SOU 1952:38

Bostadskollektiva kommitténs betänkande

Sammanfattning Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om social hemhjälpsverksamhet samt om statsbidrag till sådan verksamhet .

64 66 69 69 72 75 76

77 77 78

89

99

... ._,___1_._.,..____ _ __ -..,... . .

-..nu-u- ..e .;

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Genom beslut av den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom depar- tementet biträda med utredning rörande kollektiva anordningar i samband med bostadsområden etc. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 23 september 1948 ledamoten av riksdagens andra kammare, f. borgarrådet, fil. dr Yngve Larsson, Stockholm, rektor Ester Arfwedson, Osby, fru Rosa Dyring, Borås, dåvarande kommunalborgmästaren August Johnson, Nässjö, ombudsmannen Sven Kypengren, Stockholm, arkitekten Göran Sidenbladh, Stockholm, samt fil. lic. fru Brita Åkerman Johansson, Stockholm, varjämte åt Larsson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga hade sitt första sammanträde den 28 oktober 1948, varvid de antog namnet Bostadskollektiva kommittén.

Som huvudsekreterare i kommittén tjänstgör pol. mag. Göran Tegner med sekreterare Alexej Pellijeff såsom biträdande sekreterare.

Enligt departementschefens direktiv skall kommitténs utredningar i första hand avse sådana gemensamhetsanläggningar, som direkt kompletterar bo- städerna och underlättar familjernas dagliga liv, samt ger bättre förutsätt- ningar för föreningsliv och sällskaplig samvaro, fritidssysselsåttningar för olika åldersgrupper osv. Såsom exempel på här åsyftade kollektiva an- ordningar nämner direktiven hemhjälpscentraler, daghem och lekskolor, fritidslokaler för ungdom och mindre samlingslokaler; jämväl teknisk fastighetsutrustning, som lämpligen kan utformas att betjäna. större bo- stadsgrupper, såsom gemensamma tvättcentraler och panncentraler, ingår i utredningsuppdraget.

I enlighet med dessa direktiv har utredningsarbetet grupperats kring vissa huvudsektorer av hushållsarbete och familjeliv, såsom hemhjälp, kläd-

vård och tvätt, matlagning och butiksservice, anordningar för barntillsyn, samt fritidslokaler med särskild hänsyn till ungdomens behov. Även kollek- tivhusen och därvid samlade erfarenheter har kommittén ingående utrett; vidare har finansiella och juridiska problem sammanhängande med den tekniska fastighetsutrustningen varit föremål för kommitténs granskning.

Vissa av dessa fackligt betonade utredningar har kommittén funnit prak- tiskt att redovisa i form av särskilda delbetänkanden. Förutom det betän- kande om hemhjälpen, som kommittén härmed överlämnar, beräknar kom- mittén att inom en nära framtid kunna överlämna särskilda betänkanden om hushållens klädvård och tvätt samt om matlagning och butiksservice. Jämväl andra specialutredningar torde kommittén komma att i särskild ordning redovisa.

Efter dessa delbetänkanden avser kommittén att i ett slutbetänkande framlägga sina principiella värderingar av de problem kommitténs uppdrag innefattar. Detta betänkande kommer även att innefatta förslag till sam- ordning av olika bostadskomplement och till lösning av de finansiella, juri- diska och stadsplanemässiga frågor, till vilka de bostadskollektiva anord- ningarna ger anledning, i enlighet med kommitténs direktiv att överväga en samordning av de spridda verksamhetsgrenarna ”under den gemen- samma aspekten av rationell planering av bostadsområden och hela sam- hällen”.

Det nu föreliggande första delbetänkandet avser hemhjälpen, Frågan om ändrade regler för den sociala hemhjälpen, åsyftande en viss utvidgning av densamma, har vid flera tillfällen under senare år upptagits av social- styrelsen i dess årliga petita men av departementschefen tills vidare hän- visats till ytterligare prövning inom bostadskollektiva kommittén. Kommit- tén har vidare i detta sammanhang haft att pröva de förslag bl. a. om hem- hjälpen som Utredningen om hem- och familjefrågor framlade i sitt betän- kande ”Familjeliv och hemarbete” (SOU 1947: 46). Härvid har kommittén särskilt uppmärksammat de på senare år med hänsyn till befolknings- utvecklingen aktuella hemhjälpsproblem, till vilka det växande antalet åld- ringar ger anledning.

Till grund för den föreliggande utredningen har kommittén i avsevärd omfattning kunnat lägga enkätmaterial från olika kommunala myndigheter samt andra offentliga institutioner ävensom kvinnoorganisationer. För dessa rundfrågor, som varit av stort värde för kommitténs arbete över- huvudtaget, kommer närmare redovisning att lämnas i kommitténs slut- betänkande.

Som särskild expert vid den föreliggande utredningen har inspektören vid arbetsnämnden i Stockholms stad, fru Ingeborg Jönsson, tjänstgjort. Kommittén har vidare haft överläggningar med konsulenten i socialstyrelsen, fröken Margareta Nordström, och förste byråinspektören i arbetsmarknads- styrelsen, fru Svea Starrin-Reindahl. Likaledes har kommittén haft tillfälle

. att iförvåg taga del av socialstyrelsens undersökning av den sociala hem- _ hjälpen 1951, numera redovisad i Sociala meddelanden nr 9/ 1952. l . Som sekreterare vid betänkandets utformning har tjänstgjort kommitténs biträdande sekreterare, sekreterare Alexej Pellijeff. ' I betänkandets slutbehandling har deltagit kommitténs samtliga leda- möter.

Stockholm den 27 september 1952.

Yngve Larsson

Ester Arfwedson Rosa Dyring August Johnson

Sven Kypengren Göran Sidenbladh Brita Åkerman Johansson

/AIe:cej Pellijeff

Terminologi

Hembiträde: I enskilt hem fast an- ställd arbetstagare, som utför husligt ar- bete vanligen under husmors ledning.

Barnsköterska: Vid barnavårdsskola utbildad arbetskraft, som i enskilt hem eller vid barnhem eller därmed jämför- liga institutioner utför huvudsakligen barnavårdande arbete.

Hemassistent: Arbetstagare, som till- fälligt eller återkommande under vissa dagar i veckan eller viss tid av dagen eller under hela dagar i kortare perio- der utför husligt arbete i enskilda hem.

De vanligaste kategorierna av hem- assistenter är: hemassistenter för lö- pande hushållsgöromål, hemstäderskor, tvätt- och rengöringshjälp, husmoders- vikarier, kokfruar, serveringsbiträden, klädvårdare och barnvakter.

Hemvårdarinna: Den officiella be- nämningen på särskilt kvalificerad ar- betskraft avsedd för social hemhjälps- verksamhet. Hemvårdarinnan är an- ställd av kommun, enskild organisation, församling eller enskilt företag.

Hemsyster: Arbetsuppgifter och an- ställningsförhållanden är desamma som för hemvårdarinnor. Benämningen hem- syster har ursprungligen begagnats för sådana hemvårdarinnor, som utbildats vid de speciella hemsysterskolorna.

Hemsamarit: Genom av arbetsmark- nadsstyrelsen anordnade prov- institu- tionskurser prövad arbetskraft avsedd för tillfälligt eller regelbundet återkom- mande timavlönat arbete bland i första hand åldringar och sjuka.

Hemsamaritverksamheten drives i många fall med kommunala bidrag, vil- ket möjliggör nedsatta taxor eller av- giftsbefrielse för mindre bemedlade eller obemedlade.

Hemhjälpscentral: Specialförmedling inom den offentliga arbetsförmedlingen av alla slag av huslig arbetskraft. Hem- hjälpscentraler finnes endast i Stock- holm och Göteborg. Vid den praktiska utformningen av hemhjälpscentralerna har man infogat även förmedling av sjukvårdande och barnavårdande ar- betskraft för anstalter och institutioner.

xwu

. &... ..... .. .-......,,.,.... .: .

Hemhj älpsfrågan

Bakgrunden

Den kader av kvinnor, som åtar sig husligt arbete i andras hem, har sedan tjugo år tillbaka kontinuerligt minskat, utan att någon motsvarande minskning av efterfrågan på yrkesskickliga hem— biträden ägt rum. Denna brist på balans mellan tillgång och efterfrågan har varit ganska oberoende av konjunktur- växlingarna. Dagens hembiträdesbrist är alltså ingalunda betingad av fyrtio- talets högkonjunktur med dess överflöd på relativt välavlönade anställningar. Samhällets industrialisering och ratio- nalisering har följts eller möjliggjorts av att kvinnor anlitats för skiftande ar- betsuppgifter inom industrin, handeln och andra områden av näringslivet samt inom förvaltningen. Rekryteringen av arbetskraft till dessa nya uppgifter har skett från den grupp, som tidigare näs— tan helt var hänvisad till hushållsar- bete.

Går man ett sekel tillbaka i tiden, till mitten av 1800-talet, är förhållandena direkt motsatta den nuvarande situatio- nen. Samhället tyngdes av sysselsätt- ningssvårigheter och även inom det husliga arbetet hade man överskott på arbetskraft.

Så länge ännu självhushållningen do- minerade i det gamla bondesamhället och folkökningen höll sig inom mått- liga gränser fanns inga sysselsättnings— svårigheter. Inom storfamiljerna skötte männen jordbruket och skogsarbetet så långt det krävdes med hänsyn till varje gårds storlek, medan kvinnorna svara-

de för hushållsarbetet, skötseln av bo— skapen och framställningen av kläder till familjen.

Sedan födelseöverskotten under förra hälften av 1800-talet började stiga i höjden, blev marginalerna för den snabbt ökande befolkningens försörj- ning trots en omfattande nyodling allt knappare. En betydande jordstyckning följde i folkökningens spår; ett stort antal torp och små jordbrukslägen- heter tillkom. Allt fler jordbruk blev för små för de familjer, som där skulle ha sin bärgning, och stadsnäringarna hade heller inte resurser att expandera i samma mån som befolkningen växte.

Några konkreta uppgifter om befolk- ningsförhållanden och yrkesfördelning i Sverige år 1850 ger en bild av arbets- kraftssituationen före industrialismens genombrott.

År 1850 hade Sverige 3480 000 invå- nare, varav 3130 000 bodde på lands— bygden. I städerna levde således inte mer än 350 000 personer eller omkring 10 % av folkmängden. I Tabellkommis- sionens ”ståndstabell” för året 18501 redovisas ”mankönet” för sig och ”kvinnkönet och barn” för sig. Den av- gjort största gruppen inom mankönet var enligt ståndstabellen den som bru- kade jorden. Antalet män verksamma eller tidigare verksamma inom jord- bruket uppgick sammanlagt till över 800000, varav 320000 var ”söner av

1Jfr ”Minnesskrift med anledning av den svenska befolkningsstatistikens 200—åriga bestånd" av Statistiska centralbyrån, Sthlm 1949. Statistiska meddelanden Ser. A. Band VI: 4.

bönder, båtsmän och torpare i allmo- gens hus och tjänst över 15 år”.

Andra näringar än jordbruket syssel— satte endast en ringa del av befolk- ningen. Grupperna präster, lärare, stat- liga tjänstemän, militärer, sjöfolk, före- tagare inom handel och hantverk etc. uppgick sammanlagt inte till mer än omkring 100 000 och arbetarna inom handel och hantverk till omkring 40 000. Härtill kom en grupp ”privatas tjänstefolk, som inte hör till jordbruket” på 11 000.

Av ”kvinnkönet” var den största gruppen ”hustrur och änkor”, vilken uppgick till omkring 688000. Blott i runt tal 46000 ogifta kvinnor angavs bo för sig själva och leva av egna medel eller av arbete. Den största gruppen ogifta var ”bonddöttrar och pigor i all- mogens hus och tjänst över 15 år”, vil- ken uppgick till 316000. Gruppen ”ståndspersoners kammarjungfrur och pigor” var ungefär 70 000 och ”stånds- personers hemmavistande döttrar” ungefär 31000. Alla stadsyrken var i det väsentliga rekryterade av män. En- dast några tusen kvinnor redovisas inom ståndstabellens ytterst differen- tierade yrkesförteckning över alla han- delns och hantverkets specialiteter och då på helt underordnade poster. De kvinnor, som arbetade i städerna, var, förutom hustrurna, hemmadöttrar eller ”ståndspersoners kammarjungfrur och pigor”.

Siffrorna från 1800-talets mitt ger alltså bilden av ett jordbrukande folk. Män och kvinnor var i samma utsträck- ning bundna till jordbruket. Manlig och kvinnlig ungdom stannade i ungefär samma omfattning i arbete på föräld- rarnas jordbruk eller som drängar och pigor i andras ”kost och tjänst”.

Vid industrialiseringens början fanns inga svårigheter att få arbetskraftsbe- hovet tillgodosett. överflöd på arbets-

kraft var tvärtom 1800-talets mest ka- rakteristiska drag. Utvecklingen under de hundra åren sedan 1850 har emeller- tid kännetecknats av en kraftig sam- mankrympning av jordbruksbefolk- ningen, framför allt av den ogifta ar- betskraften i jordbruket samt av den inom hemmen anställda arbetskraften. Antalet män sysselsatta inom jordbruk med binäringar var enligt 1950 års folk- räkning totalt 584000, varav 244000 arbetare. Antalet kvinnor inom jordbru- ket var 1950: husmödrar 361 000, kvinn- liga arbetare i jordbruket 21 000, med- hjälpande familjemedlemmar i jordbru- karhem 15 000.

De expanderande stadsnäringarna, främst den egentliga industrien, an- vände under hela 1800-ta1et och långt in på 1900-talet väsentligen endast man- lig arbetskraft. Den kvinnliga arbets— kraften var nästan helt hänvisad till det husliga arbetet. I detta hänseende har förhållandena under det senaste halvseklet helt förändrats. År 1880 var antalet kvinnliga yrkesutövare inom andra yrken än husligt arbete 68000, är 1900 ca 158000, år 1930 omkring 500 000, för att år 1950 uppgå till om- kring 740 000.

Parallellt härmed har antalet kvinn- liga anställda i husligt arbete starkt minskat; det utgjorde 1950 blott 96 000.

Vad som hänt kan för det husliga arbetets del i korthet anges sålunda. För hundra år sedan var arbetet i hus— hållen i böndernas hem och inom ståndspersonernas hem i städerna så ordnat att det förutom familjemedlem- marnas arbetskraft fordrade anställda ”pigor”. Några andra yrkesmöjligheter för ogifta kvinnor fanns i stort sett inte heller. Den ekonomiska utveck- lingen har medfört en väsentligt ökad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft inom industri, handel och allmän tjänst, och därmed har även de förvärvsarbe-

,. -,._- 4

- '-*_VM1..—

tande kvinnornas sociala och ekono- miska villkor avsevärt förbättrats. Inom det husliga arbetsområdet har emeller- tid förhållandena släpat efter. Detta har i hög grad försvårat rekryteringen till yrket, samtidigt som tekniska framsteg gjort det lättare för husmödrarna att ensamma sköta sina hem.

Hemhjälpen och arbetsmarknaden under 1930- och 1940-talen

Under de senaste decennierna har alltså en betydande avtappning av ar- betskraft från det husliga området ägt rum. Samtidigt har själva arbetsfor- merna och arbetsmetoderna i hushål- len ändrats. Delvis är de inträffade för— ändringarna en följd av den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden och av ändringar i befolkningsstrukturen, orsakade av nativitetsfallet under 1920— och 1930-talen. Till en del beror de också på att mekaniseringen och ratio— naliseringen trängt in även på detta område. Även om samhället visat in- tresse för problemen inom det husliga arbetsområdet, bland annat genom bättre utbildningsmöjligheter och ge- nom viss lagstiftning om arbetsvillko- ren (se härom följande avsnitt), synes dock utvecklingen i jämförelse med andra yrkesområden i viss utsträck- ning fortfarande släpa efter. Detta ma- nifesteras bl. a. i frånvaron av fackliga organisationer inom det husliga områ- det med ty åtföljande ojämnhet i löne- och arbetsvillkor. Hemhjälpen har i ökad utsträckning blivit ett genom- gångsyrke med i stort sett sjunkande yrkesskicklighet.

Den minskade arbetskraftstillgången inom det husliga arbetsområdet åter— speglas i siffrorna från de senaste folk- räkningarna. Hela antalet inom yrkes- gruppen husligt arbete förvärvsarbe- tande kvinnor var knappt 96000 är 1950 mot 120000 år 1945, 158000 år

1940 och 205 000 år 1930. Antalet yrkes- verksamma i husligt arbete minskade sålunda med 23 % under perioden 1931——1940 och med nära 40 % under perioden 1941—1950. Nettominskningen i yrket var i genomsnitt per är nära 4700 under 1930-talet och ca 6200 under 1940-talet. Tillgången på heltids- arbetande hushållshjälp har dessutom under senare år i icke obetydlig ut- sträckning varit beroende av utländsk arbetskraft. Vid slutet av år 1951 var ca 10 000 utlänningar sysselsatta i hus- ligt arbete, företrädesvis såsom hem- biträden.

Utvecklingen har medfört, att man tvingats söka nya vägar för att lösa hemmens arbetskraftsproblem. I allt större utsträckning har den tidigare heltidsanställda arbetskraften ersatts med deltidshjälp av skiftande slag, i arbetsförmedlingens redovisning kalla- de hemassistenter. Gifta kvinnor har i viss omfattning varit intresserade av sådant deltidsarbete vid sidan av ar- betet i det egna hemmet, vilket må- hända kan tolkas som uttryck för en be- gynnande tendens till social värdehöj— ning av yrket. Även bostadsförhållande- nas förändringar har medverkat till minskningen av heltidsanställd hem- hjälp. De moderna bostäderna är i regel mera lättarbetade än äldre lägenheter, varför husmodern lättare kan klara sig med deltidshjälp. Vissa arbetsuppgifter har flyttats ut från hemmen och över- förts till industrien och handeln, så t. ex. i växande omfattning tvätten, mat- lagningen, framställningen av kläder etc. Slutligen är det uppenbart, att stegringen av lönenivån inom hembi- trädesyrket medfört att fast heltidsan- ställd hemhjälp kommit utom ekono- miskt räckhåll för många familjer; här torde huvudorsaken ligga i efterfrågans förskjutning från heltidsanställd till deltidsanställd arbetskraft.

Den rådande bostadsbristen har å andra sidan i vissa fall medfört en san- nolikt tillfällig ökning av arbetssökande, som önska heltidsanställning. Medan under 1930-talet i stor utsträckning förelåg önskemål om arbetstillfällen utan kombination med bostad, har den på många orter besvärliga situationen på bostadsmarknaden medfört, att hem- biträdesplatser med tillgång på bostad för närvarande är de mest attraktiva. Det stora flertalet hushåll förfogar emel- lertid icke över så stor bostad att de kan tillhandahålla rum åt hembiträde. För att underlätta situationen har man därför i några fall vid byggandet av större bostadsområden inrett lägen- heter, antingen för att av områdets fa- miljer förhyras såsom hembiträdesbo- städer eller såsom bostäder åt hemassi- stenter (se härom sid. 30 ff.).

Orsakerna till att arbetsvillkoren inom det husliga området kommit att te sig mindre konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden är av olika slag. En av de främsta är att arbetsförhållan- dena i husligt arbete är ofriare än i andra yrken. Arbetstiden är icke regle- rad; söndagsarbete förekommer fortfa- rande i relativt stor omfattning. Ut- vecklingen har dock medfört att beho- vet av fritid inom detta område numera beaktas på ett helt annat sätt än tidi- gare; hembiträdeslagen är ett uttryck härför. Avgörande för hembiträdesyr- kets mindre konkurrenskraft i jämfö- relse med t.ex. butiks- och kontors- arbete är dock alltjämt den större bun- denhet även inom privatlivets område, som följer med att hembiträdet icke har egen självständig bostad. Rent all- mänt torde också yrkets ekonomiska villkor anses sämre än inom andra kvinnliga arbetsområden.

Man kan peka på en rad andra för- hållanden, som försvårar och även framdeles kommer att påverka lös-

ningen av den husliga arbetskraftens problem. Frånvaron av fackorganisa- tioner, som skulle kunna bidraga till att skapa en mer yrkesmedveten kår och att stärka intresset för utbildning av olika kategorier av arbetskraft är sålunda en faktor av stor betydelse. Utvecklingen har medfört att hembiträ- den med otillräckliga yrkeskunskaper ganska lätt kan erhålla anställning med samma löne- och arbetsvillkor som den kvalificerade arbetskraften. Ofta sak- nar de intresse för att förkovra sig i yrket och betraktar hembiträdesarbetet som en tillfällig sysselsättning före gif- termål eller som en genomgång till andra yrken. Rörligheten inom yrket har varit störst bland de minst kvalifi- cerade hembiträdena, som genom stän- diga platsbyten sökt förbättra sina an- ställningsvillkor. Visserligen lämnar de utbildningsanstalter som finns en god utbildning, men de flesta eleverna i dessa skolor söker sig till andra yrkes- områden eller begagnar utbildningen som förpraktik härtill. Arbetsmarknadskommitténs kvinnout- redning,1 som i sitt betänkande bland annat berört kvinnornas yrkesönske- mål, har med stöd av förfrågningar hos vissa länsarbetsnämnder ansett sig kunna gradera kvinnornas yrkesönske- mål på följande sätt: I första hand efter- frågas kontorsarbete. Därnäst kommer anställning i butiker. I tredje rummet sättes lagerarbete och i fjärde industri- arbete. Minst eftersträvansvärt anses husligt arbete vara. Kvinnoutredningen

1Arbetsmarknadskommitténs kvinnout— redning avlämnad till Arbetsmarknadskom— mittén december 1950. Arbetsmarknadskom— mittén utgör ett gemensamt organ för Svenska Arbetsgivareföreningen och Lands- organisationen; dess kvinnoutredning till- sattes maj 1948 och utredningens resultat i fråga om grunderna för löneavvägningen mellan män och kvinnor, lika lön för lik- värdig arbetsinsats, godkändes av de båda huvudorganisationerna i februari 1951.

www”

www-, ?,

uttalar vidare bl.a. att för kvinnornas del andra överväganden än rent ekono- miska spelar en väsentlig roll vid yrkes- valet. Den sociala värderingen av olika arbetsuppgifter förefaller enligt utred- ningen ha ett avsevärt inflytande.

Verkställda undersökningar beträf- fande ungdomens yrkesönskningar ger också vid handen att det husliga arbe- tet är föga attraktivt. Statens Arbets- marknadskommission gjorde år 1947 en undersökning bland 7 000 flickor i 13— 14-årsåldern, bosatta i hela landet. En- ligt denna önskade 5 % finna sin fram- tidssysselsättning inom det husliga ar- betsområdet. Ungdomsförmedlingen i Stockholm gjorde åren 1951 och 1952 motsvarande undersökningar bland vartdera året omkring 850 folkskoleflic— kor i Stockholm, varvid önskemål om husligt arbete uttalades av endast unge— fär 1 % av flickorna.

Den sociala värderingen av det hus- liga arbetet har sedan gammalt varit låg. Samtidigt har yrket under senare år även rent ekonomiskt fått det svårare att hävda sig i konkurrensen om arbets— kraften. Den fulla sysselsättningen och

den solidariska lönepolitiken under fyr- tiotalet har som bekant bl. a. medfört att kvinnolönerna kommit att stiga be- tydligt snabbare än den genomsnittliga lönenivån. Inom industrien har t.ex. de genomsnittliga timförtjänsterna för kvinnor i procent av motsvarande tim- förtjänster för män ökat från ca 60 % år 1939 till 71 % år 1949. De största löneökningarna har noterats för den yngre, relativt okvalificerade arbets- kraften. Goda förtjänstmöjligheter och stor lätthet att erhålla arbete även inom andra yrkesområden än det husliga har sålunda karakteriserat arbetsmarkna- den främst under senare delen av 1940- talet.

I denna skärpta konkurrens om ar- betskraften har det husliga yrkesområ- det icke haft möjlighet att hävda sig. Detta avspeglar sig tydligt i statistiken från arbetsförmedlingarna rörande an- talet lediganmälda platser och antalet arbetsansökningar.

Under åren 1930—1951 har antalet ansökningar om husligt arbete på 1 000 lediganmälda platser varierat på föl- jande sätt:

År Agi—gång;? Överskott (+) År Aåälglagnågr Överskott (+) 1 000 platser Underskott (_) 1 000 platser Underskott (——) 1930 990 —- 10 1941 1 020 + 20 1931 1 045 + 45 1942 888 — 112 1932 1 300 + 300 1943 775 —— 225 1933 1 388 + 388 1944 742 -— 258 1934 1 144 + 144 1945 743 —257 1935 980 — 20 1946 716 -—284 1936 935 — 65 1947 710 ———290 1937 878 —- 122 1948 721 —— 279 1938 862 — 138 1949 831 —— 169 1939 877 —— 123 1950 856 —— 144 1940 1 040 + 40 1951 906 — 94

Endast under krisåren 1931—1934 samt 1940—1941 har under de båda se- naste decennierna funnits något över- skott på huslig arbetskraft. I övrigt kän- netecknas läget av en konstant brist

även om det senaste årets konjunktur- omsvängning även på det husliga arbets- området tagit sig uttryck i en viss minskning av efterfrågan å och ökning av utbudet av arbetskraft.

Den framtida tillgången på huslig ar- betskraft kan naturligtvis icke med be- stämdhet förutses. De långsiktiga ten- denserna i den hittillsvarande utveck— lingen synes dock peka mot en fortsatt nedgång i antalet heltidsanställda hem- biträden. I varje fall torde detta komma att gälla så länge knappheten på ar- betskraft inom andra yrkesområden be- står. Visserligen kommer det totala ut- budet av yngre kvinnlig arbetskraft san- nolikt att öka när antalet kvinnor i ål- dern 15—25 år, efter att under hela 1940-talet ha minskat, från och med mitten av 1950—talet åter börjar stiga. Det torde emellertid knappast vara rea— listiskt att räkna med att detta ökade utbud i väsentlig grad kommer att rikta sig mot det husliga arbetsområdet.

Om det alltså synes troligt att den yngre heltidsanställda arbetskraften på hemhjälpsområdet kommer att succes- sivt minska, synes man däremot kunna räkna med att även i fortsättningen ha tillgång till äldre arbetskraft, företrä- desvis gifta kvinnor, för deltidsarbete som hemassistenter eller inom den so- ciala hemhjälpens ram. Som tidigare framhållits synes en viss social värde- höjning av deltidsarbetet på hemhjälps- området vara på väg att äga rum. Yrkes— verksamheten bland kvinnor i mellan- åldrarna 40—60 år är jämförelsevis låg —— år 1945 ca 25 % —— och dessutom kommer antalet kvinnor i dessa åldrar under de närmaste 10—15 åren att öka icke oväsentligt. Detta ger anledning förmoda att här finnes en viss arbets- kraftsreserv att räkna med bl. a. för det husliga arbetsområdet.

Behovet av hemhjälp

Den betalningskraftiga efterfrågan på arbetshjälp i hemmen kommer sanno- likt endast till en mindre del från de hushåll där arbetsbelastningen är störst. På en och samma inkomstnivå

står de ekonomiska möjligheterna att anlita avlönad hushållshjälp ofta i om- vänt förhållande till behovet av sådan hjälp, så till exempel i flerbarnsfamil— jerna och i familjer där husmodern är sjuk. Behovet av arbetshjälp har i dessa fall uppstått av orsaker, som i sig själva innebär påfrestningar på hushållets ekonomi.

De samhälleliga åtgärderna för bere- dande av ökad tillgång på huslig ar- betskraft bör rimligen grundas på be- hoven av arbetshjälp i hushållen. En analys måste följaktligen utgå, icke främst från den aktuella efterfrågan på fullavlönad arbetskraft, utan från beho- vet av arbetshjälp i hemmen. Detta kan dock i allmänhet inte siffermässigt preciseras. Analysen måste begränsas till att ange arterna av de väsentliga behoven.

Vad beträffar familjehushållen med hemarbetande husmor är det uppen- bart, att hushållsarbetets rationalise- ring, hushållens minskade storlek och bostädernas utrustning med arbetsbe- sparande hjälpmedel inneburit att ar- betsbelastningen minskat. Utvecklingen har emellertid samtidigt medfört att även familjehushållens egen arbetskraft minskat. Medan man tidigare ofta kun- de räkna med barns och nära släkting— ars kontinuerliga arbetsinsatser, har bl. a. den förlängda skolgången och den ändrade hushållsstrukturen medfört, att hushållen väsentligen endast har famil- jens egna medlemmar, främst husmo- dern, att tillgå som arbetskraft. Även om denna i allmänhet är tillräcklig så är den bristande elasticiteten påtaglig. Så snart husmodern av någon anledning inte kan sköta hushållet, uppstår behov av hjälp från utomstående _— framför allt i hem med små barn. Förr fanns det ofta någon annan familjemedlem, som kunde gripa in om husmor blev sjuk, eller också fanns släkt och grannar,

1 »

——x*e-»

som var villiga att ge en hjälpande hand. Nu bor familjerna ofta på annan ort än sin släkt och deras grannar har lika litet som de själva någon reserv- arbetskraft att sätta in.

I viss utsträckning föreligger i denna familjetyp också behov av kontinuerligt biträde i hushållen, så till exempel i familjer med många barn. Genom ratio- naliseringen av hushållsarbetet kan detta behov dock i ökad utsträckning tillgodoses med deltidsarbetande hem- hjälp. Dylik hjälp har sedan gammalt funnits i form av t. ex. extra städ— och tvätthjälp, men hushållen har nu bör- jat begagna sig av sådan hjälp även för det ordinarie arbetet i hemmet.

För familjer med hemarbetande hus- mor kan behoven av hemhjälp alltså anges såsom i första hand tillfälliga be- hov, betingade av krissituationer och akuta nödlägen, t. ex. husmors sjukdom, behov av vila eller liknande. I andra hand kommer behoven av regelbundet biträde i hushållsarbetet, främst i form av korttidshjälp.

En för vår tid ny hushållstyp är fa- miljehushållen med förvärvsarbetande husmor. Antalet sådana hushåll har un- der de senaste decennierna ökat väsent- ligt. År 1930 var antalet förvärvsarbe— tande gifta kvinnor inom stadsnäring- arna 77 000. År 1950 hade antalet ökat till 223000, och mycket tyder på att kombinationen äktenskap-förvärvsar- bete blir allt vanligare. Även inom denna familjetyp är det familjerna med barn, som har de svåraste problemen att lösa. Hur stor denna grupp för närvarande är kan inte exakt anges. Enligt vissa beräkningar var år 1945 antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor med barn under skolåldern omkring 65 000; problemet är alltså av bety- dande storleksordning.

Behloven av arbetshjälp i hemmen är för familjer med förvärvsarbetande hus-

mor av väsentligt annan art än i andra familjetyper. Frågan om den kontinuer— liga barntillsynen är i dessa familjer dominerande. Endast en mindre del av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna har möjlighet att lämna sina barn på daghem. I huvudsak måste frågan om barntillsynen ordnas på annat sätt; be- hovet av kontinuerlig hjälp från utom- stående är i dessa fall markerat.

Vare sig frågan om barntillsynen lösts genom att barnen lämnas till dag- hem eller på annat sätt är situationen i ett mycket stort antal fall sådan, att även ganska små rubbningar i hushålls- arbetets och barntillsynens organisa- tion kan medföra att nödlägen uppstår. När daghemsbarn blir sjuka måste modern i de flesta fall stanna hemma från arbetet, likaså om mera lösligt ord— nad hjälp av anhöriga eller grannar av någon anledning uteblir. överhuvud ter sig hushållsorganisationen i familjer med förvärvsarbetande husmor än mindre elastisk än i familjer med hem- arbetande husmor. Tillfälligt behov av hjälp är alltså för denna familjetyp ofta förekommande och angeläget.

Även behovet av regelbunden korttids- hjälp är i denna familjetyp betydligt mer markerat än i hushåll med hemarbe— tande husmor. En lättnad i den dubbla arbetsbördan — förvärvsarbete utom hemmet kombinerat med hushållsarbete — genom regelbunden städhjälp och annan liknande hemhjälp är helt natur— ligt synnerligen önskvärd.

För familjer där husmodern har för- värvsarbete utom hemmet dominerar alltså behovet av regelbunden hjälp, framför allt med barntillsynen. Behovet av tillfällig hjälp i krissituationer är emellertid tillika påtagligt; dylika situa- tioner kan uppstå av många andra skäl än husmors sjukdom och liknande or- saker.

Landsbygdshushällens problem är i

huvudsak av samma art som de ovan skisserade. Speciella förhållanden inom jordbrukarhushållen och jordbruksbe- folkningen gör dock att behoven av ar- betshjälp utifrån i många fall åtmins- tone tidvis är större och ter sig mer svårlösta än för övriga familjer. Anled- ningen härtill är uppenbar. Jordbruks- befolkningens flickor lämnar tidigt hembygden och tar arbete i någon tät- ort. Proportionen mellan män och kvin- nor i de yngre åldrarna ger en antydan om vidden av denna flyttning. År 1950 fanns inom jordbruksbefolkningen i åldern 20—30 år 700 kvinnor per 1 000 män. Hela antalet ogifta kvinnor i ål- dern 20—30 år inom jordbruksbefolk- ningen var 1950 i runt tal 28 000. Orsakerna till de unga flickornas flyttning från jordbruksnäringen och glesbygden är många. De väsentliga synes vara att jordbruken inte anser sig ha användning för kvinnlig arbets- kraft i det egentliga jordbruksarbetet i samma utsträckning som tidigare. För enbart hushållsarbete finns inte ekono- miska möjligheter att hålla betald ar- betshjälp under hela året. Förr lade de unga flickorna sommartid huvudparten av sitt arbete i jordbruk, hushåll och djurvård; vintertid blev arbetstiden delad mellan hushållsarbete och djur- vård. I det rena jordbruket fanns en stor mängd arbetsuppgifter, som väl lämpade sig för kvinnor; t. ex. vid slåt- ter, sädesskörd, inbärgning, rensning, rotfruktsskörd m.m. Arbetskraften re— kryterades från de många mindre jord- brukarhemmen och torpen där man inte hade råd att behålla flickorna hemma. I det modernt bedrivna jordbruket har den tekniska utrustningen rationa- liserat bort en stor del av de manuella arbeten, som företrädesvis utfördes av kvinnor. Nya skördemetoder, nya bärg— ningsmetoder och ekonomibyggnader efter nya arbetsbesparande linjer har

medverkat härtill. Dessutom är skillna- den i arbetslön mellan kvinnlig och manlig arbetskraft inte längre så påfal- lande, och kvinnorna begär liksom män- nen reglerad arbetstid.

Jordbrukarhushållens behov av ar- betshjälp är alltså i princip av samma art som övriga familjehushålls. Att frä- gan om behoven av sådan hjälp i viss utsträckning ter sig annorlunda i jord- brukarhushållen än i stadshushållen sammanhänger med de mycket marke— rade växlingarna i jordbruksarbetets intensitet under olika tider av året och med den betydande bristen på kvinn- lig arbetskraft under de tider då arbets- belastningen är störst.

För samtliga familjehushåll förefin- nes slutligen ett tillfälligt behov av hjälp om husmödrarna skall ha möjlig— het att för vila och rekreation lämna hemmet och hushållsarbetet.

Samhället har på olika sätt sökt ordna så, att husmödrar, som är i särskilt be- hov av vila, kan beredas semester. Det statliga stödet till denna s.k. husmo- derssemester har i huvudsak formen av inkomstprövade fria semesterresor, driftbidrag till semesterhem och statliga stipendier till husmödrar, som är i sär- skilt behov av bidrag till hemhjälp, klä— der, inackordering av barnen m. m. Husmödrar med minderåriga barn och särskilt lanthusmödrar, som deltar i utearbete och har ansvar för skötseln av husdjur, har de största svårigheterna att få någon semesterledighet. För dessa kvinnogrupper, som tillhör de mest ar- betstyngda och vilkas ekonomiska möj- ligheter att avlöna semestervikarie i många fall är begränsade, är semester- problemet synnerligen svårlöst. Samti- digt är det särskilt angeläget att just dessa kvinnor i första hand beredes vila och rekreation. Den främsta orsaken till att husmoderssemestern icke kun- nat få annat än mycket begränsad om-

fattning är bristen på ersättare i hem- men. Framför allt medför bristen på kompetenta vikarier att husmödrarna i många fall icke vill Överlämna vården av sina hem i främmande händer. Vidgade samhälleliga insatser för att tillgodose behovet av arbetshjälp i hem- men har de senaste åren aktualiserats även av åldringarnas och de ensamstå- ende sjukas behov. Antalet åldringar kommer i framtiden att starkt öka; an- talet personer över 65 år var år 1940 600 000, år 1950 knappt (590 000 men kan till 1980 beräknas öka till betyd- ligt mera än en miljon. Av dessa är givetvis ett betydande antal i behov av viss tillsyn eller vård. Enligt be- slut av 1947 års riksdag skulle antalet platser på ålderdomshemmen i det när- maste fördubblas. Kostnaderna härför, uppskattade till i runt tal 415 miljoner kronor, är emellertid betydande, och rådande investeringsbegränsningar har också lagt hinder i vägen för ett ge— nomförande av 1947 års riksdagsbeslut i någon större omfattning. Byggnads- kostnaderna för ett ålderdomshem be- räknas för närvarande till ca 20000 kronor per plats; driftkostnaderna till mellan 11 och 14 kronor per vårddag. Med hänsyn härtill och även till hu- manitära och trivselsynpunkter har hemhjälpen för gamla fått en väsent- . ligt ökad betydelse. Det stora flertalet

åldringar är icke i behov av vård på an- anstalt; med någon hjälp vid hemsyss- lorna kan de klara sig på egen hand. Ofta gäller detsamma även för ensam- stående sjuka, och här framträder i än högre grad den samhällsekonomiska synpunkten: de dyrbara sjukhusplat- serna måste reserveras för de ound-

gängliga behoven.

Om åldringar och sjuka skall kunna kvarstanna i hemmen fordras emeller- tid att tillfälligt eller mer eller mindre regelbundet återkommande biträde med

det löpande hushållsarbetet och med viss vård och tillsyn finns att tillgå. Behovet av hemhjälp är sålunda för dessa grupper i väsentlig utsträckning antingen tillfälligt eller ett behov av korttidshjälp under längre perioder.

Sammanfattning

Den utveckling som i sina huvuddrag skildras i det föregående har lett till en djupgående rubbning av balansen, då det gäller tillgång och efterfrågan på huslig arbetskraft, en rubbning som väsentligen är betingad av långsiktigt verkande fak- torer. Denna rubbning tar sig uttryck däri, att tillgången på arbetskraft icke på långt när motsvarar efterfrågan och att särskilt tillgången på yrkesskicklig huslig arbetskraft är helt otillräcklig. En rad faktorer har emellertid å andra sidan bidragit till att behovet av hem- hjälp starkt minskat. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att den allmänna höjningen av bostadsstandar- den och bostädernas tekniska utrustning under 1930- och 1940-talen i hög grad underlättat hushållsarbetet och därige- nom begränsat behovet av hemhjälp. Vatten och avlopp, badrum, centralvär- me, varmt vatten, elektriska spisar, kyl- skåp, sopnedkast, goda förvaringsutrym- men har alltsedan 1930-talet utgjort na- turliga element i bostaden. För de för- värvsarbetande mödrarna har den star- ka expansionen av barnstugeverksam- heten under 1940-talet likaledes varit av betydelse. Medan landets daghem år 1941 endast hade plats för ca 4000 förskolebarn, tar de f. n. hand om 13— 14 000. En ytterligare utbyggnad av denna verksamhet, varom förslag fram- lagts 1951 av en särskild kommitté, skulle också medföra ett minskat behov av hemhjälp. AV andra faktorer, som verkat i samma riktning kan här näm- nas t. ex. den moderna livsmedels- och konservindustrin, konfektionsindustrin,

som bl. a. underlättat arbetet med har- nens kläder, rationaliseringen inom jordbruket samt de senaste årens ut- byggnad av de fria Skolmåltiderna, som underlättat husmödrar-nas arbete i fa- miljer med skolbarn.

Emellertid kan icke en långt driven rationalisering och mekanisering av hushållsarbetet eliminera behovet av anställd arbetskraft inom hemmen. Be- hovet av hemhjälp har i själva verket, trots den rationalisering som skett inom hushållsarbetet under det senaste årtion- det, vuxit ut till ett problem, som tarvat offentlig uppmärksamhet. Under 1930- talet behandlades hemhjälpsfrågan inom olika utredningar och under 1940- talet framlade t.ex. befolkningsutred- ningen förslag om hembiträdeslagstift- ning och förbättrad huslig utbildning. Senast har hemhjälpsfrågan varit före- mål för ingående analys av utredningen för hem- och familjefrågor, som i sitt betänkande ”Familjeliv och hemarbete” (SOU 1947: 46) därvid bl. a. kunde kon- statera följande:

Vissa arbetsuppgifter för vilka hembiträ- den efterfrågas äro (nämligen) av sådant slag, att de icke kunna avlastas genom all- männa yttre rationaliseringsåtgärder. Detta gäller i första hand skötseln och tillsynen av barn. Mödrar med många småbarn, vilka skulle ha ekonomiska möjligheter att an- lita hembiträde ha svårt att vare sig genom maskinella hjälpmedel eller genom anli- tande av kollektiv service finna en arbets- lättnad som motsvarar den som de kunna erhålla, om de få tillgång till en arbets- kraft i hemmet.

De olika förslag, som familjeutred- ningen framlade i hemhjälpsfrågan, har emellertid icke konkret prövats eller realiserats annat än i begränsad ut- sträckning. Hemhjälpsfrågan kvarstår alltjämt för stora grupper som ett olöst socialt problem. I samband med de se—

naste årens livliga debatt kring åld- ringsvården har hemhjälpsproblemet ånyo aktualiserats. En allmän översyn ; och förstärkning av samhällets hem- ! hjälpsorganisation måste på skilda håll anses erforderlig.

Särskilt för barnfamiljer med för- värvsarbetande husmor är hemhjälps- problemet av hög angelägenhetsgrad. Inom befolkningsutredningen diskute- rades på sin tid t.o.m. någon slags tjänsteplikt till förmån för sådana hus- håll: i samband med framläggande av sitt förslag till hembiträdeslag över- vägde utredningen även statliga förmå- ner åt hembiträden som åtoge sig plats i barnrika familjer, dock utan att här- om framlägga något förslag. Ej heller kan bostadskollektiva kommittén finna en sådan dirigering av arbetskraften lämplig eller möjlig; den är icke fören- lig med friheten på arbetsmarknaden och skulle därjämte ålägga det allmänna omfattande ekonomiska bördor och svåra avvägningsfrågor.

De samhälleliga åtgärderna för att fylla behovet av hemhjälp måste i första hand avse att genom förbättrad yrkes- utbildning, intensifierad upplysnings- verksamhet och arbetsförmedling samt genom åtgärder för normering av ar- bets- och lönevillkoren höja den sociala värderingen av yrket och därmed be- främja rekryteringen. Därjämte är di— rekta åtgärder från det allmännas sida av nöden i syfte att — med hänsyn tagen till de här ovan beskrivna be— liovssituationerna _ hjälpa vid mer eller mindre övergående nödlägen be- tingade av rubbningar i hushållsarbe- tets normala gång. Särskild uppmärk- samhet måste härvid ägnas familjer, där bägge makarna är förvärvsarbetande samt åldringarnas behov av tillsyn och hjälp med hemsysslorna.

