använda sina egna kursböcker vid läsningen av främman- de språk. Lärjungen skulle få hjälp att komma över de svårigheter, som eljest möter den som inte är förtrogen med det särskilda ordförrådet. Viktigare är att metoden skulle stimulera intresset. Kompletteringsstudiet får en påtaglig

mening, om det på detta sätt direkt knytes an till det fortsatta studiet. Det bör dock framhållas, att specialisering- en knappast kan sätta in förrän på slut- stadiet, då lärjungen fått ett ordentligt allmänt ordförråd och kunskap om språkets allmänna byggnad. Utred- ningsmannen hänvisar till den diskus- sion av språkundervisningens mål och medel, som framlagts i handelsutbild- ningskommitténs betänkande angående handelsgymnasierna (SOU 1950: 12, särskilt s. 173 ff). En förutsättning för att facklitteratur skall kunna användas vid språkundervisningen är, att klass- avdelningarna blir så små att undervis- ningen kan drivas individuellt eller att de består av lärjungar med samma stu- dieriktning. Det är också nödvändigt att finna lärare som har intresse för en sådan undervisning.

Vid kompletteringsgymnasiets egna kurser bör, i likhet med vad som för- utsatts i skolöverstyrelsens förslag an- gående inrättande av,ett läroverk för vuxna, maximiantalet lärjungar i en av- delning sättas till 20. Minimiantalet för en avdelning bör vara 5, vilket är det antal som i regel erfordras för att un- dervisning skall komma till stånd på det differentierade gymnasiet.

För att tillgodose önskemålet om in- dividualisering bör timantalet vara nå- got högre vid större avdelningar än vid mindre. Man kan tänka sig följande schema:

a timmar . 4 a/3 timmar .. 3 a/2 timmar

5—10 elever 11—15 elever 16—20 elever

Om en avdelning på 16—20 elever sålunda skulle ha 150 timmar, skulle samma kurs i en avdelning på 5—10 elever genomgås på 100 timmar.

Med ledning av de uppgifter, som in- hämtats angående nuvarande kurser,

har ett försök gjorts att antyda en tim— plan för undervisning i egen regi vid ett kompletteringsgymnasium. Uppställ- ningen avser de minsta undervisnings- grupperna om 5—10 elever. Timplanen är ett utkast avsett att ge en ungefärlig uppfattning och får inte anses som väg- ledande.

Utkast till timplan för kompletterings- gymnasium.1

Antal _. Antal vecko- Summa Amne termi— tim. i antal ner genom— timmar snitt Modersmålet 2 3 90 Latin ......... 2 5 150 Engelska ...... 3 4 180 Tyska ........ 3 3 135 Franska ...... 4 3—4 200 Historia m. samhällslära . . 2 3 90 Nutidshistoria o. ' samhällslära 2 2 60 Matematik allm. kurs . . . . 3 4 180 Matematik spec. kurs . . . . . 1 3 45 Biologi m. hälsolära ..... 1 4 60 Fysik ......... 2 4 120 Kemi ......... 2 3 90

Härutöver tillkommer för den som inte förut läst främmande språk vissa förberedande kurser, vilka i engelska och tyska bör sträcka sig över ett år. Å andra sidan bör den som på grundval av realexamenskunskaper avser att en- dast nå bortvalsnivå (läskunskaper) inte behöva taga i anspråk hela det angivna timantalet. Man torde vidare få räkna med en del fall, då personer ön- skar komplettera från en studentexa— mensnivå till en annan, exempelvis i

1 Utgångspunkt realexamensnivå, slut— punkt studentexamensnivå.

matematik från latingymnasiets kurs till realgymnasiets. I sådana fall blir det givetvis också fråga om 'en väsent- ligt förkortad studietid.

Den enskilde kan ofta behöva råd vid planläggningen av sina studier. Som förut framhållits skall den rådgivande verksamheten anförtros åt arbetsmark- nadsstyrelsens centrala och lokala or- gan för yrkesvägledning. Komplette- ringsgymnasierna bör emellertid även kunna stå till tjänst med studierådgiv- ning, främst när det gäller själva arbe- tet att komplettera förkunskaperna.

En person som skaffat sig kunskaper genom självstudier, möter ett särskilt problem. Han har inte prövat sina kun- skaper, så att han vet vad han verkli— gen kan efter skolmässiga mått. Det skulle vara en fördel för honom att un- der fria former få utröna sina kunska- per i olika skolämnen, innan han bör— jar det egentliga kompletteringsarbetet. Utredningsmannen förordar en anord- ning, innebärande att kompletterings- gymnasiet får möjlighet att hänvisa en- skilda lill ett vanligt gymnasium för att under en kortare tid följa undervis- ningen på olika stadier under lärarnas personliga överinseende.

Man skulle kunna tänka sig en prov- tid av en månad. För varje ämne, som kom ifråga skulle proveleven placeras tillsammans med en klass på det sta- dium, som kunde antagas motsvara hans kunskapsnivå. Läraren skulle ha personliga samtal i enrum med eleven. Ett samtal borde äga rum i början av perioden för att ge läraren en ungefär- lig uppfattning om vilket stadium prov- eleven redan hade uppnått. Ett nytt samtal skulle följa vid periodens mitt, varefter eleven eventuellt skulle flyttas till ett högre eller ett lägre stadium.

Under ett samtal vid periodens slut skulle eleven få ett uttalande om sina kunskaper. Eleven skulle också få till- fälle att deltaga i skriftliga prov.

En sådan studieperiod vid ett vanligt gymnasium bör också kunna utnyttjas som ett led i prövningen av en persons studieförutsättningar. Utredningsman- nen hänvisar till sina uttalanden sär- skilt i nionde kapitlet. Den dispensprö- vande myndigheten skulle få del av lä- rarnas erfarenheter av eleven under hans studieperiod.

En särskild fråga är hur de personer, som studerat vid kompletteringsgymna- sium, skall erhålla vitsord om sina kun- skaper. Den enskilde behöver som regel ett intyg av officiell karaktär. Här fin- nes flera olika möjligheter.

Ett sätt är att undergå särskild pröv- ning enligt fordringarna för student— examen. Denna utväg står öppen för var och en utan avseende på tidigare skolutbildning. Utesluten är endast den som avlagt studentexamen eller anmält sig till denna examen. (Studenten har i stället tillgång till fyllnadsprövning.)

Förfarandet vid särskild prövning i studentexamen är relativt omständligt. Prövningen, som sker vid allmänt läro- verk eller enskild läroanstalt med exa- mensrätt, är bunden till vissa perioder om året, minst två varje termin. Vid provet tjänstgör en examinator och en medbedömare. Vid den muntliga pröv- ningen skall närvara läroverkets rektor eller den han i sitt ställe förordnar. Vits- ordet bestämmes samfällt av examina— tor och medbedömare. Kan de inte enas, hänskjutes avgörandet till den tredje (rektor eller hans ställföreträ- dare) och gäller den mening, som den- ne biträder eller det mellanliggande vitsord han må bestämma.

Den som avlagt folkskollärarexamen,

kan under vissa betingelser vid folk- skoleseminarium undergå efterprövning i folkskollärarexamen i ämne, som hör till folkskollärarexamen. Elev som har avgångsexamen från tekniskt gymna- sium, kan efterpröva vid tekniskt gym- nasium. Rätt att i enskilt ämne prövas enligt det tekniska gymnasiets fordring- ar anses också tillkomma den som har examen från statlig teknisk fackskola. Vilans specialgymnasium förrättar för- nyad prövning, när det gäller elever som examinerats därifrån. Motsvarande är förhållandet vid försvarets läroverk.

Rörande förfarandet vid dessa pröv- ningar gäller olika regler. Det enklaste systemet tillämpas vid de tekniska gym- nasierna. Sedan överstyrelsen för yr- kesutbildning bestämt, vid vilket gym- nasium prövningen skall ske, förordnar rektor för det tekniska läroverket en av lärarna som examinator. Denne anord- nar och bedömer ensam provet. Betyget antecknas i läroverkskollegiets proto- koll och utdrag av protokollet tillställes den examinerade.

Eleverna vid kompletteringskurserna för de vid universitet och högskolor in- skrivna studenterna får sitt vitsord av kursledaren själv, då denne är akade- misk lärare. I Stockholm, där latinkur- sen för humanister skötes av en läro- verksadjunkt, tjänstgör föreståndaren för kursen, en docent vid högskolan, som examinator. Enligt stadgan för de juridiska examina skall fordran om vitsord i filosofi och latinska språket anses uppfylld av studerande, som med intyg av universitetslärare i dessa äm- nen styrker sig ha förvärvat de för stu- dentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i sagda ämnen erforder- liga insikter. I stadgan angående de fi- losofiska examina finnes en liknande föreskrift avseende studentkunskaper i latinska språket och i historia som be-

hörighetsvillkor för teologisk-filosofisk examen. Intyg av universitetslärare godtages också i de fall, då kunskaper i latin uppställes som villkor i kurs- fordringarna för särskilda ämnen. Utredningsmannen anser, att kom- pletteringsgymnasierna bör få rätt att självständigt anställa prov och att ut- färda vitsord om kunskaper enligt ford- ringarna för studentexamen, enligt fordringarna för avgångsbetyg vid tek- niskt gymnasium (vissa ämnen) eller enligt det kunskapsmått, som eljest kan komma att föreskrivas. Frågan är vil- ket förfarande som skall tillämpas. Det kan inte gärna vara lämpligt att ko- piera ordningen vid särskild prövning enligt fordringarna i studentexamen. Systemet med ett tremannakollegium skulle bli alltför tungt. Som förebild bör i stället tjäna förfarandet vid efter— prövning vid de tekniska gymnasierna, som trots de enkla formerna synes ha fungerat tillfredsställande och ha till- godosett kraven på likformighet och objektivitet.

Utredningsmannen förordar, att till varje kompletteringsgymnasium knytes en krets av examinatorer i de särskilda ämnena. Examinator skulle förordnas av skolöverstyrelsen för vissa år och väljas bland lärare med erfarenhet från studentexamen.

Från lärjungens synpunkt är det för- delaktigast att examinatorn också varit hans lärare under förberedelsekursen. Examinator känner då på förhand till examinanden, vilket är en garanti för att resultatet inte blir beroende av slumpartade faktorer. Man vågar dock inte räkna med att examinatorerna — vanligen lektorer med full undervis- ningsskyldighet — skall vara villiga att i större utsträckning åtaga sig lärar- uppdrag vid kompletteringsgymnasium. I de flesta fall kommer examinatorn

därför att vara en person, som inte haft någon tidigare kontakt med examinan- den. Dct vore tänkbart att ge den som varit examinandens lärare rätt att när- vara vid examinationen för att i efter- hand ge examinatorn del av sitt om- döme. Väsentligen samma syfte kan nås på ett enklare sätt genom att låta lära- ren på förhand inge betygsförslag till examinator. Så brukar ske vid priva- tistexamen med elever från läroanstalt, som saknar examensrätt.

Examinator bör vara ovillkorligen skyldig att förrätta prövningar vid pe- rioder, som fastställts för fyllnadspröv- ning i studentexamen. Om han så ön- skar, bör han få använda de av skol- överstyrelsen utgivna proven. Det bör dock stå honom fritt att förrätta pröv- ningar även vid andra tider på året.

Kompletteringsgymnasier bör upp- rättas på flera orter i landet. Valet fal- ler närmast på universitets- och hög- skoleorterna. Där finnes redan kom- pletteringskurser, som bör kunna anli- tas även av kompletteringsgymnasiets elever. Vidare bör man där kunna finna lämpliga lärare för gymnasiets egna kurser. Att kompletteringsgymnasierna förlägges till universitets- och högskole- orterna, är motiverat också från syn- punkten att de enskilda många gånger kommer att sköta arbetet med sina kompletteringar jämsides med högre studier.

Det är vidare enligt utredningsman- nens mening angeläget att tillgodose behovet av kompletteringsundervisning i Norrland. Ett gymnasium bör därför förläggas till någon av norrlandsstä- (lerna. Utredningsmannen har inte an- sett sig böra taga ställning till frågan, vart kompletteringsgymnasiet skall för- läggas. Valet av ort träffas lämpligen senare av Kungl. Maj:t.

Ett kompletteringsgymnasium i nå- gon av norrlandsstäderna kommer att möta det särskilda problemet att nöd- gas anordna egna kurser i full utsträck- ning, då främmande kurser inte annat än i undantagsfall torde stå till buds. Det är därför av väsentlig vikt att gym- nasiet förlägges till en ort med tillgång på läroverks- eller seminarielärare, som är villiga att åtaga sig undervisning.

Utredningsmannen förordar alltså, att kompletteringsgymnasier upprättas i Uppsala, i Lund och Malmö, i Stock- holm och i Göteborg samt i någon av städerna i Norrland. I Lund och Malmö torde det vara tillräckligt med ett gym- nasium med undervisning på den ena och/eller den andra orten. Gymnasiet i Stockholm bör samordnas med det bli- vande läroverket för vuxna. Frågan om denna samordning skall diskuteras när- mare i det följande.

Tanken är att kompletteringsgymna- sierna skulle vara avsedda för vuxna personer utan studentexamen som för- bereder sig för högre studier. Det torde dock inte vara lämpligt att fixera en viss ålder som villkor för tillträde. Även i övrigt synes utrymme böra läm- nas åt fritt skön vid intagningen. I in- struktionen för kompletteringsgymna- sium bör inträdesvillkoren kunna be- stämmas i allmänna ordalag. Det synes vara tillräckligt att ange, att komplette- ringsgymnasium är avsett för personer, som med hänsyn till ålder, utbildning och förkunskaper eller förvärvsarbete bör ges tillfälle att studera under andra former än eleverna vid allmänt läro- verk och att sådant gymnasium före- trädesvis skall tjäna dem som utan stu- dentexamen förbereder sig för högre studier.

Tanken har varit, att denna allmänna formulering skulle lämna möjlighet för

personer, som utan studentexamen för- bereder sig för högre studier, att un- dergå prov vid kompletteringsgymna- sium, även om de inte åtnjutit under- visning där.

Det har inte varit meningen att ute- sluta personer utan studentexamen, vilka har ett annat syfte än att vinna inträde vid en högre läroanstalt. Det kan t. ex. vara fråga om en tjänsteman, som önskar skaffa sig en merit för att kunna avancera inom sitt yrke. Vid konkurrens om elevplatserna bör före- träde doek ges åt den som förbereder sig för högre studier.

Som förut antytts kunde det ligga nära till hands, att även personer med studentexamen skulle få fördelen av fri undervisning under sina komplette- ringsstudier. Utredningsmannen har dock inte ansett det ligga inom ramen för sitt uppdrag att framföra ett förslag om att det allmänna skulle betala stu- denternas kursavgifter. De kurser, som drives i kompletteringsgymnasiets egen regi, bör dock stå öppna även för stu- denter, om detta inte föranleder avse— värt ökade kostnader.

Det torde inte vara lämpligt att binda de närmast ansvariga med några detalj- regler. Utredningsmannen önskar dock göra några allmänna påpekanden. En person utanför kretsen av företrädes- berättigade bör beredas tillträde till gymnasiets egna kurser, så snart detta kan ske utan att man behöver upprätta någon ny klassavdelning. Visserligen kan det även i detta fall bli fråga om en merkostnad, då det förutsatts att antalet undervisningstimmar skulle stå i relation till antalet lärjungar i avdel- ningen. Men kostnadsökningen blir dock så ringa, att den inte bör tillmä- tas betydelse. Utredningsmannen me- nar, att man också bör kunna .taga med studenter, då det gäller att fylla siffran

5, vilket skulle vara det minimital, som utgjorde villkoret för att undervisning i ett ämne skulle komma till stånd.

Den som mottagit undervisning bör också kunna undergå prövning vid kompletteringsgymnasiet.

Studierektor vid kompletteringsgym- nasium bör ha befogenhet att från gym- nasiet avvisa elev, som försummar un- dervisningen eller som uppenbarligen saknar förutsättningar att inhämta kun- skapsmåttet.

Kompletteringsgymnasierna bör be- traktas som försöksverksamhet._ Led- ningen för verksamheten bör utövas av skolöverstyrelsen. Gymnasierna bör komma till stånd från och med budget- året 1953/54.

Förslaget till kompletteringsgymna- sier innebär som förut angivits i hu- vudsak följande. Det allmänna skall svara för att undervisning står till buds i enskilda skolämnen. Elev skall kunna hänvisas till kurser, som anordnas av lärare vid universitet eller högskola för där inskrivna studenter, av yrkesför- ening, studentorganisation eller privat kursgivare (främmande kurser). Gym- nasiet skall också kunna ordna egna kurser. Tillfälle skall kunna beredas elever att vid vanligt läroverk för en tid följa undervisningen under lärarnas personliga inseende. Slutligen skall kompletteringsgymnasiet förrätta exa- mination.

