SOU 1953:20
Trafiknykterhet : förslag
Förslag Förslag Förslag Skrivelse till departementschefen
Sammanfattning 233 Särskilt yttrande 236
AVDELNING IV. BILAGOR BILAGA
1. Sambandet mellan alkoholvanor och trafikförseelser i Stockholm 241 2. Sambandet mellan alkoholvanor och tralikolycksfall i Stockholm 248 Alkoholbestämning medWidmarks mikrometod 250 Jämförelse mellan ADH- ochlVidmarkmetoden 279
5. Jämförande undersökningar mellan Widmark-, Zeisel— och ADH-metoderna på likmaterial 308
Till
Herr Statsrådet och Chefen för
Kungl. Kommunika-tionsdepartementet
Den 27 maj 1949 uppdrog dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Torslen Nilsson, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande åt följande personer att såsom utrednings- män inom departementet biträda med utarbetande av förslag till en reviderad rattfyllerilagstift- ning m.m.: numera statsrådet I. A. Lindell, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare filosofie doktorn E. W. Englund, laboratorn L. Goldberg, ledamoten av riksdagens första kammare, landsfiskalen R. F. Krägel och professorn T. Segerstedt. Utredningsmännen antog benämningen 1949 års lrahknykterhetsulredning.
Herr Krägel entledigades på egen begäran från uppdraget att vara ledamot av utredningen fr. o. m. den 1 februari 1951. Från och med samma dag förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren L. D. Cassel, att vara ledamot av utredningen.
Till sekreterare åt utredningen förordnades den 27 maj 1949 numera försäkringsdirektören H. G. Nelker.
Den 20 december 1949 förordnades förste aktuarien hos kontrollstyrelsen J. P. Collelt att såsom expert biträda utredningen vid genomförandet av en statistisk undersökning beträffande de personer, som under tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 dömts för rattfylleribrott.
Den 12 april 1950 förordnades professorn Hugo Theorell samt docenten Roger Bonnichsen och leg. läkaren Kjell Bjerver att jämte ledamoten Goldberg medverka vid en undersökning angående metoden för bestämning av alkohol i blod.
Den 17 oktober 1952 förordnades vidare hovrättsrådet G. Fredrikson som expert åt utred- ningen.
Utredningen får härmed efter slutförandet av uppdraget överlämna sitt betänkande. Redo- görelsen för den ovannämnda statistiska undersökningen ingår såsom femte kapitlet. Redo- görelse för undersökningen angående metoden för bestämning av alkohol i blod lämnas i bilaga 3—5. Den i sjätte kapitlet lämnade redogörelsen för alkoholens verkan på organismen
har utarbetats av hr Goldberg.
Utredningen har i yttrande till Herr Statsrådet den 14 maj 1952 med anledning av en hän— vändelse från norska social departementet uttalat, att ett samarbete mellan de nordiska län— derna ifråga om traftknykterhetslagstiftningen vore av stort värde. Nyligen har framlagts förslag till ny lagstiftning i Danmark och Norge. I och med att tratiknykterhetsutredningen i Sverige framlagt sitt förslag synes ett aktuellt material från samtliga de tre skandinaviska länderna nu föreligga, som är lämpligt att lägga till grund för gemensamma överläggningar.
Stockholm den 29 maj 1953. Ingvar Lindell Leif Cassel Erik Englund
Leonard Goldberg Torgny Segerstedt
Gunnar Nellrer
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 % lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för Vissa trafikbrott
Härigenom förordnas, att 4 % lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse 4 g.
1 mom. Den, som vid förande av bil, motor- cykel, traktor eller motorredskap varit så på- verkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem.
Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.
Hade förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon en alkoholkoncenlra- tion i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.
? mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller
Föreslagen lydelse 4 s.
1 mom. Den, som vid förande av bil, motor- cykel, traktor eller motorredskap varit så på- verkad av starka drycker eller annat berus- ningsmedel, att han företett tecken dårå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständig- heterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem. Är brottet med hänsyn till graden av påverkan eller till den trankuppgift, som föraren påtagit sig, eller eljest att anse som grovt, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.
Såsom för rattfylleri strafes den som vid förande av maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av sjöfartyg, som för framdrivande är försett med motor eller annan kraftmaskin, eller av luftfartyg eller eljest vid utövande av sådan befattning hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsförelag, varav trafiksäkerheten är beroende, varit så påverkad av starka drycker eller annat berus— ningsmedel, att han företett tecken därå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver.
Försök till brott, som i detta moment sagts, straffas enligt vad i 3 kap. strafflagen stadgas.
2 mom. Uppgick hos förare av bil eller motor-
motorcykel eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.
cykel alkoholkoncentrationen i blodet till 0,5 men ej till 1,5 promille, skall han, där det ej styrkes, att han var så påverkad som i 1 mom. sägs, dömas för rattonykterhet till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Vad nu sagts äger dock ej tillämpning å förare av sådan cykel med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke föreligger.
Vad i första punkten av föregående stycke är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan förare eller befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket.
3 mom. Har någon, då han på väg cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare, varit så påverkad av starka drycker eller annat berus- ningsmedel, att han företett tecken därå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sea: månader.
4 mom. Befinnes förare hava varit påverkad av starka drycker eller framgår eljest av blod— undersökning, att han förtärt sådana drycker, skall förtäringen anses hava ägt rum före eller under färden, såvida han ej visar, att förtäringen i dess helhet skett efter färden. Vad nu sagts skall dock icke gälla sådan förtäring efter får- den, som ägt rum utan att föraren därvid insett eller bort inse, att färden kunde giva anledning till undersökning om brott mot denna lag.
Hade föraren vid färden en alkoholmängd i kroppen som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, skall så anses som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncentrationen.
Vad i detta moment är sagt skall äga mot- svarande tillämpning å befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1954.
Förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 32 & 1 mom., 33 5 1, 5 och 6 mom. samt 35, 74 och 76 åå väg- tratikförordningen den 28 september 1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse
1 mom. Ansökan om Ansökan skall
Vid ansökan ___________ Innan intyg ___________
Polismyndighet skall före utfärdandet av in- tyg eller avgivande av yttrande höra veder- börande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger känne- dom i saken.
Intyg, som
Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligcn till vederbörande länsstyrelse insända inför- skaffade yttranden över sökandens nykter- hetsförhållnaden.
Sökande är
Föreslagen lydelsc ——————————— han vistas. ————————— erhållit körkort. ———————————— i riket. ———————— ifrågavarande tid.
Polismyndighet skall före utfärdandet av intyg eller avgivande av yttrande höra veder- börande nykterhetsnämnd, som har att från sökandens hemortsbolag inhämta och vid sitt yttrande foga tillgängliga uppgifter om sökan- dens nykterhetsförhållanden. Polismyndighe— ten skall, om så finnes erforderligt, höra jämväl annan, som äger kännedom i saken. ——————————— är avgiftsfritt.
Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sö- kandens mantalsskrivningsort ofördröjligcn till vederbörande länsstyrelse insända inför- skaffade yttranden och uppgifter rörande sökandens nykterhetsförhållanden.
———————————— under C).
33 g.
1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 & stadgas, körkort åter— kallas av den länsstyrelse, som utfärdat kör- kortet, nämligen:
1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 5 andra stycket eller 4 & lagen om straff för vissa trafikbrott;
1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 & stadgas, körkort åter- kallas av den länsstyrelse, som utfärdat kör- kortet, nämligen:
1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 5 andra stycket eller 4 5 1 eller 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott;
2. om föraren eljest vid färd med motor- drivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser;
3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller tratiksäkerhetens intresse meddelats för fö- rare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller
4. om föraren med hänsyn till onyktcrt levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava kör- kort.
Återkallelse av __________
Vid prövning
Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra
a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts;
b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs;
c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.
I tiden _____________
2. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 4 5 3 mom. sagda lag eller eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäker- heten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser;
3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller tratiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller
4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava kör- kort.
________ körkortspliktigt fordon. __________ till prövning.
Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall, där ej på sätt nedan sägs körkortet återkallas för alltid, bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla kör- kort. Denna tid skall utgöra
a) minst ett och högst åtta år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts;
l)) minst sex månader och högst fyra år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs ;
c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.
__________ varit gällande.
Därest i fall, som angives under a), med hän- syn till förarens personliga förhållanden syn- nerliga skäl därtill föranleda, må körkortet återkallas för alltid. Har sådan återkallelse skett, må rätt att föra körkortsplikligt fordon icke ånyo meddelas föraren, med mindre Konungen lämnat sitt medgivande därtill.
5 mom. Önskar förare, vars körkort åter- kallats enligt 1 mom., efter utgången av den enligt samma moment bestämda tid ånyo er- hålla rätt att föra körkortspliktigt fordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom., åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 % 1 mom. sägs.
Ansökan må ———————————————————
I andra
6 mom. Ansökan om
5 mom. Önskar förare, vars körkort åter— kallats, ånyo erhålla rätt att föra körkorts- pliktigt fordon, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 5 1 mom. sägs.
efter återkallelsen.
______________________ nytt körkort.
Har körkortet enligt 1 mom. sjätte stycket återkallats för alltid, må ansökan icke göras förrän efter utgången av tio år från åter- kallelsen.
————————————————— nämnda handlingar.
Ansökan om ——————————————————————— 32 5 1 mom. Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nykterhetsiutyget avse tid efter be- gående av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara ut- färdade efter återkallelsen.
Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade, där vid återkallelsen viss tid bestämts enligt samma moment fjärde stycket, efter denna tids utgång samt, där körkortet återkallats för alltid, efter utgången av tio år från återkallelsen, och skall nykterhets- iutyget avse tid efter begåendet av förseelse, som givit anledning till körkortets åter— kallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara utfärdade efter åter- kallelsen.
Har jämlikt 1 mom. sjätte stycket körkortet återkallats för alltid, skall länsstyrelsen, så- framt ej ansökningen hnnes böra avslås, med eget yttrande överlämna handlingarna i ären- det till Konungen för prövning av frågan om medgivande till att nytt körkort utfärdas.
35 5.
Har förare
Misstänkes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släp- fordon kopplats, hava brutit mot 4 % lagen om straff för vissa trafikbrott, och visar blod-
————— körkortcts omhändertagande.
Misstänkes förare för att vid färd med motordrivet fordon hava brutit mot 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, och visar blod- uudersökning, att föraren haft en alkohol—
undersökning, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet av analysbe- viset besluta om körkortets omhänderta- gande.
Beslut, som ———————————— __________ av analysbeviset.
___________________ körkortspliktigt fordon.
Beslut om Beslut om
koncentration i blodet av 0,5 promille eller däröver vid färd med annat motorfordon än sådan cykel med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke föreligger, eller av 1,5 promille eller däröver vid färd med dylik cykel med hjälpmotor eller traktor eller motorredskap, skall den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter er- hållandet av analysbeviset besluta om kör- kortets omhändertagande.
meddelat beslutet.
74 &.
Polisman, så ock
Polisman äger för kontroll av nykterhetstill- ståndet hos förare av motordrivet fordon taga prov å förarens utandningsluft. Då anledning därtill föreligger, må dylikt prov tagas även & cyklist eller förare av fordon, förspänt med
dragare. ____________ under färd.
76 %.
Emot beslut, som på grund av denna för- ordning meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Sådant beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller om— händertagande av körkort eller om åter- kallelse av tillstånd, varom i denna förord- ning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.
Emot beslut, som på grund av denna för— ordning meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Gäller beslutet återkallelse av körkort på grund av brott, som i 33 % 1 mom. 1 punkten sägs, må besvär anföras jämväl av den åklagare, som sist fört talan i målet.
Beslut, som i denna paragraf avses, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.
Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 79—81 %% vägtrafikkungörelsen den 28 september 1951 (nr 743)
Härigenom förordnas, att 79 g, 80 & 2 mom. och 81 % vägtrafikkungörelsen den 28 septem- ber 1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att efter 80 Q 4 mom. samma kungörelse skall införas ett nytt moment, benämnt 5 mom., av följande lydelse.
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
79 %.
Beslut, som
— —— — —— tidningen "Polisunderrättelser".
Har länsstyrelse meddelat beslut om åter- kallelse av körkort på grund av brott, som i 33 59 1 mom. 1 punkten väglrafikförordningen sägs, skall avskrift av beslutet ofördröjligcn . översändas till den åklagare, som sist fört talan
i målet.
80 g.
2 mom. Har körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande av motordrivet fordon, eller för olovligt tillgrepp av sådant fordon eller för förseelse mot 11 kap. 10 5 eller 26 kap. 15 & strafflagen, eller har straff ådömts honom för det han brutit mot 26 kap. 13 eller 14 & strafflagen och där- vid varit berusad, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, åligger det domstolen eller, där straffet ådömts av befattnings- havare vid krigsmakten, denne att ofördröj- ligen översända avskrift av domen eller be- slutet jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Motsvarande skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten ådömt straff som nyss sagts.
2 mom. Har körkortsinnehavare ådömts straff för brott mot lt % lagen om straff för vissa trafikbrott eller för förseelse, som eljest begåtts vid förande av motordrivet fordon, eller för olovligt tillgrepp av sådant fordon eller för förseelse mot 11 kap. 10 & eller 26 kap. 15 % strafflagen, eller har straff ådömts honom för det han brutit mot 26 kap. 13 eller 14 & strafhagen och därvid varit berusad, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, åligger det domstolen eller, där straffet ådömts av befattningshavare vid krigs— makten, denne att ofördröjligen översända avskrift av domen eller beslutet jämte upp- gift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Mot- svarande skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari
Gällande lydelse Föreslagen lydelse
lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten ådömt straff som nyss sagts.
Har körkortsinnehavare ———————————————— utfärdat körkortet. Har körkort ———————————————————— länsstyrelsen därom.
Finner polismyndighet
5 mom. Har till systembolag inkommit un- derrättelse om att körkortsinnehavare ådömts straff, som i 2 mom. sägs, eller har hos sådant bolag beträffande körkortsinnehavare anteck— nats annan anmärkning i nykterhetshänseen- de, än som avses i 2 eller 3 mom., skall besked härom jämte uppgift om numret å förarens körkort ofördröjligcn översändas, i förra fallet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, och i senare fallet till nykterhetsnämnden i förarens hemort.
81 å. ___________ körkortet utfärdats.
Finner nykterhetsnämnd anledning före- komma till återkallelse av körkort, skall nämn- den därom göra framställning hos den läns- styrelse, som utfärdat körkortet.
Denna kungörelse träder ikraft den 1 juli 1954.
I direktiven för 1949 års trafiknykterhets- utredning uttalade dåvarande kommunika- tionsministern, statsrådet Torsten Nilsson, att utredningen borde vara allsidig och förut- sättningslös. Han framhöll vidare, att antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av alkohol- påverkan hos trafikant, alltjämt är så Stort, att åtgärder behöver vidtagas för att om möj- ligt nedbringa detsamma. Härvid påpekades, att de åtgärder som främst behövs är upplysning och propaganda men även åt- gärder pä lagstiftningens område.
I frågan om lagstiftningsåtgärderna uttalade statsrådet, att en utvidgning av det straffbara området inom rattfyllerilagstiftningen tidi- gare ansetts möta hinder av folkpsykologisk art med hänsyn till alkoholvanorna i vårt land. Statsrådet ifrågasatte emellertid om icke uppfattningarna under senare år för- ändrats på denna punkt. De nya rön, som vunnits beträffande sambandet mellan alko- holförtäring, även i mindre omfattning, och trafikolyckorna ansågs vidare vara en om- ständighet, som gåve anledning att ompröva lagstiftningen ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Statsrådet Nilsson påpekade i detta sam- manhang att man mot utformningen av den nuvarande lagstiftningen invänt, att den skulle inbjuda till alkoholförtäring i mindre kvantiteter samt överlämna åt föraren att — kanske i redan alkoholpåverkat tillstånd —— med ledning av bl. a. presumtionsreglerna avgöra när han bör avbryta sin alkoholför- täring eller avstå från att föra motorfordon.
Inledning
I anslutning härtill hade föreslagits, att alko- holförtäring viss tid före och under förande av motorfordon skulle i princip förbjudas. En dylik princip torde dock enligt statsrådets mening vara svår att tillämpa i det praktiska livet och torde därför svårligen kunna genom- föras utan betydande modifikationer.
I övrigt framhöll departementschefen bl. a. följande:
Mot tillämpningen av nuvarande lagstiftning har anmärkts, att strail'mätningen är alltför schematisk. Vidare synes frågan om bestraff- ningen av delaktighet i rattfylleri ha blivit i allt— för ringa grad uppmärksammad. Enligt min mening böra rattfylleribrotten bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det skulle säkerligen vara av värde om detta kunde närmare belysas så att domstolarna er- hålla bättre ledning vid bedömandet av svår- hetsgraden hos rattfylleribrott i olika situatio- ner. Detta förutsätter, att man skaffar sig ökad kunskap om de sociala, psykologiska och medi- cinska förutsättningarna för detta brott. Den ur laglydnadens synpunkt särskilt viktiga frågan om bilförarnas och allmänhetens inställning till spörsmålet om spritförtäring och bilkörning bör även beaktas.
Blodprovsanalysen såsom bevismedel i ratt- fyllerimål har varit föremål för kritik och det har bl.a. gjorts gällande, att en sänkning av gränsen för straffbar alkoholpåverkan till lägre blodalkoholhalt än 0,8 0/00 skulle vara förenad med vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Från andra håll har framhållits att en sänkning av gränsen till 0,5 0/00 skulle kunna ske utan olägenhet ur nyssnämnda synpunkt. Denna fråga bör prövas på grundval av den nyare forskningens rön. Därvid bör övervägas i vad mån blodprovet bör kompletteras med en mera
omfattande klinisk undersökning samt om andra undersökningsmetoder kunna ersätta blodprovet, då det gäller att fastställa alkohol- påverkan. I sammanhanget bör även behovet och lämpligheten av att i lagen ha presum- tionsregler omprövas.
Förutom de straffrättsliga reaktionerna mot rattfylleri, böra även andra åtgärder med syfte att förebygga och motverka rattfylleriet över- vägas i detta sammanhang. Detta gäller bl.a. frågan om förutsättningarna för utfärdande och återkallande av körkort samt utfärdande av nytt körkort för person som fått sitt körkort återkallat.
Trafiknykterhetsutredningen har funnit det angeläget att söka ernå kännedom dels om sammansättningen i olika avseenden av det klientel, som för närvarande begår rattfylleri- brott, dels om tillförlitligheten hos den nu tillämpade metoden för bestämning av alko- holhalten i blodet. För belysning av dessa frågor har utredningen låtit verkställa under- sökningar, av vilka den förstnämnda redovi- sas i femte kapitlet och den andra i bil. 3—5.
Utredningen har även ansett det önskvärt att få en säkrare grund för en bedömning av storleksordningen i vårt land av det problem som alkoholpåverkan hos trafikant utgör. Svårigheter av olika slag, bl. a. de avsevärda kostnaderna, har emellertid legat i vägen då det gällt att få till stånd en undersökning, som skulle möjliggöra en allsidig belysning av detta problem. Utredningen har därför fått inskränka sig till att, på grundval av redan förut tillgängliga uppgifter, göra en grov upp- skattning av den andel av trafikolyckorna, som vållas av alkoholen.
Utredningen upptog sitt arbete på försom— maren 1949. På hösten samma år påbörjades den statistiska undersökningen rörande de under en tolvmånadersperiod för rattfylleri dömda. I mars 1950 kunde undersökningen om blodprovets tillförlitlighet igångsättas. I augusti 1950 deltog utredningen i den första internationella konferensen om trafik och alkohol, vilken ägde rum i Stockholm. Genom det material, som vid denna konferens fram- lades av representanter från ett flertal olika länder, erhölls en överblick av hur man ser på problemet alkohol och trafik i olika länder och hur långt man hittills nått med den vetenskapliga forskningen. Ett urval av ma- terialet är publicerat i volymen Alcohol and Road Traftik, Stockolm 1951. En sammanfat— tande översikt av lagstiftningen i vissa främ- mande länder, vilken i viss utsträckning bygger på redogörelserna vid denna konfe- rens, ges i tredje kapitlet. I september 1951 gjorde utredningen en resa till Norge för att få del av de erfarenheter man där gjort av i första hand den särskilda lagstiftningen om förbud mot alkoholförtäring under och viss tid före tjänsten för vissa grupper av yrkes- förare. En redogörelse för de erfarenheter, som förmedlades till utredningen vid denna studieresa återfinnes i kapitlet efter redo— görelsen för den norska lagstiftningen.
Till utredningen har inkommit eller över— lämnats framställningar angående trafiknyk- terhet från logen 3338 Mimer av IOGT i Övre Ullerud, logen 2286 Dalmasen av IOGT samt Kopparbergs läns allmänna nykterhets- förbund.
AVDELNING 1
Fordon på väg
En utförlig redogörelse för de tidigaste lag- stiftningsåtgärderna mot onyktert uppträ- dande i trafiken har lämnats av den år 1939 tillkallade utredningsmannen för en ”allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämp- ligheten av ny brottsbestämning vid stadgande om straff till skydd mot att förare av motor- fordon och traktortåg befinner sig i alkohol- påverkat tillstånd, som kan menligt påverka trafiksäkerheten" (SOU 1940: 17). Traflk- nykterhetsutredningen begränsar sig därför till att i korthet återge vad som sålunda före- kommit.
Tiden före 1941 års lagstiftning
De första bestämmelserna i ämnet gavs genom förordningen den 25 september 1920 (nr 624) om ändring i 1916 års automobil- trafikförordning. Ändringen innebar, att endast person, som gjort sig känd för nykter- het, skulle kunna erhålla körkort samt att förare, som under färd varit berusad, kunde få körkortet indraget antingen för viss tid, lägst två månader och högst två år, eller för alltid.
Bestämmelserna skärptes genom 1923 års motorfordonsförordning. Där stadgades, att för erhållande av körkort skulle krävas intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet. Kör- kortet skulle indragas, då förare under färd varit berusad. Motorfordonsförare, som över- skridit gällande hastighetsbestämmelser, kun- de dömas till fängelse i högst tre månader, om han vid sådan förseelse ådagalagt grov
FÖRSTA KAPITLET
Historik
vårdslöshet eller varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egen- dom. För enbart överskridande av tillåten hastighet var straffet böter, 10—1000 kronor. Under de följande åren upptogs lagstift- ningen till omprövning vid flera tillfällen. Redan vid 1924 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden om revision. Dessa ledde till att riksdagen hos Kungl. Maj:t be- gärde utredning om skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonalens förtäring av alkoholdrycker. Vid 1925 års riksdag framlades proposition (nr 114) med förslag om att den som — ”syn— barligen berörd av starka drycker" — förde motorfordon skulle straffas, oavsett om han tillika överträtt hastighetsbestämmelserna. I propositionen anförde departementschefen, att det visserligen kunde synas, som om den ovillkorliga indragningen av körkortet borde i sig innefatta ett tillräckligt återhållande moment ifråga om förares bruk av alko- hol men att erfarenheten visat, att så icke vore förhållandet. En körkortsindragning för dem, som dreve bilkörning som nöje eller sport, hade uppenbarligen icke samma be- tydelse som för yrkesmannen. Det syntes därför departementschefen motiverat att tillgripa ett generellt stratfhot mot den, som vid framförande av motorfordon vore påver- kad av alkoholhaltiga drycker. Den straffbara påverkan avgränsades genom uttrycket "syn- barligen berörd av starka drycker", varige- nom man velat dels markera en skillnad från
strafflagens ordval ifråga om ansvar för fylleri, dels ock förebygga att bestämmelsen genom sin formulering kunde föranleda till godtycke vid tillämpningen.
År 1929 framlade 1927 års motorfordons- sakkunniga ett betänkande (SOU 1929: 16), vari rattfyllerifrågan ägnades särskild upp- märksamhet. De sakkunniga anförde, att gällande regler icke vore tillfredsställande, eftersom erfarenheten visade, att en avsevärt mindre alkoholkonsumtion, än den som "synbarligen berörd", kunde medföra allvarlig fara för trafiken. Det gällde enligt de sakkunniga att förhindra ett alkoholbruk, som endast med svårighet syntes kunna konstateras, och vilket åtmins- tone å vissa håll i det dagliga livet vore det normala. Ett förbud mot att förtära alkohol- haltiga drycker under eller viss tid före kör- ning ansåge sig emellertid de sakkunniga icke kunna förorda, vare sig det riktades mot samtliga motorförarc eller begränsades till förare i yrkesmässig trafik. En sådan lag- gjorde en person stiftning vore nämligen svår att övervaka och även genom sin begränsning till enstaka grupper av befolkningen icke lämplig. Däre- mot funne sig de sakkunniga böra föreslå straffansvar för den, som förde motorfordon eller traktortåg, oaktat han var så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herra- välde över sina handlingar.
När det gällde frågan om sättet att fast- ställa, om straffbar påverkan skulle anses föreligga, pekade de sakkunniga på möjlig- heten att använda den av professor E. M. P. Widmark utarbetade metoden för bestäm- ning av blodets alkoholhalt, vilken redan vunnit viss användning i Danmark i ratt- fyllerimål. Härmed infördes blodprovet i lagstiftningsdiskussionen. De sakkunniga ifrågasatte en presumtionsregel av innehåll, att förare, vars blodalkoholhalt uppginge till visst minimivärde — förslagsvis LÖO—1,75
promille — skulle, där ej särskilda omstän- digheter föranledde till annat, anses vara i straffbar grad påverkad av alkoholhaltiga drycker. På auktoritativt medicinskt håll ansåg man emellertid, att den widmarkska metoden ännu inte var tillräckligt prövad i praktiken för att blodprovet skulle kunna läggas till grund för det rättsliga bedömandet.
I proposilion nr 121 till 1930 års riksdag följdes icke de sakkunnigas förslag. Detta upptogs emellertid delvis av riksdagen, och förevarande straffbestämmelse fick i motor— fordons/örordningen den 20 juni 1930 följ ande lydelse:
Förer den, som är så påverkad av starka drycker. att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, motorfordon eller traktortåg. .. straffes med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor eller fängelse i högst tre månader.
I förordningen stadgades även, att för er- hållande av körkort skulle krävas bl. a. intyg av polismyndighet att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.
Under de följande åren prövades blod— undersökningens användbarhet, dock utan att en misstänkt kunde föreläggas att under- kasta sig blodprov. Under dessa år väck- tes också vid upprepade tillfällen moti- oner i riksdagen om skärpning av rattfylleri- straffet.
Till 1934 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t två förslag av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av lagstiftningen på detta område.
I proposition nr 10 föreslogs införande av lag om blodundersökning i brottmål. Enligt detta förslag skulle blodprov få tagas bl. a. vid misstanke för rattfylleri. Föredragande departementschefen anförde bl.a., att det genom bestämning av alkoholhalten i prov av en persons blod kunde med tillförlitlighet fastställas, huruvida och i vilken omfattning ifrågavarande person under viss tid före
blodprovets tagande förtärt spritdrycker. F örfaringssättet hade vunnit stor använd- ning, särskilt då det gällt att vinna utredning angående förhandenvaron av sådan alkohol- påverkan, som avsågs i 41 5 2 mom. motor- fordonsförordningen. Mot inför'ande av blod- provstvång i dessa mål hade anförts, att blod- provet i och för sig knappast kunde vara utslagsgivande, då det gällde att avgöra, huruvida en person vid visst tillfälle ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller ej, samt att ett antagande härutinnan finge grundas på andra iakttagelser än blodprovets alkoholhalt. Även om detta uttalande måste tillerkännas visst fog — olika individer kunde naturligen i någon mån röna olika påverkan av samma alkoholmängd — syntes dock otvivelaktigt, att blodets alkoholhalt i de flesta fall utgjorde ett bevismedel av stort värde. Vid ett stort antal individuella under- sökningar hade nämligen befunnits, att då blodets alkoholhalt uppgått till ett visst mått de undersökande läkarna i övervägande fler— talet fall — på grund av andra symtom än blodundersökningens resultat — ansett alko— holpåverkan föreligga. Blodundersökningar— nas stora betydelse för utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan i motor- fordonsförordningens mening vore sålunda uppenbar. I så gott som varje fall vore blod— analysen ägnad att lämna tillförlitlig upplys- ning ej blott om den minimimängd alkohol som förtärts utan även om den för individens påverkan viktiga alkoholhalten i blodet. Det syntes därför angeläget att åtgärder vidtoges till motverkande av att detta bevismedels användning utan giltiga skäl förhindrades genom vederbörandes vägran att låta sig un- dersökas. Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag. I proposition nr 208 föreslogs att straffbe- stämmelserna för vissa brott vid förande av motorfordon skulle sammanföras i en särskild
lag. Samtidigt föreslogs en straffskärpning för rattfylleri (fängelse i högst ett år eller där omständigheterna vore mildrande, dagsböter, minst tio.). Brottsbeskrivningen ändrades däremot icke, utan uttrycket "så påverkad, att han kan antagas icke äga nödigt herra- välde över sina handlingar" fick kvarstå. En ny bestämmelse infördes av innebörd att den, som i samband med rattfylleribrott "ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppen- bar likgiltighet för andra människors liv eller egendom", skulle dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år.
Även i detta avseende godkände riksdagen Kungl Maj:ts förslag.
Genom 1936 års motorfordonsförordning infördes bl.a. en bestämmelse att körkorts- sökande skulle styrka sig äga nödig känne- dom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt på den mänskliga organismen.
Vid 1938 års riksdag väcktes motioner om skärpning av rattfyllerilagstiftningen. Man ifrågasatte på nytt införande av förbud mot förtäring viss tid före körning. Motionerna avslogs av riksdagen.
Ett betydelsefullt initiativ togs av riksdagens justitieombudsman vid årsskiftet 1938/39, då han i skrivelse till Konungen ifrågasatte in- förande av promilleregel för presumtion av i lagens mening straffbar påverkan. Justitie— ombudsmannen anförde bl.a.:
Det har givetvis ej varit lagstiftarnas avsikt, att domstol skall fälla till ansvar för rattfylleri på lösa antaganden. Det måste föreligga om- ständigheter, som utgöra en fast grund för an- tagandet. Emellertid kan det sättas i fråga om icke våra domstolar härutinnan ställa ford— ringarna alltför högt. I allmänhet torde för fällande dom fordras så stark bevisning, att nära nog visshet föreligger om att den tilltalade saknat nödigt herravälde över sina handlingar. I tvivelaktiga fall tillämpas regeln hellre fria än fälla. Obenägenheten hos domstolarna att ådöma straff för rattfylleri på ett antagande,
som ej närmar sig full visshet, torde hava ytter- ligare ökats sedan normalstraffet blivit fängelse.
I betraktande av det förut sagda synes det böra tagas under allvarligt övervägande, om icke i lagen borde fastslås, att straffbar alkohol- påverkan alltid skall anses föreligga vid viss konstaterad alkoholkoncentration i blodet. Ehuru ägnad att i en del avseenden ingiva be- tänkligheter skulle dock en sådan bestämmelse enligt min mening medföra så stora fördelar, att betänkligheterna böra få vika. En allsidig utredning om de olika systemens fördelar och nackdelar synes i varje fall vara väl motiverad. Med en bestämmelse av nyss angiven innebörd där straffbarheten vore anknuten till ett lätt konstaterbart faktum, skulle man komma ifrån de stora bevissvårigheter, som nu ofta äro för- bundna med rattfyllerimålen. Därigenom skulle ernås önskvärd enhetlighet och effektivitet be- träffande lagtillämpningen på ifrågavarande område. Snart nog skulle det säkerligen bliva allmänt känt bland motorfordonsförare unge— fär hur stor myckenhet alkohol var och en för sin del kunde förtära utan att komma över den bestämda gränsen. Å andra sidan skulle det sannolikt bliva en tämligen allmän uppfattning, att vid en lägre alkoholkoncentration förande av motorfordon alltid vore tillåtet. Med hänsyn härtill måste uppenbarligen ifrågavarande gräns sättas så lågt, att praktiskt taget ingen motor- fordonsförare vid en alkoholkoncentration där- under kan antagas vara på grund av spritkon- sumtion farlig för trafiksäkerheten. Självfallet kunna olika meningar råda om var gränsen lämpligast skall dragas. Ginge man ned mycket långt, exempelvis till 0,5 promille, bleve den praktiska följden, att förare av motorfordon såväl under som viss tid före färden finge av— hålla sig från även en sådan måttlig förtäring av starka drycker, som i det dagliga livet är ganska vanlig. Enligt min mening skulle en sådan skärpning av fordringarna beträffande avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker vara synnerligen önskvärd ifråga om förare av mo— torfordon. Med hänsyn till statsmakternas vid upprepade tillfällen under frågans tidigare be- handling tillkännagivna uppfattning torde emel- lertid ett förslag med så långt gående innebörd knappast hava några utsikter att för närvarande vinna beaktande. Däremot skulle måhända ett förslag med gränsen satt till 1 promille icke
komma att mötas av alltför många invänd- ningar. Det torde nämligen vara svårt att be- strida att bilförare med högre alkoholhalt i blodet än 1 promille i de allra flesta fall utgöra en icke obetydlig risk för trafiksäkerheten.
I november 1939 tillkallades numera landshövdingen Thorwald Bergquist för att inom kommunikationsdepartementet verk— ställa en allsidig och förutsättningslös utred- ning rörande lämpligheten av ny brottsbe— stämning vid stadgande om straff för ratt- fylleri. Utredningsmannen framlade påföl— jande år ett betänkande med förslag till änd- rad lagstiftning angående rattfylleri (SOU 1940: 17).
Utredningsmannen refererade utförligt ju- stitieombudsmannens förslag och remissytt- randena däröver samt anförde i anslutning härtill:
I det övervägande antalet av de yttranden, som myndigheter, domare och organisationer avgivit över detta förslag, framhålles också an— gelägenheten av att nu gällande lagstiftning reformeras. I de flesta yttrandena tillstyrkes också förslaget i huvudsak. Dessutom har från olika håll ifrågasatts att till brottet skulle knytas andra allvarliga påföljder än straff, såsom avsevärd förlängning av tiden för kör- kortsindragning eller förverkande av motor— fordonet eller dess värde. Det har även före- slagits uttryckligt stadgande därom, att villkor- lig dom ej finge förekomma i rattfyllerimål. Från vissa håll har dock gjorts gällande, att den nuvarande lagstiftningen skulle fungera på ett tillfredsställande sätt.
I främmande rätt har det av justitieombuds- mannen förordade systemet vunnit tillämpning i Norge. I detta land är en blodalkoholgräns av 0,5 promille avgörande för straffbarhet. I Dan- mark, Finland, Tyskland, England, Nederlän- derna och Schweiz finnas 1agbestämmelser av typ motsvarande den svenska. Frankrike och Belgien sakna särskilda lagstadganden om rattfylleri.
Enligt 1 & lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon skall straff drabba den, som vid framförande av automobil, motorcykel eller traktortåg är så påverkad av starka drycker, att han kan an-
tagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Denna brottsbestämning är i åt- minstone två hänseenden ägnad att förminska lagstiftningens effektivitet.
Sålunda må erinras om den vid olika tillfällen framförda anmärkningen, att gränsdragningen mellan strati'bar och straffri alkoholpåverkan kan erbjuda stora svårigheter. Till grund för sitt avgörande har domstolen — bortsett från den tilltalades erkännande — tre bevismedel: vittnesutsagor, den kliniska undersökningen jämte läkarens därå grundade omdöme om den tilltalades berusningsgrad samt resultatet av blodprovsundersökningen. Om samtliga dessa bevismedel visa hän på friande eller fällande dom, kan domstolens uppgift vara förhållande- vis enkel. Om däremot bevismedlen ge resultat, som strida mot varandra, är läget ett annat. I dessa icke sällsynta fall blir målets utgång be- roende på huru domstolen uppskattar det in- bördes värdet av de olika bevismedlen. Av- görande blir framför allt vilken betydelse doma- ren vill tillmäta den konstaterade blodalkohol- halten.
Denna svårighet att draga gränsen mellan strali'bar och straffri alkoholpåverkan kan lätt leda till att motorförare, som bort drabbas av näpst, gå fria från straff. Särskilt med hänsyn till att normalstraffet för rattfylleri är fängelse, ligger det för domaren nära till hands, att i tveksamma fall tillämpa den gamla regeln att hellre fria än fälla. Detta kan ha till följd att en motorförare, beträffande vilken det icke kan styrkas, att han saknat nödigt herravälde över sina handlingar men som dock är överbevisad om att hava varit i någon högre grad spritpå- verkad och alltså enligt allmänna rättsmedve- tandet bort hava straff för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från samhällets sida.
Någon gång har den meningen framförts, att svårigheten att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan skulle medföra, att personer, som bort frikännas, fälldes till straff. Särskilt i de fall, då blodprov icke tagits, skulle domstolarna vara benägna att taga allt- för stor hänsyn till utsagor av åklagarevittnen, som alltför villigt utfunne symtom på alkohol- påverkan. Det är givetvis mycket vanskligt att avgöra om så skett, men erfarenheten synes giva vid handen att domstolarnas bedömande genom- snittligt sett snarare varit för milt än för strängt. Lagstiftningens effektivitet minskas vidare
därigenom, att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, om han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Det blir på honom själv som det i första hand ankommer att pröva om den förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar, och med den avtrubbning av omdömet, som sprit— förtäringen är ägnad att medföra, utfaller hans prövning oftast så, att han finner sig kunna föra sitt fordon, även då han objektivt sett måste an— ses uppenbarligen olämplig därtill. Nästan un— dantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den tilltalade ej avstod från att köra sitt fordon, det svaret, att han ej ansåg sig vara så påverkad, att han vore olämplig som förare. Det torde icke kunna bestridas, att en brottsbeskrivning, som på detta sätt lämnar utrymme åt förarens subjektiva prövning, så att säga motverkar sitt eget syfte.
Av de olika möjligheterna att undanröja de nackdelar, som sålunda vidlåda brottsbestäm— ningen i nu gällande lag, innebär den längst gående utvägen, att straff skulle fastställas för praktiskt taget all spritförtäring under och viss tid före körning. En sådan lagstiftning har i Norge vunnit tillämpning beträffande vissa yrkesförare. Dessa förare äro förbjudna att under tjänstetiden nyttja alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke innehåller 2,5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller, förutom tjänstetiden, även en tidrymd av åtta timmar före tjänstetidens början utom i vad avser sådan ställföreträdare för förare, som icke före denna tid fått kännedom om att han skall tjänstgöra. Förbudet anses dock under alla omständig- heter överträtt, om föraren vid utövning av sin verksamhet har en alkoholkoncentration i blo- det av mera än 0,5 promille.
Det är uppenbart, att en lagstiftning som den nu angivna ur många synpunkter kunde te sig önskvärd. Likväl torde tiden ännu icke vara mogen för dess införande i vårt land. Det synes nämligen uteslutet, att en sådan lagstiftning skulle vara ägnad att vinna förankring i folk— medvetandet. I ett stort antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt allmän erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att straffas. Lagen skulle därför, särskilt om stränga straffpåföljder föreskreves, för många te sig som upprörande orättvis. Antalet överträdelser skulle troligen också öka
i oproportionerlig grad. Fara kunde uppstå, att den allmänna respekten för lagarna minskades och det är icke uteslutet — som 1927 års motor— fordonssakkunniga framhållit vid behandling av ett liknande förslag —- att marken skulle beredas för spioneri och andra trakasserier. Det torde därför kunna fastslås, att — trots de statistiska och medicinska synpunkter som kunna anföras i fråga om alkoholbrukets in- verkan på trafiksäkerheten — det ännu icke är lämpligt att kriminalisera även de lägsta gra- derna av alkoholpåverkan hos motorförare.
Den närmast till hands liggande vägen är under sådana förhållanden att bestämma straff— barhetsgränsen i enlighet med den princip, för vilken nu gällande lag giver uttryck. Lagstift- ningens uppgift bör vara att från förande av motorfordon (eller traktortåg) hindra den, som är så påverkad av alkohol att han — enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen —— är olämp— lig såsom motorförare. Denna princip bör emel- lertid genomföras på ett sådant sätt, att de nack- delar i fråga om brottsbestämningen, vilka vid— låda nu gällande lagstiftning, om möjligt av- lägsnas. I första hand måste därvid frågan om lämpligheten av att i lagen fastställa en blod- alkoholgräns såsom avgörande för straffbar- heten tagas under övervägande.
En regelkombination av fällande blodalko— holgräns och en allmän brottsbestämning, lik- nande den nu gällande, skulle emellertid vara att föredraga framför en lagstiftning, inne- fattande endast en allmän brottsbestämning. i de fall, där svarandens blodalkoholhalt över- stigit den tillåtna, skulle nämligen svårighet ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning som hittills lämnas åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra, om han vore lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta om den inverkan, som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel har på alkoholhalten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alko- holhalten i hans blod hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på ett helt annat sätt än den nu gällande vara ägnad att förekomma onykterhet vid förande av motorfordon.
Utredningsmannen anförde vidare att några egentliga invändningar ur kemisk synpunkt
mot det widmarkska blodprovet inte vore att vänta. Beträffande de individuella variatio— nerna i påverkan vid olika blodalkoholhalt såväl mellan olika personer som för samma person vid olika tillfällen ansåg sig utred— ningsmannen med stöd av expertuttalanden kunna uttala, att dessa variationer inte vore så vittgående, att de i och för sig borde vara ett hinder för att en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten fastställdes i lag.
Utredningsmannen citerade också Wid— marks egen invändning mot en sådan lag— stiftning:
Vi anta följande personer: A, den sedan decennier tränade bilföraren, och kanske även tränad i alkoholkonsumtion, som med "natur- lig" alkoholhalt (0,03 IJlm,) framför sitt fordon med säkerheten 100 points. Vi ha vidare föra— ren B, låt oss säga en ung temperamentsfull dam, som nyss har fått sitt körkort och i stor— stadstrafiken framför sin eleganta bil med säker- heten 50 points. A har vid ett visst tillfälle en alkoholkoncentration, som sänker hans kör- förmåga från 100 till 75. Men han kör ändå med 25 points större säkerhet än B, som icke har konsumerat alkohol. Vem av dessa har nu "nödigt herravälde över sina handlingar"? A, som kör med säkerheten 75 i stället för 100, eller B, som ännu ej kommit över 50?
Beträffande denna argumentering ansåg dock utredningsmannen, att den invänd- ningen kunde göras, att det skäligen kunde krävas av varje motorförare att han ej genom alkoholförtäring —- eller på annat sätt — minskade sin förmåga att köra säkert.
Beträffande frågan, vid vilket promilletal gränsen för straffbar påverkan borde sättas, anförde utredningsmannen, att enligt då- varande rättspraxis åtal i de flesta fall an- ställts vid alkoholhalt över 1,5 promille. Han framhöll vidare:
Fällande dom har också i dessa fall som regel följt. Om därför i lag fastsloges en fällände blodalkoholgräns av 1,5 promille, skulle detta för de fall, som överskrider denna gräns, inne- bära en i huvudsak oförändrad rättstillämp—
ning. Att ett fåtal fall, som hittills frikänts, skulle falla under lagens presumtion, torde knappast vara ägnat att väcka invändning om hänsyn tages till de tämligen avsevärda spritmängder, som genomsnittligt sett måste ha förtärts för att en alkoholkoncentration av 1,5 promille skall uppnås.
Utredningsmannen anförde vidare att det från olika håll ifrågasatts att straffbarhets- gränsen skulle dragas vid ett betydligt lägre promilletal än 1,5. Sålunda hade medicinal- styrelsen i sitt yttrande över justitieombuds— mannens skrivelse i ämnet uttalat sig till för- mån för en fällande blodalkoholgräns av 0,5 promille. Utredningsmannen ansåge dock tiden ännu icke mogen för att i och för sig kriminalisera framförande av motorfordon vid alkoholkoncentrationer under 1 promille.
Utredningsmannen anförde vidare:
Även tanken att draga straffbarhetsgränsen vid t. ex. 1 promille kan möta betänkligheter. Enligt de nyssberörda uppgifterna om nuva- rande rättspraxis har sålunda i gruppen 1,01— 1,50 promille åtal i stort antal fall icke anställts. En relativt stor del av de anställda åtalen har därjämte ogillats. Om därför straffbarhetsgrän- sen sattes vid t promille, skulle detta innebära en väsentlig skärpning i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Åtskilliga fall, som nu icke bestraffas, skulle föras in på det straffbaras område.
Skäl saknas dock icke för att verkställa en sådan skärpning. En man av 80 kilograms vikt måste, för att uppnå en blodalkoholkoncentra- tion av 1,0 promille, ha en absolut alkohol- mängd motsvarande 15—20 centiliter 40—volym- procentig sprit i organismen. Det kan uppen- barligen icke i någon mån anses stötande att förbjuda den, som förtärt en så stor kvantitet spritdrycker, att föra motorfordon. Det omdömet synes även berättigat, att de allra flesta personer efter en sådan alkoholkonsumtion äro olämp- liga såsom motorförare.
Det torde dock med fog kunna påstås, att en eller annan också vid en alkoholkoncentration, som överstiger 1 promille, kör sitt fordon med samma säkerhet som i fullt nyktert tillstånd. En fällande blodalkoholgräns av 1 promille skulle därför kunna drabba en motorförare, som icke
är så påverkad av alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, är olämp- lig såsom förare.
Det kan ur vissa synpunkter anses betänkligt att införa en lagstiftning, som på detta sätt skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej drabbas av straff. Betänkligheterna synas dock böra vika med hänsyn till att samhällets intresse av en effektiv repression mot rattfylleri måste anses vara betydligt mera berättigat än den enskilde motorförarens intresse att få fram- föra sitt fordon, även då han förtärt rusdrycker. Till detta övervägande måste dock knytas det förbehållet, att straffet för en motorförare. som vid framförande av sitt fordon visserligen haft en alkoholhalt i blodet överstigande 1 promille men likväl icke varit så påverkad, att han kunde anses direkt olämplig som förare, skulle kunna utgöra böter. En straffbestämmelse, som i före- varande fall stadgade fängelsestraff som den normala påföljden skulle säkerligen sakna stöd i rättsmedvetandet.
I det förslag, som utredningsmannen fram- lade, hade han upptagit två brottstyper. Till den ena brottstypen hänfördes den som vid framförande av motorfordon var så påverkad av starka drycker, att han icke kunnat på ett betryggande sätt föra fordonet. Uttrycket ”icke kunnat på ett betryggande sätt föra for- donet” ersatte det tidigare "kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar”. Den föreslagna lydelsen ansågs anknyta till den gängse tolkningen av den gamla bestäm- melsen. Till denna brottstyp skulle alltid hänföras förare som hade 1,5 promille eller däröver. Normalstraffet skulle vara fängelse (högst ett år), och böter skulle tillämpas en- dast vid mildrande omständigheter.
Den andra brottstypen omfattade förare, som, utan att vara i lagens mening påverkade, hade en alkoholkoncentration mellan 1,0 och 1,5 promille. Straffet skulle enligt förslaget vara fängelse (högst sex månader) eller böter. Det framhölls av utredningsmannen, att en överträdelse av detta stadgande vore i viss män att betrakta som en förseelse mot god ordning och att böter skulle kunna ådömas
även när mildrande omständigheter icke förelåge.
Beträffande frågan om straffskärpning an— förde utredningsmannen, att straffet redan i det övervägande antalet fall var en månads fängelse, och att detta för den i övrigt oför- vitlige innefattade så allvarliga följdverk- ningar av social och ekonomisk art, att tanken på en skärpning av straffet i av- skräckande syfte därför borde avvisas.
Även mot en förlängning av tiden för kör- kortsindragning anförde utredningsmannen invändningar. Han ansåg den dåvarande in- dragningstiden, vilken som regel vid ett första brott var 8 månader, i många fall drabba den felande minst lika hårt som ett kortare frihetsstraff. För en yrkeschaufför betydde körkortsindragningen, att han hind- rades från att utöva sitt yrke. Följderna härav ginge inte bara ut över honom själv utan också över hans familj. En så hård på— följd av brottet överensstämde föga med den allmänt omfattade principen, att en brotts- ling efter utståndet straff skulle beredas största möjliga hjälp att bli en samhälls- gagnande medborgare, varför en ytterligare skärpning inte borde ifrågasättas.
Beträffande användande av villkorlig dom hänvisade utredningsmannen till departe- mentschefens uttalande i samband med 1934 års reform, att villkorhg dom som regel ej lämpade sig vid brott av ifrågavarande art, samt påpekade att departementschefen likväl icke velat biträda ett förslag att domstolarna skulle betagas möjligheten att ådöma villkor- lig dom i dessa mål. Det vore att förmoda att domstolarna även i fortsättningen skulle begagna sig av denna möjlighet med urskill- ning. Utredningsmannen konstaterade, att antalet villkorliga domar varit mycket ringa (av 1 307 år 1938 till fängelse dömda hade 42 fått villkorlig dom) och att någon ändring därför ej syntes påkallad.
På grundval av utredningsmannens förslag framlades proposition till 1941 års riksdag med förslag om ändrad lagstiftning angående rattfylleri m. m. (nr 159).
Departementschefen, statsrådet Gustaf An- dersson, anförde därvid, att en rationell lös- ning av frågan kunde synas vara att straff fastställdes för all förtäring av rusdrycker under och viss tid före körning. Emellertid måste hänsyn tagas till de invändningar ut- redningsmannen anfört mot en sådan lösning. För egen del ansåge departementschefen att då det gällde att bekämpa den fara, som alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon innebure, det vore mest ända- målsenligt att successivt föra lagstiftningen fram emot strängare regler och därigenom undan för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rus- drycker. Lagstiftningens uppfostrande syfte syntes på detta sätt bäst tillgodoses.
Beträffande utredningsmannens förslag om de två brottstyperna och beskrivningen på dem anslöt sig departementschefen till för- slaget men ansåg, bl. a. med stöd av ett flertal remissyttranden, att de båda promillegrän- serna borde vara 0,8 och 1,5 och icke som utredningsmannen föreslagit 1,0 och 1,5. Han anförde:
Det av utredningsmannen förordade för- slaget synes ihuvudsak vara väl ägnat atti avsevärd mån undanröja de olägenheter, som vidlåda gällande lag. Sålunda skulle i det stora flertalet fall svårigheter ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Det torde även få antagas, att förslagets genomförande skulle minska frekvensen av rattfylleribrott. Vetskapen om blodprovets beviskraft torde bliva ett verksamt motiv för avhållsamhet i samband med motor- körning. Förslaget synes därför i väsentliga delar böra läggas till grund för en förändrad lagstift- ning angående rattfylleri. I vissa avseenden finner jag dock skäl föreslå modifikationer i förslaget.
Gällande lags uttryck "så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar" har i utred- ningsmannens förslag ersatts med lydelsen "så påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet". Utrednings- mannen har sålunda föreslagit en brottsbe- stämning, som direkt tager sikte på förarens kvalifikationer såsom förare, icke på hans herravälde över sina handlingar i allmänhet. I denna del synes ändringen innebära en tydlig förbättring. Det kan däremot vara föremål för tvekan huruvida icke orden "kan antagas", vilka av utredningsmannen icke upptagits i förslaget, borde bibehållas. Visserligen avser den föreslagna lydelsen, enligt vad utrednings— mannen framhållit, icke att vara någon saklig ändring i förhållande till gällande brottsbe- stämning utan vill endast giva ett tydligare uttryck åt dess innebörd. Då emellertid orda— lagen i förslaget, såsom i flera yttranden fram— hållits, kunna tolkas som en skärpning av kraven på bevisning om den tilltalades förmåga att föra sitt fordon på ett betryggande sätt synas orden "kan antagas" böra kvarstå även i en ändrad brottsbeskrivning.
I anledning av vad som anförts i flera av de avgivna yttrandena synes det kunna ifrågasättas huruvida icke gränsen för den lägsta blodalko- holhalten borde sättas vid ett lägre tal än 1,0 promille. Att sätta gränsen så lågt som vid 0,5, som från vissa håll påyrkats, torde dock för närvarande icke vara lämpligt. En gräns av 0,8 promille synes ur olika synpunkter innebära tillräckligt stöd åt kravet på ökad avhållsamhet i samband med förande av motorfordon. De i utredningen intagna, efter Widmark återgivna schematiska beräkningarna av sambandet mel- lan alkoholförtäring, kroppsvikt och blodalko- holkoncentration visa, att en blodalkoholkon- centration av 0,8 promille i genomsnitt mot- svarar en förtäring av 10 centiliter 40-volym- procentig sprit för en man med en vikt av 60 kilogram och en förtäring av 15 centiliter sprit av samma volymkoncentration för en man om 90 kilogram. Det kan icke anses försvarligt att före körning inmundiga så stora alkoholkvanti- teter. Mot en skärpning av förslaget av sådan innebörd torde därför bärande skäl icke kunna åberopas.
Följande lagtext föreslogs i propositionen:
1 mom. Den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dags- böter, dock ej under tjugofem.
Hade föraren en alkoholkoncentration i blo- det av 1,5 promille eller däröver skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket avses.
2 mom. Är det ej styrkt, att föraren var så på- verkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dags- böter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.
Första lagutskottet anförde, att brottsbe— stämningen i förslaget lämnade alltför stort utrymme åt förarens subjektiva uppfattning, huruvida han vore så påverkad att han vore olämplig som förare. Om man införde straff- barhet vid viss alkoholkoncentration vore det enligt utskottets mening ej nödvändigt att i den allmänna brottsbeskrivningen på ratt- fylleri närmare angiva den grad av påverkan, som fordrades för fällande. Det vore enklare och mera invändningsfritt att avfatta bestäm- melsen så, att straff skulle inträda för den som vid förande av motorfordon vore på— verkad av starka drycker med det tillägget, att, om alkoholkoncentrationen vid fordonets förande uppginge till visst i lagen utsatt pro— milletal eller däröver, föraren under alla förhållanden skulle anses vara påverkad av starka drycker. Därvid syntes ett gränsvärde av 0,5 promille eller däromkring ligga när- mast till hands, om man ville draga gränsen på sådant sätt, att förare med lägre värden i det övervägande flertalet fall icke kunde an- tagas vara på grund av spritkonsumtion farlig för trafiksäkerheten. Enligt utskottet borde också detta betraktelsesätt anläggas. Promillegränsen borde sålunda ej väljas på sådant sätt, att flertalet förare med högre värden uppvisade klara, kliniskt mätbara, yttre tecken på påverkan.
Förer den som är påverkad av starka drycker automobil, motorcykel eller traktortåg, strafles med fängelse i högst ett år eller, där omständig- heterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.
Har föraren vid fordonets förande en alkohol- koncentration i blodet av 0,5 promille eller däröver, skall han under alla förhållanden an— ses påverkad av starka drycker.
Två av utskottets ledamöter reserverade sig för Kungl. Maj:ts proposition oförändrad och två ledamöter för Kungl. Maj:ts proposi— tion med promillegränserna ändrade från 0,8 och 1,5 till resp. 0,5 och 1,0. En ledamot reserverade sig för ny utredning och en leda- mot lade fram ett förslag till lagtext som helt avvek från såväl propositionens som ut- skottets.
Efter långa debatter antog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.
Tiden efter 1941 års reform
I sitt förslag till vägtrafikstadga upptog 1943 års ulredningsman (von Hartmannsdorff) en bestämmelse av innehåll, att fordon icke må föras av den, som är så påverkad av starka drycker eller av stimulerande eller bedö- vande ämnen, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kan föra fordonet. Jämlikt förslagets 1 5 skulle denna bestäm- melse vinna tillämpning endast såvitt anginge trafik på väg. Överträdelse av bestämmelsen skulle straffas med dagsböter eller, där om- ständigheterna vore försvårande, med fängel- se i högst ett år. Gällande bestämmelser om rattfylleri skulle dock alltjämt äga tillämp- ning å däri avsedda fall.
Utredningsmannen åberopade ett utlåtande, som medicinalstyrelsen avgivit. Till detta ut- låtande var fogad en promemoria av med- lemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Liljestrand, som anförde bl. a. följande:
verkningar innebära en stegrad risk för olycks- fall vid framförandet icke blott av motorfordon utan jämväl av andra fordon, liksom också för fotgängare. Någon tillförlitlig statistik över alko- holens roll vid olycksfall, som drabba sist- nämnda kategorier, finnes icke. Att den icke sällan torde vara en medverkande faktor vid dylika, är dock tydligt.
Ehuru vår nuvarande kännedom om alko— holens roll i praktiken för andra trafikolyckor än sådana, som sammanhänga med motortra- tiken, sålunda är ytterst knapphändig, synes det uppenbart, att den måste vara avsevärt mindre än för denna. Dels är risken för en katastrof i och för sig särskilt betydande i motortrafiken genom den väldiga kraftutvecklingen i motorn, dels äro också på grund av stor hastighet och andra omständigheter kraven på föraren här- vidlag speciellt stora. Det föreligger därför icke anledning till lika stränga allmänna bestämmel- ser vid framförandet av annat fordon, som de, vilka gälla för motorfordonstrafiken i här ifråga- varande avseende. Den i skrivelsen angivna formuleringen "om förbud att föra fordon för den, som på grund av förtäring av starka drycker icke kan föra fordonet på betryggande sätt", torde därför tills vidare kunna anses till- fyllest. Att det stöter på stora svårigheter att fastställa, huruvida dylik grad av påverkan före- ligger, är emellertid uppenbart.
Utredningsmannen anförde i anslutning till den av honom föreslagna bestämmelsen bland annat följande:
Sedan länge har onykterhet vid förande av motorfordon varit straffbelagd, medan däremot särskilda straffregler saknats för onykterhet vid förande av andra fordon. Den alltmer ökade trafiken och det därmed ökade "fordonsfylle— riet" har dock gjort önskvärt, att straff måtte stadgas för onykterhet vid förande av alla slags fordon. Onyktra cyklister äro numera en vanlig företeelse och de utsätta först och främst sig själva men även andra trafikanter för stora faror. Ett hästfordon med berusad körsven torde i livlig trafik utgöra ett faromoment av stor be- tydelse. Hittills synes detta slag av fylleri hava bestraffats endast enligt 18 kap. 15 & strafflagen, där straffet endast är böter. Detta måste anses otillfredsställande. Möjligen torde onykter förare av fordon kunna fällas till ansvar enligt 2 &
vägtrafikstadgan, men så synes dock ej hava skett i praxis.
Frågan huruvida tagande av blodprov liksom vid rattfylleri bör tillåtas även vid vanligt "for— donsfylleri" har varit under övervägande. Det har dock ännu icke ansetts vara motiverat att vid nu förevarande förseelser tillåta sådana in- grepp i den personliga integriteten. Därtill skulle komma faran av att domstolarna vid be- dömande av frågan. huruvida en tilltalad vore påverkad av starka drycker, skulle frestas att analogt tillämpa bestämmelserna i motorfor- donsstrafflagen, vilket icke är avsett. Vid brott mot de nu föreslagna bestämmelserna skall bevisningen föras på vanligt sätt med vittnen. Det bör även framhållas, att spårvagnsförare, som misstänkas för fylleri, redan nu torde underkastas blodundersökning, enär spårvä- garna torde föranstalta härom.
Yttrandena över utredningsmannens be- tänkande lämnade förslaget i förevarande del i stort sett utan erinran. Från olika håll uttalades emellertid, att bestämmelserna icke borde generellt gälla i fråga om alla slag av fordon; det förelåge icke anledning medtaga sådana fordon som dragkärror, spark- stöttingar och barnvagnar. Enligt några ytt- randen borde blodprov få tagas jämväl å förare av annat fordon än motordrivet så- dant. Utredningsmannens förslag kom dock ej att läggas till grund för proposition om ändrad lagstiftning.
Vid 1946 års riksdag begärde hr Schlyter genom interpellation till justitieministern besked huruvida justitieministern ämnade framlägga förslag till skärpt rattfyllerilag- stiftning inom den närmaste tiden. Hr Schly- ter anförde, att tiden nu vore mogen att lag- fästa kravet på helnykterhet vid ratten, exempelvis genom att göra det straffbart att föra bil inom viss tid efter varje spritkonsum— tion, ägnad att lämna efter sig någon alkohol- koncentration i blodet.
Kommunikationsministern framhöll i sitt svar, att han i allt väsentligt anslöt sig till vad föredragande statsrådet yttrat vid fram-
läggande av förslaget till 1941 års reform, nämligen att det torde vara mest ändamåls- enligt att successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler. Kommunikationsminis- tern ansåg emellertid att tillräckliga erfaren- heter av verkningarna av 1941 års skärpta bestämmelser ännu icke förelåge för att upp- taga frågan om en ytterligare skärpning. Det var enligt statsrådets mening ingalunda ute- slutet, att det kunde befinnas mera angeläget att genom skärpt övervakning söka upprätt- hålla respekten för gällande bestämmelser än att skärpa dessa. Statsrådet underströk vikten av att man såväl från statligt som enskilt håll förde en intensiv upplysningskam— panj i avvaktan på eventuella lagändringar.
1945 års trafiksäkerhetskommitté behand- lade rattfyllerilagstiftningen och kommittén etablerade därvid samarbete med 1944 års tra/ikförfattningssakkunniga. En delegation bestående av representanter för de båda utredningarna tillsattes. Denna delegation — den s. k. rattfylleridelegationen — avgav den 30 maj 1947 ett betänkande, vilket av de båda utredningarna — utan ståndpunkts- tagande till delegationens förslag —— överläm- nades till kommunikationsministern den 7 juni 1947.
Delegationen överlämnade även en PM av docenten i ämnesomsättningslära vid Stock- holms högskola, med. dr Jakob Möllerström angående blodprovets värde som fällande bevis för spritförtäring och rattfylleri. Prome- morian var dessutom undertecknad av pro- fessorn i mikrobiologi vid lantbrukshög- skolan Ragnar Nilsson samt professorn i jäs- ningskemi vid Stockholms högskola Karl Myrbäck. I promemorian anfördes viss kritik mot det tillämpade blodprovet enligt Wid— marks metod med förebärande dels att me- toden inte vore specifik för alkohol och så- lunda gåve utslag för andra ämnen i blodet än alkohol, dels att alkohol möjligen kunde
bildas endogent vid vissa sjukdomstillstånd och att den omständigheten att alkohol före- fanns i blodet inte finge tagas som bevis för att vederbörande förtärt alkohol. Delega- tionen hade inhämtat yttranden över prome- morian från statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen, Karolinska institutets lä- rarkollegium samt från de medicinska fakul- teterna vid universiteten i Uppsala och Lund. Dessa hade icke funnit Möllerström ha på ett övertygande sätt visat, att hans kritik mot blodprovets användbarhet vore välgrundad, men hade inte velat motsätta sig att en efter- prövning av Widmarks-metoden kom till stånd.
Delegationen anförde i sitt betänkande:
För egen del är delegationen givetvis ej kom- petent att bedöma i vad mån de av Möllerström gjorda rönen kunna ha praktisk betydelse i fråga om den nuvarande analysmetodens till- förlitlighet för konstaterandet av en motorfor- donsförares påverkan av starka drycker. Med all sannolikhet —— särskilt med hänsyn till den reduktion av analysvärdena, som enligt metoden sker — äro de fall sällsynta, då resultatet på grund av endogen alkoholbildning skulle kunna bli så missvisande att vederbörande förare därigenom skulle kunna bliva oskyldigt dömd till straff. Redan den omständigheten att dylika fall kunna förekomma bör emellertid föranleda, att en närmare undersökning i förevarande av— seende kommer till stånd. Denna undersökning hör givetvis i första hand ske genom veder- börande vetenskapliga auktoriteter. Det torde emellertid vara lämpligt att en eller flera i det praktiska tratiksäkerhetsarbetet förfarna per- soner få deltaga i utredningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts föreslog delegationen att framställning till Kungl. Maj:t borde göras om en utredning enligt ovan angivna riktlinjer rörande blod- provsanalysens tillförlitlighet för konstate- rande av straffbar spritpåverkan hos motor- fordonsförare.
Delegationen yppade alltså med stöd av docenten Möllerströms promemoria viss tvek-
samhet om blodprovets användbarhet i lag- stiftningen och förordade en fortsatt utred- ning på denna punkt. Därvid uppställde sig omedelbart frågan om bestämmelsernas nu- varande avfattning vore ur rättssäkerhets- synpunkt så tillfredsställande, att en utred- ning kunde avvaktas eller om de behövde en omedelbar revision. Delegationen fann för sin del att bestämmelsemas nuvarande av— fattning borde tolkas så, att en person som icke förtärt alkohol men ändock företedde al- kohol i blodet icke kunde betagas möjlig- heten att genom medicinsk undersökning visa att i hans fall promilletalet uppkommit på annat sätt än genom alkoholförtäring.
Med utgångspunkt från den ställning dele- gationen sålunda tagit till frågan om blod- provets tillförlitlighet förklarade delegatio- nen, att frågan om en eventuell skärpning av lagstiftningen av innebörd att gränsen för stratfbar påverkan sänktes, t. ex. till 0,5 pro- mille, såsom föreslagits av första lagutskottet 1941, borde anstå tills en utredning om blod- provet verkställts.
Delegationen prövade också frågan om in- förande av förbud mot alkoholförtäring un- der viss tid före körning och anförde:
Mot den svenska lagstiftningen, som intill en viss gräns tolererar spritförtäring i samband med förande av motorfordon, kan givetvis an- märkas, dels att redan en spritförtäring inom denna gräns i vissa fall kan inverka på förarens förmåga att behärska både sig själv och sitt fordon, dels ock att den, som vill begagna sig av lagens tolerans i förevarande avseende, lätt nog kan frestas att överskrida gränsen, då även vid en mindre spritkonsumtion förmågan att. bedöma alkoholens verkningar kan avtrubbas. Ur dessa synpunkter och med de stränga krav på nykterhet vid ratten som ur trafiksäkerhets— synpunkt måste uppställas, kan en lagstiftning, siktande på fullständig avhållsamhet från alko- hol under körning och viss tid dessförinnan, ha vissa skäl för sig.
Frågan huruvida de skäl, som tala för en dylik lagstiftning, äro tillräckligt starka för att
motväga de invändningar, som härvid kunna göras, har däremot varit föremål för skilda meningar. Inom delegationen ha vissa ledamö- ter uttalat sympati för lagstiftningsåtgärder i sagda riktning. Flertalet ledamöter ha emeller- tid icke nu ansett sig kunna föreslå lagbestäm- melser av innehåll att varje alkoholförtäring i och för sig under eller viss tid före körning skulle bliva belagd med straff. Som skäl för denna inställning må framhållas följande.
För att lagen skall erhålla avsedd verkan kräves, dels att tillräckligt lång tid före kör- ningen innefattas i ett dylikt förbud dels att alkoholkonsumtion av varje slag— möjligen med undantag för alkoholsvagt öl — förbjudes, dels att lagens efterlevnad kan effektivt övervakas.
Vad förbudstiden beträffar må framhållas, att om man exempelvis utmäter denna tid på samma sätt som i Norge, dvs. 8 timmar före körningen, intet hindrar att föraren omedelbart dessförinnan förtär betydande kvantiteter alko- hol. Säkerligen kan i många fall efterverk- ningarna härav vid körningen göra sig starkare gällande än om föraren under förbudstiden en- dast dricker ett glas lätt vin, även om alkohol- koncentrationen under körningen nedgått till mindre än 0,8 promille, dvs. den nuvarande straifbarhetsgränsen. Att i lagen medgiva förtä- ring av exempelvis lätt vin kan emellertid icke vara lämpligt. För att få lagliga garantier måste man då också föreskriva vilka kvantiteter, som skulle få förtäras. Även lätt vin i större kvanti- teter kan givetvis påverka förarens körsäkerhet. En lagstiftning med så stränga restriktioner torde— även om den skulle accepteras såsom be- rättigad av en stor del av befolkningen — dock säkerligen ge anledning till talrika lagöverträ- delser, vilka på grund av bevissvårigheterna icke vore möjliga att övervaka och beivra. Lagen skulle ju givetvis gälla även spritförtäring i hemmen. Å andra sidan kunde den, som ock tidigare framhållits, ge anledning till trakasse- rier och Spionage.
Även om delegationen alltså ställde sig av- visande till ett förbud mot alkoholförtäring före körning, ville delegationen dock inte släppa tanken på att genom en skärpning av lagstiftningen understryka kravet på åter- hållsamhet i fråga om spritförtäring i sam- band med förande av motorfordon:
Därvid har delegationen särskilt fäst sig vid den erfarenhet rörande tillämpningen av den norska lagstiftningen, som ger vid handen, att i regel överträdelser av det totala förbudet ej uppmärksammas och bringas under åtal i andra fall än då föraren gjort sig skyldig till trafikförseelse. Delegationen anser därför skäl förelinnas, att taga under övervägande huru- vida ej den omständigheten att förare, som ådagalagt jämlikt vägtrafikstadgan stratfbar ovarsamhet eller bristande hänsynsfullhet i tra- fiken, bevisligen förtärt spritdrycker under eller viss tid, förslagsvis åtta timmar, före körningen, bör anses såsom försvårande och föranleda skärpt straff. Härvid förutsättes givetvis att vad sålunda sagts ej skall gälla i de fall 1934 års lag är tillämplig. Häremot kan givetvis invändas, att orsakssammanhang mellan förseelsen och spritförtäringen ej alltid behöver föreligga. Då man emellertid redan nu i 1934 års lag infört principen om legal presumtion för straifbar spritpåverkan under vissa förutsättningar, synas ej alltför starka betänkligheter möta mot att även i nu antydda fall tillämpa en sådan presumtion. Redan den omständigheten att föraren gjort sig skyldig till oaktsamhet eller bristande hänsyn efter spritförtäring bör ju giva en viss sannolikhet för ett dylikt orsaks- sammanhang. En lagbestämmelse av ovan an- tytt innehåll torde kunna förutsättas verka upp- fostrande och bereda vägen för en än mer skärpt lagstiftning till motverkan av onykterhet vid ratten.
Delegationen ville alltså införa en ny form av strafl'barhet. Om en motorförare råkat ut för ett trafikmissöde och det visade sig att han före körningen förtärt alkohol — dock icke i sådan grad att rattfyllerilagen vore tillämplig — skulle det straff han hade att påtaga sig för traiikmissödet skärpas med hänsyn till att alkoholförtäringen skulle antagas ha varit i viss mån en följd även av alkoholförtäringen.
Vidare tog delegationen upp frågan om skärpt övervakning och propaganda. Be- träffande övervakningen av körkortsinne- havarnas allmänna skötsamhet i nykterhets- avseende hänvisade delegationen till att ut- redning och förslag i detta ämne skulle fram—
läggas av 1945 års trafiksäkerhetskommitté. Beträffande övervakningen av förarnas nyk- terhet vid ratten framhöll delegationen:
Svårigheter uppställer sig då det gäller att uppdraga lämpliga riktlinjer för när och i vilken omfattning denna kontroll bör ut— övas.
Man har därvid att göra en skälig avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av skärpt kontroll och å andra sidan den enskilde trafikantens berättigade krav på att, så länge han följer gällande trafikföreskrifter, i möjli- gaste mån vara befriad från störande ingrepp och kontrollåtgärder. Man måste jämväl be- akta, att en alltför långt driven tät kontroll lätt kan föranleda en irritation hos trafikanterna, som försvårar polisens uppgift och alltså i längden får en menlig verkan.
Beträffande innehållet i propagandan an- förde delegationen:
En sådan upplysningsverksamhet synes böra framhålla ett par omständigheter, som möjligen hittills icke blivit tillräckligt beaktade.
Delegationen avser främst det förhållandet, att jämväl en alkoholförtäring, som åstadkommer en lägre alkoholkoncentration i blodet än 0,8 promille, i icke ringa grad kan påverka en förares körförmåga och vara ägnad att även— tyra trafiksäkerheten. Varje spritförtäring i sam- band med körning kan medföra risker, ett för— hållande, som delegationen velat understryka genom sitt ovan framlagda förslag i fråga om spritförtäring såsom försvårande omständighet i vissa fall vid trafikförseelser. I detta samman- hang synes propagandan jämväl böra fram- hålla, att det för varje ansvarskännande bilist bör vara en hedersplikt att helt avhålla sig från alkoholförtäring i samband med körning, icke endast på grund av de risker, som han i annat fall utsätter sig och andra för, utan även därför att han bör sätta en ära i att framstå som ett gott exempel gentemot andra bilister.
Vidare bör allmänhetens uppmärksamhet fästas vid vissa konsekvenser, som —— utöver den ökade olycksfallsrisken —— kunna följa av att man med vetskap om en bilförares alkohol- påverkade tillstånd medföljer av denne förd bil. Enligt rättspraxis lärer den, som, medveten om att bilföraren är spritpåverkad, medföljer honom och därvid skadas vid trafikolycka,
icke kunna påräkna full skadeersättning. Åt— minstone i ett fall har domstol dessutom dömt person, som medverkat till, att en förare kom— mit att i spritpåverkat tillstånd framföra bil, för delaktighet i rattfylleri. Rent allmänt synes propaganda givetvis även böra framhålla att en färd med en alkoholpåverkad motorförare medför avsevärt ökade olycksrisker och att det följaktligen borde vara en plikt för var och en icke blott att avhålla sig från att under sådana förhållanden färdas med föraren ifråga, utan även att söka hindra denne från att köra sitt fordon.
Delegationen upptog slutligen även frågan om tiden för återkallelse av körkort på grund av fra/ikonykferhetsbrotf och konstaterade härvid, att denna tid vid förstagångsbrott brukade sättas till 8 månader i genomsnitt, därest inga särskilda mildrande eller försvå- rande omständigheter förelåg. Det syntes ej föreligga någon anledning till erinran mot denna praxis. En viss marginal nedåt borde finnas, med hänsyn till behovet av att an- vända en kortare indragningstid i vissa gräns- fall, t.ex. då föraren aldrig haft för avsikt att föra sitt fordon i egentlig trafik utan endast att förflytta detsamma en kortare sträcka och han dessutom icke företett några märkbara yttre tecken å spritpåverkan. Någon höjning av minimitiden sex månader fann delegationen därför ej anledning förorda. Vad anginge frågan om höjning av maximi- tiden — närmast i sådan riktning att vid upp— repade trafikonykterhetsbrott en återkallelse iir alltid kunde göras — syntes en sådan bestämmelse vara motiverad, endast om den kunde få praktisk betydelse då det gällde att ur trafiken få bort personer, som på grund av alkoholmissbruk vore olämpliga som motorförare. En sådan bestämmelse kunde även vara påkallad, om återfallsfrekvensen vore betydande.
I detta sammanhang påpekade delegatio— nen, att om vid ett rattfylleribrott föraren be- funnes så opålitlig i sitt allmänna förhållande
till alkoholen, att hans tillstånd i detta hän- seende kunde betecknas såsom sjukdom — alkoholism— återkallelsen kunde verkställas med åberopande härav och ej på grund av det aktuella trafikonykterhetsbrottet. I sådant fall skedde indragningen utan tidsbegränsning. Delegationen fann icke skäl föreslå en be- stämmelse om obligatorisk indragning av körkort för alltid. En sådan bestämmelse skulle ej få någon större praktisk effekt, då man måste förutsätta att den som fått sitt körkort indraget på detta sätt ej skulle be- tagas möjlighet att hos Kungl. Maj:t söka nytt körkort. Olikheten i utgångsläge, när det gällde att få nytt körkort, skulle därvid icke vara stor mellan den som haft körkortet indraget i fem år och den som fått det in- draget för alltid. Däremot syntes vissa skäl tala för att körkortsmyndigheten skulle er- hålla möjlighet att vid särskilt försvårande omständigheter återkalla körkortet för alltid. År 1948 framlades betänkande av 1944 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948: 34) och 1945 års traflksäkerhetskommitté. Trafikförfattningssakkunnigas betänkande innehöll bl. a. förslag till vägtrafik/örordning och till lag om straff för vissa trafikbrott. F ör- slaget till vägtrafikförordning upptog under 285 en allmän bestämmelse om att fordon icke fick på väg föras av någon, som på grund av —— såvitt nu är i fråga — påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen saknade nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet. Någon häremot svarande an- svarsregel fanns ej i dettaförslag. Däremot upptogs i förslaget till trafikbrottslag ansvars- regler motsvarande dem i 1934 års lag efter 1941 års ändringar. Härutöver innehöll lag- förslaget även regler om ansvar å den, som i alkoholpåverkat tillstånd förde annat motor- drivet fordon än motorfordon och traktortåg, ävensom — dock utan promilleregler — ä
den, som i påverkat tillstånd cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare.
Som skäl för den föreslagna utvidgningen av ansvarsbestämmelserna anförde de sak- kunniga, att de med hänsyn till vägtrafikens utveckling funnit sig böra föreslå vissa skärpta bestämmelser angående beskaffen— heten och utrustningen av traktorer och mo- torredskap ävensom beträffande kontrollen över sådana fordon och förare därav. De skäl som ansetts motivera de sålunda före- slagna skärpta bestämmelserna syntes jäm— väl tala för att göra de dittillsvarande reglerna om ansvar för tratikonykterhet gällande även för förare av ensam traktor eller av motor- redskap. Liknande gällde cyklister och förare av fordon, förspända med dragare.
De sakkunniga upptog även till diskussion rattfylleridelegationens förslag, att alkohol-' förtäring före körning i vissa fall skulle anses såsom försvårande omständighet, samt an- förde härom:
De sakkunniga ha ansett betänkligheter tala mot införande av dylika bestämmelser, vilka skulle komma att innefatta presumtion för att orsakssammanhang städse förelåge mellan för— täringen av rusdrycker och brottet. Enligt de sakkunniga skulle en dylik presumtion i viss utsträckning komma att leda till obilliga resul— tat. Sålunda skulle även den minsta förtäring av rusdrycker (ex. ett glas vin) — som kanske ägt rum i det närmaste åtta timmar före brottet— ofrånkomligen utgöra försvårande omständig- het, även om det måste anses osannolikt, att något som helst orsakssammanhang förelåge. Särskilt skulle en straftskärpning i dylika fall framstå såsom oförtjänt," om körningen varit av trängande natur och föraren vid förtäringen av rusdrycker icke haft anledning räkna med att han inom viss tid skolat företaga densamma. Anledning synes jämväl vara att antaga, att bestämmelserna lätt nog kunde komma att ut— nyttjas i trakasseringssyfte.
På grund härav ansåg de sakkunniga sig icke böra föreslå några dylika bestämmelser. I fråga om delegationens förslag om utred-
de sakkunniga:
Trafikförfattningssakkunniga få framhålla, att den utredning, som av delegationen före- slagits beträffande blodprovets bevisvärde. till- styrkts av ett flertal myndigheter samt att frågan om utredningen för närvarande ligger under Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till av delegationen anförda synpunkter ha de sak- kunniga icke ansett lämpligt att i förevarande sammanhang — utan avvaktan å Kungl. Maj:ts beslut i nyssberörda hänseende — ingå på närmare prövning av frågan om en sänkning av den undre gränsen för straffbar alkoholpå- verkan. Då de sakkunniga i huvudsak biträda vad delegationen anfört i fråga om kriminalise- ring av all spritförtäring under eller viss tid före körning samt om straffsatserna för ratt- fylleri, ha de sakkunniga icke föreslagit någon författningsändring i angivna hänseenden. I lik- het med delegationen förutsätta de sakkunniga, att därest för rattfylleri tilltalad person kan visa sannolika skäl för att resultatet av blod- prov är missvisande på grund av s. k. endogen alkoholhildning, domstol skall äga rätt att pröva blodprovets bevisvärde.
Vad slutligen angår frågan om återkallelse- tidens längd anslöt sig de sakkunniga till rattfylleridelegationens ståndpunkt beträf- fande såväl minimi- som maximitiden för körkortsindragning på grund av trafikonyk- terhet samt anmärkte att maximitiden för återkallelse efter upprepad tratikonykterhet — 5 år — tillämpats ytterst sällan. Den prak- tiska effekten av indragning för alltid skulle alltså bli relativt ringa, helst som möjlig— heten att genom nåd få nytt körkort icke kunde uteslutas. Med hänsyn till att en be- stämmelse om indragning för alltid dock icke kunde beräknas medföra oskäliga verkningar till förfång för den enskildes näringsförhållan- den men kunde ha viss psykologisk betydelse ansåg sig de sakkunniga böra föreslå att vid återfall inom fem år länsstyrelsen skulle kunna återkalla körkortet för alltid, "då med hänsyn till förarens personliga förhållanden särskilda skäl därtill föranleda".
onyktert levnadssätt ej särskilt angivet såsom indragningsgrund. I stället fanns en mera allmänt formulerad regel, nämligen att kör- kortet skulle indragas på minst två månader och högst två år, om föraren "ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort". Trafik- författningssakkunniga föreslog denna regels ersättande med en föreskrift om att körkortet skulle återkallas, om föraren "med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga för- hållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort”. Härvid anmärktes, att de sakkunniga vid sin precisering av vilka omständigheter som skulle kunna föranleda återkallelse tillämpat en vid jämförelse med tidigare bestämmelser restriktiv formulering. Samtidigt föreslogs 'en höjning av minimi- tiden från två till tre månader. De sakkunniga yttrade härom, att det kunde ifrågasättas, om icke en återkallelsetid på två månader vore relativt verkningslös och blott verkade som en stratfskärpning. Förslag hade också fram- kommit om höjning av tiden till sex månader. Emellertid hade detta förslag mött motstånd. Man hade därvid menat, att en minsta åter- kallelsetid på sex månader skulle vara onö- digt hård i åtskilliga fall. De sakkunniga hade därför ansett sig ej böra skärpa gällande be- stämmelser i den omfattn ng, som föreslagits. Då en tid av två månader syntes väl kort för sådana fall, där återkallelse överhuvudtaget borde ifrågakomma, syntes denna tid böra ökas till tre månader. Tra/iksäkerhetskonunittén framlade vissa förslag berörande åtgärder mot trafikonykter- heten, framför allt i fråga om körkorts— kontrollen. Förslaget innefattade icke någon skärpning av gällande bestämmelser. Kom- mittén ville emellertid genom att föreslå in- rättande av en central körkortsmyndighet förbättra myndigheternas möjligheter att fort-
. | i !
löpande följa körkortsinnehavamas skötsam- het i nykterhetshänseende.
I denna del hänvisas till framställningen i tionde kapitlet.
Motioner syftande till en allmän ompröv- ning av rattfyllerilagstiftningen framlades vid 1949 års riksdag.
I motion nr 161 i första kammaren hem- ställde hr Schlyter, att man skulle genomföra en lagstiftning i huvudsaklig överensstäm- melse med första lagutskottets förslag till 1941 års riksdag, dvs. innebärande en sänk- ning av gränsen 0,8 promille till 0,5 promille.
I motion nr 225, likaledes i första kamma— ren, hemställde hr Holmbäck rn. fl. om i första hand följande åtgärder: 'i." förbud för den, som till följd av alkohol— förtäring har förhöjd blodalkoholhalt, att föra motorfordon, alternativt väsentlig sänkning av nuvarande promillegräns för straffbar alkohol- påverkan;
2. särskilda straffbestämmelser för s.k. bil- dråp;
3. uppdrag åt polisen att vid samtliga olycks- fall, som medföra personskador eller svårare materialskador, taga blodprov;
4. rätt för och uppdrag åt polisen att i syfte att skapa erforderligt underlag för statistiska undersökningar rörande alkoholskadorna i tra— fiken och att skärpa lagstiftningens generalpre- ventiva effekt göra sådan kontroll av förares nykterhetstillstånd, som i avseende å förares innehav av körkort redan finnes föreskrivet i 20 5 6 mom. och 26 å i vägtrafikstadgan;
5. effektivisering av prövningen vid utfär- dande av nykterhetsiutyg för körkort samt effektivisering av efterkontrollen beträffande körkortsinnehavare ;
6. förlängd tid för indragning av körkort vid rattfylleri ; samt
7. förlust för alltid av körkort vid upprepat rattfylleri.
En likalydande motion framlades i andra kammaren av hr Hagård m. fl.
Motionerna behandlades vid höstriksdagen 1949. Dessförinnan hade emellertid 1949 års trafiknykterhetsutredning tillkallats och mo-
tionerna föranledde därför ingen riksdagens åtgärd.
Trafikförfattningssakkunnigas förslag lades till grund för proposition (nr 30) till 1951 års riksdag.
Därvid hade förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott utformats så, att bestämmel- serna om ansvar för rattfylleri — vilket ord valts som beteckning för det brott, som inne- fattade påverkan i lagens mening — avsåg förare av bil, motorcykel, traktor och motor- redskap. Vidare skulle förare av dylikt for- don, som varit i lagens mening påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker, dömas till samma straff som för rattfylleri. Promillereglerna skulle — i likhet med vad tidigare gällt — avse allenast förare av motorfordon eller av traktor med släp— fordon.
Departementschefen anförde, att det 1 gör- ligaste mån borde undvikas, att i fråga om bestämmelserna rörande ansvar för bristande nykterhet i trafik företaga några ändringar, som kunde tolkas som ett föregripande av de resultat, vartill trafiknykterhetsutredningen kunde komma. Av denna anledning hade de sakkunnigas förslag om ansvar å den som i alkoholpåverkat tillstånd cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare, inte upptagits i propositionen. Liknande skäl som föranlett, att i denna föreslagits skärpta bestämmelser beträffande motordrivna fordon i allmänhet, syntes även tala för att icke blott bil-, motor— cykel- och traktorförare utan även förare av annat motordrivet fordon borde drabbas av ansvar, då han framfört sitt fordon så påver- kad av starka drycker, att han kunde antagas icke ha förmått föra fordonet på betryggande sätt. En sådan utvidgning av stratfansvaret föreslogs nu. Beträffande frågan om en tillämpning av promillereglerna även beträf- fande andra motordrivna fordon än bilar, motorcyklar och traktortåg anförde departe-
mentschefen. att en undersökning borde göras huruvida dylika regler kunde anses erfor- derliga för de långsamgående fordon, varom här vore fråga. Denna undersökning borde det ankomma på trafiknykterhetsutredningen att utföra.
De föreslagna bestämmelserna om nykter- hetsintyg för körkort innehöll — i huvudsak- lig överensstämmelse med vad som föreslagits av trafikförfattningssakkunniga — bl.a. att vid ansökan om körkort skulle fogas intyg utfärdat inom tre månader före ansökningen av polismyndigheten i sökandens mantals- skrivningsort, att sökanden under de senaste två åren gjort sig känd för nyktert levnads- sätt. Innan dylikt intyg utfärdades, skulle polismyndigheten inhämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden kunde hava varit mantalsskriven under ifrågavarande tid. Polismyndigheten skulle före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhets— nämnd samt, om så funnes erforderligt, jämväl annan, som ägde kännedom i saken.
(Enligt förut gällande lydelse skulle intyget vara utfärdat av polismyndighet på den ort eller de orter, där sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven, och innehålla _ bland annat — att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.)
I övrigt innehöll propositionen, såvitt nu är i fråga, i stort sett samma bestämmelser som de trafikförfattningssakkunniga förordat. Dessas förslag om införande av möjlighet att återkalla körkort för alltid återfanns emeller- tid icke i propositionen.
Föredragande departementschefen hänvi- sade till de betänkligheter, som på sina håll anförts mot de sakkunnigas förslag i denna del. Sålunda hade framhållits, bl. a. att det syntes alltför hårt att ett brott, begånget av en person i hans unga år, skulle för livstiden utestänga honom från rättigheten att föra
motorfordon, även om han sedermera iakt- tagit oklanderlig vandel. Man borde i detta sammanhang beakta, att länsstyrelse hade möjlighet att neka att åter utfärda körkort för en person, som ej kunde anses lämplig att inneha sådant. Det måste överhuvudtaget an- ses mycket svårt att vid indragningstillfället bestämma, att vederbörande icke ens i en avlägsen framtid skulle kunna anförtros kör— kort.
Departementschefen fann dessa invänd- ningar berättigade och anförde i samman— hanget, att återkallelse för alltld icke syntes kunna grundas enbart på att föraren gjort sig skyldig till brott av viss beskaffenhet. Den avgörande betingelsen vore i stället, att han ådagalagt sådana personliga egenskaper, som på ett stadigvarande sätt gjorde honom olämplig såsom förare. Vore han hemfallen åt alkoholmissbruk, borde han givetvis ej ha körkort. N är hans tillstånd i detta hänseende vore att beteckna såsom alkoholism, hän- fördes det i praxis — såsom av rattfylleri- delegationen framhållits — till sådan sjuk- dom, som skulle medföra körkortsindragning utan tidsbegränsning. Även andra psykiska tillstånd av abnorm art kunde föranleda så- dan indragning. I de fall åter, där sjukdom eller jämförligt tillstånd ej kunde konstateras, vore det i regel svårt, om ej omöjligt, att en gång för alla avgöra frågan om vederbörandes lämplighet såsom förare. I dylika fall syntes det lämpligaste vara att vid indragning av körkortet för den, som återfallit i trafik— onykterhet, bestämma en väl tilltagen tid och att, när spörsmålet om körkort ånyo bleve aktuellt, särskilt noga pröva vederbörandes förutsättningar såsom förare. Det kunde ifrågasättas, om verkligen en föreskrift om indragning för alltid skulle få någon nämn- värd användning. Ävenså vore det tvivel un- derkastat, om föreskriften skulle verka skär- pande på praxis vid indragning av körkort
på bestämd tid, eftersom betingelserna vid sådan återkallelse i viss mån skilde sig från dem, som gällde återkallelse för alltid. Där— emot kunde föreskriften få en psykologisk verkan. Denna fördel borde dock ej tillmätas avgörande betydelse i betraktande av de principiella betänkligheter som otvivelaktigt måste inställa sig.
Departementschefen slutade med att han på de sålunda redovisade grunderna ansett sig icke böra framlägga förslag om indragning av körkort för alltid.
I riksdagen framställdes motion (II: 422),
att återkallelsetiden måtte ökas till minst två och högst tio år vid återfall i trafikonykterhet inom fem är, minst ett och högst fyra år vid annat fall av trafikonykterhet och minst sex månader och högst fyra år vid annan åter- kallelse. Andra lagutskottet avstyrkte emeller- tid motionen och tillstyrkte propositionen (utl. nr 30). Riksdagen följde utskottets för- slag.
De sålunda i propositionen föreslagna och av riksdagen gillade bestämmelserna upp- togs oförändrade i 1951 års trafikbrottslag och vägtraiikförordning.
De grundläggande författningarna är väg- trafik/örordningen den 28 september 1951, nr 648, och den samma dag, nr 649, utfärdade lagen om straff för vissa trafikbrott, i det följande benämnd trafikbrottslagen. Väg- trafikförordningen innehåller bestämmelser om fordon, förare av fordon, trafikregler m. m. Vidare upptager förordningen ansvars- regler till sådana föreskrifter i densamma, som ansetts vara av polisiär natur. Vissa föreskrifter, som är av mera allmän natur och åsyfta att tillgodose trafikens säkerhet och friktionsfria genomförande, har däremot icke straffsanktionerats i förordningen. Ett åsidosättande av sådana föreskrifter är i stället att bedöma enligt trafikbrottslagen.
Vissa i vägtrafikförordningen förekom— mande uttryck —— såsom fordon, förare, bil, motorcykel etc. — användas även i trafik- brottslagen. Sådana uttryck har förutsatts i lagen äga samma innebörd som i förord- ningen.
Enligt 15 1 mom. vägtrafikförordningen skall med fordon förstås "varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor". Spårbundna trafikmedel — spårvagnar, järn- vägsfordon etc. — faller följaktligen icke under förordningens och därmed ej heller under trafikbrottslagens fordonsbegrepp.
Någon definition på uttrycket förare ges varken i de nu gällande eller i de tidigare vägtrafikförfattningarna. Ej heller innehåller förarbetena till de olika författningarna något
ANDRA KAPITLET
Gällande rätt
uttalande om innebörden av detta uttryck. Rent författningsmässigt kan sålunda ut- tryckets betydelse icke sägas ha undergått någon ändring. För bedömande av vägtrafik- förordningens och trafikbrottslagens förar— begrepp lärer man därför kunna hålla sig till den tolkning av uttrycket förare, som kan anses framgå av tillämpningen av gällande rätt.
I det följande lämnas en kortfattad redo- görelse för vissa i Nytt juridiskt arkiv (NJA) eller Svensk juristtidning (SJT) publicerade rättsfall, vilka här synes tillämpliga. Redo- görelsen omfattar 1. mål om ansvar för kör- ning utan körkort (olovlig körning), 2. mål om ansvar för rattfylleri eller liknande för- seelse samt 3. ett mål om trafikovarsamhet.
Olovlig körning m.m.
NJA 1934: 616 : En bil, vars motor gått sönder (två vevstakslager smält ner), bogserades av annan bil och styrdes därvid av A., som saknade körkort. A. dömdes för olovlig körning.
NJA 1935: 506: Under färd med en vänster- styrd bil satt A. på förarplatsen med B. till höger. A. lät B. taga hand om ratten men höll alltjämt fötterna på gas- och fotbromspeda- lerna. Båda var spritpåverkade. B. var ej berättigad att föra motorfordon. De åtalades bl. a. för rattfylleri och för det B. med A:s till- stånd biträtt med körningen. Domstolarna an- såg, att vid tillfället A. omhänderhaft bilen och B. med A:s tillstånd biträtt med körningen. De dömdes därför båda för rattfylleri, och dess- utom dömdes dels A. för det han överlämnat ratten till B., dels ock den sistnämnde för olov- lig körning.
NJA 1931 : 138: Bilägare — "synbarligen be— rörd av starka drycker" — ställde sig invid bilen, vred om kontaktnyckeln på instrument- brädan, släppte på gas och startade motorn med startveven. Då backväxeln låg inne —— något som bilägaren glömt — kom bilen i rörelse bakåt och fortsatte med ganska god fart snett över gatan, där bilen törnade emot och skadade ett järnräcke till en källarnedgång. Det ansågs, att bilägaren vid tillfället vidtagit åtgärder med bilen, varigenom denna satts i gång, och att han förty vid tillfället fört bilen samt följaktligen gjort sig skyldig till rattfylleri.
SJT 1932 rf s. 78: A. tog i onyktert tillstånd plats i bil och startade motorn i avsikt att sätta bilen i gång. Innan han hann lossa bromsen eller lägga in växeln, blev han emellertid an— hållen.
Svea hovrätt: Enär A. genom de med bilens motor företagna åtgärderna, vid det förhållande att bilen icke satts i rörelse, icke kunde anses ha fört bilen, kunde A. icke dömas för rattfylleri.
NJA 1935:354: A. lät, medan han var på- verkad av starka drycker, en lastbil, vars motor ej var i gång, rulla utför en gata, medan han gående vid sidan av bilen styrde denna. A. tog därefter plats i bilen och lät den ytter— ligare rulla. A. dömdes för rattfylleri i båda fallen.
NJA 1936: 69: A. — påverkad av starka drycker — satte sig vid ratten till bil och lät bilen rulla utför en gatusluttning samt styrde därvid bilen från förarsätet. Motorn kom aldrig i gång. A. dömdes för rattfylleri.
NJA 1940-230: A. — påverkad av starka drycker — Satte sig i förarsätet till bil, startade motorn, backade bilen omkring 1 meter men fick motorstopp, varefter bilen rullade tillbaka mot sitt ursprungliga läge. A. ansågs ha fört bil och dömdes för rattfylleri.
NJA 1944:307: A., som var påverkad av starka drycker, satte sig vid ratten till bil i av- sikt att förflytta bilen. Motorn var i gång. A. lade in en växel, varvid motorn stannade. På grund av gatans lutning rullade bilen omedel— bart därefter något bakåt, vilket uppenbarligen möjliggjorts av att A. för att kunna ånyo starta motorn frikopplat denna och av att bromsarna icke varit tilldragna. A. ansågs ha fört bilen och dömdes för rattfylleri.
NJA 1947:253: A. —— alkoholpåverkad ——
färdades på lättviktsmotorcykel. Åtalad för rattfylleri invände han, att på grund av kylan motorn ej kunnat startas, och att han därför trampat cykeln hela vägen.
A. ansågs ha gjort sig skyldig till rattfylleri, oavsett huruvida motorn under färden varit frånkopplad. Omständigheterna dock mildran- de. 50 dagsböter.
SJT 1947 rf s. 30: A. — alkoholpåverkad — åtalades för rattfylleri på motorcykel. A. in- vände, att han ej använt motorn för framdri— vande av fordonet utan endast begagnat detta som trampcykel. att han ej heller försökt eller ämnat sätta i gång motorn, samt att motorn ej varit i funktionsdugligt skick.
Svea hovrätt fann, att även om riktigheten av A:s uppgifter icke kunde anses vederlagd, A. måste anses ha vid tillfället fört motorcykel. A. dömdes därför för rattfylleri.
NJA 1950 C 53: A., som på grund av motor- fel parkerat sin bil på viss plats, skulle sedan efter spritförtäring flytta den omkring 10 m till ett lämpligare parkeringsställe. Han öpp- nade därvid bildörren, satte axeln till kanten och förde bilen framåt, under det han styrde med ena handen. En annan person gick bakom bilen och sköt på. Sedan polis kommit tillstädes, lade A. i avsikt att stanna bilen in tvåans växel. A. dömdes av hovrätten för onykterhet vid förande av motorfordon till 20 dagsböter. A. klagade. HD (2 mot 1) vägrade prövningstill- stånd.
NJA 1951:314: A. — alkoholkoncentration 2,66 "lao — gick bredvid sin motorcykel, två- hjulig, och ledde denna. Motorn var icke i gång (bensintanken tom). A. åtalades för rattfylleri men frikändes, enär han — med det tillväga- gångssätt han sålunda använt — icke kunde anses ha fört motorcykeln.
Tra/ikovarsamhel
NJA 1934: 81 : Sedan en bil till följd av mo- torstopp stannat i ett spårvägsspår framför ett annalkande spårvägståg och föraren stigit ur, sköt ett par spårvägsvakter — i avsikt att föra bilen ur spåret — bilen i gång framåt med på- följd", att den rullade över till ena gångbanan, varifrån den fortsatte till motsatta gångbanan, där den stannade. Vakterna åtalades för det de försummat att innan de satte bilen i gång göra sig förvissade om att densamma omhänder- hades av person, som ägde förmåga att manöv-
rera bilen. Vakterna bestred åtalet och anförde därvid, att till förande av bil icke kunde räknas, att man sköte på bakifrån. Domstolarna, som fann, att bilen under den skedda förflyttningen saknat förare, dömde vakterna för trafikovar- samhet, bestående däri, att de underlåtit att, på sätt vederbort, före bilens igångsättande göra sig förvissade därom, att bilen under för- flyttningen omhänderhades av föraren eller annan för ändamålet lämplig person.
Den första förutsättningen för att "förande" skall kunna anses föreligga synes alltså enligt rättspraxis (se SJT rf s. 78) vara, att fordonet kommit i rörelse. Det är sålunda ej tillräck- ligt, att motorn satts i gång, utan fordonet skall även ha börjat rulla. Däremot saknar förflyttningens längd betydelse i detta sam— manhang. Ett fordon kan alltså ha förts, även om det icke ruHat mer än någon meter (jfr NJA 1940: 230).
Om en spritpåverkad person sätter sig vid ratten till en bil och vidtager åtgärder för att sätta i gång denna men misslyckas härmed — exempelvis på grund av att han glömmer att lossa handbromsen —— blir med tillämp— ning av det sagda hans förfarande att be- teckna icke såsom förande av fordonet utan allenast som försök därtill. Sådant försök är icke straffbelagt. Han undgår följaktligen an- svar för rattfylleri.
Slutligen förefaller ha krävts, att förandet skall ha manifesterat sig på något av följande båda sätt.
Det ena är, att vederbörande vidtagit sådana åtgärder med fordonets motor, att fordonet därigenom sättes igång. I detta fall anses han som förare, oavsett om han i övrigt tagit be- fattning med fordonet under dess förflyttning. Jfr NJA 1931: 138.
Det andra sättet är, att vederbörande under fordonets förflyttning omhänderhar detsamma eller åtminstone biträder därvid. Han är då att beteckna som förare, även om fordonet satts i gång utan hans åtgörande (jfr NJA 1934: 81) eller hålles _i rörelse annorledes än
för egen motor (se t. ex. NJA 1934: 616 och 1936: 69).
För att fordonet skall anses såsom omhän- derhaft synes ha fordrats, att vederbörande självständigt handhar åtminstone styrningen av detsamma (jfr NJA 1935: 354, 1936: 69 och 1950 C 53). Biträde vid omhänderhavan- det har funnits föreligga, om han med till- stånd av fordonets handhavare hjälper denne genom att sköta fordonets styrinrättning (jfr NJA 1935: 506).
De allmänna bestämmelserna om behörig- het såsom förare av fordon lämnas i 285 vägtrafikförordningen. Enligt 1 mom. av denna paragraf får fordon ”icke på väg föras av någon, som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsätt- ningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet".
Paragrafens 2 mom. innehåller följande
stadgande.
Finner polisman skäl antaga, att förare av fordon är så påverkad av starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, eller finner polisman uppenbart, att föraren eljest saknar nödiga förutsättningar därför, äger polismannen förbjuda honom att föra fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åt— gården.
De motordrivna fordonen hari vägtrafik- förordningen underkastats en strängare reg- lering än andra fordon, såväl i vad angår kraven på fordons beskaffenhet och utrust- ning som beträffande kontrollen över föraren. Grunden härtill har naturligen varit den större typiska trafikfarligheten hos motordriv- na fordon.
Bland de motordrivna fordonen har bilar och motorcyklar —— motorfordon — samt med gummihjul försedda traktorer be- funnits särskilt farliga i trafiken. I 29 5 väg-
trafikförordningen har därför innehav av körkort, utfärdat av länsstyrelse, uppställts som villkor för behörighet att föra bil, motorcykel eller gummihjulstraktor, beträf- fande det sistnämnda fordonsslaget dock först fr. o. m. är 1955.
ltlinimiåldern för erhållande av körkort är 18 år för bil, 16 år för motorcykel samt 16 år eller, om särskilda skäl föreligga, 15 år för traktor. Före uppnådda 18 år får dock inne— havare av motorcykelkörkort icke föra tung motorcykel (tjänstevikt över 75 kg).
För körkort kräves enligt förordningens 31 & förarprov inför besiktningsman eller — såvitt angår traktor — annan av länsstyrelse förordnad person. Anmälan till förarprov skall enligt paragrafens 1 mom. b) åtföljas av läkarintyg, högst tre månader gammalt och utvisande, i vad mån sökanden lider av så- dant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen mins- kar hans förarförmåga. Vid förarprovet skall sökanden bl.a. visa sig ha nödiga insikter om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som alkoholhaltiga drycker medför å den mänskliga organismen.
325 vägtrafikförordningen innehåller be- stämmelser om utfärdande av körkort rn. m. Författningsrummet föreskriver att vid an- sökan skall fogas bl. a. nykterhetsiutyg. Stadgandet härom (32 ä 1 mom.) lyder:
Vid ansökan skola fogas — —— —
c) intyg, utfärdat inom tre månader före an— sökningen, av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två åren gjort sig känd för nyktert lev- nadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon; dock må detta kunna styrkas i annan ordning, om sökanden under angivna tid icke varit mantals- skriven här i riket.
Innan intyg, som angives under c), utfärdas, skall polismyndigheten inhämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden må
hava varit mantalsskriven under ifrågavarande tid.
Polismyndighet skall före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforder— ligt, jämväl annan, som äger kännedom i saken.
Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt. Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sökan- dens mantalsskrivningsort ofördröjligen till ve- derbörande länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykterhetsförhållan- den.
Sökanden är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påfordrar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under c).
För det fall, att körkortsinnehavare visar sig brista i vad som förutsatts vid körkortets utfärdande, ger förordningen möjlighet till återkallelse av körkortet eller — i lindrigare fall — varning. Under vissa förutsättningar kan beslut om körkortets omhändertagande meddelas i avbidan på beslut om återkallelse. Bestämmelserna härom återfinnas i 33—
35 55. Av 33 % må här följande återges.
33 ä.
1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 & stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen
1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 & andra stycket1 eller 4 5” lagen om straff för vissa trafikbrott;
2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser;
3. Om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser. som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller
4. om föraren med hänsyn till onyktert lev-
1 Grov vårdslöshet i trafik. ” Rattfylleri eller annan onykterhet i trafik.
nadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.
Återkallelse av körkort på grund av straff- belagd förseelse må icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra körkortspliktigt fordon.
Vid prövning av fråga om återkallelse av körkort må, såvitt annat ej följer av vad i nästa stycke stadgas, avseende icke fästas vid förseelse, för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av förseelse, som giver an- ledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning.
Vid återkallelse av körkort på skäl, som an— givas i detta moment, skall bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra
a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts;
b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs;
c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas.
I tiden skall inräknas den tid, varunder be— slut om återkallelse tills vidare enligt 2 mom. och om omhändertagande enligt 35 % varit gällande.
2 mom. Om förares förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon blivit så väsent- ligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör innehava körkort, skall den läns— styrelse, som utfärdat körkortet, återkalla det- samma.
Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid förete nytt läkar- intyg, vid äventyr att körkortet eljest återkallas.
3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständig- heter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt 35 5 första stycket, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna,
huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Då beslut om kör- korts omhändertagande meddelats enligt 35 å andra stycket, skall länsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse återkalla körkortet tills vidare.
5 mom. Önskar förare, vars körkort åter- kallats enligt 1 mom., efter utgången av den en- ligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra körkortspliktigt fordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom., åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 5 1 mom. sägs.
Ansökan må avse körkortets återfående:
a) om vid återkallelse enligt 1 mom. tiden för återkallelsen bestämts till ett år eller därunder och ansökan göres inom sex månader efter utgången av återkallelsetiden; samt
b) om återkallelse skett enligt 2 mom. och ansökan göres inom två år efter återkallelsen.
I andra fall än nu nämnts skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort.
6 mom. Ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 1 mom., skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg, som angivas i 31 5 1 mom. b) och 32 5 1 mom. c). Vid ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 2 mom., skall fogas läkar— intyg, som i 31 ä 1 mom. b) sägs. Länsstyrelse äger dock vid prövning av ansökan om åter- fående av körkort alltid rätt att, där så finnes nödigt, infordra samtliga i 32 ä 1 mom. nämnda handlingar.
Ansökan om utfärdande av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga handlingar, som an- givas i 32 ä 1 mom.
Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nykterhetsintyget avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara utfärdade efter åter— kallelsen.
Enligt 34 % må i stället för återkallelse med- delas varning, därest det kan antagas, att körkortsinnehavaren skall låta rätta sig utan återkallelse. Är det fråga om brott, som avses
i 33% 1 mom. 1 punkten vägtrafikförord- ningen, är dock återkallelse obligatorisk.
35 % föreskriver omhändertagande av kör- kort bl. a. då körkortsinnehavaren vid färd med motordrivet fordon varit synbarligen berusad av starka drycker eller annat ämne, eller då han vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släpfordon kopplats, haft en blodalkoholhalt av 0,8 promille eller däröver. Beslut om körkorts omhänderta- gande gäller till dess länsstyrelse förordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avbidan på sådant förordnande är föraren icke be- rättigad att föra körkortspliktigt fordon.
I fråga om gällande bestämmelser om kontroll över körkortsinnehavare hänvisas till framställningen under tionde kapitlet.
28 % vägtrafikförordningen hör till de före- skrifter, vilka icke är straffsanktionerade i förordningen utan i stället skall bedömas enligt trafikbrottslagen. Denna upptager un- der 45 bestämmelser om ansvar för ratt- fylleri och annan onykterhet vid förande av motordrivet fordon. Vidare har lagen under 1 % stadganden om ansvar för vårdslöshet och grov vårdslöshet i trafik. Det har förutsatts, att överträdelse av 28 & vägtrafikförordningen i annat fall, än som avses i 4 % trafikbrotts- lagen, skall kunna beivras jämlikt lagens 1 g, eftersom sådan överträdelse måste anses innebära vårdslöshet i trafik.
4 & trafikbrottslagen innehåller följande bestämmelser.
1 mom. Den som vid förande av bil, motor- cykel, traktor eller motorredskap varit så på- verkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugo- fem.
Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts. - Hadeforare av bil eller motorcykel eller av
traktor med släpfordon en alkoholkoncentra- tion i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.
2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.
Såsom gemensam beteckning för förseelse, som avses i 4 % trafikbrottslagen, användes i det följande trafikonykterhet. Allmänt må om denna grupp av förseelser anmärkas följande.
Ansvar för trafikonykterhet inträder även i det fall, att förandet icke ägt rum på väg. Här må hänvisas till följande rättsfall.
NJA 1938:285 : A. försökte i onyktert till- stånd föra en av honom på enskilt område vid en väg parkerad bil ut på vägen. Han körde emellertid på en sten helt nära vägkanten och hindrades därigenom att komma ut på vägen. A. åtalades för rattfylleri. Den omständigheten, att marken, över vilken A. vid tillfället fört bilen, var enskilt område, ansågs icke befria A. från ansvar för rattfylleri.
NJA 1949: 559: Med alkoholkoncentration överstigande 0,8 promille gick A. in i ett garage, satte sig där upp i en bil, startade motorn och förde bilen 5 a 6 meter framåt. För att kunna föra bilen ut ur garaget var han nödsakad att därefter backa bilen ett stycke. Detta förmådde han i sitt spritpåverkade tillstånd ej göra, och då han blev iakttagen av en tillstädeskommande person, lämnade han bilen och försökte gömma sig i garaget. Ehuru A. sålunda icke fört bilen annat än inom garaget, dömdes han för onyk— terhet i trafik.
Vid sammanträffande av trafikonykterhet med annat brott blir stratllagens stadgan- den om konkurrens regelmässigt tillämp— liga. Stadgandet om ansvar för rattfylleri skall sålunda tillämpas i konkurrens med exempelvis 1 % trafikbrottslagen (vårdslöshet i trafik) och 14 kap. 95 SL (vållande till annans död).
Någon gång kan inträffa, att den som gjort
sig skyldig till rattfylleri, varit så berusad, att straffbarhet för vanligt fylleri (SL 11:10) föreligger. I sådant fall åberopas dock icke sistnämnda lagrum, utan vederbörande dö- mes endast enligt trafikbrottslagen. Se NJA 1936: 417.
Enligt tidigare rätt (2 5 1934 års lag) före- låg endast ett brott, då föraren samtidigt gjort sig skyldig till rattfylleri och grov vårdslös- het. Enligt trafikbrottslagen däremot är sådan brottslighet att betrakta såsom två brott, vilka skall föranleda tillämpning av bestämmelsen i 4 kap. 1 % SL.
Även i fråga om medverkan är allmänna regler tillämpliga. Följande rättsfall är att anmärka.
NJA 1947:321: A. var alkoholpåverkad. B. insåg A:s alkoholpåverkan. Det oaktat över- lämnade B. till A. att föra bilen och instruerade denne om växlingen. B. ansågs härigenom ha uppsåtligen hjälpt A. med råd och dåd på sådant sätt, att A:s rattfylleribrott därigenom skett. B. dömdes förty jämlikt 3 kap. 3 (numera 4)å SL såsom vore han själv gärningsman.
NJA 1947: 323: A. påv. B. insåg A:s spritpå- verkan. Likväl åstadkom B. —genom bortskra- pande av isoleringen på ett par kablar under in- strumentbrädan och sammanförande av kab- larna — sådan elektrisk kontakt, att bilen kunde startas och framföras utan att strömbrytarnyckel erfordrades. och vidare höll B. under färden samman kablarna. A. hade ej själv förstått att vidtaga sådana åtgärder, att bilen kunnat startas och framföras utan strömbrytarnyckel. B. an- sågs genom sitt förfarande ha gjort sig skyldig till sådan delaktighet i A:s rattfylleribrott, att B. skulle straffas såsom vore han själv gärnings- man. 3 kap. 3 (numera 4) & SL tillämpad.
NJA 1949: 689: A. — över 1,5 promille — förde först själv en personbil och överlämnade sedan åt B. — över 0,8 promille — att föra bilen. A. insåg därvid, att B. förtärt alkohol i sådan mängd, att B. kunde drabbas av ansvarspåföljd. På grund härav dömdes A. icke blott för sitt eget rattfylleri utan även för medhjälp enligt 3 kap. 4 & SL till B:s trafikonykterhet.
SJ T 1951 : 342: A. inställda sig hos B. för att verkställa en förut avtalad körning med lastbil
för B:s räkning. B. insåg, att A. förtärt alkohol i sådan mängd, att A. kunde drabbas av ansvar, om han förtärde ytterligare spritdrycker och därefter förde bilen. (Det visade sig sedan, att A. vid tillfället haft en alkoholkoncentration, som ej oväsentligt överstigit 2 promille). B. bjöd det oaktat A. på 8—10 centiliter brännvin. A. förde därefter bilen med B. som passagerare. B. ansågs — genom att under förhandenvarande omständigheter tillhandahålla A. brännvinet — ha främjat dennes rattfylleri, dock endast i mindre mån, och dömdes för medhjälp jäm— likt 3 kap, 4 och 5 55 SL.
I förarbetena till 1934 års lag och 1941 års ändringar däri uttalades, att villkorlig dom i regel icke lämpade sig vid de grövre trafik- förseelser, varom i denna lag vore fråga. Det kunde förmodas, att domstolarna — vilka förut i mål av här ifrågavarande art blott i relativt sällsynta fall meddelat villkorlig dom — även i fortsättningen skulle med varsamhet begagna sig av möjligheten att i sådana mål medge villkorlig dom.
Vad sålunda anförts — vilket betingats av hänsynen till den allmänna laglydnaden — har regelmässigt iakttagits i den praktiska rättstillämpningen (jfr NJA 1951: 294).
Enligt 2 å andra stycket av 1939 års lag om villkorlig dom må sådan dom ej meddelas, där den tilltalade tillika dömes ovillkorligt till straffarbete eller fängelse. Detta stadgande har i rättspraxis (se NJA 1947: 326) ansetts icke utgöra hinder för att en person, vilken — efter det han undergått honom för visst brott (rattfylleri) ådömt frihetsstraff — jäm- likt 4 kap. 3 & SL för detta och andra brott (förmögenhetsbrott) dömts till gemensamt sådant straff, erhåller villkorlig dom med av- seende å det gemensamma straffet till den del det icke verkställts.
Obenägenheten att meddela villkorlig dom i trafikonykterhetsmål har medfört att frågan om införande av möjlighet att uppdela fri- hetsstraff i en ovillkorlig och en villkorlig del torde komma att aktualiseras. I några fall,
där domstol ådömt långvarigt frihetsstraff för en person, som gjort sig skyldig till såväl trafikonykterhet som annat brott, samt av hänsyn till trafikonykterhetsbrottet icke ansett sig kunna meddela villkorlig dom, har Kungl. Maj:t nådevägcn medgivit villkorligt anstånd med den del av straffet som må ha avsett annat än trafikonykterheten; straffet för sist- nämnda brott har alltså då kommit att kvar- stå ovillkorligt.
Regeln i 1 mom. första stycket av 4 % trafik- brottslagen innefattar en allmän brottsbestäm— ning liknande den, som före 1941 års änd- ringar i 1934 års lag ensam gällde. Vid till— lämpningen av detta stycke har domstolen följaktligen att — när det gäller att avgöra, huruvida straffbar påverkan föreligger eller ej — fritt väga de olika bevismedlen mot var- andra. Även när blodalkoholhalten under— stigit 1,5 promille, skall sålunda domstolen döma för rattfylleri, om den vid sin samman- ställning av blodprovet med övriga bevis- medel — såsom vittnesmålen och den kliniska undersökningen samt läkarens å denna grun— dade omdöme — finner sig övertygad om att föraren varit i lagens mening påverkad.
Uttrycket "kan antagas" användes redan i den ursprungliga lydelsen av 1934 års lag. I förarbetena till 1941 års ändringar i denna lag förutsattes, att uttrycket i fråga skulle — såsom i den praktiska rättstillämpningen syn— tes ha skett — tolkas som om förutsättningen för straffbar påverkan formulerats t. ex. "har motorförare objektivt sett varit olämplig så- som förare". Då nu uttrycket "kan antagas" utan närmare motivering influtit i trafikbrotts- lagen, lärer man kunna utgå från att detta uttryck avsetts skola jämväl i fortsättningen tolkas på samma sätt som hittills.
Såsom mildrande omständigheter, vilka kan föranleda bötesstraff, torde i och för sig icke böra betecknas det fall, att föraren icke vållat någon olycka och ej heller eljest visas
ha begått någon påtaglig felmanöver. Redan det förhållandet, att vederbörande i påverkat tillstånd ger sig ut i trafiken med motordrivet fordon, anses sålunda vara en med hänsyn till säkerhetsintresset så betänklig handling, att strafformen fängelse normalt bör till- lämpas, även om han haft turen, att intet inträffat.
Däremot har mildrande omständigheter stundom funnits föreligga, då den trafikupp- gift, som föraren vid tillfället påtagit sig, varit av så begränsad innebörd, att körningen ej kan anses ha varit ägnad att medföra någon större fara för trafiksäkerheten. Hit kan höra exempelvis sådana fall som att vederbörande trampat en lättviktsmotorcykel med frånkopplad motor (se NJA 1947: 253), eller att han fört sitt fordon ett helt kort stycke på en avsides belägen enskild väg, där främmande trafik knappast förekommer. Givetvis har även i fall, varom här är fråga, graden av alkoholpåverkan tillmätts den största betydelse.
Den i 1 mom. andra stycket uppställda ansvarsregeln har avfattats efter mönster av 11 kap. 10 å andra stycket SL.
Under begreppet "annat berusningsmede " torde vara att hänföra sådana narkotiska gifter som morfin, kokain, heroin, opium, opiototal, totomekon, dolantin, fenedrin m.m. ävensom olika sömnmedel, såsom veronal, medinal, phenemal, somnifen, phanodorm, bromyl, bromural etc.
Visas förare av motorfordon eller av traktor med släpfordon ha haft en alkoholkoncentra- tion i blodet av 1,5 promille, skall han enligt 1 mom. tredje stycket alltid dömas för ratt- fylleri, även om ingen annan omständighet tyder på att han skulle ha varit så påverkad, som i momentets första stycke sägs. För att motbevisningen skall kunna leda till frihet från sådant ansvar, måste den följaktligen gå ut på att blodanalysen varit oriktig, så att
föraren i verkligheten icke haft den angivna alkoholkoncentrationen.
I detta sammanhang må lämnas följande redogörelse för rättsfallet SJ T 1949: 594.
A. åtalades för rattfylleri. Blodanalysen visade 2,52 promille alkohol. A., som påstod, att han ifrågavarande dag druckit blotten flaska pilsner— dricka, att han föregående dag ej förtärt några starka drycker alls, samt att han den nästföre- gående dagen druckit 25—30 centiliter konjak, bestred åtalet. Mot blodanalysen åberopade A.
1. protokoll över läkarundersökning å A. i samband med tagande av blodprov: ej symptom på alkoholpåverkan, ej spritlukt, ej påverkad;
2. tre sammanstämmande vittnesutsagor: A. uppträtt bestämt och målmedvetet samt vid— tagit de åtgärder, vartill händelsen skäligen bort föranleda, ävensom varit fullständigt nykter; samt
3. att det ej ens påståtts i målet, att A. färdats anmärkningsvärt eller ovarsamt eller eljest åsi- dosatt någon trafiksäkerhetsföreskrift.
Svea hovrätt fann ej ådagalagt, att blodana- lysen vore oriktig, ehuru utfallet av denna i anseende till ovannämnda omständigheter fram- stode såsom anmärkningsvärt. A. kunde därför ej undgå ansvar för rattfylleri. Omständig- heterna dock mildrande.
Hovrätten dömde härefter A. för rattfylleri till bötesstraff.
Ansvarsregeln i 2 mom. av 4 & trafikbrotts- lagen — vilket moment icke avser förare av traktor utan tillkopplat släpfordon eller av motorredskap — blir tillämplig endast om det icke visas sådan påverkan, som i 1 mom. första stycket sägs. Föreligger sådan påver- kan, skall däremot dömas för rattfylleri, även om alkoholkoncentrationen icke upp- gick till 1,5 promille eller ens till 0,8 promille.
Ansvar enligt 2 mom. synes i det följande rättsfallet ha befunnits i princip kunna ådö- mas, ej blott om blodprov tagits och visar 0,8 promille eller däröver, utan även om sådan alkoholkoncentration visas på annat
sätt.
SJ T 1952: 210: En bilförare hade enligt egen uppgift förtärt vid 19-20-tiden 10 cl brännvin, 5 cl konjak, 1 pilsner och 2 lättgroggar samt vid
22-23-tiden 5 cl brännvin och 1 pilsner. Han hade fört bil vid 20.30—21.30-tiden och 00.00— 00.30—tiden. Han åtalades för rattfylleri. Hov- rätten: Enär blodprov ej tagits, hade alkohol- koncentrationens höjd ej kunnat utrönas genom sådant prov. Några tillförlitliga slutsatser om alkoholkoncentrationen kunde ej dragas på grundval av den uppgivna alkoholförtäringen. Det kunde därför ej ansetts utrett, att alkohol- koncentrationen vid tiden för bilkörningen upp— gått till 0,8 promille. Påverkan hade ej styrkts. Bilföraren friades därför från ansvar.
Vid 1 mom. tredje stycket och 2 mom. synes i övrigt följande anmärkningar böra göras.
De metoder, som användas för analys av blodprov, är behäftade med vissa felkällor. Vid Widmarks metodik, vilken för närvarande användes, har medelfelet ansetts kunna uppgå till högst 0,05 promille. I förarbetena till 1941 års ändringar i 1934 års lag har framhållits, att i lämplig form borde klar- göras, i vilken ordning analysmetodens fel- gränser borde vinna beaktande i rättstill— lämpningen. Dessa felgränser syntes böra beaktas redan av den anstalt, som verkställde analysen. Analysbeviset borde sålunda upp- taga ett minimivärde, dvs. analysvärdet minskat med promilletalet för största möjliga fel. Därest den undersökte lede av socker- sjuka — vilket framginge av Gerhards prov, som toges vid den kliniska undersökningen _ ävensom i andra fall, då provet icke gåve ett riktigt värde å blodalkoholhalten, borde er- forderliga upplysningar härom intagas i ana— lysbeviset. I detta bevis borde sålunda anges den blodalkoholhalt som med hänsyn till alla i det särskilda fallet kända omständigheter kunde anses ur vetenskaplig synpunkt oan— tastlig.
Vad sålunda anförts har i praxis tillämpats. Man räknar sålunda med tredubbla medel— felet 0,15 promille. Detta medför, att analys- värdet måste överstiga 1,65 resp. 0,95 pro- mille för att anses som fällande enligt 1 mom. tredje stycket resp. 2 mom.