Hembiträden och hemassistenter

Hembiträden Tablån visar, att det procentuella an- talet familjer med heltidsanställd hem- hjälp är ojämförligt mycket större i den högsta inkomstgruppen än i den lägsta. Särskilt i städerna är detta för— hållande mycket markant. Nära 47 % av stadsfamiljerna med anställd hemhjälp hade minst 20 000 kronors inkomst. Bland samtliga stadsfamiljer hade en- dast 3 % denna inkomst. I inkomstklas- sen ”20 000 kronor och däröver” fanns 1 hembiträde på 2 familjer, i inkomst-

___—.. -..?—__— ..?—_ _. __ _. .,. :-

Även om behovet av heltidsanställd arbetskraft — dvs. vad som vanligen kallas hembiträden — i många hem är och varit stort, har i flertalet hem så- dan arbetskraft aldrig funnits eller kun- , nat ifrågasättas. Familjeutredningen1 konstaterade att antalet hushåll, som , disponerade över eller efterfrågade hel- !: tidsanställd arbetskraft, var mycket ringa i förhållande till hela antalet hus- håll. På grundval av en specialbearbet- __ ning av 1940 års folkräkningsmaterial klass?" "”hOgSt 8000 år?”" fanns 1 ,' kunde man beräkna, att antalet heltids- hembiträde på 200 familjer. anställda hembiträden med bostad hos Familjernas ekonomi har väsentlig arbetsgivaren endast uppgick till 37 per betydelse när det gäller att anstalla & 1000 hushåll bestående av gifta par. hembiträden. Av särskild vikt är emel- Denna siffra hade vid tiden för 1945 lertid i detta sammanhang hur familje- ! års folkräkning sjunkit ytterligare. På inkomsten är sammansatt. Behovet av landsbygden räknades 25 hembiträden hemhjälp är helt naturligt störst i fa- per 1000 hushåll, i städerna 35 hem- miljer, där husmodern har förvärvsar- biträden per 1 000 hushåll. Det totala an- bete. Enligt 1945 års folkräkning hade talet heltidsanställda hembiträden, dvs. husmodern förvärvsarbete utom hem- när även hembiträden med egen bostad meti ungefär hälften av alla stadsfamil- medräknas, var givetvis något större. jer med hos sig boende hembiträden och denna proportion gällde i det när- maste även i familjeinkomstklassen 20000 kronor och däröver. Median- inkomsten för familjer med hembiträde är emellertid något lägre (18 200 kr.) i familjer med förvärvsarbetande hus- mor än i övriga familjer (20 600 kr.). I realiteten är skillnaderna i de ekono- miska förhållandena större än vad dessa medianinkomster antyda. När inkoms- ten förvärvas av bägge makarna, upp- står en rad kostnader, som icke åter-

Familjeutredningen konstaterade vi- dare att den aktiva efterfrågan på hel- ' tidsanställd huslig arbetskraft i alldeles övervägande grad kom från de välsitue- rade familjerna. Detta faktum kan ock- så belysas med vissa uppgifter ur 1945 års folkräkning. I följande tablå har fa- miljer (bestående av samboende äkta makar) med hos sig boende hembiträde fördelats procentuellt efter inkomstens storlek. Dessutom redovisas motsva- rande fördelning för samtliga familjer samt den procentuella andelen familjer . 1 Utredningen f_Öl' hem— 00_h_ familjefrågor (1 h b't .. . 1 betänkande bet1tlat ”Familjeliv och hem- me em 1 ”de' arbete” (SOU 1947:46).

Landsbygd Städer procen- procen— _ . _ familjer 1. tuella familjer ]. tuella Familjemkomst, kronor med sfamtliga antalet med samtliga antalet hemhjälp ”;]" familjer hemhjälp (""äi” familjer % 0 med % /0 med hemhjälp hemhjälp — 8 000 ............ 46,1 92,6 1,2 11,4 75,8 0,5 8 000——20 000 ............ 37,5 6,7 13,8 41,7 20,9 6,9 20 000— ................. 16,4 0,7 57,0 46,9 3,3 49,5 Samtliga 100,0 100,0 2,5 100,0 100,0 3,5

speglas i inkomststatistiken men som avsevärt sänker familjens nettobehåll- ning.

Det bör ytterligare framhållas, att ojämnheten i hemhjälpens fördelning på familjer med olika inkomst inga- lunda motiveras av motsvarande olik- heter i familjestorleken och därmed ar- betsbördan i hemmen. När familjerna indelas efter barnantalet kan nämligen liknande skillnader i förekomsten av hembiträden konstateras för varje sär- skild familjestorlek.

Den ekonomiska faktorns betydelse när det gäller efterfrågan på heltidsan- ställd arbetskraft i hemmen synes så- lunda vara avgörande. En fortsatt ut- jämning av bestående skillnader mellan lönerna för hembiträden och lönerna inom andra kvinnliga yrkesgrenar måste helt naturligt ytterligare begrän- sa hemmens möjligheter att anlita dylik arbetskraft. Efterfrågan på hembiträden har trots detta länge varit betydligt större än tillgången. Tendenserna på detta område återspeglas i arbetsför- medlingarnas statistik över antalet le- diganmälda och tillsatta hembiträdes- platser.

Möjligheterna att tillgodose efterfrå- gan på hembiträden har som synes under alla de redovisade åren varit små. Även möjligheterna att erhålla kvalifi- cerad hjälp för barnavård är små; ten- densen har blivit, att de examinerade

barnsköterskorna hellre än att taga an- ställning i familj söker sig till anstalter av olika slag, vilka visserligen i regel icke erbjuder bättre löneförhållanden men däremot egen bostad, reglerad ar- betstid och koncentrering på rent bar- navårdande arbetsuppgifter.

Bristen på utbildad arbetskraft för barnavården i hemmen har medfört, att man för dessa uppgifter måst använda sig av mindre kvalificerad arbetskraft, som utöver barnavården varit villig att utföra löpande hushållsgöromål. Efter— frågan sådan den kommer till uttryck i anmälningarna till den offentliga ar- betsförmedlingen har emellertid påtag- ligt minskat. Anledningen härtill kan måhända delvis vara att man i många fall inte räknar med att kunna erhålla hjälp och därför inte anmäler sitt be- hov av arbetskraft. De ökade kostna- derna för heltidsanställd hemhjälp spe—

I edia Tillsatta . ,,- År anmälda Tillsatta _plåtselr hembiträ- platser ' ledig—v D desplatser anmälda 1939 66 491 31 143 46 1943 64 451 24 734 38 1947 48 532 18 618 38 1948 47 964 18 594 38 1949 44 900 18 500 41 1950 43 700 18 800 43 1951 39 500 17 900 45

? i l !

lar emellertid helt visst en viktig roll i detta sammanhang.

Rörande utvecklingen under den se— naste tiden kan följande citeras ur en 1952 av arbetsmarknadsstyrelsen verk- ställd utredning1 rörande hembiträdes— lagen:

De förhållanden, som under flera år ka- rakteriserat husliga arbetsmarknaden, ha emellertid, enligt vad flertalet länsarbets- nämnder rapporterat, sedan senare delen av år 1951 undergått en påtaglig föränd- ring. Sålunda har under det senaste halv— året konstaterats en minskning av efter— frågan på såväl hembiträden som hemassi- stenter. Man har ansett detta främst bero på ändrade ekonomiska förhållanden. Lö- ner och taxor för den husliga arbetskraften ha ökat undan för undan samtidigt som familjernas ekonomiska situation åtstra- mats. Prishöjningarna ha framtvingat be- sparingsåtgärder, som i många fall i första hand lett till inskränkningar av lejd hjälp för hemmets skötsel.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser sig sålunda kunna konstatera, att efterfrå- gan bland annat på heltidsarbetande hembiträden påtagligt minskat under det gångna året. Av utredningen fram- går emellertid också att svårigheterna att erhålla hjälp för familjer, där hus- modern är förvärvsarbetande och där det finns småbarn, alltjämt kvarstår.

Hembiträdeslagstiftningen Arbetsförhållandena inom hembiträ- desyrket har, såsom ovan omnämnts, varit föremål för lagstiftarens uppmärk- samhet. Genom 1944 års hembiträdes- lag, grundad på en av 1941 års befolk- ningsutredning verkställd överarbet— ning av ett under 1930-talet framlagt kommittéförslag, har man sökt reglera hembiträdenas arbetsförhållanden, jäm- väl i syfte att därmed öka tillström- ningen av arbetskraft till det husliga arbetsområdet. Med hänsyn till hem- sysslornas skiftande och oregelbundna karaktär har emellertid regleringen av

hembiträdenas arbetstid i främsta rum- met givits formen av bestämmelser om fritiden; bristen på en lagstadgad fritid ansågs utgöra den främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunde hävda sig i konkurrensen med andra yrken.

Hembiträdeslagen som är av proviso- risk karaktär har hittills gällt i treårs— intervaller, den senaste utlöpande den 31 oktober 1953. I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglerar de anställdas arbetstid, inne- håller hembiträdeslagen inga bestäm- melser om arbetstidens längd. I stället är hembiträdeslagen begränsad till föreskrifter om den fritid som hembi- trädet minst skall åtnjuta. Enligt lagen skall sålunda den ordinarie arbetstiden sluta senast kl. 19, varannan söndag skall vara arbetsfri, en bestämd vardag i veckan skall vara fri efter kl. 14 och den 1 maj efter kl. 13. Kompensation för övertidsarbete skall utgå. I lagen regleras även t.ex. hembiträdenas an- ställnings- och uppsägningstid, hembi- trädenas rätt till bostad och vård vid sjukdom, lönens utbetalande samt ska- deståndsskyldighet.

Efter Kungl. Maj:ts uppdrag har ar- betsmarknadsstyrelsen i maj 1952 fram- lagt utredning och förslag till ny hem- biträdeslag avsedd att erhålla perma- nent karaktär. Förslaget innebär en förändring av lagen från en fritidslag till en arbetstidslag. Den genomsnitt- liga bruttoarbetstiden skall enligt för- slaget utgöra tio timmar, varav två be- räknas bortfalla för hembiträdets egna sysslor.

De sålunda föreslagna reglerna torde, enligt arbetsmarknadsstyrelsen, föga avvika från rådande praxis. Den gäl- lande hembiträdeslagen har enligt er- farenheterna från arbetsförmedlingen

1 Arbetsmarknadssstyrelsen : Utredning rörande hembiträdeslagen den 16 maj 1952 (stencilerad).

i allmänhet varit normerande. Av än större betydelse torde ha varit, att läget på arbetsmarknaden gjort en begräns- ning av den dagliga arbetstiden nödvän- dig för att hemmen skulle kunnat rekry- tera och behålla nödvändig arbets- kraft. Hembitrådeslagen har sålunda i verkligheten blivit en minimilagstift- ning på det husliga området. Å andra sidan anses en legal reglering av ar- betsvillkoren nödvändig då några fasta partsorganisationer här icke finnas; lagstiftningen har sålunda i viss mån ersatt bristen på kollektivavtal.

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

F astare normer för arbets- och lönevillkor

Det är uppenbart att disproportionen mellan tillgång och efterfrågan på hem- hjälp måst ha till följd djupgående änd- ringar av hemhjälpens allmänna sociala ställning och av arbets- och lönevill— koren inom yrket. Dessa ändringar gör sig enligt sakens natur blott ofullstän- digt och långsamt gällande. Missförhål- landena inom yrket har tagit sig ut- tryck i bristen på utbildad yrkesskick- lig arbetskraft. I stor omfattning är ar- betskraften helt outbildad och motsva- rar icke de fordringar, som måste stäl- las framför allt i de fall, då hemhjäl- pens uppgift är att mer eller mindre fullständigt ersätta en sjuk eller för- värvsarbetande husmoder.

De rådande förhållandena inom yrket torde i väsentlig mån bero på, att man här saknat och alltjämt saknar de regle- rande krafter, varmed man eljest kan räkna på arbetsmarknaden, nämligen fasta organisationer av parterna och mellan dessa organisationer överens- komna, allmänt respekterade regler för arbets- och lönevillkoren, varmed själv- fallet även följer en normering av yr- kesskickligheten. En sådan normering

skulle otvivelaktigt vara av största be— tydelse för den sociala värderingen av hemarbetet och därmed även för yrkets rekrytering. Denna fråga är enligt kom- mitténs mening av stor allmän bety- delse: det gäller dock här en av de alltjämt största grupperna på den kvinnliga arbetsmarknaden. Kommit- tén vill därför understryka den synner- liga angelägenheten av att frågan om en fastare reglering av arbets- och löne- villkoren ägnas den uppmärksamhet, som deras vikt betingar, och att frågan blir föremål för effektiva åtgärder. I främsta rummet ankommer givetvis denna sak på arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till frågans allmänna bety- delse och de säregna förhållandena inom yrket förutsätter kommittén att statsmakterna kommer att följa frågans utveckling och vidtaga erforderliga åt- gärder i här angivet syfte.

Kommittén är väl medveten om, att en reglering av hemarbetsmarknaden på här antytt sätt måste innebära, att arbets- och löneförhållandena bringas i bättre balans med närliggande kvinn- liga arbetsområden. En reglering av ar- betsvillkoren torde sålunda komma att innebära en höjning av lönenivån för yrkesskicklig arbetskraft. I längden torde detta vara den enda vägen att gå, om man vill avbryta den långsiktiga nedgången i yrkets rekrytering.

I många fall saknas emellertid de ekonomiska förutsättningarna för en sådan höjning av lönerna, särskilt när det gäller hemhjälp avsedd att ersätta en förvärvsarbetande husmor. I viss mån torde detta bero på gällande be- skattningsregler, som ännu icke tagit tillräcklig hänsyn till de faktiska mer- utgifter som uppkommer i varje familj där husmodern har förvärvsarbete och med hänsyn härtill är nödsakad att er- sätta sin arbetskraft i hemmet med an- ställd hemhjälp. Huruvida hushållet kan

bära kostnaderna härför beror uppen- barligen på hur stor avkastningen av husmoderns förvärvsarbete är sedan skatten och andra utgifter i samband med förvärvsarbetet avdragits; skatte- avdraget torde genom sambeskattnings- reglerna och progressiviteten härvid ofta te sig som avgörande skäl emot för- värvsarbete. Samhällsekonomiskt måste det emellertid betraktas som ett slöseri att yrkesutbildad arbetskraft sålunda undandrages arbetsmarknaden.

Den ovan förutsatta utvecklingen, som gör arbetskraften dyrare för famil- jerna, innebär att allt färre har möjlig- het att anlita hemhjälp, även sådana, som har stort behov därav, såsom famil- jer med småbarn, där hustrun har för- värvsarbete utom hemmet. Detta förhål- lande gör samhälleliga åtgärder till stöd för dessa familjekategorier desto mer angelägna. Kommittén vill hänvisa till de förslag rörande hemarbetets rationa- lisering, som i annat sammanhang fram- lägges, till de åtgärder samhället kan vidtaga för att lösa daghemsfrågan och till den utvidgning av den sociala hem- hjälpen, varom förslag framlägges i ett senare avsnitt av detta betänkande.

Deltidsanstiilld arbetskraft (hemassistenter)

Efterfrågan på fast anställd huslig arbetskraft är och har länge varit be- tydligt större än tillgången. I denna knapphetssituation har hemhjälpsfrå- gan i allt större utsträckning kommit att lösas genom användning av deltids- anställd eller tillfällig hemhjälp. Tidi- gare förekom dylik deltidstjänst huvud- sakligen för grövre arbeten såsom tvätt och rengöring men har efter hand kom- mit att omfatta även andra hushålls- göromål.

I sådana hushåll, där lejd arbetskraft fortfarande förekommer har en föränd- ring av arbetsuppgifterna genomförts. I

själva verket har utvecklingen, om ock i begränsad utsträckning, lett till en kombination av heltids- och deltids- hjälp. I större hushåll förekommer det stundom, att tvätt, veckostädningar och storstädningar överlämnas till deltids- hjälp, medan hembiträden utför de lö- pande sysslorna i hemmen. Förekoms- ten av kollektiva anordningar samt mo- derna och jämfört med tidigare mindre svårskötta lägenhetstyper har också medfört, att husmödrarna i mindre ut- sträckning än tidigare efterfrågar hel- tidsanställd huslig arbetskraft. Likale- des har de ökade löneförmånerna för hembiträden medfört, att familjer, som visserligen önskar och behöver heltids- anställd hjälp, av ekonomiska skäl måste ersätta hembiträdet med olika former av tillfällig eller deltidsanställd hemhjälp.

Beträffande den tillfälliga hemhjälpen har tillgång och efterfrågan på arbets- kraft balanserat bättre än i fråga om den heltidsanställda husliga arbetskraf- ten. Detta beror bland annat på att ar- betskraften här fått ett tillskott av gifta kvinnor, som åtager sig tillfälliga ar- betsuppgifter i andras hem för att an— tingen kontinuerligt eller tillfälligt bi- draga till den egna familjens försörj- ning. Dessutom erbjuder tillfälliga an- ställningar bättre ekonomiska villkor samtidigt som arbetsförhållandena är mera fria. Framför allt i de större stä- derna har en specialisering av den till- fälliga hemhjälpen ägt rum. Orsakerna härtill torde bl.a. vara en ändring i inriktningen av hemmens behov av ar- betskraft samt den brist på även till- fällig hemhjälp, som gjorde sig kännbar under mitten av 40—talet, framför allt i storstäderna. Detta gav den tillfälliga hemhjälpen möjligheter att välja mellan olika typer av arbetstillfällen, vilket kommit att medföra en specialisering också för detta slag av arbetskraft. Här-

igenom har arbetskraften liksom när det gäller specialisering inom andra yrkes- områden kunnat erhålla ökad tillgång på arbetsuppgifter, som motsvarar indi- viduella önskemål, och samtidigt skaffa sig bättre arbets- och lönevillkor, var- med även torde ha följt en höjd social värdering av det tidigare mindre upp- skattade hushållsarbetet. Man har an- ledning att förmoda att specialiseringen av de husliga arbetsuppgifterna gynn- samt har påverkat rekryteringen av del- tidsarbetande hemhjälp.

Som gemensam benämning på de olika typerna av tillfällig hemhjälp har arbetsmarknadsstyrelsen i samband med sin rekryterings- och propaganda- verksamhet använt benämningen hem- assistenter till skillnad från benäm- ningen hembiträden, som kommit att avse hemmens heltidsanställda arbets- kraft. De vanligaste kategorierna av hemassistenter är hemassistenter för löpande hushållsgöromål, hemstäder- skor, tvätt- och rengöringshjälp, hus- modersvikarier, kokfruar, serverings- biträden, klädvårdare och barnvakter. De huvudsakliga arbetsuppgifter, som handhas av de olika kategorierna, fram- går av de använda benämningarna. Be- träffande grupperna hemstäderskor och rengöringshjälp sammanfaller arbets- uppgifterna men anställningsförhållan- dena växlar i så måtto, att hemstäder- skorna arbetar kontinuerligt hos arbets- givaren, under det att rengöringshjälpen växlar arbetsgivare från dag till dag. En liknande skillnad råder mellan grup- perna hemassistenter för löpande hus- hållsgöromål och husmodersvikarier; de förstnämnda är mera kontinuerligt an- ställda, medan de senare endast åtager sig kortvariga anställningar.

Omsättningen av arbetskraft för en del av de ovannämnda arbetsuppgif- terna är mycket stor, medan det av kok- fruar, serveringsbiträdcn samt i viss ut-

sträckning även av barnvakter finns en mera stabil kår. För många gifta kvin- nor har hemassistentarbetet blivit den form av arbete, som de kan förena med skötseln av det egna hemmet, beroende på att de själva kan bestämma när och hur mycket de kan arbeta utanför hem- met. Inträffade förändringar i hemassi- stenternas egna hemförhållanden kan emellertid medföra att arbetskraften temporärt eller för alltid lämnar den öppna marknaden.

En uppfattning om de olika yrkes- specialitetcrna, när det gäller den tillfäl- liga och deltidsanställda husliga arbets- kraften och om frekvensen i olika spe- cialiteter, kan erhållas med ledning av arbetsförmedlingsstatistiken.

Under år 1951 fördelade sig efterfrå- gan och tillgång på hcmassistentplatser på sätt, som framgår av tablå på sid. 25.

Av förmedlingssiffrorna att döma är tvätt- och rengöringshjälpen den, som hushållen i första hand efterfrågar; där- näst följer hemstäderskorna. Hushållens önskemål i dessa avseenden kan något belysas också med resultaten av en en— kätundersökning bland familjer i stads- delarna Hägerstcn och Hökmossen i Stockholm 1949—4950.1 I denna under- sökning ställdes frågan: Om det fanns arbetskraft för hemmet att tillgå härute avsedd för speciella ändamål såsom veckostädning, storstädning, boning av golv, veckotvätt, putsning av fönster, piskning av sängkläder och mattor, skulle Ni mot en taxa av 2: 50 i timmen använda sådan hjälp? Av de tillfrågade husmödrarna förklarade sig 43 % önska sådan speciell hemarbetskraft; härav önskar närmare hälften i första hand hjälp med storstädning. I andra hand önskar man hjälp med piskning av säng- kläder, fönsterpustning och golvboning. 1Edmund Dahlström: Trivsel i Söderort. Sociologisk undersökning i Hägerstensåsen och Hökmossen 1949—1950. Stockholm 1951.

. .A—'-w&_4-v'w',_

Sekelskiftet hade ingen hembiträdesfråga. Det fanns gott om pigor, husor, kammarjungfrur och kokerskor för de burgnare hemmen. Delat rum och kost samt 15—20 kronor kontant i månaden var vanliga förmåner i städerna. Bilden från ett stockholmshem islutet av 1800—talet. Foto Nordiska Museet

KOLLEKTIVA ANORDNINGAR MINSKAR BEHOVET AV HEMHJÄLP. . .

Av de bostadskollektiva anordningar, som byggts ut under senare år och som i hög grad medverkat till att minska behovet av hjälp i hemmen, intar de fria skalmåltiderna en framträdande plats. Skol- måltidernas rätta utformning lämnar ännu rum för diskussion, men för hemmen är det av stor vikt att 540 000 av landets 870 000 skolbarn hösten 1952 får deltaga i de fria skolluncherna. Foto-Hemried.

Barnhagar och lekplatser. . .

. $ . s

_ i n'

» »— Au & negativ..

? ;

?!

. . . hjälper husmödrarna med barntillsynen och minskar därigenom ar- betsbelastningen i hem- men.

Foton Hernried.

Daghemmen är av stort värde för de förvärvsarbetande mödrarna. Runt t 1 000 förskolebarn får f. n. plats på landets ca 310 daghem. Men köerna är ännu långa. . . F o-Hemried.

-_..,. ___—*_._.- ut, *

. 4 ., ...A— m..

. Anmälda Tillsatta YrkESbeleCknmg arbetstillfällen platser

Hemessistenter för löpande hushållsgöromål och husmoders— n'karier .......................................... 12 783 9 042 Kokfruar, serveringsbiträdcn ......................... 8 170 7 956 _Klådvårdare ........................................ 1 647 1 556 Hemstäderskor ..................................... 28 497 22 481 Tvilt- och rengöringshjälp ........................... 77 246 71 658 Bamvakter ......................................... 12 876 12 404 Städerskor (grövre arbeten) .......................... 13 426 11 281 Övriga ............................................. 148 139 Summa 154 793 136 517

Arbetsförmedlingsstatistiken återspeg- lar icke fullständigt omfattningen av hemassistenternas insatser på arbets- marknaden, då överenskommelser om regelbunden deltidshjälp helt naturligt förekommer mellan arbetsgivare och arbetstagare utan att arbetsförmed- lingen behöver anlitas. Trots detta torde förnlcdlingssiffrorna när det gäller hem- assistenter ge en någorlunda god bild av utvecklingen på detta område. I ne- danstående sammanställning redovisas antalet lediganmälda och tillsatta hem— assistentplatser under vart och ett av åren 1939—1951.

Utvecklingen av förmedlingssiffrorna för hemassistenter uppvisar som synes en helt annan tendens än motsvarande

Tillsatta Ledig- . platser År anmälda Tillstatta i % av platser P a ser ledig— anmälda 1939 78 775 74 067 94 1940 72 951 69 600 96 1941 80 056 76 975 96 1942 101 678 94 239 93 1943 118 054 105 337 89 1944 130 780 114 448 88 1945 165 575 143 941 87 1946 167 094 136 312 82 1947 164 940 129 993 80 1948 157 652 128150 81 1949 162 450 139 300 85 1950 169 289 147 251 87 1951 154 800 136 500 88

siffror för fast anställd huslig arbets— kraft. Antalet tillsatta hemassistentplat- ser var i det närmaste dubbelt så stort 1951 som 1939. För hembiträden var an- talet tillsatta platser betydligt lägre 1951 än 1939. De sammanställda upp- gifterna antyder också, att det varit väsentligt lättare att tillgodose efterfrå- gan på hemassistenter än på hembiträ- den. Andelen tillsatta platser i procent av lediganmälda platser var 1951 för hemassistenterna 88 mot endast 45 för hembiträdena.

Kommersiell städ- och rengöringsservice

Sedan gammalt har i de större stä- derna funnits kommersiella företag, som tillhandahållit arbetskraft för spe- ciella uppgifter såsom fönsterputsning, flyttningsstädning, storrengöring, golv— boning etc. Enbart i Stockholm finns för närvarande omkring 150 sådana företag. Det övervägande antalet av dessa åtager sig emellertid endast föns- terputsning, främst för industrier och butiker, samt kontorsstädning. Endast ett fåtal företag har inriktat sin verk— samhet på att också betjäna de enskilda hemmen med hjälp för olika slag av grövre sysslor.

De tjänster, som de större företagen erbjuder de enskilda hemmen, är i all- mänhet fönsterputsning, golvrengöring, tvättning av väggar och tak, fullständig

våningsstädning (ex. höst— eller vårstäd- ning), flyttningsstädning, tvättning av kök, golvboning och mattpiskning. Vissa företag åtar sig därutöver sådana upp— gifter såsom stordisk, rengöring av kri- stallkronor, fernissning av golv m.m. De mindre företag, som överhuvudtaget åtar sig arbete i privathem, sysslar ofta endast med fönsterputsning.

Priserna på de erbjudna tjänsterna varierar ganska avsevärt de olika före— tagen emellan. Vanligen är priserna på fönsterputsning, tvättning av väggar, tak och golv samt golvboning bestämda efter arbetskvantiteten mätt i m2 eller antal lufter. För större arbeten tilläm- pas av en del företag ett anbudsförfa- rande.

Kommittén har genom kontakter med företrädare för branschen sökt bilda sig en uppfattning om hur verksamheten för närvarande hedrives.

Vad beträffar personalfrågorna synes innehavarnas förmåga att välja sina medhjälpare vara av avgörande bety- delse. Under det att några företag — särskilt vissa större sådana — har myc- ket stora svårigheter med personalen, som ständigt växlar och därför aldrig hinner bli kunnig i yrket, har andra företag en liten men fast medarbetar- grupp med flera års tjänst inom företa— get. Svårigheterna att behålla persona- len beror enligt några innehavare på yrkets ringa sociala uppskattning. De väsentliga orsakerna synes emellertid vara, dels att personalen vid de i dessa hänseenden sämst ställda företagen icke är i egentlig mening anställda utan en- dast mycket löst knutna till företagen, dels att man hämtar sin personal i stor utsträckning bland tillfälligt arbetslösa, som är i behov av inkomster för sitt uppehälle till dess någon fast anställ— ning kan erhållas på annat håll.

Företagen sysselsätter i övervägande grad manlig personal; flera företag har

enbart manliga anställda. Man fram- håller i detta sammanhang, att arbetet är alltför tungt för kvinnor, i varje fall om arbetsdagen skall uppgå till åtta timmar. Å andra sidan framhåller vissa företagare, att husmödrarna föredrar kvinnlig arbetskraft särskilt när det gäl- ler städningsuppdrag. Detta samman- hänger helt naturligt med vad som ovan antytts om arbetets karaktär av tillfäl- lighetsarbete. Den manliga personal, som på detta sätt knytes till vissa före- tag, har vanligen inga som helst kun— skaper i städnings- och rengöringsar- bete.

Beträffande kundkretsen framhåller flertalet av företagarna, särskilt de mindre, att man strävar efter att få en fast kundkrets med regelbundna hjälp- behov. Man föredrar därför uppdrag från kontor och butiker framför upp- drag från privathem.

Husmödrarnas inställning till städfir- morna betecknas av flertalet företagare som relativt skeptisk. Husmödrarna an- ser ofta, att priserna är för höga, medan företagarna å sin sida anser, att hus- mödrarnas krav många gånger är allt- för stora såväl när det gäller den ar- betskvantitet, som man vill ha utförd på viss tid, som när det gäller arbetets kvalitet.

Det allmänna intryck av de affärs— mässiga städ- och rengöringsföretagen, som erhållits vid kontakten med de intervjuade företagarna, är att stora krav måste ställas på ledningen av dy- lika företag om verksamheten skall kunna fungera friktionsfritt och vara till verklig nytta även för privathem- men. Särskilt personalfrågorna synes för närvarande vara svåra att lösa på

' ett tillfredsställande sätt.

Den här lämnade redogörelsen för de kommersiella städföretagen har väsent- ligen uppehållit sig vid stockholmsför- hållanden. Kommittén har icke ansett

; l !,

det erforderligt att göra liknande un- dersökningar i övriga städer och tätor- ter, där dylika företag är i verksamhet. Av samstämmiga uppgifter synes emel- lertid framgå, att erfarenheterna från Stockholm väl överensstämmer med er- farenheterna från såväl övriga storstä- der som mellanstora och mindre städer, där olika ”städfirmor” erbjudit sina tjänster.

Trots att man kunnat konstatera åt- skilliga oarter på detta område och en bristande känsla för allmänhetens be- hov av god service och yrkesskicklig arbetskraft, vill dock kommittén under— stryka, att de kommersiellt drivna städ- företagen har en stor uppgift att fylla, inte minst då det gäller hushållens be- hov av hjälp med tyngre sysslor, såsom storrengöring, golvboning, fönsterputs— ning och mattpiskning.

Utbildningsfrågan

Hembiträdesutbildningen. Hembiträ- desyrkets kraftiga sammankrympning, dess karaktär av genomgångsyrke för större grupper, dess rekrytering med ut- ländsk arbetskraft etc. har gjort att kompetens- och .lönevillkoren blivit oklara och flytande.

Endast en mindre del av dem som arbetar i yrket har genomgått utbild- ning härför. Den större delen har en- dast genom praktiskt arbete förvärvat sina kunskaper och många, särskilt de yngre, har genom ständiga platsbyten erhållit bristfällig handledning i ar- betet.

Efterfrågan från hushållens sida tor- de i ökad utsträckning gälla kunnig ar- betskraft. Särskilt för den växande grupp av hushåll, som önskar ett hem- biträde som ersättare för husmoderns egen arbetskraft i hemmet och där hem- biträdet i många fall får hand om vår— den av yngre barn, är det av utomor- dentligt stor betydelse att kunna få en

kvalificerad kraft. En förbättring av yr- kesutbildningen för hembiträden är så- lunda önskvärd.

Inom ramen för vårt nuvarande yr- kesutbildningssystem ingår ett flertal kurstyper vid hushålls- och husmoders- skolor, lanthushållsskolor, barnavårds- skolor etc., som ger en god huslig yrkesutbildning. Eleverna vid dessa skolor torde dock endast i ringa ut- sträckning söka sig till hembiträdes- yrket; de tar anställning i storhushåll, går vidare till andra utbildningar som fordrar en hushållskurs som grund, eller blir husmödrar i egna hem. Inte heller när man — såsom skett inom några kommunala yrkesskolor _— gett dylika hushållskurser benämningen ”hembiträdesskolor” torde någon större procent av eleverna ta anställning i en— skilda hem.

Genom enbart åtgärder på yrkesut- bildningens område torde man sålunda inte kunna räkna med att inom över- skådlig tid öka tillgången på välutbil- dade hembiträden. En ökning av utbild- ningsresurserna på det husliga området, parallellt med att ökad forskning och allmänt intresse ägnas hushållsarbetet, torde dock komma att medföra en so- cial värdehöjning av hela arbetsområdet och därmed även av hembiträdesyrket. Den förbättring av löne- och arbetsvill- koren inom yrket som synes vara på väg verkar i samma riktning. Om de sko- lor, som ger utbildning av det slag fa- miljerna särskilt efterfrågar, t. ex. har- navårds- och hushållsarbete, kan i sin propaganda för elevrekrytering påvisa, att här öppnar sig möjligheten att få ett välbetalt, självständigt, meriterande och socialt angeläget arbete, torde man kunna lägga till rätta för en ökning av tillgången på kvalificerad hjälp.

Kommittén —- som icke anser sig ha anledning att mera i detalj ingå på denna utbildningsfråga — förordar så-

Tab. 1. Arbetsmarknadsstyrelsens prov- och instruktionskurser för hemassistenter

. Hus- Hushgt mo ders- Hemass. arbete i vikarier på lands- Hemvård Tvätt Klädvård Matlagn. Totalt År allmanhet på landet bygden antal antal antal antal antal antal j antal antal kurs. delt. kurs. delt. kurs. delt. kurs. delt. kurs. delt. |kurs.|delt. |kurs,jdelt. kurs. delt. 1941 3 67 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3 67 1942 3 33 _ — _ _ _ _ 1 8 2 32 _ _ 6 73 1943 3 25 _ _ _ _ — _ _ _ 1 8 _ — 4 33 1944 4 45 _ _ _ _ 2 20 2 20 1 7 _ _ 9 92 1945 22 266 1 30 7 97 10 139 4 40 2 27 l 3 47 602 1946 13 156 _ _ 2 42 — — _ _ 4 51 _ _ 19 249 1947 3 39 _ _ _ _ _ _ 1 8 _ _ _ _ 4 47 1948 _ _ 12 147 _ _ _ 2 22 — _ _ _ 14 119 1949 6 80 1 30 1 12 2 28 _ _ _ _ _ _ 10 150 1950 1 12 2 46 2 32 _ _ _ _ — — _ — 5 90 1951 _ — 1 12 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 12 Summa 58 723 17 265 12 183 14 187 10 98 10 125 ' 1 j 3 122 1584

lunda varmt en fortsatt utbyggnad av den husliga yrkesutbildningen. Sär- skild uppmärksamhet bör härvid ägnas den allsidiga barnavårds- och hushålls- utbildning, som bäst torde ge de hus— hållsarbetande kvinnorna möjligheter att fylla de krav de moderna hemmen ställer.

Utbildningen av hemassistenter. Kun- nigheten hos de kvinnor som tager ar— bete som hemassistenter är givetvis också växlande. Den tidigare omtalade, alltmera vanliga specialiseringen inom hemassistentkåren på olika arbetsom- råden visar dock på en utveckling mot en viss normering av yrkeskunnigheten. Till en dylik bidrar också den kursverk- samhet, som ordnats av arbetsmark- nadsstyrelsen för att öka rekryteringen av hemassistenter.

Denna kursverksamhet startades av den dåvarande statens arbetsmarknads- kommission år 1941 och har sedan dess pågått, om ock i växlande omfattning. Kurserna, som benämnas prov- och in- struktionskurser, har till syfte dels att stimulera intresset för arbetsområdet,

dels att ge kursledningen och förmed— lingsorganet, som står i nära kontakt med varandra, en uppfattning om de ar- betssökandes personliga egenskaper och kvalifikationer för olika arbetsuppgif- ter. Kurserna tjänar också till att med- dela moderna rön på det husliga arbets- området och ge instruktioner hur man skall utföra olika sysslor rationellt och ändamålsenligt. -

Omfattningen av den kursverksamhet, som förekommit på detta område, bely- ses av tab. 1.

Kursverksamheten har som synes va- rit av väsentligt olika omfattning under olika år. ökningen av antalet kurser och kursdeltagare år 1945 får ses mot bak- grunden av en propagandakampanj, som arbetsmarknadskommissionen detta år genomförde i syfte att stimulera förmed— lingen av hemassistenter. Under hela den tid kursverksamhet pågått har an- ordnats sammanlagt 122 kurser med till- hopa 1 584 deltagare. Det direkta till- skottet av huslig arbetskraft på denna väg har alltså varit begränsat. Den in- direkta verkan när det gällt att öka intresset för att taga hemassistentan-

m;.._ .a

ställningar kan ha varit större genom att kurserna rent allmänt fäst arbetskraf- tens uppmärksamhet på detta arbetsfält.

Anledningen till att kursverksamhe- ten under senare är praktiskt taget upp— hört är främst att tillräckligt antal in- tresserade kursdeltagare inte funnits. Väsentligen torde detta bero på de se- naste årens högkonjunktur på arbets- marknaden; i viss mån torde det bris- tande intresset även få ses mot bakgrun- den av att någon propaganda av den omfattning, som genomfördes 1945, inte förekommit senare.

Kommittén anser en vidgad kursverk- samhet för hemassistenter önskvärd. Om hemassistenterna får bättre utbild- ning och specialiseras på olika arbets- uppgifter alltefter individuella anlag och intressen kommer de att finna större tillfredsställelse i sitt arbete och hemmen att få bättre hjälp. Kommittén vill därför föreslå, att medel ställes till förfogande till såväl kurser som propa- ganda för deltagande i dessa i den om- fattning som på olika orter kan befinnas behövligt.

Under senare år har en utomordent- ligt livlig teknisk utveckling på hus- hållsområdet ägt rum; en mängd nya material, redskap och maskiner, som i växande utsträckning tages i bruk inom alla sorters hem, har framkommit, och parallellt härmed har forskning rörande rationella arbetsmetoder intensifierats. Kursplanerna för hemassistentkurserna, dessas längd och uppläggning i övrigt torde därför nu vara mogna för en över- syn. Kommittén hemställer, att en sär- skild utredning verkställes beträffande denna kursverksamhet, lämpligen ge- nom representanter för berörda myn- digheter och fackorgan, nämligen Ar- betsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Lantbruksstyrel- sen, Aktiv hushållning och Hemmens forskningsinstitut.

Härvid förefaller det vara av särskilt intresse att de två stora områdena bo- stadsvård och klädvård noga granskas. Av arbetsförmedlingarnas statistik över lediga och tillsatta platser på hemassi- stentområdet framgår tydligt, att det arbete hemmen framför allt önskar hjälp med är bostadens städning. Av gammalt anses städningsarbete, spe- ciellt s.k. storstädningar, vara ett tungt arbete, som framför allt fordrar kropps- krafter men knappast några särskilda kunskaper. I moderniserade och ny- byggda bostäder är emellertid både planlösning, material etc. sådana, att rengöringsarbetet är betydligt lättare än förr. Det kan underlättas och effek- tiviseras genom t. ex. val av rätta ren- göringsmedel och redskap och genom användande av förnuftiga arbetsmeto- der. Ännu sker dock mycket rengörings- arbete enligt slentrianmässiga metoder med t. ex. onödiga och skadliga påfrest- ningar på den arbetandes ben och rygg, med användning av rengöringsmedel som skadar materialet etc.

Att stora ekonomiska besparingar kan göras genom en effektivisering av städ- arbetet har konstaterats bl.a. av Sta- tens organisationsnämnd, som utverkat statsbidrag för att tillsammans med Hemmens forskningsinstitut verkställa en utredning om möjligheterna att ef- fektivisera städningen av de statliga verkens lokaler. Denna utredning som för närvarande är i gång, omfattar ar- betsstudier vid städning av olika typer av lokaler och noggrann genomgång av redskap, maskiner och tekniska prepa- rat som kommer till användning vid denna städning. Såväl de resultat som Hemmens forskningsinstitut kommit till genom sina tidigare undersökningar av städning i hemmen (redovisade bl.a. i broschyren Städning) och de resultat som vinnes genom den nya utredningen i organisationsnämndens regi, synes

böra nyttiggöras för hemmen genom att hemassistenterna genom noggrant pla- nerade kurser får det av dem.

En utveckling motsvarande den på bostadsvårdens område kan konstateras när det gäller klädvården. Kommittén kommer att på annat håll redovisa de förändringar som är på väg att ske i sammansättningen av hemmens textil- förråd samt beträffande möjligheterna att ägna det en effektiv vård. Den ökade användningen av tvättmaskiner och nya effektiva tvättmedel betyder t. ex. att stortvättarna enligt de gamla tidskrä- vande och för hälsan påfrestande me- toderna är på väg att försvinna. Även beträffande efterbehandlingen av tvät- ten är man på väg att finna nya me- toder och har nya hjälpmedel till för- fogande. För lagningsarbete finns lika- ledes i större utsträckning än förr ma- skiner, samtidigt som hela arbetsmeto- diken är under omprövning. Vid en ut- redning av hemassistentutbildningen i klädvård bör klarläggas vilken hjälp hemmen har behov av på detta område. Det finns anledning förmoda, att den efterfrågan, som nu gör sig gällande hos arbetsförmedlingarna när det gäller t. ex. hjälp med strykning och lagning, är mindre än vad den skulle vara, om familjerna vore förvissade om att kunna få verkligt kunnig arbetskraft för dessa specialiteter. Genom kurser för klädvår- dare som blev kunniga i våttvätt och strykning, enklare kemisk hemtvätt, lag- ning och enkel omsömnad, pressning, fläckurtagning, malpreparering etc. skulle måhända en för arbetskraften be- gärlig möjlighet till specialisering på ett för många nytt område skapas och nya servicemöjligheter kunna erbjudas hemmen.

En annan specialitet är givetvis kost— området, såväl när det gäller inköp och tillagning av vanlig vardagsmat som lagning av barnmat, dietmat, bjudnings-

mat etc. För dem som skall arbeta som husmodersvikarier bör matlagningskur- sen lämpligen kombineras med en över- siktlig hemvårdskurs.

Ett annat område för vilket hemassi- stenter efterfrågas är barneftersyn. En undersökning bör göras om vilka arbets— uppgifter som i allmänhet fordras av de 5. k. barnvakterna. I den mån dessa får ha hand om småbarn under dagen, an- svara för deras mat, lek, utevistelse etc. bör kurserna i barnavård avpassas så att de ger orientering såväl om den fy— siska som den psykiska vården.

Kursverksamheten i sin helhet bör planeras med tanke på att hemassisten- terna i ökad utsträckning torde komma att tagas i anspråk för arbete inom den sociala hemhjälpens ram. Måhända kommer där arbetets tyngdpunkt att bli något annorlunda förlagd så att vårdnadsuppgifterna får mera utrym- me på bekostnad av de manuella arbe- tena. Kommittén förutsätter, att dessa frågor kommer att uppmärksammas vid den föreslagna utredningen och att en samordning sker vid planeringen av de kurser, som gäller manuella arbetsupp- gifter och de mera socialt inriktade kur- serna.

I detta sammanhang vill kommittén erinra om att frågan om lärarna inom denna kursverksamhet är ett viktigt problem och att det bör övervägas om inte en kompletterande utbildning för kursledare är behövlig.

Hemassistentbostäder

I de nya bostadsområden, som under början av 1940-talet växte fram i Stock- holms ytterområden, tedde sig bristen på hemhjälp svårare än i äldre stadsde— lar. I dessa områden bosatte sig i stor utsträckning unga familjer med barn och ofta med förvärvsarbetande hus- mor. Behovet av viss anställd hjälp i hushållsarbetet var därför relativt stort.

Möjligheterna att anställa fast huslig arbetskraft var däremot på grund av lägenheternas storlek och disposition mycket begränsade, vartill kom den all- männa bristen på huslig arbetskraft.

För att trygga tillgången på hemhjälp i dessa nya bostadsområden tog HSB i Stockholm år 1945 initiativet att in- reda särskilda hemhjälpsbostäder, med reducerade hyror. Denna idé har sedan upptagits av andra byggnadsföretag så- väl i Stockholm som på andra håll i landet.