Den personalorganisation, som be- hövs för dessa uppgifter, är relativt enkel. Som chef för kompletteringsgym- nasiet bör stå en studierektor. Uppdra— get bör kunna förenas med en *ordina— rie lärartjänst. Som lärare vid komplet- teringsgymnasiets egna kurser bör i första hand utnyttjas personer med er- farenhet från undervisning vid gymna—

sium. Det skulle vara fråga om lektorer och adjunkter, som är villiga att åtaga sig extratimmar. Skulle det visa sig svårt att rekrytera lärare på detta sätt, kunde man tänka sig att senare pröva en anordning liknande den som tilläm- pas vid statens aftonskola, nämligen att lärare får byta ut en del av sin ordina- rie tjänstgöring mot tjänstgöring vid kompletteringsgymnasium.

I de olika undervisningsämnena skall därjämte finnas examinatorer. Lämpli- gen bör examinator samtidigt vara hu- vudlärare i sitt ämne och stå studierek- torn till tjänst med att kontrollera de främmande kurser, till vilka hänvisning sker, och att ordna med tillgång till la- boratorier och samlingar vid ett läro- verk på orten. Närmast till hands lig- ger givetvis att som examinator och huvudlärare förordna den som är hu- vudlärare vid läroverket i fråga.

Utredningsmannen har gjort förfråg- ningar hos rektorerna vid Stockholms samgymnasium, Lunds privata elemen- tarläroverk och Uppsala enskilda läro- verk, vilka alla har undervisning för vuxna elever, om möjligheten att dit hänvisa elever för att under en period följa undervisningen i enskilda ämnen. De har alla ställt sig välvilliga till tan- ken men gjort förbehållet, att antalet hänvisningar inte bör vara för stort.

Kompletteringsgymnasiet behöver in- te några egna lokaler. Vid undervis- ning på kvällstid bör gymnasiet kunna utnyttja klassrum, institutioner och la- boratorier vid ett läroverk på orten. Vid undervisning under dagtid bör gymnasiet kunna hyra studierum hos A. B. F. eller stadsbiblioteket.

Kostnadskalkylen för kompletterings- gymnasierna måste bli mycket ungefär- lig. Utredningsmannen har utan fram- gång försökt att bl. a. med ledning av antalet privatiststudenter uppskatta an-

talet personer, som kan tänkas anmäla sig som lärjungar. Det är inte heller möjligt att säga något om fördelningen mellan främmande kurser och egna kurser.

Studierektorn bör erhålla ett årsar- vode om minst 2.500 kr. Med hänsyn till att rektor för norrlandsgymnasiet kommer att få mer omfattande arbete med planläggning beh anordning av egna kurser, bör hans arvode sättas till lägst 3.000 kr. per år. Nämnda arvoden bör täcka rektors arbete att svara för 50 lärjungar, som deltager i en eller flera kurser. Överstiger antalet lär- jungar, som börjat undervisningen i nå- got ämne, detta antal, bör rektor erhålla ett tillägg motsvarande 40 kr. för varje ytterligare elev.

Lärarna bör avlönas med timarvoden. För att stimulera skickliga lärare att åtaga sig tjänstgöring bör arvodet sät- tas något högre än det arvode som för närvarande utgår, då en lärare åtager sig tilläggstimmar.

Den som är examinator och huvud- lärare bör erhålla dels ett fast års- arvode växlande från 200—400 kr. be- roende på vilket arbete uppdraget kan väntas kräva, dels ett särskilt arvode för varje prövning. Vid bestämmandet av prövningsarvodet har man att taga hänsyn till att examinatorn ensam skall bära ansvaret för bedömningen och att de nuvarande prövningsarvodena inte följt den allmänna löneutvecklingen. Ett skäligt arvode synes vara 30 kr. i ämne med enbart muntligt prov Och 50 kr. i ämne med både muntligt och skriftligt prov.

I de fall då en elev hänvisas till van- ligt läroverk för att under en period följa undervisningen på olika stadier, bör varje lärare som handleder eleven i ett ämne erhålla ett mindre arvode. Lämpligen kan arvodet bestämmas till

45 kr. med ett tillägg av 10 kr. i äm- nen, där eleven deltager i skriftligt prov. Härutöver bör till läroverkets rektor utgå ett arvode med 20 kr. för varje elev som mottages. Kompletteringsgymnasierna i Upp- sala, Lund-Malmö och Göteborg kan be- räknas få ungefär samma storlek. Års- kostnaden för ett sådant gymnasium har uppskattats till följande belopp:

Rektorsarvode (60 lärjungar) .. 2.900 Utlägg för elevernas kursavgifter

(6.000 undervisningstimmar

till en genomsnittlig kostnad av 1 kr. 75 öre) ............ 10.500 Timlärararvoden för egna kurser 14.000 Huvudlärararvoden .......... 3.000 Prövningsarvoden ............ 4.800 Kostnaden för hänvisning av

provelever (5 elever) ...... 1.600 Lokalhyror, städning o. d. 3.000 Skrivmateriel, skrivhjälp, reklam 1.800

Summa kronor 41 .600

Kostnaden för ytterligare två gymna- sier 83.200 kr.

För kompletteringsgymnasiet i Norr- land kommer sammansättningen av ut- giftsposterna att delvis avvika från den nyss angivna specifikationen. Avgifter för främmande kurser torde som förut påpekats knappast böra beräknas. I stället stiger emellertid utgifterna för lärararvoden för egna kurser. Elevanta- let förutsättes bli detsamma som vid de nyssnämnda gymnasierna. I denna sum- mariska beräkning kan bortses från att rektorsarvodet skulle vara 500 kr. högre. Kostnaderna för norrlandsgymnasiet uppskattas sålunda till samma belopp, 41.600 kr.

Gymnasiet i Stockholm torde böra beräknas få ungefär dubbelt så många lärjungar som något av de andra gym- nasierna. Den besparing, som samman- hänger med större enheter, uppväges

till en del av att timlärararvodet torde få sättas något högre. Kostnaden för Stockholmsgymnasiet har uppskattats till 80.000 kr.

Den totala kostnaden beräknas så— lunda:

4 gymnasier ............ 166.400 Stockholmsgymnasiet 80.000 Summa kronor 246.400

Skulle det föreslagna läroverket för vuxna i Stockholm komma till stånd, bör detta samtidigt utgöra komplette- ringsgymnasium. Rektor för läroverket får uppgiften att organisera jämväl kompletteringsundervisningen. Det bör åligga de fasta lärarna vid gymnasiet för vuxna såsom ett tjänsteåliggande att vara examinatorer och huvudlärare för kompletteringsundervisningen i sina fackämnen. Om läroverket för vuxna skall kunna fullgöra även funktionen som kompletteringsgymnasium, hör till detta läroverk utöver det belopp, som äskats i skolöverstyrelsens förslag, an- slås följande poster:

Utlägg för kursavgifter . 20.000 Timlärararvoden ........ 14.000 Övriga arvoden .......... 6.000 Lokalhyror, städning o. (1. 3.000

Summa kronor 43.000

Kostnaderna för kompletteringsgym- nasierna beräknasi detta fall till 166.400 kr. Här tillkommer dock ett ytterli- gare anslag till läroverket för vuxna på 43.000 kronor. Besparingen enligt detta alternativ blir således 37.000 kronor.

Ulredningsmannens förslag

Utredningsmannen föreslår, att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen fram- lägga förslag

att som försöksverksamhet under skolöverstyrelsens ledning komplette-

ringsgymnasier inrättas i Uppsala, i Lund och Malmö, i Stockholm och i Göteborg samt på en ort i Norrland från och med budgetåret 1953/54 samt att till kompletteringsgymnasier för budgetåret 1953/54 anvisas ett reserva- tionsanslag om 246.400 kronor.

Skulle det av skolöverstyrelsen före- slagna läroverket för vuxna komma till stånd, föreslås i stället, att anslaget till kompletteringsgymnasier beräknas till 166.400 kr. och att till anslaget för läro- verket för vuxna läggs en post om 43.000 kr.

Skolöverstyrelsen bemyndigas att

upprätta instruktion och anvisningar för verksamheten i anslutning till det av utredningsmannen upprättade utkastet (bilaga 5).

Kompletteringskurser anordnade vid universitet eller högskola bör stå öppna även för dem som hänvisas dit av rek- tor för kompletteringsgymnasium, utan hinder av att de icke avlagt student- examen, dock att sådan hänvisning icke bör innebära olägenhet för den grupp, för vilken kurserna i första hand är avsedda. Universitetskanslern anmodas att utfärda erforderliga bestämmelser.

Förstudiernas finansiering

Den statliga studiehjälpens huvudfor- mer är studielån och stipendier.

Sludielånen, som utgår enligt före- skrifterna i reglementet den 29 juli 1943 för utdelning av studielån från allmänna studielånefonden, utdelas av studielåne— nämnden. För att erhålla lån skall sö- kande visa utpräglad studiebegåvning och vara obemedlad eller mindre be- medlad. Den som erhållit lån och med framgång och omsorg sköter sina stu- dier, äger företräde till fortsatt lån. Lånen utdelas utan borgen och är ränte- fria under låntagarens studietid och två år därefter. De individuella lånebelop- pen varierar med hänsyn till lånebeho- vet, som icke är enbart beroende av sökandens ekonomiska ställning. Hän- syn tages också till kostnaderna för den avsedda utbildningen. Maximum för lån är f.n. 1.500 kronor för läsår. Då sär- skilda skäl föreligger kan beloppet ökas till högst 2.000 kronor.

Berättigade att erhålla studielån är elever vid flertalet statliga eller under statligt inseende ställda läroanstalter. Lån kan dock inte utgå till elever vid allmänt läroverk. Studerande vid uni- versitet och högskolor liksom vid so- cialinstituten, vilka tidigare erhållit lån från den allmänna studielånefonden, får numera studielån från en särskild fond, statens lånefond för universitetsstudier.

Stipendier utgår enligt skiftande grun— der till olika elevgrupper.

I stort framträder stipendierna som ett alternativ till studielånen. I sin pra- xis följer studielånenämnden principen

att ge lån i första hand till sådana grup- per som inte har tillgång till stipendier. Undantag göres dock särskilt i fråga om äldre elever med försörjningsplikt vid de tekniska läroverken och handelsgym- nasierna, vilka kan erhålla såväl stipen- dier som lån.

Stipendieväsendet regleras av ett fler— tal författningar. Av särskild betydelse är kungörelsen den 28 juni 1946 angå- ende statsstipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. lä- roanstalter. Stipendier kan utgå till lär- jungar vid allmänt läroverk, kommunalt gymnasium, kommunal mellanskola och flickskola, tekniskt läroverk, statsunder- stött handelsgymnasium m.fl. likvärdi- ga utbildningsanstalter. Stipendium ut- delas av studielånenämnden.

För erhållande av stipendium första gången gäller som villkor, att lärjungen skall ha visat god studielämplighet och inge grundade förhoppningar om fram- gång i sina studier. Studielämpligheten skall styrkas genom skolbetyg samt in- tyg av lärare. Den som erhållit stipen- dium kan erhålla fortsatt sådant, så länge han med omsorg och framgång sköter sin utbildning.

I fråga om stipendierätt skiljer för- fattningen mellan Iandsbygdslärjungar och hemorlslärjungar. Stipendierna är av två slag: grundslipendier och be— hovsslipendier.

Grundstipendier utgår utan behovs- prövning och kan tilldelas endast lands- bygdslärjungar. Grundstipendierna ut— gor:

1. åt lärjunge, som för sin skolgång är inackorderad i skolorten eller dess närhet, 500 kr för helt läsår.

2. åt dagligen resande lärjunge, dels ett belopp, som motsvarar lägsta kost- naden för resorna minskat med 50 kr för läsår, dels ock ett belopp, som mot- svarar halva kostnaden för frukostmål i skolorten.

Behovsstipendier utdelas efter pröv- ning av lärjunges behov av studiehjälp och kan tilldelas såväl landsbygdslär- junge som hemortslärjunge. Högsta sti- pendiebeloppet per läsår skall enligt be- slut vid årets riksdag vara 630 kronor. I ömmande fall kan högre belopp utgå. Behovsstipendium utgår icke till lär- jungar i klasserna 14 och 15—25 av real- skolan eller i motsvarande klasser vid övriga läroanstalter.

I 1948 års kungörelse angående stats- stipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter ges även föreskrifter om särskilda sti- pendier till kursavgifter vid brevskolor (korrespondensinstitut). Stipendium som bidrag till kostnaden för kursav- gift kan utgå till den, som genomgått minst folkskolans sjätte klass eller in- hämtat motsvarande kunskaper och som enligt korrespondensmetoden bedriver enskilda studier med real- eller student- examen som mål eller som bedriver stu- dier med realexamen som mål vid en- skild realskola med förenad korrespon- dens- och muntlig undervisning på ort, där tillgång till undervisning vid stat- lig eller kommunal läroanstalt ledande till realexamen icke finnes. Som villkor för erhållande av stipendium gäller, att lärjungen visat god studielämplighet och inger grundade förhoppningar om framgång i studierna samt att han är i behov av ekonomisk hjälp för sin utbild- ning. Den som erhållit stipendium och fortfarande är i behov av studiehjälp,

äger företräde till erhållande av fort- satt stipendium, så länge han med om— sorg och framgång sköter sin utbildning.

Stipendium må utgå med omkring 200 kronor för läsår åt lärjunge, som bedri— ver enskilda studier genom korrespon- dens för realexamen eller studentexa— men, och med omkring 300 kronor för läsår åt lärjunge vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning.

Förslag till nya riktlinjer för studie- hjälpen har förelagts 1952 års riksdag i proposition nr 220 angående studie- hjälpverksamheten vid de allmänna lä- roverken m.fl. läroanstalter. Till grund för propositionen ligger en utredning verkställd av studielånenämnden (SOU 1949:41). De nya principerna skulle börja tillämpas från och med budgetåret 1953/54.

Enligt propositionen bör liksom hit- tills statens bidrag till den enskildes ut- bildning utgå enligt två huvudtyper, studielån och stipendium.

Med hänsyn till att ett stipendium i regel kan utgå endast som ett studiebi- drag av begränsad storlek, är enligt pro- positionen Iåneformen i allmänhet att föredraga som den effektivaste hjälpen, då kostnaderna för utbildningen är sto- ra. Lånelinjen bör i princip användas för äldre elever, vilka själva får ta an- svaret för sin ekonomi. Detta gäller sär- skilt om personer, som redan under flera år varit verksamma inom ett yrke och som hunnit bilda familj. För den unge däremot bör lån icke komma ifrå— ga. I realiteten vore det föräldrarna och icke lärjungen, som skulle bli sökande och även i stor utsträckning ansvariga för återbetalningen. I detta fall bör i stället stipendieformen komma till an- vändning.

Vid lånens utdelning skall enligt för-

slaget främst behovet av studieunder- stöd vara avgörande. Den som vunnit inträde vid en läroanstalt, vars lär- jungar är låneberättigade, skall kunna erhålla lån, om han äger förutsätt- ningar att med tillfredsställande re- sultat fullfölja sin utbildning samt' är i behov av ekonomisk hjälp. Något vill- kor om utpräglad studiebegåvning skulle inte längre uppställas. Lånet bör vara så stort, att det för en helt obemedlad täcker rimliga kostnader för utbildning— en. Det normala maximibeloppet per år skulle vara 2.500 kronor, då särskilda skäl föreligger högst 3.000 kronor.

Studielån skulle kunna utgå till bl.a. elever vid seminarier av skilda slag, tekniska fackskolor och vissa andra tek- niska utbildningsanstalter och elever vid handelsgymnasiernas ettåriga stu- dentkurser.

I speciella fall skulle stipendier vid sidan av lån kunna erhållas. Så skulle vissa grupper (bl.a. eleverna vid tek- niska fackskolor) ha tillgång till sam- ma behovsprövade stipendier om 75 kronor i månaden som, enligt vad nedan angives, tänkes tillkomma de yngre lär- jungegrupperna. För vissa andra grup— per (närmast elever i anstalter för utbildning av lärare och lärarinnor) skulle kunna utgå särskilda behovsprö- vade stipendier på högst 800 kronor per läsår.

Stipendier skulle enligt propositionen utdelas efter den principen, att elever i längre, flerårig utbildning erhåller något rikligare bidrag än lärjungar vid kortare kurser. Det huvudsystem av sti- pendier, som föreslås, har det gemen- samma draget, att för alla dithörande elevgrupper skall utgå behovsprövade stipendier om högst 75 kr per månad. Stipendiet skulle liksom hittills utgå först från och med andra klassen av fyraåriga och tredje klassen av femåriga

"

realskolor eller motsvarande klasser i jämförliga skolor samt utdelas efter prövning av elevens studielämplighet. Maximibeloppet 75 kronor per månad skulle få överskridas för särskilt begä- vad elev med påtagligt stort behov av stöd för studiernas fullföljande.

Vid sidan av detta behovsprövade sti- pendium skulle bidrag utgå till kostna- derna för inackordering, resor och mål— tider. Dessa s. k. studiebidrag skulle ut- gå utan behovsprövning och vara efter vissa regler fixerade till beloppen. De skulle ha karaktären av utjämningsbi- drag mellan skolkostnaderna för elever i skolorter och icke-skolorter. Något villkor om studielämplighet skulle icke uppställas för dessa bidrag.