1944 års sakkunniga förutsatte i sitt be- tänkande — under hänvisning till vissa av docenten J. Möllerström gjorda undersök- ningar å sockersjuka — att om en för ratt- fylleri tilltalad person kunde visa sannolika skäl för att resultatet av blodprov vore miss- visande på grund av s.k. endogen alkohol- bildning, domstol skulle äga rätt att pröva blodprovets bevisvärde.
Frågan om den endogena alkoholbild- ningens betydelse har sedermera varit före- mål för HD:s prövning i rättsfallet NJA 1948: 726. I detta var omständigheterna följande.
A. åtalades för rattfylleri. Blodanalysen visade 2,21 promille alkohol. A. invände mot åtalet, att han lede av sockersjuka, och att alkohol- koncentrationen berott på endogen alkoholbild— ning i vad den överstege 0,8 å 1,5 promille.
l inhämtat utlåtande förklarade medicinal- styrelsen, att det på vetenskapens dåvarande (maj 1948) ståndpunkt måste anses, att A. vid tillfället haft en av spritförtäring betingad alko- holkoncentration i blodet, vilken med säkerhet överskridit 1,5 promille.
Styrelsen hänvisade till ett yttrande av pro- fessorn Ulf von Euler, i vilket denne anfört, att även om rubbningar syntes föreligga i fråga om A:s sockeromsättning, dessa ej kunde antagas ha givit anledning till något väsentligt förhöjt alkoholvärde i A:s blod. Inga belägg funnes för att endogen alkoholbildning av sådan omfatt- ning kunde föreligga ens vid svårartad socker- sjuka — varom i detta fall ej vore fråga — eller att andra ämnen skulle ha simulerat förhöjda alkoholvärden till mer än några få tiondels promille. Det funnes därför för det dåvarande
ej grund att antaga, att hos A. funna värdet 2,21 promille skulle till någon väsentlig del ha orsakats av andra ämnen än utifrån tillförd alkohol.
Med stöd av promilleregeln dömdes härefter A. för rattfylleri.
I fråga om de senaste årens vetenskapliga rön hänvisas till framställningen i kap. 6.
Bestämmelserna om tagande av blodprov i mål, som här avses, återfinnes i 28 kap. 12 och 13 55 RB. För att sådant prov skall få tagas fordras, att vederbörande är skäligen misstänkt för brottet. Beslut om blodprovs— tagande meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten eller — om fara är i dröjsmål —— av polisman. Endast läkare får taga blodprov. Kostnaden utgår av allmänna medel. Dömes den tilltalade för brottet, skall han jämlikt lagen den 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersök- ning i brottmål återgälda statsverket denna kostnad. Rätten skall självmant pröva, var kostnaden skall stanna (31 kap. 95 RB).
Rättsfall:
NJA 1935: 449: A. åtalades för rattfylleri. Blodundersökningen visade, att blodet vid provtagningen var fritt från alkohol. Med hän- syn till omständigheterna befriades A. från skyl- dighet att ersätta blodundersökningen.
NJA 1938 : 269: A. åtalades för grov vårds- löshet m.m. Dessutom yrkades åläggande för A. att ersätta blodundersökning, vilken visat en alkoholkoncentration av 0,42 promille. A., som dömdes för grov vårdslöshet men ej för onykter- het i trafik, ålades tillika skyldighet att ersätta blodundersökningen.
Vid den internationella kongressen om trafik och alkohol i Stockholm år 1950 framlades i rapporter från deltagarna och på grundval av genom kongressekretariatet inhämtade upp— gifter redogörelser för trafiknykterhetslag- stiftningen och dess tillämpning i ett flertal länder. Dessa redogörelser ingår i publikatio- nen från kongressen, Alcohol and Road Traf- flc. I huvudsak med ledning av dessa upp- gifter har följande sammanställning gjorts.
Danmark
Att föra eller söka föra motorfordon m. m. är enligt 1927 års Lov om motorkeretejer för- bjudet för den, som på grund av spritförtä- ring inte är i stånd att göra det på ett be- tryggande sätt. Det är också förbjudet att överlåta förandet åt den, som är så påverkad. Bestämmelserna gäller endast för väg, som är öppen för allmän trafik. Överträdelse straffas med fängelse i högst 6 månader eller vid synnerligen mildrande omständigheter med böter.
När en person, som förtärt sprit på ett offentligt utskänkningsställe och om vilken värden eller hans ställföreträdare vet eller har anledning antaga, att han är förare av ett motorfordon, på grund av spritförtäringen icke är i stånd att föra fordonet på betryggan- de sätt, är det enligt samma lag värdens eller ställföreträdarens skyldighet att, eventuellt genom tillkallande av polis, söka hindra vederbörande att köra.
TREDJE KAPITLET
Trafiknykterhetslagstiftningen och dess tillämpning i
några främmande länder
Slutligen är det enligt motorfordonslagen — vid äventyr av böter eller, vid försvårande omständigheter, fängelse — även förbjudet att föra eller söka föra motorfordon, om vederbörande på grund av tidigare spritför- täring befinner sig i sådant trötthets- eller slö- hetstillstånd, att han inte är i stånd att föra fordonet på betryggande sätt. Om veder- börande i sådant tillstånd för fordonet i yrkesmässig passagerartrafik, betraktas detta som försvårande omständighet. Om arbets— givare kan anses medansvarig för förandet, straffas även han.
Rattfylleri skall medföra indragning av kör- kortet för minst sex månader. Körkortsindrag- ningen och tiden för densamma bestämmes av domstolen och ingår alltså i domen. Kortet kan också indragas för all framtid. Om den dömde inte innehar körkort, skall en motsvarande tid fastställas, inom vilken han inte kan få körkort. För den som fått kör- kortet indraget för tre år eller mera finns endast mycket begränsade möjligheter att på nytt erhålla körkort.
Antalet rattfylleriåtal under de två åren 1947 och 1948 var följande: Hela antalet åtalade ............... 2 917 därav dömda till straffarbete ...... 138 dömda till fängelse ......... 2 487 dömda till böter ........... 118 frikända ................. 1 7 4
Personer, som misstänks för rattfylleri, un- derkastas en klinisk läkarundersökning, vil-
ken lägges till grund för en bedömning, om vederbörande varit så påverkad som i lagen sägs. Sedan 1935 tages också i de flesta fall blodprov. Blodprovets uppgift är att komplet- tera läkarundersökningen och några lagbe- stämmelser om att stratfbar påverkan skall anses föreligga vid viss alkoholhalt finns inte. I praktiken har domstolarna emellertid följt den regeln, att personer med mer än 1 pro- mille alkohol i blodet vid körtillfället har an- setts straffbart påverkade. Även om blod- alkoholhalten avsevärt överstigit 1 promille, kan dock föraren i vissa fall frikännas. Detta sker t. ex. när blodprovet och den kliniska undersökningen ger väsentligt olika resultat. Det kan också ske, när vederbörande bevis- ligen har framfört sitt fordon utan anmärk- ning. Även motiv av annan art för undantag från eljest gängse praxis tillämpas, !. ex. att en person inte har något tillgängligt fordon i fortsättningen eller, om det är fråga om vana motorförare, att en dom, som ovillkorligen medför körkortsindragning, skulle ha stor betydelse för vederbörandes möjligheter att bibehålla sitt yrke. Å andra sidan dömes många för rattfylleribrott, ehuru blodalkohol- halten är mindre än 1 promille, nämligen om den kliniska undersökningen och bevisningen i övrigt klart indicerat påverkan. Det van- ligaste straffet har emellertid då varit böter.
N ormalstraffet är eljest, som framgår av den ovan återgivna tabellen, frihetsstraff. Vid al- koholhalter på LOD—1,25 promille är det vanligaste straffet 10 dagars fängelse. Vid alkoholhalter på 1,25—1,50 är det vanligaste straffet 14 dagar och mellan 1,50—2,00 20 dagar samt vid halter däröver 24—30 dagars fängelse. Villkorlig dom tillämpas inte.
Tiden för körkortsindragningen sättes i regel till ett år. Minimitiden sex månader tillämpas i fall av brott som bedömes såsom mindre graverande.
Ett betänkande med förslag till revision av
rattfyllerilagstiftningen framlades år 1951 av "Kommissionen av 1947 angående alkohol— sporgsmålet".
Kommissionen rekommenderar i allmänna ordalag en intensifierad propaganda och upp- lysningsverksamhet. Denna skulle ”fastslå att framförande av motorfordon i påverkat tillstånd är en omoralisk och ansvarslös handling". Nykterhetskontrollen för erhål- lande av körkort liksom för bibehållande av sådant bör vidare skärpas, anser kommis— sionen. Dessa åtgärder ankommer på polis- myndigheterna.
Gällande lag ger enligt kommissionen möj- lighet både till att väcka åtal oftare än vad som faktiskt skett och att utdöma strängare straff än vad som hittills skett. Att utnyttja dessa möjligheter skulle kunna leda till bättre förhållanden. Kommissionen pekar därvid på de fall, då alkoholhalten är mindre än 1 promille men läkarundersökningen visat att påverkan föreligger.
Kommissionen anser det emellertid inte tillräckligt med denna allmänna rekommen- dation, utan föreslår — med hänvisning bl. a. till docent Goldbergs undersökningsresultat — att det i motorfordonslagen införes en ren promilleregel, som föreskriver bötesstraff för den som haft en alkoholhalt av 0,6 pro— mille, även om han inte enligt vad som i övrigt framgår varit så påverkad som i lagen sägs.
Beträffande tiden för indragning av kör- kortet anför kommissionen, att den bör vara minst ett år. Lagen bör dock ge möjlighet till en differentiering av tiden alltefter de person- liga förhållandena, varvid även kortare tid än ett år skulle kunna ifrågakomma.
Finland
Sedan 1950 stadgas i lagen om trafik med motorfordon, att den som vid framförande av motorfordon är drucken eller påverkad av
alkohol eller annat berusningsmedel, skall dömas till fängelse eller till tukthus i högst tre år eller, då brottet icke förorsakat fara för den allmänna trafiksäkerheten och omstän- digheterna även eljest är synnerligen mild- rande, till böter. Samma straff drabbar den, som överlämnar sitt fordon att brukas av den, som är uppenbart drucken eller, såvitt honom är bekant, påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Om någon, som vid fram- förande av motorfordon varit drucken eller påverkad, vållat annan persons död eller svår kroppsskada, kan straffet bli i första fallet upp till 7 års tukthus och i andra fallet upptill 6 års tukthus.
Normalstraffet vid enkelt rattfylleri är 3—4 månaders fängelse. Ej sällan stannar dock straffet vid böter.
Den som på allmän väg framför häst, cykel, kälke eller annat fortskaffningsmedel i drucket tillstånd eller eljest under påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel, straffas enligt strafflagen med böter eller fängelse i högst ett år.
Blodprov är inte obligatoriskt. Det kan en- dast tagas om den misstänkte samtycker. Antalet rattfylleribrott var 477 år 1949, medan antalet blodprov var 343. Förslag om obliga— toriskt blodprov och promilleregler framlades 1949, se nedan.
För erhållande av körkort krävs bl. a., att vederbörande är känd som en nykter person. Vid tvekan härom görs en ingående under- sökning.
Vid rattfylleribrott indrages alltid körkortet och kan återfås först efter prövning av kommunikationsministeriet. Enligt gällande praxis kan körkortet återfås tidigast 2 år efter ett bötesstraff och 3 år efter ett frihets— straff för rattfylleri. Rattfyllerist som dömts till tukthus för vållande till annans död kan aldrig återfå sitt körkort.
Körkortet skall återkallas antingen för all
framtid eller för viss tid även i andra fall av misskötsamhet i nykterhetsavseende.
Den är 1947 tillsatta blodalkoholkommitte'n framlade betänkande år 1949. I detsamma föreslogs införande av skyldighet att under- kasta sig blodprov för den som misstänks för rattfylleri. Om förarens blodalkoholhalt vid körning varit minst 1 promille skulle detta anses vara tillräckligt som bevis för att han befunnit sig under straffbar alkoholpåverkan. Förslaget innehöll också en bestämmelse av innebörd att framförande av motorfordon inom två timmar efter alkoholförtärings av- slutande skall anses straffbart, även om alko- holhalten vid själva framförandet understiger 1 promille men därefter stigit över denna gräns. Denna bestämmelse motiverades med att undersökningar om alkoholverkan visat, att påverkan under den uppåtgående delen av blodalkoholkurvan visat sig vara stark även vid motsvarande relativt låga alkohol— värden.
Blodalkoholkommitténs förslag har dock ännu inte lagts till grund för någon regerings— proposition. De ändringar i lagstiftningen, som gjordes av 1950 års riksdag, tog inte hänsyn till detta förslag utan avsåg väsent- ligen en straffskärpning.
Island
Lagen om rusdrycker (1935) innehåller i 21 5 den bestämmelsen, att flygplanspiloter, chaufförer och fartygsbefäl som anträffas på— verkade av starka drycker skall fråntagas resp. förarlicenser för en period av minst 3 månader eller vid försvårande omständig- heter för alltid. Det är även straffbart att bjuda dem som omfattas av bestämmelsen på alko- holdrycker. Utom med indragning av licens straffas överträdelse av 21 5 med böter.
Motorfordonslagen (1941) innehåller i art. 23 förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker under körning. Det är också för—
bjudet att köra eller försöka köra under på- verkan av alkohol. Det är även förbjudet att söka förmå en påverkad person att köra. Vi— dare innehåller lagen bestämmelser med åläggande för viss restaurant- eller annan servicepersonal att söka hindra alkoholpå- verkad från att köra.
Blodprov är obligatoriskt. Straffet är för den som kört i påverkat tillstånd böter eller fri- hetsstraff, för förstagångsförseelse dock en- dast böter. Körkort utfärdas för fem år i sänder. Indragningstiden är minst 3 månader (i regel tillämpas dock 6 månader). Körkort kan även återkallas för alltid. Vid utfärdande och förnyande av körkort kontrolleras sköt- samheten, bl. a. i nykterhetsavseende.
Norge
De huvudsakliga trafiknykterhetsbestäm- melserna återfinnes i 1926 års molarvognlou och 1936 års lov om "pliklmessig avhold fra alkoholnylelse for personer [' uisse stillinger".
Moforvognlouen förbjuder var och en, som är påverkad av alkohol (icke nykter), att köra eller försöka att köra motorfordon. (Med motorfordon avses fordon, som har maskin för framdrivande och är avsett för transport av personer eller gods. Hit räknas dock icke vanliga spårvagnar.) Påverkad skall under alla omständigheter den anses vara, som har större alkoholhalt i blodet än 0,50 promille. Villfarelse hos föraren med hänsyn till alko- holkoncentrationens storlek skall inte fria från straff. Blodprovet är obligatoriskt. Över- trädelse straffas med böter eller fängelse i högst ett år. För den, som kört, skall dock straffet vara fängelse, såvida inte omständig— heterna är synnerligen mildrande.
År 1948 dömdes i Oslo polisdistrikt 266 personer för rattfylleri, varav 261 fick fri- hetsstraff om mellan 21 och 120 dagar. Straffet är regelmässigt ovillkorligt.
Körkortet skall indragas för minst ett år
vid rattfylleribrott. Vid nytt brott inom fem år skall körkortet indragas för alltid. Den normala indragningstiden varierar mellan 1 och 3 år.
Laven om pliklmessig avhold förbjuder per- soner i vissa yrken att njuta alkoholhaltiga drycker (med undantag för öl med högst 2,5 volymprocent alkohol) i samband med tjänsten.
Förbudet omfattar dem som tjänstgör
a) som militär befattningshavare vid orga- niserad militäravdelning, på krigsfartyg och militärt luftfartyg;
b) vid driftavdelning vid järnvägar för all- mänt bruk;
c) som förare av spårvagn vid offentliga spårvägsföretag;
(1) som förare av motorfordon i befattning eller yrke, som avser befordran av personer eller gods (gäller även i vissa fall motsvarande körningar, som verkställes utanför tjänsten);
e) på luftfartyg; samt
f) (på grund av en kungl. resolution med stöd av en fullmaktsbestämmelse i lagen) som befäl, manskap eller i vissa andra be- fattningar på passagerarfartyg.
Förbudet omfattar för de under b) — f) nämn- da dels själva tjänstetiden, dels också åtta timmar före tjänstgöringens början. Det sista kravet gäller dock inte ställföreträdare, som måst träda i tjänst med kortare varsel. För under a) nämnda gäller särskilda bestäm- melser.
Överträdelse av förbudet straffas med böter eller fängelse i högst 1 år.
Såsom överträdelse av förbudet betraktas det enligt lagen att en person, som faller under förbudet (med undantag dock för militärpersoner) har större alkoholhalt i blodet än 0,5 promille. Detta gäller även om alkoholförtäringen har ägt rum mer än åtta timmar före tjänstens början.
Bestämmelsen om rätt för polisen att för-
anstalta om blodprov föreligger beträffande alla de personer som omfattas av lagen om pliktmessig avhold (utom militära personer).
Vid upprepad förseelse kan den skyldige för viss tid eller för alltid fråndömas rätten in- neha den befattning vari förseelsen ägde rum.
Edruelighefskommitlén av 1947 har är 1950 framlagt ett betänkande med förslag till vissa förändringar i de nu nämnda bestämmelserna. Motorvegnlovens bestämmelser föreslås ändrade på sådant sätt att förande av fordon kriminaliseras om alkoholförtäringen kunnat leda till ett promilletal av 0,5 (jfr den finska blodalkoholkommittén). Vidare föreslås för- bud mot alkoholförtäring under tre timmar efter körning för att undanröja möjligheten att genom förtäring efter körning omintetgöra blodprovets bevisvärde. Förbudet skall endast gälla de fall, då föraren vet eller borde veta att han kommer att underkastas förhör ifråga om sin körning.
Det mest genomgripande förslaget till änd- ring innebär emellertid införandet av en bestämmelse som förbjuder körning tre timmar efter alkoholförtäring. Detta innebär även förbud mot förtäring under tiden för körningen. Kommittén vill också förbjuda förtäring av andra berusningsmedel än alkohol under ifrågavarande tid.
I lagen om pliktmessig avhold föreslår kommittén dels sådana ändringar, att lagen utöver vad som nu stadgas kommer att om- fatta vissa andra befattningshavare, som fyller sådana uppgifter, att trafiksäkerheten är beroende av deras åtgärder. Vidare före- slås beträffande sjöfarten en utvidgning av lagens omfattning, så att den kemmer att gälla inte bara för personal på passagerar- fartyg utan även på lastfartyg.
Vid ett besök i Oslo den 24—25 september 1951 fick trafiknykterhetsufredningen tillfälle att vid särskilt anordnade konferenser in- hämta upplysningar om hur den norska lag-
stiftningen tillämpas i praxis och hur myndig- heter och intresseorganisationer ser på den- samma.
De myndigheter och organisationer, som representerades vid överläggningarna, var följande: Socialdepartementet, Vegdirektora- tet, Luftfartsdirektoratet, Oslo Byrett, Oslo politi, Statistisk Sentralbyrå, Norges Rute- bileieres Förbund, Norges Drosjeeier For- bund, Norges Lastebileier Forbund, Norsk Transportarbeiderforbund, Norges Statsba— ner, Oslo Sporveier, Norges Rederforbund, Ruteskipenes Rederiforening, Norsk Skibs- förerforbund, Maskinistforbundet, Norsk Styrmannsforening, Norsk Sjömannsforbund, Kongelig Norsk Automobilklubb, Norges Automobil-Forbund, Norsk Motorklubb och Motorförernes Avholdsforbund.
Utredningen fick det allmänna intrycket, att såväl bestämmelserna i motorvognloven som i loven om pliktmessig avhold vunnit en förhållandevis god förankring i opinionen. Man accepterade allmänt att bestämmelserna för trafiken gjorts stränga. Det omvittnades också allmänt, att nykterhetstillståndet bland trafikanterna i Norge är gott. Flertalet repre- sentanter förmenade, att en viktig orsak till detta är lagstiftningen. Mot enskilda straff- bestämmelser var man åter på vissa håll kritisk.
Vad gäller bestämmelserna i molorvogn- loven förmenade representanterna för motor- organisationerna, att det goda nykterhets— tillståndet hos motorförarna sammanhängde med andra förhållanden än lagstiftningen. Mot lagbestämmelserna invändes från detta håll att de individuella variationerna i på- verkan vid olika blodalkoholhalter är så stora, att vissa personer döms utan att ha nedsatt körförmåga.
Beträffande loven om pliktmessig avhold framgick att densamma endast undantagsvis kommit att tillämpas av domstolarna. När
åtal väckts, har i regel berusning av sådan grad varit för handen, att även andra lagrum Separata åtal för brott enbart mot denna lag hade knappast före- varit tillämpliga. kommit. Vad speciellt gäller sjöfarten fram- hölls att lagen i praktiken endast tillämpats i den inrikes sjöfarten, enär förhållandena i utrikesfarten omöjliggjorde de undersök- ningar, som krävdes för åtal. Samtidigt fram— hölls från representanterna för både de be- rörda myndigheterna och intresseorganisa- tionerna att lagen haft stor psykologisk bety- delse och skapat en norm för handlandet. Lagens betydelse finge sålunda inte avläsas Man menade, att lagen just på grund av sina
av statistiken över avdömda brott.
psykologiska verkningar hade stort värde, även om överträdelser förekom i stor ut- sträckning utan att dessa kunde beivras.
Belgien
Enligt en lag av år 1924 kan körkortet in- dragas om en motorförare har varit berusad och en trafikolycka därvid inträffat. Indrag- ningstiden kan variera från två månader till för alltid. Någon särskild lagstiftning om straff för rattfylleri finns eljest inte. 1887 års fyllerilag, som stadgar en till fyra dagars fängelse för fylleri på offentlig plats, tillämpas ibland vid rattfylleri.
Från 1930 och någon tid framåt togs urin- prov för att läggas till grund vid bestämning av berusningsgraden. Denna metod tillämpas emellertid inte längre. Blodprov tillämpas inte, då man anser, att en föreskrift om ett obligatoriskt ingrepp av den art som behövs för att taga ett blodprov, skulle vara ett brott mot den personliga integriteten.
Frankrike
Den som i berusat tillstånd framför fordon, även cykel, straffas med fängelse i minst elva dagar och böter 12 000—40 000 francs. Om
strafflagens bestämmelser om vållande till död eller kroppsskada är tillämpliga, skall de straffsatser, som anges för dessa brott, för- dubblas.
Vid trafikolycksfall, som medfört dödsfall eller personskada, är de inblandade skyldiga att på polisens uppmaning underkasta sig läkarundersökning, i vilken bl. a. ingår blod- prov. Lagen antogs år 1950.
Körkortssökande skall underkastas läkar— undersökning, varvid bl.a. alkoholism kan upptäckas. Kronisk eller akut alkoholism anses vara en fysisk defekt och omöjliggör därigenom att vederbörande tilldelas kör- kort. För den som blir alkoholist efter kör— korts erhållande kan kortet indragas på be— stämd tid eller för livstid. Körkortet kan osckå indragas på grund av rattfylleri- brott. Om någon framför fordon i beru- sat tillstånd och därvid vållar dödsfall eller annan personskada, är körkortsindrag ningen obligatorisk. Indragningstiden är högst två år.
Grekland
Den som framför motorfordon i berusat tillstånd eller överlämnar fordonet att föras av annan person, som är berusad, straffas med fängelse i högst 3 månader och böter. Blodprov tages inte på de misstänkta. Där- emot göres en läkarundersökning för konsta- terande av om påverkan är för handen.
Alkoholmissbrukare kan inte få körkort. Körkortsinnehavarna är underkastade viss observation med hänsyn till deras nykterhet. Efter rattfylleribrott kan körkortet dragas in för en tid av 3—6 månader.
Nederländerna
Vägtrafiklagen förbjuder förare av fordon att färdas på allmän väg, när han är så påverkad av alkohol, att han inte kan be- härska fordonet. Brott mot bestämmelsen
bestraffas med fängelse i högst 3 måndaer eller böter.
Vid trafikolycksfall, som lett till dödsfall, höjs straffet från 1 till 3 års fängelse, om den vållande varit alkoholpåverkad. Vid svår kroppsskada höjs straffet på motsvarande sätt från 9 månader till 2 år.
Blodprov är ej obligatoriskt, men sådant prov tages mycket ofta. De misstänkta brukar inte vägra. Vid 1,5 promille anses straffbar- het alltid föreligga. Vid blodalkoholhalter mellan 0,8 och 1,5 promille beror bedöm- ningen på vittnes uttalande och läkarutlå- tande.
Körkortsmyndigheten kan vägra körkort, när det är mindre än 2 år sedan vederbörande ”störde trafiken genom onykterhet". Indrag- ningstiden är högst 5 år vid ett första brott och 5—10 år vid upprepat brott.
Schweiz
Den federala lagstiftningen innehåller blott vissa bestämmelser för trafiken. Andra varie- rar från kanton till kanton.
Enligt en federal bestämmelse kan en alkoholist inte få eller inneha körkort.
Yrkeschaufförer på fordon, avsedda för passageraretransport, får enligt denna fede— rala bestämmelse inte förtära någon som helst alkohol i tjänsten. Beträffande annan motorförare stadgas att han inte får minska trafiksäkerheten genom att köra i sådant ,till- stånd att han saknar herravälde över fordonet.
Överträdelse föranleder körkortsindragning i minst en månad och straff. Vid lindrig på- verkan är straffet fängelse i minst 20 dagar Straffet kan också bli både fängelse och böter. I grövre fall eller vid eller böter. upprepat brott är straffet fängelse i högst 6 månader eller ett högt bötesbelopp. Blodprovsbestämmelsen hör under den kantonala lagstiftningen. Blodprovet är ingen-
städes obligatoriskt. Som gräns för stratfbar påverkan tillämpas som regel en blodalko- holhalt på 1 promille.
Storbritannien
Vägtrafiklagen stadgar (15 &) straff för den, som framför eller försöker framföra ett for- don på väg eller annan allmän plats, när han är så påverkad av alkohol, att han inte har säker kontroll över fordonet.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Straffet kan även vara kombinerat. Körkortet blir indraget för en tid av i regel ett år. Blodprov tillämpas inte.
U. S. A.
Enhetliga bestämmelser för de olika sta- terna saknas. .
Beträffande användandet av blodalkohol- halten som bevis för alkoholpåverkan har i USA utfärdats vissa rekommendationer för lagstiftning och lagtillämpning av en sam— arbetskommitté mellan ett par specialkom- mittéer inom American Medical Association och National Safety Council. Rekommenda- tionerna har enligt en av ledamöterna i kommittén, professor Harger, grundats delvis på svenska erfarenheter. Enligt dessa rekom- mendationer skall en förare med lägre alko- holhalt än 0,5 promille anses vara icke påverkad. Om han å andra sidan har 1,5 promille alkohol i blodet eller mer skall han anses påverkad. Beträffande förare, som har mellan 0,5 och 1,5 promille anses miss— tanke om påverkan föreligga men för ut- dömande av straff bör med hänsyn till de stora individuella variationerna krävas ytter— ligare symptom.
F ram till år 1950 hade dessa rekommenda- tioner lagts till grund för bestämmelserna i tolv stater, och många domstolar även i andra stater tillämpar dem.
I publikationen Brottsligheten, utgiven av Statistiska centralbyrån, redovisas bl.a. det årliga antalet personer, som dömts för brott mot 1934 års lag angående straff för vissa brott vid framförande av motorfordon. I ta- bellen på s. 57 har detta antal angivits i kolumnerna 8—10. En del av dessa brott torde avse brott mot 2 g i lagen, dvs. ådaga— lagd grov vårdslöshet utan samband med onykterhet. Denna del är emellertid så ringa att den inte har någon betydelse för bedöm- ningen av utvecklingen. Genom en rund— skrivelse till domstolarna har mera detalje— rade uppgifter för åren 1946—52 erhållits, varigenom det blivit möjligt (kol. 2—7) att göra en uppdelning som visar i vad mån de dömda sakfällts enligt 1 5 1 mom. (det grövre rattfylleribrottet) och 1 5 2 mom. (det lind— rigare brottet). Detta har betydelse för att kunna bedöma utvecklingen efter lagänd- ringen 1941.
Tabellen visar en kontinuerlig ökning av antalet beivrade rattfylleribrott fram till andra världskrigets utbrott. 1940 års utred- ningsman ansåg sig med ledning av dessa siffror kunna konstatera, att den då gällande lagen inte kunnat motverka en ökning av brottsfrekvensen, trots att normalstraffet var ovillkorligt frihetsstraff. Brottsökningen bör emellertid ses mot bakgrunden av den stora ansvällningen av trafiken. Den bästa för en längre period tillgängliga mätaren på trafikens omfattning torde vara det årliga antalet polis- utredda motortrafikolyckor (kol. 17). Det
FJÄRDE KAPITLET
Brottsstatistik
visar sig då, att åren 1935—39 skedde en nedgång i den relativa brottsfrekvensen med ca 30 % (fig. ls. 58). 1940 års höga rela- tiva frekvens torde bero på att detta å- av- dömdes åtskilliga brott begångna under 1939 och att detta antal i förhållande till den starkt begränsade trafiken spelat en stor roll. Under krigsåren skedde en naturlig nedgång i antalet brott, som nådde ett bottenläge år 1941. Åren närmast därefter ökade brotten något, åtminstone till en del som en följd av den utvidgning av det straffbara området, som ägde rum 1941 genom promillereglernas införande. I och med krigsslutet och motor- fordonstrafikens åter begynnande expansion blev ökningen mycket stark. Redan år 1946 hade antalet rattfylleribrott i förhållande till trafikvolymen ökat till en betydligt högre nivå än det intagit åren före kriget. Denna högre nivå torde emellertid ha sin väsentliga för- klaring i den nya lagstiftningen. Genom denna infördes bl. a. bestämmelsen, att den som hade 1,5 promille alkohol i blodet eller mera skulle anses så påverkad som tidigare krävts för straff, oberoende av om övrigt bedömningsmaterial gav annat utslag. Samtidigt tillkom en helt ny brottskategori; straff skulle utdömas i fall, då blodalkohol— halten översteg 0,8 men ej 1,5 promille, även om påverkanilagens mening ej kunnat kon- stateras. Det är därför naturligt att Her döm- des nu än tidigare. Antalet dömda enligt den nya lagens 1 g 1 mom. (tabellen kol. 2—4) svarar närmast mot de tidigare siffrorna och
Procentuellt antal dömda med vidstående Blodalkoholhalt blodalkoholhalt promille åren 1/7 1948—— 1938—39 30/6 1949 ( 1,0 1 3 1,0—1,5 15 25 1,5—2,0 45 38 2,0—2,5 30 25 > 2,5 9 9 Summa 100 100
visar att någon ökning av den grövre ratt- fylleribrottsligheten inte ägt rum.
En jämförelse i fråga om blodalkoholhalten hos de 1938—39 dömda, som varit föremål för blodundersökning, (SOU 1940: 17, s. 73— 76) och hos dem, som dömts under tiden 1/7 1948—30/6 1949 (kap. 5, s. 86) ger som resultat att de som dömdes 1948—49 hade genomsnittligt lägre blodalkoholhalt än de, som dömdes enligt den äldre lagstift- ningen. Detta framgår av ovanstående tablå.
Utvecklingen av antalet brott under åren 1950—52 kan ännu så länge endast bedömas med ledning av kontrollstyrelsens statistik (kol. 12) samt på grundval av anhållande- och blodprovsstatistiken (kol. 13—14).
Försök till vissa beräkningar av den unge- färliga utvecklingen har gjorts med ledning av dessa uppgifter (se fig. 1, s. 58). Härvid måste dock vissa reservationer göras.
På grund av arbetsbalansen hos domsto- larna ger inte årsuppgifterna om avdömda brott någon riktig bild av svängningarna i antalet begångna brott. En beräkning inom kontrollstyrelsen av antalet under år 1950 he- gångna brott — det senaste är för vilket en sådan beräkning nu kan göras — visade, att detta antal var något över 2 000, alltså betyd- ligt högre än antalet avdömda, 1785.
De till rättskemiska anstalten insända blod— proven avser till någon del även personer, som misstänkts för andra brott än rattfylleri.
Denna andel är emellertid förhållandevis ringa och torde vara i stort sett konstant, varför siKrorna kan tjäna till viss ledning för bedömning av utvecklingen under den allra senaste tiden.
Den gjorda beräkningen ger vid handen att en kraftig ökning av antalet rattfylleribrott ägt rum på allra senaste tiden. Anhållnings— statistiken pekar i samma riktning.
Det anförda siffermaterialet antyder så- lunda, att det absoluta antalet rattfylleribrott ökat under åren efter andra världskriget men att ökningen under perioden 1946—50 vid ett hänsynstagande till den ökade trafiken för- bytes i en tendens till minskning av brotts- frekvensen per trafikenhet. Efter 1950 har brottsligheten emellertid åter ökat även i rela- tion till trafiken och så starkt, att antalet brott per trafikenhet nu är nästan lika stort som år 1946. Detta innebär en mycketbetydande ökning av absoluta antalet brott. För ratt- fylleribrott begångna under 1952 torde mer än 2 000 personer ha dömts till frihetsstraff.
En faktor vid studiet av rattfylleribrotts- frekvensen, som förtjänar beaktas, är polis- övervakningen och ev. förändringar i denna. Det stora flertalet brott förutsätter nämligen för sin upptäckt en betydande aktivitet hos polisen (femte kapitlet, s. 74). Polispersonalens omfattning har endast i ringa utsträckning ökat under senare tid. Den tilltagande motori— seringen hos polisen har dock ökat upptäckts- möjligheterna, när det gäller rattfylleri.
En minskning av polisövervakningens in- tensitet borde vid en samtidigt ökad brottslig- het leda till att i första hand de lindrigare brotten undgår upptäckt. Det framgår emel- lertid av den nyssnämnda jämförelsen be- träffande blodalkoholhalten, att de anhållna år 1948—49 var genomsnittligt lindrigare på— verkade än 1938—39. Detta tyder på att polisen haft möjlighet att vid lagstiftningens skärpning ägna sådan uppmärksamhet åt
Tabell 1 . Statistik över dömda för rattfylleri m. m.
Antal personer dömda för brott mot 1934 års lag Antal Antal Polisutredda motor— trafikolyckor
brott till Antal Antal därav i 1 & 1 mom.1 1 5 2 mom.1 hela antalet dömda2 915320; statens an- reg. bilar vilken 1 lag rs 1.233]... fl.?änna mega] deltagit _ _ _ U_n _ml enl. K. lab. in- fohratt: I VI sprit- frihets— böter . frihets— böter ' ovrllk. Vlllk. kontr.- Sända y ern sutet av påv. straff straff frihets- frihets— styr. blod- Sthhn resp. år bilför. straff straff statistik prov ent?- mc or.
8 9 11 12 13 17
1935 98 1 255 1936 78 1 347 1937 54 1 457 1938 41 1 753 1939 45 1 993 1940 19 1 031 1941 3 373 1942 1 487 1943 578 1944 6 533 1945 6 709 565 377 1946 870 82 952 309 369 16 1 976 1 604 443 1947 962 88 1050 350 419 16 2 347 1 955 3 417 446 1948 855 97 952 332 370 18 1 892 1 627 3 379 412 1949 1 021 87 1 108 339 428 12 2 233 1 857 3 539 531 1950 1 054 113 1 167 373 430 20 32 100 1 785 4 044 620 1951 1 335 107 1 442 501 577 47 32 900 2 575 5 452 589 1952 33 400 3 128 6 301 794
.
47 49 49 31 16 24 26 3,0 36 47 37 40 28 31 33
1 Siffrorna avser samtliga domstolar utom Stockholms rådhusrätt.
2 I kol. 8—10 redovisas endast personer, som dömts enbart för rattfylleri eller för vilka rattfylleriet vid konkurrens med annat brott varit huvudbrott.
3 Rent uppskattningsvis beräknade värden.
140 130 120 110 100 90 80 70 60 50
701935 36 37 33 3'9 46 41
_ -..- $% 1 : $ .
> ." o .a . 1 . of
$'"—..
.. .:”:
' ""-a'" _.-'
'- | i i = | | I I i '- /
& 43 44 45 46 47 45 49 50 51 51
Fig. 1. Antalet för rattfylleri dömda personer, heldragen resp. streckad linje, i relation till tra— fikens omfattning (motortrafikolyclcor) under åren 1935—52 samt antalet fylleri/örseelser per 1 000 inv. (kryssad linje) under samma år. In- dextal år 1935 = 100.
övervakning av nykterheten i trafiken, att även de lindrigare påverkansfallen kunnat bli föremål för ingripande. Det synes därför inte finnas anledning att räkna med att ratt- fylleribrottsligheten blir beivrad i mindre utsträckning nu än tidigare. Å andra sidan har knappast heller någon mera avsevärd ök- ning av polisövervakningen kunnat ske. Det anförda siffermaterialet torde därför ganska väl återspegla svängningarna även i den faktiska brottsligheten.
I fig. 1 har även medtagits en kurva
utvisande variationerna under samma år ifråga om de vanliga fylleriförseelserna. En jämförelse mellan de båda kurvorna —— den över rattfylleriet och den över det vanliga fylleriet — visar, att utvecklingen var helt olika under åren omkring 1941. Det vanliga fylleriet ökade mycket starkt detta år och åren närmast därefter medan rattfylleri- frekvensen per trafikenhet avtog. För senare år är utvecklingen mera lika. '
Antal indragna körkort på grund av onykterhet åren 1938—1951
Sedan år 1938 har Motorförarnas Hel— nykterhetsförbund inhämtat uppgifter från länsstyrelserna om antalet körkortsindrag— ningar. Uppgifterna har sammanställts i följande tabell.
Antalet indragningar till följd av rattfylleri- brott är naturligtvis beroende av sväng- ningarna i antalet beivrade brott, eftersom körkortsindragning är obligatorisk vid dylika brott. Helt överensstämmande siffror har man inte, enär en del dömda saknar körkort. Av samtliga körkortsindragningar har mellan 60 och 70 % företagits på grund av rattfylleri- brott.
Därav
År Hfåärzgtläet på grund av | på grund av summa på grund
körert onykterhet i trafik annan onykterhet av onykterhet
antal % antal % antal % 1938 1 868 1 206 64,6 222 11,9 1 428 76,5 1939 2 266 1 409 62,2 277 12,2 1 686 74,4 1940 1 690 958 56,7 318 18,8 1 276 75,5 1941 850 320 37,6 383 45,1 703 82,7 1942 1 051 347 33,0 450 42,8 797 75,8 1943 1 309 430 32,9 584 44,6 1 014 77,5 1944 1 239 453 36,6 525 42,4 978 79,0 1945 1 355 549 40,5 503 37,1 1 052 77,6 1946 2 129 1 365 64,1 428 20,1 1 793 84,2 1947 2 600 1 723 66,3 440 16,9 2 163 83,2 1948 2 449 1 573 64,2 491 20,1 2 064 84,3 1949 2 741 1 670 60,9 607 22,2 2 277 83,1 1950 2 583 1 543 59,7 529 20,5 2 072 80,2 1951 3 290 2 078 63,2 622 18,9 2 700 82,1 1952 4 013 2 691 66,7 642 16,0 3 333 82,7
Ett betydande antal indragningar sker emellertid på grund av sådan bristande sköt- samhet i nykterhetsavseende, som ådagalagts på annat sätt än genom rattfylleri. Genom- snittligt omkring en femtedel av indrag- ningarna motiveras härav.
Detta innebär att av körkortsindragning- arna inte mindre än 80—85 % företagas på grund av onykterhet.
Antalet avstyrkande yttranden från nykter- hetsnämnd över körkortsansökningar fram- går av följande tabell.
Omkring 3—4 % av de körkortssökande föranleder alltså anmärkning i nykterhets-
Därav med anmärkning i nykterhets- avseende
Antal av nykter- hetsnämnderna handlagda körkortsärenden
antal
1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951
58172 161 894 138 726
80 231 84 868 108 765 148 135
2 430 3 690 4 345 3 620 3 941 4 336 5 016
avseende. I regel torde de också vägras körkort men har naturligtvis möjlighet att återkomma med ny ansökan om någon tid.
FEMTE KAPITLET
Statistisk undersökning av personer som dömts för rattfylleri
På framställning av 1949 års trafiknykter- hetsutredning medgav statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet den 20 december 1949, att utredningen finge låta utföra en statistisk undersökning beträffande de personer, som under tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 dömts för rattfylleribrott. Under- sökningen var närmast avsedd såsom en komplettering av en liknande undersökning, utförd av ”Delegationen för utredning om rattfylleri". Sistnämnda undersökning, i det följande för enkelhetens skull betecknad som 1946 års undersökning, avsåg under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 indragna körkort, resp.i fråga om icke-körkortsinnehavare un- der samma tid avkunnade domar för ratt— fylleri. Enär undersökningen delvis avsåg år 1945, ansågs den i alltför hög grad ha varit påverkad av förhållandena under den tid krisförhållanden och körrestriktioner till— lämpades för att kunna läggas till grund för förslag angående ny lagstiftning på före- varande område.
Med den nya undersökningen avsågs att belysa dels rattfylleristernas personliga för- hållanden, dels själva brottet, dels ock följ— derna av brottet. Grundmaterialet till under- sökningen utgöres av till kontrollstyrelsens straffregister inkomna uppgifter om under nämnda tid avdömda rattfylleribrott. Med ledning av dessa uppgifter upplades ettsärskilt frågeformulär, å vilket kunde överföras vissa data om den dömde, tid och plats för brottet, tillämpade lagrum och det utdömda straffet.
Formulären utsändes därefter till resp. domstolar, länsstyrelser och systembolag för erhållande av närmare upplysningar. Till länsstyrelserna sändes dock endast formulär avseende personer, som vid brottets begående voro innehavare av körkort. Från domsto- larna införskaffades uppgifter om de dömdas civilstånd och utbildningsförhållanden, före- gående brott enligt vid domstolsbehandlingen införskaffat utdrag ur fångvårdsstyrelsens straffregister, körkortsinnehav vid upptäck- ten, de närmare omständigheterna vid brottet, uppgifter om graden av alkoholpåverkan samt slutligen domstolens i domslutet ut- talade uppfattning om sagda påverkan.
Från länsstyrelserna i egenskap av kör- kortsmyndighetcr infordrades uppgifter om i anledning av brottet vidtagna åtgärder och om i körkortsregistret antecknade trafik- och fylleriförseelser, till vilka den dömde tidigare gjort sig skyldig.
Slutligen begärdes från systembolagen upp— gifter om de dömdas motboksförhållanden och alkoholvanor rn. m.
Materialets omfattning och representativitet
Huvudmaterialet omfattar 1 956 män, som under ifrågavarande år sakfällts för ratt- fylleri. Av dessa hade 17 redan tidigare under året dömts för rattfylleri. Genom att i dessa fall redovisa den senaste domen vanns större säkerhet för att vid den följande rundskri- velsen till domstolarna komma i kontakt med den domstol, där vederbörandes dom-
därav Hela enbart antalet ratt- fylleri Samma lagrum, straffet fastställt .......... 5 3 Samma lagrum, straffet skärpt ............ 16 5 Samma lagrum, straffet nedsatt ........... 12 4 Ändrade lagrum, straffet fastställt . . . . 5 — Ändrade lagrum, straffet skärpt ..... S 3 Ändrade lagrum, straffet nedsatt ..... 7 2 Oklara eller komplice— rade fall .......... 4 2 Summa 57 19 stolshandlingar funnos förvarade. Dess-
utom erhölls en mera fullständig bild av åter- fallsfrekvensen i rattfylleri. Antalet fall, där kvinna sakfällts, var 5. Dessa redovisas sepa- rat här nedan. Undersökningen omfattar alltså sammanlagt 1 961 personer, varav 294 eller 15 % vid brottets begående saknade kör- kort. Som jämförelse kan nämnas, att 1946 års undersökning omfattade 818 personer, varav 120 eller ävenledes 15 % saknade körkort.
I den följande bearbetningen ingå icke 7 fall, där domstolshandlingarna ej kunnat återfinnas, 6 fall, där akterna vid förfråg- ningstillfitllet voro (utlånade, samt 8 fall, där dom en överklagats och ärendet följ- aktligen var föremål för utredning i högre instans.
I bearbetningen ingå 6 fall, där vederböran- de frikänts i första instans men sakfällts i högre instans samt dessutom 57 fall, där domen ändrats eller fastställts av högre rätt. En översikt av dessa sistnämnda domar läm- nas i ovanstående sammanställning.
Utredningen har genom tillmötesgående från chefen för statens rättskemiska labora- torium, professor E. Wolff, fått taga del av
inom nämnda institution arkiverade hand- lingar rörande under juli och augusti 1948 tagna blodprov. I de fall, vederbörande syntes ha varit misstänkt för rattfylleri men icke kunde återfinnas i kontrollstyrelsens ovan- nämnda material, samtidigt som blodprovet utvisade en statistiskt säkerställd alkoholhalt om minst 0,8 promille, gjordes skriftliga för- frågningar hos de åklagare m.fl., som föran- staltat om blodprovets tagande. Resultatet av denna rundskrivelse återges här nedan.
I de fall, straff utdömts även för vanligt fylleri, ha uppgifterna ej utsorterats från
1. Åtalade och dömda för rattfylleri . . 37 a) Samtidigt dömda för vanligt fylleri 12 b) Uppgift om domen ej insänd till kontrollstyrelsen .............. 13 0) Senare dömda ............... 12 2. Åtalade men ej dömda för rattfylleri 23 a) Ej fört fordonet .............. 4 b) Bristande bevisning ........... 2 0) Ej anträffad med stämning inom 2 år, brottet preskriberat ....... 1
d) Alkoholförtäring efter körningen 13 e) Alkoholförtäring strax före kör-
ningen ...................... 2 f ) Målet ännu ej avgjort .......... 1 3. Åtalade för delaktighet i rattfylleri, åtalet ogillat .................... 1 4. Ej åtalade för rattfylleri .......... 59 a) Annan person fört fordonet . . . . 23 b) Ej framfört motorfordon ....... 9 c) Påträffats sovande i bil, ej fört bilen ....................... 3 d) Framfört motorredskap ........ 1
e) Färdats å velociped i berusat till- stånd och därigenom vållat kolli- sion med lastbil .............. 1 f) Förtärt sprit efter körningen . . . . 3 g) Den misstänkte avliden ........ 3 h) Den misstänkte sinnessjuk ..... 1
i) Bristande bevisning, brott ej styrkt 9 j) Ej åtgärd (orsaken ej närmare an- given)
5. Uppgift om åtgärd kan ej lämnas (sak- nas i åklagarmyndighetens register) 5
Summa 125
kontrollstyrelsens övriga mycket omfattande fylleristmaterial och därför ej kommit med i undersökningen. Vidare ha domstolarna i några fall försummat att insända uppgift till kontrollstyrelsen. Med hänsyn till att antalet under juli och augusti begångna rattfylleri- brott torde utgöra omkring 1/5 av rattfylleri- brotten under ett helt år, jfr tabell 19 nedan, kan hela antalet personer, som under tiden 1/7 1948— 30/6 1949 dömts för rattfylleri, be- räknas ha uppgått till drygt 2 100.
I vissa fall, då den misstänkte anträffats i närheten av fordonet eller detta vid upptäck- ten varit i gång har det tydligen icke alltid kunnat styrkas, att vederbörande verkligen kört i spritpåverkat tillstånd. Vidare har det ej alltid från början varit fullt klart vilken av två sällskapande personer, som framfört for- donet. I allmänhet har dock detta utretts re- dan av åklagaren. Av dem som åtalats ha nämligen 4 personer kunnat styrka att de ej själva framfört fordonet. Sammanlagt 16 personer ha undgått fällande dom genom att åberopa förtäring efter körningen, i 13 av dessa fall dock först sedan åtal verkställts.
Det nämnda materialet från statens rätts- kemiska laboratorium omfattade även ett större antal i samband med bilkörning blod— provsundersökta personer, vilkas blodalko- holhalt ej med säkerhet uppgått till 0,8 pro- mille. Dessa redovisas i följande samman-
ställning.
Blodalkoholhalt i promille Antal Högst 0,09 ............ 38 OJO—0,19 ............ 8 OQO—0,29 ............ 5 0,30—0,39 ............ 4 OAU—0,49 ............ 9 0,50—0,59 ............ 11 (MBO—0,69 ............ 14 0,70—0,79 ............ 9 0,80—0,89 ............ 20 0,90—0,95 ............ 14 Summa 132
Vid efterforskning i kontrollstyrelsens straff- register har det visat sig att 2 av dessa perso— ner blivit dömda för rattfylleri.
Hela antalet personer, som under juli 1948—juni 1949 anhållits som misstänkta för rattfylleri, kan, på grundval av det anförda uppskattas till ca 3 200, varav 2100 blivit dömda, 125 åtalade men ej dömda, medan de återstående 975 icke åtalats. Det må erinras om att den statistiska undersökningen avser personer, som under ifrågavarande tid dömts för rattfylleri, medan däremot materialet från statens rättskemiska laboratorium hän- för sig till tidpunkten för bilkörningen.
Vissa brister och svagheter vidlåda det be— arbetade materialet. Detta gäller särskilt upp- gifterna om alkoholförtäringens påbörjande och avslutande. När det gällt att kombinera olika data, har det därför varit nödvändigt att utesluta uppgifter, där de data, som skulle kombineras, icke samtidigt varit för handen. I några fall, där antalet ofullständiga upp- gifter varit litet, har dock utproportionering företagits.
Det i redogörelsen medtagna tabellmateria- let har såvitt möjligt koncentrerats. Där det befunnits lämpligt att meddela procentuella fördelningar, har i allmänhet motsvarande fördelning av de absoluta talen icke med- delats. Bearbetningar, som endast givit ringa utbyte, ha icke redovisats siffermässigt.
De dömdas personliga förhållanden
Tabell 2 anger rattfylleristernas fördelning efter olika yrkes- och socialgrupper. Indel- ningen har gjorts i anslutning till den av statistiska centralbyrån vid valstatistiken till- lämpade. Det må dock framhållas, att den här gjorda yrkesuppdelningen i avsaknad av uppgifter om ställningen i yrket och om arbetsgivarens namn tyvärr är tämligen otill- förlitlig.
De olika socialgrupperna äro företrädda i
Antal Procent Socialdrupp och yrkesgrupp körkorts- | icke körkorts— icke ” . körkorts- _ . körkorts- _ mne- inne- s.a inne- inne- s.a havare havare havare havare
Socialgrupp I .................... 119 6 125 7,2 2,0 6,4
Företagare .................... 54 3 57 3,3 1,0 2,9 Högre tjänstemän .............. 42 3 45 2,5 1,0 2,3
Intellektuella .................. 6 — 6 0,4 — 0,3 Övriga inom socialgrupp I ...... 17 — 17 1,0 -— 0,9
Socialgrupp II ................... 726 86 812 43,7 29,3 41,5
Bönder och hemmansägare ...... 55 6 61 3,3 2,1 3,1 Lägre tjänstemän, kontorspersonal 119 11 130 7,2 3,8 6,7 Hantverkare, verkmästare ...... 145 18 163 8,7 6,1 8,3 Försäljare och handelsresande . . . 79 13 92 4,8 4,4 4,7 Övriga inom socialgrupp II ...... 328 38 366 19,7 12,9 18,7 Socialgrupp III .................. 817 202 1 019 49,1 68,7 52,1 Arbetare inomjordbruk, skogsbruk
och fiske .................... 55 25 80 3,3 8,5 4,1 Arbetare vid bilverkstäder ...... 37 12 49 2,2 4,1 2,5 Övriga fackarbetare inom industri
och hantverk ................ 142 30 172 8,5 10,2 8,8 Övriga arbetare inom industri och
hantverk ................... 93 38 131 5,6 12,9 6,7 Chaufförer och åkare ........... 314 16 330 18,9 5,4 16,9 Övriga inom socialgrupp III ..... 176 81 257 10,6 27,6 13,1
| Summa 1662 294 | 1 956 | 100,0 100,0 100,0
tillnärmelsevis samma proportioner som att ha kännedom om yrkestillhörigheten för inom totalbefolkningen. Antalet vid andra— kammarvalen år 1948 röstberättigade män fördelade sig nämligen med resp. 5,5, 37,7 och 56,8 % på de tre socialgrupperna. Denna proportion gäller ingalunda för brottslighet i allmänhet. De män, som enligt den officiella rättsstatistiken år 1948 sakfälldes för brott i första instans, fördelade sig nämligen med 1,5 % på socialgrupp I, 20,8 % på social- grupp II och 77,7 % på socialgrupp III.
För att återgå till rattfylleristerna, synas dock vissa individualyrken, såsom försäljare och handelsresande, chaufförer och arbetare vid bilverkstäder, förekomma i större ut- sträckning än inom totalbefolkningen. Troli- gen äro dock dessa grupper överrepresente- rade bland dem som överhuvudtaget köra bil. För att få till stånd en verkligt rationell jämförelse är det i första hand nödvändigt
riket. Än bättre jämförelse kunde erhållas om man hade kännedom om i vilken utsträckning olika yrkesgrupper ägna sig åt bilkörning. En fullständig statistik på detta område ligger måhända utom möjligheternas gränser, men man kan kanske tänka sig att i samband med de regelbundet återkommande trafikräk— ningarna införskaffa yrkesuppgifter. Det skulle då visa sig, i vilken utsträckning de olika yrkena förekomma i trafiken och man kunde sedan beräkna vilka grupper, som vore över- resp. underrepresenterade bland rattfylle- risterna.
samtliga körkortsinnehavare i
I tabell 3 redovisas yrkes- och socialgrupps- fördelningen för de 177 personer, som tidigare dömts för rattfylleri. Fördelningen synes icke avvika från den som gäller för samtliga ratt- fyllerister.
Socialgrupp och yrkesgrupp Körkort Ej körkort Summa Socialgrupp I ................................. 8 Företagare ................................. 5 6 Högre tjänstemän ........................... 2 -— 2 Intellektuella ............................... — —-— —— Övriga inom socialgrupp I .................... — — — Socialgrupp II ................................. 55 23 78 Bönder och hemmansägare ................... — 1 1 Lägre tjänstemän, kontorspersonal ............. 7 4 11 Hantverkare, verkmästare .................... 8 2 10 Försäljare och handelsresande ................ 8 7 15 Övriga inom socialgrupp ll ................... 32 9 41 Socialgrupp III ................................ 62 29 91 Arbetare inom jordbruk, skogsbruk och fiske . . . . 3 2 5 Arbetare vid bilverkstäder .................... 2 5 7 Övriga faekarbetare inom industri och hantverk . . 12 10 22 Övriga arbetare inom industri och hantverk ..... 3 1 4 Chaufförer och åkare ........................ 30 5 35 Övriga inom socialgrupp III .................. 12 6 18 124
En viss skillnad föreligger mellan körkorts- innehavare och icke-körkortsinnehavare. De senare komma i större utsträckning från socialgrupp III.
De, som saknade körkort, voro i genom- snitt betydligt yngre än körkortsinnehavarna, tabell 4. Medelåldern (medianen) var sålunda endast 29,1 år för de förra mot 37,8 år för de senare. För de för rattfylleri tidigare straffade är medelåldern 38,3 år.
Civilståndsfördelningen avviker tämligen starkt från totalbefolkningens, tabell 5. Frek- vensen frånskilda är bland rattfylleristerna nära 5 gånger så stor som inom totalbefolk- ningen i åldrarna 15—65 år och bland åter- fallsfylleristerna ca 9 gånger så stor. Särskilt
anmärkningsvärt är, att procenten frånskilda
lägre medelålder.
Av körkortsinnehavarna voro 6 % födda utom äktenskap mot 10 % bland icke-kör- kortsinnehavarna. Den förstnämnda siffran är sannolikt något lägre, den senare siffran däremot högre än motsvarande siffra för to- talbefolkningen i ifrågavarande åldrar.
Även en undersökning av utbildningsför- hållandena utfaller till icke-körkortsinne— havarnas nackdel, tabell 6. Endast 13% av dessa hade sålunda fått någon skolbild- ning utöver folkskola mot 16 % av de övriga. Den förstnämnda siffran ligger med säkerhet under, den senare något över riksgenom- var större bland de körkortslösa trots dessas ! ?
Tabell 4. Ålder Hela Procent därav i åldern an- 52; 18— 20— 25— 30—135— 40; 454 50—155— 60— talet 18 år 19 år 24 år|29 år|34 år|39 år|44 år*-19 år 54 år|59 är ca år Körkortsinnehavare ..... 1662 0,2 0,8 6,7| 15,4 18,4I 20,3 16,2| 11,3 6,1 ..,9 1,7 Ej körkortsinnehavare... 294 2,4 5,1 18,7 28,9 15,3 10,9 10,9 3,7 2,7 0,4 1,0 Samtliga 1956l 0,5 [ 1,4 | 8,6 17,41 17,9! 18,9| 15,4 10,2 5, l ,5 i 1,6 l
* Procent därav
Hela f 21
antalet ' ' -- - 1" n-
og1fta . gifta ankhngar skilda Körkortsinnehavare ................. 1 662 24, 7 68,9 1,4 5,0 Ej körkortsinnehavare ............... 294 43,9 49,0 0,7 6,4 Summa rattfyllerister ................ 1 956 27,5 65,9 1,3 5,3 därav tidigare dömda för rattfylleri 177 14,0 74,7 2,3 9,0
Samtliga män i åldern 15—65 år den
31/121945 ....................... 2 273 007 39,1 58,2 1,7 1,0
snittet. Beträffande yrkesutbildning voro mot- svarande procenttal 7 och 12. Av dessa siffror torde den sistnämnda ligga i närheten av genomsnittet för samtliga män i riket. Enligt de utsända anvisningarna skulle såsom yrkesutbildning redovisas endast utbildning av minst ett års varaktighet, således icke t.ex. bilskola, enstaka korrespondenskurs c. d. Förhållandevis många rattfyllerister hade avbruten läroverksutbildning, vilket tyder på en viss missanpassning redan i unga år.
En fördelning av de undersökta efter hem- ort (kyrkobokföringsort), tabell 7, visar att förhållandevis många äro hemmahörande i städerna och särskilti de största städerna. Under det att endast 10 % av samtliga män över 25 års ålder äro hemmahörande i Stock- holm, äro icke mindre än 19 % av rattfylle- risterna huvudstaden. Denna koncentration till de större städerna
hemmahörande i
torde få ses mot bakgrunden av det för- hållandet att den allmänna kriminaliteten ökar från mindre till större orter. Enligt en av 1944 års nykterhetskommitté företagen undersökning av sambandet mellan alkohol- vanor och brottslighetl visar fångvårdsstyrel- sens straffregisterklientel en liknande kon— centration till städerna som rattfylleristerna. Samtidigt är andelen alkoholmissbrukare större och andelen absolutister mindre i städerna än på landsbygden. Å andra sidan ' är det möjligt att å landsbygden bosatta rattfyllerister i stort sett löpa mindre risk att bli upptäckta än sina gelikar i städerna, där trafiken är mera koncentrerad och polis- övervakningen är effektivare än på lands- bygden.
Genom samarbetet med systembolagen har det varit möjligt att tämligen utförligt belysa
1 SOU 1951: 43, s. 94 ff.
Tabell 6. Ulbildningsförhållanden
Antal ' Procent Skolbildning körkort [ej körkort] summa | körkort ej körkort summa
Endast folkskola .......... 1 396 267 1 663 84 91 85 Folkhögskola ............. 28 _ 28 2 — 2 Avbruten läroverksutbildning 91 13 104 6 4 5 Realexamen .............. 53 7 60 3 2 3 Studentexamen ............ 40 2 42 2 1 2 Uppgift saknas ............ 54 5 59 3 2 3
Summa 1 662 294 1 956 100 100 100
därav med yrkesutbildning 197 1 22 219 7
I undersökningen I straffregistret Män över Hemort ingående personer återfunna män 25 år den ___—___— över 25 år 31/121945 antal procent procent procent Stockholm .......................... 366 18,8 . . 10,0 Göteborg ........................... 145 7,5 . . 4,7 Malmö ............................. 67 3,4 . . 2,5 Summa storstäder ................... 578 29,7 29,9 17,2 Övriga städer ....................... 588 30,3 26,7 24,3 Landsbygden ....................... 778 1 40,0 43,4 1 58,5 Utlandet ........................... 112 — l — Summa 1 956 1 100,0 100,0 1 100,0
1 Ej inräknade i den procentuella fördelningen.
klientelets nykterhetsförhållanden m. m. före brottet.
Uppgift om antalet vanliga fylleriförseelser, för vilka vederbörande sakfällts efter år 1938, infordrades både från systembolagen och kör- kortsmyndigheterna. Domstolar resp. åkla- gare äro jämlikt k. kung. nr 408/1938 skyldiga att, så snart någon fällts till ansvar för fylleri, inom fjorton dagar efter utslagets meddelande avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen, vilken därefter vidarebefordrar uppgiften till vederbörande systembolag. Vidare föreligger enligt 21 ä 4 mom. motorfordonsförordningen skyldighet för domstol att ofördröjligcn till vederbörande körkortsmyndighet insända avskrift av utslag rörande körkortsinneha- vare, som blivit dömd för bl. a. fylleri. Sist- nämnda föreskrift kan dock ej alltid iakt- tagas. Sålänge körkortsgivningen är decentra- liserad finns det nämligen knappast någon praktisk möjlighet att mot en persons be— stridande få reda på, om han är körkorts- innehavare eller ej.
Hur bristfälligt länsstyrelserna ha under- rättats om körkortsinnehavarnas fylleriför- seelser framgår av tabell 8. Sammanlagda an- talet av dessa personers fylleriförseelser efter 1938 var sålunda enligt systembolagen 748 men enligt länsstyrelserna endast 541. I 108 fall redovisade dock länsstyrelserna flera för-
seelser än vederbörande systembolag. (Detta kan möjligen förklaras av att de felaktigt redo- visat även rattfylleri som vanligt fylleri eller av att man även medtagit fylleriförseelser, som inträffat efter rattfylleribrottet.) I 222 fall var systembolagets siffra högre, medan i återstående 1 333 fall (varav dock 1 126 icke sakfällda för fylleri) uppgifterna stämde överens.
Hela antalet körkortsinnehavare, som en- ligt systembolagen dömts för fylleri, utgjorde 452 eller 27 % av samtliga rattfyllerister med körkort. Läggas härtill 84 körkortsinneha- vare, som endast hos länsstyrelserna registre- rats för fylleri, stiger nämnda procenttal till 32. Av icke-körkortsinnehavarna hade enligt systembolagen 55 % dömts för fylleri. Fylleri- frekvensen är således med säkerhet betydligt större bland de senare än bland de förra, sär- skilt som de körkortslösa i många fall voro tämligen unga och alltså icke under hela 10-årsperioden varit utsatta för risken att dömas för fylleri. Man får dock räkna med att vissa av dessa personer just på grund av alkoholmissbruk antingen icke kunnat få körkort eller ock fått sitt körkort indraget. Som jämförelse kan nämnas, att endast 9 % av samtliga män över 25 år registrerats för nykterhetsanmärkning under de senaste 10 åren. SOU 1951: 43, s. 54.
Tabell 8. Antal fylleriförseelser efter 1938 enligt systembolagen och länsstyrelserna
Antal .. fylleri- Korkort forseelser hela därav med nedanstående antal fylleriförseelser Ej körkort Summa ' enligt enligt länsstyrelserna system— antalet bolagen personer 0 | 1 | 2 1 3 | 4 | 5 | 7 0 1210 1 126 71 12 1 _ _ _ 131 1341 1 285 106 163 15 _ 1 _ _ 52 337 2 104 29 39 31 4 1 _ _ 33 137 3 35 9 8 6 10 1 1 _ 25 60 4 12 3 1 2 4 1 1 — 15 27 5 6 1 2 _ 2 1 _ _ 10 16 6 3 1 _ 1 _ 1 — _ 6 9 7 4 _ 1 _ _ 1 _ 2 5 9 s 1 _ _ _ 1 _ _ 6 7 0 2 1 _ _ _ _ _ 2 4 11 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 12 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 2 13 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 14 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 17 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 23 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 2 24 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 Summa 1662 1 12761 285 67 1 22 1 8 1 2 2 294 1956
Bland körkortsinnehavarna voro 1 184 vid tidpunkten för brottet innehavare av motbok för spritdrycker. Jämföres detta antal med hela antalet körkortsinnehavare bland de dömda med undantag för dem, som voro ogifta och icke uppnått 25 års ålder, dvs. icke uppfyllt de grundläggande formella förutsätt- ningarna för erhållande av motbok, erhålles en motboksfrekvens av 75,8 %. Motsvarande andel av dem, som saknade körkort, var 36,6 %. Sistnämnda siffra överensstämmer nästan exakt med procenten motboksägare bland vanliga fyllerister över 25 års ålder. Med hänsyn till att nästan samtliga ifråga- varande personer enligt ovanstående kunna räknas till dem, som mera regelbundet förtära alkohol, tyder deras motboksfrekvens på att de i många fall fått motboken indragen eller helt vägrats motbok.
På grundval av systembolagens register och observationer av gjorda alkoholinköp har försök gjorts att, på samma sätt som skett för nykterhetskommitténs räkning beträffande
ett representativt urval av hela befolkningen, fördela de i undersökningen ingående efter s.k. alkoholvanegrupp. Resultatet av denna uppdelning framgår av tabell 9. Jämförelsen med normalmaterialet visar en betydande övervikt för missbrukare bland rattfylleristerna. Om man nämligen under be- teckningen missbrukare sammanför personer tillhörande alkoholvanegrupperna 1, 2 och 3, blir resultatet, att ej mindre än 45 % av ratt- fylleristerna redan före det rattfylleribrott, för vilket de senast blivit dömda, voro att anse som alkoholmissbrukare mot endast 9% bland samtliga män över 25 år. Med- räknas även de 101 personer, om vilkas alkoholvanor resp. systembolag ej kunnat lämna uppgift (i de flesta fall emedan veder— börande ännu ej uppnått motboksmyndig ålder) sjunker förstnämnda procenttal till 43. Battfylleristernas alkoholvanor skilde sig allt— så i stort sett högst väsentligt och i för dem oförmånlig riktning från genomsnittet av befolkningen. Å andra sidan företer ratt-
Antal Procent Samtli— lårens- ga män gå?: Alkoholvan egrupp kör- kg] kör— (...] 20511; över kort or— summa kort kor— summa t 25 år kort kort procen procent Personer med åtgärd av nyk- terhetsnämnd enl. 1 5 alko- holistlagen under de sista 3 åren .................... 34 36 70 2,1 13,6 3,8 0,7 8,6 Andra grova missbrukare eller personer med minst 3 fylleri- förseelser de. sista 10 åren .. 111 67 178 7,0 25,4 9,6 1,5 15,1 Personer med högst två fylleri— förseelser eller med enstaka lindriga nykterhetsanmärk- ningar under de sista 10 åren 509 85 594 32,0 32,2 32,0 6,6 26,4 Moderatisterl .............. 919 76 995 57,8 28,8 53,7 68,8 38,7 Nästan absolutister ......... 18 —— 18 ,1 — ,9 11,1 5,3 Absolutister ................ -— — _ — -— _— 7 ,5 l ,4 Uppgift saknasa ............ 71 30 101 -— _ _ 3,8 4,8 Summa 1 662 294 1956 1 100,0 1 100,0 1 100,0 1 100,0 1 1000
1 Motboksägare utan anmärkning och ej särskilt små inköp av sprit samt personer i övrigt med måttliga alkoholvanor. 2 Huvudsakligen yngre personer, ej medräknade i den procentuella fördelningen.
f ylleristerna närmast en lägre missbrukar- andel än andra personer med straffregister- brott, vilket även framgår av tabell 9. Verk- ligt grova missbrukare är drygt 13 % av ratt- fylleristerna men 24 % av ett genomsnitt av personer med strailregistcrbrott.
Ytterligare belysning av de dömdas alkohol— vanor har kunnat vinnas genom uppgifterna om systembolagens senaste beslut i motboks-
ärende och anledningen därtill. Som man kunde ha anledning att Vänta, ha många av de dömda redan före rattfylleribrottet blivit föremål för restriktiva åtgärder från system- bolagens sida beträffande rätten till inköp av rusdrycker, tabell 10. Möjligheter till jämfö- relse föreligga här med av nykterhetskom- mitten företagna undersökningar, avseende ett genomsnitt av samtliga motboksägare.
Tabell 10. Systembolagets senaste beslut
.. . Samtliga män över 25 år .1 "?deäwkmngen den 31/12 1945, som blivit mgaen e personer åtgärdade av systembolag Systembolagens senaste beslut i % av _ 0/ av . 1 o antal 1 % av summa summa män samtliga motboks— över 25 år ägare Mothoken indragen ............... 217 11,1 8,2 5,7 Vägrad motbok ................... 112 5,7 1,6 1,1 Nedsatt tilldelning ................ 38 1,9 13,3 9,3 Vägrad förhöjning ................ 140 7,2 5,8 4,1 Inskränkt inköpsrätt .............. 57 2,9 1,7 1,2 Summa 564 28,8 30,6 21,4
Tabell 11. Orsaken till systembolagets senaste beslut
Procentuell fördelning efter orsak Konstaterat rusdrycksmissbruk1
Hela antalet åtgärdade ....................
Befarat rusdrycksmissbrukg ................. Brott under alkoholpåverkan ................ Annat brott ............................... Fusk med motboken ....................... Överlåtelse av tilldelning ................... Formella skäla ............................ Ej fullgjorda ekonomiska förpliktelser ........ Andra skäl ...............................
Körkort Ej körkort """ 475 89 564 ... . 47,8 67,4 50,9 . . . . 3,8 — 3,2 .... 10,7 13,5 11,2 . . . . 3,8 1,1 3,4 . . . . 1,0 — 0,9 . . . . 0,2 — 0,2 .... 15,2 6,8 13,8 .... 16,0 11,2 15,2 . . . . 1,5 _— 1,2
1 Fylleri m. m. 2 Täta och tidiga inköp.
3 T. ex. ålder, låg inkomst, annan hushållsmedlem har motbok.
Jämförelsen utfaller visserligen till rattfylle- risternas nackdel men ej i så hög grad som uppdelningen efter alkoholvanegrupp. Här— vid måste dock beaktas, att i föreliggande undersökning frågats endast efter systembo- lagets senasle beslut medan nykterhetskom— nitténs undersökning avser samtliga fall, där vederbörande blivit föremål för åtgärd. Det måste därför anses anmärkningsvärt, att pro- centtalen i stort sett äro högre för rattfylleris— terna än för genomsnittsmaterialet. Endast gruppen nedsatt tilldelning visar betydligt högre procenttal för de senare. Anledningen härtill torde vara att nedsättning av tilldel- ningen huvudsakligen förekommer för perso- ner, som på grund av hög ålder eller nedsatt arbetsförmåga icke längre anses äga de eko- nomiska resurserna för inköp av hela sin förut medgivna tilldelning. Det må vidare framhållas, att nykterhetskommitténs under- sökning avser en tidpunkt, då oguldna skatter och fattigvårdsunderstöd förekommo i betydligt större utsträckning än som var fallet under år 1948 och senare, alltså sedan källskatten införts och folkpensionerna för- bättrats.
Orsakerna till de i tabell 10 redovisade be- sluten av systembolagen redovisas i tabell 11.
Det framgår härav att misskötsamhet i nykter- hetshänseende. varit den dominerande orsa- ken, särskilt beträffande icke-körkorts- innehavarna. Som ovan konstaterats, var ju fyllerifrekvensen osedvanligt hög bland dessa.
För att ytterligare belysa rattfylleristernas sociala bakgrund begärdes från systembola- gen uppgifter om i vilken utsträckning de dömda själva, deras maka eller barn under 16 år under de tre senaste åren varit föremål för åtgärd från något av följande kommunala organ: fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, arbetslöshetsnämnd eller nykterhetsnämnd. Dessa uppgifter redovisas i tabell 12.
Rattfylleristerna ha tydligen i mycket stor utsträckning visat sig vara i behov av sam- hälleliga hjälpåtgärder. Särskilt gäller detta de körkortslösa. Några direkta jämförelser med nykterhetskommitténs normalmaterial äro dock svåra att göra, möjligen med undan- tag av de fall, som avse ingripanden av barnavårdsnämnd. Rattfylleristerna visa här en frekvens av ingripanden, som i detta hän- seende närmast likställer dem med personer tillhörande alkoholvanegrupp 3 i normal- materialet, dvs. personer med 1 eller 2 fylleriförseelser eller andra enstaka, lindriga
Kommunalt organ, som Antal Procent under de 3 senaste åren därav därav vidtagit åtgärd mot den kör- ej kör— återfalli kör- ej kör— . återfalli domde, hans hustru eller kort kort ratt- kort kort s.a ratt- barn under 16 år fylleri fylleri Inget ................... 1 398 190 1 588 107 85 65 81 60 Fattigvårdsstyrelse ....... 55 21 76 1 1 3 7 4 6 Barnavårdsnämnd ....... 60 8 68 9 4 3 4 5 Arbetslöshetsnämnd ...... 5 2 7 —- 0 0 0 —— Nykterhetsnämnd ........ 104 33 137 28 6 11 7 16 Två av dessa organ ...... 35 35 70 19 2 12 4 11 Tre eller flera organ ...... 5 5 10 3 O 2 0 2 Summa 1662 294 1956 1 177 1 100 1 100 1 100 1 100 nykterhetsanmärkningar under de sista 10 brott, annat brott. Såsom våldsbrott skulle
åren.
Antalet åtgärder från fattigvårdsstyrelser och arbetslöshetsnämnder får ses mot bak— grunden av att de ekonomiska konjunk- turerna varit ovanligt goda under ifråga- varande år. Flertalet rattfyllerister tillhöra ju för övrigt icke sådana yrken, som i första hand bruka drabbas av arbetslöshet. Fattig- vårdsfallen äro, åtminstone bland de kör- kortslösa, flera än normalt. Detta gäller med säkerhet även frekvensen av ingripanden från nykterhetsnämnd. Icke-körkortsinneha- varna visa här nästan dubbelt så hög frek— vens som körkortsinnehavarna och för dem, som tidigare straffats för rattfylleri, stiger frekvensen ytterligare. Med hänsyn till den höga procenten grova missbrukare hade man kunnat vänta ett ännu större antal ingripan- den av nykterhetsnämnd. Utan tvivel är det konstaterade alkoholmissbruket i många fall orsaken till att vederbörande icke innehade körkort när brottet begicks.
Från domstolarna inhämtades uppgifter om de dömdas föregående kriminalitet enligt till domstolshandlingarna fogade utdrag ur fång- vårdsstyrelsens straffregister. Uppgift skulle lämnas om antalet gånger vederbörande bli- vit dömda för något brott tillhörande de fyra kategorierna: rattfylleri, våldsbrott, vinnings-
räknas brott mot något av följande lagrum:
SL 10: 1—3, 5 (ej 10: 6) SL 14: 1—8, 10—15, 36—37 (ej 14: 9 och 14: 17) För vinningsbrott voro motsvarande lagrum:
SL 12: 1—5, 18—19 (Efter 1/1 1949: 1—4, 12)
SL 20—23 kap. SL 25: 11—12 Strafflag för krigsmakten 8: 102—107. Av samtliga 1956 rattfyllerister voro 530 eller 27% tidigare straffade för brott till- hörande någon av de nämnda grupperna, tabell 13. Som jämförelse kan nämnas, att av de något över 40 000 män över 25 år, som ingå i nykterhetskommitténs undersökning rörande sambandet mellan alkoholvanor och endast 4,6% kunnat återfinnas i straffregistret. Frekvensen av förut straffade är nästan dubbelt så stor bland icke-körkortsinnehavarna men även olika sociala förhållanden, körkortsinnehavarna synas utmärka sig för större kriminalitet än genomsnittsbefolk- ningen. En tredjedel av de förut straffade ha straffats för rattfylleri.
Frekvensen av olika slags stratfregister- brott inom olika alkoholvanegrupper belyses i tabell 14. Gruppen "nästan absolutister" före- kom icke i detta sammanhang och har därför
Antal personer 1 l % av samtliga dömda körkort 1ej körkort1 summa 1 körkort ej körkort summa Endast rattfylleri .......... 104 19 i 123 6,3 6,5 6,3 Endast annat straffregister- brott ................... 268 84 352 16,1 28,5 18,0 Både rattfylleri och annat straffregisterbrott ......... 21 34 55 1,3 11,6 2,8 Summa 393 137 530 23,7 46,6 27,1 därav förut straffade för rattfylleri ............... 124 53 177 7,6 18,1 9,1
uteslutits i tabellen. I övrigt framträder ett mycket starkt samband mellan alkoholism och kriminalitet. Särskilt icke-körkortsinne- havarna utmärka sig för stor brottsfrekvens. De personer, om vilkas alkoholvanor inga närmare uppgifter kunnat erhållas, torde, som ovan framhållits, utgöras av yngre per- soner. Mer än hälften av samtliga brott ut- göras av vinningsbrott. Våldsbrott äro mindre vanliga och förekomma huvudsakligen bland missbrukare.
Av särskilt intresse är idetta sammanhang frekvensen av återfall i rattfylleri. Enligt ta- bell 13 hade 9 % av de dömda tidigare under- gått frihetsstraff för rattfylleri. För bedömande
av återfallsfrekvensen i rattfylleri är dock denna uppgift endast av begränsat värde. En korrekt beräkning av återfallsfrekvensen måste nämligen utgå från studiet av ett antal personer, som under en viss given tidrymd dömas för första gången. Dessa personer böra fördelas efter ålder och måste sedan observe- ras under en följd av år.
Uppgifter om frekvensen av återfall i ratt— fylleri och andra brott återfinnas i en bilaga till strafflagberedningens betänkande (SOU 1944: 50) "Om frekvensen av återfall i brott" av Gunnar Dahlberg och Torgny Lind- berg. Risken att efter en första dom för ratt- fylleri inom tre år ånyo bli dömd till frihets-
Tabell 14. Alkoholvanegrupp och antal stra/fregisterbrott enligt stra/fregisterutdrag
Antal strafl'registerbrott av nedanstående slag per 100 i undersökningen ingående personer Körkortsinnehav och alkoholvanegrupp (jfr tabell 7) andra ratt- vålds- vinnings- straff- summa fylleribrott brott brott register— brott brott Körkortsinnehavare ................. 9 3 26 8 46 därav missbrukare ............... 19 5 42 14 80 moderatister ................. 2 2 15 3 22 uppgift saknas ................ 1 — 16 7 24 Ej körkortsinnehavare ............... 26 22 86 46 130 därav missbrukare ............... 39 33 107 64 243 moderatister ................. 4 _ 61 13 78 uppgift saknas ................ _ —— 11 7 18 Samtliga 11 6 35 13 65 därav missbrukare ............... 23 11 56 25 115 moderatister ................. 2 1 18 4 25 uppgift saknas ................ —
Därav dömda Före ående straifre isterbrott och fylleri- .. för en eller . .. _ g försåelser Korkort flera trafik- Ej korkort Summa förseelser Ej tidigare dömda ......................... 978 496 92 1 070 Dömda endast för fylleri .................... 291 172 65 356 Dömda endast för rattfylleri ................. 49 43 7 56 Dömda endast för annat straffregisterbrott ..... 162 107 27 189 Dömda både för fylleri och rattfylleri ......... 40 35 12 52 Dömda både för fylleri och annat stratfregister- brott än rattfylleri ........................ 107 78 56 163 Dömda både för rattfylleri och annat straffregis- terbrott ................................. 17 14 6 23 Dömda både för fylleri, rattfylleri och annat stratfregisterbrott ......................... 18 16 29 47 Summa 1 662 961 294 1 956 Därav dömda för: Fylleri ................................. 453 301 162 615 Rattfylleri .............................. 124 108 53 177 Annat stratl'registerbrott ................... 289 215 118 407 Ej tidigare dömda ................. procent 58,8 51,6 31,3 54,7 Dömda för fylleri .................. procent 27,3 31,3 55,1 31,4 Dömda för rattfylleri ............... procent 7,5 11,2 18,0 9,0 Dömda för annat straffregisterbrott . . . procent 17,4 22,4 40,1 20,8
straff för rattfylleri har av författarna be- funnits vara förhållandevis låg och ligga mellan 5 och 7%. Bland dem, som blivit dömda till fängelse och avtjänat sitt andra frihetsstratf, är återfallsrisken omkring dub- belt så hög och efter ett tredje fängelsestraff skulle den uppgå till 27 %. Risken för återfall ökar således högst väsentligt efter varje nytt straff vederbörande undergått.
På det hela taget är dock risken för återfall väsentligt mindre i fråga om rattfylleri än i fråga om t. ex. tjuvnadsbrott eller våldsbrott. Möjligen sammanhänger denna skillnad med att brottslingar i allmänhet visa sämre social bakgrund, bl.a. större andel alkoholmiss— brukare, än rattfylleristerna.
Det bör observeras, att dessa uppgifter lik- som stratfregisterutdragen endast avse av- tjänade frihetsstratf. Rattfylleri bestraffas, som nedan kommer att närmare visas, i många fall endast med böter. Det är dock icke säkert att återfallsfrekvensen blivit så
mycket högre om även bötesstraffen inräk- nats. Personer, som tidigare undergått fängel— sestraff för rattfylleri, torde nämligen i de flesta fall få frihetsstratf, även när de dömas för andra gången.
Förutom fylleriförseelser och straffregister— brott även antalet trafikförseelser enligt vederbö-
antecknades å uppgiftsblanketterna rande körkortsregister. Det visade sig, att av körkortsinnehavarna bland rattfylleristerna ej mindre än 58% registrerats för en eller flera sådana förseelser. Hela antalet trafik- förseelser uppgick till 3 383, vilket motsvarar 2,0 förseelser per körkortsinnehavare som sakfällts för rattfylleri.
En sammanfattning av de brott och för- seelser, för vilka de i undersökningen in- gående personerna tidigare blivit sakfällda, lämnas i tabell 15. Samtliga kombinationer av de fyra förekommande typerna av brott och förseelser ha här specificerats. De, som saknade körkort, ha givetvis i den mån de
Körkortsinnehavare med trafikförseelse ..... Körkortsinnehavare utan tratikförseelse ..... Körkortsinnehavare med tratikförseelse ..... Körkortsinnehavare utan tratikförseelse ..... Körkortsinnehavare med tratikförseelse ..... Körkortsinnehavare utan trafikförseelse ..... Undersökta med fylleriförseelse ............ Undersökta utan fylleriförseelse ............ Undersökta med fylleriförseelse ............ Undersökta utan fylleriförseelse ............
Voro Dömda även för 31,3 fylleri 21, 7 fylleri 11,3 rattfylleri
2,3 rattfylleri 22,4 annat straffregisterbrott 1 0,6 annat straflregisterbrott 16,1 rattfylleri
5,9 rattfylleri 34,1 annat stratfregisterbrott 14, 7 annat stratfregisterbrott
varit innehavare av körkort i många fall gjort sig skyldiga till trafikför- seelser. Uppgifter härom ha dock ej kunnat erhållas.
tidigare
Tabell 15 ger en intressant belysnine av bakgrunden till det aktuella rattfylleribrottet. I stort finnes nämligen ett positivt samband mellan dessa olika typer av brott och för- seelser. Detta yttrar sig däri, att personer som i ett visst avseende överskridit gränsen för det i lagen tillåtna ha större benägenhet att även i andra avseenden göra sig skyldiga till brotts- liga eller otillåtna handlingar. Av tabell 15 kan sålunda beräknas, att av de körkorts- innehavare, som gjort sig skyldiga till trafik— förseelser, hade 31,3 % även sakfällts för fylleri, men av dem som icke hade några trafikförseelser voro endast 21,7 % dömda för fylleri. Det mest utpräglade sambandet före- kom mellan trafikförseelser och rattfylleri- brott. Antalet tidigare rattfylleribrott var sålun— da 5 gånger så stort bland personer med tra- likförseelser som bland personer utan sådana förseelser. Det därnäst starkaste sambandet förelåg mellan fylleri och rattfylleri. Bland personer dömda för fylleri var antalet för rattfylleri dömda nästan 3 gånger så stort som bland de övriga. I det närmaste lika starkt var sambandet mellan fylleri och annat straff- registerbrott, vilket senare förekom ungefär 2 1/2 gånger så ofta bland fyllerister som bland övriga. Slutligen förekom annat stratfregister—
brott än rattfylleri något mer än dubbelt så ofta bland personer med tratikförseclse som bland personer utan tratikförseelse. En siffer- mässig sammanställning av dessa jämförelser lämnas här nedan.
Det må särskilt understrykas, att samtliga här gjorda jämförelser avse personer, som senare dömts för rattfylleri. Resultaten få allt- så icke generaliseras.
Personer, som återfallit i rattfylleri, ha i tabell 16 fördelats efter de brott och förseel- ser, för vilka de tidigare blivit dömda samt efter antalet tidigare rattfylleribrott. Förutom rattfylleribrottet ha dessa personer tidigare i 55 % av samtliga fall dömts för fylleri och i 39 % av samtliga fall för annat straffregister- brott än rattfylleri. Dessa procenttal överens- stämma, egendomligt nog, nästan exakt med dem, som funnits gälla för samtliga icke-kör- kortsinnehavare. Bland dem, som återfallit i rattfylleri, finn er man förhållandevis många, 124, körkortsinnehavare. Av dessa senare hade 14 tidigare dömts 2 gånger och en 3 gånger1 för rattfylleri. Att frekvensen sjunker så pass hastigt, sammanhänger delvis med att personer, som återfallit i rattfylleri, ha svårare att få tillbaka körkortet.
Omständigheterna kring brottet
l lagstiftningen angående rattfylleri göres icke någon skillnad mellan olika slag av mo—
1 Åren 1938, 1939 och 1945.
Tabell 16. Personer, som återfallit i rattfylleri, fördelade efter övriga brott och förseelser för vilka de tidigare blivit dömda
Antal tidigare rattfylleribrott Därav Föregående brott och förseelser S:a k" . .. 1 2 3 4 or- ej kor— kort kort Ej tidigare dömda ..................... 12 __ _— — 12 6 6 Dömda endast för trafikförseelse ......... 41 3 — — 44 43 1 Dömda endast för fylleri ............... 12 3 — — 15 5 10 Dömda endast för annat stratlregisterbrott 8 1 — -— 9 3 6 Dömda både för trafikförseelse och fylleri 29 7 1 -— 37 35 2 Dömda både för trafikförseelse och annat stratfregisterbrott ..................... 12 2 — — 14 14 — Dömda både för fylleri och annat straff- registerbrott ......................... 19 6 2 2 29 2 27 Dömda både för trafikförseelse, fylleri och annat stratfregisterbrott ............... 15 2 — — 17 16 1 Summa 148 24 3 2 177 124 53 därav körkortsinnehavare ............ 109 14 1 — — — _
Tabell 17. Fordonets art
Därav i procent som vid brottet förde Hela lätt- anta- _ ._ mo- v s- _ upp- let Sååå)” lastbil OE]? tor- mo- (tå-älg g gift cykel tor- saknas cykel Körkortsinnehavare ............ 1 662 57 27 1 12 2 0 1 Ej körkortsinnehavare .......... 294 49 29 0 13 7 l 1 Summa 1 956 56 27 1 12 3 | 0 j 1 Tabell 18. Orsak till upptäckten Därav i procent orsak till brottets upptäckt Hela t t'k antalet ra ] " d:o med d:o med osäker .. . Fordonets att delta- olyclåa annan endast eller sarsikilt annan gande åååh person— egendoms- felaktig aåååtåä? orsak fordon ut gång skada skada körning Personbil .......... 1 102 0 7 20 32 6 35 Lastbil ............ 525 1 5 24 32 4 34 Omnibus .......... 18 — — — 39 _ 61 Motorcykel ......... 230 —— 19 6 40 3 32 Lättviktsmotorcykel 62 — 16 3 55 — 26 Traktortåg ......... 3 — —— _ (33) — (67) Uppgift saknas ..... 16 — — 25 31 —— 44 Summa j 1 956 0 8 19 34 5 34
Procent . . . motor— personbll ] lastbil omnibus cykel summa I undersökningen ingående fordon (exkl . traktortåg) ....................... 56,9 27,1 0,9 15,1 100,0 Samtliga under år 1949 trafikräknade fordon .......................... 57,7 26,7 4,3 11,3 100,0
torfordon. Det torde dock ha sitt intresse att se om vissa grupper av motorfordon i större utsträckning än andra förekomma i sådana sammanhang samt om den eventuella skade- påföljden eller orsaken till brottets upptäckt står i något samband med fordonets art. I tabell 17 redovisas materialets fördelning efter fordonets art och i tabell 18 efter orsak till upptäckten.
För att få reda på om vissa grupper av for- don kunna anses över- eller underrepresen- terade i rattfyllerimaterialet har fördelningen efter fordonets art här ovan sammanställts med motsvarande fördelning enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikräkningar år 1949.
Beträffande personbilar och lastbilar är överensstämmelsen med trafikräkningsmate- rialet så gott som fullständig. En stark under- representation förekommer däremot beträf- fande omnibusar och en viss överrepresenta- tion beträffande motorcyklar.
Av tabell 18 framgår, att person— eller egen- domsskada förekommit i 27 % av samtliga fall. I 10 fall föranleddes upptäckten av trafikolycka med dödlig utgång, varav 4 med personbil och 6 med lastbil. Antalet trafik- olyckor med annan personskada var 157 och i 368 fall hade endast egendomsskada in- träffat. Under "annan orsak" redovisas bl. a. angivelse av utomstående person. I de fall bussförare anhållits för rattfylleri har det tro- ligen i allmänhet skett efter anmälan av någon av passagerarna. Motorcyklarnas farlighet belyses av att antalet trafikolyckor, som med-
fört personskada, är jämförelsevis stort i fråga om denna grupp av motorfordon. Motor— cykelförarna ha även i större utsträckning än övriga rattfyllerister anhållits på grund av osäker eller felaktig körning.
I tabell 19 redovisas rattfylleribrottens för— delning efter år och månad för begåendet. Knappt 3 % av samtliga dessa brott äro be- gångna före år 1948. Hälften av samtliga synas ha blivit begångna före den 8 septem- ber 1948. Då materialet avser domar under tiden 1 juli 1948—30 juni 1949, har det alltså i genomsnitt förflutit mer än tre månader mellan begåendet och domen. Rattfylleri- brotten visa en betydande variation med års- tiden. Under sommarmånaderna är antalet nästan dubbelt så stort som under vinter- månaderna. Dessa variationer torde närmast kunna återföras på växlingarna i trafikinten-. siteten. I fig. 2 har ett försök gjorts att be—
Tabell 19. Månad och år för brottets begående
År Månad S:a 1946 1947|1948 1949
Januari ...... —— _ 16 108 124 Februari ..... 2 2 22 89 115 Mars ........ —— 2 31 84 117 April ........ — 2 59 75 136 Maj ......... — 4 139 23 166 Juni ......... -— 3 197 1 201 Juli ......... — 1 203 — 204 Augusti ...... — 1 215 — 216 September . . . . 1 172 — 173 Oktober ...... —— 7 186 — 193 November . . . . —— 8 146 —— 154 December .... — 22 135 — 157
Summa 2 53 1521 380 1956
Begängnu
— — — — Sqmtllgu vägtrafikolyckor 1945 . Truflkröknude motorfordon 1948 Månudzmedeltulel a 100.
D. ]. F. M. A. M. 1. 1. A. S. 0. N. D
Fig. 2. Rattfylleribrottens fördelning på månader. Jämförelse med uägtra/ik och vägtrafikolyckor.
lysa detta samband. Under år 1948 före— togos visserligen ej mer än 5 trafikräkningar, varav den sista i mitten av oktober. På grund- val av räkningarna i december 1947 och i januari 1949 synes man dock på ett ungefär kunna uppskatta trafikens omfattning även i december 1948. Vägtratiken under år 1948 har alltså kunnat anges vid 6 olika tillfällen motsvarande 6 punkter på diagrammet. Att förbinda dessa punkter med en linje, har dock synts alltför vanskligt. I diagrammet har även inlagts en streckad linje, utvisande vägtrafik- olyckornas fördelning på olika månader. Det är tydligt att de senare äro mer koncentrerade till höstmånaderna än till sommarmånaderna och även under vintermånaderna visa jäm- förelsevis hög frekvens. Förklaringar-na torde ligga i dålig vägbelysning, dåligt väglag och halka. Det kan tilläggas att månaderna ha reducerats till lika längd beträffande både rattfylleribrotten och vägtrafikolyckorna. Fördelningen efter veckodag och klockslag visar en stark periodicitet med anhopning till veckoslutet och den sista fjärdedelen av dygnet, se fig. 3. Frekvensen är ojämförligt störst under lördagsdygnet och därnäst under söndagsdygnet. Så följa i tur och ordning fre- dag, torsdag, onsdag, måndag och tisdag. Ett
hänsynstagande jämväl till klockslaget för förseelsens begående visar, att frekvensen är högst under det dygn, som börjar lördag klockan 12 och slutar söndag klockan 12. Antalet brott, som begingos under de551 24 timmar, uppgick till ej mindre än 29,3 % av samtliga. Motsvarande lägsta dygnsfrekvens erhålles för dygnet måndag—tisdag. Även under dygnet söndag—måndag är frekvensen lägre än under övriga dygn.
Den omständigheten att flertalet av brotten upptäckts på kvällen och på natten tyder på att resorna i stor utsträckning haft karak- tären av nöjesresor. Av körkortsinnehavarna ha även 57 % uppgivit färdens art som nöjes- resa. För de körkortslösa var motsvarande procenttal ej mindre än 73. "Resa i yrket” uppgavs av 31 % av de förra och 12% av de senare. Under "annan resa" skulle redo- visas t.ex. resor till och från läkare eller sjukhus, resor i anledning av kommunalt eller fackligt uppdrag e.d. Sådana resor redovisades av 10 resp. 13 % inom de båda grupperna.
Enligt de lämnade uppgifterna funnos i omkring 50 % av samtliga fall medpassa- gerare i fordonet; 12 % av de dömda hade 2 eller flera medpassagerare. Vid de resor, som betecknats som nöjesresor, voro mot- svarande procenttal 56 resp. 24. Måhända äro de upprättade polisrapporterna icke alltid fullständiga på denna punkt. Det är möjligt att medpassagerare förekommit i ännu större utsträckning. Huruvida även medpassage- rarna voro spritpåverkadc, var ej möjligt att utforska.
Till ledning för bedömande av graden av alkoholpåverkan vid tidpunkten för brottets begående föreligga uppgifter om tidpunkten för alkoholförtäringens påbörjande och av— slutande, tidpunkten för brottets begående och för blodprovet, vidare blodalkoholhalten ipromille enligt det tagna blodprovet samt lä-
0 0 612124612124612182461218246121824612182461218246121824
Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag Måndag
Fig. 3. Veckodag och klockslag för brottets begående.
karens konklusion om graden av alkoholpå- verkan. I de fall det s. k. Gerhardts prov (på urinen) blivit taget i samband med den kli- niska undersökningen, skulle anges om det utfallit positivt eller negativt. Några vittnes— utsagor har det ej varit tekniskt möjligt att få med i den statistiska bearbetningen.
De uppgifter om alkoholkonsumtionens art och omfattning, som framkomma vid polis— förhören, äro av naturliga skäl icke alltid till- förlitliga. De misstänkta göra givetvis i all- mänhet stora ansträngningar att framställa sig själva i bästa möjliga dager och söka därvid göra gällande att de förtärt endast små kvantiteter alkohol. Däremot ha de — om man bortser från önskan att göra troligt att förtäringen skett efter färdens slut — icke sam-
ma intresse av att lämna oriktiga uppgifter om tidpunkten för alkoholförtäringens påbör- jande och avslutande. Även om dessa tids- uppgifter i det enskilda fallet kunna vara mindre tillförlitliga, finnes därför ingen an- ledning befara att de i stort sett skola ge en skev bild.
I allmänhet finnes uppgift om samtliga fyra nämnda tidpunkter. Beträffande alkoholför- täringens påbörjande saknas tidsuppgift i 294 fall och beträffande dess avslutande i 161 fall. Blodprov har tagits i samtliga fall utom 154. Uppgift om tidpunkten för blodprovet saknas i ytterligare 22 fall. Slutligen saknas i endast 35 fall uppgift om tidpunkten för brottets begående.
För bedömande av graden av alkoholpå—
resp. tidpunkten för blodprovet (C)
Antal dömda Procent Timmar A—B B—C | A—C A—B t B—C A—C 0,0— 2 230 843 64 14 86 4 2,5— 4 396 108 258 24 11 18 4,5— 6 358 15 367 22 2 25 6,5— 8 263 2 276 16 10 8,5—10 151 4 210 9 14 10,5—12 99 4 119 6 1 8 12,5—14 38 1 81 3 5 Mer än 14 97 —— 103 6 7 Summa 1 632 977 1 478 100 100 ' 100 Median, timmar 5,3 1,2 6,6
verkan vid brottstillfället är tidpunkten för alkoholförtäringens påbörjande av större värde än tidpunkten för förtäringens avslu- tande. Av väsentlig betydelse är även den tid, som förflutit mellan tidpunkten för upptäckten och tidpunkten för blodprovet. Har körning ägt rum omedelbart efter alko- holförtäringen, kan det tänkas, att vederbö- rande bilförares blodalkoholhalt var betyd- ligt lägre vid körtillfället än när blodprovet togs. Enligt vad som kan utläsas av det föreliggande materialet, ha domstolarna i allmänhet hållit sig till den genom blod- provet funna blodalkoholhalten.
Tiden mellan alkoholförtäringens påbör- jande och avslutande uppgick enligt de läm- nade uppgifterna till i medeltal 3 timmar. Variationerna mellan de särskilda fallen voro emellertid betydande. För omkring en fjärde- del av samtliga var tiden högst 1 timme och för ungefär lika många var tiden 5—6 timmar.
En fördelning av materialet efter tiden mellan alkoholförtäringens påbörjande och brottets upptäckt, tabell 20, visar att det ofta förflutit ganska lång tid, i genomsnitt 5 timmar, sedan förtäringen började, och att följaktligen alkoholhalten i blodet i de flesta fall bör ha befunnit sig på nedåtgående, när
upptäckten skedde. I 91 fall, eller 5,5 % av samtliga tidsbestämda, hade det förflutit högst 1 timme mellan alkoholförtäringens påbör- jande och upptäckten. I de fall uppgift saknas om tidpunkten för förtäringens påbörjande, torde tidsavståndet i allmänhet ha varit ännu större.1
Blodprovet har i de flesta fall ägt rum i nära anslutning till tidpunkten för upptäckten, i genomsnitt ca 11%; timme därefter. Mellan alkoholförtäringens påbörjande och blod- provet ligger följaktligen en tidrymd av i genomsnitt 6 %. timmar. Har upptäckten gjorts i anledning av inträffad traf1kolycka, har det i genomsnitt tagit ca 10 minuter längre tid innan blodprov hunnit verkställas. Denna tidsförskjutning torde väl närmast motsvara den tid det i genomsnitt tagit, innan polis hunnit fram till brottsplatsen och kunnat göra erforderliga iakttagelser. I enstaka fall har det dock hunnit förflyta avsevärd tid mellan upptäckten och blodprovet. Detta gäller bl. a. de 17 fall, där vederbörande blivit dömd
1De bilförare, som anhållits under dygnets första hälft, kunna i de flesta fall antagas ha förtärt vissa mängder alkohol redan föregående dag. Under dagen för brottet ha de kanske bara "spått på" med några pilsner eller tagit sig en s. k. återställare i den felaktiga tron att de före— gående dag intagna alkoholmängderna redan försvunnit ur blodet.
Tabell 21 . Blodalkoholhalt och alkoholvanegrupp
Antal | Därav' 1 % med en blodalkoholhalt 1 0/00 av Me-
Alkoholvanegrupp b182å22j7'lo 0,80— 1,00_ 1,50_ 2,00_ 2d,öO— dian Söktal | —0,99 —1,49 —1,99 —2,49 ö?; ” | "/oo
Alkoholister ................ 61 2 16 21 35 26 100 2,15 Andra grova missbrukare 158 1 16 33 39 131 100 2,00 Personer med tendens till miss-
bruk .................... 548 2 21 37 28 12 100 1,87 Moderatister ................ 924 4 28 40 22 6 100 1,70 Nästan absolutister .......... 14 —— 43 43 14 —— 100 . Okända alkoholvanor ........ 80 5 44 15 — 100 1,50
Samtliga 1785 3 25 | 38 |2 5| 9 | 100 | 1,73
1 17 personer med en blodalkoholhalt understigande 0,8 0/00 äro ej medräknade (J mfr föreg. sida).
trots att alkoholhalten i blodprovet icke upp- gått ens till 0,8 promille.
Ett starkt samband synes föreligga mellan blodalkoholhalten vid brottets begående och de tidigare alkoholvanorna, tabell 21. Frek- vensen av personer med hög promillehalt är sålunda störst bland alkoholisterna och sjun- ker därefter oavbrutet ned till gruppen ”nästan absolutister". Medianvärdet, som för alkoholisterna uppgår till 2,15 promille, sjun- ker i jämnt fallande skala med en differens av 0,15 promille. Gruppen ”nästan absolu- tister" är visserligen för liten för att median- värdet skall kunna närmare bestämmas, men det är med säkerhet mindre än 1,60 promille. Dessa differenser bestyrka på ett slående sätt riktigheten av indelningen i alkoholvane- grupper.
Vederbörande läkares vid den kliniska un-
dersökningen gjorda konstateranden rörande graden av alkoholpåverkan visa tämligen dålig överensstämmelse med de senare verk- ställda blodprovanalyserna, tabell 22. Sam— manlagt ha endast 63% av samtliga blod- provundersökta av läkaren ansetts så på- verkade att de icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet. Av dessa 63 % ha 80 % haft en alkoholhalt överstigande 1,5 pro- mille. Bland dem, som icke ansetts så på- verkade som nyss sagts, 28% av samtliga, ha emellertid ej mindre än 94 % haft minst 1 promille alkohol i blodet och 51 % minst 1,5 promille. Medianvärdet för de enligt läkaren icke påverkade var så högt som 1,5 promille mot 1,91 promille för de enligt läkaren påverkade. I de fall, 9 % av samtliga, där vederbörande icke synes ha gjort något bestämt uttalande om graden av påverkan.
Tabell 22. Blodalkoholhalt och läkarens konklusion
Därav i % med en blodalkoholhalt i 0/00 av
Antal Me-
Läkarens konklusion Hägg???" 0,80— 1,00_ 1,50_ 2,00_ %?0— S' dian sökta —0,99 —1,49 —1,99 —2,49 ög; 'a 0/00
"Så påverkad” etc. .......... 1 129 2 | 17 | 38 31 12 100 1,91 "Ej så påverkad" ett, ....... 504 6 43 35 14 2 100 1,50 Uppgift saknas ............. 152 3 | 27 | 40 22 100 1,74
Summa 1785 3 | 25 | 38 | 25 | 9 100 | 1,73 |
Blodalkoholhalt i promille
Procent påverkade bland
0,80—0,99 LOG—1,49 1,50—1,99 100—2,49 2,50—w Missbrukare ....................... 27 42 63 77 87 Moderatister
Personer med okända alkoholvanor . . .
45 65 79 82 58 74 .
förefaller det därför sannolikt att underlåten- heten berott på tveksamhet rörande sagda alkoholpåverkan.
För att om möjligt finna någon förklaring till de mycket varierande uppfattningarna bland läkarna rörande förefintligheten av sådan alkoholpåverkan, varom här är fråga, har beräknats den procentuella andelen på- verkade inom olika alkoholvanegrupper och promillegrupper:
Procenten påverkade stiger med stigande blodalkoholhalt men icke så snabbt som man kunde haft anledning att vänta sig. Det före- faller som om missbrukare och moderatister löpa ungefär samma risk att vid en blod- alkoholhalt av minst en promille bli bedömda som påverkade. Däremot synes vid en lägre halt den mindre alkoholvane något oftare bedömas påverkad än missbrukaren. Detta överensstämmer även med resultatet av de experimentella undersökningar som redo- visas i följande kapitel.
Å frågeformuläret skulle även anges, huru- vida Vid den kliniska undersökningen någon omständighet av vikt framkommit, som kunde ha påverkat blodalkoholhalten i för den misstänkte ofördelaktig riktning eller som eljest kunde ha bidragit till att nedsätta hans körförmåga. I förstnämnda fallet skulle anges huruvida den misstänkte befunnits lida av sockersjuka eller om han kunde styrkas ha förtärt alkoholhaltig medicin; i senare fallet om han blivit mer eller mindre omtöcknad genom intagande av narkotiska medel i form av tabletterl eller om han led av något kroppsligt lyte m. m. Vidare skulle
anges om den dömde anfört några invänd- ningar av liknande slag.
Det visade sig, att omständigheter av vikt för den kliniska undersökningen angivits i 62 fall och invändningar mot åtalet från den misstänktes sida i 131 fall. Sådana fall, där den dömde endast förnekat alkoholpåverkan vid körningen, ha därvid icke räknats.
En sammanställning av de vanligast före— kommande invändningarna från de miss- tänktas sida mot åtalet lämnas här nedan:
Sockersjuka .................... Antal 8 Förtäring efter körningen ......... 60 Förtärt alkoholhaltig medicin ...... 7 Förtärt tablett e. (1. ............... 13
Vid bedömande av dessa uppgifter får man givetvis räkna med möjligheten att liknande av den dömde anförda invändningar icke alltid blivit protokollförda. Den vanligaste in- vändningen från de dömdas sida har varit att alkoholförtäringen helt eller delvis ägt rum efter körningen. Enligt den i inledningen redovisade utredningen på grundval av ma— terial från statens rättskemiska laboratorium har ett flertal för rattfylleri misstänkta perso- ner genom att åberopa sådan förtäring efter körningen undgått att bli åtalade och dömda
1 Det må här erinras om, att fr. o. rn. år 1949, då 1948 års lag om ändring i strafflagen trätt i kraft, straff såsom för fylleri skall drabba även den som på allmän plats uppträder berusad av annat än starka drycker. I lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, vilken gällde för det undersökta klientelet, talas dock endast om påverkan av starka drycker. En person, som vid framförande av motorfordon varit berusad av annat än starka drycker, t. ex. tabletter, kunde alltså i motsats till vad nu gäller, ej fällas till ansvar för rattfylleri.
för rattfylleri. Om ifrågavarande siffror om- räknas till årssilfror, blir resultatet, att 15 personer på sådan grund undgått åtal för rattfylleri, medan 65, som åtalats för ratt— fylleri, undgått fällande dom. I de härovan redovisade 60 fallen har det dock tydligen icke lyckats de misstänkta att övertyga dom- stolen om att det varit förtäring efter kör- ningen, som varit anledning till den straffbara blodalkoholhalten.
Vid den kliniska undersökningen fram- kom bl. a. 4 fall av sockersjuka, 5 fall av förtäring av alkoholhaltig medicin och 10 fall av tablettförtäring samt vidare 6 fall av acetonämi (aceton i blod och urin), 2 fall av hjärnskakning samt enstaka fall av triklor- etylen i blod och urin, gengasförgiftning och påverkan av koltetraklorid. Dessa omständig- heter var i de angivna fallen icke av den art, att de hindrade en fällande dom.
Betydligt rikligare är den provkarta på varjehanda mer eller mindre plausibla för- klaringar, som anförts av de dömda själva. Förutom de ovan redovisade, å frågeformu- läret specificerade invändningarna åberopa- des olika slag av förgiftning, sjukdomar och andra speciella förhållanden såsom:
Opererat med sprit som desinfektionsmedel Sömnlöshet Trötthet Huvudvärk Psykisk depression, oro Stött huvudet
Går illa på grund av reumatisk värk Spritförtäring för att döva tandvärk Förtärt bensin av misstag Ordinerad snaps till maten av läkare sedan 21 år tillbaka Någon hällt konjak i håret Klen, verkar lätt berusad Osäker körning på grund av körovana Endast kunna köra med en hand
Å frågeformuläret efterfrågades även resul- tatet av det 5. k. Gerhardtska provet. Något statistiskt påvisbart samband mellan utfallet
av detta prov och blodprovet synes ej vara för handen. Uppgift om Gerhardts prov före- ligger i 840 fall, varav 760 med negativt och 80 med positivt utslag. Den andel av dessa båda grupper, som av vederbörande läkare ansetts så påverkade att de ej på ett betryg- gande sätt kunnat framföra fordonet, är nästan exakt densamma, nämligen 67,8 resp. 66,3 %. Något samband mellan blodalkohol— halten och utfallet av Gerhardts prov har ej heller kunnat iakttagas. Såväl medeltalet som spridningen i fördelningen av blodalko- holhalten är i stort sett densamma, vare sig provet utfallit negativt eller positivt?
Strafimätningen
Vid bedömande av straffmätningen är det nödvändigt att särredovisa dem, som sam— tidigt med rattfylleribrottet gjort sig skyldiga till andra brott eller förseelser. Det är vidare av intresse att se, i vad mån personer som tidigare dömts för rattfylleri erhålla strängare straff än första gången dömda. En samman- ställning av nämnda samtidigt förekommande brott enligt vid uppgiftslämnandet till kon- trollstyrelsen angivna lagrum meddelas i tabell 23. I regel torde det här röra sig om brott och förseelser begångna i omedelbar anslutning till rattfylleribrottet.
Av körkortsinnehavarna ha 39 % samtidigt med rattfylleriet dömts för minst ett annat
1 Gerhardts prov är en färgreaktion, som ut- föres på urin, och som under normala förhål- landen utfaller negativt. Ett positivt utfall tyder på närvaro av vissa syror, vilka t. ex. kunna förekomma vid diabetes etc. Den oövade kan emellertid få ett resultat, som kan tydas som positivt, vid undersökning av personer, vilka icke uppvisa syror i urinen, men ha förtärt tabletter av olika slag, t.ex. acetylsalicylsyra (magnecyl o. d.)
Resultatet av undersökningen tyder på att det Gerhardtska provet sannolikt feltolkats som positivt i flertalet av de som "Gerhardts prov positivt" betecknade fallen. Provet underlåtes ofta och synes på föreliggande material ha ut- förts i mindre än 50 % av fallen.
Tabell 23. Sammanträffande av rattfylleri med annat brott
Samtidig Smit- V är d 8- Annat Summa trafik- nin Billån löshet samtidigt er- förseelse g brott p brott soner Körkortsinnehauare Samtidig trafikförseelse .......... 419 32 13 8 37 509 516 Smitning (& 3 RfL) .............. 7 —— 19 27 23 58 Vållande till annans död ......... -—- 2 —— 2 2 Billån ......................... 12 1 &7 6 25 38 Vårdslöshet (% 2 RfL) ............ 35 1 '8 43 69 Annat samtidigt brott ............ 48 48 106 ' 650 789 Ej körkortsinnehavare Samtidig trafikförseelse .......... 112 5 62 2 20 201 221 Smitning (% 3 Rf L) .............. 1 1*3 52 51 7 12 Billån ......................... 6 1 ” 714 "16 36 101 Vårdslöshet (& 2 Rf L) ............ 2 &1 3 25 Annat samtidigt brott ............ 6 6 44 253 403
1 Därav 1 fall, vari även trafikförseelse ingår. ” Därav 6 fall, vari även trafikförseelse ingår. 3 Därav 2 fall, vari även smitning ingår. * Därav 1 fall, vari även smitning ingår. ,.
låt. För icke-körkortsinnehavarna uppgår nämnda andel till 86 %.
Om trafikförseelserna frånräknas, befinnes det, att av körkortsinnehavarna endast 13,9 % gjort sig skyldiga till annat samtidigt brott mot 48,0% av icke-körkortsinnehavarna. Skill- naden sammanhänger närmast med att vissa av icke-körkortsinnehavarna ha förhållan- devis många billån på sina samveten. Den ovan påvisade starkare asocialiteten hos denna grupp tar sig alltså uttryck i en grövre kriminalitet även i samband med rattfylleri- brottet.
Lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon skiljer mellan de fall, där föraren varit så påverkad att han ej kunnat på ett betryggande sätt föra fordonet, och fall där sådan påver- kan ej kunnat styrkas men alkoholhalten i blodet uppgått till 0,8 men ej 1,5 promille. Uppgick alkoholkoncentrationen i blodet till 1,5 promille, skall vederbörande alltid anses
5 I samtliga fall dessutom trafikförseelse. ” Därav 14 fall, vari även trafikförseelse ingår. ' Därav 4 fall, vari även annat brott ingår.
ha varit så påverkad, som ovan nämnts. I förstnämnda fallet, 1 mom. i 1 & av ifråga- varande lag, skall straffet vara fängelse i högst 1 år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under 25. I senare fallet, 2 mom., skall straffet vara dags- böter, lägst 10, eller fängelse i högst sex må- nader.
En översikt över de använda stratftyperna vid dels enbart rattfylleri, dels sammansatt brott lämnas i tabell 24. Av de dömda kör- kortsinnehavarna ha 61 % dömts för enbart rattfylleri (52% enligt 1946 års undersök- ning), därvid straffarterna fängelse och dags- böter använts ungefär i förhållandet 7 :4 (5 : 3). Sammanträffande brott ha förekom- mit i 39 (48) % av fallen; huvudparten har föranlett fängelse och endast en fjärdedel (en tredjedel) dagsböter. Brottslighet, som för— skyllt straffarbete, har konstaterats i 45 fall.
Icke-körkortsinnehavarna ha i stort sett er- hållit strängare straf'f än körkortsinnehavarna.
Körkort Ej körkort Samtliga en- sam— en- sam- en- sam- Str affart bart man- . bart man- _ bart man- . ratt- satt s.a ratt- satt s.a ratt- satt s.a fylleri brott fylleri brott fylleri brott Dagsböter ............... 363 154 517 13 58 71 376 212 588 Fängelse ................ 1644 453 1 097 26 130 156 670 583 1 253 därav villkorligt dömda . . 3 4 7 — 8 8 3 12 15 Straffarbete ............. 3 42 45 2 47 49 5 89 94 därav villkorligt dömda . . 1 1 2 — 5 5 1 6 7 Sakerförklarad, villkorligt anstånd med straffets ådö- mande ................ 1 1 2 — 13 13 1 14 15 Ungdomsfängelse ........ l — 1 — 2 2 1 2 3 Förvaring i säkerhetsanstalt — — — —— 3 3 — 3 3 Summa 1012 | 650 | 1662 ] 41 | 253 ] 294 1053 | 903 | 1 956
1 Därav i 1 fall även annat, ej samtidigt brott.
Mer än hälften av dem ha dömts till fängelse och en sjättedel till straffarbete.
Straflmätningen vid enbart rattfylleri redo- visas i tabell 25. För att i möjligaste mån eliminera det inflytande på stratfmätningen, som eventuellt kan ha utövats av att veder- börande förut stratfats, har sistnämnda tabell inskränkts till att omfatta personer, som enligt de tillgängliga uppgifterna icke tidigare blivit dömda för något stratfregister— brott eller någon trafikförseelse.
Det framgår av tabellen, att de utdömda straffen variera mellan 10 dagsböter och 3 månaders frihetsstraff. Vid dom enligt 1 mom. har frihetsstraff utmätta i 84% av fallen, medan återstående 16% sluppit undan med bötesstratf och vid dom enligt 2 mom. är motsvarande relation 95% bötesstraff och 5 % frihetsstraff. Antalet dagsböter är mycket varierande. Av dem, som fått bötesstralf, ha 9 % blivit dömda till mindre än 30 dagsböter (12 % enligt 1946 års undersökning) och 15 (9) % till 80 eller flera dagsböter. Av dem, som dömts till fängelsestraff, ha 67 (85)% fått 1 månad och 17 (10) % 2 månader. Längre fängelsestraff än 2 månader har före- kommit i endast ett fåtal fall. Frihetsstraffen
jämlikt 2 mom. avse samtliga 1 månads fängelse. Såväl ifråga om bötesbeloppens storlek som frihetsstraffens längd föreligger
Tabell 25. Personer, som dömts för enbart rattfylleri och ej tidigare dömts för något straffregisterbrott eller någon trafikförseelse, fördelade efter tillämpat lagrum och utmätt straff.
Lagrum i 1934 års lag, 1 5 Utdömt straff l 2 Summa mom mom. Dagsböter 37 121 158 10—1 9 1 3 4 20—29 2 8 1 0 30—39 1 14 1 5 40—49 6 23 29 50—59 4 26 30 60—69 7 17 24 70—79 7 16 23 80—99 3 5 8 100 och däröver 6 9 15 Fängelse 199 7 206 1 mån. 132 7 139 11], mån. 28 -— 28 2 mån. 35 -—— 35 3 mån. 4 -— 4 Straffarbete 1 — 1
Summa 237 1 28 365
Blod- Ålder Fordo- alko- Lagrum Körkortet år nets hol- i 1934 Samtidigt brott Utdömt straff indraget art halt års lag 1 & för en tid av i % 16 lb 0,15 1 mom. -— 40 dagsböter Ej innehav 16 pb ' 1,29 1 mom. Trafikförseelse 1 mån. fång. villk. 7 mån. 16 pb 1,24 2 mom. Ej redovisade brott Anstånd m. ådömandet Ej innehav 16 pb 0,24 1" mom. Vårdslöshet Anstånd m. ådömandet Ej innehav 16 lb 0,31 1 mom. Vårdslöshet 4 mån. fång. villk. Ej innehav 17 mc 1,55 1 mom. Trafikförseelse 60 dagsböter 8 mån. 17 mc 1,27 1 mom. Billån 2 mån. fång. villk. Ej innehav 17 pb 1,22 1 mom. Billån +trafikförs. 2 mån. fäng. villk. Ej innehav 17 lb 0,10 1 mom. Vårdslöshet 4 mån. fång. villk. Ej innehav 17 mc 1,20 2 mom. Stöld +traflkförs. Anstånd m. ådömandet 8 mån.
en klar tendens till skärpning av straffen jämfört med 1946 års undersökning.
I sistnämnda undersökning hade de fall, där vederbörande tidigare stratfats, med- tagits. Hade så icke skett skulle skärpningen av straffen ha framträtt ännu klarare.
Av dem, som tidigare dömts för rattfylleri, ha endast 10 av 73 enbart för rattfylleri döm- da sluppit undan med bötesstraff. Det vanli- gaste är här 2 månaders fängelse. Såväl dags- böternas antal som den utdömda strafftiden ligger långt över genomsnittet för samtliga dömda. Huruvida dessa återfallsförbrytare i stort sett fått hårdare straff än vid närmast föregående dom kan ej avgöras. I vissa fall ha de fått lindrigare straff, nämligen i de fall endast bötesstraE blivit utdömt. Uppgifterna från fångvårdsstyrelsens straffregister avse nämligen i fråga om rattfylleri endast frihets- straff.
De 10 personer, som vid rattfylleribrottets begående ännu icke uppnått 18 års ålder, redovisas särskilt i tabell 26. Den hos dessa personer funna alkoholhalten i blodet var i stort sett lägre än genomsnittet. Att tröts detta ej mindre än 8 blivit dömda jämlikt 1 mom. i 1 5 av 1934 års lag tyder på jämförelsevis liten tolerans mot alkoholpåverkan hos dessa
personer. Alla utom en ha samtidigt blivit dömda för annat brott eller annan förseelse. I vad mån omständigheterna vid brottets upptäckt kunna ha påverkat straffmätningen, belyses itabell 27. Huruvida upptäckten skett i samband med inträffad trafikolycka eller ej, synes icke i någon högre grad ha påverkat straffmätningen i de fall domen enbart avser rattfylleri. Procenten frihetsstraff är i själva verket lägre för trafikolycksfallen. I de fall frihetsstralf utdömts, äro de emellertid genom— snittligt längre inom denna grupp än inom de övriga. Även bötesbeloppen synas i genom- snitt vara något högre inom olycksfalls— gruppen. Innefattar domen även ansvar för trafikförseelser, äro straffen i allmänhet hårdare. Procenten frihetsstratf är dock även här större för gruppen "osäker eller felaktig körning" än för trafrkolycksfallsgruppen. Den omständigheten att person- eller egen- domsskada förekommit, synes alltså icke i och för sig ha fått något avgörande inflytande på straffmätningen. Enligt ovanstående (tabell 23) hade ansvar för vållande till annans död utkrävts i endast 2 av de 10 fall, där anled- ningen till brottets upptäckt var dödsolycka med dödlig utgång. Troligen kan endast ett närmare studium av domstolshandlingarna
Tabell 27. Slraffmätning och orsak till upptäckten.
Enbart rattfylleri Även trafikförseelse _ osäker annan osäker annan Ådomt straff trafik- el. fel- orsak S'a trafik- el. fel- orsak s-a olycka aktig till upp- ' olycka aktig till upp- ' körning täckten körning täckten Hela antalet ............. 108 387 506 11 012 237 123 57 2420 Procent Dagsböter ............... 39 33 37 36 30 26 46 29 Mindre än 60 .......... 16 18 22 20 8 8 18 9 60 och däröver ........ 23 15 15 16 22 18 28! 20 Frihetssfra/f ............. 61 6 7 63 64 70 74 5 4 71 Högst 1 månad ........ 28 45 41 41 20 32 32 25 Mer än en månad ...... 33 22 22 23 50 42 22 46
1 Uppgift om orsak till upptäckten saknas i 11 fall. 2 Uppgift om orsak till upptäckten saknas i 3 fall.
ge upplysning om i vilken omfattning för- mildrande eller försvårande omständigheter förelegat, som kunna förklara variationerna i den tillämpade straffskalan. Man får dess- utom räkna med att bedömningsgrunderna kunna ha växlat från domstol till domstol. Å andra sidan har underrättens domslut i flera fall ändrats i högre instans.
Domstolens uppfattning om förefintlig- heten av sådan alkoholpåverkan, som i lagen avses, stämmer långtifrån alltid med läkarens på grundval av den kliniska undersökningen men utan tillgång till resultatet av den gjorda blodprovundersökningen baserade konklu- sion rörandc sagda alkoholpåverkan. I 66 % av samtliga fall voro läkarna och domstolen överens, nämligen i 50% av fallen om att sådan påverkan förelåg och i 16 % av fallen om att den icke förelåg. I 8% av samtliga fall hade läkaren icke avgivit något bestämt omdöme. I återstående 26 % av samtliga fall skilde sig uppfattningarna. Dessa 26% för- delade sig med 15 % på sådana fall, där läkaren konstaterat påverkan men dom- stolen icke delat denna mening och med 11 % på sådana fall, där domstolen mot läkarens utsago kommit till ett fällande resultat. Upp-
gift om domstolens uppfattning saknades i endast 10 fall.
Skillnaden mellan domstolarnas och läkar- nas uppfattning om förefintligheten av sagda alkoholpåverkan förklaras av att domsto- larna haft tillgång till vittnen och resultatet av blodprovsanalysen. Förhållandet belyses i nedanstående sammanställning.
