SOU 1992:131

Grovt rattfylleri och sjöfylleri

Till statsrådet och chefen för J ustitiedepartementet

Genom beslut den 19 december 1991 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av en promilleregel till sjöss.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 3 februari 1992 som ledamöter av kommittén riksdagsledamötema Jerry Martinger (m), tillika ordförande, Kenneth Attefors (nyd), Elver Jonsson (fp) och Kenneth Lantz (kds), socialsekreteraren Birgitta Rasmussen (v) samt riksdagsledamötema Rune Thorén (c) och Ulla-Britt Åbark (s). Ulla- Britt Åbark avled den 20 maj 1992. Som ny ledamot av kommittén för- ordnades den 17 juni 1992 riksdagsledamoten Jan Björkman (5).

Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 3 februari 1992 departementssekreteraren i Justitiedepartementet Anette Andersson, hov— rättsassessorn Erik Brattgård, Justitiedepartementet, chefsjuristen vid Sjöfartsverket Johan Franson, polisöverintendenten vid Polismyndigheten i Göteborg Håkan Jaldung, utvecklingschefen vid Trafiksäkerhetsverket Hans Laurell, lagmannen i Svea hovrätt Christer Rune och rådmannen vid Trelleborgs tingsrätt Rolf Trulsson samt den 4 juni 1992 byråchefen vid Kriminalvårdsstyrelsen Per Colliander.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 10 februari 1992 hovrättsassessorn Anita Wickström.

Kommittén, som har antagit namnet Väg- och sjöfyllerikommittén, får härmed överlämna sitt betänkande (SOU 1992zl3l) Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i december 1992

Jerry Martinger Kenneth Attefors Jan Björlanan Elver Jonsson Kenneth Lantz Birgitta Rasmussen Rune Thorén

/Anita Wickström

ggr-m'a | I..

' _. ww

(Erwik " '."..0 ' v1tli'.'l1:r=4 crm | . timlön-tf ' | *

. .. omg. narr. . . _ Ju * .! ärm.).

4 [

löner.! -_'*l.rrm-'t'.]£_å_iä= :'uwä'vih ' vn .,'.-:i,,__'-rrquh*ia " " _ .. '.'... h»._ '

'_-

l'l . r:1 -. .

Sammanfattning

Kommitténs uppdrag har avsett två huvudområden. Det ena gäller grovt rattfylleri där uppdraget är inriktat på sänkt gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften, skärpta straff och ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Det andra området gäller sjöfylleri där uppdraget avser möjligheterna att införa gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften även till sjöss.

Rattfylleridelen

Straffbestämmelsema i lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott (trafikbrottslagen) har främst till syfte att bekämpa de olyckor i trafiken vilkas uppkomst har samband med att föraren varit på- verkad av alkohol eller annat medel. Dessa bestämmelser utgör så- ledes ett led i trafiksäkerhetsarbetet. Straffbestämmelsema verkar dels allmänpreventivt genom att förmå människor i allmänhet att avhålla sig från trafiknykterhetsbrott, dels individualpreventivt genom att förhindra återfall hos dem som tidigare begått trafiknykterhetsbrott.

Kommittén föreslår en rad åtgärder för att nedbringa antalet trafik- nykterhetsbrott och de olyckor som betingas av onykter körning. Tillsammans med de åtgärder som Trafikpolisutredningen föreslagit i sitt betänkande "Trafikpolisen mer än dubbelt bättre" (SOU 1992:81) för att göra polisens övervakning av trafiknykterheten effektivare, finns det nu goda förutsättningar för att kampen mot trafiknykterhetsbrotten skall bli framgångsrik.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i rattfylleridelen följande.

El Gränsvärdet för grovt rattfylleri sänks från 1,5 promille alkohol i blodet resp. 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft till 1,0 promille resp. 0,50 milligram per liter.

El Vid grovt rattfylleri skall normalpåföljden vara fängelse. En icke frihetsberövande påföljd skall kunna väljas endast om det föreligger särskilda skäl. Villkorlig dom skall - i likhet med vad som gällde före 1990 års ändringar i trafikbrottslagen - användas med mycket stor restriktivitet.

E] Fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar skall placeras på specialanstalter och under verkställigheten av fängelsestraffet genom— gå ett särskilt, intensivt, kurs- eller behandlingsprogram.

El Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs från ett till två års fängelse. Motsvarande ändringar görs beträffande onykterhet till sjöss och trafiknykterhetsbrott som faller under järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

El Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom ingår inte i kommitténs uppdrag. Dessa brott förekommer emellertid inte sällan i samband med onykterhet i trafik.

Det kan ifrågasättas om inte nämnda vållandebrott bedöms mildare än vad som kan anses rimligt. En strängare bedömning av dessa i egentlig mening grova brott skulle kunna främjas om det i lagtexten angavs vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedöm- ningen av om ett sådant brott skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självförvållat rus angavs som en av dessa om— ständigheter.

Straffskalan för exempelvis grovt vållande till annans död omfattar fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Även om straff— maximum kan överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott - detta är ju fallet om gärningsmannen också gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott - bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Cl Yttrande från frivårdsmyndighet bör normalt tas in i mål om ansvar för grovt rattfylleri om det inte står klart att annan påföljd än fängelse ar utesluten. Även 1 de fall där det står klart att ett fängelse— straff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det föreligger omständigheter som kan ha betydelse för fängelsestraffets längd.

[] Handläggare inom frivården bör utbildas i användningen av test för att diagnostisera alkohol- och drogmissbruk, exempelvis ADDIS eller MACH. Sådant test här utgöra ett normalt inslag i den personut- redning som frivårdsmyndigheten ombesörjer i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

[] Den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och därvid haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft skall i dag till sin ansökan om

körkortstillstånd foga ett särskilt utlåtande som styrker att kravet på ett nyktert levnadssätt i körkortslagens (1977z477) mening är uppfyllt. Detta krav utvidgas till att omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri.

El Återkallelse av körkort vid trafiknykterhetsbrott skall få underlåtas endast om synnerliga skäl föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Bestämmelsen om att varning skall meddelas vid alkoholkoncentrationer under 0,5 promille i blodet eller motsvarande, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd, bör enligt kommitténs mening avskaffas.

Gränsvärdet för grovt brott

Det nuvarande övre gränsvärdet — 1,5 promille alkohol i blodet eller 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft - framstår som alltför högt från trafiksäkerhetssynpunkt. Redan vid betydligt lägre alkohol— koncentrationer inträder en signifikant försämring av körförmågan. Det är också så att gränsen mellan "normal" alkoholkonsumtion och sådana alkoholvanor som tyder på alkoholproblem eller alkohol— beroende går betydligt lägre än vid 1,5 promille eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften. Kommittén har därför funnit att gränsvärdet bör sänkas.

När det sedan gäller att bestämma vilket gränsvärde som bör leda till att ett rattfylleribrott regelmässigt skall bedömas som grovt har kommittén stannat för att föreslå 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft. Avgörande för detta val har varit trafikfaresynpunkter samt att redan alkoholhalter på denna nivå indicerar alkoholproblem. De möjligheter till behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgärder som det straffrättsliga påföljdssyste— met erbjuder - såväl inom anstaltsvården som inom frivården - har därför ansetts böra kunna komma till användning redan här.

Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott verkar som tidigare sagts dels allmänpreventivt, dels individualpreventivt.

Efter 1990 års ändringar i trafikbrottslagen har användningen av fängelsestraff minskat väsentligt samtidigt som användningen av villkorlig dom har ökat markant. Vad gäller de tingsrättsdomar där grovt rattfylleri utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 medan andelen villkorliga domar har ökat från 5 procent till 23 procent under samma tid. Denna utveckling är oroande både ur allmänpreven— tiv och individualpreventiv synvinkel.

Dagens påföljdspraxis ter sig alltför mild från allmänpreventiv synpunkt. Onyktra förare utgör en stor trafiksäkerhetsfara och varje år dödas eller skadas enligt den officiella statistiken mellan 1 500 och 2 000 personer i trafikolyckor där minst en av förarna misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet torde vara betydligt större. Det finns därför all anledning att se strängt på denna typ av brott. Förändrade dryckesvanor och det europeiska integrationsarbetet kan för övrigt leda till att den totala alkoholkonsumtionen i landet ökar, vilket gör det ännu mer angeläget att betona att trafik och alkohol inte hör ihop. Enligt Trafiksäkerhetsverkets bedömningar finns det i dag dessutom en oroande tendens till ökad onykter körning bland yngre män.

Dagens påföljdspraxis är olycklig även från individualpreventiv synpunkt. Personer som begår trafiknykterhetsbrott har nämligen i stor utsträckning alkoholproblem och risken för återfall är stor bland dessa personer. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det därför angeläget ' att söka komma till rätta med eventuella alkoholproblem och hindra återfall hos detta klientel. Detta kan ske inom såväl anstaltsvården som frivården.

Som framgått ovan är det kommitténs uppfattning att normalpåfölj— den för grovt rattfylleri skall vara fängelse. För att en icke frihetsbe- rövande påföljd skall kunna tillämpas vid grovt rattfylleri bör krävas att särskilda skäl talar för det. Villkorlig dom skall - liksom före 1990 års reform - tillämpas endast i klara undantagsfall.

De riktlinjer för påföljdsvalet som kommittén förordar innebär en skärpning jämfört med det synsätt som kom till uttryck i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Grovt rattfylleri ansågs då endast i vissa fall vara så kvalificerat att man kunde hänvisa till brottets art som skäl för fängelse.

Specialanstalter för trafiknykterhetsbrottslingar

Effektiva insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att anstalts- vistelsen ges ett mera meningsfullt och verksamt innehåll än i dag och att de möjligheter som finns att - genom behandling och andra åtgärder - motverka fortsatt brottslighet tas till vara även inom anstaltsvården.

Kommittén föreslår därför att specialanstalter inrättas för sådana trafiknykterhetsbrottslingar som kan beräknas vistas på anstalt i högst omkring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen. Under verkställighetstiden skall dessa klienter genomgå ett intensivt påverkansprogram.

Att en person gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott kan naturligtvis inte automatiskt tas till intäkt för att han har alkohol- problem, även om så ofta är fallet. Det föreslagna påverkansprogram-

met bedöms emellertid ha mycket att ge även sådana intagna som inte har alkoholproblem och det kan anpassas särskilt till denna grupp.

Fördelarna med de föreslagna specialanstaltema är flera. Genom att samla den aktuella klientgruppen på särskilda anstalter kan verksam- heten drivas rationellt och kan klientunderlaget bli tillräckligt stort för att möjliggöra en viss differentiering av verksamheten beroende på verkställighetstidens längd, graden av den intagnes eventuella alkoholproblem och andra faktorer. Vidare tillåter en sådan ordning att verksamheten - aktiv påverkan i alkoholfrågan - genomsyrar fängelsevistelsen.

Strävan bör vara att även sådana fängelsedömda traf1knykterhets- brottslingar som inte lämpligen kan placeras på de föreslagna specialanstaltema skall bli föremål för påverkansprogram inom ramen för det traditionella anstaltssystemet.

Höjt straffmaximum för grovt rattfylleri m.m.

Grovt rattfylleri är ett brott som innebär fara för människors liv och hälsa. Förarens agerande framstår som särskilt allvarligt därför att han medvetet valt att utsätta andra trafikanter för de risker hans alkoholpåverkan innebär i trafiken. Man måste därför se strängt på dessa brott. För de svåraste fallen av grovt rattfylleri bör det finnas möjlighet för domstolarna att utdöma långvariga fängelsestraff. Det nuvarande maximistraffet, fängelse ett år, anser kommittén vara för lågt och föreslår därför att maximistraffet höjs till två års fängelse.

Genom en sådan höjning av straffmaximum kommer grovt ratt— fylleri att få samma maximistraff som exempelvis brottet fram- kallande av fara för annan.

Kommittén föreslår vidare att brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom — som inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik , ses över. Kommittén ifrågasätter om bedömningen av dessa brott inte är mildare än vad som kan anses rimligt.

Särskild personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

Att domstolen har tillgång till en god personutredning är av vikt inte endast för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet utan även för enhetligheten i rättstillämpningen. Kommittén anser att yttrande från frivårdsmyndighet normalt bör infordras i mål om ansvar för grovt rattfylleri om inte annan påföljd än fängelse är utesluten. Även i fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det föreligger sådana omständigheter som kan få betydelse för fängelsestraffets längd.