Systemet med särskilda hemhjälps- bostäder innebär i korthet, att man ge- nom att på speciella villkor tillhanda- hålla bostäder åt personer, som är vi]- liga att åtaga sig olika hemsysslor, söker tillgodose ett bostadsområdes hem- hjälpsbehov. Hur verksamheten i övrigt bedrives och erfarenheterna av denna form för hemhjälpsanskaffning kan lämpligen åskådliggöras med några kon- kreta exempel. Framställningen bygger härvid delvis på undersökningar, som företagits inom HSB i samband med ut- arbetandet av handboken ”Gemensam- hetslokaler”.1

Några av de första av HSB inredda hemhjälpsbostäderna var förlagda till Reimersholme i Stockholm. De fick här formen av kollektivvåningar med 5—7 bostadsrum, vart och ett försett med tvättställ, garderob och kokskåp. I varje våning inrättades därutöver vissa ge- mensamma utrymmen och anordningar, såsom badrum, toalett och telefon samt i källarvåning förvaringsrum och mat- källare. Golvytorna i de olika rummen varierar mellan 12 och 20 m”. Hyran utgör, alltefter rummens storlek 38 till 60 kronor per månad. I detta pris ingår fri telefon och fri elkraft i gemen— samma utrymmen. Rummen skall i prin— cip endast upplåtas åt hyresgäster som uteslutande ägnar sig åt husligt arbete, t. ex. hel- och halvdagsanställda hembi-

träden och barnsköterskor eller hem- assistenter. Sammanlagt inrättades på Reimersholme fem hemhjälpsvåningar med tillhopa 30 rum. Av dessa dispone- rades redan från början 10 för hos HSB:s hyresgäster anställda hembiträ- den, medan de övriga avsågos för hem- assistenter.

För hemassistenterna skulle all ar- betsanvisning ske genom arbetsförmed- lingen. Meningen var, att hemassisten- terna i första hand skulle hjälpa hyres- gästerna i HSst egna fastigheter inom Reimersholmsområdet. I den mån dessa arbetsuppgifter ej var tillräckliga för att hemassistenterna skulle uppnå full sysselsättning, ägde de dessutom antaga husligt arbete jämväl hos familjer i andra fastigheter inom eller utom om- rådet.

Uthyrningen av hemassistentrummen äger rum genom HSB:s lägenhetsavdel- ning. Av hyresgästerna kräves före in- flyttningen friskbetyg med bifogad upp— gift från skärmbildsundersökning. Nå— gon särskild taxa för anlitandet av hem- assistenten har icke fastställts.

Arbetsförmedlingens erfarenheter av hemassistentvåningarna på Reimers- holme är knappast positiva. Svårigheter har sålunda uppstått att finna full sys- selsättning åt hemassistenterna. För närvarande är därför endast 10 av de 30 rummen uthyrda åt denna hem- hjälpskategori, medan de övriga rum- men är upplåtna åt fast huslig arbets- kraft eller i vissa fall åt kvinnor sys- selsatta inom andra yrken.

Förmedlingsarbetet har även i övrigt stundom medfört svårigheter. De famil- jer inom området, som efterfrågar hem- hjälp och ej har heltidsanställd arbets- kraft brukade tidigare i rätt stor ut- sträckning antingen anställa hemhjälp endast för kortare tid vid vissa till-

1 HSB:s byggnadstekniska nr 8, september 1949.

utredningar

fällen eller regelbunden halvdagshjälp för att få städning och andra tyngre arbeten utförda. Det visade sig emeller- tid relativt svårt att bland hemassisten- terna uppbringa villig arbetskraft här- för. Som väsentliga orsaker till dessa missförhållanden framhåller man, dels att arbetet i kortare pass blir tyngre, vilket gör det mindre tilltalande, dels att antalet familjer på Reimersholme, som efterfrågar deltidsanställd hem- hjälp, är allt för litet i förhållande till antalet hemassistenter.

Området är för litet som enhet för en smidig arbetsförmedling. Som exem— pel härpå kan nämnas svårigheten att samordna halvdagstjänstgöring i olika familjer. Detta har ej lyckats på Rei- mersholme på grund av för få valmöj— ligheter. Man har ej samtidigt kunnat tillfredsställa önskemålen hos såväl hemassistenter som arbetsgivare. Resul- tatet blev tidigare ofta, att vissa hem- assistenter fick arbeta endast halva da- gen. Slutligen framhåller arbetsförmed- lingen som sin erfarenhet att olägen- heter av psykologisk art uppstå genom att inom'ett mindre område samla ett relativt stort antal hemassistentbostä- der. Erfarenheterna från Reimersholme visar, att detta är ägnat att försämra förhållandet mellan såväl hemassisten- terna och familjerna som mellan dessa grupper inbördes (skvaller och dylikt). Detta försvårar i sin tur arbetsförmed- larens uppgifter. Såväl hemassistenter som husmödrar på Reimersholmc fram- håller sålunda stundom vid förmedling av arbete att de föredrager familjer, re- spektive hemhjälp, boende utanför om- rådet.

Ett likaså mindre framgångsrikt för- sök att inrätta hemassistentvåningar gjordes 1946 i stadsdelen Hägersten i Stockholm.

Det företag, som efter avtal med sta- den exploaterade större delen av om-

rådet, byggnadsfirman Olsson och Bo— senlund, inredde där två hemassistent- våningar om vardera tre rum. Varje vå- ; ning försågs med kök, badrum och toa- lett för gemensamt bruk. Uthyrningen skedde direkt genom byggnadsföretaget och hyran utgick med 300 kronor per år. Däri ingick fri telefon och fritt lyse.

Meningen var att dessa sex hemassi- stenter skulle betjäna 126 familjer i en av företaget uppförd fastighet. Hyres- gästerna i huset underrättades härom. Redan från början skedde förmedlingen av arbetet genom hemhjälpsbyrån på platsen. Det visade sig emellertid rätt snart, att efterfrågan på sådan arbets- kraft i huset var så liten, att hemassi- stenterna ej fick full sysselsättning. Man övergick då till att förmedla hem- hjälp även åt andra familjer inom om- rådet. Ej heller därigenom blev efter- frågan så stor, att alla kunde beredas ständigt arbete. Efter ett halvår tving- ades verksamheten att upphöra på grund av att hemassistenterna allt mera övergick till andra sysselsättningar. Sedan hösten 1946 uthyres rummen till ett högre pris i öppna marknaden.

Orsakerna till detta misslyckande sy- nes väsentligen vara följande. Famil- jerna i Hägersten utgöres i stor utsträck— ning av arbetarfamiljer med barn. Hust- rurna sköter i allmänhet hemmet själva, och familjerna har endast i begränsad utsträckning råd att hålla hemhjälp. Från arbetsförmedlingen framhålles dessutom, att efterfrågan på tillfällig hemhjälp i Hägersten vid denna tid- punkt kunde tillgodoses genom den till- gång på deltidsarbetande gifta kvin- nor, som redan tidigare fanns inom om- rådet.

En hemassistentvåning som varit i bruk sedan 1946 och som däremot allt- jämt synes fungera tillfredsställande är den av Svenska Riksbyggen inrättade hemassistentvåningen i Årsta.

Våningen består av fyra rum och är belägen i bottenplan en halvtrappa ner från själva ingången. Rummen har en golvyti av omkring 16 m2 vardera och är försedda med kapprum, tvättställ, garderob och kokskåp. Gemensamt dis- poneras badrum, förvaringsrum, tele- fon samt kök med elektrisk spis, kyl- skåp och skafferi. Hyra utgår med 45 kronor i månaden. Strömförbrukningen i gemensamma utrymmen och tillgång till telefon är fri. Rummen uthyres di- rekt av värd med förmedling av hem- hjälpsbyrån. Själva utformningen av verksamheten överläts redan från bör- jan åt arbetsförmedlingen. Redan innan hemassistentrummen togs i bruk utsän- des cirkulär till de familjer, som avsågs att betjänas av hemassistenterna (hu— vudsakligen familjer i Svenska Riks- byggens hus i Årsta). Däri klargjordes för familjerna, att hemhjälp endast kunde rekvireras genom arbetsförmed- lingen, i detta fall Enskede hemhjälps- byrå [nuvarande arbetsförmedlingens expedition i Enskede, öppen mellan kl. 8 och 16). Skulle något inträffa, som gjorde att någon familj nödvändigt be- hövde hjälp efter byråns stängning, t. ex. barnvakt, meddelades i cirkuläret, att telefontid ordnats vid hemassistent- rummen varje kväll mellan kl. 18 och 19. Om en hemassistent på detta sätt tog något arbete, skulle det nästa dag an- mälas till byrån. För att hemassisten- terna skulle kunna betjäna så många fa- miljer som möjligt, meddelades i cirku- läret, att hemhjälp kunde rekvireras för högst en hel dag åt gången. Då emeller- tid erfarenheten visat, att en del hus- mödrar gärna vill spara ihop det allra tyngsta arbetet och för detta rekvirera hemhjälp endast kortare stunder, be- stämdes att hjälpen måste rekvireras för minst fyra timmar. Man ansåg sig i annat, fall riskera, att hemassistenterna * i allt för stor utsträckning skulle vara

nödsakade att gå från den ena familjen till den andra och endast få utföra tyngre arbete.

Då all rekvisition av hemhjälp för- medlas av arbetsförmedlingen, utövas fullständig kontroll dels på att rummen verkligen bebos av personer fullt sys- selsatta med husligt arbete, dels att detta arbete fördelas så rationellt som möjligt bland områdets familjer. Själva förmedlingen tillgår så, att varje hem- assistent får ett visst antal ”hel- och halvdagsfamiljer” att välja på. Efter- hand utkristalliserar sig ett schema, var- vid alla veckans dagar är fullbelagda av regelbundet återkommande arbetsupp- gifter. Så länge detta schema följes, be- höver någon förmedling ej ske. Först när en hemassistent av någon anledning vill utbyta en viss ”kund” mot en annan krävs hemhjälpsbyråns ingripande.

Erfarenheterna av hemassistentverk- samheten i Göteborg liknar dem i Stock- holm.

Verksamheten började 1946 och om- fattar för närvarande 19 hemassistenter ipom Guldhedsområdet. Hemassistent- rummen är förlagda till två fastigheter. Kök, badrum och telefon är gemen- samma för hemassistenterna i resp. fas- tigheter.

Enligt erfarenheterna i Stockholm har en anhopning av flera hemassisten- ter inom ett relativt begränsat bostads- område visat sig medföra betydande olägenheter. I Göteborg anges erfaren- heterna däremot vara goda. Hemassi— stenterna har i regel varit tillfreds- ställda med arbetsuppgifter och arbets- förhållanden. Den egna bostaden har i flertalet fall varit anledningen till att vederbörande sökt arbete som hemassi— stent. Grundhyran i de båda fastighe— terna utgör f.n. kr. 44:60 resp. kr. 60: 60 per månad. Enligt arbetsförmed- lingen i Göteborg synes emellertid denna hyra —— även om den är lägre än

på öppna marknaden _ vara ganska tyngande för den hemassistent, som kanske inte orkar med full arbetsvecka eller har försörjningsplikt mot minder- åriga barn (av 20-ta1et hemassistenter har 7—8 f.n. minderåriga barn). Det har ofta varit en lycklig lösning att kunna hänvisa en ensam mor till en hemassistentplats, då hon därigenom fått möjlighet att själv ta hand om sitt barn. Är hon emellertid ensam familje- försörjare, blir hennes ekonomiska situation ganska osäker vid ett arbete där anställningen i stor utsträckning sker per timme. Sjukdom, en längre helg osv. kan bringa hennes ekonomi ur ba- lans. Anhopningen av tyngre arbeten på de hel— och halvdagsplatser en hem- assistent har i ett flertal olika familjer gör att arbetet i längden blir mycket krävande. En 35—40 timmars arbets- vecka, ofta koncentrerad till 5 dagar, synes vara ett genomsnitt. I vissa fall kan hemassistenterna åtaga sig barn- vakt, ibland kombinerad med strykning, för att med detta kvällsarbete bättra på sin ekonomi. Från hemassistenternas sida framhålles just den ekonomiska osäkerheten vid sjukdom och svårig- heten att spara ihop till semesterledig- het o. dyl. som nackdelar i arbetet.

Arbetet förmedlas genom arbetsför- medlingen, som också hänvisar hyres- gäster till hemassistentrummen. Läkar- undersökning har ej varit obligatorisk för de sökande, som hänvisats till Guld- heden som hemassistenter. Det har före— kommit, att sökande förklarat sig vara fullt friska men efter kort tid hindrats i sitt dagliga arbete av olika krämpor. Hemassistentens arbete är så krävande, att endast en fullt frisk person kan orka med det i längden. Läkarundersökning borde därför enligt Göteborgsförmed— lingens uppfattning fordras före anstäl- landet.

Trots att hemassistentorganisationen

varit och är till mycket god hjälp för familjer inom Guldhedsområdet, som härigenom har tillgång till en prövad I och pålitlig hemhjälpskår, anser arbets- förmedlingen sig icke kunna tillråda en större utbyggnad av denna hjälpform. För att den skall fungera helt tillfreds- ställande både från arbetstagare- och arbetsgivaresynpunkt synes det näm- ligen enligt arbetsförmedlingens me- ning nödvändigt med ytterligare bl.a. ekonomiska garantier från någon hu— vudmans sida.

Sammanfattningsvis kan följande an— föras om erfarenheterna av hemassi- stentbostäder och överhuvud av försö- ken att utforma detta slags hemhjälp till ett självständigt heltidsyrke.

I Stockholm finns för närvarande sammanlagt, de ovan nämnda inbe- gripna, 35 hemassistentrum, för vilkas hyresgäster arbetsförmedlingen handhar arbetsanvisningen. Den sysselsättnings- form, som är den dominerande för dessa hemassistenter, är heldags- eller deltidsarbete i olika familjer, företrä- desvis för städning, i vissa fall även matlagning, strykning, klädvård och barnpassning. Arbetstiden är inte reg- lerad men torde i allmänhet uppgå till omkring 40 timmar per vecka. Med hänsyn till sin försörjning är hemassi— stenten i regel nödsakad att hålla åt- minstone denna arbetstid. Hemassisten- terna har oftast möjlighet att själva be- stämma arbetstidens förläggning, men härvidlag är dock att observera dels att t. ex. städningsuppgifter endast undan- tagsvis kan utföras på kvällstid, dels att husmödrarna måste anlita hemassisten- ten minst fyra timmar vid varje arbets- tillfälle.

De förmåner som beretts dessa hem- assistenter är uteslutande tillhandahål- lande av bostad till i regel lägre pris än på öppna marknaden. Hemassistenterna

är icke fast anställda och erhåller icke betald semester. De är i regel fria alla sön- och helgdagar, och genom att de själva bestämmer sin dagliga arbetstid kan de också bestämma sin fritid.

Arbetslönen utgår i form av betalning per timme enligt den allmänna arbets- marknadens lönenivå. I vissa fall till- lämpas en taxa, som fastställes av lägen- hetsuthyraren för viss tid.

Det har i Stockholm tidvis visat sig vara svårt att erhålla tillräckligt många hemassistenter till hemassistentrummen. Arbetsförmedlingen anger som bidra- gande orsaker härtill den ständiga väx- lingen av arbetsledare, de skiftande och ofta tunga arbetsförhållandena samt ovissheten om att erhålla en jämnt för- delad och full sysselsättning. I vissa fall torde hemassistenterna också känna ett tvång att arbeta på grund av att de bo i ett subventionerat hemassistent- rum. Detta har till följd att de, så snart tillfälle yppar sig, söker annan bostad.

Erfarenheterna av dessa försök att genom att tillhandahålla bostad tillför— säkra hushållen inom ett visst område tillgång till hemhjälp är sålunda skif- tande. Man har utgått ifrån att denna form av hemhjälp kan organiseras så— som heltidsarbete. I flertalet fall har detta knappast lyckats; såväl i Stock- holm som Göteborg har hemassistent- yrket i denna form lätt blivit ett genom- gångsyrke.

En huvudorsak härtill är de ogynn- samma löneförhållandena. Om en hem- assistent beräknas arbeta 40 timmar per vecka med en beräknad timförtjänst av kr. 2:50 48 arbetsveckor under året, uppgår den sammanlagda inkomsten till 4 800 kronor. Härvid måste observeras, att hon icke åtnjuter någon betald se- mester och att hon icke heller har några som helst inkomster under den tid hon exempelvis på grund av sjukdom icke kan arbeta. Vid en jämförelse med

andra kvinnliga yrkesgrupper framstår

hemassistenternas inkomstnivå som låg. I Stockholm kan för en industriarbe- terska normallönen f.n. beräknas till 120—130 kr. per vecka; ett kontors- biträde i lönegrad 8 i statlig tjänst har en månadslön av 629 kronor.

Av följande exempel framgår hur smal inkomstmarginalen för en hemassistent ter sig, om hon exempelvis skulle drab- bas av t.o.m. kortvariga sjukdomsfall (ersättningen från sjukkassa täcker en— dast en mindre del av inkomstbortfal- let). Utgifterna per år för en ensam- stående hemassistent i Stockholm, bo- ende i en icke subventionerad hemassi- stentlägenhet om 1 rum, tvättrum och kokvrå, torde kunna uppskattas till:

Skatt .......................... 480:— Hyra .......................... 1 040: _ Hushållet (mat, tvätt och ev. ny- anskaffning) . ................ 1 800:— Telefon ....................... 140:_ Sjukkassa ...................... 80: _ Övriga försäkringar ............ 50:— Elektricitet och gas ............ 110:— Semester ...................... 200 : _ Kläder ........................ 600:— Diverse utgifter ................ 300:_

Summa kronor 4 800:—

Vad hemassistentbostäderna angår har dessa utan tvivel varit av betydelse framför allt för vissa nya bebyggelse- områden i Stockholms och Göteborgs ytterområden. Enligt de erfarenheter som hittills gjorts, åtminstone i Stock- holm, synes dock mindre enheter eller helst enskilda lägenheter vara att före- draga framför kollektiv om flera rum i en lägenhet och med vissa gemen- samma utrymmen. Tillhandahållandet av enskilda lägenheter för hemassisten- ter medför emellertid ökade hyreskost- nader, vilket i en del fall kan komma att försvåra rekryteringen. Även om man i vissa fall kan räkna med att hem- assistenterna föredrar högre hyra om därigenom egen bostad kan erhållas,

synes dock ett upprätthållande av verk- samheten och en nyrekrytering av per- sonalen till densamma bli beroende av om subvention av hyreskostnaderna i någon form lämnas. Man måste emeller- tid ha klart för sig att denna hemhjälps- form, som i många avseenden är lämp- lig och önskvärd, skulle ställa sig rela- tivt dyr och därför ha svårt att ekono- miskt kunna konkurrera med den till- fälliga hemhjälpen på öppna markna- den, om den skulle ge sådana ekono- miska garantier åt arbetskraften, att yrket bleve en mera fast arbetsform för välkvalificerad huslig arbetskraft och inte som för närvarande ett genom- gångsyrke.

De hittills vunna erfarenheterna av särskilda hemassistentbostäder ger allt- så enligt kommitténs mening vid han- den, att betydande svårigheter är för- enade med denna form av åtgärder för att öka tillgången på huslig arbetskraft. Redan hittills tillämpade finansierings- metoder med särskilda, öppna eller dolda subventioner i form av sänkt hyra inger starka betänkligheter; detta medför en merbelastning av övriga bo- städer inom området, som icke kan an- ses motiverad och som strider mot en grundregel för en rationell hyrespolitik, nämligen en sakligt riktig redovisning av förvaltningens kostnader. Hemhjäl- pens bostadsfråga inom nya bostadsom- råden synes enligt kommitténs uppfatt- ning bättre kunna lösas längs linjen med smålägenheter, vilka förhyres i vanlig ordning inom den öppna bostads- marknaden och sålunda kan utnyttjas av bland andra hembiträden och hem- assistenter, utan att arbetskraften här- igenom bindes till yrket. De försök, som under senare år gjorts med s.k. elas- tiska lägenheter, torde i detta avseende kunna ha stor betydelse. Denna lägen- hetsform torde vara av värde icke blott ur familjesynpunkt utan även med be-

aktande av de speciella krav, som be- hovet av och tillgången på huslig ar- betskraft inom ett bostadsområde reser. Även bostadsförmedlingarna bör vid för- medlingen av hyreslägenheter inom nya bostadsområden ha sin uppmärksamhet riktad på betydelsen av att smålägen- heter reserveras för huslig arbetskraft.

Familjeutredningens förslag om fasta hem- assistenter Utredningen för hem- och familjefrå- gor konstaterade, att det husliga arbetet särskilt väl lämpade sig som deltidsar- bete, speciellt för gifta kvinnor, och att med hänsyn till den rådande arbets— kraftsbristen inga åtgärder finge för- summas för att mobilisera den latenta arbetskraft, som kunde utnyttjas för deltidsarbete i hushållens tjänst. Ut- redningen hade emellertid funnit, att det inte i alla situationer vore tillräck— ligt med dylik deltidsarbetande arbets— kraft. Enligt utredningens mening vore det önskvärt, att hemmen också hade tillgång till en grupp heltidsarbetande, som skulle kunna disponeras för många olika slag av arbetsuppgifter, bl.a. då det gällde arbete flera dagar i sträck, en uppgift som deltidsarbetande gifta kvin- nor ofta icke kunde åtaga sig. Utredningen ansåg sig vidare kunna konstatera, att den främsta orsaken till arbetskraftens motvilja mot det avlö- nade hushållsarbetet vore dess låga so- ciala anseende: denna uppfattning om hushållsarbetet hämmade självfallet re- kryteringen av fullgod arbetskraft till hemmen. Så långt möjligt borde de vä— sentligaste orsakerna till yrkets bris- tande anseende undanröjas. Familjeutredningen anförde vidare: Om det sålunda är av vikt att finna medel till en önskvärd höjning av hushållsarbe- tets sociala anseende, ledes man att jäm— föra förhållandena iuom hembiträdesyrket och inom hemvårdarinueyrket. Det sist- nämnda yrket har ett påtagligt gott anse-

ende och har hittills varit lätt att rekrytera. Bortsett från den omständigheten, att hem— våriarinnan i allmänhet har en relativt sjävständig ställning som husmorsvikarie, torde detta väsentligen bero på de regle- rade arbets— och avlöningsförhällandcua inom yrket samt framför allt på anställ— ningsformen. Hemvårdarinnan är anställd av samhället för en socialt betonad verk— samhet och intager därför en friare ställ- nin,r gentemot de familjer som hon lämnar sitt biträde. Med detta förhållande för ögonen har utredningen övervägt, om icke samhället —— med hänsyn till det allmän- nas intresse av att säkerställa nödig hus- hållshjälp ät arbetsbelastade husmödrar i allmänhet — har anledning att utvidga sin stöéverksamhet utöver den sociala hemhjäl- pens ram genom att inträda som huvudman även för en viss kategori av hemhjälp.

['tredningen fastslår, att behovet av en rörlig kår av årsanställda personer för tillfälligt hemhjälpsarbete är stort och uttalar som sin mening, att avfolk- ningen av yrket bör motverkas genom att samhället direkt träder in som hu- vudman för denna yrkesgrupp, liksom för den sociala hemhjälpen. Samhällets insats borde härvid lämpligen begrän- sas till sin omfattning så, att den mot- svarade syftemålet att tillhandahålla tillfällig hemhjälp utanför den sociala hemhjälpens ram. Principiellt skulle denna arbetskraft kunna användas till Vilka arbetsuppgifter som helst och an— litas av familjerna i den utsträckning de själva önskade.

Verksamheten avsågs bli ekonomiskt självbärande.

Ledningen av verksamheten borde en— ligt utredningen lämpligen förläggas till arbetsförmedlingen med dess stora er- farenhet av denna typ av arbetskraft. Formen för verksamheten borde vara den, att arbetsförmedlingarnas hem-

hjälpsavdelningar organiserade en sär- skild verksamhetsgren med uppgift att anställa och avlöna fasta hemassisten— ter, avsedda att mot ersättning till för- medlingen ställas till hushållens förfo-

Relativt höga krav på yrkesskicklig- het borde ställas på hemassistenterna, men utredningen ifrågasatte icke sär— skilda utbildningskurser.

Hemassistenternas löner borde enligt utredningen inkludera ersättning för bostad men ej för kost. Sjuklön skulle enligt förslaget tillförsäkras de anställda under en maximitid av tre månader, varav under 14 dagar full lön inklusive bostads— och kostersättning samt för tid därutöver halv lön inkl. de nämnda er- sättningarna.

Hemassistenterna skulle dirigeras till sina arbetsplatser genom arbetsförmed- lingen. Familjernas rekvisitioner av hemhjälp borde helst avse vissa dagar i veckan eller månaden, men vid behov borde hjälp om möjligt tillhandahållas även på ej förut avtalad tid.

Avgifterna för anlitandet av hem— hjälpen skulle avvägas så, att den täckte ej blott hemassistentens fasta lön utan även kostnaderna för semester, ledig- hetsdagar och sjukavlöning.

Med hänsyn till att verksamheten var ny och oprövad var utredningen icke beredd att föreslå anställande av hem- assistenter i den omfattning som kräv- des för att genomföra principprogram- met. Utredningen förordade därför, att försöksverksamhet till en början an- ordnades under förslagsvis två år inom ett fåtal kommuner representativa för olika befolkningsstrukturer.

Ur remissyttrandena över ovan åter— givna förslag må följande anföras:

Statskontoret

De utvägar utredningen anvisar för att öka tillgången på hemhjälp av olika slag erbjuda knappast någon lösning av detta brännande problem. Bristen på i förhål— lande till utbildningen rimligt avlönad kvinnlig arbetskraft botas varken genom nya utbildningskurser — som komma att medföra ökade lönekrav — eller genom

effektivisering av arbetsförmedlingen eller genom att till förmedlingsorganen knyta ett antal fasta hemassistenter...

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen anser förslaget om en försöksverksamhet med fast anställda hem- assistenter vara väl värt att pröva. Sanno— likt kan man genom att tillskapa en yrkes- kår av hemassistenter åstadkomma ett visst tillskott till den husliga arbetskraften och samtidigt bidraga till höjande av det hus- liga förvärvsarbetets anseende och stan- dard.

Från dcn sociala hemhjälpsverksamheten, som är organiserad på ett med förslaget likartat sätt, ehuru den har en annan syft- ning, har styrelsen gjort den erfarenheten, att det finns en hel del kvinnor som gärna vilja ha tillfälliga anställningar som hel— tidsyrke. Hemvårdarinnorna äro i allmän- het mycket nöjda med sitt arbete och fram- hålla ofta, att arbetet i olika hem är in- tressant och medför stor omväxling i till- varon.

Hemassistenternas arbete kommer dock helt säkert att bliva slitsammare än hem- vårdarinnornas genom de ännu tätare mil- jöombytena och de ständigt hopade syss— lorna. Inom den sociala hemhjälpsverk- samheten har man funnit, att, trots att man på allt sätt söker att lära hemmen att icke ha alltför mycket grovsysslor hopspa- rade till dess att hemvårdarinnorna skola komma, dessa ändå ofta bli nödsakade att taga sig an sådana tunga arbeten, som om de ständigt upprepas, lätt kunna leda till överansträngning. Man kan givetvis på goda grunder befara, att familjerna fullt systematiskt komma att låta de tyngsta ar- betena anstå till de dagar då man har hem- assistenterna till sitt förfogande.

Hemvårdarinnorna ha för närvarande varje sön- och helgdag ledig eller ha mot— svarande ledighet per månad samt dess— utom en vardag fri i månaden. Detta är helt säkert i underkant och det bör under för— söksverksamheten med fasta hemassisten— ter noga beaktas, om motsvarande ledighet är tillräcklig eller om man inte lämpligen borde införa 5—dagars arbetsvecka.

Engagerandet av den fasta arbetskraften får icke undanskymma arbetsförmedling— arnas uppgift att förmedla den deltidsar- betande hemhjälpen, vilken även för fram- tiden måste komma att utgöra den större delen av förmedlingens klientel. Hemassi—

stenterna böra endast bli ett komplement till denna arbetskraft, och man bör givet- vis icke beröva den deltidsarbetande ar- betskraften, som i regel utgöres av gifta kvinnor, en inkomstkälla, som ofta är nöd- vändig som tillskott till hemmens försörj- ning.

Försöksverksamheten med de fasta hem— assistenterna bör göras med viss försik- tighet, icke minst med hänsyn till oviss— heten om dess ekonomiska bärkraft. Den bör däremot omfatta en så lång tidsperiod, förslagsvis två år, att de vunna erfaren— heterna kunna läggas till grund för en säker bedömning av verksamhetens prak- tiska värde.

Arbetsmarknadskommissionen

Till utredningens förslag, att arbetsför- medlingen skulle få anställa och avlöna s.k. fasta hemassistenter, vilka mot ersätt— ning till förmedlingen skulle ställas till hemmens förfogande för tillfälligt husligt heltidsarbete, kan kommissionen av i det följande anförda skäl icke ansluta sig.

Förutsättningen att verksamheten skall vara ekonomiskt självbärande, utgör enligt kommissionens mening den viktigaste frå- gan. Med hänsyn till att de fasta hemassi- stenterna komma att ställa sig väsentligt dyrare än annan huslig arbetskraft komma de sannolikt att efterfrågas endast av ett begränsat antal relativt välsituerade famil— jer. Den situationen kan därför uppstå, att dessa hemassistenter icke alltid få full sysselsättning. Då utredningen förutsatt, att arbetsförmedlingen skall kunna dirigera denna arbetskraft till familjer, där behovet av hjälp är störst, må här framhållas, att om en hemassistent av någon anledning skulle neka att taga arbete hos någon fa- milj, torde det icke vara lämpligt eller möjligt för arbetsförmedlingen att söka tvinga henne härtill. Ett sådant förfarande skulle nämligen direkt strida mot förmed- lingsverksamhetens grundläggande princip, nämligen att arbetstagaren skall ha valfri- het i fråga om erbjudet arbete. I ovan an- förda fall kan det sålunda inträffa att hemassistenten icke får full sysselsättning och inkomster enligt de beräkningar, på vilka den garanterade lönen och övriga för- måner bygga. Om systemet skall kunna upprätthållas, måste det under sådana för- hållanden bli fråga om bidrag av allmänna medel.

Kommissionen kan sålunda icke till-

styrla en anordning med fasta hemassi— stenter i enlighet med utredningens för- slag. Om en sådan försöksverksamhet ändå skulle komma till stånd, bör den under alla förhållanden icke åläggas arbetsför- medlingen, som i princip skall vara fri och oburden i förhållande till arbetsmarkna- dens båda parter, men när det gäller de fasta hemassistenterna skulle den komma att intaga arbetsgivareställning till dem. Detta bör icke komma i fråga. Uppgiften bör i stället lämpligen åläggas något kom— munalt organ.

Länsstyrelsen iMaImöhus län

Vid utformningen av verksamhetens yttre drag synes den sociala hemhjälpens orga- nisation ha spelat en avgörande roll så— som förebild. Efter att ha erinrat om att den sociala hemhjälpens hemvårdarinnor åtnjuta ett påtagligt gott anseende tack vare sin i förhållande till husmödrarna själv- ständiga ställning föreslår nämligen utred- ningen ett system med fasta hemassistenter, vilket mycket nära överensstämmer med den sociala hemhjälpens hemvårdarinne- organisation. Det synes emellertid icke en— dast vara i rent yttre hänseende som hem- vårdarinne- och hemassistentinstitutio- nerna skulle komma att förete likheter. Arten av hemvårdarinnornas och hemassi- stenternas arbetsuppgifter skulle även, synes det länsstyrelsen, komma att i stort bliva densamma. Utredningen betonar att hemvårdarinnans funktion är att ersätta husmodern. Det är visserligen troligt att utredningen avsett att hemassistenten även skall kunna användas som endast biträde åt husmodern och sålunda kunna erhålla mindre kvalificerade arbetsuppgifter än hemvårdarinnan. Så länge det råder brist på arbetskraft och hemassistentkåren till följd därav icke kan nå någon större om— fattning torde det emellertid, såsom utred- ningen jämväl synes räkna med, bliva nödvändigt att ransonera hemassistenterna så, att de i första hand tilldelas hem, där husmodern på grund av sjukdom eller eljest är oförmögen att sköta sina husliga sysslor. Man torde sålunda kunna räkna med att jämväl hemassistenterna i största utsträckning skulle komma att fungera som husmodersersättare. Likformigheten i ar— betsuppgifter synes även komma att be- främjas av den utvidgning av indikatio- nerna för den sociala hemhjälpen, som av utredningen föreslås. Man skulle sålunda

med viss rätt kunna säga, att förslaget om fasta hemassistenter innebär en utbyggnad av den sociala hemhjälpen till gagn för de bemedlade familjerna, vilka enligt gällande bestämmelser kunna erhålla sådan hjälp, endast om de sakna möjligheter att på annat sätt anskaffa lejd arbetskraft. Trots detta har utredningen icke tänkt sig annat än att de båda institutionerna skola fun- gera sida vid sida.

Såsom utredningen visat, har tillfällig hemhjälp börjat anlitas i långt större ut— sträckning än tidigare varit fallet, samti- digt som antalet fasta hembiträden mins- kat. Länsstyrelsen finner lika med utred— ningen denna utveckling med hänsyn till den rådande bristen på arbetskraft helt na- turlig och förtjänt av det allmännas in— tresse och stöd. Ett system med fasta hem— assistenter sådant som det föreslagna, synes kunna bli ett verksamt medel att öka till- gången på tillfällig hemhjälp. Länsstyrel- sen har sålunda icke något i princip att erinra mot förslaget. Med hänsyn till de gemensamma dragen i hemassistent- och hemvårdarinneinstitutionernas yttre och inre organisation synes det däremot läns- styrelsen tveksamt huruvida sagda institu- tioner böra fungera var för sig. Länsstyrel— sen vill ifrågasätta om ej förutsättningar skulle föreligga för deras sammanslagning, närmast så att den sociala hemhjälpen in- fogas i systemet med fasta hemassistenter. Utredningen har själv tagit ett steg i denna riktning genom att föreslå, att tillsynen över den sociala hemhjälpen överflyttas från socialstyrelsen till arbetsmarknads— styrelsen. En organisation med fasta hem— assistenter inrymmande jämväl social hem- hjälp skulle otvivelaktigt vara till större gagn för hemmen än två från varandra skilda institutioner, som båda hade till uppgift att tillhandahålla tillfällig hem- hjälp endast med den skillnaden, att den ena i första hand vore avsedd att betjäna de mindre bemedlade familjerna. Därest ut— redningens förslag i denna del skulle kom- ma att oförändrat antagas, skulle man få den anställda husliga arbetskraften splitt— rad i ej mindre än fyra kategorier, nämli- gen vanliga hembiträden, deltidsanställda hemassistenter, fasta hemassistenter och hemvårdarinnor. En sådan anordning måste, särskilt med hänsyn till den rådande bris— ten på huslig arbetskraft, betecknas som överorganisation. Ehuru länsstyrelsen är väl medveten om att väsentliga svårigheter kunna möta vid planläggningen av en or-

ganisation med fasta hemassistenter i för- ening med social hemhjälp, vill länssty— relsen dock, med hänsyn till vad ovan an- förts, föreslå, att frågan göres till föremål för utredning, lämpligen inom arbetsmark— nadsstyrelsen. Därest en sådan utredning skulle giva vid handen, att oöverstigliga hinder möta för varje art av sammanslag- ning, bör enligt länsstyrelsens mening den sociala hemhjälpen förbehållas de mindre bemedlade familjerna och övriga familjer vara hänvisade till arbetsförmedlingens fasta hemassistenter.

Svenska stadsförbundet

Vad angår förslaget om anställande hos arbetsförmedlingarna av en kår heltidsar— betande hemassistenter är styrelsen mera tveksam. Å ena sidan är läget på hembiträ- desmarknaden sådant, att åtgärder för för- bättring av tillgången på dylik arbetskraft synas mycket välbehövliga. Men å andra sidan synes det icke önskligt att det all- männa skall utanför den sociala hemhjäl— pens ram engageras för ändamålet i vidare mån än genom förmedlingsverksamhet. Att hemassistenterna enligt förslaget skulle anställas hos arbetsförmedlingarna ger sär- skild anledning till betänksamhet, då detta skulle innebära en principiell utvidgning av förmedlingsorganens uppgifter utanför själva förmedlingsarbetet. Därest det skulle visa sig ofrånkomligt att förverkliga tan- ken på anställning hos det allmänna av sådan arbetskraft, som här avses, synes det naturligare att liksom beträffande den so— ciala hemhjälpen välja formen med kom- munal anställning. Men styrelsen håller före att man i första hand bör söka finna andra utvägar att förbättra tillgången på dylik arbetskraft.

Landsorganisationen

Till det av utredningen utarbetade för- slaget om fasta hemassistenter vill Lands— organisationen framhålla, att stor risk torde föreligga för dualism mellan två av samhället anställda hemhjälpskårer, vilka skola utföra i stort sett samma arbetsupp- gifter. Icke heller bör arbetsförmedlingen stå såsom arbetsgivare, utan bör såsom hit- tills hållas utanför lönefrågorna på arbets- marknaden. Landsorganisationen anser det sålunda icke lämpligt att inrätta en kår av fasta hemassistenter, utan föreslår i stället att hemvårdarinnekårcn utökas, så att den

kan betjäna såväl de mindre bemedlade som de bemedlade i samma behovssitua- tion.

Sveriges Skolkökslärarinnors förening

Föreningen ifrågasätter huruvida detta förslag kan praktiskt realiseras. Det torde i varje fall komma att medföra konsekven- ser som äro svåra att på förhand över— blicka. Då denna arbetskraft kommer att ställa sig så dyr, att den endast kan an- litas av de bäst situerade familjerna, blir dess betydelse begränsad. Föreningen anser det lämpligare, att ramen för den sociala hemhjälpen vidgas . . .

Sveriges Husmodersföreningars riksför— bund

Beträffande förslaget om fasta hemassi- stenter vill förbundet förorda, att en sådan försöksverksamhet kommer till stånd. För- bundet är emellertid i motsats till sakkun— niga av den uppfattningen, att denna verk- samhet icke torde komma att bära sig eko- nomiskt, såvida icke bostäder kostnads- fritt ställas till befattningshavares förfo— gande, en uppgift som lämpligen lorde åläggas kommunerna. I anna fall skulle hemassistenterna ställa sig så dyra, att troligen endast familjer med mycket stora inkomster skulle kunna utnyttja dem.

Svenska Landsbygdens kvinnoförbund

I den försöksverksamhet som förordats för hemassistenter och deltidsarbetande hemhjälp för övrigt, anse vi dock, att in— skränkningen till två län allenast är väl inskränkt och skulle därför vilja föreslå att medel finge utgå till ett par kommuner i varje län för att kommunerna och lands- tingen bättre och lättare skola kunna till- godogöra sig de vunna resultaten.

Kooperativa kvinnogillesförbundet

Den föreslagna utvidgningen av den so- ciala hemhjälpen genom att ett ökat antal hemvårdarinnor utbildas och anställas, vill förbundet tillstyrka och anser det önsk— värt att den föreslagna provverksamheten kommer till stånd. Däremot ställer sig förbundet mera tveksamt till förslaget med fasta hemassistenter vid arbetsförmedling- arna annat än i form av korttidsarbets- kraft efter samma principer som den hem— hjälpsförmedling som drevs av Konsum Stockholm åren 1938—1944.

De moderna självtvätterlerna är ett uppskattat led i samhällets strävanden att rationalisera det tunga hushållsarbetet. Bilden från Kärrtorp i Stockholm. På några timmar klaras här det grövsta arbetet vid en månadstvätt medelst snabba maskiner. Foto BNI—bild.

Barnavården [ hemmet tar mycken till. Småttingarna kräver tillsyn och personlig vård, på- och av— klädning, matning osv. l'ndersökningar vid Hemmens forskningsinstitut har t. ex. visat att en 1—åring tar ungefär tre timmar i anspråk för direkt vård varje dag. Många småttingar måste ända upp till 2-årsåldern matas och även därefter behövs ofta en hjälpande hand (bilden ovan). Foto—Hernried.

Hembiträdet hos den förvärvsarbetande gifta kvinnan har en ansvarsfull uppgift. Han skall ersätta husmor. Städning orh barntillsyn får gå hand i hand (bilden till vänster). Foto-Hernried.

Endast ett fåtal familjer har möjlighet att anställa både hembiträde och barnsköterska. Flertalet av de utbildade barnsköterskorna går till olika institutioner, såsom barnsjukhus, barnhem, daghem ett. Foto-Hernried.

Svenska fattigvårds- och barnavårds— förbundet (numera Svenska socialvårds- förbundet)

Förbundet kan för sin del icke helt in— stämma i utredningens uttalande, att den- na föreslagna verksamhet skulle vara ägnad att bidraga till att reglera förhållandena inom det tillfälliga husliga deltidsarbetet på ett sådant sätt, att detta arbete skulle komma att te sig som ett verkligt yrke med tryggad arbetstillgång etc. Lämpligheten av att vid sidan av hemvårdarinnorna till— skapa ytterligare en kår av i det allmännas tjänst anställda hemhjälpare synes även kunna diskuteras. Dä förhållandena på det husliga arbetsområdet emellertid äro så svåra, som nu är fallet, synes emellertid intet böra underlåtas, som kan förbättra situationen.

De behov som familjeutredningens förslag avsåg att täcka finner även bo- stadskollektiva kommittén viktiga och

angelägna. Kommittén hänvisar till den analys av behovet av hemhjälp, som återgivits här ovan i kapitel 1. Å i hu- vudsak de skäl arbetsmarknadskommis- sionen anfört i sitt remissutlåtande måste emellertid familjeutredningens förslag anses mindre väl avvägt. Att inom den offentliga arbetsförmedling- ens ram anställa en kår av hemassi- stenter skulle även enligt bostadskollek- tiva .kommitténs mening leda till en olämplig splittring av den samhälleligt organiserade hemhjälpen. Behovet av hemhjälp av den art familjeutredningen åsyftade bör enligt kommitténs mening tillgodoses inom ramen för den organi- sation kommittén i det följande föreslår beträffande den sociala hemhjälpsverk- samheten.

Allmänna synpunkter

Sedan gammalt har i samband med församlingsvården viss arbetshjälp i hemmet funnits tillgänglig bl. a. för fa— miljer, som på grund av husmoderns ar- betsoförmåga kommit i nödsituationer och icke kunnat få hjälp av anhöriga eller grannar. Kyrkoförsamlingar eller fria trossamfund anställde diakonissor, församlingssystrar eller slumsystrar med uppgift att besöka nödställda hem och lämna hjälp, främst i form av sjuk- vård men även i form av hjälp med det direkta hushållsarbetet. Arbetet var dock inte så organiserat, att någon mer omfattande hjälp kunde lämnas i de egentliga hushållssysslorna; det hade främst karaktären av korta hembesök, huvudsakligen bland de gamla. Så små- ningom stod det klart, att" behov fanns av en hjälpform, som direkt tog sikte på det löpande hushållsarbetet i hem, där husmodern på grund av sjukdom, barnsbörd etc. inte var i stånd att själv sköta arbetet.

På enskilt initiativ startades redan i början på 1920-talet en social hem— hjälpsverksamhet, avsedd för hem, som råkat i nödläge genom att husmodern tillfälligtvis blivit ur stånd att sköta hemmet. Betydelsefulla bidrag till lös— ning av frågan om organiserad hem- hjälp lämnades särskilt av Uppsala hem- systerskola, Svenska Röda Korset och ett flertal husmodersföreningar. När den statsunderstödda sociala hemhjälps- verksamheten på förslag av 1941 års be— folkningsutredning år 1944 organisera-

Social hemhjälp

des, kunde detta också ske på grundval av en relativt omfattande, på enskilda och i någon mån på kommunala initia- tiv organiserad verksamhet.

