Underdånigst

KARL ÅMARK Stockholm den 15 november 1952.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Innehållsöversikt

Del I Sid. Skrivelse till Konungen ............................................... 3 Förord ............................................................... 17 Kristidslagsti/tningen .................................................. 25 Inledning .......................................................... 25 Lagstiftning angående tvångsförfogande över egendom samt varuregleringar i allmänhet ...................................................... 29 Vissa särskilda författningar av förfogandekaraktär .................... 39 Författningar angående utrikeshandeln ............................... 41 Författningar angående sjöfarten ..................................... 45 Författningar angående försäkringsväsendet ........................... 46 Författningar angående pris— och hyresreglering ....................... 50 Författningar angående arbetsmarknaden och dess reglering samt angående reglering av byggnadsverksamheten ................................. 56 Vissa författningar av moratoriekaraktär samt författningar angående bankväsendet .................................................... 59 Kristidsadministrationen .................. ' ............................. 62 Planläggning samt organisationsåtgärder före och närmast efter krigsut— brottet .......................................................... 62 Folkhushållningsdepartementet ..................................... 63 Regleringsorgan för särskilda grenar av krishushållningen. . ., .......... 65 Jordbruket och livsmedelshushållningen ............................. 65 Den lokala kristidsorganisationen särskilt på livsmedelsområdet ....... 68 Industrien . ...................................................... 74 Bränslehushållningen .............................................. 77 Krafthushållningen ............................................... 80 Den statliga lagerhållningen ....................................... 81 Utrikeshandeln ................................................... 82 Trafikväsendet ................................................... 84 Krigsförsäkringen ................................................. 87 Prisregleringen ............................................. .. ..... 88 Arbetsmarknaden ................................................. 90 Byggnads— och bostadsväsendet .................................... 93 Sjukvården och läkemedelsförsörjningen ............................ 94 Penning- och kreditväsendet ....................................... 94 Statsfinanserna ................................................... 95 Revision av krisorganens förvaltning m.m. ......................... 96 Kompletterande notiser ........................................... 96 Den ekonomiska försvarsberedskapen .............................. . . . 97 Den centrala kristidsadministrationens allmänna karaktär ocharbetsformer

• Sida 8
•  Original

Penning- och valutapoliliken ............................................

Penningpolitisk målsättning ......................................... Penningpolitiken under 1930- talet sid. 105. — Penningpolitiken under krigsåren sid. 106. —— Den penningpolitiska cfterkrigsplaneringen sid. 114. — Utvecklingen under efteikrigstiden sid.117.

Sedelutgivningsrätten ............................................... Valutamarknaden ................................................... Diverse åtgärder ...................................................

Livsmedelshushällningen ................................................

Inledande översikt .................................................. Utgångsläget vid krisens inträde ................................... Försörjningslägets utveckling ...................................... Livsmedelsförbrukningen .......................................... De statliga och kommunala organen för livsmedelshushällningen och dess

reglering .......................................................

Jordbruket och de särskilda slagen av jordbruksprodukter .............. Produktionsplaneringen ........................................... Den allmänna prisregleringen på jordbrukets område (den s. k. jordbruks-

regleringen) .................................................... Jordbruksregleringen under 1930-talet samt dess anpassning till kristidens plan— hushållning sid. 153. — Huvuddragen av jordbruksregleringen under krisåren sid. 156. —- Jordbrukskalkylen som grundval för prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter sid. 166. — Subventionssystemet sid. 171.

Arbetsblockorganisationen .........................................

Den vegetabiliska produktionen: Produktionsmedel:

Konstgödsel ...................................................... Allmän översikt sid. 182. -— Fosfatgödsel sid. 189. — Kaligödsel sid. 191. — Kvävegödsel sid. 192.

Driv- och smörjmedel ............................................. Drivmedelsregleringcn sid. 194. —— Smörjmedelsregleringen sid. 199.

Skördegarn ....................................................... Torvströ ......................................................... Bekämpningsmedel mot växtsjukdomar m. m ....................... Utsäde och frö ...................................................

Försörjningsläget sid. 206. — Spannmålsutsäde sid. 207. —Vallväxt— och rotfrukts- fröer sid. 209. -— Köksväxtfröer sid. 212.

Den vegetabiliska produktionen: Produktionsgrenar samt han-del med och förbrukning av_vegetabiliska jordbruks- produkter: Brödsäd .......................... , .............................. Försörjningslåget sid. 212. —— Spannmålshandeln och dess reglering under för-

krigstiden sid. 216. —— Beslag och handelsreglering under och efter kriget sid. 219. -—- Prisreglering sid. 225.

Mjöl, gryn och bröd .............. . ................................

Reglering av kvarnindustrien och dess produktion sid. 230. — Prisreglering för förmalningsprodukter sid. 232. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 235. -— Tillverknings-, försäljnings— och prisreglering beträffande bröd sid. 238.

120 123 130

131

131 131 133 141

144

147 147

153

178

182

194

200 203 205 206

212

230

• Sida 9
•  Original

Sid. Matärter och matbönor ........................................... 239

Produktionsfrämjande åtgärder sid. 239. _ Handels— och förbrukningsreglering sid. 242. — Prisreglering sid. 243.

Bryggerikorn och malt ............................................ 244 Potatis .......................................................... 245 Försörjningsläget före kriget sid. 245. _ Produktion och förbrukning av potatis under och efter kriget sid. 246. _ Odlingsfrämjande åtgärder sid. 247. —- Lagring samt användning för andra ändamål än direktkonsumtion sid. 250. -— Beslag och handelsreglering. Transportreglering sid. 252. -— Prisreglering sid. 253. Potatisprodukter ................................................. 254 Potatismjöl sid. 254. — Stärkelsesirap sid. 256. Sockerbetor och produkter av sockerindustri ........................ 256

Försörjningsläget före kriget sid. 256. -— Produktion och konsumtion under krigs- åren och därefter sid. 257. — Sockeruäringens reglering före kriget sid. 259. —— Sockernäringens reglering under kampanjåret 1940/41 sid. 259. -— Sockernäring— ens reglering under kampanjåret 1941/42 sid. 262. —— Sockernäringens reglering un- der kampanjåren 1942/43—1949/50 sid. 264. -— Sockerregleringen ur statsfinansiell synpunkt sid. 267. — Ransoneringen av socker och sirap sid. 268.

Oljeväxter .................. . . . . . ...................... . . ........ 271

Den animaliska produktionen samt handel med och förbruk- ning av animaliska jordbruksprodukter:

Fodermedel ........ . . . . . . . . ...................................... 273

Huvuddragen av fodermedelsförsörjningen före, under och närmast efter kriget sid. 273. -— Regleringsåtgårder under konsumtionsåret 1939/40 sid. 275. —- Vissa huvuddrag beträffande regleringssystemet under de efterföljande konsumtions— åren sid. 277. —— Fodersäd sid. 284. -— Oljekraftfoder och kli sid. 291. — Stråfoder m. m. sid. 295. -— Saftfodermedel sid. 297. _— Ersättnings- och hjälpfodermedel sid. 300. Fodermedel av animaliskt ursprung sid. 302. -— Foderblandningar för fjäderfän och pälsdjur m. 111. sid. 303. -— Mineralfoder sid. 305. -— Vitaminfoder sid. 307.

Köttochfläsk ..... ............... .. .................. 307

Försörjningsläget under tiden närmast före kriget sid. 307 — Grunddragen av regle- ringssystemet på kött- och fläskområdet sid. 308. — Statistisk översikt av pro- duktion och konsumtion under krigsåren och därefter sid. 310. — Slaktregleringen samt regleringen av handeln med levande djur sid. 312. — Handels— och förbruk- ningsregleringen beträffande kött, fläsk och charkuterivaror sid. 316. —— Pris- reglering sid. 322.

Mjölk och fettvaror ........ . ..... . ........................... 328 Försörjningsläget under tiden närmast före kriget sid. 328. _ Situationen vid

krigsutbrottet samt regleringsåtgårder under konsumtionsåret 1939/40 sid. 331. —— Huvuddragen av den fortsatta krisregleringen sid. 332. _ Statistisk översikt sid. 334. —— Konsumtionsmjölk och grädde sid. 338. —— Fettråvaror, råfett och tekniskt fett sid. 342. -— Matfett sid. 347.

Ost... ............................ . ........................... .. 353 Ägg........ ..................... . ............................... 358

Produktion och utrikeshandel sid. 358. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 359. -— Ransoneringssystemets utformning sid. 362. —— Prisreglering sid. 365.

Statlig lagerhållning på animalieområdet ........... . ................ 366 Trädgårdsprodukter och skogsbär .................. . ........... . . . 369 Statlig upplagring sid. 369.-— Åtgärder till främjande av tillgången på och tillvara- tagandet av inhemska frukter, bär och köksväxter sid. 369. —— Prisreglering sid. 374.

• Sida 10
•  Original

Fisket och dess produkter ........................................... Försörjningen med fiskredskap ..................................... Drivmedelsförsörjningen ........................................... Handels- och prisreglering .........................................

Utvecklingen fram till våren 1942 sid. 379. _ Handels- och prisregleringen åren 1942—1946 sid. 383. _ Omhändertagandet och dispositionen av uppkommande fisköverskott sid. 388.

Kolonialvaror och tobak ............................................ Kaffe, te och kakao .............................................. Första ransoneringen sid. 392. _ Andra ransoneringen sid. 396.

Övriga varuslag .................................................. Ransoneringssystemet ............................................... Inledning sid. 403. _ Ransoneringssystemets allmänna uppbyggnad sid. 405. _ Kontrollen över handeln sid. 410. _ Vissa speciella fördelningsproblem sid. 413. _ Konsumentregistreringen sid. 415. — Differentieringen av tilldelningen till de enskilda konsumenterna sid. 417. _ Konsumenternas rätt att förfoga över sina ransoner sid. 420. _ Ransoneringen på näringsstållena sid. 420. _ Tilldelningen

till industrier etc. sid. 423. _ Ransoneringskort och licenser sid. 424.

Vissa särskilda frågor beträffande livsmedelsförsörjningen och dess reglering Inventeringar av landets förråd av vissa livsmedel .................. Åtgärder för ökad lokal lagerhållning av mjöl och socker ............ Ersättningsmedel för vissa livsmedelsvaror .......................... Folkköksverksamhet ..............................................

Industrien ............................................................ Allmän översikt av kristidshushållningen och kristidspolitiken ........... Industriens förutsättningar och läge vid krigsutbrottet. Beredskaps- åtgärder ....................................................... Industrikommissionens tillkomst och verksamhet under krisens första skede. Västspärren. . . . . ......................................... Industriell produktion för försvarsändamål ......... ' ................. Krishushållningens allmänna utformning under krisens senare skede. . . Kronologisk och statistisk överblick för tiden 1939—1948 ............ Specialredogörelser .................................................. Järn och stål ....................................................

Försörjningsläget före kriget sid. 464. _ Organisationen för järn- och stålförsörj— ningens upprätthållande och reglering under kristiden sid. 466. _ Utrikeshandeln med järn och stål och regleringsåtgärder i samband därmed sid. 467. — Jårn- och stålproduktionen sid. 471. _ Tackjärns- och skrotregleringen sid. 474. _ Reg- lering av handelsjärnsmarknaden sid. 479.

Järnrör .......................................................... Smidda rör sid. 485. _ Gjutna rör sid. 486.

Stållegeringsmetaller .............................................. Mangan sid. 493. _ Krom sid. 493. _ Nickel sid. 497. — Volfram sid. 498. _ Molybden sid. 499. _ Kobolt sid. 500. — Vanadin sid. 500.

Metaller (andra än järn och stål samt legeringsmetaller) .............

Koppar sid. 508. _ Zink sid. 510. — Bly sid. 511. — Tenn sid. 513. _ Aluminium sid. 514. — Silver sid. 516. _ Antimon sid. 517. _ Kadmium sid. 518. _ Magne- sium sid. 518. _ Bleckplåt sid. 518.

Elektroder . .......................................................

Sid. 375 375 378 379

391 391

399 403

429 429 430 432 434

435 435

438 441 445 451 464 464

483

490

501

521

• Sida 11
•  Original

Elektrisk lednings- och installationsmateriel ............ . ............ 524 Landsbygdselektrificring sid. 525. _ Elverk och liknande företag för kraftdistri- bution sid. 527. _ Industri och hantverk sid. 530. _ Installationer i bostads— fastigheter, allmänna inrättningar ni. 111. sid. 531. _ Transformatorolja sid. 533. _ Installationsmateriel sid. 534.

Byggnadsmaterial .................. . .............................. 535 Cement sid. 535. _ Tegel sid. 539. _ Fönsterglas sid. 544. _ Byggnadspapp samt andra asfalt- och stenkolstjäreprodukter sid. 548. _ Radiatorer, spisar, värmepannor m. m. sid. 551.

Glas (annat än fönster- och spegelglas) ............................. 553 Textilvaror ....................................................... 562 Försörjningsläget sid. 562. _ Regleringssystemets författningsmässiga utform- ning sid. 566. _ Organ för textilförsörjningcns upprätthållande sid. 568. _ Textil- ransoneringen sid. 569. _ Yllevaror sid. 575. _ Bomulls- och cellullvaror sid. 582. _ Vissa särskilda tillverkningar av bomull etc. sid. 587. _ Linnevaror sid. 591. _ Hampvaror sid. 594. _ Jutevaror sid. 598. _ Konst- och natursilke sid. 599. _ T rikåvaror sid. 600. _ Konfektionsvaror sid. 604. _ Tagel och borstbinderi- varor sid. 605. _ Kemiska produkter använda inom textilindustrien sid. 606.

Läder och skodon ...... . ........... . ...... . . ..................... 607

Den inhemska hudmarknaden sid. 608. _ Den internationella hudmarknaden och hudimporten sid. 609. _ Subventionering av hudimporten sid. 611. _ Läderregleringar sid. 611. _ Skotillverkningen sid. 614. _ Skoransoneringen sid. 615. _ Tillverkning av E-skor sid. 619. _ Tillverkning av P-skor sid. 620. _ Statistiska uppgifter sid. 621. _ Slutord sid. 622. .

Gummivaror ................................... '. . . ............... 623 Gummiindustrien och gummiförsörjningcn före kriget sid. 623. _ Råvaruförsörj— ningen under krigsåren sid. 623. _ Generella planläggnings- och regleringsåtgär— der sid. 627. — Automobilgummi sid. 632. _ Cykelgummi sid. 642. _ Gummi- skodon sid. 644. _ Övriga tillverkningar sid. 645. _ Statistiska uppgifter sid. 647. _ Allmänt omdöme sid. 647.

Linolja samt färger och fernissor m.m.. . . . ........................ 648 Försöfjningsläget sid. 648. _ Regleringssystemet sid. 650.

Tvätt- och rengöringsmedel samt ljus. . . ........ . .................. 654

Råvarutillgång och tillverkning sid. 654. _ Regleringsåtgärder beträffande tvätt- och rengöringsmedel sid. 656. _ Regleringsåtgärder betraffande ljus sid. 659.

Produkter av övrig kemisk industri. . ........... . . . . . . . .. ......... . 661

Beredskapsåtgärder sid. 661. _ De administrativa och tekniska organen för försörj- ningen på det kemiska industriområdet och deras verksamhet sid. 661. _ Varu- försörjningen: kol, ved och olja som råvaror för kemisk industri sid. 664; _ sva- vel och svavelkis sid. 665; _ salt sid. 666;_glaubersalt sid. 667; _kalcinerad soda sid. 667; _ alkali och klor sid. 669; _ klorkalcium sid. 670; _ svavelsyra sid. 671; _ saltsyra och AIV—syra sid. 671; _ salpetersyra sid. 672; _ diverse syror sid. 672; _ glycerin och glykol sid. 673; _ bensol, toluol, naftalin, stenkolstjära sid. 673; _ lösningsmedel sid. 674; _ lim och klister sid. 675; _ hartser och vaxer samt paraffin sid. 676; — färgpigment och linolja sid. 677; _ fenol, metanol, formalin, plaster sid. 677; _ garvämnen sid. 677; _ gödselmedel sid. 679; _ ammuni— tionskemikalier sid. 679; _ diverse oorganiska kemikalier sid. 679.

• Sida 12
•  Original

Del II Sid- Bränslehushållningen .................................................. 691 Inledande översikt .................................................. 691 Bränsleförsörjningen före kriget .................................... 691 Bränslesituationen under krigsåren och tiden närmast därefter ........ 693 De statliga organen för bränslehushållningen och dess reglering ....... 699 Kolbränslen ........................................................ 700 Import .......................................................... 700 Inhemsk produktion .............................................. 704 Handelsreglering under krigsåren .......................... ' ......... 705 Prisreglering under krigsåren ....................................... 711 Handels— och prisregleringarna under efterkrigsåren samt deras avveckling 714 Ved ............................................................... 717 Vedproduktion ................................................... 717

Åtgärder under bränsleåret 1939/40 sid. 717. _ Statsgaranti för avverkad ved sid. 720. — Långivning för förskottering av avverkningskostnad sid. 722. _ Avverk- ningsskyldighet sid. 723. _ Främjande av frivilliga produktionsinsatser sid. 727. _ Transportfrågor sid. 729. _ Arbetskraftsfrågor sid. 731. Uppköpsverksamhet ............................................... 732 Handelsreglering .................................................. 736 Prisreglering ..................................................... 742 Avverknings— och förrådsstatistik ................................... 749 Statsanslag till vedförsörjningens tryggande ......................... 751 Träkol och gengasved ............................................... 752 Produktion, handel och förbrukning ................................ 752 Produktionsreglering .............................................. 756 Transportreglering ................................................ 757 Handelsreglering .................................................. 758 Prisreglering ..................................................... 760 Marknadsförhållandena beträffande gengasbränsle åren 1944—1946. Reg- leringarnas avveckling .......................................... 762 Bränntorv ......................................................... 765 Produktionsfrämjande åtgärder under de två första krigsåren ......... 765 Produktionen åren 1942—1948 ..................................... 769 Prisreglering ..................................................... 772 Handels— och transportreglering .................................... 773 Forskningsverksamhet ............................................. 776 Förbrukningsreglering för fasta bränslen .............................. 777 Allmän översikt .................................................. 777

Bränsleåret 1939/40 sid. 777. _ Bränsleåret 1940/41 sid. 779. _ Bränsleåren 1941/42—1944/45 sid. 782. _ Bränsleåren 1945/46—1948/49 sid. 786. Begränsning av varmvattenförbrukningen ........................... 788 Gas (stadsgas) ....................... . .............................. 791 Flytande bränslen .................................................. 797

Import .......................................................... 797 Handel, distribution och lagring av mineraloljebränslen ................. 802 Skifferolja ....................................................... 806 Sulfitsprit ........................................................ 810

Trätjärbränslen ............................................... . . . . 815

• Sida 13
•  Original

Planläggning av försörjningen med flytande bränslen ................ Handels— och förbrukningsreglering ................................. 824 Prisreglering ..................................................... 837 Gengas ............................................................ 841 Gengasdriftens utveckling ......................................... 841 Tekniska erfarenheter ............................................. 848 Gengasbränslen ................................................... 852 Gengasdriftens ekonomi ........................................... 855 Gengasdriftens risker .............................................. 857 Sammanfattning .................................................. 860 SmörjmedelshushåIlningen .............................................. 861 Utgångsläget. Importförhållanden .................................... 861 Ledande organ för smörjmedelsförsörjningen. Förberedande regleringsåt- gärder ......................................................... 863 Tillvaratagande och rening av spillolja ............................... 864 Inhemsk ersättningsproduktion ....................................... 865 Handels— och förbrukningsreglering ................................... 866 Prisreglerin g ....................................................... 87 1 Särskilda försörjningsfrågor .......................................... 873

Transformatoroljesituationen sid. 873. _ Järnvägarnas vagnsoljeförsörjning sid. 875. _ Försök med skiffersmörjolja sid. 875. _ Tjärsmörjoljor sid. 876.

Avslutningsord ..................................................... 883 Kra/[hushållningen .................................................... 885 Kraftförsörjningsläget före kriget ..................................... 885 Utbyggnad av kraftanläggningar och ledningar under krigsåren och därefter 886 Vattenkraftutbyggnader sid. 886. _ Ledningsnätet sid. 889.

Kraftproduktion och belastningsutveckling ............................ 892 Organisationen för kraftförsörjningen under krig och kristid ............ 894 Tillfälliga vattenregleringar .......................................... 897 Centrala driftledningens och riksdriftbyråns verksamhet ................ 898 Reglering av kraftförbrukningen ..................................... 901 Statlig lagerhållning ................................................... 909 Förberedelser. Reservförrådsnämndens tillkomst ....................... 909 Allmänna grunder för verksamheten .................................. 911 Inköp och lagring av importvaror .................................... 914 Hemtransport av varor under kriget ................................. 916 Upphandling av inhemska varor samt bearbetnings— och förädlingsverksam— het i samband med lagringen ...................................... 917 Reservförrådsnämndens cisternförvaltning ............................. 918 Varuförsäljning ..................................................... 919 Den statliga lagringsverksamhetens ekonomi .......................... 921 Slutomdöme om verksamheten ....................................... 921

Utrikeshandeln ........................................................ 923 Åtgärder i samband med krigsutbrottet .............................. 923

Handelskammissionen, dess organisation och arbetsuppgifter. Importför- - eningarna ........................................................ 923

• Sida 14
•  Original

Sid. Export- och importförbudslagstiftningen och dess tillämpning under krigs- åren och tiden närmast därefter ................................... 926 Exportförbuden sid. 926. _ Importförbuden sid. 930.

Handels- och betalningsöverenskommelser med främmande länder under

krigsåren ........................................................ 933 Internationell varukontroll ............. . ............................. 944 Några huvuddrag av den handelspolitiska utvecklingen under åren närmast

efter kriget ...................................................... 945 Handelskammissionens licensgivande och kontrollerande verksamhet ..... 950 Krigshandelslagen och dess tillämpning ............................... 955 Lejdtrafiken ........................................................ 957 Utrikeshandelns reglering under efterkrigsperiodens senare skede ........ 958 Statistisk översikt av utrikeshandeln under åren 1939—1948 ............ 965

Sjö/arten ............................................... , ............. 976 Lagstiftnings- och andra beredskapsåtgärder .................. . ....... 976 Organ för sjöfartsregleringen ......................................... 977 Sjöfartsläget närmast efter krigsutbrottet ............................. 979 Sjöfartens reglering under perioden september 1939—mars 1940 ........ 982 Västspärren och dess betydelse för Sveriges sjöfart ................... 987 Fartygstrafiken för svensk räkning utanför västspärren ................ 989 Kusttrafiken och trafiken innanför västspärren ........................ 998 Drivmedelsförsörjningen ............................................. 1002 Sjöfarts— och neutralitetsskydd ....................................... 1004 Krigsriskersättning till sjömän ....................................... 1007 Sjöfartsregleringarnas avveckling ..................................... 1009 Statistisk översikt av den svenska handelsflottans och sjöfartens utveckling

under krigsåren och tiden närmast därefter ......................... 1013

Motor/ordonstrafiken ................................................... 1018 Allmän översikt av försörjningsläget och regleringsåtgärderna under krigs-

tiden och åren närmast därefter ................................... 1019

Tiden från krigsutbrottet till den 1 december 1940 sid. 1019. _ Tiden från den 1 december 1940 till den 25 november 1945 (»gengastiden») sid. 1023. _ Tiden från den 25 november 1945 till den 20 mars 1947 sid. 1031. _ Tiden från den 20 mars 1947 till den 12 november 1949 sid. 1034.

Statistisk översikt av motorfordonsbeståndet m. m ..................... 1039 Trafikregleringsorganisationen ........................................ 1040 Omnibustrafiken .................................................... 1043 Räjongbestämmelserna .............................................. 1046 Krigsförsäkringen ..................................................... 1051 Förberedande åtgärder .............................................. 1051 Krigsförsäkringsnämndens organisation och omfattningen av dess verk- samhet .......................................................... 1052 Principer och former för försäkringsverksamheten ...................... 1054 Försäkringsvillkor ................................................... 1057 Återförsäkring ...................................................... 1058 Prisrättsförfarande .................................................. 1059 Verksamhetens resultat .............................................. 1059 Erfarenheter ....................................................... 1060 Det nya krigsutbrottsavtalet och dess handhavande ................... 1061

• Sida 15
•  Original

Sid.

Bilagor: 1. Sammandrag av statens krigsförsäkringsnämnds rörelsegrenar ti-

den september 1939—juni 1950 ............................ 1062 2. 1939 års krigsutbrottsavtal .................................. 1064 3. 1946 års krigsutbrottsavtal .................................. 1067 Prispolitiken .......................................................... 1070 Inledande översikt .................................................. 1070 Den allmänna prispolitikcn och dess utveckling under perioden 1939—1950: Tiden från augusti 1939 till mitten av april 1940 ..................... 1072 Tiden från mitten av april 1940 till november 1942 ................... 1077 Tiden från det allmänna prisstoppets införande hösten 1942 till utgången av juni 1947 ..................................................... 1082 Prispolitikens allmänna utformning sid. 1082. _ Priskontrollnämndens verksam- het sid. 1089. Tiden från mitten av 1947 till början av 1951 ........................ 1092 Specialredogörelser: Särskilda typer av reglerade priser ................................... 1102 Clearinganordningar och clearingkassor ................................ 1108 Subventionering av importvaror m. m ................................. 1115 Prisreglering beträffande särskilda varuslag och tjänster ................ 1119 Textilvaror sid. 11-19. _ Trävaror sid. 1122. _ Verkstadsarbeten sid. 1126. _ Restaurang—, hotell- och pensionatsrörelse sid. 1128. _ Transportväsen sid. 1131.

Arbeismarknadsregleringen .............................................. 1135 Arbetsmarknadsläget ................................................ 1135 Organisationen för arbetsmarknadens reglering ........................ 1138 Planläggning. Registrering av arbetskraft. Särskilda utredningar ........ 1139 Åtgärder för tillgodoseende av vissa näringsgrenars arbetskraftsbehov. . . . 1140 Särskilda åtgärder för ersättande och utnyttjande av värnpliktig personal

under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap ................... 1145 Diverse arbetsmarknadsfrågor ........................................ 1148 Arbetslöshetshjälp .................................................. 1153 Värnpliktshjälp ..................................................... 1156 Beredskapsplanering m. m ........................................... 1157 Byggnadsväsendet och bostadspolitiken ................................... 1159 Byggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen ....................... 1159

Läget före kriget och under de två första krigsåren ................. 1159 1941 års riksdagsbeslut ............................................ 1161 1942 års riksdagsbeslut ............................................ 1164 Stödpolitiken under de följande åren t. o. m. är 1948 ................ 1167 Statistiska uppgifter .............................................. 1171 Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten ................ 1173

Arbetsförmedlingstväng för byggnadsverksamhet ..................... 1174 Byggnadsreglering genom tillständstvång ............................ 1176 Byggnadstillståndsregleringens tillämpning till utgången av år 1946. .. 1184 Byggnadstillståndsregleringens tillämpning fr. o. m. år 1947 ........... 1186 Statistiska uppgifter .............................................. 1190 Hyresregleringen .................................................... 1191

Socialstyrelsens bränsleklausuler .................................... 1191 Hyresregleringslagstiftningen ....................................... 1194 Hyresregleringens tillämpning och statens hyresråds verksamhet ...... 1200

• Sida 16
•  Original

16 Sid. Sjukvården och läkemedelsförsörjningen .................................. 1208 Organisationen av sjukvårdsberedskapen m.m ......................... 1208 Försörjningsfrägor .................................................. 1211 Läkemedel sid. 1212. _ Sjukvårdsmaterlel sid. 1215.

Förhållandena år 1945 och senare .................................... 1217 Litteraturförteckning .................................................. 1221 Sakregisler ........................................................... 1247

Diagram och kartogram Produktionen av viktigare jordbruksalster 1939/40—1949/50 .............. 139 Vissa livsmedelsransoneringar: Grundransoner av mjöl och bröd m. m., kött

och fläsk samt matfett .............................................. 237 Partipris å kött och fläsk 1938—1949 .................................. 324 Ransoneringarnas längd ............................................... 406 Produktionsvolymen inom hela industrien samt inom vissa industrigrupper

(indextal) 1938—1948 ............................................... 460 Produktionsvolymen inom vissa industrier (indextal) 1938—1948 .......... 461 Import av kolbränslen 1930—1949 ..................................... 701 Import av kolbränslen 1939—1949 (kvartalsvis) ......................... 702 Skogsavverkningen 1938—1949 ......................................... 749 Import av flytande bränslen 1930—1949 ................................ 799 .Vattenkrafttillgång under normalår 1939—1950 .......................... 887 Svenska stamledningssystemet år 1950 (karta) ........................... 890 Belastning å kraftnätet exkl. ångpannekraft och export 1912—1950 ....... 893 Vattenkraft- och ångkraftproduktion 1929—1950 ........................ 895 Import och export 1939—1949 (indextal) ............................... 966 Svenska handelsflottan 1939—1948 ..................................... 1015 Sveriges utrikes sjöfart 1939—1948 ..................................... 1016 Motorfordonsbeståndet 1939—1950 ..................................... 1021 Gengasdriftens omfattning 1939—1950 .................................. 1024 Drivmedelsförbrukningen vid motorfordonstrafiken 1947—1949 ............ 1040 Prisutvecklingen 1939—1950 (indextal) ................................. 1071

Använda förkortningar

För de centrala kristidsmyndigheterna användas följande förkortningar: AMK = Statens arbetsmarknadskommission. AMS = Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen.

BK = Statens bränslekommission. CDL = Centrala driftledningen. HK = Statens handelskommission. HIK = Statens handels- och industrikommission. IK = Statens industrikommission. KFN = Statens krigsförsäkringsnämnd. LK = Statens livsmedelskommission. PKN = Statens priskontrollnämnd. RFN = Statens reservförrådsnämnd. TK = Statens trafikkommission. St. 0. F. betecknar »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen».

m...—__— -

• Sida 17
•  Original

FÖRORD.

Syftet med föreliggande arbete är att söka ge en systematisk redogö- relse för den av krisläget under och närmast efter andra världskriget för- anledda folkhushållningspolitiken till gagn såväl för framtida forskning som för det fortsatta försvarsberedskapsarbetet på det ekonomiska områ- det. Det har härvid synts lämpligt och mest överskådligt att skildra utveck- lingen inom respektive grenar av hushållningen i ett sammanhang för hela perioden i stället för att tillämpa ett sådant huvudsakligen kronologiskt jämnlöpande framställningssätt, som kommit till användning i de skilda årgångarna av serien »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen». Vid utarbetandet har material i viss utsträckning kunnat nyttjas, som ej varit tillgängligt vid nämnda årsredogörelsers avfattning, varjämte framställningen synts höra i högre grad än där skett belysas med statistiska överblickar.

Översikten har principiellt begränsats till de sidor av krispolitiken, som kunna anses ha varit av verklig betydelse för den egentliga folkhushåll- ningen. Å andra sidan har framställningen av de till behandling upptagna ämnena gjorts relativt fyllig i avsikt att översikten skulle kunna rörande dessa ämnen om möjligt meddela upplysning beträffande alla väsentliga fakta.

Det uppställda programmet har inneburit en viss inskränkning i ämnes- omfattningen jämfört med innehållet i de nyssnämnda årsredogörelserna. Sålunda har i exposén över kristidslagstiftningen en del författningar av huvudsakligen administrativt intresse samt författningar rörande sådana i förhållande till folkhushållningen mera periferiska ämnen som krigsavlö— ning, sociala hjälpåtgärder, utlänningskontroll, civilförsvar m. m. förbi- gåtts. Motsvarande begränsning har iakttagits även vid redogörelsen för kristidsadministrationen. Särskilda redogörelser lämnas ej för järnvägs- trafiken samt post— och telegrafväsendet. Lönepolitiken beröres huvudsak- ligen blott i den mån den haft betydelse för den allmänna pris- och pen- ningpolitiken. Av övriga ämnen som behandlas i årsböckerna ha vidare, såsom i huvudsak fallande utanför föreliggande arbetes på nyssberört sätt avgränsade ämnesområde, uteslutits frågor rörande statsfinanserna och skatteväsendet, statlig informationsverksamhet, fredsplanering samt vårt

• Sida 18
•  Original

lands deltagande i internationell äteruppbyggnads- och hjälpverksamhet efter kriget.

I huvudsak avser framställningen förhållandena under själva krigsåren (1939—45) samt åren närmast därefter _— i allmänhet ej längre fram än t. o. m. 1950 — varjämte återblickar i viss omfattning gjorts på ställningen dessförinnan, särskilt med avseende på försörjningsläget. Beroende på skiljaktigheter i utvecklingen har framställningen funnits höra på olika områden till tiden framföras olika långt. I den mån så varit möjligt har man velat följa de av krigsförhållandena direkt föranledda regleringarna och hushållningsanordningarna till slut, även om härvid den för arbetet el- jest uppställda tidsramen i enskilda fall överskridits. I allt väsentligt har en sådan naturlig avslutning kunnat nås vid redogörelserna för livsmedelshus— hållningen, industrien, bränsle-, smörjmedels- och krafthushållningen, sjö- farten, motorfordonstrafiken, krigsförsäkringen och läkemedelsförsörj- ningen. På vissa områden har man emellertid varit nödsakad att avbryta framställningen vid någon mera godtyckligt vald tidpunkt, som följd därav att i dessa fall den förda, alltjämt krisbetonade politiken ännu vid bokens avfattning i större eller mindre omfattning upprätthållits. Ett dylikt för- hållande kan ha haft sin grund däri, att det här gällt att uppnå mera lång- siktiga, ej blott på övervinnande av krigskrisens omedelbara följder inrik- tade mål; som exempel härpå må särskilt nämnas den allmänna s. k. jord— bruksregleringen. Men det kan ock vara fråga om med krigskrisen sam- manhängande regleringar, vilka helst bort efter dennas upphörande snarast försvinna, men vilka av en eller annan anledning kommit att bibehållas, trots det helt förändrade tidsläget. Exempel på dylika från krigsåren ännu kvardröjande moment av reglerad ekonomi erbjuda framför allt valuta- regleringen, vissa kvarvarande rester av bränsleregleringen samt pris— och hyresregleringarna. De i avsevärd omfattning ännu tillämpade reglering- arna i fråga om utrikeshandeln samt byggnads- och anläggningsverksam— heten få väl anses numera i huvudsak beroende på krisfenomen, som upp- trätt efter krigets upphörande.

Det är självfallet, att en redogörelse sådan som den här föreliggande, utförd på offentligt uppdrag och ägande en i viss mån officiell prägel, måst hållas strängt objektiv. Framställningen är därför till sin karaktär väsent— ligen deskriptiv. Detta har dock icke uteslutit i vissa fall fällda omdömen om den förda politikens och de vidtagna åtgärdernas effekt eller ändamåls- enlighet. Där sådana omdömen förekomma, gäller det som regel fall, där verkningarna framträtt tämligen uppenbara eller där uttalanden av an- tydd art synts vara av värde med hänsyn till bokens uppgift ur beredskaps— synpunkt.

Vid bokens utarbetande ha helt naturligt de ovannämnda årsböckerna (»Statsmakterna och folkhushållningen etc.») i stor utsträckning utnytt- jats, ibland t. o. m. så, att större eller mindre partier i dessa böcker i oför-

• Sida 19
•  Original

ändrad eller sammandragen form inflyttats i framställningen. Den före- liggande bokens egenskap av »allmän översikt» har emellertid medfört, att i framställningen i densamma ofta givits en summarisk form, där årsböc- kerna innehålla mera detaljerade uppgifter. I många fall åter innehåller översikten avsevärt fylligare redogörelser än årsböckerna, vilket merendels berott på att bättre möjligheter till en upplysande karakteristik givits, när företeelserna och åtgärderna kunnat i ett sammanhang och på ett visst tidsavstånd överblickas.

Redogörelser för det ekonomiska läget och dess förändringar under sär- skilda perioder ha i allmänhet icke medtagits. För kännedom härom hän- visas framför allt till de såsom meddelanden från konjunkturinstitutet i regel halvårsvis offentliggjorda konjunkturöversikterna.

Bortsett från att några i årsböckerna behandlade ämnesområden, såsom förut nämnts, uteslutits, har här den i nämnda böcker genomförda ämnes— grupperingen nyttjats, dock med vissa ändringar i kapitlens ordningsföljd. Sålunda har kapitlet om penning- och valutapolitiken placerats före redo— görelserna för de särskilda varuförsörjningsområdena, medan det i års- böckerna intagits mot slutet närmast före redogörelsen för statsfinanserna, vilken här uteslutits. Omflyttningen har skett med hänsyn därtill, att i samband med redogörelsen för penningpolitiken återgivits en del program- uttalanden av allmän natur, vilka, såsom grundläggande för krispolitiken i stort, synts lämpligen böra ha sin plats före i stället för efter specialredo- görelserna. Kapitlet om prispolitiken har vidare, såsom närmast samman- hörande med redogörelserna för varuregleringarna, intagits före kapitlen om arbetsmarknads- samt byggnads- och hyresregleringarna, vilka jämte kapitlet om sjukvården och läkemedelsförsörjningen avsluta arbetet.

I enlighet med den ursprungliga planen för detta verk har vid dess utar— betande medverkan i stor utsträckning sökts och erhållits från personer, som genom verksamhet i ledande ställning inom den centrala krisförvalt- ningen vunnit förtrogenhet med krispolitikens syften och tillämpning. I en del fall har denna medverkan resulterat i att vederbörande tjänsteman eller sakkunnig självständigt författat redogörelse i ämnet, vilken i väsent— ligen oförändrad eller i förkortad form influtit i texten. I andra fall har samarbetet lett till att verkets redaktör till sitt förfogande erhållit av ve— derbörande utarbetade promemorior eller utkast, som lagts till grund för av redaktören utformade partier av framställningen. I övriga fall svarar redaktören helt för författarskapet både till innehåll och form, men i regel har då texten på hans anmodan underkastats granskning av på resp. om— råden sakkunniga personer, helst sådana med praktisk erfarenhet från kris— tidsarbetet.

Här nedan meddelas en förteckning, varav framgår vilka personer som mera aktivt deltagit vid bokens tillblivelse antingen som författare eller som granskare. De partier av framställningen, för vilka ingen särskild för-

• Sida 20
•  Original

fattare angivits, ha utarbetats av redaktören. Utöver de nämnda ha — om än i mindre omfattning _ även åtskilliga andra personer inom eller utom kristidsförvaltningen i en eller annan form lämnat sin medverkan.

Kapitlet om kristidslagstiftningen har författats av f. lagbyråchefen i folkhushållningsdepartementet, numera häradshövdingen Erik Göransson.

Kapitlet om penning- och valutapolitiken är författat inom riksbankens ekonomiska sekretariat av numera amanuensen i finansdepartementet pol. mag. Nils Fjellander.

De i den inledande översikten av kapitlet om livsmedelshushållningen intagna redogörelserna för försörjningslägets utveckling och livsmedelsför- brukningen samt redogörelsen för den allmänna prisregleringen på jord- brukets område ha författats av numera förste kanslisekreteraren Erik Swedberg, tidigare tjänstgörande i livsmedelskommissionen och statens jordbruksnämnd, delvis med utnyttjande av utav byråchefen Lars Juréen och förste aktuarien Karl-Olof Wahlfisk gjorda utredningar. Särskilda av- snitt av ifrågavarande kapitel ha i övrigt i angiven omfattning författats av följande personer, samtliga tjänstemän — nu- eller förutvarande — i statens jordbruksnämnd resp. livsmedelskommissionen: '

Produktionsplanering, Bekämpningsmedel mot växtsjukdomar, Utsäde och frö samt Oljeväxter: agronomen Henrik Hagander.

Driv- och smörjmedel, Skördegarn, Torvströ samt Statlig lagerhållning på animalieområdet: numera byrådirektören i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Sven Palmi.

Konstgödsel: fru Herdis Silfverswärd. Fodermedel: agronomen Albert Andersson. Handels- och prisreglering beträffandefisk: byråsekreteraren Stig Fryk- holm.

Ransoneringssystemet på livsmedelsområdet jämte redogörelser för ran- soneringen i fråga 0111 socker, kolonialvaror och tobak: förste byråsekrete- raren i statens jordbruksnämnd Gunnar Froster. Framställningen i avsnit- tet om ransoneringssystemet ansluter sig delvis nära till uppsatsen »Det svenska ransoneringssystemet och dess tillämpning» av Gustaf Kollberg i samlingsverket >>Hur Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världs- kriget» (Igo—förlaget) 1946.

Redogörelser ha vidare författats av förste byråsekreteraren Bo Kollberg beträffande mjölk och matfett samt av förste kanslisekreteraren Swedborg beträffande ägg, vilka redogörelser utnyttjats vid utarbetandet av motsva- rande avsnitt. Av personer, som granskat framställningen i fråga om vissa särskilda avsnitt av livsmedelskapitlet, märkas direktörerna Helge Gräs- lund och Gunnar Lund samt byråchefen Georg Hulting beträffande mjölk och fettämnen samt kött och fläsk.

Vid utarbetandet av den allmänna översikten av krishushållningen och kristidspolitiken i kapitlet om industrien har bl. a. —— med vederbörligt

• Sida 21
•  Original

tillstand _ utnyttjats en avhandling angående Den industriella försörj- ningen av f. sekreteraren i industrikommissionen, numera direktören Erik Huss, tryckt i det nyssnämnda verket >>Hur Sverige ordnade folkförsörj- ningen under andra världskriget».

Redogörelser för särskilda industrier ha utarbetats av följande, tidigare som avdelnings- eller sektionschefer inom industrikommissionen verksamma personer:

Metaller (andra än järn och stål och legeringsmetaller): bergsingenjören Pehr Lagerhjelm.

Elektrisk lednings- och installationsmateriel: ingenjören Reidar Kihlgren. Textilvaror: direktören Erik W. Paues. (Sammandrag meddelas av en av direktör Paues författad vidlyftig redogörelse.)

Läder och skodon: direktören Einar Hallström. Linolja samt färger och fernissor: sekreteraren Evert Bengtsson. Produkter av övrig kemisk industri: direktören Bernt Löfström. Framställningen angående järn och stål samt stållegeringsmetaller har granskats av kommerserådet Harald Carlborg och överingenjören Helge Uhrus, framställningen angående järnrör av direktören Oscar Birgén, fram- ställningen angående elektroder av bergsingenjören Bertil Holmgren, fram- ställningen angående byggnadsmaterial av översten Agne Sandberg och majoren Ragnar Larsson samt framställningen angående gummivaror av generalkonsuln C. G. Gislow, direktören Ulf Houmann och direktören Dan Södergren. Redogörelsen beträffande glas (annat än fönster- och spegelglas) bygger på en avhandling av överingenjören Rolf Steenhoff »Glaset i kris- hushållningen», publicerad i Stiftelsen Glasinstitutets i Växjö medlems- skrift nr 3, Växjö 1946. »

I kapitlet om bränslehushällningen har avsnittet angående gengas för— fattats av f. chefen för hränslekommissionens gengasbyrå, direktören Gun- nar Lindmark. I övrigt har framställningen i detta kapitel avfattats av redaktören, delvis på grundval av inom bränslekommissionen utförda för- arbeten, bl. a. av f. ordföranden i kommissionen överdirektören K.-G. Ljung- dahl och f. sekreteraren därstädes Malte Rosén. Hela kapitlet (med undan— tag av avsnittet rörande gengas) har granskats av överdirektör Ljungdahl, framställningen angående ved och träkol m. ni. av byråchefen E. F. Malm- gren samt framställningen angående flytande bränslen av översten G. A. Nyqvist och direktören Harry Kähr, de tre sistnämnda tidigare avdelnings- chefer inom bränslekommissionen.

Kapitlet om smörjmedelshushållningen har författats av f. chefen för industrikommissionens smörjmedelsbyrå, direktören Einar Bristedt.

I kapitlet om kraftförsörjningen ha avsnitten rörande kraftförsörjnings- läget före kriget, utbyggnad av kraftanläggningar och ledningar under krigsåren och därefter samt kraftproduktion och belastningsutveckling ut-

• Sida 22
•  Original

arbetats inom vattenfallsstyrelsen av ingenjörerna Sven Ejenmark och Sune Dalin.

Framställningen i kapitlet statlig lagerhållning utgör ett sammandrag av statens reservförrådsnämnds i juli 1948 avgivna redogörelse för nämn- dens verksamhet.

Kapitlet om utrikeshandeln har beträffande särskilda partier granskats dels inom utrikesdepartementet, dels inom handels- och industrikommis- sionen. För avsnittet angående handels- och betalningsöverenskommelser med främmande makter under krigsåren har delvis ett i samlingsverket >>Orientering kring exportproblemen», utg. av Handelshögskolan i Stock- holm ( 1946), ingående föredrag, Sveriges handelspolitik under andra världskriget, av ambassadören Rolf Sohlman varit vägledande.

Framställningen i kapitlet om sjöfarten har granskats av direktörerna Herman Hoogland, Torsten Petterson och Birger Waern samt (i vissa delar) av envoyén Nils Ståhle.

I kapitlet om motorfordonstrafiken ha de tre första avsnitten författats av f. kanslichefen i trafikkommissionen Björn Dillén, medan avsnittet om omnibustrafiken författats av f. byråchefen Ragnar Trolle och avsnittet om räjongbestämmelserna av f. sekreteraren i kommissionen Yngve Wes- terberg.

Kapitlet angående krigsförsäkringen har författats av f. ledamoten av och sekreteraren i statens krigsförsäkringsnämnd, advokaten Emil Henriques.

I kapitlet angående prispolitiken har den inledande statistiska översikten samt redogörelsen för den allmänna prispolitiken och dess utveckling under perioden 1939—50 författats av ledamoten av statens priskontrollnämnd, docenten Anders Östlind. Kapitlet har i sin helhet granskats inom pris- kontrollnämnden.

Kapitlet om arbetsmarlcnadsregleringen har helt utarbetats inom arbets— marknadsstyrelsen.

Framställningen angående byggnadsverksamheten och bostadsförsörj- ningen i kapitlet om byggnadsväsendet och bostadspolitiken grundar sig delvis på en serie artiklar av numera generaldirektören i bostadsstyrelsen Alf Johansson i årg. 1942—48 av tidskriften Från departement och nämn- der. Denna del av kapitlet har granskats inom bostadsstyrelsen, medan avdelningen om regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten granskats inom arbetsmarknadsstyrelsen och avdelningen om hyresregle- ringen inom statens hyresråd.

Kapitlet om sjukvården och läkemedelsförsörjningen har författats av f. sekreteraren i medicinalstyrelsens materielnämnd, numera förste byrå- sekreteraren i civilförsvarsstyrelsen Gösta Gerdrup.

Vid utarbetandet av Iitteraturförteckningen har bistånd lämnats av biblio- tekarien i riksdagsbiblioteket Tryggve Byström.

• Sida 23
•  Original

DEL I

• Sida 24
•  Original

• Sida 25
•  Original

Kristidslagstiftningen.

Inledning.

Extra ordinära förhållanden kräva extra ordinära lagstiftningsåtgärder. Kommer ett land i krig, framstår det som nödvändigt, att samhällskrafterna i största möjliga utsträckning inrikta sig på sådant som för ögonblicket ter sig mest angeläget, nämligen att förhöja landets krigspotential, detta begrepp här taget i vidsträckt mening, så att det omfattar såväl den egent- liga militära styrkan som landets inre motståndskraft. Produktionen måste i hög grad inriktas på att framställa för krigföringen nödvändiga nyttig- heter på bekostnad av de civila behoven. På grund av isolering blir må- hända landet förhindrat att importera sådana nödvändighetsvaror, som icke kunna frambringas inom landet. En produktionsomläggning blir ofta nödvändig med hänsyn härtill. Konsumtionen måste regleras, så att i den mån knapphet föreligger på viktiga konsumtionsvaror, garanti vinnes för att den knappa tillgången på sådana varor erhåller en fördelning, som framstår såsom mest ändamålsenlig och rättvis.

Liknande förhållanden uppstå även i en situation, som den vårt land intagit under det sista världskriget, då landet varit avstängt från import av åtskilliga viktiga varor eller åtminstone importen av dylika varor varit avsevärt begränsad. Dessa förhållanden ha föranlett, att bestämmelser i olika hänseenden utfärdats, vilka inneburit väsentliga inskränkningar i enskilda personers och företags frihet att förfoga över sin egendom, att bestämma priser för varor, som hållas till salu, att använda sin arbets- kraft in. in.

I det följande lämnas en översikt över de lagstiftningsåtgärder, vilka under den gångna kristiden vidtagits med de syften som nyss angivits. I allmänhet har framställningen begränsats till att redogöra för de grund- läggande bestämmelserna, medan den mängd av detaljföreskrifter som på olika områden meddelats blir föremål endast för en allmän karakteristik. Mera detaljerat komma dessa föreskrifter att beröras i fortsättningen av detta verk vid behandlingen av regleringarna på olika områden av närings- och samhällslivet. Vidare upptagas här endast sådana lagstiftningsåtgärder, som huvudsakligen ha haft ett civilt syfte och ägt betydelse för produk- tionen eller konsumtionen. De särskilda militära förfogandelagarna —— rekvi-

• Sida 26
•  Original

sitionslagen, militära förfogandelagen och beredskapsförfogandelagen —— be- handlas därför icke, ej heller lagstiftning om civilförsvar, sjukvård, utlän- ningskontroll, moratorium, patent, förmynderskap, förvaltningens ordnande under ett krigsläge m. 111.

Bakom ifrågavarande lagstiftningsåtgärder, vilka till stor del voro av be- skaffenhet att djupt ingripa i produktionen och den privata livsföringen, lägo omfattande förberedelsearbeten. En utgångspunkt bildade härvid de författningar av motsvarande innebörd, som tillkommo under världskrisen 1914—20. Men erfarenheterna från tillämpningen av sistberörda lagstift- ning måste bearbetas för att undvika de misstag som då gjordes.

Genom den år 1928 tillsatta rikskommissionens för ekonomisk försvars- beredskap försorg utarbetades utkast till åtskilliga av de lagar, som sedan kommo att tillämpas under kristiden. Kommissionen utförde dessutom tekniska utredningar på olika områden, uppgjorde förslag till de särskilda organ, som erfordrades för regleringsåtgärdernas handhavande, verkade för uppläggande av reservförråd m. m.

Krigsutbrottet den 1/9 1939 hade ju ganska länge kastat sin skugga fram- för sig, och efter Miinchenkrisen år 1938 tätnade krigsmolnen. På grund härav framlades redan för 1939 års vårriksdag propositioner om ett antal beredskapslagar, som antogos och sedan sattes i kraft vid krigsutbrottet. Bland dessa lagar må nämnas allmänna förfogandelagen den 22/6 1939 (nr 293), lagen den 22/6 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot över- låtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., lagen den 22/6 1939 (nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg, lagen den 15/6 1939 (nr 254) 0111 skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. 111. föranledda arbetsuppgifter, maximiprislagen den 22/6 1939 (nr 349) m. fl. lagar. Dessa lagar följdes under hösten 1939 och följande år av andra lagar, tills systemet var fullt utbyggt.

Innan närmare redogörelse lämnas för kristidslagstiftningens innebörd, torde det vara lämpligt att med några ord beröra de myndigheter, vilka handhaft lagarnas tillämpning. Närmare redogörelse för kristidsorganisationens uppbyggnad och de uppgifter som tillkommit de särskilda centrala och lokala kristidsmyndigheterna lämnas eljest i efterföljande kapitel.

Högsta ansvaret för kristidslagstiftningens tillämpning har åvilat Kungl. Maj:t i statsdepartementen, främst folkhushållningsdepartementet, som till- kom genom lagen den 14/10 1939 (nr 719) om inrättande av ett folkhus- hållningsdepartement (sedermera upphävd och ersatt av lagen den 21/2 1941, nr 139, om antalet statsdepartement och statsråd utan departement) och fortbestod till utgången av juni 1950, men även vissa andra departe- ment såsom socialdepartementet (arbetsmarknadsfrågor), finansdeparte- mentet (valutafrågor, vissa prisfrågor), jordbruksdepartementet (frågor om

• Sida 27
•  Original

reglering av produktion och konsumtion av vissa livsmedel, fodermedel och gödningsämnen) samt handelsdepartementet (utrikeshandelsfrågor fr. o. m. hösten 1947). Under Kungl. Maj:t ha krisuppgifterna omhänderhafts av vissa särskilt inrättade centrala myndigheter, vilka — efter en övergångs- tid med förberedelsevis anordnade organ av mera provisorisk karaktär — successivt tillskapades. Främst märkas här de tre stora försörjningskom- missionerna, statens livsmedelskommission (LK), statens industrikommis- sion (IK) och statens bränslekommission (BK). Övriga centrala kristids— organ voro statens handelskommission (HK), statens trafikkommission (TK), statens krigsförsäkringsnämnd (KFN), statens priskontrollnämnd (PKN) och överrevisionen för krisförvaltningen. I viss utsträckning kan som kristidsorgan även betraktas statens arbetsmarknadskommission (AMK). Nämnas må i detta sammanhang jämväl valutakontoret och statens hyresråd.

Denna vittutgrenade centrala kristidsorganisation har självfallet varit i behov av vissa lokala organ. Dessa ha varit dels statliga, dels kommunala. Av det förra slaget voro kristidsstyrelserna och länsarbetsnämnderna samt de vid länsstyrelserna placerade länstrafikledarna, av det senare slaget främst kristidsnämnderna och hyresnämnderna.

Kommunernas skyldighet att biträda i den lokala kristidsförvaltningen grundar sig på lagen den 15/6 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, vilken fortfarande gäller. Denna lag har liksom de flesta andra kristidslagar karaktären av en fullmaktslag (se nedan) men är icke tidsbegränsad. Enligt lagen äger Kungl. Maj:t föreskriva, att kommunerna i riket skola i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer fullgöra sådana uppgifter, som äro erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnöden- heter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för folkförsörjningen. Handhavandet av de uppgifter, som med stöd av lagen åläggas kommunerna, skall enligt den- samma ankomma på kommunala kristidsnämnder. Kristidsnämndernas verksamhetsområden bestämmas av vederbörande länsstyrelse, som, där så erfordras, kan besluta om avvikelse från gällande kommunindelning. Om två eller flera kommuner anses böra ha gemensam, kristidsnämnd, äger länsstyrelsen föreskriva, att dessa kommuner skola utgöra ett kom- munalt kristidsförbund. Kommun är enligt lagen skyldig att ställa erfor- derliga medel till förfogande till bestridande av kostnaderna för kristids- nämnds verksamhet. Inom kommunalt kristidsförbund skulle -— enligt lagens ursprungliga lydelse — kostnaderna fördelas efter vad med hän- syn till verksamhetens omfattning beträffande de särskilda delarna av kristidsnämndens verksamhetsområde och övriga förhållanden vore skä- ligt, varvid länsstyrelsen, om överenskommelse icke kunde träffas, skulle fastställa kostnadsfördelningen. Genom lag den 12/12 1941 (nr 927) vid—

• Sida 28
•  Original

togs dock härutinnan den” ändringen, att inom kristidsförbund ifrågavarande kostnader, där annan överenskommelse ej träffats, skulle för varje'år fördelas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, söm på- förts de skattskyldiga inom de särskilda delarna av kristidsnämndens verk- samhetsområde vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Genom kungörelse den 6/9 1939 (nr 626) förordnade Kungl. Maj:t, att bestämmelserna'i lagen skulle tills vidare äga tillämpning. Närmare be- stämmelser om kristidsnämnder och kommunala kristidsförbund meddela- des i kungörelser den 8/9 1939 (nr 658 och 659). Den 31/8 1940 utfärdades kungörelse (nr 817) om kristidsnämnd för Stockholms stad.

Kommuns skyldighet att inrätta och bekosta hyresnämnd (eller event. flera hyresnämnder) grundar sig icke på nyssnämnda lag utan direkt på lagen den 19/6 1942 (nr 429) om hyresreglering m. 111.

Ett gemensamt drag för flertalet av kristidslagarna är, att de erhållit karaktären av f 11 l lm a k t sla g a r. I begreppet fullmaktslag ligger, att en dylik lag icke behöver omedelbart sättas i kraft, men att befogenhet gives Kungl. Maj:t att under vissa omständigheter förordna om tillämp- ning av lagens materiella bestämmelser. De situationer, som i sådant fall betinga förordnande om tillämpning, sammanfattas i vederbörande full- maktslagar vanligen i orden >>vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden». För ett dylikt förordnande erfordras vidare —— såsom fullmaktsbestämmelsen i allmänhet är utformad — om riksdagen är samlad, riksdagens samtycke; eljest skall, när förordnandet meddelas, riksdagskallelse ha utgått, för så vitt icke riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Ett förord- nande, som meddelas mellan riksdagarna, blir icke beståndande, om det icke gillas av nästföljande riksdag inom 30 dagar från dess början.

Fullmaktsbestännnelsen har i fråga 0111 allmänna förfogandelagen vid däri år 1949 vidtagen ändring erhållit en något avvikande utformning. (Se härom nedan sid. 33.)

I vissa hithörande lagar har föreskrivits, att för tillämpning av lagen i det särskilda fallet erfordras särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Detta gäller exempelvis allmänna förfogandelagen , tjänstepliktslagen m. fl.

Bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att mellan riksdagarna förordna om tillämpning av de materiella bestämmelserna i en lag har haft betydelse egentligen under de första krigsåren, då vårriksdagarna voro lagtima riks- dagar, som upplöstes under sommaren, och höstriksdagarna voro urtima riksdagar. Under senare delen av kristiden betraktades emellertid höst- riksdagarna endast såsom en fortsättning av vårens lagtima riksdag. Riks- dagen upplöstes med andra ord icke vid vårsessionens slut utan riksdags- männen blevo endast hempermitterade. Formlig Upplösning av riksdagen har skett först under någon av årets sista dagar. I förevarande hänseende

• Sida 29
•  Original

har nämnda fullmaktsbestämmelse tolkats så, att riksdagen betraktas såsom samlad, ända tills den upplöses. Riksdagens samtycke erfordras sålunda för Kungl. Maj:ts förordnande även under tiden mellan vår— och höstsession, blott riksdagen icke har formellt upplösts. Kungl. Maj:ts rätt att utan riksdagens hörande utfärda förordnande av förevarande slag har alltså under den senare delen av kristiden varit inskränkt till den korta tiden mellan en riksdags avslutande i slutet av året och nästföljande riks— dags öppnande.

I detta sammanhang bör anmärkas, att det under de senaste åren varit mycket omdiskuterat, i vad mån efter världskrigets avslutande sådana >>utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» förelegat, som enligt fullmaktsbestämmelscn erfordras för att de materiella bestämmelserna i vederbörande lagar under fredstid skola kunna träda i tillämpning. Att sådana förhållanden alltjämt anses föreligga framgår dock därav, att såväl 1949 års som 1950 års riksdag godkänt av Kungl. Maj:t framlagda proposi- tioner om att bestämmelserna i allmänna förfogandelagen i viss utsträck- ning alltjämt skola äga giltighet.

Vissa av kristidslagarna ha av riksdagen antagits endast för viss tid, varefter deras giltighet genom särskilda av Konung och riksdag gemensamt antagna lagar förlängts för viss tid, vanligen ett år. Om förordnande an- gående tillämpning av en lags materiella bestämmelser meddelats av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke eller dylikt av Kungl. Maj:t meddelat för— ordnande gillats av riksdagen, har detta förordnande ansetts utan förnyelse gälla icke blott under lagens ursprungliga giltighetstid utan även under den tid, varunder lagen förlängts.

Redogörelse lämnas i fortsättningen för de särskilda hithörande lagstift- ningskomplexen.

Lagstiftning angående tvångsförfogande över egendom samt varuregleringar i allmänhet.

Allmänna förfogandelagen . Såsom förut nämnts utfärdades denna lag redan före krigsutbrottet, nämligen den 22/6 1939 (nr 293”). Lagen var från början en fullmaktslag av sedvanligt slag. Härutinnan skedde dock fr. o. m. den 1/7 1949 viss ändring, såsom i fortsättningen skall närmare beröras. Enligt sin ursprungliga lydelse gällde lagen t. o. m. den 31/3 1940. Genom särskilda lagar förlängdes emellertid lagens giltighetstid först t. 0. m. den 30/6 1941 och därefter med ett år i sänder t. o. m. den 30/6 1949, var- efter lagen fick en mera permanent karaktär.

Lagen stadgar i 2 5, att om det — för att inom riket eller inom visst om- råde därav tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolk- ningen elle_r produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet,

• Sida 30
•  Original

som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna — finnes erforderligt att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande, skall ägare eller innehavare av förnödenhet vara skyldig att, om Kungl. Maj:t så föreskriver, avstå densamma till kronan. Om förnöden— heten i fråga icke är i så berett skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, åligger det vidare enligt lagen ägaren eller innehavaren, om Kungl. Maj:t så bestämmer, att innan förnödenhe— ten avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning. Förutsättning härför är dock, att dylik beredning enligt gängse förfarande med förnöden- heten och ortens sed skulle ha verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej tagits i anspråk av kronan.

3 5 innehåller stadgande om beslag. Det stadgas här, att Kungl. Maj:t äger för behov, som anges i 2 å, föreskriva, att beslag skall läggas på sådan förnödenhet, som avses i samma paragraf. Beslaget innebär förbud för ägaren eller innehavaren av förnödenheten att förfoga över förnödenheten i vidare mån än lagen stadgar (jfr nedan). Om ägaren eller innehavaren av förnödenheten icke inom 30 dagar från det beslaget blev gällande för— pliktats avstå förnödenheten till kronan, kan han till länsstyrelsen inge en till Konungen ställd ansökan om beslagets hävande. Har han gjort det, skall beslaget upphöra att gälla, om sådant förpliktande icke sker inom lika tid från utgången av dessa 30 dagar eller från den senare tidpunkt, då ansökningen ingavs.

Beträffande såväl förfogande enligt 2 5 som beslag stadgas, att före- skriften må avse jämväl förnödenhet, som efter föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket eller inom riket införes till visst område.

4 5 innehåller föreskrift om skyldighet för ägare eller innehavare att med nyttjanderätt till kronan upplåta egendom av visst slag, som icke behöver avstås till kronan. Bestämmelsen avser fastighet, byggnad, järnväg eller annan anläggning samt fartyg, motorfordon eller annat transportmedel. Förutsättning för paragrafens tillämpning var enligt lagens ursprungliga lydelse, att behov förelåg, som omtalas i 2 &. Genom lag den 30/3 1940 (nr 168) ändrades dock paragrafen på sådant sätt, att upplåtelse kunde framtvingas även för sjukvårdsändamål eller för beredande av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål. I paragrafen stadgas vidare, att ägaren eller innehavaren av egendomen är pliktig att, i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egen— domen eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Det angives ytterligare, att paragrafens bestämmelser även gälla om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag. Slutligen tillägges, att ägare eller innehavare av upplåten fastighet eller byggnad är berättigad att få sig anvisat nödigt

• Sida 31
•  Original

costadsutrymme å fastigheten eller i byggnaden, såvida han icke förfogar "ver bostad annorstädes.

5 & avser ett annat'fall, då egendom behöver tagas i anspråk för behov, som avses i 2 5, utan att egendomen avstås, nämligen då det av dylik an- ledning finnes erforderligt, att från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes tillgänglig, eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller iståndsättes viss förnödenhet eller ock att med järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel forslas viss förnödenhet eller arbetare eller driftspersonal. I sådant fall är ägare eller innehavare av egendomen i fråga pliktig att, i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver, ombesörja, att förnödenheten frambringas, tillverkas, be- redes, iståndsättes eller tillhandahålles eller att forslingen verkställes samt att vidtaga därför nödiga åtgärder. Över vad sålunda skall tillhandahållas från fastigheten eller tillverkas vid anläggningen får ägaren eller inne- havaren förfoga endast i viss i lagen närmare angiven utsträckning.

Genom nyssnämnda lag den 30/3 1940 utvidgades något räckvidden av ifrågavarande paragraf. Skyldigheten att verkställa forsling skall nämligen enligt den lydelse paragrafen erhållit genom ifrågavarande lag kunna åläg- gas, så snart det erfordras för tillgodoseende av ändamål av betydelse för det allmänna. Åläggandet kan enligt bestämmelsens nya lydelse avse fors- ling för kronans räkning av vad slag som helst.

Ytterligare ett fall av upplåtelse med nyttjanderätt behandlas i 6 5. Para- grafen var i sin ursprungliga lydelse tillämplig allenast där det för att bereda bostad åt husvilla befunnits erforderligt, att kronan förfogade över byggnad, markområde eller annat utrymme, men utsträcktes genom lagen den 30/3 1940 till att gälla även sådana ändamål som förvaring av arkivalier eller samlingar eller dylikt. För båda fallen stadgas som en allmän förut- sättning för förfogandet, att byggnaden (markområdet, utrymmet) ej er- fordras till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet samt att genom upplåtelsen ej vållas avsevärd skada eller olägenhet.

I 7 & slutligen ges bestämmelser om förfogande över elektrisk kraft. Villkor härför är, att sådant förfogande prövats nödigt för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång till elektrisk kraft för något ändamål av be- tydelse för det allmänna. I sådant fall skall ägare eller innehavare av anläggningen, om Kungl. Maj:t så föreskriver, vara pliktig att på anfordran av den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den som gjort anfordran.

Nu anförda bestämmelser innehålla de fall, då förfogandeåtgärder av

• Sida 32
•  Original

olika slag få tillgripas. I de följande paragraferna ges vissa föreskrifter, som äro gemensamma för alla förfogandefallen, såsom att förfogande skall verkställas så att den som beröres av åtgärden icke lider större förfång än nödvändigt, att föreskrift om förfogande kan avse alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag, att ägare eller inne- havare av förnödenhet, som skall avstås eller tagits i beslag, är pliktig att upplägga, förvara och vårda den etc.

Av särskild betydelse äro bestämmelserna i 10 & första stycket, där detT stadgas, att om föreskrift meddelats enligt 2, 3 eller 5 5, ägare eller inne- havare av förnödenhet får behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom eller den som av honom njuter kost eller stat. Om synnerliga skäl föreligga, kan ägaren eller innhavaren förbjudas att i någon mån förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

Kungl. Maj:t äger enligt 13 & förordna, att förfogande verkställes till förmån för annan än kronan.

Har någon träffats av förfogandebeslut jämlikt allmänna förfogandelagen, äger han enligt 14 & erhålla ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, nor— mal handelsvinst eller andra på prissättningen inverkande förhållanden. I fråga om egendom, som upplåtes allenast till begagnande, lämnas ersätt— ning efter enahanda grund för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan.

Ersättningsfrågorna handhas av en särskild myndighet, riksvärderings- nämnden, som även handlägger frågor om ersättningar enligt de militära rekvisitions- och förfogandeförfattningarna. Enligt 15 5 är denna nämnd skyldig att, i den mån pris, efter vilket ersättning skall utgå, lämpligen kan bestämmas på förhand, upprätta taxor å dessa pris. Såsom para- grafen ursprungligen var formulerad, stadgades härutöver, att om i taxa funnes upptaget pris för förnödenhet eller annat, ersättningen skulle utgå därför i enlighet med taxan, dock med rätt för riksvärderingsnämnden att, där taxans tillämpning skulle på grund av särskilda omständigheter inne- fatta synnerlig obillighet, bestämma ersättningen till högre belopp. Genom lag den 13/6 1941 (nr 394) gjordes härtill det tillägget, att om enligt pris- regleringslagen visst pris fastställts, som vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivillig transport av visst slag ej eller endast efter tillstånd finge överskridas, det skulle så anses, som om priset varit upp- taget i taxa, dock icke för annat område av riket eller i vidare mån än priset vore gällande enligt prisregleringslagen . Samtidigt föreskrevs, att riksvärderingsnämndens rätt att i vissa fall bestämma högre ersättning än som motsvarade taxepris icke skulle gälla pris, som fastställts enligt pris- regleringslagen och som enligt samma lag icke finge överskridas. Sist- nämnda punkt borttogs genom lag den 3/6 1949 (nr 273), samtidigt med

• Sida 33
•  Original

att paragrafen ändrades därhän, att ett enligt prisregleringslagen fastställt pris under alla förhållanden skulle anses som taxepris, ehuru icke för annat område av riket eller i vidare mån än priset var gällande enligt sist- nämnda lag.

Enligt 19 5 skall ersättning, som skall utgå efter taxa, till beloppet fast- ställas av den myndighet, som Kungl. Maj:t därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut kan dock sökas hos riksvärderingsnämnden, vilken även bestämmer ersättning, som icke skall utgå efter taxa.

Lagen innehåller i fortsättningen närmare föreskrifter om ersättnings bestämmande, om uppgiftsplikt, om straff och andra påföljder samt om tillämpningen av förfogandebeslut efter det lagen upphört att gälla. I sist— nämnda hänseende äro måhända vissa stadganden som tillkommo genom lag den 15/5 1942 (nr 251) av särskilt intresse. I 28 % intogos bestämmelser av i huvudsak följande innehåll. Om fastighet, vars jord befunnits uppen- barligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt 4 & upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen gälla under bestämd tid, högst tio år. När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas syn. Om fastigheten vid avträdet befinnes vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan rätt till betalning ur fastigheten för det belopp, vartill den genom förbättringen uppkomna värdestegringen uppskattas, dock endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Vid avträdessynen skall förfallodagen bestämmas för belopp, för vilket kronan äger erhålla betalning, och beloppet skall utgå med samma förmånsrätt som fast egendom enligt 17 kap. 6 & handelsbalken, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Genom kungörelse den 6/9 1939 (nr 624) förordnade Kungl. Maj :t om tillämpning av allmänna förfogandelagens bestämmelser.

Lagen den 3/6 1949 (nr 273) om ändrad lydelse av vissa 55 i allmänna förfogandelagen etc. gav densamma förlängd giltighet t. o. m. den 31/12 1952. F ullmaktsparagrafen erhöll vidare förändrad lydelse så tillvida, att de dittills gängse föreskrifterna om villkor och former för tillämpningsför— ordnande begränsades till fallet >>krig eller krigsfara, vari riket befinner sig». Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skulle Kungl. Maj:t allenast med riksdagens samtycke äga förordna, att vad i lagens 2—7 åå stadgades helt eller delvis skulle lända till efterrättelse. Dylikt förordnande finge meddelas endast för viss tid, högst ett är varje gång. * Genom kungörelse den 3/6 1949 (nr 274) förordnade Kungl. Maj:t, att 2—5 och 7 Så allmänna förfogandelagen skulle äga tillämpning under tiden 1/7 1949—30/6 1950, 4 & dock endast i den mån det erfordrades för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov. För tiden 1/7 1950—30/6 1951 har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14/4 1950 (nr 108) förordnat, att 2—5 55 skola äga tillämpning, 2 5 andra stycket samt 4 och 5 55 dock endast i den mån det erfordras för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov. Enahanda förordnande -—— dock utan nyssnämnda inskränkning —— har

3—116821

• Sida 34
•  Original

genom kungörelser den 1/6 1951 (nr 320) och den 25/4 1942 (nr 161) med— delats för tiden 1/7 1951— 30/6 1953.

Tillämpningsföreskrifter till allmänna förfogandelagen finnas intagna i allmänna förfogandeförordningen den 3/9 1939 (nr 613). Denna förordning, vilken i vissa delar ändrats genom förordningar den 15/5 1942 (nr 252) och den 17/6 1943 (nr 404), har haft begränsad giltighetstid på samma sätt som allmänna förfogandelagen .

Det faller utanför ramen för denna framställning att ge en närmare redogörelse för det sätt, på vilket allmänna förfogandelagen tillämpats i praktiken. Undantag måste dock här göras för det i lagens 3 & reglerade h e s 1 a g s i n s t i t 11 t e t. På grundval av detta lagrum har nämligen ut- färdats en lång rad kungörelser angående beslag ä olika varor. Dessa be- slagsförfattningar tillsammans med kungörelser angående handels- eller förbrukningsregleringar på olika områden ha bildat stommen i hela det system av varuregleringar som bestått under större delen av kristiden och flera år därefter.

Formellt är beslagets väsentliga innebörd, att den beslagtagna varans innehavare förbjudes att utöver husbehov förfoga över densamma. Redan vid allmänna förfogandelagens tillkomst torde man emellertid _ på grund av erfarenheterna under första världskriget _ ha varit medveten om att ett beslags huvudsakliga betydelse ligger däri, att beslaget genom det expro- priationshot, som ligger där bakom, möjliggör ett disponerande över de beslagtagna varuförråden på av vederbörande myndighet (kommission) föreskrivna villkor för av densamma bestämda ändamål utan att tvångs- avstående annat än undantagsvis behöver tillgripas. Så kom det också att bli i praktiken.

En kungörelse om beslag å viss vara här i allmänhet till en början inne— hållit föreskrift, att alla inom riket vid viss angiven tidpunkt förefintliga förråd av varan skulle vara under beslag. Ofta har beslaget inskränkts till att avse endast förråd av viss minimistorlek eller till förråd, som funnits hos vissa bestämda kategorier personer eller företag, t. ex. hos dem som producerade varan eller dem som yrkesmässigt handlade med densamma. I flertalet fall har beslaget förklarats skola omfatta jämväl de varor av ifrågavarande slag, som efter tidpunkten för beslaget införts till eller fram- vunnits inom riket. De som träffats av beslaget ha förpliktats att deklarera sina innehav av varan till viss myndighet, nämligen den försörjningskom- mission, till vars område varan hört. Samma myndighet har erhållit be- fogenhet att bestämma, hur mycket av varan ägare eller innehavare av varan jämlikt 10 å allmänna förfogandelagen fått disponera över för eget behov. Det har bestämts under vilka förutsättningar beslaget å varan skulle anses hävt. I allmänhet har härvid angivits, att beslaget skulle vara hävt, därest varan överlåtits i den ordning och på de villkor vederbörande kom-

• Sida 35
•  Original

mission föreskrivit. I några beslagskungörelser har emellertid beslaget varit så konstruerat, att det bl. a. omfattat alla de varor av ifrågavarande slag, som förvärvats av någon som yrkesmässigt idkat handel med eller bedrivit förädling av varan. I sådant fall har visserligen varan genom en överlåtelse befriats från beslaget, men detta har omedelbart åter trätt i kraft, om förvärvaren varit sådan person, som nyss angivits. —— Slutligen har det brukat föreskrivas, att skyldighet att avstå varan till kronan skolat före- ligga för ägare eller innehavare av varan, som vägrat att i den ordning som bestämts av vederbörande försörjningskommission sälja varan till av kommissionen anvisad köpare, dock endast i den mån kommissionen föreskrivit, att varan skolat avstås.

I fråga om vissa varor har det varit tillräckligt med en beslagskungörelse för att vederbörande myndighet skolat kunna erhålla ett tillräckligt fast grepp om varan och åstadkomma en ändamålsenlig och rättvis fördelning av de knappa varutillgångarna. Särskilt har detta varit händelsen i sådana fall, då varans avnämare varit förhållandevis få till antalet. Vederbörande kommission har då med stöd av beslagskungörelsen föreskrivit, i vilken utsträckning och under vilka villkor ägare eller innehavare av beslag- tagen vara fått förfoga över densamma, t. ex. att varan fått avyttras endast till den som erhållit kommissionens licens på förvärv av varan och till de kvantiteter, som licensen angivit. Understundom har ett beslag använts även som stöd för produktionsreglerande åtgärder, t. ex. förbud att an— vända den beslagtagna varan för tillverkning av vissa artiklar. Slutligen har det många gånger förekommit, att beslaget använts även i prisregle- rande syfte, t. ex. genom att kommissionen med stöd av beslagskungörelsen föreskrivit, att varan icke fått säljas för högre pris än kommissionen be- stämt (beslagspris) eller genom att med stöd av beslaget bestämmelser utfärdats om priselearing. Beslagskungörelserna ha i allmänhet avsett alle- nast råvaror eller sådana halvfabrikat, som närmast ha karaktär av rå— vara. Endast i undantagsfall har beslagskungörelse avsett färdiga pro- dukter. Så har dock skett exempelvis i fråga om gummiringar.

I de flesta fall har emellertid för genomförande av en handelsreglering eller ransonering utöver beslaget krävts vissa särskilda författningsföre- skrifter. Ibland ha dylika handels- eller förbrukningsregle— r a n d e h e s t ä m m e l s e r intagits i samma kungörelse som beslaget, i andra fall ha dessa frågor behandlats i skilda kungörelser. Bestämmelser av denna art ha därjämte många gånger utfärdats utan att beslag lagts på varan eller råvara till densamma. I åtskilliga fall har det hänt, att beslag lagts på råvaran, t. ex. spånadsämnen, hudar, etc., medan handelsreglerings- bestämmelserna avsett den färdiga varan, alltså tyger, kläder, skodon etc.

Det har varit en i viss mån omdebatterad fråga, huruvida dessa handels- eller förbruksningsreglerande författningar falla inom ramen för Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt, sådan denna utformats i

• Sida 36
•  Original

5 89 regeringsformen . Formellt ha ifrågavarande kungörelser utfärdats såsom rent administrativa författningar, och några egentliga invändningar här- emot avhördes knappast, så länge avspärrningen bestod och behovet av regleringar var uppenbart för alla. Då efter krigets slut en period av av- veckling av kristidsförfattningarna efterträddes av en period, då flera regleringar återinfördes eller nyinfördes, blev emellertid denna fråga mera brännande, och det gjordes gällande att riksdagen borde ha medinflytande i dessa frågor. Under trycket av denna opinion uppställdes den konstruk- tionen, att ifrågavarande författningar indirekt grundade sig på allmänna förfogandelagen . Man förde då det resonemanget, att Kungl. Maj:t, som enligt nämnda lag har rätt att lägga beslag på en vara, även skulle ha rätt att vidtaga sådana mindre genomgripande åtgärder som en handels- eller förbrukningsreglering innebär. Frågan står alltjämt öppen.

Handelsregleringsbestämmelserna ha erhållit ganska varierande utform— ning i olika författningar. En vanlig form har varit följande: Yrkesmässig överlåtelse eller överlåtelse i vinningssyfte av varan har fått ske endast mot sådan kupong till kort, som enligt bestämmelse av vederbörande kommis- sion 1nedfört rätt till förvärv av varan, eller mot särskilt av kommissionen eller å dess vägnar utfärdat tillståndsbevis (inköpslicens) eller eljest i den ordning och under de villkor, som av kommissionen eller å dess vägnar bestämts. Vid beviljande av inköpslicens ha i allmänhet föreskrifter med- delats rörande de villkor, under vilka varan fått förvärvas eller nyttjas. Den som yrkesmässigt framvunnit eller försålt eller i yrkesmässigt bedriven verksamhet använt varan har ej heller i annat fall än nyss sagts ägt rätt att överlåta sådan vara, med mindre överlåtelsen skett i den stadgade ord- ningen. Ej heller har sådan näringsidkare eljest ur rörelsen fått uttaga varan annat i den ordning, varom nyss är sagt.

Bestämmelser ha emellertid förekommit av både strängare och mildare karaktär. Kortransonering har genomförts endast beträffande vissa all- männa konsumtionsvaror, eljest har man nöjt sig med licenssystemet. Ibland tha regleringsbestämmelserna inneburit, att handel med viss vara fått be- drivas endast av vissa av vederbörande kommission auktoriserade företag. Av speciell art voro de bestämmelser om körtillstånd för motorfordon, som infördes i kungörelsen den 15/11 1945 (nr 706) angående reglering av han- deln med och användningen av bilgummi.

Varuregleringarnas skiftande utformning framkallade snart nog en strä van att ernå en viss enhetlighet i fråga om hithörande författningar. I detta syfte verkställdes år 1942 en översyn av desamma, vilken resulterade i ett flertal kungörelser, som utfärdades den 17/6 1943. Huvudförfattningen är här den ännu gällande kungörelsen (nr 405) med vissa bestämmelser an- gående handeln med ransonerade varor. Här uppräknas till en början 89 författningar, vilka skola anses som ransoneringsförfattningar. Ransonerad vara definieras som vara, i fråga om vilken handeln, förbrukningen eller

• Sida 37
•  Original

användningen underkastats reglering enligt stadgande i ransoneringsför- fattning. Såsom inköpsbevis definieras sådan inköpslicens eller sådant in- köpskort eller annat bevis om rätt till förvärv av ransonerad vara, som utfärdats med stöd av ransoneringsförfattning. Det stadgas härefter i 3 5, att om i ransoneringsförfattning är föreskrivet, att yrkesmässig överlåtelse av ransonerad vara får äga rum endast i viss ordning, skall vad sålunda stadgats gälla även i fråga om annan överlåtelse, där överlåtarens syfte är att bereda sig vinning. I 4 & ges särskilda bestämmelser för den som idkar handel med ransonerad vara, som använder sådan vara för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu eller som i restaurang-, pensionat- eller kaférörelse använder eller tillhandahåller ransonerad vara. Dylik person får över huvud taget icke överlåta den ransonerade varan annat än mot inköpsbevis eller i den ordning och på de villkor, veder— börande centrala kristidsmyndighet eljest bestämmer. Detsamma gäller ut- tag, som dylik näringsidkare gör ur sin rörelse. Är varan under beslag, skall beslaget vara hävt, i den mån varan uttages ur rörelsen i den ordning vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer.

Det bör här anmärkas, att enligt handelsregleringskungörelserna veder- börande kommission erhållit befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter och medge undantag från författningarnas bestämmelser. Dylik rätt att medge undantag gäller jämväl för bestämmelserna i 3 och 4 55 av nu senast omförmälda kungörelse.

1943 års kungörelse gjordes tillämplig även på åtskilliga senare utfärdade handelsregleringsförfattningar genom att dessa förklarades vara ransone- ringsförfattningar.

Det är uppenbart, att hithörande regleringsbestämmelser måste förenas med sanktioner i form av straff och andra påföljder.

Beslagsförfattningarna innehålla i allmänhet inga straffbestämmelser. I dylika fall ha gällt straffbestämmelserna i 23 & allmänna förfogandelagen, där straff stadgas för det fall att någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats jämlikt bl. a. 3 5 i lagen, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet eller annat som föreskriften avser eller underlåtit att fullgöra honom åliggande skyldighet att ta hand om sådan förnödenhet eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller av bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

För åsidosättande av de särskilda handelsregleringsföreskrifterna stad- gades vid de tidigare ransoneringarna straff i de olika ransoneringskungörel- serna. Vid sidan härav utfärdades vissa gemensamma straffbestämmelser. Så skedde genom kungörelsen den 19/7 1941 (nr 670) angående straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad vara, m. m., vilken redan samma år ersattes med en ny kungörelse med samma rubrik, den 5/12 1941 (nr 902). Straffsatserna voro i dessa författningar i allmänhet dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Den 5/6 1942 (nr 302) utfärdades lag om straff för

• Sida 38
•  Original

överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, vilken ännu gäller. I den inledande paragrafen till denna lag stadgas, att i fråga om brott mot sådana av Kungl. Maj:t i anledning av rådande utomordentliga förhållanden ut- färdade författningar, som angä reglering av handeln med eller förbruk- ningen eller användningen av vissa varor eller avse åtgärder till förbere- dande av sådan reglering, skall i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom — jämte de i författningarna meddelade straffbestämmelserna — gälla vad i den nu ifrågavarande lagen stadgas. I fortsättningen föreskrives, att, när Kungl. Maj:t beträffande viss författning meddelat förordnande som nyss sagts, åtskilliga i lagen närmare angivna fall straffas med fängelse eller straffarbete i högst två år, om brottet är att betrakta som grovt. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående sådan mycken- het eller avsett ett flertal legitimationskort. Samma dag utfärdades kun- görelse, att lagen skulle äga tillämpning beträffande 76 kungörelser.

Den översyn av ransoneringsförfattningarna, som resulterade i ovan- nämnda kungörelse den 17/6 1943 (nr 405), omfattade även straffbestäm— melserna. En hel rad särskilda sådana upptogos för olika ransonerings- brott, och samtidigt upphävdes de motsvarande straffbestämmelser, som funnos i de särskilda ransoneringsförfattningarna. Vidare föreskrevs, att om brott som omförmäldes i kungörelsen vore av sådant slag som avsåges i 1942 års lag och därjämte enligt nämnda lag vore att anse såsom grovt, de i samma lag meddelade bestämmelserna skulle tillämpas.

I sedermera utfärdade ransoneringsförfattningar meddelades i allmänhet inga särskilda straffbestämmelser utan skulle de i 1943 års kungörelse givna bestämmelserna gälla.

Såsom särskild påföljd har jämväl föreskrivits förverkande eller ersätt- ningsskyldighet. I allmänna förfogandelagen saknas bestämmelse härom. Generella föreskrifter i sådant hänseende meddelades först genom kun- görelsen den 20/12 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m. Motsvarande bestämmelser in- flöto sedermera i 1943 års kungörelse. Här stadgas, att om någon fälles till ansvar för förseelse, som anges i vissa paragrafer i kungörelsen, eller om någon dömes för överträdelse av ransoneringsförfattning till dagsböter eller frihetsstraff, domstolen skall, där ej särskilda förhållanden till annat för- anleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, eller egendom, som han olovligen saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller genom överträdelsen undanhållit eller olovligen förbrukat, förverkade till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill ge anledning, till allenast viss del. Om egendom, som sålunda skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utge dess värde. Om den tilltalade äger eller innehar ytter— ligare förråd av den vara överträdelsen avsett, skall domstolen jämväl för-

• Sida 39
•  Original

klara sådana förråd helt eller delvis förverkade. Om särskild anledning föreligger, kan domstolen även förklara förråd av andra ransonerade varor, som ägas eller innehas av den tilltalade, förverkade.

Genom särskild föreskrift har stadgats, att förverkandepåföljd må ådömas även i det fall att den tilltalade för sin förseelse är förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen eller allmänna strafflagen _— i vilket fall straff ej ådömes enligt kungörelsen — utan att dock sådan påföljd där finnes stadgad.

En särskild form av sanktion är stadgad i lagen den 5/6 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor. Denna lag, som fortfarande gäller, avser det fall, att någon som idkar handel med ran- sonerad vara i väsentlig mån eftersätter av Kungl. Maj:t eller av kristids- myndighet meddelad ransonerings- eller prisbestämmelse. I sådant fall äger vederbörande centrala kristidsmyndighet, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, meddela förbud för personen i fråga att saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta varan i fråga. Förbudet kan, om myndigheten finner särskilda förhållanden föranleda därtill, utsträckas till att gälla övriga till myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor.

Bemyndigande jämlikt förevarande lag har lämnats de särskilda försörj- ningskommissionerna.

Vissa särskilda författningar av förfogandekaraktär.

Lagen den 12/12 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, vilken lag från början gällde till utgången av juni 1943 och därefter genom särskilda lagar förlängdes för ett år i sänder till utgången av juni 1949, avsåg att utan anlitande av allmänna förfogandelagen bereda möjligheter för genomförande av ett allmänt ransoneringsförfarande i fråga om elektrisk kraft och gas. Lagen var en fullmaktslag av vanlig typ. Enligt lagen ägde Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande BK, att — om tillgången på elektrisk kraft ej försloge till att tillgodose behovet därav —— meddela föreskrift om kraftens fördelning mellan förbrukarna samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft. Härvid skulle tillses, att behov, vilkas täckande vore av särskild betydelse för befolkningen eller produk- tionen eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bleve tillgodosedda. Kraft- och distributionsföretag voro skyldiga att enligt av BK eller å dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder för att i görligaste mån förhindra överträdelser av föreskriften.

Vad som stadgades om elektrisk kraft och kraftföretag skulle äga mot- svarande tillämpning beträffande gas och gasverk.

Överträdelse av lagens bestämmelser eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter voro endast i vissa fall straffbelagda. För övriga fall infördes i lagen en ny sanktionsform, nämligen s. k. överuttagningsavgifter. Härom

• Sida 40
•  Original

stadgades, att förbrukare av elektrisk kraft, som uttoge större myckenhet kraft än han enligt meddelad föreskrift ägde uttaga, skulle, där Kungl. Maj:t så förordnade, vara skyldig att utöver vanlig avgift till kraftverket erlägga en särskild överuttagningsavgift för den myckenhet kraft, som uttogs utöver den enligt föreskriften medgivna. Överuttagningsavgifterna skulle utgå enligt grunder som Kungl. Maj :t bestämde och tillfalla kronan. Vederbörande kraftföretag voro skyldiga att enligt av BK meddelade be- stämmelser uppbära och till kommissionen redovisa ifrågakomna över- uttagningsavgifter. Underläte förbrukare att i föreskriven ordning erlägga överuttagningsavgift, skulle det åligga kraftföretaget att avstänga honom från vidare kraftuttag. Även i dessa hänseenden gällde motsvarande be- träffande gas och gasverk.

Förordnande om lagens tillämpning tills vidare meddelades genom kun- görelse den 12/12 1941 (nr 926).

Med stöd av lagen utfärdades bestämmelser om gasransonering och elektricitetsransonering genom särskilda kungörelser (se sid. 794 och 905).

Fr. o. m. den 1/7 1949 har ifrågavarande lag blivit _ såvitt den angick elektrisk kraft — ersatt med en ny lag, lagen den 6/5 1949 (nr 182) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Denna lag, som gäller t. o. m. den 30/6 1954, är knappast längre att betrakta som en kristidslag. Full- maktskaraktären är borta, och den kan träda i tillämpning även vid andra tillfällen än vid krig eller krigsfara eller andra av krig föranledda utom— ordentliga förhållanden. I övrigt ansluter sig lagen i väsentliga delar till den tidigare lagen, i vad denna rörde elektrisk kraft.

För säkerställande av landets behov av vedbränsle utfärdades redan den 12/4 1940 lag (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu, som icke hade karaktären av fullmaktslag men hade begränsad giltighetstid till ut- gången av juni 1941. Den förlängdes sedermera till utgången av juni 1942. Fr. o. m. den 1/7 1942 ersattes densamma med den ävenledes tidsbegrän- sade lagen den 30/6 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. Icke heller denna var av fullmaktslagsnatur. Den gällde i första hand till utgången av juni 1943 och förlängdes senare genom särskilda lagar, i allmänhet med ett år i sänder, till dess den upphörde att gälla med utgången av september 1949.

Enligt sistnämnda lag ålåg det ägare av annan skogsmark än sådan som stode under domänstyrelsens förvaltning att avverka ved (brännved och kolved) till avsalu enligt med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Tillkomme avverkningsrätten å skogsmarken annan än ägaren, skulle skyl- digheten i stället åvila den som innehade avverkningsrätten. I den mån Kungl. Maj:t därom förordnade skulle vad i lagen stadgades om ved äga tillämpning även beträffande virke av annat slag. Dylikt förordnande med- delades genom kungörelse den 30/6 1942 (nr 494) i fråga om massaved (pappersved) .

• Sida 41
•  Original

Rätten att bestämma den myckenhet ved, som ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt skulle avverka till avsalu, tillkom enligt lagen vederbörande kristidsstyrelse, som därvid hade att följa BK:s an- visningar. Samråd skulle äga rum med skogsvärdsstyrelsen eller, om mar- ken stode under domänstyrelsens eller stiftsnämnds uppsikt, denna myn- dighet. Kristidsstyrelsen hade även att fastställa tider, inom vilka avverk- ningsskyldigheten skulle vara fullgjord, samt att, i den mån så erfordrades, bestämma å vilken del av vederbörlig egendom avverkning skulle företagas samt den plats å eller i närheten av egendomen, på vilken veden skulle uppläggas, ävensom i övrigt meddela föreskrifter om avverkningens be- drivande.

Underlåtenhet att fullgöra avverkningsskyldighet medförde, att BK på anmälan av kristidsstyrelsen kunde besluta om avverkning för kronans räkning icke blott av den ved, som vederbörande underlåtit avverka, utan även av vad som enligt av kristidsstyrelsen meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen avverka. Närmare föreskrifter lämnades om verkställande av tvångsavverkning och om bestämmande av ersättning för avverkad ved. (Se i övrigt sid. 723 ff.)

I detta sammanhang torde böra omnämnas en lag, som visserligen icke hade förfogandekaraktär men dock var av betydelse för förfogandeåtgärder beträffande jordbruksprodukter, nämligen lagen den 16/5 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. Däri stadgades, d e l 5 att arrendator finge i enlighet med anvisningar, som lämnats av LK eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet, från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder av vad i arrendeavtalet eller eljest funnes stadgat rörande förbud mot sådant bortförande, dels att om i arrendeavtal eller eljest fastställts viss odlingsplan för den arren- derade fastigheten, arrendatorn finge avvika från planen, i den mån LK eller, efter dess bemyndigande, lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar om annan Odlingsplan. Lagen gällde från början endast till utgången av juni 1942 men förlängdes genom lag den 6/3 1942 (nr 76) till utgången av år 1943, varvid gjordes det tillägget, att arrendator finge efter anvis- ningar, som lämnats av LK eller, efter dess bemyndigande, av lokal kris- tidsmyndighet, nedbringa antalet kreatur å den arrenderade fastigheten under det antal, som han enligt arrendeavtalet skulle hålla å fastigheten. Lagen förlängdes därefter i oförändrat skick med ett år i sänder till ut- gången av år 1946, då den upphörde att gälla.

Författningar angående utrikeshandeln.

Till en början må här nämnas den för utrikeshandeln betydelsefulla om ock väsentligen av valutaskäl betingade valutalagen (lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. in. under utomordentliga, av krig för- anledda förhållanden den 22/6 1939, nr 350). Lagen är en fullmaktslag med

• Sida 42
•  Original

begränsad giltighet i tiden. Lagen gällde från början till utgången av mars 1940 men har sedan förlängts vanligen med ett år i sänder och gäller allt- jämt. Den har satts i tillämpning genom valutaförordningen den 25/2 1940 (nr 97), vilken likaså alltjämt är gällande.

