SOU 1954:28

Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet : riktlinjer för organisationen m. m. av ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra

N 4-0 G?

nå (-

- CD."

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserade-s på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTIJGA UTREDNINGAB 1954428 &? Inrikesdepartementet ix

Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet

Riktlinjer för organisationen m. m. av ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra

j: 1951 ÅRS VANFÖREVÅRDSUTREDNING

___4. v,_ .

AM,—_?

Stockholm 1954

*?”E-J; ..ä—ZxYMJ'*'f3>*VCE—*gx.:é€iéF-fääy? 54%"- m.”

10. 11.

12. 13.

14.

Statens offentliga

Svensk namnbok 1954. Statens Reproduk- tionsanstalt. 224 s. Fi. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musik- livets utveckling. Idun. 447 3. E. Klollåktivhus. Victor Petterson. 116 s., 20 5. p . .

Moderskapsförsäkring m. m. Idun. 154 s. 5. Vården vid ungdsornsvårdsskoloma. Victor Petterson. 138 s. 5. Ärvdahalk. Norstedt. 257 5. Jo.

Nordisk passfrihet. Del III. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nor- diska länderna. Gernandt. 39 s. U. Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspub- likation. Gummesson. 14 s. Ju. Betänkande angående instansordningen i vat- tenmål m. m. Gummesson. 90 s. Ju. Förslag till lag om sparbanker m.m. Victor Petterson. 330 s. Fi. YrkeEsutbildningen. Häggström. 467 s., 2 kar- tor. . Elkraftförsörjningen. Kihlström. 473 5. K. En gemensam nordisk marknad. Victor Pet— terson. 120 5. H. Betänkande med utredning och förslag rö- rande hörselvården. Norstedt. 165 + VI S. |.

utredningar 1954

Kronologisk förteckning

15. 16. 17.

18. 19. 20. 21. 22. 23.

24. 25.

26. 27. 28.

Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. Gernandt. 55 s. C. Förslag till jordrationaliseringslag m.m. Ka- talog och Tidskriftstryck. 130 s. Jo. Om proportionella val inom kommunala re- presentationei m.m. 1950 års folkomröst- nings- och valsättsutrednings betänkande. 6.

Kihlström. 72 s. Ju. Förslag till förenkling av vissa beskattnings-

regler. Egnellska. 80 s. Fi.

Förslag Ftill ändrad företagsbeskattning. Idun.

417 s. i.

Nsordiäca post- och teletaxor. Gummesson. s. .

Inrättande av ett sjöfartsverk. Gummesson.

N; arbelstldslagstiftning och partiell arbets-

sförkortnlng. 5. Beckman. 499 s. 5. Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbets- tidsförkortning. 5. Bilagor. Beckman. 234s. S. Förslag till etiektivare taxering. Idun. 1 90 s. Fi.

gäguftslbad, simhallar, bastur. Gummesson. s. .

gårdsaEntikvarieorganisationen. Gummesson . s. . Tjänstebostäder för folkskolans lärare. Kihl- ström. 106 5. E. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Beckman. 340+VI S. |.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

; i I i i 1

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:28 INRIKESDEPARTEMENTET

Vanföreanstalterna och

Eugeniahemmet

Riktlinjer för organisationen m. 111. av ortoped- och

spastikewården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra

1951. ÅRS VANFÖREVÅRDSUTREDNING

Stockholm 1954

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. SKRIVELSE TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR KUNGL. INRIKESDEPARTE—

MENTET .......................................................................................... INLEDNING .......................................................................................... 3 Kap. 1. Utredningsuppdraget ............................................................... 3

AVD. I. SAMHÄLLET OCH DE VANFÖRA SAMT ÖVRIGA GRUPPER PARTIELLT

ARBETSFÖRA ........................................................................ 11 Kap. 2. Begreppsbestämningar och frekvens .......................................... 11 , Kap. 3. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Allmän redogörelse ......... 23 Anstalternas allmänna uppbyggnad och verksamhet ..................... 23 Anstalternas huvudmän och finansiella förhållanden .................. 30 Personalen samt dennas anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. .............................................................................. 48 Centrala myndigheter och sammanslutningar med uppgifter inom vanförevårdcn .................................................................. 50 Kap. ll. Andra samhöllsåtgärder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra m. fl. Behovet av samordning .............................. 56 Allmän översikt ..................................................................... 56 Utredningsmannens synpunkter på behovet av samordning ......... 63 AVD. II. VANFÖREANSTALTERNAS OLIKA VERKSAMHETSGRENAR ............... 66 Kap. 5. Den ortopediska specialistvården och eftervården av barnförlam- ningsfall ........................................................................... 66 Allmän översikt av tillgängliga och planerade vårdresurser in. 111. 66 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 70 Beläggning och poliklinikfrekvens ....................................... 70 Personalförhållanden ......................................................... 75 Driftkostnaderna och dessas finansiering .............................. 77 Tidigare reformförslag ............................................................ 91 Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 109 Kap. 6. Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet ...... 129 Allmän översikt av tillgängliga resurser .................................... 129 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 130 Yrkesdifferentiering och elevfrekvens m. m. ........................ 131 Personalförhållanden ......................................................... 148 Driftkostnaderna och dessas finansiering .............................. 151 Tidigare reformförslag ............................................................ 155

Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 162

. Skolundervisningen ............................................................... Allmän översikt av tillgängliga resurser .................................... 173 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 175 Elevfrekvens m. m. ............................................................ 176 Personalförhållanden ......................................................... 182 Driftkostnaderna och dessas finansiering .............................. 183 Tidigare reformförslag ............................................................ 187 Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 193 Kap. 8. Vård- eller arbetshemsverksamheten .......................................... 199 Allmän översikt av tillgängliga resurser .................................... 199 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 200 Beläggningsförhållanden ...................................................... 200 Personalförhållanden ......................................................... 203 Driftkostnaderna och dessas finansiering .............................. 203 Tidigare reformförslag ............................................................ 205 Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 207 Kap. 9. Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna .............................. 210 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 210 Tidigare reformförslag ............................................................ 213 Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 214

Kap. 10. Ortopediska och tekniska hjälpmedel samt därmed sammanhäng- ande verksamhet ............................................................... 217 Allmän översikt ..................................................................... 217 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 218 Bandageverksamhetens omfattning ....................................... 218 Personalförhållanden ......................................................... 223 Kostnaderna och dessas finansiering .................................... 224 Tidigare reformförslag ............................................................ 235 Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 241 AVD. III. DE PLANERADE ARBETSVÅRDSINSTITUTEN ................................. 252 Kap. 11. Arbetsvärdsinstitutens ställning, finansiering och organisation ...... 252 Inledning .............................................................................. 252 Statligt eller enskilt huvudmannaskap ....................................... 255 Förenings- eller stiftelseform ................................................... 258 Finansieringssystem ............................................................... 261 Arbetsvårdsinstitutens administration och organisation ............... 266 Statens centrala ledning och tillsyn .................................... 266 Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. samt den inre administrationen ............................................. 268

Kap. 12. Byggnads- och lokalfrågor ...................................................... 273 Föreliggande byggnadsprogram och ritningsförslag ..................... 273 Utredningsmannens synpunkter ................................................ 279

. VÅRDEN AV NORMALBEGÄVADE SPASTISKA BARN. EUGENIAHEMMET 284

Kap. 13. Allmänna riktlinjer för vården ................................................ 284 Reflektioner i samband med en översikt av tillgängliga vård- resurser ........................................................................... 284 Föreliggande framställningar och utredningar ........................... 287 Utredningsmannens synpunkter och ställningstaganden ............... 296 Kap. M. Eugeniahemmets ställning, finansiering och organisation ............ 302 Nuvarande förhållanden i kritisk belysning .............................. 302 i Utredningsmannens synpunkter och förslag .............................. 311 ? AVSLUTNING ....................................................................................... 316 1 Kap. 15. Sammanfattning och kostnadsberäkning .................................... 316 l i ; BILAGOR:

Bilaga ]. Antal vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet intagna patienter, elever, skolbarn och arbetshemsinterner tiden 1 januari 1951—30 juni 1952, fördelade på olika län samt vissa städer ....................................... 330

Bilaga 11. Vanförevårdsföreningarnas och sällskapet Eugeniahemmets in- komster och utgifter för verksamheten tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 332

Bilaga Ill. Antal befattningar av skilda slag å olika avdelningar vid vanföre- anstalterna och Eugeniahemmet 31 december 1952 .............................. 333

Bilaga IV a. P. M. ang. utbyggnad av vanföreanstalten i Stockholm (Norr—

backainstitutet) .............................................................................. 335 Bilaga IV D. P. M. ang. Norrbackainstitutets skolhem, Lidingö .................. 337 Bilaga IV c. P. M. ang. vanföreanstalten i Hälsingborg ........................... 338 Bilaga IV (1. P. M. ang. vanföreanstalten i Härnösand .............................. 339

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepariementet.

Den 29 juni 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdeparte- » mentet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utredning rörande vanföreanstalternas och Eugeniahemmets organisation och personalbehov jämte därmed sammanhängande spörsmål ävensom att ; tillkalla experter och förordna sekreterare åt den sakkunnige. Med stöd i av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 9 juli 1951 ? landstingsdirektören i Skaraborgs län Erland von Hofsten såsom sakkun- j nig. Sedermera har departementschefen med stöd av samma bemyndi- gande dels såsom sekreterare åt den sakkunnige den 19 oktober 1951 för- ordnat sekreteraren i Svenska landstingsförbundet, numera direktörs- assistenten hos Norrbottens läns landsting Åke Häggström, dels ock den 17 mars 1953 såsom expert ställt kamreraren vid vanföreanstalten i Stock— holm Bo Sandmark till den sakkunniges förfogande. Den sakkunnige har antagit benämningen 1951 års vanföreuårdsut—

redning. Genom skrivelse den 29 januari 1954 har departementschefen med- delat, att Kungl. Maj:t — med erinran om att 1954 års riksdag genom

proposition förelagts förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, avseende bl. a. ställningstagande till huvudmanna- skapet för undervisning och vård av sinnesslöa spastiska barn upp— dragit åt 1951 års vanförevårdsutredning att i samband med fullgörande av det utredningen tidigare meddelade uppdraget och med beaktande av ett av medicinalstyrelsen i september 1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och vård av spastiska barn m. m. utreda även frågan om vården av normalbegåvade spastiska barn samt att, därest vanföre— vårdsutre-dningen finner sig kunna ansluta sig till styrelsens förslag i fråga om Eugeniahemmets användning för ändamålet, pröva därav påkallade ändringar i hemmets organisation och framlägga därav föranledda förslag.

För att tagas i övervägande eller beaktande vid fullgörande av upp- draget har, såsom redovisas i betänkandet, till utredningen successivt från

departementet överlämnats ett flertal förslag och framställningar. Även i övrigt har utredningen vid sitt arbete från olika håll fått mottaga fram- ställningar, utredningar och förslag. Ett flertal remisser har, såsom fram- går av betänkandet, av utredningen genom särskilda utlåtanden besvarats. Några remisser, som ej särskilt besvarats, få anses besvarade genom vad i betänkandet anförts och föreslagits. Remissakterna återställas samtidigt härmed till inrikesdepartementet.

I och för uppdragets fullgörande har vauförevårdsutredningen studerat förhållandena på ort och ställe vid rikets fyra vanföreanstalter och Eugenia- hemmet samt därvid haft överläggningar med anstaltsstyrelserna och veder- börande befattningshavare. Utredningen har ävenledes tagit kontakt med de lokala sjukhushuvudmännen liksom med ledningen för arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg. Överläggningar ha vidare hållits med styrel— serna för Svenska Vanförevårdens Centralkommitté och De Vanföras Riks— organisation samt med företrädare för medicinalstyrelsen, arbetsmarknads- styrelsen, pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöver- styrelsen och byggnadsstyrelsen. Utredningen har jämväl deltagit i vissa konferenser och sammankomster, där frågor, som berört utredningsupp- draget, förekommit. Slutligen må nämnas, att den sakkunnige och sekre- teraren under en resa studerat den danska vanförevården, som av många förmenats vara i åtskilliga hänseenden föredömlig och av särskilt intresse ur svensk synpunkt.

Efter slutfört uppdrag får 1951 års vanförevårdsutredning härmed vörd— samt till Herr Statsrådet överlämna sitt betänkande.

Stockholm i oktober 1954.

ERLAND VON HOFSTEN. / Åke Haeggström.

Inledning

Kap. 1. Utredningsuppdraget

Frånsett den utvidgning av uppdraget, som innefattas i Kungl. Maj:ts i missivskrivelsen till detta betänkande omförmälda beslut av den 29 januari 1954, vad gäller vården av normalbegåvade spastiska barn, avsåg utred- ningsuppdraget ursprungligen »iitredning rörande vanföreanstalternas och Eugeniahemmets organisation och personalbehov jämte därmed samman- hängande spörsmål». Särskilda direktiv ha ej meddelats för uppdragets fullgörande. Ett klarläggande av utredningens bakgrund och syfte har därför ansetts påkallat.

Den närmaste anledningen till att utredningen kommit till stånd torde ha varit vissa uttalanden vid 1950 och 1951 års riksdagar rörande önsk— värdheten att nedbringa statsverkets kostnader för driften av vanförean- stalterna och Eugeniahemmet.

Till 1950 års riksdag hade statsrevisorerna påkallat en skärpt uppmärk- samhet beträffande möjligheterna att minska driftkostnaderna vid vanföre- anstalterna och därvid anfört bl.a. följande.

Revisorernas undersökningar visade, att statsutgifterna för bidrag till berörda anstalter ökat i betydande omfattning. Även om de nuvarande bidragsformerna vore föga ändamålsenliga, kunde de enligt revisorernas förmenande bibehållas, intill dess statsmakterna tagit ställning till den mera vittutseende frågan om formerna för statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag i nämnda hänseende, som i vad avsåge vanförevården kunde föranledas av ortoped— och vanförevårdssakkunnigas utredning.

Revisorerna hade verkställt vissa undersökningar rörande de olika utgifts- posternas sammansättning samt företagit vissa jämförelser såväl mellan skilda verksamhetsgrenar inom resp. anstalter som i avseende å förhållandena de olika anstalterna emellan. I fråga om det totala driftresultatet uppvisade Stockholms- anstalten absolut sett större underskott än övriga anstalter; relativt sett låg underskottet vid nämnda anstalt för år 1948 över medeltalet för samtliga anstalter. Av övriga anstalter hade Hälsingborgsanstalten relativt sett under åren 1946— 1948 uppvisat det största underskottet.

Underskotten hänförde sig väsentligen till dels sjukavdelningarna och dels yrkesskolor och elevhem. Revisorerna hade därför ägnat särskild uppmärksam- het åt det ekonomiska utfallet av dessa verksamhetsgrenar. Vad först sjukav— delningarna anginge, vore driftresultatet sämst vid Stockholmsanstalten, främst till följd av de höga avlöningskostnaderna, vilket föranledde revisorerna antaga möjligheten av vissa personalbesparingar. Beträffande administrations- och eko— nomipersonal redovisade Härnösandsanstalten ett o—förmånligt kostnadsläge. Det ville synas revisorerna, som om en anpassning efter erfarenheterna vid övriga anstalter borde kunna leda till en mera rationell organisation även vid nämnda anstalt. Vad slutligen gällde driftresultatet för yrk—esskolor och elevhem, gåve

påvisade variationer i kostnadshänseende enligt revisorernas mening belägg för att ett effektivt utnyttjande av erfarenheterna vid de olika anstalterna borde kunna resultera i minskade kostnader.

För att i detalj kunna påvisa, vilka åtgärder som vid de olika anstalterna borde genomföras för nedbringande av kostnaderna, skulle enligt revisorerna självfallet erfordras mera ingående undersökningar än de, som läge inom revi- sorernas möjligheter. Revisorerna hade emellertid velat fästa uppmärksamheten på en del förhållanden, beträffande vilka redan ett studium av anstalternas eko- nomiska redogörelser kunna giva anledning till påpekanden och erinringar. Mera i detalj gående undersökningar borde enligt revisorerna givetvis företagas i den omfattning omständigheterna därtill föranledde. En inbördes jämförelse av de olika kostnadsslagen vid resp. anstalter borde därvid skapa goda utgångs- punkter för ett bedömande, på vilka områden särskilda åtgärder påkallades. Under alla förhållanden ansågc revisorerna mot bakgrunden av (len dittillsva— rande kostnadsutvecklingen vid vanföreanstalterna i allmänhet och särskilt vid anstalternas sjukavdelningar samt yrkesskolor och elevhem det vara motiverat, att en skärpt uppmärksamhet komme till stånd beträffande möjligheterna att vinna besparingar på förevarande område.

I anledning av revisorernas uttalanden avgåvos yttranden i januari 1950 av medicinalstyrelsen och Svenska Vanförevårdens Centralkommitté.

Medicinalstyrelsen erinrade i sitt yttrande därom, att styrelsen i sitt utlåtande över ortoped- och vanförevårdssakkunnigas betänkande ifrågasatt, huruvida icke ett förstatligande av vanföreanstalterna innebure den mest rationella lösningen av dessas finansieringsproblem. I övrigt fann medicinalstyrelsen vad revisorerna anfört bekräfta behovet av en effektivare kontroll.

Svenska Vanförevårdens Centralkommitté hävdade, att stegringen av drift- kostnaderna vid vanföreanstalterna nära anslöte sig till och i vart fall icke över- stege kostnadsstegringen under motsvarande tid vid landets övriga sjukvårds— anstalter, samt framhöll, särskilt vad gällde den påtalade ojämnheten i fråga om driftkostnaderna vid de olika vanföreanstalternas kliniker och yrkesskolor, att dessa i stor utsträckning torde finna sin förklaring och sammanhänga med olik- heter beträffande beläggningen, klientelets sammansättning rn. m. Vidare fram- höll centralkommittén önskvärdheten, att ett ändamålsenligare bidragssystem snarast infördes.

Statsutskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 177/1950, 19:o), att statsverkets utgifter i form av bidrag till vanföreanstal- terna successivt stegrats under senare år samt att det ekonomiska utfallet av verksamheten dessutom företedde påtagliga skiljaktigheter de olika an- stalterna emellan. Utskottet fann därför i likhet med revisorerna angeläget, att särskilda åtgärder vidtoges i syfte att nedbringa kostnaderna, självfallet under beaktande av att vårdstandarden därigenom icke eftersattes. Då emellertid frågan om ortoped— och vanförevårdens organisation för det då- varande vore föremål för Kungl. Maj :ts prövning, ansåg sig utskottet kunna inskränka sig till att för riksdagen anmäla, vad i ärendet förevarit.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit beslöt emellertid 1951 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag vissa åtgärder för att effektivisera statens kontroll över den ekonomiska förvaltningen vid berörda anstalter, inne-

bärande bl. a. att staterna skulle fastställas av Kungl. Maj:t och gälla för budgetår samt att medicinalstyrelsen tilldelades befogenhet att lämna direktiv beträffande anstalternas förvaltning och räkenskaper. Under åbe- ropande av kostnadsutvecklingen inom vanförevården instämde vidare statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11/1951 i den av departementschefen framförda uppfattningen, att en utredning borde komma till stånd rörande vanföreanstalternas organisation och personal— bchov. Därvid borde alla möjligheter undersökas att åstadkomma ratio- nalisering och effektivisering av verksamheten samt att genom ytterligare åtgärder minska statsverkets kostnader.

Med anledning härav har utredningsmannen ansett sig höra i första hand _ med utgångspunkt från kritiska, jämförande analyser av anstalternas nuvarande drift- och personalförhållanden m. m. undersöka möjlig- heterna att genom rationaliserings— och effektiviseringsåtgärder av olika slag åstadkomma begränsningar i driftkostnaderna, utan att vårdstandar— den därigenom cftersättes.

Genom remisser har vanförevårdsutredningen vidare underställts ett betydande antal, delvis ganska vittsyftande, utredningar, förslag och fram— ställningar på förevarande område.

För att av utredningsmannen tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget har statsrådet och chefen för inrikesdepartementet sålunda till utredningen överlämnat dels med skrivelse den 17 oktober 1951 ett av Svenska Vanförevårdens Centralkommittés skolkommitté år 1950 avgivet betänkande med förslag rörande skolundervisningen inom vanförevården och därmed sammanhängande problem jämte däröver av de fyra vanföre- vårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet, De Vanföras Riksorgani- sation och Svenska Kustsanatoriernas Samorganisation samt Svenska orto— pedl'örcningen avgivna yttranden, dels med skrivelse den 28 december 1951 en av Svenska Vanförevårdens Centralkommitté år 1949 verkställd utredning rörande principerna för inrättande av arbetsprövnings- och ar— betsträningsavdelningar vid vanföreanstalterna samt ett förslag av styrelsen för vanföreanstalten i Stockholm angående provisoriskt inrättande av pröv- nings— och träningsverkstäder vid denna vanföreanstalt jämte däröver av statskontoret, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, pen- sionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen avgivna yttranden, dels med skrivelse den 28 december 1951 av ortoped— och vanförevårdssakkunniga år 1948 avgivet betänkande med utredning och förslag rörande ortoped— och 'anförevårdens organisation (SOU 1948: 41) jämte över betänkandet av- givna yttranden av medicinalstyrelsen, de fyra vanförevårdsföreningarna, sällskapet Eugeniahemmet, kustsanatorierna, skolöverstyrelsen, översty- relsen för yrkesutbildning, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, organisationskommittén för

den medicinska högskolan i Göteborg, direktionerna för Karolinska sjuk- huset och för Akademiska sjukhuset, statskontoret, statens lönenämnd, statens sjukhusutredning av år 1943, kommittén för partiellt arbetsföra, statens medicinska forskningsråd, statens organisationsnämnd, centrala sjukvårdsberedningen, Svenska Vanförevårdens Centralkommitté, Svenska Kustsanatoriernas Samorganisation, De Vanföras Riksorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska Läkaresällskapet, Svenska lasarettsläkarföreningen, Svenska kirurgförbundet, Svenska ortopedföreningen, Riksföreningen mot reumatism, Riksföreningen för barnförlamade i Sverige, Svenska national- föreningen mot tuberkulos, Svenska landstingsförbundet och landstingen, Svenska stadsförbundet och dess sjukvårdsdelegation samt stadsfullmäk- tige i städerna utanför landsting, dels med skrivelse den 28 december 1951 en av Svenska Vanförevårdens Centralkommitté år 1940 gjord framställ- ning om anordnande av särskilda skolhem för spastiska barn jämte där- över av medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen samt de fyra vanföre— vårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet avgivna yttranden, dels med skrivelse den 15 januari 1953 en framställning av år 1951 till Kungl. Maj:t från vanförevårdsföreningen i Göteborg om statens övertagande av föreningens verksamhet med därtill hörande tillgångar och förpliktelser, dels ock med skrivelse den 11 september 1953 en framställning av år 1953 från Svenska Vanförevårdens Centralkommitté om samordning av de olika formerna för utbildningsbidrag åt partiellt arbetsföra jämte däröver av medicinalstyrelsen avgivet yttrande.

För att tagas i beaktande vid uppdragets fullgörande har inrikesdeparte- mentet med skrivelse den 10 november 1951 vidare till utredningen över- lämnat vissa handlingar rörande den av rådande skilda avgiftsförhållan- den vid vanföreanstalternas och de allmänna sjukhusens ortopedkliniker mindre lyckligt påverkade patienttillströmningen till den ortopediska under- visningskliniken vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. Dessa handlingar innefatta bl. a. en i ärendet upprättad departementspromemoria med därtill hörande framställningar till Kungl. Maj:t från medicinska fakulteten i Lund samt yttranden av statskontoret och Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning.

Svenska Vanförevårdens Centralkommitté har i skrivelse den 22 no— vember 1952 hemställt om utredningsmannens medverkan till att elever vid vanföreanstalternas skolhem erhålla fria resor till och från resp. skola utan behovsprövning. Vidare har centralkommittén med skrivelse den 10 juni 1952 till utredningsmannen överlämnat visst material rörande vård- avgiften på vanföreanstalternas kliniker.

De Vanföras Riksorganisation har i skrivelse den 13 november 1951 till utredningen framfört sina synpunkter på spörsmålet om vanföreanstalter— nas och Eugeniahemmets framtida ställning och organisation m. m.

Efter anmodan har utredningsmannen avgivit särskilda utlåtanden dels

den 21 maj 1952 till Kungl. Maj:t över förslag till inkomst- och utgifts— stater för budgetåret 1952/53 för vanföreanstalterna och för Eugeniahem— met, dels den 27 augusti 1952 till Kungl. Maj:t över en framställning om ändrad ordning för förhandlingar mellan Svenska Vanförevårdens Cen- tralkommitté och ifrågakommande personalorganisationer, dels den 6 sep- tember 1952 till medicinalstyrelsen rörande ändrad lönegradsplacering m. m. för tjänster vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, dels den 3 oktober 1952 till Kungl. Maj:t över en framställning om anslag för upprust— ning av yrkesskolorna vid vanföreanstalten i Göteborg, dels den 14 novem- ber 1952 till medicinalstyrelsen angående planerad tillbyggnad vid van— föreanstalten i Hälsingborg, dels den 4 december 1952 till medicinalstyrel- sen över förslag till uppförande av personalbostadshus vid vanföreanstalten i Härnösand, dels den 18 december 1952 till medicinalstyrelsen över en framställning om ordinariesättning av rektorstjänsten vid vanföreanstalten i Härnösand, dels den 20 december 1952 till medicinalstyrelsen över förslag om anordnande med bidrag av stats— eller arvsfondsmedel under Diakoniss- anstaltens i Göteborg regi av ett barn- eller sjukhem för hjärnskadade eller spastiska barn, dels den 14 januari 1953 till Kungl. Maj:t över vad riks- dagens revisorer anfört beträffande Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn, dels den 11 juni 1953 till Kungl. Maj:t över förslag till in— komst- och utgiftsstater för budgetåret 1953/54 för vanföreanstalterna, dels den 22 juni 1953 till Kungl. Maj:t över förslag till inkomst- och utgiftsstat för budgetåret 1953/54 för Eugeniahemmet, dels den 1 oktober 1953 till Kungl. Maj:t över medicinalstyrelsens förslag till riktlinjer för omhänder- tagande och vård av spastiska barn, dels samma dag till chefen för civil- departementet över en inom departementet utarbetad promemoria angående ordningen för löneförhandlingar vid vanföreanstalter och kustsanatorier, dels den 17 december 1953 till medicinalstyrelsen över en framställning angående ordinariesättning av rektorstjänsten vid vanföreanstalten i Göte- borg, dels den 23 januari 1954 till Kungl. Maj:t över medicinalstyrelsens utredning med förslag angående den framtida användningen av vissa kust- sanatorier, dels den 8 maj 1954 till Kungl. Maj:t över förslag till inkomst- och utgiftsstater för budgetåret 1954/55 för vanföreanstalterna, dels ock den 14 juni 1954 till Kungl. Maj:t över förslag till inkomst- och utgiftsstat för budgetåret 1954/55 för Eugeniahemmet.

Till utredningen har således för övervägande eller beaktande remitterats ett flertal under årens lopp framlagda utredningar samt vissa betänkanden, som i många fall ha en rätt vittsyftande innebörd. Detta gäller främst orto- ped— och vanförevårdssakkunnigas betänkande med däröver avgivna remiss- yttranden. Berörda betänkande, som under remissbehandlingen i väsent- liga delar blivit föremål för kritik och i hög grad skiljaktiga meningar, inne- fattar utredning och förslag rörande så vitala och omfattande spörsmål som behovet inom skilda delar av landet av vårdplatser vid ortopediska

specialavdelningar samt tillgodoseendet av detta behov genom bibehål- lande av befintliga kliniker vid vanföreanstalterna och fortsatt utbyggande av ortopediska kliniker vid allmänna sjukhus, ifrågasatt överflyttning av ben- och ledtuberkulosvården till ortopediska kliniker, kustsanatoriernas framtida ställning och organisation samt huvudmannaskapet för och finan- sieringen av ortoped- och vanförevården. Vidare har utredningen att i till- lämpliga delar taga i övervägande det av Svenska Vanförevårdens Central- kommittés skolkommitté framlagda betänkandet rörande skolundervis- ningen inom vanförevården och därmed sammanhängande problem, gäl- lande bl. a. anordnande av skolhem för spastiska barn och centralisering av hjälpklassundervisningen inom vanförevården samt införande av an- mälningsplikt för skolpliktiga vanföra barn. Slutligen kan antecknas, att man från anstaltsledningarnas sida framlagt ett flertal, understundom alternativa och ganska omfattande förslag till utvidgningar och förbätt- ringar av byggnader och lokaler för anstalternas behov.

Redan statsverkets betydande och ständigt stigande kostnader för här ifrågavarande anstaltsdrift ha befunnits kräva icke blott en statistisk, jäm- förande undersökning och kritisk analys av rådande driftförhållanden utan även ett ställningstagande till frågan, huruvida vanföreanstalterna med hänsyn till den samhällsutveckling, som ägt rum under senare är, allt- jämt böra bibehålla och i sig innesluta de olika, till sin karaktär skilda verksamhetsgrenar, som för närvarande falla inom ramen för deras verk— samhet. Icke minst åtskilliga yttranden över ortoped- och vanförevårds- sakkunnigas till utredningen för övervägande remitterade betänkande synas giva vid handen, att man på många håll förmenar, att såväl utvecklingen på den allmänna sjukvårdens område som samhällets och i första hand stats- makternas intensifierade verksamhet vid sidan av vanföreanstalterna till förmån för de partiellt arbetsföras utbildning och inpassning i produktions— livet kräver en ändring av vanföreanstalternas nuvarande organisation och målsättning. Det har sålunda på sina håll framskymtat, att berörda an— stalter utan en sådan anpassning av sin verksamhet till den utveckling, som ägt rum, knappast kunna påräkna det fortsatta och kanske ökade ekonomiska stöd från statsmakternas sida, utan vilket de torde sakna möjlighet att fullfölja sin banbrytande insats.

Då vanföreanstalterna och Eugeniahemmet numera praktiskt taget sakna egna resurser att finansiera de löpande driftkostnaderna och för en fortsatt verksamhet sålunda äro helt beroende av samhällets ekonomiska hjälp, får det ur samhällets synpunkt anses vara av ett betydande intresse, icke blott att driftförhållandena vid anstalterna äro i och för sig rationella utan även att anstalterna med deras samlade speciella erfarenhet inom van— förevårdens olika grenar samt deras stora tillgångar i egna fastigheter och fonder inriktas i första hand på de uppgifter och den verksamhet, som ur den allmänna samhällsnyttans synpunkt i dagens läge har den största be-

tydelsen, och icke på uppgifter, som kanske på ett mer ändamålsenligt sätt kunna lösas i ett annat organisatoriskt sammanhang.

Ortoped- och vanförevården ligger sedan länge i stöpsleven. I avvaktan på resultatet av företagna utredningar har man ansett sig böra uppskjuta genomförandet av en mängd reformprojekt samt i och för sig önskvärda upprustningsåtgärder på detta område. Detta har bl. a. medfört ett acku- mulerat byggnadsbehov för vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, vilket icke längre torde kunna eftersättas utan allvarliga risker för verksamhetens fortsatta bedrivande. Ett ställningstagande till de olika aktuella byggnads- förslagen torde emellertid knappast varken kunna eller böra ske, innan man klarlagt riktlinjerna för anstalternas framtida verksamhet. Även med hänsyn härtill har utredningsmannen ansett sig böra betrakta det förelig- gande problemkomplexet ur en vidare synvinkel än vad som i och för sig måhända skulle ha varit erforderligt för att få till stånd den efterlysta rationaliseringen och effektiviseringen av anstaltsdriften.

Mot angivna bakgrund har det för utredningsmannen framstått såsom ofrånkomligt att vid fullgörandet av uppdraget icke blott söka kritiskt be- lysa och bedöma rådande personal- och driftförhållanden samt andra organisatoriska faktorer vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet utan även ingå på ett övervägande och ställningstagande till de vittomfattande spörsmålen om den vid anstalterna bedrivna verksamhetens framtida inne- håll och målsättning, finansiering och huvudmannaskap m. m.

Redan det förhållandet, att utredningsuppdraget omfattade en utredning rörande organisationen, personalbehovet m. m. icke blott vid de fyra i fråga om deras allmänna ställning och verksamhet sinsemellan i stort sett ens- artade vanföreanstalterna utan jämväl vid Eugeniahemmet med dess mera speciellt inriktade uppgifter, har försvårat betänkandets allmänna upplägg- ning. Då det icke ansetts önskvärt, att betänkandet uppdelades i två skilda delbetänkanden, varav det senare skulle omfatta Eugeniahemmet, har slut— förandet av utredningens arbete försenats och komplicerats av att den i sina ställningstaganden till Eugeniahemmet och dess organisation måst avvakta den inom medicinalstyrelsen sedan år 1952 pågående och först i september 1953 slutförda utredningen angående spastikervärdens fram— tida ordnande. Sedan Kungl. Maj:t slutligen genom beslut den 29 januari 1954 utvidgat utredningsmannens uppdrag till att med beaktande av medi- cinalstyrelsens därutinnan föreslagna riktlinjer jämväl utreda frågan om vården av normalbegåvade spastiska barn överhuvudtaget och sålunda icke blott till den del denna ansåges böra förläggas till Eugeniahemmet, har ut- redningsmannen av praktiska skäl och för ernående av större överskåd- lighet i närmast efterföljande avsnitt (avd. 1) lämnat en allmän, gemen- sam översikt över såväl de egentliga vanföreanstalternas som även Eugenia- hemmets tillkomst, nuvarande huvudmannaskap och ställning, statsbi- drags- och driftförhållanden etc. I fortsättningen behandlas emellertid Eugeniahemmet och spastikervården i ett särskilt avsnitt (avd. IV).

Efter förberörda allmänna och gemensamma översikt följer under avdelning II en mera ingående redogörelse för och kritisk analys av var och en av de egentliga vanföreanstalternas olika verksamhetsgrenar, vilken redogörelse och analys _ efter ett återgivande av den uppfattning och de omdömen, som framförts i tidigare avgivna betänkanden och yttranden _ verksamhetsgren för verksamhetsgren utmynnar i utredningsmannens syn- punkter och förslag. För att giva en samlad bild av den undervisnings- och vårdverksamhet, som vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets sär- skolor och arbetshem (asyler) bedrives till förmån för vanföra skolpliktiga barn och vissa äldre, vanföra personer, har framställningen i kap. 7 och 8 under avdelning II dock icke begränsats allenast till vanföreanstal- ternas särskolor och arbetshem utan berör om än mera översiktsvis jämväl hithörande verksamhet vid Eugeniahemmet. Vad gäller den vid Eugeniahemmet bedrivna ortopediska bandage— och skomakeriverksam- heten, som endast i ytterst begränsad utsträckning berör det vid hemmet omhändertagna klientelet, behandlas denna dock huvudsakligen i samband med eljest förekommande motsvarande verksamhet vid bl. a. vanförean- stalterna i kap. 10 under samma avdelning.

Först sedan utredningsmannen därefter under avd. III med utgångspunkt från sina i fråga om de olika verksamhetsgrenarna framförda synpunkter och förslag tagit en mera preciserad ställning till huvudmannaskapet för de framtida vanföreanstalterna (av utredningsmannen benämnda arbetsvårds- institut), dessas administration och finansiering samt lokalfrågor m. m., upptager utredningsmannen i övrigt under avd. IV i ett sammanhang till behandling medicinalstyrelsens förslag med riktlinjer för vården av spas— tiker, till den del detta berör vården av normalbegåvade spastiska barn, ävensom de ändringar i fråga om Eugeniahemmets organisation m. ni., som påkallas av dess ifrågasatta uppgift att vara en centralanstalt för vår- den av spastiska barn eller av ställningstagandet till vanföreanstalterna och eljest vid Eugeniahemmet rådande organisation och förhållanden.

Avd. 1. Samhället och de vanföra samt övriga grupper partith arbetsföra

Kap. 2. Begreppsbestämm'ngar och frekvens

På enskilt initiativ skapades redan i slutet av 1800-talet speciella an- stalter, Eugeniahemmet och vanföreanstalterna, för de handikappade per- soner, som på grund av fel i stödje- eller rörelseorganen påkallade särskilda åtgärder från samhällets sid, 5. k. vanföra. Till en början inriktades dessa | anstalter på uppfostran och utbildning samt en viss social omvårdnad. | Omkring sekelskiftet utvidgades anstalternas verksamhet till att även om- 7 l

fatta genom specialistutbildade ortopeder meddelad sjukvård åt dem, som hade behov därav, s. k. ortopediska fall. Ungefär samtidigt tillkommo s. k. kustsanatorier för behandling av ben-, led— och körteltuberkulos, s. k. kirur— gisk tuberkulos, under ledning av specialistutbildade ortopeder.

Ortopedien vid vanföreanstalterna och kustsanatorierna har således vuxit fram vid sidan av och fristående från övrig sjukvård. Under det andra årtiondet av innevarande sekel började man emellertid därjämte in- rätta särskilda ortopediska kliniker vid en del allmänna sjukhus. Utbygg- naden av den sjukhusanslutna ortopedvården har sedan fortsatt i allt raskare tempo, samtidigt som ortopedvården vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet samt kustsanatorierna bibehållits.

Verksamheten vid Eugeniahemmet har efter hand alltmer koncentrerats på en särskild kategori rörelsehämmade personer, nämligen de 5. k. spas— tikerna, i första hand spastiska barn. I viss utsträckning emottagas emel- lertid spastiker även vid vanföreanstalterna och vissa andra anstalter.

Under de senaste årtiondena har man i allt högre grad beaktat, att det finnes andra grupper handikappade än vanföra, som kräva särskilda hjälp— åtgärder för att kunna inlemmas i produktionslivet. Så har på senare tid i snabb takt utbyggts ett system av särskilda hjälpåtgärder för den stora gruppen partiellt arbetsföra, som omfattar ej blott vanföra utan även övriga kategorier fysiskt eller psykiskt arbetshindrade eller handikappade per- soner. Dessa åtgärder sammanfattas under beteckningen arbetsvård. Bak- grunden till denna utveckling torde vara att söka ej blott i den ökade sociala ansvarskänslan i samhället utan även i den under 1940-talet före- liggande bristen på arbetskraft samt vetskapen, att den pågåend-e befolk— ningsförändringen leder till en stark ökning av antalet personer i högre åldrar liksom av antalet handikappade och partiellt arbetsföra.

De här aktuella kategorierna utgöras sålunda av ortopediska fall, van- föra och spastiker samt partiellt arbetsföra, vilka alla helt eller delvis om-

fattas av de olika verksamhetsgrenarna vid vanföreanstalterna och Eugenia- hemmet samt jämväl i betydande utsträckning blivit föremål för sam- hällelig hjälp i annan ordning. Såsom en bakgrund till den efterföljande belysningen och bedömandet av vanföreanstalternas och Eugeniahemmets uppgifter och ställning inom samhällets hjälpsystem för hithörande klien— tel må i detta sammanhang redogöras för den närmare innebörd-en av sagda begrepp samt i anslutning härtill beröras vissa frekvensundersök- ningar, som oaktat de ingalunda äro fullständiga och entydiga än- dock kunna vara ägnade att .giva en uppfattning om storleksordningen av hithörande grupper handikappade personer inom vårt land.

Med ortopediska fall brukar man avse följande sjukliga förändringar i hållnings- och rörelseorganen: medfödda missbildningar (luxationer, de— formiteter o. s. v.) samt utvecklingsr—ubbningar (coxa plana, coxa vara, epiphyseolys i höften m. m.), frakturer, läkta med deformitet, och skador, som efterlämnat rubbningar i ledfunktionen (utgjutningar, ledstelhet, meniskskador), kroniska ledåkommor av olika slag, exempelvis chondro— malacier, arthrosis deformans och polyarthrit —— i den mån ortopedisk— kirurgisk behandling anses indicerad, scolioser, kyfoser av olika slag, vissa former av lumboischias, spondylosis deformans, följdtillstånd av förlam- ningar av skilda slag, särskilt efter poliomyelit, dock ej i akuta stadier, ben— och ledtuberkulos.1

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga i det följande benämnda OVS ha bl. a. genom en inventering av antalet ortopediska m. fl. fall, som åren 1942 1944 vårdades på landets sjukhus och andra vårdanstalter, sökt fastställa behovet av ortopediska vårdplatser. Därvid ha de sakkun- niga utgått från tvenne olika alternativ. Alternativ I avser ortopediska fall exklusive ben— och ledtuberkulosfall. Alternativ II avser ortopediska fall inklusive ben- och ledtuberkulosfall. Behovet av vårdplatser beräk— nade de sakkunniga sålunda.

Alt. I Alt. II Stockholms stad ................................................. 137,7 2 2039 2 Stockholms län ................................................. 89,5 117,7 Uppsala län .................................................... 30,3 37,4 Södermanlands län .............................................. 50,4 58,1 Östergötlands län ................................................ 109,8 125,4 Jönköpings län ................................................. 47,9 78,4 Kronobergs län .................................................. 59,3 77,7 Kalmar län ..................................................... 61,5 88,7 Gotlands län .................................................... 29,9 36,4 Blekinge län .................................................... 39,7 60,4 Kristianstads län ................................................. 72,4 103,2 Malmöhus län (utom Malmö stad) ................................ 172,8 183,8 Hallands län .................................................... 38,0 56,8 Göteborgs stad samt Göteborgs och Bohus län ...................... 87,0 150,4 Älvsborgs län ................................................... 61,9 103,8

1 Definition i huvudsak enligt professor H. WValdenström, sådan den upptagits av ortoped- och vanförevårdssakkunniga (OVS) i deras betänkande. * Det verkliga vårdbehovet är något större. Fullständiga uppgifter ha ej erhållits.

Alt. I Alt, II

Skaraborgs län .................................................. 67,8 93,5 Värmlands län .................................................. 54,8 82,0 Örebro län ..................................................... 43,6 1 60,9 1 Västmanlands län ............................................... 42,1 57,2 Kopparbergs län ................................................. 51,3 70,7 Gävleborgs län .................................................. 67,0 1042 Västernorrlands län .............................................. 108,2 163,0 Jämtlands län .................................................. 39,6 76,9 Västerbottens län ................................................ 61,9 124,3 Norrbottens län .................................................. 79,0 130,2 Hela riket 1 703,4 2 449,0

; liemissinstanserna ha i allmänhet ställt sig mycket tveksamma till de i sakkunnigas beräkningar av vårdplatsbehovet. Trots att dessa beräkningar jämväl enligt vant'örevårdsutredningens mening torde vara behäftade med * betydande osäkerhetsmoment, särskilt vad gäller vårdplatsernas fördelning ; på de olika sjukvårdsområdena, synas de dock ägnade att belysa storleks— * ordningen av vårdplatsbehovet för ortopediska fall inom landet i dess * helhet. l Personer med olika former av invaliditet i hållnings- och rörelseorga- nen bruka benämnas vanföra. Tidigare brukades även benämningen lytt, ? och denna förekommer för övrigt fortfarande i vissa sammanhang. Såsom l 1918 års vant'örevårdssakkunniga på sin tid framhöllo, ligger i begreppet lyte formfelet, det mer eller mindre vanställande skönhetsfelet, i begreppet & vanförhet åter t'unktionsfelet, d. v. 5. den bristande förmågan att utföra l stödje— och rörelseorganens normala funktioner.

Antalet vanföra, som ha väsentliga sociala och ekonomiska svårigheter samt alltså äro i behov av samhälleliga stödåtgärder, är knappast möjligt att tillförlitligt beräkna. 1918 års vanförevårdssakkunniga övervägde emel- lertid att låta verkställa en engångsräkning av sådana vanföra men funno de därmed förknippade svårigheterna så stora, att värdet av en sådan en- gångsräkning näppeligen skulle komma att motsvara därav påkallade kost— nader och tidsutdräkt. Den största svårigheten låge däri, att den sociala vanförheten vore av så skiftande natur, att en uttömmande, även för den icke speciellt sakkunnige fullt klar, definition av de individer, som man önskade räkna, ej kunde åstadkommas.

En viss ledning för beräkningar av antalet vanföra i landet har man emellertid numera i uppgifter från folkräkningarna.

Enligt folkräkningen år 1930, vid vilken för första gången sammanställts en statistik över antalet vanföra här i landet, byggd på mantalsuppgifterna och församlingsboksutdragen, redovisas 67 393 eller 109,7 vanföra på 10 000 invånare. Av de vanföra voro 1461 jämväl behäftade med andra lyten. Den vanligaste lyteskombinationen var vanförhet-sinnesslöhet. Med vanförhet avsågs härvid kroniska defekter, deformiteter och funktions- rubbningar i hållnings- och rörelseorganen; alla fall av fel eller defekter

i armar, ben eller ryggrad ha hänförts hit, oavsett om ifrågavarande fel varit medfött eller uppkommit till följd av olycksfall eller sjukdom. De vanföra fördelade sig på olika län och vissa städer enligt följande.

sa:; Sååå? På 30 000

mvanare , Stockholms stad ................................................ 4 302 85,7 , Stockholms län ................................................. 2 913 109,9 Uppsala län .................................................... 1 632 118,1 , Södermanlands län ............................................. 2 158 114,1 ? Östergötlands län ............................................... 3 766 121,5 , Jönköpings län ................................................. 2 768 119,5 Kronobergs län ................................................. 1 914 123,0 Kalmar län ..................................................... 2 909 125,7 Gotlands län ................................................... 708 123,2 Blekinge län ................................................... 1 797 124,0 Kristianstads län ................................................ 2 743 111,5 Malmöhus län .................................................. 4 700 92,0

(därav Malmö stad ........................................... 1 109 86,7) (därav Hälsingborgs stad ...................................... 511 91,4) Hallands län ................................................... 1 600 106,5 Göteborgs och Bohus län ........................................ 4455 97,5

(därav Göteborgs stad ......................................... 2 325 95,4) Älvsborgs län .................................................. 3 394 108,3 Skaraborgs län ................................................. 2 844 117,4 Värmlands län ................................................. 2 689 99,6 Örebro län .................................................... 2 433 111,0 Västmanlands län ............................................... 1 721 106,4 Kopparbergs län ................................................ 2 814 112,7 Gävleborgs län ................................................. 3 099 110,8 Västernorrlands län ............................................. 3 742 134,23 Jämtlands län .................................................. 1 632 121,3 Västerbottens län ................................................ 2 390 117,1 Norrbottens län ................................................. 2 270 113,6

Hela riket 67 393 109,7 Landsbygden ............................................. 48 417 116,8 Städerna ................................................. 18 976 95,1

Det framhölls i samband lned denna folkräkning, att de vanföra voro talrikare på landsbygden än i städerna och att Stockholms stad samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (där stadsbefolkningen upptog en väsentlig del av totalbefolkningen) hade relativt få vanföra. Däremot hade Västernorrlands län samt landets sydöstra delar ett jämförelsevis bety- dande antal vanföra.

Av de 67 393 vanföra voro enligt folkräkningen 39 463 av manligt och 27 930 av kvinnligt kön. Fördelningen på ålder var följande.

0— 5 år ......................... 288 5— 7 » ......................... 277

7—10 » ......................... 738 . 10—15 » ......................... 1 747 i 15—20 » ......................... 3 682 20—60 » ......................... 41 597

På grund av svårigheten att få en fullt enhetlig bedömning av ifråga— va *ande kategori uteslöts dylik räkning av vanföra vid 1935 och 1940 års folkräkningar men togs på nytt upp vid 1945 års folkräkning, om än från delvis andra utgångspunkter. Detta material redovisas i tionde delens andra häfte av statistiska centralbyråns redogörelse för sagda folkräknind. Berörda volym ingår i tolftedelssamplingens undersökningar och behandlar vissa spccialfrågor rörande yrkesverksamheten. Här redovisas för första gången en specialundersökning av landets icke förvärvsarbetande befolk- ning i arbetsför ålder. Sagda specialundersökning grundar sig huvudsak— ligen på särskilt införskaffade folkräkningsuppgifter, omfattande 7,78 % av totalbet'olkningen. Resultaten redovisas i s. k. uppskrivna tal, vilket innebär, att de angiva den numerär, som man på grundval av de observe- ; rade talen kan beräkna, att vederbörande bcfolkningsgrupper skulle ha l uppgått till, därest räkningen varit total. l Från sagda folkräkning lämnas följande sammanställning över antalet l ej förvärvsarbetande personer i åldern 15—65 år den 31 december 1945, för vilka lyte eller invaliditet uppgivits som orsak till att de ej utövat för— värvsarbete.

Riksområde Antal lytesbe- häftade eller 1 invalider 1

; Stockholms stad ....................................... 2 182 Målat-länen ........................................... 5 842 » Östra Götaland ........................................ 5 874 Skåne, Halland och Blekinge ........................... 5028 Västkust- och Vänerlänen .............................. 7 573 Dalarna och Nedre Norrland ........................... 5 538 Övre Norrland ........................................ 2 399

Hela landet 34 431

Av samtliga 34 431 lytesbehäftade eller invalider voro 4164 nlän och 2 931 kvinnor i åldern 15—30 år, 7 762 män och 6503 kvinnor i åldern 30—50 år samt 6 916 män och 6155 kvinnor i åldern 50—65 år.

De ovan berörda undersökningarna vid 1945 års folkräkning rörande antalet lytesbehäftade eller invalider gälla som nämnts endast personer i åldern över 15 är, vilka ej utöva förvärvsarbete. I fråga om förekomsten av vanföra barn i skolpliktig ålder har gjorts vissa specialundersökningar, vilkas resultat lnå beröras i detta sammanhang.

Den av Svenska Vanförevårdens Centralkommitté — i fortsättningen benämnd SVCK _ tillsatta skolkommittén, som år 1950 avgav ett betän- kande med förslag angående skolundervisningen inom vanförevården och därlned sammanhängande problem, har i samverkan med skolöverstyrelsen låtit verkställa en inventering av antalet barn i skolpliktig ålder inom lan-

1 Till följd av uppskrivning ger en summering av uppgifterna för de olika riksom- rådena ett resultat, som ej fullt överensstämmer med summorna för hela riket.

det. För detta ändamål gjordes hos samtliga skoldistrikt en förfrågan om förekomsten av vanföra barn, som redan hänvisats till specialskola, och sådana skolpliktiga vanföra, som ännu ej fått plats på lämplig skola men för sin undervisning vore i behov av internatskola, gällande läget vid höst- termin—ens början 1948 för barn födda något av åren 1934—4941.

Från skoldistrikten redovisades sammanlagt 352 barn, vilka voro hän- visade till specialskola (t. ex. Eugeniahemmet, vanföreanstalt, kustsanato— rium, sinnesslöanstalt). Samtidigt redovisades 362 barn, vilka ansåges ha 1 stort behov av plats på internat men icke fått sådan. Vid en efterkontroll ansåg sig kommittén dock kunna icke oväsentligt reducera det antal barn, som skoldistrikten uppgivit vara i behov av att bliva intagna på special— skola av ovan angiven karaktär. Slutresultatet av den sålunda verkställda , undersökningen redovisas i tab. 1. 1

vid höstterminens början 1948

Tab. ]. Antal vanföra skolpliktiga barn, intagna på specialskola eller i behov därav Län respektive stad På special— Andra Fall, där Summa

skola barn med behovet-av barn intagna behov av special- barn special- skola an—

skola setts tvek- samt Stockholms stad ............................. 27 7 1 35 Stockholms län .............................. 21 2 3 26 Uppsala län ................................. 5 5 2 12 Södermanlands län ........................... 22 3 2 27 Östergötlands län ............................ 32 6 4 42 Jönköpings län .............................. 15 8 5 28 Kronobergs län .............................. 12 3 3 18 Kalmar län ................................. 19 4 23 Gotlands län ................................ 2 5 1 8 Blekinge län ................................. 9 2 1 12 Kristianstads län ............................. 17 6 3 26 Malmöhus län ............................... 21 18 1 40 Hallands län ................................ 4 4 4 12 Göteborgs och Bohus län ..................... 22 13 3 38 Älvsborgs län ............................... 11 13 1 25 ' Skaraborgs län .............................. 11 10 21 Värmlands län .............................. 6 9 15 Örebro län .................................. 9 3 1 13 l Västmanlands län ............................ 9 7 1 17 i Kopparbergs län ............................. 11 3 1 15 i Gävleborgs län .............................. 14 5 5 24 l Västernorrlands län .......................... 20 2 22 ? Jämtlands län ............................... 11 3 1 15 _ Västerbottens län ............................ 13 8 2 23 ! Norrbottens län. ............................. 9 4 2 15 Hela riket 352 153 47 552 ,]

Enligt skolkommitténs uppskattning voro 52 av de redovisade 552 van- föra barnen i skolpliktig ålder samtidigt sinnesslöa. Av dessa tillhörde 18

gruppen redan omhändertagna på specialskola, under det att 34 voro i mer eller mindre behov av dylikt omhändertagande.

Genom försorg av vanföreanstalten i Göteborg gjordes år 1951 en separat undersökning av antalet skolpliktiga vanföra barn inom sagda anstalts upptagningsområde. Enligt denna fanns det inom upptagningsområdet till— hopa 113 barn i skolpliktig ålder med mer eller mindre uttalad vanförhet. Av dessa ansågos 51 ej vara i behov av undervisning på särskild anstalt, 14 voro redan omhändertagna, och 48 barn hade ett klarlagt men ej till— godosett behov av undervisning vid skolhem eller liknande inrättning.

En inventering av höggradigt vanföra i behov av omhändertagande på vård— eller arbetshem har vidare verkställts i Stockholms och Kronobergs län är 1952 genom vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg. In- venteringen, som närmast tog sikte på klientel vid ålderdomshem och hem för kroniskt sjuka inom resp. län, utvisade, att sammanlagt 21 personer i Stockholms och 39 personer i Kronobergs län eller i de båda länen till- hopa 60 personer funnos intagna på sådana hem, oaktat de till följd av höggradig vanförhet tillhörde det klientel, för vars omhändertagande van- föreanstalternas vård— eller arbetshem vore avsedda. Den närmare fördel— ningen av dessa personer framgår av tab. 2.

Tab. 2. Antal höggradigt vanföra på vissa ålderdoms- och kronikerhem

Ålder och kön Stockholms län S:a Kronobergs län S:a På ålder— På kroni- På ålder— På kroni- domshem kerhem domshem kerhem

Ålder t.o.m. 50 år

Män ........................... 1 3 4 2 7 9 Kvinnor ........................ 2 2 4 7 7 Summa 3 5 8 2 14 16

Ålder 51—67 år Män ........................... 6 2 8 3 12 15 Kvinnor ........................ 3 2 5 1 7 8 Summa 9 4 13 4 19 23 Summa summarum 12 9 21 6 33 39

I detta sammanhang kan även nämnas, att socialstyrelsen vid en inven- tering av klientelet vid landets ålderdomshem i maj 1950 funnit, att sam- manlagt 79 vanföra i åldern 25—50 år vistades på landets ålderdomshem. Av dessa ansågos 29 behöva Vård på anstalt för kroniskt sjuka.

Benämningen spastiker användes för att beteckna en grupp individer med sjukdomstillstånd, som karakteriseras av motoriska eller sensomoto- riska störningar. Dessa yttra sig bl. a. i en oförmåga eller svårighet att använda vissa muskelpartier, att kontrollera rörelser eller att koordinera

muskelverksamheten. Orsaken till dessa rörelsedefekter (störningar), som i betydande utsträckning göra dessa spastiker handikappade i det dagliga livet, äro oftast hjärnskador, som kunna ha uppstått under fosterstadiet eller i samband med själva förlossningen. När medicinalstyrelsen i sitt år 1953 avgivna förslag till riktlinjer för spastikervården talar om spastiska barn, säger den sig emellertid därmed avse allenast barn med rubbningar av centralmotorisk karaktär.

På anmodan av SVCK verkställde överläkaren vid Eugeniahemmet Gustaf Asplund år 1939 en utredning rörande spastikerna. Utredningen omfattade det spastiska klientel, som under tioårsperioden 1921—1930 vår- dats på vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg samt på Eugeniahemmet eller passerat förstnämnda tre anstalters polikliniker. Ut- redningen gav vid handen, att det under sagda tioårsperiod funnits sam— manlagt omkring 1 934 skolpliktiga spastiska barn eller i medeltal 193 per år. Av dessa 193 fall beräknades 32 (16,6 %) vara hjälpklassbarn.

För att utreda spastiska ungdomars skolproblem tillsatte SVCK år 1944 en kommitté, som avlämnade betänkande i ämnet är 1946. Det material, varpå utredningen var grundad, hade insamlats genom utsändande av frågeformulär till rikets samtliga skoldistrikt samt till de sjukhus, bland vilka man väntat sig återfinna huvudparten av patienterna med spastisk för- lamning, d. v. s. vanföreanstalterna, Eugeniahemmet, ortopediska kliniker vid lasarett samt barnsjukhus och barnkliniker vid lasarett.

Av utredningen framgick, att det i landet vid årsskiftet 1944—1945 fanns 439 spastiska barn i skolpliktig ålder, vilket betecknades som ett minimum, då inga diagnostiskt oklara fall medtagits. Av dessa 439 barn voro 234 pojkar och 205 flickor. Av dem syntes 209 (122 pojkar och 87 flickor) vara i behov av att omhändertagas på särskilda anstalter för erhållande av undervisning. Vidare framhölls, att av de spastiska barn, som behövde särskild skolundervisning, omkring en fjärdedel, enligt vad erfarenheten visat, verkade störande på sina kamrater och följaktligen skulle behöva undervisas för sig. Härtill kommo 32 spastiska barn, som vårdades på sinnesslöanstalter. Inom landet skulle sålunda enligt nämnda utredning totalt hava funnits 471 spastiker i skolpliktig ålder. Kommitténs beräk— ningar inneburo, att på en befolkning av 100 000 invånare 1—2 spastiker årligen skulle uppnå skolpliktig ålder.

Det sålunda föreliggande materialet kompletterades med en undersök— ning angående förekomsten intill år 1946 av spastiska barn vid vanföre— anstalternas skolhem, vilken utvisa-de, att på skolhem-met vid vanförean- stalten i Stockholm intagits endast 4 spastiker åren 1915—1946, vid van— föreanstalten i Göteborg 21 spastiker åren 1915—1941, vid vanföreanstalten i Hälsingborg 45 spastiker åren 1918—1946 och vid vanföreanstalten i Härnösand 27 spastiker åren 1932—1946. Härefter överlämnades utred- ningsmaterialet till OVS, som med ledning därav beräknade, att av de c:a

1300 elever, som sagda tid erhållit undervisning vid vanföreanstalternas skolhem, 95 eller 7 % varit spastiska.

I sin år 1953 avgivna utredning med förslag angående riktlinjer för om- händertagande och vård av spastiska barn framhåller medicinalstyrelsen, att man enligt företagna amerikanska undersökningar skulle på en befolk- ning av 100 000 kunna räkna med att per år födas 7 spastiker. Av dessa beräknas 1 dö före ett års ålder. De övriga 6 leva i medeltal 40 år. 2 av dem bli obildbara och 4 bildbara. Av dessa 4 blir dock I senare kroppsligt höggradigt invalidiserad (asylfall), under det att 2 förbliva mindre svårt invalidiserade och därför lämpade för behandling och den siste företer så liten kroppslig invaliditet, att han kräver blott ringa eller ingen be- handling. Med utgångspunkt från dessa frekvenssiffror skulle man på en befolkning med Sveriges storlek (7 000 000) ha att räkna med att per år skulle födas 490 spastiker, varav 70 dö samt 140 bliva obildbara och 280 bildbara.

En på senare tid i Damnark företagen undersökning utvisade, att på Fyns befolkning (360000 personer uppvisade 118 hjärnskadade barn i ålder 0—18 år) tillkommo 3,2 spastiker per år räknat på en befolkning motsvarande 100000 invånare.

Medicinalstyrelsen har ansett sig böra betrakta det enligt ovan i Dan- mark framkomna värdet som tämligen plausibelt jämväl för svenska för- hållanden. Även med utgångspunkt från det av 1944 års spastikerkom- mitté enligt det förestående beräknade minimivärdet, 1—2 spastiker på 100 000 invånare och år, skulle enligt styrelsen i Sverige 60 bildbara spas— tiker inträda i skolåldern varje år och av dessa 30—35 vara i behov av sluten vård. Under förutsättning, att dessa siffror gälla genomgående upp till en ålder av 50 år, kan man enligt styrelsen beräkna vårdbehovet för bildbara spastiker till 420 i förskoleåldern, 480 i skolåldern och 2100 efter skolåldern och upp till femtio års ålder eller sammanlagt 3 000 spas- tiker fördelandc sig i de olika grupperna med lika antal på sluten och öppen vård. -

Räknar man med samma relation mellan bildbara och obildbara spas- tiker som i den amerikanska statistiken eller 2 bildbara på 1 obildbar, skulle man enligt medicinalstyrelsen ha att räkna med 1500 obildbara spastiker i åldern upp till 50 år.

Det sammanlagda antalet bildbara och obildbara spastiker skulle så— lunda enligt medicinalstyrelsens beräkningar utgöra (3 000 + 1 500) 4 500 i vårt land.

Till komplettering av förberörda, av medicinalstyrelsen åberopade fre— kvensundersökningar må nämnas, att vid en under senaste tid företagen, alltjämt pågående inventering av spastikerklientelet i åldern 0—21 år i Stockholms stad och län antalet spastiska barn uppskattats till 207, därav 152 i staden och 55 i länet. AV dessa voro 86 flickor, därav 60 i staden och

26 i länet, samt 121 pojkar, därav 92 i staden och 29 i länet. Av berörda spastikerklientel voro 53 födda under åren 1953—1948, 126 åren 1947— 1939 samt 28 före år 1939. Då Stockholms stad och län har 761000 resp. 371000 invånare, motsvara »dessa siffror icke fullt 2 spastiska barn i åldern 0—21 är per 100 000 invånare.

I visst till utredningsmannen av docenterna Brattgård och Severin över— lämnat material har man uppskattat antalet årligen i Göteborg tillkom- mande spastiker till 2,5—3,0 per 100000 invånare, vilket sålunda skulle tyda på relativt stor samstämmighet med de danska siffrorna, där antalet årligen tillkommande spastiker uppskattades till 3,2 per 100 000 invånare.

Med utgångspunkt från berörda siffror uppskattar man antalet årligen tillkommande spastiker inom Västsverige eller i stort sett vanföreanstal- tens i Göteborg upptagningsområde med dess ca 1,5 milj. invånare till om- kring 45, varav, därest 6—7 beräknas avlida under första levnadsåret, 38 a 39 årligen nytillkommande spastiker skulle kräva särskilda vårdmöjlig— heter.

När det gäller att bedöma, hur detta spastikerklientel fördelar sig på normalbegåvade och psykiskt efterblivna, föreligger, förmenar man, bety- dande svårighet, enär dessa barn på grund av sitt fysiska handikap natur- ligen ofta utvecklas långsammare. Då det förmodas, att mer än 2/3 av det totala antalet böra ur vård- och behandlingssynpunkt hänföras till gruppen normalbegåvade, kunde — med ett årligt tillskott inom ifrågavarande rayon av minst ett 30-tal — antalet normalbegåvade barn i förskoleåldern upp- skattas till minst ett 180-tal, som vore i behov av speciell vård under upp- repade perioder.

Såsom partiellt arbetsföra brukar man beteckna personer, vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning ha eller väntas kunna få svårare än andra att erhålla och behålla ett förvärvsarbete. Till de partiellt arbetsföra räknas utom vanföra bl. a. blinda och synsvaga, dövstumma och döva, tuberkulösa, kroniskt sjuka och åldersbclastade, psy— kiskt sjuka, nervklena, efterblivna, abnorma, alkoholister och straffade.

De ovan berörda, vid 1945 års folkräkning verkställda specialundersök— ningarna rörande den ej förvärvsarbetande befolkningen i arbetsför ålder utvisade följande antal personer i åldern 15—65 år, för vilka arbetsoför- måga (sjukdom, lyte och invaliditet eller annan arbetsoförmåga) uppgivits som orsak till att de ej utförde förvärvsarbete.

Riksområde Antal arbets— oförmögna Stockholms stad ...................................... 10 619 Mälarlänen .......................................... 16 106 Östra Götaland ...................................... 16 342 Skåne, Halland och Blekinge ......................... 17 340 Västkust- och Vänerlänen ............................. 22 629 Dalarna och Nedre Norrland .......................... 15 558 Övre Norrland ....................................... 7 266

Hela landet 105 852

Av samtliga 105 852 arbetsoförmögna — bland vilka även de ovan an- givna 34431 lytesbehäftade eller invalidiserade personerna ingå — voro 7 845 män och 7 341 kvinnor i åldern 15—30 år, 16 843 män och 18330 kvinnor i åldern 30—50 år samt 23 791 män och 31702 kvinnor i åldern 50—65 år.

Frågan om antalet personer med arbetshinder har vidare diskuterats av bl. a. kommittén för partiellt arbetsföra. I samråd med sagda kommitté låt arbetsmarknadsstyrelsen under vintern 1947/48 verkställa en intensiv— undersökning av antalet partiellt arbetsföra inom 20 landskommuner, 2 municipalsamhällen, 3 köpingar och 6 städer med ett sammanlagt invånar- antal av ca 175 000 personer, utgörande 2, % av landets befolkning. Kom— munerna voro valda så, att de skulle vara någorlunda representativa för landet i dess helhet. De personer, som blevo föremål för undersökningen, voro män och kvinnor i åldern 15—66 är. Undersökningen omfattade dels personer, som på grund av något arbetshinder saknade arbete, dels perso- ner, som visserligen innehade arbete men till följd av fysisk eller psykisk ohälsa eller social belastning icke kunde ernå full försörjning därav, dels och personer, som visserligen innehade arbete, varigenom de erhöllo sin för- sörjning, men beträffande vilka man kunde konstatera, att de voro place— rade i ett med hänsyn till arbetshindret ur medicinsk synpunkt otillfreds— ställande arbete.

Antalet undersökta fall uppgick till 2342 eller 1,3 % av folkmängden inom de undersökta områdena. Sedan bland dessa utmönstrats sådana, som ansågos ha tillfredsställande arbete eller vara totalt arbetsoförmögna, återstodo 1 619 fall eller 0,92 % av ifrågavarande kommuners invånare, vilka på grund av arbetshinder voro i uppenbart behov av arbetsvård i någon form. På grundval av de siffror, som erhållits genom intensivundersök— ningen, uppskattades för hela landet antalet personer, som skulle vara i behov av arbetsvårdande åtgärder, på följande sätt.

Defektgrupper Antal defekta Syndefekta ........................................... 2 410 Hörseldefekta ......................................... 1 290 Vanföra .............................................. 9 750 Barnförlamningsfall .................................... 2 220 Fall av kirurgisk tuberkulos ............................ 1680 Lungtuberkulösa .............. . ........................ 11 540 Reumatiker ........................................... 5 270 Hjärtsjuka ............................................ 3 960 Sockersjuka ........................................... 860 Magsjuka ............................................. 2 170 Astmatiker ............................................ 2 030 Fysiskt klena ......................................... 1 360 Psykiskt sjuka och nervklena ........................... 10 610 Andra sjuka. ......................................... 5 190 Stratfade .............................................. 180 Alkoholister ........................................... 990

Andra arbetshindrade .................................. 610 Summa 62 120

Den största gruppen utgjorde således de vanföra, vilken, om man i denna grupp inräknar såväl barnförlamade som fall av kirurgisk tuber- kulos, uppgick till 13 650 eller drygt 20 % av hela antalet. Den näst största gruppen utgjorde de lungtuberkulösa, och såsom tredje grupp i storleks- ordning kommo de psykiskt sjuka och nervklena. De övriga grupperna voro av betydligt mindre storlek.

Med ledning av tidigare utredningar och på grundval av arbetsvårds— assistenternas egna erfarenheter samt i anslutning till sjukhusmyndig- heters, läkares och socialvårdstjånstemäns uppfattning har arbetsmark- nadsstyrelsen vidare sökt beräkna det antal från vårdanstalter av olika slag utskrivna personer, som kunde tänkas behöva arbetsvård i någon form. Resultatet av dessa beräkningar redovisas av sagda styrelse i en skrivelse till Konungen i januari 1949. Från denna må lämnas följande sammanställning, avseende förhållandena år 1946.

Vårdanstalter Beräknat antal arbetsvårdsfall Lasarett, sjukstugor och enskilda sjukhem ................ 4 516 Tuberkulosanstalter .................................... 7 154 Andra anstalter för kroppssjuka ......................... 914 Sinnessjukvårdsanstalter ................................ 4 156 Fångvårdsanstalter ..................................... 540 Alkoholistanstalter ..................................... 244

Samtliga 17 524

Förutom till dessa från vårdanstalter utskrivna borde arbetsvårdsexpedi- tionerna enligt arbetsmarknadsstyrelsen taga hänsyn till i runt tal 5 200 hjälpbehövande arbetshindrade per år, som remitterades direkt från poli— kliniker, privatpraktiserande läkare, tjänsteläkare, fattigvårdsorgan, nyk- terhetsnämnd, pensionsnämnd, skyddskonsulentexpedition etc. Det sam— manlagda antalet under ett år nytillkommande fall i behov av arbetsvård skulle sålunda, approximativt beräknat, utgöra 22 700. Då det enligt ar— betsmarknadsstyrelsen vidare finge anses önskvärt, att åtminstone ca 10 % av det partiellt arbetsföra klientel, som enligt intensivundersökningen upp- skattades till 62120 personer för hela landet, bleve föremål för utredning och eventuella åtgärder, skulle sålunda arbetsvård behöva årligen beredas åt i runt tal icke mindre än 29 000 personer i vårt land.

Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att begreppet par— tiellt arbetsför är i hög grad relativt. Antalet arbetsvårdsfall personer, som på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belast- ning ha eller väntas få svårare än andra att erhålla och behålla ett för- värvsarbete _ är alltid beroende av läget på arbetsmarknaden. Begreppet som sådant är (sålunda varken enhetligt eller stabilt utan skiftar med ar- betsmarknadsförhållandena under olika tider samt från en ort till en annan.

De ovan lämnade begreppsbestämningarna och uppgifterna rörande

vissa i andra sammanhang utförda frekvensun-dersökningar eller eljest föreliggande beräkningar i fråga om antalet ortopediska fall, vanföra och spastiker samt partiellt arbetsföra inom vårt land torde hur ofullstän- diga och osäkra de i flera avseenden än må vara _ giva klart belägg för den uppfattningen, att man här har att göra med ett klientel, som visser- ligen är rätt heterogent och skiftande men samtidigt av en så betydande storleksordning, att det ur såväl humanitär som icke minst samhällseko- nomisk synpunkt får anses vara ett intresse av första ordningen för sam— hället att i görligaste mån rehabilitera och i produktionen åter inpassa hit— hörande grupper på ett eller annat sätt handikappade, eljest kanske för all framtid mer eller mindre arbetsoförmögna samhällsmedlemmar.

Kap. 3. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Allmän redogörelse

Anstalternas allmänna uppbyggnad och verksamhet

I Stockholm bildades redan år 1879 sällskapet Eugeniahemmet. Enligt gällande stadgar har detta till ändamål att bereda bostad, vård och under- håll åt mindre bemedlade vanföra eller kroniskt sjuka men icke psykiskt defekta barn ävensom att, där så finnes lämpligen kunna ske, om dem, vilka intagits å hemmet och där överleva barnaåren, fortfarande draga den försorg, som kristlig barmhärtighet kräver.

Eugeniahemmet är den första anstalt i vårt land, som på sitt program upptagit omhändertagandet av vanföra barn. Alltsedan starten har där sålunda bedrivits skolhemsverksamhet för vanföra och på annat sätt in- validiserade barn. Senare tillkom i viss utsträckning yrkesutbildning, som dock lagts ned. Tidigt anordnades en särskild sjukavdelning vid hemmet. Dessutom meddelas asylvård åt svårt vanföra. Vid hemmet har även an- ordnats ortopediska bandage- och skomakcriverkstäder.

Verksamheten var till en början förlagd till en förhyrd villa i Sundby— berg. År 1884 erhöll Eugeniahemmet genom ett Kungl. brev rättighet att för all framtid mot en årlig arrendesumma, som genom riksdagsbeslut år 1887 efterskänktes, arrendera kronoegendomen Norrbacka. På denna tomt, som gränsar intill de områden, där sedermera Norrbackainstitutet och Karolinska sjukhuset anlagts, uppfördes Eugeniahemmets nuvarande bygg— nader. I huvudbyggnaden och därtill anknutna annex (den äldsta delen invigd år 1886) äro inrymda samlingssalar, skolsalar och skolhem samt sjukavdelning med vård- och operationsavdelningar. År 1938 försågs hem— met med bassängbad. Bandage— och skomakeriverkstäderna ligga i särskild byggnad, invigd år 1935. Även asylen är inrymd i en särskild byggnad, in— vigd år 1913.

Den egentliga vanförevården daterar sig från år 1885, då vårt lands första förening för bistånd åt vanföra och lytta bildades i Göteborg. För— eningen började samma år en s. k. arbetsskola för vanföra. Några år där- efter bildades liknande föreningar på andra orter, i Stockholm år 1891 och i Hälsingborg år 1892. Sistnämnda båda föreningar startade var sin arbetsskola. I första hand inriktades sålunda verksamheten på viss yrkes— utbildning för vanföra, och därjämte förmedlade-s anställning åt utbildade clever. Efter de stora barnförlamningsepidemierna åren före 1913 utvid- gades verksamheten att också omfatta rent sjukvårdande uppgifter samt skolhemsverksamhet. År 1915 bildades en förening för stöd åt lytta och vanföra i Norrland och Dalarna. Då denna förening saknade resurser att själv tillskapa en vanföreanstalt, upprättades på dess initiativ år 1931 med statsmedel en vanföreanstalt i Härnösand. Ansvaret för driften av denna anstalt överläts åt föreningen för bistånd åt vanföra_i Norrland, i vilken ovannämnda förening uppgick.

Enligt sina stadgar, som numera äro i huvudsak lika lydande och fast- ställda av Kungl. Maj:t, ha de fyra vanförevårdsföreningarna till uppgift att bistå kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer i syfte att på bästa sätt lindra vanförheten och dess följder. Rörande de för detta ända— mål anordnade fyra vanföreanstalterna må här nämnas följande.

Vanföreanstalten i Stockholm —— det 5. k. Norrbackainstitutet _— star- tade år 1892 som en arbetsskola i en förhyrd privatvåning i Stockholm. År 1900 inköptes en särskild byggnad, dit arbetsskolan överflyttades och där man även fick internatmöjligheter. Sedermera anskaffades ytterligare ett hus samt inrättades en ortopedisk klinik. Lokalerna om- och tillbygg- des till en efter dåtida förhållanden tidsenlig vanföreanstalt, som togs helt i bruk år 1913.

Sedermera har emellertid vanföreanstalten överflyttats till Norrbacka- området i för ändamålet nyuppförda byggnader, som invigdes år 1935. Huvudbyggnaden innesluter ortopedisk klinik, ortopediska bandage- och skomakerivcrkstäder, yrkesskolor med elevhem, en folkskolans högre av- delning, administrations— och ekonomiavdelningar samt personalbostäder. Tomtområdet är av statsmakterna kostnadsfritt upplåtet med nyttjande- rätt för den tid området i huvudsak disponeras av föreningen för ifråga- varande verksamhet.

Till anstalten hör dessutom ett skolhem på Lidingö, uppfört år 1915, samt sedan år 1942 ett arbetshem i Hedemora landskommun, kallat Norr- backagården och inrymt i förhyrda byggnader. Till anstalten har tidvis för vård av barnförlamningspatienter varit knutna annex, som emellertid numera äro avvecklade.

När vanföreanstalten i Göteborg tog i bruk sin äldsta byggnad å Äng— gården år 1912, innehöll denna ortopedisk klinik, ortopediska bandage— och skomakeriverkstäder samt yrkesskolor med elevhem. År 1916 öppna-

des ett skolhem, som emellertid nedlades år 1941. År 1928 överflyttades till en nyuppförd byggnad den ortopediska kliniken, bandage- och sko— makeriverkstäderna, badavdelning, vissa personalbostäder m. m., varvid den med nybyggnaden förbundna ursprungliga byggnaden togs i bruk för yrkesskolor med elevhem samt administrations— och ekonomiavdelningar.

l'anföreanstalten i Hälsingborg har i sin huvudbyggnad, vars äldsta del togs i bruk år 1891, inrymt ortopedisk klinik, ortopediska bandage- och skomakeriverkstäder, administrations— och ekonomiavdelningar samt per- sonalbostäder. Huvuddelen av yrkesskolan är numera förlagd till en f. d. industribyggnad. Elevhemmen samt vissa grenar av den kvinnliga yrkes- skolan äro inrymda i tre för ändamålet förvärvade eller förhyrda bo- stadshus.

Till anstalten hör vidare ett skolhem, beläget ca 2 km från huvudan- stalten, samt ett kvinnligt och ett manligt vård- eller arbetshem i särskilda byggnader.

För eftervård av barnförlamningsfall har anstalten tidigare disponerat vissa platser vid Lunds lasarett och Hälsingborgs epidemisjukhus. Nu- mera har anstalten emellertid överflyttat denna verksamhet till en inom en förutvarande kasern i Hälsingborg anordnad annexavdelning.

Föreningen äger vidare sedan år 1941 en jordhruksegendom om 110 tunnland i Fleninge, ca 1 mil från Hälsingborgs centrum. I avbidan på att där skulle kunna tillskapas en »arbetsträningsskola» har egendomen utarrenderats.

l'anföreanstalten i Härnösand har alltsedan starten haft sin verksamhet förlagd till en förutvarande kasernbyggnad, ägd av staten och kostnadsfritt upplåten till föreningen. Samtliga anstaltens verksamhetsgrenar äro in- rymda inom samma byggnadskomplex, som innesluter ortopedisk klinik, ortopediska bandage— och skomakeriverkstäder, yrkesskolor med elevhem, skolhem, administrations- och ekonomiavdelningar samt personalbostäder.

Vanföreanstalterna bestå sålunda av dels ortopediska kliniker med poli— klinikcr, dels yrkesskolor med därtill knutna elevhem, dels skolhem (ej i Göteborg), dels ock vård— eller arbetshem (ej i Göteborg och Härnösand). Anstaltel'na äro därjämte försedda med ortopediska bandage- och sko- makeriverkst-äder. Härtill komma administrations- och ekonomiavdel- ningar, kuratorsavdelningar och arbetscentraler.

Medan hela anstaltsverksamheten i Härnösand koncentrerats till en och samma byggnad, är Hälsingborgsanstaltens verksamhet splittrad på ett avsevärt antal byggnadsenheter, delvis på ganska långt avstånd från var- andra. Vid Stockholmsanstalten är huvuddelen av verksamheten förlagd till en och samma byggnad, men några verksamhetsgrenar bedrivas på annan ort, en av dem belägen på ett betydande avstånd från huvudanstal— ten. I Göteborg slutligen är hela verksamheten samlad i två sammanhäng- ande byggnader inom ett tomtområde.

Avdelning Antal platser vid vanföreanstalten i Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand Samtliga

Ortopedisk klinik ..... 171 (171) 197 (78) 80 (75) 103 (103) 451 (427) Yrkesskolorz .......... 156 (175) 151 (165) 125 (128) 81 (98) 513 (566) Skolhem ............. 3107 (107) _ 50 (50) 45 (48) 202 (205) Vård- eller arbetshem. 21 (31) _— 34 (34) 55 (65)

Summa 455 (484) 248 (243) 289 (287) 229 (249) 1221 (1263)

Yrkesskolornas elev- hem? .............. 140 (140) 92 (145) 120 (120) 93 (93) 445 (498)

1 12 vårdplatser på ortopediska kliniken i Göteborg disponeras av pensionsstyrelsen. -— * Yrkesskolorna emottaga vanligen ej blott interna utan även externa elever, varför antalet elevplatser vid yrkesskolorna i regel är större än antalet platser vid yrkesskolornas elevhem; detta är emellertid ej fallet vid vanföreanstalten i Härnösand, som på elevllemmet har platser för samtliga elever i inomanstaltlig utbildning och dessutom 12 platser för sådana elever, som placerats i utbildning utanför anstalten. —- 3 Vid vanföreanstalten i Stockholm finnas 62 platser för klass 7 och folkskolans högre avdelning, som ej har någon_motsva- righet vid de övriga vanföreanstalterna.

Antalet platser vid anstalternas ortopediska kliniker, yrkesskolor och skolhem samt vård- eller arbetshem kan knappast sägas vara fullt klar- lagt. Man rör sig nämligen här å ena sidan med det antal platser, som anstaltsstyrelserna själva räkna med och i sina årsberättelser angiva så- som det ordinarie platsantalet, samt å andra sidan med det antal platser, som medicinalstyrelsen i samband med beviljande av statsbidrag fastställt såsom motsvarande normal beläggning å vederbörande avdelning, och dessa platsantal överensstämma ej alltid. I tab. 3 lämnas en översikt över dels det av huvudmännen själva uppgivna ordinarie platsantalet, dels oclc (inom parentes) det av medicinalstyrelsen såsom motsvarande normal be- läggning för statsbidrag fastställda platsantalet vid resp. avdelningar.

Eugeniahemmet har 35 vårdplatser på sjukavdelningcn och 100 platser på skolhemmet, vilket även av medicinalstyrelsen fastställts såsom motsva- rande normal beläggning. Härtill kommer arbetshemmet (asylen) med sina av medicinalstyrelsen fastställda 40 platser. Huvudmannen har emel— lertid numera begränsat antalet interner på arbetshemmet till 18 i sam- band med att vissa utrymmen tagits i anspråk för personalbostadsända- mål. Jämväl Eugeniahemmet har ortopediska bandage— och skomakeri— verkstäder.

Stadgeenligt är, såsom ovan framhållits, vanföreanstalternas verksam- het begränsad till kroppsligt vanföra men psykiskt normala personer. Vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker emottagas emellertid oberoende härav ortopediska fall i allmänhet utan begränsning till vanföra i egentlig mening. Någon erinran mot att så sker har såvitt känt är ej framförts från något håll. Vad däremot beträffar dessa anstalters yrkesskolor, som i viss utsträckning emottaga jämväl andra än vanföra elever, har t. ex. stats-

kontoret i yttrande år 1950 uttalat, att gällande bestämmelser för stats- bidrag torde lägga hinder i vägen för skolorna i deras nuvarande organisa- tion att taga in andra än vanföra. Samma formella begränsning av klien- telet synes i princip gälla jämväl för anstalternas skol— och arbetshem. Det kan för övrigt nämnas, att SVCK:s arbetsutskott år 1951 beslutat till— ställa inrikesdepartementet en för vanförevårdsföreningarna gemensam skrivelse med hemställan om sådan ändring av des—sas stadgar, att möjlig- het skulle beredas även för icke vanföra att under vissa betingelser komma i åtnjutande av vanföreanstalternas verksamhet. I avvaktan på resultatet av vanförevårdsutredningens arbete [har emellertid icke någon ytterligare åtgärd i detta ärende vidtagits från SVCK:s sida. Utredningen återkommer till denna fråga i en senare del av detta betänkande.

l avseende på klientelets art torde någon principiell skillnad ej kunna konstateras de fyra egentliga vanföreanstalterna sinsemellan. Däremot 1 är klientelet vid Eugeniahemmet, såsom framgår redan av dess stadgar, av ' väsentligen annan art än vid de egentliga vanföreanstalterna. Eugeniahem- mets klientel består, frånsett internerna på arbetshemmet, endast av van- föra eller kroniskt sjuka barn i förskole- och skolpliktig ålder, med visst företräde för sådana barn, som lida av spasticitet. Då klientelet vid de olika anstalterna kommer att närmare analyseras i den efterföljande he- handlingen av de olika verksamhetsgrenarna, begränsar sig utredningen i detta sammanhang till följande allmänna påpekanden.

Eugeniahemmets upptagningsområde omfattar hela riket. För ett ratio- nellt utnyttjande av de fyra egentliga vanföreanstalterna åter är landet av praktiska skäl uppdelat på lika många distrikt. Sedan år 1937 har sålunda följande distriktsindelning för vanförevårdsföreningarnas och vanförean- stalternas verksamhet tillämpats på förslag av SVCK.

I. Vanföreanstalten i Stockholm, tillhörande föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm:

Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län, Kalmar läns norra landstingsområde, örebro, Västmanlands och Koppar- bergs län samt av Gävleborgs län Gästrikland (folkmängd 31 december 1951 2 848 542).

II. Vanföreanstalten i Göteborg, tillhörande föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg:

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs och Skaraborgs län, av Hallands län Fjäre, Viske, Himle, Faurås och Årstads härader samt städerna Kungs- backa, Varberg och Falkenberg och av Jönköpings län Mo, Tveta och Vista hära- der samt städerna Jönköping, Huskvarna, Nässjö och Gränna (folkmängd 31 december 1951 1 646 895).

III. Vanföreanstalten i Hälsingborg, tillhörande föreningen för bistånd åt van- föra i Skåne:

Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län, Kalmar läns södra landstingsom- råde, Kronobergs län, av Jönköpings län N. Vedbo, S. Vedbo, Västra, Östra, Västbo och östbo härader samt städerna Värnamo, Sävsjö, Vetlanda, Eksjö och

Tranås samt av Hallands län Tönnersjö, Höks och Halmstads härader samt stä- derna Laholm och Halmstad (folkmängd 31 december 1951 1542 542).

IV. Vanföreanstalten i Härnösand, tillhörande föreningen för bistånd åt van- föra i Norrland:

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt av Gävle— borgs län Hälsingland (folkmängd 31 december 1951 1 061 225).

Det förhållandet, att en person tillhör viss vanföreanstalts upptagnings- j område, utgör dock i och för sig ej något hinder för denne att söka en av 1 de andra anstalterna. Statsbidrags- och avgiftssystemet för anstalterna är i l ! nämligen ej förknippat med några hemortsbestämmelser. I gällande stad— gar framhålles också i regel, att tillträde till anstalterna är öppet för van- föra från hela riket. Det ligger även i sakens natur, att distriktsindelningen ej kan tillämpas i fråga om skolhem samt vård- och arbetshem, eftersom dylika hem ej finnas vid samtliga fyra anstalter. Framhållas må jämväl, att den ortopediska kliniken vid vanföreanstalten i Stockholm sedan länge haft en speciell karaktär genom sin ställning såsom undervisningsklinik för Karolinska institutet. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att bestämmelser om visst samarbete mellan vanföreanstalten i Stockholm och Eugeniahemmet, vad gäller sjukvårdsklientelet, meddelats av Kungl. Maj:t. Enligt k. br. 31 maj 1946 (ändr. 6 maj 1949 och 11 maj 1951) gälla så— lunda följande särskilda bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag vid berörda anstalter.

Från vardera av vanföreanstalten i Stockholm och Eugeniahemmet skall ome— delbart före varje månadsskifte till medicinalstyrelsen ingivas uppgift angående dels antalet inträdessökande, varvid särskilt skall angivas, hur många som ännu icke fyllt 14 är, dels ock antalet och arten av de platser, som äro eller under loppet av den därpå följande månaden med sannolikhet kunna förväntas bliva lediga. Beträffande envar inträdessökande, vilken ej fyllt 14 år, skall specifi— cerad uppgift lämnas angående kön, ålder, hemvist och diagnos.

Finner medicinalstyrelsen vid granskningen av dessa uppgifter, att antalet in- trädessökande vid endera av anstalterna är för stort för att samtliga skola inom skälig tid kunna intagas å anstalten samt att för ändamålet lämpliga platser finnas lediga å den andra anstalten, har medicinalstyrelsen att anmoda läkaren vid förstnämnda anstalt att till sistnämnda anstalt översända ett lämpligt av- vägt antal ansökningshandlingar av den art, som motsvarar platsernas beskaffen— het. Den mottagande anstaltens läkare llar därefter att med dessa ansökningar i förfara på enahanda sätt som med varje annan inträdesansökan. !

Därest under löpande månad vid någon av ifrågavarande anstalter ett icke väntat antal platser blir lediga eller särskilt stort antal inträdessökande an- mäles, skall medicinalstyrelsen därom omedelbart underrättas.

Medicinalstyrelsen må, där styrelsen så finner utan olägenhet kunna ske, med- giva befrielse för viss tid från tillämpning av dessa bestämmelser. ;

För att giva en samlad bild av klientelets storlek och därmed även verk- samhetens omfattning över huvud vid vanföreanstalterna och Eugenia- hemmet ävensom i samband därmed lämna en överblick av klientelets för- delning på rikets län och städer utanför landsting samt på vederbörande an-

stalts »eget» upptagningsområde har till detta betänkande såsom Bilaga I fogats en tablå, avseende antalet på anstalterna intagna patienter, elever och skolbarn samt vård— eller arbetshemsfall under tiden 1 januari 1951 —30 juni 1952. Till denna tablå, som utredningen får anledning åter- komma till vid sin efterföljande behandling av de olika verksamhetsgre- narna, må i detta sammanhang endast göras några allmänna kommentarer.

Under den ifrågavarande perioden om halvt—annat år voro på de fyra egentliga vanföreanstalterna intagna sammanlagt nära 8500 fall, därav ca 7 375 patienter, 830 elever, 220 skolbarn och 70 vård- eller arbetshems— fall. Av dessa fall kommo ca 3 400 på Stockholms-, 1 800 på Göteborgs-, 1900 på Hälsingborgs- och 1400 på Härnösandsanstalten. Räknat per 10000 invånare var antalet intagna i relation till hela rikets folkmängd 12 för samtliga vanföreanstalter, därav 4,8 för Stockholms-, 2,5 för Göte- borgs-, 2,7 för Hälsingborgs- och 2 för Härnösandsanstalten. I relation till folklllängden inom det »egna» upptagningsområdet var antalet därifrån intagna 10,9 vid Stockholms-, 10,4 vid Göteborgs-, 12 vid Hälsingborgs- och 13,5 vid Härnösandsanstalten per 10 000 invånare räknat. Antalet fall från »främmande» distrikt var vid Stockholmsanstalten 293 eller ca 10 %, vid Göteborgsanstalten 55 eller ca 3 %, vid Hälsingborgsanstalten 51 eller drygt 2 % och vid Härnösandsan-stalten endast 3 eller drygt 0,3 % av samtliga fall vid vederbörande anstalt. Dessa siffror torde giva vid handen, att distriktsindelningen på det hela taget följes rätt väl. Att Stockholmsan- stalten haft förhållandevis flera fall från annat distrikt än de övriga an- stalterna är naturligt lned tanke på denna anstalts ovan antydda särställ- ning och centrala läge i landet.

Ser man därefter på klientelets fördelning på skilda hemlån resp. -stä- (ler, kommer å andra sidan en anmärkningsvärd ojälnnhet i dagen. Per 10000 invånare intogos sålunda ej mindre än 45 fall från Hälsingborgs stad och 23 fall från Kronobergs län men endast ett fall från Malmö stad samt 3 fall från vartdcra Örebro och Östergötlands län. Även i övrigt före— lågo avsevärda variationer, som hänföra sig främst till kategorien patienter, vilken är den ojämförligt största och väger tyngst. Märkligt är, att antalet intagna fall från Malmö resp. Hälsingborgs städer varierat från endast 0,4 till 45,4 intagna fall per 10 000 invånare, en variation som är genomgående i fråga om hela klientelet och knappast kan bero på en tillfällighet.

Vid Eugeniahemmet intogos under perioden 130 patienter, 158 skolbarn och 25 asylfall eller tillhopa 313 personer, utgörande 0,4 fall per 10 000 invånare i riket. Ingen person intogs från Malmö, Norrköpings och Gävle städer samt Hallands län, och från Hälsingborgs stad rekryterades blott ett fall, medan Stockholms stad och län bidrogo med ej mindre än 85 fall eller drygt fjärdedelen av hemmets hela klientel.

Anstalternas huvudmän och finansiella förhållanden Huvudmän

Huvudmannaskapet för vanföreanstalterna och Eugeniahemmet tillkom- mer en särskild förening för varje anstalt (för Eugeniahemmet benämnd sällskap). Var och en av dessa föreningar har antagit sina särskilda stad- % gar. Vad gäller de fyra vanförevårdsföreningarna, äro dessa stadgar i i huvudsak likalydande och fastställda av Kungl. Maj:t. Stadgarna inne- % hålla — förutom allmänna bestämmelser om ändamål och verksamhet, ' som berörts i det föregående _ bestämmelser om föreningens medlemmar, sammanträden och styrelse m. m.

Medlem i vanförevårdsförening är antingen årligen betalande eller stän- dig medlem eller hedersledamot.

I Stockholmsföreningen är den medlem, som efter anmälan om inträde i föreningen till densamma erlägger en årsavgift av minst 3 kr eller ock l blivit av föreningens styrelse särskilt kallad. Ständig medlem är den, som * på en gång erlägger minst 50 kr. I vanföreanstaltens skolor intagen elev må dock icke vara medlem av föreningen.

I Göteborgsföreningen är den medlem, som å ordinarie föreningssam— mantråde antagits till medlem och som erlagt antingen en årsavgift av minst 5 kr eller en avgift en gång för alla av minst 50 kr; fr. o. m. 1 juli 1952 är dock årsavgiften 25 kr och engångsavgiften 500 kr.

I Hälsingborgsföreningen står medlemskap öppet för en var, som hyser intresse för föreningens verksamhet, dock att elev, som är intagen i van- föreanstaltens skolor, icke äger vara medlem av föreningen. Årligt be- talande medlem erlägger en årsavgift av minst 5 kr. Ständig medlem är den, som på en gång erlägger minst 100 kr.

I Härnösandsföreningen är den medlem, som efter anmälan om inträde i föreningen till densamma erlägger en årsavgift av minst 3 kr. Ständig medlem är den, som på en gång eller tillhopa under loppet av 5 år erlagt minst 50 kr.