För att öka kvaliteten på personutredningarna och underlätta motivationsarbetet pekar kommittén på olika test för att diagnostisera missbruk och beroende såsom det sk. ADDIS—testet och MACH— testet, och föreslår att frivårdens personal skall få utbildning i att använda sig av något av dessa eller liknande test. Sådana test bör normalt ingå som en del av den personutredning frivårdsmyndigheten ombesörjer när rätten begärt myndighetens yttrande i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

Inte minst mot bakgrund av reglerna om utvidgad lämplighetspröv- ning vid ansökan om körkortstillstånd (se nedan) bör den misstänkte redan i samband med personutredningen ha ett betydande intresse av att hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd för att komma till rätta med dessa.

Omfattningen av den utvidgade lämplighetsprövningen

Den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen, som infördes år 1991, omfattar i dag den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och som därvid haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft.

Erfarenheterna av den utvidgade lämplighetsprövningen och av annan liknande verksamhet som pågått under längre tid är goda.

Alkoholkoncentrationen vid provtagningstillfället står inte i någon given relation till en persons alkoholvanor. Trafiknykterhetsbrott utgör dock ofta ett tidigt tecken på att alkoholbruket inte är kontrolle- rat och det är väl känt att en stor del av de trafiknykterhetsbrotts- lingar som vid provtagningstillfället har under 1,5 eller 1,0 promille i många fall har alkoholproblem. Från körkortssynpunkt anser kommittén därför att det finns anledning att behandla alla förare som dömts för trafiknykterhetsbrott på samma sätt.

Visserligen torde andelen förare med alkoholproblem vara lägre vid låga alkoholhalter än vid de riktigt höga. Trafiknykterhetsbrott utgör emellertid, enligt kommitténs mening, ett så starkt tecken på olämplighet från nykterhetssynpunkt att det är motiverat att låta alla förare som dömts för trafiknykterhetsbrott underkastas den utvidgade lämplighetsprövningen vid ansökan om körkortstillstånd.

Den utvidgade lämplighetsprövningen föreslås således omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri; alltså även förare beträffande vilka det saknas bevisning om alkoholkoncentratio- nen i blodet eller utandningsluften och förare som varit påverkade av annat medel än alkohol.

Återkallelse av körkort på grund av trafiknykterhetsbrott

Även de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfället har relativt sett låga alkoholhalter utgör en fara i trafiken och även dessa

förare har ofta alkoholproblem.

Enligt kommitténs mening saknas därför anledning att från kör- kortssynpunkt särbehandla förare vars alkoholkoncentration under- stigit 0,5 promille eller motsvarande.

Bestämmelsen om att återkallelse skall underlåtas vid förhållandevis låga alkoholhalter, om varning av särskilda skäl får anses vara en tillräcklig åtgärd, bör därför utgå. För att varning skall få träda i stället för återkallelse vid trafiknykterhetsbrott bör alltid krävas att det föreligger synnerliga skäl och att det kan ske utan fara för traf1k- säkerheten.

Sjöfylleridelen

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i Sjöfylleridelen följande.

[] Kommittén har prövat men underkänt tanken att med ett nedre gränsvärde för alkoholhalten i gärningsmannens blod eller utand- ningsluft bestämma vad som skall straffas som enkelt sjöfylleri; straffbarheten får som hittills prövas genom s.k. klinisk bedömning.

El Det har däremot ansetts både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri; detta gränsvärde skall vara detsamma som för grovt rattfylleri. Men för att brottet alls skall anses vara grovt måste det begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

|:] Det förutsätts att det nedre gränsvärdet för straffbar alkoholpåver- kan i vägtrafiken - 0,2 promille eller motsvarande värde i utandnings- luften - kommer att få inflytande på den maritima straffrättskip- ningen.

Gränsvärdet för grovt brott

Gränsvärdet för alkoholkoncentrationen - 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft - införs bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett sjöfylleri är grovt. En så hög alkoholhalt indicerar avsevärd påverkan hos envar.

Enligt kommitténs förslag skall vid bedömningen av om ett sådant brott är grovt i första hand beaktas den uppgift gärningsmannen haft att fullgöra och de krav uppgiftens beskaffenhet efter omständig- heterna ställt på gärningsmannen.

De uppgifter som utförs ombord på fartyg kan vara av många olika

slag och ställa olika höga krav. Ansvarsfulla uppgifter som är komplicerade och kräver koncentration och snabb reaktionsförmåga ställer naturligtvis högre krav på nykterhet än enkla uppgifter som kan utföras mer eller mindre mekaniskt. Hur höga krav en uppgift ställer på utövaren varierar också med hänsyn till exempelvis fartygstyp, väderlek, farvatten, trafikintensitet och den last som fartyget transporterar. Hårt väder och svåmavigerade vatten kan medföra att annars tämligen enkla uppgifter blir krävande och transport av farlig last ställer större krav på precision, omdöme och reaktionssnabbhet än transport av annan last. Huruvida uppgifteri det enskilda fallet ställt höga krav på gärningsmannen måste beaktas innan man går in på de andra i bestämmelsen nämnda omständig- heterna som särskilt skall beaktas.

Har de aktuella uppgifterna efter omständigheterna ställt höga krav på gärningsmannen skall särskilt beaktas vissa andra omständigheter. Förutom en alkoholhalt som uppgått till 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft nämns i kommitténs förslag annan avsevärd påverkan av alkohol eller annat medel samt påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Avsevärd påverkan kan, med hänsyn till de individuella variationer som finns vad gäller den påverkan en viss alkoholkoncentration leder till, i vissa fall föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer än 1,0 promille i blodet eller motsvarande i utandningsluften.

Lagens budskap blir således: För grovt sjöjjllleri blir Du dömd på samma bevis som fäller rattjåilleristen.

Den nedre straffbarhetsgränsen

Kommittén har inte ansett sig böra föreslå införandet av något nedre gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Det antas att den nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtrafiken - 0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i utandningsluften - kommer att inverka på den maritima straffrättskipningen. Det är nämligen uppenbart att framförande av fartyg i många fall ställer minst lika höga krav på omdöme och precision som framförande av motorfordon i vägtrafiken.

Det som är straffbar påverkan i vägtrafik bör vara det även i snarlika fall till sjöss; låt vara att bevisföring som inskränkts till utredning om alkoholhalt i blod eller utandningsluft kräver säker- hetsmarginal. De fall kommittén här i första hand haft för ögonen är exempelvis de där den tilltalade fört snabbgående motorbåt i livligt trafikerade vatten; likheten med vägtrafik är då, liksom i vissa andra fall, slående. Även utan så tydlig parallell till förhållandena inom vägtrafiken kan både uppgiften ombord och yttre omständigheter ställa så höga krav på den tilltalade att alkoholhalter i närheten av det

nedre gränsvärdet för rattfylleri bör tydas så att toleranströskeln överskridits.

Det lätt förenklade budskap kommittén vill förmedla blir här detta: För sjöfylleri kan Du komma att dömas på samma bevis som fäller rath'lleristen.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a 55 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45!

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon— centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utand- ningsluft döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon- centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,10 milligram per liter i hans utand— ningsluft eller 0,2 promille i hans blod döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett be- tryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1990:149.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4aå'

Är ett brott som avses i 4 5 första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol- koncentration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0, 75 milligram per liter i hans utandningsluft,

Är ett brott som avses i 4 5 första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol- koncentration som uppgått till minst 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft eller 1,0

promille i hans blod,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Denna lag träder i kraft den

' Senaste lydelse 19901149.

2. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen(1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 325 och 325 a åå sjölagen(1891 :35 s. 1) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

325 51

Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för sä- kerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga dryc- ker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för så- kerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga dryc- ker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffvärdet bedöms med ut- gångspunkt i de krav som upp- giftens beskaffenhet efter om— ständigheterna ställt på gär- ningsmannen.

325 a åz

Är ett brott som avses i 325 5 att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

I . gärningsmannen varit av- sevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,

2. den uppgift som gärnings— mannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra

1 Senaste lydelse 1991:668. 2 Senaste lydelse 19911668.

Är ett brott som avses i 325 & att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall främst beaktas om uppgiftens beskaffen— het ejter omständigheterna ställt höga krav på gärningsmannen. I sådant fall skall därnäst särskilt beaktas om gärningsmannen

]. har haft en alkoholkoncen- tration som uppgått till minst 0,50 milligram per liter i hans

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omständigheter eller utandningsluft eller 1,0 promille 3. _fi'anyrörandet av fartyget i hans blod, inneburit en påtaglig fara för 2. annars har varit avsevärt säkerheten till sjöss. påverkad av alkohol eller något annat medel, eller 3. fullgjort uppgiften på ett sätt som medfört påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till

Lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

(1990:1157)

Härigenom föreskrivs att 30 & jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

305

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentratio— nen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentratio- nen under eller efter färden uppgår till minst 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft eller 0,2 promille i hans blod döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst ett år. Vid be- dömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol- koncentration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0, 75 milligram per liter i hans utandningsluft,

Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol— koncentration som uppgått till minst 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft eller 1,0 promille i hans blod,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av

Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av

Nuvarande lydelse

väsentlig betydelse för säker— heten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på betryg- gande sätt döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Föreslagen lydelse

väsentlig betydelse för säker- heten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på betryg— gande sätt döms till böter eller fängelse i högst två år.

I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951 :649) om straff för vissa trafikbrott.

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 6 5 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 ä' Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlig— het bör beredas honom till sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som anord- nas i särskilt inrättad riksanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7 & tredje stycket skall ske i riks— anstalt och därvid företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydclsc 19882622.

1. Inledning

1.1. Bakgrunden till kommitténs tillkomst 1.1.1 Rattfylleri

De senaste ändringarna i trafikbrottslagen trädde i kraft den 1 juli 1990. Som utvecklas närmare i kapitel 2 har 1990 års reform föranlett en omfattande debatt. Kritik har härvid riktats framför allt mot den stora andel domar där påföljden för grovt rattfylleri - mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena - kommit att bestämmas till villkorlig dom.

Vid riksmötet 1990/91 väcktes också en rad motioner med anknyt- ning till trafiknykterhetsbrotten. Motionerna rörde i huvudsak brottet grovt rattfylleri. Bland motionsyrkandena återfanns bl.a. krav på att gränsen för grovt rattfylleri borde sänkas och att detta brott borde leda till strängare påföljder än i dag.

När den nuvarande regeringen tillträdde hösten 1991 uttalade den i regeringsförklaringen att bestämmelserna om rattfylleri skulle ses över med inriktning på sänkta gränsvärden och skärpta straff för grovt rattfylleri samt en ökad enhetlighet i tillämpningen.

Vid sin behandling av de ovan nämnda motionerna uttalade Justitie- utskottet i sitt betänkande 1991/92:JuU2 bl.a. att det beträffande grovt rattfylleri är nödvändigt med en påföljdspraxis som tillgodoser den allmänpreventiva effekt som bestämmelsen om detta brott rimligen är avsedd att ha. Utskottet betonade emellertid att detta inte utesluter att skyddstillsyn väljs som påföljd för grovt rattfylleri när annan påföljd än fängelse ter sig adekvat. Utskottet anförde vidare att en översyn med beaktande av de i motionerna resta spörsmålen borde göras. Med hänvisning till att uttalanden i regeringsförklaringen gav vid handen att åtgärder redan aktualiserats i regeringskansliet avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

1.1.2. Sjöfylleri

De senaste ändringarna i bestämmelserna om onykterhet till sjöss trädde i kraft den 1 juli 1991. I förarbetena behandlades även frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet och utandningsluften för sjötrafikens del. Den bedömningen gjordes

emellertid att det inte då fanns tillräckligt underlag för att föreslå sådana regler och att frågan därför borde övervägas närmare av en utredning.

1 .2 Kommitténs direktiv

Vid regeringssammanträde den 19 december 1991 bemyndigades chefen för J ustitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss.

l direktiven (Dir. 1991:123), se bilaga 1, formuleras kommitténs uppdrag sammanfattningsvis så, att den skall se över gränsvärdet och påföljderna för grovt rattfylleri samt frågan om huruvida gränsvärden för alkoholkoncentrationen bör införas i bestämmelserna om onykter- het till sjöss.

När det gäller gränsvärdet för grovt rattfylleri skall kommittén enligt direktiven ta ställning till om detta mot bakgrund av till— gängliga vetenskapliga rön bör sänkas och, om kommittén anser att så bör ske, föreslå de nödvändiga lagändringama.

En utgångspunkt för kommitténs överväganden bör, framhålls det i direktiven, vara en bedömning av i vad mån en sänkning av gränsvärdet är ägnat att påverka nykterheten och säkerheten i allmänhet i trafiken. Det påpekas att kommittén i detta sammanhang även bör beakta i vilken utsträckning en sänkning av gränsvärdet medför ökade möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas minska risken för återfall.

Om kommittén finner skäl för det kan den — i stället för en generell sänkning av det övre gränsvärdet - föreslå en ordning som utvidgar möjligheterna att bedöma fall där föraren haft en lägre alkoholkon- centration än 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft som grovt rattfylleri.

] direktiven påpekas att det är angeläget att kommittén belyser vilka konsekvenser en utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen om grovt rattfylleri skulle få för rättsväsendet och kriminalvården.

Vad gäller påföljderna för grovt rattfylleri är uppdraget inriktat på skärpta straff och en ökad enhetlighet i domstolspraxis vid påföljds- valet.

Utgångspunkten i direktiven är att utrymmet för villkorlig dom bör vara begränsat.

En uppgift i utredningsarbetet är att pröva i vilken utsträckning och under vilka omständigheter skyddstillsyn bör kunna komma i fråga som påföljd för grovt rattfylleri. I direktiven betonas att möjlig- heterna att vid icke frihetsberövande påföljder bereda vård för miss—

brukare skall tas till vara också när det gäller bestämmande av påföljd för grovt rattfylleri i framtiden.

I uppdraget ingår vidare att söka bedöma vilken betydelse för valet av påföljd vid grovt rattfylleri som den tidigare och den nuvarande (från och med den 1 juli 1992 gällande) ordningen beträffande personutredning i brottmål haft resp. har. Anser kommittén att det behövs ändringar i bestämmelserna om personutredning i brottmål är kommittén oförhindrad att föreslå sådana.

Frågan om påföljdsvalet vid grovt rattfylleri hänger nära samman med utformningen av lagrummet för detta brott. Kommittén är därför oförhindrad att överväga ändringar av kriterierna för grovt rattfylleri.

Vad gäller valet av påföljd för grovt rattfylleri är det vidare en viktig uppgift för kommittén att följa utvecklingen av domstolspraxis och att föreslå de lagtextjusteringar som framstår som ägnade att öka förutsättningarna för ökad enhetlighet i tillämpningen. Utgångs- punkten i direktiven är att oklarheter som leder till omotiverade skillnader i påföljdspraxis, om möjligt, skall undanröjas. Samtidigt framhålls det i direktiven att de eventuella förslag som kommittén lägger fram i denna del måste lämna det utrymme som alltid bör finnas för domstolarna att göra en allsidig och nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

När det sedan gäller frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet och utandningsluften inom sjötrafiken bör kommittén, enligt direktiven, analysera i vilken utsträckning vägtrafiken och sjötrafiken kan anses vara så likartade, att de skäl som ligger bakom systemet med gränsvärden för vågtrafikens del även har bärkraft för sjötrafikens del. Mot bakgrund av den typ av risker som alkoholpåverkan medför i olika situationer bör kommittén, enligt direktiven, överväga på vilket sätt en reglering med gränsvär- den för sjötrafrkens del bör utformas och föreslå de lagändringar som anses motiverade.

Vid utformningen av gränsvärdereglerna bör kommittén, enligt direktiven, beakta olika typer av problem med olika alternativ samt överväga lämpligheten av de avgränsningar som skisserats i den departementspromemoria som låg till grund för den senaste ändringen av reglerna om sjöfylleri (Ds 1990:52, Sjöfylleri m.m.) och andra tänkbara avgränsningar, exempelvis att göra gränsvärdena tillämpliga endast på fartyg av viss storlek eller med viss motoreffekt.

I kommitténs uppdrag ingår vidare att redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av de förslag som läggs fram och att specificera de ekonomiska effekterna för berörda instanser inom rättsväsendet samt kriminalvården.

Slutligen bör kommittén, enligt direktiven, ange hur dess förslag skall rymmas inom en oförändrad resursram.

Kommittén har vidare att beakta de allmänna direktiven till kom- mittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning (Dir. 1984z5), dels beaktande av EG-aspekter i utrednings- verksamheten (Dir. 1988z43), dels också redovisning av regionalpoli- tiska konsekvenser (Dir. 1992z50).

1.3. Kommitténs arbete

Kommittén, som inledde sitt arbete i februari 1992, har haft 15 sammanträden.

Som framgår av det följande har kommittén sammanträffat med ett stort antal personer verksamma inom de områden som berörs av kommitténs uppdrag, bl.a. representanter för olika intressegrupper, myndigheter och andra organ. Denna del av arbetet har bedömts som mycket angelägen. Anledningen till att inte ytterligare personer inom berörda områden återfinns i nedanstående redogörelse är att det inte varit möjligt att arrangera möten med dem under den knappa tid som stått till kommitténs förfogande.

Kommittén har sammanträffat med verkställande direktören för Motorföramas Helnykterhetsförbund (MHF), Benny Ruus, verk- ställande direktören för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF), Lennart Fogel, och styrelseledamoten i föreningen KRAM (Kampen mot Rattfylleriet Angår Mig), tillika föreningens informationsansvarige, Bengt Öste, för att få nämnda organisationers syn på de frågor som ingår i uppdraget. Vidare har kommittén sammanträffat med brottsofferanhörige Fred Goldberg (Fred Gold- bergs dotter blev den 19 november påkörd och dödad av en misstänkt rattfyllerist).

För att få information om innehållet i olika påföljdsaltemativ och om de möjligheter som finns att - inom ramen för det straffrättsliga påföljdssystemet - söka motverka fortsatt brottslighet genom be- handling och andra åtgärder har kommittén sammanträffat med ett antal personer verksamma inom kriminalvården. Kommittén har sålunda träffat frivårdsinspektören Lennart Thorstensson från Frivårdsmyndigheten i Halmstad för information om det rattfylleri- projekt som bedrivs av myndigheten. Utbildningsadministratören Frans Schlyter vid Kriminalvårdsstyrelsen har informerat om den kurs för fängelsedömda rattfyllerister (Råttfällan) som tagits fram inom kriminalvården. Kommittén har vidare sammanträffat med biträdande föreståndaren för LP—stiftelsen, Sonia Gillberg, och verkställande direktören för Provita AB, Lars-Eric Dahlberg. Ordföranden och sekreteraren har för att få information om det rattfylleriprojekt som drivs av Föreningen Skyddsvämet i Stockholm sammanträffat med projektledaren Peter Irvell och biträdande projekt-

ledaren Margareta Englund Nilsson. Sekreteraren har också besökt föreningen.

Kommittén har vidare sammanträffat med och fått värdefullt underlag för sina ställningstaganden av medicine dr h.c., f.d. föredraganden i trafikmedicin i Socialstyrelsen och ledamoten av dess rättsliga råd, Rune Andréasson (den övre straffbarhetsgränsen från alkoholfysiologiska synpunkter), av leg. läk. och fil. dr Kjell Roos (konstitutionell rehabilitering av rattfyllerister), av professorn i straff- rätt vid Lunds universitet Hans Klette (grundläggande kunskaper beträffande påföljdsvalet vid grovt rattfylleri) och av professor emeritus Leonard Goldberg (tidigare professor i experimentell alkohol— och narkotikaforskning vid Karolinska sjukhuset; alkohol och trafikrisker m.m.).

Vid ett besök på Magnus Huss klinik vid Karolinska sjukhuset har kommittén av bl.a. professorn i psykologisk alkoholforskning Hans Bergman och professorn i klinisk alkohol- och narkotikaforskning Ulf Rydberg fått information om pågående alkoholforskning samt om olika rehabiliteringsprojekt avseende rattfyllerister.

Ordföranden, sekreteraren och experten Per Colliander har även träffat initiativtagaren till Föreningen för Minnesotamodellen i Sverige, tillika verkställande direktören för Alfagruppen, Hans Lundberg, och styrelseledamoten i föreningen Lars Dahlsjö.

Kommittén har vid flera tillfällen sammanträffat med brotts- forskama Jan Ahlberg och Jan Andersson vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ) för att av dem få information om den utvärdering beträffande effekterna av 1990 års trafiknykterhetsreform som BRÅ fått i uppdrag av regeringen att göra. Sekreteraren har också deltagit i två sammanträden med den referensgrupp som BRÅ knutit till utvärderingsprojektet.

Sekreteraren har vidare deltagit i ett av Domstolsverket i samarbete med Statens väg- och trafikinstitut anordnat två-dagars seminarium om trafiknykterhet samt i ett möte med Trafiksäkerhetsverkets samrådsgrupp i trafiknykterhetsfrågor.

Kurt Sjödin från Nanopuls AB och Inge Bisther från Rikspolis- styrelsen har för kommittén presenterat ett marint bevisinstrument för alkoholutandningsprov.

Genom en enkät till landets tingsrätter och hovrätter har kommittén sökt skapa sig en bild av hur 1990 års trafiknykterhetslagstiftning tillämpas och få underlag för ställningstaganden i olika frågor som ingår i kommitténs uppdrag. Enkäten och svaren redovisas i bilagor- na 2 a och 2 b. På kommitténs uppdrag har vidare Statistiska central- byrån (SCB) tagit fram uppgifter om bl.a. påföljdsvalet vid grovt rattfylleri år 1992, domstolarnas inhämtande av särskild personutred- ning i mål om ansvar för sådana brott samt samtidig lagföring för

trafiknykterhetsbrott och vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller sjukdom. De inhämtade uppgifterna redovisas i bilagorna 3 b, 4 och 6.

Kommunikationsdepartementet har till kommittén överlämnat en skrift från Jämvägsanställdas Helnykterhetsförbund. Ytterligare skrifter från olika föreningar och från allmänheten har under arbetets gång inkommit till kommittén. Dessa har ingått i underlaget för kommitténs bedömningar och förslag.

Vid sina överväganden i frågan om specialanstalter för fängelse- dömda trafrknykterhetsbrottslingar har kommittén samrått med Fängelseutredningen (Ju 1992:06). 1 bedömningarna av vad kommit- téns förslag skulle innebära för rättsväsendet har kommittén fått hjälp av Domstolsverket och Riksåklagaren.

I sitt arbete har kommittén haft kontakt med och fått värdefull information även av andra myndigheter, organisationer och personer än de namngivna.

Kommittén har avgett remissyttrande över Trafikpolisutredningens betänkande (SOU 1992:81) Trafikpolisen mer än dubbelt bättre.

1.4. Betänkandets disposition och innehåll

Betänkandet innehåller tre delar. Del I avser grovt rattfylleri, del II sjöfylleri och del III genomförandet av förslagen. Del III innehåller också specialmotiveringar.

Del I (Rattfylleridelen)

Denna del av betänkandet inleds med två korta kapitel som är avsedda att tjäna som allmän bakgrund, nämligen dels ett kapitel innehållande en redogörelse för rättsläget (kapitel 2), dels ett kapitel med en kort redogörelse för bestämmelserna angående trafiknykter- hetsbrott i vissa främmande länder (kapitel 3). En redogörelse för vissa undersökningar och vissa statistiska uppgifter om alkohol och trafik, för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri m.m. har tagits in som bilagorna 3-6. Övriga kapitel i del I innehåller kommitténs över- väganden och förslag i olika delfrågor. Efter en kort inledning (kapitel 4) diskuteras en sänkning av det övre gränsvärdet (kapitel 5) och behandlas påföljdsvalet vid grovt rattfylleri (kapitel 6). I kapitel 7 tas vissa andra åtgärder mot de allvarligaste brotten upp. Härefter följer ett kapitel som behandlar personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri (kapitel 8) och ett annat som behandlar enhetligheten i domstolspraxis vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri Grapitel 9). Kapitel 10 tar upp vissa körkortsfrågor. Slutligen tas upp vissa följdändringar och vissa övergångsfrågor (kapitel 11).

Del II (Sjöfylleridelen)

Även denna del av betänkandet inleds med korta bakgrundskapitel. Först lämnas en redogörelse för rättsläget (kapitel 12) och för tidigare överväganden av frågan om att införa gränsvärden för alkoholkon- centrationen vad gäller sjötrafiken och sjöfarten (kapitel 13). Härefter redogörs för vissa undersökningar och statistiska uppgifter (kapitel 14) samt för straffbestämmelserna angående onykterhet till sjöss i vissa främmande länder (kapitel 15). Följande kapitel i denna del innehåller kommitténs överväganden och förslag vad gäller gränsvär- den för alkoholkoncentrationen på sjön (kapitel 16).

Förslag till följdändringar med anledning av kommitténs förslag i rattfylleridelen och vissa övergångsfrågor tas upp i kapitel 17.

Del III (Genomförandet av förslagen samt specialmotivering)

Betänkandets del III innehåller en närmare redogörelse för förslaget om särbehandling av fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar (kapitel 18) samt för de konsekvenser kommitténs förslag kan antas leda till för bl.a. berörda myndigheter (kapitel 19). Slutligen innehåller denna del av betänkandet specialmotiveringar till kommit- téns författningsförslag (kapitel 20).

Till betänkandet har fogats 7 bilagor. Bilaga 1 innehåller kommit— téns direktiv (Dir. 1991:123) och bilagorna 2 a och b enkäten till tingsrätter och hovrätter samt en redogörelse för svaren. I bilagorna 3 af återfinns en sammanställning av vissa undersökningar och vissa statistiska uppgifter angående alkohol och trafik m.m. I bilagorna 4 och 5 redovisas statistiska uppgifter och undersökningar avseende dels domstolarnas påföljdsval vid grovt rattfylleri, dels återfall i brott och påföljdsvalets betydelse för återfallsbenägenheten. Bilaga 6 innehåller en redogörelse för uppgifter och undersökningar avseende personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri. Slutligen återfinns, i bilaga 7, en beräkning av hur många trafiknykterhets- brottslingar som berörs av en sänkning av gränsvärdet för grovt rattfylleri.

Del I Rattfylleridelen

2. Rättslig bakgrund

I detta kapitel lämnas först en kort redogörelse för trafiknykter- hetslagstiftningens utveckling (avsnitt 2.1) och för nu gällande bestämmelser om trafiknykterhetsbrott (avsnitt 2.2). Härefter redogörs närmare för förutsättningama för att ett rattfylleribrott skall anses vara grovt (avsnitt 2.3) samt för vissa konkurrensfrågor (avsnitt 2.4). Slutligen behandlas påföljdsvalet vid grovt rattfylleri (avsnitt 2.5) och den kritik som riktats mot den nuvarande ordningen (avsnitt 2.6). De nämnda avsnitten är endast avsedda att ge en allmän orientering om det rättsliga läget. I den mån det ansetts behövligt har utförligare redovisningar lämnats i anslutning till de olika delfrågor som kommittén har haft att ta ställning till.

2.1. Trafiknykterhetslagstiftningens utveckling i huvuddrag

Trafiknykterhetsbestämmelserna i vårt land har genomgått väsentliga förändringar alltsedan den första självständiga straffbestämmelsen för trafiknykterhetsbrott infördes på 1920-talet. Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934 infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri.

År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelsema. Dessa innebar att det inte längre behövde föras någon bevisning om att förarens körförmåga varit nedsatt i det enskilda fallet, utan straffansvaret anknöts direkt till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen innebar vidare att trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhets- grader.

För det svårare brottet, som senare fick beteckningen rattfylleri, skulle den straffas som vid förande av bil, motorcykel eller traktortåg hade varit så påverkad av starka drycker att det kunde antas att han inte på ett betryggande sätt hade kunnat föra fordonet. Hade föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skulle han anses ha varit så påverkad av starka drycker som nyss sagts. Straffet för detta svårare brott var - och förblev fram till den 1 juli 1990 - fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna var mildrande, dagsböter, dock lägst tjugofem.

Det lindrigare brottet, som sedermera kommit att benämnas rattonykterhet, förelåg, om det inte var styrkt att föraren hade varit så påverkad som förutsattes för rattfylleriansvar, men alkoholkon- centrationen i hans blod hade uppgått till 0,8 men inte till 1,5 promille. Straffet för detta lindrigare brott var - och förblev fram till den 1 juli 1990 - dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om trafiknykter— hetsbrott över till en ny lag, trafikbrottslagen. I denna infördes samtidigt en bestämmelse om ansvar vid s.k. drograttfylleri. Bestämmelsen innebar att ansvar såsom för rattfylleri skulle, om påverkansrekvisitet var uppfyllt, ådömas även förare som varit påverkade av annat berusningsmedel än alkohol.

Trafikbrottslagens bestämmelser om trafiknykterhetsbrott har ändrats ett flertal gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen för rattonykterhet från 0,8 till 0,5 promille. Promillereglema ändrades vidare är 1975 på så sätt, att straffansvar fortsättningsvis inträdde även när promillegränsen för rattfylleri resp. rattonykterhet inte hade uppnåtts under själva färden utan först efter dennas slut. Därmed försvann i praktiken det s.k. tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade utredningar om brott av denna typ.

En bestämmelse som gav domstol möjlighet att förverka fordon som använts vid bl.a. trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987.

År 1989 genomfördes ändringar i trafikbrottslagen som bl.a. innebar att det vid sidan av promilleregler för alkoholhalten i blodet infördes straffansvar som grundas på motsvarande alkoholhalt i utandningsluften. Därigenom öppnades möjligheter att mer regel- mässigt använda alkoholutandningsprov som bevismedel i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

De senaste lagändringama företogs år 1990. Då sänktes gränsen för straffbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 promille till 0,2 promille. En motsvarande sänkning gjordes be— träffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för straffbarhet nu är 0,10 milligram per liter utandningsluft. Liksom tidigare delades trafiknykterhetsbrotten in i två svårhetsgrader. Det s.k. enkla brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare benämndes rattonykterhet, rubriceras som ratt/?lleri medan det allvarligare brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades rattfylleri, rubriceras som grovt rattjylleri.

2.2. Gällande bestämmelser

2.2.1. Trafiknykterhetsbrotten

De nu gällande bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990. Enligt 4 & första stycket trafikbrottslagen skall den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon- centrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri). Regeln bygger uteslutande på alkoholkon- centrationen i förarens blod eller utandningsluft. För rattfylleri skall vidare enligt 4 & andra stycket den dömas som vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn varit så påverkad av alkohol- haltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri). Den senare regeln tillämpas främst i de fall då det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller utandningsluften. Dessutom tillämpas den då någon har fört ett fordon under påverkan av annat medel än alkohol. Regeln kan tillämpas också i de sällsynta undan- tagsfall där alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften ej är så hög att föraren kan dömas för promillerattfylleri men föraren likväl bevisligen varit så påverkad som förutsätts för kliniskt ratt— fylleri (jämför lagrådets yttrande i prop. 1989/90:2 s. 64 och 65). Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet att anse som grovt, skall föraren enligt 4 a & trafik— brottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Emellertid skall särskilt beaktas, om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt. Det är emellertid också möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de särskilda omständigheter som nämnts har förelegat, exempelvis vid förande av moped då föraren utgjort en fara huvud- sakligen för sig själv.

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrotten är tillämpliga på förare av motordrivna fordon och spårvagnar. Begreppet motordrivet fordon

har samma innebörd i trafikbrottslagen som i vägtrafikkungörelsen (19721603) och avser alltså motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Från den i 4 & första stycket trafikbrottslagen intagna promilleregelns tillämpningsområde har emellertid i 4 & tredje stycket undantagits förare av motordrivna fordon, som är avsedda att föras av gående, t.ex. motorgräsklippare.

Enligt 4 & fjärde stycket trafikbrottslagen gäller straffbestämmel- sema inte när förandet av fordonet har ingått som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, har lämnat tillstånd till. Syftet med denna bestämmelse är att ge möjligheter till experimen- tella försök inom ramen för forskning kring prestationsnedsättande effekter av olika slags droger.

Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt. Däremot har i rättspraxis de allmänna reglerna om ansvar för medverkan ansetts vara tillämpliga (se t.ex. NJA 1949 s. 689 och NJA 1985 s. 496).

Enligt 7 & trafikbrottslagen får ett fordon som använts vid brott enligt lagen förklaras förverkat, om det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och ett förverkande inte är oskäligt.

Straffbestämmelser, motsvarande dem i 4 och 4 a åå trafikbrotts— lagen, finns i 30 & järnvägssäkerhetslagen såvitt gäller förare av maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana. Där föreskrivs straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av alkohol eller annat medel att det kan antas att dessa uppgifter inte kunnat utföras på ett betryggande sätt. För brott av denna personalkategori är straffet böter eller fängelse i högst ett år.

Straffbestämmelser om onykterhet i samband med lufttrafik finns i 13 kap. 1 5 och 6 kap. 16 & luftfartslagen (1957z297). När det gäller regleringen av onykterhet till sjöss hänvisas till kapitel 12.

2.2.2. Körkortsreglema

En körkortshavare kan förlora sin förarbehörighet bl.a. genom att hans körkort återkallas eller omhändertas.

Bestämmelser om återkallelse av körkort och om varning i stället för återkallelse vid brott mot 4 och 4 a åå trafikbrottslagen och motsvarande brott enligt järnvägssäkerhetslagen (dvs. förarfallen) finns i körkortslagen. Huvudregeln enligt 16 & körkortslagen är att återkallelse skall ske vid dessa brott. Vid brott mot 4 5 första stycket trafikbrottslagen eller 30 & första stycket järnvägssäkerhetslagen skall dock, om alkoholkoncentrationen inte har uppgått till 0,5 promille i blodet eller 0,25 milligram per liter utandningsluft, varning meddelas

i stället för återkallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd (22 & körkortslagen). Föreligger synnerliga skäl får återkallelse underlåtas, om det kan ske utan fara för trafiksäker- heten (24 å andra stycket körkortslagen). Underlåts återkallelse får varning meddelas i stället.

Frågan huruvida varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd vid rattfylleri där alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg har prövats av Regeringsrätten i ett antal av- göranden, se RÅ 1991 ref 13 I-IV och Regeringsrättens beslut den 18 mars 1991 i mål nr 4611-1990.

I 21 & körkortslagen finns bestämmelser om spärrtid vid återkallelse av körkort. Dessa innebär att en spärrtid på lägst en månad och högst tre år skall bestämmas. Vid vissa brott, däribland grovt rattfylleri och motsvarande brott enligt 30 & järnvägssäkerhetslagen, skall spärrtiden dock bestämmas till lägst ett år. Spärrtid får under vissa förut- sättningar sättas ned (24 å andra stycket körkortslagen).

Körkortslagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande av körkort. Omhändertagande skall ske bl.a. om körkortshavaren vid förandet av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har företett tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker eller annat ämne eller om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas på grund av att han brutit mot 4 eller 4 a 55 trafikbrotts- lagen eller motsvarande bestämmelser i jämvägssäkerhetslagen (23 å körkortslagen).

Kommittén Körkort 2000 har i sitt slutbetänkande "Säkrare förare" (SOU 1991 :39) föreslagit omfattande ändringar i körkortsbestämmel- serna. En kort redogörelse för förslagen återfinns i kapitel 10.

2.3. Närmare om förutsättningarna för att ett rattfylleribrott skall anses som grovt

Bestämmelsen om grovt rattfylleri i 4 a & trafikbrottslagen är, som framgått, utformad i enlighet med vad som normalt gäller för gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt. Vilka dessa omständigheter är har redovisats i avsnitt 2.2.1.

I kommitténs uppdrag ingår att ta ställning till om fall där alkohol- koncentrationen ligger under det i bestämmelsen angivna gränsvärdet - 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft - bör bedömas som grovt rattfylleri i vidare mån än vad som är möjligt enligt nuvarande regler. Det kan därför vara befogat att se närmare på de omständigheter som i dag särskilt skall beaktas vid bedöm- ningen av huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt.

Bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedöm- ningen av om ett rattfylleribrott är att anse som grovt nämns i 4 a & trafikbrottslagen att alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0, 75 milligram per liter utandningsluft (första punkten). Även om alkoholkoncentrationen uppgått till eller över- skridit det angivna gränsvärdet bör brottet, enligt förarbetena, inte bedömas som grovt, om gärningen är sådan att den enligt tidigare gällande rätt skulle ha föranlett böter med hänsyn till att omständig- heterna varit mildrande (prop. 1989/90:2 s. 39 och 48).

Som en försvårande omständighet anges vidare, att föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel (andra punkten). Detta rekvisit tar främst sikte på fall där föraren har varit påverkad av annat än alkohol eller när någon bevisning om alkohol- koncentrationen inte föreligger (prop. 1989/90:2 s. 39 och Justitie— utskottets betänkande 1989/90:JuU2 s. 22). En avsevärd påverkan av alkohol kan emellertid i vissa fall föreligga, även om alkoholkon- centrationen inte uppgått till det angivna gränsvärdet 1,5 promille i blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft (prop. 1989/9022 s. 39 och 49). Vid granskningen av lagförslaget framhöll lagrådet att straffansvar för grovt rattfylleri i ett sådant fall förutsätter en över— tygande utredning om påverkansgraden, t.ex. genom bevisning om att föraren har konsumerat stora mängder alkohol eller att föraren varit kraftigt berusad. Lagregeln kan inte tillämpas som ett alternativ till regeln i första punkten på så sätt att enbart den omständigheten att någon kört med en alkoholhalt i blodet på t.ex. 1,4 promille skall medföra att han döms för grovt rattfylleri enligt andra punkten (jämför NJA 1981 s. 308).

Även om någon av de i första eller andra punkterna nämnda omständigheterna har förelegat, kan det vara så att brottet i det enskilda fallet inte är att bedöma som grovt. Detta kan, enligt förarbetena, exempelvis hänga samman med att faran för med- trafikanterna varit ringa med hänsyn till fordonets beskaffenhet eller trafiksituationen (prop. l989/90:2 s. 49).

Som framgår av bestämmelsen, kan brottet vara att bedöma som grovt även om alkoholkoncentrationen eller påverkansgraden inte varit så hög som anges i första eller andra punkten men framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Detta rekvisit återfinns i tredje punkten och avser, enligt förarbetena, främst att föraren har kört vårdslöst eller haft en särskilt ansvarsfull föraruppgift (prop. 1989/90:2 s. 39 och 49 samt Justitieutskottets be- tänkande 1989/90:JuU2 s. 22).

När det gäller vårdslöshet framhålls det i förarbetena att inte varje form av vårdslöshet automatiskt bör medföra att rattfylleribrottet bedöms som grovt (prop. 1989/90:2 s. 49 och 50). Lagrådet underströk att vårdslösheten måste ha innefattat något moment av

medvetet risktagande för att så skall ske, t.ex. att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. Som ytterligare exempel på fall där vårds- lösheten bör tillmätas den betydelsen att rattfylleribrottet kvalificeras som grovt nämns i förarbetena att föraren kört på ett sådant sätt att han "ensam eller till huvudsaklig del" varit vållande till en olycka eller ett allvarligt tillbud.

Som exempel på särskilt ansvarsfulla eller krävande föraruppgifter nämns i förarbetena förande av särskilt stora fordon, fordon med många passagerare eller sådana fordon som har farlig last (prop. 1989/9012 5. 50). Faran för trafiksäkerheten kan också påverkas av andra omständigheter såsom att väderleksförhållandena varit sådana att föraruppgiften blivit särskilt krävande, tex. när blixthalka rätt eller när väderleken gjort att siktförhållandena blivit extremt dåliga. Motsvarande gäller naturligtvis om föraruppgiften varit särskilt krävande med hänsyn till trafiksituationen.

Som exempel på en annan omständighet som bör kunna beaktas vid avgörande av om ett rattfylleribrott är att bedöma som grovt, nämns i förarbetena, att färden skett med ett fordon som haft betydande brister från trafiksäkerhetssynpunkt, t.ex. blankslitna däck eller bromsar med ingen eller ringa effekt, vilka brister naturligtvis också måste omfattas av förarens uppsåt (prop. 1989/90:2 s. 50).

Ju lägre alkoholkoncentrationen är desto större krav får, enligt förarbetena, ställas på de andra försvårande omständigheterna för att körningen skall anses ha inneburit en påtaglig fara för trafiksäker- heten (prop. 1989/90:2 s. 50).

2.4. Något om konkurrensen mellan olika grader av vårdslöshet i trafik å ena sidan och trafiknykterhetsbrott å andra sidan

I kommitténs uppdrag ingår att beakta det grova rattfylleriets förhållande till annan trafiklagstiftning, främst relationen till bestämmelsen om grov vårdslöshet i trafik. Det kan därför vara av intresse att redan här redogöra något för bestämmelsen om vårds- löshet i trafik och vad som i förarbetena har sagts om de konkurrens- frågor som kan uppkomma.

Enligt 1 & trafikbrottslagen döms, såvitt här är av intresse, den som vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn brister i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna för vårdslöshet i trafik till böter, såvida oaktsamheten inte är ringa. Har föraren ådagalagt grov oaktsamhet eller visat en uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

egendom, döms han för grov vårdslöshet i trafik. Straffet för detta brott är fängelse i högst två år.

Att vårdslöshet i trafik är en sådan omständighet som enligt 4 a & trafikbrottslagen kan kvalificera ett rattfylleribrott som grovt har redan nämnts (avsnitt 2.3). Tillmäts vårdslösheten den betydelsen att rattfylleriet anses som grovt bör vårdslöshetsbrottet enligt förarbetena anses konsumerat av det grova rattfylleriet (prop. 1989/90: 2 s. 50). Föraren skall alltså fällas till ansvar endast för grovt rattfylleri. Är vårdslösheten inte av det slag att den kvalificerar rattfylleribrottet som grovt bör föraren dömas för såväl vårdslöshet i trafik som rattfylleri. Som exempel på ett sådant fall nämnde lagrådet vid sin granskning att vårdlösheten bestått i att föraren varit ouppmärksam.

Har en alkoholpåverkad förare gjort sig skyldig till grov vårds- löshet i trafik skall han i regel fällas till ansvar för både grov vårds- löshet i trafik och grovt rattfylleri. Kombinationen grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri bör dock, framhöll lagrådet, inte vara utesluten i fall då alkoholkoncentrationen i förarens blod ligger på gränsen till straffbarhet eller bara obetydligt över.

Frågan huruvida en viss gärning bör bedömas som rattfylleri och vårdslöshet i trafik eller som grovt rattfylleri har varit föremål för prövning i ett publicerat hovrättsavgörande efter den 1 juli 1990, RH 1991190. Den tilltalade, som hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,39 promille, hade nattetid framfört en bil med hög hastighet och därvid kört på en annan personbil med person- och fordonsskador som följd. Åtal väcktes för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Sedan tingsrätten bifallit åtalet och dömt till fängelse en månad överklagade den tilltalade domen och yrkade att bli frikänd. Hovrätten bedömde gärningen som grovt rattfylleri och fastställde tingsrättens påföljdsbestämning.

2.5. Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

2.5.1. Allmänt om påföljder och påföljdsval enligt brottsbalken (BrB)

Påföljder enligt BrB är böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård (1 kap. 3 & BrB).

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter (1 kap. 5 & BrB). Vid val av påföljd gäller vidare att fängelse numera är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn (30 kap. 1 & BrB).

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid om— ständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse (30 kap. 4 & första stycket BrB). Därvid skall rätten beakta sådana omständig-

heter som anges i 29 kap. 5 å BrB, t.ex. att den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada eller av hinder eller synnerlig svårighet i sin yrkes- eller näringsutövning.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade även tidigare gjort sig skyldig till brott (30 kap. 4 å andra stycket BrB).

Böter utdöms i enlighet med vad som är föreskrivet för det aktuella brottet i dagsböter, penningböter eller normerade böter (25 kap. 1 å BrB). Är någon viss bötesform inte föreskriven för ett brott, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än 30 dagsböter, i penningböter. Dagsbötemas antal bestäms till minst 30 och högst 150 eller, som gemensamt straff för flera brott, högst 200 (25 kap. 2 och 6 åå BrB). Varje dagsbot bestäms till ett belopp mellan 30 och 1 000 kr beroende på den tilltalades ekonomiska förhållanden.

För grovt rattfylleri är inte föreskrivet annat straff än fängelse. Det innebär att böter inte kan komma i fråga som en självständig påföljd för detta brott, såvida inte någon särskild straffnedsättningsregel är tillämplig (se 29 kap. 3 å andra stycket, 5 å andra stycket och 7 å första stycket BrB). De påföljder som är aktuella vid grovt rattfylleri är således i princip fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom och överlämnande till särskild vård.

Fängelse ådöms enligt vad för brottet är stadgat på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får inte understiga 14 dagar. Det längsta tidsbestämda straffet är tio år, såvida det inte är fråga om ett gemensamt straff för flera brott eller straff för vissa återfall i brott (26 kap. 1-3 åå BrB).

För brott som någon begått innan han fyllt 21 år uppställs vissa restriktioner vad gäller användningen av fängelse som påföljd. Var gärningsmannen när brottet begicks under 18 år krävs det synnerliga skäl för att fängelse skall få ådömas. Var gärningsmannen äldre men under 21 år krävs särskilda skäl (30 kap. 5 å BrB).

Skyddstillsyn, som är en frivårdspåföljd, får ådömas om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter (28 kap. 1 å BrB). Som skäl för skyddstillsyn skall rätten vid val av påföljd beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 å BrB).

I 30 kap. 9 å andra stycket BrB anges i tre punkter förhållanden som kan beaktas som särskilda skäl för att välja skyddstillsyn. Regleringen tar sikte på fall där straffvärdet, den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art gör att fängelse normalt borde följa på brottet. De omständigheter som anges i bestämmelsen är endast avsedda att vara exemplifierande.

Första punkten anger som ett särskilt skäl för skyddstillsyn att en

påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Avsikten är att denna punkt bl.a. skall omfatta de fall där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad rehabili— tering skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställighet av ett fängelsestraff (prop. 1987/88:120 s. 106).

I den andra punkten anges som ett särskilt skäl för skyddstillsyn att den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat för- hållande som kan antas ha samband med brottsligheten. En skillnad mot den första punkten är att förevarande punkt endast avser fall då den tilltalade är föremål för behandling för missbruk eller något annat sådant förhållande. Till skillnad från den första punkten krävs inte att någon förbättring skall ha skett. Behandlingen kan t.ex. ha påbörjats så nyligen att någon bedömning i det hänseendet inte är möjlig att gora.

Som en tredje omständighet anges den situationen att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande, som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten.

Skyddstillsyn kan under vissa förutsättningar förenas med dags— böter, högst 200, eller fängelse lägst 14 dagar och högst tre månader (28 kap. 2 och 3 åå samt 30 kap. 10 och 11 åå BrB).

Vid bedömning av frågan om huruvida skyddstillsynen bör kom- bineras med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

För att förena en skyddstillsyn med fängelse krävs mycket starka skäl. Det skall vara oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslig— hetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Möjlig— heten bör, enligt förarbetena, utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff (prop. 1987/ 88: 120 s. 108). Denna kombination är således i allmänhet utesluten vid trafiknykterhetsbrott (se NJA 1983 s. 491 och RH 19871141).

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år och skall under minst ett år vara förenad med övervakning (28 kap. 4 och 5 åå BrB). Skyddstillsynen kan förenas med särskilda föreskrifter beträffande den dömdes livsföring, t.ex. att han skall underkasta sig nykterhets- vårdande behandling, om detta anses behövligt för hans anpassning i samhället (28 kap 6 å jämförd med 26 kap. 15 å BrB).

Om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden kan skyddstill- synen undanröjas och annan påföljd för brottet bestämmas (28 kap. 8 och 9 åå BrB). Detta kan också ske om den dömde begår nytt brott innan skyddstillsynen har upphört (34 kap. 1 å första stycket 3 p.

BrB).

Skyddstillsyn kan i vissa fall dömas ut som skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Kontraktsvård innebär att den dömde underkastas behandling mot missbruk eller annat särskilt förhållande.

En förutsättning för att döma till kontraktsvård är att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller behandling i väsentlig mån bidragit till att brottet begåtts och att den tilltalade förklarat sig villig att undergå lämplig behandling enligt en uppgjord behandlingsplan (30 kap. 9 å andra stycket 3 p. BrB). Ytterligare ett villkor för kontraktsvård är att den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse (28 kap. 6 a å BrB). Som framgått ovan kan emellertid även en vanlig dom på skydds- tillsyn förenas med särskild föreskrift om behandling.

När en domstol dömer till kontraktsvård skall den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd. Vidare skall domen innehålla föreskrift om den behandlingsplan som den dömde åtagit sig att följa. I samband med planen får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Sedan den 1 januari 1990 pågår vidare en försöksverksamhet som ger tingsrätter på fem orter i landet - och högre rätt i mål som överklagas därifrån - möjlighet att i vissa fall förena skyddstillsynen med särskild föreskrift om skyldighet för den dömde att utföra oavlönat arbete under viss tid, s.k. samhällstjänst. Från den 1 januari 1993 kommer samtliga domstolar att kunna använda denna påföljds- form. Den utvidgade tillämpningen är dock tidsbegränsad till ut- gången av år 1995 i väntan på att en mera permanent ordning kan införas. Samhällstjänsten är i likhet med kontraktsvården konstruerad som en speciell form av skyddstillsyn.

En förutsättning för att domstolen skall kunna döma till sam- hällstjänst är att den tilltalade har förklarat sig villig att följa en föreskrift om arbete. I likhet med vad som gäller för kontraktsvård kan samhällstjänst komma i fråga bara om föreskrift som avser skyldighet att utföra oavlönat arbete är av avgörande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse, skall kunna döma till skyddstillsyn och skall domstolen i domslutet ange hur långt fängel- sestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd.

Villkorlig dom får ådömas om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter (27 kap. 1 å BrB). Som skäl för villkorlig dom skall rätten vid val av påföljd beakta om det saknas särskild anledning att befara

att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30 kap. 7 å BrB).

Villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte särskilda skäl talar däremot (27 kap. 2 å och 30 kap. 8 å BrB). Vid grovt rattfylleri anses bötesstraffet böra vara kännbart. Utrymmet för villkorlig dom vid grovt rattfylleri är emellertid begränsat till följd av att en stor del av dem som gör sig skyldiga till detta brott har alkoholproblem, vilket ofta innebär att det föreligger risk för fortsatt brottslighet (prop. 1989/9012 s. 41). Finner domstolen alltså att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse är skyddstillsyn den påföljd som närmast kommer i fråga.

Den som har dömts till villkorlig dom är underkastad en prövotid av två år (27 kap. 3 å BrB). Under denna tid gäller ett allmänt krav på skötsamhet. Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, kan den undanröjas och annan påföljd för brottet bestämmas (27 kap. 6 å BrB). Detsamma gäller vid nya brott (34 kap. 1 å första stycket 3 p. BrB).

Överlämnande till särskild vård kan endast komma i fråga be- träffande vissa kategorier av lagöverträdare. Överlämnandet kan avse vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 å BrB), vård enligt lagen (19881870) om vård av missbrukare i vissa fall (31 kap. 2 å BrB) och rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 å BrB).

2.5.2. Något om påföljdsvalet vid rattfylleri före den 1 juli 1990

Före de lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1990 gällde att den som fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn och som därvid varit så påverkad av starka drycker eller något annat berusnings- medel, att det kunde antas, att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen, skulle dömas för rattfylleri. Hade föraren fört fordonet efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft skulle föraren anses ha varit så påverkad av starka drycker som nyss sagts. Som tidigare nämnts var påföljden för rattfylleri fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna var mildrande, böter, dock lägst tjugofem dagsböter.

Mildrande omständigheter vid rattfylleri ansågs föreligga främst då framförandet av fordonet inte hade medfört någon nämnvärd fara för trafiksäkerheten. I praxis tillämpades denna bestämmelse i huvudsak vid rattfylleri med moped. När det gällde rattfylleri med bil ansågs i praxis mildrande omständigheter föreligga endast i undantagsfall, främst i fall då föraren hade påtagit sig en strängt begränsad

trafikuppgift, t.ex. omparkering eller flyttning av en bil en mycket kort sträcka på en plats där ingen annan trafik förekom.

Beträffande rattfylleri, där omständigheterna inte var mildrande i trafikbrottslagens mening, gällde att brottets art (hänsynen till allmän laglydnad) i rättspraxis ansågs kräva att en påföljd, som inte innebar ett frihetsberövande, skulle tillämpas endast om särskilda skäl talade för det (se t.ex. NJA 1965 s. 379 I och II, NJA 1966 s. 603 och NJA 1982 s. 190). Särskilt beaktades härvid om gärningsmannen vari färd med att bemästra ett alkoholmissbruk eller en kriminalitet av allvarligare slag och om det fanns anledning att befara att den pågående resocialiseringen skulle äventyras eller allvarligt försvåras av ett fängelsestraff (se t.ex. NJA 1975 s. 438 och NJA 1984 s. 415). Icke frihetsberövande påföljder valdes också när gärningsmannen hade dokumenterade svårigheter att klara av ett fängelsestraff (se t.ex. NJA 1972 s. 60 och NJA 1979 s. 381).

Rent allmänt kan sägas att praxis efter Brst ikraftträdande år 1965 successivt blev mera nyanserad vad gällde valet av påföljd för ratt- fylleri. I ökad omfattning togs hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, och en förskjutning skedde därigenom från fängelse mot icke frihetsberövande påföljder, främst skyddstillsyn.

2.5.3. Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri efter den 1 juli 1990

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 å första stycket BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Denna princip får i vissa fall vika. Bl.a. kan brottets att utesluta en icke frihetsberövande påföljd. Rattfylleri, som närmast är att jämföra med vad som i dag betecknas som grovt ratt- fylleri, hör till de brott som i tidigare rättspraxis och uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelse- straff. I förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen har emellertid getts uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare (prop. 1989/90:2 s. 39-43 och Justitieutskottets betänkande 1989/90:]uU2 s. 23-26).

Vad gäller påföljdsvalet vid grovt rattfylleri framhöll departements- chefen allmänt angelägenheten av att ta till vara de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet - och därmed traf1k- farliga beteenden - genom behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgärder. Vidare underströk departementschefen att de principer för val av påföljd som kommit till uttryck i den nya (från och med den 1 januari 1989 gällande) strafflagstiftningen var allmänt tillämp- liga och således gällde även valet av påföljd för rattfylleri. Departe—

mentschefen uttalade vidare följande.

"Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseende vid om- ständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straff- värdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om en återfallssituation."

En avgörande faktor i det hänseendet måste, enligt departements- chefen, vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen, fortsatte departementschefen, genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafrkanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Har några särskilda omständigheter av det slag som nu berörts däremot inte förelegat, bör, sammanfattade departements- chefen, normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som dittills varit fallet.

Departementschefen betonade härefter att det emellertid inte endast är brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också, sades det, om det i det enskilda fallet finns några omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Som exempel på sådana omständigheter nämnde departementschefen sådana som anges i 29 kap. 5 å BrB, främst det fallet att den tilltalade skulle drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till följd av att körkortet återkallades. Vidare anfördes som exempel, sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 å andra stycket BrB, dvs. de s.k. kontraktsvårdsfallen samt situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där han undergår behandling för missbruk.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen riktades kritik mot de däri angivna principerna för påföljdsval. I en motion (1989/90:Ju4) framhölls bl.a. att en förare med en hög alkoholhalt typiskt sett är farlig för sin omgivning och att en sådan förare redan genom att över huvud taget föra fordonet gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att fängelsestraff borde följa. I sitt betänkande (1989/90:JuU2) uttalade Justitieutskottet, att det inte kunde ställa sig bakom den upp- fattning om påföljdsvalet för grovt rattfylleri som kom till uttryck i

motionen. I stället delade utskottet den i propositionen uttalade uppfattning att en avgörande faktor måste vara de risker för trafik- säkerheten som brottet inneburit. Utskottet instämde även i övrigt i de uttalanden beträffande val av påföljd som kommit till uttryck i propositionen.

Vad gäller straffmätningen gjordes inte några särskilda uttalanden i förarbetena till de senaste ändringarna i trafikbrottslagen. När fängelse ådöms för grovt rattfylleri bestäms strafftiden - i likhet med vad som tidigare gällde beträffande rattfylleri där omständigheterna inte var mildrande - i allmänhet till en månad.

Slutligen kan i detta avsnitt nämnas att normalpåföljden för rattfylleri är böter. Är "straffvärdet för en gärning så stort att det föranleder fängelse" bör den, enligt förarbetena, bedömas som grovt rattfylleri (prop. 1989/90:2 s. 48). Vid flerfaldig brottslighet och vid återfall kan fängelse emellertid komma i fråga även för rattfylleri.

2.5 .4 Rättspraxis

De uttalanden beträffande principerna för påföljdsval vid grovt rattfylleri som gjordes i förarbetena till 1990 års ändringar har lett till en kraftigt förändrad påföljdspraxis. Statistik från SCB visar att användningen av fängelsestraff för grovt rattfylleri, som i stort sett motsvarar det tidigare brottet rattfylleri, har minskat och att andelen villkorliga domar har ökat markant.

Vad gäller tingsrättsdomar där grovt rattfylleri utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 och har andelen villkorliga domar ökat från 5 procent år 1989 till 23 procent andra halvåret 1991.

I det följande lämnas en kort redogörelse för de domar som Högsta domstolen (HD) meddelat efter det att de nu gällande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 och i vilka domstolen tagit ställning till frågor om påföljd för grovt rattfylleri eller motsvarande brott enligt tidigare gällande bestämmelser.

NJA I990B 9: Den tilltalade hade i Ulricehamn fört en personbil till en pizzeria och därefter flyttat bilen ett tjugotal meter trots att hon varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kunde antas att hon inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri). Därefter hade den tilltalade, efter att ha förtärt ytterligare alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod under eller efter färden uppgått till minst 1,96 promille, backat och kört framåt ett par gånger för att få ut bilen på gatan i avsikt att köra från platsen (s.k. promillerattfylleri). Vad gällde den tilltalades personliga förhållanden antecknade HD bl.a. att hon hade vårdnaden om tre barn och att hon levde tillsammans med en man som hade alkoholproblem

och psykiska besvär. Vidare antecknades att den tilltalade själv hade missbrukat alkohol, men att hon sedan drygt två år höll kontakt med en distriktsmottagning för kvinnor med tidiga alkoholproblem och att hennes alkoholkonsumtion hade minskat. Enligt ett i målet ingivet intyg av en kurator kvarstod ett behov av återfallspreventiv stöd- kontakt med distriktsmottagningen. HD fann att vad som framkommit om den tilltalades personliga förhållanden innebar särskilda skäl att bestämma en icke frihetsberövande påföljd. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i kombination med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling.

NJA 1990 s. 772: Den tilltalade hade sent en kväll i samband med utfart från en parkeringsplats kört på och skadat två parkerade bilar och därefter kört cirka 300 meter innan han blev stoppad av polis. Den tilltalade hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,27 promille. HD konstaterade, efter att ha redogjort för de uttalanden som gjorts i förarbetena till de nu gällande bestämmelserna, att enbart alkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att be- stämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med körningen. Vad gällde dessa om- ständigheter uttalade HD att såväl sammanstötningama med de bägge parkerade bilarna som smitningen gav belägg för att den tilltalade varit klart olämplig som bilförare. Några mer utpräglade risker för trafiksäkerheten ansågs dock inte ha förelegat. Den tilltalade hade oemotsagd uppgett att han avsett att föra bilen endast ett par hundra meter och körningen hade ägt rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en tidpunkt då få personer vistades ute. Omständig- heterna kunde, enligt HD, sammantagna inte anses ha varit sådana att den tilltalade hade visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påföljdsval borde därför, anförde HD, den tilltalade, som inte tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott, ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom det saknades särskild anledning att befara att den tilltalade skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet bestämde HD påföljden till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Domen avsåg även obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

NJA 1990 s. 796: Den tilltalade hade på en parkeringsplats där det var mycket folk och många bilar i rörelse kört en kortare sträcka - omkring tio meter - och därvid kört på och skadat två parkerade bilar. Den tilltalade hade, omkring en timme efter körningen, en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,55 promille. HD konstatera- de inledningsvis bl.a. att det i förarbetena till den nya lagstiftningen getts uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme än tidigare för icke frihetsberövande påföljder. Härefter anförde HD att det av den tilltalades egna uppgifter framgick att han varit klart

olämplig som bilförare och att detta vann stöd av den mycket höga alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de båda parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. Oavsett hur det förhöll sig med den tilltalades uppgift att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på parkeringen en sträcka om cirka 40 meter fick den tilltalade, enligt HD, anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade platsen. Brottet var alltså av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas även med beaktande av de uttalanden som gjorts i förarbetena till den nya lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott. Under hänvisning till att det i förarbetena understrukits att det inte endast är brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd utan att det också är av stor vikt om det i det enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse uttalade HD att vad som framkommit om den tilltalades person - han hade under flera år haft alkoholproblem, han var positiv till att genomgå behandling och en plats på ett behandlingshem var reserverad för honom - med styrka talade för en icke frihets- berövande påföljd. HD anförde vidare att det också var angeläget att den planerade behandlingen kom till stånd så snart som möjligt. Trots brottets art ansåg HD därför att skälen mot ett fängelsestraff vägde över. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i kombination med före- skrift om nykterhetsvårdande behandling jämte 75 dagsböter.

NJA 1991 s. 77 I: Den tilltalade hade nattetid omkring kl. 02.50 kört bil i centrala delar av Skara. Avsikten hade varit att hon skulle köra en sträcka på sammanlagt drygt 6 km till sitt hem dels på stadsgator, dels på en mindre lokalväg. Den tilltalade hade knappt tio minuter efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. HD konstaterade att enbart alkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med körningen. Denna hade visserligen ägt rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa, men den tilltalade hade vid gripandet kört flera kvarter genom centrala Skara. Och hennes avsikt hade varit att fortsätta en inte obetydlig sträcka längs stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med den höga alkoholkoncentratio- nen i blodet gjorde att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas. HD gick härefter in på frågan om sådana omständigheter förelåg som ändock föranleder en icke frihetsbe- rövande påföljd. Härvid antecknade HD att den tilltalades personliga omständigheter - bl.a. befann hon sig i en svår ekonomisk situation och var hon ensamstående med en 12-årig dotter som hon i händelse av ett fängelsestraff inte hade möjlighet att placera - i och för sig fick

sägas vara ömmande men att vad som framkommit inte utgjorde tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse. Hovrättens domslut på fängelse en månad fastställdes.

NJA 1991 s. 77 II: Den tilltalade hade omkring kl. 19.00 fört sin bil på Skeppsbron i Malmö. Färden avbröts efter några hundra meter när han stoppades av polis. Den tilltalade hade omkring en timme efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,89 promille. HD konstaterade att enbart blodalkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med kör— ningen. Den tilltalade hade när han greps kört cirka en kilometer i Malmös centrala delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade, och hans avsikt hade varit att fortsätta en avsevärd sträcka längs bl.a. en huvudled till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen i blodet gjorde att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas. På grund härav och då det inte kommit fram några omständigheter beträffande den tilltalades person som föranledde en annan påföljd fastställde HD hovrättens domslut på fängelse en månad.

NJA 1991 s 359: Den tilltalade hade gjort sig skyldig till ett fall av rattfylleri (oktober 1989) och ett fall av rattonykterhet (april 1989) enligt den tidigare lagstiftningens terminologi, båda brotten förövade i kombination med grov olovlig körning samt ytterligare ett fall av olovlig körning, ävenledes grovt brott (november 1989). Den tilltalade hade haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,49 resp. 2,3 promille. Enligt vad som antecknats i HD:s dom hade den tilltalade tidigare dömts för brott, främst förmögenhets- och trafiknykterhets- brott. För rattfylleri och olovlig körning hade han dömts till fängelse senast dels i juni, dels i oktober 1987. Från dessa fängelsestraff, vilka verkställdes gemensamt med annat straff, hade han frigivits villkorligt i februari 1988. HD konstaterade inledningsvis att de uttalanden i förarbetena till den nya trafiknykerhetslagstiftningen som gett uttryck för ett synsätt, som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare var inriktade på förstagångslagföringar. Återfall i grovt rattfylleri hade angetts vara en omständighet som medför att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Vid val av påföljd för återfall i den allvarligaste formen av trafiknykterhetsbrott fick förutvarande praxis således anses vara vägledande även i fortsätt- ningen. HD konstaterade vidare bl.a. att i enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid bestämmande av påföljd bör gälla att, sedan några år gått från den tidigare domen eller i före- kommande fall från frigivningen från ett frihetsstraff, påföljdsbe- stämningen för det nya brottet endast i undantagsfall skall påverkas av den tidigare domen. Allmänna regler för val av påföljd kan även

i andra fall medföra att en annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen för detta är starka. HD redovisade bl.a. att den tilltalade mannen missbrukat alkohol sedan lång tid tillbaka men genomgått en alkoholavvänjande behandling och därefter lyckats avstå helt från alkohol. Avslutningsvis anförde HD att regeln i 30 kap. 9 å andra stycket 1 BrB (en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation i något avseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet) var tillämplig i fråga om mannen, som på eget initiativ underkastat sig rehabilitering med ett, såvitt kunde bedömas, gott resultat. Detta resultat skulle, ansåg HD, kunna spolieras eller i vart fall allvarligt äventyras om han skulle undergå ett fängelsestraff. De skäl som talade mot att den tilltalade dömdes till fängelse var enligt HD med hänsyn härtill så starka att denna påföljd inte borde väljas trots att den tilltalade återfallit i allvarlig trafiknykterhetsbrottslighet. Påföljden bestämdes till skydds- tillsyn.

NJA 1991 s. 379: En man hade gjort sig skyldig till två fall av ratt- fylleri i maj resp. juni 1989. Mannen hade omkring 90 resp. 30 minuter efter kömingama haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,85 resp. 1,82 promille. Brotten hade begåtts under den tid mannen — som sedan början av 1980-talet periodvis missbrukat alkohol - tillsammans med sin hustru och sina två barn vistades på ett familjehem för familjebehandling. Mannen hade i februari 1985 dömts för rattfylleri till fängelse en månad. HD fastslog att den höga alkoholkoncentrationen i förening med omständigheterna vid kör- ningama gjorde att gärningama fick anses vara av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas. HD antecknade vidare att gär- ningarna hade inneburit att den tilltalade hade återfallit i trafiknyk- terhetsbrott. Med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare rattfylleridomen och de aktuella gämingama - något mer än fyra år - borde påföljdsbestämningen emellertid inte påverkas av den tidigare rattfylleridomen. HD gick härefter in på frågan huruvida sådana särskilda omständigheter förelåg att en icke frihetsberövande påföljd skulle väljas. Enligt ett till HD avgivet yttrande från chefen för familjehemmet, en legitimerad psykolog, skulle ett fängelsestraff vara katastrofalt från återanpassningssynpunkt och allvarligt minska trovärdigheten för den värd som getts på familjehemmet. HD konstaterade att bestämmelsen i 30 kap. 9 å andra stycket 1 BrB (påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet) fick anses tillämplig på den tilltalade, som under nästan tre års tid varit underkastad rehabilitering för att komma till rätta med sina alkohol— och familjerelationsproblem, såvitt kunde bedömas med goda resultat. Det var enligt HD uppenbart att den förbättring som

uppnåtts skulle kunna spolieras eller i vart fall allvarligt äventyras av ett fängelsestraff, vilket med styrka ansågs tala för en icke frihetsbe- rövande påföljd. HD förordnade att en tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse jämväl nu aktuella brott.

NJA 1991 s. 471: Den tilltalade hade strax före kl. 23.00 fört sin bil flera kilometer på livligt trafikerade gator från Limhamn till Malmö centrum, där hon vållat en sammanstötning med en annan bil. Hon hade, omkring en timme efter körningen, en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille. Dessa förhållanden gjorde enligt HD att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse normalt borde ådömas. HD gick härefter in på frågan om huruvida sådana särskilda omständigheter förelåg som kan föranleda en icke frihetsberövande påföljd. Härvid antecknades beträffande den tilltalades personliga förhållanden bl.a. att hon haft en svår barndom, att hon tidigare missbrukat narkotika och att hon i samband med en graviditet drabbats av en förlossningspsykos med ångest, tvångstankar och fobier. I ett utlåtande som gavs in till HD anförde en legitimerad psykolog, som den tilltalade kvinnan hade haft kontakt med, att det fanns en stor risk för att kvinnan vid ett fängelsestraff antingen skulle utveckla en psykos eller få ett återfall i missbruk. HD konstaterade att den utredning som förelåg om risken för att den tilltalade vid avtjänandet av ett kortare frihetsstraff skulle drabbas av menliga följder inte hade sådan tyngd att annan påföljd än fängelse borde ådömas. Inte heller skulle, konstaterade HD, den betydelse som straffverkställigheten kunde få för hennes båda barn påverka påföljds- valet i målet. Hovrättens domslut på fängelse en månad fastställdes. Domen omfattade, förutom rattfylleri, också två fall av vårdslöshet i trafik och ett fall av grov olovlig körning.

NJA 1991 s. 558: Den tilltalade hade en eftermiddag i oktober 1990 fört sin bil på en riksväg en sträcka av åtminstone två mil i tät trafik. I en kurva hade bilen kommit över på vägens vänstra sida vilket lett till att en mötande bilist fått styra sitt fordon av vägen. Trots att den mötande bilens vänsterhjul gick utmed vägrenens vita linjemarkering stötte bilarnas sidor ihop och skrapade emot varandra. Den tilltalade hade omkring en och en halv timme efter körningen en alkohol— koncentration i blodet av minst 4,10 promille. HD konstaterade att den tilltalade genom sin körning visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet. HD anförde vidare att omständig— heterna vid körningen i förening med den osedvanligt höga alkohol- koncentrationen i blodet gjorde att brottsligheten måste anses vara av sådan art att någon annan påföljd än fängelse knappast kunde komma i fråga. Härtill kom att den tilltalade tidigare, nämligen i augusti 1988, dömts för rattfylleri till fängelse en månad. Återfall i grovt rattfylleri är, konstaterade HD, också en sådan omständighet som

normalt utesluter annan påföljd än fängelse. Om den tilltalades personliga förhållanden antecknades härefter bl.a. att han hade haft alkoholproblem, men att han efter hovrättens dom vistats på ett be- handlingshem och kommit ifrån sitt alkoholberoende. Hovrätten hade bestämt påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. I ett till HD ingivet läkarintyg uttalades bl.a. att det från rehabiliteringssynpunkt skulle vara mycket olyckligt om den tilltalade dömdes till ett fängelsestraff. HD konstaterade att vad som framkommit om den tilltalades situation inte utgjorde tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse. Påföljden bestämdes till fängelse tre månader. Vid straffmätningen beaktade HD den tid som den tilltalade hade vistats på behandlingshem (fem veckor). Domen omfattade, förutom grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

HD:s dam DB 650/92: Den tilltalade mannen hade i berusat tillstånd - alkoholkoncentrationen uppgick till 0,98 milligram per liter utand- ningsluft - tidigt en morgon fört en lastbil med släpvagn på motorväg och dessutom på den körbana som var avsedd för motgående trafik. Härigenom måste han, enligt HD, anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Omständigheterna vid körningen ansågs starkt tala för att den tilltalade borde ådömas ett fängelsestraff. Vad gällde mannens personliga förhållanden an- tecknades att han efter den åtalade händelsen själv vidtagit åtgärder för att komma till rätta med sitt alkoholberoende. I enlighet med en vid tingsrätten uppgjord behandlingsplan (tingsrätten och hovrätten hade bestämt påföljden till skyddstillsyn med särskild behand- lingsplan, s.k. kontraktsvård) hade han genomgått antabusbehandling och stått under fortlöpande medicinsk tillsyn. Han hade också haft nära kontakt med Sällskapet Länkarna och aktivt deltagit i sällskapets verksamhet. Den tilltalade ansåg själv att de åtgärder som vidtagits varit framgångsrika och att han kommit över sitt alkoholberoende. HD konstaterade att vad som framkommit om förändringarna i den tilltalades personliga situation inte utgjorde tillräckliga skäl för att döma honom till annan påföljd än fängelse. Påföljden bestämdes till fängelse två månader. Förutom grovt rattfylleri omfattade domen grov vårdslöshet i trafik. Vid straffmätningen beaktade HD att mannen som en direkt följd av körningen förlorat sitt körkort och avskedats från sitt arbete som lastbilschaufför samt att han fullgjort sina åtaganden i den behandlingsplan som gjorts upp för honom och som legat till grund för de domar varigenom tingsrätten och hovrätten dömt honom till skyddstillsyn.

Vad gäller hovrättsdomar som belyser påföljdspraxis vid grovt rattfylleri efter den 1 juli 1990 hänvisas till referat i RH 1990:162- 239, RH 1990:66 och 72 samt 1991:90 och 119.

2.6. Kritik mot den nuvarande ordningen

De nya bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott som trädde i kraft den 1 juli 1990 har rönt stor uppmärksamhet, och i den allmänna debatten har en omfattande kritik riktats mot ändringarna och mot de uttalanden som gjordes i förarbetena.

I den allmänna debatten har kritiken framför allt avsett den stora andel domar där påföljden för grovt rattfylleri bestämts till villkorlig dom. Trafiknykterheten uppmärksammades även under den allmänna motionstiden 1991, då ett stort antal motioner väcktes i ämnet. Bland motionsyrkandena ingick krav på att gränsen för grovt rattfylleri skulle sänkas till 1 promille, att straffmaximum för detta brott skulle höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år samt att fängelse skulle få en ökad användning vid rattfylleribrott (se Justitieutskottets betänkande 1991/92:1uU2).

Också bland rättsvetenskapsmän, åklagare, advokater och domare har såväl de uttalanden som gjordes i förarbetena till de nya be— stämmelserna som själva bestämmelserna diskuterats. Bl.a. har inne- börden av uttalandet "visat en uppenbar likgiltighet för medtrafikan- ters säkerhet" i förarbetena till 4 a & trafikbrottslagen varit föremål för ingående diskussioner. En svårighet med tolkningen av detta ut— tryck har varit att det inte endast förekommer i förarbetena till 4 a & trafikbrottslagen utan också i bestämmelsen om grov vårdslöshet i trafik i 1 & andra stycket trafikbrottslagen. Det har vidare diskuterats huruvida det är en abstrakt eller konkret trafikfara som åsyftas i förarbetena vad gäller val av påföljd med avseende på brottets art, vilken betydelse i påföljdsdelen som skall tillmätas förarens alkohol- koncentration och vilka krav som bör ställas på förarens riskinsikt för att punkt 3 i 4 a & trafikbrottslagen skall vara tillämplig.

Kritik har också framförts mot att frågor om konkurrens mellan olika grader av vårdslöshet i trafik å ena sidan och traf1knykterhets— brott å andra sidan inte klargjorts tillräckligt i förarbetena till 4 och 4 a åå trafikbrottslagen.

3. Utländsk rätt

3 .1 Inledning

I det följande lämnas en kort redogörelse för regleringen av trafik- nykterhetsbrott i vissa främmande länder. Det bör anmärkas att promillegränsema i olika länder inte utan vidare kan jämföras med varandra. Detta beror bl.a. på att de med analysförfarandet förenade felmöjlighetema hanteras på olika sätt. I vissa länder, t.ex. i Förbundsrepubliken Tyskland, har felmöjlighetema beaktats redan vid fastställandet av promillegränsema och lagts in i dessa. Något säker- hetsavdrag görs därför inte, vilket är fallet i Sverige. Därtill kommer att promillehalten i vissa länder är ett uttryck för vikt alkohol per volym blod och inte, som i Sverige och övriga nordiska länder, ett utryck för vikt alkohol per vikt blod. 1 ml blod väger 1,055 gram. Ett liknande problem föreligger vid jämförelser av de olika gränsvär- dena för alkoholkoncentrationen i utandningsluften.

Redogörelsen omfattar inte körkortsingripanden med hänsyn till att denna fråga inte ingår i kommitténs uppdrag.

3.2. Danmark

De grundläggande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i 53, 54, 117 och 118 55 fatrdselslov nr. 287 af 10. juni 1976. Kriminaliseringen är uppdelad på ett grövre brott, som rubriceras spirituskarsel, och ett lindrigare brott, som rubriceras promillekorsel. För spirituskorsel döms den som för eller försöker föra ett motor- drivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkohol- koncentrationen i blodet under eller efter körningen överstiger 1,2 promille. Detsamma gäller den som i övrigt för eller försöker föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att han inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt (s.k. klinisk Spiritus- korsel). Straffet för spirituskorsel med motorfordon, traktor eller motorredskap är böter. Har alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden överstigit 2,0 promille är straffet emellertid hatfte (ett kortvarigt frihetsstraff som verkställs under mildare former) eller fängelse i högst ett år. Till hafte eller fängelse i högst ett år kan straffet bestämmas också i vissa andra fall, nämligen om föraren

i 64 Utländsk rätt sou1992:131 ! l

1. tidigare har dömts för spiritus— eller promillekorsel eller 2. befinns skyldig till flera fall av trafiknykterhetsbrott eller

3. under åsidosättande av väsentliga hänsyn till trafiksäkerheten har vållat eller framkallat fara för skada på person eller egendom.

För spirituskiarsel med moped gäller samma straff som för pro- millekorsel.

Den som, utan att göra sig skyldig till spitituskarsel, för eller försöker föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter körningen överstiger 0, 8 promille, döms för promillekersel. Straffet är böter. Är gärningsmannen tidigare dömd för spiritus- eller promillekorsel kan straffet dock bestämmas till hzefte eller fängelse i högst ett år.

Beståmmelsema om spirituskorsel och promillekorsel kompletteras av en bestämmelse enligt vilken ett motordrivet fordon inte får framföras av den som på grund av sjukdom, matthet, överansträng- ning, sömnbrist, påverkan av berusande eller bedövande medel eller av liknande orsak befinner sig i ett sådant tillstånd att han är ur stånd att föra fordonet på ett fullt betryggande sätt. Straffet för brott mot denna bestämmelse är böter eller, om omständigheterna är för- svårande, hatfte eller fängelse i högst ett år. Även försök är straff- belagt.

Vidare stadgas i dansk rätt att en cykel, ett hästfordon eller en häst inte får framföras av den som på grund av alkoholpåverkan eller annan av ovan nämnda orsaker befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är ur stånd att framföra fordonet eller hästen på ett betryggande sätt. Straffet för brott mot denna bestämmelse är böter. Även försök är straffbelagt.

Det är också straffbart att överlåta framförandet av ett fordon eller en häst till en person som av nämnda orsaker är ur stånd att framföra fordonet eller hästen på ett betryggande sätt.

Enligt en särskild bestämmelse är vidare personalen på restauranger och andra offentliga serveringsställen under vissa förutsättningar skyldiga att försöka avvärja trafiknykterhetsbrott. Straffet för brott mot någon av dessa bestämmelser är böter.

Påföljdspraxis vid spiritus- och promillekorsel kan utifrån en cirkulärskrivelse av den 22 juni 1981 från Ostre och Vestre Lands- retter till samtliga byretter och en översikt över straffbestämning vid återfall i spiritus- och promillekorsel upprättad år 1988 av Den Danske Dommerforening i korthet beskrivas på följande sätt.

Förstagångsbrott: Promillekorsel, förstagångsbrott: Böter

Spirituskiarsel, förstagångsbrott utan försvårande omständigheter:

Promille Straff 1,21-l,50 Böter 1 ,51-2,00 Böter 2,01-2,50 Hattie 14 dagar 2,51- Hatfte 20 dagar

Spirituskorsel, förstagångsbrott med försvårande omständigheter:

Promille Straff 1,21-1,50 Böter 1,51-2,00 H&fte 14 dagar 2,01-2,50 Haefte 20 dagar 2,51- Hafte 30 dagar

S.k. klinisk spirituskarsel, förstagångsbrott: Normalstraffet är böter

Andragångsbrott:

Promille Straff 0,81-1,50 Häfte 10 dagar 1,51-2,00 Hacfte 14 dagar 2,01-2,50 Haefte 20 dagar 2,51- H&fte 30 dagar

Är omständigheterna vid körningen försvårande (se punkt 3 i redogörelsen över straffbestämmelsema vid spirituskorsel) bestäms straffet efter den närmaste högre promillenivån. Överstiger blod- alkoholkoncentrationen 2,5 promille och är omständigheterna vid kör- ningen försvårande bestäms påföljden till hatfte 40 dagar. Har andragångsbrottet begåtts under tid då körkortet varit återkallat, höjs straffet med ha:fte 10 dagar.

En tidigare dom beaktas vid påföljdsbestämningen under tre år från det att domen har vunnit laga kraft om den avser promillekarsel (Ugeskrift for Retsvaesen 1985 s. 985) och under fem år om domen avser spirituskarsel (Ugeskrift for Retsvzesen 1988 s. 219).

Tredjegångsbrott: Normalpåföljden är hatfte 30 dagar. Överstiger blodalkoholkoncentrationen 2,5 promille bestäms påföljden emellertid normalt till haefte 40 dagar. Har tredjegångsbrottet ägt rum under tid

då körkortet varit återkallat, är minimistraffet fängelse 30 dagar eller, om alkoholkoncentrationen överstigit 2,5 promille, 40 dagar. Vad gäller tidsgränsen för beaktande av tidigare trafiknykterhetsdomar vid bestämmande av påföljd, se ovan angående andragångsbrott.

Fjärdegångsbrott och följande:

Fjärde gången Fängelse 60 dagar Femte gången Fängelse 3 månader Sjätte gången Fängelse 4 månader Sjunde gången Fängelse 5 månader Åttonde gången - Fängelse 6 månader

Bötesbeloppen utgör vid både spiritus- och promillekersel omkring 4 procent av gärningsmannens årliga bruttolön. Det minsta bötesbe- loppet är i princip 1 000 danska kronor och det högsta bötesbeloppet är 40 000 danska kronor.

Det bör nämnas att det sedan den 15 juli 1990 i Danmark pågår en landsomfattande försöksverksamhet med avseende på personer som dömts till frihetsstraff (hzefte eller fängelse) i högst 40 dagar för spiritus- eller promillekersel och som har ett uttalat behov av behandling mot alkoholmissbruk. Dessa personer kan få uppskov med straffverkställigheten och därefter benådas, om de i minst ett år undergår behandling för sitt alkoholmissbruk. Försöksverksamheten kommer att pågå till utgången av år 1992, varefter den kommer att utvärderas och eventuellt permanentas.

3.3. Finland

De grundläggande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i 23 kap. strafflagen. Kriminaliseringen är uppdelad på ett grövre brott, som rubriceras grovt rattfylleri, och ett lindrigare brott, som rubriceras rattfylleri.

För rattfylleri döms den som framför ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholhalten i hans blod under eller efter färden uppgår till minst 0,5 promille. Straffet är böter eller fängelse i högst tre månader. Vid förstagångsrattfylleri bestäms påföljden i regel till böter, vars antal bestäms med ledning av den uppmätta blodalkoholhalten. Återfall i rattfylleri föranleder vanligtvis ett ovillkorligt fängelsestraff i en eller två månader.

Uppgår blodalkoholhalten till minst 1,5 promille, eller är förarens förmåga till "felfria prestationer" kännbart nedsatt, och är omständig- heterna sådana, att gärningen har varit ägnad att äventyra annans säkerhet, döms föraren för grovt rattfylleri. Straffet år fängelse i högst två år eller minst 60 dagsböter. I praxis bestäms påföljden vid

förstagångsbrott regelmässigt till ett villkorligt fängelsestraff i mellan en och tre månader, oftast i kombination med ett ovillkorligt bötesstraff. Ovillkorligt fängelsestraff förekommer ytterst sällan vid förstagångsbrott, såvida den tilltalade inte har antecknats i straff— registret för annan slags brottslighet. Däremot leder återfall som regel till ett ovillkorligt fängelsestraff, vanligen i mellan två och fyra månader. Böter som enda påföljd vid grovt rattfylleri förekommer endast undantagsvis. Möjligheten har enligt förarbetena införts med tanke på de lindrigare fallen.

För de fall då föraren har varit påverkad av något annat rusmedel (inklusive läkemedel som påverkar prestationsförmågan) än alkohol finns det en särskild bestämmelse. Enligt denna skall den, som framfört ett motordrivet fordon under sådan påverkan av något annat rusmedel än alkohol eller av alkohol i kombination med något annat rusmedel, att hans förmåga till "felfria prestationer" är nedsatt, dömas för körning under påverkan av rusmedel. Detta förutsatt att gärningen inte är straffbar som grovt rattfylleri. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Vidare gäller att den som framför ett tåg, en spårvagn eller något annat maskindrivet, spårbundet fortskaffningsmedel eller handhar uppgift som väsentligt inverkar på tågtrafiksäkerheten efter att ha förtärt alkohol eller intagit annat rusmedel i sådan mängd att hans förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt eller att blodalkoholhalten medan uppgiften handhas eller därefter uppgår till minst 0,5 promille döms för trafikfylleri i spårbunden trafik. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Det är också straffbart att överlämna framförandet eller styrandet av ett motordrivet fordon eller ett maskindrivet, spårbundet fortskaff- ningsmedel till den, som uppenbarligen befinner sig i ett sådant tillstånd att han skulle göra sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott. Straffet för detta brott - överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad - är böter eller fängelse i högst ett år.

Som framgått av redogörelsen är det i Finland möjligt att förklara ett ådömt fängelsestraff eller bötesstraff villkorligt. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen om villkorligt straff 13.2.1976/ 135. Enligt denna lag kan ett fängelsestraff på högst två år dömas ut villkorligt. Domstolen mäter alltså ut straffet i normal ordning, men bestämmer dessutom att straffet skall vara villkorligt.

När en domstol dömer till ett villkorligt straff skall den samtidigt sätta ut en prövotid på minst ett och högst tre år. Var gämings— mannen under 21 år då han begick brottet - en s.k. ung förbrytare - skall han stå under övervakning under prövotiden, om övervakning inte anses onödig. Vuxna gärningsmän kan inte förordnas att stå under övervakning.

Om det villkorliga fängelsestraffet ensamt för sig anses vara en otillräcklig påföljd för brottet, kan straffet kombineras med ett ovillkorligt bötesstraff.

Begår den dömde under prövotiden ett nytt brott, som föranleder fängelse, kan domstolen förordna att det villkorliga straffet skall verkställas antingen helt eller delvis. Föranleder det nya brottet ett ovillkorligt fängelsestraff som överstiger ett år, skall det tidigare villkorliga straffet förordnas att verkställas. Det är att märka att ett villkorligt straff kan verkställas endast på grund av ny brottslighet, inte på grund av annan misskötsamhet.

I vissa delar av Finland pågår en försöksverksamhet med sam- hällstjänst. Verksamheten kommer att pågå under tre år (1991-1993) och innebär att samhällstjänst kan användas som alternativ till ovillkorligt fängelsestraff. Förutsättningama för att en domstol skall kunna döma till samhällstjänst är att straffet enligt domstolens bedömning skulle vara ovillkorligt fängelse i högst åtta månader och att gärningsmannen kan antas klara av samhällstjänsten. Påföljden tillämpas huvudsakligen på trafiknykterhetsbrott - grovt rattfylleri — trots att det i f