Förordnande om lagens tillämpning kan meddelas av Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. I förordnande om lagens tillämpning kan föreskrivas 1) att endast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska betalningsmedel och ford- ringar samt utländska värdepapper; 2) att dylika tillgångar må mot veder- lag, som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras endast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer; 3) att dylika tillgångar skola erbju- das rikshanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt; 4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värde- papper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den som är bosatt i utlandet; 5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd mä införas till riket; 6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den som är bosatt i utlandet, ävensom över köpeskilling som influtit vid försäljning av sådana värdepapper ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer; samt 7) att i annat hänseende än under 2)—6) angives ej må förfogas över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan särskilt tillstånd annorledes än genom föryttringar till riksbanken eller till valutabank.

I lagen stadgas vidare, att om förordnande meddelats, att utländska be- talningsmedel, fordringar eller värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen och enighet icke kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter vilken ersättningen skall beräknas, värdet skall bestämmas av en nämnd av tre personer, av vilka en utses av Kungl. Maj:t, en av riks— banken och en av handelskamrarna i riket. Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken vid tiden för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen. '

(Se vidare angående valutaregleringslagstiftningen sid. 124 ff.)

En annan utrikeshandeln berörande kristidslag av fullmaktslagsnatur var den s. k. krigshandelslagen (lag den 30/12 1939, nr 951, angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.). Denna var tids- begränsad och gällde ursprungligen till utgången av mars 1940 men för- längdes därefter med i allmänhet ett år för varje gång, tills den upphörde

• Sida 43
•  Original

att gälla med utgången av juni 1947. Rörande motiven för och syftet med denna lag se St. 0. F. I sid. 21. Förordnande jämlikt lagen meddelades i för- ordning den 30/12 1939 (nr 952).

Enligt ifrågavarande lag ägde Kungl. Maj:t _ under samma förutsätt- ningar som eljest i fullmaktslagar —— förordna. för viss tid eller tills vidare, att utfästelse, som innebar inskränkning i friheten att till riket införa eller ur riket utföra eller inom riket förfoga över varor eller att fortskaffa eller eljest befordra varor till eller från riket eller inom riket, skulle, där in- skränkningen vore eller kunde antagas vara av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse, icke vara gällande med mindre tillstånd till utfästelsen lämnats. Straff stadgades i lagen för den som handlade i strid mot en för honom gällande utfästelse, som avsågs i lagen, liksom även för det fall att någon, som genom utfästelse av ifrågavarande slag förbundit sig att ej utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gjorde försök att i strid mot utfästelsen utföra varan. Därjämte stadgades straff för det fall, att någon under tid, då förordnande enligt lagen gällde, genom att lämna underrättelse om egen eller annans verksamhet eller främja inhäm- tande av sådan underrättelse medverkade till övervakning rörande sådan in- eller utförsel eller förfogande över eller befordran av varor, som avsågos i lagen. Förutsättning var dock, att övervakningen utövades av främmande makt eller att gärningsmannen insett eller bort kunna inse, att övervak- ningen var av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse. Vissa fall angåvos, där handlingssättet icke var att anse såsom straffbart.

Den reglering av export och import av varor, som eljest förekommit under kristiden och alltjämt är gällande, har helt grundats på rent admi— nistrativa författningar, utfärdade jämlikt & 89 regeringsformen utan stöd av särskild, av Konung och riksdag antagen lag.

Beträffande exportregleringen utfärdades redan den 26/8 1939 kungörelse (nr 570) om exportförbud ä vissa varor, vilken i fortsättningen följdes av en hel rad dylika författningar. Viktigast var kungörelsen den 21/3 1941 (nr 168) om allmänt exportförbud, vilken med vissa ändringar gällde under större delen av kristiden. Enligt denna kungörelse fick utförsel av varor till utrikes ort icke äga rum med mindre tillstånd därtill (export- licens) meddelades. Förbudet gällde dock icke vissa varor, som funnos upptagna i en kungörelsen bifogad förteckning (frilista). Exportlicens med- delades av HK utom beträffande vissa livsmedel, där exportlicens med- delades av LK, samt förnödenhetsartiklar för fartyg eller till fartygs ut- rustning hänförligt gods, där exportlicens meddelades av TK. Sedermera borttogs emellertid LK:s befogenhet härutinnan, så att HK jämte TK blev enda licensgivande myndighet. I kungörelsen stadgades, att licensmyndig- heten ägde föreskriva de särskilda villkor för exporten, som kunde anses erforderliga.

• Sida 44
•  Original

Sistnämnda kungörelse har numera ersatts av kungörelsen den 9/6 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud. Den innehåller i princip samma bestämmelser som den tidigare kungörelsen. Licensmyndighet är nu han- dels- och industrikommissionen (HIK). Särskild bestämmelse har införts om rätt för licensmyndigheten att efter bemyndigande av Kungl. Maj:t och enligt grunder som Kungl. Maj:t fastställer medgiva, att andra varu- slag än de i frilistan upptagna må, under villkor som bestämmas av kom— missionen, utföras utan exportlicens.

Den första importregleringskungörelsen efter krigsutbrottet utfärdades den 26/8 1939 (nr 571). Tid efter annan tillkommo sedermera nya import- regleringsförfattningar. År 1945 sammanfördes flertalet av dessa till två kungörelser, nämligen kungörelsen den 31/7 1945 (nr 582) angående regle- ring av införseln av vissa varor och kungörelsen 5. d. (nr 583) angående reglering av införseln av vissa livsmedel. Gemensamt för båda var stad- gandet, att vara som fanns upptagen i den vid kungörelsen såsom bilaga fogade förteckningen icke fick införas till riket utan särskilt tillstånd där- till (importlicens). Importlicens beviljades för varor som avsågos i kun— görelsen nr 582 av HK och för varor som avsågos i kungörelsen nr 583 av LK. Vid beviljande av importlicens ägde licensmyndigheten meddela föreskrifter om de villkor, under vilka licenser fingo tillgodonjutas.

Nämnda två kungörelser ersattes sedermera av kungörelsen den 14/3 1947 (nr 82) om allmänt importförbud, vilken alltjämt — ehuru med åtskilliga ändringar — är gällande. Med denna kungörelse övergick man för importens vidkommande till samma system som förut genomförts beträffande ex— porten, nämligen generellt förbud, omfattande alla varor utom dem som funnos upptagna i särskild frilista. Importlicens kan meddelas och för— bindas med villkor. Licensmyndighet var från början i fråga om vissa varor (huvudsakligen livsmedel och jordbruksförnödenheter) LK (numera den till statens jordbruksnämnd anknutna kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet), i fråga om kolbränslen och flytande bränslen BK samt i fråga om övriga varor HK (numera HIK). I kungörelsen infördes senare motsvarande bestämmelse som i exportförbudskungörelsen, nämligen att vederbörande licensmyndighet äger efter bemyndigande av Kungl. Maj:t och enligt de grunder som Kungl. Maj:t fastställer medgiva, att andra varuslag än de å frilistan upptagna må, i enlighet med de närmare bestäm- melser som kunna anses erforderliga, införas utan licens.

I detta sammanhang må beröras ännu en författning, som står i visst samband med exportregleringen. Fr. o. m. är 1945 har Kungl. Maj:t varje år erhållit bemyndigande av riksdagen att, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas föreligga, förordna att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för vara som utföres ur riket. Tanken har här varit, att när för viss vara utom riket förelegat väsentligt högre pris än inom riket, pris-

• Sida 45
•  Original

utjämningsavgiften skolat skydda den inhemska prisnivån från påverkan utifrån. I ämnet utfärdades förordningen den 25/5 1945 (nr 256), vilken därefter förlängts med ett år i sänder och alltjämt är gällande. Förord- ningen innehåller bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att uttaga pris- utjämningsavgift med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer ävensom sär- skilda föreskrifter om upphörd och redovisning m. m. Prisutjämningsavgift har — enligt särskilda med stöd av förordningen utfärdade kungörelser — uttagits å vissa trävaror samt å pappersmassa (se nedan sid. 1089, 1124).

Författningar angående sjöfarten.

För sjöfartens reglering under kristid utfärdades den 22/6 1939 tvenne lagar (nr 299 och 300), båda av fullmaktslags natur och med obegränsad giltighetstid, vilka rörde dels dispositionen över svenskt fartyg, dels rätten till utländsk fraktfart.

Den förra av dessa lagar, om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upp- låtelse av fartyg m. m., stadgar förbud mot att utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat överlåta svenskt fartyg eller andel däri till utlänning, även utländsk juridisk person, eller till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren eller vars aktiekapital enligt vad aktieboken utvisar till mer än en tredjedel är i utländsk ägo. Motsvarande förbud gäller enligt lagen i fråga om teckning eller överlåtelse av aktie i svenskt aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri. Utan tillstånd får ej heller enligt lagen svenskt fartyg upplåtas till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande, ej heller rätt till tids- befraktning av svenskt fartyg eller nyttjanderätt därtill överlåtas å utlän— ning. Genom ytterligare bestämmelser i lagen göras dock vissa smärre upp- mjukningar av dessa föreskrifter. Överlåtelse, aktieteckning eller upplåtelse, som sker i strid mot bestämmelserna i lagen, förklaras vara utan verkan.

Genom kungörelse den 1/9 1939 (nr 592) meddelades förordnande om lagens tillämpning. Tillämpningen av lagen har under större delen av kris- tiden handhafts av TK men har numera överflyttats till HK och valuta— kontoret.

Den andra av de ovannämnda lagarna har titeln lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. Det befanns snart, att behov förefanns av en utvidgning av denna lags tillämplighet till att bl. a. avse jämväl den inrikes sjöfarten. Den ersattes därför redan följande år av lagen den 21/3 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, vilken icke som den tidigare lagen var begränsad till utrikes sjöfarten. Även sistnämnda lag erhöll obegränsad giltighetstid och den gäller alltjämt. Under densamma falla alla registreringspliktiga svenska fartyg (fartyg med en dräktighet av 20 registerton eller därutöver) och svenska bogserfartyg, dock med undantag för passagerarfartyg med en bruttodräktighet understigande 350 registerton. För de fartyg, å vilka lagen

• Sida 46
•  Original

är tillämplig, stadgas, att Kungl. Maj:t äger förordna, att resa med fartyget må företagas endast med tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må ha upp- ställts för tillståndet. Utan sådant medgivande må fartyg ej heller, om för- ordnande som nyss sagts meddelats, å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig reparation.

Förordnande om sistnämnda lags tillämpning meddelades genom kun— görelse den 21/3 1940 (nr 177). Genom en samma dag utfärdad kungörelse (nr 178) förordnade Kungl. Maj:t, att med annat registreringspliktigt far- tyg än sådant, för vilket gällande passagerarcertifikat vore utfärdat och vars bruttodräktighet understege 350 registerton, finge resa företagas alle- nast med tillstånd av statens sjöfartsnämnd och under iakttagande av de villkor, som uppställts för tillståndet. Tillstånd erfordrades dock icke för resa mellan svenska hamnar med fartyg med en bruttodräktighet under- stigande 350 registerton, ej heller för resa mellan svensk och utrikes ort eller omvänt, såvitt anginge fartyg med en bruttodräktighet understigande 100 registerton. Fr. o. m. augusti 1940 efterträddes sjöfartsnämnden som licensmyndighet av TK. Genom kungörelsen den 11/12 1942 (nr 956) ut- vidgades lagens tillämpningsområde till att omfatta jämväl vissa bogser- fartyg. Med utgången av år 1949 har lagen helt satts ur tillämpning (kun- görelse den 9/12 1949, nr 610).

Författningar angående försäkringsväsendet.

Till grund för den under kriget utövade statliga försäkringsverksam- heten låg lagen den 10/3 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring. I 1 5 av denna lag stadgades enligt lagens ursprungliga lydelse, att transportförsäk— ring mot krigsrisk kunde vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden meddelas av staten, om Kungl. Maj:t därom förordnade med riksdagens samtycke eller —— mellan riksdagarna —- för tiden till dess 30 dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt. Genom lagar den 22/11 1940 (nr 942) och den 12/6 1942 (nr 369) ändrades denna bestämmelse och utvidgades i två hänseenden. Försäkringen kunde enligt lagens nya lydelse avse förutom transportförsäkring mot krigsrisk även dylik försäkring mot risk att egendom lades under embargo eller uppbringa— des eller genom annan dylik åtgärd anhölles av främmande stat eller av den som där tillvällat eller sökte tillvälla sig makten. Vidare kunde staten meddela försäkring mot nyss angivna risker av egendom, som lagrats i utlandet för införsel till riket.

I lagen — vilken fortfarande är i kraft —— stadgas vidare, att staten under förhållanden som nu sagts må, efter förordnande av Kungl. Maj:t, åt svenskt försäkringsbolag eller sammanslutning av sådana bolag med- dela återförsäkring av såväl sådan försäkring, som avses i lagen, som transportförsäkring av annat slag.

• Sida 47
•  Original

Förordnande om tillämpning av ifrågavarande paragraf i lagen meddela- des först provisoriskt genom kungörelse den 3/9 1939 (nr 597) samt där- efter definitivt efter riksdagens hörande genom kungörelse den 6/10 1939 (nr 689). Efter nyss omförmälda lagändringar meddelades nya förord- nanden i samma ämne genom kungörelser den 22/11 1940 (nr 943) och den 12/6 1942 (nr 370).

Tillämpningsföreskrifter till lagen meddelades genom kungörelse den 3/9 1939 (nr 596), vari föreskrevs, att frågor rörande försäkringen skulle hand- läggas och avgöras av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd, som bl. a. hade att fastställa villkoren för försäkring och återförsäkring, som omfattades av verksamheten.

Genom kungörelse den 13/12 1946 (nr 752) förordnade Kungl. Maj:t, att 1942 års kungörelse med förordnande jämlikt 1 5 lagen om statlig krigs- försäkring m. m. skulle upphöra att gälla med utgången av år 1946.

Genom lag den 11/6 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer hade redan ett par år före krigsutbrottet med- delats särskilda bestämmelser om beräknande av olycksfallsersättning för ombord å fartyg tjänstgörande person, som inom område och under tid som Kungl. Maj:t bestämde till följd av krigsåtgärd drabbades av olycks- fall i arbetet. Genom lag den 28/6 1941 (nr 540) ändrades lagen så, att den kom att avse även olycksfall utom arbetet samt skulle äga tillämpning även på statlig hefattningshavare, som under utövande av sin befattning tjänstgjorde ombord på utländskt fartyg. Särskilda kungörelser utfärdades om tillämpning av denna lag.

Ytterligare bestämmelser i samma riktning infördes i 2 5 lagen om stat- lig krigsförsäkring m. m. Det stadgas här bl. a., att under förhållanden, som avses i lagen, riksförsäkringsanstalten eller bolag, som avses i 4 5 lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola äga att, om Kungl. Maj:t förordnar därom, för olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabbar å fartyg eller annat transportmedel tjänstgörande person, meddela försäk- ring till högre ersättningsbelopp och med ersättningar av annan art än eljest. Under samma förhållanden äger därjämte staten, efter Kungl. Maj:ts förordnande, åt riksförsäkringsanstalten eller bolag av nyss angivet slag meddela återförsäkring av försäkring, som anstalten eller sådant bolag meddelat.

Förordnande jämlikt förevarande paragraf har meddelats endast i fråga om återförsäkring genom kungörelse den 20/10 1939 (nr 747).

Särskilda bestämmelser om statlig krigsförsäkring innefattas jämväl i (den ännu bestående) lagen den 21/6 1940 (nr 540) om krigsskadeersätt— ning.

Enligt sin ursprungliga lydelse avsåg denna lag att reglera formerna för

n

ersättning för skador a vissa slag av egendom i följd av krig, vari riket

• Sida 48
•  Original

kommit. Ersättningen var avsedd att utgå endast i den mån krigsskadorna icke gottgjordes i annan ordning. För handhavande av lagens bestämmelser skulle finnas en särskild myndighet, statens krigsskadenämnd.

De särskilda grupperna av egendom behandlas i lagens 2 och 3 kap. I 2 kap. intogos ursprungligen bestämmelser om försäkring av följande objekt, nämligen dels fastigheter, varå lagen vid skadans inträffande ägde tillämpning (vissa fastigheter av allmännare natur undantogos), d e l s lösa inventarier, levande och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårds- skötsel å sådan fastighet, dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter, som utvunnits å eller vore avsedda för fastigheten eller fastighet, som vore i sambruk med denna, d el s 0 ck å fastigheten för- varade, därstädes eller å sambrukad fastighet avverkade skogsprodukter. Försäkringen byggde på principen om samtliga fastigheters gemensamma ansvar för krigsskada. Ersättning skulle utgå efter värdering å tidpunkt efter krigets slut, som Kungl. Maj:t och riksdagen bestämde, men skulle under vissa förutsättningar kunna utbetalas tidigare. Till täckande av er- sättningsbeloppen jämte ränta och kostnader skulle efter krigets slut av ägarna (i vissa fall innehavarna) av de fastigheter, som försäkringen om- fattade, för kalenderår erläggas krigsskadebidrag med högst 1/2 % för år av vederbörande fastighets värde, dock under högst 10 år. Överstege värdet av samtliga hithörande krigsskador jämte ränta och kostnader vad som kunde beräknas inflyta i krigsskadebidrag, skulle ersättning utgå med belopp, som svarade mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

3 kap. i lagen upptog och upptager alltjämt bestämmelser om ersättning för krigsskada å dels varor, varmed avses handelsvaror ävensom rå— ämnen, materialier, under arbete varande och färdigt fabrikat jämte em- ballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk, d e l s maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar. Förutsättning för försäkringen skulle vara, att egendomen vore eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse i riket. Ersättningsbeloppet skulle bestämmas som om ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet. Avgift för för- säkringen å varor skulle utgöra en för alla varor lika stor del av brand- försäkringsbeloppet och skulle av krigsskadenämnden fastställas till be- lopp, som svarade mot den risk, försäkringen vore avsedd att täcka, samt med verksamheten förbundna kostnader. Avgift för försäkringen å maski- ner skulle utgöra en för alla maskiner lika stor del av brandförsäkrings— beloppet. Avgiften skulle bestämmas på i stort sett samma sätt som för-

• Sida 49
•  Original

säkringsavgiften för varor men finge för tid kriget varade ej sättas till högre belopp än 1 % för år av brandförsäkringsbeloppet.

Redan genom en samma år, den 6/12 1940, utfärdad lag (nr 980) om ändring i krigsskadeersättningslagen utvidgades försäkringen till att om- fatta även annan egendom än sådan, för vilken lagen förut gällde. De tidigare försäkringsformerna bibehöllos i stort sett oförändrade, men nu tillades såsom kap. 4 i lagen särskilda bestämmelser om ersättning för krigsskada å annan egendom. Det stadgades härvid, att ersättning enligt kapitlets bestämmelser skulle utgå för krigsskada å egendom, som icke omfattades av bestämmelserna i 2 och 3 kap., så framt egendomen vore brandförsäkrad eller, vad anginge fartyg eller dess tillbehör, sjöförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse i riket. Vissa slag av egendom undantogos dock. Försäkringen utformades på i huvudsak samma sätt som försäkringen för varor och maskiner, varvid all hithörande egendom betraktades som ett komplex. En maximal försäkringsavgift av 3 % av det till grund för av— giften liggande försäkringsbeloppet stadgades. Om sammanlagda ersätt— ningsbeloppet jämte ränta och kostnader överstege vad som beräknades inflyta i avgifter, skulle ersättning utgå med belopp, som svarade mot den beräknade försäkringssumman efter avdrag av kostnaderna.

Genom lag den 3/12 1943 (nr 808) gjordes ytterligare ändringar i lagen. Det fastslogs nu, att lagen skulle skydda endast egendom i Sverige, dock att krigsskada å fiskefartyg skulle kunna ersättas, även där skadan upp- kommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den svenska territorial- gränsen. Vidare infördes bestämmelser om att ersättning genom statlig krigsförsäkring skulle, i den mån ej skadan gottgjordes i annan ordning, beredas för skada å egendom här i riket i följd av krig, vari riket icke indragits (krigsskada under neutralitetstid). För sådan skada skulle de för krig meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning, dock med vissa undantag. Bl. a. skulle inträffad skada värderas och ersättas snarast möjligt. Vidare skulle Kungl. Maj:t äga förordna, huruvida och vid vilken tidpunkt utdebitering av bidrag eller avgifter skulle ske till täckande av belopp, som utgivits eller beräknades komma att utgivas i ersättning för krigsskador under neutralitet eller såsom kostnad för krigs- skadenämndens verksamhet under sådan tid. Meningen var, att om de sam- manlagda skadeersättningarna inom någon egendomsgrupp utgjorde endast ett obetydligt belopp, avgiftsdebiteringen inom gruppen skulle upphöra och kostnaderna stanna å statsverket. Bestämmelserna erhöllo retroaktiv ver- kan beträffande skador, som inträffat efter den 31/8 1939.

Genom en senare lagändring ha elektriska ledningar under alla förhål- landen hänförts till fastighetsgruppen.

Frågan om utbetalning av krigsskadeersättning enligt lagens bestäm- melser blev aktuell under de senare krigsåren genom vissa av krigförande

4—116821

• Sida 50
•  Original

makter gjorda bombfällningar över svenskt territorium. Överenskommelser om skadeersättning träffades i varje särskilt fall med vederbörande utländsk makt. (Se härom St. 0. F. VIII sid. 250.)

Författningar angående pris- och hyresreglering.

Den i det föregående berörda lagstiftningen har huvudsakligen haft till syfte att i olika hänseenden till förmån för det allmänna bästa inskränka enskilda personers och företags under normala förhållanden föreliggande rätt att fritt förfoga över förnödenheter och annat, som äges eller innehas av dem. Då det emellertid även har ansetts nödvändigt att bereda stats- makterna möjlighet till kontroll över de priser, som åsatts förnödenheter eller tjänster, som säljas eller eljest tillhandahållas inom riket, har vid sidan av förenämnda lagstiftning och delvis i anknytning därtill successivt upp- byggts en prisregleringslagstiftning, som avsett att ge statsmakterna nöd- vändiga befogenheter i detta hänseende.

Redan före krigsutbrottet hade antagits en lag med detta syfte, nämligen maximiprislagen den 23/6 1939 (nr 349). Lagen var en fullmaktslag av vanlig typ med begränsad giltighetstid, i första hand till utgången av mars 1940. Enligt lagen ägde Kungl. Maj:t, om priset å förnödenhet av vikt för befolkningen eller produktionen kunde förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med prisstegring å andra förnödenheter, kunde med- föra en fortgående försämring av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av befolkningens levnadsstandard, föreskriva, att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet visst pris, som av Kungl. Maj:t funnits skäligt, icke finge överskridas. Kungl. Maj:t ägde jämväl fastställa maximipris för transportkostnad eller kostnad för tillhanda- hållande av förnödenhet av ifrågavarande slag. Förbud stadgades jämväl, att i fall där maximipris fastställts för förnödenhet eller någon till offent- lig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta försäljnings- pris såsom villkor för förnödenhetens försäljning fordra, att jämväl annan förnödenhet inköptes i vidare mån än som överensstämde med offentlig myndighets anordning. Lagen innehöll vidare bl. a. bestämmelser dels om viss rätt för länsstyrelse att för ägarens eller innehavarens räkning och på hans bekostnad sälja förnödenhet, för vilken maximipris gällde, som han i avsevärd myckenhet innehade och vägrade att sälja till maximipriset, dels om uppgiftsskyldighet rörande innehav av förnödenhet av ifrågava— rande slag, dels ock om rätt för länsstyrelse att föreskriva skyldighet för handlande att i försäljningslokal anslå prisuppgifter eller att sälja särskilda förnödenheter efter vikt eller mått m. m.

Maximiprislagen sattes i tillämpning genom kungörelse den 6/9 1939 (nr 625). '

Emellertid befanns denna lag icke tillräcklig för att ge det allmänna till- räcklig kontroll över prisutvecklingen. Den kompletterades därför med en

• Sida 51
•  Original

ny lag av den 8/12 1939 (nr 838) med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen (den första prisregleringslagen ). Även denna lag var en fullmaktslag med begränsad giltighetstid, i första hand till utgången av mars 1941. Enligt ifrågavarande lag ägde Kungl. Maj:t, i den mån så befunnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll över den allmänna prisutvecklingen,

1) föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skulle tillkomma endast den, som vore medlem av viss sammanslutning eller som förbunde sig att ställa sig till efterrättelse de villkor, som i an- ledning av lagen uppställts för medlems rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet; eller, då särskilda skäl därtill förelåge, bestämma, att sådan rätt skulle tillkomma endast den, som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet (s.k. två 11 g sk a r t e l l e r i n g);

2) föreskriva, att den, som yrkesmässigt-köpte eller sålde förnödenhet eller dreve transportrörelse, skulle vara skyldig att på anfordran av myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämde dels lämna de uppgifter myndigheten begärde för prövning av den tillämnade prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av läm- nade uppgifter förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten;

3) fastställa visst pris, som av Kungl. Maj:t prövades skäligt, att gälla såsom n o r m a 1 p ris vid frivillig försäljning eller transport av viss för— nödenhet med skyldighet för den, som toge högre pris, att på anmodan av myndighet som Kungl. Maj:t bestämde avge förklaring om skälen för den tillämpade prissättningen.

Förordnande om lagens tillämpning meddelades genom kungörelse den 15/12 1939 (nr 851).

Maximiprislagen förlängdes i oförändrat skick först till utgången av mars 1941 och därefter till utgången av juni samma år. Prisregleringslagen för- längdes i oförändrat skick till utgången av juni 1941.

Fr. 0. m. den 16/6 1941 ersattes ifrågavarande båda lagar av prisregle— ringslagen den 13/6 1941 (nr 370). Även denna lag var fullmaktslag med en giltighetstid begränsad till utgången av juni 1942. I lagen upptogos maximiprislagens bestämmelser i huvudsak oförändrade. Rätten att med— dela föreskrifter om uppsättande av anslag om prisuppgifter m. m. lades dock på myndighet, som Kungl. Maj:t bestämde. Den tidigare prisregle- ringslagens bestämmelser voro däremot i viss mån omarbetade. Framför allt gällde detta bestämmelsen om normalpris, vilken fått en helt ny innebörd. Det stadgades nu, att normalpriset icke fick överskridas med mindre sälja- ren eller den som verkställde transporten erhållit tillstånd därtill av myn— dighet, som bestämts av den som fastställt normalpriset.

Vidare infördes i 1941 års lag nya bestämmelser om pris 3 t opp och prisocker. I fråga om prisstopp stadgades i lagens 2 5, att Kungl.

• Sida 52
•  Original

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämde ägde föreskriva, att den som yrkesmässigt sålde viss förnödenhet skulle vara skyldig dels att oför- dröjligen anmäla det pris, som av honom tillämpades för förnödenheten den dag föreskrift om sådan anmälningsskyldighet meddelades, dels att, varje gång höjning av priset på förnödenheter vidtoges, ofördröjligen an— mäla prishöjningen. Förnödenhetens pris fick icke utan tillstånd höjas förrän en vecka förflutit från det säljaren inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen och skälen därtill. Sistnämnda period kunde, då särskilda skäl därtill funnes, utsträckas till högst en månad från det an- mälan inkommit.

Beträffande prisocker stadgades i lagen förbud mot att vid överlåtelse av förnödenhet taga eller betinga sig vederlag som vederbörande överlåtare insett eller bort inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt. Förbudet gällde även utbjudande av förnödenhet till avyttring mot dylikt vederlag.

Genom kungörelse den 13/6 1941 (nr 372) förordnades om tillämpning av den nya prisregleringslagen . Den 19/7 1941 (nr 656) utfärdades kun- görelse med verkställighetsföreskrifter.

Redan följande år ersattes 1941 års prisregleringslag av prisreglerings— lagen den 30/6 1942 (nr 459), även den en fullmaktslag med begränsad giltighetstid, i första hand till utgången av juni 1943.

Lagens tillämplighetsområde utsträcktes nu generellt till att avse —— för- utom förnödenheter — varje tjänst som någon som företagare åt annan yrkesmässigt utförde, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet eller verkställande av ändrings—, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställande av transport. Maximipriset borttogs nu såsom icke längre erforderligt, likaså även bestämmelsen om tvångsförsäljning av förnödenhet. Däremot infördes särskild bestämmelse om s. k. u t f ä s t e l s e p ri s. Det stadgades, att om någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris å förnödenhet eller sådan tjänst, som avsågs i lagen, priset icke finge överskridas med mindre myndigheten givit tillstånd därtill.

Bestämmelserna om prisstopp, normalpris och prisocker bibehöllos oför- ändrade, utom så tillvida att de utsträcktes till att gälla de tjänster, som nyss sagts. Detsamma gällde bestämmelserna om tvångskartellering. Här infördes emellertid särskilda föreskrifter med syfte att förhindra prissteg- ringar genom onödig kedjehandel. Det stadgades sålunda, att i den mån så funnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de utomordentliga förhållandena och medförde onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller å tjänst av sådant slag som angavs i lagen, Kungl. Maj:t ägde meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än eljest i paragrafen härom stadgades av

• Sida 53
•  Original

rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller såsom före- tagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

Förbudet mot 5. k. kombinationsförsäljning erhöll en något generellare utformning. Det stadgades, att om enligt lagen visst pris för förnödenhet eller tjänst icke fick överskridas, man icke finge i vidare mån än som överensstämde med offentlig myndighets anordning såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordra, att jämväl annan förnödenhet inköptes eller annan tjänst toges i anspråk.

F örordnande om lagens tillämpning meddelades genom kungörelse den 30/6 1942 (nr 460). Samma dag (nr 461) utfärdades ny tillämpningskun- görelse till lagen.

Genom lag den 26/2 1943 (nr 70) ändrades den ovan refererade pris— stoppsbestämmelsen på sådant sätt, att myndighet som Kungl. Maj:t he- stämde kunde utsträcka den tid, under vilken säljare eller företagare icke finge utan tillstånd höja priset, till högst tre månader från det anmälan inkommit (förut en månad).

Prisregleringslagen förlängdes genom lag den 4/6 1943 (nr 308) till ut- gången av juni 1944. Samtidigt vidtogos vissa betydelsefulla ändringar däri. Lagens tillämpningsområde utvidgades, såvitt angick tjänster, till att avse tjänster av alla slag som någon yrkesmässigt utförde åt annan. Därjämte bestämdes, att lika med utförande av tjänst skulle anses utövande av verk- samhet, som avsåge att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotell- och pensionatsrörelse). Särskilda ändrade bestämmelser om prisstopp in- fördes. De inneburo, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämde ägde föreskriva, att den som frivilligt sålde viss förnödenhet eller som frivilligt utförde tjänst, som avsåges i lagen, icke fick utan till- stånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten, som han till— lämpade viss i föreskriften bestämd dag eller, om han då icke sålde för— nödenheten eller utförde tjänsten, varom fråga var, det pris som den an- givna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag senast tillämpat. Föreskrift om prisstopp kunde meddelas allenast för viss tid, högst tre månader 1 sänder. Om prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, ägde Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämde föreskriva, att förnödenhet, som var avsedd att användas såsom ersättning för eller till utdrygning av den prisreglerade förnödenheten och som icke saluförts inom landet före den dag prisstoppet föreskrevs, icke finge försäljas eller utbjudas till avyttring, förrän priset å förnöden- heten godkänts av myndighet som Kungl. Maj:t bestämde. Förordnande av sistnämnda art har — ehuru icke i lagtexten — benämnts fö r s äl j— n i n g 3 s t o p p. —— Bestämmelsen om prisocker preciserades till förbud att vid överlåtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst som avsågs i lagen taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig mån överstege det i all-

• Sida 54
•  Original

mänhet tillämpade priset eller som eljest vore att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpades vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster. »— Förbudet mot 5. k. kombinationsförsäljning utsträcktes till att gälla även det fall att eljest avtal slötes eller förbindelse avgåves rörande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst, varom fråga var.

Samtidigt, den 4/6 1943, utfärdades ny tillämpningskungörelse till pris- regleringslagen (nr 309) samt kungörelse angående allmänt prisstopp (nr 410). I denna kungörelse —— vilken trädde i kraft den 17/6 1943 och i första hand gällde t. o. m. den 31/8 1943 men sedan förlängdes för tremånaders- perioder till utgången av maj 1945 — infördes prisstopp å alla slag av varor och tjänster med undantag av vissa i kungörelsen angivna kategorier. Som prisstoppdag angavs den 31/10 1942. Vidare stadgades, att om vederbörande den 10/6 1943 enligt med PKN träffad överenskommelse för förnödenheten eller tjänsten tillämpat lägre pris än det som eljest skulle vara att anse som stoppris, detta lägre pris i stället skulle anses som stopp- pris. Denna sekundära prisstoppdag försköts sedermera vid förlängning av kungörelserna alltmera framåt i tiden. Den sekundära prisstoppdagen skulle vidare — efter ändring i kungörelsen _ gälla även i det fall att förnödenheten eller tjänsten först efter den allmänna prisstoppdagen till- handahållits inom landet.

År 1944 förlängdes prisregleringslagen i oförändrat skick till utgången av juni 1945. Vid nästa förlängning av densamma _ genom lag den 18/5 1945 (nr 203) till utgången av juni 1946 _ infördes åter väsentliga änd— ringar i och tillägg till de gamla bestämmelserna. Lagen förklarades nu generellt tillämplig på alla tjänster som någon, yrkesmässigt eller eljest, såsom företagare utförde åt annan, varvid lika med utförande av tjänst skulle anses dels utövande av sådan hotell- eller pensionatsrörelse, för vilken fordrades myndighets tillstånd, dels ock upplåtelse av rätt att nyttja för- nödenhet. Vidare stadgades, att lika med försäljning av förnödenhet skulle anses överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art, liksom även upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat som icke var att hänföra till fastighetens vanliga avkastning. Bestämmelserna om prisstopp komplette- rades i ett par hänseenden. Sålunda stadgades, att om efter den i före- skriften angivna dagen — alltså prisstoppdagen -— överlåtelse skedde av rörelse, i vilken försåldes förnödenhet eller utfördes tjänst som avsäges med föreskriften, såsom stoppris för den nye innehavaren av rörelsen skulle gälla det pris som den föregående innehavaren högst ägt uttaga. Vidare meddelades föreskrift om sänkning av stoppris, vilken erhöll den utform— ningen, att om efter det prisstoppet föreskrivits sådana på prisbildningen inverkande förhållanden inträffade, att priset skäligen borde sänkas, Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämde ägde förordna om

• Sida 55
•  Original

sådan prissänkning. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämde kunde även meddela förordnande om prissänkning beträffande viss företagare, därest för honom gällande stoppris väsentligt överstege det gängse priset. Bestämmelserna om försäljningsstopp utvidgades något till att avse förnödenhet, som var avsedd att erhålla samma eller liknande användning som den prisreglerande förnödenheten och som icke saluförts inom landet före den dag prisstoppet föreskrevs. Samma villkor föreskrevs för sänkning av vid försäljningsstopp godkänt pris som för sänkning av stoppris.

Den 25/5 1945 utfärdades ny kungörelse (nr 209) angående allmänt prisstopp, vilken i allt väsentligt anslöt sig till den tidigare — med oför- ändrad allmän prisstoppdag — under hänsynstagande till de vidtagna lag— ändringarna. Prisstoppkungörelsen förlängdes härefter var tredje månad, varvid liksom tidigare den sekundära prisstoppdagen framsköts för varje gång. Genom kungörelse den 24/5 1946 (nr 212) gjordes dock beträffande tillämpningen av den sekundära prisstoppdagen den ändringen, att överens- kommelse om lägre pris kunde ha träffats även med branschorganisation, som vederbörande tillhörde.

År 1946 förlängdes prisregleringslagen utan ändringar till utgången av juni 1947.

Den 30/6 1947 (nr 303) utfärdades ny prisregleringslag med giltighet till utgången av juni 1948. I allt väsentligt anslöt sig den nya lagen, vilken efter skedd förlängning alltjämt är i kraft, till de närmast dessförinnan gällande bestämmelserna, men lagen hade omredigerats, så att den erhållit en klarare och mera logisk uppställning. I 3 & behandlas sålunda normal- pris, i 4 & utfästelsepris, i 5 & tvångskartellering, i 6 5 prisstopp, i 7 5 för- säljningsstopp, i 8 & prisocker och i 9 5 kombinationsförsäljning. Ett par sakliga ändringar äro dock att notera. Sålunda har den tid, för vilken beslut om prisstopp skall kunna gälla, utsträckts till sex månader för varje gång. Vidare kan beslut om sänkning av stoppris eller i sammanhang med för- säljningsstopp godkänt pris meddelas, så snart det befinnes att priset är högre än som kan anses skäligt.

Samtidigt (den 30/6 1947) utfärdades kungörelser dels med förordnande jämlikt lagens 1 5 (nr 304), dels med tillämpningsbestämmelser (nr 305) och dels angående allmänt prisstopp (nr 306). I sistnämnda kungörelse äro icke några väsentliga förändringar att notera.

Vid förlängning av 1947 års prisregleringslag genom lag den 30/6 1948 (nr 408) till utgången av juni 1949 har en mindre ändring gjorts i lagen av innebörd att såsom utförande av tjänst enligt lagen skall anses utövande av sådan hotell- eller pensionatsrörelse, som omfattar minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum. Ändringen har tillkommit för att få en klar gräns gentemot hyresregleringslagen.

Efter detta har prisregleringslagen förlängts i oförändrat skick.

• Sida 56
•  Original

I väsentlig mån ett prisreglerande syfte har även lagen den 19/6 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. och dess komplementlag, lagen 5. d. (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Beträffande dessa lagars innehåll och de ändringar desamma undergått under kristidens fortgång må hänvisas till framställningen å sid. 1195 ff.

Båda dessa lagar voro från början tidsbegränsade. De gällde ursprung- ligen t. o. m. den 30/9 1943 men ha därefter förlängts med ett år i sänder och gälla —— med vidtagna ändringar alltjämt.

Författningar angående arbetsmarknaden och dess reglering samt angående reglering av byggnadsverksamheten.

En mycket betydelsefull roll ha de under den gångna kristiden vidtagna arbetsmarknadsreglerande åtgärderna spelat. Det viktigaste legala hjälp- medlet har härvid varit lagen den 30/12 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, trots att den endast tillämpats i begränsad utsträckning.

Tjänstepliktslagen var en fullmaktslag med begränsad giltighetstid, vilken i första hand gällde t. o. m. den 3L/3 1941 och därefter förlängdes med i allmänhet ett år i sänder, tills den upphörde att gälla med utgången av år 1947. '

I lagen stadgades inledningsvis, att förordnande jämlikt lagens särskilda bestämmelser finge meddelas för att tillgodose behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmakten, dess utrustning eller underhåll, befolkningens försörjning med livsmedel, bränsle, samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna. Förordnandet finge dock ej gälla vapen- tjänst vid krigsmakten. Vidare gavs föreskrifter om de myndigheter, som skulle handha tillämpningen av lagen. Dessa voro riksarbetsstyrelsen för hela riket och länsarbetsstyrelser för varje län. Riksarbetsstyrelse har under kristiden varit statens arbetsmarknadskommission (AMK). Som läns- arbetsstyrelser ha länsarbetsnämnderna fungerat.

Härefter följde i lagen särskilda bestämmelser om a r h e t 5 f ö r m e (1- lin g. Det stadgades, att arbetsförmedlingsanstalt, som fanns anordnad en- ligt lagen den 15/6 1934 om offentlig arbetsförmedling, skulle i län, i fråga om vilket Kungl. Maj :t därom förordnat, under tid som bestämdes av Kungl. Maj:t stå under ledning av vederbörande länsarbetsstyrelse och utöver an- stalten eljest åliggande uppgifter fullgöra vad enligt lagen ankomme på arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsstyrelsen. Den- na skulle därvid äga besluta om anstaltens organisation och verksamhet samt förfoga äver dess personal, lokaler och materiel. Å verksamheten be- löpande kostnader för samma tid skulle bestridas av statsmedel. Kungl. Maj :t ägde vidare i den omfattning som prövades erforderlig förordna om förbud för annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt att bedriva arbetsförmed- ling samt om inskränkning i rätten att utöva sådan verksamhet, vartill

• Sida 57
•  Original

tillstånd meddelats med stöd av lagen den 18/4 1935 med vissa bestäm- melser om arbetsförmedling.

Genom kungörelse den 26/4 1940 (nr 269) förordnade Kungl. Maj:t, att 2 kap. tjänstepliktslagen (innefattande bestämmelser angående den offent- liga arbetsförmedlingens ställande under statlig ledning) skulle äga till- lämpning. I anslutning härtill föreskrevs genom kungörelse den 7/5 1940 (nr 329), att fr. o. m. den 20/5 1940 skulle i varje län samt i Stockholms stad den eller de arbetsförmedlingsanstalter, som funnos anordnade enligt lagen om offentlig arbetsförmedling, stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnd och därvid fullgöra de uppgifter som enligt vad ovan nämnts, angåvos i tjänstepliktslagen. Denna anordning bibehölls sedan under hela kristiden, tills den offentliga arbetsförmedlingen fr. o. m. den 1/1 1948 helt förstatligades.

3—7 kap. i tjänstepliktslagen innehöllo bestämmelser om de olika for- merna av tjänsteplikt.

3 kap. behandlade arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser. Enligt här givna stadganden ägde Kungl. Maj:t i den omfattning som prövades erforderlig meddela förbud för arbetsgivare att anställa arbets- tagare annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande (a r h e t 5 f ö r m e d 1 in g s tv å n g). Vidare ägde Kungl. Maj:t förordna, att visst behov av arbetskraft skulle tillgodoses före annat sådant (f ö r e t r ä d e s h e s t ä m m el s e r), ovill- korligt eller med vissinskränkning. I den mån företrädesbestämmelse gällde, fick, så länge i viss, av Kungl. Maj:t föreskriven ordning vore tillkänna- givet, att det företrädesberättigade behovet av arbetskraft icke vore fyllt, arbetsförmedlingsanstalt beträffande därför lämpad arbetstagare ej lämna anvisning eller medgivande att taga annat arbete.

Ifrågavarande kapitel i tjänstepliktslagen sattes i tillämpning genom kungörelse den 29/5 1942 (nr 266). Med stöd av kapitlets bestämmelser ut- färdades s. d. kungörelse (nr 267) om arbetsförmedlingstvång vid torv- hanteringen, innebärande att arbetstagare icke fick anställas i torvindustri- företag annat än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande. Enligt kungörelsen skulle vid prövning av fråga om anställning av arbetskraft vid torvindustriföretag enligt AMK:s anvisningar hänsyn tagas till jordbrukets och dess binäringars samt träd- gårdsskötselns behov av yrkesvan arbetskraft. Kungörelsen följdes seder- mera av ett par ytterligare författningar i samma ämne. Den 19/6 1942 ut- färdades kungörelse (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för byggnads- verksamhet m. m. Rörande denna fråga hänvisas till framställningen å sid. 1174. Ifrågavarande anordning ersattes senare med lagstiftningen om byggnadstillstånd.

4—6 kap. i tjänstepliktslagen innehöllo bestämmelser om vissa former av tjänsteplikt, vilka icke behövt tillämpas. 4 kap. behandlade tvång s—

• Sida 58
•  Original

f ö r l ä n g n i n g, varmed menades skyldighet för arbetstagare att, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnade, ej lämna sin anställning utan sär— skilt medgivande därtill eller att eljest nedlägga arbetet. 5 kap. behandlade tjänsteplikt för pensionstagare och stadgade bl. a., att den som på grund av statstjänst eller annan tjänst åtnjöte ålderspension, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnade, skulle vara skyldig att, såvitt hans hälsotillstånd och arbetsförmåga det medgåve, efter myndighets anvisning antaga och utföra sådant arbete, som han i ifrågavarande tjänst senast utfört, eller arbete av därmed jämförligt slag. 6 kap. slutligen behandlade tj ä n s t e p lik t f ö r u n g (1 o m, innebärande skyldighet för envar fr. 0. ni. det kalenderår, varunder han fyllde 16 är, t. o. in. det kalenderår, varunder han fyllde nitton år, att efter myndighets anvisning antaga och utföra arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgåve.

Rörande den al lm ä n n a tj ä n ste p 1 i k t e n gåvos bestämmelser i tjänstepliktslagens 7 kap. Här stadgades, att det i den mån Kungl. Maj:t därom förordnade ålåg envar fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyllde 16 är, t. o. in. det kalenderår, varunder han fyllde 70 år, att efter myndig- hets anvisning antaga och utföra arbete, som hans kroppskrafter och hälso- tillstånd medgåve. Tillika stadgades, att förordnande om dylik tjänsteplikt kunde inskränkas att avse endast vissa grupper av personer, bestämda med avseende å ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort, yrkeskun- nighet eller annan omständighet.

Ifrågavarande kapitel i tjänstepliktslagen sattes i tillämpning genom kungörelse den 28/6 1940 (nr 636), närmast föranledd därav, att giltighets- tiden för den tidigare gällande provisoriska lagen om tjänsteplikt för medi- cinalpersonal utgick och denna tjänsteplikt fr. o. m. den 1/7 1940 måste grunda sig på detta kapitel i tjänstepliktslagen. Särskild kungörelse härom utfärdades den 28/6 1940 (nr 637). Kapitlet tillämpades emellertid även i ett annat sammanhang. Genom kungörelse den 13/11 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda år 1923, utfärdades bestämmelser om skyldig- het för varje svensk man, som var född år 1923, att i enlighet med de före- skrifter som AMK utfärdade antaga och utföra arbete i skogsbruk eller torvhantering ävensom arbete som erfordrades för inkvartering och utspis- ning av inom skogsbruk och torvhantering sysselsatta.

Tjänstepliktslagen upptog i övrigt en hel rad av olika bestämmelser, som erfordrades för tillämpning av de skilda formerna av tjänsteplikt, såsom om ordningen för uttagande av tjänstepliktiga, om deras anställningsför- hållanden, om särskilda förmåner, som de ägde tillgodonjuta etc. Det skulle emellertid föra för långt att här ge en närmare redogörelse i dessa delar.

Tjänstepliktslagen kompletterades i vissa hänseenden genom lagen den 30/12 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj

• Sida 59
•  Original

1920 (nr 2115) om medling i arbetstvister. Denna lag har haft samma giltig- hetstider som tjänstepliktslagen.

I detta sammanhang må omnämnas vissa andra kristidslagar med arbets- marknadsreglerande syfte. Genom lagen den 8/12 1939 (nr 831) om efter- gift under vissa förhållanden från bestämmelserna i 1.9 5 första stycket lagen om arbetarskydd erhöll Kungl. Maj:t befogenhet att meddela efter- gift från här meddelade bestämmelser om kvinnors användande i nattarbete till förmån för företag, som bedrevo tillverkning eller beredning av för- nödenheter för rikets försvar. Genom lag den 10/5 1940 (nr 309) bestäm- des för tiden till utgången av oktober 1940, att Kungl. Maj:t i den omfatt— ning som prövades nödig skulle äga förordna, att lantarbetstidslagen den 15/6 1939 (nr 255) icke skulle äga tillämpning. Slutligen erhöll Kungl. Maj:t genom lagen den 14/6 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestäm— melser rörande arbetstidens reglering m. m. generell befogenhet att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordent- liga, av krig föranledda förhållanden i den omfattning som prövades nödigt förordna, att vad i följande lagar vore stadgat icke skulle äga tillämpning, nämligen lagen om arbetarskydd, lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen för flottningsarbetare, lagen om arbetstidens begränsning, lagen 0111 vissa inskränkningar beträffande tiden för förläg- gande av bageri- och konditoriarbete, skogshärbärgeslagen, lagen om se— mester, sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detalj- handeln samt butikstängningslagen. Lagen var tidsbegränsad till utgången av juni 1941 men förlängdes sedan med ett år i sänder till utgången av juni 1946, då den upphörde att gälla. '

Den 30/6 1948 utfärdades en ny lag (nr 415) om eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 5 första stycket lagen om arbetarskydd, enligt vilken Kungl. Maj:t kunde meddela sådan eftergift, där så fanns påkallat till följd av rådande utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden. Lagens giltighetstid var begränsad till utgången av juni 1949, då lagen även upp- hörde att gälla.

Slutligen må här omnämnas ännu en lag, som haft väsentlig betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt, nämligen lagen den 30/6 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. Hithörande lagstiftning, vilken tillkom som ersättning för den byggnadsreglering, som enligt vad nyss omtalats skett med stöd av 3 kap. tjänstepliktslagen, behandlas närmare å sid. 1177 ff.

Vissa författningar av moratoriekaraktär samt författningar angående bank- väsendet.

Utan någon mera ingående redogörelse må här till sist omnämnas vissa ytterligare lagar av betydelse för kristidshushållningen. Sedan första världs-

• Sida 60
•  Original

kriget gällde vid krigsutbrottet lagen den 18/9 1914 (nr 214) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium). Denna lag ersattes av en den 3/5 1940 utfärdad lag med samma titel (nr 300), vilken gav vissa utvidgade möjligheter att medgiva moratorium. Lagen komplette- rades med vissa särskilda författningar med liknande syfte, nämligen för— ordningen den 14/6 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m., lagen den 19/4 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. och lagen den 16/2 1940 (nr 79) om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m. in. vid krig eller krigsfara. _ Omnämnas böra vidare här två den 4/6 1943 utfärdade lagar, den ena om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger (nr 274), den andra om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs (nr 275). Den i förstnämnda lag stadgade giltighets- tiden liksom giltighetstiden för sistnämnda lag förlängdes undan för undan intill utgången av juni 1949.

Vad bankväsendet angår hade Kungl. Maj:t redan genom lag den 4/6 1937 (nr 205) _ med begränsad giltighetstid, som sedan förlängts _ er- hållit rätt att i vissa fall med hänsyn till utomordentliga omständigheter meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna lag ersattes genom en den 15/12 1939 (nr 850) meddelad ny lag i samma ämne, vilken därefter undan för undan förlängdes till utgången av juni 1948. Den 21/7 1948 (nr 601) utfärdades en ny lag i ämnet, och denna i sin tur ersattes av en den 3/6 1949 (nr 314) utfärdad lag, vilken alltjämt är gällande. _ Genom särskilda lagar _ lagen den 26/3 1943 (nr 117) angående rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser an- gående bankaktiebolags inlåning, vilken ersattes med den alltjämt gällande lagen den 20/12 1946 (nr 766) med vissa bestämmelser angående bank- aktiebolags inlåning _ ha särskilda bestämmelser meddelats jämväl om bankaktiebolags inlåningsverksamhet.

Av den nu givna redogörelsen för kristidslagstiftningen, framgår, att den varit synnerligen omfattande och trängt mycket djupt ned i olika delar av vårt närings- och samhällsliv. Till stor del äro de grundläggande lagarna alltjämt bestående, ehuru förhållandena gjort att deras tillämpning i många fall inskränkts till ett minimum. Vissa av lagarna äro emellertid fortfarande i full tillämpning. Så är fallet bl. a. med lagstiftningen om valuta- reglering, prislagstiftningen, hyresregleringslagstiftningen och lagstiftningen om byggnadstillstånd. Helt upphävda av de egentliga kristidslagarna äro endast tjänstepliktslagen, krigshandelslagen och lagen om avverknings— skyldighet.

Att här lämna ett allmänt omdöme om kristidslagstiftningen är knappast platsen. Över huvud torde det vara ytterst svårt att ge ett sådant omdöme, då kristidslagstiftningen, såsom den lämnade redogörelsen visar, tillkommit

• Sida 61
•  Original

i många olika sammanhang och vid olika tidpunkter. Vad som kan sägas är emellertid, att det synes angeläget att klargöra, hur långt Kungl. Maj:ts befogenheter att utan riksdagens hörande utfärda bestämmelser i före- varande hänseende sträcka sig. En hestämdare gränsdragning kring Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftningsmakt jämlikt & 89 regeringsformen på hithörande område vore nog synnerligen lycklig, därest förhållandena åter skulle bli sådana, att djupt ingripande krisregleringar och ransoneringar åter måste vidtagas.

• Sida 62
•  Original

Kristidsadministrationen.

Planläggning samt organisationsåtgärder före

och närmast efter krigsutbrottet.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (RKE) hade jäm- likt sin instruktion _ vilken ålade kommissionen att för fall av krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden bl. a. uppgöra organisa- tionsplaner för erforderliga särskilda förvaltningsorgan _ redan på ett tidigt stadium av sin verksamhet utarbetat en generalplan för en sådan organisation. Enligt denna generalplan skulle den centrala ledningen av kristidsadministrationen handhavas av fyra större kommissioner, näm- ligen folkhushållningskommissionen för jordbruk och livsmedelsförsörj- ning, industrikommissionen för industri samt bränsle- och kraftfrågor, ar- betskommissionen för arbetsmarknadsfrågor och social hjälpverksamhet samt centralkommissionen för frågor rörande utrikeshandel samt sjöfart och annan transportverksamhet ävensom ärenden av gemensamt intresse för kristidsförvaltningen i dess helhet och för åstadkommande av en viss samverkan mellan kommissionerna. Till dessa stora huvudorganisationer anslöto sig enligt planen vissa mindre organ för bl. a. krigsförsäkring och läkemedelsförsörjning samt för värderings— och prissättningsfrågor. Där- jämte skulle enligt rikskommissionens planläggning finnas en lokal kris- tidsförvaltning, huvudsakligen för folkhushållnings- och arbetsmarknads— frågor, med särskilda organ för länen och kommunerna. Frågan huruvida kristidsmyndigheterna borde sammanföras under ett statsdepartement eller efter sina arbetsuppgifter fördelas på flera lämnades i generalplanen öppen som en lämplighetsfråga, vilken finge lösas efter omständigheterna.

Förutom RKE, som var ett organ huvudsakligen blott för planläggning och för vidtagande av beredskapsåtgärder för en krishushållning, funnos före krigsutbrottet den 1/9 1939 vissa organ upprättade, vilka ej endast ägde uppgifter av beredskapsnatur utan jämväl voro avsedda att efter inträdet av en av krigsförhållanden framkallad kris handha vissa därav föranledda förvaltningsbestyr. Ett sådant organ var statens reservförråds- nämnd, som tillsatts den 25/6 1937 _ instruktion för nämnden utfärdades den 14/8 1937 _ för att ombesörja upphandling och upplagring av varor i de statliga reservlagren, varom beslut fattats av 1937 års riksdag. Ett

• Sida 63
•  Original

annat redan under förkrigstiden inrättat krisorgan var statens krigsför- säkringsnämnd, vilken tillsattes den 21/10 1938 med till en början väsent- ligen utredande och planläggande uppgifter. Ytterligare ett sådant tidigare tillkommet heredskapsorgan var den i anslutning till vattenfallsstyrelsen under samverkan med enskilda kraftföretag för kraftförsörjningens ord- nande upprättade centrala driftledningen.

Då den allmänna politiska situationen i Sverige under sista veckan av augusti 1939 började te sig kritisk, fann regeringen tiden vara inne att tillsätta ytterligare en rad, närmast som provisoriska avsedda organ för att övertaga vissa av krisläget föranledda trängande uppgifter. Den 26/8 tillkallades sålunda folkförsörjningsnämnden, statens handelslicensnämnd och prissakkunniga, varjämte beslut fattades den 1/9 om tillsättande av industrisakkunniga och bensin- och oljenämnden. Vidare utfärdades den 3/9 för statens krigsförsäkringsnämnd instruktion, varigenom nämnden in- sattes som verkställighetsorgan enligt lagen den 10/3 1939 om statlig krigs- försäkring m. m. Den 6/9 inrättades statens vednämnd med därunder ly— dande lokala organ (vedkontor), s. d. en tremannanämnd för statlig informa— tionsverksamhet ävensom statens sjöfartsnämnd och statens gengasnämnd samt den 15/9 statens kolnämnd och den 19/9 (jämlikt beslut den 15/9) statens arbetsmarknadskommission. Organ för en lokal kristidsverksamhet på folkförsörjningsområdet upprättades enligt beslut den 8/9. Något senare, den 10/10, tillsattes (enligt beslut den 22/9) statens transportkommission.

Folkhushållningsdepartementet.

De olika kristidsorganen sorterade till en början vart för sig under det departement, vars ämbetsområde närmast berördes av verksamheten i fråga. Den 29/9 1939 förelade Kungl. Maj:t emellertid den till den 8/9 inkallade urtima riksdagen förslag till provisorisk lag om inrättande av ett folkhus- hållningsdepartement (prop. _nr 32, 33). Syftet därmed var att genom kris- tidsärendenas samlande, åtminstone till större delen, under ett och samma departement åstadkomma större enhetlighet vid dessa ärendens behandling än som var möjlig med dittillsvarande departementsorganisation. Sedan riksdagen antagit förslaget, utfärdade Kungl. Maj:t den 14/10 1939 lag om inrättande av ett folkhushållningsdepartement samt stadga angående detsamma (nr 719, 721). Båda författningarna trädde i kraft den 15/10 1939.

Enligt stadgan skulle det tillkomma folkhushållningsdepartementet att handlägga med rådande utomordentliga förhållanden sammanhängande förvaltningsärenden rörande följande ämnen: allmänna riktlinjer för den statliga verksamheten till tryggande av försörjningen inom riket med för befolkningen eller produktionen viktiga förnödenheter; särskilda åtgärder för reglering av förbrukningen eller framställningen av nyssnämnda för-

• Sida 64
•  Original

nödenheter (vad framställningen angick dock med undantag av frågor rörande lantbruks- och mejeriprodukter, socker samt fisk, vilka frågor fortfarande skulle handläggas inom jordbruksdepartementet); särskilda åtgärder för reglering av export och import; särskilda åtgärder för handels— ! flottans vidmakthållande och reglering av dess användning; samt krigs- försäkring. Utanför folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde stannade enligt den sålunda gjorda uppdelningen _ förutom nyssnämnda livsmedelsfrågor _ framför allt arbetsmarknadsfrågorna, vilka hänfördes under socialdepartementet. Vidare hänfördes under kommunikationdepar- tementet transportfrågor i allmänhet (utom sjöfartsfrågor) ; under finans— departementet frågor rörande priskontroll och prisreglering samt under ut- rikesdepartementet frågor rörande den statliga informationsverksamheten.

Sedan 1941 års riksdag slutligt godkänt av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande antaget förslag till ändringar av regeringsformen, inne- bärande bl. a. att departementens antal ävensom antalet statsråd utan departement skulle regleras genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen ge— mensamt stiftad lag, medan bestämmandet av departementens benämningar och verksamhetsområden skulle ankomma på Kungl. Maj :t allena, utfärda— des den 21/2 1941 dels lag (nr 97) om antalet statsdepartement och stats— råd utan departement, dels ny stadga (nr 139) angående statsdeparte— menten. Genom nyssnämnda lag föreskrevs, att antalet statsdepartement skulle vara tio samt att statsråd utan departement skulle finnas till det antal, lägst tre och högst sex, som Konungen bestämde. I den nya departe- mentsstadgan upptogs folkhushållningsdepartementet som det tionde i ord- ningen. Där meddelades ock vissa av den skedda utvecklingen påkallade ändringar i departementets verksamhetsområde. Den viktigaste ändringen var, att till folkhushållningsdepartementet hänfördes även åtgärder för prisövervakning och prisreglering (vilka ärenden förut tillhört finansde- partementet) samt att dit även förlades den av krisläget föranledda regle- ringen av trafikväsendet över huvud.

Med stöd av den nya lagen om antalet statsdepartement etc. utnämnde Kungl. Maj:t den 7/3 1941 två nya statsråd utan departement. Dessa skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut i vederbörande departementschefs ställe före- draga vissa slag av ärenden, varvid den ene skulle inom folkhushållnings- departementet föredraga ärenden rörande bl. a. bränsle samt produktion och distribution av elektrisk kraft. Detta arrangemang med föredragningens uppdelande på två statsråd ägde inom folkhushällningsdepartementet be- stånd under hela kristiden.

Jämlikt förslag i 1950 års statsverksproposition samt prop. nr 3/1950 , vilka av riksdagen godkändes, upphörde folkhushållningsdepartementet vid utgången av budgetåret 1949/50. De ännu kvarvarande, dittills under detta departement sorterande myndigheterna överfördes fr. o. m. den 1/7 1950 till handelsdepartementet. De ärenden som sammanhängde med nämnda

• Sida 65
•  Original

myndigheters verksamhetsområden skulle därefter handläggas antingen inom detta departement eller inom jordbruksdepartementet. Bestämmelser härom intogos i departementsstadgan den 29/6 1950 (nr 401) samt kun- görelsen s. (1. nr 403.

Regleringsorgan för särskilda grenar av krishushållningen.

Jordbruket och livsmedelshushållningen.

Såsom ett provisoriskt organ, avsett att förbereda systemet för krishus- hållningens ordnande på livsmedelsområdet, tillsattes av chefen för jord- bruksdepartementet den 26/8 1939 enligt Kungl. Maj:ts s. (1. givna bemyn- digande en nämnd, folkförsörjningsnämnden, bestående av ordförande och fyra ledamöter. Senare förordnades ytterligare fem personer att som sak- kunniga biträda nämnden. I anslutning till de organisationsförslag, som denna nämnd på grundval av RKE:s planer utarbetade, inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 27/10 1939 en statens livsmedelskommission (LK), för vilken instruktion utfärdades 5. d. Kommissionen trädde i verksamhet den 1/11 1939.

Som LK:s uppgift angavs i instruktionen främst att under Kungl. Maj :t handha ledningen av den under rådande utomordentliga förhållanden er- forderliga regleringen av dels försörjningen med livsmedel, fodermedel och gödningsämnen, dels ock livsmedels- och fodermedelsindustrierna. Kom- missionen skulle tillika giva råd och anvisningar beträffande allmän och enskild hjälpverksamhet på nämnda områden samt rörande den enskilda hushållningen i syfte att främja utnyttjandet på bästa sätt av förefintliga tillgångar. Det förutsattes, att andra uppgifter kunde av Kungl. Maj:t i särskild ordning överlämnas till kommissionen. En sådan i instruktionen ej nämnd uppgift var den som genom kungörelse den 27/10 1939 (nr 789) uppdrogs åt LK, nämligen att fr. o. m. den 1/12 1939 övertaga handlägg- ningen av de ärenden som dittills ankommit på statens jordbruksnämnd. Dit hörde att, på sätt under rådande förhållanden lämpligen kunde ske, fortsätta verksamheten för det statliga jordbruksstödet, den s. k. jord- bruksregleringen, samt vidare att meddela export- och importlicenser för livsmedel och jordbruksprodukter i övrigt. Området för kommissionens verksamhet vidgades ytterligare år 1942, i det att fr. o. m. den 26/3 resp. den 1/7 (l. ä. åt densamma anförtroddes de uppgifter, som förut åvilat statens fiskenämnd och statens potatismjölsnämnd.

LK bestod enligt instruktionen av en ordförande och chef samt fyra, sedermera fem ledamöter. Dess kansli omfattade, förutom ett gemensamt sekretariat, fyra huvudavdelningar, nämligen produktionsavdelningen, varuomsättningsavdelningen, konsumtionsavdelningen och allmänna av- 5—116821

• Sida 66
•  Original

delningen, varav den sistnämnda hade att handha organisations— och juri- diska frågor samt utrednings- och statistiska ärenden. En fristående byrå inrättades för handläggning av på kommissionen ankommande uppbörds— och licensärenden. Kommissionens ledamöter svarade för var sin av de fyra huvudavdelningarna samt ägde att där utöva avgörandet i flertalet viktigare fall. Varuomsättningsavdelningen uppdelades på tre sektioner, en för spannmål och fodermedel m. m., en för matfett m. m. samt en för diverse livsmedel; härtill lades i slutet av 1940 en fjärde sektion för slakt- varor. Allmänna avdelningen fördelades likaledes på tre sektioner, näm- ligen juridiska sektionen, sektionen för kristidsstyrelserna m. m. samt utredningssektionen. Åt cheferna för produktions- och konsumtionsavdel- ningarna samt cheferna för de olika sektionerna överlämnade kommis- sionen med stöd av instruktionen avgöranderätten i löpande ärenden samt vanliga rutinärenden. Samma rätt tillades de senare tillkomna fristående byråerna. Härigenom liksom genom verksamhetsgrenarnas uppdelning på ledamöterna hade man velat skapa ett system för arbets— och ansvars- fördelning, som skulle medge en smidig och från tyngande former möjligast fri handläggning av ärendena. Rörande i övrigt beslutanderätten och arbets- formerna inom kommissionen se sid. 98 ff.

Vid LK:s sida ställdes såsom rådgivande organ ett råd, bestående av ett antal av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, däribland representanter för jordbruk och annan livsmedelsproduktion, handel och varuförmedling samt husmödrar. Rådet uppdelades på fyra avdelningar, svarande mot de fyra huvudavdelningarna inom LK:s kansli.

I fortsättningen, allt eftersom verksamheten växte i omfattning, änd- rades och utvecklades LK:s organisation därigenom att kansliet förgrenades på nya sektioner och byråer eller att förutvarande sådana sammanslogos, allt dock t. v. i huvudsak inom ramen för de ursprungliga fyra huvud- avdelningarna. Vid mitten av år 1944 företedde LK:s kansli följande organisation:

sekretariatet, omfattande sekreterarekontor, kamrerarekontor, revisions- kontor och pressdetalj;

produktionsavdelningen, omfattande byråer för växtodling och husdjur; varuomsättningsavdelningen, omfattande sektioner för administrativa ärenden, för spannmål och fodermedel, för matfett m. m. (med särskild byrå för lagringsfrågor), för slaktvaror, för potatis samt för diverse livs- medel, en byrå för äggärenden och en utrikes- och licensbyrå;

konsumtionsavdelningen, omfattande särskilda byråer för administrativa ärenden, för omsättningskontrollen, för konsumentärenden, för industriella ärenden, för licensärenden, för textilärenden och för handelsärenden;

allmänna avdelningen, omfattande en sektion för kristidsstyrelserna m. m., en planläggningsbyrå, en statistisk byrå och en utredningsbyrå;

• Sida 67
•  Original

juridiska sektionen, omfattande särskilda byråer för vissa löpande ären— den, för administrativa ärenden samt för prisclearing In. m.

Utrikes- och licensbyrån samt byrån för prisclearing m. m. utbrötos sedermera och underställdes kommissionsledningen direkt.

En viss förenkling, sammanhängande med minskning av uppgifterna, genomfördes fr. 0. In. den 1/8 1946. Antalet huvudavdelningar inom kansliet blev som förut fyra, men vissa ändringar skedde i fråga om deras benäm- ning och ärendenas fördelning dem emellan. Man erhöll en avdelning för animaliska produkter, en avdelning för vegetabiliska produkter, en kon- sumtionsavdelning och en allmän avdelning samt dessutom två fristående byråer, den ena för ärenden rörande fisk, den andra för utrikes- och licensärenden. Beträffande LK:s råd slopades den förutvarande uppdel- ningen på avdelningar.

Som rådgivande organ i frågor rörande befolkningens och de olika be— folkningsgruppernas näringsbehov tillkallade LK i september 1941 sär— skilda n ä r i n g 5 s & k k u n nig a, bestående av _ förutom represen- tanter för LK _ chefen för statens institut för folkhälsan, en representant för socialstyrelsen samt tre medicinska fackmän. Näringssakkunnigas verk- samhet bestod i att avge yttranden till LK över planerade ransonerings- åtgärder med särskild hänsyn till näringsbehovets tillbörliga tillgodoseende beträffande olika befolkningsgrupper. I deras uppgift ingick även att med- verka vid tilldelningen av livsmedel till sjuka och sjukvårdsinrättningar samt vidare att söka förutse verkningarna ur näringsfysiologisk synpunkt av en eventuell skärpning av krisen och att för sådant fall föreslå lämp- liga beredskapsåtgärder.

Till kommissionen anknötos sedermera även två särskilda handelsråd, det ena närmast för detaljhandelsfrågor, det andra för vissa partihandels- frågor. Som ledamöter i råden insattes representanter för resp. handels— grenar. Då ärenden behandlades, som berörde jordbruket, skulle som extra ledamot inkallas en representant för jordbrukets organisationer.

Utöver själva kanslipersonalen funnos hos LK anställda åtskilliga rese- ombud samt kontrollanter dels för kontroll över kvarnar och mejerier med avseende på efterlevnaden av villkoren för erhållande av förmalnings- ersättning resp. mjölkpristillägg m. m. och dels för övervakning av regle- ringarna på skilda varuområden.

Statliga kontrollorgan för vissa av de regleringar på livsmedelsområdet, som tillkommo på 1930-talet och som under krigsåren fortfarande upprätt- höllos, voro statens sockernämnd och statens potatismjölsnämnd. Den förra av dessa hänfördes under folkhushållningsdepartementet vid dettas till- komst men återfördes år 1943 till jordbruksdepartementet. Den under sistnämnda departement hörande potatismjölsnämnden uppgick liksom statens fiskenåmnd, som förut nämnts, år 1942 i LK. En likaledes under

• Sida 68
•  Original

jordbruksdepartementet inrättad myndighet var den år 1940 tillkomna statens linnämnd, vilken hade att handlägga ärenden i samband med stöd- åtgärderna för den av krishushållningsskäl främjade odlingen av lin och hampa.

LK:s avveckling sammanknöts med fullföljandet av de vid 1947 års riks- dag fastställda riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. I samband härmed hade principbeslut fattats om att ett särskilt organ, statens jord- bruksnämnd, skulle inrättas för övertagande bl. a. de uppgifter av mera permanent natur, vilka sammanhängde med den s. k. jordbruksregleringen och vilka voro av snarlik beskaffenhet med dem som LK övertagit från den under senare delen av 1930-talet verksamma jordbruksnämnden, när denna med utgången av november 1939 upphörde. 1947 års riksdagsbeslut innebar, att den nya jordbruksnämnden skulle bildas genom omorganisa- tion av LK, då denna helt eller åtminstone i huvudsak avvecklat sin av krisförhållandena föranledda regleringsverksamhet i fråga om livsmedels— försörjningen.

Definitivt beslut om inrättande av den nya jordbruksnämnden fattades först av 1950 års riksdag. I enlighet därmed upphörde LK med utgången av juni 1950. Statens jordbruksnämnd i dess nya gestalt, vilken upprät- tades fr. o. m. den 1 påföljande juli, övertog LK:s befattning med sådana ärenden som ej voro av krisnatur. Den övertog därjämte statens socker- nämnds och statens linnämnds arbetsuppgifter samt handläggningen av vissa ärenden rörande prisreglering å fisk. För de uppgifter av krisnatur, som ankommit på LK och som kvarstodo vid denna avveckling, inrättades i anslutning till jordbruksnämnden en särskild k 0 m m i s s i o n f ö r k r i s- uppgifter på livsmedelsområdet. Denna erhöll samma led- ning som jordbruksnämnden och skulle även i övrigt arbeta som ett komple- ment till densamma. Jordbruksnämnden skulle bestå av en generaldirektör (och chef samt högst fem ledamöter. Till nämnden anknöts ett råd samt ett expertorgan för arbetet med upprättande av jordbrukskalkyler.

Bestämmelser om dessa organisationsförhållanden meddelades i kun- görelse den 26/5 1950 (nr 280). Inom kommissionen för krisuppgifter på iivsmedelsområdet skulle handläggas ärenden, varom stadgades i ett antal 'i kungörelsen särskilt angivna kristidsförfattningar eller som grundade :sig på föreskrifter, vilka Kungl. Maj:t genom särskilda beslut meddelat i frågor som avsågos i ifrågavarande författningar.

Den lokala kristidsorganisationen särskilt på livsmedelsområdet.

Den kommunala fullmaktslagen, vilken antagits vid 1939 års lagtima riksdag och av Kungl. Maj:t utfärdats den 15/6 1939 (se ovan sid. 27), gjorde det möjligt att under det andra världskriget omedelbart skapa en lokal kristidsförvaltning av helt annan fasthet och effektivitet än den som . under det förra världskriget successivt och dröjande upprättades.

• Sida 69
•  Original

Den 6/9 1939, alltså få dagar efter krigsutbrottet, förordnade Kungl. Maj:t, att bestämmelserna i kommunala fullmaktslagen skulle t. v. äga tillämpning. Kungörelser om kristidsstyrelser, kristidsnämnder och kom- munala kristidsförbund — i stort sett överensstämmande med härom av RKE utarbetade förslag — utfärdades den 8/9 1939 (nr 657—659).

Enligt den förstnämnda av dessa kungörelser skulle till biträde åt de centrala kristidsmyndigheterna finnas kristidsstyrelser i 33 angivna orter med verksamhetsområden som framgingo av en till kungörelsen fogad tabell. I sexton fall sammanföllo kristidsstyrelseområdena med hela län; som ett område räknades även Stockholms stad. Åtta län tudelades; dessa voro Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län. Kristidsstyrelserna skulle såsom rent statliga institutioner fullgöra uppgifter, som befunnos erforder- liga för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga för- nödenheter eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för folk- försörjningen. De hade att leda och övervaka kristidsnämndernas arbete samt i övrigt taga den befattning med nämnderna, som kunde komma att föreskrivas.

Genom kungörelse den 15/9 1939 (nr 660) bemyndigade Kungl. Maj:t folkförsörjningsnämnden att i samverkan med vederbörande övriga centrala kristidsmyndigheter meddela närmare föreskrifter angående kristidsstyrel- sernas arbetsuppgifter och verksamhet. Fr. 0. In. den 1/11 1939 övertogos nämndens befogenheter i detta hänseende av LK.

Kristidsstyrelse skulle bestå av en av Kungl. Maj:t tillsatt ordförande samt ledamöter till ett antal av minst fyra, högst åtta. Länsstyrelsen i det län, där kristidsstyrelsen hade sitt huvudsakliga verksamhetsområde, ägde utse'en av ledamöterna. De övriga skulle utses efter länsstyrelsens hörande av folkförsörjningsnämnden, resp. fr. o. m. den 1/11 1939 av LK. Styrelsen var beslutför, när utom ordföranden minst hälften av ledamöterna var tillstädes. Ordföranden ägde å kristidsstyrelses vägnar besluta i ärende av löpande beskaffenhet. Även annat ärende kunde ordföranden avgöra, om styrelsens beslut ej utan avsevärd olägenhet kunde avvaktas. I den mån så funnes erforderligt, finge vid kristidsstyrelse för handhavande av sär- skilda uppgifter inrättas ett eller flera kontor med särskild föreståndare.

Ordförande i kristidsstyrelserna utsågos av Kungl. Maj:t den 22/9 1939 och ledamöter i styrelserna av folkförsörjningsnämnden den 28/9. Antalet ledamöter bestämdes i de flesta fall till sex. Av ordförandena, vilka voro högt betrodda män i resp. orter, kvarstod ungefär halva antalet av de ursprungligen utsedda i sina befattningar ännu vid utgången av år 1949, då styrelserna upphörde.

Genom en kungörelse den 28/6 1940 (nr 643) föreskrevs, för att lätta ordförandenas arbetsbörda, att ej endast denne utan efter hans bestäm- mande även vice ordföranden (vilken LK ägde utse bland kristidsstyrel-

• Sida 70
•  Original

sens ledamöter) eller annan ledamot kunde besluta i löpande ärenden. Styrelsen kunde ock till ordföranden eller vice ordföranden jämte minst två ledamöter delegera beslutanderätten i särskilda grupper av ärenden. Det bestämdes därjämte, att föreståndare för vid kristidsstyrelse inrättat kontor skulle, där kontorets verksamhet närmast var hänförlig till annan central kristidsmyndighets arbetsområde än LK:s, utses av förstnämnda myndighet. Denna bestämmelse var närmast föranledd av den samtidigt givna föreskriften, att vid kristidsstyrelserna skulle fr. o. m. den 1/8 1940 inrättas särskilda b r ä n s 1 e k 0 n t o r (se sid. 80). Andra vid styrelserna senare inrättade kontor voro p r i s k 0 n t o r e 11 (se sid. 89). Ordföran- dena för dessa kontor skulle tillsättas av bränslekommissionen, resp. pris- kontrollnämnden, vilka styrelserna hade att genom ifrågavarande kontor tillhandagå.

Vid kristidsstyrelserna anställdes ett växande antal befattningshavare, år 1943 uppgående till över 1 000. Med kontrollstyrelsen träffade LK vidare i mars 1940 överenskommelse, att viss personal vid systembolagen för rus— drycksförsäljningen i de städer där kristidsstyrelserna hade sitt säte skulle få tagas i anspråk för den på styrelserna ankommande kontrollen och licens- givningen i samband med de på olika varuområden anordnade handels- och förbrukningsregleringarna. Till följd härav inrättades fr. o. m. april 1940 till biträde åt kristidsstyrelserna k 0 n t r 0 l 1 b y r ä e 1' vid system- bolagen, för vilkas kostnader LK åtog sig att svara.

För att övervaka efterlevnaden av de i anslutning till beslaget å bröd- och fodersäd meddelade bestämmelserna anställdes i oktober 1940 vid kris- tidsstyrelserna s. k. spannmålsombud. Särskilda förtroenderåd, samman- satta av representanter för livsmedelshandelns olika led och företagsformer, inrättades vid styrelserna enligt av LK i maj 1947 meddelade bestämmelser.

Tillsättandet av kristidsnämnder i kommunerna var en direkt följd av den i kommunala fullmaktslagen stadgade skyldigheten för kommunerna att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter. Kristidsnämnd skulle av kommun eller till kristidsförbund sammanförd grupp av kom- muner tillsättas inom av länsstyrelsen bestämd tid. Länsstyrelsen ägde i samråd med vederbörande kristidsstyrelse besluta om bildande av kom- munalt kristidsförbund, sedan kommunerna beretts tillfälle att härom yttra sig. Inom varje kristidsförbund skulle finnas en förbundsdirektion, utsedd av de i förbundet deltagande kommunerna. Dess uppgift var att utse den gemensamma kristidsnämnden samt att svara för de med dess verksamhet förenade ekonomiska förpliktelserna.

Kristidsnämnd skulle bestå av ordförande samt ledamöter till det antal, minst två och högst åtta, som kristidsstyrelsen bestämde. För minst halva antalet skulle finnas suppleanter. Ordföranden skulle utses av kristids- styrelsen, ledamöter och suppleanter av vederbörande kommun, samtliga för kalenderår. Det ålåg enligt kungörelsen om kristidsnämnder dessa att,

• Sida 71
•  Original

envar inom sitt verksamhetsområde, dels fullgöra dem författningsmässigt tillagda eller av Kungl. Maj:t, central kristidsmyndighet eller kristids- styrelse anbefallda uppgifter, dels vidtaga andra åtgärder som kunde be— finnas ägnade att lindra kristidens verkningar utan att verka hindrande eller försvårande för det statliga kristidsarbetet. Sistnämnda bestämmelse öppnade för nämnderna möjlighet och utgjorde på samma gång uppfordran till verksamhet på eget initiativ. Som exempel på uppgifter som kunde åläggas nämnderna angavs i kungörelsen bl. a. medverkan vid inventeringar och statsbeslag, utdelning av ransoneringskort och inköpstillstånd, tillsyn över efterlevnaden av meddelade föreskrifter i konsumtionsreglerande syfte och beivrande av överträdelser härav. År 1941 tilldelades nämnderna jäm- väl uppgiften att biträda kristidsstyrelserna i deras prisövervakande verk— samhet.

Det ålåg kommun att avlöna kristidsnämnds ordförande och eventuellt särskilt betungad ledamot med skäligt arvode ävensom i övrigt anvisa nödiga medel för kristidsnämnds verksamhet.

Angående tillsättandet av kristidsnämnder och bildandet av kommunala kristidsförbund m. m. utgick från folkförsörjningsnämnden cirkulärskri- velse till länsstyrelserna den 29/9 1939. Det i anledning härav igångsatta organisationsarbetet kunde anses i huvudsak avslutat under förra hälften av november s. å.

Avsikten med kristidsförbunden var, att sådana skulle skapas, där kom- munerna voro för små att lämpligen var för sig utgöra egna kristidsnämnds- distrikt. RKE hade som led i beredskapsarbetet uppgjort förslag till en någorlunda jämn indelning av riket i kristidsnämndsdistrikt. Enligt detta förslag skulle av rikets 2523 kommuner ej mindre än 2 062 sammanslås till 631 förbund, varemot sex kommuner skulle delas var och en i två distrikt. När planerna skulle sättas i verket, visade det sig emellertid, att man på åtskilliga håll var betänksam gentemot förbundsformen. I verklig- heten bildades enligt länsstyrelsernas beslut endast 464 kristidsförbund, omfattande 1 332 kommuner; 1 187 kommuner bildade egna kristidsnämnds- distrikt, varjämte 4 kommuner delades i vardera 2 distrikt. Hela antalet kristidsnämnder var alltså enligt den ursprungliga organisationen 1 659. Ändock hade länsstyrelserna i många fall gått betydligt längre på förbunds- bildningens väg än kommunerna i sina yttranden samtyckt till. I Malmöhus och Blekinge län samt i Bohuslän bildades praktiskt taget inga kristids- förbund trots förekomsten här av talrika småkommuner. Detsamma var fallet i Kopparbergs län och praktiskt taget hela Norrland, men här för— klaras saken därav att landskommunerna genomsnittligt äro betydligt större till areal och folkmängd.

I allmänhet torde kunna sägas, att anordningen med kristidsförbund slagit väl ut och bidragit till att skänka kristidsnämndsorganisationen ökad styrka och arbetsduglighet. På vissa håll framträdde dock snart missnöje,

• Sida 72
•  Original

och åtskilliga överklaganden över länsstyrelsernas beslut om förbundsbild- ning förekommo. Följden blev, att redan bildade förbund i ett 40-tal fall upplöstes, varigenom antalet kristidsnämnder ökades. Efter de justeringar, som sålunda under de första krisåren ägde rum, fixerades antalet kristids- nämnder till sist till 1 751. Härav utgjordes 425 st. av förbundsnämnder, representerande 1 204 kommuner, medan antalet enkommunsnämnder eller nämnder i del av kommun var 1 326.

Vad S t 0 c k h 0 l 111 s st a d angick hade enligt RKEzs planläggning under kristidsstyrelsen därstädes inordnats ett flertal grannkommuner, envar med sin kristidsnämnd. Vid den i september 1939 fastställda ord- ningen begränsades emellertid nämnda kristidsstyrelses verksamhetsområde till själva huvudstaden och denna fick alltså såväl en kristidsstyrelse som en kristidsnämnd med samma distrikt. Denna anordning befanns snart mindre ändamålsenlig; den ledde till dubbelarbete och gjorde kristids- ärendenas behandling onödigt tyngande. En ändring vidtogs genom en kungörelse den 31/8 1940 (nr 817). Härvid erhöll Stockholms stad fr. o. m. den 1/10 s. å. ett enhetligt organ för kristidsarbetet, benämnt Stockholms stads kristidsnämnd men direkt underställt LK. Denna nämnd skulle inom sitt verksamhetsområde fullgöra såväl en kristidsstyrelses som en kristids- nämnds uppgifter. Nämnden skulle bestå av en av Kungl. Maj:t tillsatt ordförande samt minst sex, högst åtta ledamöter. Det statliga inslaget i nämndens ledning var med hänsyn till dess dubbelställning starkare än i övriga kristidsnämnder. En ledamot av nämnden skulle sålunda utses av överståthållarämbetet, en av LK, de övriga av stadsfullmäktige. Nämnden ägde att inom sig utse vice ordförande. Ledamot av LK eller annan av kommissionen förordnad person ägde närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Kostnaderna för nämndens verksamhet skulle, i den mån de hänförde sig till arbetsuppgifter, som i övriga delar av riket åvilade kristidsstyrelserna, ersättas av LK efter Kungl. Maj:ts bestämmande.

Under hänvisning till att kristidsnämnderna med stöd av kommunala fullmaktslagen i växande omfattning tagits i anspråk av de centrala kris- organen _ ej blott LK utan ock vissa av de andra — för uppgifter som betingades av det rådande läget framlade Kungl. Maj:t i prop. nr 195/1941 förslag angående statsbidrag till kristidsnämndernas v e r k 5 a 111 h e t. I propositionen framhölls, att kostnaderna för denna verksamhet, för vilkas bestridande kommunerna voro skyldiga att ställa medel till förfogande —— de kunde sammanlagt beräknas till ca 7 milj. kr. per år _ drabbade kommunerna mycket ojämnt. I flera fall vore dessa kostnader mycket betydande i förhållande till vederbörande kommuns bär- kraft, medan de i andra fall föranledde endast en obetydlig höjning av det kOmmunala utdebiteringsbehovet. Det syntes befogat, att kommunerna tilldelades statsbidrag för bestridande av ifrågavarande kostnader. Dock

• Sida 73
•  Original

borde varje kommun eller kristidsförbund intill ett visst belopp för skatte- krona helt svara för kostnaderna och statsbidrag sålunda utgå endast om utgifterna överskrede detta belopp. I anslutning till i propositionen framlagt förslag beslöt riksdagen, att statsbidrag skulle utgå till bekostande av kristidsnämndernas verksamhet efter sådan grund, att därigenom täck- tes 40 % av den del av kommunernas kostnader för hithörande verksamhet som motsvarade 15,1—25 öres och 50 % av kostnader som överstege 25 öres utdebitering för skattekrona. Statsbidraget skulle utbetalas årsvis efter kalenderårets utgång och borde utgå första gången för år 1941. Bestäm- melser i ämnet meddelades i kungörelse den 12/12 1941 (nr 936). Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att kristidsnämnden hade sin bokföring ordnad enligt av LK lämnade anvisningar samt underkastade sig den revision som kommissionen ansåge påkallad. Ansökan om bidrag skulle genom kristidsstyrelsen ingivas till LK men avgöras av Kungl. Maj:t. År 1948 överflyttades beslutanderätten angående anslagens belopp till LK. Konstruktionen av hidragsrätten ledde till att de stora kommunerna med stort skatteunderlag, särskilt de folkrikare städerna med en ofta betydande totalkostnad för nämnderna, i regel icke kunde få statsbidrag. Samman- lagt uppgingo de utbetalade bidragen för åren 1941—45 till ca 2,4 milj. kr. per år men minskades därefter.

Kommunalmyndigheternas beslut angående ordförandens arvode och er- sättning för diverse kostnader blevo i en del fall såsom innebärande oskäligt låga belopp överklagade, och rättelse skedde i allmänhet genom länsstyrel- sen med stöd av kommunala fullmaktslagen. Tjänstebrevsrätt tillerkändes kristidsnämnderna genom beslut av 1942 års riksdag.

Kristidsnämndernas arbetsuppgifter, som i början voro tämligen be- gränsade, blevo under årens lopp alltmer omfattande. Nämnderna fingo tjänstgöra ej blott som lokalt verkställande organ åt LK utan de togos småningom i växande grad i anspråk även av andra. centrala kristidsmyn- digheter, och uppgifterna förgrenades alltmer i samma mån som verksam- heten kom att gälla ej blott konsumtionsreglerande ingrepp i näringslivet utom även en i planhushållande riktning verkande produktionsreglering. I stort sett torde kunna sägas, att nämnderna på ett mycket förtjänstfullt sätt, ofta under stora personliga uppoffringar av tid och krafter, fyllt sina uppgifter och att de väl motsvarat de krav som från statsmakternas sida ställdes på dem.

Efter krigets slut och i samma mån som regleringarna på skilda om— råden avvecklades, blev verksamheten vid såväl kristidsstyrelser som kris- tidsnämnder mera begränsad. Den 4/8 1949 förordnade Kungl. Maj:t, att kungörelsen den 8/9 1939 om kristidsstyrelser skulle upphöra att gälla med utgången av är 1949, varvid styrelsernas återstående uppgifter skulle överflyttas på länsstyrelserna. Samtidigt bestämdes beträffande kristids- nämnderna, att, där inom viss kommun behov av särskild kristidsnämnd

• Sida 74
•  Original

icke vidare förelåge, kommunen skulle äga efter länsstyrelsens medgivande uppdraga åt annan kommunal myndighet att fullgöra de på kristidsnämnd ankommande uppgifterna. Kungörelsen om kristidsnämnd för Stockholms stad upphörde att gälla med utgången av år 1949.

Beträffande avvecklingen av kristidsstyrelsernas uppgifter med avseende på bränslehushållningen och priskontrollen se St. 0. F. X sid. 32—34.

Industrien.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för handels- departementet den 4/9 1939 en nämnd på sju personer, de 5. k. industri- sakkunniga, med uppgift att planlägga och eventuellt genomföra reglering beträffande viktigare råvaror och andra förnödenheter för industriens behov samt att i övrigt följa utvecklingen på industriområdet och föreslå därav betingade åtgärder. Liksom folkförsörjningsnämnden utarbetade industri— sakkunniga på sitt arbetsområde med ledning närmast av RKEzs planer förslag till en fastare krisorganisation. Förslaget ledde till tillsättande en- ligt Kungl. Maj:ts beslut den 27/10 1939 av en statens industrikommission (IK), för vilken instruktion utfärdades 5. d. Kommissionen trädde i verk- samhet den 1/11 1939. Till dess uppgifter hörde att under Kungl. Maj:t handha ledningen av den under rådande förhållanden erforderliga regle- ringen av dels råvaruförsörjningen och produktionen på det industriella området (med undantag för livsmedels- och fodermedelsindustrierna), dels ock försörjningen med bränsle och smörjmedel. Även med produktionen och distributionen av elektrisk kraft skulle kommissionen ha viss befatt- ning. Bränslefrågorna, vilka till en början utgjorde en viktig del av kom- missionens verksamhet, utskildes därifrån, sedan en särskild bränslekom- mission upprättats fr. o. m. den 1/7 1940. Till denna överfördes även befogen- heterna med avseende på kraftförsörjningen. Däremot bibehöllos smörj- medelsfrågorna under IK.

Denna bestod från början av en ordförande och chef samt fyra leda- möter, därav en vice ordförande. Ledamöternas antal utökades sedermera successivt, allt eftersom verksamheten tilltog i omfattning, till sju (vid ett tillfälle åtta). Vid sin sida hade IK liksom LK ett råd, vars medlemmar _ ursprungligen 18 —— skulle vara personer med erfarenhet inom olika verksamhetsområden av betydelse för kommissionens arbete. Detta råd kom emellertid —— i motsats mot LK:s råd — att i praktiken knappast spela någon roll. I några fall anlitades dock enskilda rådsmedlemmar, vilkas sakkunskap kompletterade kommissionens egen.

Av väsentligt större betydelse blev den stab av s. k. tekniska sakkunniga, som i enlighet med instruktionens föreskrift knötos till kommissionen. Genom att på detta sätt, intermittent eller för särskilda uppdrag, utnyttja

• Sida 75
•  Original

ctt stort antal framstående industrimän och tekniker vann kommissionen tillgång till en mångsidig sakkunskap.

IK:s personal fördelades på dels ett gemensamt kansli, dels avdelningar till det antal och med de verksamhetsområden som Kungl. Maj :t bestämde, dels byråer, som kommissionen själv ägde inrätta. I stort sett begränsades avdelningarnas verksamhet till särskilda varugrupper, medan åt kansliet och de fristående byråerna överlämnades arbetsuppgifter utan hänsyn till varuområde. Vid utgången av år 1939 funnos inom IK en bränsle— och kraft- avdelning (vilken senare överflyttades till bränslekommissionen), en järn- avdelning, en verkstadsavdelning, en metallavdelning, en kemisk avdel- ning, en textil- och läderavdelning samt en krigsindustriavdelning. Den sistnämnda hade ursprungligen bildats genom överflyttning till IK av RKEzs industriavdelning. Därjämte fanns en fristående juridisk byrå.

Den fortsatta utvecklingen medförde upprättandet av flera nya avdel- ningar, av vilka vissa uppdelades på byråer med delvis rätt stor själv— ständighet; därjämte bildades en rad fristående, kommissionsledningen direkt underställda byråer. År 1944, då IK:s organisation nått sin högsta utveckling, funnos utom det gemensamma kansliet följande nio avdelningar: järn—, metall-, verkstads-, byggnads—, textil-, läder-, Skogsindustri-, kemiska samt krigsindustriavdelningarna. Av dessa voro textil-, läder— och kemiska avdelningarna uppdelade på byråer. En viss ärendesuppdelning ehuru utan hyråindelning förekom även inom andra avdelningar. Av självständiga byråer funnos följande: elektriska byrån, gummibyrån, smörjoljebyrån, juridiska byrån, mobiliseringsbyrån, prisbyrån, statistiska byrån, utrikes- handelsbyrån och undanförselbyrån. Avdelningar-nas och byråernas huvud- sakliga arbetsområden torde i allmänhet framgå av namnen. Mobiliserings- byrån hade uppkommit genom utbrytning ur krigsindustriavdelningen av den där inrättade uppskovsbyrån för handläggning av ärenden rörande mobiliseringsuppskov för industripersonal. År 1945 tillkom ytterligare en särskild planläggningsbyrå. Prisbyråns uppgift var att biträda försvars— förvaltningarna vid priskalkylering och prissättning i samband med krigs- materielleveranser.

En begynnande förenkling av organisationen genomfördes i början av år 1946 i samband med bortfallet av vissa arbetsuppgifter. Sålunda nedlades krigsindustriavdelningen, varjämte en viss reduktion skedde i byråindel- ningen. Skogsindustriavdelningen överflyttades till bränslekommissionen.

Formerna för ärendesbehandlingen och beslutanderättens fördelning vi- sade i stort sett samma drag inom IK som inom LK. Ledamöternas indi- viduella avgöranden spelade en stor roll. Till stor del voro ämnesområdena uppdelade mellan dem, så att var och en hade överinseende över en eller flera avdelningar eller byråer.

Under år 1947 erhöll IK i viss mån ökade uppgifter genom den befatt-

• Sida 76
•  Original

ning som kommissionen fick med den detta år genomförda allmänna import regleringen. Som följd därav inrättades inom kommissionen i september 1947 en särskild maskinimportsektion och i januari 1948 en planläggnings- och utredningsbyrå.

Fr. 0. m. är 1950 sammanslogs IK med handelskommissionen till en kommission, benämnd statens handels- och industrikommission (HIK) (se nedan sid. 83.