Syftet med den statsunderstödda so- ciala hemhjälpen liksom med dess före- gångare blev, i enlighet med befolk- ningsutredningens intentioner, att i första hand bereda hemmen tillfällig arbetshjälp, då hushållets normala funk- tioner av en eller annan anledning på mera allvarligt sätt rubbats.

Den sociala hemhjälpen har alltså till uppgift att vid förfall för husmodern er- sätta eller biträda henne i de dagliga omsorgerna om bostadens vård, om hus- hållet och om familjemedlemmarna. Den sociala hemhjälpen skall också bistå en- samstående gamla och sjuka och lämna biträde åt husmödrar i familjer med någon sjuk familjemedlem. Befolknings- utredningen förutsatte härutöver, att hemvårdarinnorna skulle kunna vika- riera för semestrande husmödrar. Orga- nisationens begränsade resurser har dock hittills väsentligen måst tagas i an- språk för barnfamiljernas behov i kris— situationer.

Den statsunderstödda sociala hem- hjälpens otillräcklighet har givit anled- ning till en rad försök med nya former för vård i hemmet av sjuka och åld- ringar. Bristen på vårdplatser inom den slutna vården och nödvändigheten att förbehålla de platser som finnas åt dem som mest är i behov av den dyrbara anstaltsvården är bidragande orsak till de många initiativ, som under senare år tagits på detta område. En humani-

tär strävan att möjliggöra för de gamla att så länge som möjligt bo kvar i sina egna hem har helt naturligt också varit vägledande.

De försök att skapa nya former för vad som sakligt sett borde vara ett led i den statsunderstödda sociala hem- hjälpsverksamheten och i den öppna sjukvården, har medfört en i och för sig irrationell splittring av verksam- heten, som för den hjälpbehövande all- mänheten måste te sig förvirrande.

I dagens Sverige finns dels den stats- understödda sociala hemhjälpens hem— vårdarinnor, även benämnda hemsyst- rar, dels den öppna sjuk- och hälsovår— dens distriktssköterskor, dels i vissa kommuner socialvårdssystrar, försam- lingssystrar och diakonissor med upp— gift att lämna bistånd främst åt social— vårdsklientelet, dels också — stundom såsom komplement till de sistnämnda — på kommunalt eller privat initiativ anordnad ”hemtjänst för gamla”, ”hem- sjukvård” och liknande, med hjälp av ”hemsamariter”, ”hemsjukvårdarinnor”, ”hemhjälpsfruar” etc.

Gränserna mellan de olika hjälpfor- merna är flytande och har lokalt kom- mit att få rätt olika utformning. Det må erinras att den öppna sjuk- och hälso- vården, som är en landstingsangelägen- het, handhas av distriktssköterskor med sjuksköterskeskola som grundskola och med en 6—7 månaders påbyggnadskurs vid statens institut för folkhälsan samt i vissa fall kompletterande utbildning i barnsjukvård. Distriktssköterskans upp- gift är bl.a. att biträda med sjukvård i hemmen, förbinda lättare blessyrer o. dyl. Hon skall, som en annan viktig uppgift, verka för bättre bostadsvård och bättre hygien i hemmen. Hon biträ- der vidare tjänsteläkaren vid hälsokon- trolluen av mödrar och barn samt i skol- hälsovården. Distriktssköterskans tjäns- ter är—utom i speciella fall—kostnads—

fria för allmänheten. Antalet distrikts- sköterskor är för närvarande i hela lan- det 1 350. Socialvårdssystrar, som före- kommer i en de] kommuner, har ingen enhetlig utbildning, men ofta hemvår- darinnekompetens. De är knutna till fattigvården och har till uppgift att an- tingen själva eller med biträde av annan arbetskraft ge gamla regelbundet åter- kommande eller tillfällig hjälp. Diako- nissor och församlingssystrar är an— ställda av statskyrkoförsamling eller de fria religiösa samfunden. De är ofta sjuksköterskeutbildade, men kan också ha en kortare utbildning. Alla dessa grupper, liksom även hemvårdarinnor, hemsamariter och dithörande, kommer i sin verksamhet i beröring med enk— lare hemsjukvård, och bortsett från distriktssköterskorna är deras uppgifter även i övrigt rätt likartade.

Av de olika verksamhetsgrenarna med hemvård, öppen sjuk- och hälsovård, socialvård etc. skall kommittén företrä— desvis behandla hemhjälpen, dvs. det löpande arbetet i hemmen och den i nära samband härmed stående enklare hemsjukvården.

Mot bakgrunden bl.a. av en alltmer tilltagande brist på huslig arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden, ett ökande antal åldringar och sjuka och svårigheterna att tillräckligt snabbt bygga ut vårdanstalterna, ter det sig nu angeläget att åstadkomma en organisa- torisk rationalisering av den samhälle- liga eller av samhället understödda verksamheten för bistånd i det egent- liga hushållsarbetet åt familjer och en- samstående, som i redan uppkomna, eller hotande, krissituationer är i behov av hjälp, antingen denna är tillfällig eller, såsom när det gäller åldringar och invalider, regelbundet återkommande.

Kommittén lämnar i det följande först en översikt över den sociala hemhjäl- pens nuvarande former och verksam-

het för att därefter behandla förslag till åtgärder för att effektivisera verk- samheten.

Statsuuderstödd social hemhjälp

Verksamhetens syfte. Den statsunder- stödda sociala hemhjälpsverksamheten har _ enligt statsbidragskungörelsen sådan denna lyder efter en år 1948 ge- nomförd ändring — till ändamål att "i hem, där på grund av husmoderns bris- tande arbetsförmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems sjukdom eller ock därmed jämförbara omständig- heter tillfälligt behov föreligger av bi- träde med hemmets skötsel, genom sär- skild hemvårdarinna lämna sådant bi- träde under kortare tid”.

Enligt 1943 års statsbidragskungö- relse angavs indikationerna för social hemhjälp sålunda, att hjälpen skulle lämnas till ”hem, där på grund av sjuk- dom, barnsbörd eller därmed jämför— bara omständigheter” tillfälligt hjälp- behov förelåge. Då denna avfattning icke ansågs tillräckligt tydligt utsäga, att även förebyggande hjälp borde läm— nas, ändrades bestämmelserna, efter för- slag av familjeutredningen, år 1948 till nuvarande, mera vidsträckta formule- ring (jfr SFS 1951:225).

Situationen behöver, enligt socialsty- relsens anvisningar till statsbidrags- kungörelsen, inte ha antagit karaktären av en kris för att familjen skall kunna

få hjälp. Redan fara för att en husmor kan bli överansträngd är tillräckligt skäl, för att hon skall kunna få hem- hjälp, om tillgången på hemvårdarinnor tillåter detta.

Hemhjälp kan också lämnas ensam— boende. I socialstyrelsens anvisningar understrykes emellertid att tillgodose- endet av de ensamboendes hjälpbehov inte får medföra, att barnfamiljernas behov åsidosättes.

Målet för den sociala hemhjälpen skall vara, att alla familjers tillfälliga behov av hemhjälp skall kunna till- godoses i vissa kritiska situationer. Så länge organisationen icke är av sådan storlek att detta mål kan nås måste dock behovsprövning förekomma. Enligt so- cialstyrelsens anvisningar måste härvid omsorgen i främsta rummet inriktas på sådana hem, som saknar ekonomisk möjlighet att på annat sätt tillgodose hjälpbehovet. Detta skall dock inte innebära att en bemedlad familj skall nekas att få samhällets hjälp i en situa- tion, som icke kan redas upp på annat sätt. Men om i två fall hjälpbehovet och nödläget bedömes vara lika, skall före- träde ges åt den mindre bemedlade fa- miljen.

Verksamhetens nuvarande former kan närmare belysas med uppgifter ur en av socialstyrelsen i januari 1952 genom- förd rundfråga till hemhjälpsnämn— derna. Antalet dagsverken per hjälpfall

Hjälpfallens art Landsbygd Städer Hela riket

Hemhjälp till familjer med barn ......................... 48 076 23 786 71 862 därav i % på grund av barnsbörd .................... 17 17 17 ,, ,, ,, ,, ,, husmors sjukdom .............. 63 76 68 ,, ,, ,, ,, ,, husmors semester .............. 5 3 4 ,, ,, ,, ,, ,, andra omständigheter .......... 15 4 11 Hemhjälp till åldringar och invalider1 .................... 12 514 3 616 16 130 därav i % tillfällig hjälp på grund av akut sjukdom e. (1. 51 76 56 ,, ,, regelbundet återkommande hjälp ............ 31 17 28

1 Uppdelningen på regelbundet återkommande resp. tillfällig hjälp har på grund av primärma— terialets brister blivit ofullständig.

i |

uppgick enligt svaren till denna rund- fråga år 1951 i genomsnitt till 6,4 (landsbygden 6,1, städerna 6,9). Hjälp- fallen fördelade sig på följande sätt:

Hemhjälpen har, som framgår av ta- bellen, väsentligen gällt barnfamiljer i det att drygt 80 % av hjälpfallen avsett sådana familjer. Den huvudsakliga an- ledningen till hjälpbehovens uppkomst har varit husmors sjukdom samt barns- börd, som varit orsak till hjälpbehovet i 69 % av alla hjälpfall. Av hela antalet hjälpfall gällde ett övervägande flertal landsbygden, runt 70 % emot 30 % för städerna. Bland hjälpfallen var hjälpen till åldringar och invalider på lands- bygden relativt oftare förekommande än i städerna, nära 21 % emot 13 %. Den regelbundet återkommande hjälpen åt gamla och invalider utgjorde dock en ringa del av verksamheten och sva- rade 1951 endast för knappt (S% av alla hjälpfall.

Beträffande avgifterna för den läm- nade hjälpen kan nämnas att under 1951 drygt 36 % av alla hjälpfall fick hjälpen helt kostnadsfritt.

Den statsunderstödda sociala hem- hjälpens organisation. Huvudman för den statsunderstödda hemhjälpsverk- samheten skall vara antingen kommun eller kommunalförbund eller också en— skild förening med verksamhet i flera kommuner. Efter den stora kommunal- sammanslagningen 1952 förekommer icke några kommunalförbund för hem- hjälpen.

Ledningen av verksamheten inom kommunerna skall utövas av en hem- hjälpsnämnd. Då en enskild samman- slutning är huvudman för verksamhe- ten i flera kommuner, fungerar styrel- sen för denna sammanslutning som hemhjälpsnämnd. Det står kommun fritt att tillsätta särskild hemhjälps- nämnd eller att utse någon redan be- fintlig kommunal nämnd att fungera

som sådan. Särskilt tillsatt hemhjälps- nämnd skall bestå av tre, fem eller sju ledamöter; i nämnden skall huslig sak- kunskap finnas representerad.

Hemhjälpsnämnden åligger bl.a. att anställa hemvårdarinnor och ha över- inseendet över deras arbete. Ledningen av hemvårdarinnornas arbete och för- delningen av arbetsuppgifterna kan uppdragas åt en eller flera av nämndens ledamöter eller också kan kommunens beslutande organ medge, att nämnden uppdrager åt den offentliga arbetsför- medlingen eller åt någon kommunal in— stitution att under nämndens överinse- ende sköta detta arbete. Genom beslut av 1951 års riksdag har den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att åtaga sig förmedling av social hem— hjälp emellertid väsentligt begränsats (se härom fjärde kapitlet). .

Den regionala övervakningen av hem- hjälpsverksamheten skall ske antingen genom en för varje landstingsområde av landstingen utsedd hemhjälpssty- relse, eller genom något av landstingets redan fungerande organ. Hemhjälpssty— relsens uppgift är bl.a. att på förslag av hemhjälpsnämnderna fastställda in— struktioner för hemvårdarinnorna samt taxor för de avgifter, som skall utgå för lämnad hemhjälp. Styrelserna skall därutöver verka för hemhjälpens ända- målsenliga utveckling och stimulera kommunernas intresse för verksamhe- ten. Hemhjälpsstyrelserna har vidare att mottaga och yttra sig över statsbi- dragsansökningar och ansökningar om landstingsbidrag.

överinseendet över den sociala hem— hjälpsverksamheten i riket utövas av socialstyrelsen. För denna uppgift är en särskild avdelning, hemhjälpsavdel- ningen, under ledning av en hemhjälps- konsulent, inrättad på styrelsens andra byrå, socialvårdsbyrån. Socialstyrelsen har dessutom till sig knutet ett särskilt

rådgivande organ, som har att yttra sig över de allmänna linjerna för den so— ciala hemhjälpsverksamheten. Detta or- gan består av representanter för hus- mödrar, utbildningsanstalter, Svenska Röda Korset samt expertis på den hus- liga undervisningens och sjukvårdens område.

Tara för att anlita hemvårdarinna. Från och med den 1 januari tillämpas av flertalet kommuner en av socialsty— relsen på uppdrag av landets hem- hjälpsstyrelser utarbetad rådgivande taxa för anlitande av hemvårdarinna

(nedan återgiven). Enligt denna taxa, som är graderad med hänsyn till fa- miljestorlek och taxerad inkomst, varie- rar dagavgiften mellan 0 och 12 kronor. Ingen avgift utgår enligt taxan vid en taxerad inkomst ”understigande 3000 kronor för ensamstående och t.ex. 7000 kronor för familj bestående av fem medlemmar. Den högsta avgiften — 12 kronor —— utgår om den taxerade inkomsten överstiger 18 000 kronor när det gäller ensamstående. Vid denna in— komstgräns är maximiavgiften för t. ex. fempersonersfamiljen 9 kronor.

Socialstyrelsens förslag till grunder för dagavgift för social hemhjälp

(rekommenderad till införande från 1 januari 1952)

Avgift per dag (dygn) för hemhjälp vid vidstående årsinkomst Årsinkomst och nedanstående antal familjemedlemmar kronor 1 2 | 3 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 ] 10 Mindre än 3 000 3 000— 4 000 1 4 000— 5 000 2 1 5 000— 6 000 3 2 1 6 000— 7 000 4 3 2 1 7 000— 8 000 5 4 3 2 1 8 000— 9 000 6 5 4 3 2 1 1 9 000—10 000 7 6 5 4 3 2 2 1 1 10 000—12 000 8 7 6 5 4 3 3 2 2 1 12 000—14 000 9 8 7 6 5 4 4 3 3 2 14 000—16 000 10 9 8 7 6 5 5 4 4 3 16 000—18 000 11 11 10 9 8 7 7 6 5 4 18 000— 12 12 11 10 9 8 8 7 6 5 Hemuårdarinnekompetens. Hemvår- rinna (särskild dispens av socialsty- darinnekompetens kan förvärvas på i princip tre olika vägar: för att erhålla socialstyrelsens godkännande som hem- vårdarinna skall vederbörande antingen ha genomgått 15-månaders hemvårda- rinneutbildning i särskild skola eller ha genomgått socialstyrelsens 3-månaders prov- och kompletteringskurs eller också ha en sådan mångårig, väl vits- ordad praktik i husligt arbete att hon kan jämställas med utbildad hemvårda-

relsen).

Femton-månaders hemvårdarinneut- bildningen är i första hand avsedd för yngre kvinnor. För inträde fordras i all— mänhet två års praktik i husligt arbete. Prov— och kompletteringskurserna (3- månaderskurserna) är avsedda för kvinnor med personlig lämplighet för hemvårdarinneyrket och flera års, i all- mänhet minst fem års grundlig och all- sidig praktik i husligt arbete och barna-

t

vård. Dispens kan beviljas sådana kvin- nor, som förutom att vara personligt lämpliga för hemvårdarinneyrket besit- ter särskilt långvarig, god och mång- sidig erfarenhet av husligt arbete och arbete med barn. Tillfällig dispens för att uppehålla tjänst som hemvårdarinna kan beviljas den, som väl fyller inträ- desvillkoren till kompletteringskurserna och som förbinder sig att så snart plats kan beredas henne vid en kurs, genom- gå denna. Framställning om såväl defi- nitiv som tillfälligt dispens skall göras hos socialstyrelsen av den hemhjälps- nämnd, som önskar anställa vederbö— rande hemvårdarinna.

Femton—månaders hemvårdarinneut- bildningen är såväl teoretisk som prak- tisk. Den motsvarar i huvudsak en 10— månaders husmoderskurs, men omfattar därutöver 5 månaders praktik på barn- hem, sjukhus och ålderdomshem. Un- dervisningen under de första tio måna- derna är dels teoretisk undervisning bl. a. i närings- och födoämneslära, bo- stadslära, hushållsekonomi med bokfö- ring, hälsolära och hemsjukvård, barna- vård och psykologi samt samhällslära och sociallagstiftning, dels praktisk ut- bildning i matlagning och dietmatlag- ning, hemmets sysslor i övrigt, såsom städning, rengöring, tvätt, mangling, strykning, vård av spädbarn och äldre barn, hemsjukvård och olycksfallsvård, enklare klädsömnad och linnesömnad, omsyning och förfärdigande av barn- kläder, stoppning och lagning. På vissa skolor få eleverna också lära sig mjölk- ning och smådjursskötsel.

Vid prov- och kompletteringskur- serna, som anordnas i flera omgångar varje år på skilda orter, främst vid lanthushålls- och folkhögskolor med- delas undervisning i bl.a. näringslära, matlagning, sömnad, tvätt, hemvård, barnavård, hälsolära, psykologi och so- cialvård samt djurskötsel och mjölk-

ning. En kurs i hemsjukvård ingår i ut— bildningen.

Undervisningen är såväl vid de långa kurserna som vid prov- och komplette- ringskurserna kostnadsfri, men avgifter utgår för kost och logi. Eleverna kan emellertid få behovsprövade stipen- dier av statsmedel med högst 105 kro- nor per månad. Vid de långa kurserna utgår stipendier endast under den tid eleverna vistas vid själva skolan (10 månader). I vissa fall har även sär- skilda kommunala stipendier och lands— tingsstipendier ställts till förfogande.

I de permanenta skolorna för 15-må- naders hemvårdarinneutbildningen ut- examineras årligen omkring 200 elever. Antalet vid prov- och kompletterings- kurserna utexaminerade har växlat nå- got år från år och i allmänhet uppgått till 350 år 400. Den normala årliga av- gången från yrket har uppskattats till ca 300 hemvårdarinnor, dvs. drygt 10% av hela kåren. Det årliga antalet utbil- dade hemvårdarinnor — 550 år 600 —- har alltså möjliggjort en ökning av hem- vårdarinnekåren med 250—300 per år. Elevrekryteringen till skolor och kur- ser har tidvis varit begränsad och ur- valsmöjligheterna inte alltid tillfreds— ställande, för närvarande dock betydligt bättre än för några år sedan. Utbild- ningen av hemvårdarinnor har dock inte kunnat ske i den omfattning, som varit önskvärd för att helt täcka efter- frågan.

Enligt en stickprovsundersökning på grundval av 1951 års statsbidragsansök- ningar hade % av hemvärdarinnekåren förvärvat sin kompetens genom 3-måna- ders prov- och kompletteringskurser. Av kåren hade i övrigt 23 % den långa ut- bildningen, medan 6% hade definitiv dispens och 4 % tillfällig dispens. För- hållandena var emellertid avsevärt olika i städerna och på landsbygden. Av stä- dernas hemvårdarinnor hade sålunda

49% lång kurs och 41 % prov- och kompletteringskurs, medan motsvaran- de andelar på landsbygden var 12% med lång kurs och 78 % med prov— och kompletteringskurs. I såväl städer som landskommuner utgjorde antal hemvår— darinnor lncd dispens 10 % av samt- liga.

I socialstyrelsens ovannämnda enkät till hemhjälpsnämnderna ställdes frågan huruvida nämnden ansåg, att någon ändring borde ske i utbildningen av hemvårdarinnor. Svaren anger inte nå- gon enhetlig tendens utan skiftar tvärt- om högst väsentligt, sannolikt efter de erfarenheter nämnderna haft av kanske endast någon eller några befattningsha- vare. Det övervägande antalet hem- hjälpsnämnder synes finna den nuva- rande utbildningen väl lämpad för sitt ändamål. I allmänhet påpekar man dock, att den personliga fallenheten och lämpligheten för yrket är viktigare än kursens längd.

Ett flertal nämnder har uttalat önske- målet att hemvårdarinnorna borde få en något mer omfattande sjukvårdsut— bildning än den som för närvarande ges vid hemsysterskolorna för att på så sätt bättre kunna komplettera distrikts- sköterskorna. Ett icke obetydligt antal nämnder, särskilt hemhjälpsnämnder på landsbygden, anser å andra sidan, att de allra flesta unga kvinnor åtminstone på landsbygden utan vidare kan klara de uppgifter, som åligger en hemvårda- rinna, utan någon långvarig utbildning; prov- och kompletteringskurserna an- ses vara fullt tillräckliga; de borde till och med kunna förenklas. Vissa hem- hjälpsnänmdcr har anfört, att hemvår- darinnor, som nått något högre ålder, men har lång praktisk erfarenhet av hushållsarbete och 3-månadersutbild- ning, är att föredra framför yngre hem- vårdarinnor med den långa utbild- ningen.

Hemvårdarinnornas anställningsför- hållanden. Hemvårdarinnorna kan vara antingen heltids- eller deltidsanställda. Av de för 1951 utgående statsbidragen avsåg 2782 heltidsanställda hemvårda- rinnor och endast 155 deltidsanställda. Deltidsanställningen har alltså för när- varande mycket ringa utbredning, vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till det under året varierande hjälpbehovet, som åtminstone på sina håll borde förut— sätta en viss elasticitet hos organisatio- nen. En orsak till att antalet deltids- tjänster är så litet torde vara att stats- bidraget icke motsvarar ett större antal tjänster än som svarar mot minimibeho- vet av heltidsanställd arbetskraft.

På något håll har man anställt hem- vårdarinnor i något lösare former (må- nadsanställning), närmast i syfte att erhålla en rekryteringskader för de ordinarie hemvårdarinnorna. Dessa ”extra” hemvårdarinnors tjänstgörings- skyldighet är i Stockholm begränsad till nio månader per år, men omfattar i verkligheten ofta hela året. Även deras kompetens är prövad av socialstyrel— sen; i större omfattning än för de fast anställda grundar den sig på dispens.

Beträffande hemvårdarinnornas löner må nämnas, att genom överenskommelse mellan å ena sidan Svenska kommunal- arbetareförbundet och Sveriges kom- munaltjänstemannaförbund samt å den andra Svenska stadsförbundet resp. Svenska landskommunernas förbund parterna numera tillämpar bruttolöne- systemet enligt lönegrad 7 i den statliga löneplanen nr 1. I överenskommelsen ingår också bl.a. att arbetstiden skall begränsas till 192 timmar per fyravec- korsperiod.

Statsbidragsbestämmelserna föreskri- ver, att de heltidsanställda hemvårda- rinnorna skall ha en årslön av minst 2500 kronor, ålderstillägg på 150 kro- nor efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring samt

l l

(lyrtidstillägg och kallortstillägg efter samma grunder som statliga befattnings- havare. Härtill kommer fri möblerad bo- stad om 1 rum och kök jämte värme och lyse samt fri telefon. Om dessa förmå- ner ickc lämnas skall hyres- och slitage- crsättning utgå. Eftersom hemvårdarin- nan sköter hushållet i de hem där hon arbetar har hon automatiskt fri kost på arbetsplatsen. För hemvårdarinna, som icke fyllt 40 år, utgår semester med 20 dagar, som efter fyllda 40 år ökas till 30 dagar. Hemvårdarinnorna skall vara- anslutna till statens pensionsanstalt och erhålla pension vid 60 års ålder samt är tillförsäkrade viss sjuklön. För de deltidsanställda hemvårdarinnorna före- skriver statsbidragskungörelsen en dag- penning av minst 10 kronor och lön motsvarande minst 48 dagars tjänstgö- ring per år.

Statsbidragsvillkoren är numera utan betydelse vad lönerna beträffar, då löne- systemet för närvarande omlägges i en- lighet med den här ovan återgivna över- enskommelsen mellan parterna.

Hemvårdarinnans arbetsuppgifter. En hemvårdarinnas uppgift skall vara att i första hand handha de löpande syss- lorna i hemmet såsom matlagning, disk- ning, städning och veckotvätt samt lag- ning. Hon skall vidare sköta barnen och i lanthushåll skall hon vara beredd att i mån av behov sköta mjölkning, djur- skötsel och andra sysslor, som vanligen åligger kvinnorna i ett sådant hushåll.

Hemvårdarinnorna biträder också med enklare hemsjukvård men får icke arbeta på egen hand utan står under ledning av vederbörande tjänsteläkare, distriktssköterska eller barnmorska.

Rent allmänt åligger det hemvårda- rinnorna att bidraga till samhällets so— cialvård genom att verka för en förbätt- rad folkhälsa, barnavård och hemvård.

Eftersom hemvårdarinnorna endast

arbetar kort tid i varje hem och alltså mycket ofta tvingas sätta sig in i ett nytt hems arbetsförhållanden och vill- kor blir arbetet mycket ansträngande. För att så långt som möjligt spara deras krafter så att de icke utsättas för över- ansträngning får hemvårdarinnan i regel icke anlitas av familjerna för stor- tvätt eller storrengöring eller för skör- dearbete. Hos åldringarna får hemvår— darinnorna givetvis åtaga sig även mera omfattande rengöring, tvätt och lik- nande.

Statsbidrag och landstingsbidrag. Statsbidrag till den sociala hemhjälpen utgår i form av bidrag till hemvårda- rinnornas avlöning. Bidragets storlek är för heltidsanställd hemvårdarinna högst 1 400 kronor om året och för deltidsan— ställd 4 kronor för hel arbetsdag eller, om ersättningen avser del av arbetsdag, 50 öre per arbetstimme. Stadgade ålders- tillägg och kallortstillägg utgår helt av statsmedel.

Såsom speciellt villkor för att stats- bidrag skall utgå gäller att bidrag av landstingsmedel utgår med belopp, som är minst hälften av statsbidraget sedan ålderstillägg och kallortstillägg från- räknats.

Högsta bidrag, som kan utgå till en kommun, är för städernas del 35 kronor för varje påbörjat 100-tal av stadens folkmängd och för landskommunernas del 70 kronor för varje påbörjat 100- tal av kommunens folkmängd. I dessa belopp inräknas icke ålders- och kall- ortstillägg. Detta innebär, att statsbidrag icke kan utgå till mer än en heltidsan- ställd hemvårdarinna per 2000 invå- nare i landskommunerna, i städerna en hemvårdarinna per 4 000 invånare.

Från det sålunda beräknade bidraget skall avdragas två femtedelar av såsom ersättning för lämnad hemhjälp influtna avgifter.

Såsom en särskild begränsning gäller att riksdagen för vart är beslutar till hur stort antal tjänster statsbidrag högst må utgå.

Den sociala hemhjälpens utveckling och kostnader. Utvecklingen av den

statsunderstödda sociala hemhjälpen kan belysas med uppgifter om antalet ansökningar om statsbidrag och antalet beviljade bidrag under de olika är verk- samheten pågått.

Ansökningar Beviljade statsbidrag År från avseende till avseende sza huvud- därav heltids- deltids- huvud- därav heltids- deltids- hv. män städer anst. hv. anst. hv. män städer anst. hv. anst. hv. 1944 631 93 836 77 448 1 494 18 512 1945 904 99 1 202 112 820 23 984 54 1 038 1946 1 126 110 1590 111 1 125 110 1 479 63 1542 1947 1 244 113 1 931 133 1 242 115 1 924 129 2 053 1948 1 355 119 2 231 139 1352 120 2 231 138 2 369 1949 1 415 120 2 452 155 1413 122 2 450 148 2 598 1950 1 458 122 2 614 155 1456 124 2 611 155 2 766 1951 1 496 130 2 790 165 1496 130 2 790 161 2 851 19521 1 015 131 2 994 187 1 015 131 2 903 140 3 043

1 Det ändrade antalet huvudmän är en följd 1/1 1952.

För år 1952 har riksdagen beslutat att statsbidrag får utgå till högst 2 950 hel- tidsanställda hemvårdarinnor. För åren 1950 och 1951 var motsvarande antal 3 100 men på grund av bl. a. rekryte- ringssvårigheter kunde detta antal då icke uppnås. Antalet beviljade statsbi- drag för kalenderåret 1952 uppgår till 2 950 hemvårdarinnor; maximiantalct statsbidragsberättigade tjänster är upp— nått detta år.

Statsbidragskungörelsens bestämmel- ser om maximering av bidragen att gälla högst en hemvårdarinna per 4 000 invånare i städerna och högst en hem- vårdarinna per 2 000 invånare på lands- bygden avser — förutom att särskilt stödja hemhjälpen på landet där beho— vet ansetts vara störst — att bidraga till en likformig utveckling av hemhjälps- verksamheten inom respektive kom— mungrupper. Socialstyrelsen har emel— lertid enligt kungörelsen rätt att ”om synnerliga skäl därtill äro” medge en

av kommunindelningsreformens genomförande

förhöjning av de till viss kommun ut- gående statsbidragen så att bidrag kan utgå till fler hemvårdarinnor per viss folkmängd än ovannämnda antal. Så- dana skäl anser socialstyrelsen bl.a. vara svag ekonomi bos kommunen, gles bebyggelse jämte påfallande behov av hemhjälp i mindre bemedlade familjer med minderåriga barn. Socialstyrelsens relativa frihet att vidga ramen för stats— bidraget torde ha medfört att verksam- heten i vissa kommuner kunnat få en större omfattning än i andra.

Om bestämmelserna angående visst befolkningsunderlag strikt tillämpats, skulle vid 1950 års folkmängdssiffror maximiantalet heltidsanställda hemvår- darinnor i städerna varit 806 och på landsbygden 1 880 eller sammanlagt 2686. För 1952 har emellertid bevil- jats statsbidrag för sammanlagt 2903 heltidsanställda och 140 deltidsanställda hemvårdarinnor.

Genomsnittligt motsvarar alltså det

nuvarande antalet hemvårdarinnor väl gällande normer. Variationerna inom olika landsdelar är emellertid som nämnts betydande.

Antalet invånare per hemvårdarinna i kommuner med statsunderstödd hem- hjälp varierar sålunda på landsbygden mellan ca 1400 (Södermanlands län) och ca 2 400 (Blekinge län). För städer— nas del är motsvarande lägsta resp. högsta invånarantal 2280 (Norrbottens län) och 5 485 (Malmöhus län).

I sina petita för budgetåret 1952/1953 nämnde socialstyrelsen såsom exempel på de stora lokala variationerna, att Piteå stad med 5 438 invånare har fem heltidsanställda hemvårdarinnor i ar- bete (motsvarande ca 1090 invånare per hemvårdarinna) medan Eskilstuna stad med 52 742 invånare icke sökt stats- bidrag för mer än sex heltidsanställda hemvårdarinnor (motsvarande ca 8 800 invånare per hemvårdarinna). Bur- träsks kommun med 10 036 invånare har nio hemvårdarinnor i arbete (ca 1 115 invånare per hemvårdarinna) men hemhjälpsnämnden i kommunen anser att minst 15 tjänster skulle erfordras om behovet helt skulle kunna täckas.

Socialstyrelsen framhåller, att anled— ningen till att behoven är eller bedömas vara så utpräglat olika i olika kommu- ner är svår att finna. Styrelsen anger dock, att detta torde sammanhänga med den personliga lämpligheten hos hem— vårdarinnorna, hemhjälpsnämndernas olika intresse av att vidga den sociala hemhjälpen så att den fungerar även i förebyggande syfte, olika omtanke om sådana gamla och orkeslösa, som icke är i behov av ständig hjälp och vård, samt förekomsten av kvinnligt förvärvsarbete eller den sociala strukturen i kommu— nerna, påfallande stort antal barn eller åldringar. En viss återhållsamhet torde även på sina håll ha iakttagits i avvak- tan på den nya kommunala indelningen.

De totala statsbidragen till hemvår- darinnorna har ökat i takt med verk- samhetens utbyggnad; statens nettout- gift var budgetåret 1951/1952 nära 3,6 miljoner kronor.

De totala kostnaderna för den sociala hemhjälpen under 1950 har kunnat ungefärligt beräknas till 12,7 miljoner kronor eller ca 5 000 kronor per heltids- arbetande hemvårdarinna. Av detta to- talbelopp täcktes 22% (2,8 miljoner kronor) av statsbidrag, 11 % (1,4 mil- joner kronor) av landstingsbidrag, 7 % (0,9 miljoner kronor) av influtna av- gifter, medan kommunerna själva sva- rade för återstående 60 % (7,6 miljoner kronor). Kommunernas andel i kostna— derna, som ursprungligen avsågs utgöra 40 %, är sålunda numera betydligt högre.

En mera fullständig övergång till bruttolönesystemet och de sedan 1950 avsevärt höjda lönerna förändrar helt naturligt ytterligare proportionerna mellan de olika bidragen till täckning av den sociala hemhjälpens kostnader. Lönekostnaderna för en heltidsarbe— tande hemvårdarinna kan för 1952 he- räknas till omkring 6 300 kronor. Läg- ges härtill en uppskattad kostnad av 100 kronor för hemvårdarinnans resor i tjänsten blir kostnaden per år och hel- tidsanställd hemvårdarinna 6400 kro- nor. Statsbidrag utgår med ca 1270 kronor eller 20 %, landstingsbidrag med lägst 635 kronor eller 10 %, medan åter- stoden 4 495 kronor (70 %) skall täckas av avgifter och kommunala tillskott.

Enligt socialstyrelsens enkät full- gjorde hemvårdarinnorna år 1951 i ge- nomsnitt 235 dagsverken. Med utgångs- punkt härifrån och från ovan redovi- sade kostnader per hemvårdarinna un- der 1952 kan kostnaden per dagsverke beräknas till omkring 27 kronor, varvid ålderstillägg och pensioneringskostna- der icke medräknats.

Ambulerande hemvårdarinnor. att i en tid av katastrofal hemhjälpsbrist kunna hjälpa familjer, där husmodern hastigt insjuknat eller familjen av andra orsaker är i trängande behov av ersättare för husmodern, medan ortens ordinarie hemvårdarinnor är upptagna på annat håll och inte kan anlitas, har sedan något år inom Uppsala läns lands- ting speciella hemvårdarinnetjänster funnits. Dessa hemvårdarinnor skall be- tjäna alla kommuner inom landstinget, men är i första hand avsedda för nöd— lägen på landsbygden.

Initiativet till verksamheten togs av Uppsaladistriktet av Svenska Röda Kor- set. Verksamheten började i maj 1949 i Röda Korsets egen regi. Sedan den 1 ja- nuari 1951 står Uppsala läns landsting såsom huvudman.

De ambulerande hemvårdarinnorna är som nämnts i första hand avsedda för landsbygdens hjälpbehov. De kan dock få tjänstgöra i Uppsala stad, i den mån de inte är upptagna i något hem ute i länet. Skulle emellertid larm komma från någon hemhjälpsnämnd i länet får tjänstgöringen i Uppsala av- brytas och hemvårdarinnan med en dags varsel rycka in på sitt ordinarie arbetsfält ute på landet. Förmedlingen av de ambulerande hemvårdarinnorna går via ortens hemhjälpsnämnd till landstingets kansli. Villkoret för att en kommun skall få anlita dessa hemvår- darinnor är, att kommunen har tillsatt särskild hemhjälpsnämnd. Avsikten är nämligen icke, att kommunerna genom dessa hemvårdarinnors tjänster skall bli befriade från att anställa ordinarie hem— vårdarinna inom kommunen. För verk- samheten utgår statsbidrag enligt beslut av 1948 års riksdag i vanlig ordning. Taxorna för att anlita dessa hemvårda- rinnor är desamma som fastställts för sociala hemhjälpen i allmänhet.

Som framgår av den tidigare redogö- relsen har den statsunderstödda sociala hemhjälpen i viss mindre utsträckning kunnat bistå åldringar, ensamstående sjuka och invalider med hjälp, tillfällig eller regelbundet återkommande. Det är emellertid uppenbart, att dessa hjälp— behov avsevärt överstiger vad som för närvarande kan tillgodoses inom den sociala hemhjälpens ram. På många or— ter har man därför sökt skapa nya for- mer för organiserad hcmhjälp. Man har därvid främst tagit sikte på att utnyttja de arbetskraftsreserver, som finns bland medelålders och äldre gifta eller förut gifta kvinnor. Tanken har varit att dessa kvinnor, med mångårig erfarenhet av arbetet i eget hem, utan någon lång ut- bildning skulle kunna lämpa sig för till— fälligt arbete med enklare hemsjukvård och åldringsvård. På vissa orter har denna form för hemhjälp fått speciell inriktning med klart avgränsade arbets- uppgifter — så t. ex. i Stockholm, där man har dels s. k. hemsamariter, vilkas uppgift är att vid sjukdomsfall biträda hemmen med enklare sjuk- och hem— vård, därmed minskande efterfrågan ä sjukhusplatser, och dels ”hemtjänst för gamla”, som utgör ett led i socialvården. På andra orter har man inte på samma sätt delat upp arbetskraften efter spe- ciella arbetsuppgifter. Så har t. ex. den genom arbetsmarknadsstyrelsens och länsarbetsnämndernas hemsamaritkur- ser utbildade arbetskraften på många orter icke någon anknytning till kom- munalt organ eller ideell förening utan står genom den offentliga arbetsförmed- lingen till tjänst för deltidsarbete på samma sätt som annan arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden.

Erfarenheterna av dylik ”hemsama- ritverksamhet” synes i de flesta fall vara goda. I allmänhet har verksamhe—

ten emellertid pågått alltför kort tid för att generella slutsatser skall kunna dra- gas. Såsom exempel på de möjligheter, som stå till buds, när det gäller att vidga den sociala hemhjälpens resurser, för— tjänar den pågående försöksverksam- heten emellertid att närmare belysas. I det följande lämnas dels en redogörelse för arbetsmarknadsstyrelsens initiativ till utbildning av arbetskraft för denna verksamhet, dels några exempel på hur verksamheten organiserats i vissa kom— muner.

Arbelsmarlcnadsstyrelsens hemsama- ritkurser. Avsikten med den av arbets- marknadsstyrelsen i samråd med över- styrelsen för yrkesutbildning och Svens- ka Röda Korset på nyået 1950 startade kursverksamheten för utbildning av hemsamariter var ursprungligen att minska sjukhusens belastning. Enligt sedermera utfärdade anvisningar för kurserna kan dessa i lika grad beteck- nas som försök att tillgodose behovet av personal för den öppna åldringsvår- den. Rekryteringen av hemsamariter borde enligt arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer främst inriktas på de arbets- kraftsreserver, som finns bland gifta och förut gifta kvinnor. Man ville näm- ligen undvika, att hemvårdarinnor och sjukvårdsbiträden eller sådana som tänkt välja dessa eller liknande yrken uttogs till hemsamariter. Hemsamariter- nas tjänstgöring förutsattes i de flesta fall bli av tillfällig art och på deltid; den borde alltså kunna intressera gifta kvinnor, som icke var villiga att taga heltidsarbete. Man ansåg också, att ar- betet med enkel hemsjukvård, som ford- rade omdöme och kunnighet men inte något större mått av kroppskrafter, borde vara lämpligt även för kvinnor som på grund av sin ålder var svåra att placera på den övriga arbetsmarknaden.

Kurserna för hemsamariter, som ge- nomförs i länsarbetsnämndernas regi,

omfattar enligt arbetsmarknadsstyrel- sens undervisningsplan såväl teoretisk som praktisk undervisning i sjukvård, hemvård, diet- och harnmatlagning, till- sammans 78 timinar. [ kurserna ingår även föreläsningar i psykologi. Kur- serna avser inte egentlig yrkesutbild- ning; de är att fatta som prov— och in- struktionskurser, ägnade dels att lämna arbetsförmedlingen möjlighet att be- döma vederbörandes lämplighet för detta slag av arbete, dels att ge kursdel- tagarna kort instruktion om de speciella problem, som kan möta dem på arbets- platserna.

Kurserna är avgiftsfria för deltagarna och bekostas av arbetsmarknadsstyrel- sen. För undervisningen i olycksfall och hemsjukvård svarar vederbörande di- striktsstyrelse av Svenska Röda Korset, som mot ersättning ställer kursleda- rinna till förfogande i dessa ämnen.

Efter genomgången kurs erhåller de deltagare, som varit närvarande under minst 90% av det timantal, som är föreskrivet för var och en av de i kursen ingående huvuddelarna, ett av länsar- betsnämnden utfärdat intyg om sitt del- tagande. Betyg i egentlig mening anser man sig icke kunna utfärda, då kur— serna är alltför korta för att kunna ge någon grundligare utbildning. Det har icke heller ansetts, att man på så kort tid kan skapa sig ett bestämt omdöme om kursdeltagarnas meriter och kvalifi— kationer, varför något utlåtande härom icke lämnas.

Den som genomgått hemsamaritkurs kan mot vanlig avgift (2 kronor) bli medlem av Röda Korset. Medlemskapet innebär bl.a. att vederbörande får rätt att använda Röda Korsets klänning eller skyddsrock, axelklaffar och medlems- märke.

I cirkulär till länsarbetsnämnderna med riktlinjer för hemsamaritverksam— heten (Lan. nr 1529 den 20 oktober

1950) betonar arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att rekryteringen av hemsama- riter sker i samråd med enskilda orga- nisationer och kommunala myndigheter, varigenom möjligheter skapas att nå de verkliga arbetskraftsreserverna. Kurs- deltagarna måste vidare binda sig för viss minimitjänstgöring. Förmedlingen av hemsamariterna skall handhas av ar- betsförmedlingen, som härvid skall sam- råda med läkare, distriktssköterska och sjukvårdsanstalter. Arbetsförmedlingen bör i dessa frågor även söka kontakt med hemhjälpsnämnder och andra kom- munala organ. Arbetsmarknadsstyrelsen rekommenderar också länsarbetsnämn- derna att genom överläggningar med kommunerna undersöka möjligheterna att utverka anslag till nedsatta avgifter eller avgiftsfrihet för obemedlade per- soner, som behöver anlita hemsamarit.

Erfarenheterna av verksamheten har hittills varit goda. Intill april 1952 har i hela landet 66 kurser med sammanlagt 857 deltagare varit anordnade. Kurserna har i regel hållits i de större städerna i resp. län och har i allmänhet inriktats på att tillgodose det lokala behovet av hemsamariter. I vissa län har man dock sammanfört sökande från flera olika orter och anordnat kurser som internat. Antalet deltagare per kurs har vanligen hållit sig mellan 12 och 15.

Rekryteringen till kurserna har i all— mänhet gått lätt, särskilt i de större stä- derna. I stort sett har man lyckats rea- lisera den del av målsättningen för kursverksamheten, som tar sikte på att rekrytera arbetskraftsreserverna bland medelålders och äldre kvinnor, som inte haft eller kunnat väntas anta annat ar- bete.

Hemsamaritverksamheten i Stock- holm. Som ett exempel på en mera full- ständigt genomförd organisation av hem- samaritverksamhet med speciella, klart avgränsade uppgifter, kan den i Stock-

holm i maj 1950 startade verksamheten för vård av sjuka i hemmen nämnas.

Såsom huvudman för verksamheten fungerar ”Stockholms hemsamaritkom- mitté”. Denna kommitté är en samman- slutning av arbetsnämnden och vissa kvinnoorganisationer, nämligen Fred- rika Bremerförbundets Stockholmskrets, Stockholms Husmodersförbund, Koope- rativa kvinnogillesförbundets Stock- holmsdistrikt, Stockholms lottakårer och Stockholmsdistriktet av Svenska Röda Korset. Dessutom ingår i kommit- tén representanter för Stockholms stads sjukhusdirektion.