Om man ser till läkarens utlåtande, synes procenten påverkade successivt öka med växande blodalkoholhalt. För domstolarna, som till skillnad från vederbörande läkare hade resultatet av blodalkoholanalysen att stödja sig på, synes promilletalet i fråga spela en stor roll vid bedömningen av påverkan eller ej, se tabell 28; procenten påverkade ökar snabbt när promilletalet når upp till 1,50 eller snarare 1,65, dvs. det värde som med hänsyn tagen till tredubbla medelfelet'i observatio-
Procent påverkade Blodalkoholhalt _ _ i promille enligt Billigt läkaren domstolen 0,80—0,99 36 25 LOD—1,49 44 . 24 LÖO—1,99 65 * 74 2,00—2,49 78" 96 2,50 0. däröver 85 95
Domstolens uppfattning Tabell 28 . Btodalkoholhalt och domstolens Promille påverkad ej påverkad uppfattning om graden av påverkan Därav enl. dom- 1'60 7 10 stolens uppfattning 1,61 6 2 Hela ___—___— 1,62 5 6 Blodalkohol- antalet så på. ej så e' 153 5 7 halt, promllle dömda ver- påver- ] _ 1,64 8 8 kad kad "få 1,65 5 36 11 44 etc. etc. 5 #23 1å i Mindre än 0,80 17 6 11 _— 1,68 14 3 0,80—0,89 17 7 10 — 1'69 12 45 2 10 0,90——0,99 36 6 30 — ” ___—___— 1,00—1,09 62 9 52 1 Summa 81 54 1,10—l,l9 71 10 60 l 1,20—1,29 102 20 80 2 1,30—1,39 100 27 73 — nerna garanterar en faktisk blodalkoholhalt 1-40—1»49 122 42 79 1 . . 1,50—1,59 132 54 77 1 av mmst 1,5 promille. 1,60—1,69 134 79 54 1 Att gränsvärdet 1,65 promille har en viss 1170—159 141 122 19 _ .. __ . 1,80—1,89 128 116 11 1 betydelse for domstolarnas bedomnmg fram- 1,90__1,99 128 118 10 __ går av ovanstående analys av samtliga fall, 2,00—2-49 455 438 15 1 .. _ . 2,50—2,99 130 123 5 2 dar blodprovet gett ett resultat av mlnst 1,60 3_00 o. däröver 27 26 1 __ och högst 1,69 promille. Uppgift saknas 154 137 14 3 En fullständig redovisning av de dömdas Summa 1 956 | 1340 ' 602 | 14 fördelning efter blodalkoholhalt och dom- stolens uppfattning om påverkan lämnas såsom förut nämnts i tabell 28.
I vad mån bötesstraff kommit till använd- ning enligt 1 mom. resp. fängelsestraff enligt 2 mom., belyses ytterligare i tabell 29. Denna jämförelse begränsar sig till de fall, där veder- börande blivit dömd för enbart rattfylleri. Antalet avvikelser från det för respektive mo- ment normala straffet motsvarar här omkring 10 % av samtliga. Vilka de förmildrande omständigheter kunna ha varit, som vid till- lämpande av 1 mom. föranlett att endast bötesstraff utdömts, framgår icke av upp- gifterna. Viss hänsyn synes ha tagits till blod- alkoholhalten, men denna har, som framgår av tabell 28, ingalunda varit utslagsgivande. Bland dem, som sluppit undan med dags- böter, finner man sålunda förhållandevis många med låg blodalkoholhalt.
Av de 27 personer, som dömts till frihets- straff jämlikt 2 mom., hade 4 tidigare straffats
för både rattfylleri och annat straffregister- brott, 1 enbart för rattfylleri och 5 enbart för vinningsbrott. Det hårdaste straff, som ut- dömts enligt 2 mom., var 4 månaders fängelse. Blodprovet utvisade i sistnämnda fall ett värde av 1,64 promille dvs. det fattades en- dast 0,01 promille för att blodalkoholhalten även med hänsyn tagen till det tredubbla me- delfelet (0,15 promille) med full säkerhet skulle ha uppgått till 1,5 promille.
Tabell 29. Straffart, lagrum och blodalkohol- halt. Enbart rattfylleri
810 d- 1 mom. 2 mom.
alkoholhalt frihets- dags- frihets- dags- ! prorrulle straff böter straff böter
0,8—0,9 5 3 — 1 6 1 , 0——1 ,4 35 10 9 188 1,5—1,9 230 33 16 75 2,0—2,4 230 18 2 , 5 2, 5— co 7 9 3 _— —
Summa 579 67 | 27 | 284
I 33 % vägtrafikförordningen stadgas, att rattfyllerist, som dömts genom lagakraft- ägande utslag, skall få körkortet återkallat för minst 6 månader och högst 2 år, dock att i händelse av återfall inom 5 år efter dagen för föregående dom återkallelse skall ske för minst ett och högst fem år. Att återkallelsetid utlöper innebär icke, att vederbörande auto- matiskt blir på nytt berättigad att föra motor- fordon, utan blott att frågan härom kan efter ansökan upptagas till prövning.
Tabell 30 anger körkortsinnehavarnas för- delning efter den tid körkortet hållits indra- get. Egendomligt nog föreligga även här stora variationer i tidsbestämningen, sannolikt del- vis hänförliga till varierande praxis inom olika länsstyrelser. Mediantiden för samtliga dömda är 8 månader eller lika mycket som vid 1946 års undersökning. Uträknas aritme-
tiska mediet av de olika återkallelsetidema, erhålles emellertid en ökning från 8,0 till 8,7 månader. Personer, som tidigare dömts för rattfylleri, få i genomsnitt nästan dubbelt så lång återkallelsetid. Aritmetiska mediet av återkallelsetiderna uppgår här till 15,8 måna- der mot endast 10,9 månader enligt 1946 års undersökning. Vidare tillämpas i stort sett något längre återkallelsetider för dem, som samtidigt begått annat brott än för dem, som dömts för enbart rattfylleri, 10,7 mot 9,3 månader enligt 1946 års undersökning. Man finner alltså här liksom i fråga om domsto- larnas straffmätning en klar tendens till skärpning av den samhälleliga reaktionen mot rattfylleriet.
Ett fullt tydligt samband kan iakttagas mellan det utmätta straffets svårhetsgrad och tiden för körkortsindragningen, tabell 31. Tiden för körkortsindragningen tenderar så-
Tabell 30. Tid för återkallelse av körkort
Enbart rattfylleri Sammansatt brott Därav Antal rn ånader därav tidigare därav tidigare m tidigare. aäfåfet dömda för hflilt dömda för sam ga (10de fo? rattfylleri an a e rattfylleri rattfylleri 6 192 4 35 1 22 7 5 7 1 12 2 63 —— l 7 5 2 8 3 7 9 8 134 5 513 13 9 94 1 63 1 157 2 10 90 7 134 5 224 12 l 1 1 7 2 15 1 32 3 12 5 5 9 87 7 142 16 13 —— —— 3 — 3 — 14 8 3 16 3 2 4 6 15 3 2 14 2 l 7 4 16 -— _— 5 1 5 1 18 14 10 2 l 7 35 1 7 19 — — 2 — 2 — 20 — —— 1 1 1 1 21 1 -— 5 1 6 1 24 18 15 2 2 l 5 40 30 27 1 1 — —— 1 1 30 3 3 1 1 4 4 36 2 l 6 6 8 7 48 1 — -— — 1 -—— Uppgift saknas 22 _— 23 — 45 — Summa 1 012 68 650 57 1 662 125 Median, månader 8 14 10 18 8 15
Tabell 31. Jämförelse mellan straffmätning och tid för körkortsindragning. ' Personer dömda för enbart rattfylleri
_ Dagsböter Fängelse Körkortet 3 h indraget för _ 70 'och OC S' en tid av mindre _ .. 11/2 flera straff— öv- -3 än 30 30 49 50—69 dar- 1 mån. mån. 2 mån. måna- arbete riga over der 6 mån ...... 13 59 71 31 13 2 1 2 — — 192 7 mån ....... 2 29 27 22 27 3 1 1 — — 112 8 mån ....... 2 14 29 36 242 16 39 1 — —- 379 9 mån ....... — — 2 2 60 15 13 2 — —— 94 10 mån ....... — — 3 5 31 19 29 3 —— -— 90 11 mån ....... — —— —- — 6 3 7 1 — —— 17 12 mån. ...... —— —— 2 1 20 10 17 3 l 11 55 14—15 mån. . . —— — —— 1 3 2 5 —— _ —— 11 18 mån. ...... -—— —— l — 8 1 1 3 —— — 14 2 år och därut- över ....... -— -— — 1 4 4 12 4 1 — 26 Uppgift saknas 2 5 3 -— 4 1 5 — 21 22 Summa 19 107 138 99 418 76 130 20 3 1 012 Median, måna- | der ........ 6 6 6 7 8 9 10 11 . . 8
1 Ungdomsfängelse. ? Villkorligt anstånd med straffets ådömande, körkortet definitivt indraget.
lunda i stort sett att öka, när straffet skärpes, dock i betydligt mindre grad än det av dom- stol utdömda straffet. De, som dömts till fängelse i 3 månader eller mera, få körkortet indraget för i medeltal 11 månader mot 6 månader för dem, som dömts till relativt låga bötesstraff. I de fall endast bötesstraff ut- dömts, indrages körkortet i allmänhet icke för längre tid än 8 månader.
För rattfylleri dömda kvinnor
De 5 kvinnor, som enligt ovanstående dömts för rattfylleri under året 1/7 1948—30/6 1949, voro i genomsnitt 37 år gamla. Tre voro gifta och två ogifta. Två voro hemmahörande i Stockholm, en i Göteborg, en i Malmö och en på landsbygden (nära Stockholm). Fyra be- funno sig på nöjesresa och hade vardera en medpassagerare, en på affärsresa. Samtliga
förde personbil. Trafikolycka hade icke in- träffat i något av fallen.
Endast 3 av dem innehade körkort; 3 hade enligt straffregisterutdrag straffats tidigare, varav 1 för vinningsbrott och annat brott, 1 för rattfylleri och annat brott samt 1 endast för vinningsbrott.
Blodprov togs på 4 av kvinnorna, varvid det befanns, att 2 hade över 2 promille alko- hol i blodet, de återstående hade 1,51 resp. 1,56 promille. Annat samtidigt brott förekom endast i 1 fall (trafikförseelse). Samtliga blevo dömda jämlikt 1 mom., 1 till 50 dagsböter, 2 till vardera 1 månads fäng- else, 1 till 11/2 och 1 till 2 månaders fängelse.
Körkortsinnehavarna fingo med anledning av brottet sina körkort indragna för en tid av resp. 8, 10 och 12 månader.
Alkohol är ett samlingsnamn för ett stort antal ämnen med vissa gemensamma kemiska egenskaper. Den alkohol, som har största betydelsen i de vanliga spritdryckerna, är etylalkohol eller etanol.
Alkoholens omsättning i kroppen
Etylalkoholens förhållande i kroppen efter tillförsel kan uppdelas i tre skilda avsnitt: uppsugningen av alkohol från mag-tarm- kanalen till blodet, fördelningen och trans— porten med blodet till de olika vävnaderna och organen, samt försvinnandet ur kroppen genom förbränning och utsöndring.
Alkoholens uppstigning
Alkoholen kommer vid nedsväljningen ned i magsäcken, där dess övergång till blodet börjar redan efter någon minut. Den del av alkoholen, som icke uppsuges här, passerar med maginnehållet vidare till tarmen och övergår där till blodet. Hela denna procedur tager i genomsnitt 1—2 timmar, ibland även längre tid.
Genom att med jämna intervall efter förtä- ringen taga blodprov och analysera dessa på halten av alkohol kan man få en uppfatt- ning om alkoholens förhållande i organis- men. Blodalkoholhalten uttryckes vanligen i promille, som betyder den mängd alkohol, uttryckt i mg, som man vid analysen av blodprovet finner i varje kubikcentimeter blod.
Under uppsugningen stiger alkoholhalten i
SJÄTTE KAPITLET
Nyare rön över alkoholens verkan på organismen
blodet och når efter varierande tid ett högsta värde.
Intages alkoholen i form av starksprit, når den sin högsta halt i blodet i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början; vid mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minu- ter och vid långsamt uppsugning först efter 2—21/, timmar. Förtäres en dryck med lägre alkoholhalt, t.ex. vin, grogg eller öl, kommer maximum i regel något senare.
Intages alkoholen i anslutning till en mål- tid i stället för på fastande mage, kan maxi- mum uppträda något senare för starksprit, och möjligen även för vin och grogg, men efter samma tid för öl upp till 4,0 vol%.
Mängden intagen alkohol spelar ävenledes en roll för den tidpunkt, då halten iblodet när sitt högsta värde. Förtäring av en större kvan- titet uppsuges långsammare och kan i vissa fall medföra en kramp i magens slutmuskel med ett längre kvarstannande av alkohol och ibland en kräkning som följd.
Den höjd som blodalkoholkurvan når, sam— manhänger med en rad olika faktorer. För- tärande av starksprit ger det högsta värdet. Om uppsugningen skett på fastande mage och varit mycket snabb, kan halten under en viss tid t.o.m. skjuta upp i en topp, en s.k. resorptionstopp ovanför blodalkoholkurvans vanliga nivå. Denna överskjutning kan i extrema fall uppgå till 50—100 % av det normala värdet. — Alkohol av lägre halt, såsom vin eller grogg, ger lägre maximivär- den, och de lägsta framkommer efter intag-
157
X
. OIOÄGE— Brännvin
o' T
_0 GFOQÄ 0,0 % Xoxgxo
Ö! 0 ON O xo | | l l ' I 100 200 300 minuter
Fig. 4. Blodalkoholhalten efter förtäring av samma mängd alkohol i form av brännvin (40 volympro- cent), grogg (3,3 volymprocent) och öl (3.3 volym- procent). Försöksperson 118, vikt 54 kg. 34,4 g alkohol = 0.64 g per kg, motsv. 11 cl brännvin, resp. 4 ”Iättgroggar" eller 4 flaskor öl.
ning av maltdrycker. Ett typiskt exempel åter- finnes i fig. 4; försökspersonen hade i alla tre fallen fått samma mängd alkohol, men varje gång i olika slags dryck.
För toppvärdet kan närvaron eller från- varon av föda i magsäcken spela en viktig roll. För starksprit gäller, att om denna in- tages tillsammans med måltid kan skillnaden mot värdena på fastande mage uppgå till 10—30 %. I vissa fall, framför allt om det på fastande mage förelegat en resorptions- topp, kan skillnaden uppgå till 20—40 %. Tiden för maximum kan förskjutas och toppen inträda senare, någon gång efter 2—3 timmar, och kurvans hela förlopp kan ändras. Några typiska exempel återfinnesi tig. 5 0. 6.
Även för vin och grogg blir blodalkohol- halten lägre efter förtäring tillsammans med måltid, även om skillnaderna icke är så ut- präglade.
För maltdrycker är förhållandena helt annorlunda. Om halten av alkohol i ölet
uppgår till omkring 3 vikt”/,, (3,8 vol%), blir blodalkoholkurvan densamma, vare sig ölet förtärts på fastande mage eller tillsammans med föda. Är halten över 3,2 vikt% (4,0 vol%) blir nedsättningen vid intagning tillsammans med föda 10—20 %.
Övriga faktorer, som kan påverka blod—
alkoholmaximums storlek, är t. ex. före- komsten av mag-tarmsjukdomar. En snabb uppsugning, såSOm vid magkatarr, vilken t. ex. kan förefinnas hos alkoholister, kan ge ett högt och tidigt inträdande maximum, medan en förlångsammad tömning av magsäcken, t. ex. efter intagning av stora alkoholkvanti- teter under kort tid hos personer, mera ovana vid stor förtäring, ger en långsammare upp— sugning och ibland ett förblivande av blod- alkoholhalten på en viss nivå under 1—2 timmar.
Vid kräkning, som kan utlösas av alkohol- förtäring, framför allt vid intagning av större kvantiteter, ses en förlångsammad uppsug- ning och blodalkoholkurvans förlopp kan påverkas.
Uppsugningshastigheten och maximums höjd varierar inom vissa gränser från individ till individ, men också hos en och samma individ vid olika tillfällen. Ett exempel gives ifig. 7; ett fall hade en långsam uppsug— ning med lågt maximum, 0,63 promille, efter förtäring av 4 flaskor 3,2 vikt% öl, medan ett annat efter förtäring av samma kvantitet uppvisade ett maximum på 1,14 promille, således nästan den dubbla halten. Skillnaden var genomgående densamma, vilken styrka på ölet de båda personerna än förtärde. På- verkan följde helt blodalkoholhalten: den var avsevärt större hos den person som hade det höga maximivärdet.
Ett exempel på en extrem variation hos en och samma person är ett fall, där alkohol- halten efter förtäring av 13 cl brännvin vid ett tillfälle var 0,96 promille, och vid ett annat
0,17 promille, beroende på att alkoholen ena gången intogs på fastande mage, andra gången omedelbart efter måltid. Graden av påverkan följde helt blodalkoholhalten.
Formler för beräkning av maximivärdets storlek under varierande betingelser återfin- nes i bilaga 3.
Som exempel må nämnas att 15 cl stark- sprit ger ett genomsnittligt maximivärde av 1 promille, som vid snabb uppsugning kan gå upp till 1,5 promille, och vid andra till— fällen stanna vid 0,5 promille.
2 glas vin ger en genomsnittlig halt av 0,5—0,6 promille, och t. ex. 3 flaskor öl (3,5 vol %) likaledes 0,5—0,6 promille.
Ett antal exempel återgives i tabell 32. Alkoholhalten när ett högre maximivärde hos kvinnor än hos män, om samma mängd förtäres. Skillnaden uppgår till 10—15 %, och beror på olikheter i alkoholens fördelning (se nedan).
Hos utpräglat alkoholvana och alkoholister sker uppsugningen snabbare, maximum blir i regel 10—— 20 % högre, och risken för kräk- ning i anslutning till förtäring är mindre än hos de vid alkohol ovana.
Variationerna i blodalkoholkurvans höjd och i tiden för maximums inträdande blir de viktigaste anledningarna till variationerna i graden av påverkan.
Promille 1.5
1.0
100 200 300 400 min.
Fig. 5. Blodalkoholhalten efter 15 cl brännvin på fastande mage (övre kurvan) och efter samma mängd tillsammans med måltid (undre kurvan).
1 2 3 timmar
Fig. 6. Blodalkoholhalten efter 3 flaskor öl 3,8 vol %) på fastande mage (————) och efter samma mängd tillsammans med måltid ( ----- )
Alkoholens fördelning
I hela organismen: Alkoholens fördelning över hela organismen efter uppsugningen från mag-tarmkanalen, sker främst genom blodet, som transporterar alkoholen till krop— pens alla vävnader och organ, såsom till nerv- systemet, lungorna, muskulaturen, levern, njurarna, fettväven, osv. Halten av alkohol i de olika organen stiger tills ett jämviktsläge med alkoholhalten i blodet nåtts. Detta för- lopp tar en viss tid, i allmänhet 1—2 timmar. Liksom för uppsugningen gäller, att alko- holen, när den förtäres som starksprit på fastande mage, fördelar sig fortare än om den intages som vin, grogg eller öl eller tillsam- mans med måltid.
Den högsta mängd, som kan uppträda i en vävnad, t. ex. i hjärnan, bestämmes av alko- holhalten i blodet, av blodgenomströmningens storlek och i sista hand av vävnadens vat- tenhalt. Så t. ex. blir alkoholhalten 20 % högre i blodserum, lymfa eller saliv än i hel- blod, och 30—40% högre i urinen eller i ryggmärgsvätskan än i helblodet.
Om den totalt förtärda mängden alkohol är känd, kan den per kg kroppsvikt intagna alkoholmängden beräknas med kännedom om personens kroppsvikt. Stora variationer i kroppsvikten är en av förklaringarna till va- rierande alkoholhalt hos olika individer och därmed till olikheter i graden av påverkan.
I blodet: För att med kännedom om den genomsnittliga halten av alkohol i kroppen
1.04
0.5 '
l.! /' *- I i i 'N I g/ % xx! I, Nä _ _ i x II oxå? I : Nag ' rex”, 0 1 00 200 300 400 minuter
Fig. 7. Variationer i blodalkoholhalten efter förtäring av 4 flaskor maltdryck (4,0 volym- procent) hos två olika försökspersoner, övre resp. undre kurvan.
kunna beräkna halten i blodet, kräves emellertid kännedom om den Omräknings- faktor, som avser förhållandet mellan alko- holhalten i organismen och i blodet, och om de andra lagar, som reglerar detta förhål- lande.
Förhållandet är omkring 0,70 och ändras ej vid ändringari den intagna mängden alkohol (fig. 9). En utförlig redogörelse för lagarna återfinnes i bilaga 3.
Efter intagning' av starksprit på fastande mage är alkoholhalten i blodet 40% högre än i organismen i sin helhet. Efter vin eller grogg förlöper blodalkoholkurvan — med undantag av maximivärdet (fig. 4) — i stort sett som efter starksprit.
Efter förtäring av maltdrycker, framför allt i en styrka ej överstigande 3,5 vol%, ligger kurvan emellertid på en betydligt lägre nivå (fig. 4, 9).
Intages alkoholen tillsammans med föda, sker i regel för flertalet drycker en avsevärd förändring av blodalkoholkurvans förlopp. Efter starksprit tillsammans med föda sker en nedpressning med 10—20 %.
Denna olikhet i blodalkoholkurvans förlopp är en av anledningarna till den varierande
effekten av skilda drycker och till olikheterna i verkan på olika personer.
Vid förtäring av samma mängd alkohol är blodalkoholkurvan högre hos kvinnor än hos män, vilket torde sammanhänga med skill- naden i organismens fetthalt.
I urinen: På grund av den tid, det tar för alkoholen i de olika vävnaderna och organen att komma i jämvikt med alkoholhalten i blodet, får alkoholkurvan t. ex. i urinen, saliven, ryggmärgsvätskan eller utandnings- luften ett annat förlopp än i blodet. Så t. ex. visar alkoholhalten i urinen en eftersläpning i förhållande till halten i blodet (fig. 8) på 1—2 timmar eller mera. Under alkoholens uppsugning är alkoholhalten i urinen lägre än i blodet. Den högsta halten i urinen in- träder i regel först 1—2 timmar senare än i blodet, och kan nå ett lika högt värde som i blodet eller t. o. m. högre. Under den tid som alkoholhalten avtager i blodet, är halten i urinen högre än i blodet. Skillnaden är i genomsnitt 35—40 %, och kan i vissa fall uppgå till inemot 50—75 %.
Alkoholen kan, framför allt om större mängder intagits, påvisas i urinen en till flera timmar efter det den försvunnit från blodet. En jämförelse mellan alkoholhalten i blodet och i urinen kan därför vara av stor betydelse i de fall, där kurvans hela förlopp icke är känt. Genom att jämföra blodalkoholhalten och urinalkoholhalten kan man få en uppfatt- ning om i vilket avsnitt alkoholomsättningen befunnit sig. Är blodalkoholhalten högre än urinalkoholen, befinner sig blodalkoholen sannolikt i stigande, eller har just nått maxi— mum och förtäringen måste ligga blott några timmar tillbaka i tiden. Är blodalkohol- halten lägre än nrinalkoholen eller t.o.m. noll och urinalkoholen fortfarande har ett positivt värde, överväger alkoholens för- svinnande, och förtäringen ligger längre till- baka i tiden (fig. 8).
tim.
Fig. 8. Alkoholhalten i blodet, utandnings— luften och urinen efter förtäring av 15 cl brännvin.
I saliven och ryggmärgsvätskan: För saliven är eftersläpningen ganska liten, 1/4— 1 timme. För ryggmärgsvätskan är den omkring 1 timme (Goldberg 1937) och endast 5—10 minuter för den del av hjärn—ryggmärgs- vätskan, som befinner sig i hjärnans hålrum (Mehrtens och Newman, 1933).
I utandningsluften: I lungorna övergår alkoholen från blodet till utandningsluften. Alkoholhalten i utandningsluften, främst i den s. k. alveolarluften, dvs. i utandningsluftens sista portion, följer i stort blodalkoholen. Under den första halvtimmen efter förtä- ringen kan halten i utandningsluften t. o. m. skjuta över halten i blodet1 (Liljestrand och Linde, 1930, Harger och medarbetare, 1947—1951). Ett exempel ges i fig. 8.
Ur alkoholhalten i utandningsluften eller urinen kan man under vissa förutsättningar beräkna alkoholhalten i blodet, som i sista hand är den som avgör graden av påverkan. F elen vid en sådan omräkning, från t. ex. utandningsluften till blodet, är i genomsnitt 10— 15 %, beroende på felen i själva bestäm- ningsmetoden för alkohol i utandningsluften. Under vissa extrema omständigheter kan emellertid felen uppgå till 25—30 %, emedan förhållandet mellan alkoholhalt i blodet och i utandningsluften kan undergå stora varia- tioner. Som medel att följa alkoholens fördel-
ning och övriga förhållanden i krOppen är därför analysen av alkoholhalten i blodet den ojämförligt bästa metoden. Övriga me- toder, t. ex. att använda utandningsluften eller urin, får emellertid betydelse som hjälp— medel i de fall där blodprov icke kan tagas (se nedan).
Alkoholens försvinnande
Alkoholen försvinner från organismen på två principiellt skilda sätt: genom förbrän- ning och genom utsöndring.
Förbränningen eller nedbrytningen av alko- hol till enklare beståndsdelar sker huvudsak- ligen i levern. 95—98% av den tillförda alkoholen nedbrytes där, i första hand till acetaldehyd, senare till ättiksyra, som i sin tur övergår till kolsyra och vatten. Nedbryt— ningen sker genom förmedling av enzymer, av vilka en alkoholdehydrogenas (ADH), renframställd i kristallinisk form av Bon- nichsen och Wassén (1938) och närmare stu— derad av Bonnichsen och Theorell (1950— 1952), synes spela den största rollen för alkoholens nedbrytning till acetaldehyd. Även andra enzymer deltager, bl. a. en katalas, isolerad av Chance (1947).
Ulsöndringen av alkohol sker huvudsak- ligen med utandningsluften och med urinen, samt till en ringa del även med saliv och svett. Sammanlagt utsöndras under vanliga omständigheter endast 2—5 % av den totalt tillförda mängden alkohol. I extrema fall vid hög alkoholhalt och kraftig urinavsöndring, t. ex. efter förtäring av stora mängder öl (15—20 flaskor), kan maximalt 7—9% av den förtärda alkoholen lämna kroppen genom utsöndring.
Alkoholens försvinnande sker i stort sett med konstant hastighet, vilket avspeglas i
1 Halten i utandningsluften beräknas som mg alkohol per 2 000 ml alveolarluft eller 3 200 ml utandningsluft.
blodalkoholkurvan. Den nedgående delen av blodalkoholkurvan, sedan uppsugningen och fördelningen är avslutade — således 2—3 timmar efter förtäringens avslutande —— är rätlinjig. Dessa förhållanden har utretts av Widmark (1930, 1932) och visats gälla såväl för måttliga alkoholförtärare som för alkoho- lister (Bernhard och Goldberg 1935, Gold- berg 1943) samt för olika slag av drycker, såväl för starksprit som för maltdrycker (Goldberg 1948, 1951). Exempel ges i fig. 4—7, samt i bilaga 4, tig. 23—24.
Det rätlinjiga och konstanta förSVinnandet sammanhänger främst med att alkoholens förbränning under bestämda förutsättningar sker med konstant hastighet; utsöndringen av alkohol utgör endast en ringa bråkdel av hela försvinnandet, och spelar praktiskt ingen eller endast en underordnad roll. Denna hypotes har nyligen bekräftats i teoretiska undersökningar över reaktionsförhållandena vid den enzymatiska nedbrytningen av al- kohol i närvaro av alkoholdehydrogenas (Theorell och Bonnichsen, 1951, 1952).
Den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet per tidsenhet, betecknas med 5 och är för människa i genomsnitt 0,15 promille per timme. Hos en och samma individ är värdet i stort sett konstant från gång till annan, under förutsättning att samma kvan- titet alkohol av samma art intages. Varia- tionerna från individ till individ framgår ur bilaga 3. Ingen säker skillnad kan i detta hänseende påvisas mellan män och kvinnor, ej heller mellan måttliga alkohol- förtärare och alkoholister, om samma mängd förtäres.
Med ökande mängd förtärd alkohol ökar emellertid även B-värdet till omkring 0,19 promille per timme vid en fördubbling av den intagna mängden maltdrycker (se bilaga 3). Förhållandet illustreras i fig. 10 för (5, uttryckt i promille per min.
Med ledning av de värden, som är kända för fördelningen och förbränningen kan storleken av den mängd alkohol beräknas, som lämnar kroppen per tidsenhet.
I genomsnitt försvinner ur organismen 0,1 g alkohol per kg och timme, vilket mot— svarar 7 g i timmen för en 70 kg person. Av denna mängd förbrännas 95—98 %, och resten avgår med utandningsluft och urin. Denna mängd alkohol har omräknats till olika slag av drycker, resultatet återfinnes i tabell 33.
Värdena äro endast approximativa, och avse genomsnittstal för en 70 kg man vid måttlig förtäring. Vid högre kroppsvikt eller vid stor förtäring kan den per timme för— svunna mängden alkohol öka, medan den minskar vid lägre kroppsvikt och mindre förtäring. 15 cl starksprit försvinner i genom- snitt på 7—8 timmar, 2 glas vin på 3—4 timmar, 3 flaskor öl på omkring 3 timmar osv.
Då fördelningen är annorlunda hos kvinnor än hos män, och kroppsvikten i regel lägre hos kvinnor, kan man beräkna, att medan den genomsnittliga förbränningen hos man- nen är omkring 7 g alkohol per timme, är den hos kvinnan omkring 5,5 g, således omkring 15—20 % mindre än hos mannen. En bestämd alkoholmängd ger därför hos kvinnan en högre alkoholhalt och ett längre kvarblivande av alkoholen i kroppen än hos mannen under för övrigt likartade för- hållanden.
Den hastighet varmed alkoholen lämnar kroppen, låter sig endast obetydligt påverkas av yttre förhållanden; hastigheten blir den— samma, vare sig en person rör sig, badar bastu, springer eller ligger stilla i sin säng och sover.
Förbränningshastigheten, såsom den kan avläsas ur blodalkoholkurvans fallande del, synes emellertid enligt nyare undersökningar icke vara helt oberoende av den tillförda mängden alkohol; förbränningen synes öka
Tabell 32. Approximativa genomsnittssiffror för alkoholhalten i blodet vid förtäring av olika slag av drycker
Alla värden beräknade per 70 kg kroppsvikt för en manlig person.
Intagen mängd . Dryck alkohol ”0 kg Blodalkoholhalt (promllle) mot- Tillsammans . alkoholhalt annan svarar medel- fas- med föda beteckning vol % vikt% volym beteck- gram tal tande —d 1_ _ _ ning lk h ] me e vana a o 0 tal tionsbredd Starksprit ....... 40 32 5 cl 1 snaps 16 0,32 0,48 0,36 0,24—0,38 46 34,4 5 cl 1 snaps 18,4 0,37 0,59 0,45 0,30—0,47 Starkvin ........ 20 16 5 cl 1 glas 8 0,16 0,18 0,15 0,11—0,14 Lättvin ......... 10 8 15 cl 1 glas 12 0,24 0,24 0,19 0,14—0,19 Grogg ("dubbellätt) . . . 6 4,8 1/3 lit. 1 glas 16 0,32 0,32 0,26 0,21—0,26 ("lättgrogg") . . . 3 2,4 1/3 lit. 1 glas 8 0,16 0,16 0,14 O,11—0,13 Maltdryck kl. III ......... 5 4,0 1], lit. 1 flaska 13,3 0,20 0,24 0,22 0,19—0,22 kl. 11 .......... 3,5 2,8 1], lit. 1 flaska 9,3 0,14 0,15 0,15 0,15 kl. I .......... 2,3 1,8 1/3 lit. 1 flaska 6, 0,10 0,10 0,10 0,10
med stigande förtäring, vilket visats i djur- försök av Newman (1941) och i försök på människa av Goldberg (1951).
Vid intagning av starksprit i smärre kvan- titeter försvinner i genomsnitt 5—7 g alkohol per timme och 70 kg kroppsvikt, motsva- rande ca 2 cl brännvin per timme, medan efter förtäring av större kvantiteter, till exempel 20—25 cl eller mera upp till 9 g alkohol försvinner per timme, motsvarande 21/2—3 cl per timme, således en stegring med 30—80% (lig. 11).
Vid intagning av maltdrycker är denna ök- ning ännu mera markant. Den mängd alko- hol, som försvinner per tidsenhet, ökas om större kvantiteter intages. Vid förtäring av 1—3 flaskor öl är försvinnandet 5,3 g alkohol per timme, medan det efter intagning av 15—20 flaskor öl stiger till det tre— fyrdubbla, 19 g per timme, motsvarande 21/, flaska (fig. 11).
Denna kraftiga stegring av den mängd alkohol, som försvinner per tidsenhet vid stor förtäring, kan icke enbart bero på ett
ökat försvinnande med utandningsluften och urinen —- den vägen utsöndras även under extrema omständigheter endast 7—9 % — utan måste högst sannolikt bero på en mot— svarande stegring av förbränningen. Försök i avsikt att närmare klarlägga dessa iakttagel- ser pågår vid Farmakologiska laboratoriet (Bjerver, Kahan och Goldberg, under ut- arbetande). En utförlig redogörelse för de hittills gjorda fynden återfinnes i SOU 1951: 44.
Förbränningens storlek avhänger således av mängden av den intagna alkoholen och arten av den intagna drycken. Först en systematisk, statistiskt invändningsfri kvantitativ bearbet— ning av ett stort material av belastningar med varierande mängder alkohol och olika slag av drycker har tillåtit att fastställa detta för- hållande. Häri ligger en förklaring till varför tidigare författare icke kunnat påvisa detta på människa. På djur har Newman och med- arbetare iakttagit liknande fenomen.
Undersökningar har även tillåtit att klar- lägga förhållanden hos måttliga alkoholför-
tärare och hos alkoholister. Förtär en måttlig alkoholförtärare och en alkoholist samma mängd alkohol, är förbränningen och kur- vans hela förlopp i stort sett samma hos båda. Men förtär de olika mängder, spelar de ovan angivna förhållandena en bestämd roll.
Det kan beräknas att en alkoholist, som förtär starksprit, på ett dygn maximalt skulle förbränna 7 X 24 = 168 g = 1/2 ] brännvin. Om hans alkoholhalt är hög genom att han initialt förtär en stor mängd, torde den per dygn försvunna mängden alkohol kunna stegras med omkring 40% till 230 g alko- hol, motsvarande ca ”f, ] brännvin. Förtär han i stället öl, skulle han under motsva- rande förhållanden på ett dygn maximalt kunna förbränna nära 3 gånger mera alko- hol, 19 x 24 = 454 g alkohol eller ca 50—55 flaskor pilsner.
Den stora vätskekvantiteten, 17—19 1, gör att denna konsumtion med nödvändighet fördelas över en längre tidrymd, varför alko-
Tabell 33. Alkoholförbränningens storlek
Alkoholen försvinner med en genomsnittlig has- tighet av 0,15 promille per timme, motsvarande 0,1 g alkohol per kg kroppsvikt och timme eller 7 g alkohol pr 70 kg. För exakt beräkning se
bilaga 3. Mängd alkohol Dryck försvunnen per 70 kg och timme alkohol- . halt volym annan beteckning vol. vikt i cl bztåck- % % g Starksprit ..... 40 32 2——2,5 1], snaps Starkvin ..... 20 16 4— 5 3/4 glas Lättvin ....... 10 8 8—10 1,12 glas Grogg ("dubbellätt") 6 4,8 13—17 1/2 glas ("lättgrogg") 3 2,4 27—33 1 glas Maltdryck kl III ... . .. 5 4,016—20 2!& flaska kl. 11 ....... 3,5 2,8 23—30 1 flaska kl. I ....... 2,3 1,8 36—44 11/, flaska
holhalten i blodet trots den stora konsum- tionen icke behöver stiga över de halter, som uppnås med relativt sett mindre mängd alkohol i form av brännvin.
Skillnader i förbränning kan således också utgöra en förklaring till skillnaden i påverkan mellan olika individer.
Metoder att påvisa alkohol i blod och urin
Professor Widmark i Lund införde 1922 en metod för bestämning av alkoholhalten i blodet, som sedan 1930 kommit att användas icke blott i Sverige utan även i övriga skandi- naviska länder och på kontinenten.
Den saudade erfarenhet som föreligger med denna metod för rättsmedicinskt bruk är mycket stor. I Sverige har sedan 1930 om— kring '150 000—200 000 analyser utförts, och antalet analyser i andra länder är ännu större. Metoden möjliggör provtagning i kapillärrör, som kan sändas med post, för varje prov behövs bara ett par droppar blod, varför tredubbla prov tagas, metoden tillåter att analysera 30—40 prov på 5—6 timmar. Dess noggrannhet har an- getts ligga omkring :t: 0,05 promille i en trippelanalys; för medikolegalt bruk räknar man med det tredubbla medelfelet, således ;t 0,15 promille.
Redan 1947 hade på initiativ av sub- kommittén för alkoholforskning av Statens medicinska forskningsråd en undersökning igångsatts vid Farmakologiska avdelningen, Karolinska institutet, över Widmarkmetoden, dess känslighet, försöksfelens storlek, dess utslag under varierande betingelser hos friska och sjuka, och metodens användbar- het för olika ändamål. En jämförelse gjordes även med andra metoder, främst Harger och Forresters metod att bestämma alkohol i ut- andningsluften. Preliminära resultat ha med- delats i rapporter till Statens medicinska forskningsråd (Goldberg 1948, 1949).
och
1 ' 0.009) —
1 2 g alkohol per kg
Fig. 9. Fördelningen r och dess variationer med den för- tärda mängden alkohol.
På uppdrag av 1949 års tratiknykterhets- utredning utvidgades arbetet att omfatta ett större material, framför allt av personer som icke förtärt alkohol, såväl friska som patien— ter med sockersjuka.
Denna undersökning, som omfattade ett analysmaterial av omkring 20 000 prov, gav bland annat till resultat, att Widmarkmeto- dens försöksfel vid analys av prov, ej inne— hållande alkohol, under noggrant iakttagande av alla metodens föreskrifter, var :l; 0,018 promille med felgränser för analysen på 1 0,06 promille. Den statistiska sannolik- heten för detta värde är P = 0,001 dvs. det överskrides endast i 1 fall på 1 000.
Försöksfelet vid bestämning av prov, inne- hållande alkohol, var &: 0,025 promille vid halter under 1 promille, och ;t: 0,044 pro- mille vid halter över 1 promille.
Försöksfelet var detsamma, om analysen gjordes på prov från friska, alkoholister eller personer med sockersjuka (bilaga 3).
En annan metod att bestämma alkohol bygger på användandet av det av Bonnichsen och Wassén 1948 renframställda enzym, alkoholdehydrogenas (ADH), som spelar den
1 g alkohol per kg
Fig. 10. Förbränningshastig- helen ;? och dess variationer. Teckenförklaring: se fig. 9.
300 — % ä'ä' —. :__:"— _l: 0 s - *———...,_ 0.0040 - 0.6 _. 0.0030 - .....— Meur/:'— :.7 ml l:a. 0'4 ' _ _ _ » : 3.7 val % 09029 " _ . _- » 14.5 val "'i; 0-2_ . . .. . . . grupp," 4-3 v::l ., 0.001”) _ | l ' n ' m I ' 1 0 o 2 o
1 2 g alkohol per kg
Fig. 11. Totala mängden Fit. svunnen alkohol per timme- Teckenförklaring: se fig. 9.
största rollen för alkoholens nedbrytning. Bonnichsen och Theorell (1950) utnyttjade den renframställda alkoholdehydrogenasen som ett medel att på enzymkemisk väg kvan- titativt bestämma små mängder etylalkohol. Denna enzymatiska metod, ADH-metoden, uppvisar den stora fördelen att i det närmaste vara specifik för etylalkohol. Enzymet reage- rar ej under de betingelser, varunder etyl- alkohol bestämmes, med acetaldehyd, aceton, B—oxismörsyra eller acetättiksyra, ej heller med metylalkohol, etyleter eller t. ex. bensin. Den kan ge utslag för propyl- och butylalko- hol, vilka emellertid icke förekommer som ämnesomsättningsprodukter i den levande organismen under normala omständigheter; de är dessutom starkt giftiga.
ADH-metoden kunde därför tänkas bli använd som ett medel att kontrollera Wid- markmetoden och dess tillförlitlighet och att t. ex. fastställa, om de med Widmarkmetoden eller andra metoder funna minimala reduk- tionsvärdena på 0—0,05 promille i blodet hos personer, vilka uppgivit sig icke ha för- tärt alkohol, resp. de högre mängder, som nppgivits av enstaka författare, var att till-
skriva analysfel eller verkligen skulle bero på förekomsten av etylalkohol.
Undersökningarna över blodprovets tillför- litlighet utvidgades därför på uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning att även omfatta en jämförelse mellan ADH-metoden ochWidmarkmetoden. De verkställdes i sam- arbete mellan Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning, Karolinska institutets farmakologiska avdelning samt till vissa delar med Statens rättskemiska laboratorium. I undersökningen deltog professor H. Theo- rell och laborator L. Goldberg i samarbete med doktor K. Bjerver och docent R. Bon- nichsen, samt i vissa delar professor E. Wolff.
Försöksfelet i prov från personer, vilka icke förtärt alkohol, var i genomsnitt med Widmarkmetoden j; 0,018 promille, och med ADH-metoden av samma storleksordning. Det uppgick således maximalt till 5: 0,06 promille med sannolikheten P = 0,00].
Vid bestämning av alkoholhalten i prov från personer, vilka förtärt alkohol, var för- söksfelet i en trippelanalys, utförd enligt Widmarkmetoden på Statens rättskemiska laboratorium, vid halter under 1 promille i genomsnitt i 0,011 promille, och vid halter över 1 promille :l: 0,026 promille. De maxi- mala felen (3 x medelfelet) uppgick till 0,06 -— 0,09 promille, och var således betydligt lägre än det avdrag på 0,15 promille, som för när- varande tillämpas vid den rättsmedicinska bedömningen av blodprov i rättsfall. Försöks— felet iWidmarkmetoden, utförd på Farma- kologiska avdelningen, var av samma stor- leksordning (bilaga 4, tabell 60), medan för- söksfelet i ADH-metoden var j: 0,049 pro- mille, (bilaga 4, tabell 61), således något större, men fortfarande även vid 3 )( medel- felet ej överstigande 0,15 promille.
Denna överensstämmelse mellan Widmark- metoden och AD H-metoden kunde bekräftas
vid jämförelse mellan värdena med de båda metoderna vid analys av samma prov.
I 108 konsekutiva fall av misstänkt ratt- fylleri, där analyser hade gjorts parallellt med Widmarkmetoden på Statens rättskemiska laboratorium och med ADH-metoden på N obelinstitutet, kunde ingen systematisk skill- nad påvisas mellan de båda metoderna. Resultatet framgår av bilaga 4, fig. 22. I tre fall uppgav sig "rattfylleristerna" ha socker— sjuka, även i dessa fall var överensstämmel- sen fullständig (bilaga 4, tabell 64). En jäm- förelse mellan resultaten med AD H- och Wid- markmetoden vid analys av prov tagna på Farmakologiska laboratoriet gav samma re- sultat (bilaga 4, fig. 21).
I fråga om försöksbetingelser och felkällor framkom, att vid förvaring kapillärerna med säkerhet kan lagras i rumstemperatur upp till 4 dagar, utan att någon förändring inträffade; överfördes de därefter till kylskåp vid + 40 var halten oförändrad i upp till 3 månader. För rättsligt ändamål tagna kapillärer sändes per expressbrev till Statens rättskemiska labo- ratorium och överföres omedelbart till kyl- skåp, vari de förvaras tills analysen sker.
Förvaras proven under längre tid i rums— temperatur, eller tagas de icke i preparerade kapillärer utan under andra förhållanden, kan en förändring i halten ske med tiden, vilken metod för analys, som än kommer till användning.
Prov från Iikmaterial kan under vissa om- ständigheter förhålla sig annorlunda. Att Widmarkmetoden och liknande metoder vid enstaka tillfällen av prov från lik icke givit tillförlitliga värden, har varit känt sedan länge.
Sjövall och Widmark (1930) och Widmark (1932) har utförligt diskuterat detta problem'. Om vid analysen ett förfarande enligt Friede- mann-Klaas kombineras med en Widmark—
analys, fås i regel riktigare värden. En serie undersökningar har framlagts från Statens rättskemiska laboratorium av Jonsson 1947 varvid bland annat en jämförelse mellan värdena i urin och blod skett. ADH-metoden med sin höga grad av specificitet synes även på likmaterial vara lämpad att klarlägga dessa förhållanden, och en dylik undersök- ning har påbörjats av prof. H. Theorell och docent R. Bonnichsen (bilaga 5).
Som resultat framkom attWidmarkmetoden i vissa fall kunde giva för höga värden, om prov tas lång tid efter dödens inträde, och framför allt i prov från drunknade. En kom- bination med Friedemann-Klaas-metoden ger ofta lägre värden. ADH-metoden och Zeisel- metoden ger samstämmiga värden, och i många fall lägre värden än Widmark- eller Friedemann—Klaas—metoden, och de synes så vitt man kan bedöma i prov från likmaterial ge det korrektaste resultatet. En utredning i varje enskilt dödsfall och en jämförelse mellan prov från olika vävnader och organ med flera olika metoder måste i tveksamma fall bilda underlaget för ett definitivt svar på frågan, huruvida vederbörande före döden förtärt alkohol eller ej och i vilken mängd.
I många fall kan det vara av betydelse att förutom i blodet även bestämma alkohol- halten i urinen (se sid. 91 och fig. 8).
Alkoholhalten i urinen kan under bestämda förhållanden omräknas till mängden alkohol i blodet genom multiplikation med 1,40. En sådan omräkning har emellertid ett större försöksfel än en direkt bestämning av blod- alkoholhalten och kan endast företagas på urinvärden, tagna efter det alkoholens upp— sugning säkert är avslutad. (Se 5. 92—93).
Utandningsluften
Metoderna att bestämma alkoholhalten i utandningsluften har tillvunnit sig ett utom- ordentligt stort intresse då det i ett stort antal
stater varit helt förbjudet att taga blodprov, och ävenledes tagandet av urinprov erbjudit vissa svårigheter. De bygger på att alkoholens övergång från blodet till utandningsluften (fig. 8) är ett fysikaliskt fenomen, som följer bestämda lagar.
I princip finnes tre analysmetoder att tillgå. Harger och medarbetare införde 1935—38 en apparat, kallad ”Drunkometer", där alkohol— halten i ett luftprov bestämdes genom att provet fick inverka på en permanganaf— svavelsyreblandning. En omräkning till blod— alkoholhalt kunde ske genom att fastställa alveolarluftens andel av luftprovet på grund- val av en bestämning av koldioxidhalten i provet och omräkna den så funna halten till motsvarande mängd i blodet. Den exakta omräkningsfaktorn från luft till blod är 1 :2 000 (Liljestrand och Linde 1930) eller 1 :2 100 för alveolarluft och 1 : 3 200 för utandningsluft (Harger och medarbetare 1938—1951).
Kostnaderna för själva apparaturen uppgår till omkring 1 000 kronor.
En modifikation av samma princip i ett enklare utförande infördes av J etter och Forrester (1941). De kallade sin apparat en "Intoximeter". Den tillät att göra en kvali- tativ bestämning av förekomsten av alkohol, fastställd genom färgförändring av en reak- tionslösning i rumstemperatur inom 1—3 minuter. För en kvantitativ bestämning måste likaledes såväl alkoholhalten som kol- dioxidhalten bestämmas kvantitativt och om- räknas till blodalkohol. Kostnaden för appa- raturen uppgår till 20—25 kronor.
Vidare har en apparat, grundad på alko- holens förmåga att reducera en jodpentoxid— blandning, konstruerats av Greenberg och Keator (1941). Omräkning till blodalkohol sker automatiskt; apparaten drager en kost— nad av 4-6 000 kronor. I denna apparat har under en följd av år en annan omräk-
ningsfaktor för förhållandet luft till blod an- vänts, men modifierats under sista året i överensstämmelse med det värde, som an- givits ovan (1 : 2 000). Mycketomfattandekontrollundersökningar, dels av Harger och medarbetare, dels av Muehlberger på uppdrag av National Safety Councills Committee on Tests of Intoxication, har klarlagt riktigheten av den teoretiska bakgrunden till Hargers Drunkometer och Forresters Intoximeter, dessa metoders stora specificitet samt avsaknaden av systematisk avvikelse vid omräkningen till blodalkohol. Den Greenbergska apparaturen ger numera efter korrektion i princip överensstämmande värden med de andra metoderna, men har ett större försöksfel.
Metodemas tillförlitlighet och felkällor har varit föremål för omfattande undersökningar på Karolinska institutets farmakologiska av- delning med anslag från Statens medicinska forskningsråd (Bjerver, Goldberg, Herzen- berg, Lundberg, Ottosson och Åman, under utarbetande).
En svensk modifikation av J etter-Forresters apparat för påvisande av alkohol i utand- ningsluften har konstruerats, kallad "Alc-De- tector". Den har prövats dels i teoretiska för- sök under varierande försöksbetingelser, dels i praktiska försök vid av statspolisen utförda razzior, och av läkare i samband med läkar- undersökningen av för rattfylleri anhållna.
Principen för det kvantitativa påvisandet av alkohol i dessa metoder är den att alkohol reducerar en blandning av kaliumpermanga- nat och svavelsyra. Denna blandning har en violett färg, som övergår till brunt, i Drunko- metern, resp. till färglöst i Intoximetern och Alc-Detectorn, om alkohol är närvarande. Den person, som skall undersökas, får andas i en gummiballong, och den sista portionen av andetaget, som huvudsakligen innehåller den s. k. alveolarluften, tillvaratages. I samt-
liga apparater behöves vid låga alkoholhalter en luftmängd av omkring 2 1, dvs. en kraftig utandning, vid höga halter är en luftmängd av 200—300 ml tillräcklig.
I den Hargerska Drunkometern blandas omedelbart före användningen bestämda pro- portioner av de nödvändiga kemiska reagen- tierna, i Intoximetern och i Alc-Detectorn är ett av reagentierna redan tidigare infört i apparaten och endast det andra, som levere— ras i färdiguppmätta glasampuller, behöver tillsättas omedelbart före användningen.
Gummiballongen med luftprovet fastsättes vid apparatens inmynningsställe, tilloppet öppnas och luftprovet får passera genom apparaten, samtidigt som tiden tages med stoppur. Om luftprovet icke innehåller alko- hol, sker ingen färgförändring, reaktions- blandningen behåller sin violetta färgton. Innehåller provet däremot alkohol sker en färgförändring: den från början violetta fär— gen inr efter kortare eller längre tid, i regel 1—3 minuter, brun resp. försvinner helt.
Samtliga dessa apparater ägnar sig väl för kvalitativt bruk, dvs. för att konstatera när- varo eller frånvaro av alkohol. Finnes ej alko- hol i utandningsluften, ger samtliga ett klart negativt utslag, ingen färgförändring sker. Finnes alkohol närvarande, kan samtliga ställas in på ett sådant sätt, att de anger att halten med relativt stor säkerhet överstiger en viss undre gräns, som kan förläggas till önskad nivå, t. ex. 0,5, 0,8 eller 1,5 promille.
För kvantitativt bruk måste flertalet appa- rater kompletteras med en speciell anordning för att bland annat bestämma mängden alko- hol i luftprovet, volymen av den analyserade luften och ev. kolsyrehalten som ett mått på tillblandningen av alveolarluft i provet. Pro- ven tagna med Drunkometern eller Intoxi— metern måste därför sändas till ett speciellt laboratorium, medan proven med Ale-Detec- torn kan avläsas på platsen. Apparaten är
kalibrerad och genomströmningen av luft sker med konstant hastighet; den för färgföränd- ringen åtgångna tiden blir därigenom ett direkt uttryck för mängden alkohol i luftprovet, och resultatet kan omräknas till motsvarande vär— den för alkoholhalten i blodet.
Med avseende på försöksfelens storlek vid användningen av dessa metoder kan följande sägas. Försöksfelet är minimalt, när det gäller att fastslå frånvaro av alkohol, således en kvalitativ analys.
Vid närvaro av alkohol uppgives felen i den Hargerska Drunkometern för kvantitativt bruk i genomsnitt att vara ;t; 10 % (maximalt ;t 30 %), vilket skulle innebära maximalt :|; 0,20—0,30 promille vid halter upp till 1 promille, och maximalt 0,30—0,60 promille vid halter över 1 promille (Harger, Forney och Barnes 1951). Alc-Detectorns försöksfel, även vid denna metods användning som snabbmetod, torde vara av samma storleks- ordning, således i genomsnitt i 15—20% (Bjerver och Goldberg, under utarbetande). Motsvarande fel för Widmarkmetoden var endast i 2—3 %, vilket motsvarar i 0,06 promille alkohol vid låga halter, och :l; 0,09 promille alkohol vid höga halter (bilaga 4, tabell 60).
De felkällor med dessa apparater, som bör diskuteras, är i princip följande:
1. Kvarvarande alkohol i munhåla och svalg. Denna felkälla spelar en underordnad roll, då alkoholen i munhålan endast kvarstannar få minuter, och kan fås att försvinna snab- bare genom att vederbörande får skölja munnen.
2. Andra flyktiga substanser.
Användande av aromatiska mun- och halstabletter, vitlökspreparat e. d., stör ej utslagen med metoden.
3. Luktborttagande preparat. Tabletter vilka uppgives borttaga lukt, t. ex.
klorofyllpreparat, minskar ej utslaget, om alkohol finnes närvarande i blodet och där- med i utandningsluften.
4. Utandningsluftens temperatur. Denna kan spela en viss roll och varierar bland annat i relation till yttertemperaturen. Korrektionstabeller äro under utarbetande (Bjerver och Goldberg) för varierande ytter- temperatur, varigenom denna felkälla torde kunna elimineras.
5. Sambandet mellan alkoholhalten i ut- andningsluften och i blodet. Sedan diffusionsjämvikt inträtt, således 2 —— 3 timmar efter förtäringens början, är korrela- tionen god, men under uppsugningsfasen, så- ledes inom första timmen efter förtäringen, kan alkoholhalten i utandningsluften relativt sett vara högre än i blodet (Liljestrand och Linde 1930, Harger 1951); diskrepansen kan uppgå till 30 % och mer.
6. Andelen alveolarluft i luftprovet. Denna felkälla kan ge upphov till varia- tioner av storleksordningen 10—15 % och är den viktigaste anledningen till variationer vid de kvantitativa proven. Användes ett luftprov endast för orientering, spelar dessa felkällor dock endast en under- ordnad roll. Som medel att snabbt konstatera närvaro eller frånvaro av alkoholförekomst torde luftprov, undersökta med en anordning av t. ex. en typ som Alc-Detectorn få en stor användning.
En apparatur av denna typ torde vara den för praktiskt bruk mest ändamålsenliga meto— den att på ett enkelt sätt med ett minimum av kostnad omedelbart på platsen inom 2—3 minuter kunna fastställa förekomsten av en alkoholförtäring eller ej och giva en approxi—
mativ uppfattning om blodalkoholhalten, t. ex. om denna ligger över eller under ett visst gränsvärde. Apparaturens handhavande kan inläras under loppet av några dagar, om dess bruk skall inskränkas till att fastställa,
huruvida det i ett fall av misstänkt rattfylleri är lämpligt att föranstalta om läkarunder- sökning och blodprovstagande eller ej.
Förekommer hos friska alkohol i blodet utan föregående alkoholförtäring?
Frågan om etylalkohol utgör en normal ämnesomsättningsprodukt i organismen eller om dess förekomst alltid måste bero på ut— ifrån tillförd alkohol har diskuterats av en lång rad olika författare. Thunberg har ut— förligt behandlat denna fråga liksom senare Schmidt (1937), Jokipii (1951) och Alha (1951), och den beröres slutligen ur enzym- kemisk synpunkt av Theorell och Bonnich- sen (1951—1952).
Teoretiskt kunde det tänkas, att små mäng— der etylalkohol, motsvarande en halt under 0,01 promille, skulle uppträda i blodet hos personer, vilka icke förtärt alkohol.
Möller ochWidmark (1938) ha i omfattande försök studerat inverkan av förtäring av ex- cessiva mängder frukt: äpplen, bananer, päron, apelsiner och vindruvor. Ingen som helst höjning av de normala reduktionsvär- dena kunde iakttagas, samtliga värden lågo omkring normalvärdet 0,02—0,03 promille. Författarna konkluderade att de förhöjda re- duktionsvärden, som uppgivits i litteraturen av tidigare författare, berott på felanalyser eller på att i blodet funnits kvarvarande alkohol från en tidigare alkoholförtäring.
Vid undersökning av friska, som icke ha förtärt alkohol, har man emellertid icke med säkerhet kunnat påvisa förekomsten av ens minimala mängder alkohol i blodet. De "reduktionsvärden" som en del författare funnit med olika metoder motsvara, om de omräknas i etylalkohol, omkring 0—0,05 promille, således en försvinnande mängd, och samma storleksordning har angivits av Widmark och medarbetare.
Översikter av ett stort antal dylika under-
sökningar över reduktionsvärdet hos personer utan föregående alkoholförtäring återfinnes hos Schmidt (1937) och Jokipii (1951); reduktionsvärdena har växlat mellan 0 och 0,05 promille.
Vad betyder dessa "reduktionsvärden” på 0—0,05 promille? Utgöres de av "alkohol”, dvs. etylalkohol, som kunde tänkas före- komma som en normal ämnesomsättnings- produkt i kroppen, eller sammanhänger vär- dena med att de använda analysmetoderna icke ger utslag enbart för etylalkohol, varför resultaten kan vara att hänföra till förekoms- ten av andra flyktiga, reducerande substanser, eller kan de bero på rena analysfel? Under normala omständigheter kan hos människa icke några flyktiga, reducerande substanser påvisas i blodet av typen metyl-, propyl-, butyl- eller isobutylalkohol, etyleter, aceton, acetaldehyd eller liknande. Då således andra reducerande substanser än etylalkohol ansetts kunna uteslutas hos friska, har de minimala reduktionsvärdena på 0— 0,05 promille ibland betecknats som blodets "fysiologiska alkohol- halt"; i verkligheten har några bevis icke presterats att dessa minimala reduktions- värden verkligen skulle utgöras av alkohol.
Försöksfelet vid användning av Widmark- metoden, utförd under de noggranna be- tingelser, som äro en nödvändig förutsättning för dess användning för rättskemiskt bruk, är av den storleksordningen, att analys— värden i en trippelanalys upp till :|: 0,06 promille är att betrakta som beroende på rena analysfel (bilaga 3 och 4); samtliga av författare med tillförlitlig metodik funna reduktionsvärden hos friska ligga inom gränserna 0—0,05 promille.
I de fall där otillförlitliga metoder använts eller bestämningsmetoden utförts på ett fel- aktigt sätt, ha högre värden meddelats. I bilaga 3 har givits exempel (6—7) huru en bestämning i en oövads hand kan giva ana-
lysfel, som skulle motsvara alkoholhalter på 0,3—3 promille, utan att i verkligheten någon alkohol funnits i provet! Sådana värden finnes också publicerade i litteraturen av enstaka författare; en närmare genomgång har visat att dessa högre värden berott på analysfel eller kvarvarande alkohol från föregående alkoholförtäring. De har icke heller kunnat återfinnas vid de mycket omfattande under- sökningar, som utförts på senare år av andra undersökare, som arbetat med en invänd— ningsfri metodik.
En omfattande efterundersökning av Wid- markmetodens utslag hos friska och hos diabetespatienter dels utan föregående alko- holförtäring, dels efter alkoholförtäring, har utförts i Finland av Jokipii (1951). Reduk- tionsvärdet med Widmarkmetoden hos 53 friska personer utan föregående alkoholför- täring var 0,012 promille, de enskilda vär- dena varierande mellan 0 och 0,07 promille; ingen skillnad förelåg i detta hänseende mellan män och kvinnor. Prov togs även på olika tider av dygnet, ingen skillnad mellan dessa kunde påvisas, medeltalet för 91 prov var 0,01?) promille ;]: 0,0018.
Alha (1951) har likaledes på ett finskt material i 130 analyser på 51 försökspersoner funnit ett ”faste"-värde av 0,018 promille & 0,0020 (S = 0,0225 promille).
I den undersökning över blodprovets till- förlitlighet, som utförts på Karolinska Insti— tutet på uppdrag av trafiknykterhetsutred- ningen och redovisats i bilaga 4, har reduk- tionsvärdet i blodet bestämts i ett material av omkring 5 000 prov från 310 friska per- soner. Dessa tillhörde vitt skilda yrkeskate- gorier med olika alkoholvanor, vilka varierat från måttliga alkoholförtärare till svåra alkoholister. Reduktionsvärdet fastställdes vid olika tider på dygnet och på olika dagar under vitt skilda förhållanden på olika per- soner, vilka uppgivit sig icke ha förtärt
alkohol på de senaste 12—24 timmarna före provtagningen. Blodproven analyserades dels enligt Widmarkmetoden, dels enligt ADH- metoden.
Reduktionsvärdet i blodet med Widmark- metoden var på 220 friska personer i genom— snitt 0,011 promille & 0,0016, vilket värde låg helt inom analysfelens gräns. Värdenas fördelning framgår av bilaga 4, fig. 20.
Som ovan framhävts, kan värden upp till + 0,06 promille (bilaga 4) vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan reducerande substans behöver vara närva- rande. Värden över + 0,06 promille beror således på närvaro av alkohol eller annan flyktig reducerande substans.
I materialet uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var + 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet av de undersökta personerna verkligen varit "alko- holfria" vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtä- ring icke kunnat uteslutas på annan grund än försökspersonens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor och vid olika tider på dygnet.
De i 6 fall av 220 funna reduktionsvärdena över 0,06 promille -— maximalvärdet var 0,08 promille — torde i det fall att analysfel kannteslutas bero på kvarvarande alkohol från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallellt med Widmark— och med ADH- metoden.
För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man i trippelprov enligt Widmarkmetoden endast i undantagsfall [i 1 fall på 1000 (P = 0,001 ) ], hos friska personer, vilka icke har för- tärt alkohol, skall finna reduktionsvärden :" blodet överstigande + 0,06 promille; den övre gränsen kan dock sättas till + 0,08 promille.
Dessa resultat, liksom det funna medel- talet, + 0,01 promille, är ett starkt stöd för antagandet att utan föregående alkoholför- täring alkohol normalt icke förekommer i organismen.
Genom tillkomsten av en metodik, som under vissa bestämda förutsättningar endast ger utslag för etylalkohol, nämligen den av Bonnichsen och Theorell införda ADH-meto- den har frågan om det utan alkoholtillförsel kan förekomma alkohol i blodet kunnat be- svaras med en ännu större säkerhet. Med ADH-metoden har ingen alkohol kunnat på- visas under försöksbetingelser, som medgivit att bestämma halter ned till 0,001—0,0001 promille, vilket är det hittills säkraste beviset för att ingen alkohol uppträder i blodet utan föregående alkoholförtäring.
Förekommer vid diabetes alkohol i blodet utan alkoholförtäring?
Under sjukliga förhållanden kan det teo- retiskt tänkas att det i blodet skulle uppträda flyktiga, reducerande substanser, vilka skulle kunna ha en inverkan t. ex. på utslagen med Widmarkmetoden.
Vid förtäring av metylalkohol, t. ex. i be- rusningssyfte, uppträder metylalkohol i blo- det; vid narkos med inandning av eter eller andra flyktiga ämnen, t. ex. etylklorid, över- går eter, resp. etylklorid till blodet.
Vid behandling av alkoholister med Anta- bus eller Abstinyl inträder en hämning av acetaldehydnedbrytningen, som medför att vid intagning av alkohol acetaldehydhalten ökar i blodet och ger upphov till ett antal olika symptom. En rad undersökningar har visat, att acetaldehydhalten vid Antabus- behandling icke synes överstiga 0,03—0,04 promille (?)—4 mg%) som vid en Widmark- analys teoretiskt skulle kunna tänkas höja reduktionsvärdet med maximalt 0,01—0,02 promille; direkta försök (Larsen, Jacobsen)
ha icke ens kunnat påvisa denna obetydliga ökning.
Vid diabetes kan en störning av ämnes- omsättningen framkomma, som kan tänkas leda till ett uppträdande i blodet av flyktiga, reducerande substanser, främst aceton. Myc- ket omfattande undersökningar, bland annat av Widmark själv (1917, 1930), har klarlagt att hos flertalet diabetespatienter adekvat behandling några väsentligt höjda reduktionsvärden icke förekommer. Wid- mark uppgav 0,35 promille som ett maxi- mum, men detta värde hänförde sig till svåra diabetesfall under för-insulintiden (före 1922); efter denna tid ha sådana värden icke påvisats med en tillförlitlig metodik. Schmidt (1937) fann vid diabetes-coma maxi- malt 0,07 promille, och Jokipii (1951) maxi- malt 0,06 promille, oberoende av om patien— terna haft syrabildning eller ej; dessa värden ligger helt inom analysfelens ram.
I en PM, fogad till den utredning s0m framlades 1946 av den för 1944 års trafikför- fattningssakkunniga och 1945 års trafik- säkerhetskommitté gemensamma s.k. ratt- fylleridelegationen och för vilken docenten .] . Möllerström stod som huvudförfattare, framfördes viss kritik av Widmarkmetoden. Blodprovet skulle framför allt hos diabetes- sjuka vara mindre tillförlitligt, och en bild- ning under vissa omständigheter av alkohol i
under
organismen hos personer, vilka icke förtärt alkohol, skulle icke kunna uteslutas. Som stöd för denna kritik framfördes av Möller- ström, att han på ett diabetesmaterial, sam- manställt fram till 1946, i 21 fall av 201 funnit reduktionsvärden med Widmark- metoden, vilka överstigit 0,5 promille; i 7 % översteg värdena 0,8 promille och 1 % av fallen 1,5 promille. På ett annat material av 131 fall (1947) uppgavs reduktionsvärden över 0,5 promille finnas i 16% av fallen, över 0,8 promille i 10 % av fallen och över
1,5 promille i 0,8 % av fallen. Med Friede- mann-Klaas' metod var frekvensen av sådana reduktionsvärden ännu högre. Även i fall av kronisk alkoholism (1945) skulle ett liknande förhållande kunna förekomma med reduktionsvärden över 0,5 promille utan före- gående alkoholförtäring.
Dessa resultat stod i motsatsförhållande till hela den samlade erfarenhet som förelåg av Widmarkmetoden och av andra metoder för alkoholbestämning.
Sedermera har docenten Möllerström till tratiknykterhetsutredningen meddelat att det vid efterkontroll visat sig, att den metodik, som kommit till användning i de fall, vilka ingick i 1946 års PM, icke varit helt tillförlitlig, bl.a. sammanhängande med svårigheten att få analysrena kemikalier under och omedel— bart efter det sista världskriget.
I senare sammanställningar från samma laboratorium, i vilka uppenbara analysfel rensats ut, framkommer en helt annan bild. I en till trafiknykterhetsutredningen av docenten O. Lindberg år 1950 överlämnad sammanställning av ett patientmaterial från Möllerströms laboratorium, upptagande 2 090 prov från 420 patienter för åren 1944—48, uppgavs att endast i 1,1 % av samtliga prov en ”alkoholhalt" över 0,4 promille iakttagits, således en helt annan storleksordning än den som uppgivits tidigare. Dessa patienter var sängliggande och uppvisade samtliga mycket svåra former av sockersjuka.
Möllerström har i en till utredningen år 1952 överlämnad sammanställning, uppta- gande 1 596 prov från 325 patienter, under- sökta 1946—47, likaledes rensat ut uppen- bara analysfel. I detta material fanns endast i 1,5 % av fallen en halt av "alkohol" över- stigande 0,3 promille, 0,5 % av proven över- steg 0,5 promille och endast 1 prov av 1 596 var över 0,8 promille. Icke heller i detta material har det kunnat helt uteslutas, att
metodiska fel skulle kunna ha spelat in i det ena eller andra fallet. Fördelningen av vår- dena motsvarar nämligen helt den man teoretiskt kan beräkna skall finnas med de större analysfel, som föreligger i detta mate- rial, där analysen ingått som ett av många andra rutinprov på patienter och icke varit avsett att tjäna som underlag t. ex. för en rättslig åtgärd. Någon undersökning av friska under samma försöksbetingelser och med samma metod som patientmaterialet före- ligger icke. exakta betingelser, som kräves för dess an- vändning i rättsfall blir försöksfelen, som framgår ur nedan återgivna undersökningar (bilagorna 3 och 4), avsevärt mindre, och då framkommer icke heller höjda reduk- tionsvärden (Jokipii, 1951, Bjerver, Bon- nichsen, Goldberg och Theorell 1951, 1953).
Vid den omfattande undersökning över för— hållandena hos friska och sjuka, som utförts av Jokipii (1951) undersöktes även ett dia— betesmaterial. Sammanlagt togs 74 prov vid olika tider på dygnet hos diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring med nor- malt och förhöjt blodsocker, utan syrabild— ning och med syrabildning (Legals och Ger- hardts prov positiva). Det genomsnittliga reduktionsvärdet var 0,016 promille, och värdena varierade mellan 0 och 0,06 pro- mille. Ingen skillnad förelåg heller mellan patienterna med eller utan syrabildning, ej heller fanns det någon gång i värdena under dygnets timmar eller någon relation till blod— sockerhalten. —
Utföres analysen under de
Reduktionsvärdena voro således de samma hos diabetiker som hos friska; ingen förhöjning av reduktionsvär- dena utöver analysfelen kunde påvisas vare sig hos friska eller diabetiker, vilka icke för— tärt alkohol.
Ej heller vid luftprov, analyserade enligt J etter-Forresters metod medels "Intoximeter" på den eventuella förekomsten av alkohol
har på ett mycket stort material någraav- vikelser konstaterats hos diabetiker, icke ens vid svåra rubbningar (Forrester 1947).
Vid den undersökning, som utförts på 1949 års trafiknykterhetsutrednings uppdrag av Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theo- rell (bilaga 4) lades speciell vikt på att stu- dera förhållandena hos diabetessjuka. Sam- manlagt 5 000 prov från 583 fall av varie- rande Detta material omfattade såväl fall som endast gått på poliklinisk kontroll och sådana vilka krävt sjukhusvård, från lätta fall utan insu- linbehandling med normalt eller endast obetydligt förhöjt blodsocker, utan urin- socker och utan syrabildning till svåra fall, med insulinbehandling, höga blodsocker— värden och syrabildning. Blodprov togos vid olika tider på dygnet, på morgonen, mitt på dagen och på kvällen och vid upprepade tillfällen på olika dagar. Materialet är utför- ligt redovisat i bilaga 4.
Med Widmarkmetoden var det genomsnitt- liga reduktionsvärdet 0,023 promille :|; 0,001 (n = 583), som faller inom metodens felgrän- ser. Fördelningen av värdena framgår ur bi- laga 4, fig. 20 och tabell 53. Endast 3 % av värdena översteg det rena analysfelet, 0,06 promille, och det högsta funna värdet var 0,10 promille. Det högsta värdet hos friska, vilka uppgåvo sig icke ha förtärt alkohol, var 0,08 promille. Reduktionsvärdet i blodet hos 124 slumpvis utplockade fall med ADH- metoden var 0 promille. Då ADH-metoden i ett antal av dessa fall gjordes på så stor blodmängd, att värden ned till 0,001—0,0001 promille kunnat bestämmas, innebär resul- tatet .att icke ens minimala mängder etyl- alkohol kunnat påvisas. Ej heller vid diabetes föreligger således alkohol i blodet eller någon högre halt av andra reducerande substanser,
svårighetsgrad undersöktes.
som kunde simulera alkohol. Det är anmärkningsvärt att i sistnämnda
material så få fall visat en alkoholhalt iblodet, överstigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på andra grunder än för— sökspersonens egen utsago.
Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genom- snitt av + 0,02 promille. I det enskilda fallet kan reduktionsvärdena i undantagsfall variera hos friska upp till + 0,06 promille och upp till + 0,08 promille hos diabetespatienter, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille.
Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01—0,02 promille.
Ur rättslig synpunkt har redan hänsyn tagits till här anförda reduktionsvärden i det avdrag på + 0,15 promille, som alltid göres i rättsfall vid bedömningen av blodprov, ana- lyserade enligt Widmarkmetoden.
Med ADH-metoden har ingen förhöjning av reduktionsvärdet iakttagits vare sig hos friska eller diabetessjuka, ej ens vid analys av prov på 1 ml, då gränsen för metoden ligger vid 0,001—0,0001 promille.
Då man icke i detta stora material kunnat påvisa förhöjda reduktionsvärden hos friska eller diabetiker, vilka icke förtärt alkohol — det högsta värdet med Widmarkmetoden var 0,10 promille och med ADH-metoden mindre än 0,001—0,0001 promille — blir slutsatsen således den att etylalkohol icke synes före- komma i blodet hos friska eller diabetessjuka, för så vill de icke förtärt alkohol.
Den tanken har framförts, att diabetiker skulle kunna uppvisa högre reduktionsvärden iblodet än friska, och t. o. m. kunna nybilda alkohol utan föregående förtäring. Detta skulle ur hlodprovssynpunkt och med hän- syn till den teoretiska möjligheten att den i
organismen bildade alkoholen skulle med— föra en motsvarande alkoholpåverkan, med— föra den konsekvensen att diabetikerna skulle placeras i en särskild kategori och icke få föra motorfordon med tanke på risken för denna påverkan. De här framlagda under- sökningarna visar att det i detta hänseende icke föreligger någon skillnad mellan friska och diabetiker. Hos ingendera kategorien förekommer etylalkohol i blodet annat än efter alkoholförtäring. Ur hlodprovssynpunkt och. med hänsyn till rattfyllerilagstiftningen finnes således ingen anledning att placera diabetikerna i särklass, emedan alkoholom- sättningen hos dem är densamma som hos friska.
Faktorer vilka kunna påverka blodalkohol- kurvan
Jämförande undersökningar av alkohol- kurvans förlopp efter förtäring av alkohol hos friska och hos alkoholister med ADH- metoden och med Widmark-metoden har ut- förts i ett stort antal fall och givit helt överens- stämmande värden. Försöken äro beskrivna i bilaga 4, de enskilda analyserna finnes återgivnai fig. 21—22 i nämnda bilaga, me- dan tvenne kurvor illustreras i fig. 23—24 och data i tabell 65.
Sjukdomstillstånd
Av teoretiska skäl kan det tänkas att alkoholomsättningen och därmed blodalko- holkurvan skulle vara förändrad vid vissa sjukdomstillstånd. Bland annat har diabetes och leverskador anförts som anledning till avvikande blodalkoholkurvor.
J okipii (1951) har gjort omfattande studier på ett stort antal patienter med olika sjuk- domstillstånd, däribland även diabetespa- tienter; blodalkoholhalten följdes med Wid- markmetoden.
Vid tillförsel av alkohol och provtagning
före och efter alkoholtillförseln visade sig alkoholförbränningen hos diabetespatien- terna vara lika stor som hos friska. Den totala förbränningen var 84 mg alkohol per kg och timme hos såväl diabetikerna som hos de friska eller 5,3 g alkohol per timme och individ; blodalkoholkurvan hade samma förlopp som hos friska och var t.o.m. något lägre i några fall hos diabeti- kerna än hos de friska, skillnaden var dock icke signifikativ.
Då alkoholförbränningen huvudsakligen sker i levern, skulle det vara teoretiskt möj- ligt att en leverskada kunde medföra en iakttagbar förändring i blodalkoholkurvans förlopp. '
Omfattande undersökningar på människa med en tillförlitlig metodik har emellertid visat att i flertalet fall vid leverskada några förändringar i blodalkoholkurvan icke kun- nat påvisas (Bernhard och Goldberg, 1935, Schmidt 1937 och Jokipii 1951). Först vid mycket grava fall av leverskada, framför allt vid en utbredd levercirrhos, som enga- gerar större delen av det tillgängliga lever- parenchymet, kan i djurförsök en minsk— ning av alkoholförbränningen iakttagas; några invändningsfria försök på människa har icke framlagts.
Ej heller vid en rad andra sjukdomar såsom hyperthyreos m.fl. har med invänd- ningsfri metodik någon skillnad i blodalko- holkurvorna gentemot normen kunnat iakt- tagas (Jokipii 1951).
Vid "kronisk gengasförgiftning" har anta- gits att en störning av alkoholomsättningen skulle kunna framkomma (Salén). Dessa fynd har emellertid icke kunnat bekräftas vid senare undersökningar med invändningsfri metodik (Bjerver och Goldberg 1948). Hällén har gjort troligt att förbränningen skulle vara något snabbare vid feber: om detta beror på den höjda temperaturen eller på den sam—
tidigt ökade andningen med motsvarande ökning av alkoholutluftningen är icke klar- lagt (Widmark 1932).
Utifrån lill/örda medel
Alkoholförbränningen låter sig föga påver- kas genom utifrån tillförda medel. Vanligen förekommande sömnmedel, som i regel äro derivat av barbitursyra, såsom fenemal, pentymal, enhexymal osv. påverkar ej analys- värdena med t. ex. Widmarkmetoden, och icke heller alkoholomsättningen eller blod- alkoholkurvan.
Tillförsel av kol, t. ex. som koltabletter, har icke någon inverkan på blodalkoholkurvan.
Ej heller påverkas analysvärdena eller blod- alkoholkurvan genom inandning av förbrän- ningsgaser, t. ex. koloxid (Karu 1938).
Annorlunda förhåller det sig med vissa hormoner, framför allt insulin. Insulin i stora doser kan i de fall, där alkoholför- bränningen från början var låg, tänkas på- skynda denna och giva ett snabbare fall av blodalkoholkurvan, vilket visats av Widmark i djurförsök på hund; är förbränningen redan från början hög, synes insulinet icke ha någon säker verkan på blodalkoholkurvan.
Insprutning av insulin i kombination med tillförsel av stora mängder socker (rörsocker eller glykos) och medel såsom nicetamid till patienter, vilka varit medvetslösa efter förtä- ring av stora mängder alkohol, har i många fall medfört att dessa återfått medvetandet och snabbt klarnat upp. I en del av dessa fall har man även sett ett snabbare fall av blodalkoholkurvan än utan insulin-glykos- nicetamid-tillförsel (Mirsky, Izikowitz, litte- raturöversikt hos Newman 1941, Jacobsen 1952), i andra fall har ingen förändring av blodkurvan iakttagits. Enbart tillförsel av nicetamid påverkar ej kurvan. Av teoretiskt intresse är att dinitrofenol, ett ämne som under 1930-talet bl. a. använts som avmag-
ringsmedel men numera är förbjudet på grund av sin stora giftighet — det kan bl. a. ge upphov till grå starr — i djurförsök visat sig kunna stimulera och öka alkoholför— bränningen med 10—20 %. Förklaringen har ansetts ligga i en ökning av utluftningen till följd av en temperaturförhöjning, således samma fenomen som vid feber.
Intagning av febernedsättande preparat, t. ex. acetylsalicylsyra och dylika preparat, kan ge en förlångsamning av uppsugningen från mag-tarmkanalen och därmed en något lägre kurva under 1—2 timmar efter förtä- ringens början. I det fortsatta förloppet får kurvorna samma utseende som utan dessa medel.
Inandning av lackfärger, alkohollösningar, olika typen trikloretylén, koltetraklorid etc. ger hos människa icke upphov till förhöjda reduk-
tekniska lösningsmedel av
tionsvärden, t. ex. med Widmarkmetoden, och påverkar icke heller blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av alkohol.
Helt annorlunda är förhållandet om perso- ner inandas t. ex. etylklorid eller eter. Båda dessa ämnen användes som narkosmedel. Etylklorid brukas endast för mycket kort- varigt bruk, 1—2 minuter, och är helt för- svunnet från blodet på några minuter, varför det av praktiska skäl icke spelar någon roll för utfallet av en eventuellt senare utförd blodalkoholanalys. Eter kan användas för såväl kortvariga som långvariga narkoser, be- roende på det önskade narkosdjupet. Vid djup narkos uppnås relativt höga halter i blodet, omkring 1—1,5 promille. Eter ger utslag med Widmarkmetoden, även om för- hållandena icke äro desamma som vid ana- lys av etylalkohol (se bilaga 4) och kunde tänkas simulera alkohol; eter ger emellertid icke utslag med ADH—metoden. Etem lämnar kroppen betydligt snabbare än vad alkoholen gör (undersökningar bl. a. utförda av Dybing
1941), och misstanke på närvaro av eter kan verifieras med hjälp av andra metoder. Blodprov för alkoholanalys från patienter, vilka inom de närmaste timmarna före blod— provstagningen blivit sövda med eter, med kloroform eller med vinetén, som innehåller en ringa mängd alkohol, måste därför under- gå ett speciellt förfarande och t. ex. under— sökas parallellt med ADH- och med Wid- markmetoden.
Har patienten sövts med andra narkos- medel: kväveoxidul, cyclopropan, narkotal, evipan, pentotal etc. behöver inga speciella försiktighetsåtgärder med avseende på alko— holanalysen iakttagas.
Efter förtäring av metanol, som t. ex. ingår i "träsprit", måste likaledes vid analysen vissa försiktighetsmått iakttagas.
Metanol förhåller sig i många avseenden annorlunda än den vanliga etylalkoholen. Den uppsuges och fördelas ungefär som etyl- alkohol, men dess förbränning och allmänna giftighet skiljer sig helt från etylalkoholens. Metanol nedbrytes till formaldehyd, och den försvinner ur blodet med en hastighet, som endast är 1/5—*/10 av den hastighet varmed etylalkoholen försvinner. Detta betyder om- räknat i 40-procentig sprit att av metyl— alkohol 1/,—1/2 cl försvinner per timme eller 5—10 cl per dygn. Redan mängder på om- kring 10 cl har visat sig kunna medföra döden; om patienterna överlever, är över- gående eller bestående blindhet det vanli- gaste symptomet.
En av egenheterna med metylalkoholens omsättning i organismen är att om metanol och etylalkohol samtidigt förefinnes i orga- nismen, förtränger etylalkoholomsättningen nedbrytningen av metanol (sannolikt genom : tävlan om samma enzymsystem, s. k. compe—
titive inhibition), och giftverkningama min- skar. Detta förhållande har bl. a. studerats av Roe (1946) i Oslo och av Agner, Höök och
Porat i Sverige (1948) och utnyttjats vid be- handlingen av metylalkoholförgiftning.
Metanol ger utslag med Widmarkmetoden, ehuru icke reproducerbart under samma för- söksbetingelser som med etylalkohol (se bilaga 3). Vid misstanke på metanolförgift- ning, vilken kan verifieras genom prov av skilda slag, bör därför, liksom tidigare även skett, en ev. analys av blodalkoholhalten enligt Widmark alltid kompletteras med prov av annat slag, däribland även med analys enligt ADH—metoden.
Inandning av kalkkväve kan teoretiskt tänkas inverka på blodalkoholkurvans för- lopp, emedan kalkkvävet liksom Antabus kan tänkas påverka alkoholomsättningen och ge symptom vid samtidig förtäring av alkohol. Några invändningsfria försök, som skulle utvisa om blodalkoholkurvan förändras efter tillförsel av kalkkväve eller ej, föreligger emellertid icke.
Allmänna symptom på påverkan
Alkoholens inverkan på olika organ och organsystem sammanfattas ofta i begreppet påverkan. Alkoholpåverkan kan studeras på olika sätt. Den vanligaste metoden är att iakt- taga de olika symptom, som personer upp- visar, vilka förtärt alkohol.
Ett annat sätt är att i laboratorieexperi— ment efter tillförsel av bestämda mängder alkohol till frivilliga försökspersoner under bestämda försöksbetingelser med hjälp av apparatur söka objektivt registrera och mäta utfallet av olika enklare eller mera kompli- cerade funktioner.
En tredje metod är att i fältförsök genom tillförsel av alkohol till försökspersoner och mätning av effekten under kontrollerade för— hållanden söka få ett siffermässigt och statis- tiskt hållbart uttryck för alkoholens total- verkan i det praktiska livet.
Funktionerna i det centrala nervsystemet,
dvs. i hjärnan och dess olika delar samt i ryggmärgen, drabbas på ett tidigt stadium. Rubbningarna berör först hjärnan och dess funktioner. En nedsättning av uppmärksam- heten, lynnesförändringar och en försämring av omdöme och självkritik tillhör de tidiga symptomen, sammanhängande bland annat med ett bortfall av hämningar.
Det typiska för den lätta alkoholverkan är diskrepansen mellan å ena sidan den sub- jektiva känslan av ökat välbefinnande, upp- rymdhet, glättighet och sorglöshet, samt å andra sidan de objektiva fynden vid ett stu- dium av olika funktioner, då en nedsättning hos ett flertal funktioner och en klar minsk- ning av prestationsförmågan kan konstateras. Bilföraren tycker att han "aldrig kört så bra som idag". Hastigheten kan ökas utöver vad som är lämpligt med hänsyn till den aktuella trafiksituationen. Vederbörande är således i regel icke själv medveten om den faktiska nedsättningen i sin prestationsförmåga, i motsats till förhållandena vid t. ex. trötthet, då minskningen av prestationsförmågan även motsvaras av en känsla av att kondi- tionen är nedsatt.
Nedsättningen av uppmärksamheten hos en bilförare till följd av alkoholförtäring är av största betydelse. Medan en skärpt upp- märksamhet och ökad beredskap minskar reaktionstiden, förlänges reaktionstiden vid en nedsättning av uppmärksamheten och en minskad beredskap. Om något oväntat in- träffar, som tvingar föraren att snabbt reagera, spelar redan den normala reaktionstiden en bestämd roll. Tillkommer till denna den för- längning, som beror på alkoholförtäringen, kan detta tillskott även vid låga blodalkohol- halter komma att bliva en avgörande faktor för framkallandet av en trafikolycka. Att märka är att vid låga alkoholhalter förarens körförmåga i och för sig, hansförmåga att hålla bilen på vägen, att accelerera eller
bromsa osv, icke behöver ha blivit nämnvärt påverkad, och hans körning, när det icke föreligger extra påfrestningar, behöver till synes icke avvika från andra bilisters. Vid högre halter tillkommer den bristande styr- ning av muskler och andra organ, som leder till den även för blotta ögat uppenbara för- sämringen i förmågan att föra bil.
Den underliggande mekanismen för alko- holens verkan är dess egenskap att i små doser förlama de hämmande inflytandena, för att i större doser även förlama andra funk- tioner. Denna uppfattning om alkoholens verkan, som framförts som en teori redan för tre kvarts sekel sedan, har på senare tid fått ett starkt stöd av en serie experimentella undersökningar. Dit hör främst försök med villkorliga reflexer, utförda på hund av Gantt och medarbetare och på barn av Bernhard, samt en serie djurförsök av Bernhard och Skoglund (1941, 1942), med elektrisk re- gistrering av aktiviteten i ögat.
Bortfallet av hämningar och känslan av ökat välbefinnande och höjd sinnesstämning efter smärre doser alkohol utgör en av anled- ningarna till att personer, som är "trötta" eller "nere" uppfattar alkohol som ett "stimu- lerande" medel; en objektiv nedsättning av funktionerna kan emellertid alltid påvisas.
Med stigande alkoholhalt framkommer rubbningar i ett flertal funktioner, tidigast i de som hänför sig till hjärnan och dess verk- samhet, senare även i andra funktioner, be- rörande andra delar av nervsystemet.
Synsinnet blir påverkat redan vid lägre grader av alkoholpåverkan. Förmågan att se i skymning försämras, det tager längre tid att återfå den fulla synskärpan efter föregående bländning, och synfältet blir inskränkt, det sistnämnda framför allt sammanhängande med en nedsättning av uppmärksamheten. Vid högre alkoholhalter uppträder även för- lamningar av ögonmuskulaturen med oför-
måga att samordna de båda ögonens rörelse, vilket kan leda till dubbelseende. Även ab- norma ögonrörelser av rytmiskt slag, s. k. nystagmus (se s. 139), kan framkomma. Andra sinnen börjar också bliva lidande: hör- seln kan försämras, vederbörande blir mindre känslig för smärta, och kan t. ex. slå sig eller skada sig utan att märka det osv.
Lynnesförändringarna är i många fall karakteristiska. Exempelvis kan upprymd- heten och den bullrande glättigheten snabbt förbytas i en ökad irritabilitet. Glömskan är ett annat karakteristiskt fenomen, som hos en del kan framkomma redan efter små alko- holdoser och kan spela en avgörande roll för t. ex. uppkomsten av en trafikolycka.
Koordinationen blir störd, dvs. samspelet mellan nerver och muskler och styrningen av musklerna blir lidande. Detta leder till att precisionen i rörelserna blir försämrad. Den alkoholpåverkade sluddrar på målet, han tar "snedsteg" vid gången, vacklar vid vänd- ning och är fumlig i sina rörelser, t. ex. om han skall gripa något, hålla bilen på vägen, c. (1.
Om blodalkoholhalten är högre blir rubb- ningarna än mera påtagliga. Balansstörning- arna kan t. ex. leda till att vederbörande ej längre kan stå på benen. Störningar i andning och cirkulation framkommer, vederbörande faller i djup sömn, och medvetandet kan försvinna. Överstiger alkoholhalten 4—5 pro- mille, är risken stor att vederbörande icke skall överleva.
Även om alkoholen sålunda i stort medför en bestämd följd av rubbningar, som gör bil- den av den fullständiga alkoholpåverkan lätt igenkännbar, så kan alkoholens verkan i det . enskilda fallet te sig högst varierande, ej blott ? vid jämförelse mellan olika individer utan även hos en och samma individ vid olika tillfällen.
En del människor blir påverkade redan
efter förtäring av små mängder, medan andra behöver förtära tämligen stora kvantiteter, innan en tydlig yttre påverkan framträder. Hos den ene kan den psykiska verkan med minnesförlust och bortfall av omdöme och självkritik komma som ett tidigt symptom utan att personen för övrigt förefaller vara påverkad; han tar inga snedsteg, han sludd— rar icke på målet, han är icke blank i ögonen, men hans omdöme är klart grumlat. Hos den andre kan en lång rad yttre tecken på påver- kan finnas, såsom ett oordnat uppträdande, en ökad glans på ögonen, ansiktsrodnad på grund av en vidguing av hudkärlen med en ökning av cirkulationen genom huden, tal— rubbningar, en ostadig gång och fumlighet i händerna, medan de psykiska förändringarna icke kommer fram lika klart.
I undantagsfall kan personer söka mot- verka alkoholens verkan genom en ökad koncentration. De anstränger sig att utföra varje rörelse korrekt och försiktigt och kan kanske "rycka upp sig” för en kort tidrymd, t. ex. i samband med en kontroll, för att sedan, utan att de själva lägger märke till det åter uppvisa en klar försämring. "Uppryck- ningen” hänför sig till yttre symptom, utfallet av med objektiva metoder studerade sinnes- funktioner låter sig icke påverkas (se nedan).
Personlighetstypen är också av betydelse. En del människor kan bliva glada och upp- rymda, talföra eller skrytsamma, andra blir inbundna och sorgsna, några aggressiva och pockande, medan andra vill taga hela världen i famn. En del kännar sig upplivade och stimulerade, emedan alkoholen medfört ett bortfall av vissa hämningar, medan andra ej alls känna den upplivande verkan utan blir trötta och sömniga. '
Huru stämmer denna allmänna bild av alkoholpåverkan med den som framkommer, då alkoholens inverkan på olika funktioner kan studeras med objektiva metoder?
Ett stort antal laboratorieförsök har utförts för att studera inverkan av alkoholförtäring på olika funktioner av betydelse för förandet av motorfordon såsom uppmärksamhet, pre- cision, reaktionstid osv.
För att giva ett tillförlitligt resultat måste sådanaundersökningarutföras efter bestämda normer. Metodiken måste vara tillfredsstäl- lande och medge kvantitativ bestämning av försöksfelens storlek. Kontrollförsök måste vara utförda, som klart utvisar storleken av de normala variationerna i den ena eller andra funktionen och möjliggör att fastställa den eventuella inverkan av övning eller trött- het. Dessa verkningar måste kunna skiljas från dem, som är orsakade av alkoholen själv. Materialet skall medge en matematisk— statistisk bearbetning för att slutsatsernas hållbarhet skall kunna fastställas.
Försöken bör om möjligt anordnas så att försöksobjektet, människor eller djur, först observeras utan alkoholtillförsel, då om möj- ligt "prestationsförmågan" fastställes under "normala" omständigheter, dvs. utan alko- holtillförsel. Fastställandet av "prestations- förmågan" kan ske på olika sätt, i princip genom något slag av prov, där utslaget kan mätas och registreras. Därefter tillföres alko- hol och de olika proven görs om med jämna mellanrum, varvid man genom jämförelse med resultaten före alkoholtillförseln och ofta även med resultaten av upprepade försök helt utan alkohol ("kontrollförsök") får en bild av förloppet. Helst bör även blodalko- holhalten följas med upprepade prov.
Här skall endast redovisas ett urval av de försök, som givit en kvantitativ bild av alko- holverkan och som anordnats efter ovan an- förda principer. Vid Köpenhamns Psykotek- niska institut utfördes åren 1932—34 en serie försök av P. Bahnsen, K. Vendel-Petersen och M. Schmidt. Försöken avsåg att undersöka
huru alkoholförtäring inverkade på en rad olika funktioner, vilka var av betydelse för förande av bil. Försökspersoner var dels yr- keschautl'örer, dels studenter, som fick förtära 10— 15 cl whisky + sodavatten, motsvarande 0,5 g alkohol per kg. Alkoholhaltens högsta värde i blodet uppgick till i genomsnitt 0,5 promille. De använda proven omfattade dels tre olika metoder för bestämning av reaktions- tiden, bl. a. valreaktion på olika slag av syn- och hörselintryck, dels en metod att studera precisionen i hand och arm. Samtliga fyra prov uppvisade en försämring efter alkohol- tillförsel redan vid 0,4—0,5 promille alko- hol. Reaktionstiden förlängdes i genomsnitt med 10—35% vid de tre proven och för- sämringen i precisionen var i genomsnitt 60 %.
Vid University of Chicago utfördes år 1933 en serie undersökningar av Carlson, Kleit- man, Muehlberger, McLean, Gullicksen och Carlson. Försöken omfattade precisionen i handens rörelser, förmågan att bibehålla den upprätta kroppsställningen, reaktionstiden på hörselintryck och på synintryck samt vissa psykologiska prov. Förtäring av 4 Haskor 3,2 vikt% öl (1,3 l) medförde en statistiskt säkerställd försämring, iakttagbar i flertalet av de använda proven. I många fall kunde även en viss påverkan iakttagas med blotta ögat, t. ex. en viss osäkerhet i gången, tal- rubbningar, fumlighet och sömnighet. Alko— holhalten i blodet uppgick i genomsnitt till 0,6 promille. Den undre gränsen för börjande påverkan låg under 0,6 promille. I en annan försöksserie med en mycket alkoholsvag dryck (0,4 vikt% alkohol) kunde redan vid ' en så låg blodalkoholhalt som 0,2 promille : en säker påverkan iakttagas med ett av .
proven.
En omfattande undersökning med speciell hänsyn till utprövningen av egenskaper av betydelse för bilförare har framlagts av
Newman, Fletcher och Mason (1942) vid Stanford University i San Francisco.
Omkring 150 bilförare blev före och efter alkoholförtäring undersökta med sex spe- ciella prov, avseende att pröva synskärpa och avståndsbedömning, förmåga att urskilja olika föremål i mörker eller skymning, reak- tionen på bländning samt prov på koordina- tion, bland annat även i ett slags "laboratorie- bil". Vid lägre grader av alkoholpåverkan var försämringen i ögats funktioner den mest framträdande, vid högre grader framkom rubbningar även i andra prövade funktioner. Newman och medarbetare fann alkohol medföra en försämring av mörkerseendet och en inskränkning av synfältet, det sist- nämnda framför allt sammanhängande med en minskning av uppmärksamheten.
Undersökningen, som klart visade alkoho- lens nedsättande verkan på en lång rad för förandet av motorfordon väsentliga funktio- ner, kompletterades med en serie praktiska körprov (se 5. 125). Samtliga prövade förare uppvisade även i de praktiska proven en klar försämring.
För att klarlägga förloppcl av alkoholverkan och dess samband med blodalkoholhalten hos olika personer kräves emellertid under- sökningar av annat slag. Framför allt måste då prov komma till användning, som gör det möjligt att med jämna intervall upprepa be- stänmingarna, och blodalkoholhalten måste likaledes följas med upprepade bestämningar. Förutom att man då kan klarlägga förloppet av alkoholens verkan, kan man med denna teknik bland annat även jämföra effekten av olika drycker, skillnaden i reaktion mellan personer med varierande vana vid alkohol m. m.
Ett mycket stort antal försök på samman- lagt 1 200 försökspersoner, upplagda efter dessa riktlinjer, har utförts under en femton— årsperiod på Farmakologiska avdelningen
vid Karolinska institutet (Goldberg 1938— 52). Nio olika metoder har använts för att mäta utfallet av olika funktioner. Ett flertal drycker har prövats, det största antalet försök har utförts med starksprit och med maltdrycker. Alkoholvanan och dess betydelse för utfallet har studerats genom att försökspersoner med varierande vana vid alkohol fått deltaga, från personer ovana vid alkoholbruk och personer vana vid måttligt alkoholbruk till utpräglat alkoholvana och alkoholister. Slut- ligen har även olika yrkeskategorier ingått i materialet, däribland ett stort antal bilförare. De funktioner som undersökts har berört synförmågan, känseln, koordinationen, dvs. samspelet mellan nerver och muskler i fråga om kroppsställningen och precisionen i hand- och fingerrörelser, vidare uppmärksamhet, koncentration samt räkneförmåga. Försökspersonerna fick först gå igenom alla proven utan alkoholtillförsel, varvid grund— värden på ”prestationsförmågan" för varje en- skild funktion erhölls. Därefter gavs alkohol ivarierande mängd, proven upprepades med jämna mellanrum och utfallet fastställdes i kvantitativa mått. Blodprov togs, dels före förtäringen för att utesluta attvederbörande hade kvar alkohol från en tidigare förtäring, dels med jämna mellanrum efter förtäringen. Försöken pågick i ett stort antal fall i 8—10 timmar med en och samma försöksperson. Utfallet av provet relaterades till blodalkohol- halten, och en bild av förloppet av alkoholens verkan erhölls. Undersökningarna komplette— rades med motsvarande försök utan alkohol- tillförsel, bland annat för att effekten av övning och trötthet skulle kunna klarläggas. Samtliga resultat underkastades en omfattan— de matematisk-statistisk bearbetning. Ett antal exempel illustreras i fig. 12—13. Av dessa framgår huru ”prestationsförmå- gan", dvs. utfallet av ett prov, avtager med stigande alkoholhalt, huru den när ett mini-
mum, när blodalkoholhalten har sitt högsta värde, och så småningom återgår till sitt ursprungsvärde, samtidigt som blodalkohol- kurvan avtager och alkoholhalten går ned mot noll.
Det prov, som illustreras i fig. 12, är det s. k. flimmerprovet. Försökspersonen får iakttaga ett flimrande ljussken, vars inten- sitet varieras. Under normala förhållanden är den intensitet mycket konstant, som er- fordras för att flimret skall sammanflyta till ett enhetligt ljussken. Under inverkan av alkohol försämras förmågan att få flimret att sammanflyta, och ljusstyrkan måste ökas för att samma resultat skall erhållas.
Vid alkoholpåverkan framkommer redan vid låga blodalkoholhalter, 0,2—0,4 promille, en klar försämring med detta prov.
Utfallet med flimmerprovet har en direkt tillämpning på praktiska förhållanden. Meto- den prövar de funktioner som medverkar vid ögats omställning från ljus- till mörkerseende och som möjliggör att ögat en kortare eller längre tid efter en bländning åter kan se i skymning. N edsättningen av funktionen har samma effekt som att sätta ett grått glas fram- för ögonen vid körning i skymning eller mörker. Det tager längre tid för ögat att återfå sin fulla synförmåga efter bländning, och den förlängda reaktionstiden på grund av den minskade uppmärksamheten förstärker ytter- ligare dessa förhållanden. Slutligen tillkom- mer att vederbörande själv icke är medveten om att en försämring inträffat.
I dessa förhållanden ligger med stor sanno- likhet förklaringen till några av de olyckor som uppstått i samband med en alkoholför- täring vid körning i mörker. Föraren har icke alls eller för sent observerat t. ex. en grupp fotgängare vid vägkanten, en cyklist eller en hästskjuts utan reflexanordning, en vid väg- kanten parkerad vagn, en utskjutande del på lasten på en parkerad långtradare eller räcket
vid vägkanten, således föremål som även i vanliga fall kan vara svåra att urskilja.
Intressant är att flimmermetoden i enklare utformning använts för att studera tröttheten hos lastbilschaufl'örer i USA (1940). I den utformning apparaturen fått på Farmakolo- giska avdelningen vid Karolinska institutet har den även använts av andra forskare för att studera de ev. kvarstående skadorna i centrala nervsystemet efter hjärnskakningar och andra hjärnskador (Berg 1949), effekten av nyare sjösjukemedel på nervsystemet (Bjerver och Goldberg 1950—51), effekten av sömnmedel på nervsystemet (Ideström 1952) och effekten av undertryck och syre— brist (Bjerver, Owe-Larsson och Rokseth, opubl.), med eller utan kombination med alkoholförtäring hos flygare (Rokseth och Vogt Lorentzen, opubl.).
En annan metod, blinkprovet, avser att fastställa tröskeln för en kombinerad smärt- och känselretning (Goldberg 1943). I en apparatur framkallas en luftstöt, riktad mot ögats hornhinna, luftstötens styrka mätes och den styrka bestämmes som just utlöser en blinkning. Med stigande alkoholhalt minskar smärtkänsligheten, och styrkan av den ret- ning, som är nödvändig för att utlösa en blinkning, måste ökas. Detta prov är likaledes mycket känsligt och ger utslag redan vid låga alkoholhalter, 0,4—0,5 promille. Såväl flimmer- som blinkmetoden ger kvantitativa värden som tillåter matematisk-statistisk be- handling av materialet för fastställande av metodens fel och de funna utslagens signi- fikans.
Laboratorieproven har även direkt jämförts med utfallet av praktiska körprov (Goldberg, 1949, Bjerver och Goldberg 1950). Nitton av de förare, som även deltagit i praktiska kör- prov (se 5. 128), fick några dagar före eller efter körprovet gå igenom två laboratorieprov: flimmerprovet och blinkprovet. Förarna kom
romille .75 -
40%—
L | i 20 40 20% 4
Fig. 12. Blodalkoholhalt i promille och försäm- ringen i llirnmer/unktionen i procent av utgångs— värdet. Tid i minuter.
till laboratoriet vid samma tidpunkt på dagen som när körprovet hade skett. Samtliga ut- förde proven tvenne gånger utan alkoholför- täring. Därefter uppdelades de i tvenne grup— per, en alkoholgrupp och en kontrollgrupp, varvid de som vid körproven förtärt alkohol även nu förtärde exakt samma mängd som vid körprovet, 10—13 cl brännvin, varefter proven upprepades vid tre tillfällen med 30 minuters intervall. De övriga tjänade som kontroller och förtärde ej alkohol men gjorde liksom alkoholgruppen om proven med jämna mellanrum.
Redan vid en blodalkoholhalt av i genom- snitt 0,5 promille uppvisade samtliga försöks- personer ur alkoholgruppen en statistiskt säkerställd försämring vid endera eller båda proven. Nedsättningen var igenomsnitt 32 % med flimmerprovet och 35 % med blink- provet; försämringen i det praktiska kör- provet var av samma storleksordning, 32,7 %. Vid analys av de enskilda data framkom att en försämring vid flimmerprovet började redan vid en halt av 0,2—0,4 promille, och vid blinkprovet vid en halt av O,4—0,5 pro-
mille. Den största försämringen vid flimmer— provet var 63,5 %, vilket betyder att ljusstyr- kan måste ökas till nästan det tredubbla för att resultatet skulle bli detsamma som utan alkoholförtäring. För blinkprovet var den maximala försämringen 64,7 %. En utförlig redogörelse för resultaten liksom för de an- vända metoderna återfinnes i SOU 1951: 44.
En lång rad undersökningar har avsett att närmare klarlägga koordinationen, dvs. sam- spelet mellan nerver och muskler. Miles kunde redan 1922—24 genom en mekanisk anord- ning visa huru förmågan att bibehålla den upprätta kroppsställningen försämrades efter alkoholtillförsel. Genom fotografisk registre- ring kunde Goldberg (1943) följa förloppet av försämringen i koordinationen och visa att gränsvärdet för börjande försämring låg vid en alkoholhalt av 0,3—0,5 promille. Bjerver (1949—52) har i en serie undersökningar sökt utreda mekanismen för koordinations- rubbningarna efter alkoholförtäring. Medels en apparatur för kontinuerlig mätning av tyngdpunktens förflyttning som ett resultat av ändringar i kroppsställningen kunde effekten av alkoholförtäring följas och mätas. Genom registrering av de elektriska aktionsströmmar, som uppträder i underbenets muskler vid rörelser, kunde Bjerver på människa visa att vid det upprätta ståendet under normala omständigheter ingen nämnvärd elektrisk aktivitet föreligger, men att efter alkoholför- täring under motsvarande förhållanden ett stort antal impulser framkommer, som tyder på en störning i det normala samspelet. En börjande påverkan kunde visas redan vid en alkoholhalt av 0,3—0,4 promille. Dessa ur teoretisk och praktisk synpunkt intressanta resultat håller nu på att ytterligare klarläggas.
Koordinationen och dess bakgrund har även studerats av Bernhard xoch Petersén samt av Petersén (1952) med hjälp av en annan meto- dik. Petersén kunde på djur visa att efter
alkoholtillförsel reflexerna i bakbenen störas före dem i frambenen, och i regel på ett sådant sätt att muskler långt ute på extremiteterna rubbas i sin funktion före musklerna närmare bålen. Detta kunde visas sammanhänga med att de muskler, som drabbades först krävde mindre retning och stördes i sin funktion redan av mindre doser alkohol än de andra musklerna. Detta bekräftar vad som påvisats för bakben i förhållande till framben i djur- försök av Goldberg och Störtebecker (1941). Orsaken till fenomenet visades av Bernhard och Petersén vara, att mera komplicerade för- lopp stördes lättare och redan vid lägre halter än mindre komplicerade förlopp.
Sambandet mellnn blodalkoholhalt och objektiva tecken på påverkan
Graden av påverkan kan kvantitativt be- stämmas, om man känner utfallet av ett prov före alkoholtillförsel och kan jämföra detta med utfallet efter det alkohol tillförts. De i föregående avsnitt beskrivna laboratorieför— söken har utförts under omständigheter, som tillåter att bestämma graden av påverkan. Ur fig. 13 synes huru graden av påverkan ökar med stigande blodalkoholhalt, när ett maxi- mum i anslutning till blodalkoholkurvans maximum, och sedan avtager parallellt med nedgången i blodalkoholhalten. Ju sämre ut- fallet av ett prov är i förhållande till utgångs- värdet, ju högre är graden av påverkan.
Belateras utslaget av ett prov vid en viss tidpunkt till den vid samma tidpunkt rådande blodalkoholhalten, såsom skett i fig. 14, framkommer en bestämd lagbundenhet. Med stigande blodalkoholhalt ökar graden av på- verkan. Det intressanta är att det inte råder en lineär proportionalitet mellan utfallet av provet och alkoholhalten. Sambandet är i verkligheten en exponentialfunktion med proportionalitet mellan logaritmen för utslaget och blodalkoholhalten (Goldberg, 1943) . Detta
innebär att graden av påverkan stiger snab— bare än vad ökningen i blodalkohol gör. En fördubbling av blodalkoholhalten, t. ex. från 0,5 till 1 promille, ger en fyrdubbling av graden av påverkan, från + 30 till + 120 %. Detta förhållande är en förklaring till att på- verkan så snabbt kan öka med stigande alkoholhalt.
Det funna sambandet mellan blodalkohol- halt och graden av påverkan har en hög korrelation samt uppvisar endast små varia- tioner vid upprepade försök hos en och samma person. Om blodalkoholhalten vid ett tillfälle är högre än vid ett annat, blir även påverkan större, och om blodalkohol- halten minskar, t.ex. genom att alkoholen förtäres tillsammans med måltid, minskar påverkan i motsvarande grad; graden av påverkan följer blodalkoholhalten (fig. 15).
Tröskelvärde för påverkan
Ett annat fenomen, som är av största in- tresse för förståelsen av alkoholverkan, är den omständigheten att alkoholhalten i blodet måste uppnå ett visst värde, ett gränsvärde eller ett tröskelvärde, innan det framkommer någon påverkan. Först när blodalkoholhalten stiger över detta värde och därmed passerat tröskeln, börjar påverkan att framkomma, och växer sedan snabbt med stigande alko- holhalt. Förklaringen till att en person till synes kan vara helt opåverkad för att kort tid senare uppvisa en kraftig påverkan är således att påverkan först kommer när blod- alkoholhalten överstigit tröskeln och sedan ökar snabbt. Detta är illustrerat i fig. 15.
Förutsättningen för att kunna tillförlitligt fastställa tröskelvärdet för en funktion är att kunna mäta utfallet av funktionen och följa det parallellt med förändringarna i blodalko- holhalten för att fånga det ögonblick då tröskelvärdet uppnås.
Ur de ovan beskrivna, systematiskt genom—
erknn
l /l)
1400 300 200
Q .! g &
xe
1.0—
o ' 160 260 360
Fig. 1.3. Blodalkoholhalt (—) och grad avpåverkan ( ----- ). Utgångsvärdet är betecknat som 0 %. Fall 5, 1,21 g alk. per kg.
förda försöken med upprepade kvantitativa prov efter varierande tillförsel av alkohol och kontinuerliga upprepade bestämningar av blodalkoholhalten har tröskelvärdet fast- ställts för olika funktioner under olika om- ständigheter. Tröskelvärdet för påverkan för ett stort antal olika prov ligger vid en genom- snittlig blodalkoholhalt av 0,2—0,4 promille.
Tröskelvärdets höjd sammanhänger bland annat med huru den funktion är uppbyggd, som tröskelvärdet hänför sig till.
En komplicerad funktion, som bygger på ett stort antal banor och omkopplingar i hjärnan och andra delar av nervsystemet och som i varje ögonblick kräver all vår uppmärk- samhet och fulla koncentration på uppgiftens perfekta genomförande, har ett lågt tröskel- värde, omkring 0,2 promille. Det behövs så— ledes en förhållandevis liten mängd alkohol för att störa en sådan funktion. Alkoholhalten 0,2 promille uppnås t. ex. vid förtäring av 2 flaskor öl eller en snaps på 5 cl.
En mera enkelt uppbyggd funktion, som kan utföras mer eller mindre automatiskt utan att i varje enskilt ögonblick hela vår uppmärk- samhet engageras, har ett högre tröskelvärde,
400 min...
i regel omkring 0,3—0,4 promille. Det behövs således något mera alkohol för att störa denna funktion; en snaps på 5 cl + 1 pilsner kan i det enskilda fallet vara tillräckligt.
Tröskelvärdet är högre för automatiserade, inlärda prestationer än för icke automatise- rade, och högre hos de mera skickliga än de mindre skickliga. Dessa skillnader mellan skickliga och mindre skickliga, mellan övade och mindre övade, synes för flertalet under- sökta prov medföra växlingar i tröskelvärdet mellan gränserna 0,2 och 0,4 promille.
En annan konsekvens av de här beskrivna förhållandena är att vid en alkoholhalt som är högre än tröskelvärdet, de funktioner drab- bas mest, som har det lägsta tröskelvärdet. En mycket komplicerad funktion, som krä- ver ett stort uppbåd av uppmärksamhet och koncentration och ett invecklat samspel me- lan nerver och muskler, är betydligt mera påverkad än en funktion, som icke är lika komplicerad. Däremot influeras icke tröskel- värdet av den mängd alkohol, som förtärts, dess nivå är oberoende av den intagna mängden (tig. 15).
En rad försök finnes utförda i avsikt att klarlägga, om alkoholen har samma inverkan när halten är i stigande som när den är i avtagande. De utvisar samstämmigt, att alko- holen utövar en starkare verkan medan den befinner sig i stigande än när den är i fallande (Mellanby, Miles, Linde, Goldberg, Hjelt). Tröskelvärdet för börj ande påverkan är lägre under den uppstigande delen av blodalkohol- kurvan än under den nedstigande. Som exem- pel må nämnas att tröskelvärdet på den sti- gande fasen för vissa funktioner är omkring 0,1—0,2 promille, medan det på den fallande fasen är omkring 0,3—0,4 promille. Detta gäller framför allt vissa psykiska symptom. Det ändrade stämningsläget, minskningen av självkritik m.m. kommer redan under sti- gande fasen, ibland inom de första minuterna
efter förtäringens början, och har ibland t. o. m. nått sitt maximum av påverkan innan kurvan nått sin högsta höjd. Andra symptom, t. ex. rubbningariolika sinnesfunktioner och i koordinationen, har likaledes en lägre tröskel under den uppstigande fasen, men de har sitt maximum parallth med blodalkoholmaxi- mum.
Samtliga i denna framställning angivna trösklar hänför sig till värden på den ned- gående fasen. Trösklarna på den uppgående fasen är således genomgående lägre.
En viktig faktor som påverkar tröskelvärdets höjd, är graden av alkoholvana, detta pro- blem skall utförligt behandlas på sid. 120.
Faktorer influerande på graden av påverkan
En viktig fråga är huruvida det finns faktorer som kan inverka på graden av på— verkan.
T rötthet och efterverkan: Uttröttbarheten är ökad redan efter mindre alkoholdoser. En ansvarsmedveten förare kanske söker spänna sin uppmärksamhet mera än under vanliga fall, vilket ävenledes medför en ökad uttrött- ning. Är föraren dessutom trött av annan anledning såsom långvarig körning, tungt arbete eller nattkörning, adderar sig effekten av alkohol till den av tröttheten.
Direkta undersökningar, syftande att objek- tivt mäta graden av trötthet och i detalj hän- föra den till olika grader av alkoholpåverkan, saknas. Däremot föreligger undersökningar, vilka klart visar, att alkoholen har en starkare effekt och medför en ökad grad av påverkan, om en trötthet av annan orsak redan tidigare föreligger, vilket t. ex. klart framgår av resul- taten av försöken med telegrafister, bilförare och flygare (se nedan).
Tröttheten kan även tänkas ha uppstått som en följd av en mera omfattande alkoholför- täring. Alkoholen kan helt ha lämnat orga— nismen, och tröttheten blir då ett symptom på
alkoholens efterverkan. Att alkoholen kan efterlämna efterverkningar, trots att all alko- hol hunnit försvinna ur kroppen, har visats i ett antal olika undersökningar. Klarast torde detta framgå ur Grafs laboratorieförsök med bilförare (1932), ur Lundgrens undersök- ningar över tungt arbete (1946) och ur Axnes' försök med flygare (opubl.).
Vid de Grafska försöken (s. 124) mättes försöksprestationerna med en apparatur, lik- nande en bil. Dagen efter ett försök med alko- hol var prestationerna sämre än på en dag utan föregående alkoholförtäring.
Vid de Lundgrenska försöken studerades en rad olika funktioner vid tungt arbete, ämnesomsättning, puls, blodtryck m.m. Ut— fallet av samtliga prov låg mycket konstant, så länge försökspersonerna var i regelbundet arbete och eventuellt idrottade en eller ett par aftnar. Men på måndagsmorgonen efter en ”våt" lördag-söndag var verkningsgraden nedsatt trots att alkoholen helt hunnit lämna kroppen.
I de av Axnes utförda försöken med flygare i Linktrainer (se 5. 132) var försämringen "dagen efter" mycket påtaglig. Här som i Lundgrens undersökningar hade all alkohol redan försvunnit ur kroppen.
Sömnmedel : Medel ur denna grupp1 använ- des inom medicinen ej blott för att framkalla sömn utan även som medel vid narkos, som smärtstillande medel tillsammans med andra ämnen, och som medel vid epilepsi. Vid till— försel i doser, som är otillräckliga för att t. ex. framkalla sömn, kan de likväl medföra en nedsättning av uppmärksamheten, smärt- känsligheten, precisionen och koordinationen och en rubbning i vissa av synsinnets funk- tioner av samma slag som efter alkohol.
1 Hit höra barbitursyrederivat såsom fenemal, diallymal, pentymal, enhexymal etc., vidare kloralhydrat och liknande medel samt medel med helt annan kemisk sammansättning t. ex. persedon.
;- _ __. ..---
l ] 0.2
'|-
v a r . . 0.5 promille 0.5 promille
Fig. 14. Sambandet mellan påverkan i procent (A) och i logen/teter (B) och blodalkoholhalten.
Personer som står under behandling med dessa medel, bör därför icke föra bil. Effekten av dessa olika medel kvarstår under varie- rande tider. Så t. ex. kvarstår fenemalverkan upp till 1 dygn eller längre, medan t. ex. verkan av enhexymal i mindre doser går över på några timmar.
En utförlig och systematisk undersökning av inverkan av dessa medel på olika funk- tioner hos människa har utförts på Karolinska institutets farmakologiska avdelning i sam- arbete med Psykiatriska kliniken vid Karo- linska sjukhuset av Ideström (1952). Kvanti— tativa metoder av samma slag som för att följa alkoholverkan har använts. Som exem- pel må nämnas att nedsättningen efter 0,1— 0,3 g fenemal motsvarade den efter 5—15 cl brännvin och varade i genomsnitt 4—5 tim- mar.
Vid intagning av sömnmedel tillsammans med alkohol fås en kraftig ökning av på- verkan, vida överstigande effekten av endera av medlen. Detta har varit anledning till att även i och för sig relativt ofarliga sömnmedel receptbelagts för att ett eventuellt missbruk skulle kunna stävjas. Den kraftiga ökningen tillförsel av sömn- medel har i djurförsök bl. a. visats av Sand- berg (1951).
Narkosmedel och smärtstillande medel: Ett stort antal andra med el, vilka har en liknande av alkoholverkan vid
verkan på centrala nervsystemet som de s. k. sömnmedlen, medför också en nedsättning av
nervsystemets funktioner och ökar effekten av ev. samtidigt förtärd alkohol. Hit hör främst bedövnings- eller narkosmedel av typen eter, kloroform, trikloretylén, divinyleter, lustgas och cyclopropan samt lugnande medel som bromyl och klorhydrat.
Liknande verkan har även smärtstillande medel av typen morfin, diacetylmorfin, dilau- did, oxicon och syntetiska smärtstillande medel av typen petidin eller amidon.
Antihistaminer: Denna grupp av läkemedel, som huvudsakligen användes vid överkänslig- het (allergi), har emellertid även en nedsät- tande verkan på centrala nervsystemet. Med- len kan medföra dåsighet och ökad sömn- benägenhet. De användes därför numera även som sömnmedel och som medel mot sjösjuka, bil- och tlygsjuka. De kan emellertid medföra en viss nedsättning av uppmärksamheten, av precisionen och av vissa funktioner hos synsinnet. En omfattande kvantitativ under— sökning har utförts av Bjerver och Goldberg (1951—52). Som exempel må nämnas att effekten av 0,1 g diphenhydramin (amosyt) ger samma nedsättning som 0,1—0,3 g fene- mal eller 5—15 cl brännvin.
Svlfapreparat: Även läkemedel av helt an- nat slag, t. ex. sulfapreparat, kan ha en ned- sättande verkan på nervsystemet. Det ameri- kanska tandläkarsällskapet varnar den som står under behandling med sulfapreparat för att köra bil.1
För samtliga ovan nämnda preparat, sömnmedel, narkosmedel och smärtstillande medel, gäller — med undantag för eter, kloro- form och trikloretylén — att de icke har någon inverkan på blodalkoholhalten eller på alko- holkurvans förlopp trots sin effekt på graden av påverkan. Deras närvaro kan konstateras med speciella undersökningar, som kräver att den undersökande läkaren tager särskilda
1 Accepted Dental Remedies, 1950, The Ame- rican Dental Association, s. 83.
blodprov av annat slag än de nu använda för blodprovsanalys.
Syrebrist : Som utförligare skall klarläggas på s. 131, medför redan en syrebrist av 12— 13 %, motsvarande den som råder på en höjd av 4 000 ni, en klar påverkan. Denna effekt adderar sig till den av alkohol och innebär således att en och samma mängd alkohol har en kraftigare verkan, ju större graden av syrebrist är. Alkoholhalten i blodet påverkas ej.
Undersökningar i djurförsök av Axelsson, Forssman, Goldberg och Skog (1953) har klarlagt, att även efterverkan av en syrebrist kan starkt öka effekten av en efterföljande tillförsel av alkohol, trots att syrebristen själv icke längre kan påvisas.
Koloxid : Även koloxid kan medföra en central påverkan. Den undre gränsen vid undersökningar med flimmerprovet ligger omkring 6 % CO Hb (Ahlmark, F orssman och Goldberg, opubl.). Inverkan av en akut kol— oxidförgiftning kan därför öka verkan av alkohol, men inverkar ej på blodalkohol- halten. Någon ökad effekt av alkoholförtäring vid "kronisk gengasförgiftning” har vid kvan- titativa försök icke kunnat påvisas (Bjerver och Goldberg 1948).
Stimulerande medel: I alla ovan refererade fall har medlen i och för sig haft en ned- sättande effekt på centrala nervsystemet. Medel med stimulerande verkan som pheno- promin kan vid intagning tillsammans med alkohol minska graden av påverkan, dock utan att ändra blodalkoholkurvans förlopp (Elbel). Detsamma gäller inandningen av 100 % syre (Barach).
I fråga om tillförsel av glykos, insulin och nicetamid (coramin, tonocard) kan dessa ämnen, om de tillförs var för sig eller kombi- nerade (Izikowitz), under bestämda omstän- digheter minska graden av påverkan, fram- för allt vid svåra förgiftningar med alkohol.
Påverkan vid olika grader av vänjning och alkoholism
För klarläggandet av dessa tillstånd vid diskussionen av alkoholvanans betydelse för graden av påverkan uppställer sig som första fråga: Vilka förhållanden karakteriserar en tilltagande vänjning vid alkohol, och vad kan skilja alkoholisten eller den utpräglat alkohol- vane från den måttlige alkoholförtäraren?