De efter krigsutbrottet oerhört starkt ökade behoven av krigsmateriel av skilda slag och nödvändigheten att planmässigt organisera anskaffningen härav visade sig snart kräva särskilda organisatoriska anordningar. Närmast gällde det här tillverkningen av ammunition i vidsträckt mening. På för- slag av IK och statens krisrevision (se sid. 96) inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 21/3 1940 en statens ammunitionsnämnd med uppgift att för försvarsväsendets räkning och efter försvarsmyndigheternas specifika- tioner omhänderha anskaffningen av ammunition och för dennas fram- ställning erforderliga förnödenheter. Åtgärden motiverades av önskemålet att ställa anskaffningen av sådan materiel under en central tekniskt och kommersiellt sakkunnig ledning. Man väntade sig härav en mera rationell planläggning av krigsindustrien med bättre utnyttjande av produktions— kapaciteten, samtidigt som de arbetstyngda militära förvaltningsmyndig— heterna befriades från en del av sina arbetsuppgifter. En centralisering av ammunitionsanskaffningen för hela försvarsväsendet förväntades även skola leda till att densamma påskyndades och att kostnaderna härför ned- bringades.

Nämnden bestod av sex av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav en ordförande och verkställande ledamot. Den hade att i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse överbefälhavarens anvisningar i fråga om krigsbered- skapens tillgodoseende samt i övrigt samråda dels med försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, dels med IK.

Nämnden fick enligt kungl. brev den 24/4 1942 vidgade uppgifter och erhöll i samband därmed namnet statens krigsmaterielnämnd. Den skulle enligt de utvidgade direktiven ombesörja anskaffningen ej blott av am— munition utan även av annan försvarsmateriel av mass- eller standard- karaktär. Det uppdrogs därjämte åt nämnden att, med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter, som stodo till förfogande, i samråd med IK och AMK (arbetsmarknadskommissionen) handha planeringen av landets krigsindustri samt att över huvud taget verka för att i fråga om försvarsväsendets materiel tillverkningstekniska och standardiseringskrav såvitt möjligt bleve tillgodosedda. Fr. 0. In. den 1/7 1943 ombildades nämn- den till ett ordinarie ämbetsverk under namnet krigsmaterielverket.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24/5 1940 inrättades för krigsmateriel- produktionens ordnande jämväl ett annat centalt organ, försvarsväsendets

• Sida 77
•  Original

aerlcstadsnämnd, med uppgift att i tekniskt och ekonomiskt hänseende handha ledningen av driften vid flertalet av försvarsväsendets egna fabriker och tygverkstäder. Syftet var främst att ernå en rationellare planläggning och driftledning vid ifrågavarande anläggningar än som med förutvarande organisation kunnat äga rum. Därjämte åsyftades en avlastning från de militära förvaltningsmyndigheterna av en del tyngande arbetsuppgifter. Verkstadsnärnndens sammansättning var likartad med ammunitions- nämndens.

Även verkstadsnämnden fick fr. o. m. den 1/7 1943 en fastare organisa- tion av mera permanent natur och erhöll därvid namnet försvarets fabriks- styrelse.

Som rådgivare åt krigsmaterielverket i angelägenheter som krävde lokal industriell sakkunskap, främst i på verket ankommande krigsindustriplane— ringsfrågor, tillsattes enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30/9 1944 krigs— i n d 11 s t r i o 111 b 11 d i flertalet län, i allmänhet ett i varje. Ombuden skulle även ha till uppgift att inför civilförsvarsmyndigheterna i länen företräda krigsmaterielverkets synpunkter i frågor rörande undanförsel m. m. samt även i förhållande till dessa myndigheter utöva viss rådgivande verksamhet.

Bränslehushållningen.

Bland de krisorgan av provisorisk natur som tillkommo omedelbart efter krigsutbrottet voro de nämnder, som då tillsattes för handhavande av vissa uppgifter på bränsleområdet, nämligen statens vednämnd, statens kolnämnd, bensin- och oljenämnden samt statens gengasnämnd. Den förstnämnda av dessa sorterade under jordbruksdepartementet, de tre övriga under handels- departementet. _

Statens vednämnd, vilken var avsedd att utgöra ett centralt verkställig- hetsorgan för landets försörjning med vedbränsle och träkol, bestod ur- sprungligen av nio av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter med chefen för domänstyrelsen som ordförande; f. ö. funnos representanter för skogsvårds- styrelserna, skogsägaresammanslutningarna samt skogs- och flottningsarbe— tareförbundet. I samband med en i december 1939 skedd omorganisation, varvid den från början etablerade nära anknytningen till domänstyrelsen bröts, nedbragtes antalet ledamöter i vednämnden till, förutom ordföranden, tre. Nämnden antog en chef för vedanskaffningen samt inrättade hos sig en träkolsavdelning. Jämlikt instruktionen inrättade nämnden därjämte som lokala organ åt sig vedkontor, i allmänhet ett inom varje län, vilka ställdes under ledning av var sin av vednämnden utsedda styrelse. För varje kontors verksamhetsområde utsågs en länsvedchef.

Statens kolnämnd tillsattes i samband med Kungl. Maj :ts beslut den 15/9 1939 om import- och prisreglering för kolbränsle för handhavande av upp— gifter som föranleddes av denna reglering. Ledamöterna, tre till antalet, utsågos ursprungligen av chefen för handelsdepartementet. En parallell-

• Sida 78
•  Original

organisation var den av fem av samme departementschef redan den 2/9 1939 utsedda ledamöter bestående bensin- och oljenämnden, åt vilken enligt instruktion den 6/10 uppdrogs att handha frågor rörande landets försörj- ning med flytande bränslen. Senare hänfördes under nämndens verksam- hetsområde även försörjningen med smörjmedel.

Statens gengasnämnd tillkallades för handläggning av frågor rörande gasgeneratorer för motordrift, likaledes av chefen för handelsdepartementet, den 6/9 1939. Inom nämnden inrättades en gengasbyrå för lämnande av råd och anvisningar till allmänheten i gengasfrågor samt en teknisk avdel- ning för verkställande av prov och undersökningar med gengasverk och gengasdrivna fordon. Nämnden fick sin instruktion den 10/11 1939. Då hade redan industrikommissionen bildats, till vars befogenhetsområde även hörde att utöva ledningen i fråga om bränsle- och smörjmedelsförsörj— ningens reglering. I gengasnämndens instruktion föreskrevs som följd härav, att nämnden skulle utöva sin verksamhet >>under IK» samt att den vid fullgörande av sitt uppdrag hade att ställa sig till efterrättelse av Kungl. Maj:t eller IK meddelade anvisningar.

Motsvarande föreskrift om viss underordning i förhållande till IK in— fördes i de övriga nämndernas instruktioner med giltighet fr. o. m. den 1/1 1940. I samband härmed erhöllo nämndsledamöterna _ i den mån det ej skett förut _ förordnande som sådana av Kungl. Maj:t. Avsikten med berörda anordning var, att nämnderna (det gäller här ved-, kol- och olje- nämnderna) skulle främst vara anskaffningsorgan, medan på IK:s bränsle- och kraftavdelning skulle ankomma planering av bränsleförbrukningen, varvid kommissionen såsom ett allmänt samordnande organ särskilt hade att beakta utbytesproblemen olika bränslen emellan. Det visade sig emeller- tid, att mellan åtgärderna för anskaffning och förbrukningsreglering samt mellan olika bränslen fanns ett samband, som påkallade en samordning av åtgärderna redan på anskaffningsstadiet. Småningom genomfördes där- för en gemensam beredning av planläggningen av bränsleanskaffningen mellan IK och resp. nämnder.

Tillvaron av flera särskilda organ för bränsleförsörjningen kom likväl att medföra ett tyngande dubbelarbete och en onödig omgång vid frågor- nas handläggning. Starka önskemål framträdde-därför att få de olika organen sammanförda till en enhetlig myndighet. Det skedde genom upp— rättandet fr. o. m. den 1/7 1940 av en helt fristående statens bränslekom- mission (BK).

Enligt BK:s den 14/6 1940 utfärdade instruktion tillkom det kommis- . sionen att under Kungl. Maj:t handha ledningen av den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av bränsleförsörj— ningen. Till BK:s uppgifter hörde därjämte att handlägga frågor rörande gengasdrift samt att, efter förordnande av Kungl. Maj:t, omhänderha den centrala drifttekniska ledningen av den elektriska kraftproduktionen och

• Sida 79
•  Original

distributionen samt av det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet. Samtliga de uppgifter rörande försörjningen med bränsle och elektrisk kraft, som förut tillkommit IK, överfördes till BK. Detsamma blev fallet med de fyra bränslenämndernas uppgifter, med undantag av smörjmedelsärendena, vilka helt samlades hos IK. Härmed upphörde nämn- dernas verksamhet. Deras personal liksom personalen å IK:s bränsle- och kraftavdelning övertogs till största delen av BK.

Denna kom till en början att bestå av, förutom ordföranden-chefen, fyra ledamöter. Antalet ledamöter ökades sedermera och varierade mellan fem och sju. BK:s organisation och formerna för dess verksamhet överens- stämde nära med de äldre kommissionernas. Liksom dessa fick den vid sin sida ett råd. Till BK knötos liksom fallet var med IK, om än i mindre utsträckning, ett antal sakkunniga för olika tekniska och administrativa frågor.

Redan från början utrustades BK med dels ett för hela kommissionen gemensamt kansli, omfattande sekretariat, kameralbyrå och juridisk byrå, dels vissa avdelningar, svarande mot de av BK övertagna institutionerna, nämligen en planläggningsavdelning, en vedavdelning, en kolavdelning och en bensin- och oljeavdelning, samt därjämte en gengasbyrå och en kraft- byrå. Planläggningsavdelningen uppdelades på två sektioner, en för industri— och hushållsbränsle och en för trafikbränsle. Personalorganisationen blev sedermera, allt eftersom verksamheten utvecklades och uppgifterna med hänsyn till sin betydelse förskötos, föremål för ombildning och uppdelning, varvid dock de ursprungliga huvudavdelningarna tills vidare bibehöllos. År 1944, då verksamheten stod på sin höjdpunkt, funnos inom planlägg- ningsavdelningen, som fått en alltmer omfattande central betydelse för såväl planerings- som tilldelningsfrågor ej blott för fasta utan även för flytande bränslen, en planeringsbyrå med statistikkontor, en byrå för licens- ärenden med särskilda kontor för fossila bränslen och för vedlicenser samt ett torvhandelskontor, en byrå för hushållsbränsle och en byrå för ersättningsbränslen. Vedavdelningen var uppdelad på en anskaffningsbyrå, en transportbyrå och en träkolsbyrå. Inom bensin— och oljeavdelningen fanns ett licenskontor och en byrå för drivmedelskontroll vid militära arbeten. Som fristående byråer funnos en gengasbyrå, en kraftbyrå och en torvbyrå. I samband med att ärenden rörande trävaru-, massa- och pappersindustrierna överflyttades till BK inrättades i början av 1946 inom vedavdelningen en skogsindustribyrå, vilken sedermera ombildades till en fristående byrå och vid sin sida fick en särskild pappersbyrå. Vidare in- rättades en utrikeshandelsbyrå med ett särskilt licenskontor. Våren 1946 indrogs bensin- och oljeavdelningen, varvid handläggningen av ärenden rörande flytande bränslen överfördes till planläggningsavdelningen. Sam- tidigt upphörde gengasbyrån och träkolsbyrån med sin verksamhet. Följ ande år indrogs jämväl torvbyrån. Under åren 1948 och 1949 fortsattes av-

• Sida 80
•  Original

vecklingen, då successivt den inom vedavdelningen inrättade transport- byrån, pappersbyrån och slutligen hela vedavdelningen indrogos. Bensin- ransoneringen under nämnda två år föranledde upprättandet från den 1/4 1948 av en särskild kontrollbyrå, vilken upphörde den 1/12 1949. I början av år 1950 indrogs även kraftbyrån. Till HIK överflyttades från den 1/3 1950 handläggningen av frågor rörande reglering av försörjningen med trävaror, pappersmassa och papper och i juni s. å. återstående uppgifter beträffande försörjningen med flytande bränslen, vilka dåmera huvudsak- ligen rörde importlicensfrågor.

Bränsleförsörjningens försämrade läge under åren 1950 och 1951 har medfört, att BK måst kvarstå tills vidare, tvärt emot vad man tidigare ansett sig kunna räkna med.

De av statens vednämnd organiserade lokala vedkontoren ombildades i samband med BK:s tillkomst till bränslekontor, vilka underställdes kristids- styrelserna. Under det att vedkontorens uppgifter voro begränsade till den lokala försörjningen med ved och träkol, ålåg det i princip kristidsstyrel- sernas bränslekontor att taga befattning med alla med bränsleförsörjningen sammanhängande frågor, så t. ex. även beräkning av bostadsfastigheternas bränslebehov enligt av BK fastställda regler. Inom kristidsstyrelserna till- sattes i allmänhet särskilda utskott, bränsledelegationer, för bränsleären- denas handläggning. Uppgifterna växte i omfång och betydelse och det blev småningom nödvändigt att överflytta bränsleförsörjningsuppgifter även på kristidsnämnderna. Bränslekontoren vid kristidsstyrelserna avskaffades successivt under år 1949.

Krafthushållningen.

Vid krigsutbrottet förelåg en inom vattenfallsstyrelsen i samverkan med flera myndigheter samt organisationer och enskilda större kraftföretag utarbetad plan för ordnandet av den elektriska kraftförsörjningen vid krig eller krigsfara. Även en hela landet omspännande organisation fanns för- beredd, vilken efter krigsutbrottet trädde i verksamhet. Enligt planen hade landets kraftföretag fördelats i ett antal block, där det ledande företaget inom vart och ett av dessa organiserat en blockdriftledning. I varje sådant lokalt organ ingick en militär representant och en representant för veder- börande kristidsstyrelser. Som topporgan tjänade den centrala driftled- ningen (CDL) med chefen för vattenfallsstyrelsen som ordförande och med representanter _ förutom för kraftföretagen _ för försvarsstaben och IK (sedan denna inrättats). IK:s representant ersattes sedermera av en repre- sentant för BK. Det verkställande och utredande organet utgjordes av en inom vattenfallsstyrelsen inrättad r ik 5 d r i f t b y r ä. Vid dennas sida ställdes ett råd (riksdriftrådet), bestående av representanter för vattenfalls- styrelsen och de största icke statliga kraftföretagen. Organisationen var

• Sida 81
•  Original

helt byggd på frivillighetens grund och hade jämlikt de för densamma gällande bestämmelserna till uppgift att enligt IK:s (sedermera BK:s) direktiv eller beslut handha den under rådande förhållanden erforderliga regleringen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag i landet. (Se vidare am- gående denna organisation sid. 896.)

IK:s befattning med kraftfrågorna inskränkte sig till planläggnings- arbeten för en eventuell reglering av kraftförbrukningen; dithörande arbeten utfördes inom kommissionen av dess bränsle- och kraftavdelning. Inom BK, som vid sin tillkomst övertog IK:s befattning med hithörande frågor, in- rättades härför en särskild kraftbyrå. Dess verksamhet med avseende på förberedande och sedan genomförande av ett system för förbruknings- restriktioner och ransonering av elektrisk energi blev småningom ganska omfattande. Ett tecken på dessa frågors ökade betydelse inom BK:s verk- samhetskrets var, att en representant för vattenfallsstyrelsen, förutvarande chef för CDL, bereddes plats i BK:s ledning.

BK:s kraftbyrå avskaffades med utgången av februari 1950. Organisa- tionen för samverkan mellan kraftproducenterna för utjämning av kraft- försörjningen har däremot fortbestått även efter krisens upphörande på grund av härom träffat avtal mellan kraftföretagen.

Den statliga lagerhållningen.

Ett arv från förkrigstiden utgjorde statens reservförrådsnämnd (RFN), vilken tillsattes den 25/6 1937 såsom ett organ under handelsdepartementet för den statliga reservlagringsverksamheten eller, såsom uppgiften formu— lerades i nämndens instruktion den 14/8 1937, »för handläggning av frågor rörande inköp och lagerhållning för statens räkning av importvaror, vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln är av vikt för upprätthållande av landets näringsliv och folkförsörjning samt för den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt». Vid folkhushållnings- departementets upprättande överflyttades nämnden till detta departement.

Under krigets gång utvidgades BFN:s verksamhet bl. a. genom att den- samma anförtroddes vissa särskilda uppdrag med avseende på inköp av inhemska varor samt varuförädling och befraktning m. 111. Vid sidan av sin egentliga verksamhet som lagerhållare av viktiga importvaror utnytt- jades nämnden alltmer såsom inköps- och försäljningsorgan för sådana fall, där staten i krishushållningens intresse åtagit sig ekonomiska för- pliktelser eller prisgaranti beträffande avsättningen av särskilda varuslag.

RFN bestod från början av ordförande och tre ledamöter; antalet leda- möter ökades senare till fyra. Nämndens affärsverksamhet stod under ledning av en direktör. Arbetet fördelades å _ förutom sekretariat och expedition _ en kamera] avdelning, en inköps- och befraktningsavdelning, en läkemedelsavdelning, en bensin- och oljeavdelning och en försäljnings- 6—116821

• Sida 82
•  Original

avdelning. I augusti 1941 tillkom en gummiavdelning för handläggning av frågor rörande inlösen och försäljning av beslagtaget bilgummi. Efter det att nämnden i mars 1943 erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att övertaga förvaltningen av vissa av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppförda cistern- anläggningar för flytande bränsle, inrättades därjämte en cisternavdelning, vilken emellertid fr. o. m. januari 1947 sammanslogs med bensin- och olje— avdelningen. '

RFN upphörde såsom självständigt organ med utgången av juni 1948 och införlivades med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap såsom en avdelning av denna sedan början av år 1947 verksamma myndighet (se sid. 98).

Utrikeshandeln.

Redan i slutet av augusti 1939, när den världspolitiska krisen tillspet— sades, utfärdades export- och importförbud för ett antal varor. Samtidigt tillsattes av Kungl. Maj:t en statens handelslicensnämnd med fem leda- möter med uppgift att handlägga ärenden angående meddelande av undan— tag från dessa förbud. Ytterligare tillkomna exportförbud och andra nya arbetsuppgifter fordrade emellertid snart en utbyggnad av handslicens- nämnden till en central organisation för handläggning av alla de frågor, som ägde samband med varuutbytet med utlandet under rådande extra— ordinära förhållanden.

Den 10/11 1939 förordnade Kungl. Maj:t fördenskull om inrättande av en statens handelskommission (HK), för vilken instruktion samtidigt ut- färdades. Kommissionen trädde ixverksamhet den 20/11 och övertog därvid de uppgifter som förut tillkommit handelslicensnämnden. Enligt instruk- tionen överlämnades till kommissionen följande huvudsakliga arbetsupp- gifter: att verkställa utredningar och avge förslag beträffande varuutbytet med utlandet i enlighet med handelsöverenskommelser med främmande makter samt att handlägga ärenden rörande undantag från stadgade export- och importförbud. Därutöver hade kommissionen att utöva rådgivande verk- samhet samt att handha tillsynen över efterlevnaden av utfärdade bestäm- melser. Åt HK uppdrogs jämväl den 30/12 1939 att meddela tillstånd och anvisningar enligt lagen s. d. angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.

Till ledamöter av HK förordnade Kungl. Maj:t samtliga medlemmar av handelslicensnämnden samt ytterligare tre personer. Antalet ledamöter utom ordföranden förblev även i fortsättningen sju. Kommissionens kansli, vilket ställdes under ledning av en direktör och dessutom försågs med ett sekretariat jämte statistisk avdelning samt en kontorsavdelning, uppdelades från början i övrigt på en licensavdelning och en transiteringsavdelning. Sedan importlicensärendena under våren 1940 fått större omfattning, de- lades licensavdelningen på en export- och en importlicensavdelning, medan

• Sida 83
•  Original

transiteringsavdelningen avskaffades. Därjämte inrättades en särskild upp- lysningsbyrå. Exportlicensavdelningen uppdelades senare på fyra grupper jämte en grupp för kompensationsärenden; inom importlicensavdelningen anordnades en grupp för valutaärenden. Lejdbåtstrafiken, vilken tog sin början med år 1941, föranledde inrättande speciellt för denna trafik och vad därmed ägde samband av en särskild transportavdelning. Denna avveck— lades i och med att lejdtrafiken upphörde år 1945. Upplysningsbyrån hade redan dessförinnan indragits.

Från HK:s sida ordnades ett nära samarbete med de 5. k. försörjnings- kommissionerna (LK, IK och BK). Samverkan ägde jämväl rum med andra myndigheter, såväl civila som militära, samt i stor utsträckning med näringslivets organisationer.

HK hörde under krigsåren och tiden närmast därefter till de mindre av de centrala krisorganen. En vida mera central ställning med starkt ut- svälld personalstyrka fick HK emellertid genom den allmänna import- reglering som genomfördes i mars 1947. I samband därmed överflyttades kommissionen till handelsdepartementet. Till en början nyinrättades en utredningsavdelning samt en informations- och kontrollavdelning. En helt förändrad och starkt specialiserad organisation genomfördes i februari 1948. Efter ytterligare omorganisation blev ordningen den, att kommis- sionen arbetade på fem byråer, en för ekonomiska utredningar, en för import- och en för exportlicensärenden, en för kontroll- och besvärsärenden och en för administrativa och kamerala ärenden. Samtliga byråer voro uppdelade i sektioner. Därjämte fanns en fristående sektion för kombina- tionslicenser och en maskinimportsektion. I slutet av år 1948 skedde en ny omreglering, då kansliet fördelades på tre huvudavdelningar, utrednings— avdelningen, licensavdelningen (uppdelad på en import- och en export- licensbyrå) och administrativa avdelningen. De två fristående sektionerna bibehöllos.

På förslag av en i oktober 1948 tillsatt kommitté, krisförvaltningens effektiviseringskommitté, beslöt Kungl. Maj:t den 16/12 1949, att HK och IK skulle från ingången av år 1950 sammanslås till en kommission, be- nämnd statens handels- och industrikommission (HIK), vilken liksom den förutvarande handelskommissionen skulle sortera under handelsdeparte— mentet. Sammanslagningen motiverades'därmed att, så som förhållandena utvecklats, behandlingen av frågor rörande utrikeshandeln kommit att ut- göra den långt övervägande delen av IK:s verksamhet och att därför en väsentlig förenkling och personalbesparing borde kunna ernås genom att dessa ärenden _ frånsett dem som rörde livsmedel m. m. och därför be- handlades av LK _ samlades hos en myndighet. Genom sammanslagningen väntades ock en ökad effektivitet vid importlicensbehandlingen, då inom resp. varuavdelningar komme att samlas all erforderlig expertis för att bedöma licensärendena från såväl handels- och valutapolitiska som för-

• Sida 84
•  Original

sörjningsmässiga synpunkter. Härmed komme det remissförfarande att falla bort, som förut måst. tillämpas på grund av att flertalet importlicens- ärenden krävde behandling inom båda kommissionerna.

För HIK utfärdade Kungl. Maj:t instruktion den 3/2 1950, varvid de särskilda instruktionerna för de förutvarande två kommissionerna upp- hävdes.

Den nya kommissionens uppgift angavs vara att under Kungl. Maj :t hand- ha den under rådande förhållanden erforderliga regleringen av dels varu- utbytet med utlandet, dels råvaruförsörjningen och produktionen inom landet, i den mån dessa uppgifter icke ankomme på annan myndighet. I övrigt skulle det ankomma på kommissionen att handha de uppgifter, som eljest av Kungl. Maj:t till kommissionen överlämnades.

Vid den närmare specifikationen av kommissionens åligganden följdes i den nya instruktionen tämligen noga de föreskrifter som meddelats dels _ beträffande varuutbytet med utlandet _ i instruktionen för HK och dels -— beträffande regleringen av råvaruförsörjningen och produktionen inom landet — i instruktionen för IK, i sistnämnda hänseende dock med åtskil- liga av de förändrade förhållandena påkallade förenklingar.

HIK skulle enligt instruktionen bestå av en ordförande och chef, en vice ordförande samt i övrigt ledamöter till det antal Kungl. Maj:t bestämde. Antalet ledamöter blev enligt Kungl. Maj:ts beslut _ utom ordföranden _ fjorton, varav flertalet utgjorde personer, som varit ledamöter i endera av de två nu sammanslagna kommissionerna. Ett arbetsutskott tillsattes, bestående av ordföranden, vice ordföranden och vissa ledamöter, med upp- drag att å kommissionens vägnar besluta i ett flertal ärenden. Under de närmaste månaderna efter kommissionens tillsättning skedde gradvis en sammansmältning av de förutvarande kommissionernas utredande och administrativa organ. Sedan denna process fullbordats, funnos samman- lagt elva avdelningar, nämligen en utredningsavdelning, en handelspolitisk avdelning, en statistisk avdelning, fem varuavdelningar (kemiska, textil—, järn-, metall- och byggnads-, maskin- och verkstads- samt diverseavdel— ningarna), en exportavdelning, en kontroll- och besvärsavdelning samt en administrativ avdelning. Därjämte fanns en fristående byrå, läderbyrån. Inom handelspolitiska avdelningen funnos två byråer, nämligen kvoterings- byrån och byrån för kombinationsaffärer. Inom administrativa avdelningen fanns en särskild byrå, kanslibyrån. Utrednings-, handelspolitiska och sta- tistiska avdelningarna sorterade under en direktör för utrikeshandelsären- den, kontroll- och besvärs- samt administrativa avdelningarna under en kanslichef.

Trafikväsendet.

Till de först tillskapade krisorganen hörde även statens sjöfartsnämnd, avilken tillsattes den 6/9 1939 närmast för handläggning av ärenden i sam-

• Sida 85
•  Original

band med lagstiftningen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upp- låtelse av fartyg samt om förbud mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. Åt nämnden uppdrogs även att meddela licens från exportförbud beträffande skeppsförnödenheter och utrustningsgods för fartyg. Nämnden bestod av ordförande samt åtta, senare nio av Kungl. Maj:t utsedda leda- möter. Två av ledamöterna tjänstgjorde som jourhavande.

Som ett viktigt organ för sjöfartsregleringens genomförande, ehuru ej statligt, må i detta sammanhang även nämnas S j 6 f a r t 5 k 0 m m i t t é n 193 9, vilken i september 1939 tillsattes av Sveriges redareförening med huvudsaklig uppgift att i samarbete med statens sjöfartsnämnd medverka till att den svenska handelsflottan på mest rationella sätt utnyttjades för att säkerställa det svenska näringslivets behov av tonnage för export och import.

Beträffande trafikväsendet i allmänhet bemyndigade Kungl. Maj:t den 22/9 1939 chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla ledamöter i en statens transportkommission med uppgift att åvägabringa en närmare samverkan mellan transportväsendets olika grenar. Åt kommissionen upp- drogs att pröva fråganom samordning av rikets transportväsen till lands och vatten för tillgodoseende under olika förutsättningar och under olika stadier av en krissituation av kraven på sträng transporthushållning. Med stöd av bemyndigandet tillkallade kommunikationsministern den 10/10 1939 fem ledamöter i kommissionen, bland dem en representant för järn- vägsväsendet, en för sjöfarten, en för försvarsväsendet och en för lastbils- trafiken. Kommissionens uppgifter och organisation utformades sedermera i den instruktion, som utfärdades den 30/12 1939.

Enligt instruktionen skulle transportkommissionen _ vilken dittills fun- gerat huvudsakligen som en utredningskommitté _ ha till uppgift att handha ledningen av den reglering av landets inrikes transportväsen till lands och vatten, som under utomordentliga, av krig eller krigsfara för- anledda förhållanden kunde vara erforderlig.

Kommissionen skulle bestå av ordförande samt fyra är sex ledamöter, innefattande representanter för olika trafikmedel och för försvarsstaben. Till ordförande och ledamöter förordnade Kungl. Maj:t samma personer som tidigare utsetts av kommunikationsministern. Arbetet inom kommis- sionen uppdelades på tre byråer, en för järnvägstransporter, en för inrikes sjötransporter och en för motorfordonstrafiken.

Tillvaron sida vid sida av ett särskilt organ för reglering av sjöfarten _ ej blott den utrikes utan, efter utfärdandet av lagen den 21/3 1940 om fraktfart med svenska fartyg, även av den inrikes sjöfarten _ och ett organ för reglering och samordning av det inhemska trafikväsendet över huvud kändes i viss mån besvärande trots den samverkan som anordnats dem emellan. Detta gav anledning till Kungl. Maj:ts beslut den 1/8 1940 om inrättande av en ny kommission, statens trafikkommission (TK), vilken

• Sida 86
•  Original

skulle övertaga samtliga de uppgifter som dittills tillkommit de två nyss- nämnda organen. S. d. utfärdades instruktion för den nya under folkhus— hällningsdepartementet hörande kommissionen, vilken trädde i verksam- het den 15/8 1940. Dess uppgift angavs i instruktionen vara att under Kungl. Maj:t handha ledningen av den under rådande utomordentliga för- hållanden erforderliga regleringen av landets trafikväsen, däri inräknat jämväl trafiken mellan utrikes orter med svenska fartyg. I instruktionen framhöllos särskilt TK:s uppgifter med hänsyn till trafikmedlens rationella utnyttjande och inbördes samordning. Uppgifterna preciserades med hän— syn dels till järnvägarna, dels till sjöfarten och hamnarna, dels till motor- fordonsväsendet och den civila luftfarten. Speciellt omnämndes även de olika trafikmedlens försörjning med driv- och smörjmedel.

TK skulle bestå av ordförande samt lägst två, högst sex ledamöter. Antalet ledamöter växlade i fortsättningen men understeg ingen gång fyra. Av ledamöterna skulle en vara representant för försvarsstaben. Vid kom- missionens sida ställdes ett råd.

Verksamheten inom TK, vilken leddes av en kanslichef, fördelades på fyra sektioner, en för utrikes sjöfarten, en för inrikes sjöfarten och ham- narna, en för järnvägstrafiken och civila luftfarten samt en för motor- fordonstrafiken. Den på sommaren 1940 öppnade transitotrafiken över hamnen Petsamo i norra Finland föranledde inrättandet av en särskild byrå härför, vilken indrogs när denna trafik till följd av det tysk-ryska kriget i juni 1941 upphörde. Organisationen blev i fortsättningen föremål för upprepade ändringar, sammanhängande med växlingarna i arbets- uppgifternas art och omfattning. Sektionen för motorfordonstrafiken klövs från september 1942 i två sektioner, en för egentliga trafikfrågor och en för motorfordonsfrågor i övrigt; den förra delades efteråt i en sektion för personbilstrafik och en för godsbilstrafik; den senare upphörde i april 1947. Sektionen för utrikes sjöfarten, vilken övertagit statens sjöfartsnämnds uppgifter och från början intagit en mycket självständig ställning, sam- manslogs vid utgången av år 1946 med sektionen för inrikes sjöfart och hamnar till en sjöfartssektion. Under kanslichefens direkta ledning ställdes de byråer eller avdelningar, som tillfälligt inrättades för gummilicensären- den samt för frågor rörande körtillstånd för bilar och för bensinransonering.

Till biträde åt TK anställdes fr. o. m. den 15/2 1944 länstrafik- ledare, vilka stationerades en hos envar av länsstyrelserna.

TK:s sektion för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna avskaffades vid årsskiftet 1949/50, varvid kommissionens återstående befattning med sjöfartsfrågor överflyttades till andra myndigheter (se sid. 1012). TK:s verk- samhet i övrigt upphörde med utgången av januari 1950. Ät kommissionens ordförande, vice ordförande och kanslichef uppdrogs att i egenskap av likvidatorer avsluta avvecklingen av kommissionens ekonomiska förvalt- ning.

• Sida 87
•  Original

Det har redan omnämnts, att Kungl. Maj :t den 21/10 1938 som ett bered- skapsorgan tillsatte en statens krigsförsäkringsnämnd. Dess uppgift var att förbereda de åtgärder, som från statens sida kunde finnas böra vidtagas för meddelande av sådan försäkring som omförmäldes i ett av RKE upprättat förslag till lag om statlig krigsförsäkring, ävensom att handha de försäk- ringsuppgifter som, därest lag i ämnet komme till stånd, skulle ankomma på staten. Sedan riksdagen fattat beslut i berörda lagstiftningsfråga, ut- färdades lag den 10/3 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m., vilken trädde i tillämpning den 3/9 s. å. i vad angick transportförsäkring eller åter- försäkring av sådan. I den sistnämnda dag utfärdade tillämpningskungörel- sen meddelades vissa bestämmelser om krigsförsäkringsnämnden i och för den av densamma omedelbart igångsatta försäkringsverksamheten.

Den sålunda som praktiskt försäkringsorgan framträdande nämnden (KFN) skulle bestå av minst fem och högst nio av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, bland vilka en skulle förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Ledamöternas antal blev redan från början och förblev i fort- sättningen det maximala. '

Inom nämnden inrättades en kaskoavdelning och en varuavdelning jämte en till den sistnämnda anknuten haveriavdelning. De förhållanden som inträdde som följd av avbrottet i sjöfartsförbindelserna västerut i april 1940 föranledde tillkallandet av fyra sakkunniga att biträda nämnden vid handläggningen av ärenden angående tillvaratagande av svenska varu- ägares intressen i utlandet. För dessa" ärendens skötsel inrättades inom nämnden en särskild avdelning (den s. k. tredje avdelningen), fördelad på tre byråer, nämligen en allmän byrå, en försäljningsbyrå och en gransk- ningsbyrå. Denna avdelning avvecklades vid utgången av juni 1941. För verksamheten inom krigsförsäkringsnämnden ställdes personal i vidsträckt omfattning till förfogande av olika försäkringsbolag.

Förutom den rena försäkringsverksamheten handlade nämnden, i nära samarbete med utrikesdepartementet, ärenden angående beslagtagande, sänkning, uppbringning och dylika åtgärder som drabbat hos nämnden försäkrade fartyg eller laster. För bevakning hos vederbörande myndig- heter, prisdomstolar etc. i Storbritannien och Tyskland av de svenska för- säkringstagarnas intressen tillsatte nämnden ombud i London och Hamburg.

På framställning av krigsförsäkringsnämnden föreskrev Kungl. Maj:t den 11/6 1948, att nämndens verksamhet skulle upphöra med utgången av juni 1948. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt nämndens ordförande och två av dess ledamöter att i egenskap av likvidatorer fortsätta och avsluta avvecklingen av nämndens kvarvarande rörelse.

Den 21/6 1940 utfärdades en lag om krigsskadeersättning (nr 540), vilken avsåg beredande av ersättning för förluster å egendom genom skade-

• Sida 88
•  Original

görelse under krig. Genom lag den 3/12 1943 (nr 808) utsträcktes nyss- nämnda lag att gälla även i fråga om krigsskador på egendom under neutralitetstid. Samtidigt tillsatte Kungl. Maj:t för handläggning av dit- hörande ärenden en särskild myndighet, statens krigsskadenämnd, varom bestämmelser meddelats redan i den ursprungliga lagen, ehuru nämndens tillsättning då ställdes på framtiden. Nämnden skulle enligt den för den- samma utfärdade instruktionen bestå av fem ledamöter, varav minst två skulle besitta sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet och minst en ha förvaltat domarämbete. Det ålåg nämnden bl. a. att föranstalta om värdering av anmäld krigsskada, nämnden dock obetaget att uppdraga värderingen åt enskild försäkringsanstalt eller sammanslutning av sådana anstalter, att avgöra ärenden rörande krigsskadeersättning samt att i er- forderlig omfattning utfärda föreskrifter angående tillämpningen av lagen om krigsskadeersättning.

Angående nämndens verksamhet, vilken ej blir föremål för redogörelse i denna Översikt, se St. 0. F. V sid. 172, 369; VI sid. 346; VII sid. 333; VII sid. 250. -

Prisregleringen.

De av chefen för finansdepartementet den 26/8 1939 tillkallade prissak— "kunniga hade till uppgift att följa prisutvecklingen och föranstalta om de undersökningar, som därvid prövades önskvärda, samt att inkomma med förslag till de åtgärder, vartill de kunde finna läget giva anledning. Det uppdrogs åt sakkunniga vid konjunkturinstitutet att biträda som sekrete- rare. Prissakkunniga sökte från början samverkan med de ledande riks- organisationerna inom industri och handel. Som organ för denna sam- verkan och med uppgift att, var på sitt område, utöva rådgivande och övervakande verksamhet i prishänseende bildades inom Sveriges industri- förbund Industriförbundets prisbyrå, inom Sveriges grossist— förbund g r o s s h a n d e ln s p ris 11 å m n d och inom Sveriges köpman- naförbund detaljhandelns prisnämnd.

Den 23/4 1940 överflyttades prissakkunnigas arbetsuppgifter på en då nybildad, fastare organiserad centralmyndighet för prisövervakningen, sta- tens priskontrollnämnd (PKN), för vilken instruktion utfärdats den 12/4 1940. Nämnden hänfördes under folkhushållningsdepartementet, medan däremot prissakkunniga sorterat under finansdepartementet. Som nämn- dens allmänna uppgift angavs att handha den under rådande utomordent- liga förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutveck- lingen i landet. Nämnden hade att följa denna utveckling, att föranstalta om anmälningar angående prisförhöjningar samt att förhandla och överens- komma med organisationer och företag i prissättningsfrågor. Den ägde därjämte att i enlighet med 1939 års prisregleringslag till Kungl. Maj :t inrapportera inträffade förhållanden för vidtagande av därav påkallade i

• Sida 89
•  Original

lagen föreskrivna åtgärder. I samband med tillkomsten av. en ny, reviderad prisregleringslag den 13/6 1941 (nr 370), fick PKN en ny instruktion, vari vidgade befogenheter inrymdes åt densamma, nämligen att dels med- dela föreskrifter angående den i prisregleringslagen stadgade prisanmäl- ningsskyldigheten, dels fastställa normalpriser ävensom meddela tillstånd till överskridande av sådana priser, dels fastställa eller godkänna pris—- föreskrifter och andra villkor för rätten att köpa eller sälja vissa förnöden- heter, dels meddela föreskrifter rörande uppgiftsplikt m. m. Den på hösten 1942 introducerade prisstoppolitiken medförde en ytterligare allmän skärp- ning av principerna för PKN:s verksamhet.

PKN bestod ursprungligen av ordförande och fyra ledamöter. Antalet ledamöter ökades senare till åtta. Bland dem funnos representanter såväl för industrien som för jordbruket, handeln och konsumenterna. Vid nämn- dens sida ställdes ett råd. Nämnden ägde i övrigt utse sakkunniga att biträda vid utredning och handläggning av ärenden rörande viss närings— gren. Inom nämnden upprättades ett kansli för allmänna sekreteraregöro- mål m. m. samt ett antal sektioner för olika grenar av verksamheten. Sek- tionernas antal var sedan 1943 tolv, därav sju för särskilda varugrupper (järn- och metallprodukter, bränslen och trävaror, textilprodukter, läder och skor, kemisk-tekniska produkter, livsmedel och diverse varor), en för importhandel, en för prisövervakning, en för transporter, en för utred— ningar och planläggning samt en för »aktiv hushållning», d. v. s. hushålls- rådgivning o. d.; sistnämnda verksamhet hade fr. o. m. den 1/7 1943 över- flyttats till nämnden från statens informationsstyrelse. Vissa av sektionerna voro indelade i byråer. Fristående voro juridiska byrån och publicerings— byrån.

Vissa organisatoriska ändringar genomfördes enligt PKN:s nya instruk- tion den 21/5 1948. Härvid utökades antalet ledamöter till fjorton, vilka indelades till tjänstgöring på två avdelningar, vardera under ledning av en vice ordförande. I stället för sektionerna inrättades fjorton sidoställda byråer.

Till biträde åt PKN vid övervakning av prisutvecklingen inom olika delar av landet inrättades vid kristidsstyrelserna särskilda priskontor, i allmän- het ett vid varje men i vissa fall ett gemensamt för två kristidsstyrelser, så att kontorens antal blev 28. Kontoren utrustades bl. a. med s. k. »fly- gande» kontrollanter. Det ålåg kristidsnämnderna att biträda kristidssty- relserna vid prisövervakningen, insamlingen av prisuppgifter m. m. Hit- hörande bestyr skulle handhas av utav nämnderna inom eller utom desamma tillsatta prisombud. Antalet sådana uppgick år 1944 till omkring 1 800. Det minskades sedermera år 1948, då det bestämdes att prisombud skulle finnas endast i ett antal städer och andra större orter, sammanlagt 129 st.

Vid kristidsstyrelsernas upphörande med utgången av år 1949 inrättades

• Sida 90
•  Original

vid länsstyrelserna inom landskontoren särskilda priskontor med av veder- börande länsstyrelser i samråd med PKN utsedda föreståndare. Länssty- relserna bemyndigades i samband härmed att meddela föreskrifter och beslut angående avgivande av för priskontrollen erforderliga prisuppgifter m. m. Vid PKN inrättades ett för Stockholms stad och län gemensamt priskontor.

Som prisreglerande organ fungerade vid sidan av PKN även vissa andra myndigheter såsom riksvärderingsnämnden (för taxesättning enligt rekvisi- tions— och förfogandelagarna), LK, IK, BK och statens hyresråd.

Beträffande kompetensfördelningen i prisfrågor mellan PKN och försörjnings- kommissionerna meddelades i samband med tillkomsten av 1941 års prisregle— ringslag vissa riktlinjer. Såvitt anginge under beslag liggande varor borde erfor- derliga prisföreskrifter utfärdas med stöd av allmänna förfogandelagen av den kommission som administrerade beslaget. Beträffande fall, där varan underkastats handelsreglering utan stöd av beslag och där erforderliga prisföreskrifter borde meddelas under åberopande av prisregleringslagen, skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att, i den mån föreskrifterna icke meddelades direkt av Kungl. Maj:t, från fall till fall avgöra, om PKN eller vederbörande försörjningskommission i första hand skulle svara för prissättningen; i ena som andra fallet borde dock samråd äga rum myndigheterna emellan. Kunde prissättningen icke godtagas av den myndighet, med vilken samråd skett, borde ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det förutsattes jämväl, att försörjningskommissionerna skulle kunna meddela erforderliga prisföreskrifter i samband med beviljandet av särskilda licen- ser eller tillstånd.

Arbetsmarknaden.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 15/9 1939 givna bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet kort därefter en statens arbetsmarknads— kommission, bestående av sju ledamöter, med uppgift att följa läget på den svenska arbetsmarknaden såväl i fråga om uppkommande arbetslöshet som beträffande brist på arbetskraft samt att föreslå de åtgärder, som kunde underlätta en erforderlig utjämning i dessa hänseenden. Kommis- sionen var sålunda formellt enbart ett rådgivande organ. I praktiken kom den emellertid att verka som ett centralt arbetsförmedlingsorgan efter något större linjer än den ordinarie arbetsförmedlingen.

Sedan proposition i ämnet framlagts vid 1940 års riksdag och av denna godkänts, förordnade Kungl. Maj:t den 7/5 1940, att såväl den sedan många år existerande arbetslöshetskommissionen som den i september 1939 till- satta väsentligen rådgivande arbetsmarknadskommissionen skulle upphöra samt att den av dessa kommissioner bedrivna verksamheten jämte andra i propositionen specificerade uppgifter skulle övertagas av ett nytt organ, ävenledes benämnt statens arbetsmarknadskommission (AMK). Samtidigt utsågos ledamöter och chefstjänstemän i kommissionen och fastställdes instruktion för densamma.

Instruktionen angav som AMK:s allmänna åliggande att under Kungl.

• Sida 91
•  Original

Maj:t handha ledningen av den under rådande utomordentliga förhållan- den erforderliga regleringen av arbetskraftens användning samt av viss hjälpverksamhet, som ägde samband därmed. Till fullgörande av denna uppgift hade kommissionen främst att verka för en planmässig fördelning av tillgänglig civil arbetskraft för olika uppgifter på sätt kommissionen funne bäst främja rikets säkerhet och folkförsörjningen samt att befordra arbetstagares omflyttning olika orter eller yrken emellan ävensom främja användning av eljest ej helt utnyttjad arbetskraft. Kommissionen ägde för detta syfte bl. a. att planera och genomföra sådana åtgärder som yrkes- utbildning och bidragsverksamhet för täckande av utav arbetskraftsom— flyttning föranledda kostnader samt att planera och genomföra inventering och registrering av företag och arbetskraft. Kommissionen skulle vidare utöva den centrala ledningen av statlig och statsunderstödd hjälpverk- samhet vid oförvållad arbetslöshet samt tjänstgöra som tillsynsmyndighet enligt krigsfamiljebidragsförordningen.

I samband med AMK:s tillkomst utfärdade Kungl. Maj:t föreskrift om att den offentliga arbetsförmedlingen provisoriskt skulle ställas under statlig ledning. Det skedde genom en kungörelse den 26/4 1940 (nr 269), varigenom tjänstepliktslagens bestämmelser härom i dess 2 kap. trädde i tillämpning, samt en följdförfattning den 7/5 1940 (nr 329). AMK erhöll härvid den i lagen angivna ställningen av riksarbetsstyrelse.

AMK skulle bestå av ordförande och åtta ledamöter, senare ökade till nio, samtliga förordnade av Kungl. Maj:t. Av dessa nio ledamöter represen- terade två arbetsgivarnas, två arbetarnas, en tjänstemännens, en jord— brukarnas och en kvinnornas organisationer. Vid kommissionens sida ställ- des, såsom fallet var beträffande flertalet andra kommissioner, ett råd. Kommissionens kansli fördelades på fem byråer, nämligen en teknisk byrå, en socialhjälpsbyrå, en arbetsförmedlingsbyrå, en utredningsbyrå (för plan- läggning, registrering m. m.) samt en kanslibyrå.

Genom senare Kungl. Maj:ts beslut (31/8 1940) uppdrogs åt AMK dels handläggningen av ärenden rörande uppskov med inställelse till värnplikts— tjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, vilka dit- tills handhafts av RKE, dels ledningen av verksamheten för beviljande av värnpliktslån. År 1942 erhöll AMK vidare viss befattning med den s. k. arbetsblockorganisationen, vilken dittills stått enbart under LK:s ledning. Därvid inrättades genom samverkan mellan de två kommissionerna en central samarbetsdelegation (riksblockdelegationen) jämte samarbetsorga- nisationer i länen (länsblockdelegationer). Organisationen på detta område fullbordades genom bildandet i februari 1943 av r i k 5 b l 0 c k m y n d i g- heten, bestående av två ledamöter från AMK och två från LK, samt länsblockmyndigheter i länen. Våren 1942 erhöll AMK slutligen vittgående befogenheter även i fråga om den då påbörjade byggnadsregleringen (se nedan sid. 93).

• Sida 92
•  Original

AMK:s kansli blev under årens lopp, allt eftersom verksamheten utveck- lades, upprepade gånger föremål för omorganisation. Redan i oktober 1940 genomfördes en mera specialiserad uppdelning på avdelningar, byråer och sektioner. Huvudavdelningarna blevo till en början två; under dem sorte- rade byråer och sektioner. Organisationen var vid mitten av år 1944 följande:

första avdelningen, omfattande 5 byråer (för arbetsförmedlingsärenden, utredningar, uppskovsärenden, kameral- och förrådsärenden samt arbets- blocksärenden), en sektion för administrativa ärenden rörande länsarbets- nämnderna (se härom nedan), en kanslisektion och en sektion för ungdoms- förmedling och yrkesvägledning;

andra avdelningen, omfattande 4 byråer (socialhjälps-, värnpliktshjälps-, planläggnings- och tekniska byråerna) samt en sektion för byggnadstill- stånd.

Dessutom funnos för behandling av speciella grupper av frågor tvenne av Kungl. Maj:t utsedda delegationer, nämligen en för ärenden angående värnpliktslån m. m. och en för ärenden angående inköp av gatsten för statens räkning.

En viss omreglering av kansliindelningen skedde redan vid årsskiftet 1944/45, då bl. a. kansliet delades på tre avdelningar. Kort därefter inrät— tades två nya sektioner, nämligen en social och en teknisk beredskaps- sektion.

Fr. o. m. den 1/7 1944 överflyttades den förut av AMK bedrivna yrkes- utbildningen till den nybildade överstyrelsen för yrkesutbildning. Kom- missionens befattning som tillsynsmyndighet enligt familjebidragsförord- ningen samt som lånemyndighet enligt bestämmelserna om lån från värn- pliktslånefonden övertogs fr. o. m. den 1/7 1946 av försvarets socialbyrå.

Till biträde åt AMK vid dess verksamhet som central arbetsförmedlings- myndighet tillsattes länsarbetsnämnder, en för varje län, samt en arbets- nämnd för Stockholm. De offentliga arbetsförmedlingsanstalterna ställdes under länsarbetsnämndernas ledning och kontroll. Varje nämnd skulle bestå av ordförande samt en ledamot för arbetsgivare— och en för arbetare- parten, alla utsedda av Kungl. Maj:t. Antalet ledamöter utökades fr. o. m. 1945, samtidigt som nya föreskrifter gåvos angående nämndernas verk- samhet, till minst sex (i Stockholm minst fem). Syftet härmed var att kunna utnyttja länsarbetsnämnderna dels såsom samordningsorgan för det planeringsarbete inom resp. län som bedrevs av olika statliga och kom- munala institutioner m. fl. för mötande av en eventuell sysselsättnings- kris i samband med krigets upphörande, dels såsom tillsynsmyndigheter över de lokala organen för arbetslöshetshjälp. Vid varje länsarbetsnämnds sida ställdes ett råd.

Andra lokala organ, vilka AMK hade att betjäna sig av eller med vilka den ägde att samverka, voro familjebidragsnämnderna, vilka

• Sida 93
•  Original

tillsatts i kommunerna enligt kungl. cirk. 13/4 1940 (nr 207), vidare de läns- vis tillsatta v ä r n p 1 i k t 5 l ä n e n ä m n d e r n a enligt förordningen den 31/8 1940 (nr 824) samt de kommunala a r b et slö 5 h e t s k 0 m m i t— téern a. De sistnämnda blevo enligt en lag den 30/6 1944 (nr 475) om- organiserade till a r h e t sl 6 3 h e t s n ä m n d e r och ställdes kort därefter under länsarbetsnämndernas tillsyn.

AMK upphörde med utgången av år 1947 och ersattes av ett permanent centralt ämbetsverk, kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, som övertog AMK:s uppgifter och dessutom vissa uppgifter som förut handhafts av social- styrelsen samt statens utlänningskommission och statens flyktingsnämnd. Styrelsens kansli uppdelades på en permanent del och en krisdel, vilken sistnämnda var avsedd att avvecklas med den av kriget föranledda krisens övervinnande.

Byggnads- och bostadsväsendet.

Som ett krisorgan i egentligt mening kan icke betraktas den sedan flera år före kriget verksamma statens byggnadslånebyrå. Emellertid fick denna institution såsom organ för den statliga låne- och bidragsverksamheten på bostadsförsörjningens område till följd av den efter krigsutbrottet inträ- dande byggnadskrisen väsentligt ökade arbetsuppgifter. Byrån växte där- med i omfattning och omvandlades slutligen fr. o. m. den 1/7 1948 till ett ordinarie ämbetsverk, kungl. bostadsstyrelsen, som till biträde erhöll särskilda länsorgan, länsbostadsnämnderna.

Av rent krisartad natur voro de åtgärder med avseende på reglering av byggnadsverksamheten i restriktiv riktning, vilka som följd av knapphet på arbetskraft och byggnadsmaterial begynt tillämpas i och med införan- det av arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt vid anställning av arbets- kraft vid byggnadsföretag sommaren 1942 och sedermera i vidgad omfatt- ning fullföljdes med stöd av lagen den 30/6 1943 (nr 444) om tillstånds— tvång för byggnadsarbete. Beträffande vissa viktigare grupper av hithörande ärenden förbehöll sig Kungl. Maj:t avgörandet. För beredningen av dessa ärenden skapades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19/6 1942 ett särskilt organ, byggnadsberedningen, vilken som ordförande fick ett statsråd samt som ledamöter representanter för social-, finans- och folkhushållnings- departementen och för de närmast berörda kommissionerna jämte statens byggnadslånebyrå. Övriga till byggnadsregleringen hörande ärenden skulle avgöras av AMK. För kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna om byggnadstillstånd hade kommissionen att lita till länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingsanstalter samt vid AMK anställda, till nämndernas för- fogande ställda byggnadskontrollanter. (Se vidare sid. 1176.)

Införandet av en särskild hyresreglering genom tillkomsten av hyres- regleringslagen och den därmed sammanhörande kontrollagen den 19/6 1942 (nr 429, 430) medförde inrättandet i varje kommun, där hyresregle-

• Sida 94
•  Original

ringslagen ägde tillämpning, av en hyresnämnd eller, där kommun delats i flera hyresdistrikt, för varje distrikt en nämnd. Hyresnämnderna ställdes under tillsyn av en central myndighet, statens hyresråd, som jämväl hade att fungera som besvärsinstans i fråga om hyresnämnds beslut. Hyresrådet skulle enligt sin instruktion bestå av ordförande och sex ledamöter. För ordföranden stadgades domarekompetens; ledamöterna borde företräda sakkunskap på det sociala och ekonomiska området samt fastighetsägare- och hyresgästintressena. Vederbörande kommunala myndigheter hade att utse ledamöter i hyresnämnderna, medan ordförandena i dessa utsågos av hyresrådet.

Sjukvården och läkemedelsförsörjningen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade medicinalstyrelsen i okto- ber 1939 fem sakkunniga för att biträda styrelsen vid utredning rörande landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt vid hand- läggning av i samband därmed stående frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttranden över exportlicenser härför. De sakkunniga erhöllo namnet medicinalstyrelsens materielnämnd. Till nämndens uppdrag skulle även höra att planlägga och på olika vägar sörja för beredskaps- och krigs- sjukhusens utrustning med erforderlig materiel.

Nämnden erhöll genom kungl. brev den 17/1 1941 en mera självständig ställning därigenom att chefen för socialdepartementet bemyndigades att utse nämndens ledamöter, vilkas antal nu utökades till högst sju. Åt medi- cinalstyrelsen uppdrogs samtidigt att med biträde av materielnämnden under Kungl. Maj:t handha ledningen av de åtgärder, som under rådande utomordentliga förhållanden borde vidtagas för tryggandet av landets för- sörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel.

På grundval av utredning, som enligt särskilt uppdrag verkställts av materielnämnden, framlade Kungl. Maj:t för riksdagen i prop. nr 119/1948 förslag angående en mera definitiv, för fredsförhållanden avpassad bered— skapsorganisation på sjukvårdsområdet. Sedan riksdagen bifallit förslaget, upprättades i enlighet härmed fr. o. m. den 1/7 1948 en ny förvaltnings- myndighet, benämnd sjukvårdsberedskapsnämnden, vilken övertog mate- rielnämndens uppgifter tillika med huvuddelen av de beredskapsuppgifter som dittills ankommit på medicinalstyrelsen.

Penning- och kreditväsendet.

Sedan Kungl. Maj:t den 25/2 1940 utfärdat en valutaförordning, vilken innebar att den genom valutalagen den 22/6 1939 meddelade fullmakten i vissa hänseenden bragtes i tillämpning, tillsattes ett valutakontor för hand- havande av den härigenom igångsatta valutaregleringen. Instruktion för kontoret utfärdades ävenledes den 25/2 1940.

• Sida 95
•  Original

Valutakontoret skulle enligt instruktionen vara riksbankens organ för handläggning av frågor rörande tillämpning av valutaförordningen. Dess styrelse utgjordes av riksbankschefen som ordförande samt vissa leda- möter, högst sex, förordnade av Kungl. Maj:t. Vid kontoret anställdes en verkställande direktör samt en ombudsman och en kontorschef. Enligt instruktionen borde till tjänstgöring vid kontoret antagas den arbetskraft riksbanken kunde ställa till förfogande.

Det skulle åligga styrelsen för valutakontoret att besluta i frågor, som enligt valutaförordningen ankomme på riksbankens prövning, samt att i övrigt träffa för verksamhetens organiserande och utövande erforderliga anstalter.

Ett arv från tiden före kriget var clearingnämnden, vilken inrättats redan år 1934 och vilken hade till uppgift att handlägga frågor rörande betalningsskyldighet i förhållande till länder, med vilka Sverige ingått be- talningsöverenskommelser på clearingbasis. Clearingnämndens verksamhet upphörde med utgången av augusti 1950 och dess uppgifter övertogos i hu- vudsak av riksbanken och valutakontoret.

Såsom ett organ för överläggningar och utredningar i frågor berörande kreditmarknaden och statliga åtgärder på kreditväsendets 'område tillkal- lade chefen för finansdepartementet enligt ett den 3/11 1939 erhållet be- myndigande en kreditnämnd, bestående av riksbankschefen och riksgälds- fullmäktiges ordförande samt fyra representanter för kreditväsendet och allmän ekonomisk sakkunskap. Nämnden, som skulle sammanträda under finansministerns ordförandeskap, ägde att med sig adjungera represen— tanter för övriga krisorgan eller i nämnden ej företrädda institutioner och grupper.

Kreditnåmnden togs under de första krigsåren i viss utsträckning i an- språk som rådgivande organ inom finansdepartementet. Dess betydelse minskades dock rätt snart och sedan år 1942 torde nämnden icke vidare ha sammanträtt.

Statsfinanserna.

Såsom särskilda på skatteområdet upprättade krisorgan må nämnas centrala krigskonjunkturskattenämnden och centrala omsättningsskatte— nämnden, vilka båda upprättades år 1940 under finansdepartementet för att avge yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt resp. omsättningsskatt. Omsättningsskattenämnden ägde därjämte med- dela bindande förklaring huruvida viss vara eller visst slag av varor vore att i beskattningshänseende hänföra till butikshandelsvara, och alltså vore skattepliktig, eller ej. Det i slutet av år 1940 tillsatta krigskonjunktur- skatterådet hade till uppgift att bereda frågor om eftergift beträffande krigskonjunkturskatt, vilket under vissa förhållanden kunde medges, där så ur produktionssynpunkt prövades önskvärt.

• Sida 96
•  Original

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 19/1 1940 inrättades en statens krisrevi— sion, för vilken instruktion utfärdades den 16/2 1940. Dess uppgift var att utöva revision och kontroll av statsutgifter, föranledda av krisläget. Revi- sionen skulle avse även försvarsväsendets myndigheter, dock endast själva förvaltningen vid dessa. Fortlöpande råkenskapsgranskning skulle däremot av nämnda myndighet utövas i fråga om de egentliga krisorganen. Kris- revisionen, vilken sorterade under finansdepartementet, bestod av ord— förande och sju å åtta ledamöter. Inom densamma inrättades fyra revisions- avdelningar.

Statens krisrevision upphörde vid årsskiftet 1943/44. Dess uppgifter med hänsyn till försvarsmyndigheternas förvaltning övertogos av det ny— bildade organet s t a t e n s s a k r e v i s i o 11, medan för den kamerala revisionen av krisorganen inrättades ett särskilt organ, överrevisionen för krisförvaltningen, med instruktion av den 31/12 1943. Överrevisionens leda- möter voro till en början tre men ökades senare till fem, därav en ord— förande. För AMK förordnades redan från början särskilda överrevisorer. Denna kommission var sålunda undantagen från såväl krisrevisionens som överrevisionens för krisförvaltningen granskning. Sistnämnda organ av- skaffades vid utgången av juni 1951.

Kompletterande notiser.

Krisbetonade uppgifter på folkhushållningsområdet tillkommo under krigsåren och tiden närmast därefter även åtskilliga r e g u 1 j ä r a s t a t s— 111 y n d i g h e t e r, då ju de abnorma förhållanden som i många hänseen— den rådde måste i mer eller mindre hög grad påverka deras ämbetsutövning under ifrågavarande tid. Här må särskilt nämnas de affärsdrivande verken, bland vilka framför allt järnvägsstyrelsen fick i sin verksamhet stark känning av krisförhållandena och därvid hade att samverka dels med de militära myndigheterna, dels med TK. (Angående järnvägsstyrelsens verk- samhet under åren 1939—1946 hänvisas till redogörelserna härför i de olika årgångarna av St. 0. F.) Omfattande krisuppgifter, företrädesvis på trafikväsendets område, tillkommo jämväl länsstyrelserna, vilka på grund härav erhöllo viss personalförstärkning.

Särskilda krisorgan upprättades i stor omfattning även på områden av .den civila statsförvaltningen, vilka e j R u n n a h e t r a k t a s s å s 0 m tillhörande folkhushållningen i egentlig mening.

En viktig roll spelade i detta hänseende den omfattande organisationen för den statliga upplysningsverksamheten, för vilken en central myndighet skapades i den år 1940 under utrikesdepartementet inrättade och t. o. m. år 1945 verksamma statens informationsstyrelse. Denna kommission jämte den därunder sorterande sektionen för kulturell folkberedskap hade i folk- .hushållningshänseende betydelse som förmedlare och spridare av upplys-

• Sida 97
•  Original

ning i dithörande frågor samt som anordnare av propagandakampanjer, t. ex. för köksväxtodling och skrotinsamling.

Här må även nämnas de särskilda organen för vad som senare med ett gemensamt namn kallats civilförsvaret: luftskydd, undanförsel, utrym- ning m. m. Hithörande provisoriska organ, luftskyddsinspektionen, statens utrymningskommission, centrala undanförselbyrån m. fl., förenades slut- ligen i den år 1944 upprättade civilförsvarsstyrelsen. För ärenden angående utlänningskontrollen och flyktingverksamheten, vilka förut varit fördelade på flera myndigheter, erhölls ett centralorgan i den fr. o. m. den 1/7 1944 inrättade statens utlänningskommission.

Den ekonomiska försvarsberedskapen.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (RKE), vilken till— satts år 1928, hade enligt sin instruktion till uppgift »att under Kungl. Maj:t utgöra det ledande och övervakande organet för rikets försvarsför— beredelser på det ekonomiska området». Kommissionen, vars verksamhet under de första åren av dess tillvaro drevs i ganska begränsad omfattning, förstärktes avsevärt i samband med 1936 års försvarsbeslut, och kommis- sionens beredskapsarbeten utökades därefter och intensifierades i väsent- lig mån.

Efter krigsutbrottet övertogos RKEzs arbetsuppgifter, delvis i överens- stämmelse med kommissionens egen planering, successivt av andra organ, i första hand de särskilda krisorganen. Sålunda förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15/12 1939, att industriavdelningen inom rikskom- missionen skulle tills vidare ingå såsom en särskild avdelning inom den nyinrättade IK. I samband härmed föreskrevs, att vad i allmän författ- ning eller genom särskilda av Kungl. Maj:t fattade beslut funnes stadgat rörande RKE skulle _ i den mån stadgandena avsåge kommissionens be- fattning med frågor rörande industriens råvaruförsörjning och krigsorga- nisation samt tekniskt industriella frågor — i stället ha avseende på IK. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30/12 1939 inskränktes rikskommissionens verksamhet i huvudsak till handläggning av ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt för- svarsberedskap. Dessa ärenden överflyttades den 15/9 1940 till AMK. Från denna tidpunkt förblev rikskommissionen >>förpuppad>> med undantag av att arbeten pågingo med utarbetande av översikter beträffande under kris- åren vidtagna statliga åtgärder på folkhushållningens område m. in. enligt av Kungl. Maj:t den 17/11 1939 meddelat särskilt uppdrag.

Med utgångspunkt från en under år 1944 igångsatt utredning (eko- nomiska försvarsberedskapsutredningen) framlade Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdags höstsession förslag om inrättande av ett nytt centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, vilket förslag av riksdagen bifölls. 7—116821

• Sida 98
•  Original

Som följd härav förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 30/12 1946, att RKE skulle upphöra med utgången av år 1946 samt såsom centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen ersättas av ett nytt organ, riks- nämnden för ekonomisk försvarsberedskap, för vilken provisorisk instruk- tion utfärdades. Sedan ytterligare utredningar verkställts angående nämn- dens framtida organisation och arbetsuppgifter, utfärdade Kungl. Maj :t — efter förnyat riksdagsbeslut i ärendet _— ny instruktion för riksnämnden den 26/6 1948. Enligt denna övertog riksnämnden från den 1/7 1948 den verksamhet som förut handhafts av reservförrådsnämnden, vilken sam- tidigt upphörde som självständig myndighet.

I instruktionen angavs, att det bl. a. skulle åligga riksnämnden, i den mån det ej ankomme på annan myndighet, att utforma allmänna rikt- linjer för statliga åtgärder på det ekonomiska området vid krig eller eljest under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden även- som för viktigare försörjningsområden utarbeta de produktions- och kon- sumtionsplaner, som kunde ligga till grund för regleringen av försörjningen i händelse av krig eller avspärrning; att, där tillgång inom landet av vissa varor i händelse av krig eller avspärrning i varutillförseln vore av vikt för försvaret eller för landets försörjning i övrigt, upprätta planer för lagring av varorna i fråga ävensom i samband härmed handha frågor rörande statens inköp och lagerhållning därav; att, där beträffande sär- skilt viktiga varor försörjningen icke ansåges böra tryggas genom lager— hållning, vidtaga åtgärder för att så långt möjligt säkerställa behövlig produktion av varorna under krig; att utarbeta och för Kungl. Maj:t framlägga förslag till allmänna författningar, med stöd av vilka erforder— liga regleringsåtgärder kunde vidtagas; att upprätta organisationsplaner för de särskilda förvaltningsorgan, som kunde finnas böra upprättas under ovannämnda förhållanden; samt att följa och främja forskningen på sådana områden, som vore av betydelse för landets ekonomiska försvars- beredskap. Instruktionen innehöll vidare föreskrifter angående samarbetet mellan riksnämnden och andra myndigheter samt angående uppköps- och lagringsverksamheten.

Riksnämnden skulle bestå av en generaldirektör och chef samt fyra ledamöter. Inom nämnden inrättades tre avdelningar, nämligen en allmän avdelning, en särskild planeringsavdelning och en affärsavdelning.

Den centrala kristidsadministrationens allmänna karaktär och arbetsformer.

Vissa för de centrala krismyndigheternas organisation och arbetssätt kännetecknande drag skola i det följande något närmare belysas. Uppmärk- samheten riktas härvid väsentligen på de större och mera inflytelserika organen, vilka efter den år 1940 skedda koncentrationen voro sju till an-

• Sida 99
•  Original

talet, nämligen LK, IK, BK, HK, TK, PKN och AMK (i det följande med ett gemensamt nanm kallade »kommissionerna»).

L e (1 n in g e n inom var och en av dessa myndigheter, d. v. 5. den egent- liga kommissionen eller nämnden eller vad man hellre kunde kalla dess styrelse, bestod av en grupp personer, växlande från tre till tio. Organisa- tionen var sålunda principiellt kollegial med gemensam beslutanderätt för styrelsens medlemmar.

En genomgående strävan vid organisationens uppläggande var att giva styrelsen inom varje kommission en sådan sammansättning, att där fun- nos företrädare såväl för den högre statsförvaltningen som för de grenar av samhällslivet, vilka i särskild grad berördes av vederbörande myndig- hets verksamhet. I regel tillsågs även, att i styrelsen insattes representanter för skilda sociala intressegrupper. Detta var mest påtagligt i fråga om AMK, men även beträffande de övriga kommissionerna iakttogs regel- mässigt, att ej blott speciella näringsrepresentanter insattes i styrelsen utan att även arbetstagarnas intresseorganisationer voro företrädda. Styrel- serna kommo på detta sätt att innesluta en mångsidig administrativ och praktisk kompetens med säker förankring i närings- och arbetslivet. De i styrelserna insatta intresserepresentanterna voro icke egentligen avsedda som förfäktare av vissa partsintressen. Avsikten var fastmer, att de genom sin allmänna förtrogenhet med olika arbetsområden skulle tillföra veder- börande myndighet möjligast allsidig sakkunskap. Även för de ledande posterna bland kommissionernas personal —— avdelnings-, sektions- och byråchefer etc. — togos i största omfattning i anspråk fackmän med be— prövad praktisk erfarenhet från de av verksamheten i fråga berörda arbets- områdena (industrimän, tekniker, affärsmän, lantbruksexperter, skogsmän, försäkringsmän o. s. v.). Ytterligare tillgodosågs kravet på sakkunskap genom det vid varje kommissions (utom HK) sida ställda rådet, vari näringslivets representanter jämte företrädare för konsumenter och sär- skilda socialgrupper bereddes plats. Därtill kom ett stort antal för speciella uppgifter tillkallade experter.

I instruktionen för flertalet krismyndigheter var rörande fo rm e r n a f ö r ä r e n d e s h e h a n d 1 in g e n föreskrivet, att beslut kunde fattas antingen av kommissionen (nämnden) in pleno eller av ordföranden eller annan ledamot eller ock, enligt bemyndigande av kommissionen (nämn- den), av särskild högre befattningshavare (kanslichef, avdelningschef etc.). De ärenden som skulle behandlas i plenum uppräknades särskilt (viktigare ärenden, i vilka framställning eller utlåtande skulle avgivas till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, betydelsefullare ärenden rörande kommissionens egen organisation, ekonomi, personal etc., besvärsmål samt övriga frågor som ordföranden ansåge böra handläggas i denna ordning). I viktigare ärenden i övrigt tillkom beslutanderätten antingen ordföranden, eventuellt vice ordföranden, eller annan ledamot efter föredragning av viss

• Sida 100
•  Original

tjänsteman. Praxis blev, att avgörandet i ärenden av detta slag fördelades på ledamöterna, av vilka envar alltså fick svara för en viss grupp av ärenden. Ledamöterna voro i dessa fall personer som ägnade en väsentlig del av sin tid åt kommissionsarbetet (»arbetande ledamöter»). Avgörandet i den stora mängden rutinärenden tillkom vederbörande chefstjänsteman. Arbetssättet inom HK skilde sig i så måtto från det ovan beskrivna, att någon självständig beslutanderätt ej tillkom annan ledamot än ordföranden. Denne kunde emellertid delegera beslutanderätten i särskilda ärenden till kommissionens direktör. Hos AMK förekommo vid sidan av chefsärenden, "Vilka avgjordes av ordföranden, s. k. souschefsärenden, som enligt ord- förandens bestämmande avgjordes av souschefen. Ledamöterna voro inom sistnämnda kommissioner i högre grad än inom de övriga att betrakta allenast som bisittare, vilket medförde en mera dominerande ställning för ordföranden. Plenisammanträden torde i samtliga kommissioner i regel ha hållits två gånger i veckan.

Någon beslutanderätt tillkom icke det vid vederbörande kommissions sida ställda r ä (1 e t. Det kunde av ordföranden inkallas (i sin helhet eller, beträffande vissa kommissioner, avdelningsvis) för överläggning i särskilda frågor, varvid rådsledamot, vars mening ej överensstämde med beslutet i ärendet, ägde få sin mening antecknad till protokollet. Viss eller vissa ledamöter med sakkunskap i särskilt ärende kunde ock inkallas för sig. Rådsinstitutionen blev i praktiken i olika grad utnyttjad inom de olika kommissionerna. Förhållandevis störst torde rådsinstitutionens betydelse ha varit hos LK, där överläggningar med rådet eller dess särskilda avdel- ningar i viktigare frågor regelbundet ägde rum. Hos de övriga kommis- sionerna — med undantag i viss män för PKN _ inkallades rådet i sin helhet endast sällan eller icke alls. Däremot förekom, att överläggningar ägde rum med enskilda rådsledamöter eller grupper härav i frågor där dessas speciella sakkunskap kunde tillvaratagas.

Hos de kommissioner, som till sitt förfogande hade 1 0 k al a o r g a n _ framför allt LK, BK och AMK — hände emellanåt, att representanter för dessa organ inkallades till konferenser dels för information, dels för över- läggningar i praktiska spörsmål rörande verksamheten. Detsamma gällde hos TK länstrafikledarna.

S am ve r k a n mellan krismyndigheterna och vissa centrala ämbets- verk och framför allt mellan de centrala krismyndigheterna inbördes ägde rum i vidsträckt omfattning. I de olika instruktionerna stadgades, att vid föredragning och avgörande av ärende som berörde annat verk eller annan myndighet representant härför ägde närvara vid och deltaga i överlägg- ningen med rätt att låta till protokollet anteckna från beslutet avvikande mening. Särskilt underströks i vederbörande instruktioner kravet på sam- verkan från HK:s och PKN:s sida med försörjningskommissionerna och *v. v. Det sålunda anbefallda samarbetet i import- och exportlicensfrågor

• Sida 101
•  Original

samt prisregleringsfrågor blev också en fast genomförd och upprätthållen praxis.

En i samtliga instruktioner förekommande bestämmelse var vidare, att myndigheten i fråga borde samarbeta med 11 ä r i n g s 1 iv e t s 0 r g a- nisatio n e r på de områden som berördes av dess verksamhet samt i lämplig utsträckning utnyttja dem för genomförande av myndigheten åvilande uppgifter. Sådant samarbete ägde till en viss grad rum därigenom att åtskilliga sammanslutningar voro företrädda i kommissionernas råd. På flera områden togos emellertid näringsorganisationer direkt i anspråk för fullgörande av särskilda uppgifter i regleringsverksamheten. Sålunda utnyttjades mejeri— och slakteri- m. fl. jordbruksorganisationer i betydande män för regleringarna på livsmedelsområdet, skogsägareföreningarna och deras riksförbund för vedhandelsregleringen, Jernkontoret för vissa upp- gifter beträffande järnhanteringen 0. s. v. Men även där så ej var fallet var det för kommissionerna av största värde, både sakligt och psykologiskt, att kunna betjäna sig av de erfarenheter, de kontakter och den kännedom om ekonomiska förhållanden som förefunnos inom de många organisa- tionerna. Av vederbörande yrkesidkare för krisreglerande syften särskilt bildade organ med vidsträckta befogenheter voro Svenska kolimportörers förening 1939 och Sjöfartskommittén 1939. Stor betydelse fingo även åt- minstone på vissa områden de under medverkan av vederbörande kom- mission till ett antal av bortåt 50 st. bildade importföreningarna, vilka efter sjöfartsspärrens tillkomst erhöllo viktiga uppgifter som organ för den statliga importregleringen. (Angående importföreningarna se St. 0. F. II sid. 146, 490 och III sid. 501.) I detta sammanhang må även erinras om den betydelsefulla medverkan vid krishushållningen som utövades av vissa statliga bolag, i främsta rummet Svenska Spannmåls AB. För särskilda produktionsuppgifters lösande bildade statliga bolag voro bl. a. Svenska Gengas AB, Svenska Torvförädlings AB och Svenska Skifferolje AB.

Den s t ä 1 1 n i n g som kommissionerna kommo att intaga t i l 1 K u n g 1. Maj:t och statsdepartementen erbjuda åtskilliga drag, som skilja sig från eljest inom statsförvaltningen hävdvunna förhållanden. Samtliga kommissioners instruktioner innehöllo föreskrifter, varigenom kommissionen ålades att enligt Kungl. Maj:ts eller vederbörande departe- mentschefs bestämmande besörja föredragningen inför ifrågavarande stats- råd av sådana till kommissionens handläggning hörande ärenden, som bragts under Kungl. Maj:ts eller departementschefs prövning. Härtill hade även hänsyn tagits vid utformningen av folkhushållningsdepartementets orga— nisation. I enlighet med uttalande i prop. nr 33/1939 U utrustades departe— mentet icke med särskilda kanslibyråer med till dem knutna föredragande för olika grupper av förvaltningsärenden. Man utgick nämligen ifrån att föredragningen i stor utsträckning skulle kunna ombesörjas av tjänstemän från de underlydande krisorganen.

• Sida 102
•  Original

Den här antydda anordningen kom väl icke i praktiken att tillämpas såsom från början torde ha avsetts, nämligen att vederbörande kommis- sionstjänsteman in casu inträdde som departementstjänsteman, på vars föredragning departementschefen fattade sitt beslut. Emellertid utvecklade sig saken så, att personer från kommissionerna — ordförande, avdelnings- chefer eller andra tjänstemän _ kommo att, mera formlöst, i allra största omfattning verkställa föredragning i statsrådsberedning, antingen 5. k. liten eller departementsberedning, omfattande departementschef jämte t. ex. något konsultativt statsråd, eller allmän beredning. Sådana föredragningar torde långa tider ha förekommit dagligen eller flera gånger om dagen. Därjämte ägde självfallet en livlig mestadels muntlig kontakt rum mellan vederbörande departements- och kommissionstjänstemän. Ärendenas mängd och ofta brådskande beskaffenhet gjorde det nödvändigt att bryta med den traditionella, väsentligen skriftliga formen för kommunikation mellan de- partement och underlydande verk. Över huvud torde kunna sägas, att de arbetsformer som utbildade sig ej blott inom kommissionerna och vid för- bindelserna mellan dem och näringslivets organisationer utan även mellan regering, departement och krisorgan kommo att i väsentlig mån präglas av sådana inom näringslivet brukade direkta och föga formbundna metoder, med vilka den till stor del från näringslivet hämtade kommissionsper- sonalen var förtrogen.

På grund av den oerhörda mängden av ärenden, där avgörande av ofta stor räckvidd dagligen måste träffas, blev det nödvändigt att åt kommis- sionerna inrymma ett ganska stort mått av s j ä 1 v s t ä n d i g t 11 a n d- lande. De kungörelser, som vanligen lågo till grund för regleringsåtgär— derna på skilda områden, hade som regel formen av tämligen allmänt hållna fullmakter, varigenom bemyndigande gavs åt vederbörande kris- organ att meddela de kompletterande föreskrifter och träffa de anstalter, som erfordrades för åtgärdernas praktiska tillämpning. Att Kungl. Maj:t, såsom det plågade heta, bemyndigade en viss kommission att meddela de ytterligare föreskrifter som erfordrades för regleringens genomförande eller för den ifrågavarande kungörelsens tillämpning hade vidare betydelse så till vida som kommissionen därigenom fick rätt att på särskilda områden meddela för allmänheten bindande föreskrifter. Å andra sidan gavs kom- missionen vanligen samtidigt en vidsträckt rätt till dispens från i resp. kungörelser stadgade förbud. Det bör emellertid understrykas, att även de av kommissionerna till komplettering av Kungl. Maj:ts beslut eller kun- görelser meddelade bestämmelserna i regel utformats under nära sam- verkan med departementschefen. Denne hade därför, innan resp. reglerings- författningar utfärdats, vanligen haft tillfälle att i förväg i detalj pröva regleringens utformning. Den praktiska fördelen med att de detaljerade regleringsföreskrifterna merendels fingo plats icke i kungl. författning utan i kommissionernas cirkulär och meddelanden var, att ändringar och för-

• Sida 103
•  Original

tydliganden härigenom lättare och med mindre omgång kunde ske och utan det större uppseende som ändring av en kungl. kungörelse måste föranleda. Statsrättsligt kom saken att få den betydelsen, att vederbörande kommission och ej Kungl. Maj:t fick bära ansvaret, även om bestämmel- serna tillkommit med departementschefens fulla samtycke. I förhållandet till allmänheten blev följden av ifrågavarande system, att kommissionerna ofta fingo taga första törnen av den offentliga kritiken, där denna egent- ligen bort drabba en högre instans.

En garanti för allmänheten mot missbruk från kommissionernas sida i deras verksamhet eller mot alltför stor hårdhet eller mannamån låg under alla förhållanden i den i allmänhet obegränsade rätten att genom besvär hos Kungl. Maj:t ansöka om rättelse i fråga om kommissionsbeslut, som ansågos oriktigt grundade eller oskäliga. Det måste emellertid erkännas, att det bland den stora mängden av klagande endast för ett relativt litet fåtal lyckades att i besvärsväg uppnå önskad ändring i vederbörande myndighets beslut.

De här påvisade allmänna dragen i avseende på de centrala kristids- organens befogenheter och arbetsformer återfinnas mer eller mindre ut- präglade också i den motsvarande förvaltningsorganisation, som under liknande förhållanden växte upp under det f ö r s t a v ä rl (1 s k r i g e t. Vad som huvudsakligen skilt den sistförflutna periodens krisförvaltning från den förra periodens har i yttre organisationshänseende varit, att den- samma kunnat redan från början betydligt mera målmedvetet och plan- mässigt uppbyggas med ledning av föregående erfarenheter och verkställda planläggningsarbeten. En avgörande skillnad har också legat i den större likformighet i ärendesbehandlingen och regleringsåtgärdernas praktiska ut— formning, som ernåtts därigenom att de flesta av krisorganen sorterat under ett och samma statsdepartement, om än kristidsärendenas departe- mentala handläggning uppdelats på olika statsråd.

Med hänsyn till verkningssättet torde andra världskrigets krisorganisa- tion med visshet kunna påstås ha kännetecknats av väsentligt större smidig— het och effektivitet än det första krigets, vilket ej minst får tillskrivas den omständigheten, att de statliga krisorganen denna gång kunnat i så väsent- ligt högre grad betjäna sig av inom olika områden av näringslivet förefint- liga starka organisationer och sammanslutningar, som dels kunnat ge stats- organen ett verksamt stöd eller rent av kunnat användas som redskap vid regleringsanordningarnas genomförande, dels tjänat som en slags buffert mellan myndigheterna och de enskilda producenterna och konsumenterna, varigenom i många fall motsättningar kunnat dämpas och missnöjesanled- ningar avledas och över huvud taget en mera lojal inställning till regle- ringssystemet hefrämjats.

• Sida 104
•  Original

En sammanfattande översikt rörande de centrala kristidsorganens p e r- s 0 n als t y r k a och k 0 s t 11 a d e r under budgetåren 1939/40—1949/50 meddelas i St. 0. F. IX sid. 38—42 och X sid. 28—29.

För närmare kännedom om de särskilda kristidsmyndigheternas upp— gifter och organisation och däri under årens lopp skedda förändringar hän- visas till redogörelserna härför i samtliga delar av nyssnämnda verk. Där återfinnas även såsom bilagor förteckningar, vilka, på samma gång de belysa de centrala kristidsmyndigheternas inre organisation och uppbygg- nad, meddela namnuppgifter å deras ordförande, ledamöter, rådsledamöter och högre befattningshavare. F. ö. hänvisas till ett antal uppsatser av olika författare dels i Statsvetenskaplig tidskrift, årg. 1941—1945, dels i tidskrif- ten Från departement och nämnder, av vilka de viktigaste finnas angivna i den allmänna litteraturförteckningen i slutet av andra delen av denna bok.

• Sida 105
•  Original

Penning- och valutapolitiken.

Penningpolitisk målsättning. Penningpolitiken under 1930—talet.

Grundtanken i den svenska penningpolitik som fördes under 1930-talet var, att en viss stabilitet i prisnivån borde upprätthållas. I samband med att Sverige i september 1931 lämnade guldmyntfoten angåvo fullmäktige i riksbanken som riksbankens avsikt att bevara den svenska kronans in- hemska köpkraft. Detta uttalande förtydligades sedermera därhän, att riks- banken ville eftersträva ett bibehållande av priserna på hemmamarknads— varorna och på de viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna vid en i huvudsak oförändrad nivå. Detta betydde dock icke att man schematiskt ville binda strävan efter stabilitet till vissa indextal, utan det allmänna ekonomiska livets behov borde även beaktas. Programmet formulerades under en ekonomisk depressionsperiod, då priserna fallit till en nivå, som ansågs vara alltför låg för att svara mot kostnadsnivån och kunna be- främja en allmän ekonomisk återhämtning. Man fann det därför angeläget att framkalla och understödja en dylik återhämtning genom en måttlig höjning av den för producenterna i främsta rummet betydelsefulla parti- prisnivån. Höjningen borde dock icke vara starkare än att den kunde behärskas med penningpolitiska medel, och den finge icke mera kännbart påverka levnadskostnaderna. I syfte att ytterligare stimulera näringslivet ansågos räntorna inom landet böra hållas på den lägsta nivå, som i varje situation överhuvud taget vore möjlig utan att det för penningpolitiken uppställda målet äventyrades. Räntan borde därvid så anpassas, att efter- frågan på sparande motsvarades av ett lika stort utbud av sparande inom landet. I fråga om kronans yttre värde frångick man principiellt den under guldmyntfotens tid eftersträvade stabiliteten i växelkurserna. Man betrak- tade i stället växelkursregleringarna som ett av de viktigaste hjälpmedlen, då det gällde att realisera det penningpolitiska programmet, och växelkurs- förändringar ansågos böra övervägas under hänsynstagande till den svenska kronans inhemska köpkraft och till det svenska näringslivets behov. Kronans yttre värde borde med andra ord få anpassa sig efter dess in- hemska köpkraft.

• Sida 106
•  Original

Det penningpolitiska program, som ovan skisserats, torde kunna sägas ha i stort sett realiserats under 1930-talet. Sålunda lågo konsumtions- priserna vid en på det hela taget oförändrad nivå från 1931 och ända fram till första delen av 1937. Partipriserna nådde ett bottenläge i början av 1933, men visade därefter en fortgående stegring under återstoden av 1930—talet med undantag för åren 1935—36, då de lågo stabila. Till denna stegring bidrog, att den svenska kronan i juli 1933 bands vid pundet genom en spikning av den svenska pundkursen. Den svenska prisnivån kopplades därigenom samman med den långsamt stigande engelska prisnivån. Det betonades dock vid upprepade tillfällen, att ett fasthållande vid den stabila pundkursen betraktades endast som ett medel att uppnå det mål, som uppställts för penningpolitiken. I enlighet med uppfattningen om fördelarna med en låg räntenivå sänktes det officiella diskontot under åren 1932 och 1933 successivt från toppläget 8 % för att den 1/12 1933 fastställas till 21/2 %, en räntesats som sedan kom att gälla praktiskt taget 1930-talet ut.

Ehuru 1930-talets penningpolitiska program formulerats under en de- pressionsperiod, ansågs det kunna vara i princip normgivande även under högkonjunkturen 1937. Såväl penningpolitiken som den ekonomiska poli— tiken överhuvud ansågos böra inriktas på att hålla den då skedda pris- stegringen tillbaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk pris- utveckling. Önskemålet om en viss stabilitet i prisnivån kvarstod således oförändrat, även om utgångsläget blivit ett annat än då programmet första gången fastslogs. Med denna målsättning följde, att frågan om en stabilise- ring av kronans yttre värde fortfarande ställdes i andra ledet, och ett fasthållande vid den spikade pundkursen kunde därför, om priserna i ut- landet fortsatte att stiga, framstå som oförenligt med strävandena att hålla prisstegringen tillbaka. Eftersom de internationella prisrörelserna snart nog vände, kunde valutastabiliteten dock upprätthållas. I syfte att möjliggöra för statsmakterna att mera effektivt ingripa mot inflationstendenserna utformades vissa penningpolitiska beredskapsanordningar, vilka vid behov skulle kunna tagas i bruk. Någon användning därav ifrågakom tills vidare icke, men med hänsyn till de risker, som det oroliga politiska och ekono- miska läget efter hand auktaliserade, fingo dessa anordningar alltfort stå till statsmakternas förfogande.

Penningpolitiken under krigsåren.

Den under år 1939 alltmera skärpta politiska krisen, som på hösten mognade ut i det andra världskriget, medförde en fortgående förändring i förutsättningarna för den allmänna ekonomiska politik, som förts under 1930-talet, och sedan avspärrningen västerut inträffat på våren 1940 var förändringen total. Den importforcering, som inför och under hotet av den väpnade konflikten ägde rum, ledde till en stark minskning av guld- och valutareserverna, vilken i sin tur resulterade i en åtstramning på kredit—

• Sida 107
•  Original

marknaden. Denna åtstramning kom bl. a. till uttryck i stigande ränte- satser; den 15/12 1939 genomfördes även en höjning av diskontot med 1/2 % till 3 %, och i maj 1940 skedde en ytterligare höjning till 31/2 %. Den svenska kronans anknytning till pundet upphävdes i augusti 1939 och i stället skedde en anknytning till dollarn. Efterhand som kriget fortgick och den internationella handeln reglerades förlorade emellertid växelkurs- politiken i betydelse. I dess ställe trädde bilaterala prisuppgörelser i an- slutning till handelsförhandlingarna samt clearingöverenskommelser.

Den ekonomiska utveckling, som ägde rum under trycket av det skärpta politiska läget, medförde allt större svårigheter att hålla den inhemska konsumtionsprisnivån stabil och därigenom bevara kronans inhemska köp- kraft. De på världsmarknaden inträffade prisstegringarna överfördes till Sverige genom utrikeshandeln, samtidigt som även inhemska faktorer, baserade på ökad varuknapphet och stegrad efterfrågan, verkade i pris- uppdrivande riktning. I synnerhet efter krigsutbrottet blev pressen på pris- nivån stark. Under sådana förhållanden aktualiserades frågan i vad mån 1930-talets penningpolitiska program alltjämt skulle gälla.

Redan vid 1939 års lagtima riksdag diskuterades de prispolitiska medel, som kunde användas för att i ett akut krisläge förhindra en prisstegring. I detta sammanhang berördes, om än endast helt kort, även de penning— politiska åtgärder, som skulle kunna komma i fråga. Diskussionen fort- sattes sedan i vidare sammanhang vid samma års urtima riksdag. I av riksdagen godkända deklarationer angavs härvid från regeringens sida målet för prispolitiken vara att förhindra att prisstegringar skedde utöver vad som betingades av ökad varuknapphet vid oförändrad köpkraft. Detta program förklarades med avseende på utvecklingen av köpkraften inne— bära, att man skulle sträva efter att stabilisera denna vid oförändrad nivå. Programförklaringen ansågs ligga helt i linje med de principer, som gällt för 1930-talets penningpolitik. När det angivna målet nu karakterise- rades annorlunda än tidigare, motiverades detta med att en modifikation blivit nödvändig med hänsyn till den försämrade varuförsörjningen. I detta sammanhang diskuterades även, med utgångspunkt i den underbalansering av budgeten, som till följd av statsutgifternas ansvällning syntes oundviklig, olika utvecklingsalternativs sannolika inverkan på den totala köpkraften. Eftersom målet för prispolitiken angivits vara förhindrandet av en pris- stegring, som förorsakats av ett köpkraftstillskott, kunde en underbalanse— ring av budgeten och den därav förorsakade köpkraftsökningen ur pen- ningpolitisk synpunkt accepteras endast om av andra orsaker en motsva- rande minskning av köpkraften kunde väntas. Det ansågs dock troligt, att den nödvändiga minskningen skulle komma att äga rum till följd av pro- duktionsinskränkningar och utrikeshandelns utveckling liksom också genom förändringarna i kreditsituationen och den starka ökningen i skattetrycket. Ett genom lånefinansiering av de ökade statsutgifterna föranlett köpkrafts-

• Sida 108
•  Original

tillskott behövde följdaktligen icke anses strida emot de godtagna normerna för penningpolitiken. Risk för en inflatorisk verkan av ett budgetunder— skott skulle föreligga endast om olika befolkningsgrupper utnyttjade brist- situationen för att pressa upp sina inkomster eller om spekulationsartade prishöjningar ägde rum i samband med minskat sparande. Dylika prishöj- ningar avsåg man att bekämpa genom priskontrollerande åtgärder. För en närmare redogörelse för dessa hänvisas till kapitlet om prispolitiken.

Även om penningpolitiken således i viss utsträckning var föremål för diskussion under år 1939, skedde då icke någon fullständig omprövning av det penningpolitiska programmet. Till följd av den väsentliga omkast- ning, som ägt rum i det ekonomiska läget, framstod en dylik omprövning dock som nödvändig, och i en skrivelse på våren 1940 upptogo banko- fullmäktige frågan till behandling. Till de synpunkter som fullmäktige därvid utvecklade anslöto sig sedermera Kungl. Maj:t och riksdagen. Ytter— ligare utveckling och precisering av det penningpolitiska programmet skedde därefter vid 1942 års riksdag.

Resultatet av de programmatiska diskussioner, som således fördes, blev ett konstaterande att det tidigare angivna huvudmålet för penningpolitiken alltjämt borde kvarstå orubbat. Emellertid borde i det rådande läget där- jämte uppställas det kravet, att penningpolitiken utformades under hän- synstagande till nödvändigheten av att skydda landets valutareserver. Ett dylikt skydd skulle innebära dels att tillströmningen av valutor i största möjliga utsträckning stimulerades, dels att de tillgängliga valutareserverna disponerades för de behov, som ur folkhushållets synpunkt voro de mest angelägna.

Den eftersträvade prisstabiliteten ansågs emellertid icke skola innebära, att konsumtionsprisnivån under alla förhållanden måste bevaras oföränd— rad. En fördyrad tillförsel av importvaror borde tvärtom få medföra en motsvarande prisstegring såväl på själva importvaran som på de produkter, som inom landet framställdes av importerade råvaror. En dylik prissteg- ring borde nämligen betraktas som en följd av det försämrade försörjnings- läget och därför anses vara av en annan art än den prisstegring, som van- ligen betecknas som inflation. Däremot borde prisnivån för sådana varor, i vilka väsentligen ingingo svenska produkter, hållas i stort sett konstant. Man utgick även från att när hindren för en mera normal varuförsörjning bortfallit prisnivån skulle återgå till läget före kriget. En förbättrad varu- tillgång eller sänkta kostnader borde komma till uttryck i sänkta priser. Förkrigstidens reallönenivå skulle på så sätt återställas.

Innebörden av det penningpolitiska programmet hade sålunda modifie— rats med hänsyn till det rådande läget. Genom att en nedpressning av pris- nivån för inhemska förnödenheter icke påfordrades i den utsträckning, att de höjda importkostnaderna därigenom kompenserades och konsuln- tionsprisnivån på så sätt hölls konstant _ en modifikation, som anslöt

• Sida 109
•  Original

sig till vissa liknande tankegångar på 1930-talet — hade det penning— politiska programmet i realiteten kommit att innebära, att i första hand eftersträvades icke en stabilisering av konsumtionsprisnivån utan ett uppe- hållande av produktion och sysselsättning, i den mån detta kunde ske utan en inkomstinflation. I samband härmed betonades även, att de penning- politiska medlen icke kunde ensidigt inriktas på en begränsning av pris- höjningar. Dessa medels allmänna verkningar på samhällsekonomin måste även beaktas och penningpolitiken därför samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt, bl. a. under hänsynstagande till utvecklingen i fråga om produktion och sysselsättning. Vidare behärskades prisutvecklingen vid denna tid framför allt av risken för varuknapphet och av sannolikheten att penninginkomsterna skulle ökas, främst till följd av fortsatta försvars- utgifter av betydande omfattning, vilka kunde väntas förorsaka statliga budgetunderskott. Härigenom skulle svårigheterna att realisera det pen- ningpolitiska programmet ökas. Penningpolitiken kom på så sätt att stå i nära samband med försörjningspolitiken och finanspolitiken.