Syftet med verksamheten är att öka möjligheterna till vård av sjuka i hem- men och på så sätt minska efterfrågan på sjukhus- och vårdhemsplatser. Orga- nisationen är alltså nära knuten till den kommunala sjukvården. Verksamheten bekostas med kommunala medel, som ställes till förfogande genom sjukhus- direktionen.

Hemsamariternas uppgift skall vara att vid sjukdomsfall biträda hemmen med enklare sjuk- och hemvård. I sjuk- vårdsarbetet har hemsamariten att noga följa de föreskrifter, som ges av läkare eller sjuksköterska, samt hjälpa till med det löpande hushållsarbetet i hemmet.

Utbildningen av arbetskraften sker vid av arbetsnämnden i Stockholms stad anordnade hemsamaritkurser.

Hemsamariterna avlönas av hemsa- maritkommittén. Lönen utgår med kr. 2: 75 per timme för arbete, som under- stiger 2 timmar, samt kr. 2: 50 per timme, om arbetet överstiger 2 timmar. Gång- och restid mellan två patienter betalas enligt den lägre tariffen. Om färdvägen överstiger 2 km, får hemsama- riten ersättning för buss- och spårvagns- resor till och från arbetsplatsen. Här- utöver har hemsamariten ersättning för tvätt med 10 kronor per månad om hon arbetat minst 20 timmar, eller 5 kronor

.,: _ . -___—_—_—,— ___—_,M

om arbetstiden varit kortare. Hemsama- riterna har semester enligt semesterla— gens bestämmelser.

Beställning av hemsamarit kan en- danst ske av läkare, stadsjuksköterska eller sjuksköterska hos kommunalt un- derstödd sjukvårdsförening. Beställ- ningen skall göras hos sjukhuscentralen och godkännas av sjukhuscentralens lä- kare. Därefter vidarebefordras den till hemsamaritkommitténs expedition, som handhar fördelningen av arbetsuppgif- terna till hemsamariterna (före 1/7 1952 handhades förmedlingen av den offent- liga arbetsförmedlingen; se härom kap. 4 sid. 82).

Patienternas kostnader för vården uppgår till kr. 2: 50 per timme, men be- frielse från eller nedsättning i avgiften kan erhållas efter särskild ansökan hos sjukhuscentralen. Vid sitt första besök hos patienten skall hemsamariten över- lämna blankett för sökande av befrielse från eller nedsättning i avgiften och tillse, att ifylld blankett omgående in- sändes till sjukhuscentralen. Med led- ning av de uppgifter, som lämnas på blanketten, fastställer sjukhusavgiftsde- legerade den avgift vederbörande pa- tient skall betala.

Under första halvåret 1952 har ca 30 hemsamariter varit i tjänst; 152 patien- ter har erhållit hjälp vid sammanlagt 5 782 besök, omfattande 13 256 timmar. Antalet besök, respektive antalet arbets- timmar i genomsnitt per hemsamarit uppgick följaktligen under detta halvår till 192 besök och 451 timmar eller ca 7 besök, respektive 17 timmar per vecka.

Av de 152 patienterna har 116 erhållit hjälpen helt kostnadsfritt.

Hemtjänst för gamla i Stockholm. Syf- tet med hemtjänsten för gamla är att hjälpa åldringar, som inte ensamma kan klara de dagliga sysslorna, några tim- mar om dagen med städning, uppköp

och matlagning etc., varigenom en eljest ofrånkomlig intagning på ålderdoms- hem bör kunna uppskjutas. Avsikten med verksamheten är alltså att söka till- godose de gamlas önskemål att så länge som möjligt få stanna kvar i sin invanda hemmiljö, och därmed även att lätta bristen på ålderdomshemsplatser. Hemtjänsten för gamla i Stockholm ledes av en särskild samarbetskommitté, bildad av representanter för fattigvårds- nämnden och den kooperativa kvinno- gillesorganisationen i Stockholm. En särskild tjänsteman från kvinnogillena står för anskaffningen av arbetskraften, utbetalningen av löner etc. Socialvårds- systrarna inom socialbyråförvaltningen, i vars ordinarie arbetsuppgifter ingår att ha tillsyn över och hjälpa även de gamla, tar upp anmälningar om hjälp- behoven och undersöker om dessa bör tillgodoses på annat sätt eller med ar- betskraft från hemtjänsten. Verksamheten pågår som försöks- verksamhet inom två socialbyråers om- råden i Stockholm. Inspektörerna för dessa byråer beslutar om hemhjälp skall lämnas eller inte, efter föredragning av socialvårdssystrarna; de beslutar också om den ersättning som enligt fastställda grunder skall uttagas av den som kan betala. Varje ansökan om intagning på ålderdomshem, som kommer från något av försöksverksamhetens distrikt, för- anleder hembesök; i varje särskilt fall undersökes om inte vårdhehovet kan tillgodoses genom hemhjälp i stället för genom intagning på ålderdomshem. Vid slutet av 1951 hade hemtjänsten för gamla 45 anmälda ”hemhjälps- fruar”. Av dessa var 67 i åldern mellan 51—70 år. Av vikt att observera är att 30 av de 45 anmälda var ”hemma- fruar”, som tidigare varken haft anställ- ning eller yrke. Sex av dem hade tidi- gare haft anställning i familj eller till- fälliga städningsarbeten o. dyl., sju hade

varit anställda i sjukvårdstjänst men var vid tidpunkten för anmälningen till hemtjänsten icke yrkesverksamma. Endast två kvinnor hade lämnat sitt tidigare yrke, vilket de emellertid gjort av åldersskäl. Försöksverksamheten har alltså hittills inneburit ett visst nytill- skott av arbetskraft för åldringsvården. De inom hemtjänsten för gamla arbe- tande hemhjälpsfruarna har inte erhål- lit någon särskild utbildning för denna uppgift och har inte rekryterats bland de genom arbetsnämndens kurser ut- bildade hemsamariterna.

Röda Kors-hjälpen för gamla. På ett flertal orter har Röda Kors-distrikten under de senaste åren startat s.k. hem- hjälp för gamla. Det första mera omfat- tande försöket med sådan verksamhet påbörjades i mars 1950 i Uppsala och den där utbildade formen har sedan fått tjäna som mönster för liknande verksamhet på andra håll. Den bärande idén i verksamheten är att möjliggöra för åldringar att bli kvar i hemmen. Programmet har i Uppsala utformats på bred bas och omfattar flera olika stödåtgärder såsom matservice, anskaf- fande av pålitlig hemhjälp och i mån av behov kvalificerad sjukvårdshjälp samt organisation av en stab av kvinn- liga vänbesökare. I största möjliga ut- sträckning skulle arbetet enligt den ur— sprungliga planen bedrivas med frivil- liga krafter.

Stommen i den organisation, som byggts upp, utgöres av en hjälpbyrå med en föreståndarinna (sjuksköterska) och en biträdande föreståndarinna (hemvårdarinna). Genom annonser i pressen och genom kontakter med Upp- sala kvinnoföreningar anskaffades ”vän- besökare” och personer, villiga att åtaga sig det husliga arbetet. Kvalificerad sjukvårdshjälp anskaffades genom di— rekta kontakter med stadens diakonis- sor och sjuksköterskor.

Redan från början var det arbets- kraften för hemhjälp och sjukvård som rönte den största efterfrågan, och det visade sig mycket snart nödvändigt att anställa särskild personal _ hemsama- riter — för timtjänst.

Mattjänsten har ordnats genom över- enskommelse med personalrestauranten på AB Nymans Verkstäder, som till självkostnadspris levererar matportio- ner efter beställning dag för dag från hjälpbyrån. Matportionerna distribueras till de gamla av ett stadsbud med mo- torcykel.

Principiellt är avsikten att de gamla, som anlitar hjälpbyrån, skall betala för tjänsterna. I den mån de gamla icke har ekonomiska möjligheter härtill träder organisationen emellan och lämnar sina tjänster till nedsatt pris. Ersättning för hemhjälpen utgår med belopp varie- rande mellan 50 öre och 2 kronor per timme. Till den anställda arbetskraften utbetalas timlön enligt gängse taxa för hemhjälp.

Man har för dessa uppgifter valt kvinnor med längre erfarenhet från ar— bete i egna hushåll och därför icke an- sett några utbildningskurser nödvän- diga.

Kostnaderna för hjälpverksamheten har bestridits av medel, anskaffade ge- nom särskilda insamlingar, genom gåvor samt genom anslag från Röda Korsets distriktsstyrelse och överstyrelse. För 1952 har också ett kommunalt anslag utgått till verksamheten.

Rörande verksamhetens omfattning må följande anföras ur årsberättelsen.

Totala antalet gamla, som under året er- hållit hjälp genom Röda Kors-hjälpen för gamla i Uppsala, utgör 350. Vid årsskiftet 1951—1952 kvarstodo av dessa 350 ej mind— re än 29 st. från 1950 och ytterligare 90 st. från 1951, vilket har ett speciellt intresse, då det visar, att man i många fall har bc— hov av en prolongerad hjälp.

Totala antalet arbetstimmar under året ha varit 27 120. Av dessa utgöra 21283 tim—

Hemassistenten, som kommer några timmar om dagen, har numera i stor utsträckning ersatt gamla tiders hembiträde. Som regel rekryteras hemassistenterna bland gifta kvinnor. Foto—Hernried.

gjutnin- gåta

Hemassistentbostäder dvs. särskilda bostäder för huslig arbetskraft har under senare är inrättats i vissa bostadsområden i de större städerna. Avsikten har varit att härigenom söka trygga tillgången på hemhjälp inom området. Hemnssistentbostädema har i vissa fall formen av kollektivvåningar med utrymmen och anordningar gemensamma för flera hemassistenter. Bostäderna har vanligen upplåtits mot reducerade hyror, varvid hyresgästerna förbundit sig att arbeta bland familjerna i bostadsområdet. För framtiden anser man dock att hemassistenterna ej bör hänvisas till särskilda kollektivvåningar utan att de skall finna sina bostäder som vanliga hyresgäster i det ordinära bostadsbeståndet. Bil— derna är från ett par hemassistentrum pä Rämensvägen 3, Årsta, Stockholm, byggda år 1946 av Svenska Riksbyggen. Foto- Hernried.

mar hemhjälp och 1630 timmar nattvak. För övervakning av hjälpen ha ej mindre än 653 hembesök avlagts hos de gamla, och i samband därmed ha de gamla även fått viss hjälp, fått ärenden uträttade, inköp gjorda etc., vilket sammanlagt tagit 1896 timmar. Expeditionstjänsten har tagit 2311 timmar, därav 261 timmar för mat— tjänsten och 212 timmar för kassatjänst. Av expeditionstjänsten äro 232 timmar fri— villigt arbete utan ersättning.

Av de 350 gamla, som erhållit hjälp under året, ha 27 enbart utnyttjat mat- tjänsten, 48 ha åtnjutit såväl hemhjälp som mattjänst och slutligen ha 275 gamla erhållit enbart hemhjälp resp. sjukvårds— hjälp. Antalet matportioner har under året varit 4 910.

Hur hemhjälpen fördelar sig i förhål— lande till den lämnade ersättningen fram— går av nedanstående tablå:

Antal timmar utan ersättning .................... 3 059 89 gamla (Ovanstående hjälp lämnades under tiden 1.1—31.5 1951)

Antal tim. mot en ersättn. av 0 50 kr./t. ........ 4505 78 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, 0:75 ,, ........ 983 7 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, 1:-— ,, ........ 3 445 39 ,,

,, ,, ,, ,, ,, ,, 1:25 ,, ........ 1309 14 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, 1:50 ,, ........ 3 843 40 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, 1:75 ,, ........ 1 712 15 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,, 2.-— ,, ........ 2427 32 ,, 21 283 323 gamla

Enbart mattjänst ............................... 27 ,, 350 gamla

Erfarenheterna av verksamheten be- tecknas av representanter för ledningen såsom goda. Man framhåller, att inga svårigheter förelegat att finna ett till- räckligt antal kvinnor med lämpliga hnsmorskvalifikationer och med in- tresse för att hjälpa gamla. Härvid un- derstrykes särskilt, att något intrång på den övriga arbetsmarknaden ej före- kommit, då huvuddelen av de anställda ej varit anmälda till arbetsförmedlingen såsom arbetssökande. Erfarenheten har vidare givit vid handen, att de lämp- ligaste hemhjälpskrafterna funnits inom åldersgruppen 40—55 år. Man anser sig sålunda ha kunnat få fram arbetskraft ur den arbetskraftsreserv, som finns bland gifta kvinnor.

Vid sidan av Röda Kors-hjälpen för gamla kommer i Uppsala från och med hösten 1952 hemhjälp för gamla att or- ganiseras även i kommunal regi.

Beträffande den totala omfattningen

i landet av organiserad hemhjälp vid sidan av den statsunderstödda ge föl— jande uppgifter, sammanställda med ledning av svaren på socialstyrelsens rundfråga till hemhjälpsnämnderna, vid handen, att 212 av 1 367 huvudmän, som inkommit med svar å frågeformu- läret rörande hemhjälpen år 1951, med- delat, att hemhjälp i annan form än den statsunderstödda fanns inom kommunen eller kommer att startas under år 1952.

Familjeutredningens förslag om utvidgning av den sociala hemhjälpsverksamheten Utredningen för hem- och familje- frågor underströk vikten av att fast- hålla vid principen, att hemvårdarin- nas huvuduppgift är att vara ersättare för husmodern. Vid en utvidgning av indikationerna för social hemhjälp till att avse även förebyggande hjälp en- ligt utredningens förslag (se s. 44), skulle emellertid uppkomma ett behov av arbetskraft, vars uppgift icke vore att

ersätta utan att biträda husmodern vid hemmets skötsel. Utredningen framhöll, att det i många fall vore tillräckligt, att en klen eller överansträngd husmoder fick nödig hjälp under någon tid med hemsysslorna, i främsta rummet tvätt, rengöring, sömnad och andra liknande arbetskrävande göromål. Denna hjälp borde kunna utgå för viss period i taget t. ex. en gång i veckan under tre månader, två gånger i månaden under en sexmånadersperiod etc. I dessa fall borde i regel icke hemvårdarinna an- vändas, utan hemhjälpsnämnden i stäl- let beredas tillfälle att anlita annan ar- betskraft, som engageras i den Öppna marknaden.

Några bestämda kompetenskrav be- träffande denna arbetskraft behövde icke uppställas, och det vore enligt ut— redningen naturligt, att den offentliga arbetsförmedlingen anlitades för an- skaffning av arbetskraft.

Utredningen förordade statsbidrag till avlöningen av sådan tillfällig arbets- kraft, liksom till övrig inom den sociala hemhjälpen arbetande personal. Statsbi- draget borde beräknas enligt samma grunder, som för deltidsarbetande hem- vårdarinnor. Inga villkor i fråga om minimiavlöning eller kompetens skulle behöva uppställas.

För att kommunerna ej skulle frestas att använda dylik arbetskraft för upp- gifter, som tillkommer hemvårdarinnor, borde enligt utredningens mening stats— bidraget för denna tillfälliga arbetskraft lämpligen ställas i relation till statsbi— draget för hemvårdarinnor. Förslagsvis borde varje landskommun beviljas stats- bidrag för tillfällig arbetskraft inom den sociala hemhjälpens ram med ett belopp per år, som uppgick till högst lika stort belopp som kommunens statsbidrag för hemvårdarinnor.

Med hänsyn till de osäkerhetsmo- ment, som inrymdes i en sådan ny

verksamhet, borde enligt utredningen i första hand endast försöksverksamhet igångsättas.

Remissinstansernas inställning var i övervägande grad positiv. I några fall befarade man dock, att en dylik utvidg- ning av den sociala hemhjälpen skulle så radikalt förändra dess karaktär, att risker för dess fortbestånd skulle upp- stå. Ur remissutlåtandena må följande citeras:

Socialstyrelsen

Styrelsen är i likhet med utredningen övertygad om att de fast anställda hemvår- darinnorna med deras gedigna utbildning i största möjliga utsträckning böra använ— das som ersättare för husmödrarna, under det att den tillfälliga arbetskraften bör anlitas som biträde åt husmödrarna. I vissa fall, såsom i familjer, där svåra sociala förhållanden råda, eller i fall där ensam— boende gamla och orkeslösa äro i behov av hjälp, kan dock en mera kvalificerad ar- betskraft vara erforderlig, även om husmo— dern i viss omfattning kan deltaga i ar— betet. Sådana tids- och arbetskrävande syss— lor som tvätt och städning, omsyning och lagning av kläder och linneförråd, möjligen även storbak (i Norrland), slakt o.d. böra kunna anförtros den subventionerade till- fälliga hemhjälpen.

Hemhjälpen bör lämnas regelbundet, exempelvis en gång i veckan, var fjortonde dag eller en gång i månaden och på sådana veckodagar, då den tillfälliga arbetskraften är minst åtråvärd i öppna marknaden. Både för hemmen och för arbetskraften är det lämpligt med den fasthet i organisationen, som den regelbundet lämnade hemhjälpen innebär. Endast i undantagsfall bör den utgå sporadiskt.

De som tillfällig arbetskraft anställda kvinnorna böra ha vitsord om god arbets- kunnighet och en hedrande vandel och höra om möjligt ha genomgått en kort special— kurs. De skola liksom hemvårdarinnorna ovillkorligen före anställandet genomgå en grundlig läkarundersökning, om möjligt med lungröntgen.

Socialstyrelsen vill föreslå, att den nya formen av hemhjälp utgår till hemmen på samma ekonomiska villkor som den sociala hemhjälpen. Ersättning skall alltså lämnas i förhållande till betalningsförmågan, med

hänsyn tagen främst till den samlade in- komsten och familjens storlek. Ingen er- sättning bör utkrävas av obemedlade.

Man hör vidare överväga, huruvida so— cial hemhjälp i vissa fall skulle kunna lämnas på annat sätt än i form av arbets— hjälp i hcmmcu. Där t. ex. tvättfrågan kan lösas på ett rationellare och billigare sätt genom att tvätten lämnas bort till en tvätt— inrättning eller genom att man anlitar en andelstvättstuga, skulle man mycket väl kunna tänka sig, att detta skedde på hem- hjälpsnämndens bekostnad eller med dess ekonomiska stöd. Styrelsen finner skäligt, att statsbidrag och landstingsbidrag bevil- jas även för sådant ändamål. Denna fråga torde böra särskilt utredas.

Arbetsmarknadskommissionen

Den av utredningen föreslagna komplet- teringen av den sociala hemhjälpen med hemassistenter, som skulle tjänstgöra så— som husmodersbiträden, skulle enligt kom— missionens mening fylla en betydelsefull uppgift och bör kunna drivas i relativt stor skala. Hemassistenterna inom den väsent- ligt vidgade sociala hemhjälpsverksamhe— tens ram skulle sålunda få anlitas efter huvudsakligen samma indikationer som hemvårdarinnorna. Betalningen skulle ord— nas enligt samma system, så att de famil- jer, som hade ekonomiska möjligheter att betala hjälpen, skulle erlägga full betal- ning, under det att andra skulle kunna er- hålla hjälpen gratis eller till nedsatt taxa. Härigenom skulle garantier erhållas för en— hetlighet inom hemhjälpsområdet och för- utsättningar skapas för en rättvisare för- delning mellan alla kategorier av familjer — både mindre bemedlade och bättre situe- rade att i mån av ömmande behov få anlita den tillgängliga arbetskraften.

Svenska stadsförbundet

Beträffande den sociala hemhjälpen till- styrker styrelsen förslaget om vidgning av indikationerna för erhållande av dylik hjälp och har intet att erinra mot övriga i detta avseende föreslagna förändringar. I fråga om anlitandet av mindre kvalificerad arbetskraft inom denna hjälp, än hemvår- darinnorna representera, förutsätter styrel- sen dock, att tillgången på statsbidrags- medel för anställande av hemvårdarinnor icke därigenom minskas. Särskilt för stä- dernas del motsvarar statsbidragstilldel-

ningen ännu icke på långt när behovet av hemvårdarinnor.

Svenska Iandstingsförbundet

Att hemvårdarinna med sin relativt höga utbildning och kompetens samt goda avlö- ning bör ha den mera kvalificerade huvud- uppgiften att ersätta husmodern i hemar— betet, synes uppenbart. Behov av biträdes— hjälp åt husmodern vid hemmets skötsel bör därför i första hand tillgodoses genom annan, mindre kvalificerad och billigare arbetskraft. För sådan mera tillfällig ar- betskraft kunna självfallet några bestämda kompetensvillkor icke uppställas, och den torde få engageras i den öppna marknaden. Att såsom föreslagits inordna även denna arbetskraft under den sociala hemhjälps- verksamheten, anser styrelsen olämpligt, och ägnat att leda in denna verksamhet på nya områden, som tidigare ej avsetts. Sty- relsen kan därför icke lämna sin anslutning till detta förslag.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

Vidgade indikationer för sådan hjälp till- styrkes varmt av förbundet, men bestäm- melserna härom böra formuleras med tyd— ligt angivande av att även ensamstående —— kvinnor och män —— vilkas hjälpbehov ut— redningen icke tillräckligt tillgodoser, in- kluderas bland dem, som under vissa förut— sättningar skola ha förtursrätt till hjälp.

Förutom ovannämnda utvidgning av den sociala hemhjälpsverksamheten synes an— talet hemvårdarinnor högst väsentligt böra ökas. Med hänsyn till de begränsade rekry— terings- och utbildningsmöjligheterna av hemvårdarinnor anser förbundet i likhet med utredningen, att den sociala hem- hjälpsverksamheten bör kompletteras med tillfällig arbetshjälp, som kan tjänstgöra som hushållsbiträden. En väl utbyggd och effektiv arbetsförmedling torde verksamt kunna bidraga till en ökad rekrytering av sådan arbetskraft. Förbundet förutsätter, att familjerna oberoende av sina ekono— miska förhållanden skola få anlita dessa hemassistenter, att ersättning skall beräk- nas enligt gängse taxor på de olika orterna, samt att familjerna skola betala hjälpen i den mån deras ekonomiska situation det medger. Obemedlade och mindre bemedlade böra få hjälpen utan avgift eller mot ned— satta taxor efter samma grunder som redan tillämpas för den sociala hemhjälpen, un-

der det att de, som ha ekonomiska resur— ser, böra erlägga full betalning.

Svenska fattigvårds- och barnavårds- förbzuzdet (numera Svenska socialvårds- förbundet) anser principen riktig, men framhåller att stor försiktighet bör iakt— tagas vid anställningen av arbetskraft i öppna marknaden, enär olämpliga personer kan skada den sociala hem- hjälpens anseende.

Västerbottens läns Iandstingsförvalt— ningsutskott framhåller att förslaget noga bör prövas innan det genomföres, och att uppmärksamhet bör ägnas frå- gan om löneavvägningen mellan hem— vårdarinnor och outbildad arbetskraft, som är av betydelse för möjligheterna att rekrytera hemvårdarinnor.

Enligt vad bostadskollektiva kom- mittén inhämtat har den av familjeut- redningen föreslagna anordningen i verkligheten redan tillämpats i vissa kommuner. Då hemvårdarinna i ett nöd- läge icke stått till förfogande, har den sociala hemhjälpens förmedlingsorgan ändå berett hjälp genom att anlita till arbetsförmedlingen anmäld lämplig ar- betskraft. Som exempel må nämnas, att arbetsförmedlingen i Stockholm under år 1952 fram till den 15 augusti kunnat tillhandahålla hemhjälpsnämnden dylik arbetskraft i 419 fall. Det övervägande antalet (300) har rört sig om barnvakt i hem där husmodern blivit sjuk eller upptagen utanför hemmet.

Statsbidrag till sådan tillfällig arbets- kraft —— såsom familjeutredningen före- slagit —— har emellertid icke utgått.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande hem- sjukvård

Den knappa tillgången på såväl sjuk- sköterskor för öppen vård som hemvår- darinnor har, jämte den under bygg- nadsregleringen förvärrade bristen på vårdplatser på sjukhus och andra an— stalter, föranlett förslag om tillskapan-

det av en särskild hemsjukvårdarinne kår.

Medicinalstyrelsen skall enligt Kungl Maj:ts uppdrag den 26 oktober 1951, i! samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning utarbeta förslag till organisation av en hemsjukvårdarinnekår. Utgångspunkten för detta utredningsuppdrag är ett av vissa enskilda organisationer, Betelhem- mets och Missionsförbundets utbild- ningsinstitutioner för församlingssyst— rar, den 30 november 1948 framlagt för- slag angående utbildning av hemsjuk- vårdarinnor. över detta förslag anbe- falldes medicinalstyrelsen avgiva utlå- tande. Medicinalstyrelsen vitsordade i utlåtande den 30 oktober 1949 behovet av ökad hjälp för den allmänna omvård- naden om sjuka och åldringar i hem- men och förordade, att hemvårdarin- nekåren kompletterades med en sjuk- vårdarinnekår. Utbildningen av dessa hemsjukvårdarinnor föreslogs ske i an— slutning till utbildningen av sjukvårds- biträden och förläggas till de större an- stalterna för kroniskt sjuka. Som ett led i utbildningen skulle ingå viss tjänst- göring inom den öppna sjukvården un- der erfaren sjuksköterskas ledning samt, i de fall erforderliga kunskaper i ett hems skötsel saknades, kompletterande utbildning i hemvård. Den samman- lagda utbildningstiden beräknades till 15 månader, varav 9 månaders biträdes- tjänstgöring på anstalt.

Medicinalstyrelsen ifrågasatte, om icke dylika hemsjukvårdarinnor organi- satoriskt borde knytas till den sociala hemhjälpsverksamheten. Med hänsyn till att de skulle komma att arbeta under distriktssköterskornas ledning fann sty- relsen det emellertid lämpligare att landstingen svarade för huvudmanna— skapet

Medicinalstyrelsen förutsatte att frå- gan underkastades fortsatt utredning

ch förordade försöksverksamhet i be- ränsad skala. Arbetsmarknadsstyrelsen, som haft körslaget för yttrande, har låtit det gå idare till samtliga länsarbetsnämnder. 'ehovet av hemsjukvårdande personal itsordas allmänt av nämnderna. Fler- alet länsarbetsnämnder har emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka den av ' medicinalstyrelsen föreslagna utform—

ningen av en hemsjukvårdarinneorgani- sation. De sjukvårdande uppgifterna _ torde enligt länsarbetsnämndernas upp- ' fattning i allmänhet icke vara av sådan

art, att mera grundlig sjukvårdsutbild- ning kräves, utan hänföra sig till enk- lare sjukvård och personlig passning, Dessa uppgifter lämpade sig enligt , nämndernas mening särskilt väl för ar— " betskraft av typen hemsamariter (dvs. husmödrar och andra medelålders och äldre kvinnor med erfarenhet av arbe-

. illusorisk.

tet i ett hem och med viss kortare in— struktionskurs). En hemsjukvårdande verksamhet, som bygger på en relativt lång utbildning av personalen, skulle enligt länsarbetsnämnderna medföra konkurrens om arbetskraften med den ! sociala

hemhjälpsverksamheten och med den slutna sjukvården, och vinsten med denna nya kår skulle därför bli Länsarbetsnämnderna har också uttryckt farhågor för rivalitet och irritationsmoment mellan den nya

' kåren och dels distriktssköterskor, dels .hemvårdarinnor. Den starkt växlande * sjukdomsfrekvensen skulle vidare med

å

all sannolikhet medföra sysselsättnings- _ svårigheter, åtminstone på mindre or-

ter, för heltidsanställd hemsjukvårda- rinna. Institutionen skulle därför knap- past kunna komma mindre samhällen och landsbygden tillgodo.

För egen del framhöll arbetsmark-

j nadsstyrelsen i utlåtande den 23 feb-

ruari 1951, att styrelsen i princip intet ! hade att invända mot det framlagda för-

slaget. Styrelsen ansåg sig dock icke böra ingå på frågan om hur lång utbild- ningstid, som kan anses erforderlig för dem, som skall tjänstgöra som sjukvår- darinnor i den öppna sjukvården. Ar- betsmarknadsstyrelsen hänvisade vidare till de försök till andra lösningar av frågan om hemsjukvården, som prövats genom hemsamaritverksamheten och underströk svårigheterna att i rådande arbetsmarknadsläge rekrytera personal för hemsjukvårdarinneutbildningen om utbildningstiden bleve alltför lång. Sty— relsen sammanfattade sina synpunkter på följande sätt:

Styrelsen har med det anförda velat be— lysa frågan om en vidgad hemsjukvård genom inrättande av ”hemsjuksköterske— kårer” mot bakgrunden av det aktuella ar— betsmarknadsläget och arbetskraftssituatio- nen. Från denna synpunkt och med stöd av de erfarenheter, som redan vunnits, an— ser styrelsen, att hemsamaritverksamheten fyller en viktig uppgift, och att den i fort— sättningen bör stödjas av såväl statliga som kommunala myndigheter. Detta ute- sluter dock icke, att kårer av mera kvali— ficerad sjukvårdspersonal, i den mån detta är möjligt, skapas i syfte att direkt av- lasta distriktssjuksköterskor och annan kvalificerad personal inom den öppna sjuk— vården. Som redan anförts anser sig styrel- sen icke böra ingå på vilka utbildningskrav, som böra uppställas för sådan personal.

Styrelsen är emellertid helt naturligt be— redd att medverka vid rekryteringen av ar— betskraft för dessa uppgifter, om en verk— samhet i enlighet med medicinalstyrelsens förslag anses böra komma till stånd. Det synes dock arbetsmarknadsstyrelsen, att verksamheten, om den skall organiseras, med hänsyn till osäkerheten att få fram erforderlig personal, tills vidare bör an- ordnas försöksvis.

Tidigare förslag till ändring av grunderna för statsbidrag

Socialstyrelsen har upprepade gånger, senast i sina petita för budgetåret 1952/1953, föreslagit, att bidragsgiv- ningens maximering i förhållande till kommunernas folkmängd borde slopas.

Den begränsning av statsbidragsgiv— ningen, som ligger i att riksdagen för vart år skall bestämma till hur stort antal hemvårdarinnor bidrag skall utgå, är enligt socialstyrelsen tillräcklig. Hur fördelningen av bidragen på olika kom- muner skall ske bör ankomma på sty- relsen, som efter noggrann prövning i varje särskilt fall bestämmer bidragens storlek.

Redan utredningen för hem- och fa- miljefrågor föreslog, att nämnda be- gränsningsregler slopades. Familjeut- redningen ansåg emellertid, att intres— set för att verksamhetens utbyggnad bleve någorlunda likformig inom städer respektive landskommuner borde till- godoses dels genom att riksdagen för varje år bestämde icke blott det antal hemvårdarinnor för vilket bidrag må utgå, utan även hur detta "antal skall fördelas mellan städer och landskom— muner, dels att kvotreglerna ersattes med en bestämmelse av innebörd, att kommun ej utan synnerliga skäl må till- delas anslag för mer än dubbelt så stort antal hemvårdarinnor per 1000 invå- nare, som motsvarar medeltalet per 1 000 invånare av det för samtliga stä- der, respektive landskommuner bestäm- da antalet hemvårdarinnor.

I petita för budgetåret 1953/1954 åter- kommer socialstyrelsen till sina tidigare förslag om att slopa begränsningsreg— lerna. Styrelsen framlägger emellertid, med hänsyn till att dess tidigare förslag icke vunnit beaktande, ett modifierat förslag till uppmjukning av bidragsreg- lerna. Styrelsen anför sålunda följande:

Socialstyrelsen har i sina anslagsäskan- den flera år föreslagit, att begränsnings- bestämmelserna i förhållande till folk- mängden borde slopas. Styrelsen vidhåller sin uppfattning om att den statsunder— stödda sociala hemhjälpsverksamheten med hänsyn till de varierande förhållandena i olika kommuner bör utvecklas i den om- fattning, som bäst kan bedömas av de 10-

kala myndigheterna, men vill, därest man fortfarande anser det lämpligt fasthålla vid principen om en i görligaste mån lik— formig utbyggnad för hela landet, föreslå, att statsbidrag skall utgå till en hemvårda- rinnetjänst per 1500 invånare på lands-i bygden (mot nuvarande 2 000) och en hem- vårdarinnetjänst per 3000 invånare i stå— derna (mot nuvarande 4000), dock att statsbidrag må utgå med högst 100 kronor (i stället för nuvarande 70 kronor) för varje påbörjat hundratal invånare på landsbygden och 50 kronor (mot nuvarande 35 kronor) för varje påbörjat hundratal invånare i städerna. Statsbidraget bör max- imeras till 1500 kronor per heltidsanställd hemvårdarinna (nuvarande maximering 1 400 kronor).

Ytterligare må här nämnas, att 1950 års besparingsutredning ifrågasatte, hu- ruvida icke statsbidragen till avlöning av hemvårdarinnor på längre sikt borde avvecklas. Som motiv anfördes bl.a., att det bistånd, som den enskilde för närvarande kan påräkna från det all- männas sida genom den sociala hem— hjälpen, närmast vore av den art, som sedan gammalt åvilat kommunerna. De hittills utgående statsbidragen torde en- ligt besparingsutredningens mening få ses som ett uttryck för statsmakternas önskan att i begynnelsestadiet stimulera till upprättande av social hemhjälp i de olika kommunerna. I statsverksproposi- tionen till 1951 års riksdag, vari bespa- ringsutredningens förslag beträffande bl.a. den sociala hemhjälpen behand- lades, hänsköts frågan till framtida riks- dagsbehandling på grundval av en över- syn av verksamheten.

Kommitténs förslag

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har tillgången på den allmänna arbetsmarknaden av heltidsanställd hemhjälp under senare årtionden be- funnit sig i stark, under sista decenniet accentuerad nedgång; en tendens som med all sannolikhet kommer att bliva bestående. Behovet av hemhjälp har i

ställlet i viss omfattning tillgodosetts genoom tillfällig, ofta för särskilda syss- lor specialiserad arbetskraft. Men i måmga fall står icke heller sådan hjälp till lbuds, eller ligger ekonomiskt utom räckkhåll för de hushåll där behovet är mestt framträdande.

I -detta läge har den år 1944 samhälle- ligt organiserade sociala hemhjälpen variit av stort värde. Bland fyrtiotalets sociiala reformer synes den sociala hem- hjällpen kunna betraktas som en av de merra betydande. De utbildade hem- vårrdarinnorna har visat sig väl lämpade för sina viktiga uppgifter; kostnaderna har- i förhållande till de uppnådda re- sulttaten varit mycket låga. Den sociala hennhjälpen har varit av synnerligt värrde icke blott för barnfamiljer, utan äveen för åldringar, invalider och till- fällligt sjuka ensamboende.

D)et är emellertid enligt bostadskollek— tivaa kommitténs åsikt uppenbart, att dem sociala hemhjälpen i sin nuvarande omlfattning och form icke är tillfyllest för» de föreliggande behoven. En ut- vidlgning av den sociala hemhjälpen fralmstår, enligt vad som med styrka umdcrstrukits vid kommitténs enkäter blamd kommunala och statliga myndig- hctter, hemkonsulenter, lanthushållssko- lor- och kvinnoorganisationer, såsom i hög grad påkallad. Den nuvarande till- gåmgen på hemvårdarinnor täcker icke tilllnärmelsevjs behovet. Förvärvsarbe— tctss stigande betydelse även för de gifta kviinnorna har i hög grad accentuerat dettta behov.

En viss belysning av läget ger social- styvrelsens rundfråga till hemhjälps- näimnderna i början av innevarande år. [ dlen begärdes uppgifter dels om antalet faimiljer med barn, respektive antalet åltdringar och invalider som erhållit hjåälp under 1951, dels också om antalet hjåälpbehövande barnfamiljer och åld- rimgar, som inte kunnat få hjälp på

grund av brist på hemvårdarinnor. Sva- ren ger vid handen, att på 100 barn- familjer, som kunnat få hjälp, kom 15 familjer, som icke kunnat hjälpas. Bris- ten var större i städerna än på lands- bygden. 1 städerna var sålunda antalet hjälpbchövande barnfamiljer, som icke kunnat få hjälp 21 per 100 fall, som fått hemhjälp, medan motsvarande antal på landsbygden var knappt 12. Antalet åld- ringar och invalider, som icke kunnat få hjälp i förhållande till motsvarande antal som fått hjälp var 21 på 100 (i städerna 30 och på landsbygden 18). I själva verket torde särskilt i tätorter behovet vara väsentligt större än vad dessa siffror antyda; kännedomen om den ringa tillgången på hemvårdarinnor har säkerligen avhållit många hjälpbe- hövande hushåll från att vända sig till den sociala hemhjälpen.

Behovet av en väsentlig utvidgning av den sociala hemhjälpen är särskilt framträdande i tätorterna och naturli- gen främst i orter med mera betonad kvinnlig arbetsmarknad. Den utveckling av ett flertal nya hemhjälpsformer vid sidan av den statligt understödda sociala hemhjälpen, som på senare år ägt rum, visar också hur omfattande och skif- tande hjälpbehoven i själva verket är.

I det föregående har i korthet skild- rats de fall där behovet av hemhjälp ter sig mest angeläget och där följaktligen hemhjälp genom samhällets försorg sy- nes böra beredas (se sid. 14 ff.).

Främst gör sig sådana behov gällande i hushåll med barn och utan annan ar- betskraft än familjens egna medlemmar, då husmodern eller annan för hushålls- arbetet väsentlig familjemedlem blir sjuk eller behöver vila eller rekreation (husmoderssemester), eller då andra omständigheter medför bortfall av ar- betskraft inom hemmet och därmed rubbar arbetets dagliga gång. Uppen- barligen är sådana rubbningar särskilt

kännbara i hushåll vars medlemmar i väsentlig mån är upptagna av förvärvs- arbete utanför hemmet. Även i andra hushåll än barnfamiljernas kan behov av tillfällig eller regelbunden hemhjälp vara oavvisligt. Åldringar eller ensamstå— ende sjuka, som icke behöver anstalts- vård, är ofta i behov av hjälp med hem- sysslorna, tillfällig eller regelbundet återkommande. Jordbrukshushållens särskilda hjälpbehov har likaså tidi- gare närmare skildrats (se sid. 15 ff.).

Behovet av organiserad hemhjälp har från början tett sig särskilt angeläget på landsbygden med hänsyn till den här framträdande bristen på yngre kvinnlig arbetskraft. På grund av statsbidragets konstruktion har även, såsom av tidi- gare redogörelser framgår, den sociala hemhjälpen på landet blivit mera ut- byggd än vad i regel fallet varit i stå— derna. Av skäl, som här ovan antytts, är emellertid i många tätorter behovet lika framträdande. Intresset bland kommu- ner och enskilda organisationer för en utvidgad hemhjälp känner icke några gränslinjer mellan landskommun och stad; hjälpbehoven betingas av befolk- ningsstruktur, hushållens sammansätt— ning, den lokala arbetsmarknadens ka- raktär och liknande omständigheter.

De förutsättningar gällande statsbi- dragskungörelse anger för social hem- hjälp rymmer visserligen, enligt kom— mitténs mening, i huvudsak de vikti- gaste av de behovssituationer som här kan förekomma. I visst avseende synes emellertid bestämmelserna för snävt formulerade.

Social hemhjälp bör lämnas, där på grund av husmoderns eller annan famil- jemedlems bristande arbetsförmåga, be- tingad av sjukdom eller behov av vila eller av annan härmed jämförbar om- ständighet, tillfälligt behov föreligger av biträde med hemmets skötsel. Härvid bör särskilt familjer med barn eller hus—

håll, vars medlemmar i väsentlig mån är upptagna av förvärvsarbete utanför hemmet, komma i betraktande. Den so- ciala hemhjälpen bör emellertid i så- dana fall gälla tillfälliga behov och följ- aktligen avse biträde under kortare tid. Den sociala hemhjälpen bör vidare kunna, tillfälligt eller under regelbun- det återkommande perioder, lämna ar- betshjälp åt åldringar, invalider och sjuka, vilka är i behov av hjälp med hemsysslorna.

Nu gällande bestämmelser begränsar hemhjälpen till tillfälliga behov. Denna begränsning bör alltjämt som regel upp- rätthållas. I praxis har emellertid be— stämmelserna icke ansetts lägga hinder i vägen för regelbundet återkommande hjälp, företrädesvis åt åldringar. Såsom socialstyrelsens enkät visar har hem- hjälpen till åldringar och invalider sär- skilt bland landskommunerna i ett be— tydande antal fall varit regelbundet återkommande. Detta undantag från hu- vudregeln torde höra komma till uttryck i författningen.

I det förslag kommittén i det följande framlägger till ny författning om den sociala hemhjälpen har de nuvarande bestämmelserna ändrats i enlighet med vad här angivits.

Ansvaret inom kommunen för den sociala hemhjälpen. Det är uppenbart, att ingen egentlig skillnad föreligger mellan den statsunderstödda hemhjälps— verksamhetens nuvarande uppgifter och på annat sätt organiserad hemhjälp åt sjuka och gamla. Anledningarna till att nya hemhjälpsformer skapats är bl.a., att den statsunderstödda sociala hem- hjälpen inte haft möjlighet att med sina arbetskrafter tillgodose alla de behov, som enligt gällande bestämmelser och praxis dock i princip tillhör denna verksamhet. Härtill kommer, beträf- fande särskilt åldringsvården men ock- så hemsjukvården, att de kommunala

.a.»- .

organ, som svarar för den slutna vår- den, funnit det angeläget att ha tillgång till arbetskraft avsedd för vård i hem- men uteslutande av sådana hjälpbehö- vande, som eljest skulle behöva tagas in på anstalt.

Enligt kommitténs mening finns inga bestämda gränser mellan de arbetsupp- gifter, som möter den sociala hemhjäl- pens personal vid arbetet i barnfamiljer med sjuk eller arbetstyngd husmor, i hem med någon sjuk familjemedlem, bland ensamstående sjuka eller bland hjälpbehövande åldringar. I alla dessa fall är det husliga arbetsuppgifter, sköt- seln av de löpande sysslorna i hemmet, som dominerar. Ur denna synpunkt föreligger följaktligen icke någon anled- ning att bygga upp olika organisationer för speciella hjälpbehov. Särskilt i mindre kommuner, med begränsade be- hov av personal inom hemhjälpsorga- nisationen, måste det betraktas såsom direkt olämpligt att splittra verksamhe— ten på t. ex. hemsjukvård, åldringshjälp och hjälp åt barnfamiljer. En sådan uppdelning försvårar bl.a. möjlighe- terna att hålla arbetskraften kontinuer- ligt sysselsatt och kan medföra, att ar- betskraften inom den ena hjälpformen icke har full sysselsättning, medan man inom den andra hjälpformen har brist på arbetskraft.

Även om lokala förhållanden, exem- pelvis i storstäderna, kan göra det nöd- vändigt med skilda förmedlingsorgan för avgränsade hjälpbehov, bör enligt kommitténs mening överinseendet inom en kommun över alla kommunalt orga— niserade och/eller understödda hem— hjälpsformer åvila ett organ. Detta bör givetvis vara hemhjälpsnämnden.

Enligt kommitténs mening bör hem- hjälpsnämnden alltså i sista hand an- svara för att den samlade hemhjälps- verksamheten i kommunen får den om- fattning och utformning, som svarar

mot de lokala behoven och förutsätt- ningarna. Hemhjälpsnämnden bör där- för också ha till sitt förfogande alla olika slag av arbetskraft för hemhjälp, som direkt av kommunen organiseras eller som, understödd av kommunala medel, i friare former arbetar i den so- ciala hemhjälpens syfte. För de sam- lade löneutgifter, som sålunda redovi- sas å hemhjälpsnämndens stat, bör kom- munen vara berättigad till statsbidrag.

Kommittén är angelägen betona att härmed givetvis icke avses någon orga- nisatorisk uniformering av de skilda former för social hemhjälp, som särskilt på Röda Korsets initiativ och under dess medverkan på många håll upp- vuxit. Det är uppenbart, att intresset för den sociala hemhjälpens uppgifter och rekryteringen av dess arbetskraft i hög grad stimulerats av sådana initia- tiv; det allmänna har all anledning att i de fria former, som kan befinnas lämp- liga, även i fortsättningen söka tillgodo- göra sig detta intresse. Med vad här föreslagits avses alltså icke att begränsa den frihet som hittills varit rådande att —- vid sidan av hemvårdarinnorna — ge de fria ”hjälptrupperna” till so- ciala hemhjälpen de former som i olika fall kan befinnas lämpliga. Ekonomiskt och organisatoriskt bör emellertid verk- samheten ankomma å hemhjälpsnämn- den, på samma sätt som exempelvis bar- navårdsnämnden ansvarar för den halv- öppna barnavården, även om denna —— med kommunalt stöd — bedrives av en- skilda föreningar eller liknande institu- tioner. Givetvis bör det även stå den kommun fritt, som så finner lämpligt, att exempelvis såsom en särskild gren av socialvården behålla hemhjälpen åt sådana åldringar som eljest skulle be— höva intagas på ålderdomshem eller sjukvårdsanstalt.

På sätt tidigare flera gånger framhål— lits, är den sociala hemhjälpens uppgift,

när det gäller att ta hand om hemsyss- lorna i ett hem på grund av husmoderns eller annan familjemedlems sjukdom, i huvudsak densamma som när det gäller hemhjälp av annan orsak, t. ex. husmo- derns bortovaro från hemmet för vila eller dylikt. Det är i dessa olika fall främst fråga om de löpande hushålls- göromålen, eventuellt även någon enk- lare sjukvård och passning av den sjuka. I vidsträckt omfattning torde sådan hjälp täcka hemsjukvårdens behov. Men givetvis bör, så snart fråga är om mera kvalificerad sjukvård i hemmet, för så- dan vård särskilt sjuksköterskeutbildad arbetskraft, främst distriktssköterska, kunna ställas till förfogande.

Med hänsyn till att en utvidgad social hemhjälpsverksamhet i ökad utsträck- ning kommer att omfatta hjälp åt åld- ringar och sjuka bör trygghet skapas för det nödvändiga samarbetet med so- cialvården i allmänhet och med sjukvår— den. Vid val av hemhjälpsnämnd bör därför tillses, att — förutom den hus- liga sakkunskapen — socialvårdens och hälsovårdens intressen bliva behörigen företrädda.

Arbetskraftens kompetens. Den bety- dande utvidgning av den sociala hem- hjälpen, som sålunda måste anses nöd- vändig, förutsätter väsentligt ökade per- sonalresurser.

Den sociala hemhjälpens organisation har hittills i huvudsak byggt på de hel- tidsarbetande, särskilt kvalificerade hemvårdarinnorna, i förekommande fall kompletterad av hemsamariter och lik- nande arbetskraft eller av timavlönad arbetskraft från allmänna marknaden. Alltjämt måste enligt kommitténs me- ning de heltidsarbetande hemvårdarin- norna utgöra den sociala hemhjälpens kärna; denna arbetskraft torde erbjuda den bästa säkerheten för att de mera kvalificerade uppgifter, som ankommer

å husmodersvikarie eller å biträde i hushåll, där hjälpbehovet är betingat av sjukdomsfall, handhas på ett till- fredsställande sätt.

De nuvarande utbildningsformcrna för sådan arbetskraft har kommittén funnit i huvudsak väl avpassade för sitt ändamål. I fråga om de stipendier, som härvid står till förfogande, förut- sätter kommittén, att dessa till sitt be- lopp jämkas med hänsyn till penning— värdets förändringar.

Rekryteringsmöjligheterna till hem- vårdarinneyrket på denna väg är emel- lertid, att döma av tillströmningen till de nuvarande utbildningsformerna, ingalunda tillfyllest, även om någon förbättring inträtt under det senaste året. Självfallet har rekryteringen häm- mats av den allmänna knappheten på huslig arbetskraft samt av att hemvår- darinneyrket förutsatt en ganska om- fattande yrkesutbildning. Skall hemvår- darinnekåren kunna väsentligt utvidgas, måste hemhjälpsnämnderna ha möj- lighet att såsom hemvårdarinna an- ställa även personer, som på andra vägar än de nu föreskrivna ådagalagt sin kompetens för uppgiften, dvs. sådana personer, vilkas anställning hit- tills grundat sig på dispens efter pröv- ning av varje särskilt fall genom den centrala tillsynsmyndigheten. Den sö- kande bör genom en väl vitsordad prak- tik, vars längd torde böra avsevärt över- stiga vad som nu fordras för inträde till tremånaderskurserna för hemvårdarin— nor, ha ådagalagt nödig yrkesskicklig— het i husligt arbete och den förmåga av självständigt arbete, som en hemvårda— rinnas uppgift förutsätter.

I fråga om den myndighet, som i före- kommande fall har att pröva kompeten— sen hos sökande till hemvårdarinne- befattning, i fall då denna kompetens icke grundar sig på de vanliga utbild-

, ningsvägarna, har inom kommittén skil- . da meningar yppats.

Kommitténs flertal — Larsson, Dy-

;" ring, Johnson, Kypengren, Sidenbladh

—— har, i överensstämmelse med den mening som även från flera håll fram- förts vid socialstyrelsens senaste enkät bland hemhjälpsnämnderna, ansett, att ' denna prövning numera bör —— med

ledning av inom tillsynsmyndigheten utarbetade allmänna riktlinjer — kunna överflyttas å vederbörande kommunala myndigheter. De nybildade storkom— munernas hemhjälpsnämnder torde kunna förutsättas väl äga nödiga beting- elser för denna uppgift —— de måste än— dock på egen hand förmedla hemhjälp av sådana arbetskrafter som hemsama— riter eller hemassistenter från den all- männa marknaden. Att upprätthålla den sociala hemhjälpens standard måste uppenbarligen främst vara ett lokalt in-

, tresse, som de kommunala myndighe—

terna torde vara angelägna att bevaka. Även med hänsyn till den lönenivå, som numera gäller för hemvårdarinnor, och . till det förhållandet att kostnaderna i

huvudsak åvilar kommunen, torde det icke behöva befaras, att vid hemhjälps- nämndens prövning av dylika anställ- ningsfrågor bristande noggrannhet eller eljest obehöriga hänsyn skulle göra sig gällande.

För det fall att särskilda garantier för en skärpt prövning ändock skulle anses erforderliga, kunde eventuellt fö- reskrivas, att hemhjälpsnämndens be- slut att anställa arbetskraft, som icke genomgått de vanliga utbildningsvä- garna, skall, för att vinna gällande kraft, godkännas av kommunens styrelse, dvs. kommunalnämnd eller drätselkammare, eller ock av den särskilda nämnd, åt vilke-n handläggningen av kommunens löne- och tjänstefrågor må hava uppdra- gits.

Meäd avvikelse från den mening som

här utvecklats har några av kommit- téns ledamöter _ Arfwedsson och Åker- _ man å andra sidan ansett, att pröv- ningen av vederbörandes kompetens i fall varom här är fråga alltjämt bör vila hos den centrala tillsynsmyndigheten, och att följaktligen en särskild dispens av denna myndighet bör erfordras för anställning av sådan arbetskraft. En fullgod utbildning utgör en väsentlig förutsättning för hemvårdarinnekårcns standard, och trygghet för att denna utbildning skall fylla de fordringar, som måste uppställas, når man säkrast ge- nom att kontrollen i detta hänseende alltjämt ligger i den centrala tillsyns- myndighetens hand. Den hittills gäl- lande ordningen har medfört goda re- sultat, och det kan, enligt denna me- ning, befaras, att den vidgning av den nuvarande dispensvägen, som kommit- téns flertal förordat, kommer att med- föra en sänkning av hemvårdarinnekå- rens standard. Dess nuvarande goda standard har bidragit till att den sociala hemhjälpen fått ett så grundmurat för- troende hos allmänheten. Man har utan tvekan lämnat hemmets ekonomi, an- svaret för sjuka människor och tillsynen av barn i hemvårdarinnornas händer; ofta frågas också hemvårdarinnorna till råds i olika hemmet och hushållsar- betet rörande frågor. Ett bibehållande av nuvarande dispensförfarande torde ej heller behöva nämnvärt betunga hem- hjälpsnämndernas arbete.

För de heltidsanställda hemvårdarin— nornas normala arbetsuppgifter synes som nämnt den nuvarande utbildningen till sin omfattning i stort sett vara väl lämpad. I vissa fall kan dock behov uppstå av personal med något större kunskaper i hemsjukvård eller barna- vård än vad som inhämtats vid hem- vårdarinnekurserna.

Att för dessa uppgifter tillskapa en

särskild hemsjukvårdarinnekår, såsom föreslagits av medicinalstyrelsen (se sid. 60), synes enligt kommitténs upp- fattning mindre välbetänkt. Enligt kom- mitténs mening bör även den enklare hemsjukvården, och något annat kan knappast komma i fråga ens för en spe- ciell hemsjukvårdarinnekår, tillhöra den sociala hemhjälpens normala ar- betsuppgifter.

I vissa fall kan härvid den nuvarande utbildningen i hemsjukvård och även i barnavård vara något för knapp. önskvärt är därför, att någon eller några av en kommuns hemvårdarinnor har en något vidgad kompetens på dessa områden. Förslagsvis kan detta åstad- kommas genom att utbildade hemvårda- rinnor, som har några års erfarenhet av social hemhjälpsverksamhet och som visat sig särskilt väl lämpade för sådant arbete, beredes möjlighet att vidareut- bilda sig i hemsjukvård eller barna- vård. Utformningen av denna vidare- utbildning bör ankomma på tillsyns- myndigheten i samråd med överstyrel- sen för yrkesutbildning och medicinal- styrelsen. Utbildningen synes dock vä- sentligen böra få formen av avlönad tjänstgöring på sjukvårds- eller barna- vårdsanstalt och på så sätt icke inne— bära någon egentlig förlust av arbets- dagar för arbetsmarknaden som helhet.

Avsikten med sådan vidareutbildning är icke att dessa hemvårdarinnor skall undandragas från det ordinarie arbetet inom den sociala hemhjälpen och ute- slutande sysselsättas med hemsjukvård eller barnavård. När mer komplicerade hjälp- och vårdbehov uppstår skall de- ras större kompetens utnyttjas. För öv- rigt skall deras arbetsuppgifter vara desamma som övriga hemvårdarinnors.

Emellertid lär, i synnerhet i tätor- terna, den heltidsanställda arbetskraf- ten ingalunda ensam kunna tillgodose de föreliggande behoven av hemhjälp.

Såsom av den tidigare lämnade redo— görelsen framgår har hemhjälpen också på många håll, särskilt när det gäller hushåll med åldringar och sjuka, kom- pletterats av deltidsarbetande timavlö- nad arbetskraft, i främsta rummet s.k. hemsamariter och liknande för hem- sjukvård eller åldringsvård avsedda ar- betskrafter, ofta organiserade av Röda Korset eller andra fria organisationer. Den sociala hemhjälpens lokala organi- sation bör innefatta även arbetskraft av denna art, av vilken icke fordras någon annan utbildning än den som vunnits genom praktiskt hushållsarbete, i regel prövad genom de kortare prov- och instruktionskurser, som arbets- marknadsstyrelsen ordnat. Vanligen brukar sådana arbetskrafter förbinda sig till tjänstgöring under visst minimi- antal timmar.

Slutligen bör hemhjälpsnämnden, då dess egen arbetskraft icke förslår, för tillfälliga uppgifter liksom hittills kunna anlita lämplig arbetskraft från den öppna marknaden (hemassistenter).

Med den här förutsatta, väsentliga utvidgningen av den sociala hemhjäl- pens personal, särskilt genom arbets- kraft, som icke genomgått den för hem- vårdarinnor för närvarande föreskrivna teoretiska utbildningen, blir den utbild- ningsverksamhet, som kan bedrivas ge- nom kortare kurser och demonstratio- ner, av ökad betydelse. Kommittén vill understryka angelägenheten av en in- tensifiering av denna verksamhet. På den centrala tillsynsmyndigheten måste ankomma att i samarbete med lämpliga lokala myndigheter och organisationer ordna sådana former av kompletterande utbildning. De hushållstekniska proble- men, forskningen och framstegen på det husliga arbetsområdet bör vid sådana kurser genom föredrag och demonstra- tioner belysas. Den psykologiska liksom den medicinska sidan av barn- och åld-

ringsvården, hushållsekonomi och diet- matlagning utgör exempel på ämnen, som härvid kan ifrågakomma. Kom- mittén förutsätter, att den av kommit- tén (se sid. 28) föreslagna utredningen rörande behövliga kurstyper för hem- assistenter även behandlar de kurser som bör ordnas för olika typer av social hemhjälp. Därvid förutsättes att för upp- läggningen av kurser i sjukvård samar- bete sker med medicinalstyrelsen och för åldringsvården även med socialsty- relsen och svenska socialvårdsförbun- det. Kommittén hänvisar i detta hän- seende för övrigt till vad som tidigare anförts i avsnittet om utbildningen av hemhjälp (sid. 27 ff.).

Ersättningen för lämnad arbetshjälp. Taxorna inom den statsunderstödda so- ciala hemhjälpen följer för närvarande i allmänhet den normaltaxa, som social- styrelsen upprättat på uppdrag av lan- dets hemhjälpsstyrelser. Enligt denna taxa varierar dagsersättningen mellan 0 och 12 kronor alltefter familjernas taxerade inkomst och antalet familje- medlemmar (se sid. 46). Inom de olika formerna för hemsamaritverksamhet och hemhjälp åt gamla är grunderna för avgifterna och principerna för pröv- ningen av hetalningsförmågan växlande och avvika ofta från hemvårdarinnor- nas taxa. I de fall verksamheten bedri- ves under hemhjälpsnämndernas led- ning och med kommunala anslag följes dock samma principer för prövningen av bctalningsförmågan och samma taxa för dylik hemhjälpsverksamhet som för den statsunderstödda verksamheten.

Enligt kommitténs mening är det självklart, att samma principer för pröv- ning av betalningsförmågan och samma ersättning bör tillämpas vare sig den behövliga arbetshjälpen lämnats genom en hemvårdarinna eller genom annan arbetskraft. Hemhjälpsnämndens över-

inseende över all social hemhjälps- verksamhet inom en kommun — enligt kommitténs förslag — torde utgöra ga- ranti för en enhetlig behandling av dessa ersättningsfrågor.

Vid en väsentlig utvidgning av verk- samheten ökar möjligheterna att tillgo- dose krisbetonade hjälpbehov även hos andra familjer än de mindre bemedlade, vilka av naturliga skäl, vid i övrigt lika förutsättningar, bör tillerkännas före- träde. Härvid får frågan om taxornas maximibelopp en annan aktualitet än för närvarande. Goda skäl kan anföras för att dessa maximibelopp skall mot- svara fulla kostnaden för arbetskraften. Denna kostnad överstiger emellertid, och torde enligt sakens natur alltid kom- ma att icke oväsentligt överstiga, de er- sättningar som utgår till arbetskraft på öppna marknaden (f. n. omkring 27 kro- nor mot 15—20 kronor). Hänsyn torde vidare böra tagas till att sociala hem- hjälpen i viss utsträckning ersätter andra, betydligt dyrare hjälpformer, för vilka allmänheten icke betalar avgifter, som tillnärmelsevis motsvarar fulla dagskostnaden för social hemhjälp.

Enligt kommitténs mening bör taxor- nas maximibelopp i stort sett motsvara vad som betalas för fullgod arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden. Kom- mittén förutsätter, att normaltaxan un- derkastats prövning med utgångspunkt från dessa synpunkter. Statsbidragssystemet. De allmänna grunderna för statsbidragen till kom- munerna är för närvarande under ut- redning genom särskilda sakkunniga (allmänna statsbidragsutredningen) . Enligt vad kommittén inhämtat över- väger statsbidragsutredningen bl. a. möjligheterna att ersätta olika driftbi- drag till särskilda verksamheter med ett enda bidrag, i den mån dessa sär- skilda bidrag icke har väsentlig bety-

delse såsom stimulans för kommunerna att bedriva viss verksamhet.

Så länge systemet med speciella bi- drag till verksamheter av särskilt all- mänt intresse består, bör enligt bostads- kollektiva kommitténs mening bidrag utgå jämväl till social hemhjälp. Själv- fallet är det uteslutet att slopa detta statsbidrag i det ögonblick den sociala hemhjälpen står inför väsentligt ökade uppgifter.

Statsbidragets uppgift är i detta läge att stimulera kommunerna till en sådan utvidgning.

En vidgad verksamhet betyder emel- lertid ökade kostnader. I kommuner med dåligt skatteunderlag kan dessa ökade kostnader komma att icke oväsentligt påverka utdebiteringsbehovet. Behovet av hemhjälp kan i kommuner med dålig skattekraft ofta vara större än i bättre ställda kommuner, och detta skärper skillnaderna i den relativa belastningen. Om statsbidraget skall bli en verklig stimulans till vidgad social hemhjälps- verksamhet, utan att statens kostnader ökar mer än vad som är oundgängligen nödvändigt, måste i någon form en dif- ferentiering av bidragen efter kommu- nernas skattekraft komma till stånd.

Den nuvarande differentieringen, med bidrag till dubbelt så många hem- vårdarinnor i landskommuner som i städer, innebär icke en rationell lösning av differentieringsfrågan. Dels kan icke med fog göras gällande, att behovet av social hemhjälp genomgående skulle vara så avsevärt mycket större i gles- bygd än i tätorter, dels svarar de admi- nistrativa begreppen landskommuner och städer icke mot den verkliga upp- delningen av landet i glesbygd och tät- orter, och dels innebär slutligen den gällande differentieringen i många fall direkta orättvisor med hänsyn till kom- munernas skattekraft. Många landskom- muner har betydligt mer koncentrerad

tätortsbebyggelse än vissa städer och dessa landskommuners skattekraft är i många fall större än de sämre ställda städernas.

Med hänsyn till att frågan om grun- derna för statsbidragen till kommu- nerna, som ovan nämnts, för närvarande befinner sig under utredning, har kom- mittén icke ansett sig ha att närmare ingå på frågan huruvida särskilda grun- der för differentiering av bidragen till social hemhjälp bör tillämpas. I avvak- tan på resultaten av denna utredning bör den önskvärda differentieringen kunna åstadkommas genom att någon på andra områden tillämpad princip be- gagnas även för differentieringen av bi- dragen till den sociala hemhjälpen. Den differentieringsprincip, som efter för- slag av befolkningsutredningen gäller för bidragen till skolmältidsverksam- heten, synes lämpligen även kunna gälla för bidragen till social hemhjälp.

För skolbespisningen utgår bidragen som procentbidrag på ett bidragsunder— lag beräknat efter visst fixt belopp per serverad måltid. Det procentuella bidra- get varierar med antalet skattekronor per invånare i skoldistrikten enligt en särskild formel: bidrag utgår med två tiondels procent på varje fullt tiotal skatteören varmed skoldistriktets skat- teunderlag understiger 50 skattekronor per invånare. Detta innebär, att bidrags- procenten varierar mellan 0 % vid 50 skattekronor per invånare och (teore- tiskt) 100% vid 0 skattekronor per invånare. Vid systemets konstruktion utgick man från att statsbidraget skulle utgöra 80 % i en s.k. normalkommun, varmed avsågs kommun med 10 skatte- kronor per invånare (normalskatteun- derlag). Denna skala, som genom pen- ningvärdets förändringar under senare är icke längre innebär en tillfredsstäl— lande fördelning av bidragen, är för närvarande föremål för översyn genom

särskilda sakkunniga (sakkunniga för omprövning av vissa statsbidrag på folkSkoleväsendets område). Kommit- tén förutsätter, att den nya skala, som eventuellt kan bli fastställd för bidra- gen till skolmåltidsverksamheten, även tillämpas för bidragen till social hem- hjälpsverksamhet.

Vid anpassningen av statsbidragssy— stemct för social hemhjälp till differen- tieringsskalan för bidragen till skolmål- tidsverksamheten bör enligt kommitténs mening utgångspunkten vara, att stats- bidragsprocenten i kommun med nor- malskatteunderlag ungefär motsvarar de nu utgående bidragens procentuella andel av lönekostnaderna för hemvår- darinnor. Med normalskatteunderlag avser kommittén härvid aritmetiska me- diet av skattekrontalen per invånare i var och en av rikets kommuner. Bi- dragsandelen är _ enligt tidigare läm- nad redogörelse —— f. 11. 20—25 %. Vid normalskatteunderlag bör bidragspro— centen enligt kommitténs mening vara 25.

Normalskatteunderlaget har för 1952 beräknats till 25 skattekronor per invå- nare. Enligt kommitténs mening behöver detta normalskatteunderlag —— i likhet med vad som gällt för statsbidragen till Skolmåltiderna — endast omprövas om Väsentliga förändringar inträder i pen- ningvärde och inkomster. Vid detta re- lativa skatteunderlag skall enligt vad ovan sagts statsbidrag utgå med 25 % av de bidragsberättigade kostnaderna. Enligt skalan för bidragen till skolmål- tiderna är bidragsprocenten vid ett skatteunderlag på 25 skattekronor per invånare 50. För att anpassa de procen- tuella bidragen till social hemhjälp efter skalan för skolbespisningen måste följ- aktligen de totala bidragsberättigade kostnaderna reduceras på så sätt, att skolmåltidsbidraget med 50 % vid 25 skattekronor per invånare motsvaras av

ett bidrag på 25 % till social hemhjälp. Detta innebär att det bidragsunderlag, på vilket differentieringsskalan för skol- måltiderna skall begagnas för beräkning av statsbidragets absoluta belopp, skall utgöra hälften av de bidragsberättigade kostnaderna, eller — enklare — att bi— dragsformeln i stället skrives: bidrag utgår —— på bidragsunderlaget — med en tiondels procent för varje fullt tio- tal skatteören varmed kommunens skat- teunderlag understiger 50 skattekronor per invånarel tab. 2 redovisa hur det föreslagna statsbidragets andel av de bi- dragsberättigade kostnaderna varierar i kommuner med olika skattekrontal per invånare. I tabellen redovisas jäm- väl rikets kommuner fördelade efter skatteunderlaget per invånare år 1952.

Om man räknar med att bidragen till hemvårdarinnornas löner för närvaran- de utgår med 22 % av lönekostnaden, framgår av tab. 2, att bidragsprocenten som sådan enligt kommitténs förslag ökar i flertalet av rikets kommuner när 1952 års skatteunderlag lägges till grund för bedömningen. Enligt tabellen skulle sålunda 626 (619 landskommuner och 7 städer) av rikets 1 037 kommuner vara berättigade till ett bidrag på lägst 25 %, medan 209 kommuner (164 landskom- muner och 45 städer) berättigas till bi- drag med mellan 20 och 25 %.

Vid gränsen 40 skattekronor per in- vånare blir bidragsprocenten 10 och sjunker därefter för att vid 50 skatte- kronor per invånare bli 0. I avvaktan på det förslag till ändrade grunder för bi- dragen till skolmåltiderna, som kan väntas av de särskilt tillkallade sak— kunniga, bör enligt kommitténs mening en provisorisk justering av bestämmel- serna genomföras på så sätt att bidrags- procenten bestämmes till lägst 10. Detta innebär, att bidraget skall vara skatte- underlagsgraderat för alla kommuner med högst 40 skattekronor per invå-

års taxering samt statsbidragsprocenten till social hemhjälp enligt bostads-

kollektiva kommitténs förslag

Antal kommuner med vidstående antal Sååsggfafvi Anta;r skraåtåelkäpenor skattekronor per invånare bi dragsberättiga d p kostnad enligt städer landskommuner hela riket kommitténs förslag 5—1 0 — 2 2 45—4 0 10—15 — 42 42 40—35 15—20 2 264 266 35—30 20—25 5 311 316 30—25 25—30 45 164 209 25—20 30—35 43 69 112 20—15 35—40 28 23 51 15—10 40—45 6 10 16 (10— 5)1 45—50 1 6 7 (5— 0)1 50— 3 13 16 (0)1 Summa 133 904 1 037

1 Enligt kommitténs förslag skall bidrag utgå med lägst 10 % av bidragsberättigad kostnad'

nare för att vid högre relativt skatte- krontal vara konstant 10 %.

Statsbidragsberättigade kostnader. Enligt kommitténs förslag bör den so- ciala hemhjälpsverksamhetens nödvän— diga utvidgning väsentligen komma till stånd genom en betydande ökning av antalet heltidsarbetande hemvårdarin- nor. Därutöver bör emellertid även tim- arbetande arbetskraft i ökad utsträck- ning komma till användning. Såsom bi- dragsberättigade kostnader bör samtliga lönekostnader för såväl heltids- som timarbetande arbetskraft räknas. Vid bestämningen av bidragsunderlaget tor- de emellertid särskilda begränsningar vara motiverade. Sålunda bör lönekost- naderna för heltidsarbetande hemvår- darinnor beräknas på de verkliga grundlönerna inklusive det verkliga rör- liga tillägget, dock högst vad som mot- svarar grundlön jämte rörligt tillägg en- ligt mellan parterna träffade löneupp- görelser, dvs. f. n. motsvarande lönegrad 7, löneplan 1 i det statliga lönesystemet.

På detta sätt bestämda bidragsberätti- gade kostnader kommer att automatiskt förändras med på grund av penning- värdeförändringar vidtagna lönejuste- ringar, vilket synes rimligt. Lönekost- naderna för timavlönad arbetskraft bör beräknas med utgångspunkt från den verkliga timlönen, dock högst vad som motsvarar grundlön jämte rörligt till- lägg för heltidsanställd hemvårdarinna, omräknad till timlön med ledning av för heltidsarbetande i löneavtal mellan parterna fastställd arbetstid. För närva- rande innebär detta, att timlönen beräk- nas som en tvåhundraåttondel av må- natlig grundlön jämte rörligt tillägg för heltidsanställd hemvårdarinna. Såsom ytterligare begränsning bör gälla, att i bidragsunderlaget får inräknas kostna- der för timavlönad arbetskraft med högst lika stort belopp som kostnader för avlöning av heltidsarbetande hem- vårdarinnor. Från det enligt ovanstå- ende beräknade bidragsunderlaget bör i analogi med vad som f. n. gäller influtna avgifter för lämnad hemhjälp avräknas.

Helnsamarit är en term, som ofta nämnts i hemhjälps— och åldringsvårdsdiskussionen under senare år. Sedan 1950 har arbetsmarknadsstyrelsen tillsammans med Svenska Röda Korsetordnat rekryterings- kurser för arbetskraft villig att ge sjuka och åldringar viss tillsyn och hjälp. Dessa hemsamariter är vanligen anställda hos kommuner eller enskilda föreningar. Här får en äldre sjukling hjälp av en hemsamarit i Stockholm. Foto-Hernried.

': :, ' p.: #

i

Den sociala hemhjälpen har expanderat kraftigt under 1940-talet. F. 11. finns över 3 000 hemvårda— rinnor, som kommer med hjälp till familjer, där husmor är sjuk eller i behov av vita. Foto Pressens bild.

En mor med sex barn ligger s . Hemvärdarinnan kommer och hjälper till med de vanliga löpande hemsysslorna, såsom städning, matlagning, diskning, sömnad, klädvård etc. Foto-Hernried.

Det är många arbetsuppgifter, som hemvårdarinnan får ta itu med. Barnen behöver tillsyn och skall sysselsättas. I Iandsbygdshushållrn får hemvårdarinnan dessutom alldeles speciella uppgifter: här måste han kunna sköta mjölkning, djurskötsel och andra liknande sysslor, som är lanthusmoderns dagliga lott. Foto: Pressens bild.

Den begränsning av bidragsgivningen, som f.n. sker genom bestämmelserna om visst maximibidrag per 100 invå- i nare i kommunen måste helt naturligt ,revideras, om den nödvändiga utvidg- ningen av verksamheten skall komma "( till stånd. Det kan ifrågasättas att helt borttaga dylika begränsningar och låta det lokala behovet av social hemhjälp bli avgörande för bidragets storlek, med förbehåll för tillsynsmyndighetens prövning av behovet i varje särskilt fall. 'En sådan behovsprövning skulle emel- lertid ställa avsevärda krav på tillsyns- myndigheten, som för varje fall skulle tvingas genomföra relativt omfattande undersökningar av kommunernas för- hållanden i olika avseenden. Enligt kommitténs mening bör behovet av so- cial hemhjälp helt bedömas av de 10- lkala organen. För statsbidraget torde härvid en generell begränsningsregel alltjämt böra bibehållas. Denna begräns- , ning bör dock icke vara alltför snäv och omprövas när förhållandena så fordrar.

Det verkliga, maximala behovet av "social hemhjälp kan knappast med nå- gon säkerhet bestämmas. Enligt kom- mitténs mening bör den begränsning, som nu skall fastställas, dock medge en väsentlig vidgning av verksamheten. En i. ökning, motsvarande en minskning av ' det bestämda befolkningsunderlaget pcr heltidsarbetande hemvårdarinna eller _ motsvarande timarbetskraft från nuva- irande 2000 invånare i landskommuner ; och 4 000 invånare i städerna till 1 000 ! !

invånare i samtliga kommuner synes härvid vara ett minimum. Begränsnings- regeln bör uttryckas såsom maximal bidragsberättigad kostnad för varje på- börjat 100-ta1 av kommunens folkmängd. , Den maximala bidragsberättigade ' kostnaden skulle enligt det ovanstående ' f. n. variera mellan ca 600 kronor i orts—

grupp 1 och ca 700 kronor i ortsgrupp

5.1 En enhetlig begränsning synes emel— lertid böra genomföras och den maxi- mala bidragsberättigade kostnaden fast- ställas till 650 kronor för varje påbörjat 100-tal av kommunens folkmängd. Staten svarar f. n. för en del av kom- munernas kostnader för ålders— och kallortstillägg samt i vissa fall lön under sjukledighet åt hemvårdarinnor. Med hänsyn till att dessa tillägg m. m. fixeras i de centrala löneavtalen och att statsbi- dragsgivningen i övrigt föreslås väsent- ligt ökad, torde dylika kostnader i fort- sättningen böra helt åvila kommunerna. Kommitténs förslag till statsbidrag för social hemhjälp må belysas med följande konkreta exempel. Utgångs- punkten för dessa exempel har varit nuvarande hemhjälpsorganisation i de angivna kommunerna. Beträffande den i exemplen antagna ökade verksamheten må understrykas, att den icke grundar sig på särskilda behovsundersökningar utan endast är hypotetisk. Antalet skattekronor per invånare i kommu— nerna har beräknats med ledning av preliminära uppgifter om taxeringsut- fallet 1952 och med utgångspunkt från folkmängden den 1 januari 1952. Löne- kostnaderna för heltidsarbetande hem- vårdarinnor har beräknats enligt löne- grad 7.

Västerås: (Folkmängd 62 298. Antal skat— tekronor per invånare 28,20).

För närvarande finns 8 heltids— och 2 del— tidsarbetande hemvårdarinnor anställda av hemhjälpsnämnden. Därutöver finns i sta— den en hemvårdarinna anställd av fattig- vårdsstyrelsen, en hemvårdarinna anställd av husmodersförening och 7 hemvårdarin- nor anställda av industriföretag. Försöks— verksamhet pågår dessutom med hemsama- riter, för närvarande 7 till antalet.

1Grundlön jämte rörligt tillägg för en heltidsarbetande hemvårdarinna är f.n. i ortsgrupp 1 kr. 5 988: och i ortsgrupp 5 kr. 7140:—. Per 100 invånare motsvarar maximiregeln sålunda ett bidragsunderlag på 598,80 resp. 714:——.

Grundlöner jämte rörligt tillägg för de av hemhjälpsnämnden anställda hemvårdarin- norna kan beräknas till 63 800 kronor.

Statsbidrag utgår för 1952 till de 8 + 2 av hemhjälpsnämnden anställda hemvårda— rinnorna med (8 X 1 400 + 2 )( 1 200 =) 13 600 kronor minskat med två femtedelar av under året inflytande avgifter. Om av— gifterna antages uppgå till sammanlagt 5000 kronor blir statsbidraget (13 600— — M =) 11 600 kronor, vilket mot—

svarar 20 % av ovan angivna lönekostnader minskade med influtna avgifter.

Om kommitténs förslag till nya statsbi— dragsgrunder tillämpas på de för närva- rande anställda 8+2 hemvårdarinnorna och förutsättningarna även i övrigt är oför— ändrade beräknas statsbidraget enligt föl- jande. Bidragsunderlaget utgör grundlön jämte rörligt tillägg minskat med som er— sättning för lämnad hjälp erlagda avgifter, dvs. (63 800—5000 :) 58800 kronor. På detta bidragsunderlag utgår statsbidrag med en tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören varmed antalet skattekro- nor per invånare i staden understiger 50, alltså med (50—28,20) : 21,8 %. Stats- bidraget blir sålunda enligt kommitténs

”'” x 58 800 = 12 818 kronor.

förslag W

I jämförelse med enligt gällande bestäm- melser utgående bidrag — 11 600 kronor — innebär kommitténs förslag en viss ökning om verksamheten är helt oförändrad. Därutöver förutsätter kommittén dels att verksamheten skall vidgas, dels att stats- bidrag skall utgå jämväl till timanställd ar- betskraft bl. a. av typen hemsamariter. An— tag att inom den kommunalt organiserade sociala hemhjälpen i Västerås antalet hem- vårdarinnor ökar från nuvarande 8 hel— tidsanställda och 2 deltidsanställda till 12 heltidsanställda, varjämte de 7 hemsama— riterna inordnas i verksamheten och anta- ges arbeta vardera 1 000 timmar per år eller tillsammans 7 000 timmar mot en timlön på 2:25. Lönekostnaderna för den sålunda vidgade verksamheten blir, när ingen hän- syn tages till eventuella ålderstillägg, 94 518 kronor. Avgifterna för lämnad hjälp antages belöpa sig till 7 000 kronor. Statsbidraget till dessa kostnader blir en- ligt kommitténs förslag (94 518—7 000) X x (so—28,20) x &: 19 079 kronor, vil-

ket motsvarar 22% av lönekostnaderna minskade med influtna avgifter.

Gränna: (Folkmängd 3 450. Antal skatte— kronor per invånare 14,38).

Staden har för närvarande två heltids— anställda hemvårdarinnor. Lönekostna- derna för dessa kan beräknas till 12602 kronor.

Statsbidrag utgår för 1952 med 1700 kronor minskat med två femtedelar av in- flutna avgifter. Bidraget 1700 kronor är något högre än vad staden berättigas till genom gällande maximeringsregler (35X x 35 = 1225 kronor), men innebär icke fullt bidrag till två hemvårdarinnetjänster (2 X 1 400 = 2 800 kronor). Om mot bidra- get proportionella avgifter antages uppgå till 400 kronor blir statsbidraget (1700—

2)(5400 =) 1540 kronor, eller 12 åt

av ovan angivna lönekostnader.

13%

Om det av kommittén föreslagna stats- bidragssystemet tillämpas på den i övrigt helt oförändrade verksamheten sker beräk- ningen av statsbidraget enligt följande. Bidragsunderlaget blir lönekostnaden _ 12 602 kronor — minskad med avgifter, som för hela verksamheten antages uppgå till 650 kronor, alltså 11952 kronor. På detta bidragsunderlag skall statsbidrag utgå med en tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed antalet skattekronor per invånare i staden under- stiger 50, dvs (50—14,40 :) 35,6 %. Stats- bidraget blir sålunda, om kommitténs för- ?; x11952 = 4255 kro- nor, eller 36 % av angivna lönekostnader minskade med inflytande avgifter. Kom— mitténs förslag innebär alltså i detta fall en väsentlig höjning av statsbidraget i jämförelse med nu utgående bidrag, som endast täcker 12 å 13 % av kostnaderna. Höjningen betingas dels av de av kommit- tén föreslagna ändringarna i maximerings- reglerna, dels av att antalet skattekronor i staden väsentligt understiger normalskatte— underlaget.

Enligt kommitténs förslag kan statsbi- drag emellertid utgå för en väsentligt vid- gad verksamhet. Om den sociala hemhjäl- pen i staden antages vidgad på så sätt att vid sidan av de två heltidsarbetande hem- vårdarinnorna tre hemsamariter tjänstgöra vardera 1000 timmar under året mot en timlön på 2:— blir lönekostnaderna totalt (12 602 + 6 000 :) 18 602 kronor. Infly— tande avgifter antages uppgå till 1 400 kronor. Enligt kommitténs förslag skall bidraget härvid beräknas på underlaget slag tillämpas,

(18 602— 1 400 =) 17 202 kronor. Den för detta underlag gällande bidragsprocenten är enligt det ovanstående 35,6 och stats- bidraget blir 91%: x 17202 =6124 kronor.

Tunabergs kommun: (Folkmängd 1975. Antal skattekronor per invånare 20,63).

Kommunen har nu en heltidsarbetande hemvårdarinna med årslönen 6 306 kronor. Statsbidrag utgår för 1952 med 1400 kro— nor minskat med två femtedelar av under året inflytande avgifter. Bidraget motsva- var maximibidraget enligt för närvarande för landskommun gällande maximerings- regler. Om inflytande avgifter antages upp- gå till 400 kronor blir statsbidraget för 1952 (1400— 31543 :) 1 240 kronor, eller 21 % av lönekostnaden minskad med infly- tande avgifter.

Om det av kommittén föreslagna statsbi- dragssystemet tillämpas blir bidraget vid i övrigt oförändrad verksamhet (6 306——

——400) X ($O—20,60) )( W)— :1 740 kro- nor, dvs. bctydligt högre än med gällande bidragsregler.

Kommittén har icke ansett det nöd— vändigt att i detalj ingå på hur en om- läggning av statsbidragssystemet enligt kommitténs förslag inverkar på statens kostnader för verksamheten vid nuva- rande utbyggnadsgrad. En beräkning härav förutsätter kännedom om hur de nuvarande hemvårdarinnetjänsterna är fördelade på kommuner med olika skat— teunderlag per invånare, varom upp- gifter f. n. saknas. I huvudsak synes det föreslagna bidragssystemet innebära, att statens kostnader för bidrag till det nuvarande antalet hemvårdarinnor blir desamma som med gällande bidrags- grunder. Kostnadsökningen för staten blir följaktligen väsentligen beroende av den takt i vilken verksamheten kan byg— gas ut.

Om man för ett första verksamhetsår räknar med att antalet heltidsarbetande hemvårdarinnor ökar med 200 och att timavlönad arbetskraft tages i anspråk till hälften av vad som ovan angivits

såsom maximum för bidrag till avlö- nande av sådan arbetskraft, skulle detta medföra, att kostnaderna för statsbi- drag till social hemhjälpsverksamhet ökade från nuvarande 3,6 miljoner kro- nor till omkring 5,8 miljoner kronor. Hänsyn har härvid icke tagits till att verksamheten måhända till en början kommer att öka starkare i städerna, där behovet för närvarande är mer eftersatt än på landsbygden men där skatteun— derlaget per invånare oftast är betydligt högre än normalskatteunderlaget och bidragsprocenten sålunda lägre än nor- malbidragsprocenten-

övriga statsbidragsbestämmelser. Be- träffande i det föregående icke nämnda, i nu gällande statsbidragskungörelse ingående bestämmelser och speciella statsbidragsvillkor bör enligt kommit- téns mening i huvudsak icke några änd- ringar vidtagas. Detta gäller t. ex. be- stämmelserna om ordningen för hem— hjälpsnämndernas arbete, om hem- hjälpsstyrelserna och deras uppgifter samt om landstingens ekonomiska med— verkan.

Såsom särskilt villkor för att stats- bidrag skall utgå bör sålunda liksom hittills gälla, att landstinget lämnar bi- drag motsvarande minst statsbidragets halva belopp. Det må i detta samman- hang erinras, att den föreslagna utvidg- ningen av den sociala hemhjälpen inne- bär ökad hänsyn till behovet av vård och tillsyn i hemmen åt invalider och sjuka, något som för landstingen är än angelägnare än tidigare.

Med hänsyn till att hemvårdarinnor- nas löner och arbetsvillkor numera be— stämmas genom centrala överenskom- melser emellan parterna synes däremot reglerna i gällande bidragskungörelse om minimilöner m. ni. kunna utgå. Därutöver ändras statsbidragskungörel- sen med hänsyn till den i kap. 5 före-

slagna ändringen beträffande den cen— trala tillsynsmyndigheten.

De statsbidrag, som f. n. utgår till am- bulerande hemvårdarinnor anställda av Uppsala läns landsting (se sid. 52) bör enligt kommitténs mening alltjämt få betraktas som bidrag till försöksverk- samhet. Behovet av dylika ambulerande hemvårdarinnor är otvivelaktigt i vissa län betydande. Den av kommittén för- utsatta utvidgningen av den sociala hemhjälpen inom kommunerna gör emellertid att behovet av dylik ambu- lerande hemvårdarinneverksamhet är svår att överblicka. Ytterligare erfaren- heter av dylik verksamhet bör avvak- tas före en mera allmän utbyggnad av en av landstingen anställd kår av am- bulerande hemvårdarinnor. Det bör an- komma på tillsynsmyndigheten att när- mare följa den försöksverksamhet, som pågår och sedermera inkomma med de förslag, som befinnes lämpliga.

Vissa formella spörsmål. Av vad kom- mittén tidigare föreslagit i fråga om det kommunala ansvaret för den sociala hemhjälpen torde följa, dels att hem- hjälpsnämnd —— antingen särskilt vald,? eller sammanförd med annan kommu— nal nämnd — skall finnas i varje kom— mun, eventuellt i samarbete med andra kommuner i kommunalförbundets form, dels ock att det i nu gällande författning angivna alternativet av statsunderstödd social hemhjälp utövad av enskild sam- manslutning (med verksamhet i flera kommuner) numera bör utgå. I praxis har detta alternativ tillämpats endast i enstaka undantagsfall. Att hemhjälps- nämnd bör samarbeta med enskilda or— ganisationer inom denna gren av social- vården har tidigare framhållits.

Även på vissa andra punkter har kun— görelsen om social hemhjälp redaktio- nellt överarbetats i enlighet med kom- mitténs allmänna ståndpunkt.

' Förmedling av huslig arbetskraft i allmänhet

Förmedlingen av huslig arbetskraft Hintar i vissa avseenden en särställning

bland den offentliga arbetsförmedling- ens uppgifter. önskvärdheten av att ar- betsförmedlingen rätt bedömer såväl de olika hushållens behov som arbetskraf- tens lämplighet i varje särskilt fall, nöd- vändigheten av positiva åtgärder för den ständiga nyrekryteringen av arbets- kraft, frånvaron av partsorganisationer, vilket nödvändiggör att arbetsförmed- s lingen står till tjänst med upplysningar om praxis och bestämmelser beträf- ' fande arbetsvillkoren — allt detta med— l för, att den tid arbetsförmedlingstjäns- temännen måste lägga ned på förmed- lingen av hemhjälp blir betydande. Av tjänstemännen krävs också" särskilda _ erfarenheter av och särskild förståelse ' för hemhjälpsmarknadens särart om resultatet skall bli gott.

* samheten har sådan omfattning, att olika förmedlingsområden kunnat för- l delas på olika tjänstemän, har man av- ; skilt förmedlingen av huslig arbets— .. kraft. I de största städerna har särskilda 3 expeditioner för olika typer av huslig . arbetskraft inrättats; de har tillsam- , mantagna stundom benämnts hem- hjälpscentraler. En sådan uppdelning av förmedlingsuppgifterna på särskilda tjänstemän eller särskilda avdelningar har bidragit till en effektivisering av förmedlingsverksamheten. & % På större orter, där förmedlingsverk- !. l

Kommittén har icke haft möjlighet att i detalj bedöma huruvida arbetsför-

FJÄRDE KAPITLET

Arbetsförmedlingen och hemhj älpen

medlingens nuvarande organisation och personalresurser på olika håll i landet motsvarar vad som krävs för en god hemhjälpsförmedling. Det är emeller- tid uppenbart, att förmedlingsappara— tens lämpliga dimensionering i hög grad är en fråga om hur mycket tid och arbete, som man anser bör läggas ned på behandlingen av de enskilda förmedlingsärendena och på den all- männa verksamheten med bl.a. rekry- tering av arbetskraft samt information och service åt allmänheten. Enligt koni- mitténs mening måste kraven på för- medlingstjänstemännens insatser i fråga om den husliga arbetskraften och dess lämpliga tillvaratagande tillmätas myc- ket stor vikt. Vid bedömningen av per- sonalfrågor måste särskild hänsyn tagas till att behovet av tjänstemän för hem- hjälpsförmedling icke kan beräknas en- bart efter antalet förmedlingsfall under viss period. Det egentliga förmedlings- arbetet måste på det husliga området vara kombinerat med en omfattande ak- tiv insats för rekrytering av arbetskraft och för upplysningsverksamhet till ar- betstagare och arbetsgivare, och detta kräver en relativt större personal än förmedlingsarbetet i allmänhet. Arbetsförmedlingens organisation har nyligen varit föremål för utredning ge- nom särskilda sakkunniga —— 1950 års arbetsförmedlingsutredning vilkas förslag om bl. a. en betydande nedskär— ning av arbetsförmedlingens personal- ram också delvis realiserats genom be- slut av 1951 år riksdag. Vad beträffar arbetsförmedlingsorganisationens om-

fattning har kommittén, som nämnt, icke möjlighet att i detalj granska följ- derna för hemhjälpsförmedlingens del av dessa åtgärder. En fråga av särskild betydelse för den av samhället subven- tionerade hemhjälpen har kommittén dock ansett böra tagas upp till förnyad prövning, nämligen frågan om arbets- förmedlingens befattning med förmed- ling av hemvårdarinnor och annan ar- betskraft inom den sociala hemhjälps- verksamheten.

Förmedling av hemvårdarinnor

Den hemvårdarinneverksamhet, som utan statligt stöd växte fram under 1920- och 1930-talen, kom helt naturligt att få ganska skiftande former. Detta gällde även sättet för förmedling av hemvårdarinnornas tjänster. 1941 års befolkningsutredning konstaterade så- lunda, att hemvårdarinneförmedlingen, alltefter det sätt på vilket verksamheten uppbyggts, handhades av särskilt utsedd ledamot i enskild organisations hem- vårdarinnestyrelse eller hemvårdarin- nenämnd, ledamot av fattigvårdssty- relse, barnavårdsnämnd eller hälso- vårdsnämnd, läkare, sjukhuskurator, di- striktssköterska, barnmorska, försam- lingssyster, diakonissa m.fl. I några fall hade arbetsförmedlingen hand om utplaceringen av hemvårdarinnorna. I sitt förslag angående statsbidrag till social hemhjälp diskuterade befolk- ningsutredningen frågan om förmed- lingen av hemhjälpen. Utredningen fann, att förmedlingsfrågan icke kunde lösas efter enhetliga linjer. Man fram- höll som en möjlighet, att överenskom— melse träffades med arbetsförmedlingen om medverkan vid utplaceringen av hemvårdarinnorna i de hjälpbehövande hemmen. Detta förutsatte dock enligt befolkningsutredningen, att tjänstemän— nen finge särskild skolning i fråga om social behovsprövning. Arbetsförmed-

lingen vore heller icke så utbyggd, att dess medverkan kunde bli annat än av begränsad omfattning. Utredningen ut- talade vidare:

Förmedlingen av social hemhjälp kan eljest måhända uppdragas åt någon be- fintlig kommunal expedition, såsom social- vårdsbyrå, kommunalkontor e. d., såvitt till expeditionen finnes knuten någon tjänste- man med nödiga kvalifikationer för upp- giften. Kan ingen av de antydda utvägarna med fördel anlitas, återstår för hemhjälps- nämnden att begagna sig av möjligheten att utse någon eller några av sina ledamö- ter att som ”jourhavande” ombesörja den närmaste ledningen av verksamheten och de löpande expeditionsgöromålen.

Hur denna del av verksamheten skulle ordnas finge enligt befolknings- utredningen alltså ankomma på respek— tive kommun att bestämma.

I samband med utbyggnaden av den statsunderstödda sociala hemhjälpen och den samtidiga utbyggnaden och effektiviseringen av den offentliga ar- betsförmedlingen kom sedermera upp- giften att handha förmedlingen av hem— vårdarinnor att i åtskilliga fall anför- tros åt arbetsförmedlingen. Våren 1951 sköttes förmedlingen av hemvårdarin— nor i 172 kommuner av den offentliga arbetsförmedlingen (62 städer, 30 kö- pingar och 80 andra landskommuner).

Vid behandlingen av frågorna om den offentliga arbetsförmedlingens organi- sation uttalade sig 1951 års riksdag på statsutskottets förslag emellertid för att förmedlingen av hemvårdarinnor i princip skulle vara en kommunal ange— lägenhet.

1950 års arbetsförmedlingsutredning, med uppdrag att göra en översyn av den offentliga arbetsförmedlingens or- ganisation, hade i sitt betänkande den 30 november 1950 ägnat särskild upp— märksamhet åt frågan om förmedlingen av hemvårdarinnor och de kostnader, som sådan förmedlingsverksamhet åsamkade statsverket. Utredningen hade

;. ..w,

. __.__._......__..,...._..__.._

funiit, att en avsevärd del av vissa be- fattiingshavares arbetstid ägnades åt förmedling av hemvårdarinnor. Efter- hanl som antalet hemvårdarinnor ökanle och allt fler arbetsförmedlingar åtoge sig denna verksamhet, bleve frågan om hemvårdarinneförmedlingen alltmer aktuell. Behov av förstärkning av arbetsförmedlingspersonalen skulle auttmatiskt uppstå, och i den mån så- dan förstärkning icke skedde skulle denna arbetsuppgift göra intrång på den övriga ordinarie arbetsförmedlings- verksamheten.

Etrcdningen framhöll, att den vore medveten om, att sammankopplingen av förmedlingsverksamheten för hem- vårdarinnor med den övriga arbetsför— medlingen för huslig arbetskraft kunde innebära vissa fördelar. I den mån hem- vårdarinnebehovet inom en kommun icke vore tillgodosett, kunde arbetsför- medlingen t.ex. i viss mån utfylla detta genom att anvisa annan lämplig arbets- kraft från den Öppna marknaden. Ut- redningen anförde emellertid vidare:

Även om utredningen anser, att dessa synpunkter böra tillmätas betydelse i detta sammanhang ifrågasätter den dock allvar— ligt, om staten skall ikläda sig kostnader för denna verksamhet utöver de statsbidrag, som redan lämnas på andra vägar. Enligt utredningens mening bör med hänsyn till de ökade krav, som kunna komma att stäl- las på arbetsförmedlingen, hemvårdarinne- förmedlingen i princip handhavas av hem— hjälpsnämnderna och alltså vara en kom- munal angelägenhet. Där denna förmed— lingsverksamhet nu ombesörjes av arbets- förmedlingen och densamma innebär så obetydlig belastning att personalbehovet icke påverkas, bör hinder icke föreligga för att arbetsförmedlingen tills vidare skö— ter förmedlingen.

Utredningen anser icke sådana svårig— heter föreligga för att ordna ett effektivt samarbete mellan det kommunala organ, som sålunda kommer att omhänderha för- medlingen av hemvårdarinnor, och den offentliga arbetsförmedlingen, som handhar förmedlingen av annan arbetskraft till

hemmen, att dessa icke kunna övervinnas. Det har visat sig, att på många orter, där hcmvårdarinneverksamheten för närvaran— de ombesörjes av kommunen, detta samar- bete i allmänhet har varit gott. Utredningen har vid sin genomgång av organisationen vid de olika kontoren förutsatt, att ifråga- varande gren av verksamheten i fortsätt— ningen handhaves av hemhjälpsnämnderna. Någon förstärkning av arbetsförmedlings- organisationen för hemvårdarinneverksam- heten har utredningen icke räknat med.

Genom att förmedlingen av hemvår- darinnor överflyttades till något kom- munalt organ beräknade utredningen vid sin detaljgranskning av arbetsför- medlingsorganisationen, att fem befatt- ningar vid fem olika förmedlingskontor skulle kunna indragas och att personal- behovet skulle påverkas vid ytterligare fyra kontor.

Flertalet av remissinstanserna av— styrkte arbetsförmedlingsutredningens förslag i detta stycke.

Socialstyrelsen anförde följande:

För närvarande bedrives social hem— hjälpsverksamhet av 1474 huvudmän. An- talet hemvårdarinnor uppgår till omkring 2 900, varav 150 äro deltidsanställda. Verk- samheten är en kommunal angelägenhet, och styrelsen ansluter sig till utredningens åsikt, att även förmedlingen av hemvårda— rinnorna i princip skall åvila de kommu- nala organen. Flertalet av huvudmännen ombesörjer också detta arbete genom social- vårdshyrå eller ledamot i hemhjälpsnämnd. På ett antal platser ha emellertid arbets- förmedlingsorganen hand om förmedlings- arbetet. Styrelsen har mycket goda erfaren- heter av detta arrangemang, varigenom för— medlingstjänstemännens orts- och person— kännedom samt arbetsrutin direkt ställts till verksamhetens förfogande. Kostnads— frågan bör enligt styrelsens mening icke få stå hindrande i vägen för att denna fråga ordnas på det sätt, som på varje ort befin- nes mest rationellt och effektivt. Man borde kanske söka någon form för att de kommu— ner, som önska överlämna förmedlingen av hemvårdarinnor till arbetsförmedlingens lokalorgan, få erlägga visst skäligt bidrag till kostnaderna för detta arbete.

Arbetsmarknadsstyrelsen ställde sig helt avvisande till förslaget och anförde bl. a. följande:

Styrelsen kan icke förstå varför denna förmedlingsgren skulle vara kommunal, när all annan arbetsförmedling anses böra vara en statlig uppgift. Vidare må anmärkas, att man här som i andra sammanhang bör beakta, att en besparing av statsmedel, som till beloppet motsvaras av ökade kommu- nala utgifter, icke innebär någon vinst.

Styrelsen förmenar vidare, att förslagets genomförande skulle leda till betydande praktiska olägenheter. Förmedlingen av hembiträden och tillfällig arbetskraft till hemmen (hemassistenter, hemsamariter, husmodersvikarier etc.) samt av hemvårda— rinnor äger nämligen intimt samband och bör därför vara samordnad och ombesörjas av samma organ. Även om det t. ex. är skill- nad på utbildning och kompetens mellan en hemvårdarinna och en hemsamarit, före— kommer det ofta nog, att arbetsgivaren kan tillgodoses med en hemvårdarinna eller en hemsamarit.

Utredningens förslag är enligt styrelsens mening ägnat att motverka en planmässig fördelning av arbetskraften och minskar möjligheterna i de enskilda fallen att ställa arbetskraft till förfogande. Vidare skulle extra arbete och därmed ökade kost— nader för samhället uppstå i samband med upprätthållande av den ständiga kontakt mellan arbetsförmedlingen och hemhjälps- nämnden, vilken bleve nödvändig.

Dä sålunda utredningens ifrågavarande förslag är behäftat med direkta olägenheter men icke skulle medföra några fördelar samt innebär ett brytande av principen om arbetsförmedlingens statliga karaktär, av- styrker styrelsen detsamma.

Ur remissyttrandena må vidare näm- nas Svenska landskommunernas för- bunds, vari framhölls, att om den of- fentliga arbetsförmedlingen till följd av beskurna resurser inte längre kunde handha hemvårdarinneförmedlingen, borde det likväl kunna ordnas så, att arbetsförmedlingen — åtminstone över— gångsvis —— svarade för förmedlingen mot att vederbörande kommun bestred skäliga administrationskostnader. En- ligt förbundets mening vore det icke i

och för sig orimligt, att kommun på detta sätt ersatte statsverket för gjorda tjänster, som med arbetsförmedlingens nuvarande organisation ändå inte kun- de komma samtliga kommuner till del. I propositionen (1951:135) uttalade departementschefen bl.a. följande.

Ett genomförande av utredningens förslag att arbetsförmedlingen i princip icke längre skall ombesörja förmedling av hemvårda— rinnor skulle utan tvivel vara förknippat med olägenheter genom att splittra förmed— lingsverksamhet, som har ett nära prak- tiskt samband. Å andra sidan kan icke bort— ses från den omständigheten, att hemvårda- rinneförmedlingen kan föranleda icke obe— tydliga anspråk på utbyggnad av arbets- förmedlingen. Det nuvarande systemet leder också till att vissa kommuner erhålla en förmån, som andra icke erhålla. Med hän- syn till nu angivna omständigheter synes den av socialstyrelsen och landskommu- nernas förbund ifrågasatta lösningen att kommun, som anlitar arbetsförmedlingen för förmedling av hemvårdarinnor, ersätter staten för dess kostnader, vara ett gott uppslag. Jag förordar, att detsamma genom— föres. Till följd härav böra de tjänster, som av utredningen föreslagits till indragning med den huvudsakliga motiveringen att de utnyttjas för hemvårdarinneförmedling, tills vidare kvarstå å arbetsförmedlingens stat.

Med anledning av propositionen väck- tes i båda kamrarna likalydande mo- tioner (Iz412 och 112558), vari hem- ställdes att riksdagen måtte besluta att den föreslagna ersättningen till stats- verket icke skulle utgå. Motionärerna framhöll dels att arbetsförmedlingen även i fortsättningen borde ha rätt att övertaga förmedlingen av hemvårdarin- nor, och dels att det fördenskull icke funnes anledning att fordra, att kom— munerna skulle bestrida en del av kost- naderna. I de fall arbetsförmedlingen handhaft förmedlingen av hemvårdarin- nor, hade — anförde motionärerna vi- dare — denna anordning visat sig syn- nerligen ändamålsenlig såväl ur sociala hemhjälpens som ur arbetsmarknadens

sylpunkt, varför anordningen borde äg: bestånd och även ha möjlighet att utvecklas.

Beträffande förslaget om kommunal ersittning åt statsverket för hemvårda- rinneförmedlingen framhöll motionä- rema, att då staten funnit sig böra bi- draga med flera miljoner kronor till kommunerna för att de skall anordna sodal hemhjälp, förefölle det icke vara rationellt, att staten skulle debitera kommunerna för de relativt blygsamma fömicdlingskostnaderna (av departe- mentschefen uppskattades beloppet till 50 )00 kronor). Detta skulle också inne- bära ett avsteg från principen om kost— nadsfri förmedling av alla slag av ar- bete.

Statsutskottets majoritet (utl. nr 152) gick emellertid varken på motionärer- na: eller departementschefens linje utan anslöt sig till utredningens förslag. Ut- skottet framhöll härvid bl.a., att för- medling av hemvårdarinnor genom ar- betsförmedlingskontoren av naturliga skäl ofta icke kunde äga rum på lands- bygden, och att det vore uppenbart, att endast vissa kommuner kunde komma i åtnjutande av denna förmån. Försla- get att arbetsförmedlingen mot ersätt- ning även i fortsättningen handhade verksamheten fann utskottet ur flera synpunkter mindre lämpligt. Utskottet delade utredningens uppfattning, att förmedlingen av hemvårdarinnor i prin— cip vore en kommunal angelägenhet, och kunde icke biträda den av motio- närerna hävdade uppfattningen, att ar- betsförmedlingens verksamhet på detta område borde utvecklas. Utskottet före- slog att de fem tjänster, som huvudsak— ligen utnyttjades för hemvårdarinneför- medling, skulle indragas. I de fall, där arbetsförmedlingen handhade förmed- lingen av hemvårdarinnor utan att ar- betsbördan eller kostnaderna nämnvärt ökade och personalbehovet påverkades,

borde dock hinder icke möta, att arbets- förmedlingen skötte verksamheten.

I en till utlåtandet fogad reservation framhölls, att utskottet i huvudsak bort tillstyrka departementschefens förslag beträffande förmedlingen av hemvårda- rinnor.

Från debatten i kamrarna må ytterli— gare några synpunkter anföras, utöver dem som redan förut anförts av arbets- förmedlingsutredningen, remissinstan— serna, departementschefen eller utskot— tet. Som stöd för utskottets linje fram- hölls bl.a. följande:

Tjänstemän, som handhar hemvårda— rinneförmedling för kommunens räk- ning, utför detta arbete i stor utsträck— ning på kvällarna, ett arbete som dit- tills till stor del utförts utan särskild övertidsersättning. Det hade emellertid konstaterats, att även dessa tjänstemän började fordra övertidsersättning, och det skulle säkerligen icke dröja länge, innan detta sattes i system, vilket skulle öka kostnaderna för denna förmedling mycket avsevärt. På landsbygden, där man inte har något förmedlingskontor på närmare håll än kanske tre å fyra mil, kunde hemhjälpsnämnden aldrig tänka på att överlåta denna förmed- lingsuppgift till en tjänsteman, som inte kunde känna till de familjer på lands- bygden, som behöver hjälp av hemvår— darinna, medan däremot hemhjälps— nämndens representant — som kunde vara ordföranden eller distriktssköters- kan — kände alla och kunde sköta upp- giften mycket bra. Det vore vidare ostri- digt, att i städer med socialvårdsbyrå, personalen på dessa byråer genom sin övriga verksamhet inom distriktet hade betydligt fullständigare kännedom om familjerna och deras behov och därför kunde bedöma dessa behov på ett bättre och mera objektivt sätt än en ofta am— bulerande manlig eller kvinnlig befatt- ningshavare hos arbetsförmedlingen.

Till stöd för reservanternas förslag framhölls bl.a., att detta förslag inga- lunda innebure att obligatoriskt för- lägga förmedlingen av hemvårdarinnor till arbetsförmedlingen. Vad reservatio— nen ginge ut på vore, att man skulle låta kommunerna behålla sin frihet att välja den ena eller den andra förmedlings- formen. Ett bifall till utskottets förslag vore att för framtiden skapa en bestå- ende splittring mellan arbetsförmed— lingen och hemvårdarinneverksam- heten.

Som nämnts blev resultatet, att riks- dagen anslöt sig till utskottets förslag. Ytterligare må nämnas, att arbetsför- medlingsutredningen i utredning angå- ende arbetsförmedlingsorganisationen i Stor-Stockholm (daterad 20 juni 1951) anfört, att även hemsamaritverksamhe- ten i likhet med hemvårdarinneverk- samheten borde betraktas som en i första hand kommunal angelägenhet. Därest hemsamaritverksamheten mera fast organiserades och finge mera be- tydande omfattning borde den hand- has av de kommunala myndigheterna. När arbetsförmedlingsorganisationen i Stor-Stockholm behandlades vid 1951 års höstriksdag lämnades dessa syn— punkter utan erinran. Detta har som förut nämnts (se sid. 55) resulterat i att förmedlingen av hemsamariter i Stock- holm från 1 juli 1952 icke längre hand- has av arbetsförmedlingen utan av ett särskilt förmedlingsorgan.

Arbetsmarknadsstyrelsen har efter kommitténs anmodan gjort en översyn av hur beslutet om att i princip skilja hemvå'rdarinneförmedlingen från den offentliga arbetsförmedlingen realise- rats. Resultatet av denna översyn kan sammanfattas på följande sätt.

I slutet av 1950 handhades förmed- lingen av social hemhjälp av den offent- liga arbetsförmedlingen på 168 platser i landet. Sammanlagda antalet hemvår-

darinnor på dessa platser uppgick till 618. Motsvarande siffror vid årsskiftet 1951/1952 var 160 resp. 613, sedan ar— betsförmedlingens engagemang i hem- vårdarinneförmedlingen börjat avveck- las. I mars månad 1952 handhades för- medlingen av social hemhjälp av arbets- förmedlingen på 147 platser och sam- manlagda antalet hemvårdarinnor på dessa platser uppgick då till 530.

Under år 1950 tillsattes genom arbets- förmedlingens medverkan 20 284 platser för social hemhjälp. Som jämförelse kan nämnas, att totala antalet hjälpfall _ tillsatta platser — enligt socialstyrel- sens enkät till hemhjälpsnämnderna var omkring 90000 år 1950, varför alltså mellan 1/4 och 1/5 av förmedlingen ägde rum genom den offentliga arbetsförmed- lingen. År 1951 var antalet tillsatta plat- ser 22 201. Ökningen av antalet tillsatta platser under år 1951 kan bero dels på att man på grund av ökat behov av so— cial hemhjälp och begränsad tillgång på hemvårdarinnor varit nödsakad att in- skränka på den tid, som hemvårdarin- norna fått ägna varje familj (kortvari- gare och flera arbetspe'rioder), dels på att annan arbetskraft — hemassistenter och hemsamariter _ i ökad omfattning anlitas, när hemvårdarinnorna inte räckt till.

Nedanstående tabell visar omfatt- ningen av arbetsförmedlingens medver- kan vid förmedlingen av social hem- hjälp.

.. Tillgodo- Under tiden ?g??? sedda

1 P hjälpfall December 1950 ..... 2 583 1699 ,, 1951 ..... 2 561 1 744 Mars 1952 ......... 2 268 1641

Enligt riksdagsbeslutet 1951 skulle arbetsförmedlingstjänster, som huvud- sakligen utnyttjades för förmedling av

social hemhjälp, indragas på följande fem orter: Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö och Örebro. Dess- utom finge förmedlingen av social hem- hjälp icke handhas av arbetsförmed- lingen i den mån denna arbetsuppgift skulle kräva extra personal eller med- föra särskilda kostnader. I de fall en minskning av personalen kunde åstad— kommas genom indragning av förmed- lingen av social hemhjälp skulle detta ske.

Beträffande de i riksdagsbeslutet sär- skilt nämnda orterna har den sociala hemhjälpsförmedlingen avvecklats vid arbetsförmedlingarna i Jönköping, Malmö och Örebro vid årsskiftet 1951/1952 och i Karlskrona den 31 ja- nuari 1952. Verksamheten har överta- gits av respektive socialvårdsbyråer.

I Norrköping har man ännu icke lyc- kats lösa förmedlingsfrågan. Enligt överenskommelse under hand skall ar- betsförmedlingen tills vidare handha denna uppgift. På grund av att den tjänst, som tidigare var reserverad för denna förmedlingsuppgift, indragits i enlighet med riksdagens beslut, har det emellertid blivit nödvändigt att avlasta arbetsförmedlingen vissa av de med för- medlingen förenade uppgifterna. Den sociala hemhjälpsförmedlingen kan så- lunda sägas bedrivas av arbetsförmed- lingen i begränsad omfattning. Norr- köpings stad har erbjudit sig att täcka arbetsförmedlingens kostnader i sam- band med denna förmedling, vilket har måst avböjas av länsarbetsnämnden. Liknande erbjudanden har framförts från Hälsingborg och Jönköping.

Bland de skäl som anförts från dessa städers sida för att den sociala hem- hjälpsförmedlingen lämpligen bör åvila arbetsförmedlingen må följande näm- nas:

Det är ett praktiskt arrangemang och erfarenheten har visat att förmedlingen

på detta sätt kan skötas tillfredsstäl- lande. På grund av att hemvårdarin- norna i allmänhet icke räcker till, måste socialvårdsbyråerna respektive hem- hjälpsnämnderna ofta begära komplet- terande hjälp genom arbetsförmed— lingen. Om arbetsförmedlingen helt skö— ter den sociala hemhjälpsförmedlingen underlättas och förenklas dessa förmed- lingsåtgärder.

Det finns vidare ingen strikt uppdel- ning av vilka arbetssökande, som kan komma i fråga för arbetsuppgifter inom den sociala hemhjälpsverksamhetens ram. I vissa fall kan man få sitt hjälp- behov tillgodosett av en kunnig hus- modersvikarie, i andra fall av en städ- hjälp eller av någon som kan laga mat eller tillfälligt ta hand om barn. Det är alltså skiftande uppgifter, som i vissa fall kan skötas av kunniga och pålit- liga hemassistenter. Arbetsförmedlingen har överblick över tillgången på sådan arbetskraft och kan därför medverka till en planmässig och ändamålsenlig fördelning av arbetskraften. Detta för- utsätter emellertid, att arbetsförmed- lingen även kan överblicka behovet av arbetskraft; förmedlingen av social hemhjälp bör alltså förläggas till arbets- förmedlingen. Detta har kort uttryckts så: vi måste ju i alla fall rekvirera hjälp från arbetsförmedlingen och då vore det mera tillfredsställande och effektivt att ”ha allt under en hatt”.

Bostadskollektiva kommitténs förslag om vidgad social hemhjälpsverksamhet är grundat bl. a. på en ökad användning av tillfällig och deltidsarbetande arbets— kraft, vilket ur rekryteringssynpunkt gör den sociala hemhjälpens nära kon- takt med den offentliga arbetsförmed- lingen angelägnare än tidigare.

Enligt kommitténs mening kan vidare starkt ifrågasättas om t.ex. en social- vårdsbyrå är bättre skickad än den offentliga arbetsförmedlingen att sköta

kontakterna med allmänheten. Social- vårdsbyrån har uppenbarligen främst kännedom om socialvårdsklientelet och dess behov, medan den sociala hem- hjälpen, särskilt efter av kommittén föreslagen utvidgning, skall kunna till- godose alla familjers och ensamståendes hemhjälpsbehov i vissa nödlägen. De rena socialvårdsfallen blir sannolikt i minoritet. Ur allmänhetens synpunkt måste det dessutom vara fördelaktigt att vid behov av hemhjälp i olika situa- tioner endast ha en instans att vända sig till.

Fördelarna av en samordnad förmed- lingsverksamhet över hela hemhjälps- området är sålunda enligt bostadskol- lektiva kommitténs mening så stora, att 1951 års beslut rörande den offentliga arbetsförmedlingens befattning med social hemhjälp synes böra underkastas förnyad prövning.

Kommittén är givetvis medveten om att icke all social hemhjälp lämpligen

kan förmedlas genom den offentliga ar- betsförmedlingen. På landsbygden kan detta sålunda i regel icke bli fallet. Detta bör emellertid inte hindra, att där så är möjligt och lämpligt förmedlingen av den sociala hemhjälpen direkt lägges på arbetsförmedlingen. Det bör enligt kommitténs mening i framtiden liksom före 1951 få avgöras lokalt från fall till fall hur förmedlingsfrågan lämpligen bör vara ordnad. Principiella hinder att delegera förmedlingen av all sub- ventionerad hemhjälp till den offent- liga arbetsförmedlingen bör sålunda icke föreligga.

Någon anledning att kommuner, som anlitar den offentliga arbetsförmed— lingen för den sociala hemhjälpens ut— placering, skall ersätta staten härför kan kommittén för sin del icke finna. Arbetsförmedlingen är i princip fri och utan kostnad för dem som anlita den. Detta bör gälla även för förmedling av social hemhjälp.

FEMTE KAPITLET

Den centrala organisationen

1.rbetsmarknadsstyrelsen är central myidighet för allmänna arbetsmark- nadsfrågor och har i denna sin egen- skap alltså att handlägga jämväl frågor rörande arbetskraften inom det husliga arletsområdet. Närmast ansvarig för sisnämnda uppgifter är en förste byrå— inspektör (Ce 27) placerad på styrel- sets första byrå (arbetsförmedlingsby- rår). Arbetsmarknadsstyrelsen har vid sin sida ett rådgivande organ _ arbets- marknadsstyrelsens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft. De sak— kunniga, f.n. fyra till antalet, utses av styrelsen på obestämd tid. Ordförande skall vara ledamot av arbetsmarknads- styrelsen.

Den statsunderstödda sociala hem- hjälpen står enligt befolkningsutred- ningens förslag under tillsyn av social- styrelsen. Ärcndena rörande den sociala hemhjälpen handhas inom styrelsens andra byrå (socialvårdsbyrån) av en konsulent för social hemhjälpsverksam- het (Ce 27). Vid avdelningen för social hemhjälp tjänstgör i övrigt två byråsek- reterare (Ce 25 i befordringsgången), en amanuens och tre kontorsbiträden. Socialstyrelsen har vid sin sida en råd- givande nämnd för social hemhjälps- verksamhet. Nämnden, som består av åtta av Kungl. Maj:t på ett år tillsatta ledamöter, sammanträder endast då spe- ciella frågor så kräver.

Befolkningsutredningens förslag inne- bar, enligt vad den själv uttryckligen framhöll, endast ett provisorium. Utredz. ningen anförde härom:

Under arbetet med de omfattande pro-

blem rörande olika hem- och familjefrågor, som utredningen i skilda sammanhang haft att överväga, har det för utredningen blivit allt mera klart, att handläggningen av dessa frågor påkallar inrättande av ett särskilt statsorgan, särskilt som deras lösande i all- mänhet förutsätter ett mer eller mindre omfattande statsbidrag. Emellertid är ut— redningen icke beredd att definitivt fram- ställa förslag därom, förrän arbetet fort— skridit så långt, att det är möjligt att få en bestämdare överblick av det verksam— hetsområde, som skulle tillkomma ett så- dant statsorgan. Som ett prouisorium vill utredningen föreslå, att den statliga tillsy- nen över den sociala hemhjälpsverksamhe— ten uppdrages åt socialstyrelsen.

Något speciellt statsorgan av den art utredningen antydde har icke tillkom- mit och läget är följaktligen ur denna synpunkt alltjämt detsamma som vid tiden för befolkningsutredningens för- slag.

Däremot har arbetsmarknadsstyrel— sens tillkomst den 1 januari 1948 inne— burit, att förutsättningarna i viss mån ändrats. Utredningen för hem- och fa— miljefrågor konstaterade, att dess för- slag om utbyggnad av den sociala hem- hjälpen innebure en närmare anknyt- ning till arbetsförmedlingen och drog härav slutsatsen, att större enhetlighet i behandlingen av husliga arbetskrafts— frågor kunde vinnas, om arbetsmark- nadsstyrelsen övertoge uppgiften att vara tillsynsmyndighet för den sociala hemhjälpen. Utredningen avsåg därmed icke att föreslå någon förändring för övrigt i den sociala hemhjälpsverksam- hetens organisation. Vid den sociala hemhjälpens överflyttande från social-

styrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen borde socialstyrelsens rådgivande nämnd för social hemhjälp inom ar- betsmarknadsstyrelsen ombildas och ingå i en av familjeutredningen tillika föreslagen expertnämnd för det kvinn- liga förmedlingsområdet.

Vid remissbehandlingen av utred- ningens betänkande tillstyrktes försla- get av flertalet av de remissinstanser som överhuvud uttalade sig i denna fråga. Ur remissyttrandena må följande citeras:

Arbetsmarknadskommissionen

Utredningens förslag, att arbetsmark- nadsstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet för den sociala hemhjälpen, synes kommis- sionen ändamålsenligt, enär därigenom större enhetlighet inom hemhjälpsområdet skulle erhållas.

Beträffande ledningen av den sociala hemhjälpen finnes en föreskrift i Kungl. kungörelsen av den 31 december 1943 (SF 947/1944) vari stadgas, att till biträde åt socialstyrelsen vid utövande av dess ålig- gande såsom tillsynsmyndighet skall finnas en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd. Det är naturligt, att denna expertnämnd vid ett överflyttande av ledningen av hemhjälpen till arbetsmarknadsstyrelsen jämväl över- flyttas till styrelsen. En samordning av ex- .pertnämnden med kommissionens sakkun— niga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft bör härvid kunna genomföras.

Svenska Landstingsförbundet

Den ifrågasatta överflyttningen av tillsy- nen över den sociala hemhjälpen från so- cialstyrelsen till den nya arbetsmarknads- styrelsen finner styrelsen välmotiverad. I samband härmed synes det lämpligt, att, såsom föreslagits, sammanslå arbetsmark- nadskommissionens och socialstyrelsens rådgivande organ för kvinnlig arbetskraft för social hemhjälp.

Svenska Fattiguårds— och barnavårdsför- bundet (numera Svenska Socialvårds— förbundet)

Utredningens förslag om arbetsmarknads— styrelsen såsom tillsynsmyndighet för den

sociala hemhjälpen vill förbundet tillstyrka med hänsyn till det nära samband, som hemhjälpsverksamheten städse måste hava med de rådande förhållandena på arbets— marknaden.

Bland andra socialstyrelsen och för- valtningsutskotten i ett par landsting avvisade däremot tanken på en över- flyttning av den sociala hemhjälpen till arbetsmarknadsstyrelsen.

Socialstyrelsen anförde följande:

Genom en överflyttning av högsta till- synen över den sociala hemhjälpsverksam- heten till arbetsmarknadsstyrelsen på sätt utredningen föreslagit skulle måhända vissa fördelar vara att vinna. Arbetsmarknads- styrelsen har nämligen till sitt förfogande länsarbetsnämndernas kanslier med där an— ställda kvinnliga konsulenter, vilka ofta äro lanthushållslärarinnor och följaktligen väl skickade att handlägga hemhjälpsären- dena.

Å andra sidan föreligger risk för överor- ganisation, om den nuvarande anordningen med kommunerna som huvudmän skulle bibehållas och såväl landstingen som läns- arbetsnämnderna skulle utgöra mellan— instanser. I vart fall skulle några fördelar av ekonomisk natur för statsförvaltningen icke uppkomma genom en sammanslagning. Tvärtom skulle utvecklingen förmodligen bli den att staten finge taga på sig även landstingens nuvarande andel av kostna- derna. Landstingens uppgift skulle nämli— gen efter en omläggning endast bli av bidragsgivande karaktär, och något motiv för sådana bidrag skulle icke längre före— ligga. Därmed skulle landstingen bliva av- kopplade från denna form av socialvård.

Landstingens hittills visade stora in- tresse för att på lanthushållsskolor och folkhögskolor hjälpa socialstyrelsen med utbildningen av hemvårdarinnor har varit av ett utomordentligt värde och talar även- ledes för att de icke berövas sitt inflytande på den sociala hemhjälpsverksamheten. Det är knappast att förmoda, att de efter en omläggning så beredvilligt som hittills skulle åtaga sig sin anpart av undervis— ningen. Det är f.n. synnerligen svårt att få en klar överblick över behovet av un- dervisningsanstalter för hemvårdarinnor, då man icke har något säkert underlag för bedömande av den årliga avgången inom yrket och man ännu icke kan förutse dess

framtida omfattning. Genom att undervis- ningen anordnas vid redan i gång varande, även för annan undervisning avsedda sko- lor, kan en smidigare anpassning efter be- hovet ske, än om man skulle vara tvingad att tillskapa enbart särskilda skolor för hemvårdarinneutbildningen.

Ett inkopplande av länsarbetsnämnderna på den sociala hemhjälpsverksamheten skulle av kommunerna helt visst uppfattas som ett kraftigare statsingripande. Det är av vital betydelse för verksamhetens lyck- liga utveckling, att kommunernas inflytan- de över och intresse för verksamheten icke minskas och att de icke berövas känslan av att hemhjälpsverksamheten till huvudsak— lig del är en kommunal angelägenhet och hemvårdarinnan deras egen tjänsteman.

För bibehållande av socialstyrelsen som tillsynsmyndighet talar dels verksamhetens utpräglade karaktär av en form av social- vård och de breda kontaktytorna med den övriga socialvården, dels det förhållandet, att den nuvarande organisationen är utprö- vad och att den, såvitt styrelsen kunnat finna, befunnits fungera tillfredsställande ur såväl landstingens och kommunernas som hemvårdarinnornas och allmänhetens synpunkt.

Det är emellertid en omständighet av rent principiell natur, som enligt socialstyrel— sens mening utgör det kraftigaste skälet emot en överflyttning av tillsynen till ar- betsmarknadsstyrelsen. Denna myndighet skall nämligen handhava verksamheten med de fasta hemassistenterna, som skola arbeta som biträden åt husmödrarna. På hemassistenterna skall enligt förslaget icke ställas högre krav än god arbetskunnighet och hedrande vandel samt en kortare spe- cialkurs. Hemvårdarinnor åter, vilka skola vara ersättare för husmödrarna, utväljas med den största omsorg, och stränga krav ställas på dem, innan de tillerkännas kom- petens för sin uppgift. Hittills har social- styrelsen också lyckats att hålla denna kår mycket högt; den är i verklig mening en elitkår. Om man nu lägger den centrala tillsynen över hemvårdarinnorna hos ar- betsmarknadsorganet, som dessutom hand- har verksamheten med hemassistenterna, är det stor risk för att kraven på hemvår— darinnorna stegvis komma att sänkas, så att en faktisk sammanblandning sker mel- lan hemvårdarinnorna och hemassisten- terna till en kår, där somliga ha något större och andra något lägre skicklighet.

Men därmed skulle också resultatet av den hittillsvarande utvecklingen med en högt— stående kår, som utövar socialvård i bästa mening, ha förlorats, och kvar skulle en- dast bli en arbetsmarknadsanordning, som förvisso ej skulle kunna fylla de ställda anspråken, och som troligen ej heller skulle utöva samma lockelse för dem som överväga att ägna sig åt yrket.

Vad socialstyrelsen nu har anfört är ett uttryck för styrelsens bestämda uppfatt- ning, att den centrala tillsynen över arbets- marknadskårens hemassistenter och över den sociala kårens hemvårdarinnor bör för— läggas till olika myndigheter och att den nära till hands liggande ”rationalisering”, som en sammanslagning kunde tänkas ut— göra, i själva verket skulle vara till största skada för denna ömtåliga verksamhet.

På sålunda anförda skäl avstyrker social- styrelsen förslaget om en överflyttning av tillsynen över den sociala hemhjälpen till arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är uppenbart, att arbetskraftsfrå- gorna inom den statsunderstödda so- ciala hemhjälpen har ett mycket nära samband med frågorna om hemhjälpen på den allmänna arbetsmarknaden. Kommittén har i det föregående före- slagit, dels att statsbidrag skall kunna utgå även för avlönande av sådan ar- betskraft som inom den sociala hemhjäl- pens ram engageras på den öppna mark— naden, dels att förmedlingen av social hemhjälp, där så befinnes lämpligt, sam- ordnas med hemhjälpsförmedling i all- mänhet genom att den offentliga arbets- förmedlingen handhar förmedlingen av all hemhjälpsarbetskraft. Kommitténs förslag om en väsentlig utvidgning av den sociala hemhjälpens personalresur- ser innebär vidare, att rekryteringen av lämplig arbetskraft intensifieras, för vilket kännedomen om och den nära kontakten med arbetsmarknaden i all— mänhet är av väsentlig betydelse. Vi— dare synes det vara önskvärt, att den nu splittrade kursverksamheten — t. ex. arbetsmarknadsstyrelsens hemsamarit- och hemassistentkurser och socialsty- relsens prov- och kompletteringskurser

för hemvårdarinnor —- i lämplig form samordnas och blir föremål för en mer enhetlig bedömning.

Av dessa skäl förordar kommittén att en samordning av alla frågor rörande behoven av arbetshjälp i hemmen och tillgången på arbetskraft härför sker inom ett centralt organ. Detta måste na- turligen vara arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén ansluter sig sålunda till fa- miljeutredningens förslag i detta hän— seende och föreslår, att den centrala till- synen över den sociala hemhjälpsverk- samheten överflyttas från socialstyrel- sen till arbetsmarknadsstyrelsen. Kom- mittén förutsätter, att detta sker genom att den nuvarande avdelningen för so— cial hemhjälp inom socialstyrelsen över- flyttas till arbetsmarknadsstyrelsen och inordnas som en särskild avdelning under styrelsens första byrå — arbets— förmedlingsbyrån. De av kommittén föreslagna åtgärderna bl. a. beträffande hemhjälpsarbetskraftens utbildning och beträffande propaganda- och upplys-

ningsverksamhet medför, att behovet av personal inom styrelsen för frågor an- gående hemhjälp kan komma att ökas. Kommittén förutsätter, att arbetsmark- nadsstyrelsen själv prövar detta behov och framlägger härav föranledda förslag till personalförstärkning.

Den vid socialstyrelsens sida stående rådgivande nämnden för social hem- hjälpsverksamhet bör självfallet samti- digt överflyttas till arbetsmarknadssty- relsen. Huruvida nämnden härvid, så— som familjeutredningen föreslagit, till- sammans med arbetsmarknadsstyrelsens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft skall ombildas till en av Kungl. Maj:t tillsatt expertnämnd för det kvinnliga förmedlingsområdet, har kommittén i detta sammanhang icke funnit anledning att taga ställning till. Om en sådan expertnämnd skapas, sy- nes det emellertid vara naturligt, att den rådgivande nämnden för social hem- hjälpsverksamhet uppgår i denna ex— pertnämnd.

rv .! Våt-tt. . ...-?.... 11.531?

ig..... .. gift.)... l...... 35.151): sstlåt .vxl .v.(._ ......f. ..

nål»? .. ..

Även ensamstående sjuka och åldringar kan få hjälp av hemvårdarinna. I viss utsträckning skall han nämligen redan enligt de nuvarande bestämmelserna biträda i hemsjukvården men arbetar i så fall icke på egen hand utan under ledning av läkare, distriktssköterska eller barnmorska. Foto—Hernried.

All vår början bliver svår. . . I (len här familjen ligger modern sjuk och de fem barnen måste hemvår- darinnan se till och vägleda. Lämläsningen får inte försummas (bilden till höger). Foto-Hernried.

?r: .a ww, immamw

Hemvårdarinnorna får arbeta i många olika miljöer, i tungarbetade hem med omoderna kök, men också —— såsom i detta Storkholmshem _ i lättskötta våningar med välutrustat kök och moderna hush (illsredskap. Foto— H ernried.

Sammanfattning

Första kapitlet. Hemhjälpsfrågan

I kapitlet lämnas inledningsvis en översikt över de väsentliga förändring- arna i samhällets och näringslivets struktur under det senaste århundradet samt över dessa förändringars åter- verkningar på den kvinnliga arbets- marknaden. Antalet yrkesarbetande kvinnor inom andra yrken än husligt arbete har ökat avsevärt under de se- naste decennierna. De husligt yrkes-

. verksammas antal uppvisar däremot en

stark och stadig nedgång.

Hushållsarbetets rationalisering och bostädernas modernisering har visser- ligen i betydande utsträckning minskat behovet av arbetskraft i hemmen, men avgången från det husliga yrkesområdet har varit så omfattande, att efterfrågan på hemhjälp sedan lång tid tillbaka va- rit avsevärt större än tillgången. Bristen på hemhjälp har sin väsentliga orsak i långsiktiga förändringar av näringsli-

' vets och arbetsmarknadens struktur. I

och med att andra yrkesområden öpp- nats för kvinnorna har det husliga ar- betet efter hand fått allt svårare att hävda sig i konkurrensen om arbets- kraften. De åtgärder som vidtagits för att förbättra den husliga arbetskraftens villkor _ förbättrad utbildning och hembiträdeslagstiftning _ har icke i väsentlig mån kunnat öka tillström- ningen till yrket.

Hushållsarbetets rationalisering, hus- hållens minskade storlek och bostäder- nas utrustning med arbetsbesparande hjälpmedel har otvivelaktigt minskat

behovet av anställd arbetshjälp i hem- men. Icke ens en mycket långt gående rationalisering av hemarbetet kan emel- lertid helt eliminera behovet 'av hjälp i hushållen. Detta gäller enligt kommit- téns mening särskilt vid nödlägen, bc— tingade av att den ordinarie arbets— kraften av skilda orsaker tillfälligt icke är i stånd att sköta hushållet. Sådana nödlägen uppstår naturligen främst i familjer med småbarn och särskilt gäl— ler detta barnfamiljer där båda ma- karna har förvärvsarbete. Även i den mån husmorssemester kan genomföras behöver barnfamiljerna i viss utsträck- ning hjälp av utomstående.

Vid sidan av dessa tillfälliga behov av hemhjälp finns otvivelaktigt ett ange- läget behov av kontinuerlig hjälp i hus- håll med förvärvsarbetande husmoder.

En samhällsgrupp, som under senare år kommit att aktualisera speciella hemhjälpsfrågor, är åldringar, invalider och sjuka. Tillsynen och värden av dessa kan i betydande utsträckning ske i hemmen om tillgång finns till arbets- kraft, som tillfälligt eller under regel- bundet återkommande kortare perioder kan lämna hjälp med de löpande hus- hållsgöromålen.

De samhälleliga åtgärderna för att fylla behovet av hemhjälp måste i första hand avse att genom förbättrad yrkes— utbildning, intensifierad upplysnings- verksamhet och arbetsförmedling m. m. höja den sociala värderingen av yrket och därmed befrämja rekryteringen. Därjämte är direka åtgärder från det allmännas sida av nöden i syfte att

hjälpa vid mer eller mindre övergående nödlägen betingade av rubbningar i hus- hållens normala organisation och funk- tioner, t.ex. vid husmoderns sjukdom eller behov av vila eller vid annan fa- miljemedlems sjukdom. Sådana rubb- ningar inträder naturligen lättare i hus- håll, där bägge makarna är yrkesverk- samma; särskild uppmärksamhet bör därför ägnasx sådana familjer. Det är vidare angeläget att samhället direkt griper in när det gäller åldringars och sjukas behov av vård och tillsyn i hem- men; även i sådana fall är det huvud- sakligen fråga om hjälp med hemsyss- lorna, icke om sjukvård i egentlig me- ning.

Andra kapitlet. Hembiträden och hemassistenter

Kapitlet omfattar i första hand en redogörelse för förhållandena på den öppna arbetsmarknaden för huslig ar- betskraft. Av denna framgår bl.a. att det i flertalet hem aldrig varit ak- tuellt att efterfråga hembiträden. År 1945 fanns på landsbygden 35 och i stä- derna 25 hembiträden med bostad hos arbetsgivaren per 1000 hushåll bestå- ende av gifta par. Det relativa antalet familjer med heltidsanställd hemhjälp var ojämförligt mycket större i högre inkomstgrupper än i lägre. Bland stads- familjer med en inkomst överstigande 20 000 kronor fanns 1945 ett hembiträde på två familjer, bland stadsfamiljer med högst 8000 kronors inkomst fanns ett hembiträde på tvåhundra familjer. I ungefär hälften av alla stadsfamiljer med hembiträde hade husmodern för- värvsarbete utom hemmet.

Den ekonomiska faktorns betydelse när det gäller efterfrågan på heltids- anställd arbetskraft i hemmen synes vara av avgörande betydelse. Förhållan- dena inom hushåll där husmodern har förvärvsarbete utom hemmet måste här-

vid särskilt uppmärksammas. En fort- satt utjämning av bestående skillnader mellan lönerna för hembiträden och lö- nerna inom andra kvinnliga yrkesom- råden måste helt naturligt ytterligare begränsa hemmens möjligheter att an- lita anställd arbetskraft.

Tillgången på heltidsarbetande hem- biträden har emellertid sjunkit betyd— ligt snabbare än efterfrågan. År 1951 var antalet till den offentliga arbetsförmed- lingen anmälda lediga hembiträdesplat- ser 39 500, medan antalet tillsatta plat- ser var 17900 eller 45 % av de ledig- anmälda.

Efter en redogörelse för hembiträdes— lagen och dess revision uttalar kommit- tén att missförhållandena inom yrket, främst bristen på utbildad yrkesskick- lig arbetskraft, i väsentlig mån torde bero på, att man saknat och alltjämt saknar fasta organisationer för parter- na på denna del av arbetsmarknaden och mellan dessa organisationer över- enskomma, allmänt respekterade nor- mer för arbets- och lönevillkor, varmed självfallet även följer normer för yrkes- skickligheten.

Kommittén understryker den synner- liga angelägenheten av att dessa frågor blir föremål för effektiva åtgärder. Detta ankommer givetvis i främsta rum- met på arbetsmarknadens parter, men kommittén förutsätter tillika att stats- makterna kommer att följa frågans ut- veckling och vidtaga erforderliga åt- gärder.

I den knapphetssituation som råder har hemhjälpsfrågan i allt större ut- sträckning kommit att lösas genom an— vändning av deltidsanställd eller tillfäl- lig hemhjälp. Tidigare förekom dylik deltidstjänst huvudsakligen för grövre arbeten såsom tvätt och rengöring men har efter hand kommit att omfatta även andra hushållsgöromål.

Som gemensam benämning på de

olika typerna av tillfällig hemhjälp an- vänder arbetsmarknadsmyndigheterna benämningen hemassistenter, till skill- nad från benämningen hembiträden som kommit att avse hemmens heltids- anställda arbetskraft.

Efterfrågan på hemassistenter har kunnat tillgodoses i betydligt större ut- sträckning än efterfrågan på hembiträ- den. År 1951 anmäldes till den offentliga arbetsförmedlingen 154 800 arbetstill- fällen för hemassistenter, varav 136 500 eller 88 % kunde tillgodoses.

Kommittén lämnar vidare i detta ka- pitel en redogörelse för kommersiell städ- och rengöringsservice och konsta- terar, att sådana företag, rätt skötta, har en stor uppgift att fylla, inte minst då det gäller hushållens behov av hjälp med tyngre sysslor.

Beträffande kvalifikationerna hos den heltidsarbetande arbetskraften på den öppna husliga arbetsmarknaden konsta- terar kommittén att endast en mindre del av dem, som arbetar i yrket, har någon utbildning härför utanför det egna hemmet. Efterfrågan från hushållens sida torde emellertid i ökad utsträckning gälla kunnig arbetskraft. Hushålls- och husmodersskolor, lanthushållsskolor, barnsköterskeskolor etc. ger visserligen en god yrkesutbildning, men eleverna vid dessa skolor torde endast i ringa ut- sträckning söka sig till hembiträdes— yrket; de tar anställning i storhushåll och barninstitutioner eller går vidare till annan utbildning.

Genom åtgärder enbart på yrkesut- bildningens område torde man sålunda knappast kunna räkna med att inom överskådlig tid öka tillgången på väl- utbildade hembiträden. En ökning av utbildningsresurserna på det husliga området, parallellt med att ökad forsk- ning och allmänt intresse ägnas hus- hållsarbetet, torde dock komma att med- föra en social värdehöjning av hela ar-

betsområdet och därmed öka tillström- ningen till yrket.

Kommittén har icke haft att i detalj behandla utbildningsfrågan, men vill re- kommendera en fortsatt utbyggnad av den husliga yrkesutbildningen. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas den allsidiga barnavårds- och hushållsut- bildning, som bäst torde ge de hushålls- arbetande kvinnorna möjligheter att fylla de krav de moderna hemmen ställer.

Beträffande hemassistenternas utbild- ning föreslår kommittén att medel stäl- les till förfogande för en vidgad kurs- verksamhet och för propaganda för del- tagande i hemassistentkurser. Emellertid bör nu tillämpade kursplaner under- kastas en översyn. Kommittén hem- ställer, att en särskild utredning verk- ställes beträffande denna kursverksam- het. Denna utredning bör lämpligen ske genom representanter för berörda myn- digheter och fackorgan, nämligen ar- betsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, Aktiv hushållning och Hemmens forsk- ningsinstitut. I samband härmed disku- terar kommittén ingående vissa frågor, som det är av särskilt intresse att den föreslagna utredningen noga behandlar.

I detta kapitel lämnar kommittén vi- dare en ingående redogörelse för de för- sök med särskilda hemassistentbostäder i nya bostadsområden, som gjorts i Stockholm och Göteborg.

Med hänsyn till de erfarenheter som vunnits på detta område anser kommit- tén detta system lida av betänkliga svag- heter. Redan de tillämpade finansie- ringsmetoderna med särskilda, öppna eller dolda subventioner i form av sänkt hyra, som medför en merbelast- ning av övriga bostäder inom området, inger enligt kommitténs mening be- tänkligheter. Hemhjälpens bostadsfråga inom nya bostadsområden synes enligt

kommitténs uppfattning bättre kunna lösas längs linjen med smålägenheter, vilka förhyres i vanlig ordning på den öppna bostadsmarknaden och som så- lunda kan utnyttjas bl.a. av hembiträ- den och hemassistenter utan att arbets- kraften härigenom bindes till yrket.

I ett sista avsnitt av detta kapitel redogöres slutligen för det av utred- ningen för hem- och familjefrågor 1947 framlagda förslaget om att inrätta en kår av fasta hemassistenter under ar- betsförmedlingens ledning. Dessa fasta hemassistenter skulle enligt utredning- ens mening kunna disponeras för många olika slag av arbetsuppgifter bl.a. då det gällde arbete flera dagar i följd, en uppgift som deltidsarbetande gifta kvin- nor ofta icke kunde åtaga sig.

De behov, som familjeutredningens förslag avsåg att täcka, är otvivelaktigt viktiga och angelägna. Familjeutred- ningens organisationsförslag måste dock enligt kommitténs mening anses vara mindre väl avvägt och leda till en splitt- ring i den av samhället organiserade hemhjälpen. Behovet av hemhjälp av den art familjeutredningen åsyftade bör enligt kommitténs mening i huvudsak kunna tillgodoses inom ramen för den organisation kommittén i det följande föreslår beträffande den sociala hem— hjälpen.

Tredje kapitlet. Social hemhjälp

Kommittén redovisar i de första av- snitten av detta kapitel den statsunder- stödda sociala hemhjälpens uppgifter och organisation och redogör därjämte för de olika andra former av organise- rad hemhjälp och hemsjukvård, som tillkommit under de senaste åren.

Den statsunderstödda sociala hem- hjälpen har enligt nu gällande bestäm- melser till ändamål att i hem, där på grund av husmoderns bristande arbets-

förmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems sjukdom eller ock där- med jämförbara omständigheter behov föreligger av biträde med hemmets sköt- sel, genom särskild hemvårdarinna ; lämna sådant biträde under kortare tid. Hemhjälp kan också enligt gällande be- stämmelser lämnas ensamboende.

Huvudman för den statsunderstödda hemhjälpsverksamheten kan vara an- tingen kommun eller kommunalförbund eller också enskild förening med verk- samhet i flera kommuner. Ledningen av verksamheten inom kommunerna skall utövas av en hemhjälpsnämnd. Hemhjälpsnämnden åligger bl.a. att anställa hemvårdarinnor och ha över- inseende över deras arbete.

Det regionala överinseendet över hemhjälpsverksamheten utövas antingen av en för varje landstingsområde av landstingen särskilt utsedd hemhjälps- styrelse eller genom något av lands- tingets redan fungerande organ. Hem- hjälpsstyrelses uppgift är bl.a. att på förslag av hemhjälpsnämnderna fast- ställa instruktioner för hemvårdarin- norna samt taxor för de avgifter, som skall utgå för lämnad hjälp. Det cen- trala överinseendet över den sociala hemhjälpen i riket utövas av socialsty- relsen.

Kompetens som hemvårdarinna kan enligt socialstyrelsens bestämmelser förvärvas på i princip tre olika vägar. Vederbörande skall antingen ha genom— gått 15 månaders hemvårdarinneutbild- ning i särskild skola eller ha genomgått socialstyrelsens 3-månaders prov- och kompletteringskurs, varvid förutsättes flera års grundlig och allsidig praktik i husligt arbete och barnavård såsom villkor för tillträde till kursen, eller också ha en sådan mångårig väl vits- ordad praktik i husligt arbete att hon kan jämställas med utbildad hemvär- darinna. I sistnämnda fall skall dispens

från särskild utbildning beviljas av so- cialstyrelsen efter särskild prövning.

Hemvårdarinnorna kan vara antingen heltids- eller deltidsanställda. Deltids- anställningen har dock icke fått någon nämnvärd utbredning. Av de för 1952 utgående statsbidragen avsåg 2 903 hel- tidsanställda hemvårdarinnor och en- dast 140 deltidsanställda.

Hemvårdarinnornas löner och an- ställningsvillkor regleras numera genom överenskommelser mellan å ena sidan Svenska kommunalarbetarförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaför- bund samt å den andra Svenska stads- förbundet resp. Svenska landskommu- nernas förbund. Parterna rekommen- deras bl.a. tillämpa bruttolönesystemet enligt lönegrad 7 i den statliga löne- planen nr 1. Statsbidragsbestämmel- sernas föreskrifter om avlöning m.m. är av denna anledning numera utan betydelse.

Statsbidraget till den sociala hem- hjälpen utgår för närvarande i form av bidrag till hemvårdarinnornas avlö- nande. Bidragets storlek är för heltids- anställd hemvårdarinna högst 1 400 kro- nor om året och för deltidsanställd högst 4 kronor för hcl arbetsdag eller, om ersättningen avser del av arbetsdag, 50 öre per arbetstimme. Stadgade ål- derstillägg och kallortstillägg utgår helt av statsmedel.

Såsom speciellt villkor för att stats- bidrag skall utgå gäller, att bidrag av landstingsmedel utgår med belopp, som är minst hälften av statsbidraget sedan ålderstillägg och kallortstillägg från- räknats.

Högsta bidrag som kan utgå till en kommun är för landskommunernas del 70 kronor och för städernas del 35 kro- nor för varje påbörjat hundratal av kommunens folkmängd. Detta innebär, att statsbidrag utgår till en heltidsan- ställd hemvårdarinna eller motsvaran-

viss minimi-

dc antal deltidsanställda hemvårdarin- nor per 2000 invånare i landskommu- nerna resp. per 4000 invånare i stä- derna. Från det enligt ovanstående be- räknade statsbidraget skall avräknas två femtedelar av influtna avgifter för lämnad hjälp. Därutöver gäller, att riks- dagen för varje år bestämmer till hur stort antal tjänster statsbidrag skall utgå.

För 1952 har riksdagen beslutat, att statsbidrag får utgå till högst 2 950 hel- tidsanställda hemvårdarinnor.

De totala kostnaderna för den sociala hemhjälpen har för 1950 kunnat beräk- nas till runt 12,7 miljoner kronor. Av detta totalbelopp täckte statsbidragen 22 %, landstingsbidragen 11 %, influtna avgifter 7 %, medan kommunerna själva svarade för återstående 60 %.

I kapitlet redogöres i följande avsnitt för de nya former av social hemhjälp som tillkommit under senare år, genom hemsamariter och andra former för hemhjälp främst åt sjuka och åldringar. Särskilt ingående beskrives sådana verksamheter i Stockholm och Uppsala.

Avsikten med den s.k. hemsamarit- verksamheten i dess olika former är att kunna för speciella uppgifter, särskilt för vård och tillsyn av åldringar och sjuka i hemmen, utnyttja de latenta ar- betskraftsreserver, som finns bland gifta och förut gifta kvinnor, vilka vid sidan av arbetet i det egna hemmet kan åtaga sig några timmars arbete om dagen. För denna arbetskraft har man räknat med att ingen särskild utbildning är nöd- vändig utan att deras erfarenhet av ar- betet i det egna hemmet är tillräcklig för uppgiften.

Arbetsmarknadsstyrelsen har dock i samarbete med Svenska Röda Korset från och med 1950 organiserat kortare prov- och instruktionskurser. Avsikten med sådana kurser är i första hand att

ge arbetsförmedlingen möjlighet att bilda sig en uppfattning om vederböran- des lämplighet för detta arbete men också att ge kursdeltagarna kort in— struktion om speciella problem som kan möta dem på arbetsplatserna. Fram till april 1952 har i hela landet 66 sådana kurser med sammanlagt 857 deltagare varit anordnade.

Hemsamaritverksamheten har lokalt fått skiftande former. I några fall står kommunerna som huvudmän för verk- samheten, som då stundom fungerar som ett direkt komplement till den statsunderstödda sociala hemhjälpen. I andra fall är hemsamariterna endast an- mälda på arbetsförmedlingen för hjälp och tillsyn åt åldringar och sjuka och förmedlas som annan hemhjälp på den öppna marknaden.

I Stockholm har en särskild organi- sation under ledning av Stockholms hemsamaritkommitté byggts upp för vården av sjuka i hemmen. Därjämte finns i Stockholm hemtjänst för gamla, som ledes av en särskild samarbetskom- mitté, bildad av representanter för fat— tigvårdsnämnden och den kooperativa kvinnogillesorganisationen. Röda Kors- hjälpen för gamla i Uppsala har, som framgår av namnet, Röda Kors-distrik- tet som huvudman.

I fortsättningen redogöres i detta ka- pitel för olika — icke realiserade — förslag berörande den sociala hemhjäl- pen. Härvid refereras först familjeut- redningens förslag år 1947 om utvidg— ning av den sociala hemhjälpsverksam- heten. Familjeutredningen hade funnit, att en utvidgning av ramen för den so- ciala hemhjälpsverksamheten i riktning mot ökad förebyggande hjälp skulle medföra ett behov av arbetskraft, vars uppgift icke vore att ersätta utan att biträda husmodern vid hemmets skötsel. Utredningen föreslog för detta ändamål försöksverksamhet med statsbidrag till

arbetskraft, på vilken icke nägra for mella kompetenskrav behövde upp- ställas. Anskaffningen av denna arbets kraft skulle ske genom den offentligal arbetsförmedlingen men tillhandahållas genom hemhjälpsnämnderna på samma sätt som hemvårdarinnorna. Statsbidra- get borde beräknas enligt samma grun- der, som gäller för deltidsarbetande hemvårdarinnor.

Efter att ha redogjort för remissin- stansernas inställning till detta förslag erinrar kommittén om att den före— slagna anordningen i verkligheten re- dan tillämpas i många kommuner, dock utan att statsbidrag härtill utgått.

Kommittén redogör därefter för ett av medicinalstyrelsen år 1949 framlagt förslag, som syftade till att bygga upp en särskild hemsjukvårdarinnekår. Me- dicinalstyrelsen hade i detta förslag ifrågasatt om icke särskilt utbildade hemsjukvårdarinnor organisatoriskt borde knytas till den sociala hemhjäl- pen. Med hänsyn till att de skulle kom- ma att arbeta under distriktssköters- kornas ledning fann styrelsen det emel- lertid lämpligare att landstingen sva- rade för huvudmannaskapet. Frågan om en särskild hemsjukvårdarinneorga— nisation är för närvarande föremål för vidare utredning inom medicinalsty— relsen.

Slutligen erinrar kommittén om tidi- gare förslag till ändringar beträffande statsbidragets utformning. Socialstyrel- sen har upprepade gånger, senast i pe- tita för budgetåret 1952/1953, föreslagit, att bidragsgivningens maximering i för- hållande till kommunernas folkmängd borde slopas. Detta förslag har redan tidigare framlagts av familjeutred- ningen utan att dock statsmakterna tagit definitiv ställning härtill.

I petita för budgetåret 1953/1954 har socialstyrelsen framlagt ett modifierat förslag till uppmjukning av bidragsreg-

lerna. Socialstyrelsen föreslår att stats— bidrag skall utgå till en hemvårdarinne- tjänst per 1 500 invånare på landsbyg— den (nu 2 000 inv.) och en hemvårda- rinnetjänst per 3000 invånare i stå- derna (nu 4000 inv.), dock att stats- bidrag må utgå med högst 100 kronor (nu 70 kr.) för varje påbörjat hundra- tal invånare i landskommunerna och högst 50 kronor (nu 35 kr.) för varje påbörjat hundratal invånare i städerna. Därutöver föreslår styrelsen, att stats- bidraget maximeras till 1500 kronor per heltidsanställd hemvårdarinna mot för närvarande 1 400 kronor.

Kommittén erinrar slutligen att 1950 års bespariugsutredning ifrågasatt hu- ruvida icke statsbidragen till avlöning av hemvårdarinnor på längre sikt borde avvecklas.

Enligt kommitténs mening har den samhälleligt organiserade hemhjälpen varit av största värde. Bland 40-talets sociala reformer kan den sociala hem- hjälpen betraktas som en av de mera betydande; hemvårdarinnorna har visat sig väl lämpade för sina viktiga upp- gifter, och kostnaderna bar med hän- syn till de nådda resultaten varit låga. Allt som allt har den sociala hemhjäl- pen varit av synnerligt värde icke blott för barnfamiljer utan också för åld- ringar och sjuka, särskilt på landsbyg- (len.

Emellertid är den sociala hemhjälpen i nuvarande omfattning och form icke tillfyllest för de föreliggande behoven. Kommittén hänvisar härvid bl.a. till resultaten vid en rad enkäter till kom- munala och statliga myndigheter, hem- konsulenter, lanthushållsskolor och kvinnoorganisationer samt till resulta- ten av en rundfråga socialstyrelsen rik- tat till hemhjälpsnämnderna i början av innevarande år. Samstämmiga upp- gifter från dessa olika instanser styrker

den praktiska erfarenhetens vittnes- börd, att den nuvarande tillgången på hemvårdarinnor icke tillnärmelsevis täcker behovet.

Beträffande den sociala hemhjälpens uppgift och indikationerna för att er- hålla hjälp ger enligt kommitténs me- ning de allmänt avfattade bestämmel— serna i gällande statsbidragskungörelse i huvudsak utrymme åt de viktigaste av de behovssituationer, som kan före- komma. I vissa avseenden har emeller- tid erfarenheten visat, att bestämmel- serna är väl snävt formulerade. De före- slås omformulerade i sådan riktning att hjälp kan lämnas åt åldringar och inva- lider icke blott vid tillfälliga behov, utan även i form av reguljär korttids- hjälp under längre tidsperioder.

Ansvaret inom kommunerna för all social hemhjälp bör åvila ett organ — hemhjälpsnämnden. Enligt kommitténs mening finns inga skarpa gränser mel— lan de arbetsuppgifter, som möter den sociala hemhjälpens personal vid arbe- tet i barnfamiljer med sjuk eller arbets- tyngd husmor, i hem med någon sjuk familjemedlem, bland ensamstående sjuka eller bland hjälpbehövande åld- ringar; det är i dessa olika fall väsent- ligen fråga om samma sak, hjälp med hemsysslorna. Ingen anledning finns därför att bygga upp olika organisa- tioner för speciella hjälpbehov. Detta är dessutom stundom direkt olämpligt med hänsyn till den totalt tillgängliga arbetskraftens rationella utnyttjande.

Den betydande utvidgning av den so- ciala hemhjälpen, som måste anses nöd- vändig, förutsätter avsevärt ökade per- sonalresurser.

I fortsättningen liksom hittills måste enligt kommitténs mening de heltidsar- betande hemvårdarinnorna utgöra den sociala hemhjälpens kärna. De nuva- rande utbildningsformerna för sådan

arbetskraft har kommittén funnit väl avpassade för sitt ändamål. Rekryte- ringsmöjligheterna till hemvårdarinne- yrket på denna Väg är emellertid, att döma av tillströmningen till skolor och kurser, ingalunda tillfyllest. Skall hem- vårdarinnekåren kunna väsentligt utvid- gas måste hemhjälpsnämnderna ha möj- lighet att såsom hemvårdarinnor an— ställa även personer, som på andra vä- gar än de nu föreskrivna ådagalagt sin kompetens för uppgiften, dvs. sådana personer, vilkas anställning hittills grundat sig på dispens efter prövning av varje särskilt fall genom den cen- trala tillsynsmyndigheten.

I fråga om den myndighet, som i dylika fall har att pröva kompetensen hos sökande till hemvårdarinnebefatt- ning har inom kommittén särskilda me— ningar yppats. '

Kommitténs flertal har ansett att denna prövning numera bör kunna överflyttas å vederbörande kommunala myndigheter.

En minoritet inom kommittén har däremot ansett att prövningen av ve- derbörandes kompetens i fall varom här är fråga alltjämt bör vila hos den cen- trala tillsynsmyndigheten, och att följ- aktligen en särskild dispens av denna myndighet bör erfordras för anställning av sådan arbetskraft.

I enstaka fall kan de kunskaper i hemsjukvård och barnavård, som de heltidsarbetande hemvårdarinnorna be- sitter, visa sig icke helt tillfyllest för de uppgifter de ställes inför. Enligt kommitténs mening bör denna brist kunna avhjälpas genom att någon eller några av en kommuns hemvårdarinnor erhåller kompletterande utbildning i dessa ämnen. Kommittén föreslår, att tillsynsmyndigheten i samråd med vissa andra myndigheter utformar närmare förslag om sådan kompletterande ut-

bildning. Medicinalstyrelsens förslag om att organisera en särskild hemsjukvår- darinnekår är däremot enligt kommit- téns mening olämpligt och ägnat atti splittra en verksamhet, som uppenbar-. ligen är en naturlig enhet.

Emellertid lär den heltidsarbetande arbetskraften ingalunda ensam kunna tillgodose de föreliggande behoven av hemhjälp. Enligt kommitténs mening bör därför den sociala hemhjälpens lo- kala organisation kompletteras med del- tidsarbetande timavlönad arbetskraft, i främsta rummet s. k. hemsamariter och liknande för hemsjukvård eller åld- ringsvård avsedda arbetskrafter.

Därjämte bör hemhjälpsnämnden för tillfälliga uppgifter liksom hittills kun- na anlita lämplig arbetskraft från den öppna marknaden.

För den timarbetande arbetskraften föreslår kommittén viss begränsad kurs- verksamhet.

Beträffande ersättningarna för läm- nad hemhjälp förutsätter kommittén att för all genom hemhjälpsnämnden läm— nad hjälp tillämpas samma taxa, vars avgifter — enligt socialstyrelsens nor- malförslag _— bör graderas med hänsyn till antalet barn och inkomst. Då den sociala hemhjälpen genom utvidgade personalresurser bör kunna i större utsträckning tillgodose nödlägen även inom hushåll som icke tillhör de mindre bemedlade, blir taxans maximigränser av ökad betydelse. Uppenbarligen bil- dar härvid den öppna arbetsmarkna- dens villkor för yrkesskicklig arbets- kraft ett naturligt ”tak”.

Vad beträffar statsbidragen till social hemhjälp finner kommittén det uteslu- tet att slopa bidragen i det ögonblick verksamheten står inför en väsentlig utbyggnad. Däremot föreslår kommit— tén, att statsbidragen i fortsättningen utgår såsom skatteunderlagsgraderat

procentbidrag på ett underlag, som i huvudsak motsvarar kommunernas kost- nader för avlöning av all hemhjälps- ersonal minskade med inflytande av- _ifter för lämnad hemhjälp. Bidragssy— .- emet har utformats i överensstämmelse med vad som gäller för statsbidrag till .kolmåltider. För normalkommun, var- med kommittén avser kommun i vilken ntalet skattekronor per invånare är 25, 'är enligt förslaget bidrag utgå med 25% av bidragsberättigade kostnader. I intet fall skall bidrag utgå med lägre andel än 10% av bidragsberättigade kostnader.

Enligt förslaget skall städer och landskommuner i bidragshänseende be- handlas lika; behovet av hemhjälp be- stämmes av befolkningsstruktur, nä— ringsliv, arbetsmarknad, bosättningens spridning och dylika omständigheter, icke av ortens administrativa karaktär.

Såsom särskild begränsningsregel skall gälla, att i bidragsunderlaget kost— nader för annan hemhjälpsarbetskraft än hemvårdarinnor får ingå med högst lika stort belopp som kostnaderna för hemvårdarinnor.

Därutöver skall såsom generell maxi- meringsregel gälla, att bidragsunderla- get får uppgå till högst 650 kronor för varje påbörjat 100-tal av kommunens folkmängd, vilket i huvudsak motsvarar en heltidsarbetande hemvårdarinna per 1 000 invånare.

Särskilt villkor för att statsbidrag skall utgå skall liksom hittills vara att landstinget bidrager med ett belopp, som motsvarar minst halva statsbidra- get.

Statsbidraget enligt det föreslagna sy- stemet beräknas, vid en viss antagen ökning av hemhjälpsverksamheten, komma att till en början stiga från nu- varande 3,6 miljoner kronor till unge- fär 5,8 miljoner kronor.

Fjärde kapitlet. Arbetsförmedlingen och hemhjälpen

I detta kapitel behandlar kommittén i huvudsak frågan om förmedling av social hemhjälp.

Den offentliga arbetsförmedlingens organisation har nyligen varit föremål för statsmakternas prövning. Vid 1951 års riksdag beslöts sålunda bl. a. en be- tydande nedskärning av arbetsförmed- lingens personalram. Kommittén har icke haft möjlighet att granska följderna för hemhjälpsförmedlingens del av des— sa beslut annat än i den mån de berör förmedling av social hemhjälp.

För den sociala hemhjälpens del inne- bar beslutet, att förmedlingen av bl.a. hemvårdarinnor skulle betraktas såsom en i princip kommunal angelägenhet, vilken icke finge belasta den offentliga arbetsförmedlingen.

Med hänsyn till den nära anknytning till hemhjälpen på den öppna markna- den, som den sociala hemhjälpen redan har och i än högre grad kommer att få om kommitténs förslag realiseras, bör enligt kommitténs mening 1951 års be- slut på detta område omprövas.

Med stöd jämväl av erfarenheterna vid genomförandet av 1951 års beslut föreslår kommittén, att i framtiden lik- som tidigare förmedlingen av social hemhjälp lämpligen må kunna avgöras lokalt, från fall till fall. Principiella hinder för kommunerna att överlämna förmedlingen av all subventionerad hemhjälp till den offentliga arbetsför- medlingen bör sålunda icke föreligga.

Femte kapitlet. Den centrala organisationen

Arbetsmarknadsstyrelsen är central myndighet för allmänna arbetsmark— nadsfrågor och har alltså i denna sin egenskap att handlägga jämväl frågor rörande arbetskraften inom det husliga arbetsområdet.

Den centrala tillsynen över den stats- understödda sociala hemhjälpen har däremot enligt befolkningsutredningens förslag provisoriskt förlagts till social- styrelsen.

Familjeutredningen föreslog 1947, att den centrala tillsynen skulle överflyttas från socialstyrelsen till arbetsmarknads- styrelsen.

Med hänsyn till den sociala hemhjäl- pens nära samband med hemhjälpsar- betsmarknaden i allmänhet, ett samband som vid dess utbyggande enligt kom— mitténs förslag skulle bli än starkare, ansluter sig bostadskollektiva kommit- tén till familjeutredningens förslag. Kommittén föreslår sålunda, att den

centrala tillsynen över social hem hjälpsverksamhet flyttas från socialsty relsen till arbetsmarknadsstyrelsen Kommittén förutsätter att detta sker ge nom att den nuvarande avdelningen förl social hemhjälp inom socialstyrelsem inordnas som en särskild avdelning un- der arbetsmarknadsstyrelsens första byrå — arbetsförmedlingsbyrån.

Kommittén understryker härvid sär- skilt vikten av den centrala tillsyns- myndighetens uppgifter i fråga om ar- betskraftens utbildning, ävensom upp- lysning, information och propaganda i syfte att höja den husliga arbetskraf- tens yrkesskicklighet och sociala vär- dering.

Förslag till Kungl. Maj :ts kungörelse om social hemhjälpsverksamhet

samt om statsbidrag till sådan verksamhet

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna etc.

Inledande bestämmelser

1 5. Social hemhjälpsverksamhet skall hava till ändamål dels att i hem, där på grund av husmoderns bristande arbets-

' förmåga eller behov av vila eller annan

familjemedlems sjukdom eller ock där- med jänzförbara omständigheter tillfäl- ligt behw föreligger av biträde med hemmets skötsel, genom särskild arbets- kraft lämna sådant biträde under kor- tare tid, dels att på enahanda sätt till- fälligt eller under regelbundet återkom- mande kortare perioder lämna arbets- hjälp åt åldringar, invalider och sjuka, som äroi behov av sådan hjälp.

2 5.

Hemhjälp må tillhandahållas såväl åt den som är mindre bemedlad som åt den, vilken är bemedlad men saknar möjlighet att på annat sätt erhålla lejd arbetskraft. Jämväl åt annan person må, Såvitt tilgången på hemvårdarinnor det medgiver, hemhjälp tillhandahållas.

Hemhjälp till mindre bemedlad skall lämnas kostnadsfritt. För hemhjälp, som lämnas bemedlad person, bör betingas skälig ersättning, vid vars fastställande hänsyn jämväl bör tagas till vederbö- randes betalningsförmåga.

3 5. För avlönande av hemhjälpspersonal

utgår statsbidrag i enlighet med bestäm- melserna i denna kungörelse.

4 5. Tillsyn över den med statsbidrag be- drivna hemhjälpsverksamheten utövas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Om hemhjälpsnämnd

5 5.

1 mom. I varje kommun skall finnas en hemhjälpsnämnd. Kommun må an- tingen inrätta särskild hemhjälpsnämnd eller uppdraga åt annat kommunalt or- gan att vara sådan nämnd. Hava två eller flera kommuner förenat sig i kom- munalförbund för att handhava den so- ciala hemhjälpsverksamheten, må för- bundsdirektionen utgöra hemhjälps- nämnd för de kommuner, som ingå i förbundet. '

2 mom. Å hemhjälpsnämnd ankom- mer att med uppmärksamhet följa be- hovet av social hemhjälp inom kommu- nen samt att vidtaga erforderliga åtgär- der för att tillgodose detta behov. Hem- hjälpsnämnden åligger bl. a.

a) att anställa och entlediga hem- hjälpspersonal och annan arbetskraft;

b) att upprätta förslag till instruk- tion för personalen och till grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp samt att underställa förslagen hemhjälpsstyrelsen;

e) att i enlighet med givna föreskrif- ter fördela och leda personalens arbete;

(1) att ingiva ansökan om statsbidrag till hemhjälpsverksamheten;

e) att rekvirera och uppbära kom- munen beviljade bidrag till hemhjälps- verksamheten samt

f) att vid fullgörandet av sina upp- gifter samarbeta med andra organ inom offentlig och enskild socialvård.

3 mom. Särskild hemhjälpsnämnd skall bestå av tre, fem eller sju ledamö— ter, därav en ordförande, jämte supp- leanter till lika antal.

Vid utseende av ledamöter i särskild hemhjälpsnämnd eller meddelande av beslut att annan kommunal myndighet skall vara hemhjälpsnämnd bör tillses, att inom nämnden komma att finnas personer med erfarenhet i fråga om husligt arbete, socialvård och hälso- vård.

Ledamöter och suppleanter väljas av kommun för en tid av fyra år i sänder. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid, som återstår för den avgångne.

4 mom. Ledamot eller suppleant i särskild hemhjälpsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugotre års ålder;

b) den som är omyndig eller i kon- kurstillstånd.

5 mom. Ledamot eller suppleant i hemhjälpsnämnden må kunna avsäga sig uppdraget

a) om han icke bor inom kommunen;

h) om han är ämbets- eller tjänste— man och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgö- ring såsom ledamot i nämnden är i tur att avgå därifrån samt

' d) om han uppnått 60 års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väl- jande myndigheten godkännes.

6 mom. Särskild hemhjälpsnämnd ut-

ser inom sig ordförande och vice ord- förande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, ut- ses ordförande för tillfället.

Ärende må ej av nämnden företagas till avgörande, där ej ledamöter eller suppleanter äro tillstädes till minst det antal, som närmast överstiger hälften. Vid val inom nämnden så ock vid till- sättande av tjänstebefattning sker om— röstning med slutna sedlar, där så be— gäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande sig förena. Äro vid öppen om- röstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av be- hovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter eller supplean- ter, som närvarit vid sammanträdet, att verkställa denna granskning.

7 mom. Hemhjälpsnämnd äger upp— draga åt en eller flera av sina ledamöter att handhava den närmaste ledningen av verksamheten. Nämnden må oclk, där kommunen sådant medgivit, uppudraga åt tjänsteman hos annan kommunal myndighet eller åt den offentliga ar— betsförmedlingen eller enskild orga— nisation att under nämndens insceende handhava denna angelägenhet.

Om hemhjälpsstyrelse

6 g.

Inom varje landstingsområde skall för handhavande av de landstinget tilllkom- mande uppgifterna i fråga om hem- hjälpsverksamheten finnas en hem- hjälpsstyrelse.

—

7 5. Hemhjälpsstyrelse skall utgöras an- tingen av landstingets hälsovårdsbered- ning eller annat landstingets organ eller ock av särskild hemhjälpsstyrelse, be- stående av fem ledamöter, däribland en

. ordförande, jämte suppleanter till lika

antal. Ledamöter och suppleanter i sär- , skild hemhjälpsstyrelse utses av lands— ; tinget för en tid av fyra år i sänder.

Instruktion för hemhjälpsstyrelse fastställes av landstinget.

8 5.

Det åligger hemhjälpsstyrelse bl. a.

a) att på förslag av hemhjälpsnämnd fastställa instruktion för hemhjälpsper— sonalen samt grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp;

b) att granska och med eget yttrande till landstinget överlämna till styrelsen inkommen ansökan om erhållande av statsbidrag;

e) att granska och med eget yttrande till länsstyrelsen överlämna rekvisition av statsbidrag;

d) att verka för hemhjälpens ända- målsenliga utveckling inom landstings- området samt för största möjliga enhet- lighet vid verksamhetens utövande; samt

e) att tillhandagå landstinget och ar- betsmarknadsstyrelsen med yttranden och uppgifter rörande den inom lands- tingsområdet bedrivna hemhjälpen.

9 5.

I stad, som ej deltager i landsting, skall hemhjälpsnämnden jämväl full- göra de uppgifter, som eljest åvila hem- hjälpsstyrelse.

Om statsbidrag

10 5. Statsbidrag till avlönande av arbets- kraft för social hemhjälp utgår för ka-

lenderår i förhållande till det bidrags- underlag, som enligt 12 5 belöper å kalenderåret. Bidrag utgår med en tion- dels procent för varje fullt tiotal skatte— ören, varmed kommunens skatteunder— lag för året understiger 50 skattekronor per invånare, dock lägst tio procent.

11 5.

Vid bestämmandet av antalet skatte- ören per invånare i kommunen skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunal- skattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängd för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång.

12 5.

Bidraget beräknas på ett underlag, som utgöres av skillnaden mellan de för året godkända lönekostnaderna och de under året influtna avgifterna.

Vid beräkning av bidragsunderlaget gäller, att såsom godkända lönekostna- der skola anses, -

för heltidsanställd hemvårdarinna den verkliga grundlönen för tid under vil- ken hemvårdarinnan tjänstgjort under året jämte rörligt lönetillägg härå, dock högst det belopp, som i varje särskild ortsgrupp motsvarar grundlön jämte rörligt tillägg enligt mellan parterna träffade centrala överenskommelser, samt för annan hemhjälpspersonal det verkliga utbetalade lönebeloppet, dock högst vad som i förhållande till redo- visat antal arbetstimmar motsvarar till timlön omräknad månatlig enligt före- gående stycke godkänd grundlön jämte rörligt tillägg för heltidsarbetande hem— vårdarinna i kommunen.

I bidragsunderlaget må kostnader för annan hemhjälpspersonal än hemvår- darinnor ingå med högst samma belopp

som kostnader för heltidsanställda hem- vårdarinnor.

Oavsett vad sålunda stadgats må bi- drag ej till någon kommun utgå på större bidragsberättigad kostnad än som motsvarar 650 kronor för varje på- börjat hundratal av kommunens folk- mängd. Om synnerliga skäl därtill äro, må arbetsmarknadsstyrelsen dock med- giva förhöjning av sagda belopp.

13 5.

Statsbidrag må utgå endast försåvitt det av landsting eller av stad, som ej deltager i landsting, lämnade bidraget uppgår till minst halva statsbidraget.

14 5.

Inom landstingsområde belägen kom- mun, som önskar komma i åtnjutande av stats- och landstingsbidrag till social hjälpverksamhet, har att till hemhjälps- styrelsen ingiva till arbetsmarknadssty- relsen respektive landstinget ställda an- sökningar härom senast den 30 juni året före det ansökan avser.

Stad, som ej tillhör landsting, skall hos arbetsmarknadsstyrelsen göra an- sökan om statsbidrag senast den_15 ok- tober året före det ansökan avser.

Ansökan skall göras å formulär, som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen, samt åtföljas av plan över hemhjälps- verksamheten.

15 5. Hemhjälpsstyrelse skall översända samtliga inkomna ansökningar om

landstingsbidrag jämte eget yttrande däröver. till _landstinget före den 1 augusti det år, ansökningarna inkom- mit. Sedan landstinget meddelat sitt be— slut, skall hemhjälpsstyrelsenrföre.: den 15 oktober samma år insända ansök- ningarna om statsbidrag jämte lands- tingets beslut och eget yttrande i anled-

ning därav till arbetsmarknadsstyrel— sen.

16 5. Arbetsmarknadsstyrelsen skall före årets utgång meddela beslut i anledning av inkomna statsbidragsansökningar. När skäl därtill äro, må ansökan upp- tagas till prövning, ändå att den göres senare än i 14 5 säges.

17 5.

Inträffar i fråga om de förhållanden, under vilka statsunderstödd hemhjälps- verksamhet bedrives, ändring, som uppenbarligen kan inverka på frågan om statsbidragets fortsatta utgående, skall därom omedelbart göras anmälan i den ordning, som gäller för ansökan om statsbidrag.

18 5.

Rekvisition av beviljat statsbidrag skall vara avfattad enligt formulär, som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen.

Rekvisition skall före utgången av februari månad näst efter det år rekvi- sitionen avser insändas till hemhjälps- styrelsen, som med eget yttrande över- sänder, ansökningen till länsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut angå- ende statsbidragets beviljande sk:all bi- fogas rekvisitionen.

Länsstyrelsen skall granska (de in- komna rekvisitionerna och därviid till— se, att de för statsbidrags erhåtllande föreskrivna villkoren blivit uppifyllda. När skäl därtill äro, må statsbidn'ag ut- anordnas, ändå att rekvisition därav insänts till hemhjälpsstyrelsen :senare än i nästföregående stycke sägess.

Till betalning godkänt belopp) skall av länsstyrelsen snarast möjligt; utan- ordnas. ”

Det åligger länsstyrelsen att vr-arje år före maj månads utgång till arbetssmark- nadsstyrelsen inkomma med uippgift,

enligt av arbetsmarknadsstyrelsen fast- ställt formulär, å beloppet av det stats— bidrag, som blivit för föregående år i varje särskilt fall utbetalat.

Om den statliga tillsynen

19 5.

I sin egenskap av tillsynsmyndighet har irbetsmarknadsstyrelsen att utöva tillsyn över tillämpningen av denna kungörelse och med stöd av densamma meddelade föreskrifter. Styrelsen äger att till ledning för hemhjälpsstyrelser och iemhjälpsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar.

Det ankommer ock på arbetsmark- nadsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att tillgodose behovet av utbildningsmöjligheter för hemhjälps- personal.

20 5.

Till biträde åt arbetsmarknadsstyrel- sen vid utövandet av dess åligganden såsom tillsynsmyndighet enligt denna kungörelse skall finnas en av Kungl. Maj:t utsedd rådgivande nämnd.

Denna kungörelse träder i kraft etc.