Till hedersledamöter må kallas personer inom eller utom landet såsom ett erkännande av deras intresse eller arbete för föreningens syfte. Detta gäller samtliga vanförevårdsföreningar.

Bortsett från vad avser hedersledamöter gälla sålunda delvis olikartade regler för medlemskap i de fyra vanförevårdsföreningarna. Medan det ! alltså i Göteborgsföreningen för medlemskap kråves ej blott att veder— * börande erlagt stadgad avgift utan även att han antagits som medlem vid i

l l

ordinarie föreningssammanträde, räcker det i de övriga vanförevårdsför— eningarna med erläggande av föreskrivna avgifter. Endast enligt stadgarna för Stockholms- och Hälsingborgsföreningarna är elev i anstaltens skolor utesluten från möjlighet att bliva medlem. Medlemsavgiften varierar icke oväsentligt; ojämförligt högst ligger numera Göteborgsföreningen med 25 kr i årsavgift eller 500 kr i engångsavgift, medan avgifterna i de övriga för-

Tab. 4. Antal medlemmar i vanförevårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet under skilda år

Stockholmsföre- Göteborgsföre- Hälsingborgsföre- Härnösandsföre- Sällskapet ningen ningen ningen ningen Eugeniahemmet

Stän- År- Sum- Stän- År— Sum- Stän- År- Sum- Stän- År- Sum- Stän- År- Sum- diga ligen ma diga ligen ma diga ligen ma diga ligen ma diga ligen ma bela- beta- beta- beta— beta- lande lande lande lande lande

1900 159 760 919 98 344 442 29 199 228 1 350 1 350 ( 1910 252 1 735 1 987 124 520 644 32 190 222 650 650 ' 1920 463 2 042 2 505 164 571 735 284 708 992 445 495 940 284 284 , 1930 356 1 050 1406 139 279 418 243 335 578 417 638 1 055 137 137 1940 257 454 711 131 137 268 180 154 334 364 230 594 58 58 1945 242 286 528 116 99 215 142 120 262 339 179 518 2 44 46 1946 238 261 499 92 94 186 137 110 247 335 165 500 2 43 45 1947 234 238 472 92 86 178 133 128 261 326 154 480 2 37 39 1948 234 215 449 88 77 165 128 118 246 325 143 468 2 39 41 1949 232 195 427 93 76 169 121 115 236 320 131 451 2 36 38 1950 229 179 408 91 71 162 120 106 226 313 125 438 2 34 36 1951 223 151 374 66 76 142 114 97 211 308 122 430 3 30 33 1952 221 130 351 91 30 121 114 95 209 303 118 421 3 30 33

eningarna stanna vid 5 resp. 100 kr eller mindre belopp. Antecknas må slutligen, att avgiften för ständig medlem i Härnösandsföreningen kan för- delas på en betalningstid av 5 år.

Vad gäller sällskapet Eugeniahemmet, är den ledamot, som till säll- skapet erlägger en årsavgift av minst 5 kr. Ständig ledamot är den, som på en gång erlägger en avgift av minst 100 kr.

Antalet årligen betalande och ständiga medlemmar i vanförevårdsför- eningarna och sällskapet Eugeniahemmet skilda år under innevarande sekel framgår av tab. 4. Denna utvisar en successiv och markant ned- gång av medlemsantalen under de senaste decennierna. Från att på 1920- talet ha uppgått till drygt 5 000 har sålunda det sammanlagda antalet medlemmar sjunkit till endast 1 135 per 30 juni 1952, därav 732 ständiga och 403 årligen betalande medlemmar. Den mest markerade nedgången företer vanförevårdsföreningen i Stockholm, som hade 2505 medlemmar år 1920 men endast 351 medlemmar är 1952, samt sällskapet Eugeniahem- met, som år 1900 hade 1 360 medlemmar men endast 33 medlemmar är 1952. Särskilt faller det i Ögonen, hur medlemsantalet nedgått från år 1930 till 1940, vilket torde sammanhänga bl. a. med att staten under denna period påtog sig det ekonomiska ansvaret för anstaltsdriften.

Föreningarnas högsta beslutande organ äro deras allmänna samman- träden, även benämnda stämmor eller sammankomster. Ordinarie sam- manträde skall enligt stadgarna hållas en gång om året. Därjämte kunna extra sammanträden hållas. Vid sammanträde med föreningen har varje medlem en röst. Såsom speciella krav för rösträtt gäller dock i Stockholms- föreningen, att vederbörande tillhört föreningen under de senaste två

kalenderåren, och i Härnösandsföreningen, att medlemsavgift erlagts för de senaste tre åren.

Varje vanförevårdsförenings angelägenheter handhavas av en styrelse. Denna styrelse består i Stockholm och Hälsingborg av 8 ledamöter jämte 4 suppleanter, i Göteborg av 6 ledamöter jämte lika många suppleanter samt i Härnösand av 8 ledamöter jämte lika många suppleanter. Leda— möter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Tidigare valdes hela styrelsen vid ordinarie föreningssammanträde, men sedan år 1938 har Kungl. Maj:t —- i samband med att staten påtog sig kostnadsansvaret för vanföreanstalternas drift _ förbehållit sig rätt att utse minst halva an- talet styrelseledamöter och suppleanter, däribland ordföranden. Styrelsens beslut fattas med enkel röstövervikt, och varje ledamot har en röst. Vid lika röstetal gäller den av ordföranden biträdda meningen, bortsett från valärenden, som vid lika röstetal avgöras genom lottning. Enligt särskild föreskrift i k. br. 23 april 1937 är styrelsen ej beslutför, med mindre än att en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot är närvarande och deltager i be- slutet. Härigenom har sålunda Kungl. Maj:t tillförsäkrat sig ett huvud- inflytande i vanförevårdsföreningarnas styrelser.

Vad åter gäller sällskapet Eugeniahemmet, handhavas dess angelägen- heter enligt stadgarna av en styrelse, bestående av minst 12 personer, vilka styrelsen, som äger komplettera sig själv, i mån av behov utser. På sin tid har denna styrelse i dess helhet utsetts av sällskapet. Eugeniahem— mets styrelse utser inom sig bl. a. ordförande och ett förvaltningsutskott. Kungl. Maj:t har således ej tillförsäkrat sig motsvarande inflytande i Eugeniahemmets styrelse som i vanföreanstalternas styrelser.

För revision av vanföreanstalternas och Eugeniahemmets räkenskaper och förvaltning, avseende det löpande räkenskapsåret, utses enligt stad— garna vid ordinarie allmänt sammanträde två revisorer jämte lika många suppleanter; vad beträffar Göteborgsanstalten utses dock vid föreningens sammanträde minst en revisor och en suppleant, varjämte Göteborgs stads- fullmäktige äga utse två revisorer jämte en suppleant. I granskningen av såväl vanföreanstalternas som Eugeniahemmets räkenskaper och förvalt- ning äger vidare numera stadgeenligt och jämlikt föreskrift i k. br. 6 maj 1949 deltaga en tjänsteman hos medicinalstyrelsen, som av medicinalsty- relsen därtill förordnas.

Finansiella förhållanden

Inledningsvis må framhållas, att den särskilda vanförevårdens första ; verksamhetsår helt präglades av det frivilliga hjwälparbetet. Anstalternas *! drift liksom erforderliga anläggningsarbeten finansierades genom enskilda bidrag, som inflöto genom insamlingar, donationer och medlemsavgifter till föreningarna. I längden blev det emellertid ej möjligt att på detta sätt finansiera den ständigt växande och allt mer kostnadskrävande verksam-

heten, varför ekonomiskt bistånd från det allmänna snart nog påkallades. Så lämnade landstingen under de första årtiondena av innevarande sekel bidrag för obemedlade och mindre bemedlade personer. Dessa landstings- bidrag ha emellertid successivt och från den 1 juli 1937 praktiskt taget helt avvecklats i samband med att det ekonomiska ansvaret för anstal- terna i allt högre grad övertagits av staten. Efter år 1901 ha sålunda vissa, undan för undan ökade, statliga bidrag utgått till vanföreanstalterna. Se- dan år 1925 ha dyl-ika bidrag åtnjutits jämväl av Eugeniahemmet.

Statsbidragen utgå för närvarande dels till själva anstaltsdriften och därmed sammanhängande verksamhet, dels ock genom anstalternas för- medling till klientelets kostnader för stödjebandage och proteser m. m. samt för resor till och från anstalterna.

De egentliga driftbidragen från staten utgöras av dels särskilda fasta bidrag, som utgå i relation till antal-et underhålls- eller undervisnings- dagar, dels särskilda fixerade årsbidrag till poliklinik- och kuratorsverk- samhet, dels allmänna bidrag till löner åt lärarpersonal vid skolhem och till läroböcker m. m. åt skolpliktiga barn samt till viss biblioteksverksam- het, dels oclc slutligen särskilda s. k. fyllnadsbidrag till täckande av under- skott i anstaltsdriften.

De fasta driftbidragen per underhålls- eller undervisningsdag utgå med vissa per dag fastställda belopp samt äro förknippade med villkor rörande den högsta dagavgift, som må uttagas av klientelet, i vissa fall om avgifts- frihet.

Hithörande statsbidrags- och avgiftsbelopp sedan år 1918 vid vanföre- anstalternas ortopediska kliniker, yrkesskolor och skolhem framgå av översikten i tab. 5, som delvis hämtats från OVS:s betänkande.

Gällande bestämmelser för de nu utgående driftbidragen till vanföre- anstalterna återfinnas i k. br. 23 april 1937, p. 99 (ändr. 2 maj 1941, 31 maj 1946 och 6 maj 1949). De gå i stort sett ut på följande.

Såsom framgår av tab. 5, år stats—bidragsbeloppet för klinik 5: 50 kr för dag och patient, som vårdas på allmän sal eller därmed likställt rum och för vilken vårdavgift icke uttages med högre belopp än 1 kr för dag, (fr. o. m. 1 januari 1955 dock 3 kr per dag för patient, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen), för skolhem 3:25 kr för dag och på hemmet intagen elev, för vilken icke uttages högre avgift än 50 öre per dag, för yrkesskola 4: 50 kr för dag och elev, som genom anstalt-en er- håller såväl undervisning som bostad och kost (intern elev), samt 2 kr för dag och elev, vilken genom anstalten åtnjuter undervisning och del- vis kost men icke bostad (extern elev), dock att statsbidrag ej må för någon yrkesskolelev utgå för längre tid än 10 månader under ett år samt allenast under villkor, att elevavgift icke uttages på yrkesskolan.

För vård— eller arbetshem vid vanföreanstalt har statligt driftbidrag utgått först enligt bestämmelserna i förenämnt k. br. 23 april 1937, där

Ortopedisk klinik Yrkesskolor Skolhem Stats— Enskild Intern elev Extern elev Stats- Enskild bidrag avgift Stats- Enskild Stats- Enskild bidrag avgift bidrag avgift bidrag avgift

! l

per dag per dag per mån. per mån. per mån. per dag per mån. : kr kr kr kr kr kr kr (

1918 1:50 0:50 30: -— 10: — 15: — 1: 50 10: l 1919 2: 75 0:80 75: 16: — 37:50 2: 75 16: 4 1920 3: — 1: —- 75: 20: —— 22:50 -— 2:75 20: — i 1921 3: 1: 75 75: —— 35: -—- 30: -— _— 2:75 35: —- 1922 3: 1: 50 75: —— 35: 33: 75 — 2: 75 35: -— [ 1[ln—30], 1923 2: 70 1: 25 68: 30: 27: -—- 2: 50 25: — » II,—”],, 1923 2: 55 1: 25 63: -— 25: —- 25: —- —— 2: 35 20: 1/1—*")/., 1924 2: 55 1: 63: —- 25: — 25: 2: 35 20: 1], 1924—30], 1937 2: 15 1: — 54: 25: 21:— — 2: —- 20:——

per dag per dag per dag

1], 1937—30], 1941 5: — 1: 4: 50 —- 2: — — 3: 25 0:50 Fr.o.m. 1], 1941 5:50 1 1:— 4: 50 —- 2:—— -- 3: 25 0:50

1 Fr.o.m. 1 januari 1955 dock höjt till 3 kr för patient, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen.

det stadgas, att bidrag till »asylhem, varest undervisning för höjande av de vanföras arbetsförmåga meddelas,» utgår med 3 kr för dag och patient, för vilken avgift icke uttages med högre belopp än 50 öre per dag.

Det statliga driftbidraget utbetalas av medicinalstyrelsen kvartalsvis. Vid rekvisition härav skall anstaltsstyrelsen foga bl. a. bestyrkta uppgifter om antalet underhållsdagar m. m. Medicinalstyrelsen har att iakttaga, att bidraget som regel ej må utgå för större antal platser än medicinalstyrel- sen fastställt såsom motsvarande normal beläggning på avdelningen samt att detsamma icke må för något år överstiga den enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna skillnaden mellan de verkliga driftkostna- derna för anstalten, å ena, samt summan av dagavgifterna och andra från anstaltens drift inflytande inkomster å andra sidan.

Vad Eugeniahemmet beträffar, åtnjöt detta budgetåren 1925/26—1936/37 allenast ett årligt statsbidrag på 5 000 kr. Sedan 1 juli 1937 har hemmet i emellertid i likhet med vanföreanstalterna kommit i åtnjutande av stat- liga driftbidrag per underhållsdag. Jämlikt k. br. 31 maj 1946 (ändr. 6 maj 1949 och 11 maj 1951) gäller numera, att Eugeniahemmet äger upp- bära statligt driftbidrag för dels högst 35 vårdplatser på hemmets sjukav- delning med 5: 50 kr per dag och patient, dels högst 100 på hemmet in- tagna skolpliktiga barn med 2: 75 kr per dag och barn (mot 3: 25 kr vid vanföreanstalternas skolhem), dels ock övriga på hemmet intagna (asyl- fall) med 2 kr per dag (mot 3 kr vid vanföreanstalternas arbetshem). Så- som villkor för statsbidrag har föreskrivits, att enskild avgift ej må ut-

tagas med högre belopp än 11 kr per dag, vilket i fråga om skol- och arbets- hemmen innebär en avvikelse från vad gäller vid vanföreanstalterna, där den enskildes dagavgift maximerats till 50 öre. Vidare har föreskrivits, att statsbidrag icke må utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t utgå för flera platser än medicinalstyrelsen fastställt såsom motsvarande normal beläggning vid hemmet. I fråga om utbetalningen av bidraget gälla i stort sett motsvarande bestämmelser som för driftbidrag till vanföreanstalterna.

Ärsbidragen till poliklinikverksamheten vid vanföreanstalterna ha ut- gått sedan år 1912. Till att börja med uppgick bidraget till 3 000 kr per år och anstalt. Sedan år 1919 är bidraget 5 000 kr per anstalt och år eller, därest poliklinik-en ej varit i verksamhet under helt år, belopp motsva- rande den del av året, varunder polikliniken varit i verksamhet. Gällande bestämmelser för poliklinikbidraget återfinnas i förenämnda k. br. 23 april 1937. Med bidraget har förknippats skyldighet för anstalterna att lämna avgiftsfri poliklinisk vård åt obemedlade och mindre bemedlade patienter. Därest för behandling vid poliklinik ersättning kråves, skall där- för avsedd taxa underställas medicinalstyrelsen för prövning och godkän- nande.

Då vid Eugeniahemmet i vart fall icke officiellt förekommer någon poli- klinisk verksamhet, föreligger icke heller någon rätt till statligt poliklinik- bidrag.

Årsbidragen till kuratorsverksamheten vid vanföreanstalterna utgå se— dan år 1932. Dessa bidrag, som ursprungligen utgingo med 3 000 kr, höjdes fr. 0. 111. 1 juli 1936 till 6 000 och fr. o. m. 1 juli 1939 till 9 000 kr per an- stalt och år räknat, vilket sistnämnda belopp gäller alltjämt på villkor bl. a. att minst två kuratorer äro anställda för ändamålet vid var och en av anstalterna. Bestämmelser rörande detta statsbidrag ha meddelats i k. br. 5 maj 1939.

Till kuratorsverksamhet vid Eugeniahemmet utgår statsbidrag som för övrig verksamhet vid hemmet men ej genom särskilt årsbidrag.

I fråga om den vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet bedrivna undervisningen av skolpliktiga barn, gäller i princip, att statsbidrag utgår till avlöning åt lärare samt för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. i enlighet med de för den allmänna folkundervisningen gällande reglerna. Vad beträffar hithörande undervisningsbidrag för de kliniskt vårdade bar- nen, har dylik bidragsrått tillerkänts anstalterna genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t, för Härnösandsanstaltens del är 1932 och för de övriga tre vanföreanstalternas del är 1920 samt för Eugeniahemmets del är 1922. Här må endast framhållas, att bidragen täcka den helt övervägande delen av ifrågavarande lärarlönekostnader.

Jämlikt gällande allmänna bestämmelser kunna vidare utgå statsbidrag till viss biblioteksverksamhet vid hithörande anstalter, nämligen till elev- bibliotek vid yrkesskolorna och patientbibliotek vid de ortopediska klini-

kerna. Framhållas må emellertid, att tillskott av andra medel än stats- medel (s. k. ortsbidrag) förutsättes såsom villkor för ifrågavarande stats- bidrag.

De 5. k. fyllnadsbidragen till täckande av underskott i anstaltsdriften utgå till vanföreanstalterna sedan år 1938 och till Eugeniahemmet sedan år 1946.

Enligt sin skrivelse år 1939, nr 5, p. 117, har riksdagen sålunda med- givit, att, om och i den mån fr. o. m. 1 januari 1938 tills vidare summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna verkliga driftkostna- derna vid de egentliga vanföreanstalterna samt underskottet icke kan täckas med andra för ändamålet tillgängliga medel, Kungl. Maj:t må på därom av vederbörande förening gjord framställning bevilja det ytter- ligare bidrag, som kan befinnas erforderligt. Fyllnadsbidrag kan dock ej erhållas till täckande av underskott i kuratorsverksamheten, liksom ej heller till arbetscentralerna samt föreningarnas understöds- och bidrags- verksamhet.

På liknande sätt har riksdagen enligt skrivelse år 1946, nr 5, p. 116, medgivit sällskapet Eugeniahemmet rätt till fyllnadsbidrag med belopp motsvarande den del av för hemmet i dess helhet fr. o. m. 1 januari 1946 uppkommet underskott, som kan beräknas belöpa på hemmets sjuk- samt folk— och småskoleavdelningar. Till skillnad från vad som gäller vid van- föreanstalternas arbets- eller vårdhem utgår däremot icke fyllnadsbidrag för underskott i Eugeniahemmets asylverksamhet.

Såsom villkor för berörda statliga fyllnadsbidrag till vanföreanstalterna och Eugeniahemmet har krävts bl. a., att anstalternas inkomst- och ut- giftsstater fastställts av medicinalstyrelsen eller, såsom numera är fallet, av Kungl. Maj:t. Enligt k. br. 11 maj 1951 gäller sålunda i fråga om så- dant bidrag för budgetåret 1952/53 och efterföljande budgetår, att anstal- ternas inkomst- och utgiftsstater för bidragsåret efter vederbörlig gransk- ning av medicinalstyrelsen blivit av Kungl. Maj:t fastställda samt att an- stalterna följa de direktiv beträffande förvaltning och räkenskaper, som meddelas av medicinalstyrelsen.

I detta sammanhang bör även nämnas, att, så länge enligt riksdagens medgivande vid vanföreanstalterna uppkomna driftunderskott må täckas med bidrag av statsmedel, anstalterna enligt k. br. 15 december 1939 icke få utan Kungl. Maj:ts medgivande taga till deras förfogande stående »egna» medel i anspråk för nybyggnader, grundförbättringar, nyanlägg- ningar, större nyanskaffningar eller dylikt; dock att vad sålunda föreskri- vits ej skall äga tillämpning beträffande medel, som anstalterna erhållit genom donation under villkor, att medlen eller avkastningen av desamma skola användas för bestämt angivet sådant ändamål.

Vad härefter angår de statsbidrag, vilka förmedlas av vanföreanstal-

terna och syfta till att täcka vissa kostnader för dessas klientel, må först beröras statsbidragen till stödjebandage och proteser. Dylika statsbidrag utgå sedan år 1937 utan ekonomisk behovsprövning, vad gäller patient, som behandlas för vanförhet vid vanföreanstalt eller vid Eugeniahemmet, med 2/3 av anskaffningskostnaden, på villkor att patienten beredes mot— svarande förmån. Statsbidraget utbetalas sålunda av medicinalstyrelsen till anstalten, som förmedlar detsamma till patienten. Gällande bestäm- melser 0111 dessa statsbidrag återfinnas i förenämnda k. br. 23 april 1937 resp. 31 maj 1946. Enligt k. br. 11 maj 1951 utgå motsvarande b-idrag även till invalidvagnar och rullstolar (dock ej motordrivna sådana).

Vid rekvisition av statsbidrag skall fogas dels en av överläkaren be- styrkt förteckning å samtliga patienter, för vilka bidrag sökes, jämte upp- gift å kostnaderna för åt envar av dem anskaffade stödjebandage och pro- teser, dels ock ett av läkare vid anstalten utfärdat intyg, att åt dessa pati- enter anskaffade stödjebandage och proteser varit i anledning av veder— börandes vanförhet erforderliga.

Framhållas må vidare, att statsbidrag med 2/:1 av kostnaderna för er- forderliga stödjebandage och proteser utan ekonomisk behovsprövning fr. 0. 111. 1 juli 1942 jämväl utgå till patient, som för vanförhet behandlas vid lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, där ortopedisk av- delning finnes anordnad, samt till patient, som för vanförhet behandlas polikliniskt vid anstalt för kirurgisk tuberkulos, allt under villkor att patienten beredes motsvarande förmån. Även dessa statsbidrag förmedlas av vederbörande sjukhus eller anstalt. Föreskrifter rörande dylika bidrag ha meddelats i k. br. 2 maj 1941 och överensstämma i stort sett med vad som enligt ovan gäller för de av vanföreanstalterna förmedlade statsbidra- gen av denna art, i vad avser utbetalning och rekvisition av bidrag m. m.

I k. br. 9 maj 1952 föreskrives vidare, att statsbidrag må utgå jämväl till kostnader för invalidvagnar och rullstolar åt patient, som för vanför- het behandlats annorstädes än på vanföreanstalt. Såsom villkor härför skall dock gälla, att intyg utvisande att ät patienterna anskaffade in- validvagnar och rullstolar varit i anledning av patienternas vanförhet er- forderliga —— utfärdats av lasarettsläkare vid kirurgisk eller medicinsk av- delning på lasarett inom sådant landstingsområde eller sådan stad utan- för landsting, där vanföreanstalt, kustsanatorium eller ortopedisk avdel- ning icke finnes, samt att detta intyg granskats och godkänts av överläkare vid vanföreanstalt. Formulär till intyg, innehållande utförlig diagnos, har av medicinalstyrelsen meddelats 14 november 1952 (MF nr 137).

Här må erinras om att det under femte huvudtiteln till pensionsstyrel- sens förfogande ställda anslaget till åtgärder till förebyggande eller hä- vande av invaliditet är avsett att användas för bl. a. bestridande av kost- nad för anskaffande av hjälpmotor till invalidvagn, för det fall veder- börande för sin utkomst eller för förvärvande av yrkesutbildning kan anses beroende härav.

Vidare bör framhållas, att fr. o. m. budgetåret 1954/55 införts ett sär- skilt statsbidrag om 20000 kr till forskning rörande ortopediska hjälp- medel.

I detta sammanhang må även nämnas, att understöd ur allmänna arvs- fonden kan utgå för anskaffande av transportmedel (rullstol, motordriven invalidvagn, invalidbil) för invalidiserad ungdom. Dylikt understöd kan enligt år 1954 utfärdade anvisningar erhålll'as endast t. o. ni. det är, var- under sökanden fyller 21 år. Understöd utgår med belopp, som finnes er- forderligt efter prövning i varje särskilt fall med hänsynstagande bl. a. till sökandens ekonomiska förhållanden. Ansökan insändes till SVCK, DVR, Riksföreningen mot barnförlamning eller Riksföreningen mot reuma- tism, som gör erforderlig utredning. Ansökan kan även ingivas direkt till socialdepartementet, dock att därvid förutsättes, att så pass fullständig utredning företagits genom bistånd av kurator eller annan lämplig person vid vanföreanstalt eller ortopedisk klinik, att ytterligare utredning genom någon av ovan nämnda organisationer är obehövlig. Vid ansökan skall fogas läkarintyg, utvisande invaliditetens svårighetsgrad och att behov föreligger av invalidvagn. För erhållande av bidrag till invalidbil förut- sättes, att körkort finnes eller kan erhållas samt att sökandens inkomst— förhållanden äro sådana, att han kan antagas vara i stånd att betala de löpande kostnaderna för bilens drift, såvida ej anhöriga eller någon annan (kommun, förening e. d.) utfäst sig att ansvara för dessa kostnader.

Vad slutligen beträffar de statliga resebidragen, utgå dylika bidrag sedan år 1912. Gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i k. k. 5 maj 1939 (SFS nr 260, ändr. 279/1947 och 418/1951). Bidrag utgår således numera till medellös eller mindre bemedlad vanför, som beretts tillfälle till under- sökning, behandling eller yrkesutbildning på någon av vanföreanstalterna eller som erhållit plats på något i samband med dessa anstalter anordnat skolhem, ävensom till vårdare åt sådan vanför. Bidraget må åtnjutas av vanför för resa från hemorten till anstalten i och för undersökning, be- handling eller yrkesutbildning eller för intagning på anstaltens skolhem ävensom för återresa till hemorten samt för vårdare, dels då han åtföljer vanför, vilken på sådan resa är i behov av vårdare, dels ock, därest den vanföres uppehåll vid anstalten eller hemmet uppenbarligen måste ut- sträckas utöver fyra dagar, jämväl för resa tillbaka till hemorten och åter till anstalten eller hemmet för den vanföres avhämtande. Framhållas må, att resebidrag utgår även vid poliklinikbesök på vanföreanstalt. Fr. o. m. 1 juli 1951 utgår resebidraget endast med belopp motsvarande den del av resekostnaderna, som överstiger 3 kr. I resekostnaderna får numera jäm- väl inräknas 10 öre för varje hel kilometer av vägsträckan från bostaden till järnvägs— eller fartygsstation eller omnibuss- eller automobiltrafiklinje.

Motsvarande bestämmelser rörande statligt resebidrag gälla i tillämpliga delar jämväl i fråga om Eugeniahemmet.

Tab. 6. Genom vanföreanstalterna och Eugeniahemmet förmedlade statliga resebidrag

År Stockholms- Göteborgs- Hälsingborgs- Härnösands- Eugenia— Samtliga anstalten anstalten anstalten anstalten hemmet kr kr kr kr kr kr

1947 188158 51411 35 212 154 097 4 000 432 878 1948 216 395 65 709 47 629 176 057 5 033 510 823 1949 196 259 73 096 53 637 176 907 4 456 504 355 1950 172 083 73 630 64 036 185 369 12 798 507 916 1951—30/u1952 244197 116 541 96133 300 369 27 587 784 827

För utbekommande av statsbidrag till resekostnad skall den vanföre vid inställelse för undersökning, behandling eller intagning på anstalten på särskilt angivet sätt styrka sitt behov att besöka anstalten och sina ekono- miska förhållanden samt kostnaderna för resan. Anstaltens överläkare har att i enlighet med av medicinalstyrelsen givna anvisningar pröva behovet av resebidrag, innan bidraget av anstalten tillhandahålles den vanföre. Gottgörelse för av anstalterna förskjutna bidrag utbetalas av medicinal- styrelsen kvartalsvis. För erhållande av sådan gottgörelse skall anstaltens styrelse till medicinalstyrelsen ingiva förteckning å de under nästföregå- ende kvartal utbetalade bidragen, försedd med vissa intyg och verifika— tioner.

I tab. 6 belyses storleksordningen av statens kostnader för resebidrag till vanföreanstalterna och Eugeniahemmet under tiden 1947—30 juni 1952.

Särskilt anmärkningsvärd är den genomgående men främst för tiden 1950__30 juni 1952 relativt sett mycket höga siffran för Härnösandsan— stalten. I fråga om denna anstalt sammanhänger helt naturligt den genom— gående höga kostnaden med de stora avstånden inom anstaltens upptag- ningsområde. De i absoluta tal höga resekostnaderna för Stockholmsan- stalten finna sin naturliga förklaring i att kliniken vid denna anstalt är betydligt större och därjämte har en poliklinikfrekvens, som motsvarar nära 40 % av frekvensen vid samtliga anstalter. I detta sammanhang kan också framhållas, att Stockholmskliniken genom sin speciella karaktär av undervisningsklinik i större utsträckning än vad fallet är vid övriga van- föreanstalters kliniker hämtat sitt klientel utanför det egna upptagnings- området, vilket jämväl bekräftas av uppgifterna i tabellbilagan I.

Enär man icke utan en tidsödande räkningsgranskning kan erhålla en uppgift, hur förberörda sammanlagda resekostnader vid de olika vanföre- anstalterna fördela sig på de olika verksamhetsgrenarnas klientel, har ut— redningen begränsat sig till att undersöka fördelningen av ifrågavarande kostnader vid Stockholmsanstalten under budgetåret 1952/53. Därav fram- går, att av det på budgetåret belöpande totala statsbidragsbeloppet om 190 403 kr icke mindre än 176776 kr belöpa på klinikens patienter, 6 716 kr på yrkesskolornas elever samt tillhopa 6 911 kr eller resp. 5 001

och 1 910 kr på elever i folkskolans högre avdelning och skolhemmet å Lidingö. Man torde med stöd härav kunna utgå ifrån, att ifrågavarande resekostnader -i vart fall vid de övriga egentliga vanföreanstalterna till den helt övervägande delen belöpa på klinikens patienter. Av intresse kunde jämväl varit att utröna, hur stor del av den på klinikens patienter be- löpande resekostnaden, som fölle på patienter i öppen resp. sluten vård, vilket emellertid icke låtit sig göra med de resurser, som stått till utred- ningens förfogande.

Jämlikt k. k. 5 maj 1939 (SFS nr 258, ändrad nr 331/1945 och 416/1951) utgå motsvarande resebidrag av statsmedel jämväl till medellös eller mindre bemedlad patient, som beretts tillfälle till undersökning eller behandling vid anstalt för kirurgisk tuberkulos eller av styrelsen för sådan anstalt hän— visats till vanföreanstalt för undersökning eller behandling.

I k. br. 19 maj 1950 har vidare medgivits, att medicinalstyrelsen tills vidare fr. o. m. budgetåret 1950/51 må till föreningen kustsanatoriet Apel- viken och föreningen Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Barkåkra utbetala gottgörelse för av dem förskjutna resebidrag till barnförlamnings- patienter, som undergått eftervård vid resp. sanatorium.

I k. br. 18 maj 1952 har medicinalstyrelsen bemyndigats meddela an- visningar rörande behovsprövningen vid resebidrags beviljande. Med stöd härav har sagda styrelse i anvisningar, utfärdade 31 oktober 1952, komplet- terade genom skrivelse 26 februari 1953, föreskrivit, att resebidrag må kunna efter prövning i varje särskilt fall beviljas även person med högre taxerad inkomst än 5 400 kr som generellt gäller såsom högsta inkomst- gräns dock att, om den taxerade inkomsten eller i fråga om gift per- son makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger 7 000 kr, skälen för bidrag mäste angivas särskilt och intyg företes rörande inträffad för- sämring av vederbörandes ekonomiska förhållanden efter det kalenderår taxeringen avsett.

Statsmakterna ha emellertid beslutat sådan ändring av gällande stats- bidragskungörelse fr. o. m. 1 januari 1955, att statsbidrag under i den- samma angivna förutsättningar skall utgivas endast i de fall, då resekost- naden icke ersättes av allmän sjukkassa. För ersättningens beräknande böra enligt beslutet härvid bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäk- ring äga motsvarande tillämpning.

Intill dess sjukförsäkringslagen trätt i kraft, utgår däremot ej statligt resebidrag för patient vid ortopedisk lasarettsklinik.

Frånsett de ovan redovisade statsbidragen och vissa primärkommunala bidrag _ vanföreanstalten i Stockholm åtnjuter från Stockholms stad års- bidrag med 8 000 kr till polikliniken och 2 000 kr till yrkesskolorna, och vanföreanstalten i Hälsingborg har av Hälsingborgs stad tillerkänts ett årligt bidrag av 2 000 kr till polikliniken —— samt bortsett från inflytande avgifter av olika slag och inkomster av försålda produkter 111. m. dylikt

Tab. 7. Donationsmedel, som tillfallit vanförevårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet

Stock- Göte- Hälsing- Härnö- Samtliga Sällskapet Samtliga holmsföre- borgs- borgs- sands- vanföre- Eugenia- ningen före- före- före- vårdsföre- hemmet ningen ningen ningen ningar kr kr kr kr kr kr kr

t. o. m. 1900 64 572 226 499 19 581 — 310 652 223 279 533 931

1901—1910 140 509 277 888 38 000 -— 456 397 364 689 821086 . 1911—1920 443 521 184 077 246111 873 709 663 301 1537 010 I 1921—1930 272 093 243 823 211415 278 990 1 006 321 429 710 1436 031 I» 1931—1940 846 613 55 922 303 796 23 596 1229 927 313110 1543 037 : 1941 30 000 600 78 087 108 687 32 082 140 769 1 1942 25 072 16 100 4 780 — 45 952 25 000 70 952 3 1943 54 890 6 487 10 000 — 71377 6 000 77 377 1944 43217 25600 12000 _ 80 817 4500 85317 1945 162 680 600 15 408 — 178 688 116 891 295 579 1946 42 106 7 160 9 000 —- 58 266 7 159 65 425 1947 41485 1 600 353 639 396 724 3 684 400 408 1948 5 912 10 000 — 15 912 15 832 31744 1949 179 275 500 -— 179 775 5 667 185 442 1950 10 621 26 064 —— 36 685 29 000 65 685 1951 8 258 — 75 662 83 920 14 405 98 325

1/.—'—W/, 1952 _ _ — — — —

Summa 2364912 10522681414043 302586 5133809 2254309 7388118

Tab. 8. Donationsmedlens karaktär

Förening (sällskap) Donationer, som Övriga Summa förvaltas för donationer särskilt ändamål kr kr kr Stockholmsföreningen .................. 1 082 635 1 1 135 244 2 217 879 Göteborgsföreningen ................... 209 722 524 942 734 664 Hälsingborgsföreningen ................. 857 785 584 567 1 442 352 Härnösandsföreningen ................. 380 548 2 412 382 960 Samtliga vanförevårdsföreningar 2 530 690 2 247 165 4 777 855 Sällskapet Eugeniahemmet ............. 396 651 1 857 255 2 253 906 Samtliga 2 927 341 4104 420 7 031 761

1 Stockholmsföreningens styrelse förvaltar dessutom en fristående stiftelse, Hariet Phi- lipsons, f. Fränkel, som har egna stadgar och vars tillgångar 8% 1952 uppgingo till 187 454 kr.

ha de medel, som vanförevårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahem- met förfoga över för anstaltsverksamheten, huvudsakligen karaktär av donations- och fondmedel samt medlemsavgifter.

Vad först beträffar anstalternas donationsmedel, framgår av tab. 7 den omfattning, i vilken dylika medel under årens lopp tillfallit vanförevårds- föreningarna och sällskapet Eugeniahemmet. Såsom sammanställningen utvisar, uppgick det sammanlagda donationsbeloppet 30 juni 1952 till nära

7,4 milj. kr, därav ca 2,4 milj. kr på Stockholmsföreningen, 1,1 milj. kr på Göteborgsföreningen, 1,4 milj. kr på Hälsingborgsföreningen och 0,3 milj. kr på Härnösandsföreningen eller drygt 5,1 milj. kr på vanförevårds- föreningarna tillhopa samt nära 2,3 milj. kr på sällskapet Eugeniahem- met. Donationsmedlen äro således påfallande ojämnt fördelade på de olika föreningarna; särskilt lägger man märke till den förhållandevis ringa till- gången på donationsmedel i Härnösandsföreningen. Närmare 6 milj. kr eller ca 80 % av hela det influtna beloppet faller på tiden före år 1941, allt- så före det att staten påtagit sig det ekonomiska ansvaret för van-föreanstal- ternas drift. Nämnas må vidare, att Hälsingborgsföreningen under år 1953 mottagit ca 1/2 milj. kr av enskild donator, samt att det även i övrigt fort- farande inflyter vissa donationsmedel och andra gåvor till föreningarna.

Om och i den mån donationsmedlen förknippats med särskilda villkor om användning för speciella ändamål vilket skett i betydande utsträck- ning, avseende företrädesvis bidrag och understöd till vanföra för anskaf- fande av proteser, maskiner och verktyg m. m. måste dessa medel för- valtas särskilt för sådana ändamål. Rörande donationsmedlens ställning i berörda hänseende har utredningen införskaffat särskilda uppgifter, vilka redovisats i tab. 8, gällande förhållandena 30 juni 1952. Det framgår här, att drygt 40 % eller nära 3 milj. kr av de tillgängliga donationsmedlen skola förvaltas för särskilt ändamål.

Utöver dessa donationsmedel förfoga huvudmännen över vissa andra fondmedel, som uppkommit genom egna avsättningar eller på annat sätt, i första hand pensionerings- och dispositionsfonder. Vad särskilt gäller pen- sionsfonderna vid vanföreanstalterna må här nämnas, att frågan om dessas disposition varit föremål för utredning inom civildepartementet av sär- skilt tillkallad utredningsman. Utredningen har resulterat i förslag om att vanföreanstalternas pensionsfonder och därmed jämförliga tillgångar i enskilda försäkringsinrättningar skola användas för gäldande av de en- gångsavgifter till statens pensionsanstalt, som betingas därav, att ett be- tydande antal befattningshavare vid vanföreanstalterna fr. o. m. den 1 januari 1950 vunnit inträde i pensionsanstalten.

Storleken av de kapitalbelopp, som vanföreanstalterna disponera för här ifrågasatt ändamål, ävensom storleken av de sammanlagda engångsavgif- terna till pensionsanstalten, allt i ungefärliga tal, framgår av följande ur utredningen hämtade sammanställning.

Vanföre- Fondmedel Engångs- Skillnad anstalten i i försäkrings- andra avgifter

anstalt kr kr kr kr Göteborg ................. 608 000 330 000 + 278 000 Hälsingborg ............... 300 000 53 000 557 000 —— 204 000 Härnösand ............... 207 000 294 000 230 000 + 271 000

Stockholm ............... -— 677 000 1 062 000 —— 385 000

Tab. 9. Vanförevårdsföreningamas och sällskapet Eugeniahemmets inkomster genom avkastning av egna medel och medlemsavgifter under skilda år

Härnösands- föreningen

Stockholms — föreningen

Göteborgs- föreningen

Hälsingborgs- föreningen

Sällskapet Eugeniahemmet

Avkast- Med- Avkast- Med- Avkast- Med— Avkast- Med- Avkast- Med- ning av lems- ning av lems- ning av lems- ning av lems- ning av lems- egna avgif— egna avgif— egna avgif- egna avgif— egna avgif- medel ter medel ter medel ter medel ter medel ter kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr

. 1910 16 089 6 819 22 079 3 086 2 412 1275 34 277 4 912 ; 1920 12 950 7 733 7 696 3 330 11991 18 565 51 110 2 307 ; 1930 45 813 3 963 29 632 1610 24 380 1995 6 722 2 265 95 929 1 177 1940 52 073 2 075 7 798 805 21 835 895 11 473 707 49 040 590 1945 62 683 1 075 11 593 595 29 939 690 13 333 551 82 378 670 1946 67 926 961 22 425 600 30 809 645 15 406 481 80 235 460 1947 62 333 840 33 258 655 30 288 962 15 600 475 82 355 410 1948 65 146 839 34 767 455 28 998 822 18 936 412 77 174 420 1949 66 212 798 31 172 740 34 062 697 19 906 412 72 430 400 1950 69 611 731 31455 480 37 050 647 19 921 361 69 255 410 1951 75 209 729 27 941 320 38 915 712 19 781 367 88 973 375

28141 10475

Även sedan engångsavgifterna per den 1 januari 1950 blivit erlagda, kommer emellertid, som synes av sammanställningen, vanföreanstalterna i Göteborg och Härnösand att kunna disponera vissa för pensionsändamål avsedda medel. Dessa ha därvid föreslagits skola reserveras för engångs- avgifter, som uppkomma på grund av inträde i statens pensionsanstalt efter den 1 januari 1950 eller på grund av senare löneregleringar.

Huvudmännens inkomster genom medlemsavgifter och avkastning av egna medel äro numera av ganska ringa storleksordning, såsom framgår av tal). !). Medlemsavgifterna ha under årens lopp krympt i takt med den i det förestående antydda nedgången av antalet medlemmar. Under år 1951 det sista hela är, för vilket redovisning föreligger uppgick inkomsten av medlemsavgifter till så blygsamt belopp som ca 2500 kr tillhopa för de fyra vanförevårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet. Även om avkastningen av egna medel under årens lopp något stigit, är den än- dock förhållandevis betydelselös för finansieringen av den kostnadskrä- vande anstaltsdriften och därmed sammanhängande verksamhet. År 1951 uppgick avkastningen till ca 250000 kr för berörda huvudmän tillsam- mans. Denna avkastning härrör företrädesvis från donationsmedel och är liksom dessa till stor del bunden till särskilda ändamål. I övrigt användes avkastningen av de egna medlen ävensom medlemsavgifterna för att finan- siera kuratorsverksamheten med därtill hörande hjälpverksamhet och ar- betscentralerna m. 111.

För att giva en samlad överblick av de totala driftkostnaderna med dessas fördelning på olika grenar av anstaltsverksamheten ävensom av

sättet för kostnadernas bestridande har utredningen ej ansett sig kunna undgå att därutinnan lämna en till betänkandet såsom bilaga II fogad sammanställning. Då de senast avslutade räkenskaperna för anstalterna till följd av anbefalld omläggning av räkenskapsåret från kalender— till budgetår avse tidsperioden 1 januari 1951—30 juni 1952 eller ett och ett halvt år, har redovisningen fått gälla denna tid. Vad Eugeniahemmet be- träffar, äro räkenskaperna icke så upplagda, att det är möjligt fördela den ekonomiska redovisningen på de skilda verksamhetsgrenarna. Till berörda sammanställning må här endast göras följande korta kommentarer.

Vid vanföreanstalterna uppgick bruttoutgiften för driften under perio— den 1 januari 1951—30 juni 1952 i runda tal till 8 milj. kr vid Stockholms- anstalten, 5 milj. kr vid Göteborgsansbalten, 4 milj. kr vid Hälsingborgs- anstalten och 3 milj. kr vid Härnösandsanstalten eller tillhopa ca 20 milj. kr. Dessa utgifter fördelade sig med ca 7,3 milj. kr eller 37 % på sjukavdelningarna, 4,8 milj. kr eller 24 % på de ortopediska bandage— och skomakeriverkstäderna, 4,7 milj. kr eller 24 % på yrkesskolorna och elev— hemmen, 1,2 milj. kr eller 6 % på skolhemmen och 0,4 milj. kr eller ca 2 % på vård- och arbetshemmen samt 1,6 milj. kr eller 8 % på den övriga verksamheten. AV utgifterna täcktes 5,7 milj. kr eller ca 28 % genom andra inkomster än statsbidrag och 6,2 milj. kr eller närmare 30 % genom sär— skilda statsbidrag av olika slag. Då fyllnadsbidragen utgjorde 8,2 milj. kr, uppgingo sålunda de sammanlagda statsbidragen till ca 14 milj. kr eller 70 % av hela driftinkomsten.

Endast bandage- och skomakeriverkstäderna ha givit överskott, uppgå- ende till sammanlagt nära 1/2 milj. kr, som i motsvarande mån minskat kraven på fyllnadsbidrag. Kuratorsavdelningarna ha genomgående givit underskott, uppgående tillhopa till nära 150 000 kr, som täckts av för- eningarna. Arbetscentralerna ha vid två av anstalterna lämnat underskott och vid två överskott. För föreningarnas egen del uppstod överskott på 12 660 och 450 kr i Stockholm resp. Härnösand samt underskott på 18 130 och 24 220 kr i Göteborg resp. Hälsingborg.

Vid Eugeniahemmet uppgingo bruttoutgifterna under angivna räken- skapsperiod till drygt 1,7 milj. kr. De särskilda statsbidragen av olika slag utgjorde drygt 540 000 kr eller 32 % och de av staten täckta underskotten 440 000 kr eller 26 % av bruttoutgiften. Genom andra inkomster än stats- bidrag täcktes 540000 kr eller ca 32 % av utgifterna. Sällskapet självt har för räkenskapsperioden av egna kapitalmedel måst tillskjuta drygt 10 % av bruttoutgiften eller täckt ett kvarstående underskott om 190 000 kr.

I detta sammanhang må något beröras de principer, som ligga till grund för vanföreanstalternas ekonomiska redovisning, ävensom de förhållanden, vilka i olika grad och omfattning kunna påverka det ekonomiska resultatet av verksamheten.

Varje vanföreanstalt har en för de olika verksamhetsgrenarna gemen—

sam administrationsavdelning. Även ekonomiavdelningarna (kök, tvätt m. fl.) äro gemensamma för verksamheten i dess helhet, i den mån icke vissa verksamhetsgrenar (exempelvis skol- och arbetshem) genom sin be- lägenhet utanför resp. huvudanstalts område måst förses med egna sådana avdelningar. Kostnaderna för driften av de gemensamma avdelningarna fördelas i redovisningen på samtliga olika verksamhetsgrenar. Fördel— ningsprinciperna grunda sig på ett av anstaltskamrerarna år 1940 upp- rättat förslag. Enligt detta skola i fråga om några verksamhetsgren-ar samt- liga och beträffande andra enstaka poster upptagas med fasta belopp. Storleken av dessa belopp fastställes av vederbörande anstalt med hän- synstagande till de vid anstalten rådande lokala förhållandena och andra särskilda faktorer. Sedan de fasta beloppen frånräknats summan av de gemensamma utgifterna, fördelas _ i den mån så låter sig göra åter- stående gemensamma utgiftsbelopp på vissa verksamhetsgrenar i förhål- lande till dessas underhållsdagar eller eljest efter vissa procentsatser.

Även i övrigt tillämpas delvis olikartade redovisningsprinciper vid be- rörda anstalter. Bl. a. må sålunda nämnas, att kostnaderna för utgående pensioner vid Stockholmsanstalten redovisas såsom en gemensam utgift och alltså fördelas på de olika verksamhetsgrenarna efter ovan angivna beräkningsgrunder, medan däremot vid de övriga tre anstalterna dylika kostnader belasta den avdelning pensionären tillhört under anställnings— tiden.

Det förhållandet, att vissa betydande utgiftsposter icke direkt kunna hänföras till viss verksamhetsgren utan måste fördelas med beräknade belopp samt att i fråga om vissa utgiftsposter enhetliga eller i vart fall rättvisande riktlinjer för fördelningen saknas, medför uppenbarligen svå— righeter att för de särskilda verksamhetsgrenarna erhålla sådan redovis- ning, som med någon större grad av tillförlitlighet kan läggas till grund för en jämförelse vare sig mellan enbart vanföreanstalterna eller än mindre mellan dessa och andra inrättningar. Vissa avvikelser från den ursprung- liga fördelningsprincipen torde dessutom i en del fall ha företagits vid anstalterna under senare år. Såsom särskilt anmärkningsvärt må därvid nämnas, att enligt uppgift vanföreanstalten i Härnösand vid fördelningen av de gemensamma utgifterna beräknat yrkesskolornas andel härav till viss procent av inkomsterna för skolornas försålda produkter och sålunda icke i likhet med övriga anstalter utgått från antalet underhållsdagar.

Vad härefter gäller de faktorer i övrigt, som kunna påverka vanföre— anstalternas kostnader å olika utgiftsposter och minska Värd-et av eljest naturliga jämförelser, äro dessa av skilda slag och betydelse. Här må en— dast framhållas sådana förhållanden som verksamhetens omfattning, in— tensitet, standard och uppläggning samt rådande lokal- och personalför— hållanden m. m. I många fall kunna dessa förhållanden vara så olikartade, att en direkt statistisk jämförelse ej kan göras utan allvarliga risker för felaktiga eller missvisande slutsatser.

Tab. 10 a. Vanförevårdsföreningarnas och sällskapet Eugeniahemmets tillgångar och skulder a”],, 1952

Förening T i l 1 g 5 n g a r k r 1S(kulder2 Tillgångar 1" utöver

Fastig- Värde- Fordringar Övriga Summa skulder heter papper hos staten tillgångar 1 kr Stockholmsföreningen ....... 3 741 000 1 594 312 4 000 453 2 202 212 11 537 977 9 004 239 2 533 738 Göteborgsföreningen ........ 1 899 000 850 495 1 987 264 1 424 345 6 161 104 6 044 638 116 466 Hälsingborgsföreningen ..... 2 122 000 418 882 2 225 280 1 164 220 5 930 382 5 103 406 826 976 Härnösandsföreningen ...... —— 419 000 1 722 349 690 824 2 832 173 2 454 543 377 630 Samtliga vanförevårdsför- eningar ................. 7 762 000 3 282 689 9 935 346 5 481601 26 461636 22 606 826 3 854 810

Sällskapet Eugeniahemmet. . 31 868 949 1 048 920 543 883 4905 527 4 367 279 4 367 279 —— Samtliga 9 630 949 4 331609 10 479 229 6 387 128 30 828 915 26 974105 3 854 810

1 I huvudsak inventarier, materialier och förråd av olika slag, fordringar hos kommuner och enskilda, banktillgodohavanden 0. dyl. 3 Lån, fonder, förskott m.m. 3 Häri ingår icke Eugeniahemmets fastigheter å Norrbackaområdet, vilka i balansräkningen icke äro upptagna såsom direkta tillgångar, utan endast »inom linjen» äro åsatta ett värde av 2187 700 kronor (motsvarande belopp finnes angivet inom linjen även å skuldsidan såsom skuld till kapitalkonto). 4 Häri ingår under åren 1944—39]6 1952 balanserade underskott å sammanlagt 704 233 kronor.

Tab. 10 b. Vanförevårdsföreningarnas och sällskapet Eugeniahemmets i verksamheten (driften) bundna tillgångar (exkl. fastigheter) 30/6 1952

Specifikation Stock- Göteborgs- Hälsing- Härnö- Samtliga Säll- Samtliga

holms— föreningen borgs- sands- vanföre- skapet föreningen föreningen föreningen vårds- Eugenia- föreningar hemmet

kr kr kr kr kr kr kr

Den statsunderstödda verksam—

heten. Inventarier .................. 242 142 116 291 201 649 166 527 726 609 _ 726 609 Kostingredienser ............. 8 887 5 615 9 749 5 260 29 511 4 125 33 636 Bränslematerialier ............ 6 193 —— 3 269 854 10 316 1 734 12 050 Arbetsmaterialier ............. 402 354 301 106 187 887 196 120 1 087 467 26 485 1 113 952 Förråd (centralförråd, klädför- råd för elever m. m.) ...... 94 809 70 470 72 525 104 571 342 375 1 621 343 996 Fordringar hos staten ......... 3 966 424 1 987 264 2 225 280 1 722 349 9 901 317 543 883 10 J.45 200 Fordringar hos kommuner och enskilda .................. 216 278 248 180 127 841 123 426 715 725 27 397 743122 Kronor 4 937 087 2 728 926 2 828 200 2 319107 12 813 320 605 245 13 418 565 Avgår: Förskott av staten ..... 4 097 648 2 199 682 2 357 055 1 813 669 10 468 054 394 736 10 862 790

Summa kronor 839 439 529 244 471 145 505 438 2 345 266 210 509 2 555 775

Övrig verksamhet. Förråd (arbetscentralernas för-

råd m. m.) ............... 85 401 34 878 20 759 10174 151212 —— 151212 Fordringar av olika slag ...... 110 480 17 199 _— 127 679 —— 127 679 Summa kronor 195 881 34 878 37 958 10 174 278 891 278 891

Totalsumma kronor 1 035 320 564 122 509 103 515 612 2 624157 210 509 2 834 666

Anstalt Bidrag Lån ur Bidrag Summa från staten folkpensione- från huvud- ringsfonden mannen

kr kr kr kr

Vanföreanstalten i Stockholm ...... 3 163 000 1 000 000 1 406 376 5 569 376 Göteborg ....... 173 000 1 200 000 633 000 2 006 000 Hälsingborg ..... 755 165 641 000 674 294 2 070 459 Härnösand ..... 1 275 000 — —— 1275 000

Samtliga vanföreanstalter .......... 5 366 165 2 841 000 2 713 670 10 920 835 Eugeniahemmet .................. »— 2 965 800 2 965 800 Summa 5 366 165 2 841000 5 679 470 13 886 635

I % av totalkostnaden ............ 38,6 % 20.5 % 40,9 % 100 %

Anm.: Räntan å inteckningslånen hos pensionsstyrelsen har erlagts t.o.m. år 1938 av huvudmannen och fr.o.m. år 1939 av staten.

Ovan påpekade förhållanden begränsa i hög grad möjligheten att — med ledning av de olikheter i kostnadshänseende anstalterna emellan, som framkomma i ärsredogörelsernas ekonomiska tabeller rörande 'de olika av- delningarnas verksamhet göra rättvisande jämförelser i fråga om drift— resultatet vid vanföreanstalterna och dessas olika verksamhetsgrenar. Först genom anordnandet av tids— och organisationsstudier vid varje anstalt torde ett fullt tillförlitligt material för en bedömning av möjligheterna till ratio— naliserings— och besparingsåtgärder kunna erhållas. En dylik utredning kan dock icke utföras utan anlitande av särskild expertis och torde dess- utom komma att bliva så tids— och kostnadskrävande, att det med fog kan ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger att låta verkställa sådan utredning. I den mån vissa mera genomgripande förändringar i vanföreanstalternas verksamhet och organisation inom den närmaste tiden bliva aktuella, komme ju för övrigt de iakttagelser och resultat, som fram- komma vid en dylik undersökning, att bliva av relativt ringa värde för framtiden. Även om förberörd svaghet vidlåder den föreliggande drift— statistiken, kan denna dock i åtskilliga hänseenden läggas till grund för en direkt driftkostnadsjämförelse mellan anstalterna. Utredningen kommer också i efterföljande avsnitt att verksamhetsgren för verksamhetsgren söka med hänsynstagande så långt möjligt till verksamhetens omfattning och intensitet — analysera och jämförande belysa driftkostnaderna och perso— nåluppsättningen vid de olika vanföreanstalterna.

I samband med den allmänna redogörelsen för driftförhållandena vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet har utredningen även ansett sig höra 1 mb. Mia och b lämna en sammanställning dels av huvudmännens tillgångar och skulder, dels ock rörande dessas i verksamheten bundna »egna» tillgångar per 30 juni 1952.

Av intresse kan slutligen i detta sammanhang vara att konstatera, hur kostnaderna för förvärvande eller uppförande av anstalternas fastigheter fördela sig mellan staten och huvudmännen. I detta hänseende hänvisas till tab. 11, som hämtats från OVS:s betänkande och som fortfarande är aktuell, bortsett från kostnaden för vissa smärre förbättrings- och om- byggnadsarbeten, som dock torde sakna mera väsentlig betydelse.

Personalen samt dennas anställnings- och avlöningsförhållanden m. m.

En samlad uppgift rörande antalet befattningar av skilda slag vid van- föreanstalterna och Eugeniahemmet samt dessas olika avdelningar vid årsskiftet 1952—1953 återfinnes i den särskilda sammanställning, vilken såsom bilaga III fogats till detta betänkande. Det sammanlagda antalet befattningar uppgår till 967, varav 327 vid vanföreanstalten i Stock- holm, 209 vid vanföreanstalten i Göteborg, 182 vid vanföreanstalten i Häl— singborg och 154 vid vanföreanstalten i Härnösand samt 95 vid Eugenia- hemmet. Ungefär 400 av dessa befattningar ha tjänstemannakaraktär i egentlig mening. Bland de olika personalkategorierna urskiljas ungefär 25 läkare, 80 lärare eller lärarinnor, 10 sociala kuratorer, 25 sjukgym- naster, 60 sjuksköterskor, 15 bandagemästare eller bandagister, 40 maskin- mästare, maskinister och vaktmästare m. fl., 75 kamrersassistenter, kon- torister eller kontors- och skrivbiträden m. fl., 250 sjukvårds- eller eko- nomibiträden samt 175 arbetare i ortopediska bandage- och skomakeri- verkstäder. Härtill kommer ett mindre antal befattningshavare av olika kategorier, såsom kamrerare, husmödrar, ungdomsledare (internatföre- ståndare), arbetsinstruktörer, undersköterskor, sjukvårdare, barnsköterskor samt kokerskor och bagerskor. För kök och tvätt samt förråd och vissa av- delningar finnas särskilda föreståndarinnor eller föreståndare. Var och en av vanföreanstalterna har rek't-or anställd, dock att denna tjänst vid Stockholms- anstalten är kombinerad med tjänsten som verkställande direktör. Verk- ställande direktör (ledamot) finnes även vid vanföreanstalterna i Göteborg och Hälsingborg, dock endast med deltidstjänstgöring.

Vad beträffar anställnings- och avlöningsvillkoren, råder för närvarande en betydande oenhetlighet. För personalen i tjänstemannaställning till- lämpas i stort sett bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente, och detta gäller vid vanföreanstalten i Stockholm och vid Eugeniahemmet jämväl sjukvårds- och ekonomibiträdes- samt vaktmästare- och maskin- personal m. fl. befattningshavare, oaktat de ej äro att anse såsom tjänste— män i vedertagen mening. Sistnämnda personalgrupper vid övriga van- ! föreanstalter åter äro kollektivavtalsanställda, därvid i Hälsingborg och i Härnösand tillämpas det s.k. landstingsavtalet samt i Göteborg denna stads speciella avtal. För arbetare i bandage- och skomakeriverkstäder samt viss arbetarpersonal vid yrkesskolverkstäderna gälla vid samtliga här ifrågavarande anstalter i särskild ordning träffade kollektivavtal. Även i

fråga om pensioneringssystemet råda olikartade förhållanden vid de skilda anstalterna för den lägre sjukvårds- och ekonomipersonalen, som vid Stockholmsanstalten till skillnad från de övriga anstalterna är ansluten till statens pensionsanstalt.

Förhandlingarna rörande personalens anställnings— och avlöningsvillkor ha hittills ombesörjts för anstalternas räkning av en särskild förhand— lingsdelegation inom SVCK. Vid dessa förhandlingar har representant för medicinalstyrelsen beretts tillfälle närvara. I betraktande av att staten svarar för huvuddelen av lönekostnaderna vid ifrågavarande anstalter samt det därför ansetts angeläget, att staten redan på förhandlingssta— diet finge möjlighet tillse, att lönesättningen vid anstalterna skedde enligt för staten godtagbara grunder, har emellertid Kungl. Maj:t föreslagit 1954 års riksdag sådan ändrad förhandlingsordning för personalen vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, att staten vid hithörande förhand— lingar företrädes av statens avtalsnämnd. Vid förhandlingar om löner för personal i tjänstemannaställning skulle därvid representanter för såväl medicinalstyrelsen som anstalternas huvudmän beredas tillfälle närvara. Riksdagen har godkänt detta [förslag, och k. br. i ämnet har utfärdats 30 juni 1954. .

Vid regleringen av personalens anställnings— och avlöningsvillkor har Kungl. Maj :t redan tidigare berett sig ett betydande inflytande. Med stöd av k. br. 18 juli 1947 och 2 december 1949 medgav medicinalstyrelsen efter förslag av SVCK, att fr. o. m. är 1951 bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente jämte därtill hörande författningar skulle tillämpas på innehavare av sådana befattningar vid vanföreanstalterna, som funnos upptagna i en av medicinalstyrelsen uppgjord tjänsteförteckning för an- stalterna. Denna tjänsteförteckning fastställes hädanefter av Kungl. Maj:t, som även bestämmer antalet tjänster. Den härav berörda personalen ut- göres på det hela taget av samtliga anställda i tjänstemannaställning, om man bortser från läkare. Därjämte iföreskrives & k. br. 30 juni 1954, att reglering av befintliga tjänster icke må vidtagas utan medgivande av statens avtalsnämnd samt att utan Kungl. Maj:ts medgivande andra nya tjänster icke må inrättas än sådana, som kunna beräknas medföra en mot utgiften svarande inkomstökning. Angående löneställningen för skilda befattnings- havare vid anstalterna ha beslut meddelat-s i särskilda k. br.

Vederbörande anstaltsstyrelse anställer och avskedar befattningshavare vid resp. anstalt. Överläkartjänsterna tillsättas dock stadgeenligt av Kungl. Maj:t enligt bestämmelserna för tillsättande av lasarettsläkartjänst. Vid vanföreanstalten i Stockholm gälla i fråga om läkartillsättningar vissa sär- bestämmelser med hänsyn till samarbetet med Karolinska institutet. Så är professorn i ortopedi vid Karolinska institutet självskriven överläkare vid vanföreanstalten i Stockholm.

Centrala myndigheter och sammanslutningar med uppgifter inom van- förevården Statliga myndigheter

År 1901, då statsbidrag till vanförevården för första gången utgick, för- ordnades en medicinalstyrelsen underställd inspektör för vanförevården. År 1915 inskränktes inspektörens uppgift till att granska anstalternas verksamhet med avseende på sjukvård och hygieniska förhållanden. År 1920 utökades inspektionen att omfatta dels de hygieniska anordningarna inom alla delar av anstalterna, dels den sjukvård av olika slag, som med— delas de vanföra inom anstalterna, dels de inom undervisningsanstalterna för vanföra använda arbets- och undervisningsmetoderna ävensom den inom skol— och uppfostringshemmen utövade undervisningens anordning med hänsyn till elevernas vanförhet, dels ock anstalternas handhavande i övrigt av vanförevården. Sedan år 1931 har inspektör för vanförevården dock ej förordnats. Anstalterna äro emellertid fortfarande underkastade medicinalstyrelsens inspektion.

Med hänsyn till sjukvårdens framträdande roll i vanföreanstalternas och Eugeniahemmets verksamhet har sålunda medicinalstyrelsen anför- trotts den centrala ledningen och tillsynen över anstalterna i deras hel- het, alltså ej blott vad gäller sjukvården utan även beträffande den peda- gogiska och sociala verksamheten vid anstalterna. Då statsbidragen till olika grenar av anstaltsdriften, enligt vad i det förestående angivits, dis— poneras och utbetalas av medicinalstyrelsen, har denna styrelse fått vitt- gående funktioner som centralt statligt berednings-, kontroll- och tillsyns- organ för vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Så äger en av medicinal— styrelsen förordnad tjänsteman deltaga i revisionen av vanföreanstalternas räkenskaper och förvaltning, och representant för medicinalstyrelsen äger närvara vid förhandlingar rörande personalens anställnings- och avlö- ningsvillkor. Medicinalstyrelsen fastställer också den ur statsbidragssyn— punkt >>normala>> beläggningen på anstalternas olika avdelningar även— som poliklin—iktaxor samt granskar anstalternas inkomst- och utgifts- stater, innan de fastställas av Kungl. Maj:t. Medicinalstyrelsen har vidare, såsom tidigare påpekats, särskilda befogenheter i fråga om viss samverkan, vad gäller beläggningen inom sjukvården vid vanföreanstalten i Stockholm och Eugeniahemmet.

Beträffande vanföreanstalternas yrkesskolor har överstyrelsen för yrkes- utbildning enligt sin instruktion att utöva inspektion och att godkänna undervisningsplaner och lärare samt lokaler och undervisningsmateriel.

Under skolöverstyrelsens inseende stå enligt dess instruktion skolhem- men vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, i vad avser undervisning och fostran. Överstyrelsen skall därvid genom inspektion tillse, att under— visningen är ändamålsenlig samt att skolornas lokaler och utrustning äro

; _!

tillfredsställande, ävensom i övrigt fullgöra de uppgifter, som enligt gäl- lande bestämmelser åvila överstyrelsen.

Vidare må i detta sammanhang nämnas pensionsstyrelsen och arbets- marknadsstyrelsen, vilkas medverkan har stor betydelse för anstalternas utnyttjande och beläggning. Samarbete har med hänsyn härtill också etablerats i vissa former mellan sagda ämbetsverk och anstalterna. De båda ämbetsverkens befattning med arbetsvården beskrives närmare i ett föl- jande avsnitt av detta betänkande. Framhållas må här endast, att hithörande uppgifter numera praktiskt taget helt lagts på arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av centralt arbetsvårdsorgan i riket. Vad gäller samarbetet mellan arbetsmarknadsstyrelsen med dess lokala arbetsförmedlingsorgan _ länsarbetsnämnderna med deras arbetsvårdsexpeditioner — samt van- föreanstalterna har sålunda särskild överenskommelse träffats, senast 1 april 1953. Denna överenskommelse har följande innebörd.

1. Intimt samarbete skall etableras mellan länsarbetsnämnderna och vanföre- anstalterna. Dessa ha att i samråd verkställa utredningar och till arbetsmark- nadsstyrelsen inkomma med konkreta förslag till arbetsvårdande åtgärder i det enskilda fallet. Förslag om yrkesutbildning vid anstalternas yrkesskolor prövas av styrelsen, som i samråd med vederbörande vanföreanstalt beslutar, huruvida yrkesutbildningen skall förläggas till anstalten eller utanför densamma. Beslut om intagning av elev vid vanföreanstalternas yrkesskolor fattas av arbetsmark- nadsstyrelsen i samråd med vederbörande anstalt. Extern elev mä i mån av behov åtnjuta bidrag genom arbetsmarknadssty- relsen. Intern elev skall åtnjuta de ekonomiska förmåner, som för närvarande utgå under utbildning vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Därest särskilda skäl därtill föreligga, såsom försörjningsplikt eller omständigheter i övrigt, kan sty- relsen pröva fråga om ytterligare bidrag.

2. Kallelse av elev, som beviljats utbildning, sker genom anstalternas försorg. Kopia av kallelsen tillställes arbetsvårdsexpeditionen på utbildningsorten.

3. Rapport om att utbildningen börjat, avslutats eller avbrutits skall oför- dröjligen tillställas arbetsvårdsexpeditionen på utbildningsorten.

4. Efterkontrollen av från vanföreanstalterna utskrivna elever bör ske i in- timt samarbete mellan länsarbetsnämnderna och vanföreanstalterna. Reseverk- samheten inom de båda institutionerna bör i görligaste mån samordnas. Kura- torn meddelar vederbörande arbetsvårdsassistent om planerade resor.

5. Arbetsmarknadsstyrelsen bestrider kostnaderna för de läkarutlåtanden, som i samband med utredning av frågan om arbetsvård liksom även vid yrkesutbild- ning eller eljest begärts av arbetsvårdsexpeditionerna. (i. Vanföreanstalterna skola tillställas samma arbets- och informationsmate- rial som arbetsvårdsassistenterna samt skola inbjudas till deltagande i av arbets- marknadsstyrelsen anordnade konferenser för dryftande av arbetsvårdsfrågor.

7. Yrkesorienteringen vid vanföreanstalternas skolor bör organiseras på samma sätt som vid andra skolor. Litteratur och övrig material, som genom arbets- marknadsstyrelsen tillhandahålles andra motsvarande undervisningsanstalter, skall tillställas vanföreanstalterna.

8. Vanföreanstalterna böra regelbundet den 25 i varje månad lämna uppgift om antalet lediga platser vid yrkesskolornas olika avdelningar till arbetsmark- nadsstyrelsen, som vidarebefordrar uppgifterna till samtliga länsarbetsnåmnder.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att vanföreanstalterna och Euge— niahemmet i ett eller annat avseende för närvarande äro underställda eller beroende av ej mindre än fem centrala ämbetsverk och tre statsdeparte— ment, nämligen medicinalstyrelsen under inrikesdepartementet, överstyrel- sen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen under ecklesiastikdeparte- mentet samt arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen under social- departementet.

Enskilda sammanslutningar

Landets fyra vanförevårdsföreningar och sällskapet Eugeniahemmet samt De Vanföras Riksorganisation (se nedan) äro sammanslutna i Svenska Vanförevårdens Centralkommitté (SVCK), bildad år 1911.

Enligt sina stadgar har SVCK främst till uppgift att befrämja sam- arbetet mellan de till centralkommittén anslutna organisationerna och till— varataga deras gemensamma intressen, att befrämja en rationellt orga- niserad vanförevård och företaga erforderliga utredningar och därvid sam— arbeta med offentliga och enskilda organ, som ha till sin uppgift att före- bygga eller begränsa verkningarna av invaliditet, att genom stipendieverk— samhet o. d. befrämja befattningshavarnas inom vanförevården fortbild- ning, att bedriva upplysningsverksamhet i frågor, som beröra vanförevår— den, att uppehålla kontakten med utländsk vanförevård, att lämna ekono- miskt stöd åt vanföra samt att till vanförevårdens fromma förvalta de me— del, som stå till centralkommitténs förfogande.

Centralkommittén består av tre representanter för varje ansluten orga- nisation, utsedda på så sätt, att var och en av dessa organisationers sty- relser utser tre personer, varav minst en bland sina egna ledamöter och minst en anställd funktionär. Suppleanter utses enligt samma grunder. Val äger rum vartannat år. Kommitténs angelägenheter handhavas av ett arbetsutskott, som består av en representant jämte två suppleanter för varje ansluten organisation och som på förslag av vederbörande organisa- tion väljas aV centralkommittén vid ordinarie möte. Löpande göromål handläggas av en till Stockholm förlagd byrå under ledning av en heltids— l anställd föreståndare.

Arbetsutskottet har efter förslag av styrelsen för varje ansluten an- * stalt utsett en förhandlingsdelegation, bestående av en ordinarie ledamot jämte två suppleanter för varje dylik institution. Delegationen, som brukat anlita särskild förhandlingsexpert, har varit vederbörande anstalts organ vid avtalsförhandlingar.

För granskning av arbetsutskottets förvaltning utser centralkommittén vid ordinarie möte två revisorer jämte två revisorssuppleanter. I revisio- nen äger av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen utsedd revisor deltaga.

Vid centralkommitténs, arbetsutskottets och förhandlingsdelegationens sammanträden äger medicinalstyrelsen låta sig representera. Till central-

kommitténs och arbetsutskottets sammanträden äga arbetsmarknadssty- relsen, pensionsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesut- bildning sända representanter. Ämbetsverkens representanter ha rätt att deltaga i förhandlingarna och få sin mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten.

Bland SVCK:s specialkommittéer må, förutom den ovan berörda för- handlingsdelegationen, omnämnas en teknisk kommitté, en yrkesnämnd för bandagearbetare- och bandagistutbildning, en samarbetskommitté för skolfrågor, ett forskningsråd för protes- och bandagefrågor samt en spas— tikerkommitté.

Även i övrigt gör SVCK utredningar och framställningar i skilda van- förevårdsfrågor samt publicerar broschyrer och informationsskrifter rörande vanförevården. Centralkommittén anordnar konferenser och över- läggningar med olika intresserade personer och organ.

Centralkommittén är medlem av The International Society for the Wel- fare of Cripples.

Den ekonomiska grunden för SVCK:s verksamhet utgöres av avkast— ning av fonder, andel av lyxtelegramblanketter samt mera tillfälliga bi- drag från olika håll. Avkastningen av fonderna uppgick år 1952 till drygt 53 000 kr. Andelen i lyxtelegrammedlen uppgick samma år till 35 230 kr jämte ett särskilt tillskott på 8800 kr från Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos. Genom Radiohjälpen inflöt under året ett belopp av drygt 75 000 kr. Till den tekniska kommittén lämnades bidrag med dels 16 800 kr från elva landsting och fyra städer utanför landsting, dels ock 10 000 kr från en särskild stiftelse. Den sammanlagda inkomsten uppgick för året till närmare 200 000 kr. Centralkommitténs tillgångar utgjorde vid årets utgång drygt 880 000 kr, bland dem en Barnförlamningsföreningens fond på nära 240 000 kr och en annan fond på nära 150 000 kr samt flera fon- der på upp till 50000 kr vardera.

Radiohjälpens bidrag, som erhållits för att förbättra och anskaffa tek- niska hjälpmedel åt vanföra, har är 1952 disponerats med 30 000 kr till inköp av hjälpmedel av olika slag (motorfordon, arbetsredskap etc.) åt behövande vanföra och med 26000 kr för provinköp av nya utländska hjälpmedel samt för konstruktions- och serviceuppgifter avseende tekniska hjälpmedel, varjämte 19 000 kronor avsatts för att underlätta de vanföras möjlighet att föra motorfordon (inköp av speciell instruktionsbil etc.).

De understödsmedel, som SVCK ställer till de vanföras förfogande, för- delas genom vanföreanstalternas kuratorskontor. Under år 1952 har cen- tralkommittén förutom ovannämnda 30000 kr från Radiohjälpen _ för ändamålet tillställt vanföreanstalterna ett sammanlagt belopp av 22 000 kr, fördelat på de olika anstalterna med hänsyn till folkmängden inom resp. verksamhetsdistrikt.

Slutligen kan antecknas, att under året utbetalats omkring 4000 kr i

stipendier åt befattningshavare inom vanförevården, därav 1400 kr från tekniska kommittén.

De Vanföras Riksorganisation (DVR), som enligt vad ovan nämnts är medlem i SVCK, bildades år 1923. Organisationen är en sammanslutning av vanföra och för vanförevården intresserade personer. Den har för när- varande ca 7000 medlemmar, organiserade i 53 lokalavdelningar. Inom organisationen har man delat upp landet i fyra distrikt, vilka ansluta sig till de fyra vanföreanstalternas upptagningsområden. För de olika distrikten, som i sin tur uppdelats i vissa lokalområden, finnas distrikt-sstyrelser. De centrala arbetsuppgifterna handhavas av en till Stockholm förlagd för- bundsexpedition med en särskild ombudsman under ett inom styrelsen utsett verkställande utskott.

Sin uppgift att verka för de vanföras intressen sköter DVR efter olika linjer. Sä bedrives upplysnings— och propagandaverksamhet, studieverk- samhet och hjälpverksamhet samt ombudsmannaverksamhet. Vidare dri— ver organisationen rekreationshem och barnkolonier för vanföra. Den är företrädd i vissa kommittéer och sammanslutningar och har samarbete med övriga organisationer på området. Organisationen utgiver Svensk Van- företidskrift.

Bland DVst olika kommittéer må nämnas en motorvagnskommitte', en sektion för spastikerfrågor, en reumatikerkommitté, en skleroskommitté och en folkhögskolekommitté. Dessutom är DVR representerat i ett flertal kommittéer och styrelser 111. m., bl. a. i Rikskommittén för partiellt arbets- föra och Nordisk vanförevårdsförening.

Ur riksorganisationens stipendiefond lämnas bidrag till studier och yrkesförkovran av såväl praktisk som teoretisk art. Under år 1952 fingo 12 medlemmar sådana bidrag. DVR är anslutet till ABF, genom vars för- medling ett särskilt studieanslag erhålles.

Organisationen har två konvalescent— och rekreationshem, nämligen stif- telsen Sommarsol i Vejbystrand och friluftsgården Dellenborg i Delsbo, samt en barnkoloni för vanföra barn i Vejbystrand. Stiftelsen Sommarsol hålles öppen endast under sommarhalvåret och har 140 ordinarie gäst- platser, som viss tid även stått till förfogande för eftervård av polio— fall. Friluftsgården Dellenborg är numera, sedan vissa byggnadsarbeten med hjälp av anslag på 40 000 kr från pensionsstyrelsen kunnat utföras, öppen hela året med ett ordinarie platsantal av 50. Barnkolonien, som invigdes år 1953, har plats för 28 barn. Till sagda hem och barnkoloni lämna praktiskt taget samtliga landsting och städer utanför landsting bi— drag per gästdag. Där sådana bidrag ej utgå, lämnar DVR fyllnadsbidrag. Avgifterna på hemmen äro, efter avdrag av landstingsbidrag, 6 kr per dag för medlem. På barlnkolonien är dagavgiften 3: 75 kr.

DVR:s inkomster under år 1952 utgjorde sammanlagt nära 80000 kr, därav närmare 14 000 kr i medlemsavgifter, 15 000 kr i inkomster av tid-

55 skriften, 34 000 kr från en lotterimedelsfond, 11500 kr genom försälj- ningar och 4300 kr i räntor.

DVR har enligt k. br. 5 juni 1953 tillerkänts statsbidrag med det belopp, organisationen visar sig ha utgivit för anställande under året av två legiti— merade sjukgymnaster vid organisationens konvalescenthem Sommarsol i Vejbystrand, dock högst 6 800 kr. Tidigare utgick hälften av sagda belopp av statsmedel för en sjukgymnast. För budgetåret 1954/55 är statsbidraget höjt till 10 200 kr.

Med syfte att vara ett organ för kontakt och samråd mellan de partiellt arbetsföras, bl. a. de vanföras, särskilda organisationer, bildades Rikskom- mittén för partiellt arbetsföra år 1942. Kommitténs beslut _ för vilka kräves enhällighet inom kommittén — äro ej bindande för medlemsorga— nisationerna utan ha endast karaktären av rekommendationer. För när- varande äro fem organisationer anslutna till rikskommittén, nämligen De Blind-as Förening, De Dövas Riksorganisation, Hörselfrämjandet, De Lung- sjukas Riksförbund och De Vanföras Riksorganisation. På många platser i landet ha lokala samarbetskommittéer bildats. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter från anslutna organisationer, vilka avgifter emel- lertid inflyta med endast ringa belopp.

Slutligen må i detta sammanhang lämnas några uppgifter om Riksför- eningen mot barnförlamning. Denna bildades år 1946 såsom en patient— förening men ombildades år 1949 till en förening med uppgift att verka för bekämpande inom Sverige av barnförlamning och dess följdtillstånd. Föreningen driver bl. a. sommarkolonier för barn samt simklubbar. Den deltager i det internationella samarbetet på området, bedriver studier i ut- landet och lämnar understöd till personer, som ej äro socialvårdsberätti— gade. Under år 1952 lämnades understöd om nära 90 000 kr, därav 45 000 kr till inköp av invalidbilar och invalidvagnar, 12000 kr till hemhjälp, 8 500 kr till behandlingskostnader, 3 200 kr till bandage och 3 200 kr till landsvistelser. Genom föreningens försorg har därjämte bidrag från social- vården och andra institutioner förmedlats i ett par hundra fall. Det sam— manlagda antalet understödsärenden, som utretts genom föreningens kura- tor, uppgick är 1952 till ca 500.

Föreningen erhåller vissa bidrag från landsting och Stockholms stad. Stiftelsen Solstickan har beslutat att till de barnförlamades förfogande ställa 95 000 kr att disponeras efter samråd med Riksföreningen mot barn— förlamning. Därutöver har föreningen genom insamlingar tillförts ett be— lopp av ca 135 000 kr år 1952. Den största posten utgör 75 500 kr från Radiohjälpen. Medlemsavgifterna uppgingo till drygt 8500 kr.

För budgetåret 1953/54 har riksföreningen tillerkänts ett statsbidrag på 15 000 kr enligt k. br. 5 juni 1953 för understödjande av föreningens verk- samhet, och samma bidrag utgår för budgetåret 1954/55.

Kap. 4. Andra samhällsåtgärder för vanföra och övriga grupper partiellt

arbetsföra m. fl. Behovet av samordning

Allmän översikt

Då vanföreanstalterna och Eugeniahemmet böra ses i sammanhang med andra samhällsåtgärder för vanföra och övriga grupper partiellt arbetsföra m. fl., må här lämnas en summarisk redogörelse för rådande anordningar i vårt land i fråga om ortopedisk sjukvård, yrkesutbildning och arbetsvård, undervisning av vissa kategorier skolpliktiga barn samt omhändertagande av vård- eller arbetshemsfall.

Den ortopediska sjukvården har sin upprinnelse vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets ortopediska kliniker eller 5. k. sjukavdelningar. Dessa kliniker tillkommo redan vid sekelskiftet och förfoga numera över när- mare 500 vårdplatser. Vid samma tid inrättades också några kustsanatorier för kirurgisk tuberkulos, vilka ävenledes till sitt förfogande ha specialist- utbildade ortopeder samt disponera ca 500 vårdplatser. I början på 1930— talet tillkom ännu en dylik anstalt, nämligen Solhems sjukhus i Borås med 90 vårdplatser och med samma upptagningsområde som vanföre- anstalten i Göteborg. Detta sjukhus har alltmer inriktat sig på ortopedisk specialistvård samt skall enligt beslut av riksdagen och Älvsborgs läns landsting fr. o. m. den 1 juli 1954 övertagas och drivas av landstinget så- som ortopedisk specialklinik vid Borås lasarett. Ännu så länge intaga eljest ifrågavarande ortopedkliniker vid kustsanatorierna samt vanföreanstal— terna och Eugeniahemmet en särställning i landets sjukvårdsorganisation, i det att huvudmannaskapet för dem ankommer på enskilda föreningar eller stiftelser, under det att staten i stort sett svarar för driftkostnaderna.

Den fortsatta utbyggnaden av ortopedien har emellertid huvudsakligen skett i direkt organiskt samband med den övriga sjukvården i landet under regi av landstingen och städerna utanför landsting samt med samma av- giftssystem som för andra lasarettskliniker. Redan år 1910 inrättades vid S:t Görans sjukhus i Stockholm en för såväl ortopedi som vård av kirurgisk tuberkulos avsedd specialklinik, och några år senare tillkommo ortopediska specialkliniker vid Malmö allmänna sjukhus och Lunds lasarett. Sedan dröjde det till år 1947, innan någon ytterligare ortopedklinik vid allmänt sjukhus anordnades, då turen kom till Örebro lasarett. Under de följande åren ha även Södersjukhuset i Stockholm samt Linköpings och Kristian- stads lasarett försetts med ortopediska kliniker. Antalet vårdplatser vid dessa lasarettsanslutna ortopediska kliniker uppgår numera till ungefär 550. Nämnas må även, att ett mindre antal vårdplatser för ortopedi anord— nats vid Bodens garnisonssjukhus inom kirurgiska kliniken. En ytter- ligare utbyggnad av den lasarettsanslutna ortopedvården planeras också för den närmaste framtiden, såsom skall visas i det följande.

Barnförlamningspatienter vårdas under det akuta, smittsamma skedet kostnadsfritt på epidemivårdanstalterna, vilka ägas och med smärre stats- bidrag drivas av landstingen och städerna utanför landsting. Där särskild eftervård av barnförlamningspatienter befunnits påkallad till följd av kvar- stående pareser eller muskelsvaghet m. ni., har sådan vård tidigare främst lämnats vid vanföreanstalterna eller vid särskilda annex eller sekundärav- delningar till dessa ävensom vid kustsanatorier eller ortopediska lasaretts— kliniker. Jämsides med utbyggnaden av den decentraliserade ortopediska lasarettsvården och den därmed ökade tillgången på ortopeder ute i landet har emellertid tendensen gått mot att i allt större utsträckning ombesörja jämväl eftervården för barnförlamningsfall i anslutning till epidemivård- anstalterna. En dylik ordning har också helt naturligt främjats genom ut- vecklingen på epidemisjukhusväsendets område.

Nämnas må i detta sammanhang, att verkstäder anordnats vid samtliga fyra vanföreanstalter och vid Eugeniahemmet liksom vid Solhems sjukhus och kustsanatorierna samt om än av växlande omfattning — vid prak- tiskt taget samtliga ortopedi—ska lasarettsk'liniker.

Yrkesutbildningen av vanföra ungdomar intager sedan gammalt en fram- trädande plats på vanföreanstalternas program. Dessa anstalter startade som s. k. arbetsskolor för vanföra, och snart nog anordnades särskilda yrkesskolor med ett flertal yrkesavdelningar. Numera förfoga de fyra vanföreanstalterna över tillsammans ett 20-tal olika yrkesgrenar med sam- manlagt drygt 500 elevplatser. I internat ha anstalterna plats för ca 450 elever. Yrkesundervisningen vid vanföreanstalterna är helt kostnadsfri för den enskilde och finansieras av staten.

Den vid vanföreanstalterna bedrivna yrkesutbildningen utgör en del av den s. k. arbetsvården, som på senare tid i allt högre grad uppmärksam- mats och ordnats av samhället jämväl för den stora gruppen partiellt arbetsföra i övrigt. I detta begrepp brukar man inrymma alla de åtgärder av förberedande och direkt natur, som kunna anses nödvändiga för att inlemma partiellt arbetsföra i produktionslivet. Arbetsvården innefattar bl. a. följande åtgärder: sysselsättnings- och arbetsterapi, yrkesvägledning, arbetsprövning, åtgärder för utvecklande av den partiellt arbetsföres arbets— förmåga och arbetsskicklighet, såsom arbetsträning och yrkesutbildning, åtgärder till tryggande av den partiellt arbetsföres utkomst, såsom arbets- förmedling och lämnande av näringshjälp, samt efterkontroll av vidtagna åtgärder. Som led i arbetsvården ingå dessutom åtgärder för tryggande av den partiellt arbetsföres och hans familjs utkomst under tiden för arbets- vårdens åtnjutande. Här må lämnas en resumé av utvecklingen på detta område.

Frånsett en viss praktisk undervisning och ordnad sysselsättning, som förekommit vid sinnesslöanstalterna, fångvårdsanstalterna och alkoholist- anstalterna, har den arbetsvård, som stått de partiellt arbetsföra till buds,

tidigare varit förbehållen ett fåtal, klart avgränsade grupper, nämligen van- föra, blinda och döva, huvudsakligen vid särskilda för ändamålet ordnade anstalter. Småningom har emellertid vidtagits åtskilliga åtgärder i fråga om yrkesutbildning eller omskolning m. m. jämväl för övriga grupper par— tiellt arbetsföra. Detta skedde i första hand genom att pensionsstyrelsen från år 1914 fick taga befattning med vissa frågor, främst yrkesutbildning, för partiellt arbetsföra i samband med andra åtgärder i invaliditetsföre- byggande syfte. Under det senaste decenniet har ansvaret för arbetsvården emellertid alltmer koncentrerats till den genom statsmakternas beslut är 1947 inrättade arbetsmarknadsstyrelsen. Båda dessa ämbetsverk äro under- ställda Kungl. Maj:t i socialdepartementet,

Pensionsstyrelsens verksamhet till förebyggande och hävande av invali- ditet omfattar dels individuell verksamhet, d. v. s. behandling, vård, yrkes— utbildning m. m. åt personer, vilka kunna väntas genom dylika åtgärder återvinna eller bibehålla arbetsförmågan, dels annan verksamhet, som av- ser att i folkpensioneringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

De olika ändamål, som omfattas av pensionsstyrelsens individuella verk— samhet på förevarande område, och statens anslag härför för budgetåret 1954/55, framgå av följande översikt.

Ändamål Anslag kr 1. Vård ä a) pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter samt å sommarkurorter ............. 11475 000 b) lasarett och lupushem ............................................... 250 000 2. Yrkesutbildning ........................................................ 475 000 3. Igångsättande av självständig verksamhet (maskiner m.m.) ................. 375 000 4. Läkarundersökning och observation ...................................... 190000 5.

Resor ................................................................. 285 000 Summa 13 050 000

Finner pensionsstyrelsen skälig anledning antaga, att person, som vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan resp. varaktig oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt lagen om folkpensionering, inom en nära framtid kommer att drabbas av sådan nedsättning av arbetsförmågan eller sådan arbetsoförmåga, som i lagen sägs, därest icke för ändamålet lämplig behandling, vård eller utbildning beredes honom, äger pensions— styrelsen föranstalta härom, i den mån detta eljest ej kan antagas komma till stånd eller där styrelsens ingripande på grund av andra förhållanden anses erforderligt. Detsamma är förhållandet för person, som på grund av redan inträffad nedsättning eller förlust av arbetsförmåga tillerkänts folkpension men genom angiven åtgärd anses kunna bliva till arbete för- mögen eller i sådant avseende väsentligt förbättrad. Dylik behandling, vård eller utbildning kan även beredas person, som ej uppnått 16 år, eller person, som av annan anledning icke vid varaktig nedsättning eller förlust

av arbetsförmågan är berättigad till folkpension, därest pensionsstyrelsen finner synnerliga skäl härför föreligga. De viktigaste sjukdomsgrupper, som föranleda berörda åtgärder genom pensionsstyrelsen, äro rubbningar i rörelse- och stödjeorganen samt kirurgisk tuberkulos, ledgångsreuma- tism, hjärtsjukdomar, astma och stationär lungtuberkulos.

Innan beslut om sådan behandling, vård eller utbildning genom pen- sionsstyrelsens försorg meddelas, skall dock prövas, huruvida icke bidrag till kostnaderna härför må kunna påräknas från annat håll och göras till villkor för styrelsens ingripande.

De, som genom pensionsstyrelsens försorg beredas yrkesutbildning, er- hålla i flertalet fall denna hos enskilda yrkesidkare eller vid verkstads- skolor och andra allmänna utbildningsanstalter. I åtskilliga fall placeras klientelet vid vanföreanstalternas yrkesskolor.

Bortsett från den av pensionsstyrelsen utövade verksamheten på detta område har arbetsmarknadsstyrelsen i sin egenskap av centralt arbets- vårdsorgan tillagts allt flera av de hithörande uppgifterna. Då det i läng— den kommit att framstå som mindre lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen parallellt och utan klar gränsdragning sinsemellan handha yrkesutbildande verksamhet för partiellt arbetsföra, ha de båda ämbetsverken enligt beslut av statsmakterna träffat överenskommelse om en successiv överflyttning till arbetsmarknadsstyrelsen av pensionsstyrel- sens ifrågavarande verksamhet. Överflyttningen har beräknats vara genom- förd vid början av budgetåret 1953/54. Pågående, av pensionsstyrelsen be- viljade utbildningar ävensom ärenden, där före den 1 oktober 1952 ansökan gjorts hos pensionsstyrelsen, skola emellertid fullföljas av denna styrelse. Pensionsstyrelsen skall fortfarande äga möjlighet att själv taga initiativ till yrkesutbildning, om styrelsen vid prövning av ansökning om folkpension eller vid efterkontroll i pensionsärende skulle finna, att yrkesutbildning är att föredraga framför folkpension. Framhållas må i detta sammanhang, att pensionsstyrelsens tidigare befattning med eleverna vid vanföreanstal- ternas yrkesskolor från den 1 oktober 1952 överflyttats till arbetsmark— nadsstyrelsen. Ett visst underrättelseförfarande skall dock fortfarande bibehållas i fråga om elever, som åtnjuta folkpension eller sökt sådan för- mån. Viss av pensionsstyrelsen omhänderhavd bidragsgivning till maskin- utrustningar, självständig verksamhet, motordrivna invalidvagnar (bilar) m. In. kommer tills vidare alltjämt att handhavas av pensionsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande verksamhet har sålunda under senare år successivt utbyggts till att omfatta den ojämförligt största delen av det allmännas arbetsvårdande uppgifter. Bland dessa må särskilt fram- hållas frågor rörande yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbets- föra, arbetsprövning och arbetsträning, halvskyddad och helskyddad syssel- sättning, hemarbete, m. m. För handläggning av hithörande ärenden har numera inrättats en särskild arbetsvårdsbyrå inom styrelsen, under vilken

länsarbetsnämnderna med deras successivt inrättade särskilda arbetsvårds- expeditioner sortera.

Sålunda handhaver arbetsmarknadsstyrelsen en omfattande omskol— nings- och fortbildningsverksamhet för militär- och civilskadade. Från verksamhetens början t. o. m. är 1953 ha 1 809 militärskadade och 2 446 civilskadade beviljats yrkesutbildning genom styrelsens försorg.

Enligt tillgängliga uppgifter har under budgetåret 1952/53 av arbets- marknadsstyrelsen meddelats beslut om omskolning i närmare 800 fall. För omskolningsbidrag har arbetsmarknadsstyrelsen för budgetåret 1954/55 tillerkänts ett statsanslag av 2 milj. kr. Bidrag till omskolning lämnas även av primärkommuner och landsting till betydande belopp. Landstingens anslag till utbildningsbidrag och näringshjälp utgöra sålunda tillhopa nära 360 000 kr för år 1954.

I sin arbetsvårdande utbildnings- eller omskolningsverksamhet utnyttja arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organ i stor utsträckning ordi- narie skolor och yrkesutbildningsanstalter samt därjämte enskilda före- tagare och kursverksamhet. Särskilt komma häri fråga de av lands- tingen med statsbidrag anordnade och drivna centrala verkstadsskolorna liksom även kommunala verkstads— och yrkesskolor samt skolor och kurser för huslig utbildning, handelsutbildning, lantbruksundervisning m. m. Flertalet berörda skolor och anstalter lyda under överstyrelsen för yrkes— utbildning och därmed under Kungl. Maj:t i eckle—siastikdepartementet, men en annan ordning förekommer även.

Vad gäller klientelets ekonomiska förhållanden under utbildningstiden, förefinnas fortfarande betydande skillnader mellan de olika utbildnings— formerna, även om en påtaglig utjämning skett under den senaste tiden. Eleverna vid vanföreanstalternas yrkesskolor erhålla kostnadsfritt kost och logi på anstalterna ävensom vissa fickpengar och extrapremier, såvida de ej erhålla bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen. I den mån en elev intagits i någon av vanföreanstalternas yrkesskolor genom arbetsmark— nadsstyrelsens förmedling, kan han genom styrelsen erhålla vissa bidrag. Eljest salma eleverna vid dessa skolor möjligheter till särskilda utbild- ningsbidrag samt äro sålunda praktiskt taget helt hänvisade till försörj- ning genom anstalten. Det klientel, som är föremål för arbetsmarknads- styrelsens arbetsvårdande verksamhet, erhåller däremot, vare sig eleven pla- ceras vid vanföreanstalt eller i annan utbildning, i regel avsevärda bidrag till kostnaderna för läkarundersökning, resekostnads- och traktamentser— sättning samt utbildningsbidrag och familjebidrag m. m. Framhållas må även, att elever vid flertalet andra statligt kontrollerade utbildningsanstal- ter än vanföreanstalternas yrkesskolor, såsom kommunala och enskilda anstalter för yrkesutbildning, bl. a. centrala verkstadsskolor, erhålla stat- lig studiehjälp i form av stipendier eller studielån ävensom i vissa fall kommunala stipendier och arbetspremier. Interna elever vid berörda sko- lor erlägga som regel inackorderingsavgift till skolan för kost och logi.