På grund av prisstegringarnas karaktär ansågos de medel av penning- politisk natur, som stodo till förfogande, icke tillräckliga för att de an- givna målen skulle kunna uppnås. Så länge det var möjligt att upprätt- hålla en någorlunda omfattande utrikeshandel, kunde en sänkning av de utländska växelkurserna ha varit önskvärd med hänsyn till dennas pris- sänkande inverkan på importvarorna. Emellertid skulle denna effekt i betraktande av den dåvarande ringa elasticiteten i importen blivit förhål- landevis obetydlig, samtidigt som en kurssänkning ur valutasynpunkt skulle varit olämplig, enär den skulle verkat stimulerande även på icke nöd— vändig import. Valutareserven skulle därigenom belastats, samtidigt som svårigheterna för den svenska exporten ökats och inflödet av nya valutor till följd därav begränsats. En appreciering av den svenska kronan måste därför i detta läge avvisas. Sedan handelsavspärrningen västerut inträtt, skulle en allmän sänkning av växelkurserna på grund av utrikeshandelns ringa omfattning blivit utan nämnvärd effekt och följaktligen varit me— ningslös. Ej heller bedömdes en räntestegring eller en på annat sätt åstad- kommen åtstramning på kreditmarknaden vara tillräcklig för att i det rådande läget hålla prisutvecklingen under kontroll. Om prisstegrings- tendenserna skulle kunnat hejdas enbart med dylika medel, skulle åt- stramningen på marknaden behövt drivas så långt, att investeringsbegräns- ningen inom den privata sektorn blivit föremål för betydligt starkare in- skränkning än som vore av nöden för att de statliga investeringsbehoven skulle erhålla erforderligt utrymme. Samtidigt skulle även den statliga upplåning, som var oundgängligen nödvändig, kommit att ske till en allt- för hög räntesats och därigenom fördyrats. Därjämte skulle en räntesteg- ring även inneburit en ökning av produktionskostnaderna och därigenom understött prisstegringstendenserna. Liksom under 1930—talet betraktades

• Sida 110
•  Original

det därför som en av de valutavårdande myndigheternas främsta uppgifter att tillse, att räntorna inom landet höllos på den lägsta nivå, som förhål— landena på penning- och kapitalmarknaderna samt hänsynen till de pen- ningpolitiska målen medgåvo. Å andra sidan underströks, att en alltför utpräglad lätthet på penningmarknaden borde förhindras, och frågan om en räntehöjning borde därför icke uteslutas för framtiden. Vidare borde de möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning, som riksbanken 1937 i beredskapssyfte erhållit, alltjämt bibehållas.

Eftersom de penningpolitiska medlen således voro otillräckliga för realise- randet av den penningpolitiska målsättningen, erfordrades utöver ett an- vändande av dessa medel även en rad andra åtgärder av ekonomisk—politisk natur för att motverka prisstegringarna. Som dylika åtgärder framhöllos särskilt en restriktiv lönepolitik, som icke gav full kompensation för in— träffade levnadskostnadsökningar, en minskning av konsumtionen, främst i fråga om importvaror, överflyttning av köpkraft från enskilda till staten genom skärpt beskattning, ökat frivilligt eller tvångsmässigt sparande samt nedskärning av icke absolut nödvändiga statliga och kommunala utgifter.

Genom avspärrningen av handelsvägarna västerut kom problemet att skydda valutareserven mera i bakgrunden. Pressen på valutareserverna minskades genom att importen reducerades till ett minimum, och valuta- utflödet efterträddes snart nog av ett valutainflöde. Vidare hade i februari 1940 införts statlig valutareglering (se nedan). Penningpolitiken kunde därför i fortsättningen utformas utan hänsynstagande till storleken av landets valutareserver. På kreditmarknaden skedde i maj 1940 ett omslag, varvid utvecklingen mot högre räntor bröts och en tendens till räntesänk- ning gjorde sig gällande. Detta berodde på en ökad likviditet, framkallad av det efter handelsavspärrningen inträdda inflödet av valutor till riks- banken, den genom stora statliga utbetalningar åstadkomna köpkrafts- ökningen samt det enskilda näringslivets minskade kreditbehov till följd av minskad import, minskad lagerhållning, driftsinskränkningar och mins- kad byggnadsverksamhet. Samtidigt stegrades varuknappheten. Även om köpkraftsökningen delvis motvägdes genom olika statliga åtgärder och minskad privat investering, kom dock ökningen i den monetära efterfrågan att i kombination med en genom importbortfallet och försämrat skörde- utfall minskad varutillgång förstärka pressen på prisnivån. Däremot mins— kades till följd av importsvårigheterna betydelsen av de utifrån kommande prisstegringstendenserna.

För att främja näringslivets utveckling och för att bekämpa arbetslös- heten efter det avspärrningen 1940 ägt rum, men innan ersättnings— och försvarsberedskapsproduktionen i större utsträckning kommit igång, även- som för att nedbringa statens kostnader för den upplåning, som blivit nödvändig, kunde en viss sänkning av ränteläget anses önskvärd. I en skrivelse den 19/4 1941 upptogo bankofullmäktige denna fråga till behand-

• Sida 111
•  Original

ling och framhöllo därvid, att en sänkning av räntan utöver de gynnsamma verkningarna även kunde medföra risker för en kreditinflation och en från penningsidan framkallad prisstegring. Genom prisreglerande åtgär- der ansågos dock dylika prisstegringstendenser kunna hållas under kontroll utan stöd av restriktiva penningpolitiska åtgärder av generell art. Till följd av den minskade enskilda kreditefterfrågan efter avspärrningen ansågos vidare möjligheterna ha ökats att föra en räntesänkande penningpolitik utan skadliga biverkningar. Vad beträffar de medel, som kunde komma i fråga härför, framhöllo fullmäktige betydelsen av att riksbanken och riks- gäldskontoret i samarbete verkade för en reduktion av diskontot på skatt- kammarväxlar samt i övrigt vidtogo åtgärder i syfte att ställa medel till statens förfogande utan att riksgäldskontoret skulle behöva låna direkt på marknaden och därigenom påverka lånevillkoren i åtstramande rikt— ning. Vidare erinrades om att villkoren för den långfristiga kreditgivningen voro beroende av den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar och obligationer samt genom andra transaktio- ner ställde till marknadens förfogande.

Ett samarbete i det syfte, som sålunda framhållits såsom önskvärt, före- kom även mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Sålunda skedde hos riksbanken diskontering av skattkammarväxlar, sedermera omlagd till sär— skilda växelkrediter, för att därigenom skapa medel för statliga likvider i guld och utländska valutor. Vidare ställde riksbanken till riksgäldskon- torets förfogande såsom kassaförstärkning de medel, som för statliga myn- digheters räkning innestodo hos riksbanken. Vid skilda tillfällen lämnade riksbanken anbud på och övertog skattkammarväxlar i konkurrens med affärsbankerna. Dessutom sökte riksbanken påverka utvecklingen genom underhandsförhandlingar direkt med affärsbanker, sparbanker och andra kreditinstitutioner beträffande räntesatser och kreditvillkor i övrigt.

Genom den politik, som sålunda fördes, lyckades statsmakterna att genomföra den eftersträvade nedpressningen av räntenivån. Detta tog sig uttryck bl. a. i den sänkning, som i maj 1941 skedde av diskontot från 31/2 till 3 %. I slutet av samma år hade emellertid utvecklingen till följd av det fortgående valutainflödet och de statliga utgiftsöverskotten gått därhän, att bankofullmäktige funno det angeläget att penningpolitiken in- riktades på att uppsuga de överskottsmedel, som funnos på penningmark- naden, samt att motverka tillförseln till marknaden av ytterligare medel. Någon fortsatt räntesänkning ansågo sig fullmäktige under dylika för- hållanden icke böra räkna med. De penningpolitiska ingripandena borde i stället ske inom ramen av en räntenivå, bl. a. kännetecknad av en av- kastning av omkring 31/2 % på långfristiga statsobligationer och 1 % på tre månaders skattkammarväxlar. De penningpolitiska medel, som härvid skulle kunna komma i fråga, finge bli beroende av den fortsatta utveck- lingen. Därjämte borde genom kompletterande åtgärder en sterilisering,

• Sida 112
•  Original

ske av sådan köpkraft, som icke berördes av de ingripanden, som kunde företagas inom riksbankens verksamhetsområde.

Några nya drag i utvecklingen framträdde på det hela taget icke under år 1942. Ställningen på kreditmarknaden var alltjämt likvid som en följd av den fortsatta valutainströmningen samt de statliga utgiftsöverskotten och sättet för deras finansiering. Däremot torde den rikliga tillgången på betalningsmedel icke i nämnvärd utsträckning ha kunnat föras tillbaka på en utvidgning av bankinstitutionernas kreditgivning till enskilda före— tag. Då samtidigt sysselsättningen var god, bl. a. till följd av statsbeställ- ningar och en livligare byggnads- och investeringsverksamhet än under tidigare är, samtidigt som skördeutfallet förbättrades, påverkades allmän- hetens köpkraft i stigande riktning.

En dylik utveckling innebar avsevärda risker för penningvärdet. Tyngd- punkten i den allmänna ekonomiska politiken ansågs i detta läge böra läggas vid strävandena att hejda prisstegringen. En förutsättning för den prisutveckling som ägt rum hade varit den rikliga betalningsmedelsför— sörjningen, därigenom att denna bildat underlag för en stark efterfråge— ökning och underlättat uppkomsten av en allmän flykt till sakvärden. Den prisstabiliserande politiken måste därför inriktas på att, samtidigt som skärpta direkt prisreglerande åtgärder vidtogos, eliminera det överskott på köpkraft, som kunde bilda underlag för en fortsatt prisuppdrivande efterfrågestegring. Bland de ingrepp, som härvid kunde ifrågakomlna, nämndes i första rummet åtgärder för att hindra inkomststegringar. Vidare borde ökade ansträngningar göras att nedbringa statsutgifterna, och en ökad beskattning kunde minska konsumtionen i den mån den var av mera umbärlig karaktär. Den statliga upplåningspolitiken borde in— riktas så, att finansieringen av det statliga utgiftsöverskottet i största möjliga utsträckning förlades till marknaden utanför riksbanken och affärs— bankerna. I samband härmed borde en ökning av det enskilda sparandet ske, bl. a. genom att nya sparformer skapades samt genom ökad propa- ganda. Den centrala penningpolitiken borde inriktas på att genom mark- nadsoperationer och andra medel förhindra att betalningsförhållandena gentemot utlandet gåvo upphov till nya kassamedel på marknaden.

I syfte att skapa bättre förutsättningar för en stabilisering av läget vid— togos under senare delen av 1942 en rad åtgärder. Sålunda genomfördes fr. o. m. den 1/11 1942 allmänt pris— och lönestopp samt utdelningsstopp för aktiebolagen. Såsom en helt ny sparform infördes s. k. rikskonton, d. v. s. en form för tidsbundet sparande för statens räkning, öppen endast för enskilda personer, och en intensivare propaganda ägde rum för inköp bland allmänheten av sparobligationer. En större statsupplåning skedde också under den för allmänheten mera attraktiva formen av premieobliga- tionslån. I syfte att minska köpkraftsöverskottet försålde riksbanken obliga- tioner och andra statsskuldförbindelser, främst skattkammarväxlar. Den

• Sida 113
•  Original

1/10 1942 anhöllo bankofullmäktige hos riksgäldskontoret, under åbe- ropande av beslut av riksdagen i denna riktning (jfr även nedan: Diverse åtgärder), att kontoret skulle till riksbanken överlämna skuldförbindelser till ett belopp av 500 milj. kr. att användas i dylikt syfte. Den motivering bankofullmäktige därvid anförde innehöll bl. a. en precisering av full- mäktiges penningpolitiska program. Efter att ha erinrat om att det likvida läget på kreditmarknaden kunde väntas medföra fortsatta tendenser till räntefall, stigande aktiekurser och realvärden samt spekulativ kort in- vestering, fortsatte fullmäktige:

»Även om man anser sig böra motverka övriga konsekvenser av det lättare marknadsläget, kunde den praktiska betydelse, en låg räntenivå äger i vissa sam- manhang, tänkas motivera, att man läte marknadsutvecklingen utlösa en fortsatt räntereduktion. Om en räntesänkning komme till stånd med den bakgrund som här skisserats, skulle detta emellertid betyda, att man på en väsentlig punkt accepterade det lätta marknadslägets inflytande i inflationsskapande riktning och minskade sina möjligheter att på andra punkter motverka detta. Ur penning- politisk synpunkt är förutsättningen för den nuvarande finanspolitiken att man på ett tidigt stadium kan bryta återverkningarna av den onormala tillförseln av betalningsmedel till marknaden. Helst bör en sterilisering av medlen ske ome- delbart. I varje fall bör man söka förhindra, att de komma till användning i den allmänna rörelsen. Risken för att de skola göra detta ökas emellertid, i den mån de tillåtas föranleda en räntesänkning.

Fullmäktige finna sig av anförda skäl böra vidhålla uppfattningen, att ränte— satserna icke för närvarande böra tillåtas att sjunka. Vid stigande lätthet på mark- naden kan det emellertid komma att visa sig möjligt att stabilisera räntenivån endast genom en statlig upplåning utöver löpande behov. I enlighet med de tanke- gångar, som föranlett riksdagen att meddela nyss åberopade beslut angående disposition över riksgäldskontorets skuldförbindelser i riksbankens valutavär— dande verksamhet, torde en sådan rent penningpolitiskt motiverad upplåning böra verkställas genom riksbankens försorg.

Av vad fullmäktige här uttalat framgår, att fullmäktiges önskan att stabilisera räntenivån ingår som ett led i strävandena att förebygga en fortsatt prisstegring och närmast avser att bidraga till en eliminering av de risker för prisutveck- lingen som en alltför stark likviditet på penning- och kapitalmarknaderna får anses inrymma. Fullmäktige vägledas emellertid även av en strävan att på längre sikt stabilisera räntenivån. Tillfälliga kastningar i marknadens likviditet böra icke få utlösa okontrollerade räntefluktuationer. Det är enligt fullmäktiges mening i regel icke heller lämpligt att söka genom starkare ränteförskjutningar styra den ekonomiska utvecklingen. Andra och mera ändamålsenliga utvägar stå vanligen till buds.»

De synpunkter, som fullmäktige sålunda framfört, voro vägledande för penningpolitiken även under 1943. Strävandena gingo alltfort ut på att eliminera köpkraftsöverskottet och att stabilisera ränteläget vid den rådande nivån. Någon ytterligare utveckling av den penningpolitiska målsättningen skedde icke. Vissa förslag framfördes hösten 1943 inom riksbanken för att stimulera det frivilliga sparandet. I det rådande läget ansågos de dock icke böra genomföras.

• Sida 114
•  Original

Det mål, som uppställts för penningpolitiken, kunde icke i full utsträck- ning uppnås. På våren 1944 konstaterade sålunda bankofullmäktige, att den prisstegring, som ägt rum sedan krigets början, blott till knappt halva sin omfattning svarade mot en nedgång i försörjningen. I övrigt föll den utanför den mm, som det penningpolitiska programmet angivit. Den väsentliga orsaken härtill var de inkomstökningar, som av olika skäl ägt rum. Sedan hösten 1942 hade dock det fastställda programmet kunnat i stort sett realiseras. Någon ändring i målsättningen ansågs fortfarande icke erforderlig. Som en följd härav borde den senast förda strama pris- och inkonistpolitiken fortsättas, samtidigt som riksbanken genom försäljning av värdepapper på marknaden bidrog till att neutralisera det köpkrafts- överskott, som alltjämt fanns. I samma riktning borde även verka ett på längre sikt bundet sparande.

Den penningpolitiska efterkrigsplaneringen.

Under år 1943 började man räkna med att fientligheterna i Europa inom en nära framtid kunde komma att upphöra, varigenom handels- förbindelserna med en rad länder skulle kunna återupptagas och för- sörjningsläget lättas. Anledning gavs härigenom att överväga vilken in- riktning penningpolitiken skulle erhålla i ett sålunda förändrat läge. Denna fråga upptogs först till behandling av särskilda sakkunniga, tillkallade av fullmäktige i riksbanken. På grund av ovissheten om det ekonomiska och politiska läge, som kunde föreligga efter ett vapenstillestånd, ansågo sig de sakkunniga emellertid icke böra framlägga ett färdigt förslag till pen- ningpolitiskt program. De inskränkte sig i stället till att angiva utgångs- punkterna för en diskussion av efterkrigsperiodens penningpolitik samt att dryfta olika alternativ beträffande utvecklingen av de förhållanden, som voro av betydelse i detta sammanhang. Med utgångspunkt i de sakkunnigas utredning upptogo bankofullmäktige på våren 1944 ifrågavarande problem till behandling i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Över fullmäktiges skrivelse avgavs därefter yttrande av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplane— ring. Såväl fullmäktige som kommissionen anslöto sig till och utvecklade vidare de synpunkter, som framförts av de sakkunniga.

Enligt ifrågavarande uttalanden borde det kravet ställas på penningpolitiken, att förhållandena i fråga om betalningsmedelsförsörjning och ränteläge genom denna förhindrades att bli för den allmänna ekonomiska politiken försvårande moment. Därutöver borde i vissa lägen särskilda penningpolitiska åtgärder, sam- ordnade med övriga ekonomisk-politiska ingripanden, kunna utgöra ett stöd vid genomförandet av ett fastställt ekonomiskt program.

Om den penningpolitiska målsättningen för tiden närmast efter kriget formule- rades i anslutning till 1930-talets allmänna penningpolitiska program, sådant detta under årens lopp utbyggts och nyanserats, skulle detta innebära, att såsom norm för penningpolitiken uppställdes en stabilisering av prisnivån inom de gränser, som betingades av fluktuationerna i varuförsörjningen, i den mån dessa samman- hängde med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna

• Sida 115
•  Original

med utlandet. Det ifrågasattes emellertid om detta program borde anknytas till läget vid krigets slut, vilket skulle innebära att den prisstegring, som orsakats av inkomstnivåns höjning under kriget, skulle tillåtas bestå. Alternativt skulle man kunna genomföra en parallell sänkning av inkomster och priser och där— igenom åstadkomma en sådan reduktion av inkomstvolymen, att prisnivån från tiden före kriget återställdes, därest varuförsörjningen åter nådde förkrigsläget.

En med monetära medel dirigerad och genom lönesänkning underbyggd defla- tionsprocess, åsyftande att återställa förkrigstidens penningvärde i högre grad än som kunde ske genom ett förbättrat försörjningsläge, skulle emellertid komma att draga med sig en omställning på arbetsmarknaden med åtföljande arbetslöshet, vars omfattning bleve beroende av den intensitet, varmed deflationspolitiken be- dreves. Den skulle därigenom komma i konflikt med kravet på en bevarad full sysselsättning, vilket bildade ett väsentligt led i det efter hand utvecklade pen— ningpolitiska programmet. En konsekvent tillämpning av detta program borde leda till att ett genom ökad produktivitet eller gynnsammare bytesrelationer med utlandet förbättrat försörjningsläge helt borde få slå igenom i prisbildningen. Däremot borde tills vidare icke vidtagas några åtgärder i syfte att eliminera även den prisstegring, som blivit en följd av den under kriget inträdda förhöjningen av inkomstnivån. Överhuvud ansågs det icke lämpligt att såsom mål för penning- politiken uppställa en återgång till någon viss prisnivå. Den förskjutning, som ägt rum i relationen mellan gäldenärer och borgenärer, skulle följaktligen få god- tagas. Med hänsyn till svårigheterna att vid den praktiska tillämpningen av pro- grammet skilja mellan sådana prisförändringar, som förorsakats av varierande varutillgång, och sådana, som berodde på förändringar i inkomstnivån, skulle för penningpolitikens utformning i det konkreta fallet bli avgörande huruvida de ifrågasatta prissänkningarna komme att inom näringslivet utlösa sådana de- pressiva tendenser, som hotade att leda till en mera allmän arbetslöshet. Bleve detta fallet, skulle det framstå såsom motiverat att tillgripa åtgärder i syfte att förebygga ett vidare prisfall. I lönepolitiskt hänseende borde programmets inne— börd närmast bli, att förändringar i den vid tidpunkten för vapenstilleståndet rådande nominallönenivån icke skulle eftersträvas av penningpolitiska skäl. En förbättrad varuförsörjning och därav föranledd prissänkning borde följaktligen resultera i en motsvarande höjning av reallönenivån.

I fråga om räntepolitiken betonades, att situationen på kreditmarknaden, såsom en följd av att den under kriget samlade stora köpkraftsreserven efterhand lös- gjordes, kunde nödvändiggöra en differentiering av ränteläget. En i huvudsak bibehållen räntestabilitet borde därvid eftersträvas på den långfristiga markna- den, medan en viss höjning kunde tänkas i fråga om diskontot och övriga korta räntesatser. På något längre sikt borde räntepolitiken föras så, att icke incita— menten till sparande starkt försvagades. Räntepolitiken måste dock samordnas med den allmänna ekonomiska politiken. Om en tendens till överexpansion komme att framträda inom näringslivet, kunde en ränteåtstramning utgöra ett värdefullt stöd för övriga ekonomisk-politiska åtgärder. Å andra sidan kunde sysselsättnings- situationen bliva sådan, att den motiverade den stimulans till ökade investeringar, som en sänkning av räntenivån innebure. I ett depressionsläge borde en ränte- sänkning vara det första medel av penningpolitisk natur som användes i strä- vandena att häva depressionen. Även om en räntesänknings omedelbara verk- ningar på prisutvecklingen icke längre vore särskilt betydelsefulla, kunde dess verkningar på produktionens och investeringarnas räntabilitet vara avsevärda, särskilt inom vissa områden. Om en räntereduktion i en dylik situation ur moned tära synpunkter skulle framstå såsom olämplig, borde den dock ifrågakommf endast om den visades vara ur produktionspolitisk synpunkt nödvändig.

• Sida 116
•  Original

Beträffande valutapolitiken slutligen framhölls det ur såväl import- som export— synpunkt gemensamma intresset av stabila valutaförhållanden i världen. Sverige borde därför lämna de internationella stabiliseringssträvandena allt stöd, även om detta skulle medföra att de uppställda allmänna önskemålen beträffande pris-, inkomst— och konjunkturutvecklingen inom landet i någon mån finge eftersättas. Önskemålet om stabila växelkurser borde dock icke anses väga så tungt, att man för att realisera detta accepterade prisförändringar av mera betydande omfatt- ning eller helt underläte att föra en av den inhemska pris- och sysselsättnings- situationen motiverad växelkurspolitik. Sålunda borde en eventuell internationell inflationsvåg utestängas eller verkningarna av en allmän depression med starkt prisfall förebyggas genom växelkursförändringar. Dylika kursvariationer kunde emellertid tänkas bli omöjliga på grund av rådande valutarestriktioner eller inter- nationella överenskommelser. I dylikt fall ställdes man inför valet att antingen låta den svenska prisnivån anpassa sig efter den internationella, varvid en mot- svarande förskjutning av den inhemska nominallönenivån skulle framstå såsom motiverad, eller att söka uppnå det för prispolitiken uppställda målet på andra vägar. I sistnämnda fall kunde en direkt reglering av bytesförhållandcna med utlandet bli oundviklig. Skulle ett dylikt val aktualiseras, måste olägenheterna av en sådan reglering vägas mot de ogynnsamma verkningarna av en allmän för- skjutning av den svenska pris- och lönenivån, vare sig denna förskjutning ginge i inflatorisk eller deflatorisk riktning.

Till de synpunkter, som sålunda framförts av olika instanser, anslöt sig även finansministern i en av riksdagen sedermera godkänd proposition (nr 252). De huvudpunkter, varom under de förda diskussionerna allmän enig— het uppnåtts, sammanfattades därvid av finansministern på följande sätt:

»1. En stabilisering av penningvärdet bör eftersträvas inom de gränser, som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med ut— landet. I enlighet härmed bör en förbättring i försörjningen efter kriget föranleda en motsvarande förbättring av penningvärdet.

2. Penninginkomsterna höra i regel varken höjas eller sänkas. Vid en prisfallsrörelse bör en inkomstsänkning icke eftersträvas av penningpoli- tiska skäl i syfte att åstadkomma en höjning av penningvärdet utöver vad som svarar mot, den förbättring av försörjningsläget som prisfallet åter- speglar. Önskvärdheten av en sådan höjning utgör alltså icke ett tillräckligt skäl för en sänkning av inkomstnivån, om priserna falla. Överhuvud bör icke såsom mål för penningpolitiken uppställas en återgång till någon viss prisnivå.

3. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet bör tillses, att depres— sionsverkningar, som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet, und— vikas, samtidigt som det emellertid bör iakttagas, att en så fullständig åter- gång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd.

4. Valutastabilitet bör eftersträvas, även om detta skulle innebära, att [den interna målsättningen för penningpolitiken i någon mån finge efter— sättas. I händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande i depressiv eller inflatorisk riktning från utlandet, bör dock en justering av

• Sida 117
•  Original

växelkurserna tillgripas som medel att möta detta inflytande, i den mån en dylik justering är förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En växelkursanpassning som medel i konkurrensen på de internationella mark- naderna bör däremot icke ifrågakomma.

5. Den nuvarande räntestabiliseringen bör tills vidare fullföljas. I ett depressionsläge blir emellertid en omprövning av räntepolitiken nödvändig. Därvid bedömes räntan närmast ur sysselsättningssynpunkt. Vid en even- tuell inflatorisk utveckling bör ökad kontroll över penningmarknaden efter- strävas genom lämpliga monetära åtgärder. En höjning av den långa räntan bör emellertid icke ske.» Det betonades dock från alla de myndigheter, som deltogo i behandlingen av denna fråga, att de synpunkter som framlagts och de riktlinjer som uppdragits icke finge betraktas som en under alla omständigheter fast- slagen målsättning för penningpolitiken utan endast såsom en lämplig rain, när det gällde att under hänsynstagande till den faktiska utvecklingen utforma penningpolitiken i anslutning till den allmänna ekonomiska politiken.

Utvecklingen under efterkrigstiden.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen under det sista krigsåret och tiden närmast efter vapenstilleståndet präglades bl. a. av en fortsatt stark spänning mellan köpkraft och efterfrågan. En viss skärpning av försörj- ningsläget inträdde under krigets slutskede, samtidigt som betydande löne— förhöjningar genomfördes på arbetsmarknaden, vilket medförde ökade på- frestningar på prissystemet. Sedan vapenstilleståndet inträtt, ökades den svenska exporten kraftigt, och det exportöverskott om ca 675 milj. kr., som noterades för är 1945, betydde en motsvarande ökning av köpkraften på den inhemska marknaden.

Den utveckling, som sålunda ägde rum, måste ge anledning till allvarliga farhågor ur penningpolitisk synpunkt. Ej minst berodde detta på att den extraordinära varuknappheten icke minskats samt de ökade import- och produktionskostnaderna icke nedgått så snabbt som väntat. De av krigs- hushållningen framkallade prisuppdrivande faktorerna kvarstodo således i stor utsträckning alltjämt, vilket föranledde en viss osäkerhet angående den framtida utvecklingen. Emellertid befanns icke någon anledning före- ligga att i det rådande läget taga upp till förnyad diskussion de riktlinjer, som i anslutning till efterkrigsplaneringen uppdragits för penningpolitiken. Målsättningen ansågs böra kvarstå oförändrad, och i fråga om medlen för penningpolitiken fann man sig alltjämt böra anlita de utvägar, som tidigare prövats. Det betonades samtidigt, att såväl penningpolitiken som den all- männa ekonomiska politiken borde föras så, att en anpassning av den svenska ekonomin till en lägre prisnivå och ett i motsvarande grad förbätt- rat penningvärde icke skulle försvåras. Härvid borde bl. a. beaktas sam—

• Sida 118
•  Original

bandet mellan penningpolitiken och lönepolitiken; sålunda ifrågasatte banko- utskottet vid 1946 års riksdag, huruvida icke medverkan från parterna på arbetsmarknaden borde påkallas för att såvitt möjligt ernå en stabilisering av priser och löner för viss tid framåt. Vidare underströks den betydelse jordbrukspolitikens inriktning hade för möjligheterna att realisera det pen- ningpolitiska programmet.

Riksbankens diskonto sänktes den 9/2 1945 från 3 till 21/2 %. Utveck- lingen på kreditmarknaden kännetecknades under en period närmast där- efter på det hela taget av stabilitet. I olika sammanhang betonades även vikten av att riksbanken genom sin politik strävade efter att upprätthålla balansen på kapital- och penningmarknaderna. En politik i detta syfte kom emellertid att stöta på betydande svårigheter på grund av de förhål— landen, som allt starkare framträdde under senare delen av år 1946.

Som ett led i åtgärderna för en stabilisering av penningvärdet företogs i juli 1946 en appreciering av den svenska kronan med ungefär 14 %. Syftet var närmast att i viss grad neutralisera inflytandet på den svenska prisnivån av de starka prisstegringstendenser, som framträtt på världs- marknaderna och främst i USA i samband med att krigstidens priskontroll i detta land upphävdes. Till följd av bl. a. att den starka prisuppgången i utlandet fortsatte, ledde apprecieringen emellertid icke till en inhemsk prisstabilisering; dock beräknades den ha dämpat prisstegringen på import- varorna med ca 10 indexenheter.

Under år 1946 utbildades efter hand en typisk högkonjunktur, särskilt markerad under årets senare del och kännetecknad av hög sysselsättning och produktion. På grund av den starka efterfrågan, som härigenom upp— stod för både investerings- och konsumtionsändamål, ökades den redan tidigare förefintliga spänningen mellan köpkraft och varutillgång. Denna spänning skärptes ytterligare dels genom en sedan kriget alltjämt kvar— dröjande brist på vissa för produktionen viktiga varor samt genom brist på arbetskraft, dels genom ökningar av de nominella inkomsterna för både arbetsgivare och löntagare. Härigenom ökades inflationstrycket. Ett ytter— ligare tillskott till den privata köpkraften skedde i och med att den all— männa omsättningsskatten borttogs med 1946 års utgång. Den under krigs- åren tillbakahållna konsumtionen skapade en betydande varuhunger inom landet, vilken nu förstärktes genom den rikliga tillgången på köpkraft. Eftersom den inhemska produktionen icke kunde tillfredsställa efterfrågan, kom denna i hög grad att inriktas på utländska varor med en stark an- svällning av importen som resultat. För betalning av denna import kom en betydande del av landets valutareserver att tagas i anspråk (se nedan sid. 946).

Den skisserade utvecklingen kom att få starka verkningar på penning- och kapitalmarknaderna, där den under praktiskt taget hela kriget rådande lättheten följdes av en markerad åtstramning. Härtill bidrog i första hand

• Sida 119
•  Original

valutautvecklingen; riksbankens försäljning av valutor innebar en mot— svarande indragning av medel från marknaden. Därjämte inverkade en fortgående ansvällning av investeringarna, vilken medförde en stark ökning av efterfrågan på kapital. I viss mån underlättades dock bankernas kredit- givning genom en på hösten 1946 beslutad höjning av bankernas inlånings- rätt, vilken i realiteten medförde en höjning av deras utlåningsrätt. Slut- ligen bidrog till åtstranmingen, att de statliga utgiftsöverskotten upphörde och överbalansering av budgeten trädde i stället. För att kunna tillgodose de ökade kreditbehoven nödgades bankerna att sälja ut av de betydande behållningar i obligationer och skattkammarväxlar, som de samlat upp under kriget, då andra placeringsmöjligheter icke stodo till buds. Dessa försäljningar trädde i stället för den rediskontering och upplåning i riks- banken, som tidigare vid liknande situationer brukat förekomma. I be- tydande utsträckning uppköpte riksbanken i räntestabiliserande syfte de värdepapper, som utbjödos. Från slutet av 1945 köpte riksbanken sålunda successivt skattkammarväxlar och i huvudsak korta obligationer. Under november 1946 övergick riksbanken till att köpa icke endast korta stats- papper utan även långa guldkantade obligationer. Dessa köp, som medförde ett tillskott av likvida medel till marknaden, neutraliserade dock icke i full utsträckning den åtstramning, som övriga inverkande faktorer åstad- kommo.

I syfte att återställa den rubbade samhällsekonomiska balansen vidtogos en rad åtgärder på det ekonomiska livets olika områden. Pressen på pris- nivån sökte man begränsa genom skärpt priskontroll, medan valutautström— ningen hejdades genom en successivt skärpt importreglering. Köpkraftstill— flödet begränsades genom överenskommelser med arbetstagarorganisatio- nerna om lönestabilisering, samtidigt som höjningar av aktiebolagens ut- delning av vinstmedel förbjödos samt föreskrifter om insättning på spärr- konto i riksbanken av viss del av dylika vinstmedel utfärdades. På kredit- marknaden fortsatte riksbanken att genom sina obligationsköp hålla räntenivån stabil. Efter hand upptogs till diskussion frågan huruvida en höjning av räntan borde ifrågakomma såsom ett medel att begränsa in- vesteringarna. Emellertid fann man att en räntehöjning av den måttliga omfattning, som i det rådande läget kunde ifrågakomma, icke skulle leda till den investeringsbegränsning, som vore erforderlig. En höjning av räntan ansågs därjämte icke önskvärd på grund av de negativa verkningar den skulle få genom. att öka kostnadstrycket, framför allt genom att aktua- lisera en hyreshöjning, och därmed äventyra den allmänna stabilise- ringspolitiken. Riksbanken fortsatte därför med sina stödjande mark- nadsoperationer utan att därvid taga hänsyn till tillfälliga rörelser på penning- och kapitalmarknaderna, även om dessa framtvungo obligations- köp av betydande storleksordning. Den investeringsbegränsning, som måste genomföras för att balans skulle ernås, fick i stället ske genom direkta

• Sida 120
•  Original

ingrepp. Sålunda ägde en väsentlig skärpning av byggnadsregleringen rum. Vidare träffade riksbanken under hösten 1947 överenskommelser med de olika kreditinstitutionerna om en frivillig begränsning från deras sida av utlåningen till allmänheten. I olika sammanhang betonades även vikten av ett ökat enskilt sparande och vidtogos åtgärder för att uppmuntra därtill.

De ingripanden, som sålunda företogos av statsmakterna, ledde efter— hand till åsyftade resultat. Den samhällsekonomiska balansen förbättrades successivt och kunde betraktas som i stort sett återställd vid utgången av år 1948. En avveckling eller uppluekring av de olika restriktiva åtgärderna kunde därför inledas. Strävandena i denna riktning måste emellertid av- brytas på sommaren 1950 till följd av den då inträdda skärpningen i såväl det internationella som det inhemska ekonomiska läget.

Sedelutgivningsrätten.

Riksbankens sedelutgivningsrått reglerades vid det andra världskrigets utbrott genom vissa stadganden i 1934 års lag om Sveriges riksbank. Sålunda ägde riksbanken enligt 9 g i denna lag utgiva sedlar till det belopp, som motsvarades av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa, beräk- nad enligt 11 å i samma lag, samt därutöver till ett belopp av 350 milj. kr. Under vissa förutsättningar kunde Konungen bemyndiga riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare 350 milj. kr. Jämlikt 11 5 skulle såsom riksbankens metalliska kassa räknas allt riksbankens guld inom landet samt därutöver, intill 15 % av hela metalliska kassan, banken till- hörigt i utlandet förvarat eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat guld. Därjämte funnos bestämmelser om s. k. supplementär täckning av den del av den utelöpande sedelstoeken, som icke täcktes med guld.

I det krisläge, som inträtt genom stormaktskrigets utbrott, befarades att ett flertal föreskrifter i rikshankslagen kunde komma att visa sig för snäva och att de, om det vore nödvändigt att strängt iakttaga dem, i vissa situa- tioner skulle kunna hindra riksbanken från att vidtaga de åtgärder, som kunde anses lämpliga. I syfte att härutinnan skapa möjlighet till smidigare anpassning efter behoven tillades Konungen genom lag den 22/12 1939 (nr 895) befogenhet att meddela särskilda bestämmelser bl. a. om riks- bankens sedelutgivning och bankrörelse. Denna lag, som utgjorde ett led i krigsårens beredskapslagstiftning, var tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Lagen, som ursprungligen gällde t. o. m. den 31/3 1940, för- längdes därefter successivt och utlöpte den 30/6 1948.

Med stöd av denna fullmaktslag föreskrev Kungl. Maj:t genom kun- görelse den 31/1 1940 (nr 54), att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guld. Riksbankslagens ovan åter- givna bestämmelse om den metalliska kassan sattes härigenom temporärt

• Sida 121
•  Original

ur kraft. Orsaken härtill var, att den däri givna begränsningen för sedel— utgivningen, Vilken sammanhängde med guldets placering, ansågs lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens guldbehållning som ur säkerhetssynpunkt var mest betryggande. I anslutning härtill skedde även en redovisningsteknisk omläggning, varigenom guldet vid beräkning av sedelutgivningsrätten i fortsättningen upptogs till dagsvärde i stället för det tidigare nominella parivärdet.

De stora importöverskotten efter kriget och det därav förorsakade, sedan hösten 1946 fortgående starka valutautflödet ledde, i den mån innehavet av guld berördes, till en minskning av riksbankens sedelutgivningsrätt. Detta nödvändiggjorde i början av år 1947 en höjning av maximigränsen för den sedelkontingent, för vilken guldtäckning enligt riksbankslagen icke erfordrades. Med stöd av fullmaktslagen ökades således genom kungörelse den 14/2 1947 (nr 31) det tidigare högsta tillåtna beloppet för dylik sedel- utgivning från 350 till 1 400 milj. kr. Sedan valutautflödet fortgått ännu någon tid, framstod även denna ram för sedelutgivningen som för snäv, varför en ytterligare höjning av maximigränsen med 1 100 milj. kr. skedde genom kungörelse den 20/6 1947 (nr 251). Sedelutgivningsrätten hade där- igenom fastställts till ett belopp, motsvarande den dubbla summan av riks- bankens metalliska kassa samt därutöver 2 500 milj. kr.

I den skrivelse till Kungl. Maj :t, där bankofullmäktige begärde den första av de ovan omnämnda höjningarna av sedelutgivningsrätten, anförde full- mäktige därjämte, att 1934 års lag för Sveriges riksbank enligt fullmäktiges åsikt sedan länge varit i behov av en allmän överarbetning. En kommitté hade därför på hösten 1946 tillsatts inom riksbanken med uppdrag att utarbeta en reviderad riksbankslag. Av skilda orsaker vore det emellertid icke lämpligt att omedelbart slutföra detta arbete. Ej heller hade det be- funnits ändamålsenligt att, såsom fullmäktige övervägt, ur lagkomplexet bryta ut och definitivt omarbeta endast bestämmelserna om sedelutgiv- ningsrätten. I avvaktan på den avsedda allmänna översynen av riksbanks- lagen ville fullmäktige därför föreslå, att 1939 års fullmaktslag skulle givas fortsatt giltighet t. o. m. utgången av juni 1948. Detta fullmäktiges förslag framlades därefter i proposition till 1947 års riksdag.

Vid bankoutskottets behandling av denna proposition framhölls, att den fortgående minskningen av riksbankens guldkassa kunde medföra behov av en ökad sedelutgivningsrätt samt att detta kunde inträffa vid tidpunkt då riksdagen ej var samlad. Utskottet föreslog därför riksdagen att biträda förslaget om en förlängning av giltighetstiden för fullmaktslagen. Emeller- tid framhöll utskottet samtidigt, att det framstode såsom i hög grad ange- läget, att denna lag avvecklades så snart som möjligt samt att riksdagens inflytande på avgöranden angående sedelutgivningen återställdes. Det rå- dande provisoriet vore dessutom förenat med den olägenheten, att bestäm- melserna om sedelutgivningsrätten blivit splittrade på tre olika författ-

• Sida 122
•  Original

ningar. Utskottet uttalade därför det önskemålet, att sedeltäckningsbestäm- melserna i riksbankslagen omlades så, att det provisoriska arrangemanget kunde upphöra efter utgången av den tillstyrkta förlängningstiden. —— Vad utskottet sålunda anfört godkändes sedermera av riksdagen.

Med anledning av bankoutskottets uttalande uppdrogo bankofullmäktige åt den tidigare omnämnda riksbankslagskommittén att, utan att avvakta en lämplig tidpunkt för framläggandet av en reviderad version av hela riks- bankslagen, fullfölja sitt utredningsuppdrag separat beträffande frågan om sedelutgivningsrätten.

I det betänkande, där kommittén redovisade resultatet av sina överväganden, framhölls, att principerna för guldtäckning av viss del av den utelöpande sedel- mängden hade utformats under en tid, då strikt metallisk myntfot rådde. Emeller- tid hade utvecklingen nu gått därhän, att centralbankens guldkassa icke längre i första hand bildade grundval för den inhemska försörjningen med betalnings— medel utan framför allt blivit en reserv för betalningar till utlandet. Denna för- skjutning av guldkassans betydelse hade ytterligare markerats genom att guld- myntfoten suspenderats i flertalet länder. Någon ändring i guldets monetära användning kunde heller icke väntas.

Som en konsekvens av utvecklingen hade kommittén funnit, att vid en defini— tiv omläggning av sedeltäckningsbestämmelserna dessa borde få en utformning, som svarade mot de ändrade förhållandena på penningväsendets område och som ej hindrade riksbanken från att föra en ur landets synpunkt rationell penning- och valutapolitik i överensstämmelse med de riktlinjer för den allmänna ekono- miska politiken, som uppdrogos av statsmakterna. De definitiva sedeltäcknings- bestämmelserna borde därför utformas så, att riksbankens guldbehållning för- länades karaktären av en disponibel reserv för utländska betalningar. Riksbanken borde ha frihet att omväxla guld till valutor, när så befunnes lämpligt. Vidare borde riksbanken ha möjlighet att disponera guld- och valutareserven för att täcka en temporär brist i betalningsbalansen, utan att detta skulle behöva medföra menliga konsekvenser i fråga om sedelutgivningsrätten. Detta skulle förutsätta, att den obligatoriska guldtäckningen av en viss del av sedelstoeken upphävdes. Som täckning borde i stället räknas i huvudsak de tillgångar, som enligt den gällande ordningen betecknades som supplementär sedeltäckning. Dessa täckningsgilla tillgångar borde vidare motsvara ej endast sedelstoeken utan även Övriga avistaförpliktelser, vilka borde betraktas som täckningspliktiga skulder.

Bankofullmäktige delade kommitténs syn på guldets funktion i nutida hushållning, men ansågo sig då icke böra föreslå sedelutgivningsbestäm- melser, som icke satte någon bestämd gräns för sedelcirkulationen. Såsom ett komplement borde enligt fullmäktiges åsikt ingå vissa spärrar, var- igenom riksdagen automatiskt inkopplades, så snart den utelöpande sedel- mängden nått över en viss gräns. Fullmäktige hade emellertid funnit, att i det rådande penningpolitiska läget någon definitiv omreglering av grun- derna för sedelutgivningen icke lämpligen borde ske. I stället föreslogo fullmäktige, att 1939 års fullmaktslag skulle upphöra att gälla med ut- gången av juni 1948 och ersättas med en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad provisorisk lag, varigenom riksbankslagens sedeltäck— ningsbestämmelser temporärt sattes ur kraft utan att ändras eller upp-

• Sida 123
•  Original

hävas. Dessa provisoriska bestämmelser borde utformas så, att ett visst maximibelopp för sedelcirkulationen fastställdes i lagen. Fullmäktige fram- lade även ett förslag till dylik lag, till vilket finansministern i proposition till 1948 års riksdag anslöt sig. Förslaget godkändes sedermera av riksdagen.

Genom den lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedel- utgivning, som därefter utfärdades den 28/5 1948 (nr 248), sattes de tidi- gare refererade stadgandena i riksbankslagens 9 och 11 55 nr kraft. Enligt lagen erhöll riksbanken rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 3 200 milj. kr., med rätt för Konungen att, där så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt under tid då riksdagen icke var samlad, medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare 700 milj. kr. Vidare fastställdes, att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt myntat och omyntat guld.

Den nya lagen gällde ursprungligen under tiden 1/7 1948—30/6 1949. Då förhållandena på penningmarknaden icke ansågos så stabiliserade, att någon definitiv omläggning efter denna tid kunde ske, gavs den provisoriska lagen förlängd giltighet intill utgången av juni 1950, dock med den änd- ringen att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten höjdes från 3 200 till 3 500 milj. kr. En dylik höjning hade blivit erforderlig, sedan en oförutsedd stegring i den utelöpande sedelmängden ägt rum, varigenom utrymmet under sedelgränsen blivit alltför begränsat med hänsyn till de säsongmäs- siga variationerna. Sedermera har den provisoriska lagstiftningen förlängts att gälla även under budgetåren 1950/51 och 1951/52, varvid maximigränsen för sedelutgivningen under det förstnämnda budgetåret låg oförändrad vid 3 500 milj. kr. men för 1951/52 höjdes först till 4 100 milj. kr. och därefter till 4 400 milj. kr.

Valutamarknaden.

Den omfattande import, som ägde rum under år 1939 och de första måna— derna av 1940, medförde ett avsevärt behov av valutor. Till följd härav nedgick riksbankens innehav av guld och valutor med betydande belopp. Nedgången förstärktes därjämte genom en omläggning av betalnings- vanorna, i det att svensk import i större utsträckning än tidigare varit fallet förskottsbetalades. Sedan importen praktiskt taget omöjliggjorts ge- nom Skagerackspärren i april 1940, upphörde emellertid pressen på valuta— reserven, och fr. o. 111. maj månad s. å. inträdde en ökning i riksbankens guld— och valutabehållning. Denna ökning fortsatte praktiskt taget utan avbrott under hela kriget och under perioden närmast efter vapenstille- ståndet. Efter ett mindre valutautflöde under de sista månaderna av 1945 noterades i juni 1946 maximum för riksbankens innehav av guld och valutor under här ifrågavarande period. Under inverkan av efterkrigstidens starka ansvällning av importen började därefter en mer än två år lång period med fortgående valutautflöde.

• Sida 124
•  Original

Under större delen av 1930-talet var den svenska kronan anknuten till det engelska pundet. Sedan den engelska stabiliseringsfonden upphört att stödja pundets internationella värde, uppgavs emellertid kronans fasta relation till pundet. I stället baserades noteringarna på den svenska valuta- marknaden fr. o. m. den 28/8 1939 på en dollarkurs av 4: 20 kr. per dollar, vilken kurs sedan kvarstod oförändrad under hela kriget. Med undantag för vissa under krigets första skede inträffade förändringar i växelkurserna, vilka till en del hängde samman med att krigsskådeplatsen utsträcktes till nya länder, lågo även andra växelkurser än dollarkursen i stort sett stabila. Emellertid blevo växelkurserna, efter hand som den internationella handeln i allt vidare omfattning reglerades, i stor utsträckning endast nominella och ersattes av clearingkurser, fastställda i anslutning till handelsförhand- lingarna med de enskilda länderna.

I juni 1941 spärrades genom beslut av regeringen i USA svenska till- godohavanden i detta land. Sedan från svensk sida framlagts förslag till ett tekniskt förfarande för kontroll av dispositionen av svenska dollar- behållningar och sedan förklaring avgivits att det svenska valutakontoret skulle tillåta endast sådana transaktioner, som berörde länder vilkas till- gångar i USA icke voro spärrade, erhöll Sverige en s. k. generell licens. Härigenom blevo de spärrade svenska tillgångarna åter disponibla.

Redan vid 1939 års lagtima riksdag antogs en lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga av krig föranledda förhållanden (valutalag), vilken utfärdades den 22/6 1939 (nr 350). Denna lag, vilken ingick som ett led i krisberedskapslagstiftningen, erhöll ursprung- ligen endast begränsad giltighetstid men har därefter successivt förlängts, senast t. o. 111. juni månads utgång 1952. (Se vidare angående valutalagen sid. 41.)

Syftet med lagen är att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under av krig föranledda extraordinära förhållanden ge Kungl. Maj:t fullmakt att, då riksdagen icke är samlad, utfärda förordnanden om för- fogande över utländska betalningsmedel m. m., i den mån detta är nöd- vändigt för uppnåendet av det mål som fastställts för riksbankens penning- politiska verksamhet. För den händelse de valutapolitiska hjälpmedel, som under normala förhållanden stå till buds, icke skulle vara tillräckliga, anses riksbanken böra ha möjlighet att ingripa på valutamarknaden med tvångs- åtgärder för reglering av valutahandeln och kontroll av betalningsförhål- landena med utlandet. Valutarestriktionerna skola väsentligen hava till syfte att, då risk för kapitalflykt föreligger, skydda valutareserven samt vid tendenser till alltför stark kapitalinströmning minska riskerna för en utveckling på den inhemska valuta- och penningmarknaden, som skulle avsevärt försvåra riksbankens valutavårdande verksamhet.

Under hösten 1939 infördes med anledning av den betydande valuta-

• Sida 125
•  Original

utströmningcn vissa restriktioner på valutamarknaden. Sålunda upphörde riksbanken att sälja valutor för andra än kommersiella ändamål samt för återbetalning av utländska tillgodohavanden. I november genomförde även affärsbankerna en inskränkning av sina valutaförsäljningar, och i decem- ber träffades mellan affärsbankerna en skriftlig överenskommelse med rikt- linjer för deras tillhandahållande av valutor. Dylika skulle ställas till för— fogande endast för vissa, såsom legitima betraktade ändamål, varmed av- sågs betalning av importvaror, frakter, försäkringskostnader, ränta och amortering på skuld till utlandet, resekostnader i utlandet samt i viss omfattning gåvor och understöd. Därjämte skulle insättningar på utländska kronräkningar underkastas viss kontroll samt köp av värdepapper i ut- landet ske endast under vissa angivna förutsättningar. — Genom särskild kungörelse (nr 933/1939) föreskrevs skyldighet för i riket bosatta fysiska och juridiska personer att lämna uppgift om sina innehav per den 31/12 1939 av utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper, tillgångar i utlandet, guld och guldmynt samt förpliktelser gentemot utlandet.

De sålunda genomförda restriktionerna medförde i viss utsträckning en minskning av valutautflödet, men någon fullständig kontroll över utveck- lingen på valutamarknaden vanns icke. I syfte att nå sådan genomfördes med stöd av de bestämmelser, som meddelats i den förut omnämnda valuta- lagen, officiell valutareglering fr. o. m. den 25/2 1940 genom den 5. d. ut- färdade valutaförordningen (nr 97). Härigenom kunde övervakas, att lan- dets tillgångar i guld och utländska valutor användes på ett sådant sätt, att de tillgodosågo de för folkhushållet viktigaste behoven. Att såsom riks— bankens organ handlägga frågor rörande valutaregleringens genomförande inrättades en särskild myndighet, valutakontoret (se sid. 94). 1940 års valutaförordning äger fortfarande giltighet, ehuru den i vissa punkter ändrats.

Valutaregleringens allmänna innebörd var, att köp och försäljning av utländska valutor samt in- och utförsel av valutor och värdepapper skulle få ske endast i den omfattning och på de villkor, som valutakontoret be- stämde. De 22 större affärsbankerna bemyndigades att vid sidan av riks— banken i egenskap av valutabanker driva handel med utländska betalnings- medel och utländska fordringar, varjämte postverket, vissa affärsbanker utöver valutabankerna samt vissa resebyråer erhöllo tillstånd att driva valutahandel i särskilt angiven begränsad omfattning. Genom valutaförord- ningen erhöll riksbanken vidare rätt att rekvirera utländska betalnings- medel och utländska banktillgodohavanden samt, genom en senare författ- ningsändring, även utländska värdepapper. Det förutsattes dock att denna rekvisitionsrätt icke skulle användas utan särskilt medgivande från Kungl. Maj:t. Valutaförordningen kompletterades genom särskild kungörelse an- gående förbud mot utförsel från riket av myntat och omyntat guld (nr 98/1940). För att möjliggöra en effektiv kontroll av valutahandeln före-

• Sida 126
•  Original

skrevs skyldighet att i vissa fall avgiva deklaration angående införsel och utförsel av varor (nr 167/1940).

Med stöd av valutaförordningen föreskrev valutakontoret i slutet av de- cember 1940, att särskilda deklarationer skulle avlämnas rörande innehav av utländska betalningsmedel, fordringar eller andra tillgångar samt skul- der gentemot utlandet, allt avseende förhållandena vid 1940 års utgång. En liknande valutainventering skedde sedermera även per den 31/12 1944.

Avsikten med valutaregleringen var ursprungligen i huvudsak att möj- liggöra en kontroll över kapitalrörelserna. Demot avsågs icke att regle- ringen skulle användas i importbegränsande syfte. I samband med försäm— ringen av det ekonomiska läget under våren 1940, särskilt efter det handels- avspärrningen västerut skett, undergick emellertid regleringen en successiv skärpning, varigenom den i viss utsträckning kom att innefatta även en importkontroll. Sedan valutasituationen senare under året blivit mindre ansträngd, kunde vissa lättnader i restriktionerna dock medgivas. Vid handhavandet av valutaregleringen kom sedermera tyngdpunkten att läggas vid en övervakning av åtgången av sådana valutor, för vilka tillgången var knapp i förhållande till efterfrågan, samt vid en dirigering och övervak- ning av betalningarna till och från utlandet under beaktande av penning— politiska, handelspolitiska och betalningsbalansmässiga önskemål. I slutet av år 1945 kunde vissa lättnader i regleringen genomföras. Valutabankerna erhöllo därvid rätt att, på grundval av generella föreskrifter från valuta— kontoret, medgiva betalningar till utlandet vid rent kommersiella trans- aktioner.

Allt eftersom det kunde förutses att kriget närmade sig sitt slut, blev risken allt större, att flyktkapital skulle söka sig till Sverige. Vissa tenden- ser kunde även märkas i denna riktning. En stark tillströmning av fria valutor skulle kunna leda till allvarliga rubbningar på den inhemska pen- ning- och kapitalmarknaden, och det framstod därför som ur beredskaps- synpunkt angeläget att valutaförordningens bestämmelser rörande utförsel av valutor kompletterades, så att det bleve möjligt att övervaka och hindra en icke önskvärd kapitalinströmning till Sverige. En dylik komplettering skedde även genom en förordning den 20/10 1944 (nr 693), kompletterad med tvenne kungörelser angående importförbud på myntat och omyntat guld samt platina (nr 694—695/1944).

Den 13/7 1946 företogs en appreciering av den svenska kronan med något över 14 %. Såsom ovan i avsnittet om penningpolitiken framhållits, ingick denna åtgärd såsom ett led i de penningpolitiska strävandena. Växelkurs- förändringen kom emellertid även att påverka utvecklingen på valuta— marknaden. I avvaktan på den förutsedda apprecieringen sökte importörer och andra, som hade att erlägga betalningar i utländsk valuta, att i största möjliga utsträckning uppskjuta dessa, medan exportörer och rederier force— rade hemtagningen av sina tillgångar i utlandet. Landets valutabehållningar

• Sida 127
•  Original

ökades därför kraftigt under tiden närmast före apprecieringen. Sedan denna genomförts, vände valutaströmmen, bl. a. till följd av att den inträdda eftersläpningen i betalningarna till utlandet nu måste tagas igen samt att under senare delen av året rykten cirkulerade om att andra länder skulle följa Sveriges exempel. Av större och mera varaktig betydelse var emellertid det valutautflöde, som förorsakades av den stora ansvällningen i importen och som djupast kunde föras tillbaka på att den överskottsköp- kraft, som uppkommit under kriget och som under efterkrigstiden erhållit en betydande påspädning, snabbt aktiverades, under det att produktionen inom landet icke var tillräckligt stor och icke ökades tillräckligt kraftigt för att svara häremot. Valutautflödet förstärktes därjämte genom farhågor bland importörerna för att minskningen i valutareserverna skulle nöd- vändiggöra en sänkning av den svenska kronans internationella värde eller en importreglering ävensom genom prisutvecklingstendenserna.på världs- marknaden. Den efter hand allt svårare valutakrisen erhöll en särskild aspekt genom den särskilt starkt framträdande, för hela Europa gemen- samma knappheten på s. k. hårda valutor, framför allt dollar. Sveriges betydande importöverskott gentemot dollarområdet kunde nämligen icke såsom före kriget täckas genom svenska exportinkomster på andra mark- nader.

Det kraftiga fortgående valutautflödet torde icke kunna anses i större utsträckning ha föranletts av 1946 års appreciering. Den svenska import- varumarknaden var till följd av den stora köpkraftsreserven föga pris- elastisk, och den genom kronhöjningen förorsakade prissänkningen på importvarorna torde knappast kunna ha framkallat någon volymmässig ökning av importen. På exportsidan spelade apprecieringens negativa verk- ningar sannolikt icke någon nämnvärd roll, eftersom den totala exporten hela tiden låg vid gränsen av landets exportförmåga med hänsyn till den rådande inhemska efterfrågan. Ej heller påverkades valutaställningen ge- nom någon ogynnsam utveckling av relationen mellan import- och export- priser eller genom svensk kreditgivning till utlandet. Utbetalningarna un- der den svenska kreditgivningen under och omedelbart efter kriget nådde sin toppnivå redan hösten 1945, då det onormalt starka valutautflödet ännu ej tagit sin början, och de därefter ingångna kreditöverenskommelserna av större räckvidd hunno icke utöva något inflytande på betalningsutveck- lingen förrän efter det att valutakrisen redan inträtt.

Det alltmera försämrade valutaläget föranledde en rad framställningar från bankofullmäktige till regeringen. I en promemoria av den 19/12 1946 framhöllo fullmäktige sålunda, att tillräckliga hållpunkter visserligen ännu saknades för att bedöma nödvändigheten av en importreglering till skydd för valutan, men att en dylik kunde bliva nödvändig och att de praktiska spörsmål, som voro förbundna därmed, fördenskull snarast borde prövas och en effektiv reglering planläggas, så att den vid eventuellt behov kunde

• Sida 128
•  Original

genomföras utan dröjsmål. I en ny promemoria den 30/1 1947 underströko fullmäktige, att den hastighet, varmed valutautströmningen alltjämt pä- gick, innehar en belastning på valutareserverna, som icke kunde godtagas ytterligare någon längre tid. Eftersom det syntes angeläget att om möjligt undanröja behovet av mera långtgående åtgärder eller i varje fall upp- .skjuta den tidpunkt, då ett avgörande måste träffas i fråga om en allmän importreglering, framhöllo fullmäktige vikten av att regeringen övervägde att begränsa importen med de andra medel, som stode till buds.

Då valutaläget emellertid ytterligare försämrades under februari och början av mars och då någon tendens till omslag i utvecklingen icke kunde skönjas, sågo sig bankofullmäktige nödsakade att den 13/3 1947 i en tredje skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå direkta åtgärder för att förhindra en fortsatt mera omfattande nedgång i valutareserverna. Fullmäktige hade (under de interna diskussioner, som föregått skrivelsen, funnit att de åtgär- der, som kunde ifrågasättas från riksbankens sida, nämligen en ränte- höjning och/eller en sänkning av kursen på den svenska kronan i förhål- lande till andra valutor, icke skulle kunna få önskad effekt, genomförda inom tänkbara gränser. På kort sikt vore därför direkta kvantitativa regle- ringsåtgärder nödvändiga. Dessa borde därvid i första hand inriktas på en eliminering av mera umbärlig import. Vidare anförde fullmäktige, att i den allmänna diskussionen ifrågasatts att övervinna de aktuella valuta- svårigheterna genom att upptaga ett dollarlån. Fullmäktige avstyrkte emel- lertid en dylik åtgärd, som endast skulle innebära att man uppsköte en ändå ofrånkomlig anpassning av importen och den inhemska förbrukningen 'av exportvaror efter landets inkomster.

Med anledning av bankofullmäktiges framställning förordnade Kungl. Maj :t om utsträckt importreglering fr. o. m. den 15/3 1947. Trots detta hade importen under den närmast följande tiden en betydande omfattning, varför valutareserverna fortsatte att sjunka. Successiva åtstramningar i import- regleringen blevo därför nödvändiga. Vidare erhöllo bankofullmäktige ge- nom kungl. brev bemyndigande att genom valutakontoret jämlikt 10 & valutaförordningen rekvirera utländska betalningsmedel samt utländska fordringar. Med stöd av detta bemyndigande föreskrev valutakontoret genom kungörelse den 21/10 1947 (nr 782) hembudsskyldighet beträffande dels utländska betalningsmedel, lydande å US—dollars, schweizerfrancs, argen- tinska pesos och portugisiska escudos, dels utländska fordringar i Nord—, Mellan- och Sydamerika, Filippinerna, Portugal med besittningar, Schweiz -.0ch Tanger. Slutligen stadgades vid två olika tillfällen under år 1947, i april roch november, deklarationsskyldighet av vissa utländska tillgångar.

Bankofullmäktige angåvo i tre olika skrivelser till Kungl. Maj:t under våren "och hösten 1947 de åtgärder, som enligt deras åsikt inom olika områden av det ekonomiska fältet borde vidtagas för att en lösning av valutakrisen skulle åväga- _bringas. Eftersom den aktuella krisen bottnade i en alltför stor differens mellan

• Sida 129
•  Original

köpkraft och varutillgång, borde de vidtagna åtgärderna syfta till att återställa den bristande balansen. Då en inhemsk produktionsökning var svår att få till stånd tillräckligt snabbt, måste åtgärderna huvudsakligen komma att träffa efter— frågesidan. Fullmäktige framhöllo i detta sammanhang bl. a., att de olika samhälls- gruppcrna måste avstå från krav på inkomstförbättringar, sparandet måste ökas, den kvantitativa importkontrollen hållas stram, även om detta skulle leda till lagerförtäring, investeringskontrollcn kraftigt skärpas samt den statliga budget- politiken inriktas på att icke blott driftbudgeten utan även kapitalbudgeten skulle finansieras med verkliga inkomster. Samtidigt borde även exporten med alla medel främjas. En omprövning av cxporllicensgivningen borde därvid äga rum, varvid valutasynpunkterna måste få en framskjuten plats.

Även för en lösning av valutaproblemen på längre sikt ansågs en ökning av produktionen vara av avgörande betydelse. Importbehovet skulle därigenom minskas, samtidigt som utgångsläget för exporten förbättrades. Produktionsökning borde framför allt eftersträvas i fråga om sådana varor, som voro begärliga på de svenska exportmarknaderna, framför allt på hårdvalutamarknadcrna. För att möjliggöra en stegrad produktion måste produktionsapparatcn utbyggas och ratio- naliseras. Det vore härvid nödvändigt, att investeringsverksamheten inriktades på för exporten väsentlig varuproduktion och icke på ändamål, som endast ledde till en höjning av levnadsstandarden. I den mån en åtstramning icke kunde till- låtas gå ut över investeringsverksamheten, måste den i stället drabba konsum- tionen.

Framför allt underströko fullmäktige emellertid, att ökad uppmärksamhet måste ägnas åt den svenska utrikeshandelns geografiska inriktning. De svenska lång- siktiga valutaproblemen utgjorde endast en del av en gemensam europeisk dollar- kris. som kunde väntas bli bestående för avsevärd tid framåt. För Sveriges del skulle detta medföra, att de europeiska marknaderna under lång tid icke alls eller endast i mycket begränsad omfattning skulle bli i tillfälle att likvidera sin import från Sverige i valutor, som kunde växlas till guld eller dollar. Man måste under dylika omständigheter tills vidare grunda (len svenska handelspolitikcn och den ekonomiska politiken överhuvud på förutsättningen att Sveriges betal- ningar till dollarområdet balanserades och att detta förhållande kunde komma att bestå under flera år. Detta måste leda till en väsentlig begränsning av den svenska importen från dollarmarknaderna. Eftersom denna begränsning icke kunde kompenseras genom import från europeiska marknader, skulle följden bliva en avsevärd standardförsämring inom landet i jämförelse med vad som varit möj- ligt vid ett fritt varuutbyte. Det internationella finansläget vore vidare sådant, att växelkursförändringar icke skulle utgöra ett tjänligt medel för att rätta till den allmänna bristen på balans. En dollarbrist för Europa i dess helhet av det före- liggande slaget skulle icke kunna utjämuas genom en förskjutning av värderela- tionen mellan dollarn och de olika europeiska valutorna.

Slutligen avvisade fullmäktige även en ytterligare internationell kreditgivning från svensk sida eller prolongation av redan utestående krediter. Snarare syntes läget motivera en omprövning såväl av utnyttjandet av redan utfästa men icke disponerade kreditbelopp som av frågan om återbetalning av de redan lämnade krediterna.

Som en följd av de åtgärder som vidtogos bröts i september 1948 valuta- utflödet, och en återströmning av valutor ägde därefter rum. Efter hand som valutareserverna återupprättades kunde successiva lättnader genomföras i regleringarna inom olika områden. Till en förbättring av hårdvalutaläget

• Sida 130
•  Original

bidrog även att Sverige anslöt sig till det europeiska ekonomiska samarbete, som organiserades med finansiellt bistånd från USA och trädde i funktion fr. o. m. den 1/7 1948.

Diverse åtgärder.

Utöver antagandet av den förut omnämnda valutalagen samt lagen an- gående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riks- bankens sedelutgivning och hankrörelse vidtogos genom beslut av 1939 och 1940 års riksdagar vissa beredskapsåtgärder. Sålunda bemyndigades full- mäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallades av förhållandena, även om dessa beslut icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet. Härigenom möjliggjordes för riksbanken att genomföra de omläggningar av bankens förvaltning och rörelse, som eventuellt kunde bliva nödvändiga. Vidare föreskrevos genom särskild lag vissa regler för utövandet av fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontoret befogenheter i ett läge, då hela riket eller del därav besatts av fientlig makt. Både bemyndigandet och lagen erhöllo successivt förlängd giltighetstid till utgången av juni 1946.

Redan vid 1937 års riksdag hade vissa penningpolitiska medel ställts till riksbankens förfogande att användas i riksbankens valutavårdande verk- samhet. Fullmäktige i riksgäldskontoret erhöllo sålunda bemyndigande att, efter framställning från bankofullmäktige, till riksbanken överlämna skatt- kammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form i svenskt mynt intill erforderligt belopp. Dessa förbindelser skulle sedan av riksbanken kunna användas för försäljning på kreditmarknaden för att där åvägabringa en åtstramning. I samma syfte skulle fullmäktige i riksbanken även, med stöd av en nämnda är särskilt stiftad lag, kunna hos Kungl. Maj:t anhålla om förordnande angående skärpning av banklagens bestämmelser om bank- aktiebolags skyldighet att hålla kassareserv. Båda dessa penningpolitiska hjälpmedel ställdes efter successiva beslut till riksbankens disposition under hela krigs- och efterkrigsperioden, varvid dock i fråga om de skärpta kassareservbestämmelsernas utformning vissa ändringar företogos åren 1939, 1948 och 1949. Något förordnande i enlighet med fullmaktslagen ut- färdades dock först år 1950. Däremot begagnade sig bankofullmäktige i viss utsträckning av bemyndigandet att från riksgäldskontoret rekvirera stats- skuldförbindelser.

Slutligen må även nämnas, att den befrielse riksbanken, i samband med att Sverige år 1931 lämnade guldmyntfoten, erhöll från skyldigheten att med guld inlösa av banken utgivna sedlar alltfort gäller.

• Sida 131
•  Original

Uvsmedelshushållningen.

Inledande översikt.

Vid krigsutbrottet hösten 1939 stod Sverige inför hotet att helt avskäras från importen av såväl livsmedel som jordbruksförnödenheter. I fråga om .vissa varuslag, såsom brödsäd, socker, fettråvaror, vissa slag av konst- gödsel och fodermedel, funnos dock relativt stora reservlager. Det visade sig efter hand, att importmöjligheterna tidvis blevo större än man från början ansett sig böra räkna med. Efter krigshändelserna på våren 1940 avbröts visserligen helt tillförseln från transoceana länder, men fr. o. m. 1941 kunde den om ock endast i begränsad omfattning återupptagas genom den s. k. lejdtrafiken. Vidare fortgick importen av vissa gödselmedel från kontinentaleuropa ostört ända till slutet av år 1944. Inköp av oljekraftfoder från Balkanländerna kunde även göras. På grund av den i allt fall relativt sparsamma tillförseln utifrån måste emellertid livsmedelsförsörjningen under krigsåren i en helt annan omfattning än förut baseras på den in- hemska produktionen och tillika underkastas en planmässig reglering för utnyttjande på bästa sätt av landets resurser.

Den planhushållning beträffande jordbruksproduktionen och försörj- ningen med livsmedel över huvud, som vårt land på grund av kriget tvinga— des att föra under en följd av år, kommer i fortsättningen av detta kapitel att ingående belysas. Som bakgrund till den följande framställningen synes det lämpligt att här inledningsvis karakterisera utgångsläget samt i stora drag redogöra för förändringarna under avspärrningsåren och tiden när- mast därefter dels i avseende på den allmänna försörjningssituationen på livsmedelsområdet, dels i avseende på livsmedelskonsumtionens omfattning och sammansättning.

Utgångsläget vid krisens inträde.

Den inhemska produktionen av livsmedel beräknas under 1930-talet i kalorier räknat ha täckt i genomsnitt 92 % av den totala konsumtionen. Motsvarande siffra för 1920-talet var 81 %, varför alltså en betydande stegring av självförsörjningsgraden till synes ägt rum. Denna stegring är emellertid skenbar så tillvida som den till väsentlig del möjliggjorts genom

• Sida 132
•  Original

en ökad import av råvaror för jordbrukets behov. Beaktas jämväl den be- tydelse, som sistnämnda import haft för den inhemska produktionen, "torde den verkliga självförsörjningsgraden böra reduceras för 1920—talet till ca 71 % och för 1930-talet till ca 78 %. De beräkningar, varpå sistnämnda procenttal grunda sig, äro dock självfallet mycket osäkra.

Produktionsförmågan inom det svenska jordbruket steg under mellan— krigstiden mycket kraftigt till följd av förbättrade bruknings— och utfod— ringsmetoder samt landvinningar på växtförädlingens och husdjursavelns områden. Produktionsvolymen ökades sålunda från 1920-talets början till slutet av 1930-talet med 25 51 30 %, räknat i slutprodukternas kalorivärde. Jordbrukarbefolkningen nedgick samtidigt med omkring 10 % och antalet i näringen direkt sysselsatta personer ännu kraftigare. Produktiviteten, d. v. 5. det genomsnittliga produktionsresultatet per arbetare, tillväxte under de två decennierna med ca 50 % eller 2,5 % per år. Denna ökning står endast föga tillbaka för den som skedde inom den under samma tid starkt expanderande industrien.

»Flykten från landsbygden» har i Sverige som i andra västeuropeiska länder under de senaste decennierna varit en mycket uppmärksammad företeelse. Med avseende på livsmedelshushållningen har effekten härav varit den, att allt färre människor kommit att ägna sina krafter åt att förse oss med vårt dagliga bröd. Före utbrottet av det första världskriget utgjordes fortfarande bortåt hälften av Sveriges befolkning av jordbrukare och deras familjer, vid det senaste krigets början ungefär tredjedelen. Ut— vecklingen kännetecknades samtidigt av en kraftig ansvällning av befolk- ningen i städer och andra tätorter på bekostnad av den egentliga lands- bygdsbefolkningen. För livsmedelsförsörjningen under en avspärrnings- kris innebar den inträffade förskjutningen i befolkningens yrkessannnan— sättning och lokala fördelning ökade svårigheter. De livsmedelsmängder, som under den senaste krisen måste överföras från producenter till kon- sumenter, voro avsevärt större än de som behövde överflyttas under första världskriget. Så tillvida var läget ur folkförsörjningssynpunkt försämrat i jämförelse med det som rådde ett kvartssekel tidigare.

I andra hänseenden voro emellertid förutsättningarna för att med fram- gång bemästra en försörjningskris gynnsammare år 1939 än är 1914. När första världskriget bröt ut, förmodade man allmänt, att det skulle bli av kort varaktighet, och man ansåg sig knappast ha anledning att förbereda sig på att möta försörjningsproblem av den art, som sedermera skulle komma att yppa sig. När däremot orosmolnen mot slutet av 1930-talet ånyo började hopas, vidtogos i relativt god tid en rad åtgärder i beredskapssyfte. Bland det viktigaste som i det hänseendet åtgjordes var uppläggandet genom statsmakternas försorg av de förut nämnda beredskapslagren av vissa livs- medel och jordbruksförnödenheter.

En annan för utgångsläget 1939 gynnsam omständighet sammanhängde

• Sida 133
•  Original

med den under 1930-talet förda jordbrukspolitiken. Därigenom uppbyggdes ett regleringssystem på jordbrukets område, vilket innebar att det svenska lantbruket i viss mån frikopplades från sitt internationella sammanhang. Även 0111 den förda jordbrukspolitikens uttalade syfte icke var att åstad- komma självförsörjning i fråga om livsmedel, befrämjade den dock en produktionsinriktning, som var ägnad att underlätta folkförsörjningen i ett avspärrningsläge. En särskild administrativ apparat skapades ock för jordbruksregleringens genomförande, vilken kunde omedelbart tagas i anspråk för livsmedelsförsörjningens ordnande under den av kriget fram- kallade helt annorlunda beskaffade krissituationen.

Ytterligare bör här framhållas den oerhört starka utveckling som jord- brukets ekonomiska föreningsrörelse undergick under mellankrigstiden, närmast under trycket av jordbrukskrisen och med visst stöd från stats- makternas sida. Jordbrukarna uppnådde härigenom att genom sina in- köps— och försäljningsorganisationer i allt större utsträckning själva om- besörja omhändertagandet och avsättningen av lantmannaprodukter. Att jordbrukets ekonomiska organisationer, särskilt på mejeri- och slaktom- rådena, kunde direkt utnyttjas för regleringsuppgifter av skilda slag inne- bar en mycket betydelsefull skillnad mot förhållandena under kriget 1914— 18. lfrågavarande ekonomiska föreningar fingo under det senaste kriget övertaga en rad funktioner, vilka, 0111 dessa sammanslutningar icke funnits, hade måst anförtros åt statliga myndigheter. Av icke liten psykologisk betydelse var vidare, att statsmakternas kontakt med producenterna till stor del kunde ske via föreningsrörelsen.

Försörjningslägets utveckling.

Det har i det föregående nämnts, att den inhemska produktionen av livs- medel under 1930-talet kalorimässigt kan beräknas ha täckt ca 92 % av konsumtionen inom landet, då hänsyn icke tages till att produktionen till viss del byggde på importerade gödsel— och fodermedel, medan den inhemska produktionen utan hjälp av denna import under sagda decen- nium torde ha motsvarat ca 78 % av konsumtionen. För krigstiden, med vilken tid här avses konsumtionsåren 1939/40—1944/45', äro motsvarande procenttal 93 resp. 81. Med bortseende från betydelsen av gödsel- och foderimporten skulle alltså enligt dessa beräkningar självförsörjningsgra- den ha varit ungefär densamma under kriget som under 1930-talet. Be- aktas ifrågavarande förnödenhetsimport, skulle däremot under kriget ha rätt en något högre grad av självförsörjning, beroendepå den minskade fodermedelsimporten. '

Förhållandet enligt det förstnämnda beräkningssättet mellan produk-

1 Med konsumtionsår eller regleringsår avses här och i fortsättningen tiden fr. o. m. 1 september ett visst är t. o. m. 31 augusti följande år.

• Sida 134
•  Original

tionen och den inhemska förbrukningen av livsmedel av alla slag samt dess förskjutningar sedan förkrigstiden framgå av nedanstående tabell.

Relationen mellan produktion och förbrukning (»själv/örsörjningsgraden») beträffande samtliga livsmedel. Procentlal.

V t— _ . _ _ . _ År ege & Åmma Summa År Vegeta Anima

bilier lier 1) bilier lier 1) Summa

Kalenderår Kons. är 1945/46 91

1938/39 100 ' 98 1946/47 % 1947/48 95 1939/40 90 92 1948 49 9 1940/41 83 . ' 87 / 7 1941/42 88 ' 89 Krigstiden 1942/43 105 100 1939/40— 1943/44 104 100 1944/45 93 93 93 1) Till animalier räknas även margarin, trots att råvarorna härför numera till över— vägande del äro av vegetabiliskt ursprung.

Man återfinner i tabellen de nyssnämnda procenttalen 92 och 93, vilka beträffande livsmedelshushållningen gällt för 1930—talet resp. för krigs— åren. Härvid bör givetvis beaktas, att efterfrågan på livsmedel under kriget nedskurits genom ransonering och andra konsumtionsbegränsande åtgärder. I fråga om vegetabilier har självförsörjningsgraden enligt tabellen i någon mån ökats, medan för animalierna förmärkes en viss, om än obetydlig nedgång i jämförelse med 1930-talet. Hela matfettsförsörjningen har där— vid något oegentligt hänförts till animaliegruppen.

Tabellen utvisar i övrigt, att självförsörjningsgraden växlat rätt betyd- ligt från år till år. Lägst var den under konsumtionsåren 1940/41 och 1941/42 samt 1947/48, då den understeg 90 %. Eljest har den legat över detta procenttal. Under konsumtionsåren 1942/43 och 1943/44 hade landet full försörjning i den meningen, att produktionen av slutprodukter kalorimäs- sigt motsvarade konsumtionen. I fråga om animalier förelåg ett under— skott, vilket emellertid uppvägdes genom ett överskott av vegetabilier. Över huvud företer självförsörjningen starkare variationer för vegetabilier än för animalier, vilket givetvis sammanhänger med att skördeutfallets väx- lingar mera direkt komma till uttryck beträffande de förra.

Behovet av livsmedel täcktes under krisåren —— förutom av den löpande produktionen och importen — även genom ianspråktagande av de före kriget upplagda lagren. Över en tredjedel av tillskottet till den löpande produk- tionen under konsumtionsåren 1939/40——1944/45 beräknas ha utgjorts av förbrukade lager, främst brödsäd och socker.

En översikt angående konsuintionsutvecklingen under krisåren lämnas i ett följande avsnitt. I detta sammanhang må blott nämnas, att den to— tala kaloriförbrukningen var praktiskt taget densamma under kriget som under 1930-talet. Till följd av den inträffade folkökningen förelåg emel—

• Sida 135
•  Original

lertid en nedgång i kaloriförbrukningen per invånare. Denna var sålunda i genomsnitt ca 7 % lägre än under 1939. Jämfört med genomsnittsför— brukningen under hela 1930—talet finner man en nedgång med 4 %. En viss förskjutning ägde i förhållande till förkrigstiden rum från animalie- konsumtion till konsumtion av vegetabilier, medan, om fredliga förhållan- den blivit rådande under 1940-talet, en utveckling i motsatt riktning tro— ligen skulle ha kommit till stånd. Utan denna omställning skulle kalori- förbrukningen ha visat en betydligt starkare nedgång än den som faktiskt redovisas. Relationen mellan vegetabilieförbrukningen och animalieförbruk- ningen (den senare till sin omfattning bestämd på ovan nämnt sätt) var under olika perioder följande:

Kalori/örbrukningens procentuella fördelning.

Vegetabilier Animalier

Åren ............ 1930/39 57 43 Ix'onsumtionsåret.. 1938/39 56 lionsumtionsåren 1939/40—1944/45 58 42

Under åren 1941/42 och 1942/43, vilka innefattade den mest kritiska tiden för animalieförsörjningens del, var relationen mellan vegetabilier och animalier 60:40 recp. 61:39. Angivna utveckling stod delvis i sam— band med minskad import av margarinråvaror och fodermedel men be- rodde i övrigt på en medveten strävan från försörjningsmyndigheternas sida att begränsa animalieproduktionen, varvid konsumtionsinriktningen fick anpassa sig till livsmedelstillgångarna. Denna anpassning skedde i någon mån genom den fria prisbildningen men i huvudsak med hjälp av konsumtionsreglerande åtgärder. De tillskott i kalorier räknat, som vun- nits genom förskjutningarna i produktionsinriktningen och konsumtions- vanorna, kunna beräknas ha utgjort exempelvis för året 1941/42 ca 5 % samt för hela krigsperioden september 1939—v-augusti 1945 2 år 3 % i årligt genomsnitt.

Den svenska produktionen av jordbruksprodukter bygger, som förut framhållits, till viss del på importerade handelsgödselmedel och foder- varor. Några allmänna uppgifter må här meddelas, som belysa hur för- sörjningen med dessa produktionsmedel i stort sett gestaltat sig under kristiden. För närmare detaljer hänvisas till efterföljande framställning.

Vad först beträffar gödselmedel märkes, att tillförseln av växtnärings- ämnen från naturlig gödsel nedgick mycket starkt under de första krigs- åren;_ under bottenåret 1941/42 var sålunda den beräknade tillförseln nära 30 % lägre än under år 1938/39. Anledningen till den minskade till- förseln av naturlig gödsel var framförallt den försämrade fodertillgången. Efterföljande tabell meddelar en sammanställning, som i årsgenomsnitt anger dels totalförbrukningen av särskilda slag av gödselmedel under 1930- talet samt under krigsåren och de därpå följande två åren, dels fördel-

• Sida 136
•  Original

ningen under samma perioder på naturlig gödsel samt konstgödsel. in— rikes producerad och importerad. De redovisade kvantiteterna avse halten av resp. fosforsyra (P;.O.-,), kalisalt (KOQ) och kväve (N). Det bör anmär— kas, att uppgifterna angående förbrukningen av naturlig gödsel vila på beräkningar av synnerligen approximativ beskaffenhet.

Gödselmedels/örbrukningen.

Kvantiter. Ton Procentuell fördelning

1930/ 1939/ 1945/

1930/39 1939/451) 1945/47 1) 39 451) 471)

Fesfatgödsel (Peos) 101 900 84 800 109 300 100 100 därav: Naturlig gödsel ................ 51 800 44 700 51 200 51 ' 47 lx'onstgödscl: inhemsk .......... 2 500 23 700 23 900 2 22

importerad ........ 47 600 16 400 34 200 47 31

Kaligödsel (KOz) ................ 158 300 146 900 158 600 100 därav: Naturlig gödsel ................ 128 800 111 000 127 100 81 80 K onstgödsel : inhemsk .......... — — —

importerad ........ 29 500 35 900 31 500 19 20

Kvävegödsel (N) .................. 87 500 90 300 106 500 100 100 därav: Naturlig gödsel ................ 64 400 55 500 63 600 74 62 Konstgödsel: inhemsk 7 000 13 200 19 900 8 14

importerad ........ 16 100 21 600 23 000 18 24

1) Gödselåren 1939/40—1944/45 resp. 1945/46—1946/47. Gödselåret räknas fr. 0. In. 1 juli t. o. m. 30 juni.

I fråga om f o 5 f a t g ö (1 s e 1 n nedgick förbrukningen som synes under krigsåren till ca 85 % av förkrigsförbrukningen. Den naturlig; gödselns andel härav var ungefär oförändrad. Den förbrukade fosforhaltiga konst— gödseln, som huvudsakligen bestått av superfosfat, har såväl före kriget som under och efter detsamma varit av svensk tillverkning, men råvaran för superfosfatindustrien —— råfosfat -— var före kriget helt av utländskt ursprung. Då importen av råfosfat under kriget bortföll, övergick man, allt eftersom lagren därav förtärdes, till att använda inhemskt material (apatit), som dock ej medgav samma höga utbyte vid tillverkningen, varför det totala utbytet av fosfor nedgick. — Vad angår k a l i g 6 d 5 el m e (1 l e 11 under- gick även försörjningen med dessa en viss försämring under krigstiden, ehuru icke lika utpräglad som beträffande fosfatgödselmedlen. Importen översteg genomsnittligt 1930-talets import, men var dock under de två senaste krigsåren betydligt inskränkt, vilket sammanhängde med avbrottet dessa år i Tysklandsförbindelserna. Någon inhemsk tillverkning av'kali— gödselmedel har ej förekommit. — Försörjningen med k v ä v e g ö d 5 e l- m edel slutligen kunde, tack vare ökad produktion inom landet och en väl hävdad import, särskilt av kalksalpeter, upprätthållas så, att den under krigsåren kom att något överstiga 1930-talets genomsnitt.

• Sida 137
•  Original

Av det föregående har framgått, att den försämrade gödselförsörjningen under krisåren till väsentlig del berodde på minskad tillförsel av naturlig gödsel. Denna försämring förorsakades i sin tur av en minskad tillgång på fodermedel för animalieproduktionen. Storleken av den inhemska foder— förbrukningen räknat i milj. foderenheter framgår av följande siffror:

Total foder— Därav Total foder- Därav År medelsförbruk- import— År medelsförbruk- import- ning foder ning foder

1930/39 (genomsnitt) " 504 1945/46 7 979 266 1939/40 ' 327 7 544 326 1940/41 241 6 535 370 1941/42 152 1948/49 7 735 353 1942/43 92 1943/44 104 Krigstiden 1944/45 178 1939/40—1944/45 .. 6 780 182

Nedgången var som synes särskilt betydande under åren 1940/41 och 1941/42; främst var detta en följd av de felslagna skördarna. Foderförbruk— ningen låg år 1941/42 26 % under 1930—talets genomsnitt, trots ett ej ovä- sentligt tillskott av fodercellulosa och en viss användning av nödfoder. I genomsnitt för perioden 1939/40—4944/45 var foderförbrukningen 14% lägre än under 1930—talet. Försörjningsläget var i själva verket sämre än vad de nyss anförda uppgifterna om nedgången uttryckt i foderenheter ge vid handen. Räknat i smältbar äggvita redovisas nämligen för nyss- nämnda period i genomsnitt en nedgång med ej mindre än 23 % i jäm- förelse med förhållandena före kriget. Läget i självförsörjningshänseende på fodermedelsområdet kan i summarisk form utläsas ur följande sam— manställning av årsgenomsnitten för angivna perioder.

Fodermedels/örbrukningen. lllilj. foderenheter.

1939 [40— 1945/46—

( ( ”go/33 1944/45 1946/47

Kraftfoder, saftfoder, stråfoder m. m ........... ' " 4 920 5 503 Bete och grönfoder .......................... 1 765 2 242 Fodercellulosa ................................ — 103 22

6 788 7 767 Därav importfoder 182 296

Skördeförhållandena under den behandlade tiden belysas av tablån å sid. 138, i vilken även medtagits uppgifter för 1930-talet. Under sist- nämnda decennium utgjorde den totala avkastningen från åker och äng i medeltal 9 202 milj. skördeenheter. Skörden år 1939 överensstämde i stort sett med nämnda medelskörd och kunde i det hela betraktas som god. Mycket svaga skördar uppvisade däremot åren 1940 och 1941; bägge ha också ganska allmänt betecknats som missväxtår. Totalskörden uppgick

• Sida 138
•  Original

dessa år till endast 75 resp. 63 % av genomsnittliga förkrigsskörden. De två följande krigsåren nåddes avsevärt bättre resultat. Dock låg genomsnittet för hela krigsperioden (åren 1940—45) ej mindre än 15 % under förkrigs- skörden.

Produktionsutvecklingen var emellertid ganska olikartad för skilda grö- dor. Sålunda märkes, att skörden av rotfrukter (potatis, sockerbetor och foderrotfrukter) åren 1940 och 1941 låg över förkrigsnivån, samtidigt som odlingen av brödsäd och vallhö gav en avkastning som låg 40 a 50 % under denna nivå. Icke under något av krisåren nådde spannmålsodlingen upp till genomsnittet för 1930-talet. Så var däremot fallet med höskörden, vilken under åren 1944—46 översteg medeltalet från 1930 39.

Totalavkastningen från åker och naturlig äng. Mil/'. skördeenheter.

Hö fr. Potatis (få? sufnma Avkastn. År Spannmål o. &. rot- ]01' , avkgsln. fr- na- Summa 1) IlldCX frukter halm, fran turlig äng blast, åker bete 1930/39 (genomsnitt) . . 2 827 1 178 4 379 8 384 818 9 202 100 1939 .................. 3 069 1 182 4 241 8 492 780 9 272 101 1940 .................. 2 138 1 273 2 896 6 307 580 (i 887 75 1941 .................. 1 839 1 204 2 227 6 270 510 5 793 63 1942 .................. 2 447 1 123 3 992 7 562 667 8 272 90 1943 .................. 2 372 1 237 3 989 7 5.98 658 8 333 91 1944 .................. 2 149 1 006 4 862 8 017 714 8 822 96 1945 .................. 2 123 1 079 4 996 8 1.98 742 9 020 98 1946 .................. 2 312 1 142 5 308 8 762 748 9 562 104 1947 .................. 1 706 982 3 520 6 208 589 6 888 75 1948 .................. 2 437 1 229 4 567 8 233 687 9115 99 1949 .................. 2 482 1 062 4 915 8 459 718 9 536 104 Krigsåren 1940/45 . ... 2 178 1 154 3 827 7 1.59 645 7 804 85 1) För åren 1941—49 är här även inräknad skörden av oljeväxter.

Produktionsutvecklingen för de viktigaste slagen av jordbruksprodukter kan följas med ledning av tabellen å sid. 140. Man finner, att av de i ta— bellen medtagna produkterna endast sockerbetor och potatis för de sex krigsåren 1939/40—1944/45 uppvisa högre avkastningstal än för 1930-talet i genomsnitt. I övrigt föreligger i jämförelse med nämnda decennium en nedgång med i allmänhet 10 a 20 %.

Produktionsförhållandena beträffande de särskilda slagen av jordbruks- produkter behandlas närmare i efterföljande avsnitt. Till komplettering av vad där anföres må här blott tilläggas följande.

Produktionen av rotfrukter och färska grönsaker beräknas år 1938/39 ha utgjort drygt 125 milj. kg och konsumtionen 132 milj. kg. För perioden 1939/40—1944/45 utgöra inotSVarande tal 141,5 och 146 milj. kg. Importen var sålunda något mindre under krigsåren än omedelbart före kriget. In- förseln av frukt- och grönsakskonserver, vilken under de sista förkrigs-

• Sida 139
•  Original

Produktionen av viktigare jordbruksalster 1939/40-1949/50 (Indextal)

Indexlol ”0 l | | | Vegetabiliska produkter

_— Brödsöd - — —- Potatis

........ Sockerbetor ] l [

I I l l Animalisko produkter

__...— Kött och fläsk

.... .... Ägg [ I I 1 1 930139 40/41 42/43 44/45 46/47 48/49

39,40 41 /42 43/44 45/46 47/48 49/50

• Sida 140
•  Original

_ ,. __ Socker- _ Kött 0. År Brodsad Potatis betor Mjölk fläsk 3)

1930/39 1) ................ 1 844 1 682 3002 1939/40 =) ................ 1 809 1 902 303,4 00,0 1940/41 .................. 2 294 1 860 289,5 51,9 1941/42 .................. 2 071 1 844 213,2 37,5 1942/43 .................. 1 840 1 734 182,8 35,0 1943/44 .................. 2 171 1 868 2552 43,9 1944/45 .................. 1 435 1 803 241,7 50,2 1945/46 .................. 1 659 1 814 251,41 59,0 1946/47 .................. 1 941 1 777 261,8 62,0 1947/48 .................. ' 1 758 1493 2748 05,5 1948/49 .................. 2 277 1 808 271,4 75,0

Krigsåren 1939/40—1944/45 1 937 1 838 247,7 46,5

Indextal för krigsåren (1930/ . 39 = 100) 105,0 109,1 , 80,9 83,6

1) Genomsnitt för kalenderår. 2) Siffrorna för 1939/40—1948/49 avse produktionsår (sept.—aug.). För de vegetabiliska produkterna avses den skörd, som bärgats strax innan eller vid resp. produktionsårs början. 3) För åren 1941/42 ff. exkl. den utanför ransoneringens ram verkställda slakten.

li

åren uppgick till 2 a 0 milj. kg, upphörde praktiskt taget helt under krigs- åren för att under de första åren efter kriget stiga väsentligt Över nämnda nivå.

Den inhemska odlingen av frukt beräknas år 1938/39 ha givit en skörd av 69 milj. kg äpplen och päron. Importen härav samma år utgjorde 33 milj. kg, varför konsumtionen kan anges till något över 100 milj. kg. För krigsåren (1939/40—1944/45) uppgick produktionen till i genomsnitt 74 milj. kg, medan importen sjönk till 6,5 milj. kg. Efter krigets upphörande återupptogs importen av äpplen och päron i förkrigsskala. Av odlade här beräknas krigsårens skördar ha varit av ungefär samma omfattning som förkrigstidens, eller ca 45 milj. kg.

Konsumtionen av citrusfrukter, bananer och vindruvor, vilken helt byg- ger på import, nedgick mycket kraftigt under kriget. År 1938/39 utgjorde importen av citrusfrukter 53 milj. kg, under perioden 1939/40 1944/45 minskades den till genomsnittligt 23,5 milj. kg. Införseln av bananer och vindruvor sjönk samtidigt till en obetydlighet. Under de första efterkrigs- åren steg importen av flertalet sydfrukter däremot långt över förkrigs- nivån för att av valutaskäl åter skäras ned fr.o.m. fjärde kvartalet 1947.

Till följd av bl.a. svårigheterna att efter mineringarna i Skagerack upp- rätthålla västkustfisket företedde fiskfångsfen åren 1940 och 1941 en ned- gång i förhållande till de närmast föregående åren, såsom framgår av nedanstående sammanställning. Under de följande åren stegrades fiskets av- kastning och nådde under de sista krisåren långt över förkrigstalen. Ned- gången i de totala fångsterna under de första krigsåren medförde med

• Sida 141
•  Original

Fångsten av saltvatten/isk samt utrikeshandeln med fisk och skaldjur. Milj. kg.