En vänjning innebär bland annat att orga— nismen reagerar mindre på ett medel, om detta regelbundet tillföres under lång tid. Toleransen ökar, dvs. den vanda organismen reagerar mindre på en bestämd dos, vilket kan ha till följd att den förtärda mängden ökas för att den önskade effekten skall fram- komma. Vänjningsprocessen kan i sin början uppfattas som en fysiologisk och normal företeelse.
Hos vissa individer kan emellertid den normala vänjningen gå längre och övergå i en tillvänjning eller narkomani. Denna är en sjuklig företeelse och karakteriseras av en lång rad symptom, bland vilka den abnormt stegrade toleransen och konsumtionsökningen, beroendet av medlet samt abstinenssympto- men, om medlet icke tillföres, är de viktigaste. Under en viss fas i utvecklingen av narko- manien kan effekten av de olika medlen övergå att bliva mera lustbetonad och för— medlar en känsla av sorglöshet och välbehag (eufori). Konsumtionsökningen kan fram- komma såväl vid det enskilda tillfället som under längre tidsperioder och nå excessiva grader, en 100-faldig stegring har kunnat iakttagas. Som exempel må nämnas att mor- finister kan komma upp i en daglig för— brukning av 2—4 g morfin, medan den dos, som framkallar en smärtstillande verkan hos personer utan vana vid morfin, endast uppgår till 0,01—0,02 g. Morfinistens dags- dos är ungefär den 10-dubbla dödsdosen för en ovan person. Liknande excessiva gra-
Promille odulkohol blodalkohol 1.0 _
40 — . b " 'ocent paverkon _l » ' ——60 Procent påverkan Fig. 15. Sambandet mellan blodalkoholhalt (—————), tröskelvärde (—.—.—.—) och grad av påverkan ( ------ ) efter förtäring av 7,5 ct brännvin (A), resp. 15 cl brännvin (B).
der av konsumtions- och toleransstegring iakttages även efter ett flertal sömnmedel och ämnen med lugnande eller stimulerande verkan.
Symptomen efter intagandet av olika medel kan också bli helt annorlunda hos narkoma- nen än hos den måttlige; abnorma reaktioner av olika slag kan framträda med starkt ökad eller minskad tolerans, minnesförlust, mani- festering av latenta psykotiska drag osv.
Beroendet av medlet yttrar sig i att veder- börande känner ett begär eller behov ("physi- cal dependence”) att intaga det för att kunna genomföra sitt arbete. De abstinenssymptom som uppträder, om medlet icke intages, kan vara mer eller mindre svåra och yttrar sig bland annat i oro, nervositet, darrhänthet, illamående, kramper, blodtrycksfall, sömn- ! löshet, m.m. En tillförsel av medlet kan mycket snabbt få samtliga dessa symptom att försvinna för den tid som medlets effekt sitter i, vilket är en faktor av betydelse för
förståelsen av svårigheten för en narkoman att frivilligt avstå från medlet. Om vederbö- rande som resultat av en behandling för kortare eller längre tid varit helt abstinent, är likväl risken för återfall stor, och redan intagandet av en liten dos kan utlösa hela raden av sjukliga förändringar och sätta igång en excessiv konsumtion med alla dess följder.
Meningarna i fråga om organismens för— måga att vänja sig vid alkohol har tidigare gått starkt isär. Ett antal iakttagare har till och med förnekat möjligheten att alkoholvana individer skulle vara mindre påverkade efter förtäring av en viss alkoholkvantitet än de vid alkohol ovana.
De tecken på påverkan, som kommit till användning i en rad tidigare undersökningar, har varit osäkra och icke tillåtit dragande av säkra slutsatser. Ett antal undersökare har därför antagit att de eventuella skillnaderna mellan personer med olika alkoholvanor skulle bero på en rad orsaker av mera psyko-
logiskt slag. En uppfattning gör gällande att alkoholisten skulle ha sammatolerans som den ovane men lär sig att motverka sina symptom genom att undvika situationer, där hans rubbningar skulle framträda eller genom en ökad självkontroll. Andra undersökare har antagit, att den utpräglat alkoholvane eller storförtäraren skulle fördela den konsume- rade alkoholmängden över en längre tidrymd och därför icke förefalla så påverkad; han skulle "späda på" maximal grad av berusning i motsats till den tillfällige alkoholförtäraren, som skulle för— tära en viss kvantitet alkohol inom en kortare tidrymd och därför bli mera påverkad.
Ett antal nyare undersökningar av såväl klinisk som experimentell natur gör emellertid fullt klart att förhållandena i verkligheten är helt annorlunda och att det föreligger klara skillnader mellan personer med varierande grad av alkoholvana.
Om hänsyn endast tages till mängden kon- sumerade drycker, kan man ur praktisk syn- punkt tala om vid alkohol ovana personer, vilka aldrig eller endast undantagsvis förtär alkohol ("absolutister"), personer med mått- liga alkoholvanor ("måttliga alkoholförtära- re"), samt utpräglat alkoholvana, som har en stor, i regel daglig alkoholkonsumtion, som kan uppgå till 15—20 flaskor öl eller mer eller 30—50 cl brännvin. Vid denna uppdelning kan således yttergrupperna definieras relativt väl, medan mellangrnppen kan uppvisa högst varierande alkoholvanor.
Tages hänsyn även till andra faktorer, som sammanhänger med konsumtionens storlek, ökar möjligheterna att avgränsa olika katego- rier av alkoholvana från varandra.
Vid den nyligen redovisade, utomordentligt omfattande undersökningen över alkohol- vanorna och dessas utbredning, som verk- ställts av 1944 års nykterhetskommitté (SOU 1951: 43), har en uppdelning på nio olika
ruset utan att någonsin nå
alkoholvanegrupper kunnat genomföras och ett siffermaterial för första gången framlagts över fördelningen av alkoholvanor inom be- folkningen och skötsamheten i nykterhetshän- seende ur social—statistisk synpunkt. Grupp- indelningen återfinnes i femte kapitlet.
Ur medicinsk synpunkt är en objektiv be- stämning av alkoholtoleransen med de kvan- titativa metoder som anförts tidigare (s. 113) det bästa sättet att få ett mått på graden av alkoholvana. En sådan undersökning har hittills genomförts på Farmakologiska avdel- ningen på Karolinska institutet (Goldberg 1943, 1951) på omkring 1 200 personer. En sammanställning av toleransens storlek i kvantitativa mått och jämförd med en upp- delning av materialet i alkoholvanegrupper ur social-statistisk synpunkt har påbörjats och ger en rad intressanta aspekter.
Den stora grupp av försökspersoner, vilka undersökts på Farmakologiska laboratoriet, och som enligt egna uppgifter uppgav sig vara "måttliga alkoholförtärare", visade sig vid en jämförelse enligt nykterhetskommitténs sche— ma ha haft en sammansättning som är karak- teristisk för hela den manliga svenska befolk- ningen. Omkring 15 % var i verkligheten alkoholmissbrukare, omkring 80 % var mått- liga alkoholförtärare, och omkring 5 % var absolutister eller personer, som endast undan- tagsvis förtärde alkohol. De resultat, som i denna framställning hänföres till kategorin "måttliga alkoholförtärare" i allmän mening, är därmed representativa för hela den man- liga svenska befolkningen.
Den grupp av försöksperoner, som under— söktes på laboratoriet och som vid den första utfrågningen bedömdes vara "utpräglat alko- holvana", visade sig i verkligheten omfatta ej mindre än 87 % kända alkoholmissbrukare medan endast 13 % var "måttliga” alkohol- förtärare. De resultat som hänförs till denna grupp av ur medicinsk synpunkt "utpräglat
alkoholvana”, är således direkt tillämpbara på alkoholmissbrukare i social mening. Med avseende på toleransen framkom klara skillnader mellan olika grupper av alkohol- vana. Vid en och samma alkoholhalt i blodet var den ovane mera påverkad än den vane, vilket visats i djurförsök bland annat av Newman och medarbetare (1936—38) och i kliniska försök av Jetter (1938) och Hassel- balch-Larsen (1940). I experimentella un- dersökningar av Goldberg (1943, 1951) har blodalkoholkurvans förlopp och relationen mellan förändringarna i påverkan och blod- alkoholhalten klarlagts, varvid bland annat kunnat visas att tröskelvärdet för börjande påverkan ökade med stigande grad av alkohol- vana. Tröskeln var för de ovana omkring 0,2 promille alkohol i blodet, för de måttliga omkring 0,4 promille, och för alkoholisterna omkring 0,5—0,6 promille. Relationen mellan blodalkoholhalt och graden av påverkan änd- rades således med stigande grad av alkoholvana. Att de alkoholvana dessutom har förvärvat en förmåga till ”uppryckning" eller "kom- pensation”, som kan täcka deras yttre symp- tom på påverkan, var uppenbarti många fall. De kunde trots en ansenlig konsumtion före- falla mer eller mindre opåverkade för blotta ögat. "Uppryckningen" gällde emellertid icke den långa rad av rubbningar i skilda funk- tioner, såsom synförmåga och koordination, som kunde objektivt studeras, och som är av betydelse t. ex. för förandet av motorfordon. Diskrepansen mellan frånvaron av yttre tecken på påverkan och förekomsten av grava rubbningar i ett flertal viktiga funktioner var mera utpräglad för alkoholisterna än för de måttliga alkoholförbrukarna. Detta har varit en av orsakerna till att förhållandena i så hög grad kunnat misstolkas i de tidigare under- sökningar, som saknat tillgång till objektiva i metoder, och är även en av förklaringarna till att de alkoholvana vid den kliniska läkar-
undersökningen i en rad fall ej befunnits vara påverkade, trots att deras förmåga att föra bil i verkligheten varit starkt nedsatt.
Med avseende på alkoholomsättningen hos personer med olika grad av alkoholvana har redan tidigare framhävts (s. 94) att alkohol- halten i blodet blir densamma om samma mängd förtäres ; möjligen kan alkoholen upp- sugas något snabbare hos alkoholister (Bern- hard och Goldberg 1935, Goldberg 1943, 1951). F örtäres olika mängder, ökas emeller- tid den mängd alkohol, som kan försvinna ur kroppen per tidsenhet. Förtäres starksprit, försvinner per timme omkring 7 g alkohol om smärre mängder intages, och omkring 9 g, om förtäringen är stor. För maltdrycker är ökningen i försvinnandet av alkohol med en ökning av konsumtionen betydligt större, från omkring 6 g alkohol vid intagning av smärre mängder till 19 g alkohol per timme efter stora mängder (s. 96).
Ökningen av alkoholkonsumtionen kan hos alkoholister nå excessiva grader. Medan den måttlige alkoholförtärareu konsumerar en mängd, som endast undantagsvis överstiger 0,5—1,0 g alkohol per kg kroppsvikt (4—8 flaskor öl eller 10—20 cl brännvin), vilket ger en maximal blodalkoholhalt av 0,7—1,4 promille, konsumerar alkoholisten kanske en halv liter brännvin eller 40—50 pilsner på en dag, motsvarande 3—6 g alkohol per kg, en mängd, som ger en blodalkohol- halt av 2—4 promille, och som skulle medföra risk för döden hos en vid alkohol ovan person. En förklaring till att alkoholis— terna kan förtära så stora kvantiteter år den ökning av omsättningens storlek, framför allt vid förtäring av maltdrycker, som följer med en stegrad konsumtion.
Av vad som ovan anförts är en viktig konsekvens av uppfattningen, att alkoholis- terna som regel skulle förtära större mängder än de måttliga alkoholförtärarna, att man t.ex.
vid undersökning av förekomsten av ev. alko- holförtäring hos olika kategorier av personer i samhället, olycksfallsskadade, rattfyllerister, m. fl., skulle vänta sig att genomgående finna högre blodalkoholvärden hos alkoholisterna än hos de måttliga alkoholförtärarna. Att så också är fallet framgår klart ur utredningens undersökning (1948—49) över för rattfylleri dömda personer (femte kapitlet), och ur Bjerver, Goldberg och Lindes undersökning av trafikolycksfall på sjukhus (bilaga 2).
1 vad mån detta faktum innebär att alko— holisterna till följd av sin ökade konsumtion även i större utsträckning t. ex. skulle råka ut för olycksfall eller själva vara vållande till dylika, behandlas i femte kapitlet och bi- laga 2.
En lång rad andra symptom, vilka tillhör bilden av en utvecklad tillvänjning eller narkomani, förekommer även vid alkoho- lism. Dit hör abnorma reaktioner på förtä- randet av alkohol, beroendet eller begäret efter alkohol, som av vissa författare kallats "patologisk alkoholhunger” (Izikowitz), samt abstinenssymptom när alkoholen plötsligt borttages. Därjämte föreligger en minskad förmåga att sluta alkoholförtäringen, när den väl påbörjats. Detta "beroende" av alkohol (”physical dependence”) står i motsats till förhållandena hos de måttliga alkoholförtä- rarna, hos vilka storleken av förtäringen kan kontrolleras, och endast i undantagsfall den gräns överstigcs, där vederbörande själv kan avstå från att intaga mera.
Tidigare eller senare i utvecklingen av till- vänjningen framkommer sjukliga föränd- ringar av kroppslig eller psykisk natur. Rubb- ningar kan uppträda i matsmältningsappa- raten, i levern eller i nervsystemet. En del av dessa förändringar beror på inverkan av alkoholen själv medan andra kan vara en följd av en brist på vissa livsviktiga ämnen såsom kolin eller olika vitaminer ur A-, B-,
eller C-gruppen orsakad av den ensidiga och ur näringssynpunkt otillräckliga kost, som kan bli en följd av den excessiva alkohol- förtäringen vid alkoholism.
Den toleransökning eller minskning i på— verkan, som vänjningen innebär, torde främst vara att söka i förändringar i cellelenienten i centrala nervsystemet; huruvida den är ett uttryck för en minskad retbarhet hos de en— skilda cellelementen genom någon cellskada eller är av annan natur är tillsvidare icke känt. Icke heller är det känt, var den för- ändring lokaliseras, som leder till att vid tilltagande vänjning den faktiska konsum- tionen av alkohol ökar; djurförsök talar för att det kan finnas ett biokemiskt underlag för en sådan ökning.
Orsaken till ökningen av den per tidsenhet försvunna mängden alkohol med stigande konsumtion är icke klarlagd; preliminära försök talar för att orsaken kan ligga i leverns förhållande vid alkoholens nedbrytning.
Praktiska försök över påverkan
Ett viktigt problem att klarlägga är huruvida utfallet av laboratorieprov på en eller flera funktioner har sin tillämpning i det praktiska livet. För att klarlägga detta har undersök— ningar företagits, dels med sinnrik apparatur, som sökt direkt efterlikna t. ex. förandet av bil, dels genom praktiska försök, t.ex. med körprov i verklig bil, varigenom man sökt skapa en försöksanordning, med vars hjälp man kunnat erhålla kvantitativa data över förmågan att t. ex. föra bil, flygplan c. d.
Förande av bil
En apparatur avsedd att pröva bilförare har använts av Graf (1932) i undersökningar vid Arbetsfysiologiska institutet i Dortmund. Apparaturen bestod av en ratt, en oregel- bundet förlöpande ”vägbana" av metall, ut- lagd på ett fortlöpande hand, en visare som
genom rattens rörelser kunde fås att följa vägbanan, samt tvenne pedaler, motsvarande gas— och bromspedal, med vars hjälp försöks- personen kunde reglera bandets hastighet. Försökspersonens uppgift var att under en bestämd tid, i regel 10 minuter, följa väg- banan. Körförmågan bedömdes på grundval av fyra faktorer, nämligen medelfarten, an- talet "dikeskörningar", dvs. avvikelser från vägbanan, den tid det tog innan spetsen åter fördes tillbaka på vägen, samt antalet in- bromsningar.
Redan vid en dos av 40 g alkohol, mot- svarande 12,5 cl brännvin, erhölls en klar försämring av körresultatet. Medelfarten var vid denna halt ungefär densamma som utan alkohol, men antalet ”dikeskörningar" ökade genomsnittligen med 82 %, reaktions- tiden förlängdes, och det tog även längre tid att få visaren tillbaka på vägen. Dessa för- ändringar inträdde redan vid en alkoholhalt av 0,5 promille eller mindre.
Efter en större dos, 80 g alkohol, mot— svarande 25 cl brännvin, som gav en blod- alkoholhalt av över 1 promille, var försäm- ringen mycket påtaglig i alla undersökta funktioner.
Alkoholens efterverkan framkom ävenledes tydligt. En försämring av resultatet iakttogs på försöksdagar utan alkohol dagen efter ett föregående alkoholförsök.
En intressant serie undersökningar har ut- förts av Newman och Fletcher (1940) i San Francisco. De använde en anordning, där försökspersonen med en ratt skulle hålla ett märke, motsvarande kylarknappen, överens med en på en duk projicerad vägbana, som rördes åt olika håll medels en kamskiva och vars hastighet reglerades medels gas- och bromspedal. Vid alkoholhalter på 0,7—0,8
* promille var en klar försämring att se, som ökade med stigande halt. Vad som icke prövades vid dessa försöks-
anordningar, och som är svårt att efterlikna i ett laboratorium, är de växlingar i uppmärk- samheten, som inträffar vid verklig bilkörning. Under korta försöksperioder i ett laborato— rium, när försökspersonen vet att det är fråga om ett prov, kan han spänna sin uppmärk- samhet och på så sätt söka kompensera ned- sättningen i precisionen, vilket icke låter sig göra på samma sätt i verkligheten.
Redan 1932—34 utförde Heise och Halpern i USA försök med bilister, som fick utföra praktiska körprov under olika förhållanden före och efter alkoholförtäring. Som resultat framkom att en försämring av körförmågan kunde konstateras vid en blodalkoholhalt över 0,2 promille. De viktigaste rubbningarna innebar en förlängning av reaktionstiden för inbromsning och fartökning; förlängningen av reaktionstiden var särskilt märkbar när försökspersonen stod inför ett val mellan flera alternativ.
Newman, Fletcher och Mason (1942) i San Francisco gjorde en omfattande serie körförsök med bilister, som fick köra bil på en speciell bana omfattande en serie olika körprov. Åtta försökspersoner utvaldes för körförsöken, nämligen alla med stor kör- skicklighet och hög alkoholtolerans. Försöks- personerna fick först köra banan en gång, varvid varje moment poängsattes av en besikt- ningsman enligt en 5-gradig skala. De olika momenten omfattade igångsättning, växling, start, körning rätt fram, bromsprov, vändning, hackning, osv. Poängsill'rorna för flera mo— ment adderades till ett antal olika ”funk- tioner" såsom start, växling, styrningsprov framåt och bakåt, parkering, reaktion på trafiksignaler osv.
Efter en förtäring av 15—25 cl whisky, som medförde en alkoholhalt av över 1 pro- mille, fick alla förarna efter omkring 1 timme köra banan en andra gång, varvid åter presta— tionerna betygsattes. Samtliga prövade förare
uppvisade nu en klar försämring i en eller flera funktioner. Mera komplicerade funk- tioner påverkades mest och mindre kompli- cerade i mindre utsträckning. Då förarna endast utgjordes av de med största körskick- ligheten, och inga kontrollförsök med förare utan alkoholtillförsel utfördes, kunde inver- kan av övning och trötthet icke närmare studeras.
En omfattande undersökning av bilförare med olika slag av körprov utfördes i Sverige åren 1947—48 (Goldberg 1948, Bjerver och Goldberg 1950).
Avsikten med denna undersökning var att klarlägga:
1. effekten av små doser alkohol: 10—-13 cl brännvin eller 3—4 flaskor öl;
2. alkoholverkan i förhållande till effekten av övning, nervositet och trötthet;
3. skillnaden i körförmåga före och efter alkoholtillförsel hos personer med olika grad av körskicklighet;
4. effekten av alkoholförtäring vid bilkörning i jämförelse med verkan på samma förare i laboratorieprov. Som försökspersoner tjänade bilister med varierande grad av körskicklighet, flertalet var blivande och färdiga bilskolelärare. Sammanlagt utfördes 90 körningar med 45 personer. För att få ett mått på körskicklig- heten fick förarna köra en bestämd bana, en av KAK på Gärdet i Stockholm anordnad provbana. Proven utgjordes av ett garageprov, där föraren så snabbt som möjligt skulle köra ut ur ett med stolpar markerat garage utan att stolparna rubbades, ett styrningsprov framåt och ett bakåt, vändning på smal väg, stopp och start i en sandgrop och slutligen parkering på en parkeringsplats. Proven skulle utföras så snabbt som möjligt och utan fel. Om en stolpe revs eller något annat fel begicks, gjor- des provet om tills det blev korrekt utfört. Genom detta krav blev tiden för de olika
proven jämte antalet fel ett mått på kör- skickligheten.
Först fick deltagarna efter instruktion köra banan en gång. Ett antal assistenter kontrol- lerade varje enskilt prov, och tiden togs av tre olika kontrollanter, varigenom tiderna blev säkert bestämda. Tiderna för de olika proven varierade ganska avsevärt för de olika del- tagarna, mellan 3,25 och 18,80 min. 4 % körde på kortare tid än 3,5 minuter, mot- svarande KAKzs "guldmärkes"—tid, 27 % körde under 5 minuter, motsvarande "silver- märkes"-tid, och 49 % under 9 minuter, mot- svarande "bronsmärket". Endast 24% av samtliga behövde mer än 9 minuter.
Det principiellt nya i denna undersökning var, att sedan alla försökspersoner fått köra banan en gång, deltagarna genom lottning delades i tvenne grupper. Den ena gruppen, alkoholgruppen, fick dricka alkohol, 10—13 el brännvin eller 3—4 flaskor öl, medan den andra fick tjänstgöra som kontrollgrupp och icke förtära något alls; av deltagarna fick således varannan förtära alkohol och varan- nan vara kontroll. Beviset för att fördelningen av förarna verkligen skedde slumpvis på de båda grupperna var att båda grupperna upp- visade samma fördelning på skickliga och mindre skickliga förare. Omkring 1 timme efter första körningen fick samtliga köra banan en andra gång, och tiden för varje prov, liksom antalet fel, antecknades. Efter avslutad körning togs blodprov på samtliga deltagare, dels för att konstatera alkohol- halten i blodet hos alkoholförtärarna, dels för att fastställa frånvaron av alkohol hos kon- trollerna. Resultaten från första och andra körningen jämfördes för de båda grupperna. I kontrollgruppen kunde inverkan av övning, träning och trötthet bestämmas genom jäm- förelse mellan första och andra körningen _' och analys av de erhållna data. ',"
Förarna utan alkohol uppvisade en klar
5 t
förbättring från första till andra körningen. Tiden minskade i genomsnitt med 20 %, och antalet fel minskade, en förbättring, som i första hand var en övningseffekt genom ökad vana vid banan, bortfall av nervositet osv. Vid en jämförelse mellan utfallet av de olika proven kunde en viss ”trötthet" konstateras vid det sista provet. Vid ett studium av varje enskild deltagares reaktion framstod klart de stora individuella skillnaderna, vilka icke blott framgick ur variationerna i fråga om körtider utan även i sättet att köra, i antalet begångna fel osv. Tiden blev det bästa uttrycket för körförmågan, emedan i denna ingick såväl hastighet som även "precisionen" vid körningen (omkörning vid begångna fel med tillägg i tiden). Storleken av variatio— nerna mellan de olika individerna visade klart huru stor skillnaden i körförmåga i verkligheten är mellan olika personer, även om de samtliga uppfattades som "skickliga bilister".
I alkoholgruppen var bilden en annan. De yttre tecknen på påverkan var obetydliga eller inga alls, vilket sammanhängde med att den genomsnittliga alkoholhalten endast uppgick till 0,5 promille. Kontrollanterna kunde i de flesta fall av det yttre uppträdandet hos fö— rarna icke bedöma, om dessa tillhörde alko- holgruppen eller kontrollgruppen. Vid kör- ningen blev emellertid alkoholpåverkan uppenbar i många fall, på sättet att köra, att accelerera och bromsa, att riva stolpar, att fortsätta utan att bry sig om att provet icke var korrekt utfört, i vagnbehandlingen, sköt- seln av koppling och gaspedal, i upprepade motorstopp osv.
En matematisk analys av tiderna klargjorde att alkoholförtärarna i jämförelse med kon- trollgruppen uppvisade en klar och statistiskt säkerställd försämring av körförmågan redan vid en genomsnittlig alkoholhalt i blodet av 0,5 promille. I siffror var försämringen
i de olika proven 3—72 %, i genomsnitt 25—30%.
En närmare analys av materialet medgav att bestämma den gräns för alkoholhalten i blodet, där försämringen började framkom- ma, jämfört med förhållandena hos förare vilka icke förtärt alkohol. Denna gräns låg vid 0,35—0,40 promille alkohol i blodet. Detta var det gränsvärde, vid vilket efter alkohol- förtäring hälften av förarna uppvisade en för- sämring i körningen i förhållande till förare med samma grad av körskicklighet och vana vid alkoholbruk men utan alkoholförtäring. Med avseende på spridningen av detta värde kunde beräknas att det fanns förare som vid dessa körprov uppvisade en klar försämring redan vid halter omkring 0,2—0,3 promille, medan några först uppvisade en försämring vid halter på 0,4—0,5 promille.
Med avseende på frågan om körskicklig- hetens betydelse för effekten av alkohol kunde konstateras att bilister med mindre god körskicklighet visade ett lägre gränsvärde än de med hög grad av körskicklighet. De anförda värdena, som är genomsnittssiffror, har kunnat bekräftas vid de omfattande undersökningar på ett betydligt större mate- rial, som utförts år 1952 (se nedan).
Det viktiga i denna undersökning är emel- lertid icke storleksordningen av den funna försämringen, 25—30 % i förhållande till kontrollgruppen vid en halt av 0,5 promille. Det principiellt viktiga var fastställandet, att en säkerställd försämring i körningen kunnat konstateras vid en genomsnittlig halt av 0,5 promille alkohol i'blodet, och att den undre gränsen fören börjande försämring i genom- snitt legat vid 0,35—0,40 promille. Vid dessa låga halter förekom en för blotta ögat synlig alkoholpåverkan endast i ett fåtal fall. Fler- talet av dessa förare skulle icke ha uppvisat några säkra förändringar vid en läkarunder- sökning.
För att få en jämförelse mellan utfallet av laboratorieproven, vid vilka enskilda funk- tioner mera renodlat kan studeras, och av körproven undersöktes 19 av de förare, som deltagit i körproven, även på laboratoriet med ilimmer- och blinkprovet under samma om- ständigheter som vid körproven. Resultaten, som utförligt refererats tidigare (s. 115), inne- bär att samtliga förare efter samma alkohol- mängd som vid körproven uppvisade en klar och statistiskt säkerställd försämring även vid laboratorieproven. Det intressanta var att den undre gränsen för påverkan i labora- torieproven var omkring 0,3—0,4 promille, således samma nivå som i körproven. Detta resultat talar för att utfallet av laboratorie- proven är av betydelse för bedömandet av frågan om alkoholförtäringens inverkan på förandet av motorfordon.
En utförlig redogörelse för dessa båda undersökningar återfinnes i SOU 1951: 44.
En liknande undersökning, ehuru utan kontrollgrupp och på ett begränsat material, har utförts av Gelin och Wretmark. De en- skilda proven motsvarade i stort sett de, som använts i den ovannämnda "Gärdes"-under- sökningen och detsamma gällde även försö- kets genomförande, dock med den skillnaden att någon kontrollgrupp icke var med. Vid försöket fick de 12 deltagarna först köra banan en gång, varvid tid togs för varje enskilt prov och antalet fel beräknades som ett tillägg till tiden. Den förtärda mängden alkohol uppgick till 10—25 cl brännvin, och blodalkoholhalten i anslutning till körningen 1 timme efter förtäringen var 0,32—1,26 promille. Deltagarna undersöktes även av läkare på den ev. förekomsten av yttre tecken på påverkan. Försämringen i körskicklighet efter alkoholförtäring uppgick till 45 % vid en genomsnittlig blodalkoholhalt av 0,76 promille.
Den i Gelin och Wretmarks undersökning
konstaterade försämringen i alkoholgruppen hade måst vägas mot utfallet i en kontroll- grupp. Det kan därför icke uteslutas att effekten av alkoholen hade varit större än de 45 %, som uppgivits av Gelin och Wretmark.1
Gelin ochWretmark kompletterade emeller- tid sin undersökning med en intressant iakt- tagelse. Försökspersonerna undersöktes som ovan nämnts omedelbart efter körningen för att det skulle utrönas i vad mån de vid en läkarundersökning voro påverkade eller ej. Undersökningen skedde av en psykiater med omfattande vana att undersöka ett klientel med avseende på förekomsten eller frånvaron av alkoholpåverkan. Av de 12 försöksperso- nerna uppfattades 6 som påverkade. Dessa uppvisade samtliga även en försämring av sin körning efter alkoholförtäring, och alko- holhalten i blodet hos dessa 6 visade sig vara över 0,70 promille. Fem av de sex personer, som av den vane undersökaren uppfattades som icke påverkade, hade en alkoholhalt under 0,7 promille, den sjätte hade 0,76 pro— mille. Trots frånvaron av yttre tecken på påverkan uppvisade emellertid även dessa personer en försämring i förmågan att föra bil, ett förhållande som skall beröras nedan (sid. 140).
För att ytterligare i detalj söka klarlägga frågan om sambandet mellan alkoholförtäring och förmågan att föra bil har under våren och sommaren 1952 en ny och omfattande serie av praktiska körförsök genomförts (Bjerver och Goldberg, under utarbetande). Dessa för- sök utfördes på ett 10-tal olika platser i omkring 3 000 körprov med omkring 250 försökspersoner. Dessa tillhörde olika katego—
1 Detta problem, nödvändigheten av jämfö- relse mellan kontrollgrupp och "test"grupp, således i detta fall kontrollgrupp och alkohol- grupp, för att erhålla statistiskt välgrundade och hållbara slutsatser, var huvudtemat vid British Pharmacological Society's och Bio— metrical Society's gemensamma möte i Edin- burgh i juli 1952.
. __1. M..... ...—ali... .;
rier av förare, såväl privatbilister som yrkes- chautförer, med varierande alkoholvanor. Proven motsvarade i stort sett dem som förekom i den s.k. Gärdesundersökningen, utökade med ett accelerations- och broms- prov. Som mått på körskickligheten valdes dels tiden för varje enskilt prov och för hela banan, dels antalet fel vid varje prov, dels de betyg som sattes av den besiktningsman som medföljde i varje vagn under båda kör- ningarna. Härigenom kunde körskicklig- heten kvantitativt evalveras ur tre olika syn- punkter.
Försökens uppläggning överensstämde för övrigt helt med den i den s.k. Gärdes- undersökningen (s. 126), nämligen att alla deltagare slumpvis lottades på en kontroll- grupp eller på en alkoholgrupp. Alkoholför- täringcn i alkoholgruppen var i regel 5—15 el, i vissa fall något mera, och blodalkohol- halten varierade mellan 0,11 och 1,35 pro- mille. Samtliga data protokollfördes liksom även förarens ålder, tiden för körkortets, resp. trafikkortets erhållande, antalet körda mil per år, vagnmärke och modell, vidare mängden förtärd alkohol vid försöket, tid- punkten för förtärandet av alkohol, för kör- ningen och för blodprovstagningen, blod- alkoholvärdena m.m. Den matematisk- statistiska analysen har haft till uppgift att klarlägga förändringarna i körskickligheten efter alkoholförtäring i jämförelse med mot- svarande förändringar i kontrollgruppen. Förändringarna har så korrelerats med alla ovannämnda data. Då undersökningen, som avslutades sommaren 1952, sammanlagt om- fattar omkring 80000 uppgifter, föreligger den ännu ej i färdigt skick.
En preliminär sammanställning har emel- lertid visat att denna omfattande undersök— ning på alla punkter bekräftat den 1947—48 utförda Gärdesundersökuingen. En klar för- sämring av körningen kunde konstateras
redan vid en blodalkoholhalt av 0,5 promille, med en ökning av antalet fel, ökad vårdslös- het, oftare motorstopp i det avgörande ögon— blicket, minskad precision t. ex. vid styrnings— provet och bromsprovet och en allmän för- sämring av körningen och vagnbehandlingen. Den undre gränsen för en börjande försäm- ring eftcr alkoholförtäring för detta stora material av bilförare, vilka i fråga om kör- vana, körskicklighet och alkoholvanor måste anses vara representativa för bilförare i Sverige, var i genomsnitt 0,3—0,4 promille.
Detta gränsvärde för börjande försämring vid praktiska körprov stämmer således utom- ordentligt väl med utfallet av tidigare utförda körprov (SOU 1951: 44), med resultatet av laboratorieprov, med gränsvärdet i ameri- kanska körprov (Heise och Halpern), med Holcombs (1938) undersökningar över risken för en bilförare att själv drabbas av ett trafikolycksfall och med Smith och Pophams studier (1951) över risken för en bilförare att bliva vållande till trafikolycka.
Undersökningar av principiellt tre olika slag, nämligen specialstudier av olika funk- tioner i laboratoriet, praktiska körprov med bilister och statistiska utredningar beträffande trafikolyckor och deras relation till förekom- sten och halten av alkoholiblodet, har således givit samstämmiga resultat: att det undre gränsvärdet för börjande försämring av olika funktioner vid bilkörningen eller för den ökade risken för uppkomsten av trafikolycks- fall i genomsnitt ligger vid 0,3—0,4 promille.
De alkoholmängder, som i genomsnitt måste förtäras för att en blodalkoholhalt av 0,3— 0,4 promille skall uppnås en timme efter förtäringens början, är i ogynnsamma fall icke stora, 5 cl brännvin på fastande mage eller 2—3 pilsner. I andra fall kanske en större mängd, en snaps, en pilsner och ett glas vin, är nödvändig för att halten skall gå över den kritiska gränsen.
Slutligen skall blott erinras om att de här anförda gränserna motsvarar alkoholhalten i blodet under den fallande fasen, under den uppstigande fasen är gränsvärdet som redan tidigare nämnts lägre.
Morsetelegrafl
En undersökning med syfte att pröva upp- märksamhet och koncentration och samtidigt avsedd att efterlikna verkliga förhållanden har utförts på mottagning av morsetelegrafi (Bjerver och Goldberg 1949).
Undersökningen utfördes med militära sig- nalister. Sammanlagt 44 telegrafister fick mot- taga och skriva ned morsetelegrafi med varie- rande hastighet och varierande svårighetsgrad, klartext och kryptotext, svenska och engelska, med och utan störningsmoment. Som fel räknades överhoppade eller felskrivna bok- stäver. En enskild försöksserie varade sam- manlagt 30 minuter, och omfattade omkring 2 000 nedskrivna tecken.
Vid själva undersökningen fick först samt- liga deltagare genomgå en första försöksserie på 30 minuters mottagning. Genomsnittliga antalet fel var 56,8, motsvarande en felprocent av 2,8.
Materialet uppdelades därefter genom lott- ning i två grupper, en "alkohol"grupp och en "kontroll”grupp. Genom lottningen erhölls samma fördelning av skickliga och mindre skickliga i vardera gruppen. Alkoholgruppen fick efter den första försöksserien förtära alkohol, 3 eller 4 flaskor 3,2 vikt% öl. Blodprov togs med jämna intervall för att följa alkoholhalten.
Kontrollgruppen erhöll icke någon alkohol men deltog för övrigt i hela försöket. Avsikten med denna grupp var att kunna studera effekten av övning och trötthet, medan i alko- holgruppen effekten av alkohol framkom till- sammans med den av övning och trötthet. En matematisk—statistisk jämförelse mellan
resultaten i de båda grupperna medgav att klarlägga alkoholens egen verkan. Serierna upprepades med jämna intervall, och hela försöket pågick sammanlagt i 31/2 timme.
I kontrollgruppen framkom en tydlig öv- ningseffekt under de första två timmarna. Antalet fel minskade med omkring 30 % från 54,7 till 39,4. Under den sista timmen fram— kom en börjande trötthet, antalet fel ökade till 49,3, och prestationen försämrades med 10 %.
Hos alkoholgruppen framkom en helt an- nan bild. Alkoholförtäringen ej blott medförde att hela övningseffekten försvann utan dess- utom framkom en klar försämring i förhål- lande till kontrollgruppens resultat, som mot- svarade en ökning av antalet fel med 55— 70 %. Blodalkoholhalten översteg i detta försök ej 0,5—0,6 promille.
Intressant var att försökspersonerna vid dessa låga halter icke var nämnvärt påver- kade till det yttre. Många av dem var ej heller medvetna om den försämring som de uppvisade i sina prestationer. Den undre gränsen för en börjande försämring visade sig ligga redan vid en alkoholhalt av 0,20— 0,25 promille. Detta kunde bekräftas i en senare försöksserie med mindre mängd alko— hol, där den maximala halten ej översteg 0,4 promille.
En utförlig redogörelse för dessa försök återfinnes i SOU 1951: 44.
Utfallet med dessa prov visade en god över- ensstämmelse med tidigare utförda labora- torieprov. Det intressanta med morsetelegrafi- försöken var att de möjliggjorde att kvantita- tivt mäta nedsättningen i prestationen efter al- koholtillförsel under omständigheter, som mot- svarade verkliga förhållanden, och att grän- sen för börjande nedsättning låg så lågt som vid i genomsnitt 0,20—0,25 promille, trots att de i försöket deltagande var vältränade tele- grafister med vana vid måttligt alkoholbruk.
Hittills redovisade undersökningar gör klart att hos flygpiloter liksom hos förare av motor- fordon uppmärksamhet, omdöme, precision, synförmåga, mörkerseende osv. bör bli störda efter alkoholförtäring. Men vid flygningen till- kommer en rad faktorer som skiljer den från förandet av motorfordon, främst inverkan av lågt syretryck och höga accelerationskrafter, och vidare den möjligheten, att en pilots arbetsuppgifter skulle kunna vara så kompli- cerade, att de kräver ett större uppbåd av uppmärksamhet och precision etc. än t. ex. förandet av motorfordon.
Problemet om alkoholens verkan vid flyg- ning belyses av två omfattande undersökning- ar, som utförts vid Luftforsvarets Flymedi- sinske Institutt i Oslo i samarbete med Karo- linska institutets farmakologiska avdelning. I undersökningarna har deltagit från Flymedi- sinsk Institutt laboratorn vid Instituttet dr F. Vogt Lorentzen och doktorerna E. Axnes och R. Rokseth, samt från Farmakologiska avdelningen dr K. Bjerver, A. Owe-Larsson och lab. L. Goldberg. En rad förberedande försök med medel från Medicinska forsk- ningsrådcts subkommitté för alkoholforskning har utförts vid Farmakologiska avdelningen (inverkan av gasblandningar med varierande mängd syre vid atmosfärtryck) och vid Gym- nastiska Centralinstitutets fysiologiska avdel- ning (inverkan av undertryck i undertrycks- kammare); studier av metodiken har gjorts i Stockholm av dr Rokseth. De slutgiltiga un- dersökningarna har utförts i Oslo. Under- sökningarna är ännu ej avslutade, men deras huvudsakliga resultat återges här.
Alkoholverkan vid undertryck. Den ena undersökningen avsåg att pröva, huruvida effekten av alkoholförtäring samverkade eller motverkades av effekten av nedsatt syretryck. Försöken utfördes med flygare som försöks- personer i undertryckskammare vid ett un-
dertryck, motsvarande en höjd av 4 000 m (12—13% syre). Som testmetod användes flimmermetoden. F örsöksledare var dr Rok- seth och som försökspersoner tjänade utbil- dade flygare och flyglärare.
Försökspersonen, som tillsammans med försöksledaren befann sig i kammaren, un- dersöktes i en kontrollserie vid normalt at— mosfärtryck med jämna mellanrum under sammanlagt 4—5 timmar.
I en andra serie prövades försöksperso- nerna först vid normalt atmosfärtryck, där— efter sänktes trycket, och undersökningen upprepades med jämna mellanrum i under— tryck under sammanlagt 4—5 timmar, var- efter försöket avslutades i och med att trycket åter höjdes till vanligt atmosfärtryck.
I en tredje serie försiggick undersökningen endast vid atmosfärtryck, men denna gång tillfördes alkohol, varefter prövningarna fort- satte under 4—5 timmar.
Slutligen i en fjärde serie kombinerades effekten av undertryck med effekten av alkoholförtäring. Prövningen utfördes först vid atmosfärtryck utan alkohol, därefter sänktes trycket och alkohol tillfördes, och undersökningen fortsattes under sammanlagt 4—5 timmar för att avslutas vid atmosfär- tryck.
Alkoholtillförsel vid atmosfärtryck medför- de en klar nedsättning i ögats flimmerfre- kvens. Den prövade funktionen försämrades med omkring 50 %, vilket betyder att belys- ningens intensitet måste ökas med omkring 100 % för att ögat skall reagera på samma sätt som före alkoholtillförseln.
Alkoholhalten låg i genomsnitt omkring 0,5 promille, och- den nedre gränsen för påverkan låg omkring 0,3 promille, således en bekräf- telse på tidigare utförda undersökningar (5.0).
Vid enbart undertryck, motsvarande en höjd av 4000 m (12—13% syre) framkom en försämring av omkring 50 %, således av
vända alkoholmängden.
Kombinerades undertrycket med alkohol- förtäring, blev effekten betydligt starkare, och en försämring av omkring 75% framkom. Belysningens intensitet måste därvid ökas med 300% för att ögat skulle funktionera som under normala förhållanden.
Alkoholförtäring och undertryck uppvisade således en klar samverkan, och medförde en försämring av ögats funktioner. Den undre gränsen för kombinationen av undertryck (fr 000 m) och alkoholpåverkan torde ligga vid en blodalkoholhalt av i genomsnitt 0,2 promille eller lägre, således lägre än för andra hittills prövade funktioner.
Alkoholverkan vid försök i Linktrainer. I den andra undersökningen var avsikten att pröva effekten av alkoholförtäring på flygare under försöksförhållanden, vilka så vitt möjligt skulle motsvara verklig flygning. Som försöks- ledare tjänade dr Axnes, själv även utbildad som stridsflygare med ett stort antal flygtim- mar bakom sig.
Försöksapparatureu utgjordes av s. k. Link- trainer, modell A.N.T. 18, en anordning som i allt väsentligt motsvarar förarhytten och dess olika instrument på ett flygplan. Linktrainern användes i vanliga fall rutinmässigt såväl inom flygvapnet som inom den civila luft- farten för att utbilda och fortlöpande träna förare t. ex. i instrumentflygning. Föraren sitter som i ett vanligt plan, han har spakar och pedaler till sitt förfogande för ändring av kurs, fart, höjd etc., och hans manövrer åter- gives på olika instrument, motsvarande dem i ett flygplan: hastighetsmätare, horisont, stig- ningsmätare, höjdmätare osv. ”Flygplanets" tillryggalagda kurs lägges ut automatiskt på en kurva med en s. k. krabba.
I de här återgivna försöken fick föraren till uppgift att "flyga" efter ett bestämt schema, och göra en s. k. U—turn, motsvarande ett
landningsvarv. Manövern omfattade först planflykt med bestämd hastighet på 2 000 fots höjd i 1 min., därefter högergir 90”, full- bordad på 30 sek., så planflykt, därefter stigning på 30 sek. till 2 500 fot, så planflykt med lägre hastighet, högergir 900 på 30 sek., planflykt 1 min. med högre hastighet, vänster- gir 180” på 1 min., planflykt 1 min. 30 sek., vänstergir 90” på 30 sek., planflykt 2 min. 7 sek., vänstergir 900 på 30 sek., planflykt 45 sek. med anbefalld hastighet och därefter has- tighetsminskning och planflykt 45 sek., samt avslutande vänstergir 1800 på 1 min. Hela manövern tog 12 min. 7 sek. Resultaten avlästcs på instrumenten av 4 assistenter, vilka var 6:e sekund antecknade utslagen. Dessa evalverades enligt ett speciellt poäng- beräkningssystem. Avvikelserna från det an- befallda schemat mättes efter bestämda nor- mer för varje enskilt instrument. Försöksper- sonens prestationer med avseende på kurs, hastighet, höjd m. ni. kunde därigenom poängsättas och återgivas grafiskt, och resul- tatet av hela flygningen kunde sammanfattas i en slutsiffra; resultaten tillät en matema- tisk-statistisk bearbetning. Härigenom skärp- tes väsentligt möjligheterna att kvantitativt få ett mått på flygskickligheten.
Förs ökspersonerna utgjordes av aktiva mili- tärflygare, såväl jaktplans- som bombplansut- bildade med ett genomsnitt av 700 flygtimmar, samtliga vana att köra Linktrainer.
Efter en förträningsperiod fick försöks- personerna vid själva försöket köra hela schemat tvenne gånger med lll/'2 timmes mellanrum, första gången alltid utan alkohol, andra gången omväxlande med och utan alkoholtillförsel. Sammanlagt deltog varje försöksperson i minst 6 försök, därav 2 med alkohol. Vilken gång alkohol tillfördes, med- delades icke. Samtliga dessa försök har hittills endast utförts vid vanligt lufttryck.
Blodprov togs dels före körningen för att
utesluta kvarvarande alkohol från föregående förtäring, dels 1—1 1/2 timme efter alkohol- förtäringen i anslutning till körningen.
Den förtärde mängden alkohol hölls lågt, emedan försöken avsågo att studera effekten av små alkoholdoser. Den funna blodalko- holhalten varierade mellan 0,07 och 0,70 pro- mille i de fall där den inte redan hade nått ned till 0 vid försökets slut.
Vid bearbetningen delades materialet upp i tre serier, som omfattade en serie om 48 försök utan alkoholförtäring på 12 försöks- personer, en serie med 14 försök på 10 per— soner, där alkoholhalten understeg 0,2 pro- mille (medeltal 0,15 promille), samt slutligen en serie där alkoholhalten var över 0,2 pro- mille (medeltal 0,45 promille) och som om- fattade 10 personer med 10 försök.
I genomsnitt hade förarna vid första kör- ningen utan alkohol en poängsiffra på 80 poäng, de båda skickligaste hade 97 och 94 (instruktörer), den sämste hade 49 poäng.
Upprepningen av körningen utan alkohol- förtäring medförde i regel en förbättring av resultaten, således en övningseffekt som kunde iakttagas i 92 % av fallen (ll/12) och endast en uppvisade en försämring.
Efter alkoholförtäring medförde redan en alkoholhalt av mindre än 0,2 promille en klar försämring med en nedsättning av poängvär- det hos 58 % (7/12), och ingen eller endast en minimal ökning av poängen hos de övriga. Alkoholen hade icke blott upphävt effekten av träningen utan även medfört en klar sänk- ning i förhållande till första körningen.
Var alkoholhalten högre, i genomsnitt 0,45 promille, blev även försämringen större och var uppenbar hos ej mindre än 90 % (9/10) av försökspersonerna, endast en uppvisade nu ingen förändring.
Den undre gränsen för börjande försämring i prestationerna låg i dessa försök vid en
genomsnittlig alkoholhalt av mindre än 0,2 promille.
Metodiken medgav också att studera en rad andra faktorer, t. ex. skillnaden i reaktion hos olika typer av individer, t. ex. hos jaktplans- piloten å ena sidan och bombplanföraren å den andra.
Ett annat fenomen, som kunde fastställas med denna metodik, var alkoholens efter— verkan. De i undersökningen deltagande för- sökspersonerna uppvisade relativt jämna vär— den från dag till dag. I några fall visade emellertid prestationerna utan alkohol ett kraftigt sänkt värde. Vid närmare genomgång av dessa fall framkom, att dessa flygare hade förtärt alkohol dagen före körningen. Vid försökets början var denna alkohol emellertid helt försvunnen; blodprov, som togs före körningen, uppvisade ingen kvarvarande alkohol.
Under verkliga förhållanden torde betingel- serna för genomförande av en anbefalld man- över vara än svårare än i den hittills utförda delen av undersökningen. Inflytandena av dåligt väder, kraftig sidvind osv. har hittills icke prövats; dylika störningar liksom även avlänkning av pilotens uppmärksamhet från instrumenten genom mottagande och besva- rande av order från flygledare via radiotele- foni planeras att ingå i nästa led av under- sökningen.
Erfarenheterna från dehär återgivna under- sökningarna gör det uppenbart att pilotens funktioner i ett flygplan är mera krävande än de som ingår i förandet av t. ex. motorfordon. Som ett uttryck för detta framstår att redan alkoholhalter omkring eller t. o. m. under 0,2 promille medför rubbningar i "flygskicklig- heten”. Även alkoholens efterverkningar sy— nes här göra sig starkt gällande.
Erfarenheterna från andra, tidigare åter— givna undersökningar (s. 131) gör klart att alkoholens effekt blir större, om till dess
verkan vid vanligt lufttryck skulle adderas verkan av lågt syretryck, av ämnen såsom sömnmedel eller sjösjukemedel, eller av in- andning av koloxid, bensingaser eller andra flyktiga ämnen, t.ex. trikloretylén. (s. 120). Tröskeln för börjande påverkan ligger under dessa omständigheter vid en halt av 0,1—0,2 promille.
Vad beträffar alkoholens verkan på toleran- sen för accelerationspåverkan torde det med kännedom om dess verkan för övrigt vara sannolikt att alkohol minskar accelerations— toleransen och ökar riskerna t. ex. för upp- trädande av en black-out.
Klinisk undersökning av alkoholpåverkan
I de experimentella undersökningarna på laboratoriet har man möjlighet att i många fall klarlägga alkoholens egenverkan, framför allt i de fall då man betjänar sig av metoder vid vilka icke någon övningseffekt kunnat konstateras. Utslagen efter alkoholtillförsel blir då ett direkt uttryck för alkoholens verkan. Dessa kvantitativa metoder att fast- ställa alkoholverkan, t. ex. ilimmerprov, blink- prov, koordinationsprov etc., kräver emeller- tid i allmänhet att man som utgångsvärde använder utfallet före alkoholtillförseln, vilket tjänar som jämförelsegrund för bedömning av värdena efter alkoholtillförseln.
I de fall då metoderna har en övnings- "kurva", och värdena uppvisar stora indivi- duella variationer, såsom i praktiska körprov, kan man endast vid högre grader av påverkan få ett uttryck för alkoholens effekt och be— döma verkan i det enskilda fallet, emedan avvikelserna från det normala då blir till- räckligt stora för att giva ett entydigt resultat. Vid lägre halter är det ofta mycket svårt att i det enskilda fallet avgränsa alkoholverkan från en lång rad andra fenomen. Alkoholens allmänna verkan kan emellertid klarläggas vid varje halt genom statistisk bearbetning
av en jämförelse mellan kontrollförsök och alkoholförsök utförda på ett tillräckligt antal personer.
Vid undersökning av en enskild person vid ett enstaka tillfälle utan tillgång till utgångs- värde utan alkohol ställer sig möjligheterna helt annorlunda att konstatera förekomsten av alkoholpåverkan eller ej. För mediko- legalt bruk, t. ex. för att undersöka personer, misstänkta för rattfylleri, har kvantitativa mc- toder, vilka givit ett mått på graden av på— verkan, hittills icke kommit till användning. Man har i regel varit hänvisad till en av läkare företagen undersökning, en s.k. klinisk undersökning, som bygger på konstaterandet av närvaro eller frånvaro av ett antal yttre tecken på påverkan. På grundval av utfallet av dessa olika tecken och deras orsakssam- manhang med ev. alkoholförtäring bildar sig läkaren ett omdöme om patientens tillstånd. Tecknen är i huvudsak alkohollukt i ut- andningsluften, osäker gång med vacklande vid vändning ("gångprov"), vacklande vid upprättstående (pos. Rombergs prov), förbi- pekning vid försök att snabbt föra pekfing- rarna mot varandra (pos. iinger-finger-prov), fumlighet vid upplockandet av små föremål från golvet rn. m. I Sverige liksom i ett flertal andra länder tages även blodprov för analys av alkoholhalten; i en del länder bestämmes i stället alkoholhalten i urinen eller i utand- ningsluften.
För att bedöma tillförlitligheten av den kli- niska undersökningen kan man t. ex. sam- manställa uppgifterna om läkarens fynd vid den kliniska undersökningen med den i samma fall objektivt konstaterade alkohol- halten i blodet, urinen eller utandningsluften. En sammanställning av ett antal sådana un- dersökningar av personer, misstänkta för rattfylleri gives i tabell 34.
Ur tabellen framgår klart, att vid en låg blodalkoholhalt, under 0,5 promille, endast
:; :.m—w———_—____—__—_._—
. r..
Tabell 34. Relationen mellan blodalkoholhalt och antalet fall (i procent av antalet undersökta), betecknade som påverkade vid klinisk undersökning
Sverige Danmark i Norge USA Blodalkohol 1932 1930—1939 1938 1947 1938 1927 (i promille) n = 562 11 = 10 464 11 = 1 712 11 = 500 cit.Wid— cit. Lilje— cit. Lilje- pers. medd. cit. Lilje- mark strand strand av Andresen strand cit. Bogen O,o—0,6 0 9 10 26 24 0 0,6—1,2 33 44 58 75 57 56 1,2—1,8 67 75 77 90 78 66 1,8—2,4 92 91 93 97 97 88 2,4—3,0 98 96 100 100 94 97 > 3,0 100 100 100 100 100 100 Den blodalkohol— halt vid vilken 50 % av fallen uppfattats som påverkade ----- 1,2 oloa 1,0 0/00 018 l]loo 0,5 0/00 0,8 0/00 1:2 aloe
ett ringa antal fall har betecknats som påver- kade. N är alkoholhalten har varit högre har antalet personer, som betecknats som påver- kade ökat. Vad som frapperar är den stora skillnaden mellan olika länder. Vid halter under 1 promille synes i vissa material endast undantagsvis personer ha betecknats som på- verkade (USA 1929,Widmarks svenska ma- terial från 1932), medan i andra material antalet påverkade vid låga halter varit högt (Danmark, Norge).
Det framgår av tabellen, att den blodalko— holhalt, där 50 % av de undersökta betecknats som påverkade, legat omkring 0,5—1,2 pro- mille. Denna genomsnittliga gräns för på- verkan i klinisk mening har således varit avsevärt högre än den gräns eller tröskel som framkommer vid studiet av alkoholverkan med kvantitativa objektiva metoder (s. 114). Tröskeln var då 0,2—0,4 promille, eller vid de praktiska proven med bilkörning 0,35—0,4 promille (s. 127).
Vidare synes det som om gränsvärdet vid den kliniska undersökningen skulle variera väsentligt från land till land och även i samma land vid olika tillfällen. Så t.ex.
ligger gränsen vid en halt av 1,2 promille i Widmarks sammanställning från 1932 av 562 fall, undersökta av 150 läkare och ana- lyserade på Statens rättskemiska laborato- rium, medan gränsen är 1,0 promille i Lilje- strands sammanställning av 10 464 svenska fall, analyserade åren 1930—39. I ett danskt material från 1938 och ett norskt från samma år var gränsen 0,8 promille, medan den i ett danskt material från 1947 kunde beräknas ligga vid 0,5 promille.
Denna växling i det undre gränsvärdet för klinisk alkoholpåverkan kan ha olika orsaker.
Uppenbart är att redan de olika yttre tecken, på vilkas utfall diagnosen alkoholpåverkan stödes, icke är entydiga utan lämnar plats för en subjektiv bedömning, framför allt i gränsfallen. En hög ansiktsfärg eller livliga gester behöver icke med nödvändighet bero på alkoholförtäring utan kan helt enkelt vara yttringar av vederbörandes normala tempera- ment.
Läkarens ställande av diagnosen alkohol- påverkan måste stödja sig på två omständig- heter: konstaterandet att ett tecken föreligger, som icke kan finnas normalt, och övervägan-
det att förekomsten av detta tecken beror på alkoholförtäring och icke på någon annan omständighet. Det är uppenbart att dessa två frågor ibland måste vara svåra att besvara med hänsyn till att undersökaren icke har någon säker kännedom om den undersöktes uppträdande i vanliga fall, och med hänsyn till de psykologiska omständigheterna vid undersökningen, såsom det faktum att veder— börande varit föremål för ett polisingripande, tiden på dygnet, osv.
Vid diskussionen av de olika orsakerna till skillnaderna mellan olika länder är en viktig faktor skillnaderna i lagstiftning. I länder där den legala gränsen för straffpåföljd vid ratt- fylleri ligger högt, dvs. där lagen kräver att vederbörande skall ha ”varit synbart påver- kad” eller "berusad", eller där gränsen är knuten till utfallet av ett blodprov och för- lägges omkring 1,5 promille, kan även läkaren vid sitt ställningstagande påverkas av lagens formulering och förlägga sin gräns högt, dvs. han kräver för att ställa diagnosen "påver- kad” sådana tecken, vilka först framkommar vid uppenbar alkoholpåverkan. I de fall då lagen sätter gränsen lågt, t. ex. vid en blod- alkoholhalt av 0,5 promille, skärper läkaren sin diagnostik och tager hänsyn även till tecken som framkommer redan vid lägre grader av påverkan. '
En fråga av stor betydelse i detta samman- hang är huruvida det även föreligger skillna- der mellan olika läkare i ett och samma land vid bedömning av graden av påverkan. Denna frågeställning har utförligt klarlagts i en nu- dersökning av Liljestrand (1940). Ur det material av omkring 10 000 undersöknings- protokoll över fall av misstänkt rattfylleri, vilka hade undersökts i Sverige fram till 1940, utvaldes slumpvis 700, fördelade på 7 läkare, vilka således vardera hade undersökt 100 personer. Uppgifterna ur protokollen rörande förekomst eller frånvaro av alkoholpåverkan
ilagens mening jämte alla de tecken, på vilka diagnosen i varje enskilt fall stöddes, sam- manställdes med uppgifterna om blodalko- holhalten.
I tabell 35 har antalet personer, vilka vid den kliniska undersökningen betecknats som påverkade, relaterats till den funna blodalko- holhalten. Läkarna har betecknats med num- mer från I—VII. Ur tabell 35 framgår den stora skillnaden i bedömning mellan de olika undersökarna. Vid en blodalkoholhalt under 0,5 promille uppfattades endast ett mindre antal av de undersökta som påverkade. Siff- rorna växlade mellan 0 och 50 %. I genom- snitt 14 % av de undersökta uppfattades som påverkade.
I området 0,5—1 promille, motsvarande en förtäring av 10—15 cl brännvin, växlade frekvensen av "påverkade" mellan 0 och 100. 53 % av de undersökta uppfattades som på- verkade vid denna halt.
Inom området 1,0—1,5 promille, motsva- rande en förtäring av 15—25 cl, blev prak- tiskt taget alla (91 %) förklarade som "på— verkade" av doktor nr I, medan endast var— annan (43 %) uppfattades som påverkad av doktor nr VII. I genomsnitt 70 % av de undersökta uppfattades som påverkade.
Med stigande alkoholhalt förklarades en allt större procent av de undersökta som ”påverkade". Först vid en halt av över 3 pro- mille betecknades samtliga undersökta som påverkade av alla undersökarna.
Denna stora skillnad mellan olika under- sökare torde vara ägnad att förvåna. Ett siffermässigt uttryck för skillnaden i bedöm— ning erhålles, om den halt beräknas, vid vilken hälften av de undersökta betecknades som "påverkade”. Denna gräns växlade för de 7 undersökarna mellan 0,30 och 1,4 pro- mille. Det är alldeles uppenbart att denna enorma växling i gränsvärde ej kan bero på att de olika läkarna systematiskt har haft
—-:m1fa_
Tabell 35. Relationen mellan blodalkoholhalt och anlalet fall (i procent av antalet undersökta), betecknade som "påverkade". 700 fall, fördelade på 7 läkare
Bearbetning från Liljestrand (1940).
Läkare
j Blodalkoholhalt ( Medel- (promille) ' tal , | 1 | 11 | III | 1v | v | VI vu j UDO—0,50 j — 25 , 0 50 0 0 25 14 ] 0,51—l,00 100 50 78 50 60 0 25 53 f ' l,01——1,50 72 77 86 57 63 43 70 I 1,51—2,00 100 97 100 94 83 69 77 88 2,01—2,50 100 100 100 93 100 79 95 95 2,51—3.00 100 100 100 86 100 100 90 96 > 3,00 100 100 100 100 100 100 100 100 Den blodalkoholhalt vid vilken 50 % av fallen uppfattats som påverkade . . . 0,30 ()/00 0,75 0/001, 0,60 0/90 0,75 0/,,,,| 0,80 0/00 1,25 o/m, 1,40 0/00 0,80 0/00
personer med låg eller hög tolerans att under— söka — materialet har i stället varit slumpvis fördelat — utan skillnaderna i gränsvärde måste bero på olikheter mellan de olika undersökarnas sätt att ställa diagnosen på- verkan. Detta framkommer klart vid en direkt analys av utfallen av de tecken på påverkan,
som de olika undersökarna använt som un- -
derlag för ställandet av diagnosen alkohol- påverkan (tabell 36).
Som exempel kan nämnas, att vid en alko- holhalt av 1,5—2 promille "alkohollukt från utandningsluften" konstaterades av doktor nr I i 100 % av fallen, medan t. ex. doktor nr VI fann detta tecken positivt endast i 16% av fallen. Alkoholens övergång från blodet till utandningsluften är en rent fysikalisk process, varför resultatet icke rimligen borde kunna växla från undersökare till undersökare. Mot- svarande gäller andra tecken på påverkan. Det antal fall, som uppvisat gångrubbningar, har enligt de olika undersökarnas bedömande varierat mellan 8 % (doktor nr III) och 72 % (doktor nr I), och t. ex. det antal personer, som uppvisat ett abnormt utfall av finger- fingerprovet har t. o. m. varierat ännu mera, (doktor nr IV) och 91 % nämligen mellan 0 %
(doktor nr II). Den "abnorma pupillreaktio- nen" varierade mellan 6 och 83 %. I verklig— heten har Skoglund medels fotografering och mätning av pupillreaktionen visat att papillen reagerar oberoende av alkoholhalten och att pupillvidden kan variera från person till person helt oberoende av alkoholhalten.
Det är alldeles uppenbart, att en viktig orsak till de stora diskrepanserna mellan olika un- dersökare således är avsaknaden av klara kriterier för bedömning av när det ena eller andra tecknet är positivt, dvs. avviker från det normala. Detta sammanhänger med att de tecken, vilka tjänar som underlag för den kliniska bedömningen, redan hos personer utan alkoholtillförsel uppvisar stora varia- tioner. Skulle en undersökare ha tillfälle att
'undersöka vederbörande såväl under normala
omständigheter som vid misstanke om på— verkan, skulle de diagnostiska möjligheterna avsevärt skärpas.
En ytterligare orsak till olikheter är den systematiska skillnad i bedömningen av ut- fallet av ett tecken, som synbarligen råder meHan olika undersökare; vad den ene upp- fattar som tecken på alkoholpåverkan, kan av den andre uppfattas som normalt.
Denna fråga togs upp till diskussion på den första internationella konferensen för alkohol och trafik i Stockholm 1950. Den norske psykiatern Gdegaard visade med ett intressant exempel, hur en och samma läkare under årens lopp kunde skärpa sin diagnostiska förmåga.
Under åren 1930—35 undersökte en som polisläkare i Oslo verksam psykiater 315 fall av misstänkt rattfylleri. Bland dem med en blodalkoholhalt över 1,5 promille hade under denna tidsperiod 13 % (41 av 315) betecknats som "icke påverkade". Under tiden 1936—39 hade antalet "icke påverkade" med en blod- alkoholhalt över 1,5 promille gått ned till 3,5 % (7 av 207), och under tiden 1940—45 till 0,5 % (1 av 200), detta trots att under- sökningarna i regel företogs under ogynn- samma yttre omständigheter och flertalet mellan kl. 12 på natten och kl. 4 på mor- gonen.
Liknande erfarenheter redovisas av André- sén (pers. medd. från Danmark). På ett material av 1 712 fall, vid vilka läkarunder- sökning och blodprovsanalys hade företagits, visade det sig att en öuad undersökare redan vid en halt av 1 promille i över 80% av fallen kunde konstatera en påverkan. Över 1,6 promille var det endast 3 % av fallen, som uppfattades som icke påverkade. Var undersökaren mindre övad, voro motsva- rande siffror vid 1 promille omkring 75% påverkade, och endast omkring 10—15% företedde icke yttre tecken på påverkan vid' halter över 1,5—1,6 promille.
Ytterligare några möjligheter till tvekan i diagnosen må här anföras. Då utlåtandet har rättslig betydelse och läkarens uttalande skall klarlägga, huruvida en sådan alkoholpåver- kan föreligger, att det ”kan antagas att den undersökte icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon”, måste diagnosen stödjas på utfallet av de olika yttre tecken, som läka-
ren kan iakttaga, och på läkarens subjektiva omdöme, huruvida avvikelsen från det nor- mala är så stor, att läkaren har skälig orsak att antaga att vederbörande icke på ett be— tryggande sätt kunnat föra motorfordon. Ut— slaget med det ena eller andra provet kan emellertid vara svårbedömbart och variera mellan vida gränser mellan olika individer och olika undersökare. l ställandet av diagno— sen "påverkad av alkohol" måste dessutom ingå en bedömning, om utfallet av ett tecken verkligen berott på alkoholförtäring och icke på en inverkan av andra medel, såsom sömn- medel, amfetamin, smärtstillande preparat eller insulinchock, eller på sjukdomstillstånd såsom Skallskada eller chocktillstånd vid olycksfall etc. Därtill kan fogas de fall, där den undersökte genom anspänning av all sin koncentrationsförmåga förmått att "rycka upp sig" vid själva undersökningstillfället och döl- ja vissa yttre tecken på påverkan. I ett sådant fall måste han vid kliniska undersökningen betecknas som "icke påverkad", trots att han kanske någon timme tidigare bevisligen hand- lat under alkoholens inflytande och kanske även ögonblicket efter undersökningens av— slutande åter uppvisar alla tecken på påver- kan. Andresen anför ett exempel på en person, som vid en läkarundersökning klarade alla proven, men föll ihop i det ögonblick, läkaren satte sitt namn på papperet.
I tveksamma fall är det slutligen på grund av utlåtandets juridiska följder sannolikt att undersökaren systematiskt ställer diagnosen "icke påverkad”, därvid följande regeln att i tveksamma fall "hellre fria än fälla".
Det finnes således en rad anledningar till att en person trots en stor alkoholförtäring, som medfört en hög blodalkoholhalt och en klar alkoholpåverkan, i utlåtandet över den kliniska undersökningen likväl kunnat be- tecknas som "icke påverkad".
Slutligen må anföras, att den kliniska un-
Tabell 36. Antalet fall (i procent av antalet undersökta) med posiliva tecken på påverkan vid en blodalkoholhalt av 1.5—2 promille. 246 fall, undersökta av 7 olika läkare (I — VII)
Tabellen omarbetad på grundval av data från Liljestrand (1940).
| Läkare Symptom
| 1 | 11 111 IV | v VI | vn Alkohollukt i utandningsluften 100 97 92 85 | 91 16 66 Abnorma pupillreaktioner . . . . 83 65 55 18 6 22 24 Gångrubbningar ............ 72 32 8 24 19 19 44 Abnormt lingerprov ......... 81 91 27 0 73 6 13 Talrubbningar ............. 44 87 5 58 30 19 51 Medeltal 76 62 37 37 44 16 40
dersökningen och de kliniska proven i sin nuvarande utformning ger mycket litet under- lag för ett klarläggande av den psykiska kon- stitutionen hos föraren, hans sätt att reagera i en bestämd situation och att bedöma sitt eget och andra agerandes handlingssätt, fak- torer, som är av stor betydelse för klarläg- gandet av händelseförloppet och orsakssam- manhanget. Alkoholens varierande inverkan på olika individer, framför allt i fråga om effekten på uppmärksamhet, omdöme, reak- tionssnabbhet osv. sammanhänger intimt med den psykiska konstitutionen, medan effekten på synförmåga, koordination etc., uppvisar en mera enhetlig bild. Vid högre alkohol- halter blir förändringarna i direkta sinnes- funktioner, precision o. d., så dominerande, att skillnaderna i den psykiska konstitutionen är av underordnad betydelse.
Den kliniska undersökningen i rattfyllerimål borde eventuellt utvidgas att omfatta ett eller
' Hera prov, som skulle vara av mera objektiv natur än flertalet nu brukliga kliniska prov. I Danmark har ett skriftprov använts, och utfallet av detta uppgives av danska forskare vara ett gott tecken på förekomsten eller frånvaron av alkoholpåverkan (Alcohol and . Traffic 1951). Provet bedömes genom att man | jämför skriften vid läkarundersökningen i
samband med anhållandet med skriften under normala omständigheter, t. ex. såsom den
framgår av brev eller skriftprov inför domstol, polis eller läkare vid ett senare tillfälle. Någon sammanställning eller vetenskaplig analys av utfallet av skriftproven föreligger emellertid ännu ej.
På F armakologiska avdelningen vid Karo- linska institutet har bland annat närmare undersökts förekomsten eller frånvaron av ett ögonsymptom, nämligen nystagmus vid blickriktning åt sidan. Denna nystagmus utgöres av en rytmisk ögonrörelse i sidled med en snabb och en långsam fas och med en frekvens av 1— 10 slag per sekund. N ystagmus kan efter alkoholförtäring vid högre alkohol— halter omkring 2 promille (Bernhard och Goldberg 1934), uppträda spontant. Redan vid lägre halter, i regel vid 0,8—1,0 promille (Goldberg 1943) och lättare ju högre halten är, kan nystagmus emellertid framkallas ge- nom att vederbörande t. ex. får fästa blicken på ett finger, som hålles 3—4 dm framför ögat och långsamt föres utåt. Är nystagmus positiv, börjar den att slå, först långsammare, sedan snabbare. Den ökar ibland i liggande ställ- ning, och dess framkallande kan vid högre alkoholhalter medföra illamående, svindel och kräkningar. Detta symptom, som endast undantagsvis förekommer hos normala män— niskor, borde utprövas som ett tecken på påverkan att ingå i den kliniska rutinunder- sökningen.
kliniska undersökningen och nedsättningen av förmågan att föra motorfordon?
Ur det föregående framgår att förmågan att föra motorfordon är klart nedsatt redan vid blodalkoholhalter, då ännu ingen påverkan kan konstateras vid den kliniska undersök- ningen. Som exempel må nämnas att i Gelin och Wretmarks undersökning uppvisade 12 personer en klar försämring av sin körför- måga, men endast 6 av de 12 var kliniskt "påverkade"; samma resultat har framkom- mit vid alla andra praktiska körprov, vid morsetelegrafi eller vid försök med flygare.
Såväl laboratorieproven som de praktiska körproven med bilförare visade emellertid att gränsen för en börjande försämring låg vid 0,3—0,4 promille. Redan vid 0,5 promille förelåg en klar försämring i det övervägande antalet fall, även hos skickliga bilförare med vana vid alkoholförtäring. Hos morsetelegra- fister låg gränsen för börjande försämring omkring 0,20—0,25 promille, och hos flygare t.o.m. under 0,2 promille. Den till följd av alkoholförtäring ökade risken att råka ut för trafikolycksfall låg vid 0,3 promille (Holcomb 1938) och att vara vållande till trafikolycks- fall Vid ungefär samma gräns: 0,3—0,5 pro— mille (Smith och Popham 1951).
Den kliniska undersökningens möjligheter att påvisa en alkoholpåverkan är försvin- nande vid halter under 0,5 promille. Vid 1 promille uppfattas i regel hälften av de undersökta som påverkade, och andelen stiger sedan raskt med stigande alkoholhalt. Variationerna är emellertid avsevärda, och ofta beroende på undersökaren snarare än på förhållandet om den undersökte varit påver- kad eller ej. Förhållandet mellan antalet per— soner uppfattade som påverkade vid klinisk undersökning och blodalkoholhalten varie- rar från undersökare till undersökare. Vissa förlägger gränsen till 0,3—0,5 promille (Hind-
marsh och Linde, Lidström, Andresen), andra omkring 0,7 promille (Gelin och Wret- mark) och andra till 1—1,5 promille (tabell 36). Något säkert samband mellan graden av påverkan, bedömd på basen av en klinisk undersökning, och blodalkoholhalten kan icke uppställas som är giltigt för ett stort antal undersökare.
På platser där under en följd av år en och samma läkare företagit den kliniska under— sökningen, blir säkerheten större och gränsen blir låg (Hindmarsh och Linde 1934, Lid- ström, Odegaard 1950, Andresen 1952), medan den blir högre i de fall, där ett stort antal läkare varit verksamma, men där var och en kanske endast mera sällan företar en dylik undersökning (se femte kapitlet).
Karakteristiskt är att personer med måttliga alkoholvanor synes redan vid lägre blodalko- holhalter uppvisa klara yttre tecken på på- verkan, medan utpräglat alkoholvana kan uppvisa en hög grad av nedsättning i olika viktiga funktioner, sammanhängande med deras större konsumtion (se t. ex. SOU 1951: 44, s. 69—72 samt tabell 14—15) trots frånvaro av yttre tecken på påverkan. Före— komsten av yttre tecken på påverkan innebär alltid en kraftig påverkan med en objektivt mätbar nedsättning av olika funktioner, me— dan frånvaron av yttre tecken på intet sätt talar emot en objektiv nedsättning av olika funktioner.
Det exaktaste sättet att ställa diagnosen alkoholpåverkan och bedöma dess grad är ' att fastställa förändringarna i ett flertal olika funktioner som ögats flimmerfrekvens, blink- reflexen, kvantitativ Romberg etc. Detta kräver emellertid dyrbar apparatur och i regel en jämförelse med den undersöktes prestationer utan föregående alkoholtillförsel. Resultaten återgives i tabell 37, skillnaden mot . fördelningen i tabell 34—36 är uppenbar. Detta sätt torde icke kunna genomföras för
kvantitativa prov Bearbetning av tabeller från L. Goldberg (1943, 1947).
' Uppmärk— ' _ Flimmer— Blink- Rombergs Finger- Subtrak- samhets- och Blodalkoholhalt prov prov prov finger- tionsprov koncentra- Medeltal (promille) . tionsprov % % % % % %
Personer ovana vid alkohol 0,00—O,50 71,3 86,5 49,9 71,3 34,5 34,5 58,0 0,51—1,00 100,0 100,0 97,4 99,9 95,1 95,1 99,0 1,01—1,50 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 1,51—2,00 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 201—2,50 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Måttliga alkoholförbrukare 0,00—0,5O 9,7 65,5 30,9 22,7 9,0 6,7 22,0 0,51—1,00 99,9 99,7 94,6 95,6 58,0 97,2 95,0 1,01—1,50 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 1,51—2,00 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 2,01—2,50 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
praktiskt bruk som rutinmetod. Bestämning av alkoholhalten i blodet, urinen eller utand- ningsluften blir den metod som ger den säk— raste upplysningen om graden av påverkan. Dess relation till graden av påverkan är känd, såväl i laboratorieförsök som i praktiska körförsök, och den är icke underkastad någon subjektivitet i bedömningen. Som tidi- gare framhävts, är bestämningen av alkohol- halten i blodet tillförlitlig och klart överlägsen alla andra bestämningsmetoder. Läkarundersökningen fyller emellertid en rad viktiga uppgifter. Kan läkare icke konsta- tera någon iakttagbar påverkan, som mani- festerar sig i yttre tecken, utesluter detta enligt vad som ovan anförts icke på något sätt, att vederbörande kan ha haft en klar nedsättning av sin förmåga att föra motorfordon. Blod- provet ger då en ledning om vederbörandes alkoholpåverkan kan ha varit över eller under den kritiska gräns, där risken för en försäm- ring av körförmågan börjar, nämligen i ge- nomsnitt 0,3—0,4 promille. Ju högre alkohol- halten är, ju större har nedsättningen varit.
Konstaterar läkaren en iakttagbar påverkan,
som kommer till synes i utfallet av en rad yttre tecken på påverkan, är detta ett indicium på att alkoholpåverkan måste ha varit uppen- bar, och att nedsättningen av förmågan att föra motorfordon har varit mer eller mindre stor.
Vid läkarundersökningen kan vidare klar- läggas om den undersökte lider av någon sjukdom eller lyte, som kunde tänkas utgöra en förklaring t. ex. till det abnorma utfallet av ett eller annat kliniskt tecken. Vidare kan efterhöras om vederbörande ev. intagit sömn- medel, smärtstillande medel, andra narkotika eller amfetamin eller står under antabus- eller abstinylbehandling vid alkoholism.
Förtäring av andra flyktiga ämnen, t. ex. metanol (metylalkohol), eller inandning av trikloretylén, eter och koloxid kan ge symp- tom, erinrande om alkoholpåverkan. Vid misstanke om sådana förhållanden bör blod- prov tagas och analyseras på olika sätt. Ana- lys enligt Widmarkmetoden och enligt ADH- metoden klargör om provet innehåller etyl- alkohol eller ej.
Vid olycksfallsskador med symptom från nervsystemet och medvetslöshet kan ofta icke
utan särskilda undersökningar klarläggas, om symptomen är att hänföra till en svår alkohol- påverkan eller till en Skallskada; i dessa fall är utfallet av ett alkoholblodprov viktigt för klarläggande av diagnosen. Hindmarsh och Linde (1935) uppger att ej mindre än 70 av de 283 manliga olycksfall, vilka under loppet av ett år inlades på sjukhus, var medvets— lösa. I 33 av dessa fall kunde alkoholförtäring som orsak till symptomen uteslutas tack vare det negativa utfallet av blodprovet.
Under vissa omständigheter kan en insulin- shock, en hjärnblödning eller en hjärnskak- ning ge symptom med omtöckning, som liknar dem vid en alkoholpåverkan. Detsamma gäller vid en hjärnintlammation, då även nystagmus föreligger. Det negativa utfallet av ett alkoholblodprov kan utesluta alkoholen som orsaksfaktor. Vid misstanke på diabetes med insulinshock, coma e. (1. som förklaring till symptomen bör prov på blodsocker och Legals prov utföras (se bilaga 4) ; alkoholblod- provet influeras icke av att den undersökte kan ha diabetes.
Om syrebrist misstänkes som orsak till en påverkan hos flygare, eller en kombination av syrebrist och inandning av t. ex. koloxid
eller trikloretylén, kan även detta redas ut genom analys av blodprov. Frånvaro av alko- hol vid analys av blodprov enligt Widmark- metoden är ävenledes ett viktigt kriterium. Vid misstanke om ev. förekomst av olika flyktiga ämnen bör analys enligt ADH-meto- den ske som ett komplement, och ADH- metoden bör bliva rutinmetod så snart det gäller undersökningar av vid traflkolyckor omkomna personer.
Diagnosen alkoholförtäring kan således med säkerhet endast fastställas med kemiska prov på alkoholförekomst i kroppen, i regel i blodet, i undantagsfall även i urinen eller i utandnings— luften.
Frånvaron av en kliniskt påvisbar påverkan utgör således intet kriterium på att alkohol- förtäringen icke skulle spelat någon roll för uppkomsten av t.ex. en trafikolycka. Det säkraste kriteriet på en alkoholpåverkan i en grad som ökar risken för uppkomsten av t. ex. en trahkolgcka med bil är fastställandet av den blodalkoholhalt, som rätt vid olyckstillfället, och påvisandet att denna legat över det kritiska gränsvärde, i genomsnitt 0,3—0,4 promille, där enligt våra nuvarande erfarenheter risk— ökningen börjar.
SJUNDE KAPITLET
De alkoholbetingade olycksfallens andel av totalantalet
trafikolyckor
Vid de trafikolyckor, som blir föremål för polisutredning, görs rent rutinmässigt en undersökning av polisen om någon av de in- blandade varit alkoholpåverkad. De resultat, som därvid erhålles, redovisas i den officiella statistiken över vägtrafikolyckor. Beträffande de deltagande motorfordonsförarna återges den officiella statistikens siffror i tabell 1 på s. 57 (kol. 16—18). Enligt dessa siffror utgör det antal av motortrafikolyckorna, i vilka spritpåverkad motorförare deltagit, 3—5 %, alltså en jämförelsevis ringa del av samt- liga. Även om alla dessa olyckor skulle betraktas såsom orsakade av alkoholpåver- kan och man samtidigt beaktade, att dessa olyckor är jämförelsevis svåra, skulle det innebära, att alkoholpåverkan såsom orsak till motortrafikolyckor hade en relativt be— gränsad betydelse.
Det är därför av vikt att närmare undersöka i vilken man den officiella statistiken här kan anses ge en riktig bild.
En trafikolycka är för sin tillkomst i all- mänhet beroende av en samverkan mellan ett flertal olika faktorer. I den populära diskussionen brukar dessa olika tänkbara faktorer sammanföras till tre huvudgrupper, vilka schematiskt betecknas såsom vägen, fordonet och människan. Man har i dessa tre ' begrepp velat sammanfatta dels de yttre faktorerna, t. ex. vägbanans beskaffenhet, * siktförhållanden, trafikintensiteten och for-
donets tillstånd, dels den inverkan som de
inblandade förarnas egenskaper och åtgärder kan ha haft.
De tre huvudgrupperna av faktorer är sällan helt oberoende av varandra. Den mänskliga faktorn kan vid sidan av sin di- rekta verkan utöva en indirekt verkan genom inflytandet över fordonets tillstånd och genom valet mellan olika alternativa tidpunkter och vägar för körningen. Denna indirekta verkan av den mänskliga faktorn kommer även till uttryck genom det sätt på vilket anpassning sker till de givna eller valda yttre förhållande- na, t. ex. genom hastighet, belysning, last etc.
När det gäller att avväga den roll de olika faktorerna kan ha spelat för en olycka är det nödvändigt att observera, att den avvikelse i en faktor, som krävs för att fordonets rörelse skall övergå från lyckosam färd till olycka, är mycket ringa. Detta gäller samtliga de nämnda faktorerna.
Alkoholens roll vid tillkomsten av en tra- fikolycka förmedlas genom dess inverkan på den mänskliga faktorn. Principiellt sett är denna verkan trefaldig: 1. akut verkan i an— slutning till viss blodalkoholhalt, 2. efter- verkan och 3. verkan på lång sikt.
Såsom framgått av det föregående kapitlet har en mångårig och på senare tid i fråga om precision avsevärt skärpt laboratorieforsk- ning inriktats på studiet av alkoholens in- verkan på en rad olika, elementära livsytt- ringar av vilka beteendet är sammansatt. Dessa forskningar har klarlagt, att många av
livsyttringarna påverkas av alkoholen. Det gäller synen, hörseln, uppmärksamheten, känsloläget, omdömet, reaktionstiden och samordningen av rörelserna. Den alkohol- kvantitet, efter vars inmundigande denna på— verkan kan observeras, varierar mellan olika individer och även för en och samma individ. På samma sätt varierar graden av påverkan efter viss förtärd kvantitet. Man har emeller- tid gjort så omfattande frekvensundersök— ningar, att det är möjligt att angiva den statistiska sannolikheten för påverkan av olika funktioner vid olika blodalkoholhalter.
Utom laboratorieforskningar har man även gjort experimentella undersökningar, syftande till att klargöra vilken betydelse påverkan på vissa livsyttringar har vid utförandet av i det praktiska livet förekommande uppgifter. Som regel är ju dessas lösande beroende av en rad olika funktioner hos den mänskliga organis- men. Vid dessa experimentella undersök- ningar har alkoholens inverkan på förmågan att framföra bil vid olika tillfällen varit före- mål för studier. Det framgår klart av dessa undersökningar, att denna förmåga ned- sättes redan vid relativt låga alkoholhalter.
Vid experiment av denna natur har man tack vare den använda tekniken med kon- trollmaterial trygghet för att den enda faktor, som varierar från de alkoholfria fallen till alkoholfallen, är alkoholen själv. Däremot har man emellertid inte längre, som vid laboratorieexperimenten, möjlighet att av- läsa alkoholens försämrande inflytande på den ena eller andra elementära livsyttringen. Man får nöja sig med att fastställa en total— verkan utan att kunna ange de bakom den- samma liggande delverkningarna.
Undersökningar i trafiken
Förhållandena ute i trafiken är i så måtto likartade med förhållandena vid sistnämnda experiment som alkoholens roll vid trafik-
olyckorna kan förmedlas av dess inflytande på den ena eller den andra av en rad elemen- tära livsyttringar. Vid en bils kollision med ett tåg i en plankorsning kan alkoholen sålunda medverka till en felbedömning av bromsmöjligheterna med hänsyn till väg- laget, den kan ha medfört en allmän brist på koncentration vid körningen, den kan ha influerat på benägenheten att ta den risk det innebär att försöka hinna före, den kan ha minskat synfältet och därigenom åstadkom— mit en försening i uppfattandet av varnings- signalerna, den kan ha åstadkommit en sådan förlängning av reaktionstiden att ett upp- stannande blivit omöjligt, etc.
En undersökning av alkoholens andel i vägtrafikolyckorna kan lika litet som när det gäller de nyss berörda vägexperimenten verkställas genom att studera alkoholens in- flytande på en enstaka livsyttring och därur härleda alkoholens därav förmedlade andel i olyckan. Undersökaren är hänvisad till att jämföra olycksfallsfrekvensen inom en grupp av förare under akut alkoholpåverkan — eventuellt olycksfallsfrekvenserna inom ett flertal grupper med växlande blodalkohol- halt — med olycksfallsfrekvensen hos en grupp av förare som icke förtärt någon al- kohol.
Vid den verkliga trafiken på vägen har man emellertid i allmänhet icke den möjlig- het som finns vid motsvarande experiment att få fram jämförelsegruppcr som är åtskilda endast i så måtto att den ena står under infly- tande av alkohol, den andra icke. Man måste därför alltid bedöma dessa undersökningar ute iden verkliga trafiken under beaktande av att personliga egenskaper kan föreligga, som vid sidan av alkoholen har andel i olyckans tillkomst.
Bland de undersökningar, som verkställts i syfte att utforska den roll som alkoholpå- verkan hos motorförare har för uppkomsten
Förare, Blodalkollolhalt genomsnitt av i promille stickprov på faktisk %
vägen, i %
procent om överskjutande frekvens (risk) samma frekvens procent vid i förhållande som bland jämförelse med till alkoholfria
alkoholfria (kol. 2—kol. 3)
alkoholfria (kol. 2—7kol. 3)
) 1 | 2 3 t 4 ] 5
Normal (( 0,03) 87,91 53,37 53,37 _ 1 0,04—0,99 ..... 10,18 21,26 6,21 15,05 3 1,00—1,49 ..... 1,49 11,56 0,91 10,65 13
1,5 eller mer . . .. 0,42 13,81 0,26 13,55 54 Samtliga 100,00 100,00 60,75 | 39,25 1,6
av tratikolyckorna, märkes i första hand den undersökning som 1935—1937 utfördes av R. L. Holcomb vid Northwestern University Traffic Safety Institute i Chicago. Den avsåg att fastställa den olikhet i risk för egen kroppsskada som kan finnas mellan alkohol— påverkade och icke påverkade motorförare. Denna skillnad i risk framräknades vid denna undersökning genom en sammanställ- ning av procenten förare med olika blod- alkoholhalt på vägen och procenten av förare med motsvarande blodalkoholhalter i ett sjukhusmaterial.
Vid vägundersökningen var problemet att få en uppfattning om hur vanlig alkoholför- täring var bland bilförare på vägen. För detta ändamål utplacerades polispatruller, som hejdade alla passerande bilister och lät dem andas i en liten gummiballong. I den utand- ningsluft, som tillvaratogs i ballongen, be- stämdes alkoholhalten med hjälp av en apparat, den s.k. drunkometern, utarbetad av dr Harger i Indianapolis. På grundval av dessa värden kunde alkoholhalten i blodet beräknas.
Sammanlagt undersöktes 1 750 bilförare och resultaten framgår av ovanstående tabell (efter Englund, Tirfing 1944: 3, s. 126). Om- kring 12 % av samtliga motorförare ute på vägarna hade alkohol i blodet. 1,9 % hade en alkoholhalt av 1 promille eller mer, och
0,4 % av förarna hade 1,5 promille alkohol i blodet eller mer.
Det andra ledet utgjordes som nämnts av en sjukhusundersökning. Under en längre tidrymd togs blod- eller urinprov från varje skadad bilförare, som inlades på sjukhus med samma upptagningsområde som det, där vägundersökningen hade företagits. Samman- lagt undersöktes 270 skadade under en tid av tre år. Icke mindre än 47 % av de skadade hade alkohol i blodet; 25 % hade 1 promille alkohol i blodet eller mer och 14 % över 1,5 promille. Det är således uppenbart att alko- hol är vanligare hos skadade bilförare än hos sådana som icke råkat ut för olycksfall. Risken för en bilförare med en blodalkohol- halt överstigande 1,5 promille att råka ut för ett olycksfall, som ledde till sjukhusvård för honom själv, visade sig enligt Holcombs undersökning vara 54 gånger större än för den nyktre bilföraren. Vid en blodalkohol- halt på 1,00—1,49 promille var risken 13 gånger större, och vid lägre blodalkoholhalt 3 gånger större än hos en nykter bilförare. Av undersökningen framgick vidare, att om de förare, som hade alkohol i blodet, skulle ha kört med samma risk som de alkoholfria, hade den faktiska, totala olycksfrekvensen bland förarna gått ned från frekvensen 100 till frekvensen 60, dvs. med 40 %. Sistnämnda andel av olyckorna skulle alltså vara den del,
som är beroende av de alkoholpåverkades överrisk, vilket dock inte i och för sig måste innebära, att hela denna överrisk beror på alkoholpåverkan.
Någon helt jämförbar undersökning från andra länder föreligger icke. Men i fråga om den del av materialet som avser skadorna finns motsvarigheter i Sverige.
En omfattande undersökning över blod— alkoholhalten hos personer som drabbats av trafikolycksfall med icke dödlig utgång ut- fördes på sin tid av doktorerna J. Hindmarsh och B. Linde i Stockholm. Under loppet av ett år, 1932—33, togs systematiskt blodprov för analys på förekomsten av alkohol på samtliga de vid olycksfall skadade personer, som infördes till ett sjukhus och var så svårt skadade att de måste läggas in för vård. Sammanlagt undersöktes 113 vid trafik- olycksfall skadade män. Av dessa hade icke mindre än 44 % förtärt alkohol och 58 % av dem, motsvarande 29 % av samtliga, hade en blodalkoholhalt över 1 promille, således motsvarande en förtärd mängd av 15—20 cl brännvin eller mer.
Bland de skadade bilförarna hade om- kring hälften alkohol i blodet, av cyklister och motorcyklister omkring en tredjedel och av fotgängarna inemot hälften. Vad beträffar alkoholfallens fördelning över dygnets tim- mar uppträdde en klar ökning av alkohol- påverkade under kvällen och natten: en stor andel av olycksfallen under denna tid upp- visade alkohol i blodet. Det förelåg en mar- kant anhopning av alkoholfallen till lördags- söndagsdygnet, och relationen till fördel- ningen av fylleriförseelser över veckans dagar var likaledes uppenbar.
De funna frekvenserna av personer med alkohol i blodet utgör minimisiffror. Åt- skilliga skadade uppsökte inte sjukhuset förrän en avsevärd tid efter olycksfallet, ofta först dagen efter, under vilken tid ev. alko-
holförekomst i blodet hunnit försvinna. Per- soner, som visste med sig att deras eventuella alkoholförtäring kunde tänkas bliva föremål för undersökning, undvek att komma i be- röring med polis och sjukhus.
Siffror av samma storleksordning har fram- kommit vid vissa undersökningar, som dok- torerna Bjerver, Goldberg och Linde med medel från subkommittén för alkoholforsk- ning av Statens medicinska forskningsråd företagit (bil. 2). Undersökningen tillgick så att under tiden oktober 1951—nlars 1952 blodprov togs på varje manlig patient, som skadats genom olycksfall och som inkom till en av de kirurgiska poliklinikerna i Stock- holm. Ett flertal assistenter deltog i undersök- ningen, varigenom blodproven kunde tagas på patienterna vid vilken tid på dygnet dessa än inkom. Sammanlagt 663 olycksfall har undersökts under denna tidsperiod. Trafik— olycksfallen i denna undersökning uppgick till 71, av vilka 32 % hade förtärt alkohol. En speciell utredning gjordes av alkohol- vanorna bland de skadade. Av denna fram- gick klart, att skadade personer, som förut varit kända som mer eller mindre grova miss- brukare, i stor utsträckning uppvisat alkohol- förekomst i samband med olycksfallet, medan denna varit sällsynt hos de moderata och de abstinenta. 70 % av missbrukarna, som upp- gick till 33 % bland olycksfallen mot 13 % i normalbefolkningen, hade alkohol i blodet, när de råkade ut för olycksfall, och två av tre, som förtärt alkohol, hade mer än 1,5 promille i blodet. Bland de skadade, som var måttliga alkoholförtärare, hade endast 14% förtärt alkohol, och endast 4% hade mer än 1,5 promille i blodet.
Alkoholmissbrukarna, som utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i Stock- holm, svarar således för en tredjedel av trafikolycksfallcn.
I detta sammanhang bör även påpekas, att
! ,: %,
det svenska försäkringsbolaget Mofal'förarna, som endast har helnyktra försäkringstagare anslutna till sin trafikförsäkring, funnit att den med hänsyn till fördelningen på risk- klasser standardräknade skadefrekvensen för bolaget ligger nästan 40% under mot- svarande skadefrekvens för trafikförsäk- (Nelker,
1949). Denna undersökning har
ringsbolagens totala genomsnitt Tirfing, större allmängiltighet än andra undersök- ningar dels därigenom att den inte är be- gränsad till att avse olyckor som medfört personskador utan även får med olyckor som medfört allenast materialskador, dels därigenom att den inte omfattar enbart den akuta alkoholpåverkan utan även verk- ningarna i övrigt. Det synes emellertid inte kunna uteslutas, att en del av den påvisade skillnaden kan bero på andra olikheter mellan de båda jämförda materialen än Sålunda har man anledning antaga att det hos Motor- förarna försäkrade klientelet har en över- förarens nykterhetsförhållanden.
representation av sådana, som även i övrigt lämnar säkerhetssynpunkternastort utrymme.
Den partiella överensstämmelsen mellan det svenska materialet och det amerikanska i Holcombundersökningen låter det framstå som antagligt, att en genomförd parallell— undersökning i Sverige skulle leda fram till en jämförlig storleksordning ifråga om alko- holens betydelse för trafikolycksfallsfrek- vensen.
Olikheten mellan specialundersökningama och den officiella statistiken
De nu refererade undersökningarna har byggt på ett uppgiftsmaterial, av vilket regel- mässigt krävts objektivt konstaterad före- komst av alkohol resp. frihet från alkohol hos de undersökta. De funna frekvenserna av alkoholpåverkan har då varit betydligt högre än vad som framgått i den officiella
statistiken, vilken som bekant ansluter till polisens olycksfallsutredningar.
Denna olikhet beror uppenbarligen på den behandling, som i allmänhet ägnas en trafik- olycka. Åtskilliga av trafikolycksfallen blir polisundersökta. Detta torde som regel gälla de fall, där personskada blivit följden. Vid trafikolyckor med flera inblandade fordon torde även i fall av enbart materialskada, om denna är av någon storlek, polisanmälan oftast göras. Mindre ofta förekommer polis- utredning vid dikeskörningar o. dyl. Vid polisutredningen skall självfallet undersökas, om någon av de inblandade kan misstänkas för att ha varit alkoholpåverkad. Sker polis- undersökningen i omedelbar anslutning till olyckan har utredningsmannen möjlighet att med ledning av egen observation av förarna bilda sig en uppfattning om alkohol- påverkan skäligen kan misstänkas. I så fall brukar föranstaltas om blodprov. Sker under- sökningen vid en senare tidpunkt har man endast förarnas egna utsagor och vittnesbe- rättelserna att gå efter. Några mera ingående undersökningar brukar inte göras. Finns ej av andra skäl anledning att misstänka alko- holpåverkan brukar i Sverige knappast per- soner och näringsställen, som de inblandade besökt, kontaktas. De experimentella under- sökningarna tyder vidare på att en risksteg- ring inträder vid betydligt lägre halter än där den enskilde polismannen synes ha möj- lighet att med de undersökningsmetoder, som står honom till buds, finna tecken på påver- kan. Det är därför naturligt att den officiella statistiken över vägtrafikolyckor, som enbart redovisar polisutredda olyckor och bygger på polisutredningarna, beträffande en rela- tivt liten andel av olyckorna anger alkohol- påverkan hos förare. Denna andel har visserligen varierat något under olika är, men brukar hålla sig omkring 3—5 %. Sistnämnda siffror avser inte endast de fall,
då polisen ansett alkoholpåverkan såsom orsak till olyckan, utan hela antalet fall, där polisen konstaterat påverkan hos någon av de i olyckan deltagande förarna. Såvitt fram- går av dessa siffror, skulle alltså en relativt liten del av trafikolycksfallen bero på alko- holpåverkan hos motorförare. Tra/ilcförsäkringsföreningen, som är en sammanslutning mellan de försäkringsbolag, som meddelar den obligatoriska trafikförsäk- ringen, har kommit till ungefär samma siffror (3 procent) vid en bearbetning man gjort av de trafikskador, som innefattat person- skador. Man har härvid inte nöjt sig med polisutredningarnas uppgifter utan inför- skaffat kompletterande uppgifter i vissa av- seenden. Till samma resultat kom på grund- val av polisutredningarna och vissa kom- pletterande upplysningar även den av 1945 års trafiksäkerhetskommitté tillsatta gransk- ningsnämnden beträffande under andra halv- året 1946 inträffade olyckor.
Även om dessa undersökare införskaffat uppgifter utöver vad som stått att få i polis- utredningarna, har föreningens uppgifts- material på ifrågavarande punkt inte kunnat göras så mycket mera utförligt än polisens. Föreningens genomgång av fallen har näm- ligen skett först lång tid efter det händelsen inträffat.
Hur få fall, som i Sverige i denna ordning blir undersökta beträffande förekomsten av alkohol i blodet, framgår av Hindmarsh och Lindes undersökning. Av samtliga 505 olycksfall hade endast 12% blivit föremål för polisundersökning och endast i 1% av fallen hade polisen föranstaltat om blodprov.
Hur stor del av förarna som vid den van— liga poliskontrollen upptäckes ha förtärt alkohol, framgår av siffrorna från några nyligen genomförda trafikkontroller.
Enligt uppgift från statspolisintendenten har statspolisen och den kommunala polisen vid
fem olika tillfällen under tiden 2/5 1951—1/3 1952 anordnat särskilda trafikkontroller vid särskild uppmärksamhet ägnats åt förarnas nykter- Stockholms tillfartsvägar, varvid hetstillstånd. Av sammanlagt 7 305 kontrolle- rade förare bedömdes 32 (0,44 %) vara så påverkade av alkohol, att anledning att anhålla vederbörande såsom skäligen miss- tänkt för rattfylleri förelåg. Vid en kontroll på hösten 1952 anhölls 17 såsom misstänkta av 5 500 stoppade motorförare (0,31 %).,
Statspolisavdelningen i Jönköping har under tiden 2/10 1948—25/10 1951 anordnat 20 motsvarande kontroller omfattande sam- manlagt ca 1 500 fordonsförare utan att ha ertappat någon rattfyllerist. Karlstads stats- polisavdelning har under 1950 och 1951 kontrollerat sammanlagt ca 350 förare vid dylika kontroller och därvid anhållit en för rattfylleri. Statspolisavdelningen i Gävle har vid två kontroller under 1951 anhållit 6 förare för rattfylleri. Uppgift saknas om antal kontrollerade fordon. Sundsvallsavdelningen har vid fyra kontroller stoppat 191 förare och därvid anhållit två misstänkta för ratt- fylleri.
Det framgår av dessa uppgifter att ungefär en av tvåhundra till trehundra motorförare vid poliskontroll under kvällstimmarna visar sådan påverkan att polisen anser sig föran- låten att anhålla vederbörande. Allmän ore- dighet och spritlukt från andedräkten torde vara de kännetecken polisen därvid kan an- vända sig av. En stor del av de anhållna visar låg alkoholhalt, vilket i viss utsträck- ning torde förklaras av att blodprovet ofta inte kan tagas förrän flera timmar efter an- hållandet.
Dessa siffror kan självfallet inte ge någon uppfattning om den verkliga storleken av den andel av förarna i den normala trafiken, som har alkohol i blodet. De metoder, som stått till polisens förfogande är för okänsliga
_ f ..3. uHc-r..).Ws _ ___—_______—_____—_——_u—
. 34.1 ...
för att avslöja alla fall, där alkoholförtäring föregått körningen.
För en bedömning av riskrelationen mellan nyktra och påverkade förare torde emellertid viss ledning kunna erhållas vid en jämförelse mellan de nyssnämnda siffrorna från polis- kontrollerna och de i officiell statistik redo- visade fallen av i vägtrafikolyckor inblandade alkoholpåverkade motorförare. Bedömnings— grunden —— polisens ytliga iakttagelser — är här densamma i båda materialen.
En sådan jämförelse med de grova metoder, som här använts, ger vid handen, att de bil— förare, som år så påverkade, att polisen märker det, löper 7,5 gånger större risk än de icke påverkade att bli medverkande i trafik- olyckor. Självfallet är denna beräkning mycket osäker. Riskdifferensen torde vara för liten, eftersom de förare, som varit på- verkade utan att polisen kunnat märka det vid sin hastiga kontroll, ingår i gruppen "ej påverkade” och höjer dennas risktal. Till följd härav blir även den siffra, som anger hur stor del av olycksfrekvensen, som beror på de påverkades överrisk, alltför liten. Den kommer i detta fall endast att angiva den andel, som beror av överrisken för dem, som är för polisen iakttagbart påverkade. Det är emellertid av intresse att observera, att den erhållna riskdifferensen mycket väl svarar mot den som erhålles ur Holcombs material, om gränsen mellan de två jämförda grup- perna sättes vid ungefär 1,0 promille, dvs. den gräns, där polisen som regel har möjlig- het att avslöja påverkan med sina nuvarande metoder.
Det kan i detta sammanhang vara av visst värde att söka beräkna det genomsnittliga blodalkoholvärdet för de vid poliskontrol— lerna anhållna. Siffror finns här för de vid paliskontrollerna i Stockholmstrakten an- hållna. För 16 av de 32 anhållna visade blod- provet över 0,8 promille. I 9 fall var blod-
alkoholhalten mellan 0,5 och 0,8 promille. Medeltalet var 0,92 promille.
Blodprovet har dock icke kunnat tagas i omedelbar anslutning till anhållandet vid kontrollen, utan blodprovstagningen. skedde först betydligt senare, i genomsnitt under de speciella omständigheter varunder kontrol— lerna varit anordnade, åtminstone ett par timmar efter anhållandet. Under denna tid hinner blodalkoholhalten sjunka avsevärt, i genomsnitt 0,15 promille per timme. Blod- alkoholhalten vid anhållandet var således med all sannolikhet åtskilligt högre än vid provtagningen. En höjning av medeltalet med 0,3 promille förefaller rimligt. Detta för till ett medeltal av 1,2 promille.
Vissa andra undersökningar
Ett mellanläge både metodiskt och siffer- mässigt intager de undersökningar, som verkställts av professor E. Sjövall och pro- sektor Hj. Sjövall rörande alkohol som or- saksfaktor till dödsolyckor i trafiken. Blod- prov har tagits på samtliga dödade men be- träffande övriga parter i olyckan — t. ex. en vållande motorförare — har någon under— sökning inte gjorts i vidare mån än vid andra trafikolyckor. Lägre alkoholhalter hos andra än de dödade torde sålunda ha blivit obeaktade i samma mån som vid andra olyckor.
E. Sjövall i Lund har framlagt ett material av 267 olyckor med sammanlagt 277 dödade under åren 1926—46. Blodprov togs på de dödade för att fastställa den eventuella före- komsten av alkohol i organismen, varjämte uppkomsten av olycksfallen klarlades så vitt möjligt i alla detaljer.
E. Sjövall delade upp sitt material efter åldersgrupper, och fann att inom de båda lägsta åldersgruppema: 1—10 år och 11—20 år samt inom de båda högsta: 61—70 och över 70 år, var oaktsamheten hos den på-
körde själv den dominerande orsaken. I åldersgrupperna 21—60 år var alkoholpåver- kan hos den påkörde eller påkörande ett säkert orsaksmoment i 23 % av fallen och ett möjligt orsaksmoment i ytterligare 6 %, så- ledes i sammanlagt 29 % av fallen.
Hj. Sjövalls material kommer från Statens Rättsläkarstation i personer, omkomna vid trafikolyckor utanför Stockholm, sammanlagt 199 fall under tiden 1 januari 1945—31 mars 1949. 157 av de undersökta olyckorna utgjordes av vägtrafik- olyckor med dödlig utgång. Vad vägtrafik- olyckorna beträffar visade det sig att alkohol
Stockholm och avser
som orsaksfaktor förelåg i minst 40 fall, så- ledes i 25,5 % av samtliga fall, en siffra som mycket nära ansluter sig till den av E. Sjövall angivna.
Hj. Sjövall har gjort en närmare analys av dessa olyckor, som klarlägger en rad intres- santa omständigheter. Alkohol var en mar- kant orsaksfaktor i 4 av 18 kollisioner mellan tvenne motorfordon. I 12 fall av 55 som gällde på- eller omkörning av cyklister be- faras alkohol vara en orsaksfaktor. Vid på- körning av gående gällde detta 14 fall av 52 och vid påkörning av personer, som suttit eller legat vid vägkanten 10 fall av 13.
Med hänsyn till olyckornas fördelning på olika trafikantgrupper ger bearbetningen följande. Antalet dödade manliga motorförare var 12, av vilka 2 var alkoholpåverkade, medan antalet dödade manliga fotgängare, passagerare och övriga trafikanter var 116; av dessa var 28 alkoholpåverkade.
För att fullständigt klarlägga den roll, som alkoholen spelar som orsaksmoment vid uppkomsten av en trafikolycka, emellertid självfallet även hänsyn tagas till
måste
andra skador än de som medfört en män- niskas död. Det är uppenbart, att vid en kollision mellan ett motorfordon av typen lastbil, buss eller personbil och en annan tra-
fikant, risken för en skada med dödlig utgång måste vara störst för fotgängare, cyklister eller motorcyklister, medan föraren och de eventuella passagerarna i motorfordonet löper den minsta risken. En aldrig så exakt under— sökning av enbart de döda ger därför icke ett tillfredsställande svar på den av utred- ningen uppställda frågan. Alkoholens roll kommer först fram om såväl föraren som hans offer undersökes beträffande förekoms- ten av en alkoholförtäring. Dessa förhållan- den accentueras uppenbarligen av en sam- tidig alkoholpåverkan, som synes ytterligare öka risken, vilket gäller t. ex. då en alkohol- påverkad fotgängare eller cyklist genom att t. ex. plötsligt vingla till framför en bil ut- sätter föraren av denna för en påfrestning av onormal grad och som han uppenbarligen har mindre möjlighet att klara i påverkat till- stånd än i nyktert.
En undersökning av sambandet mellan alkoholpåverkan och graden av vållande till olyckor har gjorts av kanadensaren dr W. Smith (Alcohol and Road Traffic, Stockholm 1951).
Under en förperiod på sammanlagt två år utarbetade och genomprövade Smith ett schema för en detaljerad bedömning av trafikolycksfall, omfattande motorfordons- olyckor med personskador. I bedömningen ingick en systematisk analys av blodet eller utandningsluften på förekomsten av even- tuell alkohol. I rapporten upptogs efter ett bestämt formulär alla data, som var ägnade att belysa de tre tidigare nämnda faktorerna, fordonet, vägen och människan, således före— komsten av t. ex. fel på fordonet, dåligt väg- lag, skymd sikt osv., och slutligen alla de förhållanden i själva körningen, som ledde till olycksfallet. Sedan protokollet var klart, poängbedömdes de tre faktorernas inbördes betydelse för det aktuella fallet: samtliga faktorers summa betecknades med 10, "och
.. ..:4 _-
Jon.—.
den del av poängsumman, som föll på föra- ren själv, ägnades speciell uppmärksamhet.
Den kunde således poängsättas i en skala från
"personliga" faktorn hos föraren
0 till 10. 0 poäng innebar att för förarens del den personliga faktorn icke spelade någon i roll, utan hela orsaken var att tillskriva för—
hållanden i omgivningen såsom dåligt väder, skymd sikt, fel på vagnen, eller all skuld låg hos den påkörde. Den högsta poängsiffran, 10, innebar att hela ansvaret föll på föraren, t. ex. vårdslös körning, för hög fart, oupp- märksamhet osv. medan ingen vikt kunde läggas på andra omständigheter. Alla data insamlades och formuläret ifylldes efter dessa principer av speciellt tränad personal, iregel särskilt utbildade trafikpoliser, medan poängsättningen verkställdes av tvenne andra undersökare, de båda försöksledarna, för att undvika subjektivitet i ställningstagandet. Poängsåttningen av den personliga faktorn skedde utan kännedom om blodalkohol— halten.
Sedan förfarandet utprövats under två års tid och visat sig giva tillfredsställande säker- het, började undersökningen systematiskt tillämpas; sammanlagt undersöktes 919 tra— fikolyckor under en period av 3 månader, 17 maj—17 augusti 1950.
Alkoholhalten i utandningsluften bestäm- des med letters och Forresters apparatur, i princip av samma natur som Hargers tidi- gare använda, men lättare att handha, och omräknades till blodalkoholhalt. Luflprov erhölls från 59 % av samtliga förare; av om- kring 25% av dem, som misstänktes ha förtärt alkohol, erhölls intet prov.
Som resultat erhölls, att icke mindre än var fjärde bilförare (23 %), invecklad i ett trafik- olycksfall drabbande honom själv eller annan person, hade för- tärt alkohol.
Det visade sig, att antalet bilförare med
med personskada,
hög personlig faktor (8—10 poäng) i mycket större utsträckning uppvisade höga alkohol- halter i blodet än de, vilka hade en låg personlig faktor (0—2 poäng).
Det visade sig vidare, att ökningen i an— delen med hög personlig faktor redan klart framträdde vid halter på 0,3—0,5 promille.
De av Smith publicerade uppgifterna till- låter även en direkt beräkning av storleken av den risk som en bilförare, som förtärt alkohol, löper att bliva vållande till en olycka, jämfört med den risk, som en nykter bil- förare löper. Man finner då, att denna risk ökar snabbt med stigande alkoholhalt; den har under 0,3 promille samma värde som hos nyktra förare, den är dubbelt så stor vid halter mellan 0,3 och 0,5 promille och vid halter över 1,5 promille blir den 36 gånger så stor som hos nyktra förare.
Trafiknykterhetsutredningen
Att mera exakt söka bedöma alkoholens betydelse för uppkomsten av olycksfall i tra- fiken är uppenbarligen förenat med mycket stora svårigheter, särskilt när det gäller den del av olyckorna som vållas av förare av mo- torfordon. De uppskattningar, som hittills gjorts, har byggt på förutsättningen, att ökad risk inträder först vid en relativt hög blod- alkoholhalt. Sedan de senare företagna undersökningarna numera givit vid hand e n, att riskökningen inträder redan vid mycket låga halter, måste den på tidigare undersök- ningar grundade uppfattningen uppenbar— ligen revideras.
De undersökningar ute i trafiken, i vilka blodprovstagning förekommit, anger den gräns för blodalkoholhalten, där riskstegring för olycksfall inträder, till 0,3—0,5 promille. Dessa värden överensstämmer väl med den gräns man erhållit vid de experimentella undersökningarna. Riskökningens ungefär- liga förlopp framgår av följande kurva, där
| | ' l
0 1 .0 2.0
värdena på den vågräta linjen avser blod- alkoholhalten i promille.
Den kvantitativa betydelsen för trafik- olycksfallens antal av denna riskökning framgår närmare av Holcombs undersökning, vilken dock avser amerikanska förhållanden.
Ehuru en med Holcombs undersökning analog svensk undersökning saknas, ger det här ovan sammanställda materialet anled- ning antaga, att även vid en jämförlig under- sökning i vårt land skulle framkomma siffror, som skulle peka i samma riktning som Holcombundersökningens.
Att märka är emellertid, att det finns an- ledning antaga, att det bland förare med
alkohol i kroppen ingår en oproportionerligt stor andel som på grund av sin allmänna uppförandeattityd har onormalt hög olycks- risk även i nyktert tillstånd. Detta skulle innebära, att en del av deras överrisk bör förklaras av deras allmänna beteende och icke av att de vid olyckstillfället hade alkohol i kroppen. Å andra sidan är det klart, att den nu nämnda omständigheten inte är av sådan beskaffenhet att den kan jäva påstå— endet, att olycksfallsrisken för den påverkade föraren är väsentligt större än den skulle vara för samma person i fullt nyktert till- stånd. Att olycksfallsrisken för rattfylleris— terna i verkligheten är betydligt större än som framgår av den officiella statistiken är uppenbart redan av det förhållandet att denna inte på långt när förmår infånga alla de fall, där alkoholen medverkat till olyckans uppkomst. Dels saknas många fall där blod- alkoholhalten varit tillräckligt hög för att orsaka olyckan men för låg för att motsvaras av för polispersonal och andra vittnen iakt- tagbara yttre tecken på påverkan och dels torde förarnas medvetna strävan att undvika polisutredning, medan de är alkoholpåver- kade, medföra att polisens möjligheter att konstatera påverkan även i övrigt blir be- gränsade.
Trafiknykterhetsutredningen vill slutligen framhålla, att trafiken inte kan göras helt Olycksfri. Mänskliga felhandlingar och tek- niska brister kräver ofrånkomligt sina offer i trafiken. De olyckor, som vållas av att föra- ren nedsatt sin förmåga genom alkoholför- ! täring, är däremot alltid onödiga och därför , särskilt upprörande.
Trafiknykterhetsutredningen har, såsom fram- går av föregående kapitel, funnit att alko- holpåverkan hos motorförare är en viktig orsaksfaktor vid en betydande del av trafik- olycksfallen. Dessutom framträder alkohol- påverkan hos andra personer i trafiken än motorförare ofta såsom orsak till trafik- olyckor. Åtgärder som motverkar onykterhet i samband med trafik är därför ägnade att i icke oväsentlig mån minska trafikolycks- fallsfrekvensen.
Det ur trafiksäkerhetssynpunkt mest bety- delsefulla området är givetvis motortrafiken, och utredningen har därför ägnat detta sär- skild uppmärksamhet. Utredningen har där- vid sökt bedöma i vilken riktning utveck- lingen i fråga om motorförarnas skötsamhet i nykterhetsavseende gått under senare tid.
Om det nuvarande läget
Beträffande frekvensen av brotten mot gällande lagbestämmelser har utredningen konstaterat, att dessa brott absolut sett ökat kraftigt i antal. Om antalet avdömda brott sättes i relation till trafikvolymen, finner man emellertid icke någon långsiktig ökning utan snarast en något fallande utvecklingskurva. Frågan uppkommer då huruvida denna ut- veckling beträffande de beivrade brotten sammanhänger med en motsvarande för- bättring av förarnas nykterhet. Det skulle nämligen också kunna göras gällande att brottsstatistiken på grund av en minskning i intensiteten av polisens övervakning av trafi-
ÅTTONDE KAPITLET
Behovet av en reviderad lagstiftning
kanterna ger en alltför vacker bild av utveck— lingen. Såsom utredningen påpekat i fjärde kapitlet har antalet polismän endast obetyd- ligt ökat i antal under de senaste femton åren medan antalet registrerade fordon flerdubblats under samma tid. En sådan relativ minskning av antalet polismän behöver dock icke ha medfört en mindre intensitet i övervakningen av rattfylleriet. Dels kan nämligen, inom ra- men för tillgängliga personalresurser, större uppmärksamhet ha ägnats åt övervakningen av förarnas nykterhet, och dels kan den ökade tillgången på tekniska hjälpmedel vid över- vakningen, t. ex. radiobilar, ha kompenserat personalminskningen.
Vissa andra tecken tyder också på att, i relation till trafikvolymen, en förbättring inträtt på området eller att i varje fall för- hållandena icke försämrats. En jämförelse mellan åren närmast före andra världskriget och åren efter kriget med hänsyn tagen till graden av berusning hos de dömda förarna ger sålunda vid handen, att andelen grova berusningsfall bland de dömda minskat avse- värt. Vid studiet av brottsutvecklingen måste vidare hänsyn tagas till den utvidgning av det straffbara området, som ägde rum 1941 i samband med införandet av promillereg- lerna. Härigenom kom betydligt lägre grader av påverkan att kriminaliseras jämfört med vad som gällt före 1941. Om det straffbara området inte hade vidgats, skulle givetvis an- talet brott efter år 1941 ha blivit lägre än som är fallet.
Det torde vara rimligt att antaga, att ratt- fylleribrottsutvecklingen i viss mån är be- roende av den allmänna sedvänjans föränd- ring, dvs. i stort sett följer svängningarna i nykterhetstillståndet och i den allmänna brottsutvecklingen. Gör man en jämförelse i dessa avseenden visar det sig emellertid att rattfylleribrottsligheten utvecklats gynnsam- mare än såväl det allmänna nykterhetstill- ståndet som den allmänna brottsligheten. Denna avvikelse synes inte kunna förklaras på annat sätt än att det inom här ifråga- varande område funnits faktorer som mera effektivt än på de andra områdena motverkat det icke önskvärda beteendet. En av dessa faktorer synes ovedersägligen vara den före- fintliga speciallagstiftningen mot rattfylleri. Fr.o.m. 1941 har denna lagstiftning varit ägnad att skärpa uppmärksamheten även gentemot den relativt ringa alkoholförtä- ringens farlighet i samband med bilkörning. Därigenom har lagstiftningen givit ökad styrka åt det upplysningsarbete som bedrivits på området och medverkat till att detta vunnit an- slutning från betydligt större kategorier inom befolkningen än som eljest vanligen är fallet.
Utvecklingen ger likväl anledning till en mycket allvarlig bedömning. Inför den väl- diga ansvällning av trafikvolymen som ägt rum kan man inte nöja sig med ett konstate- rande att den relativa frekvensen av brott inte ökat. Den stora ökningen av trafiken innebär nämligen att rattfylleri som orsak till skador blir allt större absolut taget. I ett läge då trafiken får allt större omfattning måste kraven höjas inte bara på fordonens egen- skaper och vägarnas beskaffenhet utan även på trafikanternas varsamhet. Detta gäller samtliga trafikanter men i särskilt hög grad beträffande motorförarnas skötsamhet i nyk- terhetsavseende. Detta krav framstår såsom än mera aktuellt vid ett samtidigt hänsyns- tagande till att alkoholförtäring även i små
kvantiteter uppenbarligen utgör ett betydligt större faromoment i trafiken än man tidigare haft kunskap om. Den kraftiga ökning av antalet onykterhetsbrott i trafiken som ägt rum under 1952 är ägnad att ytterligare skärpa uppmärksamheten, även om det ännu är för tidigt att uttala sig närmare om bakgrunden till denna ökning.
Man känner självfallet inte till huru stor del av de i trafiken deltagande motorförarna som genomsnittligen är under alkoholpåver- kan. I sjunde kapitlet redovisas emellertid er- farenheterna från de s.k. poliskontrollerna. Det framgår av dessa att ungefär en av 200— 300 motorförare vid poliskontroll under kvällstimmarna (möjligen med överrepresen- tation för helgtrafik) visat sådan påverkan, att polisen ansett sig föranlåten att anhålla honom som skäligen misstänkt för rattfylleri. Antalet räknade fordon vid 29 räknepunkter en dag i oktober var år 1951 drygt 312 000. Om man utgår från att varje fordon i genom- snitt passerar 5—10 räknepunkter, innebär detta att antalet fordon i trafik en dag är 30 000—60 000. Detta skulle visa att kanske 100—300 relativt starkt påverkade förare dagligen kör i Stockholm, något fler vid helger och veckoslut och något färre vanliga vardagar.
Det är alltså ett betydande antal av motor- förarna, som redan med de relativt osäkra metoder, vilka den enskilde polismannen på sin trafikpost kan använda, företer tecken på påverkan. Det är klart att detta antal skulle avsevärt ökas, om en mera ingående under- sökning av påverkan kunnat göras be- träffande trafikanterna och om man alltså kunnat få med även de lindrigt påverkade. Därtill kommer de förare som kör under postnarkotisk påverkan.
Beträffande motorförarnas kunskaper om alkoholens inverkan på trafiken är det tyd- ligt att kännedomen om de högre alkohol-
balternas farlighet är allmän. De lägre hal- ternas verkningar är däremot, såsom framgår av en för några år sedan verkställd intervju— undersökningl, inte lika kända. Än mindre utbredda torde kunskaperna vara om den gräns, där det inträder en av alkoholpåver— kan betingad mera påtaglig ökning av risken för olycksfall.
Om de vägar på vilka samhället kan främja ökad nykterhet i trafiken
Den bristande insikten hos trafikanterna om den verkliga riskökning, som inträder efter förtäring av alkohol eller andra beru— sande ämnen, torde vara en av de främsta orsakerna till att många motorförare i sin alkoholförtäring överskrider både den kvan- titet, där normal försiktighet i och för sig borde sätta en gräns, och den, där lagen stadgar straff. En av de vägar samhället måste slå in på är därför attbibringa trafi- kanterna ökad kunskap om riskerna med alkoholförtäring. En sådan strävan måste först och främst konkretiseras i direkt propa- ganda och undervisning, men den synes också kunna stödjas genom en lagstiftning, som drar gränsen mellan tolerabel och straff- bar påverkan så nära den verkliga gränsen för nedsättningen av förarfunktionerna som möjligt.
På grund av alkoholens effekt på det mänskliga nervsystemet, vilken tar sig ut- tryck inte bara i en nedsättning av körfunk— tionerna i och för sig utan också verkar av- trubbande på omdömet, öppnar sig emeller- tid särskilda problem, när det gäller att be- döma den individualpreventiva betydelsen av upplysning och lagstiftning. Den som i opåverkat tillstånd har klar insikt både om (len fara han utsätter sig själv och andra trafikanter för genom att i alkoholpåverkat t tillstånd framföra sitt fordon och om den risk
han löper att få ett strängt straff blir ofta
efter en relativt liten förtäring benägen att underskatta faran och risken. Den som börjar en alkoholförtäring i medvetande om att bilkörning är nära förestående och gör det i tanke att endast förtära en liten kvan— titet kan redan av denna bli urståndsatt att rätt bedöma sin påverkansgrad, och för- täringen blir därför icke sällan större än han från början avsett.
Särskilt bekymmersam blir denna alko— holens omdömesavtrubbande verkan när det gäller personer, som är hemfallna åt alkohol- missbruk eller eljest mindre skötsamma i sitt förhållande till alkoholen. Man rör sig då med impulser till förtäring, som endast i begränsad utsträckning låter sig hämmas av insikt om risker till liv och lem eller av hot om stränga straff. För den avancerade alko— holmissbrukaren är omdömet ofta så av- trubbat och alkoholbegäret även i opåverkat tillstånd så starkt, att man inte kan räkna med normala attityder mot samhällets rätts- regler, särskilt inte sådana som är avsedda att förhindra alkoholförtäring.
Bl. a. för att få närmare belyst vilka alko- holvanor de upptäckta rattfylleribrottsling- arna haft och brottens allmänna bakgrund har utredningen föranstaltat om en statistisk undersökning av de för rattfylleri under tiden 1/7 1948—30/6 1949 dömda, vilken undersökning redovisats i femte kapitlet.
Det framgår av denna undersökning, att
1 Undersökningen, som på uppdrag av Natio- nalföreningen för trafiksäkerhetens främjande företogs av AB Svenska Gallupinstitutet i april 1949 — före inledandet av kampanjen "Ingen sprit vid ratten" —— visade, att 45 procent av körkortsinnehavarna bedömde inverkan av 10 cl spritförtäring på en skicklig motorförare på sådant sätt, att de skulle åka med en bilförare som druckit den kvantiteten. 23 procent av körkortsinnehavarna ansåg, att 10 cl sprit i samband med måltid över huvud taget inte har någon inverkan på en bilförare, eller svarade "vet inte". 54 procent av motorförarna visste inte alls, hur stor blodalkoholhalt lagen tolererar eller trodde att den var högre än 0,8 promille.
socialgrupperna är företrädda bland de dömda i ungefär samma utsträckning som i totalbefolkningen. Antalet aktiva motorförare inom de olika socialgrupperna visar emeller- tid betydande differenser, varför siffrorna inte ger en riktig bild av "risken" för ett rattfylleribrott i de olika socialgrupperna. Såväl fordonsinnehav som körkortsinnehav är betydligt större inom de högre social- grupperna än inom de lägrel. "Risken" per trafikant synes på grundval härav kunna antagas vara störst inom socialgrupp III och lägst inom socialgrupp I. Den mest riktiga jämförelsegrunden skulle emellertid vara att uttrycka risken som ett förhållande mellan antalet dömda och antalet körda mil inom resp. grupper. Den tidigare jämförelsen torde då ha lämnat ett något g 'nnsammare resultat för grupp III, eftersom praktiskt taget samtliga yrkesförare förs till denna grupp. Ordningsföljden mellan socialgrup— perna torde dock inte rubbas härav.
Man finner också, att personer med högre utbildning är underrepresenterade.
Storstäderna har vidare en betydligt större andel av rattfylleristerna än av motsvarande befolkning.
Åldrarna över 55 år är underrepresente- rade, ungdomsåldrarna normalt represente- rade, men åldrarna 25—55 är starkt över- representerade. En motsvarande iakttagelse hade kunnat göras beträffande körkorts- innehav.
De för rattfylleri dömda har färdats med personbil och lastbil ungefär i samma ut- sträckning som dessa fordon förekommer i Motor- cyklisterna är vanligare i rattfyllerimaterialet trafiken enligt trafikräkningarna. än i trafiken, medan förare av bussar är underrepresenterade.
Fördelningen av de dömda efter veckodag och klockslag visar stark periodicitet med anhopning till veckoslutet och den sista
fjärdedelen av dygnet, vilket får anses tyda på att resorna i stor utsträckning haft karak- tären av nöjesresor. Ca 60% av de dömda har också uppgivit färdens art som nöjes— resa.
27 % av rattfylleristerna fanns tidigare registrerade i det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret över personer, som dömts till frihetsstraff eller större antal dagsböter, varav en tredjedel tidigare var dömda för rattfylleri. För samtliga vuxna män motsvaras den förstnämnda siffran av ca 5 %.
Av rattfylleristerna var 13,4% före ratt- fylleribrottet registrerade för upprepade eller grova nykterhetsanmärkningar under de senaste tio åren mot 2,3 % av samtliga män. 32 % av rattfylleristerna hade enstaka lind- riga nykterhetsanmärkningar under de se— naste tio åren mot 6,8% av samtliga män. Det innebär att 45,4 % av rattfylleristerna redan före rattfylleribrottet fanns registre- rade för nykterhetsanmärkningar. Motsva— rande siffror för samtliga män över 25 år är 9,1%. Den knappa tiondel av männen, som redan är prickad för nykterhetsanmärk- ning, svarar alltså för nästan hälften av ratt— fylleribrotten.
Det framgår av dessa resultat av undersök- ningen, att rattfylleribrottet i stor utsträck-
1 I den tidigare omnämnda gallupundersök- ningen efterfrågades bl. a. fordonsinnehav och körkortsinnehav. För den vuxna befolkningen, män och kvinnor över 20 år, erhöll man därvid följande procentsiffror, vilka torde ge en unge- färlig bild av trafikanternas fördelning på socialgrupper.
Äger Har motor- körkort Ingetdera Socialgrupp fordon
% % %
1 2 7 41 54 2 10 23 73 3 4 16 83 Samtliga 8 | 20 | 76
ning samvarierar med samma omständig- heter som kriminaliteten i övrigt. Anhop- ningen till storstäderna och bland de socialt missanpassade liksom den starka över- representationen av alkoholmissbrukare in— går såsom väsentliga drag i bilden.
Åtgärder för att motverka uppkomsten av trafikonykterhet måste alltså ha till syfte dels att hos den stora skaran av trafikanter ingjuta en allmän insikt om alkoholens farlighet i trafiken och skapa respekt för lagstiftningen och dels att avhålla de från nykterhetssyn- punkt misskötsamma från att föra fordon.
När det gäller att skärpa den allmänna uppmärksamheten har, såsom förut nämnts, lagstiftningen och upplysningen den största betydelse. Det har ofta i detta sammanhang framhållits — bl.a. i direktiven för utred- ningen — att man bör eftersträva att succes- sivt föra allmänheten fram till allt större för- siktighet med sprit i samband med bilkör- ning. Man kan, med hjälp av en lagstiftning som visserligen ligger före men som likväl icke alltför mycket avviker från opinionen hos fordonsförarna, leda den allmänna in- ställningen, och på så sätt på längre sikt nå bästa möjliga effekt. Införes en lagstiftning, som ligger alltför långt före opinionen, kan detta däremot få allvarliga skadeverkningar, icke minst med hänsyn till att det här är fråga om ett område, där betydande svårig- heter reser sig, när det gäller att kontrollera lagstiftningens efterlevnad.
Utredningen vill starkt understryka, att lagstiftningens effekt väsentligen är beroende av dess verkningar på den allmänna sed— vänjan. Först genom att medverka till en allmän skärpning av uppfattningen om vår- det av nykterhet i trafiken kan lagstiftningen bidraga till att omforma sedvänj an hos motor- förarna och i deras omgivning på sådant sätt tt brotten förebygges. Det gäller att förhindra cke endast en förtäring som medför ökad
risk för olycksfall utan även en förtäring som avtrubbar motorförarens omdöme om hur mycket han tål utan risk för nedsättning av sin förareförmåga. En allmän skärpning av lagstiftningen är enligt utredningens mening nu motiverad och utredningen framlägger i det följande förslag därom. De nya veten- skapliga undersökningarnas resultat liksom den framträdande plats trafiken och trafik- olycksfallen fått i den allmänna diskussionen gör det troligt att en skärpning kan påräkna det erforderliga stödet hos en utbredd opinion. I anslutning härtill kommer utredningen att lämna vissa synpunkter på upplysnings— och propagandaarbetet.
Det är även tydligt att en mera intensiv övervakning över förarnas nykterhet ute i trafiken kan avsevärt medverka till bättre förhållanden. De stickprov som gjorts i trafi- ken visar att endast en liten del av de faktiska brotten blir beivrade. En ökad risk för upp- täckt skulle med säkerhet minska förarnas benägenhet att sätta sig vid ratten efter sprit— förtäring. En förstärkning och effektivisering av övervakningen ingår därför också som ett väsentligt led i de åtgärder utredningen föreslår.
Icke minst när det gäller att avhålla alko— holmissbrukarna från att föra fordon är det av betydelse att ha en effektiv kontroll över körkortsaspiranternas och körkortsinneha— varnas skötsamhet. Utredningen framlägger vissa förslag i syfte att åstadkomma en skärpning av denna kontroll.
Utredningen vill slutligen här understryka, att en betydande faktor bakom variationerna i trafiknykterheten är variationerna i alkohol- vanorna över huvud. En breddning av alkoholbruk och alkoholmissbruk i gemen torde i avsevärd mån leda till ökad onykterhet också i trafiken. Denna faktor ligger emellertid utanför det område inom vilket trafiknyk- terhetsutredningen har att avgiva förslag.
NIONDE KAPITLET
Straif bestämmelserna
Det egentliga rattfylleribrottet kännetecknas i dess nuvarande legala gestaltning av att föraren varit så påverkad, att han kan antagas ha saknat förmåga att föra sitt fordon på be- tryggande sätt. Sådan påverkan hos bil- och motorcykelförare skall — enligt en särskild presumtionsregel — anses föreligga vid en blodalkoholkoncentration av 1,5 promille eller däröver.
Det bevismaterial, som brukar stå domsto- larna till buds i rattfyllerimål, är å ena sidan vittnesmål av polismän och andra personer samt läkarutlåtande efter klinisk undersök- ning och å andra sidan analysbevis efter blodprovsundersökning.
Vid klinisk undersökning låter läkaren den anhållne genomgå vissa prov, t.ex. balans— prov, och bildar sig med ledning härav en uppfattning om dennes påverkansgrad. Ge- nom dylik undersökning, som sker rutin— mässigt, liksom genom vittnesuttalanden kan endast erhållas bevisning om sådan grad av påverkan, som manifesterat sig genom yttre, för envar iakttagbara tecken: bristande ba— lans, osäkra handrörelser, sluddrande tal, hög ansiktsfärg, oordnat uppträdande, spritlukt etc. Naturligtvis måste en sådan bevisning bli av varierande värde, beroende på observa- törens iakttagelseförmåga, noggrannhet, upp- fattning om olika påverkansgrad osv. Erfa- renheten har visat, att man endast i de mera grova fallen kan ernå en enhetlig bedömning.
Blodanalysen har naturligen betydelse främst i de fall, där presumtionsregeln be-
höver tillgripas. När denna regel år 1941 infördes, sattes med ledning av då till- gängliga forskningsrön blodalkoholgränsen 1,5 promille så, att man skulle kunna utgå från att praktiskt taget varje förare, som hade denna blodalkoholhalt, vid en tillräckligt nog- grann undersökning skulle visa sig i lagens mening påverkad. Regeln skulle alltså väsent- ligen ha till uppgift att ge garanti för att en bristfällig undersökning icke skulle fria den, som med all säkerhet varit så påverkad. Den undersökning, man härvid främst avsåg, kan förutsättas ha varit den kliniska rutinunder- sökningen.
En bestämning av blodalkoholhalten har visat sig vara av avsevärd betydelse även i fall, där presumtionsregeln icke behöver eller kan tillämpas. I dessa fall har blodprovs- analysen sitt värde som ett led i den allmänna bevisningen. På grund av vad man känner till om de yttre tecken, som brukar kunna iakt— tagas vid olika grader av alkoholkoncentra- tion, kan promillevärdet antingen tjäna som ett indicium, vilket ger domstolen erforderlig beviskomplettering för en fällande dom, eller medverka till vederbörandes friande.
GenOm den bevisning, som i regel står till buds i rattfyllerimål, kan knappast den på— verkan som består i nedsättning av förar- förmågan renodlas. Detta skulle, såsom torde * ha framgått av sjätte kapitlet kräva en mycket känslig apparatur. Vad man kan konstatera, är förvisso blott, huruvida allmän påverkan föreligger eller ej. Om man bortser från de.—
fri-M
(aina—:a avve— z
fall, där påverkan skall presumeras enligt promilleregeln, torde också i den praktiska rättstillämpningen det vanliga vara, att föra— ren anses i lagens mening påverkad, när yttre, för vittnen eller vid klinisk undersökning iakttagbara tecken — eventuellt stödda av blodprov — klart visar allmän påverkan.
Den lindrigare typ av rattonykterhetsbrott som vi har vid sidan av det grövre rattfylleri- brottet karakteriseras av att föraren visser- ligen icke företer yttre tecken på påverkan men likväl har en alkoholkoncentration i blodet uppgående till 0,8—1,5 promille. Kriminaliseringen har här motiverats med att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke kan anses försvarligt att före körning inmundiga en så stor alkoholmängd, som svarar mot värdet 0,8 promille.
Det straffbara området
De brottsbestämningar vilka sålunda för närvarande tillämpas synes, med hänsyn till resultaten av nu tillgängliga undersökningar och vad utredningen i det föregående anfört, höra i olika avseenden jämkas i skärpande riktning. Utredningen vill härom anföra följande.
Såväl 1aboratorieundersökningar som expe- rimentella undersökningar (sjätte kapitlet) och undersökningar av faktisk olycksfalls- risk (sjunde kapitlet) visar, att överrisken för felhandlingar i motortrafiken i allmänhet ökar väsentligt redan vid låga blodalkohol- halter. Man har sålunda vid studiet av grupper av förare funnit att i en grupp av förare med blodalkoholhalter på omkring 0,3—0,4 promille förareförmågan är nedsatt för omkring halva gruppen och vidare att olycksfallsrisken för gruppen är klart för- höjd i jämförelse med en motsvarande grupp i utan alkohol i blodet. Spridningen i påverkan * kring detta medeltal är dock inte heller större än att även den vane förtäraren respektive
föraren visar en nedsättning av funktionerna redan vid någon eller några tiondelar högre blodalkoholpromille. Såväl andelen förare med nedsatta funktioner som olycksfalls- risken undergår en stegring vid en förhöjning av blodalkoholhalten upp över 0,4 promille. Att funktionsnedsättning resp. riskökning in- träder vid blodalkoholhalten 0,3—0,4 pro- mille har framgått vid samtliga refererade undersökningar, som på denna punkt visar god överensstämmelse. Såväl de undersök— ningar, vilka gjorts på laboratorier, som de med samma försökspersoner företagna prak- tiska körproven visar samma tröskelvärde. Man synes därför kunna utgå ifrån att en förares förmåga att på ett betryggande sätt framföra fordonet som regel är nedsatt vid blodalkoholhalter på omkring 0,5 promille. Enligt utredningens mening kan man därför hävda, att det inom hela det nuvarande straff- bara området — som börjar vid 0,8 promille — är fråga om sådan påverkan att förmågan att på ett betryggande sätt kunna framföra fordonet blivit nedsatt. Den nuvarande orda- lydelsen i lagtexten synes därför inte svara emot dessa genom de nya undersökningarna ådagalagda förhållanden. Det finns inom det nuvarande straffbelagda området knappast någon verklig gräns, om vilken man skulle kunna göra gällande att den delar alkohol- påverkade förare i sådana som kan köra betryggande och sådana som inte kan det. Såväl den som har den något högre halten som den som har den något lägre kör med ökad risk och därigenom inför ett faromo- ment i trafiken. Detta gäller sålunda både den som har mer än 1,5 promille alkohol i blodet och den som har mellan 0,8 och 1,5 promille. Det är inte fråga om två olika arter av alkoholpåverkan utan allenast om olika grader av samma slags påverkan. De nu gällande brottsbestämningarna för de båda kategorierna av brott bör därför revideras.
Emellertid är det att märka att av sådan påverkan som medför ökad olycksrisk före- kommer både jämförelsevis låga och mycket höga grader. Den brottslighet som man vill beivra inrymmer sålunda i sig vitt skilda svårhetsgrader. Den starka progressiviteten hos alkoholverkningarna markerar ytterligare skillnaden mellan de lägre och de högre graderna av påverkan. Medan riskstegringen är jämförelsevis ringa vid lägre halter (0,3—0,5 promille) ökar den därefter be- tydligt snabbare så att risken vid halter på över 1,0 promille ligger på en helt annan nivå än risken hos helt nyktra förare. En naturlig gräns synes härvid i första hand kunna dragas vid den punkt där verkningarna erhållit sådan omfattning att de börjar röja sig även genom yttre tecken. De nyare forskningarna synes nämligen ha visat, att nedsättningen i förarförmågan här nått så långt, att risken för olycksfall då uppgår till stora multiplar av den ifrågavarande förarens olycksrisk vid frihet från alkohol i blodet. Där yttre tecken saknas är ökningen i olycksrisken däremot av betydligt mindre framträdande natur. I det allmänna rättsmedvetandet torde för övrigt uppfattas en klar väsensskillnad mellan sådan påverkan, som synes utåt, och lind- rigare påverkan.
Vad nu sagts leder till att i vad gäller mo— torfordonsförarna en differentiering mellan olika brottstyper fortfarande får anses på- kallad. I enlighet härmed har trafiknykter- hetsutredningen i sitt förslag upptagit två olika brottsbestämningar.
Innan tratiknykterhetsutredningen ingår på frågan om hur dessa bör närmare utformas, vill utredningen dröja vid ett spörsmål som i diskussionen om rattfyllerideliktet tilldragit sig särskild uppmärksamhet, nämligen om blodalkoholhalten och förefintliga metoder för dess bestämning erbjuder en ur rättslig synpunkt fullgod och tillförlitlig garanti för
ett riktigt avgörande. Invändningar har rests med påstående dels att de individuella varia- tionerna i påverkan är så stora vid en och samma blodalkoholhalt att ovillkorliga pre- sumtionsregler i enskilda fall kan verka grovt orättvist, dels att blodalkoholhalten möjligen kan röna inverkan av andra faktorer än för— tärd alkohol och dels att själva provtagnings- tekniken icke fyller nödiga säkerhetskrav. Traflknykterhetsutredningen har tillgång till utförliga undersökningsresultat på dessa punkter och har, såsom närmare framgår av sjätte kapitlet, av dessa funnit, att blodalko- holhalten i och för sig synes vara en lämplig och säker mätare på graden av påverkan. I fråga om de känsliga funktioner, som det här gäller, kan de individuella variationerna inte tillmätas alltför stor betydelse. Även för den trafikvane bilföraren och den alkohol— vane förtäraren förekommer en nedsättning av åtminstone någon av förarefunktionerna även vid låg blodalkoholhalt. De verkställda undersökningarna har klarlagt, att blodalko- holhalten undantagslöst är en funktion av för- tärd alkohol, och någon endogen alkoholbild- ning har icke kunnat påvisas. En omfattande kontrollundersökning av själva metoden att fastställa blodalkoholvärdet har även kunnat göras, varav framgår att den hittills allmänt använda metoden fyller alla rimliga krav. Icke heller själva provtagningstekniken har föran- lett några väsentliga erinringar från utred- ningens sida. Utredningen kommer dock att i det följande föreslå ytterligare några säker— hetsgarantier i sistnämnda avseende. (tretton- de kapitlet, s. 207).
Utredningen anser därför att påverkansbe— greppet såsom hittills bör kunna i erforderlig mån anknytas till blodalkoholhalten. Med ut- gångspunkt från det sagda föreslår utredning— en att den ifrågavarande kriminaliteten sär- skiljes i ett grövre brott och ett lindrigare.
Det grövre brottet, rattfylleri, bör karakte-
riseras av att föraren varit så påverkad av starka drycker att han företett tecken därå. Härmed avser utredningen, att förarens på- verkan skall ha röjt sig genom sådana tecken, som kan styrkas med de i trafiknykterhetsmål hittills gängse bevismedlen. Såsom för när- varande torde en promilleregel vara erforder- lig för att möjliggöra utkrävande av ansvar då sådan påverkan, som här avses, med all säkerhet förelegat men icke kunnat inför (lomstolen styrkas på grund av brister i bevis- materialet.
Det lindrigare brottet, raitonyklerhel, bör avse den lägre grad av alkoholpåverkan, som visserligen inte är iakttagbar genom yttre tecken men likväl gör vederbörande olämp— lig som förare av motorfordon. Detta brott kan, av skäl som i det följande kommer att något närmare angivas, för närvarande icke styrkas på annat i praktiken tillgängligt sätt än genom blodprov, och brottsbestämningen måste alltså vara knuten till utfallet av provet.
Frågan uppkommer därefter, vid vilka blodalkoholvärden som påverkan i lagens mening skall presumeras.
I sådant hänseende kan följande vara att framhålla beträffande brottsbestämningen för det grövre brottet, rattfylleri. Det torde vara helt uteslutet att för förare av motorfordon ifrågasätta att den undre gränsen för straff- barheten sättes högre än nu stadgade 1,5 promille. skulle det måhända kunna övervägas att bestämma ett något lägre promilletal. Strävan bör ju vara att finna ett värde, som så nära som möjligt
Fastmera
svarar mot den gräns, ovanför vilken en per- son enligt allmän uppfattning anses "berörd", ”ankommen", "påverkad”. Däremot åsyftas inte att draga gränsen vid en så hög påver- kansgrad att vederbörande enligt allmänna meningen är att beteckna såsom "berusad", "drucken”, ”full". Det för utredningen till- gängliga materialet ger emellertid icke stöd
för att något annat promillevärde än det nuvarande skulle bättre än detta låta den åsyftade distinktionen komma till uttryck.
Den nya definitionen på rattfylleribrottet synes komma att medföra, att den kliniska läkarundersökningen får en mera avgörande betydelse än för närvarande. Enligt nuva- rande praxis har läkaren att uttala sig dels om den misstänkte i olika avseenden företer tecken å påverkan, dels om hans påverkan är av den art att han icke kunnat föra fordo— net på ett betryggande sätt. Enligt vad här förut framhållits föreligger emellertid sådan påverkan redan vid lägre halter än där de yttre tecknen börjar visa sig. Det synes därför antagligt, att den precisering av påverkans- graden, som hittills begärts, av många läkare tolkats som ett ytterligare krav i fråga om graden av påverkan. Då enligt utredningens förslag läkarens utlåtande endast skall avse ett direkt konstaterande, huruvida den miss- tänkte företer yttre tecken på påverkan eller inte, kan detta därför väntas komma att medföra en viss skärpning av undersöknings— läkarnas praxis.
Behålles presumtionsregeln vid 1,5 pro- mille efter en ändring av brottsbestämningen i enlighet med utredningens förslag, torde detta komma att medföra, att så gott som alla som uppvisar denna eller högre halter kommer att förklaras påverkade vid läkar- undersökningen. Presumtionsregeln skulle därmed inom detta område av trafikonykter- hetsbrottet få mindre praktisk betydelse än vad den för närvarande har. En sådan be- gränsning i fråga om presumtionsregelns användning synes emellertid utredningen väl motsvara det egentliga syftet med denna regel. Den skall vara en garantiregel, som skall behöva tagas i anspråk endast då bevisningen i övrigt brister. En sådan garantiregel bör, då det här gäller ett allvarligt brott förenat med sträng straffpåföljd, upptaga ett så högt
blodalkoholvärde att någon invändning inte ens i det enskilda undantagsfallet kan riktas mot dess utslag.
I fråga om förare av motorfordon förefaller därför beträffande den grövre brottskatego— rien den nuvarande presumtionsgränsen 1,5 promille böra bibehållas.
De nuvarande promillereglerna avser en- dast förare av bil, motorcykel eller traktor med släpfordon. Denna begränsning motive- rades (prop. 30/1951 5. 271) med att de erfarenheter, som man vid fastställandet av promillevärdena byggt på, väsentligen hän- förde sig till motorfordon, dvs. fordon med hög konstruktiv hastighet. Dessa erfarenheter kunde därför knappast få avgörande bety- delse för ett utsträckande av promillegrän— serna jämväl till fordon med låg konstruktiv hastighet, såsom skördetröskor, järnhjuls- traktorer m. H. I avbidan på de resultat, som trafiknykterhetsutredningen kunde komma fram till, borde därför promillereglerna endast gälla förare av förstnämnda fordon. att förare av annat motordrivet fordon —— dvs. traktor utan släpfordon och motorredskap — på grund av den begränsade konstruktiva
Det synes utredningen uppenbart,
hastigheten hos dessa slag av fordon har en enklare trafikuppgift än bil- eller motorcykel— föraren. Kraven på den förstnämndes förar- förmåga kan därför sättas lägre. Emellertid torde forskningsrönen ge vid handen, att vid blodalkoholhalten 1,5 promille nedsätt- ningen i förarförmågan är så stor, att jämväl en traktor- eller motorredskapsförare med så- dan påverkan utgör en betydande trafikfara. Även för dessa förare synes därför en presum- tionsgräns av 1,5 promille vara väl befogad.
Vad därefter beträffar brottsbestämningen vid det lindrigare brottet, rattonykterhet, vill utredningen anföra följande.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det sj älv- fallet i och för sig vara det mest önskliga, att
fordon icke fördes av den, som genom sprit- förtäring ökat sin olycksrisk ens i minsta mån. Den ökade risken inträder emellertid vid så låga alkoholhalter att påverkan endast undantagsvis röjer sig för vederbörande själv eller andra personer. Detta medför att de flesta förare kan förutsättas vara okunniga om när nedsättningen i deras förarförmåga inträder och att de följaktligen saknar håll- punkt för bedömandet av när de bör avbryta en alkoholförtäring.
På sina håll har det ifrågasatts, huruvida det icke mot denna bakgrund vore befogat att införa en kriminalisering av varje alkohol- förtäring under körning och även av körning inom viss tid efter förtäring, även om denna varit aldrig så ringa. En sådan kategorisk be— stämmelse skulle medföra den fördelen, att förarna finge en otvetydig regel att handla efter. Med hänsyn till den av utredningen konstaterade nedsättningen i körförmågan redan efter en mycket ringa förtäring synes en förbudsregel vara motiverad också ur synpunkten av att det är ett trafiksäkerhets- intresse att förhindra även de allra lägsta graderna av riskökning. När det gäller att genom en bestämmelse i lag öva inflytande på opinionen och det faktiska beteendet skulle en sådan förbudsbestämmelse förvisso få stor effekt. Den skulle ge stark pregnans åt kravet på nykterhet i trafiken. I Norge anses den där gällande förbudsbestämmel- sen för yrkesförare utöva en gynnsam in- verkan såsom ett rättesnöre för dem det vederbör.
En förbudsregel skulle emellertid även medföra betydande nackdelar. Med hänsyn
till alkoholvanornas utbredning i Vårt land ' skulle den säkerligen komma att sakna all- män resonans i rättsmedvetandet och ofta bli överträdd. Bevissvårigheterna bleve även stora. Endast undantagsvis skulle det bli möjligt att bevisa, att förtäring skett under
:ir-_
wu:—
förbjuden tid. I tillämpningen skulle man därför i stor utsträckning bli hänvisad till blodalkoholhalten som bevismedel, och en promilleregel skulle då bli nödvändig. I detta avseende visar också erfarenheten från Norge att straff för överträdelse av förbudsregeln i inte utdömes annat än i rena undantagsfall. Man är som regel hänvisad till blodalkohol- värdet och använder då 0,5 promille som presumtionsregel. Därigenom blir även ratt— fyllerilagen tillämplig och det dömes efter denna. Naturligtvis skulle en förbudsregel kunna utformas så, att den helt baserades på förekomsten av alkohol i blodet dvs. såsom en bestämmelse om straff för den förare i vars blod kan påvisas alkohol. I praktiken måste emellertid även en sådan regel innebära svårigheter i tillämpningen. En förare kan inte med säkerhet veta, när all förtärd alkohol förbränts. Varje kvar- varande rest skulle emellertid göra honom straffbar. En invändning, som också kan göras mot en förbudsregel, är att den kan befrämja angiveri och därmed komma att i många fall få olyckliga verkningar.
Utredningen har även beaktat, att risk- ökningen vid de lägre alkoholhalterna är relativt måttlig och tilltar förhållandevis långsamt med stigande alkoholhalt upp till halter på omkring 0,5 promille. En utsträck- ning av det straffbara området under blod— alkoholvärden på 0,4—0,5 promille skulle därför inte enligt utredningens mening undan— röja en så stor grupp av tratikolyckornas orsaker att det uppvägde de stora svårig- heter ur olika synpunkter som en total för- budsregel skulle medföra.
Utredningen anser därför, att ett straff- sanktionerat totalförbud icke bör ifråga- komma för vägtrafiken. Det sagda gäller , även beträffande yrkesförarna, även om på dessa i och för sig bör kunna ställas högre krav än på övriga förare. I stället torde böra
väljas ett stadgande, som ansluter till vad genom de nya undersökningarna utrönts om tröskeln för alkoholpåverkan samt om den som efter tröskelns överskridande inträder med ökande blodalkoholhalt. Detta förutsätter, att man liksom hittills anknyter straffbarheten till förarens alkoholkoncentration i blodet.Visser- ligen finns ett klart samband mellan blod- alkoholhalt och vissa med specialinstrument mätbara funktioner. De mätningar av på- stegring av påverkansgraden, verkansgraden på dessa funktioner som gjorts har dock undantagslöst avsett graden av nedsättning av funktionen från en normal status, som vid en särskilt anordnad under- sökning kunnat fastställas. Genom observa— tion av funktionen efter förtäringen har differensen på grund av alkoholförtäring erhållits. Motsvarande möjlighet finnes inte i det praktiska trafikfallet. På grund av den individuella spridningen i denna normala status kan en observation av status just vid tillfället för anhållandet endast vara en mycket osäker bedönmingsgrund.
Ansvarsregeln måste alltså anknytas till visst minimivärde för blodalkoholhalten. Ur nyss nämnda synpunkter synes gränsen 0,5 promille kunna vara lämplig. För denna gräns talar även andra skäl.
Enligt de i kap. 6 redovisade experimen- tella undersökningarna finner man att vid blodalkoholvärden under 0,4 promille mer än halva antalet av de undersökta förarna icke ens med de känsliga metoder, som an- vänts, företett någon nedsättning av kör- funktionerna. Detta innebär, att vid sådana alkoholvärden föreligger övervägande san- nolikhet för att körförmågan ej nedsatts.
Värdet 0,4 promille synes utgöra den gräns, vid vilken lika stor sannolikhet finnes för nedsättning som för icke nedsättning av kör- förmågan. Över denna gräns talar nämligen sannolikheten för det förra. Vid blodalkohol-
värden av minst 0,5 promille har sålunda nedsättning av körförmågan konstaterats i det klart övervägande antalet fall.
Ett accepterande av promilletalet 0,5 såsom undre gränsen för här ifrågavarande brotts- lighet innebär naturligtvis, att undantagsvis en person med speciella fysiska egenskaper eller särskilt stor alkoholvana kan komma att dömas för att han haft denna blodalkohol- halt även om man inte ens med användande av de finaste nu kända metoderna skulle ha kunnat påvisa någon nedsättning av hans förarfunktioner. Det måste emellertid anses vara ur samhällets synpunkt så betydelsefullt att undanröja den ökade risk, som förare med denna alkoholhalt normalt löper, att den antydda olägenheten bör tagas. Att på dylikt sätt, såsom en särskild brottstyp, straffbelägga ett förfarande, även om det i det konkreta fallet icke inneburit någon fara, förekommer f.ö. icke alltför sällan inom straffrätten och då särskilt inom det polis- rättsliga området. Förutom trafikväsendet er- bjuder exempelvis brandväsendet prov på dylika föreskrifter. Understrykas må även att utredningen i det följande, då det lindrigare trafikonykterhetsbrottet närmast har karak- tär av en förseelse mot en ordningsregel, kommer att föreslå att straffet för detsamma skall vara, liksom hittills, i första hand böter.
Efter ett bedömande av de särskilda for- donsslagens typiska trafikfarlighet har ut— redningen stannat för att föreslå att straff vid alkoholkoncentrationen 0,5— 1,5 promille en- dast skall stadgas för förare av bil och av annan motorcykel än moped. Anledningen till begränsningen i fråga om fordonsslagen kommer att närmare beröras i det följande.
Straffsatsema
Utredningen övergår härefter till att be- handla straffsatserna, varvid det allvarligare rattfylleribrottet och det lindrigare trafik-
onykterhetsbrottet synes böra behandlas var för sig.
Rattfylleri
För närvarande är straffet för det grövre brottet, rattfylleri, fängelse i högst ett år eller, vid mildrande omständigheter, dagsböter, dock ej under tjugofem.
På åtskilliga håll har det gjorts gällande att de straff, som utmätes för rattfylleri, ofta är alltför milda. Detta har givit trafiknykter- hetsutredningen anledning att företaga en närmare undersökning av på vilket sätt gällande strafflatituder i praxis utnyttjas.
Utredningen dryftar härvid till en början sådana fall av rattfylleri, som icke kompli— ceras av att rattfylleristen jämväl vållat annans död eller svår kroppsskada.
Vad då först angår utmätningen av frihets— straff framgår det av de statistiska uppgifter som redovisats i femte kapitlet att — även om man beaktar den tendens till skärpning som under de senaste åren kunnat spåras —— straff— latitudens möjligheter endast i ringa mån begagnats. Som regel utdömes sålunda straff, som ligger nära straffskalans minimum, och endast undantagsvis kommer man upp till straff, som ligger ovanför skalans mittlinje. Detta gäller även vid upprepat brott. Straff- skalans övre hälft förefaller sålunda —— när det ej är fråga om sammanträffande av brott — praktiskt taget ej alls vara utnyttjad.
Detta kan enligt utredningens mening knappast vara riktigt. För det första synes det ej vara berättigat att, såsom skett, lägga genomsnittsstraffet så gott som vid minimum av straffskalan. För det andra kan omstän- digheterna kring ett rattfylleribrott vara ganska skiftande från fall till fall. En större spridning av straffen inom stratfskalan synes därför befogad.
Detta gäller redan i fråga om tillämpningen av de straffbestämmelser som gällde före
.. "av: nu;—:x.
den 1 januari 1952. Härtill kommer att från och med sagda dag straffbarheten är utsträckt till att gälla jämväl förare av traktor utan släpfordon eller av motorredskap. Att i på— verkat tillstånd föra sådant fordon får i prin- cip anses såsom ett lindrigare brott än när det är fråga om bil eller motorcykel. Detta medför att en påverkad förare av motor- fordon nu måste bedömas något strängare än före den 1 januari 1952.
I trafiknykterhetsutredningens förslag ut- sträckes området för straffbarheten ytterligare i någon mån.
Fråga uppkommer i detta sammanhang närmast om strafflatitudens övre gräns bör höjas.
För en sådan åtgärd kan anses tala att man därigenom skulle kunna påverka domsto- larna till ett strängare bedömande av ratt- fylleribrotten. Vidare skulle måhända motor- förarna bli mera ohågade att taga risken att bli åtalade och dömda för rattfylleri.
Mot bakgrunden av de resultat, vartill ut— redningen kommit vid sin undersökning av vilka personer som dömes för rattfylleri, framstår det å andra sidan ej såsom utan vidare ändamålsenligt att i strängare straff söka en repression mot rattfylleriet. För en stor del av det klientel, som dömes för sådant brott, förefaller nämligen andra åtgärder vara nödvändiga, oavsett vilket straff som tillämpas. Vidare bör beaktas, att redan den nuvarande straffskalan ger stora möjligheter till en skärpt straffreaktion. Felet har närmast varit, att dessa möjligheter ej utnyttjats i tillräcklig omfattning.
Emellertid vill utredningen — fortfarande om det rattfylleribrott som inte kompliceras genom dödsvållande eller dylikt — framhålla följande.
Trafikonykterheten kan betecknas som en art av vårdslöshet. Denna består ej i körsättet i och för sig — i det fallet blir stadgandena i
1 & trafikbrottslagen om ansvar för vårdslös- het i trafik att tillämpa — utan redan i att föraren påtager sig en trafikuppgift, som han till följd av sitt påverkade tillstånd ej är vuxen, och därigenom utsätter övrig trafik för fara. Ju mera påverkad föraren är, och ju mindre han följaktligen motsvarar förar— uppgiftens krav, desto större måste natul- ligtvis denna hans vårdslöshet anses vara.
1 & trafikbrottslagen innehåller en särskild regel om ansvar för grov vårdslöshet i trafik. Sådant ansvar förutsätter, att den grova vårdslösheten ådagalagts vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Straf- fel kan stiga till ett års straffarbete. Straff- rättskommittén har i sitt i dagarna avgivna betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953': 14) förordat bl. a. en höjning av nämnda straffmaximum till frihetsstraff i två år.
Likaväl som den vårdslöshet vid förandet, vilken avses i lä, kan det särskilda slags vårdslöshet, som rattfylleri innefattar, vara av grov beskaffenhet. Detta kan sålunda vara förhållandet, när föraren varit i särskilt hög grad påverkad eller påtagit sig en speciellt krävande trafikuppgift. Det förefaller med hänsyn härtill principiellt riktigt, att man för det fall, att rattfylleribrottet är att anse såsom grovt, skapar möjlighet till lika sträng straff— reaktion som vid grov vårdslöshet i trafik. I sådant syfte föreslår utredningen att de nu- varande reglerna kompletteras med ett stad- gande om att, där rattfylleribrott anses grovt, må dömas till straffarbete i högst två år.
Det skulle enligt utredningens mening vara av stort värde om de straffskärpningar varom här är fråga kunde genomföras i samband med den nya trafiknykterhetslagstiftningen. Utredningen får därför hemställa att vad av straffrättskommittén föreslagits beträffande ansvar för grov vårdslöshet i trafik måtte, om så erfordras, utbrytas och göras till före—
mål för särskild beredning, så att proposi- tionen i ämnet kan framläggas samtidigt med proposition om ny trafiknykterhetslagstiftning.
Trafiknykterhetsutredningen övergår här- efter till spörsmålet om straffskärpning vid rattfylleri i förening med vålIande till annans död eller svår kroppsskada.
Enligt 14 kap. 9 & i strafflagen är straffet för vållande till annans död fängelse i högst ett år eller vid mildrande omständigheter dags- böter, dock ej under tio. Var vållandet syn- nerligen grovt, kan straffet stiga till straff— arbete i två år. Vållande till svår kropps- skada straffas enligt 17 å i samma kapitel med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Då någon gjort sig skyldig till flera brott, skall enligt 4 kap. 1 & strafflagen ett gemen- samt straff ådömas. Straffet bestämmes enligt 2 & samma kapitel med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna. Dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år.
Det förekommer ej sällan att en ratt- fyllerist vållar död eller svår kroppsskada. De straff, vilka utmätts för en sådan brotts— kombination, har i ett par upprörande fall uppmärksammats i den offentliga diskussio- nen, och på sina håll har det gjorts gällande att straffen varit alltför låga.
I anslutning härtill har det framkastats, huruvida icke i samband med ändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen också borde företagas en höjning av straffgränserna för vållande till död eller svår kroppsskada i de fall, då den skyldige varit påverkad av starka drycker. Man har därvid erinrat om att i den nya finska rattfyllerilagstiftningen för sådana fall upptagits straff av ända upp
till sju års tukthus. En höjning av ifråga- varande straffgränser förefölle stå i överens— stämmelse med den allmänna opinionen också i vårt land.
I detta sammanhang uppmärksammas, att straffrättskommittén i sitt förut omnämnda betänkande föreslagit frihetsstraff upp till fyra år vid grovt vållande till annans död och upp till två år vid vållande till sådan kropps- skada eller sjukdom som ej är ringa. Om detta förslag liksom trafiknykterhetsutred- ningens nyssnämnda straffskärpningsförslag genomföres, skulle grovt rattfylleri i kombi- nation med grovt vållande till annans död kunna leda till ett högsta straff av straffarbete i sex år.
En dylik höjning av övre straffgränsen för det kombinerade brottet skulle tjäna ett dubbelt syfte. Å ena sidan skulle skapas möj- lighet att beivra de grövsta brottsfallen på ett sätt, som bättre svarade mot uppfattningen om deras svårhetsgrad. Å andra sidan vore höjningen ägnad att leda till en skärpning i de rättstillämpande myndigheternas allmänna bedömande av trafikonykterhet i förening med vållande till annans död eller svår kroppsskada.
Ur de synpunkter trafiknykterhetsutred- ningen har att beakta vill utredningen därför giva sin anslutning till straffrättskommitténs här förevarande förslag. Utredningen vill därjämte understryka att det skulle vara av stort värde, om nämnda förslag kunde genomföras i samband med den nya trafik- nykterhetslagstiftningen.
Rattonykterhet
Vad härefter angår straffsatserna för det lindrigare rattonykterhetsbrottet är dessa i gällande rätt dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Dessa straff- satser torde kunna bibehållas även i fort-
sättningen.
I detta sammanhang vill utredningen fram- hålla hurusom med hänsyn till de nyare rönen denna brottstyp i fortsättningen torde få bedömas såsom varande av högre svår- hetsgrad än för närvarande i de fall där blodalkoholhalten ligger mellan 1,0 och 1,5 promille. Det föreligger nämligen i fråga om riskökning en icke obetydlig gradskillnad mellan dessa fall och dem med lägre pro- milletal. Dessa omständigheter bör enligt tratiknykterhetsutredningens mening natur- ligen beaktas av domstolarna vid valet av strafform samt vid utmätningen av straff inom denna.
Det må erinras om att enligt tillgänglig statistik straffet för hithörande brott brukar bli dagsböter i omkring nio tiondelar och frihetsstraff i endast en tiondel av fallen. En rättstillämpning i anslutning till det nyss sagda torde medföra, att andelen frihetsstraff inom denna grupp kommer att stiga.
Kriminalisering av onykterhet vid cykling eller körning med dragare
Straffansvar för trafikonykterhet är för när- varande begränsat till att gälla förare av motordrivet fordon. Skälet till denna be- gränsning har naturligtvis varit att motor- fordonen utgör den största faran i trafiken och att man därför måste ställa särskilt höga krav på deras förare.
Emellertid kan avsevärd fara utlösas även av annan trafikant än motorförare. Särskilt har man här att beakta cyklister och lärare av häst/ordan. Så kan exempelvis en sprit- påverkad cyklist genom en oväntad fel- manöver föranleda, att en bil måste föras av vägen med betydande skador som följd. Härtill kommer faran för sådan skada, som en spritpåverkad cyklist eller hästfordons— förare kan åstadkomma direkt, 1. ex. genom påkörning.
Vad särskilt angår cyklisterna, bör även
erinras om att cykelns trafikegenskaper gör dess förare i hög grad utsatt för att själv komma till skada vid trafikolycka. Cyklisten har lätt att förlora balansen och är oskyddad. Han får därför ofta svåra skador även vid måttliga kollisioner och kullkörningar. Det kan nämnas, att enligt den offentliga statisti- ken risken för en cyklist att dödas, eljest svårt skadas eller lindrigt skadas är resp. 3,9, 2,8 och 1,6 gånger så stor som för en bilföra— re. Även för cyklisten själv kan det sålunda ofta vara ödesdigert, att han genom spritför- täring sätter sig ur stånd att föra sitt fordon på betryggande sätt.
Med den kraftiga intensitet som trafiken på gator och vägar numera fått framstår det som angeläget att på allt sätt främja ett korrekt uppträdande även av de nyss angivna förarna. Den möjlighet som nu finns att åtkomma en spritpåverkad cyklist eller hästfordonsförare —— nämligen med stöd av reglerna i 1 % trafikbrottslagen om ansvar för vårdslöshet i trafik — synes icke ha tillräcklig verkan. I praktiken torde för övrigt straff för vårdslös- het vid cykling eller förande av hästfordon endast undantagsvis komma i fråga med mindre en olyckshändelse inträffar.
Mot denna bakgrund har trafiknykterhets- utredningen sett sig föranlåten att —— såsom även 1944 års trafikförfattningssakkunniga förordat —— föreslå införande av en bestäm- melse om ansvar jämväl å sprit- eller drog- påverkad cyklist eller förare av fordon, för- spänt med dragare. Som lämplig gräns för straffbarheten torde även här kunna tjäna, att föraren varit så påverkad, att han företer tecken därå. Likaså lärer påkallas en promilleregel, anknuten till en blodalkohol- halt av 1,5 promille eller däröver. Utred- ningen vill här hänvisa till framställningen rörande rattfylleribrottet. Däremot torde dessa förare — på grunder som i ett följande av- snitt angives — knappast böra underkastas
ansvar för lindrigare trafikonykterhet (blod- alkoholhalt uppgående till 0,5 men-ej till 1,5 promille).
Eftersom den typiska trafikfarligheten —— åtminstone för andra trafikanter än föraren själv — är mindre framträdande hos cyklar och hästfordon än hos de motordrivna for- donen, synes en lindrigare straffreaktion än för rattfylleri kunna tillgripas. I enlighet härmed synes såsom straffpåföljd kunna upptagas dagsböter och fängelse i nu nämnd ordning. Sålunda hör mildrande omständig- heter ej utgöra villkor för bötesstraff, och ej heller bör något särskilt bötesminimum stadgas. Slutligen torde maximum för fängel- sestraffet kunna sättas till sex månader.Ut- redningen vill här erinra om bestämmelserna i 1 % trafikbrottslagen och 14 kap. straff— lagen samt om de möjligheter som dessa be- stämmelser ger att bestämma strängare straff, där föraren samtidigt kört vårdslöst eller vållat svårare personskada.
Det har slutligen ifrågasatts om inte en särskild regel om trafikonykterhetsansvar borde införas även för de återstående väg- trafikanterna, såsom fotgängare och förare av sparkstöttingar, barnvagnar, dragkärror etc.
Den fara som en trafikant av nyssnämnt slag skapar genom att uppträda i påverkat tillstånd i trafiken riktar sig direkt huvud- sakligen mot honom själv. Indirekt kan denne trafikant givetvis också, på samma sätt som cyklisten eller kusken, genom att uppträda påverkad i trafiken utlösa risken hos ett farligare trafikelement.
Nämnda indirekta farlighet torde, med hänsyn särskilt till den ringa hastighet var- med dessa trafikanter i allmänhet färdas, knappast kunna betecknas såsom mera framträdande. Det synes därför för ifråga- varande trafikanters vidkommande vara till- räckligt med möjligheten att med stöd av
1 % trafikbrottslagen åtkomma vederbörandes beteende såsom vårdslöshet i trafik.
Vissa straffrättsliga specialfrågor
En rad specialfrågor av kriminalrättslig art uppställer sig vid sidan av frågan om det straffbara området och straffsatserna. Dessa frågor redovisas i det följande.
Ansvarsbesfämmelsernas placering
I den offentliga diskussionen har något berörts frågan, huruvida hithörande regler bör upptagas i speciallag — dvs. trafikbrotts- lagen — eller i allmänna strafflagen.
Trafiknykterhetsutredningen är för sin del av den uppfattningen, att bestämmelserna har sin rätta plats i trafikbrottslagen. Vägtrafiken är ett rättsområde för sig, och det synes värde- fullt att ha stadgandena därom samlade på sätt som skett. Vidare synes någon större för- del knappast vara att vinna genom att flytta över ansvarsbestämmelserna för trafikonyk- terhet till strafflagen. Den allmänpreventiva verkan av att placera reglerna där förefaller diskutabel. Kännedomen om straffbestäm—
melserna bör nämligen vara så allmänt spridd som möjligt, och detta syfte torde främjas mera genom att de ingår i de grund- läggande traflkförfattningarna och där får en framträdande plats än genom att man place— rar dem i ett strafflagskapitel tillsammans med åtskilliga andra brott av olikartad be- skaffenhet.
Utredningen har i detta spörsmål haft kon- takt med straffrättskommittén. Inom denna har uttalats den uppfattningen att en place- ring i trafikbrottslagen är att föredraga.
Vad nu sagts gäller i första hand väg- trafiken. Något tveksammare är frågan i vad angår de trafikområden, som utredningen behandlar i en följande avdelning, nämligen den spårbundna trafiken, sjötrafiken och flyg— trafiken. Emellertid rör det sig här om en i i :
stort sett likartad brottslighet, som lämpligen synes böra behandlas i ett sammanhang.
På grund härav har utredningen valt att placera samtliga bestämmelser i trafikbrotts- lagen. Dennas nuvarande rubrik torde täcka ifrågavarande rättsområde i dess helhet.
Med tillämpning av vad sålunda anförts har i utredningens förslag bestämmelserna om ansvar för rattfylleri upptagits i 4 & trafikbrottslagen.
Påverkan av annat berusningmsedel än alkohol
I trafikbrottslagen i dess gällande lydelse upptages under 4 5 1 mom. den bestämmel- sen, att föraren skall dömas till samma straff som för rattfylleri, om han av annat berus- ningsmedel än starka drycker är så påverkad, att det kan antagas, att han icke på be- tryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Denna ansvarsregel, vilken utformats efter mönster av 11 kap. 10 & strafflagen, innebär att det ifrågavarande brottet visserligen jämställes med rattfylleri, men att sistnämnda brotts- rubrik reserveras för det fall, att påverkan härör från starka drycker.
Enligt trafiknykterhetsutredningens upp- fattning hör någon åtskillnad ej göras mellan påverkan av starka drycker och påverkan av annat berusningsmedel. I båda fallen rör det sig nämligen om sådan påverkan, som i mera utvecklad form är att beteckna som berus— ning. Att använda rattfylleri som brottsrubrik, oavsett om påverkan härrör från det ena eller andra slaget av berusningsmedel, förefaller därför berättigat. En häremot svarande jämk- ning i nuvarande lydelse av 1 mom. har därför skett.
Promilleregeln vid rattfylleri
Den nuvarande promilleregeln för ratt— att vid blodalkoholhalten 1,5 promille eller däröver sådan påverkan
fylleri utsäger,
skall anses föreligga, att det kan antagas, att föraren icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Promilleregeln är sålunda även formellt avfattad såsom ett presumtionsstad- gande. Någon ändring i rättstillämpningen lärer ej kunna föranledas av att man i stället såsom förutsättning för rattfylleriansvar di- rekt — vid sidan av den allmänna brotts- bestämningen — upptager det fall att föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver. Då en sådan avfatt— ning dessutom synes innebära en enklare formulering, har den valts i utredningens förslag.
I vad gäller de fall, då fråga är om ratt- fylleriansvar men promilleregeln ej är till- lämplig, torde följande anmärkning vara på sin plats.
I domstolspraxis har på ett och annat håll kunnat spåras en viss tendens att — när en förare av motorfordon eller av traktor med släpfordon haft mindre än 1,5 promille — taga detta förhållande som ett indicium på att han ej varit påverkad i den mening, som nuvarande rättstillämpning inlägger i detta begrepp. En sådan praxis kan emellertid icke anses riktig. Såsom i annat sammanhang (kap. 6) påpekats, kan nämligen reaktionen för alkohol — på grund av större eller mindre vana vid alkohol eller av annan orsak — i hög grad variera hos olika människor. Så- lunda är somliga mycket känsliga och företer tydlig påverkan även efter helt ringa kvanti- teter, som medför en blodalkoholhalt avse- värt underskridande 1,5 promille. Hos en sådan person kan den ringa alkoholhalten givetvis icke i och för sig medföra frihet från rattfylleriansvar, utan man har enbart att taga hänsyn till om skönjbar påverkan ådagalagts eller ej.
Värdet 1,5 promille innebär den gräns, där enligt erfarenhetens rön praktiskt taget alla förare är påverkade i den grad att det bör
kunna åtminstone av den uppmärksamme iakttagaren uppfattas. Nästan hela registret av individuella variationer ligger sålunda under denna gräns. Detta medför, att en blod- alkoholhalt, som närmar sig 1,5 promille, ingalunda kan anses tyda på att den svårare graden av påverkan ej föreligger utan fast- mera utgör ett indicium på att så är fallet.
Regeln om ansvar för lindrigare trakkonykier- het (0,5 —— 1,5 promille)
På frågan om vilka slag av fordonsförare som bör vara underkastade ansvar för lind- rigare trafikonykterhet (0,5 —— 1,5 promille) synes följande synpunkter böra anläggas.
I fråga om promilleområdet 0,5 — 1,5 har de undersökningar, som verkställts genom utredningens försorg, visat att fog föreligger för kriminalisering av den som för bil eller motorcykel trots att han har nämnda blod- alkoholhalt. Däremot kan av undersökning- arna knappast dragas några säkra slutsatser i vad gäller traktorerna och motorredskapen. Dessas konstruktiva hastighet får nämligen ej överstiga 30 km/tim., och sådana faktorer som fördröjd reaktionstid m.m. kan därför knappast här sägas spela samma roll, som när det gäller bilar och motorcyklar med deras höga konstruktiva hastighet. Liknande synpunkter anmäler sig i fråga om tramp- cyklar och hästfordon.
Enligt trafiknykterhetsutredningens mening bör därför regeln om ansvar för blodalkohol- halt O,5—1,5 promille icke gälla för förare av traktor, motorredskap, cykel eller fordon förspänt med dragare. Dessa förare skall alltså straffas blott vid iakttagbar påverkan eller vid blodalkoholhalt av 1,5 promille eller mera.
Frågan är emellertid om icke ett visst slag av motorcyklar, nämligen mopederna, även bör undantagas från området för det lindri- gare brottet, rattonykterhetsbrottet.
För mopederna — cyklar med hjälpmotor —
har som bekant införts vittgående lättnader genom kungörelsen den 23 maj 1952 (nr 280) m.fl. författningar. Till moped hänföres så— dan cykel vilken — med bibehållande i övrigt av de normala kännetecknen på så- dant fordon — är utrustad med förbrännings- motor av typ, godkänd såsom hjälpmotor för cykel. För sådant godkännande har uppställts vissa närmare angivna villkor. Dessa inne- fattar bl. a. att hjälpmotorn får ha en cylin- dervolym av högst 50 cm3 och en effekt av högst 0,8 hästkrafter samt vidare att den till tyngd och verkningssätt är lämpad för en normal cykel och icke kan ge denna högre hastighet än 30 km/tim.
Lättnaderna för mopeden består i frihet från registrerings-, körkorts-, försäkrings- och skatteplikt. Vidare gäller i fråga om utrust- ningen, med vissa undantag, detsamma som för vanlig cykel. Dessa lättnader har be— tingats av att man — med hänsyn till att mopeden icke väsentligen skiljer sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån än att den mänskliga kraften ersättes med motsvarande maskinell — ansett mopedens typiska trafik- farlighet ej vara nämnvärt större än tramp— cykelns.
De särskilda bestämmelserna för mopeder har utformats som undantag från de regler som gäller för motorcykel. Med hänsyn till den rättsliga begreppsbestämningen är därför mopeden fortfarande att hänföra till motor- cykel. Detta medför att regeln om ansvar för rattfylleri även gäller mopedförare.
Samma skäl, som föranlett utredningen att undantaga exempelvis traktorer från till- lämpningsområdet för det lindrigare brottet, talar enligt utredningens mening för att i det nu ifrågavarande sammanhanget göra en åt- skillnad även mellan mopedförare och annan motorcykelförare. I utredningens förslag har därför mopederna ställts utanför denna straff- regel. Skulle det antagande om mopedernas
;;...
begränsade farlighet, på vilket utredningens förslag i detta avseende vilar, jävas av erfa- renheterna från den kommande tiden, bör givetvis en omprövning av det berättigade i detta undantag ske.
Tillämpning av strafsatserna för rattfylleri i vissa specialfall
I det föregående har närmare redovisats de skäl, på vilka trafiknykterhetsutredningen funnit sig böra — för det fall att rattfylleri- brottet är grovt —— föreslå en höjning av gällande straffmaximum. Följande anmärk- ning kan i anslutning härtill vara befogad.
Det kan förutsättas att i sådana fall, där föraren varit särskilt höggradigt påverkad och omständigheterna även i övrigt varit av den art att rattfylleriet kan betecknas såsom grovt, förarens påverkan oftast även tagit sig uttryck i ett vårdslöst körsätt. Han har då även förbrutit sig mot 1 & trafikbrottslagen. Detta medför, att han i dessa fall skall dömas enligt både 1 och 4 55 sagda lag, såframt ej ovarsamheten i själva körningen är av så underordnad beskaffenhet, att vårdslöshets- brottet får anses vara konsumerat av ratt— fylleriet.
För närvarande finnes möjlighet att vid rattfylleri ådöma dagsböter vid mildrande omständigheter. Trafiknykterhetsutredningen anser det befogat att bibehålla sådan möjlig- het. Gällande minimum för dagsbotsantalet — 25 dagsböter — förefaller även väl avvägt.
I annat sammanhang (3 kap.) har redo- gjorts för vissa principer, efter vilka man i rättspraxis bedömt spörsmålet, huruvida mildrande omständigheter skall anses före- ligga. Utredningen kan i stort sett ansluta sig till dessa principer. Det sätt, varå — enligt vad som framgår av de i 5 kap. redovisade undersökningarna — dagsbotslatituden ut- nyttjats, föranleder icke någon erinran från utredningens sida. Utredningen vill emeller-
tid i detta sammanhang göra några påpekan- den om behandlingen i förevarande avseende av mopederna. Såsom förut nämnts gäller regeln om ansvar för rattfylleri även moped— förare. Emellertid bör enligt trafiknykterhets- utredningens mening vid tillämpning av denna ansvarsregel beaktas, att mopedens trafikfarlighet blott obetydligt skiljer sig från den vanliga trampcykelns och i varje fall är avsevärt mindre än andra motorcyklars. Detta inverkar givetvis även på bedömandet av brottets svårhetsgrad. När det är fråga om att döma förare av moped till ansvar för ratt- fylleri, torde därför i flertalet fall kunna anses föreligga mildrande omständigheter och därmed möjlighet att låta straffet stanna vid dagsböter. '
Ansvar för försöksbrott
I det nu förevarande sammanhanget synes till övervägande även böra upptagas spörs- målet om försöks straffbarhet.
Ansvar för trafikonykterhet förutsätter enligt gällande rätt (se 2 kap.) bl. a. att for- donet satt sig i rörelse. Däremot blir det ej trafikonykterhet, om exempelvis en påverkad person startar motorn, lägger in en växel och lättar på kopplingspedalen för att antråda färden men bilen blir stående på grund av att föraren glömt lossa handbromsen. Försök straffas sålunda icke.
Enligt utredningens mening kan det knap- past anses tillfredsställande, att en person, som trots sitt påverkade tillstånd sätter sig upp att föra bil och därigenom kan komma att utsätta andra vägtrafikanter för stora risker, skall helt undgå straff blott därför att han genom en ren tillfällighet hindras från att fullfölja sitt uppsåt. Subjektivt förefaller nämligen en sådan förare vara lika klander- värd som om han lyckas i sin avsikt. Det torde därför finnas goda skäl för att införa straff även för försök till rattfylleribrott.
Det bör här framhållas att både i Danmark och i Norge försök till rattfylleri straffas.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen ett stadgande om försöksansvar.
Vid bedömandet av i vilken mån detta stadgande skall gälla de olika former av onykterhet i vägtrafik vilka i utredningens förslag kriminaliserats — nämligen dels ratt- fylleri, dels rattonykterhet och dels onykterhet vid cykling eller förande av fordon förspänt med dragare — måste beaktas, att enligt de allmänna principerna inom straffrätten an- svar för försök till brott bör ifrågakomma endast då brottstypen är till sin svårhets— grad kvalificerad. Så torde utan vidare kunna sägas vara förhållandet med rattfylleri. Vad åter angår rattonykterheten måste detta brott betecknas såsom typiskt sett avsevärt lind- rigare än rattfylleri. Detsamma gäller i än högre grad trafikonykterhet hos cyklister och förare av fordon förspänt med dragare. En bestämmelse om försöksansvar förefaller med hänsyn till det sagda knappast påkallad i vidare mån än såvitt angår rattfylleri.
Enligt regeln i 3 kap. 1 & strafflagen skall straffet för försök sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen. I de fall, där strafflagen upptager straff för försök, sker detta regelmässigt i form av en hänvis- ning till detta lagrum. Stadgandet i trafik- brottslagen om försöksansvar synes böra ut- formas på samma sätt.
I enlighet med det sagda har straffbestäm- melsen, vilken upptagits såsom ett sista stycke av 4 % 1 mom., utformats så, att försök till rattfylleribrott skall straffas enligt vad i 3 kap. strafflagen stadgas.
Hänsynstagandet till alkoholförtäring efter körningen
För att ansvar skall inträda förutsättes, att föraren före eller under färden förtärt den alkoholmängd, som föranlett straffbar på-
verkan eller blodalkoholhalt. Ur trafiksäker- hetssynpunkt saknar det däremot givetvis intresse, huruvida föraren efter färden förtärt alkohol eller ej.
Emellertid har frågan om alkoholförtäring efter färdens slut avgörande betydelse i ett annat hänseende, nämligen i vad gäller bevis— ningen om misstänkt trafikonykterhet. De bevismedel vi har att tillgå, såsom klinisk undersökning och blodprovsanalys, får näm- ligen ej sitt fulla värde med mindre det förutsättes att den påverkan eller det blod— alkoholvärde, som konstateras, härrör från alkoholförtäring före eller under färden.
Läkarens utlåtande efter klinisk undersök- ning redovisar sålunda blott de rön denne gjort vid undersökningen. Däremot kan läkaren, som i många fall icke undersökt den misstänkte förrän flera timmar efter färdens slut, i allmänhet ej uttala sig i frågan huruvida den alkoholförtäring som föran- lett påverkan ägt rum före, under eller efter färden.
Detsamma gäller beträffande blodprovs- analysen. För att resultatet av denna skall bli ett riktigt uttryck för förarens blodalkoholhalt under färden fordras sålunda, att föraren icke förtärt någon alkohol efter det färden avslutats och innan blodprovet tagits. Analys- beviset anger nämligen blott promillevärdet vid provtagningen, men kan däremot — förut— satt att blodalkoholhalten nått sitt högsta värde — ej ge någon upplysning om när mot promillevärdet svarande alkoholmängd in— mundigades. Visar blodprovet exempelvis 1,5 promille, och har föraren efter färdens slut förtärt alkohol, kan följaktligen analys- protokollet ej ges vitsord såsom bevis för att föraren gjort sig skyldig till rattfylleri.
I ett och annat fall kan visserligen blod- provet ge någon ledning för bedömandet av en invändning från den tilltalades sida om att han förtärt alkohol efter färdens slut.
Ligger den uppgivna förtäringen i tiden nära blodprovstagningen, kan sålunda stundom — genom att nytt blodprov tages något senare — konstateras, huruvida blodalkoholhalten vid det första provet ännu befann sig i sti- gande och alltså i varje fall delvis härrör från en ganska färsk förtäring. I regel har emeller- tid blodalkoholhalten redan nått sitt högsta värde, innan föraren hinner inställas till provtagning.
Enligt vad polisens erfarenhet visar är det ingalunda ovanligt att en förare, som miss- tänkes för trafikonykterhet, påstår att han efter färdens slut men före den kliniska un- dersökningen eller blodprovet förtärt en större eller mindre alkoholmängd. Även trafiknykterhetsutredningens statistiska un— dersökning ger vid handen att bland dem, som åtalats för trafikonykterhet, en vanlig in— vändning varit att alkoholförtäringen helt eller delvis ägt rum efter färden.
Invändningen torde väl kunna lämnas utan avseende, om föraren ej lyckas göra sanno— likt, att sådan förtäring överhuvudtaget före- kommit. Är det åter styrkt, att han druckit sprit efter färden — vittnen har t. ex. sett honom taga en klunk ur en flaska — kan det däremot ibland vara svårt att vederlägga förarens uppgift om hur mycket han druckit. I sådana fall finner åklagaren och domstolen sig ej sällan nödsakade att godtaga förarens uppgift, och han kan måhända då undgå straff eller slippa undan med lindrigare straff, än han rätteligen skolat ha.
Mot denna bakgrund har trafiknykterhets- utredningen ansett sig höra till närmare be— handling upptaga spörsmålet, huruvida man icke skulle kunna finna en lämplig utväg att undanröja berörda olägenhet. En möjlighet som härvid övervägts är att, i överensstäm- melse med vad 1947 års norska edruelig- hetskommitté föreslagit, införa en bestäm- melse om förbud, vid straffansvar, mot alkohol-
förtäring inom viss tid efter färdens slut. Enligt det norska förslaget förutsättes för sådant förbud, att föraren förstår eller bör förstå, att färden kan föranleda polisunder- sökning. Förbudet skulle enligt samma för- slag blott gälla tiden intill dess blodprov tagits eller beslut meddelats om att sådant prov ej skall tagas.
Vissa betänkligheter uppställer sig emeller- tid mot en reglering av detta slag. Bestäm- melsen skulle sålunda medföra, att en förare, som överhuvudtaget icke haft alkohol i kroppen under färden, i vissa fall skulle kunna fällas för en efterföljande förtäring, vilken ej haft något som helst att skaffa med hans handhavande av fordonet. Eftersom regeln närmast skulle komma att te sig såsom avsedd att upprätthålla en ordningsföreskrift, skulle straffsanktionen icke kunna göras allt- för sträng, i varje fall inte på långt när så allvarlig som den som gäller för det klara rattfylleribrottet. Lagen skulle därigenom komma att peka på möjlighet för rattfylle- risten att genom öppen förtäring efter färden visserligen ådraga sig ett lindrigare bötes— straff men därigenom också undgå det eljest hotande frihetsstraffet.
På grund härav anser trafiknykterhetsut- redningen sig ej kunna förorda bestämmelsen ifråga.
En annan utväg är att införa en presum- tionsregel rörande den tidpunkt, då alkohol- förtäringen skall antagas ha ägt rum. Meto- diken för ett dylikt stadgande synes böra vara en omkastning av bevisbördan. Om en förare, som misstänkes för rattfylleri, för att freda sig invänder, att påverkan eller straff- bar blodalkoholhalt icke förelåg under färden utan härrör från en efterföljande alkoholför- täring, skall det sålunda icke ankomma på åklagaren att visa oriktigheten av denna in- vändning, utan det skall vara förarens sak att styrka eller åtminstone göra sannolik
invändningens riktighet. Denna bevisning bör
— för att man skall kunna komma till rätta med de ej ovanliga fall då föraren visserligen förtärt sprit efter färden men betydligt mindre än han sedan påstår sig ha druckit — inne- fatta att föraren styrker icke blott att för- täring ägt rum efter färden utan även hur mycket denna förtäring omfattat.
En regel enligt vad nu skisserats kan teore- tiskt sett förefalla lämplig. Emellertid vill ut- redningen ifrågasätta, huruvida man skall stanna vid en sådan regel. Man måste näm- ligen även tillse, att regelns praktiska till- lämpning icke blir förenad med alltför stora svårigheter. Farhågan för dylika komplika- tioner har föranlett utredningen att överväga, om icke en mera schematisk regel hör till- gripas. Denna kan knappast tänkas få annan innebörd, än att den genom blodundersök- ningen konstaterade alkoholmängden skall förutsättas ha inmundigats före eller under färden, såframt det icke visas att förtäringen i dess helhet ägt rum efter färden.
Presumtionsregeln synes ej böra gälla helt utan undantag. Sålunda skulle det helt säkert te sig stötande om en person, som med en helt betydelselös alkoholmängd i blodet fört sin bil utan att något som helst anmärknings- värt inträffat och efter avslutad färd förtärt alkohol i samband med måltid samt därefter — av någon färden ovidkommande anled- ning —— inställes till polisundersökning, skulle kunna straffas för trafikonykterhet enbart därför att icke hela alkoholförtäringen ägt rum efter färden. Att göra regeln så kategorisk synes ej heller motiverat ur de synpunkter, som enligt det föregående talar för densamma. Ur dessa synpunkter är nämligen huvud- saken att den förare, vilken —— exempelvis på grund av inträffad olycka eller polis- kontroll — förstår eller bör förstå att hans blodalkoholhalt kan bli föremål för under- sökning, icke skall kunna göra sådan under-
sökning illusorisk genom en invändning att han förtärt alkohol efter färdens slut. Regelns räckvidd förefaller därför utan olägenhet kunna begränsas till sådan förare som sist sagts.
Regeln bör avse icke endast de fall då blodprov tages på föraren utan även de fall då så ej sker. Visserligen möter i sistnämnda fall vissa praktiska svårigheter. Blodprovet skapar nämligen en fastare utgångspunkt för bedömandet av vad i målet uppgivits om inmundigade kvantiteter alkohol. Svårighe— terna är emellertid inte av en sådan art att de bör utgöra hinder för en tillämpning av regeln även i de fall, då blodprov icke före- ligger. I detta sammanhang vill utredningen även påpeka att, såsom av dess statistiska undersökning framgår, antalet fall där blod- prov inte fmnes tillgängligt vid den rättsliga prövningen är obetydligt.
I enlighet med vad nu anförts har traflk- nykterhetsutredningen f_unnit sig böra förorda att en presumtionsregel införes i 45 trafik- brottslagen, såsom ett första stycke av 4 mom. Enligt detta förslag skall, därest förare be- finnes ha varit påverkad eller det av blod- undersökning framgår att han förtärt starka drycker, förtäringen anses ha ägt rum före eller under färden, såframt han ej visar, att förtäringen i dess helhet skett efter färden; dock att vad nu sagts icke skall gälla sådan förtäring efter färden, som ägt rum utan att föraren därvid insett eller bort inse, att färden kunde ge anledning till undersökning om brott mot trafikbrottslagen.
Beräkning av blodalkoholhalten vid tidpunkten för körningen
Även i ett annat hänseende kan promille- reglerna ge upphov till bevisningssvårigheter. Det förhåller sig ju så, att blodprov å föraren icke kan tagas just vid det tillfälle, då han framför sitt fordon, utan först en stund
efteråt. Blodundersökningens resultat anger sålunda icke blodalkoholhalten vid själva förandet — alltså det tillfälle som är av rätts- lig betydelse —— utan vid ett senare tillfälle. I det övervägande antalet fall saknar denna differens betydelse; har blodprov tagits kort tid efter färdens slut, och visar icke under- sökningens resultat ett promilletal, ligger mycket nära något av de kritiska värdena 1,5 eller 0,5 promille, blir domstolens uppgift icke försvårad. Annorlunda ställer sig emellertid saken i fall som t. ex. då blod- prov tagits en timme efter förandet och visar en alkoholhalt av 1,45 promille. Åklagaren kan då yrka ansvar för rattfylleri med den motiveringen att — enär blodalkoholhalten i genomsnitt faller med en hastighet av 0,15 promille i timmen — svaranden hade 1,60 promille i blodet, när han förde sitt fordon. Omvänt kan svaranden och detta även om i det givna exemplet blodalkoholhalten något översteg 1,5 promille — med hänvisning till att det efter förtäring av en dos alkohol dröjer en viss tid innan blodalkoholhalten nått sitt högsta värde — invända att hans spritförtä— ring ägt rum vid en så sen tidpunkt att alko- holkurvan i hans blod ännu vid provtag- ningen befann sig i stigande.
som
Enligt vad som framgår av utredningens statistiska material äger blodprovet vanligen rum i ganska nära anslutning till upptäckten. Mellantiden är i genomsnitt drygt en timme. I enstaka fall kan det dock hinna förtlyta avsevärd tid mellan upptäckten och blod- provet. Med hänsyn till vad som utrönts om kurvan för blodalkoholhalten kan denna kurva antagas i allmänhet redan befinna sig på nedgående när blodprovet tages. Alkohol- halten torde därför i allmänhet — dock icke alltid _ vara högre vid körningen än vid provtagningen.
Domstolarna synes emellertid i många fall icke beakta denna omständighet. I stället
håller de sig till det direkta resultatet av blodundersökningen.
En sådan praxis lärer knappast kunna betecknas såsom riktig. Man kan exempelvis tänka sig, att blodprovet tagits flera timmar efter färdens slut och visar 1,40 promille. I sådant fall synes domstolen icke böra räkna med promillevärdet 1,40 utan — med ut- gångspunkt från denna blodalkoholhalt och med ledning av kända fakta rörande blod- alkoholens omsättning — rekonstruera den blodalkoholhalt, som föraren måste antagas ha haft under färden, och på grundval av det resultat, som därvid nås, avgöra frågan om förarens straffbarhet.
Den princip, vilken sålunda lärer vara att tillämpa, synes följa direkt av gällande be- stämmelsers ordalydelse. Något särskilt stad— gande, vari denna princip uttryckes, före— faller därför icke erforderligt.
Vad åter angår det fall, att blodalkoholför- täringen ägt rum vid en så sen tidpunkt, att blodalkoholhalten ännu vid färdens slut ej uppnått det värde, vartill det sedan stigit, synes förhållandet däremot vara ett annat. Visar blodprovet 1,5 resp. 0,5 promille eller obetydligt däröver, och styrkes det vidare, att blodalkoholkurvan ännu vid provtagningen befann sig i stigande, torde sålunda de be- stämmelser, för vilka i det föregående redo— gjorts, icke ge möjlighet att åtkomma föraren enligt det lagrum som det konstaterade blodalkoholvärdet i och för sig skulle göra tillämpligt.
För trafiknykterhetsutredningen har därför uppställt sig det spörsmålet, huruvida sådan möjlighet bör skapas genom införandet av en särskild lagregel. Vid bedömandet av detta spörsmål har utredningen beaktat att, enligt vad nyare forskningsrön ger vid handen, alkoholpåverkan kan indelas i tre olika faser: den uppåtgående fasen då blodalkoholkur- van stiger mer eller mindre brant, mellan—
fasen då kurvan håller sig på ungefär samma nivå, och den nedåtgående fasen då kurvan långsamt går ned. Under dessa faser torde emellertid kurvan för påverkan icke vara helt kongruent med promillekurvan. Påver- kansgraden i förhållande till blodets alkohol- halt har nämligen konstaterats vara högre under den uppåtgående fasen än under de båda övriga faserna. Redan vid ett ganska lågt blodalkoholvärde kan sålunda i denna fas föreligga sådan nedsättning av förarför- mågan, som kan anses väsentligen jämförlig med påverkansgraden, då blodalkoholkurvan nått sin höjdpunkt. Att sätta sig att köra under den första fasen av påverkan kan följaktligen ur trafiksäkerhetssynpunkt vara förenat med stor risk, även om blodalkohol- halten ännu ej hunnit nå det gränsvärde, som
förutsättes för att straff skall utdömas för rattfylleri resp. rattonykterhet.
Mot denna bakgrund har trafiknykterhets- utredningen funnit sig böra förorda en sär- skild regel i ämnet. Åt densamma synes lämpligen kunna ges det innehållet, att om föraren vid färden haft en alkoholmängd i kroppen, som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, det skall så anses, som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncentrationen. Med denna utformning torde hinder ej möta mot att göra regeln tillämplig på alla de slag av förare, som avses i utredningens förslag. Regeln har upptagits som andra stycke av 4 mom. Regeln bör givetvis vara tillämplig även i det fall, som avses i det föreslagna första stycket av
samma moment.
TIONDE KAPITLET
Körkortsbestämmelserna
Betydelsen ur säkerhetssynpunkt av nykter- het i trafiken är naturligen särskilt fram- trädande i fråga om de fordon, som har den största typiska trafikfarligheten, dvs. de motordrivna, och bland dem framför allt de körkortspliktiga fordonen: bilar, motorcyklar och gummihjulstraktorer. Med hänsyn här- till har de nu gällande nykterhetskraven för att erhålla och få ha kvar körkort gjorts relativt stränga.
Det krävs sålunda av den körkortssökande, att han är känd för ett nyktert levnadssätt. Som bevismedel tjänar här principiellt det av polismyndigheten utfärdade nykterhets- intyget.
Vidare skall körkortssökande ha kunskap om alkoholens verkningar ur trafiksäkerhets- synpunkt. För sådant ändamål brukar i de numera använda handböckerna för körkorts- sökande upptagas ett avsnitt om alkoholens inverkan på förmågan att föra motordrivet fordon, och i den s.k. teoretiska delen av körskoleutbildningen ingår också undervis— ning om alkoholens verkningar. Dessutom torde även besiktningsmännen lägga stor vikt vid att körkortsaspiranterna tillgodogjort sig denna del av undervisningen.
Slutligen innebär stadgandena, att en kör- kortsinnehavare, som gjort sig skyldig till trafikonykterhet eller eljest misskött sig i nyk- terhetshänseende, kan fråntagas sitt körkort för viss tid. Denna tid utgör — såsom i annat sammanhang nämnts — för trafikonykterhet minst sex månader och högst två år eller,
vid återfall inom fem år, minst ett och högst fem år samt för annan misskötsamhet minst tre månader och högst två år.
För personer, som är misskötsamma i nykterhetsavseende, föreligger enligt utred- ningens statistiska undersökning en avsevärd överrisk för onyktert uppträdande även vid förandet av fordon. Med hänsyn härtill måste det, när det gäller att bekämpa trafik— onykterheten, anses vara av vikt att söka hindra sådana personer från att föra kör- kortspliktigt fordon. Bland körkortsinne- havarna bör om möjligt icke förekomma några alkoholmissbrukare.
Den enda möjlighet, som lagstiftningsvägen här erbjuder, torde vara att skärpa bestäm- melserna rörande kontrollen över körkorts- aspiranter och körkortsinnehavare samt be— träffande indragning av körkort. Man bör sålunda undersöka möjligheterna för en effektivare tillsyn över att inte olämpliga personer erhåller körkort och över att miss- skötsamhet hos körkortsinnehavare snabbt kommer till körkortsmyndighetens känne- dom, så att denna myndighet kan vidtaga erforderliga åtgärder.
Visserligen kan en sådan skärpning själv- fallet icke alltid beräknas medföra, att en misskötsam förare avhåller sig från att föra körkortspliktigt fordon. Överträdelser av be— stämmelserna om körkortskrav torde sålunda vara relativt vanliga. Det visade sig ju också vid utredningens statistiska undersökning, att en icke oväsentlig del — 15 procent — av
de för trafikonykterhet dömda vid brottets begående saknat körkort (femte kapitlet). Emellertid torde tillsynen över att frekven- sen av körning utan körkort i görligaste mån nedbringas falla inom den allmänna fordons- kontrollen. Syftet ifråga torde sålunda främst kunna tillgodoses genom en intensifiering av trafikövervakningen. En sådan intensifiering anser utredningen även viktig av andra skäl (se kap. 11). En skärpning av gällande be- stämmelser om ansvar för olovlig körning torde däremot knappast kunna förväntas komma att ge några mera betydelsefulla resultat i detta hänseende. Trafiknykterhetsutredningen har funnit sig böra begränsa sin uppgift till att
därför
avse sådana åtgärder, som kan tjäna till en effektivare gallring av dem, som söker eller innehar körkort.
Nykterhetskontroll för nytt körkort
Såsom i korthet anmärkts i 1 kap., upptog 1945 års trafiksäkerhetskommitté frågan om körkortskontrollen till utförlig diskussion. Kommittén underströk därvid angelägen- körkortsmyndigheten finge kännedom även om andra nykterhetsanmärk—
heten av att
ningar än begångna fylleriförseelser och liknande förhållanden. Det gällde härvid att sammanföra uppgifter från flera olika organ. Detta nödvändiggjorde en praktisk anord- ning, så att systemet ej bleve alltför tungrott. De uppgifter som lämnades syntes ej vara tillräckligt utförliga och enhetliga. Bl.a. upp- komme Svårigheter, då det gällde att få upp- gifter om en person som flyttat eller som böt- fällts för fylleri på annan ort än hemorten. Körkortsgivningen borde därför handhas av en enda myndighet, som förde ett centralt register över alla körkort. Detta skulle näm- ligen medföra betydande fördelar, bl. a. när det gällde nykterhetskontrollen. Man skulle då finna det naturligt att anknyta denna
1944 års trafikförfattningssakkunniga fann i likhet med kommittén det önskvärt, att åt— gärder vidtoges för beredande av ökade kontrollmöjligheter. Dylika möjligheter syntes emellertid kunna vinnas utan en så genom- gripande åtgärd som en allmän centralisering av körkortsärendena. Det funnes därför ej tillräckliga skäl för en sådan åtgärd. Där- emot förefölle en avsevärd förbättring av kontrollmöjligheterna kunna åstadkommas genom upprättande av ett centralt register över körkort. Detta register borde ha karak- tären endast av ett sökregister, med vars led— ning närmare uppgifter kunde erhållas i länsstyrelsernas körkortsregister. Det centrala registret borde sålunda icke innehålla upp- gifter om annat än födelsenummer och namn samt länets bokstavsbeteckning och numret å utfärdat körkort. För genomförandet av ett dylikt system måste emellertid förutsättas, att länsstyrelsernas körkortsregister dessför- innan undergått gallring samt komplettering med uppgifter om medborgarnummer. Frå— gan om det centrala registret borde göras till föremål för närmare särskild utredning i annat sammanhang.
I 1951 års proposition anslöt sig departe- mentschefen till de trafikförfattningssakkun- nigas uppfattning. Tanken på en central körkortsmyndighet avvisades sålunda. Där- emot fanns skäl tala för inrättande av centralt körkortsregister. Frågan härom borde emel- lertid upptagas i annat sammanhang.
1951 års vägtrafikförordning och vägtrafik- kungörelse har utformats i enlighet med den ståndpunkt, vilken sålunda intagits i proposi— tionen. Bland annat gäller, att vid ansökan om körkort skall fogas upplysning om iden- titetsbeteckning i folkbokföringen och att denna beteckning skall införas i körkorts- registret. Detta stadgande avser att underlätta ett framtida införande av centralt register.
A l) ___-m. ...—...i; ..?],
Tra/iknykterhelsulredningen har funnit de nuvarande bestämmelserna i princip ända- målsenliga.
Att för erhållande av körkort uppställts krav på viss kunskap om alkoholens verk- ningar tillmäter utredningen stort värde, när det gäller att på längre sikt skärpa motor- förarnas vaksamhet inför de faror, som alko- holpåverkan kan utgöra. Det torde också finnas anledning att förvänta, att Centralför— bundet verksamhet huvudsakligen bekostas av stats-
för nykterhetsundervisning, vars medel, skall fortlöpande stimulera undervis- ningen på detta område genom tillhanda- hållande av lämpligt undervisningsmaterial och på annat sätt (tolfte kapitlet).
N är det därefter gäller kravet på ådagalagd skötsamhet finner utredningen även här den nuvarande bestämmelsen väl svara emot de krav som bör uppställas. En viss skärpning av praxis inom ramen för de nuvarande be- stämmelserna synes dock icke vara ur vägen. Åtgärder torde böra vidtagas för att avhjälpa de redan av trafiksäkerhetskommittén påpe- kade bristerna i det uppgiftsmaterial som tillhandahålles körkortsmyndigheten. Ett cen- tralt register över körkort torde i och för sig vara ägnat att göra detta material mera full- ständigt. Från de synpunkter trafiknykter- hetsutredningen har att företräda skulle alltså tillkomsten av ett centralt körkortsregister innebära betydande fördelar. Då frågan om ett dylikt register emellertid torde vara av- hängig av en prövning av dess ändamåls— enlighet även i andra avseenden, har utred- ningen undersökt vilka möjligheter till för- bättring av uppgiftsmaterialet, som kan före— ligga med bibehållande i stort sett av det nu- varande förfarandet för handläggningen av körkortsärenden. Det har därvid framkom- mit att systembolagens registrering måste an- ses vara utförlig. Den omfattar i regel dels de uppgifter som inflyter i det hos kontrollstyrel-
sen förda straffregistret och delges resp. hem- ortsbolag, dels de uppgifter som systembola- gen erhåller från nykterhetsnämnder och andra sociala organ, dels ock anteckningar på grundval av systembolagens egna observa— tioner och utredningar. Uppgifterna om nykterhetsanmärkningar följer i regel en person vid flyttning från ett systembolags- område till ett annat och torde i varje fall utan alltför stor omgång kunna erhållas efter rekvisition med ledning av uppgifter om tidigare bostadsort. Det skulle därför kunna ifrågasättas om inte det yttrande, som nu av polismyndigheten skall inhämtas från nykterhetsnämnden, i stället borde inhämtas från systembolaget. Med hänsyn till att systembolagen i övrigt tilldelats synnerligen ömtåliga uppgifter synes inga betänkligheter mot en sådan anordning kunna resas med åberopande av att yttranden av denna art bör avges av en myndighet och inte av en institution av bolagskaraktär. Då nykterhets- nämnderna i varje fall i de mindre kommu- nerna förfogar över en personkännedom, som systembolaget inte äger och som kan vara av stort Värde när det gäller behovet av omdömen grundade på andra omständig- heter än fylleriförseelser o. dyl., synes emel— lertid ett bortkopplande av nykterhetsnämn- derna inte höra ske. Redan nu förekommer det i stor utsträckning, att nykterhetsnämn- derna utnyttjar systembolagens registeran- teckningar vid handläggningen av körkorts- ansökningar. En föreskrift, som ålägger nykterhetsnämnden att inhämta uppgifter från systembolaget, synes därför inte komma att i mera avsevärd omfattning försvåra eller sinka handläggningen av körkortsärendena. Utredningen anser därför att en sådan före- skrift bör lämnas. Genom denna anordning skulle systembolagen också automatiskt kom- ma att underrättas om när och hos vilken länsstyrelse en person söker körkort och få
möjlighet att göra en anteckning härom i sitt register. Vid en ev. senare nykterhetsanmärk- ning kan då körkortsmyndigheten under- rättas. Den lucka, som uppkommer genom att systembolaget inte får kännedom om ev. avslag och senare ansökningar till annan länsstyrelse, torde sakna större praktisk bety- delse. Möjlighet att träffa underhandsöverens- kommelse mellan systembolaget och läns- styrelsen om underrättelse förutsättes också komma att utnyttjas. För den händelse systembolagens registrering bihehålles vid sin nuvarande utformning och omfattning, skulle en anknytning till denna registrering ur nykterhetskontrollsynpunkt innebära i stort sett samma fördelar som ett centralt körkortsregister.
Enligt förslag av 1944 års nykterhetskom- mitté, som nyligen avlämnats, skulle system- bolagen väsentligt omorganiseras. Deras re- gister kommer dock att bevaras genom över- förande till länsnykterhetsnämnderna, varför ett genomförande av nykterhetskommitténs förslag inte rubbar förutsättningarna för nu ifrågasatta förändringar.
Med tillämpning av dessa synpunkter har utredningen i sitt förslag under 32 5 1 mom. vägtrafikförordningen upptagit dels ett stad- gande (femte stycket), som förpliktar nykter- hetsnämnd att från körkortssökandens hem- ortsbolag inhämta och vid nämndens yttrande till polismyndigheten foga tillgängliga upp— gifter om sökandens nykterhetsförhållanden. dels ock en föreskrift (sjunde stycket) om att polismyndigheten skall insända dessa upp- gifter till länsstyrelsen.
Återkallelse av körkort på grund av onykterhet
Trafikonykterhet. Enligt gällande rätt (väg- trafikförordningen 33 5 1 mom. stycket 1 punkten samt fjärde stycket a) och b) ävensom 34 &) är återkallelse på minst sex månader och högst två år resp. —— vid
första
återfall inom fem år —- minst ett och högst fem är obligatorisk för den, som gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik (lå andra stycket trafikbrottslagen) eller till onykterhet i trafik (4 & samma lag).
Bestämmelserna i 4 % trafikbrottslagen gäller för närvarande endast motortrafik. I trafiknykterhetsutredningens förslag till änd- rad lydelse av lagrummet har dettas räckvidd ökats till att även omfatta cyklist och förare av fordon, förspänt med dragare (3 mom.). Med denna utvidgning av det straffbara om- rådet kommer att inom detta falla åtskilliga förseelser, vilka ter sig förhållandevis lind- riga ijämförelse med vad som hittills hänförts till straffbar onykterhet i trafik. Med hänsyn härtill och då utredningen vill föreslå en skärpning beträffande återkallelsetiderna kan det ifrågasättas, om icke en viss jämkning i bestämmelserna om de olika fallen för återkallelse av körkort får anses moti— verad.
Såsom i annat sammanhang framhållits, måste den typiska farligheten hos det fordon en cyklist eller hästkusk handhar betecknas såsom betydligt mindre än den hos ett motor- drivet fordon. Häremot svarar en liknande skillnad mellan den spritpåverkade cyklisten eller kusken, å ena, samt rattfylleristen, å andra sidan, i fråga om svårhetsgraden hos det begångna brottet. Det kan även antagas, att risken för att den, som ansett sig kunna cykla eller köra hästskjuts i påverkat till— stånd, också skall ge sig på den betydligt betänkligare åtgärden att föra motordrivet fordon i sådant tillstånd är mindre än faran för att en rattfyllerist skall göra sig skyldig till återfall. Det kan med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasättas, om det inte borde bedömas såsom en alltför sträng bestäm- melse, att en påverkad cyklist eller kusk all- tid skall för minst sex månader förlora det
-_Ar
körkort, som han kan ha för motorfordon. I sådana fall som här avses kan förhållandena även vara sådana, att endast ett mycket lågt straff ifrågakommer. Med hänsyn härtill har utredningen funnit sig böra förorda en jämk— ning i de nu gällande bestämmelserna om återkallelse. Denna jämkning skulle få den innebörden, att återkallelse blir obligatorisk allenast vid grov vårdslöshet i trafik eller vid rattfylleri eller rattonykterhet. Vidare skulle indragningslatituderna om minst sex måna- der resp. vid återfall minst ett år ävensom den möjlighet till återkallelse för alltid, som utred- ningen enligt det följande förordar, förbe- hållas dessa brottstyper. Däremot skulle läns- styrelsen kunna låta det stanna vid varning i de fall, då det är fråga om påverkad cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. Återkallelsetiden för sistnämnda båda kate- gorier skulle bli minst tre månader och högst två år.
I enlighet härmed har i utredningens för- slag företagits jämkningar i 33 5 1 mom. första stycket 1 och 2 punkterna vägtrafik- förordningen. Jämkningarna har utformats så, att vad utredningen avsett tillgodoses utan att någon ändring erfordras i bestämmelserna om återkallelsetider eller varning.
Utredningen vill i detta sammanhang med skärpa framhålla, att med de sålunda före— slagna jämkningarna ingalunda avses någon modifikation i de av utredningen i det före- gående förfäktade allmänna principerna för återkallelse av körkort. Utredningen har blott — för sådana fall av trafikonykterhet som för närvarande ej är straffbara — velat skapa möjlighet att undvika en uppenbar dispro- portion mellan straffet och återkallelsepå- följden.
Annan misskötsamhet. Enligt författnings- rummets nuvarande lydelse skall körkortet, där varning icke anses tillfyllest, återkallas bl.a. om föraren med hänsyn till onyktert
levnadssätt icke bör betros med att inneha körkort. I fråga om tillämpningen av denna regel anförde rattfylleridelegationen, att redan vid den första fylleriförseelsen rubbades den förutsättning för körkortets erhållande som kravet på att vara känd för ett nyktert lev- nadssätt innebure. En första fylleriförseelse borde därför alltid föranleda åtminstone varning. En ny förseelse borde regel- mässigt föranleda indragning, såvida icke särskilt förmildrande omständigheter före- läge.
Trafiknykterhetsutredningen har mot bak— grunden av resultatet av utredningens under- sökning rörande personer, som dömts för rattfylleri, funnit anledning att i flera sam- manhang påpeka vikten av att vid bedöm- ningen av lämpliga åtgärder på grund av onykterhet i trafik noga undersöka de per- sonliga förhållandena bakom brottet. Åtgär- derna måste varieras efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Detta torde även gälla, när fråga uppkom- mer om indragning av körkort. En generell regel knuten till förekomsten av vissa an— märkningar, t. ex. antalet fylleriförseelser, torde icke böra ifrågasättas. Fylleriförseelsen bör alltid vara en anledning för körkorts- myndigheten att göra en undersökning, men åtgärden bör avvägas mot bakgrunden av den totala bild av förarens skötsamhet, som framkommer vid denna undersökning. En sådan undersökning bör också kunna aktua— liseras på grundval av andra uppgifter än begångna" fylleriförseelser. Utredningen vill här även hänvisa till vad som i det följande anföres i anslutning till föreslagna jämk- ningar i vägtrafikkungörelsen._
Med dessa anmärkningar anser trafik— nykterhetsutredningen sig kunna förorda, att gällande lydelse av 33 ä 1 mom. första stycket 4 punkten bibehålles oför— ändrad.
Återkallelsetiden vid rattfylleri och därmed likställt brott
I den allmänna diskussionen har vid åt— skilliga tillfällen anförts, att det strängare be— dömandet av trafikonykterheten borde kom- ma till uttryck icke blott genom skärpta straff utan även genom längre återkallelse- tider. Även i samband med riksdagsbehand- lingen år 1951 av förslaget till vägtrafikför- ordning kom denna uppfattning till synes. I motionen 11: 422 yrkades sålunda förläng— ning av återkallelsetiderna överlag. Därvid framhölls bland annat vikten av att tillvara- taga alla möjligheter att minska antalet ratt- fyllerister.
Trafiknykterhetsutredningen har med hän— syn härtill ansett sig höra taga upp spörs- målet om jämkning av nuvarande regler för tidsbestämd återkallelse. Utredningen har därvid funnit behandlingen kunna begränsas till frågan om indragningspåföljden vid trafikonykterhet. I vad gäller återkallelse på grund av onyktert levnadssätt synes näm— ligen den nuvarande latituden vara så vid, att den utan ändring ger utrymme även för en ganska kraftig skärpning av gällande praxis.
På indragningslatituderna bör ställas det kravet, att de skall svara mot behovet av möjlighet till anpassning av återkallelsetiden efter förhållandena i varje särskilt fall. Detta nödvändiggör, att latituderna göres så vida, att de medger möjlighet att utmäta den rätta återkallelsetiden såväl för det lindriga som för det mycket svåra fallet. '
Av redogörelsen i 5 kap. synes framgå, att länsstyrelserna på senaste tiden börjat till- lämpa en skärpt indragningspraxis. De övre områdena inom latituderna utnyttjas dock fortfarande iblott ringa omfattning. Bl. a. till- gripes sålunda maximitiden vid återfall, 5 är, endast i ytterst sällsynta undantagsfall.
Trafiknykterhetsutredningen vill under-
stryka angelägenheten av en ytterligare ut- veckling i den riktning, vari de senaste årens praxis synes peka. En strängare praxis hos länsstyrelserna är sålunda ägnad att före- bygga åtskilliga trafikonykterhetsbrott icke blott genom att den i detta hänseende opålit- lige blir underkastad en längre observations- tid, innan han på nytt får framföra körkorts- pliktigt fordon, utan även genom att den samhällets skärpta reaktion mot trafik- onykterheten, som tar sig uttryck i längre återkallelsetider, påverkar den allmänna in- ställningen till onykterhet i trafik.
En skärpning kan visserligen äga rum redan inom ramen av gällande bestämmelser. En höjning av latitudernas övre gräns torde emellertid medföra en kraftigare verkan.
Körkortsindragningen är till sina verk- ningar ofta betydligt allvarligare än även ett frihetsstraff. Särskilt gäller detta i sådana fall då innehavet av körkort är villkor för yrkes- utövningen. Körkortsindragningen verkar därför också mycket olika. För den ene inne- bär det blott en viss begränsning av hans valmöjligheter beträffande användande av fritiden, medan följderna för den andre kan bli att han för längre tid och i praktiken ofta för alltid måste byta yrke. Även om detta talar för att viss försiktighet måste iakttagas vid avvägningen av bl.a. indragningstiden bör samhället dock icke av denna omstän— dighet hindras från att utnyttja detta effektiva medel mot trafikonykterheten.
Det kan nämligen även göras gällande att det i fall av grov eller upprepad trafikonyk- terhet är ett allmänt intresse att vederbörande tvingas byta yrke. På yrkesföraren måste kunna ställas stränga krav. Han kör mer än andra och har ofta även passagerare, som med rätta kan ställa krav på att föraren av trafikmedlet är fullt pålitlig ur nykterhets- synpunkt.
Utredningen vill här erinra om att enligt
dess förslag 33 5 1 mom. första stycket 1 punkten endast kommer att gälla — för- utom grov vårdslöshet i trafik — rattfylleri, rattonykterhet och därmed likställt brott, under det att onykterhet vid cykling eller förande av hästfordon ställes utanför. Denna omständighet synes ägnad att reducera be— tänkligheterna mot en höjning av den övre gränsen för körkortsåterkallelse på grund av de förstnämnda brotten.
På dessa grunder har trafiknykterhetsutred- ningen sett sig föranlåten att föreslå en höj- ning av de i 33 % 1 mom. fjärde stycket upp- tagna övre gränserna för återkallelsetiden. Sålunda vill utredningen förorda att dessa gränser, när det gäller grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, rattonykterhet eller därmed likställt brott, sättes till åtta år vid återfall inom fem år och till fyra år i övriga fall. Någon ändring i de undre gränserna före- faller däremot ej behövlig.
Utredningen vill rekommendera, att inom de sålunda föreslagna indragningslatituderna sker en rikare nyansering av återkallelse— tiderna, efter omständigheterna i det enskilda fallet, och att härvid även indragningslatitu— dernas övre delar tillbörligen utnyttjas.
Återkallelse för alltid
Vägtrafikförordningen i dess nuvarande lydelse ger icke någon möjlighet till åter- kallelse för alltid av körkort. I fråga om skälen till att man avvisat framställda för- slag härom hänvisas till framställningen i 1 kap.
Trafiknykterhetsutredningen har emeller- tid funnit anledning att ånyo till diskussion upptaga spörsmålet om sådan återkallelse. Härvid har utredningen ansett följande syn- punkter vara att beakta.
Såsom föredragande departementschefen framhöll i 1951 års proposition, är det mycket svårt att vid indragning av körkortet för den,
som återfallit i trafikonykterhet, en gång för alla avgöra frågan om hans lämplighet såsom förare. Det är också mindre tilltalande, att för den, som i ungdomen misskött sig och därför fått körkortet återkallat men sedan stadgat sig så att han väl fyller måttet som förare, endast nådevägen skulle stå öppen, därest han skulle vilja återvinna behörig- heten som förare.
Å andra sidan förefaller det sannolikt, att en bestämmelse, som gåve möjlighet till in- dragning av körkort för alltid, skulle få en ej obetydlig uppgift att fylla i trafiknykterhetens tjänst. Ett stadgande om återkallelse för alltid kan — såsom anförts — förväntas komma att utöva avsevärd psykologisk verkan. Det är sålunda antagligt att vetskapen om en så allvarlig påföljd skulle verka avhållande på åtskilliga, även om stadgandet blott mera undantagsvis komme i praktisk tillämp— ning.
Trafiknykterhetsutredningen har därför an- sett sig böra taga i övervägande, huruvida icke åt en föreskrift om återkallelse för alltid kunde ges en sådan form, att även de syn- punkter, vilka anförts mot föreskriften i fråga, bleve beaktade. I sådant hänseende vill ut- redningen anföra följande.
Även om det i sådana fall, där förarens onykterhet icke är att hänföra till alkoholism eller jämförlig psykisk abnormitet, är ogörligt att med säkerhet bedöma föraren såsom för all framtid olämplig, kan dock omständig— heterna vara sådana, att det måste te sig mycket osannolikt, att han någonsin skall kunna betecknas såsom lämplig. Detta med- för, att när frågan om nytt körkort för honom uppkommer, man med särskilt stor omsorg måste pröva hans kvalifikationer. Detta synes erforderligt såväl med hänsyn till trafik- säkerhetens krav som med tanke på förarens egna intressen.
På grund härav och för erhållande av
enhetlig rättstillämpning synes det icke ur vägen att det slutliga avgörandet av hit- hörande fall ankommer på Kungl. Maj:t.
Med tillämpning härav skulle en föreskrift om återkallelse för alltid kunna utformas på följande sätt.
Länsstyrelse berättigas att, därest vid åter- fall i rattfylleri eller jämförligt brott med hänsyn till förarens personliga förhållanden synnerliga skäl därtill föranleda, återkalla körkortet för alltid. Föraren är då —— liksom vid annan återkallelse — obetagen att söka nytt körkort. Sådan ansökan bör dock icke få göras förrän efter viss längre tids förlopp. Denna tid kan lämpligen bestämmas till tio år. Ansökningen bör ingivas till länsstyrelse, som har att företaga erforderlig utredning. Med överlämnande av denna utredning och eget yttrande har så länsstyrelsen att under- ställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om nytt körkort.
Med denna utformning undviker man det stötande i att en förare skall behöva anlita nådevägen, ehuru han ånyo fyller måttet såsom förare. Samtidigt vinner man att den slutliga prövningen av frågan förlägges till högsta instans.
Det kunde övervägas, huruvida man för den form av återkallelse, varom här är fråga, skall använda beteckningen återkallelse för alltid eller för obestämd tid. Emellertid torde det ha en förmånlig psykologisk verkan att begagna uttrycket återkallelse för alltid. Detta torde därför vara att föredraga.
Trafiknykterhetsutredningen vill alltså före- slå bestämmelser enligt de i det föregående angivna riktlinjerna om återkallelse av kör- kort för alltid. Förslaget härom återfinnes i 335 1 mom. sjätte stycket, 5 mom. fjärde stycket och 6 mom. tredje och fjärde styckena. Dessutom påkallar förslaget formella jämk- ningar i 1 mom. fjärde stycket och 5 mom. första stycket.
Misstänkes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släpfordon kopplats, ha brutit mot 4 % trafik- brottslagen, och visar blodundersökning, att föraren under färden haft en alkoholkoncen— tration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall — enligt gällande lydelse av 35 å andra stycket vägtrafikförordningen — den myndig- het, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet av analysbevis besluta om körkortets omhändertagande i avbidan på länsstyrelsens förordnande om interimistiskt återkallande av körkortet. Detta stadgande sammanhänger naturligen med att i 4 & trafikbrottslagen ansvar stadgas för förare, vilken vid färd, som nyss sagts, haft en blodalkoholhalt av 0,8 promille eller däröver.
Enligt trafiknykterhetsutredningens förslag till ändrad lydelse av lagrummet skall förare av motordrivet fordon (bil, motorcykel, traktor eller motorredskap) dömas för ratt- fylleri bl. a. i det fall, att han haft en blod- alkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Vidare skall förare av bil eller annan motor— cykel än moped straffas för rattonykterhet, om han haft en blodalkoholhalt uppgående till 0,5 men ej till 1,5 promille. Genomföres förslaget i dessa delar, torde erfordras en häremot svarande jämkning av det ovan redovisade stadgandet i 35 & vägtrafikför- ordningen. Sålunda synes, där föraren inte är iakttagbart påverkad, såsom förutsättning för omhändertagande böra stadgas en blod- alkoholhalt av, å ena sidan, 0,5 promille eller däröver i vad gäller förare av bil eller annan motorcykel än moped samt, å andra sidan, 1,5 promille eller däröver såvitt angår förare av annat motordrivet fordon.
Utredningens förslag till ändrad lydelse av 355 vägtrafikförordningen överensstämmer med vad nu anförts.
I det föregående har betonats den stora vikten av att vid utmätande av indragnings- tider dessa i större omfattning än som hittills skett varieras efter omständigheterna i det enskilda fallet, och att de möjligheter tillfullo utnyttjas, som indragningslatituderna erbju- der. Detta är en avgörande förutsättning för att den utvidgning av latituderna och den regel om återkallelse för alltid, som av utred- ningen föreslagits, skall få avsedd effekt.
Av stort intresse är i detta sammanhang även, att skiljaktigheter meHan de olika läns- styrelserna i görlig mån undvikes i vad angår tillämpningen av förevarande bestämmelser. Så stor enhetlighet som möjligt bör sålunda eftersträvas.
Det är emellertid ej uteslutet, att det i dessa hänseenden kan komma att brista en del särskilt under de första åren efter de nya genomförande. Framför allt kan detta bli fallet i fråga om utnyttjandet av det övre området inom latituderna och av möjligheten till återkallelse för alltid, när fråga är om indragning på grund av brott, som avses i 335 1 mom. 1 punkten (grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, rattonyk- terhet eller därmed likställt brott).
Med hänsyn härtill förefaller det vara av stort värde, om vederbörande åklagare be— reddes tillfälle att föra talan mot länsstyrelses beslut Om återkallelse av körkort på sådan grund, som nyss sagts. Härigenom skulle nämligen vinnas, att i sådana fall, där åkla- garen anser den av länsstyrelsen föreskrivna indragningspåföljden alltför ringa i förhål- lande till brottets svårhetsgrad och omstän- digheterna i övrigt, frågan om återkallelse- tiden kan bli föremål för prövning av högre instans.
På grund av vad nu anförts har trafik- nykterhetsutredningen funnit sig böra före— slå, att där körkortsåterkallelse föranletts av
bestämmelsernas
brott, som under 33 5 1 mom. 1 punkten sägs, talan mot länsstyrelses beslut må föras jämväl av den åklagare, som sist fört talan i målet. Bestämmelsen därom har intagits i 76 % vägtrafikförordningen. Däremot före- ligger enligt utredningens mening icke till— räckliga skäl för sådant stadgande i fråga om beslut, som föranletts av annan straff- belagd trafikförseelse.
Underrättelse till åklagare
Enligt 79 & vägtrafikkungörelsen åligger det länsstyrelse att i tidningen "Polisunder- rättelser" skyndsamt kungöra beslut om återkallelse av körkort m. m.
Beslut, varigenom länsstyrelse återkallat körkort på grund av brott, som avses i 33 g 1 mom. 1 punkten vägtrafikförordningen (grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, ratt- onykterhet eller därmed likställt brott), skall enligt vad trafiknykterhetsutredningen nyss föreslagit få överklagas även av den åklagare, som sist fört talan i målet.
Förslaget synes böra föranleda stadgande av innebörd, att det skall åligga länsstyrelse att ofördröjligen underrätta nämnde åklagare om beslut, som i förevarande stycke sagts. Så- dant stadgande har av utredningen upptagits såsom tillägg till 79 & vägtrafikkungörelsen.
Återkallelse för annan trafikonykterhet
Trafikbrottslagens bestämmelser är nu be- gränsade till den icke spårbundna vägtrafi- ken. I det följande föreslår dock utredningen, att reglerna om ansvar för trafikonykterhet skall utsträckas till vissa andra trafikområ— den, nämligen järnvägs-, spårvägs-, sjö- och lufttrafiken, samt gälla icke blott förare utan även utövare av andra befattningar i trafik— säkerhetstjänst.
En körkortsinnehavare, som vid utövande av säkerhetstjänst inom ett annat kommuni- kationsområde än vägtrafikens, t. ex. vid
framförande av luft- eller sjöfartyg, varit alkoholpåverkad, måste anses ha manifeste- rat en sådan misskötsamhet i nykterhetsav- seende, att han bör åläggas en karenstid, innan han ånyo betros med att få föra kör- kortspliktigt fordon. De av trafiknykterhets- utredningen föreslagna bestämmelserna i trafikbrottslagen och vägtrafikförordningen har också avfattats så att en körkortsinne- havare kan få sitt körkort återkallat vid varje trafikonykterhetsbrott, alltså oavsett vil- ket av de berörda trafikområdena brottet hänför sig till. Om den som framför ång- eller motorfartyg i påverkat tillstånd har körkort, kan sålunda detta indragas.
I syfte att underlätta tillämpningen av åter- kallelsereglerna i 33 & vägtrafikförordningen har i 80 5 2 mom. vägtrafikkungörelsen in- tagits föreskrift om skyldighet för domstolar m. fl. att underrätta körkortsmyndigheten om utslag i rattfyllerimål m.m. Denna under- rättelseplikt är dock, i vad gäller trafikbrott, begränsad till det fall, att brottet skett vid förande av motordrivet fordon. Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av 4 % trafik- brottslagen bör därför — om man vill vinna ett effektivt iakttagande av 335 vägtrafik- förordningen — 805 2 mom. vägtrafikkun- görelsen jämkas därhän, att underrättelse— plikt föreligger även i det fall, att brott mot 4 & trafikbrottslagen hänför sig till annat än förande av motordrivet fordon.
Fortlöpande kontroll över körkortsinnehavarna
J ämlikt 80 ä 2 mom. vägtrafikkungörelsen skall bl. a. när körkortsinnehavare fällts för trafikonykterhet eller fylleri domen eller beslutet översändas till den läns-
avskrift av
styrelse, som utfärdat körkortet. Motsvarande skyldighet har enligt 3 mom. av samma paragraf nykterhetsnämnd som mot kör- kortsinnehavare vidtagit åtgärd enligt alko- holistlagen. Nämnden skall i samband här-
med avge yttrande i frågan, huruvida kör- kortet bör återkallas.
En effektiv övervakning av körkortsinne- havarnas skötsamhet från nykterhetssyn- punkt är enligt trafiknykterhetsutredningens mening en av de mest effektiva vägar, efter vilka trafikonykterheten kan bekämpas. Så- lunda tillgodoses därigenom myndigheternas behov av att kunna beröva den misskötsamme rätten att föra körkortspliktigt fordon. Vidare torde risken att vid ådagalagd misskötsamhet få körkortet indraget verka återhållande på motorförarnas alkoholförtäring i allmänhet.
Mot denna bakgrund har utredningen an- sett det påkallat att närmare undersöka, huruvida gällande bestämmelser — med de av utredningen enligt vad ovan sagts före- slagna tilläggen till 325 1 mom. vägtrafik- förordningen — kan anses motsvara de anspråk, som bör ställas på övervakningen.
Om, såsom föreslagits, systembolaget blir aviserat, när en person i och för körkorts- ansökan begär nykterhetsiutyg, kan bolaget göra anteckning härom i sina handlingar. Härvid måste också antecknas, till vilken länsstyrelse ansökningen avses skola inges. När sedan en fylleriförseelse eller — vilket innebär en stor fördel i jämförelse med nuvarande ordning — annan nykterhets- anmärkning hos systembolaget registreras för vederbörande, kan bolaget ur sitt register lämna denna länsstyrelse underrättelse här- om i och för eventuell åtgärd, därest körkort utfärdats för vederbörande. Fördelarna med en sådan anordning synes vara så stora, att enligt utredningens uppfattning systembola- gen bör åläggas skyldighet att meddela, när till sådant bolags kännedom kommer för- hållanden, som kan vara ägnade att inverka på körkortsmyndighetens bedömning av kör- kortsinnehavares lämplighet.
Här uppkommer emellertid två spörsmål. Det ena avser omfattningen av den under-
rättelseplikt, vilken sålunda synes böra åläggas systembolagen. Det andra gäller, till vilket organ underrättelsen skall ställas, och här torde valet stå mellan den länsstyrelse, som antecknats i bolagets register, och nykterhetsnämnden i vederbörandes hemort.
Vad först angår frågan om underrättelse- pliktens omfattning, avser såsom förut nämnts systembolagens anteckningar delvis sådana förhållanden, som det jämlikt 805 vägtrafikkungörelsen ankommer på andra organ — domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. -— att bringa till körkortsmyndighetens kännedom. En dubbelredovisning blir så- lunda följden, om bolagens underrättelse- plikt göres generell. Det kan därför ifråga— sättas, huruvida det icke vore mest praktiskt att begränsa skyldigheten i fråga till att endast omfatta sådana förhållanden, som icke i annan ordning meddelas körkortsmyn- digheten.
Emellertid framgår det av utredningens statistiska undersökning, att det brister åt- skilligt i redovisningen till länsstyrelserna av straffbelagda förseelser. Sålunda visar under- sökningen, att av de körkortsinnehavare, som under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1949 gjort sig skyldiga till trafikonykterhet, enligt systembolagen 748 men enligt läns- styrelserna endast 543 efter år 1938 fällts för fylleri. Dessa olikheter torde i första hand bero på att fylleriuppgift ofta kan insändas till körkortsmyndigheten, endast om fylle- risten Själv medger körkortsinnehav och lämnar rätt uppgift om vilken myndighet som utfärdat kortet. Har han flyttat till annat län och förtiger innehav av körkort kan i många fall underrättelse ej ske. Upp— giften till systembolaget kommer dock i regel att kunna antecknas för vederbörande, enär anteckningarna för varje person alltid förs hos det aktuella hemortsbolaget. Vid flyttning meHan bolagsområden flyttas system-
bolagshandlingarna i viss utsträckning över till det nya hemortsbolaget. Systembolagen får sina uppgifter från kontrollstyrelsen, vilken skall erhålla uppgifter från domstolar och vissa myndigheter enligt en förordning av år 1938. En betydligt bättre kontroll skulle följaktligen erhållas om systembolagen förde anteckningar om körkort och förelades underrättelseplikt till körkortsmyndigheten vid fall av onykterhet.
Det kan då ifrågasättas, huruvida icke — om generell underrättelseplikt införes för bolagen — övriga organ kunde befrias från dem nu åvilande skyldighet i förevarande hänseende. Det kan emellertid antagas, att det också — och kanske i ej så ringa omfatt- ning —— förekommer fall, då underrättelse går till länsstyrelserna men på grund av förbi- seende ej till kontrollstyrelsen och därmed till systembolagen. Med hänsyn härtill och i beaktande av den stora vikten av att redo- visningen göres så fullständig som möjligt förefaller värdet av en kontrolluppgift bli så stort, att det överväger olägenheterna i form av ökat arbete 111. m.
Traiiknykterhetsutredningen anser därför det lämpligaste vara, att man i fråga om stratlbelagda förseelser gör underrättelse- plikten för systembolagen generell och sam— tidigt bihehåller motsvarande skyldighet för andra organ.
Däremot är förhållandet ett annat i vad gäller meddelanden från nykterhetsnämnd till länsstyrelse jämlikt 80 g 3 mom. väg— tratikkungörelsen —— beträffande hjälpåtgärd enligt alkoholistlagen etc. Här är nämndens meddelande till länsstyrelsen det primära och underrättelsen till systembolaget blott en kompletterande åtgärd. Ett besked till länsstyrelsen jämväl från systembolaget lärer i dessa fall vara ganska ändamålslöst. Under- rättelseplikten för bolagen bör därför icke omfatta sådana fall.
Beträffande härefter frågan, huruvida un- derrättelsen från systembolaget skall gå till länsstyrelsen eller till nykterhetsnämnden, torde det förhålla sig så, att när det är fråga om strafl'belagd onykterhet —— i trafik eller eljest — länsstyrelserna ofta, kanske i de flesta fall, träffar avgörandet utan nykterhets- nämndens hörande. I sådana fall lärer därför det lämpligaste vara, att underrättelsen går direkt till länsstyrelsen.
De systembolagsanteckningar åter, vilka avser andra förhålianden än straffbelagda för- seelser eller nykterhetsnämnds meddelanden jämlikt 805 3 mom. vägtrafikkungörelsen, torde i regel vara av sådan art, att frågan om åtgärd från körkortsmyndighetens sida knappast kan avgöras utan inhämtande av yttrande från nykterhetsnämnden, så att körkortsmyndigheten erhåller nödig känne- dom om körkortsinnehavarens personliga för- hållanden. Att låta meddelandet om sådan anteckning, som nu är i fråga, gå till läns- styrelsen förefaller därför vara en i regel onödig omväg. I stället torde det vara lämp- ligt, att meddelandet går till nykterhets- nämnden. Denna kan då undersöka fallet närmare och, om den finner anledning före- komma till återkallelse eller annan åtgärd, bringa detta till länsstyrelsens kännedom. Om åter nämnden anser anmärkningen icke vara av sådan betydelse, att den motiverar åtgärd mot körkortsinnehavaren, kan nämn- den lägga anmärkningen till handlingarna utan att underrätta länsstyrelsen. En sådan decentralisering förefaller vara ett praktiskt förfarande.
En ordning enligt vad nu antytts kan utan särskilda åtgärder för komplettering av systembolagens uppgiftsmaterial fungera en- dast för nytillkommande körkortsinnehavare och de personer, för vilka bolaget till äventyrs antecknat körkortsinnehav. En komplettering av systembolagens register med uppgifter
om alla, som redan har körkort, torde vara en alltför omfattande apparat för att kunna genomföras i ett sammanhang. Det torde emellertid vara möjligt att genom samarbete mellan länsstyrelser och systembolag succes- sivt komplettera uppgiftsmaterialet, så att detta blir bättre, även om det icke kan bli fullständigt. Genom att utnyttja systembolagen för viss schematisk efterkontroll av en del av körkortsinnehavarna varje år skulle system- bolagen så småningom utan alltför stor ar- betsanhopning få möjlighet att göra anteck— ningar om körkortsinnehav bland de per- soner, som bor inom resp. systembolags— områden.
Från något håll har ifrågasatts, om icke körkortsinnehavarna borde med vissa jämna mellanrum undersökas med avseende å sina nykterhetsförhållanden. För restriktionssy- stemets tillämpning systembolagen emellanåt ha anledning att pröva vederbö-
torde
randes skötsamhet, och de kan då, när så anses behövligt, underrätta nykterhetsnämn- den om gjorda iakttagelser. Även utan före- skrift om periodiska undersökningar synes sålunda genom nämndens förmedling kunna åvägabringas ett effektivt samarbete mellan körkortsmyndigheten och de nykterhetsvår— dande organens förnämsta uppgiftskälla, systembolagen. Någon föreskrift i nyss- nämnda syfte förefaller därför knappast er— forderlig.
Vad nu sagts har avseende på kontrollen över körkortsinnehavare. Vad åter angår innehavare av turistkörkort, anser utred- ningen en sådan vidgad kontroll som här ifrågasatts knappast fylla något mera väsent- ligt ändamål.
I enlighet med det sagda föreslår utred- ningen, att till 80 % fogas ett nytt 5 mom., innehållande, att om till systembolag in- kommit underrättelse om att körkortsinne- havare ådömts straff, som i samma paragraf
L
. z. Afa
2 mom. sägs, eHer om hos sådant bolag be— träffande körkortsinnehavare antecknats an- nan anmärkning i nykterhetshänseende, än som avses i paragrafens 2 eller 3 mom., besked härom jämte uppgift om numret å den dömdes körkort skall ofördröjligen över- sändas i förra fallet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, och i senare fallet till nykterhetsnämnden i förarens hemort.
Framställning från nykterhetsnämnd rörande återkallelse av körkort
Finner polismyndighet anledning före— komma till återkallelse av körkort eller turistkörkort eller av tillstånd för körskola eller av godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid körskola, skall enligt 81 å i dess nu gällande lydelse polis- myndigheten därom göra framställning hos den länsstyrelse, som meddelat körkortet, tillståndet eller godkännandet, eller, i fråga om turistkörkort, hos länsstyrelsen i det län, inom vilket körkortet utfärdats.
När trafiknykterhetsutredningen enligt vad i nästföregående avsnitt sagts föreslagit ett nytt stadgande om skyldighet för system- bolag att insända vissa uppgifter till nykter— hetsnämnd, har utredningen förutsatt, att inkommen uppgift skall ge nämnden anled- ning att närmare undersöka fallet och att,
om undersökningen därtill föranleder, göra framställning hos körkortsmyndigheten om återkallelse av körkortet.
Det kan väl antagas, att nykterhetsnämn- derna regelmässigt kommer att självmant iakttaga detta. Emellertid måste beaktas, att det värdefulla material, som kommer att tillföras nämnderna på grund av föreskriften i 80 5 5 mom., i regel icke på annat sätt än genom nämnderna bringas till körkortsmyn- dighetens kännedom. I avsikt att ytterligare understryka angelägenheten av ifrågava— rande kontrollåtgärd har det synts utred- ningen lämpligt att nykterhetsnämndernas skyldighet härvidlag uttryckligen omnämnes i vägtrafikkungörelsen.
Detta författningsmässiga påpekande synes kunna begränsas till att gälla körkortsinne- havare. Sådan begränsning innebär natur— ligen icke något hinder för nykterhetsnämnd att göra framställning till länsstyrelse om exempelvis återkallelse av godkännande så— som föreståndare för körskola, därest nämn- den finner anledning därtill föreligga.
I enlighet härmed vill utredningen förorda ett tillägg till 81 5 av innehåll, att om nykter- hetsnämnd finner anledning till återkallelse av körkort, det skall åligga nämnden att därom göra framställning hos den länssty— relse som utfärdat körkortet.
ELFTE KAPITLET
Övervakningen av nykterheten i trafiken
Såsom i de föregående framhållits, är ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ratt- fylleriet att söka i en effektiv övervakning av nykterheten i trafiken. Ju större risken är för rattfylleristen att ertappas desto större bör verkan vara av de faktorer som avhåller en fordonsförare från att taga en sådan risk. Hotet om straff och körkortsindragning kan visserligen aktualiseras genom att den på— verkade föraren vållar en olycka eller eljest begår en trafikförseelse. Redan i den mänsk- liga naturen torde emellertid ofta ligga en benägenhet att underskatta faran för att någonting skall hända; hos en påverkad person är denna benägenhet i allmänhet kraftigt uppförstorad. Därest en trafikkontroll fungerar som fångar in även åtskilliga lag- överträdare som icke förbrutit sig i vidare mån än att de framfört sitt fordon i påverkat tillstånd, föreligger emellertid en omständig- het utanför förarens förmenta rådighet var- ifrån denne icke kan bortse på samma sätt som från olycksfallsrisken. Medvetandet hos allmänheten om en dylik verksam kontroll skulle därför enligt utredningens mening med- föra en allmänpreventiv effekt av stort värde. Kontrollen skulle komma att i avsevärd mån motverka trafikonykterhetsbrott och, som en följd därav, bidraga till att förhindra att olyckor vållas av påverkade förare. Om man betänker vilka mänskliga lidanden och ekonomiska förluster som ett rattfylleribrott kan åstadkomma —— för offren och deras anhöriga liksom för gärningsmannen och hans
familj _ synes det befogat att det allmänna, som ju också i stor utsträckning får bära de ekonomiska följderna av rattfylleristernas dåd, ikläder sig kostnaderna, även om de blir ganska betydande, för en sådan trafik- nykterhetskontroll som kan medföra en på- taglig repressiv verkan.
Trafikövervakningen sker nu dels såsom en allmän och ständigt fortgående övervakning genom fot- och bilpatruller, varvid närmare undersökning görs av misstänkta fall, dels genom fasta kontroller vid enstaka tillfällen, då samtliga passerande trafikanter blir före— mål för en närmare undersökning.
I sin patrulltjänst upptäcker polismännen ofta onykterheten på grund av felmanövrer t. ex. genom att vederbörande glömt tända parkeringsljuset vid färd i stad efter mörkrets inbrott eller genom att han underlåter att manövrera körriktningsvisarna. Osäkerhet i själva körningen är också ofta anledning till upptäckten. Andra möjligheter till upptäckt går via de noggranna undersökningar, som görs vid en trafikolycka. De nu ifrågavarande förarna blir i en del fall föremål för blod— provsundersökning. I det övervägande antalet fall förekommer emellertid endast en mera schablonmässig, på yttre kriterier grundad kontroll av nykterheten. Polisen äger näm— ligen för närvarande icke tekniska resurser, ägnade att avslöja påverkan hos en misstänkt, där denne inte företer sådana yttre tecken, som kan observeras av polisen.
Stickprovskontrollen, dvs. trafikkontroller
genom plötsliga och oväntade vägavspärr— ningar, når också en mycket liten del av förarna. Vissa siffror om dessa kontrollers omfattning gavs i kap. 6. Ställda i relation till fordonsbeståndet, visar dessa siffror att, om landet ses som en enhet, risken att bli föremål för en dylik kontroll är försvinnande liten. I vissa större orter där kontroller före- kommer mera ofta synes det emellertid som om detta skulle haft en gynnsam inverkan på skötsamheten hos motorförarna. Dessa kon- troller synes även ha omfattats med tillfreds- ställelse av den allmänna opinionen.
När det gäller att överväga vilka åtgärder som är bäst ägnade att åstadkomma en skärpt trafikövervakning vill utredningen i första hand trycka på behovet av mera ofta åter- kommande, brett upplagda trafikkontroller genom vägavspärrningar. Utan ökade resur- ser synes dock polismyndigheterna inte kunna mera avsevärt öka verksamheten med trafik— kontroller. Varje gång erfordras nämligen stora polisstyrkor, vilka ofta inte kan beord- ras till denna tjänst inom ramen för sin ordinarie arbetsuppgift. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att det starkt ökade motorfordonsantalet ställer allt större krav på polisen men att någon motsvarande förstärkning av polisväsendet inte har skett under senare år. Trafikkontrollerna har be— tydelse för övervakningen även i andra av- seenden än beträffande nykterhet. Under hänvisning till vad trafiknykterhetsutred- ningen förut framhållit angående övervak- ningens betydelse ur trafiknykterhetssynpunkt vill utredningen livligt förorda att polisen beredes sådana personella och ekonomiska resurser att trafikövervakningen kan intensi- fleras.
Även inom ramen för de nuvarande re- surserna synes det möjligt att genom särskilda , åtgärder förbättra övervakningen av speciellt nykterheten i trafiken. Utredningen tänker
därvid främst på den ökade möjlighet till snabb och objektiv kontroll av en förares nykterhet, som drunkometerprovet ger. Om polisen, såsom nedan närmare föreslås, får tillgång till drunkometrar och vidare ges be- fogenhet att ålägga trafikant att underkasta sig drunkometerprov, blir säkerligen den preventiva effekten av övervakningen betyd- ligt större än nu. Dels ökar nämligen upp- täcktsrisken och dels skulle även de förare, som har förmåga att strama upp sig i under- sökningsögonblicket, bli ertappade genom det objektiva provet.
Utredningen vill också ifrågasätta, om inte statspolisen borde ges möjlighet att avdela ett antal bilburna patruller, som skulle ha till förstahandsuppgift att ute på vägarna med hjälp av bl. a. drunkometer göra stickprovs- kontroll av förarnas nykterhet. En sådan stickprovskontroll borde äga rum under alla tider på året och dygnet och även inom rela— tivt avlägsna bygder. Varje patrull kan be- räknas medhinna ca 10 000 kontroller per år. Kostnaderna kan beräknas till ungefär 60 000 kronor per patrull och år.
I detta sammanhang vill utredningen under- stryka att, då fråga uppkommer om kontroll av detta slag, man uppenbarligen har att göra en skälig avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av kontrollen och å andra sidan den enskilde trafikantens berättigade krav på att, så länge han följer gällande trafikföreskrifter, i möjligaste mån vara be- friad från störande ingrepp och kontrollåt— gärder. En alltför långt driven tät kontroll kan lätt föranleda en irritation hos trafikan- terna, som försvårar polisens uppgift och därigenom i längden motverkar sitt syfte. Under antagande att till en början 2—3 över- vakningspatruller inrättas skulle, såsom fram- går av de nyssnämnda siffrorna för patrul- lernas kapacitet, endast en liten del av landets motorförare — av dem som kör mest kanske
en tiondel — bli föremål för kontroll varje år genom patrullerna. Härtill kommer så de redan förut befintliga kontrollanordningama. Mot bakgrunden av trafiksäkerhetsintresset synes icke ett ingripande av en dylik om- fattning kunna anses vara i någon mån oskäligt.
Användning av drunkometer
Drunkometern är en apparat, med vars hjälp det är möjligt att snabbt konstatera förekomsten av alkohol i utandningsluften. Vid den första internationella konferensen om alkohol och trafik i Stockholm 1950 pre- senterades flera olika typer av drunkometrar. Holcombs stora undersökning i slutet av 1930- talet (kap. 7) möjliggjordes genom dylika apparater.
Drunkometern användes på så sätt, att försökspersonens utandningsluft får passera genom en vätska, innehållande en kemisk förening, vars utseende förändras på ett karakteristiskt sätt, om det finnes alkohol i den passerande luften. Apparaten är lätt att sköta —— läkare behöver ej anlitas — och portabel, så att den kan medföras t.ex. av personalen i polisradiobil och användas utan att den, som skall undersökas, behöver föras från platsen. Apparaten är känslig för även små doser alkohol och ger omedelbart utslag. Den är alltså säkrare än polisens övriga observationsmöjligheter. Till skillnad från blodprovet fordrar den heller icke ett ingri- pande i den kroppsliga integriteten. I länder, där blodprov inte enligt lag kan krävas, har apparaten därför mött särskilt intresse. Drunkömetern har sålunda vunnit praktisk användning hos polisen i USA.
Drunkometerprovet är i motsats till vad som gäller blodprovet inte lämpligt som enda be- vismedel om alkoholpåverkan. Utandnings- luftens sammansättning kan variera från den ena minuten till den andra och detta gör att
provet, såsom närmare framgår av kap. 6, är behäftat med stora felgränser. Det är dock användbart för att konstatera närvaro av alkohol i blodet och ge ett ungefärligt utslag på halten därav.
I samband med propositionen om vägtrafik- förordning m. m. behandlade 1951 års riksdag en i andra kammaren väckt motion (nr 421) med hemställan om att förordningen måtte fullständigas med en bestämmelse om skyl- dighet för vägtrafikant att i samband med trafikolycka eller den allmänna trafiköver- vakningen underkasta sig prov medelst drun— kometer genom polisens försorg. I enlighet med riksdagens hemställan har denna motion av Kungl. Maj:t överlämnats till trafiknykter— hetsutredningen för att av denna övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.
Tra/iknykterhetsulredningen ansluter sig i huvudsak till de synpunkter som ligger till grund för motionen. Utredningen vill sålunda understryka, att misstanken om alkoholpå— verkan hos motorförare, som gjorts till före— mål för närmare trafikkontroll genom polisen, ofta är så diffus, att vederbörande polisman ej anser sig befogad att inställa föraren till blodprov. Även vid svåra trafikolyckor händer det därför ej sällan, att blodprovstagning ej kommer till stånd. Om man inför undersök- ning genom drunkometcr, får man däremot snabbt fram objektiv grund för misstanke om straffbar blodalkoholhalt. Vidare kan de nyktra förarna utan dröjsmål lämnas å sido.
Värdet av drunkometerprovet accentueras än ytterligare därest, såsom utredningen före- slår, gränsen för straffbar alkoholhalt hos förare av bil eller annan motorcykel än moped sänkes från 0,8 till 0,5 promille. I de fall då förarens blodalkoholhalt blott obe- tydligt överstiger 0,5 promille innebär provet en mycket stor hjälp för polisen. De yttre tecknen på alkoholpåverkan är vid denna alkoholhalt ofta obetydliga eller ej iakttag-
bara. Drunkometern ger däremot med stor tillförlitlighet utslag även för de ringa blod- alkoholhalter varom nu blir fråga. Därmed erhåller man en bättre grund för bedömandet av om blodprov bör tagas.
Drunkometerprovet kräver av den under- sökte allenast att han andas i apparaten. Något egentligt ingrepp i den personliga inte- griteten är det därför icke fråga om. I detta hänseende förefaller sålunda icke böra resas några invändningar mot att man inför skyl- dighet för motorförare att underkasta sig förevarande prov, i varje fall icke mot bak- grunden av den viktiga uppgift som provet skulle fylla.
Traliknykterhetsutredningen anser därför, att man i samband med ändringarna i trafik— brottslagen även här införa ett stadgande om rätt för polisman att taga prov med drun— kometer. Sådan rättighet bör föreligga icke blott vid trafikolycka eller annan särskild anledning utan även vid polisens stickprovs- vis företagna trafikkontroller.
Såsom nämnts föreslår utredningen att fö— rare av bil eller annan motorcykel än moped blir strafl'bar vid blodalkoholhalt av 0,5 pro- mille eller däröver. Stadgandet om drunko- meterkontroll bör därför först och främst göras tillämpligt på sådana förare.
Övriga vägtrafikanter, vilka enligt utred- ningens t'örslag skulle bli ställda under trafik- onykterhetsansvar, är förare av moped, trak- tor eller motorredskap ävensom cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. För förare tillhörande någon av dessa kategorier avses emellertid ansvaret inträda först om påverkan i lagens mening påvisas eller blod- alkoholhalten uppgått till 1,5 promille eller däröver. I de straffbara fallen föreligger alltså här som regel en ganska hög grad av påver- kan. I fråga om dessa förarkategorier kan därför i allmänhet redan de vanliga under- sökningsmetoderna förväntas ge erforderligt
material för bedömandet av om skälig miss tanke skall anses föreligga. Detta förhållande skulle i och för sig tala för att låta dessa förare falla utanför den nu förevarande kontrollbestämmelsens tillämpningsområde.
Drunkometerprovet kan dock ha en uppgift att fylla även vid tillämpningen av de ansvars- regler, som förutsätter en blodalkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Det kan sålunda komplettera blodprovet genom att ge ett närmevärde på den blodalkoholhalt, som föraren hade omedelbart efter färdens av— slutande. Därigenom kan provet bli till viss nytta även när det gäller de sist omnämnda vägtrafikanterna. Beaktas bör även de visser- ligen fåtaliga fall, då föraren haft 1,5 promille men det likväl saknats yttre påverkanstecken, som kunna grunda skälig misstanke för ratt- fylleribrott.
Ytterligare en vinst av drunkometerprovet bör här anföras. Den misstänkte har ofta själv den uppfattningen att hans alkoholhalt är mycket låg. I sitt påverkade tillstånd har han inte alltid klart för sig när och hur mycket han druckit. När så blodprovet efter ett par veckor blir känt, vill han inte tro på det. Han framkastar tvivel på riktigheten i bestäm— ningen, ifrågasätter förväxling osv. Förekoms— ten av dylika föreställningar är skadliga, även om de är alldeles oberättigade. Ett prov, som i den misstänktes närvaro ger ett omedelbart utslag, visserligen preliminärt, skulle kunna undanröja denna olägenhet. Genom drunko- meterprovet får den misstänkte en allmän uppfattning om storleksordningen av sin alkoholhalt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vill trafiknykterhetsutredningen föreslå att drun- kometerkontroll må kunna användas på alla de vägtrafikanter, som avses i utredningens förslag. Användningen av drunkometer för stickprovskontroll, dvs. kontroll utan att om- ständigheterna givit anledning därtill, torde
dock ej böra förekomma för andra fordon än de motordrivna och alltså icke för cykel eller hästfordon. Bestämmelse i förevarande av- seende torde böra införas i vägtrafikförord- ningen. För de övriga kategorier —— spår- vagns-, järnvägs—, fartygs- och flygförare m.fl. — vilka i enlighet med vad i det föl- jande sägs omfattas av utredningens förslag, synes, åtminstone tills vidare, något uttryck- ligt stadgande icke vara erforderligt. Vägtrafikförordningens 74 å i dess nuva- rande avfattning innehåller bestämmelse om generell rätt för polisman eller besiktningsman att kontrollera förares innehav av körkort m. m. Utredningen föreslår att såsom ett nytt första stycke i nämnda paragraf upptages en bestämmelse om att polisman må, för kontroll av nykterhetstillståndet hos förare av motor— drivet fordon, taga prov på dennes utand- ningsluft samt att, då anledning därtill före- ligger, dylikt prov må tagas även på cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. Någon regel om ansvar för vägran att under- kasta sig drunkometerprov har utredningen ej funnit erforderligt. Förekommer dylik väg-
ran torde den i de flesta fall bottna i att föraren, i medvetande om alkoholförtäring som kan föranleda ansvar, vill dölja sin blod- alkoholhalt för polisen. F örarens vägran blir därför, åtminstone om det finns något som antyder spritpåverkan, ägnad att hos polis- mannen grunda sådan skälig misstanke, som ger polismannen rätt att inställa föraren till blodprovs tagande.
Utredningen förutsätter, att polismyndig- heterna anskaffar drunkometrar av lämplig typ allt efter som vidare erfarenheter av provet vinnes. Man synes vara hänvisad till att börja med försök i liten skala. Först därefter kan metoden få den säkerhet som behövs för en mera allmän spridning. Ett omedelbart utrustande av landets poliskår med drunkometrar låter sig inte göras av praktiska skäl. För handhavandet av appa- raterna krävs dessutom viss specialutbildning, som dock torde kunna nedbringas till några få dagars demonstration och övning. De för- sök varom här är fråga synes lämpligen kunna ske i samband med avspärrnings- eller patrull- kontroller.
**?I. —:—;a' man; rm 'I:
TOLFTE KAPITLET
Upplysnings- och propagandaverksamhet
Den nuvarande allmänna nykterhetsupp- lysningen genom undervisningsanstalter, ge- nom föreläsnings- och kursverksamhet i regi av Centralförbundet för nykterhetsundervis- ning och genom nykterhetsorganisationernas propagandaverksamhet innehåller som ett väsentligt element undervisning om alkoho- lens trafikfarlighet. Dels anses detta område såsom i och för sig viktigt, dels har det visat sig användbart för att ge ett konkret och effektivt verkande exempel på alkoholens verkningar i gemen.
Speciell upplysningsverksamhet inriktad på Iran/(området förekommer emellertid också. Här skall blott erinras om den undervisning i körskolorna, som är motiverad av kravet på körkortssökande att äga insikter om alko- holens inverkan på den mänskliga organis- men ur trafiksäkerhetssynpunkt. Genom det samarbete mellan körskolornas riksförbund och Centralförbundet för nykterhetsunder- visning, för vilket närmare redogöres i det följande, torde denna undervisning konti- nuerligt tillföras ny och modern undervis- ningsmateriel och kan draga nytta av de senaste vetenskapliga resultaten.
Kampanjen ”Ingen sprit vid ratten”
En stort upplagd kampanj för nykterhet vid ratten anordnades på initiativ av Motor- förarnas Helnykterhetsförbund under tiden april—juni 1949 isamarbete med National- föreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) och ett flertal större organisationer.
Följande må återgivas i anslutning till en redogörelse för denna kampanj, som läm— nats av sekreteraren hos NTF H. Petterson (Tirfing 1950).
ltiotorförarnas Helnykterhetsförbund,Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund och National- föreningen för trafiksäkerhetens främjande be- slöt den 1 mars 1949 starta upplysningskam- panjen och förvärva medverkan av olika in— tressegrupper. I kampanjen slöt upp:
Alla trafikantorganisationer, Alla nykterhetssammanslutningar, Trafikföretagen och bilskolorna, Yrkesförarnas fackföreningar,
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,
Lantbrukarnas organisationer, Tjänstemännens centralorganisation, Köpmannaförbundet, De politiska partiernas ungdomsförbund, Alla husmodersföreningar, Trafikförsäkringsanstalterna och alla försäk- ringsbolagen, Riksidrottsförbundet, Kooperativa Förbundet, Vägteknikernas sammanslutning, Som kampanjens arbetscentral under led— ning av ett mindre arbetsutskott fungerade NTF:s kansli.
För att säkerställa ett effektivt genomförande av kampanjen ute i landet tillskrev kampanj— ledningen samtliga kommuner och föreslog in- rättandet av lokala trafiksäkerhetsorgan. Resul- tatet härav blev att vid kampanjens start om- kring 400 kommittéer hunnit bildas och så små- ningom steg antalet kommittéer till över 1 000.
De lokala kommittéerna inrymde i allmänhet företrädare för kommunala myndigheter och de i kampanjen deltagande organisationerna.
I de olika orterna genomfördes kampanjen
efter en gemensam plan, vars utmärkande drag var propaganda genom det talade ordet i enlig- het med kampanjens tre huvudtema:
1. Kör inte (efter spritförtäring).
2. Åk inte med (en förare, som förtärt sprit).
3. Varna honom (för att köra efter spritför-
täring). ,
Förutom affischering och utdelning av kam”— panjens broschyrer vidtog lokalkommittéerna en mångfald propagandaåtgärder, såsom an- ordnande av folkmöten, propagandainslag i in— terna möten, vid sporttävlingar osv. och kor- teger, uppsättning av särskilda skyltar, bande— roller och bilvrak på centrala platser, tryckning av särskilda anvisningar m. rn.
Av särskild betydelse var en tidning, benämnd Tips, vilken som kontaktmedel och organ för meddelande av anvisningar sammanhöll det centrala och lokala arbetet. Den utgavs i sam- manlagt fyra nummer under kampanjens höjd- period.
Icke mindre än fyra olika affischer i tillhopa omkring 200 000 exemplar kom till användning under kampanjen.
På kampanjens egen bekostnad infördes vid starten en introduktionsannons i samtliga dags— tidningar. I överensstämmelse med kampan— jens syften och i nära samarbete med kampan— jens ledning genomförde därjämte Sv. Försäk— ringsbolags Riksförbund en annonsering i dags— pressen.
Vid de möten, som förekom under kampanj- tiden, utdelades en folder kallad "Med ransonen vid ratten". Denna trycksak var framställd i veckotidningsstit och innehöll en i populär form skriven redogörelse för de vetenskapliga rön, som gjorts i ämnet alkohol och trafik. Folderns textmaterial hade ställts till förfogande av docent Goldberg. Foldern trycktes i samman— lagt 500 000 ex. av vilka omkring 350 000 ex. rekvirerades under perioden fram till mid- sommar.
Till tjänst för de lokalkommittéer och organi— sationer, som önskade anordna kampanjpropa- ganda vid möten, trycktes förslag till olika föredrag.
Lokalkommittén i Stockholm lät trycka vind- rutemärken för bilar i en upplaga av ca 50 000 ex. Märkena korn rikskampanjen till godo, då desamma utdelades genom trafikorganisatio- nerna och deras lokala förgreningar.
Det jämte affischeringen mest framträdande
inslaget i kampanjen var säkerligen presspro— pagandan. Dagstidningarna ägnade stort in- tresse åt kampanjen. Dels införde de i stor ut— sträckning det bild— och textmaterial som press— avdelningen ställde till deras förfogande, dels gjorde de egna reportage och artiklar. Även facktidskrifter av olika slag och veckotidningar- stödde kampanjen på liknande sätt.
Radion lämnade kampanjen verksamt stöd. Filmverksamheten var av ekonomiska skäl ursprungligen icke medtagen i kampanjplanen. Det lyckades emellertid kampanjens ledning att intressera ett filmbolag för en specialinspelning. Filmen "Ingen sprit vid ratten", som därvid framställdes, gav glimtar från vetenskapliga provtagningar och på vetenskapligt sätt anord- nade provkörningar i syfte att fastställa alkohol— halten och dess inverkan på körförmågan.
De i kampanjen deltagande organisationerna, vilka på olika sätt medverkade vid genomföran- det av de centrala åtgärderna, bedrev även en självständig kampanjverksamhet inom sina led och utåt.
Kampanjens kostnader uppgick till drygt 250 000 kronor.
I den mån kostnaderna inte i enlighet med vad förut omtalats täcktes av försäkringsbola- gens riksförbund, skedde finansieringen med hjälp av frivilliga bidrag från deltagande orga- nisationer.
Det är självfallet svårt att göra uttalanden om resultaten av en kampanj av detta slag. Enligt ett allmänt omdöme hade emellertid denna intensiva propaganda och upplys— ningsverksamhet stort värde för att skärpa allmänhetens uppmärksamhet på alkoholens trafikfarlighet.
Centralförbundets för nykterhetsundervisning verksamhet
På utredningens hemställan har Central- förbundet för nykterhetsundervisning (CFN) upprättat följande sammanställning över på vilka vågar man från förbundets sida söker främja upplysningen om alkoholens inverkan på förmågan att framföra motorfordon.
1. I handledningar för den obligatoriska nykterhetsundervisningen i skolorna och vid
militärförbanden liksom i läroböcker och litteratur för bredvidläsning är förevarande ämnesområde relativt utförligt behandlat.
I den av CF N planerade nya handledningen för lärare får ämnet en utförlig behandling, liksom det redan tidigare erhållit en central plats i handledning och broschyr för den militära nykterhetsundervisningen.
I CFN:s planschserie för skolornas nykter— hetsundervisning har en plansch ägnats åt alkohol och trafiksäkerhet.
2. I de leklionsföredrag och lektioner som organiseras av CFN eller anordnas av andra med statsbidrag genom CFN behandlas alko- holens inverkan på trafiksäkerheten oftare än något område av alkoholfrå- gan. Denna iakttagelse gäller om alla skol— formerna.
annat
3. Vid CFN :s upplysningskurser liksom vid övriga kurser kommer trafiknykterhetsfrågan alltid med. Numera anordnas relativt sällan speciella föredrag om alkohol och trafik— säkerhet, då ämnet i regel icke lockar en större allmänhet, såvida inte en känd veten— skapsmän föreläser. I stället tas frågan upp i naturliga sammanhang. Vid kurserna före- kommer alltid ett avsnitt om alkoholens fysiologiska verkningar, och därvid behand- las inverkan på förmågan att köra bil ganska ingående. Vid en del kurser anordnas speciella möten för motorförare och andra inom trafiken verksamma personer. Vid konferenser med representanter för nykterhetsnämnder och polismyndigheter i samband med upplysningskurserna brukar frågan om nykterhetsiutygen för körkort rätt ofta vara uppe till behandling.
4. Inom CFN:s föreläsningsuerksamhel be- handlas alkoholens inverkan på trafiksäker- heten mycket ofta i föreläsningar under vitt skilda rubriker. Inget annat avsnitt av alko- holfrågan återkommer tillnärmelsevis i så
många sammanhang som just detta. Varje år avsättes dessutom en del av CFst föreläs- ningsanslag till speciell upplysningsverksam- het i ämnet. Mest användes dessa medel till upplysningsmöten och lektioner, som anord- nas av MHF—avdelningar. Därjämte anordnas en del föreläsningar vid kurser och konferenser för bilskoleinslruklörer.
5. CFN har med statsbidrag utgivit en särskild handledning för motorförare ”Alko— hol och trafiksäkerhet". Den första upplagan trycktes i 600 000 ex. 1928 och härtill fick förbundet ett statsanslag av 25 000 kr. sagda år och därtill 1931 7 200 kr. En andra upp— laga utgavs 1938 1 300000 ex. och därtill anvisades 1939 12000 kr. och 1940 ytter- ligare 4000 kr. Handledningen har spritts till körkortsinnehavare och körkortssökande liksom till trafikpersonal vid järnväg, flyg m. m. Den har vidare gratis utdelats till körskolor för att utnyttjas i dessa skolors undervisning. Sedan ett par år är även den andra upplagan förbrukad.
6. Då Körskolornas riksförbund planerade sin lärobok för körskolorna "Vägen till kör- kortet", rådgjorde man med CFN om be- handlingen av alkoholens inverkan på för— mågan att köra bil.
7. CFN har låtit inspela en upplysningsfilm, "Vid sunda vätskor", vilken handlar om alkoholens inverkan på finare arbetspresta- tioner, varvid verkningarna på förmågan att köra bil skjutits i förgrunden. Denna film har distribuerats såsom förfilm vid biograf- visningar samt uthyres både som normalfilm och smalfilm till föreningar, skolor, militär- förband m. fl. Det råder en livlig efterfrågan på filmen, vilken otvivelaktigt spelar en be- tydande roll som upplysningsmedel. Efter samråd med körskolornas riksför- bund har körskolorna erbjudits köpa kopior av filmen. Hittills har ungefär 30 bilskolor köpt kopior.
8. Nyare undersökningar om alkoholens inverkan från trafiksäkerhetssynpunkt har då och då publicerats i Tirfing, varigenom dessa undersökningar nått ut till föreläsare, tidningar och tidskrifter rn. 11.
9. Ytterligare kan tilläggas, att CFN läm- nade åtskilligt bistånd åt NTF vid kampanjen ”Ingen sprit vid ratten". Upplysnings- och propagandamaterial utarbetades i samråd med CFN .
Motorförarnas helnykterhetsförbunds upplys- ningsverksamhet
Motorförarnas helnykterhetsförbund (M HF) har enligt lämnade uppgifter bedrivit en be- tydande upplysningsverksamhet även utöver den verksamhet som skett i samarbete med Centralförbundet för nykterhetsundervisning.
Årligen anordnar MHF genom särskilda instruktörer omkring 1000 trafiklektioner i skolorna, varvid trafiknykterhetsfrågan ges en central plats. Dessa lektioner omfattar år- ligen omkring 75 000 elever.
Antalet offentliga upplysningsmöten är, likaledes utöver de möten till vilka stats- bidrag erhålles genom CFN , årligen omkring 300 och antalet deltagare i dessa omkring 30 000.
Trafiknykterhetsutredningen
Såsom utredningen redan framhållit finns anledning att vidtaga åtgärder för en effekti- vare upplysningsverksamhet beträffande al- koholens farlighet i trafiken. En för några år sedan verkställd undersökning av AB Svenska Gallupinstitutet visade att även de aktiva motorförarna visade betänkliga brister beträffande kunskaperna om alkoholens in- verkan på körförmågan.
Kommitténs undersökning av de för ratt— fylleri dömda har visat, att det bland dem fanns en betydande grupp alkoholmiss- brukare och andra med tidigare manifeste-
rade asocialitetsyttringar. Beträffande denna kategori torde upplysning om alkoholens speciella trafikfarlighet endast ha ett be- gränsat värde som brottsförebyggande åtgärd. Rattfylleribrottet får här i många fall betrak- tas som en följd av ett starkt alkoholbegär eller som ett led i en allmän misskötsamhet. Den upplysningsverksamhet, som borde sättas in mot denna grupp, måste därför vara av mera vittsyftande art och faller utanför ramen för vad trafiknykterhetsutredningen har att taga befattning med. En god och all- mänt utbredd insikt om alkoholens trafik- farlighet skulle emellertid sannolikt ha bety— delse även som brottsförebyggande faktor när det gäller denna grupp. Icke sällan torde rattfylleri kunna förebyggas genom ingri- pande från andra personer, dels genom deras möjlighet att förhindra förtäringen inför en förestående körning, dels genom deras möj- lighet att förhindra körning, sedan föraren visat sig påverkad. För att kunna påräkna sådan aktivitet från andra personer krävs emellertid insikter hos dem om den fara alko- holen i trafiken utgör.
Av de dömda rattfylleristerna hade ungefär hälften icke tidigare haft anmärkning för onykterhet eller varit föremål för åtgärd av speciellt organ. I denna kategori ingår säker- ligen åtskilliga, för vilka bättre kunskaper om alkoholens verkningar skulle haft direkt betydelse i brottsförebyggande riktning.
Det bör i detta sammanhang understrykas att anknytningen av brottsbestämningen till resultaten av läkarundersökning och blod- alkoholhalt ofta för med sig att en person dömes såsom skyldig utan att han själv upp- fattat sin körförmåga såsom nedsatt. En av socialläkaren A. Bursell verkställd psykiatrisk undersökning (ej publ.) av ett antal för ratt- fylleri till frihetsstraff dömda har också, en- ligt vad utredningen inhämtat, givit vid han- den, att brottsinsikten ofta är ringa. Kraven
___—m _ __ ___; _ww
på insikt om alkoholens verkningar och om hur dessa subjektivt uppfattas av den på- verkade måste därför ställas relativt högt, om man vill nå en allmän förankring av rättsreglerna.
Enligt utredningens bedömande finns nu goda möjligheter att nå en sådan förankring genom en saklig upplysningsverksamhet. De vetenskapliga undersökningar, som på se- nare år verkställts såväl i vårt land som på andra håll och för vilka utförligt redogjorts bl. a. i detta betänkande, har redan visat sig användbara i detta syfte. Undersöknings— metoderna och resultaten är genom sin an— knytning till realistiska situationer och genom sin åskådlighet väl ägnade att framläggas i populär form.
Av det föregående framgår att det redan förekommer allmän upplysningsverksam— het på alkoholfrågans område, vilken är mångskiftande men samtidigt, på grund av Centralförbundets för nykterhetsunder- visning förmedlande arbete, väl samord- nad.
I det betänkande, som 1944 års nykterhets- kommitté avlåtit om undervisning, folkupp- lysning och forskning på alkoholfrågans om- råde (SOU 1952: 12) framlägges åtskilliga för— slag till förbättrande av nykterhetsundervis- ningen och nykterhetsupplysningen. Dessa förslag går i detalj in på de olika möjligheter, som här står till buds. En central punkt i förslaget är vidare att den förmedlande och samordnande roll, som CFN spelar, skall ytterligare markeras. I samband härmed föreslås, att det statliga inflytandet i CFN ökas. De direkta anslagen till nykterhetsorganisa— tionerna, bl. a. MHF, föreslås ökade.
Trafiknykterhetsutredningen utgår från att de ökade anslagen och den därmed ökade effektiviteten i verksamheten skall komma även trafiknykterhetsupplysningen tillgodo.
Trafikområdet kommer nämligen uppen— barligen att vid ifrågavarande upplysnings— verksamhet tilldraga sig särskild uppmärk- samhet. En garanti för att trafikområdet inte blir behandlat styvmoderligt vid upplysnings— arbetet för folknykterhet ligger för övrigt däri att rattfylleriet utgör ett av de mest påtagliga och åskådliga exemplen på alkoholens skade— verkningar i samhället.
Ett genomförande av nykterhetskommitténs förslag beträffande undervisning och folkupp- lysning på alkoholfrågans område skulle ge möjlighet till en sådan effektivisering av denna verksamhet, som trafiknykterhetsut— redningen från sina utgångspunkter eljest haft anledning att förorda. I nuvarande läge anser sig därför trafiknykterhetsutredningen kunna i huvudsak begränsa sig till att tillstyrka de förslag som nykterhetskommittén framlagt i förevarande avseende, samtidigt som trafik- nykterhetsutredningen betonar angelägenhe- ten av att trafiknykterhetsfrågan såsom hittills ges en central plats i den allmänna nykter- hetsupplysningen.
Utredningen vill härutöver framhålla, att det vore av värde, om NTF bereddes tillfälle att ägna denna betydelsefulla trafiksäker- hetsfråga ökad uppmärksamhet. Genom sin anknytning till olika organisationer och myndigheter har NTF stora möjligheter att påverka en bred opinion. I samband därmed bör även övervägas, om icke specialkampan- jer av typen "Ingen sprit vid ratten” bör tid efter annan genomföras.
TRETTONDE KAPITLET
Vissa speciella frågor
I detta kapitel behandlar utredningen vissa speciella frågor av delvis helt olika art men samtliga berörande bestämmelserna för fö- rare av fordon på väg, vilka frågor inte lämp- ligen kunnat upptagas i den föregående fram- ställningen.
Straffart och straffverkställighet
Det har på sina håll förmenats, att de fri- hetsstraff som utdömes i traiikonykterhetsmål knappast kunde sägas ha tillvunnit sig den allmänna respekt, som man avsett och som komma frihetsstraff för andra brott till del. Det hade sålunda stundom visat sig, att ett ådömt fängelsestraff för rattfylleri varken av den dömde eller av personer i hans omgivning uppfattats såsom i mera avsevärd mån ned- sättande, och att den dömde delvis betraktat strafftiden såsom ett slags "semester". Under hänvisning till dessa synpunkter har det ifrågasatts om användningen av fängelse som normalstraff vid rattfylleri verkligen kunde anses som ett effektivt medel att främja trafik- nykterheten, och om man icke snarare borde söka sig fram efter andra vägar, exempelvis en kraftig ökning av tiderna för återkallelse av körkort eller drakoniska bötesstraff.
Det har vidare anförts, att principen med fängelse som normalstraff för rattfylleri kunde befaras komma att på lång sikt undergräva den allmänna respekten för denna straffart. Om påföljden av rattfylleri i ett stort antal fall bleve fängelse, skulle nämligen känslan för det allvarliga i sådant straff måhända av-
trubbas, vilket kunde medföra betänkliga verkningar ur allmänt brottspreventiv syn- punkt. Redan nu utgöres ungefär en tredjedel av dem, som varje år intages på fångvårds- anstalt, av rattfyllerister.
Trafiknykterhetsutredningen vill emot de framförda farhågorna framhålla, att dessa i viss mån torde jävas av den faktiska utveck- lingen efter det frihetsstraff införts som nor- malstraff för rattfylleri. Denna utveckling ut- visar nämligen, såsom i det föregående an- givits, en i stort sett konstant minskning av den relativa rattfyllerifrekvensen. Likaså sy- nes bland den stora allmänheten alltmera ha stadgat sig den uppfattningen, att det måste betecknas som förkastligt att föra fordon i alkoholpåverkat tillstånd. Det kan antagas, att den stränga straffpåföljden för rattfylleri härvid spelat en viktig roll. Icke heller synes de talrika fängelsedomarna för rattfylleri ha minskat respekten för frihetsstraffet som så- dant. Något lämpligt och rättvist verkande alternativ till frihetsstraffet har för övrigt, såvitt utredningen funnit, icke framkommit i diskussionen.
Att även ett ådömt frihetsstraff för rattfylleri av den dömde brukar uppfattas som en all— varlig sak, framgår bl.a. av frekvensen i nådeärenden. En avsevärd del av de nåde- ansökningar som gäller befrielse från eller minskning i frihetsstraff kommer nämligen från personer som dömts för rattfylleri. Exempelvis under år 1952 var det sålunda fråga om straff för rattfylleri i 241 av totalt
1382 avgjorda nådeärenden. Av nådeinla- gorna framgår att frihetsstraffet ofta för den dömde ter sig såsom en personlig eller eko- nomisk katastrof.
Enligt utredningens mening kan därför de inledningsvis omnämnda betänkligheterna icke få tillmätas någon utslagsgivande bety- delse. Ä andra sidan finnes det goda skäl för antagande att den tendens till förbättrad trafiknykterhet, som kan spåras i den hit- tillsvarande utvecklingen, kommer att ytter- ligare accentueras därest, på sätt utred- ningen förordat, tiden för fängelsestraffet i normalfallen förlänges.
Vad själva formen för sirammrlcsfällighelen angår må nämnas, att fängelsestraffet för rattfylleri i stor utsträckning avtjänas i öppna anstalter —— jordbrukskolonier etc. —— där fången sysselsättes med kroppsarbete i fria luften. Det har i det föregående fram- hållits, att en stor procent av rattfylleristerna är alkoholister eller eljest alkoholskadade. Icke minst i fråga om dem gäller, att frihets— straffet, särskilt om det verkställes på koloni, även kan verka fysiskt sanerande och däri- genom hos dem skapa bättre förutsättningar att efter frigivandet motstå alkoholbegäret. Detta är en fördel med kolonisystemet som kan förtjäna att beaktas.
Om en straffskärpning skulle föra med sig en ökning av antalet fängelsefångar och av strafftidernas längd, innebure detta att be- lastningen för fångvården bleve större. Redan nu användes en icke obetydlig del av de disponibla platserna på fångvårdsantalterna för personer som dömts till frihetsstraff för rattfylleri. Av tillgängliga ca 3 000 platser upptages f. n. stadigvarande omkring 200 av rattfyllerister, alltså ca 7 procent. Som tidi- gare nämnts dömdes under 1952 över 2 000 personer till frihetsstraff för rattfylleri (i regel till en åt två månaders fängelse). En höjning av normalstraffet vid förstagångsbrott från
det oftast nu tillämpade en månad till två månader skulle vid oförändrad brottsfrek- vens medföra en ökning av platsbehovet med 100—150 platser. Skulle antalet beivrade brott ökas, komme platsbehovet på fång- vårdsanstalterna att bli än större.
Utredningen har emellertid den uppfatt— ningen att de av utredningen föreslagna åt- gärdena — straffskärpning, vidguing av det straffbara området och, icke minst, förbättrad övervakning — kommer att verka åter- hållande på det brottsliga beteendet även vid en bedömning på kort sikt. Därigenom skulle brottsfrekvensen komma att avtaga och den eljest — på grund av de längre strafftiderna — nödvändiga utökningen av platsantalet mot— verkas. På längre sikt kan denna nedgång i brottsfrekvensen enligt utredningens mening bli så betydande, att platsbehovet på fång- vårdsanstalterna för denna brottskategori snarast kan väntas komma att minska. Därest under någon övergångstid efter ikraft- trädandet av de nya bestämmelserna behov skulle uppkomma av en utökning av fång- vårdsresurserna, synes detta behov kunna provisoriskt täckas genom vidgat utnyttjande av kolonisystemet. Att märka är att de här ifrågavarande fångarna i allmänhet icke ger upphov till några besvärliga övervaknings- problem.
Till dessa uttalanden bör dock fogas det påpekandet att en ytterligare tillväxt av trafikvolymen automatiskt för med sig en däremot svarande ökning av antalet ratt- fylleribrott. Även om skärpta motåtgärder minskar benägenheten för dylika brott, är det därför inte uteslutet att en stadigvarande ökning av det totala platsbehovet kan inträda.
Körkortsindragning av domstol?
Av många torde körkortsindragningen be— traktas såsom ett straff med betydande pre— ventiv effekt. Även om den formella hand
läggningen är av annan natur, menar man, är dock karaktären av straff framträdande. För de fall, då frågan om körkortsåter- kallelse aktualiserats genom begången trafik- förseelse, har det även gjorts gällande, att domstolen hade tillgänglig en fullvärdigare utredning än körkortsmyndigheten och där- för vore bättre rustad än denna att bedöma indragningsfrågan.
Med utgångspunkt härifrån har det på sina håll ifrågasatts, huruvida icke i dessa fall prövningen av frågan om körkortsåter- kallelse borde överflyttas från länsstyrelse till domstol. Denna skulle då — i samband med att vederbörande fälldes till ansvar — taga ställning även till körkortsindragningen och låta denna ingå i domen. I flera andra länder har man också en dylik handläggning.
Mot en ändring i denna riktning talar dock åtskilliga skäl. För att inneha körkort krävs ett tillstånd och villkoret för att få detta är uppvisandet av vissa positiva kvaliteter med hänsyn till körförmåga, insikter i trafikbe- stämmelser, hälsotillstånd och skötsamhet. Brist i något av dessa hänseenden kan läggas till grund inte bara för vägran att utfärda nytt körkort utan också i vissa bestämda fall för indragning även av erhållet körkort. Indrag- ningen såväl på grund av allmän onykterhet som på grund av onykterhet i trafik har in- ordnats i detta system. Det har därför varit fullt naturligt att samma myndighet som be- viljar körkorten — länsstyrelsen — även skall pröva förutsättningarna för dessas behållande i de fall då fråga om indragning uppstår. Att bryta ut indragningarna på grund av onyk- terhet i trafik och ge just dessa indragningar närbesläktad med straff, synes inte vara ändamålsenligt. Den en särskild karaktär, nuvarande principen, att den som fått kör- kortet indraget skall göra särskild ansökan för att återfå detsamma, torde vidare inne- bära stora fördelar. Körkortsmyndigheten
sättes då i tillfälle att pröva, huruvida förut- sättningar för körkortsinnehav föreligger med tanke på bl. a. skötsamhetskravet. Detta innebär i praktiken, att körkortsmyndig- heten har avgörandet i fråga om den faktiska indragningstidens längd, även om indrag- ningen och minimitiden för denna skulle be- slutas av domstol. Även detta skäl talar för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Slutligen bör beaktas att frågan om vilken myndighet som skall avgöra frågan om kör- kortsåterkallelse varit under statsmakternas bedömande så sent som i samband med till— komsten av 1951 års vägtrafikförordning. Någon ny omständighet av beskaffenhet att höra föranleda ett återupptagande av detta spörsmål kan knappast sägas ha förekommit.
Trafiknykterhetsutredningen har med hän- syn till det sagda funnit sig icke böra föreslå någon ändring i fråga om formerna för hand- läggningen av körkortsindragningarna på grund av onykterhet i trafik.
Publicering av rattfylleristernas namn
Det har ifrågasatts om inte en regelbunden publicering i tidningarna av namn på dem som dömts för rattfylleri vore en lämplig åtgärd för att motverka rattonykterhet.
I samband med en fråga av hr Schlyter i riksdagens första kammare år 1946 lämnade justitieministern, statsrådet Zetterberg, bl.a. en redogörelse för av pressen tillämpade principer. Statsrådet anförde:
Publicistklubben har till tidningar och nyhets- byråer utsänt vissa uppmaningar och rekom- mendationer angående publicering bl. a. av brottmål. Första gången gjordes detta redan 1923. Det har sedan upprepats, och senast utsän- de klubben en promemoria i detta ämnei mars 1944. Enligt denna promemoria böra tidningar- na icke —— eller åtminstone ej med utsatta namn — publicera sådana brottmål, där vill- korlig dom kan ifrågakomma. Undantag skall dock gälla för mål om smuggling eller om
grövre tra/ikförseelser. Till denna senare kate- gori måste tydligen räknas mål om rattfylleri, och dessa mål höra alltså icke till dem i vilka Publicistklubben avråder från publicering.
Då pressen för närvarande faktiskt icke i någon större utsträckning och i varje fall ej konsekvent publicerar uppgifter om åtal eller domar för rattfylleri, är skälet härtill således varken lagbestämmelser eller de interna regler, som pressens egna organisationer uppställt och rekommenderat. Skälet måste vara den rent journalistiska synpunkten, att dessa mål inte anses ha så stort allmänt intresse eller nyhets- värde, att de böra omnämnas.
Statsrådet framhöll därefter, att det vore ägnat att inge betänkligheter i flera hänseen- den att systematiskt publicera namnen på rattfyllerister på ett sätt som inte tillämpades ifråga om andra brott. Pressen skulle i så fall påtaga sig en rent kriminalpolitisk uppgift. Reellt sett innebure nämligen en systematisk publicering en straffskärpning. Hur strängt själva straffet för ett brott skulle vara, av- vägdes emellertid omsorgsfullt vid lagens ut- formning och straffets utmätande.
J ustitieministern förklarade sig därför hysa betänkligheter mot en lagstiftning i syfte att skapa regler för publicering av namnen på dömda rattfyllerister.
Statsrådet uttalade, att frågan om publice- ring fortfarande borde bedömas av pressen och dess organisationer. En lämplig form för behandling av dylika spörsmål funnes också i rekommendationen av publicistklubben. Att olika praxis tillämpades på olika orter vore uppenbarligen ej lämpligt. Publicist- klubbens hittills lämnade rekommendationer vore enligt statsrådets uppfattning väl genom- tänkta och omsorgsfullt avvägda.
Trafiknykterhetsutredningen vill för sin del ansluta sig till den principiella uppfattning, varåt justitieministern sålunda givit uttryck. Regler om en systematisk publicering av namnen på dem som dömes till frihetsstraff för rattfylleri skulle visserligen utan tvekan
ha en kraftig repressiv verkan. Såsom justitieministern framhållit finns emellertid åtskilliga invändningar att göra mot en sådan anordning. Att på dylikt sätt för en viss grupp lagöverträdare återinföra skampålen ter sig stötande. Att märka är även att publicerandet av den dömdes namn ofta skulle särskilt hårt drabba hans familj, icke minst om han har barn i skolan. Med det sagda har utredningen givetvis icke velat uttrycka något ogillande av att pressen offentliggör namnet på sådana rattfyllerister som grovt förbrutit sig. Den ömtåliga avväg- ning det här gäller synes med fullt förtroende kunna överlämnas till pressen och dess organisationer. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att pressen visar ett stort intresse för trafiknykterhetssträvandena och uppenbarligen väl förstår sitt ansvar på denna punkt.
Trafiknykterhetsutredningen har även över— vägt om en systematisk publicering kunde ske, icke av namnen på dem som ådömts frihetsstraff för rattfylleri, utan av namnen på samtliga de personer som få sina körkort in- dragna. Ett dylikt offentliggörande skulle an- knyta till en administrativ åtgärd vilken icke nödvändigt behövde härleda sig från ett kriminellt förfarande från körkortsinnehava- rens sida. Såsom av det föregående framgår, begås rattfylleribrott icke sällan av dem som fått sina körkort indragna. Körkortsåter- kallelserna kungöres enligt 79 % vägtrafik- kungörelsen i "Polisunderrättelser". Detta organ är dock inte tillgängligt för allmänheten. Genom en publicering av körkortsindrag- ningen för allmänheten skulle även denna sättas i tillfälle att medverka vid kontrollen av att obehöriga personer icke framför motorfordon.
Emellertid skulle även ett offentliggörande av nyssnämnda art leda till ett brännmär- kande som vore ägnat att väcka betänklighet.
Om, såsom förutsättes, kungörandet omfattade all körkortsindragning, oavsett anledningen, skulle publiceringen kunna hos allmänheten väcka oberättigade misstankar, t. ex. att en person, som av någon icke graverande orsak, såsom bristfällig hälsa, fått sitt kör- kort indraget, gjort sig skyldig till rattonykter- het. Utredningen anser sig därför böra avvisa även tanken på en systematisk publicering av körkortsindragningarna.
Förverkande av fortskaffningsmedel
Bland gällande bestämmelser om förver- kande finnas även sådana, som avser fort— skaffningsmedel. Sålunda stadgas i 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, att farkost eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som nyttjats vid spritsmugg— ling, under vissa förutsättningar skall för- verkas. Grunden till denna reglering har naturligen varit, att man funnit densamma erforderlig för åstadkommande av en effektiv repression av spritsmugglingen.
Under hänvisning till vad sålunda gäller har på sina håll ifrågasatts, huruvida man icke lämpligen borde — som ett led i kampen mot trafikonykterheten — vid sidan av straffregler och återkallelsestadganden skapa möjlighet till förverkande av fortskaffnings- medel i det fall, att föraren gjort sig skyldig till trafikonykterhet. Man har därvid för- menat, att ett sådant förverkande — som då närmast tänkts skola komma i fråga be- träffande motorfordon -— skulle bli måhända ännu mera kännbart än straff och körkorts- återkallelse. En förverkanderegel kunde där- för förväntas få en kraftigt avskräckande innebörd och skulle därigenom kunna fylla en viktig uppgift i allmänpreventionens tjänst.
Vad sålunda anförts kan visserligen äga sitt berättigande. Emellertid möter även
starka betänkligheter mot en åtgärd sådan som den ifrågasatta.
Till en början bör beaktas, att gällande för- verkanderegler endast avser uppsåtliga brott. Med hänsyn härtill kan måhända principiella invändningar resas mot att göra en sådan regel tillämplig på trafikonykterhet, som ju till sitt väsen är ett vårdslöshetsbrott, låt vara av kvalificerat slag särskilt i vad gäller den svårare brottstypen, dvs. rattfylle- riet. Man kan i detta sammanhang knappast bortse från det förhållandet, att ett motor— fordon kan representera ett avsevärt penning— värde och att förverkandet därför stundom kunde på många håll uppfattas såsom ej stående i rimligt förhållande till brottets svårhet. Ett generellt förverkande som på- följd av trafikonykterhet eller viss form därav lärer vidare få betecknas som en skäligen onyanserad reaktionsform, till skillnad från straff och körkortsindragning, som ju kan avpassas efter omständigheterna. Slutligen torde böra beaktas, att även i fall av lika brottslighet ett förverkande kan drabba olika förare högst ojämnt alltefter veder— börandes ekonomiska situation och det ändamål, för vilket fordonet användes. För en förmögen person kan sålunda förlusten av en lyxbil vara tämligen överkomlig, under det att den, som behöver bil för sitt yrke och kanske måst sätta sig i betydande skuld för förvärvet, kan drabbas mycket hårt.
Utöver dessa principiella betänkligheter kan även resas invändningar om praktiska svårigheter. Tvekan kan sålunda uppkomma, hur frågan om förverkande bör bedömas, när föraren icke själv äger fordonet. Hit hör de ej sällsynta fall, då föraren lånat eller hyrt fordonet eller kör det såsom anställd eller köpt det på avbetalning med äganderätts- förbehåll.
Givetvis kan en förverkanderegel icke ut- formas så, att ägaren oförskyllt drabbas
av en så svår påföljd som förlust av for- donet. Regeln måste därför inrymma något slags undantag för det fall, att ägaren är en annan än föraren. För ett sådant undantags- stadgande kunde givetvis olika avfattningar tänkas. Man skulle exempelvis kunna ut— forma regeln så, att om fordonet ägdes av annan än föraren, detsamma ej skulle för- verkas, därest det gjordes sannolikt, att ägaren ej haft kännedom om eller anledning misstänka förarens påverkan eller blodalko— holkoncentration. Denna utformning har viss motsvarighet i formuleringen av förverkande- bestämmelserna i lagen angående olovlig be- fattning med spritdrycker och vin.
Vare sig man väljer denna avfattning eller föredrager någon annan, lärer det emellertid bli svårt att undvika, att undantagsstadgandet i åtskilliga fall, där förverkande i och för sig varit påkallat, skulle kunna _ genom sken— transaktioner eller på annat sätt — utnyttjas så, att vederbörande undginge förverkande- påföljden. En sådan brist i förverkande- regelns effektivitet vore naturligen i viss mån ägnad att begränsa regelns allmänpreventiva verkan.
På de skäl, vilka nu anförts, har trafik- nykterhetsutredningen funnit sig icke böra föreslå någon absolut regel om förverkande som påföljd av trafikonykterhet.
Det kunde givetvis övervägas att införa ett fakultativt förverkandestadgande. Detta skulle då innebära, att man tillade domstolen befo- genhet att i samband med fällande till ansvar för trafikonykterhet tillika förklara det förda fordonet förverkat, där särskilda skäl talade därför. Emellertid förefaller det antagligt, att domstolarna endast i mera flagranta undan- tagsfall skulle utnyttja denna befogenhet, var— : för förverkandestadgandets verkan som av— hållande moment för potentiella rattfyllerister sannolikt skulle bli jämförelsevis ringa. Dess- utom kan befaras en viss ojämnhet i de olika
domstolarnas praxis i vad gäller utnyttjandet av förverkanderegeln. Trafiknykterhetsutred- ningen har därför funnit sig ej heller böra föreslå en förverkanderegel av den begrän- sade innebörd, som sist antytts.
Motorfordonsförsäkringens giltighet
Motorfordonsförsäkringen omfattar som regel två huvuddelar, nämligen dels den obligatoriska ansvarighetsförsäkringen (tra— fikförsäkringen) och dels en frivillig försäk- ring, avseende vagnskada, brand och stöld.
Trafikförsäkringen är i första hand avsedd såsom ett skydd för den skadelidande. Den anstalt, i vilken fordonet är försäkrat, har i princip skyldighet att utgiva ersättning, då skadeståndsskyldighet föreligger. Den om- ständighetdn att föraren varit berusad inver- kar alltså ej på tredje mans rätt i förevarande hänseende.
Försäkringsanstalten kan emellertid, under vissa i försäkringsvillkoren angivna förut— sättningar, få sitt utlägg åter av bilens ägare eller förare (Jfr 25 5 lagen om försäkrings- avtal). Detta gäller bl. a. då föraren varit så påverkad av starka drycker, som förutsättes för straffbarhet enligt trafikbrottslagen.
Enligt vad utredningen under hand in- hämtat synes detta till helt nyligen ha till- lämpats så, att anstalterna icke rest regress- krav i andra fall, än då föraren varit straffbar enligt 4 & 1 mom. sagda lag, dvs. då styrkt påverkan i lagens mening föreligger.
Enligt av trafikförsäkringsanstalternas ta- riffkommitté i maj 1953 utfärdad rekommen- dation skall anstalt emellertid numera resa regresskrav även, då vederbörande varit straffbar enligt 2 mom. — dvs. visserligen ej styrkts påverkad men haft en blodalkohol- halt uppgående till 0,8 men ej till 1,5 pro— mille — såvida inte särskilda skäl föranleder till annan bedömning.
Vid den frivilliga vagnskadelörsäkringen
gäller enligt de tillämpade försäkringsvill- koren likartade bestämmelser. Anstalten kan härvidlag vägra att utge ersättning, när brottslig alkoholpåverkan föreligger i sam— band med en skada.
De återgivna, i gällande försäkringsavtal ingående bestämmelserna avser att tillgodose synpunkten att om skadan skett, då föraren varit alkoholpåverkad, försäkringstagaren själv bör få svara för de ekonomiska följ- derna, utan att dock den skadelidandes krav på garanti att verkligen utfå sin ersättning eftersättes. Bestämmelserna innebär, att var- ken styrkt vållande eller styrkt påverkan krävs såsom grund för regresskravet resp. vägran att utge ersättning. Redan den om- ständigheten att vederbörande haft viss pro- millehalt är tillräcklig. I avtalsvillkoren göres icke någon skillnad mellan den svårare och lindrigare graden av påverkan; ifrågavarande civilrättsliga påföljd statueras alltså även för den lindrigare graden.
När det gäller det brott som avses i 11% 1 mom. trafikbrottslagen, dvs. det egentliga rattfylleribrottet, synes riktigheten av denna princip vara fullt klar. Det är nämligen här fråga om förseelser av det allvarliga slag, att även så hårda civilrättsliga påföljder som de förut återgivna måste anses undantagslöst motiverade.
Mera tveksamt är det enligt trafiknykter- hetsutredningens mening, huruvida dessa civilrättsliga påföljder bör generellt inträda även i fall av förseelse mot paragrafens 2 mom. Här har vid rutinundersökning någon påverkan ej kunnat styrkas, utan föraren blir straffbar enligt en presumtions- regel, även om såsom någon gång kan inträffa inte ens med finare metoder nå- gon påverkan kan spåras hos honom. Re- geln har, som i annat sammanhang fram- hållits, i viss mån karaktären av en ord- ningsregel.
Utredningen håller för sin del före att, i vad gäller den lindrigare tratikonykterhetsför— seelsen (4 5 2 mom. trafikbrottslagen), före- varande bestämmelser i de allmänna för- säkringsvillkoren i viss mån går utöver vad som kan anses påkallat. Ur de synpunkter utredningen har att beakta är det knappast behövligt att påföljderna vinner tillämpning i sådana fall av försäkringsskada där en förare, förfallen till det lindrigare brottet, visserligen ej förmått visa att han är fri från vållande till skadan, men likväl icke över- bevisats om vållande. Har det däremot blivit klarlagt att han vållat olyckan, synes det icke vara ur vägen, att även den mindre alkoholförtäringen, motsvarande det lindri— gare trailkonykterhetsbrottet, föranleder så— dana påföljder. Detta bör utgöra en allvarlig maning till försiktighet med sprit vid ratten. Utredningen vill därför understryka bety- delsen av att anstalterna följer den lämnade rekommendationen i detta avseende.
Utredningen har bemärkt att regresskraven ofta eftergives på grund av de små utsikterna att kunna utfå ersättning för kraven. Ej sällan måste kraven fastställas och bevakas på rättslig väg, och de ekonomiska resur— serna hos den ersättningsskyldige är många gånger så begränsade, att även om kravet i och för sig kan hävdas, intet står att utfå. Vid bedömningen av kostnaderna och be— svären för kravets resande och bevakande å ena sidan och möjligheten att utfå något å den andra sidan stannar bolagen ofta för att avstå från kravet eller i varje fall från att bevaka detsamma.
En sådan tillämpning torde inte vara in— vändningsfri, även om den vid en bedömning av det enskilda fallet kan te sig ekonomiskt riktig. Ett fast uppträdande från försäkrings- bolagens sida i detta avseende torde nämligen vara betydelsefullt, när det gäller att hos allmänheten inskärpa vikten av nykterhet i
trafiken, och skulle därigenom komma också försäkringsbolagen till godo. Ett långsiktigt bedömande med hänsynstagande till värdet av att nedbringa onykterheten i trafiken leder därför till den slutsatsen, att försäk- ringsbolagen i regel borde hävda och be- vaka sina regresskrav även i de fall, då ett mera kortsiktigt bedömande ger vid handen, att det vore mest lönsamt att avstå från kravet.
För att anstalterna samfällt skall utöva sin rcgressrätt i enlighet med det sagda torde en skyldighet för dem i förevarande hänseende böra uttryckligen uppställas. Därvid bör bolagen givetvis lämnas rätt till skäligt hän- synstagande till den ekonomiska situationen i varje enskilt ärende.
Enligt de koncessionsvillkor för trafikför- säkringsrörelse som föreskrivits av Kungl. Maj:t år anstalterna redan nu förpliktade att av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet söka åter vad bolaget utgivit i skadestånd. Detta åläggande torde alltså böra utvidgas till att omfatta även fall, där föraren varit så på- verkad, som avses i 4 5 1 mom. trafikbrotts- lagen, ävensom de fall, där han varit straffbar enligt samma paragraf 2 mom. och tillika visas ha varit vållande till skadan.
Den kliniska undersökningens utformning
Beträffande den kliniska undersökning,som verkställes av läkaren, ger de nya brottsbe- stämningarna anledning till en översyn av undersökningens nuvarande utformning och det formulär, som därvid användes. Utred- ningen får hänvisa till vad som anförts härom på s. 161. Läkarens konklusion skall i fort—
, sättningen endast gälla frågan huruvida ve— derbörande företer tecken på påverkan eller icke. Det kan även ifrågasättas om icke läkar- undersökningen bör ökas ut med ett eller flera prov på påverkan (skriftprov, nystagmus—
prov). Det torde ankomma på medicinal- styrelsen att utfärda närmare anvisningar härom.
Kontrollen vid blodprovstagningen
Beträffande blodprovets tillförlitlighet visar den av utredningen verkställda kontrollunder- sökningen, att den av Statens rättskemiska laboratorium hittills tillämpade felmargina- len — 0,15 promille— mycket väl täcker den spridning av avvikelser genom analysfel o. (i., som av tekniska skäl måste förekomma. Denna felgräns tillsammans med den kontroll, som ligger i att tre olika prov från samma person analyseras var för sig, ger garanti för att analysfel eller fel vid själva provtag- ningen inte tillåtes inverka på slutresultatet.
I fråga om den uppställda säkerhetsmargi- nalen för tekniska felaktigheter vid blodana- lysen, 0,15 promille, vill utredningen under- stryka, att iakttagandet av en sådan för- siktighetsnorm icke kan anses medföra att de aktuella stratfbarhetsgränserna faktiskt skulle komma att utgöra, icke 0,5 och 1,5 promille, utan 0,65 och 1,65 promille. Även om de genomförda provundersökningarna visar att marginalen i det stora flertalet fall icke alls eller i varje fall endast till en mindre del behöver tagas i anspråk, är densamma likväl i några fall behövlig. Det är här fråga om ett tekniskt problem, icke om en juridisk angelägenhet. Att bortse från den tekniska ofullkomligheten vid det judiciella bedöman- det skulle innebära ett allvarligt avsteg från rättssäkerhetens princip och i en del fall leda till klar orätt.
Det kan nog förekomma, att den miss- tänkte känner osäkerhet inför resultatet, helst sitt påverkade tillstånd ofta har underskattat omfattningen av den före- gående alkoholförtäringen. Det finns dock anledning att förvänta, att den allmänna tilltron till blodprovet skall ökas, sedan som han i
resultaten blivit kända av de nya omfat— tande undersökningar som utredningen verk- ställt.
En för den misstänkte lätt tillgänglig kon- trollmöjlighet yppar sig om polisen, såsom utredningen föreslår, skulle börja använda sig av drunkometern för en preliminär under- sökning. Den misstänkte kan själv följa genomförandet av detta prov och resultatet av undersökningen framkommer omedelbart. Det bör emellertid här understrykas, att drunkometerprovet endast ger relativt grova utslag, varför det icke kan bli fråga om en mera exakt överensstämmelse. Det direkta blodprovet bör alltid tillerkännas vitsord framför provet från utandningsluften.
Det görs någon gång gällande, att förväx— ling av prov ägt rum, dvs. att det erhållna värdet avser blod från någon annan miss- tänkt. Utredningen har gjort sig underrättad om samtliga de kontrollåtgärder i syfte att förebygga förväxling, som vidtages på Statens rättskemiska laboratorium, och har därvid funnit, att dessa åtgärder måste anses fullt
betryggande. En förväxling skulle också kunna tänkas ske i samband med själva prov- tagningen och de använda kapillärernas för- packande för transport till laboratoriet, sär- skilt då blodprov samtidigt skall tagas från flera personer. Det åligger här polisen att svara för identifieringen. Utredningen har visserligen inte kunnat finna belägg för att förväxling av prov i något fall ägt rum, men har dock undersökt vilka möjligheter till ytterligare kontroll som kan föreligga.
Drunkometerprovet kan naturligtvis även i detta avseende tjäna som kontroll.
Man skulle vidare kunna komplettera den nuvarande utrustningen med en förseglings— anordning, varvid den misstänkte får an- bringa sin namnteckning på en banderoll som omsluter den ask i vilken kapillärerna förpackats. Denna försegling skulle brytas först på rättskemiska laboratoriet. Därest även den provtagande läkaren skriver sin namnteckning över förseglingen av det ku- vert, i vilket asken insändes till laboratoriet, skulle ytterligare en garanti vinnas.
AVDELNING II
Andra trafikmedel än fordon på Väg
FJORTONDE KAPITLET
Historik
Redan innan straffbestämmelser för onyk- terhet vid förande av motorfordon hunnit införas ifrågasattes, huruvida det icke före- låge behov av en allmän trafiknykterhetslag- stiftning. Med anledning av motionsvis fram— förda yrkanden hemställde 1924 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonalens förtäring av alkoholhaltiga drycker.
År 1925 remitterade Kungl. Maj:t till lag- rådet ett förslag till viss ändring av straff- lagens fylleriparagraf, vilket även upptog en bestämmelse om att den, som vore överlastad av starka drycker under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, skulle vara förfallen till böter.
Lagrådet framställde vissa anmärkningar mot detta förslag. Bl.a. anfördes, att av- gränsningen till sådana fall, då förseelsen ägde rum under utövning av visst yrke eller tjänst, syntes föga lycklig. Det borde vara själva arten av den utövade verksamheten, som borde tilläggas betydelse, icke ett tjänsteförhållande eller yrkesmässighet. Det vore vidare en vansklig uppgift att infoga en bestämmelse av denna art i allmänna straff- lagen. Lagförslagets innebörd vore ju att straffbelägga redan ett vållande till inträde av risk för att skada skulle uppstå. Detta innebure genom framtlyttandet av straff- reaktionen till ett tidigare stadium än eljest ett principiellt steg, som lämpligen borde
övervägas vid en mera omfattande lagreform. Något tvingande behov av ett dylikt generellt lagbud syntes dessutom knappast vara för handen. I fråga om de situationer, som vid förslagets utarbetande främst hållits i sikte (motorfordonstrafiken), syntes ett mera effek- tivt skydd kunna beredas genom straffstad- gande i specialförfattning. Lagrådet avstyrkte den föreslagna bestämmelsen och hemställde, att man måtte överväga införande i motor- fordonsförordningen av ett stadgande om bötesstraff för den som i berusat tillstånd förde bil, oavsett om samtidig överträdelse av annan trafikförfattning ägt rum.
I den till samma års riksdag avlåtna propo- sitionen i ämnet (nr 63) upptogs icke heller någon bestämmelse av den art lagrådet av— styrkt. Beträffande motorfordonsförare be- slutade 1925 års riksdag, såsom anförts under avd. I, kap. 1, att införa straffbestämmelse för den som i onyktert tillstånd framfört motor- fordon.
För 1928 års riksdag framlades ett förslag till lag angående fylleri m. m. (prop. nr 32). Häri upptogs en straffbestämmelse liknande den som avstyrkts av lagrådet 1925. Bestäm- melsen avsåg den som, vid utövning av verksamhet så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätte- ligen uppstod för människors liv eller hälsa, var så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar. Departementschefen, stats— rådet Thyrén, uttalade, att den då införda
strafl'bestämmelsen i ningen inte var tillräcklig,
Jämväl andra områden av mänsklig verk- samhet finnas, inom vilka ett dylikt moment är synnerligen betydande. Särskilt den allt vid- sträcktare användningen av tekniska och maskinella hjälpmedel är ägnad att framhäva faran av alkoholförbrukning bland yrkesut- övare av skilda slag. — —— — Det lärer icke vara underkastat minsta tvivel, att för rättsmedve— tandet det framstår såsom synnerligen förkast- ligt, om någon i utövning av vissa arter av verksamhet, vilka i detta avseende påkalla upp- märksamhet, icke uppfyller kravet på fullkom— lig nykterhet. Att i stor utsträckning detta för— hållande lämnats obeaktat av lagstiftningen och i varje fall icke i allmänhet kännetecknats såsom brottsligt, framstår därför såsom en allvarlig brist. Att för den felande stundom kunna in- träda påföljder av annan art, såsom skade— ståndsskyldighet och disciplinär bestraffning, gör härvidlag knappast någon ändring, då dessa påföljder äro av väsentligt annan karak- tär än ett allmänt straii'bnd. Deras utkrävande blir städse, då fråga är om annan än offentlig verksamhet, beroende av privata personers av— görande. De betänkligheter, vilka tidigare yppats mot en dylik bestämmelses upptagande i lagstiftningen, torde väsentligen hänföra sig till dess infogande i allmänna strafflagens fylleri- bestämmelse. Då nu detta sammanhang upp— löses, vill jag för min del tillstyrka, att en bli- vande lag om straff för fylleri kommer att inne- hålla jämväl ett stadgande i angiven riktning.
Vid behandlingen av förslaget inom lag- rådet hade bl. a. anförts, att den omständig- heten, att bestämmelsen intogs i en särskild lag om fylleri och icke i allmänna straff- lagen, icke var ägnad att undanröja de be- tänkligheter, som lagrådet tidigare anfört. Det var här fråga om en nyhet av principiell inne- börd, och det för anmärkningarna avgörande hade varit bestämmelsens generella och ab- strakta innebörd. Prövningen av en sådan bestämmelse borde föregås av konkreta er-
farenheter, som bäst kunde vinnas genom tillämpningen av motsvarande specialstad- ganden inom områden, där ett verkligt behov framträtt.
Första lagutskottet avstyrkte förslaget och framhöll, att det icke var styrkt, att något behov av en straffbestämmelse av denna innebörd förelåg i fråga om andra personer än motorförare. Invändningar anfördes också mot ordalydelsen i fråga om avgränsningen av det straffbara området. Både när det gällde frågan om vilka verksamhetsområden, som kunde anses innefattas i begreppet "så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa", och när det gällde frågan om vad som kunde läggas i begreppet "så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina hand- lingar", ansåg utskottet det svårt att åstad- komma en rättvis och likformig lagtillämp- ning. I en reservation till utskottsutlåtandet tillstyrktes den i propositionen föreslagna bestämmelsen med den huvudsakliga änd- ringen, att uttrycket "kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar” ut- böts mot "måste antagas ej äga nödigt herra- välde över sina handlingar".
Andra kammaren biföll propositionen med den av utskottsreservanterna föreslagna änd— ringen men första kammaren avslog propo- sitionen, varför frågan förföll.
Förslag om en allmän bestämmelse med denna vidsträckta giltighet har därefter icke varit föremål för statsmakternas prövning.
Frågan om speciella straffbestämmelser för förare av vissa andra trafikmedel än fordon på väg har dock behandlats i riksdagen. För- slag har sålunda motionsvis framlagts be- träffande fartygsbefälhavare.
't :i
Det framgår av föregående kapitel, att särskilda straffbestämmelser för förande i alkoholpåverkat tillstånd av andra trafik— medel än under avd. II nämnda saknas i den allmänna lagstiftningen. För en del förare är dock i vissa fall de allmänna reglerna om tjänsteansvar tillämpliga och i några fall torde straffbestämmelserna för allmänfarlig vårdslöshet kunna åberopas. I fall av vållande till sjöolycka finns även regler i sjölagen.
De disciplinära bestämmelser, som gäller för vissa kategorier av befattningshavare inom samfärdseln, upptar ofta en föreskrift om iakttagande av nykterhet i tjänsten. För överträdelse är stadgat disciplinstrafl. Vidare finns i kollektiva anställningsavtal bestäm- melser om nykterhetskrav och om åtgärder vid brott däremot.
I det följande lämnas en redogörelse för de bestämmelser som i förevarande avseende gäller för järnvägs—, spårvägs- och buss- personal samt för personal inom sjö- och luftfart.
J ämvägspersonal
I gällande Allmänna tjänsteordning för be- fattningshavare vid Statens Järnvägar (Statens Järnvägars författningssamling, särtryck nr 140, 6 mars 1944) stadgas i & 16:
1. Befattningshavare får vid tjänstgöring icke vara påverkad av rusgivande drycker. Förtäring av rusdrycker under tjänstgöring är förbjuden. Sådana drycker få ej heller med- föras under tjänstgöring.
2. Till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är
FEMTONDE KAPITLET
Gällande bestämmelser m. m.
beroende, får icke användas befattningshavare, om vars pålitlighet i nykterhetshänseende grun— dad anledning till tvekan synes föreligga.
3. Befattningshavare vilken ådömts bestraff- ning för onykterhet i tjänsten andra gången, får icke användas i sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten, därest icke distriktschefen resp. järnvägsstyrelsen, med hänsyn till befattningshavarens välförhållande efter bestraffningen eller av annan särskild an- ledning, finner undantag i sådant hänseende böra medgivas.
Närmare bestämmelser om de disciplinära åtgärder, som kan vidtagas för förseelse mot ovanstående bestämmelse i den allmänna tjänsteordningen, återfinnes i 5 6, disciplin— stadgan för Statens Järnvägar:
Finner förman underlydande befattnings- havare vara onykter under tjänstgöring, skall förmannen, därest befattningshavaren icke skriftligen eller i vittnes närvaro vidgår sin onykterhet eller tillfyllestgörande bevisning om densamma icke eljest förefinnes, uppmana honom att omedelbart uppsöka järnvägsläkare för tagande av blodprov. Skulle svårighet möta för järnvägsläkares anlitande, må annan läkare verkställa blodprovet.
Då befattningshavare ställes till ansvar för onykterhet, bör i samband med utredningen rörande själva förseelsen verkställas undersök- ning till utrönande, huruvida det finnes anled- ning antaga, att befattningshavaren lider av alkoholism.
Om alkoholism anses föreligga, skall för- anstaltas om vård och ev. göras anmälan till nykterhetsnämnd.
Straffet för onykterhet i tjänsten är (& 17) om förseelsen begåtts:
a) av ordinarie befattningshavare, som innehar
förmans ställning eller som, då förseelsen äger rum, har att fullgöra sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten.
l:a gången Böter motsvarande 6—10 dagars lön. 2:a ,, Böter motsvarande 10—20 dagars lön. 3:e ,, Mistning av tjänsten under
högst 3 månader eller avsättning. b) av övrig ordinarie personal
l:a gången Böter motsvarande 4—8 dagars lön. 2:a ,, Böter motsvarande 8—20 dagars lön. 3:e ,, Mistning av tjänsten under
högst 3 månader eller avsättning.
Uteblivande från tjänstgöring på grund av onykterhet likställes i bestraffningshänseende med onykterhet i tjänsten.
I stort sett gäller samma bestämmelser för personal vid de enskilda järnvägarna enligt "Allmän tjänsteordning", utarbetad av Sven- ska Järnvägsföreningen.
Enligt vad utredningen under hand inhäm- tat, brukar vederbörande förman föranstalta om blodprovs tagande, då någon anträffas påverkad i tjänsten. Vid högre promilletal än 0,8 anses befattningshavaren ha varit onyk- ter. I grova fall, då grund för allmänt åtal förelegat, har saken ofta hänskjutits till all- män domstol.
Även i Svenska Järnvägsmannaförbundets stadgar har nykterhetskravet markerats (% 13, mom. 2):
Medlem vare ovillkorligen skyldig att såväl i som utom tjänsten uppträda nyktert och på ett för kåren hedrande sätt, på det att aktning odelat må vinnas såväl inom kåren som hos befäl, övriga järnvägsmän och allmänheten.
Medlem bör därför oförbehållsamt till avdel- ningsstyrelsen anmäla varje yrkeskamrat. som genom onykterhet i tjänsten, svekfullt beteende mot kamrater, dåligt uppförande rn. m. skadar förbundets anseende.
Framställningen avser bestämmelserna för personalen vid AB Stockholms Spårvägar.
Enligt Ö.Ä:s reglemente för spårvägstrafiken i Stockholm (5 4) må till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, icke användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordentlighet.
Övervakningsmyndighet (Ö.Ä. m. 11.) kan vidare förbjuda att olämpliga personer an- vändes såsom förare. På grundval av en tidi— gare föreäntlig skyldighet för spårvägen att anmäla fall av onykterhet i tjänsten har denna bestämmelse haft viss praktisk bety- delse. I mitten av 1940-talet föreskrev emel- lertid Ö.Ä. att anmälningsskyldigheten icke längre skulle gälla, enär ämbetet ansåg att spårvägen på ett tillfredsställande sätt hand— hade kontrollen över personalens användning.
Enligt gällande kollektivavtal kan befatt- ningshavare, som i tjänsten gjort sig skyldig till förseelse av grövre beskaffenhet, skiljas från sin anställning utan uppsägning. Såsom förseelse av grövre beskaffenhet räknas bl. a. onykterhet i tjänsten. Begår befattnings- havare förseelse av ringare beskaffenhet kan han ådömas varning eller suspension. Vid ifrågasatt ådömande av suspension beredes ombud för personalen möjlighet att framföra sina synpunkter.
Vid misstänkta fall av onykterhet i tjänsten hänvisas vederbörande, där så kan ske, till lä- kare för tagande av blodprov, varvid en blod- alkoholhalt på 0,8 promille anses fällande.
Liknande bestämmelser som för Stockholms spårvägar gäller för förare vid övriga spår- vägsföretag i riket och torde även förekomma för säkerhetspersonal vid en del av dem.
Personal inom sjöfart
Sjömanslagen innehåller i 49 5 en bestäm- melse som ålägger envar att uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt.
473311" "mc—RT ':?- _
I sjömanslagen ingår vidare bestämmelser om bestraffning, då sjöman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten. Enligt 335 äger sålunda befälhavare avskeda sjöman, om han gör sig skyldig till upprepad onykterhet i tjänsten, och enligt 625 kan sjöman be- straffas genom mistning av hyra för högst sju dagar (disciplinbot), om han är berusad i tjänsten eller olovligen skaffar ombord rus- drycker.
Frågan om åläggande av disciplinbot skall prövas av en disciplinnämnd, vilken skall bestå av befälhavaren och två av denne enligt vissa regler utsedda ledamöter. Om sjöman med 6 månaders anställning på fartyg med minst tio mans besättning blir uppsagd från sin anställning, kan han på- kalla samråd med disciplinnämnd rörande uppsägningen.
Mera allmänna straffstadganden inne— hålles i 81 5, enligt vilken å fartyget anställd, som på annat sätt än här ovan sagts gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten eller brutit mot ordning och skick, kan straffas med dagsböter.
De ovan återgivna lagbestämmelserna är tillämpliga på all personal på fartyg utom befälhavaren. Beträffande den sistnämnde torde väl 495 sjömanslagen i och för sig gälla, men något straffstadgande avseende den befälhavare, som bryter mot nämnda stadgande, har icke upptagits i lagen.
Har en befälhavare i samband med sjö- olycka varit alkoholpåverkad, kan straff ådömas honom, om han beflnnes ha varit vållande till sjöolyckan. Straffet ådömes i så fall enligt 293 % sjölagen, som stadgar, att befälhavare, som genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållar sådan olycka, straffas med böter eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Om omständigheterna är synnerligen försvårande må han för viss
tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor är stadgade. Enligt 79 & sjömanslagen kan även annan ombord an- ställd än befälhavaren dömas till dagsböter eller fängelse, om han genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten varit vållande till sjöolycka. Om den skyldige är maskin- chef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist, kan han, där omständigheterna är synnerligen försvårande, förklaras för viss tid eller för alltid förlustig sin behörighet.
I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 19 kap. 5 % strafflagen om straff för allmänfarlig vårdslöshet. Enligt detta lagrum kan den som av oaktsamhet framkallar fara för brand eller ofärd, bli föremål för straff. På fartygspersonal, som är anställd i allmän tjänst, kan slutligen reg- lerna om ämbetsbrott bli tillämpliga.
Vid 1950 års riksdag väcktes en motion syftande till att införa en bestämmelse som bl.a. kriminaliserade onykterhet i tjänsten hos fartygsbefälhavare.
Första lagutskottet inhämtade yttranden över motionen från ett antal myndigheter och organisationer. Flertalet av dem tillstyrkte att onykterhet vid förande av fartyg i någon form straffbelades.
Stockholms rådhusrätt motiverade utförligt ett dylikt ståndpunktstagande.
Särskilt stötande för det allmänna rättsmed- vetandet ter sig det förhållandet, att en befäl— havare, som genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel avsevärt nedsätter sin förmåga att föra fartyget, i avsak- nad av såväl särskild straffbestämmelse för onykterhet i tjänsten som ett mera allmänt stad- gande om ansvar för tjänstefel, icke kan fällas till ansvar härför, ehuru de faror för liv och värden, som en dylik minskning av hans tjänsteduglighet kan medföra, torde kunna sägas vara av väsentligen större och allvarligare omfattning än fallet är vid rattfylleri. Det torde visserligen kunna göras gällande, att en ned-
sättning i befälhavarens tjänsteförmåga icke alltid är förenad med någon så omedelbar fara som vid framförande i berusat tillstånd av mo- torfordon eller luftfartyg. Så torde nämligen vara förhållandet allenast i de fall, då befäl- havaren, såsom ombord å färjor eller lustfartyg, intager ställning av kvalificerad rorgängare, eller då befälhavaren, såsom å mindre, motor— drivna fartyg, är den ende utbildade naviga- tören ombord. I de fall åter, då det omedelbara handhavandet av fartygets navigering åvilar annat kompetent befäl än fartygsbefälhavaren, torde en nedsättning av befälhavarens tjänste— förmåga huvudsakligen medföra, att han här— igenom i större eller mindre utsträckning blir urståndsatt att utöva tillsyn över fartyget och dess skötsel samt rätt uppfylla de plikter i övrigt som åvila honom. Det försättande ur tjänste— dugligt skick, som vållas av hans förtäring av berusningsmedel, torde i dylikt fall närmast böra bedömas såsom tjänstefel och till sin natur snarast vara att jämställa med ett avvikande ur tjänsten.
Vid bedömande av vilka"lagstiftningsåtgärder, som må anses påkallade i förevarande hän— seende, finner rådhusrätten sig böra förorda, att med hänsyn till nu förevarande brotts speciella art och farlighet en särskild bestäm- melse införes rörande straff för onykterhet under utövning av sådana tjänsteåligganden i sam- band med fartygs navigering, vilkas bristfälliga uppfyllande kan innebära fara för inträffande av sjöolycka. Tillämpligheten av ett dylikt stadgande bör enligt rådhusrättens mening avse icke blott befälhavare utan även medlem av besättningen; den i 81 % sjömanslagen givna bestämmelsen torde såsom åsyftande förseelser av ringare art icke kunna anses vara tillfyllest- görande i förevarande hänseende.
Sveriges segelfartygsförening tillstyrkte en allsidig utredning om åtgärder för stävjande av spritmissbruk ombord å fartyg. I det fall en skärpning av straffbestämmelsen för befäl- havare skulle anses böra ifrågakomma för berusat uppträdande, borde dylikt straff även gälla för var och en ombord, som uppträdde spritpåverkad i arbete eller på frivakt. För- eningen anförde vidare. Av motionärernas anförande framgår, att för- slaget om skärpning av lagen för befälhavares
ansvar avses tillämpas vid missbruk av rus- drycker. Det kan icke bestridas, att allt befäl å fartyg, som under sin tjänsteutövning till sjöss är påverkat av sprit eller rent av kan vara be- rusat, är en stor fara för sig själv, besättning, passagerare, fartyg och last samt en fara för mötande fartyg och dess besättning. Dylikt befäl ådrager sig ett stort ansvar. Detsamma kan även sägas om varje person som tjänstgör i fartyg: maskinpersonal såväl som däcks- manskap kan genom handling utförd i onyktert tillstånd skada till liv och egendom och månget olycksfall kan skrivas på spritens konto. Rors- man, utkik eller vakt i maskin, som är sprit— påverkad, är ingen fullgod sjöman.
Enligt Svenska sjöfolksförbundets mening vore det synnerligen anmärkningsvärt, att svensk lagstiftning icke innehölle någon be- stämmelse Om att en befälhavare — med dennes stora ansvar för fartyg, last och de ombordvarande — vid utövande av sin tjänst skall iakttaga nykterhet. Förbundet an— såg det också vara orimligt, att en befäl— havare, som uppträder berusad i tjänsten, icke skall ådraga sig straffrättsliga påföljder härför. Även om en olycka inte inträffat i samband med att befälhavaren varit berusad, borde enbart det förhållandet, att onykterhet i tjänsten förelegat, vara tillräckligt skäl för att straff skall kunna utmätas.
Svenska maskinbefälsförbundet hänvisade till de norska bestämmelserna och framhöll därvid, att dessa gällde inte bara befälhavaren utan samtliga ombord anställda. Förbundet underströk önskvärdheten av att det i vår sjölagstiftning infördes bestämmelser lik- nande de norska. Enligt förbundets åsikt borde emellertid sådana bestämmelser icke begränsas till passagerarefartygen, utan även omfatta lastfartyg.
Kommerskollegium fann icke skäl föreligga för bifall till motionen. Ämbetsverket hade icke funnit att händelser av den art, som åsyftades i motionen, förekommit i sådan utsträckning, att ett särskilt stadgande vore
motiverat. Vidare framhölls, att domstolarna alltid torde betrakta fylleri såsom försvå- rande omständighet i samband med sjö- olyckor. De bestämmelser i sjömanslagen, som berättiga redare att när som helst skilja en befälhavare från hans befattning, syntes enligt kollegium utgöra ett tillräckligt korrek- tiv mot företeelser av ifrågavarande art.
Även Sveriges farlygsbe/älsförening ställde sig avvisande till motionen.
Utskottet (utl. nr 19) påyrkade en utred- ning och anförde bl. a.
Det är uppenbart, att man på fartygsbefäl— havare måste ställa det kravet att han iakttager nykterhet i tjänsten. Mot en bestämmelse av sådan innebörd torde knappast kunna göras några berättigade erinringar. Flertalet hörda myndigheter och organisationer ha också ut- talat sig för införande av en dylik regel. Ut— övandet av de mångahanda uppgifter, som åvila en fartygsbefälhavare, ställer de största anspråk på dennes omdöme och sinnesnärvaro. En be- fälhavare, som genom spritförtäring påtagligt re— ducerat sin förmåga härutinnan och därigenom onödigtvis framkallar faror i olika avseenden, bör icke undgå ansvar. Innan lagbestämmelser härom kunna antagas, är dock erforderligt att utreda vissa spörsmål. Det kan sålunda tänkas, att åtskillnad måste göras mellan det fall, att befälhavaren själv för fartyget i onyktert till- stånd, och det fall, att han eljest utövar sin befälsmakt ehuru påtagligt alkoholpåverkad. Det förra fallet har närmast anknytning till trafiknykterhetslagstiftningen, det senare sna- rare till sådana regler, som bestämmelserna om straff för onykterhet i tjänsten i 26 kap. 14 % strafflagen.
På förslag av utskottet beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en utredning bl.a. rörande införande av straffbestämmelse för fartygsbefälhavare, som varit onykter vid förande av fartyg eller eljest i tjänsten.
Slutligen må här nämnas att mellan arbets- marknadens parter på sjöfartsområdet träffats vissa avtal, bl. a. för motverkande av onyk- terhet i tjänsten. I särskilda överenskommel-
ser mellan Sveriges redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet samt mellan redareföreningen och Svenska sjöfolksför- bundet har de avtalsslutande parterna för- klarat sig ense om att vidtaga sådana åtgärder, att personer inom maskinbefälskåren resp. andra sjömän, som uppfört sig klandervärt eller av andra skäl icke är lämpade för an— ställning till sjöss, antingen utestänges från tjänst inom yrket för viss tid eller helt avföres från detsamma. För att handlägga sådana ärenden har tillsatts två sådana nämnder, den ena bestående av två representanter för reda— reföreningen och två för maskinbefälsförbun- det samt den andra av två representanter för redareföreningen och två för sjöfolksförbun- det, varjämte i vardera nämnden ingår en av parterna gemensamt utsedd opartisk ordfö- rande. Av parterna har upprättats ganska detaljerade processuella och straffrättsliga regler för nämndernas verksamhet även- som beträffande registrering av personer, mot vilka anledning till ingripande före- kommit.
Personal inom luftfart
I förordningen den 26 maj 1922 om luftfart stadgas, att den som gör tjänst å luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall ha certifikat eller i särskilda fall speciellt tillstånd. Villkoren för erhållande av certifikat be- stämmes av Konungen. Certifikatet utfärdas för viss tid men kan återkallas före utloppet av denna (23 och 24 55).
I kungörelsen av den 20 april 1928 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att för certifikat så- som förare, navigatör, radiotelegrafist, radio- telefonist eller mekaniker ombord å luft- fartyg fordras bl. a. att vederbörande gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet samt, då fråga är om förlängning eller förnyelse av certifikat, befunnits hava på ett tillfreds- ställande sätt iakttagit de råd och anvisningar
beträffande levnadssättet m. m. som utfärdas
av medieinalstyrelsen (13 5).
I 1922 års förordning utsäges direkt (23 %) att certifikatet skall återkallas, då förutsätt- ningarna för att vederbörande kan göra tjänst ej längre föreligger. Certifikatet bör alltså återkallas så snart förutsättningen att vara känd för nykterhet ej längre föreligger. Dessutom stadgas i 1928 års kungörelse (14 5), att luftfartsmyndigheten skall åter- kalla. certifikatet, då innehavare befinnes ha vid utövandet av den verksamhet, certifikatet avser, gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad.
Kungörelsen ger luftfartsmyndigheten möj- lighet att bemyndiga befattningshavare att vidtaga åtgärder till förhindrande av färd, bl. a. då denna uppenbarligen skulle komma att medföra fara för person eller egendom ombord på luftfartyg eller utanför detsamma (39 å). Flygplatspersonalen äger rätt att av- lägsna eller i trängande fall taga i förvar per- son, som uppträder berusad eller stör ord- ningen eller genom sitt uppträdande även- tyrar säkerheten iluftfartens utövande (40 5).
Med stöd av ovannämnda förordning och kungörelse har medicinalstyrelsen den 3 de- cember 1932 (M.F. 96: 1932) utfärdat råd och anvisningar rörande levnadssättet m. m. för person, som tjänstgör å civilt luftfartyg. Det heter i dessa råd och anvisningar.
Största återhållsamhet beträffande förtärandet av alkoholhaltiga drycker bör av flygaren städse iakttagas. Som regel till sträng efterlevnad bör gälla, att sådana drycker icke förtäras under luftfärden och under en tid av 24 timmar när- mast före dess början.
Under tjänstledighet bör flygare också iakt- taga ett hygieniskt levnadssätt och särskilt und- vika överdrifter i avseende å diet, alkohol och tobak, så att skadliga vanor i dessa avseenden ej grundläggas.
De nu refererade bestämmelserna åter- kommer även i kollektivavtalet för den flygande personalen. I gällande avtal mellan
SAS och Sveriges Flygbefälsförening heter det i 1 5 2 mom.
Missbruk av alkoholhaltiga drycker eller narkotika är förbjudet. Såsom missbruk anses varje förtärande av alkoholhaltiga drycker under flygning eller under 24 timmar närmast före dess början, dock att den anställde till ordi- narie måltid må förtära öl med högst 5 volym- procent alkohol såsom måltidsdryck.
Anm. Antalet timmar ar beroende av Luft- fartsmyndighetens och Medicinalstyrelsens be— slut.
Disciplinära åtgärder regleras genom av— talets 59, mom. 2:
Flygbolagets direktion kan omedelbart av- skeda eller avstänga den anställde från hans befattning på viss tid, med eller utan lön, eller sätta honom i lägre löneklass, om den anställde uppenbart försummar sina åligganden gentemot flygbolaget i enlighet med detta avtal, eller om den anställde missbrukar alkoholhaltiga drycker eller narkotika i sådan grad, att detta enligt direktionens mening inverkar menligt på den anställdes tjänst, eller om den anställde i tjänsten visar uppenbar försumlighet, oskick- lighet, olämplighet eller gör sig skyldig till all— varligare fel eller om den anställde av offentlig myndighet fråntages något av de certifikat, som äro nödvändiga för tjänstens fullgörande. Innan dylik uppsägning eller avstängning från tjänsten äger rum skall yttrande från befordringsrådet inhämtas.
I mars 1952 ingick flygläkaren Nils Sund- gren i SAS till medicinalstyrelsen med en hemställan om revision av de av styrelsen utfärdade bestämmelserna. Han anförde därvid att flygledningen i SAS och dess läkare enats om ett förslag till bestämmelser, vilka alltså avsågs komma att tillämpas i samtliga de tre skandinaviska länderna. Förslaget hade följande lydelse.
1. Alkoholhaltiga drycker, även innefattande de till medicinskt bruk, få icke intagas under flygtjänst med undantag av ett glas (150—200 cc) öl (maximum 21], volymprocent alkohol) till ordinarie måltid högst 2 gånger dagligen. Under 10 timmar omedelbart föregående flyg- tjänst får ingen alkohol intagas.
2. Under de 24 sista timmarna före men icke
. uv- ; ..-
senare än 10 timmar omedelbart före en flyg— ning får alkohol endast intagas i måttlig mängd. Under denna tidsperiod får den totala förbruk— ningen av alkoholhaltiga drycker icke överstiga en kvantitet motsvarande 15 cc starksprit (över— stigande 3 volymprocent alkohol). Alkohol- koncentrationen i blodet får under sagda tids- period (24—10 timmar före flygtjänst) icke överstiga 0,5 promille.
Flygläkaren framhåller, att det möjligen kan i en kommande bestämmelse tilläggas, att flygande personal, som under flygtjänst befinnes ha en alkoholkoncentration i blodet överstigande ett visst angivet värde, kan bli föremål för bestraffning och indragning av certifikat.
Tanken bakom förslaget är enligt flygläka- ren, att man ansett sig kunna utan risk för flygsäkerheten tillmötesgå den flygande perso—
nalens önskan att få intaga högst ett glas öl av nämnd styrka till ordinarie måltid. Man vill emellertid ha de tio sista timmarna helt alkoholfria (dock med undantag för en mindre kvantitet öl) och önskar även för— hindra att alkoholförbrukningen dagen resp. kvällen innan flygtjänstgöring påföljande dag får en för flygsäkerheten riskabel omfattning, vilken även kan inverka ofördelaktigt på nattsömnen. Det anses dock i praxis svårt att hindra, att en betjäning, som en kväll kommer exempelvis till Rom och påföljande morgon skall flyga vidare, hindras att in- taga ett eller två glas rött lättvin till maten.
Det av SAS framlagda förslaget skulle — om det accepteras av medicinalstyrelsen — komma att gälla för all flygande personal i landet, även privatflygare.
SEXTONDE KAPITLET
Förslag till bestämmelser för andra trafikmedel
än fordon på väg
Det har redan i det föregående framhållits, att alkoholförtäring medför ökad risk för en med hänsyn till omständigheterna felaktig och för vederbörande själv såväl som för andra farlig handling. Såsom framgår av sjunde kapitlet, avspeglar sig detta på tydligt sätt i trafikolycksfallsstatistiken. Riskökningen är för övrigt ej begränsad till trafiken. Kraven på klart omdöme och på precision i rörelserna gäller sålunda numera verksamheten på en rad vitt skilda områden. Detta sammanhänger även med den allt vidsträcktare använd- ningen av tekniska och maskinella hjälp- medel bland yrkesutövare av skilda slag.
Behovet av lagstiftningsåtgärder till mins- kande av faran av alkoholpåverkan bland dem som utövar ”farlig” verksamhet har redan tidigt uppmärksammats. Sålunda kan erinras om det i det föregående redovisade förslaget till 1928 års riksdag om införande av en ansvarsregel för den, som är spritpåverkad vid utövande av varje slag av verksamhet så beskaffad, att i händelse av bristande om- sorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa.
Det faller emellertid utanför trafiknykter- hetsutredningens uppgift att behandla nyk- terhetsspörsmålet i vidare mån än såvitt angår trafiken. Det är för övrigt just inom trafiken som den av alkoholförtäring föran- ledda riskökningen är särskilt framträdande. Riskökningen inom detta område får dess- utom oavlåtligt större betydelse, allteftersom
de maskinella fortskaffningsmedlen vinner ökad användning. Utredningen finner det självklart, att nykterhetskravet måste upp— rätthållas även inom andra trafikområden än vägtrafiken. Då det här oftare än när det gäller vägtrafik är fråga om yrkesmässig verksamhet med ansvar för passagerare och gods, synes det i och för sig rimligt att ifråga- sätta strängare krav. I Norge har man dragit konsekvensen härav, i det man genom lagen om pliktmessig avhold stadgat förhud, vid straffansvar, mot alkoholförtäring bl. a. för den, vilken tjänstgör som förare av lokomo- tiv, spårvagn, luftfartyg eller passagerare- fartyg. Även i vårt land har förhållandet beaktats i så måtto, att man hävdat nykter- hetskravet dels i lag, såsom i fråga om sjötrafiken, och dels i disciplinära bestäm— melser, såsom beträffande järnvägs-, spår- vägs- och lufttrafik. Att trafikbrottslagstift- ningen hos oss på detta område begränsats till motortrafiken torde tidigare ha ansetts försvarbart främst av att disciplinära be- stämmelser funnits inom de andra trafik— områdena.
Farorna vid alkoholpåverkan är otvivel- aktigt större inom vissa trafikområden än inom andra. Den större eller mindre hastig- heten hos de olika trafikmedlen spelar härvid en viktig roll. Trafikmedlets storlek och tyngd är även av stor betydelse. Slutligen blir alkoholens farlighet mera markerad om fortskaffningsmedlet normalt rör sig i livlig
trafik än om det framföres utan direkt berö— ring med annan trafik.
Vid en bedömning om gällande nykterhets- krav kan anses tillfyllest måste hänsyn även tas till att ofta andra personer än föraren medverkar vid dirigeringen av ett trafikmedel. Som exempel kan nämnas att inom vissa slag av tratikföretag särskilda personer är avde- lade för att ombesörja säkerhetstjänsten. Den uppgift som därvid åvilar dem är ofta så maktpåliggande att fog kan finnas för att ställa lika stränga krav på dem som på föraren.
Trafiknykterhetsutredningen upptager i det följande till bedömning frågan om i vilken utsträckning nykterhetskrav bör hävdas inom olika trafikområden.
Vad först angår järnvägslra/iken är dess trygga genomförande beroende av såväl tåg- föraren som säkerhetstjänsten. Fordonens stora snabbhet och tyngd liksom rikedomen av signaler till trafikens ledning medför be- tydande katastrofrisker, om icke föraren fyller höga anspråk icke minst i fråga om nykterheten. På grund härav och med hän- syn även till att ett stort antal passagerare ofta medföljer järnvägsfordon, synes det ut- redningen uppenbart att man icke. bör ställa lägre krav på tågförare än på förare av motorfordon. Däremot torde förarkraven kunna begränsas till att gälla maskindrivet fordon och alltså ej behöva gälla för exempel- vis en cykeldressin eller tralla.
Säkerhetstjänsten, som genom signaltjänst och annan kontroll har att svara för tågens ianspråktagande av de skilda spåren, för ordningen vid passagerarnas på— och av- stigande etc., har en minst lika stor betydelse ur trygghetssynpunkt som tågföraren. Med hänsyn härtill synes lika stränga nykterhets- krav böra ställas på järnvägens kontroll- personal som på tågens förare. De befatt- ningar, som här kommer i fråga, kan gemen-
samt betecknas såsom befattningar varav trafiksäkerheten är beroende. Som exempel på sådan personal kan nämnas tågklarerare, konduktörer, etc. Kraven torde ej böra generellt knytas till innehavet av viss befatt- ning utan kan begränsas till utövandet av densamma. Det förefaller nämligen knappast erforderligt att under kraven föra exempelvis en stationsinspektor, när han ej svarar för stationens säkerhetstjänst.
Liknande synpunkter som på järnvägs- personal torde även kunna anläggas på motsvarande spårvägspersonal. Samma kan sägas om den, vilken tjänstgör som konduk- tör på buss eller eljest i säkerhetstjänst hos bussföretag.
Sjövägarna är endast undantagsvis starkt trafikerade, och fartygens hastighet är oftast ringa i förhållande till motorfordonens. I manövreringen deltager dessutom icke sällan flera. personer. På större fartyg skötes så— lunda styrningen av särskild rorgängare under närmaste tillsyn av vakthavande styr- mannen samt maskinskötseln av personalen i maskinrummet, under det att befälhavarens uppgift består i att ge direktiv åt och kon- trollera övriga befattningshavare. Faran av att befälhavaren är alkoholpåverkad skulle möjligen på grund härav kunna sägas vara mindre framträdande.
Man måste emellertid beakta, att synner- ligen svårbemästrade situationer ofta upp- träder till sjöss, och att befälhavaren liksom övriga med navigeringen sysselsatta personer därvid kan sättas på krävande prov. På åtskilliga mindre fartyg, även sådana som går i passagerartrafik, är befälhavaren själv rorgängare och har sålunda ensam hand om manövreringen. Även om flera personer samtidigt är sysselsatta med denna, kan onykterhet och därmed oskicklighet hos en enda av dem äventyra säkerheten. Det för— tjänar här framhållas, att även ett långsamt-
gående fartyg, som föres oskickligt, kan genom kollision med annat fartyg medverka till mycket svåra olyckor.
Förutom de som direkt handhar navige- ringen finnes åtminstone på större fartyg personal som fullgör olika funktioner av vilka fartygets trygga framförande är bero- ende, såsom maskinister, telegrafister m.fl. Säkerhetstjänst för sjöfartsföretag kan under- stundom fullgöras även av personal i land. Vad nyss anförts om vådan av alkoholför- täring torde kunna göras gällande jämväl för de nu nämnda personalgrupperna.
Som förut omtalats är den norska lagen om pliktmessig avhold begränsad till perso- nal på passagerarfartyg. Edruelighedskom- mittén har emellertid föreslagit, att lagen ut- sträckes till att även omfatta personal på lastfartyg. Till stöd härför har åberopats, att ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsen av nykterhet vore lika stor för de båda personal- kategorierna och att det i övrigt ej förelåge någon anledning att göra åtskillnad dem emellan. Vad som sålunda anförts synes vara befogat. Att märka är även att såväl befäl- havaren som varje annan befattningshavare med säkerhetstjänst på ett lastfartyg har ansvaret icke bara för fartyget och lasten utan även för den övriga besättningen. I fråga om nykterhetskravet torde därför detsamma böra gälla, oavsett om det är fråga om ett passage— rarfartyg eller ett lastfartyg.
Däremot synes kravet kunna begränsas till att gälla maskindrivet fartyg. Åtskilliga segel- fartyg är uppenbarligen snabba och svår- manövrerade i sådan grad, att de i fråga om farlighet närma sig maskindrivna fartyg. Att ange någon gräns mellan dessa och mindre farliga fartyg synes emellertid vara svårt. I jämförelse med den stora och föga riskbeto- nade gruppen roddbåtar och små segelbåtar torde också den farligare gruppen vara täm- ligen liten.
Liknande synpunkter som på icke maskin- drivna båtar kan givetvis i någon mån göra sig gällande även i vad angår vissa mindre motorbåtar, exempelvis roddbåtar med utom- bordsmotor. Den typiska farligheten, åt- minstone för övrig trafik, får nämligen anses vara mindre framträdande hos sådana båtar, oftast av lustbåtstyp, än hos större farkoster. Det kan vidare förväntas, att man på sina håll bland allmänheten kommer att ställa sig rätt främmande till tanken att uppställa sådana krav som här avses även för dem, som framför småbåtar med motordrift. Detta kunde leda till bristande respekt för en regel, som innefattade dylika krav.
Med hänsyn härtill kunde det måhända ifrågasättas att utvidga undantaget från nykterhetskravet till att även omfatta förare av mindre motorbåtar. Man finge då tänka sig en gränsdragning mellan olika slag av båtar. Ett sätt vore därvid att draga gränsen vid ett visst deplacement, så att nykterhets- kravet skulle gälla endast förare av fartyg med deplacement av exempelvis 5 ton och däröver. Ett annat sätt skulle vara att sätta gränsen vid viss konstruktiv hastighet, t. ex. 7 knop, så att förare av båtar med lägre maximifart ginge fria. Ett tredje sätt vore en kombination av de båda föregående.
Trafiknykterhetsutredningen, som visser- ligen anser visst fog finnas för en begräns- ning i någon av de angivna riktningarna, har likväl funnit sig böra, under betonande av de avsevärda risker som följer med ett oskickligt framförande av båtar även om dessa har låg fart och ringa storlek, föreslå att nykterhetskravet för förare och annan säkerhetspersonal på maskindrivna fartyg upprätthålles över hela linjen.
Vad slutligen angår lufttrafiken, kan utred- ningen fatta sig kort. Inom detta trafikområde , är de uppgifter som ankommer på förare och säkerhetspersonal så maktpåliggande
att någon eftergift från de krav, som gäller för motorfordonsförare, självfallet icke kan ifrågakomma. Hur starkt de funktioner, som är i verksamhet vid flygning, reagerar för även mycket små kvantiteter alkohol, fram- går närmare av resultaten av den särskilda undersökning härom som redovisas i kap. 6. Trafrknykterhetsutredningen vill blott här tillägga, att kraven icke torde böra in- skränka sig till förare av motordrivet luft- fartyg och till annan säkerhetspersonal hos lufttratikföretag utan enligt utredningens mening bör gälla även för förare av icke motordrivet luftfartyg, t. ex. segelplan.
Behovet av lagstiftningsåtgärder
Såsom utredningen i det föregående anfört, bör enligt dess mening förare av sådant maskindrivet fordon, som löper på järnvägs- eller spårvägsskenor, eller av maskindrivet sjöfartyg, ävensom den, som utövar trafik- säkerhetstjänst i järnvägs-, spårvägs-, buss- eller sjöfartsföretag, vara underkastad samma krav i fråga om nykterheten som förare av motorfordon. För förare av luftfartyg — oav— sett om det är maskinth drivet eller ej — ävensom för personal i säkerhetstjänst hos luftfartsföretag bör kraven ställas än högre. Frågan är då, huruvida dessa krav kan anses tillräckligt beaktade genom gällande föreskrif- ter eller om ytterligare straffsanktioner bör tillgripas. Följande kan härvid vara att anföra.
Vid granskning av de härovan redovisade — i lag, disciplinstadgor eller avtal intagna — bestämmelserna faller särskilt en brist i ögonen. Den består i att man saknar möjlig- het att med straff åtkomma en onykter befäl- havare — förare — å sjöfartyg i vidare mån, än då han genom vårdslöshet vållat sjö- olycka. Flera fall av onykterhet har på den senare tiden förekommit bland förare av smärre passagerarbåtar, där passagerarna funnit föraren manövrera osäkert och vårds-
löst och där alkoholpåverkan också kunnat konstateras men i vilka straff inte kunnat ut- dömas, enär sjöolycka inte inträffat innan vederbörande avlägsnats från sin post. Det är enligt utredningens mening oundgängligt att avhjälpa denna brist. Möjlighet bör så- lunda skapas att bestraffa sådan befälhavare å sjöfartyg, vilken på grund av påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel varit olämplig att föra sitt fartyg, även i det fall att onykterheten icke medfört skada eller konkret fara därför.
Vad åter angår befälhavare underställd fartygspersonal finnes visserligen redan nu — förutom mera allmänna straffstadganden— bestraffningsmöjligheter vilka lagts i befäl- havarens hand. Dessa torde emellertid när- mast avse fall av mera påtaglig berusning. Även om man bortser från frågan om till— räckligheten av de stadgade straffsanktio- nerna, kan därför ifrågasättas om de nämnda föreskrifterna är tillfyllest när det gäller den del av personalen av vars tjänsteutövning säkerheten till sjöss är beroende.
Inom övriga trafikområden har nykterhets- kravet fastslagits genom reglementariska föreskrifter och avtalsbestämmelser; onyk- terhet bestraffas i disciplinär ordning. I ett avseende går anspråken inom förevarande trafikområden t. o. m. längre än trafikbrotts- lagen i dess gällande lydelse. Sålunda för— bjuder disciplinbestämmelserna merendels varje spritförtäring — alltså även en mycket obetydlig sådan — under själva tjänstgö- ringen. I fråga om jämvägs- och spårvägs- trafik är bestämmelserna i så måtto mera omfattande än trafikbrottslagens att de träffar icke blott fortskaffningsmedlets förare utan jämväl annan personal varav trafik- säkerheten är beroende.
De gällande bestämmelserna torde ha haft stor betydelse för främjande av skötsam— heten i nykterhetshänseende bland trafik-
personalen. Icke minst den omständigheten, att bestämmelserna i många fall tillkommit i samverkan mellan företagare och anställda, torde ha givit dem starkt auktoritativ prägel. En utgallring av direkt olämplig personal har även kunnat ske i samförstånd mellan företagare och personalorganisationer. Sär- skild stränghet har bestämmelserna fått för den flygande personalen.
De nykterhetskrav, som uppställts i de för andra trafikområden än luftfarten gällande disciplinstadgorna och kollektivavtalen etc., får emellertid betecknas såsom i princip mindre stränga än vad som stadgas i trafik- brottslagen. Man har ingen precisering av kravet på nykterhet, utöver vad som in—
" "
rymmes i begreppen "berusad , påverkad” etc. Blodprov förekommer dock bl. a. inom järnvägstrafiken. Tillämpningen synes även vara förhållandevis tolerant gentemot lindri- gare påverkansgrader. Av de ifrågavarande bestämmelsernas egenskap av allenast dis- ciplinära föreskrifter följer att frihetsstraff ej ingår bland de stadgade straffsanktio- nerna. InOm dessa har i allmänhet utmätts ganska milda straff.
Ursprungligen var skillnaden mellan före- varande disciplinära regler, å ena sidan, samt motsvarande bestämmelser för vägtrafiken, å den andra sidan, ej så framträdande. Den skärpning av sistnämnda bestämmelser, som efterhand genomförts och ytterligare accen- tueras i trafiknykterhetsutredningens förslag, medför emellertid att de disciplinära före- skrifterna kommit att te sig i påfallande mån mildare än de i trafikbrottslagen givna. En sådan olikhet synes inte vara ur säkerhets- synpunkt motiverad och framstår dess- utom ur allmän rättvisesynpunkt som otill- fredsställande. Utredningen vill i detta sam- manhang peka på att under senare år vid förande av järnvägståg, spårvagnar och fartyg förekommit fall av onykterhet, vilka i hög
grad upprört den allmänna opinionen. När det gällt järnvägspersonal har i något fall åtal kunnat väckas enligt vissa bestämmelser i allmänna strafflagen, härvidlag betydligt mildare än trafikbrottslagens. Spårvägsförare, som efter anmälan av passagerare omhänder- tagits av polisen för onykterhet, har icke ens kunnat emot sitt bestridande blodundersökas. Liknande har som förut relaterats gällt far- tygsbefälhavare på mindre passagerarbåtar. Vad nu anförts ger efter trafiknykterhets- utredningens bedömande vid handen att man bör taga steget från en lagstiftning, som endast rör nykterheten i vägtrafik, till en allmän trafiknykterhetslagstiftning. De uppgifter, som inom olika av de nu före- varande trafikområdena ankommer på tra- fikpersonalen, synes vara av så besläktad natur med dem som ankommer på motor- förarna, att denna lagstiftning i princip kan utformas efter samma riktlinjer, som utred— ningen förordat beträffande vägtrafiken.
Lagförslagets innehåll
Vad först angår den spårbundna trafiken och sjötra/iken måste, såsom förut fram— hållits, föraren anses ur säkerhetssynpunkt fullgöra lika maktpåliggande funktioner som en förare av motorfordon. Kravet på nykter— het böra därför ställas lika högt och även ansvarspåföljderna bör vara desamma. Vid en utvidgning av lagstiftningen till en allmän trafiknykterhetslagstiftning bör —- vilket lika- ledes framgår av det föregående —— man icke begränsa sig till att straffbelägga onykterhet hos person i förarställning utan låta krimina- lisationen omfatta även annan säkerhetsperso- nal. Gällande disciplinbestämmelser ger för övrigt direkt anvisning om att en sådan be- gränsning vore otillfredsställande. Enligt ut- redningens mening bör förare och övrig säkerhetspersonal här ställas lika.
Några större svårigheter att göra en av-
gränsning av den personal, som skall anses ha trafiksäkerhetstjänst, synes knappast be- höva uppkomma. Vad järnvägs- och spår- vägstrafiken angår har sålunda — för disciplinföreskrifternas tillämpning — redan gjorts en uppdelning av trafikpersonalen i två kategorier, varav den ena omfattar dem som fullgör uppgifter, "varav trafiksäker— heten är beroende". Det sätt, varå avgräns- ningen skett inom dessa områden, torde kunna tjäna till ledning även för sjötrafiken.
Motsvarande bör gälla de befattningshavare hos bussföretag, vilka vid sidan av föraren fullgör trafiksäkerhetsuppgifter, t. ex. kon- duktörer.
Om man, såsom redan antytts, ställer sådan personal, som nu är i fråga, lika med förare av motorfordon, följer därav, att även promillereglerna blir tillämpliga. Någon olä— genhet härav förefaller utredningen knappast behöva uppkomma. En annan sak är att vid t. ex. sjötrafik praktiska hinder ofta torde möta mot blodprovsundersökning.
För förare i vägtrafik har det — som i det föregående år anmärkt — ifrågasatts huru- vida dessa regler skulle anses tillfyllest eller om man borde ersätta eller komplettera dem med ett förbud mot varje form av alkohol— förtäring under själva färden eller tjänsteut— övningen och möjligen även under viss tid dessförinnan. Tanken härpå har emellertid på anförda skäl avvisats. Samma skäl torde medföra, att sådant förhud ej heller bör in- föras för de nu förevarande personalkatego- rierna. Någon regel av antytt innehåll har därför ej upptagits i trafiknykterhetsutred- ningens förslag. Det bör här framhållas, att i de fall där trafikföretag anser sig böra upp- ställa exempelvis absolut förbud mot sprit- förtäring under färd, möjlighet alltid finnes att sanktionerna ett sådant förbud med strafföreskrifter. Så har ju också i viss omfattning redan skett.
disciplinära
Framställningen i det föregående avsnittet har avsett viss personal i järnvägs-, spårvägs—, buss- och sjötrafik. Vad angår lufttrankperso- nal göra sig liknande synpunkter gällande. För sistnämnda personalkategori tillkommer emellertid, att för befattningshavarna — de må tillhöra flygplansbesättningen eller mark- personalen i säkerhetstjänst, t. ex. i flyg- platsernas kontrolltorn — kraven på presta- tionsförmågan måste ställas alldeles särskilt höga på grund av arbetsuppgiftens svårighets- grad. Ett uttryck härför är de stränga discipli- nära bestämmelser som nu tillämpas för dessa personalgrupper.
Det kunde med hänsyn härtill givetvis övervägas att ge lags karaktär åt de nu gällande disciplinära reglerna, så att dessa erhölle större eftertryck än som är möjligt med enbart en disciplinstadga. Emellertid förefaller det knappast föreligga något prak— tiskt behov av en dylik accentuering. Enligt erfarenhetens rön torde nämligen efterlev- naden av bestämmelserna i fråga som regel vara fullt tillfredsställande, trots att de blott är av disciplinär natur. Vidare torde det i och för sig vara en fördel, om lagen göres i görli- gaste mån enhetlig för de olika trafikom- rådena och sålunda icke kompliceras genom särbestämmelser, som betingas av de speciella förhållandena inom visst område. Det bör här framhållas, att en lagregel självfallet icke upphäver en disciplinär föreskrift av sträng- are innebörd. Lagen kommer att omfatta de allvarligare fall, där straff kan utdömas av allmän domstol.
Trafiknykterhetsutredningen anser sig där- för kunna stanna vid att lufttrafikpersonalen i själva lagen icke behandlas strängare än övrig här förevarande personal utan ställes under samma regler som denna. Utredningen förutsätter emellertid att nuvarande discipli— nära regler bibehålles och vid behov utbygges.
Trafiknykterhetsutredningen anser nykter-
hetslagstiftningen inom de trafikområden, som härovan berörts, böra utformas med tillämpning av vad nu sagts. De bestämmel— ser, vilka utredningen i enlighet härmed funnit sig böra förorda, redovisas i följande avsnitt.
Lagförslagets detaljutformning
Vad först angår bestämmelsernas placering vill utredningen hänvisa till vad som anförts i 9 kap. 5. 168. Följande kan tilläggas.
Brottsbestämningarna inom förevarande trafikområden synes kunna göras likartade med dem för motsvarande brottstyper inom vägtrafikens område. Promillestadgandena och andra presumtionsregler kan också göras överensstämmande. Med hänsyn här- till förefaller det praktiskt att låta hithörande regler för de olika trafikområdena få sin plats i en och samma författning. Härigenom skulle även avgöranden, som i den praktiska rättstillämpningen träffas inom ett trafik- område, lättare komma att tagas till ledning för bedömande av likartade spörsmål inom andra trafikområden.
Vissa fördelar skulle sålunda vinnas av att man placerar reglerna i trafikbrottslagen. Någon olägenhet av nämnvärd betydelse kan å andra sidan knappast förväntas därav.
Vad åter angår en tänkt inplacering av reglerna i strafflagen förefaller, såsom under 9 kap. framhållits, vissa nackdelar vara för- enade därmed. Ett upptagande av reglerna i olika specialförfattningar skulle innebära en splittring, som enligt utredningens mening är mindre tillfredsställande.
Då sålunda övervägande skäl synes tala för att upptaga hithörande bestämmelser i trafik- brottslagen, har trafiknykterhetsutredningen valt en sådan placering.
Den grundläggande brottsbestämningen har utredningen upptagit såsom andra stycke av 4 g 1 mom. trafikbrottslagen. Enligt detta
stycke skall såsom för rattfylleri den straffas, som vid förande av maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av sjöfartyg, som för framdrivande är försett med motor eller annan kraftmaskin, eller av luftfartyg varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett tecken därå eller haft en alkoholkoncentra- tion i blodet av 1,5 promille eller däröver.
Genom denna utformning har från straff- ansvaret undantagits den, som för annat spårbundet fordon än järnvägs- eller spår- vägsfordon, t. ex. ett décauville-lok. Fri går även den, som för icke maskindrivet järn— vägs- eller spårvägsfordon, exempelvis en cykeldressin eller tralla.
Ansvarsregeln har ej gjorts tillämplig på annat sjöfartyg än sådant, som är maskin- drivet. Regeln gäller sålunda ej förare av segel- eller roddbåtar utan motor. Med mot- svarande rättstillämpning, som synes gälla i fråga om vägtrafikförordningen (jfr fram- ställningen i andra kapitlet), torde exempelvis ett segelfartyg med hjälpmotor bli att beteckna såsom förti egenskap av maskindrivet, även om det för tillfället är under segel med frånslagen motor. Däremot förutsätter utred— ningen, att en båt med utombordsmotor icke skall anses förd såsom maskindriven i det fall, att den seglas med motorn avmonterad eller i upptippat läge.
Däremot gäller ansvarsregeln för luftfartyg, oavsett om det är maskinellt drivet eller ej. Sålunda faller under regeln även förare av segelplan.
Vidare skall enligt 1 mom. andra stycket i förslaget motsvarande regel gälla för den, som utövar sådan befattning hos järnvägs-, spår- vägs—, buss-, sjöfarts- eller lufttrafikföretag, av vilken trafiksäkerheten är beroende. Bestäm- melsen avses gälla säkerhetspersonalen över- huvudtaget och sålunda utan avseende å om befattningshavaren i fråga tjänstgjort på
själva fortskaffningsmedlet eller ej. Så faller t. ex. flygets markpersonal under bestäm- melsen.
Då promilleregeln i 2 mom. enligt vad förut anförts bör gälla även hithörande personal, har såsom ett andra stycke av momentet upp- tagits, att vad som är stadgat om rattonykter— het skall äga motsvarande tillämpning åden här ifrågavarande personalen. Slutligen har de föreslagna reglerna i 4 mom. om presumtion i fråga om vid vilken
tid alkoholförtäring skall anses ha ägt rum (första stycket) samt om beräkning av alkoholkoncentrationen då denna vid olycks- tillfället varit i stigande (andra stycket), funnits böra gälla även för de i 1 mom. andra stycket angivna förarna och befatt- ningshavarna. I enlighet härmedh ar såsom tredje stycke av 4 mom. föreslagits, att vad i momentet är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket.
SJUTTONDE KAPITLET
Indragning av andra hehörighetshevis än körkort
Liksom innehav av körkort är stadgat som villkor för rätt att föra bil, finnes även för vissa andra av de förare och befattnings- havare, som enligt vad utredningen föreslår skall omfattas av trafiknykterhetsreglerna, bestämmelser om behörighetsvillkor.
Sålunda uppställes i förordningen den 12 juni 1936 angående befäl & svenska handels- fartyg (befälsförordningen) krav å innehav av behörighetsbevis — sjökaptensbrev, skeppar- brev, förarbevis, sjöingenjörsbrev, maskinist- brev, motorskötarbevis etc. — för rätt att å handelsfartyg eller större fiskefartyg utöva vissa fartygsbefäl. För sådant behörighets- bevis kräves bl. a. sjöpraktik och avläggande av visst kunskapsprov. Däremot fordras ej, att sökanden styrker sin skötsamhet i nyk— terhetshänseende. Utfärdat behörighetsbevis kan enligt bestämmelserna i sjölagen och sjömanslagen (se 5. 215) i fall av vållande till sjöolycka återkallas av domstol, där om- ständigheterna är synnerligen försvårande. Möjlighet för domstol att återkalla behö- righetsbevis finnes även i vissa andra fall, varom här ej är fråga. Däremot kan sådant bevis ej i administrativ ordning åter- kallas.
Jämlikt luftfarlsförordningen den 26 maj 1922 och fillämpningskungörelsen därtill den 20 april 1928 kräves ett av luftfartsstyrelsen utfärdat certifikat för rätt att tjänstgöra SOm förare, navigatör och radiotelegrafist (radio- telefonist) ombord å luftfartyg. Utan uttryck- ligt stadgande fordras även certifikat för viss
markpersonal, nämligen flygklarerare och markmekaniker.
Villkor för certifikat är bl.a., att veder- börande gjort sig känd för nykterhet och pålitlighet. Certifikat skall av luftfartsstyrel— sen återkallas, om innehavaren i sin tjänste- utövning gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad, eller om beträffande honom eljest föreligger sådana förhållanden, att han måste anses olämplig att utöva den verksamhet cerifikatet avser. Återkallelse sker för certifikatets återstående giltighetstid eller tills vidare.
På flygplatserna finnes trafikledare. Dessa, som ej behöver certifikat, är tjänstemän hos luftfartsstyrelsen och faller under de vanliga bestämmelserna om ansvar för tjänstefel.
Enligt 74 % vägtrafikkungörelsen skall i kör- kortsregistret antecknas anmält innehav av flygcertifikat. J ämlikt & 14 mom. 1 andra stycket tillämpningskungörelsen till luftfarts- förordningen skall länsstyrelsen omedelbart göra anmälan till luftfartsstyrelsen, därest i samband med fråga om indragning av kör- kort eller eljest till länsstyrelsens kännedom kommer sådant förhållande beträffande certi- fikatinnehavare, som kan medföra åter— kallelse av certifikatet. motsvaras av ett i & 36 tillämpningskungörel- sen till luftfartsförordningen intaget stad— gande om skyldighet för luftfartsstyrelsen att delge länsstyrelserna uppgifter om certifikat.
Såsom förut anmärkts, finnes för järnvägs-
Denna föreskrift
personal i säkerhetstjänst uppställt uttryck-
vx:.»srm*
ligt krav på nykterhet. Brister vederbörande häri, kan han suspenderas, och i regel över- flyttas han i annan tjänst. Befogenhet att besluta härom tillkommer beträffande statlig personal järnvägsstyrelsen och beträffande enskild personal vederbörande järnvägs- företag. Någon skyldighet för domstol att för järnvägsstyrelsen resp. järnvägsföretags led- ning anmäla rattfylleri etc. finnes ej stadgad.
För spåruägspersonal i säkerhetstjänst förut- sättes pålitlighet, nykterhet och ordentlighet. För spårvägsföretag finnes särskild tillsyns- myndighet, i allmänhet polismyndigheten i orten. Denna myndighet olämplig person från tjänstgöring å spår- vagn. Någon anmälningsplikt för domstol finnes ej.
kan avstänga
Mot bakgrunden av de regler, som enligt vad förut sagts gäller eller enligt trafiknykter- hetsutredningens uppfattning bör lagfästas beträffande indragning av körkort, kan man fråga sig om icke något liknande hör till— lämpas även för andra trafikuppgifter än niotorfordonstrafikens, i den män för deras utövande kräves särskild behörighet. Spörs- målet är med andra ord om ett brott mot 45 trafikbrottslagen bör medföra, att man till prövning upptager icke blott, huruvida vederbörande bör få körkortet återkallat resp. om förseelsen begåtts inom annat kommuni— kationsonlråde än vägtrafikens, berövas den särskilda behörighet som han må inneha för denna trafikuppgift, utan även, huruvida indragning bör ske av behörighetshandling, som förutsättes för rätten att utöva annan i lagrummet omförmäld trafikuppgift.
Självfallet innebär det förhållandet, att en person fört järnvägståg eller flygmaskin i spritpåverkat tillstånd, i första hand, att han dokumenterat sin olämplighet som lok- resp. flygförare. Den primära åtgärden blir därför, att man prövar frågan om hans behörighet för den trafikuppgift vari brottet sålunda
begåtts. Men hans tilltag är därjämte av så allmänt graverande beskaffenhet, att det är ägnat att rubba tilltron till' hans lämplighet överhuvudtaget att handha varje annan i 4 5 trafikbrottslagen omförmäld trafikuppgift, som befunnits vara av så kvalificerad be- skaffenhet att man föreskrivit särskilda be- hörighetsvillkor för rätten att utöva den.