Någon ändring beträffande ordningen med stipendier till kursavgifter för kor- respondensstudier ifrågasättes inte i propositionen.

Skolöverstyrelsen har i sitt förslag angående läroverk för vuxna framhållit, att de personer, som kan väntas söka sig till en sådan skolform, i regel är för egen del och ofta för sin familj be- roende av inkomst från förvärvsarbete. Därför förordar överstyrelsen speciella stipendier för denna elevkategori. En- ligt förslaget skulle kunna utgå grund- stipendium med 3 kronor per dag för elev, som icke under kursen kan vistas i sitt hem, samt i de fall eleven är i behov av ytterligare understöd, ett till- läggsstipendium med högst 9 kronor per dag till familjeförsörjare eller eljest 4 kronor per dag. Därjämte skulle kost- nader för billigaste resa till och från hemorten vid de muntliga kursernas början och slut utgå ur stipendiemedel.

Utredningsmannen anför

Den som i mogen ålder skall övergå till högre studier har, som framhållits

i andra kapitlet, ofta att övervinna sto- ra ekonomiska hinder. Behovet av stöd är därför avsevärt. I första hand synes de nuvarande och redan planerade stöd- formerna böra komma till användning.

Den som genom korrespondensstudier förbereder sig för inträde vid högre läroanstalt, synes utan vidare åtgärder komma i åtnjutande av de stipendier, som redan nu kan utgå som bidrag till kursavgiften vid korrespondensskolor.

Enligt den nyss refererade proposi- tionen skulle äldre elever hänvisas till studielån. Dock skulle vissa elevgrupper utöver studielån kunna få förstärkt stu- diehjälp antingen genom de vanliga be- hovsprövade stipendierna om högst 75 kronor i månaden eller i form av sär— skilda behovsprövade stipendier om högst 800 kronor per läsår.

För eleverna vid kompletteringsgym- nasium synes i enlighet med proposi- tionens principer lånelinjen vara den naturliga. Detsamma borde gälla dem som deltager i korrespondensinstitutens preparandkurser eller i andra gymnasie- kurser särskilt anordnade för vuxna elever.

Starka skäl talar för att de som i mo- gen ålder förbereder sig för högre stu- dier, i likhet med vad som föreslås be- träffande vissa andra kategorier, bör utöver lån kunna få förstärkt studie- hjälp i form av stipendier. Det kan ock- så tänkas, att studiebidrag bör utgå till elever, som icke har sitt hem på skol- orten.

Utredningsmannen har likväl ansett det ligga utanför sitt uppdrag att när- mare ange, vilken studiehjälp som bör komma i fråga.

Det förutsättes att studielånenämnden kommer att avge utlåtande över för- slagen i detta betänkande. Nämnden bör få i uppdrag att samtidigt angiva, hur de här avsedda grupperna bör inpassas i det statliga studiehjälpsystemet.

U [redningsmannens förslag

Åt studielånenämnden uppdrages att avge förslag, vilken statlig studiehjälp som bör tillkomma personer i mogen ålder, vilka som elever vid komplette- ringsgymnasium eller eljest förbereder sig för högre studier.

Särskild prövning enligt fordringarna i det tekniska

gymnasiets ingenjörsexamen

»Stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (S. F. 365/1919) 55 47—49 innehåller regler för pröv- ning i enskilda ämnen enligt det tek- niska läroverkets fordringar, motsva- rande läroverksstadgans bestämmelser angående fyllnadsprövning till student- examen. I 5 47 stadgas:

Den, som avlagt godkänd avgångsexa- men, må, efter medgivande av överstyrel- sen för yrkesutbildning, dels i ämne, som icke förekommit i hans examen, undergå prövning, dels ock i ämne, som ingått i hans examen, undergå förnyad prövning av sina insikter; dock att sådan prövning icke av någon må avläggas mera än en gång i samma ämne och vid samma slag av läroanstalt.

Bestämmelsen avser både den tek- niska fackskolan och det tekniska gym- nasiet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning an— visar vid vilket läroverk prövningen skall ske. Läroverkets rektor utser den lärare som skall anställa prövningen. Betyg över prövningen skall antecknas i läroverkskollegiets protokoll och med- delas den examinerade genom proto- kollsutdrag (& 48).

Vid anmälan erlägger examinand dels 5 kronor, som tillfaller rektor, dels för den examinerande lärarens räkning 20 kronor för varje läroämne, i vilket han önskar undergå prövning (& 49).

Stadgandet i 5 47 om prövning i äm— nen, som inte förekommit i examen, ger en gymnasieingenjör eller facksko-

leingenjör möjlighet att bygga ut sin examen med nya ämnen. Stadgandet har tolkats så, att prövningen inte be- höver avse fordringarna i den examen den prövande förut har avlagt. En per— son med fackskolans ingenjörsexamen är således oförhindrad att undergå prov i enstaka ämnen även enligt ford— ringarna i gymnasiets ingenjörsexamen. Det är intet villkor, att han vid fack- skolan_åtnjutit undervisning i ämnet. Möjligheten att tentera enligt gymna- siets fordringar har haft praktisk bety- delse särskilt för personer, som med stöd av intyg om ”framstående anlag" sökt in på de tekniska högskolorna. Åt- skilliga av dessa har varit fackskole- ingenjörer.

Fackskoleingenjörens gymnasieämnen kan sägas utgöra en motsvarighet till den särskilda pröv- ning enligt fordringarna för student- examen, vilken regleras av läroverks— stadgan & 116 B. Den väsentliga skilj- aktigheten föreligger dock, att möjlig- heten att pröva vid de tekniska gymna- sierna tillkommer endast fackskole- ingenjörerna, medan möjligheten till särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen står öppen för envar utan avseende på tidigare skolutbild- ning.

prövning i

Utredningsmannen anser det angelä-W get, att den enskilde beredes tillfälle att undergå prov i olika ämnen för att

kunna få vitsord om sina kunskaper. I fjortonde kapitlet har utredningsman- nen förordat, att de kompletterings- gymnasier, som förutsättes komma till stånd, skulle äga förrätta examination. Också de tekniska gymnasierna bör stå till tjänst med prövning.

1948 års tekniska Skolutredning har i uppdrag att utreda frågan om teknisk privatistexamen. En begränsad reform, som avser rätten att undergå prov i vissa ämnen men som icke syftar till möjligheten att bygga ihop dessa till en examen, torde kunna genomföras utan att man avvaktar den tekniska skol- utredningens arbete.

Utredningsmannen förordar, att vid de tekniska gymnasierna införes sär- skild prövning enligt fordringarna för det tekniska gymnasiets ingenjörsexa- men i de ämnen, som främst har bety- delse såsom kunskapsbas för högre stu- dier. Den särskilda prövningen bör stå öppen för envar som därtill anmäler sig utan avseende på tidigare skolut- bildning. Prövningen bör kunna avse ämnena svenska, engelska, tyska, mate- matik, fysik och kemi samt ritteknik och projektionslära ävensom det ämne nutidshistoria och samhällslära, som enligt mitt förslag skulle införas på det tekniska gymnasiets undervisningsplan.

Utredningsmannens förslag förutsät— ter inte några andra författningsänd- ringar än de nu angivna. Bestämmel- serna i 55 48 och 49 bör gälla för den Särskilda prövningen. På en punkt har utredningsmannen dock ett yrkande.

Regeln i 6 47 att prövning inte må avläggas mer än en gång synes vara alltför sträng. 'Rektorn vid tekniska högskolan i Stockholm, professor Rag- nar Woxén, som är knuten som expert till denna utredning, har framhållit, att

begränsningen till endast ett prov icke sällan förlänger studietiden för en sö- kande. Denne vill inte riskera ett miss- lyckande och uppskjuter därför må- hända i onödan sin tentamen. Det upp- ges vidare förekomma, att tentand an- håller att tentamen skall avbrytas, då han tror sig förstå att han inte skall erhålla det betyg han syftat till. Där- igenom sättes bestämmelsen ur kraft.

Likartade regler angående begräns- ning av efterprövning (fyllnadspröv- ning) till ett tillfälle förekommer även på andra håll, t. ex. i stadgan för folk— skoleseminarierna och reglementet för Vilans specialgymnasium. Det kan inte vara lämpligt med en ändring, som en- bart avser prövningen vid de tekniska gymnasierna. En särskild utredning bör komma till stånd om möjligheten att upphäva olika bestämmelser innebä- rande, att den enskilde inte får avlägga särskild prövning (efterprövning eller fyllnadsprövning) mer än en gång i samma ämne.

Utredningsmannens förslag

Vid de tekniska gymnasierna införes särskild prövning enligt fordringarna för gymnasiets ingenjörsexamen i äm- nena svenska, engelska, tyska, matema- tik, fysik och kemi samt ritteknik och projektionslära, ävensom i det ämne nutidshistoria och samhällslära, som förutsättes skola införas på gymnasiets undervisningsplan.

Rätten att undergå prov bör tillkom— ma envar utan avseende på föregående skolutbildning.

En särskild utredning bör komma till stånd om möjligheten att upphäva olika bestämmelser innebärande, att den en— skilde inte får avlägga särskild pröv- ning (efterprövning eller fyllnadspröv- ning) mer än en gång i samma ämne.

Sammanfattning och kostnadsberäkning

I ett fritt demokratiskt samhälle bör den högre undervisningen stå öppen i lika mån för alla efter deras intressen och förutsättningar.

Den som först vid mogen ålder inrik- tar sig på akademiska studier har stora svårigheter att möta, om han inte i yng- re dagar gått genom gymnasiet till stu- dentexamen. För den vuxne är vägen till högre studier inte lika väl tillrätta- lagd som för den unge. Tvånget att sam- tidigt förtjäna till uppehållet kan be- tyda, att studiearbetet helt eller delvis måste läggas till kvällstid eller annan fritid. Studiearbete under sådana be- tingelser skapar trötthet och föranleder försakelse av personliga intressen och avspärrning från socialt umgänge. En svårighet ligger i bristen på undervis- ning tillrättalagd för vuxna. Känslan av osäkerhet är för de flesta en stor be- lastning. Den enskilde har svårt att be- döma sina egna förutsättningar, han vet inte, hur han skall lägga sina för- beredelsestudier, han är oviss om han överhuvud blir mottagen på den avsed- da studiebanan. Ett väsentligt hinder är de ekonomiska faktorerna. Under för- beredelsearbetet måste den enskilde i större eller mindre utsträckning avstå från förtjänstmöjligheter. Som regel får han samtidigt vidkännas ökade utgifter för den undervisning han behöver.

Åtgärder att vidga tillträdet till högre studier för personer i mogen ålder kan sägas vara en skolreform för vuxna, vil- ken utgör ett motstycke, om ock i blyg-

sam skala, till den stora skolreformen, som syftar till att lösa ungdomens utbildningsproblem. Uppmärksamheten riktas naturligen i första hand på de personer, som redan har en kvalifice- rad utbildning. I svenskt undervisnings- väsen bör det inte finnas några åter- vändsgränder, utan från olika utbild- ningsvägar bör stigar föra vidare åt skilda håll. Förberedelselna för högre studier bör knyta an, där den tidigare utbildningen slutat (sid. 13 ff.).

En ökad rekrytering till de högre lä- roanstalterna skulle vara önskvärd även från arbetsmarknadssynpunkt. Särskilt angeläget vore att kunna täcka den sto- ra bristen på lärare. Men även inom åtskilliga andra yrkesgrenar är efterfrå— gan på kvalificerad arbetskraft större än tillgången. Den nuvarande student— examinationen kan knappast erbjuda någon rekryteringsreserv. Att det emel— lertid inom den stora'» gruppen icke- studenter finnes ett betydände antal personer med förutsättningar och håg för högre studier, är otvivelaktigt.

Frågan om brist eller överflöd på akademisk arbetskraft kan icke vara ensamt bestämmande. Nytillskottet kan representera en elit, som bör beredas tillträde, även för den händelse att någ- ra formellt kvalificerade med svagare utrustning skulle komma att skjutas åt sidan. Ett mindretal, som har särskilda fackkunskaper och praktiska erfaren- heter från andra miljöer, kan tillföra

den akademiska yrkesgruppen nya im- pulser (sid. 17 ff.).

En ledande synpunkt har varit att av personer i mogen ålder icke kräva en fullständig studentexamen. Kärnan i studentexamen har ansetts vara moders- målet, historia samt de levande språ- ken. Var och en som skall beredas till- träde till högre studier bör på dessa punkter ha vissa minimikunskaper. Be- träffande modersmålet och historia har den ledande synpunkten varit att kräva kunskaper motsvarande studentexamens standard. Beträffande språkkunskaper & har som normalkrav uppställts student- kunskaper i ett språk och läskunskaper i ett andra språk. När det gäller de fackkunskaper, som den högre utbild- ningen skall bygga vidare på, kan efter- gifter icke komma i fråga. När man kommer utanför kärnämnenas och fack- elementets områden, bör man däremot i viss utsträckning kunna avstå från kunskapskontroller och överlåta åt den vuxne att på eget ansvar utfylla luckor.

Av väsentlig betydelse är att den en- skilde har de intellektuella förutsätt- ningarna för högre studier. De som medges tillträde utan studentexamen, bör i detta hänseende icke vara under- lägsna dem, som gått den vanliga vägen över gymnasiet (sid. 46 ff.).

Tanken har varit, att medge vissa ka- tegorier likställdhet med dem som av- lagt studentexamen ifråga om rätten att inskrivas vid universitet eller att an- tagas som studerande vid högskolor samt att avlägga examina. Förutsätt- ningen härför skulle vara, att den en- skilde fått en utbildning, som från syn- punkterna av positivt urval av de teore— tiskt begåvade och intellektuell skolning är likvärdig med det allmänna gymna- siets. Likställdheten skulle inte begrän-

sas till vissa studiebanor utan gälla över hela linjen. Skulle insikter i kärnäm- nena icke vara dokumenterade, har kompletteringskrav uppställts som vill- kor för likställdheten. Beträffande fack— kunskaperna följer de erforderliga kun- skapskompletteringarna av föreskrifter i examensstadgor, förkunskapsfordring— ar för enskilda läroämnen eller inträ- desvillkor i högskolestadgar. Komplette- ring av fackelementet blir nödvändigt. utan att detta behöver uppställas som likställdhetsvillkor. Den studentlikställ- de är här i samma läge som en person med studentexamen, vilken inte har det lämpliga ämnesregistret (sid. 56—60). Folkskollärare med fyraårig utbild— ning enligt 1937 års seminariestadga erhåller enligt förslaget likställdhet, un- der villkor att han i sin examen har godkänt vitsord i engelska samt att han äger läskunskaper i ytterligare ett främ- mande språk. Den som examinerats en- ligt 1914 års stadga skall styrka student- kunskaper i ett språk och läskunskaper iytterligare ett språk. Läskunskaper skall under vissa förutsättningar anses styrkta genom seminariebetyg. Eftergif— ter från de juridiska och statsveten- skapliga examensstadgornas krav på studentkunskaper i vissa ämnen före- slås för denna grupp (sid. 67—72). Gymnasieingenjör föreslås få lik- ställdhet på villkor om godkänt exa— mensbetyg i engelska och tyska. Dess- utom skulle i det tekniska gymnasiet in- föras ett nytt ämne, nutidshistoria och samhällslära. Ämnet skulle avse en för- kortad gymnasiekurs i historia med samhällslära och omfatta fyra vecko- timmar i högsta klassen. Godkänt vits- ord i detta ämne utgör likaledes lik- ställdhetsvillkor. Förslaget förutsätter. att realexamenskunskaper i historia uppställes som villkor för inträde på tekniskt gymnasium (sid. 77—80).

Personer med examen från Vilans specialgymnasium (enligt skolans reg- lemente 28 5 1) eller från försvarets lä- roverk ävensom civilekonomer utan studentexamen likställes utan särskilda kompletteringsvillkor med dem som av- lagt studentexamen. Civilekonom skall bland annat vara behörig att avlägga ju- ris kandidatexamen och statsvetenskap- lig examen utan hinder av examensstad- gornas krav på studentkunskaper i vissa ämnen (sid. 84, 85, 88—92).

Den som avlagt distriktsåklagarexa- men tillägges likställdhet på villkor om studentkunskaper i ett språk och läs- kunskaper i ett andra språk. Han be- frias från det särskilda villkor om in- sikter i historia, som anges i de juri- diska, statsvetenskapliga och filosofiska examensstadgorna (sid. 95).

Den som vunnit inträde hösttermi- nen 1946 eller senare och därefter di- plomerats från socialinstitut (socio- nom), likställes med den som avlagt studentexamen på villkor om student- kunskaper i ett språk och läskunskaper i ett andra språk. Befrielse från sär- skilda kunskapskrav skulle gälla bland annat i fråga om historia och latin för juris kandidatexamen samt i fråga om historia för statsvetenskaplig examen (sid. 104—106).

För examinerade från högre lärarin- neseminarium förutsättes ingen änd- ring. De bör ha tillträde till högre stu- dier enligt de regler, som gäller för när- varande (sid. 107).

Slutligen framlägges förslag om gene- rell likställdhet för den som utan stu- dentexamen avlagt examen vid univer- sitet eller högskola (sid. 108).