Därav Därav

iland- , iland-

.. 'Iotal— .. ,

fort Import Export , fort Import hxport längst utom- utom- lands lands

1938 .......... 124,2 ' 27,9 1945 .......... 152,13 6,7 17,0 6,9 1939 .......... 133,1 , 37,6 1940 .......... 160,9 13,0 29,1 36,6 1040 .......... 90,1 ' ' 18,6 1947 .......... 155,11 10,1 31 3 20,2 : 1941 .......... 113,11 " 4,0 1948 .......... 184,4 12,9 293 492

1 )

1942 .......... 125,4 17 1949 .......... 182,4 18,1 24,3 48,4 : 1943 .......... 143,8 0,0 Krigsåren 1944 .......... 129,4 4,6 1940/45 125,23 2,6 12 9 6,0 !

undantag av år 1940 icke någon nedgång i jämförelse med de i Sverige normalt ilandförda fångsterna, emedan en successivt sjunkande del av fångsterna ilandförts utomlands. Fr.o.m. år 1942 voro de till Sverige in- förda fångsterna avsevärt större än vad som var normalt före kriget. Be— träffande insjöfiskets avkastning saknas statistik. Den har emellertid upp- skattats till omkring 13 milj. kg årligen.

Såsom framgår av tabellen exporterades före kriget en icke obetydlig del av de i Sverige ilandförda fångsterna. Denna export bortföll under de första krigsåren successivt. Samtidigt minskade och bortföll även den före kriget betydande importen av salt sill.

På grund av att tabelluppgifterna om fångsterna och om utrikeshan- deln icke äro fullt jämförbara (i ena fallet uteslutande färsk vara, i andra fallet dessutom beredd vara) kunna direkta kvantitetsjämförelser mellan produktion och konsumtion av fisk icke göras. De olika huvudgrupperna av fiskslag ha dessutom ett från varandra väsentligt avvikande närings- värde. Självförsörjningsgraden i fråga om fisk torde därför lämpligen böra beräknas, sedan produktionen och konsumtionen uttryckts i kalorier. Beräkningar utförda på detta sätt ha gett till resultat en produktion år 1938/39 av 163 miljarder kalorier och en konsumtion samma år av 188 miljarder kalorier. Självförsörjningsgraden utgjorde 87 %. För krigsåren 1939/40—1944/45 kan produktionen beräknas till i genomsnitt 157 och kon- sumtionen till 168 miljarder kalorier. Förbrukningen var alltså rätt betyd- ligt lägre men självförsörjningsgraden högre än 1938/39, nämligen 93 %. I detta sammanhang kan nämnas, att konsumtionen under 1930-talet till ej mindre än 24 % täcktes av importöverskott.

Livsmedelsförbrukning en.

Förändringarna i konsumtionen av födo- och njutningsämnen under åren 1939—49 kunna i detalj följas i tabellen å sid.;144—145. Man finner av denna, att det sammanlagda v ä r (1 e t av konsumtionen under angivna tid steg från 3 346 till 7 103 milj. kr. eller med 112 %. Stegringen har varit oavbruten, även om den försiggått i från år till år varierande takt.

• Sida 142
•  Original

De relativa förändringarna i k 0 n s u m t i o n s v 0 ] y m e n, mätt i 1939 års priser, för huvudgrupperna vegetabilier, animalier samt drycker och tobak belysas för tiden 1939—47 av följande sammanställning.

1939 1940 1941 1943 1945 1946 1947

Vegetabilier ............ 100 92 85 83 90 108 103 Animalier .............. 100 98 88 90 99 105 107 Drycker, tobak 100 85 82 85 98 106 118 Samtliga varuslag 100 93 86 86 96 106 108

Det framgår härav, att en snabb försämring av standarden skett under de första krigsåren men att fr. o. m. 1943 en oavbruten standardhöjning försiggått. På grund av folkökningen hade emellertid konsumtionsvolymen per invånare ännu är 1947 icke nått fullt upp till förkrigsnivån utan låg några procent därunder. Beträffande orsakerna till förändringarna från är till år för de olika huvudgrupperna av varor må anföras följande.

Under år 1940 nedgick konsumtionsvolymen starkare för vegetabilier än för animalier. Den olikartade utvecklingen förklaras framför allt av en starkt minskad konsumtion av sydfrukter och kaffe ävensom av socker samt inhemska frukter och här, medan konsumtionen av kött och fläsk, ägg samt även matfett kunde hållas väl uppe. Den under åren 1941 och 1942 fortgående nedgången i konsumtionsvolymen skedde däremot i en något snabbare takt för animalier än för vegetabilier. Volymen av ve- getabiliska livsmedel låg dock under år 1942 fortfarande något lägre i för- hållande till år 1939 än vad fallet var med animalierna, något som till stor del sammanhängde med bortfallet av vegetabilieimporten. Återhämtningen under åren 1943—45 gick i avsevärt snabbare takt för animalier än för vegetabilier. Matfetts- samt kött- och fläskkonsumtionen ökades starkt dessa år, medan tillväxten i mjöl- och brödkonsumtionen delvis neutrali- serades av att potatiskonsumtionen efter den föregående starka stegringen häri avtog. Under år 1946 steg vegetabiliekonsumtionen snabbare än ani- maliekonsumtionen, beroende främst på den starkt ökade förbrukningen av sydfrukter och kaffe, vilka varuslag väga tungt i de här ifrågavarande på värdeförhållandet vilande volymberäkningarna. Till stor del samman- hängande med en minskning i konsumtionen av nyssnämnda varuslag nedgick volymen för vegetabilier år 1947, medan animalievolymen främst till följd av stegrad konsumtion av matfett, ost och ägg tillväxte ytterligare något. Vad volymen för drycker och tobak beträffar följde denna t.o. m. är 1946 i stort sett samma utveckling som totalvolymen för födo- och njut- ningsämnen men gick år 1947 proportionsvis starkare i höjden.

Vissa varors, bl.a. kolonialvarornas, genomsnittligt höga priser i för- hållande till deras energiinnehåll medför, att den sammanfattande bilden av konsumtionsutveeklingeen får andra drag, om volymberäkningarna ut-

• Sida 143
•  Original

föras efter 11 ä r i n g 5 V ä r (1 e t i stället för i visst års priser. Föränd- ringarna i den totala kaloriförbrukningen te sig för åren 1939——47 sålunda:

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Miljarder kalorier 7771 7505 7122 7008 7395 7629 7727 7706 7711 Index för samtliga livsmedel. . 100 97 92 90 95 98 99 99 99 för vegetabilier ........ 100 96 93 93 97 95 98 97 95 för animalier .......... 100 97 89 86 93 102 102 102 105

Nedgången i livsmedelsvolymen under de tidigare krigsåren liksom även återhämtningen under de senare krigsåren och efterkrigsåren var som synes betydligt svagare än vad förut anförda uppgifter givit vid handen för samma volym räknat i 1939 års priser. Anledningen härtill är, att förbrukningen av vissa i förhållande till sitt näringsvärde billiga vs- medel, såsom mjöl och bröd samt potatis, under krigsåren företedde en genomsnittligt sett mindre kvantativ nedgång än förbrukningen av övriga livsmedel. Å andra sidan har under efterkrigsåren åtgången av dessa livs- medel ej stegrats i samma mån som åtgången av övriga varuslag.

Sammanställningen här ovan belyser i någon mån den under kriget in- trädda förskjutningen i konsumtionen från animaliska till vegetabiliska produkter. Proportionen mellan förbrukade vegetabilier och animalier i kalorier räknat var på 1920-talet 61:39 och under det följande årtiondet 56:44. För perioden 1940—45 var motsvarande proportion 58:42. För- ändringen var alltså ej särdeles stor. Det kan tilläggas, att förskjutningarna under krigsåren ävenledes voro ganska obetydliga och att proportionen för de särskilda åren alltså icke i högre grad avvek från den som angivits för hela perioden.

Näringsstandarden bestämmes icke blott av kaloritillförselns storlek utan även bl.a. av tillförseln av äggvita, fett och vitaminer. Till belysning av näringstillförseln per konsumtionsenhet och dag anges i följande tablå de relativa förändringarna i tillförseln av viktigare näringselement i ge— nomsnitt dels under 1920- och 1930-talen, dels är 1939 och dels under perioden 1940/45 (1930/39 : 100).

. ,. . Åggvrta Kol- & ltammer hydrat

Veg. Anim. Summa A C

Kalorier

1920/29 ...... [100 119 94 104 87 107 88 95 1930/39 ...... 100 100 100 100 100 100 100 100 1939 .......... 104 97 103 101 105 104 104 102 1940/45 ...... 96 99 98 99 93 98 96 103

Man finner, att tillförseln av olika näringselement under krigstiden som helhet var lägre per konsumtionsenhet och dag än under 1930-talet. I

• Sida 144
•  Original

Konsumtionen av [ödo- och

1939 1940 1941

Kvanliteler

Mjöl och gryn ........................ milj. kg 417,8 442,3 Bröd, makaroner ...................... » » 225,6 223,4

S:a mjöl, gryn o. bröd omräknat till mjöl » 637,2

Ärter o. bönor, torkade ................ 13,0 Potatis 740,0 Rotfrukter ............................ 75,0 Grönsaker, färska ...................... 57,0 Frukter 0. här, inhemska .............. 144,3 Sydfrukter, torkad frukt m. m. 63,6 Socker o. sirap ........................ 250,0 Kaffe 34,0 Kaffesurrogai. 1,6 Chokladvaror, karameller m. m. ........ 45,2 Kakopulver, te, kryddor 5,2 Mjölk ................................ . 1 270,5 Grädde 1) .............................. 30,8 Smör o. margarin ...................... 115,6 Ost 32,5 Kött 0. fläsk .......................... — 294,2 Ägg .................................. 57,4 Fisk .................................. , 85,5

Värde

Vegetabiliska livsmedel ................ milj. . 1 306 23 Animaliska livsmedel 2) ................ » 1 509 1 676 1 870 24 Drycker o. tobak ...................... » 656 716 778

25 Summa 3 346 3 698 4 078 26 Index för värdesummorna 100 111 122

1) Här ingår för 1939 23,5 och för 1940 18,8 milj.kg tjock grädde (fetthalt över 17 %). 2) Mjölk— och matfettsrabatter fråndragna.

fråga om kalorimångden samt kvantiteterna för äggvita och kolhydrat un- derskredos även 1920—talets siffror. Endast beträffande C-vitaminer var tillförseln under krigsåren större än tidigare. Det kan tilläggas, att till- förseln av olika näringselement utom kolhydrat ökades under de första efterkrigsåren. I fråga om äggvita och vitaminer uppnåddes eller över- skreds under dessa år mellankrigstidens högsta nivå, medan så ännu icke var fallet beträffande fett och än mindre beträffande kolhydrat.

De statliga och kommunala organen för livsmedelshushållningen och dess regle- ring. . Iden år 1935 inrättade statens jordbruksnämnd fanns redan före kriget en myndighet, vilken genom sin befattning med det under 1930—talet framväxande, vittförgrenade jordbruksstödet, den s.k. jord- bruksregleringen, förvärvat ingående förtrogenhet med jordbrukets pro- duktions- och avsättningsproblem och inom vilken fördenskull en mång- sidig sakkunskap på dithörande områden fanns samlad. F o 1 k f ö r s ö r j-

• Sida 145
•  Original

1 942 1 943 1 944

397,5 383,8 266,4 2711 628,6 617,9

10,9 980,0 76,0 59,0 140,0 47,3 218,6 15,7 5,6 49,0 3,7

1 658,4 30,1 124,5 25,4 264,6 46,2 101,3

CDOOQQUVJÄ $O NH

1756 2175 1 127

5 058 151

n i n g 5 n ä m n d e 11, som tillsattes i slutet av augusti 1939, omedelbart före krigsutbrottet, med syfte att förbereda ett system för livsmedelshus- hållningens ordnande under krigsförhållanden, kunde vid utförandet av sitt uppdrag i viss utsträckning bygga på inom rikskommissionen för eko- nomisk försvarsberedskap, i någon mån även på inom jordbruksnämnden företagna utredningar och planläggningsarbeten. Då sedermera statens livs- medelskommission (LK) inrättades och från den 1/11 1939 trädde i verk- samhet såsom det centrala regleringsorganet för livsmedelshushållningen, blev denna myndighet delvis att betrakta som en — om ock för väsentligt vidgade och delvis nya uppgifter rustad —— fortsättning på jordbruksnämn- den, vilken från den 1/12 1939 avskaffades.

Beträffande LK:s uppdrag och" organisation och den därutinnan under och efter kriget skedda utvecklingen hänvisas till framställningen å sid. 65 ff. Här må blott, utöver vad där meddelas, anföras vissa synpunkter i fråga om kommissionens ställning och befogenheter i allmänhet.

Det kan sägas, att det arbetsfält som redan från början öppnades för 10—116821

• Sida 146
•  Original

LK fördelade sig på tre huvudområden. Kommissionen hade först och främst att fortsätta den verksamhet för det statliga jordbruksstödet, som förut handhafts av statens jordbruksnämnd, ehuru denna verksamhet genom det förändrade läget under kriget fått en ny innebörd, därvid syf- tet ej blott var att administrera det i jordbruksnäringens intresse skapade stödsystemet utan att över huvud främja en sådan utveckling av landets livsmedelsproduktion, att befolkningens och försvarsväsendets behov av nä- ringsmedel, omedelbart och för den fortsatta kristiden, bleve på bästa sätt tillgodosedda. Kommissionens andra huvuduppgift var att handha hushåll- ningen med förefintliga och successivt framkommande tillgångar i fråga om livsmedel och foder. Det gällde därvid att dels förvalta och i stort fördela varumängderna samt sörja för att nödiga och möjliga inköp från utlandet komme till stånd och dels att beträffande varor, där tillgången var begränsad, ombesörja detaljfördelningen på individerna på lämpligt och rättvist sätt, med bevarande av nödiga reserver för eventuellt inträf- fande försämring i försörjningsläget. Den tredje huvuduppgift, som från början framställde sig för kommissionen, var planläggningen av livsmedels- försörjningen på längre sikt under en tid av mer eller mindre fullständig avspärrning i tillförseln och för det fall att landet självt bleve indraget i kriget. Denna verksamhet fick huvudsakligen formen av upprättade all- männa försörjningsplaner samt hushållningsplaner för särskilda varuslag _ i allmänhet omfattande en tid av två år —— vilka planer successivt revi— derades med hänsyn till lägets förändringar. Vid försörjningsplanernas uppgörande togs även hänsyn till behövligheten av en krigsberedskapsreserv.

Vid sin verksamhet hade LK att stödja sig på och utnyttja en vittför- grenad lokal organisation genom de statliga k r i s t i (1 s s t y r e 1 s e r n a och de kommunala k r i s t i (1 s 11 å m n d e r n a. För denna lokalorgani- sation var LK den centralt ledande och dirigerande myndigheten, trots att densamma i rätt betydande omfattning togs i anspråk jämväl av andra centrala kristidsmyndigheter, särskilt med avseende på bränslehushåll- ningen och priskontrollen. Inom LK upprättades en särskild byrå, till vil- ken i främsta rummet kontakten med kristidsstyrelser och kristidsnämn- der var koncentrerad.

Vid sidan av LK funnos för handhavande av särskilda regleringsupp- drag på jordbruks- och livsmedelsområdena vissa fristående centrala nämn- der, nämligen statens sockernämnd och statens linnämnd, vilka efter LK:s upphörande den 30/6 1950 uppgingo i den myndighet, som då efterträdde densamma och övertog dess kvarstående arbetsupp— gifter, nämligen den då upprättade nya statens jordbruksnämnd. Under de första krigsåren verkade därjämte på tvenne specialområden de tidigare inrättade statens potatismjölsnämnd och statens fiske- n ämnd, vilkas uppgifter är 1942 övertogos av LK.

• Sida 147
•  Original

Jordbruket och de särskilda slagen av jordbruksprodukter.

Produktionsplaneringen.

För omhändertagande av då föreliggande brödsädsöverskott ävensom för åstadkommande av en reell förstärkning av försörjningsläget träffades redan år 1936 av statsmakterna anstalter för uppläggning av ett reserv- lager av brödsäd. Lagringen ombesörjdes av Svenska Spannmåls AB en- ligt direktiv av dåvarande statens jordbruksnämnd. År 1937 påbörjades, efter utredning av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, uppläggning av statliga reservförråd även av andra varor, bland vilka kunna nämnas konstgödsel, fodermedel, fettråvaror och fettämnen.

I samband med den tilltagande utrikespolitiska spänningen i september 1938 trädde beredskapsfrågorna i förgrunden på ett mera markerat sätt än tidigare. Av jordbruksministern tillkallades särskild sakkunnig, pro- fessor Å. Åkerman i Svalöv, för att verkställa u t r e (1 n i n g a n g å e n d e grunderna för det svenska jordbrukets inriktande och jordbruksdriftens omläggning under försvårad tillförsel och under krig med syfte att åstadkomma ändamålsenligaste försörjningsmöj- ligheter på livsmedelsområdet.

I den nämnda utredningen (här nedan benämnd beredskapsutredningen) undersöktes i första hand vilka omläggningar av jordbruksproduktionen som, med hänsyn till befolkningens behov av livsmedel, lämpligen borde företagas. Vidare gjordes försök att fastställa, vilka möjligheter man hade att genom lagring av inhemska eller importerade livsmedel samt av viktiga produktionsmedel trygga folkförsörjningen. Redan från början var man också på det klara med, att även andra åtgärder måste vidtagas för folkför- sörjningens tryggande vid en mera långvarig avspärrning. Sålunda framstod det som en nödvändighet, att konsumtionen under en kristid måste mera än eljest inriktas på vegetabiliska livsmedel. Vid fodermedlens förädling genom djurkroppen uppstå nämligen avsevärda näringsförluster och blott en del av de använda fodermedlens näringsinnehåll, uttryckt i kalorier, återvinnes i form av animaliska livsmedel.

Utredningen var begränsad att avse en planering under den förutsätt— ningen att Sverige skulle kunna hållas utanför ett eventuellt krig men att tillförseln från andra länder av för vår livsmedelsförsörjning nödvändiga varor skulle vara starkt begränsad eller omöjliggjord, alltså den situation som faktiskt kom att inträda.

På hösten 1939 var utredningen fullgjord och resultatet redovisades i ett betänkande med förslag till jordbrukets inriktande under försvårad till- försel och krig. I betänkandets första del redogöres för befolkningens nä- ringsbehov och livsmedelskonsumtionen i landet av såväl animaliska som vegetabiliska födoämnen. I samband härmed omnämnas också de för folk-

• Sida 148
•  Original

hälsan nödvändiga skyddsfödoämnena, vitaminer m. m. I en andra avdel- ning framläggas förslag till åtgärder för att inrikta produktionen åt visst håll samt för att säkerställa tillgången på förnödenheter av olika slag i syfte att hålla produktionen på en hög nivå.

Bland produktionsmedlen behandlas i främsta rummet gödselmedlen, såväl naturlig gödsel som handelsgödsel, och redogörelse lämnas för till- gångarna och förbrukningen därav. I fråga om den naturliga gödseln un- derstrykes dennas stora betydelse för växtodlingen samt framhålles bety— delsen av att den tillvaratoges på bästa sätt och användes till de grödor, som bäst tillgodogöra sig densamma. En propaganda för förbättrad gödsel- vård genom cementerade gödselstäder och urinbrunnar förordas, varjämte framhålles behovet av ökade möjligheter för lån och bidrag av statsmedel för dylika anläggningar. Därjämte framhålles önskvärdheten av en ökad försöks- verksamhet genom statens jordbruksförsöksanstalt och hushållningssällska- pen för att klargöra bästa sättet för den naturliga gödselns uppbevarande samt dess användning till olika grödor. Beträffande handelsgödseln diskute- ras samma problem som för den naturliga gödseln samt redogöres dessutom för behov, förbrukning samt anskaffning av olika gödselmedel under nor- mala tider och åtgärder för att vid avspärrning i möjligaste mån säkerställa tillgångarna därav. I fråga om kvävegödsel framhålles, att ca 3/1 av det dåva- rande behovet tillgodosågs genom import och ca 1/. genom inhemsk tillverk- ning. Åtgärder förordas för en utbyggnad av den svenska kväveindustrien, men dessutom framhålles betydelsen av den redan tidigare igångsatta he- redskapslagringen. I första hand borde chilesalpeter och kalksalpeter läg- gas i beredskapslager. Med avseende på kaligödselmedel framhålles, att landet dittills varit hänvisat till import men att möjligheterna för fram- vinning därav urlinhemsk råvara borde undersökas. Därjämte förordas ;reservlagring. Beträffande fosforsyregödsel redogöres för försök, som på- ;gingo med syfte att som råvara kunna använda inom landet förekommande :apatitslig. Dessutom omnämnes reservlagring av importerat råfosfat vid superfosfatfabrikerna.

I utredningen behandlas vidare frågan om försörjningen med utsäde. I fråga om de utsädes- och fröslag, som kunna produceras inom landet, borde odlingen därav uppmuntras och säkerställas genom reglering och till- bakahållande av importen, i synnerhet som importerade sorter ofta ha lägre odlingsvärde i vårt land än inhemska. I fråga om sådana fröslag, som tidigare normalt icke odlats inom landet, t. ex. flertalet köksväxtfröer, re- dovisas vissa i samband med utredningen vidtagna åtgärder för att stimu- lera intresset för sådan odling. För sådana fröslag, som icke med fördel kunna odlas inom landet, förordas uppläggning av beredskapslager med statligt stöd. .

Bland andra förnödenheter, som i utredningen upptagas till behandling, må nämnas medel för bekämpning av växtsjukdomar och skadedjur, d. v. s.

• Sida 149
•  Original

betningsmedel och besprutningsmedel. Av önskvärda åtgärder på detta om- råde nämnes särskilt propaganda för användning av tillförlitliga och ut- prövade medel, vidare införande av officiell kontroll över tillverkningen och försäljningen av dylika medel. För säkerställandet av behovet av bet- nings- och besprutningsmedel förordas dessutom uppläggandet av bered- skapslager av sådana medel som icke tillverkades inom landet — helst motsvarande ett års förbrukning.

För ett bedömande av våra försörj ningsmöjligheter i händelse av avspärr- ning redogöres i utredningen för de undersökningar som verkställts an- gående storleken av vår vegetabilieproduktion och de förändringar som den— samma undergått sedan 1880-talet och fram till 1930-talet. Enligt gjorda beräkningar uppgick den totala ökningen av vegetabilieproduktionen under den nämnda 50-årsperioden till omkring 65 %. Stegringen beror dels på en ökning av åkerarealerna och dels på ökat utbyte per ytenhet. Bland de omständigheter som medverkat till denna senare ökning framhålles sär- skilt bättre odlingsmaterial genom växtförädlingen, kraftigare gödsling dels genom ökning och förbättring av den naturliga gödseln, dels genom an- vändning av mera handelsgödsel, vidare jordens torrläggning och bättre brukningsmetoder. I betänkandet diskuteras ingående dessa faktorers in- verkan på skördeutbytet för att belysa vilken betydelse de var för sig och sammantagna kunna ha för produktionen av olika växtslag vid en eventuell avspärrning i händelse av krig. Särskilt dryftas frågan om vilka växtslag som böra odlas för att man skall erhålla största möjliga näringsutbyte för försörjningen. Förslag framläggas angående de åtgär- der, som kunna anses lämpliga för att nå de uppställda önskemålen: pris- reglering, vissa principer för tilldelning av handelsgödsel och andra för- nödenheter i händelse av ransonering, garanti för avsättning av särskilt önskvärda produkter m.m. Som särskilt viktiga odlingar nämnas bl.a. brödsäd, potatis och sockerbetor. I betänkandet upptagas också till be- handling frågor om nya odlingar, i första hand av olje- och Spånadsväxter. Det föreslås här bl.a. att man redan i fredstid skulle igångsätta en be- redskapsodling, genom vilken man kunde täcka behovet av utsäde för en större odling i händelse av avspärrning. Frukt-, bär- och köksväxtodlingens betydelse för försörjningen med såväl rena näringsämnen som skyddsämnen (vitaminer) understrykes, och i samband därmed framhålles vikten av att man genom propaganda- och upplysningsverksamhet intensifierade köks- växtodlingen, såväl den yrkesmässiga i samband med jordbruk och träd— gårdsskötsel som husbehovsodling i koloniträdgårdar och smålotter i städer och andra tätorter.

Den här refererade före kristiden gjorda beredskapsutredningen lades i stort sett till grund för den planläggning, som sedermera verkställdes och utbyggdes av LK, i första hand av dess produktionsavdelning.

• Sida 150
•  Original

Redan under hösten 1939 vidtogos, delvis i anknytning till utredningen och delvis från andra utgångspunkter, ett flertal förberedande åtgärder av produktionsbefrämjande natur. Meddelande utsändes sålunda bl. a. an- gående grunderna för tilldelningen av handelsgödsel våren 1940. I december 1939 utfärdades av LK efter samråd med AMK ett upprop till landets jordbrukare om bildande av arbetsblock för gemensam användning av ar- betskraft och dragare m.m. vid mobilisering. Avsikten var att åstadkomma ett planmässigt samarbete mellan brukare av varandra närliggande fas- tigheter, när det gällde användningen av den arbetskraft och de dragare och traktorer som vid mobilisering kunde återstå för jordbruket.

Andra viktiga försörjningsspörsmål, som tidigt blevo föremål för LK:s uppmärksamhet, voro säkerställandet av bränsletillgången för jordbrukets traktorer samt tillgodoseendet av skördegarnsbehovet. Se härom nedan sid. 194 och 200.

Som förut nämnts upptogs i beredskapsutredningen även anskaffningen av kemiska medel för bekämpning av skadeinsekter och växtsjukdomar. En närstående uppgift var även ogräsbekämpningen med kemiska medel. På LK:s hemställan beviljades under en följd av år medel för att be- främja den inhemska tillverkningen av såväl kör- som ryggsprutor, av- sedda för besprutning framför allt av potatis mot bladmögel men även ogräs. Sprutorna i fråga såldes av Svenska Spannmåls AB under hushåll- ningssällskapens medverkan till nedsatta priser till jordbrukare.

Under hela krigstiden bedrev LK en omfattande upplysnings- och propa- gandaverksamhet, vilken ingick som ett led i arbetet för att höja landets livsmedelsproduktion ävensom för att tillvarataga de resurser och medel härför, som under normala tider i allmänhet icke utnyttjades. Denna verk- samhet, som huvudsakligen leddes av kommissionens produktionsavdel- ning, omfattade i första-hand utgivandet och spridandet av upplysnings- och propagandabroschyrer i olika jordbruks- och livsmedelsfrågor. Sådana broschyrer, för vilkas författande fackmän på olika områden anlitades, behandlade aktuella jordbruksfrågor, särskilt med hänsyn till krisför- hållandena. Sålunda gavs där råd för gödsling i kristider och för odling av vissa speciella grödor m.m.; spörsmål i samband med utfodring och odling av foderväxter, inläggning av ensilage, insamling av matavfall och nödfoder, vasstäkt m.m. behandlades; för de amatörmässiga odlarna läm- nades anvisningar om köksväxtodling på kolonilotter; upplysningar med- delades om lagring av sålunda odlade produkter samt om insamling och användning av vilda bär och växter. Upplysningskurser anordnades på hithörande område i stor omfattning. Speciell uppmärksamhet ägnades därvid tillvaratagandet av nypon och hjortron på grund av dessa bärs ri- kedom av C-vitaminer. Även radion togs i stor utsträckning till hjälp för upplysningsverksamheten, och talrika voro de föredrag av fackmän på olika områden, som på denna väg nådde ut till allmänheten. Genom upp-

• Sida 151
•  Original

satser och kortare notiser i tidningar och facktidskrifter sökte man även intensifiera upplysningsarbetet.

Inom livsmedelskommissionens produktionsavdelning utarbetades under så gott som hela kristiden varje höst och förvinter växtodlings- elle r p r o d u k tio n s pl a n e r för det följande året. I produktionspla- nerna redogjordes för aktuella behov av olika produktionsmedel samt re- dogjordes för de åtgärder, som under de olika åren vidtagits för att till— godose dem. I växtodlingsplanerna angavs vidare den med hänsyn till för- sörjningsläget under olika är lämpligaste fördelningen utav odlingen av olika växtslag samt förordades i många fall åtgärder i syfte att få till Stånd den mest önskvärda odlingen av dessa. Genom att vid prissättningen ge- nom statens försorg på jordbruksprodukter taga hänsyn till de i växt- odlingsplanerna framlagda önskemålen kunde man också inverka på växt- odlingens inriktning och leda jordbruksproduktionen utan nämnvärda tvångsingripanden. Som exempel härpå kan nämnas, att statsmakterna i en del fall då man särskilt ville stimulera en odling fastställde ett relativt högt försäljningspris för dess produkter, varav en del räknades som sti- mulanstillägg. Detta var t. ex. under en följd av är fallet med oljeväxterna.

Då regleringsåtgärderna för de olika odlingarna och växtslagen ingående behandlas i efterföljande avsnitt, saknas anledning att här närmare gå in på utformningen därav. Blott några speciella odlingar och tillverkningar, som icke behandlas på annat håll, skola här omnämnas.

I samband med den tilltagande oljeväxtodlingen och margarintillverk- ningens därav följande ökade betydelse för matfettsförsörjningen uppstod problem om vitamineringen av margarinet, så att det i fråga om särskilt A-vitamininnehållet bleve likställt med smör. Provitamin till A-vitaminet är karotinet, vilket som bekant förekommer rikligt bl. a. i röda morötter. Under ett flertal år vidtogos åtgärder för produktion av karotin på denna väg genom kontraktsodlingar av röda morötter. LK verkade också genom sin produktionsavdelning för anskaffande av andra vitaminslag genom import och inhemsk tillverkning av tran och fiskleverolja av olika slag såväl för human förbrukning som för foderändamål. För att handha plan- läggningen av olika åtgärder på vitaminförsörjningens område tillsattes våren 1941 en särskild vitaminkommitté med representanter för medicinal- styrelsen, statens institut för folkhälsan, reservförrådsnämnden och LK.

Som tidigare nämnts, hade man redan före kriget ägnat viss uppmärk- samhet även åt planeringen av animalieproduktionen i händelse av avspärrning. Vissa reservlager av oljekraftfoder hade sålunda upplagts. I den förut refererade beredskapsutredningen hade vidare under- strukits behovet av att öka den inhemska produktionen av foderäggvita. Detta kunde ske genom en utvidgad odling av baljväxter, såväl ärter och vicker i renbestånd som i vallarna ingående dylika växter. Även med hän-

• Sida 152
•  Original

syn till detta behov ansågs en omfattande oljeväxtodling önskvärd, enär man vid utvinningen av oljan som restprodukt erhåller det bl. a. ur äggvite- synpunkt värdefulla oljekraftfodret. F. ö. hade i utredningen framhållits, att minskningen av fodertillgångarna inom landet — i synnerhet med tanke på önskvärdheten att öka vegetabilieproduktionen för direkt mänsklig förbrukning — vid en avspärrning av foderimporten måste nödvändiggöra en reduktion av husdjursbeståndet, vilken i första hand borde gå ut över höns och svin.

Till följd av de låga fodermedelsskördarna 1940 och 1941 framträdde de nämnda åren och följande år en stor knapphet på foder av olika slag och en omfattande reducering av husdjursstammen genomfördes. Samtidigt vidtogos emellertid energiska åtgärder för att framskaffa ersättningsfoder av skiftande slag i syfte att motverka de svåraste bristerna. Därjämte sökte man finna nya vägar för att tillvarataga och konservera befintliga foder— tillgångar.

Redan 1938 års beredskapsutredning hade vid överläggningar med lant- brukshögskolans husdjursförsöksanstalt upptagit frågan om möjligheten att vid knapp fodertillgång använda sulfitcellulosa vid framför allt häs- tarnas utfodring. År 1940 igångsattes på LK:s initiativ och under med- verkan av nämnda anstalt samt Svenska Cellulosa AB försök att sönder- dela cellulosan så, att hästar och nötkreatur lätt skulle kunna förtära den- samma. Ganska snart lyckades man lösa frågan om lämplig sönderdelning av cellulosan och därefter igångsattes en betydande tillverkning. Förutom sulfitcellulosa kom senare även sulfatcellulosa till användning.

Ett moment av foderförsörjningen, som också ägnades stor uppmärk- samhet, var ensileringen och inläggningen av pressfoder. Redan före kriget hade den av den finske professorn A. I. Virtanen utbildade konserverings- metoden, AIV-inläggningen, fått en viss spridning även i Sverige. Genom kursverksamhet och annan upplysning arbetade LK under hela kristiden på utökning av ensilagefoderberedningen, varjämte statsmedel ställdes till förfogande för lån och bidrag till siloanläggningar härför. Den kursverk- samhet, som bedrevs på området, omhänderhades under LK:s ledning av föreningen Mjölkpropagandan. Särskilda statsmedel utgingo härför under en följd av år.

Varje år uppgjordes inom LK beträffande animalieproduktionen hu 5- h ä 1 l ni 11 g s p 1 a n e r, vilka väsentligen avsågo foderförbrukningen under det kommande året, i första hand förbrukningen av oljekraftfoder och kli samt fodersäd. Genom fodermedlens fördelning mellan olika djurslag samt ändringar i ransoneringsnormerna kunde ofta ur produktionssynpunkt angelägna syften ernås.

Även på animalieområdet utnyttjades därjämte självklart det statliga inflytandet på prissättningen för att främja de mål, som man ur produk- tionssynpunkt ville uppnå. Med prispolitiska medel kunde i många fall

• Sida 153
•  Original

åstadkommas en omläggning av produktionen från ett slag av produkter till ett annat, t. ex. en förskjutning mellan produktionen av kött och fläsk, mellan olika köttslag (här märkes bl.a. det genom prissättningen åväga- bragta tillbakahållandet av den ur näringsekonomisk synpunkt ogynn- samma kalvuppfödningen), mellan fläsk från svin med olika slaktvikt, allt efter som en tidigare eller senare slakt ur fodersynpunkt synts påkallad, mellan olika slag av mejeriprodukter etc.

Den allmänna prisregleringen på jordbrukets område (den s. k. jordbruksregle- ringen). Jordbruksregleringen under 1930-talet samt dess anpassning till kristidens planhushållning.

Den internationella kris för jordbruket med fallande priser på dess pro-- dukter, som tog sin början under 1920-talets sista är, påverkade även mark— nadsförhållandena i Sverige. Med anledning härav vidtogos i vårt land en rad statliga åtgärder i jordbruksreglerande syfte. Under åren 1930—34 tillkommo successivt marknadsregleringar för i tur och ordning följande varor: socker, spannmål, mjölk, fodermedel, slaktdjur, potatis och ägg.

Dessa marknadsregleringar genomfördes allteftersom prisfall drabbade nya produkter, till en början utan att något enhetligt mål uppställdes och utan att de olika stödanordningarna organiskt anknötos till varandra eller att någon enhetlig administration därför skapades. Vid riksdagen år 1934 fattades emellertid beslut innebärande en samordning av de prisreglerande åtgärderna.

Som allmän riktpunkt för jordbrukspolitiken satte 1934 års riksdag det genomsnittliga prisläget under femårsperioden 1925—29, varvid man tills vidare siktade på att uppnå ett prisläge som motsvarade 75 % av genom- snittspriserna under nämnda period. Redan vid 1936 års riksdag angavs målet vara att upprätthålla ett prisläge motsvarande lägst 75 och högst 100 % av basårsnivån. Riksdagen år 1937 slutligen beslöt, att priserna på jordbruksprodukter skulle få variera mellan högst 15 % över och lägst 15 % under genomsnittspriserna 1925—29. Denna målsättning gällde i huvudsak ända fram till krigsutbrottet.

Administrativt sammanfördes regleringarna i och med inrättandet av statens jordbruksnämnd år 1935. Denna avlöste de förut befintliga spann- måls-, mjölk- och slakterinämnderna. Vid sidan av jordbruksnämnden kvarstodo som fristående organ socker- och potatismjölsnämnderna.

Kostnaderna för 1930-talets jordbruksreglering finansierades huvudsak- ligen genom speciella avgifter av olika slag (mjölkavgift, margarinaccis, oljekaksskatt, veteavgift, diverse införselavgifter m.fl. avgifter), vilka icke inflöto till statskassan utan tillfördes särskilda fonder (jordbrukets pris-

9

regleringsfond och fonden för mötande av förluster a spannmålsregle-

• Sida 154
•  Original

ringen) eller direkt togos i anspråk för regleringarnas genomförande (mj ölkregleringen) .

Här är icke platsen att redogöra för regleringsanordningarna på jord- brukets område under 1930-talet, så mycket mindre som dessa i allmänhet icke tillämpades under krisåren, trots att regleringsförfattningarna fort- farande delvis ägde giltighet.1

I mars 1938 tillkallades särskilda sakkunniga (1938 års jordbruksutred- ning) för att verkställa utredning rörande jordbrukets produktionsbetingel- ser och avsättningsförhållanden jämte i samband därmed stående frågor. Avsikten var ursprungligen, att utredningsarbetet skulle bedrivas så, att resultaten skulle kunna underställas 1939 års riksdag. I december 1938 meddelade emellertid utredningen, att den med hänsyn till pågående un- dersökningar ännu icke kunnat eller ansett sig böra taga definitiv ställ- ning till frågan om och i vad mån en omläggning av huvudlinjerna för jordbruksstödet kunde anses påkallad. Utredningen nöjde sig därför med att framlägga ett förslag om jordbruksregleringen under år 1939/40. För— slaget innebar, att regleringsverksamheten under nämnda år i allt väsent- ligt skulle bedrivas efter oförändrade riktlinjer. Statsmakternas våren 1939 fattade beslut gick i samma riktning.

Krigsutbrottet vid ingången av september 1939 medförde, att andra för- utsättningar för jordbruksregleringen uppkommo än de som förelegat, när statsmakterna på våren s.å. fattade beslut om dess utformning för 1939/ 40. I en i slutet av oktober 1939 till urtima riksdagen avlåten proposition (nr 66) om prisreglerande åtgärder på jordbrukets område framhöll jord- bruksministern, att den inträdda krisen för jordbrukets del medfört så ändrade förhållanden, att de dittillsvarande regleringsåtgärderna mäste underkastas överväganden från delvis nya synpunkter. Han erinrade om att de prisreglerande åtgärderna dittills väsentligen haft till syfte att skydda den inhemska marknaden mot en oreglerad konkurrens från utlandet eller ett pristryckande överflöd inom landet. Rådande ovissa framtidsutsikter nödvändiggjorde emellertid att så avväga priserna för olika jordbrukspro- dukter, att prisregleringen även kunde tjäna som stimulans för en önsk- värd ökning av produktionen. Det inträdda läget med dess risker för all- män prisstegring tvingade dock till största försiktighet vid alla åtgärder, som kunde medföra någon mera avsevärd höjning av levnadskostnaderna och därmed bana väg för en inflationsartad utveckling.

I samband med krigsutbrottet, innan riksdagen ännu hunnit taga ställ- ning till frågan om den fortsatta jordbruksregleringen, vidtogos en rad be- tydelsefulla åtgärder på området. Genom kungörelse den 26/8 1939 med- delades exportförbud å bl.a. vissa jordbruksalster. Undantag från förbudet

1 En detaljerad redogörelse för 1930—talets jordbruksregleringar ingår i Sveriges lantbruks- förbunds minnesskrift (Sveriges Lantbruksförbund 1917—1942), Sthlm 1942 (K. Åmark, Svensk jordbrukspolitik under det senaste kvartsseklet).

• Sida 155
•  Original

finge meddelas av jordbruksnämnden. Den 1/9 bemyndigades nämnden att reglera exporten av jordbruksprodukter. Genom samtidiga och senare beslut anvisades medel för inköp och lagring av vissa livsmedel, huvud- sakligen smör, fläsk och ägg, samt för inköp och lagring i beredskapssyfte av spannmål och fodersäd samt utsäde m. m. I anledning av den inträdda krissituationen förordnades den 29/9 1939 om beslag å vissa fodermedel. Genom kungörelser den 6/10 slutligen slopades vissa av de anordningar, vilka ingått som led i 1930-talets jordbruksregleringar.

Ett beslut av stor principiell betydelse fattades vid 1939 års urtima riks- dag beträffande finansieringen av jordbruksregleringen. Under tidigare år hade denna, som förut nämnts, skett genom avgifter och acciser, vilka di- rekt kommit regleringen till del. Nu beslöt riksdagen i stället anvisa medel på riksstaten för att täcka kostnaderna för flertalet regleringsåtgärder. Vidare bestämdes, att margarinaccisen icke vidare skulle tillföras jord- brukets prisregleringsfond utan i stället inlevereras till statskassan. Vid 1940 års riksdag gick man vidare på den inslagna vägen. Då beslöts näm— ligen, att vad nyss sagts skulle gälla samtliga avgifter, som tidigare in- flutit till prisregleringsfonderna, i den mån de fortfarande upptogos. Kostnaderna för jordbruksregleringen ha sedan dess helt belastat stats- budgeten.

Vid 1939 års lagtima riksdag hade beslutats förlängning på ett år, (1. v. s. intill den 1/7 1940, av en rad regleringsförfattningar, vilkas giltighets- tid eljest skulle ha utgått den 1/7 1939. Med hänsyn till omöjligheten att bedöma det rådande kristillståndets varaktighet fann 1939 års urtima riks— dag lämpligast att bibehålla flertalet av de regleringsanordningar som ännu ej formligen upphävts, även sådana som icke kunde tillämpas under den tid kriget påginge. Av samma anledning förlängdes även vid 1940—42 års riksdager de grundläggande regleringsförfattningarna för ytterligare ett regleringsår i sänder. Detsamma gällde ock vissa andra av riksdagen läm- nade bemyndiganden. Vid 1943 års riksdag beslöts, att här avsedda för- fattningar skulle gälla tills vidare. Övriga riksdagsbemyndiganden förut— sattes däremot skola, där ej annat angavs, alltjämt förlängas år för år. Denna ordning tillämpades även i fortsättningen.

Redan före kriget hade Kungl. Maj:t erhållit fullmakter beträffande handhavandet av jordbruksregleringen under det kommande året. Sålunda skulle Kungl. Maj:t under budgetåret 1939/40, enligt uttalande av 1939 års lagtima riksdag, för den händelse en markerad förskjutning i penning- värdet komme till stånd eller eljest någon mera betydande ändring i fråga om de ekonomiska förhållandena inom näringslivet inträffade, äga befo- genhet att vidtaga sådana jämkningar i regleringen, som stode i överens— stämmelse med regleringens syfte. Med hänsyn till de svårigheter, som för- utsattes föreligga att överblicka följderna för jordbruket av krisen, be- gärde Kungl. Maj:t av 1939 års urtima riksdag och erhöll ävenledes be-

• Sida 156
•  Original

fogenhet att utan hinder av tidigare meddelade beslut och gjorda uttalan— den handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna be— tingade ändringar i densamma. En likalydande regeringsfullmakt lämnades även av 1940 års riksdag. Vid 1941 års riksdag tillkom ett inskränkande tillägg; mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna finge icke vidtagas av Kungl. Maj:t, där riksdagens hörande utan olägenhet kunde ske. Med detta tillägg förnyades regeringsfullmakterna för varje år under hela kristiden. Fullmakterna gällde till en början för budgetår. Vid 1943 års riksdag beslöts emellertid, med hänsyn till att prissättningen skedde regleringsårsvis, att fullmakten skulle avse tiden fr.o.m. september det ena året t. o. 111. augusti påföljande år.

Som av det sagda framgår voro de fullmakter som riksdagen lämnade Kungl. Maj:t under kriget avsevärt mera omfattande än de som givits un- der åren dessförinnan.

Huvuddragen av jordbruksregleringen under krisåren.

Det har redan framhållits, att försörjningssynpunkten ställdes i förgrun— den, dä det vid 1939 års urtima riksdag gällde att fastställa riktlinjer för jordbruksregleringen under den inträdda krisen. Man åsyftade nu en så- dan avvägning av priserna, att de verkade i produktionsfrämjande rikt— ning, dock utan att stegras därhän att de vållade någon mera kännbar höjning av levnadskostnaderna.

I ännu högre grad än vid 1939 års urtima riksdag dominerade försörj— ningssynpunkten i prisregleringspropositionen till 1940 års riksdag (nr 276). Där framhölls, att svårigheterna till följd av krisen ytterligare skärpts genom de under den senaste tiden inträffade krigshändelserna, framför allt de skandinaviska grannländernas indragande i kriget och tillkomsten av Skagerackspärren. Avspärrningen hade i det närmaste helt avstängt lan- det från tillförseln av en del betydelsefulla jordbruksförnödenheter, vil- ket föranlett ransonering för vissa av dessa. Utvecklingen gjorde det nöd- vändigt, att jordbruksdriften erhölle erforderlig stimulans, så att för lan- dets försörjning behövlig produktion ernåddes. Detta kunde ske endast genom att jordbrukarna tillförsäkrades efter de ökade produktionskost- naderna lämpligt avvägda produktpriser.

I departementschefsuttalandet till 1941 års prisregleringsproposition (nr 278) gavs en återblick på förhållandena åren omedelbart före kriget. Det framhölls, att det prisstöd som jordbruket då erhållit ökat dettas pro- duktionskraft och gett landet vissa livsmedelsreserver. Dessa reserver hade kommit väl till pass under avspärrningen och även möjliggjort en för- bättrad löneställning för de i jordbruket anställda, vilket samtidigt inne- burit, att högre ersättning kunnat beräknas för jordbrukarnas eget arbete. Det betonades, att vid prisavvägningen måste beaktas såväl nödvändig- heten av att under rådande avspärrning upprätthålla jordbrukets produk-

• Sida 157
•  Original

tion och räntabilitet som önskvärdheten av att kunna erbjuda den i jord— bruket verksamma arbetskraften likvärdiga ekonomiska förmåner med dem som erhölles inom andra verksamhetsområden. Hänsyn måste därför ta- gas ej blott till de ökade produktionskostnaderna utan även till skördere- sultaten. Emellertid vore det vid fastställandet av prisnivån för jordbruks- produkterna av stort intresse även för jordbrukets utövare att förebygga en inflationsartad utveckling. Departementschefen utgick eljest ifrån att de svenska statsmakterna, då fredliga förhållanden inträtt, vore beredda att föra en jordbrukspolitik, som skänkte jordbruket, bedrivet efter ra- tionella metoder, full lönsamhet under för utövarna i samverkan friast möjliga former. '

Det refererade statsrådsuttalandet innehöll alltså på samma gång en maning till jordbrukarna att iakttaga återhållsamhet i aktuella priskrav och ett löfte för framtiden om en positiv jordbrukspolitik. I övrigt fram- hölls, att en förskjutning under det senaste året framträtt i fråga om reg- leringsåtgärdernas utformning så tillvida, att man begynt tillhandahålla konsumtionsvaror till lägre priser än som betingades av rådande produk- tionskostnader. Det underströks ock, att avvägningen av priserna för olika produkter alltjämt liksom förut borde ske med hänsyn tagen till före- fintliga intressemotsättningar mellan större och mindre brukningsdelar.

I prisregleringspropositionen år 1942 (nr 319) betonades, under hänvis- ning till föregående års missväxt, att landets försörjningsläge försämrats avsevärt samt att dess reserver av livsmedel väsentligt nedgått. Detta gjorde det än mer angeläget, att jordbruksproduktionen upprätthölles och i möj- ligaste mån utvidgades.

När prisregleringspropositionen år 1943 (nr 246) avgavs, hade försörj— ningsläget lättat till följd av 1942 års förhållandevis gynnsamma skörd. Jordbruksministern framhöll emellertid, att denna tillfälliga ljusning icke finge medföra att arbetet på jordbruksproduktionens stärkande slopades. I anslutning till en redogörelse för principerna för vårprissättningen — som detta år tillämpades för första gången (se nedan sid. 160) uttalades en förväntan att jordbrukarna genom tillkomsten av det nya prissättnings- systemet skulle bli särskilt intresserade av att nå ett så högt produktions- resultat som möjligt. Systemet innebure nämligen, att sådana förbätt- ringar av produktionsresultaten, som kunde åstadkommas genom jord- brukarnas egna ansträngningar, icke gärna kunde komma att föranleda någon sänkning av priserna.

Våren 1944 ansåg sig jordbruksministern kunna i regleringspropositionen (nr 253) fastslå, att det allmänna försörjningsläget på livsmedelsområdet avgjort förbättrats, samt att ytterligare lättnader kunde motses, därest skörden ej bleve dålig. Intresset koncentrerades nu på lönsamhetsfrågan. Statsmakternas beslut rörande prissättningen på jordbrukets produkter innebure, att ett överskott i jordbrukskalkylen icke skulle ge anledning

• Sida 158
•  Original

till andra prissänkningar än sådana, som vore betingade av marknads- läget. Härmed hade man — torde det kunna sägas — ur viss synpunkt tagit ett första steg till övergång från krispolitik till efterkrigspolitik på jordbrukets område.

Huvudprincipen för prissättningen på jordbrukets produkter under kris— åren var, att jordbruket, som helhet taget, vid normala väderleksbetingelser skulle erhålla full täckning för de kostnadsstegringar som inträffat sedan krigsutbrottet. Tillämpningen av denna princip förutsatte, att man kunde följa utvecklingen av jordbrukets inkomster och kostnader sedan tiden före kriget. Detta skedde med ledning av en totalkalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader, den s.k. j 0 r (1 b r n R S k alk y 1 e n. För jord- brukets del gällde, att det skulle erhålla en med beaktande av kostnads- utvecklingen fastställd inkomstsumma. Härigenom blev den allmänna pro- ducentprisnivån fixerad. Av penning- och prispolitiska eller av sociala skäl ansågs det emellertid i vissa situationer icke lämpligt att låta pro- ducentpriserna helt slå igenom i detaljpriserna på de olika produkterna. För att förhindra detta tillgreps utvägen att låta statliga s u b v e n t i o n e r utgå. För jordbrukskalkylen och dess användning som grundval för pris- sättningen på jordbrukets område ävensom för subventionssystemet re- dogöres närmare i tvenne efterföljande avsnitt.

Landets avspärrning från förkrigstidens utländska leverantörer av pro- dukter och förnödenheter gjorde det nödvändigt att i viss utsträckning förändra jordbrukets produktionsinriktning. Ändringen innebar främst en förskjutning från animalisk till vegetabilisk produktion. (Se härom närmare sid. 134 ff.) Vid produktionsdirigeringen, vilken var mest genom- gripande under krisens första skede, användes en rad medel av prispoli- tisk art, vilka i fortsättningen på behöriga ställen omnämnas.

Den prissättning för olika produkter, som ansågs vara den ur försörj- ningssynpunkt lämpligaste, skulle ofta ha medfört olägenheter för vissa landsdelar eller vissa kategorier av jordbrukare, såvida icke särskilda åt- gärder tillgripits. Då produktionen av brödsäd, sockerbetor och oljeväxter väsentligen eller enbart bedrives i landets sydliga eller mellersta delar och då den ur försörjningssynpunkt önskvärda omläggningen av produk— tionen från animalier till vegetabilier alltså— måste gynna nämnda delar av landet framför norra Sverige, befanns — för att kompensera jordbruket i de nordligare delarna av landet — skäligt att bl. a. medge särskilda pris— tillägg i dessa områden. Det var också i kompensationssyfte som särskilda producentbidrag för mjölk lämnades till innehavare av mindre eller me- delstora brukningsdelar.

Man kan med avseende på jordbruksregleringen under krigsåren och tiden närmast därefter urskilja två perioder, den första omfattande åren

• Sida 159
•  Original

1939/40—1942/43, den andra åren fr.o.m. 1943/44. Den förra perioden kännetecknas av i viss mån trevande åtgärder för att söka nå lämpliga former för prissättningen. Under den senare perioden tillämpas däremot ett ganska fast system med en preliminär prissättning redan på våren före resp. regleringsår och justeringar i den mån så befinnes påkallat vid regleringsårets början eller senare.

I det följande skola i kronologisk följd resultaten av de allmänna eko- nomiska uppgörelser och beslut, som ägde samband med jordbrukets pris- reglering, summariskt anges.

1939/40. Såsom tidigare nämnts åsyftade jordbrukspolitiken under åren närmast före krigsutbrottet upprätthållandet av en prisnivå för jordbruks— produkter, som motsvarade genomsnittliga prisläget under perioden 1925— 29. 1939 års urtima riksdag ansåg det i rådande situation icke lämpligt att man band sig vid någon bestämt angiven prisnivå men fann en viss förbätt- ring av jordbrukets produktpriser önskvärd med hänsyn dels till skedda kostnadsstegringar och dels till angelägenheten av att stimulera till ökad produktion för livsmedelstillgångens tryggande. Till följd av svårigheterna att i förväg kunna beräkna utvecklingen utformades, såsom tidigare be— rörts, direktiven för jordbruksregleringen på ett sådant sätt, att Kungl. Maj:t skulle äga största möjliga handlingsfrihet i olika tänkbara lägen.

1940/41. Det befanns icke heller vid 1940 års lagtima riksdag möjligt att uppdraga några mera bestämda riktlinjer för den fortsatta prisregle- ringen. Riksdagen uttalade helt allmänt, att prispolitiken borde så inriktas, att för landets försörjning erforderlig produktion ernåddes.

På grund av det dåliga skördeutfallet år 1940 visade sig de under årets förra del vidtagna prisförbättrande åtgärderna otillräckliga att medge täck- ning för kostnadsstegringarna. Detta framgick av vissa av Sveriges lant— bruksförbund verkställda utredningar, vilka framlades i skrivelse till Kungl. Maj:t i oktober 1940 och sedermera kompletterades av LK. Enligt för- bundets beräkningar behövde jordbruket, betraktat såsom en gemensam helhet, under år 1940/41 tillföras ca 190 milj. kr. för att den år 1938/39 rådande relationen mellan inkomster och kostnader skulle bibehållas.

På lantbruksförbundets framställning upptogos i november överlägg- ningar mellan representanter för regeringen å ena och för lantbruksför- bundet och Riksförbundet landsbygdens folk å andra sidan. Förhandling- arna ledde till en uppgörelse, enligt vilken jordbruket år 1940/41 skulle i form av prishöjningar eller tillskott ur statskassan tillföras en inkomst- ökning av 130 milj. kr. Återstoden av det beräknade inkomstunderskottet skulle jordbruket självt få bära (jfr den å sid. 169 lämnade redogörelsen för tillkomsten och innebörden av den s. k. 4 %-regeln). Åtgärderna borde inriktas efter två huvudlinjer, den ena syftande till att genom allmänna

• Sida 160
•  Original

prisförhöjningar intill viss nivå bereda hjälp för huvuddelen av jordbruket, den andra innebärande speciella åtgärder till förmån särskilt för de här- dast drabbade jordbrukarna medelst hjälp till foderanskaffning m. m.

1941/42. Det var våren 1941 alltjämt icke möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma utvecklingen av jordbrukets kostnader för någon längre tid framåt. Bestämmandet av mera definitiva priser på jordbruksproduk— ter ansågs därför böra uppskjutas till en tidpunkt, då man bättre kunde överblicka skördeutsikterna. Dock fastställdes redan på våren till ledning för produktionsinriktningen en prisskala, som var avsedd att ange för- hållandet mellan priserna på olika slag av spannmål av det kommande årets skörd.

Då även 1941 års skörd utföll mycket ogynnsamt, upptog regeringen liksom föregående år förhandlingar med jordbrukets ekonomiska och fack- liga riksorganisationer för att utfinna medel till lättande av jordbrukarnas ekonomi. Till grund för förhandlingarna och den följande, i december 1942 träffade uppgörelsen lades en förkalkyl över det samlade jordbrukets in— komster och kostnader produktionsåret 1941/42. Denna kalkyl visade ett inkomstunderskott av 104,5 milj. kr. Underskottet bleve ännu större, om hänsyn toges till vissa efter kalkylens upprättande inträffade försåmringar i jordbrukets ekonomiska resultat. Enligt den träffade uppgörelsen skulle jordbruket genom prishöjningar eller på annat sätt tillföras en inkomst- förbättring av 45 milj. kr., medan näringen själv skulle få bära ett under- skott av 65 milj. kr. Kompensationen skulle huvudsakligen ges i form av subventioner på mjölk, men dess slutliga storlek gjordes beroende av den faktiska produktionsutvecklingen för nämnda vara under återstående del av produktionsåret. Denna punkt i överenskommelsen får ses mot bak— grunden av att den animaliska produktionen under närmast föregående år lämnat bättre utbyte än vad man på förhand räknat med. Då mjölk— produktionen sedermera visade sig bli större än som förutsatts, minskades i viss mån den kompensation, som enligt uppgörelsen skulle utgå till jord— bruket.

1942/43. I likhet med närmast föregående år fastställde Kungl. Maj:t redan på våren en prisskala, utvisande det planerade förhållandet mellan priserna på spannmål och hö av årets skörd. Avsikten var, liksom tidigare, att de absoluta priserna skulle bestämmas, så snart resultatet av årets skörd kunde överblickas. Kungl. Maj:t hade emellertid funnit angeläget att, innan produktpriserna för året sålunda definitivt fastställdes, en allsidig utredning företoges rörande de på frågan inverkande omständigheterna. Utrednings- arbetet uppdrogs åt av jordbruksministern i maj 1942 tillkallade sakkun— niga, vilka antogo namnet 1942 års jordbrukskommitté. Enligt direktiven borde utredningen i första rummet omfatta den ur kostnadssynpunkt och med avseende på olika produktionsintressen lämpliga avvägningen mellan priserna på olika jordbruksprodukter. I detta syfte borde bl.a. under-

• Sida 161
•  Original

sökas utvecklingen av kostnaderna för olika produkter sedan krigsutbrot- tet. I samband därmed borde även prövas, huruvida dittillsvarande beräk- ningsgrunder kunde anses giva ett riktigt uttryck för inkomst- och kost- nadsförändringarna inom jordbruket. Bland kommitténs uppgifter ingick vidare att upprätta en preliminär jordbrukskalkyl för regleringsåret 1942/ 43 till ledning för fastställandet under den kommande hösten av priser på produkter av 1942 års skörd. Kommittén skulle slutligen — och denna del av uppdraget blev småningom den centrala utreda principerna för jordbrukspolitiken vid en framtida övergång till fredsförhållanden.

De förslag rörande den prisreglerande verksamheten under år 1942/43, som framlades i prisregleringspropositionen våren 1942, inneburo icke några mera vittgående ändringar i gällande system. Detta hängde bl.a. samman med tillkomsten av 1942 års jordbrukskommitté. Kungl. Maj:t erhöll liksom under de dittills gångna krigsåren befogenhet att utan hinder av meddelade beslut och gjorda uttalanden handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma.

I augusti 1942 framlade jordbrukskommittén en preliminär inkomst- och kostnadskalkyl för år 1942/43. Kalkylen uppvisade ett icke obetyd- ligt inkomstöverskott, nämligen 120,5 milj. kr., sedan avdrag skett för viss del av inkomsterna (»stimulansinkomster», vilka endast kommo vissa landsdelar till godo). Av nämnda inkomstöverskott utgjorde hälften eller 60 milj. kr. en i viss mån fiktiv inkomst för återbildning av djurkapitalet. En reduktion av nämnda belopp till 40 milj. kr. ansågs böra ske.

Med tillämpning av principen, att jordbruket vid normala Väderleksbe- tingelser skulle få full täckning för den efter krigsutbrottet inträffade kostnadsökningen men icke mera, borde tydligen prisjusteringar nedåt ske. Dylika föreslogos också av LK, avseende ett flertal vegetabiliska pro- dukter. Av det kalkylmässiga inkomstöverskottet reserverades en del — 26 milj. kr. — för att möta kostnadsstegringar, som kunde väntas in- träffa undcr det kommande året.

Frågan om de föreslagna prissänkningarna på jordbruksprodukter kom att under hösten sammankopplas med pågående förhandlingar om all- mänt pris- och lönestopp. Bortsett från att priserna på spannmål och po- tatis av årets skörd fastställdes den 2/10 1942, drog det av denna an- ledning ut på tiden, innan beslut om prissättningen fattades. Sådant med- delades den 18/12 i huvudsaklig anslutning till LK:s förslag.

1943/44. Till grund för prissättningen under produktionsåret 1943/44 lades en redan i början av år 1943 upprättad förkalkyl rörande jordbru- kets inkomster och kostnader under nämnda produktionsår. Denna kal- kyl visade ett mindre Överskott, vilket, om man på kostnadssidan för hela produktionsåret räknade med i mitten av mars 1943 gällande arbetslöner och priser på förnödenheter av olika slag, dock i huvudsak skulle bort- falla.

• Sida 162
•  Original

Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan (19/3 och 21/4 1943) innebar, att de rådande priserna på jordbruksprodukter i stort sett skulle bibehållas oför- ändrade, såvida icke en omräkning av kalkylen i augusti visade ett över- eller underskott av mer än 4 %. Därest det av den då omräknade kalkylen skulle framgå, att justeringar borde komma till stånd, skulle dessa ej ske efter rent mekaniska grunder. Hänsyn borde tagas även till försörjnings- synpunkter m.m. Om det i augusti ej befunnes lämpligt att binda pri- serna för hela året, borde en omräkning av augustikalkylen ske omkring den 1/1 och den 1/5 1944. Härvid borde 4 %-regeln tillämpas. Det förut- sattes slutligen, att det av försörjningspolitiska eller andra skäl kunde bliva erforderligt att justera priserna, även om över- eller underskottet bleve så litet att 4 %-regeln ej bleve tillämplig. Dylika justeringar borde dock avvägas så, att relationen mellan inkomster och kostnader i kalkylen förbleve oförändrad.

Såväl januari- som majomräkningarna gåvo ett resultat liggande inom ramen för 4 %-regeln och föranledde därför icke några prisändringar.

1944/45. Den 1 mars 1944 upprättade jordbrukskalkylen visade ett in- komstöverskott av 106 milj. kr. Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan (den 24/3 1944) innebar, att med undantag av prissänkningar å vissa vegetabiliska produkter samt sådana nedsättningar av priserna, som LK skulle äga fö- retaga för att främja avsättningen eller av liknande skäl, det beräknade inkomstöverskottet tills vidare icke skulle föranleda prissänkningar. De rådande priserna skulle i stort sett bibehållas oförändrade. Visade augusti- omräkningen ett inkomstöverskott, som icke överstege överskottet i mars- kalkylen, skulle detta få utjämnas genom en mot överskottet svarande höj- ning av posten arbetskostnader i kalkylen intill ett belopp av nämnda stor- lek. Skulle däremot uppstå ett överskott som vore högre än sagda belopp, skulle överskjutande summa utjämnas genom sänkning av priserna på jordbruksprodukter eller höjning av priserna på statssubventionerade jord- bruksförnödenheter. Därest det efter prövningen av augustikalkylen av avsättnings- eller liknande skäl bleve nödvändigt med prissänkningar ut- över dem som ansetts befogade vid nämnda tidpunkt, skulle dylika sänk- ningar ske utan kompensation. Prisjusteringar, som genomfördes av andra skäl, skulle såsom tidigare avvägas på sådant sätt, att relationen mellan inkomster och kostnader i kalkylen ej påverkades.

Den i augusti omräknade kalkylen visade ett inkomstöverskott av 142,6 milj. kr. mot 106 milj. kr. i vårkalkylen. Detta föranledde Kungl. Maj:t att genom beslut den 25/8 1944 bemyndiga LK vidtaga de sänkningar av priserna på jordbruksprodukter och de höjningar av priserna på stats- subventionerade jordbruksförnödenheter, som erfordrades för utjämning av augustikalkylens inkomstöverskott till den del detta överstege 106 milj. kr. Det förutsattes vidare, att en omräkning av augustikalkylen skulle göras i januari 1945, varvid skulle vidtagas de justeringar i priserna på

• Sida 163
•  Original

produkter och förnödenheter, som kunde föranledas av områkningsresul- tatet.

Den i januari 1945 omräknade kalkylen visade ett inkomstunderskott av 7,1 milj. kr., för vilket jordbruket sålunda skulle erhålla täckning.

1945/46. Vid behandlingen våren 1945 av jordbrukskalkylen för år 1945/46 uppstodo skiljaktiga meningar beträffande arbetskostnads- och ränte- posterna. De belopp som motsvarade åsiktsdifferenserna voro emellertid mycket små i förhållande till kalkylens slutsumma. Med hänsyn härtill ansåg LK, att man i första hand icke borde taga sikte på en utjämning av kalkylen utan i stället eftersträva att få till stånd vissa ur försörjnings- synpunkt motiverade prisförändringar. Dessa borde man söka avväga på så sätt, att desamma icke skulle rubba det kalkylmässiga jämviktsläget mellan inkomster och kostnader i vidare mån än som angåves av differen— sen mellan de olika meningarna beträffande kalkylen.

Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan, vilket meddelades den 6/4 1945, inne-— har ett godkännande av LK:s förslag. Enligt beslutet skulle de på våren fastställda priserna bibehållas oförändrade, såvida icke vid kalkylomräk— ning i augusti 4 %-regeln bleve tillämplig. En eventuell justering av pri- serna borde i främsta rummet avse sådana produkter, som närmast givit anledning till det uppkomna över— eller underskottet, varvid dock även försörjningslägets krav skulle beaktas.

Till följd av ovanligt ogynnsamma väderleksförhållanden i augusti be- fanns det icke möjligt att lägga den då upprättade kalkylen till grund för en omprövning av prisfrågan. En förnyad kalkylomräkning verkställdes därför i oktober. Vid denna uppnåddes enighet om beräkningarna av ar- bets— och räntekostnaderna. Kalkylen visade ett underskott av 30,9 milj. kr., ett underskott som i och för sig låg långt innanför 4 ”Av-marginalen. Underskottet kunde emellertid väntas öka med 20 a 30 milj. kr., sedan klarhet vunnits om storleken av en till djurskötarna utgående kompensa- tion för arbetstidsförkortning. Enär möjligheten även till vissa andra för- skjutningar i jordbrukets inkomster eller kostnader icke kunde uteslutas, ansågs det att priserna ej heller i oktober borde slutgiltigt bindas för hela regleringsåret. Prisfrågan skulle därför kunna upptagas till förnyad om— prövning i januari 1946. Så skedde också. Den justerade kalkylen visade en påtaglig förbättring i jämförelse med oktoberkalkylen, i det att inkomst— underskottet sjönk från 30,9 till 0,9 milj. kr. LK anförde, att det förden- skull vid tillämpning av de våren 1945 fastställda grunderna för prissätt- ningen icke förelåge anledning till prisjusteringar. Med sitt uttalande hade kommissionen icke tagit ställning till frågan, huruvida andra sakförhållan- den kunde motivera en omprövning av jordbrukets prisfrågor.

Överläggningar, som härefter upptogos med jordbrukets ekonomiska och fackliga riksorganisationer avseende prissättningen främst under år 1946/47, resulterade i en överenskommelse den 13/3 1946, enligt vilken

• Sida 164
•  Original

jordbruket under återstående del av regleringsåret 1945/46 skulle genom höjning av mjölk— och köttpriserna samt genom vissa sänkningar av pri— serna på konstgödsel tillföras en inkomstökning av ca 30 milj. kr.

1946/47. Den jordbrukskalkyl för år 1946/47, som upprättades våren 1946, uppvisade ett inkomstöverskott av 55,9 milj. kr. Kungl. Maj:ts be- slut om prissättningen, vilket meddelades den 29/3 1946, anslöt sig till ett förslag som avgivits av LK och som grundades på dels den nämnda kal- kylen, dels den förut berörda överenskommelsen av den 13/3 1946. Över- enskommelsen innebar, att kalkylens arbetskostnadspost för att bereda täckning för föreslagna höjda lantarbetarlöner skulle ökas med ett be- lopp, som på kalkylens inkomstsida motsvarade (preliminärt beräknat) 125 milj. kr. Utöver det förut angivna kalkylmässiga överskottet skulle sålunda jordbruket tillföras en summa av ca 70 milj. kr., främst genom en allmän prishöjning på mjölken men även genom prisjusteringar för andra pro- dukter och förnödenheter. De priser på jordbrukets produkter och förnö— denheter, som fastställts på våren, skulle, i överensstämmelse med gängse regler, bibehållas oförändrade, såvida icke vid en kalkylomräkning i augusti 4 %-regeln bleve tillämplig.

Augustiomräkningen av kalkylen gav ett resultat, som innebar att 4 %- regeln icke behövde tillämpas. En i samband med kalkylberäkningarna företagen undersökning utvisade emellertid, att ett belopp av 17,1 milj. kr. skulle behöva tillföras jordbruket för att detta skulle erhålla den kompensation för höjda arbetskostnader, som statsmakterna utfäst sig att lämna. Kungl. Maj:t godkände den 30/8 1946 ett förslag av LK om de prisjusteringar som erfordrades för att jordbruket skulle tillföras ifråga- varande inkomstförbättring.

I samband med att omsättningsskatten slopades fr.o.m. den 1/1 1947 företogos vissa omläggningar av prisregleringen beträffande jordbrukspro- dukter. Innebörden härav var, att de till producenterna utgående priserna på vissa jordbruksprodukter fingo slå igenom i konsumentpriserna och :att systemet med statliga subventioner till viss del avvecklades (jfr nedan lämnade redogörelse för subventionssystemet). Så skedde beträffande det allmänna pristillägget å mjölk, lantsmörsbidraget i andra delar av riket än Norrland utom Gästrikland samt kompensationen till mejerierna för utebliven höjning av priset å konsumtionsmjölk. Även i fråga om socker avvecklades subventionssystemet i huvudsak.

1947/48. Den på våren 1947 upprättade jordbrukskalkylen för år 1947/48 utvisade, med tillämpning av nya beräkningsgrunder för vissa kostnads- poster, ett inkomstunderskott av 9,6 milj. kr. Med hänsyn till att detta underskott med stor sannolikhet läge inom de felmarginaler, som omgåve kalkylens inkomst- och kostnadssummor, ansåg LK, att kalkylen kunde betraktas som i stort sett balanserad.

Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan, vilket, med visst undantag, meddelades

• Sida 165
•  Original

den 5/6 1947, föregicks av resultatlösa förhandlingar mellan regeringen och jordbrukets riksorganisationer. Vid dessa förhandlingar hävdades från jordbrukets sida, att arbetskostnaderna borde uppräknas med visst be- lopp med hänsyn till den inkomststegring, som redan vidtagna lönehöj- ningar medfört eller pågående förhandlingar ställt i utsikt för praktiskt taget hela den i svensk industri och handel o. d. sysselsatta befolkningen. Härutöver framhölls nödvändigheten av att den av statsmakterna utlovade utfyllnaden av klyftan i inkomst- och levnadsstandard mellan jordbruket och övriga näringsgrupper åtminstone till någon del förverkligades.

Nyssnämnda beslut den 5/6 1947 gick ut på att jordbruket skulle till— föras ett belopp, som på jordbrukskalkylens inkomstsida uppgick till 156 milj. kr. Härmed hade Kungl. Maj:t tillmötesgått önskemålen från jord- brukets sida om en uppräkning av arbetskostnadsposten i kalkylen, även om medgivandet icke sträckte sig till hela det belopp som krävts av jord- bruksrepresentanterna. Av det beräknade inkomsttillskottet av 156 milj. kr. kom huvuddelen eller 127 milj. kr. på animalieprodukter (67 milj. kr. på mjölk och mejeriprodukter samt 60 milj. kr. på slaktdjursprodukter).

Kalkylomräkningen i augusti 1947, vilken företogs när det var känt att årets skörd utfallit dåligt, visade ett underskott av 196 milj. kr., nyss- nämnda belopp om 156 milj. kr. inräknat. Av underskottet hade jordbru- ket att i enlighet med 4 fYo-regeln självt svara för 100 milj. kr. Kompensa- tionen skulle alltså begränsas till 96 milj. kr.

Den 29/8 1947 meddelade Kungl. Maj:t beslut om storleken av och for- men för den kompensation, som skulle komma jordbruket till del på grund av det dåliga skördeutfallet. Beslutet innebar bifall till ett av LK fram- lagt förslag, vilket vid förhandlingar godkänts av jordbrukets riksorganisa- tioner. Av kompensationsbeloppet skulle större delen eller 78 milj. kr. tillföras jordbruket såsom missväxtbidrag för mjölk. Därest sådana oför- utsedda händelser komme att inträffa, som väsentligen ändrade förutsätt— ningarna för överenskommelsen med jordbrukets organisationer, skulle, om så efter överläggningar med representanter för vederbörande organisa- tioner prövades lämpligt, justering av missväxtbidraget ske i januari 1948 på grundval av en fullständig omräkning av jordbrukskalkylen. Dylik om- räkning visade sig emellertid obehövlig.

Att fullfölja redogörelsen för jordbruksregleringen under regleringsåren efter 1947/48 synes i detta sammanhang icke påkallat, då jordbrukspoli- tiken under dessa år kom att i stor omfattning bestämmas av nya problem, som kunna sägas blott delvis vara föranledda av krigstidens försörjnings- svårigheter.

I efterföljande två avsnitt lämnas dels en närmare redogörelse för det me— todiska hjälpmedel, som vid prisregleringen på jordbruksområdet kom till användning, nämligen den s.k. jordbrukskalkylen, dels upplysningar an—

• Sida 166
•  Original

gående de olika slag av subventioner och rabatter m.m., varav man be- tjänade sig för att nå de mål av ekonomisk, social och försörjningsmässig natur, som tid efter annan uppställdes och som betingades av de växlande tidsförhållandena.

Jordbrukskalkylen som grundval för prissättningen på jordbrukets pro- dukter och förnödenheter.

Det kan beträffande vissa sidor av kristidens jordbruksreglering vara tveksamt, vad som skall betraktas som direkt betingat av denna tids spe- ciella förhållanden och som därför hör hemma i en kristidshistorik och vad som bör lämnas utanför en dylik framställning. Förut har framhållits, att det på jordbrukets område, i motsats till vad som gällt för andra nä- ringar, redan på 1930-talet förekommit en viss planhushållning men att denna med krigets utbrott fick en ändrad karaktär och därjämte en vid- gad omfattning. Å andra sidan innebär det beslut, som 1947 års riksdag fattat om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, att även i fort- sättningen vissa av de regleringsanordningar skola bibehållas, vilka till- kommit under krisåren och ursprungligen föranletts av förhållandena un- der dessa år. Det sagda gäller bl.a. totalkalkylen över jordbrukets in- komster och kostnader, vanligen benämnd j 0 r d b r u k 5 k a 1 k y 1 e 11. Denna har, som i viss mån torde ha framgått av den föregående fram- ställningen, intagit en så central plats i krisårens jordbruksreglering, att en särskild redogörelse för densamma här lämpligen bör meddelas. Av in- tresse är — förutom kalkylens tillkomsthistoria — framför allt dess an- vändning som utgångspunkt för de årliga diskussionerna om prissätt- ningen på jordbrukets produkter och förnödenheter.

Det ingick som ett viktigt led i 1938 års jordbruksutrednings arbete att under— söka, vilken prisnivå för jordbrukets produkter som kunde anses skälig. Be- dömningen skulle enligt direktiven äga rum efter den riktlinjen, att den jord- brukande befolkningen finge sådana utkomstmöjligheter att den kunde upprätt- hålla en i förhållande till andra befolkningsgrupper skälig levnadsstandard. Jordbruksutredningen hann emellertid icke slutföra sina undersökningar på hithörande område före krigsutbrottet.

I propositionen till 1939 års urtima riksdag nr 66 framhöll jordbruksministern, att det svårligen läte sig göra att helt bibehålla priserna på jordbrukets pro- dukter vid den nivå, som förutsatts vid samma års lagtima riksdag, därest pro- duktionen skulle kunna väntas få önskvärd omfattning. Jordbrukets arbetsför— hållanden hade försvårats genom krisen och arbetskraften fördyrats. En viss kostnadsökning hade även uppkommit på en del förnödenheter för jordbruket såsom bränsle och vissa materialier. I sitt utlåtande över propositionen an- förde första särskilda utskottet bl.a., att det skulle vara av värde att i sam- manhang med framläggandet av Kungl. Maj:ts förslag om prisreglerande åt- gärder till påföljande års riksdag erhålla en undersökning rörande den då fö- religgande samlade ökningen av det svenska jordbrukets produktionskostnader sedan tiden före krigsutbrottet. Detta uttalande godkändes av riksdagen.

Med anledning härav beslöt LK i januari 1940 att igångsätta vissa under-

• Sida 167
•  Original

sökningar rörande de efter krigsutbrottet inträdda förändringarna i jordbrukets inkomster och kostnader och utsåg för detta ändamål en särskild delegation, den s.k. LK-delegationen. Resultatet av sitt arbete framlade delegationen i slu- tet av april 1940. Den av delegationen för bedömning av inkomst- resp. kost- nadsutvecklingen för jordbruket efter krigsutbrottet verkställda indexberäk- ningen, vilken i huvudsak byggde på vissa inom Sveriges lantbruksförbund be- drivna undersökningar, skulle närmast kunna karakteriseras som en prisindex med fast bas, vilken sistnämnda motsvarades av de kvantiteter av olika produkter och produktionsmedel, som jordbruket sålt resp. förbrukat i genomsnitt under åren 1935—37. Den sålunda konstruerade indexen angav, som framgår av det sagda, förskjutningarna i jordbrukets inkomster och kostnader endast i den mån dessa förorsakades av ändrade priser, löner och räntor. Däremot avspeg- lade den icke de förändringar i jordbrukets ekonomiska läge, som ägde rum genom en ökning eller minskning av produktionen eller en ändring av dennas sammansättning eller genom att olika produktionsmedel kommo till användning i ökad eller minskad omfattning. Detta medförde, att indexen vid en ökning av produktionen utöver basårsvolymen undervärderade jordbrukets inkomster resp. vid en nedgång av produktionen under nämnda nivå övervärderade desamma. Så länge varken produktionen eller förbrukningen av olika produktionsmedel inom jordbruket undergingo några större förändringar, kunde dock en på detta sätt konstruerad index antagas ge en i stora drag rättvisande bild av in- komst- och kostnadsutvecklingen. LK-delegationen uttalade också (se prop. 276/ 1940, sid. 30) att »för en beräkning av den art, som delegationen haft sig före- lagd, nämligen att ange storleksordningen av de förändringar, som efter krigs- utbrottet inträtt på såväl inkomst- som utgiftssidan i det svenska jordbrukets totalbudget, torde prisindex för såväl inkomst- som utgiftsposterna med en i tiden relativt näraliggande fast bas vara relativt tillfredsställande».

Förhållandena ställde sig emellertid annorlunda, då skördeutfallet 1940 blev väsentligt sämre än normalt. För ett bedömande av förändringarna i jordbru— kets ekonomiska läge blev det nu nödvändigt att taga hänsyn icke endast till inträdda pris-, löne- och ränteförändringar utan även till kvantitativa föränd- ringar i jordbruksproduktionen.

En första beräkning av detta slag framlades av Sveriges lantbruksförbund i en skrivelse till Kungl. Maj:t i oktober 1940 med hemställan om åtgärder för åstadkommande av prisförbättringar på jordbrukets produkter. Denna beräk- ning hade utförts på så sätt, att för produktionsåret 1940/41 på inkomstsidan i kalkylen införts de reducerade försäljningskvantiteter, som beräknades kunna erhållas på grundval av 1940 års skörd, varjämte på kostnadssidan hänsyn ta- gits till den minskade användningen av konstgödsel och kraftfoder. Beräkning- arna hade sålunda karaktären av prognos över å ena sidan produktions- och inkomstutvecklingen, å andra sidan kostnadsutvecklingen inom jordbruket un— der nyssnämnda produktionsår. De lades också till grund för den uppgörelse, som på hösten 1940 träffades mellan regeringen och representanter för jord- brukets ekonomiska och fackliga organisationer rörande kompensation åt jord— bruket för den inträffade skördeminskningen och kostnadsökningen. Denna uppgörelse är av intresse i detta sammanhang främst genom den princip för fördelningen av underskottet i kalkylen, som tillämpades vid densamma och som kom att bliva vägledande även vid senare prisuppgörelser. Enligt de ut— förda beräkningarna erfordrades en ökning av jordbrukets inkomster med om- kring 190 milj. kr. för att det under basåret 1938/39 rådande förhållandet mel- lan inkomster och kostnader skulle bliva oförändrat. Härav skulle enligt upp-

• Sida 168
•  Original

görelsen omkring 130 milj. kr. tillföras jordbruket genom prishöjningar eller tillskott av statsmedel, medan jordbruket självt skulle bära ett underskott av omkring 60 milj. kr. Sistnämnda belopp motsvarade omkring 4 % av den summa, som erfordrades för att täcka jordbrukets samtliga kostnader, däri inbegripet även beräknad ersättning för jordbrukarfamiljernas eget arbete i den egentliga jordbruksdriften. Att den inkomstminskning, som jordbruket självt skulle bära, bestämdes på detta sätt, berodde på att vissa i samband med förhandlingarna företagna undersökningar av skördeutfallet under en följd av år visat, att den genomsnittliga avvikelsen från medelskörden uppgått till 4 %. En inkomstminsk- ning av denna storleksordning ansågs därför böra betraktas såsom en för jord- bruket normal företagarrisk, medan den därutöver inträffade försämringen be- traktades som en extraordinär företeelse, vilken motiverade ett ingripande från samhällets sida.

Fr.o.m. år 1941 har LK genom LK-delegationen — resp. fr.o.m. 1950/51 statens jordbruksnämnd genom sitt motsvarande organ _— låtit upprätta kal- kyler över jordbrukets inkomster och kostnader. Detta har skett två eller i vissa fall tre gånger årligen. Kalkylerna ha åsyftat att belysa förändringarna i jordbrukets ekonomiska läge under hänsynstagande icke blott till inträffade prisförändringar utan även till förändringarna i produktionsvolymen och i kvan- titeterna av inom jordbruket använda produktionsmedel. Genom de framräk- nade indextalen har man erhållit ett mått på hur jordbrukets inkomster å ena sidan och kostnader å andra sidan under tiden efter krigsutbrottet förskjutit sig i förhållande till läget under produktionsåret 1938/39, som utgjort basperiod. Dessa indextal ha därigenom kunnat tjäna till vägledning vid prissättningen, vilken i princip haft den innebörden, att en viss procentuell ökning av jord- brukets kostnader vid normala väderleksbetingelser skolat täckas genom en lika stor procentuell höjning av jordbrukets samlade inkomstsumma. Att index- talen för jordbrukets inkomster resp. kostnader lagts till grund för prissätt- ningen och att denna sålunda icke grundats på en direkt jämförelse mellan inkomst- och kostnadssummorna har berott på omöjligheten att —— särskilt vad angår utgiftssidan — göra kalkylen så fullständig och säker, att den kunnat tjäna som underlag för en dylik direkt jämförelse.

Som förut nämnts fastställdes priserna på jordbrukets produkter och förnö- denheter under produktionsåret 1940/41 först på hösten 1940 i samband med den då träffade uppgörelsen. Även för produktionsåren 1941/42 och 1942/43 skedde prissättningen först på hösten efter resp. produktionsårs ingång. Detta förfaringssätt var motiverat av de vid denna tid rådande betingelserna för pris- sättningen. Jordbrukets kostnader hefunno sig nämligen under de första krigs— åren i en förhållandevis snabb uppgång, sammanhängande såväl med den sti- gande prisnivån som med höjningen av lantarbetarlönerna, varför kostnads- Iäget kunde undergå betydande förskjutningar från vår till höst. Härtill kom, att jämväl produktionsbetingelserna i olika hänseenden voro ovissa. Även om någon värprissättning icke ägde rum under de berörda åren, fastställdes dock på våren en prisskala för de viktigaste grödorna, utvisande de prisrelationer mellan dessa, som avsågos skola gälla under nästkommande produktionsår.

1942 års jordbrukskommitté, vilken bl.a. fått till upgift att pröva tillförlit- ligheten av de dittillsvarande kalkylberäkningarna, tillsatte för ändamålet en delegation, som i juli 1942 avgav rapport i ämnet. Däri uttalades bl.a., att det vore synnerligen önskvärt att ett mera direkt mått på jordbrukets ekonomiska läge under olika är kunde erhållas, så att det bleve möjligt att bedöma icke endast förändringarna i relationerna mellan inkomster och kostnader utan även

• Sida 169
•  Original

dessas absoluta storlek. Samtidigt konstaterades emellertid, att någon möjlighet att erhålla ett dylikt mått på jordbrukets räntabilitet, som kunde utgöra ett tillförlitligt underlag för prissättningen, tills vidare icke förelåge. En direkt beräkning av jordbrukets inkomster och kostnader kunde då icke utföras med så stor säkerhet, att differensen mellan de beräknade slutsummorna tilläte någon slutsats rörande jordbrukets räntabilitet.

I enlighet med kommitténs förslag skedde vid uppgörandet på hösten 1942 av jordbrukskalkylen för 1942/43 inga större förändringar i fråga om vare sig kal- kylens uppläggning eller dess användning vid prissättningen. Emellertid blev frågan om prissättningen på jordbrukets produkter på hösten 1942 samman- kopplad med de vid denna tid pågående förhandlingarna om ett pris- och in- komststopp. Härigenom kom det slutliga avgörandet i fråga om prissättningen på jordbrukets produkter att fördröjas, vilket torde ha varit en av anledning- arna till att önskemål nu framkommo om en sådan omläggning av metoden för prissättningen, att denna kunde äga rum redan på våren före resp. produk- tionsårs början. Sedan allmänt prisstopp genomförts på hösten 1942 och som följd därav även kostnadsläget inom jordbruket kunde väntas bliva mera sta- bilt än tidigare, hade även det viktigaste skälet för ett uppskov med prissätt- ningen till hösten bortfallit. Med hänsyn härtill uttalade sig såväl 1942 års jordbrukskommitté som LK och dess råd för att priserna för produktionsåret 1943/44 skulle fastställas redan på våren 1943. Detta förslag bifölls av Kungl. Maj:t.

Det ansågs likväl icke möjligt att redan på våren slutgiltigt binda priserna för det kommande året. Som skäl härför anfördes särskilt, att jordbruket visser- ligen under normala förhållanden finge låta ett dåligt skördeutfall det ena året utjämnas av ett bättre resultat ett annat år men att möjligheterna till en dylik utjämning under rådande förhållanden vore rätt begränsade. Det bestämdes därför, att prissättningen skulle göras i viss mån beroende av produktionens omfattning. De på våren fastställda priserna skulle sålunda gälla under den förutsättningen, att produktionen komme att motsvara en viss bestämd »norm- produktion». Som sådan fastställdes för år 1943/44 den för närmast föregående produktionsår beräknade produktionsvolymen. Därest den verkliga produktionen, sådan den kunde uppskattas i augusti månad på grundval av då föreliggande preliminära rapporter rörande skördeutfallet, komme att avvika från denna normproduktion så mycket, att jordbrukets inkomster med mera än 4 % över- eller understege det belopp, som erfordrades för att bibehålla en i jämförelse med basåret oförändrad relation mellan inkomster och kostnader, skulle pri- serna justeras. Denna justering skulle utföras på så sätt, att ett vid omräkningen i augusti konstaterat överskott begränsades till omkring 4 % av det inkomst— belopp, som i normkalkylen erfordrades för full täckning av kostnaderna. Vid stigande produktion fick jordbruket sålunda möjlighet till en inkomstförbätt- ring inom ramen för denna s. k. 4-procentregel, men fick samtidigt vid en minsk- ning av produktionen taga risken för en inkomstkrympning av samma stor- leksordning.

Vissa, delvis betydelsefulla förändringar i fråga om kalkylens uppläggning och tillämpning ha ägt rum sedan den första vårkalkylen upprättades. Sålunda har såsom »normproduktion» fr.o.m. år 1944 upptagits den produktion, som vid normala väderleksbetingelser och under hänsynstagande till i övrigt före- liggande förutsättningar för jordbruksproduktionen kunnat förväntas. På grund- val av den med utgående från denna »normproduktion» beräknade .inkomstut- vecklingen och samtidigt verkställda beräkningar rörande jordbrukets kostnader

• Sida 170
•  Original

har på våren preliminärt beslut fattats rörande priserna under nästkommande produktionsår. Kalkylen har därefter omräknats i augusti och eventuella pris- justeringar verkställts med ledning av den förut nämnda 4-procentregeln. Un- der vissa år har en omräkning av kalkylen ägt rum i januari, och vid ett tillfälle, nämligen år 1945, har denna januariomräkning föranlett en mindre justering av priserna.

Av särskilt intresse med hänsyn till kalkylens användning i samband med prissättningen äro prisbesluten åren 1944, 1946 och 1947. I viss mån kommo dessa att föregripa och anvisa riktlinjer för kommande uppgörelser mellan lant- arbetsgivare och lantarbetare rörande arbetslönerna inom jordbruket. De på våren 1944 och 1946 upprättade jordbrukskalkylerna visade för de påföljande produktionsåren inkomstöverskott, vilka enligt reglerna för prissättningen hade bort utjämnas genom prissänkningar. Så skedde emellertid icke, utan över- skotten ansågos böra användas för att möjliggöra en fortsatt höjning av jord- brukets arbetskostnader, d. v. s. ökad ersättning till jordbrukare och lantarbe- tare för deras arbetsinsats. Även våren 1947, då kalkylen var balanserad, före- greps lantarbetaravtalet genom prishöjning på ett flertal produkter för att kom- pensera för ökade arbetskostnader.

Någon utförligare redogörelse för jordbrukskalkylens konstruktion skall här icke lämnas. I stort sett har den varit enhetlig alltsedan våren 1941 med de avvikelser, som betingats av att det vid vissa tillfällen gällt att utarbeta prog- noser för ett kommande år, medan andra beräkningar avsett redan inträffade inkomst- och kostnadsförändringar. Emellertid har en fortlöpande revision av beräkningsmetoderna för enskilda poster i kalkylen ägt rum, allt eftersom nytt statistiskt material blivit tillgängligt eller erforderliga specialundersökningar hunnit utföras.

Det grundläggande för jordbrukskalkylen är, att det svenska jordbruket vid dess uppgörande betraktas som en enhet. Jordbruket har med andra ord vid dessa beräkningar uppfattats som ett enda stort företag. Denna uppläggning av kal— kylen står i överensstämmelse med den förut omtalade grundprincipen för pris- sättningen på jordbrukets produkter under kristiden, nämligen att priserna skulle avvägas på sådant sätt, att jordbruket såsom helhet betraktat skulle er- hålla full täckning för de kostnadsstegringar, som inträtt sedan krigsutbrottet.

Av kalkylens karaktär av totalkalkyl för hela jordbruket följer, att den inre omsättningen inom jordbruket icke medtages i densamma. Vad vissa jordbrukare sålt till resp. köpt från andra jordbrukare av exempelvis hö, halm och andra fodermedel ingår sålunda icke i beräkningarna. Däremot inräknas bland in— komsterna även värdet av jordbrukarnas egen förbrukning av hemmaproduce- rade livsmedel (t. ex. brödsäd, mjölk och slaktdjur). Häremot svarar, att bland kostnaderna upptages lön icke endast åt den anställda arbetskraften utan även åt jordbrukarna själva och deras i arbetet deltagande familjemedlemmar. Likaså ingår bland kostnaderna ränta icke endast på det upplånade utan även på det av jordbrukarna själva i jordbruksföretaget investerade kapitalet. Jordbrukar- j nas inkomster av annat än jordbruk, såsom försäljning av skogsprodukter och skogskörslor, ha icke medtagits.

! I I

Såsom förut omtalats ha de på våren upprättade jordbrukskalkylerna för det kommande produktionsåret, vilka kalkyler under åren fr.o.m. 1943 legat till grund för den preliminära prissättningen på jordbruksprodukter, blivit före- mål för omräkning, när i augusti skörderesultatet någorlunda kunnat över- blickas. Den sålunda omräknade kalkylen har dock fortfarande haft karaktären av en prognos, om än säkrare än vårkalkylen. Prognoskaraktär hade givetvis

• Sida 171
•  Original

även de jordbrukskalkyler, som före 1943 upprättades på hösten vid resp. pro- duktionsårs början.

Jordbrukskalkylens prognosvärde bör bedömas mot bakgrunden av den se- dermera konstaterade faktiska inkomst- och kostnadsutvecklingen. Undersök— ningar ha företagits för att utröna hur de definitiva kalkylresultaten utfallit j under en följd av år jämfört med prognoserna.1 För de sex åren 1940/41— 1, 1945/46 har beräknats föreligga ett nettoöverskott på 163 milj. kr. I förhållande till ' den sammanlagda inkomstsumman av ca 11,5 miljarder kr. under samma period

utgör överskottet endast 1,5 %. I den åberopade källan betonas, att prognoserna på det hela taget slagit väl ut. Därvid får dock undantagas året 1940/41, då metoden första gången prövades, och året 1943/44, då övergången till vårpris- sättning medförde problem, som fordrade viss praktisk erfarenhet för sin rätta handläggning.

Subvcn tionssystemet.

I det föregående har berörts tillkomsten av det subventionssystem på jordbrukets område, som tillämpats under kristiden.

Främsta syftet med de statliga subventionerna har varit att förhindra, att som erforderliga ansedda prisförhöjningar på lantbruksprodukter skulle medföra i motsvarande grad höjda konsumentpriser. I den mån subventionerna haft detta prispolitiska syfte kunna de betecknas som g e n e r e l 1 a. .

Vid sidan av de generella subventionerna, vilka, som framgår av det följande, dominerat subventionssystemet, ha emellertid också förekom- mit speciella subventioner, vilka haft till syfte att — åtmin- stone primärt —— komma vissa bestämda befolkningsgrupper till godo, vare sig dessa hört hemma på producent- eller på konsumentsidan. Hål avsedda subventioner ha övervägande haft socialpolitisk karaktär. I viss; fall, där det gällt att stimulera någon viss produktionsgren, kan det emel lertid närmast sägas ha varit fråga om subventioner av försörjningspoli tisk art.