För kvalificerad arbetsprövning har efter beslut av statsmakterna år 1950 inrättats de 5. k. arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg. Vid dessa kliniker skola svårt arbetshindrade och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personer under kontinuerlig observation av medicinsk, psykoteknisk och teknisk sakkunskap prövas i olika arbetsuppgifter, för att en så fullständig »arbetsdiagnos» som möjligt skall kunna ställas. Arbetskliniken i Stockholm har dessutom beretts möjligheter till arbets- fysiologisk och arbetspsykologisk forskning.

Arbetskliniken i Stockholm är rent statlig. Den är visserligen förlagd till Karolinska sjukhuset men är eljest en fristående institution under en egen styrelse samt lyder direkt under Kungl. Maj:t i socialdepartementet. Antalet direkta arbetsprövningsplatser är 20. Dessutom har kliniken möj- lighet att ta emot ett relativt stort antal s. k. konsultationsfall per år. Arbetskliniken mottager klienter från hela landet, dock med företrädesrätt för sådant klientel hos kommunala inrättningar för arbetsprövning och arbetsträning, vilket har behov av kvalificerad arbetsprövning. Statens driftanslag till kliniken uppgår till 164 000 kr för budgetåret 1954/55. Detta anslag har ställts till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för att bestrida kostnaderna för verksamheten vid arbetskliniken.

Arbetskliniken i Göteborg drivs i stadens regi med statsbidrag. Den är förlagd till Sociala huset i Göteborg. Kliniken har 15 platser, varav 5 stå till förfogande för klienter från annan ort än Göteborg. Statens driftbidrag för budgetåret 1954/55 uppgår till 35 500 kr, utgörande 75 % av hela den beräknade kostnaden för central administration, deltidsanställda läkare och psykotekniker samt konsultationsarvoden ävensom föreståndare- och yrkes- lärarlöner. Anslaget utbetalas och disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj:t har även enligt beslut är 1950 medgivit, att statsbidrag skall kunna utgå till av enskilda industriföretag inrättade särskilda verk— stadsavdelningar för produktionssvag arbetskraft _ s. k. halvskyddad sysselsättning av partiellt arbetsföra samt till av landsting, primärkom- muner eller enskilda inrättade träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra. Vid sistnämnda träningsverkstäder och arbetscentraler bedrives s. k. skyddad verksamhet, vilket innebär att de här sysselsatta äro skyddade för fullarbetskraftens konkurrens och sålunda kunna anpassa sitt arbete efter hälsotillståndet och arbetsförmågan, med hänsyn till behov av vila under dagen o. s. v. Intagningen av klientelet sker i samråd med och efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen, som sålunda dispo- nerar över platserna och beträffande arbetsträningsfall svarar för dessas arbetsplacering i öppna marknaden. Bidragsgivningen till dessa institutio- ner handhaves av arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare åvilar det nämnda sty- relse eller dess organ att tillhandahålla träningsverkstäder och arbetscen- traler en central service för anskaffning av industriella arbetsuppgifter, för inköp av råvaror och försäljning av färdiga produkter för institutioner-

nas räkning samt en allmän teknisk rådgivning rörande för arbetsträning och skyddad verksamhet lämplig utrustning m. m.

Under år 1953 ha 31 huvudmän (landsting, städer och enskilda för- eningar och företag) drivit dylika träningsverkstäder och arbetscentraler för arbetsträning samt skyddad och halvskyddad sysselsättning av par- tiellt arbetsföra. Verkstäderna hade sammanlagt ca 1100 individuella arbetsplatser. Sedermera har en ytterligare utbyggnad av dessa institutio- ner ägt rum. Till driften lämnar staten bidrag med högst 50 % av kost- naderna för föreståndares och arbetsledares löner ävensom med hela kost- naden för anskaffning av desinfektionsanordningar för smittförande tuber- kulösa. Statens bidrag för budgetåret 1954/55 för driften av träningsverk- städer och arbetscentraler uppgår till 349 500 kr samt för särskilda avdel- ningar för halvskyddad verksamhet till 35 000 kr. Landstingens anslag för år 1954 till arbetstränings- och skyddad verksamhet för partiellt arbets- föra uppgå till närmare 1,5 milj. kr.

Undervisningen av skolpliktiga barn har vid några av vanföreanstalterna och vid Eugeniahemmet ordnats genom särskilda skolhem, rymmande tillhopa ungefär 300 platser. De barn som äro intagna på anstalternas ortopediska kliniker, erhålla viss skolundervisning därstädes, liksom fallet är vid kustsanatorierna och de lasarettsanslutna ortopedklinikerna. Övriga barn med svårare eller lättare vanförhet torde i regel fullgöra sin skol— gång i vanliga folk- och småskolor, vilka drivas av primärkommunerna men till större delen bekostas av statsmedel. Vanföra barn, som äro sinnes- slöa, erhålla i viss utsträckning sin undervisning och vård inom den av landsting och städer utanför landsting med statsbidrag drivna sinnesslö- vårdens ram. Vid en av rikets sinnesslöanstalter har anordnats en särskild avdelning för spastiska och vanföra sinnesslöa barn. Enär skolundervis- ning för normalbegåvade barn är kostnadsfri för den enskilde och i vart fall vad gäller lärarlöner praktiskt taget helt finansieras av staten, före- faller det så mycket naturligare, att motsvarande förhållanden gälla och höra gälla de olika former av särundervisning, som kunna påkallas för övriga kategorier skolpliktiga barn, t. ex. sinnesslöa, spastiker, vanföra etc., som icke kunna beredas undervisning i vanliga skolor.

För omhändertagande av vård— eller arbetshemsfall har vid några van- föreanstalter liksom vid Eugeniahemmet anordnats särskilda vård- eller arbetshem med för närvarande tillhopa ett 70—tal platser. Inackorderings- avgiften överstiger ej 50 öre resp. 1 kr per intern och dag, och till större delen finansieras verksamheten av statsmedel. Vanföra personer av hit- hörande kategorier torde emellertid till ett betydande antal vistas i egna eller anhörigas hem samt äro också omhändertagna på hem för kroniskt sjuka eller på ålderdomshem. Huvudmän för kronikerhemmen äro numera i regel landstingen och städerna utanför landsting, och tillsynsmyndighet

för dessa hem är medicinalstyrelsen under Kungl. Maj:t i inrikesdeparte- mentet. Huvudmän för ålderdomshemmen äro primärkommunerna och tillsynsmyndighet socialstyrelsen under Kungl. Maj :t i socialdepartementet. Skilda avgiftssystem gälla för de olika vårdformerna, och en del av kost- naderna bestrides av statsverket.

Utredningsmannens synpunkter på behovet av samordning

Redan de i det förestående lämnade, skäligen summariska redogörel- serna torde vara tillräckliga för att i någon mån klargöra, att det råder en anmärkningsvärd brist på samordning och rationell gränsdragning i fråga om de stöd- och hjälpåtgärder, som av det allmänna vidtagits eller under dess medverkan tillskapats inom nyss berörda verksamhetsområden. Till detta konstaterande skall allenast såsom bakgrund till utredningsman- nens senare ställningstaganden och förslag här fogas vissa allmänna, sam- manfattande synpunkter och reflektioner.

När vanföreanstalterna och Eugeniahemmet tillkommo vid tiden om- kring det senaste sekelskiftet, hade särskilda hjälpåtgärder av någon större betydelse vidtagits endast för några klart avgränsade grupper av svårt van- lottade människor, såsom blinda och dövstumma. Den ortopediska speciali- teten hade ej utbildats inom sjukvården, ålderdomshems- och däri inbe- gripet vad man nu kallar kronikervården tillgodosågs helt inom ramen för fattigvården, yrkesskolväsendet var föga utvecklat och arbetsvård för par- ] tiellt arbetsföra var ett praktiskt taget okänt begrepp. ! I detta läge måste den betydande gruppen vanföra i samhället ha varit 1 i synnerligen starkt behov av särskilda hjälpåtgärder. Det får därför anses vara en lika förtjänstfull som naturlig åtgärd, när man på sätt då skedde anordnade speciella anstalter för vanföra, inrymmande alla de olika åt- gärder, som ansågos behövliga för denna kategori av handikappade perso— ner, såväl ortopedisk sjukvård som skol- och yrkesundervisning samt socialvård i övrigt. Det pionjärarbete, som därigenom utförts, i första hand genom enskild offervilja och frivilliga arbetsinsatser, länder alla dem, som tagit initiativ till och medverkat vid upprätthållandet av denna verksam- het, till obestridlig heder och ära. Det är sålunda ej underkastat några tvivel, att vanföreanstalterna och Eugeniahemmet fyllt en synnerligen be— tydelsefull uppgift inom vårt samhälle.

Under innevarande sekel har emellertid, såsom i det föregående visats, en mäktig och nära nog revolutionerande utveckling ägt rum inom sam— hällets socialvårdande verksamhet, inte minst inom de verksamhetsområ- den, varåt vanföreanstalterna och Eugeniahemmet sedan länge ägnat sig.

Sjukvården har utbyggts både kvantitativt och kvalitativt genom de lokala huvudmännens försorg. Bl. a. ha många allmänna sjukhus för- setts med specialkliniker för ortopedi, vilka redan förfoga över större vård—

resurser än vanföreanstalternas ortopediska kliniker. En fortsatt stark ut- byggnad av ortopedvården i anslutning till de allmänna sjukhusen kan också väntas. Den moderna sjukvården ställer vidare ökade krav på till- gång till speciella hjälpmedel, såsom röntgen, narkos och laborationer, vilka endast kunna beredas inom ramen för de allmänna sjukhusen. Social kuratorsverksamhet liksom även sysselsättnings- eller arbetsterapi har börjat ordnas vid sjukhus och andra vårdanstalter. Yrkesskolväsendet har undergått en mycket väsentlig förbättring, bl. a. genom inrättandet av kommunala yrkesun—dcrvisningsanstalter och de centrala verkstadssko- lorna med differentierade yrkesvalsmöjligheter och elevinternat. Ett prak— tiskt taget helt nytt system av arbetsvårdande åtgärder har tillkommit för de partiellt arbetsföra under det senaste decenniet, ställt under ledning och tillsyn av den nyinrättade arbetsmarknadsstyrelsen och redan utbyggt till avsevärd omfattning. Ålderdomshemsvården har undergått en genom— gripande reformering och standardförbättring. För de kroniskt sjuka har genom de lokala sjukhushuvudmännens försorg i rask takt anordnats sär— skilda anstalter, antingen fristående eller också anslutna till allmänna sjukhus. Sinnesslövården har undergått en avsevärd förbättring inte minst vad gäller de bildbara sinnesslöa, och en ytterligare upprustning planeras inom detta vårdområde. Spastikervården har på sistone blivit föremål för särskilt intresse från statsmakternas och de lokala sjukhushuvudmännens sida. Erinras må vidare om bostadsstandardens och kommunikationsväsen— dets utveckling samt om den ökade uppmärksamhet, som ägnats de tek- niska hjälpmedlen för vanföra.

Medan vanföreanstalterna och Eugeniahemmet under sin tidigare verk— samhetsperiod således fyllde en alldeles speciell uppgift, som ej tillgodo- sågs genom andra åtgärder inom samhället, har under senare tid den ena stödåtgärden efter den andra inom hithörande sektor av socialvården till- kommit, utvecklats och förbättrats. I dag ha vi på så sätt fått ett brokigt mönster av åtgärder, där vanföreanstalterna och Eugeniahemmet visserli- gen äro invävda men samtidigt intaga en relativt fristående ställning i vissa hänseenden. En mångfald olika anstalter och anordningar har tillskapats och utbyggts, flera skilda kategorier av huvudmän och stats— organ ha engagerat's för uppgifterna, och 'finansieriings- och avgiftssystemen variera från fall till fall. Därmed ha också formerna för klientelets om- händertagande och dess ekonomiska villkor kommit att uppvisa betydande skiljaktigheter inom de olika delarna av samhällets hjälpsystem på om- rådet. Helt naturligt har under sådana omständigheter behovet av en mer förutseende planläggning, en klarare gränsdragning och en bättre samord- ning blivit alltmer accentuerat.

Omvårdnaden om de vanföra intager sålunda alltjämt en särställning genom sin huvudsakliga anknytning till vanföreanstalterna och Eugenia-

hemmet med deras för närvarande skäligen unika kombination av sjuk- vård, pedagogisk verksamhet och socialvård, en kombination av åtgärder, som ej kommit någon annan kategori handikappade till del i vårt sam— hälle och som på sätt och vis genom sin både vida syftning och snäva be- gränsning försvårar en eljest naturlig samordning med övriga befintliga anordningar för samma eller liknande ändamål. Denna vanförevårdens speciella organisationsform har också som en följd av samhällsutvecklingen sedan länge stått under debatt. Förslag till vissa reformer ha under årens lopp framlagts. Dessa reformkrav, för vilka i det efterföljande kommer att närmare redogöras, ha främst dikterats av strävan såväl att öka de orto- pediska vårdresurserna och samordna dessa med övrig medicinsk vård som att på det mest effektiva sättet koordinera den sociala vanförevården med andra samhällsåtgärder i allmänt arbetsvårdande syfte. Det speciella spas- tikervårdsproblemet har vidare på sistone fått ökad aktualitet, och när- mast har man tänkt sig en lösning av denna vårdfråga i anknytning till Eugeniahemmet.

Enligt utredningsmannens uppfattning kan man mot angivna bakgrund svårligen undgå att vid ett ståndpunktstagande till spörsmålet om vanföre— anstalternas och Eugeniahemmets framtida ställning och uppgifter under- kasta en hel del av de traditionella tänkesätten inom vanförevården en för- utsättningslös omprövning med beaktande av den fortskridande samhälls- utvecklingen. Bland vanförevårdens egna företrädare mötte utrednings- mannen i början av sitt arbete på sina håll ett betydande motstånd mot varje tanke på mera genomgripande reformer inom förevarande anstalts— väsen. Under de fortsatta diskussionerna och överläggningarna med ut- redningsmannen synes man emellertid alltmer ha kommit till insikt om risken för vanföreanstalterna av en fortsatt isolering. Såvitt utrednings- mannen kunnat finna, har alltså både inom vanförevårdens egna led och bland de myndigheter och organisationer, vilka ha att taga befattning med vanförevårdsfrågor och hithörande spörsmål, en allt starkare tendens fram— trätt till förmån för en betydligt mer radikal och fördomsfri uppfattning än hittills av den jämväl för OVS vägledande och otvivelaktigt riktiga strävan: »att sammansmälta en sund och livskraftig tradition med nya utvecklings- linjer inom medicin, socialvård och pedagogik».

Mot denna bakgrund kommer utredningsmannen i det följande att söka kritiskt analysera och förutsättningslöst bedöma de olika verksamhetsgre- narna vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet samt dessas samordning sinsemellan och med andra samhällsåtgärder inom förevarande område. Därvid kommer även att beaktas rådande förhållanden och föreliggande utvecklingstendenser i utlandet inom hithörande verksamhetsområden, till den del utredningsmannen kunnat bilda sig en uppfattning därom vid sitt studiebesök i Danmark eller eljest genom för honom tillgängligt material.

Avd. II. Vanföreanstalternas olika verksamhetsgrenar

Kap. 5. Den ortopediska specialistvården och eftervården av

barnförlamningsfall

Den sjukvårdande verksamhet, som bedrives vid vanföreanstalterna, har delvis olikartad karaktär och inriktning. I första hand är det här fråga om ortopedisk specialistvård, bedriven vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker och av samma art som den vid ortopediska lasarettskliniker med— delade vården. En betydelsefull funktion ha vanföreanstalterna emellertid därjämte fyllt, när det gällt att komplettera det allmännas eljest tillgäng- liga resurser, vad berör eftervärden av barnförlamningsfall. Dylika vård- fall ha omhändertagits såväl vid vanföreanstalternas kliniker som, åtmin- stone tidvis, vid därtill knutna, för ändamålet anordnade särskilda annex- eller sekundäravdelningar av mer eller mindre provisorisk karaktär. Orto- pedisk specialistvård lämnas jämväl vid Eugeniahemmet, som har en sär- skild sjukavdelning, men verksamheten där har i stort sett begränsats till barn och i allt högre grad kommit att avse spastikerklientel.

När utredningsmannen i förevarande kapitel lämnar en mer ingående redogörelse för och söker analysera »den sjukvårdande verksamheten eller sålunda den ortopediska specialistvården inklusive eftervården av barnför- lamningsfall vid eller i anslutning till vanföreanstalternas ortopediska kli- niker, kommer denna att ställas i viss relation till motsvarande förhållan- den inom landets allmänna sjukhusväsen. Som tidigare framhållits, kom- mer emellertid Eugeniahemmets verksamhet och Spastikervården med hän- syn till dess speciella karaktär att bliva föremål för särskild behandling i avd. IV.

Allmän översikt av tillgängliga och planerade vårdresurser m. m.

För närvarande finnas i landet elva ortopediska kliniker under ledning av specialistutbildade ortopeder i överläkarställning, nämligen — förutom vid de fyra vanföreanstalterna _ vid Malmöhus läns landstings undervis- ningssjukhus i bund, vid Södersjukhuset och S:t Görans sjukhus i Stock— holm samt Allmänna sjukhuset i Malmö liksom vid landstingslasaretten i Linköping, Kristianstad och Örebro. Vidare må nämnas, att inom kirur- giska kliniken vid garnisonssjukhuset i Boden, som är centrallasarett för Norrbottens län, anordnats en ortopedisk avdelning under specialistutbildad underläkare. Härtill kommer Solhems sjukhus i Borås, som anordnats av en stiftelse såsom en anstalt för kirurgisk tuberkulos men alltmer utveck-

lats till ett »specialsjukhus för ortopedi och för sådant ändamål övertages av Älvsborgs läns landsting fr. o. m. 1 juli 1954. Därjämte erinras om de föreningsägda kustsanatorierna i Barkåkra, Apelviken och Nynäshamn, som ursprungligen varit avsedda uteslutande för vård av kirurgisk tuber— kulos och vilkas överläkare jämväl äro specialistutbildade ortopeder. Därest man även tager i beaktande Eugeniahemmets sjukavdelning, som jämväl förestås av överläkare med specialistutbildning i ortopedi, med- delas sålunda ortopedisk specialistvård Vid 17 sjukvårds'anstalter i riket. Av tab. 12 framgår tillkomståret och antalet permanenta vårdplatser.

Tab. 12. Översikt över anstalter för ortopedisk specialistvård

Ortopedisk klinik eller anstalt Tillkomst-år Anta] perma-

nenta vård- . platser 30 juni ; 1953 Vanföreanstalterna ...................................... 1902—1931 451 Stockholm ............................................. 1913 171 Göteborg .............................................. 1902 1 97 Hälsingborg ........................................... 1913 80 Härnösand ............................................ 1931 103 Allmänna sjukhus ...................................... 1910—1953 569 Lunds lasarett ......................................... 1915 2156 | Södersjukhuset i Stockholm ............................. 1949 32 S:t Görans sjukhus i Stockholm ......................... 1910 3138 i Malmö allmänna sjukhus ............................... 1914 4107 Linköpings centrallasarett ............................... 1950 48 i Kristianstads centrallasarett .............................. 1952 30 i Örebro centrallasarett ................................... 1947 33 i Bodens garnisonssjukhus ................................ 1953 25 i Solhems sjukhus, Borås .................................. 1931 90 Kustsanatorierna ........................................ 1903—1922 5 653 Barkåkra .............................................. 1903 259 Apelviken ............................................. 1904 371 Nynäshamn ............................................ 1922 9 23 Eugeniahemmet ......................................... 1886 35

Samtliga 1 798

Härav disponeras 12 platser av pensionsstyrelsen. Härav disponeras 24 platser av pensionsstyrelsen. Därav 62 platser för ben- och ledtuberkulos. 4 Härtill kommer en extra avdelning om 23 platser. 5 För ben—, led— och körteltuberkulos; 146 platser disponeras för eftervård av barn- förlamningsfall. ** Anknuten till S:t Görans sjukhus som en B—anstalt för skrofulösa barn. 1 2 3

Undervisningen i ortopedi, som för närvarande äger rum under tjänst- göringen i kirurgi, har utformats olika vid de skilda lärosätena, enligt vad som framhållits av 1948 års läkarutbildningskommitté i dess betänkande angående läkarutbildningen (SOU 1953: 7).

I Lund och Malmö meddelas undervisningen på resp. ortopediska kli- nik. Överläkaren vid ortopedkliniken i Lund är professor i ortopedi vid universitetet, och överläkaren vid ortopedkliniken i Malmö är docent i ortopedi vid Lunds universitet. Vid sagda undervisning behandlas icke blott den speciella ortopedien utan även frakturlärean. I Lund vårdas för närvarande mer än hälften och i Malmö praktiskt taget hela det akuta frakturmaterialet på ortopediska kliniken.

I Stockholm meddelas undervisningen i ortopedi vid vanföreanstalten, vars överläkare är professor och biträdande överläkare docent i ortopedi vid Karolinska institutet. Denna undervisning avser huvudsakligen speciell ortopedi.

De studerande i Uppsala ha för det mesta hänvisats att fullgöra under— visningen i ortopedi i Stockholm, eftersom ortopedisk klinik ej finnes i Uppsala. Under några av de senare åren har emellertid undervisningen givits jämväl i Uppsala av en ortoped från Stockholm.

I Göteborg, där den medicinska undervisningen påbörjats först år 1952, meddelas undervisning i ortopedi av vanföreanstaltens överläkare, som är docent i ortopedi vid medicinska högskolan i Göteborg.

Då vanförevårdsutredningen vid sina kontakter med de lokala sjuk- hushuvudmännen under hand fått kännedom om att frågan om inrättande av ortopedisk-a kliniker vid flera allmänna sjukhus är aktuell och den omfattning, i vilken en utbyggnad länsvis av ortopedvården planeras, måste anses vara av väsentlig betydelse för ett ställningstagande till spörsmålet om de till vanföreanstalterna nu förlagda ortopediska klinikernas fram— tida ställning och organisation m. in., har utredningen funnit anledning därutinnan göra en särskild enquéte. Denna, som ägde rum i septem- ber 1953, gav följande resultat.

Stockholms stad. I generalplan för Sabbatsbergs sjukhus ingår en av- delning om sammanlagt 66 platser för ortopedi och extremitetskirurgi.

Göteborgs stad. I nybyggn-adsplanerna för Sahlgrenska sjukhuset ingår en extremitetskirurgisla—ortopedisk klinik om 138 platser, som beräknas kunna tagas i bruk år 1957.

Norrköpings stad. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har föreslagit, att en extraläkartjänst i ortopedi inrättas fr. o. m. är 1954. Till läkarens dispo- sition skulle ställas 10 platser inom kirurgiska kliniken. Början skulle därmed vara gjord till den ortopediska klinik om preliminärt 30 platser, som finnes upptagen i styrelsens förslag till Vidare utbyggnad av sjukvår- den i staden.

Stockholms läns landsting. Vid centrallasarettet i Stocksund planeras en ortopedisk klinik om 60 platser.

Uppsala läns landsting. Inom den under ombyggnad varande kirurgiska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala kommer att ordnas en pro- visorisk avdelning om ca 25 platser för ortopedi, vilken beräknas bliva

färdig sommaren 1955. I generalplanen för sjukhuset ingår en nybyggd ortopedisk klinik om 60 platser.

Södermanlands läns landsting. Planer föreligga på att ordna en orto— pedisk klinik vid centrallasarettet i Eskilstuna, vilket beräknas i så fall kunna ske om 5—6 år. Man har emellertid alternativt tänkt sig ett sam- gående med Västmanlands läns landsting.

Östergötlands läns landsting. Frågan om anordnande av ny ortopedisk klinik i stället för den befintliga vid centrallasarettet i Linköping är före- mål för utredning.

Jönköpings läns landsting. Beslut har är 1952 fattats om anordnande vid centrallasarettet i Jönköping av en ortopedisk klinik, som skulle dispo— nera 10 platser inom lasarettets kirurgiska klinik.

Kronobergs, Kalmar läns södra och Blekinge läns landsting. Vissa för— beredande diskussioner ha förts beträffande frågan om samarbete inom nämnda landsting för ortopedvårdens ordnande. Från Kronobergs län framhålles, att utredning enligt av landstinget fattat beslut påginge om inrättande av en ortopedisk klinik vid Växjö lasarett men att det därvid förefallit, som om länet utgjorde ett alltför litet upptagningsområde. Kalmar läns södra landsting har å andra sidan vid lagtima möte år 1953 beslutat en påbyggnad av centrallasarettet i Kal-mar för inrättande av en ortope- disk klinik, son1 beräknas vara färdig om några år.

Kalmar läns norra landsting. Möjligheten till samarbete med Östergöt- lands läns landsting i fråga om ortopedvården har undersökts, men med negativt resultat.

Gotlands läns landsting. I de ursprungliga planerna för Visby lasaretts utbyggnad ingick även en ortopedisk klinik, som emellertid ej för dagen ansågs aktuell med hänsyn till upptagningsområdets storlek.

Hallands läns landsting. Någon egen ortopedisk klinik planeras ej men däremot förhyrande av 15—30 platser för ortopedi vid kustsanatoriet Apel- viken; jfr medicinalstyrelsens på s. 107 0. f. refererade P. M. med förslag angående vissa kustsanatoriers framtida användning, uti vilken P. M. det av landstinget abonnerade platsantalet å Apelviken fixerats till 40.

Göteborgs och Bohus läns landsting. Utbyggnadsprogrammet för central- lasarettet i Uddevalla inrymmer en ortopedisk klinik om ca 60 platser.

Älvsborgs läns landsting. Såsom redan förut framhållits, övertager lan-ds- tinget Solhems sjukhus fr. o. m. 1 juli 1954. I långtidsplanerna för länet ingår ytterligare en ortopedisk klinik.

Skaraborgs läns landsting. I princip har landstinget räknat med att in- rätta egen ortopedisk klinik, antingen i Falköping eller Lidköping.

Värmlands läns landsting. I :utbyggn-adsplanerna för centrallasarettet i Karlstad ingår en ortopedisk klinik om 75 vårdplatser.

Örebro läns landsting. Planer föreligga på en utökning av den nuva- rande ortopediska kliniken vid centrallasarettet i Örebro från 33 till 60 platser.

Västmanlands läns landsting. Vid centrallasarettet i Västerås beräknas en provisorisk klinik om ca 50 platser komma till stånd år 1955. Full— ständiga ritningar till ny ortopedisk klinik om ca 60 platser vid lasarettet avses bliva färdigställda inom den närmaste tiden.

Kopparbergs läns landsting. En ortopedisk klinik ingår i byggnadspla- nerna för centrallasarettet i Falun.

Gävleborgs läns landsting och Gävle stad. En ortopedisk klinik planeras, förmodligen vid Gävle lasarett. Frågan om platsantal m. m. är för när- varande under utredning.

Jämtlands läns landsting. Troligen kommer förslå-g att föreläggas 1954 års landsting om inrättande av en ortopedisk klinik vid centrallasarettet i Östersund, omfattande 30—50 platser.

Västerbottens läns landsting. Såsom ett led i pågående utbyggnads— arbeten vid centrallasarettet i Umeå ingår anordnandet snarast möjligt av en ortopedisk klinik om ca 60 platser.

Norrbottens läns landsting. En fullständig ortopedisk klinik ingår som ett av de första momenten av planerna för utbyggnad av garnisonssjuk- huset i Boden. Man hoppas kunna förverkliga detta projekt inom de när- maste åren.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att de föreliggande pla- nerna taga sikte på en så omfattande utbyggnad av ortopedvården, att inom en ej alltför avlägsen framtid praktiskt taget samtliga sjukvårds- områden torde komma att få tillgång till inom den allmänna sjukvårdens ram anordnade ortopediska kliniker.

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning Beläggning och poliklinikfrekvens

Redan i det förestående har framhållits, att såväl vanföreanstalternas som de allmänna sjukhusens ortopediska kliniker liksom Solhems sjuk- hus emottaga ortopediska fall i vedertagen bemärkelse. Utredningsman- nen har under arbetets gång och särskilt vid sina kontakter med veder- börande specialistläkare sökt bilda sig en uppfattning, huruvida det i praktiken föreligger någon mera väsentlig skillnad beträffande fallens art mellan de olika ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna å ena och de allmänna sjukhusen å andra sidan. Vad därvid framkommit får anses utvisa, att någon principiell sådan skillnad ej föreligger i fråga om patientmaterialet. Däremot intaga Stockholms- och Lundaklinikerna samt numer-a även Göteborgskliniken en viss särställning i sin egenskap av undervisni'ngskliniker. Det torde vidare ligga i sakens natur, att extremitets— kirurgi förekommer i relativt sett större utsträckning vid vanföreanstal- ternas ortopediska kliniker än vid de allmänna sjukhusens ortopedklini- ker, eftersom dessa sjukhus äro försedda med egna kirurgiska kliniker. Mera komplicerade och sällan förekommande extremitetskirurgiska liksom

dylika ortopediska fall torde emellertid som regel hänvisas till de ortope— diska universitetsklinikerna ett förhållande som är motiverat jämväl ur undervisningssynpunkt.

Vad gäller de på vanföreanstalternas ortopediska kliniker intagna pati- enternas antal och fördelning på såväl de olika anstalterna som skilda hemlän eller -städer, hänvisas till den härutinnan specificerade uppgift för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952, som lämnats i bilaga I, till vilken fogats några allmänna kommentarer i kap 3. Till ytterligare belys— ning av patientförhållandena må framhållas följande.

Av 7 375 patienter, som under perioden intagits (inskrivits) på de fyra vanföreanstalternas ortopediska kliniker, föllo ca 3000 på Stockholms-, 1 500 på Göteborgs-, 1 600 på Hälsingborgs- och 1 250 på Härnösandsan- stalten. lnemot hälften av totalantalet patienter intogs sålunda på en- bart Stockholmsanstalten. Räknat per 10 000 invånare .i hela riket intogos alltså sammanlagt ca 10,4 fall på vanföreanstalterna eller 4,2 vid Stock- holms-, 2,1 vid Göteborgs-, 2,3 vid Hälsingborgs- och 1,8 vid Härnösands- anstalten. Antalet patienter från stad eller län utanför vederbörande an- stalts »eget» upptagningsområde var förhållandevis ringa vid samtliga fyra vanföreanstalter, nämligen 224 i Stockholm, 29 i Göteborg, 15 i Häl— singborg och endast 2 i Härnösand. Att antalet >>främmande>> patienter var så mycket större vid Stockholmsanstalten än vid de övriga anstalterna måste anses naturligt med tanke på denna anstalts centrala läge i landet och ställning av undervisningsklinik.

Hela patientmaterialets fördelning på hemlån resp. -stad uppvisar stora variationer. Per 10 000 invånare var nämligen antalet på vanföreanstalts ortopediska klinik intagna patienter över 40 från Hälsingborgs stad, ca 20 från Kronobergs län, nära 17 från Västernorrlands län, nära 15 från Stockholms län, mellan 13 och 14 från Uppsala län, mellan 12 och 13 från vartdera Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Västmanlands, Kop- parbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län samt Göteborgs stad, mellan 10 och 11 från Göteborgs och Bohus län samt Gävle stad, mellan 9 och 10 från vartdera Gotlands, Blekinge, Skaraborgs och Värm- lands län samt Norrköpings stad, mellan 8 och 9 från Kristianstads och Norrbottens län samt Stockholms stad, mellan (i och 7 från Hallands och Älvsborgs län, drygt 5 från Malmöhus län, närmare 2,5 från Östergötlands och Örebro län samt endast 0,2 fall per 10 000 invånare (endast 1 patient) från Malmö stad. Som naturligt är, kan man ll dessa siffror spåra den genomgående tendensen, att vanföreanstalternas ortopediska kliniker be- läggas i förhållandevis mindre omfattning från sådana sjukvårdsområden, som ha egna ortopediska kliniker, men i högre grad från de sjukvårds- områden, där vanföreanstalt är belägen. Man kan emellertid ej undgå särskilt observera, att antalet på vanföreanstalt intagna ortopediska fall per 10 000 invånare från Hälsingborgs st—ad uppgår till 40, när motsva-

ran-de relationstal för Malmö stad stannar vid 0,2, vilket innebär, att Häl— singborgs stad praktiskt taget helt men Malmö stad egentligen ej alls replierar på vanföreanstalts ortopedklinik.

I fråga om de ortopediska lasarettsklinikerna må erinras om att dessa äro avsedda för det egna sjukvårdsområdet (landstingsområdet eller sta- den), om man bortser från att Lunds lasarett i egenskap av undervis— ningssjukhus hämtar sitt klientel från ett större upptagningsområde än Malmöhus län. I mån av platstillgång emottagas emellertid jämväl pati- enter från främmande sjukvårdsområden på de allmänna sjukhusens orto— pediska kliniker.

Beläggningen i sluten vård är 1952 vid de ortopedisk—a klinikerna har redovisats i tab. 13.

Tab. 13. Beläggning i sluten vård är 1952 vid ortopediska kliniker

Ortopedisk klinik Antal Antal Antal Medeltal vårdade Medel- vård- intagna vård- per dag vård— platser dagar 1 . tid, 31 dec. absolut ' .% av dagar vard- plats- antalet ' i l Vanföreanstalterna ........ 455 5 080 145 216 396,8 87 28.6 Stockholm ............... 171 2 119 51 782 141,43 83 24,4 Göteborg ................ 97 981 30 569 83,5 86 31.2 1 Hälsingborg ............. 80 1 115 26 715 73.0 91 24,0 Härnösand .............. 107 865 36 150 98,8 92 41,8 1 | Allmänna sjukhus ........ 451 4 745 154 511 422,2 91 32,6 Södersjukhuset ........... 32 301 9 772 26,7 83 32.5 ! S:t Görans sjukhus ....... 276 626 20 348 55.6 84 32,5 % Linköpings lasarett ....... 48 798 17 915 48,9 102 22,4 Lunds lasarett ........... 156 1 355 52 499 143,4 92 38,7 Örebro lasarett .......... 33 634 9 442 25,8 78 14,9 Solhems sjukhus .......... 90 389 31 666 86,5 96 81,4 Samtliga 996 10 214 331 393 905,4 90 32,4

1 In— och utskrivningsdagen har genomgående räknats som en dag. ? Antalet vårdplatser i genomsnitt under året har varit 66.

1 Malmö allmänna sjukhus. 3106 1 031 44 535 121,7 94 43,2 1 3 Antalet vårdplatser i genomsnitt under året har varit 129.

Av tabellen framgår, att medeltalet vårdade per dag i procent av vård- platsantalet genomsnittligt varit lägre vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker än vid de sjukhusanslutna ortopedklinikerna eller 87 % vid de , förstnämnda mot 91 vid de senare. Detta torde i för-sta hand samman- ; hänga med att medelvärdtitden varit kortare vid vanföreanstalternas eller 28,6 dagar mot 32,6 dagar vid de allmänna sjukhusens ortopedkliniker. Medelbeläggningen vid Solhems sjukhus har utgjort 96 % och medelvärd—

tiden 81,4 dagar. Den långa medelvårvdtiden vid detta .sjukhus torde när- mast vara föranledd av de tbc-fall, som alltjämt, ehuru i betydligt mindre utsträckning än tidigare, vårdas vid sjukhuset. Frapperande låga tal upp- visar ortopedkliniken vid Örebro lasarett, nämligen endast 14,9 dagar i medelvår—dtid och 78 % i medelbeläggning.

Av vanföreanstalterna uppvisar Härnösandsanstalten den högsta medel- beläggningen men samtidigt också den längsta inedelvårdtiden, 92 % resp. 41,8 dagar. Detta förklaras till någon del av de speciella förhållanden, under vilka den ortopediska sjukvården måste bedrivas i Norrland med dess stora avstånd och till följd av den ringa befolkningstätheten betyd- ligt färre möjligheter till behandling och eftervård i hemorten jämfört med landet i övrigt.

Vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg ha ungefär lika lång inedelvårdtid, 24,4 resp. 24 dagar, men uppvisa det oaktat relativt stor skillnad i avseende på medelbeläggningen, nämligen 83 % vid den först- nämnda anstalten mot 91 % vid den senare. Detta torde i huvudsak vara beroende på följande omständigheter.

Av de 171 vårdplatserna vid Stockholmsanstalten äro sedan ett antal år tillbaka 14 platser reserverade för patienter, som besöka anstalten för provning och inpassning av bandage och proteser samt gångövningar. Platserna äro sammanförda till en särskild »gästavdelning» och beläggas delvis genom bandageavdelningens försorg. Åtskilliga patienter på denna avdelning torde ej behöva stå under kontinuerlig tillsyn och kontroll av klinikens läkarpersonal på samma sätt som klinikens övriga patienter. An- talet intagna på avdelningen uppgår årligen till ca 400, vilket utgör om- kring 1/5 av hela antalet intagna patienter på kliniken under ett år. Medel- vårdtiden för patienterna på denna specialavdelning rör sig om endast ca 8 dagar. Beläggningen är tidvis mycket låg, speciellt över veckoslut och helger. Det är självfallet, att här berörda förhållanden påverka de st-atis- tiska uppgifterna beträffande Stockholmsanstaltens medelvärdtid och me- delbeläggning. Visserligen torde det kunna förutsättas, att dylika protes- fall understundom intagas på ortopedklinikerna även vid de övriga van- föreanstalterna och vid lasaretten, men näppeligen i den omfattning och under de former, som genom den s. k. gästavdelningen kan ske vid Stock- holmsanstalten.

En bidragande orsak till den relativt sett lägre medelbeläg-gningen vid Stockholmsanstalten under här ifrågavarande redovisningsperiod torde jäm- väl vara, att anstalten därunder för vädring och rengöring av vårdavdel- ningarna hållit dessa i tur och ordning helt stängda under 2—3 veckor varje år utan att därvid i motsvarande mån överbelägga övriga lav-delningar.

Å andra sidan har ortopedkliniken i Hälsingborg i verkligheten 4 plat- ser utöver de i statistiken redovisade 80 vårdplatserna. Dessa fyra plat- ser äro i huvudsak avsedda för bandageprovningar o. d., vilket synes utgöra

en viss motsvarighet till Stockholmsanstaltens i det officiella vårdplats- antalet inräknade »gästavdelning». Här har sålunda beläggningsprocenten i statistiken räknats på ett lägre vårdplatsantal än det i verkligheten till— gängliga, vilket givetvis höjt procentsiffran. Räknar man i stället med 84 vårdplatser, kommer man fram till en beläggningsprocent av inemot 87, vilket motsvarar medeltalet för vanföreanstalternas kliniker.

Redan av vad ovan anförts får anses framgå, att viss till synes före- liggande oenhetlighet i beläggningen vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker kan förklaras av särskilda omständigheter samt i och för sig knap- past berättigar till särskild erinran.

Frekvensen i den öppna vården är 1952 vid de ortopediska klinikerna framgår av tab. 14. I denna har S:t Görans sjukhus ej medtagitvs, då uppgif- ter för enbart -den ortopediska kliniken vid detta sjukhus ej kunnat erhållas.

Tab. 14. Frekvens i öppen vård är 1952 vid ortopediska kliniker

Antal patienter Antal besök

Ortopedisk klinik Totalt Per Per Per Totalt Per Per Per

vård- inta- vård- vård- inta- vård- plats gen dag plats gen dag Vanföreanstalterna ............. 21 290 46,8 4,2 0,15 57 745 126,9 11,4 0,40 , Stockholm .................... 7 280 42,6 3,4 0,14 21 990 128,6 10,4 0,42 * Göteborg ..................... 6 581 67,8 6,7 0,22 15 663 161,5 16,0 0,51 Hälsingborg .................. 4 192 52,4 3.8 0.16 11 582 144,8 10,4 0,43 1 Härnösand ................... 3 237 30,3 3,7 0,09 8 510 79,5 9,8 0,24 | Allmänna sjukhus ............. 32 385 81,4 7,9 0,24 79 763 200,4 19,4 0,59 j Södersjukhuset ................ 3 097 96.8 10,3 0,32 5 389 168,4 17,9 0,55 , Linköpings lasarett ............ 4 445 92,6 5,6 0,25 12 739 265,4 16,0 0,71 Malmö allmänna sjukhus ...... 11 552 89,6 11,2 0,26 31 035 240,6 30,1 0,70 Lunds lasarett ................ 9 545 61,2 7,0 0,18 19 044 122,1 14,1 0,36 Orebro lasarett ............... 3 746 113,5 5,9 0,40 11 556 350,2 18,2 1,22 Solhems sjukhus ............... 6 650 73,9 17,1 0,21 9 258 102,9 23,8 0,29

Samtliga 60 325 64,0 6,3 0,19 146 766 155,6 15,3 0,47

1 I %

Poliklinikfrekvensen vid vanföreanstalterna är, som synes av tabellen, : relativt sett i regel lägre än vid allmänna sjukhusen. Endast Göteborgs- 1 anstalten kan uppvisa en poliklinjkfrekvens av liknande storleksordning 1 som de allmänna sjukhusen.

Då vanföreanstalternas ortopediska kliniker var för sig betjäna upp- i t—agningsområden av en betydande storleksordning, medför besök på dessa kliniker för ett stort antal patienter besvärliga och kostnadskrävande * resor. Dessa förhållanden synas så till vida ha påverkat organisationen 1 av vanföreanstalternas polikliniska verksamhet, att man sett sig i högre ; grad än vad fallet oftast torde vara vid övriga ortopedkliniker med deras ! i regel till en stad eller ett län begränsade upptagningsområden nödsakad ! l !

till ett och samma besök i görligaste [mån koncentrera erforderliga under- sökningar och övriga åtgärder. Härav följer, att besöken vid vanförean— stalternas polikliniker bliva färre men vart och ett besök mera tidskrä- vande än vid de polikliniker, där en [förnyad kontakt lättare kan ernås med patienten. Detta torde förklara särskilt den vid vanföreanstalten i Härnö- sand förhållandevis låga poliklinikfrekvensen. Det bör vidare beaktas, att de varierande resurser i fråga om personal och lokaler, som vid :de olika sjuk- husen ställts till den polikliniska (öppna) verksamhetens förfogande, helt naturligt måste vara av 'stor betydelse för här ifrågavarande frekvenssiffror.

Personalförhållanden

I den under kap. 3 omförmälda bilagan III har lä-mnats en redovis- ning över 31 december 1952 befintliga befattningar av skilda kategorier vid vanföreanstalterna med fördelning på de olika verksamhetsgrenarna. För att kunna jämföra pers-onalförhållandena vid de olika vanföreanstalternas ortopediska kliniker och tillika ställa dessa i relation till motsvarande personalförhållanden vid övriga ortopedkliniker har vidare — med led- ning av från vanföreanstalterna inhämtade uppgifter samt, vad gäller vissa sjukhusanslutna ortopedkliniker, med utgångspunkt från personal- redovisningen i vederbörliga årsredogörelser —— i tab. 15 antalet befatt- ningar av vissa kategorier ställts i relation till antalet vårdplatser, intagna och vård-dagar år 1952. Därvid har för ernående av största möjliga jäm— förbarhet frånräknats den personal vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker, som tjänstgör på röntgen—, laboratorie-, bad— och gymnastikbe— handlinvgsavdelningarna, enär motsvarande avdelningar vid de allmänna sjukhusen i regel äro gemensamma för hela sjukhuset och sålunda icke ingå i personalstatistiken för dessas ortopedkliniker. Vidare har uteslu- tits skrivbiträdespersonal samt viss annan personal av mera speciellt slag, såsom arbetsinstruktörer o. (1. I detta sammanhang må emellertid fram- hållas, att olika redovisningssystem för viss gemensam personal samt andra speciella förhållanden och faktorer, som icke direkt kunna utläsas av statistikmaterialet, självfallet kunna medföra, att de i sammanställ- ningen redovisade sifferuppgifterna kunna bliva i någon mån missvisande, vilket svårligen kan undvikas vid en sammanställning av här ifrågavarande slag. Det oaktat torde emellertid sammanställningen kunna tjäna såsom underlag för en allmän bedömning av personalförhållandena.

En jämförelse mellan det i sammanställningen redovisade sammanlagda antalet befattningar vid de olika vanföreanstalterna var för sig och me-del- talet vid samtliga i tabellen upptagna institutioner utvisar, att Stockholms- och Göteborgsklinikernas relationstal i fråga om antalet vårdplatser och intagna per befattning, om man räknar med samtliga redovisade katego— rier befattningshavare, i huvudsak överensstämma med medeltalen för samtliga sjukhus, medan dessa klinikers relationstal i avseende på vård-

Tab. 15. Antal befattningar av vissa kategorier vid ortopediska kliniker 31 december 1952 i relation till antal vårdplatser, intagna och vårddagar

Ortopedisk klinik vid

Vanföre- Vanföre- Vanföre- Vanföre- Söder- Lin- Malmö Lunds Örebro Solhems Samtliga anstalten anstalten anstalten anstalten sjuk- köpings allm. lasarett lasarett sjukhus Stock— Göteborg Hälsing- Härnö— huset lasarett sjukhus

holm borg sand

Antal vårdplatser. . . . . . . . . . . . . 171 97 80 107 48 106 156 90 920 » intagna 2119 981 1115 865 798 1031 1355 389 9588 » vårddagar................ 51782 30 569 26 715 36150 17915 44 535 52 499 31666 311045

Läkare,totalt................ 8 4,3 4 3 2 3 5 6 3 3 41,3

Antal vårdplatser per d:o . . . . . . . 21,4 22,6 20,0 35,7 16,0 16,0 21,2 26,0 11,0 30,0 22,3 » intagna » » . . . . . . . 264,9 228,1 278,8 288,3 150,5 266,0 206,2 225,8 211,3 129,7 232,2 » vårddagar » » . . . . . . . 6 472,8 7 109,1 6 678,8 12 050,0 4 886,0 5 971,7 8,907.0 8,749,8 3 147,3 10 555,3 7 531,4

Sjuksköterskor, totalt . . . . . . . . . . 23,5 11,5 7,4 10 4,3 4 13 14,5 3,4 6,7 98,3

Antal vårdplatser per d:o. . . . . . 7,3 8,4 10,8 10,7 7,4 12,0 8,2 10,8 9,7 13,4 9,4 » intagna » » . . . . . . . 90,2 85,3 150,7 86,5 70,0 199,5 79,3 93,4 186,5 58,1 97,5 » vårddagar » » . . . . . . . 2 203, 2 658,2 3 610,1 3 615,0 2 272,6 4 478,8 3 425,8 3 620,6 2 777,1 4 726,3 3 164,2

Undersköterskor, barnsköterskor, sjukvårdare, sjukvårds- och städbi— träden, totalt .... . . . . . . . . . . . . . . 1 60,2 34 23,5 212,6 812 5 64,3 " 7 25

Antal vårdplatser per d:o. . . . . . . 2,8 2,9 3,4 2,5 4,0 2,4 4,7 3,6 » intagna » » . . . . . . . 35,2 28.9 47,4 23,9 66,5 21,1 90,6 15,6 » vårddagar » » . . . . . . . 860,2 899,1 1 136,8 775,6 1 492,9 816,5 1 348,9 1 266,6

Summa ovan upptagna befattningar, totalt 91,7 49,8 34,9 44 18,9 19 95 84,8 13,4 34,7

Antal vårdplatser per d:o. . . . . . . 1,9 1,9 2,3 2,4 1,7 2,5 1,1 1,8 2,5 2,6 1,9 » intagna » » .. . . . .. 23,1 19,7 31,9 19,7 15,9 42,0 10,9 16,0 47,3 11,2 19,7 » vårddagar » » . . . . . . . 564,7 613,8 765,5 821,6 517,0 942,9 468,8 619,1 704,6 912,6 639,7

* Häri ingå 7 sjuksköterskeelever. — * Häri ingå 2,2 sjuksköterskeelever. —- Häri ingår 1 sjuksköterskeelev. —— 4 Häri ingå 2 sjuksköterske— elever. 5 Häri ingå 7 sjuksköterskeelever. —— ' Häri ingå 3 sjuksköterskeelever.

dagarna äro ogynnsammare eller lägre än medeltalet, särskilt vad gäller Stockholmsanstalten. Detta sammanhänger bl. a. med den relativt låga medelbeläggningen vid sistnämnda anstalt, varom redogörelse tidigare lämnats i samband med analysen av beläggningen i den slutna vården. Hälsingborgs— och Härnösandsklinikerna åter ligga i vissa fall icke ovä— sentligt över medeltalet i fråga om samtliga relationstal, frånsett att Härnö- sandsklinikens relationstal, vad gäller antalet intagna per befattning, sam- manfaller med medeltalet. Detta förklaras av att medelvärdtiden vid denna anstalt, som framgått av tidigare i annat sammanhang lämnad redogörelse, är betydligt längre än vid övriga vanföreanstalter och patientomsättningen som följd därav mindre.

Går man till de särskilda relationstalen för de olika redovisade per- sonalkategorierna, finner man, att antalet intagna och vårddagar under år 1952 varierat dels per läkare från lägst 264 resp. 6 472 vid Stockholms- kliniken till högst 288 resp. ej mindre än 12 050 vid Härnösandskliniken, när medeltalet för samtliga kliniker utgjorde 232 resp. 7 531, dels per sjuk- sköterska från lägst 85,3 (intagna) vid Göteborgsklim'ken och 2 203 (vård- dagar) vid Stockholmskliniken till högst 150,7 vid Hälsingborgskliniken resp. 3 615 vid Härnösandskliniken, när medeltalet för samtliga kliniker utgjorde 97 intagna och 3 164 vårddagar. Vad beträffar kategorien under- sköterskor och lägre kvinnliga befattningshavare, ligger Hälsingborgskli- niken särskilt gynnsamt till, vad gäller såväl intagna (47) som vårddagar (1 136) per befattning. Ser man enbart till antalet vårddagar, intager bland vanföreanstalterna Härnösandskliniken den gynnsammaste ställningen med 1 166 vårddagar per befattning. I fråga om antalet intagna per befattning tillhörande denna grupp sammanfalla Härnösands- och Göteborgsklini— kerna med sina 27,9 och 28,9 intagna praktiskt taget med medeltalet för samtliga redovisade kliniker.

Rent allmänt sett torde tabellen få anses giva vid handen, att personal— uppsättningen i regel är relativt sett mindre vid vanföreanstalternas kli- niker" än vid de redovisade övriga ortopedklinikerna.

Driftkostnaderna och dessas finansiering

Härutinnan hänvisas först till den i kap. 3 lämnade allmänna över- sikten rörande vanföreanstalternas ekonomiska förhållanden överhuvud- taget, gällande Astatsbidragsregler m. m. samt ,den därstädes åberopade, så— som bilaga II intagna tablån över anstalternas totala inkomster och ut- gifter ävens-om dessas fördelning på de olika verksamhetsgrenarna under senast avslutade räkenskapsår, vilket omfattade 11/2 år eller tiden 1 januari 1951—30 juni 1952.

Vad nu särskilt angår driftkostnaderna och dessas finansiering vid orto- pedklinikerna, lämnas i tab. 16 med utgångspunkt från klinikernas totala driftutgifter under samma tid en specifikation, hur och till vilken del

dessa täckts dels med inkomst-er av olika slag, dels ock med statliga s. k. fyllnadsbidrag.

I fråga om de statliga fyllnadsbidragen faller det i ögonen, att dessa sammanlagt uppgått till drygt 4,6 milj. kr, under det att de fasta stats- bidragen understego 1,2 milj. kr. Det får onekligen anses anmärknings- värt, att fyllnadsbidrag krävts med ett belopp, som .är nära fyra gånger så stort som anstalternas fasta statsbidrag. Berörda förhållande samman- hänger emellertid, såsom tidigare påpekats, med att statsbidraget liksom Vårdavgiften per vårddag alltjämt begränsats till resp. 5:50 och 1 kr, oaktat medeldagkostnaden under de senaste femton åren flerdlubblats eller stigit från ca 7 kr år 1937 till nära 32 kr för här ifrågavarande räkenskapsår.

Emellertid står fyllnadsbidraget vid de olika klinikerna icke i samma relation till den totala driftkostnaden utan motsvarade för räkenskaps- perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 vid klinikerna i Stockholm, Göte— borg, Hälsingborg och Härnösand resp. 70,2, 61,8, 67,6 och 66,2 % av klini- kens totala driftkostnad. Dessa variationer sammanhänga naturligtvis i första hand med att dagkostnaderna sagda år varierat mellan kr 37:38 i Göteborg och kr 23:15 i Härnösand, motsvarande en skillnad i absolut tal om kr 14: 23. Det förhållandet, att för Göteborgsanstalten i tabellen redovisas en inkomst från pensionsstyrelsen om 118 000 kr, utgörande en ersättning efter 24 kr för varje vårddag på av styrelsen vid anstalten abon— nerade 12 platser, som icke haft någon motsvarighet vid de andra klini- kerna, minskar med i stort sett angivna belopp vid Göteborgsanstalten eljest föreliggande behov av fyllnadsbidrag.

Jämväl den föreliggande oenhetligheten i vid de skilda klinikerna för såväl öppen som sluten vård gällande avgiftsgrunder, vilka här nedan komma att närmare beröras, måste i sin tur påverka behovet av fyllnads- bidrag från staten.

Redan av vad sålunda påpekats får anses framgå, att gällande stats- bidrags- och avgiftsgrunder icke blott äro ägnade att skapa betydande svårigheter, därest man vill sinsemellan jämföra klinikernas driftekono- miska förhållanden, utan jämväl i övrigt måste betraktas såsom ur skilda synpunkter ohållbara för framtiden.

Vårdavgift för intagen patient bestämmes av vederbörande huvudman, dock att som villkor för statsbidrag till driften av vanföreanstalts orto- pediska klinik hittills gällt, att avgiften på allmän sal eller därmed lik- ställt rum icke finge överstiga 1 kr per patient och dag _ en maximi- avgift, som dock fr. o. m. 1 januari 1955 höjts till 3 kr. Vid vanförean— stalterna göres ingen skillnad i avgiftshänseende mellan patienter från an- staltens »eget» och från »främmande» upptagningsområde. De ortope— diska lasarettsklinikerna äro däremot avsedda för patienter, som äro i sjukhuslagens mening bosatta inom vederbörande landstings eller stads område, och för andra patienter, s. k. utomlänspatienter, uttages en högre vårdavgift.

Tab. 16. Inkomster, driftunderskott samt totala driftutgifter vid vanföreanstalternas kliniker 1 januari 1951—30 juni 1952

Stockholms- Göteborgs- Hälsingborgs- Härnösands- anstalten anstalten anstalten anstalten kr kr kr kr Inkomster 1. Statsbidrag .................. 447 556 214 987 225 491 306 881 2. Avgifter av Kungl. pensions- styrelsen .................... 118 155 — 3. Kommunala bidrag .......... 12 000 — 4 000 — 4. Sjukvårdsavgifter av kommuner och enskilda ................ 131 156 97 841 60 889 66 338 5. Behandlingsavgifter .......... 86 264 38 766 19 996 9 083 6. Poliklinikavgifter ............ 63 144 120 144 950 70 7. Inackorderingsavgifter ........ 90 447 60 7 59 40 760 54 486 Summa inkomster 830 567 650 652 352 086 436 858 Driftunderskott, som täckts genom fyllnadsbidrag av staten ........ 1 959 300 1 053 701 736 153 857 248 Totalsumma (= totala driftut- utgifter) 2 789 867 1 704 353 1 088 239 1 294 106

Dagavgifterna på privatrum vid vanföreanstalternas ortopediska klini- ker framgå av efterföljande tab. 17.

Dagavgift kr

Halvenskilt Helenskilt

mm mm Stockholm .............. 12: 20 : —— Göteborg ............... 15: 26: Hälsingsborg ............ 7 : 50 11 : —— Härnösand .............. 7: 50 10:50

Dagavgifterna för inomlänspatienter på de ortopediska lasarettsklini- kerna framgå av efterföljande tab. 18.

Allmän sal Halvenskilt rum Helenskilt rum Södersjukhuset ..... 5: (t.o.m. 30:e d) 15_ _ 25___ S:t Görans sjukhus 4: — (utöver 30:e d) ' '

12:—— (t.o.m. 20:e d) 20:— (t.o.m. 20:e d)

2: _ (11:e—20:e d) 10:— (utöver 20:e d) 18:— (utöver 20:e d)

Linköpings lasarett. 3: (t.o.m. 10:e d): 1: —— (utöver 20:e d)

Kristianstads lasarett 3:— (t.o.m. 20:e d) 12: —— (t.o.m. 20:e d) 20:— (t.o.m. 20:e d) 2: — (utöver 20:e d) 10:——— (utöver 20:e d) 18:— (utöver 20:e (1) Malmö allmänna sjukhus ........... 3: (t.o.m. 15:e d) 1: 50 (utöver 15:e d)

:— (t.o.m. 15:e d) 13:— (t.o.m. 15:e d) :50 (utöver 15:e d) 11:— (utöver 15:e d)

dec

12:— (t.o.m. 20:e d) 20:— (t.o.m. 20:e d)

Lunds lasarett """ 11— 10: _ (utöver 20:e d) 18: — (utöver 20:e d)

Örebro lasarett ..... 3: 12: — 20:

För utomlänspatienter gälla vid de berörda allmänna sjukhusen enhet- liga dagavgifter om 50, 60 och 70 kr för remissfall samt 35, 45 och 55 kr för övriga fall på resp. allmän sal, halv- och helenskilt rum.

I fråga om ersättningen för vården av vissa utomlänspatienter på de allmänna sjukhusen ha emellertid samtliga landsting och städer utanför landsting träffat ett särskilt avtal, enligt vilket patientens bemlandsting (det landsting eller den stad, där patienten är bosatt) bestrider så stor del av den för vården utgående ersättningen, att den på patienten eller den för honom betalningsskyldige fallande patientavgiften stannar vid ett belopp, som i regel motsvarar inomlänspatientavgifteni den sjukes eget sju-k- vår-dsområde. Den närmare innebörden av det nu gällande avtalet, det 5. k. 1952 års utomlänsavtal, är följande i de avseenden, som här äro av intresse.

Avtalet gäller för utomlänspatient, som 1) under vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet drabbats av sjukdom eller skada och på grund därav blivit i behov av omedelbar vård på sjukvårdsanstalt (bl. a. lasarett) eller ock likväl intagits, emedan pati- entens tillstånd enligt intyg av den läkare, som svarat för patientens in- tagning, påkallat omedelbar behandling eller undersökning och hänvisning till någon hemlandstingets anstalt eller till närbeläget statligt sjukhus där— för icke kunnat ske, eller

2) för specialistvård remitterats till främmande anstalt (bl. a. lasarett) av någon hos hemlandstinget anställd a) lasarettsläkare, b) sanatorie- läkare, c) epidemisjukhuslåkare eller (1) sjukstuguläkare, utnämnd av Kungl. Maj:t. Remissen skall »utfärdas enligt fastställt formulär, enligt vilket bl. a. gäller, att den remitterande läkaren först har att undersöka, om erforderlig vård kan beredas den sjuke på statligt sjukhus.

Enligt bestämmelse i avtalet äro därifrån undantagna vissa patientkate- gorier (bl. a. värnpliktiga), i fråga om vilka tredje man (staten) har att svara för vårdkostna-den.

Den mellan huvudmännen överenskomna ersättningen för vård enligt avtalet utgör per värddag 50 kr för remissfall och 35 kr för övriga fall. Utomlänspatient på allmän sal eller den för patienten betalningsskyldige skall erlägga den patientavgift, som bestämmes av patientens hemlands— ting. Denna avgift tutgår för närvarande med 3 kr om dagen för patient från landstingsområde och från städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt med 5 kr, efter 30 dagars vård 4 kr, för patient från Stockholms stad och 3 kr för vuxna, 2: 50 kr för barn, från Göteborgs stad. Resten av den överenskomna ersättningen för vård enligt avtalet debiteras patientens bemlandsting. Utomlänspatient på halvenskilt eller helenskilt rum skall erlägga den patientavgift, som bestämmes av huvud- mannen för den anstalt, där vården meddelas, och som överensstämmer med de ovan angivna utomlänspatientavgifterna på sådana rum med av—

| t t | l i | l 1

drag för den nettoersättning, som enligt ovan utgår från hemlandstinget för vård på allmän sal och som debiteras hemlandstinget.

Den oenhetlighet, som sålunda inom den ortopediska specialistvården råder i fråga om vårdavgifter, är onekligen påfallande. Visserligen gäller vid vanföreanstalterna en enhetlig avgift på allmän sal, men på privatrum— men föreligga betydande skillnader i avgiftshänseende, karakteriserade av att Stockholms- och Göteborgsanstalterna ha ungefär dubbelt så höga patientavgifter som Hälsingborgs— och Härnösandsanstalterna. Jämför man vidare avgifterna vid vanföreanstalterna å ena sidan med dem vi—d de orto- pediska lasarettsklinikerna å andra sidan, framträda ännu större skillna- der, främst beroende på att den förstnämnda anstaltsgruppen icke har av- giften differentierad efter patientens bosättning inom eller utom anstal— tens upptagningsområde, medan lasaretten debitera mångdubbelt högre er- sättningar för s. k. utomlänspatienter.

Visserligen behöva flertalet utomlänspatienter genom det s. k. utom— länsavtalet endast betala en avgift av 3 kr på allmän sal, men den mer- kostnad, som enligt avtalet drabbar patientens bemlandsting, inbjuder helt naturligt detta att i första hand söka placera patienter, som behöva orto— pedisk specialistvård, vid vanföreanstalt, där på allmän sal hela kostna- den för vården hittills stannat vid 1 kr om dagen _ som helt betalas av patienten eller den för honom betalningsskyldige — i stället för som eljest 50 kr om dagen på allmän sal — varav patienten eller den för honom betalningsskyldige betalar 3—5 kr och hemlandstinget resten.

Detta förhållande har med särskild styrka gjort sig gällande i fråga om den ortopediska kliniken vid Lunds lasarett, som ju är ett undervis- ningssjukhus och i denna egenskap har behov av ett större och mera skiftande patientmaterial än som kan erhållas från enbart Malmöhus läns landstingsområde. Genom en skrivelse från Inrikesdeparte-mentet den 10 november 1951 har till utredningsmannen överlämnats en inom departe- mentet upprättad promemoria jämte vissa därtill hörande handlingar an- gående patienttillströmningen till lasarettet i Lund, varav i korthet fram- går följande.

Svårigheterna att erhålla tillräckligt patientmaterial hade i huvudsak givit sig till känna vid Lunds lasaretts ortopediska klinik. Med hänsyn till detta problems begränsade karaktär syntes det enligt promemorian naturligt undersöka möjligheterna för ett sådant specialarrangemang, som skulle tillgodose de aktuella behoven vid sagda klinik. Det borde således övervägas, huruvida icke anledning kunde finnas att genom särskilda bi- drag till den vanförevård, som bedreves vid Lunds lasarett, medverka till en förbättrad tillströmning av patienter till ortopediska kliniken i Lund. En utredning härom syntes lämpligen böra anförtros åt 1951 års vanföre- vårdsutredning.

En i ärendet företedd statistik för Lunds lasaretts inneliggande patien- ter under de tre första kvartalen av åren 1950 och 1951 utvisade, att an- delen utomlänspatienter minskat med 5,5 % från år 1950 till år 1951, då utomlänsavtalet trädde i kraft. En minskning inträdde för praktiskt taget samtliga kliniker vid lasarettet, men denna varierade från 0,3 % vid hud- kliniken till ej mindre än 14,9 % vid ortopedkliniken.

Det genom 1950 års utomlänsavtal här aktualiserade spörsmålet har numera fått skärpt aktualitet, sedan ersättningsbeloppen genom 1952 års utomlänsavtal höjts. Det är för övrigt i och för sig förklarligt, att den orto- pediska kliniken vid Lunds lasarett genom utomlänsavtalets tillkom-st fått vidkännas en viss minskning av patienttillströmningen till förmån för den närbelägna ortopedkliniken vid vanföreanstalten i Hälsingborg med dess låga vårdavgift.

Emellertid har denna fråga numera kommit i ett annat läge, i det att särskilda sakkunniga inom Inrikesdepartementet den 5 juni 1953 tillkal— lats för utredning om åtgärder mot den minskade tillströmningen av utom- länspatienter vid vissa undervisningssjukhus m. 111. Enligt direktiven böra de sakkunniga förutsättningslöst pröva angivna spörsmål i hela dess vidd samt framlägga förslag till de åtgärder, som kunna vara ägnade att undan— röja de uppgivna missförhållandena, ej enbart vid ortopedkliniken i Lund utan även vid andra universitetskliniker. Vid sådant förhållande anser sig vanförevårdsutredningen löst från sitt särskilda uppdrag att utreda frå- gan om åtgärder för att motverka den minskade tillströmningen av utom- länspatienter till den ortopediska kliniken vid Lunds lasarett. Vid sina allmänna överväganden i fråga om organisationen och finansieringen m. m. av vanföreanstalternas sjukvårdande verksamhet kan vanförevårdsutred- ningen emellertid självfallet ej undgå att beakta med rådande oenhetliga avgiftssystem sammanhängande problem.

I detta sammanhang vill utredningsmannen blott, med utgångspunkt från vad som anförts från vanföreanstalternas ortopedspecialister, betona vikten av att man beaktar önskemålet att kunna koncentrera vissa mindre vanliga ortopedfall av speciell karaktär till särskilda ortopedkliniker, i första hand undervisningsklinikerna. En förutsättning härför torde vara, att man för detta ändamål reserverar platser av rikskaraktär med avgifter förslagsvis i enlighet med vad som nu gäller vid Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet. Utredningsmannen förutsätter, att denna angelägen— het beaktas av ovannämnda sakkunniga vid deras utredning rörande till- strömningen av uto-mlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus m. m.

Poliklinik- och behandlingsavgifterna i öppen vård vid vanföreanstal- terna fastställas på förslag av anstaltsstyrelserna av medicinalstyrelsen. Framhållas mä i detta sammanhang, att poliklinik i egen regi drives av vanföreanstalten i Stockholm sedan länge och av vanföreanstalten i Göte—

borg sedan några år. Vid de två övriga vanföreanstalterna hålla läkarna själva egna mottagningar för öppen vård på anstalterna, i likhet med vad som är fallet vid det stora flertalet allmänna sjukhtus. Följande taxor till— lämpas vid vanföreanstalterna.

Vid vanföreanstalten i Stockholm tillämpas fr. o. m. 1 juli 1951 följande poliklinik— och behandlingsavgifter, vilka i stort sett överensstämma med vad som gäller vid Karolinska sjukhuset.

Poliklinikavgift

Behandlingsavgifter. Fysikalisk behandling: a) behandling vid olycksfall i arbete ................................................ 4:— b) annan behandling ........................................................................ 3:—

Kortvågsbehandling:

a) vardera av de tolv första behandlingarna ....................................... 3:— b) därefter följande behandlingar ...................................................... 2:—

Undersökningsavgifter. Röntgenundersöknin gar :

a) undersökning av rygg, höftleder och knän .................................... 15:— b) samtidig undersökning av två eller flera smärre leder ........................ 15: c) undersökning av enstaka extremitetsled .......................................... 7:—

Vid vanföreanstalterna i Göteborg, Hälsingborg och Härnösand har sedan länge gällt följande polikliniktaxa, vilken i tillämpliga delar på det hela taget överensstämt med sjukkassetaxan och den för lasarettsläkares öppna mottagningar överenskomna taxan.

I. Sjukdomsfall, som ej föranleda operativt ingrepp eller annan kirurgisk behandling.

Vid rådfrågning å poliklinikens mottagning utgår arvode till läkaren vid ett och samma sjukdomsfall enligt följande grunder.

1. För första besöket ........................................................................ 5:— 2 » andra besöket och varje följande besök .................................... 3:—

3. » förnyelse av recept utan annan rådfrågning .............................. 1:— 4 » telefonrådfrågning angående patient, som tidigare rådfrågat läkaren 2. _

5. Rådfrågning nattetid varmed avses tiden mellan klockan 22 och klockan 8, med 100 % förhöjning av det i varje fall under 1—4 angivna arvodet.

II. Sjukdomsfall, som föranleda operativt ingrepp eller annan kirurgisk behandling. Till läkaren utgår arvode enligt de under avdelning I stadgade grunder samt tilläggsarvode i de fall och med de belopp, som här nedan angivas.

1. Behandling av enkel mindre sårskada med sutur .............................. 1: 2. Behandling av komplicerad eller större sårskada med sutur ............... 5:— 3. Smärre ingrepp (såsom öppnande av ytlig varböld eller dylikt) ............ fritt 4. öppnande av fingerbulnad (panaritium eller dylikt) ........................ (S:—— 5. Amputation av fingrar eller tår ...................................................... 10: 6. Operation av mindre svulster, cystor eller dylikt .............................. 10: _— 7. Behandling av åderbråck med insprutning ....................................... 2:— 8. Tappning av vätskeansamlingar i buk- eller brösthåla ..................... 10: ——- 9. Punktion och utsugning av andra vätskeansamlingar ........................ 6:— b) 1. Fixationsförband av brott å revben ................................................ 2:— 2. Fixationsförband (med reposition) av brott å nyckelben .................. 5:— 3. Fixationsförband (med reposition) av brott å arm eller ben ............ 7:— 4. Fixationsförband (med reposition) av brott å hand eller fingrar ...... 3:— 5. Reposition med fixationsförband vid urledvrickningar ..................... 7:— 6. Gipsförband å arm eller ben av annan anledning .............................. 3:—

Anmärkningar.

. Samtliga under a) upptagna tilläggsurvoden innefatta jämväl ersättning för bedöv— ning, medan för bedövning i de under b) omförmälda fallen tillkommer ett särskilt arvode av 3 kr.

2. För efterbesök av sådan patient, som avses under II, utgår arvode enligt de under I

stadgade grunder.

|—'-

III. Laboratorieundersökningar.

Arvode för undersökning utgår till läkaren i de fall och med de belopp, som här angivas. | 1. Sänkningsreaktion ........................................................................ 3:— 2. Wassermanns undersökning och bakteriologiska undersökningar ersättas enligt

de grunder, som fastställts för vid statens bakteriologiska laboratorium verk- ställda dylika undersökningar. .

IV. För röntgenundersökning.

1. Fingrar eller tår eller enstaka tänder ............................................. 5: i 2. Extremiteter eller dess ledgångar ................................................... 10: j 3. Bröstkorg eller bäcken .................................................................. 13: 1 4. Ryggrad eller skalle ..................................................................... 15:—

För Göteborgsanstaltens del har medicinalstyrelsen 30 oktober 1953 medgivit en höjning av förenämnda polikliniktaxa med 20 %, innebärande bl. a. att avgiften under avd. I i taxan för första besök blir 6 kr samt för andra och varje följande besök 3: 60 kr. Sedan anstalt—en, som tidigare nämnts, övertagit polikliniken i egen regi, inflyta avgifterna till anstalten.

För Hälsingborgs- och Härnösandsanstalternas del har medicinalstyrel— sen 27 mars 1953 godkänt sådana ändringar i den förenämnda taxan, att under avd. I angivna belopp å 5 kr för första besöket och 3 kr för andra besöket och varje följande besök må höjas till 8 resp. 4 kr fr. o. m. sagda dag. Detta överensstämmer med vad som sedan några år gäller enligt överenskommelse mellan Landstingens centrala lönenämnd och Svenska lasarettsläkart'öreningen. Medicinalstyrelsen har också förutsatt, att be-

stämmelserna i sagda överenskommelse beträffande patientens och läka- rens ersättning till sjukhuset vid mottagning för öppen sjukvård skola i tillämpliga delar gälla även vid ifrågavarande båda vanföreanstalter. Detta innebär bl. a., att läkaren som ersättning för utnyttjandet av sjukhusets lokaler, utrustning och personal m. ni. skall till sjukhuset erlägga en av- gift av 50 öre för varje besök. -

För massage och behandlingar vid ortopediska kliniken i Göteborg gälla fr. o. m. 12 november 1951 följande avgifter.

Taxa I Taxa II Pat. själv el. Försäkringsbol., sjukkassa arbetsgivare, e. dyl. Sjukgymnastik och massage (värmebåge, rörelser, massage och elektricitet) ....... 2: 3: 50 Kortvåg ............................... 1:50 2: — Värmebåge ............................ 1 : 1: 50 Elektriska behandlingar ................ 1: 50 2: —— Fango helt med saltbad ................ 3 :— 3: 50 » » utan » ................ 2: 50 3: » lokalt med saltbad .............. 2: — 2: 50 ' » » utan » .............. 1:50 2:— Bassängbad inkl. massage .............. 3:—— 3: 50 » exkl. » .............. 2: 50 3: — 2: — Saltbad ............................... 1: 50

För poliklinisk behandling på gymnastik- och Ijusavdelningarna vid van- föreanstalten iHälsingborg gälla följande avgifter fr. o. m. 16 februari 1953.

Massage, enbart .......................... kr 3: 50

Enbart I samband med massage

Värmebåge ................ 2: 50 1: 50 Kortvåg .................. 3: —— 1 : 50 Diatermi .................. 3: 1: 50 Tonisator ................. 3: —- 1: 50 Elektricitet ............... 2: 50 1: 50 Histamin ................. 2: 50 1: 50 Ljusbehandling ............ 2: 50 -— Hållningsgymnastik ........ 3: —— —— Bad ...................... 2: — — Gymnastik i bad .......... 2: 50 —-

För massage-, diatermi— och annan behandling vid vanföreanstalten i Härnösand utgår en ersättning av 3 kr per behandling.

Till den ovan lämnade kritiska redogörelsen för de i hög grad varie— rande avgiftsförhållanden, som för närvarande gälla inom vanföreanstal- ternas slutna och öppna sjukvårdande verksamhet, [må i detta samman- hang slutligen framhållas, att de olika avgiftsgrunderna i sin tur påverka storleken av det fyllnadsbidrag, varav vederbörande vanföreanstalt är i be-

hov för sin sjukvårdande verksamhet. Statens fyllnadsbidrag skulle så- lunda oberoende av det föreliggande driftkostnadsresultatet kunnat minskas vid de vanföreanstalter, som tillämpat en lägre avgiftspolitik, därest avgif— terna enhetligt reglerats efter vad därutinnan högst gäller.

I fråga om driftkostnaderna har uutredningen velat belysa kostnadsut- vecklingen under en följd av år inom landets ortopedvård. I detta syfte har upprättats vidstående tvenne diagram. Det ena av dessa utvisar den genomsnittliga kostnadsutvecklingen per vårddag vid å ena sidan van— föreanstalterna och å andra sidan landets lasarett, medan det andra ut- visar kostnadsutvecklingen per vårddag vid de olika vanföreanstalterna. I detta sammanhang bör omnämnas, att vanföreanstalterna hittills beräknat sina i resp. årsberättelser intagna redovisningar över dagkostnaderna med utgångspunkt från det debiterade vårddagsantalet, vilket innebär, att såväl in- som utskrivningsdagarna medräknats. Beräkningen av dagkostnaderna vid lasaretten grundar sig däremot på det antal vårddagar, som erhålles, när in- och utskrivningsdagen räknas som en dag. För åstadkommande av jämförbarhet har utredningen i diagrammet över den genomsnittliga kostnadsutvecklingen mellan lasaretten och vanföreanstalterna omräknat vanföreanstalternas dagkostnader efter samma beräkningsgrunder; som tillämpats för lasaretten. Någon sådan omräkning har däremot icke vid- tagits i fråga om de efterföljande kostnadsredovisningar, som avse en jäm— förelse mellan enbart vanföreanstalterna.

Vad först gäller den genomsnittliga dagkostnaden vid vanföreanstalter- nas ortopediska kliniker, jämfört med de allmänna lasaretten — där man ej kan renodla dagkostnaden för de olika klinikerna —— framgår klart av diagrammet, att vanföreanstalternas kostnader, som under slutet av 1930- talet och början av 1940—talet i stort sett lågo jämsides med lasarettens, därefter i icke obetydlig grad understigit dessa, oaktat den gjorda jäm- förelsen är något ogynnsam för vanföreanstalterna med hänsyn till att dessa äro belägna i de högre dyrorterna (Stockholmsanstalten ortgrupp 5, Göte- borgsanstalten ortsgrupp 4, Hälsingborgsanstalten ortsgrupp 3 och Härnö- sandsanstalten ortsgrupp 4), medan flertalet lasarett ligga i lägre dyr- orter. Den genomsnittliga dagkostnaden för lasaretten utgjorde sålunda år 1951 kr 35:90 och vid vanföreanstalterna kr 31: 76 1 januari 1951—30 juni 1952. Sistnämnda kostnad är ändock påverkad av de under år 1952 inträdda pris- och lönestegringarna.

Kostnadsutvecklingen vid de olika vanföreanstalterna har enligt dia- grammet varit relativt likartad. De mera betydande kostnadsstegringarna och tidpunkterna för dessa sammanfalla sålunda rätt väl vid samtliga an- stalter och torde i huvudsak vara föranledda av de senare årens allmänna pris- och lönestegringar samt jämväl av den allmänt höjda standarden och intensifieringen inom landets sjukvård, vilken kan förmodas snab- bare ha gjort sig gällande vid Stockholms- och Göteborgsanstalterna med

Genomsnittliga kostnadsutvecklingen per vårddag vid landets lasarett jämfört med genomsnittliga kostnadsutvecklingen vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker åren 1937—30 juni 1952

Vonföreunsloller

Losoren

7 I | | | I I I I Är1937 33 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 å11951

därav följande något högre dagkostnader. Att Göteborgsanstalten de sista åren uppvisat högre kostnader än Stockholmsanstalten torde till en del kunna tillskrivas dess i förhållande till Stockholmsanstalten ogynnsam- mare utgångsläge med äldre och ot—idsenligare lokaler samt utrustning, Vilket 'under senare år krävt större investeringar i fråga om fastigheter och utrustning än vad fallet varit vid Stockholmsanstalten, som inflyttade i nya lokaler i mitten av 1930-talet och i samband därmed erhöll en betydande

Kostnadsutvecklingen per vårddag vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker

Kr..

åren 1937—30 juni 1952

Kr.

e 36— 34— 32— 30— 23_ 26—

24—

12— 10— 8—

!.

Stockholmsanstalten Göteborgsanstalten

Hölsingborgsanslulten

Hörnösandsanstolten

38—

j-u

—z4

>-22

—14

-12

-10

—8

6

År 1937

1952 (30/6)

nyutrustning. Vissa andra faktorer, som bidragit till de högre kostnaderna vid Göteborgsanstalten, kommer utredningen att här nedan närmare belysa.

För att giva en mera detaljerad bild av dagkostnaderna vid vanföre- anstalterna ha dessa för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 i tab. 19 för varje anstalt fördelats på olika utgiftsposter, varvid även beträffande varje post angivits skillnaden mellan den högsta och den lägsta dagkostnaden.

Innan utredningen övergår till att något beröra de mera betydande olik- heterna i kostnadshänseende anstalterna emellan, må här erinras om vad utredningen i den allmänna redogörelsen i kap. 3 anfört beträffande

Tab. 19. Specifikation av dagkostnaderna 1/1 1951—30/6 1952 vid vanföre- anstalternas kliniker

Utgiftspost Dagkostnad kr Skillnad mellan högsta och lägsta

Stock- Göte- Hälsing- Härnö- dagkostnad holm borg borg sand kr

1. Avlöningar .......................... 24: 02 26:64 17: 60 16:04 10:60 2. Läkemedel .......................... 1: 17 0:43 0: 66 0: 51 0: 74 3. Förbandsartiklar och gips ............ 0:64 0:55 0:50 0:48. 0:16 4. Instrument och apparater jämte hithö- rande förbrukningsartiklar ............ 1:08 0- 94 1: 14 0:67 0:47 5. Extra sjukvårdskostnader ............ 0:22 0.38 0: 14 0:05 0: 33 l 6. Patienters utspisning ................. 2:67 2 51 2: 04 1:93 0:69 : 7. Personalens utspisning ............... 0:76 0- 64 0:45 0:44 0:32 ! 8. Bränsle, elektr. energi och vatten ..... 1:50 2 03 1: 22 1: 45 0:81 1 9. Tvätt och rengöring (förbrukningsartik- lar) ................................ 0:16 0 12 0:13 0 15 0:04 ! 10. Förbrukningsartiklar ................. 0:55 0 93 0:74 0 59 0:38 11. Fastighetsunderhåll .................. 0:82 0 93 0:48 0 17 0:76 12. Kontorsutensilier och trycksaker ...... 0: 16 0 23 0; 08 0 09 0:15 13. Post- och telefonavgifter .............. 0: 15 0 37 0: 26 0 14 0:23 14. Diverse utgifter (avskrivning å inventa- rier, skolundervisning och arbetsterapi, förströelse och sysselsättning, persona— . lens sjukvård och olycksfallsförsäkring, % allm. omkostnader m. m.) ............ 0:76 0:68 0: 53 0:39 0; 37

Summa 34: 66 37: 38 25:97 23: 15 14:23

vanskligheten av att draga direkta rättvisande slutsatser från den ekono— miska statistik, som finnes tillgänglig i vanföreanstalternas årsberättelser. Erinras må vidare i detta sammanhang ånyo om de kostnadsdifferenser, som äro naturliga med hänsyn till anstalternas belägenhet i olika dyrorts- grupper.

Som synes av tabellen, är skillnaden mellan den högsta (Göteborgs- anstalten) och den lägsta (Härnösandsanstalten) totala dagkostnaden kr 14:23. Den största skiljaktigheten eller kr 10:60 hänför sig till posten avlöningar, som ju också är den dominerande utgiftsposten i all sjukhus- drift. Göteborgsanstalten har den högsta lönekostnaden med kr 26: 64, närmast följd av Stockholmsanstalten med kr 24: 02. Lägsta lönekostna- den redovisar Härnösandsanstalten med kr 16:04. Även Hälsingborgs— anstalten har relativt låg lönekostnad eller kr 17:60. Att de båda först-

? nämnda anstalterna uppvisa högre lönekostnader än de senare är natur- ligt i betraktande av den väsentliga skillnaden i personaluu-ppsättningen, som framgått av den tidigare här ovan lämnade personalanalysen och där kommenterats. En förklaring till att Göteborgsanstalten uppvisar högre lönekostnader än Stockholmsanstalten torde vara tillämpningen av olik- artade lönebestämmelser beträffande bl. a. den lägre sjukvårds- och eko-

nomipersonalen samt i fråga om läkarpersonalen. Vad särskilt gäller den sistnämnda personalen kan nämnas, att överläkaren vid Stockholmsanstal- ten i sin egenskap av professor i ortopedi avlönas av Karolinska institutet och endast uppbär ett särskilt överläkararvode från vanföreanstalten. Karolinska institutet bestrider dessutom viss del av lönen till en läkar- amanuens (tillika andre underläkare) vid Stockholmsanstalten. Vid Göte- borgsanstalten däremot avlönas överläkaren helt av anstalten, och vidare uppbära tre av de övriga läkarna vid denna anstalt till skillnad mot vad gäller vid de andra tre vanföreanstalterna [utöver den ordinarie lönen särskilda poliklinikarvoden av icke obetydlig storleksordning. Den härigenom uppkommande merkostnaden för Göteborgsanstalten överstiger under redovisningsperioden 2 kr per vårddag.

Mera betydande kostnadsdifferenser i övrigt anstalterna emellan hän- föra sig till posterna läkemedel, bränsle, elektrisk energi och vatten samt fastighetsunderhåll.

Vad först gäller läkemedel må nämnas, att denna post även belastas med kostnader för blod och dextran. Antalet operationer och framför allt arten av dessa påverkar därför i hög grad hithörande kostnader. Stockholmsan- stalten har de högsta läkemedelskostnaderna, vilket delvis torde kunna tillskrivas det större antalet komplicerade operationer, som utförs vid denna anstalt och som fordrar intensivare behandling med åtföljande större för- brukning av blod och läkemedel.

I fråga om posten bränsle, elektrisk energi och vatten uppvisar Göte- borgsanstalten den högsta kostnaden, vilket närmast torde vara beroende på att denna anstalt inköper sitt värmebehov från det närbelägna Sahl- grenska sjukhuset, varvid ersättningen härför även inkluderar viss löne— kostnad.

Vad slutligen gäller posten fastighetsunderhåll, sammanhänger den an— märkningsvärt låga kostnaden vid Härnösandsanstalten med att byggnads- styrelsen bestrider huvudparten av fastighetsunderhållskostnaderna Vid an- stalten.

Dagkostnaderna och dessas variationer återspegla sig även i de minst lika viktiga kostnaderna per intagen patient. Dessa kostnader ha vid van- föreanstalterna under den ifrågavarande verksamhetsperioden varierat från 1 120 kr i Göteborg och 1 042 kr i Härnösand till 681 kr i Hälsingborg och 926 kr i Stockholm. På det hela taget framträder här medelvärdtidens dominerande betydelse för kostnaden per intagen. Att Göteborgsanstalten trots kortare medelvärdtid redovisat en något högre kostnad per intagen än Härnösandsanstalten torde kunna tillskrivas i första hand de större lönekostnaderna i Göteborg, för vilka tidigare redogjorts, och den lägre medelbeläggningen.

Utredningen har i tab. 16 redovisat förekommande inkomster av olika slag vid vanföreanstalternas ortopediska kliniker samt de på dessa klini-

Tab. 20. Totala inkomster och driftunderskott per vårddag

Skillnad mellan högsta och lägsta post kr

Per vårddag kr Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

Summa inkomster ............ 10:32 14:27 8: 40 7: 82 6: 45 Driftunderskott ............... 24: 34 23: 11 17: 57 15: 33 9: 01

' ker belöpande driftunderskotten, avseende tiden 1 januari 1951—30 juni ' 1952. För att ytterligare belysa det ekonomiska resultatet av den sjukvår- dande verksamheten vid anstalterna har i tab. 20 gjorts en jämförelse ? mellan de totala inkomstbeloppen samt driftunderskotten vid resp. an- * stalter under den ifrågavarande tidsperioden, varvid dessa poster på samma 3 sätt som i fråga om utgifterna beräknats per vårddag.

1. Av tabellen framgår, att Stockholms- och Göteborgsanstalterna, vilka ! ! f

1 !

uppvisa de högsta dagkostnaderna, även redovisa de största inkomsterna per vårddag. Härigenom blir skillnaden mellan driftunderskotten vid de olika anstalterna betydligt mindre än skillnaden i fråga om de totala vård- dagskostnaderna. Utredningen har tidigare i redogörelse för inkomst- och avgiftsförhållandena vid anstalternas kliniker belyst föreliggande olik- heter såväl i avseende på organisationen av den öppna värden som även

3 vad gäller vissa avgiftsförhållanden m. 111. Dessa olikheter, vilka äro den närmaste anledningen till de ovan redovisade skillnaderna i inkomsterna, torde därför icke här på nytt behöva beröras. Utredningen vill endast om- nämna, att inkomsterna av poliklinikavgifter under den aktuella tidsperio- den vid Stockholms- och Göteborgsanstalterna uppgingo till kr 0:78 resp. kr 2: 63 per vårddag. Att ifrågavarande inkomster voro avsevärt högre vid Göteborgsanstalten än vid Stockholmsanstalten torde, förutom olik- heterna i avgiftssystemet, bero på att poliklinikfrekvensen i relation till vårddagarna varit högre vid den förstnämnda anstalten.

Tidigare reformförslag

Innan utredningsmannen söker bedöma, om och i vad mån de olika verksamhetsgrenarna vid vanföreanstalterna kunna och böra anpassas efter vissa under debatt ställda riktlinjer, utan att man därmed bryter en i och för sig erforderlig eller önskvärd samordning mellan de medicinska samt de pedagogiska och sociala kraven, har det befunnits angeläget att här redo- visa innebörden av dessa riktlinjer och därmed sammanhängande reform- krav. Huvudfrågan gäller därvid en ifrågasatt skilsmässa mellan den sjuk- vårdande å ena och den övriga verksamheten vid vanföreanstalterna å andra sidan, varför detta spörsmål kommer att ägnas särskild uppmärk- samhet.

1918 års vanförevårdssakkunniga ägnade i sitt år 1920 avgivna betän— kande angående riktlinjerna för vanförevårdens vidare utveckling ingå- ende överväganden åt bl. a. frågan om ordnandet av den ortopediska sjuk- vården. De sakkunniga fastslogo här, att de brister, som onekligen för det dåvarande vidlådde skötseln av de ortopediska fallen inom den all- männa sjukvården, icke kunde avhjälpas med mindre än att specialavdel— ningar för ortopedi komme till stånd i större utsträckning än dittills skett. Vårt lands utsträckning och kommunikationsförhållanden gjorde det en— ligt de sakkunnigas mening vidare önskvärt, att möjligheter till special— vård funnes någorlunda jämnt fördelade över hela landet. Därför syntes det de sakkunniga ligga närmast till hands att söka åstadkomma ett antal över hela landet någorlunda likformigt förlagda kombinerade centra för ortopedi och vanförevård. Alternativt kunde de erforderliga nya centra för ortopedi och vanförevård anordnas inom anstalter av de dåvarande vanföreanstalternas typ, eller också såsom specialavdelningar vid lämpligt belägna större allmänna sjukhus.

Vanföreanstalterna med deras kombination av sjukvård samt pedagogik och socialvård vore enligt de sakkunniga framtvungna av historiska för- utsättningar, och åtskilligt ansågs tala för att den rådande typen av isole- rade vanföreanstalter i själva verket representerade ett övergångsstadium. Fördelarna med en anknytning av vanföreanstalterna till allmänna sjuk- hus syntes de sakkunniga vara så stora och olägenheterna av de vid van- föreanstalterna knutna isolerade sjukvårdsavdelningarna redan så märk- bara, att man måste undersöka, om ej denna fastare anknytning mellan vanföreanstalterna, särskilt deras speciella ortopedi, och den allmänna sjuk- vården kunde åstadkommas.

De sakkunniga förmenade alltså, att den ortopediska behandlingen av vanföra ej borde, såsom dittills, vara helt skild från landets övriga, all- männa sjukvård med därav följande isolering. Vid sådant förhållande och trots att de sakkunniga ansågo det intima samarbetet mellan den ortope- diska sjukvården för vanföra samt deras uppfostran och utbildning i övrigt oundgängligen nödvändigt, ville de sakkunniga föreslå, att vid skapandet av nya vanföreanstalter den ortopediska polikliniken och sjukvården över- flyttades till en ortopedisk avdelning vid ett närbeläget allmänt sjukhus samt att, i den mån så läte sig göra, de redan befintliga anstalterna ut- vecklades i samma riktning. Vanföreanstalten och sjukhusets ortopediska avdelning måste emellertid enligt de sakkunnigas mening intimt sam- arbeta. Vanföreanstalten borde därför ligga i omedelbar närhet av sjuk- huset. Sjukhusets ortopediska poliklinik borde, i likhet med de dåvarande anstalternas polikliniker, tjäna såsom upptagningsorgan för vanförean- stalten och den ortopediska avdelningens läkare anställas såsom läkare även vid vanföreanstalten, varjämte anstaltens ledande personal borde be— redas tillfälle att vara rådgivande i sociala frågor, som låge inom vanföre-

vårdens område. De yttre möjligheterna att åstadkomma dylik samorga- nisation funnes i fråga om de då befintliga tre anstalterna (i St-ockholm, Göteborg och Hälsingborg), vilka alla läge i städer med stora sjukvårds- inrättningar.

Statens sjukvårdskommitté underströk i sitt betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket (SOU 1934:22) nödvändigheten av ett intimt samarbete mellan sjuk- och socialvård samt framhöll, att spörs- målet i fråga om den ortopediska vården gällde, huruvida denna, såsom dittills i stor utsträckning varit fallet, borde förläggas till vanföreanstal- l terna eller, i mån av ökat platsbehov, till allmänt sjukhus i anslutning till * en för uppfostran och social omvårdnad inrättad anstalt för vanföra. ! Oaktat vanförevårdssakkunniga av år 1918 efter ett ingående över- .I vägande stannat för det senare alternativet, hade utvecklingen gått i mot- satt riktning. Häri ville kommittén se ett stöd för den uppfattningen, att vanföreanstalternas sjukavdelningar vore skickade att mottaga även så- dana vanförefall, som ehuru i behov av ortopedisk vård icke vore att anse såsom i social mening vanföra. Erfarenheten hade ock ådagalagt, att sådana fall i icke ringa utsträckning motto—ges till behandling på vanföre- anstalternas sjukavdelningar. Vid sådant förhållande och då med till— komsten av Härnösandsanstalten och en ny vanföreanstalt av föreslagen storlek på Norrbackaområdet behovet av vårdplatser för den ortopediska behandlingen inom vanförevården, såvitt med ledning av föreliggande material kunde bedömas, torde för den närmaste framtiden bliva någor- lunda täckt, fann kommittén principfrågan om den ortopediska vårdens förläggande för det dåvarande sakna större praktisk betydelse.

Kommittén var emellertid för sin del ingalunda främmande för de skäl, som anförts för ett förläggande av ortopedisk vård till särskilda avdel- ningar vid lasarett och därmed jämförliga sjukhus. En sådan anordning skulle onekligen innebära vissa fördelar. Genom det arbete till vanföre— vårdens fromma, som utförts vid våra ortopediska lasarettsavdelningar, hade ock dessa väl hävdat sin plats inom ifrågavarande område. Men med hänsyn såväl till vanföreanstalternas ovan antydda utveckling som till den omständigheten, att erforderligt klientel för ortopedisk specialvård torde kunna påräknas endast vid de allra största sjukhusen, borde man dock vid ett utbyggande av den ortopediska lasarettsvården framgå med stor försiktighet och helst avvakta de erfarenheter, vilka kunde föreligga, sedan de fyra vanföreanstalterna i fullt utbyggt skick utövat sin verksam— het under exempelvis en 10-årsperiod. Därest vid något lasarett en kirur— gisk avdelning dessförinnan skulle växa ut till en sådan omfattning, att en uppdelning av densamma vore påkallad, kunde dock inrättandet av en avdelning för extremitetskirurgi, till vilken även de ortopediska fallen hörde, befinnas lämpligt och tillrådligt. För undvikande av dubbelorga- nisation och för tillgodoseende av de viktiga vårdfaktorer, som skol- och

yrkesundervisningen utgjorde, borde på de ortopediska lasarettsavdel— ningarna intagas endast sådana patienter, vilkas fel .och lyten icke kunde antagas medföra varaktig inskränkning av arbets- och förvärvsförmågan eller för vilka den ortopediska behandlingen syntes ha goda utsikter att förebygga vanförhet i social mening. Uppenbarligen borde man söka und- vika en utveckling i sådan riktning, att vanförefallen komme att remitteras till vanföreanstalterna, först sedan den ortopediska behandlingen på lasa- rettsavdelning visat sig icke medföra önskat resultat, och att vanföreanstal- ternas kliniska avdelningar på så sätt endast bleve ett slags sekuundärav- delningar till de ortopediska lasarettsavdelningarna. En avvikelse från denna princip syntes berättigad endast med hänsyn till den medicinska undervisningens krav. Med kommitténs ställning till detta spörsmål bleve givetvis följden, att patienter i behov av ortopedisk specialvård skulle vara berättigade till vård vid vanföreanstalternas ortopediska avdelningar, oav- sett om syftet med behandlingen vore att förebygga vanförhet i social be- märkelse eller icke. Att graden av de olika sökandenas vårdbehov skulle vara bestämmande för intagningen, då utrymmesskäl påfordrade en gall- ring, syntes kommittén självfallet.

Un-der den senare delen av 1930-talet gjordes flera utredningar rörande reumatikervården och dess förhållande till ortopedien, resulterande bl. a. i förslag till inrättande av ortopediska kliniker vid undervisningssjuk- h'usen. För fortsatt utredning rörande reumatikervården m. m. tillsattes så 1941 års reumatikervårdssakkunniga, som avgåvo tre delbetänkanden. I sitt sista delbetänkande, om reumatikervårdens utbyggande (SOU 1945: 41), framhöllo de sakkunniga, att vården av reumatiskt sjuka visserligen främst krävde beaktande av invärtesmedicinska synpunkter men också i icke ringa utsträckning fordrade konsultation och behandling av fackut- bildade ortopeder. De sakkunniga funno denna sida av reumatikervården icke tillfredsställande kunna tillgodoses utan en utbyggnad och decentrali— sering av ortopedvården. Samtidigt betonades emellertid, att reumatiker- vårdens ortopediska sida utgjorde endast en mindre del av det problem- komplex, som mötte inom ortopedvården. Komplicerande moment här- vidlag vore sammankopplingen med den sociala vanförevården och oklarhet i fråga om ortopediens förhållande till extremitetskiruurgien. De sakkun- niga begränsade sig därför till att förorda vissa provisoriska anordningar för att tillgodose reumatikervårdens behov av ortopedisk sakkunskap samt hemställde, att frågan om ortopedvårdens framtida organisation gjordes till föremål för en särskild utredning.

I anledning av en framställning från vanförevårdsföreningen i Göteborg om statsanslag för utvidgning av dess vanföreanstalt uppdrog föreningens styrelse på anmodan av socialministern år 1945 åt en styrelsens kommitté att verkställa utredning och planläggning av en ny vanföreanstalt i Göte-

borg, som tillika skulle tjäna ändamålet att bereda yrkesutbildning och omskolning för andra grupper partiellt arbetsföra än vanföra. Utredning och organisationsförslag i ämnet framlades samma år. Vad beträffar den ortopediska sjukvården gick detta kommittéförslag i huvudsak ut på följande.

Kommittén fann det tveksamt, huruvida den nya institutionen även borde bedriva en rent sjukvårdande verksamhet. Emellertid anförde kom- mittén bl. a., att den sociala och pedagogiska funktionen vid vanföreanstalten alltjämt hade behov av sin förbindelse med den sjukvårdande verksam- heten, att genom statsbidragen så goda förmåner komme de vårdbehövande till del, att man tills vidare borde bibehålla den ortopediska sjukvården ; under föreningarnas verksamhet, samt att ett överförande av vanförean- ' stalternas geografiskt vittomfattande verksam-het till lokala sjukvårdsmyn— digheter av kommunal typ torde erbjuda utomordentligt stora organisato- 5 riska svårigheter. Av huvudsakligen dessa skål ansåg kommittén, att ett f ull—

ständigt avskärande av den organiserade förbindelsen mellan den sociala och pedagogiska vanförevården å ena sidan och ortopedisk sjukvård å den I andra ej borde genomföras i dåvarande läge. Däremot torde ej allvarligare ] betänkligheter behöva resas mot en viss uppluckring av de för närvarande % fasta banden mellan dessa båda funktioner. Att en framtida utveckling, 1

speciellt av ortopediens allmänna organisation, kunde föra till ett läge, som me—dgåve andra slutsatser, vore dock klart.

Kommittén för partiellt arbetsföra har avgivit flera betänkanden, av vilka emellertid det andra betänkandet, »Förslag angående yrkesvägled— ning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m.» (SOU 1947: 18), till vissa delar är av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

I fråga om de vanföras yrkesutbildning föreslog kommittén, att de van- föra i större utsträckning än hittills skulle hänvisas till utbildning inom näringslivet och vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Vanföreanstalternas yrkesskolor borde öppnas även för andra handikappade än vanföra. Sko- lorna borde reserveras i första hand för sådana handikappade, vilka icke kunde erhålla sin utbildning på de all-männa utbildningsvägar, som sam- hället bestode sina medborgare. Enligt kommittén borde det nuvarande nära organisatoriska sambandet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården upplösas. En naturlig utvecklingsgång vore därvid, att en del av den ortopediska vården —— var- om önskemål från olika håll uttalats organisatoriskt frikopplades från vanföreanstalterna och förbundes med centrallasaretten.

Den av reumatikervårdssakkunniga enligt det förestående föreslagna ut- redningen angående ortopedvårdens organisation kom till stånd genom ortoped- och vanförevårdssakkunniga, vilka avgåvo sitt betänkande i augusti 1948 (SOU 1948:41).

De allmänna förutsättningarna för att inrätta ortopediska sjukavdel- ningar vid centrallasaretten hade dessförinnan utretts av en särskild, genom Sveriges läkarförbund utsedd kommitté, som avlämnade sin ut- redning år 1946 (se Sveriges läkartidning nr 10 årg. 1947). I flera avse— enden äro OVS:s undersökningar i samma fråga en direkt fortsättning av denna utredning.

OVS:s betänkande blev under år 1949 föremål för sedvanlig remissbe— handling. Något därpå grundat förslag har tills vidare icke förelagts riks- dagen. Betänkandet med däröver avgivna yttranden har emellertid över- lämnats till 1951 års vanförevårdsutredning för att tagas under övervägande vid uppdragets utförande.

Med hänsyn härtill ser sig utredningsmannen nödsakad här lämna en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av dels berörda sakkunnig- förslag, dels ock remissyttrandena, i vad gäller den sjukvårdande verk— samheten och därmed sammanhängande principspörsmål. Enär eftervår— den av barnförlamningsfall sedermera blivit föremål för speciella över- väganden och förslag från medicinalstyrelsens sida, för vilka i det efter- följande kommer att redogöras, avstår utredningen från att återgiva, vad i OVS:s betänkande och däröver avgivna yttranden anförts i denna fråga.

Med utgångspunkt från tidigare utredningar och efter bearbetning av material från en undersökning rörande antalet ortopediska fall i landet åren 1942 och 1943 funno de sakkunniga, att resurserna inom den orto— pediska specialistvården vore högst otillräckliga och att därför behov av en avsevärd utbyggnad av ortopediska vårdplatser förelåge. Vårdbehovet borde enligt de sakkunnigas mening tillgodoses icke genom utbyggnad av nuvarande vanföreanstalter eller genom nya sådana utan genom att orto— pediska kliniker anknötes till övrig lasarettsvård och att utbyggnaden så- ledes skedde länsvis samt att landstingen, liksom när det gällde övrig kroppssjukvård, som regel bleve huvudmän. De sakkunniga ansågo dock skäl föreligga, att de vid nuvarande vanföreanstalter befintliga klinikerna utnyttjades för platsbehoveti de län, inom vilka res—p. anstalter vore belägna. Någon förändring av huvudmannaskapet för den av vanföreanstalterna bedrivna sjukvårdande verksamheten borde, med hänsyn till betydelsen att bibehålla sambandet mellan vanföreanstalternas sociala och pedago— giska verksamhet, å ena, samt den medicinska verksamheten å andra sidan, icke äga rum. Förefintligheten av delvis gemensam administration, ge- mensamma anordningar för vutspisning m. m. ansågs också tala för att huvudmannaskapet för vanföreanstalterna bibehölles oförändrat.

På grundval av det insamlade materialet uppskattade de sakkunniga be- hovet av ortopediska vårdplatser inom varje län. Härvid togs ej hänsyn till att det vid barnförlamningsepidemier kunde uppkomma stora lokala belastningar på det drabbade länets ortopediska klinik, enär de sakkun- niga ansågo det mindre rationellt och även oekonomiskt att inom varje

! ! ! !

län inrätta ett så avsevärt antal reservplatser, att de kunde tillgodose Vård- behovet även vid en svår lokal epidemi. Reservplatser i större omfattning borde vid vissa kliniker stå till hela landets förfogande.

Resultatet av de sakkunnigas beräkningar rörande antalet behövliga vårdplatser enligt de båda alternativen har redan redovisats på s. 12—13. Som därav framgår, skulle för vissa län knappast tillräckligt klientel före- ligga för inrättande av specialkliniker, om man valde alternativ I, d. v. 5. för enbart ortopediska fall och icke för jämväl ben- och ledtbcfall. Enligt alternativ II, (1. v. 5. att även ben- och ledtbcfallen skulle vårdas på de ortopediska klinikerna, vilket de sakkunniga förordade, skulle nya orto— pediska kliniker behövas på följande orter i landet, med utgångspunkt från att 50 vårdplatser som regel finge anses som minimum för inrättande av ortopedisk klinik.

Antal vård- platser Stockholms stad: Karolinska sjukhuset1 (dessutom rikssjukhus) ......... 110 Uppsala län: Akademiska sjukhuset (redan planerad) ........................ 60 Södermanlands län: Lasarettet i Eskilstuna ....................................... 58 Östergötlands län: Lasarettet i Linköping eller Norrköping ............... 125 Jönköpings län: Lasarettet i Jönköping .......................................... 78 Kronobergs län: Lasarettet i Växjö ................................................... 78 Kalmar län: Lasarettet i Kalmar ................................................... 89 Blekinge län: Lasarettet i Karlskrona ............................................. 60 Kristianstads län: Lasarettet i Kristianstad ....................................... 103 Göteborgs stad: Sahlgrenska sjukhuset (redan planerad) ..................... 602 Skaraborgs län: Lasarettet i Falköping eller Lidköping ..................... 94 Värmlands län: Lasarettet i Karlstad ................................................ 82 Örebro län: Lasarettet i Örebro (redan av landstinget planerad till 40 vårdplatser) ........................................................................... 61 Västmanlands län: Lasarettet i Västerås (redan planerad) .................. 57 Kopparbergs län: Lasarettet i Falun ................................................ 71 Gävleborgs län: Lasarettet i Gävle ................................................... 104 Västernorrlands län:3 Lasarettet i Sundsvall4 .................................... 63 Jämtlands län: Lasarettet i östersund ............................................. 77 Västerbottens län: Lasarettet i Umeå (redan planerad) ..................... 124 Norrbottens län: Garnisonssjukhuset i Boden .................................... 130 Summa 1 684

1 Samtidigt skulle vanföreanstaltens i Stockholm klinik minska med 50 vårdplatser. ? Antalet vårdplatser hade beslutats av Göteborgs stad. 3 Ny klinikbyggnad i stället för vanföreanstaltens nuvarande klinik torde komma att behöva byggas i Härnösand. 4 Lämpligen kombinerad med extremitetskirurgisk klinik.

Vad gällde den framtida användningen av vanföreanstalternas ortope- diska kliniker, anförde de sakkunniga i huvudsak följande.

I fråga om Stockholmsanstaltens klinik skulle ett rationellt utnyttjande av denna erhållas, om densamma i huvudsak komme att fungera för Stock-

holms läns behov, vilket de sakkunniga föreslogo. Viss minskning av an- talet vårdplatser, förslagsvis till 120, vilket skulle svara mot länets behov, vore härvid motiverat och skulle möjliggöra bättre disposition av de nu- varande utrymmena. Därvid ledigxblivna utrymmen borde dock i möjligaste mån disponeras så, att de i händelse av svår barnförlamningsepidemi kunde på nytt tagas i bruk för sjukvårdsändamål.

Kliniken vid vanföreanstalten i Hälsingborg borde bibehållas i oför- ändrat skick samt utnyttjas för Malmöhus läns och Hälsingborgs stads behov.

De sakkunniga ansågo lämpligt, att kliniken vid vanföreanstalten i Göte- borg i framtiden komme att tillgodose Göteborgs och Bohus läns behov av ortopediska vårdplatser. Antalet vårdplatser vid denna klinik vore emellertid större än vad länet hade behov av. Göteborgs stad torde ha bruk för ytterligare något lO-tal vårdplatser utöver den på Sahlgrenska sjukhuset planerade kliniken, och dessa borde således kunna erhållas vid vanföreanstalten i Göteborg. Jämväl här borde vissa platser stå i reserv för att tagas i bruk vid större barnförlamningsepidemier.

Utöver kliniken vid vanföreanstalten i Härnösand ansågs en sjukhus- ansluten klinik vara behövlig inom Västernorrlands län. Vid vanförean- stalten borde —— vid omdisponering av utrymmena med anledning av att lokaler för sjukvård kunde komma att frigöras genom uppförande av sär- skild klinikbyggnad —— hänsyn tagas till att dessa utrymmen kunde behöva provisoriskt tagas i anspråk för sjukvårdsändamål i händelse av större norr- ländsk barnförlamningsepidemi.

I fråga om finansieringen framhöllo de sakkunniga, att det vore natur- ligt, att landstingen, vid genomförandet av förslaget om en decentralise- ring, övertoge det ekonomiska ansvaret för den ortopediska sjukvården lika väl som för övrig kroppssjukvård. Det vore emellertid då av flera skäl ej lämpligt att bibehålla den nuvarande finansieringsformen för van- föreanstalternas kliniker och sålunda, vid sidan om den landstingsbekos- tade ortopediska sjukvården vid landstingens egna kliniker, uppehålla ortopediska kliniker vid vanföreanstalterna, som drivas med i huvudsak statsmedel. Detta kunde befaras få till följd bl. a., att den för landstingen kostnadsfria vården vid vanföreanstalternas kliniker skulle verka häm- mande på utvecklingen av en länsvis utbyggd ortopedisk vård samt att lån och stad, där en vanföreanstalts klinik vore belägen, skulle komma i ett särskilt gynnat läge genom att icke belastas med några kostnader för denna vård. De sakkunniga skulle ansett det fördelaktigt, om reglerna för statens bidrag till den ortopediska vården i görligaste mån kunde ut— forma—s efter liknande grunder som för kroppssjukvårdeni övrigt. Frågan om åstadko-mmandet av mera enhetliga regler för statsbidrag till sjuk- vården var för det dåvarande under utredning genom särskilda sakkun- niga, statsbidragssakkunniga för hälso— och sjukvården. Enligt vad som

inhämtats, hade statsbidragssakkunniga diskuterat dels ett s. k. standard- bidrag, som skulle utgå med visst belopp per invånare i resp. landstings- område, dels ock därjämte ett allmänt vårddagsbidrag. Statsbidragssak— kunniga hade vidare diskuterat anläggningsbidrag för vissa vårdgrenar, vilkas utbyggnad statsmakterna önskade stimulera, och ansett den orto- pediska vården böra komma i åtnjutande av dylikt anläggningsbidrag. OVS gåvo i princip sin anslutning till dessa regler.

Nämnas må i detta sammanhang, att statsbidragssakkunniga sedermera framlagt betänkande med förslag av ovan angiven innebörd (SOU 1948: 48), vilket av statsfinansiella skäl icke lett till någon åtgärd.

Vårddagsbidrag av samma storlek, som komme att utgå till den all- männa kroppssjukvården, borde således enligt OVS:s mening även utgå till vanföreanstalterna, medan de övriga kostnaderna _— minskade med patientavgifterna —— borde bestridas av vederbörande landsting eller städer utanför landsting.

Med hänsyn till att vanföreanstalterna fyllde en speciell, kombinerad medicinsk, social och pedagogisk uppgift och härvid i viss mån under alla förhållanden komme att stå till förfogande för ett större område än länet eller staden, där de vore belägna, ansågo de sakkunniga, att staten även framdeles som regel borde svara för byggnaders uppförande och underhåll samt inventariers anskaffande vid de till anstalterna knutna klini- kerna m. 111.

De särskilda statsbidrag till polikliniker, som utgå till vanföreanstal- terna, ha bl. a. motiverats med att obemedlade och mindre bemedlade pati— enter skola beredas kostnadsfri poliklinisk vård. Denna motivering komme i och med ikraftträdandet av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring att vara mindre bärande. De sakkunniga ville dock ej förorda ett avskaf— fande i samband därmed av det utgående statsbidraget för poliklinikerna. Skälet härtill var, att man under alla förhållanden kunde räkna med att vanföreanstalternas polikliniker komme att i viss utsträckning anlitas av det klientel, som sökte kontakt med anstalternas sociala och pedagogiska organ. Detta klientel kunde i framtiden liksom hittills beräknas komma från hela vanförevårdsdistriktet. Då vissa beräkningar gåve vid handen, att den öppna ortopediska vården vore förhållandevis dyrbar för huvud- mannen, och enligt de sakkunnigas förslag sjukvårdskostnavderna & fram- tiden skulle i huvudsak åvila det landsting, inom vars område resp. an- stalt vore belägen, förelåge enligt de sakkunnigas mening skäl att giva en kompensation i form av statsbidrag.

I samband med ikraftträdande av 1947 års lag om allmän sjukförsäk- ring horde enligt de sakkunniga resebidragen till vissa patienter jämte vårdare för resa till och från vanföreanstalterna ersättas med de allmänna resebidrag, som komme att utgå enligt nämnda lag.

Remissinstanserna voro i allmänhet ense om att OVS:s betänkande ut-

gjorde ett värdefullt försök att klarlägga ortoped- och vanförevårdens läge och framtida utvecklingslinjer. På vissa väsentliga punkter rådde emel- lertid delade meningar, och många remissinstanser gåvo uttryck för en starkt kritisk inställning till de resultat, som de sakkunniga kommit till.

Så anfördes från Norrbottens läns landsting, att det vore synnerligen svårt att av betänkandet få fram några klara och vägledande riktlinjer för en rationell lösning av det problem, som de sakkunniga haft sig före- lagt. Då utredningen inte heller utmynnade i några mera preciserade för— slag, hade det också sina svårigheter att av de sakkunnigas mera allmänna resonemang få en klar bild av särskilt vanförevårdens tänkta gestaltning. Vid genomgång av betänkandet finge man närmast det intrycket, att de sakkunniga bemödat sig om att bevara de nuvarande vanföreanstalterna med i stort sett deras hittillsvarande uppgifter och organisation. Vid sin strävan att samtidigt anpassa här berörda vård— och utbildningsproblem efter utvecklingens krav hade de sakkunniga icke lyckats åstadkomma nägra tydliga riktlinjer för en framtidslösning av hela vanförevårdsfrågan.

Genomgående voro remissinstanserna ense med de sakkunniga om att ett starkt behov förelåge av en utbyggnad av de ortopediska vårdresur- serna. De sakkunnigas beräkningar av Vårdbehovet utsattes emellertid för stark kritik, sammanhängande främst med att det grundläggande primär— materialet ej ansåges fullt tillförlitligt och representativt samt att slut- satserna därför ej vore acceptabla, när det gällde att på längre sikt plan— lägga denna värd. Praktiskt taget samtliga remissinstanser voro ense med de sakkunniga om att den fortsatta utbyggnaden av ortopedvården borde ske i anslutning till landstingens sjukvårdsinrättningar och med lands— tingen som huvudmän. På några håll ställde man sig emellertid tveksam till förslaget även på denna punkt.

Förslagen om inrättande av ortopedisk klinik vid Karolinska sjukhuset och vid Akademiska sjuk-huset tillstyrktes i allmänhet. Så framhöll t. ex. Karolinska institutets lärarkollegium, att förläggningen av institutets orto- pediska klinik till vanföreanstalten i Stockholm numera betraktades som ett missgrepp av såväl ortopediens som vanförevårdens företrädare samt vore särskilt ur medicinsk synpunkt otillfredsställande.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om huvudmannaskapet och finansieringen av de vid vanföreanstalterna bibehållna ortopediska klini- kerna samt dessas förordade upptagningsområden ställde man sig i åt- skilliga remissyttranden ganska kritisk.

Statskontoret ansåg i fråga om vanföreanstalterna angeläget, att nuva- rande system, enligt vilket huvudmannaskapet åvilade enskilda vanföre- vårdsföreningar, medan de alldeles övervägande kostnaderna för verksam- heten bures av staten, snarast omlades. Antingen borde ifrågavarande an- stalter helt förstatligas och befattningshavarnas anställnings- och avlö- ningsvillkor regleras enligt vanliga statliga normer, eller också borde an—

( l i ; 1

stalterna vid en lösning av frågan i närmare anslutning till de sakkun- nigas tankegång _ ställas under landstingens ledning. Denna fråga krävde emellertid närmare organisationsundersökningar, innan den vore mogen att upptagas till avgörande.

Medicinalstyrelsen _ som bl. a. stödde sig på yttranden från vanföre- vårdsföreningarna —— ansåg, att de nuvarande ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna under en övergångstid visserligen kunde tjänstgöra som rayonsjukhus, intill dess ortopediska universitetskliniker trätt i funktion. Innan omfattande investeringar företoges, borde dock en omprövning göras av hela frågeställningen, huruvida vanföreanstalterna liksom hittills verk- ligen borde bedriva sjukvård eller om de borde begränsa sig till sina ur- sprungliga sociala och pedagogiska uppgifter. Även om en vanföreanstalt under alla omständigheter hade behov av ortopedisk sakkunskap, ifråga— sattes, om ej sådan kunde erhållas i andra former än genom egen orto— pedisk klinik. Styrelsen framhöll, att vissa administrativa problem kunde uppkomma, om anstalternas ortopediska kliniker skulle tjäna som länskli- niker och vanföreanstalterna i övrigt som centralanstalter. Styrelsen hyste därför stor tvekan, om vanföreanstalternas nuvarande ortopediska kliniker borde förändras till länskliniker i enlighet med de sakkunnigas förslag. Endast kliniken i Hälsingborg syntes kunna utan större olägenheter fun- gera som länsklinik. Svårigheten för Stockholmsanstaltens klinik att betjäna Stockholms län hade framhållits av anstaltens styrelse. Likaså hade Göteborgsanstaltens styrelse framhållit de stora olägenheterna av att denna anstalt skulle vara länsklinik för Göteborgs och Bohus län. I Härnö- sand slutligen förelåge stora ombyggnadsbehov, som lämpligen syntes böra lösas genom nybyggnad av ortopedisk klinik i anslutning till lasarettet. För den händelse en eller flera vanföreanstalter sålunda skulle frikopplas från den slutna ortopediska vården, uppkomme frågan, bara de ledig- blivna lokalerna skulle disponeras. Medicinalstyrelsen förordade, att de lokaler, som ej direkt behövde tagas i anspråk för yrkesutbildning och skolverksamhet, i fortsättningen skulle drivas som efterbehandlingsplat- ser i vanföreanstalternas regi.

Medicinalstyrelsen ifrågasatte vidare, om ej ett förstatligande av van- föreanstalterna skulle innebära en rationellare lösning av dessas finansie- ringsproblem. Vissa skäl talade emellertid enligt styrelsen för att bibe- hålla nuvarande organisationsform, till dess ortopedvården utbyggts och klarhet vunnits om anstalternas framtida uppgifter. Styrelsen ansåg sig därför ej för det dåvarande böra påkalla någon ändring beträffande huvud- mannaskapet för vanföreanstalterna.

Av vanförevårdsföreningarna anslöto sig Stockholms- och Hälsingborgs- föreningarna i princip till de sakkunnigas förslag.

Göteborgsföreningen däremot framhöll, att de sakkunnigas argumente- ring för bibehållande av ett gemensamt huvudmannaskap för å ena sidan

den sociala och pedagogiska verksamheten samt å andra sidan den medi- cinska verksamheten vid vanföreanstalterna icke vore hållbar. Om sam- bandet mellan medicinsk vård och arbetsvård kunde tillfredsställande lösas vid en utbyggnad av ortopedien med decentraliserade kliniker i lands- tingens regi, så kunde enligt föreningen uppenbarligen icke gemensamt huvudmannaskap fordras för att upprätthålla detta samband i fråga om fyra till vanföreanstalt enligt de sakkunnigas förslag alltjämt förlagda ortopediska länskliniker. Och om vidare å ena sidan för en sund utveck- ling av ortopedien och till patienternas bästa denna specialvård krävde samordning med annan sjukvård, så kunde å andra sidan icke dessa fyra länskliniker berövas sin sunda utveckling eller patienternas behov efter- sättas. De sakkunniga utsade visserligen icke i detta sammanhang, att den rena ortopedien krävde frigörelse ur sin nu isolerade ställning vid van- föreanstalterna, men de sakkunnigas argumentering för önskvärdheten av att den kirurgiska tuberkulosvårdens isolering hävdes kunde i lika hög grad gälla vanföreanstalternas ortopedkliniker. Då de sakkunniga haft att klarlägga, huruvida gällande under debatt ställda organisationsform kunde anses i princip lämplig, vore det knappast riktigt att använda blotta förefintligheten av rådande ordning som bevis för dess existensberätti- gande. Föreningen kunde för sin del icke acceptera de sakkunnigas för- slag, som icke innebure någon lösning av vanföreanstalternas sedan länge mest brännande problem. Det vore icke blott det, att fyra ortopediska sjukavdelningar för framtiden skulle nekas sitt naturliga samband med övrig kroppssjukvård, utan även att dessa fyra vårdavdelningar skulle organiseras under »onormala» huvudmän utanför sjukhuslag och sjukhus— stadga och under huvudmän, i vilka minst tre viljor skulle söka enas, nämligen statens, landstingets och vanförevårdsföreningens (ev. även sta- dens), utan att någon av parterna hade det fulla ekonomiska ansvaret. De sakkunniga hade vidare enligt föreningens mening förbigått en väsent- lig sak, nämligen att under den femton— till tjugoåriga utbyggnadstiden interimistiskt ordna för ett samband med övrig kroppssjukvård för den stora del av specialiteten ortopedi, som under utbyggnadstiden alltfort komme att bedrivas vid vanföreanstalterna. Utslagsgivande för föreningens ställningstagande var även önskemålet, att de sociala och pedagogiska verk- samhetsgrenarna skulle befrias från sin sjukvårdsprägel. Föreningen an- såg vidare förslaget, att kliniken vid vanföreanstalten i Göteborg skulle betjäna Göteborgs och Bohus län, ur olika synpunkter olämpligt. Lands- tingets ortopedvård borde i stället förläggas till centrallasarettet i Udde- valla. Föreningen kunde icke heller acceptera de sakkunnigas tanke, att Göteborgs stad skulle ordna en del av sin ortopediska vård vid vanföre- anstaltens (landstingets) klinik. Tiden vore för övrigt icke mogen att fastslå, hur anstaltens klinik i en avlägsen framtid skulle dis-poneras. Under en övergångstid, som kunde förväntas bliva mycket lång, borde en-

ligt föreningen de nuvarande vanföreanstalterna alltjämt fungera som ortopediska centralsjukhus för sina distrikt. Mot slutet av utbyggnads- tiden, eller tidigare, om så påfordrades, borde man ånyo till diskussion taga upp frågan om klinikernas vid vanföreanstalterna berättigande. Visade erfarenheten då, att dessa kliniker kunde undvaras, borde de avvecklas. Det vore olyckligt att spränga vanföreanstalternas verksamhet, innan man prövat den organisation, som skulle ersätta dem.

Norrlandsföreningen var tveksam, om det, sedan ortopedvården ut- byggts på föreslaget sätt och vanföreanstalternas kliniker sålunda i hu- vudsak komme att betjäna ett landstingsområde, vore välbetänkt att fort— farande bibehålla nuvarande huvudmannaskap för klinikerna. Det syntes nämligen medföra vissa svårigheter för driften, att landstingen i de he- rörda klinikernas upptagningsområden praktiskt taget helt bestrede kost- naderna, under det att staten kvarstode såsom anslagsbeviljande myndig— het. Föreningen medgav dock, att många skäl trots detta talade för ett bibehållande av nuvarande huvudmannaskap, och framhöll att, så länge klinikerna vore belägna inom resp. anstalter med i många avseenden gemensam drift med övriga avdelningar, någon förändring i detta hänse- ende ej kunde komma i fråga. Likaså ansåg föreningen naturligt, att det nuvarande huvudmannaskapet för vanföreanstalternas kliniker bibehölles, så länge deras platser hade karaktären av riksplatser.

Pensionsstyrelsen ansåg i likhet med vanförevårdsföreningen i Stock- holm, att en viss frihet borde förefinnas att i särskilda fall vid vanföre- anstalternas kliniker för vård inklusive arbetsträning intaga personer även utanför det län, för vilket kliniken enligt OVS:s förslag i första hand vore avsedd.

Karolinska institutets Iärarkollegium ifrågasatte lämpligheten av att de ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna skulle avses som kliniker för de län, där de vore belägna. Detta förslag förefölle vara en eftergift åt traditionstänkande. De sakkunniga ville i dessa län behålla den separat uppbyggda ortopedvård, vars lämplighet ifrågasatts redan för 30 år sedan och som de genom sitt förslag för övriga delar av landet sökt råda bot för. Då bärande skäl icke funnes för ett bibehållande av den kombination mellan medicinsk, social och pedagogisk verksamhet, som våra vanföre- anstalter i sin nuvarande form representerade, ansåg kollegiet riktigt, att steget toges fullt ut och att ortopediska lasarettsavdelningar inrättades även i de län, där vanföreanstalter funnes. En utbyggnad av ortopedvården i enlighet med de sakkunnigas förslag syntes inom en snar framtid komma att skapa ett vidgat social-pedagogiskt behov, för vars tillgodoseende van- föreanstalterna borde vara naturliga centra och vilket måste förmodas taga deras lokaler helt i anspråk.

Svenska landstingsförbundet liksom åtskilliga landsting framhöllo, att ortopedvården i avvaktan på en mera fullständig utbyggnad i stor omfatt-

ning måste repliera på förefintliga anstaltstyper åtskilliga år framåt. Huru— vida det sedermera, när vården blivit utbyggd, kunde befinnas möjligt och lämpligt att inordna förefintliga ortopediska kliniker vid vanföreanstal— terna i den länsvis uppbyggda organisationen, syntes det förbundet vara för tidigt att taga ställning till.

Kristianstads läns landsting ansåg de sakkunnigas motivering för bibe- hållande av huvudmannaskapet för vanföreanstalterna i samma form som för närvarande icke vägande. En undersökning torde visa, att lands- tingens bidrag till klinikernas drift komme att bliva avsevärda, och gemen— sam administration av anstalten kunde mycket väl ordnas även under landstings huvudmannaskap. Olägenheterna med det splittrade huvud— mannaskapet för kroppssjukvården borde om möjligt elimineras, och lands- tinget hemställde därför, att särskild utredning företoges, huruvida icke en förändring av huvudmannaskapet för vanföreanstalterna borde komma till stånd.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län hade intet att erinra mot att dess behov av ortopediska vårdplatser enligt de sakkunnigas förslag tills vidare tillgodosåges genom avtal med vanföreanstalten i Göteborg. Landstinget var emellertid tveksamt om lämpligheten att bibehålla vanföreanstalterna i resp. vanförevårdsföreningars regi. Då dessa föreningars medel icke till någon del skulle täcka anstalternas anläggnings- eller driftkostnader, ifrågasatte landstinget, om icke huvudmannaskapet även formellt borde övertagas av staten.

Västernorrlands läns landsting anförde, att den mest rationella lös- ningen av vanförevården i Härnösandsdistriktet syntes vara, att en orto— pedavdelning anordnades i en av staten uppförd särskild byggnad på läns- lasarettets tomt. Ortopedavdelningen skulle sålunda i organisatoriskt hän- seende inlemmas säsom en del av lasarettet, dock med staten som hu- vudman.

Svenska stadsförbundet ansåg, att de sakkunnigas förslag om bestridan- det av driftkostnaderna vid vanföreanstalterna principiellt sett syntes böra leda till att anstalterna övertoges av de landsting och städer utanför lands- ting, som i huvudsak belade dem och som härför kunde vara intresserade. Huruvida detta, med hänsyn till de olika förhållandena, donationsbestäm- melser m. m., vore praktiskt möjligt att genomföra, undandroge sig dock förbundets bedömande. Den av de sakkunniga föreslagna förvaltnings- formen syntes därför förbundet under en övergångstid kunna vara att före- draga.

Stadsfullmäktige i Göteborg funno det icke lyckligt, att Göteborgs och Bohus läns landsting, som enligt de sakkunnigas förslag skulle utnyttja kliniken vid vanföreanstalten i Göteborg, erhölle en från sjukvårdsområ- dets centrallasarett så isolerad ortopedisk klinik. Det vore säkerligen mera rationellt, att landstinget anordnade ortopedisk klinik vid sitt centrallasa-

rett och att vanföreanstaltens klinik nedlades, när landstingen inom an- staltens upptagningsområde samt Göteborgs stad fått ortopediska kliniker vid sina sjukhus. Göteborgs stad kunde möjligen framdeles ha använd- ning för vanf'öreanstaltens kliniklokaler för eftervård c. d.

SVCK (majoriteten, Göteborgsrepresentanterna åberopade Göteborgsför- eningens yttrande) instämde för sin del i de sakkunnigas förslag. Kom- mittén underströk ytterligare vikten av att det uttryck för en kombinerad medicinsk vård och arbetsvård, som vanföreanstalterna utgöra, bibehölles. Den sociala och pedagogiska verksamheten för de vanföra kunde enligt SVCK:s mening ej rationellt bedrivas, med mindre den medicinska fack- k-unskapen befunne sig inom nära räckhåll för densamma. Ett motsva- rande behov från varje ortopedisk kliniks sida att i sin omedelbara närhet ha en institution för yrkesutbildning m. 111. åt vanföra förelåge ej. Van— förevården borde enligt SVCK:s mening på ett naturligt sätt ingå som en del av landets övriga åtgärder i invaliditetsbekämpande syfte.

Svenska Iäkaresällskapet hade avvikande mening mot förslaget, att de ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna skulle vara kliniker för de län, där de vore belägna. Dessa kliniker skulle komma att utnyttjas av ; landstingen .men stå under en annan huvudman, vars intressen i allt väsent— l ligt vore knutna till den sociala och pedagogiska verksamheten. A Svenska ortopedföreningen ansåg, att det ur många synpunkter vore lyckligast, om sjukvården kunde administrativt helt frikopplas från van- föreanstalternas sociala verksamhet. Några bärande skäl för ett bibehål- lande av det nuvarande samgåendet mellan medicinsk och socialpedago- gisk verk-samhet hade ej förebragts och förelåge enligt föreningens mening ej. Beträffande vanföreanstalten i Stockholm förefölle det, som om den nuvarande ortopediska klinikens utrymme skulle kunna utnyttjas för de redovisade behoven av utbyggnad för den socialpedagogiska verksamheten jämte verkstäderna. Den för länet behövliga ortopediska kliniken borde sålunda hellre förläggas i anslutning till länets centrallasarett. Det syntes föreningen lyckligt, om ett liknande förfarande kunde komma till stånd även beträffande de tre övriga vanföreanstalterna i landet.

I en inom medicinalstyrelsen år 1953 upprättad P. M. h—ar frågan om efterbehandling (eftervård) av barnförlamningsfall blivit föremål för vissa överväganden och förslag.

Alla poliomyelitpatienter borde enligt medicinalstyrelsen kontrolleras med avseende på kvarstående förlamningar, och alla fall, som ännu 3 å 4 veckor efter insjuknandet och 2 a 3 veckor sedan de blivit feberfria förete pareser, borde bliva föremål för efterbehandling. Kontrollen och efterbe- handlingen gåve erfarenhetsmässigt de bästa resultaten, om den direkt an- slötes till vården i det akuta skedet.

Den slutna eftervården kunde förläggas till ortopediska kliniker, kust-

sanatorier och sådana epidemisjukhus, där det funnes tillgång till orto- ped, eller, undantagsvis, till medicinska, pediatriska eller kirurgiska lasa- rettsavdelningar.

Med utgångspunkt från ett av medicinalstyrelsen tidigare beräknat an- tal av 2 000 paresfall under ett år kunde antalet eftervårdsbehövande pati- enter angivas till 1 400, av vilka ca 900 behövde en längre eller kortare tids vård vid sluten anstalt. Medelvärdtiden kunde emellertid beräknas begränsad till ca 4 månader, varigenom kravet på vårdplatser minskade, medan anhopningen av fallen till senare delen av året verkade i motsatt riktning. Av dessa och andra skäl torde det erforderliga antalet eftervårds- platser kunna angivas till 800, av vilka minst 300 borde vara ortopediska A-platser.

Antalet för eftervård tillgängliga A-platser kunde beräknas till 350. För , att fylla resten av behovet komme huvudsakligen epidemisjukhusen i fråga. 3 Under förutsättning, att icke den akuta epidemivården ställde mycket stora krav på platserna, kunde de för ändamålet tillgängliga vårdplatserna i lan- ; det uppskattas till drygt 600, varjämte 200 å 300 reservplatser torde kunna ! erhållas vid trängande behov. I katastrofsituationer finge andra åtgärder 1

&

vidtagas, såsom partiell utrymning av vanföreanstalter och lasarettsavdel- ningar eller anlitande av vårdplatser i grannländerna.

Platsbehovet torde således vara tillgodosett även vid en stor epidemi. Likaså torde utrustning finnas eller kunna anskaffas på mycket kort tid. Betydligt svårare vore det då att tillgodose personalbehovet. Här borde i särskilt uppmärksammas bristen på ortopeder, som gjorde det mycket | svårt att förse t. ex. epidemisjukhusens eftervårdsavdelningar med sådana . konsulter.

Förutsättningen för eftervård i hemmet (öppen vård) vore, att det fun- | nes lämplig sjukgymnast i närheten av patientens bostad, att patienten : utan alltför stora svårigheter kunde komma till regelbunden läkarkontroll, | att det funnes lämpliga transportmöjligheter för patienten till och från be- ! handlingar och kontroller samt att tillräckliga ekonomiska resurser stode till förfogande.

Med tanke på de stora lättnader för sjukvårdsinrättningarna och i många fall även för de barnförlamade, som en väl organiserad halvöppen eller öppen eftervård skulle medföra, vore det, förmenade medicinalstyrelsen, av vikt, att dessa vårdformer ägnades större uppmärksamhet än hittills.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning b-orde eftervården (kontrollen och efterbehandlingen) vid barnförlamning i princip ankomma på lands- ; tingen och motsvarande städer. De utredningar, som erfordrades för att ? bringa eftervården i tillfredsställande skick, borde utföras av dessa myn- digheter. Därvid torde det vara lämpligt att i vissa fall söka samarbete med angränsande sjukvårdsområden samt med olika frivilliga organisatio- ner, i första hand med Riksföreningen mot barnförlamning och Svenska

röda korset, vilka redan tidigare var—it verksamma på barnförlamnings- området.

I samband med vad sålunda anförts angående eftervården av barnför- lamningsfallen må här något beröras av medicinalstyrelsen efter samråd med särskilda sakkunniga den 10 december 1953 framlagt förslag angå- ende den framtida användningen av Apelvikens och Kronprinsessan Vic- torias kustsanatorier.

Enligt medicinalstyrelsens mening borde en utbyggnad äga rum av orto- pedvården genom att ortopediska avdelningar i anslutning till centrallasa- retten efter hand inrättas inom flertalet sjukvårsområden. En sådan utbygg— 1 nad torde komma att medföra ett något minskat behov av vårdplatser för ' kirurgisk tuberkulos, då jämväl sådana fall torde komma att vårdas på de

ortopediska avdelningarna. Då utbyggnad av ortopedvården krävde en avse- : värd tid (15 å 20 år) och endast ett fåtal läkare med hänsyn till det relativt | ringa antalet fall av kirurgisk tuberkulos kun—de förvärva tillräcklig erfaren- i het beträffande denna vård, ansåg medicinalstyrelsen, att det under över- I skådlig framtid komme att föreligga behov av centraliserad vård för kirur— gisk tuberkulos. , För att i största möjliga utsträckning kunna utnyttja befintlig utrust— l ! l l ;

ning och personalens fackkunskaper m. m. syntes det medicinalstyrelsen lämpligast att låta båda ifrågavarande kustsanatorier behålla sin karaktär av anstalter för ortopedvård inkl. vård av kirurgisk tuberkulos, men med vidgade indikationer för intagning. Styrelsen föreslog alltså, att vård- platserna vid de båda kustsanatorierna tills vidare i första hand skulle disponeras sålunda, nämligen på Apelvikens kustsanatorium 182 vårdplat- ser —— varav 38 reservplatser för kirurgisk tuberkulos, 40 för vård av ortopediska fall från Hallands län enligt avtal med landstinget och 100 vårdplatser för eftervård av barnförlamningspatienter samt på Kronprin- sessan Victorias kustsanatorium 110 vårdplatser för kirurgisk tuberkulos och 105 för eftervård av barnförlamningsfall och för andra fall, som er— fordra långvarig ortopedisk specialbehandling. Vidare förordades, att för andra ändamål avsedda, ej utnyttjade vårdplatser vid dessa kustsanatorier jämväl finge tagas i anspråk för vård av fall, som kräva ovannämnda spe- cialbehandling. Den särskilda ortopediska specialbehandling, som här av— sågs, gällde en del kroniska sjukdomstillstånd, där ortopedisk specialvård vore indicerad. Hit hänfördes bl. a., frånsett åtskilliga barnförlamnings- fall, resttillstånd efter olycksfall, nervskador, reumatiska sjukdomar, andra deformerande ledsjukdomar och ryggradsåkommor. För att bästa möjliga resultat därvidlag skulle uppnås och patienterna i största möjliga utsträck— ning kunna återföras till produktivt arbete borde härvid enligt medicinal- styrelsens uppfattning tonvikten läggas på rehabilitation. Endast behand- lingsbara fall borde ifrågakomma och företrädesvis sådana, s-om jämsides

med den medicinska behandlingen behöva omskolas eller erhålla arbets— träning. Vid den utökning och modernisering av arbetslokalerna vid Kron— prinsessan Victorias kustsanatorium, som enligt medicinalstyrelsens me- ning måste komma till stånd, ansågs därvid även lämpliga lokaler för ar- betsvård böra anordnas.

Rörande driftens finansiering anknöt medicinalstyrelsen till de förslag, som styrelsen nyligen framfört i yttrande över en av Svenska landstings- förbundet gjord framställning om sådan ändring av författningarna rörande statsbidrag till vissa länsvis ordnade grenar av sjukhusvård, att uttagande av en enhetlig vårdavgift om 3 kr per dag på allmän sal för inomläns— patient bleve möjlig. Styrelsen, som tillstyrkt denna framställning, ansåg, att enahanda patientavgift jämväl borde införas vid de av föreningar och stiftelser drivna centralanstalterna för vanförevård och vård av kirurgisk tuberkulos. I anslutning härtill föreslog medicinalstyrelsen vidare, att vård- avgiften vid vanföreanstalternas kliniker och vid kustsanatorierna skulle fastställas med hänsyn till den genomsnittliga vårdkostnaden för under- hållsdag under senaste räkenskapsår, tills vidare dock högst den enligt utomlänsavtalet för akutfall fastställda ersättningen av 35 kr, vilken över- ensstämde med de för Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet fast- ställda beloppen. De lokala huvudmännen (landstingen och städerna utan- för landsting) borde härvid enligt grunderna för utomlänsavtalet bidraga med det belopp, varmed den fastställda vårdavgiften överstege en generell patientavgift av 3 kr. Vid bifall härtill torde staten ej ha anledning lämna fasta bidrag till dessa vårdgrenar i samma utsträckning som för närva- rande. Styrelsen ifrågasatte därför, om icke bidraget till vanföreanstal- ternas kliniker borde slopas och dessa alltså i detta hänseende bliva lik- ställda med de ortopediska lasarettsavdelningarna. Vidare borde bidraget till kustsanatorierna nedsättas till samma belopp, som utginge till av kom- munal huvudman driven kirurgi—sk tuberkulosavdelning, eller kr 1: 50 per vårddag. Härutöver borde staten bära ansvaret för täckning av vårdkost- naderna, i den mån dessa överstege 35 kr, d. v. 5. för eventuellt under- skott. Medicinalstyrelsen föreslog, att dylika ändringar genomföras fr. o. m. 1 januari 1955, då lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft.

Slutligen har till utredningen för kännedom överlämnats dels en skri- velse till Statsrådet och Chefen för Inrikesdepartementet från SVCK, inne- fattande en hemställan, att en statlig utredning måtte komma till stånd rörande en rationell utformning av paraplegikervården (vården av rygg- märgsskadade) i landet, dels ock av medicinalstyrelsen i anledning därav genom skrivelse till Konungen av den 21 januari 1954 förebragt utredning och förslag.

Under framhållande, att styrelsen i princip ställde sig positiv till den föreliggande framställningens syfte, ifrågasatte medicinalstyrelsen, huru-

vida för här ifrågavarande klientel —— enligt SVCK uppskattat till 80——100 nya fall per år _- borde tillskapas en särskild vårdform. Emellertid krävde paraplegikers rent medicinska vård enligt medicinalstyrelsens uppfattning en medverkan av skilda specialistläkare, bl. a. ortoped, samtidigt som det för att vidmakthålla och återställa vederbörandes fysiska och psykiska funktionsförmåga samt förebygga en långvarig eller bestående invaliditet och arbetsoförmåga vore angeläget, att vederbörande snarast möjligt bleve föremål för erforderliga rehabiliteringsåtgärder.

Med beaktande av dessa vårdfalls ömmande beskaffenhet, allrahelst fråga i stor utsträckning vore om personer i yngre åldrar, samt att det måste dröja, innan en planerad utbyggnad av länslasaretten med nya spe- cialkliniker och vissa rehabiliteringsavdelningar kunde komma till stånd, ansåg styrelsen det synnerligen önskvärt, om man, i avvaktan på en fram- tida, mera definitiv lösning, tills vidare kunde i provisorisk form tillgodose ifrågavarande obestridliga vårdbehov. I anslutning härtill förordade sty- relsen, att inom det gemensamma området för Karolinska sjukhuset och Norrbackainstitutet inrättas en provisorisk avdelning med lämpligt antal vårdplatser för paraplegiker, vilka i fråga om eftervård och rehabilitering förutsattes kunna repliera på Norrbackainstitutets och statens arbetskliniks resurser. I avbidan på 1951 års vanförevårdsutrednings förslag angående den framtida organisationen vid vanföreanstalterna borde den provisoriska paraplegikeravdelningen ställas under inseende av Karolinska sjukhusets direktion.

Utredningsmannens synpunkter och förslag

Den tidigare i detta kapitel verkställda kritiska analysen av vanföre- anstalternas ortopediska kliniker, vad gäller beläggningsförhållanden och poliklinikfrekvens samt personal- och driftekonomiska förhållanden i övrigt, får på det hela taget anses ha givit vid handen, att möjligheterna torde vara skäligen begränsade att rationalisera och förbilliga driften vid berörda kliniker. Jämförelsen med de allmänna sjuk—husen och deras ortopedkliniker visar snarast, att beläggnings- och driftförhållandena vid vanföre-anstalternas ortopediska kliniker i vart fall icke kunna anses mindre rationella än vid de allmänna sjukhusen, där bl. a. dagkostnadsstegringen är mera markerad. Såsom i samband med analysen framhållits, finna också de påvisade differenserna i fråga om beläggnings- och driftförhållanden vid de fyra vanföreanstalternas ortopediska kliniker mestadels sin förkla- ring i vissa föreliggande, lokalt betonade omständigheter, som påverka verksamheten. Här må endast nämnas vupptagning—sområdenas särskilda karaktär, sjukhusbyggnadernas mer eller mindre ändamålsenliga utform- ning och planlösning, oenhetligheten i fråga om vårdavgifter, särskilt i öppen vård, liksom i fråga om avlöningsförhållanden, omfattningen och organisationen av den polikliniska verksamheten samt förefintligheten på

sina håll av särskilda av pensionsstyrelsen abonnerade platser, liksom i Stockholm av en särskild »gästavdelning». De rationaliserings- och be- sparingsåtgärder i fråga om vanföreanstalte-rna-s ortopedkliniker, som kun-na vidtagas inom ramen för anstalternas nuvarande organisation, äro sålunda av relativt sett mindre betydelse och ha berörts i samband med ana- lyse—n.

Den ovan lämnade redogörelsen för tidigare reformförslag på området samt vissa i anledning »härav avgivna remissyttranden har å andra sidan visat, att mera genomgripande. reformer i fråga om vanföreanstalternas organisation och den inom dessa bedrivna ortopedvården under årens lopp med stigande styrka krävts av allt flera myndigheter och sakkunniga. En ingående och förutsättningslös prövning av dessa reformkrav har därför från utredningsmannens sida ansetts ofrånkomlig.

Såsom framgår av vad i diskussionen om vanföreanstalterna anförts, har särskilt frågan om lämpligheten av sammankopplingen under vanföre- vårdsföreningarnas huvudmannaskap av en rent sjukvårdande verksamhet med anstalternas ursprungliga sociala och pedagogiska uppgifter sedan länge stått under debatt. Sålunda förmenade redan 1918 års vanförevårds— sakkunniga, att starka skäl talade för en överflyttning av »vanförevårdens speciella ortopedi» till den allmänna sjukvården. Man undveke därigenom en mindre lycklig uppdelning av den ortopediska sjukvården på, å ena sidan, vanföreanstalternas fristående kliniker och, å andra sidan, härför inrättade specialkliniker vid de allmänna sjukhusen. I Göteborgsanstvaltens utredning av år 1945 framhölls också med viss skärpa, att man icke blott från ortopediens målsmän utan även från dem, som i första hand före— trädde vanföreanstalternas sociala och pedagogiska verksamhet, med fog kunde hävda, att berörda sammankoppling av vanföreanstalternas ur- sprungliga sociala och pedagogiska verksamhet med i egna kliniker bedriven såväl sluten som öppen sjukvårdande verksamhet verkade hämmande på anstalternas fortsatta utveckling. Vid vanföreanstalterna, som i samband därmed ställts under medicinalstyrelsens överinseende, hade den sjukvår- dande verksamheten snart blivit så dominerande, »att vanförevårdens sociala och pedagogiska verksamhet kommit att isoleras från hithörande statliga funktioner och sakna speciellt forum i statsförvaltningen med den risk detta medförde för otillräcklig observans av behov». Kommittén för partiellt arbetsföra underströk också önskvärdheten av att det rådande or- ganisatoriska sambandet mellan vanföreanstalternas pedagogiska och rent sjukvårdande verksamhet upplöstes, främst för att [underlätta en intimare anknytning av den pedagogiska verksamheten till eljest i samhället bedri— ven hithörande verksamhet.

I sitt så sent som år 1948 avgivna betänkande ha OVS, efter vad det förefaller, ej sökt närmare bemöta de skäl, som anförts eller kunna an- föras till förmån för en överflyttning av vanföreanstalternas kliniker till

och en samordning av dessa kliniker med lasarettsvården i övrigt. Under hänvisning till betydelsen av sambandet mellan vanförevårdens sociala och pedagogiska uppgifter, å ena, samt dess sjukvårdande verksamhet, å andra sidan, förklarade sig de sakkunniga, som därvid åberopade vanföreanstal- ternas för deras olika verksamhetsgrenar gemensamma administration och utspisning, ha funnit, att vanförevårdsföreningarnas nuvarande huvud- mannaskap jämväl för den sjukvårdande verksamheten borde bibehållas. Då de sakkunniga icke närmare analyserat graden eller arten av det åbero- pade sambandet mellan sjukvården och vanföreanstalternas övriga verk- samhet, kan av de sakkunnigas motivering för detta deras viktiga ställnings- tagande dock icke utläsas, huruvida sambandet verkligen är av den karak— tär, att det i och för sig krävs eller eljest kan anses lämpligt, att verksam- hetsgrenarna alltjämt inrymmas i en och samma anstalt.

Med hänsyn till den utveckling utanför van-föreanstalternas ram, som på . senare tid ägt rum i fråga om såväl den ortopediska sjukvården som arbets- i vården och yrkesutbildningen, finner utredningsmannen nödvändigt mot | de åberopande förde-larna av sjukvårdens framtida bibehållande vid van- t före-anstalterna ställa de tungt vägande synpunkter, som sedan länge men | under senare tid med ökad skärpa anförts till förmån för kravet på en sam- ! ordning av annan innebörd och syftning. Här syftas på önskemålen om I en mera enhetlig ledning och ökad organisatorisk samverkan dels mellan ) I I

den vid vanföreanstalternas kliniker bedrivna sjukvården och den allt- mer omfattande och differentierade verksamhet, s-om bedrives inom den allmänna sjukvårdens ram, dels ock mellan vanföreanstalternas på yrkes- utbildning av kategorien vanföra ensidigt inriktade verksamhet och den

; på den stora gruppen partiellt arbetsföras omhändertagande, omskolning och yrkesutbildning inriktade arbetsvårdande verksamhet, som sedan 1940- talet vuxit fram under arbetsmarknadsstyrelsens ledning”.

Då utredningsmannen förmenat, att ett förutsättningslöst bedömande av hela problemkomplexet och dess olika sidor är nödvändigt för ett slutligt ställningstagande till vanföreanstalternas ändamålsenliga framtida gestalt- ning och organisation, har han under utredningsarbetets gång och icke minst vid sin kontakt med vanförevårdens företrädare liksom med skilda centrala myndigheter sökt ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet för att kunna giva dem så allsidig belysning som möjligt.

Vad först angår den historiska bakgrunden till den vid vanföreanstal- terna förefintliga samverkan mellan sjukvård samt social och pedagogisk verksamhet, må i anslutning till vad därutinnan på sin tid anfördes av 1918 års vanförevårdssakkunniga framhållas, att det var vid vanföreanstal- terna, som man först konstaterade eller blev medveten om att tillgången på särskild ortopedisk specialistvård vore en nödvändig förutsättning för framgång i vanförevårdens strävanden att i görligaste mån inpassa de van- föra i produktions- och samhällslivet. Då behovet av ortopedi-sk specialist-

vård därvid eller vid seklets början ingalunda stod så klart för den all- männa sjukvårdens huvudmän, att dessa kunde förväntas inom överskåd— lig framtid inrätta ortopediska kliniker, såg man från vanförevårdens före- trädare i tillskapandet vid vanföreanstalterna av egna sådana kliniker den enda utvägen att få fram de ortopeder, varav man för att motverka en bestående invaliditet hos klientelet ägde ett oavvisligt behov. Bakom en dylik sammankoppling inom vanföreanstalternas ram torde sålunda knap- past ha legat ett bedömande i och för sig av graden av sambandsbehovet mellan den ortopediska sjukvården och anstalternas övriga verksamhet och ej heller ett ställningstagande till lämpligheten av att den ortopediska sjukvården inrangerades under vanföreanstalternas huvudmannaskap i stället för att hänföras till den allmänna sjukvården.

Av intresse är att konstatera, att redan 1918 års vanförevårdssakkunniga med den allmänt erkände föregångsmannen inom svensk vanförevård professor Patrik Haglund i spetsen betraktade vanföreanstalternas från den övriga sjukvården isolerade ortopediska sjukavdelningar såsom ett övergångsstadium och närmast förordade dessas överflyttning till och samordning med den allmänna sjlukhusvården. En sådan uppfattning synes så mycket mera förutseende, om man beaktar det faktum, att inom den allmänna lasarettsvårdens ram intill år 1920 ortopediska kliniker till- skapats allenast vid tre allmänna sjukhus i riket. I sitt år 1934 avgivna betänkande förordade visserligen statens sjukvårdskommitté —— oaktat den icke stod främmande för risken av en mindre lycklig uppdelning av ortopedvården efter olika linjer _ att de befintliga klinikerna skulle bibehållas vid vanföreanstalterna. Detta skedde emellertid under ut- trycklig hänvisning till att behovet av vårdplatser på detta specialområde av kommittén bedömdes såsom för den närmaste framtiden relativt Väl tillgodose—tt. Då ett utbyggnadvsbehov sålunda icke ansågs vid nämnda tid- punkt aktuellt, ägde därför enligt sagda kommitté själva principfrågan om den ortopediska vårdens förläggande ej någon större praktisk betydelse.

Emellertid har icke blott den faktiska utvecklingen visat utan även så- väl 1941 års reumatikervårdssakkunniga som främst OVS med särskild skärpa hävdat, att en ökad platstillgång inom ortopedvården finge anses ytterligt angelägen. Detta behov borde enligt OVS tillgodoses icke genom en utbyggnad av vanföreanstalternas nuvarande kliniker eller genom an- ordnande av nya vanföreanstalter med dylika kliniker utan genom en läns- vis genomförd utbyggnad, som toge sikte på att nya ortopediska kliniker tillskapades vid redan befintliga lasarett. Sedan år 1947 ha ortopediska kliniker också tillkommit vid .fem allmänna sjukhus samt äro, såsom på- visas i utredningens enquéte, under uppförande eller planeras vid ytter- ligare ett betydande antal lasarett. Under det att vanföreanstalternas ortopediska kliniker med sina för närvarande ca 450 platser under viss tid representerade den enda specialistvården på området, disponera de

redan nu verksamma ortopediska lasarettsklinikerna nära 700 platser tillsammans, vartill kommer ett avsevärt antal platser vid några kust— sanatorier.

Av vad anförts i åtskilliga yttranden över det av OVS till närmare 2 500 uppskattade behovet av ortopedplatser vid rikets lasarett, därest vid orto- pedklinikerna skola vårdas jämväl ben- och ledtuberkulosfall, framgår, att man ansett denna uppskattning, särskilt när det gäller platsernas av OVS förordade fördelning på de olika sjukvårdsområdena, behäftad med ganska osäkra moment. För egen del utgår utredningsmannen —— som saknar förutsättningar att själv taga ställning till lämpligheten ur medicinsk syn- punkt av att hen- och ledtuberkulosfallen, i enlighet med vad OVS för- ordat, regelmässigt skola framdeles behandlas vid lasarettens ortopedkli- niker —— från att så i vart fall icke kan eller bör ske, förrän en betydande utbyggnad skett av lasarettens ortopedplatser. I detta sammanhang hän- visas till medicinalstyrelsens uttalande i dess förslag angående den fort- satta användningen av vissa kustsanatorier om »ett under överskådlig framtid alltjämt föreliggande behov av centraliserad vård för kirurgiska tuberkulosfall». Enligt utredningsmannens uppfattning torde det verk- liga behovet av ortopedplatser inom de skilda sjukvårdsområdena inga— lunda alltid kunna ställas i direkt relation till sjukvårdsområdets folk- mängd utan variera icke blott med hänsyn till förekomsten av ben- och ledtuberkulos och närbelägenheten av den för dessa vårdfall avsedda cen- traliserade vården utan jämväl efter tillgången på allmänna kirurgplat- ser vid det lasarett, dit ortopedkliniken avses bliva förlagd, liksom inom sjukvårdsområdet i dess helhet. Det har för övrigt _ säkerligen med rätta -— bjorts gällande, att behovet i relation till folkmängden av vårdplatser särskilt inom ortopedien varierar med hänsyn till folktätheten i klinikens närhet. Sålunda torde det relativa platsbehovet vara lägre i de större stä— derna, där ortopedfallen i större utsträckning kunna omhändertagas i öppen vård. Några allmängiltiga regler för vare sig ben- och ledtuberkulosfallens eller extremitetskirurgfallens omhändertagande på ortopedkliniker av speciell (kustsanatorierna) eller allmän typ eller på rena kirurgavdelningar torde icke för närvarande kunna eller lämpligen böra centralt uppdragas. Här spelar för övrigt säkerligen jämväl vederbörande läkares intresse för den ena eller andra grenen av sin verksamhet liksom hans dragningskraft på klientelet en icke obetydlig roll.

Även om behovet av ortopedplatser inom de skilda sjukvårdsområdena i relation till folkmängden icke oväsentligt varierar, synes det i och för sig uppenbart och bekräftat av sjukhushuvudmännens refererade planer på området, att ett så starkt behov av ortopedplatser föreligger, att en ytter- ligare betydande utbyggnad inom en relativt snar framtid måste förutsät- tas k-omma till stånd genom .anordnandet av minst en ortopedklinik inom praktiskt taget varje sjukvårdsområde, där man efter en approximativ

mall av 0,2—0,4 platser pro mille av områdets invånarantal uppnår ett minimiantal av 30 platser på sådan klinik.

Sedan sålunda klarlagts, att en betydande utbyggnad under senaste tio- årsperiod redan ägt rum och att en till de olika sjukvårdsområdena decen— traliserad fortsatt utbyggnad av den lasarettsanslutna ortopedvården kan väntas under den närmaste framtiden _ en utveckling, som ytterligare aktualiserar kravet på ett slutligt ställningstagande till principfrågan om de i förhållande till sjukhusvården i övrigt fristående ortopedklinikernas bibehållande vid rikets vanföreanstalter —- återgår utredningsmannen till att söka klarlägga och väga de skäl, som kunna anföras gentemot eller till förmån för en skilsmässa mellan vanföreanstalternas sjukvårdande och övriga verksamhet.

Från läkarhåll har betonats, att läkarnas vid vanföreanstalterna isole— rade ställning i förhållande till övriga discipliner inom sjukvården innebure en med hänsyn till medicinens ständiga utveckling allvarlig och oavbrutet stegrad olägenhet och fara samt att vanföreanstalternas fristående ortope- diska kliniker av ekonomiska skäl näppe-ligen kunde- tänkas bliva försedda med de personella och tekniska resurser i fråga om röntgen, narkoshjälp, laborationer, blodtransfusioner m. m., som i regel stode till de skilda kli- nikernas vid ett lånslasarett gemensamma förfogande, oaktat man med hänsyn till svårighetsgraden av de vid vanföreanstalternas kliniker all— mänt föreko-mmande operationerna vore i lika hög grad i behov därav. Den nuvarande organisationen med skilda huvudmän försvårade vidare de numera allt betydelsefullare .konsultationsmöjligheterna mellan ortopediens företrädare vid en vanföreanstalt och övriga specialister vid ett större lasarett. Detta vore en olägenhet icke blott för vanföreanstalternas nu- varande ortopeder utan även i viss utsträckning för lasarettets övriga specialister. Ett kvarhållande av dessa kliniker i deras vid vanföreanstal- terna isolerade ställning innebure därför betydande risker för att dessa kliniker skulle stagnera i utvecklingen till förfång i första hand för det vanförevårdsklientel, som på sin tid påkallat deras inrättande. Utrednings- mannen har för sin del ej kunnat undgå att under utredningsarbetets gång tillmäta, vad sålunda från läkarhåll nästan enstämmigt och med skärpa anförts till förmån för en överflyttning av vanföreanstalternas ortoped- kliniker till den allmänna sjukvården, en ökad tyngd och betydelse.

I detta sammanhang må vidare erinras om de-t orimliga förhållandet, att den ensartade och på samma klientel inriktade ortopediska specialist- vården till följd av det delade huvudmannaskapet präglats av så skiftande avgifts- och finansieringsgrunder, som för närvarande är fallet. Vid de lasarettsanslutna ortopediska klinikerna har den enskilde i regel att er— lägga en avgift, som kan uppgå till 5 kr per dag, samtidigt som hemlands- tinget -har att svara för den de] av den beräknade dagkostnaden, som icke täckes av den enskildes avgift. Vid vanföre-anstalternas kliniker åter svarar

staten för hela driftkostnaden frånsett de-n enskildes avgift om för när- varande 1 kr per dag. De ej minst ur statens synpunkt allvarliga konse- kvenser, som följa av berörda förhållande, framträda med särskild skärpa i den departementspromemoria angående beläggningsförhållandena vid undervisningskliniken i Lund, som tillställts utredningsmannen. Man häv- dar sålunda från nämnda undervisningskliniks sida, att kliniken har svårt att få det allsidiga ortopedklientel man ur undervisningssynpunkt behö— ver, eftersom patienterna i Hälsingborgsanstaltens upptagningsområde samt dessas hemlandsting få vidkännas väsentligt högre kostnader, därest intagning sker på Lundakliniken i stället för på ortopediska kliniken vid vanföreanstalten i Hälsingborg. Det faktiska förhållandet är sålunda, att med rådande finansieringssystem ett landsting eller en stad utanför lands- ting, som kompletterar sitt sjukhusväsen med en egen ortopedklinik, där- vid får vidkännas en till minst 40 a 50 kr per vårddag uppgående drift- kostnad för ortopedvården jämte en betydande engångskostnad för varje sålunda tillskapad Vårdplats, när samma klientel å andra sidan kan med lägre kostnad för den enskilde och utan kostnad för hemlandstinget hän— visas till en med statsmedel driven ortopedisk klinik vid e-n vanföreanstalt. En sådan ordning är enligt utredningsmannens. uppfattning ägnad att ej blott leda till en olycklig snedvridning av beläggningsförhållandena inom ortopedvården utan även hämma och försvåra en eljest önskvärd och ratio- nell utbyggnad länsvis av rikets lasare-ttsvård. Även o-m rådande olikheter i avgifts- och finansieringsförhållandena i betydande utsträckning kunna utjämnas genom ändrade regler hårutinnan, skulle anförda missförhållan- den automatiskt bliva helt eliminerade, därest all ortopedisk specialistvård handhades av den allmänna sjukvårdens huvudmän.

När man åberopar de i vanföreanstalte-rnas skolor och yrkesavde-lningar intagna elevernas intresse av att anstalten inom sig inrymmer en ortope- disk klinik, må gentemot detta framhållas, att intagningen i en vanföre- anstalts skolhem eller yrkesskolor av en person, som vårdats antingen på anstaltens ortopedklinik eller på en dylik klinik vid lasarett, nästan undan- tagslöst sker, först när vederbörandes medicinska specialbehandling av- slutats. Enligt vad som betonats från ortopedläkarna är därför, sedan den medicinska behandlingen vid kliniken slutförts, det på vanföreanstaltens yrkesskola, skolhe-m eller arbetshem överförda klientelets kvarstående in- validitet eller vanförhet, det s. k. ortopediska tillståndet, i regel ganska sta- tionärt, i varje fall hos det klientel, som lämnat uppväxtåldern. Uppkom- mer för en vanför elev ånyo behov av särskild ortopedisk specialistvård, som ej kan lämnas polikliniskt, i-nt'ages den sjuke i regel åter på en ortopedisk klinik, därvid det egentliga sociala eller pedagogiska vanförevårdsarbetet för hans del uppskjutes, till dess han blivit på nytt utskriven från kliniken. Detta förhållande försvagar onekligen det på sina håll alltjämt hävdade kravet på en fortsatt intim samordning i en och samma anstalt av den

ortopediska specialistvården med vanförevårdens övriga verksamhetsgre- nar.

Oberoende av vad här anförts angående de vanföra elevernas i stort sett stationära ortopediska tillstånd torde det å andra sidan vara uppenbart, att ifrågavarande klientel jämväl under sin utbildningstid i skolhem och yrkesskola är i behov av ständig uppmärksamhet och tillsyn på grund av sin vanförhet och icke minst för kontroll och justering av sina stödje— bandage, proteser m. fl. ortopediska hjälpmedel. Ur angivna synpunkt får alltjämt anses kvarstå ett tillsynes oavvisligt krav på att en vanföreanstalt skall äga tillgång till en ortoped. Under utredningsarbetet har emellertid framkommit, att det förhållandet varit en svaghet, att skol- och yrkes- elevernas läkartillsyn hittills praktiskt taget helt påvilat de på sitt special- område inriktade ortopedläkarna. På grund av sin ofta begränsade rörelse- förmåga samt invaliditetens psykiska och fysiska påverkan borde, efter vad man ganska allmänt menat, detta elevmateriel i första hand stå under ständig tillsyn av en allmänläkare, som skulle äga vid behov tillkalla eller för konsultation remittera vissa elever till olika specialister. Denne läkare (ev. en i staden verksam praktiserande läkare) borde knytas till vanföreanstalten för vården av allmänna sjukdomar och där hålla regel- bundna mottagningar för klientelet och ev. även för personalen. Han skulle handhava den tillsyn, som normalt åvilar en skol- och personalläkare, och ombesörja den sjukvård, som lämpligen kan lämnas av en allmänpraktiker. Utredningsmannen delar denna uppfattning. Utöver en allmänläkare bör emellertid jämväl en ortoped på ett sådant sätt alltjämt vara knuten till anstaltens sociala-pedagogiska verksamhet, att han kan såväl vid inskriv- ningen som fortlöpande minst en gång i terminen undersöka alla anstaltens ortopedfall, med skyldighet tillika att tätare kontrollera och undersöka de fall, som av honom befunnits vara i behov därav, samt att taga hand om de fall, vilka av allmänpraktikern-skolläkaren till honom remitteras. Det torde vidare få anses ligga i sakens natur, att man inom hithörande an- staltsledningar såväl med anstalternas nuvarande klientel som med det klientel de erhålla, därest anstalterna öppnas för övriga grupper svårt handikappade personer —— alltid kommer at-t ha ett särskilt behov av att kunna samråda med en ortoped liksom med andra läkare-, icke minst en psykiatriker, angående elevernas psykiska förhållanden, yrkesval och för- utsättningar att med hänsyn till arten och graden av kvarstående invalidi- tet följa utbildningen, ävensom vad gäller den fortsatta planläggningen och utformningen av anstaltens utbildninvgsverksamhet. Därest den av ut- redningsmannen i det efterföljande förordade samordningen mellan van- föreanstalterna och de redan i Stockholm och Göteborg befintliga eller eljest tillskapade nya arbetsklinikerna genomföres, komma anstalterna att auto- matiskt berikas med en läkarexpertris, som får anses särskilt värdefull i ovan angivna hänseenden.

Även om vad sålunda anförts allenast bekräftar, vad alla äro ense om, nämligen att det under alla förhållande-n krävs en samverkan mellan en vanföreanstalts pedagogiska-sociala verksamhet och bl. a. en ortopedlä— kare-, har dock därmed ingalunda visats, att en dylik samverkan kan ernås endast därigenom, .att anstalten ifråga har en i egen regi driven ortopedisk klinik. Utredningsmannen har icke heller funnit stöd för en sådan upp— fattning vid sina upprepade kontakter med de olika anstaltsledningarna. Snarare har därvid kunnat konstateras en markerad omsvängning till förmån för en skilsmässa jämväl från de håll, där man till en början av olika skäl, bl. a. det traditionella sambandet, motsatte sig tanken på en överflyttning av den rent sjukvårdande verksamheten till den allmänna sjukvården. Särskilt vill utredningsmannen i detta sammanhang peka på det förhållandet, att anstaltsledningen vid vanföreanstalten i Stockholm numera själv tagit initiativ till en överflyttning av kliniken till det i an- staltens omedelbara närhet belägna Karolinska sjukhuset, i vars byggnads— program en sådan klinik ingår.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utredningsmannen icke anse kravet på tillgång till ortopedläkare i och för sig vara motiv nog för ett bibehållande vid vanföreanstalterna av dessas ortopediska kliniker.

Emellertid har denna fråga enligt utredningsmannens uppfattning även andra aspekter, som man icke kan undgå att beakta, då det gäller att taga ställning till nu ifrågavarande organisationsproble-m. Redan tidigare har sålunda berörts den av Göteborgsutredningen hävdade uppfattningen, att sjukvården vid vanföreanstalterna blivit så dominerande, att därigenom den sociala-pedagogiska verksamheten samt dess sunda utveckling och anpassning hämmats och försvårats.

Även enligt utredningsmannens mening är det av psykologiska skäl angeläget, att de elever, som efter avslutad medicinsk behandling vid en ortopedisk klinik intagas i en vanföreanstalts skola eller yrkesavdelning, snarast frigöras från den sjukhusanda eller känsla av att på grund av sin alltjämt kvarstående invaliditet fortfarande vara >>sjuka», som kan ha bibringats dem under vistelsen på sjukavdelningen. I stället bör man på allt sätt söka stärka deras tillförsikt, vilja till egna initiativ och framtidstro genom att i vart fall icke sätta dem under strängare disciplin och reglemen- tering än vad fallet är beträffande andra, icke handikappade samhälls- medlemmar, som begagna sig av allmänna utbildningsanstalter av skilda slag. Redan i namnet vanföreanstalt torde för övrigt ligga någonting, som för känsliga personer kan motverka en avsedd frigörelse från förberörda sjukmentalitet.

Oaktat man från vanföreanstalternas sida under senare år på ett er- kännansvärt sått synes ha eftersträvat att genom ökad kontakt främst med arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av rikets högsta arbetsvårdande myndighet häva sin isolering, har utredningsmannen icke kunnat frigöra

sig från den uppfattningen, att vanföreanstalternas nuvarande organisation liksom deras därmed sammanhängande splittrade statliga anknytning allt- jämt utgör ett hinder för en sund och rationell anpassning av verksam— heten till de i dagsläget på hithörande område-n rådande förhållandena. Därest vanföreanstalterna jämväl i framtiden skola driva egna kliniker, torde man icke kunna undgå, att de i fråga om hela sin verksamhet lik- som hittills och i anslutning till vad OVS lämnat utan erinran komma att stå under medicinalstyrelsens direkta tillsyn och därigenom hänföras till inrikesdepartementet, därvid dock skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ha visst överinseende och äga yttra sig över kursplaner m. in., vad gäller skol— resp. yrkesutbildningsverksamheten. Då vanföre— anstalternas yrkesskolor icke kunnat undgå söka viss kontakt med arbets- marknadsstyrelsen och tillika erhålla en del av sitt klientel genom förmed— ling av pensionsstyrelsen, kan konstateras, att vanföreanstalterna i skilda hänseenden förutom till sin huvsudtillsynsmyndighet medicinalstyrelsen stå i visst beroendeförhållande till ej mindre än ytterligare fyra centrala ämbetsverk, vilka i sin tur äro hänförda till tre statsdepartement. Den sär- egna splittring, som sålunda präglar den statliga ledningen, har onekligen varit ägnad att försvåra anstalternas möjlighet att hos statsmakterna vinna gehör för sina anspråk på tillräckliga medel för en av inträdda förhållan- den påkallad utveckling och anpassning av verksamheten. Det ligger vidare i sakens natur, att en dylik splittring av den statliga ledningen i och för sig måste ur administrativ synpunkt även i övrigt vara mycket betungande och svårbemästrad för anstalternas ledning. Samtidigt som ett utskiljandc från anstalterna av de ortopediska klinikerna skulle möjliggöra en enklare och enhetligare statlig ledning och tillsyn, finge också vid sådant förhål- lande anstalterna en väsentligt homogenare, på utbildning av vanföra även- som övriga grupper av partiellt arbetsföra i olika åldrar inriktad verksam- het, vilket likaledes bor-de medföra en förenkling ur administrativ syn- punkt.

Med beaktande av vad sålunda anförts och med allt erkännande av den banbrytande och värdefulla insats vanföre-anstalterna gjort, såväl vad gäl- ler ortopedvårdens utveckling som i fråga om omhändertagande-t och ut- bildningen av vanföra, finner utredningsmannen i dagens läge övertygande skäl tala för en överflyttning snarast möjligt av vanföreanstalternas sjuk- vårdande verksamhet till den allmänna lasarettsvården. Utredningsmannen betraktar varje uppskov med en dylik förändring av vanföreanstalternas organisation såsom en olägenhet och fara såväl ur ortopedvårdens syn- punkt som med hänsyn till anstalternas verksamhet i övrigt. Ett upphä— vande av den dualism, som för närvarande präglar ortopedvården i riket, och dess sammanförande under ett enhetligt huvudmannaskap måste enligt utredningsmannens uppfattning anses angeläget icke allenast för att bryta den isolering i förhållande till sjukvården i övrigt, som eljest

kan befaras komma att i allt högre grad prägla verksamheten vid van— föreanstalternas ortopediska kliniker, utan även för att främja den enhet— lighet i fråga om hela ortopedvårdens avgifts- och finansierin—gsförhållan- den, som synes vara förutsättningen för dennas rationella och ändamåls- enliga fortsatta utbyggnad under landstingens och städernas huvudman- naskap. Genom en dylik utbrytning skapas också en homogenare verksam— het vid de kvarvarande vanföreanstalterna med därav följande nödvändig förenkling av dessas statliga ledning och inre administration, samtidigt som en nödvändig och värdefull anpassning till samhällets arbetsvårdande verksamhet underlättas. Efter en överflyttning av den sjukvårdande verk— samheten vid vanföreanstalterna till närmast belägna sjukhus böra de loka- ler, som därvid frigöras, kunna framdeles utnyttjas icke allenast av van- föra utan för omskolning, arbetsprövning, arbetsträning och yrkesutbild- ning av alla de medborgare, vilka över huvud tillhöra den mycket stora, till synes växande samhällsgruppen partiellt arbetsföra och befinnas i sär- skilt behov av det mera allsidiga och differentierade omhändertagande, som dessa specialutbildningsanstalter synas böra givas förutsättningar att lämna.

I detta sammanhang må vidare med hänsyn till den insats vanförean- stalternas ortopediska kliniker gjort i fråga om eftervården av barnför- lamningsfall något beröras, huruvida den förordade utbrytningen av van— föreanstalternas kliniker skulle kunna försvåra en ändamålsenlig dylik eftervård.

Till eftervården av barnförlamningsfall hänföres den kontroll, vård och behandling, varav barnförlamningsp—atient är i behov efter den akuta fasen av sjukdomen. Med ökad skärpa har på senare tid hävdats, att jämväl patient, som är paresfri, när han lämnar epidemisjukhuset, bör minst en gång inom sex månader efter utskrivningen bli föremål för undersökning, om möjligt av ortoped. Erfarenhetsmässigt lär det icke vara ovanligt, att först därvid eller sedan patienten någon tid varit i verksamhet vissa kvar— stående förlamningar framträda. För att undvika framtida arbetshinder och invaliditet är det uppenbarligen angeläget, att alla poliomyelitpatienter med kvarstående pares eller muskelsvaghet av något slag bliva föremål för efterbehandling och i svårare fall eftervård på sluten anstalt.

Under det att eftervård tidigare lämnades i huvudsak endast åt sådana patienter, som krävde fortsatt vård på sluten anstalt — en vård, som i första hand koncentrerades till vanföreanstalternas och Eugeniahemmets sjukavdelningar eller vid dessa inrättade annex och sekundäravdelningar ävensom till vid vissa kustsanatorier för ändamålet inrättade eftervårds- avdelningar —— har hithörande efterbehandling och eftervård i allt högre grad under de senaste åren decentraliserats till de skilda sjukvårdsområ- dena och dessas epidemisjukhus. Särskilt har så varit fallet, där man inom området haft tillgång till egen ortoped.

Enär vanförevårdsutredningens uppdrag är begränsat till att avse van- föreanstalterna och Eugeniahemmet, må i anslutning till vad härovan och i medicinalstyrelsens PM år 1953 anförts i fråga om eftervården av barn- förlamningsfall endast framhållas, att den strävan till en decentraliserad och effektiviserad eftervård, som under senare tid präglat utvecklingen på området, ur skilda synpunkter förefaller rationell och önskvärd. Vidkom- mande den betydelsefulla uppgift, som inom eftervården av barnförlam— ningsfall under en följd av år fyllts av vanföreanstalternas ortopediska kliniker samt till dessa anknutna annexavdelningar, synes ingalunda ett av utredningsmannen förordat inordnade av dessa kliniker unde-r den all- männa sjukvården minska möjligheterna att alltjämt härför utnyttja deras lokala och personella resurser.

Kostnaden för eftervården av barnförlamningsfall vid vanföreanstalter— nas kliniker och annexavdelningar har hittills praktiskt taget helt bestridits av statsmedel. Om och i den mån sådan eftervård lämnas inom ramen för vederbörande landstings eller stads sjukvårdsorganisation, kommer kostnaden för densamma, i likhet med vad gäller för andra lasaretts— och epidemisjukhusfall och nu föreslagits gälla jämväl för berörda vårdfall på kustsanatorierna, att drabba den lokala sjukhushuvudmannen. En dylik ordning anser utredningsmannen principiellt riktigare och ägnad att ej mindre motverka den snedbelastning, som de för eftervården gällande av— giftsförhållandena i och för sig giva anledning till, än även underlätta den ökade samverkan beträffande denna eftervård, som bör komma till stånd mellan sjukvårdsområdets ep'idemisjukhusläkare och ortoped.

Därest vid särskilt allvarliga barnförlamningsepidemier extraordinära åtgärder behöva vidtagas genom inrättandet, ofta för relativt begränsad tid, efter initiativ av medicinalstyrelsen vid de överförda eller andra orto- pedkliniker av särskilda för ortopedisk eftervård av barnförlamningsfall avsedda annexavdelningar, synes naturligt, att dylika annexavdelningar drivas med statsbidrag för att utjämna huvudmännens med en varierande epidemifrekvens i hög grad växlande kostnader.

I övrigt må i detta sammanhang framhållas angelägenheten, icke minst med hänsyn till eftervården av barnförlamninlgsfallen, av att den tidigare förordade utbyggnaden i praktiskt taget varje sjukvårdsområde av en orto— pedisk specialklinik snarast kommer till stånd. Intill dess så sket-t, torde man vid planerandet av den länsvis, till lämpligt epidemisjukhus förlagda, ofta polikliniska eftervården av barnförlamningsfall vara beroende av att kunna repliera på en konsulterande ortoped.

Det torde vidare få anses ligga i sakens natur, att här ifrågavarande klientel för sin rehabilitering ställer stora krav icke blott på sjukgym— nastisk behandling av olika slag utan jämväl på det lokala sjukhusets kura- torsorganisation liksom genom dess förmedling på vederbörande länsarbets- nämnds arbetsvårdsexpedition i fråga om yrkesvägledning och ev. om- skolning eller yrkesutbildning m. m.

För utredningen tillgängliga redogörelser för de betalningsrevgler, som tillämpas i fråga om eftervården av barnförlamningsfall, giva vid han- den, att förhållandena i hög grad variera inom olika sjukvårdsområden, vad gäller såväl den slutna som den öppna eftervården. Sålunda synes värden för patient, som får kvarligga för fortsatt eftervård på en epidemi- vårdanstalt, sedan sjukdomens akuta skede upphört, i regel vara kostnads- fri, enär patienten alltjämt anses som ett epidemifall. Om patienten där- emot utskrivits från epidemivårdanstalten och därefter för eftervård an- tingen på nytt intages på dylik anstalt eller överföres till ortopedisk lasa- rettsavdelning eller motsvarande, torde han i regel betraktas såsom vanligt lasarettsfall och ha att erlägga härför gällande dagavgift. För en rationell och sund avvägning av eftervårdsfallens omhändertagande med utgångs- punkt f'rån ett rent medicinskt bedömande synes angivna förhållande mindre tillfredsställande. Det är också angeläget, att patientens kostnader vid öppen vård för kontrollbesök, sjukgymnastisk behandling m. ni. så avvägas, att han icke av hänsyn till egen ekonomi kvarhålles i en ur huvud- mannens synpunkt mera kostnadskrävande sluten vård längre än som he- tingas av det medicinska bedömandet. Även om hithörande problem— ställningar i viss mån falla utanför utredningsmannens uppdrag samt för övrigt varit föremål för medicinalstyrelsens och dess huvudmannaråds bedömande, har utredningsmannen, utan att själv framlägga några förslag, velat framhålla betydelsen och vikten av att hithörande .avgiftsförhållan- den snarast enhetligt regleras.

Staten har hittills genom finansieringen av vanföreanstalternas ortope- diska kliniker i princip tagit på sig ett betydande ansvar för ortopedvår- dens tillgodoseende. Intill dess ortopedvården länsvis ytterligare kunnat väsentligt utbyggas, torde man ej kunna undgå att låta vanföreanstalternas nuvarande ortopediska kliniker, i vart fall så länge de inrymmas i befintliga lokaler —— vare sig de överföras i den lokala huvudmannens regi eller icke —— bibehålla sina nuvarande upptagningsområden och därmed karaktären av riksplatser.

Oberoende av statsmakternas ställningstagande till frågan o—m och tid- punkten för en .förordad över-flyttning av vanföre-anstalternas ortopedkli— niker till vederbörande lokala sjukhushuvudmans regi, kan och bör ett enhetligare avgiftssystem och en rationellare ordning i fråga om finansie— ringen av dessa kliniker genomföras. Den i det föregående redovisade oenhetligheten i fråga om avgifterna inom såväl sluten som öppen vård icke blott de olika vanföreanstalterna sinsemellan utan jämväl mellan dessa, å ena, och de allmänna sjukhusens ortopediska kliniker, å andra sidan, samt den snedbelastning, som påtalats och naturligen måste bliva en följd därav, motiverar enligt utredningsmannens uppfattning, att en ändrad ordning snarast genomföres.

Beträffande patientavgiften på allmän sal vid vanföre-anstalterna må framhållas, att denna redan genom beslut av statsmakterna fr. o. m. är 1955 höjts från 1 till 3 kr per dag för patient, som omfattas av den all— männa sjukförsäkringen. Man ernår därigenom en viss enhetlighet i be- rörda avgiftsförhållanden vid vanföreanstalternas kliniker och inom den allmänna lasarettsvården.

Vad åter angår patientavgiften på halvenskilt och enskilt rum, gälla alltjämt betydande variationer såväl vid vanföreanstalterna sinsemellan, där den lägst utgör kr 7: 50 resp. 10:50 (i Härnösand) och högst kr 15 resp. 26 (i Göteborg) per patient och dag, som i förhållande till de all— männa sjukhusen. Då en dylik variation i avgiftsförhållandena vid vanföre- anstalternas kliniker knappast kan anses motiverad, får utredningsman— nen föreslå, att jämväl dessa avgifter från samma tidpunkt göras enhetliga och därvid i görligaste mån anpassas efter vad som i regel gäller vid de allmänna sjukhusen.

I den mån ett överförande av ortope-dklinikerna i de lokala sjukhus— huvudmännens regi av olika skäl kommer att draga ut på tiden, förefaller jämväl en viss översyn, syftande mot ökad enhetlighet, böra genom medi- cinalstyrelsens försorg göras i fråga om gällande skiftande grunder för klinikernas poliklinik- och behandlingsavgifter.

Emellertid kan knappast en till 3 kr förhöjd patientavgift på allmän sal och en eljest enhetligare avvägning av patientavgifterna åstadkomma den balans i fråga om ortopedvårdens finansiering, som måste anses skälig och riktig. Under det att vederbörande patients landsting eller stad utanför landsting, därest patienten vårdas på egen ortopedklinik eller såsom utom- länspatient på främmande dylik lasarettsklinik, har att i stort sett svara för skillnaden mellan patientavgiften och den verkliga dagkostnaden, drab- bar med nuvarande ordning denna kostnadsskillnad helt staten, vad gäller vanföreanstalternas kliniker, Vilket knappast kan anses rättvist, om man tillika tager i betraktande, att den huvudman, som driver egen klinik, dår- utöver har att själv svara för anläggningskostnadens amortering och för— räntning.

Med hänsyn härtill föreslås, att skyldighet införes för det landsting eller den stad, där patienten hör hemma, att lämna bidrag till patientens vård på hithörande ortopedkliniker i huvudsaklig anslutning till vad gäller enligt det 5. k. utomlänsavtalet samt jämlikt författning i fråga om vård på Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet. En åtgärdi angivet syfte synes kunna genomföras fr. o. m. den 1 juli 1956. Detta synes lämpligen kunna ske genom en författning av i stort sett motsva- rande art och innebörd som den för Karolinska sjukhuset och Sera- fimerlasarettet nu gällande (SFS nr 655/1937, ändrad genom SFS nr 270/1953). I likhet med vad gäller för Karolinska sjukhuset och Sera- fimerlasarettet bör det vårdbidrag, landstingen och städerna skola vara

skyldiga erlägga, så länge här ifrågavarande ortopedkliniker befinnas böra bibehålla sina nuvarande upptagningsområden och sin riksplatskaraktär, begränsas med utgångspunkt från en högsta vårdavgift om 35 kr. Till för- män för en sådan anordning talar även det förhållandet, att klinikerna i Stockholm och Göteborg äro undervisningskliniker och därför ha behov av ett så allsidigt klientel som möjligt ett behov, som för övrigt jämväl i annan ordning kan behöva ytterligare tillgodoses. Fr. o. m. den tidpunkt, då en sålunda föreslagen bidragsordning genomföres, synas de hittills till vanföreanstalternas ortopedkliniker utgående fasta statliga vårddags- och poliklinikbidragen kunna slopas. Med en begränsning av vårdavgiften till högst 35 kr bör dock staten svara för den del av vårdkostnaden, som överstiger angivna belopp, eller alltjämt täcka ett ev. driftunderskott. Med utgångspunkt från dagkostnaden vid hithörande ortopedkliniker för verksamhetsperioden 1 januari 1951—30 juni 1952, som utgjorde resp. kr 34: 66, 37: 38, 25:97 och 23: 15 vid klinikerna & Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand, skulle statens bidrag, som därunder utgått med resp. kr 29: 84, 28: 61, 23:07 och 20:83 per vårddag (det samman- lagda antalet vårddagar uppgick för år 1952 till 145 216), sålunda helt ha bortfallit i Hälsingborg, Härnösand och Stockholm samt stannat vid ett ganska blygsamt belopp i Göteborg. Emellertid synes det i och för sig knap- past skäligt, att på landstingen resp. städerna utanför landsting överflyttas en bidragsskyldighet, som skulle kunna medföra ett direkt driftöver'skott vid vissa kliniker. För undvikande härav föreslås, att vårdavgiften på all- män sal vid dessa kliniker årligen fastställes med utgångspunkt från veder- börande kliniks genomsnittliga dagkostnad unde-r senast avslutat räken- skapsår, tills vidare dock högst intill ett belopp av 35 kr per patient och dag.

I kap. 3 har lämnats en redogörelse för de grunder, vilka för närvarande gälla beträffande de statliga resebidrag, som utgå till medellös eller mindre bemedlad vanför, vilken beretts tillfälle till undersökning, behandling eller yrkes- och skolutbildning vid vanföreanstalt. Bidraget täcker den del av resekostnaden, som överskjuter 3 kr. Det förskjutes av vanföreanstalterna, som genom medicinalstyrelsen kvartalsvis erhålla gottgörelse härför. Från vanföre-vårdshåll har påpekats, att gällande resebidragsregler understundom leda till en mindre önskvärd belastning särskilt av klinikernas öppna mot- tagningar. Då begreppet vanför är svårtolkat, erhåller i regel varje patient, som mottages för undersökning på en vanföreanstalts poliklinik eller in— tages på kliniken, resebidrag, till skillnad från vad gäller vid besök på kirurg- eller ortopedkliniken vid ett kanske närbelägnare lasarett. Enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall fr. o. m. år 1955 utgiften för för- säkrads resa för intagning å sjukvårdsinrättning helt ersättas av sjukför- säkringen. Även återresan ersättes av försäkringen, i den mån kostnaderna överstiga 4 kr. Vidare ersättas resor till och från läkare, såframt rese-

kostnaden överstiger vid första besöket 4 kr och vid varje återbesök 1 kr. Denna överstigande resekostnad ersättes dock helt, allenast om be- söket avser läkare vid närmaste sjukhus, och i andra fall med tre fjärde- delar.

Med beaktande av önskvärdheten, att största möjliga enhetlighet till— skapas i fråga om de ekonomiska betingelser, under vilka en patient i behov av ortopedisk specialistvård kan erhålla denna vid de olika special- kliniker, som hänför finnas inrättade, anser utredningsmannen det relativt naturligt och får därför föreslå, att de särbestämmelser rörande statlig resebidragsrätt, som gälla för patient vid vanföreanstalts ortopedklinik, för tiden från den 1 januari 1955 upphävas och att sålunda jämväl dessa ! patienter från nämnda dag, då lagen om allmän sjukförsäkring träder i l kraft, skola erhålla sina resekostnader täckta efter de grunder, som i nämnda lag föreskrivas. Det förutsättes därvid, att med läkare vid när— maste sjukhus jämställes läkare vid en ortopedisk rayonklinik med riks- platskaraktär, dit patient på vederbörligt sätt remitterats. Emellertid före- faller det, som om sjukförsäkringslagen och dess allmänna resehidragsbe- stämmelser icke kommer att inrymma rätt till ersättning åt vanför för | resa i samband med poliklinikbesök eller intagning på ortopedisk klinik i * en del fall, där sådan ersättning utgått enligt nu för vanför gällande sär— skilda statliga resebidragsregler. Någon anledning föreligger näppeligen att, i den mån ett legalt behov av resa till ortopedisk klinik kan åberopas, minska för den vanföre tidigare gällande resebidragsrätt, samtidigt som via den nya sjukförsäkringen för övriga samhällsgrupper införas Väsent- ligt vidgade, icke behovsprövade reseersättningsmöjligheter. Rese-kostnads- | ersättning bör därför jämväl efter sjukförsäkringsreformens genomförande j alltjämt utgå enligt i huvudsak oförändrade statsbidragsgrunder i de fall, 1 då vanför icke erhåller motsvarande reseersättning via allmän sjukkassa, ' såvida icke sjukförsäkringsbestämmelserna, vad gäller reseersättning åt vanför, så kompletteras, att i gällande statsbidragsbestämmelser inrymd ! resebidragsrätt däri inkluderas. Oberoende av att i 1954 års statsverks- proposition visst uttalande gjorts till förmån för det förstnämnda alterna- tivet, kan utredningsmannen för sin del icke undgå förorda det senare alternativet. Det måste nämligen anses. leda till minskade administrativa | besvär och samtidigt erbjuda en önskvärd kontroll och överblick av resebidragsrättens tillämpning, därest all hithörande ersättning utbetalas genom den erkända sjukkassa, vederbörande tillhör. I avbidan på att till- lämpningsföreskrifterna till den nya sjukförsäkrin-gslagen framlagts kan emellertid icke bedömas, huruvida och i vad mån sjukförsäkringens all- männa resebidragsregler höra kompletteras, vad gäller vanförs resa, för att den vanföre redan med gällande regler tillkommande rätt till ersättning : därvid icke skall minskas.

Till frågan, i vad mån gällande statliga resebidragsgrunder böra jämkas,

vad beträffar vanföreanstalternas yrkesskol- och skolhemsklientel, återkom- mer utredning-smannen i efterföljande kap. 6—7, som särskilt behandla dessa verksamhetsgrenar.

Vad beträffar frågan om eventuell jämkning av gällande statsbidrags— grunder i fråga om stödjebandage och proteser, invalidvagnar och rullstolar 111. ni., kommer denna att behandlas i kap 10.

Utredningsmannen övergår slutligen till att klinik efter klinik beröra de lokala förhållandena samt de till synes föreliggande förutsättningarna för att kliniken övertages av sjukhuvshuvudmannen på orten. I kap. 12 kommer utredningsmannen dock att närmare beröra själva byggnads— frågorna.

Vad först beträffar Norrbackainstitutet, har redan framhållits, att an— staltsledningen numera ingått till Kungl. Maj:t med en hemställan, att kliniken överföres till det i omedelbar närhet belägna Karolinska sjuk- huset. Utredningsmannen har jämväl erfarit, att Karolinska sjukhuset planerar uppförandet av en dylik klinik. Med beaktande ej mindre av de allvarliga brister, som vidlåda Norrbackakliniken, och de betydande kostnader, som vid dess fortsatta användande under någon längre tid för det nuvarande ändamålet torde behöva nedläggas på denna, bl. a. för er- hållande av bättre polikliniklokaler, än även av det behov, som för an— staltens sociala-pedagogiska verksamhet föreligger att få tillgång till av ortopedkliniken nu disponerade utrymmen, vill utredningsmannen med största möjliga skärpa understryka kravet på att den nya ortopedkliniken vid Karolinska sjukhuset inom den allra närmaste tiden kommer till stånd. Först därvid kan för övrigt ett i det efterföljande närmare utvecklat för- slag om den i en barack vid Karolinska sjukhuset inrymda arbetsklinikens överflyttning till och samordning med Norrbackainstitutet genomföras. Då till skillnad från vad fallet är i fråga om de övriga vanföreanstalterna Stockholmsanstaltens ortopediska klinik ej avses bliva, efter planerad ny- byggnad vid Karolinska sjukhuset, förlagd under kommunalt utan under statligt huvudmannaskap samt en överflyttning av ansvaret för den nu- varande klinikens ledning och drift tillKarolinska sjukhusets direktion synes stöta på vissa administrativa och organisatoriska svårigheter, sålänge denna ortopedklinik är helt inrymd i Norrbackainstitutets gemensamma huvudbyggnad, har utredningsmannen ansett sig, i förhoppning att över- gångstiden skall bliva av relativt kort varaktighet, böra avstå från ett för- slag i sådan riktning.

Göteborgsanstaltens ortopedklinik med tillhörande bandage- och sko— makeriverkstad, badavdelning och vissa personalbostäder m. m. är inrymd i en särskild byggnad, som genom kulvert sammanbundits med den bygg— nad, som inrymmer yrkesskolor samt administrations- och ekonomiavdel- ningar. Anstalten i dess helhet skiljes genom en huvudgata från Sahl-

grenska sjukhuset, som för närvarande icke har någon ortopedklinik. Emellertid ingå i stadens nybyggnadsplaner en kombinerad extremitets- kirurgisk-ortopedisk klinik, som man hoppas skall vara klar unde-r åren 1957—1958. Enär den nya kliniken sålunda skall avses icke blott för rena ortopedfall utan jämväl för extremitetskixrurgfall och efter vad skymtat även för plastikkirurgi, förefaller det uppenbart, att densamma i avbidan på en fortsatt utbyggnad av ortopedvården inom Göteborgsanstaltens rayon icke kan helt övertaga ortopedfallen från vanföreanstaltens ortopedklinik, som alltså måste förutsättas alltjämt under en övergångstid svara för orto- pedvården inom sitt nuvarande upptagningsområde. Från anstaltsled- ningens sida har man tidigare gjort vissa sonderingar angående stadens övertagande mot en skälig lösen av vanföreanstaltens klinik, vilka emeller— tid bl. _a. med hänsyn till att staten för närvarande svarade för hela kost— naden icke mötts av något intresse från stadens sida. Av utredningsman- nens underhandsöverläggningar har emellertid framgått, att man från sta- dens sida icke numera torde i princip motsätta sig ett övertagande av kliniken och dess införlivande med Sahlgrenska sjukhuset, under förut- sättning att enhetliga grunder för avgifts— och ersättningsförhållandena inom ortopedvården i riket dessförinnan genomfördes.

Enär överläkaren vid vanföreanstaltens klinik tillika undervisar i ortopedi vid medicinska högskolan iGöteborg, synes en dylik snarast genom- förd samordning med Sahlgrenska sjukhuset i dess egenskap av under— visningssjukhus tilltalande och lämplig. Staden lär för övrigt hava visat ett betydande intresse av att ekonomiskt medverka vid en ifrågasatt till- byggnad av den befintliga ortopedkliniken, som avsåges inrymma ny operationsavdelning, föreläsningssalar för medicine kandidater och en simhall för poliopatienter, vilken senare skulle [bekostas av genom polio- föreningen insamlade mede-l.

Då man för närvarande icke kan överblicka det lokalbehov, som fram- deles kan komma att föreligga för vanföreanstaltens i Göteborg behov, särskilt därest dit överflyttas den till staden förlagda arbetskliniken och anstalten får skyldighet mottaga icke blott vanföra utan jämväl övriga grupper av partiellt arbetsföra, har utredningsmannen i dagens läge stan- nat för att, för den händelse vad eljest föreslagits vinner statsmakternas bifall, förorda, att lokala fortsatta förhandlingar under medverkan av statsmakterna upptagas angående den nuvarande klinikens överförande för viss tid —— som ej torde kunna beräknas understiga 10 år »— i Sahl- grenska sjukhusets regi. Det förutsättes, att staden vid en sådan, till tiden begränsad upplåtelse icke avkräves högre hyra eller annan ersätt- ning än som kan anses skälig med hänsyn till i byggnaden nedlagt fond- kapital. Göteborgsanstalten erhåller för närvarande sitt värmebehov från Sahlgrenska sjukhusets ångcentral. Något hinder, att ortopedklinikens patienter och personal, sedan driften av kliniken övertagits av sjukhuset,

alltjämt erhåller sin kost från vanföreanstaltens kök eller någon större svårighet att reglera ersättningen härför torde icke föreligga. Det förut- sättes vidare, att staden vid en sådan överflyttning icke belastas med kost- nader för den pensionsrätt, som inom kliniken anställd personal intjänat under den anställningstid, som förflutit, innan staden inträder såsom huvudman för kliniken.

Härnösandsanstaltens olika verksamhetsgrenar äro inrymda i ett och samma byggnadskomplex. I sitt betänkande framhöllo OVS, att Härnö— sandsanstaltens utrymmen måste anses otillräckliga, att en lösning av lokal- förhållandena stode att vinna i en utbrytning av den befintliga ortopedklini- ken samt att denna kunde förläggas antingen till en på anstaltens tomt ny- uppförd byggnad, för vilket alternativ talade, att de ortopediska verk- städerna fortfarande kunde vara kvar i befintlig byggnad samt att an- staltens köks- och tvättavdelningar vore utbyggda för att betjäna även en klinik med ca 100 vårdplatser, eller ock till en vid det på några kilo— meters avstånd från anstalten belägna länslasarettet för ändamålet upp— förd byggnad. För det senare alternativet talade den fördel ur medicinsk synpunkt, som närheten till lasarettet och de därmed ökade möjligheterna till kontakt med andra lasarettsspecialiteter skulle erbjuda.

Med hänsyn till sin principiella inställning förordar utredningsmannen utan tvekan, att en ortopedisk klinik snarast nybygges vid länslasarettet i Härnösand. En sådan lösning har också under hand accepterats vid de överläggningar, utredningsmannen haft med representanter för Västernorr- lands läns landsting, som icke heller motsatt sig tanken att, intill dess en sådan klinik kommer till stånd, övertaga ansvaret för driften av vanföre- anstaltens befintliga klinik. Då ortopedkliniken i Härnösand i vart fall, intill dess ortopedvården i denna anstalts vidsträckta upptagningsområde hinner utbyggas, torde behöva göras något större än som eljest måhända vore ur landstingets egen synpunkt önskvärt, finner utredningsmannen naturligt, .att staten påtager sig den del av anläggningskostnaden för en sådan klinik, som kan anses belöpa på de platser, av vilka landstinget för egen del icke vore i behov. Det må därvid framhållas, att OVS förutsatt, att staten skulle svara för hela kostnaden för en dylik ny klinik, som vore avsedd att tillgodose vårdbehovet för anstaltens upptagningsområde, vare sig denna samförlades med vanföreanstalten eller länslasarettet.

Vidkommande platsbehovet för en ny ortope—dklinik i Härnösand må framhållas, att OVS under (hänvisning till en framtida decentralisering av ortopedvården trots föreliggande öve—rbeläggning icke ansågo, att en utök- ning därvid borde ske av den befintliga Härnösandsklinikens platsantal, vilket utgjorde 107 platser. Efter vad utredningens enquéte visar, före- ligga inom de sjukvårdsområden, som tillhöra Härnösandsanstaltens rayon, planer på en betydande utbyggnad. Sålunda äro förslag upprättade om anordnandet av dylika kliniker dels om 60 platser vid Umeå lasarett i

Västerbottens län, dels om 30—50 platser vid Östersunds lasarett i Jämt- lands län, varjämte frågan om anordnandet av en ortopedklinik vid Gävle lasarett, avsedd för staden och landstingsområdet, aktualiserats, dock utan att klarhet vunnits angående platsantalet vid densamma. Sedan OVS av- gåvo sitt betänkande, har vidare anordnats en ortopedisk klinik om tills vidare 25 platser vid garnisonssjukhuset i Boden, Vilken inom de när- maste åren torde komma att utbyggas.

Enligt vad tidigare framhållits får det anses ytterligt vanskligt att utan ingående kännedom om alla på frågan inverkande, lokalt betonade om- ständigheter söka taga ställning till platsbehovet vid en till visst lasarett förlagd ortopedklinik. När det gäller Härnösandskliniken, sammanhänger för övrigt ett dylikt bedömande med en under överläggningarna med lands— tingets representanter framskymtande plan, att i Västernorrlands län skulle jämväl vid Sundsvalls lasarett anordnas en dylik klinik.

Då emellertid den nya Härnösandskliniken förutsättes komma till stånd snarast möjligt och innan den planerade utbyggnaden inom rayonen eljest fullföljts ett förhållande, vartill hänsyn bör tagas vid den fortsatta bygg- nadstillståndsgivningen, därvid det sålunda får anses angeläget, att den nya Härnösandskliniken erhåller visst företräde förefaller platsantalet i vart fall under den tid, kliniken tjänstgör såsom rayonklinik och intill dess en Sundsvallsklinik kan bliva aktuell, icke böra planeras för mindre än ca 80 sängar. Med beaktande av de stora avstånd, som föreligga i Härnösandsanstaltens rayon, synes emellertid vid den nya klinikens plane— ring böra tagas under övervägande, om icke i klinikbyggnaden eller annor- ledes vid lasarettet kan under en övergångstid ordnas en s. k. »gästav— delning». Därest så sker, torde det vara möjligt att något begränsa ortoped- klinikens platsantal, samtidigt som man undviker, att de dyrbara A-platser- na behöva tagas i anspråk av patienter, som icke kräva en kvalificerad vård utan endast kvarligga i avvaktan på sina ortopediska hjälpmedel m. in. En icke oväsentlig begränsning av Härnösandsklinikens hittillsvarande belastning förefaller också kunna ernås, därest det slutna eftervårds- klientelet bland barnförlamningsfallen i anslutning till vad tidigare gene- rellt förordats, till den del vård på en ortopedavdelning icke kräves, över- flyttas på epidemiväsendets vårdresiurser.

Vad slutligen angår Hälsingborgskliniken med dess 80 vårdplatser, är denna inrymd i samma byggnad som vanföreanstaltens administrations- lokaler, köks— ooh tvättavdelningar samt bandage- och skomakeriverk- städer. Denna byggnad är belägen i omedelbar närhet av stadens lasarett. Kliniklokalerna få, i vart fall med den omfattning verksamheten för när— varande har, anses relativt otidsenliga och trånga. Uppenbart torde vara, att Hälsingborgs stad, så länge den med sina ca 72 000 invånare bildar eget sjukvårdsområde, utan samgående med något av grannläne'n knap- past har ett befolkningsunderlag, som i och för sig motiverar en större

ortopedklinik. Ur den kvarvarande vanföreanstaltens synpunkt synes till—- gången i och för sig på ortopedspecialist vid lasarettet och icke ett bibe- hållande av den framtida ortopedkliniken vid samma storleksordning som den nuvarande vara en av förutsättningarna för vanföreanstaltens kvar— blivande i staden. För att denna anstalt skall kunna tillfredsställande full- följa sin yrkesutbildande och arbetsvårdande verk—samhet krävas betydande nybyggnader. Detta förhållande kan, trots vad eljest talar emot en sådan ut— veckling, aktualisera frågan om en förflyttning av sistberörda verksamhet till annan ort, därest icke för framtiden tillgången på ortopedspecialist i Hälsingborg säkras genom stadens försorg. Efter de överläggningar, utred— ningsmannen fört med stadens myndigheter, har emellertid den uppfatt— ningen stärkts, att staden kommer att slå vakt om sin vanföreanstalt och därför antingen övertaga och med lasarettet samordna den befintliga klinik— byggnaden eller eljest snarast låta vid lasarettet anordna den ortopedvård, som krävs för vanföreanstaltens kvarblivande i Hälsingborg.

Därest staden skulle föredraga att tills vidare övertaga den befintliga kli- niken och svara för ortopedvårdens tillgodoseende inom dess nuvarande upptagningsområde, förefaller det utredningsmannen naturligt, att staten, med beaktande av denna kliniks mindre tidsenliga skick, ikläder sig huvud- parten av kostnaderna för den modernisering och upprustning av lokalerna, som kan anses erforderlig. I övrigt torde för övertagandet böra gälla motsvarande synpunkter beträffande personalens pensionsförhållanden m. m., som anförts i fråga om Göteborgskliniken, därest driften av denna övertages av staden.

Kap. 6. Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet

Allmän översikt av tillgängliga resurser

Som ovan framhållits, började vanföreanstalterna sin verksamheti ganska blygsam skala såsom s. k. arbetsskolor, vilkas verksam-het knappast hade karaktären av yrkesutbildning i vedertagen bemärkelse utan snarare av undervisning i olika sorters handaslöjfd, som skulle erbjuda lämplig sysselsättning. Efter hand *har emellertid vanföreanstalternas yrkesutbil- dande verksamhet utbyggts. och differentier-ats. För närvarande finnes så- lunda vid de fyra vanföreanstalterna yrkesskolor med tillsammans ej mindre än ett 20-tal olika yrkesgrenar och normalt mellan 500 och 600 elevplatser jämte tillhörande elevlinternat för närmare 500 elever. I tab. 21 lämnas för vanföreanstalternas yrkesskolor en sammanställning rörande yrkesfördelningcn, utbildningstidens längd och det normala antalet elev- platser samt antalet elever vid vårterminens slut är 1952 och dessas för— delning på manliga och kvinnliga ävensom på olika åldersgrupper, liksom av antalet platser och elever vid elevhemmen (s. k. interna elever).

Tab. 21. Yrkesfördeluing, utbildningstidens längd, antal platser och elever samt

Antal elever

Yrkesfördelning Utl)ildn.- Normalt antal elevplatser

tidens . längd Manliga år Sthlm Gbg Hbg Hnd Samtl. Sthlm Gbg Hbg Hnd Samtl.

Inomanslalllig yrkesutbildning 156 151 125 81 513 90 100 72 36 298 , Billackering ............... 4 13 _ 12 _ 25 10 _ 12 _ 22 * Bokbinderi ............... 4 _ 10 7 _ 17 _ 7 5 _ 12 l Borstbinderi ............... 11/2 _ _ 12 _ 2 _ _ 0 — 0 | Fotografyrket .............. 3 _ 8 _ — 8 _ 4 _ _ 4 Handaslöjd (vävn., stickn.

m. m.) ................. 2—3 14 _ 10 _ 24 1 — 3 _ 4 Hushållsgöromål ........... 1 _ _ _ 6 6 _ _ _ 1 1 Konfektionssömnad ........ 11/3 10 11 _ _ 21 0 0 _ _ 0 Korgmakeri ............... 4 _ _ 8 _ 8 _ _ 7 7 Mekanik .................. 4 26 12 _ _ 38 23 12 _ _ 35 Modistyrket ............... 21/2 _ _ 8 _ 8 — _ 0 _ O Måleri .................... 4 20 18 12 10 60 15 14 11 11 51 Radiorep .................. 3 — 12 _ 12 _ 11 _ _ 1 1 Skomakeri ................ 21/2—3 10 8 12 38 6 8 11 6 31 * Skrädderi ................. 4 11 15 15 8 39 10 14 5 6 35 ! Snickeri .................. 4 17 10 7 12 46 13 6 5 7 31 | Sömnad (klädd, kapp- och ,

linnesömnad) ........... 3 24 21 20 30 95 0 0 O 0 0 Tapetseraryrket ........... 4 11 14 12 5 42 11 12 12 5 40 Tryckeriyrket ............. 4 _ 1 2 _ _ 1 2 _ 12 _ _ 1 2 Diverse utbildning ......... varierande _ _ 10 2 12 1 0 1 0 2 , Ulomanstaltlig yrkesutbildning _ _ _ _ — O 0 21 10 31 3:

Summa 90 100 93 46 329 j Elevhem — 140 92 120 93 445 77 72 69 46 264 '

1 Nedlagd fr. o. m. 1/7 1953.

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning

Beträffande vanföreanstalternas yrkesskolor tillkommer det visserligen överstyrelsen för yrkesutbildning jämlikt dess instruktion att utöva inspek- tion, godkänna undervisningsplaner, lokaler och undervisningsmaterial ; samt pröva lärares behörighet. Däremot har överstyrelsen icke att i fråga j om dessa yrkesskolor hos Kungl. Maj:t göra erforderlig-a framställningar | om anslag och att i olika avseenden rent allmänt verka för skolornas änrda- * målsenliga utveckling, såsom gäller för övriga yrkesuthildningsan-stalter. Dessa uppgifter tillkomma för vanföreanstalternas yrkesskolor i stället me— dicinalstyrelsen, som emellertid knappast kan förutsättas äga särskild erfarenhet och sakkunskap beträffande ifrågavarande yrkesutbildning. Då gällande ordning får anses mindre rationell, synes böra eftersträvas, att den centrala ledningen av vanföreanstalternas hithörande verksam-het :an- . förtros ämbetsverk med erforderlig erfarenhet och allmän insikt på området.

dessas ålder vid vanföreanstalternas yrkesskolor vid vårterminens slut 1952

Antal elever Samtliga elever Samtliga elevers åldersfördelning Kvinnliga

Sthlm Gbg Hog Hnd Samtl. Sthlm Gbg Hbg Hnd Samtl. under 19—21 22—25 26—30 31—40 41 år 19 är år år är och år äldre

pä 0 U 09 D: 00

0 _ 0 _ 0 10 _ 12 — 22 8 8 2 3 1 0 _ 0 1 _ 1 — 7 6 _ 13 1 3 3 3 3 0 _ _ 0 — 0 _ _ 0 _ 0 0 0 0 0 0 0 — 3 _ _ 3 _ 7 _ _ 7 0 3 3 1 O 0

12 — 8 _ 20 13 _ 11 _ 24 8 5 4 1 4 2 _ _ _ 2 2 _ — 3 3 3 0 0 O 0 0

7 3 _ _ 10 7 3 _ _ 10 6 O 1 3 0 0 — _ 0 — 0 _ 7 _ 7 1 3 2 O 1 0

1 0 _ _ 1 24 12 — _ 36 6 12 9 6 3 0 _ _ 8 — 8 — _ 8 _ 8 2 4 1 1 0 O

0 0 0 0 0 15 14 11 11 51 14 14 9 7 7 0

— 0 — _ O _ 11 _ _ 11 0 5 2 1 3 0

0 0 0 0 0 6 8 11 6 31 3 8 1 4 8 7 0 0 0 0 0 10 14 5 6 35 6 8 8 5 5 3

j 0 0 0 0 0 13 6 5 7 31 14 6 3 2 4 2 i 20 26 19 22 87 20 26 19 22 87 40 23 14 2 7 1 . 0 0 0 0 0 11 12 12 5 40 7 6 10 6 10 1 _ 0 _ _ 0 _ 12 _ _ 12 2 4 3 3 0 0

0 1 2 1 4 1 1 3 1 6 2 0 1 0 3 0

...i o (21 )—l [0 p— 00 »— D 26 22 49 41 33 43 37 154 131 133 136 83 483 137 129 87 51 63 16

40 32 41 37 150 117 104 110 83 414

,... .a. ... _, ... __ CAD .c. 0

På liknande sätt, som i det förestående skett i fråga om vanföreanstal- ternas ortopediska kliniker, skall här göras en kritisk analys av anstalternas yrkesskolor och därmed sammanhängande verksamhet, vad gäller yrkes- dirfferentiering och undervisningsplaner samt beläggningsförhållanden m. m. ävensom personal- och driftekonomiska förhållanden i övrigt. I sakens natur ligger emellertid, att det ej blir möjligt att göra den drift— ekonomiska analysen lika ingående som beträffande den sjukvårdande verk-samheten. Det ligger ej heller lika nära till hands att ställa yrkesskol- verksamhetens driftförhållanden i relation till vad som gäller vid annan yrkesutbildande verksamhet, eftersom dessa förhållanden i åtskilliga av- seenden icke äro jämförbara.

Yrkesdifferentiering och elevfrekvens m. m. Såsom framgår av tabell 21, finnas för irnomanstaltlig utbildning 13 olika yrkesgrenar vid var och en av vanföreanstalterna i Göteborg och Hälsing-

borg, 10 vid vanföreanstalten i Stockholm och 8 vid vanföreanstalten i Härnösand. Det normala antalet elevplatser för sådan utbildning rör sig om drygt 150 vid vardera Stockholms- och Göteborgsanstalterna, 125 vid Hälsingborgsanstalten samt ca 80 vid Härnösandsanstalten. Härtill kommer den utomanstaltliga utbildningen, som i vart fall vid vårterminen-s utgång år 1952 bedrevs egentligen endast vid Hälsingborgs- och Härnösandsanstal- terna; av de 49 elevernai sådan utbildning tillhörde 26 den förstnämnda och 22 den sistnämnda anstalten. Såsom nedan skall visas, avsåg den utom- anstaltliga utbildningen ett betydande antal yrkesområden.

De enda yrken, som voro företrädda vid samtliga fyra vanföreanstalter, äro måleri, Skomakeri, skrädderi (avdelningen dock nedlagd vid Hälsing- borgsanstalten från 1 juli 1953), snickeri, sömnad och tapetseraryrket. Några yrken äro representerade allenast vid en av anstalterna, nämligen borstbinderi (i Hälsingborg; denna yrkesgren för övrigt nedlagd fr. o. m. 1 juli 1953), fotografyrket (i Göteborg), hushållsgöromål (i Härnösand), korgmakeri- och modistyrkena (i Hälsingborg), radioreparatör— och tryckeriyrkena (i Göteborg).

Platsantalet inom var och en av anstalternas yrkesavdelningar varierar ganska kraftigt, från endast ett par platser upp till ett 30—tal platser. Till- sammantaget för de fyra anstalterna uppgår det största platsantalet inom ett och samma yrkesområde till närmare 100 (sömnad) och det minsta till ,2 (borstbinderi). De speciellt manliga yrkesområdena upptaga sammanlagt det helt övervägande antalet elevplatser; det största antalet platser för man- liga elever finnes inom måleri-, tapetserar-, snickeri-, skrädderi—, skomakeri- och mekanikerfacken med tillhopa ca 260 eller drygt hälften av skolornas samtliga platser. Den dominerande yrkesgruppen är emellertid, som redan antytts, det kvinnliga yrkesområdet sömnad och konfektion, som upptager närmare 120 platser eller nära 1/4 av samtliga platser vid skolorna.

Samtidigt som man sålunda kan konstatera, att vanföreanstalternas yrkesskolor ha betyda-nde utbildningsresurser och nått fram till en mycket aktningsvärd differentiering av dessa resurser på skilda yrkesområden, kan man ej undgå :att frapperas av att man i påfallande [grad alltjämt ägnar sig åt sådana traditionella »vanföreyrken» som snickeri, Skomakeri och skräd- deri, för vilka arbetsmarknaden numera torde vara mindre gynnsam, medan vissa moderna och ur många synpunkter även för vanföra lämpliga yrkes- grenar, såsom t. ex. fotograf—, urmakar-, elektriker-, radioreparatör- och typografyrkena, alltjämt äro mycket sparsamt eller icke alls. företrädda. Visserligen synes man från anstaltsledningarnazs sida på senare tid ha fått blicken mera öppen för dessa förhållanden, och vissa omdispositioner av utbildningsresurserna ha därför redan vidtagits eller planerats, men knap- past i tillfredsställande omfattning En bättre och snabbare anpassning av skolornas yrkesval till arbetsmarknadens aktuella tillstånd och behov från tid till annan förefaller sålunda vara en angelägen uppgift, vilken hör hand-

havas i intini kontakt med arbetsmarknadens organ. I samband därmed bör beaktas de ökade differentieringsmöjligheter, som man skulle kunna vinna genom att i större utsträckning ha olika utbildningsyrken vid de skilda skolorna. Detta påkallar en uppmjukning av distriktsindelningen för dessa skolors elevintag—ning samt även och kanske framför allt ett starkare inflytande över elevintagningen från lämpligt centralt organ. Då detta organ bör ha ständig överblick rörande den dagsaktuella platstill— gången vid de olika vanföreanstalternas yrkesskolor och övriga till för- fogande stående utbildningsanstalter liksom rörande rådande arbetsmark- nadsläge, förefaller arbetsmarknadsstyrelsen med sina arbetsvårdsexpedi- tioner väl lämpad hänför.

Undervisningsplanerna variera för olika yrken, som framgår av tabell 21. För de mera manligt betonade yrkena är den normala utbildningstiden van— ligen 4 arbetsår (vartdera 10 månader), i några fall dock ett är kortare. I fråga 0111 de kvinnligt betonade yrkena beräknas utbildningstiden i regel till 11/2_3 år. Den för svårt vanföra avsedda utbildningen i diverse yrken drager varierande tid, beroende på yrket samt elevens fysiska och psykiska tillstånd; vanligen torde denna tid icke överstiga 2 år. På det hela taget har man eftersträvat en anpassning av undervisningsplanerna vid vanföre- anstalternas yrkesskolor till vad som gäller inom den allmänna yrkesut— bildningen.

Bortsett från den s. k. diverse utbildningen för svårt vanföra _ som en- dast upptager en mycket ringa del av vanföreanstalternas elevplatser saknas vid dessa anstalter för närvarande möjligheter att låta vanföra undergå kortare omskolningskurser o. d., vilket i och för sig måste be- traktas som en brist med tanke på det stora behovet av sådana omskol- ningskurser för i första hand äldre, handikappade personer.

I yrkesutbildningen ingår vid sidan av det praktiska arbetet teoretisk undervisning. Denna undervisning omfattar såväl allmänna ämnen som facki'imnen och pågår numera i likhet med vad gäller de centrala verkstads- skolorna jäm-sides med den praktiska utbildningen. Undervisningen avser att förnya och utbygga elevernas skolkunskaper samt att i övrigt giva dem ett nödvändigt underlag av allmänbildning, för att de skola bli i stånd att nöjaktigt följa den egentliga yrkesundervisningen. Den fackhetonade under- visningen omfattar yrkesritning, teknologi, yrkesekonomi, kalkylation, bok- föring samt material— och verktygslära. Därjämte lämnas viss undervisning i hygien, skolkök, handarbete och gymnastik.

Av flera anledningar torde i regel yrkesvalet för en vanför erbjuda sär- skilda svårigheter och vara av väsentlig betydelse för den vanföres möjlig— heter att framdeles finna sig till rätta -i samhälls- och arbetslivet. Före in- placeringen i yrkesskolan verkställer anstaltens kurator en utredning rörande den vanföres personliga önskemål, intressen, fallenhet m. m. Sedan utredningen kompletterats med en särskild läkarundersökning, torde ele-

134 verna i regel beredas tillfälle att praktiskt pröva sig fram inom olika yrken. Understundom har man vid sidan av de praktiska proven även använt sig av psykotekniska anlagsprov.

En viss arbetsprövning och arbetsträning äger självfallet rum i samband med själva yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna. Liksom de regionala träningsverkstäderna ha vanföreanstalterna möjlighet remittera svårare fall till de 5. k. arbetsklinikerna i Stockholm resp. Göteborg. Enligt utrednings— mannens uppfattning förefalla emellertid de resurser otillräckliga, som van- föreanstalterna för närvarande förfoga över för yrkesval samt arbetspröv- ning och arbetsträning.

Medan vanföreanstalterna tidigare på det hela taget hade betydligt fler inträdessökande än som motsvarade det tillgängliga antalet elevplatser, har en markant omsvängning härutinn-an skett på senare år. Följande uppgifter torde vara ägnade att något belysa elevtillströmningen.

Antalet inträdessökande, som hösten 1944 ej kunde beredas plats på be- rörda skolor, var enligt en av SVCK verkställd enquéte sammanlagt 336. Väntetiden varierade avsevärt från den ena anstalten till den andra och mellan olika yrkesområden. Vid Stockholmsanstalten kunde intagning i regel ske utan väntetid vid termins början utom i finmekaniska avdel- ningen, där väntetiden beräknades till 1—3 år. Även vid denna anstalts av— delning för sysselsättningsarbete (handaslöjd av olika slag) förelåg en mot- svarande väntetid. Vid anstalten i Göteborg uppgavs väntetiden vara 1/2 år för bokbindare, skräddare, möbelsnickare och sömmerskor, 1 år för typo- grafer, 2 år för skomakare och tapetserare, 21/2 år för polerare, 3 år för fotografer och målare samt 31/2 år för mekaniker. Vid anstalten i Hälsing- borg uppgavs väntetiden för sömmerskor, stickerskor, modister och tapet- serare vara 1/2 år, för fotografer 1 år samt för målare, skomakare och cykel- reparatörer 11/2 år. Vid anstalten i Härnösand uppgavs, att väntetiden i något fall kunde uppgå till mellan 1 och 2 år.

Redan några år senare meddelades emellertid, att det ej förelåg några mer avsevärda Väntelistor vid vanföreanstalternas yrkesskolor, bortsett från vissa speciella yrkesavdelningar. Hösten 1946 voro av 537 normalt till- gängliga elevplatser vid skolorna end-ast 438 eller närmare 80 % av plat- serna besatta. Det största antalet lediga platser förekom inom yrkesavdel- ningarna för skräddare (31 platser av 52 voro besatta) och för sömmerskor (89 platser av 132 voro besatta) samt för målare (45 platser av 64 voro besatta) ävensom för vävning (endast 4 platser av 16 voro besatta). Å andra sidan förekom överbeläggning vid en del yrkesavdelningar, såsom för skomakare.

I slutet av år 1951 fanns det enligt inhämtade uppgifter sammanlagt 91 vakanta elevplatser vid skolorna, oaktat därvid redovisades ej mindre än 136 elevansökningar. Enär emellertid vissa yrkesavdelningar samtidigt voro överbelagda, understeg antalet intagna elever det normala antalet

elevplatser vid skolorna med 71. De största vakanserna förekommo inom sömnad och konfektion med 21 vakanta platser, målarfacket med 14 vakant-a platser och snickeri med 12 vakanta platser. Till flera av de yrken, där antalet vakanta platser var betydande, förelåg emellertid samtidigt ett avsevärt antal elevansökningar. I övrigt var emellertid antalet elevansök- ningar störst, i vart fall i relation till det inom yrket befintliga antalet elevplatser, i fråga 0111 yrkesavdelningarna för mekanik och fotografering samt diverse arbeten för svårt vanföra.

Vid vårteminens slut är 1952 voro enligt tabell 21 endast 434 av an- stalternas 513 elevplatser besatta, innebärande att 81 elevplatser eller drygt 1/5 av samtliga elevplatser stodo outnyttjade. Det största antal-et vakanta * platser förelåg vid snickeri- och måleriavdelningarna samt vid avdel- ningarna för konfektions-sömnad. Relativt sett förefunnos även stora va- kanser vid sådana yrkesavdelningar som för borstbinderi, hushållsgöromål i och s. k. diverse utbildning. i Till belysning av hithörande förhållanden lämnas vidare i tab. 22—23 j en översikt över antalet dels .inträdessökande och antagna elever m.m. j vid höstterminens början är 1952 och dels under tiden 1 januari 1951 l l l I l l

_30 juni 1952 intagna elever i yrkesskolorna samt dessa elevers fördelning på olika yrken inom och utom anstalt. Översikterna bekräfta den tidigare bilden av elevtillströmningen. Väntetid har av Stockholmsanstalten upp- givits endast för mekaniker, uppgående till genomsnittligt 1/2—1 år, men av Göteborgsanstalten för samtliga yrkesavdelningar, vanligen uppgående till en termin, för vissa yrken dock längre tid (för radioreparatörer 6 terminer, för fotografer 3_5 terminer, för mekaniker och för skomakare 2—4 ter— miner samt för konfektionssömnad 3 terminer). Även vid Hälsingborgs- anstalten har uppgivits väntetid för praktiskt taget samtliga yrkesavdel- ningar, vanligen uppgående till endast 2 månader, för billackering dock 6 månader. Vid Härnösandsanstalten uppgavs väntetid allenast för handa- slöjd (2 år), för diverse utbildning (1/2 år) och för måleri (2 månader). Till det på senare år föreliggande betydande antalet vakanta plat- ser vid vanföreanstalternas yrkesskolor torde finnas skilda. orsaker. En av förklaringarna torde vara att söka i därunder rådande excep- tionella för-hållanden på arbetsmarknaden. Bristen på arbetskraft har sålunda möjliggjort relativt väl—avlönade anställningar utan föregående särskild utbildning även för en på grund av viss invaliditet handi— kappad person. Helt säkert har också samhällets under senare år vidtagna allmänt syftande åtgärder för att tillvarataga den partiellt arbetsföra arbets— kraften, den effektiviserade arbetsförmedlingen liksom den vid sidan om vanföreanstalterna utbyggda allmänna yrkesvägledningen och yrkesutbild— ningen påverkat elevtillströmningen vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Man torde vidare icke kunna ute-sluta, att elevsituationen vid vanföreanstal- terna jämväl påverkats dels av den redan i det förestående påpekade mindre

Tab. 22. Antal inträdessökande och antagna elever m.m. vid

Stockholmsanstalten Göteborgsanstalten

Inträ- An- Kvar- Sum- Va- Inträ— An- Kvar- Sum- Va- dessö— tagna varan- ma kanta dessö- tagna varan- ma kanta kande de elever plat- kande de elever plat- från ser från ser vår- vår- term. term. * l Inomanslalllig yrkesutbildning l Billackering ................. 2 2 1 1 13 0 — — —— ' Bokbinderi .................. — —— —— — — 0 0 6 6 4 Borstbinderi och korgmakeri . . — —— — — — _ Fotogra f yrket ................ — -— 14 6 3 9 (—1) Handaslöjd (vävn., stickn. m.m.) 25 2 $) 11 3 — — —— * Hushållsgöromål ............. _— —— — _ — —- —— — — Konfektionssömnad .......... 5 5 7 12 (—2) O 1 9 10 1 Mekanik .................... 11 4 20 24 2 10 3 9 12 0 Modistyrket .................. — — — —— —— _ — —— — -— Måleri ...................... 5 5 9 1 4 6 3 2 13 15 3 Radioreparationer ............ — — 8 0 11 11 1 | Skomakeri .................. 2 1 5 6 4 6 2 6 8 0 ] Skrädderi ................... 1 1 8 9 2 2 1 1 1 12 3 ! Snickeri .................... O 0 9 9 8 0 0 5 5 5 | Sömnad (kläd-, kapp- och linne- | sömnad) .................. 6 5 15 20 4 11 8 15 23 (—2) ' Tapetseraryrket .............. 0 0 9 9 2 5 1 10 1 1 3 [ Tryckeriyrket ................ — —— — _— 2 O 1 1 1 l 1 * Diverse utbildning ............ 2 2 2 4 —— 0 0 0 O —— !

Ulomanstalflig yrkesutbildning. . 0 0 0 O 4 4 1 5 —— Sökande utan angivande av önske- mål om utbildning i bestämt ?; yrke ...................... 0 — — —— 6 —— —— — i Summa 59 27 104 131 31 71 28 110 138 21 ; (_a) (—3) '.

Anm. Siffrorna inom parentes utvisa överbeläggning.

smidiga anpassningen till arbetsmarknadsläget i fråga om dessa skolors yrkesurval samt yrke-savdelningarnas dimensionering, dels ock av den isolerade ställning, som yrkesutbildningen för vanföra kommit att intaga i förhållande till annan yrkesutbildning och till arbetsvården i övrigt för *? partiellt arbetsföra.

När det gäller klientelets art, må först erinras om att det fram till sekel- skiftet vid samtliga vanföreanstalters yrkesskolor ofta fanns — förutom * vanföra, som utgjorde den dominerande gruppen _ starkt synsvaga, döva och psykiskt defekta personer. Rätt snart begränsades verksamheten emel- lertid till enbart vanföra, och i främsta rummet inriktade man sig på att taga hand om de svårast vanföra. Enligt de av Kungl. Maj :t fastställda stad- i garna för vanförevårdsföreningarna ha dessa till uppgift att bistå »kropps— ' ligt vanföra men psykiskt normala personer», således icke andra än van-

vanföreanstalternas yrkesskolor vid höstterminens början 1952

term.

term.

term.

Hälsingborgsanstalten Härnösandsanstalten Samtliga

Inträ— An- Kvar- Sum- Va- lnträ- An- Kvar- Sum- Va- Inträ- An- Kvar- Sum- Va- dessö- tagna varan- ma kanta dessö- tagna varan-ma kanta dessö— tagna varan-ma kanta kande de elever plat- kande de elever plat- kande de elever plat- från ser från ser från ser vår- vår- vår-

1 4 10 14 (_2) _ _ _ _ _ 3 6 21 27 0(_2) 1 3 5 8 (_1) _ _ _ _ _ 1 3 11 14 4(_1) 0 1 5 6 4 _ _ _ _ 0 1 5 6 4 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 14 6 3 9 0(_1) 4 4 4 8 2 _ _ _ _ _ 29 6 13 19 5 _ _ _ _ 5 5 1 4 5 0 5 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 5 6 16 22 1(_2) _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 21 7 29 36 2 1 5 6 2 _ _ _ _ _ 2 1 5 6 2 4 2 5 7 5 2 1 10 11 (_1) 14 10 37 47 14(_1) _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 8 0 11 11 1 1 1 10 11 1 3 1 4 5 3 12 5 25 30 8 0 1 4 5 0 0 0 5 5 3 3 3 28 31 8 0 1 3 4 3 2 1 6 7 5 2 2 23 25 21 7 2 15 17 3 6 5 16 21 9 30 20 61 81 16(—2) () 0 10 10 2 1 1 4 5 0 6 2 33 35 7 | _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 0 11 11 1 1 2 5 7 3 16 2 1 3 (_1) 19 6 8 14 3(_1) 5 8 21 29 _ 12 2 14 16 _ 21 14 36 50 — 14 _ _ _ _ 2 _ _ _ _ 22 _ _ _ _ 40 30 102 132 25 48 18 60 78 21 218 103 376 479 98 (—3) 1—2) 1—10>

föra i egentlig mening. Det har även konstaterats, bl. a. från statskontorets sida, att gällande bestämmelser angående statsbidrag lägga hinder i vägen för att vanföreanstalterna-s yrkesskolor, såsom de för närvarande äro orga- niserade, skulle få tag-a in andra än vanföra. En hemställan i sådan rikt- ning har därför icke ansetts kunna hifallas utan riksdagens hörande, och fortfarande gäller denna formella begränsning i anstalternas rätt att emot- taga elever.

Allt efter som yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna blivit mera kva- lificerad, har det ställts större krav på elevernas färdighet och förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Man synes icke kunna undgå den känslan, att i anledning härav en mindre invalidiserad sökande under-stundom erhållit företräde framför den höggradigt invalidiserade. Härpå tyder kanske också det förhållandet, att mindre invalidiserade elever kommit att utgöra

Tab. 23. Antal intagna elever vid vanföreanstalternas yrkesskolor tiden 1 januari 1951

A. Inomanstaltlig yrkesutbildning

Stockholms- Göteborgs— Hälsingborgs-Härnösands- Samtliga anstalten anstalten anstalten anstalten

Billackering ............... 18 _ 15 _ 33 Bokbinderi ................ — 16 10 _ 26 Borstbinderi . . . . .......... — _ 0 _ 0 Fotografiska yrket .......... _ 9 _ — 9 Ha ndaslöjd (vävn. , stickning

m.m.) .................. 24 _ 18 _ 42 Hush ållsgöromål ........... _ _ _ 7 7 Konfektionssömnad ........ 14 3 _ — 17 Korgmakeri ................ _ 7 12 _ 19 1 Mekanik .................. 45 1 7 — -— 62 ] Modistyrket ................ _ — 11 _ 11 * Måleri .................... 29 26 19 16 90 Radioreparationer .......... — 14 _ — 14 Skomakeri ................ 16 15 18 7 56 Skrädderi ................. 16 20 6 7 49 Snickeri ................... 15 10 7 14 46 Sömnad (kläd-, kapp- och

linnesömnad) ............ 30 48 30 32 140 Tapetseraryrket ............ 14 21 15 7 57 Tryckeriyrket .............. _ 17 _ _ 17

Diverse utbildning (märkning, uppmaskning, enklare söm- nad, telefonist— och kon- toristutbildning m.m.) ..... 6 3 6 12 27

Summa 227 226 167 102 722

1 l en betydande del av skolornas elevmaterial. Det låter sig svårligen bedömas, ] i vilken utsträckning man därvid låtit sig påverkas av det i och för sig väl- lovliga syftet att söka ernå så goda utbildningsres-ultat som möjligt samt

att förbättra skolornas och anstalternas finansiella situation och minska

det på grund av penningvärdets fall ändock ständigt stigande behovet av ! höjda statliga fyllnadsbidrag genom atti yrkesarbetet utvinna en god säljbar produktion och sålunda min-ska nettokostnaderna för utbildningen.

För att bilda sig själv en klarare uppfattning om och kunna ytterligare belysa elevmaterialet vid vanföreanstalternas yrkesskolor har utrednings- | mannen anmodat anstaltsledningarna att i fråga om de elever, som där in- tagits under tiden 1 januari 1951_30 juni 1952, angiva, huruvida och i | vilken omfattning vanförhet eller annan sjukdom av arbetshindrande | karaktär och i så fall vilken varit orsak till intagningen. Resultatet av denna undersökning redovisas i tab. 24, där de under angivna tid intagna yrkes— j skoleleverna med hänsyn till arten av det handikap, som påkallat intag— j ning i vanföreanstalts yrkesskola, fördelats på sex olika sjukdomsgrupper. . Av tabellen framgår bl. a., att ej mindre än 88 eller 10 % av de under i perioden intagna 836 eleverna ledo av andra sjukdomar än sådana, för i vilka de berörda skolorna äro avsedda. I

_30 juni 1952, fördelade på inom- och utomanstaltlig utbildning samt olika yrken

B. Utomanstaltlig yrkesutbildning

Stockholms- Göteborgs- Hälsingborgs- Härnösands- Samtliga anstalten anstalten anstalten anstalten

Bildhuggare ............... Bilsadelmakare ............ Blomsterbinderska ......... Charkuterist ............... Cykelreparatör ............. Elektriker ................. Fotograf .................. Frisör .................... Gravör .................... Guldsmed ................. Hembiträde (hushållsarbete) Ingenjör .................. Konfektionssömmerska ...... Kontorist .................. Kopist .................... Lagerbiträde .............. Mekaniker ................ Modist .................... Motorlindare .............. Pälssömmerska ............ Radioreparatör (-montör) . . . Retuschös ................. Ritare .................... Skrivmaskinsreparatör ...... Svarvare .................. Svetsare .................. Sömnadslärarinna Tandtekniker .............. Tekniskt biträde ........... Tillskärerska .............. Todelmakare .............. Trikåstickerska ............ Tryckare .................. Urmakare ................. Handelsutbildning ..........

Summa

l—llllm—lulll—lllmlIH—l—Hll

PFWMHt—lt—MHHHWNWQHNQHHHQHHwaHmP—iRIP—MHF

& lHl lHl lml leNOJIFlNlHHHwHHMMwlal—IIHHH

CD 05

I olika sammanhang har hävdats, att ett icke oväsentligt antal elever vid vanföreanstalternas yrkesskolor vore så »friska», att de utan hinder av kvarstående invaliditet kunnat erhålla sin utbildning i vanliga yrkes— utbildningsanstalter eller inom näringslivet, därest plats där kunnat beredas. Självfallet är det svårt att med någon större säkerhet bedöma, hur stort detta antal är, då hänsyn därvid måst-e tagas till en mängd samverkande omständighet—er, icke endast invaliditetsgraden utan även psykologiska faktorer och trycket på de vanliga yrkesutbildningsanstalterna m. m. Vissa uttalanden från vanförevård—shåll tolkades av kommittén för partiellt arbetsföra så, att mellan en tredjedel och hälften av eleverna skulle ha personliga förutsättningar följa undervisningen vid en vanlig yrkesutbild-

Tab. 24. Arten av handikap hos de vid vanföreanstalterna tiden 1/1 1951_30/6 1952 in- tagna yrkesskoleleverna

Stockholms- Göteborgs- Hälsingborgs-Härnösands Samtliga anstalten anstalten anstalten anstalten

. Medfödda defekter eller de- formiteter ................ 32 30 42 55 159

2. Defekter eller deformiteter efter yttre skador ......... 31 33 30 21 115 3. Sjukdomar i ben och led- gångar .................. 2 1 62 3 1 1 9 133 4. Barnförlamnings- och andra förlamningsfölj der ........ 108 88 55 34 285 5. Spastiska förlamningar. . . . 18 13 17 8 56 6. Andra sjukdomar ........ 26 8 41 13 88 , Summa 236 234 216 150 836 *

ningsanstalt eller inom näringslivet. OVS uttalade för sin del, att totalt något Över hälften av de vid yrkesskolorna befintliga eleverna syntes kunna ifrågakomma till utbildning utanför vanföreanstalt, om hänsyn tagit-s en- bart till invaliditetens art och grad. Utredningsmannen delar dock den av [ OVS framförda uppfattningen, att en lindrig invaliditet i kombination med l bl. a. bristande självtillit ick-e sällan kan motivera anstaltsutbildning med l dess möjligheter till speciell handledning och kontakt med (kanske svårare ! invalidiserade kamrater, vilka genom sina pers-onliga egenskaper kunna giva värdefulla exempel på att arbetsförmågan jämväl i fall av höggradigt fysiskt handikap understundom kan i betyda—nde grad återvinnas genom egen viljestyrka och energi.

För att erhålla ytterligare belysning av denna frågeställning har utred- ningen låtit rektorerna och ukuratorerna vid vanföreanstalternas yrkes- skolor genomgå sina elever och söka bedöma, huruvida och i så fall av vilken anledning utbildning vid vanföreanstalts yrkesskolor i och för sig kunde anses nödvändig. Denna undersökning, som verkställts för Göteborgs— och Hälsingborgsanstalterna under hösten 1951 samt för Stockholms- och Härnösandsanstvalterna under våren 1953, redovisas i efterföljande tab. 25.

Antal elever vid vanföreanstalten i Samtliga Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand elever absolut i % absolut i % absolut i % absolut i % absolut i %

1. Elever, som krä- va utbildning vid

skolorna på grund av: a) svår vanförhet .. 91 69 53 35 51 40 42 50 237 48 b) psykiska och so- ciala skäl ...... 14 11 39 26 29 24 5 6 87 18 Tillhopa 105 80 92 61 80 64 47 56 324 66 2. Övriga elever. . . 27 20 58 39 45 36 37 44 167 34

Undersökningen synes bekräfta, att alltjämt mellan en tredjedel och hälften av eleverna vid vanföreanstalternas yrkesskolor med hänsyn till förekomsten av invaliditet eller av psykiska och sociala skäl samt arten och graden härav skulle ha personliga förutsättningar att följa undervisningen vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt eller inom näringslivet. Andelen så- dana elever var i genomsnitt vid de fyra vanföreanstalterna 34 % samt varierade från högst 44 % (vid Härnösandsanstalten) till lägst 20 % (vid Stockholmsanstalten). Variationerna äro sålunda rätt kraftiga mellan de olika anstalterna. Även om det förhållandet, att bedömningen skett lokalt på de olika anstalterna och sålunda giver uttryck åt den bedömandes subjektiva uppfattning angående vederbörande elevs möjlighet att annor- ledes än på en vanföreanstalt erhålla erforderlig yrkesutbildning, får anses innebära ett visst osäkerhetsmoment, förefalla variationerna i fråga om klient-elets invaliditet m. m. dock anmärkningsvärt stora och tyda på att man på de skilda vanföreanstalterna icke tillämpar helt likartade principer och synpunkter vid elevintagningen.

Undersökningen ger för övrigt vid handen, att endast ungefär hälften av yrkesskolornas elever ledo av så svår vanförhet, att de av denna anledning voro i behov av undervisning och omhändertagande vid ifrågavarande specialskolor, samt att nära 1/5 av eleverna voro i behov härav av andra orsaker. nämligen av psykiska eller sociala skäl.

Förhållandet är sålunda i själva verket det, att vanföreanstalternas yrkesskolor endast till ungefär 50 % utnyttjas för sin nuvarande egentliga uppgift, vilken måste anses vara att taga band 0111 personer, s-om på grund av svår vanförhet icke kunna erhålla erforderlig yrkesutbildning vid de vanliga yrkesutbildningsanstalterna eller inom näringslivet. Detta får i och för sig anses vara anmärkningsvärt. Att en del av de övriga eleverna, såsom ovan visats, intagits i skolorna med hänsyn till att de ansetts vara i behov av denna utbildningsform av psykiska eller sociala skäl, står visser- ligen formellt sett icke i full överensstämmelse med gällande intagnings- bestämmelser. Häremot synes emellertid icke vara något i princip att in— vända, i den mån man på så sätt utnyttjat lediga platser vid skolorna för ett klientel, som samhället eljest icke kunnat taga hand om och rehabilitera. Snarare har anstalten därigenom gjort en insats, som ligger i linje med vanförevårdens allmänna syftning och således är ett direkt samhällsintresse. Mera betänksam blir man däremot vid (konstaterandet, att mer än en tredjedel av eleverna bedömts kunna tillgodogöra sig utbildning vid vanliga yrkesutbildningsanstalter eller inom näringslivet. Av flera skäl, som i det efterföljande komma att beröras, icke minst psykologiska, anser utrednings- mannen nämligen, att till vanföreanstalternas yrkesskolor i princip böra hänföras endast sådana personer, som äro i oavvisligt behov av den spe— ciella omvårdnad, som där kan givas.

Åldersfördelningen för vanföreanstalternas yrke—sskolelever vid vårter-

minens slut år 1952 framgår av tabell 21. Denna utvisar bl. a., att 130 av de nära 500 eleverna voro mer än 25 år gamla och att 16 vore i åldern över 40 år samt att dessa 16 elever koncentrerade sig till några speciella yrkesavdelningar, huvudsakligen Skomakeri, skrä-dderi och snickeri samt handaslöjd. Det stora flertalet elever var dock i åldern under 22 år. Om man ser till de särskilda anstalterna, frapperas man bl. a. av att Hälsing- borgsanstalten hade en avsevärt mera jämn spridning av elevmaterialet på olika åldrar med ej mindre än 10 elever i åldern över 40 år. Den mest mar- kanta övervikten till förmån för de yngre åldrarna företedde Stockholms- anstalten med 55 elever av 131 i åldern under 19 år och endast 3 elever över 40 års ålder.

För att få en uppfattning om åldersfördelningen inom det elevmaterial, som enligt tabell 25 hänförts till gruppen övriga eller elever, som av fysiska, psykiska eller sociala skäl icke ansetts behöva omhändertagas vid vanföre- anstalt, har verkställts en stickprovsundersökning, vad gäller Göteborgs— och Härnösandsanstaltern—a, vars resultat framgår av tab. 26 och visar, att av hithörande 95 elever flertalet eller 67 voro under 25 år och endast 2 elever 40—45 år.

Tab. 26 Åldersfördelningen för vissa elever

Åldersgrupp Antal elever Tillhopa Göteborgs- Härnösands- anstalten anstalten 15—19 år ................... 20 22 42 20—24 » ................... 14 11 25 25—29 » ................... 10 1 11 30—34 » .................. 9 1 10 35—39 » ................... 3 2 5 40—45 » ................... 2 — 2 Samtliga 58 37 95

Vad gäller de vid vanföreanstalternas yrkesskolor under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 inskrivna elevernas antal och fördelning på såväl de olika anstalterna som skilda hemlån eller -städer, har i bilaga I lämnats en specificerad uppgift. Utöver till denna redan fogad allmän kommentar må ytterligare framhållas, att av de under perioden intagna 851 eleverna föllo 236 på Stockholms—, 247 på Göteborgs-, 216 på Hälsing- borgs— och 132 på Härnösandsanstalten. Frånsett Härnösandsanstalten, som hade betydligt färre elever, var antalet intagna elever således ungefärligen lika stort på de skilda anstalterna. Räknat per 10 000 invånare i hela riket innebär detta sammanlagt ca 1,2 fall. Antalet elever från stad eller län utanför vederbörande anstalts »eg—et» upptagningsområde var förhållande— vis ringa vid samtliga vanföreanstalter, eller 25 vid vardera St-ockholms- och Göteborgs-, 15 vid Hälsingborgs- samt ingen vid Härnösandsanstalten.

Tab. 27. Platsantal på elevhemmen vid vanföreanstalternas yrkesskolor samt antal yrkesskolelcver (interna och externa) 15 maj 1953

Vanföreanstalten i Ordinarie antal Antal interna ele- Antal interna ele- Summa interna Antal externa Summa yrkesskol- platser å elev- ver boende å elev- ver boende i av an- elever elever elever hemmen hemmen stalten hyrda rum utanför anstalten

Manl. Kv. S:a Manl. Kv. S:a Manl. Kv. S:a Manl. Kv. S:a Manl. Kv. S:a Manl. Kv. S:a Stockholm . . . . . . . . 80 1 60 75 37 112 6 81 37 118 13 14 94 38 132

Göteborg . . . . . . . . . 69 23 62 24 86 15 65 36 101 27 30 92 39 131 Hälsingborg. . . . . . . 77 43 50 33 83 13 63 33 96 14 18 77 Härnösand . . . . . . . 2 53 40 93 44 38 82 —— 1 1 44 39 83 —— 1 1 44 40 84 Summa 279 166 445 231 132 363 22 13 35 253 145 398 54 9 63 307 154 461

1 20 st. av platserna å kvinnliga elevhemmet jämte ytterligare 7 platser, som anordnats i anslutning till hemmet, ha måst tagas i anspråk

för kvinnliga elever i folkskolans högre avdelning. " På grund av omändring av ett elevrum till hobbyrum har platsantalet å manliga elevhemmet f.n. reducerats till 50.

Hela elevmaterialets fördelning på hemlån resp. -stad uppvisar däremot rätt stora variationer. Per 10 000 invånare var nämligen antalet på van- föreanstalts yrkesskolor intagna elever över 2 från Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län och Hälsingborgs stad, mellan 11/2 och 2 från Krono- bergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Väster- bottens län samt Göteborgs stad, mellan 1 och 11/2 från Uppsala, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämt- lands län, mellan 1/2 och 1 från Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Örebro,Västmanlands och Kopparbergs län samt Stockholms och Norrköpings städer. Från Malmö stad redovisas endast 0,1 fall. Gävle stad var ej representerad med någon elev. Någon genomgående och klar tendens torde svårligen kunna spåras i siffermaterialet. Anmärkningsvärd är emel- lertid den förhållandevis ringa andelen elever från de större städerna, bort- sett från Hälsingborg och Göteborg, dit vanföreanstalt är förlagd. En för- klaring till angivna förhållande torde vara, att de större städerna i regel ha ett eget relativt väl utbyggt yrkesskolväsen, där jämväl stadens egna van- föra kunna få sin utbildning utan att skiljas från hemorten. Det oaktat torde den slutsatsen vara berättigad, att det ofta berott på en tillfällighet, om en ung-dom intagits i en vanföreanstalts yrkesskola eller icke. För ett riktigare och ändamålsenligare utnyttjande av vanföreanstalternas stora yrkesutbi'ldningsresurser torde höra eftersträvas icke blott klarare och enhetligare intagningsprinciper utan jämväl en intimar-e samverkan vid elevintagningen med de centrala myndigheterna eller närmast arbetsmark- nadsstyrelsen och dess arbetsvårdsexpedi-tioner, som ha den överblick på området, som de skilda vanföreanstalterna salma.

För att belysa elevernas bostadsförhållanden lämnas i tab. 27 en sär- skild översikt rörande elevhemmens platsantal samt antalet interna och externa elever per den 15 maj 1953. Av tabellen framgår _ därest man bortser från Härnösandsanstalten, som har ungefär 15 % fler elevhems— platser än det normala antalet elevplatser f-ör inomanstaltlig utbildning — att platsantalet vid elevhemmen eljest understiger det normala antalet elev- platser vid vederbörande yrkesskolor. Tillhopa utgör underskottet 68 platser eller ungefär 13 % av det normala antalet elevplatser. Störst är under- skottet på elevh'emsplatser vid Göteborgsanstalten, där det uppgår till 59 platser eller mer än 1/:>. av antalet elevplatser vid skolan. Hänsyn bör emellertid tagas till de i s. k. utomanstaltlig utbildning redovisade eleverna, som få förutsättas vara interna, enär man eljest knappast kan ha betraktat dem som intagna i skolorna. Erinras må i detta sammanhang om att an— talet elever i utomanstaltlig utbildning vid vårterminens slut år 1952 enligt tabell 21 uppgick till ett 50-tal eller 10 % av elevantalet i inomanst-altlig utbildning.

Av de den 15 maj 1953 vid yrkesskolorna inskrivna 461 eleverna voro 398 interna och 63 externa. Antalet externa elever varierade från ej mindre än

30 vid Göteborgsanstalten till endast en elev v-id Härnösandsanstalten. Det helt övervägande antalet externa elever ell-er 54 var av manligt kön. Av de interna eleverna bodde emellertid 35 i av vederbörande anstalt förhyrda rum —— därav 15 resp. 13 i Göteborg och Hälsingborg —— och sålunda icke i elevhemmen, där samtidigt vissa platser stodo tomma.

Självfallet måste det i och för sig ur driftsynpunkt vara oekonomiskt, att åtskilliga platser vid elevhemmen stå outnyttjade, när man samtidigt har elever placerade i av anstalten förhyrda rum. Å andra sidan torde man av psykologiska och sociala skäl böra så långt möjligt undvika inter- natförläggning, särskilt när det gäller elever i de högre åldersklasserna.

Ifråga om elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden må framhållas, att kost och logi samt viss sjuk- och tandvård tillhandahålles eleverna i stort sett kostnadsfritt vid vanföreanstalterna, liksom att själva utbildningen är avgiftsfri. Dessutom erhålla eleverna, därest de icke åtnjuta 'bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen, fickpengar, som utgå av stats- medel och numera enligt förslag av OVS uppgå till enhetliga belopp, näm- ligen under första året med 10, andra 15, tredje 20 och fjärde 30 kr per elev och månad.

Utöver berörda fickpengar av statsmedel erhåller det övervägande antalet yrkesskolelever vid Göteborgsanstalten ytterligare fickpengar av kommu- nala medel, vilka i regel uppgå till 25 kr men kunna variera från 10 till 30 kr, allt per elev och månad.

I regel utbetala vanföreanstalterna av egna medel därjämte s. k. premier, som utgå med varierande belopp och efter skiftande grunder.

I fråga om gällande grunder för statliga resebidrag åt vanföreanstal- ternas yrkesskolelever hänvisas till redogörelsen i kap. 3.

För det klientel åter, som genom arbetsmarknadsstyrelsens och dess organs förmedling blir föremål för arbetsvårdande verksamhet i form av arbetsprövning, omskolning eller yrkesutbildning, gäller ett i åtskilliga avseenden förmånligare och vidgat bidragssystem, vilket jämväl kan till- lämpas på elev, som genom arbetsvårdsorganen [inskrivits vid vanföre- anstalterna såsom extern elev.

Utbildningsbidraget för detta klientel är sedan 1 juli 1954 maximerat till 380 kr i lägsta och 418 kr i högsta ortsgrupp för månad räknat. Bidraget fastställes med hänsyn till behovet och under hänsynstagande till utgående timpenning samt i förekommande .fall övriga åtnjutna förmåner, exempel- vis livränta från riksförsäkringsanstalten, sjuk- eller olycksfallsförsäkring etc. Sammanlagda beloppet av utgående kontantförmåner må i intet fall överskrida ovan angivna maximibelopp. Vidare gäller numera, att kom- munerna som regel skola bestrida 25 % av bidraget.

Under utbildningstiden utgår resekostnads- och traktamentsersättning för resa till och från utbildningsorten samt i särskilda fall, efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen, vi-d uppehåll i utbildningen. Ersättning utgår

även för resa med spårvagn, buss e. d., om vederbörandes hälsotillstånd eller avståndet mellan bostad och utbildningsplats så påfordrar. Dessutom utgår bidrag till erforderliga läroböcker.

För högst 30 dagar efter utbildningstidens slut kan med återbetalnings- skyldighet utgå viss starthjälp med ett belopp, som högst må motsvara sammanlagda utbildningsförmånerna under sagda tid.

Till familjens försörjning och i övriga fall, där försörjningspli—kt före- ligger, kan i mån av behov särskilt statsbidrag utgå under utbildningstiden, under förutsättning att vederbörande hemortskommun icke avser att själv bestrida kostnaderna för familjens försörjning under nämnda tid. Dylikt bidrag, som benämnes familjebidrag, innefattar familjepenning och bo- stadsbidrag och utgår efter de grunder, som fastställts i familjebidragsför- ordningen. Jämväl i fråga om kostnaderna för dessa familjebidrag ha kommunerna att svara för 25 %.

Till elever vid flertalet övriga statligt kontrollerade utbildningsanstalter utgår sedan länge statlig studiehjälp i form av stipendier eller studielån. Fr. o. m. budgetåret 1953/54 är det statliga studiehjälpssystemet omlagt i syfte bl. a. att nå fram till större enhetlighet för de olika elevkategorierna. Till elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesutbildning ut- gå i enlighet härmed av statsmedel 's. k. studiebidrag och stipendier. Oav- sett kurstidens läng—d utdelas sålunda efter ekonomisk behovsprövning stipendium å (högst 75 kr per kursmånad eller i särskilda fall med högre belopp. Vidare utgår utan behovsprövning studiebidrag, vilkas belopp differentieras med hänsyn till kurstidens längd. Där kurstiden uppgår till minst 2 år, är studiebidraget för inackordering 60 kr per månad, vartill kommer bidrag till dels måltid å .skolorten med 12 kr per månad för ett mål och 18 kr för två mål, dels dagliga resor, där kostnaden uppgår till minst 9 kr per månad, med det belopp, som överstiger 7 kr för månad, dels ock längre resor hemmet—s*kolorten för inackorderade elever med behovsprövat stipendium för högst 6 enkla resor per läsår, i den mån resekostnaden per resa överstiger 15 kr. Där kurstiden uppgår till minst 4 månader men ej 2 år, är studiebidraget till inackordering 30 kr per kurs- månad med möjlighet att höja detta belopp till 50 kr jämte bidrag till längre resor hemmet—skolorten enlig vad nyss sagt-s. Vid kurser av mindre längd än 4 månader slutligen begränsas den statliga studiehjälpen till he- hovsprövade stipendier på högst 75 kr per månad. Beslutanderåtten i fråga om studiebidrag tillkommer vederbörande rektorer (föreståndare).

Vid skolor med elev-internat, såsom centrala verkstadsskolor, erlägger intern elev särskild inackorderingsavgift, uppgående som regel till 100—— 135 kr i månaden.

Elever vid centrala verksta—dssk-olor erhålla på många håll förutom den ovan angivna statliga studiehjälpen även kommunala stipendier och arbetspremier.

Under det att vanföreanstalternas elever i regel äro omhändertagna för långvarig försörjning och vanligen sakna egna ekonomiska resurser, er- håller sålunda såväl arbetsmarknadsstyrelsens 'arbetsvårdsklientel som exempelvis de centrala verkstadsskolornas elever studiehjälp av sådan stor- leksordning, att de bliva i stånd att på egen hand klara sina bostads- och ekonomiska förhållanden, vilket helt säkert främjar dessas förutsättning och möjlighet att efter slutad utbildning stå på egna ben och reda sig själva i förvärvslivet. Mot vid vanföreanstalterna i förevarande hänseende rådande ordning kan enligt utredningsmannens uppfattning, särskilt om man beaktar den genomsnittligt sett relativt höga medelåldern för dessas elever, framföras allvarliga erinringar.

Av stort intresse vore naturligtvis, om man kunde bilda sig en uppfattning om resultatet av den yrkesutbildning, som meddelats åt vanföreanstalternas yrkesskoleelever. Därför har man också från vanförevårdshåll tid efter annan sökt följa eleverna efter slutad utbildning, bl. a. genom att inför- skaffa och statistiskt bearbeta uppgifter rörande deras arbets- och inkomst- förhållanden m. m. Senast införskaffat material i detta hänseende daterar sig från år 1951, då SVCK genom vanföreanstalternas rektorer inhämtat uppgifter beträffande yrkesutbildningens resultat för de under perioden 1945—1949 avgångna eleverna, vare sig dessa erhållit inom- eller utom— anstaltlig utbildning. Av de under perioden avgångna 881 eleverna erhöllos uppgifter för 756 eller 85,8 %. Av dessa befunno sig 698 eller 92,3 % i arbete, därav 603 i utbildningsyrket och 95 i annat arbete. 101 personer hade någon form av understöd, pension, sjuk-ersättning eller bidrag från kommunen. Löneförhållandena år 1950 voro följande för de avgångna:

under 1 000 kr om året ............ 60 personer 1 000—4 999 kr om året ............ 233 >> 5 OOO—9 999 kr om året ............ 248 » 10 000 kr om året eller mer ...... 11 »

Även om föreliggande utredningsmaterial icke kan göra anspråk på att giva en tillförlitlig och klar bild av yrkesutbildningens resultat, giver det stöd åt den uppfattningen, att resultaten varit förhållandevis goda.

Innan utredningen i efterföljande avsnitt övergår till att belysa personal- och driftekonomiska förhållanden vid vanföreanstalternas yrkesskolor och elevhem, må här framhållas, att det knappast är möjligt att genom jäm- förelser anstalterna emellan draga några bestämda slutsatser. Detta sam- manhänger med att verksamheten, som redan framgått av den tidigare redogörelsen rörande yrkesduifferentie-ringen och beläggningen m. m., be- drives under delvis olikartade betingelser. Sålunda förefinnas betydande skiljaktigheter anstalterna emellan, såväl vad gäller förekomsten av yrkes- avdelningar av olika sla-g som även i fråga om platsantalet inom dessa.

Variationer föreligga även beträffande utbildningstidens längd, elevkliente- lets sammansättning, vad gäller åldersfördelning och graden av invaliditet, samt elevernas fördelning på utbildning inom och utom vederbörande anstalt. Härtill kommer förekomsten i olika grad och omfattning av viss arbetsprövning samt del- och växellutbildning. Här antydda förhållanden böra därför beaktas vid studiet av de tabeller och sammanställningar, som här nedan komma att redovisas och kommenteras. Vad särskilt gäller den driftekon-omiska analysen må dessutom (l detta sammanhang erinras om dels vad utredningen tidigare anfört beträffande möjligheterna i allmän- het att med utgångspunkt från vanföreanstalternas ekonomiska statistik- redovisning draga rättvisande slutsatser, dels de naturliga kostnadsdiffe- j renser, som äro en följd av anstalternas belägenhet :i olika dyrortsgrupper. i

Personalförhällanden

I bilaga III har redan lämnats en redovisning över de vid valnföreanstal- , terna 31 december 1952 befintliga befattningarna av skilda kategorier , och deras fördelning på de olika verksamhetsgrenarna. För att kunna jäm- | föra personalförhållandena vid de olika vanföreanstalternas yrkesskolor ! och de därtill hörande elevhemmen redovisas därutöver i tab. 28—29 | hithörande befattningar, ställda i viss relation till verksamhetens omfatt- ning. Antalet befattningar vid yrkesskolorna har därvid såväl i fråga om 1 totalantalet som även beträffande enbart antalet yrkeslärarbefattningar ställts i relation till dels det av resp. anstalter såsom normalt betraktade elevplatsantalet i inomanstaltlig utbildning vid vårterminens slut 1952, dels antalet vid nämnda tidpunkt för sådan utbildning intagna elever, dels totala antalet elever, som under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 intagits för dylik utbildning, dels ock totala antalet undervisningsdagar vid skolorna under samma tidsperiod. Beträffande elevhemmen har antalet befattningar ställts i relation till dels det ordinarie antalet elevhemsplatser | 15 maj 1953, dels antalet vid denna tidpunkt på elevhemmen boende ' elever och dels totala antalet interna underhållsdagar under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952. Sammanställningarna giva anledning till följande kommentarer.

Som framgår av tabell 28, föreligga relativt betydande variationer mellan de olika anstalterna i fråga om såväl det totala som det relativa antalet befattningar vid yrkesskolorna. Detta torde till någon .del kunna tillskrivas vissa olikheter i personalredovisningen. Den största variationen föreligger i fråga om verkstadsarbetare, som saknas vid Härnösand-sanstalten, medan däremot Hälsingborgsanstalten redovisar icke mindre än 9 arbetare. Tager man hänsyn enbart till yrkeslärarpersonalen, föreligger en påtaglig sam- stämmighet i relationstalen för tre av anstalterna. Det förhållandet, att Härnösandsanstalten därutinnan uppvisar ett ogynnsammare relationstal, kan eventuellt sammanhänga med att vid dess yrkesskolor ej finnas några

' ' puesgmgH ' 'BloqåulslgH åmqama

mIOIPIOOIS ; nan—ensuaargjueA

Normalt antal elevplatser 1 inomanstaltlig utbildning (vårterminens slut 1952)

pa.! Sutuuepq euuaq aromer mmm 931

iunejeqsmmer 9319; seuug mloqrpols ! uanmsueexgjnm PtA I

Antal elever i inomanstalt- lig utbildning (vårterminens slut 1952)

I sesmo 19 011 081

Antal intagna elever i inom- anstaltlig utbildning (tiden 1 januari 1951—30 juni 1952)

501 1.91 LZZ

Totala antalet undervis- ningsdagar (tiden 1 januari 1951—30 juni 1952)

)msums suanmsue

GZL 88 998 09

I

Rektor

Yrkeslärare

'— ZI I I 8 En ——1 131.999

Verkmästare, verkstads- arbetare

956 171

Övriga befattningar

Summa befattningar

Antal elevplatser enl. kol. 2 per befattning

9"? 83 E"?! 0'9 98 3 $”!) SI

Antal elever enl. kol. 3 per befattning

8'9 ZAS 61

L"? SLE S'G

Antal intagna elever enl. kol. 4 per befattning

;mpe emmesuemeå nap Japun lainen urs

Ill SLL ()"!) 0'6 6411

Antal undervisningsdagar enl. kol. 5 per befattning

336]: Jaqulaoap 19 JoloxleeaxpÅ enmoqmsuuoupjunA pp mångunupq punv 'gz "PI.

Antal elevplatser enl. kol. 2 per yrkeslärarbefattning

8"9 ZiöLG Z 6'8 95991 3 658 8LV€L 5 856 FSO? 9

W] Gil. S'L 158

Antal elever enl. kol. 3 per yrkeslärarbefattning Antal intagna elever enl. kol. 4 per yrkeslärarbefattning

ZWI

958

99.19; i nio 'uaäutuppmsuogens ig uauuisue prA nganp uros uaåuguuejaq Ae uamAeqeuur uain peugmt än

Antal undervisningsdagar enl. kol. 5 per yrkeslärar- befattning

IEIIS' 7 GLII 85150 17 2581 IGLQI ?

0. A: U' ('D '.'—1 _: en PC” _. 0 "i u... = »: :D: = = & w .. 'D ('D & m 0 = m .. a: = .— &. ('D » S'? _| U) _. O 0 71.. E' O .. 5 m » = m _e- m : (D = m % >: 77 ('D w w ,. O .. O ." O' = 4 SD .— ('D .. N S:. 0 =! 52. :>: .. fb :! _. 7? P. 5 = (1 >: :! & .. T .. us »: m m ”P _xl ? ? ::! .. .. 4; O 0 =.. ca CD 03 E'” f'

epuem

OI GD »— O 6 7 8

1

& o: ».

Vanföreanstalten i % %* g % ä ”ä % %: 3? 751 än? få A 8 "' .: 5 o 2 m . "5 :: > co & "E' 5 > ” > 5 E' 5 nu ååå! 210 |. 5 "då. I 2 så ,_ *- :» > :. = o 93 o.: :: 0... i.u-g cu ål) 2? 'E'Q _ ä 5 = = a o &” .5 s ,, v := = m'a? GV _. E.,-. JT.» -—- = 3 := &! "== 5 E 5 :e = ..?. B.... ä . 5 = "'E % => "E'. Q' N : g =: :: ;; v:: 0 *c'é :E! E.: wa => n 5 E'" = 2 te % *" >,?! 2 .. Tå *” 323 ""E utE:: ””U & 'D 20 F” ::.: ;; .E => =— ==: 5 :: cs ”& "* Q' 0 54 .c: 53 "H om: & vid E% ?> Hä—a'c'au &” & Tu'i: 7,” a "25 Trä åsså 225 = & 'ae ae eg 0 o. (ha E—c-c-o— Då? ?; 0 m (Gc—1 41.3: 4: o Stockholm .............. 1120 112 50 323 3 6 9 13,3 12,4 6 1470 Göteborg ............... 92 86 54 362 3 5 8 11,5 10,8 6 795,13 Hälsingborg ............ 120 83 49878 3,5 8 11,5 10,4 7,2 4 337,2 Härnösand ............. 90 82 38 640 2 5 7 12,9 11,7 5 520,0

1 Vid Stockholmsanstaltens elevhem finnas 147 platser, men 27 av dessa äro tagnai anspråk ör kvinnliga elever i folkskolans högre avdelning.

verkstadsarbetare. Jämfört med de centrala verkstadsskolorna, där man normalt räknar med ca 15 elevplatser per lärare, ha vanföreanstalterna sålunda i regel ett betydligt mindre antal elevplatser per lärare, vilket i någon män kan förklaras av de speciella svårigheter, som äro förknippade med undervisningen av vanföreanstalternas understundom svårt handikap- pade klientel.

Variationerna i fråga om personalantalet vid vanföreanstalternas elev- hem för yrkesskoleelever äro, som synes av tabell 29, relativt obetydliga. De torde närmast vara beroende på olikartade lokalförihållanden samt på smärre olikheter i organisationen och personalredovisningen. Beträffande Stockholmsanstalten må här nämnas, att elevhemspersonalen vid denna anstalt har att, förutom de 120 platserna rför yrkesskolans elever, omhänder- hava även de 27 platser, som inom elevhemmets lokaler disponeras för ] kvinnliga elever i folkskolans högre avdelning. Om det totala personal- | antalet vid elevhemmet ställes i relation till de 147 platserna, stiger antalet t platser per befattning till 16,3 mot i tabellen för enbart yrkesskolans , elevhemsplatser redovisade 13,3 platser. Stockholmsanstaltens gynnsam— | mare relationstal bör dock ses mot bakgrunden av det förhållandet, att ; städningsarbetet i en på anstaltens område belägen äldre byggnad, som utgör förläggning för 17 manliga yrkesskoleelever, ombesörjes av personal, : som i anstaltens personalstatistik icke redovisas under elevhemmet utan 1 under folkskolans högre avdelning. Sålunda påpekade förhållanden, som ej kunna utläsas av de i årsberättelserna tillgängliga uppgifterna, torde

för övrigt belysa svårigheten över huvud taget att verkställa jämförelser anstalterna emellan i fråga om vissa avdelningar. Vidare bör i detta sam- manhang framhållas, att Hälsingborgsanstaltens såväl manliga som kvinn- liga elevhem äro mycket omoderna och splittrade på två separata bygg- nader, belägna på skilda håll, vilket givetvis ogynnsamt påverkar personal— behovet vid dessa elevhem.

Driftkostnaderna och dessas finansiering

Härutinnan hänvisas först till den i kap. 3 lämnade allmänna översikten rörande vanföreanstalternas finansiella förhållanden, gällande statsbidrags— grunder m. m. samt den i bilaga 11 lämnade redovisningen över anstalternas totala inkomster och utgifter ävensom dessas fördelning på de olika verk- samhetsgrenarna under senast avslutade räkenskapsår.

Vad nu särskilt gäller driftkostnaderna och dessas finansiering vid yrkesskolorna och de därtill hörande elevhemmen, har med ledning av vanföreanstalternas årsredogörelser för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 i tab. 30 lämnats en sammanställning över inkomsterna, fördelade på olika inkomstslag, driftunderskotten samt de totala driftutgifterna. Någon uppdelning av beloppen på å ena sidan yrkesskolorna och å andra sidan elev- hemmen låter sig ej göra, enär anstalterna i sin redovisning endast verk- ställa sådan uppdelning beträffande utgifterna.

Tab. 30. Inkomster, driftunderskott samt totala driftutgifter vid vanföreanstalternas yrkesskolor jämte elevhem 1 januari 1951—30 juni 1952

Stockholms- Göteborgs- Hälsingborgs- Härnösands—

anstalten anstalten anstalten anstalten Kr Kr Kr Kr Inkomster 1.' Statsbidrag ................. 271 953 272 645 245 407 173 819 2. Kommunalt bidrag .......... 3 000 _ — — 3. Försålda arbeten ........... 293 745 377 457 402 777 247 192 4. Inackorderingsavgifter: a) Yrkesskolornas personal . . 10 311 3 772 —— b) Elevhemmets personal . . . 58 429 18 338 29 381 15 083 5. Diverse inkomster .......... 3 733 — —— — Summa inkomster 641 171 672 212 677 565 436 094 Driftunderskott, som täckts genom fyllnadsbidrag av staten. 768 014 808 923 745 363 402 537 Totalsumma (= totala driftutgifter) 1 409 185 1 481 135 1 422 928 838 631

De totala driftutgifterna vid anstalternas yrkesskolor och elevhem ha sammanlagt under den ifrågavarande tiden uppgått till 5 151 800 kr, varav drygt 70 % eller 3 688 600 kr täckts genom bidrag från staten. Av det sist- nämnda beloppet utgjorde 2 724 800 kr fyllnadsbidrag till täckande av drift-

Kr. 15

åren 1937—30 juni 1952

Kostnadsutvecklingen per lmdervisningsdag vid vanföreanstalternas yrkesskolor

Kr.

114—

13—

12—

11-

Stockholmsanstalten

Göteborgsanstalten

Hölsingborgsqnstelten

Härnösandsanstalten

/ —13

15

-14

—1?

Kr.

1 | . | 39 40 41 42 43 44 45 46 47 45

yrkesskolelever åren 1937—30 juni 1952

| 49

I 50 1952

4

30/6

Kostnadsutvecklingen per zmderhällsdag vid vanföreanstalternas elevhem för

11

10—

9-

_

3---..

Stockholmsanstalten _____ Göteborgsanstalten ——————— Hölsingborgscnstulten _ __ _ _ Härnösandsanstalten

[ 0

År1937 så

35 4b 41 42 43 44 45 46 45 45 | 49

| 50

underskott och återstoden, 963800 kr, fasta statsbidrag. Då fyllnads— bidragen sålunda voro nära tre gånger så stora som de fasta bidragen från staten, synes en justering av de för närvarande gällande statsbidragsgrun— derna vara påkallad. En betydande del av inkomsterna eller drygt 1,3 milj. kr hänför sig till yrkesskolornas försålda arlbeten. De största försäljnings- inkomsterna i absoluta tal uppvisa Hälsingborgs- och Göteborgsanstalterna med 402 000 resp. 377 000 kr, medan Stockholms— och Härnösandsanstal- terna redovisa 293 000 resp. 247 000 kr.

Kostnadsutvecklingen per und—ervisningsdag vid yrkesskolorna och per underhålls-dag vid elevhemmen åren 1937—30 juni 1952 framgår av vid- stående två diagram.

I stort sett synes kostnadsutvecklingen vid de olika anstalterna ha varit relativt likartad, vad gäller såväl yrkesskolorna som elevhemmen. Den kraftiga kostnadsökningen sedan slutet av 1930-talet vid samtliga anstalter torde, frånsett viss upprustning, främst sammanhänga med den allmänna pris- och lönestegringen. Enär vissa »fasta» kostnader icke påverkas av

Tab. 31. Specifikation av dagkostnaderna l/l 1951_30/6 1952 vid vanföreanstalternas

yrkesskolor ' Utgiftspost Dagkostnad kr Skillnad , .. .. . .. .. mellan högsta Stockholm Goteborg Halsmgborg Harnosand och lägsta dagkostnad kr 1. Avlöningar ........... 7:31 7:80 9:30 6:73 2:57 2. Arbetsmaterialier ..... 2: 00 3: 30 2: 90 3: 23 1: 30 3. Elevers fickpengar. . . . 0: 53 0: 46 0: 53 0: 51 0: 07 4. Förbrukningsartiklar .. 0:25 0:36 0:25 0:15 0:21 5. Elevers teoretiska un- dervisning (material). . 0: 04 0: 09 0: 05 0: 03 0: 06 6. Avskrivning å inventa- rier ................. 0: 16 0: 36 0:09 0: 06 0:30 7. Personalens utspisning 0: 13 0:03 — 0:06 0: 10 8. Bränsle, elektr. energi och vatten ........... 0:55 0:35 0:63 0:06 0:57 9. Tvätt och rengöring (förbrukningsartiklar) . 0: 01 0: 02 0: 04 0: 03 0: 03 10. Kontorsutensilier och trycksaker ........... 0: 04 0: 06 0: 06 0: 02 0: 04 11. Post- och telefonavgifter 0: 12 0: 06 0: 22 0: 03 0: 19 12. Fastighetsunderhåll 0:30 0:22 0:27 0:02 0:28 13. Diverse utgifter (bilens driftkostnader, avskriv- ning å fordringar, per- sonalens sjukvård och olycksfallsförsäkring, luftskyddskostnader, allmänna omkostnader m. m.) .............. 0: 45 0:45 0: 44 0:34 0: 11 Summa 11:89 13: 56 14:78 11:27 3: 51

Antal undervisningsdagar 66 673 68 370 60 356 38 729

Tab. 32. Specifikation av dagkostnaderna l/l 1951_30/6 1952 vid vanföreanstalternas elev- hem för yrkesskolelever (interna)

Skillnad mellan högsta och lägsta dagkostnad kr

Utgiftspost Dagkostnad kr Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

1. Avlöningar .......... 5: 45 5: —— 5: 45 5: 77 0: 77 2. Förbrukningsartiklar. . 0: 20 0: 22 0: 34 0: 39 0: 19 3. Avskrivning å inventa— rier ................ 0: 09 0: 09 0: 05 0: 08 0: 04 | 4. Allmän sjukvård för | elever ............... 0: 07 0: 05 0: 10 0: 01 0: 09 ; 5. Tandvård för elever .. 0:07 0: 03 0:08 0:05 0:05 . 6. Elevers utspisning 2:67 2:51 2:04 1:98 0:69 | 7. Personalens utspisning 0:14 0:21 0:31 0:09 0:22 | 8. Bränsle, elektr. energi ] och vatten ........... 0:99 0:54 1: 08 1: 24 0: 70 | 9. Tvätt och rengöring ' (förbrukningsartiklar) . 0: 11 0: 05 0: 10 0: 13 0: 08 10. Kontorsutensilier och trycksaker ........... 0: 03 0: 02 0: 02 0: 07 0: 05 | 11. Post- och telefonavgifter 0:03 0: 11 0:03 0: 12 0: 09 12. Fastighetsunderhåll 0:54 0:26 0:48 0:14 0:40 | 13. Elevers förströelse och t sysselsättning ......... 0:06 0: 14 0: 10 0: 12 0: 08 | 14. Diverse utgifter (bilens | driftkostnader, perso— nalens sjukvård och | olycksfallsförsäkring, I luftskyddskostnader, allmänna omkostnader m. m.) .............. 0:42 0:64 0:25 0: 22 0: 42 Summa 10:87 9: 87 10:43 10:41 1: —— Antal underhållsdagar (interna) 55 323 54 362 49 878 38 640

mindre variationer i elevantalet, har jämväl den minskade elevtillström- ningen medverkat till kostnadsstegringen. ,

Hur under sistförflutna redovisningsperiod föreliggande skiljaktigheter beträffande dagkostnaderna vid anstalterna fördela sig på olika utgifts- poster, belyses i tab. 31—32, där post för post angivits skillnaden mellan den högsta och den lägsta dagkostnaden.

Kostnaden per elev och undervi-sningsdag vid yrkesskolorna utgjorde för den angivna tidsperioden kr 14: 78 vid Hälsingborgsanstalten, kr 13: 56 vid Göteborgsanstalten, kr 11: 89 vid Stockholmsanstalten och kr 11:27 vid Härnösandsanstalten. Skillnaden mellan den högsta (Hälsingborgs- ] anstalten) och den lägsta (Härnösands-anstalten) kostnaden uppgick så- , lunda till kr 3: 51. De mera betydande kostnads—differenserna i fråga om de olika ut-giftsposterna hänföra sig till posterna avlöningar och arbets- materialier. Den största differensen, kr. 2: 57, föreligger beträffande löne-

kostnaden. Denna är högst vid Hälsingborgsanstalten, vilket förklaras av att här, för att främja produktionen, anställts flera verkstads-arbetare än på övriga anstalter. Hälsingborgsanstalten uppvisar också de största inkoms- terna av från yrkesskolorna försålda arbeten. Beräknade per undervisnings- dag ha dessa vid nämnda anstalt uppgått till kr 6: 67, när motsvarande inkomster utgjort vid Stockholmsanstalten kr 4:41, vid Göteborgsanstalten kr 5: 52 och vid Härnösandsanstalten kr 6:38.

Beträffande kostnaderna per elev och underhållsdag vid elevhemmen synas några kommentarer icke erforderliga med hänsyn till de relativt obetydliga kostnavdsdifferen'serna.

Tidigare reformförslag

Vad beträffar den vid vanföreanstalterna förekommande yrkesutbild- ningsverksamheten, framförde 1918 års vanförevårdssakkunniga icke annat förslag av principiellt intresse, än att de ville komplettera vanföreanstal- terna med s. k. förberedande lärlingsskolor för att därigenom underlätta de vanföras så utomordentligt viktiga yrkesval.

Göteborgsutredningen av år 1945, som syftade till en ny vanföreanstalt i Göteborg, vilken skulle bereda yrkesutbildning och omskolning jämväl för andra grupper partiellt arbetsföra än vanföra, framhöll bl. a., att såsom en följd av att sjukvårdsverksamheten inom vanförevården blivit dominant vanförevårdens sociala och pedagogiska verksamhet kommit att isoleras från de hithörande statliga funktionerna och sakna speciellt forum i stat-s- förvaltningen, med den risk detta medförde för otillräcklig observans av dess behov. Den omständigheten, att yrkesundervisningen vid vanföre-an- stalterna samordnats med en sjukvårdande verksamhet och därigenom erhållit viss sjukvårdsprägel, hade icke minst för de vanföra själva betytt en belastning. Den för yrkesutbildning vid vanföreanstalterna inskrivne vanföre hade kommit att betraktas såsom en »sjuk» individ, vilket s-om regel icke varit berättigat. Det vore i hög grad nödvändigt för de vanföra själva, att en uppblandning med fysiskt normala eller till synes fysiskt fullvärdiga individer kunde ske redan i yrkesskolorna, varigenom den van— föres anpassning kunde äga rum på tidigast möjliga stadium. Hittills— varande regler för intagning av och statsbidrag till vanföreanstalternas yrkesskoleelever, som utgjort hinder härför, borde uppmjukas. Man för- menade vidare, att en ändamålsenlig utveckling av vanföreanstalternas sociala och pedagogiska verksamhet krävde en intimare kontakt med ej mindre övrig socialvård i riket än även den verksamhet för yrkesutbild- ning, som eljest bedrives av stat, landsting, kommuner eller enskilda orga- nisationer.

Kommittén för partiellt arbetsföra framfördei sitt betänkande II med förslag ang. yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra

m. m. (SOU 1947: 18) åtskilliga principiella önskemål beträffande de par- tiellt arbetsföras utbildning m. m., vilka äro av särskilt intresse i före— varande sammanhang.

Eftersom den systematiska gången till inträdet i arbetslivet för all sam- hällets ungdom borde börja med ett rationellt yrkesval, gällde detta även och i särskild grad den ungdom, som vore hotad av risken att bli partiellt anbetsför. Även partiellt arbetsföra borde prövas individuellt, och man borde ej förhasta sig genom att hänvisa dem till viss-a i förväg utstakade »lytesyrken». Då det kunde vara svårt att avgöra, vad en partiellt arbets- för passade till och förmådde uträtta, var kommittén vidare intresserad av att möjligheter skulle skapas för prövning av arbetsförmågan och arbets- träning. Så långt möjligt borde de partiellt arbetsföra på samma sätt som andra hänvisas dels direkt till ar-hetsanställning inom näringslivet, dels ock till de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna. Ifrågakomman-de specialskolor borde ej som hittills förbehållas en särskild kategori av partiellt arbetsföra utan stå öppna för flera, som kunde tillgodogöra sig den erbjudna yrkes- undervisningen. Därmed ökades möjligheterna för varje särskild kategori att få utbildning inom flera yrken. Det starka anstaltsberoendet och isole- ringen inom en lytesgrupp borde motverkas. En obligatorisk internatsform vid specialskolorna borde undvikas, särskilt som eleverna därigenom ej till— räckligt fostrades till en nödvändig förmåga att självständigt reda sig i det praktiska livet. De ekonomiska villkoren för de unga partiellt arbets- föras. försörjning under utbildningstiden borde principiellt utformas lika med andra kategoriers och bygga på samma stipendiegrund.

Trots att frågan om vanföreanstalternas yrkesntbildande verksamhet där- vid var föremål för OVS:s särskilda uppdrag, ansåg sig kommittén ändock böra framhålla angelägenheten av att denna verksamhet i görligaste mån samordnades med såväl den allmänt syftande yrkesutbildningen i riket som den för de partiellt arbetsföra särskilt avsedda yrkesutbildningen.

Särinstitutionerna borde i första hand förbehållas dem, vilka icke kunde betjänas av den mera allmänt syftande yrkesutbildningsverksamheten i samhället, och därför icke utbyggas mer än som ur angiven synpunkt vore absolut nödvändigt. De vanföra vore i allmänhet mest betjänta av att så tidigt som möjligt få kontakt med de människor och den miljö, som de ändock efter utbildningens slut måste möta. Genom särskilda åtgärder borde det enligt kommittén också bliva möjligt att bereda ett icke obetyd- ligt ökat antal partiellt arbetsföra utbildning på de vanliga vägarna. Bland sådana åtgärder nämnde kommittén bl. a. central anskaffning av utbild- ningsplatser vid de vanliga yrkesskolorna för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunde beredas utbildning i hemorten, bedömning av hälsotillstånd och kroppsbeskaffernhet hos inträdessökande till de vanliga yrkesutbild— ningsanstalterna efter mer enhetliga och tillfredsställande principer än hit— tills och inrättande i mån av beh-ov av speciella avdelningar för partiellt

arbetsföra vid de centrala verkstadsskolorna. Allmänt sett komme även en utbyggnad och effektivisering av arbetsvårdsorganen att verka i denna rikt- ning. Kommittén räknade alltså med att ett större antal vanföra än dit- tills skulle kunna utbildas utom vanföreanstalt, och rimligen borde detta leda till en minskad tillströmning av vanföra till anstalternas yrkesskolor. Det kunde diskuteras, huruvida det vore mest rationellt att så småningom koncentrera verksamheten till två eller tre vanföreanstalter eller att bevara den decentraliserade verksamheten i hittillsvarande omfattning och i annan ordning utnyttja de ledigblivna elevntrymmena. Innan man närmare hunnit bedöma verkningarna av de reformer för underlättandet av vanföras ut— bildning utanför vanföreanstalt, som kommittén före-slagit, ansågs det riktigast att i obeskuren omfattning bedriva utbildningen vid de ifråga— varande skolorna, samtidigt som eventuellt lediga elevplatser utnyttjades på annat sätt.

Även om det från pedagogisk synpunkt skulle kunna anses värdefullt att bereda även fullt friska elever utbildning vid vanföreanstalterna, var- igenom också skulle i någon mån brytas den isolering, som hitintills präglat vanförevårdens pedagogiska verksamhet, vågade kommittén dock icke räkna med att detta skulle bliva möjligt i någon större utsträckning. Då låge det närmare till hands att på de ledigblivna elevplatserna placera par- tiellt arbetsföra med andra handikap än vanförhet, vilket även .skulle möj— liggöra ett betydligt rikare yrkesurval. De kategorier eljest handikappade, som härvid skulle kunna komma ifråga, vore synsvaga, tal- och hörsel- defekta, smittfria tbc-konvalescenter, reumatiker och vissa andra kroniskt sjuka.

Därmed .skulle skolorna övergå till att bliva specialskolor för svårt inva- lidiserade partiellt arbetsföra av olika kategorier. Detta borde medföra, att de erhölle en gentemot vanförevårdsföreningarna friare och med övriga förstatligade specialskolor mera jämförlig ställning, därvid det rådande nära organisatoriska samarbetet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården skulle upplösas. Eleverna borde remitteras till specialskolan i samråd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning, vilket i praktiken innebure, att arbets- vårdsorganet övertoge de funktioner i detta avseende, som pensionsstyrel- sen dittills hiaft. Liksom övriga sjukvårdsinrättningar skulle vanföreanstal- ternas ortopediska kliniker —— vilken ställning de framdeles komme att intaga vore ännu icke klart _ genom arbetsvårdsorganet kunna remittera sina utbildningsfall till här ifrågavarande eller andra specialskolor.

För själva utbildningens utformning skulle den förordade omläggningen komma att få betydande konsekvenser. Genom de alltmer skärpta utbild— ningskraven hade vissa svårt vanföra utestängts från vanföreanstalternas yrkesskolor. Därest utbildningen i huvudsak .avsåges för svårt invalidise- rade partiellt arbetsföra aV olika kategorier, borde den hittillsvarande full-

ständiga yrkesutbildningen kompletteras med kortare kurser, som mera toge sikte på enklare arbetsuppgifter. Genom att ha delvis olika utbild- ningsyrken vid anstalterna och åtminstone i viss grad bryta den nuvarande distriktsindelningen skulle en väsentlig utökning av yrkesdifferentieringcn kunna komma till stånd.

För de svårt vanföra måste förläggning i internat anses icke blott lämp— lig utan nära nog nödvändig. Andra däremot, som blott hade mindre skador, borde med fördel kunna bo i förhyrda rum på skolorterna. Internatformen bleve särskilt diskutabel, därför att det här många gånger rörde sig om äldre människor, Vilka icke borde vara underkastade den relativt hårda disciplin och den stränga reglementering, som präglar dylika internat. Kommittén hade den uppfattningen, att en del av vanföreanstalternas elever med fördel skulle kunna förläggas i externat. Internattvånget vid vanföre- anstalterna hade även betytt, att man på grund av det begränsade antalet inackorderingsplatser haft vissa svårigheter att bereda plats för alla in- trädessökande, trots vakanser på skolavdelningarna. När det gällde äldre elever, vilkas handikap icke hindrade dem att färdas till och från skolverk— städerna, ansåg kommittén, att det borde råda full valfrihet mellan externat och internat.

För att främja en sålunda förordad omläggning av vanföreanstalternas yrkesskolor föreslog kommittén, att man skulle upphäva nuvarande ord— ning med anstaltsförsörjning och låta eleverna under utbildningstiden få stipendier enligt samma grunder som i fråga om elever vid vanliga yrkes— skolor. Därvid borde inackorderingskostnaderna vid vanföreanstalterna fixeras till belopp, som vore satta i lämplig relation till stipendiebeloppen. Elev med försörjningsplikt borde erhålla familjebid-rag.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga (OVS) — som förutsatte, att den sjukvårdande verksamheten alltjämt skulle bedrivas av vanföreanstalterna _ förordade, att vanförevårdsföreningarna även framdeles skulle bedriva den pedagogiska och sociala verksamheten med stöd av statsmedel.

De sakkunniga ansågo, att yrkesskolorna, som tillkommit för att till— godose utbildning av vanföra, i första hand borde reserveras för dessa. Det vore emellertid oekonomiskt att icke i förekommande fall utnyttja lediga elevplatser även för utbildning av andra lämpliga grupper partiellt arbetsföra eller i undantagsfall även andra än partiellt arbetsföra. För att möjliggöra ett sådant utnyttjande av ifrågavarande yrkesskolor borde där- av påkallad ändring ske i vanförevårdsföreningarnas stadgar.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om yrkesskolornas öpp- nande även för andra grupper än vanföra vore i och för sig motiv nog för att söka finn-a andra lämpliga benämningar. Förslagsvis ville de sakkunniga förorda nedanstående benämningar:

Norrbacka yrkesskolor, Stockholm,

Änggårdens yrkesskolor, Göteborg,

Slottsvångens yrkesskolor, Hälsingborg, samt Rosenbäckens yrkesskolor, Härnösand.

Till en viss isolering av vanföreanstalternas klientel hade bidragit, att de vanföra under utbildningstiden bodde i elevhem. Det läge i sakens natur, att internat vore behövliga, eftersom flertalet elever komme från annan ort och många vore i den åldern, att särskild tillsyn behövdes. Åtskilliga clever vore dessutom på grund av sin invaliditet i behov av att åtminstone tidvis erhålla hjälp vid förflyttning etc. En ganska betydande del av ele- verna vore emellertid i mogen ålder, och det skulle för dessa icke minst ur personlig trevnadssynpunkt vara av betydelse att icke vara hänvisade till att bo på elevhem. Utvägen att hyra privatrum åt elever hade visser- ligen sedan länge tillämpats av vanföreanstalterna, särskilt då elevhemmen varit fullbelagda, men förhållandena på bostadsmarknaden torde ofta lägga hinder i vägen för att man skulle kunna begagna sig av externatformen.

I vad mån utöver fickpenga-r särskilda premier skulle tilldelas elev vid avslutad utbildning, ansågs böra ankomma på vederbörande skol- och anstaltsledning att bedöma, allra helst dessa förutsattes utgå av vanföre- vårdsföreningens egna medel. Principiellt borde samma förmåner, som till- komme vanföra interna elever, även tillkomma andra partiellt arbetsföra, som intoges vid yrkesskolorna. Också i fråga om externa elever borde för- månerna vara desamma för vanföra och andra partiellt arbetsföra elever. Jämväl vanföreanstalternas partiellt arbetsföra elever med försörjnings- plikt borde erhålla bidrag till sina anhörigas uppehälle efte-r samma grun- der, som tillämpades i fråga om de partiellt arbetsföra, vilka omhändertoges av arbetsmarknadsorganen för omskolning, yrkesutbildning eller annan arbetsvård.

Remissinstanserna gåvo uttryck för delade meningar i fråga om OVS:s förslag rörande den yrkesutbildade verksamheten. En del remissinstanser, såsom överstyrelsen för yrkesutbildning samt

vanförevårdsföreningarna —— bortsett från Göteborgsföreningen — och SVCK (majoriteten), anslöto sig sålunda på det hela taget till de sakkun- nigas förslag på denna punkt. '”

Många remissyttranden åter gåvo uttryck för en starkt kritisk inställ- ning till sakk-unnigförslaget i väsentliga avseenden. I ett par yttranden framhölls sålunda rent allmänt, att betänkandet, i vad avsåge vanföre- anstalternas sociala och pedagogiska verksamhet, ej kunde läggas till grund för den framtida utvecklingen, utan att dessa frågor måste göras till före— mål för ny utredning. Vanförevårdsföreningen i Göteborg framhöll bl. a., att frågorna om vanföreanstalternas sociala och pedagogiska verksamhet blivit ofullständigt behandlade. OVS:s betänkande utmynnade icke i de sakkunnigas egen målsättning, »att vanförevården på det mest effektiva sättet koordineras med andra åtgärder i allmänt arbetsvårdande syfte»,

utan i hänvisningar till redan vidtagna åtgärder och förslag, som endast innebure en konservering på lång sikt av en redan föråldrad verksamhet och organisation. Det vore sålunda tämligen uppenbart, att OVS icke till- räckligt beaktat vare sig kommitténs för partiellt arbetsföra bestämda ut- talande om önskvärdheten av att de vanföras yrkesutbildning skulle sam— ordnas med den, som föreslagits för andra grupper partiellt arbetsföra, eller tillkomsten av ett nytt centralt ämbetsverk med särskilda uppgifter inom arbetsvården. Vanförevården i social-pedagogisk bemärkelse måste därför enligt [föreningens mening bliva föremål för en förnyad utredning, som toge sikte på att göra anstalternas yrkesskolor till specialskolor för partiellt arbetsföra, vilka skulle erhålla sina elever främst genom arbets— vårdsorganets försorg.

Arbetsmarknadsstyrelsen ansåg, att det borde anstå med slutligt ställ- ningstagande till de sakkunnigas förslag, 'till dess ställning tagits till de förslag på hithörande områden, som framlagts av kommittén för partiellt arbetsföra. Styrelsen hänvisade också till att dåvarande arbetsmarknads- kommissionen till alla delar tillstyrkt kommitténs för partiellt arbetsföra förslag om normalisering av yrkesutbildningen och inpassning av vanföre- anstalternas yrkesskolor i ett vidgat arbetsvårdsprogram.

Medicinalstyrelsen delade helt de sakkunnigas mening, att en väsentlig del av yrkesutbildningen i framtiden liksom hittills borde äga rum vid specialskolor, som lämpligen dreves i vanförevårdsföreningarnas regi. Sty- relsen ansåg dock en omorganisation av dessa skolor önskvärd, så att dels den sjukhuskaraktär, som nu i viss mån präglade vanföreanstalterna, så långt möjligt avskaffades, dels den isolering, som ett stort antal elever nu kände på dessa skolor, upphävdes genom att skolorna öppnades även för icke vanföra elever, liksom att de vanföra eleverna i viss utsträckning finge bo utanför anstalt. I undantagsfall kunde det även vara lämpligt, att elev genom anstaltens försorg bereddes utbildning utanför anstalten.

Svenska ortopedföreningen ansåg det klart, att det vore bättre att få ut större delen av de vanföra i vanliga yrkesskolor och att reservera vanföre— anstalternas yrkesskolor för sådana elever, som vore så svårt invalidiserade, att de ej kunde reda sig själva. På så sätt komme man bl. a. i största möj- liga utsträckning ifrån den gruppmoral eller gruppmentalitet, som kunde försvåra de vanföras anpassning till normala levnadsförhållanden.

I slutet av år 1949 framlade SVCK en principiell utredning rörande möj- ligheterna att utnyttja vanföreanstalterna vid uppbyggnaden av verksam- het för arbetsprövning och arbetsträning. Till att börja med borde enligt SVCK högst sex arbetsprövnings— och arbetsträningsinstitut inrättas. Där- vid borde viss differentiering ske av klientelets invaliditet, i första hand så att psykiskt och fysiskt handikappade personer i viss mån skildes åt. En möjlighet vore att utnyttja de erfarenheter, som på detta område funnes vid landets vanföreanstalter, allrahelst en rationell samordning med van—

föreanstalternas yrkesskolor för partiellt arbetsföra därvid skulle kunna åstadkommas. SVCK föreslog därför inrättande av avdelningar för arbets— prövning och arbetsträning vid vanföreanstalterna, vilka borde stå öppna för även andra partiellt arbetsföra än vanföra. I olika avseenden borde efter- strävas likhet mellan dessa former av arbetsvård, bl. a. rörande reglerna för utgående samhällsbidrag till klientelet samt rörande finansieringen.

Under åberopande av SVCK:s berörda utredning anhöll styrelsen för vanföreanstalten i Stockholm år 1950, att medel måtte i enlighet med en framställningen bilagd tilläggsstat anvisas för vissa arbetsprövnings- och träningsverkstäder, avsedda för såväl vanföra som andra partiellt arbets— föra. Dessa verkstäder, vilka till följd av omdispositioner inom yrkes- skolorna vid anstalten kunde rymmas inom anstaltens nuvarande lokaler, skulle utnyttjas främst för prövning och träning inom det rent mekaniskt- maskinella området samt i Skomakeri. Härjämte förelåge möjlighet för prövning och träning av eleverna inom andra vid anstalten förekommande yrken. Driftkostnaderna för ifrågavarande verkstäder, inkluderande bl. a. ränta på ett lån hos pensionsstyrelsen om 50 000 kr för anskaffning av maskiner och en årlig avskrivning av maskinernas anskaffningsvärde, för- utsattes i sin helhet bliva täckta av statsmedel. Med hänsyn till att platserna vid anstaltens yrkesskolor icke voro fullbelagda, kunde de till 14 beräknade platserna vid prövnings- och träningsverkstäderna rymmas inom ramen av det för yrkesskolorna fastställda antalet statsbidragsberättigade platser.

I ärendet inhämtades remissyttranden från statskontoret samt från medi- cinalstyrelsen och pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och över- styrelsen för yrkesutbildning.

Statskontoret, ansåg gällande bestämmelser för statsbidrag till vanföre— anstalterna lägga hinder i vägen för att skolorna, som de nu äro organi— serade, toge in andra än vanföra och fann redan av denna anledning ett tillmötesgående av den föreliggande framställningen vara beroende av riks- dagens medverkan. Statskontoret erinrade också om angelägenheten att minska kostnaderna vid vanföreanstalterna. I vad mån ifrågavarande verk- samhet vore av sådan angelägenhetsgrad, att betänklighetern'a med avse- ende å de ökade utgifterna för statsverket borde vika, undandrog sig stats— kontorets bedömande.

De övriga remissinstanserna tillstyrkte däremot framställningen. Pen- sionsstyrelsen framhöll därvid särskilt, att förtur till platserna vid verk— städerna borde beredas dess klientel och att rayonindelningen icke borde tillämpas vid intagning till dessa verkstäder samt att någon företrädes- rätt för vanföra icke borde förefinnas vid intagning till verkstäderna, utan att dessa verkstäder borde stå till förfogande även för andra kategorier partiellt arbetsföra. Den av pensionsstyrelsen berörda rayonindelningen syn- tes icke medicinalstyrelsen lägga hin-der i vägen för att,_elever jämväl från andra vanförevårdsdistrikt än Stockholrrnsdistriktet intoges vid dessa verk-

städer. Med hänsyn till att ifrågavarande verkstäder icke torde kunna anses ligga inom ramen för den ordinarie yrkesundervisningen vid anstalten och då fråga vore om intagning av andra partiellt arbetsföra än vanföra, ville medicinalstyrelsen underställa frågan Kungl. Maj:t för prövning och av— görande.

Utredningsmannens synpunkter och förslag

Redan innan den allmänt syftande yrkesundervisningen i vårt land fick särskilda skolor med en mera fast organisation och avsevärd omfattning, tillgodosågs, ofta genom enskilda initiativ, behovet av yrkesutbildning för speciella grupper av handikappade samhällsmedlemmar. De vanföra till- hörde dem, som därvid först kommo i åtanke. Vanföreanstalterna startade nämligen redan under årtiondena kring det senaste sekelskiftet såsom ar- bets- eller yrkesskolor för vanföra. Först senare tillkommo de övriga verk- samhetsgrenarna, och yrkesutbildningen har alltjämt vid .sidan av sjuk- vården en dominerande plats inom dessa anstalter.

Efter hand ha vanföreanstalternas yrkesskolor vuxit ut till rätt fullstän- diga anstalter för yrkesundervisning av det vanföra klientelet. Vanföre— vårdsföreningarna ha bl. a. genom dessa skolor utfört ett pionjärarbete av bestående värde för de vanföra själva samt icke minst för samhället, som därigenom fått ett tillskott av produktiva, helt eller delvis försörjningsdug- liga människor, vilka kanske eljest varit dömda till overksamhet och under- stöd av allmänna medel.

På senare år har den allmänna yrkesundervisningen liksom även utbild- ningsresurserna inom näringslivet undergått en mäktig expansion. Sam- tidigt ha samhällets åtgärder för arbetsvård åt partiellt arbetsföra snabbt nått en betydande omfattning. Härvid ha vanföreanstalternas yrkesskolor kommit att intaga en något isolerad ställning och icke riktigt kunnat an- passas efter de ändrade förhållandena. Den främsta anledningen härtill torde vara, att dessa skolor i princip förbehållits endast en kategori av den stora gruppen av partiellt arbetsföra, nämligen vanföra, samt kommit att stå i någon mån vid sidan av samhällets normala organ för yrkesutbild- ning och arbetsvård. Följden har blivit, att vanföreanstalternas yrkesskolor ej kunnat vinna tillbörligt gehör för sina berättigade anspråk i olika av- seenden. Därmed har det uppstått svårigheter att driva och utnyttja dessa skolor fullt effektivt och rationellt. Frågan om vanförevårdens framtida organisation har också sedan länge varit föremål för olika offentliga utred- ningar, vilket verkat återhållande på möjligheterna att genomföra i och för sig nödiga och nyttiga förbättringar och reformer av olika slag.

Vid sådant förhållande är det naturligt, att från skilda håll och i olika sammanhang framförts en mängd förslag och önskemål om upprustning och reformer i fråga om den vid vanföreanstalterna bedrivna yrkesutbil- dande verksamheten och vad därmed äger samband. Om man bortser från

? ;

statsrevisorernas tidigare redovisade krav på utredning, gälla sålunda fram— förda förslag och önskemål knappast rationaliseringar och besparingar av själva den nuvarande driften som enligt vad framkommit vid den tidigare i detta kapitel verkställda kritiska analysen på det hela taget torde få anses så rationell och ekonomisk, som under rådande förhållanden rim— ligen kan begäras _ utan fastmera skolornas allmänna inriktning samt undervisningens innehåll och uppläggning m. 111. Med utgångspunkt från vad därutinnan framhållits i samband med redogörelsen för nuvarande för- hållanden vill utredningsmannen anföra och förorda följande i fråga om denna verksamhet.

I likhet med kommittén för partiellt arbetsföra anser utredningsman- nen, att det bör vara en bärande grundprincip, att de vanföra liksom övriga partiellt arbetsföra i görligaste mån skola inordnas i det ordinarie systemet av sociala tjänster. Så långt möjligt bör sålunda detta klientel på samma sätt som andra hänvisas dels direkt till arbetsanställning på den öppna marknaden, dels till utbildning inom näringslivet, dels ock till de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna eller kommunernas yrkesskolor, centrala verk- stadsskolor etc. Detta framstår för utredningsmannen som en framtidslinje, vilken man bör eftersträva att mera radikalt än hittills följa.

Den utbildningsform, som i ökad utsträckning borde kunna tagas i anspråk för hithörande klientel, representeras främst av de centrala verk— stadsskolorna. Dessa skolor bedriva nämligen yrkesutbildning efter unge- fär samma undervisningsplaner som vanföreanstalternas yrkesskolor, ha liksom de en rikt differentierad yrkesfördelning och äro i regel försedda med elevhem. Centrala verkstadsskolor ha under det senaste decenniet anordnats av flertalet landsting, och inom en nära framtid torde en eller flera sådana skolor komma att finnas inom praktiskt taget samtliga rikets landstingsområden och städer utanför landsting. Samtidigt pågår en fort— löpande utbyggnad med nya yrkesavdelningar vid de redan inrättade skolorna. Enligt gällande stadga för centrala verkstadsskolorna fordras för inträde, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskolplikt, att han icke uppnått 25 års ålder och att han icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser. De särskilda inträdesfordringarna för olika yrkesavdelningar fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning, som äger medgiva avvikelser från de allmänna inträdesfordringarna, då särskilda skäl därtill föranleda. Gäl— lande inträdesföreskrifter ha emellertid icke hindrat, att vanföra och andra partiellt arbetsföra vunnit inträde vid skolorna. Framhållas må också, att man på sina håll övervägt att anordna särskilda avdelningar för par— tiellt arbetsföra vid vissa centrala verkstadsskolor. Även om utrednings- mannen ställer sig i princip tveksam till ett anordnande annat än i undan- tagsfall vid central verkstadsskola av särskild yrkesavdelning för vanföra, enär en dylik anordning i praktiken lätt kan leda till en icke önskvärd

begränsning av .de vanföras fria yrkesval, synas dock möjligheterna att vid de centrala verkstadsskolorna och andra liknande allmänna yrkes- utbildningsanstalter mottaga jämväl vanföra och andra partiellt arbets- föra böra skänkas ökat beaktande.

Tills vidare torde det emellertid vara uteslutet att helt eller ens till övervägande delen lita till de allmänna yrkesutbildningsanstalterna för att tillgodose de vanföras och övriga handikappades behov av yrkesutbild- ning. Särinstitutioner av ungefärligen den typ vanföreanstalternas yrkes- skolor representera få sålunda alltjämt anses nödvändiga. Iakttagas bör dock, att dessa i första hand verkligen utnyttjas för sådana svårt handi- kappade, som ej kunna mottagas i de vanliga yrkesutbildningsanstalterna eller inom näringslivet, och att andra personer beredas tillträde till dessa Särinstitutioner, endast i den mån det där finnes lediga platser, som ej kunna fyllas med det klientel, som de egentligen äro avsedda för och som har verkligt behov av särinstitutionernas speciella resurser. De speciella anspråk, som måste ställas på dylika Särinstitutioner, göra det ur sam- hällets synpunkt angeläget, att de dimensioneras endast med hänsyn till detta klientel. Från det svårt handikappade klientelets synpunkt borde det icke vara förenat med några större olägenheter att sammanföras i Särinstitutioner, då därmed på ett tidigt stadium inom denna krets skapas kontakt och förtrogenhet med de problem och svårigheter, som ändå måste framdeles i någon mån sätta sin prägel på ifrågavarande personers liv.

Det är självfallet vanskligt att söka bedöma, hur många handikappade, som skulle kunna beredas plats vid den mera allmänt syftande yrkesutbild- ningsverksamheten, allra helst här är frå-ga om en med konjunkturerna i hög grad växlande tillgång och efterfrågan. Önskvärt är emellertid, att dennas resurser snarast möjligt dimensioneras för att även taga hand om fall med lättare handikap. Även om de tillgängliga resurserna inom den allmänna yrkesutbildningens område på senare tid undergått en betydande expansion, torde man emellertid — med hänsyn till såväl en befarad för- sämrad konjunkturutveckling som det faktiska förhållandet, att antalet ungdomar i yrkesutbildningsåldern inom den närmaste tiden kommer att väsentligt öka — icke ha möjlighet att helt frigöra ifrågavarande sär- institutioner från det klientel, som har personliga förutsättningar att till- godogöra sig den mer allmänt inriktade yrkesutbildningsverksamheten vid vanliga skolor och inom näringslivet, innan en ytterligare utbyggnad av denna verksamhet kommit till stånd.

I det förestående har visats, att mellan en tredjedel och hälften av eleverna vid vanföreanstalternas yrkesskolor bedömts vara i det fysiska och psykiska tillståndet, att de bort kunna tillgodogöra sig undervisningen utanför vanföreanstalt. Förklaringen till detta onekligen anmärknings- värda förhållande torde vara att söka ej blott i svårigheter att fylla skolor- nas för vanföra förbehållna elevplatser utan även i den strävan efter goda

utbildningsresultat, som föranlett skolledningarna att understundom avvisa de svårast vanföra. Såsom ovan framhållits, bör denna utveckling brytas till förmån för betydligt mera restriktiva intagningsprinciper. Härigenom skulle säkerligen ett avsevärt antal platser vid skolorna kunna frigöras. Med utgångspunkt från vad tidigare anförts och påvisats skulle det röra sig om ej mindre än ett par hundra plats—er. Även om en del av dessa be— läggas med svårt vanföra, som rätteligen bort tagas in där, skulle åtskilligt över 100—talet platser bliva lediga vid skolorna. Man har då att taga ställ- ning till frågan, om de sålunda ledigblivna platserna böra läggas ned eller om de böra beläggas med andra fall.

En nedskärning av vanföreanstalternas nuvarande yrkesutbildnings- resurser är enligt utredningsmannens mening i dagens läge ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Därigenom skulle yrkesvalsmöjligheterna mins- kas samt strävandena att åstadkomma en rationell organisation och drift av skolorna försvåras. Vidare skulle man härigenom avhända sig utbild- ningsresurser, som otvivelaktigt äro synnerligen värdefulla och behövliga.

Ett öppnande av vanföreanstalternas yrkesskolor även för andra partiellt arbetsföra än vanföra har framförts såsom ett mycket starkt önskemål från skilda håll. Där-igenom funne man den under nuvarande förhållanden bästa tänkbara användningen för de ledigblivna platserna vid vanföreanstalter- nas yrkesskolor, som genom breddningen av klientelet också vid behov kunde utbyggas, framför allt med nya och moderna yrkesavdelningar. Därmed skulle för yrkesutbildningen av andra partiellt arbetsföra än vanföra vinnas ett stort tillskott av värdefulla och behövliga utbildningsplatser. De van— föras isolering skulle vidare i princip brytas, vilket måste anses ange-läget. Utredningsmannen tvekar ej föreslå, att vanföreanstalternas yrkesskolor öppnas även för andra partiellt arbetsföra än vanföra, som äro så svårt han— dikappade, att de ej kunna tillgodogöra sig yrkesundervisningen vid de mera allmänt syftande yrkesutbildningsanstalterna eller inom näringslivet. Så- vitt utredningsmannen kunnat finna, saknas anledning att från berörda institutioner i princip utestänga andra än sådana handikappade eller par- tiellt arbetsföra, vilka icke böra sammanföras med andra kategorier eller eljest befinnas i oavvisligt behov av omhändertagande inom annan sär— institution, vilket torde vara fallet med smittförande tuberkulösa samt döva och vissa svårt handikappade blinda.

Vad gäller undervisningens innehåll och uppläggning, måste största vikt läggas vid en grundlig utbildning i flertalet förekommande moderna yrken, som anses lämpliga för det ifrågakommande klientelet och beräknas kunna efter avslutad utbildning bereda vederbörande god försörj ning. Det är ange— läget, att såväl de vanföra som övriga partiellt arbetsföra erhålla en så gedigen utbildning, att de bliva i stånd att, trots sitt handikap, ute i för- värvslivet framgångsrikt konkurrera med den fullvärdiga arbetskraften. Mot denna bakgrund är det ofrånkomligt, att ifrågavarande Särinstitutio—

ner förses med speciella resurser i fråga om personal, lokaler och utrust- ning. Vidare måste man beakta kraven på en ganska långt gående yrkes- diufferentierin-g samt en smidig anpassning av yrkesvalet till arbetsmark- nadsläget och till den partiellt arbetsföres fysiska och psykiska förutsätt— ningar för yrket.

I fråga om yrkesdifferentieringcn är det naturligt, att vissa större och mer allmänt frekventerade yrkesgrenar, såsom sömnad och mekanik, finnas representera-de vid samtliga ifrågavarande anstalter. Andra yrkes— områden åter, som i och för sig äro lämpliga men måhända ej kunna samla så många därför ägnade och intresserade elever, att det blir möjligt att vid varje anstalt härför anordna särskilda yrkesavdelningar av en med hänsyn till personal- och driftförhållandena i övrigt rationell stor— leksordning, synas lämpligen kunna tillgodoses vid endast en eller annan av anstalterna. Detta kan måhända tills vidare gälla sådan-a mer speciella och moderna yrkeskategorier som radarmekaniker, radioreparatörer, fotogra- fer m. m. I anslutning till vad kommittén för partiellt arbetsföra förordat bör man sålunda i större utsträckning än hittills ha olika yrken vid de skilda anstalterna. Detta förutsätter, att den för vanföreanstalterna nu gällande distriktsindelningen i viss mån brytes i fråga om elevintag- ningen. Såvitt utredningsmannen kunnat finna, skulle detta ej vara förenat med några olägenheter. Redan nu innebär denna distriktsindelning endast en praktisk arbetsfördelning, som ej är bindande samt också frångåtts för en del elevers vidkommande. Enligt utredningsmannens mening bör en distriktsindelning i huvudsaklig överensstämmelse med den för när- varande gällande tillämpas vid elevintagningen till sådana yrkesavdel— ningar, som finnas representerade vid samtliga anstalter, men däremot icke för andra yrkesavdelningar. Yrkesvalet bör sålunda kunna ske obe— roende av vederbörandes bosättningsort. Detta synes förutsätta en central överblick och ledning av intagningen till skolorna, vilke-t torde medföra krav på ett centralt anmälnings— och registreringsförfarande beträffande le- diga platser vid dessa.

Då det är angeläget att icke binda utvecklingen, finner sig utrednings- mannen icke böra framlägga några detaljerade förslag till yrkesdifferentie- ring och kursplaner vid anstalterna, utan bör det ankomma på vederbörande anstaltslednin-g och tillsynsmyndigheten att ordna denna angelägenhet med beaktande av de ovan anförda allmänna synpunkterna på frågan. Emellertid har utredningsmannen under hand ifrågasatt, om icke lämpligen i första hand snickar- och skräddarutbildningen bör nedläggas vid en eller flera vanföreanstalter. Särskilt har det verkat, som om den hittills bedrivna snickarutbildningen i modern tid ställer andra krav på lokaler och ma— skiner än som rimligen kan tillgodoses vid var och en av vanföreanstal- ternas ifrågavarande yrkesavdelningar. Hithörande avdelningar synas för övrigt vara relativt dåligt besatta, och deras elever förefalla endast i be-

gränsad utsträckning efter slutad utbildning ha erhållit sysselsättning ino-m yrket. Genom att nedlägga snickaravdelningen vid såväl Göteborgs- som Hälsingborgsanstalten skulle man också kunna frigöra betydande lokalut— rymmen för en rationellare framtida användning.

Efter vad utredningsmannen erfarit, har man vid olika anstalter önskat slopa vissa yrkesavdelningar, som icke befunnits locka det för en rationell undervisning och drift erforderliga antalet elever, men ansett sig förhindrad härtill, intill dess vid avdelningen anställd yrkeslärare inträder i pensions— åldern eller eljest slutar sin anställning. En dylik begränsning i yrkes- skolornas anpassningsförmåga efter vad elevernas intressen och det aktuella utbildningsbehovet på arbetsmarknaden kräver kan icke försvaras. Det är därför synnerligen angeläget, att man kan finna någon form att placera och nyttiggöra en yrkeslärare, som varit anställd vid en avdelning, vilken av angivna skäl bör nedläggas.

Understundom synes man hittills ha varit ganska obenägen att i van- föreanstalternas yrkesavdelningar intaga nya elever under pågående ter— min, även om lediga platser stått till förfogande. Särskilt om yrkessko- lorna enligt utredningsmannens förslag öppnas för även andra partiellt arbetsföra än vanföra, bör man i förekommande fall medgiva en kon— tinuerlig intagning, allra helst det får anses nedbrytande för en handikap— pad person, som befunnits i behov av intagning på en dylik yrkesavdel- ning, att gå och vänta ibland kanske mer än 6 månader på att bliva intagen.

Vid sidan av förefintlig, mera fullständig yrkesutbildning _ somi regel torde böra komma i fråga allenast för personer i åldern 16—25 år och i vart fall endast undantagsvis för personer i åldern över 35 år —— bör man vid institutionerna kunna anordna kortare, efter arbetsmarknads- läget anpassade kurser för i första hand omskolning av äldre partiellt arbetsföra. Då goda förutsättningar att ordna sådana kurser torde finnas vid hithörande Särinstitutioner, böra dessa i enlighet med därom från an— stalterna själva gjorda framställningar utnyttjas jämväl härför. Vidare förefaller det särskilt med tanke på den ovan i princip förordade be- gränsningen av klientelet till de svårare fall, som ej kunna gå de allmänna utbildningsvägarna _ naturligt, att man vid ifrågavarande Särinstitutio- ner även framdeles bör kunna meddela enklare utbildning och träning i tempoarbete o. d. för de svårare fall. som ej kunna tillgodogöra sig mer kvalificerad utbildning. Huruvida detta bör ske vid särskilda yrkesavdel— ningar eller inom ramen för de övriga yrkesavdelningarna, torde erfaren- heten få utvisa. I vart fall torde det vara lämpligt att sammanföra detta klientel i särskilda grupper. En förutsättning för dylik ny kursverksam— het är emellertid, att för ändamålet erforderlig maskinutrustning anskaf- fas. Därest dylika kurser för arbetsmarknadsstyrelsens räkning anordnas vid ifrågavarande anstalter under övenstyrelsens för yrkesutbildning led- ning och tillsyn, lär överstyrelsen kunna tillhandahålla erforderliga ma- skiner.

Utredningsmannen betraktar det som en allvarlig brist hos vanförean— stalterna, att de icke äro försedda med resurser för mera kvalificerad arbetsprövning. Särskilt om man vid anstalterna i framtiden får hand om sådana olika kategorier av partiellt arbetsföra, som i det förestående angivits, torde arbetsprövningsmome—ntet bliva än mer accentuerat. Över huvud får ett klarläggande så långt möjligt av den partiellt arbetsföres fysiska och psykiska förutsättningar samt intresse för en viss utbildning och sysselsättning ävensom träning på ett så tidigt stadium SOm möjligt av hans allmänna arbetsförmåga betraktas såsom ett mycket väsentligt led i arbetsvården och yrkesutbildningen för partiellt arbetsföra, vilket också i skilda sammanhang framhållits under utredningsarbetets gång.

Inom arbetsvården för partiellt arbetsföra i övrigt har prövnings- och träningsmomentet på senare år ägnats allt större uppmärksamhet. Så har det vuxit fram ett nät av regionala träningsverkstäder för sådana partiellt arbetsföra, vilkas arbetshinder äro av lät-tare beskaffenhet. Vidare ha för undersökning och arbetsprövning av personer med svårare arbetshinder de båda arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg inrättats. Till skillnad från vad som kan bliva fallet vid de omorganiserade vanföreanstalterna måste emellertid i regel de lokala, till ett län knutna arbetisträningsinstitu— ten bliva ganska små enheter, inom vilka allen-ast ett eller annat enstaka yrke kan bliva representerat.

Vad beträffar de regionala träningsverkstäderna för partiellt arbetsföra, har medicinalstyrelsen nyligen framfört tanken på att närmare samordna dessa med en vid centrallasaretten förordad särskild rehabiliteringsverk- samhet. Även enligt utredningsmannens mening tala många skäl för att en viss samordning och intensifierad, till länen och deras centrallasarett lokaliserad rehabiliteringsverksamhet kommer till stånd. Även om en dylik anordning otvivelaktigt är ägnad att befordra det angelägna samarbetet mel- lan sjukvård och arbetsvård samt att tillgodose behovet av en effekti— vare eftervård och rehabilitation av sjukhusens patienter, torde det dock i åtskilliga fall möta viss svårighet infoga dylika rehabiliteringsavdelningar i sjukhusorganisationen. Det får vidare anses angeläget, att man håller blicken öppen för faran av att sjukhus—organisationen splittras och bliver alltför heterogen.

Arbetsklinikerna, av vilka den i Stockholm jämväl har till uppgift att bedriva arbetsfysiologisk forskning, torde ännu så länge befinna sig på försökssta-diet och icke ha nått sin slutliga form och utveckling. Dessas möjlighet att bliva ett än mera värdefullt och effektivt hjälpmedel i strä- vandena att tillgodose arbetsvården för partiellt arbetsföra förefaller dock utredningsmannen kunna förbättras, därest de genom viss samordning med de omorganiserade vanföreanstalterna i sin verksamhet erhålla till- gång till dessas resurser. De kvarvarande vanföreanstalterna skulle vidare vid sådant förhållande i än högre grad få karaktären av verkligt kvalifice—

rade institut med riksplatskaraktär för arbetsprövning och arbetsträning samt omskolning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra. En dylik anordning vore uppenbarligen också ägnad att underlätta en önskvärd växelverkan mellan arbetsprövning och arbetsträning m. m. å ena sidan samt yrkesutbildning och omskolning för partiellt arbetsföra å andra sidan. Vidare kunde arbetsklinikerna därvid repliera på yrkesskolornas internat— förläggningar samt i stor utsträckning även på deras maskiner och övriga utrustning 111. 111. Då vissa lokaler och en stor del av personalen vid en sådan anordning synes kunna gemensamt utnyttjas, förefaller därmed kunna vinnas en rationellare och effektivare organisation icke bara för yrkesskolorna utan jämväl och icke minst för arbetsklinikerna.

Vad beträffar arbetskliniken i Stockholm, får dess förläggning till en barack vid Karolinska sjukhuset betraktas som ett provisorium, och ett överförande till Norrbackainstitutet har redan vid klinikens tillkomst an— setts vara en ur många synpunkter riktig lösning. Genom den av utred- ningsmannen förordade överflyttningen av den ortopediska kliniken till Karolinska sjukhuset komma lokaler vid Norrbackainstitutet att kunna frigöras för arbetsklinikens räkning. Arbetskliniken i Göteborg åter har en helt fristående förläggning, vilket i och för sig knappast kan anses lämpligt. Vid bedömandet av dess lokalfråga bör beaktas, att den nu- varande arbetskliniken disponerar över relativt anspråkslösa lokaler. Även 0111 man vid en överflyttning av denna arbetsklinik till vanföreanstalten till en början kan få nöja sig med relativt begränsade lokaler, så länge ortopedkliniken kom-mer att disponera sin nuvarande byggnad, synes en därav påkallad omdisponering icke utesluten. Med hänsyn till vad anförts finner utredningsmannen sålunda övervägande skäl tala för att arbetskli— nikerna i Stockholm och Göteborg snarast överflyttas till och organiskt infogas i resp. vanföreanstalt.

När det sedan gäller de omorganiserade vanföreanstalterna i Hälsing- borg och Härnösand, synes det i och för sig angeläget, att jämväl dessa förses med särskilda resurser för kvalificerad arbetsprövning. Över huvud anser utredningsmannen nämligen rent principiellt, att man svårligen kan rationellt och effektivt bedriva yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra utan att ha tillgång till sådana resurser samt att arbetsprövning och arbetsträning måste komma att få en allt större plats på de refor- merade vanföreanstalternas program. Då arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg äro relativt nystartade och såsom sagts alltjämt befinna sig på visst försöksstadium samt deras kapacitet och arbetsuppgifter ännu icke tor- de vara så klarlagda, att man kan bilda sig en slutlig uppfattning om det behov av lokaler m. ni., som en dylik, rationellt ordnad klinik betingar, är utredningsmannen emellertid icke beredd att för dagen förorda ett omedelbart inrättande av ytterligare tvenne mera fullständiga arbetsklini- ker. I avvaktan på vidare erfarenheter synes sålunda försiktigheten bjuda,

att man tills vidare nöjer sig med att vid vanföreanstalterna i Hälsing- borg och Härnösand tillskapa något enklare resurser för arbetsprövning i mera provisoriska former. Uppenbarligen bör då ett intimt samarbete komma till stånd mellan Hälsingborgs- och Härnösandsanstalterna å ena sidan samt arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg å andra sidan. Man kan därvid antingen remittera svårare fall till sagda arbetskliniker, eller också kunna klinikernas läkare fungera som konsulter i Hälsingborg och Härnösand.

Gränsdragningen mellan de till vanföreanstalterna överflyttade arbets— klinikerna, å ena, och de regionala träningsverkstäder, som anordnats av landsting m. fl., å andra sidan, synes jämväl framdeles höra i stort sett följa de regler, som hittills gällt. Så böra arbetsklinikerna liksom vanföre- anstalternas utbildningsverksamhet i princip förbehållas de svårare fall, som kräva kvalificerade insatser, medan de regionala träningsverkstäderna böra tillgodose behovet av arbetsträning för de enklare fallen. Liksom hit- tills böra arbetsklinikerna även fungera som remissinstitut.

Utredningsmannen biträder för sin del önskemålen, att det nuvarande systemet med anstaltsförsörjning av klientelet så långt möjligt avlöses till förmån för en mera tidsenlig lösning av dess ekonomiska förhållanden. Detta är desto angelägn-are, som det i framtiden torde bliva fråga om ett mera heterogent och mångsidigt klientel, bestående inte bara av ungdomar i åldern 16—25 år utan även av äldre personer, många kan-ske med egna familjer och vana att i ekonomiskt hänseende klara sig själva. Vare sig det gäller ungdomar eller äldre personer, torde det för övrigt bl. a. u-r psykologisk synpunkt vara av ej ringa värde och betydelse, att veder- börande ej på grund av sitt handikap ställes praktiskt taget helt utan egna medel och hänvisas till anstaltsförsörjning.

Mot denna bakgrund framstår en reform av klientelets ekonomiska vill- kor såsom mycket angelägen. Sedan utredningsmannen vid sina kontakter med SVCK betonat detta, har SVCK i skrivelse 11 maj 1953 till inrikes- ministern hemställt om hans medverkan till att yrke-sskoleelever vid van- föreanstalterna erhålla ekonomiska förmåner, som likställa dem med ut- bildningsfall utanför anstalterna. Såsom riktpunkt för överväganden i detta sammanhang har SVCK föreslagit med 10 resp. ca 50 kr per månad förhöjda fickpengar för elever i åldern under resp. över 20 år, därvid ele— verna skulle bibehållas vid nuvarande rätt till kost och logi m. in. utan avgift.

Såsom av det föregående framgått, förmenar emellertid utredningsman— nen, att det rådande fickpenningsystemet vid anstalterna bör avvecklas. För en reglering av elevernas ekonomiska förhållanden under utbildnings- tiden bör enligt utredningsmannens mening närmast två alternativ över— vägas. Det ena alternativet är statlig studiehjälp i form av studiebidrag, stipendier eller studielån enligt vad som gäller för elever vid flertalet stat-

ligt kontrollerade utbildningsanstalter, t. ex. de centrala verkstadsskolorna. Fördelen med detta system skulle bl. a. vara, att de handikappade finge samma förmåner som de ej handikappade eleverna, vilket ingalunda skulle sakna psykologisk betydelse. En väsentlig invändning mot detta alternativ är emellertid, att de i enlighet härmed utgående förmånerna förmodligen i många fall skulle visa sig otillräckliga för den äldre delen av berörda klientel, allrahelst som familjebidrag ej torde kunna förutsättas utgå vid tillämpning av det statliga studiehjälpssystemet. Vid sådant förhållande tala övervägande skäl för att man i fråga om detta klientel tillämpar samma system med statliga utbildningsbidrag och familjebidrag 111. m., som gäller inom arbetsmarknadsstyre-lxsens arbetsvårdande verksamhet. Vad detta skulle innebära, har ovan redovisats på s. 145—146, vartill utrednings- mannen tillåter sig hänvisa. Här må endast erinras om att med detta bi- dragssystem kommunerna som regel skulle åläggas att bestrida 25 % av det till 380 kr i lägsta och 418 kr per månad i högsta ortsgrupp maxi— merade uthildningsbidraget samt att bl. a. även resekostnads- och trak- tamentsersättning skulle kunna utgå liksom arvode för läkartundersö'kning.

I konsekvens härmed hör av eleven uttagas efter självkostnadsprinci- pen i stort sett avvägd ersättning för vid anstalten eventuellt tillhanda— hållen kost och logi. Därvid är det av särskild vikt, att den utgående ut— bildningshjälpen avväges med hänsyn till såväl berörda självkostnad som klientelets behov att kunna disponera över en del av sina inkomster för rent personliga beh—ov. Med beaktande av klientelets skiftande invaliditet, ålder, civilstånd etc. och därmed sammanhängande olika behov finner utredningsmannen det synnerligen angeläget och värdefullt, om den i fråga om studiehjälpen beslutande myndigheten kan tillerkännas viss rätt till individuell avvägning av utbildningshjälpen.

Med den förordade ordningen tillgodoses även önskemålet, att klientelet, där så befinnes möjligt och lämpligt, skall kunna självt ordna sin inkvarte- ring cfter eget gottfinnande. Detta måste betraktas som en betydande vinst i jämförelse med nu rådande, många gånger onödiga och betungande internattvång. Även om viss del av ifrågavarande klientel med hänsyn till arten och graden av (sitt handikap samt till bostadsbristen på allmänna marknaden alltjämt måste hänvisas till bosättning inom anstalten, torde en ej ringa del av klientelet dock kunna och höra ordna sin bostadsfråga på annat sätt, vilket självfallet i och för sig är ägnat att göra vederbörande bättre rustade för den kommande tillvaron i samhället efter slutad vistelse vid anstalten. Enligt utredningsmannens uppfattning bör det för övrigt vara en angelägen uppgift för de olika anstaltsstyrelserna att söka i den öppna bostadsmarknaden försäkra sig om visst antal i yrkesskolornas närhet belägna, för jämväl invalidiserade elever lämpliga bostäder. Det synes icke uteslutet, att man därvid kan bevaka, att i samband med dessa lägenheters utformning beaktas de tekniska rön och åtgärder, som sär—

skilt taga sikte på att motverka de vanföras handikap. Vid en dylik önsk- värd utveckling skulle också trycket på anstalternas egna internat icke oväsentligt minska, vilket leder till en begränsning av investeringskostna— derna.

Vid den ovan förordade övergången till det inom arbetsmarknadsstyrel— sens allmänna arbetsvårdande verksamhet gällande systemet för utbild= ningsbidrag m. m., vilket inrymmer jämväl bidrag till arbetsvårdsklientelets av omhändertagandet påkallade resor, finnes knappast någon anledning bibehålla de för närvarande gällande särskilda reglerna för behovsprövade resebidrag åt vanföreanstalternas yrkesskoleelever.

Flertalet övriga i olika sammanhang framförda önskemål och förslag l rörande reformering av vanföreanstalternas yrkesutbildande verksamhet ] 111. 111. blir det i och för sig både lättare och naturligare att tillgodose, i och med att den sjukvårdande verksamheten skiljes från vanföreanstal- terna och d-essa omvandlas till institut för arbetsvård m. 111. för partiellt ( arbetsföra. Så befrias anstalterna därmed automatiskt från den sjukhus— | prägel, som på sina håll ansetts vidlåda jämväl deras yrkesutbildande verk— | samhet. En annan sak är, att verksamheten enligt sin egen natur måste | ha tillgång till läkarexpertis av olika slag. Liksom vid alla skolor och i framför allt internatanstalter har man sålunda behov av en allmänläkare, ; som följer elevernas hälsotillstånd och kan lämna vård för förkylnings- sjukdomar, mera vanliga infektioner o. (1. För detta ändamål bör det i också finnas tillgång till enklare sjuk- eller isoleringsrum för klientelet. l ! detta sammanhang hänvisas till vad utredningsmannen 1 kap. 5 anfört i angående det speciella behov av tillgång till erforderlig läkarexpertis, ! som får anses prägla dessa yrkesutbildningsanstalter med deras i olika l avseenden handikappade klientel. Ohserveras bör dock, att ifrågavarande anstalter, i den mån de enligt vad förordats samordnas med befintliga eller nyinrättade arbetskliniker, därigenom komma att automatiskt till- föras den arbetsfysiologiska och psykiatriska läkarexpertis m. in., som fin- nes engagerad vid dessa arbetskliniker. Icke utan skärpa måste emeller- ] tid betonas, att sjukhusmässig vård i den ena eller andra formen icke ! torde böra meddelas vid anstalterna, utan fall med behov av sådan vård ]! måste förutsättas [bliva överförda till vederbörande allmänna sjukhus. 1 Efter sjukvårdens utbrytning från anstalterna blir det ävenledes helt ; naturligt och ofrånkomligt att frikoppla dem från medicinalstyrelsens led— ning och tillsyn samt inordna dem under samhällets normala organ och regler för arbetsvård och yrkesutbildning.

Slutligen vill utredningsmannen i detta sammanhang något beröra frågan om ändrad benämning på anstalterna. Det nuvarande namnet >>van- föreanstalt» får redan av psykologiska skäl anses mindre lyckat och blir i vart fall inadekvat efter den breddning av klientelet, som ovan föreslagits. I och för sig har utredningsmannen sympatier för den av OVS lanserade

173 tanken att närmare anknyta till ortsbeteckningar, men man bör icke välja benämningen >>yrkesskolor>>, då denna täcker endast en del av anstalternas uppgift enligt utredningsmannens förslag. Utredningsmannen vill i stället föredraga benämningen »arbetsvårdsinstitut», villken synes närmast an— knyta till verksamhetens innehåll och syftning. I enlighet härmed föreslås följande nya benämningar på hithörande anstalter:

Norrbacka arbetsvårdsinstitut, Stockholm, Änggårdens arbetsvårdsinstitut, Göteborg, Slottsvångens arbetsvårdsinstitut, Hälsingborg, Rosenbäckens arbetsvårdsinstitut, Härnösand.

Kap. 7. Skolundervisningen

Allmän översikt av tillgängliga resurser

Redan år 1886 infördes undervisning för van-föra lbarn vid Eugeniahem- met i Stockholm. Det dröjde sedan ända till början av 1900-talet, innan sådan undervisning togs upp även av andra institutioner. Detta skedde i samband med svåra barnförlamningsepidemier åren 1911—1912. Den då bildade föreningen för barnförlamningens bekämpande igångsatte en in— samling, som inbragte ca 600 000 kr. Ungefär 380 000 kr ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för barnförlamningens bekämpande och vanförevårdens höjande. Kungl. Maj:t överlämnade därav 100 000 kr till var och en av de tre då befintliga vanförevårdsföreningarna, på villkor att vederbörande förening snarast möjligt och senast 1 juli 1916 i anslutning till föreningens vanföreanstalt anordnade ett skol— och uppfostringshem med minst 30 platser för sådana vanföra barn i och under skolåldern med företräde för de genom barnförlamning vanföra —— vilka på grund av sin vanförhet ej kunde i hemorten er'hålla uppfostran och skolundervisning eller av annan orsak borde kvarligga under längre kontinuerlig observation än som å vanföreanstalternas sjukavdelningar lämpligen kunde äga rum.

I anledning härav inrättades också vid vanföreanstalterna i Stockholm, Hälsingborg och Göteborg särskilda skolhem för vanföra, vilka förlade—s i Göteborg i omedelbar anslutning till huvudanstalten samt i Stockholm och Hälsingborg på visst avstånd från anstalten, nämligen till Lidingö resp. Raus plantering. När vanföreanstalt inrättades i Härnösand år 1931, knöts även till denna institution i direkt anslutning till huvudanstalten ett skol- hem. På grund av lågt elevantal nedlades skolhemmet vid vanföreanstalten i Göteborg är 1941.

Den ursprungligen sexåriga skolverksamheten utökades med ett sjunde läsår år 1937 vid Eugeniahemmet och år 1941 vid vanföreanstalten i Stock—

holm, där sjunde klassen förlades till huvudanstalten. Något år senare utökades även vid vanföreanstalterna i Hälsingborg och Härnösand skolan med en sjunde klass. Nästa steg i utvecklingen togs år 1946, då vid van- föreanstalten i Stockholm infördes en folkskolans högre avdelning, där möjlighet gives teoretiskt begåvade vanföra elever från hela landet att fortsätta studierna fram till realexamen. Denna undervisning meddelas vid huvudanstalten. Enligt Kungl. Maj:ts medgivande år 1949 har slutligen vid vanföreanstalten i Stockholm anordnats en till folkskolans högre av— delning knuten avdelning för elever, som genom korrespondensundervis- ning bedriva studier för avläggande av studentexamen.

Följande platser har av statsmakterna för närvarande godkänts vid de olika skolorna.

Eugeniahemmet (klasserna 1—7) .............................. 100 Vanföreanstalten i Stockholm Klasserna 1——6 å Lidingö .................................... 45 Klass 7 jämte folkskolans högre avdelning ............... 62 Vanföreanstalten i Hälsingborg (klasserna 1—7) ......... 50 Vanföreanstalten i Härnösand (klasserna 1—7) ......... 45

Summa platser 302

Antalet läraravdelningar och skolelever vid vanföreanstalternas skolhem, inkl. folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten, 15 mars 1954 framgår av tab. 33. Vid varje skolhem finns det sålunda tre läraravdel— ningar för sammanlagt resp. 37, 42 och 33 elever. De olika klasserna äro som regel ganska små, i många fall omfattande endast en eller några få elever. Vid samtliga dessa skolhem meddelas undervisningen enligt B 1- form, innebärande att två klasser undervisas gemensamt av samma lärare, och i några fall undervisar en och samma lärare tre klasser. I folkskolans högre avdelning finnas tre lärare för 53 elever, av vilka emellertid 4 elever undervisas i Solna läroverk. Klasserna äro här större, ungefär 10 elever i varje klass. Undervisningen vid folkskolans högre avdelning är fyraårig och meddelas såsom korrespondensundervisning kombinerad med muntlig undervisning. Brevskola svarar för korrespondenskurserna, och den munt- liga undervisningen ombesörjes av vid vanföreanstalten anställda lärare.

Vid Eugeniahemmet är skolundervisningen organiserad på åtta lärar- avdelningar för drygt 100-talet barn. Därav tillhöra tre den s. k. små- skolan, nämligen första och andra normalklassen samt en för dessa gemen- sam hjälpklassavdelning, och fem folkskolan, nämligen tre normalklass- avdelningar (därav en gemensam för tredje—fjärde, en för sjätte—sjunde och en för femte normalklassen) samt två hjälpklassavdelningar (därav en gemensam för tredje—fjärde och en för femte—sjunde klassernas hjälp- klassbarn).

Tab. 33. Antal skolelever och lärare vid vanföreanstalternas skolavdelningar 15 mars 1954, fördelade på olika skolklasser

Vanföreanstalten i Klass Antal Lärarpersonal

elever Antal Kategori

Stockholm, folkskolans högre avd. . ..

3, 11 3 folkskollärare (lärarna ha i 4, 9 uppdelat sin undervisning på i skilda läroämnen, varför de ? icke kunna hänföras till viss klass) Gymn- siet 7 -— Solna läro- verk 4 —— ', Summa 53 3 » , skolhemmet, Lidingö. . . . ; g ) 1 sm åskollär ar e 3 19 ] 1 folkskollärare 4 o 2 5 6 3 6 3 : 1 » 1 7 1 Summa 37 3 Hälsmghorg ....................... ; ; l 1 sm åskollärare & 12 j 1 folkskollärare 5 6 6 4 ) 1 » 7 5 Summa 42 3 Härnösand ........................ ä 2 : 1 sm åskollärare 3 1 4 3 >? 1 folkskollärare 5 5 6 1 1 7 1 , 1 » Summa 33 3

1 En elev åtnjuter läsåret 1953/54 undervisning vid skolhemmet enligt läsordning för folk- skolans 7:e klass. 2 Normalt sammanläsa klasserna 3 och 4, men på grund av nedgång i elevantalet vårter- minen 1954 har även klass 5 tillförts.

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning

Den högsta lokala ledningen av vanförevårdens skolor handhaves av resp. institutioners styrelser, vilka äro beslutande organ på samma sätt som ett skoldistriukts fullmäktige. Den närmaste ledningen handhaves som regel av en av styrelsen utsedd Skolnämnd, vilken ungefär i den omfatt—

ning, som tillkommer Skolråd, handlägger i skolans reglemente angivna ärenden. Skolorna äro visserligen i likhet med' andra skolor underställda skolöverstyrelsen och dess inspektion. Det oaktat har emellertid den een- trala ledningen och tillsynen över vanföreanstalterna i dess helhet, alltså ej blott vad gäller sjukvården utan även beträffande den pedagogiska verksamheten, anförtrotts medicinalstyrelsen, vilket förefaller mindre lyck- ligt med hänsyn till att denna styrelse knappast kan besitta särskild sak— kunskap och erfarenhet, när det gäller skolfrågor.

Även med arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organ — länsarbets- nämnderna —— ha vanföreanstalterna visst samarbete i fråga om skol- barnen, närmast vad avser yrkesorienteringen. Enligt gällande, 1 april 1953 ingången överenskommelse om sådant samarbete bör yrkesoriente- ringen vid berörda skolor organiseras på samma sätt som vid andra skolor. Litteratur och övrig material, som genom arbetsmarknadsstyrelsen till— handahålles andra motsvarande undervisningsanstalter, tillställes även van- föreanstalterna. De problem, som härvidlag uppstå vid vanförevårdens skolor, äro emellertid delvis av annan struktur än för icke vanföra barn. Yrkesrådgivningen är svårare bland vanföra elever, beroende på att lytet ger en viss begränsning i yrkesvalet samt att denna begränsning växlar från fall till fall. Därför bör särskild uppmärksamhet ägnas åt denna an— g'elägenhet.

Elevfrekvens m. m.

För att belysa, hur de tillgängliga platsresurserna vid ifrågavarande sär— skolor utnyttjats, har med ledning av inhämtade uppgifter i tab. 34 lämnats en översikt över antalet platser och elever därstädes under olika är sedan 1930. Översikten visar rätt skiftande elevfrekvens från tid till annan och från den ena anstalten till den andra. Eugeniahemmets skolhem, som under tidigare år hade en icke oväsentlig underbeläggning —— åren 1930 och 1935 var icke mindre än ett 40—tal platser eller bortåt 1/3 av samtliga platser vakanta visar från år 1945 en stigande överbeläggning om numera närmare 20 %, sammanhängande med en minskning av platsantalet vid skolhemmet och det förhållandet, att en del vid anstaltens sj-ukavdelning intagna barn samtidigt inskrivits som elever i skolavdelningen och där erhållit undervisning. Vanföreanstalternas skolhem voro däremot i det närmaste fullbelagda under tidigare år men utvisa för de senaste åren en avsevärt minskad elevfrekvens. Vid början av höstterminen 1952 fanns det sålunda tillhopa ett 50—tal vakanta platser vid de tre berörda skolhemmen, utgörande ca 25 % av samtliga platser. Då emellertid vid vanföreanstal— tens i Stockholm skolhem fr. 0. m. höstterminen 1952 på grund av vissa anmärkningar från hälsovårdsmyndigheterna rörande skolbarnens för- läggningsutrymmen icke ansetts kunna mottagas mer än 37 barn, bör, även om det officiella platsantalet icke ändrats i anslutning härtill, an-

Tab. 34. Platsantal vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets skolhem samt antal skolelever vid höstterminens början perioden 1930—1952

År Stockholmsanstalten Göteborgs- Hälsingborgs- Härnösands— Samtliga van- Eugenia- Samtliga anstalten anstalten anstalten föreanstalter hemmet

Skolhem Folksk. högre avd.

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal platser elever platser elever platser elever platser elever platser elever platser elever platser elever platser elever

45 45 30 32 50 49 —— 125 126 125 88 250 214 45 45 30 36 50 50 45 170 169 125 83 295 252 45 42 30 28 50 52 45 170 166 104 91 274 257 45 43 -— —— 50 53 45 170 162 104 95 274 257 45 42 50 50 45 170 162 104 100 274 262 45 45 50 53 45 170 156 104 95 274 251' 45 45 50 51 45 170 153 104 95 274 248 45 45 50 51 45 170 159 104 100 274 259 45 43 50 47 45 170 158 104 98 274 256 45 44 50 49 45 190 180 104 96 294 276 45 45 50 52 45 190 193 104 97 294 290 45 41 50 46 45 190 186 100 106 290 292 45 36 50 44 45 202 168 100 115 302 283 45 38 50 41 45 202 156 100 117 302 273 45 33 50 45 45 202 153 100 118 302 271

Tab. 35. Arten av handikap hos intagna skolelever vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet 1 januari 1951—30 juni 1952

Eugenia- Samtliga hemmet

Stockholm Hälsingborg Härnösand Samtliga

Skol- Folksk. ”näre" hem högre anst ter avd.

. Medfödda defekter eller

deformiteter ........... 4 5 9 7 25 26 51 1 2. Defekter eller deformi- , teter efter yttre skador. 1 3 2 4 10 1 11 | 3. Sjukdomar i ben och | ledgångar ............. 6 4 3 5 18 4 22 j 4. Barnförlamnings- och !

andra förlamningsfölj- der .................. 40 45 28 24 137 18 155 I

5. Spastiska förlamningar. 1 3 4 7 15 81 96 i 6. Andra sjukdomar ...... 3 6 12 21 28 49 5 Summa 52 63 52 59 226 158 384 i

i I

talet vakanta platser anses vara 4 i stället för 8 enli-gt tabellen; vid folk- skolans högre .avdelning stod dock är 1952 ej mindre än ett 15-tal eller ca 25 % av platserna outnyttjade, oaktat 4 av de 46 inskrivna eleverna i åtnjöto undervisning vid Solna läroverk. Vid Härnösandsanstalten var där- . vid ej mindre än 1/3 av platserna vakanta, medan samtidigt Hälsingborgs- i anstalte—n hade 5 av 45 platser lediga. i

En väsentlig skillnad i elevklientelets art kan förmärkas mellan å ena sidan Eugeniahemmets och å andra sidan vanföreanstalternas skolhem. Eugeniahemmet har sålunda, som kommer att visas under kap. 14, ett skolbarnsklientel med ett stort antal olikartade defekter, däribland l spasticitet alltmer kommit att överväga. Arten av handikap hos elev- i materialet belyses i OVS:s betänkande och för tiden 1 januari 1951—30 1 juni 1952 i tab. 35. Tabellen visar, att över halva elevantalet vid vanförean— i stalternas skolhem led av barnförlamnings- eller andra förlamningsföljder, ] medan vid Eugeniahemmets skolhem motsvarande andel skolbarn led av ! spastiska förlamningar. Ett särskilt stort antal elever med barnförlamnings- följder fanns vid vanföreanstaltens i Stockholm båda skolhem, där 85 av 5 de 115 eleverna ledo därav.

På sätt i det förestående skett i fråga om yrkesskolornas elever har utredningsmannen låtit vederbörande bedöma de vårter-minen 1953 Vid skolhemmen inskrivna skolbarnen tur synpunkten, huruvida och i så fall av vilken anledning omhändertagande vid skolhem i och för sig kunde anses nödvändigt. Den uppdelning av skolbarnsmaterialet, som erhållits, vad beträffar vanföreanstalternas skolhem, framgår av efterföljande tab. 36.

Antal skolbarn vid vanföreanstalten i

Stockholm Hälsingborg Härnösand Samtliga elever absolut i% absolut i% absolut i% absolut i%

1. Skolbarn som kräva omhändertagande vid skolhem på grund av:

a) svår vanförhet ....... 26 70,3 . . 24 80,0 b) psykiska och sociala skäl ................ 6 16,2 . . 3 10.0 . . Tillhopa 32 86,5 20 66,6 27 90,0 79 81,4 2. Övriga skolbarn ..... 5 13,5 10 33,3 3 10,0 18 18,6 Samtliga 37 100,0 30 100,0 30 100,0 97 100,0

Nära 20 % eller 18 av de intagna 97 barnen ansågos alltså kunna gå i vanlig folkskola med hänsyn till deras fysiska och psykiska samt sociala status. Andelen sådana barn varierade från högst 33 % i Hälsingborg till lägst 10 % i Härnösand. Dessa variationer torde väsentligen kunna för- klaras med frånvaron av enhetliga be—dömningsnormer.

, Vid folkskolans högre avdelning på vanföreanstalten i Stockholm be- dömdes i förevarande hänseende eleverna på följande sätt.

1. Antal elever, som kräva omhändertagande vid den speciella realskolan på grund av: a) svår vanförhet ............................................................... 42 b) psykiska och sociala skäl ................................................ 4

82,4 % 7,8 %

Tillhopa 46 = 90,2 %

2. Övriga clever ..................................................................... 5 = 9,8 % Samtliga elever .................................................................. 51 : 100,0 %

Här var alltså antalet elever, 'som icke ansågs kräva sådant omhänder- tagande under sin skolgång, något mindre än vid de egentliga skolhemmen eller knappt 10 % av samtliga elever.

Vid Eugeniahemmet ansågos alla på skolhemmet intagna barn kräva omhändertagande därstädes på grund av sin fysiska, psykiska eller sociala status. Jämväl för egen del har utredningsmannen kommit till den upp— fattningen, att man vid Eugeniahemmet tillämpar väsentligt strängare regler för intagning av skolbarn än vid vanföreanstalterna.

Även i fråga om elevernas förståndsutveckling synes råda en viss skill— nad mellan Eugeniahemmets och vanföreanstalternas skolhem. Oaktat endast Eugeniahemmets skolhem har särskilda hjälpklassavdelningar, före- komma dock barn med behov av hjä-lpklassund—ervisning även vid vanföre- anstalternas skolhem. Dessa förhållanden, vad gäller under de senaste f jor-

Därav i behov av hjälpklassundervisning Antal hjälp- klass-

Antal inskrivna skolelever vid Stock- Hälsing- Härnö- Eugenia- Summa Stock- Hälsing- Härnö- Eugenia— Summa holms- borgs- .sands- hemmet holms- borgs— sands— hemmet mäs-

an- an- an- an- an- an- . .

stalten stalten stalten stalten stalten stalten %;gaa; 0 samt- ligain— skriv-

na

1943—44 57 55 44 108 264 — 9 8 26 43 162 1944—45 66 52 40 108 266 1 6 9 28 44 16.5 1945—46 69 51 42 109 271 3 8 7 29 47 17,3 1946—47 62 48 48 110 268 2 5 4 27 38 14,1 1947—48 62 50 50 103 265 3 8 8 28 47 17,7 1948—49 63 50 43 95 251 5 5 9 29 48 19,1 1949—50 49 50 40 114 253 1 8 8 51 68 265 1950—51 40 47 39 119 245 1 7 5 57 70 28,6 1951—52 40 47 36 126 249 _- 8 6 56 70 28,1 1952—53 37 55 29 121 242 — 9 7 48 64 26,4

ton läsåren inskrivna elever, belysas av tab. 37, som grundar sig på skol- hemslärarnas egna bedömanden och uppgifter. Tabellen visar en i stort sett successiv stegring av andelen hjälpklassmässiga barn från 16,2 % läsåret 194341944 till 28,6 % läsåret 1950—1951, varefter föreligger någon minskning. Det är egentligen endast Stockholmsanstaltens skolhem, som redovisat ett ringa antal och de senaste åren inga hjälpklassmässiga skol-- barn, vilket torde sammanhänga med närheten till och visst samarbete med Eugeniahemmet. För att hålla standarden uppe vid vanföreanstalternas skolhem, där man saknat hjälpklassavde-lningar, har man emellertid, efter vad SVCK:s skolkommitté gjort gällande, i viss utsträckning utskrivit »sämre begåvade elever» och remitterat dem till skoldistrikt i hemorten, där de på grund av sin vanförhet understundom varit förhindrade bevista vanlig skola och hänvisade till en synnerligen bristfällig undervisning i hemmen. Ett dylikt i och för sig anmärkningsvärt förhållande berodde på skolhemmens svårighet att tillgodose dessa barns särskilda undervisnings— behov, samtidigt som man velat undvika det hinder de inneburit för de normalbegåvade barnens undervisning.

Vad gäller de vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets skolhem under perioden 1 januari 1951—30 juni 1952 inskrivna elevernas fördel- ning på skilda hemlån eller—städer, har i bilaga I lämnats en specificerad uppgift. Utöver till denna redan tidigare fogade allmänna kommentarer må här framhållas följande.

Av de på berörda skolhem under perioden intagna 380 skolbarnen föllo 158 på Eugeniahemmet och 222 på vanföreanstalterna, därav 111 på Stockholms—, 52 på Hälsingborgs— och 59 på Härnösandsanstalten. 63

av skolbarnen på Stockholmsanstalten tillhörde emellertid folkskolans högre avdelning. Räknat per 10 000 invånare i hela riket hade under perioden intagits sammanlagt drygt 0,5 fall.

Antalet skolbarn från stad eller län utanför vederbörande vanförean— stalts >>eget>> upptagningsområde var relativt obetydligt — bortsett från folkskolans högre avdelning, som ju finnes endast i Stockholm _ nämligen 4 vid Stockholms-, 7 vid Hälsingtborgs- och 1 vid Härnösandsanstalten. Fördelningen på hemlån resp. -stad uppvisade däremot relativt sett rätt stora variationer. Per 10 000 invånare var nämligen antalet på vanförean- stalts skolhem intagna drygt 1 från Hälsingborgs stad, över 0,5 från vart- dera av de fyra nordligaste länen, under 0,1 från Göteborgs stad samt från vartdera av Värmlands och Örebro län samt mellan 0,5 och 0,1 från de övriga områdena, bortsett från Norrköpings stad, som ej var representerad med något fall. Även om eljest någon klar och genomgående tendens knap- past kan spåras i dessa siffror, föreligger en påfallande stor intagnings- procent från städer eller län, där skolhem finnes. Det förhållandevis stora antalet intagna från Norrlandslänen sammanhänger förmodligen med de i regel långa avstånden och besvärliga resorna från hemmet till ortens skola.

I fråga om elevernas ekonomiska förhållanden under skoltiden må erinras, att undervisning samt kost och logi lämnas mot en avgift per dag av 50 öre i vanföreanstalts skolhem och 1 kr i Eugeniahemmets skolhem. För avgiften svarar eleven eller den för honom försörjningspliktige eller vederbörande hemortskommun, som även har att svara för elevens klädes- utrustning m. 111. De på den enskilde fallande kostnaderna för skolgången måste sålunda anses vara mycket blygsamma, särskilt i betraktande av ut— gående barnbidrag.

Eleverna i folkskolans högre avdelning vid vanföreanstalten i Stockholm åtnjuta därjämte av statsmedel särskilda fickpengar, vilka från år 1951 utgöra 6 kr per månad under andra läsåret samt 10 kr per månad under efterföljande läsår.

Eleverna erhålla vid de olika skolhemmen tandvård, som avger såväl akutvård som regelbunden översyn och lämnas antingen vid skolhemmet av särskilt anställd tandläkare eller genom privatpraktiserande tandläkare på orten. För samtliga skolhem torde i regel gälla, att halva tandvårdskost- naden debiteras den för eleven betalningsansvarige, medan den andra hälf- tcn be-strides av anstaltens driftmedel.

Grunderna för resebidrag åt skol-hemselever ha redovisats i kap 3. Erinras må här, att resebidrag utgår endast till medellös eller mindre bemedlad samt allenast med belopp motsvarande den del av resekostna- derna, som överstiger 3 kr.

I skrivelse den 22 november 1952 har SVCK med utgångspunkt härifrån anhållit om utredningsmannens medverkan för erhållande av ej behovsprö— vade bidrag till resekostnaderna för barn och vårdare vid resa till och från

vanföreanstalternas och Eugeniahemmets skolhem. Av i detta samman- hang genom SVCK inhämtade uppgifter framgår, att av de 268 eleverna 22 hade resekostnader under 3 kr, varför statsbidrag av denna anledning ej utgått, samt att med hänsyn till gällande behovsprövning 162 elever er— hållit resebidrag, medan 84 ej fått sådant bidrag.

Enär man för barn i vanliga skolor anordnar kostnadsfria Skolskjutsar eller eljest utgår icke behovsprövade statsbidrag till dessas resekostnader, förefaller det utredningsmannen helt naturligt, att de vid ifrågavarande Särskolor intagna handikappade barnen, i likhet med vad gäller för dylika barn vid Särskolor för blinda och dövstumma, skola vara utan behovspröv— ning berättigade till fria resor för sig och ev. erforderlig vårdare till och från skolan.

Personalförhållanden

I bilaga III har redan lämnats en redovisning av de vid vanföreanstalter- na och Eugeniahemmet 31 december 1952 befintliga befattningarna av skilda kategorier och deras fördelning på de olika verksamhetsgrenarna. För att ytterligare belysa storleken av den vid vanföreanstalternas skolhem engagerade personalen _ såväl lärare som övrig personal —— i förhållande till verksamhetens omfattning ha i tab. 38 dessa befattningar ställts i relation till dels det ordinarie elevplatsanstalet vid höstterminens början 1952, dels det vid nämnda tidpunkt intagna antalet skolelever, dels ock det totala antalet underhållsdagar under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952. Analysen av personaliförhållandena omfattar ej Eugeniahemmet, var— till utredningsmannen återkommer i ett senare avsnitt av detta betänkande.

? l i ! Tab. 38. Antal befattningar m.m. vid vanföreanstalternas skolhem 31 december 1952 ! l i

1 2 3 4 6 7 8 Vanföreanstalten i 56 = 4- % —'- m 33' a % ;8 E?» ;; ': . & få _- ; 53 & :O -'= "' un "3 N 3: E _0 en en sa.-D .ä _g än &! 3 _' 4 få »Q _. 2 :E := ") N 2 o '” 5 nu --2 "> ;. er: 0 > :=; !=! "" & 'D = : ä 0 E »: '=' ”” ... "E —-' —- ;. "5 *” =» !=— =; ”" l-c :o "= 2 en tv .. ,,. =! .c E *” .c '5 = .EL cu m. *— o "5 $ ,,. >— > n: & *" = ?: & > .. »; .2 2 .2 2 :: (U 0 5 =” »— cv => ;; c: . =, 5 N 0 cu : 5 ” "5 'n'-Q '?» g = 3 -— ... cu E _a en unc" o s ce _ en 2 vid E H E "5 LG) "" : LO '_' Dn "" H " I—l : * .... I.. =: c:» 0 .... ::: = = ca != :: .... . OPON (13 4:1— [*:—i (CN (iQ-| do:: '_ Stockholm (skolhemmet, i Lidingö) ........ 45 33 15 896 14,75 3,1 2,2 1 077,7 ] » (folksk. högre avd.) 62 46 18 440 5 12,4 9,2 3,688,0 , Hälsingborg ............... 50 45 16 361 14,50 3,4 3,1 1,128,3

Härnösand ................ 45 29 15 326 10 4,5 2,9 1 532,6

Som framgår av tabellen, uppvisar Stockholmsanstalten i fråga om den högre folkskoleavdelningen en relativt sett avsevärt mindre personalupp— Sättning än de övriga skolavdelningarna. Detta sammanhänger bl. a. med följande—, tidigare berörda förhållanden, som gynnsamt påverka personal- behovet, nämligen att denna skolavdelning förlagts till själva huvudan— stalten, där de kvinnliga eleverna omhändertagas vid yrkesskolans kvinn- liga elevhem, som ställt 27 platser till deras förfogande, samt att den elevhemsavdelning, dit skolavdelningens manliga elever äro förlagda, före- stås av anstaltens biträdande husmor, som i anstaltens statistik helt redo- visas under den gemensamma administrations— och ekonomiavdelningen. Då undervisningen i den högre avdelningen till stor del meddelas som korrespondensundervisning, är behovet av lärarkrafter mindre för denna avdelning än för övriga skolavdelningar. Även Härnösandsanstaltens skol- hem är inrättat i anslutning till huvudanstalten, vilket torde vara förkla— ringen till att denna anstalts skolavdelning, näst efter [förberörda folk- skolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten, uppvisar den lägsta per- sonaluppsättningen i förhållande till såväl antalet elevplatser som antalet underhållsdagar. Det ringa elevantalet vid höstterminens början är 1952 medför dock ett mindre gynnsamt relationstal i fråga om antalet elever per befattning. Skolhemmen vid Stockholms- och Hälsingborgsanstalterna åter äro belägna på sådant avstånd från resp. huvudanstalter, att de bl. a. måst förses med egna köksavdelningar och värmeanläggningar. Sist— nämnda båda skolhem uppvisa sinsemellan relativt obetydlig skillnad i personaluppsättningen per elevplats. Bedömer man däremot personalupp- sättningen per elev och underhållsdag, redovisar Hälsingborgsanstalten betydligt gynnsammare relationstal, vilket sammanhänger med att belägg- ningen varit högre än vid Stockholmsanstaltens skolhem.

Driftkostnaderna och dessas finansiering

I kap. 3 har lämnats en allmän översikt rörande vanföre-anstalternas ekonomiska förhållanden, gällande statsbidragsgrunder m. m., varjämte i bilaga II redovisats anstalternas totala inkomster och utgifter under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 samt dessas fördelning på de olika verksam— hetsgrenarna. I likhet med vad tidigare skett beträffande vanföreanstalter— nas ortopedkliniker och yrkesskolor lämnas i tab. 39 för dessa anstalters skolhem en med ledning av anstalternas årsredogörelser upprättad sam- manställning över dessas inkomster, fördelade på olika inkomstslag, driftunderskott samt totala driftutgifter under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952.

De totala driftutgifterna vid skolavdelningarna uppgingo under perioden till sammanlagt 1 148 286 kr. Härav täcktes inte mindre än 90 % eller 1 035 255 kr genom bidrag från staten, fördelande sig med 665 668 kr på fyllnadsbidrag till täckande av driftunderskott och 369 587 kr på särskilda

1 januari 1951—30 juni 1952

Tab. 39. Inkomster, driftunderskott och totala driftutgifter vid vanföreanstalternas skolhem

Stockholmsanstalten Hälsingborgs Härnösands- Skolhemmet Folksk. högre anstalten anstalten Lidingö avdelning Kl' Kr KI" K)"

Inkomster 1. Statsbidrag till a. underhållsdagar. . . 51 662 59 930 53 173 49 770 b. lärarlöner ........ 44 751 32 316 45 327 30 568 c. skolmaterialier och läroböcker ........ 1 100 620 370 —- 2. Skolavgifter av kom- muner och enskilda . 7 948 9 220 8 194 7 663 3. Inackorderingsavgifter 29 681 21 707 16 088 11 239 4. Diverse inkomster . . . 1 291 -— —- -— Summa inkomster 136 433 123 793 123 152 99 240

Driftunderskott, som täckts genom fyllnads- bidrag av staten ..... 145 868 186 287 152 824 180 689 Totalsumma (= totala driftutgifter) 282 301 310 080 275 976 279 929

statsbidrag. Av sistnämnda belopp belöpte 214535 kr på statsbidrag med visst ibestämt belopp per underhållsdag, 152 962 kr på bidrag till lärarlöner och återstoden, 2 090 kr, på bidrag till skolmaterialier och läroböcker. De statliga fyllnadsbidragen voro sålunda mer än tre gånger så stora som de fasta statsbidragen per underhållsdag, vilket givetvis sammanhänger med att såväl statsbidraget om kr 3: 25 per underhållsdag som den enskildes dagavgift om kr 0: 50 utgått med oförändrade belopp alltsedan 1 juli 1937, oaktat bruttodagkostnaderna stigit från omkring 5 kr år 1937 till i medel— tal något över 17 kr för redovisningsperioden 1 januari 1951—30 juni 1952. En justering av de statliga bidragsgrunderna ävensom av den en— skildes avgift för inackorderingen synes därför motiverad. Kostnadsstegringen mellan åren 1937 och 1952 belyses ytterligare av vidståe-nde diagram, som år för år visar kostnadsutvecklingen vid de olika anstalternas skolavdelningar. Som framgår av diagrammet, har kostnads— utvecklingen vid de olika anstalterna varit i stort sett likartad, även om kostnadskurvorna ganska ofta korsat varandra. Sistnämnda förhållande kan förmodas sammanhänga med vissa upprustningar, vilka tillfälligt på- verkat kostnaderna. Den kraftiga kostnadsökningen torde huvudsakligen få tillskrivas de allmänna pris- och lönestegringarna. Skiljaktigheterna i kostnadshänseende anstalterna emellan ha iallmänhet varit obetydliga. Sålunda utgjorde skillnaden mellan den högsta och den lägsta dagkostna- den 74 öre år 1937 och kr 1 : 44 för tiden 1 januari 1951—30juni1952.Härnö- sandsanstalten, som år 1937 uppvisa—de den lägsta dagkostnaden, redovisade

Kostnadsulveeklingen per underhållsdag vid vanföreanstalternas skolhem åren 1937—30 juni 1952

Kr 19

18— Stockholmsanstalten, skolhemmet Lidingö

17— _- _- » . folkskolans högre avdelning

16— _ - —-— Hälsingborgsanstalten

15- ............ Härnösandsanstalten

13—

12—

10—

_. '.

[* i i | | | | | | | i I | | 4 År 1937 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52

(30/6)

för sistnämnda räkenskapsperiod på grund av sin sjunkande beläggning något högre dagkostnad än de övriga anstalterna, eller kr 18: 26 mot kr 17: 76 vid Stockholmsanstaltens s-kolhem på Lidingö, kr 16: 87 vid Hälsing— borgsanstaltens skolhem och kr 16: 82 vid folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten.

Hur förenämnda dagkostnader för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 fördela sig på olika utgifts-poster framgår av tab. 40, i vilken beträffande varje post även angivits skillnaden mellan den högsta och den lägsta kost-

Tab. 40. Specifikation av dagkostnaderna 1 januari 1951—30 juni 1952 vid vanföreanstalternas

skolhem Utgiftspost Dagkostnad kr Skillnad mel- Stockholm Hälsingborg Härnösand äggs?;gäåZ?Ch Skolhemmet Folksk. kostnad Lidingö högre avd. Kr 1. Avlöningar ......... 11: 84 9: 64 10: 83 12:78 3: 14 2. Förbrukningsartiklar . 0: 41 0: 12 0: 51 0: 50 0: 39 3. Allmän sjukvård för skolbarnen ......... 0: 05 0: 01 0: 10 0: 03 0: 09 4. Tandvård för skol- barnen ............. 0: 06 0: 08 0: 03 0: 05 0: 05 5. Avskrivning å inven— tarier .............. 0: 10 0: 10 0: 09 0: 12 0: 03 6. Skolbarnens utspisning 1: 54 2: 67 1: 70 1: 98 1: 13 7. Personalens utspisning 0: 59 0: 14 0: 29 0: 41 0: 45 8. Bränsle, elektr. energi och vatten .......... 1: 22 1: 57 1: 60 1: 43 0:38 9. Tvätt och rengöring (förbrukningsartiklar) 0: 20 0: 11 0: 15 0: 15 0: 09 10. Undervisningsmaterial 0: 16 0: 11 0: 18 0: 10 0: 08 11. Transportkostnader. 0:01 0:02 0: 12 0: 11 12. Kontorsutensilier och trycksaker .......... 0: 03 0: 08 0: 03 0: 08 0: 05 13. Post- och telefon- avgifter ............. 0:08 0: 16 0:05 0: 14 0: 11 14. Fastighetsunderhåll .. 1:05 0:86 0:94 0:16 0: 89 15. Skolbarnens förströ— else och sysselsättning 0: 04 0:04 0: 07 0:04 0: 03 16. Diverse utgifter (bilens driftkostnader, perso— nalens sjukvård och olycksfallsförsäkring, luftskyddskostnader, allmänna omkostnader m.m.) .............. 0:38 1: 11 0: 18 0:29 0:93 Summa 17:76 16:82 16:87 18:26 1: 44 Antal underhållsdagar 15 896 18 440 16 361 15 326

naden. Trots att Skiljaktigheterna i fråga om berörda dagkostnader totalt sett voro obetydliga, finner man beträffande nägra utgiftsposter ganska stora differenser anstalterna emellan. Särskilt stor var skillnaden i flåga om avlöningskostnaderna. Härnösandsanstalten redovisade den högsta lönekostnaden eller kr 12:78 per underhållsdag, vilken med kr 3: 14 översteg motsvarande kostnad vid Stockholmsanstaltens högre av- delning, dä1 lönekostnaden stannade vid kr 9. 64 per underhållsdag, oaktat denna anstalt är belägen 1 högsta dyrort —— ett förhållande, som förklaras av den nyss lämnade personalanalysen. Om man helt bortser från Stockholms- anstaltens högre avdelning och begränsar jämförelsen till de tre övriga skolhemmen, blir också skillnaden mellan den högsta (Härnösandsanstal-

ten) och den lägsta (Hälsingborgsanstalten) lönekostnaden väsentligt mindre eller kr 1:95. Denna skillnad torde närmast sammanhänga med att resp. skolhems andel i de för flera verksamhetsgrenar gemensamma löneutgifterna, liksom även dessa avdelningars andel i vissa övriga gemen- samma utgifter, beräknats efter delvis olika grunder, beroende på om av- delningen är förlagd i direkt anslutning till huvudanstalten eller belägen utanför denna.

Vad gäller de övriga mera betydande kostnadsdifferenserna, må i fråga 0111 kostnaderna för skolbarnens utspisning nämnas, att Stockholmsanstal- ten för sina båda skolavdelningar redovisar såväl den högsta som den lägsta kostnaden, nämligen kr 2: 67 vid folkskolans högre avdelning och kr 1: 54 vid skolhemmet på Lidingö. I fråga 0111 kostnaderna för fastighetsunderhåll uppvisar Härnösandsanstalten avsevärt lägre kost- nader än de övriga anstalterna, vilket sammanhänger med att bygg- nadsstyrelsen bestrider huvudparten av berörda kostnader vid denna an- stalt. Den relativt sett högsta kostnaden under posten diverse utgifter före— låg för folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten, vilket för- klaras av att däri ingå avgifter för elevernas korrepondenskurser och kostnader för fickpengar till eleverna, vilka kostnader sakna motsvarighet vid de övriga skolavdelningarna samt för perioden uppg-ått till resp. 38 och 18 öre per underhållsdag.

Om man, för att möjliggöra en mera direkt jämförelse i fråga om nettokostnaderna för anstalternas skolverksamhet, ställer de i tab. 39 redovisade driftunderskotten i relation till antalet underhållsdagar, fram- går, att nettodagkostnaden utgjort kr 9: 18 vid Lidingöhemmet, 10: 10 vid folkskolans högre avdelning i Stockholm samt kr 9: 34 resp. 11:79 vid skolhemmen i Hälsingborg och Härnösand. Skillnaden mellan högsta och lägsta nettodagkostna—den utgjorde sålunda kr 2:61, medan motsvarande skillnad i fråga 0111 bruttodagkostnaden stannade vid kr 1: 44. Härnösands- anstalten uppvisar sålunda den högsta såväl netto— som bruttodagkostnaden och följes närmast av folkskolans högre avdelning vid Stockholmsanstalten i fråga om nettodagkostnaden, oaktat denna avdelning, som framgått av redogörelsen i det föregående, hade den lägsta bruttodagkostnaden. En förklaring till de föreliggande ojämnheterna i kostnadshänseende kan vara de tidigare påtalade olikheterna i fråga om fördelningsgrunderna för av- delningarnas andelar i vissa för resp. anstalters hela verksamhet gemen- samma kostnader.

Tidigare reformförslag

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga (OVS) framhöllo, att anspråken på vanföreanstalternas skolhem minsk-at, i samma män 'som åtgärder inom skolväsendet vidtagits för att underlätta barnens skolgång genom skol-

188 skjutsar o. (1. De sakkunniga utgingo därför från att denna verksamhet utbyggts tillräckligt, dock att möjligen förskoleundervisningen borde ut- vecklas samt större differentiering med hjälpklasser för utvecklingshäm- made barn genomföras. Under åberopande av att SVCK tillsatt en särskild kommitté den s. k. skolkommittén — med uppdrag att framlägga för— slag rörande effektivisering av vanförevårdens folkskoleverksamhet och därmed sammanhängande problem, avstod OVS för egen del från att upptaga dessa frågor till närmare behandling.

SVCK:s skolkommitté, som avgav sitt betänkande med förslag rörande skolundervisningen inom vanförevården och därmed sammanhängande problem är 1950, utgick ifrån att vanföreanstalterna i stort sett komme att bibehålla sina hittillsvarande uppgifter i fråga om att sörja för vanföra skolpliktigas vård, undervisning och fostran samt-att skolplikten komme att omfatta 9 är liksom för övriga skolpliktiga enligt av Kungl. Maj:t fram- lagt förslag.

Vanförevårdens skolordning med dess blandade klientel och relativt små skolenheter hade enligt kommittén att dragas med vissa svårigheter, när det gällde en ändamålsenlig undervisning åt vissa grupper av vanföra, som krävde speciell hjälp vid undervisningen. Särskilt gällde detta under- visning åt psykiskt efterblivna och höggradigt spastiska barn samt teoretisk utbildning åt vanföra efter skolåldern. Enligt skolkommittén borde vanföre— vården inom sin skolorganisation mottaga även de bildbara sinnesslöa, i den mån dessa på grund av svår vanförhet ej lämpligen kunde vårdas på de vanliga skolhemmen för bildbara sinnesslöa. I anslutning härtill må emellertid framhållas, att statsmakterna numera tagit slutlig ställning till frågan om de sinnesslöa spastiska och van—föra barnens omhändertagande och undervisning samt därvid följt sinnesslövårdsutredningens, av 1951 års vanförevårdsutredning biträdda uppfattning, att denna angelägenhet bör ordnas inom sinnesslövårdens ram och huvudmannaskap. Skolkom- mittén preciserade sin målsättning för vanförevårdens framtida skolväsen sålunda, att en differentiering borde göras av elevmaterialet med en upp- delning i normalklasser, hjälpklasser, klasser för vanföra bildbara sinnes— slöa samt klasser för höggradigt spastiska barn, att möjlighet borde givas vanföra barn till fortsatt teoretisk utbildning utöver folkskolan och ut— ökad praktisk utbildning på folkskolans högre stadium samt att vissa vanföra barn i förskoleåldern skulle kunna omhändertagas för vård och uppfostran.

Kommittén förmenade, att man, där så överhuvudtaget kunde ske, borde i första hand bereda även. van-föra barn undervisning i hemorten. I den mån exempelvis Skolskjutsar behövde anordnas, kunde det vara motiverat, att statsbidrag härför utginge i något större utsträckning än som gällde

vanliga skolpliktiga barn. Även om så skedde, komme dock behovet av internatskola i stor utsträckning att kvarstå.

Med hänsyn till de olika osäkra faktorer, som kunde inverka på rekryte- ringen, borde en mera generell utökning av platsantalet vid skolhemmen tills vidare icke göras. Då emellertid kommittén ansåg klart framgå, att stort behov förelåge av platser för höggradigt spastiska barn, för hjälp— klassbarn och för vanföra bildbara sinnesslöa barn, borde nybyggnad ske närmast för detta klientel.

Viss företagen utredning hade visat, att 78 höggradigt vanföra vore i behov av hjälpklassundervisning _ en siffra, som dock enligt kommittén ansågs högt tilltagen. Det vore synnerligen viktigt, att den nuvarande skolorganisationen förbättrades, så att samtliga skolhem finge möjlighet att till en central skola överföra hjälpklassmässiga barn. Om Eugenia- hemmet inom huvudanstalten befriades från omvårdnaden av bildbara sinnesslöa och svårt spastiska barn, borde i dess nuvarande lokaler kunna mottagas de vanföra barn, som behövde hjälpklassundervisning.

För undervisning efter folkskolans sjätte klass föreslog kommittén för dem, som icke gin-ge vidare till realskolan, inrättande av ett frivilligt åttonde skolår i anslutning till det obligatoriska sjunde skolåret. Redan under sjunde skolåret borde för dessa elever införas praktiska ämnen i stor ut— sträckning. Under det åttonde skolåret borde de praktiska ämnena ytter— ligare utökas och det praktiska arbetet alltmera ges formen av yrkespröv- ning och förberedande yrkesutbildning. Härvid kunde de olika anstalternas verkstäder med vissa utvidgningar utnyttjas.

Enligt kommitténs mening borde den nuvarande folkskolans högre av- delning vid vanföreanstalten i Stockholm så småningom ombildas till realskola. Lämplig form för sådan skola vore en kombination av muntlig undervisning och korrespondensundervisnin—g. Skolan föreslogs ändrad till fyraårig och byggd på folkskolans sjätte klass samt omfatta 50 plat- ser. Vidare förordades, att begåvade vanföra elever även borde få möjlig— het att fullfölja sina studier fram till studentexamen, såsom för närvarande sker vid vanföreanstalten i Stockholm. Antalet platser för elever av denna kategori borde dock begränsas till 12, d. v. s. i medeltal 4 per ring.

Tillgängliga platser borde i första hand reserveras för de mest vård— behövande. För att så skulle kunna ske, borde det åligga samtliga skol- distrikt att redovisa sitt behov av plats. Det nuvarande intagningssys- temets brister framträdde därav, att vid höstterminen 1948 vissa skol- hem tagit in endast lindrigt vanföra elever, oaktat kommittén kunnat vid samma tidpunkt konstatera förefintligheten av 153 fall, där trängande behov förelegat av omhändertagande vid vanförevårdens skolor, utan att sådant omhändertagande kommit till stånd. Genom skolöverstyrelse-ns försorg borde varje år till landets samtliga skoldistrikt utsändas en

blankett för uppgift om förekomsten av vanföra skolpliktiga inom distrik- ten. Blanketterna borde insändas till ett centralt uppsamlingsställe, för- slagsvis SVCK:s kansli. Inom SVCK borde en preliminär utgallring av felaktiga anmälningar företagas, varefter utförligare uppgifter enligt sär- skilt formulär borde infordras från övriga anmälda. Sedan dessa uppgif- ter kommit in, borde de översändas till resp. anstalter för det upptagnings- område de anmälda tillhörde.

I fråga om lärjungarnas uppdelning på läraravdelning föreslog kom— mittén, att särskild läraravdelning borde få inrättas, så snart antalet lär- jungar vid en hithörande skola utgjorde för höggradigt spastiska 5, för hjälpklasselever 8 och för andra vanföra 10. Delning på två, tre eller fyra avdelningar borde få ske, när lärjungeantalet vid en skola uppgingo till för spastiska resp. minst 13 (2), 21 (3) och 30 (4), för hjälpskoleelever resp. minst 16 (2), 30 (3) och 40 (4) samt för övriga vanföra resp. minst 19 (2), 37 (3) och 49 (4). Vid Eugeniahemmet, som enligt kommitténs förslag för framtiden i hög grad bleve vanförevårdens specialskola, komme läraravdelningarnas antal att bliva så stort, att det berättigade till in- förande av en överlärarbefattning.

De remissyttranden, som inhämtades över skolkommitténs betänkande från vanförevårdsföreningarna och sällskapet Eugeniahemmet samt DVR och Svenska ortopedföreningen, voro i stort sett tillstyrkande. Även skol— överstyrelsen, som efter remiss från ecklesiastikdepartementet avgav yttrande i ämnet 20 juni 1952, anslöt sig i stort sett till skolkommitténs förslag och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte bifalla förslaget, dock med följande mera väsentliga modifikationer.

Skolöverstyrelsen, som underströk principen, att man i första hand så långt möjligt borde försöka bereda även de vanföra undervisning i hem- orten, föreslog, att utöver de statsbidrag, som i vanlig ordning utginge till Skolskjutsar, även statsbidragi av OVS föreslagen omfattning (% av total- kostnaden) måtte utgå till anskaffande av fortskaffningsmedel (t. ex. trehjuliga cyklar, invalidvagnar, spast—ikercyklar m. ni.), som kunde göra det möjligt för vanföra barn att besöka skola i hemorten. Överstyrelsen fann det vidare skäligt, att vanföra skolbarn, som för vård och undervis— ning måste vistas vid vanföreanstalts skolhem, komme i åtnjutande av samma förmåner, som staten för närvarande tillerkände andra handi- kappade skolpliktiga barn i form av fria resor till och från skolan vid terminens början och slut. Skolöverstyrelsen ansåg det icke nödvändigt eller ens önskvärt med en fullständig centralisering av hjälpklassunder- visningen för de vanföra barnen till Eugeniahemmet, såsom skolkommittén föreslagit. Lämpligare fann överstyrelsen vara, att man, där behov av hjälpundervisning förezfunnes, ordnade hjälpklassavdelningar lokalt vid vanförevårdens skolhem, även om skolformen för den lokala hjälpklassen

måste vara av B-typ. Överstyrelsen räknade dock liksom kommittén med att en hjälpskola av något större omfattning borde vara förlagd till Eugeniahemmet, dit barnen borde sändas i de fall, då lokala förutsätt- ningar för anordnande av hjälpundervisning saknades.

Det av kommittén föreslagna anmälningsförfarandet syntes skolöver- styrelsen böra förenklas, bl. a. i avsikt att minska arbetet för överstyrelsen och SVCK. I gällande författningar borde föreskrivas skyldighet för skol— distrikten att varje år till överstyrelsen eller den instans, som av över- styrelsen därtill utsåges, insända uppgifter angående förekomsten av van- föra skolpliktiga barn. Överstyrelsen hade sökt kontakt med SVCK:s kansli, som förklarat sig villigt att åtaga sig detta uppdrag. Överstyrelsen förutsatte, att SVCK. årligen till överstyrelsen insände nödiga statistiska uppgifter rörande förekomsten m. in. av vanför skolpliktig ungdom. I likhet med vad gällde anmälan av döva och blinda barn borde det enligt skolöverstyrelsen åligga pastorsämbetena att till folkskole—styrelserna (skolråden) anmäla vanföra barn i församlingen.

Då det visat sig, att det kunde möta svårigheter att >>uppspåra>> såväl döva och blinda småbarn som vanföra barn på hittills gängse sätt, vore det enligt skolöverstyrelsens mening önskvärt, att medicinalpersonalen inkopplades i arbetet på så sätt, att läkare, distriktssköterskor samt barn— morskor årligen ingåve rapport till provinsialläkaren rörande förekomsten av vanföra barn i åldern 0—7 år. Rapporterna borde sedan via förste provinsialläkarna resp. förste stadsläkarna insändas till SVCK:s kansli.

Vidkommande av kommittén "berörd bristande redovisning från van— före-anstalternas sida till skoldistrikten av omhändertagna vanföra barn framhöll skolöverstyrelsen, att dylik anmälan borde vara obligatorisk och årligen återkommande.

Vad kommittén förordat om rätt för vanföreanstalterna att anlita sak- kunskap för bedömning av elevernas studiemöjligheter och speciella upp- fostringsproblem borde enligt överstyrelsen till en det kunna förverkligas genom utnyttjande av de rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor, som redan förefunnes eller komme att upprättas. Samarbete hade redan in— letts med Stockholms stads rådgivningsbyrå och psykotekniska institutet. För Skolorna i Hälsingborg och Härnösand borde kontakt kunna sökas med resp. rådgivningsbyråer för uppfostringsfrägor i Lund och Umeå. Då elevernas handikap ofta försvårade resor till rådgivningsbyråernas mottagningar, borde om möjligt läkare från rådgivningsbyråerna ha mot— tagningar på vanföreanstalternas skolhem.

Den är 1951 av vanföreanstalten i Göteborg verkställda utredningen rörande förekomsten av vanföra barn i skolpliktig ålder inom anstaltens upptagningsområde ansågs giva vid handen, att ett visst behov förelåge av ett skolhem även för sagda upptagningsområde. Enär emellertid ett

dylikt skolhem av flera orsaker ej kunde beräknas komma till stånd inom den närmaste framtiden, underströks angelägenheten av att följande åt- gärder vidtoges för att underlätta de vanföra barnens skolgång. Stats- bidragsmöjligheterna för ordnandet av Skolskjutsar borde ökas, och de statliga och kommunala bidragen för en effektiviserad hemundervisning, där dylik måste ifrågakomma, borde förbättras. Vakanta platser på redan förefintliga skolhem måste utnyttjas, och anmälningsplikt för vanföra barn i skolpliktig ålder borde införas. Slutligen borde det bedrivas upplysnings- verksamhet inom folkskolans organisationer och fackpress rörande de van- föra barnens problem med sikte på att vinna lärarkårcns förståelse för dessa barns svårigheter och dess aktiva medverkan att undanröja dessa svårigheter.

Slutligen må här redovisas en till Konungen ställd framställning är 1950 från uanförevårdsföreningen i Stockholm rörande inrättande av realskola vid Stockholmsanstalten. Framställningen gick ut på att den nuvarande folkskolans högre avdelning skulle omorganiseras till en realskola med examensrätt, förslagsvis benämnd realskola av B—form med stöd av korres- spondensundervisning, och att för densamma finge inrättas tre statsav- lönade adjunktstjänster samt att de statsbidrag skulle få utgå, som er- fordrades för anställande av timlärare under högst 10 veckotimmar och bekostande av korrespondensinstitutets studiebrev med högst 300 kr per elev och år. Realskolan skulle avses endast för höggradigt vanföra, studie- begåvade elever.

Sedan ärendet remitterats till skolöverstyrelsen för yttrande, ägde över— läggningar om skolans utformning rum mellan överstyrelsen och vanföre— vårdsföreningen. Därvid framkom, att överstyrelsen ansåg, att skolan lämpligen borde få formen av enskild realskola, till vilken statsbidrag kunde utgå efter samma grunder, som gällde för anstaltens övriga verk- samhet. Samtidigt hade det visat sig önskvärt, att den ursprungliga plan- läggningen av skolan förändrades genom en viss reduktion av timplanen. I enlighet härmed skulle för den enskilda realskolan, som beräknades omfatta 40—50 lärjungar, fördelade på 4 årsklasser, erfordras tre adjunkts- tjänster jämte 17 veckotimmars timlärartjänstgöring i läroämnen samt 20 veckotimmar i övningsämnen. Därjämte skulle vid institutet anordnas en praktiskt betonad Överbyggnad till folkskolan (klasserna 7 och 8). Här- igenom beräknades platsbehovet komma att ökas med 15 platser. Förslag av sådan innebörd framlades av anstaltsstyrelsen i skrivelse till Konungen 30 augusti 1951.

I remissyttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen framställningen samt före— slog, att realskolan skulle ställas under dess inseende. Statskontoret där- emot avstyrkte bifall till framställningen och framhöll därvid, att högst av- sevärda utgifter skulle drabba statsverket för skolan, där antalet elever i varje klass beräknats till endast tolv. Ur kostnadssynpunkt fann stats—

kontoret det knappast försvarligt, i synnerhet i rådande läge, att genom- föra en sådan anordning. Den i ärendet förebragta utredningen ansågs för övrigt alltför knapphändig för att kunna läggas till grund för förslag till riksdagen. Statskontoret utgick vidare från att skolverksamheten vid vanföreanstalterna komme att upptagas till behandling av 1951 års van- förevårdsutredning. Med anledning härav borde framställningen icke heller föranleda ändring av rådande förhållanden, såvitt gällde en praktisk påbyggnad motsvarande folkskolans sjunde och åttonde klasser.

Utredningsmannens synpunkter och förslag

Liksom fallet är vid en del andra sjukvårdsanstalter med långtidsvår- dade barn, ha vanföreanstalterna sökt bereda på deras ortopediska kliniker intagna barn i skolpliktig ålder en viss skolundervisning. Denna under- visning synes emellertid i regel ha ordnats i relativt provisoriska former. Endast vid vanföreanstalten i Stockholm finnes sålunda härför heltids— anställd lärarkraft.

För åtskilliga grupper av barn, som ej äro i behov av vård på sjukvårds- anstalt men på grund av ett speciellt handikap ej kunna följa undervis- ningen vid vanliga skolor, har man sedan länge dessutom Särskolor, van- ligen försedda med skolhem. Detta gäller självfallet i första hand sådana barn, som till följd av sitt handikap kräva särskilda undervisningsmetoder, specialutbildad lärarpersonal och modifierade undervisningsplaner m. m., såsom sinnesslöa, blinda och hörselskadade.

Även för vanföra barn anordnades tidigt vid Eugeniahemmet och i an- slutning till vanföreanstalterna särskilda skolor med internat, s. k. skol- hem. Motiveringen härför ligger emellertid väsentligen på ett annat plan än för övriga Särskolor. De vanföra barnens skolundervisning torde näm— ligen i och för sig som regel kunna bedrivas av vanliga lärarkrafter och med allmänt tillämpade undervisningsmetoder samt efter gängse under- visningsplaner, vilket också är fallet vid vanförevårdens skolor. Att man ordnat särskilda skolhem för vanföra har i första hand påkallats av de vanföra barnens svårighet att förflytta sig och deras därav betingade be- hov att bo så nära skollokalerna som möjligt. Då tillgången till särskilda ortopeder eljest var mycket ringa vid den tidpunkt, Särskolorna för vanföra tillskapades, förlades dessa skolor under vanföreanstalternas huvudmanna— skap, ofta i omedelbar anslutning till huvudanstalten.

Även om man ingalunda varit främmande för att barnen icke utan tvingande skäl borde få skiljas från sin för person— och karaktärsdaningen betydelsefulla hem- och familjemiljö eller isoleras från andra normala barn, kan man, såsom av det föregående framkommit, ej undgå känslan av att jämväl andra synpunkter kommit att spela en viss roll i samband med intagningen i vanförevårdens skolor. Med stigande styrka har på senare år inom samhället hävdats den principen, att omhändertagande på

anstalt eller i internat så långt möjligt bör undvikas, icke minst när det gäller barn och ungdom. Så är man redan i färd med att avsevärt redu— cera de för kort tid sedan fastställda planerna för den allmänna barn- hemsvården för att i stället intensifiera strävandena att i förekommande fall söka placera barnen i fosterhem. Motsvarande restriktiva inställning gentemot barnets avskiljande från det egna hemmet bör enligt utrednings- mannens uppfattning med särskild styrka göra sig gällande vid bedöman— det, huruvida ett vanfört barn med sina speciella anpassningssvårigheter verkligen skall omhändertagas i särskola eller icke. I anslutning härtill vill utredningsmannen för sin del med skärpa framhålla vikten av att man tillvaratager varje rimlig åtgärd, som syftar till att öka möjligheten för de vanföra barnen att stanna kvar i sina hem och gå i vanliga skolor till— sammans med andra barn.

Av grundläggande betydelse är härvidlag sådana åtgärder, som äro ägnade att underlätta vanföra barns förflyttning mellan hem och skola. En sådan verkan har i första hand den fortgående utbyggnaden av det allmänna skolväsendet med allt flera skolor, varigenom avstånden mellan hem och skola minskas, liksom även kommunikationsväsendets ständiga förbättring, som underlättar barnens skolfärder. I allt större omfattning har man vidare genom det allmännas försorg ordnat med Skolskjutsar, där så erfordras, vilket givetvis underlättar jämväl en vanförs möjlighet att gå i vanlig skola. I högre grad än vad hittills skett bör man emellertid enligt utredningsmannens mening beakta de vanföras speciella förhållan- den och behov, när det gäller utformningen av skollokaler och vissa trafik- medel. Såsom bl. a. SVCK:s tekniska kommitté och även DVR i skilda sammanhang påvisat, låter sig detta ofta göra utan särskilt stora kost- nader, och utredningsmannen vill framhålla önskvärdheten av att man framför allt i sådana tätorter, där ett större antal vanföra barn kan för- utsättas vara beroende härav, beaktar, vad som kan göras för att under- lätta dessas vanliga skolgång. Av betydelse är sålunda bl. a., att en eller några skollokaler utformas på sådant sätt, att vanföra barn i rullstol kunna bereda sig tillträde dit. En lösning av dessa tekniska problem skulle helt säkert icke sakna betydelse för att öka vanföra barns möjligheter att del- taga i den vanliga skolundervisningen och därmed i motsvarande mån minska behovet av särskilda skolhem för vanföra, helst som de särskilda tekniska hjälpmedlen för vanföra samt invalidvagnar m. m. på senare tid undergått en fortlöpande förbättring och utveckling. Slutligen må här erinras om de skolhem för läroverksungdom, som med statsbidrag anord— nats i en del städer och borde kunna utnyttjas även för lärjungar med en viss grad av vanförhet.

Det vanföra barnets behov av vård och tillsyn, i första hand i ortope- diskt avseende, är av allt att döma knappast i allmänhet av den art och styrka, att omhändertagande på särskilt skolhem för vanföra därav är

oundgängligen påkallat. Såsom redan framhållits, förekommer det knap— past, att erforderlig sluten vård på ortopedisk klinik beredes ett barn, samtidigt som det är inskrivet på vanföreanstalts skolhem och där åtnjuter skolundervisning, utan vid sådant förhållande står barnet helt utanför skol— hemmets omvårdnad och undervisning. Så snart den erforderliga kliniska ortopedvården avslutats, torde å andra sidan, _ bortsett från ett varie- rande behov av ortopedisk tillsyn och behandling (sjukgymnastik, bad, justering av stödjebandage etc), som i regel kan tillgodoses polikliniskt —— barnet i vanliga fall kunna omhändertagas i eget hem och deltaga i vanlig skolundervisning. En förmodan, att behovet av sådan tillsyn och behand— ling i fråga om åtskilliga av de vid vanföreanstalternas skolhem intagna barnen skulle kunna tillgodoses, utan att dessa behövt under uppväxttiden skiljas från sina egna hem och sammanföras i särskilda internatskolor, förefaller därför berättigad. Frånsett de fall, där barnet saknar eget hem, som kunnat taga vård om det, synes förutsättning för dess kvarstannande i hemmet ha varit, att man där i en eller annan form kunnat bereda det tillgång till angiven tillsyn och behandling. Därest så icke kan ske genom hemmets försorg, borde erforderlig ortopedisk tillsyn och behandling kunna ordnas genom folkskolans förmedling. I åtskilliga fall torde behovet kunna tillgodoses genom att det vanföra barnet besöker ortopedisk poliklinik. Uppenbart är å andra sidan, att det vanföra barnet understundom kräver en betydande insats från hemmets sida, vad gäller personlig skötsel och passning. Dessa krav torde emellertid i regel ej vara större, än att de kunna fyllas i ett normalt enskilt hem. För övrigt synes i de fall modern är i behov av särskild avkoppling viss lättnad tidvis kunna beredas i samband med en utbyggd hcmvårdarinneverksamhet eller liknande anordningar.

Såsom påvisats, krävas understundom vissa åtgärder från samhällets sida för att underlätta det vanföra barnets vistelse i det egna hemmet och deltagande i vanlig undervisning. I medvetandet om den vitala betydelsen härav för barnets sunda fostran och utveckling måste sådana åtgärder framstå som naturliga och riktiga. Ur rent ekonomisk synpunkt torde det också ställa sig betydligt gynnsammare för samhället att anslå erforderliga medel för att underlätta vanföra barns förflyttning mellan hem och skola samt att bereda dem tillgång till erforderlig vård, behandling och skötsel än att som nu påtaga sig de dryga kostnaderna _ för närvarande ca 20 kr per barn och dag för barnens omhändertagande och undervisning i sär- skilda skolhem. Samhället har därför anledning att söka främja en dylik utveckling. Utöver de statsbidrag, som i vanlig ordning utgå till skol- skjutsar, bör sålunda utgå statsbidrag även till anskaffande av fortskaff— ningsmedel för vanföra (t. ex. trehjuliga cyklar, invalidvagnar, spastiker- cyklar III. m.) med i vart fall 4/5 av totalkostnaden, såsom OVS föreslagit. Vidare bör det enligt utredningsmannens uppfattning påvila vederbörande Skolmyndighet att i fråga om ett vanfört barn, som kan gå i vanlig skola,

därest transporten till och från skolan underlättas, tillse, att dylik hjälp lämnas med rätt för kommunen att för därav betingad kostnad åtnjuta statsbidrag efter motsvarande grunder, som gälla för vanliga Skolskjutsar.

En strävan att i största möjliga utsträckning bereda de vanföra barnen möjlighet att gå i vanliga skolor förefaller än angelägnare, om man beak- tar, att vanförevårdens skolväsen under alla förhållanden måste bliva ganska ringa till sin omfattning och därför i regel ej kan givas samma differentiering och rationella organisation som den allmänna folkskole- undervisningen. Om man bortser från folkskolans högre avdelning vid Norrbackainstitutet, finns det vid särskolorna för vanföra tillhopa ej fullt 250 platser, varav 100 vid Eugeniahemmet. Därest man fördelar åter- stående ej fullt 150 platser vid övriga tre Särskolor, blir antalet elever i var och en av dessas sju årsklasser mycket ringa. Som regel har man ju också vid hithörande skolhem fått nöja sig med att ordna undervisningen så. att en och samma lärare undervisar två, i vissa fall tre klasser gemen- samt, trots att skolhemmen äro belägna i tätorter, där denna undervis— ningsform eljest ej torde förekomma. Detta förhållande måste betraktas som en allvarlig olägenhet för hithörande, redan förut handikappade klien— tel, som understundom torde kräva större uppmärksamhet och individuellt stöd än vad nu kan lämnas, oaktat antalet elever per lärare i vissa fall är relativt litet.

Även om mot angivna bakgrund en avveckling av vanföreanstalternas skolhem skulle i princip te sig naturlig och önskvärd, är utredningsman- nen dock icke beredd förorda, att så för närvarande sker. Man bör dess- förinnan se, huruvida och i vilken omfattning en aktiv insats från sam— hällets sida att underlätta dessa barns vanliga skolgång kan ytterligare minska hithörande platsbehov. Ur denna synpunkt och med beaktande av att det i dagens läge till förfogande stående platsantalet icke tillfullo utnyttjats får det dock anses relativt naturligt, att utredningsmannen å andra sidan i likhet med OVS icke är beredd förorda någon utökning av antalet skolhemsplatser eller en mer kostnadskrävande upprustning av de förefintliga skolhemmen för vanföra än som betingas av att dessa skola kunna tills vidare fylla sin uppgift.

I detta sammanhang bör vidare beaktas, att platsbehovet inom vanföre— vårdens särskolor i och för sig är beroende av en mängd osäkra faktorer. Först och främst har man sålunda att taga hänsyn till frekvensen av van- förhet. I detta avseende talar mycket för att man nu står inför en utveck— ling, som kan leda till dels uppkomsten av ett effektivt vaccin mot barn- förlamning, dels en effektiviserad eftervård åt barnförlamade, dels oclc en utvidgad ortopedisk sjukvård med tekniskt mera fulländade ortopediska hjälpmedel, som kunna minska invaliditetens följder. Det förefaller ej orimligt antaga, att den på senare är märkbart minskade elevfrekvensen vid vanförevårdens skolhem i verkligheten är ett visst uttryck för en på—

gående utveckling i sådan riktning samt att ytterligare resultat kunna nås inom en nära framtid. Helt naturligt påverkas vidare platsbehovet av en önskvärd samhällsutveckling, som leder till ökade möjligheter för vanföra barn att deltaga i vanlig skolundervisning och en mera restriktiv inställ— ning till barnens skiljande från deras egna hem.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen, har vid diskussionen av vanförevårdens skolfråga särskilt påtalats vissa brister i gällande regler för redovisningen av vanföra barn ävensom för särskolornas rekrytering. Sålunda påpekade SVCK:s skolkommitté, att det förelåge en bristfällig kontakt mellan vanförevårdens skolor och de skoldistrikt, som hade barn vid sagda skolor, samt att Vissa vanförevårdsskolor haft vakanta platser, medan andra haft väntelistor, vilket ansågs hava medverkat till att elever tagits in, trots att de endast varit lättare vanföra och borde kunnat full- följa sin skolgång i hemorten, under det att starkt vanföra barn måst av— visas från skolhem. Vidare förmenade man, att det varit svårt erhålla till— förlitliga uppgifter om alla vanföra barn på hittills gängse sätt. Utred- ningsmannen ansluter sig i stort sett till den uppfattning, som SVCK:s skolkommitté och skolöverstyrelsen härutinnan framfört, dock med den modifikationen, att statlig myndighet och ej SVCK torde böra fungera som central instans på området.

I gällande författning bör därför föreskrivas skyldighet för skoldistrikten att varje år till skolöverstyrelsen insända uppgifter angående förekomsten av vanföra skolpliktiga barn, som ej ansetts kunna besöka skola i hem- orten. Vederbörande vanföreanstalt och Eugeniahemmet bör sålunda dels till skoldistrikten lämna uppgift om vid skolhem omhändertaget barn från vederbörande distrikt, dels ock till skolöverstyrelsen lämna rapport om lediga platser och eventuella Väntelistor. På skolöverstyrelsen bör det an- komma att med ledning av infordrad utredning i sista hand avgöra frågan, om intagning på skolhem är påkallad eller kan undvikas, därest viss annan förberörd åtgärd vidtages, som kan underlätta barnets kvarstannande i hemmet, ävensom särskilt övervaka, att klientelet fördelas på ett ur under— visningens synpunkt lämpligt sätt mellan de olika skolhemmen och att platserna utnyttjas effektivt. Utredningsmannen vill sålunda för sin del framhålla betydelsen av att en ledande och direktivgivande funktion på före- varande område tilldelas skolöverstyrelsen, vilket synes nödvändigt för att få till stånd en erforderlig samordning mellan de vanliga skolorna och de särskilda skolhemmen liksom de sistnämnda sinsemellan. Denna funktion bör skolöverstyrelsen helt naturligt utöva i intimt samförstånd med skol— hemmens ledning.

Om och i den mån en särskild skolhemsorganisation för vanföra i fram— tiden alltjämt befinnes påkallad, bör denna enligt utredningsmannens mening så långt möjligt frigöras från sitt nuvarande samband med van- föreanstalterna i deras blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut för par-

tiellt arbetsföra, enär en fortsatt sammankoppling inom en och samma an- stalt av så pass skilda, under olika centrala myndigheter sorterande verk— samhetsgrenar torde få anses i och för sig mindre lycklig. Vidare bör ifrågavarande ensartade skolhemsverksamhet i görligaste mån koncentre- ras under så enhetlig lokal ledning som möjligt, för att man därigenom skall kunna vinna ökade möjligheter att rationalisera och effektivisera undervisningen samt tillgodose behovet av hjälpklassundervisning, vilket måste anses praktiskt taget omöjligt vid nuvarande små, i förhållande till varandra fristående skolhem.

Ur angivna synpunkter anser utredningsmannen lämpligt och föreslår, att man i första hand överför det till vanföreanstalten i Stockholm hörande skolhemmet på Lidingö under Eugeniahemmets regi. Därest så sker, ernår man, utan att på en och samma plats ett alltför stort internat behöver till- skapas, vid båda ifrågavarande skolhem en möjlighet till en ur undervis- ningens synpunkt värdefull ökad differentiering och torde kunna utan total ökning av läraravdelningarna minska den omfattning, i vilken sam- läsning mellan olika klasser för närvarande måste ske. Vid sådant för- hållande är det naturligt, att Eugeniahemmet erhåller den av skolkom— mittén förordade överlärartjänsten, vilket skulle giva en önskvärd ökad stadga åt skolundervisningen för vanföra och spastiska barn.

Endast vid Stockholmsanstalten har man genom inrättandet av en till själva huvudanstalten förlagd folkskolans högre avdelning berett möjlig— het för fortsatt skolundervisning vid särskola åt vanföra barn efter skol- pliktig ålder. I särskild framställning har förordats, att denna undervis- ningsform skulle omorganiseras till en enskild realskola, vartill skulle komma en praktiskt betonad överbyggnad till folkskolan (klasserna 7 och 8). Vidare har föreslagits, att anordningar skulle vidtagas vid samma an- stalt för att bereda begåvade vanföra elever möjlighet att fullfölja sina studier fram till studentexamen, såsom redan provisoriskt påbörjats där.

Att man vid vanföreanstalterna vidtager anordningar för praktisk under— visning samt en viss yrkesprövning och förberedande yrkesutbildning un- der ett 7:e och 8:e skolår efter skolkommissionens riktlinjer synes i och för sig naturligt och riktigt. Då man emellertid ännu icke kan anses hava tillfredsställande prövat och i vart fall icke genomfört en undervisning efter dessa linjer vid vanliga skolor, finner utredningsmannen skäl tala för att man i avvaktan på närmaste tidens erfarenhet bibehåller det vid vanföreanstalten i Stockholm nu rådande provisoriet med folkskolans högre avdelning.

Till förslaget att vid vanföreanstalten i Stockholm anordna en enskild realskola och gymnasieundervisning är utredningsmannen än mera tvek- sam av såväl principiella som praktiska skäl. Hittills synas icke vid något tillfälle samtliga tillgängliga 62 platser ha varit besatta. Av de för närva— rande intagna eleverna anses fyra oförhindrade deltaga i undervisningen

vid Solna läroverk. Innan särskilda åtgärder vidtagas, synes böra klar- läggas, såväl att erforderligt antal vanföra i den högre skolåldern verkligen är i uppenbart behov av och lämpligen bör hänvisas till här ifrågasatt undervisning vid särskola som att en ifrågsatt omorganisation liksom nu- varande provisorium med folkskolans högre avdelning icke genom sitt ianspråktagande av vissa lokaler i huvudanstalten kommer att förhindra en vid det planerade arbetsvårdsinstitutet ur det allmännas synpunkt än angelägnare utvidgad verksamhet inom arbetsvården. Såsom statskontoret framhållit, blir det här fråga om mycket små klasser och orimligt höga kostnader för statsverket. Det synes icke uteslutet, att man annorledes än vid särskola på här föreslaget sätt genom korrespondensundervisning kan föra verkligt begåvade vanföra elever fram till studiemålet. Även om skol- överstyrelsen på sin tid tillstyrkt en dylik utbyggnad av vanförevårdens skol- väsen, är utredningsmannen av antydda skäl ej beredd i nuvarande läge för— orda densamma. Den ifrågasatta utbyggnaden och omorganisationcn av Norrbackainstitutets hithörande undervisning synes därför bör-a tills vidare få stå tillbaka till förmån för andra, mera angelägna förbättringar inom orloped— och vanförevården.

När det slutligen gäller finansieringen av vanförevårdens skolväsen, finner utredningsmannen för sin del naturligt, bl. a. med hänsyn till ut- gående barnbidrag, att de vanföra barnens föräldrar erlägga skälig avgift för barnens kost och logi vid skolhem. Med beaktande av rådande kost- nadsläge och gällande rätt till barnbidrag föreslås en höjning av avgiften från nuvarande 50 öre till 'i vart fall kr 2 250 per dag och barn. I likhet med vad gäller vid vanliga folkskolor bör själva undervisningen ävensom erforderlig undervisningsmateriel vara kostnadsfri för den enskilde. På samma sätt som för andra grupper handikappade barn bör staten vidare utan ekonomisk behovsprövning svara för vid särskola intagna vanföra barns jämte eventuellt erforderliga vårdares resekostnad—er mellan skolan och det egna hemmet. Någon anledning att i detta sammanhang bibehålla en skyldighet för den enskilde att själv svara för 3 kr av berörda rese— kostnad förefaller icke föreligga.

Kap. 8. Vård- eller arbetshemsverksamheten

Allmän översikt av tillgängliga resurser

Vård- eller arbetshem, också benämnda asyler, för omhändertagande av höggradigt vanföra ha inrättats vid Eugeniahemmet samt vid vanföreanstal— terna i Stockholm och Hälsingborg.

Genom en efter sällskapet Eugeniahemmets stiftande för ändamålet till-

kommen donation upprättades sålunda tidigt därstädes en asylavdelning med 60 platser för synnerligen vanlottade individer, i första hand vanföra. Detta asylhem, det s.k. Nya Hemmet, har emellertid fått sitt platsantal ned- skuret rätt väsentligt. I slutet på 1940-talet fanns där plats för 11 män och 22 kvinnor. På grund av ekonomiska svårigheter och bristande utrymmen har man sedan ytterligare minskat platsantalet, så att hemmet numera en- dast avses för 18 kvinnor.

1 Hälsingborg startades år 1914 en asyl, benämnd Österhemmet, som från 5 platser är 1926 utökades till 20 platser för höggradigt vanföra kvinnor. I slutet på 1940-talet övertogs hemmet helt av vanföreanstalten i Hälsingborg, som några år senare inrättade även ett provisoriskt arbets- hem för män med 14 platser i det s.k. Gamla barnsjukhuset i staden. År 1942 tillkom slutligen ett arbetshem i anslutning till vanföreanstalten i Stockholm, benämnt Norrbackagården och förlagt till landsbygden någon mil från Säter i Dalarna. Officiellt har detta arbetshem 31 platser, men med hänsyn till utrymmesbrist har anstaltens styrelse ej ansett sig böra belägga hemmet med fler än 21 män och kvinnor. Vård— och arbetshemmen inom vanförevården ha sålunda för närvarande följande omfattning.

Norrbackagården, Säter ................................. 21 platser (män och kvinnor) österhemmet, Hälsingborg ........................... 20 » (kvinnor) Manliga arbetshemmet, Hälsingborg ............... 14 » (män) Nya Hemmet, Stockholm .............................. 18 » (kvinnor)

Samtliga hem 73 platser

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning

Beläggningsförhållanden

Med ett konstaterande, att här ifrågavarande hem med ett relativt ringa sammanlagt platsantal varit i stort sett kontinuerligt belagda, i den ut- sträckning vederbörande anstaltsledningar funnit föreliggande lokalför- hållanden tillåta, begränsar sig utredningen till att i tab. 41 närmare belysa de per 1 januari 1952 intagna internernas leunadsålder och vistelse- tid på hemmen.

Tabellen utvisar, att av Norrbackagårdens 22 interner hälften eller 11 vistats på hemmet praktiskt taget ända sedan det inrättades för ett 10-tal år sedan samt att endast ett par interner där intagits under senaste är. De flesta internerna eller 16 voro mellan 20 och 40 år gamla, och endast en var över 50—årså1dern. I detta sammanhang kan nämnas, att ett 80-tal per— soner varit intagna på Norrbackagården sedan dess tillkomst. Under årens lopp har ett 60-tal interner utskrivits från hemmet. Av dessa ha 5 intagits på anstalt för kroniskt sjuka eller sinnessjukhus, medan de övriga efter

Tab. 41. Vård- och arbetshemmens klientel år 1952

Internernas vistelse- Antal interner och dessas levnadsålder nd på hemmet Norrbackagården Hälsingborgshemmen Nya Hemmet Samtliga hem

21- 31- 41- 51— S:a 15- 21- 31- 41- 51- över S:a 21- 31- 41- 51— 61- S:a 15- 21- 31- 41- 51- 61- 71- 81 S:a 30 40 50 60 20 30 40 50 60 60 30 40 50 60 70 20 30 40 50 60 70 80 90

är år är år är år är år är är år är är år är år är är år är är är år

N HN v—1

N

v-d

NQDNHQQ'CDMNQDKDIDQ H H N & HCOQ'LQCDINOO

_Wv—CNv—l

skol—(Nm m—c—c—n—c

10 »........ 4 5 2 11 11—15»........

21—30 »..... 5

31—40 ».... 4

41—50 »........ 3 21 5

4 8

v—QHNNm—A

v—l NH—v—lv—(v—tv-l v-q

12

v—l

'— memQQNva—C

H mH—lv—m—tmm—c

v-tCO v—l

51—60 »........ 1 3

Summa 9 7 5 1 22 1 7 10 9 3 2 32 1 1 6 6 41 1 17 18 20 10 4

N h '— v—l

1 Därav en intern intagen åren 1905—1912 och ånyo sedan är 1932. * Intagen åren 1896—1919, anställd åren 1919—1934 och ånyo intagen sedan år 1934.

en tids vistelse på hemmet i stort sett kunnat återgå till arbetslivet. En del av internerna har erhållit fortsatt utbildning. Klientelet på Norrbacka— gården är till övervägande delen barnförlanmingsfall och till någon del reumatiker eller spastiker.

För Hälsingborgshemmens del förelåg en betydligt större spridning av klientelet med hänsyn till ålder och vistelsetid på hemmen. Den yngsta in- ternen var 20 år och intagen år 1950 (redan i 17-årså1dern), den äldsta 84 år och intagen för ett 40—tal år sedan eller då Österhemmet kom till. 4 interner hade vistats på hemmet i mer än 20 år. Av de 32 internerna hade endast 5 vistats där kortare tid än fem år.

Vid det till Eugeniahemmet anslutna Nya Hemmet slutligen hade ingen av internerna varit intagen kortare tid än 26 år, och ej mindre än 4 interner hade vistats där i mer än 50 år. Den yngsta internen var 30 år och den äldsta 65 år gammal. Ehuru man strävat efter att befria hemmet från manligt klientel, vistades fortfarande en man på hemmet.

Vad gäller internernas fördelning på skilda hemlån eller -städer, har i bilaga I lämnats en specificerad uppgift för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952. Såsom av bilagan framgår, föllo av de på berörda hem under perioden intagna 96 personerna 30 på vanföreanstalten i Stockholm, 41 på vanföre- anstalten i Hälsingborg och 25 på Eugeniahemmet. Spridningen på de olika länen och städerna var påfallande jämn, om man bortser från Nya Hemmet, där 15 av de 25 internerna tillhörde Stockholms stad eller län.

I fråga om internernas sysselsättning och ekonomiska förhållanden in— tager Norrbackagården en särställning, i det att man där ställt vissa maski- ner och annan utrustning till förfogande samt i anslutning därtill skapat och organiserat en arbets- och sysselsättningsmöjlighet för större delen av klientelet. Praktiskt taget samtliga interner arbeta sålunda hela dagen med metallarbeten, skomakeri, sömnad, vävning, halm— eller borstbin- deri etc. Genom direkt kontakt med industri eller via sin arbetscentral svarar anstaltsledningen för försäljningen av de utförda arbetena. Vid Hälsingborgshemmen och Nya Hemmet åter har klientelets arbete endast relativt ringa omfattning och är närmast att betrakta som sysselsättnings- eller arbetsterapi.

Vid Norrbackagården uppbära internerna själva i princip hälften av den beräknade arbetskostnaden för utförda arbeten, medan anstalten behåller den andra hälften såsom ersättning för administrationskostnader m. m. Interner, som biträda med sysslor vid själva anstalten (hushållsgöromål, sömnad m. m.), erhålla flitpengar efter skälighetsprövning. Två interner, som arbetade utom hemmet vid utredningsmannens besök, fingo avstå ca 75 kr i månaden av sin arbetsinkomst utöver internatavgiften (50 öre om dagen) och 3 kr per månad för tvätt samt hade vidare att själva svara för kläder, tandvård-skostnader m. m. Arbetslönen år 1952 för de interner, som arbetat på Norrbackagården hela året, framgår av efterföljande tab. 42.

Årlig arbetslön kr Antal interner

Under 100 kr ................ 3 100—200 kr ................ 5 201—300 kr ................ 2 ca 400 kr ................ 1 ca 550 kr ................ 1 ca 650 kr ................ 2 ca 750 kr ................ 1 1 500—1 650 kr .............. 3

ca 2150 kr ................ 1

Även om sålunda jämväl de på Norrbackagården intagna internernas arbetsförmåga och behållna inkomst av eget arbete på det hela taget får anses ganska ringa, framgick dock, att några av dessa interner haft full färdighet inom sitt yrke och bort kunna finna god försörjning därav i öppna marknaden, förutsatt att deras bostadsfråga kunnat lösas.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att något bidrag av stats— eller anstaltsmedel icke utgår för arbetshemsklientelets resor till eller från hemorten.

Personalförhållanden

Av bilaga III framgår, att 31 december 1952 vid Stockholmsanstaltens arbetshem funnos sammanlagt 7 befattningar, vid Hälsingborgsanstaltens arbetshem 111/2 befattningar och vid Eugeniahemmets arbetshem 6 befatt- ningar. Om det redovisade antalet befattningar ställes i relation till de vid resp. hem befintliga platserna, erhållas för samtliga hem ca 3 platser per befattning.

Driflkostnaderna och dessas finansiering

I kap. 3 har lämnats en allmän översikt över vanföreanstalternas eko- nomiska förhållanden, gällande statsbidragsgrunder m. m., varjämte i bilaga II redovisats anstalternas totala inkomster och utgifter under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 samt dessas fördelning på de olika verksam— hetsgrenarna. För att ytterligare belysa hithörande förhållanden, vad gäller arbetshemsverkrsamheten, lämnas i tab. 43 en sammanställning för sist- nämnda räkenskapsperiod över inkomsterna, fördelade på olika inkomst- slag, driftunderskotten samt de totala driftutgifterna vid vanföreanstalter- nas arbetshem. Sammanlagt uppgingo driftutgifterna vid hemmen till 356 676 kr, varav 285 804 kr eller 80 % täcktes genom bidrag från staten. Av sistnämnda belopp utgjorde 83 790 kr fasta statsbidrag, beräknade i förhållande till antalet underhållsdagar, och 202 014 kr fyllnadsbidrag till täckande av uppkomna driftunderskott. Avgifterna av kommuner och en— skilda uppgingo till sammanlagt 14 316 kr, vilket endast motsvarade 4 %

Tab. 43. Inkomster, driftunderskott och totala driftutgifter vill vanföreanstalternas arbetshem 1 januari 1951—30 juni 1952

Stockholms- Hälsingborgs- anstalten anstalten Kr Kr Inkomster: 1. Statsbidrag ..................... 84 347 49 443 2. Avgifter av kommuner och enskilda 5 725 8 591 8. Inackorderingsavgifter ........... 11 030 5 049 4. Försäljning .................... 39 916 — 5. Diverse inkomster .............. 561 _ Summa inkomster 91 579 63 083 Driftunderskotl som täckts genom fyllnadsbidrag av staten ......... 68 650 133 364 Totalsumma (= totala driftutgifter) 160 229 196 447

av de totala driftutgifterna. Det får anses anmärkningsvärt, att den dag— avgift, som för närvarande uttages av intern, genom gällande statsbidrags- regler begränsats till 50 öre eller endast en mycket ringa del av den folk- pension, som flertalet interner uppbära. Beträffande inkomsterna i övrigt är det i fråga om Stockholmsanstaltens arbetshem. av intresse konstatera, hur relativt betydande del av hemmets inkomster, som hänför sig till för— säljningen av de vid hemmet tillverkade produkterna. Sagda inkomster upp- gingo nämligen för den aktuella tidsperioden till 39 916 kr.

För att giva en jämförande bild av kostnadsutvecklingen vid de två be- rörda arbetshemmen vid vanföreanstalterna lämnas i tab. 44 en samman- ställning över dessas bruttokostnader per underhållsdag år 1947—30 juni 1952.

Tab. 44. Arbetshemmens dagkostnader

År Stockholms- Hälsingborgs— anstaltens anstaltens arbetshem arbetshem

1947 9: 79 8: 46 1948 9: 70 10: 47 1949 10: 69 9: 89 1950 12: 13 9: 16 1 januari 1951—30 juni 1952 13:99 11:92

Som av tabellen framgår, ha kostnaderna i allmänhet varit något högre vid Stockholmsanstaltens arbetshem än vid Hälsingborgsanstaltens. Detta sammanhänger med den produktiva verksamhet, som bedrives vid det förstnämnda hemmet. I dagkostnaden för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 vid Stockholmsanstaltens arbetshem ingår sålunda bl. a. kostnader för ar-

betslöner till klientelet och för arbetsmaterialer med sammanlagt kr 1:99. Frånräknar man förenämnda löne- och materialkostnader vid Stockholms- anstaltens ar:betshem — som icke ha någon motsvarighet vid Hälsingborgs- anstalten —— stannar dagkostnaden vid 12 kr och överstiger således med endast 8 öre dagkostnaden vid Hälsingborgsanstaltens arbetshem. Om driftunderskotten vid hemmen på samma sätt som bruttodriftkostnaderna beräknas i förhållande till antalet underhållsdagar, blir underskottet vid Stockholmsanstaltens arbetshem 6 kr och vid Hälsingborgsanstaltens 8 :09 kr, vilket visar, att den produktiva verksamheten vid det förstnämnda hem- met i icke obetydlig grad bidrager till att minska eljest föreliggande behov av statsbidrag.

Tidigare reformförslag

Statens sjukvårdskommitté (11) år 1929 framhöll, att de asylfall, som kunde få försvarlig vård i sina hem, givetvis borde vårdas därstädes. De övriga däremot torde samhället vara pliktigt omhändertaga. Härvid vore med avseende å vanförhetens art och grad olika grupper att beakta. En del vore att anse som kroniskt sjuka. För ett stort antal av dessa torde orto- pediska hjälpmedel icke vara till något gagn vare sig för höjande av arbets- förmågan eller för underlättande av livsföringen eller vården i övrigt, eller ock vore dessa hjälpmedel av enklare slag, t.ex. kryckor och gångstolar. Såsom kroniskt sjuka måste ock anses sådana yngre personer, som vore så höggradigt vanföra, att ortopediska hjälpmedel och undervisning icke kunde förhjälpa dem ens till någon grad av arbetsduglighet. Dessa vanföra syntes kommittén böra hänvisas till hemmen för kroniskt sjuka.

För sådana vanföra åter, vilkas tillvaro och skötsel kunde upphjälpas och underlättas genom mera komplicerade bandage eller dylikt och vilka på så sätt ävensom genom en väl genomförd arbetsledning och arbetsför- medling kunde beredas vissa möjligheter till sysselsättning, vore enligt kommittén otvivelaktigt en fortsatt vård i nära anslutning till en vanföre- anstalt av stor betydelse, bl. a. för lättande av elevbelastningen vid yrkes- skolorna. Intoges dessa vanföra å ålderdomshem eller hem för kroniskt sjuka, mötte stora svårigheter och även kostnader för tillsyn av deras bandage eller andra hjälpmedel. Ur ekonomisk synpunkt torde icke heller kunna resas några större betänkligheter emot en viss centralisering av vården av dessa asylfall. Kostnaderna torde nämligen icke bliva nämnvärt högre, om de vårdades på särskilda asylhem i närheten av vanföreanstalterna än om de intoges på sjukhem runt om i landet. Härjämte borde beaktas, att på sådana asylhem större möjligheter funnes att genom god arbetsledning, anskaffande av arbetsmaskiner m. m. upphjälpa deras arbetsförmåga. Kom— mittén hade funnit det praktiskt taget omöjligt att uppskatta behovet av antalet sådana asylplatser och kunde därför för denna vårds utbyggande icke anvisa annat förfarande än att till de vanföreanstalter, som saknade

asylhem, försöksvis anslötes ett dylikt hem av den storlek, att en skolad sköterska kunde ansvara för vården därstädes.

Utan att under rådande ekonomiska förhållanden ingå på bedömande av utsikterna till enskilda initiativ och gåvor för ifrågavarande ändamål ansåg kommittén angeläget, att det allmänna skulle ingripa stödjande även i förevarande hänseende. Enär staten redan iklätt sig bidrag för såväl an- läggning som drift av hem för kroniskt sjuka, skulle någon ny princip för statsbidrag därmed icke komma att tillämpas. Det syntes lämpligt, att de föreningar, som svarade för vanföreanstalterna, jämväl toge asylfrågan om hand. På så sätt torde erforderligt samarbete mellan moderanstalten och asylen bäst garanteras. '

I samband med den proposition (1936: 20), som byggde på sjukvårds- kommitténs betänkande, anförde departementschefen bl. a., att man genom inrättande av dylika asylhem skulle underlätta tillträdet till yrkesskolorna för andra, som kunde i full utsträckning tillgodogöra sig undervisningen därstädes. Departementschefens uppfattning var även, att viss yrkesut- bildning skulle äga rum vid dessa hem. Med dessa utgångspunkter infördes också statligt driftbidrag till vanföreanstalternas arbetshem.

För den grupp av höggradigt vanföra, som svårligen kunde erbjudas någon lämplig utbildning på vanföreanstalternas yrkesskolor, kunde vård- och arbetshem, knutna till vanföreanstalterna, enligt ortoped- och vanföre— vårdssakkunniga (OVS) fylla ett behov. Sär-skild hänsyn kunde här tagas till behovet av speciella byggnadstekniska anordningar, som underlättade detta klientels livsföring. Dylika hem borde emellertid ej ha karaktären av slutgiltig och permanent uppehållsort för dessa vanföra. Det vore tvärtom av betydelse ur allmän trivselsynpunkt, att möjligheter till viss variation av dessa hems klientel kunde upprätthållas. Denna minskade bundenhet till vård- och arbetshemmen komme sannolikt att befordras av de höjda folkpensionerna och kronikervårdens utbyggnad. De sakkunniga ansågo, att det för det dåvarande icke förelåge skäl att överväga utbyggnad av vård— och arbetshemsinstitutionen, bortsett från att ett särskilt vård- och arbets— hem för höggradiga spastiker borde anordnas under ledning av sällskapet Eugeniahemmet.

Remissinstanserna lämnade i allmänhet OVS:s uttalanden på denna punkt utan erinran. I fråga om yrkesutbildningen för det vanföra klientel, som tillhörde arbetshemmen, framhöll emellertid medicinalstyrelsen, att det för vissa skikt knappast kunde bliva fråga om verkligt produktivt arbete utan snarare om »sysselsättningsterapi», varför styrelsen ifråga- satte, om ej dessa hem skulle kunna i stor utsträckning frikopplas från vanföreanstalterna och deras klientel inordna-s i den övriga vården av kroniskt sjuka. Det klientel, där vid särskilt omhändertagande en relativt högvärdig arbetsinsats kunde uppnås, borde fortsättningsvis omhänder- tagas på vård- och arbetshem. Vanförevårdsföreningen i Göteborg fann det

å andra sidan egendomligt, att de sakkunniga ej ansett skäl föreligga att utom för spastiker ens överväga utbyggnad av vård- och arbetshemmen, ehuru det uppenbarligen existerade ett icke täckt behov. De vanföras riks- organisation ansåg det oriktigt att undantagslöst binda arbetshemmen vid vanföreanstalterna. Även andra organisationer än vanförevårdsföreningarna borde kunna få statsbidrag till verksamhet av denna typ.

SVCK:s undersökning är 1953 rörande förekomsten av vanföra med be- hov av intagning på arbetshem, vilken gällde Stockholms och Kronobergs län och vars resultat redovisats i det förestående, ansågs visserligen ej kunna tjäna till utgångspunkt för någon bestämd slutsats rörande be- hovet av arbetshem men föranledde dock SVCK till vissa allmänna utta- landen. Som regel torde man enligt SVCK kunna utgå ifrån att höggradigt vanföra i åldern upp till 50 är, vilka bibehållit viss arbetsförmåga och ej erfordrade kontinuerlig medicinsk vård, i allmänhet icke borde intagas på vare sig kronikerhem eller ålderdomshem. För de kategorier vanföra, som ej lämpligen kunde bosätta sig ute i samhället, fyllde vanförevårdens ar- betshem vissa uppgifter. Företagna utredningar gåve emellertid ej stöd för någon större utvidgning av arbetshemsverksamheten. Försiktigheten syntes också bjuda, att man beaktade sådana faktorer som högre folkpension, ökade möjligheter att erhålla lämpliga bostäder på den öppna marknaden samt förbättrade kommunikationsmedel, vilka vore ägnade att minska behovet av specialinstitutioner av denna art.

Utredningsmannens synpunkter och förslag

Vård- eller arbetshem för vanföra ha endast inrättats vid två av de fyra vanföreanstalterna och vid Eugeniahemmet. Dessa hem äro mycket blygsamma till sin omfattning, och antalet platser i hela riket uppgår alle- nast till ett 70-tal. Hemmens karaktär och funktion är skiftande. Vid Eugeniahemmet och vanföreanstalten i Hälsingborg ha dessa hem närmast vårdhemskaraktär samt äro tillkomna för åtskilliga decennier sedan genom särskilda donationer. Stockholmsanstaltens arbetshem, beläget i Dalarna, har å andra sidan inrättats för endast ett 10-tal år sedan i förhyrda lokaler med syfte närmast att fungera som ett övergångshem för sådana svårt vanföra, som efter erhållen yrkesutbildning krävde en viss tids arbetsträ- ning och tillvänjning före sitt utträde i normalt samhälls- och arbetsliv. Även om man under årens lopp lyckats placera ut en del av internerna i förvärvsarbete, torde det dock ej kunna bestridas, att även Norrbackagår— den har en viss prägel av asyl— eller vårdhem. Oberoende av att man här på ett annat sätt än vid de övriga arbetshemmen kunnat skapa vissa förut- sättningar för yrkesarbete och arbetsträning, synes sålunda knappast något av ifrågavarande arbetshem inom vanförevården kunna sägas helt fylla statsbidragsbestämmelsernas krav på att därstädes skall meddelas under- visning för höjande av de vanföras arbetsförmåga. På det hela taget ha

dessa hem i stället blivit mer eller mindre varaktiga tillflyktsorter för en liten grupp vanföra, som man ej kunnat placera ut i förvärvslivet eller på annan för dem lämpad inrättning.

Även 0111 denna form av omhändertagande fyllt en viss både humanitär och praktisk uppgift, torde den dock också ha varit behäftad med betydande olägenheter. Så ha berörda hem ej fått tillgång till de sjukvårdsresurser, som erfordras för en tillfredsställande vård av de interner, som äro att be- trakta såsom kroniskt sjuka. Vidare ha hemmen ej kunnat förses med de resurser för viss yrkesutbildning samt arbetsträning och arbetsledning, som den bättre delen av klientelet kunnat tillgodogöra sig och sålunda bort er— hålla. Härigenom torde hemmens syfte att underlätta och påskynda de van- föras utträde i arbetslivet i realiteten många gånger ha motverkats till för- män för en mer eller mindre uttalad »asylmentalite—t. Den fortgående ut— byggnaden och förbättringen av samhällets mer allmänt syftande social- och sjukvård är ju ävenledes ägnad att öppna värdefulla nya och vidgade hjälpmöjligheter jämväl för här ifrågavarande kategorier vanföra. Dessa möjligheter böra enligt utredningsmannens mening tillvaratagas och ut- nyttjas i största möjliga utsträckning.

I första hand böra vård- och arbetshennnen sålunda snarast möjligt be- frias från sådana där intagna personer, som rätteligen höra hemma på kroniker- eller ålderdomshem, i den mån de ej kunna omhändertagas av anhöriga eller eljest i familj. Visserligen är utredningsmannen medveten om att försök i sådan riktning kunna vara förknippade med betydande svårigheter * särskilt vad gäller de kroniskt sjuka, för vilka vården ännu ej hunnit utbyggas till erforderlig omfattning — men här må erinras om landstingens och primärkommunernas legala förpliktelser på dessa vård- områden samt den fortgående utbyggnaden av dessa vårdgrenar. En av ut- redningsmannen i annat sammanhang under mars år 1953 verkställd enquéte giver för övrigt vid handen, att man inom landstingen, under vilkas huvudmannaskap under det senaste decenniet tillskapats nära 6 000 platser vid 168 anstalter, för närvarande planerar en utbyggnad vid 88 nya anstalter och avdelningar med icke mindre än tillhopa nära 4 000 platser för kroniskt sjuka. Man bör också i detta sammanhang ihågkomma, att de på arbetshemmen omhändertagna vanföra utgöra endast en mycket ringa del av de personer, vilka i vårt land på grund av invaliditet eller där- med jämställda förhållanden sakna möjlighet att helt eller delvis för— sörja och klara sig själva. Bärande skäl att giva ett dylikt fåtal en sär- ställning torde knappast kunna förebringas. Den sysselsättnings- eller ar- betsterapi, som de här avsedda vanföra kunna och höra erhålla, torde ej heller vara av annan art än vad man redan föranstaltat om eller i vart fall syftar mot vid våra kroniker— och ålderdomshem. Även om den tillsyn av bandage och andra tekniska hjälpmedel, som en del av dessa vanföra kunna ha behov av, tidigare allenast kunde lämnas i samband med de till van-

?

föreanstalterna knutna ortopediska klinikerna med tillhörande bandage- verkstäder, föreligga därutinnan numera väsentligt utökade resurser. Därest den av utredningsmannen förordade utbyggnaden med en ortopedklinik i varje landstingsområde kommer till stånd, gäller icke längre med samma styrka av statens sjukvårdskommitté på sin tid åberopad motivering för anordnandet i samband med vanföreanstalterna av vissa för vanföra av— sedda centraliserade vård- och arbetshem.

Sedan kroniker- och ålderdomshemsklientelet avskilts, återstå av ar- betshemmens interner sådana, som ha en viss arbetsförmåga eller med andra ord äro partiellt arbetsföra. Dessa böra enligt utredningsmannens uppfattning ej utan tvingande skäl isoleras i särskilda arbetshem utan i stället beredas tillgång till det allmänt syftande och alltmer omfattande arbetsvårdssystem, som samhället på senare är byggt upp till förmån för den stora gruppen partiellt arbetsföra i vårt land. Den betydande differentie— ring och smidighet, som redan kännetecknar detta system, vilket alltjämt befinner sig i utveckling, torde ha öppnat vissa tidigare icke föreliggande möjligheter även för det här aktuella klientelet. Man synes sålunda ha rätt räkna med att inom en snar framtid kommer att finnas ökad tillgång i fråga om de resurser inom arbetsvården, som avse s. k. skyddad verksamhet, av— delningar för s. k. halvskyddad sysselsättning samt träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra ävensom näringshjälp m. in. För sin del har utredningsmannen kommit till den uppfattningen, att nuvarande ordning med särskilda arbetshem understundom snarast försvårat en på dylikt hem intagen arbetsför interns inpassning i det normala samhälls— och produktionslivet. Det är ganska naturligt, om man från vederbörande pri- märkommuns sida icke varit särskilt intresserad av att medverka till att anskaffa den bostad och det arbetstillfälle åt en invalidiserad eller partiellt arbetsför person, som varit en förutsättning för att han skulle kunna lämna det arbetshem, där staten och vanförevårdsorganen hittills helt svarat för hans fortsatta försörjning.

För en inpassning av den yrkesutbildade invaliden i samhälls- och pro- duktion'slivet är det emellertid ytterst angeläget, att de åtgärder vidtagas och intensifieras, som kunna främja en sådan utveckling. Hit hör en fort- satt förbättring av de tekniska hjälpmedlen samt en sådan utformning av vissa konnnunikationsmedel och bostäder, att dessa lättare kunna utnyttjas av de vanföra.

Utredningsmannen är mot bakgrunden av vad anförts närmast höjd för att intaga den ståndpunkten, att vanförevårdens vård- eller arbetshem kunna och höra avvecklas. Försiktigheten och hänsynen till de interner, som sedan lång tid tillbaka å dessa funnit sin tillflykt och måhända ha svårt att finna sig tillrätta annorstädes, torde emellertid påkalla en successiv avveckling. Även om utredningsmannen i anledning härav icke vill motsätta sig, att de nuvarande arbetshemmen, allrahelst dessa till viss del tillskapats med dona- tionsmedel, av vederbörande huvudmän alltjämt drivas, kan han dock icke

förorda ett fortsatt statligt engagemang, när det gäller hemmens finan-sie- ring, utan föreslår, att statens driftbidrag till Hälsingborgs- och Stockholms- anstaltens hithörande hem för vanföra från och med den 1 juli 1955 slopas. I den mån så krävs, bör det ankomma på vederbörande interns hemorts— kommun att i sista hand svara för hithörande vårdkostnader, vilket för övrigt i princip redan gäller enligt fattigvårdslagstiftningen. De interner, som kunna förtjäna något på eget arbete eller uppbära folkpension, böra för övrigt i skälig mån bidraga till sina vårdkostnad-er på ifrågavarande hem.

Kap. 9. Kuratorsverksamheten och arbetscentralerna

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning

Kuratorsverksamhet genom härför anställda kuratorer kom till stånd år 1927 vid vanföreanstalterna. För närvarande äro tre kuratorer knutna till vanföreanstalten i Stockholm och två kuratorer till var och en av de tre övriga vanföreanstalterna, varjämte till de s. k. kuratorsavdelningarna knutits sammanlagt 4 kontors- eller skrivbiträden, såsom framgår av hi- laga III.

I k. br. 22 juni 1932 har föreskrivits, att kuratorsverksamheten vid van- föreanstalterna skall bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med grun- der, som angivits i en skrivelse från medicinalstyrelsen 9 juni 1932. Be- träffande de uppgifter, som borde åligga dessa kuratorer, har medicinalsty- relsen framhållit, att kurator i första hand borde ha dels att förmedla ar— bete för och även på annat sätt bistå yrkesutbildade vanföra, dels så långt möjligt söka medverka vid ordnandet av utbildning utanför vanföreanstalt för personer, vilka ifrågasatts till bidrag därtill från pensionsstyrelsen. För dylikt ändamål borde det åligga kurator att söka förbindelse med hant- verkare, industriidkare, hantverksföreningar m. fl. samt att i övrigt stå i kontakt med arbetsförmedlingar och andra sociala inrättningar, som hade med arbets-anskaffning att göra. Kurator borde, i och för fullgörande av nämnda arbetsuppgifter, på uppdrag av vederbörande vanföreanstalts sty— relse för'etaga inspektionsresor inom anstaltens distrikt och därvid särskilt besöka forna elever vid anstalten liksom även, i den mån sig göra läte, personer, som med bidrag från pensionsstyrelsen erhållit eller erhölle yrkesutbildning utanför vanföreanstalt. Över besök hos elev, till vars utbild- ning bidrag utgått eller utginge från pensionsstyrelsen, borde rapport av- lämnas till nämnda styrelse. Kurator borde även göra sig underrättad om ännu ej yrkesutbildade vanföras behov av yrkesutbildning och undersöka möjligheterna till yrkesutbildningens ordnande. Med stöd av berörda före- skrifter och med hänsynstagande till vunna erfarenheter har arbetet vid vanföreanstalternas kuratorskontor fått sin nuvarande utformning.

Utvecklingen har medfört, att kuratorerna vid vanföreanstalterna i lik— het med sjukhuskuratorer kommit att få ägna väsentlig tid åt att bistå de ortopediska klinikernas patienter med råd och hjälp. Vid patienternas ut- skrivning föreligga ofta problem av social natur, som påfordra bistånd från kurator, särskilt när kvarstående invaliditet skapar svårigheter ur ar- bets- och försörjningssynpunkt. I samråd med rektor ha kuratorerna även att lämna viss social omvårdnad åt skolhems- och yrkesskolelever, yrkes- vägledning åt vanföra samt medverkan vid arbetsanskaffning.

Vid behandling av ärenden rörande yrkesutbildning åt vanföra rådgör kurator med anstaltens läkare, med yrkeslärare och i förekommande fall även med arbetsförmedlingens yrkesvägledning. I Stockholm och Göteborg har även i viss omfattning under senare år anlitats den psykologiska ex- pertis, som vid resp. högskolors psykotekniska institut står till förfogande.

För att intensifiera samarbetet mellan kuratorerna och arbetsförmed- lingsorganen har man ordnat konferenser mellan tjänstemännen på van- föreanstalterna och arbetsvårdsassistenterna vid arbetsförmedlingarna inom resp. vanförevårdsdistrikt. Under hänvisning till gällande överenskom- melse angående samarbetet mellan vanföreanstalterna och arbetsmarknads- styrelsen, intagen i kap. 3 ovan, må framhållas, att efte-rkontrollen av van- föreanstalternas utskrivna elever bör ske i intimt samarbete med länsar- betsnämnderna, att reseverksamheten inom de båda institutionerna bör i görligaste mån samordnas samt att kuratorn bör med—dela vederbörande arbetsvårdsassist-ent om planerade resor. Sedan utbildningen avslutats, skall kuratorn tillse, att lämplig arbetsplacering äger rum samt, då vanför skall etablera sig som egen företagare, ordna med bidrag till erforderliga verktyg och maskiner.

Från början hörde det till kuratorskontorens uppgift-er att även ombe- sörja arbetsberedning åt sådana svårt vanföra, som endast kunde utföra arbete i sina hem. Denna verksamhet omhänderhaves emellertid nu vid vanföreanstalterna av särskilda kvinnliga tjänstemän, som förestå s. k. arbetscentraler. Vid arbetscentralen i Stockholm är dessutom en sömmerska anställd, vartill kommer ett biträde för skriv- och expeditionsgöromål. Arbetscentralerna tillhandahålla mönster och material för arbeten av hemslöjdskaraktär, såsom sömnad, stickning, brodering, märkning, hem- slöjdsarbete i halm, trä, metall o. d., samt ombesörja försäljning av de färdiga produkter, vilka mot ersättning tillverkats av de vanföra. Arbets- centralen vid vanföreanstalten i Stockholm förser därjämte till betydande del klientelet vid arbetshemmet Norrbackagården med arbete och om- händ-erhar vidare sedan några år tillbaka viss tillverkning och förmedling av rullstolar. Föreståndarinnan vid arbetscentra-len i Härnösand sköter dessutom arbetsterapien på den ortopediska kliniken.

Antalet personer, som under år 1952 försetts med arbete genom cen- tralernas försorg, uppgick enligt tab. 45 till sammanlagt närmare 300, varav ej mindre än drygt 240 kvinnor. Klientelet vid Härnösandsanstalten

Tab. 45. Antal personer, som år 1952 försetts med arbete genom vanföreanstalternas arbetscentraler

Hemort Arbetscentralen vid vanföreanstalten i Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand Samtliga M Kv S:a M Kv S:a M Kv S:a M Kv S:a M Kv S:a

Stockholms stad ........ 1 14 15 _ _ _ — _ _ _ _ — 1 14 15 Stockholms län ........ 2 11 13 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 11 13 Uppsala län ........... _ 1 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 Södermanlands län ..... 1 7 8 _ _ _ — —— _ _ — _ 1 7 8 Östergötlands län ...... 1 4 5 _ _ _ — _ _ — _ _ 1 4 5 Jönköpings län ........ _ _ _ 1 _ 1 1 13 14 _ _ _ 2 13 15 Kronobergs län ........ _ _ _ _ —— _ 1 9 10 _ _ _ 1 9 10 Kalmar län ............ _ 2 2 — _ _ 3 6 9 _ _ _ 3 8 11 Gotlands län .......... _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ — _ _ Blekinge län ........... _ — _ _ _ _ 4 17 21 _ _ _ 4 17 21 Kristianstads län ....... _ 1 1 _ _ _ 3 20 23 _ _ _ 3 21 24 Hälsingborgs stad ...... — _ _ _ _ _ 7 22 29 _ _ _ 7 22 29 Malmöhus län ......... _ _ _ _ _ — 4 17 21 _ _ — 4 17 21 Hallands län .......... _ _ _ 2 3 5 1 3 4 _ _ _ 3 6 9 Göteborgs stad ......... _ 1 1 3 17 20 — _ _ _ _ — 3 18 21 Göteborgs och Bohus län _ _ _ 1 6 7 — _ _ _ _ _ 1 6 7 Älvsborgs län. . . ..... . _ _ _ 3 6 9 _ _ _ _ _ _ 3 6 9 Skaraborgs län ........ — _ _ 6 3 9 _ _ — _ _ _ 6 3 9 Värmlands län ........ — _ — 3 4 7 _ _ _ _ _ — 3 4 7 Örebro län . .......... 1 4 5 _ _ _ _ — _ _ _ _ 1 4 5 Västmanlands län ...... 6 6 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6 6 Kopparbergs län ....... _ 4 4 _ _ _ — _ _ _ _ — _ 4 4 Gävleborgs län ........ — 5 5 _ _ _ _ —— _ 1 9 10 1 14 15 Härnösands stad ....... _ _ _ _ _ _ — _ _ 1 1 2 1 1 2 Västernorrlands län . . . . _ 1 1 _ _ _ _ _ _ 2 8 10 2 9 11 Jämtlands län ......... _ 1 1 _ _ _ _ _ _ 2 7 9 2 8 10 Västerbottens län ....... _ _ _ _ _ _ _ _ — 1 4 5 1 4 5 Norrbottens län ........ _ _ _ _ _ — _ — _ _ 5 5 _ 5 5

Summa 6 62 68 19 39 58 24 107 131 7 34 41 56 242 298

var ganska jämnt utspritt över anstaltens upptagningsområde, medan kli- entelet vid de tre övriga vanföreanstalterna i påtaglig grad var koncentrerat till vederbörande anstalts förläggningsort och den närmaste trakten där- omkring. Det enda län, som ej var representerat, var Gotlands. Såväl absolut som relativt sett var Hälsingborgs stad starkast företrädd med ej mindre än 29 fall eller 10 % av hela klientele-t. Det är också påfallande, att ar- betscentralen i Hälsingborg omfattat ett avsevärt större antal personer än någon av de övriga arbetscentralerna. Så föllo ej mindre än 130 av de 300 klienterna på Hälsingborgscentralen.

Om man ser på den tid, under vilken klientelet :mer kontinuerligt an- litat arbetscentralerna, visar företagen undersökning, att ungefär tredje- delen av de 300 klienterna sysselsatts i denna verksamhet endast ett eller annat år, medan ca 10 % replierat på eentralerna under mer än 10 år, därav några ända sedan centralerna startades.

Det ekonomiska utfallet av arbetscentralernas verksamhet har under senare år varierat rätt kraftigt. På det hela taget ha emellertid, vissa år

ganska betydande, underskott uppstått i denna verksamhet. Under räken- skapsperioden 1 januari 1951—30 juni 1952 uppvisade dock, som kan ut- läsas av bilaga 11, Stockholms- och Göteborgsanstalterna överskott om 5 788 resp. 4 715 kr på arbetscentralernas verksamhet. Därvid bör emeller- tid märkas, att i Stockholinscentralens verksamhet ingår även den s. k. rullstolsförmedlingen, vilken sagda period givit ett nettoöverskott om ej mindre än 18 349 kr, vilket mer än uppvägt ett underskott om 12 561 kr på själva arbetscentralsverksamheten.

Tidigare reformförslag

Frågan om den här berörda kuratorsverksamhetens utbyggnad har varit föremål för behandling av kommittén för partiellt arbetsföra i dess be- tänkande rörande effektiviserad kura'tors- och arbetsförmedlingsverksam- het för partiellt arbetsföra (SOU 1946: 24). Konrmittén anförde där, att någon utökning av antalet kuratorer vid vanföreanstalterna icke syntes be- hövlig. I första hand borde man enligt kommittén aW'akta resultatet av den intensifierade verksamheten i fråga om arbetsanskaffning m. m. från den offentliga arbetsförmedlingens sida, varigenom en viss arbetsavlast- ning bord—e kunna ske från vanföreanstalternas kuratorskontor.

Dä kuratorsverksamheten vid vanföreanstalterna i slutet på 1920-talet växte fram, var socialvården och övriga åtgärder för de partiellt arbetsföra föga utbyggd, enligt vad ortoped- och vanförevårdssakkunniga (OVS) fram- hållit i sitt betänkande. Sedan dess hade lokala socialvårdsorgans verksam- het effektiviserats i samband med att större krav ställts på dessa organ genom nya sociala reformer. Detta hade bl. a. föranlett många kommuner att anställa socialtjänstemän med specialutbildning. Vidare hade arbets- förmedlingens intresse och resurser för de partiellt arbetsföras problem på ett väsentligt sätt ökat. De vanföras sociala omvårdnad borde därför ställas under omprövning. Uppenbart vore enligt de sakkunnigas mening, att de allmänt syftande åtgärderna i viss mån medverkade till att de van- föras intressen bättre kunde tillgodoses. Lika klart vore emellertid, att de vanföra i viss mån hade speciella problem och att deras intressen därför bäst kunde tillgodoses genom personer, som vore särskilt förtrogna med dessa. Särskild kuratorsverksamhet för vanföra hade därför alltjämt sin stora mission att fylla, ansågo de sakkunniga.

På det hela taget funno OVS, att vanföreanstalternas kuratorsverksam— het borde i fortsättningen bedrivas under dittillsvarande former. I den mån nya ortopediska kliniker inrättades vid centrallasarett, borde särskilt be— aktas behovet av kuratorsvård för dessas klientel. Samarbetet mellan kura- tor vid vanföreanstalt och kurator vid centrallasarett, där ortopedisk klinik funnes, borde bli mycket intimt, bl. a. genom att kurator vid central- lasarett skulle äga påkalla biträde av kurator vid vanföreanstalt. Särskilt viktigt vore, att kuratorer, anställda vid centrallasarett med ortopedisk

klinik, hade god kännedom om vanföreanstalternas arbetssätt. Av denna anledning uttalade de sakkunniga önskvärdheten av att varje kurator, som i sin verksamhet komme i beröring med detta klientel, hade viss del av sin utbildning (praktik) förlagd till vanföreanstalt.

I fråga om arbetscentralernas verksamhet funno OVS ingen anledning till ändring. Vissa försök påginge från arbetsförmedlingarnas sida att ordna hemarbete åt höggradiga invalider, och dessa åtgärder borde även komma de höggradigt vanföra till godo. Om denna verksamhet skulle få fastare organisation och uppnå avsevärda resultat, borde verksamheten vid van— föreanstalternas arbetscentraler enligt de sakkunniga tagas under förnyad prövning.

Remissinstanserna lämnade i regel OVS:s uttalanden i berörda stycken utan erinran. Medicinalstyrelsen och vanförevårdsföreningarna föreslogo dock i detta sammanhang införande av en viss anmälningsplikt för de ortopedi-ska lasarettsklinikerna beträffande utskrivna vanföra. Enligt medi- cinalstyrelsens mening borde således varje fall, som vårdades på dylika kliniker och utskreves därifrån med bestående vanförhet, av klinikens (lasarettets) kurator anmälas till kurator vid närmaste vanföreanstalt. Vanförevårdsföreningarna uttryckte även önskemål, att föreskrifter rörande skyldighet till samråd skulle införas i lasarettskuratorernas instruktioner. Arbetsmarknadsstyrelsen betonade för sin del, att ansvaret för de vanföras yrkesvägledning och yrkesorientering saint arbetsförmedling m. m. i all- mänhet borde åvila arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organ, även om vanföreanstalternas kuratorer borde lämna bistånd därvidlag samt ett intimt samarbete upprätthållas på detta område.

Utredningsmannens synpunkter och förslag Den sociala kuratorsverksamheten anordnades redan i slutet på 1920- talet vid vanföreanstalterna, där denna verksamhet nått en avsevärd om- fattning samt fått en speciell karaktär. Uppenbart är också, att en sådan verksamhet varit särskilt viktig och värdefull, eftersom det här gäller personer med långvarigt och i vissa fall livslångt hjälpbehov av olika slag. Såsom OVS redan år 1948 framhållit, bör emellertid en omprövning av frågan om särskild socialkuratorsverksamhet för vanföra ske med hänsyn till socialvårdens och speciellt arbetsvårdens fortgående utbyggnad och effektivisering. Vid en sådan omprövning måste även beaktas den inverkan, som en av utredningsmannen föreslagen framtida omgestaltning av van- föreanstalterna kan få på bedömningen av förevarande spörsmål.

Vad först gäller de ortopediska klinikerna, måste det fortsatta behovet av sociala kuratorer anses vara klart dokumenterat. I och med 'att de orto- pediska klinikerna vid vanföreanstalterna bliva överförda till allmänna sjukhus, faller det sig naturligt, att dessa klinikers kuratorsbehov tillgodo- ses inom ramen för sjukhusens allmänna kuratorsorgani-sation. Därvid bör beaktas, att de ortopediska fallen kräva en förhållandevis större insats av

social kurator än flertalet andra sjukhuspatienter. Tillkomsten av en orto- pedisk klinik vid ett sjukhus leder sålunda i och för sig till stegrade an- språk på sjukhusets kuratorsresurser, vilket bör beaktas vid bedömningen av personalbehovet. En av de viktigaste kuratorsuppgifterna vid ortopedisk klinik liksom vid en del andra sjukhuskliniker —— blir att i förekom- mande fall sätta patienten i förbindelse med samhällets organ för arbets- vård åt partiellt arbetsföra. Därvid bör kuratorn vända sig till det allmänna organet inom detta område på orten, ej direkt till exempelvis vanföre-an— stalt. Sorteringen och placeringen av arbetsvårdsfallen bör nämligen enligt utredningsmannens uppfattning ske Via den allmänna arbetsvårdens organ.

Vanföreanstalterna skulle enligt utredningsmannens ovan framförda förslag bliva i huvudsak inriktade på kvalificerad arbetsvård för partiellt arbetsföra. Denna verksamhet måste helt naturligt bedrivas i intimt sam- arbete med samhällets arbetsvårdande organ utanför anstalterna. Detta förutsätter, att personalen vid hithörande >>arbetsvårdsinstitut>>, som utred— ningsmannen stannat för att kalla de reformerade vanföreanstalterna, har ingående insikter och erfarenheter beträffande arbetsvård över huvud samt goda kontakter med arbetsvårdsassistenter och andra berörda tjänstemän ute på fältet. Till en betydande del borde de ifrågavarande arbetsupp— gifterna även för institutens eget klientel bäst kunna ombesörjas av den allmänna arbetsvårdens organ. Arbetsvårdsinstitutens tjänstemän med dessa uppgifter böra sålunda enligt utredningsmannens uppfattning vara såväl sociala kuratorer som arbetsvårdsassistenter, vilka jämte stöd och rådgivning åt de partiellt arbetsföra under dessas vistelse på instituten även skulle vara klientelet behjälpliga med att därefter förmedla arbete eller sysselsättning samt anskaffa bostad, maskinutrustning m. m. Detta bör i regel ske- genom att kuratorn—arbetsvårdsassistenten i god tid före utskrivningen tager kontakt med vederbörande patients lokala arbets- vårdsexpedition och socialvårdsbyrå. Den reseverk'samhet, som vanföre— anstalternas kuratorer för närvarande bedriva, torde i huvudsak kunna om— besörjas inom ramen för den allmänna arbetsvårdsorganisationen. Själv- fallet böra kostnaderna för verksamheten helt bestridas med statsmedel.

Arbetscentralerna ingå otvivelaktigt som ett ingalunda oviktigt led i arbetsvården för de vanföra, som ej kunna utföra något arbete utanför det egna hemmet, och liknande centraler ha betydelse även för andra kategorier av partiellt arbetsföra. Utredningsmannen kan emellertid svårligen finna anledning till att i framtiden särskilda arbetscentraler för vanföra skulle vara anordnade vid de blivande arbetsvårdsinstituten för partiellt arbets- föra. Dessa institut skulle ju nämligen vara inriktade på kvalificerad ar- betsvård för olika grupper av partiellt arbetsföra, och arbetscentraler av förevarande art falla icke inom ramen för en sådan verksamhet. Då de nuvarande arbetscentralerna visat sig vara av betydelse och värde i första

hand för ett relativt begränsat antal i närheten av resp. vanföreanstalt bo— satta vanföra, torde en dylik verksamhet knappast vara att i och för sig betrakta såsom en lämplig uppgift för de blivande arbetsvårdsinstituten med dessas stora upptagningsområden.

I betydande utsträckning sammanfaller den verksamhet, som bedrives av vanföreanstalternas arbetscentraler, med motsvarande av de blindas för- ening-ar m. fl. bedriven verksamhet, avsedd att underlätta arbetsanskaff- ning och material åt samt försäljning av arbetsprodukter, tillverkade av blinda en verksamhet, som vad gäller särskilt försäljningen på den all— männa marknaden konkurrerar med i stort sett likartade produkter, vilka tillverkas vid åtskilliga av det allmänna drivna anstalter för psykiskt efterblivna, epileptiker in. fl. Enligt utredningsmannens uppfattning bör om möjligt en samordning på detta område snarast komma till stånd. En med statsmedel bekostad dylik, på allenast de vanföras behov inriktad verk- samhet vid de planerade arbetsvårdsinstituten kan knappast anses moti- verad. I den mån verksamheten icke kan efter erforderlig samordning om- händerhavazs av de handikappades egna organisationer, synes böra över- vägas, om icke verksamheten skulle kunna i anslutning till vad kommittén för partiellt arbetsföra förordat anförtros åt de lokala arbetsförinedlings— och arbetsvårdsorganen i samarbete med industrier m. fl.

Oberoende av vad sålunda anförts vill utredningsmannen, i avbidan på att en nyordning på området kommer till stånd, ändock ej motsätta sig, att de särskilda arbetscentralerna för vanföra tillsvidare må bibehållas i stort sett oförändrade. I så fall böra dessa centraler dock ej organisatoriskt infogas i de blivande arbetsvårdsinstituten och i vart fall liksom hittills vara undantagna från rätt till statsbidrag. Närmast synas sådana centraler böra ha ställningen av speciella anordningar för vanföra, handhavda och bekostade av vederbörande vanförevårdsföreningar eller motsvarande organ, om och i den mån en samordning ej kan komma till stånd med liknande verksamhet för andra grupper av handikappade.

Vad slutligen angår den av allenast Stockholmsanstalten inom ramen för dess arbetscentral bedrivna tillverkningen och förmedlingen av invalid- vagnar och rullstolar, finner utredningsmannen visserligen det därutinnan tagna initiativet ur många synpunkter tilltalande och riktigt. Ifrågava— rande verksamhet, till vilken utgår statsbidrag efter principiellt samma regler och grunder som till stödjebandage och proteser, bör emellertid, såsom utredningsmannen kommer att närmare utveckla i kap. 10, till skill- nad från vad hittills varit fallet, regleras efter självkostnadsprincipen, var— vid må tagas hänsyn till skäliga kapital— och administrationskostnader ni. m. för berörd verksamhet. Vid sådant förhållande förefaller det utred— ningsmannen naturligt, att såväl tillverkningen som försäljningen av jäm— väl rullstolar kommer att överflyttas på det i kap. 10 föreslagna centrala bandagebolaget.

Kap. 10. Ortopediska och tekniska hjälpmedel samt därmed sammanhängande verksamhet Allmän översikt

Som ett viktigt led i ortoped- och vanförevården ingår att tillgodose klientelets behov av stödjebandage, proteser, ortopediska skodon, rullstolar, invalidvagnar och andra hjälpmedel av olika slag. Inom vanförevården insåg man redan tidigt betydelsen härav, men de ekonomiska resurserna voro till en början ytterligt begränsade. Sedan den sjukvårdande verk- samheten vid vanföreanstalterna under början av 1900—talet kommit att spela en mer dominerande roll än tidigare och därigenom frågan om en rationellare och mer effektiv bandageriverksamhet alltmer aktualiserats, inrättades efter hand vid dessa anstalter särskilda bandageverkstäder jämte ortopediska skomakeriverkstäder. Även Eugeniahemmet har anordnat egen bandageverksamhet. Flertalet av de ortopediska lasarettsklinikerna, Solhems sjukhus samt kustsanatorierna i Barkåkra och Apelviken äro ävenledes försedda med egna bandageverkstäder. Ortopedklinikerna vid S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset ha dock ej egna sådana verkstäder utan anlita huvudsakligen privata bandageleverantörer.

Den särskilda enquéte rörande planerad utbyggnad av ortopedvården vid allmänna sjukhus, som utredningen låtit göra under hösten 1953 och som redovisats under kap. 5 i samband med behandlingen av den sjuk— Vårdande verksamheten, gav vid handen, att betydande och relativt aktu- ella utbyggnadsplaner på området föreligga. I samband därmed ha pla- nerats mer eller mindre omfattande särskilda bandageverkstäder vid de ifrågasatta nya ortopedklinikerna.

Alltsedan början av innevarande sekel har det allmänna i viss utsträck— ning lämnat ekonomiskt stöd åt dem, som varit i behov av bandage och proteser. Sålunda bidrogo till en början landstingen med 2/3 av kostna- den för bandage och proteser åt obemedlade och mindre bemedlade van- föra. Denna bidragsgivning övertogs år 1937 av staten. I samband där- med bortföll den ekonomiska behovsprövningen. En redogörelse för bit- hörande statsbidragsgrunder och därmed sammanhängande bestämmelser har lämnats i kap. 3, varför här endast sammanfattningsvis må erinras därom, att statsbidrag till stödjebandage och proteser m. m. numera utgår icke endast till patient, som behandlas för vanförhet vid vanföreanstalt eller Eugeniahemmet, utan jämväl vid lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, där ortopedisk avdelning finnes anordnad, samt vid anstalt för kirurgisk tuberkulos. I detta sammanhang må även nämnas, att statsbidrag utgår för såväl anskaffning av här åsyftade hjälpmedel

som även i förekommande fall reparation av dessa. Statsbidragsunderlagets storlek är ej begränsad vare sig uppåt eller nedåt enligt gällande författ- ningsbestämmelser, oaktat visst förslag härom tidigare framlagts av medicinalstyrelsen. Efter rekommendation av SVCK torde dock vanföre— anstalterna och Eugeniahemmet i regel icke söka statsbidrag för bandage eller annat hjälpmedel, vars totalkostnad understiger 6 kr.

Vidare må framhållas, att SVCK för budgetåret 1954/55 tillerkänts stats- bidrag med 20 000 kr för befrämjande av forskning rörande proteser och stödjebandage. Bidraget skall av centralkommittén användas i syfte att åstadkomma ändamålsenliga proteser och stödjebandage samt att förbilliga produktionen av desamma. Härvid må medel beviljas till forskare för in— köp av instrument eller annan material, avlönande av vetenskapligt eller annat biträde, täckande av kostnader för resor, minskade avlöningsför- måner o. (1. samt skälig ersättning för av forskaren utfört arbete, till stipendier för studieresor samt till publicering av forskningsresultat. På centralkommittén skall ankomma att taga initiativ till sådan forskning, som är av särskild betydelse för de vanföra, att tillhandagå myndigheter, institutioner och enskilda med råd och upplysningar samt att till inrikes— departementet och medicinalstyrelsen före den 1 september 1955 avgiva redogörelse för bidragets användning.

Nuvarande förhållanden i kritisk belysning

När det gäller att belysa förhållanden, som sammanhänga med verk- samheten vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets bandage— och orto- pediska skomakeriverkstäder, synes det med tanke på dessas framtida ställning nödvändigt skaffa sig en överblick över den hithörande verk- samhet, som bedrives vid rikets ortopedkliniker över huvud. I det efterföl- jande betecknas understundom hithörande hjälpmedel av olika slag och därmed sammanhängande verksamhet med den sammanfattande benäm- ningen >>bandage>> resp. »bandageverksamhet».

Bandageverksamhetens omfattning

För att belysa omfattningen av bandageverksamheten vid landets orto- pedkliniker och andra därmed jämförliga inrättningar har utredningen in- hämtat uppgifter om antalet levererade bandage och proteser m. in. av olika slag. Resultatet av undersökningen redovisas i tab. 46, vad gäller vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, för vilka redovisningen på tidigare anförda skäl måst omfatta perioden 1 januari 1951——30 juni 1952, samt i tab. 47 i fråga om vissa andra sjukvårdsinrättningar, där ortopedvård bedrives. Frånsetti sistnämnda tabell angivet undantag avser denna kalen— deråret 1952. Levererade rullstolar, invalidvagnar, gånghagar, gångbockar och andra liknande hjälpmedel ha icke medtagits.

Tab 46. Antal av vanföreanstalterna och Eugeniahemmet levererade bandage, proteser och ortopediska skodon m. in. under tiden 1/1 1951_30/5 1952

T y p Stock- Göte- Häl- Här- Samtliga Euge- Samtliga

holms- borgs— sing- no- vanföre- nia- anstal- anstal- borgs- sands— anstal- hem- ten ten anstal- anstal- ter met ten ten Nattskenor och ligglådor .. st. 1072 676 276 547 2 571 155 2 726 Bandage för fot och ben (underbens- och helbens- bandage m. m.) ....... » 461 380 162 152 1 155 104 1259 Bandage för hand och arm » 85 58 87 37 267 21 288 Benproteser ............. » 624 331 99 224 1 278 70 1 348 Armproteser ............. » 196 62 37 79 374 2 376 Ansatsdelar till armproteser » 462 1 — 75 224 7 61 761 Dorsalextensionsbandage .. » 92 136 35 109 372 25 397 Creutzskenor för knä ..... » 118 90 19 —— 227 —— 227 Abduktionsskenor ........ » 85 -—- 20 16 121 — 121 Halskragar ............. » 75 17 23 21 136 3 139 Korsetter. tyg ............ » 6 058 4 385 1 007 2 820 14 270 335 14 605 » , läder .......... » 371 632 54 192 1 249 88 1 337 » , övriga ......... » 22 43 360 4 429 1 430 Höfthylsor .............. » 12 37 — 6 55 —— 55 Knähylsor ............... » 136 62 13 58 269 26 295 Känghylsbandage ........ » 44 49 10 22 125 17 142 Kängbandage ............ » 398 71 105 75 649 136 785 Ortop. skodon (utan mek. anordn.) handgjorda . . . par 1 442% 392 291 721 2 8461/2 400 3 2465/2 Ortop. skodon (utan mek. anordn.) övriga ........ » 98 6 338 18 140 6 594 10 6 604 Langes inlägg ............ st. 3 192 359 57 208 3 816 75 3 891 Hålfotsinlägg ............ » 16 914 23 832 2 221 6 830 49 797 808 50 605 Övriga bandage av olika slag » 463 642 75 15 1 195 10 1 205 Summa 32 4203/2 38 592 5 044 12 500 88 556% 2 286 90 842 Vz

1 Statistikbokföres ej vid Göteborgsanstalten.

Av tabellerna framgår, att huvudparten av ifrågavarande leveranser kom- mer på vanföreanstalterna. Om man beräknar, att årsomsättningen vid vanföreanstalterna liksom även vid Eugeniahemmet motsvarar ungefär % av de i sammanställningen för 11/2 år redovisade uppgifterna, skulle så— lunda det sammanlagda bandageantalet under ett år för vanföreanstal- terna utgöra 59 038 mot sammanlagt 39 378 för de övriga inrättningarna. Bland de sistnämnda har därvid inräknats Eugeniahemmet. De egentliga vanföreanstalterna svara sålunda för ca 60 % av det totala antalet under ett år levererade bandage.

Granskar man, hur totalantalet bandage fördelar sig på de olika ban— dagetyperna, finner man, att de kvantitativt största posterna utgöras av hålfotsinlägg, tygkorsetter, ortopediska skor och s. k. Langes inlägg. En jämförelse mellan vanföreanstalterna och de övriga sjukvårdsinrättning— arna i fråga om årsomsättningen för dessa bandagetyper redovisas i tab. 48. Som framgår av tabellen, äro, bortsett från Langes inlägg, vanföreanstal-

Tab. 47. Antal av vissa sjukvårdsinrättningar år 1952 levererade

S:t Görans Södersjuk- Linköpings sjukhus huset lasarett

Nattskenor och ligglådor .......................... st. 26 65 111 Bandage för fot och ben (underhens- och helbens- bandage m. m.) ............................... » 31 33 21 Bandage för hand och arm ....................... » 24 10 21 Benproteser ...................................... » 56 17 2 1 Armproteser ..................................... » 3 1 10 Ansatsdelar till armproteser ....................... » — —— —— Dorsalextensionsbandage .......................... » 11 21 29 Creutzskenor för knä ............................. » 19 24 14 Abduktionsskenor ................................ » — —— —— Halskragar ...................................... » 8 20 8 Korsetter, tyg .................................... » 1 139 993 1 502 » , läder .................................. » -—— 13 19 » , övriga ................................. » —— 5 Höfthylsor ....................................... » 2 — -— Knähylsor ....................................... » 12 15 — Känghylsbandage ................................. » 8 —— Kängbandage .................................... » 2 -— —- Ortop. skodon (utan mek. anordning) handgjorda .. . par 155 64 92% » » ( » » » ) övriga ....... » — — _ Langes inlägg .................................... st. 265 595 717 Hålfotsinlägg ..................................... » —- 168 2 477 Övriga bandage av olika slag ..................... » 3 35 — Summa 1 764 2 074 5 0471/2

1 Uppgifterna avse tiden 1], 1952—30/& 1953.

ternas sammanlagda leveranser av förenämnda bandagetyper i allmänhet betydligt större än de övriga sjukvårdsinrättningarnas. Av särskilt intresse är att konstatera, att vanföreanstalterna praktiskt taget varit ensamma om att leverera icke handgjorda ortopediska skor, (1. v. s. vanliga köpskor ändrade för ortopediskt bruk. Denna tillverkningsmetod, som ursprung— ligen lanserats av vanföreanstalten i Göteborg men numera i stor utsträck- ning även användes vid Stockholmsanstalten, har i flertalet fall visat sig mycket ändamålsenlig och ställer sig, jämfört med egen tillverkning av handgjorda skor, väsentligt förmånligare såväl för den enskilde som för staten även om från vissa håll göres gällande, att sådana skor, trots att goda kvaliteter användas, i regel ha kortare livslängd än handgjorda samt att de icke alltid giva ett ur behandlingssynpunkt 'fullt tillfredsställande resultat.

En på samma sätt gjord jämförelse i fråga om några av de bandagean- ordningar, som ur såväl tillverknings- som kostnadssynpunkt tillhöra de »större» bandagen, nämligen bandage för fot och ben, känghylsbandage och knähylsor samt arm- och benproteser, göres i tab. 49.

bandage, proteser och ortopediska skodon m. m. Lunds Malmö Allm. Örebro Solhems Kustsana- Kronprin- Samtliga lasarett sjukhus lasarett sjukhus toriet sessan Apelviken Victorias kustsana- torium 1 178 51 52 74 15 63 635 41 48 63 22 62 26 347 56 36 31 18 27 12 235 44 22 58 11 6 235 8 1 14 _ _ 37 2 5 30 _ _ —— 37 82 23 14 13 _— 37 230 69 16 9 6 3 160 — 29 2 14 5 50 6 3 1 6 52 1 361 443 2 022 910 333 46 8 749 60 16 10 21 70 40 249 9 _ 57 _ 8 — 79 10 2 _ 7 22 18 61 24 7 15 15 10 38 136 4 _ _ _ _ 8 20 35 _ _ 8 1 46 1011/2 79 39 216 23 _ 770 1 582 160 680 175 43 24 4 241 5257 6314 3044 2544 1157 316 21277 96 _ 12 — 58 4 208 9 0251/2 7 223 6 182 4 043 1 849 646 37 854 ! Tab. 48. Årsomsättn' av vissa v ' are orto ediska hjäl medel ! "18 P P ! T y P Vanföre— Övriga sjuk- Samtliga * anstalterna vårdsinrätt— , ningar ? Hålfotsinlägg ........................... st. 33 198 21 816 55 014 % Tygkorsetter ........................... » 9 513 8 972 18 485 , Ortopediska skor, handgjorda ........... par 1 898 1 037 2 935 : » » , övriga ................ » 4 396 7 4 403 ! Langes inlägg .......................... st. 2 544 4 291 6 835 Summa 51 549 36 123 87 672

Tabellen visar, att berörda bandage och proteser till övervägande delen levereras av de egentliga vanföreanstalterna. Dessa anstalter svara så- lunda för 65 % av samtliga bandage för fot och ben, 73 % av känghyls- bandagen, 54 % av knähylsorna och inte mindre än 87 resp. 75 % av samt- liga arm- och benproteser.

De föreliggande sammanställningarna visa, att antalet levererade ban— dage från var och en :av de olika ortopedavdelningarna (klinikerna) är

Tab. 49. Årsomsättning av vissa »större» ortopediska hjälpmedel

T y p Vanföre- Övriga sjuk- Samtliga anstalterna värdsinrätt- ningar

Bandage för fot och ben ................ st. 770 416 1 186 Känghylsbandage ....................... » 83 31 114 Knähylsor .............................. » 179 153 332 Armproteser ............................ » 249 38 287 Benproteser ............................ » 852 282 1 134

Summa 2 133 920 3 053

mycket varierande, vilket i första hand sammanhänger med storleken av kliniken och dess patientfrekvens i såväl sluten som öppen vård, varvid givetvis upptagningsområdets storlek har betydelse.

Av vanföreanstalterna ha Stockholms— och Göteborgsanstalterna betyd- ligt större omsättning än de övriga. Göteborgsanstalten redovisar det största antalet levererade bandage eller för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 sammanlagt 38592 mot 32420 för Stockholmsanstalten. Att Göteborgs— anstalten, oaktat dess sjukvårdsverksamhet är av mindre omfattning än Stockholmsanstaltens, redovisar större antal levererade bandage torde närmast sammanhänga med att den, förutom det >>egna>> bandagebehovet, även tillgodoser Göteborgs stads bandagehehov, bl. a. vad avser en i sta- dens regi driven ortopedisk poliklinik. Härtill kommer, att vid ifrågava- rande anstalt metoden med användandet av köpskor för omändring till ortopediska skor utnyttjats i stor utsträckning, medan under samma redo- visningsperiod Stockholmsanstalten praktiskt taget enbart levererade hand- gjorda skor. Som framgår av sammanställningen, levererade nämligen Göteborgsanstalten 392 par handgjorda skor och 6338 par andra skor, medan motsvarande antal vid Stockholmsanstalten utgjorde 1 442 resp. 98 par. Stor skillnad föreligger också i fråga om antalet hålfotsinlägg, som vid den förstnämnda anstalten uppgick till 23 832 och vid den senare till 16 914. Stockholmsanstalten har däremot avsevärt större omsättning i vad gäller flertalet av de »större» bandagen samt proteserna. Av de övriga två anstalterna levererade Härnösandsanstalten under den angivna perioden 12 500 och Hälsingborgsanstalten 5 044 bandage. Eugenia- hemmet levererade sammanlagt 2286 bandage. Härav avsåg emellertid endast ett ringa antal hemmets >>eget>> behov. Bland övriga sj-ukvårdsinrätt- ningar hade Lunds lasarett, Malmö allmänna sjukhus samt Örebro och Linköpings lasarett den största omsättningen.

Bandageverkstaden vid vanföreanstalten i Stockholm ombesörjer sedan, några år tillbaka i en betydande omfattning jämväl central tillverkning och försäljning av vissa halvfabrikat till bandage och proteser, såsom bandage- och protesskenor samt lednit och skruv till dessa, hålfotsinlägg, Langes in-

lägg m. m. Härutöver tillhandahålles materialier av olika slag för bandage- tillverkningen. En undersökning har visat, att bandageverkstäderna i landet i relativt stor utsträckning utnyttja möjligheten att hos Stockholmsanstal- tens verkstad inköpa ifrågavarande halvfabrikat, även om många av verk- städerna själva för eget bruk tillverka ett eller flera slag av förekommande halvfabrikat, vilket understundom torde bero på ett behov av utfyllnads- arbete för verkstadspersonalen vid perioder av mindre arbetstillgång eller på viss uppfattning i fråga om halvfabrikatens material och utförande. Flertalet verkstäder ha egen halvfabrikatstillverkning av bl. a. tygkorsetter. Vad däremot gäller halvfabrikat i fråga om benproteser, såväl av lättmetall som av trä, tillverkas dessa för närvarande praktiskt taget helt av privata firmor.

Även vissa andra slag av ortopediska hjälpmedel än sådana, som i egentlig mening äro att betrakta såsom stödjebandage eller proteser och vad därmed sammanhänger, torde i mån av behov tillhandahållas patien- terna vid resp. ortopedavdelningar och därvid oftast genom eller i sam- råd med dessas bandageverkstäder. Bland dylika hjälpmedel må nämnas rullstolar och invalidvagnar av olika slag, kryckor, käppar, gångbockar, gånghagar, coxitstolar, luxationsstolar, luxationslådor m. m. Tillverk- ningen av rullstolar och invalidvagnar har hittills till övervägande delen ombesörjts av privata firmor. Stockholmsanstalten har dock under senare är via sin arbetscentral startat egen tillverkning och försäljning av rull- stolar. Denna anstalts bandageverkstad tillhandahåller för försäljning till övriga verkstäder även en del av de här nämnda övriga hjälpmedlen.

Personalförhållanden

När det gäller att bedöma personalförhållandena vid de ortopediska verkstäderna, är det svår-t att finna några hållpunkter för en jämförelse mellan olika verkstäder. I viss utsträckning torde nämligen personalan- talet, i vart fall vad gäller vanföreanstalterna, vara variabelt och undan för undan anpassas efter de produktionsmässiga förhållandena. Härtill komma sådana faktorer som skillnader i verkstädernas maskinella ut- rustning, olika tillverkningsmetoder m. m., vilka kunna föranleda och förklara vissa olikheter i personaluppsättningen vid verkstäderna. Det är heller icke möjligt att med någon säkerhet draga slutsatser av en jäm- förelse mellan personalantalet vid olika verkstäder i förhållande till an— talet levererade bandage eller den driftekonomiska omslutningen. Att en jämförelse, baserad på antalet bandage, blir missvisande, är beroende på variationerna verkstäderna emellan i fråga om leverans av bandage, som ur tillverkningssynpunkt äro av olika svårighetsgrad. En jämförelse, grundad på den ekonomiska omslutningen, försvåras bl. 'a. av den i det följande påtalade oenhetligheten beträffande prissättningen och utför- säljningspriserna. Utredningsmannen har på här anförda skäl avstått från

en jämförelse i fråga om personaluppsättningen mellan å ena sidan vanföre- anstalternas och Eugeniahemmets bandageverkstäder samt å andra sidan verkstäderna vid övriga ortopedavdelningar. I fråga om personalen vid de förstnämnda verkstäderna hänvisas till den allmänna redovisning över vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet den 31 december 1952 befint- liga befattningar av skilda kategorier och dessas fördelning på de olika verksamhetsgrenarna, som lämnats i bilaga III, till vilken här endast må fogas följande kommentarer.

Antalet befattningar resp. anställda arbetare vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets verkstäder uppgick vid den ifrågavarande tidpunkten till sammanlagt 194, varav 72 vid Stockholmsanstalten, 53 vid Göteborgsan- stalten, 26 vid Hälsing-borgsanstalten, 30 vid Härnösandsanstalten och 13 vid Eugeniahemmet. I det angivna totalantalet ingår arbetarepersonalen (bandagearbetare, ortopedskomakare, förrådsarbetare m. fl.) som den ojämförligt största gruppen. Det sammanlagda antalet arbetare vid här nämnda verkstäder uppgick sålunda till 156, fördelande sig på de olika verkstäderna i den ordning dessa ovan nämnts med resp. 53, 46, 21, 25 och 11. Bland övriga personalkategorier vid verkstäderna må nämnas bandagister och provningsassistenter. Det största antalet dylika befatt- ningar redovisar Stockholmsanstalten eller 6 mot 1 för vardera av de tre övriga vanföreanstalterna. Eugeniahemmet redovisar ingen sådan befatt- ning. Skillnaden i antalet sådana befattningar mellan Stockholmsanstal- tens verkstad och de övriga verkstäderna sammanhänger icke blott med verkstädernas olika storlek utan är även föranledd av att de övriga verk- städerna i större utsträckning än Stockholmsanstaltens verkstad låta viss arbetarepersonal ombesörja en del provningar m. 111. Vid Stockholmsan- staltens verkstad ombesörjas dessa göromål vanligen av bandagister och provningsassistenter. Emellertid är det vid sistnämnda verkstad redo- visade befattningsantalet, 6 st., i någon mån missvisande på grund av att två provningsassistentbefattningar sedan flera år tillbaka varit obesatta, varför det verkliga antalet dylika befattningshavare för närvarande en- dast utgör 4. Detta har medfört, att även denna verkstad numera till en del måste anlita arbetarepersonal för provningar, ehuru proportionsvis i mindre omfattning än vid de övriga verkstäderna. Slutligen må här också nämnas, att antalet befattningar för kontors- och skrivgöromål är större vid Stockholmsanstaltens verkstad än vid de övriga verkstäderna. Detta kan förmodas sammanhänga dels med den vid Stockholmsanstaltens verk- stad bedrivna centrala tillverkningen och försäljningen av halvfabrikat m. m., dels med olikheter i den interna organisationen anstalterna emellan.

Kostnaderna och dessas finansiering

Det förhållandet, att statsbidrag redan utgår med så betydande del som 2/3 av kostnaden för tillhandahållna bandage och proteser m. m., borde

vårdsinrättningar, som äga uppbära ifrågavarande bidrag, att tillämpa en någorlunda enhetlig prissättning. Då det ansetts vara av ett betydande in— tresse att söka klarlägga, huruvida så är förhållandet, har utredningsman- nen under hösten 1953 låtit från såväl vanföreanstalterna och Eugeniahem— met som även från vissa övriga sjukvårdsinrättningar genom särskilda upp- giftsformulär införskaffa så specificerade uppgifter som möjligt rörande de olika verkstädernas tillverkningskostnader, utförsäljningspriser, vinst— marginaler m. m. för en del mera allmänt förekommande typer av han- dage o. (1. De infordrade och jämförda uppgifterna avse bandage i stan- dardutförande och samma storlek, i de fall bandagetypen är storleksgra- derad. Då materialet är alltför omfattande för att här kunna i sin helhet redovisas, har utredningsmannen begränsat sig till att i tab. 50 redovisa av resp. inrättningar uppgivna utförsäljningspriser för vissa bandagetyper, därvid även angivits skillnaden mellan det högsta och lägsta priset. Tabellen giver vid handen, att prissättningen vid de olika inrättning- arna ingalunda är enhetlig. Skiljaktigheterna i priserna äro snarast i många fall betydande och kunna icke förklaras av smärre olikheter i ut— förandet eller av rådande dyrortsförhållanden. Att i detalj analysera an- ledningarna till dessa skiljaktigheter är icke möjligt utan mycket ingå— . ende undersökningar. Utredningsmannen kommer emellertid i det föl- ? jande att med utgångspunkt bl. a. från det infordrade uppgiftsmaterialet l söka klarlägga och belysa åtskilliga med bandageverksamheten samman— : hängande förhållanden, vilka i olika avseenden påverka prissättningen vid ' bandageverkstäderna och därmed bidraga till de föreliggande olikheterna i utförsäljningspriserna. Det torde icke vara möjligt ernå en någorlunda rättvis avvägning av v priserna för bandage av olika slag, utan att man vid bandageverkstaden i fråga liksom vid verkstäder av annat slag efter affärsmässiga grunder upprättar kostnadskalkyler över de olika arbetena. För bandageverkstä— dernas del ställer sig emellertid en sådan kalkylering i regel svårare än för vanliga verkstäder, beroende framför allt därpå, att de förra i allmänhet äro förlagda till och administrerade av institutioner, vilka huvudsakligen äro inriktade på helt andra uppgifter, främst sjukvård. Detta medför, att ett flertal kostnader bliva gemensamma för institutionen i dess helhet, och den del av dessa kostnader, som bör falla på bandageverkstäderna, kan som regel icke exakt fastställas. Härtill kommer, att tillverkningen av , bandage är beroende av individuell inpassning i varje särskilt fall, vilket medför, att priserna för samma slags bandage kunna variera för olika per- soner, sammanhängande med svårighetsgraden vid själva inpassningen och andra därtill hörande faktorer. Av tillgängliga uppgifter från olika bandageverkstäder framgår också, att prissättningen ingalunda alltid grundar sig på sådan kostnadskalkyle-

! enligt utredningsmannen förutsätta viss skyldighet för samtliga de sjuk- I i l i

Vanföre- Vanföre- Vanföre- Vanföre— Eugenia- anstalten anstalten anstalten anstalten hemmet Stock- Göteborg Hälsing- Härnö- holm borg sand Celluloidnattskena med beslag ................. 35 39 33 1 48 38 Läderkorsett, vanlig heslagning ................ 183 180 250 237 183 Tygkorsett, midje, dam ....................... 90 93 93 93 93 » » ,herr ....................... 78 78 69 75 78 » ,bröstband, dam ................... 105 99 93 135 , » ,herr ................... 78 —- 75 87 105 Höfthylsa, oledad ............................ 222 204 — 264 210 » ,,ledad enkellås ..................... 261 — -— 315 249 Knähylsa, oledad ............................ 102 90 166 147 102 » , ledad, stålskenor med enkellås ....... 192 185 286 243 192 Fothylsa, ledad .............................. 117 120 157 141 117 Helbenshylsa med enkellås ................... 303 270 399 339 297 » » dubbellås .................. 363 309 443 459 357 » » resårlås .................... 384 342 — 459 378 Fothylsa. oledad med rostfria beslag ........... 123 132 184 168 123 Känghylsbandage med enkellås ................ 177 171 255 183 174 Handledsfixationsbandage av läder med stålbeslag 60 60 66 102 57 Ortop. skor, dam (per par) ................... 297 306 222 276 291 » » , herr (» » ) ................... 294 314 234 279 291 Bandage till känga (avser endast stålarbetet) . .. 39 54 47 45 39 Langes inlägg, barn (per st.) .................. 18 17 8 21 20 » » , vuxna (per st.) ................. 23 — 15 24 21 Lårbensprotes, trä (utan upphängningsanordning) 420 396 597 567 399 » . lättmetall (utan upphängnings- anordning) ................... 657 579 700 711 657 Underbensprotes, trä (vuxna) ................. 450 573 525 423 » , » med slipsock (vuxna) ..... 480 336 —- —- 480 » ,lättmetall (vuxna) ............ 570 501 525 639 570 Överarmsprotes med lås i armbågsleden (arbets- arm) ................... . . ................ 330 —— 429 408 330 Underarmsprotes (arbetsarm) .................. 195 —— 325 249 195 Söndagshand ................................ 156 81 204 156

1 Avser nattskena av lättmetall. * » » » aluminium. » » » celastic. * » medelpris.

ring, vilket till en del torde sammanhänga med ovan omnämnda förhållan- den. Verkstäderna vid Eugeniahemmet, Linköpings lasarett, Solhems sjuk— hus och Apelvikens kustsanatorium synas sålunda i allmänhet icke upp- rätta egna kostnadskalkyler, i vart fall icke fullständiga sådana, utan följa antingen priser, som tillämpas vid någon annan bandageverkstad, eller fastställa dem efter andra, mera uppskattningsvis beräknade grunder. Vid de övriga *bandageverkstäderna däremot tillämpas kalkylering, ehuru vissa olikheter i kalkyleringsprinciperna förefinnas verkstäderna emellan. Sålunda beräkna några av de större bandageverkstäderna, bl. a. verkstä- derna vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Härnösand, sina

S:t Gö— Söder- Lin- Lunds Malmö Örebro Solhems Kust— Kron- Skillnad rans sjukhuset köpings lasarett allmänna lasarett sjukhus sana- prin- mellan sjukhus lasarett sjukhus toriet sessan högsta Apel- Victorias och viken kustsana- lägsta torium pris 42 62 38 27 * 23 60 3 25 1 39 180 189 183 210 176 171 195 200 79 75 90 90 — 90 —— 76 — 84 18 75 78 76 75 93 72 —- _— 24 117 — 105 — 105 129 129 84 90 51 90 —— — -—— 72 75 75 33 234 227 210 210 220 174 195 255 90 261 247 — —— —- 192 —— 265 123 126 138 102 120 105 123 96 90 115 76 210 216 192 —— 211 222 156 -— —- 130 177 126 117 156 146 180 111 -——- 130 69 —— 315 303 320 396 252 310 147 — 375 363 350 330 — _— 150 350 396 384 327 375 414 351 — — 132 144 132 123 172 114 90 160 94 —- 177 178 -— 166 89 45 63 60 60 52 69 57 39 60 63 230 300 285 193 —— 315 165 210 150 250 295 285 210 —- 315 180 210 135 45 -—- 33 42 36 —— 24 —- 36 30 17 18 18 20 ' 15 21 17 -—- 10 13 21 23 23 23 * 18 24 21 30 18 15 —— 420 —— 450 483 420 — — 201 657 —- 657 732 * 660 702 657 —— 153 — 450 — — —— 450 _ —— 150 -— —- 480 — 522 —— —- 186 558 570 570 485 4 570 612 570 399 240 —— — 330 —— 330 — 99 —- —- 195 216 270 153 —— 172 -—- —- 156 110 — 75 — — 129

i kostnadskalkylerna ingående andelar av de gemensamma utgifterna även- som en del mera allmänna direkta verkstadskostnader till visst belopp per arbetstimme. Vidare inräknas vid dessa verkstäder särskilt vinsttillägg i kalkylerna. Några bandageverkstäder, däribland verkstaden vid vanföre- anstalten i Hälsingborg, beräkna däremot motsvarande kostnader, inbe- räknat vinst, till viss procent av de sammanlagda direkta avlönings— och materialkostnaderna för resp. bandage. Den kalkyleringsprincip, som till- lämpas av de förstnämnda verkstäderna, torde enligt utredningsmannens mening fä anses giva ett riktigare resultat. I fråga om storleken av det i kostnadskalkylerna vid dessa verkstäder ingående vinsttillägget föreligga

emellertid icke obetydliga variationer såväl mellan de olika verkstäderna som även i fråga om olika bandagetyper vid samma verkstad. Beträffande de bandagetyper, som upptagits i tab. 50, varierar nämligen vinsttillägget vid Stockholmsanstalten från lägst 6,8 till högst 36,9 %, vid Göteborgs- anstalten från 8 till 23 %, vid Härnösandsanstalten från 5,7 till 17,5 % och vid Malmö allmänna sjukhus, som tillämpar samma kalkyleringsprin- ciper som de förenämnda tre vanföreanstalterna, från 4,7 till 33,9 %. Även Örebro lasarett följer samma kalkyleringsgrunder, men vid detta sjukhus synes vinsttillägget vara enhetligt och för samtliga ifrågavarande bandage- typer utgöra ca 10 %.

För att belysa, hur vinsttillägget vid de fem nyssnämnda bandageverk- städerna varierar beträffande samma typer av bandage, har i tab. 51 för några av de vanligare bandagetyperna angivits i utförsäljningspriserna in- gående vinsttillägg, beräknat i procent av tillverkningskostnaderna, varvid ur jämförelsesynpunkt även utförsäljningspriserna medtagits.

Av tabellen framgår, att vanföreanstalten i Stockholm nästan genom- gående redovisat det procentuellt högsta vinsttillägget, oaktat dess utför— säljningspriser oberoende av anstaltens belägenhet i högsta dyrort i regel understiga medelpriset för samtliga fem redovisade institutioner. Detta

Tab. 51. Utförsäljningspris och vinsttillägg (i % av tillverkningskostnaden) för vissa bandage o. dyl.

T y p Stock- Göte- Härnö- Malmö Örebro Medeltal holms- borgs- sands- allmänna lasarett anstalten anstalten anstalten sjukhus

Tygkorsett, midje, dam ........ 90:— 93:— 93:— 90:— -— 91: 50 24,1 % 20 % 10 % 15,4 % —- 17, 4 %

» , » , herr ........ 78: 78: 75: —— 75: -— 93: —- 80: — 36,9 % 23 % 17,5 % 33,9 % 10 % 24, 3 %

Helbenshylsa med enkellås ..... 303:— 270:—— 339:— 320:— 396:——— 326: ——

28,5 % 12 % 5,7 % 10 % 10 % 13,2 % Ortop. skor, dam, storlek 38 (per

par) ....................... 297: 306: 276: -— 315: — 299:

20,5 V 10 fy 16,2 '7 — 10 17 14,2 0/

Ortop. skor, herr, storlek 42 (per 0 0 o o 0

par) ....................... 294:— 314:— 279:— 315:—— 300:

13,9 % 10 % 15,4 % —— 10 (7 12, 3 0/

Langes inlägg, barn (per st.)... 18:— 17:— 21:— 15-— 21-—0 18.—0

21,4 % 10 % 14,4 % 15, 4 % 10 % 14,2 %

» » , vuxna (per st.). . 23:— ——- 24:— 18:—— 24:—_ 22. -—

1317 — 12,60/ 28,6 / 100/ 16,1 /

Lårbensprotes, trä (utan upp- o 0 D 0 o

hängningsanordning) ......... 420: 396: —— 567: 450: 483: -—— 463: —

Lå b 3 ! 1"ttm tall ( t 24,4 % 10,5 % 9 % 13,9 % 10 % 13,6 % 1- en pro es, a e uan

upphängningsanordning) ..... 657: 579: —— 711: — 660: — 702: —— 662:

17,8 % 10 % 9 % 10 % 10 % 11,4 %

Underbensprotes, lättmetall (vuxna) .................... 570:— 501:—- 639:— 570:—— 612:—— 578:—

22,4 % 21 % 10,7 % 9,6 % 10 % 14,7 %

sammanhänger delvis med att Stockholmsanstaltens verkstad är av sådan storleksordning, att större förutsättningar förefinnas för en rationellare tillverkning än vad fallet torde vara vid de övriga verkstäderna, med undan- tag för Göteborgsanstaltens bandageverkstad. Dessutom har Stockholms- anstaltens verkstad fördelen av egen central halvfabrikatstillverkning. Göteborgsanstalten har, trots verkstadens storleksordning, i allmänhet be- tydligt lägre vinsttillägg än Stockholmsanstalten. Detta torde närmast bero på att Göteborgsanstalten beträffande en del bandage tillämpar väsent- ligt lägre utförsäljningspriser än Stockholmsanstalten.

AV stor betydelse för utförsäljningspriserna å olika bandage är helt naturligt de på tillverkningen belöpande direkta löne- och materialkost- naderna. Inom utredningen företagna undersökningar — som i detta av- seende begränsats till de verkstäder, vilka tillämpa kostnadskalkylering ha tydligt visat, att även beträffande dessa kostnader och främst löne- kostnaderna betydande variationer för samma slag av bandage föreligga mellan olika verkstäder.

Skiljaktigheterna i lönekostnaderna äro beroende av en mångfald fak— torer av olika slag. Bland dessa må nämnas verkstädernas belägenhet i skilda dyrorter, tillämpningen av olikartade lönebestämmelser, olikheter i verkstädernas maskinella utrustning och personaluppsättning, olika till— verkningsmetoder och utförande m. 111. Med hänsyn till arbetstidens domi- nerande betydelse för lönekostnaderna och därmed också för utförsälj- ningspriserna har det ansetts vara av särskilt intresse att undersöka, huru- vida och i vilken omfattning skiljaktigheter föreligga mellan olika verk- städer i avseende på arbetstiderna för tillverkning av samma slags ban- dage. Resultatet av denna undersökning framgår av tab. 52, i vilken an- givits arbetstiden i timmar eller avrundade delar därav för några av de vanligare typerna av bandage.

Tabellen visar, att arbetstiderna äro synnerligen varierande. Stock- holms- och Göteborgsanstalternas verkstäder uppvisa med några undantag betydligt kortare arbetstider än de övriga verkstäderna, ett förhållande som ytterligare framträtt vid den granskning, utredningen verkställt rörande ett större antal typer av bandage än de i den tryckta tabellen angivna. Den kortare arbetstiden vid dessa två verkstäder torde delvis förklaras av de större förutsättningar för en rationellare drift, som dessa verkstäder på grund av sin storleksordning förfoga över. Av stor betydelse torde vidare vara, att nämnda verkstäder till skillnad från de övriga tillämpa ackordslönesystem för flertalet arbetsmoment. Frånsett Härnösandsanstal- tens verkstad, som, om än i mindre omfattning, jämväl begagnar sig av dylikt lönesystem, tillämpa enligt uppgift samtliga övriga verkstäder prak- tiskt taget uteslutande tim- eller månadslöner. Enligt utredningsmannens mening torde en vidgad tillämpning, i den utsträckning så befinnes möj- ligt och lämpligt, av ackordslönesystem vid landets bandageverkstäder vara

T y p Van- Van- Van- Van- Lunds Malmö Örebro Kron- före- före- före- före— lasarett allm. lasarett prin- anst. anst. anst. anst. sjukhus sessan Stock— Göte- Hälsing- Härnö- Victo- holm borg borg sand rias

kust- sanat.

Tygkorsett, midje, dam. . . 41/2 5 61%; (S% 8 —— 71/2

» , » , herr 13% 4 514 5 —— 6 _ —— Helbenshylsa med enkellås 141/2 16% 39% 23% —- 35 42 40 Ortop. skor, dam, storlek 38

(per par) ............. 24 25 31 20%; —- —— -— — Ortop. skor, herr, storlek 42 (per par) ............. 24 26 33 20 — —— _- —

Langes inlägg, barn (per st.) 1 1 1/4 % 11/2 4 1 1/2 2 _—

» » ,vuxna(» ») 11/2 11/2 11/3 4 11/2 21/4 —— Lårbensprotes, trä (utan

upphängningsanordning) 17 20 40 38 % —- 40 38 % —— Lårbensprotes, lättmetall

(utan upphängnings-

anordning) ............ 14 17 14% 24 38 25 30 -— Underbensprotes, lättmetall

(vuxna) ............... 19 18 333/4 30% 32 20 36 _-

ägnad bidraga till förkortade arbetstider för tillverkningen, varmed bör följa lägre utförsäljningspriser på de färdiga produkterna.

Vad härefter angår materialkostnaderna för bandage av samma slag, har av verkställda undersökningar framgått, att Skiljaktigheterna härut- innan de olika verkstäderna emellan i allmänhet äro relativt obetydliga och närmast torde bero på sådana faktorer som skiljaktig bedömning beträf- fande materialåtgången för vissa bandage, utnyttjandet i olika omfattning "av förefintliga halvfabrikat samt variationer i materialpriser, vilket kan sammanhänga icke blott med skilda materialslag och kvalitetskrav utan även med omfattningen av inköpen vid resp. verkstäder.

Vidare må något beröras de i tillverkningskostnaderna ingående s. k. administrationskostnaderna. Dessa utgöras av dels vissa gemensamma kostnader för verkstaden, dels verkstadens andel i Vissa för vederbörande institution i dess helhet gemensamma utgifter. Såsom tidigare nämnts, beräknas vid de verkstäder, där kalkylering förekommer, dessa kostnader efter delvis olika principer, nämligen antingen, och därvid med även vinst- tillägg inräknat, till viss procent av de sammanlagda löne- och material- kostnaderna för resp. bandage eller också till visst fixerat belopp per pro- duktiv arbetstimme. Helt naturligt är det i fråga om kostnader av denna art icke möjligt att genom jämförelser verkstäderna emellan draga några direkta slutsatser i fråga om den skäliga storleken av dessa kostnader, då de praktiskt taget helt äro beroende av och sammanhänga med resp. verk-

städers allmänna organisation och uppbyggnad m. m. samt lokala förhål- landen av olika slag. Här må endast nämnas, att vid vanföreanstalten i Hälsingborg och Kronprinsessan Victorias kustsanatorium administra- tionskostnaderna inklusive vinstpålägg beräknats till 90 resp. 50 % av bandagets totala löne- och materialkostnad, medan följande verkstäder be- räkna administrationskostnaden till nedan angivna belopp per arbets— timme.

Vanföreanstalten i Stockholm ..................... kr 6:— » » Göteborg ..................... > 5: r : Härnösand ..................... » 4:50 örebro lasarett .......................................... » 3:50 Lunds lasarett .......................................... » 3:— Malmö allmänna sjukhus ........................... » 2:—

För ortopediska skomakeriavdelningen vid vanföreanstalten i Stock- holm har dock administrationskostnaden begränsats till 4 kr per timme. Härnösandsanstalten beräknar i sin tur enligt uppgift administrationskost- naden på ett timantal, som med 1/2 till 5 timmar överstiger den direkta till- verkningstiden. Den överskjutande tiden avses täcka kostnaden för even— tuella ändrings- och justeringsarbeten.

Av den ovan lämnade redogörelsen har sålunda framgått, att bl. a. föl- jande faktorer kunna i olika grad bidraga till och därmed även förklara den föreliggande oenhetligheten i fråga om utförsäljningspriserna för han- dage, nämligen obefintligheten av eller olikheter i kalkylering, olika vinst- beräkning, tillämpning av olikartade lönebestämmelser, variationer beträf- fande arbetstiderna, skilj aktigheter i fråga om materialkostnader, olika be- räkningsgrunder samt föreliggande osäkerhetsmoment av olika slag, vad gäller administrationskostnaderna, verkstädernas belägenhet i skilda dyr— orter, olikheter i verkstädernas maskinella utrustning, personaluppsättning och drift, olika tillverkningsmetoder samt olikheter i bandagens utförande. Härutöver må tilläggas, att den service, som verkstäderna bestå sina pati- enter, kan vara av varierande omfattning och därmed även påverka ban- dagekostnaderna. Så kan nämnas, att vid Stockholmsanstaltens bandage- verkstad äro på verkstadens bekostnad deltidsanställda en läkare och en sjukgymnast för speciell kontroll m. ni. av protesfall samt undervisning och träning av amputerade. Motsvarande verksamhet vid de övriga institu- tionerna torde, såvitt känt är och enligt utredningsmannens mening fullt riktigt, åvila resp. klinikers läkare och gymnaster samt i kostnadshänse- ende sålunda belasta den sjukvårdande verksamheten.

Utredningen övergår härefter till att något beröra den ekonomiska om- sllltningen samt driftresultaten, vad gäller bandageriverksamheten vid van- föreanstalterna och Eugeniahemmet. Att övriga bandageverkstäder där— vid uteslutits beror på att man icke räknat med att från dessa kunna er— hålla jämförbara uppgifter.

Tab. 53. Inkomster och utgifter vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets bandageavdelningar och ortopediska skomakeriavdelningar 1/1 1951_30/., 1952 Anstalt Inkomster kr Utgifter kr Överskott + ! Försålda Andra Summa Avdel- Andel i Summa Enderskott _ . . . . r bandage m- inkoms- ningens gemen- utgifter m. m. koms- ter egna samma ter utgifter utgifter Stockholm. Bandageavdelning . . . 1 676 083 302 122 1 978 205 1 599 072 179 449 1 778 521 + 199 684 Ortop. skomakeriavd. 368 840 — 368 840 344 290 30 950 375 240 6 400 Göteborg. Bandageavdelning . . . 1 151 260 2 327 1 153 587 954 457 55 605 1 010 062 + 143 525 Ortop. skomakeriavd. 654 134 —- 654 134 518 551 45 516 564 067 + 90 067 Hälsingborg. Bandageavdelning . . . 441 784 4 797 446 581 392 535 51 146 443 681 + 2 900 Ortop. skomakeriavd. 105 052 105 052 97 511 7 228 104 739 + 313 Härnösand. Bandageavdelning . . . 584 156 15 274 599 430 489 515 49 188 538 703 + 60 727 Ortop. skomakeriavd. 184 709 184 709 172 673 9 950 182 623 + 2 086 Eugeniahemmet. Bandageavdelning . . . 123 133 — 123 133 110 550 3 000 113 550 + 9 583 Ortop. skomakeriavd. 136 924 136 924 132 789 3 000 135 789 + 1 135

Vissa uppgifter av intresse i detta sammanhang återfinnas i bilaga 11 med dess redogörelse för vanföreanstalternas och Eugeniahemmets totala inkomster och utgifter under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 samt dessas fördelning, vad gäller vanföreanstalterna, på de olika verksamhets- grenarna. För att ytterligare belysa de driftekonomiska förhållandena i fråga om bandageriverksamheten lämnas i tab. 53 en sammanställning över in- komster och utgifter samt dessas fördelning på bandageavdelningar och ortopediska skomakeriavdelningar vid vanföreanstalterna och Eugenia- hemmet.

Inkomsterna av statsbidrag ha icke särskilt redovisats i denna tabell, enär de framgå av förenämnda bilaga II. För att giva 'en bild av statens bidrag till kostnaderna för stödjebandage och proteser samt invalid- vagnar och rullstolar lämnas i tab. 54 följande från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter röran-de storleken av sagda genom styrelsen utbetalda bidrag under tre budgetår för dels vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, dels de ortopediska lasarettsavdelningarna samt kustsanatorierna.

Därest man återgår till tab. 53, framgår, att den ekonomiska omslut— ningen är avsevärt större vid Stockholms- och Göteborgsanstalternas ban- dage- och ortopediska skomakeriverkstäder än vid Hälsingborgs- och

Tab. 54. Utbetalda statsbidrag till ortopediska hjälpmedel

| Budgetår Statsbidrag kr

! Vanförean- Ortopediska Sammanlagt

. stalterna och lasaretts-

l Eugenta- avdelningar

| hemmet och kust-

i sanatorier

! 1950/51 1809179 595 994 2 405173 1951/52 2 246 208 851583 3 097 791 1952/53 2 590 970 1015149 3 606119

Härnösandsanstalternas samt Eugeniahemmets verkstäder, vilket är natur- ligt i betraktande av den tidigare redovisade, betydligt större kvantitativa omfattningen av verksamheten vid förstnämnda två anstalter. Som tidi- : gare visats, levererade Göteborgsanstalten under den här aktuella tids— perioden antalsmässigt fler band—age än Stockholmsanstalten, medan där- emot den senare anstalten hade väsentligt större omsättning beträffande flertalet av de »större» bandageanordningarna och proteserna. Vidare har framgått, att Stockholmsanstalten i en del fall tillämpar högre priser än Göteborgsanstalten, vilket bl. a. sammanhänger med skillnaden i dyrorts- placering mellan dessa båda anstalter. Härtill kommer den vid Stock- holmsanstalten bedrivna centrala halvfabrikats- och materialförsäljningen med en omsättning under tiden 1 januari 1951—30 juni 1952 av ca 300 000 kr. Dessa förhållanden torde vara den närmaste anledningen till att Stock- holmsanstalten för sina verkstäder redovisar större total omslutning än Göteborgsanstalten, som dock beträffande sin ortopediska skomakeriavdel- ning redovisat betydligt större omslutning än vad fallet varit vid Stock- holmsanstaltens motsvarande avdelning.

I tab. 53 har vidare en uppdelning skett beträffande å ena sidan verk- städernas egna utgifter och å andra sidan deras andelar i vissa för veder- börande institutioner gemensamma utgifter. Om andelarna i de gemen- samma utgifterna omräknas i procent av resp. verkstadsavdelningars totala inkomstbelopp, erhålles ett resultat, som framgår av tab. 55.

Tab. 55. Gemensamma ntgifters procentuella andel av inkomsterna

* Verkstadsavdelning Vanföre- Vanföre- Vanföre- Vanföre- Eugenia- ! anstalten i anstalten i anstalten i anstalten i hemmet ' Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

% % % % %

Bandageavdelning ...... 9, 1 4,8 11,5 8,2 2,4 Ortop. skomakeriavd.. .. 8,4 7 0 6,9 5,4 2,2

Göteborgsanstaltens bandageavdelning synes sålunda ha en i förhållande till de övriga vanföreanstalternas bandageavdelningar liten andel i de

gemensamma utgifterna, vilket bl. a. torde sammanhänga med att denna anstalt i större utsträckning än de övriga fördelar sina kostnader direkt på vederbörande avdelning. För såväl bandageavdelningen som ortopediska skomakeriavdelningen redovisar Eugeniahemmet betydligt mindre andelar i de gemensamma utgifterna än vanföreanstalterna. Detta torde närmast bero på att dessa andelar vid Eugeniahemmet beräknas efter andra grun— der än vid vanföreanstalterna. Att från utredningsmannens sida söka be— döma den skäliga storleken av här ifrågavarande utgiftsandelar eller draga några direkta slutsatser av jämförelser verkstäderna emellan i detta av- seende är emellertid av förut angivna skäl icke möjligt. Man kan endast konstatera, att de gemensamma utgiftsandelar, som påförts Eugeniahem- mets verkstäder, synas vara mycket låga i jämförelse med vad därutinnan påförts vanföreanstalternas verkstäder.

Beträffande det ekonomiska driftresultatet av de olika avdelningarnas verksamhet visar tab. 53, att samtliga avdelningar med undantag för den ortopediska skomakeriavdelningen vid Stockholmsanstalten redovisat över- skott av varierande storleksordning. Det vid Stockholmsanstaltens sko- makeriavdelning redovisade underskottet är emellertid, efter vad upplysts, beroende på vissa speciella förhållanden under den ifrågavarande tidsperio- den. För att belysa variationerna vid de olika avdelningarna, när det gäller överskotten, ha dessa i tab. 56 beräknats i procent av resp. verkstadsavdel- ningars totala inkomster.

Tab. 56. Överskott i procent av totala inkomster

Verkstadsavdelning Vanföre- Vanföre- Vanföre- Vanföre— Eugenia- anstalten i anstalten i anstalten i anstalten i hemmet Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

0 0 0

A» %> A) % % Bandageavdelning ...... 10,1 12,4 0,6 10,1 7,8 Ortop. skomakeriavd. . . _ 13,8 0,3 1,1 0,8

Vidare må nämnas, att de totala inkomsterna, såväl statsbidrag som övriga inkomster, vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets verkstäder sammanlagt uppgått till inte mindre än 5 750 595 kr för tiden 1 januari 1951—30 juni 1952. Det sammanlagda överskottet under motsvarande tid utgjorde 503 620 kr.

Under hänvisning till de tidigare påpekade många faktorer av olika slag, som kunna leda till att det ekonomiska resultatet blir synnerligen varie- rande, inte endast olika verkstäder emellan utan ofta även för skilda redo— visningsperioder vid en och samma verkstad, vill utredningsmannen, utan att söka ingå på en analys och bedömning av de redovisade driftresultaten, i detta sammanhang endast hävda den principiella uppfattningen, att verk- samheten med hänsyn till sin karaktär icke bör syfta till överskott utan bedrivas efter självkostnadsprincipen.

235 Tidigare reformförslag Ortoped- och vanförevårdssakkunniga (OVS) utgingo ifrån att varje ortopedisk klinik måste ha tillgång till bandageteknisk sakkunskap och ortopedisk verkstad. Detta behövde dock enligt de sakkunniga icke inne- bära, att fullständig verkstad skulle inrättas vid samtliga nyinrättade kli- niker. Då såväl de fasta som de rörliga kostnaderna för en ortopedisk verk- stad måstc betecknas såsom jämförelsevis höga, borde, när en ny ortope- disk klinik inrättas, undersökas, huruvida icke möjligheter finnas för olika kliniker att sinsemellan etablera samarbete om en dylik verkstad. Detta borde enligt de sakkunniga kunna ske i Stockholm och Göteborg, där ortopediska kliniker komme att ligga mycket nära varandra. Även orto- pediska kliniker, belägna på olika orter men med goda kommunikatio— ner sinsemellan, borde kunna utnyttja en och samma verkstad, belägen vid någondera kliniken. Mindre verkstad för smärre reparationer och fram- ställning av hålfotsinlägg borde dock finnas även vid klinik utan fullstän- dig ortopedisk verkstad. Vidare borde bandagist, knuten till den större verkstaden, stå till förfogande för samarbetande ortopedisk klinik för mått- tagning och utprovning. Själva protesarbetet borde emellertid utföras vid den större verkstaden. Beträffande en ifrågasatt centralisering av all nytillverkning av pro— teser till vissa större verkstäder ansågo de sakkunniga, att de synpunkter beträffande behovet av särskild sakkunskap och erfarenhet för framställ- ning av proteser, som bl. a. anförts som skäl för en sådan centralisering, givetvis voro värda beaktande, men det vore tveksamt, om icke en centrali- sering skulle skapa nya svårbemästrade problem. En svårighet skulle ligga i fastställande av den avgörande produktionsgränsen. Vidare skulle ett dylikt förfarande innebära en klassificering av de ortopediska verk- städerna, som av flera skäl icke kunde anses önskvärd. Även andra olägen— heter, bl. a. långa resor för patienten, funnes att taga hänsyn till. Lös- ningen av dessa problem vunnes därför enligt de sakkunnigas mening icke genom en alltför stark centralisering. Av betydelse i här förevarande sammanhang vore, att bandagister och bandagearbetare finge en sådan ut— bildning, att de voro i stånd att utföra ett fullvärdigt arbete. De sakkun- niga åberopade därvid en inom SVCK utförd utredning rörande den fram— tida utbildningen av bandagearbetare och bandagister. Enligt denna ut— redning tänkte man sig för bandagearbetare (verkstadsarbetare) 1 års grundutbildning i mekaniskt verkstadsarbete och därefter 4 års lära vid ortopedisk verkstad med avslutande utbildning i särskild central kurs. För utbildning av bandagister (d. v. s. mera kvalificerade arbetare, bl. a. kom- petenta att göra avgjutningar till bandage och proteser o. d.) skulle fordras, förutom förut nämnda utbildning och två års praktik i kvalificerat verk- stadsarbete, en särskild 3-årig utbildning med praktisk och teoretisk under- visning. Denna utbildning borde decentraliseras till de olika ortopediska

verkstäderna, men i sin sista del äga rum centralt vid särskilt anordnad kurs. OVS ansågo, att de av SVCK framförda preliminära planerna för utbildningen av bandagearbetare och bandagister i huvudsak snarast borde förverkligas.

För att nedbringa kostnaderna för framställning av bandage och pro- teser borde enligt de sakkunniga centralisering av inköp och eventuell produktion av material (halvfabrikat av olika slag) åstadkommas. Här- igenom kunde också behovet av personal och utrymmen vid de nya orto— ped—iska klinikernas verkstäder i väsentlig grad reduceras, vilket vore ange- läget med hänsyn till att en nyinrättad dylik verkstad under alla förhållan- den dock komme att kräva icke oväsentliga anläggningskostnader samt specialutbildad personal.

Personal-behovet torde enligt de sakkunniga för en mindre verkstad kunna begränsas till en bandagist samt under honom en bandagearbetare för stålmontering jämte en sadelmakare. Dessutom vore det önskvärt med en ortopedskomakare, såvida icke dylikt arbete med större fördel kunde utföras hos privat företagare på orten.

Frågan om tillhandahållandet av i det enskilda fallet lämpliga rull— stolar och invalidvagnar krävde enligt de sakkunniga särskild uppmärk- samhet. De sakkunniga framhöllo särskilt betydelsen av motordrivna vag- nar för de vanföra, som därigenom bleve i stånd att förflytta sig till och från sin arbetsplats och sålunda finge möjlighet att bliva produktiva med- borgare.

Med hänsyn till vikten av förbättringar i fråga om de ortopediska hjälp— medlen ansågo de sakkunniga, att samhället borde stimulera forskningen på detta område. Då hithörande frågor närmast finge anses vara av medi- cinsk natur, borde de enligt de sakkunniga närmast tillkomma statens medicinska forskningsråd. Inom rådet borde därför tillsättas en särskild subkommitté för forskning rörande de ortopediska hjälpmedlen. I denna kommitté borde förutom en ortoped även en bandagist ha säte. Genom kommitténs försorg skulle bl. a. prövas inkomna önskningar om forsk- ningsanslag.

I fråga om statsbidrag till ortopediska hjälpmedel (inklusive rullstolar och invalidvagnar) föreslogo de sakkunniga en höjning från 2/3 till 4/5 av totalkostnaden. Vad gällde motordrivna invalidvagnar, ansågo de sakkun- niga skäl tala för att statsbidrag utginge med belopp, som kunde anses motsvara vad som skulle utgått till handdriven vagn. Beträffande såväl invalidvagnar som rullstolar borde förbehåll göras om rätt för staten att mot ersättning, motsvarande den enskildes insats, inlösa sådan vagn eller stol, när vederbörande ej längre behövde den. Då de sakkunniga funnit prissättningen på ortopediska hjälpmedel anmärkningsvärt olika vid skilda verkstäder och då det såväl för staten som för den enskilde vore av vikt, att produktionskostnad och vinst hölles så låg som möjligt, ansågo de sak-

kunniga, att medicinalstyrelsen lämpligen borde erhålla i uppdrag att när— mare utreda, genom vilka åtgärder en mera likformig ordning i detta av- seende skulle kunna åstadkommas.

Det syntes vidare enligt de sakkunniga ej föreligga skäl att, på sätt hit- tills skett, begränsa rätten till statsbidrag för ortopediska hjälpmedel till endast patienter, som erhölle sluten eller öppen vård vid vanföreanstal- terna, Eugeniahemmet, kustsanatorierna och de ortopediska lasarettskli- nikerna, utan dylikt bidrag borde få utgå, så snart ortopediskt hjälpmedel ordinerats av ortopedspecialist. Tills vidare borde också kirurger vid centrallasarett, där ortopedspecialist ej funnes, kunna erhålla behörighet att med rätt till statsbidrag ordinera erforderliga ortopediska hjälpmedel. Det borde därvid ankomma på medicinalstyrelsen att verkställa den pröv- ning, som i detta avseende erfordrades, samt att utfärda erforderliga in— struktioner för rekvisition o. (1.

De avgivna remissyttrandena gåvo i flera avseenden uttryck för delade meningar i fråga 0111 OVS:s förslag rörande de ortopediska verkstäderna och med dessas verksamhet sammanhängande frågor.

Vad beträffar de ortopediska verkstäderna biträdde medicinal- styrelsen de sakkunnigas uttalande, att varje ortopedisk avdelning borde utrustas med en mindre bandageverkstad för tillverkning av enkla stöd- bandage och reparation av större proteser. Tillverkningen av större pro— teser ansåg styrelsen dock böra centraliseras till ett fåtal större verkstä- der (Stockholm, Lund—Malmö, Göteborg), tillverkningen av armproteser möjligen till en enda anstalt (Göteborg). Styrelsen framhöll vidare, att de höga kostnaderna för proteser och vissa andra slag av bandage borde kunna reduceras, om tillverkningen av halvfabrikat ytterligare koncentrerades och bedreves i industriell skala.

Under det att Hälsingborgsföreningen i huvudsak anslöt sig till de sak— kunnigas förslag, ansåg Göteborgsföreningen lämpligt, att ett inom SVCK tidigare utarbetat förslag om centralisering av protestillverkningen på fyra centraler, d. v. s. vid de fyra vanföreanstalterna, realiserades samt att en central för produktion av arm- och handproteser förlades till vanförean- stalten i Göteborg. Varje ortopedisk lasarettsavdelning borde dessutom ha egen verkstad för enklare arbeten. Föreningen förordade vidare en cen- tral tillverkning av halvfabrikat med fullföljande av den linje de fyra van— föreanstalterna gemensamt accepterat.

Härnösandsföreningen framhöll risken av allt för stor decentralisering av verksamheten och ansåg, att någon ytterligare decentralisering av protes- tillverkningen utöver den redan förefintliga icke borde komma till stånd.

SVCK (majoriteten) ville med hänsyn till att de sakkunniga ej för- ordat en av kommittén tidigare föreslagen centralisering av protestillverk— ningen — modifiera sin tidigare ståndpunkt genom att föreslå, att ytter— ligare decentralisering på detta område ej utan starka skäl måtte äga rum.

Karolinska institutets lärarkollegium ansåg, att varje ortopedisk lasa- rettsavdelning borde på orten ha tillgång till bandageverkstad, men fram— höll dock nödvändigheten av att protesutrustning och -träning centralise- rades till några få ställen. Då landets totala tillverkning vore ca 1 000 ben- och 200 armproteser per år, skulle en spridning på 120—25 ortopediska bandageverkstäder medföra en ringa erfarenhet med dålig protesutrust- ning som följd. Kollegiet föreslog därför, att vanföreanstalterna och deras bandageverkstäder finge taga hand om dessa frågor. Liknande synpunkter framfördes av organisationskommittén för den medicinska högskolan i Göteborg och universitetskanslern.

Statens sjukhusutredning underströk de sakkunnigas uttalande, att när- liggande sjukvårdsområden, i den mån lokala förhållanden och kommu- nikationer gjorde det lämpligt, borde söka samarbete om gemensam ban— dageverkstad.

Jämväl förvaltningsutskottet i Jämtland fann det tveksamt, om verk- ligen så små ortopediska kliniker som på 50—60 sängar borde ha egen, låt vara enklare verkstad. Ett samarbete mellan två eller flera angränsande sjukvårdsområden om en fullständig verkstad förefölle som en mera till— talande lösning.

Svenska ortopedföreningen underströk de sakkunnigas uttalande, att varje ortopedisk klinik måste ha tillgång .till bandageteknisk sakkunskap och ortopedisk verkstad. Huruvida proteser skulle tillverkas vid nytill— komna ortopediska verkstäder, ansåg föreningen vara en fråga, som sanno- likt komme att lösas från fall till fall, beroende på den omfattning verk- samheten vid den ortopediska lasarettsavdelningen i fråga visade sig få.

Förslaget om anvisande av särskilda medel för forskning rörande ortopediska hjälpmedel tillstyrktes av medicinalstyrelsen och van— förevårdsföreningarna, därvid emellertid på vissa håll uttalades tveksam- het, huruvida denna forskningsuppgift fölle inom ramen för statens medi- cinska forskningsråds verksamhet.

Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan erinran de sak- kunnigas förslag om höjning av statsbidraget till ortopediska hjälpmedel från % till 4/5 av kostnaden. De vanföras riksorganisa- tion ansåg dock i likhet med Hälsingborgsföreningen, att staten borde ikläda sig hela kostnaden för tekniska hjälpmedel till vanföra, såsom bandage, proteser och invalidvagnar. För sin del uttalade arbetsmarknndsstyrelsen, att staten borde ersätta hela kostnaden för dylika hjälpmedel i de fall, där sökanden för sitt förvärvsarbete vore beroende av desamma.

Svenska stadsförbundet hade i och för sig intet att erinra mot den före- slagna höjningen av statsbidragen men ifrågasatte, huruvida icke kravet på ett rationellt statsbidragssystem framtvingade en annan lösnine; de rekvisitioner, som ingåves för dessa stödjebandage och proteser, vore näm- ligen mycket detaljerade och tyngde tvivelsutan förvaltningsarbetet. I syn—

nerhet om den ortopediska vården länsvis utbyggdes och allt flera länsav- delningar tillskapades, borde som ett framtidsmål den utvägen kunna över- vägas, att i den stora statsbidragssumma, som enligt statsbidragssakkun- nigas förslag skulle fördelas bland landsting och städerna utanför lands— ting för deras sjukvård, inräkna även det belopp staten skulle ha utgivit som särskilt bidrag till stödjebandage och proteser och sålunda höja de generella bidragsbeloppen i motsvarande mån.

Statskontoret äter förmenade, att frågan om höjning av statsbidraget till ortopediska hjälpmedel icke borde upptagas fristående utan lämpligen borde lösas i samband med övriga spörsmål, som berörde den helt eller delvis fria allmänna sjukvården.

Kommittén för partiellt arbetsföra uttalade, att en mera ingående ut- redning borde ha förebragts såväl i fråga om ortopediska hjälpmedel som beträffande rullstolar och invalidvagnar. Frågan om de vanföras möjlig- heter att förflytta sig till eller från en arbetsplats liksom de tekniska hjälp— medel, som kunde vara ägnade att underlätta arbetet, hade nämligen ur arbetsvårdssynpunkt en stor betydelse. Kommittén fann sig därför böra föreslå, att statsbidrag med 4/5 av totalkostnaderna skulle utgå jämväl till invalidvagnar och därvid även till elektriska eller motordrivna sådana. I an- slutning härtill framhöll kommittén, att frågan om kurser, träningsläger o. d., där invalider med nyförvärvade proteser finge lära sig att på ett rätt och effektivt sätt han-dha desamma, alltför ytligt behandlats i betänkan- det. Ofta kunde invalider, som erhölle proteser, icke använda dessa på rätt sätt. Det fordrades såväl träning som viss instruktion för att perso- ner med exempelvis armproteser skulle kunna få verklig nytta av sina hjälpmedel. Instruktionen i detta avseende vore svårt försummad i vårt land men bleve mången gång av avgörande betydelse för den framtida för— sörjningsförmågan genom den psykiska stimulation, som den erfarne in- struktören lämnade under inlärande av protesernas rätta bruk. Det hade därför varit på sin plats att i betänkandet redogöra för de utomordentliga resultat på detta område, som man genom forskning uppnått i utlandet, särskilt i England och U. S. A., och att uppdraga riktlinjer för en för vårt land lämplig såväl forsknings- som kursverksamhet.

Ifråga om möjlighet för annan läkare än ortopedspecialist att ordinera ortopediska hjälpmedel, medförande rätt till statsbidrag, uttalade medicinalstyrelsen, att skäl visserligen kunde an- dragas för att bespara patienterna resor till specialist, men med hänsyn till att behovet av dylika hjälpmedel i många fall helt utebleve efter sak— kunnig ortopedisk behandling, ansåg styrelsen, att första bandaget alltid skulle ordineras av ortopedspecialist. Vid behov av ersättningsbandage, särskilt enklare sådant, borde närmaste lasarettsläkare äga rätt att ordi— nera bandage. Utprovning av större proteser borde däremot alltid ske centralt.

Vanförevårdsföreningen i Härnösand ansåg sig icke kunna tillstyrka, att rätten att ordinera ortopediska hjälpmedel utökades att gälla även läkare utom specialklinikerna, då detta skulle medföra icke önskvärda konse- kvenser. Även SVCK avstyrkte — av såväl ekonomiska som medicinska skäl — att ordinationsrätten utsträcktes till läkare utanför specialkliniker.

Svenska ortopedföreningen framhöll, att det med hänsyn till de ofta synnerligen specialbetonade ortopediska spörsmål, som uppställde sig vid ordinerandet av ett bandage, vore riktigast, att statsbidrag utbetalades en- dast om behovet av dylikt bandage vitsordats av ortopedspecialist. Det förefölle tveksamt, huruvida en kirurg vid centrallasarett skulle tiller— kännas möjlighet att ordinera dylikt, men om detta av olika skäl skulle anses lämpligt, borde rätten utan tvekan begränsas till tjänstgörande chef- läkare, vilket förmodligen också varit de sakkunnigas mening. I annat fall skulle den situationen kunna inträffa, att av yngste vikarierande under— läkaren på ett centrallasaretts kirurgiska avdelning ordinerade bandage skulle få statsbidrag, men däremot ej sådant, som föreskrivits av en kanske erfaren chefläkare vid lasarett, som ej hade karaktären av centrallasarett.

Stadsfullmäktige i Göteborg tillstyrkte de sakkunnigas förslag om vid- gad befogenhet för läkare att med rätt till statsbidrag ordinera ortopediska hjälpmedel.

Hälso- och sjukvårdsberedningen i Malmöhus län och Riksföreningen mot reumatism föreslogo, att även läkare vid reumatikeravdelningar skulle erhålla rätt att ordinera ortopediska hjälpmedel med statsbidrag.

Centrala sjukvårdsberedningen anförde, att för närvarande en patient, som utnyttjade vanföreanstalt eller ortopedisk klinik med egen protes- verkstad, icke syntes kunna erhålla en protes annat än vid den till an- stalten knutna verkstaden, om han önskade utfå statsbidrag. Då tillverk— ningarna på resp. anstalter varierade i kvalitet, vilket vore fullt natur- ligt, och då utförande och passform på proteser, stödkorsetter etc. spelade en synnerligen stor roll för patientens såväl psykiska som fysiska välbe- finnande och hans självkänsla, skulle det vara synnerligen önskvärt, om patienten kunde beredas viss frihet vid valet av tillverkare. Härigenom skulle också en viss konkurrens uppstå, som vore ägnad att stimulera yrkesskickligheten inom resp. verkstäder. Det borde därför enligt bered- ningens mening övervägas, om icke patienterna framdeles kunde tillåtas välja mellan tillgängliga anstalters och klinikers verkstäder och vissa andra tillverkare. I det övervägande antalet fall skulle det säkerligen därvid vara möjligt att med ledning av anstalts— eller klinikverkstädernas genomsnitts— priser beräkna hur stort statsbidrag, som kunde tillåtas utgå. Beredningen kunde icke för sin del överblicka, vilka följder den sålunda diskuterade åtgärden skulle få bl. a. med hänsyn till statsbidragsbestämmelserna.

Uppdraget att närmare utreda, genom vilka åtgärder en likformig ord— ning i fråga om prissättning på ortopediska hjälpmedel skulle

kunna åstadkommas, borde enligt medicinalstyrelsen anförtros SVCK under medverkan av styrelsen.

Vanförevårdsföreningen i Hälsingborg ansåg, att staten _ särskilt efter den föreslagna höjningen av statsbidraget från % till 4/5 — borde förbe- hålla sig rätten att kontrollera prissättningen på ortopediska hjälpmedel.

SVCK har under senare tid till statsmakterna ingivit vissa framställ- ningar och förslng rörande de ortopediska hjälpmedlen och därmed sam— manhängande frågor, vilka ännu icke lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Så har SVCK i skrivelse år 1952 till chefen för inrikesdepartementet hemställt, att frågan om vidgad rätt till statsbidrag för ortopediska hjälp— medel snarast måtte upptagas till prövning. Såsom motivering för be— hovet av en ytterligare utvidgning av statsbidragsrätten åberopades den utveckling, som de ortopediska hjälpmedlen särskilt under senare år under- gått och som bl. a. resulterat i att nya hjälpmedel av olika slag konstrue- rats och utexperimenterats, av vilka flertalet vore okända vid tidpunkten för statsbidragsbestämmelsernas fastställande. Detta hade medfört, att vid sidan om de statsbidragsberättigade hjälpmedlen numera funnes åtskilliga sådana med lika avgörande betydelse för en invalids normala livsföring, till vilka dock dylikt bidrag ej utginge. SVCK hänvisade vidare till den verksamhet, som bedrevs av dess tekniska kommitté, och uttalade, att de hjälpmedel, som denna kommitté rekommenderade, borde berättiga till statsbidrag enligt samma grunder som för proteser och bandage. Ända- målsenligt vore därvid, att staten uppdroge åt lämpligt organ att godkänna tekniska hjälpmedel av denna karaktär för statsbidragsrätt.

l skrivelse år 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet har SVCK vidare hemställt, att i utbildningsplanerna för sjukgymnaster och arbets- terapeuter mätte i större utsträckning än hittills beaktas instruktion i an- vändande av olika tekniska hjälpmedel för vanföra och andra invalider. Denna skrivelse har av departementet överlämnats till direktionen över gymnastiska centralinstitutet för den åtgärd beträffande sjukgymnastut- bildningen, vartill direktionen må finna anledning.

Slutligen har SVCK i skrivelse år 1954 till medicinalstyrelsen anhållit om styrelsens stöd att i någon form få auktorisation till stånd beträffande bandagearbetare och bandagister, som genomgått viss föreskriven ut- bildning.

Utredningsmannens synpunkter och förslag

Stödjebandage och proteser samt andra ortopediska och tekniska hjälp- medel ingå såsom ett oumbärligt led i ortoped- och vanförevården, och kostnaderna härför äro av betydande storleksordning. För budgetåret 1952/1953 uppgingo således statens genom medicinalstyrelsen utbetalade bidrag för olika ortopediska hjälpmedel till 3,6 milj. kr, utgörande 2/3 av

den totala kostnaden, vilken sålunda för dessa hjälpmedel kan beräknas till minst 5,4 milj. kr, varav 1,8 milj. kr föllo på enskilda personer, ofta i små och betryckta ekonomiska förhållanden. Då emellertid statsbidrag till dylika hjälpmedel i viss utsträckning jämväl kan tillhandahållas via pen— sionsstyrelsen samt åtskilliga hjälpmedel torde förvärvas utan anlitande av bidrag av sta-ten, synes kunna förutsättas, att den totala kostnaden för under ett år i riket levererade ortopediska hjälpmedel av olika slag över- stiger 6,5 milj. kr. Det ligger mot denna bakgrund i öppen dag, att det är en angelägenhet, som i högsta grad berör såväl den vårdsökande all— mänheten som statsverket, vilket påtagit sig huvuddelen av de härmed för- enade kostnaderna, att bandageverksamheten och vad därmed äger sam— band organiseras och bedrives så rationellt och ekonomiskt, att kostna— derna för de här ifrågavarande hjälpmedlen icke bliva högre än vad som är oundgängligen nödvändigt för att tillgodose berättigade krav på ändamåls- enlighet och kvalitet.

Utredningsmannen anser det även för framtiden naturligt och riktigt, att staten utan ekonomisk behovsprövning bestrider huvud-parten av kostnader— na för erforderliga ortopediska hjälpmedel åt vanföra. Med beaktande av att statsmakterna i samband med den allmänna sjukförsäkringens genomföran— de befriat den sjuke från hela kostnaden för vissa livsviktig-a läkemedel bör det allmänna emellertid enligt hans uppfattning bära större andel än nu gällande 2/3 av kostnaden för här ifrågavarande hjälpmedel. Ur flera syn— punkter kunde det vara skäligt, att det allmänna påtoge sig hela kost- naden, men utredningsmannen har ansett sig böra avstå från ett förslag i sådan riktning med hänsyn till den ansvarskänsla och aktsamhet i fråga om hjälpmedlet, som bäst torde säkras genom att en del av kostnaden får stanna på den enskilde. Utredningsmannen har därför funnit skäligt och lämpligt, att statens bidrag till ortopediska hjälpmedel höjes från nu ut— gående 2/3 till 4/5 av totalkostnaden för hjälpmedlet, såsom OVS med till— styrkan av flera remissinstanser föreslagit. Lämpligen torde dock, i anslut— ning till vad gäller för vissa läkemedel enligt sjukförsäkringsreformen, en kostnad av 3 kr höra i vart fall stanna på den enskilde. Vidare föreslås en samordning av denna bidragsverksamhet inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Genom en sådan samordning torde vara att vinna icke blott i första hand en önskvärd ökad kontroll och överblick av bidragsgiv- ningen utan även avsevärda administrativa fördelar i övrigt. Då något centralt register över bidragstagarna ej finnes vare sig hos medicinalsty- relsen eller annorstädes, lärer man för närvarande sakna möjlighet bevaka, att patient icke genom besök på flera olika kliniker vid var och en av dessa erhåller bandage eller annat ortopediskt hjälpmedel med bidrag från staten. Även om dylika missbruk av statsbidragsmöjligheterna torde höra till säll—syntheten, allra helst en del av kostnaden stannar på den enskilde samt flertalet hjälpmedel äro särskilt avpassade för vederbörande

person och därför ej kunna avyttras, är blotta möjligheten härtill i prin- cip otillfredsställande. Då utredningsmannen förutsätter, att medborgare i riket, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, lik-som för när- varande är fallet i fråga om medlemmar i sjukkassorna, komma att erhålla medlemsböcker eller motsvarande, där uppburna sjukförmäner av olika slag registreras, erhålles önskvärd och erforderlig kontroll av bidrag till ortopediska hjälpmedel, därest dessa bidrag inordnas under den all- männa sjukförsäkringen. Här förordade reformer av statsbidragsgivningen till ortopediska hjälpmedel torde böra genomföras fr. o. m. 1 juli 1955.

Statsbidraget till ortopediska hjälpmedel är för närvarande begränsat till patienter, som erhålla öppen eller sluten vård vid vanföreanstalterna, Euge— niahemmet, kustsanatorierna och de ortopediska lasarettsavdelningarna. OVS ansågo för sin del ej skäl föreligga för en dylik begränsning av rätten till statsbidrag utan förmenade, att dylikt bidrag borde få utgå, så snart ortopediskt hjälpmedel ordinerats av ortopedspecialist. Tills vidare borde enligt OVS:s mening också kirurger vid centrallasarett, där ortopedspe- cialist ej finne-s, kunna erhålla behörighet att med rätt till statsbidrag ordi— nera enforderliga ortopediska hjälpmedel. Utredningsmannen är emellertid för sin del icke beredd att i berörda avseende föreslå någon ändring i nu gällande ordning. En utökning av ordinationsrätten, på sätt OVS före— slagit, synes nämligen enligt utredningsmannens mening kunna medföra vissa icke önskvärda konsekvenser av främst medicinsk men jämväl av ekonomisk natur. Nackdelarna med det nuvarande systemet, som närmast torde bestå i de ofta långa resorna för patienterna samt understundom även relativt betydande väntetider för såväl öppen som sluten vård vid vissa ortopedkliniker, torde för övrigt successivt till stor del försvinna, efter hand som ortopedvården i landet utbygges med nya kliniker.

Genom den sålunda föreslagna höjningen av statens andel i kostnaderna för ortopediska hjälpmedel skärpes ytterligare statens redan för när- varande berättigade anspråk på största möjliga rationalisering och ekono- misering i fråga om bandageverksamheten och vad därmed äger sam- band med sikte på att till lägsta möjliga pris få fram goda bandage, proteser och andra hjälpmedel av här ifrågavarande slag. Ett ökat behov av ortopediska hjälpmedel torde också kunna förutses i samband med den av utvecklingen betingade betydande utbyggnaden av rikets ortopedvård. Redan för närvarande råder emellertid en anmärkningsvärd brist på en- hetlighet i fråga om' prissättningen på området, vilket förhållande uppen— barligen kommer att ytterligare accentueras, allt efter som verksamheten i samband med ortopedvårdens fortsatta utbyggnad än mer splittras på nya verkstäder med divergerande men genomsnittligt allt mindre kapa- citet och resurser. Efter vad som kunnat påvisa—s, sammanhänga förelig- gande prisskillnader främst med olikheter de skilda verkstäderna emellan i fråga om kalkyleringsprinciper, vinstmarginal, lönesystem, material— och

administrationskostnader samt personal- och maskinuppsättning. Följden härav har blivit på sina håll oskäligt höga kostnader, vilka drabbat staten och den enskilde. För att råda bot på denna otillfredsställande ordning föreslår utredningsmannen, att statens bidrag bas-eras på generella rikt- priser för olika förekommande slag av stödjebandage, proteser och andra hithörande ortopediska hjälpmedel.

Dessa riktpriser böra därvid så beräknas, att de täcka självkostnaderna för en rationellt och driftekonomiskt bedriven tillverkning av dylika hjälp- medel samt därutöver innehålla viss marginal för erforderliga ändrings- och justeringsarbeten. Då en betydande del av framställningskostnaderna utgöres av arbetslöner, kunna riktpriserna, om så anses erforderligt, dyr— ortsgrupperas. Det kan även ifrågasättas, om icke priserna böra åtföljas av vissa föreskrifter i fråga om hjälpmedlens kvalitet och utförande. Här- igenom kunde man nämligen dels åstadkomma en önskvärd likformighet i detta avse-ende, dels motverka en eljest vid tillämpning av riktpriser möj— ligen befarad risk för kvalitetsförsämring. Genom det här förordade syste- met med riktpriser stimuleras en önskvärd rationalisering av verksamheten på hithörande område. Vid sådant förhållande kommer det också att fram— stå såsom angeläget för de skilda ortopedklinikernas huvudmän att icke utbygga sin egen ifrågavarande verkstadsdrift i större omfattning, än som ur ekonomiska eller andra synpunkter kan anses befogat och lämpligt.

I detta sammanhang må särskilt påpekas vissa föreliggande olikheter beträffande löneförhållandena för arbetarepersonal vid de ortopediska verkstäderna, som framgått av den tidigare analysen. Sålunda uppvisade verkstäderna vid vanföreanstalterna i Stockholm och Göteborg, som till- lämpa ackordslönesystem för flertalet arbetsmoment i tillverkningen, be- tydligt kortare tillverkningstider än de övriga verkstäderna, vilka praktiskt taget uteslutande tillämpa tim- eller månadslöner för sin personal. Enligt utredningsmannen finnes skäl antaga, att den sedan länge inom all industri- betonad verksamhet allmänt erkända erfarenheten, att tillämpning av ackordslönesystem bidrager till förkortade arbetstider för tillverkningen och därmed även skapar förutsättningar såväl för lägre utförsäljningspriser å de färdiga produkterna (som för en ökad produktion, är allmängiltig även i fråga om bandage— och protestillverkningen. En vidgad tillämpning, i den ut- sträckning så befinnes möjligt och eljest anses lämpligt, av ackordslöne- system vid hithörande verkstäder bör därför, med beaktande av erfaren- heterna vid Stockholms- och Göteborgsanstalternas verkstäder, övervägas. Sagda två verkstäder, som äro de största i landet såväl vad gäller den kvan- titativa som den ekonomiska omsättningen, torde även i övriga avseenden, såvitt kunnat bedömas, ha en under rådande förhållanden relativ-t rationell och föredömlig verkstadsdrift samt besitta den största erfarenheten på hit— hörande område. Det synes med hänsyn härtill vara möjligt och ligga när- mast till hands att med utgångspunkt från den prissättning, som dessa verk-

städer för närvarande tillämpa, nå fram till en skälig och riktig avvägning av (1 > av utredningsmannen förordade allmänna riktpriserna för olika slag av ortopediska hjälpmedel. Utarbetandet av ifrågavarande riktpriser och även eventuella kvalitetsföreskrifter för tillverkningen synes sålunda lämpligen kunna ske i samråd med nämnda verkstäder.

Utredningsmannen föreslår därför, att för ändamålet tillsättes en sär- skild nämnd, vilken lämpligen bör Ibestå av dels representanter för staten, i första hand medicinalstyrelsen, dels representanter för verkstadsled- ningarna vid de nuvarande vanföreanstalterna i Stockholm och Göteborg. Det ligger i sakens natur, att i sistnämnda representation bör inkluderas dessas eller annan läkarexpertis på området. Nämndens uppdrag bör emel— lertid icke blott avse utarbetandet och fastställandet av riktpriser och even— tuella kvalitetsföreskrifter för de ortopediska hjälpmedlen samt en fortlö— pande kontroll och anpassning av priser och föreskrifter till den allmänna utvecklingen utan synes även böra innefatta uppdraget att kontinuerligt pröva och eventuellt avgöra eller i vart fall framlägga förslag, vilka hjälp- medel av här avsedd art, som böra berättiga till bidrag av det allmänna eller enligt utredningsmannens förslag från sjukförsäkringen. I detta hänseende råder nämligen för närvarande viss tveksamhet och oenhetlighet, vilket bl. a. föranlett SVCK att i skrivelse till chefen för inrikesdepartementet hem— ställa, att frågan om vidgad rätt till statsbidrag för ortopediska hjälpmedel upptages till prövning. Utredningsmannen understryker sålunda angelägen- heten av att man undan för undan anpassar här ifrågavarande statsbidrags— rätt till utvecklingens krav samt därvid under bidragsgivningen inkluderar varje hjälpmedel, som befinnes hava väsentlig betydelse för den invalidi- serades inpassning i produktions— och samhällslivet.

Genom en smidig och vaken anpassning av de förordade riktpriserna borde en sund konkurrens de olika verkstäderna emellan kunna stimu- leras. Även om hithörande verksamhet i och för sig avses vara själv- bärande, torde det dock under sådana omständigheter komma att visa sig ogörligt för de mindre verkstäderna att utan betydande tillskott från veder- börande huvudmän uppehålla den egna tillverkningen i fråga om ett fler— tal hjälpmedel. Följden lhärav måste enligt utredningsmannens mening bliva en naturlig tendens mot ökad centralisering av tillverkningen på området.

Vid sådant förhållande torde det i vart fall ej bliva möjligt eller försvar— ligt att fullfölja den utveckling mot anordnande av mer eller mindre full- ständiga ortopediska verkstäder vid varje nyinrättad ortopedisk klinik i landet, som på senare tid gjort sig gällande och av utredningsmannen anses förknippad med allvarliga framtida konsekvenser. En mer naturlig och riktig utveckling får i stället anses vara, att den egentliga tillverkningen av ortopediska hjälpmedel i görligaste mån koncentreras till ett eller några få centra i riket.

Med en dylik centralisering följer emellertid icke, att patienten skall annat än i särskilda undantagsfall behöva resa till den centrala verkstaden för att erhålla sitt bandage eller sin protes, utan för tillverkningen erfor— derliga måttagningar och gipsavgjutningar böra ombesörjas vid den klinik, vars upptagningsområde patienten tillhör. Erforderliga uppgifter tillställas sedan den centrala verkstad-en, som ombesörjer tillverkningen. Bandaget eller protesen återkommer sedermera till kliniken i provningsfärdigt skick, varefter själva inpassningen samt eventuellt erforderliga justeringsarbeten ombesörjas av kliniken, vilken därför bör ha tillgång till såväl bandagist som en lämpligt utrustad mindre verkstad. Helt naturligt bör emellertid den lokala verkstadens omfattning och resurser anpassas efter veder- börande kliniks storlek, därvid större krav själv-fallet få ställas på de till universitetskliniker knutna verkstäderna. Här ifrågavarande mindre verk- städer böra förutom smärre justerings- och reparationsarbeten å större bandage samt proteser även kunna tillhandahålla enklare bandageranord- ningar, hålfotsinlägg, tygkorsetter m. in. Det förutsättes därvid, att verk— staden i regel utnyttjar förefintlig möjlighet att inköpa färdiga halv- fabrikat. Av betydelse i förevarande sammanhang är då, att bandagisten besitter sådan skolning och utbildning, att han kan prestera ett fullvärdigt arbete. Ur angivna synpunkter får det anses vara av avgörande betydelse för hela bandageverksamhetens uppläggning, att genom erforderlig och lämp— lig utbildning garantier skapas för att ett tillräckligt antal kvalificerade bandagister komma att stå till de olika ortopedklinikernas förfogande. En lösning av utbildningsfrågan för bandagister skulle väsentligt underlättas och befordras, om bandageverksam-heten centraliseras till en eller ett fåtal verkstäder, där en mera allsidig praktisk erfarenhet i fråga om olika typer av proteser och bandage kan erhållas.

Bortsett från de mindre ortopediska verkstäderna med i vart fall en egen bandagist, som torde böra finnas vid praktiskt taget varje ortopedisk klinik i landet, vore det emellertid enligt utredningsmannens uppfattning på längre sikt mest rationellt, därest bandageverksamheten kunde koncentreras till en enda central bandage- och pr—otesverkstad i landet. Då hithörande verk— samhet i dess helhet i vårt land är av en relativt begränsad omfattning, förefaller en sådan centralisering, tack vare en därvid inom ett och samma företag samlad erfarenhet samt ökade tekniska och maskinella resurser, i och för sig öppna möjligheter till en än längre gående rationalisering av verksamheten än vid en alltjämt spittrad verksamhet kan bliva möjligt. Man torde också, vilket icke får anses minst betydelsefullt, vid sådant för- hållande kunna för företagets ledning engagera en härför högt kvalificerad företagsledare, samtidigt som man kan räkna med större praktisk erfaren- het och yrkesskicklighet hos vid ett sådant företag anställd personal.

Därest det centrala bandagebolaget kommer till stånd, skulle den nuva— rande oenhetligheten i prissättningen automatiskt bortfalla, bortsett från

den relativt obetydliga andel av totalkostnaden för ifrågavarande hjälp— medel, som därvid komme att falla på verkstaden vid vederbörande patients hemortsklinik för det med måttagningen, inprovningen och eventuella juste— ringar förenade arbetet. Någon svårighet att genom ett centralt fastställt, till viss procent fixerat tillägg på det av den centrala verkstaden debiterade priset för bandaget eller protesen i ett enhetligt beräknat statsbidragsunder- lag inkludera med sistberörda åtgärder sammanhängande kostnader torde icke föreligga. Då en dylik central verkstad, efter vad sagts, måste förut- sättas utrustad med betydande såväl personella som maskinella resurser, ligger det i sakens natur, att man dit bör förlägga även erforderlig tillverk— ning av halvfabrikat, som för närvarande i stor utsträckning ombesörjes för övriga verkstäders räkning av Stockholmsanstalten, oftast med anli- tande av privata tillverkare. Samtidigt som kravet på kvalitet och erfarenhet vid tillverkningen överhuvudtaget och icke minst i fråga om mera kompli- cerade bandageanordningar samt proteser förefaller bättre kunna tillgodoses genom en ifrågasatt centralisering, torde även forskningen och försöksverk- samheten på området vinna härpå. Den forskning, eller snarare experi— mentverksamhet, .som hittills förekommit i landet, har i huvudsak skett lokalt vid olika verkstäder och därvid, med tanke på dessas ytterst begrän- sade förutsättningar och resurser härför, knappast kunnat erhålla den om- fattning och inriktning, som i och för sig varit och är önskvärd. Kungl. Maj:t har visserligen för budgetåret 1954/55 tillerkänt SVCK ett särskilt statsbidrag om 20000 kr för befrämjande av forskning rörande proteser och stödjebandage. Med nu rådande förhållanden har man emellertid att i angivet avseende fortfarande repliera på en verksamhet, som är spridd på ett flertal ställen i landet, vart och ett med i och för sig otillräckliga resurser och ett alltför ringa försöksmaterial att arbeta med. En dylik verk— samhet bör enligt utredningsmannens mening, med beaktande av vårt lands förhållandevis ringa befolkningsunderlag och den i anslutning bl. a. därtill begränsade omfattningen av hithörande hjälpbehov, främst inriktas på att så snabbt som möjligt tillgodogöra sig de erfarenheter och resultat, som undan för undan utvinnas inom större länder med en mera intensifierad verklig forskning och försöksverksamhet på området. För att tillgodogöra sig de erfarenheter, som kunna vinnas genom nödig kontakt med andra länder, främst Amerika, England och Tyskland med deras efter senaste världskrig aktualiserade behov och forsk-nirngsve—rksamhet på området, torde det vara av avgörande betydelse och värde, att dylika erfarenheter och uppslag kunna så snabbt som möjligt praktiskt prövas, fullföljas och utformas vid en verkstad, som förfogar över icke blott tillräckligt tekniskt skolad och yrkeskunnig personal utan även över för ändamålet erforderliga maskinella och andra resurser. Genom inrättandet av en central bandage- verkstad torde man sålunda även skapa förutsättningar för att dylik forsk- nings— och försöksverksamhet kommer att ingå såsom ett naturligt och ofrånkomligt led i verksamheten.

De nuvarande, till vanföreanstalterna och Eugeniahemmet samt kust- sanatorierna och Solhems sjukhus förlagda bandageverkstäderna drivas av enskilda föreningar men stå under samma statliga insyn och kontroll som huvuddelen av nämnda institutioners övriga verksamhetsgrenar. Vid de allmänna sjukhusen däremot drivas verkstäderna under vederbörande sjukhusförvaltnings ledning och stå sålunda under kommunalt huvudman- naskap. Med beaktande av risken för att spekulativa vinstintressen kunde göra sig gällande på hithörande område synes det mindre tilltalande, att en ifrågasatt centraliserad verksamhet bedrives i enskild regi, allrahelst marknaden inom landet för en verksamhet av här avsedd art knappast kan lämna erforderligt spelrum för en konkurrens i vedertagen mening på om- rådet. Enligt utredningsmannens uppfattning skulle dock bolagsformen vara den lämpligaste för den föreslagna centrala bandageverkstaden, enär där— igenom i högre grad än som bleve möjligt vid en i statlig regi bedriven verksamhet ett naturligt och betydelsefullt behov av rörelsefrihet för verk- samheten skulle kunna bäst tillgodoses. Såsom alternativ till bolagsformen kunde måhända tänkas, att den centraliserade verksamheten bedreves av en av landsting och städer utanför landsting bildad intresseförening. De skäl, som föranlett utredningsmannen att taga ställning till förmån för bolagsformen, sammanhänga emellertid icke minst med det dominerande intresse, som staten får anses ha av att den här ifrågavarande centrali- serade verksamheten bedrives på ett sådant sätt, att kostnaderna för orto- pediska hjälpmedel begränsas i den utsträckning, som utan eftersät— tande av kravet på ändamålsenlighet och kvalitet kan befinnas möjlig och önskvärd. Begagnar man bolagsformen, synes naturligt, att erforderliga kapitalmedel för bolagets verksamhet efter lämplig avvägning tilllskjutas av såväl staten som landstingen och städerna utanför landsting, vilka i relation därtill böra beredas ett avgörande inflytande över bolagsverksam- heten. Bolagsordning bör fastställas av Kungl. Maj ;,t. Det får anses ligga i sakens natur, att bolagets verksamhet, i vilken förberörd forsknings- och experimentverksamhet skall ingå såsom ett naturligt led, hör bedrivas efter självkostnadsprincipen, vilket emellertid icke i och för sig behöver utgöra ett hinder för att, om så anses lämpligt, vid prissättningen hänsyn tages till viss skälig avkastning å i bolaget insatta kapitalmedel. Utredningsmannen anser sålunda av skäl, som här ovan anförts, att in— rättandet av ett centralt bandagebolag för dels tillverkning av bandage och proteser m. m., dels framställning av halvfabrikat för bandage- och protes- tillverkningen, dels ock *tillhandlahållandet av materialier för nämnda till- verkning samt tekniska hjälpmedel av olika slag, med uppgift att tillika befrämja utvecklingen och forskningen på området, är den för framtiden lämpliga och riktiga utvecklingen av bandageverksamheten i landet. Ut- redningsmannen är emellertid medveten om att den här väckta frågan om ett centralt bandagebolag är av sådan principiell och reell omfattning och

betydelse, att den icke kan bliva föremål för ett definitivt ställningstagande enbart med ledning av utredningsmannens i det föregående anför-da syn- punkter och skisserade allmänna riktlinjer. En mera ingående utredning och detaljplanering av denna specialfråga [än som ligger inom ramen för utredningsmannens möjligheter och uppdrag 'är därför nödvändig. Sam- råd bör därvid självfallet äga rum såväl med representanter för de olika huvudintressenterna som även med experter för den ortopediska specialist- vården och bandageverksamheten. Utredningsmannen vill sålunda för- orda, att en dylikt utredning genom Kungl. Maj:ts försorg snarast kommer till stånd.

Mot bakgrunden av den ovan skisserade utvecklingen i fråga om den allmänna bandageverksamheten i landet och med' beaktande av den fram- tida ställning och allmänna uppgift i samhället, som vanföreanstalterna och Eugeniahemmet, därest utredningsmannens därutinnan framlagda för— slag vinner statsmakternas bifall, komma att erhålla, skall utrednings- mannen i det följande söka klarlägga den utveckling, som i avbidan på till— komsten av ett ifrågasatt centralt bandagebolag kan befinnas riktig be- träffande verksamheten vid nämnda institutioners ortopediska verkstäder.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen över rådande för— hållanden på bandageverksamhetens område, svara de fyra vanförean- stalternas ortopediska verkstäder, bland vilka Stockholms- och Göteborgs- anstalternas verkstäder äro de ojämförligt största, såväl vad gäller den kvantitati 'a som den ekonomiska omsättningen, för huvudparten av han— dageleveranserna i landet. Med ledning av inhämtade uppgifter rörande den kvantitativa omfattningen av den bandageverksamhet, som bedrives i anslutning till landets ortopediska kliniker och andra därmed jämförliga inrättningar, beräknas vanföreanstalternas verkstäder sålunda ensamma svara för ca 60 % av det totala antalet bandage av olika slag, som levererats under ett år. I fråga om leveranserna av en del större bandage och proteser intaga dessa verkstäder en ännu mer dominerande ställning. Av samtliga under en ettårsperiod levererade arm- och benproteser beräknas nämligen inte mindre än 87 resp. 75 % falla på vanföreanstalternas verkstäder. Vidare har omnämnts, att bandageverkstaden vid vanföreanstalten i Stock— holm sedan några år tillbaka även handhaver viss central tillverkning och försäljning av en del halvfabrikat för ban—dage- och protestillverkningen samt dessutom tilllhandahåller för försäljning dels olika slag av materialier för bandagetillverkningen och dels vissa speciella ortopediska hjälpmedel, såsom gångbockar, gånghagar m. m.

Vanföreanstalternas ortopediska verkstäder intaga sålunda för närva— rande en betydelsefull och särskilt vad gäller Stockholms— och Göteborgs— anstalternas verkstäder dominerande ställning i fråga om bandageverk- samheten i landet. Då dessa verkstäder dessutom voro bland de första, som inrättades vid allmänna institutioner i vårt land, torde det knappast vara

någon överdrift påstå, att de även varit och alltjämt i många avseenden äro normgivande för utvecklingen inom bandageverksamheten. Om den av ut- redningsmannen förordade överflyt-tningen av vanföreanstalternas ortoped— kliniker till de lokala »sjukhushuvudmännens regi kommer till stånd, skulle det kunna anses ligga nära till hands att i samband därmed överflytta även de ortopediska verkstäderna. Utredningsmannen vill emellertid icke föreslå en .sådan åtgärd i nuvarande läge. Omfattningen av den bandageri- verksamhet, som kan komma att bliva erforderlig vid de här aktuella orto— pe—dklinikerna efter dessas överflyttning till de lokala sjukhushuvudmän— nen, kan nämligen bedömas, först sedan statsmakterna tagit ställning till de av utredningsmannen framlagda riktlinjerna beträffande den framtida allmänna bandageverksamheten i landet. Inrättas, såsom utrednings- mannen förordat, en central ba-ndageverkstad för landet i sin helhet, torde nämligen endast verkstäder av mindre omfattning böra komma till stånd vid ifrågavarande kliniker. I annat fall torde, intill dess den planerade ut— byggnaden av ortopedvården i landet blivit genomför-d, behov föreligga av verkstäder av i huvudsak samma storleksordning som de för närvarande vid vanföreanstalterna befintliga. I det senare fallet förefaller det mera rationellt och ändamålsenligt att låta dessa verkstäder även i fortsätt— ningen und-er en övergångstid kvarbliva i sina för ändamålet särskilt in- rättade och utrustade lokaler och drivas av resp. huvudmän för de till arbetsvårdsinstitlut omvandlade vanföreanstalterna. Det torde nämligen varken ur ekonomiska eller andra synpunkter vara lämpligt eller över- huvudtaget försvarbart att, i de fall vanföre-anstalternas nuvarande kliniker vid överflyttningen till en lokal sjukhushuvudman ersättas med nybyggnad för ändamålet — sådan nybyggnad torde i vart fall vara aktuell vad be- träffar Stockholms- och Härnösandsanstalternas kliniker låta däri in— rymma även verkstadslokaler av en så betydande storleksordning, varom här är fråga, då det kan förutsättas, att kravet på dessa verkstäders kapa— citet successivt kommer att minska, allt efter som nya ortopedkliniker i anslutning till den planerade utbyggnaden av ortopedvården i landet till— skapas och i samband därmed en ökning kommer till stånd av antalet bandageverkstäder. Ej heller torde det ur bl. a. administrativ synpunkt vara ändamålsenligt, att, så länge verkstäderna kvarligga i de nuvarande vanföreanstalternas lokaler, överföra huvudmannaskapet för desamma till den lokala sjukhushuvudmannen. För övrigt får anses obestridligt, att de nuvarande huvudmännen genom mångårig erfarenhet och sin jämväl framdeles enlig-t utredningsmannens förslag på viss produktion in- riktade verksamhet ha betydligt bättre förutsättningar och personella resur- ser att administrera och driva en verksamhet av här ifråvarande speciell-a art, än vad fallet är i fråga om den på en helt annan karaktär av verksamhet inriktade ledningen vid de allmänna sjukhusen. De nu särskilt aktuella ortopedklinikernas bandag—ebehov torde för övrigt utan olägenhet frarm—

deles, intill dess bandageverksamheten organiseras på av utredningsman- nen föreslaget sätt, kunna tillgodoses genom vanföreanstalternas bandage- verkstäder, allrahelst dessa i samtliga fall äro belägna i omedelbart eller nära grannskap till det sjukhus på orten, dit vederbörande ortopedklinik är avsedd att bliva överflyttad. Självfallet bör det vid sådant förhållande ej mindre ankomma på vanföreanstaltens verkstad att vid kliniken tillhanda— hålla erforderlig bandagepersonal än även tillkomma klinikens läkare att alltjämt hava motsvarande inflytande på verkstadens tillverkning, som för närvarande tillkommer vederbörande.

På här anförda skäl förordar utredningsmannen sålunda, att de orto- pediska verkstäderna vid de egentliga vanföreanstalterna i avbidan på till- komsten av det förordade centrala bandagebolaget tills vidare i huvudsak bibehållas i sin nuvarande omfattning och under den hittillsvarande eller för arbetsvårdsinstituten blivande huvudmannen.

Vad däremot gäller den verksamhet, som bedrives vid Eugeniahemmets ortopediska verkstäder, är denna, i vart fall i jämförelse med vanförean- stalternas motsvarande verk-samhet, av relativt liten omfattning och avser för övrigt till endast mycket ringa del hemmets eget bandagebehov. Huvud- parten, enligt uppgift ca 90 %, av tillverkningen vid hemmets verkstäder utgöres nämligen av beställningar från annat håll. Med hänsyn till hem- mets läge i omedelbart grannskap med vanföreanstalten i Stockholm, vars ortopediska verkstäder med sin betydande storleksordning torde ha en av— sevärt mera rationell och driftekonomi-sk tillverkning än verkstäderna vid Eugeniahemmet, finner utredningsmannen naturligt och vill förorda, att Eugeniahemmets verkstäder successivt avvecklas samt att hemmets bandagebehov i stället tillgodoses genom Stockholmsanstaltens verkstäder. Sistnämnda verkstäder ha nämligen genom ortopedvårdens fortgående ut- byggnad och tillkomsten .av nya bandageverkstäder numera fått viss kapa- citet friställd, varigenom de enligt uppgift ha möjligheter att tillgodose såväl Eugeniahemmets direkta egna bandagebehov som även, i den mån så erfordras och befinnes lämpligt, svara för viss del av Eugeniahemmets övriga nuvarande leveranser av bandage m. m. Den eventuella personalökning, som för tillgodoseende av här angivna ändamål kan befinnas erforderlig vid Stockholmsanstaltens verkstäder, torde därvid kunna erhållas genom över-flyttning av viss av den vid Eugeniahemmets verkstäder nu anställda bandagepersonalen. Genom ett nedläggande av Eugeniahemmets bandage- verkstäder vinner man för övrigt för shemmets 'del, att de ganska betydande och värdefulla lokalutrymmen, som för närvarande disponeras för sagda verkstäder, kunna frigöras för andra ändamål, vilket med hänsyn till före- liggande, relativt stora och aktuella lokalbehov för hemmets övriga verk- samhet får anses angeläget och kommer att i det efterföljande beröras.

Avd. III. De planerade arbetsvårdsinstituten

Kap. 11. Arbetsvårdsinstitutens ställning, finansiering

och organisation

Inledning

Under avd. II har i särskilda kapitel behandlats de nuvarande vanföre— anstalternas olika verksamhetsgrenar. Utredningsmannen har därvid med utgångspunkt från rådande förhållanden under beaktande av tidigare ut- redningar och eljest föreliggande framställningar efter ingående över- väganden verksamhetsgren för verksamhetsgren framlagt sina synpunkter och förslag rörande verksamhetens framtida omhänderhavande och lämp- liga utformning. Dessa överväganden ha resulterat i förslag om över- förande snarast möjligt av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till allmänt sjukhus på orten. I samband med en omvandling av vanförean- stalternas yrkesskolor till s. k. arbetsvårdsinstitut för den stora gruppen partiellt arbetsföra föreslås en samordning mellan dessa och de i Stock- holm och Göteborg relat-ivt nyligen inrättade arbetsklinikerna. Då en ut- brytning av de befintliga ortopedklinikerna från vanföreanstalterna och dessa klinikers inordnande under den allmänna sjukvården av utrednings- mannen betraktas som en grundväsentlig förutsättning för en rationell ordning såväl inom landets ortopediska sjukvård som i fråga om den övriga vid vanföreanstalterna för närvarande bedrivna verksamheten, har det förhållandet, att viss övergångstid kan komma att förflyta, innan en sådan ordning kan helt genomföras, icke ansetts böra utgöra hinder för ett snabbt förverkligande av utredningsmannens riktlinjer och förslag be- träffande de planerade arbetsvårdsinstitutens ställning, finansiering och organisation.

Enligt utredningsmannens intentioner och förslag skola sålunda van- föreanstalterna omvandlas till arbetsvårdsinstitut för icke blott vanföra utan jämväl »de grupper av partiellt arbetsföra i övrigt, vilka på grund av sitt fysiska eller psykiska handikap icke lämpligen kunna arbe'tsprövas, arbetstränas, omskolas eller erhålla sin yrkesutbildning inom ramen för eljest tillgängliga utbildnings- och vårdresurser. Samtidigt som den del av det nuvarande vanföreklientelet, som ej är i behov av den särskilt kvalifice- rade samt anstaltsbetonade utbildning och omvårdnad, som lämnas på van— föreanstalternas relativt rikt differentierade yrkesavdelningar, överföres till och omhändertages vid de vanliga utbildningsanstalterna eller vid de lokala träningsverkstäderna och arbetscentralerna, syftar alltså det föreliggande förslaget till att vanföreanstalternas betydande erfarenhet och resurser

på förevarande område skall ställas till förfogande för ett väsentligt större och bredare klientel. Utredningsmannen, som vid en dylik breddning av yrkesskolornas klientel funnit de tidigare från vanföreanstalterna fram- förda önskemålen om yrkesskolornas komplettering med ytterligare mo- derna yrkesavdelningar samt med särskilda arbetsprövnings- och arbets- träningsavdelningar böra tillmätas en i hög grad ökad tyngd, har i anslut- ning härtill förordat, att de föreslagna arbetsvårdsinstituten skola kom- pletteras med dylika avdelningar samt därjämte i mån av behov med kor— tare omskolningskurser, avsedda för det äldre klientel, vilket icke lämp- ligen bör hänföras till de befintliga yrkesavdelningarna med deras på sär- skild specialutbildning inriktade, i regel 3- eller 4-åriga utbildning. För att ytterligare stärka den ställning och karaktär av särskilt kvalificerade arbetsvårdsinstitut, som vanföreanstalterna härmed skulle erhålla, har ut- redningsmannen förordat, att till Stockholms- och Göteborgsinstituten skola överföras de båda i nämnda städer nyligen inrättade arbetsklinikerna. Även om utredningsmannen icke står främmande för att det är önskvärt och behövligt, att arbetsvårdsinstituten såväl i Härnösand som i Hälsingborg kompletteras på motsvarande sätt, har utredningsmannen dock ansett, att med ett slutligt ställningstagande härtill bör anstå, till dess ytterligare erfarenhet vunnits rörande de befintliga två arbetsklinikernas verksamhet i deras nya gestaltning.

Vad gäller de befintliga skolhemmen vid vanföreanstalterna i Stock- holm, Hålsingborg och Härnösand, har utredningsmannen intagit en rest- riktiv ståndpunkt till denna form av särundervisning och omhänder- tagande av skolbarn inom vanförevårdens ram. Om och i den mån en särskild skolhemsorganisation för vanföra i framtiden alltjämt befinnes påkallad, böra enligt utredningsmannens uppfattning hithörande Särskolor i görligaste mån sinsemellan samordnas och frigöras från vanföreanstal- terna i dessas blivande egenskap av arbetsvårdsinstitut. I första hand har därför föreslagits, att det till vanföreanstalten i Stockholm nu knutna skolhemmet på Lidingö lägges under Eugeniahemmets regi. Vid vanföre- anstalterna i Hälsingborg och Härnösand torde man å andra sidan tills vidare icke kunna undgå räkna med till dessa knutna skolhem även efter dessa anstalters omvandling till arbetsvårdsinstitut.

Vidkommande den till vanfö