För övriga kategorier föreslås dis- pensprövning. Problemet anknytning mellan olika utbildningsvägar har även i detta sammanhang varit föremål för uppmärksamhet. För ett flertal utbild-

ningsgrupper anges sålunda, till vilka högre läroanstalter övergång efter dis- pens närmast är tänkbar och vilka kompletteringar som främst bör kom— ma i fråga (sid. 112 ff.).

Nya former och nya principer för be- dömning av dispensärenden förordas. Målet har varit att nå en så allsidig be- lysning som möjligt av sökandens kun- skapsnivå och studiebegåvning. I vissa fall skulle ett provelevsystem kunna komma till användning. Ett starkt ön- skemål är, att den enskilde på ett tidigt stadium kan få besked om vad man minst kräver av honom, innan dispens kan beviljas.

Vid kanslersämbetet skulle inrättas en dispensnämnd med kanslern som ordförande. Nämnden skulle i övrigt bestå av två professorer samt en leda— mot med särskild insikt i yrkesvägled- ning och arbetsmarknadsfrågor. Där- jämte bör nämnden vid behov kunna fritt adjungera ytterligare sakkunskap. I flertalet fall skulle dispensärende kun- na avgöras, utan att ärendet behövde fördröjas genom inhämtande av ytt- rande från annan myndighet. Nämnden skulle behandla ärenden för de läroan- stalter, som hör under kanslersämbetet, samt för farmaceutiska institutet. Under beaktande av intresset att ge personer med begåvning och studiehåg tillträde till högre studier skulle nämnden ha att avgöra, huruvida sökande äger den all— mänbildning, de språkkunskaper och de förkunskaper i övrigt, som må krä- vas för framgång i det valda studiet och på levnadsbanan. I samband med dis- pensbeslutet bör den enskilde få den vägledning, som prövningen av hans ärende kan motivera. Det diskuteras, i vilken utsträckning en sökande bör medges att börja akademiska studier för att jämsides fullgöra kompletteringar.

I begränsad utsträckning bör dispens

kunna medges för studium av enstaka ämnen. Sådan dispens skulle avgöras med utgångspunkt från de krav på för- kunskaper, som bör uppställas för en tvåbetygskurs, och i första hand kom- ma i fråga, då viss kompetens är knuten till partiell högre utbildning.

Vad beträffar studier för ett betyg förordas, att folkskollärare med examen enligt 1937 års stadga skall vara behörig att deltaga i de särskilda universitets- kurser, som åsyftar att avhjälpa den rå- dande lärarbristen. Enda behörighets- villkor bör i detta fall vara godkänt vits— ord i engelska i folkskollärarexamen.

Sekreterare hos dispensnämnden bör förordnas av kanslern bland kanslers- ämbetets personal. Den statliga yrkes- vägledningsorganisationen skall med- verka i det upplysnings-, utrednings- och rådgivningsarbete, som ingår som ett led i strävandena att bereda perso- ner utan formell kompetens möjligheten av tillträde till högre studier.

Den särskilda ordningen för inskriv- ning av studerande utan studentexamen vid Stockholms och Göteborgs högsko- lor bör i och med de nya formerna för dispensprövning upphöra att gälla (sid. 126—146).

Dispensprövningen vid de tekniska högskolorna bör liksom hittills vara förlagd till överstyrelsen för de teknis- ka högskolorna. Beredningen av ett an— sökningsårende sker vid den högskola ansökan avser. Kollegienämnden avger utlåtande till överstyrelsen angående sökandens studieförutsättningar och förkunskaper. Principerna för dispens- bedömningen skulle i huvudsak ansluta sig till de normer, som angivits för dis- pensnämndens prövning. Den nuvaran- de antagningen av studerande på

grundval av intyg om ”framstående an- lag” avskaffas och ersättes med dis- pensbedömning (sid. 147—154).

Dispensärenden vid lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna ävensom vid Alnarpsinslitutets högre mejerikurs bör ankomma på respektive läroanstalts sty- relse. Detta innebär jämfört med gäl- lande bestämmelser, att prövningen av- seende veterinärhögskolan överflyttas från Kungl. Maj:t. Prövningsprinciper- na skulle i stort överensstämma med de grundsatser, som bör gälla dispenspröv- ningen hos nämnden vid kanslersämbe- tet samt dispensprövningen vid de tek- niska högskolorna. I fråga om skogs- högskolan slopas antagningen av ordi- narie studerande med realexamen jäm- te studentbetyg i ett antal ämnen. Så- dan person hänvisas i stället till att söka dispens (sid. 155—163).

När det gäller handelshögskolorna framlägges inte — med hänsyn till des- sa läroanstalters karaktär av privata in- stitutioner — några förslag angående elevintagning eller dispensbedömning. I stället förordas, att förhandlingar upptages med handelshögskolorna angå- ende tillämpningen av gällande inträ- desvillkor för personer utan student- examen (sid. 164).

Utredningsmannen har haft att avge yttrande över skolöverstyrelsens förslag om ett läroverk för vuxna. I huvudfrå- gorna har utredningsmannen givit sitt tillstyrkande. Med utgångspunkt från erfarenheter vunna under utrednings- arbetet har utredningsmannen dock dels föreslagit en viss uppmjukning av inträdesvillkoren till gymnasiet främst med tanke på att elever från folkhög- skolas andra eller tredje årskurs skulle kunna vinna inträde direkt i gymnasiet, dels framfört tanken att gymnasiet vid sidan av fullständig studentexamen bör ge ett slags examen med ett begränsat ämnesregister. Denna möjlighet skulle få betydelse främst för personer, som har utmärkta förutsättningar för högre

studier och som kan antagas erhålla dispens från kravet på fullständig stu- dentexamen. Den begränsade utbild- ningen skulle omfatta dels en grupp kärnämnen, dels ett fackelement, som anslöt sig till latinlinjen, reallinjen el- ler den allmänna linjen (sid. 165 ff.).

Att underlätta den enskildes förbere- delsestudier är ett väsentligt led i strä— vandena att vidga tillträdet till högre läroanstalter. Samhället bör i avsevärt större omfattning än nu tillhandahålla de vuxna kostnadsfri undervisning på gymnasiestadiet. Som försöksverksam- het under skolöverstyrelsens ledning bör från och med budgetåret 1953/54 inrättas kompletteringsgymnasier på universitets— och högskoleorterna samt på en ort i Norrland. Dessa gymnasier, som skulle tillkomma vid sidan av det nämnda läroverket för vuxna, skulle svara för kostnadsfri undervisning och examination åt personer, som studerar enstaka skolämnen. Andra uppgifter skulle vara att ge råd vid studiernas planläggning samt att i enskilda fall lämna bistånd vid bedömningen av en persons studieförutsättningar. Komplet- teringsgymnasiet skulle för sina elevers räkning kunna utnyttja kurs anordnad av universitet eller högskola, av yrkes- förening eller studentorganisation eller av privat kursgivare. Elev skulle hän- visas till sådan kurs och komplette- ringsgymnasiet skulle svara för kurs- avgiften. Kompletteringsgymnasiet skul- le jämväl självt anordna undervisning. I mån' av utrymme skulle även personer med studentexamen kunna mottagas som lärjungar vid kompletteringsgym- nasiets egna kurser. Kunskapsprövning- en vid kompletteringsgymnasierna skul- le. omhänderhas av särskilt förordnade examinatorer (sid. 172 ff.).

Det förutsättes, att ekonomiskt stöd 'genom studielån och/eller stipendier

skall ges även kompletteringsgymna- siernas elever och dem som eljest för— bereder sig för högre studier. Det bör ankomma på studielånenämnden att av- ge förslag, hur här avsedda kategorier bör inordnas i det statliga studiehjälp- systemet (sid. 188 f.).

Rätten att undergå prövning i enskilt ämne enligt fordringarna i avgångsexa- men vid tekniskt gymnasium bör utvid- gas till att omfatta envar utan avseende på föregående skolbildning. I detta syf- te föreslås inrättande av särskild pröv- ning enligt fordringarna för det tek— niska gymnasiets ingenjörsexamen i ämnena svenska, engelska, tyska, mate- matik, fysik och kemi samt ritteknik och projektionslära, ävensom i det äm- ne nutidshistoria och samhällslära, som föreslås infört på de tekniska gymna- siernas undervisningsplaner (sid. 190).

Slutligen föreslås, att en särskild ut- redning kommer till stånd om möjlig- heten att upphäva olika bestämmelser innebärande, att den enskilde inte får avlägga efterprövning eller fyllnads- prövning vid vissa läroanstalter mer "än en gång i samma ämne (sid. 191).

Av de förslag utredningsmannen framlagt är endast två förbundna med särskilda kostnader för det allmänna. Detta gäller förslaget om dispensnämn- den vid kanslersämbetet samt förslaget om kompletteringsgymnasier.

Kostnaderna för dispensnämnden har beräknats till 8.400 kronor för arvoden åt nämndens ledamöter, 1.000 kronor för sammanträdesarvoden åt ersättare och speciellt tillkallade samt 2.000 kro- nor för resor eller tillhopa 11.400 kro- nor per år. Det erforderliga anslaget bör få karaktären av förslagsanslag (sid. 145).

Kostnadsberäkningen avseende kom- pletteringsgymnasierna kan endast bli

ungefärlig. Vartdera av gymnasierna i Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg och Norrland beräknas dra en årskostnad av 41.600 kronor. Stockholms-gymnasiet kan förutses bli ungefär dubbelt så stort och kräva ett anslag på 80.000 kronor per år. Sammanlagda kostnaden för kompletteringsgymnasierna beräknas sålunda bli 246.400 kronor per år. Skulle det föreslagna läroverket för vux- na i Stockholm komma till stånd och kompletteringsgymnasiet i Stockholm samordnas därmed, reduceras kostna-

derna för kompletteringsgymnasierna till 166.400 kr. Till anslaget för nämn- da läroverk skulle då läggas en post om 43.000 kr. Anslaget till kompletterings- gymnasierna skulle ha formen av reser- vationsanslag (sid. 184).

Den totala kostnaden vid genomfö- rande av utredningsmannens förslag be- räknas således till 257.800 kronor om året. Skulle ett gymnasium för vuxna komma till stånd i Stockholm, beräknas kostnaden för detta förslag inskränka sig till 220.800 kronor per år.

Särskilda yttranden

Experterna Johannisson och Norden- skjöld har ingivit följande särskilda ytt- randen:

Herr Johannisson

Sjunde kapitlet. Universitetsundervis- ningen måste bygga på någorlunda en- hetliga förkunskaper hos de studerande.

Ingen av de sju första kategorierna fyller de krav på kunskaper i främ- mande levande språk, som universiteten måste ställa. Det av utredningsmannen godtagna minimimåttet (studentkunska- per i ett främmande språk samt ”läs- kunskaper” i ytterligare ett) är otill- räckligt. För övrigt uppfylla flera av grupperna _ bl. a. folkskollärarna och gymnasieingenjörerna — i realiteten ej ens detta blygsamma krav.

Kunskaperna i svenska språket och litteraturen äro i flera fall mycket otill- fredsställande redovisade. Ingen som helst garanti för insikter i svensk litte- ratur föreligger sålunda för gymnasie- ingenjörerna liksom för civilekonomer och socionomer utan studentexamen.

Allmänorienteringen är svagt doku- menterad för flera grupper. Bottenläget representera här gymnasieingenjörerna.

Härtill kommer, att den avlagda exa- men, som skall ge jämställdhet, i flerta- let fall icke innebär samma garantier för kunskapernas kvalitet och deras en- hetliga bedömning som studentexamen med dess centralt utgivna skriftliga prov och kontroll av den muntliga exa- men.

Det synes mig sålunda uteslutet att någon av de sju grupper, för vilka en ändringfinu gällande bestämmelser fö— reslås, skall— påuangivna villkor'.kunna erhålla generell likställdhet med stu- denterna.

Väl kvalificerade studiebegåvningar böra givetvis kunna med eller utan för- behåll få dispens för akademiska stu- dier, men dessa dispenser böra ges ef- ter individuell prövning.

Övriga icke-studenter böra hänvisas att komplettera sina kunskaper till stu- dentexamens nivå, eventuellt för sär- skilt kvalificerade grupper med mo- difikationer liknande dem, som redan gälla för folkskollärarna. Här kunna gymnasierna för vuxna och de före- slagna kompletteringsgymnasierna göra en viktig insats. Över huvud bör staten på allt sätt stödja och uppmuntra stu- diebegåvningar att på detta sätt skaffa sig tillträde till högre studier.

Skulle emellertid principen om gene- rell likställdhet knäsättas, kommer den att åtminstone för de humanistiska äm- nena medföra, att kraven på förkunska- per mera ingående än som hittills skett måste fixeras i studiefordringarna. Tanken på inträdesprövningar — i princip motsvarande dem som nu före- komma exempelvis vid socialinstituten _— kommer under denna förutsättning att aktualiseras.

Nionde kapitlet. Beträffande dispens- nämndens sammansättning kan anmär- kas, att med hänsyn till nämndens stora

befogenheter de olika studieriktning- arna vid universiteten bli alltför snävt tillgodosedda, om endast två professo- rer skulle ingå. Antalet bör utökas till minst fyra, representerande ej blott skilda sludiefält utan även olika univer- sitet och högskolor.

Fjortonde kapitlet. Vitsord om kun- skaper bör vid kompletteringsgymna- sier utdelas efter prov, anordnade så- som särskild prövning i studentexamen. Endast så skapas garantier för en rätt- vis och enhetlig bedömning.

Herr Nordenskjöld

I sjätte kapitlet (s. 58) behandlar ut— redningsmannen frågan efter vilka grunder antagningsmyndigheterna bör jämföra en icke-student med studenter- na vid konkurrens om platserna på en

spärrad utbildningslinje. Vad utred- ningsmannen anför har tydligen till- lämpning såväl beträffande dem, som enligt vad som anges i sjunde kapitlet, föreslås erhålla likställdhet, som beträf- fande dispensstuderande.

Enligt min åsikt borde utrednings- mannen, i stället för att hänvisa till en fri bedömning, ha gjort ett uttalande, att studentexamens allmänbildningsvär- de skall beaktas. Den, som har student- betyg eller motsvarande kompetens i ett begränsat antal ämnen, bör inte ges företräde framför en student enbart därför, att han nått högre betygsnivå inom sitt begränsade register. Man bör icke vid en poängjämförelse ge tilläggs- poäng åt icke-studenten för ämnen, som han saknar i sitt ämnesregister.

Bilagor

Utkast till kungörelse

om tillträde till högre studier för folkskollärare, gymnasieingenjörer m. fl.

1 5.

I denna'kungörelse avses med'uni- versitet och högskolor följande läroan- stalter och utbildningslinje: Uppsala universitet, Lunds universitet, karolin- ska mediko-kirurgiska institutet, medi- cinska högskolan i Göteborg, Stock- holms och Göteborgs högskolor, tandlä- karhögskolorna, tekniska högskolorna, farmaceutiska institutet, lantbruks-, skogs- och- veterinärhögskolorna samt högre mejerikursen vid Alnarps lant- bruks-, mejeri— och trädgårdsinstitut.

2 5.

Med läskunskaper i främmande språk avses, där ej annat angives i denna kun- görelse, kunskaper enligt de fordringar, som uppställas i studieplanen för kom- pletteringsgymnasium. '

Läskunskaper anses förvärvade av den som i ämnet i fråga uppfyllt ford- ringarna för flyttning till'l—den årsklass av gymnasiet, där ämnet enligt" förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk ut- gör tillvalsä'mne. *

3 g.

1. Folkskollärare. med folkskollärar- examen enligt 1937 års seminariestadga likställes med den som avlagt student- examen i fråga om rätten attinskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och»högskolor samt att där avlägga examina under villkor. att han i folkskollärarexamen har vitsord om godkända insikter i enig-

elska språket eller äger studentkunska- per i engelska, tyska eller franska språket samt

att han äger läskunskaper i ytterli- gare ett av dessa språk.

Folkskollärare med folkskollärarexar men enligt 1914 års stadga likställes i nämnda hänseende med den som avlagt studentexamen under villkor

att han äger studentkunskaper i' eng- elska, tyska eller franska språken "samt

att han äger läskunskaper i ytterliga- re ett av dessa språk.

2. Folkskollärare med examen enligt 1937 års stadga, som erhållit vitsord om godkända insikter från frivillig nn— dervisning vid seminariet i tyska eller franska, anses, om undervisningen grun- dats på kunskaper motsvarande ford-' ringarna i realexamen, ha läskunskaper i språket i fråga. Folkskollärare examinerad enligt 1914 års stadga år 1931 eller senare, 'som er- hållit vitsord om godkända insikter från seminarieundervisningen i tyska eller engelska språket, anses ha läskun- skaper i språket i fråga. '

3. Folkskollärare, som enligt kungö- relsen den'18 april 1947 (nr 149) för-' värvat behörighet att undervisa'i' fråm-' mande språk i folkskolan, anses ha för- värvat studentkunskaper i det språk be- hörigheten avser.

4. Folkskollärare, vilken enligt punkt 1. är. att likställa med den som avlagt studentexamen, är behörig att ”avlägga juris kandidatexamen och statsveten—

skaplig examen utan hinder av de krav på studentkunskaper i vissa ämnen, som uppställas i stadgan angående juridiska examina och i stadgan angående stats- vetenskaplig examen.

5. Folkskollärare äger i övrigt räkna sig till godo vitsord i folkskollärarexa- men enligt de grunder, som angivas i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 559) angående studentexamen för folkskollä- rare.

4 %.

1. Den som erhållit avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (gymnasiein- genjör) likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att in- skrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor att han i sin avgångsexamen har vits- ord om godkända insikter i engelska och tyska språken samt i nutidshistoria och samhällslära.

2. Gymnasieingenjör med godkända insikter i matematik anses ha student- kunskaper i matematik (allmän kurs) och i matematik (specialkurs), samt gymnasieingenjör med godkända insik- ter i fysik eller kemi studentkunskaper i samma ämne, allt enligt fordringarna på reallinjen.

3. Gymnasieingenjör, vilken enligt punkt 1. är att likställa med den som avlagt studentexamen, anses ha upp- fyllt de krav på studentkunskaper i ett främmande levande språk, som uppstäl- las i stadgan angående juridiska exa- mina och i stadgan angående statsve- tenskaplig examen.

5 5.

Den som vid Vilans specialgymnasi- um förvärvat kompetens för tillträde till lantbruks- och skogshögskolorna och till högre mejerikursen vid Alnarps

lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinsti- tut, den som avlagt begränsad student- examen vid försvarets Iäroverk eller arméns underofficersskola samt den som erhållit avgångsexamen från högre lära- rinneseminariet eller motsvarande exa- men från enskilt högre lärarinnesemi— narium likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att in- skrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina.

6

1. Den som vid handelshögskola av- lagt ekonomexamen (civilekonom) lik- ställes med den som avlagt studentexa- men i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina.

2. Civilekonom är behörig att avläg— ga juris kandidatexamen och statsveten— skaplig examen utan hinder av de krav på studentkunskaper i vissa ämnen, som uppställas i stadgan angående ju- ridiska examina och i stadgan angåen- de statsvetenskaplig examen; ävensom att avlägga teologisk-filosofisk examen utan hinder av det krav på student- kunskaper i historia, som uppställes i stadgan angående filosofiska examina.

3. Civilekonom anses ha uppfyllt det krav på skolkunskaper i geografi, som uppställes i stadgarna för lantbrukshög- skolan.

flå

7 ä.

1. Den som avlagt distriktsåklagar- examen likställes med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att in- skrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor att han äger studentkunskaper i eng- elska, tyska eller franska språket samt

att han äger läskunskaper i ytterliga- re ett av dessa språk.

2. Sådan person anses ha uppfyllt det krav på studentkunskaper i historia med samhällslära, som uppställes i stad- gan angående juridiska examina och i stadgan angående statsvetenskaplig exa- men ävensom i stadgan angående filoso— fiska examina i vad den avser behörig- het att avlägga teologisk—filosofisk exa- men.

8 $.

1. Den som vunnit inträde hösttermi- nen 1940 eller senare och därefter di- plomerats vid socialinstitut (socionom) likställes med den som avlagt student— examen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina under villkor att han äger studentkunskaper i eng- elska, tyska eller franska språket samt

att han äger läskunskaper i ytterliga- re ett av dessa språk.

2. Socionom, vilken enligt punkt 1. är att likställa med den som avlagt stu- dentexamen, är behörig att avlägga ju- ris kandidatexamen utan hinder av de krav på studentkunskaper i historia med samhällslära och latin, som upp- ställas i stadgan angående juridiska exa- mina, samt att avlägga statsvetenskap— lig examen ävensom teologisk-filosofisk examen utan hinder av de krav på stu— dentkunskaper i historia med samhälls- lära, som uppställas i stadgan angåen- de statsvetenskaplig examen och i stad- gan angående filosofiska examina. Sådan socionom anses ha uppfyllt det

krav på skolkunskaper i geografi, som uppställes i stadgarna för lantbrukshög- skolan.

3. Socionom, som vid socialinstitut erhållit vitsord om godkända insikter i ämnet psykologi eller i sociologi, anses ha fullgjort det krav på studentkunska- per i filosofi, som uppställes i stadgan angående juridiska examina. '

9 5.

Den som utan studentexamen vunnit inträde vid universitet eller högskola och som efter avlagd examen önskar övergå till annan sludieriktning, likstäl- les med den som avlagt studentexamen i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga exa- mina.

10 &.

Där kunskaper i enskilt ämne enligt fordringarna i studentexamen eller an- nat kunskapsmått uppställes i denna kungörelse som villkor för likställdhet eller i examensstadga eller i stadga för högskola som villkor för inskrivning, för antagande som studerande eller för behörighet att avlägga examen, må den enskilde styrka sina kunskaper genom betyg från den examen, på vilken han grundar sin kompetens, från efterpröv- ning i samma examen, prövning i den ordning som föreskrives i förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk eller i stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier eller från pröv- ning vid kompletteringsgymnasium.

Utkast till kungörelse angående ändring i vissa delar av statuterna den 28 januari 1916 (nr 66) för universiteten i Uppsala och Lund

Dispensnämnden

% 12.

Dispensnämnden består av kanslern jämte tre ledamöter och lika antal er— sättare förordnade av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

Av ledamöterna skola två vara pro- fessorer vid någon av de läroanstalter, som höra under kanslersämbetet, samt en äga särskild insikt i yrkesvägledning och arbetsmarknadsfrågor.

Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna till vice ordförande att tjänstgöra vid förfall för kanslern.

Sekreterare vid nämnden förordnas av kanslern.

5 13.

För de läroanstalter som höra under kanslersämbetet samt för farmaceutiska institutet handlägger dispensnämnden ansökningar från svenska medborgare utan studentexamen om rätt att inskri- vas som studerande, att deltaga i under- visningen samt att avlägga tentamina och examina.

Under beaktande av intresset att giva personer med begåvning och studiehåg tillträde till högre studier har nämnden att avgöra, huruvida sökande äger den allmänbildning, de språkkunskaper och de förkunskaper i övrigt som må krä- vas för framgång i'det valda studiet och på levnadsbanan.

Till dispens må knytas villkor. Sökande kan åläggas att inhämta yt- terligare förkunskaper, innan han in-

skrives vid läroanstalt eller genomgår lärokurs eller tentamensprov.

Dispens må också begränsas till att avse viss tid och fortsatt dispens göras beroende av att sökanden visat sig ha förmåga att följa den akademiska un- dervisningen inom sitt studieområde. Nämnden äger i samband med sådant beslut förordna, att sökanden under prövotiden skall stå under tillsyn av en inspektor.

Nämnden må kräva, att sökande, in- nan dispensärendet företages till avgö- rande, följer lärokurs vid komplette- ringsgymnasium eller annan läroanstalt eller avlägger särskilda kunskapsprov.

5 14.

Nämnden är beslutför, när tre sitta i nämnden. Som nämndens beslut gäl- ler den mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal för olika me- ningar, den mening som hiträdes av kanslern.

Nämnden äger kalla lärare vid uni- versitet eller högskola, som beröres av dispensärende, att närvara vid ärendes handläggning. Den särskilt tillkallade skall deltaga i överläggningen men icke i beslutet.

& 15.

Sekreteraren åligger att gå enskilda till handa med upplysningar och råd om valet av studiebana och om förbe- redelser till högre studier.

När ansökan om dispens inkommit,

förbereder sekreteraren ärendet för före- dragning genom att själv eller med bi- stånd av arbetsmarknadsstyrelsens or- gan för yrkesvägledning inhämta de

upplysningar om sökandens tidigare verksamhet Och utbildning, som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av hans förutsättningar för högre studier.

Utkast till kungörelse angående ändrad lydelse av 39 5 stadgan den 30 juni 1944 (nr 572) för tandläkarinstitutet

39 g.

1. Behörig att antagas som studeran- de vid tandläkarinstitutet är den som avlagt studentexamen eller enligt sär- skild föreskrift är att likställa med den som avlagt studentexamen samt äger studentkunskaper i biologi och i mate- matik enligt fordringarna på latin- eller realgymnasiet samt i fysik och i kemi enligt fordringarna på realgymnasiet.

2. Sökande skall insända anmälan till inspektor och därvid förete åldersbc- tyg samt betyg över studentexamen eller annat bevis om sin behörighet. Är betyg över studentexamen äldre än två år, skall sökanden förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsätt— ning under tiden.

3. Förekommer anledning till anta- gande, att sökandens uppförande inte varit tillfredsställande, hänskjute in-

/

Spektor frågan om inskrivning till lä- rarrådet, som har att besluta efter sa— kens beskaffenhet.

4. Skulle ett större antal till inträde vid institutet kompetenta sökande an- mäla sig än som med hänsyn till ut- rymme och lärarkrafter eller meddela- de särskilda bestämmelser kan intagas, äger lärarrådet avgöra, vilka av de sö- kande, såsom varande därtill mest för- tjänta, böra mottagas, skolande därvid följas av kanslern fastställda bestäm- melser för vinnande av inträde vid tandläkarinstitutet.

5. Om medgivande att inskrivas för den som eljest inte är behörig är sär— skilt stadgat i universitetsstatuterna.

6. Inskrivning för studierna såväl för tandläkarkandidatexamen som för tand- läkarexamen sker vid hösttermins bör- Jan.

Utkast till kungörelse

angående ändring av stadgarna den 30 juni 1947 (nr 488) för de tekniska högskolorna

5 8.

I utövandet av dess ämbetsbefattning ——— grunderna för urvalet bland de inträdessökande till högskolorna;

att efter yttrande av vederbörande högskolas kollegienämnd avgöra huru- vida någon må antagas som ordinarie studerande utan hinder av eljest gäl- lande kompetenskrav;

att efter förslag av vederbörande hög- skolas kollegienämnd bestämma, till vil- ken ———— eljest ankomma på över- styrelsen. 5 15. Beslut i de till ——— bland de in— trädessökande till högskolorna;

4. ansökningar att vinna inträde som ordinarie studerande utan hinder av eljest gällande kompetenskrav;

5. frågor om tillsättande av avdel- ningsråd; ————— osv. (nuvarande punkterna 5—10 men med numrering 6—11).

5 69 a.

1. Ordinarie studerande antages av kollegienämnden, där inte är fråga om antagning i den särskilda ordning som anges i % 76. Antagning sker vid läro- årets början, där icke särskilda omstän- digheter föranleda annat.

2. Specialstuderande _ —— 5 75 ———— termin eller ett år 1 sänder.

% 70. Behörig att antagas som ordinarie studerande är den som

dels avlagt studentexamen

eller erhållit avgångsbetyg från tek- niskt gymnasium och har vitsord om godkända insikter i engelska och tyska språken samt i nutidshistoria och sam— hällslära,

eller ock enligt särskild föreskrift är att likställa med den som avlagt stu- dentexamen, samt

dels har studentkunskaper i matema— tik (allmän kurs och specialkurs), fy- sik och kemi enligt fordringarna på realgymnasiet samt i teckning enligt fordringarna i samma examen eller i ritteknik eller projektionslära enligt fordringarna för avgångsexamen vid tekniskt gymnasium.

Den som vid studier för filosofie kandidatexamen, filosofisk ämbetsexa- men eller statsvetenskaplig examen er— hållit betyg i matematik, fysik eller ke- mi skall anses ha fullgjort vad som krä— ves i motsvarande läroämne.

Sökande må av rektor beviljas an- stånd med att förete vitsord om kun- skaper i nutidshistoria och samhälls- lära eller i främmande språk för en tid av ett år, om sökanden kan antagas ha förutsättningar att fullgöra komplet- teringen utan att bliva fördröjd i sina tekniska studier. När vägande skäl före- ligga, må rektor bevilja ytterligare an- stånd intill tidpunkten för tillträde till den tredje årskursen.

& 75. Är antalet behöriga sökande —-———- _S 76 ———— framför utländsk.

Den som inte uppfyller de villkor som enligt vad i 5 70 sägs krävas för formell kompetens må ansöka hos över- styrelsen att bliva antagen som ordina- rie studerande.

Ansökan skall ingivas till rektor vid den högskola, där sökanden ämnar stu- dera, samt ange, vid vilken avdelning han önskar vinna inträde samt vid vil- ken tidpunkt han beräknar att börja sina studier.

För ärendets förberedelse har hög- skolans sekreterare att själv eller med bistånd av arbetsmarknadsstyrelsens organ för yrkesvägledning inhämta de upplysningar om sökandens tidigare verksamhet och utbildning, som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av hans förutsättningar för högre tekniska studier.

Före ansökans överlämnande till över- styrelsen avgiver kollegienämnden ytt- rande om sökandens allmänna förutsätt- ningar för högre tekniska studier samt om hans förkunskaper i jämförelse med de kunskapskrav, som under de senaste

åren gällt för inträde vid den avdel— ning ansökningen avser.

Under beaktande av intresset att giva personer med begåvning och studiehåg tillträde till högre tekniska studier av. gör överstyrelsen, huruvida sökande äger den allmänbildning, de språkkun- skaper och de förkunskaper i övrigt som må krävas för framgång i det val— da studiet och på levnadsbanan. Vid be— dömningen skall hänsyn särskilt tagas till sökandens praktiska verksamhet, vilken som regel skall omfatta två år.

Finner överstyrelsen beträffande ut- länning särskilda förhållanden förelig- ga, skall överstyrelsen hänskjuta ären- det till Kungl. Maj:t för prövning och avgörande.

Sökande kan åläggas att inhämta yl- terligare förkunskaper före studiernas början eller inom viss tid därefter.

Det må krävas, att sökande, innan ärendet företages till avgörande, följer lärokurs vid gymnasiet för vuxna eller annan läroanstalt eller avlägger särskil- da kunskapsprov.

Utkast angående

några huvudpunkter iinstruktion för

Kompletteringsgymnasium skall svara för kostnadsfri undervisning ät och examination av personer, som studerar enstaka skolämnen, ge dem råd vid stu- diernas planläggning samt i enskilda fall lämna bistånd vid bedömningen av en persons studieförutsättningar.

Kompletteringsgymnasium är avsett för personer, som med hänsyn till ål- der, utbildning och förkunskaper eller förvärvsarbete bör ha tillfälle att stu- dera under andra former än eleverna vid allmänt läroverk, och skall företrä- desvis tjäna dem som utan studentexa- men förbereda sig för högre studier.

Elev vid kompletteringsgymnasium må beredas undervisning vid kurs an- ordnad av universitet eller högskola, av yrkesförening eller studentorganisa- tion eller av privat kursgivare (främ- mande kurser) eller ock vid gymnasi- ets egna kurser.

Kurserna skall syfta till inhämtandet av det mått av kunskaper, som svarar mot fordringarna i studentexamen i ämnen som ingår i denna examen eller mot fordringarna för avgångsexamen från tekniskt gymnasium i ämnena svenska, engelska, tyska samt i nutids- historia och samhällslära eller det kun- skapsmått i ett ämne, som enligt sär- skild föreskrift eller enligt anvisning av dispensgivande myndighet må gälla som villkor för tillträde till högre studier.

kompletteringsgymnasium

Elev skall i ämne i vilket han åtnjuter undervisning ha inhämtat kunskaper motsvarande fordringarna i realexamen. Kurs i främmande språk må dock även avse realskolans stadium.

Kompletteringsgymnasium står under ledning av en studierektor, som för- ordnas för ett år av skolöverstyrelsen.

För varje ämne, i vilket undervis- ning beredes, skall finnas en examina- tor och huvudlärare. Samma person må svara för flera ämnen. Examinator och huvudlärare förordnas för ett år av skolöverstyrelsen och bör vara lärare med erfarenhet från studentexamen.

Genom gymnasiets förmedling må elev beredas tillträde till allmänt läroverk eller kommunal eller enskild läroan- stalt med studentexamensrält för att under personlig ledning av lärarna till— fälligt följa undervisningen på olika stadier.

Studierektor äger avvisa från gymna- siet elev, som försummar undervisning- en eller som uppenbarligen saknar för- utsättningar att inhämta kunskapsmåt- tet.

Studierektor skall stå universitets- kanslern samt universitets- och hög- skolemyndigheter till tjänst med upp- lysningar, som kan tjäna till ledning vid bedömning av en persons förutsätt- ningar för högre studier.

Universitetens och högskolornas rekryteringsreserv En undersökning av byråchefen fil. lic. Ejnar Neymark

På olika områden har utvecklingen medfört ökat behov av högskoleutbil- dad arbetskraft. Den tekniska och eko- nomiska rationaliseringen, som är en förutsättning för att produktionen och därmed också levnadsstandarden skall kunna hållas på en hög nivå, kräver en allt större stab av kvalificerade specia- lister. Expertis av detta slag fordras såväl i samband med själva produk— tionsprocessen och administrerandct av denna som när det gäller forskning och vetenskapliga undersökningar på ifrå- gavarande områden. Med en höjd lev— nadsstandard följer emellertid också ökade krav på samhällets förmåga att tillgodose medborgarnas behov ifråga om allmänbildande undervisning, yr- kesutbildning, hälso- och sjukvård, so- cial service etc. Även på dessa och lik- nande områden måste den speciella sakkunskap, som erfordras, i ganska stor utsträckning bygga på högskoleut- bildning av ett eller annat slag.

Tillgången på högskoleutbildad ar- betskraft är på många områden i första hand beroende av ifrågavarande utbild- ningsanstalts kapacitet och gallrings- principer. De ”spärrade” studiebanor— na har fixerat vissa maximisiffror för 'den årliga elevintagningen och håller naturligtvis i allmänhet inträdeskraven så höga som möjligt. Vid fastställandet av elevintagningssiffrorna har man självfallet tagit hänsyn till arbetsmark- nadens krav. Några mera systematiska prognosutredningar har det dock i all-

mänhet inte varit fråga om, och möj- ligheterna att öka elevintagningen, när arbetsmarknadssituationen så kräver, är merendels alltför beroende av resur- serna ifråga om lärarebefattningar, lo- kalutrymmen och undervisningsmate- riel.

De teologiska, juridiska och huma- nistiska studiebanorna är numera de enda, som inte har en regelrätt spärr. Men också på dessa banor kommer ut- bildningskapaciteten i viss män att bli beroende av själva undervisningsresur- serna. Är dessa alltför begränsade, blir utbildningen av sämre kvalitet — ele- verna blir inte omhändertagna på rätt sätt, får kanske använda alltför lång tid för sin examen och stannar alltför ofta på halva vägen.

Det gäller alltså att i görligaste mån försöka anpassa de akademiska läro- anstalternas utbildningskapacitet och spärranordningar efter arbetsmarkna- dens krav. Att bedöma det framtida ar- betskraftsbehovet på olika områden är en synnerligen komplicerad uppgift, men ett fortlöpande undersökningsarbe- te bör dock kunna ge vissa hållpunkter för bedömningen av utvecklingstenden- serna.

För att tillgången på högskoleutbil- dad arbetskraft skall bli tillfredsstäl- lande, kvalitativt såväl som kvantita- tivt, fordras emellertid också och detta är en minst lika väsentlig förut- sättning —— att man får tillräckligt många sökande till de. akademiska stu-

diebanor-na och framförallt tillräckligt många med erforderliga kvalifikatio- ner.

Av de akademiska studiebanorna tycks somliga ha svårare än andra att få tillräckligt många kvalificerade sö- kande. Ett ökat tillskott skulle f.n. framförallt behövas på de naturveten- skapliga studiebanorna och på de hu- manistiska och teologiska studievägar, som leder fram till lärar- och präst- banorna.

Den förstärkning av rekryteringen, som sålunda erfordras, bör emellertid också innebära en förstärkning i kva- litativt avseende.

De studiebanor, som lockar relativt många sökande och som endast tar in ett begränsat antal av dessa, har givet- vis goda möjligheter att få ett elevma- terial, som väl fyller måttet med avse- ende på förkunskaper och intellektuella förutsättningar. Vissa av de spärrade studiebanorna tycks emellertid f.n. inte locka tillräckligt många sökande för att det skall kunna bli tal om någon starkare gallring, även om man givet- vis håller på minimikraven.

Mest heterogent blir elevmaterialet inom de fria fakulteterna. Hit söker sig otvivelaktigt åtskilliga av de bättre stu- diebegåvningarna — men också alltför många av den studentkategori, som är sämre utrustad, i vad det gäller de per- sonliga förutsättningarna för högre stu— (lier.

Detta framgår bl.a. av de siffror, som framlagts av Moberg och Quensel rörande de tre studentårgångarna 1930, 1937 och 1943.1

För varje student i dessa tre år- gångar beräknades ett ”medelbetyg” pa basis av samtliga betygsvärden från så- väl (len skriftliga som den muntliga examen (inkl. betyg, erhållna vid flytt- ning till näst högsta ring, men exkl.

betygen i teckning, gymnastik och sång samt i specialmatematik). Därvid vär- derades betygen enligt skalan: A = 6, a=5, AB=4, Ba=3, B=2, B?=1 och C = 0. Det genomsnittliga medel- betyget för årgång 1930 var 3,15, för årgång 1937 3,29 och för årgång 1943 3,17. Höll man sig endast till de man- liga studenterna, blev ifrågavarande siffror något lägre (3,09, 3,23 och 3,12).

När man sedan såg efter, hur stu- denterna inom dessa årgångar fördelat sig på olika akademiska studiebanor, visade det sig, att de, som ägnat sig åt studier vid fackhögskolorna, hade hög— re genomsnittligt medelbetyg än de, som studerat vid universiteten och de fria högskolorna. I den sistnämnda gruppen fanns tydligen relativt många med ett studentmedelbetyg under 3,3, dvs. under Ba-nivån. Så t. ex. hade inte mindre än 44 % av de manliga juris- terna bland 1937 års studenter lägre medelbetyg än Ba i studentexamen. För de manliga naturvetarna var mot- svarande siffra 34 %, för humanisterna 32 %, för medicinarna 30 % och för teologerna 28 %. De kvinnliga huma- nisterna representerade tydligen från denna synpunkt ett bättre urval än de manliga: endast 21 % med lägre medel- betyg än Ba.

Nu kan man naturligtvis invända, att studentbetyget inte är någon absolut tillförlitlig grund, när det gäller att be- döma, om en person har fallenhet för akademiska studier. Det finns som be- kant åtskilliga exempcl på hur perso-

1 Moberg, S., och Quensel, (Z.-E.: Stu— denternas sociala ursprung, betyg i stu— dentexamen, vidare utbildning, yrkesval m.m. 1945 års universitetsutredning IV. S. 0. U. 1949:48. Se även Moberg, S.: Vem blev student och vad blev studenten? Statistiska stu— dier rörande fem årgångar svenska studen- ter under perioden 1910_1943_ Lund 1951.

ner med ganska skralt studentbetyg nått goda resultat i sina akademiska studier.

Emellertid har olika undersökningar visat, att studentbetyget trots allt måste tillmätas ett ganska stort prognosvärde, just när det gäller att bedöma fallen- heten för högre studier.

Detta framgår också av de resultat, som Moberg och Quensel kom till, när de jämförde fördelningen efter student- betyget med fördelningen efter de aka- demiska studieresultaten.

Bland 1937 års studenter var antalet, som avbrutit studierna utan examen eller på annat sätt ”misslyckats”, an- märkningsvärt högt: för manliga huma- nister 46 %, för kvinnliga humanister 43 %, för manliga naturvetare 41 %, för manliga jurister 32 % och för manliga teologer 25 %. (Ett undan- tag utgjorde medieinarna med endast 4 %.)

Givetvis kan inte samtliga de, som avbrutit sina studier, sägas ha ”miss- lyckats” i egentlig mening. Ekonomiska svårigheter, sjukdom o.dyl. har säker- ligen i vissa fall varit åtminstone en bidragande orsak. För att inte tala om beredskapstidens rubbningar av studie- programmet och de speciella möjlighe- ter, som i början av 40-talet öppnades på olika håll även för ”ofullgångna” akademiker (inom det militära, inom krisförvaltningen, inom folkskoleväsen- det etc.). Att studiernas avbrytande emellertid i stor utsträckning måste ses som en mer eller mindre direkt följd av otillräcklig studiebegåvning (och kanske också otillräckliga förkunska- per), framgår därav, att antalet, som ”misslyckats”, procentuellt sett var sär- skilt stort i de grupper, som hade lägre medelbetyg än Ba i studentexamen. Håller man sig till dessa grupper en- bart, blir ifrågavarande procent för

naturvetarna 78 %, för humanisterna 70 %, för juristerna 42 % och för teo- logerna 39 %.

Det är med sådana fakta för ögonen, som man tvingas konstatera, att det bland de studerande vid universiteten och de fria högskolorna uppenbarligen finns alltför många av den studentkate- gori, som måste betecknas som ”mindre lämpad för akademiska studier".

Rekryteringen till de högre studie- banorna ter sig sålunda också från kva- litativ synpunkt otillfredsställande. Det ytterligare tillskott av studerande, som enligt det tidigare sagda behövs på ett flertal akademiska studiebanor, bör följaktligen innebära en förstärkning även i kvalitativt avseende.

Frågan blir då: Varifrån skall detta elevtillskott komma? Finns det någon rekryteringsreserv, som kan utnyttjas i detta sammanhang?

Hittills har rekryteringen till univer- sitet, högskolor och fackhögskolor i huvudsak utgjorts av gruppen studen- ter. Det kan därför vara motiverat att först undersöka, i vad mån det inom denna utbildningskategori finns någon ”rekryteringsreserv" för de akademiska studiebanorna.

Nästa steg blir att försöka få en upp- fattning om storleken av den rekryte- ringsreserv, som andra utbildningskate- gorier kan erbjuda. Att det måste fin- nas en sådan ”reserv” inom den stora gruppen icke-studenter, kan man lugnt förutsätta. I varje årskull finns helt sä- kert åtskilliga, som av olika anled- ningar kommit att gå andra utbild- ningsvägar än via studentexamen vid allmänt gymnasium men som med av- seende på studiebegåvning och kanske även kunskapsnivå väl kan mäta sig med ”genomsnittsstudenten”. Frågan är

Antal stud-ex. (inkl. priv.) Medelantalet Antalet stud.-

År _ födda 19-20-21 ex. i % av

Man]. Kvnnnl. Totalt är tidigare årskullen 1930 1.760 479 2.239 136.036 1,6 1935 1.977 930 2.907 124.711 2,3 1940 2.563 1.243 3.806 127.223 3,0 1941 2.563 1.252 3.815 127.807 3,0 1942 2.525 1.328 3.853 119.368 3,2 1943 2.660 1.534 4.194 113.145 3,7 1944 2.673 1.531 4.204 109.594 3,8 1945 2.638 1.474 4.112 105.785 3,9 1946 2.531 1.531 4.062 102.098 4,0 1947 2.655 1.504 4.159 99.287 4,2 1948 2.546 1.529 4.075 96.241 4,2 1949 2.620 1.590 4.210 94.983 4,4 1950 2.596 1.795 4.391 92.718 4,7 1951 2.598 1.830 4.428 91.691 4,8

bara, hur stor denna ”högskolereserv" kan tänkas vara och inom vilka utbild- ningskategorier den framförallt är till- finnandes.

Vilken rekryteringsreserv erbjuder den nuvarande studentproduktionen?

Under 1930-talet och början av 1940- talet kunde studentexaminationen vid de allmänna gymnasierna uppvisa stän- digt stigande årssiffror. År 1930 avla- des studentexamen av 2.239 personer (inkl. privatister). År 1944 hade siffran sprungit upp till 4.204.1

Därefter följde emellertid en period, då utvecklingen tycktes ha stagnerat ifråga om studentexaminationen. Denna visade under åren 1945—1948 t.o.m. något lägre totalsiffror än de närmast föregående åren.

För åren 1949—51 har man åter kun- nat registrera stigande siffror 4.210, 4.391 oeh 4.428.

Att märka är emellertid, att denna stegring framförallt innebär en relativt kraftig ökning av antalet studentexa- mina på den kvinnliga sidan.

Detta gäller f.ö. också om den tidi- gare utvecklingen. Stegringen från

2.239 år 1930 till 4.428 år 1951 är till stor del en följd av den kvinnliga ex— pansionen i gymnasierna under de två senaste årtiondena. År 1930 var antalet studentexamina på den kvinnliga sidan endast 479, år 1951 var det 1.830. En ökning alltså med inte mindre än 1.351 medan de manliga studenterna under samma period inte ökat med mer än 838. År 1930 utgjorde studentskorna 21 %, år 1951 41 % av ifrågavarande års studentproduktion.

Symptomatiskt är också, att stagna- tionen på 1940-talet inte gjort sig gäl— lande i samma utsträckning på den kvinnliga som på den manliga sidan. I själva verket har siffrorna för den manliga sludenlproduktioncn hållit sig på ungefär samma nivå under hela det senaste decenniet, medan antalet slu- denlexamina på den kvinnliga sidan ökat från 1.252 år 1941 till 1.830 1951. Detta framgår av siffrorna i tablå I

1 Exkl. de från försvarets läroverk exa— minerade. Dessa har inte heller i det föl— jande — lika litet som personer med par- tiell studentexamen eller examen från Vi- lans specialgymnasium, tekniskt gymna— sium eller handelsgymnasium —— medräk- nats i siffrorna för gruppen studenter i egentlig mening.

(som också ställer studentproduktionen i relation till befolkningsutveeklingen).

Det är tänkbart, att stagnationen un- der det senaste decenniet ifråga om speciellt den manliga studentexamina- tionen delvis varit en följd av den öka- de utbildningskapaciteten och elevin- tagningen vid de fackgymnasiala läro- anstalterna och på vissa andra utbild- ningsvägar, som bygger på realexa- mensnivån. Vid de tekniska gymnasier- na t. ex. examinerades år 1950 inte mindre än 736 elever mot endast 299 år 1940.

Emellertid är stagnationen säkerligen också och kanske huvudsakligen en följd av befolkningsutvecklingen. Som framgår av tablå I, är de årskul- lar, som de senaste årens studentpro— duktion haft att bygga på, betydligt mindre än de, som man hade att räk- na med under 1930- och början av 1940-talet. 1951 års studenter tillhörde födelsekullar, som var ca 42.000 indi- vider mindre än födelsekullarna 20 år tidigare. Detta har helt säkert verkat återhållande på tillströmningen till gymnasierna och därmed också på stu— dentexaminationen, som antagligen skulle ha visat stigande siffror även på den manliga sidan, om den kunnat byg- ga på lika stora årskullar som tidigare.

Hur den fortsatta utvecklingen kom- mer att te sig, är ytterst svårt att för- utsäga.

Med all sannolikhet kommer till- strömningen till gymnasierna under 1950-talet att efterhand bli allt starkare. Det är att vänta inte minst med hän- syn till att man då kan räkna med ett för varje år ökat antal ungdomar i 15—16—17-årsåldern. Under de när- maste åren stiger siffran i relativt måttlig takt, men mot slutet av 1950- talet ökas totalantalet ungdomar i den-

na ålder mycket snabbt, och först fram på 1960-talet blir det åter fråga om en fallande kurva.

Därmed är emellertid inte sagt, att tillströmningen till gymnasierna kom- mer att öka i proportion till ifrågava- rande årskullars storlek. Kanske kom- mer antalet sökande till skolorna på mellanstadiet att göra det (inkl. enhets- skolans teoretiska linjer). Det är dock knappast troligt, att dessa skolor kom- mer att öka sin elevintagning och ut- bildningskapaeitet i takt med den öka- de tillströmningen, och ju mindre detta sker, desto mindre ökar också till- strömningen till gymnasiet.

Hur pass stark tillströmningen till det allmänna gymnasiet blir, är vidare beroende av vilka möjligheter till teo- retiska studier av annat slag som i framtiden kommer att erbjudas ungdo- men. Om nya sådana möjligheter öpp- nas inom det yrkesutbildande skolvä- sendets ram (t. ex. i form av fackgym- nasier, fackskolor, seminarier o.dyl., byggande på realexamensnivån), kan tillströmningen till de allmänna gym- nasierna tänkas bli mindre, än vad den annars skulle bli.

Å andra sidan måste man också räk- na med att skolväsendets utveckling i enlighet med enhetsskoleidén kommer att demokratisera och därmed bredda det allmänna gymnasiets rekryterings- bas ganska aVSevärt. Framförallt är det tänkbart, att ungdomar från arbetar-, hantverkar- och lantbrukarhem o.likn. i och med enhetsskolans genomförande kommer att söka sig till gymnasiet i större utsträckning, än vad f.n. sker (se nedan). I samma riktning verkar säkerligen också den statsstipendie- hjälp, som numera utgår till ungdomar, vilka bedriver läroverksstudier på an- nan ort än hemorten.

Aven om tillströmningen till gymna-

sierna inte kommer att öka i propor- tion till ifrågavarande årskullars stor— lek, bör man alltså ändå efterhand kunna räkna med en påtaglig ökning, och denna kommer förmodligen att bli särskilt märkbar mot slutet av 1950— och början av 1960-talet.

Sedan är det emellertid en annan fråga, i vad mån den ökade tillström- ningen kommer att leda till en motsva- rande ökning av gymnasiets utbild- ningskapacitet och elevintagning _ och därmed också av studentexamina- tionssiffrorna.

Den som ser realistiskt på utveck- lingsmöjligheterna, kan inte räkna med att antalet elever i gymnasiet och där- med också studentcxaminationen kom— mer att öka i takt med tillströmningen. Det skulle förutsätta en avsevärd ut— byggnad av gymnasieorganisationen. Samhället är säkerligen inte berett att påtaga sig kostnaderna härför. Den brist på akademiskt utbildade lärare, som f.n. gör sig gällande inom vissa ämnesområden, kommer också med all sannolikhet att ännu relativt långt fram i tiden verka hämmande på det högre skolväsendets och inte minst gymnasie- organisationens utveckling. Därtill kommer svårigheterna på byggnads- marknaden och andra liknande pro- blem.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera: Tillströmningen till gymna- sierna kommer sannolikt under 1950- talet att successivt öka men inte alls i proportion till ifrågavarande årskullars storlek. Studentexaminationen kommer sannolikt också att öka _ från och med mitten av 1950-talet och särskilt starkt under första hälften av 1960-talet _ men inte alls i takt med tillström- ningen tiII gymnasierna och ännu mindre i proportion till ifrågavarande årskullars storlek.