Med hänsyn till det sagda är det enligt utredningens mening påkallat att man i varje fall av trafikonykterhet, såsom en sekundär åtgärd, jämväl till prövning upptager veder- börandes lämplighet för kvalificerade trafik- uppgifter utanför det trafikområde, inom vilket han i det aktuella fallet förbrutit sig. Härmed vill utredningen ingalunda göra gällande, att exempelvis ett lindrigare onyk- terhetsbrott inom vägtrafiken, som visserligen kan föranleda återkallelse av körkort, alltid behöver medföra indragning även av flyg- certifikat eller andra behörighetsbevis som föraren till äventyrs innehar. Den omständig- heten, att en person förbrutit sig inom ett trafikområde, innebär icke städse någon mera påtaglig risk att han skall på liknande sätt förbryta sig även inom ett annat trafikom- råde, som kanske är både artskilt från det förra och av en helt annan farlighetsgrad än detta. Eftersom det här gäller en, ofta allvar- lig, brottslighet som kan indicera ett bety- dande riskmoment hos den mänskliga faktorn, bör dock alltid enligt utredningens mening en behörighetsomprövning ske inom hela det rådet.
För att vad nu sagts skall kunna iakttagas fordras att den myndighet, på vilken lämp- lighetsprövningen i det särskilda fallet an- kommer, erhåller kännedom om det för— hållande som påkallar sådan prövning.
Vad då först angår luftfartspersonal synes intet problem behöva uppkomma, i vad gäller de fall då certifikatinnehavare även
samfällda kommunikationsom-
innehar körkort. I dessa fall går nämligen — med den i det föregående angivna kom- pletteringen av 805 2 mom. vägtrafikkun- görelsen »— alltid besked till länsstyrelsen och därifrån till luftfartsstyrelsen. Vidkommande åter övrig luftfartspersonal i säkerhetstjänst ävenSOm järnvägs- och spår- vägspersonal i sådan tjänst torde däremot särskilda bestämmelser om underrättelse- plikt böra införas. Dessa skulle innebära, att i fråga om sådan personal liknande under- rättelse som i fråga om körkortsinnehavare skall från domstolen gå till den myndighet, som har att pröva behörighetsfrågan. Denna myndighet är för statlig järnvägspersonal järnvägsstyrelsen, för enskild järnvägsperso- nal vederbörande järnvägsföretag, för spår- vägspersonal tillsynsmyndigheten för spår— vägsföretaget och för luftfartspersonal luft- fartsstyrelsen. '
Bestämmelserna kan knappast intagas i vägtrafikkungörelsen, eftersom denna för- fattning endast innehåller tillämpningsföre- skrifter till vägtrafikförordningen. Nödiga föreskrifter bör alltså lämpligen givas i en särskild författning.
I detta sammanhang torde böra övervägas, huruvida icke i denna författning även bör medtagas stadganden, som motsvarar reg- lerna i 80 5 3 mom. vägtrafikkungörelsen om
underrättelseplikt i vissa fall för nykterhets— nämnd samt i 81% samma kungörelse om skyldighet för polismyndighet att i mån av anledning göra framställning om återkallelse av körkort.
Enligt utredningens mening bör slutligen, i vad gäller skötsamheten i nykterhetshänse- ende, ställas liknande stränga krav på sjö- farfspersonal i de kvalificerade befattningar, vilka de särskilda behörighetsbevisen för så- dan personal avser, som på befattningshavare i säkerhetstjänst inom andra trafikområden. Med hänsyn härtill torde de möjligheter till indragning av behörighetsbevis för sjöfarts- personal, vilka enligt det föregående nu före- ligger, böra utvidgas så att det blir möjligt att indraga behörighetsbevis såväl vid ådaga- lagd onykterhet i tjänsten ombord som i andra fall av brott mot 4 % trafikbrottslagen. Lämpligen kan härvid övervägas frågan, huruvida inte även regler om administrativ indragning bör införas. Slutligen synes i samband härmed böra stadgas liknande un- derrättelseskyldighet som i fråga om övriga här behandlade trafikområden. Utredningen har emellertid funnit sig icke böra framlägga något förslag i denna del. Frågan torde nämligen höra till dem, som falla inom en ifrågasatt kommande omarbetning av sjö- lagen och därtill anslutande författningar.
AVDELNING III
Sammanfattning och särskilt yttrande
1. Av verkställda undersökningar framgår, att den roll alkoholpåverkan hos motor— förare spelar såsom orsak till motortrafik- olyckor är av en icke ringa storleksordning, säkerligen betydligt större än vad som fram- går av den officiella statistiken. Härav följer att åtgärder som motverkar onykterhet i samband med trafik är ägnade att i icke oväsentlig mån minska trafikolycksfallsfrek- vensen.
2. I relation till trafikvolymen visar ratt- fylleribrottsligheten inte någon säker tendens till långsiktig ökning. Kurvan för rattfylleri- brottsligheten har utvecklats gynnsammare än såväl det allmänna nykterhetstillståndet som den allmänna brottsligheten. I varje fall den grövre rattfylleribrottsligheten synes långsiktigt ha avtagit. Under de båda sista åren har emellertid utvecklingen varit på- tagligt ogynnsam.
3. Inför den väldiga ansvälhiing av trafik- volymen som ägt rum kan man inte nöja sig med ett konstaterande att den relativa frek- vensen av brott inte tilltagit. Den stora ök- ningen av trafiken innebär nämligen, att ratt- fylleriets roll som orsak till skada blir allt större absolut taget. Kraven på trafikanterna måste därför höjas. Man har därvid bl. a. att se till de möjligheter som lagstiftningen er— bjuder. En av orsakerna till att utvecklingen inte blivit mera oförmånlig synes ovedersäg- ligen ha varit den förefintliga speciallagstift- ningen mot rattfylleri.
4. Det framgår av utredningens statistiska
Sammanfattning
undersökning, att rattfylleribrottsligheten sam- varierar med samma omständigheter som kri- minaliteten i övrigt. Nästan hälften av de dömda rattfylleristerna var redan före brottet registrerade för nykterhetsanmärkningar. Mot bakgrunden härav har utredningen funnit det angeläget att söka avhålla de från nykter- hetssynpunkt misskötsamma från att föra fordon.
5. Då från några håll blodprovets tillför- litlighet som bevismedel i rattfyllerimål satts i fråga, har utredningen låtit verkställa om— fattande vetenskapliga undersökningar här- om. Dessa har givit vid handen att blod- alkoholhalten är en lämplig och säker mätare av påverkan. Undersökningarna har vidare visat att alkohol inte förekommer i blodet vare sig hos friska personer eller sockersjuka, för såvitt de inte förtärt alkohol. Själva meto- den att fastställa blodalkoholhalten fyller också enligt undersökningarna alla rimliga rättssäkerhetskrav. Utredningen föreslår dock några ytterligare tekniska anordningar i sam- band med själva blodprovstagningen.
6. Undersökningar, företagna enligt olika metoder och avseende såväl laboratorieexpe- riment, körbaneprov och undersökningar i den verkliga trafiken, har visat att en ned- sättning av körfunktionerna med därav föl- jande riskökning i allmänhet föreligger vid blodalkoholhalten 0,3—0,4 promille. Vid 0,5 promille torde de allra flesta förare ha drab- bats av sådan funktionsnedsättning.
7. Förutom en skärpt strafflagstiftning och
skärpta körkortsbestämmelser föreslår utred- ningen att särskild uppmärksamhet ägnas åt upplysningsverksamheten och övervakningen i trafiken av nykterheten. En intensifierad trafikövervakning ter sig så mycket mer önsk- värd som en ökad upptäcktsrisk måste verka starkt repressivt.
8. Utredningen föreslår, att trafikonykter- heten när det gäller motorförare liksom hit- tills indelas i ett grövre och ett lindrigare brott. Det grövre brottet, rattfylleri, karakteriseras av att föraren var så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett tecken därå. Härmed likställes alltid den som haft en blodalkoholhalt av 1,5 pro- mille eller däröver. Ansvarsregeln gäller alla förare av motordrivet fordon. Det lindrigare brottet, rattonykterhet, avser den lägre grad av påverkan, som visserligen inte röjer sig genom yttre tecken men likväl gör motorföraren olämplig för sin uppgift. Brottsbestämningen knytes här till blodalko- holhalten och utredningen förordar 0,5 pro— mille som den gräns där straffansvar inträder. Straffbestämmelsen gäller förare av bil och vanlig motorcykel men ej traktor och moped.
9. Straffsatserna skärps i så måtto att, om rattfylleribrottet är grovt, maximistraffet skall vara straffarbete i högst två år. Utredningen biträder straffrättskommitténs förslag om fri- hetsstraff upp till fyra år vid grovt vållande till annans död och upp till två år vid vållande till kroppsskada som ej är ringa. Härigenom skulle rattfylleri i kombination med grovt vållande till annans död kunna leda till fri- hetsstraff i sex år.
10. Straffansvar — dagsböter eller fängelse i högst sex månader— föreslås även för sådan cyklist och förare av hästfordon som är i iakttagbar mån påverkad. 11. Försök till rattfylleribrott skall straffas. 12. Då personer misstänkta för rattfylleri ofta, för att undgå straff, felaktigt uppger att
alkoholförtäring skett efter färden, har en bevispresumtion införts av innebörd att sprit- förtäringen skall anses ha ägt rum före eller under färden, om föraren ej styrker att för- täringen i dess helhet skett efter färden.
13. Vissa åtgärder för att åstadkomma effektivare kontroll av körkortssökandes och körkortsinnehavares skötsamhet i nykter- hetsavseende förordas.
14. Den övre gränsen av tiden för åter- kallelse av körkort på grund av trafikonyk- terhet höjes till åtta år vid återfall och till fyra år i övriga fall. Vidare införes möjlighet att återkalla körkortet för alltid, då synnerliga skäl föranleder därtill. Frågan om körkortets återkallande på grund av onykterhet vid fö- rande av moped, cykel eller hästfordon be- dömes något mildare än när det gäller onyk— terhet vid förande av motorfordon. 15. Ett nytt stadgande införes om rätt för polisman att taga prov på förares utandnings- luft medelst s.k. drunkometer.
16. Polisen bör beredas sådana personella och ekonomiska resurser att trafikövervak- ningen kan intensifieras. Härvid ifrågasätter utredningen om inte ett mindre antal bilburna patruller bör avdelas från statspolisen med uppgift att med hjälp av bl. a. drunkometer göra stickprovskontroll av förarnas nykterhet. 17. Ett genomförande av 1944 års nykter- hetskommittés förslag ifråga om undervis- nings- och upplysningsverksamhet på alko- holfrågans område anser utredningen skulle leda till en önskvärd förbättring även av trafiknykterhetsupplysningen. 18. Rattfyllerilagstiftningen utvidgas till en allmän trafiknykterhetslagstiftning. De upp- gifter som ankommer på trafikpersonal inom andra områden än vägtrafiken är så besläk- tade med dem som ankommer på motor- förarna att denna strafflagstiftning kan ut-
formas efter i stort sett samma riktlinjer som beträffande vägtrafiken.
19. Utredningen föreslår att såsom för ratt- fylleri resp. rattonykterhet den skall straffas som vid förande av tåg, spårvagn, maskin- drivet fartyg eller flygmaskin varit iakttagbart påverkad resp. haft minst 0,5 promille alko- hol i blodet. Dessa ansvarsregler blir sålunda inte tillämpliga på förare av segel- eller rodd- båt, om denna inte är försedd med motor. Förare av småbåtar med utombordsmotor blir däremot underkastade kriminaliseringen. 20. Motsvarande regel skall även gälla för den som utövar sådan befattning hos järn- vägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luft- trafikföretag av vilken trafiksäkerheten är beroende, även om han inte medföljer resp. trafikmedel. Reglerna omfattar sålunda även viss personal i stationstjänst hos järnvägs— företag eller i marktjänst inom lufttrafiken.
Bland de befattningshavare vilka kommer att omfattas av ansvarsreglerna kan nämnas tågklarerare, konduktörer, styrmän, fartygs- maskinister, telegrafister, flygnavigatörer, flyg- mekaniker, kontrolltornspersonal etc.
21. För vissa grupper av i punkterna 19 och 20 berörda befattningshavare finns nu disciplinbestämmelser i vilka de uppställda nykterhetskraven går längre än i de av ut— redningen föreslagna lagstadgandena. Detta är bl. a. fallet inom luftfarten. De föreslagna lagbestämmelserna har till syfte att upprätt- hålla generella trafiknykterhetsregler av den vikt att brott mot dem skall beivras vid dom- stol och kunna medföra även frihetsstraff. Ut- redningen förutsätter, att nuvarande discipli— nära regler bibehålles och vid behov ytter— ligare utbygges.
Särskilt yttrande
Av fil. dr. Erik Englund
Inom utredningen har jag framhållit ange— lägenheten av att storleken av de alkoholpå- verkade bilförarnas överrisk gentemot de vid förandet alkoholfria preciseras genom en undersökning genomförd med den metod, som använts vid den av utredningen om- nämnda Holcombundersökningen. Mellan sistnämnda undersökning och partiella sven— ska undersökningar föreligger emellertid, som framgår av utredningens redogörelse, så långt en siffermässig jämförelse är möjlig, en vittgående överensstämmelse. För mitt sätt att se, finns det därför icke något större utrymme för tvivel på att alkoholen är en kvantitativt betydande faktor bakom till- komsten av de svenska vägtrafikolyckorna. Man torde kunna tillägga, att bland de fak- torer till trafikolyckorna, vilkas styrka sam- hället genom sina åtgärder kan förändra, ingen spelar tillnärmelsevis samma roll som alkoholen.
Det är också min övertygelse att ett realise- rande av utredningens förslag kommer att innebära ett avsevärt framsteg. En skärpt övervakning efter de linjer utredningen för- ordar kommer därvid antagligen att vara betydelsefullare än sänkningen av den undre gränsen för den straffbara blodalkohol— halten.
Ifråga om denna sänkning är jag inte helt övertygad, att den är väl avpassad till det av utredningen förebragta erfarenhetsmateria- let. Den genomsnittliga tröskeln för begyn-
nande försämring ligger vid bilexperimenten någonstädes mellan 0,3 och 0,4 promille, vid flygexperimenten vid 0,2 promille. Detta inne- bär, att hälften av de prövade blir ogynnsamt påverkade vid ännu lägre blodalkoholhalt. Den Holcombska vägundersökningen ger visserligen vid handen, att den genomsnitt- liga riskstegringen vid de låga halterna är relativt ringa. Den ger emellertid samtidigt vid handen, att dessa låga halter, till följd av deras talrika förekomst hos förarna, ger ett avsevärt bidrag till de alkoholpåverkade förarnas sammanlagda överrisk.
Då utredningen — vilket knappast är till- räckligt motiverat — vid beräkningen av blodalkoholhalten bibehåller ett vallsavdrag på 0,15 promille, kommer den
felinter-
genomsnittliga undre straffbarhetsgränsen, som nu är 0,95 promille, att även i fortsätt- ningen ligga så högt som vid 0,65 promille. Detta innebär, att gränsen satts så högt, att även de förare som äga den största alkohol- toleransen redan vid en blodalkoholhalt, som är lägre än den nya undre gränsen, undantagslöst eller så gott som undantagslöst drabbas av försämring i någon eller några av de elementära livsfunktioner, vilka ingår i körskickligheten. Och en icke obetydlig över- risk lämnas därmed utan åtgärd.
Det synes mig uppenbart, att så länge åt- gärderna mot de av alkoholen vållade trafik- olyckorna bedömes som ett isolerat lagtek- niskt problem, det är naturligt att icke draga
gränsen så, att alla med säkerhet är påver- kade, utan så, att ingen eller endast några få är påverkade. Med hänsyn till spridningen kring medeltalet når man då ned till 0,2, måhända till 0,1 promille. Den gräns, som ger den önskade tryggheten, ligger med andra ord så nära den fullständiga frånvaron av al- kohol i blodet, att den, därest den skulle lag- fästas, näppeligen kan tänkas få annan form, än krav på frihet från varje inslag av alkohol i blodet.
En sådan regel kan emellertid inte göras till föremål för ett isolerat betraktelsesätt. Dess sannolika effektivitet måste prövas och det måste övervägas, huruvida icke andra och väsentligare värden eftersättas genom lag— budet, i det fall detta skulle visa sig effektivt.
Utredningen har på s. 162 f. i betänkandet dryftat det förra spörsmålet. Det har därvid omnämnts, att det i Norge sedan länge gällande förbudet för yrkesförare att förtära alkohol under yrkesutövningen eHer de åtta timmarna närmast före, där anses ha utövat en gynnsam inverkan. Att denna lagstiftning har en stark förankring i rättsmedvetandet hos dem, som är föremål för den, kom starkt till uttryck vid utredningens överläggningar med den norska expertisen. Detta är så mycket anmärkningsvärdare, som lagen, till följd av svårigheten att övervaka efterlevna- den, närmar sig en lex imperfecta. En lag, som i motsats till norska lagen — tillkommen före blodprovet — avstår från att uttryckligen kräva viss från alkoholförtäring fri tid före körningen och begränsar sig till att kräva al- kolholfrihet under själva körningen, har, i motsats till den norska lagen, i blodprovet ett effektivt medel att kontrollera efterlevnaden.
Som medel att utforma ett rättsmedvetande , på denna punkt bör den därför ha ett be- stämt företräde gentemot den norska lagen.
Det är utan tvivel vanskligare att ur denna synpunkt göra en jämförelse mellan en sådan
O-regel och den 0,5-regel, som utredningens majoritet förordar. Den senare ger bilisten frihet att föra bil med en blodalkoholhalt liggande någonstädes i närheten av 0,65 pro- mille. Denna gräns är liksom den nu gällande — 0,08 (0,95) promille — en relativt god- tyckligt vald gräns. Den kommer inte att kunna frigöras från denna prägel av god— tycklighet och kommer därför alltid att upp- fattas som mindre förpliktande än en absolut regel. Ett vitsord om den absoluta regelns folkpsykologiska fördelar synes man också ha däri, att de kampanjer som tid efter annan haft ökad nykterhet vid ratten till syfte regel— rätt format en paroll av typen Ingen sprit vid ratten! och icke en paroll om respekt för gällande lags alkoholgräns. I denna utform- ning har man haft stöd av medborgargrupper med i andra sammanhang högst växlande alkoholvanor. Ett mycket stort antal ansvars- medvetna bilister, som eljest icke är hel— nyktra, tillämpa den vid bilföring redan för sin personliga del.
Ogillandet av varje form av alkoholförtä- ring omedelbart före eller under bilfärd, synes därför redan nu ha en betydande styrka inom den ledande opinionen i alla samhällsklasser. Därmed föreligger en viktig förutsättning för en framgångsrik lagstiftning. I sin enkelhet och ovillkorlighet synes därtill ett krav i lagen på undvikande av varje alkoholförtäring vid bilföring ha större förut- sättningar än utredningens regel att medverka till att bredda detta ogillande till ett allmänt, folkligt ogillande av onykterheten vid ratten.
Förmånen för den enskilde att vid förande av bil få ha en blodalkoholhalt intill 0,5 (0,65) promille synes inte heller vara så be— tydande, att man för den skull bör avstå från att välja en gräns, som ur andra synpunkter är överlägsen. Andra värden, som skulle eftersättas genom valet av O-gränsen, är svåra att ange: utredningens slutomdöme, att de
olyckor, som vållas genom förares alkohol- förtäring, alltid är onödiga och därför särskilt upprörande har uppenbarligen giltighet ock- så för de olyckor, som vållas av en blod- alkoholhalt hos föraren, understigande 0,5 (0,65) promille.
I olikhet med utredningens majoritet, finner jag sålunda det föreliggande materialet ge stöd för meningen, att ett lagbud, som gjorde varje blodalkoholhalt, ej endast blod— alkoholhalt över 0,5 (0,65) promille straffbar,
skulle vara ett verksammare medel att be- gränsa rattfylleriet, än det av utredningen förordade. Då det kan vara föremål för tve- kan huruvida ett till denna mening fogat yrkande är förenligt med de av kommunika- tionsministern meddelade direktiven för ut- redningen, har jag emellertid ansett mig böra avstå från ett dylikt yrkande och begränsa mig till att i detta särskilda yttrande ta av- stånd från utredningens motivering för sitt val av blodalkoholgräns.
AVDELNING IV
Bilagor
BILAGA 1
Sambandet mellan alkoholvanor och trafikförseelser hos bilförare i Stockholm
Undersökningen har avsett att belysa det samband som kan föreligga mellan upp- trädandet i trafiken och alkoholvanorna hos bilförare. En i detalj gående undersökning borde principiellt bygga på fullständiga upp- gifter om varje enskild förares alkoholkon- sumtion och omfatta samtliga felhandlingar vid bilkörning under observationsperioden. Vidare borde man för att ernå full jämför- barhet sätta det antal felhandlingar, som varje förare gjort sig skyldig till, i relation till antalet körda km eller antalet timmar vid ratten.
Det är av praktiska skäl inte möjligt att genomföra en undersökning omfattande samtliga förare. Undersökningen har därför begränsats till ett slumpmässigt urval av sådant omfång, att de utvalda förarna kan antagas vara representativa för stockholms— bilisterna. Den har vidare begränsats till sådana förseelser, för vilka föraren blivit dömd för brott mot vägtrafikstadgan eller motorfordonsförordningen.
För insamlingen av primärmaterialet och den statistiska bearbetningen har aktuarien S. Karlander svarat.
Primärmatcrialet
Hos trafikpolisen i Stockholm finnes ett register över alla personer vilka av överståt- hållarämbctet erhållit körkort resp. trafikkort. På varje kort finnes antecknat bland annat namn och födelsetid, yrke (vid tiden för kör-
kortets erhållande), tidpunkt för erhållande av körkort resp. tratikkort samt antalet för- seelser mot vägtrafikstadgan med fördelning på parkering, fortkörning, ovarsam körning, rattfylleri och övrigt. Dessutom angives van- liga fylleriförseelser i den mån dessa kommit till den registerförande myndighetens känne- dom. Ur registret kan man inte utläsa om vederbörande fortfarande är aktiv bilist eller i vilken utsträckning han utnyttjar sin rätt att föra fordon. En ur många synpunkter be- klaglig brist är att registret ej hålles aktuellt med hänsyn till körkortsinnehavarens bo- stadsort och sålunda icke omfattar de per- soner, vilka, efter att ha erhållit körkort i landsorten, inflyttat till Stockholm. Registret kommer på grund därav att innehålla upp- gifter om personer, vilka tagit körkort i Stockholm men sedan avflyttat från staden. Det omfattade vid tidpunkten för undersök- ningen uppskattningsvis cirka 100 000 kör- kort och 10 000—12 000 traflkkort, ordnade alfabetiskt i lådor.
Undersökningen har begränsats till tiden efter kriget och omfattar åren 1946—49, alltså en fyra-års-period. Med hänsyn till olikheterna i fråga om effektiv körtid har yrkesförarna förts till en grupp, privatbilis- terna till en annan.
Vid urvalet av förare har en representativ metod tillämpats. Ur körkortsregistret plocka- des slumpmässigt sammanlagt 1 301 trafik— kortsinnehavare. Förare som erhållit trafik-
Hela antalet Straflade för undersökta Utan förseelser brott eller för— Alkoholvanegrupp förare seelse i trafiken antal ( % | antal i % antal [ % Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 % Al ! under de sista tre åren ............. 6 0,5 4 0,4 2 0,6 Annah grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren ..................... 14 1,1 6 0,6 8 2,5 Person med enstaka, lindriga nykterhets- anmärkningar under de sista tio åren 167 13,4 100 10,7 67 21,3 Moderatister ....................... 1 009 80,9 778 83,4 231 73,6 Nästan absolutister .................. 28 2,3 25 2,7 3 1,0 Absolutister ........................ 23 1,8 20 2,2 3 1,0 Summa 1 247 100,0 933 100,0 1 314 ) 100,0
kort efter den 1 januari 1946 och som således ej varit sysselsatta under hela observations- perioden har uteslutits. Bearbetningen om— fattade i allt 1 247 innehavare av trafikkort, vilka torde kunna anses representera yrkes- förarna.
Ett representativt urval av privatbilister erhölls på följande sätt. Med ledning av fordonsregisfrets uppgifter upprättades en förteckning om sammanlagt 2 018 slump- mässigt utvalda registreringsnummer, seende privatbilar, vilka inregistrerats före
av-
utgången av år 1946 och som inte bytt ägare under observationsperioden. Med hjälp av körkortsregistret kunde i allt 1 239 ägare identifieras. Av förarna har således en del kört bil under de fyra år undersökningen omfattar, medan körtiderna för övriga förare varierar mellan tre och fyra år.
Det är inte möjligt att med ledning av upp- gifterna om antalet registrerade körkorts- innehavare i Stockholm och antalet i denna undersökning ingående bilister beräkna re- presentativiteten. Däremot torde man kunna påstå att de tillämpade urvalsmetoderna ut- gör en viss garanti för att de observerade förargrupperna huvudsakligen innehåller ak- tiva bilister.
Med den urvalsmetod, som använts, har för yrkesförarna urvalet kommit att omfatta även sådana som nu bor i landsorten, medan för privatbilisterna endast personer skrivna i Stockholm medtagits.
Beträffande privatbilisterna gäller vidare den begränsningen i uppgiftsmaterialet, att man icke kan avgöra i vilken utsträckning den person, som registrerat fordonet, verk- ligen brukar föra detsamma.
För var och en av de sålunda uttagna förarna antecknades med ledning av kör- kortsregistrets uppgifter dels födelsetid och — för privatbilisterna —— yrke samt är för erhållande av körkort och/eller trafikkort, dels antalet förseelser, begångna från och med den 1 januari 1946 och avdömda före utgången av 1949. Anteckning om trafik- förseelse göres ej förrän polisdomstolens ut- slag fallit. Detta har medfört att vissa mot inträffade händelser ej kommit att registreras. Då under- slutet av observationsperioden sökningen emellertid ej avser att redovisa det totala antalet förseelser utan skall möjliggöra en jämförelse mellan förare tillhörande olika alkoholvanegrupper, torde detta förhållande vara av underordnad betydelse.
Genom systembolaget i Stockholm har
Alkoholvanegrupp
Antal personer med följande förseelser
parke- rings-
för- seelse seelser övriga ovar- lindriga fort- ratt- för- körning "sam fylleri summa korning
Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 & Al
under de sista tre åren ............. 2 1 3 Annan grov missbrukare eller person
med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren ................... 10 1 5 3 19 Person med enstaka, lindriga nykterhets- anmärkningar under de sista tio åren 12 34 2 49 21 118 Moderatister ....................... 68 117 16 147 348 Nästan absolutister .................. 1 1 1 3 Absolutister ........................ 1 2 3 6 Summa 82 163 20 207 25 497
uppgift erhållits om förarnas alkoholvanor. Systembolagen kan med ledning av uttagen på motböckerna och upplysningar från bland annat nykterhetsnämnd och polismyndighet lämna sådana uppgifter att det är möjligt att indela ett undersökningsmaterial i ett antal från absolutister till notoriska missbrukare. Se härom närmare Statistiska undersökningar kring alkohol- frågan utförda av 1944 års nykterhetskom- mitté (SOU 1951: 43).
alkoholvanegrupper,
Yrkesförama
Nedan redovisas till en början antalet yrkesförare inom olika alkoholvanegrupper med angivande om förarna dömts för brott mot vägtrafikstadgan eller ej. Även sådana förare, sammanlagt 18 personer, som under observationsperioden gjort sig skyldiga till en- bart vanligt fylleri har medräknats.
Som synes har sammanlagt cirka 25,2 procent av förarna — 314 av 1 247 —— någon gång under åren 1946—49 gjort sig skyldiga till av polisen beivrade trafikförseelser. Frekvensen av överträdelser varierar mellan olika alkoholvanegrupper. I de tre grupperna ”missbrukare", sammanlagt 187 personer, utgör antalet dömda 77, det vill säga 41,2
procent. ”Moderatisterna" består av 1009 personer, därav 231 dömda, alltså 22,9 pro- cent. Av de 51 personer, som ansetts vara absolutister eller nästan absolutister, har sammanlagt 6 eller 11,8 procent dömts för trafikförseelser.
I förhållande till "moderatisterna" upp- visar sålunda ”missbrukarna" relativt taget nära dubbelt så många och "absolutisterna" ungefär hälften så många förare som gjort sig skyldiga till brott mot vägtraflkstadgan.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det emeller- tid av intresse att veta vad för slag av över- trädelser de olika kategorierna av förare gjort sig skyldiga till. Fortkörning, ovarsam kör— ning och rattfylleri måste i regel betraktas som svårare än felparkering och underlåten- het att uppfylla bestämmelser rörande for- donets utrustning m. m.
I sammanställningen nedan redovisas an- talet förseelser av olika slag fördelade på alkoholvanegrupper. Nu är att märka att samma förare vid ett och samma tillfälle kan ha dömts för mer än en förseelse, t. ex. rattfylleri i förening med fortkörning. Absolut sett förekommer detta endast i ringa utsträck- ning och är relativt taget vanligast bland "missbrukarna". Vid jämförelser mellan de
! Art av förseelse Totalt antal Alkoholvanegrupp 352221 "svår" | "lätt" forseelser antal | % | antal | % antal % Personer som registrerats för nykterhetsan- märkning under de senaste tio åren ..... 187 84 60,0 56 40,0 140 100,0 Moderatister .......................... 1 009 163 46,8 185 53,2 348 100,0 Nästan absolutister och absolutister ....... 51 5 . 4 9 . Summa 1 247 252 | 50,7 | 245 | 49.3 i 497 100,0
olika grupperna har dock ingen hänsyn tagits härtill.
Fortkörning, ovarsam körning och ratt- fylleri har i det följande sammanförts till "svåra" och parkering jämte övriga till "lätta" förseelser. Uppdelade på detta sätt fördelar sig förseelserna på alkoholvane- grupp enligt ovanstående tabell.
Det totala antalet tillfällen, vid vilka de 187 förarna i gruppen missbrukare brutit mot väg- trafikstadgan uppgår till 140, vilken siffra dock på grund av oundvikliga dubbelräkningar är något för hög. Antalet förseelser per förarei de olika klasserna enligt nedanstående tabell.
Som synes är skillnaderna mellan de olika alkoholvanegrupperna totalt sett högst avse- värda. Differensen mellan ”missbrukarna" och "moderatisterna" blir något större, om man räknar efter antalet förseelser, än när man, som i det föregående, räknar med antalet personer. I viss utsträckning kan detta förklaras med att ”missbrukarna" genom dubbelräkning av antalet förseelser blivit något hårdare belastade än övriga grupper.
Det intressanta är emellertid hur de "svåra" överträdelserna fördelar sig på förarkatego- rier. Mot 0,16 förseelser per förare bland "moderatisterna" svarar 0,45 för "missbru- karna". Den sistnämnda gruppen ligger så- ledes nära 3 gånger så högt som den först- nämnda. "Ahsolutisternas" 0,10 förseelser per förare innebär att denna grupps genom- snittliga belastning blott skulle utgöra 60 pro- cent av "moderatisternas". Antalet händelser är emellertid mycket ringa, varför slump- avvikelsema kommer att spela en större roll än i fråga om de övriga grupperna. Jäm- förelser mellan "absolutister" och övriga grupper måste därför ske med mycket stor försiktighet.
I fråga om parkeringar och övriga för- seelser är skillnaden mellan grupperna fort- farande påtaglig men ej så utpräglad. Fre- kvensen bland förarna tillhörande "missbru— karna" ligger mellan 1,2 och 2,0 gånger så högt som bland "moderatisterna". "Absolu- tisterna" redovisar här som tidigare den lägsta siffran.
Art av förseelse Antal Alkoholvane ru -- Totalt g pp forare "svår" "lätt"
Personer, som registrerats för nykterhetsanmärkning under de senaste tio åren ..................... 187 0,45 0,30 0,75 Moderatister ................................. 1 009 0,16 0,18 0,34 Nästan absolutister och absolutister .............. 51 0,10 0,08 0,18 Summa 1 247 0,20 ,2 0,40
Antal förare airltlållit med brott eller Alkoholvanegrupp under utan förseelser förseelse i .. ' trafiken sokta antal % antal % t ' Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 & Al under de sista tre åren .......................... —— -— —- Annan grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren 2 — 2 Person med enstaka, lindriga nykterhetsanmärk- ningar under de sista tio åren ............... 48 23 2,7 25 6,6 Moderatister ............................... 1 042 735 85,3 307 81,7 Nästan absolutister ......................... 95 67 7,8 28 7,4 Absolutister ............................... 52 36 4,2 16 4,3 Summa 1 239 1 861 | 100,o | 378 1 100,0 Privalbilisfema Nedan redovisas det absoluta antalet över-
I tabell 40 redovisas privatbilisterna an- alogt med yrkesförarna i tabell 38.
Av de 1 239 privatbilisterna har 378 per- soner eller ungefär var tredje blivit åtalad och dömd för brott mot vägtrafikstadgan. Ungefär hälften av "missbrukarna" har gjort sig skyldiga till överträdelser som be- ivrats. "Moderatisterna", i allt 1 042 personer, redovisar 307 dömda, det vill säga närmare 30 procent. Samma procentsats uppvisar även förarna i gruppen absolutisterna och nästan absolutister.
trädelser med fördelning på alkoholvane- grupper. Här, liksom i fråga om yrkesfö- rarna, gäller att en viss dubbelräkning ej kunnat undvikas. Den torde dock ej spela någon nämnvärd roll vid bedömningen av de olika alkoholvanegruppemas uppträdande i trafiken.
En uppdelning av förseelserna efter bety- delse ur trafiksäkerhetssynpunkt lämnas i tabeller å nästa sida. Rena fylleriförseelser har ej medtagits och ej heller har beak- tats att någon av de för fylleri resp. ratt-
Tabell 41. Privatbilisterna fördelade efter alkoholvanegrupp och art av förseelse
Antal personer med följ ande förseelser parke- övriga Alkoholvanegrupp rings- lindriga fort- om" ratt- för— för- körning _sam fylleri summa ” kormng seelse seelser Grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren ............................ —— 1 -— 1 1 3 Person med enstaka, lindriga nykterhets- anmärkningar under de sista tio åren 29 12 — 13 10 64 Moderatister ....................... 351 71 11 92 _ 525 Nästan absolutister .................. 44 8 — 9 — 61 Absolutister ........................ 15 3 —— 5 -— 23 Summa
Antal Art av förseelse Totalt Alkoholvanegrupp förare antal "svår" "lätt” förseelser Personer, registrerade för nykterhetsanmärkning under de senaste tio åren ..................... 50 25 42 67 Moderatister ................................. 1 042 103 422 525 Nästan absolutister ............................ 95 9 52 61 Absolutister .................................. 52 5 18 23 Summa 1 239 142 534 676 fylleri dömda borde ha tillhört gruppen "mo- Sammanfattning deratister".
"Moderatisterna" som utgör 84 procent av hela antalet förare har i medeltal gjort sig skyldiga till 0,50 förseelser per man. För de 50 "missbrukarna" ligger genomsnittet vid 1,34, det vill säga 2,7 gånger högre. Absolu- tister och nästan absolutister redovisar unge- fär samma tal som moderatisterna (0,60 resp. 0,45). Fördelningen efter förseelsens be- skaffenhet varierar ganska avsevärt mellan de olika alkoholvanegruppema.
När det gäller "svåra" förseelser är "miss- brukarna" i genomsnitt ungefär 5 gånger så hårt belastade som övriga grupper, där genomsnittet ligger vid 0,09—0,10 förseelser per förare. I fråga om "lätta" förseelser är skillnaden mellan de olika förarkategorierna ej så utpräglad, men även här är "missbru- karnas" högre belastning påtaglig. Mot 0,84 svarar 0,35—0,55 förseelser för de övriga
Av det föregående har framgått att det råder ett markerat samband mellan alkohol- vanegrupp och uppträdande i trafiken. De från nykterhetssynpunkt misskötsamma mo- torförarna har med säkerhet en betydligt större frekvens av felhandlingar i trafiken än de från nykterhetssynpunkt skötsamma.
Även i fråga om förseelsens art föreligger stora differenser mellan de olika alkohol- vanegrupperna. Fortkörning, ovarsam kör— ning och rattfylleri förekommer relativt sett tre gånger så ofta hos ”missbrukare” bland de yrkesmässigt sysselsatta förarna och fem gånger så ofta hos motsvarande kategori bland privatbilisterna som hos de skötsamma alkoholförtärarna. När det gäller brott mot parkeringsbestämmelser och föreskrifter rö- rande fordonets utrustning ligger "miss— brukarna" ungefär dubbelt så högt som "moderatisterna". Mellan ”moderatister" och
alkoholvanegrupperna. "nykterister" ger undersökningen en differens A tal Art av förseelse Totallt n an a Alkoholvanegrupp förare ,, ,, ,, __ ,, förseelser ”år latt per förare Personer, registrerade för nykterhetsanmärkning
under de senaste tio åren ..................... 50 0,50 0,84 1,34 Moderatister ................................. 1 042 0,10 0,40 0,50 Nästan absolutister ............................ 95 0,09 0,55 0,64 Absolutister .................................. 52 0,10 0,35 0,45 Summa 1 239 0,11 0,43 0,55
i fråga om de yrkesmässigt sysselsatta förarna men inte i fråga om privatbilisterna. Den er- hållna differensen i fråga om yrkesförarna måste dock anses relativt osäker. Slutsatserna ovan bygger emellertid på en mycket viktig förutsättning, nämligen att den genomsnittliga körtiden för förare i de olika alkoholvanegrupperna är konstant. Om inte detta skulle vara fallet, blir de framräknade relativtalen missvisande. Beträffande yrkes- förare torde denna förutsättning vara för handen. I fråga om privatbilisterna är det dock inte uteslutet, att differenser kan före— ligga.
Genom den tillämpade urvalsmetoden har garantier erhållits för att huvudsakligen ak-
tiva förare medtagits i undersökningen. Man har i och för sig ingen anledning antaga annat än att den enskilde förarens effektiva körtid är oberoende av tillhörigheten till alkoholvanegrupp — utom i fråga om "miss- brukarna". Rattfylleri leder alltid till och vanligt fylleri kan'leda till körkortets resp. trafikkortets indragande under längre eller kortare tid, vilket närmast kan tydas så att den effektiva körtiden i genomsnitt skulle vara lägre för "missbrukarna" än för övriga grupper. De anförda relativtalen skulle i så fall ge ett något för gynnsamt utslag för "missbrukarnas" vidkommande. Någon hän- syn till de förmodade olikheterna i fråga om genomsnittlig körtid har dock ej tagits.
BILAGA 2
Undersökning av sambandet mellan alkoholvanor och
trafikolycksfall i Stockholm
Av K. Bjerver, L. Goldberg och P. Linde
I avsikt att på ett svenskt material klarlägga risken för en bilförare med alkohol i blodet att råka ut för olycksfall har med anslag från Statens medicinska forskningsråd en omfat- tande undersökning företagits, dels på bil- förare ute på landsvägen utan skador, dels på ett material av olycksfallsskadade, in- komna till en olycksfallspoliklinik. Vägun- dersökningen har tillgått så att i samband med trafikkontroller ett slumpvis utplockat antal bilförare fått andas i en gummiballong, varefter den cv. förekomsten av alkohol i ut— andningsluften konstaterats med en speciell den s. k. Alc-Detectorn. Här- igenom har man erhållit frekvensen av alko- holförtäring bland bilförare utan olyckor.
apparatur,
Materialet är ännu för litet för att tillåta att fastställa storleksordningen av denna andel.
Den andra delen av undersökningen avsåg att studera frekvensen av alkoholförtäring bland olycksfall, däribland bland annat även trafikolycksfall av såväl lättare som svårare slag.
Undersökningen har tillgått på följ ande sätt. På ett av sjukhusen i Stockholm gjordes under en 5-månaders period en specialundersökning av alla de olycksfall, som inkom till en kirur- gisk poliklinik. Skadans natur infördes på kort, liksom dess tillkomstsätt, i olyckan ev. ingående fordonsslag, tidpunkten för olyckan osv. På varje olycksfall togs blodprov för att klargöra om den skadade hade förtärt alkohol
Tabell 42. Fördelning på alkoholvanegrupper av trafikolycksfall i Stockholm
Procentuell Fördelning bland trafikolycksfall Alkoholvane-grupp fördelmng Plapd (n = 71) vuxna man 1 Stockholm1 antal procent 1 | 2 3 4 1 Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 % alkoholistlagen 1943—1945 ......... 0,9 2 3 2 Upprepade eller grova nykterhetsan- märkningar 1936—1945 ............ 2,6 10 14 3 Enstaka, lindrigare nykterhetsanmärk- ningar 1936—1945 ................. 10,2 11 16 4 Måttliga alkoholvanor .............. 73,9 39 55 5 Måttliga alkoholvanor (liten förbruk— ning) ............................ 4,7 5 7 * Okända alkoholvanor (i regel absolu- tister) ............................ 7,7 4 5
1 Siffrorna i kol. 2 hämtade ur SOU 1951: 44.
Alkoholfria Med alkohol i blodet Alkoholvanegrupp Total 0,1—1,5 O/on 1,5—3,0 lVm, Summa antal antal
antal | % antal % antal %
Grova missbrukare (1 + 2) 12 1 8 4 33 7 59 11 92 Lindriga missbrukare (3) . . 11 6 55 1 9 4 36 5 45 Summa missbrukare (1—3) 23 7 30 5 22 11 48 16 70 Måttliga alkoholvanor
(4 + 5) ............... 44 37 84 5 11 2 5 7 16 Nykterister (”*”) ........... 4 4 100 0 0 0 0 0 0
Summa 4——* 48 41 | 86 5 | 10 2 4 7 14 Total 71 48 | 68 10 t 53 13 100 | 23 t 32
eller ej. Sammanlagt undersöktes 663 olycks- fall. Antalet manliga trafikolycksfall var 71.
Som resultat av blodprovsanalysen fram- kom att var tredje person, som råkade ut för olycksfall i trafiken (23 av 71 = 32 %) hade förtärt alkohol.
Vid den fortsatta analysen av materialet gjordes bland annat en omfattande utredning av de skadades alkoholvanor genom en upp- delning i alkoholvanegrupper. Fördelningen av alkoholvanor i den manliga befolkningen i Stockholm återfinnes i tab. 42, kol. 2, och av de undersökta personerna med trafikolyckor i kol. 3—4.
Bland personerna med trahkolycksfall var antalet alkoholmissbrukare 2—3 gånger högre än bland befolkningen i allmänhet, trafik- olycksfall drabbade således alkoholmissbru- kare i större utsträckning än andra. För att ytterligare analysera dessa förhållanden, har i tabell 43 uppförts antalet personer, som haft alkohol i blodet, resp. varit helt alkoholfria, vid inkomsten till sjukhuset. Ur denna fram- går att icke mindre än 70 % av alkoholmiss-
brukarna (16 av 23) hade alkohol i blodet, när de råkade ut för ett trafikolycksfall, och två av tre, som förtärt alkohol, hade mer än 1,5 promille alkohol i blodet. Denna alkohol- halt innebär, att de måste ha förtärt minst 15—20 flaskor öl eller 25—30 cl brännvin. Bland de grövre missbrukarna hade 92 % alkohol i blodet.
Alkoholmissbrukarna, som utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i Stockholm, svarar således för en tredjedel av trafikolycks- fallen.
Motsvarande siffror för de måttliga alkohol- förtärarna var av en helt annan storleksord- ning. Endast 14 % (7 av 48) hade alkohol i blodet, och endast 4 % (2 fall av 48) hade mer än 1,5 promille.
Betecknas frekvensen av måttliga alkohol- förtärare med trafikolycksfall med 1, förekom alkoholmissbrukare med en alkoholhalt i blodet meHan 0,1 och 1,5 promille 6 gånger oftare än vad som motsvarar deras andel i be- folkningen, och var alkoholhalten över 1,5 pro- mille, förekom missbrukare 40 gånger så ofta.
BILAGA 3
Alkoholbestämning med Widmarks mikrometod
Av Leonard Goldberg1
Vid undersökning av alkoholens förhållan- de i organismen är en tillförlitlig och känslig metodik för bestämning av alkoholhalten av största betydelse. För såväl praktiskt som vetenskapligt bruk är det därvid av värde att ha tillgång till en metod för alkoholbestäm- ning, som icke är alltför tidsödande, som ger reproducerbara värden, uppvisar små syste- matiska felkällor och om möjligt tillåter ana- lys av ett större antal prov samtidigt utan alltför stora kostnader.
Ett stort antal olika metoder ha kommit till användning, bland vilka flertalet bygger på alkoholens reducerande förmåga. Redan i slutet av 1800-talet tillämpades denna princip av Nicloux, som lät alkoholen överdestillera från provet till en reaktionslösning och där reducera en blandning av bikromat och svavelsyra. Nicloux's princip har sedan i en eller annan form använts i ett stort antal olika metoder, t. ex. i Widmarks 1922 införda metod. En intressant modifikation, som med framgång tillämpats för att bestämma mäng- den alkohol i utandningsluften, bygger på att alkoholen kan reducera en blandning av kaliumpermanganat och svavelsyra vid rums- temperatur utan föregående destillation (Har— ger, Forrester). lnterferometriska metoder, som bygga på principen att utnyttja alko— holens fysikaliska brytningsförmåga, ha icke visat sig vara tillräckligt specifika (Kionka 1924). Slutligen har på senaste tid också alkoholens nedbrytning på enzymatisk väg
med alkoholdehydrogenas utnyttjats för kvan- titativt bruk av Bonnichsen och Theorell. I Sverige införde professorWidmark i Lund en mikrometod för bestämning av etylalkohol i blod, urin eller andra kroppsvätskor. För analysen behövas endast små mängder blod, 0,10—0,15 ml, och metoden tillåter att i trippelanalyser bestämma alkoholhalter på 0,05—5 promille (motsvarande 5— 500 mg% eller 0,1—11 ;t M). Blodproven kunna under vissa betingelser förvaras 2—4 veckor innan analysen utföres, och av en assistent kan 30—40 prov analyseras på 4—6 timmar. Widmarks mikrometod för bestämning av alkohol har fått stor användning för såväl praktiskt som vetenskapligt bruk, dels sedan 1934 som rutinmetod i rättsfall, t. ex. i fall av misstänkt "rattfylleri", dels för vetenskapligt bruk för att t. ex. följa blodalkoholhalten som ett medel att klarlägga alkoholomsättningen. För rättskemiskt bruk ha sedan 1934 vid Statens Rättskemiska laboratorium utförts omkring 200 000 analyser. Antalet analyser vid andra laboratorier i Sverige är av samma storleksordning, därav t. ex. enbart vid Karo- linska institutets farmakologiska avdelning omkring 75 000—100 000 under en 15-års- period. Även i andra länder har Widmarkmetoden fått stor användning, t. ex. i Danmark, Fin- land, Norge och Tyskland. Enbart vid poli—
1 Farmakologiska avdelningen, Karolinska in— stitutet, Stockholm.
sens analyslaboratorium i Berlin undersöktes under åren före det sista kriget omkring 30 000—40 000 prov årligen.
Den samlade erfarenheten av metoden och dess utslag, dess rationella handhavande för vetenskapligt bruk och för rutinbruk är så- ledes mycket omfattande.
Försöksfelet har uppgivits att vara & 0,05 promille, således maximalt & 0,15 promille (3 )( medelfelet), och metodens tillförlitlighet har omvittnats av ett stort antal författare.
I samband med en översyn av trafiksäker— hetsproblem och trafikförfåttningar 1946 framlades emellertid vissa kritiska synpunkter på Widmarkmetoden och dess användning; en utförlig redogörelse för dessa återfinnes i bilaga 4.
En statistiskt hållbar bearbetning av den betydelse, som olika felkällor teoretiskt kunna tänkas ha på analysresultaten med Widmark- metoden förelåg emellertid icke. Icke heller fanns en klarläggande utredning av den be— tydelse som vid analys av blodprov från människa ev. kunde tillmätas det förhållan- det, att Widmarkmetoden teoretiskt ger ut— slag ej blott för etylalkohol utan under vissa betingelser även för andra flyktiga, reduce— rande substanser. På initiativ av Subkommit- tén för alkoholforskning av Statens medi- cinska forskningsråd påbörjades därför år 1947 på Karolinska institutets farmakolo- giska avdelning en speciell undersökning över dessa problem. Dessa undersökningar avsågo att på ett omfattande material klarlägga Wid- markmetodens känslighet, storleken av dess försöksfel, dess utslag under varierande be— tingelser hos friska och sjuka och metodikens användbarhet för olika ändamål. Vidare jämfördes Widmarkmetodens utslag med analysresultat, erhållna med andra metoder. En speciell och mycket omfattande studie ' ägnades en granskning av förutsättningarna för att använda luftprov i stället för blodprov.
Främst utprövades möjligheterna att till— lämpa den s.k. Drunkometer—principen en- ligt Harger och Forrester.
Som vetenskapliga assistenter vid dessa undersökningar, som utförts åren 1947— 1950, ha deltagit dåvarande 1:e assistenten vid Karolinska institutets farmakologiska av- delning, med. lic. Kjell Bjerver, samt dåva- rande med. kandidaterna Harry Herzenberg, Åke Lundberg, Eskil Ottosson och Carl— Göran Åman. Preliminära resultat ha med- delats till medicinska forskningsrådet i rapporter 1948 och 1949.
Då som ett viktigt led i 1949 års trafik- nykterhetsutrednings uppdrag ingick att klar— lägga blodprovets värde, utvidgades de ovan återgivna undersökningarna att omfatta ett större material, framför allt av personer, vilka icke förtärt alkohol, såväl friska som patienter med sockersjuka. Dessa undersök- ningar framläggas i denna bilaga 3.
Genom tillkomsten av en på enzymkemiska förhållanden grundad metod att bestämma etylalkohol, den s.k. ADH-metoden, publi- cerad av Bonnichsen och Theorell 1950, ska— pades emellertid helt nya möjligheter att pröva Widmarkmetodens värde. ADH—meto- den kunde nämligen förväntas att under be- stämda förutsättningar endast giva utslag för etylalkohol och ej för andra flyktiga, reduce- rande substanser. Den skulle därigenom vara särskilt lämpad att giva upplysning om, huru— vida t. ex. ett eventuellt högt värde med Wid- markmetoden berodde på närvaro av alkohol eller på andra reducerande substanser.
På uppdrag av 1949 års trafiknykterhets- utredning utvidgades därför de redan på— började undersökningarna över blodprovet och dess värde att även omfatta en jämförelse med ADH-metoden. Denna del av under- sökningarna, bedriven med medel från kom- munikationsdepartementet, har utförts i sam- arbete mellan Medicinska Nobelinstitutets
biokemiska avdelning och Karolinska insti- tutets farmakologiska avdelning samt till vissa delar även med Statens rättskemiska laboratorium. Dessa jämförande undersök- ningar ha letts av professor H. Theorell och laborator L. Goldberg, tillsammans med doc. R. Bonnichsen, Nobelinstitutet och dr K. Bjerver vid Farmakologiska avdelningen.
I den sistnämnda undersökningen lämnas en översikt av tidigare arbeten rörande stor- leken av "reduktionsvärdena" hos friska och hos diabetiker, och en redogörelse för den kritik, som riktats mot Widmark-metoden. Så återgivas de försök som utförts av oss på ett mycket omfattande material, i vilket ingår såväl friska personer som även diabetiker. Undersökningarna ha dels utförts på perso- ner, vilka icke förtärt alkohol, dels på perso— ner som förtärt alkohol. Speciell uppmärk- samhet har ägnats blodprovets tillförlitlighet vid undersökning av för rattfylleri misstänkta personer, varvid parallellundersökningar ut- förts på Statens rättskemiska Laboratorium med Widmarkmetoden och på Medicinska Nobelinstitutet med ADH-metoden. I andra försöksserier har jämförelsen skett mellan ADH—analys ochWidmark-analys, använd för vetenskapliga ändamål på Farmakologiska avdelningen.
Samtliga undersökningar har utförts paral- lellt med ADH- och Widmark-metoden och utvisat en fullkomlig överensstämmelse. För- söksfelens storlek har fastställts, och analy— sernas tillförlitlighet har klarlagts. Prelimi- nära resultat ha framlagts vid den Första Internationella Konferensen över alkohol och trafik i Stockholm 1950 (Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell) och vid föredrag av prof. H. Theorell å Svenska Läkarsällskapet i februari 1952.
Resultaten av undersökningen över Wid- markmetoden, dess tillförlitlighet och fel- källor utförda åren 1947—1950, och om-
fattande en analys av material från 1945— 1950, redovisas i föreliggande bilaga 3.
Resultatet av undersökningarna över Wid— mark- och ADH-metoderna redovisas i bilaga 4.
Till denna har även hänförts hela redogö— relsen för tidigare försök på detta område liksom även hela materialet av analyser på personer utan föregående alkoholförtäring.
Widmarkmetoden
Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alkoholen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktionsblandning, inne- hållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner. Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavel- syran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad ("icke förbrukad") bikromat- svavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfatlösning efter tillsats av ett överskott av kaliumjodid. Halten av etylalkoholi provet beräknas med kännedom om reaktionsför- hållandena genom jämförelse med titrations- värdena för s.k. blindprov, dvs. prov utan alkoholtillsats med tillsats av bikromatsvavel- syra och behandling som övriga prov.
Blodprovet tages vanligen från finger- blomman i speciella (fig. 16) preparerade glaskapillärer (Widmark 1930), vilka rymma
A. B.
Fig. 16. Kapillär för blodprovstagning. A. tom 5 B. med gummiproppar och innehållande blod.
&
0,10—0,15 ml, dvs. 3—5 droppar blod. Efter provtagningen tillslutas kapillärerna med gummiproppar (fig. 16). Kapillärerna äro pre- parerade så', att provet vid förvaring i rums— temperatur håller sig oförändrat under 2—4 dagar; proven kunna därigenom sändas med post och behöva icke analyseras omedelbart. Vid förvaring i kylskåp hålla sig sedan pro- ven oförändrade 1—3 månader.
I den utformning som denWidmarkska me- toden har, sker destillationen av alkohol i spe— ciella kolvar, s.k. Widmark-kolvar (fig. 17).
Vid analysen tillsättes först till ett visst antal kolvar en exakt mängd bikromatsvavelsyra av bestämd sammansättning, i regel 1 ml av en blandning innehållande 250 mg K,,Crao7 per 100 ml 5 n H2SOA. Utöver det antal kolvar, som motsvarar antalet prov, fyllas ytterligare 3—5 kolvar, vilka skola tjäna som blindprov (se nedan). Styrkan på bikromatsvavelsyran tillåter bestämning av etylalkohol med en halt av upp till 5 promille i provet, om provets vikt ej överstiger 100 mg.
Kapillären innehållande blodprovet väges. Innan provet blåses ned i skålen på proppen till Widmarkkolven (se fig. 17), omskakas kapillären väl för att en blandning av blodet skall ske (vid en tids lagring sker en upp- skiljning av blodkroppar för sig och blod- vätska för sig). Efter omskakning blåses provet ut, och kapillären väges denna gång tom. Därigenom erhålles exakt vikten av blodprovet självt.
Proppen sättes ned i Widmark-kolven, och kolven, innehållande den tidigare tillsatta bi- kromatsvavelsyreblandningen, nedföres i ett vattenbad och får stå där vid 60” (:l: 0,5”) under 2 timmar (:t: 15 min.). Alkoholen överdestillerar under denna tid till reaktions- ' blandningen. Bikromatsvavelsyran reduceras därvid helt eller delvis: mängden reducerad lösning är beroende på mängden alkoholi provet.
&wa
Fig. 1 7. Analyskolv för Widmarkanalys. 1 = propp. 2 = skål för provet, 3 = bikmmatsvavelsyra,
Efter 2 timmar lossas försiktigt glasproppen med det nu intorkade provet, varefter inne- hållet i kolven spädes med 15 ml dubbel- destillerat vatten, lösningen kyles ned till rumstemperatur och titreringen kan börja.
Vid titreringen tillsättes först 0,5 ml n/2 jodkaliumlösning, efter 30 sek.—1 min. titre- ras med n/100 tiosulfatlösning. När bland— ningen antagit en ljusgul färg, tillsättes 0,5 ml l 0/0 stärkelselösning, varvid en blå färg framkommer, och titreringen fortsättes till svagt rosa färg, då titreringen är avslutad och mängden åtgången n/IOO tiosulfat avläses. Efterblåning skall inträda efter några minuter.
Parallellt med titreringen av proven be- handlas på samma sätt även 3—5 blindprov, således kolvar utan alkohol, men tillsatta med konstant mängd bikromatsvavelsyra.
Beräkningen av alkoholhalten i provet
1 Kapillärerna prepareras med en lösning av följande sammansättning: Aq. dest. 50 g Metanol 50 g Kaliumoxalat lg Salterna lösas i det destillerade vattnet, even- tullet efter värmning och därefter tillsättes metanolen. När kapillärerna fyllts med lösnin- gen, överföras de till ett torkskåp vid 90" under 12—24 timmar och äro därefter klara för an- vändning.
bygger på fastställandet under standardbe- tingelser av mängden flyktig reducerande substans, vilken är proportionell mot diffe— rensen mellan åtgången mängd tiosulfat vid titreringen av blindprovet (B), innehållande en konstant mängd bikromatsvavelsyra, och den åtgångna mängden tiosulfat i provet (P). Beräkningen sker enligt följande formel: (B—P) x 113 V mg = åtgången mängd tiosulfat i blind- provet, uttryckt i ml n/100 tiosul- fat (vanligen medeltal av 2—4 blindprov). P = åtgången mängd tiosulfat i provet, uttryckt i ml av n/100 tiosulfat. 113 = omräkningsfaktor från n/100 tio- sulfat till alkohol. 1 ml n/100 tio- sulfat motsvarar 0,113 mg etyl- alkohol; konstanten kan teore- tiskt beräknas och har kontrolle- rats i stora försöksserier (Wid- mark 1930). V = blodprovets vikt i mg.
Alkoholhalt i promille =
där B
Försöksmaterial
Som försöksmaterial för klarläggande av Widmarkmetoden ha tjänat dels a) vid Far- makologiska laboratoriet år 1945—1947 ut- förda analyser, sammanlagt omkring 20 000, dels b) ett stort antal analyser, speciellt ut- förda under åren 1947—1951 för att klar- lägga betydelsen av den ena eller andra faktorn, såsom prov på alkohol-vattenlösning, blod med tillsats av känd mängd alkohol, samt blodprov från personer, vilka förtärt alkohol.
Samtliga analyser under &) äro utförda på blodprov från försökspersoner, sammanlagt omkring 1 200, vilka frivilligt vid ett eller flera tillfällen förtärt alkohol på laboratoriet. Dessa försökspersoner ha tillhört ett stort antal olika yrkeskategorier. Åldern har varie-
rat mellan 20 och 65 år. Materialet har om- fattat såväl friska (omkring 620 fall), som diabetiker, 583 fall, undersökta åren 1947— 1951. Graden av alkoholvana har varierat avsevärt från individ till individ, från indi- vider som endast undantagsvis förtärt alko— hol, över personer med måttliga alkohol- vanor till utpräglat alkoholvana och alkoho- lister.
De förtärda dryckerna ha utgjorts av olika slag av maltdrycker, av vin och grogg och av starksprit i olika form och mängd.
Statistiska metoder
F örsöksfelen i en bestämning grundad på ett enstaka prov eller i bestämningar grun- dade på flera prov ha beräknats enligt nedanstående formler (1)—(11).
Enskilda bestämningar
Försöksfelet (sx) i en enskild bestämning kan beräknas ur en serie bestämningar, ut- förda på samma prov, enligt formlerna (1) och (2).
s(x —-— :?:)= Försöksfelets = ___.— m n — 1
(1) där x = enskild bestämning n = antalet bestämningar s(x) = summan av alla bestämningar ;: = medeltalet av hestämningarna = s(x) : T
s(ac—g—c)2 = summan av kvadraterna på differenserna mellan en en- skild bestämning och medel-
talet x. sx = standarddeviationen för de en- skilda bestämningarna, dvs. "för- söksfelet" i en enskild bestäm- ning. '
sx kan även beräknas enligt formel (2):
%: ,)_ /S(x)/2 _x (2) F orsoksfelet Sx n — 1 där 2: = en enskild bestämning n = antalet bestämningar sx = standarddeviationen för en- skilda bestämningar, dvs. ”för- söksfelet” i en enskild bestäm- ning s(a:) = summan av alla bestämningar /s(1')/2 = kvadraten på summan av be- stämningarna s(xz) = summan av kvadraterna på de
enskilda hestämningarna.
Försöksfelet Sx i en enskild bestämning kan även beräknas ur dubbelprov enligt formlerna (3)—(8).
Först uträknas differensen (d) mellan 1:a och 2:a provet. Standarddeviationen (sd) för dessa differenser beräknas enligt formel (3): Ditferensens standarddeviation sd =
:
s(d—d)2 .,: *.?
där 11 = antalet differenser (= antalet dub- belprov) d' = de enskilda differenserna mellan l:a och 2:a provet i ett dubbelprov & = medeldilferensen av alla differen—
S(d) serna = —— Il
(3)
s(d——lil)a = summan av kvadraterna på skillnaderna mellan en diffe- rens d och medeldifferensen El. 34 kan även beräknas enligt formel (4): Differensens standarddeviation sd=
/(d”)—/sn(d)/2 .,-v
(4)
n—I
där 11 = antalet differenser (= antalet dubbelprov) d = de enskilda differenserna mel-
lan 1:a och 2:a provet i ett dub-
belprov s(d) = summan av differenserna /s(d)/= = kvadraten på summan av diffe- renserna s(dz) = summan av kvadraterna på differenserna. _ , s(d) Medeldifferensen d är (1 = — (5) H
Standardfelet (medelfelet, Lea/) för medel- differensen & beräknas enligt formel (6):
sd
- :F
där sd = standarddeviationen för d, hämtad ur formel (3) n = antalet differenser (= antalet dub- belprov). Medeldifferensens signinkans bestämmes enligt f—metoden (Fisher 1947) varvid
(6)
' = (7)
=.?th
Det funna l-värdet bedömes för n—I fri— hetsgrader (n = antalet differenser) för olika grader av sannolikhet P med hjälp av den ur t-fördelningen hämtade t-deviaten (Fisher 1947).
Om medeldiflerensen & är signifikativ, inne- bär detta en systematisk skillnad mellan l:a och 2:a provet, t.ex. mellan l:a och 2:a kapillären i ett dubbelprov, mellan l:a och 2:a blindprovet i ett dubbelblindprov, etc.
Om medeldifferensen icke är säkerställd (P > 0,05 motsvarande ( 2 x a vid nor— malfördelning), innebär detta att det icke föreligger någon systematisk skillnad mellan de båda proven, eller att skillnaden är för liten för att kunna fastställas på det under- sökta materialet.
Under den förutsättningen att medeldiffe- rensen icke är säkerställd, kan försöksfelet
(sa;) i ett enskilt prov beräknas enligt formel (8): 1
Försöksfelet sx = . sd (8)
2 där sx = försöksfelet i ett enskilt prov sd = standarddeviationen för differen- serna /formel (3)/.
Flera bestämningar a) Försöksfelet vid analys av ett dubbelprov (si) beräknas enligt formel (9): ' s
x/
där så = försöksfelet i ett dubbelprov = försöksfelet i en enskild bestäm- ning /formel (1) eller (8)/. b) Försöksfelet i ett trippelprov beräknas enligt formel (10):
| a
(9)
så:
Nl
sx
$ 1:
si: = __ a (/ 3 där så, = försöksfelet i ett trippelprov = försöksfelet i en enskild bestäm- ning /formel (1) eller (8)/. c) Försöksfelet i ett prov, grundat på 4 be— stämningar, är:
(10)
sx
s a:
s; =_: (11) ' 4
där 5— = försöksfelet i ett prov, grundat på
' 4 bestämningar sx = försöksfelet i en enskild hestäm- ning /formel (1) eller (8)/.
Övriga statistiska data a) Medeltal (i), standarddeviation (s) och medeltalets medelfel (eg) ha bestämts enligt nedanstående:
(12)
(13)
%; 17; (14)
b) Signifikansen för skillnaden mellan tvenne medeltal har bestämts medels t-analys (Fisher 1947).
c) Variansanalys har skett enligt Fisher med användande av Snedecors varianskvot F (Snedecor 1938).
d) Regressionslinjer, regressionskoefficien- ter, korrelationskoefficienter och avvikelser från räta linjen ha beräknats enligt gängse formler (Fisher 1947).
Signi/ilcansgränser1
P = 0,05—0,01: sannolik skillnad”, P = 0,01—0,001: signifikant skillnad”, P ( 0,001: starkt signifikant skillnadf,
Försöksfelet i blindprov
Vid det systematiska studiet på Farmakolo- giska avdelningen av Widmarkmetodens nog— grannhet har varje punkt i analysgången underkastats en speciell utredning för att storleken av försöksfelen skall kunna klar— läggas.
Felgränser i ml n/100 tiosulfat
Som första punkt har försöksfelet under- sökts i blindproven, dvs. i de prov, som inne- hålla bikromatsvavelsyra i bestämd mängd och koncentration men utan alkoholtillsats.
Ur metodikbeskrivningen framgår att vid varje alkoholanalys minst 3 blindprov med- tagits. Etthundrafemtioåtta slumpvis uttagna serier av alkoholanalyser med 3—5 blind- prov, sammanlagt 548 blindprov, ha varit underlaget för bearbetningen.
Vid analysarbetet befinnas blindproven
1 (Enl. Cramér 1949 ) 2 Motsvarar 2=2,5 a vid normalfördelning. = Motsvarar 2,5—3,3 0 vid normalfördelning. 4 Motsvarar 3,3 0 vid normalfördelning.
Resultaten äro grundade på 158 serier av 3—5 blindprov, sammanlagt 548 prov, statistiskt analyse- rade enligt metoden för dubbelbestämningar. Ditferenser och fel uttryckta i ml n/ 100 tiosulfatlösning.
Ditferensen mellan två blindprov Försöksfelen i blindproven (ml 11] 100 tiosulfat) (ml n/100 tiosulfat) Blind- stan- PI'OV dard- . . . . nr antal medeltal variationsbredd devia— 1 blind- 2 blind- 3 blind- 4 blind- n D ;t: eD t' prov prov prov prov ion 8d 1 | 2 t 3 4 5 6 7 8 9 1—2 144 + 0,011 ;t 0,004 — 0,19—+ 0,19 0,050 0,035 0,025 0.020 0,018 2—3 3—4 260 — 0,005 ;t: 0,001 —— 0,08—+ 0,06 0,017 0,012 0,009 0,007 0,006 4—5 1—2 2—3 404 + 0,003 :|: 0,002 —— 0,19—+ 0,19 0,033 0,024 0,017 0.014 0,012 3—4 4—5
Kol. 1. Siffrorna 1—2 etc. betyda differensen mellan l:a och 2:a blindprovet, resp. mellan 2:a och
3:e provet etc.
Kol. 5. Standarddeviationen sd för differensen beräknad enligt formel 4. Kol. 6. Standarddeviationen sx för 1 blindprov beräknad enligt formel 8. Kol. 7. Standarddeviationen Sx för 2 blindprov beräknad enligt formel 9. Kol. 8. Standarddeviationen sx för 3 blindprov beräknad enligt formel 10. Kol. 9. Standarddeviationen sa: för 4 blindprov beräknad enligt formel 11.
ibland helt överensstämma, differensen emel- lan dem är 0, i andra fall uppvisa de en större eller mindre skillnad. Resultaten äro sammanställda i tabell 44.
Ur tabellen framgår att om endast 2 blind- prov utföras, så varierar differensen mellan dessa prov i genomsnitt med ;t: 0,050 ml n/100 tiosulfat (kol. 5), varvid det första provet systematiskt är något högre, + 0,011 ml n/100 tiosulfat (kol. 3). Differensen har i extrema fall varit så stor som 0,19 ml (kol. 4).
Göres tre eller flera blindprov, men det första blindprovet strykcs (en procedur, van- lig vid mikrokemisk analys), blir differensen igenomsnitt ;t; 0,017 ml (kol. 5); den största differensen mellan två blindprov har varit 0,08 ml (kol. 4).
Medtages 4 eller 5 blindprov, har differen- sen mellan två av dem i genomsnitt varit + 0,033 ml n/lOO tiosulfat (kol. 5).
Ur differenserna kan man beräkna det försöksfel, varmed ett eller flera blindprov äro belastade.
Feleti ett enstaka blindprov var & 0,035 ml (kol. 6). Denna variation vid titreringen mot- svarar med den använda styrkan på tiosulfat- lösningen 1 droppe. — Om det första provet systematiskt strykes, blir felet mindre och uppgår i det enskilda blindprovet endast till :t: 0,012 ml (kol. 6).
Vid en alkoholanalys göres emellertid minst 2 blindprov, i våra analyser på Farma- kologiska laboratoriet minst 3, och vanligen 4—5 blindprov. Felet i blindvärdet, dvs. medeltalet av värdena för samtliga blindprov, blir mindre än för ett enstaka blindprov. För medeltalet av 2 blindprov blir felet :i; 0,025 ml (kol. 7). Om 4 blindprov göras, men det första strykes, blir felet i medeltalet av 3 blindprov av 4 (om det första provet är ute-
slutet) endast :|: 0,007 ml (kol. 8), och i medeltalet av 4 blindprov, alla medtagna, i genomsnitt :|: 0,012 ml (kol. 9).
Det försöksfel, som beror på variationer i blindproven, har således vid våra analyser visat sig vara mycket litet, och i genomsnitt varit :!: 0,012 ml n/100 tiosulfat.
Reduktionsvärde i "promille alkohol"
Om provet innehåller alkohol, blir åt— gången av tiosulfat vid titreringen av provet (P) mindre än åtgången vid titrering av blind- provet (B). Skillnaden (B—P) kallas ”reduk— tionsvärdet” och beror på att alkoholen redu- cerat en del av bikromatsvavelsyrebland— ningen. Beräkningen av alkoholhalten (se Metoder) illustrerasinedanstående exempel 1.
Exempel 1. Åtgång av n/100 tiosulfat i blind- provet (B): 4,97 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 2,12 ml. Provets vikt: 127 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (4,97—2,12) x 113 2,85 x 113 127 _ 127 _ = 2,54 promille alkohol. Provet innehåller 2,54 promille alkohol.
Om i exempel 1 blindprovets värde skulle vara belastat med ett fel, t. ex. på 0,02 ml, och i verkligheten vara 4,99 ml i stället för 4,97 ml, skulle detta betyda att den verkliga alkoholhalten vore (4,99—2,12) x 113 2,87 >(113
127 __ _ __T27— = 2,56 promille alkohol.
Skillnaden spelar således en underordnad roll i de fall, där provet innehåller alkohol. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, om provet icke innehåller alkohol.
Om ett prov icke innehåller alkohol, skall åtgången av tiosulfat i provet (P) vara lika stor som åtgången av tiosulfat i blindprovet (B). På grund av försöksvariationerna blir åtgången i provet (P) emellertid icke alltid
lika stor som i blindprovet (B). Den differens B—P, som då uppstår mellan blindprovets värde (B) och provets (P), kan bliva såväl positiv som negativ, och vid uträkningen simulera "negativ" eller "positiv" halt av alkohol. Detta framgår av nedanstående exempel 2 och 3.
Exempel 2. Åtgång av n/lOO tiosulfat i blindpro-
vet (B): 4,94 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,91 ml. Provets vikt: 122 mg.
Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (4,94—4,91) )( 113 +0,03 X 113 122 _ 122 _ = + 0,028 promille "alkohol".
Provet visar således ett "reduktionsvärde" på 0,03 ml n/100 tiosulfat, vilket vid beräkningen motsvarar 0,028 promille alkohol.
I verkligheten är halten = 0, ty skillnaden mellan B och P (4,94—4,91 = 0,03 ml) ligger helt inom försöksfelen (se nedan tabell 45, kol. 2—4).
Exempel 3. Åtgång av n/100 tiosulfat i blind-
provet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 5,03 ml. Provets vikt: 134 mg.
Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—5,03) x 113 ——0,02 x 113 134 _ 134 _ = — 0,017 promille "alkohol".
Provet uppvisar således ett "reduktions- värde" på —— 0,02 ml n/100_ tiosulfat, vilket vid beräkningen motsvarar — 0,017 promille alko- hol. Provet skulle således innehålla en "nega- tiv" mängd alkohol.
[ verkligheten är liksom i exempel 2 hal- ten = 0, ty skillnaden —0,02 ml ligger helt inom felgränserna (se nedanstående tabell 45, kol. 2—4).
På grundval av försöksfelens storlek i blindproven (tabell 44) kan man beräkna felet i analysen av blodprov, vilka icke inne— hålla alkohol. Denna beräkning bygger på variationerna i differensen mellan blind- värdet och en enstaka kapillär. Dessa diffe- renser eller "reduktionsvärden" återfinnas i
l »
Widmarkmetoden Beräkningarna av försöksfelen vid analys av blodprov, ej innehållande alkohol, äro grundade
på data i tabell 44.
Differensen (i ml n/100 .. .. . . , tiosulfat) mellan medeltalet av Forsoksfel (1 promille alkohol) Pro- flera blindprov och enstaka vets kapillärerl i enstaka kapillär i trippelanalys vikt . . mg pifvl'fl 133151] på (13511 2 blind- 3 blind- 4 blind- 2 blind- 3 blind- 4 blind- kapillär kapillär kapillär prov prov prov prov prov prov 1 t 2 3 | 4 | 5 6 7 8 9 10 40 [ [ 0,122 0,102 0,075 0,070 0,059 0,043 70 0,070 0,059 0,043 0,040 0,034 0,025 100 0343 | 0336 0:027 0,049 0,041 0,030 0,028 0,024 0,017 130 0,038 0,031 0,023 0,022 0,018 0,013
Kol. 2. Beräknad som V (0,025)2 + (0,035)2 = 0,043, där 0,025 är felet i två blindprov (tabell 1, kol. 7), och 0,035 felet i provet (tabell 1, kol. 6). Kol. 3. Beräknad som N/ (0,007)2 + (0,035 2 = 0,036, där 0,007 är felet i tre blindprov (tabell 1, kol. 8), och 0,035 feleti provet (tabell 1, kol. 6). Kol. 4. Beräknad som V (0,012)2 + (0,024)z = 0,027, där 0,012 och 0,024 äro hämtade ur tabell
1, kol. 9 och 6 resp.
Kol. 5, 6 och 7 erhållas av resp. kol. 2, 3 och 4 genom multiplikation med 113 (omräkningsfaktor från ml n/100 tiosulfat till mg alkohol), och division med provets vikt i mg. T. ex. 0043 X 113 100
= 0,049 osv., om provets vikt är 100 mg.
Kol. 8, 9 och 10 erhållas ur kol. 5, 6 och 7 genom division med t/B
1 ”Reduktionsvärdet" i ml n/lOO tiosulfat. ” ”Reduktionsvärdet" i promille alkohol.
tabell 45, kol. 2—4, och uppgå till 0,027— 0,043 ml tiosulfat. För att kunna få fram, vad detta reduktionsvärde innebär i promille alkohol, har i tabell 45 tiosulfatvärdet om- räknats till promille alkohol. Resultatet för enkelprov med varierande antal blindprov återfinnes i kol. 5—7, och för trippelprov i kol. 8—10. Felens storlek beror med natur- lighet även på provets vikt, ju lägre vikt, ju större fel. Om vikten på provet understiger 100 mg, kan vikten spela en avgörande roll för utslagens storlek.
De i tabell 45 angivna felen äro genomsnitts- värden; i ett enstaka fall kunna värdena emellertid variera mera. En sammanställning av dessa extrema variationer återfinnes i ta- bell 46. I tabell 46 angivas felgränserna för
analys av blodprov, icke innehållande alko- hol, om variationen i blindproven skulle vara hela orsaken till analysfelen. Felgränserna äro därför beräknade med ledning av försöks- felen i tabell 44 och 45.
De standardbetingelser, under vilka analy- serna utförts vid Farmakologiska avdel- ningen, innebära bl.a. minst 4 blindprov, en vikt hos provet av 100 mg eller mer, och tre analyser på varje prov (trippelanalys). Under dessa omständigheter motsvarar felet i en trippelanalys i genomsnitt ett "reduk- tionsvärde" av 5: 0,017 promille (tabell 45, kol. 10, och tabell 46, kol. 2). Detta innebär att vid analys av blodprov, vilka ej innehålla alkohol, i 95 % av fallen (P = 0,05) reduk- tionsvärdena till följd av enbart till blind-
proven hänförbara analysfel skulle svänga mellan —— 0,04 och + 0,04 promille (tabell 46, kol. 3). Endast 2,5% av fallen skulle falla ovanför gränsen + 0,04 promille.
Mellan gränserna — 0,06 och + 0,06 pro- mille skulle 99% av värdena (P= 0,01) återfinnas. Endast 0,5 % av värdena skulle falla ovanför +0,06 promille (tabell 46, kol. 4).
Dessa siffror angiva således de felgränser mellan vilka "reduktionsvärdena", omräk- nade till promille alkohol, kunna tänkas variera i de fall där icke någon alkohol finnes i provet och där försöksfelen i blindproven skulle vara hela orsaken till analysfelet.
Under förutsättning av att vissa standard- betingelser upprätthållas, kunna således reduk- tionsvärden upp till + 0,06 promille erhållas, som enbart bero på försöksfel vid analysen och som således icke betyda närvaro av alkohol eller annan reducerande substans.
Felmarginalens storlek om standardbetingel- serna icke upprätthållas
De i föregående avsnitt givna gränsvärdena + 0,04 promille (P = 0,05) och ;t: 0,06 pro- mille (P= 0,01) angiva de felgränser som vid analys av blodprov från personer, som icke förtärt alkohol, skulle framkomma vid analys med 4 blindprov, en vikt hos provet icke understigande 100 mg, och 3 prov vid varje analys.
Vid förändringar i metodiken, och framför allt om standardbetingelserna icke skulle skrupulöst efterföljas, kunna emellertid be- tydligt större försöksfel framkomma.
Om t. ex. blindproven uppvisa en större variation (exempel 4), om provets vikt är betydligt mindre än 100 mg (exempel 5 och 6) eller om provet är spätt (exempel 7) kan dels storleken av "reduktionsvärdet" öka, dels även vid omräkningen till promille alkohol reduktionsvärden framkomma, som skulle
tyda på en hög ”alkoholhalt" i ett prov, som i verkligheten icke innehåller alkohol.
Exempel 4. Åtgången av n/lOO tiosulfat i blind— provet (B): 5,02 ml. Åtgången av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,93
ml. Provets vikt: 108 mg.
Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,02—-4,93) )( 113 + 0,09 x 113
108 _ 108 _
= + 0,094 promiHe "alkohol".
"Reduktionsvärdet" är i detta fall + 0,09 ml n/100 tiosulfat, vilket skulle motsvara en "alko- holhalt" på + 0,094 promille.
I verkligheten kan halten fortfarande vara = 0, ty skillnaden (B—P) = 0,09 ml kan fort- farande tänkas falla inom försöksfelens ram.
Exempel 5. Åtgång av n/100 tiosulfat i blind-
provet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,97 ml. Provets vikt: 40 mg.
Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—4,97) X 113 0,04 )( 113 40 _ 40 _ = + 0,11 promille "alkohol".
"Reduktionsvärdet" är i detta fall 0,04 ml n/100 tiosulfat, vilket i och för sig kan tänkas förekomma. Men på grund av provets låga vikt, 40 mg, motsvarar detta reduktionsvärde en "alkoholhalt" på 0,11 promille.
I verkligheten behöver ingen alkohol finnas i provet, utan resultatet sammanhänger med det relativt stora försöksfelet och den låga vikten på provet i detta exempel.
Ett annat teoretiskt tänkbart fall illustreras i exempel 6, där dels reduktionsvärdet är
högt, och dels kapillärvikten är liten. Exempel 6. Åtgång av n/100 tiosulfat i blind-
provet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,90 ml. Provets vikt: 40 mg.
Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—4,90) x 113 0,11 x 113
40 _ 40 _
= + 0,31 promille "alkohol".
Beräkningen innebär, att "reduktionsvärdet" i provet i detta fall är + 0,11 ml n/100 tiosulfat, vilket tyder på ett mycket stort försöksfel.
l i &
Felgränser vid analys enligt Widmark-metoden av blodprov, icke innehållande alkohol, beräknade ur försöksfelen i blindproven. (Skulle proven vara spädda, ökar felet med spädningsfaktorn).
Beräknade felgränser vid analys av trippelprov, ej .. innehållande alkohol (i promille alkohol) Beraknat Antal blindprov och (”5055er P = 0.05 P = 0.01 P = 0.001 - trlvpe analts (omfattar 95 % (omfattar 99 % (omfattar 99,9 % provets Vikt ”11 (pr omi e av fallen och av fallen och av fallen och alkohol) överstiges i överstiges i överstiges i | 2,5 fall på 100) 0,5 fall på 100) 0,5 fall på 1 000) 1 | 2 3 4 5 Provets vikt 100 mg 4 blindprov ......... ;t; 0,017 :|; 0,04 :|; 0,06 + 0,08 2 blindprov ......... &: 0,028 :l; 0,09 :|; 0,14 + 0,36 Provets vikt 40 mg 4 blindprov ......... ;t 0,043 :|: 0,09 + 0,14 :i; 0,20 2 blindprov ......... i 0,070 + 0,23 ;t: 0,34 :|; 0,90 Kol. 1. Angiver provets vikt i mg samt antalet blindprov. Kol. 2. Värdena på försöksfelen äro hämtade ur tabell 2, kol. 8 (2 blindprov), resp. kol. 10
(4 blindprov).
Kol. 3. Anger gränsvärdet för den funna halten vid sannolikheten P = 0,05, dvs. det värde som
överstiges i 2,5 fall av 100. Värdena erhållas ur kol. 2 genom multiplikation med 2,26 (t-deviaten för 9 frihetsgrader) [3X(4—1)] vid trippelanalys med 4 blindprov, och med 3,18 (t-deviaten för 3 frihets- grader) [3 x (2—1)] vid trippelanalys med 2 blindprov. Kol. 4. Gränsvärdet för P = 0,01, dvs. det värde som överstigesi 0,5 fall av 100. Värdena erhållna som för kol. 3 nr kol. 2 genom multiplikation med 3,25 (t-deviaten för 9 frihetsgrader) vid trippelanalys med 4 blindprov, och 5,84 med 2 blindprov.
(t-deviaten för 3 frihetsgrader) vid trippelanalys
Kol. 5. Gränsvärdet för P = 0,001, dvs. det värde som överstiges i 0,5 fall av 1 000. Värdena erhållna som för kol. 3 nr kol. 2 genom multiplikation med 4,78 (t—deviaten för 9 frihets- grader), vid trippelanalys med 4 blindprov, trippelanalys med 2 blindprov.
Detta reduktionsvärde skulle motsvara en skenbar alkoholhalt i provet av + 0,31 pro- mille (I).
I verkligheten innehåller provet icke alkohol, utan det höga reduktionsvärdet är helt beroende på ett sammanträffande av flera försöksfel.
En mycket stor felkälla utgör en ev. ut- spädning av provet, vilket illustreras av exempel 7.
Exempel 7. Åtgång av n/lOO tiosulfat i blind- provet (B): 4,93 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,82 ml. Provets vikt: 40 mg. Provet är spått 10 gånger. Halt i det spädda provet enligt formel (12): (4,93—4,82) )( 113 0,11X113
40 40 = + 0,31 promille ”alkohol".
och 12,9 (t-deviaten för 3 frihetsgrader) vid
"Alkoholhalt" i ursprungsprovet: 3,10 pro- mille "alkohol"(l).
I verkligheten var mängden alkohol = 0, och den beräknade halten beror på försöksfelens storlek.
Betydelsen av här antydda försöksfel fram- går ur tabell 46. En minskning av provets vikt under 100 mg ökar felet avsevärt. Så t. ex. är försöksfelet vid en vikt av provet av endast 40 mg &: 0,09 promille, resp. & 0,14 promille alkohol (tabell 46, kol. 3 och 4).
Likaledes ökar felet om antalet blindprov minskas. Medtages vid analys av trippelprov endast två blindprov, är felet + 0,09 promille för P = 0,05 och + 0,14 promille för P= 0,01 (tabell 46, kol. 3 och 4) vid en vikt av provet på 100 mg. Skulle proven endast väga t. ex. 40 mg, öka felgränserna avsevärt:
till :|: 0,23 promille för P = 0,05 och :1: 0,34 promille för P = 0,01.
Det är uppenbart att Widmarkanalysen i en okritisk undersökares hand kan tänkas giva stora felvariationer. Orsaken till att enstaka tidigare undersökare anse sig ha funnit så höga "alkoholhalter" hos personer, vilka enligt uppgift icke skulle ha förtärt alkohol, beror med största sannolikhet på abnormt stora för- söksfel.
Som framgår av den fortsatta framställ- ningen, ha sådana extrema försöksfel icke förekommit vid analys på Karolinska insti- tutets farmakologiska laboratorium, på Medi- cinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning eller på Statens rättskemiska laboratorium (bilaga 3 och 4) av blodprov från personer, som icke förtärt alkohol. De faktiskt funna försöksfelen ha helt överensstämt med de teoretiskt beräknade. På sammanlagt 3 078 prov befanns det faktiska försöksfelet i en trippelanalys motsvara i 0,018 promille alkohol (tabell 47 ,kol. 4); det ur blindproven beräknade var :i: 0,017 promille (tabell 46).
Försöksfelet iprov från personer utan alkoholförtäring
Som nästa led i undersökningen av fel- variationerna i Widmarkmetoden analyse- rades storleken av variationerna i blodprov från individer, vilka icke förtärt alkohol.
Friska personer
Ett stort antal dylika prov, sammanlagt 5 000 prov, ha tagits under årens lopp från friska personer, vilka icke förtärt alkohol. För analys av försöksfelen bearbetades för åren 1945—1951 ett slumpvis utplockat material om sammanlagt 1861 prov (se tabell 47).
1. Enskilda kapillärer: Slumpvis utplocka— des ur hela materialet för åren 1945—1951 sammanlagt 532 kapillärer. Det genomsnitt- liga felet i en enkelanalys var :i; 0,03 promille
(tabell 47, kol. 3). Detta motsvarar för en trip- pelanalys ett fel av ;t; 0,018 promille (kol. 4). 2. Dubbelprov bearbetades i en andra för- söksserie, omfattande sammanlagt 441 slump- vis utplockade dubbelprov (kol. 3). Ur dessa dubbelprov beräknades att felet i en trippel- analys var :i; 0,016 promille (kol. 4).
3. Trippelanalyser bearbetades i en tredje serie, 149 slumpvis uttagna trippelanalyser. Felet i en trippelanalys var i genomsnitt ;t; 0,020 promille (kol. 4). Då de funna försöksfelen i de tre serierna ej skilde sig signifikant från varandra, sam- manslogos de tre serierna till ett material, återgivet i tabell 47 under Medeltal. I genom- snitt blir försöksfelet i ett trippelprov från en person som icke förtärt alkohol i 0,018 pro- mille, således helt överensstämande med det på grundval av variationerna i blindproven beräknade felet (tabell 46, kol. 2). Med ledning av det så funna felet kunna felgränserna för analys av blodprov, ej inne— hållande alkohol, beräknas (tabell 47, kol. 5—7). De i tabellen angivna felgränserna an— giva således de gränser, som reduktionsvär- det i ett undersökt prov ej överstiger på grund av rena analysfel. I 95 % av proven voro fel- gränserna 5; 0,04 promille (P = 0,05); i 99 % av samtliga voro gränserna i 0,05 promille (P = 0,01), och i 99,9 % av fallen &: 0,06 promille. (P = 0,001).
Patienter med diabetes
Under åren 1947—1951 ha prov tagits på ett stort antal personer utan föregående alko- holförtäring, vilka haft sockersjuka och som vårdats polikliniskt eller på sjukhus, och som haft en diabetes av varierande grad, från endast lätta grader till svårartade former med syrabildning och högt blodsocker. Sam- manlagt togos omkring 5 000 prov. Ur detta material ha slumpvis uttagits 1 217 prov för analys av försöksfelens storlek, i enkelprov,
Tabell 47. Försöksfel och felgränser vid analys av blodprov icke innehållande alkohol, funna vid analys enligt Widmark-metoden av prov från såväl friska som diabetiker åren 1945—1951
Sammanlagt analyserades i de sex serierna 3 078 kapillärer, slumpvis utplockade ur ett material
för åren 1945—1951 (friska) och åren 1947—1951 (diabetiker).
Funna felgränser vid analys Försöksfelens storlek av trippelprov, icke A tal i promille alkohol innehållande alkohol — n romille alkohol Material prov (P . ) enskilt [ trippel- Sannolikhet P prov | Prov P=0,051 P=0,012 P=0.0013 1 2 4 5 6 7 A. Friska personer Enskilda kap. ........... 532 0,032 0,018 Dubbelprov ............. 441 0,028 0,016 Trippelprov ............. 149 0,035 0.020 Medeltal 1 861 0,031 0,018 i 0.035 :|: 0,046 :|: 0.059 B. Diabetespatienter Enskilda kap. ........... 170 0.041 0,024 Dubbelprov ............. 225 0,024 0.014 Trippelprov ............. 199 0.038 0.022 Medeltal 1 217 0.033 0,019 1 0.037 ;t: 0.049 ;t: 0,062 C. Hela materialet Medeltal 3 078 0.0318 0,0183 j: 0,036 5: 0,047 :l: 0.060
Kol. 4. Beräknad ur kol. 3 genom division med i/ 3 (formel 10). Kol. 5. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 1,96,
och överskrides i 2,5 % av fallen.
Kol. 6. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med
2,58, och överskrides i 0,5 % av fallen.
Kol. 7. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 3,29,
och överskrides i 0.05 % av fallen. 1 Omfattar 95 % av fallen.
dubbelprov och trippelprov. Resultaten åter- finnas i tabell 47. Den kliniska bakgrunden hos dessa patienter och andra data redovisas i bilaga 4.
1. Enstaka kapillärer: Slumpvis utplocka- des ur hela materialet för åren 1947—1951 sammanlagt 170 enkelanalyser. Det genom- snittliga felet i en enkelanalys var 0.041 pro- mille och i en trippelanalys 0,024 promille.
2. Dubbelprov för åren 1949—1951 bearbe— tades i en andra försöksserie, sammanlagt 225 slumpvis utvalda prov. Försöksfelet i en trippelanalys beräknat ur felet i dubbelana- lyserna, var i denna försöksserie endast 0,010 promille.
2 Omfattar 99 % av fallen. 3 Omfattar 99,9 % av fallen.
3. Trippelanalyser bearbetades i en tredje serie, sammanlagt 199 slumpvis utvalda trippelanalyser. Felet i en trippelanalys var 0,022 promille. Då skillnaderna i felen mellan de tre för- söksserierna icke voro signifikanta, samman- slogos de till ett material (Medeltal i tabell 47). F örsöksfelet i en trippelanalys på prov från patienter med diabetes, vilka icke hade för- tärt alkohol, uppgickigenomsnitt till ;t 0,019 promille. Delta försöksfel är detsamma som för prov från friska personer, vilka icke förtärt alkohol.
De maximala reduktionsvärdena, kunna väntas hos diabetespatienterna och
SOD]
vilka enbart äro att tillskriva analysfel, åter- finnas i tabell 47. kol. 5—7.
Försöksfelet i blodprov från patienter med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, var av samma storleksordning som hos friska, och överensstämde med det på grundval av varia- tionerna i blindproven beräknade felet.
Diskussion
Eftersom ingen skillnad i försöksfelens stor- lek kunde påvisas mellan analysvärden i blod från friska och i blod från diabetespatienter, sammanslogos de båda grupperna till ett material (tabell 47). Ur tabellen framgår att det genomsnittliga försöksfelet i en trippel— analys av blod från personer, vilka icke förtärt alkohol, var :i: 0,018 promille.
I Vissa fall ha serier av blodprov t.o.m. haft lägre försöksfel, t. ex. en serie på 146 prov från åren 1945—1947 (tabell 50, kol. 7).
De felgränser eller maximala reduktions- värden, som man på grund av rena analysfel kan vänta sig att finna vid analys enligt Wid— markmetoden av blodprov från friska indi- vider eller individer med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, äro (tabell 47):
;t: 0,04 0I,", i 95% av fallen (P = 0.05); + 0,04 0/00 överskrides i 2,5 % av fallen.
;t; 0,05 0/00 i 99% av fallen (P = 0,01); + 0,05 0/Do överskrides i 0,5% av fallen.
1 0,06 0/00 i 99,9 % av fallen (P = 0,001); + 0,06 0/00 överskrides i 0,05% av fallen.
Sannolikheten att ett reduktionsvärde hos en person, som icke förtärt alkohol, skulle överskrida 0,10 promille, och bero på ett analysfel, är således under dessa omständig— heter försvinnande (> 5 )( medelfelet P > 0,000001 = 1 : 1000.000).
Dessa låga försöksfel ha sammanhängt med att endast assistenter, tränade med denna metod genom mångårigt arbete, utfört analy- serna, att vid diskning av kärl, preparation av kapillärer, beredande av lösningar och ut-
förande av analysen en rad standardbe- tingelser skrupulöst upprätthållits. Inga späd- da prov ha förekommit, de enskilda blod- proven ha haft en vikt av i genomsnitt 100 mg eller mera, (prov med en vikt av under 80 mg ha systematiskt uteslutits), vid analyserna ha systematiskt minst tre, vanligen fyra blind- prov medtagits, och försöksfelet i blindproven har ej överstigit :i; 0,012 ml n/100 tiosulfat.
Den goda överensstämmelsen meHan stor- leken av det i prov från människor faktiskt funna försöksfelet, :|; 0,018 promille, och det ur felen iblindprovet beräknade, :1: 0.017 promille, visar dels noggrannheten av analys- arbetet, dels att under dessa omständigheter försöksfelen i blodproven till största delen äro att hänföra till variationer i blindproven — felen bli mindre med ökat antal blind- prov — samt till alla de faktorer som betinga variationen i blindproven.
Undersökningen har således visat att den största noggrannhet måste läggas på rengö- ringen av kolvarna, på tillsatsen av exakt samma mängd bikromatsvavelsyra till varje kolv, på upprätthållandet av samma tid för destinationen, avkylningen av kolvarna före titreringen, titrering med konstant intervall efter kaliumjodidtillsats och en noggrann titrering till samma slutpunkt med en exakt inställd lösning. Under dessa förhållanden uppträda hos personer vilka icke förtärt alkohol, icke reduktionsvärden i blodet, över- stigande 5; 0,08 promille.
Prov med känd alkoholhalt
Nästa steg i analysen av försöksfelen var att undersöka variationerna i prov, inne- hållande alkohol.
1. I en första serie undersöktes variatio- nerna vid analys av lösningar med känd halt av tillsatt alkohol. För den statistiska bearbet- ningen utvaldes slumpvis sammanlagt 61 serier av lösningar, analyserade på sin halt
Analyserna utfördes enligt Widmark-metoden på Karolinska institutet, Farmakologiska laboratoriet, åren 1946—1948 på 61 serier av lösningar med alkohol av känd halt, varje serie omfattande 2—16
kapillärer, sammanlagt 272 kapillärer.
| Alk h lh lt' t . 'll Försöksfeletienskild Säl-521122??? o o a iprove (1 promt e) kapillär (i promille) (iplfromillå halt +antal prov] medeltal variationsbredd medeltal variationsbredd medeltal 1 | 2 | 3 4 5 6 | 7 ( 1 promille 41 0,535 0,11—0,99 0,018 0 ——0,055 0,011 > 1 promille 20 1,430 1,07+2,75 0,026 0,002—0,099 0,015 Total 61 | 0,828 | 0,11—2,75 10,021 0 —0.099 | 20,012
1 Felet i en enkelanalys motsvarar 2,5 % av medeltalet. ” Felet i en trippelanalys motsvarar 1,5 % av medeltalet.
av alkohol med 2—16 kapillärer i varje serie; alkoholhalten i lösningarna varierade mellan 0,11 och 2,75 promille. Resultatet framgår av tabell 48.
Felet i en enkelanalys var i genomsnitt 0,020 promille och i en trippelanalys 0,012 promille. Analysfelet motsvarade 2,5% av medeltalet i en enkelanalys och 1,5% av medeltalet i en trippelanalys.
2. I en andra serie bearbetades statistiskt resultaten av analyser, utförda på samman- lagt 10 lösningar vid olika tillfällen på samma utvaldes slumpvis för denna bearbetning 10 lösningar med 121 prov. Lösningarna utgjordes av alkohol i vatten-
ursprungslösning. Sammanlagt
lösningar eller av blod, till vilka en känd mängd alkohol tillsatts, samt av öl i olika ut— spädning med eller utan tillsats av extra alkohol. Resultaten återfinnas i tabell 49. Överensstämmelsen mellan de olika analy- serna var fullständig.
Prov med okänd alkoholhalt
För att fastställa storleken av analysfelen i blodprov från personer, vilka förtärt alkohol, bearbetades statistiskt 1513 dubbelanalyser.
Proven härrörde från försök med olika kategorier av försökspersoner, såväl personer vana vid måttligt alkoholbruk som alkoho- lister. Försökspersonerna fingo i samband med försök av olika slag förtära större eller mindre mängder av olika alkoholdrycker: öl, brännvin, m.m., blodprov togos med jämna intervall, såväl före som även 5—7 timmar efter alkoholförtäringen, och blod- proven analyserades enligt Widmark-meto- den. Ur hela materialet för en treårsperiod bearbetades i denna försöksserie 1 513 slumpvis utplockade dubbelanalyser med 3 026 kapillärer. Resultaten framgå av tabell 50.
sammanlagt
Proven uppdelades i grupper efter den funna halten (kol. 1 och 2), och försöksfelen beräknades inom varje grupp för sig. Den första gruppen omfattade blodprov som inne- höllo mindre än 0,10 promille alkohol. För- söksfelet i dessa prov (n = 146) var endast i 0,010 promille, således mindre än det teoretiskt beräknade i tabell 47.
Försöksfelet i ett trippelprov innehållande alkohol var i genomsnitt 0,030 promille (kol. 7). Felet var i viss utsträckning beroende på alkoholhalten i provet. I prov med en
Analyserna utförda enligtWidmark-metoden vid Karolinska institutets farmakologiska laboratorium 1946—1948 på 10 serier med sammanlagt 121 analyser. Lösningarna utgjordes av alkohol i vatten- lösning, av blod med tillsats av alkohol och av olika spritdrycker, såsom starksprit och maltdrycker i olika utspädningar med och utan tillsats av alkohol.
Analysens ordningsnummer Sannolikhet Serie I II III P för nr överens- antal funnen halt antal funnen halt antal funnen halt stämmelse kap. promille kap. promille kap. promille 1 2 3 4 5 ] 6 7 8 1 16 0,89 :|: 0.012 16 0,89 :i; 0.006 > 0,2 2 6 3.28 ;t: 0.027 6 3,32 :i: 0.048 > 0.2 3 4 3,24 :i: 0,025 4 3,26 ;t: 0, 033 4 3,26 1 0.068 > 0.2 4 5 2.64 :|: 0.009 3 2,60 :|: 0.049 3 2,57 i 0,044 > 0,2 5 4 1.98 :i; 0.007 4 1,92 5: 0.023 4 1,97 ;t!0.009 > 0,2 6 4 3.26 & 0.091 4 3.19 ;t: 0, 016 4 3,21 i_0,019 > 0.2 7 3 3,31 :i: 0.031 3 3,22 ;t; 0.029 > 0,2 8 3 2.52 :i: 0.045 3 2. 51 ;t: 0.031 3 2,51 & 0,018 > 0,2 9 3 3,18 :|: 0.082 3 3,19 :i; 0.032 > 0,2 10 3 3,36 & 0.062 3 3,32 i 0.029 3 3,21 :i: 0.002 > 0.2
Kol. 8. P beräknad med variansanalys. grundad på beräkning av Snedecor's varianskvot F; se
Snedecor (1938).
Tabell 50. Försöksfelen i blodprov, innehållande alkohol
Försöksfelet i blodprov vid analys av 1 513 dubbelbestämningar enligt Widmark- metoden vid Karolinska institutets farmakologiska laboratorium åren 1945—1948, sammanlagt 2 026 kapillärer. Proven tagna från personer som förtärt alkohol.
Blodalkoholhalt Differens l:a—2:a kapillär (promille) Försöksfel (promille) iprovet ( romille alkohol antal Standard- . . _ ,,,—_) dubbel- ”Final deviation inställd "ge; gränser medeltal prov eD 3 d al” ar a y 1 2 l 3 | 4 5 6 | 7
0,00—0,09 146 — 0,003 ;t: 0.002 0,024 0,017 0,010 0,10—0,39 448 — 0,001 & 0.002 0.045 0.032 0,018 0,40—0,69 434 — 0.003 :l: 0.004 0.076 0.054 0.031 0,70—0,99 281 + 0.004 :|; 0,005 0.079 0.056 0,032 LOG—1,29 127 —— 0.003 1 0.010 0.109 0.077 0.044 LSU—1,59 46 — 0.004 :l: 0,008 0.051 0.036 0.021 1,60—1,89 21 — 0,003 :l: 0.035 0.161 0.114 0,066 130—2.19 4 _— 0.058 i 0.047 0.094 0.067 0.039 2.20—2,49 6 + 0.037 + 0,072 0.176 0.125 0,072 0,10—0,99 0.506 1 163 — 0,001 :i: 0.002 0,067 0.047 0.025 LOD—2,49 1.333 204 — 0.004 + 0.008 0.108 0.076 0.044 0,10—2.49 0.630 1 367 — 0.002 :|: 0.002 0.073 0,052 0.030
Kol. 6. Beräknad ur kol, 5 genom division med N/2(formel 8). Kol. 7. Beräknad ur kol. 6 genom division med 1/ 3 (formel 10).
Beräknade ur försöksfelen vid analys av 2 734 blodprov, analyserade på Karolinska institutets farmakologiska avdelning och hämtade från personer som förtärt alkohol och undersökts åren
1945—1948.
. Felgränser vid analys av trippelprov Alk030£hdåå grov” Försöksfeli innehållande alkohol (promille alkohol) p om e Antal prov trippelprov Sannolikhet P (promille) gränser medeltal P = 0,05 P = 0,01 P = 0,001 1 2 | 3 4 5 6 7 0,10—0,99 0,51 2 326 0.025 5: 0,049 5: 0.064 5; 0.082 LOG—2.49 1,33 408 0.044 ;t: 0.086 :i: 0,114 :l: 0,145
Kol. 1—3 motsvara kol. 1—3 i tabell 7 (här angivas antalet enkelprov). Kol. 4 motsvarar kol. 7 i tabell 7. Kol. 5. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 1,96. och överskridas
i 2.5 % av fallen.
Kol. 6. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 2,58. och överskridas
i 0.5 % av fallen.
Kol. 7. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 3,29, och överskridas
i 0.05 % av fallen.
alkoholhalt mindre än 1 promille var felet :|: 0,025 promille, och i prov med alkohol över 1 promille var felet ;t 0,044 promille.
Felgränserna vid analys av blodprov, inne- hållande alkohol, framläggas i tabell 51.
Som exempel på innebörden av de funna analysfelen i blodprov innehållande alkohol kan t. ex. nämnas att endast i 1 fall på 100 (P = 0,01) (kol. 5) överstiga analysfelen :|: 0,06 promille vid halter under 1 promille. och :|: 0,11 promille vid halter över 1 pro- mille. Endast i undantagsfall — mindre än 1 fall på 1 000 (P = 0.001) — överstiger det extrema analysfelet i trippelprovet :|: 0,15 promille. Om hänsyn endast tages till plus— värden. överskrides 0,15 promille endast i mindre än 1 fall på 2 000.
I en senare serie från åren 1949—1951 voro försöksfelen ännu mindre (bilaga 5, tabell 9) och uppgingo i genomsnitt till ;t: 0,016 promille i prov med en alkoholhalt under 1 promille, och i 0,024 promille i prov med en alkoholhalt av mer än 1 pro- mille (kol. 7). Dessa fel motsvara omkring 1—2 % av medeltalet i en trippelanalys.
Felkällor vilka kunna tänkas påverka analysen
De olika slag av felkällor. som kunna tänkas påverka analysen, kunna förekomma vid provtagningen och förvaringen av ka- pillärerna samt vid den kemiska analysen.
Vid provtagningen
1. Kapillärens preparation. Vid dålig pre- paration, framför allt om prepareringsmedlet mekaniskt fyller ut kapillärens inre, för- hindras uppsugningen av blodet.
2. Kapillärens fyllnad. Kapillären rymmer vid fullständig fyllnad i regel 150 mg blod. Om den blodmängd, som tages, uppgår till mindre än 70 mg, kan det föreligga en risk att abnorma värden framkomma vid uträk- ningen (se ex. 6 och 7). En för liten blod- mängd kan vara följden av en otillräcklig mängd blod vid själva provtagningen (kyla. kärlrubbningar) eller dålig preparation av kapillären, då endast en liten del av kapillä- ren fylles.
Däremot spelar det ingen som helst roll om kapillären är fullständigt fylld eller endast
till en del, så att luft tinnes närvarande. För- för alkohol mellan vatten och luft är nämligen 1 : 2 000. varför även om kapillären vore llalvfylld halten endast skulle gå ned från t. ex. 3.000 pro- mille till 2.999 promille.
3. Desinfektionsvätskan vid blodtagningen. delningskoefticienten Flyktiga ämnen såsom alkohol eller eter få icke användas vid desinfektionen av prov- tagningsstället. olämpligt, emedan det kan tänkas verka
Även formaldellyd anses
hämmande på det kemiska förloppet vid analysen.
Många fall finnas emellertid, där inga för- ändringar av analysvärdet iakttagits, trots att för experimentella ändamål just eter eller alkohol använts. Desinfektionsmedlet torde med all sannolikhet därför spela en under- ordnad roll. även om av säkerhetsskäl endast indifferenta medel som enpromillig sublimat- lösning, kvartärsåpor e. (1. böra användas. Vid provtagningen måste den läkare som tagit provet på formuläret anteckna att han desinficerat på föreskrivet sätt, dvs. med und- vikande av alkohol och eter.
4. Sättet för provtagningen. Alkoholen för- delar sig efter vattenhalten i de olika väv- naderna, varvid halten i blodserum eller kroppsvätska är 10—20% högre än i hel- blodet. Om man vid provtagningen pressar starkt på vävnaden för att tillräckligt mycket blod skall kunna erhållas. kan detta i undan- tagsfall tänkas medföra, att halten i senare tagna prov, t. ex. i den sista av tre kapillärer, blir högre på grund av en viss tillblandning av blod- och vävnadsvätska. En sådan fel- källa ger sig emellertid till känna på olika sätt, bland annat genom att blodet kan förändras till färg och konsistens —— en högre halt av vävnadsvätska ger ljusare blod — och att de enskilda värdena variera mera sinsemellan än vad som motsvarar analysfelen.
1. Kapillärernas preparation. Kapillärerna äro preparerade med en speciell lösning. innehållande bl. a. natriumfluorid, i avsikt att förhindra att blodet koagulerar. att det infekteras eller att dess olika beståndsdelar förändras under lagringen, t. ex. genom glykolys. Vid infektion kan såväl en minsk- ning som en ökning av mängden alkohol tänkas inträffa, framför allt om provet för- varas längre tid vid rumstemperatur eller högre temperatur.
Under kapillärernas lagring sker en sedi- mentering, och blodkropparna kunna klum- pa ihop sig. Vid dålig preparation av kapillä- ren kan innehållet vara svårt att blåsa ut vid överförande av provet till skålen i analys- kolven. I sådana fall kan det hända att den övervägande delen av provet utgöres av blod— vätska, och halten blir då 5—10 % högre än för helblod. I andra fall kan en så liten mängd blåsas ut. att resultatet av analysen blir missvisande. Denna risk är speciellt framträdande, om mindre än 70 mg prov blir tillgängligt (se ex. 6 och 7).
En ordentlig omskakning av kapillären — med samma rörelse som vid nedslagning av en febertermometer — är därför ound- gänglig för att goda analysvärden skola er- hållas.
2. Propparna. De proppar varmed kapil- lärerna tillslutas kunna vara gjorda av dåligt gummi och bliva då lätt spröda. Om de ej hålla tätt, kan vid lagring en nedsättning av halten tänkas.
3. Förvaringssätt och lagring. Om kapillä- ren är väl preparerad och tillsluten och innehåller blod, taget från levande personer, kan provet förvaras i rumstemperatur ca 4 dagar utan att halten förändras. Sker för- varingen i kylskåp (+ 4” C), kan förvaringen utsträckas till 3 månader. Efter 2—4 dagar blir det emellertid tekniskt svårare att tömma
tillfredsställande och värdena riskera att uppvisa större variationer, med
större eller mindre icke systematiska avvikel— ser åt ena eller andra hållet.
Om blodet härrör från lik, råder helt andra förhållanden; detta problem har nyligen tagits upp till behandling av Bonnichsen och Theorell med ADH-metoden (se bilaga 6).
I våra försök på Farmakologiska avdel- ningen ha proven omedelbart överförts till kylskåp och i regel analyserats inom 2—3 dagar; inga prov ha legat längre än 6 dagar innan analysen skett.
Samtliga prov i rättsfall sändas till Statens rättskemiska laboratorium för analys. De för— varas i rumstemperatur högst 1—2 dagar (sändas express), överföras vid ankomsten till laboratoriet till kylskåp och analyseras i regel inom 2 veckor.
Vid analysen
1. Variation i tillsats av bikromatsvavelsyra till kolvarna. Då vid beräkningen av alkohol- halten i provet analysen hänföres till den ursprungliga mängden tillsatt bikromatsvavel- syra är det ett oeftergivligt villkor att exakt samma mängd bikromatsvavelsyra tillsättes till varje enskild kolv. Noggrannheten i denna tillsats framgår t. ex. nr variationen mellan blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol.
Bristande exakthet i tillsatsen av bikromat- svavelsyra kan giva upphov till betydande fel.
2. För få blindprov med otillräcklig nog— grannhet. Denna essentiella felkälla disku- teras i samband med utredningen av analys- felen. 3—4 blindprov med ett genomsnittligt fel av :i: 0,012 ml n/100 tiosulfat äro en viktig förutsättning för ett noggrant arbete och en garanti för minimala analysfel. Variatio- nerna mellan blindproven bli tillika ett tecken på noggrannheten i tillsatsen av bikromatsvavelsyra.
3. Bristande noggrannhet vid vägningen. Kapillären måste vägas dels före, dels efter utblåsningen av provet, på 0,5 mg när.
4. Oförsiktighet vid utblåsning av blodprovet. Emedan provet sedimenterar vid längre för- varing och koagel kunna bildas, är en om- skakning (se ovan) oundgängligen nödvändig. Vid utblåsningen, om denna sker oförsik- tigt, kan en del av provet hoppa ut eller stänka omkring. I ett sådant fall måste provet kasseras, då vikten av det återstående provet icke kan exakt skattas.
5. För lång eller för kort destillationstid samt olämplig temperatur. De jämnaste vär- dena erhållas genom destillation i vattenbad vid 60—62o (;t: 0,5” C) under två timmar (;t; 15 min.).
6. Ovarsamhet vid upptagande av proppen. Då blodet efter 2 timmar i vattenbad vid 60” är intorkat, kan ett oförsiktigt lossande av glasproppen medföra att en del av det intorkade blodet ”stänker ned" i bikromat- svavelsyran och ger ett ökat reduktionsvärde, simulerande alkohol.
7. Ej nedkylning före titrationen. Viktigt är att före titrationen med KJ och tiosulfat omedelbart efter spädningen av reaktions- blandningen med dest. vatten kyla ned kol- ven till rumstemperatur och ej påbörja titrationen förrän kolven säkert antagit en temperatur av omkring 18—200 C.
8. T itrering på varierande tid efter tillsats av kaliumjodid. En tid av 30 sekunder—1 minut efter kaliumjodid-tillsatsen har visat sig giva de jämnaste värdena. Kortare eller längre tid kan ge större variationer och systematiska fel.
9. Bristande precision i titreringen. Om tio- sulfattillsats, resp. tillsats av stärkelse, sker med bristande precision, framkomma varia- tioner i titrationsvärdena. Noggrannheten i titrationen kan beräknas dels ur variatio- nerna mellan blindproven, dels ur variatio—
nerna vid titrering av lösningar med känd mängd alkohol eller kaliumjodat.
10. Användning av tiosulfatlösning med bristande hållbarhet. Tiosulfatlösningens titer måste ställas vid första användningen, och sedan kontrolleras med jämna intervall, t. ex. mot kaliumjodat. 11. Otillräcklig rengöring av kolvarna. Omedelbar diskning efter analysens slut, av- slutat med 15 sköljningar i färskt dubbel- destillerat vatten, förvaring i dammfri miljö samt diskning med konc. bikromatsvavel— syra e. (1. efter var tredje användning, äro oundgängligen nödvändiga detaljer i ana- lysen för att erhålla minimala analysfel. Orenhet i kolvarna kan genom att giva ett visst reduktionsvärde simulera små mängder alkohol. Noggrannheten i rengöringen fram- går bl. a. ur variationen mellan blindproven. Som framgår av det föregående (tab. 44— 51), och som bekräftats av de jämförande un- dersökningarna mellan ADH— och Widmark- metoderna, redovisade i bilaga 4, har Wid— markmetoden i den utformning som den fått på Farmakologiska avdelningen, Karolinska institutet, och på Statens rättskemiska labora- torium uppvisat mycket små försöksfel, näm- ligen i 0,018 promille i prov, ej innehållande alkohol (bilaga 3, tab. 47), och ;t: 0,023 pro- milleiprov, innehållande alkohol (bilaga 4, tab. 60). Felet motsvarar 2—3 % av medeltalet för en trippelanalys. Storleksordningen av de faktiskt funna försöksfelen visar att de ovan angivna felkällorna ej förelegat vid de rättskemiska analyserna. Detta förutsätter emellertid att såsom även skett analyserna utföras av med metoden förtrogen personal under optimala förhållanden med aktgivande på metodens standardbetingelser. De små försöksfelen utgöra ett bevis för det minutiösa sätt, på vilket metoden handhafts på de nämnda laboratorierna och utgöra en garanti för metodens användning i rättsfall.
Widmark-metodens användbarhet vid analys av andra flyktiga substanser än etylalkohol
DenWidmarkska mikrometoden ger nr teo— retisk synpunkt utslag för flyktiga, reduce- rande substanser. Till denna kategori räknas förutom etylalkohol även metylalkohol och de högre homologerna propyl-, butyl-, amyl- alkohol etc., vidare aceton, eter och olika aldehyder m. fl. Så t. ex. ger metoden utslag för metylalkohol (Bildsten, Bildsten och Widmark, Bernhard och Goldberg, Berggren). Omräkningsfaktorn är 0,48 mot 1,13 för etylalkohol, och konstanta värden erhållas först om temperaturen höjes till 70” och destillationstiden utsträckes till 3 timmar. Widmark-förfarandet ger vidare under be- stämda omständigheter utslag för eter (Gra- mén, Bernhard och Goldberg, Gyllensvärd och Palmlöv, Dybing) — omräkningsfaktorn är 1,08 vid en destillationstid av 21/2 timmar och en temperatur av 70(, —- samt för en rad andra flyktiga, reducerande substanser, t. ex. butyl- och amylalkohol; för dessa är omräk- ningsfaktorn 0,45 och 0,48 resp. (Neymark samt Berggren);
Ingen av här nämnda substanser förekom- mer under normala omständigheter, och metylalkohol, resp. eter, endast efter tillförsel utifrån. Aceton kan däremot tänkas upp- träda i blodet vid svår diabetes, varför i samband med föreliggande utredning en speciell undersökning ägnats åt substans.
I en första serie skedde destillationen vid 60” i 2 timmar. Sammanlagt 8 lösningar innehållande aceton i en halt av 0,24—4,77 promille undersöktes; 7—-10 prov utfördes
denna
på varje lösning, sammanlagt 74 analyser. Den åtgångna mängden n/100 tiosulfat note- rades, och ur denna beräknades omräknings- faktorn k:
aceton konc. i promille k = ___—.— (15) n/100 tiosulfat 1 ml
o 3 _ / o 0 0 o * 2 _ O 2 tim 60” o 3t|m se6 9 o 0 e 2t|m 700 O . 3Hm 70o /.1 1 *1 (S %, 0 . . . . . o 1 2 ,3
oceton%£ Fig. 18. Omräkningsfaktorn k vid analys av aceton enligt Widmarkmetoden vid varierande temperatur (GO—70”) och destillationstid (2—3 timmar).
acetonkonc. i promille
_ n/IOO tiosulfat imI
k-värdct visade sig variera mellan 0,37 och 3,36 vid stigande halt av aceton i ursprungs- lösningen. Resultatet, som framgår ur fig. 18, innebär att det icke förelåg proportionalitet mellan mängden aceton och den åtgångna mängden tiosulfat. Spridningen mellan de olika analyserna av en och samma lösning var stor, högst för de låga halterna, 30 —120% , och något lägre för de höga halterna, om- kring 10—40 %.
Ej heller ökning av destillationstiden till 3 timmar vid 600 i en andra serie av analyser gav konstanta värden (fig. 18).
När i en tredje försöksserie destillations- tiden ökade till 3 timmar och temperaturen till 70”, visade sig variationerna avtaga, men förhållandena blevo fortfarande ej konstanta. 10 lösningar med halten 0,63—1,96 promille aceton, 4—15 analyser på varje lösning, sammanlagt 85 prov, undersöktes. k-värdet varierade mellan 0,59 och 1,20 (tig. 18) och spridningen var 5—25 %, i genomsnitt 10 % .
Omräknas de med aceton erhållna reduk-
tionsvärdena till "promille" alkohol, fram- komma de variationer som återgivas i tig. 19.
Då acetonhalten i blodet i normala fall ej överstiger 0,01—0,02 promille, betyder detta att vid en Widmark-analys enligt gängse metodik (2 tim. destillation vid 60”) aceton- halten i blodet högst skulle kunna giva ett reduktionsvärde motsvarande 0,005—0,01 promille "alkohol". Under patologiska om— ständigheter, kunna acetonvärden upp till 0,15—0,25 Denna halt skulle vid en Widmark-analys motsvara 0,06—0,10 promille alkohol. Undersökningar på ett mycket stort antal diabetespatienter, återgivna i bilaga 4, ha klart visat, att icke ens i svåra fall med högt blodsocker, stor
t.ex. vid diabetiskt coma,
promille aceton förekomma.
utsöndring av socker i urinen och positivt Legals prov (aceton i urinen) de funna blod- alkoholvärden överstego 0,10 promille "alko- hol” (bilaga 4, tab. 53).
Reduktionsvärdet i blodet utan tillförsel av alkohol
För att klarlägga i vad mån det hos friska eller diabetessjuka finnes alkohol i blodet utan föregående alkoholförtäring, undersöktes åren 1947—1951 ett stort antal enligt uppgift friska individer, vilka enligt egen utsago icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna. Dessa personer utgjordes av per- soner tillhörande vitt skilda yrkeskategorier och med varierande alkoholvanor; ovana vid alkoholbruk, dels vana vid måttligt bruk, dels utpräglat alkoholvana och alkoholister.
Friska personer
Hos 220 friska individer, vilka enligt egen uppgift icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna, voro reduktionsvärdena med Widmarkmetoden i genomsnitt + 0,011 promille :l; 0,0016. Endast 6 av 220 värden voro över + 0,06 promille; det lägsta funna
värdet var —0,09 promille och det högsta + 0,08 promille (bilaga 4, fig. 20).
Som ovan framhävts, kunna värden upp till :i: 0,06 promille vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan redu- cerande substans behöver vara närvarande. Värden över + 0,06 promille kunna således bero på analysfel eller vara att tillskriva närvaro av alkohol eller annan flyktig redu- cerande substans.
I detta material uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var + 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet (214/220) av de undersökta personerna (97,3 % = 214/220) verkligen varit ”alkoholfria" vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på annan grund än försöks- personens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor vid olika tider på dygnet.
De funna reduktionsvärdena över 0,06 pro- mille, — maximivärdet var 0,08 promille —— torde i det fall att analysfel kunna uteslutas bero på kvarvarande alkohol från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallth med Widmark- och med ADH-metoden.
För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man endast i undantagsfall (1 fall på 100 till 1 fall på 1 000 /P= 0,01—0,001/) hos friska personer, vilka icke ha förtärt alkohol, i trippelprov enligt Widmarkmetoden skall finna reduktionsvärden i blodet överstigande + 0,06 promille, den övre gränsen kan sättas till + 0,08 promille.
Dessa resultat, liksom det funna medeltalet, + 0,01 promille, äro vidare ett starkt stöd för antagandet, att utan föregående alkohol- förtäring alkohol normalt icke förekommer i organismen. Det slutgiltiga beviset lämnas med ADH-metoden.
Som en viktig del utfördes en omfattande undersökning av reduktionsvärdena hos pa— tienter med diabetes, dels på 136 patienter, vårdade polikliniskt, dels på 347 patienter, vårdade på sjukhus med en diabetes av varierande svårighetsgrad. Sammanlagt un- dersöktes omkring 5 000 prov från 583 pa- tienter.
I det polikliniska materialet, som utgjordes av sammanlagt 136 fall, 52 män och 84 kvinnor, var medeltalet för reduktionsvär- dena för detta material +0,021 promille & 0,0020. De enskilda värdena varierade mellan — 0,03 promille och + 0,09 promille. Ingen skillnad förelåg i detta avseende mellan män och kvinnor.
Medeltalet för sjukhusmaterialet var + 0,024 promille :i: 0,0013 (n = 347, s = 0,0268 pro- mille), ingen skillnad förelåg mellan reduk- tionsvärdena hos män och kvinnor.
I hela vårt undersökta diabetesmaterial (583 fall) ha i mindre än 3 % (16/583) värden över 0,08 promille förekommit, det maximala var 0,10 promille.
En utförlig redogörelse för dessa förhållan- den återfinnes i bilaga 4.
Diskussion
Hos friska personer, vilka icke förtärt alkohol, erhöllos således vid analys av blod- prov enligt Widmarkmetoden reduktions- värden, vilka i det enskilda fallet svängde mellan gränserna —_l— 0,08 promille. I genom- snitt var reduktionsvärdet hos friska + 0,011 promille.
Med ADH—metoden kunde ingen etylalko— hol påvisas hos personer, som icke förtärt alkohol (bilaga 4).
Hos diabetessjuka förelågo samma förhål- landen som hos friska. Rednktionsvärdena enligt Widmarkmetoden svängde omkring
2 tim 60"
. O 0 3 tim 600 9 2 hm 7Ctu . 3 hm 70” o % 4 / O O . . . . . 0 1 2 3 4 5 aceton %::
Fig. 19. Reduktionsvärdet vid analys av aceton enligt Widmarkmetoden, Omräknat till "promille" alkohol. Ordinata: Alkohotvärde i promille. Abscissa: Acetonhalten i provet.
noll, med ett genomsnitt av + 0,02 promille och gränsvärdena —0,04 och + 0,11 pro- mille. Dessa värden gälla för insulinbehand- lade och icke insulinbehandlade patienter med normalt blodsocker eller med förhöjt blodsocker —— upp till 654 mg% —- med neg. urinsocker eller en sockerutsöndring upp till 200 g per dygn, med syrabildning (pos. Legal) eller fall utan syrabildning. En utförlig redo- görelse för- patientmaterialet återfinnes i bi- laga 5.
Det är anmärkningsvärt att i vårt material så få fall visat en alkoholhalt i blodet, över- stigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat ute- slutas på andra grunder än försökspersonens egen utsago.
Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genom- snitt + 0,02 promille. I det enskilda fallet kunna reduktionsvärden variera hos friska
upp till + 0,06 promille och i undantagsfall upp till + 0,08 promille. Hos diabetes- patienter kunna reduktionsvärdena variera upp till + 0,08 promille, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille.
Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01—0,02 promille.
Då på detta stora material icke kunnat på— visas några förhöjda reduktionsvärden hos friska eller hos diabetiker, vilka icke förtärt alkohol — det högsta värdet med Widmark- metoden var 0,10 promille — blir slutsatsen således den att etylalkohol icke synes före- komma i blodet hos friska eller hos diabetes- sjuka, för så vitt de icke förtärt alkoholi
Alkoholhalten efter tillförsel av alkohol
För att söka fastställa betydelsen av ana- lysfelen i förhållande till andra inflytanden på blodalkoholens förhållande, ha ett stort antal blodalkoholkurvor bearbetats, rörande från försök med personer, vilka till- förts varierande mängder alkohol. På institu- tionen ha sedan 1938 ett stort antal dylika s. k. belastningsförsök utförts, varvid alkohol av olika slag, såsom maltdrycker, starksprit etc. givits till personer med varie- rande alkoholvanor. SOm försökspersoner ha tjänat såväl personer, ovana vid alkohol- bruk som måttliga alkoholförtärare samt alkoholister. Sammanlagt ha omkring 1 200 personer undersökts under 15-årsperioden 1938—1952, motsvarande omkring 20 000 utförda alkoholanalyser. I ca 500 fall har alkoholhalten i blodet kunnat fullständigt följas medels analyser före och efter alkohol- förtäringen under 5—7 timmar, motsvarande 30—40 prov från varje försök.
I de övriga 700 fallen har kurvan icke följts lika fullständigt, utan analyserna be-
här-
vin,
gränsats till ett eller flera avsnitt av mera speciellt intresse.
Ett antal typiska kurvor, slumpvis uttagna, avseende att illustrera förloppet hos olika kategorier av personer med varierande alko- holvanor, förtärande olika slag av drycker, återfinnas t. ex. i fig. 4—5 (bilaga). De en- skilda analysvärdena äro utsatta i figurerna, och visa analysfelets storlek i förhållande till halten.
Det lagbundna förloppet av alkoholkurvan i samtliga fall, den obetydliga variationen runt det teoretiskt beräknade rätlinjiga för- loppet under kurvans fallande del, och frånvaron av större avvikelser i värdena framstå klart i figurerna.
Storleken av variationerna från det rät- linjiga förloppet under den fallande fasen kan statistiskt beräknas (Bernhard och Goldberg 1935), och var i ett antal slump- mässigt uttagna fall :l: 0,04—0,05 promille. Avvikelsen var således endast obetydligt större än det rena analysfelet.
Utfallet av alla dessa analyser är ett ytter- ligare bevis för att det råder ett lagbundet samband mellan den förtärda mängden alkohol och den resulterande blodalkohol- halten. Utan föregående alkoholförtäring har i detta material icke iakttagits något fall, där reduktionsvärdet i blodet överstigit försöks— felen och simulerat alkohol, således he- kräftande tidigare redovisade fynd på friska och diabetespatienter. Icke i något fall ha på detta omfattande material av 1 200 personer och omkring 20 000 prov alkoholvärden iakttagits, som uppvisat språngvisa eller abnormt stora förändringar från den ena tid- punkten till den andra, värden vilka skulle kunna tyda på någon bildning av alkohol i organismen. Samma resultat framkom i de försök, redovisade i bilaga 5, där blodalko- holhalten följdes parallth med ADH- och med Widmarkmetoderna (bilaga 5, fig. 4—5,
tabell 14). Först efter alkoholtillförsel upp- träder alkohol i blodet, och dess mängd, för- delning och hastighet, varmed den försvinner ur blodet följer ett lagbundet förlopp. En redogörelse för dessa lagar återfinnes i nästa avsnitt.
Lagarna för alkoholens omsättning i organismen
Den teoretiska bakgrunden och de grund- läggande formler som hänföra sig till alko- holomsättningen i organismen ha klarlagts av Widmark (1930, 1932). Widmarks mate- rial omfattande 20 män och 10 kvinnor. Mera omfattande studier på större material med en enhetlig metodik och omfattande olika kategorier av försökspersoner ha sedan utförts av Bernhard och Goldberg (1935), Goldberg (1943), Österlind, Åhlén och Wolff (1944), Goldberg (1950, 1951), Jokipii (1951) och Alha (1951).
Alkoholomsättningens storlek kan fast- ställas hos den enskilde genom tillförsel av alkohol och upprepade bestämningar av blodalkoholhalten under 5—7 timmar. De grundläggande formler, som tjäna som un- derlag för beräkningar av alkoholomsätt- ningen vid dylika belastningsförsök, åter- givas nedan (formlerna 16—25).
Med ledning av de värden, som framkom- mit vid ett stort antal dylika bestämningar, kunna genomsnittsvärden för olika data er- hållas. Med hjälp av dessa kan alkoholom- sättningens storlek skattas i det enskilda fallet.
Beräkning av genomsnittlig halt (a) av alkohol i hela organismen A a:— P där a = genomsnittlig halt i organismen i 0/"0 A = intagen mängd alkohol i g p = kroppsvikt i kg
(16)
Beräkning av den hastighet (B), varmed alkohol försvinner ur blodet
Hastigheten (3 beräknas ur blodalkohol- kurvans förlopp, t. ex. vid belastning av försökspersonen; som underlag för beräk- ningen kunna endast de blodalkoholvärden medtagas, som komma efter avslutad upp- sugning, således fr. o. 111. 150—200 min. efter alkoholintagandet.
S(c) x S(t) — n . S(c . t)
(17) 11 X S(f”) — [S(l)la där S( ) = summan av e = blodalkoholhalten i 0/00 t = tiden för resp. blodalkoholvär-
den i min., räknade från alko- holförtäringens böljan.
n = antalet i bestämningen ingående blodalkoholvärden
(5 blir uttryckt i "A,, per minut.
Beräkning av alkoholhalten vid tiden 0 (CO) Beräkning av den halt, (CO), som alkoholen skulle uppnå iblodet i intagningsögonblicket (CO), om all alkohol hade momentant upp- sugits, sker på samma värden och under samma förutsättningar som B. C S(c) )( S(t”) ——S(t) S (0 . t) ” _ n x S(c) — [S(t)? där S( ) = summan av
c = blodalkoholhalten i o/()(, t = tiden för resp. blodalkoholvär- den i min., räknade från alkohol- förtäringens början.
CO uttryckes i ”lm,.
(18)
Beräkning av alkoholhalten vid tiden t (C;)
Alkoholhalten i blodet vid en tidpunkt ! kan beräknas ur B och C0 enligt följande formel (19), om resorptionen är i det när- maste avslutad, således från 100—150 min. efter förtäringens början:
C, = co—e .t (19) där C; = alkoholhalt i promille vid tiden t
C,, = beräknad alkoholhalt i promille vid tiden 0 (formel 18) B = förbränningsgastigheten [3 i pro- mille/min. (formel 17)
t = tiden för G, i minuter.
Beräkning av Co ur Ct
För praktiskt bruk kan Co, i stället för att exakt beräknas enligt formel 18, även skattas enligt formel 20 med hjälp av kända värden för C; och B; formeln 19 övergår då till:
C0=Ct+i3-f (20) där Co = beräknad alkoholhalt i promille vid tiden 0 C; = blodalkoholhalten i promille vid tiden t
[5 = förbränningshastigheten B i pro- mille/min. (formel 17) t = tiden för Ct i minuter.
Fördelningen r av alkohol mellan organismen och blodet
Denna faktor har endast biologisk bety- delse om all alkohol uppsugits, och är då ett uttryck för skillnaden i vattenhalt mellan organismen som helhet och blodet. Beräknas på samma värden och under samma förut- sättningar som 5 och C0.
a
['=—
(21)
dära = genomsnittlig alkoholhalt i orga- nismen (formel 16) Go = teoretisk alkoholhalt vid tiden 0 (formel 18 eller formel 20).
Mängd försvunnen alkohol per tidsenhet Denna kan beräknas ur alkoholkurvan, och mängden blir, beräknad per timme: Försvunnen mängd i g alk per kg och tim. = = a . r . 60 (22) B = förbränningshastighet i promille/ min. (formel 17)
r = fördelningsfaktor (formel 21) 60 = omräkningsfaktor från minuter till timmar.
Total mängd försvunnen alkohol
Den mängd alkohol, som försvunnit under en viss tid, kan beräknas enligt följande formel 23:
Mängd försvunnen alkohol i gram = =B.r.60.t.p (23) där & = förbränningshastigheten i promille/ min. (formel 17) r = fördelningen r (formel 21) 60 = omräkningsfaktor från minuter till timmar t = tid i timmar p = kroppsvikt i kg.
Förtärd mängd alkohol vid tiden 0, om blod- alkoholhalten Ct vid tiden f är känd
Om endast blodalkoholhalten vid en be- stämd tidpunkt är känd, kan den totalt för- tärda mängden alkohol A skattas
a) med hjälp av genomsnittsvärden för 3 (B) och r (i) enligt följande formel 24: Totalt förtärd mängd i g alkohol = I) - ; (Cr + 3 - t) där p = kroppsvikt
(24)
r = genomsnittsvärde för r
C, = blodalkoholhalt vid tiden t 3 = genomsnittsvärde för 3 t = tiden för G; i minuter.
b) med hjälp av genomsnittsvärdet för den totala förbränningen per tidsenhet enligt formel 25:
Total förtärd mängd i g alkohol = =p[c, x ?+(,73.F.60)t] där p = kroppsvikten ; = genomsnittsvärde för r C, = blodalkoholhalt vid tiden I (73 . ; . 60) = genomsnittsvärde för det totala försvinnandet per
(25)
timme
t = tiden för Ct i timmar. Formel 25 kan tänkas ge något exaktare värden än formel 24, nämligen om (8. r. 60) är känd. ”
Skattning av alkoholomsättningeus storlek
Med ledning av de värden, som fram- kommit vid ett stort antal belastningsförsök, kan sambandet mellan olika i omsättningen ingående faktorer fastställas och tjäna som underlag för en skattning av alkoholomsätt- ningen och dess storlek. Dylika beräkningar ha gjorts på ett omfattande svenskt material av Goldberg (1950, 1951); på ett finskt material ha dylika beräkningar gjorts av Alha (1951).
Nedanstående formler (26—34) bygga på ett svenskt material av sammanlagt omkring 150 försök, därav omkring 75 på starksprit och 75 på maltdrycker.
Beräkning av maximala alkoholhalten (resorptionsmaximum)
Starksprit: Resorptionsmaximum för mått- liga alkoholförtärare, om alkoholen förtäres på fastande mage, kan beräknas enligt for- mel 26:
1 = 0,13 + 1,16x där y = maximihalt i blodet i promille a: = tillförd mängd alkohol i g absolut alkohol per kg.
Variationen runt regressionslinjen sy_y är ;t; 14% och variationerna vid P = 0,01 = :t: 35 %.
1 cl brännvin med en beräknad styrka av 40 volymprocent ger vid en kroppsvikt av 70 kg en genomsnittlig halt i blodet av 0,067 promille (variationer 0,04—0,10 pro- mille). Således t. ex. 5 el i genomsnitt 0,33 promille (variationer 0,22—0,50 promille). 15 c1= 1 promille (0,7—1,5 promille).
På fastande mage kan vid snabb uppsug— ning en "resorptionstopp" uppträda, varvid
(26)
maximum kan ligga 50— 100 % över kurvans nivå. Resorptionstoppen har i regel en höjd av 10—20 % över kurvans nivå.
Hos alkoholister är resorptionen snabbare och därmed blir även maximum högre. Dess höjd kan beräknas ur formel 27: y = 0,72 + 0,90 x (27) där y = maximihalt i blodet i promille x = förtärd mängd alkohol i g per
kg sy_y = 14%, variationerna vid P = = 0,01 = :|; 35 %.
Starkvin: Maximivärdet i blodet samman- hänger liksom för starksprit med alkohol— styrkan hos drycken. Vid en styrka av 20 volymprocent kan beräknas att 1 cl starkvin i genomsnitt ger en halt av 0,03—0,04 pro- mille (variationer 0,02—0,06), således 5 el i genomsnitt 0,15—0,20 promille (variationer 0,10—0,30 promille) och t. ex. en halv flaska (33 cl) = 1—1,3 promille (0,7—2,1 pro— mille).
Lättvin: Vid en beräknad styrka av 10 volymprocent uppnås i genomsnitt en halt av 0,15—0,20 promille per 10 cl lättvin (variationer 0,35—1,05 promille), således en halv flaska (33 cl) = 0,50—0,67 promille (variationer 0,35—1,05 promille).
Grogg: Halten växlar, sammanhängande med alkoholstyrkan. Vid en beräknad mängd av t.ex. 5 cl cognac per 330 cm8 vätska (6 volymprocent) uppnås i genomsnitt en halt av 0,20—0,30 promille (variationer 0,13— 0,45 promille).
Maltdrycker: Maximum i blodet kan be- räknas enligt formel 28:
g = 0,049 + 0,91 x (28) där g = blodalkoholhalt a' = förtärd mängd alkohol i g per kg. 1 flaska öl (2,6 viktprocent) ger en halt av 0,15 promille (variationer 0,12—0,21 pro— mille); således t. ex. 4 flaskor 0,50 promille (variationer 0,38—0,74 promille).
Förtäres alkohol tillsammans med måltid blir för flertalet drycker blodalkoholhalten lägre än om alkoholen intages på fastande mage, vilket torde bero på att en del av alko- holen inte uppsuges från tarmkanalen.
Starksprit: minskning av värdena på fas- tande mage med 30—70 %.
Starkvin: minskning med 20—40 %. Lättvin: minskning med 15—30 %. Grogg: minskning med 15—30 %. Öl (2,6—3,0 vikt?/,,): Ingen minskning. > 3.2 vikt %: Minskning: med 10—20 %.
Skattning av den hastighet B, varmed alko- holen försvinner från organismen
Starksprit: Hastigheten [3 kan skattas ur formel 29.
0 = 0,0015 + 0,00084 x (29) där (3 = förbränningshastigheten i promille per min.
x = intagen mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var [i = 0,00234 promille (standard S deviation = 0,0004 promille) vid en förtäring av omkring 15—20 cl. Be- räknat per timme var 0 = 0,14 promille (s = :|: 0,024 promille).
Ingen skillnad förelåg mellan måttliga alko- holförtärare och alkoholister i detta hän— seende.
Formeln innebär att B ökar med stigande konsumtion.
Vin och grogg: B-värdena torde i stort sett vara desamma som för starksprit.
Maltdrycker: B-värdet kan beräknas ur formel 30:
B = 0,0012 + 0,00146 x (30) där [5 = förbränningshastigheten i promille per minut
x = förtärd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var 3 = 0,00252 promille, motsvarande 0,15 promille per timme. Förbränningshastigheten ökade starkt med stigande konsumtion.
Skaltning av fördelningen r mellan alkohol- halten i organismen och i blodet
Starksprit: Fördelningsfaktorn r kan be— räknas ur formel 31: r = 0,749—0,028 x där r = fördelningen organism/blod x = förtärd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var r hos män 0,72 (s = 0,08). Vin och grogg: Fördelningen r motsvarar i stort förhållandena vid starksprit. Maltdrycker: Fördelningen r kan beräknas ur formel 32: r = 0,928—0,046 :c där r
(31)
(32) = fördelningen organism/blod
x = förtärd mängd alkohol i g per kg. Genomsnittsvärdet för r var 0,89.
Skattning av den totala mängd alkohol som I ämnar organismen per tidsenhet
Starksprit: Den totala mängden alkohol (M), som per tidsenhet lämnar organismen, kan skattas ur formel 33:
M = 0,0693 + 0,0316 x (33)
där M = totalt försvunnen mängd alkohol i g per kg per timme.
:e = tillförd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var den totalt försvunna mängden 0,10 g alkohol per kg och timme, således 7 g per timme för en 70 kg man.
Den försvunna mängden ökade med sti- gande konsumtion.
Vin och grogg: Värdena torde i stort mot- svara dem för starksprit.
Maltdrycker: Den totalt försvunna mängden alkohol (M) kan beräknas ur formel 34:
M = 0,0694 + 0,0745 :e (34)
där M = totalt försvunnen mängd alkohol i g per kg per timme.
:|: = tillförd mängd alkohol i g per kg. Genomsnittsvärdet var 0,11 g alkohol per kg och timme, således 7,7 g per timme för en 70 kg man.
Mängden försvunnen alkohol per tidsenhet ökade starkt med stigande konsumtion.
Diskussion
Underlaget för dessa formler jämte antalet fall, varpå de stödja sig, felgränser och exempel på tillämpning ha utförligare disku— terats i SOU 1951: 44 och återgivits vid de första internationella konferensen över alko- hol och trafik i Stockholm 1950 (Goldberg 1950, 1951) och skola framläggas i ett särskilt arbete (Goldberg, under utarbetande).
Som tidigare nämnts har Alha (1951) på ett finskt material ävenledes framlagt formler för beräkning av olika alkoholdata med led- ning av den intagna mängden. En undersök- ning har påbörjats i avsikt att jämföra överensstämmelsen i beräkning av den för- tärda mängden alkohol enligt Alha och enligt ovan framlagda formler (26—34).
Uppenbart är emellertid att möjligheterna "tillbakaräkning" sedan ett avsevärt större material som under- lag för dessa beräkningar föreligger än det ursprungsmaterial på vilket Widmarks ar- beten stöddes. De genomsnittssiffror som Widmark framlagt ha kunnat bekräftas. Det nya, som framlagts ovan, är det påvisade till en numera ökats, sambandet mellan konsumtionens storlek och de olika data över förbränningen och möjligheterna att beräkna (5, r och (3 s. 60 ur storleken av den förtärda mängden alko- hol. Omvänt kan den förtärda kvantiteten ävenledes räknas ut med större säkerhet. Sifferexempel återfinnas i sjätte kapitlet, tabell 32—33 (5. 95—96).
Variationerna uppgå i genomsnitt till i 14 %, vilket betyder att i 2/3 av fallen av— viker den faktiska mängden från den be- räknade med mindre än 14%, och i 95 % av fallen (;t; 20') med mindre än 28 %. En bearbetning av ytterligare data pågår.
BILAGA 4
Jämförelse mellan ADH- och Widmark—metoderna
Av K. B. Bjerver, R. K. Bonnichsen, L. Goldberg och H. Theorelll
Bestämning av alkoholhalten i organismen har fått stor vetenskaplig och praktisk bety- delse som ett medel att följa alkoholomsätt- ningen och dess förlopp eller för att bestämma alkoholhalten t. ex. i rättsfall. För kvantita- tivt bruk, framför allt om ett flertal bestäm- ningar skola göras på små mängder prov, ha hittills huvudsakligen metoder, byggande på alkoholens förmåga att reducera en reak— tionsblandning, t. ex. bikromatsvavelsyra, fått den största användningen. —— Den av professor Widmark i Lund (1922, 1930) in- förda mikrometoden, som bygger på alko- holens överdestillation vid 600 till en bikro- matsvavelsyreblandning och återtitrering med kaliumjodid och natriumtiosulfat av icke re- ducerad bikromatsvavelsyra, har fått en utomordentligt stor användning. Widmarkmetoden tillåter att bestämma al- koholhalter mellan 0,05 och 5 promille, mot— svarande 5—500 mg% eller 0,1—11 MM i prov på 0,1—0,15 ml. blod. De absoluta mängderna alkohol i proven röra sig mellan 5 och 500 pg. 30—40 prov kunna av en per- son analyseras på en dag, och metodens för— söksfel har hos tidigare undersökare varit om- kring 0,05 promille i en trippelanalys, således maximalt 0,15 promille (3 )( medelfelet). Metoden har sin största användning för att bestämma etylalkohol; de optimala förutsätt- ningarna för reproducerbara värden äro över— destillation vid 600 under 2 timmar, och titrering under konstanta betingelser, mycket
noggrann tvättning av reaktionskärl, exakt dosering av bikromatsvavelsyra, 3—4 blind— prov och dubbel- eller trippelanalyser. En utförlig redogörelse återfinnes i bilaga 3.
Widmarks metod kan också tänkas att bliva använd för att bestämma vissa andra flyktiga, reducerande substanser, t. ex. metyl- alkohol, propyl-, butyl- och isobutylalkohol, etyleter och aceton. För att konstanta värden skola uppnås vid analys av dessa flyktiga ämnen kräves emellertid andra försöksbe— tingelser än de för bestämning av etylalkohol. Vid 2 timmars destillation vid 60", således de optimala betingelserna för bestämning av etylalkohol, övergår endast en mindre del av de andra flyktiga, reducerande substanserna och mängden reducerad bikromat står icke i en konstant relation till mängden reduce- rande substans i provet.
Hos människor eller djur förekomma under normala omständigheter icke några flyktiga, reducerande substanser i blodet av typen metylalkohol, etyleter, propyl-, butyl- eller isobutylalkohol. Aceton, acetaldehyd eller liknande ämnen förekomma normalt ej i en halt överstigande 0,01—0,02 promille.
Vid en lång rad undersökningar under nor- mala omständigheter av friska, som icke ha förtärt alkohol, med Widmarkmetoden eller med andra liknande metoder, har man icke * Från Farmakologiska avdelningen, Karo- linska institutet (K. B., L. G.) och Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning (R. B., H. T.).
med säkerhet kunnat påvisa förekomsten av etylalkohol i blodet. De ”reduktionsvärden”, som en del författare funnit, motsvara, om de omräknas i etylalkohol, omkring 0—0,05 pro— mille, således en försvinnande mängd. Då andra reducerande substanser kunnat ute- slutas hos friska, ha dessa minimala reduk- tionsvärden på 0—0,05 promille ibland be- tecknats som "blodets fysiologiska alkohol- halt" ; i verkligheten ha några bevis icke pre- sterats för att dessa minimala reduktions- värden verkligen skulle utgöras av etylalko- hol. En översikt av ett stort antal dylika undersökningar över reduktionsvärdet hos personer utan föregående alkoholförtäring återfinnes hos Schmidt (1937) och Jokipii (1951). Reduktionsvärdena under normala omständigheter ha hos olika författare växlat mellan 0 och 0,05 promille.1
I fall där otillförlitliga metoder kommit till användning ha högre värden meddelats. I bi- laga 3 har visats huru en alkoholbestämning med Widmarkmetoden i en oövads hand kan giva analysfel, som skulle motsvara en alko- holhalt av 0,30—3 promille! Sådana värden finnas också publicerade i litteraturen. En närmare genomgång har visat att dessa högre värden berott på analysfel eller kvarvarande alkohol från föregående alkoholförtäring, och de ha icke heller kunnat återfinnas av andra undersökare, som arbetat med en oantastlig metodik, i vilket fall analysfelen av prov från personer, vilka icke förtärt alkohol, icke över- stigit :t 0,06 promille (se bilaga 3).
Beviset att man hos friska icke finner re- duktionsvärden överstigande i medeltal 0,01 promille och att detta minimala reduktions- värde icke utgöres av etylalkohol, lämnas i våra här återgivna undersökningar.
Det kan ur våra undersökningar fastslås, att det hos friska, vilka icke förtärt alkohol, icke finnes alkohol eller annan flyktig reducerande substans i blodet.
Huru är förhållandet under icke normala omständigheter?
Under icke normala omständigheter kan det tänkas att det i blodet skulle uppträda flyktiga, reducerande substanser, vilka skulle kunna ha en inverkan t. ex. på utslagen med Widmarkmetoden.
Vid förtäring av metylalkohol (som t. ex. ingår i "träsprit"), t. ex. i berusningssyfte, uppträder metylalkohol i blodet; vid narkos med inandning av eter eller andra flyktiga ämnen, t. ex. kloretyl, uppträder likaledes eter, resp. kloretyl i blodet.
Vid behandling av alkoholister med Anta- bus eller Abstinyl inträder en rubbning av alkoholomsättningen med en ökning av acetaldehydhalten i blodet. En rad under- sökningar ha emellertid visat, att acetaldehyd- halten vid Antabusbehandling icke överstiger 0,03—0,04 promille, som vid en Widmark- analys skulle kunna tänkas höja Widmark- värdet med maximalt 0,01—0,02 promille. Direkta försök av Larsen och Jacobsen ha icke ens kunnat påvisa denna lilla ökning.
11 ett av Widmarks arbeten, "Några syn- punkter på bedömningen av alkoholblodprovet för beivrande av fylleri vid framförande av motorfordon" (Erik M. P. Widmark, Svensk Juristtidning 1939, s. 68—74), har insmugit sig ett beklagligt tryckfel. På 5. 70 i nämnda arbete står nämligen: . .blodets naturliga alkohol— halt, som svänger med små avvikningar om- kring värdet 0,03 %. . ."
En kontroll av denna uppgift visar, att värdet skall vara 0,03 0/00 (promille). Så t. ex. står riktigt på s. 71 i samma arbete . .naturlig alkoholhalt (0,03 olm,). . ."
I det originalarbete, varur Widmark hämtat dessa uppgifter (0. Möller och E. M. P. Wid- mark: "Ueber den Einfluss des Obstkonsums auf den Gehalt des Blutes an fliichtigen, bi- chromatreduzierenden Bestandteilen", Skand. Arch. f. Physiol. 1938, 80: 324), och till vilket Widmark själv refererar på s. 70, står på s. 325 den riktiga siffran, 0,03 0/00.
Detta feltryck har emellertid kommit att cite- ras av andra författare och även råkat inflyta i vissa handböcker, t. ex. i "Laborationsmeto- der", Stockholm 1947, s. 316, och skall rättas till nästa upplaga (G. Hammarsten, pers. medd).
w 'ta—.ne- .
Vid diabetes kan en störning av ämnesom- sättningen framkomma, som kan tänkas leda till ett uppträdande av flyktiga, reducerande substanser i blodet, främst aceton. Mycket omfattande undersökningar, bland annat av Widmark själv (1917, 1930), ha klarlagt att hos flertalet diabetici under adekvat behand- ling några väsentligt höjda reduktionsvärden icke förekomma. Widmark uppgav 0,35 pro— mille som ett maximum, men detta värde hänförde sig till svåra diabetesfall under för- insulintiden (före 1922); efter denna tid ha sådana värden icke påvisats med en tillför- litlig metodik. Schmidt (1937) finner vid coma maximalt 0,07 promille, och Jokipii (1951) maximalt 0,06 promille, oberoende av om patienten haft syrabildning eller ej ; detta värde ligger helt inom analysfelen.
I en P.M., fogad till den utredning som framlades 1946 av den för 1944 års trafik- författningssakkunniga och 1945 års trafik- säkerhetskommitté gemensamma s.k. 1945 års rattfylleridelegation, och för vilken docenten J. Möllerström stod som huvud- författare, framfördes viss kritik avWidmark- metoden. Blodprovet skulle framför allt hos diabetessjuka vara mindre tillförlitligt, och en bildning under vissa omständigheter av alko- hol i organismen hos personer, vilka icke för- tärt alkohol, skulle icke kunna uteslutas. Som stöd för denna kritik framfördes av Möller- ström i denna P.M., att han på ett diabetes- material, sammanställt fram till 1946, i 21 fall av 201 funnit reduktionsvärden med Widmarkmetoden, vilka överstigit 0,5 pro- mille; i 7 % överstego värdena 0,8 promille och i 1 % av fallen 1,5 promille. På ett annat material av 131 fall (1947) uppgivas reduk- tionsvärden över 0,5 promille att finnas i 16 % av fallen, över 0,8 promille i 10 % av fallen och över 1,5 promille i 0,8 % av fallen. Med Friedemann-Klaas' metod var frekven- sen av sådana reduktionsvärden ännu högre.
Även i fall av kronisk alkoholism (1945) skulle ett liknande förhållande kunna före- komma med reduktionsvärden över 0,5 pro- mille utan föregående alkoholförtäring.
Dessa resultat stodo i bjärt motsatsför- hållande till hela den samlade erfarenhet som förelåg med Widmarkmetoden och med andra metoder för alkoholbestämning.
Sedermera har docenten Möllerström till trafiknykterhetsutredningen meddelat, att det vid efterkontroll visat sig att den metodik, som kommit till användning i de fall, vilka ingick i 1946 års P.M., icke varit helt tillför- litlig, bland annat sammanhängande med svårigheten att få analysrena kemikalier under och omedelbart efter det sista världs- kriget. Bland annat funnos analysvärden an- givna, som skulle tyda på att alkoholen skulle försvinna med en hastighet, som var mer än 30 gånger så hög som de 0,15 promille, som dittills ansetts vara det normala, och alkohol- värdcn på 10,88 promille (l) — motsvarande mer än dubbla den halt som är oförenligt med livets bestånd — hade iakttagits utan någon motsvarande påverkan och utan före- gående alkoholförtäring.
I senare sammanställningar från samma laboratorium, i vilka uppenbara analysfel rensats ut, framkommer en helt annan bild.
I en till trafiknykterhetsutredningen 1950 av docenten O. Lindberg överlämnad samman- ställning av ett patientmaterial från Möller— ströms laboratorium, upptagande 2 090 prov från 420 patienter för åren 1944—1948 upp- ges att endast i 1,1 % av samtliga prov en ”alkoholhalt" över 0,4 promille iakttagits, således en helt annan storleksordning än den som uppgivits tidigare. Dessa patienter voro sängliggande och uppvisade samtliga mycket svåra former av sockersjuka.
Möllerström har i en till utredningen år 1952 överlämnad sammanställning, upptagande 1596 prov från 325 patienter, undersökta
1946—1947, likaledes rensat ut uppenbara analysfel. I detta material fanns endast i 1,5 % av fallen en halt av "alkohol" översti- gande 0,3 promille, 0,5 % av fallen överstego 0,5 promille och endast 1 prov av 1 596 var över 0,8 promille. Icke heller i detta material har det likväl kunnat helt uteslutas, att meto- diska fel skulle kunna ha spelat in i det ena eller andra fallet. Fördelningen av värdena motsvarar nämligen helt den man teoretiskt kan beräkna skall finnas med de större ana- lysfel, som föreligga i ett material, där ana- lyser ingått som ett av många andra rutinprov på patienter och icke varit avsett att tjäna som underlag t. ex. för en rättslig åtgärd. Någon undersökning av friska under samma för- söksbetingelser och med samma metod som patientmaterialet föreligger icke. Utföres ana- lysen under de exakta betingelser, som abso- lut krävas för dess användning i rättsfall, t. ex. i fall av misstänkt rattfylleri, ha försöks- felen som framgår ur nedan återgivna under- sökningar, varit omkring 5 gånger mindre och då framkomma icke heller höjda reduktions- värden (Jokipii 1951, Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell).
En omfattande efterundersökning av Wid- markmetodens utslag hos friska och hos dia- betespatienter dels utan föregående alkohol- förtäring, dels efter alkoholförtäring, har ut- förts av J okipii (1951). Reduktionsvärdet med Widmarkmetoden hos 53 friska personer var 0,012 promille, de enskilda värdena varierade mellan 0 och 0,07 promille, ingen skillnad förelåg i detta hänseende mellan män och kvinnor. Prov togos även på olika tider av dygnet, ingen skillnad mellan dessa kunde påvisas, medeltalet för 91 prov var 0,013 promille :l: 0,0018.
J okipii undersökte vidare ett diabetesmate- rial; sammanlagt togos 74 prov vid olika tider på dygnet utan föregående alkoholför— täring hos patienter med normalt och med
förhöjt blodsocker, utan syrabildning och med syrabildning (Legals och Gerhardts prov positiva). Medeltalet var 0,016 promille och värdena varierade mellan 0 och 0,06 pro- mille, ingen skillnad kunde påvisas mellan män och kvinnor i detta hänseende, eller mellan patienterna med eller utan syrabild- ning, ej heller fanns det någon gång i värdena under dygnets timmar. — Reduktionsvärdena voro de samma som hos friska, ingen förhöj- ning av reduktionsvärdena utöver analys- felen kunde påvisas vare sig hos friska eller diabetici, vilka icke förtärt alkohol.
Vid tillförsel av alkohol och provtagning före och efter alkoholtillförseln visade sig alkoholförbränningen hos diabetespatienterna att vara lika stor som hos friska. Den totala förbränningen var 84 mg alkohol per kg och timme hos såväl diabetikerna som hos de friska eller 5,3 g alkohol per timme och in- divid; blodalkoholkurvan var t. o. ni. något lägre hos diabetikerna än hos de friska, skill- naden var dock icke signifikant.
Ej heller vid luftprov, där ev. alkoholhalt bestämts i utandningsluften, har på ett mycket stort material några avvikelser konstaterats hos diabetiker, icke ens vid svåra rubbningar (Forrester, 1947).
I organismen nedbrytes etylalkoholen hu- vudsakligen i levern, varvid i första hann acetaldehyd uppstår. Bonnichsen och Wasséd lyckades 1948 renframställa det enzym, alko- holdehydrogenas (ADH), som spelar den största rollen för alkoholens nedbrytning. Bonnichsen och Theorell (1950) utnyttjade den renframställda alkoholdehydrogenasen som ett medel att på enzymkemisk väg kvan- titativt bestämma små mängder etylalkohol. Den enzymatiska metoden, ADH-metoden, uppvisar den stora fördelen att vara i det närmaste specifik för etylalkohol. Enzymet reagerar ej under de betingelser, varunder etylalkohol bestämmes, med acetaldehyd,
aceton, B-oxismörsyra eller acetättikssyra, ej heller med metylalkohol, etyleter eller t. ex. bensin. Metoden kan användas för bestäm- ning av propyl- och butylalkohol, vilka emellertid icke förekomma som ämnesom- sättningsprodukter i den levande organismen under normala omständigheter; de äro dess- utom starkt giftiga.
ADH-metoden kunde för den skull för- väntas att kunna bliva använd som ett medel att kontrollera Widmarkmetoden och dess tillförlitlighet och att fastställa, om de med Widmarkmetoden eller andra metoder funna minimala reduktionsvärdena på 0—0,05 pro- mille i blodet hos personer, vilka uppgivit sig icke ha förtärt alkohol, resp. de högre mängder, som uppgivits av enstaka författare, äro att tillskriva analysfel eller verkligen bero på förekomsten av etylalkohol.
Redan 1947 hade på initiativ av subkom- mittén för alkoholforskning av Statens medi— cinska forskningsråd en undersökning igång- satts vid Farmakologiska avdelningen, Karo- linska institutet, över Widmarkmetoden, dess känslighet, försöksfelens storlek, dess utslag under varierande betingelser hos friska och sjuka, och metodens användbarhet för olika ändamål. En jämförelse gjordes även med utslagen med andra metoder, främst Harger och Forresters metod att bestämma alkohol i utandningsluften. Preliminära resultat ha lämnats i rapporter till Statens medicinska forskningsråd (1948, 1949).
På uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsut- redning utvidgades denna undersökning att omfatta ett större material, framför allt av personer, som icke förtärt alkohol, såväl friska som patienter med sockersjuka.
Resultaten av denna undersökning, som sammanlagt omfattat ett analysmaterial av omkring 20 000 prov, ha framlagtsibilaga 3.
På uppdrag av 1949 års trafiknykterhets- utredning utvidgades 1950 de då redan på-
gående undersökningarna över blodprovet och dess tillförlitlighet att även omfatta en jämförelse mellan ADH-metoden och Wid- markmetoden. Professor Hugo Theorell vid Medicinska Nobelinstitutets biokemiska av- delning åtog sig att tillsammans med docent R. Bonnichsen utföra den del av undersök- ningen som berörde ADH-metoden, och att införskaffa prov från fall, misstänkta för ratt- fylleri. Widmarkanalysen i rattfyllerifallen utfördes under ledning av professor E. Wolff vid Statens rättskemiska laboratorium. Labo- rator L. Goldberg tillsammans med dr K. Bjerver åtog sig att utföra den del, som berörde Widmark-analyserna på det övriga materialet och utredningen av försöksfelens storlek.
Undersökningen har avsett att giva svar på följande frågeställningar:
1. Förekommer under normala omständig- heter någon alkohol i blodet hos personer, som uppgivit sig icke hava förtärt alkohol, och vilka utslag erhållas med AD H-metoden och Widmark—metoden hos dessa personer?
2. Föreligga andra förhållanden hos alko- holister eller diabetespatienter i dessa hän- seenden än hos friska, och kan hos alkoho- lister eller diabetespatienter finnas alkohol i blodet utan föregående alkoholförtäring?
3. Vilka utslag erhållas med ADH-metoden och med Widmark-metoden hos friska, alko- holister eller diabetessjuka efter tillförsel av alkohol?
Undersökningen har disponerats på föl- jande sätt:
Försöksfelens storlek med de båda meto— derna, AD H—metoden och Widmark-metoden, har fastställts såväl i blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, som i blodprov från personer, som förtärt alkohol. Jämförelsen har skett genom att blodprov tagits från olika kategorier av personer och analyserats samtidigt med ADH-metoden och med Wid- mark-metoden.
Reduktionsvärdena i blodet vid olika tider på dygnet hos friska, alkoholister och diabe— tiker utan föregående alkoholförtäring ha un- dersökts parallth med ADH-metoden och med Widmark-metoden.
De efter föregående alkoholförtäring upp- komna blodalkoholvärdena ha följts hos friska, alkoholister och diabetiker parallellt med ADH- och Widmark-metoden. Denna jämförelse har skett dels på ett material av frivilliga försökspersoner, undersökta på Karolinska institutet, dels på ett fortlöpande material av personer, misstänkta för ratt- fylleri, från vilka blodprov samtidigt analy- serats enligt ADH-metoden på Medicinska Nobelinstitutet och enligt Widmark-metoden på Statens rättskemiska laboratorium.
Blodalkoholkurvans förlopp och förbrän- ningens storlek efter tillförsel av kända mäng- der av alkohol till friska, alkoholister och diabetiker har klarlagts i parallellbestäm- ningar med ADH—metoden och med Wid- mark-metoden.
Preliminära resultat ha meddelats av Bon— nichsen och Theorell (1950), av Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell vid Första internationella konferensen för alkohol och trafik i Stockholm den 30 aug.—1 sept. 1950 (publicerat 1951), samt av prof. H. Theorell i föredrag inför Svenska Läkarsällskapet den 12 febr. 1952.
Resultatet av dessa undersökningar fram- läggas i denna bilaga 5.
Redan vid uppdragets givande diskuterades emellertid huruvida de jämförande undersök- ningarna även skulle omfatta undersökningar på likmaterial. Det framkom emellertid att sådana undersökningar knappast kunde med- hinnas under den tid, för vilken medel hade anslagits av kommunikationsdepartementet. Genom anslag från Institutet för Maltdrycks— forskning till Medicinska N obelinstitutet kunde emellertid även problemet om analysen
av alkohol i prov, som förvarats under lång tid, samt blodprov från likmaterial angripas. De problemställningar, som i dessa under- sökningar tagits upp till behandling, äro följande:
1. Huru länge och under vilka omständig— heter kunna blodprov från levande eller från döda personer lagras för att fortfarande giva tillförlitliga värden med ADH-metoden, med Zeisel-, Friedemann- Klaas- eller med Wid— mark-metoden?
2. Föreligger någon skillnad mellan blod- proven från levande och från döda personer vid analys enligt ADH-metoden, eller enligt Zeisel-, Friedemann-Klaas- eller Widmark- metoden?
3. Är Widmark-metoden en tillförlitlig me- tod för mediko-legalt bruk för påvisande av närvaro eller frånvaro av alkohol i blodet som tecken på alkoholförtäring, eller bör den kompletteras eller ersättas med någon annan metod, t. ex. ADH-metoden, Zeisel- eller Friedemann-Klaas-metoden, vid undersök- ning av a) friska, alkoholister eller diabetes— sjuka, b) levande eller döda personer? Dessa undersökningar utfördes efter två linjer: A. En jämförelse med Widmark- och AD H- metoden på till Statens rättskemiska labora- torium för analys insända prover från lik, varvid Widmarkanalyser, direkt eller kombi- nerade med ett Friedemann-Klaas-förfarande, utfördes under ledning av professor E. Wolff vid Statens rättskemiska laboratorium, och ADH-analyserna vid Medicinska Nobelinsti- tutet. B. En jämförelse mellan Widmark-, Zeisel- och ADH-metoderna på blod, som förvarats under varierande förhållanden med avseende på tid, temperatur och förvaringssätt. Wid- mark- och Zeiselmetoderna utfördes i denna _ undersökning vid Köpenhamns universitets farmakologiska institut under ledning av pro-
fessor K. 0. Möller och dr Hallstrom, medan ADH-analyserna utfördes vid N obelinstitutet. Dessutom utfördes motsvarande jämförelser på prover från lik, insända för mediko-legal undersökning till Köpenhamns universitets farmakologiska institut.
Dessa undersökningar framläggas i bilaga 6.
ADH-metoden
Denna metod är grundad på en mätning av reaktionshastigheten vid pH 9,2 hos systemet
alkohol + DPN '" ff"; acetaldehyd + DPNH
där DPN = difosforpyridinnukleotid, DPN H = dihydrodifosforpyridinnukleotid Vid alkaliskt pH och stort överskott av difosforpyridin-nukleotid (DPN) förefinnas gynnsamma möjligheter för en kvantitativ spektrofotometrisk bestämning av små mäng- der alkohol med hjälp av absorptionsbandet vid 340 mg för dihydrodifosforpyridinnukleo- tid (DPN H).
Den initiala reaktionshastigheten med små mängder alkohol (0—500 mikromol) är störst vid pH 8,2. Å andra sidan är jämvikts- konstanten [Acetaldehyd] [DPHN ]
Teemu] [DPN]
så mycket lägre vid pH 8,2 än vid högre pH-värden, att det visat sig lämpligt att arbeta vid pH 9,2 för att erhålla högsta möj- liga extinktion vid 340 mg. Mätning av DPN H sker efter 30 minuter efter tillsats av semicarbazid.
Standardtekniken för "ABB"-metoden är följande:
Sedan provet vägts in i en 2 cc destillations- kolv, destilleras det genom en rak glaskylare av 0,6 cm innerdiameter och 10 cm längd ned i en 5 cc behållare. Upphettningen sker me- delst etttermostatreglerat bad vid 150” C. Blodproven kunna destilleras till torrhet vid
denna temperatur utan "störning" av resul- taten. 1—2 cc vatten pipetteras nu i en annan 2 cc kolv och destilleras över öppen låga för att skölja kylare. Förlaget vägs före och efter destillationen.
Följande lösningar pipetteras i en vanlig 1 cm Beckman glaskuvett:
1. 0,08 ml av en DPN vattenlösuing. Den bör innehålla 10 mg av DPN per ml. Vi ha använt preparationer av 80 % renhetsgrad i de flesta fall men preparationer med en ren- hetsgrad så låg som 20 % ha vi även funnit tillfredsställande. Det är emellertid viktigt att DPN är fri från tunga metaller som kan in- aktivera enzymet.
Mängden DPN i en viss preparation be— stäms genom mätning av absorptionen vid 340 mg i systemet:
0,1 cc etanol;
0,1 cc av en 1 % lösning ren alkohol- dehydrogenas;
0,1 cc av DPN-preparationen, som skall undersökas;
2,7 cc 0,1 M glycin-NaOH buffer pH 9,7. Konstant avläsning utvisande full reduktion erhålles på några få minuter. 100 lag av
I DPNH i 1 cc ger log To = 0,840 i 1 cm skikt.
2. I 6 kuvetter pipetteras 0, 0,06, 0,12, 0,2, 0,3 och 0,4 cc etanol standardlösning (1 cc absolut etanol löst i destillerat vatten till 5 liter). Dessa motsvara 0 (blankt prov); 9,5 ,ug = 0,205 ,uM; 19,0 [rg = 0,411 ,uM; 31,6 ,ug = 0,685 yM; 47,4 ,ug = 1,03 yM, och 63,1 ,ug = 1,37 ,uM av etanol. I de följande kuvetterna pipetteras de prov som skola undersökas. De böra innehålla en alkoholkvantitet som faller inom standard- området. Volymen bör ej överstiga 1 cc.
3. Volymen tages upp till 3,2 cc genom tillsats av en buffersemicarbazidlösning av följande sammansättning: 3 volymer 0,1 N NaOH+ 7 volymer 0,1 N glycin i 0,1 N
NaCl + 1 volym semicarbazidlösning (1,12 g semicarbazid i 100 cc 0,1 N NaOH). Det er- hållna pH ligger omkring 9,2. Ljusabsorp— tionen vid 340 mlu mätes.
Vid i: 0, tagen på ett stoppur, tillsättes
4. 0,04 cc ren alkoholdehydrogenas från lever (0,8 mg per 1 cc ammonium sulfatlös- ning, mättningsgrad = 0,3).
Alla kuvetterna läsas i en fotometer vid 340 mg 30 minuter efter tillsats av enzym. Mängden etanol i provet avläses ur kurvan given av standardproven. Eftersom standard— alkohollösningar medtagas varje gång, kom- ma variationer i temperaturen ej att störa, ej heller små variationer i enzym- och DPN- koncentrationen från dag till dag.
Utom etanol reagera också högre alifatiska alkoholer, såsom allylalkohol, propanol, bu- tanol och amylalkohol. Dessa alkoholer äro emellertid så giftiga, att de omöjligt kunna vara närvarande i märkbara koncentrationer i människoblod. Metanol reagerar ej med ADH; ej heller etyleter, aceton, B-oxismör- syra eller etylenglykol.
Widmarkmetoden
Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alkoholen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktionsblandning, inne- hållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner. Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavel- syran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad ("icke förbrukad") bikromat- svavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfatlösning efter tillsats av ett överskott av kaliumjodid. Halten av etylalkohol i pro- vet beräknas med kännedom om reaktions- förhållandena genom jämförelse med titra- tionsvärdena för s.k. blindprov, dvs. prov
utan alkoholtillsats med tillsats av bikromat- svavelsyra och behandling som övriga prov. Provet väges, blåses ned i en liten skäl, som sitter nedtill på den till den s. k. Widmark- kolven hörande glasproppen, som därefter fastsättes i kolven, vilken överföres till ett vattenbad. Destillationen sker i speciella kolvar, s. k. Widmark-kolvar, i 2 timmar vid 60”; kolvarna äro före provets nedförande för— satta med exakt 1 ml bikromatsvavelsyra av bestämd sammansättning. Efter destillationen tages glasproppen ur, innehållet i kolven spädes med 15 ml dubbeldestillerat vatten och kyles till rumstemperatur. Efter tillsats av kaliumjodid titreras med n/100 tiosulfat, stärkelse tillsättes för att erhålla en exakt slutpunkt och titreringen fortsättes till svagt rosa färg. 3—5 blindprov utan alkohol, men för övrigt behandlade som de övriga proven, medtagas vid varje bestämning.
För beräkning av alkoholhalten i provet liksom detaljerna i analysgången, se bilaga 3.
Försöksmaterial
Som försöksmaterial för jämförelse mellan ADH—metoden och Widmarkmetoden ha främst tjänat prov, tagna åren 1950-1952 vid Karolinska institutet, Farmakologiska av— delningen. Materialet har vidare komplette- rats med ett material från 1945—1950, som enbart undersökts med Widmarkmetoden. Prov ha tagits på personer, vilka icke förtärt. alkohol, såväl friska, sammanlagt 5 000 prov- från 310 individer, som från alkoholister och diabetiker, sammanlagt omkring 5 000 prov från omkring 600 individer, vårdade poli-' kliniskt eller på sjukhus.
Vidare ha prov tagits från frivilliga försöks-- personer, såväl måttliga alkoholförtärare som alkoholister, vilka förtärt kända mängder alkohol av olika slag. Sammanlagt föreligger- i denna serie ett material av omkring 15 000, analyser från omkring 1 200 försökspersonen.
På detta material ha Widmarkanalyser ut- förts på Karolinska institutets farmakologiska avdelning, och ADH-analyserna i förekom- mande fall på Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning.
Slutligen ha i en speciell serie fortlöpande prov tagits från 108 personer, misstänkta för rattfylleri. Proven ha analyserats parallellt med Widmark—metoden på Statens rätts- kemiska laboratorium, och med ADH—meto- den på Medicinska Nobelinstituet.
Statistiska metoder
Försöksfel, regressionslinjer, korrelationer och signifikanser för differenser ha räknats enligt de formler som angivits i bilaga 3.
Reduktionsvärdet hos friska vilka ej förtärt alkohol
En viktig fråga, som måste klarläggas innan man rätt kan bedöma värdet av analysvärden, erhållna på prov innehållande alkohol, är:
Finnes under normala omständigheter någon alkohol i blodet hos personer vilka icke förtärt alkohol, och vilka utslag erhållas på sådana personer med de använda analys— metoderna?
För att lösa dessa frågor undersöktes åren 1947—1951 ett stort antal enligt uppgift friska individer, vilka enligt egen utsago icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna. Dessa personer utgjordes av stu- derande, sköterske- och laboratoriepersonal, vidare personer tillhörande vitt skilda yrkes— kategorier, och slutligen personer med varie- rande alkoholvanor, från personer ovana vid alkoholbruk och personer vana vid måttligt bruk till utpräglat alkoholvana och alkoho- lister. Provtagningen av blodet skedde på vanligt sätt från fingerblomman, varvid i regel minst 3 kapillärer fylldes.
I en serie försök utfördes analys endast med Widmarkmetoden (1947—1949). Minst 3,
ofta 5—10 kapillärer togos vid varje enskilt tillfälle, ibland 3—5 gånger vid olika tid- punkter på dagen på en och samma person, maximalt 23 kapillärer vid en provtagning. Sammanlagt togos omkring 1 400 prov i denna serie.
I en andra serie gjordes analys med både ADH-metoden och med Widmarkmetoden. Som regel fylldes 6 kapillärer vid varje prov- tagning, av vilka tre skickades för analys en- ligt Widmarkmetoden till Farmakologiska laboratoriet, och tre för analys enligt ADH— metoden till Medicinska N obelinstitutet.
I en tredje serie gjordes analys endast med ADH-metoden; 3 kapillärer togos vid varje provtagning.
I en fjärde serie gjordes likaledes analys endast med ADH-metoden. Venprov om minst 1 ml togos emellertid för att möjliggöra påvisandet av även spår av alkohol (under 0,001 promille).
Sammanlagt undersöktes 310 friska indivi- der, därav 220 enligt Widmarkmetoden och 90 med ADH-metoden. Resultaten återfinnas nedan.
Widmarkmetoden
Försöksfel: Då vid varje provtagning minst tre kapillärer tagits, har analysfelet beräknats ur variationerna mellan de enskilda värdena i ett trippelprov enligt formel 1 (bilaga 4).
Försöksfelet bestämdes enligt denna metod i trippelprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, och var, beräknat på grundval av 666 analyser, i genomsnitt :i; 0,016 promille.
Storleken överensstämmer helt med den som bestämts på ett större material av 3 078 slumpvis utplockade prov och som var j; 0,018 promille (bilaga 3, tabell 47). Det kan därför fastslås att försöksfelet i en trippel- analys uppgår till i 0,018 promille vid under- sökning med Widmarkmetoden av prov, ej innehållande alkohol.
Tabell 52. Fördelning av reduktionsvärden has 220 friska personer utan föregående alkohol- förtäring Analyserna utförda enligtWidmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol.
Reduktionsvärde Samtliga (promille alkohol ) antal fall procent »— 0,090—0,081 1 0,4
— 0,080—0,071 — 0,070—0,061 1 0,4 _— 0,060+0,051 — 0,050—0,041 5 2.3 —— 0,040—0,031 2 0,9 _— 0,030—0,02l 6 2.8 -— 0,020—0,011 9 4,1 -— 0,010—0,001 32 14,5 0 ——0,009 68 30,9 + 0,0lO—-0,019 29 13,2 + 0,020—0,029 25 11,4 + 0,030—0,039 17 7,7 + 0,040—0,049 16 7.3 + 0,050—0,059 3 1,4 + 0,060—0,069 1 0,4 + 0.070——0,079 3 1.4 + 0,080—0,089 2 0,9 Summa 220 100
Medeltal (inkl. negativa värden): + 0,0111 promille & 0.0016 Standarddeviationen (s): 3: 0,0241 promille Funnen variationsbredd (range): —— 0,09 —-> + 0,08 promille Gränsvärden för: P = 0,05 — 0.036 ———> + 0,058 promille P = 0,01 _— 0,051 ——> + 0.073 promille P = 0,001 —-— 0,068 —> + 0.090 promille Om alla negativa värden betecknas som noll- värden, erhålles: Medeltal: + 0,0164 promille & 0,0011 Standarddeviationen (s): ;t: 0,0170 promille Funnen variationsbredd (range): 0 —> + 0,08 promille
Detta låga försöksfel i prov, vilka ej inne- hålla alkohol, förutsätter en rad standard- betingelser, främst en minutiös noggrannhet och vana vid mikrokemiskt analysarbete, exakt dosering av bikromatsvavelsyran, minst 3, eventuellt 4—5 blindprov, trippelprov vid varje provtagning och varje enskilt prov vägande minst 100 mg, konstant temperatur vid destillationen och konstanta tidsförhål- landen vid den efterföljande titreringen.
Ett försöksfel vid trippelanalys av &; 0,018 promille innebär att man i prov utan alkohol endast i 5 fall av 100 skall på grund av rena analysfel finna värden utanför gränserna + 0,04 promille (P = 0,05), i 1 fall av 100 utanför gränserna ;t: 0,05 promille (P =0,01) och endast i 1 fall på 1 000 utanför gränserna :l: 0,06 promille (P = 0,001).
En utförlig redogörelse för metoden och dess försöksfel återfinnes i bilaga 3.
Fördelning: Såsom framgår av utredningen över Widmarksmetoden och dess felkällor (bilaga 3), erhålles vid analys av blodprov icke innehållande alkohol reduktionsvärden, som på grund av variationer i blindproven kunna vara såväl positiva som negativa och som väntas variera omkring noll. Omräknas dessa reduktionsvärden till promille alkohol, erhållas "alkoholvärden", som ävenledes kunna vara såväl positiva som negativa. Mot den bakgrunden är det icke förvånans- värt att man vid undersökning av blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, skall finna såväl positiva som även negativa värden.
Hos 220 friska individer med varierande alkoholvanor, tillhörande olika yrkeskate- gorier, vilka enligt egen uppgift icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna, voro reduktionsvärdena med Widmarkmeto- den igenomsnitt + 0,011 promille + 0,0016 (se tabell 52). Värdenas fördelning framgår av fig. 20. Endast 6 av 220 värden voro över + 0,06 promille, det lägsta funna värdet var - 0,09 promille och det högsta + 0,08 pro- mille.
I överensstämmelse med den uppfattningen, att vid analys av O-prov analysfelen måste medföra såväl positiva som negativa värden iakttogs i detta material icke mindre än 25,4 % negativa värden.
Ur den funna spridningen (s = :|: 0,024 promille) kan man beräkna (tabell 52), huru
värdena skulle fördela sig vid en normalför— delning. 95,5% av materialet skulle falla mellan gränserna -— 0,04 och + 0,06 pro- mille, och 2,25% av värdena skulle vara högre än + 0,06 promille. Som framgår av tabell 52, föllo 94,2 % av fallen mellan de teoretiskt beräknade gränserna, och endast 2,7 % voro över + 0,06 promille. Överens- stämmelsen med den teoretiska fördelningen var alltså mycket god.
Vid analytiskt arbete betecknas ofta värden mindre än 0, således negativa värden, som O-Värden. Göres likadant här, bli 56,3 % av fallen rena 0-värden, och medeltalet blir under dessa omständigheter (tabell 52) + 0,0164 promille :|: 0,0011 (n = 220, s = 0,0170 promille).
Diskussion: Som ovan framhävts, kunna värden upp till ;t 0,06 promille (bilaga 3) vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan reducerande substans behöver vara närvarande. Värden över + 0,06 promille kunna således bero på ana— lysfel eller vara att tillskriva närvaro av alkohol eller annan flyktig reducerande substans.
I vårt material uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var + 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet (214/220) av de undersökta personerna (97,3 % = = 214/220) verkligen varit "alkoholfria” vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på annan grund än försöks- personens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor och vid olika tider på dygnet.
De i 6 fall av 220 funna reduktionsvärdena över 0,06 promille, — maximalvärdet var 0,08 promille —— torde i det fall att analysfel kunna uteslutas bero på kvarvarande alkohol
från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallth med Widmark- och med ADH- metoden.
För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man endast i undantagsfall [1 fall på 1000 (P = 0,001)] hos friska personer, vilka icke ha förtärt alkohol, i trippelprov enligt Wid- markmetoden skall finna reduktionsvärden i blodet överstigande + 0,06 promille, den övre gränsen kan dock sättas till + 0,08 promille.
Dessa resultat, liksom det funna medel- talet + 0,01 promille, äro vidare ett starkt stöd för antagandet, att utan föregående alko- holförtäring alkohol normalt icke förekom- mer i organismen. Det slutgiltiga beviset lämnas med ADH-metoden (se nedan).
ADH-metoden
Då redan undersökningarna med Wid- markmetoden ha visat att sannolikheten att finna förhöjda reduktionsvärden hos friska personer, som icke förtärt alkohol, var syn- nerligen liten, begränsades undersökningarna med ADH-metoden att omfatta 90 slumpvis utvalda individer, vilka undersöktes på olika sätt:
a) I en första serie togos 6 kapillärer vid varje provtagning, av vilka 3 skickades för analys enligt ADH—metoden och 3 för analys enligt Widmarkmetoden. En direktjämförelse mellan AD H- och Widmarkvärden kunde ske på detta material, som sammanlagt omfattade 46 slumpvis utplockade individer. Medeltalet + 0,0124 promille + 0,0045 (n = = 46, s = 0,0307 promille, range — 0,06 ——> + 0,08 promille).
Ur tabellen framgår att materialet är repre-
var
sentativt för hela normalmaterialet redovisat
ovan. De 46 VVidmarkvärdena överensstämde helt med dem för materialet i tabell 52. ADH-värdena i denna serie voro noll i
varje fall, dvs. halten av ev. alkohol låg i varje enskilt fall under 0,01 promille.
b) I en andra serie undersöktes kapillär- prov från friska enbart med ADH-metoden. ADH-värdena voro noll i samtliga fall, dvs halten var med säkerhet lägre än 0,01 pro- mille.
c) I en sista serie togos venprov på 1 ml blod och analyserades enbart med ADH- metoden. I samtliga fall voro värdena = noll, som med ADH-metodens känslighet betyder att halten av alkohol måste med säkerhet ha varit mindre än 0,001—0,0001 promille.
Sammanfattande innebära dessa undersök- ningar med ADH—metoden att i blodprov från friska personer, vilka icke förtärt alkohol, ingen alkohol kunnat påvisas, och att den eventuella förekomsten av alkohol i ett prov måste härröra från utifrån tillförd alkohol, så— ledes i regel genom förtäring.
Då alkohol snabbt övergår från blodet till olika organsystem, och från de olika organen tillbaka till blodet och denna övergång följer bestämda lagar, kan det icke tänkas att alko- hol i någon större mängd skulle kunna bildas i organismen utan att denna nybildade alko- hol snabbt skulle passera över i blodbanan och bliva påvisbar i det cirkulerande blodet, i utandningsluften eller i urinen. Frånvaron av alkohol i blodet hos personer vilka icke förtärt alkohol talar för att alkohol icke heller kan nybildas i andra organ.
Då bland de försökspersoner, som under- sökts, även befann sig ett antal alkoholister, gäller det här sagda även för alkoholister.
AD H-metoden ger utslag för etylalkohol och vissa närbesläktade högre alkoholer såsom propyl- och butylalkohol, vilka senare på grund av sin giftighet dock ej kunna normalt väntas förekomma i kroppen, ADH-metoden ger icke utslag för andra flyktiga reducerande substanser som t. ex. acetaldehyd, acetOn, B-oxismörsyra, acetättikssyra, metylalkohol
eller eter. Då ADH- och Widmarkmetoderna givit så överensstämmande värden får det anses vara bevisat, att det under normala omständig— heter hos friska vilka icke förtärt alkohol, inom metodikens felgränser icke förekommer alkohol i blodet och icke heller andra flyktiga, reducerande substanser, som giva utslag med vare sig ADH-metoden eller Widmarkmetoden.
Reduktionsvärdet hos patienter med diabetes
Som en viktig del av vårt arbete har en mycket omfattande undersökning av reduk- tionsvärdena hos patienter med diabetes före- tagits.
Den huvudsakliga avsikten med denna undersökning var att klarlägga förhållandena hos patienter med en diabetesgrad, som icke hindrade dem från att deltaga i alla i ett samhälle förekommande uppgifter. Som exempel på en sådan kategori valdes diabetes- patienter, vilka gingo i fullt arbete. De ut— plockades slumpvis ur ett diabetesmaterial, som gick på poliklinisk kontroll. Detta mate- rial omfattade 136 fall.
Dessutom utvidgades poliklinikmaterialet att även omfatta sjukhusfall med diabetes av olika svårighetsgrad för att undersöka för- hållandena hos personer med såväl lätt som svår diabetes med och utan syrabildning, med normalt och förhöjt blodsocker, med och utan urinsocker, i gott skick eHer i bör- jande coma. Detta material omfattade 347 fall.
Hela materialet som insamlades under åren 1947—1951 omfattade sammanlagt 583 fall.
På dessa patienter ha i regel kapillärprov tagits på gängse sätt i Widmarkkapillärer från fingerblomman, minst 3 kapillärer vid varje provtagning, och samtliga prov ha ana- lyserats enligt Widmarkmetoden på Farma- kologiska avdelningen.
I 200 fall ha prov tagits endast vid ett till—
Tabell 53. Fördelning av reduktionsvärden hos 583 diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring
Analyserna utförda enligt Widmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol".
Reduktionsvärde i promille Poliklinik ' Sjukhus Samtliga alkohol antal procent i antal procent antal procent — 0,050—0,041 2 0,3 2 0,3 -—— 0,040—0.031 3 0,5 3 0,5 — 0,030—0,021 1 0,7 7 1,6 8 1,4 _ 0,020—0,011 1 0,7 7 1,6 8 1,4 _ 0,010—0,001 13 9,6 19 4,2 32 5,5 0 —0,009 22 16,2 76 17,0 98 16,8 + 0,010—0,019 32 23,6 120 26,8 152 26,1 + 0,020—0,029 31 22,8 81 18,1 112 19,2 + 0,030—0,039 22 16,2 44 9,8 66 11,3 + 0,040—0,049 6 4,4 28 6,3 34 5,8 + 0,050—0,059 2 1,5 27 6,0 29 5,0 + 0,060—0,069 3 2,2 12 2,7 15 2,6 + 0,070—0,079 2 1,5 7 1,6 9 1.4 + 0,080—0,089 4 0,9 4 0,9 + 0,090—0,099 1 0,7 2 0,4 3 0,5 + O,100—0,109 8 1,7 8 1,4 Summa 136 100 347 100 583 100 Medeltal (inkl. neg. värden): 0,021 promille + 0,024 promille + 0,023 promille + 0,0020 0,0013 0.001 Standarddeviation (s): 0,0229 promille 0,0268 promille 0,0259 promille Funnen variationsbredd: —— 0,03 _» + 0,09 — 0,05 —-> + 0,10 — 0,05 ——> + 0,10 Gränsvärden för: P = 0,05: — 0,028 ——> + 0,074 P = 0,01: —0,046 ——> + 0,090 P = 0,001: —0,062 ——> + 0,108
Tabell 54. Reduktionsvärden hos 583 diabetespatienter, fördelade med hänsyn till män och kvinnor
Analyserna utförda enligt Widmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol".
Å Reduktionsvärde (i "promille" alkohol) Kategori Antal medeltal M + eM standarddeviation s Polikliniska fall Män .......................... 52 0,0208 + 0,004 0,0287 Kvinnor ....................... 84 0,0217 + 0,002 0,0187 Total 136 0,0213 + 0,002 0,0229 Sjukhusfall Män .......................... 184 0,0217 + 0,002 0,0269 Kvinnor ....................... 263 0,0248 + 0,002 0,0267 Total 447 0,0236 + 0,001 0,0268 Samtliga män .................... 236 0,0215 + 0,002 0,0273 Samtliga kvinnor .................. 347 0,0240 + 0,001 0,0250 Total 583 0,0231 + 0,001 0,0259
Tabell 55. Reduktionsvärden hos diabetes- patienter vid olika tider på dygnet, analyserade enligt Widmarkmetoden
Tid för
prov— Antal prov Medeltal (promille) tagning
08—12 259 0,025 + 0,015 12—16 125 0,014 + 0,022 16—20 58 0,016 + 0,032
fälle, på de återstående 383 ha upprepade prov tagits, dels på samma dag vid olika tidpunkter, dels på olika dagar, 3—20 kapil- lärer vid varje provtagning och 2—5 gånger per patient. Sammanlagt ha omkring 5 000 prov analyserats.
I 124 fall har under åren 1949—1951 en direkt jämförelse gjorts mellan ADH— och Widmarkmetoderna. I dessa fall ha minst 6 kapillärer tagits vid varje provtagning, varvid 3 kapillärer analyserats enligt ADH-metoden på Biokemiska Nobelinstitutet, och 3 ka- pillärer enligt Widmarkmetoden på Farma— kologiska avdelningen.
I ett antal diabetesfall ha dessutom större mängder blod, 1 ml, tagits som venprov för att möjliggöra bestämning av även minimala mängder alkohol (0,001—0,0001 promille).
l'Vidmarkmefoden
Försöksfel : Liksom för motsvarande prov från friska individer gäller, att reduktions- värdena, om inga reducerande substanser förefinnas i provet, på grund av analysfelen måste svänga runt noll med såväl positiva som negativa värden. Då vid varje provtag— ning flera kapillärer tagits, kan variationen mellan värdena för de enskilda kapillärerna tjäna som underlag för en statistisk analys av storleken av försöksfelen. Sammanlagt har den statistiska bearbetningen av försöksfelen grundats på 1 217 slumpvis utplockade ana- lyser.
Försöksfelet i trippelprov från personer med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, motsvarade ett reduktionsvärde av + 0,019 promille vid analys enligt Widmarkmetoden.
Storleksordningen är densamma som för ett material av 666 slumpvis utvalda prov från friska + 0,017 promille, och skiljer sig icke från det försöksfel, + 0,018 promille, som iakttagits på ett stort material av friska och diabetiker på 3 078 prov, tidigare redo— visat i bilaga 3. Skillnaderna voro icke signi- fikativa, varför det på hela materialet funna värdet + 0,018 promille, förutsättes vara det riktigaste. Det kan därför fastslås att försöks- felet i blodprov från diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring i genomsnitt mot- svarar ett reduktionsvärde av + 0,018 promille.
Denna siffra innebär som för friska, att gränsvärdet för analysfel är + 0,06 promille, vilket endast undantagsvis (1 fall på 1 000, P = 0,001) överskrides.
Fördelning: I det polikliniska materialet, som utgjordes av sammanlagt 136 fall, 52 män och 84 kvinnor, var medeltalet för re- duktionsvärdena för detta material + 0,021 promille + 0,0020. De enskilda värdena varierade mellan — 0,03 promille och + 0,09 promille. Ingen skillnad förelåg i detta av- seende mellan män och kvinnor (tabell 54). Värdenas fördelning framgår av tabell 53; icke mindre än 95,6% av värdena voro under 0,06 promille, dvs. motsvarande analysfelen, och intet värde översteg 0,09 promille.
För att klarlägga, om samma förhållanden återfinnas även på ett material av svårare diabetessjuka, utvidgades materialet att även omfatta ett sjukhusmaterial, undersökt åren 1947—1951, sammanlagt 347 personer.
Medeltalet för sjukhusmaterialet var = + 0,024 promille + 0,0013 (n = 247, s = = 0,0268 promille) (tabell 53), ingen skillnad förelåg mellan reduktionsvärdena hos män och kvinnor. Fördelningen finnes i tabell 53.
Icke mindre än 92,6 % av samtliga reduk- tionsvärden (334 av 347) falla under 0,06 promille och voro således att tillskriva rena analysfel, det högsta var 0,10 promille.
Vid ett studium av reduktionsvärdenas för- delning över dygnets timmar (tabell 55) fram- kom ingen korrelation mellan reducerings- värdena och tiden på dygnet: medeltalen voro t.o.m. något lägre på eftermiddagen än på morgonen.
För att närmare utreda sjukhusmaterialet underkastades detta en speciell analys. Ur hela materialet utplockades slumpvis 77 patienter, undersökta åren 1947—1948, och journaluppgifterna specialbearbetades.
Ur tabell 56 framgår materialets samman- sättning. 83% av patienterna stodo under insulinbehandling. Det är uppenbart att detta patientmaterial utgjordes av ett för svårare diabetes typiskt sjukhusmaterial, vilket bl. a. framgår av blodsocker- och urin- sockervärdena. Ej mindre än 91 % av blod- proven uppvisade ett blodsockervärde över 120 mg%, det högsta på detta material var 654 mg%. I 67 % av fallen förelåg positivt urinsocker med en medelutsöndring per dygn av 35 g socker per dag (10—220 g). Syra- bildning förekom: sammanlagt 26 % av ma- terialet hade haft positiv Legal i anamnesen eller under sjukhusvistelsen. På detta special- hearbetade material ha sammanlagt vid 171 olika tillfällen kapillärprov tagits för analys enligt Widmarkmetoden.
Medeltalet för reduktionsvärdena enligt Widmarkmetoden var + 0,021 promille + 0,0015 (n = 171, s = 0,0205 promille). Fördelningen var densamma som det övriga diabetesmaterialet, vilket visar att det special— bearbetade materialet var representativt för hela det undersökta sjukhusmaterialet. Någon högre halt av reducerande substans, som skulle kunna simulera alkohol, förelåg icke heller på detta material. Endast 8 fall av
Tabell 56. Kliniska data för 77 slumpvis ut- tagna diabetespatienter, vårdade på sjukhus 1947—1948 Upprepade blodprov (n = 171) ha tagits för analys av reduktionsvärden enligt Widmark- metoden och korrelerats till kliniska data.
Medeltal Data Antal fall (variations- bredd) Anamnestiska data Antal fall . . ., ..... 77 Ålder ........... 82 år (14—85) Sjukdomens dura— 5 år tion ........... (1—18) Insulinbehandling 65 (83 %) Ej insulinbehand— ling ' .......... 12 (17 %) Tidigare coma eller precoma ....... 6 ( 8 %) Positivt Legals prov 20 (26 %)
Data vid provtagningen
Blodsocker: Normalt 9 ( 7 %) 87 mg % (7 0—1 15) Förhöjt 121 (91 %) 245 mg % (130—654) Urinsocker: Negativt 56 (33 %) 0 Positivt 115 (67 %) 35 g/dag (1—220) Aceton (Legals prov): Negativt Positivt
157 (92 %) 14 ( 8 %)
171 (4,6 %) föllo utanför analysfelen = ;t: 0,06 promille, och det högsta funna värdet var + 0,10 promille.
I tabellerna 57 och 58 äro de funna reduk— tionsvärdena relaterade till den vid provtag- ningen rådande blodsockerhalten resp. till förekomsten av urinsocker och urinsockrets mängd.
Ingen säker relation till blodsockerhalten kunde iakttagas, ej ens i fall med högt blod- socker över 360 mg% och maximalt 654 mg% (tabell 57).
I fråga om reduktionsvärdenas relation till urinsockret voro vid neg. urinsocker eller en utsöndring under 100 g per dag värdena av
varierande blodsockerhalter
Blodsockerhalt (mg %) Reduktionsvärde (promille ”alkohol")
Grupp antal medeltal
variations- bredd
medeltal variationsbredd
70—119 9 87 120—239 59 189 240—359 53 282 360— to 9 409
70—115 130—238 240—354 360—654
—> + 0,05 — 0,01—> + 0,07 —— 0,02—> + 0,10 — 0,03—> + 0,05
0,0145 :|: 0,0060 j 0 0,0167 :l: 0,0023 0,0158 :l: 0,0036 0,0067 + 0,0083
Total 130 234 | 70—654 0,0155 + 0,0016
— 0,03 _» + 0,10 |
samma storleksordning som hos friska. När urinsockervärdena voro över 100 g/dag visade reduktionsvärdena en tendens att ligga obe- tydligt högre: + 0,024 promille mot + 0,016 promille i de andra fallen (tabell 58).
Vad slutligen fallen med pos. Legal1 be- trätfa (tabell 59) visade reduktionsvärdena i de prov, där Legal varit positiv vid provtag- ningen en tendens till obetydligt förhöjda värden: + 0,031 promille mot 0,016 promille i de andra fallen.
Det är således uppenbart att ej ens vid grava diabetesfall med högt blodsocker, hög utsöndring av urinsocker och ordentlig syra- bildning några avsevärt stegrade reduktions- värden föreligga. Även vid så högt blodsocker- värde som 654 mg% och en urinsockerut- söndring på 220 g per dygn ha normala reduktionsvärden iakttagits. Det kan dock förekomma, att hos en patient med ett pos. Legals prov en obetydlig ökning av reduk- tionsvärdena med i genomsnitt + 0,03 pro- mille kan iakttagas. I enstaka fall torde hos svårt sjuka diabetespatienter, hos vilka det aktuella tillståndet är så dåligt att det med säkerhet utesluter varje möjlighet att föra bil, något förhöjda reduktionsvärden kunna före- ligga, maximalt omkring + 0,10 promille.
I hela vårt undersökta diabetesmaterial (583 fall) ha enligt tabell 2 i mindre än 3 % (16/583) värden över 0,08 promille förekom- mit, det maximala var 0,10 promille. Det är
således uppenbart att icke blott vid lätta diabetesfall utan även vid svåra diabetesfall med höga blodsockervärdcn och positiv Legal några mera förhöjda värden icke förekomma. I fall med neg. Legals prov äro reduktions- värdena i genomsnitt + 0,02 promille, av- vikelse från värdena hos friska är i genom- snitt 0,01 promille. Fördelningen av värdena i diabetesmaterialet återfinnes i fig. 20.
Medeltalets storlek talar för att vid jäm- förelse med förhållandena hos friska en systematisk skillnad av + 0,01 promille kan tänkas föreligga hos personer med diabetes. Högre reduktionsvärden, simulerande alko— hol, förekomma icke i vårt material. Resul— tatet talar för att det ej heller hos diabetes— sjuka föreligger alkohol i blodct hos personer, som icke förtärt alkohol.
ADH-metoden
Under åren 1949—1951 togos även i ett större antal fall blodprov från diabetes- patienter för ADH-analys. I 124 fall togos vid provtagningen från varje patient 6 ka— pillärprov, hälften av kapillärerna vid den
1Förekomsten av s.k. acetonkroppar eller syror i urinen fastställes med tvenne prov, Legals och Gerhardts prov. Ett positivt utslag med Legals prov angiver förekomst av syror; liksom även ett positivt Gerhardts prov. I den oövades hand kan dock Gerhardts prov uppfattas som positivt även efter intagande av t. ex. acetyl- salicylsyra o.d. utan att acetonkroppar eller syror äro närvarande.
varierande mängder urinsocker
Urinsocker (gram per 24 tim.)
Reduktionsvärde (promille ”alkohol") ]
Grupp antal fall medeltal vaåigåäns' | medeltal variationsbredd () 36 O 0 ' 0,0158 + 0,0026 — 0,01—> + 0,05 1— 50 80 17 1— 45 0,0161 + 0,0038 —0,03-—> + 0,10 51—100 25 66 51— 84 0,0120 + 0,0040 — 0,03—> + 0,05 101— av 10 134 . 104—220 0,0240 + 0,0120 —— 0,01—> + 0,10 ] Total 151 29 [ 0—220 ' 0,0159 + 0,0025 —0,03—> + 0,10
enskilda provtagningen analyserades med AD H—metoden på Medicinska N obelinstitutet, och den andra hälften med Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. Av de un- dersökta patienterna vårdades 67 på sjukhus, och 57 voro poliklinikfall.
Reduktionsvärden med Widmarkmetoden voro i medeltal + 0,0182 promille + 0,0015 (n = 124, s = 0,0187 promille), således samma storleksordning som för hela diabetes- materialet (tabell 53). De med båda metoderna parallellundersökta fallen äro således repre- sentativa för hela vårt undersökta diabetes- material.
Samtliga värden med Widmarkmetoden utom två falla mellan gränserna — 0,01 och + 0,06 promille, således inom de tidigare an- förda gränsvärdena för rena analysfel. Två värden, på 0,08 och 0,10 promille, härröra från sjukhusfall.
ADH-analysen visade nollvärden i 123 fall av 124. I ett fall var medeltalet + 0,04 pro-
mille, som ligger inom AD H—metodens fel- Med ADH-metoden kunde således etylalkohol icke påvisas i något fall.
I ett antal fall gjordes ADH-analys på 1 ml blod, varigenom halter ned till 0,001—0,0001 promille kunde bestämmas. Även i dessa fall
gränser.
voro ADH-värdena noll.
Praktiska konklusioner
Hos friska personer, vilka icke förtärt alkohol, erhöllos vid analys av blodprov en— ligt Widmarkmetoden reduktionsvärden, vilka i det enskilda fallet svängde mellan gränserna + 0,08 promille. I genomsnitt var reduktions— värdet hos friska + 0,01 promille.
Med ADH-metoden kunde ingen etylalko- hol påvisas hos personer, som icke förtärt alkohol.
Hos diabetessjuka förelågo samma förhål- landen som hos friska. Reduktionsvärdena enligt Widmarkmetoden svängde omkring noll, med ett genomsnitt av + 0,02 promille
Tabell 59. Reduktionsvärden enligt Widmarkmetoden i blodprov från diabetespatienter med och
utan positiv Legal Reduktionsvärde (promille "alkohol") Patient r Antal rov g upp p medeltal | variationsbredd Negativ Legal i anamnes och på | sjukhus ..................... 141 0,0033 + 0,0032 —0,03 —> + 0,10 ] Positiv Legal vid provtagningen 14 0,0307 + 0,0071 0 —> + 0,10
(Procent- _40 — 30 — 20 — 10 — -—O.10 —0.05 0 +0.05 +0.10 promille
30 —
7.0 —
10 _ —0.10 '_005 0 +0.05 +0.10 promille
Fig. 20. Fördelning av reduktionsvärden hos friska (vänster) och diabetiker (höger). Varje värde grundar sig på 3—20 kapillärprov, motsvarande 1 400 prov på friska och 5 000 prov på diabetiker. Friska: Medeltal 0,011 promille + 0,0016 (n = 220). Diabetiker: Medeltal 0,02-? promille + 0,0011 (n = 583).
och gränsvärdena —0,04 och + 0,11 pro— mille. Dessa värden gälla för insulinbehand- lade och icke insulinbehandlade patienter med normalt blodsocker eller med förhöjt blodsocker — upp till 654 mg% —— med neg. urinsocker eller en sockerutsöndring upp till 200 g per dygn, med syrabildning (pos. Legal) eller fall utan syrabildning.
Det är anmärkningsvärt att i vårt material så få fall visat en alkoholhalt i blodet, över- stigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat ute- slutas på andra grunder än försökspersonens egen utsago.
Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genom- snitt + 0,02 promille. I det enskilda fallet kunna reduktionsvärden variera hos friska upp till + 0,06 promille och i undantags- fall upp till + 0,08 promille. Hos diabetes- patienter kunna reduktionsvärdena variera
upp till + 0,08 promille, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille.
Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01—0,02 promille.
Ur rättslig synpunkt har redan hänsyn tagits till här anförda reduktionsvärden i det systematiska avdrag på + 0,15 promille, som alltid göres i rättsfall (se nedan) vid bedömning av blodprov, analyserade enligt Widmarkmetoden. '
Med ADH—metoden har ingen förhöjnins av reduktionsvärdet iakttagits vare sig bog friska eller diabetessjuka, ej ens vid analys av prov på 1 ml, då gränsen för metoden ligger vid 0,001—0,0001 promille.
Då vi icke på detta stora material kunnat påvisa några förhöjda reduktionsvärden hos diabetiker, vilka icke förtärt alkohol _ det högsta värdet med Widmarkmetoden var
0,10 prömille — blir vår slutsats således den att etylalkohol icke synes förekomma i blodet hos friska eller hos diabetessjuka, för så vitt de icke förtärt alkohol.
Den tanken har framförts, att diabetiker skulle kunna uppvisa högre reduktionsvärden i blodet än friska, och t. o—. ni. kunna nybilda alkohol utan föregående förtäring. Detta skulle ur hlodprovssynpunkt och med hän- syn till den teoretiska möjligheten att den i organismen bildade alkoholen skulle med— föra en motsvarande alkoholpåverkan med- föra den konsekvensen att diabetikerna skulle placeras i en särskild kategori och icke få föra motorfordon med tanke på risken för denna påverkan. Våra här framlagda undersök- ningar visa med all evidens att det i detta hänseende icke föreligger någon skillnad mellan friska och diabetiker. Hos ingendera kategorien förekommer etylalkohol i blodet annat än efter alkoholförtäring. Ur blod- provssynpunkt och med hänsyn till ratt- fyllerilagstiftningen finnes således ingen an- ledning att placera diabetikerna i särklass.
Analys av blodprov, innehållande alkohol
Nästa steg i jämförelsen mellan Widmark- och AD H—metodema var att i omfattande för- söksserier jämföra de båda metodernas ut- slag vid analys av prov, innehållande alkohol.
1. I en första serie prov bereddes omväx— lande på Biokemiska Nobelinstitutet och på Farmakologiska avdelningen lösningar, till vilka en känd mängd alkohol tillsattes. Lös— ningarna analyserades parallellt på de båda laboratorierna, överensstämmelsen var kom— plett.
2. I följande serier gjordes så en jäm— förelse mellan analysresultaten med ADH- metoden och med Widmarkmetoden av blodprov, innehållande alkohol. &) I en serie utfördes på Farmakologiska avdelningen ett stort antal "belastningsför-
sök" med frivilliga försökspersoner; Dessa tillhörde vitt skilda yrkeskategorier och hade varierande alkoholvanor, från måttliga alko- holförtärare till en grupp alkoholister. För- söken tillgingo så att försökspersonerna kommo på fastande mage på morgonen. Först togos prov för att utesluta att det fanns kvar alkohol i blodet sedan ev. föregående alkohol- förtäring. Sedan tillfördes bestämda mängder alkohol av olika slag, från maltdrycker till starksprit i olika former, och blodprov togos med jämna tidsintervall, iregel 30—45 min. under sammanlagt 5—7 timmar. Vid varje enskild provtagning fylldes 6 kapillärer, av vilka tre analyserades på Farmakologiska avdelningen enligt Widmarkmetoden, och tre på Biokemiska Nobelinstitutet enligt ADH-metoden. Sammanlagt togos 40—60 kapillärer vid varje försök.
b) I en annan försöksserie jämfördes resul- taten vid analys på Statens rättskemiska laboratorium enligt Widmarkmetoden med ADH-metoden på följande sätt:
Efter överenskommelse med polisläkare, framför allt i Stockholm, togos under en viss tidsperiod minst 5—6 kapillärer vid varje undersökning av bilförare misstänkta för "rattfylleri". Tre kapillärer sändes som van- ligt till Statens rättskemiska laboratorium för analys enligt Widmarkmetoden, medan 2—3 kapillärer sändes till Biokemiska Nobelinsti- tutet för analys enligt ADH-metoden.
Samtliga dessa data ha sedan använts dels för en bestämning av försöksfelens storlek, dels för en direkt jämförelse mellan utslagen med Widmarkmetoden och med ADH-meto- den. '
Widmarkmetodens försöksfel
D'e skillnader i halt, som föreligga mellan de olika kapillärerna vid ett och samma provtagningstillfälle ha varit underlaget för beräkning av försöksfelets storlek, samman-
10 . 0/ A 0 0 1.5 - o 0 & 0/0 0? % 1.0 — d 0 o o o 0 o oo o ,. ( 0.5 - 0 o I I I I 05 1.0 1.5 1.0 2-5
Widmark (Kl)
Fig. 21 . Relationen mellan alkoholhalten i blodprov analyserade enligt ADH-metoden (på Medicinska Nobelinstitutet) och enligt Widmark-metoden (pd Farmakologiska laboratoriet, Karolinska insti- tutet). För statistiska data, inklusive regressions- och korrelationskoefficienter, se tabell 63.
lagt ha för bearbetningen slumpvis uttagits 86 fall (258 kapillärer) från Farmakologiska avdelningen, undersökta 1949—1951.
Underlaget för bearbetningen av försöks— felen vid blodalkoholbestämning enligt Wid- markmetoden vid Statens rättskemiska labo- ratorium har utgjorts av 104 slumpvis ut- plockade fall med 312 kapillärer. Samman- lagt undersöktes 570 kapillärer från de båda laboratorierna.
Vid den statistiska analysen ha differen- serna mellan l:a och 2:a kapillären i varje trippelprov varit underlaget för beräkningen av .försöksfelets storlek. Materialet har delats upp efter laboratorium och efter alkoholhalt, en grupp av prov med under 1 promille alkohol i provet (86 prov) och en grupp med över 1 promille alkohol (104 prov). Alkohol- halten varierade mellan 0,01 och 3,01 pro- mille i de enskilda proven.
Den genomsnittliga skillnaden mellan de båda kapillärerna i dubbelanalys uppgick
till 0,0021 promille :i; 0,0051 vid Farmako- logiska laboratoriet och — 0,0040 promille :l: :[; 0,0050 vid Statens rättskemiska laborato- rium. Skillnaden var icke säkerställd för någon differens (P> 0,05, beräknat med t-analys), vilket innebär att det icke förelåg någon systematisk skillnad mellan de båda kapillärerna i en dubbelanalys, ej heller mellan de tre kapillärerna i en trippelanalys. Den faktiska skillnad, som kunde uppträda mellan två kapillärer i en dubbelanalys, sammanhängde således med försöksfel vid tagningen av proven och vid den kemiska analysen. Skillnaden mellan två kapillärer uppgick igenomsnitt till ;t 0,040 promille vid Farmakologiska laboratoriet vid halter under 1 promille, och :i: 0,027 promille vid Rätts- kemiska laboratoriet. Vid halter över 1 pro- mille var skillnaden :i; 0,060 promille vid Farmakologiska laboratoriet, och ;t: 0,064 promille vid Rättskemiska laboratoriet. Skill- naden mellan de båda kapillärerna varierade i de enskilda analyserna på det ena labora- toriet från 0 till 0,16 promille och på det andra från 0 till 0,21 promille.
Ur de funna ditl'erenserna kan försöks- felet i en enskild kapillär beräknas (tabell 60, kol. 6). Det visade sig vara & 0,028 promille vid F armakologiska laboratoriet resp. :l: 0,019 promille vid Statens rättskemiska laboratorium vid halter under 1 promille, och ;t 0,042 promille resp. ;t 0,045 pro- mille vid halter över 1 promille.
Det intressanta är här att försöksfelens storlek var i stort sett densamma vid båda laboratorierna, trots att proven härröra från så olika material. På Farmakologiska labo- ratoriet voro de hämtade från frivilliga för- sökspersoner med varierande alkoholvana, samtliga prov togos av samma läkare, och analyserades av samma assistent. På Statens rättskemiska laboratorium härrörde proven från personer, misstänkta för "rattfylleri",
_ ::.-111—
Tabell 60. Försöksfelet vid blodalkoholanalys enligt Widmarkmetoden
Analyser utförda vid Farmakologiska laboratoriet, Karolinska institutet (n = 86). och vid Statens rättskemiska laboratorium (n = 104) åren 1949— 1951. Försöksfelen beräknade ur ditferenserna mellan första och andra kapillären i 190 trippelprov (570 kapillärer).
Blodalkoholhalt i provet (promille) Försöksfel Gränsvärde for försöksfelen (promille) vid analys av blodprov, blod- innehållande alkohol Laboratorium där proven tagits alkohol- halt i antal fall medeltal variationsbredd enskild trippel- Sannolikhet P
provet kapillär prov promille P = 0.05 P = 0.01 P = 0,001
2 3 4 5 6 8 9 10
Farmakologiska lab., Karolinska institutet 56 0.446 — 0.01 — + 0,97 0.028 0.016 0.053 30 1.390 + 1.02— + 2,15 0,042 0.024 0.079
Total 86 0.775 — 0,01— + 2,15 0.034 0.020 0.066
Statens rättskemiska laboratorium 29 0.540 0.00— + 0,99 0,019 0.011 0.036 75 1.805 + 1.00— + 3,01 0,045 0.026 0.086
104 1.453 0,00— + 3,01 0.040 0.023 0.076 Hela materialet 85 0.478 —— 0,01 —- + 0,99 0,0256 0,0148 0.049 105 1.687 + 1,00— + 3.01 0.0443 0,0256 0.086 Total 190 1,196 — 0,01— + 3,01 0,03" 0.0214 0,072
Kolumn 7 beräknas ur kolumn 4 genom division med N/3. Kolumn 8. Gränsvärden erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 7 med 1,96 och överskridas i 2.5 % av fallen. Kolumn 9. Gränsvärden erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 7 med 2,58 och överskridas i 0,5 % av fallen. Kolumn 10. Gränsvärden erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 7 med 3,29 och överskrides i 0.05 % av fallen.
. .. . I 2'5 _ . o '/ ' 2 o — ::..-. =. . I . ?a- ' :. 1.5 ' " o; . .:? 10-1 . .a?” 0 5 - Å.! ' l | | | I 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5 3.0 Widmark (SRL)
Fig. 22. Relationen mellan alkoholhalten i blodprov analyserade enligt ADH-metoden (på Medicinska Nobelinstitutet) och enligt Widmark-metoden (på Statens rättskemiska laboratorium). För statistiska data, inklusive regressions- och korrelationskoef- ficienter. se tabell 63.
och voro tagna av olika läkare, men analy- serade avi stort sett samma assistenter.
Resultaten från Farmakologiska avdel- ningen och från Statens rättskemiska labo- ratorium ha även sammanslagits till ett material och återgives i tabell 60.
Ur tabell 60 framgår att försöksfelet vid analys av alkoholhalten i en enskild kapillär var :|: 0.037 promille (kol. 6).
Felet vid analys av ett trippelprov (dvs. tre kapillärer tagna vid samma tillfälle) beräk- nades enligt formel 8 (bilaga 3) och var i genomsnitt 0,02 promille (kol. 7). Detta fel motsvarar 1,9 % av medeltalet.
Det funna felet 0,021 promille betyder att det verkliga felet icke överstiger + 0,06 pro- mille i 1 fall på 100 (P = 0,01) eller :|: 0,07 promille i 1 fall på 1 000 (P = 0,001). Om halten i blodprovet överstiger 1 promille, blir felet något större: & 0.026 promille, och det maximala felet således :|: 0.09 promille (P = 0,001).
I den tidigare medicinska litteraturen har
felet i en trippelanalys uppgivits vara :i; 0,05 promille; för rättsmedicinskt bruk räknar man i Sverige med ett maximalt fel av :i; 0,15 promille (3 )( medelfelet; P = 0,003). Vid vår undersökning har felet faktiskt visats vara endast 31: 0,02 promille och det maxi- mala felet (P = 0,001) + 0,06 promille vid lägre halter och + 0,09 promille vid högre halter. Widmarkmetoden har således i prak- tiken t. o. m. visat sig ha hälften den felmarginal som tidigare antagits vara fallet.
Det framgår således klart ur det föregående att försöksfelen vid de blodalkoholanalyser. som utförts vid Statens rättskemiska labo-
av
ratorium på prov från personer, misstänkta för rattfylleri, ha varit små och avsevärt mindre än de som förutsatts vid rättslig be- dömning.
Storleksordningen av felen i detta material överensstämma i stort med de fel, som iakt— tagits vid en lång serie tidigare bestämningar, vilka redovisats i bilaga 3. tabell 50.
ADH-metodens försöksfel
Försöksfelen i ADH-metoden ha bestämts på samma sätt som för Widmarkmetoden genom statistisk bearbetning av variationerna mellan värdena för de enskilda kapillärerna idubhel- eller trippelprov (formlerna 3 och 10) Då samtliga dessa kapillärer härröra från samma personer som i Widmarkmetoden, nämligen frivilliga försökspersoner vilka alkoholbelastats på Farmakologiska labora- toriet, och blodprov från personer, miss— tänkta för "rattfylleri" i materialet från Statens rättskemiska laboratorium har en direkt jämförelse varit möjlig. Materialet omfattar sammanlagt 464 kapillärer från 190 provtagningstillfällen.
Skillnaden mellan de båda kapillärerna i ett dubbelprov kunde svänga mellan 0 och 0,30 promille; i genomsnitt var skillnaden
Tabell 61. Försöksfelet i prov med olika blodalkoholhalt vid analys enligt ADH-metoden. Analyserna utförda vid Biokemiska Nobelinstitutet. dels på prov, tagna vid Farmakologiska laboratoriet, Karolinska institutet (n = 86). dels på prov. tagna vid Statens rättskemiska laboratorium (n = 104). Försöksfelen beräknade ur dilferenserna mellan första och andra kapillären i 190 dubbelprov (380 kapillärer).
Blodalkoholhalt i provet (promille) Försöksfel Gränsvärde for (promille) försöksfelen vid blod- analys av blodprov, Laboratorium där proven tagits alkohol- ] innehållande alkohol halt i mede tal variationsbredd enskild trippel- , provet k apillär prov Sannohkhet P Fromme P = 0,05 P = 0,01
2 8 9
Farmakologiska laboratoriet, Karolinska institutet 0,00 —— + 0,98 1,01 — + 2,10
Total 0,00 — + 2,10
Statens rättskemiska laboratorium 0.00 — + 0,99 1.01 — + 3,00
0,00 — + 3,00
Hela materialet 0.00 — + 0,98 1,01 — + 3,00
0.00 — + 3,00
Kolumnerna 7—10 beräknade som i tabell 60.
Nö— &? ! W 150 250 350 460
min
Fig. 2.3. Blodalkoholkurvan efter tillförsel av alko- hol till en måttlig alkoholförtärare (fp I V). 0,66 gram alkohol per kg kroppsvikt. Blodalkoholana- lgser enligt ADH-metoden och enligt Widmark- metoden. Data rörande alkoholomsättningen. se tabell 65.
mellan de båda kapillärerna 0,12 promille. Någon systematisk skillnad mellan de båda kapillärerna förelåg icke, varför försöksfelet kunde beräknas på grundval av formlerna för dubbelbestämningar.
Ur tabell 61 framgår att försöksfelet i en enskild kapillär i genomsnitt var 0,086 pro- mille, och i ett trippelprov 0,049 promille. motsvarande 4,3 % av medeltalet.
Det maximala felet för olika grader av sannolikhet överstiger endast med en sanno- likhet av t. ex. 1 fall på 20 (P = 0.05) + 0,10 promille, och 1 fall på 100 (P = 0,01) + 0,13 promille och 3 fall på 1 000 (P = = 0.003) + 0,15 promille.
Försöksfelen ha i denna serie prov, analy- serade med ADH-metoden. varit något större än vid analys enligt Widmarkmetoden, men ha icke överstigit den gräns + 0,15 promille som tillämpas i rättsmedicinska fall.
Orsaken till de något större försöksfelen med ADH-metoden har i första hand varit att ADH-metoden vid denna tidpunkt (1950— 1951) ännu icke var så standardiserad, att den gav ett minimalt försöksfel. Temperatur- optimum och koncentrationsoptimum voro icke ännu klarlagda. Slutligen kunde en av kapillärerna innehålla så litet blod, att felet avsevärt ökade. Vissa av proven fingo ligga
abnormt länge, emedan det tidvis förelåg vissa svårigheter att anskaffa enzym.
Jämförelse mellan Widmark- och ADH-metoderna
Frivilliga försökspersoner: Vid "belastnin- gen" av frivillga försökspersoner på Far- makologiska laboratoriet gjordes parallell— analyser vid varje provtagning med de båda metoderna: tre av de 5—6 kapillärerna vid varje provtagning analyserades med Wid- markmetoden på Farmakologiska laborato- riet, och de återstående 2— 3 kapillärerna med ADH-metoden på Biokemiska Nobelinstitu- tet. För bearbetningen utvaldes slumpvis sammanlagt 90 prov, med 510 kapillärer, resultaten äro sammanfattade i tabell 62. Ur tabellen 62 framgår bl; a. att halten i de enskilda proven varierade mellan 0,01 och 2,17 promille. Någon systematisk skillnad förelåg icke mellan de värden som erhållits med Widmarkmetoden och dem som fram- kommit med ADH-metoden; den genomsnitt- liga dilferensen (kol. 7) var 0,008 promille + 0.011 (11 = 90). Skillnaderna mellan pro- ven varierade mellan —0.23 och +0.44 promille (kol. 8) och var i medeltal 0,10 pro— mille (kol. 9).
Sedan ADH-metoden nu använts i flera år och större erfarenhet vunnits med metoden. äro dessa skillnader nu avsevärt lägre, och överstiga icke 0,20 promille vid halter över 1 promille, och 0,15 promille vid halter under 1 promille.
För att illustrera överensstämmelsen mellan resultaten med de båda metoderna, ha i fig. 21 avsatts resultaten i varje enskild analys med ADH-metoden på y-axeln, och resultaten med Widmarkmetoden på x-axeln.
Ur figuren framgår huru starkt värdena äro korrelerade, de gruppera sig runt den lläg-linje, som visar en absolut överensstäm— melse. Överensstämmelsen har fastställts
Tabell 62. Jämförelse mellan resultaten med Widmarkmetoden och med ADH-metoden.
90 prov från frivilliga försökspersoner, 105 fall av misstänkt "rattfylleri", hämtade från hela riket och undersökta
från varje fall och analyserade på förkomsten av alkohol, 3 ka
Laboratorium där proven tagits
vilka förtärt alkohol, undersökta på Farmakologiska avdelningen av Karolinska institutet, och 105 prov från
genom Statens rättskemiska laboratoriums försorg. 5—6 kapillärer tagna pillärer enligtWidmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen vid Karolinska institutet (n = 90) eller på Statens rättskemiska laboratorium (n —
105), och samtidigt från samma individer 2 Medicinska Nobelinstitutet (n
Blodalkoholhalt i provet (promille)
Widmark
| ADH
medeltal M :i: CM
lägsta, resp. högsta värde
medeltal M :i; e M
lägsta, resp. högsta värde
medeltal D :i: en (W—ADH)
lägsta, resp. högsta värde
—3 kapillärer enligt ADH-metoden på = 195). Sammanlagt analyserades 1 010 kapillärer.
Differenser mellan Widmark- (W)- och AD H-värde
differensens spridning sd
3 4 5 6 7 8 9
Farmakologiska avdelningen, Karo— linska institutet . . . ......
Statens rättskemiska laboratorium
Total
0.775 ;t 0.058 1.466 :l: 0.071
0.01 -> + 2.17 0.00 —> + 3,04
0,767 :|: 0,056 1.448 :L- 0,068
0.00 —> + 2,11 0,00 —> + 2.84
0,008 :1: 0,011 0.018 :l: 0.013 -0,23 -> +0,44 -0,45 -> +0,37
1.142 :]; 0,047
0,00 -> + 3,04
1.134 5; 0,044
0,00 -> + 2,84
0,008 :]: 0,007 -0,45 —> +0.44
_ " Widmarkvärden AD_H-värden Differens Laboratorium dar Antal x :t £ _ y :l: 3 _ Wi dmark- ADH proven taglts prov X y 'll (promille) (promille) (promt e) 1 | 2 3 4 5 Farmakologiska avd. Karol. inst ..................... 90 0.774 :l; 0.058 0.768 :1; 0.056 + 0.006 + 0.081 Statens rättskemiska labora- torium ................. 105 1.459 5: 0.070 1.439 5: 0.067 + 0.020 + OJE Total 195 1.143 & 0.052 1.129 :|: 0.051 + 0.014 + 0.073 Regression . avvikelse Laboratorium där . . _ från re- proven tagits regressrons— regressrons- korrelations- gressions- ekvation koefficient koefficient hnjen promille sy—Y 1 6 7 8 9 Farmakologiska avd. Karol. inst. .................... y=0.033+0,949x 0.949 ;t: 0.020 0.982 ;t; 0.0030 0.103 Statens rättskemiska labora— torium ................. y=0,058+0,946x 0.946 3: 0.018 0.983 :l; 0,0033 0.129 Total y=0,039+0,954x 0.954 ;t; 0.012 0.987 :|: 0,0019 0.117
genom beräkning enligt minsta kvadratmeto- den av den rätlinjiga regressionslinjen och av korrelationskoefficienten. liksom även avvi- kelsen från den räta linjen. Resultaten åter- finnas i tabell 63, såväl för jämförelsen mellan ADH-metoden och Widmarkanaly- sema på Farmakologiska laboratoriet. liksom mellan ADH-metoden och Widmarkanaly- serna på Statens rättskemiska laboratorium.
Ur tabellen 63 framgår att korrelations- koefficienten för överensstämmelsen mellan de funna blodalkoholvärdena med ADH- metoden och med Widmarkmetoden var 0.982 ;t: 0,003 (P ( 0,001), vilket talar för en utomordentligt god överensstämmelse mellan de båda metoderna (tabell 63, kol. 7).
Regressionskoefficienten var 0,949 3: 0.020. Regressionslinjens förlopp tyder på att Wid— markmetoden skulle kunna giva 0,01 — 0,02
promille högre värden än AD H-metoden vid höga värden på blodalkoholhalten. Personer misstänkta för "rattfylleri": För att klarlägga Widmarkmetodens tillförlitlighet vid provtagning på personer, misstänkta för rattfylleri, gjordes en omfattande försöks- serie i samarbete med Statens rättskemiska laboratorium (professor E. Wolff) varvid de läkare, som av polisen i Stockholm tillkallats för att taga blodprov i fall av misstänkt "ratt- fylleri" togo minst 5—6 kapillärer vid prov- tagningen i dessa fall, varefter 3 kapillärer sändes för analys i vanlig ordning enligt Widmarkmetoden till Statens Rättskemiska laboratorium och 2—3 kapillärer för analys enligt ADH-metoden till Medicinska Nobel- institutets biokemiska avdelning. Sammanlagt 108 konsekutiva fall under- söktes, av vilka 105, enligt uppgift fullt friska,
Prov tagna från tre personer. misstänkta för "rattfylleri". vilka uppgivit sig ha diabetes. Proven analyserades enligt ADH-metoden på Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning, och en ligtWidmarkmetoden på Statens rättskemiska laboratorium. Resultaten uttryckta i promille alkohol.
AD H—metoden Widmark-metoden Differens . . .. . . AD H- Ideutitets- kapillar- Identitets- kaprllär- . nummer värden medeltal nummer värden medeltal Widmark 1 2 3 | 5 6 7 160 III 0.16 A 2868/49 0,16 0.15 0.16 0.13 0.15 + 0,01 0,18 74 IV 0,11 A 1605 0,09 0,10 0.11 0.05 0.06 + 0,05 0,11 0.05 100 IV 1.21 A 166 1.25 1.27 1,24 1,20 1.23 + 0,01 1,24 1 ,23
kunde tjäna som underlag för statistisk be— arbetning. Tre fall uppgåvo sig ha socker- sjuka. och redovisas särskilt (tabell 64). Alkoholhalten i proven varierade mellan 0,0—3,01 promille. Resultaten äro samman- fattade i tabell 62. el
Det förelåg icke någon systematisk skillnad mellan analysresultaten med Widmark- och med ADH-metoden: den genomsnittliga diffe- rensen var 0.020 promille :1; 0.013 (11 = 105) och således icke säkerställt (P > 0,05). Skill- naderna mellan resultaten med AD H-metoden och med Widmarkmetoden varierade mellan — 0,45 promille och + 0,37 promille. (tabell 62); i genomsnitt uppgick denna skill— nad till 0,13 promille (kol. 9). Resultaten äro återgivna i fig. 22, där ADH-värdena i varje enskilt fall avsatts mot de samtidigt erhållna Widmarkvärdena.
Överensstämmelsen var även på detta ma- terial utomordentligt god: korrelationskoeffi- cienten var 0.983 :|; 0,0033 (tabell 63. kol. 7), och regressionskoefficienten 0,946 :|: 0,018 (kol. 6). Övriga statistiska data återfinnas i tabell 63.
Sockersjuka: Bland de personer. som under-
söktes för misstänkt "rattfylleri" och där blodprov togos för analys såväl enligt ADH— metoden som enligt Widmarkmetoden be- funno sig också 3 personer, som uppgåvo sig ha sockersjuka. Resultaten återfinnas i tabell 64.
Överensstämmelsen var perfekt mellan de båda metoderna, och de funna dillerenserna (kol. 7) — ADH—metoden gav till och med något högre värden — lågo helt inom ramen för metodernas försöksfel.
Diskussion: Då någon skillnad mellan re- sultaten från Farmakologiska laboratoriet och från Statens rättskemiska laboratorium icke kunde påvisas. ha de båda materialen i tabell 62 sammanställts till ett material, om- fattande 195 prov med 1 015 kapillärer.
Någon systematisk skillnad mellan ADH- värden och Widmarkvärden förelåg ej (tabell 62, kol. 7); i genomsnitt var skillnaden mellan analyserna med den ena och med den andra metoden 0,12 promille (kol. 9); denna skillnad kunde i de enskilda fallen växla mellan — 0,45 och + 0,44 promille.
Denna skillnad är något större än vad som skulle motsvara de rena försöksfelen i de
Blodalk %. lo- o——oW|dm. o—OADH 1.5— o'åx o I | | . X 1.0— ! *s—x ! X—B_ *8 0.5— Tf I I | 100 200 300 400 mm
Fig. 24. Blodalkoholkurvan efter tillRirsel av alko- hol till en alkoholist (fp V). 1,20 g alkohol per kg kroppsvikt. Blodalkoholanalyser enligt ADH-metoden och enligt Widmark-metoden. Data rörande alkoholomsättningen. se tabell 65.
använda metoderna. Försöksfeleti en trippel- analys enligt Widmarkmetoden var + 0.021 promille (tabell 60— 61) och i en dubbelanalys enligt ADH-metoden + 0.060 promille. Diffe- rensen mellan ett trippelprov enligt Wid- markmetoden och ett dubbelprov enligt ADH-metoden skulle således teoretiskt upp- gå till
V (0.021)2 + (0,060)" = + 0,064 promille.
I verkligheten befanns skillnaden vara + 0,10 promille i det ena materialet (maxi- malt fel 0,33 promille). och :l: 0,13 promille i det andra (tabell 62. kol. 9), maximalt fel 0.43 promille vid P = 0.001 (faktiskt funnen högsta differens 0,45 promille). Dessa skillnader måste bero på samma orsa— ker som redan tidigare framhävts:
a) att ADH-metoden vid denna tidpunkt ännu icke var utarbetad för att giva minimalt försöksfel,
b) att de av polisläkare tagna proven här- rörde från ett stort antal olika fall, tagna av
olika läkare, och att speciellt den sista av kapillärerna i "rattfylleri"-materialet (den 5 :e eller 6:e) kunde vara ofullständigt fylld. och därigenom ge större analysfel.
e) att på grund av vissa i början inträffade svårigheter med anskaffande av enzym för ADH-reaktionen en del av ADH-proven fingo ligga abnormt länge med ökade varia- tioner som följd.
Vid en jämförelse mellan de båda meto- derna har försöksfelet. uttryckt som differen- sen mellan de båda metoderna, i genomsnitt uppgått till + 0,12 promille.
Skillnaden i analysvärde med de båda metoderna var icke systematisk, vilket dels framgår av tabell 62. kol. 7, dels av korrela- tionen mellan ADH- och Widmarkvärden i figurerna 21 och 22 och i tabell 63: korrela- tionskoefficienten var 0.987 + 0,012. och linjens ekvation var y = 0.039 + 0.954 x.
Genom ytterligare standardisering av för- söksbetingelsema med ADH-metoden kan försöksfelet med säkerhet nedbringas till en storleksordning. som motsvarar den vid Wid- markanalys. Därmed torde också skillnaden mellan samtidigt utförda analyser enligt Widmarkmetoden och enligt ADH-metoden kunna nedbringas till i genomsnitt + 0,07 promille med en. maximal avvikelse av 0,25 promille. (Jfr resultaten med flera analyser enligt Widmarkmetoden, bilaga 3, tabell 49).
Resultaten visa att såväl vid undersökning av enskilda blodprov från alkoholbelastning av frivilliga försökspersoner. analyserade på Farmakologiska avdelningen, som från indivi- der misstänkta för "rattfylleri" och analyse- rade på Statens rättskemiska laboratorium, ha samma värden erhållits med såväl ADH- som med Widmarkmetoden.
Avvikelserna. + 0,12 promille, ha icke varit systematiska. och ha helt legat inom provtag— ningens och de båda metodernas felgränser.
Blodalkoholkurvor: För att på levande
Data för blodalkoholkurvor. erhållna efter kontinuerlig provtagning från frivilliga försökspersoner, vilka förtärt alkohol i form av Taffelbrännvin. 10—30 cl, motsvarande 0,45—1.42 g alkohol per kg. Blodproven analyserade samtidigt enligt ADH-metoden (Medicinska Nobelinstitutets bio- kemiska avdelning) och Widmarkmetoden (Karolinska institutets farmakologiska laboratorium).
Förbränningshastighet fi .. . Försvunnen mängd
Dos g (promille/min.) Fordelmngsfaktor r alkohol (g alk/kg/tim.) Fån ahha] W'd D'tf W'd Diff W'd Diff
erk 1 - ! erens l - erens l - erens
p g mark ADH ADH—W mark ADH ADH-W mark ADH ADH-W 1 2 3 | 4 | 5 6 7 8 9 10 11 I 0,45 0,0020 0,0023 +0,0003 0.66 0,63 —0,03 0.079 0.087 +0,008 11 0.46 0,0022 0,0023 +0,0001 0,67 0.56 —0.11 0.088 0.077 —o.011 111 0,47 0,0019 0.0023 +0,0004 0,67 0.60 —0.07 0.077 0.083 +0,006 IV 0,66 0,0024 0,0022 —0,0002 0,73 0,83 +0,10 0,107 0,108 +0,001 V 1,20 00020 00020 +0 0,78 0.83 + 0,05 0,093 0.100 + 0.007 VI 1.42 0.0027 0,0027 +0 0,69 0.80 + 0,11 0.111 0,130 + 0,019 Medeltal 0,79 0,0022 0,0023 +0,0001 0.70 | 0,71 + 0,01 0,093 0.098 + 0,005
personer studera överensstämmelsen mellan de båda metoderna ha ett 15—tal friska för- sökspersoner fått förtära alkohol i växlande mängder, varefter blodalkoholhalten följts med upprepade prov med 30—45 minuters intervall under sammanlagt 5—7 timmar. Vid varje provtagning ha 5—6 kapillärer tagits, 2-—3 kapillärer ha sänts till Nobelinsitutet för analys enligt ADH-metoden, och 3 kapillärer ha analyserats enligt Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. Prov ha även tagits före försökets början för att konstatera den ev. förekomsten av alkohol i blodet före alkoholbelastningens början. Försöken ha ut- förts på Farmakologiska avdelningen med frivilliga försökspersoner med varierande alkoholvanor från olika yrkesgrupper, såväl på måttliga alkoholförtärare som på alkoho- lister.
Ett antal försök äro återgivna i fig. 23—24. De visa den kompletta överensstämmelsen mellan resultaten med de båda metoderna, oberoende av mängden förtärd alkohol eller försökspersonernas vana eller ovana vid alkoholförtäring.
I tabell 65 ha sammanställts de viktigaste
data i de fall, där antalet bestämningar till- låtit att matematiskt beräkna de för alkohol- omsättningen karakteristiska data: den has- tighet (B), med vilken alkoholen försvinner ur blodet, fördelningen r samt den totala mängd alkohol ([i . r . 60) som försvinner per timme ur hela organismen genom förbränning och utsöndring.
Överensstämmelsen var fullständig mellan de värden som voro beräknade på kurvan enligt Widmarkmetoden och de värden, som voro beräknade enligt ADH-metoden, de funna värdena stämma även helt med tidigare kända värden enligt Widmarkmetoden (SOU 1951: 44).
Alkoholbelastning av frivilliga försöksper— soner som haft diabetes, har skett i ett antal fall och givit samma blodalkoholkurvor som hos friska. Nyligen har J okipii (1951) publi- cerat en jämförelse mellan blodalkohol- kurvans förlopp hos 18 diabetespatienter'och ett större material av friska och fann en god överensstämmelse mellan dessa kurvor och kurvorna hos friska: alkoholförbränningens storlek var densamma hos såväl de diabetes- sjuka som hos friska.
BILAGA 5
Jämförande undersökningar mellan Widmark-, Zeisel- och ADH-metodema på likmaterial _
Av Roger Bonnichsen och Hugo Theorell
Widmark påpekade själv. att hans alkohol— bestämningsmetod icke vore tillförlitlig på postmortalt material. Detta kunde misstänkas innehålla andra flyktiga och reducerande substanser än alkohol, varvid för höga värden erhållas. Man har därför försökt att rena alkoholen ur prover från lik i hopp om att därefter erhålla riktiga värden medWidmark- metoden. En mycket använd metod är an- given av Friedemann-Klaas. Denna innebär bl. a. destillation först i sur, därefter i alkalisk lösning, i båda fallen efter tillsats av kvick- silversulfat. Denna behandling kan förväntas avlägsna syror, baser, aldehyder och ketoner. Den användes rutinmässigt på Statens rätts- kemiska laboratorium.
Det har emellertid länge varit tvivelaktigt huruvida Widmarks bestämning ens efter
denna föregående rening ger riktiga utslag.
Efter utarbetande av ADH-metoden erbjöd sig nu en möjlighet att kontrollera huru här- med förhåller sig. Medel för undersökningen ställdes till förfogande av Svenska Maltdrycks- forskningsinstitutet. I samarbete med profes- sor Erik Wolff vid Statens rättskemiska laboratorium ha vi på det Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning på 61 fall utfört ADH-bestämningar på alko— hol parallth med de analyser, som i van- lig ordning utförts på hans laboratorium enligt Widmark, med eller utan rening en- ligt Friedemann-Klaas. Resultaten komma
att publiceras tillsammans med professor Wolff.
De 61 fallen äro icke representativa för det provmaterial som inkommer till rättskemiska laboratoriet, emedan ett urval skett till förmån för ruttna prover. där särskild misstanke på felaktiga Widmarksvärden kunde anses före- ligga.
Om materialet uppdelas i 20 drunknade och 41 övriga fall. så visa sig skillnader på över 0,15 promille alkohol föreligga i 17 av 20 i den första gruppen, 18 av 41 i den andra, mellan resultaten av hestämningarna enligt AD H-metoden direkt på provet ochWidmark- metoden efter destillation enligt Friedemann- Klaas. Några upplysande fall äro samman- ställda i tabellerna 66 och 67.
I alla fallen, både de i tabellerna upptagna och de övriga. ger den direkta Widmark- bestämningen högre värden än efter rening med Friedemann-Klaas destillation och enligt ADH-metoden. Skillnaderna äro stundom excessiva. t. ex. i fallen 27, 351 och 26 i tabell 67. Det framgår vidare av tabellerna, att överensstämmelsen mellan Widmarksvärden på F.-K.-destillat och AD H-värdena är synner- ligen bristfällig. Endast två gånger stämma värdena (tabell 66. 8 b och tabell 67, 26 b), och även där kan det icke uteslutas, att över- ensstämmelsen är tillfällig, beroende av fel- källor som kompenserat varandra. I de flesta fall ger "Widmark" på destillat högre värden
Fall nr Provets art
6 a Blod ................ . .....
b Urin ...................... 8 a Blod ......................
b Urin ...................... 341 3 Blod ...................... b Urin ...................... 355 Blod ...................... 9 a Blod ......................
b Blod renat enl. Friedemann- Klaas ...................
c Urin ......................
Promille alkohol enligt Friedemann- Direkt Klaas- Widmark destillation + ADH
+ Widmark 5.00 2.50 2.00 3.30 3.00 2.40 2.48 1,60 2.13 3.19 2.80 2,74 2,72 1,90 2,70 3,78 3,10 3.57 2.57 1,70 0,80 4.43 — 2.48 -— 2.40 1,92 2,90 2.60 2.10
än "ADH” (15 gånger av 18). Tre av ana- lyserna gåvo högre värden med ADH-meto- den. Diskrepanserna bero med stor sannolik- het på förluster vid F.K.-destillationen, då i dessa fall enligt professor Wolh' en olämplig eller bristfällig apparat använts.
Av tekniska skäl kunde ADH-bestäm- ningarna tyvärr ofta utföras först långt senare än Widmark-hestämningarna å F. K.—destilla-' ten. Ehuru proven under mellantiden förva- rades i kylskåp, måste dessa ADH-värden likväl med hänsyn till nedan refererade iakt- tagelser bedömas med en viss försiktighet. Vid förruttnelseprocesserna kunde man tänka sig att alkohol antingen försvinner eller bildas. I samarbete med Universitetets farma- kologiska institut i Köpenhamn (docent F. Halström och professor K. 0. Möller) ha vi - utfört en experimentell undersökning på blod utan och med 2 promille alkoholtillsats och vilket förvarades i slutna flaskor. antingen större förrådskärl som öppnades vid varje provtagning. eller i småflaskor som öppnades först när hela innehållet togs till analys. I det förra fallet var expositionen för infektion tydligen större än i det senare. I båda serierna inträdde med tiden en mer eller mindre stark förruttnelse. Flaskorna förvarades vid tempe- raturer av 3, 13, 23 och 33" C i upp till 90
dagar. Analyser utfördes efter olika tider med 3 olika metoder:Widmark—. AD H- och Zeisel- metoderna. I alla tre fallen utfördes en rening av alkoholen enligt följande metod. Först tillsattes pikrinsyra till provet, som sedan destillerades. Destillatet försattes med svavel— syra och destillerades ånyo. Destillatet här- ifrån försattes med lut och destillerades åter- igen. På detta sista destillat utfördes alkohol— bestämningar enligt alla tre metoderna.
Enligt Zeisel-metoden försättes provet med överskott av jodvätesyra, som reagerar med alkoholen under bildning av metyljodid ; kvar- varande överskott av jodvätesyra bestämmes titrimetriskt. Zeisel-metoden är synnerligen komplicerad och alltför tidskrävande för att komma i fråga som rutinmetod.
Försöken visade, att Zeisel- och ADH- metodema i alla fall gåva vackert överens- stämmande värden, medanWidmark-bestäm- ningarna på F.—K.-destillat regelbundet gåvo för höga värden så snart förruttnelse inträtt.
Vid 30 temperatur inträdde inga föränd- ringar i alkoholhalten ens efter 90 dagar.
Vid 130 uppträdde stundom redan efter 8 dagar en nedgång i alkoholhalten i proven med 2 promille från början. och en viss bildning av alkohol i de från början alkohol- fria pröven. Först efter 90 dagar voro-för-
Promille alkohol enligt Fall nr Provets art Direkt Fnäzztlann Widmark destillation + ADH + Widmark
21 a Blod ...................... 2.21 2.10 1.55
b Urin ...................... 3.12 3.00 2.65 22 Blod ...................... 2.20 1,40 0,97 25 a Blod ...................... 0.39 0.30 0.03
b Urin ...................... 0,37 0,30 0,10
27 a Organdestillat .............. 19.20 — 1,55 b Organdestillat renat enl. Frie-
demann-Klaas ............ — 3.70 1.58
c Leverdestillat .............. 23.20 -— 1.98 d Leverdestillat renat enl. Frie-
demann-Klaas ............ — 4.30 1.90
351 a Blod ...................... 1,02 0.20 0.03
b Urin ...................... 0.19 — 0.08
26 a Muskeldestillat ............. 5,30 -— 0,33 b Muskeldestillat renat enl. Frie-
demann-Klaas ............ — 0.35 0.34
ändringarna stora, t. ex. en nedgång från 2 promille till 0,5 promille eller en höjning från 0 till 0,4 promille.
Vid 23') händer att tillsatt alkohol till största delen försvinner efter 8—14 dagar. I ett fall återstod av 2 promille efter 14 dagar endast 0,1 promille. I från början alkoholfria prov iakttogs en svag alkoholbildning redan efter 4 dagar, men denna alkohol försvann sedan.
Vid 33" försvann tillsatt alkohol ungefär som vid 23”. och nybildning av alkohol i nollproven uppträdde redan efter 4 dagar (t. ex. 0,27 promille).
Förändringarna voro genomgående starkare i serien med stora, flera gånger öppnade förrådsflaskor, där infektionstillfällena voro flera.
Sterila blodprov uppvisade inga föränd- ringar med avseende på alkoholhalt. Bildning eller försvinnande av alkohol äro alltså be- tingade av infektion. Det finns därför ingen anledning att betvivla tillförlitligheten av de värden. som erhållas å blodprov etc. tagna högst 48 timmar efter döden, vare sig Wid- mark-, Zeisel- eller ADH-metoden använts.
Våra undersökningar ha bekräftat. att direkt Widmarkbestämning på blod eller organdelar från lik ger otillförlitliga och oftast för höga värden. Skillnaderna emot ADH-metodens värden äro i vissa fall kolossala. Rening ge- nom destillation enligt Friedemann-Klaas för- bättrar resultaten av efterföljande Widmark- analys. men icke i den utsträckning man hittills torde ha hoppats. Betydande diskre- panser kvarstå stundom.
AD H- och Zeiselmetoderna ge mycket över- ensstämmande värden på starkt förruttnat blod. Trots att man här har säkra metoder att bestämma halten av etylalkohol i sådant material, måste påpekas att i dylika fall slut- satser rörande alkoholhalten i dödsögonblic- ket för närvarande knappast kunna dragas. Alkohol kan vid förruttnelse försvinna. och alkohol kan bildas i från början alkoholfria blodprov under sådana förhållanden.
Det återstår att utreda, huru förhållandena kunna gestalta sig i urin- eller organprov under förruttnelse. Härför erfordras om- fattande kemiska och bakteriologiska under- sökningar.
. » . .. . .. .. . .. . H...! ..H ha.”. kan .. _. _. : t . _l. . lk .s....l...a.|1...l.|lu|k i .uunvi. .:...ilsz hilunu V.,.thlriln :: . . ...