I vad mån förekommande jordbruks- eller livsmedelssubventioner varit att betrakta som ett stöd åt jordbruket eller åt konsumenterna har varit mycket omtvistat. Det kan synas ligga nära till hands att hänföra ett bidrag till den ena eller den andra kategorien allt eftersom det utbetalats till producenten eller till konsumenten. En uppdelning efter en dylik skilje- linje bereder i allmänhet icke några svårigheter. Spörsmålet om vem som i verkligheten varit den slutliga mottagaren av stödet kan däremot vara rätt komplicerat, vilket främst gäller de generella subventionerna. Här skall icke göras något försök att ingå på ett närmare bedömande av hithörande problem. Beträffande vissa speciella subventioner eller rabatter har emel- lertid förelegat ett så uppenbart syfte att bispringa viss befolkningsgrupp, att någon tvekan om deras rätta beteckning knappast kan råda.

1 Jordbrukspriserna och de statliga subventionerna under krisåren av L. Juréen (Medd. från konjunkturinstitutet, serie B: 10).

• Sida 172
•  Original

Omfattningen och utvecklingen av statliga subventioner och rabatter på jordbrukets produkter och förnödenheter under kristiden framgår av tabellen å sid. 176—177. Denna har sammanställts på grundval av material huvudsakligen från LK, Svenska Spannmåls AB och Svenska 111ejeriernas riksförening. Uppgifterna avse i regel de utbetalningar (i vissa fall säväl in- som utbetalningar), vilka verkställts under resp. produktionsår. Dessa avvika ofta något från de subventioner, som helöpt på samma år.

Statens nettokostnader för subventionerna (den nedersta tabellraden) erforo en mycket kraftig ansvällning under de första krigsåren. Från en blygsam början av något över 11 milj. kr. 1938/39 stego kostnaderna snabbt till det mångdubbla med maximum —— över 338 milj. kr. _— re- dan 1941/42. Stegringen av bruttokostnaderna, alltså statens kostnader utan avdrag för motsvarande inkomster, var icke lika kraftig. För de två nämnda åren redovisas belopp om resp. 96,5 och 353,6 milj. kr.

De största subventionskostnaderna ha under den behandlade tiden kom- mit på mjölk och mejeriprodukter, de näst största på spannmål och fo- dermedel. De på kött och fläsk samt ägg belöpande kostnaderna ha varit relativt begränsade. Bortsett från de socialt motiverade producentbidragen för mjölk, rabatterna på matfett och mjölk samt de särskilda pristill- läggen för mjölk till norra Sverige ha subventionerna väsentligen varit 1 av generell natur.

I det följande redogöres närmare för de olika subventionsposterna och de förändringar de undergått under årens lopp.

Rörande de under rubriken Sp a n n 111 ål 0 c h f o d e r m e d el m. m. upptagna posterna må nämnas följande.

Under flertalet krisår har inköps- och försäljningsverksamheten samt lagringen beträffande spannmål och fodermedel omhänderhafts av det statliga företaget, Svenska Spannmåls AB. Spannmålsbolagets förluster på omsättningen av brödsäd och fodersäd ha främst uppkommit till följd av att priserna på importerad spannmål i många fall varit högre än de priser, till vilka de intagna lagren hokförts. Sistnämnda priser ha fast- ställts i anslutning till de inom landet tillämpade priserna. De största förlusterna avse efterkrigsåren 1946/47 och 1947/48. Kostnaderna för lag- ring av brödsäd och fodersäd (inbegripet transport- och torknings- kostnader) ha stått i viss proportion till de upplagrade spannmålsmäng- derna. Upplagringen var mest betydande under åren 1942/43 och 1943/44. ! Förlusterna vid omsättningen av oljekraftfoder och diverse andra fo- dervaror förklaras delvis av samma förhållanden som gällt beträffande spannmål, nämligen att den importerade varan avsatts inom landet till priser under”importkostnaderna. Härtill kommer, att även det inhemska oljekraftfodret subventionerats. Det kritiska foderläget till följd av de felslagna skördarna åren 1940 och 1941 avspeglar sig i de höga kost- naderna för fodercellulosa är 1941/42, uppgående till ej mindre än 55 milj.

• Sida 173
•  Original

kr. Fodercellulosan rabatterades ganska kraftigt vid försäljning till små- brukare. Att förlusterna i fråga om oljekraftfoder under åren närmast efter kriget icke blevo större beror på att dylikt foder då kunde importeras till relativt låga priser. Kliimporten fick vidgad omfattning efter kriget, vilket i förening med stigande priser förklarar de höga kostnaderna åren 1945/46— 1947/48 beträffande »diverse fodervaror».

Vid omsättningen av vissa produkter hörande till gruppen >>diverse varor» ha under några år uppstått vinster till följd av att utförsäljning kunnat ske till högre priser än det bokförda priset vid lagringstillfället. Detta förklarar förekomsten av negativa tal under ifrågavarande år.

l De förluster, som helöpt på köksväxter och potatis, ha främst uppkom- mit till följd av upprätthållandet åren 1942—45 av en garantiprisnivå för potatis.

Spannmålsbolagets omkostnader och räntor m.m. stå i proportion till omfattningen av bolagets verksamhet och värdet av upplagrade varor.

Under krisåren fram till oktober 1946 utgick till kvarnarna s.k. för— malningsersättning. Syftet med förmalningsersättningen var att icke låta de stigande brödsädspriserna slå igenom med full effekt på mjölpriset.

För att stimulera odlingen av brödsäd utgingo under åren 1941/42, 1942/43 och 1947/48 vissa odlingspremier. Under åren 1945/46 och 1946/47 lämnades vidare ersättning i viss omfattning till jordbrukare, som drab— bats av de i vissa trakter svåra översvämnings- och regnskadorna.

Under den tid prisrabatter tillämpades för mjölk och matfett (se det följande), ägde rabattberättigade jordbrukare möjlighet att, i stället för att utnyttja rabattkorten för inköp av nämnda livsmedel, få desamma inlösta mot foder och konstgödsel. De under rubriken »inlösta mjölk- och matfettsrabattkuponger» upptagna beloppen motsvara härför skedda utbetalningar.

De förluster, som under en följd av år belastat sockerregleringens konto, bero på att man, liksom i fråga om brödsäden, velat förhindra att de stegrade inköpskostnaderna för råvaran skulle slå igenom i kon— sumentpriset på färdigprodukterna socker och sirap. Den öppna socker- subventioneringen upphörde med 1946 års utgång.

Under rubriken diverse mjölkbidrag inom gruppen mj ölk och me- j e ri p r o d u k t e r faller framförallt mjölkpristillägget, vilket under större delen av den behandlade tiden utgått dels såsom allmänt mjölk- pristillägg över hela landet, dels såsom extra mjölkpristillägg i de nord- liga, med avseende på produktionsbetingelserna mindre väl lottade lands- delarna. Vid ingången av är 1947 borttogs det allmänna mjölkpristillägget, vilket förklarar det förhållandevis låga kostnadsbeloppet för 1946/47. Fr. o. rn. den 1/9 1947 tillerkändes emellertid jordbruket, såsom kom- pensation för årets dåliga skördeutfall, vissa missväxtbidrag, huvudsak-

• Sida 174
•  Original

ligen utgående såsom allmänt bidrag över hela landet. Detta avspeglas i kostnadstalet för 1947/48.

Syftet med producentbidraget har förut omnämnts. (Se sid. 172.) Varia- tionerna i kostnaderna för detta slag av bidrag bero främst på ändringar i grunderna för dess utgående men sammanhänga även i någon män med att många innehavare av mindre lantbruk upphört med lantsmörstill— verkning och i stället övergått till att leverera mjölk till mejeri, varigenom de kommit i åtnjutande av producentbidrag. Från oktober 1947 sänktes arealgränsen för producentbidraget från 25 till 15 hektar, vilket med- förde en nedgång av bidragskostnaderna. I juli 1948 omlades bidrags- systemet i överensstämmelse med beslut av 1947 års riksdag, varvid bi- dragsbeloppen höjdes, kontantbidrag infördes för producenter, som ej levererade mjölk till mejeri, och arealgränsen nedsattes till 10 hektar.

I slutet av maj 1941 företogs en sänkning av riksnoteringen på rumnärkt smör med 50 öre per kg. För att kompensera mejerierna för denna pris- sänkning utbetalades av statsmedel ett pristillägg av samma storlek. Bi- draget upphörde att utgå, sedan priset i oktober 1941 ånyo höjts.

I syfte att motverka svårigheterna för familjer med begränsade in- komster att tillgodose sitt matfettsbehov infördes i maj 1940 rabatter för inköp av matfett. Rabatten utgjorde till en början kr. 1: 30 per kg mat- fett men höjdes vid slutet av år 1940 till kr. 1:50 per kg. I början av juni 1941 infördes även rabatt för mjölk. Den utgick med 10 öre per liter för ett inköp av högst 3,5 liter per vecka och familjemedlem. I slutet av är 1942 höjdes rabatten för matfett till 2 kr. per kg och rabatten för mjölk till 15 öre per liter. Tabellen utvisar, att kostnaderna för rabatte— ringen är 1942/43 ökades i jämförelse med de föregående åren. Bortsett från nyss omtalade höjningar av rabattbeloppen torde kostnadsökningen bero dels på en försämring av inkomstläget för många familjer i sam- band med militära inkallelser, dels på att kännedomen om möjligheterna att erhålla rabattkort spritt sig. Fr.o.m. 1944/45 visa rabatteringskost— naderna en nedgång, vilket torde sammanhänga såväl med en skärpning av villkoren för erhållande av rabatt genom sänkta inkomst- och förmögen- , hetsstreck som med den fortgående höjningen av inkomstnivån. Vid 1947 i års utgång upphörde rabatteringen på matfett och mjölk. *

Under överskottsperioder har under kristiden skett lagring och kon— . servering av slaktprodukter. Ur de sålunda upplagda lagren har ' skett uttag vid bristtillfällen. Denna lagringsverksamhet har dragit vissa kostnader. Vid några tillfällen ha de vid utförsäljningen erhållna beloppen överstigit kostnaderna, ett förhållande som medfört ett överskott för lag— ringsverksamheten under något enstaka år.

De statliga pristillägg för kött och fläsk, som utbetalats fr.o.m. år 1945/46, ha haft samma syfte som de förut nämnda förmalningsersätt- ningarna och allmänna mjölkpristilläggen. Här ifrågavarande pristillägg

• Sida 175
•  Original

ha alltså utbetalats till producenterna för att man skulle undgå att höja konsumentpriset.

Beträffande k 0 n s t g 6 d 5 e 1 111 e (1 e 1 har varit inrättad en särskild clearingkassa (till en början använd även för fodermedel och skörde- garn), vilken i motsats till flertalet övriga clearingkassor icke varit själv- försörjande. I den mån importpriset eller produktionskostnaderna icke täckts av de fastställda priserna har skillnaden tillskjutits av statsmedel. Vissa tider — så åren 1943/44 och 1944/45 »— har prisrelationen varit sådan, att ett överskott uppkommit på clearingverksamheten.

I tabellen upptagas även vissa inkomstposter, som fråndragits stats- subventionernas bruttosummor, varigenom erhållits nettobelopp i fråga i om statens kostnader för subventioner och rabatter. Av inkomstposterna

bortföll flertalet i ett tidigt skede och endast margarinaccis har uttagits under hela den behandlade tiden. Enligt beslut av 1939 års urtima riks- dag skulle margarinaccisen dock icke vidare tillföras jordbrukets pris— regleringsfond utan i stället redovisas såsom inkomst på driftbudgeten.

Det huvudsakliga syftet med subventionerna har förut angivits vara att förhindra, att prisförbättringar till producenterna skulle slå helt ige- nom i detaljhandelsledet. Om storleken av den klyfta mellan producent- och konsumentprisnivåerna, som åstadkommits genom subventioner och r,abatter ge följande indexserier för producent- resp. konsumentprisernas utveckling en ungefärlig uppfattning.1

Producent- Producent- prisindex Socialstyrel- prisindex Socialstyrel— Konsumtionsår (exkl. pro- sens index för Konsumtionsär (exkl. pro- sens index för ' ducentbidrag livsmedel ducentbidrag livsmedel

för mjölk) för mjölk) 1938/39 ........ 100 100 1943/44 ........ 167 141 1939/40 ........ 115 110 1944/45 ........ 167 140 1940/41 ........ 147 127 1945/56 ........ 170 140 1041/42 ........ 170 139 1946/47 ........ 177 144 1942/43 ........ 164 143 1947/48 ........ 200 156

Av olika skäl är socialstyrelsens livsmedelsindex icke fullt representa- tiv för en jämförelse av här ifrågavarande slag. Den ger i verkligheten en något överdriven föreställning om den skiljaktiga prisutvecklingen. Även 0111 hänsyn tages härtill, står det fast, att producentpriserna i genomsnitt stigit avsevärt kraftigare än de priser som konsumenterna fått betala.

Det må emellertid framhållas, att klyftan mellan prisnivåerna varit mycket olika för skilda produkter. Beträffande spanmnålsprodukter, mjölk och matfett har den varit tämligen stor, beroende på att prissubventione- 1'ing för dessa varor förekommit i förhållandevis vid omfattning. I fråga

1 Se den i noten å sid. 171 angivna källan.

• Sida 176
•  Original

om kött, fläsk och ägg har däremot producent- och konsumentprisutveck- lingen förlöpt mera parallellt, eftersom subventionering här förekommit ganska sparsamt.

Statliga subventioner och rabatter på jordbrukets produkter och

1938/39 1939/40 1940/41

Spannmål och fodermedel m.m.

1 Svenska Spannmåls AB:s (och Foderintressentför- eningens) verksamhet ........................ 4,5 11,5 38,1

därav. Förlust vid omsättning av brödsäd . . | fodersäd. Lagringskostnad för spannmål Förlust vid omsättning av fodercellulosa . . » oljekraftfoder > » » div. fodervaror .......... Förlust vid omsättning av div. varor (matärter, bönor, beredskapslagring av mjöl, potatismjöl och potatis-

OONIGUHPCON

? w ? N

flingor) ..................................... _ Förlust å köksväxter och å potatis ................ _ Förlust och prisskillnad å fröer ................... _— Vissa transportkostnader för stråfodcr ............. _— Omkostnader, räntor m.m. ...................... 0,8 Förmalningsersättningar ........................ Arealtillägg (odlingspremier) .................... Ersättning för översvämnings- och regnskador Inlösta mjölk- och matfettsrabattkuponger ........

17 Summa 4,5 12,5 74,8

18 Socker: Kostnader för sockerregleringen .......... _ _ ——

call!

HHD—lb—IHHH OÄUIVÄOJNHOQ HH

lll lll

Mjölk och mejeriprodukter

19 Diverse mjölkbidrag (mjölkpristillägg m. m.) ...... 64,2 76,4 44,5 20 Producent- och kontantbidrag .................. 3,5 25,1 35,6 21 Smörpristillägg ................................ _— _— 12,2 22 Lantsmörsbidrag och pristillägg ä lantsmör ........ 0,1 0,1 1,0

23 Körlinjebidrag och merfraktskostnader ............ — — —— 24 Kompensation för utebliven prishöjning å k-mjölk _ _ —— 25 Exportpristillägg ................................ 24,2 20,6 — 26 Kostnader för lagring av smör .................. — 1,5 6,6 27 Prisrabatter å matfett .......................... — _ 45,4 28 » » mjölk ............................ _ _ 1,8 29 Summa 92,0 123,7 147,1

Kött och fläsk

30 Bidrag till stödjande av priset på smågrisar ...... — — — 31 Kostnader för lagring och konservering av slakt—

produkter .................................... — 0,7 1,5 32 Statliga pristillägg på kött och fläsk .............. »— — — 33 Summa — 0.7 1,5 34 Ägg: Kostnader för lagring ...................... _ —— 0,2 35 Konstgödset: Prisclearing ........................ — -—— 0,2 36 Totalsumma för subventioner och rabatter ........ 96,5 136,9 223,8

Avgår

37 Margarinaccismedel .......................... 27,8 31,4 35,9 38 Mjölkavgift .................................. 48,4 45,0 1,4 39 Veteavgift .................................. 9,1 4,0 _ 40 Slaktdjursavgift .............................. -— 1,5 —

Statens nettokostnader för subventioner och rabatter

• Sida 177
•  Original

Närmare detaljer angående prisregleringen för olika varuslag samt upp- gifter av prisstatistisk art lämnas i fortsättningen av detta kapitel vid specialredogörelserna för de särskilda varugrupperna.

förnödenheter produktionsåren 1938/39—1947/48. Milj. kr.

1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

&] 30 (7.7 N) 39 00 en &” [0

H H

». .

ugnen eocen

U'AÖOUUG o-A H HQQPNN low—ww quem—oro NINIOQOE QQWNPH

. . . p-u-A S*”? 901-3

? m

I :* c

1015— pp.—! too-Nlll UTGDIO Isa— CO llahllw CIO Iaålll

H G-

59 ...

338,3 12—116821

• Sida 178
•  Original

Den 15/12 1939 utsände LK efter samråd med AMK ett >>upprop till lan- dets jordbrukare angående bildande av arbetsblock för gemensam använd- ning av arbetskraft och dragare m.m. vid mobilisering». I uppropet _ vilket även innehöll formulär för meddelande av uppgifter angående dis- position av arbetskraft m. m. å vederbörande jordbruksfastigheter _ fram- hölls angelägenheten av att åtgärder vidtoges i syfte att kunna upprätt- hålla jordbruksdriften trots de svårigheter som vållades av att ett bety- dande antal inom jordbruket sysselsatta personer inkallats till militär- tjänstgöring samt att en mängd hästar, bilar och traktorer tagits i an- språk av krigsmakten. Man hade med säkerhet att räkna med att dessa svårigheter finge ökad omfattning. Planläggning måste ock ske för den händelse att verklig mobilisering komme till stånd. Detta planläggnings- arbete borde i första hand utföras av jordbrukarna själva. Härvid syntes lämpligt, att samverkan anordnades mellan grannar genom bildande av s.k. arbetsblock för gemensam användning av efter mobilisering återstå- ende antal arbetare, dragare, traktorer o. s. v. samt att förberedelser gjordes för att utnyttja inom eller utom vederbörande gårdar befintlig arbets- kraft, som i vanliga fall icke deltoge i jordbruksarbetet (reservarbets- kraft). Det meddelades, att LK hade i särskilt cirkulär anmodat kris- tidsstyrelser och kristidsnämnder att bistå jordbrukarna vid ifrågavarande organisationsarbete. Det läge i de enskilda jordbrukarnas eget intresse att frivilligt organisera samarbetet med sina grannar. Skulle så icke ske, kunde de lokala kristidsorganen komma att ingripa för sakens ordnande, varvid det sannolikt endast i begränsad utsträckning bleve möjligt att taga hänsyn till de enskilda odlarnas speciella önskemål. I dylikt fall riskerade ock vederbörande att bliva ställda utanför det planerade sy- stemet för samverkan. Uppropet utmynnade i en allvarlig maning till jordbrukarna att i eget intresse skyndsammast möjligt och i varje fall före den 20/1 1940 träffa överenskommelse med sina grannar om gemen- sam användning av arbetskraft, dragare, traktorer och bilar efter mobi- lisering.

I det nyssnämnda cirkuläret till de lokala kristidsmyndigheterna an- modades kristidsnämnderna _ vilka skulle vara de som i orterna bure upp och sammanhölle organisationsarbetet _ att härvid i största ut- sträckning söka medverkan av lämpliga sammanslutningar och organisa— tioner. Med en eller flera av dessa _ allt eftersom de voro represente- rade i bygden och visade sig hysa intresse för uppgiften _ borde så— lunda träffas överenskommelse angående sättet för planläggningsarbetets utförande samt om bedrivande av erforderlig propaganda för samarbets- tanken. Lämpligen borde, åtminstone i större landskommuner, utses en eller flera personer att under nämnden handha den närmaste ledningen

0

av verksamheten. Uppgifter angående förhållandet a gårdarna i fråga

• Sida 179
•  Original

om arbets- och dragkraft m.m. 'samt eventuell brist på oundgänglig ar- betskraft i händelse av fullständig mobilisering skulle inhämtas från jord- brukarna och före den 5/2 1940 tillställas kristidsstyrelserna. Dessa skulle ha överinseende över planläggningsarbetet, tillse att uppgifter inkomme från samtliga nämnder, granska och komplettera uppgifterna samt före den 20/2 1940 insända dem till LK. I och med detta vore blockbildningen att anse såsom från myndigheternas sida fastställd.

I anslutning till vad i cirkuläret anförts angående arbetsblocken an— modades kristidsnämnderna att verka för att å gårdarna förefintlig icke krigstjänstskyldig personal (män och kvinnor) utbildades i sådana göro- mål, som tarvade speciell yrkeskunskap, för att vid behov ersätta värn- pliktig yrkeskunnig personal, som inkallades vid mobilisering.

Av det till L'K influtna materialet angående arbetsblocksbildningen fram— gick, att uppgifter avlämnats för sammanlagt nära 75000 organiserade arbetsblock, omfattande ca 375 000 jordbruksenheter, samt att den för arbetsblocken redovisade arealen odlad jord uppgick till ej mindre än 98% av landets odlade jord. De angivna talen visa, att den till jordbru— karna utgångna appellen möt'ts med förståelse och att ifrågavarande plan- läggning verkligen kommit till stånd i synnerligen stor omfattning. Det vitsordades, att kristidsstyrelserna genomgående arbetat för saken med "kraft och intresse. Ett verksamt stöd lämnades även dels av hushållnings- sällskapen, dels av jordbrukets riksorganisationer.

Av de lämnade uppgifterna framgick vidare, att den vid fullständig mobilisering inom arbetsblocken hemmavarande arbetskraften över 15 år vid 'imäknande av samtliga arbetsföra sammanlagt för hela riket uppgick till ca "343 000 män och 495 700 kvinnor, varav endast ett ringa fåtal för—- klarat sig förhindrade eller ej villiga att deltaga i jordbruksarbetet. Utom-- stående, som förklarat sig villiga att deltaga, redovisades till ett antal av ca' "30 600 män och 22 600 kvinnor. Bristen på arbetskraft vid mobilisering." refter genomförd arbetsblocksbildning skattades för hela riket till ca 40 %.. Växli-ngarna för olika landsdelar voro dock stora; de högsta bristsiffrorna utvisade södra Sveriges slät-thygder, d. v. 5. de förnämsta jordbruks— distrikten.

lnom arbetsblocken utsågos efter anmodan av LK s.k. blockledare med uppgift att samordna jordbruksarbetet på gårdarna inom resp. block och därvid sörja för att tillgängliga resurser utnyttjades på ändamålsenligt och i möjligaste mån rättvist sätt. För blockledarna utfärdade kommis— sionen i april 1940 råd och anvisningar dels för ett läge utan mobilisering och dels för det fall att mobilisering blivit anbefalld. En ytterligare ut- veckling av organisationen skedde därigenom att kristidsnämnderna på LK:s anmaning utsågo s. k. överblockledare, vilka skulle äga att tillhanda— gå blocken inom viss kommun eller del av sådan och därvid särskilt söka främja en av förhållandena påkallad samverkan mellan blocken. Som en

• Sida 180
•  Original

särskild uppgift för överblockledarna angavs att -— under uppehållande av förbindelse med den offentliga arbetsförmedlingen — verka för över- flyttning resp. utlåning av arbetskraft och jordbruksmaskiner från arbets- block med överskott å dylika resurser till block som dårå visade brist.

Blockorganisationen bragtes under vårarbetet och höskörden 1940 i viss män i tillämpning, i olika omfattning inom olika landsdelar. Den visade sig därvid mångenstädes vara till stort gagn, trots de lättnader i militär— inkallelserna, som medgåvos jordbruket, därigenom att hempermittering kunde ordnas i relativt stor skala.

I början av år 1941 skedde på LK:s och AMK:s föranstaltande en all- män översyn av arbetsblockorganisationen, varvid bl.a. syftades till att i erforderlig mån åstadkomma större och lämpligare blockbildningar samt en viss föryngring av blockledareuppsättningen. I samband härmed fast— ställde LK instruktion för överblockledarna. Jämte utövandet av förman— skapet över blockledarna skulle överblockledarna enligt instruktionen äga tjänstgöra som biträden åt kristidsnämnderna i frågor rörande blockbild— ningen. Även andra arbetsuppgifter kunde komma att anförtros dem. Kris- tidsstyrelserna anmodades verka för att utbildningskurser för överblock— ledare anordnades med biträde av hushållningssällskapens tjänstemän eller andra lämpliga instruktörer. Uppmärksamhet ägnades även åt frågan om organiserandet av tillgänglig kvinnlig arbetskraft till hjälp för de lant- hushåll, som för ersättande vid mobilisering eller omfattande inkallelser finge avstå från den enligt blockorganisationen för jordbruksarbete av- sedda kvinnliga personalen.

Önskemål framträdde småningom att ge arbetsblockorganisationen en sådan mera effektiv utgestaltning, att såväl LK och kristidsstyrelserna som AMK och länsarbetsnämnderna skulle kunna i högre grad än dittills ut- nyttja densamma för sina resp. uppgifter med avseende på jordbruksdrif- itens uppehållande under krig eller kristid. Detta ledde i mars 1942 till ge- mensamt beslut av de två kommissionerna om inrättande av dels en central samarbetsdelegation (riksblockdelegation), bestående av två medlemmar från vardera kommissionen, dels i varje län en samarbetsorganisation .(länsblockdelegation), bestående av representanter för kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap. Enligt cirkulär den 21/3 1942 skulle av kommissionen för varje län utses en eller två länsblockledare, vilka skulle vara föredragande i arbetsblockärenden i länsblockdelegationen samt i förekommande fall även i kristidsstyrelse och länsarbetsnämnd. I regel skulle varje kommun bilda ett överblockområde, men två eller flera närliggande kommuner kunde ock, där så befunnes lämpligt, bilda ett dy- likt område. Blockindelningen skulle revideras och fastställas av läns- blockdelegationen. Blockledarna jämte ersättare för dem skulle utses av överblockledaren i samråd med kristidsnämnden och vederbörande blockmedlemmar. En kvinna skulle utses i varje kommun att vara

• Sida 181
•  Original

överblockledarens rådgivare i frågor som rörde den kvinnliga arbetskraften i lanthemmen. Envar blockledare hade att för sitt block uppgöra en mobili- seringsplan, upptagande till buds stående traktorer och dragare samt all den arbetskraft, som funnes eller kunde anskaffas på i blocket ingående gårdar. Genom överblockledaren, som hade att beräkna det icke täckta behovet av reservarbetskraft inom det honom underställda området, skulle förslaget till mobiliseringsplan överlämnas till länsblockledaren och efter - granskning av denne fastställas av länsblockdelegationen. Erforderliga justeringar av planerna borde vederbörande sedermera med anledning av ändrade förhållanden tid efter annan vidtaga. Den sålunda utbyggda organisationen fastställdes av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18/7 1942 (nr 639), varvid dels förordnades om tillsättning

av en särskild myndighet, r i k 5 b l 0 ck m y n dig h e t e n, för den cen— trala ledningen av arbetsblockorganisationen samt l ä n 5 b 1 0 c k m y n—

digh eter för de särskilda länen, dels lämnades föreskrifter angående blockens och överblockens bildande och uppgifter m.m. Det föreskrevs, att överblockledare och blockledare skulle äga att medverka vid den re- gistrering av arbetskraft inom arbetsblocken, som kunde komma att på— bjudas av riksblockmyndigheten, ävensom att söka på frivillig väg an— skaffa erforderlig arbetskraft. Enligt Kungl. Maj:ts samtidigt meddelade beslut skulle den tidigare inrättade riksblockdelegationen tills vidare fun- gera som riksblockmyndighet samt länsblockdelegationerna som länsblock— * myndigheter. Först den 5/2 1943 utfärdades instruktioner för nämnda myn— digheter. I huvudsak inneburo dessa ett sanktionerande av den tidigare tillämpade organisationsformen, men genom instruktionerna erhöllo de ifrågavarande myndigheterna en fastare ställning. Inom AMK inrättades i samband härmed en arbetsblocksbyrå, till vilken hänfördes ärenden rö- rande arbetsblockorganisationen, frivillig arbetskraft till jordbruket m.m. Åt byrån uppdrogs att fungera som riksblockmyndighetens kansli.

I kungörelse den 16/7 1943 föreskrevs, i syfte att underlätta arbetsblock-

verksamheten, att förskott av statsmedel i vissa fall kunde lämnas för här- med förenade kostnader. Den som enligt anvisning av länsblockmyndighet eller, med dennas medgivande, av överblockledare eller blockledare ställt arbetskraft, dragare eller maskinell utrustning till förfogande. för block- medlem kunde under vissa omständigheter erhålla sådant förskott. Det för- skotterade beloppet skulle den som sålunda mottagit tjänsten sedermera återbetala till staten, men kunde han av riksblockmyndigheten befrias här- ifrån, om synnerliga skäl förelåge.

Riksblockmyndighet blev från början av 1948 arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Arbetsblockärendena hänfördes under styrelsens militära bered- skapsbyrå.

Sedermera ha genom kungörelse den 17/7 1951 tidigare författningsföre- skrifter angående organisationen av arbetsblock upphävts, varigenom denna

• Sida 182
•  Original

organisation i fred upphört. Kort förut hade Kungl. Maj:t i brev till AMS den 29/6 1951 meddelat bestämmelser angående förberedande åtgärder för upprättande vid kris av en ny arbetsblockorganisation inom jordbruket. Det åligger enligt dessa bestämmelser AMS att i samråd med statens jord- bruksnämnd förbereda en dylik organisation, vilken skall ha till syfte att i ett krisläge utnyttja jordbrukets arbetskraft, dragare och maskinella utrustning så, att bästa möjliga produktionsresultat erhålles. Bruknings- delarna inom jordbruket skola uppdelas på arbetsblock. Arbetsblocken skola i sin tur sammanföras till överblock, varvid i regel varje kommun omfattar ett överblock. Länsarbetsnämnden är länsinstans beträffande blockorganisationen. Redan i fredstid skall utses en person inom varje kommun, vilken efter Kungl. Maj:ts beslut skall inträda som överblock- ledare, och även ersättare skola utses.

Vad sålunda av Kungl. Maj:t föreskrivits var i allt väsentligt genomfört vid början av 1952.

Den vegetabiliska produktionen: Produktionsmedel. Konstgödsel. Allmän översikt.

Behovet av konstgödselmedel tillgodosågs före kriget och tillgodoses fort- farande i mycket stor utsträckning genom import. Av de tre huvudslagen av konstgödsel — fosfat-, kali- och kvävegödsel — har kalit hundrapro- centigt importerats. Fosfathehovet täcktes före kriget i huvudsak genom in- hemsk tillverkning av superfosfat och tomasfosfat, men för framställningen av superfosfat användes som råvara uteslutande importerat råfosfat. För kväveförsörjningen, som tidigare vilat enbart på import, kunde från om— kring år 1910 svensktillverkad vara (kalkkväve) i viss mån tagas i anspråk. Produktionen växte sedermera, så att behovet av kvävegödsel vid slutet av 1930-talet till 25 a 30 % täcktes genom inhemsk tillverkning.

Konstgödselförbrukningens omfattning och tillväxt under särskilda pe- rioder före andra världskriget samt den andel härav som utgjordes av importvara framgår av följande sammanställning.

Förbrukning av konstgödsel i genomsnitt per år under vissa perioder 1911—1939.

Fosfatgödsel Kaligödsel Kvävegödsel År 20-%-ig 40-%-ig , 15.5-%-ig vara P205 Imåort vara h20 vara N Imol/Jort ton ton 0 ton ton ton ton " 1911—15 . . . . 160 900 32 200 — 58 900 23 600 37 700 5 800 — 1921—25. . . . 141 500 28 300 97 47 600 19 000 53 900 8 400 61 1931—35. . . . 217 600 43 500 96 60 900 24 400 134 800 20 900 72 1936/37— 1938/39 . . 293 800 58 800 94 78 100 31 200 169 300 26 200 73

• Sida 183
•  Original

Den inom landet av utländsk råfosfat tillverkade superfosfaten har i tabellen räknats som importvara,

Då försörjningen med konstgödsel i så hög grad var baserad på import, kunde en av krig föranledd avspärrning i tillförseln förväntas komma att svårt hämma jordbruksproduktionen, därest verksamma åtgärder för för- sörjningens upprätthållande i ett sådant läge ej vidtoges. Rikskommissio- nen för ekonomisk försvarsberedskap verkställde fördenskull redan på 1930-talet planläggning på längre sikt av konstgödselförsörjningen i hän- | delse av krig. Rikskommissionens arbete härutinnan övertogs vid krigs- » utbrottet av folkförsörjningsnämnden och sedermera av LK, när denna i början av november 1939 trädde i verksamhet. För att följa utvecklingen på hithörande område bildades i september 1939 en kommitté, bestående av en medlem av det statliga regleringsorganet som ordförande samt i öv- rigt av representanter för den statliga försöksverksamheten, konstgödsel- industrien och handeln.

En viktig del av planläggningsarbetet bestod i uppläggandet av Stat- li g a r e s e r v 1 a g e r av importgödselmedel och råvaror härför. Vid kri- gets början uppgingo reservlagren av hithörande varor till 60 000 ton kali- gödsel, 48700 ton chilesalpeter och 85000 ton råfosfat. Av kalksalpeter fanns ej något förråd upplagt, men under produktionsåret 1939/40 impor- terades i beredskapssyfte 30 000 ton utöver den beräknade förbrukningen. Under detta år importerades dessutom ytterligare 10 000 ton chilesalpeter. Lagren av kaligödsel och chilesalpeter förbrukades successivt under krigets gång, lagren av kalksalpeter redan under 1941/42 och lagren av råfosfat under 1940/41.

Åtgärder hade vidare redan före kriget vidtagits för att öka den in- h e m s k a p r o d u k t i o n e n av konstgödsel. Efter krigsutbrottet inten- sifierades helt naturligt dessa åtgärder och betydelsefulla resultat nåddes ock härvid på såväl fosfat- som kvävegödningens område, såsom framgår av redogörelsen nedan för de särskilda gödselslagen.

Givetvis sökte man under krigsåren också att vidmakthålla och på bästa sätt utnyttja den im p 0 r t, som fortfarande var möjlig. Den 5/4 1940 ut- färdades en kungörelse (nr 193), enligt vilken särskilt tillstånd av LK kräv- des för import av konstgödsel och råfosfat. Syftet härmed var att kunna utöva en effektiv kontroll över importvarorna och deras användning. Im- porten av chilesalpeter minskades kraftigt redan under året 1939/40 och låg därefter helt nere ända till krigets slut. Även importen av råfosfat ned- skars betydligt redan 1940, och under åren 1941—44 skedde ingen import av denna råvara. Kali, som är det enda av de tre huvudslagen av gödsel- medel, för vilket Sverige är helt beroende av import, kunde under krigs- åren importeras från Tyskland i enlighet med handelsavtalen med detta land, om än till avsevärt förhöjda kostnader. En rätt betydande import ägde ock rum av kalksalpeter, huvudsakligen från Norge, i mindre mån

• Sida 184
•  Original

från Tyskland. Även av kalkkväve och ammoniumsulfat kunde under de första krigsåren en viss ehuru tämligen begränsad import upprätthållas.

Nedanstående tablå belyser konstgödselförbrukningens om- fattning under de sista förkrigsåren samt under kriget och åren närmast därefter. Tablän anger även till vilken del de förbrukade produkterna voro av utländskt ursprung. (Av importerat råfosfat framställt superfosfat räk— nas i denna liksom i föregående tablå som importvara.)

Förbrukning av konstgödsel. '

Fosfatgödsel Kaligödsel Kvävegödsel Gödselår 1 20-%-ig onå _Därav 40-%-ig K20 15.5-%-ig N Därav vara import vara vara import ton ton % ton ton ton ton % 1936/37—

1938/39 . . 293 800 58 800 94 78 100 31 200 169 300 26 200 73 1939/40 . . . 264 300 52 900 95 82 400 33 000 194 900 30 200 83 1940/41 . . . . 217 000 43 400 — 95 100 38 000 225 800 35 000 75 1941/42 . . . . 203 300 40 700 — 105 000 42 000 254 900 39 500 65 1942/43 . . . . 108 200 21 600 — 93 600 37 400 224 100 34 700 58 1943/44 . . . . 184 100 36 800 — 96 000 38 400 233 500 36 200 46 1944/45 . . . . 225 300 45 100 5 65 300 26 100 211 500 32 800 46 1945/46 . . . . 246 100 49 200 55 47 000 18 800 285 000 44 200 47 1946/47 . . . . 334 800 67 000 95 110 200 44 100 268 100 41 600 59 1947/48 . . . . 368 300 73 700 97 132 700 53 100 242 600 37 600 48 1948/49 . . . 404 600 80 900 97 98 800 39 500 262 300 40 700 53

1 Med gödselår (resp. förbrukningsår eller produktionsår) avses här och i det följande tiden fr.o.m. 1 juli ett är t. o. m. 30 juni följande år.

Man finner, att försörjningen beträffande fosfatgödselmedel från krigets början hastigt sjönk ned till ej stort mer än en tredjedel av förkrigskvanti- teten år 1942/43, men att läget därefter snabbt förbättrades samt att för— brukningen efter kriget fortsatt att kraftigt växa. I fråga om kaligödseln kunde till en början fullgod försörjning upprätthållas; förbrukningen sjönk emellertid under åren 1944/45 och 1945/46 som följd av den allmänna be- | gränsningen av handeln med Tyskland för att först med året 1946/47 åter gå i höjden. Förbrukningen av kvävegödsel visar ett mera jämnt och i stort sett stigande förlopp. i

För handhavandet av den reglering av handeln med konstgödsel, som redan under det första krigsåret befanns påkallad, bildades i mars 1940 under LK:s medverkan en sammanslutning, Svenska importföreningen för ' konstgödselmedel, i vilken samtliga de större partihandelsföretagen på om- rådet inträdde som medlemmar. Med denna förening slöt LK avtal såväl angående de erforderliga regleringsåtgärderna (se nedan) som angående priserna för olika slag av konstgödsel. I samband med föreningens tillkomst upplöstes den i september 1939 bildade konstgödselkommittén.

Framställnings- och anskaffningskostnaderna för konstgödsel ökades gi- vetvis väsentligt under kriget. I syfte att ej allt för hårt belasta jordbruket

• Sida 185
•  Original

med dessa kostnader och även för att förhindra större förskjutningar i re- lationen mellan priserna å de olika gödselmedlen, vilka i olika grad drab- bades av kostnadsökningar, anordnades inom LK ett clearingförfarande i prisutjämningssyfte. Enligt LK:s förslag inrättades genom kungl. brev den 27/9 1940 med statligt bidrag inom LK en cl e a r in gk a s s a för regle— ring av marknadspriserna inom landet å förnödenheter för jordbrukets behov. Främst åsyftades härvid prisreglering i fråga om konstgödselmedel och kraftfoder. Senare utsträcktes kassans verksamhet även till skörde- garn. Då clearingen beträffande kraftfoder och skördegarn emellertid snart upphörde, kom clearingkassan under de senare krigsåren att utnyttjas endast i fråga om konstgödselmedel och kassans namn ändrades i enlighet härmed.

I samband med clearingkassans inrättande träffade LK nya avtal dels med den förutnämnda importföreningen och de till densamma anslutna företa- gen, dels med konstgödselproducenterna, vilka vid ifrågavarande tidpunkt voro allenast två, nämligen AB Förenade Superfosfatfabriker i Hälsingborg för tillverkning av superfosfat och Stockholms Superfosfatfabriks AB för tillverkning av kvävegödselmedel. I nämnda avtal förbundo sig importför- eningens medlemmar att i möjlig mån ombesörja import av gödselmedel och av råvaror för inhemsk tillverkning. Liksom de inhemska producenterna förbundo de sig vidare att sälja gödselmedel endast till de priser och på de villkor som LK kunde komma att föreskriva. I de fall där de av LK i sam— råd med PKN fastställda utförsäljningspriserna voro lägre än import- resp. tillverkningskostnaderna med tillägg av fastställda försäljningsomkostna- der, skulle vederbörande företag erhålla ersättning ur clearingkassan. Vid motsatt förhållande skulle företaget göra motsvarande inbetalning till kassan.

Ur clearingkassan utbetalades sedermera, utöver vad den direkta clea- ringen krävde, ersättning för lagringskostnader, prisfallsförluster som för- anleddes av de säsongmässiga prisändringarna, ersättning för extra 5. k. stödkraft till kväveproduktionen, extra rabatt till detaljister i Norrland m. m. För reglering av priserna på konstgödselmedel ställde Kungl. Maj:t under de år clearingen fungerade sammanlagt 14,2 milj. kr. till clearing— k-assans förfogande.

Vid krigets början var tillgången på konstgödselmedel relativt god, var- för någon statlig reglering av handeln för förbrukningsåret 1939/40 ej ansågs erforderlig. Endast en Viss begränsning av försäljningen av fosfat— gödsel för vårbruket 1940 åstadkoms genom frivillig överenskommelse med partihandelsföretagen. Förråden av chilesalpeter förbehöllos i första hand betodlingsdistrikten.

Även under 1940/41 genomfördes de erforderliga försäljningsrestriktio- nerna genom handelns försorg. Viss inskränkning skedde nu även i fråga

• Sida 186
•  Original

om försäljningen av kalkkväve och ammoniumsulfat, men ersättning här- för gavs i kalksalpeter, som fanns att tillgå i tillräcklig omfattning. De he- gränsade tillgångarna av chilesalpeter fördelades nu som förut på bet- odlarna.

Förbrukningen av de ej ransonerade gödselmedlen kali och kväve visade under 1940/41 en ej obetydlig stegring. Då dessutom i och med det tysk— ryska krigets utbrott det utrikespolitiska läget betydligt skärpts, framstod försörjningsläget beträffande importvarorna som ovisst. Med anledning där- av fann LK påkallat att planlägga en mera fullständig reglering av hus- hållningen med konstgödselmedel för nästkommande förbrukningsår. Som en förberedande åtgärd i detta syfte lades fr. o. m. den 1/7 1941 såväl rå- fosfat som samtliga slag av i Sverige brukliga konstgödselmedel, utom kaliumsulfat och ljungasalpeter, under beslag. Detta omfattade samt— liga förråd hos handlande och tillverkare samt i övrigt partier om minst 2 000 kg. Även de sistnämnda konstgödselslagen inbegrepos fr. o. m. den 15/11 1942 under beslaget. I beslagskungörelsen meddelades ock föreskrifter angående reglering av handeln med konstgödselmedel, innebärande att yrkesmässig överlåtelse av vara under beslag fick äga rum endast mot sär- skild av LK eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ord- ning och under de villkor kommissionen bestämde. Därmed var den tidigare frivilliga handelsregleringen avskaffad och ersatt av tvångsreglering. Tills vidare medgav LK, att envar som annorledes än i handels- eller fabriks- rörelse innehade beslagtagen vara ägde förfoga över densamma på annat sätt än genom överlåtelse, varjämte det tilläts att för yrkesmässig tillverk- ning eller beredning av varor till avsalu förfoga över egna förråd av konst-

gödselmedel. l l i i |

I samband med de ransoneringsbestämmelser, som utfärdades för höst- sådden 1941 och vilka avsågo samtliga slag av konstgödselmedel, fastställ- des det system för konstgödselhandelns ordnande, som sedan med smärre ändringar gällde, så länge konstgödseln var underkastad reglering. Importen och partihandeln centraliserades till vissa större före— tag, vilka benämndes centralförsäljare. Dessa voro från början fyra till antalet (Svenska Superfosfatförsäljnings AB, Svenska Konstgödnings AB, Stockholms Superfosfatfabriks AB och Svenska lantmännens riksför- bund). Återförsäljarna av hithörande varor förpliktades att ställa sig till efterrättelse de anvisningar som meddelades dem av vederbörande central- försäljare. Enligt det föreskrivna redovisningssystemet hade återförsäljarna att månadsvis till centralförsäljaren på av LK fastställd blankett avge omsättningsrapport, innehållande uppgifter om lagerhållning samt in- och utgående leveranser. De sistnämnda skulle verifieras med vid försäljningarna mottagna inköpsbevis, vilka centralförsäljaren hade att redovisa till kris- tidsstyrelsen för det område, där rörelsen bedrevs. Härvid från kristids— styrelsen mottagna kvitton ålåg det centralförsäljaren att bifoga de månads-

• Sida 187
•  Original

rapporter över återförsäljarnas redovisning, som han månadsvis skulle avge till LK. I stort sett var detta kontrollsystem ordnat efter samma grun- der som motsvarande inom andra reglerade branscher. Tilldelningsförfarandet för gödselåret 1941/42 ordnades till en början så, att till höstsådden utlämnades licenser direkt från LK. Men för tilldelningen till vårsådden 1942 togos de lokala krisorganen i anspråk och så blev även fallet i fortsättningen. Handhavandet av de stora, för höst- resp. vårsådden avsedda tilldelningarna kom sålunda att åvila kristidsnämnderna. Utöver dessa i allmänhet tre gånger om året återkommande s. k. ordinarie tilldel- ningar till jordbruket ankom det på kristidsnämnderna att årligen lämna tilldelning till handelsträdgårdar. Extra tilldelningar för speciella odlingar el. dyl. utgingo antingen genom kristidsstyrelserna eller genom företag eller sammanslutning etc., som träffat avtal om kontraktsodling av visst växt- slag. Den av kristidsstyrelserna ombesörjda extra tilldelningen år 1941/42 avsåg endast grundgödsling av kultiverade betesängar och nyodlingar. Se- dermera lämnades extra tilldelning jämväl till yrkesmässig fruktodling och plantskolor samt till jordbrukare som medelst markkarta el. likn. kunnat bevisa, att hans jord lidit uppenbar brist på visst näringsämne. För dessa extra tilldelningar ställde LK årligen vissa kvantiteter konstgödselmedel till kristidsstyrelsernas förfogande. Dessa verkställde fördelningen enligt inkomna ansökningar, varefter de uppdrogo åt kristidsnämnderna att ut- färda inköpsbevis för de tilldelade kvantiteterna. Inköpsbevisen bestodo vanligen av kuponger, avsedda att vid köpet avlämnas till leverantören, olika för olika gödselslag och gällande för å kupongen angiven kvantitet. De särskilda tilldelningar som medgåvos för sockerbets- samt olje- och spånadsväxtodlarna utlämnades av det företag eller den Sammanslut- ning som med odlaren slutit kontrakt om ifrågavarande odling. Tilldel- ningen verkställdes i allmänhet i samband med kontraktsteckningen och skedde på särskilda licensformulär i enlighet med av LK lämnade direktiv. Den ordinarie tilldelningen till jordbruket fastställdes till en början antingen i procent av tidigare förbrukning eller till viss kvantitet per hektar. Det förra systemet tillämpades vid den frivilliga fosfatransone- ringen genom handelns försorg åren 1939/40 och 1940/41, det senare vid tilldelningen av fosfat under åren 1942/43 och 1943/44. Även beträffande kali och kalkkväve utgingo tilldelningarna till höstsådden 1942 och 1943 med viss kvantitet per hektar höstsådd areal, men i övrigt fastställdes kvan- titeterna genomgående i procent av föregående års ordinarie tilldelning. Fr. o. m. våren 1943 bestämdes, att de av kristidsnämnderna utlämnade till- delningarna skulle antecknas i det hos vederbörande nämnd upplagda pro- ducentregistret. Under det första egentliga ransoneringsåret 1941/42 lämnades den ordi- narie tilldelningen till jordbruket i två omgångar, den första på sommaren till höstsådden och den andra i november till vårsådden. Fr. o. m. 1942/43

• Sida 188
•  Original

uppdelades gödselåret (avseende tiden 1 juli—30 juni) i tre tilldelnings- perioder. Dessa omfattade, frånsett under vissa år vidtagna smärre för— skjutningar, följande terminer: 1) 1 juli——30 sept., 2) 1 okt.—31 jan. och 3) 1 febr.—30 juni.

Beslaget å konstgödselmedel hävdes i allt väsentligt med utgången av november 1949, helt dock först med utgången av juni 1950.

Det har förut omnämnts, att man med hjälp av clearingförfarande sökte hålla priserna å konstgödselmedel på i möjligaste mån jämn nivå. Ge- nom rätt avsevärda tillskott av statsmedel till clearingkassan för jordbruks- förnödenheter uppnåddes också, att priserna i allmänhet kunde hållas lägre än som vid fri marknadsprisbildning skulle blivit fallet.

Priserna fastställdes redan för gödselåret 1940/41 och sedan alltjämt av LK efter samråd med PKN. Till en början grundades prissättningen på de med partihandeln slutna avtalen. Fr. o. m. november 1942 fingo emellertid de fastställda priserna enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30/10 s. å. karaktä- ren av normalpriser. Till grund för prissättningen lågo av tillverkare och importörer upprättade kalkyler över tillverknings- resp. import- och distri- butionskostnader. Priserna fastställdes i en under gödselåret stigande skala, varvid utgångspriset merendels låg 75 öre ä 2 kr. per dt högre än ingångspriset. Denna anordning, vilken i viss utsträckning tillämpats redan j före kriget, avsåg dels att bereda handeln ersättning för lagringskostnader- na, dels ock att stimulera detaljhandeln och jordbrukarna till rekvisition , och hemtagning av konstgödseln i god tid före såningstiden för att före- i komma anhopning av varorna i importhamnarna och hos tillverkarna och | minska belastningen på distributions- och transportsystemet under de bråda ' vårmånaderna.

l l l l l l

Trots clearingen kunde ej förhindras, att till följd av ändringar i import- och tillverkningskostnader delvis rätt stora variationer i normalpriserna uppstodo från ett år till ett annat, vilka emellertid i de flesta fall begrän- sades till gödselårsskiftena. Särskilt kraftig var den allmänna prishöjning som genomfördes fr. o. m. juli 1942, mest framträdande i fråga om fosfat- gödseln. Detta gav anledning till att samtliga handelsled ålades för sina den 1/10 1942 inneliggande lager till clearingkassan inbetala en clearingavgift motsvarande skillnaden mellan de nya och de tidigare priserna med visst avdrag för lagringskostnad och ränta. Under de följande åren t. o. m. 1947 utgick i stället ersättning till handlandena för prisfallsförluster å vid göd— selårsskiftena överliggande lager, föranledda huvudsakligen av de ovan- nämnda säsongmässiga prisstegringarna under gödselårets gång.

De av LK fastställda priserna gällde för importvarorna fritt tariffhamn och för de inom landet tillverkade varorna ab tillverkningsorten. Härtill kom för jordbrukarna fraktkostnaden från tariffhamn resp. tillverknings- ort till förbrukningsorten. För att något utjämna differenserna i fraktkost- naden för jordbrukare i olika delar av landet utgick under åren 1942/43—

• Sida 189
•  Original

1945/46 för vissa inhemska konstgödselmedel fraktbidrag från clearing— kassan med högst 1 kr. per dt för fraktkostnader överstigande 50 öre per dt.

För att ge en föreställning om prisutvecklingens allmänna gång medde- las här en sammanställning av genomsnittspriserna för de viktigaste slagen av fosfat-, kali- och kvävegödselmedel. (Priserna, vilka anges i kronor per deciton, äro beräknade som enkla medeltal av månadspriserna vid försälj- ning i Stockholmstrakten, det s. k. standardområdet, och avse för superfos- fat och kaligödsel kreditpriser, för kvävegödselmedlen kontantpriser.)

,_ _ Super- Kali Kalk- Kalk- .. Super- Kali Kalk- Kalk- Godselår fosfat 40 % kväve salpeter Godselår fosfat 40 % kväve salpeter 1936/37—

1938/39 .. .. 7: 27 12: 52 16: 55 16: 08 1944/45 ...... 20: 34 20: — 25:27 24:50 1939/40 ...... 9: 68 15: 41 19: 66 16:95 1945/46 ...... 18: 60 19:86 24: — 23: 23 1940/41 ...... 10: 85 15: 78 22: 55 20:29 1946/47 ...... 12:90 19:86 20:90 22: — 1941/42 ...... 11: 88 16:87 23: 48 20:81 1947/48 ...... 11:90 19:87 23: 20 22:64 1942/43 ...... 21: 01 19:96 25: 58 23: 85 1948/49 ...... 12:78 20: 67 25: 19 22:54 1943/44 ...... 20:85 20: — 25:27 24: 50

Fosfatgödsel.

Åren närmast före kriget uppgick produktionen av s u p e r f o 5 f a t inom landet till ca 250 000 ton om året. Tillverkningen bedrevs enbart av AB För- enade Superfosfatfabriker vid dess anläggningar i Limhamn och Lands- krona samt den av bolaget av Kooperativa förbundet arrenderade fabriken i Gäddviken. För denna tillverkning importerades årligen ca 150000 ton råfosfat, varav omkring hälften från Amerika. Betydande kvantiteter (egentligen apatit) hämtades även från ryska Kolahalvön. Under det första krigsåret kunde importen av råfosfat ske i det närmaste utan inskränkning. Men redan under våren 1940 avstannade importen västerifrån och med ut- brottet av tysk-ryska kriget sommaren 1941 avstängdes Sverige från den återstående importmöjligheten, nämligen av den ryska apatiten.

Inom Sverige finnas ganska betydande tillgångar av fosfathaltigt rå- material. Framför allt ifrågakommer här den apatit som kan utvinnas ur järnmalmen vid vissa lappländska och mellansvenska gruvfält. Redan före kriget tillvaratogs en viss mängd apatit, som användes för olika ändamål inom fosfatindustrien, och man hade även beaktat möjligheterna att vid avspärrning i importen nyttja apatiten vid framställning av superfosfat.

Under de första krigsåren upparbetades i första hand de kvantiteter rå- fosfat, som då kunde importeras, samt beredskapslagren av denna vara. Först med ingången av året 1941/42 blev landet helt hänvisat till den in- hemska apatiten för tillgodoseende av fosfatgödselbehovet. Under åren 1941/42 och 1942/43 skedde en betydande utbyggnad av anläggningarna för utvinnande av apatit, särskilt vid Malmberget, där man lyckades driva upp årsproduktionen till ca 150 000 ton. Enär den svenska apatiten ej har sam-

• Sida 190
•  Original

ma höga halt av fosfor som importvaran — ca 65 % mot importvarans 77 å 78 % _ måste halten av P205 i den tillverkade superfosfaten sänkas; den varierade under de år användning av inhemsk apatit pågick mellan 13,5 och 15 % mot normalt 20 %.

Då tillverkningen vid användning av svensk råvara ställde sig betydligt dyrare än vid användning av utländsk, måste också priset på sålunda framställd superfosfat sättas förhållandevis högt; med hänsyn tagen till fosfathalten blev detsamma nåra tredubbelt i förhållande till förkrigspriset (se tablån å sid. 103). Trots detta måste clearingkassan för jordbruksför- nödenheter i stor utsträckning tagas i anspråk för att täcka kostnaderna. Under åren 1941/42—1944/45 utgick till superfosfatindustrien ersättning av clearingmedel med sammanlagt ca 6 milj. kr.

Helt kunde förkrigsårens produktionsvolym ej uppnås under de år, då superfosfattillverkningen baserades på svensk apatit. Ransonering av för- brukningen — som i lindrig omfattning tillgripits redan under första krigs- året — blev därför under hela denna tid nödvändig. Under 1941/42 utgick tilldelningen med 80 % av den kvantitet fosfat, som av resp. brukningsdel inköpts under 1940/41, vilket betydde något över hälften av normal för— brukning. Under de två följande åren reglerades tilldelningen efter åker- arealen; år 1942/43 lämnades sålunda 35—40 kg och 1943/44 ca 70 kg per hektar åker.

Redan från hösten 1944 avskaffades ransoneringen av fosfatgödsel, trots att tillverkningen, vilken fortfarande var grundad på svensk råvara, ej nådde mer än omkring 80 % av förkrigsproduktionen. Med år 1945/46 kunde råfosfat åter importeras och nyttjades nämnda år som råvara för omkring hälften av superfosfatfabrikationen. Fr. o. m. 1946/47 blev pro- duktionen åter helt baserad på importvara. I och med användningen av den fullvärdigare utländska råfosfaten kunde produktionen ökas, samtidigt som halten av P205 höjdes till 19 a 20 %.

Intresset för användning av konstgödsel steg betydligt under krigsåren. Detta gjorde, att under åren närmast efter vapenstilleståndet, då ännu alla andra konstgödselmedel än fosfatgödselmedlen voro ransonerade, en syn- nerligen stor efterfrågan på superfosfat uppkom. Med anledning härav på— börjades år 1946 byggandet av en ny superfosfatfabrik i Norrköping, vilken även avsågs skola ersätta fabriken i Limhamn. Trots att tillgången på övriga gödselmedel kraftigt tilltog, utmärktes de följande åren av en form- lig kapplöpning mellan den stegrade efterfrågan på superfosfat och ökningen av produktionsvolymen. Först under 1949/50, då produktionen vid fabrikerna i Landskrona och Norrköping samt Kooperativa förbundets nu i egen regi drivna fabrik i Gäddviken nådde sammanlagt 450 000 ton, kunde man, med tillskott av ca 60 000 ton importvara, tillgodose efterfrågan utan större leverans- och distributionssvårigheter.

Vid Domnarvets järnverk i Dalarna har under många år som biprodukt

• Sida 191
•  Original

vid järnframställningen erhållits ett 17,5 %-igt fosfat, benämnt tomas- f o s f a t. Produktionen av denna vara, som kvantitativt varit helt beroende av driften i övrigt vid järnverket, förblev under krisåren vid i det närmaste samma storlek som dessförinnan, nämligen 12 a 15 000 ton om året. Tomas- fosfaten sammanslogs i ransoneringshänseeende med superfosfaten. Även prissättningen därå anpassades efter superfosfatpriset, varvid hänsyn togs dels till fosforhalten i resp. fosfat, dels ock till önskvärdheten att kunna reservera tomasfosfaten för härför särskilt lämpade jordar. Detta medförde en normalprissättning på tomasfosfaten, som låg betydligt över de förhål- landevis låga tillverkningskostnaderna. Den härigenom uppkomna vinsten inflöt till clearingkassan.

Den inhemska tillverkningen av fosfathaltiga gödselmedel, uttryckt i ton PZOS, redovisas för tiden 1936/37—1948/49 sålunda:

. Super— Tomas- . Su er— Tomas-

Produktionsår fosfat fosfat Summa Produktionsår fo ffa t fosfat Summa 1936/37—1938/39 47 200 3 200 50 400 1944/45 . . . . 40 000 2 800 42 800 1939/40 .......... 49 000 2 500 51 500 1945/46 . . . . 57 900 2 100 60 000 1940/41 .......... 39 500 3 100 42 600 1946/47 . . . . 67 300 2 200 69 500 1941/42 .......... 36 200 2 400 38 600 1947/48 . . . . 67 000 2 600 69 600 1942/43 .......... 25 600 2 300 27 900 1948/49 . . . . 80 200 2 200 82 400 1943/44 .......... 34 400 2 900 37 300

Förbrukningens omfattning framgår av tabellen å sid. 184.

Kaligödsel.

De i Sverige förbrukade kaliumhaltiga konstgödselmedlen voro, som förut nämnts, före kriget uteslutande importvaror och förblevo så även under krisåren och tiden därefter. Före kriget importerades kalisalter i första hand från Tyskland men även från Polen, Belgien, Frankrike m. fl. länder. Efter krigsutbrottet skedde importen enbart från Tyskland, ända tills handeln med detta land på våren 1945 upphörde. Importen utgjordesi huvudsak av 40 %-igt kali men till viss del även av 12 %-ig kainit samt kaliumsulfat. År 1945/46 uppträdde Frankrike åter som leverantör av kali med en 58 %-ig vara. Under de senaste åren har landets behov av kali täckts genom import från Frankrike, Spanien, Sovjetunionen samt Öst- och Västzonerna i Tyskland.

Tillgången på kali var under krisåren med undantag för åren 1944/45 och 1945/46 större än förkrigsförbrukningen. Likväl ansågs nödigt att ända från sommaren 1941 upprätthålla en — med undantag för nyssnämnda år —— dock ganska mild ransonering. Under åren 1946/47 och 1947/48 förekom ingen ransonering av kaligödsel med hänsyn till att importmöjligheterna då voro mycket goda. Emellertid steg förbrukningen under dessa år i sådan

• Sida 192
•  Original

grad, att det med hänsyn till landets valutaläge ansågs nödvändigt att åter— införa ransoneringen under året 1948/49. Den släpptes åter vid ingången av 1949/50.

Kvävegödsel.

Behovet av kvävegödsel i form av konstgödselmedel tillgodosågs, som förut nämnts, under senare delen av 1930-talet till 25 å 30 % genom in- hemsk produktion. Denna omhänderhades helt av Stockholms Superfosfat- fabriks AB och skedde vid bolagets fabriker i Alby och Ljungaverk. Vid krigsutbrottet tillverkades k a 1 k k v ä v e vid fabriken i Alby, vars kapaci- tet var ca 24 000 ton per år, medan vid Ljungaverk framställdes am m 0- niumsulfat och lj ungasalpeter till kvantiteter om resp. ca 16 000 och 3 år 4 000 ton per år. För att ersätta fabriken vid Alby, som var gammal och otidsenlig, hade vid årsskiftet 1938/39 nybyggnad av en kalk- kvävefabrik i Stockvik påbörjats. Arbetet därmed fullföljdes efter krigs- utbrottet och fabriken togs i bruk vid början av år 1941. Däremot upp— sköts tills vidare på anmodan av LK nedläggandet av den gamla Alby— fabriken, enär försörjningsläget på kväveområdet under andra krigsåret betydligt försämrades. Visserligen kunde leveranserna av k a 1 k s a ] p e t e r från Norge trots den tyska ockupationen ännu fortgå men på osäkra villkor och tillförseln av c h il e s a 1 p e t e r hade helt upphört. Genom tillkoms- ten av den nya fabriken steg tillverkningen av kalkkväve under år 1941/42 till över 50 000 ton, vilket innebar ungefär en fördubbling av tidigare års- | produktion, samt växte ytterligare till omkring 90 000 ton år 1944/45. Först I med utgången av 1945 nedlades Albyfabriken.

Vid sidan härav vidtogos åtgärder för förstärkning av Fosfatbolagets till- ; verkning av ljungasalpeter, vilken under de första krigsåren legat nere. På sommaren 1942 träffade reservförrådsnämnden enligt Kungl. Maj:ts be- myndigande avtal med bolaget om uppförande av en ny fabrik för ända- målet. Denna fabrik, som beräknades för en kapacitet av 20 000 ton per år, uppfördes på bolagets område i anslutning till bolagets egna fabriker men på statens bekostnad. Sammanlagt hade härmed nåtts en inhemsk produk- tionskapacitet om ca 20 000 ton kväve.

Samtliga kvävegödselfabriker drevos elektriskt och voro i avgörande grad ] beroende av vattenkrafttillgången i det vattendrag där de voro belägna, l nämligen Ljungan. Till förhindrande av driftsinskränkningar eller drifts- | avbrott, orsakade av växlingar i vattentillgången, föranleddes LK att vid flera tillfällen förordna om utbetalande av ersättning från clearingkassan för jordbruksförnödenheter för vid vattenbrist ianspråktagen dyrare reserv— kraft, huvudsakligen ångkraft. Kostnaderna för denna voro nämligen högre än att de kunde rymmas inom ramen för de kalkyler som lågo till grund för normalprissättningen. Under åren 1942/43—1945/46 utbetalades för hit- ! hörande ändamål sammanlagt ca 700000 kr. Kostnaderna stego följande i

• Sida 193
•  Original

år till ca 800000 kr. och under 1947/48, då vattenkraftsituationen var exceptionellt dålig, till 2,3 milj. kr., trots vidtagna driftsinskränkningar.

Vad eljest angår clearingkassans ianspråktagande för här ifrågavarande produktion må nämnas, att för kalkkvävetillverkningen under åren 1940/41—1945/46 utgick ersättning ur kassan med sammanlagt 3,5 milj. kr., medan däremot ammoniumsulfattillverkningen vid Ljungaverk samtidigt till kassan inbragte drygt 1,3 milj. kr. Tillverkningskostnaderna för ljunga- salpeter voro även låga i förhållande till normalpriserna. De medel, som för ljungasalpetern inflöto till clearingkassan under avtalstiden 1942/43—1945/46, räckte till att betala byggnadskostnaderna för den nya fabriken samt även till att med ca 2,5 milj. kr. bidraga till ersättning av merkostnaderna för stödkraften.

Ammoniumsulfat tillverkades under de första krigsåren endast av Fos— fatbolaget men började från år 1942/43 även framställas vid ett flertal större gasverk av avfallsprodukter från gastillverkningen. Produktionen var i början rätt blygsam men ökades senare till 3 ä 4 000 ton per år. Även från Svenska Skifferolje AB:s anläggning i Kvarntorp erhölls årligen fr. o. m. 1943/44 ca 1000 ton ammoniumsulfat. En ny stor kvävefabrik, avsedd för framställning av 15,5 % kalkammonsalpeter, uppfördes under krigets se- nare år vid Köping av Kooperativa förbundet. Den igångsattes sommaren 1945 och erhöll efter senare utbyggnad en kapacitet av ca 40 000 ton per år.

Den stegrade inhemska produktionen samt en i förhållande till förkrigs- åren ävenledes ökad import — huvudsakligen från Norge — av kalksalpeter medförde, trots den felande tillförseln av chilesalpeter, att tillgången på kvävegödselmedel under hela krisen var större än förkrigsförbrukningen. Trots detta upprätthölls ända från sommaren 1941 en begränsning av kväVeinköpen, till en början innebärande att handlandena endast hade rätt att till sina kunder sälja lika stor kvantitet som levererats föregående göd- selår. Chilesalpetern, som förut endast genom handelns försorg reserverats för sockerbetsdistrikten, blev nu ransonerad på sådant sätt, att densamma endast fick köpas av jordbrukare som med Svenska Sockerfabriks AB tecknat kontrakt om odling av sockerbetor. Detta system bibehölls ända t. o. m. 1948/49; tilldelningen varierade mellan 150 och 450 kg per hektar tecknad areal. Kväveransoneringen i övrigt skedde fr. o. m. 1942/43 genom ' de lokala krismyndigheternas försorg och utgick årligen i procent (varie- rande från 85 till 100) av tidigare års s. k. ordinarie tilldelning. Då till- gången på kvävegödselmedel våren 1946 ansågs mycket god, gjordes ett försök att släppa ransoneringen av kalkkväve och kalkammonsalpeter. Efterfrågan blev emellertid så stor, att man fann sig nödsakad vid ingången av gödselåret 1946/47 åter införa ransonering av samtliga kvävegödselme- del. Vissa blandgödselmedel, som frigåvos våren 1946, fingo dock även i fortsättningen försäljas fritt. Ransoneringen på kvävegödselområdet upp- hävdes fr. o. m. den 1/10 1949.

• Sida 194
•  Original

Importen och den inhemska produktionen av särskilda slag av kväve- gödsel, uttryckt i ton kväve (N), belyses av följande sammanställning:

1936/37—1938/39 ...... 1939/40 ..............

Chile- Kalk- Kalkkväve O%llågggåé Ammoniumsulfat salpeter salpeter salpeter Summa Produk- Produk— Produk- Import Import tion Import tion tion Import 10 000 9 500 - 1 100 - - 700 29 100 6 700 24 300 3 700 1 100 400 2 600 1 400 40 200 1 100 18 800 4 500 1 800 —— 3 200 1 200 30 600 300 18 300 9 300 1 300 _ 1 900 1 200 32 300 300 18 900 12 600 1 900 1 700 1 900 1 300 38 600 100 11 700 13 400 4 000 4 000 2 500 1 200 36 900 4 300 13 200 13 800 400 5 100 2 400 — 37 100 2 000 18 000 9 800 — 5 700 2 500 — 38 000 3 500 14 800 8 900 — 9 300 2 700 — 39 200 3 300 13 400 8 500 — 8 200 1 800 — 35 200 3 600 15 500 8 600 —— 11 400 2 600 — 41 700

Driv- och smörjmedel.

Ledande organ för krishushållningens ordnande i fråga om såväl bränslen som smörjmedel var från början av november 1939 IK, vilken därvid hade att beträffande särskilda varuslag handla i samverkan med vissa strax efter krigsutbrottet tillsatta nämnder (se sid. 78). Vid BK:s tillkomst den 1/7 1940 blev denna kommission högsta försörjningsmyndighet på bränsle- området i dess helhet, medan däremot smörjmedelsfrågorna även i fort- sättningen handhades av IK. Det sagda gäller även jordbrukets och fiskets driv— och smörjmedelsförsörjning, men här etablerades redan från början ett intimt samarbete med LK, vilken i sin ordning betjänade sig av dels kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna, dels länsstyrelserna som lokala

tilldelningsorgan.

Då jordbrukets och fiskets driv- och smörjmedelsproblem helst böra ses i samband med dessa näringsgrenars hushållningsfrågor i övrigt, har det synts lämpligt att i detta kapitel lämna speciella redogörelser härför såsom komplettering till den i senare kapitel meddelade framställningen angående bränsle-, resp. smörjmedelshushållningen i stort. Vad angår fisket åter— finnes redogörelsen för hithörande frågor å sid. 378.

Drivm edelsregleringen.

I samband med den ökade bristen på manuell arbetskraft har jord— bruksdriften på senare tid mer och mer mekaniserats. Ett synnerligen vik- tigt moment har därvid varit den starkt ökade betydelse som traktorn kom- mit att erhålla som dragkraft. Särskilt märkbart blev detta från mitten av 1930-talet. Medan antalet inom landet försålda jordbrukstraktorer år 1935 blott utgjorde något över ett tusental, hade försäljningssiffran under sista förkrigsåret stigit till drygt 4500, vartill kom en avsevärd utbyggnad av

• Sida 195
•  Original

beståndet av s. k. epatraktorer (dragbilar). Framför allt vid de större jordbruken men även, ehuru mindre utpräglat, vid de medelstora (10—25 hektar) hade traktordriften funnit stor användning. De traktorräkningar som tid efter annan företogos, den första 1937, vittna om hur snabbt meka- niseringen här fortskred.

Jämsides med traktordriftens ökning kan konstateras en tillbakagång för hästbeståndet. Medan detta år 1919 uppgick till 716 000 djur, hade an- talet år 1949 redovisade hästar sjunkit till 465 000. Utvecklingen i fråga om antalet traktorer och antalet hästar inom jordbruket under tiden efter första världskriget framgår av nedanstående tablå.

Antal hästar År t A;: al Därav bruks- ra orer Totalt hästar

(beräknat) 1919 .......... ca 1 000 716 000 540 000 1937 .......... » 11 000 633 000 519 000 1940 .......... » 22 000 ca 612 000 492 000 1945 .......... » 23 000 599 000 493 000 1949 .......... » 60 000 465 000 425 000

Enligt dessa siffror skulle antalet traktorer under perioden 1937—40 ha ungefär fördubblats och från 1940 till år 1949 nära tredubblats. Antalet brukshästar sjönk däremot icke i den takt man kunnat vänta av ökningen i fråga om traktorerna. Redan vid krigsutbrottet var likväl proportionen mellan traktorer och hästar sådan, att traktordriftens upprätthållande framstod som ett livsviktigt problem för jordbruket. Avgörande härför var tillgången på driv- och smörjmedel.

Vid krigsutbrottet utgjordes de viktigaste traktorbränslena av fotogen och motorbrännolja. Bensin förekom huvudsakligen endast såsom startme- del, medan sprit blott i obetydlig utsträckning kom till användning. I för— hållande till landets totala förbrukning av flytande bränsle var jordbrukets behov tämligen litet. Detta gällde dock icke fotogenförbrukningen, av vilken huvuddelen, samt hrännoljeförbrukningen, av vilken en väsentlig del gick till jordbruket.

Under år 1939 hade en viss beredskapslagring av flytande bränsle hos jordbruket börjat förberedas. Tyvärr medhanns icke sådan upplagring i någon större utsträckning före krigsutbrottet, varför jordbruket vid av- spärrningens inträde i huvudsak endast kunde försörjas från landets all- männa förråd.

I fråga om de för jordbruket egentligen betydelsefulla drivmedlen »— fotogen och motorbrännolja —— erhöll jordbruket vid uppgörande av fördel- ningsplanerna den högsta graden av prioritet. Trots detta begränsades till- delningarna till jordbruket i görligaste mån.

• Sida 196
•  Original

Under alla förhållanden var det att motse, att den tid icke var avlägsen, då förråden skulle vara uttömda. Man sökte därför så snart som möjligt överföra jordbrukets traktorer till g e n g a s d r i f t. Härvid uppstodo många svårbemästrade problem. För det första saknades utarbetade konstruktioner. Visserligen kunde man tämligen snart i relativt stor ut- sträckning ta i anspråk de för bilar konstruerade aggregaten, då det gällde förgasarmotorer, men i fråga om tändkulemotorerna funnos inga konstruk- tioner färdiga, och trots att ett intensivt forskningsarbete på detta område igångsattes, främst av AB Bolinder-Munktell i Eskilstuna, dröjde det flera år innan en godtagbar konstruktion kom fram. Denna var dessutom endast användbar för den ena av de två huvudtyperna av brännoljemotorer, Munktell-motorn, under det att man för den adra, Lanz-motorn (en entaktsmotor), trots trägna försök aldrig lyckades att uppnå en tillfreds- ställande konstruktion.

Åt Svenska Gengas AB uppdrog Kungl. Maj :t i juli 1940 att med använ— dande av ett för ändamålet beviljat anslag anskaffa ett större parti gengas— aggregat för traktorer. För att underlätta inköpen från jordbrukarnas sida lämnades av statsmedel en subvention av ursprungligen 450, sedermera 250 kr. per styck. Möjlighet bereddes även att för anskaffande av gengas- aggregat erhålla lån från en för ändamålet upprättad länefond (lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift).

Jordbrukarna voro emellertid till en början föga intresserade av över- gång till gengasdrift. Den propaganda som härutinnan igångsattes, främst av Svenska Gengas AB men även av LK, gav under de första åren dåligt resultat, varför man, då bränsletillgångarna blevo allt knappare, såg sig nödsakad att tillgripa hårdare medel. Det beslöts sålunda, för att påskynda Övergång till gengasdrift, att fr. 0. 111. mars 1941 skulle från tilldelning av flytande bränsle _ med undantag av startbensin — avstängas vissa angivna, kraftigare traktortyper. I övrigt lämnades fortfarande tilldelning av flytande bränsle för traktordrift i någorlunda tillräcklig omfattning ehuru endast för ett par månader åt gången. Ytterligare traktormärken drabbades fr. o. m. september 1941 av avstängning. Även om antalet av- stängda traktorer blott utgjorde en mindre del av hela antalet, kunde stora besparingar i bränsleförbrukningen ske, då de avstängda traktorerna genom sin storlek främst togos i anspråk vid de större brukningsdelarna. Det be- räknades, att vid slutet av år 1941 för sammanlagt omkring hälften av den tidigare traktorbrukade arealen allenast gengasdrivna traktorer eller hästar kunde komma i fråga som dragkraft. Tillhopa hade vid nyssnämnda tid från tilldelning av flytande bränsle avstängts omkring 7 250 traktorer, medan omkring 17 600 ännu ej voro avstängda. Med gengasaggregat hade vid årsskiftet 1941/42 utrustats ca 5000 traktorer, varav närmare 4000 avstängda, alltså ännu ett relativt begränsat antal.

Anledningarna till traktorägarnas obenägenhet att utrusta sina traktorer

• Sida 197
•  Original

med gengasverk voro flera. Av dessa ha ovan antytts svårigheterna att få fram fullgoda konstruktioner. På detta område delade jordbruket gengas- driftens olägenheter med övriga motorfordonsägare. En annan anledning var, att tämligen stränga villkor för användande av gengasdriven traktor gällde vid tröskning; dessa villkor voro särskilt svåra att uppfylla be- träffande traktorverk som kringfördes från gård till gård. På grund härav medgav LK, att traktorer som tillhörde tröskverksförening och som enligt de från den 1/9 1941 gällande bestämmelserna avstängts dock erhöllo motorbränsle för tröskning av skörden.

Under 1942 forcerades övergången till gengasdrift ytterligare. Från den 1/7 avstängdes vissa nya fabrikat från tilldelning av flytande bränsle, så att antalet avstängda traktorer i januari 1943 beräknades utgöra ca 12 300, varav de allra flesta torde ha utrustats med gengasverk. Vid samma tidpunkt voro emellertid fortfarande ca 15 400 traktorer icke avstängda från tilldelning. De skäl som alltjämt föranledde jordbrukarna att icke övergå till gengasdrift voro, enligt en av LK verkställd undersökning, antingen att traktorn var för svag ock att sådan omändring ställde sig för dyrbar.

Omöjligheten att helt överföra traktorbeståndet till gengasdrift gjorde, att under hela kriget en icke obetydlig tilldelning av flytande bränsle till jordbruket måste upprätthållas. Emellertid ersattes därvid i allt större om- fattning de vanliga fredsbränslena, motorfotogen och motorbrännolja, med andra mer eller mindre krisbetonade bränslen, i främsta rummet motyl, som förekom i två typer, motyl 85, innehållande 85 % sprit och 15 % bensin, och motyl 50, innehållande hälften sprit och hälften bensin. Den förra nyttjades som drivmedel, den senare som startbränsle. För start- ändamål förekom också tilldelning av lättbentyl, som innehöll 25 % sprit. Under åren 1944 och 1945 kom därjämte i viss mån till användning ett ersättningsbränsle, benämnt traktordestillat S, vilket utgjordes av destil- lerad trätjära med en mindre tillsats av motorfotogen.

Sedan ledningen av regleringen i fråga om flytande bränslen fr. o. m. den 1/7 1940 övertagits av BK, tillämpades den ordningen, att BK period för period ställde de kvantiteter flytande bränsle som avsågos för jord- brukets behov till förfogande för LK, vilken därefter på kristidsstyrelserna fördelade de medgivna kvantiteterna. Åt styrelserna uppdrogs att verkställa uppdelning på kristidsnämnderna under hänsynstagande till föreliggande särskilda förhållanden. De närmare regleringsbestämmelserna utfärdades av LK i samråd med BK. Tilldelningen av startbensin handhades till en början av länsstyrelserna. Fr. o. 111. mars 1942 överflyttades emellertid bestyret med tilldelningen i det lokala ledet i sin helhet till kristidsstyrel- serna.

De för fördelningen lämnade direktiven åsyftade att denna skulle verk- ställas med ledning av register över förefintliga traktorer samt den ut—

• Sida 198
•  Original

räknade s. k. traktorarealen. Härmed avsågs den areal som återstod, sedan från hela den för bearbetning avsedda åkerarealen avdragits den del som kunde brukas med tillgängliga hästar. För traktorarealen erhölls tilldelning efter vissa normtal, olika för olika arbeten och uträknade även med hänsyn till tillgångarna på flytande bränsle. Särskilda normtal angåvos sålunda för vårbruk, annan vårbearbetning, sådd, skörd, tröskning samt plöjning och harvning för höstsådden. De jordbruket tilldelade kvantiteterna voro så avvägda, att de visserligen skulle vara tillräckliga för uppehållande av jord- bruksdriften men å andra sidan ej medgiva uppkomsten av några över- skottskvantiteter. Tilldelning lämnades förutom för ovannämnda huvud— ändamål även för drift av mjölkningsmaskiner, pumpverk för vattenupp- fordring samt jordfräsar för trädgårdsskötseln. Som exempel på de an- vända normtalen må anföras följande, avseende år 1943:

Vårbruk ...................... 20 1 motorfotogen per hektar. Trädning under försommaren. .. 10 » » » Höstplöjning .................. 30 » » » » Tröskning .................... 0,35—0,75 l motorfotogen per dt utvunnen kärna.

Ovan beskrivna regleringssystem tillämpades i huvudsak oförändrat ända tills ransoneringen hävdes.

Den stränga begränsningen i tilldelningen av flytande bränsle beredde helt naturligt jordbruket, åtminstone på vissa håll, stora svårigheter. Tack vare de visserligen knappa ransoner som dock bestodos samt den fram- tvungna övergången till gengasdrift blev det i alla fall möjligt att i någor- ' lunda tillfredsställande omfattning upprätthålla tillgången på drivkraft för jordbruket. Hästarna blevo givetvis tagna i anspråk i högre grad än tidigare, mena åandra sidan krävde krigsmaktens behov, att åtskilliga djur ställdes till dess förfogande. Man lyckades emellertid utverka, att militär— hästar under jordbrukets särskilt bråda tider kunde, med tillämpning av vissa regler om ersättning och upprätthållandet av krigsmaktens beredskap, få tagas i anspråk för jordbruksändamål.

Under sommaren 1945 förbättrades försörjningsläget beträffande flytan- de bränslen så pass, att fr. 0. 111. september d. å. även traktorer som tidigare varit helt eller delvis avstängda från tilldelning åter ansågos böra komma i i åtnjutande av sådan. Samtidigt höjdes även tilldelningens storlek. För i gengasdriven traktor erhölls dock flytande bränsle endast om aggregatet ' var så förslitet, att det ej utan kostsamma reparationer kunde begagnas. Fr. o. m. den 25/11 1945 upphävdes handels- och förbrukningsregleringen beträffande alla slag av flytande bränslen som berörde jordbrukets traktorer.

Till följd av den importbegränsning , som genomförts under våren 1947, infördes på nytt ransonering för bensin fr. o. m. den 29/41948. Regleringen handhades av BK efter samråd med vissa andra myndigheter, , bl. a. LK i vad avsåg jordbruket. ;

• Sida 199
•  Original

Det regleringssystem som härvid kom till användning överensstämde i allt väsentligt med det under kriget gällande. Dock lämnades under hand de mera allmänna direktiven till kristidsstyrelserna, att de skulle vid hand- havande av regleringen tillse, att jordbrukets drift under alla förhållanden icke tillbakasattes. Den nya regleringen upphörde den 11/11 1949.

Som ovan framhållits, har bensin tidigare endast i mycket begränsad utsträckning använts till svenska traktorer. Anledningen härtill har varit de höga skatterna på bensin, vilka medfört att jordbrukarna hellre inköpt . fotogendrivna än bensindrivna traktorer. En olägenhet med de förra är l emellertid deras förhållandevis större smörjoljeförbrukning. Användning

av fotogen vid traktordrift medför därför, att årligen stora summor för- spillas genom större smörjoljeimport än som vid bensindrift skulle vara erforderlig.

Då under år 1947 den handelspolitiska situationen tvingade till att i gör- ligaste mån avstå från import som betingade dollarvaluta, riktades upp- märksamheten på traktorområdet på import av en bensindriven traktor av engelskt fabrikat, vilken tillfördes den svenska marknaden i rätt stor utsträckning. Detta gav anledning till att 1948 års riksdag beslöt medge restitution för vid jordbruket förbrukad bensin av den del av den till 45 öre per liter uppgående bensinskatten som utgjorde s. k. tilläggsskatt, nämligen 27 öre per liter. Restitutionsförfarandet uppdrogs åt LK och byggde på den tilldelning av bensinbränsle som vederbörande jordbrukare erhöll inom ramen för regleringen. Sedan denna i november 1949 upphört, bragtes för restitutionens verkställande ett särskilt system i tillämpning med beräknande av restitution enligt vissa normtal, ungefär på samma sätt som vid uträkningen av tilldelningarna under bensinregleringstiden.

Smörjmedelsregleringen.

Som förut nämnts, handhades smörjmedelregleringen under hela kris- tiden av IK, vilken dock då det gällde jordbruk och fiske samverkade med LK på samma sätt som BK i fråga om drivmedlen.

Ransoneringen på smörjmedelsområdet infördes i april 1940 och under- gick sedan successiva skärpningar. Som lokala organ för tilldelningen an- litades kristidsnämnderna. Till en början ställdes smörjmedelstilldelningens storlek i relation till tilldelningen av flytande bränsle. I samma mån som gengasdriften vann terräng, blev emellertid denna tilldelningsgrund, vad angick traktorer och andra rörliga maskiner, olämplig, och man övergick i stället till att avpassa smörjmedelstilldelningen för såväl traktorer som motoriserade lantbruksmaskiner efter åkerarealen. Sålunda lämnades exempelvis för nyssnämnda ändamål under hösten 1941 1,2 liter och under våren 1942 1,8 liter smörjmedel per hektar av den åkerareal, för vars brukande motorredskap kunde beräknas ifrågakomma.

Tilldelningen av fasta smörjmedel ävensom tilldelningen av flytande

• Sida 200
•  Original

smörjmedel för andra ändamål än för drift av motorredskap verkställdes av kristidsnämnderna medelst utfärdade inköpslicenser, medan bevis om rätt till inköp av flytande smörjmedel för drift av motorredskap utfärdades i form av inköpskort, bestående av talong och ett antal kuponger, av vilka var och en berättigade till inköp av viss mängd smörjmedel.

Fr. o. m. den 1/3 1942 övertogs bestyret med tilldelning av flytande smörjmedel för motorredskap av kristidsstyrelserna, medan tilldelningen i övrigt kvarblev hos kristidsnämnderna.

Smörjmedelsransoneringen upphävdes för jordbrukets vidkommande lik- som för andra förbrukargrupper fr. o. m. den 25/11 1945.

Skördegarn.

Före det andra världskriget tillverkades skördegarn av hårdfibrig sisal- hampa. Den normala skördegarnsförbrukningen uppgick då till 4000 a 5 000 ton per säsong. Då genom avspärrningen till följd av kriget svårig- heter uppstodo att importera sagda vara, måste åtgärder vidtagas för att reglera förbrukningen därav.

Tillverkningen av skördegarn omfattar större delen av året med början av en årsproduktion i september, under det att förbrukningen är begränsad till skördesäsongen eller tiden juli—september. Handeln med ifrågavarande vara pågår regelmässigt från februari—mars och fram till augusti, varvid utleveranserna bruka börja i april—maj, enär fabrikanterna sakna till— räckliga lagerutrymmen för lagring av den färdiga varan ända fram till skördesäsongens början. Angivna förhållanden voro av betydelse, när det under kriget gällde att ordna försörjningen med skördegarn; man måste nämligen se till, att regleringsåtgärderna för ett visst är genomfördes med ett tillverkningsår som tidsenhet.

Skördegarn tillverkas inom Sverige vid fyra fabriker (före kriget även vid en femte, mindre), samtliga så stora, att envar är av påtaglig betydelse för försörjningen. Fabrikerna ligga i de viktigaste förbrukningsdistrikten —— Skåne, Östergötland och Västergötland men de konkurrera, förutom inom det egna distriktet, över hela landet. Någon marknadsuppdelning före- kommer alltså icke.

Före krigsutbrottet hade i statens beredskapslager upplagts betydande förråd av sisalhampa.

När kriget utbröt i september 1939, hade fabrikanterna verkställt så pass stora uppköp av sisalhampa, att med de kvantiteter som kunde importeras tillräcklig produktion "för säsongen 1940 kunde äga rum. En viss knapphet på sisal kunde dock förmärkas, ehuru icke av den omfattning att man kunde tala om någon verklig brist. Under sommaren 1940 övervägdes vissa regleringsåtgärder, men man fann att ett ingripande under pågående för- säljnings- och förbrukningssäsong sannolikt skulle medföra så stora olägen— heter, att man om möjligt borde vänta till säsongens slut. Så skedde ock.

• Sida 201
•  Original

Fr. o. m. den 25/8 1940 lades beslag å inom landet befintliga förråd av hampa och hampblår om minst 1 000 kg samt å senare till landet införda partier. För produktionens ordnande och för tryggande av en rättvis för- delning av de kvantiteter färdigt skördegarn som framkommo förordnades jämväl om beslag å skördegarn och reglering av förbrukningen därav fr. o. m. den 29/9 1940. Ät LK uppdrogs att administrera sistnämnda beslag., Förbrukningsregleringen innebar, att yrkesmässig försäljning eller annan överlåtelse av skördegarn till återförsäljare fick ske endast i den ordning I och på de villkor som LK bestämde. ! För säkrande av tillverkningen av skördegarn träffade LK avtal med * skördegarnsfabrikanterna om tillverkning i erforderlig omfattning med användande av dels de beslagtagna eller eljest tillgängliga råvarupartierna, dels reservförrådsnämndens lager, dels vad som därutöver kunde komma att importeras. Samtidigt lämnades utfästelse från LK:s sida om sådan prissättning å fabrikatet, att fabrikanterna skyddades mot förlust. Genom denna överenskommelse tryggades försörjningen för tiden fram till hösten 1941.

1940 försöktes import av sisalhampa från Mexico via Petsamo, men några större kvantiteter inkommo ej på denna väg. Hela skördegarns- importen uppgick sålunda 1940 till 1 836 ton. Med hänsyn till importvarans pris i Sverige förklarade företagen sig emellertid icke villiga att träda in som köpare, om de ej finge garantier mot prisfallsförluster. Sedan dylika garantier bjudits dem, förklarade de sig villiga att medverka till en sådan prissättning på färdigt skördegarn, att samtliga eventuella prisvinster på hos företagen inneliggande eller av dem sedermera förvärvade råvarulager helt utjämnades.

Nya och i viss mån skärpta bestämmelser utfärdades av LK den 9/4 1941. Bestämmelserna inneburo, att skördegarn fick användas endast å själv- bindare. Innehavare av beslagtaget förråd av skördegarn ägde ej utan LK:s medgivande förfoga över förrådet för annat ändamål än skörd å av honom brukad fastighet eller försäljning mot särskild inköpslicens.

Samtidigt med att man genom direkta regleringsåtgärder sökte få de knappa tillgångarna på skördegarn att räcka till, prövades andra utvägar för att säkra försörjningen. Försök gjordes sålunda med omhändertagande av begagnat skördegarn. Till en början begränsade sig myndigheterna till att påverka skördegarnsförbrukarna genom propaganda, men resultatet härav var obetydligt. Sedermera föreskrevs, att den som insamlade begagnat skördegarn skulle, förutom de insamlade kvantiteterna, erhålla viss procent nytt garn utöver sin tilldelning i övrigt. Denna åtgärd med- förde visserligen att relativt stora kvantiteter begagnat skördegarn in- kommo till fabrikerna, men detta var i regel i sådant skick, att det icke utan ett besvärligt sorteringsarbete kunde användas för omspinning. Med hänsyn till det därmed förknippade arbetskrävande förfarandet måste

• Sida 202
•  Original

ifrågavarande åtgärd anses föga praktisk och den tillgreps ej heller i fort- sättningen av krisen.

En annan metod att bemästra krissituationen var — liksom på så många andra områden —— övergång till ersättningsmaterial, i detta fall pa p p e r s- garn. Redan under år 1940 hade man försökt framställa användbart skördegarn av annat ämne än hampa — papper eller cellulosa — men miss- lyckats. Svårigheten låg i att inom den för skördegarnet angivna dimen- sionen erhålla ett tillräckligt hållfast och samtidigt böjligt garn. Även i fråga om motståndskraft mot fukt uppstodo besvärliga problem. Experi- menten fortsattes under år 1941, dock utan att fullgoda resultat nåddes. Först under år 1942 kunde försöken sägas ha lyckats, trots den olägenhet som låg däri att det nya skördegarnet krävde en omställning av skörde- maskinerna, vilken fordrade omskolning av personalen och även medförde vissa kostnader. I april 1942 hade det nya skördegarnet uppnått en sådan kvalitetssäkerhet, att LK vågade förorda det för allmän användning. Detta var också högt på tiden. Tillgångarna på sisalgarn voro nämligen vid nämnda tillfälle så små, att mycket väsentliga kvantiteter pappersskörde— garn krävdes för att skörden skulle kunna bärgas enligt vanliga metoder.

Så snart tillverkningsbestämmelser för det nya skördegarnet hade utfär- dats, träffades avt al m e (1 f abrik a nte rn a för igångsättning av till— . verkningen (april—maj 1942). Särskild kontroll av all tillverkning i landet ] anordnades. Skördegarnsfabrikanterna tillförsäkrades personal genom extra arbetsmarknadsåtgärder. Bl. a. uppskötos semestrarna för skörde- garnsarbetarna någon månad genom medverkan av Landsorganisationen. ' Tack vare dessa anordningar och även den omständigheten att skörden av , väderleksskäl försenades blev det möjligt att i tid få fram praktiskt taget |

l l

tillräckliga kvantiteter pappers- eller sisalskördegarn.

Jordbrukarna voro till en början föga benägna att inköpa det nya garnet. I syfte att jämnt fördela inköpen föreskrev LK därför, att vederbörande för rätt att få inköpa sisalgarn skulle visa, att han inköpt visst parti pappersgarn, varvid proportionerna fastställdes till 40 % sisalgarn mot 60 % pappersgarn. Härigenom erhölls en jämn fördelning av de båda garn- sorterna över hela landet. Jordbrukare, som hade särskilda svårigheter att till sina maskiner bruka pappersskördegarn, tillätos att inköpa större kvantiteter sisalskördegarn än eljest var medgivet. Priset på pappersgarn sattes av LK lägre än priset på sisalgarn, ehuru det var dyrare i framställ- i ning. Skillnaden i kostnader utjämnades genom ett särskilt clearingför- _ farande.

I slutet av 1942 träffade IK, som nu från LK övertagit regleringen i fabrikantledet, avtal med skördegarnsfabrikanterna om tillverkning av pappersskördegarn för nästföljande år. Härvid tillförsäkrades tillverkarna avsättningsgaranti för garn som icke försåldes före den 1/9 1943. Avtalen

• Sida 203
•  Original

avsågo sex fabriker, däribland ett par som icke tidigare sysslat med skörde- garnstillverkning (pappersspinnerier).

Beträffande handeln med pappersskördegarn bestämdes, att försäljning för 1943 års säsong fick ske endast mot av LK utfärdad inköpslicens. Tilldelningen till förbrukare skulle handhas av kristidsstyrel— serna samt regelmässigt begränsas till den kvantitet, som vederbörande jord— brukare anmälde sig önska inköpa, dock maximerad med hänsyn till den areal, som avsågs skola skördas med självbindare, något olika för olika landsdelar.

Tillgången på skördegarn av sisal o. d. var redan år 1943 så ringa, att skördegarnsbehovet i allt väsentligt fick täckas med pappersgarn. För 1944 års säsong hänvisades jordbrukarna till att med dylikt garn täcka hela sitt ifrågavarande behov. Avtal om tillverkning av pappersskördegarn träffades även för denna säsong. Fr. o. m. den 24/3 1944 medgavs fri försäljning av denna vara, enär tillgången härå syntes bli tillräcklig. Avsättningen under 1944 års säsong uppgick till omkring 5 700 ton. Någon försäljning av sisal- skördegarn förekom nu ej längre.