I vilket fall som helst är det tänk- bart, att de relativt stora studentkullar, som man kan vänta i slutet av 1950— och framförallt under 1960-talet, kom- mer att kunna erbjuda de akademiska studiebanorna en tillräckligt bred re- kryteringsbas. Men för det första kan man sannolikt efter år 1965 på nytt emotse en stagnation i utvecklingen _ dels med hänsyn till befolkningsut- vecklingen, dels med hänsyn till att man vid det laget bör kunna räkna med att det i varje studentkull finns lika många kvinnliga som manliga _ ett balansförhållande, som alltså inne- bär ett naturligt avstannande i utveck— lingen på den kvinnliga sidan. För det andra dröjer det ännu ett tiotal år, in- nan de största kullarna kommer.

I detta sammanhang får vi därför nöja oss med att undersöka, hur situa- tionen ter sig för närvarande _ med de rekryteringssiffror och de student- kullar, som vi för närvarande och för- modligen också under de närmaste åren har att räkna med.

Tablå II visar antalet elever, som år 1951 nyinskrivits vid universiteten, de fria högskolorna och fackhögskolor- na (inkl. Alnarps mejeriingenjörskurs). Av siffrorna i sista kolumnen framgår, hur många av de inskrivna som avlagt studentexamen vid allmänt läroverk.

Utländska studerande är inte med- räknade, inte heller sådana, som tidi- gare varit inskrivna vid annan akade- misk läroanstalt. Universitets- och hög- skolestuderande, som tillhör mer än en fakultet, har hänförts till den fakultet, där de först inskrivits.

Siffrorna bygger på uppgifter, som erhållits dels från ifrågavarande ut— bildningsanstalter direkt, dels från sta- tistiska centralbyråns ”universitetssta- tistik”. De, som har ansvaret för den

Antalet i e . menin n 'inskrivna .. , Studiebana elevegr under går 31951 DagågnerCd Manl. Kvinnl. Summa stud.ex. Teol. fakultet .................. (32) (1) (33) Juridisk fakultet ............... 342 63 405 ca Medicinsk fakultet ............ 174 41 215 2300 Humanistisk sektion ........... 718 761 1.479 (2333) Naturvetensk. sektion .......... 250 76 326 Tandläkarhögskola ............ 114 24 138 138 Teknisk högskola .............. 550 11 561 413 Farmacevt.inst. A+B .......... 37 64 101 101 Lantbrukshögskola ............ 48 2 50 42 Veterinärhögskola ............. 29 4 33 33 Skogshögskola ................ 26 — 26 23 Mejeriingenjörsutb. ............ 8 _ 8 5 Handelshögskola .............. 193 9 202 181 2.489 1.055 3.544 3.236 (2.521) (1.056) (3.577) (3.269) sistnämnda, hävdar, att risken för dub- normalt inträdeskrav och som alltså

belräkning inte är stor, tack vare syste- met med alfabetiskt ordnade individual- kort (”studiekort”).

Enligt dessa siffror skulle alltså de akademiska studiebanornas nyrekryte- ring år 1951 ha uppgått till 2.489 man— liga och 1.055 kvinnliga eller samman- lagt 3.544 elever (exkl. teologerna, som tidigare varit inskrivna i filosofisk fa- kultet).

Av tablåns sista kolumn framgår, att ett flertal av studiebanorna ifråga ex— klusivt rekryterats med studenter men att andra i viss utsträckning också ta— git emot elever med annan utbildnings- grund _ t. ex. examen från försvarets läroverk, Vilans specialgymnasium, tek- niskt gymnasium, handelsgymnasium. Vissa av dessa siffror är något osäkra, men sammanlagt bör man kunna räkna med att den årliga rekryteringen till de akademiska studiebanorna f.n. om- fattar ca 3.200 studenter och ca 300 per- soner med annan förutbildning.

Vid sidan om universitet, högskolor och fackhögskolor finns det emellertid som bekant ett flertal utbildningsvägar, som likaledes har studentexamen som

även kräver sin andel av den årliga studentproduktionen. Tablå III visar, hur rekryteringen på dessa andra ”stu- dentbanor” tedde sig år 1951. Utbild— ningsvägarna ifråga faller utanför uni- versitetsstatistikens område (med un- dantag för GCI), och siffrorna baserar sig därför företrädesvis på uppgifter, som erhållits direkt från utbildnings— anstalterna.

Enligt dessa siffror skulle alltså de icke-akademiska ”studentbanorna” år 1951 ha tagit emot 923 manliga och 532 kvinnliga eller sammanlagt 1.455 elever, av vilka ett 100-tal gått annan utbildningsväg än via studentexamen.

Risken för dubbelräkning är emeller- tid inte utesluten, och det kan därför vara skäl att räkna med något lägre siffror, t. ex. med totalsiffran 1.300 stu- denter.

Man kan sedan summera rekryte- ringssiffrorna i de båda tablåerna II och III för att få en uppfattning om hur stor rekryteringen till ”studentba- norna” f.n. är och hur många studen- ter som årligen absorberas av dessa banor.

Antalet i eg. mening n inskrivna .— Studiebana elever under år )1951 Daåågnged Manl. Kvinnl. Summa stud.ex. GCI .......................... 28 64 92 75 Landsfiskalsuth. ............... 15 _ 15 12 Officersutb. ................... 191 _ 191 129 2-årigt folkskolesem. .......... 298 334 632 632 l-årig fackkurs vid handelsgymn. 199 98 297 . 297 Postassistentkurs .............. 27 3 30 30 Telegrafassistentkurs .......... 28 2 30 25 Kammarskrivarkurs ............ 44 9 53 47 Trafikelevkurs (SJ) ............ 54 _ 54 49 Graf. inst. 2-årskurs .......... 17 2 19 16 Riksbanken ................... 9 _ 9 6 Brandchet'skurs ................ 11 _ 11 6 Bihlioteksutb. vid KB och

Stockholms stadsbibl. ........ 2 20 22 22 923 532 1.455 1.347

De siffror man får vid denna sam- manräkning måste emellertid reduceras något med hänsyn till den risk för dubbelräkning, som summeringen med- för. En som är eller har varit inskri- ven på någon av de banor, som ryms inom tablå III, kan i somliga fall också vara inskriven på någon akademisk studiebana och vice versa. Framförallt måste man räkna med att åtskilliga stu- denter, som avlagt folkskollärarexamen, går vidare till akademiska studier och att somliga akademiker går över till folkskollärarbanan. För att inte tala om de studenter, som först genomgår l-årig fackkurs vid handelsgymnasium och se- dan handelshögskola.

För säkerhets skull bör man i varje fall reducera totalsiffran ifråga om an- talet nyinskrivna studenter med något hundratal. Man kommer då fram till föl- jande rekryteringssiffror: ca 3.000 man- liga och ca 1.400 kvinnliga eller sam- manlagt ca 4.400 elever, som avlagt stu- dentexamen vid allmänt gymnasium, samt ca 400 elever med annan skol- underbyggnad.

Detta skulle med andra ord innebära, att det antal studenter, som årligen ah-

sorberas av de 5. k. studenthanorna, un— gefär motsvarar storleken av en hel års- kull studenter, nota ben om man jäm- för med studentexaminationen under de båda senaste åren (ca 4.400 pr år).

Rekryteringen under ett visst år byg- ger naturligtvis inte enbart på just det årets studentproduktion. Tvärtom är det relativt vanligt, framförallt bland de manliga studenterna, att det dröjer ett och annat år efter studentexamen, innan man blir inskriven som elev på någon av de här nämnda banorna. Man vill kanske först klara av den första militärtjänstgöringen, man behöver kanske komplettera sitt betyg i ett och annat ämne, man är kanske tveksam inför valet av yrkes- och utbildnings- väg, man föredrar kanske tillsvidare en anställning på någon yrkesbana, som inte kräver studentexamen, etc.

Under förutsättning att de angivna rekryteringssiffrorna är något så när riktiga, måste vi i själva verket förut- sätta, att rekryteringen till ”studentha- norna” år 1951 i relativt stor utsträck- ning byggt på tillskott från tidigare studentårgångar, i synnerhet vad det gäller den manliga sidan.

Håller vi oss enbart till (len manliga sidan av rekryteringen, finner vi, att de nämnda studentbanorna under år 1951 absorberade ca 3.000 manliga stu- denter, dvs. fler, än vad exempelvis de senaste fem årens studentkullar i ge- nomsnitt kunnat erbjuda. Genomsnitts- siffran för den manliga studentexami- nationen under åren 1947_1951 är nämligen endast 2.603 (totalt 4.256).

Den nuvarande studentproduktionens otillräcklighet framträder ännu tydli- gare, om vi samtidigt tänker på att det mellan ”studentbanornas” rekryterings- siffra och genomsnittssiffran för de se- naste årens studentproduktion också måste finnas utrymme för de studen- ter, som valt andra yrkes- och utbild- ningsvägar än ”studentbanorna”. Åt- skilliga studenter går exempelvis vägen via socialinstituten _ ca hälften av eleverna där har studentexamen. Som- liga skaffar sig utbildning vid något seminarium eller någon annan fackut- bildningsanstalt, som egentligen bygger på realexamensnivån men som också lockar studenter. Andra åter söker sig mera direkt ut på arbetsmarknaden _ utan något större mått av fackutbild- ning.

För att kunna bedöma, hur stor den- na grupp är, måste man följa en och annan studentkull upp genom åren och se, hur studenterna ifråga efterhand fördelar sig på olika utbildnings- och yrkesvägar. De senaste fördelningssiff- ror av detta slag, som framlagts, gäller 1943 års studenter och erhölls i sam- band med Mobergs och Quensels ovan omtalade undersökning.1 Enligt dem skulle 30 % av 1943 års studenter (32 % av de manliga, 27 % av de kvinn- liga) ha gått till universitet och fria högskolor, medan fackhögskolorna ab- sorberat 26 % (34 % av de manliga,

10 % av de kvinnliga). Folkskolescmi- nariernas och handelsgymnasiernas studentlinjer samt post, tull, telegraf och järnväg hade tillsammans tagit emot 15 % (15 % av de manliga och 16 % av de kvinnliga).

Sammanlagt skulle alltså de 5. k. stu— dentbanorna ha absorberat 81 % av de manliga och 53 % av de kvinnliga stu— denterna.

Restsiffrorna, 19 resp. 47 ';2, får emellertid inte fattas som ett storleks- mått för den rekryteringsreserv, som kan tänkas stå dc akademiska studie- banorna till buds inom ramen för den årliga studentproduktionen.

För det första är det tänkbart, att Moberg och Quensel till restgruppen hänfört vissa utbildningslinjer, som vi i tablåerna II och III räknat som ”stu- dentbanor” _ mejeriingenjörs-, lands- fiskals- och meteorologutbildningen, grafiska institutets 2-åriga kurs, riks- bankens utbildningslinje för studenter, brandchefskursen samt biblioteksut- bildningen vid KB och vid Stockholms stadsbibliotek.

För det andra har till restgruppen också hänförts sådana, som man inte kunnat identifiera eller få tillräckliga uppgifter om. I denna grupp kan na- turligtvis också dölja sig somliga, som i själva verket ägnar sig åt en "stu- dentbana” av ett eller annat slag.

För det tredje _ och detta är den väsentligaste invändningen — kunde man vid den grundläggande undersök— ningen inte följa årskullen ifråga läng- re fram än till år 1946.2 Det kan myc- ket väl tänkas, att åtskilliga inom rest- gruppen sedermera blivit inskrivna

1 Op.cit. 2 Moberg (Op.cit.) har sedermera sökt komplettera materialet på vissa punkter genom att undersöka, hur många av 1943 års studenter som efter 1946 inskrivits vid universitet och fria högskolor.

som elever på någon av ”studenthanor- na”. Många blev till en början säkert bortskrämda från de akademiska stu- diebanorna. Just omkring år 1943 tala- des det vitt och brett om ”överproduk- tionen" på studenter och den alltför stora tillströmningen till de akade- miska studiebanorna. Kom därtill mili- tärtjänsten under beredskapstiden och de relativt goda möjligheter till anställ- ning även utan högre utbildning, som både näringslivet och krisförvaltningen vid denna tid erbjöd, så var det gan- ska naturligt, att man till en början avstod från tanken på akademiska stu- dier o. likn. När det sedan visade sig, att det blev ökad elevintagning på flera av de spärrade akademiska banorna och samtidigt gynnsammare utsikter på t. ex. lärarbanan, var det lika naturligt, att åtskilliga inom ”restgruppen” (lik- som också på de icke—akademiska ”stu- dentbanorna”) beslöt ägna sig åt högre studier.

I varje fall bör man inte förutsätta, att det som gällde för 1943 års studen- ter också gäller för senarc årgångar. Förhållandena har ju ändrats högst av- sevärt. De spärrade studentbanorna tar, totalt sett, emot fler elever än tidigare, vissa studiebanor inom de fria fakulte- terna lockar med relativt goda fram- tidsutsikter, och — vad som för många studenter inte är minst väsentligt _ tack vare de statliga studielånen är möjligheterna att finansiera högre stu— (lier större än tidigare.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att det visserligen inom varje studentårgång finns en grupp, som hamnar på andra yrkes- och ut- bildningsvägar än de typiska student- banorna, men att denna grupp är rela- tivt liten, i varje fall på den manliga sidan _ sannolikt betydligt mindre än den ”restgrupp”, som framträdde i Mo-

bergs och Quensels fördelningssiffror för 1943 års studenter (19, resp. 47 %).

Därtill kommer, att den verkliga rest- gruppen sannolikt till relativt stor del _ och framförallt på den manliga si- dan — utgöres av studenter, vilkas håg och fallenhet pekar i annan riktning än mot de akademiska studiebanorna. Det framgår bl. a. av studentbetygssiff— rorna för den grupp av 1943 års stu- denter, som hamnat på andra yrkes- och utbildningsvägar än sådana, som bygger på studentexamensnivån. På den manliga si'dan hade inom denna grupp (de ”helt oidentifierade” frånräknade) 76 % lägre studentmedelbetyg än Ba.En— dast 5 % låg på AB-nivån eller däröver.

Kort sagt: någon större rekryterings- reserv, lämpad för de akademiska stu- diebanorna, är knappast att finna på detta håll.

Något bättre ligger det säkerligen till på den kvinnliga sidan. Studentskorna tycks ju i större utsträckning än sina manliga kamrater söka sig till yrkes- och utbildningsvägar utanför de egent- liga studentyrkenas ram. Ännu är det väl så, att åtskilliga flickor även bland den studerande ungdomen på relativt tidigt stadium är inriktade på gifter- mål och därmed följande arbetsuppgif— ter. De anser sig av den anledningen inte höra satsa tid och pengar på en längre fackutbildning. Andra har prak- tiska intressen, som kommer dem att föredra mindre ”lärda” arbetsformer. Behovet att ”göra karriär" har ju hit- tills inte heller varit lika framträdande bland flickorna som bland pojkarna. Det är tänkbart, att utvecklingen kom- mer att medföra en radikal ändring av studentskornas inställning i dessa avse- enden. I och med det skulle man allt- så ha rätt att vänta sig ett något star— kare kvinnligt tillskott till de akade- miska studiebanorna, i all synnerhet

om det efterhand kommer att produce- ras lika många kvinnliga som manliga studenter.

Den rekryteringsreserv, som man alltså här i viss mån skulle kunna räk- na med, kommer emellertid att få di- rekt betydelse endast för vissa av de akademiska studiebanorna.

Proportionen manligtzkvinnligt inom en årskull studenter är f. n. 3: 2. Denna proportion återfinner man ingalunda i rekryteringssiffrorna _ inte på en en- da av de akademiska studiebanorna. Bland de år 1951 nyinskrivnä humanis- terna är proportionen ungefär fifty: fifty, bland farmaceuterna 9:16, och på övriga studiebanor möter man en manlig majoritet, som är betydligt stör- re än vad den är i proportionen 3z2. Exklusivt manlig är skogshögskolan och mejeriingenjörskursen, och ganska nära minimum är det kvinnliga inslaget bå- de inom de teologiska fakulteterna, vid de tekniska högskolorna, vid handels- högskolorna, vid lantbrukshögskolan och vid veterinärhögskolan.

Att studentskorna på detta sätt mer eller mindre helt lyser med sin från- varo på ett flertal akademiska studieba- nor, beror säkerligen inte enbart på traditionella rekryteringsprinciper utan också på den kvinnliga ungdomens egen inställning, som även den är gan- ska' traditionsbunden. I varje fall har studentskorna i allmänhet hittills inte visat något nämnvärt intresse för de mera tekniskt, matematiskt eller natur- vetenskapligt betonade studievägarna (bortsett från de medicinska och ke- miska).