Med hänsyn till de ovissa importmöjligheterna för sisal och sisalgarn träffades sedermera för vart och ett av de följande åren ända fram t. o. m. är 1949 avtal av i stort sett likartat innehåll med på området verksamma fabriker om tillverkning av pappersskördegarn med statlig avsättnings- garanti. I avtalen inrycktes åläggande för vederbörande tillverkare att, om tillverkning på dennes egen risk fortsattes sedan för året kontrakterad kvantitet fyllts, tillverkaren ej utan IK:s medgivande finge före den 1/9 resp. år uthjuda dylikt garn till försäljning, innan den statsgaranterade kvantiteten i sin helhet försålts. Den avtalade tillverkningen uppgick för år 1945 till 5 100 ton, för 1946 till 4 800 ton, för 1947 till 7 000 ton, för 1948 till 6 300 ton samt för 1949 till 6 600 ton. De avtalsslutande fabrikerna voro t. o. m. 1946 fem, därefter fyra till antalet.

För såväl skördegarn av sisalhampa som pappersskördegarn ha nor- malp riser varit gällande. Normalpriset för sistnämnda garn låg, som ovan nämnts, lägre än för sisalgarnet. Bestämmelserna om normalpriser upphävdes beträffande skördegarn av papper den 3/4 1950.

Torvströ.

Kristidens statliga ingripanden på olika varuområden föranleddes i all— mänhet av att tillgångarna på resp. varuslag av ena eller andra anled— ningen så nedgingo, att de vanliga behoven av varan i fråga ej kunde täckas. Fall förekommo emellertid, där knapphet på en vara uppstod väsentligen genom ökad efterfrågan, föranledd antingen av att förbrukningen för tidigare ändamål stegrades eller av att nya områden för varans användning till- kommo. Förhållanden av sistnämnda art var det som närmast motiverade

• Sida 204
•  Original

en reglering av torvströförbrukningen. Anledningen till statsingripandet var här i främsta rummet, att bränslebristen ökade efterfrågan å bränn- torv och att i samband härmed även torvströ kom att tagas i anspråk som bränsle. Men en bidragande orsak till rubbning av balansen mellan tillgång och efterfrågan på hithörande område var också, att produktionen på grund av brist på arbetskraft nedgått, och då tiden för framställning av torvströ från råvara till slutprodukt är lång — ca två år — kunde någon åtgärd för omedelbart avhjälpande av bristen ej företagas.

Normalt förbrukas inom landet ca 3 milj. balar torvströ per år, mot- svarande inemot 240 000 ton. Av den angivna kvantiteten torde tidigare mera än 90 % ha använts för ströändamål och endast mindre partier åt- gått för annan användning, såsom för byggnadsåndamål, renhållning, träd- gårdsskötsel o. s. v. Då produktionen icke kunde hålla jämna steg med den av olika skäl ökade förbrukningen, begynte priserna på torvströ självfallet stiga. Åtgärder för reglering av försörjningen framstodo därför som önsk- värda.

Genom kungörelse den 24/1 1941 meddelades förbud mot att använda bl. a. torvströ såsom bränsle. På hösten s.å. gick man ett steg längre, i det att torvströ och torvmull fr. o. m. den 2/11 lades under beslag med LK som regleringsmyndighet. Förfogande över beslagtagen vara fick utom i vissa uppräknade fall ske endast efter medgivande av LK. Vidare infördes av kontrollhänsyn en auktorisation genom LK av torvströhandlarna. Där- till kommo vissa normalprisbestämmelser. Försäljningen till jordbrukare lämnades fri; eljest fordrades för inköp av torvströ eller torvmull särskild av LK utfärdad licens.

Genom dessa anordningar kunde försörjningen med torvströ nödtorftigt upprätthållas under den för jordbruket mest kritiska årstiden. Av vikt var detta framför allt i de sockerbetsodlande distrikten, där torvströ är sär- skilt nödvändigt under den tid utfodring med betmassa äger rum.

Fr. o. m. den 5/12 1941 mildrades regleringen i viss män, i det att till— verkare fick tillstånd att utan hinder av beslaget försälja 50 % av det förråd av torvströ som han i samband med beslaget deklarerat. Därjämte medgavs tillverkare rätt att till auktoriserad torvströhandlare eller till djurinnehavare sälja sammanlagt minst 5 000 balar. I mitten av februari 1942 medgav LK på grund av gjorda erfarenheter ytterligare lättnader i torvströhandeln. Vissa kvantiteter reserverades för renhållning och andra ändamål, för vilka licens lämnades. Återstoden skulle få utförsäljas, dock med iakttagande av förutnämnda begränsning av rätten att överlåta torv- strö till auktoriserade torvströhandlare och djurinnehavare. De kvantiteter, som sålunda frigåvos för utförsäljning, beräknades räcka till mitten av maj 1942 eller den tid då kreaturens betesgång påbörjades.-

I början av oktober 1942 föreskrev LK med hänsyn till den förbättrade tillgången, att överlåtelse av torvströ och torvmull för annat ändamål än

• Sida 205
•  Original

som strömedel skulle fr. o. m. den 15 5. m. fritt få ske till annan förbrukare än djurinnehavare till en myckenhet för varje förbrukare av högst 10 balar. För inköp av större kvantiteter erfordrades alltjämt inköpslicens. Då till- gången på torvströ och torvmull även fortsättningsvis var riklig, genom- fördes under hösten 1943 sådana lättnader i fråga om handeln med sagda varor, att denna i praktiken kunde anses vara fri. Beslaget å torvströ och torvmull blev dock tills vidare bestående och upphävdes ej förrän den 14/2 1947.

Bekämpningsmedel mot växtsjukdomar m. m.

För bekämpning av växtsjukdomar och skadeinsekter ha under senare år kemiska medel fått allt större betydelse. Till LK:s arbetsuppgifter under krisåren hörde också att söka tillse att försörjningen med dylika medel var tillfredsställande. Från början av sin verksamhet upprätthöll LK kontakt med de större tillverkarna och försäljarna av dylika preparat för att vinna en fortlöpande överblick över tillgångarna och förbrukningen.

Flertalet bekämpningsmedel ha kunnat tillverkas inom landet antingen av inhemska råvaror eller av importerade sådana. Bland de förra må sär- skilt framhållas kopparhaltiga preparat för besprutning av potatis mot blad- mögel. Av betningsmedel för utsäde har förekommit såväl import som in— hemsk tillverkning, delvis av importerade råvaror. Samma förhållande gäller beträffande en mängd av de besprutningsmedel som användas inom frukt— och trädgårdsodlingen.

En grupp av preparat, för vilken särskilda regleringsåtgärder vidtogos under krigsåren, var de nikotinhaltiga bekämpningsmed- len. En på hösten 1941 företagen undersökning angående tillgångarna härå gav vid handen, att förråden voro ganska knappa. Viss import kunde dock företagas genom reservförrådsnämnden, varjämte Svenska tobaks- monopolet kunde ställa till förfogande några partier tobak, som icke voro användbara för monopolets tillverkningar men väl kunde användas för till- verkning av insektbekämpningsmedel. Därjämte erhölls en del nikotin från speciella inom landet verkställda försöksodlingar av en för ändamålet sär- skilt lämpad tobakssort, Nicotiana rustica. Försäljningen av nikotin från reservförrådsnämndens lager skedde delvis med statsunderstöd.

Den 28/5 1942 lades nikotin och vissa preparat därav under beslag, var- jämte en viss handelsreglering genomfördes. Denna innebar, att yrkes— mässig överlåtelse av nikotinpreparat fick ske endast mot av LK utfärdade inköpslicenser. Då det gällde färdigställda preparat i mindre kvantiteter och i originalförpackningar, fick dock fri försäljning från handlande till förbrukare ske.

Lättnader kunde ganska snart genomföras i handelsregleringen; redan i mars 1943 frigavs åter handeln med nikotin och endast skyldighet för handlarna att till LK avgiva lageruppgifter bibehölls. Bestämmelserna om

• Sida 206
•  Original

beslaget och handelsregleringen upphävdes vid utgången av februari 1947. Medverkande till att handelsregleringen med nikotin endast behövde bibe— hållas under relativt kort tid var utförandet i marknaden av nya kemiska preparat, bl. a. de s. k. DDT-preparaten, vilka kunde komplettera och delvis ersätta nikotinpreparaten.

Genom livlig propaganda och upplysningsverksamhet främjade LK ökad användning av bekämpningsmedlen mot sjukdomar och skadeinsekter. Statsmedel ställdes —— som å sid. 150 omnämnts — till förfogande för en subventionerad försäljning genom Svenska Spannmåls AB av sprutor, av- sedda i första hand för besprutning mot potatismögel och ogräs.

Utsäde och frö. Försörjningsläget.

Av s p a n 11 m å l s u t s å d e '( produceras den alldeles övervägande delen inom landet. Även om någon import emellanåt förekommer, bl. a. av foder- baljväxter (vicker, pelusker), kan man räkna med att i ett skärpt utrikes- politiskt läge utsädet för spannmålsodlingen helt kan anskaffas inom lan— det. I största utsträckning produceras det utsäde, som läggs i jorden, på den egna gården och blott en del passerar genom den yrkesmässiga ut- sädeshandeln. Enligt av LK gjorda beräkningar har under de gångna kris- åren omkring 30 % av den totala kvantiteten spannmålsutsäde försålts genom utsädeshandeln och övriga 70 % tagits direkt av odlarnas egen pro- duktion eller försålts från en jordbrukare till en annan.

I fråga om de egentliga lantbruksfröerna, d. v. s. vallväxt- och rotfrukts- fröer, betyda importmöjligheterna mera än när det gäller spannmålsutsädet. Visserligen äro vi sedan gammalt i huvudsak självförsörjande beträffande de viktigaste v a l 1 v ä x t f r 6 e r n a, nämligen timotej, rödklöver och alsikeklöver, och ha dessutom under många år haft ett väsentligt export- överskott därav. Även i fråga om vissa »lätta» gräsfröer (hundäxing, engelskt rajgräs m. fl.) har tillgången från egna odlingar varit i stort sett tillräck- lig och en mindre del har t. o. m, ganska regelbundet kunnat exporteras. Då det gäller blåluzern och betesgrås — bland de senare framför allt ängs- gröe och krypven samt under vissa år vitklöver — äro vi däremot ännu i hög grad beroende av importen. På grund av den stora betydelse, som tillgången av dessa senare äger för vår beteskultur, har man under kris- tiden, delvis med stora ansträngningar och med dryga kostnader, hållit en nödvändig import i gång. En fördel ur försörjningssynpunkt är att vallväxterna så gott som undantagslöst — utom i fråga om speciella ut- sådesodlingar — odlas i blandning; skulle ett eller några växtslag härvid fattas, kunna de oftast utan större olägenheter ersättas med något annat, varav tillgången är god. Då vallväxterna oftast ingå i fler- eller mångåriga vallar, har det varit angeläget att både genom inhemsk fröodling och genom

• Sida 207
•  Original

import få fram ett odlingsmaterial, som passar vårt klimat och uthärdar våra relativt stränga vintrar och dessutom är högt avkastande. Ganska stora svårigheter ha förelegat härvidlag under kristiden, och i några fall har man vid importen måst pruta på under normala förhållanden upp- ställda krav härpå.

Vad angår fo d e r r o t f r u k t 5 f r ö e r har i regel full självförsörjning förelegat. Från år då skörden varit god har en viss överlagring skett till ett följande år och vid vissa tillfällen har en icke oväsentlig export kunnat äga rum. S 0 c k e r h e t 5 f r 6 tillhandahålles odlarna av Svenska Socker- fabriks AB, som anskaffat sådant dels från inhemska fröodlingar och dels genom import.

Behovet av k 6 k s v ä x t f r 6 e r har i stor utsträckning tillgodosetts genom import. Även om klimat- och jordmånsbetingelser finnas för en inhemsk fröodling, har den dock av olika orsaker, t. ex. dyra arbetsomkost- nader, osäkerhet för tillfredsställande avkastning och kvalitet, icke fått så stor betydelse som önskvärt vore ur försörjningssynpunkt. För att emel- lertid ändock få frö av för oss passande sorter och stammar ha de ledande företagen, som arbeta med köksväxtförädling, gått så tillväga, att de odlat s. k. stamfrö i Sverige i mindre omfattning och sedan låtit uppförökningen av bruksfrö ske utomlands, där massfröodling kan ske säkrare och till billigare kostnader än i Sverige.

Spannmålsuisäde.

De beslag, som utfärdades för spannmål i allmänhet, omfattade givetvis även utsäde därav. På grund av utsädets särställning meddelades sedan specialbestämmelser för detta, vilka ej kommo att gälla övrig spannmål.

Det sädesslag, som först lades under beslag, var ärter. Detta skedde fr. o. m. den 16/10 1939. Beslaget omfattade såväl matärter som foderärter. För att beslaget icke skulle hindra utsädeshanteringen medgavs ganska snart, att odlare som innehade ärter fick, efter anmälan till vederbörande kris- tidsnämnd, använda av ärterna till eget utsäde ävensom sälja därav för samma ändamål till annan ärtodlare.

Fr. o. m. den 26/7 1940 lades beslag å vete och råg av 1939 års eller äldre års skördar i partier om minst 5 000 kg, dock icke sådan spannmål som tillhörde ägare eller brukare av den egendom, på vilken spannmålen skör— dats. Även i detta fall medgavs lättnader för utsädet. Sålunda fick utan hinder av beslaget plomberat utsäde försäljas till jordbrukare mot det att denne lämnade förbindelse att använda varan enbart till utsäde.

Den 16/10 1940 utvidgades beslaget till praktiskt taget all inhemsk bröd- säd, som då fanns i lager, d.v.s. även 1940 års inhemska hrödsädsskörd, oberoende av om spannmålen låg hos jordbrukare eller på annat håll, vidare all fodersäd i södra och mellersta Sverige samt slutligen all utländsk spannmål som fanns i landet eller senare komme att importeras. Bestäm-

• Sida 208
•  Original

melserna om rätten att förfoga över spannmål skärptes denna gång. Enligt de provisoriska föreskrifter angående förfogande över den beslagtagna spannmålen, vilka utfärdades i samband med beslaget, fick jordbrukare rättighet att efter särskilt tillstånd av vederbörande kristidsnämnd använda av sitt förråd av råg och vete (men t. v. ej andra sädesslag) för utsäde på egen brukningsdel. Tillståndet meddelades i form av särskild utsädes- licens. Fr.o.m. den 18/12 1940 blev beslaget utsträckt att omfatta även i norra Sverige vid beslagstillfället befintliga förråd av fodersäd. Genom särskilda kungörelser under vart och ett av åren 1941 och 1942 lades där— efter resp. års spannmålsskördar under beslag. År 1943 skedde en viss om- läggning härvidlag, i det att den beslagkungörelse som utkom den 17/6 1943 fick avseende på såväl 1943 års som efterföljande års spannmåls- skördar. Det då utfärdade beslaget förblev i kraft ända till den 1/7 1950.

Spanmnålsbeslagen och de i samband därmed införda regleringarna och ransoneringarna förutsatte en fullständig kontroll över samtliga spannmåls- tillgångar. I fråga om utsädesspannmålen skedde denna kontroll dels hos odlarna i huvudsak genom kristidsnämnderna — och dels genom den bundenhet som genomfördes för utsädeshandeln, i och med att krav på s ä r skild a u k to ris a t i o n uppställdes för handlare, som ville be- driva handel med utsädesspannmål. Denna auktorisation meddelades efter LK:s bemyndigande av Svenska Spannmåls AB, som också handhade den närmaste kontrollen över utsädeshandlarna.

Under hela kristiden fick envar odlare, oberoende av beslag och tvångs- avstående till det allmänna, behålla så mycket av sin spannmål som erford- rades för sådden på brukningsdelen. Givetvis upptogos dessa kvantiteter i de uppskattningar och redovisningar, efter vilka de myckenheter beräk- nades som skulle avstås till det allmänna. I den mån en jordbrukares egna spannmålstillgångar icke räckte till för utsäde eller om han obe- roende härav ville köpa utsäde, hade han möjlighet att från kristidsnämnd erhålla licens för inköp antingen från annan jordbrukare eller från auk- toriserad utsädeshandlare. Då inköpet endast avsåg utbyte av eget utsäde, ökades givetvis vederbörandes avståendeskyldighet till det allmänna i fråga om brödsäd eller fodersäd i motsvarande grad. För kristidsnämnds led- ning vid beviljandet av inköpslicenser hade LK angivit vissa kvantiteter per hektar räknat, som skulle anses motsvara ett skäligt utsädesbehov. Vid olika tillfällen och i viss utsträckning prövades också andra system än licensgivning genom kristidsnämnderna för jordbrukarnas inköp av ut- sädesspannmål. Då det gällde höstutsäde, hade sålunda jordbrukare under vissa är rätt att inköpa sådant endast mot det att han till säljaren, som kunde vara en annan jordbrukare eller utsädeshandlare, avlämnade ett mottagningsbevis, som bl. a. innehöll försäkran att den köpta spannmålen endast skulle användas till utsäde i eget jordbruk. Vidare användes under flera år för vårutsädet ett system med s. k. le ve r a n ss edlar vid

• Sida 209
•  Original

inköp från utsädeshandlare och m 0 t t a g 11 i n g 5 b e vi s vid inköp från annan jordbrukare. Detta innebar, att jordbrukare fick inköpa spannmåls— utsäde utan föregående prövning av behovet genom kristidsnämnd. I stället skulle, då det gällde inköp från en utsädeshandlare, denne utfärda en leveranssedel, vilken skulle innehålla namnet på den köpande jordbruka- ren samt uppgift om inköpt kvantitet och sädesslag. Då det gällde inköp från jordbrukare, skulle den köpande jordbrukaren till säljaren överlämna ett mottagningsbevis med uppgift om kvantitet, sädesslag m. m. Såväl leve- ranssedel som mottagningsbevis skulle utfärdas i flera exemplar (olika antal vid olika tillfällen), av vilka alltid ett skulle överlämnas till kristids- nämnden i köparens ort. Med ledning av dessa inköpsbevis hade kristids- nämnden sedermera att pröva huruvida köpet fick fullföljas genom leve- rans av utsädet och i vad mån köpet kom att inverka på vederbörande jordbrukares avståendeskyldighet för annan spannmål.

I fråga om den utsädesspannmål som såldes genom de auktoriserade ut- sädeshandlarna gällde vidare ganska restriktiva bestämmelser beträffande såväl kvalitet som priser. I sådant hänseende var utsädet i stort sett indelat i fyra kvalitets- och prisgrupper, nämligen 1) vara, som i fråga om renhet och grobarhet höll vissa relativt låga fordringar och i fråga om övriga egenskaper, vilka prövades av frökontrollanstalt, fyllde fordringarna för statsplombering utom beträffande sortäkthet; 2) vara, som fyllde ford- ringarna för statsplombering även i fråga om renhet och grobarhet men icke i fråga om sortäkthet; 3) vara, som fyllde samtliga fordringar för statsplombering; samt 4) vara, som fyllde samtliga fordringar för kvalitets- plombering.

För envar av de nämnda kvalitetsgrupperna fastställde LK i samråd med PKN no r m alp ris. Vid fastställandet av dessa sökte man att så nära som möjligt anpassa prissättningen efter vad som gällde under nor- mala förhållanden. Utöver normalpriserna fingo särskilda pristillägg ut— tagas dels för högre kvaliteter, såsom original- och elitutsäden eller vara som plomberats med s. k. kontrollodlingsbevis, dels ock för vissa speciella sorter, vilka även vid en fri prisbildning normalt legat högre i pris. Hit hörde en del sorter med särskilt god vinterhärdighet eller extrem tidighet, som gjorde dem särskilt lämpade för odling i Norrland.

Vallväxt- och rotfruktsfröer.

LK följde ända från början av kristiden med stor uppmärksamhet lager- tillgångar, skördeutfall samt import- och exportförhållanden i fråga om vallväxt- och rotfruktsfröer. Importen var sedan gammalt reglerad genom licensgivning, som handhades av lantbruksstyrelsen. Omedelbart efter krigs- utbrottet utfärdade Kungl. Maj:t exportförbud på frövaror, vilket innebar att export icke fick ske annat än efter medgivande av statens jordbruks- nämnd, sedermera av HK. Vid prövning av ärenden rörande export av fröer 14—116821

• Sida 210
•  Original

ägde ett ingående samarbete rum mellan HK och LK. En viss centralise- ring av såväl exporten som importen skedde genom den hösten 1939 under LK:smedverkan bildade Fröintressentföreningen 11. p. a., till vilken samtliga branschföretag av någon betydelse anslöto sig. Fröintressent- föreningen ombesörjde i niånga fall centralt import av viktiga fröslag, såsom blåluzern, ängsgröe och krypven, samt fördelade inkomna partier på frö- handlarna. Föreningen biträdde även vid handläggningen av exportfrågor; antingen företog den därvid i särskilda fall själv export eller ock verk- ställde den kvotering av exportkvantiteterna på de olika fröfirmorna. F ör- eningen var dessutom fröbranschens organ vid förhandlingar med LK om priser, handelsregleringar m. m.

Under de första krisåren, d. v. 5. för vårsådden 1940 och 1941, voro till- gångarna på såväl vallväxt- som rotfruktsfrö i allmänhet någorlunda till- fredsställande. Då emellertid 1941 års fröskörd enligt utsikterna på försom- maren 1941 väntades bliva låg och man kunde befara att kvarliggande lager av äldre frö skulle bli föremål för hamstringsköp och att priserna skulle oskäligt stiga, förordnades om beslag fr. o. m. den 9/7 1941 på de viktigaste vallväxt- och rotfruktsfröerna, nämligen timotej-, rödklöver-, alsikeklöver-, vitklöver- och blåluzernfrö samt rov—, kålrot-, foderbet- och fodersockerbet- frö. Beslaget omfattade vid beslagstillfället hos fröhandlare befintliga för- råd, övriga förråd om minst 100 kg samt fröer som senare framvunnes eller importerades. Beslagsbestämmelserna kvarstodo t. o. m. den 30/11 1949. Vid beslagets genomförande hänvisades innehavare av då beslagtagna frö- partier att hembjuda dessa till Svenska Spannmåls AB, varvid dock hem- budstvång föreskrevs endast för dem som yrkesmässigt handlade med fröer. Samtidigt utfärdades också provisoriska bestämmelser för fröhan- deln, innebärande att försäljning av fröer endast fick ske mot särskild av LK utfärdad licens. På hösten 1941, sedan man dels genom de i samband med beslaget införskaffade lagerdeklarationerna och dels vid uppskattning av den nya skörden fått en översikt över frötillgångarna, ansåg sig LK kunna lindra de provisoriska försäljningsbestämmelserna och medge fri försäljning, d.v.s. utan licensförfarande, till odlare. En viss reglering an- sågs dock erforderlig, och detta skedde därigenom att den yrkesmässiga handeln med frövaror förbehölls personer och företag, vilka av LK nomi- nerades som auktoriserade fröhandlare. För att bliva auk- toriserad som fröhandlare fordrades att vederbörande skulle förfoga över lämpliga lokaler för lagring av frö samt erforderliga torknings- och rens- ningsanordningar för att kunna framställa förstklassiga frövaror. Auktori— serad fröhandlare skulle vidare vara skyldig att föra särskild bokföring över inköpt och försålt frö samt avlämna rapporter härom. Vidare skulle han vara skyldig att iakttaga de föreskrifter om priser 111. in., som LK kunde komma att utfärda. Systemet med auktoriserade fröhandlare bibe—

• Sida 211
•  Original

hölls under hela kristiden och slopades först under hösten 1948. Även systemet med fri försäljning, d.v.s. försäljning utan licenser, bibehölls också i huvudsak under samtliga krisår. Tillfälliga undantag härvidlag gjordes dock ett par gånger för vissa fröslag, på vilka brist då rådde. Detta var t. ex. fallet med kålrot och blåluzern. I vissa fall träffades överenskom- melse mellan LK och Fröintressentföreningen, att denna senare skulle med- verka till återhållsamhet i försäljningarna från handlarna och till en jämn fördelning av de fröslag på vilka knapphet förelåg.

P r i s s å t t 11 i n g e n på vallväxt- och rotfruktsfröer blev i och med beslaget föremål för statlig reglering och övervakning. Som förut nämnts, » anvisades vid beslagets införande innehavare av beslagtagna fröer att till spannmålsbolaget överlåta dessa. Överlåtelsen skulle ske till vissa av LK fastställda priser. LK medgav sedermera, att försäljning fick ske till annan handlare eller förbrukare mot det att viss prisutjämningsavgift _ på grund av medgiven stegring i försäljningspriserna _ inbetalades till spannmåls- bolaget. För att säkra tillgången av vallväxtfrö även för vårsådden 1943 igångsatte LK under sommaren 1942 en livlig propaganda för avsättning till frötäkt av tillräckliga arealer. Genom Kungl. Maj:ts beslut bemyndiga- des LK i samband därmed att uppdraga åt spannmålsbolaget att inköpa alla till bolaget före den 1/4 1943 hembjudna partier av timotej-, alsike- klöver— och rödklöverfrö till för odlarna relativt förmånliga priser.

I fråga om prissättningen vid försäljning till förbrukare fastställde LK för de auktoriserade fröhandlarna vissa högstpriser, som icke fingo över- skridas. Sådana högstpriser fastställdes såväl för de under beslag liggande fröslagen som även för flertalet andra vallväxtfröer som voro av betydelse för jordbruket. Högstpriserna gällde i första hand försäljningen för vår— sådden 1942. Under hösten 1942 var prisbildningen i huvudsak fri. I decem- ber 1942 fastställde LK med Kungl. Maj:ts bemyndigande normalpriser på de viktigaste vallväxt- och rotfruktsfröerna. Systemet med normalpriser bibehölls sedan t.o.m. vårsäsongen 1949. Normalpriserna hänförde sig till sådana kvaliteter som fyllde fordringarna för vanlig statsplombering resp. kvalitetsplombering. För högre kvaliteter medgavs i en del fall särskilda pristillägg efter i stort sett samma grunder som för spannmålsutsädet. För lägre kvaliteter än statsplomberad vara förutsattes att priset skulle justeras nedåt. Fastställandet av normalpriserna för de olika åren skedde i allmänhet under hösten före utsädessäsongens början men efter det att man fått en någorlunda säker överblick över tillgångarna för säsongen. Fastställandet föregicks alltid av ingående överläggningar mellan LK, PKN och representanter för Fröintressentföreningen.

Försäljningen av fröer från en jordbrukare till en annan blev icke före- mål för någon statlig reglering eller begränsning; detsamma gällde odlares försäljning till handlare eller försäljningen mellan olika handelsled.

• Sida 212
•  Original

Liksom i fråga om lantbruksfröerna var det även beträffande köks— växtfröerna av största betydelse att kunna ha en säker överblick över tillgångarna för att vid behov kunna ingripa. LK inhämtade fördenskull från de ledande köksväxtfröfirmorna fortlöpande uppgifter om lagren av olika fröslag och medverkade vid behov till att tillstånd till import av sådana fröer, på vilka knapphet förelåg, kunde utverkas. Även mera regelrätta inventeringar av landets tillgångar på köksväxtfrö företogos. Någon statsreglerad ransonering av köksväxtfröerna genomfördes icke. Vissa statliga åtgärder för att reglera och sanera handeln med köksväxl- fröer vidtogos dock. Köksväxtfrö användes ju i stor utsträckning i den mindre trädgårdsodlingen och försäljes för detta ändamål oftast i s. k. portionsförpackningar, tidigare ofta med växlande innehåll. Genom kun- görelse den 8/1 1943 (nr 7) föreskrev Kungl. Maj:t, att köksväxtfrö ej fick yrkesmässigt försäljas annat än efter vikt eller i förseglad förpackning som innehöll viss av LK för varje särskilt fröslag bestämd mängd frö. I anslutning härtill fastställde LK i samråd med de större fröfirmorna storleken av portionsförpackningarna under hänsynstagande bl.a. till be- hoven för husbehovsodling.

LK fastställde vidare med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande och i samråd med-PKN för varje år fr.o.m. 1943 normalpriser på köksväxtfröer ; vid försäljning till förbrukare. Normalprissystemet avvecklades först på hösten 1949.

Den vegetabiliska produktionen: Produktionsgrenar samt handel med i Och förbrukning av vegetabiliska jordbruksprodukter. '

Brödsäd. Försörjningsläget. Den allmänna försörjningssituationen på brödsädsområdet under årtion- det före kriget åskådliggöres i stora drag av nedanstående siffror, grundade på i Statistisk årsbok meddelade sammanställningar (ton).

Skörd " __ Tillgång | thtoskörd * Konsumtionsår (med avdrag för utsäde) Inforseloverskott för för- i % av * brukning : förbrukning: (genomsnitt) Vete Vete 1931/32—1935/36 . . 586 600 381 000 41 900 —-12 200 997 300 ( 97,0 1936/37—1938/39 . . 626 700 328 500 9 900 5 400 970 500 98,4

Det framgår härav, att skörden av vete och råg — de egentliga brödsäds- slagen — tillsammans i huvudsak täckte förbrukningen, vilken, inkl. en viss åtgång av brödsäd för utfodringsändamål, uppgick till närmare 1 milj.

Vete Råg Vete | Rag och råg och råg | ton per år. Ett ringa importöverskott förekom utan större betydelse för : l

• Sida 213
•  Original

försörjningen. Enstaka år förelåg även ett visst exportöverskott antingen av vete eller råg eller av båda tillsammans. Det kan som allmänt omdöme sägas, att landet under 1930—talet i fråga om brödspannmål var praktiskt taget självförsörjande, om man bortser från importen av handelsgödsel som en förutsättning för produktionens omfattning.

Det läge som sålunda rådde under nämnda årtionde _ vilket avgjort skilde sig från läget under 1920—ta1et — måste anses ha i väsentlig mån uppnåtts genom den från 1930-talets början bedrivna jordbrukspolitiken, som ytterst gick ut på att för viktigare jordbruksprodukter skapa en sluten inhemsk marknad för att sålunda möjliggöra en allmän förbättring av jordbruksbefolkningens ekonomiska ställning. Av betydelse var givetvis även, att så gott som hela 1930—talet utmärktes av goda brödsädsskördar.

Med hänsyn till att den inhemska brödsädsproduktionen uppnått en stor- lek, som normalt var tillräcklig för behovstäckningen, måste utgångsläget för försörjningen vid krigets början betraktas som förmånligt. Lagerställ- ningen vid tiden för krigsutbrottet var också gynnsam. Sammanlagt upp- gingo de då inom landet befintliga större lagren till ca 325 000 ton vete och närmare 90 000 ton råg eller tillhopa ca 415 000 ton, vilket motsvarade ungefär 60 % av den årliga förbrukningen för kvarnändamål.

Skörden år 1939 kunde betraktas som riklig. Den uppgick till ca 860 000 ton vete och 355 000 ton råg, sammanlagt ca 1 215 000 ton eller 113 % av genomsnittsskörden under 1930-talet. Någon oro för brödsädsförsörjningen under konsumtionsåret 1939/40 behövde därför ej hysas, och några sär- skilda anstalter för dess tillgodoseende erfordrades ej.

Läget förändrades emellertid radikalt redan under konsumtionsåret 1940/41 till följd av 1940 års mycket svaga skörd, som närmade sig miss— växt. Skörden av vete uppgick detta år blott till 62 % och skörden av råg till 66 % av medelskörden före kriget. Ännu sämre utföll brödsädsskörden år 1941, då den för vete och råg tillsammans blott motsvarade omkring 57 % av normalskörden. Inträdet av en verklig bristsituation förhindrades ' genom de förhållandevis stora lager, som man kunde räkna med ännu vid ingången av konsumtionsåret 1940/41 och vilka t.o.m. voro något större än motsvarande lager den 1/9 1939. Dessa lagertillgångar måste nu till största delen tagas i anspråk. Den 1/9 1941 hade lagren nedgått till ca 175 000 ton; ett år därefter var behållningen nedbragt under 100 000 ton.

Nu berörda förhållanden medförde, att en strängt reglerad hushållning på brödsädsområdet måste sättas in redan vid ingången av konsumtions- året 1940/41, och den utbyggdes från början i full utsträckning med beslag och förbrukningsransonering enligt ett system som sedan kom att i sina huvuddrag bestå under åtta år.

Här nedan meddelas ett par tabeller, som belysa förändringarna i pro- duktion, tillgång och förbrukning under krigsåren och tiden närmast där- efter.

• Sida 214
•  Original

Årets skörd i % av

Skord' Ton medeltalet för 1930/39

1 Enligt uppgifter av LK (statens jordbruksnämnd). Se Statistisk årsbok 1950, tab. 77. ? Avser jordbrukarnas försäljning till spannmålshandeln och kvarnar.

Vete Råg Summa Vete Räg Vd; OCh g 1930/39 ............ 674 500 401 500 1 076 000 100 100 100 1939 .............. 860 900 353 600 1 214 500 127,6 88,1 112,9 1940 .............. 420 700 265 900 686 600 62,4 66,2 63,8 1941 .............. 331 100 279 200 610 300 49,1 69,5 56,7 1942 .............. 472 000 448 100 920 100 70,0 111,6 85,5 1943 .............. 524 200 404 800 929 000 77,7 100,8 86,3 1944 .............. 542 700 356 800 899 500 80,9 88,9 83,6 1945 .............. 588 300 276 300 864 600 87,2 68,8 80,4 1946 .............. 680 800 289 200 970 000 100,9 72,0 90,1 1947 .............. 399 000 142 600 541 600 59,2 35,5 50,3 1948 .............. 702 300 321 900 1 024 200 104,1 80,2 95,2 1949 .............. 698 400 276 700 975 100 103,5 68,9 90,6 Tillgång å och förbrukning au brödsäd.1 Ton. Saluöverskott 2 Införsel- Förmalning Konsumtionsår och löneförmalning överskott vid handelskvarnarna (1/9—31/8) , Vete | Rag Vete Råg Vete Rag Summa * 1936/37 ........ 417 400 170 400 + 37 000 + 7 300 499 000 197 900 696 900 l 1937/38 ........ 534 100 220 800 — 17 100 + 6 000 502 200 189 300 691 500 ' 1938/39 ........ 664 400 223 700 + 43 500 + 3 400 485 500 183 500 660 000 1939/40 ........ 614 500 186 200 + 33 700 + 24 000 547 700 205 800 753 500 . 1940/41 ........ 347 400 167 900 — 15 600 + 30 400 542 600 189 500 732 100 1941/42 ........ 266 500 193 100 + 54 600 + 10 100 342 800 225 800 568 600 1942/43 ........ 384 600 365 200 + 34 400 + 1 200 319 200 240 400 559 600 1943/44 ........ 436 500 316 500 + 16 700 — 344 800 263 500 608 300 * 1944/45 ........ 422 700 261 700 —— 43 000 — 149 500 511 600 217 600 729 200 1945/46 ........ 429 800 173 100 + 55 500 — 5 100 522 200 168 800 691 000 1946/47 ........ 519 200 189 500 + 17 000 —— 498 400 156 200 654 600 1947/48 ........ 307 900 111 300 + 152 100 + 28 400 412 200 140 000 552 200 1948/49 ........ 597 000 254 100 + 17 500 + 15 800 439 400 206 100 645 500

Ett påfallande drag i utvecklingen är, att rågodlingen och därmed råg- konsumtionen i stort sett nedgick i förhållande till veteodlingen. Även kan ', konstateras, att odlingen av vårvete under perioden vann ökad terräng i förhållande till odlingen av höstvete. Till en del sammanhängde detta med att höstsäden till följd av ogynnsamma väderleksförhållanden under vissa 3 år i stor omfattning utvintrade och vid omsådd åtminstone till en del ersattes med vårvete. Vårveteodlingen gynnades även till en viss grad vid prissättningen på grund av vårvetets värdefulla egenskaper med hänsyn till bakningsförmågan.

Den import av vete, som redovisas under krigsåren, härrörde till största delen från Argentina. Därifrån infördes åren 1940—46 sammanlagt ca ? 185000 ton vete, huvudsakligen genom lejdtrafiken. Rågimporten, som

• Sida 215
•  Original

var betydligt mindre, skedde dels från Argentina och Canada, dels från Ryssland. En rätt stor export av såväl vete som råg ägde tidvis rum till Finland och Norge. Särskilt betydande var denna export under åren 1944 och 1945, då den uppgick till sammanlagt 71 000 ton vete och 152 000 ton råg. Denna export utgjorde ett led i de hjälpaktioner i samband med krigsslutet, vid vilka Sverige blev i tillfälle att medverka.

Den stora brödsädsimporten under åren 1947 och 1948, totalt 214 000 ton vete och 40000 ton råg jämte 11 000 ton vetemjöl, fördelade sig beträf- fande vete huvudsakligen på USA, Argentina, Australien och Ryssland, beträffande råg på Argentina, Canada och Polen.

Vid förbrukningsregleringen togs under större delen av krigsperioden även korn i viss utsträckning i anspråk vid förmalningen av brödsäd. Under åtminstone ett år förekom därjämte tvångsinblandning av potatis- mjöl och potatisflingor i vete— och rågmjöl (se sid. 256). I någon mån före- kom även inblandning av majs- och havremjöl.

Ett annat sätt som användes att utdryga brödsädstillgången var att höja utmalningsprocenten väsentligt utöver vad som under normala förhållanden varit brukligt. Det härigenom ökade mjölutbytet bidrog i ej ringa mån till att de tidvis knappa tillgångarna förslogo, utan att konsumtionskvantiteterna vid ransoneringen behövde i olämplig omfattning nedsättas. Genom förbud mot utfodring av kvarnduglig brödsäd möjliggjordes även ett mera full- ständigt tillvaratagande av förefintliga förråd till människoföda.

I nedanstående tablå anges de direkt till förbrukning disponibla skörde- kvantiteterna av brödsäd inkl. i denna inblandat korn, jämte importen, allt omräknat till mjöl med ledning av resp. års genomsnittliga utmalnings- procenter. Dessutom innehåller tabellen uppgifter angående den redovisade mjölkonsumtionen samt angående graden av självförsörjning på brödsäds- området. Man finner för krigsåren 1939/40—1944/45 vid en jämförelse

Brödsåd (räknat i mjöl) 1 _ Av resp. års _, _. _ Konsumtionsår skörd disp. för Nettoimport Konsumtion Självforsorj- konsumtion nmgsgrad ton ton ton % 1938/39 ........................ 650 200 35 300 525 600 124 1939/40 ........................ 577 500 38 400 590 500 98 1940/41 ........................ 383 000 4 200 564 100 68 1941/42 ........................ 398 500 44 300 524 000 76 1942/43 ........................ 645 200 29 100 524 400 123 1943/44 ........................ 585 600 13 000 534 000 110 1944/45 ........................ 525 600 —176 800 581 700 90 1945/46 ........................ 492 200 39 200 563 000 87 1946/47 ........................ 552 200 13 900 552 300 100 1947/48 ........................ 392 200 162 600 514 600 76 1948/49 ........................ 635 500 27 500 547 100 116 1939/40—1944/45 (Krigstiden) . . . . 519 300 —8 000 553 100 94 1 Inkl. i brödsäd inblandat korn.

• Sida 216
•  Original

mellan kvantiteten disponibel brödsäd av inhemsk skörd och förbruk- ningen, att Självförsörjningsgraden var i genomsnitt 94 %.

Konsumtionen av brödsäd, vilken är 1939/40 stigit ej oväsentligt över tidigare års nivå, beskars under de följande åren till följd av ransone- ringen. Det importöverskott, som redovisas för krigsåren t.o.m. 1943/44, var förhållandevis litet. För hela perioden 1939/40—1944/45 noteras t. 0.1n. ett mindre exportöverskott.

Beträffande de särskilda åren märkes, att det inhemska konsumtions- behovet av brödsäd (mjöl) _ vilket alltså nedpressats genom ransone- ringen — under åren 1940/41 och 1941/42 kunde täckas endast till 68 resp. 76 % på grund av de dåliga skördarna. Det återstående behovet fyll- des under dessa år till huvudsaklig del genom lagerförbrukning. Påföljande två års förhållandevis goda skördar medgåvo icke blott full behovstäckning utan även lagerökning. Då 1944 och 1945 års skördar blevo mindre goda än de båda föregående årens, förbrukades under åren 1944/45 och 1945/46 en stor del av de upplagda lagren.

Beträffande annan till människoföda direkt använd spannmål än vete och råg må nämnas, att Sverige vid krigsutbrottet var till nära 90 % själv- försörjande i fråga om havregryn. Självförsörjningsgraden var under åren 1941/42—1943/44 högre än 1938/39 men sjönk under de följande åren. Kon- sumtionen, som år 1938/39 uppgick till 24 600 ton, steg förhållandevis kraf- tigt under krigsåren (1939/40—1944/45) och utgjorde då i genomsnitt 33 100 ton.

I fråga om kom var landet under krigsåren liksom under mellankrigs— tiden självförsörjande. Förbrukningen av korn för förmalningsändamål utgöres normalt till största delen av löneförmalning i Norrland. Under åren 1942/43 och 1943/44 förbrukades dock relativt stora saluförda kvanti- teter korn, bl.a. i samband med särskilda tilldelningar av kornprodukter. Konsumtionen av kornmjöl och korngryn, vilken är 1938/39 utgjorde 26 600 ton, steg under perioden 1939/40—1944/45 till i medeltal 30 500 ton. För- utom till mjöl och gryn användes avsevärda kvantiteter korn till malt för bryggeriindustrien.

Förbrukningen av risgryn begränsades under krigsåren till drygt hälften av förkrigskonsumtionen. För åren 1939/40—1944/45 redovisas en förbruk- ning av i medeltal 8 300 ton. Under de första efterkrigsåren var konsum- tionen som följd av den nästan helt bortfallna importen ytterst ringa.

Spannmålshandeln och dess reglering under förkrigstiden.

Spannmålshandelns utveckling under 1930—talet stod under inflytande av den från detta årtiondes början tillämpade stödpolitiken på jordbruks- området, vilken, vad brödsäden angick, huvudsakligen åsyftade att skapa tryggade avsättningsförhållanden för dithörande produktion.

Av grundläggande betydelse härutinnan var den s.k. inmalningsförord-

• Sida 217
•  Original

ningen den 13/6 1930, enligt vilken idkare av kvarnrörelse förpliktades att vid tillverkning av vete- och rågmjöl använda svensk råvara i en om— fattning motsvarande viss procent (inmalningsprocent) av allt det vete, resp. all den råg, som under vederbörliga förmalningsperioder förmäldes. Vid framställning av vetemjöl skulle därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgick till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimi- procent). För handläggning av de med spannmålsregleringen samman- hängande ärendena tillsattes en särskild myndighet, statens spannmåls- nämnd.

År 1931 kompletterades skyddspolitiken dels genom att importen av brödsäd i omalen eller malen form monopoliserades för staten eller den åt vilken Kungl. Maj:t uppdrog rätten till import av ifrågavarande varor, dels genom införandet av ett statligt inlösningsförfarande för brödsäd i prisstabiliserande syfte. Importens handhavande anförtroddes en under statens medverkan bildad sammanslutning av landets handelskvarnar, be- nämnd Svenska spannmålsföreningen. Åt denna överlämnades ock att till av Kungl. Maj:t fastställda inlösningspriser övertaga all till densamma före viss dag hembjuden kvarngill brödsäd. Föreningen skulle även vara skyldig att under andra tider verkställa inköp av brödsäd, då statens spannmåls— nämnd så påfordrade. Vid början av september 1935 avvecklades Svenska spannmålsföreningen och i dess ställe bildades ett statligt bolag, Svenska Spannmåls AB, för övertagande av föreningens affärsmässiga uppgifter. Fr. o. m. den 1/7 s.å. sammanslogs spannmålsnämnden med tvenne andra för jordbruksregleringen tillsatta organ, statens mjölknämnd och statens slakterinämnd, till en myndighet, statens jordbruksnämnd, på vilken skulle ankomma att handlägga de ärenden som dittills ombesörjts av de tre äldre nämnderna.

För att förekomma att brödsädsproduktionen genom den förda stöd- politiken utvidgades utöver vad som kunde anses önskvärt belades vete- odlingen fr. o. 111. april 1934 med en särskild avgift, den s. k. veteavgiften, vilken uttogs i samband med förmalningen. Dess belopp maximerades från början till 2 öre per kg men höjdes senare till 3 öre. Avsikten med vete- avgiften var även att erhålla medel till täckande av de i samband med inlösningsförfarandet uppkomna förlusterna.

Jämlikt beslut av 1936 års riksdag avskaffades inlösningssystemet. Ett bibehållande därav ansågs, sedan brödsädsodlingen i Sverige så utvidgats, att den under normala förhållanden lämnade en skörd som fullt täckte landets behov, komma att så småningom leda till en stadigvarande export av brödsäd med statsunderstöd för undanskaffande av det inlösta över- skottet. För att söka förhindra att brödsädspriserna tillfälligt på grund av rikliga utbud sjönke ned till alltför låg nivå infördes i stället ett system med statliga stödköp. Denna verksamhet avsågs skola så handhavas, att priserna å brödsäd av normalkvalitet under höstmånaderna icke under—

• Sida 218
•  Original

stege vissa på förhand bestämda belopp. Sedermera borde under konsum— tionsåret eftersträvas en stigande priskurva, så avpassad, att skäliga lag- ringskostnader bleve täckta. Den kvantitet, som finge stödköpas, maxime- rades från början till 125 000 ton, dock med rätt för Kungl. Maj:t att höja densamma till 150 000 ton. Samtidigt bestämdes, att av den brödsäd, som den 1/9 1936 funnes i statens ägo, skulle en kvantitet av 100 000 ton kvar- hållas såsom ett beredskapslager. Handhavandet av såväl stödköpen som beredskapslagret uppdrogs åt Svenska Spannmåls AB. Den sålunda stad- gade ordningen för brödsädsmarknadens reglering ägde bestånd ännu vid krigsutbrottet.

I samband med beslutet om brödsädsregleringen år 1930 antog riksdagen även framlagda förslag om att, till förbättrande av avsättningsmöjlig- heterna för brödsäd, skulle inrättas tvenne fonder, spannmålslagerhus- fonden och spannmålskreditfonden. Syftet var att för direkt medverkan vid spannmålshandeln i högre grad än förut intressera jordbrukets egna sammanslutningar. Lån kunde från spannmålslagerhusfonden lämnas eko- nomisk förening för uppförande av lagerhus och härför erforderliga tork- ning— och rensningsanordningar i allmänhet upp till 85 % av anläggnings- eller anskaffningskostnaden. Från spannmålskreditfonden kunde sådan för- ening vidare erhålla lån intill 80 % av värdet av i lagerhus eller annan lagerlokal upplagd spannmål, varöver låntagaren ägde förfoga. Till spann- målslagerhusfonden anvisades under åren 1930—35 anslag å tillsammans 6,8 milj. kr. samt åren 1939—40 ytterligare 1,75 milj. kr. Lån beviljades ( väsentligen till de till Svenska lantmännens riksförbund anslutna central- föreningarna, vilka härigenom blevo i stånd att avsevärt utöka sina lag- ringsmöjligheter, samtidigt som deras uppköpsverksamhet underlättades ' genom lån från spannmålskreditfonden, till vilken åren 1930—34 anvisa— i

des anslag å 4,5 milj. kr. samt är 1940 ytterligare 2 milj. kr. Genom dessa lånemöjligheter utvecklades betydligt tillgången på goda lagringslokaler, vilket under kristiden med dess tidvis starkt stegrade lagringsbehov fick stor betydelse.

Den genom kriget inträdda situationen ställde jordbrukspolitiken inför helt nya uppgifter med syfte att förbereda en för en befarad längre tids avspärrning anpassad självförsörjning. Med avseende på prispolitiken måste man härvid beakta å ena sidan produktionsintresset och å andra sidan angelägenheten av att konsumtionen ej genom prisfördyrande åtgärder över hövan betungades.

Enligt av 1939 års lagtima riksdag meddelade direktiv hade de stöd- köpspriser, som skulle tillämpas under konsumtionsåret 1939/40, fastställts till kr. 16: 50 per dt för vete och 16 kr. per dt för råg under höstmånaderna med en mot lagringskostnaden svarande successiv stegring intill 18 kr. för vete och kr. 17:50 för råg. I den vid urtima riksdagen 1939 framlagda propositionen angående jordbruksregleringen framhölls, att det tillämpade

• Sida 219
•  Original

stödköpsförfarandet icke syntes tillräckligt effektivt för uppehållande av ett stabilt pris på brödsäd. Det syntes därför böra övervägas, att man för vinnande av stabilitet å brödsädsmarknaden liksom ock för ernående av en lämplig avvägning av förhållandet mellan brödsädspris och fodermedels- pris återginge till inlösningsförfarandet och att inlösningspriset bestäm- des rätt mycket högre än enligt gällande prisbestämmelser. Genom nedsätt— ning eller borttagande av veteavgiften kunde en höjning av vetepriset före- tagas utan någon nämnvärd höjning av vetemjölspriset. För att dämpa , en befarad stegring av rågmjölspriset föreslogos vissa särskilda åtgärder. : Till dessa uttalanden gav riksdagen sitt samtycke. Beslut angående genom- i förande av en systemförändring fattades emellertid först i början av är 1940 (se sid. 225).

Beslag och handelsreglering under och efter kriget.

Fr.o.m. den 26/7 1940 blevo vid denna tidpunkt ännu kvarvarande för- råd av 1939 och tidigare års skördar av vete och råg om minst 5 000 kg lagda under beslag. Detta omfattade även spannmål som efter nämnda dag infördes till riket, men däremot ej spannmål som tillhörde ägaren eller innehavaren av den brukningsdel, varå spannmålen skördats, och som vid sagda tidpunkt förvarades å brukningsdelen. Man ville med detta beslag förhindra, att hos handeln och vissa föreningar ännu befintliga förråd av äldre spannmål såldes till utfodring eller kvarhöllos i spekula- tionssyfte för att draga fördel av kommande prisstegringar. Kvarnägare medgavs rätt att för egen rörelse förfoga över innehavda eller senare im- porterade förråd. I övrigt anvisades innehavare av beslagtagen vara att vid äventyr av tvångsavstående försälja densamma till Svenska Spannmåls AB på fastställda villkor, vilka beträffande priserna anslöto sig till de tidigare bestämda inlösningspriserna.

Samtidigt som alltså åtgärder vidtogos för tillvaratagande av förefint- liga lager av äldre brödsäd, verkställdes förberedelser för allmän reglering av hushållningen med vete och råg under konsumtionsåret 1940/41. Enligt verkställd uppskattning per slutet av juli 1940 kunde årets brödsädsskörd beräknas uppgå till högst 700 000 ton, under det att medeltalet för de tre senaste åren låg vid ungefär 1200 000 ton. För att täcka det normala behovet av mjöl och bröd under ett konsumtionsår jämte utsäde erfordra- des en brödsädstillgång av drygt 1 miljon ton. Av besparingar, som gjorts under de närmast föregående goda skördeåren, hade upplagts ganska be— tydande reservlager, vilka vid slutet av augusti _ frånsett normala över- gångslager vid kvarnarna uppgingo till över 300 000 ton. Tillsammans med lagren medgav alltså även en så svag skörd, som den vilken kunde förutses för 1940, en tillräcklig kvantitet brödsäd för det kommande kon— sumtionsåret. Men under rådande krisläge måste man räkna med möjlig- heten av förskjutningar i förbrukningen, som ökade efterfrågan utöver

• Sida 220
•  Original

den normala. Det ansågs, att man även hade att motse hamstringsköp, om handeln lämnades fri. Försvarsväsendet ställde ock vissa särskilda krav på brödsädstillgångarna. Man kunde ej bortse från att även foderskörden blivit mycket dålig och att därför risk fanns för att en del av den till människoföda dugliga brödsädsskörden kunde komma att fodras upp. För- siktigheten manade dessutom att tillse, att ej hela brödsädsförrådet för- brukades under ett konsumtionsår.

Anförda omständigheter gjorde, att regeringen på LK:s hemställan beslöt att snarast genomföra en fullständig reglering av brödsädsförbrukningen enligt ett ransoneringssystem, vars huvudgrunder redan tidigare förelågo utarbetade.

Redan innan förberedelserna härför voro avslutade, blev situationen till följd av framträdande hamstringstendenser sådan, att ett snabbt hand- lande blev av nöden. Regeringen såg sig därför nödsakad att genom kun- görelse den 2/9 1940 — ävenledes på LK:s förslag —— föreskriva en pro- visorisk ransonering fr.o.m. följande dag.

Det definitiva regleringssystem, som under den följande veckan utforma— des, kungjordes lördagen den 7 september och trädde i tillämpning den 8 enligt en kungörelse daterad den 31/8 1940 (nr 809). Tillämpningsbe- stämmelser utfärdades samtidigt av LK. De spannmålsslag, som avsågos i kungörelsen, voro, förutom råg och vete, blandsäd, innehållande minst 50 % av endera av eller båda de nämnda sädesslagen, ävensom spannmåls- blandning, som uppkommit genom att tröskad råg eller tröskat vete blan- dats med annan spannmål.

Som ett huvudmoment i systemet ingick ett generellt förb n (1 mot att till utfodring av husdjur använda råg och vete, vare sig i otröskat eller tröskat, krossat eller gröpat tillstånd eller i form av mjöl, gryn eller bröd. Systemet innefattade vidare bestämmelser an- gående rätten att förmala råg och vete. Sådan förmalning fick ske endast av den som bedrev yrkesmässig kvarnrörelse —— handelsförmalning eller förmalning mot lön —— och av LK erhållit tillstånd till förmalningen (k v a r n till stå n d). Förbud stadgades mot all förmalning mot tull (d.v.s. ersättning i mäld). Med förmalning avsågs även skrådnind, gry- ning, gröpning eller krossning. Jordbrukarnas husbehovsförmalning vid lön- och handelskvarnarna skulle få ske endast mot särskilt av kristids- nämnd utlämnat f ö r m a l ni n g s k 0 r t. För annan förmalning mot lön samt för vissa slag av handelsförmalning (t. ex. tillverkning av flingor eller gröpning för foderändamål) erfordrades särskilt tillstånd av LK (fö r- m a 1 n i n g s 1 i c e n s). Yrkesmässig försäljning eller överlåtelse till åter- försäljare i och för deras rörelse av mjöl, gryn eller bröd av råg eller vete fick enligt kungörelsen ske endast i den ordning och under de villkor, som av LK eller å dess vägnar bestämdes. Annan överlåtelse, d.v.s. i allmänhet till förbrukare av olika kategorier, fick endast äga rum mot inköpskort

• Sida 221
•  Original

eller inköpslicens eller eljest på sätt LK föreskrev. Rörande ransonerings- systemets närmare utformning och tillämpning se sid. 235 ff.

Läget på spannmålsmarknaden samt det genomförda ransoneringssyste- met för brödsädsförbrukningen, vilket nödvändiggjorde en fullständig kon- troll över spannmålstillgångarna, föranledde, att samtliga förråd inom riket ej endast av brödsäd utan även av fodersäd (med viss geografisk begräns— ning) liksom ock till landet framdeles importerad spannmål fr.o.m. den 16/10 1940 lades under beslag. Kungörelse härom utfärdades den 11/10 1940 (nr 869). Beslaget gällde såväl tröskad som otröskad spannmål även— som spannmål i krossat eller gröpat skick av råg, vete, korn, havre, vicker samt foderärter och foderbönor. Under beslaget innefattades förråd av minst 100 kg, räknat i tröskad spannmål. I fråga om fodersäd undantogos förråd, som befunno sig i Norrland utom Gästrikland. Fr.o.m. den 18/12 1940 utsträcktes dock beslaget även till dessa.

Innehavare av beslagtagen vara var skyldig att deklarera sitt innehav därav ävensom — utom vad angick jordbrukare i Norrland norr om Gästrikland — att ange brukningsdelens areal, skörd 1940, antal kreatur m. in. För spannmål, som vid tiden för beslagets ikraftträdande var otrös- kad, skulle dessutom den 5 i varje månad avges t r 6 s k nin g 5 r a p p 0 r t, som utvisade tröskningens fortskridande.

Ett visst mått av förfogande över beslagtagen vara medgavs innehavaren. Tröskning var sålunda tillåten, likaså —— beträffande fodersäd _ kross- ning och gröpning. Den uttröskade spanrimålen samt den krossade eller gröpade fodersäden skulle dock fortfarande omfattas av beslaget. Brödsäd fick utan hinder av beslaget förmalas mot förmalningskort eller förmal— ningslicens. Vad i övrigt beträffar dispositionen över beslagtagen brödsäd gällde, att sådan fick överlåtas till Svenska Spannmåls AB eller dess om— bud samt till person eller företag, som erhållit LK:s tillstånd att förvärva beslagtagen spannmål. Sådant tillstånd medgavs i första rummet inne- havare av kvarntillstånd, d.v.s. kvarnföretag av olika slag.

Den u p p k ö p s v e r k 5 a 111 h e t beträffande såväl brödsäd som foder- säd, vilken blev en följd av statsbeslaget, organiserades, såvitt den ankom på spannmålsbolaget, på så sätt, att bolaget härför tog i anspråk inom spannmåls- och fodermedelshandeln arbetande företag och handlande an— tingen som ombud eller som förmedlare åt bolaget. Som ombud antogos huvudsakligen större företag inom spannmålshandeln, vilka hade magasin och rensningsmaskiner och andra anordningar för spannmålens ändamåls- enliga lagring och skötsel. Förmedlare blevo mindre handlande, vilka ar- betade huvudsakligen som direkta uppköpare av lantbrukarnas salupartier och ordnade transporterna antingen till bolagets ombud eller direkt till förbrukarna.

Envar som innehade spannmål, vilken ej fick användas för utfodring, ägde få den inlöst av staten i den ordning och enligt de föreskrifter, som

• Sida 222
•  Original

gällde för spannmålsbolagets inköp. Bolaget å sin sida förpliktades att under tiden intill den 1/9 1941 enligt gällande prisbestämmelser inköpa eller låta verkställa inköp av all till bolaget hembjuden spannmål av sådana

slag som omfattades av regleringskungörelsen (dock _ vad brödsäd be- träffar — ej sådan vara, som var uppenbart otjänlig till förmalning för brödtillverkning) .

Angående speciella förhållanden i fråga om handeln med utsädesspann- mål samt med fodersäd se sid. 207 och 285.

I samband med beslaget bestämdes de priser, som skulle betalas för råg och vete, som före den 1/2 1941 frivilligt försåldes till eller hembjödes spannmålsbolaget, medan ett lägre pris skulle gälla för brödsäd, som toges i anspråk enligt allmänna förfogandelagen. LK uppdrog åt kristidsnämnderna att verkställa registrering av hembuden samt undersöka i vad mån beslag— tagen spannmål av någon betydelse funnes, som, oaktat så kunnat ske, icke hembjudits bolaget. Beträffande sådana kvantiteter tillkännagav kom- missionen, att förordnande kunde komma att meddelas angående tvångs- försäljning till det lägre priset. Sådan tvångsförsäljning behövde dock icke tillgripas.

Beslag, liknande det som lagts å spannmål av 1940 års skörd, förord- nades den 4/7 1941 att gälla för 1941 års skörd. Beslaget omfattade såväl brödsäd som fodersäd ävensom till människoföda tjänliga ärter och bönor. Med hänsyn till att beslagsförordnandet — i motsats till vad föregående år varit fallet — skedde vid en tidpunkt då grödan ännu stod på rot, be— stämdes att beslaget skulle träda i kraft i och med att grödan skilts från marken. Spannmål av äldre skörd liksom ock spannmål, som importerats eller framdeles infördes till landet, var alltjämt till följd av tidigare be- , stämmelser underkastad beslag. Beträffande rätten att förfoga över beslag- ! tagen spannmål skulle tills vidare tillämpas samma bestämmelser som gällde för spannmål av föregående års skörd. Senast den 5/10 1941 skulle varje Spannmålsodlare till vederbörande kristidsnämnd avlämna s. k. 5 k 6 r (1 e u p p g i f t, vari beträffande såväl brödsäd som fodersäd redo- visades den kvantitet tröskad spannmål, som uppgiftslämnaren innehade den 30 september ävensom vad han före nämnda dag av årets skörd försålt eller förbrukat för husbehov, utsäde eller annat ändamål. Liksom förut skulle senast den 5 i varje månad avlämnas tröskningsrapport. Alltjämt gällde, att odlare av brödsäd som regel var förpliktad att avstå den skör- dade produkten till det allmänna med undantag för vad som erfordrades för eget utsäde samt vad som enligt särskilda föreskrifter fick förmalas till husbehov. Brödsäd, som ej var eller kunde göras tjänlig till människo- föda (avrens o. d.), fick även i viss utsträckning behållas för utfodring av egna djur, dock endast efter tillstånd av vederbörande kristidsnämnd.

Beträffande Spannmålshandelns organisation skedde hösten 1941 den ändringen, att spannmålsbolaget för uppköps- och försäljningsverksamheten

• Sida 223
•  Original

övergav anordningen med ombud och förmedlare. I stället utsåg bolaget enligt LK:s bemyndigande ett antal handelsföretag och handlande att såsom auktoriserade spannmålshandlare självständigt bedriva handel med spannmål och därvid till fastställda priser inköpa och för- sälja såväl brödsäd som fodersäd. (Vad utsädeshandeln angår hade sådan auktorisation införts redan under hösten 1940, se sid. 208.) Den brödsäd, som odlarna hade att avstå, kunde alltså nu säljas antingen _ som förut _ till kvarnar som erhållit kvarntillstånd eller ock till auktoriserade spannmålshandlare, vilka i sin tur ägde försälja varan till kvarnar eller lagra densamma för spannmålsbolagets räkning.

Jordbrukare, som innehade beslagtagen brödsäd av 1941 eller tidigare års skörd, anmodades av LK att före utgången av april 1942 leverera den spannmål, som skulle avstås, till spannmålsbolaget eller vederbörande auktoriserade handlande eller kvarn. Leveranstiden utsträcktes senare till den 20 maj.

Nytt beslag av samma innebörd som det förra förordnades från den 1/7 1942 beträffande spannmål av 1942 års skörd. Bestämmelserna om disposi- tionsrätt och leveransskyldighet etc. voro praktiskt taget desamma som förut.

Det beslag av enahanda art, som kungjordes att gälla från den 1/7 1943, hade så tillvida en annan innebörd än de föregående som det icke begrän- sades till årets skörd utan omfattade produkter oberoende av vilket års skörd dessa tillhörde. Detta beslag blev därför bestående under en följd av år, tills det fr.o.m. den 1/7 1950 upphävdes. En av kontrollhånsyn på- kallad nyhet var, att det ålades den som för annans räkning verkställde tröskning att enligt LK:s anordningar föra anteckningar över därvid fram- vunnen spannmål samt att härom lämna regelbundna uppgifter.

För konsumtionsåret 1943/44 genomfördes ett ändrat system beträffande uppköpsverksamheten för brödsäd och korn (som nu till viss del även an— vändes som brödsäd) samt den därtill knutna prisregleringen. Inläsning av hembjuden spannmål skulle visserligen ske från den 1/6 1944. Dess— förinnan skulle prisbildningen emellertid vara fri, ehuru den med hjälp av stödköp eller försäljningar ur statslagren skulle ansluta till en viss rikt- prisnivå enligt en stigande prisskala. (Se vidare sid. 228.)

Vad kornet angår bestämdes, för att säkra tillgången av detta sädesslag för den föreskrivna inblandningen vid framställning av råg- och vetemjöl, att i Götaland och Svealand med undantag av de norra delarna av Dalarna och Värmland (d.v.s. de delar av landet, där utfodringsförbud å korn gällde) kornodlare skulle vara skyldig att till det allmänna avstå allt av honom skördat korn, som ej fick användas för utsädesändamål eller för tillåten hushållsförbrukning, enligt samma regler som gällde beträffande avstående av råg och vete. Detta innebar alltså, att korn som odlades i

• Sida 224
•  Original

nyssnämnda delar av landet i regleringshänseende behandlades som brödsäd.

Brödsädsregleringen för konsumtionsåret 1944/45 företedde samma drag som för 1943/44 med undantag av att kornet nu åter i regleringshänseende räknades som fodersäd, icke som brödsäd, vilket sammanhängde med att utfodringsförbudet för korn i södra och mellersta Sverige upphävts. Någon rubbning i systemet skedde ej för konsumtionsåren 1945/46 och 1946/47.

Utsikterna med avseende på brödsädstillgången för konsumtionsåret 1947/_48 tedde sig som följd av det svaga skördeutfall som kunde väntas år 1947 rätt hotande. LK framhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1/7 1947, att det vore av särskild vikt att tillse, att jordbrukarna samvetsgrant in- levererade all konsumtionsduglig brödsäd till kvarnarna och spannmåls- bolaget, något som dittills långt ifrån alltid varit fallet. Till kontroll över att all utvunnen brödsäd verkligen levererades hade det visserligen ålegat jordbrukarna att varje månad avgiva tröskningsrapporter till kristids- nämnderna, men det vore allmänt känt, att dessa rapporter under senare år blivit mindre tillförlitliga och i många fall direkt anpassats till de kvan— titeter som försålts. Kommissionen föreslog, att tröskningsrapporterna i södra och mellersta Sverige skulle ersättas med individuell skördeuppskatt— ning i fråga om brödsäden på samma sätt som sedan flera år skett beträf— fande fodersäden. Kommissionen förordade vidare skärpning av den kon- troll över brödsädsleveranserna, som det ålåg de lokala myndigheterna att verkställa, samt förnyade åtgärder för ianspråktagande av allt i södra och mellersta Sverige odlat korn för inblandning i brödsäden och för tillgodo— seende av grynkvarnarnas och bryggeriernas behov. Enligt beslut den 4/7 1947 samtyckte Kungl. Maj:t till de framställda förslagen. Det bestämdes sålunda, att odlare i södra och mellersta Sverige icke vidare skulle vara skyldig att avge tröskningsrapporter. Han skulle emellertid vara beredd att genom intyg av ojävig person styrka de på hans brukningsdel skördade spannmålskvantiteterna. Den särskilda skördeuppskattningen skulle ske på samma sätt som de dittillsvarande fodersädsuppskattningarna genom orts- nämnder och delegationer för kristidsstyrelseområdena.

Leveransskyldigheten för brödsäd och korn bestämdes denna gång skola vara fullgjord senast den 1/3 1948. Att terminen satts så mycket tidigare än de föregående åren, då slutter'minen varit den 15/6, berodde på den över huvud taget bekymmersamma spannmålssituationen. Kristidsstyrel- serna och kristidsnämnderna hade nu som förut att utöva kontroll över att brödsädsleveranserna fullgjordes i behörig ordning. Det bestämdes emel- lertid, att genom styrelsernas försorg vederbörande spannmålsombud eller andra därtill utsedda personer skulle besöka ett antal stickprovsvis utvalda kristidsnämnder för att införskaffa upplysning om hur nämnderna ordnat sin del av kontrollen, varvid även besök för direkt kontroll av hithörande förhållanden hos ett antal jordbrukare borde företagas.

• Sida 225
•  Original

De gynnsammare försörjningsutsikterna år 1948 gjorde, att LK den 20/8 d.ä. förklarade sig beredd att taga brödsädsransoneringens fortsatta be- stånd under omprövning, så snart säkra uppgifter förelåge om årets bröd- sädsskörd och möjligheterna till import. Tills vidare kvarstodo emellertid de under de närmast föregående åren gällande föreskrifterna angående odlares eget förfogande över sin spannmål, leveransskyldigheten m. m. Ut- fodringsförbudet för korn i södra och mellersta Sverige förnyades. En nyhet var, att tröskningsrapporterna, vilka föregående år avskaffats i södra och mellersta Sverige, slopades även för Norrlands vidkommande. Skyldigheten ? att till handeln eller kvarnindustrien inleverera brödsäd och korn skulle vara fullgjord senast den 1/4 1949.

Det förberedelsevis bebådade avskaffandet av mjöl- och brödransone— ringen förverkligades fr.o.m. den 2/10 1948 som följd av Kungl. Maj:ts beslut föregående dag. Tills vidare inverkade detta icke på regleringen i fråga om handeln med och förfogandet över brödsäden. Emellertid erhöll odlare av brödsäd och korn rätt att utan förmalningskort eller förmal- ningslicens låta förmala sin spannmål för tillgodoseende av eget husbehov. Utfodringsförbudet för korn upphörde den 1/5 1949. Den sålunda stadgade ordningen bibehölls även för konsumtionsåret 1949/50. Leveransskyldig- heten skulle denna gång vara fullgjord senast den 1/5 1950.

Först med utgången av juni 1950 upphävdes de författningar angående beslag m. m., varpå brödsädsregleringen vilat. Härmed upphörde i stort sett alla bestående inskränkningar i rätten att förfoga över spannmål, där- ibland främst förbudet mot att använda råg och vete för utfodring. Då emellertid skäl syntes föreligga att åt vederbörande centrala prisreglerings- organ (statens jordbruksnämnd) inrymma befogenhet att vid behov med- dela sådana förmalningsbestämmelser, som erfordrades för att reglera av- sättningen av inhemsk brödsäd, utfärdades den 22/6 1950 en kungörelse (nr 397), innehållande föreskrifter i sådant hänseende.

Prisreglering.

Det har förut omnämnts, att 1939 års urtima riksdag beslöt godkänna av Kungl. Maj:t framlagt förslag angående omläggning av den statliga regle- ringen av spannmålshandeln därigenom att det under senare delen av 1930- talet tillämpade stödköpssystemet ersattes av ett i n l 6 5 n i n g s fö r f a- r ande, liknande det som tidigare praktiserats.

Den 12/1 1940 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter i detta ämne. Enligt dessa skulle fullgod, kvarnduglig spannmål av vete och råg av 1939 års skörd, som hembjöds Svenska Spannmåls AB före den 15/5 1940, av bolaget inköpas under påföljande juni och juli månader till ett pris av lägst kr. 21:50 per dt, lika för båda sädesslagen. För spannmål, som var bättre eller sämre än normalt med hänsyn till kvalitetsvikt, vattenhalt, renhet eller mältningsgrad, skulle prisreglering på förut brukligt sätt äga rum

• Sida 226
•  Original

enligt fastställda prisregleringsskalor med utgångspunkt från priset för normalkvalitet.

Veteavgiften hade redan från början av november 1939 nedsatts från 3 kr. till 50 öre per dt och den borttogs helt med utgången av augusti 1940. Denna åtgärd, vilken var avsedd att förekomma, att det höjda vetepriset kom till uttryck i priset på vetemjöl, kompletterades beträffande råg med andra åtgärder, som omförmälas å sid. 232.

Inlösningsförfarandet bibehölls _ som framgår av redogörelsen i före— gående avsnitt _ i princip under hela krigsperioden och den därefter föl- jande kristiden, fastän det därvid undergick flera ganska genomgripande ändringar av betydelse för prisbestämningen. Man kan därvid urskilja tre perioder, av vilka den första omfattade konsumtionsåren 1939/40—1942/43, då fasta inlösningspriser gällde, avsedda att tillämpas under den före- skrivna inlösningstiden. Den andra perioden, som omfattade året 1943/44, kännetecknades av ett kombinerat system av inlösning och stödköp, medan under den tredje perioden, som omfattade de efterföljande åren, åter till— lämpades fasta inlösningspriser men nu konstruerade efter i förväg be- stämd stigande skala.

Det för brödsäd av 1939 års skörd fastställda inlösningspriset verkade självfallet som ett garantipris, vilket i stort sett blev bestämmande för prisnivån under konsumtionsårets lopp. Då frågan om brödsädsregleringen för 1940/41 förekom vid 1940 års riksdag, var man ense om att inlösnings- förfarandet skulle fortsättas efter samma grund som antagits för 1939 års skörd. Att i förväg binda statsmakterna i avseende på inlösningsprisernas höjd ansågs ej lämpligt; de borde dock fastställas i god tid före höst- sådden. Skulle det visa sig, att brödsädsskörden komme att understiga landets normala behov, borde hinder icke resas mot att marknadspriset stege något över den mot inlösningspriserna svarande nivån. Kungl. Maj:t stadfäste sedermera inlösningspriset för 1940 års skörd till 25 kr. per dt, lika för vete och råg och gällande som förut fritt anvisat uppsamlings- ställe, med inlösningstid 1/2—31/3 1941 för spannmål av normal kvalitet, som hembjöds spannmålsbolaget före den 15/1 1941. Vid inköp före den 1/2 1941 skulle priset jämkas med hänsyn till lagrings- och räntekostnader intill nämnda dag.

Emellertid fick inlösningsförfarandet en vidsträcktare innebörd genom den från början av september 1940 genomförda regleringen av brödsäds- förbrukningen samt det i oktober s.å. förordnade beslaget å spannmål, vilka i förening medförde ett tvång för staten att i största utsträckning uppträda som spanmnålsköpare. Spannmålsbolagets uppgift blev att härvid tjäna som centralt uppköpsorgan (se sid. 221).

För att snarast få största möjliga kvantiteter brödsäd överförda till spann- målsbolaget, vilket med hänsyn till den dåliga skörden ansågs önskvärt, bestämdes i samband med beslaget, att för brödsäd av normal kvalitet. som

• Sida 227
•  Original

odlare före den 1/2 1941 överlät till eller hembjöd bolaget, skulle betalas ett till 27 kr. per dt förhöjt pris. Eljest kvarstod inlösningspriset vid 25 kr. Priset vid kvarns inköp från spannmålsbolaget eller dess ombud efter den 15/10 1940 bestämdes till kr. 27: 35 per dt. De sålunda bestämda grunderna för prissättningen ägde giltighet för hela konsumtionsåret 1940/41.

Med avseende på förhållandena fr.o.m. september 1941 föreskrev LK enligt erhållet bemyndigande, att 11 o r m a 1 p r i s e r skulle beträffande såväl brödsäd som fodersäd gälla till utgången av februari 1942 vid fri- villig försäljning frän jordbrukare. Priserna, vilka avsågo spannmål av

' normalkvalitet, sattes per dt till 29 kr. för vårvete, 27 kr. för höstvete och råg samt 26 kr. för korn, vilket sistnämnda sädesslag nu som förut nämnts även _ utöver vad som sedan gammalt varit brukligt i Norrland _ togs i anspråk som brödsäd. För sådan brödsäd, som ej var av fullgod beskaffen- het men dock användbar för förmalningsändamål, skulle betalas ett pris ej understigande 25 kr. per dt. En principiell nyhet var, att de fastställda priserna skulle inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län gälla fritt vid av köparen anvisat magasin å närmaste s. k. pri sort. Som prisorter fastställdes i första hand vissa bestämda platser, dit sedan gammalt spann— målshandel varit koncentrerad och för vilka prissättning å spannmål skett. Huvudsakligen var det här fråga om sådana orter, där kvarnindustri eller större lagringslokaler funnos. Inom andra delar av Norrland än Gävleborgs län skulle normalpriserna som förut gälla fritt vid av köparen anvisat magasin. Vid försäljning av brödsäd från auktoriserad spannmålshandlare till kvarn medgavs uttagande av ett pris, som med 35 öre per dt översteg normalpriset.

I avsikt att bereda viss ersättning för förluster till följd av det svaga skördeutfallet samt för att stimulera till vidgad höstsädsodling bestämdes, att utöver normalpriset för brödsäd skulle till odlare erläggas ett särskilt arealtillägg, s. k. 0 d 1 i n g s p r e m i e, vilken skulle utgå med ett belopp av 60 resp. 45 kr. per hektar för den areal, som under hösten 1941 besätts med vete resp. råg, dock med begränsning till 800 kr. för en och samma brukningsdel. Genomsnittligt kunde dessa odlingspremier beräknas komma att medföra en prisökning utöver det fastställda inlösningspriset av om- kring 4 kr. per dt. Arealtilläggens sammanlagda belopp uppgick till ca 20 milj. kr.

I syfte att ge jordbrukarna i förväg anvisning om den av myndigheterna under rådande bristläge önskade inriktningen av jordbruksproduktionen fastställde Kungl. Maj:t den 1/4 1942 för brödsäd, fodersäd och hö vissa r e l a t i o n s t a 1, avsedda att ange förhållandet mellan de priser som komme att bestämmas för betalningen av olika grödor av 1942 års skörd. Relationstalen _ som angåvos i form av tilläggsbelopp till ett visst ej fixe- rat grundpris _ utvisade en större prisskillnad än förut mellan fodersäd och brödsäd. Syftet härmed var givetvis att stimulera till ökad brödsäds-

• Sida 228
•  Original

odling. I samband med denna preliminära prisbestämning fastställdes även odlingspremier för under år 1942 odlat vårvete och korn. Odlingspremien utgjorde för vårvete 40 kr. per hektar. För korn bestämdes den till 50 kr. per hektar men skulle utgå endast i de landsdelar, där utfodringsförbud för korn gällde, nämligen Götaland och Svealand med undantag av vissa områden i Kopparbergs och Värmlands län.

Uppgörelsen angående den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet för konsumtionsåret 1942/43 ledde till att brödsädspriserna för 1942 års skörd något sänktes i förhållande till fjolårets priser. Normalpriserna blevo i anslutning till förut bestämda relationstal följande: vårvete 27, höstvete 26, råg 25 och korn 23 kr. per dt. Normalpriserna skulle denna gång gälla vid av köparen anvisat magasin eller anvisad annan leveransplats, vadan alltså det föregående år införda prisortsystemet övergavs.

En helt förändrad utformning erhöll, som förut nämnts, prisreglerings- systemet för 1943/44. Prisnivån för 1943 års skörd fastställdes i form av absoluta priser _ med förbehåll för vissa av skördeutfallet betingade för- skjutningar _ redan på våren 1943. Detta ansåg man möjligt på grund av det rådande allmänna prisstoppet, som gjorde större förskjutningar i fråga om jordbrukets kostnader osannolika. Det genomsnittliga prisläget för de särskilda spannmålsslagen skulle förbli i stort sett detsamma som under 1942/43. Så blev även fallet vid den definitiva prissättningen i augusti. Normalpriser fastställdes emellertid ej denna gång utan endast inlösnings- priser, gällande från den 1/6 1944, från vilken tidpunkt spannmålsbolaget förpliktades att inlösa all senast den 15/5 hembjuden spannmål av nyss- nämnda slag. För tiden dessförinnan uppställdes en från den 16/10 1943 med 10 öre per halvmånad stigande prisskala, vilken var avsedd att ange s. k. r i k t p ris e r, kring vilka marknadspriserna finge fritt utgestaltas. För brödsäd eller korn, som vederbörande odlare var skyldig att leverera ,men som ej hembjudits spannmålsbolaget före den 15/5 1944 eller som ej dessförinnan försålts till auktoriserad spannmålshandlare eller kvarn, be- italades priser, vilka med kr. 1: 60 per dt understego inlösningspriserna.

Systemet med fri prisbildning kring en fastställd riktprisnivå inne- har, att jordbrukarna på grund av konkurrensen på marknaden hade möjlighet att erhålla priser som lågo högre än nämnda prisnivå. Med hän- syn till att mjölpriserna borde om möjligt förhindras att stiga måste emel- lertid tillses, att spannmålspriset ej gick alltför mycket i höjden. Garantier häremot skapades genom att spannmålsbolaget ålades tillgodose kvarnar- nas nödvändiga mäldbehov från de statliga spannmålslagren till priser som med högst 75 öre per dt överstego priserna enligt riktprisnivån. Det kunde på grund härav förutsättas, att priserna ej komme att överstiga riktpris— nivån med mer än nämnda belopp. Enär det å andra sidan var angeläget att prisnivån ej komme att ligga alltför lågt, förbundos spannmålsbolaget .och de auktoriserade handlandena att inköpa all spannmål av ifrågavarande

• Sida 229
•  Original

slag, som erbjöds dem, till ett pris som låg högst 25 öre per dt under rikt- prisnivån. Genom sådana stödköp tillförsäkrades odlarna ett viss minimipris.

Systemet med prisorter återinfördes men modifierades så tillvida, att till de tidigare prisorterna fogades ytterligare ett antal orter, utvalda efter den grundsatsen, att möjlighet borde beredas jämväl producenter inom av- lägset belägna trakter att vinna avsättning för sin spannmål utan att be- lastas med alltför höga transportkostnader. Prisskalorna innefattade ett belopp av 50 öre per dt såsom gottgörelse för den av prisortsystemet för- anledda ökade fraktkostnaden.

Jämlikt beslut vid 1944 års riksdag meddelade Kungl. Maj:t den 25/8 s. å. föreskrifter angående priserna å spannmål under konsumtionsåret 1944/45. Härvid åsyftades i stort sett ingen ändring i den genomsnittliga prisnivån i förhållande till läget 1943/44. Dock innefattade prisregleringen, sådan den praktiskt utformats, viktiga nyheter. Delvis sammanhängde dessa med strävanden att övervinna|lagringssvårigheter, som antogos skola komma att uppstå vid omhändertagandet av den nya skörden till följd av de relativt stora lager som funnos av brödsäd av äldre skörd. Man önskade av detta skäl _ ävensom för att få en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av lagerhållningen — att hålla tillbaka utbuden från jordbrukarna under hösten och vintern. För att nå detta syfte fastställdes under formen av normalpriser fasta, successivt stigande priser för hela konsumtionsåret. Systemet, som gavs tillämpning även beträffande fodersäd, innebar i jäm- förelse med det under 1943/44 tillämpade riktprissystemet, att jordbrukarna redan från början kunde veta vilken ersättning de komme att få vid viss tidpunkt under året. Såväl spannmålshandlarna som kvarnarna förplik- tades nämligen att betala de fastställda brödsädspriserna fullt ut. Normal- priserna voro således samtidigt garantipriser. Prisortsystemet bibehölls.

För att stimulera till lagring av brödsäd hos odlarna erbjödos dessa att före den 1/2 1944 teckna avtal om lagring med leverans tidigast den 1/4 1945. För dylik lagring skulle utöver den månatliga prisstegringen utgå en extra ersättning till odlaren med 75 öre per dt.

Systemet för prisregleringen förblev i stort sett orubbat under konsum- tionsåret 1945/46. Den beräknade genomsnittliga prisnivån var ungefär oförändrad. Denna gång voro emellertid lagren vid konsumtionsårets början relativt små och det syntes därför angeläget att leveranserna från jord— brukarna tidigt kommo i gång. Prisskalan avpassades härefter genom att den successiva prisstegringen gjordes svagare än under föregående period. Utgångspriserna blevo därför högre, slutpriserna lägre än föregående år.

Enahanda system med fast, under konsumtionsåret stigande normalpris— skala kom även under de följande konsumtionsåren till användning för reglering av brödsädspriserna. Prisstegringsskalorna undergingo dock vissa förändringar i fråga om såväl utgångs- och slutterminerna som stegrings- takten. Relationen mellan priserna för de olika slagen av brödsäd försköts

• Sida 230
•  Original

även något, liksom hela prisnivån successivt stegrades. Dessa ändringar, som ej voro av principiell natur, synes ej vara anledning att här närmare ingå på.

Arealbidrag, liknande de odlingspremier som förekommit under konsum- tionsåret 1941/42, utgåvos även under 1947/48. Bidragens storlek var denna gång 60 resp. 40 kr. per hektar, som under hösten 1947 besätts med vete eller råg. Summan utbetalda arealbidrag uppgick till 17,6 milj. kr.

Prisskalorna under åren 1944/45_1949/50 belysas i efterföljande tablå genom angivande av begynnelse- och slutpriser (kr. per dt).

Vårvete Höstvete Råg Korn

1943/44 utgångspris .............. 28: _ 26: _ 25: _ 23: _ slutpris (inlösningspris). . . . 29: 60 27: 60 26: 60 24: 60

1944/45 utgångspris .............. 27: 90 25: 90 24: 90 21: 90 slutpris .................. 29: 70 27: 70 26: 70 23: 30

1945/46 utgångspris .............. 28:_ ' 26: _ 25: _ _ slutpris .................. 29: 40 27: 40 26: 40 _

1946/47 utgångspris .............. 28: 05 25: 80 25: 80 21: 90 slutpris .................. 29: 40 27: 15 27: 15 23: 30 1947/48 utgångspris .............. 31: 05 28: 05 28: 05 26: 05 slutpris .................. 31: 90 28: 90 28: 90 26: 90 1948/49 utgångspris .............. 33: 90 28: 90 28: 90 _ slutpris .................. 35: 20 30: 20 .30: 20 _ 1949/50 utgångspris .............. 34: 40 29: 40 29: 40 _ slutpris .................. 36: 30 31: 30 31: 30 _

Mjöl, gryn och bröd. Reglering av kvarnindustrien och dess produktion.

Kvarnindustriens produktionsförhållanden och rätten till förmalning av vete och råg underkastades i samband med brödsädsregleringens införande i början av september 1940 en ingående kontroll. Det har redan omnämnts, att enligt kungörelsen den 31/8 1940 (nr 809) förmalningen av brödsäd för— behölls dem, som drevo yrkesmässig kvarnrörelse (handelsförmalning eller förmalning mot lön) och som av LK erhållit s. k. kvarntillstånd, samt att husbehovsförmalning för jordbrukares räkning endast fick ske mot av kristidsnämnd utlämnat förmalningskort. Kvarnarna förpliktades att enligt närmare anvisningar av LK föra anteckningar över sin verksamhet och till kommissionen månadsvis avlämna uppgifter härom ävensom att underkasta sig den ytterligare kontroll, vartill kommissionen funne anledning. För utövande av denna kontroll hos kvarnarna anställde LK ett antal rese- ombud. Antalet kvarnar, som av LK erhöllo kvarntillstånd, utgjorde ca 3 000, varav ungefär hälften drevo handelsförmalning.

Även rätten att yrkesmässigt förmala havre och korn, antingen till människo- eller till kreatursföda, gjordes från början av år 1941 beroende av utav LK meddelat kvarntillstånd.

• Sida 231
•  Original

Angående sammansättningen av framställda kvarnpro- d 11 kte r meddelades vissa bestämmelser redan vid brödsädsregleringens tillkomst. Generellt bemyndigande att utfärda föreskrifter angående för- malnings- och inblandningsförhållanden vid kvarndriften erhöll LK emel- lertid först genom en kungörelse den 28/6 1941 (nr 550). Dessa förhållanden blevo sedermera föremål för en minutiös reglementering, varvid i detalj på grund av de efter skördeutfallet växlande spannmålstillgångarnas omfatt— ning och de särskilda spannmålsslagens relativa storlek ävensom på grund av skördarnas kvalitet fastställdes hur de framställda och saluförda pro- dukterna skulle vara beskaffade, allt i syfte att ernå bästa resultat för folkhushållningen.

Den första i hithörande hänseende meddelade föreskriften, gällande från början av september 1940, gick ut på att, eftersom för tillfället landets förråd av vete var rikligare än förrådet av råg, viss inblandning eller in- malning av vete i råg skulle äga rum. Sålunda skulle vid handelsförmal- ning ej fä förmalas råg utan att däri inblandats minst 15 % vete eller kom. Ej heller fick framställas siktat mjöl av råg, med mindre vete eller korn inmaldes eller vete- eller kornmjöl inblandades i sådan omfattning, att det erhållna mjölet till minst 75 % (senare sänkt till 65 %) bestode av vete- eller kornmjöl. Då sedermera under år 1941 läget förändrats därhän, att tillgångarna på råg och vårvete voro jämförelsevis rikligare än förråden av höstvete samt skördeutsikterna jämväl voro bättre beträffande de båda förstnämnda sädesslagen än beträffande höstvete, bestämdes omvänt, att fr. o. 111. juli skulle vid handelsförmalning av vete inblandas råg till genom- snittligt minst 15 % per månad och i intet fall mindre än 10 %; minst 20 % av per månad förmalt vete skulle utgöras av vårvete; siktat rågmjöl, innehållande mer än 50 % vetemjöl, fick ej framställas.

Dylika bestämmelser angående vete- och rågmjölets sammansättning och den procentuella inblandningen eller inmalningen av råg vid vetemjöls- tillverkningen och av vete vid rågmjölstillverkningen samt inblandning av korn i endera eller båda voro i fortsättningen med täta växlingar i till- lämpning. Härvid skildes på förhållandet i fråga om siktat vete- och råg- mjöl, resp. samsikt, sammalet vetemjöl (grahamsmjöl) och sammalet råg- mjöl, för vilka särskilda mjölslag skiftande bestämmelser gällde angående procenten i mälden ingående vete, råg eller korn. Det bestämdes även till hur stor del vid veteförmalningen erhållet s. k. eftermjöl skulle tillsättas det sammalna eller siktade mjölet (vanligen 15—20 %, stundom ända upp till 30 %). I allmänhet blev också av kvalitetshänsyn fastställt, hur stor del av det förmalda vetet som skulle utgöras av vårvete. Under vissa perioder gällde förbud mot att utan särskilt tillstånd av LK framställa rågsikt eller samsikt.

Den tvångsmässiga korninblandningen upphörde hösten 1944 men åter- upptogs på våren 1947 till följd av det åtstramade försörjningsläget. Under

• Sida 232
•  Original

år 1942 tillgreps utvägen att dryga ut mjöltillgången genom tillsättning av potatisprodukter, varvid potatismjöl skulle i viss omfattning tillsättas det siktade mjölet och potatisflingor det sammalna mjölet. Även majsmjöl före- kom som tillsatsmedel.

Under år 1946 genomfördes vissa lättnader i inmalnings- och inbland- ningsbestämmelserna, men nya skärpningar infördes i anledning av 1947 års svaga brödsädsskörd. Då bestämdes bl. a., att även havre- och majs- mjöl skulle tagas i anspråk för blandningsändamål. Den obligatoriska korninblandningen, vilken tidvis frånfallits, upphörde definitivt först i maj 1949.

En för utdrygandet av brödsädstillgången betydelsefull åtgärd var, att det procentuella mjölutbytet vid förmalningen hölls på en förhållandevis mycket hög nivå. För sammalet rågmjöl föreskrevs sålunda redan tidigt, att utmalningen skulle som regel uppgå till 100 % med skäligt avdrag för svinn. Vid förmalning av vete samt vid förmalning av råg till siktat mjöl borde mjölutbytet vara omkring 80 % mot reguljärt 67 år 70 %. Härut- innan varierade emellertid föreskrifterna från tid till annan, beroende främst på kvaliteten av resp. års skörd. Långa tider var sålunda utmal- ningsprocenten för vete bestämd till omkring 82 %, under andra perioder sänktes den ned till 75 %. År 1947 förekom en så hög utmalning som 84 %, den högsta som överhuvud torde vara möjlig för framställning av bak- ningsdugligt siktat mjöl. Specialbestämmelser gällde för den s. k. uttag- ningsprocenten, d. v. s. den procent av vetet som i genomsnitt för viss för- malningsperiod utnyttjas för salufört mjöl.

Regleringen av utbytesförhållandena slopades i det väsentliga under hösten 1949.

Prisreglering för förmalningsprodukter.

Vissa särskilda åtgärder för att förhindra en av den allmänna pris- stegringstendensen efter krigsutbrottet påverkad, kostnadsmässigt ej moti— verad höjning av mjölpriserna vidtogos redan omkring årsskiftet 1939/40. I sådan riktning verkade den förut omtalade nedsättningen av veteavgiften den 1/11 1939 från 3 kr. till 50 öre per dt. Av generell verkan voro vidare de överenskommelser, som LK enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i mitten av januari 1940 träffade med handelskvarnarna rörande utförsäljnings- priset å mjöl. Genom dessa överenskommelser förbundo sig kvarnarna att vid mjölförsäljningen ej tillämpa högre priser än som beträffande vetemjöl och rågsikt med högst 1 kr. och beträffande sammalet rågmjöl med högst 2 kr. per dt överstego priserna den 1/9 1939, mot att de dels intill den 1/9 1940 erhöllo en ersättning av 2 kr. per dt för förmald råg (s. k. råg- restitution), dels berättigades att från Svenska Spannmåls AB för sin för- malning intill den 1/6 1940 rekvirera vete och råg till reducerat pris.

Vid den fortsatta mjölprisregleringen utgick man från att de som nöd—

• Sida 233
•  Original

vändiga ansedda höjningarna av brödsädspriserna så vitt möjligt ej borde komma till uttryck i mjölpriserna. För att nå detta syfte tillgreps ett sub— ventionsförfarande genom bestämmandet av en statlig ersättning till kvar- narna, benämnd förmalningsersättning. I samband med fast- ställandet av priserna för 1940 års brödsädsskörd, vilka avsevärt överstego de förut tillämpade (se sid. 226), föreskrevs sålunda, att dylik ersättning skulle med visst belopp utgå till kvarninnehavare för vete och råg som för- maldes under tiden 1/9 1940—31/8 1941, förutsatt att denne vid försälj- ning av mjöl icke tillämpade högre priser än som angåvos i en av LK fast— : ställd prislista. Priserna utgjorde enligt denna lista vid leverans i Stock- ' holm och med Stockholm jämställda orter: för s. k. bagerimjöl av vete kr. 34: 50, för rågsikt 00 kr. 30: 50 och för sammalet rågmjöl kr. 25:25, allt per dt fritt kvarnplats, samt i proportion härtill ställda belopp för andra mjölsorter och andra leveransorter. I jämförelse med förhållandena före september 1940 inneburo de fastställda prisnormerna, att priset å vete- mjöl var oförändrat, medan priset å rågsikt var höjt med 1 kr. och priset på sammalet rågmjöl höjt med ca 2 kr. per dt. Stegringen i rågmjölspri- serna i jämförelse med vetepriset sammanhängde med att den dittills till flertalet handelskvarnar utgående rågrestitutionen på 2 kr. per dt fr.o.m. den 1 september avskaffades. Förmalningsersättningen skulle utgå vid så- väl handelsförmalning som löneförmalning, lika för vete och råg som för- brukades vid förmalningen, med kr. 1: 50 per dt för spannmål, som kvarn- innehavaren förvärvat före den 1/9 1940, samt med 4 kr. per dt för annan spannmål. Prisförhöjningen å brödsäd i samband med beslaget den 16/10 1940 föranledde ytterligare höjning av förmalningsersättningen till kr 6: 35 per dt för efter den 15/10 förvärvad spannmål. Vissa kostnadsstegringar för kvarndriften gjorde, att förmalningsersättningen —— då mjölpriserna alltjämt ansågos icke böra stegras —— från början av april 1941 ännu en gång under konsumtionsåret ökades, nämligen till kr. 7: 50 per dt, dock icke vid löneförmalning.