Återstår frågan, om och i vad mån. de akademiska studiebanorna kan tän- kas få något tillskott från den relativt stora grupp inom varje studentårgång, som söker sig till ”studentbanor” av

annat slag än de akademiska (se tablå III). Enligt Mobergs och Quensels för- delningssiffror skulle denna grupp dock utgöra 15 % av de manliga och 16 % av de kvinnliga studenterna, dvs. i årgång 1943. Enligt siffrorna i tablå III bör denna grupp numera vara ännu större. Dessutom tycks den ligga på en ganska god studentbetygsnivå, genom- snittligt sett, och ser man t. ex. på dem, som gått via de statliga verkens utbildningskurser eller 2-årigt folksko- leseminarium, finner man en ganska stor procent (ca 68, resp. 66 %) med Ba_AB och däröver i studentmedel- betyg.

Det skulle med andra ord kunna dis- kuteras, om inte vissa av de icke-aka- demiska ”studentbanorna" i större ut- sträckning, än vad f.n. sker, borde kunna rekrytera från andra utbild- ningskategorier än studentgruppen.

Emellertid tycks man på ifrågavaran- de områden inte gärna se en utveck- ling i den riktningen. Det gäller t.ex. både de statliga verkens utbildnings- anstalter och folkskollärarutbildningen. Vad speciellt den sistnämnda beträffar, tycks utvecklingen f.ö. gå i motsatt riktning: från organisationernas sida strävar man efter att efterhand få ut- bildningen baserad på studentexamens- nivån, och speciellt tycks detta krav bli aktuellt i samband med den planc- rade lärarhögskolan.

I detta sammanhang kan det också vara skäl uppmärksamma, att omlägg- ningen av underbefälskarriären bl. a. innebär, att den s. k. långa vägen till officersutbildning vid armén i framti- den praktiskt taget kommer att vara stängd.

Därtill kommer, att valet av studie- och yrkesbana givetvis alltid måste vara fritt. Bland de studenter, som med avseende på begåvningen kan anses ha

goda förutsättningar för studier av aka- demiskt slag, har somliga helt säkert intressen, som kommer dem att söka sig till andra yrken och utbildnings— vägar än de akademiska. Samhället har därvidlag endast att konstatera faktum _ har varken anledning eller möjlig- het att genomföra ett rekryteringssy- stem, som speciellt gynnar de akade- miska studiebanorna. Även många and- ra utbildningsvägar kan behöva ett till— skott av s.k. teoretisk begåvning, och den enskilde bör som sagt ha rätt att fritt välja yrke och utbildningsväg.

Slutsatsen måste därför bli: De stu- dentkullar, som vi för närvarande och under de närmaste åren har att räkna med, har på den manliga sidan inte nå- gon nämnvärd rekryteringsreserv att erbjuda de akademiska studiebanorna. På den kvinnliga sidan finns onekligen en viss sådan rekryteringsreserv, men denna blir antagligen av direkt bety- delse endast för vissa av de akade- miska studiebanorna.

Vilken rekryteringsreserv har andra utbildningskategorier att erbjuda?

Under år 1951 blev sammanlagt ca 300 personerl, som inte avlagt student- examen vid allmänt läroverk, inskriv- na som studerande vid akademiska lä- roanstalter av ett eller annat slag.

En relativt stor grupp utgjorde de, som med kvalificerad examen från tek- niskt gymnasium, handelsgymnasium eller Vilans specialgymnasium lyckats komma in på någon av de studiebanor, där fackgymnasial utbildning av ifråga- varande slag gäller som formell inträ— desgrund (i bredd med studentexa- men). Flertalet av de övriga hade fått tillträde till de akademiska studierna på dispens eller med stöd av någon undantagsparagraf, men även de hade som regel en kvalificerad skolunder-

byggnad att visa på _ t.ex. examen från fackgymnasium, partiell student- examen, socialinstitututbildning etc.

Man kan alltså säga, att även andra utbildningskategorier än studenterna får vara med om att rekrytera de aka- demiska studiebanorna.

Siffran 300 är emellertid ganska blygsam i detta sammanhang, och ännu blygsammare ter den sig, om man sam- tidigt observerar, att de tekniska hög- skolorna och handelshögskolorna till- sammans lagt beslag på mer än hälften av gruppen ifråga och att tillskottet icke—studenter är minimalt på ett flertal akademiska utbildningsvägar.

Man måste ovillkorligen fråga sig: Skulle man inte kunna tänka sig ett något större tillskott från gruppen icke- studenter? Inom denna stora grupp måste det väl ändå finnas ganska många, som såväl ifråga om bildnings- nivå och förkunskaper som med avse- ende på håg och fallenhet för högre studier är lika väl utrustade som ge- nomsnittsstudenten?

Vad kraven ifråga om bildningsnivå och förkunskaper beträffar, skall vi i detta sammanhang endast erinra om att det vid sidan om det allmänna gymna- siet numera finns en mångfald skolfor— mer, som bygger sin rekrytering och undervisning på realexamensnivån och ger en teoretisk skolning, som åtmin— stone i åtskilliga avseenden är väl jäm- förbar med vad det allmänna gymna- siet ger. Detta gäller naturligtvis i första hand de 4-åriga seminarielinjer- na, försvarets läroverk och fackgymna- sierna men också t. ex. socialinstituten och vissa andra fackutbildningsanstal- ter. Därtill kommer de möjligheter, som numera finns, att genom korrespon- denskurser, självstudier, utlandsresor o.dyl. på olika punkter komplettera,

1 Exkl. utlänningar.

vad som brister ifråga om allmänbild- ning, språkkunskaper och faekligt ve- tande.

Examinationssiffrorna vid de ovan- nämnda utbildningsanstalterna har un- der senare år stigit högst avsevärt, och totalt kan man säkerligen räkna med ytterligare ökning.

Man kan sålunda förutsätta, att ett relativt stort antal icke-studenter har en bildningsnivå och ett kunskapsför- råd, som _i varje fall efter komplette- ring på speciella punkter _ kan anses tillfyllest även som grund för högre studier av akademiskt slag.

Frågan är emellertid, hur många av dessa som också uppfyller de akade- miska studiebanornas krav i vad det gäller ”håg och fallenhet för högre stu- dier”.

I detta sammanhang skall vi endast behandla sistnämnda frågeställning, och det gäller därvid närmast att un— dersöka, hur pass stor grupp av icke- studenterna som kan anses ha en stu- diebegåvning i nivå med de akade- miska studiebanornas fordringar.

Att det måste finnas åtskilliga studie- begåvningar inom den stora gruppen icke-studenter, kan man sluta sig till redan av det sätt, på vilket rekryte- ringen till de allmänna gymnasierna hittills skett.

Vid ett flertal olika undersökningar av gymnasisternas och studenternas so- ciala härkomst har man kunnat kon- statera, att fördelningen på olika so— cialgrupper är synnerligen dispropor- tionerlig. Undersökningsresultaten ifrå- ga är visserligen inte helt jämförbara med varandra. Man har tillämpat något olika principer vid socialgruppsklassi- fieeringen, och siffrorna gäller olika årgångar. Men resultaten pekar enty- digt i samma riktning: av studenterna

är det bara en relativt liten procent, som kommer från de ”lägre” social- grupperna, och antalet studenter är i lägre socialgrupper procentuellt sett mycket litet i förhållande till den stu- dentprocent, som de högre socialgrup- perna kan uppvisa.

Studentsociala utredningenl, som till- lämpade samma klassificeringsprinei- per som valstatistiken, konstaterade, att hälften av abiturienterna (50,6 %) kom från socialgrupp I, 42,0 % från socialgrupp II och blott 7,4 % från den lägsta socialgruppen.

Den av Moberg och Quensel åt 1945 års universitetsberedning verkställda utredningen2 laborerar med två alter- nativa socialgrupperingar. När man an- vänder ”alternativ B”, som mest mot— svarar valstatistikens klassificering, kommer man för de manliga studen- ternas vidkommande fram till fördel- ningssiffrorna 32 % studenter från so- cialgrupp I, 56 % från socialgrupp II och blott 10 % från den lägsta social- gruppen. (För de kvinnliga studenterna 'var motsvarande siffror 33, 56 och 8 %.)

Siffran högst 10 % från ”hantverkar- och kroppsarbetargruppen” (liksom studentsociala utredningens 7,4 %) överensstämmer väl med Wahlunds ti- digare gjorda iakttagelse, att endast omkring 10 % av studenterna kommer från arbetarhem eller hem på motsva- rande nivå.3 Detta är ganska förvånans— värt med tanke på att XVahlunds kon- staterande grundar sig på uppgifter, hämtade från 1930 års folkräkning. Skulle det alltså inte ha skett någon

1 Betänkande och förslag angående stu- dentsociala stödåtgärder, avgivet av 1946 års utredning om den högre utbildningens demokratisering _ studentsociala utred— ningen. S.0.U. 1948: 42. 2 Op. cit. 3 W'ahlund, S.: Demokrati och utbild- ning. I Social årsbok 1942.

förskjutning till den tredje socialgrup- pens förmån under hela tiden från 1930 till 1948?

Quensel har i annat sammanhang1 vänt på perspektivet och försökt bedö- ma, hur stor procent av den manliga arbetarungdomen (socialgrupp III) som för närvarande tar studentexamen. Han anger siffran 2—3 %. Husén har för- sökt precisera denna siffra ytterligare och konstaterar ”i runt tal 2 %”.2

Som jämförelse kan nämnas, att inom vissa yrkesgrupper tillhörande social- grupp I ungefär 3/4 av sönerna tar studenten.

En av Neymark utförd samplingun— dersökning (se sid. 232) ger följande procentuella socialgruppsfördelning för de manliga studenterna inom den års- kull, som föddes 1928 (klassificering efter faderns yrke på åtta huvudkate- gorier enligt det system, som införts av Wicksell och Larsson3:

TABLÅ IV %

A. Lantbrukare, lantbruksbefäl,

trädgårdsmästare m.fl. ...... 10,5 B. Folkskollärare, övningslärare

m.fl. ....................... 9,5 C. Präst, läroverkslärare, läkare,

veterinär, apotekare, tandläka- re, officer, ingenjör och äm- betsmän med högskoleutbild—

ning ....................... 20 D. Direktör, disponent, grosshand-

lare m.fl. .................. 11 E. Handlande, köpman, byggmäs-

tare m.fl. .................. 11 F. Högre tjänstemän (utan akade-

misk utbildning) ............ 14,5 G. Lägre tjänstemän ............ 10 H. Hantverkare, arbetare (inkl.

statl. och komm. anställda) . . 13,5

Som synes har de tre socialgrupper- na A, G och H, som sammanlagda re-

presenterar mer än 4/5 av den yrkes- verksamma manliga befolkningen, till- sammans inte producerat mer än ca tredjedelen av studenterna.

Neymark kunde vidare konstatera, att knappt 2 % av den manliga arbe- tarungdomen i 20-årsåldern gått vägen via studentexamen _ dvs. samma siff- ra, som Quensel och Husén kunde fast- ställa (se ovan).

De anförda siffrorna avser i samtliga fall den totala studentpopulationen. Vill man få disproportionerna att framträda ännu mer markant, kan man separat undersöka socialgruppsfördelningen bland de studenter, som under gymna- sietiden inte haft sin hemort i eller i närheten av någon gymnasiestad. Anta- let ungdomar, som går till gymnasium, blir överhuvudtaget avsevärt mindre på orter med enbart realskola _ och ännu mindre, om även realskola saknas. Men för den högsta socialgruppen spelar detta handikap inte samma roll som för grupperna II och III. De sistnämn- da kommer därför att bli ännu mera underrepresenterade, om man håller sig till enbart den del av materialet, som omfattar studenter från orter utan gym- nasium. Det visade sig dock vid Ney- marks undersökning, att det procentu- ella antalet studenter bland manliga ar- betarungdomar var i det närmaste lika lågt i gymnasiestäderna som totalt sett.

Eftersom studentexamen är den ordi- nära förutsättningen för tillträde till stu- dier av akademiskt slag, måste den dis- proportion, som kommer till uttryck i ovan anförda fördelningssiffror, göra sig gällande även vid rekryteringen till de

1 Quensel, C.-E.: Studenternas sociala rekrytering. Statsvetenskaplig tidskrift 52, 1949. 2 Husén, T.: Testresultatens prognosvär- de. 1950. 3 Wicksell, S. och Larsson, T.: Utred- ning rörande de svenska universitets— och högskolestudenternas sociala och ekono- miska förhållanden. S.O.U. 1936:34.

akademiska studiebanorna. Ja, det finns anledning förmoda, att disproportionen här kommer att framträda ännu mer mar- kant. Åtskilliga av de studenter, vilkas föräldrar är ”hantverkare och kroppsarbe- tare", är alltför handikappade av sin socia— la och ekonomiska situation för att kunna fortsätta sin utbildning i akademisk rikt- ning. I varje fall föredrar de att söka sin utbildning och utkomst på vägar, som snabbare och billigare leder till en tryg- gad framtid — via t.ex. 2-årigt folkskole- seminarium, 1-årigt handelsgymnasium, de statliga verkens utbildningsanstalter etc.

Detta framgår även av gjorda undersök- ningar.

Av 1943 års manliga läroverksstudenter fortsatte, enligt Moberg och Quensel (op. cit.: klassificeringen är i detta samman- hang gjord efter ”alternativ A”), 58 % sin utbildning vid akademiska läroanstalter. Men procentsiffran var olika hög för olika socialgrupper: för I 66 %, för II 57 %, för III 50 %.

Bland de kvinnliga läroverksstudenterna framträdde disproportionen mellan ifråga— varande fördelningssiffror ännu mer mar- kant: för I 45 %, för II 35 %, för III 20 %.

Man kan vända på perspektivet och nu- dersöka, hur de akademiskt studerande fördelar sig på olika socialgrupper. En så— dan undersökning har gjorts i samband med 1945 års akademikerutredning av statistiska centralbyrån (S.0.U. 1947z25). Vid fördelningen använde man ovannämn- da, av Wicksell och Larsson införda system med klassificering efter faderns yrke på åtta yrkeskategorier. Resultattablån visar bl.a., att av dem, som 1935 och 1940 in- skrevs vid fakulteter och fackhögskolor, kom endast 6 % från hantverkar- och ar- betarhem, 9 % från socialgruppen "lägre tjänstemän m.fl.” och 10 % från gruppen "lantbrukare".

Då och då får man fortfarande höra den uppfattningen, att denna dispro- portionerliga fördelning huvudsakligen sammanhänger med en motsvarande fördelning av ”intelligensen” och stu— diebegåvningen. Den biologiska och so- ciala urvals- och skiktningsprocess, som pågått tiderna igenom, skulle ha medfört, att intelligensen huvudsakli- gen kommit att samlas hos de högre samhällsgrupperna, medan de lägre bli- vit tämligen utarmade på intelligens. De som förfäktar denna åsikt, medger

kanske, att siffran 10 % studenter från socialgrupp III ter sig något väl liten. Men att det skulle finnas något större antal studiebegåvningar på det hållet, vägrar de att tro.

Frågan har tagits upp till behandling i en mångfald statistisk-psykologiska undersökningar, verkställda i olika län- der med hjälp av bl.a. olika intelli- genstests. Sådana undersökningar är förknippade med stora svårigheter och felkällor. Bl.a. är det svårt att kon- struera tests, som fungerar på ett neu- tralt sätt —— utan att favorisera de grup- per, som från barndomen haft förmå— nen av verbal och numerisk träning. Vidare kan det vara svårt att få en fullt representativ försökspopulation.

Mest belysande i detta sammanhang är de undersökningsresultat, som visar förhållandet mellan testresultat och so- cialgruppstillhörighet på tidigare ål- ders- och skolstadier, då årskullen allt- så ännu inte differentierats på olika studievägar. Dessa undersökningsresul- tat ger otvivelaktigt vid handen, att barn tillhörande socialgrupp I i genom- snitt uppvisar bättre testresultat (och bättre skolbetyg) än barn tillhörande so- cialgrupp II och att skillnaden är ännu större mellan socialgrupperna II och III.

Detta har även kunnat konstaterats vid undersökningar verkställda i sven- ska skolor. Här må speciellt nämnas Hallgrens läsåret 1937—38 verkställda undersökning, omfattande samtliga ' tredjeklasselever i Malmö folkskolor och privata skolorl, och Boalls år 1947 publicerade undersökningar av frågan, hur olika sociala faktorer inverkat på stockholmsungdomens skolgång och skolprestationer". 1 Hallgren, S.: Intelligens och social miljö. I Studier i människokunskap, till— ägnade John Landquist, 1946.

2 Boalt, G.: Skolutbildning och skolre- sultat för barn ur olika samhällsgrupper i Stockholm, 1947.

Hallgren undersökte också, hur anta- let ”begåvade” (över medelmåttan) och ”svaga” (under medelmåttan) fördela- de sig på olika socialgrupper. Det vi- sade sig, att de ”begåvade” var nästan 3 ggr så vanliga i grupp I som i grupp IV och de ”svaga” mer än 3 ggr