De normalpriser som åsattes brödsäden från den 1/9 1941 —— avseende väsentligen spannmål av 1941 års skörd —— lågo högre än de tidigare inlös- ningspriserna, och förmalningsersättningen ansågs även denna gång, för att undgå mjölprisstegring, böra i motsvarande mån höjas, nämligen till ej mindre än kr. 8: 15 per dt med tillägg från mars 1942 för vårvete av ytter- ligare kr. 1: 25. Fr. o. m. den 15,110 1941 medgavs förmalningsersättning även för kom, som användes vid brödsädsförmalningen, samt senare jämväl för potatisflingor, använda för tillsättning i mjöl. Vad beträffar löneförmalning nedsattes däremot förmalningsersättningen till 2 kr. per dt med motivering att ett kontant bidrag till förbrukare av självodlad, icke saluförd brödsäd av samma storlek som subventionen för den allmänna mjölförbrukningen näppeligen kunde anses försvarligt.

I enlighet med fastställda grundsatser för mjölprisregleringen kunde

• Sida 234
•  Original

med hjälp av förmalningsersättningen de på hösten 1940 bestämda mjöl- priserna, trots höjda brödsädspriser, kvarhållas på väsentligen oförändrad nivå till fram på våren 1942. Med giltighet fr. o. 111. april 1942 bestämde LK då, att allt siktat vetemjöl skulle betecknas som enhetsmjöl eller vetemjöl av enhetskaraktär, för vilket skulle gälla ett försäljningspris av 38 kr. per dt. (Den förut gällande prislistan upptog 7 kvaliteter av vetemjöl med pris varierande från 38 kr. per dt för extra kärnmjöl till 29: 75 kr. för s. k. prima vetemjöl.) Priset på grahamsmjöl fastställdes till 27 kr. per dt. Där- emot skedde ingen ändring i dittills gällande priser på rågsikt och sammalet rågmjöl. Från årsskiftet 1942/43 genomfördes en sänkning av priset på enhetsvetemjöl med kr. 1: 45 och av priset på övriga mjölslag med 80 öre per dt. I januari 1944 höjdes samtliga mjölpriser med 1 kr. per dt, men denna höjning borttogs vid årets slut. De då bestämda priserna kvarstodo oförändrade t. o. m. den 10/1 1946, då en avveckling av systemet med subventionerade mjölpriser tog sin början genom nedsättning till hälften av förmalningsersättningens belopp. Fr. o. m. den 1/10 1946 upp- hörde all utbetalning av förmalningsersättning. Mjölpriserna bestämdes därefter väsentligen på grundval av produktionskostnaderna, vilka fort- satte att stiga.

Växlingarna i förmalningsersättningens storlek vid handelsförmalning framgår av följande sammanställning (beloppen angivna per dt):

1/9 1940 kr. 1: 50 för spannmål, förvärvad före 1/9 1940, 4 kr. för annan spannmål. 16/10 » » 6:35 för spannmål, förvärvad efter 15/10 1940.

1/4 1941 » 7: 50. 1/9 » » 8: 15, för vårvete från 1/3 1942 kr. 9: 40. 1/4 1942 » 7:25 (för vårvete kr. 8:50). 1/9 » » 7: 25 för spannmål av äldre skörd, kr. 5: 55 för spannmål av 1942 års skörd. 16/10 » » 5: 25.

1/1 1943 » 5: 80. 1/9 » » 6: 50. 11/1 1946 » 3: 25.

1/10 » Förmalningsersättningen upphör.

Kvarnarnas utförsäljningspriser för mjöl av olika slag, vilkas iakttagande var villkor för rätten att åtnjuta kvarntillstånd och erhålla förmalnings- ersättning, voro fr. o. m. den 1/4 1942 följande (kr. per dt, brutto för netto):

Enhets- Grahams- Samsikt Sammalet vetemjöl mjöl rågmjöl 1/4 1942 ...................... 38: — 27: — 29: 25 25:25 1/1 1943 ...................... 36: 55 26: 20 28: 15 24: 45 28/1 1944 ...................... 37: 55 27: 20 29: 15 25: 45 20/1 1945 ...................... 36: 55 26: 20 28: 15 24:45 11/1 1946 ...................... 40:05 29:70 32: 15 27:45 1/10 » ...................... 40: 55 32: 70 34: 15 30: 45 1/9 1947 ...................... 46: 55 38: 20 39: 15 33:20 19/4 1948 ...................... 47: 30 38: 95 39: 90 33: 95 1/7 » ...................... 47: 45 39: 10 40:05 34: 10 1/9 » ...................... 49: 20 40: 85 42: 05 35: 35

...................... 49: 40: 35:

• Sida 235
•  Original

Fr. o. m. den 26/9 1949 upphävdes alla av LK utfärdade prisbestämmelser rörande mjöl av vete och råg. Enligt beslut av PKN skulle ej heller bestäm— melserna om allmänt prisstopp äga tillämpning å ifrågavarande varor. Pris- bildningen på dessa var alltså helt fri.

Kostnaderna för förmalningsersättningar, vilka, som framgår av det förut anförda, voro att betrakta som en ren konsumentsubvention, uppgingo för konsumtionsåren 1939/40—1946/47 till sammanlagt 232 milj. kr. An- gående fördelningen härav på de särskilda åren se tabellen å sid. 176—177.

Handels- och förbrukningsreglering.

Det har redan nämnts, att provisoriska bestämmelser angående ranso- nering av mjöl och bröd trädde i kraft den 2/9 1940 samt att dessa fr. o. m. den 8/9 ersattes med definitiva föreskrifter i ämnet i enlighet med kungö— relsen angående brödsädsregleringen den 31/8 1940 (nr 809).

Den sålunda införda ransoneringen omfattade ursprungligen vete- och rågmjöl, mannagryn samt av vete- eller rågmjöl framställt hårt bröd (spis- och knäckebröd, tunnbröd och vissa slags kex), däremot icke mjukt bröd, skorpor, finare bakverk, småbröd m. m. 1 kg mjöl eller mannagryn mot- svarade i kupongvärde 0,8 kg hårt bröd.

Successivt innefattades under ransoneringen även andra varuslag, vilka fingo inköpas alternativt med övriga dithörande varor. Så blev fr. o. m. den 23/9 1940 fallet med mjukt bröd av vete eller råg, varvid 1 kg mjöl skulle motsvara 1,3 kg mjukt bröd. En betydande utvidgning av ransoneringens räckvidd skedde fr.o.m. den 15/1 1941, då även mjöl, gryn och bröd av havre eller korn indrogos under densamma och underkastades i huvudsak enahanda bestämmelser som gällde för vete— och rågprodukter. Detta skedde dels för att förekomma en onormal efterfrågan på produkter av havre och korn, vartill tendenser efter brödsädsregleringens genomförande framträtt, dels ock för att möjliggöra en viss utdrygning av mjöl- och brödransonerna i övrigt. Med gryn jämställdes s. k. flingor, särskilt kornflingor. Vid sidan av den allmänna mjöl— och brödransoneringen anordnades också en sär- skild tilldelning av havre- och kornprodukter med användande av annat inköpskort. Denna särskilda tilldelning upphörde från juli 1941 men åter- upptogs i slutet av 1942 och fortfor därefter vad angick havreprodukter fram till mitten av juli 1948, medan den för kornprodukter avbröts i augusti 1944 och efter ett kort återupplivande i början av 1945 definitivt upphörde från maj sistnämnda år. Alltjämt fingo dock havre- och korn- gryn etc. som regel inköpas alternativt med vete- och rågprodukter. Ytterligare varuslag, som inbegrepos under här ifrågavarande ransone- ring, voro makaroner, majsena, majsflingor och andra majsprodukter, till människoföda avsett råg- och vetekli (s. k. kruskakli) samt pudding- och krämpulver och olika slag av bakningspreparat m. m. Tidvis fingo

• Sida 236
•  Original

också potatismjöl och risgryn samt under kortare perioder ärter och bruna bönor inköpas på de allmänna hrödkorten. För sistnämnda varor gällde eljest särskilda ransoneringsbestämmelser och användes speciella ransoneringskort (beredskaps- eller diversekort). Den uppgjorda listan på s. k. kupongfritt bröd eller bakverk inskränktes alltmer och omfattade slutligen blott bakelser, tårtor, sockerkaka och mjuk pepparkaka, under förutsättning att de framställts av deg eller massa innehållande högst 40 % mjöl eller gryn och 25 % matfett och vikten per styck uppgick till minst 100 g, samt fyllda s. k. wafers och rån.

Det ransoneringskort, som nyttjades vid den egentliga mjöl- och bröd- ransoneringen, var från början det tidigare som beredskapskort utdelade inköpskortet E, från oktober 1941 specialkortet VR samt från september 1943 inköpskort K, det 5. k. samlingskortet.

En kupong på vart och ett av dessa kort avsåg alternativt, vad de vikti- gare produkterna beträffar, 1 250 g mjöl av vete, råg, korn etc., kex, skorpor eller kruskakli, 1 000 g hårt bröd, 1 625 g mjukt bröd eller 2 000 g makaroner. Enligt senare bestämmelser fick mot en kupong köpas 1 687 g 5. k. VR-bröd (cl. v. s. grovt bröd bakat av hälften vete och hälften råg) eller 1 750 g grovt rågbröd eller rågkaka.

VR-kortet liksom även K—kortet innehöll mjöl- och brödkuponger av två slag, V-kuponger och R-kupouger, vilket möjliggjorde att med användning av ett och samma kort särskilja tilldelningen av olika i ransoneringen in- gående varuslag. Under två perioder, nämligen från hösten 1941 till hösten 1944 samt från våren till fram på hösten 1947, gjordes en sådan åtskillnad, att endast vissa kuponger (V-kupongerna) i växlande proportion gällde för inköp av alla varuslagen, medan övriga kupongers (R-kupongernas) giltighet begränsades till rågprodukter och vissa andra uppräknade varor. I början av 1943 gällde t. ex., att mot R-kuponger fick köpas sammalet rågmjöl, samsikt samt bröd framställt härav, VR-bröd, havregryn, havre- mjöl, korngryn, kornmjöl, kornflingor eller ärter.

Tilläggskort, berättigande till tilläggsransoner för personer med tungt kroppsarbete m. fl. kategorier infördes redan från ransoneringens början. I samband med mjukbrödsransoneringen infördes växlingskort och sam- tidigt även restaurangkort (se sid. 421, 428). ;

Ransoneringsperiodens längd varierade i allmänhet mellan fyra och fem i veckor med växlingar efter det tillfälliga försörjningsläget.

Under år 1944 släpptes ransoneringen för majsmjöl och en del smärre produkter; ransoneringen upphörde vidare för havregryn från den 15/7 och för makaroner, mannagryn, småbröd m.m. från den 23/8 1948. Helt upp- hävdes ransoneringen för mjöl, gryn och bröd från den 2]10 1948.

Ransonernas storlek under olika perioder framgår i stora drag av föl- jande sammanställning. I de kvartalsvis angivna kvantitetssiffrorna, vilka

• Sida 237
•  Original

Vissa livsmedelsransoneringur Grundransoner av mjöl och bröd m.m.. kött och fläsk samt matfett. gram per dag (Kvartalsvis)

Gram per dag

| | .. | X != I Kon! : i I 'x * z 1 #50- 25 . . —. ' * . 00 och fläsk!l ,' & ,/ v' x—J Xr | x _ _ ' | in, 80 40 20 ,. ' , I eo — 30— 15 X , N! V 40 _ 20— 10 20 — 10— 5 0— 0— 0

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

ange grundransonerna i gram per dag, ingå även de särskilda tilldelningarna av havre— och kornprodukteri, däremot ej tilldelningarna av ärter och bönor.

Gram Gram Gram per dag per dag per dag 1940: 4 ............ 207 1943: 3 ............ 197 1946: 2 ............ 166 1941: 1 ............ 216 4 ............ 205 3 ............ 163 2 ............ 207 1944: 1 ............ 198 4 ............ 168 » 3 ............ 179 2 ............ 206 1947 1 ............ 177 4 ............ 179 3 ............ 207 2 ............ 171 1942: 1 ............ 170 4 ............ 194 3 ............ 164 2 ............ 167 1945: 1 ............ 204 4 ............ 163 3 ............ 169 2 ............ 195 1948 1 ............ 166 4 ............ 197 3 ............ 177 2 ............ 163 1943 1 ............ 198 4 ............ 178 3 ............ 164 2 ............ 201 1946: 1 ............ 176 , Motsvarande årssitfror äro följande: 1941 ................ 195 1944 ................ 201 1947 ................ 167 1942 ................ 176 1945 ................ 189 1948 ................ 164 1946 ................ 168 1943 ................ 200

1 Ransoneringen började beträffande havre- och kornprodukter den 15/1 1941 samt upp- hörde vad angick havreprodukter den 15/7 1948. Försäljningen av kornprodukter var fri under tiden 15/8 1944—25], 1945.

• Sida 238
•  Original

Det framgår härav, att det strängaste ransoneringsåret under kriget var 1942. Emellertid kännetecknades efterkrigsåren genomgående av lägre till- delning än under nämnda år.

Det bör vid bedömande av dessa siffror icke förbises, att tilläggstill- delning i stor utsträckning förekom utöver grundransonen. Antalet per- soner, som innehade särskilda tilläggskort, uppgick under ransoneringens sista år till i runt tal 2,5 milj. De grupper, som på grund av sitt arbete hade större brödtilldelning än grundransonen, utgjorde alltså tillsammans mer än en tredjedel av landets befolkning.

Tillverknings-, försäljnings- och prisreglering beträffande bröd.

I syfte att skapa möjligheter för övervakning och eventuell reglering av priserna å bröd utfärdade Kungl. Maj:t den 17/5 1940 en kungörelse angående försäljning av mjukt matbröd. Det bestämdes här, att dylikt bröd icke fick försäljas annat än i vissa bestämda viktklasser, avseende brödets vikt i nygräddat tillstånd. En tolerans medgavs av 5 % uppåt eller nedåt. Tillåtet var dock att fritt sälja matbröd i vikt om högst 200 g samt att till viss köpare sälja bröd med särskilt avtalad vikt. LK lämnade i cirkulär till de lokala kristidsmyndigheterna och hälsovårdsnämnderna anvisningar för kungörelsens tillämpning och för priskontrollens verkställande. Kommis- sionen framhöll önskvärdheten av att genom väl synliga anslag i butikerna lämnades uppgift om vikt och pris å de brödsorter, som salufördes och som berördes i kungörelsen.

Vissa jämkningar i viktklasserna skedde i samband med brödranso— neringens införande. Allt mjukt bröd med undantag för finare bakverk och konfityrer skulle saluföras i vikter, jämnt delbara med 65, av det skälet att varje ruta i växlingskortet berättigade till inköp av 65 g mjukt bröd.

Den standardisering av brödtyperna, som sålunda genomförts, tillät överenskommelser mellan PKN och representanter för bagerinäringen på ett stort antal orter angående högsta pris på mjukt matbröd.

I början av 1942 tillsatte PKN en kommitté med sakkunniga på bageriom— rådet med uppgift att undersöka möjligheterna för en prissänkning å det mjuka brödet genom en ytterligare standardisering av tillverkningen och rationalisering av distributionen. Kommittén kom till den uppfattningen, att en minskning av antalet brödtyper skulle kunna väsentligt bidraga till att sänka kostnaderna för brödtillverkningen och därmed underlätta ge- nomförandet av en allmän prisreduktion. Kommittén fann även, att ett för- bud mot försäljning av dagsfärskt rågbröd skulle verksamt bidraga till att förbilliga distributionskostnaderna genom minskning av antalet körturer. Utredningen föranledde, efter framställning av PKN, en ny kungörelse an— gående tillverkning och försäljning av bröd den 30/6 1942, varigenom kom- mitténs förslag i huvudsak realiserades. Följande typer av mjukt matbröd med särskilt angivna vikter skulle fr. o. m. den 3/8 1942 få saluhållas: grovt

• Sida 239
•  Original

rågbröd, grov rågkaka, grovt delikatessbröd och kavring, VR-bröd, små- franska bröd och långfranska bröd. Jämväl annat mjukt bröd än matbröd fick saluhållas endast i bestämda viktklasser.

Kungörelsen stadgade även förbud för tillverkare av mjukt matbröd att utlämna vissa typer av dylikt bröd förrän dagen efter det brödet gräddats samt därjämte förbud att utan tillstånd av LK vid yrkesmässig brödbak- ning använda ersättningsmedel för mjöl eller annat mjöl än vete-, råg-, korn- eller havremjöl.

På grund av allmänt framkomna klagomål från konsumenthåll lättades i början av 1944 förbudet mot försäljning av dagsfärskt råg- eller VR-bröd något genom tillstånd att i nygräddat skick försälja vissa smärre typer av ifrågavarande brödsorter. Samtidigt skärptes emellertid kontrollen över de kvarstående förbudsbestämmelserna. lfrågavarande förbud upphävdes helt genom kungörelse den 11/10 1946.

De på sommaren 1942 bestämda viktklasserna för mjukt bröd bibehöllos till slutet av oktober 1948. Dessa viktklasser hade till stor del avpassats med hänsyn till ransoneringskupongernas inköpsvärde och det hade därvid icke kunnat undvikas, att en del brödtyper fått ojämna vikter. Sedan mjöl- och brödransoneringen upphävts, befanns lämpligt att brödvikterna juste- rades till jämnare och för en rationell tillverkning bättre avpassade tal. Så skedde ock genom ändring av den ovannämnda kungörelsen den 30/6 1942.

Den förutnämnda standardiseringen av brödtyperna gjorde det möjligt att meddela mera generella prisbestämmelser för bröd. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställde LK med giltighet fr. o. m. den 3/8 1942 normalpriser å mjukt matbröd vid försäljning till förbrukare. Här- vid indelades landet i sex prisområden. De sålunda bestämda priserna inne- buro i allmänhet en sänkning med några procent. Även beträffande mjukt kaffebröd, där priserna stegrats jämförelsevis kraftigt, fastställdes normal- priser i juni 1944, delvis dock gällande blott för särskilda orter. Prissätt- ningen kompletterades år 1945 genom normalpriser vid servering av kaffe- bröd på näringsställen. Naturligt är, att prisregleringen på bröd måste i huvudsak följa den under de följande åren inträffade stegringen i mjöl- priserna.

Matärter och matbönor.

Produktionsfräm jande åtgärder.

Den fältmässiga odlingen av matärter omfattade åren 1931—39 i medel— tal ca 20 000 hektar med en genomsnittlig årsskörd av ca 30 000 ton. Od— lingen hade under 1920- och 1930-talens lopp nedgått från en areal av närmare 40000 hektar åren 1921—25 till endast omkring 15 000 hektar åren 1938—39 och skörden minskats från resp. 55 000 till 24 000 ton per år. Full självförsörjning rådde emellertid även under åren närmast före

• Sida 240
•  Original

andra världskriget. Mot en import åren 1936—38 av i genomsnitt 520 ton svarade en export, huvudsakligen till Tyskland, av 5 380 ton.

Odlingen av bruna bönor, som delvis har trädgårdsmässig karaktär, redo- visades tidigare icke i den officiella jordbruksstatistiken. Den i 1937 års jordbruksräkning uppgivna arealen för odling av bönor torde väsentligen avse s.k. häst- och bondbönor. Landets behov, som beräknades till ca 3 000 ton, täcktes under förkrigstiden till övervägande del genom import, vä- sentligen från Nederländerna. Att någOn nämnvärd odling av bruna bönor icke kommit till stånd i Sverige, trots att betingelserna härför åtminstone på en del trakter i södra och mellersta delarna av landet få anses goda, torde ha berott på det i utlandet förhållandevis låga priset och ett i jäm- förelse härmed och med skyddet för andra grödor otillräckligt tullskydd.

Med hänsyn till ärternas höga näringsvärde och vikten av en god till- gång därå under en tid av knapphet på äggvitehaltiga animaliska livsme- del räknades vid planläggningen av jordbruksproduktionen fr.o.m. år 1940 med att odlingen av matärter borde stimuleras, så att en skörd kunde påräknas av åtminstone 30 000 ton per år.

Vad angick bruna bönor måste det förväntas, att importen därav komme att minskas eller avbrytas, och det syntes därför angeläget, att en svensk odling av tillräcklig omfattning komme till stånd. En odlingsareal av minst 1500 hektar beräknades vara erforderlig. Att tillgången på bruna bönör säkrades var av betydelse ej minst därför att dylika normalt ingå som ett viktigt födoämne i den militära kosten.

Förslag till odlingsfrämjande åtgärder för båda de nämnda produkterna framlades av LK och upptogos av Kungl. Maj:t i proposition till 1940 års riksdag samt godkändes av denna. De beslutade åtgärderna gingo ut på följande. I fråga om ärter skulle odlingen stödjas på sådant sätt, att od- larna för 1940 års skörd tillförsäkrades ett inlösningspris av omkring 40 kr. per dt, dock med rätt för Kungl. Maj:t att fastställa inlösningspriset ävensom vidtaga de åtgärder i övrigt, som kunde befinnas erforderliga i anslutning till inlösningsförfarandet. Beträffande bruna bönor skulle stödet ordnas så, att LK genom Svenska Spannmåls AB sökte träffa överenskom- melse med innehavare av utsäde om odlingar, varvid odlarna förbunde sig att mot visst bestämt pris överlåta skörden till staten. Härmed avsågs, att de förefintliga små förråden skulle komma att reserveras till utsäde samt att av den därigenom erhållna skörden tillräckliga partier skulle vinnas för att säkerställa en odling påföljande är, vilken täckte landets behov.

Beträffande ärter fastställde LK enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande ett inlösningspris av 40 kr. per dt med inlösningstid 1/6—3/7 1941 för ärter av 1940 års skörd, som hembjödos spannmålsbolaget före den 15/5 1941. Med giltighet från den 1/8 1940 förordnades även om reglering av införseln av matärter, innebärande att import därav ej fick ske utan tillstånd av LK.

• Sida 241
•  Original

Avsikten härmed var främst att stärka kontrollen över prisbildningen beträffande ärter.

Samma anordning som för 1940 års skörd bestämdes senare skola gälla även var och en av 1941—44 års skördar. Dock nedsattes garantipriset för 1944 års skörd från 40 till 32 kr. per dt med hänsyn till att lagren av mat- ärter då voro så stora, att det ej kunde anses nödigt att stimulera odlingen därav i samma utsträckning som förut. Emellertid uppdrogs åt spannmålsbolaget att under juni 1945 inlösa fullgoda matärter, som hem- bjödos bolaget, till ett pris av kr. 33:25 per dt för gula och kr. 38:25 för gröna ärter.

Resultatet av de vidtagna stödåtgärderna blev, att odlingen av matärter hastigt utökades och redan år 1942 nådde en areal av nära 30 000 hektar, år 1943 t.o.m. nära 34 000 hektar. Skörden utföll sålunda:

ton ton 1936/39 i genomsnitt ............ 28 300 1943 ............................ 45 100 1940 ............................ 34 400 1944 ............................ 31 500 1941 ................... 30 000 1945 ............................ 33 000 1942 ................... 45 600 1946 ............................ 31 900

År 1947 nedgick odlingsarealen till 21 500 hektar och skörden till 25 100 ton.

I fråga om b r u n a b 6 n o r fastställde LK för 1940 års skörd ett ga- rantipris av 75 kr. per dt vid verkställda kontraktsodlingar. De höga priser som erhöllos hösten 1939 och vintern 1940 medförde emellertid, att fler- talet odlare ansågo det garanterade priset för lågt och i stället utlade s.k. fria odlingar för att därigenom eventuellt erhålla ett högre pris. På grund härav blevo de kontrakterade odlingarna ganska begränsade. Då däremot de fria odlingarna voro tämligen omfattande och i allmänhet lämnade ett tillfredsställande skördeutbyte, blev tillgången på bruna bönor — tack vare jämväl en viss import — relativt god. Det ansågs nu troligt, att od— lingen skulle kunna upprätthållas utan annat stöd från statens sida än en garanti mot att priset icke till följd av import sjönke ned till en oskäligt låg nivå. För ändamålet förordnades om importreglering för bruna bönor fr.o.m. den 29/4 1941, liknande den som förut införts beträffande mat— ärter.

Det visade sig emellertid, att odlingen under 1941 icke kom att mot- svara förväntningarna. På grund härav beslöts att för bruna bönor av 1942 års skörd tillämpa samma system med inlösningsgaranti som gällde för ärter. Inlösningspriset bestämdes till 90 kr. per dt. Odlingen Ökades på detta sätt, så att den kom att omfatta över 2 000 hektar. Enahanda system kom till användning även för 1943, 1944 och 1945 års skördar, varvid dock inlösningspriset för sistnämnda års skörd nedsattes till 85 kr. per dt. För 1946 och 1947 års odling fastställdes inga inlösningspriser.

• Sida 242
•  Original

Enligt jordbruksstatistiken omfattade den fältmässiga odlingen av bruna bönor åren 1942—45 följande arealer:

1942 ............................ 2 061 hektar 1943 ............................ 1 817 » 1944 ............................ 1 524 » 1945 ............................ 1 250 »

Härtill kommo odlingar i trädgårdar och andra smålotter, vilka kunde uppskattas till 350—400 hektar. För åren 1946 och 1947 lämnades ingen statistisk redovisning, men av tillgången att döma syntes odlingen ha ned- gått. För att motverka denna tendens återupptogs garantiprissystemet för 1948 års skörd. Priset sattes nu med hänsyn till ökade odlingskostnader till 110 kr. per dt. Inlösningsförfarandet skulle som förut handhas av spann- målsbolaget. Samma bestämmelser gällde även beträffande 1949 och 1950 års skördar (priset för sistnämnda års skörd dock nedsatt till 100 kr.).

En viss import av bruna (eller vita) bönor kunde under alla krigsåren fortgå. Kvantiteterna voro följande: 1940 5600 ton, 1941 1 560 ton, 1942 3 000 ton, 1943 2 940 ton, 1944 260 ton och 1945 2 210 ton. Största delen härav kom från Förenta staterna och Chile.

Handels- och förbrukningsreglering.

Det sällsynt .dåliga utfallet av 1939 års ärtskörd jämte hänsyn till för— svarets behov samt behovet av utsäde för en planlagd ökad odling sam— verkade till beslutet att fr. o. m. den 16/10 1939 lägga befintliga förråd av matärter tillika med vad som efter nämnda dag importerades under beslag. Husbehovsförbrukning av innehavda lager medgavs, däremot förbjöds ut- fodring. Åt Svenska Spannmåls AB uppdrogs att verkställa behövliga inköp av beslagsvara. Detta beslag hävdes den 15/7 1940.

Nytt beslag å matärter tillika med beslag å matbönor skedde från den 1/7 1941, kombinerat med handelsreglering. Beslaget var även nu väsent- ligen förestavat av önskan att trygga försvarsväsendets behov. Försäljning för allmän konsumtion inhiberades tills vidare. Ärter och bönor voro även inbegripna i det allmänna spannmålsheslaget den 4/7 1941, vilket avsåg produkter av 1941 års skörd. Detsamma var fallet vid spannmålsbeslagen 1942 och 1943. Handelsregleringen utformades efter samma linjer som beträffande brödsäden.

När försäljningen av matärter till allmänheten den 9/11 1941 åter- upptogs, blev densamma underkastad kortransonering tillika med tilldel- ning enligt licenssystem till näringsställen och allmänna inrättningar. Den allmänna försäljningen av matbönor påbörjades efter årsskiftet 1941/42 och sammanfördes därvid med ärtransoneringen. Försäljningstillståndet gällde emellertid blott tillgängliga förråd av importerade bönor samt sven- ska bönor av äldre skörd. Svenska bönor av 1941 års skörd undantogos för att tills vidare i huvudsak reserveras för militära behov.

• Sida 243
•  Original

Under en tid framåt från den 23/4 1942 inbegreps ransoneringen av ärter och bönor under mjöl- och brödransoneringen och den särskilda tilldel- ningen upphörde. Mot slutet av året återupptogs emellertid den fristående ransoneringen och fortfor sedan så länge ransoneringssystemet på hit- hörande område bestod. Detta upphörde beträffande ärter från den 22/5 1944 och beträffande bönor från den 17/9 1945. Rätten att alternativt med andra varor inom mjöl- och brödransoneringens ram inköpa ärter . bortföll från den 25/9 1943. Samtidigt upphörde den dittillsvarande ku- ! pongfria serveringen av ärter och bönor på näringsställen. Först från slutet av augusti 1944 började svenskodlade bönor tillhandahållas för den allmänna förbrukningen. Beslaget å ärter och bönor upphävdes med ut- gången av februari 1947. Från denna tidpunkt var handeln med dessa varor fri.

Prisreglering.

I samband med spannmålsregleringen på hösten 1941 åsattes såväl mat- ärter som bönor n o r m al p ri s e r dels vid försäljning från odlare, dels ock vid försäljning till detaljhandlare och förbrukare. De förra bestämdes för gula och gröna ärter till resp. 50 och 55 kr. per dt samt för bruna bönor till 100 kr. per dt, allt för vara av normalkvalitet, med tillägg beträffande bönor av 10 kr. per dt vid leverans före den 1/2 1942. Det fastställda nor— malpriset för bruna bönor innebar, att priset å svenskodlade bönor kom att ej oväsentligt överstiga priset å importerade bönor. För utjämning av prisskillnaden föreskrev Kungl. Maj :t den 26/9 1941, att importen av bruna bönor skulle, i den mån den skedde genom enskilda företag eller organi- sationer, underkastas clearing. En särskild clearingkassa inrättades för ändamålet inom LK, vilken senare kom att tagas i anspråk även för vissa kolonialvaror och andra varor som lågo under beslag eller importreglering.

I oktober 1942 sattes för såväl ärter som bönor nya producentnormal- priser. varvid priset för gula ärter nedsattes till 45 och priset för gröna ärter till 50 kr. per dt. På hösten 1943 sänktes dessa priser ytterligare till resp. 40 och 45 kr. Normalpriset för bruna bönor förblev oförändrat 100 kr. per dt.

För konsumtionsåret 1944/45 slopades normalpriserna för matärter vid försäljning från odlare. I stället blev prisbildningen här nu bestämd genom det inlösningsförfarande som, enligt vad förut omnämnts, infördes Och som tillämpades även under 1945/46, varvid inlösningspriserna höjdes från resp. 33:25 och 38:25 till resp. 36:25 och 41: 25 kr. per dt för gula och gröna ärter. Inlösningspriser fastställdes ej för 1946 års skörd. För att vinna kontroll över prisutvecklingen träffade emellertid PKN på hösten 1946 överenskommelse med olika handelsorganisationer, att dessa skulle medverka till att priserna under 1946/47 i de olika handelsleden icke komme att överstiga vad som gällt året dessförinnan.

• Sida 244
•  Original

Vid försäljning av ärter till detaljhandlare och förbrukare hade normal- priser gällt från november 1941 och i anslutning till odlarepriserna reg- lerats ända till den 1/9 1946 men därefter upphävts. Då under hösten 1947 priserna tenderade att ganska kraftigt stiga, fann LK lämpligt att, efter inhämtat bemyndigande, på nytt förordna om normalpriser å ärter gällande från den 15/10 1947 och avseende alla handelsled. Härvid höjdes priserna med kr. 3: 75 per dt vid försäljning från odlare och 5 kr. per dt i detalj— handeln. Dessa normalpriser upphävdes den 1/9 1948.

Vad bruna bönor beträffar tillämpades normalpriser vid försäljning från odlare även under konsumtionsåren 1944/45 och 1945/46 men nedsattes då till resp. 90 och 85 kr. per dt. Prisclearingförfarandet utsträcktes i juli 1944 till att jämväl omfatta svenskodlade bönor. Orsaken var, att nu en viss del av den inhemska produktionen beräknades kunna ställas till för- fogande för civil konsumtion och att man genom en utjämning av priserna å de billigare utländska och de dyrare svenska bönorna kunde undgå en eljest nödvändig höjning av detaljhandelspriset. Normalpriserna vid för- säljning från odlare upphörde från den 1/9 1946. Normalpriserna i detalj— handeln slopades först med utgången av maj 1950.

Bryggerikorn och malt.

Användningen av korn för maltdryckstillverkning uppgick under 1930— talet normalt till 40 år 45 000 ton per år, varav ungefär 4/5 vid de skattepliktiga bryggerierna och 1/5 vid de skattefria. I september 1940 träffade LK över— enskommelse med representanter för bryggeriindustrien i avsikt att minska bryggeriernas inköp av korn på grund av det prekära läget på fodersäds- marknaden. Det överenskoms, att inköpen av korn för maltberedning under konsumtionsåret 1940/41 skulle så långt möjligt uppskjutas och nedsättas '.till ungefär hälften av det normala. Detta ansågs med hänsyn till tillgången _på äldre lager av malt och maltkorn kunna genomföras utan att därigenom någon inskränkning behövde ske i maltdryckstillverkningen. I verkligheten uppgick förbrukningen av korn för maltdrycksberedning under tillverk- ningsåren 1940/41 och 1941/42 till resp. 29 200 och 24200 ton. Tilldel— ningen av korn till bryggerierna kunde emellertid under sistnämnda till- verkningsår inskränkas till 11 200 ton på grund av förekomsten av äldre lager av kom och malt. Genom LK erhöllo bryggerierna även en viss till- delning av råsocker. Under de följande åren kunde tilldelningen av bryg- gerikorn, delvis tack vare bättre skördar, i allmänhet lämnas i något rikli- gare omfattning. Den höll sig vid ca 20500 ton under 1942/43 samt vid genomsnittligt ca 27 000 ton under vart och ett av de fyra följande till- verkningsåren.

Även på annat sätt än genom en snäv tilldelning av bryggerikorn sökte man hålla förbrukningen därav nere utan att i motsvarande grad behöva sänka produktionen av maltdrycker, nämligen genom nedsättning av malt—

• Sida 245
•  Original

styrkan hos de tillverkade dryckerna. Enligt tidigare gällande bestämmel- ser skulle extrakthalten hos den använda vörten, den s.k. stamvörtstyrkan, för maltdrycker av klass I (svagdricka) icke få överstiga 6 % och icke understiga 4 %. För maltdrycker av klass II höll den sig normalt kring 10 %. Genom förordningar i december 1940 och mars 1942 bestämdes, att stamvörtstyrkan hos drycker av klass I skulle utgöra högst 5 och lägst 3 %. Beträffande drycker av klass II träffade kontrollstyrelsen överenskommelse med Svenska bryggareföreningen om en nedsättning av stamvörtstyrkan från början av 1941 till 8,2 % och från början av 1943 till 7 %. Begräns- a ningen av maximala stamvörtstyrkan för klass I upphörde redan den 1/2 1945, begränsningen för klass II i oktober 1949, efter att redan i augusti 1944 ha återställts till 8,2 %. Maltförbrukningen vid bryggerierna samt tillverkningen av maltdrycker uppgick under krigsåren samt åren närmast därförut och därefter till föl- jande kvantiteter:

Maltförbruk- Tillverkning av maltdrycker, m3 Tillverkningsår ning

ton Klass III Klass II Klass I Summa 1930/31—1938/39. . . . 30 900 250 145 520 121 380 267 150 1939/40 ............ 29 200 170 156 130 98 330 254 630 1940/41 ............ 21 900 110 129 260 93 050 222 420 1941/42 ............ 18 100 140 123 460 84 960 208 560 1942/43 ............ 18 700 170 134 840 92 810 227 820 1943/44 ............ 18 900 220 128 330 102 910 231 460 1944/45 ............ 22 200 310 137 300 105 810 243 420 1945/46 ............ 23 600 780 147 050 105 720 253 550 1946/47 ............ 26 500 960 165 000 116 220 282 180 1947/48 ............ 20 400 1 100 165 950 108 360 275 410 1948/49 ............ 22 800 1 100 171 060 103 320 275 400

Man finner av dessa siffror, att nedgången i maltförbrukningen, när den drivits som längst (1941/42), uppgick till ca 40 % av förkrigsförbrukningen men att maltdryckstillverkningen samtidigt totalt nedgick med blott ca 20 %, varvid största minskningen drabbade svagdrickstillverkningen.

Potatis. Försörjningsläget före kriget.

I fråga om potatis har Sverige alltid varit i huvudsak självförsörjande. Detta gäller potatis av alla slag och för alla olika användningsområden. Någon nämnvärd import har sålunda icke förekommit av potatis vare sig för direkt mänsklig konsumtion (s. k. matpotatis), för industriell förbruk- ning (fabrikspotatis) eller för utfodring av husdjur. Någon export att tala 0111 har ej heller annat än undantagsvis ägt rum. Potatisen är alltså en utpräglad hemmamarknadsprodukt. Däremot ha, om ej i större omfattning, vissa potatisprodukter (potatismjöl, glykos och dextrin) tidvis importerats.

• Sida 246
•  Original

Potatisproduktionen har i allmänhet företett rätt stora variationer från år till annat, dock förhållandevis mindre än skördeväxlingarna för spann- målen. Genomsnittsskörden uppgick under perioden 1931—35 till 1 874 000 ton och under perioden 1936—40 till 1 921 000 ton. Under de sista freds- åren var skördeutbytet något lägre, nämligen för 1936—38 i genomsnitt 1 833700 ton. Därav förbrukades ca 255000 ton per år för industriella ändamål, huvudsakligen för sprit- och potatismjölstillverkning. Om utsädet (enligt den officiella statistiken) anges till ca 242000 ton, skulle under sistnämnda period omkring 1 337 000 ton per år ha stått till disposition för övrig förbrukning (inkl. svinn och lagringsförluster). Enligt en inom LK verkställd beräkning skulle årliga åtgången av matpotatis vid ifråga- varande tidpunkt kunna skattas till ca 730-000 ton. Av återstoden, ca 607000 ton, bör huvuddelen ha gått till utfodring, väsentligen svinupp- födning.

I genomsnitt importerades åren 1936—38 netto ca 6 000 ton potatis, 200 tonpotatismjöl, 790 ton glykos och 460 ton dextrin (stärkelseklister).

Produktion och förbrukning av potatis under och efter kriget.

Potatisproduktionen samt användningen av potatis för olika ändamål under krigsåren och tiden närmaSt därefter belyses i stora drag av efter- följande tablå. De här avgivna siffrorna för skörd och utsäde äro den offi- ciella jordbruksstatistikens. Uppgifterna om potatisförbrukningen för sprit- tillverkning äro hämtade ur årsredogörelserna beträffande accispliktiga näringar. Förbrukningen för stärkelsetillverkning är beräknad med ledning av produktionssiffrorna för potatisstärkelse under antagande att för till- verkning av 1 kg sådan vara åtgår ca 6 kg potatis, vilket innebär en genom- snittshalt för förbrukad potatis av ca 16 % stärkelse. Beträffande åtgången av matpotatis för direkt mänsklig konsumtion ligga beräkningar, utförda inom LK, till grund. Uppgifterna angående »utfodring, förluster etc.» utgöra restsiffror. Kvantiteterna avse tusental ton.

Industriförbrukning För- . brukn. Utfod- Konsumtionsår Skördl Utsäde Sprit- Stärkelse- _ ring, för- Summa av mat

tillv. tillv. potatis lust" etc- 1936/37—1938/39 ...... 1 834 242 117 138 255 730 607 1939/40 .............. 1 809 241 127 157 284 740 544 1940/41 .............. 2 294 246 100 170 270 810 968 1941/42 .............. 2 071 251 43 165 208 980 632 1942/43 .............. 1 840 261 — 197 197 1 010 372 1943/44 .............. 2 171 269 103 135 238 1 010 654 1944/45 .............. 1 435 253 — 105 105 940 137 1945/46 .............. 1 659 265 35 150 185 920 289 1946/47 .............. 1 941 308 40 168 208 915 510 1947/48 .............. 1 758 306 1 205 206 915 331 1948/49 .............. 2 277 318 104 203 307 900 752

1 Skörd 1936—38, 1939 etc.

• Sida 247
•  Original

Man finner, att skörden under här berörda tid varierat från högst 2 294000 ton år 1940 till lägst 1435 000 ton år 1944. Genomsnittet för de sex krigsåren, 1939—44, var 1 937 000 ton, vilket innebär en ökning med omkring 100000 ton i förhållande till genomsnittsskörden under de tre förkrigsåren. För de fyra efterkrigsåren 1945—48 utgjorde medelskörden 1 909 000 ton. Användningen av potatis för stärkelsetillverkning var i jämförelse med % förkrigsförhållandena ganska hög. Den uppgick under krigsåren till i genomsnitt 155 000 ton och under efterkrigsåren till 181 500 ton mot endast 138 000 ton under förkrigsåren. Förbrukningen för sprittillverkningen hölls avsiktligt nere på en låg nivå för att man skulle i största möjliga utsträck- ning kunna tillvarataga potatisen för matbruk. I vilken grad förbrukningen av matpotatis stegrades under krigsåren belyses kanske bäst av social— styrelsens på grundval av hushållsräkenskaper utförda konsumtionsunder— sökningar. Indextalen för potatiskonsumtionen inom de undersökta stads- hushållen voro:

1940 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 100 108,4 139,0 148,5 138,1 129,2 119,0

Användningen av potatis för utfodringsändamål minskades uppenbar- ligen starkt. Under konsumtionsåren 1942/43 och 1944/45 rådde praktiskt taget utfodringsförbud för potatis.

Odlingsfrämjande åtgärder.

På grund av potatisens stora betydelse för folknäringen vidtogos under hela krigstiden åtgärder av mer eller mindre verkningsfull art för att be— främja produktionen därav. Särskilt strävade man att stimulera till ökad odling av matpotatis.

Redan på våren 1940 igångsattes propaganda för utvidgad potatisodling, såväl i fältmässig skala inom det egentliga jordbruket som å smålotter genom konsumenterna själva. Anvisningar spredos angående förbättrade odlingsmetoder, bättre utsäde, bekämpning av potatissjukdomar m. m. Extra tilldelning förekom vid flera tillfällen av kvävegödsel för potatis- odlare. På LK:s uppdrag organiserades inom större samhällen genom kris- tidsnämndernas försorg tillhandahållandet av kolonilotter för odling av potatis och andra köksväxter. På denna väg nåddes mångenstädes — i likhet med vad fallet var under första världskriget — aktningsvärda resul- tat. För denna odlingsverksamhet intresserades även ungdomar genom den s. k. Ungdomsberedskapen (se rörande denna sid. 1149).

Som en reservåtgärd för säkerställande av tillgången på matpotatis träffade LK på våren 1940 överenskommelse med Sveriges bränneriidkare- . förening och Sveriges stärkelseproducenters förening av innehåll att dessa sammanslutningar skulle genom sina medlemmar verka för att minst 30 %

• Sida 248
•  Original

av den för fabriksändamål odlade potatisen skulle utgöras av sådana sorter, som vore användbara som matpotatis. Endast i sista hand skulle sådan potatis komma till användning såsom fabriksråvara. Liknande överens- kommelser träffades under vart och ett av de följande åren.

En annan linje, som följdes vid arbetet på upprätthållande av en tillräck— lig produktion av matpotatis, bestod däri, att odlarna av sådan potatis erhöllo garanti för avsättning av sin produktion till vissa på förhand bestämda priser. Garantiens infriande ordnades sålunda, att åt Svenska Spannmåls AB uppdrogs att till bestämda priser inköpa till bolaget före viss dag hembjudna potatispartier.

Första gången potatisuppköp genom spannmålsbolaget ifrågakom var på våren 1942. Avsikten var emellertid då icke att genom inköpen främja en ökad produktion, eftersom beslutet om uppköp gällde redan skördad och upplagrad vara. I stället avsågs att motverka en av den rådande foder- medelsbristen framkallad, för folkförsörjningen ödesdiger utfodring av matpotatis. Priset sattes vid denna upphandling så högt (13 kr. per dt), att det förutsågs skola göra utfodring av fullgod matpotatis oförmånlig, sam- tidigt som det borde innebära en uppfordran för odlarna att vinnlägga sig om omsorgsfull skötsel och förvaring av potatisen.

Ett direkt produktionsstimulerande syfte hade däremot Kungl. Maj:ts beslut den 1 april 1942, varigenom LK bemyndigades uppdraga åt spann— målsbolaget att under april månad 1943 uppköpa matpotatis av 1942 års skörd, som av odlare hembjöds bolaget före den 15 mars s. å. De därvid fastställda uppköpspriserna (garantipriserna) varierade för fem olika pris- områden och utgjorde per dt 11 kr. i Skåne och Blekinge, 12 kr. i övriga delar av Götaland, 13 kr. i Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, 14 kr. i de två sistnämnda samt Gävleborgs och Västernorrlands län och 15 kr. i de tre nordligaste länen. Priserna skulle, enligt vad senare bestäm- des, sänkas med 2 kr. per dt, därest hembjudet parti till mer än 15 % bestod av småpotatis (knölar av högst 4 cm längd). Även fabriks- och foder- potatis inbegreps enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15/1 1943 under upp- köpsbestämmelserna; därvid skulle gälla ett pris av 11 kr. per dt i Skåne och Blekinge och 12 kr. i övriga landsdelar.

Vid hembudstidens utgång den 15/1 1943 hade till spannmålsbolaget hembjudits ca 75 000 ton potatis. För omhändertagande av de hembjudna förråden uppgjorde spannmålsbolaget en plan, närmast avsedd för de tre sydligaste provinserna, där den övervägande delen av ifrågavarande potatis fanns. Inom Blekinge län skulle praktiskt taget all fabrikspotatis och inom Kristianstads län större delen av sådan potatis användas för framställning av potatismjöl. För denna potatis anvisades i allmänhet närmaste stärkelse- fabrik såsom uppsamlingsställe. Beträffande övrig hembjuden potatis be- stämdes, att den antingen skulle lagras hos odlaren mot särskild lagrings— . ersättning för övertagande av bolaget vid senare tidpunkt eller ock efter

• Sida 249
•  Original

kvalitetssortering avlämnas å särskilda uppsamlingsställen. Det direkta omhändertagandet av potatis, som icke skulle användas för stärkelsefram- ställning, uppdrogs av spannmålsbolaget inom Skåne och Blekinge åt Skånecentralen för frukt- och trädgårdsprodukter i Kristianstad och inom Halland åt Hallands lantmäns centralförening i Falkenberg.

Liknande prisgaranti tillförsäkrades jämväl för potatis av 1943 års skörd. Inlösningspriserna för matpotatis voro oförändrade, medan de i fråga om fabriks- och foderpotatis sänkts något. LK bestämde, att landet | för omhändertagandet av hembjudna potatispartier skulle indelas i två l inlösningsområden, det södra och det norra, varav södra området omfat- tade Skåne, Blekinge, Kronobergs län samt södra delarna av Hallands och Kalmar län, norra området övriga delar av riket. Inom södra området hem- bjuden potatis skulle — i den mån den ej behövde tagas i anspråk för kon- sumtions— och utfodringsbehov inom området — hänvisas till därstädes belägna fabriker för stärkelse- eller sprittillverkning. Den inom norra om- rådet hembjudna potatisen avsågs i huvudsak skola finna användning för konsumtion och utfodring. För genomförande av inlösningsplanen i sist- nämnda del befanns erforderligt att temporärt förbjuda transporter av po- tatis från södra till norra området. Denna gång erhöll spannmålsbolaget anmälan om hembud å ej mindre än ca 140 000 ton potatis, en följd av 1943 års mycket goda potatisskörd. Endast en del av nämnda kvantitet behövde spannmålsbolaget dock inköpa, i det att stora partier försåldes i öppna marknaden, medan i många fall nedsättning i inlösningen skedde på grund av för hög uppskattning och svinn m. m. Sammanlagt uppköpte bolaget omkring 80 000 ton, varav till industriell förbrukning (huvudsakli- gen brännvinsbränning) ca 63 000 ton.

Bestämmelser om inlösning av till spannmålsbolaget hembjuden potatis meddelades även beträffande 1944 och 1945 års potatisskördar. De tidigare tillämpade inlösningspriserna sänktes härvid något (från förut 11—15 till 10—12 kr. per dt för matpotatis och från 10 till 9 kr. för fabriks- och foder- potatis). Hembud skedde av 1944 års skörd till en kvantitet av 62 000 ton, medan de verkliga uppköpen begränsades till 18 000 ton. Ungefär hälften därav exporterades. Devpartier av 1945 års skörd, som spannmålsbolaget fick övertaga, voro obetydliga.

För 1946 års potatisskörd lämnades ingen avsättnings- och prisgaranti enligt tidigare system. Däremot tillförsäkrades potatisodlarna beträffande såväl 1946 som de följande tre årens skördar en avsättningsgaranti i ny form. Det bestämdes nämligen för vart och ett av dessa år, att därest skör- den överstege en bestämd kvantitet skulle avsättning till viss del medges för andra ändamål än för inhemsk direkt konsumtion eller utfodring, näm- ligen för potatismjölstillverkning, brännvinsbränning eller export. Vid en skörd av 1 800 000 ton förutsattes sålunda, att avsättning för dylika ända— mål, om försörjningsläget så tilläte, skulle komma att beredas för 170 000

• Sida 250
•  Original

ton, medan denna kvantitet vid en skörd av 1900 000 ton skulle ökas till 200 000 ton och vid en skörd av 2 milj. ton till 240 000 ton.

Lagring samt användning för andra ändamål än direktkonsumtion.

Det främsta målet för myndigheternas omsorger i fråga om potatisför- sörjningen var givetvis att tillse, att tillräckliga kvantiteter stodo till för- fogande för den direkta hushållsförbrukningen. Som framgår av det förut anförda, lyckades det också att såväl under den egentliga krigsperioden som under den efterföljande kristiden hålla förbrukningen av matpotatis uppe på en hög nivå, högre än under förkrigstiden. Att detta var av oskatt- bart värde för livsmedelsförsörjningen under en tid då knapphet rådde på flera andra slag av näringsmedel, säger sig självt och framträder med särskild klarhet vid jämförelse med förhållandena under första världskri- get, då bristen på potatis vissa år utgjorde ett av de allvarligaste bekymren för folkhushållningen.

En särskild svårighet som möter potatisförsörjningen ligger i vansklig- heten att lagra potatis under längre tid, främst beroende på dess ömtålig- het för frostskador. En annan svårighet sammanhänger med att potatisen är en ur transportsynpunkt ganska besvärlig vara.

Betydelsefulla åtgärder vidtogos på LK:s initiativ för att underlätta och betrygga l a gr i n g e n av matpotatis. I skrivelse till kristidsstyrelserna och till jordbrukssammanslutningar, som kunde tänkas vara intresserade för potatisodlingen, framhöll LK betydelsen av att potatis upplagrades i större omfattning än förut. Undersökning gjordes angående förefintliga lagrings- möjligheter, och bl. a. sökte LK genom Svenska lantmännens riksförbund och Kooperativa förbundet animera till anskaffning av lämpliga lagerlo- kaler å sådana orter, där behov av lagerrum förelåg. Vissa till riksförbun- det anslutna centralföreningar gingo ock i författning om uppförande av dylika lagerlokaler, t. ex. i Karlstad, Östersund och Jönköping.

I anledning av proposition i ämnet fattade 1941 års riksdag beslut om inrättande av en fond, frukt- och potatislagerhusfonden, från vilken lån kunde utlämnas till lämpliga ekonomiska föreningar till uppförande av lagerhus för frukt, köksväxter och potatis. Anslag till fonden anvisades vid 1941 och flera efterföljande års riksdagar till belopp av sammanlagt 3 375 000 kr. Ävenså anslogos medel till beviljande av bidrag utan återbe- talningsskyldighet för samma ändamål. Lån kunde meddelas motsvarande högst 75 %, bidrag till högst 10 % av anläggningskostnaden. Lånen, som voro amorteringsfria under fyra år, skulle slutbetalas inom 30 är. Seder- mera gavs möjlighet att från fonden utlämna lån ej blott till föreningar för uppförande av större lagerbyggnader, s.k. centrallagerhus, utan även till odlare för anskaffning av mindre lagerlokaler, s.k. lagringskällare, för bl.a. potatis. Med utnyttjande av sålunda erbjudna låne- och bidrags-

• Sida 251
•  Original

251 möjligheter tillkommo efter hand lagerhus och lagerkällare på ett flertal orter.

På hösten 1942 erhöll Svenska Spannmåls AB av LK uppdrag att träffa avtal med organisationer, företag och enskilda om lagring av intill 50 000 ton potatis, varvid lagerhållarna förbundos att stå risken för lagringen under vintern. Den som följd härav skedda upplagringen var ej särskilt stor. Under de följande åren erhöll spannmålsbolaget emellertid förnyade uppdrag om verkställande av upplagring i lagerhus eller hos större en- i skilda lagerhållare av potatisförråd till växlande kvantiteter (2 000—7 000 ton), avsedda framför allt att säkerställa tillförseln till de större konsum- tionsorterna under perioder av sträng kyla.

Vad beträffar potatisförbrukningen för andra ändamål än direktkon- sumtion ansåg LK, att förbrukningen för 5 p rit til lv e r k nin g måste under perioder av knapp tillgång hållas tillbaka och utnyttjas närmast som en regulator för utjämning av tillgången, medan däremot förbruk- ningen för potatismjölstillverkning borde befrämjas och om möjligt ökas, eftersom det här gällde produktion av en ur näringssynpunkt värdefull vara. Som framgår av tablån å sid. 246, var åtgången av potatis vid brän— nerierna under hela krigsperioden och även under åren närmast därefter starkt begränsad. Överenskommelser angående den tillåtna produktionen av potatisbrännvin träffades årligen med Sveriges bränneriidkareförening. Vissa är (1942/43, 1944/45 och 1947/48) var den så gott som helt inställd. I viss utsträckning lämnades särskilda tillstånd till bränning av s.k. efter- plock- och till människoföda otjänlig eller icke lagringsduglig potatis. För p 0 t a t i s mj öl s til lv e r k nin g medgåvos däremot licenser i tämligen stor omfattning, särskilt under de bättre skördeåren. Då den sedvanliga brännvinsbränningen av potatis inskränktes eller helt inställdes, befanns skäligt att i någon mån kompensera odlare, som i vanliga fall levererade potatis till bränneri. Spannmålsbolaget bemyndigades sålunda att efter vissa grunder utbetala transport- eller fraktbidrag till odlare, som tvinga- des leverera potatis — i stället för till bränneri — till eventuellt mera avlägset belägen stärkelsefabrik. År 1948 förekom, att av samma anledning ett visst prisskydd bereddes odlare inom bränneridistrikten vid leverans av potatis för stärkelsetillverkning.

På hösten 1941 träffade spannmålsbolaget efter erhållet bemyndigande avtal med Sveriges bränneriidkareförening om inköp av vissa kvantiteter s. k. p 0 t a t i s f l i n g 0 r, som genom föreningens åtgörande skulle till- verkas vid vissa till densamma anslutna fabriker. Avsikten var, att dessa flingor skulle användas till inblandning i rågmjöl för att dryga ut de knappa förråden av brödsäd. Produktion planerades till en omfattning av 11 300 ton, men i verkligheten stannade leveranserna vid ca 2 800 ton. För 1942/43 avtalades tillverkning av 8 300 ton potatisflingor, varvid i främsta rummet skulle användas s.k. efterplockpotatis. Det visade sig sedan, att

• Sida 252
•  Original

stora svårigheter mötte att avyttra de upplagda förråden. Någon tillverk- ning av flingor efter 1942/43 förekom ej.

Användningen av potatis för tillverkning av a 11 d r a i n (1 n s t r i p r o— dukter än livsmedel, såsom torrklister, kärnbindemedel m.m., sökte man i möjligaste mån förhindra. För att i sådant hänseende vinna bättre kontroll utfärdades den 16/1 1942 en kungörelse angående användning av potatis för industriellt ändamål. Kungörelsen ägde ej tillämpning å brännvinsbränning och potatismjölstillverkning. Från dess tillämpning un- dantogs även framställning av charkuterivaror, bagerivaror (andra än kex) samt färdiglagade maträtter. Användning av potatis för annan industriell och därmed jämförlig tillverkning för avsalu fordrade däremot särskilt tillstånd av LK.

För att kunna i tillräcklig omfattning tillgodose hushållskonsumtionen av potatis gällde det emellertid ej blott att förhindra en alltför stor för- brukning för industriella ändamål utan jämväl att tillse, att användningen av potatis till utfodring ej fick för stora proportioner. Helst borde, ansåg man, utfodringen, åtminstone under år då tillgången var knapp, begränsas till sådana partier som vore oanvändbara för mänsklig förbruk- ning. Förbud utfärdades genom kungörelse den 19/12 1941 mot att för utfodringsändamål koka potatis vid mejeri, bränneri, stärkelsefabrik etc. eller medelst ånga för att såmedelst göra den oanvändbar som matpotatis. Denna kungörelse upphävdes på hösten 1942, men i stället meddelades nu i samband med beslag rent förbud mot att använda potatis för utfod— ring av djur. (Se härom närmare sid. 297.)

Beslag och handelsreglering. Transportreglering.

1942 års potatisskörd var svagare än det föregående årets skörd. I och för sig syntes situationen ej ge anledning till oro för att verklig brist i försörjningen skulle uppstå. Potatisens ökade betydelse för folknäringen gjorde det emellertid önskvärt, att en allmän reglering av handeln med och förbrukningen av potatis genomfördes i syfte att garantera, att årets skörd komme till den användning som bäst svarade mot folkförsörjningens behov och för att förekomma spekulativa manövrar inom denna handels- gren.

Genom kungörelse den 2/10 1942, vilken trädde i tillämpning den 12/10, lades fördenskull alla inom riket befintliga förråd av potatis samt all efter sagda dag därstädes framvunnen eller dit införd potatis under be- slag. Jämlikt av LK meddelade tillämpningsbestämmelser fick dock ägaren eller innehavaren utan hinder av beslaget använda beslagtagen potatis samt överlåta densamma, så framt överlåtelsen ej skedde i form av yrkesmässig försäljning. Vidare stadgades i kontrollsyfte förbud i viss omfattning mot att utan tillstånd av LK transportera potatispartier å järnväg eller fartyg. Att samtidigt härmed förbud meddelades mot att använda potatis till ut-

• Sida 253
•  Original

fodring av djur, är förut nämnt. Därjämte förbjöds i besparingssyfte att å näringsställen och allmänna inrättningar skala potatisen före kokningen. Rätten att yrkesmässigt köpa och sälja potatis förbehölls principiellt så— dana parti- och detaljhandlare, som härför erhållit särskild auktorisation. Försäljning av potatis från odlare till enskilda förbrukare fick emellertid alltjämt ske fritt. Även i övrigt lämnades försäljningen till enskilda hus- håll, näringsställen, inrättningar etc. fri. Någon allmän konsumtionsreg- lering i form av ransonering genomfördes alltså ej.

För att tillförseln av potatis till de större konsumtionsorterna i de nord- ligare delarna av landet skulle kunna ordnas på tillfredsställande sätt befanns sedermera erforderligt, att leveranserna från dessa landsdelar till övriga delar av riket begränsades. Landet indelades i två områden, det norra och det södra, varav det förra området omfattade praktiskt taget hela landet norr om de stora sjöarna och Göta älv. Auktoriserad parti- eller detaljhandlare i södra handelsområdet ägde icke inköpa potatis i norra området. Ej heller ägde sådan handlare låta transportera potatis från norra till södra området.

Här beskrivna system för potatishandelns ordnande ägde i huvudsak bestånd ända till början av år 1947, då tiden befanns inne att återställa friare handelsförhållanden. Bestämmelserna om särskild auktorisation för bedrivande av yrkesmässig handel med potatis upphävdes i januari nämnda år. Föreskrifterna rörande handelsreglering samt transport- och använd- ningsförhållanden kvarstodo ännu någon tid och upphörde att gälla först med utgången av november 1949. Beslaget upphävdes fr.o.m. den 1/7 1950.

Prisreglering.

I samband med genomförande från den 12/10 1942 av handelsreglering för potatis blev denna vara också underkastad n o r m a 1 p r i s s ä t t— nin g. LK bemyndigades fastställa normalpris för matpotatis med ut- gångspunkt från en prisnivå, som i årsgenomsnitt motsvarade en parti— prisnotering i Stockholm av 11 kr. per dt efter avdrag för frakt och em- ballage. De av LK bestämda normalpriserna vid försäljning från odlare fritt järnvägsstation eller kajplats voro graderade för sju olika prisom- råden enligt en skala, stigande från 11 kr. per dt för första prisområdet (Skåne, Halland och Blekinge) till 13 kr. för sjunde området (övre Norr— land). Till de sålunda fastställda normalpriserna fick göras vissa tillägg vid försäljning i förseglade säckar av s.k. standardiserad matpotatis. Sär- skilda priser bestämdes även att tillämpas vid försäljning till auktoriserad detaljhandlare på annat sätt än från odlare samt vid försäljning till för- brukare. Sedan det blivit behövligt att använda varmvagn vid järnvägs- transport av potatis, medgav LK, att till normalpriserna vid försäljning till detaljhandlare och förbrukare fick göras ett s.k. varmvagnstillägg av

• Sida 254
•  Original

1/2 öre per kg i södra och 1 öre per kg i norra handelsområdet. Fr.o.m. februari 1943 fastställdes ytterligare ett s.k. köldtillägg av 1 öre per kg.

Normalpriser för potatis tillämpades ej beträffande 1943 års men där— emot beträffande 1944 års skörd, vilken var den svagaste under hela den här behandlade perioden. De nya normalpriserna sattes vad angick för— säljning från odlare 1 kr. per dt högre än 1942 års priser utom för de två nordligaste prisområdena. Motsvarande höjning genomfördes för konsu- mentpriserna. Varmvagnstillägg och köldtillägg kommo åter i tillämpning under vintermånaderna. Normalpriser gällde en kort tid även i fråga om 1945 års skörd samt tidvis i fråga om 1947 och 1949 års skördar. Produ- centpriserna på potatis under vintern 1947/48 varierade för de olika pris— områdena, bortsett från köldtillägg, från 14 till 18 kr. per dt.

Vad angår f a b r i k s p ota t i s fastställdes årligen av Kungl. Maj :t på förslag av statens potatismjölsnämnd samt från 1942 av LK de priser som skulle tillämpas vid bränneriernas resp. stärkelsefabrikernas potatis- uppköp. Bestämmandet av dessa priser ingick merendels som led i de år- liga uppgörelserna angående jordbrukets prisreglering.

Potatisprodukter.

Potatismjöl.

Tillverkningen av potatismjöl uppgick under tiden närmast före kriget till närmare 25000 ton per år. Under krigsåren intresserade sig myndig— heterna för att vidmakthålla denna tillverkning och även till en viss grad möjliggöra en utökning av densamma, eftersom det här gällde en för folk- försörjningen värdefull produkt. Tillverkningen steg också och nådde under produktionsåret 1942/43 nära 33 000 ton. Den gick därefter något tillbaka men tillväxte ånyo och uppnådde året 1947/48 en kvantitet av 34 200 "ton. Årstillverkningen redovisas i industristatistiken sålunda:

Produktionsår Ton Produktionsår Ton 1936/37—1938/39 i genomsnitt . . . . 23 600 1944/45 .......................... 17 400 1939/40 .......................... 26 100 1945/46 .......................... 24 900 1940/41 .......................... 28 300 1946/47 .......................... 28 000 1941/42 .......................... 27 400 1947/48 .......................... 34 200 1942/43 .......................... 32 900 1948/49 .......................... 33 800 1943/44 .......................... 22 500

Genom förordning den 26/6 1933 (nr 389) jämte vissa tillämpningsför— fattningar hade som ett led i den allmänna jordbruksregleringen genom- förts en fullständig reglering av tillverkningen och avsättningen av po- tatismjöl. Tillverkning annorledes än till förbrukning i eget hushåll fick enligt bestämmelserna äga rum endast efter tillstånd av statens potatis- mjölsnämnd. Den som erhållit tillverkningslicens ålåg det att under li- censtiden vid tillverkningen uteslutande använda svensk potatis, att vid inköp av potatis och försäljning av potatismjöl tillämpa priser, som Kungl.

• Sida 255
•  Original

Maj:t efter förslag av nämnden fastställt, samt att underkasta sig nämn- dens föreskrifter i fråga om leveranser och inköp av potatis ävensom till- verkning och försäljning av potatismjöl. Nya förordningar i ämnet ut- färdades den 21/3 1940 (nr 165) samt den 30/6 1943 (nr 454).

Inom ramen för de sålunda gällande bestämmelserna slöts årligen mellan potatismjölsnämnden och Sveriges stärkelseproducenters förening över- enskommelse, varigenom föreningen förband sig att till överenskommet pris intill viss kvantitet uppköpa den mängd potatismjöl, som framställdes enligt meddelade tillverkningslicenser (med undantag för vad som använ- des för tillverkarna och deras potatisleverantörer) samt att vid utförsälj- ningen av inköpt vara tillämpa viss prissättning. Nämnden å sin sida åtog sig viss avsättnings- och prisgaranti för efter avtalsårets utgång kvarlig- gande lager av potatismjöl. Fr.o.m. den 1/7 1942 övertogs statens potatis- mjölsnämnds uppgifter i förevarande hänseende av LK. Omfattningen av meddelade licenser avpassades med hänsyn till förefintlig tillgång på rå- vara under beaktande av att behovet för den direkta potatisförbrukningen tillbörligen tryggades.

Efterfrågan på potatismjöl visade under krigsåren en påtaglig stegring. Den begränsade tilldelningen av andra livsmedel gjorde potatismjölet mer än förut begärligt för såväl brödbakning som andra matlagningsändamål. Det vann även ökad användning vid tillverkning av charkuterivaror samt för varjehanda industriella behov (glykostillverkning, tillverkning av klis— ter och diverse ersättningsvaror m.m.). För att hindra olämpliga mass- uppköp samt för att vinna tillräckliga kontrollmöjligheter över använd- ningen av och prissättningen å potatisprodukter lades på LK:s hemställan fr.o.m. den 14/12 1941 beslag å såväl potatismjöl som vissa andra po- tatisprodukter (potatisflingor, skuren, torkad eller finmalen potatis samt sagogryn m. m.).

Samtidigt med beslaget meddelades bestämmelser om handeln med po- tatisprodukter. Det ransoneringssystem, som i enlighet härmed utbildades, kombinerades i viss män med ransoneringen beträffande mjöl, gryn och bröd på sådant sätt, att alternativt med inköp av sistnämnda varor fick inköpas viss mängd potatisprodukter, varvid 1 kg mjöl motsvarades av 11/4 kg potatisprodukter. Vid sidan härav medgavs emellertid även inköp av potatismjöl m.m. mot kuponger till särskilda inköpskort eller enligt särskilt härför utfärdade licenser. Dessa bestämmelser hade med vissa be- gränsningar tillämpning å såväl enskilda konsumenter som näringsställen, allmänna inrättningar och övriga förbrukare. Potatisflingor, vilka till hu- vudsaklig del voro avsedda för inblandning i mjöl för brödtillverkning, fingo av tillverkare säljas endast till Svenska Spannmåls AB eller av bo- laget anvisad köpare. Övriga under beslaget innefattade produkter ägde tillverkare sälja till Sveriges stärkelseproducenters förening.

Under år 1942 gällde bestämmelser om obligatorisk tillsättning vid kvar-

—.u- _...vgw—vu

• Sida 256
•  Original

narna av viss mängd potatisprodukter i råg- och vetemjöl. Tillsättningen skulle i siktat mjöl utgöra i genomsnitt minst 5 % potatismjöl och i sam- malet rågmjöl minst 5 % potatisflingor.

Fr.o.m. den 25/10 1943 inskränktes ransoneringen till att avse endast potatismjöl, medan försäljningen av andra pototisprodukter blev fri. Ran— soneringen upphörde helt den 22/5 1944 men återinfördes för tiden 17/1—— 16/9 1945 som följd av den försämrade potatisskörden, vilken nödvändig— gjorde en begränsning av stärkelseindustriens tillverkning. Tilldelningen var under sistnämnda period helt fristående och icke som förut kombinerad med mjöl- och brödransoneringen.

På grund av tillfällig brist på potatismjöl fann LK lämpligt att på hösten 1947 för distributionen från stärkelseproducentföreningen genomföra viss kvotering, vilken innebar att föreningen till grossister och industrier en- dast fick försälja de kvantiteter potatismjöl, som kommissionen bestämde. Särskilt reducerades tilldelningen till stärkelsesirapsfabrikanterna, vilkas huvudsakliga tillverkning förbrukas inom choklad- och karamellindustrien. I stället fingo nämnda fabrikanter importera vissa kvantiteter potatismjöl som råvara och chokladindustrien tilläts därjämte importera vissa kvanti- teter stärkelsesirap.

Beslaget å potatismjöl m.m. samt regleringen av handeln med dessa va- ror upphävdes genom kungörelse den 24/3 1949.

S tärkelsesira p.

Fr. o. m. den 4/10 1942 lades stärkelsesirap (glykos, ett av potatisstär- : kelse tillverkat försockringsmedel) under beslag och handeln därmed un— » derkastades reglering. Närmast var detta beslag föranlett av att den kar- ; tell, som tidigare handhaft försäljningen av ifrågavarande vara, upplösts, ; varigenom behov framträtt att på annan väg kunna genomföra en önskvärd 1 handelskontroll. Yrkesmässig överlåtelse av stärkelsesirap medgavs endast i mot särskild av LK utfärdad inköpslicens. Försäljningen frigavs från bör- * jan av oktober 1945 för kvantiteter om högst 25 kg i varje särskilt fall, vilken lättnad emellertid indrogs i april 1946. Beslaget och handelsregle- ringen upphävdes samtidigt med upphävandet av beslaget å potatismjöl genom kungörelsen den 24/3 1949.

Sockerbetor och produkter av sockerindustri. Försörjningsläget före kriget.

Sveriges sockerbehov har sedan lång tid tillbaka i huvudsak tillgodo- setts genom inhemsk sockertillverkning, grundad på inom riket produce— rade sockerbetor. Nedanstående siffror ge en bild av hur produktionen och konsumtionen gestaltade sig under 1930-talet.

• Sida 257
•  Original

., Tillverkat Socker- Försält Produktionsär1 Betareal Betskord råsocker import 2 raffinadsocker hektar ton ton ton ton 1932/33—1936/37 i genomsnitt ...... 48 770 1 783 300 279 300 12 300 257 500 1937/38 ............ 55 240 2 076 700 345 400 8 100 271 800 1938/39 ............ 50 800 1 833 900 292 400 11 400 293 200 1 Tiden 1 aug.—31 juli. 2 Beräknad som råsocker.

Sockerbetsskörden höll sig i genomsnitt per år under tiden närmast före kriget _ bortsett från rekordåret 1937/38 — vid omkring 1,8 milj. ton. Årstillverkningen av råsocker uppgick till 280 år 290 000 ton. Importen var förhållandevis obetydlig, export förekom praktiskt taget icke. I stort sett kan alltså sägas, att sockerproduktionen var väl anpassad efter behovet. I större beroende av utlandet stod Sverige i fråga om försörjningen med sirap. Den inhemska sirapsproduktionen utgjorde under femårsperioden 1934/35—1938/39 13200 ton per år, importöverskottet ca 6600 ton eller ungefär en tredjedel av förbrukningen.

Sammanlagda årsförbrukningen av raffinadsocker torde under åren när- mast före kriget ha helöpt sig till ungefär 270 000 ton. Den ovan för året 1938/39 angivna stegrade siffran för försäljningen innebar en med drygt 20 000 ton ökad expedition, sannolikt till väsentlig del förorsakad av lag- ringsköp. Dylika förekommo i än större omfattning under hösten 1939. För perioden augusti——december detta år, redovisas en försäljning som med icke mindre än ca 40 000 ton översteg den för samma månader normala försäljningen. Lagringsköpen fortsatte in på året 1940, till dess ransone- ring infördes i april sistnämnda år (se sid. 268). Hela försäljningen under konsumtionsåret 1939/40 uppgick till 326400 ton. Vid ransoneringen ut- gick man från en beräknad raffinadförbrukning av ca 250 000 ton per år.

Produktion och konsumtion under krigsåren och därefter.

Här nedan meddelas en sammanfattande tablå, som utvisar betodlingens, sockerproduktionens och sockerimportens omfattning under åren 1938/39— 1949/50.

Den med sockerbetor odlade arealen höll sig, som synes, under perioden 1940—46 med undantag för året 1943 i allmänhet vid en storlek av 53 000 a 55 000 hektar men sjönk därefter under 50 000 hektar. Skörderesultatet, vilket påverkas ej blott av odlingsarealen utan även av arealavkastningen, utvisar under den egentliga krigsperioden förhållandevis små växlingar. Det svagaste skörderesultatet företer året 1947, då, utom det att odlings- arealen minskades, även hektarskörden var ovanligt låg. Vad raffinadtill- verkningen angår sammanhängde nedgången under produktionsåret 1942/43

• Sida 258
•  Original

Betskörd Produktion Import be- Försålt Pro duktions år Betareal räknad som raffinad-

total per har råsocker raffinad raffinad socker

hektar ton ton ton ton ton ton

1938/39 ........ 50 800 1 833 900 36,1 292 400 272 800 10 200 293 200 1939/40 ........ 50 700 1 899 900 37,5 308 400 343 700 5 300 326 400 1940/41 ........ 54 400 1 859 300 34,1 300 300 263 800 — 252 000 1941/42 ........ 53 400 1 843 700 34,5 308 200 262 600 — 246 000 1942/43 ........ 53 300 1 733 900 32,5 264 000 237 200 4 200 264 800 1943/44 ........ 50 300 1 868 300 37,1 290 900 239 600 16 700 228 400 1944/45 ........ 55 000 1 803 400 32,8 278 700 273 600 6 700 276 300 1945/46 ........ 54 600 1 813 700 33,2 294 400 233 800 1 500 246 000 1946/47 ........ 54 800 1 776 400 32,4 289 100 248 200 12 200 246 400 1947/48 ........ 48 200 1 493 100 30,9 242 700 219 100 36 800 237 300 1948/49 ........ 47 600 1 808 200 38,0 291 100 254 300 67 400 228 400 1949/50 ........ 49 300 1 770 100 35,9 290 200 229 500 65 100 —

med den detta år minskade betskörden och råsockerproduktionen, ned- gången 1943/44 med en under året inträffad arbetsinställelse. En viss import av raffinerat socker ägde under de senare krigsåren rum från Danmark, särskilt året 1943/44. Någon mera betydande omfatt- ning erhöll importen dock först under åren efter kriget. Den tillväxte sär- skilt kraftigt, sedan sockerransoneringen upphört den 1/9 1949. För ka- lenderåret 1950 översteg den 100 000 ton. Från Cuba importerades år 1948 en viss mängd råsocker (rörsocker).

Produktionen av sirap ökades under krigsåren kraftigt, samtidigt med att importen nedgick och fr.o.m. år 1941 helt upphörde. Sirapstill- verkningen, som under 1930-talet hållit sig vid ca 13 000 ton per år, steg fr.o.m. året 1939/40 till över 20 000 ton och höll sig vid denna nivå eller däröver under hela 1940-talet. En mindre export av sirap skedde vissa år till Norge.

Sockerindustriens til 1 v e r k ni 11 g s k 0 s t 11 a dgelr redovisas år för år i propositionerna angående sockerregleringen. Följande indextal ge en föreställning om den därutinnan inträffade stegringen.

Därav Därav

Produktionsar Toml' .. . Produktionsär Tata]— .. _

kostnader ovriga kostnader ovriga

betkostnad betkostnad kostnader kostnader

1938/39 100 100 100 1944/45 .. .. 161,3 166.6 154,4 1939/40 103,23 99,6 108,1 1945/46 . . . . 164,9 168,7 160,0 1940/41 123,2 117,0 131,5 1946/47 . . . . 161,2 166,9 153,8 1941/42 141,8 148,5 133,2 1947/48 . . .. 175,2 183,5 164,4 1942/43 164,0 167,3 159,7 1948/49 . . .. 178,1 193,7 158,0 1943/44 162,3 166,3 157,4

Tack vare uppläggandet av ett betydande beredskapslager av importerat s 0 0 k e r h e t s f r ö samt goda inhemska fröskördar under senare delen av 1930-talet var tillgången på dylikt frö vid krigets början så god, att man

• Sida 259
•  Original

kunde anse utsädet säkrat för två år framåt. I fortsättningen blev det möj- ligt att helt tillgodose utsädesbehovet från inhemska odlingar. Förbruk- ningen uppgick till ca 1 300 ton per år.

Sockernäringens reglering före kriget.

Under en följd av år hade den svenska sockernäringen, främst i bet- odlingens intresse, åtnjutit statsmakternas stöd i form av särskilda åt- gärder vid sidan av tullskyddet. Fr.o.m. år 1932 inneburo dessa åtgärder i huvudsak, att den inhemska sockerindustrien tillförsäkrats ensamrätt i fråga om införsel av socker mot skyldighet att vid inköp av sockerbetor och försäljning av socker tillämpa vissa angivna priser och bestämmelser. Angående berörda förhållanden slöts nämnda år från statens sida kontrakt med de två bolag, som då representerade den svenska sockerindustrien, nämligen Svenska Sockerfabriks AB och Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB. Kontrakten baserades på en förordning den 22/2 1932 (nr 30) angående reglering av införseln av socker. År 1936 uppgick det sistnämnda bolaget i det förra. Stödåtgärderna grundade sig därför från nämnda tid på kon- trakt mellan staten och Svenska Sockerfabriks AB ensamt. Såväl förord- ningen som det vid krigsutbrottet gällande kontraktet ägde giltighet t.o.m. den 30/9 1940.

Kontraktet innehöll i huvudsak följande: Staten tillförsäkrade bolaget, att intill nämnda tidpunkt annan än bolaget ej skulle äga laglig rätt att till riket införa socker. Bolaget förband sig att för resp. år inbjuda till teckning av kontrakt angående sockerbetsodling enligt grunder, varom överenskommelse träffats mellan bolaget och Sveriges betodlares central— förening. Grundpriset för sockerbetor med 16 % sockerhalt fick ej under- stiga kr. 2: 70 per 100 kg. För teckning av betodlingskontrakt, avseende leverans till Lidköpings, Linköpings eller Mörbylånga råsockerfabrik, gällde vissa särskilda bestämmelser. Bolaget förband sig vidare att ej ingå bet- odlingskontrakt med det fastställda betpriset, med mindre odlaren av- lämnade viss förbindelse angående betarbetarlönerna. Försäljningspriset å socker _ varmed avsågs kvaliteten krossmelis K 5 — skulle rätta sig efter prisläget å världsmarknaden; lägre pris behövde dock ej tillämpas än 32 öre per kg. Bolagets verksamhet skulle vara underkastad fortlöpande kontroll av en nämnd, bestående av tre opartiska och sakkunniga personer (statens sockernämnd.).

Sockernäringens reglering under kampanjåret 1940/41.

Frågan om skyddet för sockernäringen under de förändrade förhållan- den, som inträtt genom kriget, underställdes 1940 års riksdag i proposi- tion nr 189. Föredragande departementschefen (folkhushållningsministern) framhöll här, att de skäl, som under de senaste åren föranlett statsmak- terna att reglera socker- och betpriserna samt vidtaga vissa andra åtgärder

• Sida 260
•  Original

beträffande sockernäringen i Sverige, under rådande tidsläge gjorde sig gällande med minst samma styrka som förut. Någon anledning att frångå dittills tillämpade huvudprinciper för regleringen syntes icke heller före- ligga. Till grund för denna borde sålunda alltjämt ligga ett avtal mellan staten och sockerbolaget, varigenom bolaget på liknande sätt som i gäl— lande kontrakt tillförsäkrades ensamrätt till import av socker och var- igenom förhållandet mellan bolaget och betodlarna reglerades. Till följd av de ändrade förutsättningarna för sockernäringens bedrivande — starkt fluktuerande priser i utlandet å socker och olika tillverkningsförnödenheter ._ måste emellertid avtalet i övrigt få en väsentligt annan utformning än förut, framför allt i fråga om reglerna för sockerprisets fastställande. Dit— tills hade sockerpriset före ingången av ett regleringsår avtalsvägen fixerats till visst belopp, vilket pris bolaget icke fick höja, med mindre världsmark— nadspriset å socker undergått viss stegring. Med hänsyn till läget utom— lands kunde detta system i fortsättningen ej användas. Det föreslogs där- för, att sockerpriset i Sverige _ ävensom priserna å sirap och vissa bi— produkter — i stället skulle anpassas efter produktionskostnaden för dessa varor inom landet. Då det under rådande osäkra förhållanden emellertid vore mycket svårt att på förhand bedöma denna kostnad för en längre period framåt, hade man vid förhandlingar med sockerbolaget kommit till det resultatet, att den lämpligaste vägen vore, att staten garanterade bo- laget täckning för samtliga med sockertillverkningen förbundna kostna— ader — viss förräntning av bolagets eget kapital däri inräknad — mot det att bolaget vore redovisningsskyldigt för sina på grund av sockertillverk- ningen erhållna inkomster. Samtidigt med att detta system säkerställde bolaget för täckning av tillverkningskostnaderna, förhindrade det bolaget att göra andra vinsterpå sockertillverkningen än den från början be— stämda förräntningen av bolagets kapital. Anordningen var alltså att likna vid en på statens risk och för statens räkning av bolaget med dess anlägg— ningar och resurser i övrigt bedriven sockertillverkning. Med ett sådant :system måste givetvis följa en noggrann kontroll från statens sida beträf- fande bolagets verksamhet och särskilt rörande dess bokföring och vad därmed sammanhängde. Därjämte borde från början bestämmas Vissa regler, som under garantitiden skulle av bolaget följas rörande sådana kostnaders bestridande, där olika principer eljest kunde uppställas, så- som rörande avskrivningar, lagervärdering, förräntning m.m.

De i propositionen framlagda förslagen avsågo dels förlängning av soc— kerbolagets importmonopol å socker till utgången av januari 1942 —— dock med rätt för staten att införa de myckenheter socker, som för säkerstäl- lande av landets försörjning kunde anses erforderliga _ dels godkän- nande i huvudsak av nytt kontrakt mellan staten och bolaget varom pre— liminär överenskommelse i enlighet med ovan angivna grundprinciper re- dan träffats, dels anvisande av anslag å 100000 kr. för upprätthållande

• Sida 261
•  Original

under budgetåret 1940/41 av statens sockernämnds verksamhet. Förslagen godkändes oförändrade av riksdagen.

Det nya avtalet, vilket skulle gälla för tiden 1/8 1940—31/7 1941, inne- höll i huvudsak följande nyheter: Bolaget var skyldigt att vid försäljning av socker och sirap samt vid sockertillverkning erhållna biprodukter till- lämpa av Kungl. Maj:t fastställda priser och försäljningsvillkor. Gent emot staten var bolaget redovisningsskyldigt för sina samtliga inkomster på grund av tillverkningen och försäljningen av nämnda produkter, medan staten åtog sig att svara för täckning av bolagets för samma tillverkning och försäljning havda kostnader, viss förräntning av bolagets eget kapital däri inbegripen. Betpriset, för vilket förut bestämts en fix minimigräns, skulle, i enlighet med uppgörelse som träffats mellan bolaget och Sveriges betodlares centralförening, regleras sålunda, att grundpriset för 100 kg betor med 16 % sockerhalt icke fick understiga vissa med hän- syn till variationer i medelhektarskörden å betor bestämda priser. Den uppställda prisskalan angav ett grundpris, stigande från kr. 3: 02 vid en medelhektarskörd av minst 360 dt till kr. 3:26 vid en hektarskörd un— derstigande 310 dt betor med 16 % sockerhalt. Betarbetarlönerna skulle som förut fastställas genom av betodlarna avgivna förbindelser. I realite— ten kommo bestämmelserna angående lönerna att ansluta till det för året gällande kollektivavtalet. Kostnaderna för sockernämndens verksamhet, vilken genom det nya systemet för prisberäkningen och den därmed föl- jande kontrollen måste bli betydligt mera omfattande och maktpåliggande än förut, skulle helt bestridas av staten, medan de förut åvilat betodlarna och sockerbolaget med hälften för vardera. I vissa fall kunde uppkom— mande tvistefrågor mellan nämnden och bolaget på dettas begäran un- derställas prövning av Kungl. Maj:t, som därvid hade att inhämta ut- låtande av en opartisk delegation, utsedd enligt lagen om skiljemän. Det förutsattes, att Kungl. Maj:t, därest så av väsentligt ändrade förhållanden påkallades, skulle med berörda parter kunna överenskomma om erforder— liga jämkningar av kontraktet.

Betydelsefullt var, att sockerbolaget med hänsyn till angelägenheten av att under rådande förhållanden säkerställa en så stor sockerproduktion som möjligt förklarade sig villigt att öka sockerbetsarealen för kampanjåret 1940/41 med 10 %, nämligen från förutvarande ca 50 000 till 55 000 hektar. Bolaget åtog sig att tillse, att denna arealökning skulle komma jämväl sådana mindre jordbruk till godo, som med hänsyn till sin belägenhet i förhållande till fabrik och sin jordbeskaffenhet kunde anses lämpade för betodling, även om sådan tidigare ej bedrivits å fastigheten.

Ny instruktion för statens sockernämnd utfärdades den 10/5 1940. Totala betarealen för kampanjåret 1940/41 uppgick till 54 440 hektar, d. v. s. i det närmaste den odlingsareal, som sockerbolaget utfäst sig att söka uppnå. Utbytet per hektar blev emellertid osedvanligt lågt, endast

• Sida 262
•  Original

341 dt, mot i genomsnitt 366 dt under föregående femårsperiod. Grund— priset för året för 16 % betor blev enligt den fastställda prisskalan kr. 3: 10 per 100 kg.

Sockernäringens reglering under kampanjåret 1941/42.

En förutsättning för att uppgörelse av angiven art mellan staten och Svenska Sockerfabriks AB angående importmonopolets utövning och soc- kernäringens reglering i övrigt skulle kunna genomföras var, att överens- kommelse dessförinnan träffats med betodlarna om sockerbetspriset. Dylik överenskommelse hade ock ända t. o. m. är 1940 kommit till stånd.

Avsikten var att även för produktionsåret 1941/42 reglera sockernäringen efter samma grunder som förut. I ändamål att förbereda denna fråga till- satte Kungl. Maj:t den 7/2 1941 en särskild kommission (1941 års socker- kommission) för att förhandla med parterna i ämnet. Trots intensiva för— handlingar lyckades det emellertid denna gång icke att nå en uppgörelse rörande betpriserna, som från statens sida var godtagbar med hänsyn till den av regeringen bedrivna allmänna prispolitiken. Den härigenom upp— komna situationen var ägnad att medföra mycket allvarliga konsekvenser för årets sockerbetsodling. Regeringen fann, att åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för att säkerställa landets försörjning med socker. Då några möjligheter att importera denna vara icke förelågo, måste tillses, att de för landets förseende med socker erforderliga odlingarna ägde rum. Härvid kunde flera utvägar tänkas komma till användning. Sålunda kunde man tänka sig, att staten själv med stöd av förfogandelagen finge i sin hand de erforderliga arealerna och därefter själv ombesörjde odlingen. Denna utväg innefattade emellertid så stora olägenheter och svårigheter, att den- samma icke lämpligen syntes böra ifrågakomma. Ett annat sätt var, att brukare av fastighet, varå under år 1940 odlats sockerbetor, vid lämplig på— följd förpliktades att under år 1941 verkställa dylik odling. Regeringen beslöt sig för att följa sistnämnda väg och proposition med förslag till lag i angivna syfte framlades för 1941 års riksdag (nr 184).

Lagförslaget innebar i huvudsak att, därest under år 1940 å fastighet för avsalu odlats sockerbetor, fastighetens brukare skulle vara skyldig att jämväl under år 1941 för leverans till köpare, som Kungl. Maj:t anvisade, verkställa odling å en areal som motsvarade minst 75 % av den under år 1940 för sockerbetsodling brukade arealen. Om uppgörelse om betpriset icke komme till stånd, skulle detta bestämmas av skiljemän. Dispens från odlingsskyldigheten skulle i särskilda fall kunna lämnas av LK eller efter bemyndigande av vederbörande kristidsstyrelse. För underlåtenhet att verkställa ålagd odling eller att fullgöra leveransskyldighet stadgades böter. Lagförslaget antogs av riksdagen den 3/4 1941. I förslaget gjordes därvid den ändringen, att lagen förklarades skola träda i kraft först år dag, som Kungl. Maj:t bestämde. Härigenom ville man hålla möjligheterna öppna för

• Sida 263
•  Original

en uppgörelse om betpriset även efter lagens antagande av riksdagen. Lagen utfärdades av Kungl. Maj:t den 9/4 1941 (nr 205).

Genom Sveriges lantbruksförbund upptogos härefter förnyade förhand- lingar med betodlarna om betpriset, och därvid nåddes uppgörelse, vilken medförde att lagen om tvångsodling av sockerbetor icke behövde sättas i kraft. Uppgörelsen innebar, att grundpriset å betor med 16 % sockerhalt skulle utgöra kr. 4: 10 per dt, därest den totala betarealen uppginge till eller överstege 85 % av 1940 års odling, samt kr. 3: 80 vid en totalareal understigande 85 %, med jämkning efter sockerhalt enligt tidigare tilläm- pade grunder. (Grundpriset för år 1940 var, som förut nämnts, kr. 3: 10 per dt.) På hemställan av Sveriges betodlares centralförening skulle om- prövning genom skiljenämnd kunna ske, huruvida höjning av betpriset kunde anses motiverad med hänsyn till sådan stegring av kostnaderna för betodlingen, som innebure att förutsättningarna för det avtalade priset i mera betydande mån förändrats. Det förutsattes, att statsmakterna, ifall svårigheter skulle uppstå för betodlarna att få arbetare för skötseln av betodlingarna, komme att vidtaga åtgärder för anskaffande av erforderlig arbetskraft.

Kontrakt angående sockerbetsodling för år 1941 tecknades sedermera mellan sockerbolaget och betodlarna om odling av sockerbetor på en areal av något över 53 000 hektar eller omkring 99 % av den under föregående år odlade arealen. Därmed hade förutsättningarna för ett betpris av kr. 4: 10 per dt uppnåtts.

Sedan frågan om betpriset ordnats, framlade Kungl. Maj :t för 1941 års riksdag proposition angående sockernäringens reglering för produktions- året 1941/42 (nr 212), vilken av riksdagen antogs. Därigenom förlängdes för ytterligare ett år det statliga importmonopolet på socker, vilket som förut överläts på Svenska Sockerfabriks AB, varjämte Kungl. Maj :t bemyn- digades att med bolaget sluta nytt avtal rörande sockertillverkningen för tiden 1/8 1941—31/7 1942.

Det nya avtalet gick väsentligen ut på fortsatt tillämpning av det år 1940 genomförda regleringssystemet. Staten garanterade alltså som förut bolaget täckning för samtliga med sockertillverkningen förbundna kostnader, mot att bolaget förblev redovisningsskyldigt för sina på grund av sockertill- verkningen erhållna inkomster. Vissa ändringar genomfördes emellertid bl. a. beträffande beräkningen av de fasta kostnaderna. Enligt det gällande avtalet var bolaget tillförsäkrat täckning även för de fasta kostnaderna oberoende av tillverkningens storlek. Det anmärktes i propositionen, att vid den priskontroll som påvilade PKN den regeln följdes, att ett företag icke kunde påräkna att få sina fasta kostnader täckta i oförändrad om- fattning vid minskad tillverkning eller omsättning. Då det syntes riktigt, att samma princip tillämpades vid sockerbolagets rörelse, hade i det nya avtalet stadgats, att täckning garanterades för de fasta kostnadernas belopp

• Sida 264
•  Original

per produktenhet vid en uppskattad normal årstillverkning av råsocker. Under fasta kostnader upptogos underhåll, avskrivningar å fastigheter, maskiner och inventarier, skatter till stat och kommun samt till bolagets fria disposition stående medel. Ändringen innebar, att bolaget fick självt bära riskerna i fråga om de fasta kostnadsposterna vid en minskad till— verkning. Å andra sidan erhöll bolaget en fördel, för den händelse ökning i tillverkningen komme till stånd. Det belopp, som skulle tillgodoräknas bolaget för täckning av de fasta kostnaderna (den s. k. låsta kostnads- posten), bestämdes till 4,45 öre per kg råsocker.

Sockernäringens reglering under kampanjåren 1942/43—1949/50.

Uppgörelsen med betodlarna för kampanjåret 1942/43 resulterade i att grundpriset för sockerbetor bestämdes till kr. 4: 50 per dt 16 % betor. Av- talet med sockerbolaget fick eljest i huvudsak samma innehåll som före- gående års avtal. Så blev —— bortsett från vissa smärre ändringar — fallet även i fråga om de avtal, som i fortsättningen årligen träffades.

En kortfattad översikt må här lämnas angående utvecklingen på ifråga— varande område fram till början av 1950-talet.

En successiv höjning skedde, efter årliga förhandlingar med betodlarnas centralförening, i det garanterade betpriset. Under åren 1943 47 fördes dessa förhandlingar av statens sockernämnd i samråd med LK och PKN. För de efterföljande åren ändrades detta så tillvida, att förhandlingsarbetet uppdrogs åt en särskild förhandlingsdelegation, bestående av en av Kungl. Maj:t tillsatt ordförande jämte ordförandena i sockernämnden samt LK och PKN. Då är 1946 enighet icke kunde uppnås mellan myndigheterna och betodlareföreningen angående betpriset, upptogos förhandlingar med för- eningen av representanter för regeringen, varvid slutlig uppgörelse nåddes. Det överenskomna grundpriset för 16 % betor jämte tillägget för socker- halt var under kampanjåren 1939/40—1949/50 följande i öre per dt: