SOU 1955:53

Realskolan under övergångstiden

Kungl. Ecklesiasti/cdepartementet

Den 30 juni 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdeparte— mentet att tillkalla fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande skolväsendets utbyggnad på realskolestadiet under övergångs- tiden före enhetsskolans genomförande. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 19 juli 1954 såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet Ragnar Hilding Leonard Edcnman, seminarieläraren Torsten Efraim Johannes Blidfors, filosofie doktorn Nils Gunnar Helén, hemmansägaren Nils Ivar Jo- hansson och förste ombudsmannen, numera borgarrådet Karl Folke Fritiof Kyling ävensom uppdrog åt Edenman att såsom ordförande leda utrednings- arbetet och åt undervisningsrådet Hans Ragnar Lundblad att tjänstgöra såsom huvudsekreterare hos de sakkunniga.

De sakkunniga har antagit benämningen realskoleutredningen.

Den 10 september 1954 uppdrog departementschefen åt amanuensen, nu- mera kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Agnes MagnuSSOn att, räknat från och med den 2 september 1954, tjänstgöra såsom biträdande sek- reterare hos de sakkunniga.

Sedan realskoleutredningen nu slutfört sitt arbete, får utredningen vörd- samt överlämna förevarande betänkande.

Stockholm den 19 december 1955.

Ragnar Edenman Joh. Blidfors Gunnar Helén Ivar Johansson Folke Kyling

/ Ragnar Lundblad

. ||: || |”? || r| —=|*|—* _' ' '|'|! '|'”

ga,-_| -'|_-|,n.|| ||. '|”

|| |1'

+ ' ||'.__Ä | "WWW! :.Tuaa

$ -—-

Inledning

Utredningsuppdmget

Direktiven för realskoleutredningen framgår av chefens för ecklesiastikdeparte- mentet anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1954, vari departements— chefen yttrade bl. a. följande:

»De konstruktiva förarbetena för enhetsskolereformen mäste av flera skäl koncentreras till ett begränsat antal skoldistrikt. Ännu i många år måste därför en mycket stor del av de uppväxande årskullarna få sin utbildning i skolor av äldre typ. Organisationsarbetet för att tillgodose de växande utbildningsbehoven hämmas emellertid i hög grad av den rådande bristen på lärare med akademisk utbildning. Samtidigt företer särskilt realskole- stadiet en organisatorisk mångformighet, som för de lokala skolmyndighetema och för målsmännen försvårar överblicken över de utbildningsvägar, som kan komma i fråga.

Lärarbristen vid de högre skolorna har sin huvudorsak i den enormt ökade tillström- ningen till de högre skolstadierna under det senaste årtiondet. Höstterminen 1943 under— visades vid de allmänna läroverken omkring 54 000 lärjungar och vid de högre kommunala skolorna (kommunala gymnasier, flickskolor och mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor) omkring 34 000. Någon lärarbrist rådde icke vid denna tidpunkt. Vid början av sistförflutna läsår, alltså höstterminen 1953, var lärjungeantalet vid de allmänna läroverken uppe i drygt 106000 och närmade sig vid de högre kommunala skolorna 43 000. Uttryckt i procent har antalet lärjungar vid de här nämnda högre skolorna av läroverkstyp ökats omkring 70 procent på ett årtionde. Lärarproduktionen har, trots stigande tillströmning till de filosofiska fakulteterna, icke kunnat hålla jämna steg med lärar-kårernas rekryteringsbehov.

Åtskilliga åtgärder har redan vidtagits för att förbättra lärartillgången för realskole— stadiet. Efter beslut vid 1952 års riksdag har sålunda möjlighet öppnats för folkskollärare att förvärva adjunktsbehörighet på grundval av tentamina för minst fyra betyg i filosofisk ämbetsexamen, och enligt beslut vid 1954 års riksdag skall tjänster i 23 lönegraden inrättas på realskolestadiet för folkskollärare med viss vidareutbildning.

Svårigheter har emellertid även uppstått att rekrytera gymnasiets lärarkär. De torde redan i vissa fall ha omöjliggjort i och för sig önskvärda utvidgningar av gymnasiet med nya parallellavdelningar. En viss rationalisering av gymnasieorganisationen synes visser- ligen vara möjlig, och skolöverstyrelsen har med hänvisning härtill nyligen föreslagit, att tillstånd att upprätta kommunala gymnasier skall meddelas mera sparsamt än hittills. Vad som på detta sätt kan vinnas torde dock komma att visa sig otillräckligt, när om några år de stora årsklasserna från 1940-talet når upp i gymnasieäldern. Det skulle icke blott innebära individuella orättvisor utan även med hänsyn till samhällets behov av intellek- tuell arbetskraft vara föga välbetänkt att alltför starkt hålla tillbaka gymnasieorganisatio— nens utveckling under de år, då rekryteringsunderlaget ger möjlighet till en ökad produk- tion av studenter.

Under sådana omständigheter synes det mig angeläget att redan nu föranstalta om en utredning rörande den rationella. användningen av den akademis/ft utbildade lärarkraften. Det bör tillses, att de lärare, som underkastat sig en så långvarig teoretisk skolning som ämbetsexamen innebär, så långt möjligt tillvaratas för de mest krävande undervisnings- uppgifterna. Vid nuvarande otillräckliga tillströmning till lärarbanan från universiteten

innebär detta nödvändigtvis, att vissa i teoretiskt hänseende mindre krävande lärarupp- gifter överföres till lärare med mera begränsade teoretiska studier bakom sig.

De disponibla lärartillgångarna torde, om de användes ändamålsenligt, medge, att un- dervisningen såväl i gymnasiet som i de högsta klasserna av realskolan och däremot sva- rande kommunala och privata skolformer i stort sett ombesörjes av lärare med den hittills vanliga utbildningen. Vad speciellt beträffar enhetsskolans högstadium har riktlinjer för lärarkårens rekrytering givits genom propositionerna 137 och 149 till detta års riksdag och riksdagens i anledning därav fattade beslut. I praktiken kommer utredningen alltså att närmast gälla frågan, huru undervisningen under övergångstiden före enhetsskolans allmänna genomförande skall ordnas för de lärjungegrupper, som för närvarande under- visas i de båda första klasserna av den femåriga realskolan och den sjuåriga flickskolan, i första klassen av den fyraåriga realskolan och den sexåriga flickskolan och i däremot svarande klasser av jämförliga skolformer. Det kan icke vara försvarligt att för denna relativt elementära undervisning i större utsträckning anlita lärare med långvarig akade— misk utbildning, om därigenom samtidigt åstadkommes allvarliga svårigheter för gym- nasiets försörjning med lärare.

Jag vill här erinra om att en av mina företrädare, statsrådet Weijne, redan för flera år sedan i direktiven för den utredning, som sedermera antog namnet Läroverkens kris- utredning, fäste uppmärksamheten på möjligheten att mera systematiskt anställa folkskol- lärare vid skolor av läroverkstyp och uppdrog åt utredningsmännen att undersöka, huru— vida icke vid större läroverk tjänstgöring i de lägre klasserna kunde reserveras för folk- skollärare. Krisutredningen kom visserligen icke att framlägga förslag till en fördelning av lärartjänstgöringen i överensstämmelse med departementschefens anvisning, men ge- nom upprättandet av de förut nämnda tjugutredjegradstjänsterna har bättre förutsätt— ningar numera skapats för en dylik anordning. Antalet tjänster av detta slag i realskolan skall enligt min av riksdagen biträdda mening beräknas med utgångspunkt huvudsakligen i klasserna 15, 25 och 14 (prop. 149/1954 5. 27; statsutsk. utl. 139, s. 69—70).

Samma huvudsyfte skulle emellertid kunna nås även genom att realskolan anordnas som treårig och flickskolan som femårig med folkskolans sjätte klass som grund. På orter, där engelska har införts i folkskolans femte och sjätte klasser, har detta redan i några fall försökts, först vid samrealskolan i Stocksund, senare bland annat vid högre allmänna läroverken för flickor i Göteborg och Hälsingborg och vid Burgårdens samrealskola i Göte— borg. I de sistnämnda fallen har i folkskolans undervisningsplaner inga andra ändringar företagits än de som står i samband med införandet av engelska i femte och sjätte klas- serna. I stället har skolöverstyrelsen erhållit bemyndigande att jämka undervisningsplanen för realskolans tre högsta klasser vid de berörda läroverken. Samma anordning har utanför realskolan försökts vid de i folkskolan inbyggda linjerna på vissa orter, särskilt i tämligen stor skala inom 1947 års försöksverksamhet i Stockholm.

Införandet av ett treårigt realskolestadium skulle givetvis om det lät sig konsekvent genomföra, medföra en betydande organisatorisk förenkling, på samma gång som därige- nom för vissa. lärjungetyper en önskvärd förkortning av studietiden stod att vinna. Större lugn och stadga skulle samtidigt vinnas för undervisningen i folkskolans fjärde klass, som nu på många håll arbetar under trycket av en massövergång till andra skolformer under pressande konkurrensförhållanden. Mycket starkt har denna sista synpunkt beto— nats i en skrivelse, som till ecklesiastikdepartementet ingivits av ett i mars 1953 av skolöverstyrelsen sammankallat folkskolinspektörsmöte i Stockholm.

Båda 0rganisationsalternativen innebär strukturändringar inom läroverksorganisationen, som synes väl överensstämma med vad som av skolkommissionen i dess principbetän- kande (s. 494) ansågs önskvärt med hänsyn till den motsedda övergången till ett enhets- skolesystem. De nuvarande skolformerna borde enligt kommissionens mening under över-

gångstiden närmas till den blivande enhetsskolan. Lättast kunde detta ske med den fem- åriga realskolan, vars studiegång i mycket sammanfaller med studiegången i enhets- skolan, men det syntes i mera begränsad utsträckning möjligt även i fråga om den fyra— åriga. I samband med det fortsatta detaljarbetet på skolreformen borde den nuvarande realskolans struktur under övergångstiden göras till föremål för speciell utredning.

En första anpassning av realskolan efter det nya läget kom till stånd genom de år 1950 beslutade timplanerna för realskolan och den kommunala flickskolan. Franskan uppsköts därvid ett år och timsummorna minskades. Betänkligheterna mot ett treårigt realskole- stadium med hänsyn till arbetshygienen har därigenom minskats. Ytterligare åtgärder för reglering av arbetsbördan är dock tänkbara. Bland annat föreslår inspektörsmötet i förutnämnda skrivelse, att enspråkiga och praktiska treårslinjer inrättas i realskolan vid sidan av de tvåspråkiga huvudlinjerna.

Valet mellan den i direktiven för krisutredningen skisserade anordningen med folkskollä— rare i realskolan och alternativet med treårig realskola är i det enskilda fallet beroende av möjligheten att på skolorten och inom skolområdet i övrigt anordna undervisning i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser. En omläggning till det senare alternativet får nämligen icke genomföras på ett sådant sätt, att studiemöjligheterna försämras eller studietiden förlänges för barn från orter, där undervisning i engelska icke kan tillhanda— hållas. Särskilt på landsbygden torde många skoldistrikt ännu icke på länge kunna genom— föra undervisning i engelska i erforderlig utsträckning. F yraåriga linjer vid allmänna läro- verk, kommunala och praktiska realskolor samt sexåriga linjer vid kommunala flickskolor torde därför alltjämt vara behövliga i tämligen stor utsträckning. Det kan också mycket väl tänkas, att femåriga realskollinjer och sjuåriga flickskollinjer i konkreta fall rekryteras av lärjungar från distrikt utan undervisning i engelska i så stor utsträckning, att hänsyn härtill tills vidare skäligen bör tagas. Där av detta eller andra skäl den nuvarande orga— nisationen finnes böra helt eller delvis bibehållas, synes i stället anordningen med tjugu— tredjegradslärare i de lägre klasserna böra tillgripas.

Den av mig förordade utredningen torde böra vila på inventeringar av lärarbeståndet inom olika former av högre skolor och av resurserna för undervisningen i engelska i folk- skolan.

Vid bedömningen av frågor rörande den lokala organisationen torde resurserna för språk- undervisningen oftast komma att visa sig avgörande för ställningstagandet. Även andra hänsyn måste dock tagas. Sålunda måste föreliggande erfarenheter av de arbetshygieniska förhållandena noggrant beaktas. Såsom jag redan framhållit, har betygshetsen inom folk- skolans fjärde klass under trycket av den skärpta konkurrensen på sina håll kommit att antaga avskräckande proportioner. Emellertid kan givetvis icke heller lärjungarna i real- skolans övre klasser bära en alltför tung arbetsbörda; erfarenheterna från de treåriga realskollinjer, som på vissa orter har upprättats, torde alltså böra uppmärksammas vid utredningen.

Vare sig den ena eller andra organisationsformen väljes, skulle en omläggning medföra, att ett betydande antal klassavdelningar överföres från ämneslärarnas till folkskollärarnas arbetsfält. Anspråken på lärarutbildningens omfattning under de närmaste åren kan så- ledes avsevärt påverkas av de organisationsändringar, som utredningen kan komma att föreslå.

Med hänsyn till lärarbristen är det givetvis önskvärt, att de organisationsändringar, som befinns ändamålsenliga, genomföres så fullständigt som möjligt inom skolväsendet. Av samma anledning är det önskvärt, att organisationsändringarna genomföres så skynd- samt som möjligt. Lokala förhållanden och skälig hänsyn till redan anställda lärares intressen kan dock i särskilda fall göra det önskvärt, att genomförandet något utsträckes i tiden. Det bör ankomma på utredningsmännen att under allsidigt beaktande av samtliga

inverkande omständigheter föreslå ordningen för genomförandet av ifrågakommande organisationsändringar, ävensom göra en beräkning av därav föranledda kostnads- ändringar.

Utredningen bör emellertid icke stanna med de i det föregående berörda frågorna om lärartillgångarnas ändamålsenliga disposition. En —- visserligen till syftet begränsad -— allmän översyn av realskolestadiets skolformer synes mig även vara av behovet påkallad.

Såsom jag inledningsvis nämnt, råder för närvarande på. realskolans åldersstadium en besvärande organisatorisk mångformighet. Den allmänna realexamen avlägges vid de allmänna läroverken efter femårig eller fyraårig och på sina håll även efter treårig studie- gång, vid de kommunala realskolorna efter fyraårig studiegång och vid i folkskolan in— byggda realskollinjer efter treårig eller undantagsvis femårig studiegång, men det är samma ämnen, som skall läsas, och samma kunskapsmått, som skall inhämtas. Praktisk realexamen avlägges vid de praktiska realskolorna efter fyraårig studiegång och vid i folkskolan inbyggda linjer i regel efter treårig studiegång, medan de i realskolan inbyggda praktiska linjerna genomgående är tvååriga; kunskapsfordringama är dock i princip de— samma. Flickskolan har såväl sjuårig som sexårig lärokurs och ett mål, som icke helt sammanfaller med realskolans; man kan dock konstatera, att dess lägre stadium successivt närmats till realskolan. Av den högre folkskolan är en form fyraårig och bereder sina lärjungar för avläggande av realexamen såsom privatister. Andra former av den högre folkskolan bildar två- eller treåriga påbyggnader på folkskolans sjätte klass och är paral- lella med folkskolans högsta klasser, folkskolans högre avdelning och vissa anstalter till- hörande yrkesutbildningen.

Jag är naturligtvis fullt på det klara med att en ganska stor variation inom organisa— tionen är påkallad med hänsyn till olika orters och olika individers behov, och jag tror icke heller att någon genomgripande förenkling av organisationen omedelbart är möjlig. Realskolestadiets skolor bör dock i vissa avseenden kunna göras enhetligare i avvaktan på att enhetsskolan skall bli utexperimenterad i försöksdistrikten. Pedagogiskt och ekono- miskt bör skolformerna kunna närmas till varandra. Över huvud är den nuvarande organi- sationen knappast fullt begriplig utan att historiska synpunkter anlägges.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över inspektörsmötets tidigare nämnda skrivelse hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga rörande realskolestadict under över- gångstiden före enhetsskolans genomförande. I väsentliga delar torde överstyrelsens syfte täckas genom de utredningar, jag i det föregående skisserat. Överstyrelsen synes emellertid ha tänkt sig, att utredningen även skulle avse examensfria linjer, ägnade att draga till sig lärjungar med praktisk läggning. Denna uppgift är otvivelaktigt i och för sig av största vikt. Utformningen av en skola, som samordnar en teoretisk utbildning för somliga lär- jungar med en övervägande praktisk för andra, synes emellertid böra sökas inom enhets- skoleförsökens ram och bör i varje fall icke påläggas de nuvarande högre skolorna. De examensfria linjerna torde under övergångstiden ha sin självfallna plats inom folkskolans högre klasser och folkskolans högre avdelning och faller därmed utanför ramen av den av mig föreslagna utredningen.

Önskvärt är givetvis, att utredningen skall kunna utmynna i bestämda rekommenda- tioner angående de olika skolformernas användning under övergångstiden. Detta förut- sätter, att skolformernas ställning kan tillräckligt klart fixeras icke blott i pedagogiskt utan också i ekonomiskt hänseende under den tid, som står till utredningens förfogande.

I fråga om de allmänna läroverken gäller uppgiften i dess pedagogiskt betonade del främst den treåriga realskolans konstruktion. Skolöverstyrelsen framhåller vikten av att det därvid uppmärksammas, huruvida det kan bli möjligt att utan skadlig hets upprätt- hålla den nuvarande realskolans studiemål, men anser det å andra sidan icke nödvändigt för utredningen att i detalj taga ställning till linjens tim— och kursplaner. En första förut-

sättning för att denna viktiga fråga skall kunna med någon säkerhet bedömas synes emel- lertid vara, att ett tillräckligt erfarenhetsmaterial kan framskaffas rörande verkningarna av den 1950 fastställda, först i är helt genomförda undervisningsplanen för realskolan och detta icke blott för de fem- eller fyraåriga huvudlinjerna utan också för de treåriga undan- tagslinjerna. Det måste under sådana omständigheter bli beroende av utredningsmännens eget bedömande, huruvida det kan vara lämpligt att redan i samband med utredningen utarbeta preciserade förslag rörande kursfordringarna i deras helhet eller i särskilda ämnen. ,

De i realskolan inbyggda praktiska linjerna är, såsom jag redan nämnt, genomgående tvååriga, men det har ofta framhållits, att den sålunda anslagna tiden är för kort för vissa av de praktiska läroämnena, exempelvis stenografi. Skolöverstyrelsen har nyligen i ett särskilt fall ifrågasatt, [att en i realskolan inbyggd handelslinje skulle få organiseras som treårig. En sådan organisation av realskolans praktiska linjer skulle tydligen närma dem till de praktiska realskolornas. Viss erfarenhet av dylika linjer föreligger, bland annat från realskolan i Nacka. Det torde vara önskvärt, att möjligheten att organisera läroverkens praktiska linjer på detta sätt närmare skärskådas, innan frågan om en allmännare över— gång till treårig studiegång upptages till övervägande av statsmakterna. Det bör ankomma på de sakkunniga, som nu tillkallas, att i denna fråga verkställa utredning och framlägga förslag.

Realskolan skulle med bibehållande av sin särart kunna ytterligare närmas till enhets— skolan, om den tillföres linjer med mera begränsat arbetsprogram i de teoretiska skol- ämnena. Försök i denna riktning har sedan ett par år pågått under skolöverstyrelsens led- ning. Det torde vara linjer av detta slag, utmynnande i en examen med speciell kompetens, som förordats av 1953 års inspektörsmöte. Därest de sakkunniga finner försöken redan nu ha ådagalagt lämpligheten av dylika linjer, bör de vara oförhindrade att föreslå, att så- dana upptages som en fast del av skolorganisationen.

I och med de sålunda skisserade undersökningarna rörande realskolan vid de allmänna läroverken torde motsvarande frågor vara besvarade även för den allmänbildande kom- munala realskolans del. Frågan om en femårig linje vid den kommunala flickskolan är delvis analog men kräver med hänsyn till denna skolforms speciella ställning och uppgifter även särskilda överväganden, varvid erfarenheterna av pågående försöksverksamhet torde böra beaktas. Ännu mera torde skolformens särart kräva beaktande vid konstruktionen av treåriga linjer vid de praktiska realskolorna. Utredningen torde emellertid i denna del väsentligt underlättas genom samråd med skolöverstyrelsen, som enligt vad jag erfarit nyligen föranstaltat om en utredning rörande försöksverksamhet vid de praktiska real- skolorna. Hittills har den fyraåriga studiegången ansetts erbjuda avsevärda fördelar för dessa skolor och kanske särskilt för deras tekniska linjer; stor hänsyn har också brukat tagas till lokala önskemål angående de praktiska linjernas innehåll och utformning. I fråga om de praktiska realskolornas organisation synes därför utredningens förslag endast böra få formen av rekommendationer.

De organisationsproblem, som möter i fråga om folkskolans inbyggda realskollinjer, är i huvudsak av samma slag som den allmänna och den praktiska realskolans. Femåriga inbyggda linjer bör icke upprättas, och förutsättningen för att realskollinjer över huvud taget skall få inbyggas i ett skoldistrikts folkskola måste alltså vara, att undervisning i engelska där kan anordnas i femte och sjätte klasserna. Normaltypen för en inbyggd linje bör vara den treåriga, vare sig linjen skall förbereda för allmän eller praktisk realexamen. Det bör dock undersökas, huruvida det kan vara lämpligt att i särskilda fall övergångsvis anordna fyraårig lärogång med tanke på lärjungar, som icke inhämtat de vanliga förkun- skaperna i engelska. Uteslutet är icke heller, att en fyraårig organisation av de inbyggda praktiska realskollinjerna med avgångsetapp efter tredje året i anslutning till skolkommis-

sionens förslag rörande praktiska linjerna i enhetsskolan (SOU 1948:27, s. 205; prop. 70/1950, 5. 322—323) skall kunna med fördel tillämpas vid inbyggandet av praktiska linjer i folkskolan.

Beträffande den högre folkskolan blir det slutligen utredningens uppgift att undersöka, huruvida skolformen över huvud taget äger tillräckligt existensberättigande under nu rådande förhållanden.

En utredning angående realskolestadiets skolformer kan icke gå förbi de olikheter i ekonomiskt hänseende, som förefinns dem emellan och som icke torde vara betydelselösa vid de kommunala avgörandena i organisationsfrågorna. Lärjungarna i de allmänna läro— verken erlägger normalt terminsavgifter, i regel omkring 50 kronor för fullt betalande. De högre kommunala skolorna är principiellt avgiftsfria men undantag från denna regel kan medgivas genom bestämmelse i skolans reglemente och torde ej sällan ha förekommit. I de inbyggda linjerna, som utgör del av folkskolan eller dess högre avdelning, är under- visningen helt avgiftsfri. Lärarlönerna utgår vid de allmänna läroverken helt av stats— medel, vid de högre kommunala skolorna och de inbyggda realskollinjerna däremot till 78 procent. Skollokaler måste i fråga om läroverken och de högre kommunala skolorna tillhandahållas av kommunen utan statsbidrag, medan för de inbyggda linjernas behov disponeras folkskolelokaler, för vilka statsbidrag utgår. Statsbidragssystemet för andra skoländamål är starkast utbyggt i fråga om de inbyggda linjerna.

De sakkunniga bör undersöka, huruvida dessa olikheter i skolformernas ekonomiska ställning kan anses stå i överensstämmelse med deras uppgifter och ändamål i det nuva- rande skolsystemet. Jag vill erinra om att enligt 1950 års riksdagsbeslut i skolfrågan terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga högre kommu- nala läroanstalter skall snarast möjligt avvecklas i ordning som framdeles bestämmes. Med hänsyn härtill bör de med ett framtida avskaffande av terminsavgifterna samman- hängande frågorna -— däribland även den kostnadsökning för staten, som en dylik reform kan medföra under utredningens gång genomdiskuteras och förslag framställas, i första hand beträffande de skolformer eller klasser, som är parallella med den blivande enhets- skolan. Även inskrivningsavgifterna synes böra helt avskaffas.

Åtskilliga frågor rörande statens understöd till skolväsendet är för närvarande före- mål för utredning genom särskilda sakkunniga. Den allmänna statsbidragsutredningen skall sålunda enligt sina direktiv (berättelsen 1954 s. 78) undersöka möjligheten att i viss utsträckning avlösa nu utgående speciella statsbidrag med ett allmänt sådant. Även om statsbidragen till lärarlönerna inom folkundervisningen och de särskilda bidragen till för- söksverksamhet med enhetsskolan därvid undantagits, kan denna utredning komma att ge statsbidragsfrågorna för här berörda skolformer ett väsentligt ändrat utseende. Vid de kommunala avgörandena torde särskilt byggnadsbidragen ofta tillmätas stor vikt. En omprövning av bestämmelserna rörande de bidrag, som för detta ändamål utgår inom folkskoleväsendet, har enligt bemyndigande den 7 mars 1952 uppdragits åt särskilda sak- kunniga inom ecklesiastikdepartementet (berättelsen 1953 s. 144).

Det är under sådana. omständigheter mycket vanskligt att redan nu ge bestämda direktiv för de överväganden i statsbidragsfrågorna, som bör ske vid den av mig nu förordade utredningen. Utredningsmännen bör givetvis hålla sig underrättade om arbetets- gång inom de redan tillsatta beredningarna. När deras egen utredning nått så långt, att frågeställningarna kan preciseras, torde de efter nödigt samråd med övriga på området verksamma utredningar böra till departementschefen inkomma med förslag rörande ar— betets fortsatta bedrivande i denna del. Så vitt nu kan bedömas, torde uppgiften att utarbeta rekommendationer i fråga om skolorganisationen på realskolestadiet icke kunna i sin helhet lösas, förrän förslag föreligger beträffande statsbidragssystemets utformning.

Det torde få ankomma på utredningen att granska och närmare redovisa den ändrade—

fördelning mellan stat och kommun av det allmännas kostnader för skolväsendet, som kan föranledas av utredningens förslag.

Jag vill slutligen erinra om att riksdagen vid olika tillfällen gjort uttalanden angående övergångstidens skolformer, som måste beaktas vid utredningen. Frågan om de högre skolornas utveckling utanför försöksdistrikten behandlades sålunda i en proposition till 1951 års riksdag (nr 136). Riksdagen godkände de riktlinjer i angivna hänseende som framlades i propositionen.

Med anledning av en till 1952 års riksdag avgiven redogörelse rörande utvecklingen av undervisningen på realskolestadiet (prop. 149) utanför försöksdistrikten gjorde statsut- skottet ett uttalande rörande inbyggandet av realskollinjer i folkskolan. Utskottet hade observerat, att i en mängd fall intresset i huvudsak inriktats på att inom folkskolans ram söka inarbeta den nuvarande realskolan. Skulle detta mera allmänt bli fallet, syntes det utskottet, som om försöksverksamheten skulle bli föremål för en alltför ensidig ut— veckling. Utskottet förutsatte därför att, även om försöksverksamhet av detta slag i viss utsträckning kunde godtagas, strävandena mera direkt borde riktas på att få försöks- verksamheten knuten till den nioåriga enhetsskolan med den särskilda målsättning, som därmed måste anses given.

I anslutning till en liknande redogörelse till innevarande års riksdag (prop. 137) berörde jag frågan om de inbyggda linjernas plats i skolorganisationen, och vad jag vid detta till- fälle anförde lämnade riksdagen utan erinran.

Vid skilda tillfällen har riksdagen också uttalat sig om de äldre skoltypernas ställning i försöksdistrikt med nioårig enhetsskola (statsutsk. utl. 167/1951, s. 28, 139/1953, s. 26—27, jfr prop. 137/1954). Då den blivande utredningen närmast skall avse skolorganisa- tionen utanför försöksdistrikten, saknar jag emellertid anledning ingå på vad som sålunda förekommit. Samordningen mellan enhetsskolan och skolformer av äldre typ i försöks- distrikt, där sådana finnes, har redan visat sig rymma mycket komplicerade specialpro- blem, som måste lösas från fall till fall.

Den utredning rörande de högre skolorna, som jag anser nu böra komma till stånd, har självfallet icke till uppgift att uppdraga riktlinjer för skolväsendets utveckling på lång sikt. Vad som nu kan göras, är att under en övergångstid med livlig försöksverk— samhet skapa bättre förutsättningar för skolfrågornas rationella lösning utan att genom långtgående organisatoriska ingrepp föregripa försöksverksamhetens resultat. En viss varsamhet vid uppdragets fullgörande är således av nöden, så att icke de i och för Sig berättigade strävandena att öka skolorganisationens översiktlighet blir till hinder för en allsidig prövning av framtidens skolproblem på grundval av 1950-talets praktiska erfa- renheter.»

Utredningsarbetet

På framställningar av realskoleutredningen har departementschefen tillkallat följande personer att såsom experter biträda utredningen, nämligen den 22 oktober 1954 professorn vid universitetet i Lund Carl—Erik Quensel, den 19 januari 1955 adjunkten vid småskoleseminariet i Strängnäs Gunnar Herrström, den 15 april 1955 förste aktuarien hos Skogsstyrelsen Hans-Georg Ingemar Lindgren, den 23 juli 1955 f. d. undervisningsrådet David Andersson, lektorn vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm Carl Josua Ernolv, folk— skolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde Erik Helge Haage och f.d. rektorn Erik Hernqvist samt den 16 juli 1955 rektorn vid kommunala

flickskolan i Jönköping Elisabeth Dahr och rektorn vid kommunala flickskolan i Norrköping Range] Ekblom.

För att tagas under övervägande vid fullgörandet av uppdraget har till de sakkunniga överlämnats

den 9 juli 1954 framställning av skolöverstyrelsen den 17 maj 1954 angående vissa ändringar i normalundervisningsplanerna för kommunala flickskolor,

den 27 juli 1954 framställning av Skolstyrelsen i Lunds skoldistrikt den 27 februari 1954 angående upprättande av vissa nya linjer vid Lunds folk- skolor,

den 8 september 1954 framställning av skolöverstyrelsen den 31 augusti 1954 angående utredning rörande läroverkskassornas ställning m.m. och framställ- ning av Stockholms stadsfullmäktige den 11 december 1953 om slopande av terminsavgifterna vid de statliga realskolorna m.m.,

den 11 september 1954 framställning av skolöverstyrelsen den 9 november 1942 angående bestridande över riksstaten av de allmänna läroverkens expens- kostnader och därmed sammanhängande frågor,

den 13 september 1954 framställning av Sveriges socialdemokratiska ung- domsförbund den 28 juni 1952 angående avskaffande av terminsavgifterna vid de allmänna läroverken m.fl. läroanstalter och framställning av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Växjö den 13 april 1949 om ändrade grunder för kassasystem och avgifter vid högre läroanstalter,

den 15 september 1954 framställning av rektor vid högre allmänna lärover- ket i Solna den 8 maj 1954 angående anordnande av treårig realskoleutbildning vid läroverket,

den 22 september 1954 framställning av skolöverstyrelsen den 25 augusti 1954 angående inrättande av praktiska realskollinjer m.m.,

den 28 september 1954 framställning av rektor vid Vasa realskola i Stock— holm den 18 maj 1954 angående viss omorganisation av läroverkets tekniska linje,

den 7 oktober 1954 framställning av Geografilärarnas riksförening och Biologi- lärarnas förening den 19 oktober 1953 angående anslag till resekostnader för exkursioner,

den 12 maj 1955 framställning av Örebro skolkommitté den 16 mars 1955 angående införande av treåriga realskollinjer vid Karolinska högre allmänna läroverket och högre allmänna läroverket för flickor 1 Örebro,

den 10 juni 1955 framställning av Skolstyrelsen 1 Norrköping den 8 februari 1955 angående inrättande i folkskolan av treårig examensfri praktisk realskol— linje,

den 29 juli 1955 framställning av styrelsen för samrealskolan i Kopparberg och enhetsskolekommittén i Kopparberg-Ljusnarsberg den 5 april 1955 angå- ende inrättande av treårig praktisk realskollinje vid samrealskolan i Kopparberg,

den 11 augusti 1955 framställning av rektor vid kommunala flickskolan i Norrköping den 14 juni 1955 angående försöksverksamhet vid nämnda skola samt

den 21 november 1955 ett av skolöverstyrelsen med skrivelse av den 15 no- vember 1955 överlämnat betänkande, »Skolan och de stora årskullarna», i vad det avser förslag om statsbidrag till lokaler för skolväsendets högstadium.

Till utredningen har inkommit skrivelser den 7 mars 1955 från Riksföreningen för lärarna i moderna språk rörande lärarkompetensen vid undervisningen i engelska m.m., den 11 juni 1955 från Läroverkslärarnas riksförbund angående realskolan under övergångstiden och den 28 september 1955 från styrelsen för Historielärarnas förenings riksorganisation rörande kursplan för historia med samhällslära i treårig realskola.

Utredningen har hållit 26 sammanträden, varav ett, omfattande fyra dagar, ägt rum i Rättvik.

Realskoleutredningen har företagit enkäter bland rektorerna vid de allmänna läroverken och motsvarande kommunala och privata skolor samt bland folk— skolinspektörerna och skolstyrelserna i städer utanför den statliga inspektionen.

Överläggningar har ägt rum med generaldirektören i skolöverstyrelsen N. G. Rosén, skolöverläkarna samt representanter för Stockholms stads skolväsen, radiotjänsts skolradioverksamhet och telestyrelsen liksom även med represen— tanter för följande organisationer, nämligen Rektorernas riksförening, Läroverks- lärarnas riksförbund, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Sveriges över— lärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Svenska skolläkarföreningen och Målsmännens riksförbund.

Diskussionen om realskolans längd — en återblick

Den nuvarande skolorganisationen på realskolestadiet går i sina huvuddrag tillbaka på 1927 års riksdagsbeslut.

Detta beslut föregicks som bekant av starka meningsbrytningar. 1918 års skolkommission hade föreslagit en på folkskolans sjätte klass byggd fyraårig realskola och ovanpå denna ett treårigt gymnasium. Häremot invändes, att folkskolans bärkraft var otillräcklig och att alltför många lärjungar skulle förorsakas ett års tidsförlust.

Folkskolans otillräckliga bärkraft måste leda till ett forcerat arbete i den fyraåriga realskolan, ansågs det. Erfarenheter från de kommunala mellansko- lorna åberopades. Den kommunala mellanskolan måste ofta på sina fyra år inlära så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskaps- stoffet, skrev skolöverstyrelsens läroverksavdelning i ett utlåtande av år 1923 (SOU 1924: 24). Olikheten mellan realskolan och den kommunala mellanskolan i fråga om arbetssätt och arbetsintensitet kunde i korthet uttryckas så, att man i realskolan hade tid och tillfälle att låta lärjungarna jämnt och lugnt inhämta de olika ämnena i en omfattning, som motsvarade deras ålder och utveckling, medan man i mellanskolan måste bemöda sig att på kortast möjliga tid och med starkt anlitande av det mekaniska minnet inprägla kursen, i den mån denna hade examensvärde. »Över realskolans arbete vilar en prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av nervöst jäkt», sam- manfattade läroverksavdelningen sina erfarenheter.

Numera har klagomålen över forceringen i den fyraåriga realskolan i stort sett tystnat. När vi tillfrågat rektorerna, huruvida de anser arbetsbördan i real- skolan alltför betungande för någon större lärjungegrupp, har blott några få pekat på den fyraåriga realskolan. Grunden har förbättrats; folkskolan nu är något annat än 1920-ta1ets folkskola.

Den andra huvudinvändningen mot en organisation med fyraårig realskola intog om möjligt en ännu mer framskjuten plats i den allmänna debatten. »De betänkligheter, som rests mot ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan, hava liksom koncentrerat sig i en enda punkt, nämligen den befarade förlängningen av studietiden», konstaterade skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande.

Betydelsen av denna invändning har icke försvagats under de trettio år som gått, sedan detta uttalande gjorts. Åldern vid studentexamens avläggande har under 1900-talet oavbrutet stigit. Vid sekelskiftet var genomsnittsåldern för

läroverkens egna lärjungar något över 19 år, nu är den 20,0 år. Denna ut- veckling måste väcka betänkligheter. »Beträffande åldern vid avläggande av studentexamen torde icke finnas mer än en mening: den är för hög», vidgick 1940 års Skolutredning (1 s. 129).

Skolutredningens expert på skolhygien, skolöverläkaren Hjärne, och två av dess psykologiska experter, professorerna Anderberg och Katz, påyrkade en sänkning av avgångsåldern från gymnasierna, Hjärne ansåg, att gymnasiet borde sluta i 18—årsåldern, Anderberg ville flytta tillbaka studentexamen två år. »Man borde inte alltför länge binda vingarna på den skaparkraft, som vill inriktas på livets praktiska mål», skrev Katz. Och Hjärne dröjde vid den situa- tion, som uppstått för de yngre akademikerna genom den sena studentexamen, som för de manliga studenterna följs av värnpliktens fullgörande: »För de ekonomiskt beroende måste en forcering av studietiden ske, på bekostnad av kamratliv, kamratlig samvaro, allmänmänskliga intressen. Och som resultat: en rekordsnabb examen, en duktig specialist, som icke känner människor eller förhållanden utanför sitt begränsade ämne.»

I ett land med så fasta bildningstraditioner som vårt är ett program som de tre experternas möjligen icke genomförbart. Varje sänkning av examens- nivån, även en rätt obetydlig sådan, uppkallar någon grupp till motstånd. Skolutredningen framhöll i ett senare betänkande ännu en gång, att den höga åldern vid avläggande av realexamen vore särskilt oläglig för dem som därefter Övergår till de allmänna gymnasierna, men kompenserade denna gång sitt medgivande genom att tillägga: »För inga torde emellertid en sänkning av ut- bildningsnivån vara förenad med större olägenheter än just för dessa» (IV 3 s. 66).

1 direktiven för vårt arbete har departementschefen som alternativ till 1927 års organisation av realskolestadiet satt en treårig realskola anknuten till folk— skolans sjätte klass. En sådan organisationsändring innebär naturligtvis inte att de tre experternas förslag genomföres, men det skulle vara ett steg i den riktning de utpekat. Invändningarna mot departementschefens förslag ger sig själva. Det skulle innebära en nivåsänkning, menar somliga; det skulle nöd- ga oss att forcera lärjungarna över hövan, varnar andra.

Realskoleutredningens uppgift har nu varit att väga fördelarna av en kortare studietid och därmed följande reducerade anspråk på lärare och lokaler mot de risker, om vilka vi just erinrat. Denna uppgift har gett riktning åt våra undersökningar. Vi har inte som 1940 års Skolutredning behövt fördjupa oss i jämförelser mellan den fyraåriga och den femåriga realskolan; för oss har huvuduppgiften varit att undersöka, i vad mån den treåriga realskolan håller måttet vid jämförelse med de båda andra realskoleformerna med deras väl— kända förtjänster och fel.

Frågan om enkel eller dubbel anknytning av realskolan till folkskolan har med stor bredd genomdiskuterats av 1940 års Skolutredning i dess betänkande

om sambandet mellan folkskola och högre skola (SOU 1944:21). Vi har där- för kunnat nöja oss med att genom enkäter hos skolledarna inventera de skäl för de båda anknytningarna, som alltjämt har aktualitet, och skall tämligen utförligt redovisa deras uttalanden i kap. 3.

Däremot har vi inte beträffande den treåriga realskolan kunnat falla tillbaka på lika ingående utredningar. Den har visserligen diskuterats i årtionden men under förutsättningar, som alltför mycket avviker från de nuvarande.

Vid 1892 års riksdag väckte hrr Fridtjuv Berg och E. Hammarlund en mo- tion (II: 96) angående upprättande av praktiska överbyggnader för folkskolan. Den nya skolformen skulle stå öppen för såväl manlig som kvinnlig ungdom, vara baserad på det kunskapsmått, som meddelas i en väl ordnad folkskola och avslutas med en avgångsprövning vid 15—16 års ålder; den kan alltså karakteriseras som en treårig realskola. Undervisningens syfte skulle vara att bibringa allmänt medborgerlig bildning; däremot skulle den icke ha till uppgift att grundlägga lärda studier.

Folkskolan var vid denna tidpunkt i avseende på lästid och lärarutbildning ännu svagt utvecklad; det kunskapsmått som meddelades i klass 6 var ganska blygsamt. Icke ens skolformens speciella förespråkare vågade ifrågasätta, att den skulle läggas som grund för en högre skolbildning. Men motionärerna slutade sin framställning med en djärv profetia: »Måhända skall man i en framtid, då 'mellanskolan” vunnit tillbörlig utveckling, taga steget fullt ut och här, som på sina ställen i utlandet, låta henne bliva grundvalen för gymnasiet.»

Det dröjde emellertid 17 år, innan en realskoletyp kom till stånd, som anslöts till folkskolans sjätte klass. I propositionen till 1909 års riksdag om inrättande av kommunala mellanskolor (nr 81) föreslogs, att statsbidrag skulle kunna utgå till en överbyggnad på den egentliga folkskolan, omfattande minst tre års— klasser. Den nya skolformen den kommunala mellanskolan skulle i av- seende på inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen av en folkskola litt. A, och studiegången skulle avslutas med realskolexamen.

Departementschefen var beredd på att hans förslag skulle stämplas som bildningsfientligt. Många upplysta och för den andliga odlingen nitälskande män hade, erinrade departementschefen, mottagit förslagen om inrättande av kommunala mellanskolor med misstro och allvarliga farhågor för den högre bildningens framtida öde. De fyraåriga och ännu mer de treåriga kommunala mellanskolorna skulle enligt denna uppfattning i längden komma att verka neddragande på kunskapsfordringarna å såväl realskolans som gymnasiets stadium och förty åstadkomma en sänkning av den högre bildningen i allmän— het och den vetenskapliga bildningen i synnerhet. Gentemot denna mening hänvisade departementschefen till de erfarenheter våra grannländer gjort av en på femårig folkskolekurs grundad fyraårig realskola och till den prövning av varje skolas prestationsförmåga, som skulle försiggå, innan skolan bevil-

jades examensrätt. Helt lyckades han dock icke övertyga kritiken. I första— kammardebatten hävdade en skolman, att inrättandet av kommunala mellan- skolor icke blott skulle alldeles snedvrida undervisningen i folkskolan utan också sänka undervisningsnivån i de allmänna läroverken. »Ja, jag tror rentav», fortsatte han, »att om denna på vissa håll så omhuldade tanke att göra folk- skolan till bottenskola blir tillämpad, vårt folk icke längre skall med avseende å den bildning vi i våra skolor tillhandahålla ungdomen kunna hålla sig uppe såsom hittills bland de ledande kulturstaterna i Europa, och det vore väl högst beklagligt.» Och riksdagen betonade, att garantier måste givas för att mellan— skolans undervisning bleve likvärdig med realskolans. Med gällande fordringar i realskolexamen kunde samma kunskapsmål icke uppnås på tre år, utan att lärjungarna utsattes för faran av att överansträngas. På grund härav ansåg riksdagen, att den blivande kommunala mellanskolan borde omfatta fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan.

Med hänsyn till folkskoleväsendets dåvarande standard var riksdagens ändring helt visst välbetänkt. Men propositionens författare, sedermera eckle- siastikministern P. E. Lindström, vågade sig på en prognos för frågans fram- tid, då han ungefär samtidigt i Reins stora handbok i pedagogik uttalade sig om det svenska skolväsendets utveckling:

Den som noggrant givit akt på reformsträvandena på skolans område kan med en viss grad av säkerhet förutsäga, huru skolorganisationen i framtiden skall gestalta sig. Medan för närvarande realskolan delvis löper parallellt med folkskolan och gymnasiet med real- skolan, kommer i framtiden realskolan att byggas på folkskolan och gymnasiet på real- skolan. För åldersstadiet 7—13 år kommer det då att finnas en enda skola; folkskolan kommer att bli grundvalen för hela det nationella uppfostringsväsendet. Sedan kommer efter varandra realskolan och gymnasiet, båda med treårig lärogång.

Större aktualitet fick frågan om ett treårigt realskolestadium genom 1940- talets skolutredningar. En fyramannagrupp inom 1940 års skolutredning före- slog upprättande av treåriga examenslinjer vid sidan av de fyraåriga. 1946 års skolkommission tänkte sig framtidens skola som en nioårig enhetsskola med undervisning i engelska från och med femte klassen. Kommissionen ansåg, att klasslärarsystemet borde vara dominerande så långt upp i skolan som under— visningen huvudsakligen har elementär karaktär. Klasslärarsystemet har, säger kommissionen, i högsta grad kunnat hävda sig t.o.m. sjätte klassen. Inför man emellertid i sjunde klassen en rad ämnen, som kräver särskild utbildning av läraren, främst det andra främmande språket och praktiska ämnen, är en och samma lärare icke längre kompetent att sköta hela undervisningen, i all synnerhet som många av de övriga ämnena här ställer högre krav på lärarens utbildning än i de tidigare klasserna. Naturligt är därför, att gränsen mellan klasslärarundervisning och speciallärarundervisning sättes vid övergången mel— lan sjätte och sjunde klassen, säger skolkommissionen. Realskolestadiet måste följaktligen i en nioårig skola bli treårigt.

Från regeln att klasslärarsystemet skulle tillämpas på mellanstadiet ville kommissionen göra ett undantag: det gällde ämnet engelska. Kompetensintyget för undervisning i engelska ansågs icke garantera en fullgod undervisning. Kommissionen föreslog, att lärarexamen för mellanstadiet under vissa förut— sättningar skulle kunna vid universitetet kompletteras till en ettämnesexamen, som gåve klassläraren kompetens att i vederbörande ämne undervisa på hög- stadiet. En lärare, som valt engelska i denna ettämnesexamen, bleve därigenom kompetent att undervisa sin klass i ämnet, ev. att i detta ämne följa den upp på högstadiet. Är klassläraren icke kompetent att undervisa i engelska, skulle lärare från högstadiet överta undervisningen i detta ämne (SOU 1948: 27 s. 76).

1948 års folkskola hade hunnit långt i förhållande till folkskolan av 1892 eller 1909. Men det var dock en god bit väg kvar till den enhetsskola, av vilken det treåriga realskolestadiet skulle utgöra en del. I enhetsskolan skulle mellanstadiet överallt i skoldistrikten uppbära ett högstadium och samarbete skulle äga rum mellan lärarna. Om klasslärarens kompetens inte räckte till för ett ämne-som engelska, skulle en lärare från högstadiet finnas till hands att rycka in. Dessa förutsättningar fanns inte är 1948 och finns i stor utsträckning fortfarande icke. Men man märker att frågan har avancerat. Om Fridtjuv Bergs uttalandekan karakteriseras som en profetia om en högt älskad skolas framtid och Per Elof Lindströms som ett försök till en prognos efter obser— verade utvecklingslinjer, så är skolkommissionens förslag ett program: målet har ryckt så mycket närmare, att man kan börja det systematiska arbetet på dess genomförande.

Skolkommissionen ansåg det emellertid värt att pröva, huruvida icke ett treårigt realskolestadium kunde genomföras oberoende av den blivande enhets- skolan. Under dess första verksamhetsår tillsattes en delegation, som skulle förbereda försök med en treårig realskola, byggd på sjätte klassen i engelsk- läsande folkskola och avslutad med vår vanliga realexamen. Delegationen av- gav sitt utlåtande i juni 1947. Det föranledde visserligen intet initiativ från kommissionens sida men troligen endast emedan det blivit bekant, att Stock- holms stad planerade rätt omfattande försök just med den avsedda realskole— formen. Liknande försök har sedan upptagits på andra håll men ännu inte hunnit så långt, att resultaten kan fullt utnyttjas. Den som nu vill bedöma möjligheten av en treårig realskola, måste därför i det väsentliga hålla sig till erfarenheterna från 1947 års försöksverksamhet i Stockholm.

Det är att förutse, att meningsbrytningarna kring den treåriga realskolan till stor del ”skall röra sig med samma argument som diskussionerna kring de kommunala mellanskolorna en generation tidigare. Åter blir det fråga om folk— skolans bärkraft. Den har under mellantiden förbättrats, den kan numera utan allt tvivel uppbära en fyraårig realskola; men kan den också uppbära en treårig realskola, utan att antingen kunskapsmålet sjunker katastrofalt, eller

lärjungarna otillbörligt forceras? Åter blir det fråga om studietidens längd. Men här måste den nya diskussionen skilja sig från den gamla. Mot den fyra— åriga realskolan kunde med fog invändas, att den förlängde studietiden för en del av vår ungdom; den treåriga realskolan bör tvärtom för vissa lärjunge- grupper kunna medföra ett års tidsvinst och därmed en tidigare övergång till produktivt arbete eller till fortsatta studier.

Skolkommissionens förslag ledde som bekant till 1950 års riksdagsbeslut om försök med en enhetsskoleorganisation och pedagogiska försök inom de äldre skolformerna. I fråga om de äldre skolformernas ställning under försöks- tiden yttrade särskilda utskottet vid 1950 års riksdag:

»Från olika håll ha farhågor uttalats, att övergångstiden än för den ena och än för den andra av de berörda skolformerna skulle komma att medföra en stagnation i utveck- lingen, bland annat beroende på att de äldre skoltyperna komme att intaga en mindre gynnad ställning i anslagshänseende än de nya. Departementschefen berör denna fråga på tal om de praktiska mellanskolorna och yttrar därvid bland annat: *För egen del tvekar jag icke om att varje skolform, så länge den existerar, också bör ha rätt till en utveck- ling, varigenom den sättes i stånd att anpassa sig efter behoven och bjuda sitt bästa åt varje årskull inträdande lärjungar., Utskottet vill för sin del kraftigt understryka detta uttalande.»

Vi lämnar därhän, huruvida detta uttalande kan anses innebära, att större ändringar i de äldre skolformernas organisation skall vara uteslutna under för- sökstiden. I och för sig är det en naturlig ståndpunkt, att de väl utexperimen— terade gamla skolformerna skall hållas vid makt, till dess det nya är avsynat och av statsmakterna godkänt, och att grunden för jämförelser mellan gam— malt och nytt icke får i förtid undanryckas. En ny riksdag kan dock icke undandraga sig att pröva en ny situation. Behov kan framträda, som är starka nog att bryta igenom de skolpolitiska bindningarna även på det organisatoriska området. Vår uppgift har bland annat varit att undersöka vad som i en kris- situation som den nuvarande eventuellt kan vinnas genom införande av ett treårigt realskolestadium och att framlägga de förslag, vartill vår analys kan föranleda. Det för oss väsentliga är, att de skolorganisatoriska förhållandena inte får ligga som hinder i vägen, när den högre skolan möter de stora års- kullarna.

ANDRA KAPITLET

Några drag av det svenska skolväsendets utveckling

Den svenska skolan har under den gångna delen av 1900—talet visat en stor— artad växtkraft.

Inom folkskolan har de svagare skolformerna successivt utmönstrats, skol- pliktstiden och den årliga lästiden förlängts, lärarutbildningen förbättrats. På den högre skolans område har en rad nya skolformer uppstått och lär— jungeomslutningen mångdubblats. Vi skall i detta kapitel försöka fånga denna utveckling i siffror och därefter diskutera de krav, som en fortsatt utveckling i samma riktning ställer på det högre skolväsendet.

_ 1. Folkskolans utveckling

För en tidigare generation var det långt ifrån en självklar sak att en sexårig folkskola betydde sex fulla läsårs undervisning för barnen. Barnens arbetskraft togs i anspråk i hemmen, avgång från skolan i förtid var ännu vid sekelskiftet mycket vanlig, en agrarsammanslutning med goda försänkningar i riksdagen propagerade för varannandagsläsning. Även år 1911, då vändpunkten redan var passerad i striden om varannandagsläsning, undervisades 38 procent av barnantalet i halvtidsläsande skolor. På landsbygden var dessa skolformer i vissa trakter helt dominerande. Sålunda gick nämnda år i Älvsborgs län icke mindre än 84,3 procent och i Värmlands län 81,5 procent av landsbygdsbarnen i halvtidsläsande skolor.

Genom 1919 års undervisningsplan för folkskolan kom ett principavgörande till stånd. Undervisningsplanen skilde mellan folkskolans huvudformer (A- och B-formerna) och undantagsformema (C— och D-formerna), vilka endast skulle få förekomma under speciella förutsättningar. C-formerna var halvtidsläsande. De skulle få förekomma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa skolvägar icke kunde anordnas. D-formerna de mindre folksko- lorna —— utgjordes av skolor, där undervisningen även på folkskolestadiet sköttes av småskollärarinnor. De skulle få förekomma där skolområde hade så avskilt läge och så. litet barnantal, att folkskola icke skäligen kunde upp- rättas för barnen.

Ännu är 1920 undervisades mer än 175000 barn i halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen av folkskolans undantagsformer framgår av tab. I i bil. 2 till detta betänkande. Halvtidsläsningen är numera i huvudsak inskränkt till en relikt i västra Sverige, och den allra svagaste skolformen —— den halv-

tidsläsande mindre folkskolan är sedan åtskilliga är helt försvunnen. Jäm— väl den heltidsläsande mindre folkskolan är, såsom tabellen visar, stadd i ut- döende. Skolformen förekommer huvudsakligen i Norrland med Västerbottens län som spridningscentrum. Dess samlade lärjungeantal understiger redan 2 000.

Undantagsformerna är således numera en betydelselös detalj i vårt skol— väsende. Av större intresse är det därför att följa konkurrensen mellan huvudformerna. Även på detta område kan man konstatera en pågående förskjutning mot de bättre skolformerna. Tab. II i bilagan redogör för denna utveckling i absoluta och relativa tal.

På landsbygden har A—skolorna nu ryckt fram till främsta platsen och mottar nära hälften av barnantalet, medan B3-formen, där folk- och små- skolestadierna undervisas av samma lärare, börjar höra till undantagen. I stä- derna har sedan länge A—formen varit helt dominerande, och ett komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. För riket i dess helhet om— fattar de för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — A- och B 1-formerna samt hjälp— och specialklasserna numera icke mindre än 95,7 procent av lärjungenumerären.

Den följande tabellen i bilagan belyser folkskolans utveckling mot ett större antal årsklasser. Tabellen börjar vårterminen 1946, då den sjuåriga folk- skolan på landsbygden just gått förbi den sexåriga, och visar hur den sexåriga skolan sedan helt har ersatts med längre skolformer. För närvarande omsluter den sjuåriga skoltypen omkring 70 procent av barnantalet. Den har dock redan kulminerat: skoldistrikten övergår alltmer till åtta- och nioåriga skolformer.

Parallellt med ökningen av skolpliktstidens längd har gått en förlängning av den årliga lästiden. Läsåret vid de fasta skolorna kunde ännu i slutet av trettiotalet omfatta 34 4/7, 36 4/7 eller 39 läsveckor alltefter skoldistriktets bestämmande, och de tre läsårstyperna var ungefär lika vanliga. Nu är läsåret om 39 veckor genomfört överallt. Och de flyttande skolornas tid är längesedan förbi.

Minst lika viktigt som de yttre organisationsändringarna är lärarutbild- ningens förbättring. Den nya uppfattning av folkskolans uppgift, som tog sig uttryck i 1914 års stadga för folkskoleseminarierna, har småningom genom- syrat lärarkåren. Seminarierna har fått helt andra personal- och material— resurser än förr; det är sörjt för att folkskollärarutbildningen skall ha stödet av en även vetenskapligt välkvalificerad lektorskår.

Nya tim- och kursplaner för sjuårig folkskola har fastställts av Kungl. hIaj:t den 4 juni 1954 och skall tillämpas från och med innevarande läsår, dock med rätt för skolstyrelserna att företa vissa jämkningar i kursplanerna under en övergångstid av tre år. I vilken utsträckning den nya undervisningsplanen detta år genomförts är ännu icke bekant. '

Timplanerna upptar för klasserna 5—7 alternativ med och utan engelska. Skolstyrelsen kan besluta, att undervisning i engelska ej skall meddelas inom skoldistriktet eller inom viss läraravdelning. Engelskan behöver vidare icke nödvändigtvis införas successivt med början i klass 5 utan kan uppföras på schemat samtidigt i alla tre klasserna. Det kan slutligen förekomma, att ett skoldistrikt, där undervisning tidigare meddelats med början i klass 7, dröjer någon tid med att genomföra undervisning i engelska i lägre klasser.

Inom enhetsskolan åter är engelska obligatoriskt ämne i klasserna 5—7. Skolöverstyrelsen har den 27 april och den 18 juni 1955 fastställt timplaner och huvudmoment för enhetsskolan. Dessa föreligger numera i tryck.

I nedanstående tabell återges timplanerna för engelska i folkskolans klasser 5—7 och för däremot svarande klasser vid de högre skolorna.

Tabell 1. Timplan för undervisningen i engelska i folkskolans klasser 5—7 och motsvarande klasser av vissa andra skolformer.

Kl Folkskolan EgetS- Real- Prallit. Flick- ass s 0 ”ms skolan ”Fa ' skolan A-formen B 1, B 2 B 3 A—form skolan 5, 15, 1' 4 4+1 3,5+1,5 4 6 — 5 6, 25, 27 6 4+1 3+2 6 5 —— 4 7, 1'”, 1a 4 4+1 3,5+1,5 3,5 7 7 7

För folkskolans B-former upptager timplanen dels omedelbar undervisning. dels tysta övningar. Sålunda är för klass 5 av B 1- och B 2—f0rmerna 4 vecko- timmar anslagna till omedelbar undervisning av läraren och 1 veckotimme till tysta övningar.

Utrymme för undervisningen i engelska har i folkskolan beretts dels genom ökning av totala antalet undervisningstimmar, dels genom minskning av tim— talen i andra ämnen. För A-formen upptager timplanerna sammanlagt för femte och sjätte klasserna i avdelning

med engelska utan engelska modersmålet .......................... 15 veckotimmar 19 veckotimmar naturkunskap ......................... 4 » 5 » teckning .............................. 3 » 4 » engelska .............................. 10 » _ _

Undervisningen meddelas dels i form av direkt undervisning genom behörig lärare, dels i form av kombinerad korrespondens— och radioundervisning.

Behörighet att undervisa i främmande språk (engelska och tyska) i folkskolan tillkommer enligt kk 149/1947:

a) examinerad folkskollärare, som avlagt godkänd tentamen i det främmande språket för akademisk examen,

b) den, som erhållit ett enligt kungörelsens bestämmelser av rektor vid högre allmänt läroverk eller folkskoleseminarium efter särskild prövning utfärdat intyg, att han befunnits äga kompetens att undervisa i det främmande språket i folkskolan (kompe- tensintyg), dock att dylikt intyg för elev vid folkskoleseminarium medför behörighet först efter det han avlagt folkskollärarexamen,

c) den, som av skolöverstyrelsen erhållit sådan behörighet.

Berättigad att undergå prövning för erhållande av kompetensintyg är dels examinerad folkskollärare, dels elev vid folkskoleseminarium, dels ock den, som på grund av sär- skilda skäl av skolöverstyrelsen erhållit tillstånd därtill.

Efter hand har ett betydande antal folkskollärare förskaffat sig behörighet att undervisa i främmande språk, vanligen engelska, i folkskolan. Enligt upp- gifter från skolöverstyrelsen hade under tiden 1/7 1947—30/6 1953 icke mindre än 5 018 lärare förvärvat kompetensintyg i engelska och 41 i tyska. Enligt av realskoleutredningen från folkskolinspektörerna och skolstyrelserna införskaffade uppgifter fanns i fjol ute i skoldistrikten 6 721 lärare med behörighet att under— visa i engelska enligt den citerade kungörelsen.

Vid skolor, där direkt undervisning genom läraren av det ena eller andra skälet icke kan anordnas, kan i stället den kombinerade korrespondens- och radioundervisningen ifrågakomma. Antalet deltagande lärjungar skall dock vid läsårets början vara minst tre i varje årskurs, och en av folkskolinspektören godkänd handledare måste finnas vid skolan. Radiotjänst utser de läraravdel- ningar, som skall deltaga i undervisningen. För läsåret 1954/55 beräknades verksamheten komma att omfatta i runt tal 400 avdelningar av klass 5, 300 avdelningar av klass 6 och 150 avdelningar av klass 7 (Aktuellt 1954 s. 121). För läsåret 1956/57 har i skolöverstyrelsens anslagsäskanden beräknats res— pektive 800, 600 och 100 deltagande avdelningar.

Undervisningen skall i detta fall i regel omfatta 36 veckor med fem under- visningstimmar i veckan för klasserna 5 och 6. Av dessa utgöres två av radio- lektioner med kompletterande omedelbar undervisning av handledaren. Van- ligen är de deltagande läraravdelningarna flerklassiga, och de återstående tre veckotimmarna fördelas då på en å två timmar omedelbar undervisning av handledaren och en åt två timmar tysta övningar.

Skolöverstyrelsen har förra året meddelat folkskolinspektörerna vissa syn— punkter på valet av handledare (Aktuellt 1954 s. 377). Handledare bör

a) uppvisa vitsord enligt ettdera av nedanstående fem alternativ: 1. minst betyget Godkänd i engelska i studentexamen eller motsvarande prövning; 2. minst betyget Godkänd i engelska i folkskollärarexamen enligt 1937 års stadga; 3. minst betyget Godkänd i engelska i folkskollärarexamen enligt 1914 års stadga; 4. minst betyget Icke utan beröm godkänd i engelska i realexamen, praktisk realexa— men, avgångsbetyg från kommunal flickskola eller motsvarande prövning; 5. på av folkskolinspektören godkänt sätt ådagalagda motsvarande kunskaper;

b) i de tre sista fallen ha inhämtat ett tilläggspensum av omkring 200 sidor engelsk litteratur, redovisat på av folkskolinspektören godkänt sätt, samt

c) äga pedagogisk skicklighet samt förmåga att effektivt utnyttja skolradion såsom hjälpmedel i undervisningen.

Inspektionsberättelser rörande radioundervisningen publicerades för några år sedan i Aktuellt (1949 s. 149—152). I samma nummer av Aktuellt medde- lades Vissa anvisningar om behandlingen av folkskolans radioelever efter över- gången till högre skolor.

Folkskolinspektörerna har på vår begäran lämnat uppgifter om organisa- tionen av undervisningen i engelska i folkskolan höstterminen 1954. Tab. 2 är en sammanfattning av dessa uppgifter. Det bör kanske anmärkas, att hjälp- klasser och vissa andra specialklasser i regel icke torde vara medtagna i primär— uppgifterna.

Tabell 2. Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 höstterminen 1954.

Antal läraravdelningar i Undervisningens enhetsskola annan folkskola Summa organisation A—formen B" A-formen B*

formerna formerna

kl. 5 kl. 6 kl. 5—6 kl. 5 kl. 6 kl. 5—6 Lärare med akad. betyg _ ...... 21 17 3 48 36 8 133 Lärare med komp-intyg ...... 206 137 74 1 594 1 283 . 866 4 160 Komb. korrespondens- och ra-

diometod .................. 13 9 63 67 62 657 871 Undervisning ej anordnad ..... 5 7 1 472 530 2 053 3 068 Summa 245 170 141 2 181 1 911 3 584 8 232

I vissa skoldistrikt var undervisning i engelska anordnad i klass 6 men inte i klass 5. I andra distrikt hade undervisning i ämnet från och med klass 5 beslutats att genomföras successivt från och med läsåret 1954/ 55; ämnet kommer då upp på schemat för klass 6 först läsåret 1955/ 56. Av tabellens högra sida framgår, att den senare tendensen överväger: antalet engelskläsande av— delningar är större i klass 5 än i klass 6.

Av tabellen framgår vidare, att läraravdelningar utan undervisning i engelska endast undantagsvis förekommer i enhetsskoledistrikten (extraklasser och andra svagklasser).

Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 tar som synes icke i anspråk på långt när alla de lärare, som äger behörighet att undervisa i engelska. En del av de återstående meddelar undervisning i ämnet i sjunde och högre klas— ser, andra torde tjänstgöra som klasslärare i klasserna 3 och 4 eller i högre klasser, där undervisning i engelska icke förekommer.

Förhållandena utanför enhetsskoledistrikten belyses ytterligare i nästa tabell, som redogör för den procentuella fördelningen av läraravdelningarna, alltefter- som de får undervisning av behörig lärare, undervisning enligt radiometod eller alls ingen undervisning.

Tabell 3. Läraravdelningar med och utan engelska höstterminen 1954; relativa tal.

Behörig Radio— Ingen Skolform och klass lärare undervisning undervisning % % % A klass 5 ....................... 75 3 22 A klass 6 ....................... 69 3 28 B klass 5—6 ..................... 25 18 57 Samtliga ......................... 50 10 40

I runt tal fick sistlidna läsår 50 procent av läraravdelningarna på stadiet undervisning genom därtill behörig lärare och 10 procent enligt kombinerad korrespondens- och radiometod, medan 40 procent icke erhöll någon under- visning i ämnet. Relativt långt har undervisningen hunnit i A-skolorna, där numera på sin höjd en fjärdedel av läraravdelningarna i klasserna 5 och 6 står utanför. I B-skolorna torde det däremot alltjämt vara vanligare, att under- visning i engelska saknas än att den finns.

Förekomsten av undervisning i engelska i de särskilda inspektionsområdena framgår av översiktskartan på nästa sida.

Proeenten avdelningar med undervisning i engelska varierar betydligt till och med i de större städer, som har egen inspektion. Medan undervisningen i engelska var fullt genomförd i Stockholm, omfattade den sålunda i Gävle ännu förra året blott 15 procent av läraravdelningarna.

Inom inspektionsområdena har man, som synes av kartan, hunnit särskilt långt i Gävleborgs läns mellersta, Gotlands läns och Stockholms läns södra inspektionsområde, medan Jönköpings läns östra har det mesta organisations- arbetet framför sig. I övrigt visar kartan, att ungefär samma resultat kunnat uppnås under mycket skiftande förhållanden. Norrbottens läns norra och Malmöhus läns södra tillhör enligt kartans markering samma grupp. Svealand och stora delar av Norrland tycks i det hela ligga något före Götaland.

Av inspektörernas rapporter framgår, att radion i särskilt stor utsträckning tagits till hjälp i Tornedalen, västra Värmland och norra Västerbotten samt på Gotland. I avseende på radioundervisningens förekomst tycks lokala olikheter vara mera framträdande än regionala, i varje fall är det icke lika vanligt, att större regioner följs åt.

Inspektörerna räknar allmänt med att undervisning i engelska successivt kommer att genomföras i ett allt större antal skolor. Omkring 15 inspektörer

Förekomsten av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6 av folkskolans A- och B—former höstterminen 1954.

Procent läraravdel- ningar utan under- visning i engelska

0

x x T N) O

Göteborg , / ' 21—40 2 x ' D . 41—60- 61—80 Hälsingborg 81—100

höppas, att undervisningen under de närmaste åren skall kunna genomföras överallt inom inspektionsområdet. Mest pessimistisk är inspektören i ett av västerbottensdistrikten, som kort konstaterar, att inga större ändringar torde komma att ske.

Såsom framgår av tab. 2 har vi försökt få in uppgifter om i vad mån lärare med akademiskt betyg i ämnet anlitas för undervisningen i engelska på folk- skolans mellanstadium. De olika lärarkategoriernas användning enligt folkskol- inspektörernas uppgifter uttrycks i nästa tabell i relativa tal.

Tabell 4. Lärarkategorier vid folkskolans undervisning i engelska höstterminen 1954.

Proc. läraravdelningar i Lärare klass 5 och 6 av enhetsskola. annan folkskola

Lärare med akademiskt betyg 7 2 Lärare med kompetensintyg . . 78 81 Handledare vid radioundervis-

ning ...................... 15 17

Summa 100 100

En viss olikhet mellan enhetsskoledistrikten och andra skoldistrikt fram- träder i tabellen, i det att enhetsskoledistrikten har tillgång till lärare med ' akademiskt betyg i något större utsträckning. Undervisningen genom lärare med kompetensintyg dominerar dock på detta stadium helt även i dessa distrikt. Möjligen är de uppgifter vi fått in om antalet lärare med akademisk utbild— ning något för låga. En av skolöverstyrelsens försöksavdelning publicerad tabell (Aktuellt 1955 s. 10), som dock icke avser samma läsår, uppger 8 procent lärare med akademiskt betyg i engelska på enhetsskolans mellanstadium. Icke heller denna siffra tyder på att skolkommissionens förslag om ämneslärarundervis- ning i engelska på detta stadium hittills kunnat i nämnvärd utsträckning realiseras.

I fråga om utbildningsförhållandena inom den grupp lärare, som fungerar som handledare vid radioundervisningen, kan vi nöja oss med att hänvisa till skolöverstyrelsens nyss omnämnda tabell.

I de med folkskolan närmast parallella klasserna vid högre skolor dominerar äter den akademiskt utbildade språklärartypen. För att få jämförelsematerial har vi vänt oss till rektorerna vid dessa skolor med förfrågan om det antal veckotimmar engelska i klasserna 15, 25, 14 och motsvarande, som de två senaste åren bestritts av lärare med den ena eller andra utbildningen i ämnet. Frågan har i viss utsträckning missuppfattats. I några fall, där uppenbart felaktiga

Tabell-5. Undervisningen i engelska-i vissa klasser vid högre skolor i fördelning efter lärarnas utbildning i ämnet.

Procent veckotimmar bestridda av lärare med Totala. Skolform och läsår alal? kad betyg komp. 1" timmar get . lufr. _h. _ intyg för ut'andsk lsånnan yg ararinne folksk. examen omp. semin. I. Andra lärare än timlärare: H. allm. o. ensk. läroverk läsåret 53/54 .......... 3 760 93 5 2 0 0 » 54/55 .......... 3 702 94 4 2 — 0 Statl. o. ensk. realskolor läsåret 53/54 .......... 2 672 86 7 4 0 3 » 54/55 .......... 2 748 88 5 4 1 2 Kommunala realskolor läsåret 53/54 .......... 500 80 6 3 5 6 . 54/55 .......... 525 89 2 6 1 2 Komm. o. ensk. h. flickskolor läsåret 53/54 .......... 1 216 48 49 1 —— 2 » 54/55 .......... 1 187 56 41 2 — 1 Prakt. realskolor läsåret 53/54 .......... 574 78 12 5 — 5 » 54/55 .......... 592 84 10 3 3 II. Timlärare: Samtliga skoltyper läsåret 53/54 .......... 703 72 2 6 2 18 » 54/55 .......... 493 78 1 4 7 10 Totalt läsåret 53/54 ...... 9 425 82 11 3 1 3 » » 54/55 ...... 9 247 85 9 3 1 2

uppgifter icke kunnat korrigeras med de medel, som varit tillhands vid bear— betningen, har därför uppgifterna från en skola måst uteslutas. Den därav följande ofullständigheten gäller egentligen 1954 års siffror. Det är dock icke sannolikt, att kvarstående onöjaktigheter nämnvärt påverkat den bild ovanstående tabell ger av undervisningens fördelning på olika lärarkategorier.

I tabellen skiljes mellan undervisning som bestrids av timlärare och av andra lärare. Timlärargruppen utgöres av lärare med partiell tjänstgöring eller med lägre kompetens; heltidstjänstgörande lärares övertimmar har alltså icke räk— nats som timlärartjänstgöring.

Lärare i engelska med akademisk utbildning är numera i majoritet på låg— stadiet i alla de högre skolformer, som medtagits i tabellen. I de kommunala flickskolorna bildar dock de från högre lärarinneseminarium utexaminerade en nästan jämstark grupp. Då de högre lärarinneseminarierna numera nedlagts, är gruppen för närvarande i tämligen raskt avtagande. Särskilt tydligt fram-

träder detta i siffrorna för de kommunala flickskolorna, där gruppens andel i undervisningen på ett år nedgått från 49 till 41 procent. Gruppen akademiskt utbildade språklärare tycks däremot vara i tillväxt vid alla de högre skolfor— merna. Vid de högre allmänna läroverken ombesörjde akademiskt utbildade lärare förra läsåret ej mindre än 94 procent av den grundläggande undervis- ningen i engelska.

Övriga grupper folkskollärare med kompetensintyg, lärare med utländsk examen och lärare med annan kompetens sköter för närvarande endast 6 år 7 procent av här ifrågavarande undervisning. Vi hade begärt uppgifter om ännu en lärargrupp, nämligen sådana som hade vitsord i engelska från handelshög- skola. Antalet befanns emellertid så pass obetydligt, att gruppen i tabellen kunnat sammanföras med lärare med »annan kompetens».

Vi har sökt ge en översikt av organisationsarbetets ställning just nu inom folkskolan i de delar, som är av betydelse för vår utredning. Den bild, vi kommit till, visar ett avsnitt av ett raskt föränderligt arbetsfält. Övergången till bättre skolformer har gått snabbt i skolskjutsarnas tidevarv. Lärarutbild— ningen har förbättrats. Organisationen av undervisningen i engelska är visser- ligen blott halvfärdig men utvecklas snabbt. Klyftan mellan folkskolan och parallella klasser inom realskolan är inte på långt när så stor som förr. I av- seende på språkundervisningen kan man dock i statistiken utläsa en karak- tärsskillnad. Undervisningen i engelska skötes i folkskolan alldeles övervägande av klasslärare med kompetensintyg, däribland ett icke obetydligt antal lärare, som vunnit behörighet efter äldre, icke fullt tillfredsställande normer. I de högre skolorna undervisar däremot alldeles övervägande ämneslärare med aka- demisk utbildning. Och folkskolan är, som den alltid har varit, en skola för alla, begåvade och obegåvade, medan realskolan som förr är en urvalsskola.

2. Det högre skolväsendets utveckling

Termen »de högre skolorna» tages i det följande i vidsträckt mening. Vi räknar dit i stort sett de skolor, som begagnar lärare med akademisk utbildning, enbart eller tillsammans med andra lärargrupper.

En stor del av de högre skolorna mottar nybörjare direkt från folkskolan och kan betecknas som realskolestadiets speciella skolor. För den femåriga realskolan och den sjuåriga flickskolan sker övergången normalt från klass 4, och nybörjarna befinner sig då i 11-ärsåldern. För andra skolformer sker över— gången normalt efter sjätte klassen; nybörjarna befinner sig*i 13-årsåldern. Hit hör de allmänna läroverkens fyraåriga realskolor och närmast motsvarande kommunala skolor kommunala realskolor, praktiska realskolor och högre folkskolor vidare den sexåriga flickskolan och de treåriga, i folkskolan in— byggda realskollinjerna samt enhetsskolans likaledes treåriga högstadium. Vi

betecknar stundom den förra gruppen som skolor med »lägre anknytning» och den senare gruppen som skolor med »högre anknytning».

Övergången från folkskolan till den högre skolan sker emellertid icke alltid efter tidtabell. Det är inte ovanligt, att lärjungar övergår till klass 15 från folkskolans femte klass eller till klass 14 från dess sjunde klass. Beträffande flertalet av de högre skolorna finns statistik över förstaklassisternas ålder höst— terminen 1954. För de praktiska realskolorna och de högre folkskolorna är dock statistiken från år 1949, och för de inbyggda linjerna och enhetsskolans hög- stadium saknas ännu åldersstatistik. Tab. 6 visar åldersfördelningen i första klassen enligt den tillgängliga statistiken.

Tabell 6. Åldersfördelningen i realskolornas nybörjarklasser.

Procent lärjungar, som under kalenderåret fyller Klass

9år 10år Ilår 12år 13år 14år 15är|16år 17år >17år

15 och motsvarande 0,0 5,8 70,6 22,0 1,4 0,1 -— -— — 1" och motsvarande —- — 0,1 7,8 75,0 15,5 1,3 0,1 0,1 0,1

Genomsnittsåldern för lärjungarna är enligt tabellen i klasser med den lägre anknytningen 11,2 år och i klasser med den högre anknytningen 13,1 år. Över- årigheten vid inträdet torde vara något mindre, eftersom vid uppgörandet av statistiken eventuella kvarsittare i nybörjarklasserna icke undantagits.

Båda de här berörda skolgrupperna använder ämneslärarsystem, varvid lärarna kan vara akademiskt utbildade, utexaminerade från högre lärarinne- seminarium eller folkskollärare i 23 lönegraden.

En annan naturlig grupp av skolor är avsedd för mognare ungdom och fordrar för intagning kunskaper, som normalt inhämtas i realskolan. Hit kan räknas inte bara gymnasierna vid högre allmänna läroverk samt motsvarande kommunala och privata skolformer utan också handelsgymnasiernas tvåårs- kurser, de tekniska läroverken, folkskoleseminariernas fyraåriga linjer och småskoleseminarierna. Dessa skolor har i stort sett gymnasialt arbetssätt och använder i princip lärare med utbildning vid universitet, tekniska högskolor och handelshögskolor. Intagningsåldern varierar mera än i realskolan. Den är lägst i det fyraåriga gymnasiet, där den i genomsnitt ligger vid 15,7 är, högst vid småskoleseminarierna, där den är 20,7 år och uppgår för gruppen i dess helhet till 17,3 år. Åldersfördelningen i nybörjaravdelningarna vid hithörande skolformer framgår av nästa tabell. I allmänhet avser siffrorna höstterminen 1954, för seminarierna likväl höstterminen 1952.

Vid beräkningar rörande lärarbehovet bör hänsyn tagas till ytterligare några skolformer, i främsta rummet folkskoleseminariernas tvååriga linjer och han— delsgymnasiernas ettårskurser, vilka är avsedda för studenter, samt folkhög—

Tabell 7. Åldersfördelningen i de gymnasiala skolformernas

nybörjarklasser. Procent lärjungar, som under kalenderåret fyller 3: "5 Sko”? sasaasossasäågä m =P :o se 1— 00 a: © PC N co N 2 y-c H v-l :— 7—1 !— v-1 N N N 01 A Fyraårigt allmänbildande gymnasium 0,1 5,2 39,9 37,3 13,9 2,8 0,4 0,0 0,1 0,1 — 0,1 15,7 Treårigt allmänbildande gymnasium —— 0,0 2,9 26,2 48,4 16,6 3,3 0,8 0,4 0,2 0,2 1,0 17,0 Handelsgymnasiemas tvåårskurs . —— — 0,5 7,2 26,4 29,3 15,8 5,1 5,5 4,0 2,3 4,0 18,7 Tekniska läroverken ............. — — — 2,515,025,815,7 6,7 3,8 6,5 5,818,1 20,4 Folkskoleseminariema ............ 0,416,023,314,9 8,4 6,1 9,2 5,716,0 20,4 Småskoleseminarierna ............ 0,9 22,9 24,9 15,6 11,3 6,0 4,713,6 20,7 Samtliga ....................... 0,1 2,1 17,0 24,2 25,6 13,7 6,0 2,4 1,8 1,8 1,3 3,9 17,3

skolorna, sjöbefälsskolorna och vissa militära skolor. Dessa skolformer utgör dock en så liten del av det hela, att de kan utelämnas vid den första oriente- ringen rörande de högre skolornas utvecklingstendenser.

Som bekant har lärjungetillströmningen till de högre skolorna visat starkt stigande tendens under den senaste mansåldern. Följer man utvecklingen inom en Viss skolform, exempelvis genom att teckna en kurva över hela antalet lär- jungar eller lärare inom skolformen, visar det sig emellertid vanligen, att för— loppet varit mycket komplicerat. Detta är att Vänta, icke blott emedan organi- sationsändringar ofta förekommer utan också emedan lärjungetillströmningen ytterst bestäms genom avgöranden, som träffas i de många tusen enskilda hemmen. Det ansågs därför länge utsiktslöst att begagna skolstatistiken i prog- nossyfte.

Lagbundenheter börjar emellertid komma till synes, om man sammanför alla eller åtminstone de flesta högre skolformer, som vänder sig till likåldrig ung- dom, och de kan väntas framträda tydligare, om man behandlar varje årsklass för sig, varigenom tidsbundenheten i de studerade förhållandena renodlas. Helst borde man för detta ändamål ha tillgång till noggranna uppgifter om de inträdessökande vid de högre skolorna år efter år. Tyvärr finns ingen dylik statistik för längre tid. Under långa perioder har emellertid nybörjaravdelningar upprättats någorlunda i proportion till antalet godkända inträdessökande. Bortser man från den allra senaste tiden med dess skolkris, bör man därför kunna vänta sig, att den trend, som ligger bakom de stigande lärjungesiffrorna, tämligen väl skall avspeglas i nybörjarklassernas lärjungenumerår.

Uppgifter om lärjungeantalet i nybörjarklasserna åren 1931—54 bifogas detta betänkande (bil. 2, tab. IV—VI). Antalet lärjungar i klasser med anknytning till klass 4, uppgick exempelvis är 1934 till 7 308 och hade 1944 stigit till 9 530

samt 1954 till 14 929. Enbart under den senaste tioårsperioden var ökningen 57 procent. Ännu raskare har tillströmningen stigit till skolor med anknytning till klass 6. N ybörjarklasserna i dessa skolformer hade 10 872 lärjungar år 1934, 13 469 år 1944 och 25 802 år 1954. Ökningen under den senaste tioårsperioden har alltså i detta fall varit nära 92 procent. Tilloppet av nybörjare i gymna— sierna och därmed jämförliga skolformer företer liknande siffror: 5628 lär- jungar år 1934, 7 684 år 1944 och 13 709 år 1954. Ökningen under den senaste tioårsperioden har i detta fall varit 78 procent.

Vad dessa tal betyder framstår klarare, om man i stället för att röra sig med absoluta tal, uttrycker antalet lärjungar i procent av årskullen. De som inträder i skolor med den lägre anknytningen är, såsom vi nyss funnit, genom- snittligt 11,2 år och det ligger därför nära till hands att jämföra dem med antalet 11 år tidigare födda. De procenttal, som därvid framkommer, återges längst till höger i tab. IV i bilagan. De visar en jämn stigning från 5,7 procent år 1931 till 15,2 procent år 1951. Därefter sjunker siffrorna som en konsekvens av 1951 års riksdagsbeslut att icke vidare inrätta nya statliga realskolor.

En stor del av de lärjungar, som inte får plats i den femåriga realskolan, kan väntas ett par år senare söka inträde i skolor med högre anknytning. Denna skolgrupp kan också lättare expandera, då den till stor del består av kommunala skolor, som inte drabbas av 1951 års riksdagsbeslut. Jämför man lärjungeantalet i nybörjarklasserna vid dessa skolor med antalet 13 år tidigare födda, finner man också, såsom framgår av kolumnen längst till höger i tab. V, en jämn stegring från 7,7 procent år 1931 till 25,9 procent år 1954.

Intagningsåldern till de gymnasiala skolformerna har större spridning, men då genomsnittet ligger något över 17 år, torde man kunna jämföra antalet lärjungar i nybörjarklasserna med den 17 år tidigare födda årskullen. Man finner då en stegring från 3,6 procent år 1931 till 15,2 procent år 1954 (tab. VI).

Principiellt borde måhända de citerade talserierna hyfsas, dels genom att lärjungeantalet i vederbörande klasser minskas med kvarsittama och dels genom att årskullen minskas med avlidna och emigranter och ökas med immigranter. Allteftersom den ena eller den andra av dessa korrektioner vidtas, erhåller man talserier, som ligger något under eller över de av oss begagnade men givetvis har samma gång i tiden som dessa. Vi har inte ansett det mödan värt att anbringa dessa korrektioner.

Däremot kan det vara praktiskt att skaffa sig ett mått på den totala över- gången till realskolestadiet genom att addera procenttalen för tillströmningen vid realskolans båda anknytningspunkter. Man erhåller på så sätt talen i tab. 8 nedan. Ihågkommas måste givetvis, att antalet avvisade ej kommer till uttryck i tabellen. -

Båda talserierna är som synes jämnt stigande med det enda undantaget, att »realskoleindex» sjunkit 0,3 enheter år 1954. Sänkningen sista året behöver inte förebåda en försvagning av trenden. Den direkta orsaken torde vara, att intagningen i 'den femåriga realskolan och den sjuåriga flickskolan förra året

Tabell 8. Lärjungenumerären i de högre skolornas nybörjarklasser i procent av årskullen.

Procent av årskullen Procent av årskullen År realskole- gymnasial- År realskole- gymnasial-

stadiet stadiet stadiet stadiet

1931 .......... 13,4 3,6 1943 .......... 24,0 7,1 32 .......... 14,3 4,2 44 .......... 26,0 7,8 33 .......... 13,8 4,5 45 .......... 26,6 8,3 34 .......... 14,9 4,7 46 .......... 28,8 9,1 35 .......... 16,1 4,8 47 .......... 29,8 9,9 36 .......... 17,0 5,2 48 .......... 31,9 10,8 37 .......... 17,7 4,5 49 .......... 34,2 11,8 38 .......... 19,2 5,1 50 .......... 35,6 12,9 39 .......... 20,2 5,9 51 .......... 36,6 13,2 40 .......... 20,1 5,8 52 .......... 37,1 13,7 41 .......... 20,5 6,2 53 .......... 38,1 14,7 42 .......... 22,9 6,4 54 .......... 37,8 15,2

upphörde på några orter i samband med övergång till enhetsskolesystemet; dessutom har man sannolikt att räkna med en ökning av antalet avvisade till följd av lokalsvårigheter m.m.

Den utveckling, som för tiden efter år 1931 avläses i tab. 8 kan påvisas även tidigare. Insamlingen av statistiskt material blir visserligen svårare, ju längre man går tillbaka i tiden. Man tvingas också att ta hänsyn till att vissa skol- former har ändrat innehåll; sålunda torde arbetet vid småskoleseminarierna med nuvarande intagningsfordringar kunna betecknas som gymnasialt, vilket alldeles icke var fallet ett halvsekel tidigare. Med reservation för dessa vansk- ligheter återger vi utvecklingen under tiden från och med år 1909 i diagrammet på nästa sida. Vi har där ställt den funna procenten p av årskullen mot tiden, angiven genom årtalet. För att kurvorna skall få så översiktlig form som möj- ligt, har vi emellertid, i anslutning till praxis vid liknande undersökningar, ersatt procenten p med dess logaritm.

I stort sett har utvecklingen varit överraskande jämn. Endast 1920-talet med dess deflation och relativt stora arbetslöshet bildar en parentes i utveck- lingen, då tillströmningen till realskolan några år stagnerade och tillström— ningen till gymnasiet till och med avtog. Något klart konjunkturberoende tycks dock icke förefinnas. Ingen säker skillnad kan sålunda påvisas mellan depres— sionsårcn i början av 1930-talet och den fulla sysselsättningens tid under det följande decenniet. Yttre omständigheter som de båda världskrigen har satt nätt och jämnt skönjbara spår i utvecklingen men inte kunnat hindra procent- talen från att gå i höjden. Årskullarnas storlek har skiftat, först avtagit, sedan åter tilltagit, utan att detta gett sig till känna som en brytning i kurvornas förlopp. '

37

_— nonlskelan

________ Gymnasiet

0,2

mo 1935 1520 1525 19.30 1935 1940 1945 1950 1955Är

Diagram 1. Lärjungeantalet i nybörjarklasserna i procent av årskullen.

En utveckling som den i diagrammet återgivna bottnar säkerligen i djupt liggande sociala faktorer. Samhällsutvecklingen har lett till en omvärdering av 'den högre skolbildningens betydelse för den enskilde. Vad som för 50 år sedan betraktades som en intellektuell specialisering är nu ett ganska normalt företag för den som vill väl tillvarataga sina möjligheter i vår tids komplicerade samhälle. Om detta är riktigt, kan man i diagrammet se ett uttryck för den omstämning av folkopinionen beträffande skolans betydelse, som är en av vår tids riktningsgivande krafter på skolväsendets område. Så markerad och ihål- lande har utvecklingstendensen varit, att man långa tider skulle ha kunnat

38

komma till skapliga prognoser för den högre skolans kvantitativa utveckling några år framåt genom att endast dra ut kurvan i diagrammet ett stycke. Någon naturlag är det dock ingalunda fråga om; en prognosmakare, som låt oss säga är 1920 velat på detta sätt förutsäga skolutvecklingen under 1920-talet, skulle ohjälpligen ha kommit på skam.

Läsåret 1947/48 utfördes inom skolöverstyrelsen förutberäkningar av antalet klassavdelningar åren 1948—53 med hjälp av diagram av den nyss återgivna typen. Överensstämmelsen de fyra första åren måste betecknas som excellent, men därefter föll de observerade siffrorna under de beräknade. För Läroverkens kris-utredning utfördes ett par år senare en liknande kalkyl. Kurvorna hade under 30— och 40-talen approximativt varit räta linjer, de utdrogs nu på för- sök rätlinigt fram till år 1956. En blick på diagrammet visar emellertid av- vikelser från det rätliniga förloppet i kurvornas översta del. Särskilt har realskolekurvan från och med 1952 fallit ur spåret. Medan krisutredningen för år 1954 beräknade en tillströmning till de högre skolorna på realskolestadiet av 45,6 procent, har nybörjarklasserna nämnda år i verkligheten befunnits utgöra 37,8 procent av årskullen. Det är för det följande av vikt att finna orsakerna till denna undervariation.

Den bild av tillströmningsförhållandena, som tab. 8 ger, kan just för de sista åren behöva en retusch. Ett betydande antal formellt godkända lärjungar måste nämligen numera avvisas av utrymmesskäl. Efterfrågan på platser vid de högre skolorna är således avsevärt högre än som framgår av den meddelade statistiken. Skolöverstyrelsen har hösten 1954 genom sitt statistiska kontor införskaffat uppgifter om antalet avvisade sökande till nybörjarklasserna vid de allmänna läroverken, de kommunala real- och flickskolorna, de praktiska realskolorna, de högre folkskolorna och mot dessa skolformer svarande privat- läroverk ävensom antalet avvisade sökande till första ringen av statliga, kom- munala och privata allmänbildande gymnasier. I uppgifterna, vilkas resultat i sammandrag återges i nedanstående tabell, har såvitt möjligt hänsyn tagits även till inplacering av sökande i annan klass eller annan högre skola. Helt korrekt är materialet av naturliga skäl icke, dubbelräkning av sökande kan trots alla försiktighetsmått ha förekommit i viss utsträckning.

Tabell 9. Översikt av intagningsförhållandena vid vissa högre skolor

år 1954. Sk lf Första- Därav icke intagna Avvisade i 0 om handssökande proc. av antal procent årskullen Skolor med anknytning till klass 4 . 22 624 8 808 38,9 7,3 Skolor med anknytning till klass 6 . 23 988 3654 15,2 3,8 Gymnasier ....................... 10 909 . 1 654 15,2 1,9

39

Konkurrensen om platserna är som synes störst i de skolformer, som ankny- ter till folkskolans klass 4, men även på högre stadier är antalet avvisade sökande avsevärt. På vissa håll torde utrymmesbristen nu ha nått sådan om- fattning, att målsmännen ej sällan avstår från att anmäla barn, som uppfyller de föreskrivna betygsfordringarna men inte nått upp till den poängsumma, som behövs för att de skall kunna slå sig igenom i konkurrensen.

Tyvärr saknas statistik av motsvarande omfattning för tidigare år. Endast beträffande de allmänna läroverkens realskolor föreligger vissa icke närmare kontrollerade uppgifter. De visar, såsom man skulle vänta, en fortgående stegring av antalet avvisade, både absolut och relativt, men det är icke möjligt att direkt ansluta dessa tidigare uppgifter till de senast införskaffade.

De anmälda men avvisade sökandena på realskolestadiet bildar enligt tab. 9 en grupp, som motsvarar 7,3+3,8=11,1 procent av årskullen. Ifall någon ville öka de placerade 37,8 procenten med dessa 11,1 procent eller mera och således uppskatta efterfrågan på platser till omkring 50 procent av årskullens numerär, skulle han likväl sannolikt fara vilse. En del avvisade återkommer nämligen en eller två gånger. En lärjunge, som misslyckats med att från klass 4 vinna inträde i klass 15, gör måhända ännu ett försök efter att ha genomgått klass 5 och kan efter genomgång av klass 6 vinna inträde i den fyraåriga eller treåriga realskolan. Om genom ett mirakel alla godkända inträdessökande hade kunnat placeras hösten 1954, skulle detta otvivelaktigt ha verkat sän- kande på antalet inträdessökande följande är.

För något årtionde sedan kunde ny klassavdelning i princip upprättas, om i annat fall minst 10 godkända inträdessökande måste avvisas. Det är inte gott att säga, huru stor nybörjarkadern vid de högre skolorna hade blivit hösten 1954, om denna regel icke behövt brytas. Möjligen kan krisutredningens uppskattning vara någorlunda riktig som uttryck för efterfrågan på högre skolbildning, sådan denna skulle ha tett sig, om utvecklingen icke hållits till- baka av lärar- och lokalbrist; något säkert grundat uttalande därom kan dock icke göras.

Skall man på grundval av vad som för närvarande är bekant om tillström- ningen till de högre skolorna försöka sig på ett sammanfattande omdöme om efterfrågan på högre skolbildning, måste det hållas ganska allmänt. Troligen vågar man påstå, att om föräldrarna finge råda, mer än 40 procent av barn- antalet skulle placeras vid högre skolor för realskolestadiet och mer än 15 procent vid högre skolor för gymnasialstadiet.

Den allmänna expansionen av det högre skolväsendet tar sig uttryck även i en ökad produktion av studenter.

Studentexamen avläggs endast vid en del av de skolformer, som i det före— gående betecknats som gymnasiala. Kurvan över avlagda studentexamina blir

40

Tabell 10. Produktionen av studenter och, dessas övergång till filosofiska studier åren 1944—54.

Godkända studentexamina Nyinskrivna År . , . . . i filosofiska Procent

åmåfåå 53:23 33.53. Summa fakulteterna 1944 . . . . 2 178 1 803 117 4 098 1 206 29,4 1945 . . . . 2 196 1 723 193 4112 1 207 29,4 1946 . . . . 2 077 1 789 185 4 051 1 022 25,2 1947 .... 2 148 1 824 187 4 159 1 293 31,1 1948 . . . . 2 069 1 841 166 4 076 1 341 32,9 1949 . . . . 2 173 1 869 168 4 210 1 450 34,4 1950 . . . . 2 258 1 949 184 4 391 1 711 39,0 1951 . . . . 2 246 2 004 175 4 425 1 805 40,8 1952 .... 2 240 2 36] 216 4 817 2 177 45,2 1953 . . . . 2 423 2 391 189 5 003 2 440 48,7 1954 . . . . 2 555 2 519 215 5 289 2 791 52,8

därför oregelbundnare än de kurvor, som återger de gymnasiala skolformernas utveckling i det hela.

I tab. 10, vänstra delen, meddelas uppgifter angående antalet studentexamina vid skolor med examensrätt och vid privatistnämnderna under den senaste tioårsperioden. Dock har studentexamina vid försvarets skolor icke medtagits, emedan dessa skolor särskilt förbereder för officersbanan och examen jämkats med hänsyn till detta speciella ändamål. Examina för läroverkens egna är fördelade på fyraårigt och treårigt gymnasium. Summakolumnen utvisar en i stort sett stationär studentproduktion under 1940-talet men därefter en ganska betydlig stegring.

Normalt decimeras varje första ring mer eller mindre på vägen upp till stu- dentexamen. Förlusterna är större på treårigt gymnasium än på fyraårigt. Medan för det fyraåriga gymnasiet antalet examina under de elva åren 1944— 54 varit i medeltal 77,3 procent av det ursprungliga lärjungeantalet med variationer mellan 74,3 och 83,3, har medeltalet på det treåriga gymnasiet varit 72,0 procent med variationer mellan 68,3 och 74,5. Antalet privatistexamina har de tre senaste åren uppgått till något över 4 procent av studentproduktio- nen vid andra läroverk än försvarets.

I tabellens högra del anges slutligen antalet i egentlig mening nyinskrivna studenter i de filosofiska fakulteterna (med undantag av studerande för teol. fil. ex.). Dessa inskrivningar har ökat i ännu raskare tempo än antalet student- examina. Mot 1 206 nyinskrivningar år 1944 står 2 791 år 1954. Kurvan löper brantare uppåt än någon av de föregående. Antalet nyinskrivna har mer än fördubblats på tio år.

De i det föregående meddelade siffrorna rörande antalet nybörjare och anta- let studenter ger en ganska konkret bild av de högre skolornas utvecklings- tendenser i vår generation. Vill man särskilt studera lärarbehovet, erbjuder dock det totala antalet klassavdelningar en bättre utgångspunkt, då antalet lärare kan antas stiga någorlunda proportionellt med antalet klassavdelningar.

Beträffande de offentliga skolorna för realskole— och gymnasialstadierna finns på denna punkt erforderlig statistik, som sammanfattas i tab. 1] nedan. Under tioårsperioden 1944—54 har antalet klassavdelningar stigit med 2485 eller med 59 procent.

Tabell 11. Antalet klassavdelningar vid de högre skolorna, åren 1944—54.

År 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Antal klassavdelningar . 4183 4327 4479 4611 4812 5074 5358 5679 5941 6305 6668

En sådan utveckling ställer givetvis utomordentliga anspråk på samhälls— resurserna. Det har gällt att på tio år producera en lärarkader, som över- stiger hälften av den vid periodens början förefintliga, och att producera lokaler för en motsvarande utvidgning av klassrumsbehoven. Om man ena stunden med missmod konstaterar, att välgrundade föräldraönskemål måst åsidosättas, kan man kanske en annan gång inte helt undertrycka känslan av att skolorga— nisationen dock visat en icke ringa anpassningsförmåga.

Svårigheterna att täcka det starkt ökade lärarbehovet har inom skilda äm- neskombinationer gjort sig gällande med olika styrka alltefter tillströmningen till vederbörande universitetsfack och universitetens resurser att bibringa studenterna den åstundade utbildningen. De olika ämneslärargrupperna för— håller sig i vissa avseenden som skilda yrken: en brist på lärare i fysik hjälps inte genom ett överskott på lärare i franska och Vice versa. En plan för lärar— produktionen kan därför inte undvara förundersökningar rörande lärarbehovet inom skilda ämnesgrupper. Genom direktiven har åt oss uppdragits att verk- ställa en inventering av lärarbeståndet inom olika former av högre skolor. Vi har i samband med fullgörandet av detta uppdrag sökt anskaffa statistik även rörande lärarnas fördelning efter studieriktning.

3. De nuvarande lärarkårerna

Primärmaterialet för vår undersökning har varit dels statistiska central- byråns för 1954 års personalinventering införskaffade uppgifter från rekto- rerna vid statliga högre skolor och skolstyrelserna i enhetsskoledistrikten, dels i Läroverkslärarnas riksförbunds årsbok intagna uppgifter rörande lärarna vid kommunala och privata högre skolor, dels slutligen skolöverstyrelsens förteck— ningar över lärarna vid folkhögskolorna. Varje lärare har bokförts vid den

skolform, där han har sin huvudsakliga tjänstgöring. En ordinarie adjunkt vid samrealskola, som har lektorsförordnande vid kommunalt gymnasium, har sålunda hänförts till de kommunala gymnasierna, en lärare vid kommunal realskola, vilken genomgår lärarkurs vid ett folkskoleseminarium, har bokförts på seminarierna osv.

Undersökningen avser ämneslärare, folkskollärare och övningsskollärare men icke övningslärare och lärare i de praktiska läroämnen, som närmast ansluter sig till övningsämnena. Den är vidare begränsad till lärare med lön enligt löne— plan. Undervisning, som arvoderas enligt timtaxa, är således icke medtagen. Vissa uppgifter angående de utelämnade lärargrupperna har dock kunnat erhål- las på annat sätt.

En viss procent av lärarkåren åtnjuter alltid tjänstledighet av skilda anled- ningar, varför vid lärarutbildningen skälig marginal måste beräknas för behovet av vikarier. I överensstämmelse härmed har såväl den tjänstledige läraren själv som hans vikarie medtagits i statistiken.

Då primärmaterialet härrör från ett stort antal uppgiftslämnare, är det naturligt, att inkonsekvenser av olika slag kunnat påvisas. Särskilt tycks rek— torernas praxis ha skiftat i fråga om ordinarie adjunkter med kommunalt lek- torsförordnande. Bristfälligheter, som observerats, har rättats till. Helt säkert kvarstår dock ett antal felaktigheter; vi har dock ingen anledning tro, att de skall störande påverka den totalbild, vår undersökning givit.

Tack vare statistiska centralbyråns tillmötesgående har uppgifter om lärar- nas undervisningsämnen medtagits i de av centralbyrån inhämtade uppgif— terna; beträffande lärare i kommunal och enskild tjänst finns motsvarande uppgifter i riksförbundets årsbok.

För oss har ämnesuppgifterna intresse huvudsakligen därigenom att de ger en möjlighet att bedöma studieriktningen hos de unga lärare, som inträder i kåren, när de äldre går. Vi har av denna anledning så vitt möjligt utgått från de ämnen, vari en lärare faktiskt undervisar, ej från de ämnen, som är angivna i hans fullmakt.

Hela materialet utgöres av 8370 kort. Data beträffande lärarna vid de skilda skolformerna har sammanförts i tabellbilagan, tab. VII. Den största skolformen är de allmänna läroverken med 4 561 lärare, närmast följd av de kommunala flickskolorna med 777 och folkskoleseminarierna, som inklusive övningsskollärare med vikarier och lärarkandidater har 515. Den minsta skol- typen för närvarande är de högre folkskolorna med sina 17 lärare.

I högra delen av tab. VII redogörs för lärarkårernas fördelning efter kön och lärarnas genomsnittsålder. Vid de högre skolorna Överhuvud utgöres lärar— kåren till 61 procent av män och till 39 procent av kvinnor. Rent manlig är läraruppsättningen vid sjöbefälsskolorna och vid de i statistiken medtagna militära skolorna, i det närmaste även vid de högre tekniska läroverken. All- deles övervägande kvinnlig är däremot lärarkåren vid de kommunala flick-

skolorna. Proportionerna mellan manliga och kvinnliga lärare har under den senaste femårsperioden endast obetydligt förskjutits. Enligt en tidigare inven— tering, som avsåg förhållandena höstterminen 1949, utgjorde de manliga lärarna 62 procent och de kvinnliga 38 procent av de heltidstjänstgörande lärarna i läroämnen.

Genomsnittsåldern växlar ganska mycket. Såsom framgår av sifferkolumnen längst till höger i tab. VII, är den lägst vid de skolformer, som huvudsakligen består av nyorganiserade skolor. På enhetsskolans högstadium ligger genom- snittsåldern nere vid 35,2 år, och den är icke mycket högre vid de kommunala realskolorna och gymnasierna samt vid folkskolans inbyggda realskollinjer. Ovanligt gamla var däremot kollegierna vid de kommunala flickskolorna med en genomsnittsålder av 47,4 år.

Huvuddelen av tabellen upptages av statistik över förekommande utbild- ningstyper. Grupperna licentiater och doktorer har sammanslagits till en enda, som omfattar 15,5 procent av hela lärarkåren. Den vanligaste examen är fil. ämbetsexamen, som vid de allmänna läroverken avlagts av mer än 80 procent av lärarkåren och vid flera andra skolformer av mer än halva antalet lärare. För kristendomslärarna inträder i stället för ämbetsexamen teologie kandidat— examen; har en lärare avlagt såväl teol. kand.- som fil. ämbetsexamen, har han bokförts som teol. kand., om han undervisar i kristendomskunskap, eljest som fil. mag.

Vid några skolformer dominerar emellertid andra utbildningstyper. Vid de kommunala flickskolorna har sålunda 60 procent av lärarna examen från högre lärarinneseminarium, eller till och med något fler, om man medräknar de lärarinnor, som efter genomgång av seminariet kompletterat sin utbildning med någon akademisk examen. Gruppen kommer successivt att försvinna, sedan det sista högre lärarinneseminariet nedlagts vid mitten av 40-ta1et. Den om- fattar dock fortfarande 939 personer eller 11,2 procent av den inventerade lärarkåren. Anmärkningsvärt är att icke mindre än 103 av dessa lärare ännu icke kommit till ordinarie tjänst.

De tekniska läroverken, handelsgymnasierna och även de praktiska real- skolorna begagnar i stor utsträckning lärare, som har utexaminerats vid fack- högskolor, i främsta rummet de tekniska högskolorna och handelshögskolorna. Vid de tekniska läroverken bildar till och med dessa båda grupper majoriteten av kollegierna. I lärarkåren som helhet utgör de däremot ett förhållandevis obetydligt inslag på omkring 3 procent.

Inom folkhögskolan har som bekant av gammalt använts lärare med mycket skiftande utbildning. Detta är, såsom av tabellen framgår, alltjämt fallet. Särskilt har det varit vanligt, att folkhögskolorna anställt filosofie kandidater med mycket skiftande ämneskombinationer. Gruppen filosofie kandidater m.fl. omfattade vid inventeringen 40 procent av lärarkåren vid folkhögskolorna och var alltså ungefär jämstark med den grupp, som har utbildning av läroverks-

typ: licentiater, filosofie magistrar och teologie kandidater. Anmärkas må, att i tabellen statsvetenskaplig examen och jur. kand.-examen sammanförts med fil. kand.-examen.

Lärare med folkskollärarexamen är av naturliga skäl talrikast företrädda vid seminarierna med deras övningsskolor men har numera stor användning även vid de allmänna läroverken och de högre kommunala skolorna och utgör för närvarande 10,7 procent av lärarkåren i sin helhet. På enhetsskolans hög- stadium utgör folkskollärarna majoriteten av läraruppsättningen i kunskaps— ämnen, även om hänsyn icke tages till de lärare, som jämte folkskollärar— examen har avlagt någon universitetsexamen. Jämväl vid de kommunala realskolorna, de högre folkskolorna och de inbyggda linjerna är inslaget av folkskollärare betydande, 26—45 procent.

Tabellen upptar slutligen en grupp om 180 lärare med »annan utbildning», varav nära tredjedelen är folkhögskollärare. Hit hör lärare med utbildning vid annan svensk högskola, exempelvis lantbrukshögskolan, lärare med utländsk examen m.fl.

En av inventeringens viktigaste uppgifter har varit att fastställa lärarnas åldersfördelning, som är grundläggande för beräkningar rörande pensioneringar och dödsfall. Det har därvid mindre intresse att lära känna förhållandena vid varje särskild skolform, då det ofta är en tillfällighet inom vilken skolform en lärare kommer att tjänstgöra. Viktigare är, att en uppdelning verkställes med hänsyn till arten av lärarnas utbildning och uppgifter i undervisningen. I bilagan, tab. VIII, har i överensstämmelse härmed åldersfördelningen meddelats dels för samtliga lärare, dels för fyra större lärargrupper.

En första grupp, lektorsgruppen, utgöres av innehavarna av de tjänster, för vilka licentiatexamen normalt erfordras. Hit hör rektorer och lektorer vid de högre allmänna läroverken och motsvarande privatläroverk, de tekniska läroverken, försvarets läroverk och folkskoleseminarierna ävensom lektorerna vid de kommunala gymnasierna. Däremot har handelsgymnasiernas lektorer förts till' nästa grupp, då licentiatexamen vid dessa gymnasier synes vara mera sällan förekommande. Gruppen består till icke mindre än 95 procent av manliga lärare.

Nästa grupp, adjunkter m.fl., utgöres icke blott av adjunkter och däremot svarande icke—ordinarie personal utan även av ämneslärare och ämneslärarinnor med examen från högre lärarinneseminarium eller jämförlig utbildning, som ej berättigar till anställning som adjunkt eller adjunktsaspirant. Det är alltså fråga om lärare, som vid eventuell vakans skulle ersättas med lärare med ämbetsexamen eller motsvarande utbildning av teologisk, merkantil eller teknisk inriktning, därest sådana lärare funnes att tillgå i erforderligt antal. Gruppen består av såväl manliga som kvinnliga lärare med någon övervikt för de kvinnliga.

500 _ Antal lärare Män

————— Kvinnor

....- /x/__._. /

+

300 200 - /

1oo ,'

l 1 %”x Ålder

2'2 zfs 2'5 3'1 3'1. 3'7 50 1.33 Z's 159 52 555 sia 63 654 6'7 år

Diagram 2. Ämneslärare med akademisk eller motsvarande utbildning, fördelade efter sin ålder den 1 juli 1954.

Inom båda dessa grupper är pensioneringen just nu livlig. Vid tidigare inven— teringar har framkommit ett starkt utpräglat frekvensmaximum för akademiskt utbildade lärare födda år 1890 eller åren däromkring. Åtskilliga av dessa lärare har nu avgått med pension, de övriga närmar sig raskt pensionsåldern.

Folkskollärare i 23 lönegraden och andra folkskollärare som bestrider äm- neslärarundervisning, har i tabellen utbrutits till en särskild grupp. Även inom denna grupp är de manliga lärarna i majoritet. Gruppen är påfallande ungdomlig med maximum i åldern 26—28 är; mycket få lärare tillhörande denna grupp uppnår inom de närmaste åren för ålderspensionering föreskriven levnadsålder.

Slutligen har övningsskollärarna fått bilda en särskild grupp. Bortsett från ett fåtal övningsskollärare vid statens normalskola förekommer de endast vid seminarierna. Då övningsskollärartjänsterna principiellt är klasslärartjänster

Män Antal lärare —————— Kvinnor

l00

, X. x X XX Nio—HM O_x . . , i .*w——9-"?**—$-,-10———o-——3—T-$—$ Ålder 22 25 26 31 34 37 1.0 1.3 1.6 59 52 55 58 Slår

Diagram 3. Folkskollärarna vid de högre skolorna utom övningsskollärarna, fördelade efter sin ålder den 1 juli 1954.

och således icke konkurrerar med de högre skolorna om den akademiskt utbil- dade lärarkraften, lämnas denna lärargrupp i fortsättningen å sido.

En överblick av åldersfördelningen för övriga grupper lämnas i diagrammen 2 och 3. Lärarna är därvid grupperade i treårsintervaller efter ålder, och sär- skilda kurvor är inlagda för manliga och kvinnliga lärare. Liksom i tab. VIII har som uttryck för en lärares ålder tagits skillnaden mellan inventeringsårets och födelseårets årtal. Både tabellen och diagrammen avser således, exakt ut- tryckt, åldern den 1 juli 1954 av de höstterminen samma är anställda lärarna.

Diagram 2 gäller för lektors— och adjunktsgrupperna tillsammantagna; det är alltså här i huvudsak fråga om den akademiskt utbildade lärarkraften, men även lärare med examen från högre lärarinneseminarium är inbegripna. Längst till höger i diagrammet synes ännu det frekvensmaximum, som de senaste åren successivt nedbrutits genom pensioneringar. De närmast yngre årgångarna, som för närvarande befinner sig i åldern 55 år 60 år, är fåtaligare, varför en temporär nedgång i antalet pensioneringar bör vara att motse i slutet av detta årtionde. Därefter inträder emellertid snart åter en ökning av pen- sionsavgången till minst nuvarande omfattning. Gången av kurvan är ungefär densamma för manliga och kvinnliga lärare.

Diagram 3 är en frekvenskurva i samma skala för folkskollärarna vid de högre skolorna, undantagandes övningsskollärarna. Särskilt de kvinnliga lärarna är vanligen mycket unga; oftast förekommande ålder är 25 år.

I tab. 12 på nästa sida redogöres för resultatet av den försöksvis företagna uppdelningen av lärarna — eller rättare sagt deras presumtiva efterträdare —— efter studieriktning. Med hänsyn till omöjligheten att draga skarpa gränser mellan olika studieriktningar har vi ansett det bäst att starkt begränsa antalet rubriker. Grupperna sammanfaller på grund härav icke med skolämnena. Exempelvis kemiundervisningen kan skötas antingen av lärare med kemi jämte

Tabell 12. Lärare vid de högre skolorna med akademisk eller jämförlig utbildning, i fördelning efter ämnesinriktning och ålder.

Ämnesinriktning Ålder Filologisk Sum- år Tji?— Iilf svenska d klas- Mate- %::— lå: TPk' ma gisk risk 0— mOd- 513231; SiSka matlåk gisk til mSk språk språk

21—23 ...... — 2 4 2 —— 5 l —— — 14 24—26 ...... 4 37 57 61 3 47 21 4 —- 234 27—29 ...... 15 92 112 84 3 103 59 3 3 474 30—32 ...... 24 105 93 93 1 110 68 15 6 515 33—35 ...... 30 144 136 131 10 116 101 16 15 699 36—38 ...... 50 134 143 162 8 106 63 13 18 697 39—41 ...... 56 116 116 135 16 68 63 10 19 599 42—444 ...... 58 128 103 131 13 89 74 9 16 621 45—47 ...... 79 135 111 109 30 85 75 13 13 650 48—50 ...... 69 120 118 129 28 125 86 8 7 690 51—53 ...... 52 100 88 109 12 97 63 4 11 536 54——56 ...... 38 66 55 79 10 68 51 3 9 379 57—59 ...... 38 71 49 71 17 66 42 6 8 368 60—62 ...... 40 75 61 83 12 108 64 6 13 462 63—65 ...... 38 66 68 105 11 106 61 3 5 463 66—68 ...... 4 6 6 10 2 19 11 2 1 61 Summa 595 1 397 1 320 1 494 176 1 318 903 115 144 7 462 Procent 8,0 18,7 17,7 20,0 2,4 17,7 12,1 1,5 1,9 100 Medelålder år 47,1 43,7 42,7 44,3 48,3 45,0 44,9 42,3 45,5 44,4

matematik eller fysik eller av en lärare med kemi jämte biologi. I förra fallet används en lärare med matematisk studieriktning, i senare fallet en lärare med biologisk studieriktning. Vilketdera det i praktiken blir, när en kemi- tjänst blir ledig och ledigförklaras, kan bero exempelvis på tillgången av aspi- ranter inom de ifrågavarande ämneskombinationerna; siffrorna i tabellen kan sägas ange behoven, icke möjligheterna att tillfredsställa dem. Vi vill kraftigt. framhålla att tab. 12 liksom den närmast följande tabellen, icke får pressas i detaljerna. Den är blott avsedd att ge de stora dragen av de i verkligheten mycket flytande utbildningsförhållandena inom lärarkåren vid de nuvarande högre skolorna.

Särskilt om kristendomskunskap ingår i en lärares tjänstgöring, kan det i vissa fall vara vanskligt att avgöra, vilken ämneskombination den nye tjänstinnehavaren kommer att få. Vid de allmänna läroverken undervisar kristendomslärarna vanligen antingen en- bart i kristendomskunskap eller i detta ämne tillsammans med modersmålet, historia eller filosofi. I sådana fall kan man relativt tryggt utgå ifrån att läraren, om de organisatoriska

förhållandena är oförändrade, även kommer att efterträdas av en lärare med teologisk utbildning, antingen i ordinarie eller i icke-ordinarie tjänsteställning. Undervisar åter en lärare exempelvis i kristendomskunskap och geografi, kommer efterträdaren högst sanno- likt icke att ha samma ämneskombination — denna kan nämligen enligt läroverksstadgan icke förekomma i adjunktstjänst. Vilka ämnen han kommer att företräda är vanskligt att säga, men om det i materialet finns två fall med kombinationen kristendom-geografi, är det åtminstone ett rimligt antagande, att efterträdaren i det ena fallet blir en teolog och i det andra en geograf. Betydligt svårare är det att förutsäga fördelningen av ämnes— kombinationerna bland de lärare, som en gång kommer att efterträda de från högre lärarinneseminarierna utgångna lärarinnorna. Dessa hade möjlighet att under studietiden välja ämnen utan starkare inre sammanhang, och de gjorde det även ofta. En sådan lärarinna kan ha kompetens i kristendomskunskap utan att hennes studieriktning varit i egentlig mening teologisk, och hon undervisar måhända i skolan i flera rätt disparata ämnen. I brist på bättre har såsom en arbetshypotes antagits, att om kristendomskunskap ingår i undervisningen vid sidan av t. ex. tre andra ämnen, efterträdaren i en fjärdedel av fallen kommer att vara teolog. Nlöjligen är detta för litet, emedan tjänsterna i regel ledigförklaras i två. ämnen. Å andra sidan förekommer det ej sällan, att undervisning i kristendomskunskap meddelas av lärare utan teologisk utbildning eller av adjungerwde krafter utan full tjänstgöring. Vid en tidigare undersökning, då även timlärarna medtogs, visade det sig att timlärartjänstgöring icke var så vanlig i något av skolans läroämnen som just i kristendomskunskap. Resultatet av uppskattningen i tab. 12, enligt vilken behovet av teologer för närvarande skulle uppgå till 8 procent av lärarkåren, förefaller tämligen plausibelt med hänsyn till ämnets nuvarande ställning på skolschemat i de största skolformerna.

De ämneskombinationer, som särskilts i tab. 12, har såsom synes i summa— raden nertill i tabellen mycket skiftande numerär inom lärarkåren. Minst är grupperna med merkantil och teknisk utbildning, vilka vardera endast om- fattar 1 a 2 procent av kåren. De klassiska språken kommer föga högre. De stora huvudgrupperna är för närvarande lärarna i moderna språk, enbart eller i förening med modersmålet, vilka i tabellen möter upp med 37,7 procent, lärarna i historia, som vanligen tillika undervisar i modersmålet eller geografi och utgör 18,7 procent av kåren, samt lärarna i matematik, vilka vanligen även undervisar i fysik, kemi eller eventuellt geografi och uppgår till 17,7 procent av hela läraruppsättningen.

Medelåldern inom de skilda ämneskombinationerna skiftar av naturliga skäl något. Den är för tillfället lägst inom den merkantila gruppen och bland de lärare, som undervisar i modersmålet i kombination med moderna språk, högst bland klassikerna, där 1940-talets dåliga befordringskonjunktur verkar efter.

En särskild tabell av motsvarande innehåll har utarbetats för de vid de högre skolorna verksamma folkskollärarna, tab. 13 på följande sida. I tabellen är övningsskollärarna icke medtagna, ej heller folkskollärare, som efter fortsatta studier vid universitet upptagits i adjunkts- eller ämneslärarkarriären. Å andra sidan har medtagits folkskollärare, som befinner sig i de för folkskollärare avsedda lönegraderna, även om de undantagsvis innehar akademisk examen.

Tabell 13. Folkskollärare vid de högre skolorna (utom övningsskollärare ) fördelade efter ämnesinriktning och ålder.

Ämnesinriktning Ålder Sum- år teolo- histo- svenslåa mod. mate- biolo— mer- obe- ma gisk risk O'splfå ' språk matisk gisk kantil stämd 21—23 ...... 1 11 5 — 21 12 —— 6 56 24—26 ...... 5 24 16 —— 42 22 —— 14 123 27—29 ...... 4 14 10 3 44 18 — 21 114 30—32 ...... 2 10 12 1 39 10 — 12 86 33—35 ...... — 5 4 — 21 7 — 7 44 36—38 ...... 3 1 — 8 2 1 6 2 1 39—41 ...... 1 2 2 1 4 3 — 6 19 42—44 ...... — 5 3 1 4 3 — 9 25 45—47 ...... -— 2 2 —— 4 —— —— 5 13 48—50 ...... 1 7 1 — 5 1 — 5 20 51—53 ...... 1 3 1 5 2 — —- 6 18 54—56 ...... 5 — — -— 1 6 12 57—59 ...... 1 2 — — 1 —— 1 4 9 60—62 ...... — — 2 _ 1 1 — -— 4 Summa 16 93 59 11 196 80 2 107 564 Procent 2,8 16,5 10,5 2,0 34,8 14,2 0,4 19,0 100

Grupperingsgrunden har alltså varit tjänsteställningen, icke den formella exa- mensställningen.

Icke så få folkskollärare närmar sig i sin undervisning klasslärartypen; sär— skilt förekommer sådana lärare på enhetsskolans högstadium. Om en lärare undervisar i minst fem läroämnen, har hans ämnesinriktning i tabellen be— tecknats som obestämd. Även när undervisningen är koncentrerad till två eller tre läroämnen, behöver detta självfallet icke innebära någon mera utpräglad specialisering av de tidigare studierna. Den indelning efter ämnesinriktning. som förekommer i tabellen, får närmast fattas som den sannolika studieinrikt— ningen för lärarna, om dessa haft ämneslärarutbildning i stället för klass- lärarutbildning.

Det mest påfallande draget i tab. 13 är de matematisk-naturvetenskapliga ämnenas starka dominans. Klassiska språk och tekniska ämnen förekommer däremot av naturliga skäl icke alls, främmande språk nästan endast i kombi— nation med modersmålet och i mycket mindre omfattning än i ämneslärarta— bellen. Det framgår vidare än en gång, att åldersfördelningen är helt annan än inom den egentliga ämneslärarkåren.

Såsom tidigare nämnts är de 8 370 lärare, för vilka vi har tillgång till upp- gifter, lärare med lön enligt löneplan. Enligt statens allmänna avlönings—

reglemente, 10 %, kan extra ordinarie tjänsteman, aspirant och extra tjänsteman anställas för avkortad tjänstgöring, varvid lönen minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen. Höstterminen 1954 hade enligt uppgift från skol- överstyrelsens statistiska kontor 9 manliga och 63 kvinnliga lärare vid de allmänna läroverken begagnat denna möjlighet.

Skolöverstyrelsen infordrade hösten 1954 vissa ytterligare personaluppgifter från de högre skolorna med undantag av enhetsskolans högstadium och de i folkskolan inbyggda realskollinjerna. Av dessa framgår, att 380 lärare då hade full tjänstgöring i teoretiska läroämnen mot arvode enligt timtaxa; pensione- rade lärare och folkskollärare är icke inräknade i detta antal. Enligt tidigare införskaffade uppgifter hade höstterminen 1952 lärare med lön enligt löneplan åtagit sig övertimmar till en omfattning motsvarande 119 heltidstjänster.

Hösten 1954 tillfrågade överstyrelsen även rektorerna, i vad mån under— visning till följd av lärarbristen måst uppdragas åt lärare utan normalt vits— ordad fackutbildning i vederbörande läroämne. De uppgifter rektorerna läm— nade har omräknats i heltidstjänster. Resultatet är av intresse, då det åskåd— liggör lärarbristens lokalisering på schemat, och återges därför i följande tabell tillsammans med motsvarande uppgifter för närmast föregående år.

Lärarbristen har enligt dessa siffror under året förvärrats i kombinationen biologi-kemi, medan en märkbar förbättring inträtt i modersmålet i kombina—

Tabell 1.4. Omfattningen av den undervisning, som den 1 oktober åren 1953 och 1954 på grund av lärarbristen uppehölls av lärare utan normalt vitsordad fackutbildning i vederbörande ämne.

Antal heltidstjänster Läroämne

1953 1954;

Kristendomskunskap ................... 26,5 23,4 Modersmålet .......................... 112,4 101,3 Latin ................................ 1,3 1,8 Grekiska ............................. 0,3 0,3 Engelska ............................. 37,1 25,5 Tyska ................................ 27,5 24,8 Franska .............................. 3,2 2,4 Historia med samhällslära .............. 44,8 38,9 Geografi .............................. 57,5 52,9 Filosofi .............................. 0,5 0,7 Psykologi (pedagogik) ................. 0,8 0,5 Matematik ........................... 200,9 198,5 Biologi med hälsolära .................. 53,8 57,5 Fysik ................................ 82,6 80,1 Kemi ................................ 56,1 63.5 Summa 705,3 672,1

tion med moderna språk, kanske även i kombination med historia. I klassiska språk, franska, filosofi, psykologi och pedagogik kan någon lärarbrist knappast utläsas ur tabellen.

Även med dessa kompletteringar är lärarstatistiken icke fullständig. Hänsyn har ej tagits till lärarna i övningsämnen och i dem närstående praktiska läro— ämnen, ej heller till timlärare med deltidstjänstgöring eller till enhetsskolans och de högre folkskolornas lärare i yrkesämnen. För att ge en föreställning om övningslärarkårens storlek och fördelning på olika fack meddelar vi i tab. 15 en sammanfattning av skolöverstyrelsens statistik beträffande lärargruppen i fråga.

Tabell 15. Övningslärare vid vissa högre skolor höstterminen 1954.

0 d' ' . . ' oöhuiålii? Pm— - Ordm. Tim— Underws- __ larare Sum- Underws- och ],. Sum- ningsämne larare ma ningsämne e. o. a- ma lärare rare m kv m kv Teckning ....... 177 129 125 81 512 Manlig slöjd . . . . 143 201 344 . . Kvinnl. slöjd 236 206 442 Musik .......... 130 79 261 83 553 Hemkunskap och Gymnastik m. lek hushållsgöromål 182 206 388 och idrott . . . . 237 329 90 113 769 Trädgårdsskötsel. 11 19 30 Summa 544 537 476 277 1 834 Summa 572 632 1 204

Uppgifterna gäller de allmänna läroverken, de kommunala flick- och real— skolorna, de praktiska realskolorna och de högre folkskolorna, privatläroverå ken samtfolk- och småskoleseminarierna. Hela antalet redovisade övnings- lärare vid denna skolgrupp var 1 834 + 1 204 : 3 038.

Vid den år 1949 av arbetskraftsutredningen verkställda inventeringen under— söktes övningslärarnas antal och åldersfördelning i samma utsträckning som ämneslärarnas. Undersökningen är nu föråldrad, bland annat emedan en ny övningslärarorganisation genomförts efter den tidpunkt, som inventeringen av- såg. Uppskattar man emellertid med ledning av 1949 års siffror antalet övnings— lärare vid de skolformer, som icke är med i tab. 15, skulle man komma till en övningslärarkår på omkring 3 150 personer vid de högre skolorna sistlidna läsår.

Statistiken över lärarnas åldersfördelning har sin huvudsakliga användning vid beräkningar rörande avgången från lärarbanan. Hänsyn måste vid sådana beräkningar tagas till 1) avgång med ålderspension, 2) dödsfall och 3) avskeds— tagande före pensionsåldern. Den första avgångsorsaken är i vanliga fall all— deles övervägande.

Enligt äldre bestämmelser var pensionsåldern en klart fixerad gräns. Kvar— stående i tjänst efter pensionsålderns inträde var principiellt sett ett undan- tag, vars lämplighet måste prövas från fall till fall. Av naturliga skäl var prövningen ofta mera restriktiv i tider av arbetskraftsöverskott och mera generös, om brist på arbetskraft var rådande. I nuvarande bestämmelser är den fasta pensionsåldern ersatt med pensioneringsperioder, av vilka den tredje, sådan den är utformad för ämneslärarna vid de högre skolorna, omfattar tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder läraren uppnår 65 års ålder, till och med utgången av det kalenderhalvår, varunder han uppnår 66 års ålder. Avgång under löpande pensioneringsperiod kan i regel äga rum endast vid ett kalenderhalvårs slut men beror i övrigt av lärarens gottfinnande. Dock kan vederbörande myndighet entlediga lärare under pensioneringsperiodens lopp, om han befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänste— åligganden eller om hans avgång befinnes önskvärd i och för omorganisation, som berör hans tjänsteställe eller rationalisering av arbetsförhållandena där.

Därest det ur tjänstesynpunkt befinnes önskvärt, att tjänsteman efter ut- gången av pensioneringsperioden tages i anspråk för fullgörande av arbetsupp— gifter, som dittills ålegat honom, kan han få tillstånd att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år. Fråga om dylikt medgivande skall dock prövas av Kungl. Maj:t.

Då avgången ur tjänst således inom vissa gränser är beroende av lärarens egen önskan, är det för uppskattning av den årliga avgångskontingenten nyttigt känna till, huru pensioneringsperioden i praktiken har utnyttjats. Ett mate- rial på ett par hundra fall kan uppbringas genom studium av skolöverstyrelsens matriklar och utlåtanden i pensionsärenden. Materialet avser samtliga av- gångna ordinarie lärare vid allmänna läroverk, kommunala flickskolor, kom- munala realskolor, folk- och småskoleseminarier, men då pensioneringsperio— derna infördes först i juni 1951, är endast sådana pensionsfall användbara, där läraren uppnått pensioneringsperiodcns nedre gräns under andra halvåret 1951 eller senare. Så begränsat kommer materialet att omfatta 129 fall, där läraren gått in i pensioneringsperioden den 1 januari, och 104 fall där det skett den 1 juli. Huru dessa lärare utnyttjat sina möjligheter att påverka tidpunkten för avgången framgår av nedanstående lilla tabell.

Tabell 16. Tidpunkten för vissa ämneslärares avgång med ålderspension.

Tid för avgången från tjänsten Födelsetid 1 juli 1 jan. 1 juli 1 jan. 1 juli 1/1—30/6 ......... 52 2 44 0 6 1/7—81/12 ........ — 46 54 8 . 21

En lärare, som fyller år under förra kalenderhalvåret, avgår vanligen vid pensioneringsperiodens början eller slut, som i detta fall sammanfaller med ett läsårsskifte. De som fyller år under senare kalenderhalvåret avgår i omkring tredjedelen av fallen utan att avvakta läsårets slut; av de återstående avgår flertalet vid läsårets slut men ganska många först efter ännu ett läsår. Det är att märka att de lärare, som med särskilt tillstånd kvarstått i tjänst efter pensioneringsperiodens slut, torde vara något fler än som framgår av tabellen, enär denna endast upptar lärare, som avgått före ingången av vårterminen 1955.

Avgången till följd av dödsfall är obetydlig i jämförelse med avgången med pension och kunde just därför utan större fel beräknas ur de vanliga dödlig- hetstabellerna. Erfarenhetsmässigt uppvisar emellertid lärarkårerna en ganska betydande underdödlighet. Man kommer därför sannolikt till lika goda resultat på grund av något mera summariskt antagande, som baseras på det under några år observerade antalet dödsfall inom kåren.

Svårast att bedöma är förtidsavgången på grund av övergång till annan verksamhet m.m. Beträffande de yngsta lärarna är det knappast möjligt att åstadkomma en pålitlig statistik över avgången från lärarbanan: de tar kanske anställning som extra lärare under en termin eller för kortare tid, återgår må- hända för någon tid till högskolestudier eller känner sig för på något annat verksamhetsområde, stannar där eller återvänder till läroverken. Akademiskt utbildade, gifta kvinnor, som i samband med eller efter äktenskapets ingående lämnat' icke-ordinarie tjänster, utgör här förmodligen en ej obetydlig men dold arbetskraftsreserv. Det vore ur undervisningsväsendets synpunkt önsk- värt att återerövra dessa lärare. Åtgärder i denna riktning bör bli föremål för särskilda överväganden. Endast de ordinarie lärarna bildar en fullt stabil kår. Avgår en ordinarie lärare före pensionsåldern, betyder det oftast, att han har för avsikt att definitivt lämna lärarbanan.

Undersökningar angående dödsfall, sjuk- och förtidspensioneringar samt avskedstaganden före pensionsålderns inträde har tidigare utförts inom skol- överstyrelsen för åren 1940—44 och 1946—49. Vi har nu föranstaltat om en liknande undersökning för femårsperioden 1950—54. Undersökningen gäller de ordinarie ämneslärarna vid de nyss nämnda högre skolorna. Resulta- ten framgår av tab. 17. I tur och ordning anges där antalet i olika åldrar av- lidna lärare, antalet med sjuk- och förtidspension avgångna och antalet per- soner, som av annan orsak lämnat lärarbanan, de sistnämnda med fördelning på manliga och kvinnliga lärare. Antalet med sjuk- och förtidspension avgångna har befunnits större än vid tidigare undersökningar, antalet av annan orsak avgångna och antalet avlidna mindre.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att förtidsavgången bland de lärare, som fått fast fot på lärarbanan, icke är alltför betydande och att numera så

Tabell 17. Förtidsavgången bland ordinarie ämneslärare vid allmänna läroverk, kommunala flickskolor och realskolor samt folk- och småskoleseminarier åren 1950—54.

Antal före pensionsåldern avgångna lärare: Ålder . .. . av annan orsak Summa ar dö da. Sjuk— fortids- avgångna pensxon pensron manl. kvinnl. max 40 ........ 1 — -— 1 2 4 41—45 ........ 5 3 —— 9 4 21 46—50 ........ 5 4 2 2 13 51—55 ........ 9 7 —— 2 — 18 56 ............. 5 2 —— —— — 7 57 ............. 4 3 —— — — 7 58 ............. 2 6 — — 8 59 ............. 12 4 —— —- — 16 60 ............. 7 5 2 —— — 14 61 ............. 8 5 2 — —— 15 62 ............. 8 7 2 —— 17 63 ............. 9 5 1 — 15 61 ............. 5 7 1 — — 13 Summa 80 58 8 14 8 168

pass mycket är bekant om pensioneringsperiodernas utnyttjande, att god grund finnes för beräkning av den årliga avgången från lärarbanan.

Tillströmningen av nya lärare är mycket mera svårbedömlig. I fråga om lärare med teologisk, merkantil och teknisk utbildning måste skolan konkurrera med andra verksamhetsfält. Blott en liten del av utexaminerade teologie kan— didater, civilekonomer och civilingenjörer blir lärare; examinationsstatistiken från de fakulteter och högskolor, där dessa grupper utbildas, säger därför mycket litet om tillströmningen till lärarbanan. Övriga läroämnen vid de högre skolorna företräds däremot normalt av lärare, som avlagt ämbetsexamen. Produktionen av filosofie magistrar borde därför vara en ganska korrekt mä- tare på tilloppet av akademiskt utbildade lärare för skolans huvudämnen. I viss mån är detta naturligtvis också fallet, men i tillämpningen ställs man inför frågor, som kräver kompletterande utredningar. Man behöver veta, huru stor del av årskontingenten filosofie magistrar, som varaktigt ägnar sig åt lärar- banan, huru lång tid som måste beräknas från den blivande lärarens inskriv- ning'i fakulteten till dess han som färdig lärare sitter i katedern, och huru de nya lärare, som de närmaste åren utexamineras från universitet och högskolor, fördelar sig på skilda ämneskombinationer.

Tidigare gick de allra flesta, som avlagt ämbetsexamen, till lärarverksamhet. men enligt en av 1945 års akademikerntredning utförd undersökning (SOU

1947: 25 s. 55) hade procenttalet för 1935 års årgång nedgått till omkring 70 procent. Då detta förhållande kunde tänkas vara påverkat av krisförhållan— dena i början av 4140—talet, har vi uppdragit åt professorn i statistik vid univer— sitetet i Lund Carl—Erik Quensel att föranstalta om en ny undersökning.

Professor Quensel tar i första delen av sin utredning sikte på de filosofie magistrar, som avlagt examen åren 1946 och 1951; dessas sysselsättning höst— terminen 1954 har undersökts. En senare del av utredningen gäller i Lund exa- minerade filosofie magistrar födda år 1924 eller senare.

Quensel framhåller inledningsvis, att ämbetsexamen avläggs av åtskilliga studerande, som knappast har allvarliga planer på läraryrket. I valet mellan fil. kand. och fil. mag. väljs den senare dels på grund av dess högre anseende, dels emedan den öppnar möjlighet att bli lärare, om annan anställning icke erhålles.

Vid undersökningen har såsom källor huvudsakligen begagnats Läroverks- lärarnas riksförbunds årsbok och studentkatalogerna. Höstterminen 1954 åter- fanns som lärare 61 procent av de manliga och 72 procent av de kvinnliga fil. magistrarna av 1946 års kull, medan 13 procent av de manliga och 6 procent av de kvinnliga ännu låg kvar vid universitetet — 8 år efter ämbetsexamen. Inom 1951 års magisterårgång hade 58 procent av de manliga och 62 procent av de kvinnliga magistrarna övergått till lärarbanan, medan 29 resp. 11 procent låg kvar vid universitetet. Professor Quensel sammanfattar på följande sätt undersökningens resultat:

»De nyutexaminerade manliga filosofie magistrarna väljer till ungefär 60 % läraryrket, något mer för de äldre och något mindre för de yngre. Allteftersom de, som fortsätta med högre studier, inträda i förvärvslivet, torde dock det relativa antalet lärare stiga till 70 it 75 %. Bland kvinnorna, som i mindre utsträckning väljer högre studier, uppgår siffran ganska snart till 70%, men huruvida den senare sjunker till följd av giftermål och familjebildning, är en fråga, som denna undersökning inte kan ge svar på.»

Vi har kompletterat denna del av undersökningen genom att gå igenom merithandlingarna för de filosofie magistrar, som hos skolöverstyrelsen inskri- vits i den reglerade befordringsgången efter att ha avlagt examen under tiden 1/1 1952—30/6 53. Bland de antagna återfanns vid slutet av oktober i år 196 av de 328 filosofie magistrar, som avlagt examen år 1952, och 112 av de 204 filosofie magistrar, som avlagt examen vårterminen 1953, eller i relativa tal 59,8 resp. 54,9 procent. Då en och annan filosofie magister, ehuru lärare, kan ha uraktlåtit att anmäla sig till den reglerade befordringsgången, måste de funna procenttalen anses stödja professor Quensels uppskattning av övergången till lärarbanan under tiden närmast efter ämbetsexamen. Läget torde icke allt— för mycket ändras, om hänsyn tages jämväl till de filosofie magistrar, som övergått till folkhögskolor och tekniska läroverk; av bil. 2, tab. VII, framgår nämligen, att på sin höjd 5 procent av de lärare, som avlagt fil. ämbetsexamen men icke högre examina, undervisar inom dessa skolformer. Vi anser oss i nära

överensstämmelse med professor Quensels resultat kunna antaga, att under åren närmast före utfärdandet av 1953 års examensstadga omkring 75 procent av filosofie magistrarna förr eller senare övergår till lärarbanan.

Det är emellertid, åtminstone för närvarande, icke mindre viktigt att veta, huru länge läroverken måste vänta på de läraraspiranter, som påbörjat sin universitetsutbildning.

Den tid, som behövs för att göra en student till läroverkslärare, kan ej be- dömas efter studieplanerna eller ens efter en erfarenhetsmässigt konstaterad nettostudietid för ämbetsexamen. Det vore riktigare att lägga bruttostudie- tiden till grund, men icke heller detta ger ett fullt nöjaktigt resultat, emedan åtskilliga filosofie magistrar inträder på lärarbanan först efter högre akade- miska studier eller med försening av annan orsak.

1950 års lärarutredning genomgick merithandlingarna för samtliga de lärare vid de allmänna läroverken, som efter ansökning i vanlig ordning erhöll sin första lektors- eller adjunktsfullmakt efter utnämning något av åren 1949 eller 1950. Transporterade lärare uteslöts alltså och så vitt möjligt också lärare, som tidigare varit utnämnda till lärartjänst av ifrågavarande slag men tagit avsked (stencilerat betänkande den 30 november 1951 s. 84). Det åter- stående materialet omfattade 80 lektors— och 420 adjunktsutnämningar. Det visade sig, att medelåldern vid avläggande av den grundläggande examen alltså i regel fil. ämbetsexamen var 25,3 år för lektorsgruppen och 27,5 år för adjunktsgruppen.

Åldern vid avläggande av studentexamen är för närvarande genomsnittligt 20 år men kan för den undersökta lärargruppen ha understigit detta tal med någon bråkdel av ett år. Utredningen ansåg sig kunna dra slutsatsen, att läroverken i medeltal icke kan påräkna att få mottaga de nya lärarna förrän minst sju år efter studentexamen.

Utredningen kontrollerade medeltalet för adjunktsgruppen genom att även genomgå merithandlingarna för 163 icke-ordinarie lärare och fann därvid resultat, som väl överensstämde med de föregående.

För att få något färskare siffror har vi gjort om undersökningen på det förut nämnda materialet av unga lärare i den reglerade befordringsgången. Om man utesluter två lärare, som jämväl avlagt teol. kandidatexamen, omfattar detta material 306 lärare, Vilka alla avlagt ämbetsexamen år 1952 eller första halvåret 1953. Tab. 18 visar de ifrågavarande lärarnas fördelning efter födelseår.

Antas födelsedagar och examensdagar jämnt fördelade över året, erhålles en genomsnittlig examensålder av 27,6 år för 1952 års filosofie magistrar och 27,9 år för första kullen år 1953. Resultaten överensstämmer praktiskt taget med de tidigare. En obetydlig dragning uppåt av genomsnittsåldern har visserligen framkommit men kan bero på tillfälligheter.

Vi har vidare undersökt, huru lång tid som i genomsnitt förflutit från in- skrivningen vid universitetet till avläggandet av ämbetsexamen. Denna tid

Tabell 18. I befordringsgången antagna filosofie magistrar med examen under tiden 1 jan. 1952—30 juni 1953, fördelade efter födelseår.

Födelseår -12 13-15 16—18 19-21 22-24! 25-27 28-3 1 Summa Antal lärare med ex. 1952 . . .. 2 3 9 19 46 89 26 194 Antal lärare med ex. 1953 . . .. 1 3 4 12 20 45 27 112

befanns vara 6,3 år. Möjligen ligger dock detta tal i underkant. Vi har nämligen utgått från studentkalatogernas uppgifter om inskrivningsåret, vilket icke all- tid torde ange året för den första inskrivningen. När exempelvis en person anges vara inskriven vid universitetet samma år som han avlagt ämbetsexamen, har man skäl förmoda, att han tidigare varit inskriven vid något annat lärosäte.

Det sålunda undersökta materialet är ett rent magistermaterial. Licentia— terna kommer först senare. 1950 års lärarutredning fann visserligen, att lektors- gruppen var ett par år yngre vid tidpunkten för den första examen, men å andra sidan tar licentiatstudierna sin tid, andra försenande omständigheter kan tillstöta, man måste beräkna en genomsnittligt högre levnadsålder för denna grupp vid inträde på lärarbanan. I motsatt riktning verkar visserligen den omständigheten, att andra lärare i praktiken inträder på lärarbanan redan före examen. Gruppen med förlängd studietid torde dock vara utslagsgivande. Lärarutredningen räknade, såsom nyss nämnts, med en genomsnittstid av om— kring sju år från inskrivningen till inträdet på lärarbanan. Vi kommer på vårt material till samma resultat men är angelägna påpeka, att resultatet avser för- hållandena före ikraftträdandet av 1953 års stadga för filosofiska examina.

Den tredje av de förutsättningar, som fordras för en god bild av de närmaste årens lärarrekrytering, är en någorlunda ingående kännedom om de blivande lärarnas ämnesval. Längre fram torde universitetsstatistiken komma att ge erforderliga upplysningar i detta avseende. De första bearbetningarna av stu- denternas deklarationer rörande studieplaner och studietid är enligt uppgift från statistiska centralbyrån att motse senare detta år. I avvaktan härpå torde man få nöja sig med att studera ämnesvalet för yngre lärare enligt vår tab. 12; en kontroll erhålles genom senare delen av professor Quensels under— sökning, som avser i Lund utexaminerade filosofie magistrar, vilka är födda 1924 och senare och avlagt ämbetsexamen före 1954 års ingång.

I tabellen på nästa sida redovisas först vårt material. Antalet personer under 30 års ålder i gruppen akademiskt utbildade lärare har sammanräknats efter sina studieriktningar, och de därvid funna absoluta talen har förvandlats till procenttal. Längre ned i tabellen ges motsvarande siffror för lundamaterialet. Då detta icke innehåller lärare med teologisk, merkantil eller teknisk utbild- ning, har för jämförlighetens skull de vid vår inventering funna procenttalen för dessa lärarkategorier införts även i den sydsvenska talserien. Överens-

Tabell 19. Studieriktningen hos yngre lärare enligt olika undersökningar.

Studieriktning Filologisk Sum- Material Tieo- Histo- Mate- Pliio- lifer- Tek- ma _ . g _ . _0 l'lSk sven.ka mod klas ma- .o' a_n- msk gISk o. mod. åk siska mk 81511 tll språk spr språk Realskoleutredning- ens inventering Antal ........... 19 131 173 147 6 155 81 7 3 722 Procent ......... 2,6 1 8,1 24,0 20,4 0,8 21,5 11 ,2 1,0 0,4 100,0 Prof. Quensel (aktiva lärare) Antal ........... 48 52 51 —- 60 25 — 236 Procent ......... (2,6) 19,5 21,2 20,7 —— 24,4 10,2 (1,0) (0,4) 100 Hela kåren, procent .......... 7,7 18,8 17,4 19,0 2,2 19,1 12,4 1,5 1,8 100

stämmelsen mellan de båda materialen är god; vi ger emellertid i det följande företräde för den övre talserien, som bygger på ett mera omfattande primär- material.

På sista raden anges den procentuella fördelningen av studieriktningen inom kåren i dess helhet enligt vår inventering. Endast övningsskollärare och folk- skollärare med mer än fyra undervisningsämnen är uteslutna. De »små» äm- neskombinationerna, med procenttal under 10, tycks vara sparsammare före- trädda bland de yngsta lärarna än inom kåren i dess helhet. I stället förefaller rekryteringen av lärare med moderna språk, särskilt i kombination med modersmålet, vara livlig just nu.

Våra undersökningar beträffande lärartillströmningen har således lett till resultatet, att under åren närmast före den nya examensstadgans införande omkring 75 procent av filosofie magistrarna kunde beräknas övergå till lärar- banan, att genomsnittstiden mellan läraraspiranternas inskrivning vid univer- siteten och deras inträde på lärarbanan icke kunde sättas lägre än sju år och att under senare år ämneskombinationer med modersmålet i förening med moderna språk i särskilt hög grad tilldragit sig läraraspiranternas intresse. Dessa förhållanden kan emellertid ha ändrats mer eller mindre genom till- komsten av den nya examensstadgan, som reducerat fordringarna i ämbets- examen från 7 betyg till 6, gett större frihet i fråga om ämneskompositionen och åtminstone syftar till att förkorta studietiden inom universitetsämnena.

I detta sammanhang må nämnas, att vi gjort ett försök att komma åt exa— mensreformens verkningar genom att beräkna genomsnittsåldern för 142 filo- sofie magistrar, som inskrivits i den reglerade befordringsgången efter examen under första halvåret 1954. Paradoxalt nog befanns den ha stigit; orsaken torde

ha varit, att en del filosofie kandidater och äldre studenter, som haft svårig- heter att prestera en ämbetsexamen av äldre modell, nu gripit sin chans. Tills vidare synes därför endast fria uppskattningar vara möjliga i fråga om exa- mensreformens återverkningar. Vi återkommer i nästa avsnitt till detta spörs— mål. Våra undersökningar av läget under de närmast föregående åren bildar därvid den naturliga utgångspunkten.

4. Synpunkter på utvecklingen under den närmaste framtiden

Den översikt av den högre skolans utveckling under några årtionden, som givits i det föregående, har varit avsedd att belysa olika förhållanden i sam- band med den högre skolbildningens successivt ändrade plats i samhället. Förbättrade ekonomiska villkor för vårt folks breda lager har gjort det möjligt för allt fler att ge barnen en förbättrad start i livet. På skolans område har dessa strävanden tagit sig uttryck i en oanat stark kvantitativ utveckling, och om man studerar trenden närmare, finner man utan svårighet drag av den lagbundenhet, som ofta uppstår, när många tusental av privata avgöranden samverkar. Givetvis är det tänkbart, att framtiden bryter med det för- gångna och att utvecklingen, sedan den i tjugufem år följt ett visst spår, slår in på ett nytt det tjugusjätte året. Detta kan dock icke befria oss från uppgiften att undersöka, vilka krav som måste ställas på skolan, om ut— vecklingen ännu något årtionde fortginge obruten. Den högre skolan skulle då få mottaga ännu större lärjungeskaror än hittills, och den måste göras beredd även för denna eventualitet. Det kan icke i en framtid framställas som ett oförutsebart och överrumplande faktum, om en utveckling, som behållit sin riktning och styrka oförändrad i årtionden, skulle göra det några år till.

De yttre betingelserna för expansionsprocessen är dock inte alldeles oför- ändrade. Tills för några år sedan bestämde föräldrarnas önskemål i stort sett takten i den kvantitativa utvecklingen. Nya parallellavdelningar av nybörjar- klasserna i de högre skolorna fick inrättas, om i annat fall minst tio god- kända inträdessökande måste avvisas. Klassrum och lärare kunde i stort sett anskaffas för de successivt stigande behoven. Kanske blev det på den ena eller andra orten en tillfällig eftersläpning, men den ändrade icke nämnvärt total— bilden. Så länge man kan räkna med en sådan jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på nyttigheter, är det tänkbart, att skolans utveckling kan förut— beräknas med utgångspunkt i föräldrarnas avgöranden. Det diskuteras om- och omigen i hemmen, huruvida barnen skall få fortsätta i en högre skola eller icke. Avgörandet blir än positivt än negativt, skenbart på ett ganska nyck- fullt sätt, men om man sammanräknar de många enskilda avgörandena, visar det sig att man för varje år finner en allt större procent av årskullen. Års— kullens storlek spelar ingen alltför viktig roll: vid avgörandena i hemmen räknar man inte efter, huruvida antalet jämnåriga är litet större eller mindre

än vanligt. En prognos för den högre skolans utveckling under en sådan period anknyter bäst till de stigande procenttalen studerande inom successiva års- kullar. Prognosmakaren litar då på att föräldrarnas önskemål i stort sett skall slå igenom och samhället tillhandahålla de erforderliga resurserna.

Just nu är läget ett annat, åtminstone på viSsa punkter av skolorganisatio- nen. Vi står inför en plötsligt insättande, kvantitativt mycket betydande ök- ning av årskullarnas storlek. Det har uppstått svårigheter att anskaffa kvalifi— cerade lärare. Skolbyggnader har icke kommit till stånd i den utsträckning, som skulle behövas. Utvecklingen bestäms för närvarande i första hand av samhällets förmåga att tillhandahålla lärare och lokaler: en stegring därutöver i antalet inträdessökande leder till en stegring av antalet avvisade. Visserligen är det mycket möjligt, att trycket från föräldraopinionen i längden framtvingar bättre villkor. klen det tar sin tid. Vill man i ett sådant läge förutberäkna skolans utveckling, är man nödsakad att fråga efter samhällets nuvarande möjligheter att tillhandahålla lärare och klassrum. Produktionen av lärare är i raskt stigande, produktionen av klassrum kan väl också väntas successivt stiga, i stort sett kanske med en viss årlig procent liksom samhällets produk- tion av nyttigheter överhuvud. Antalet avvisade inträdessökande spelar väl en viss roll, men med stundens läge för ögonen kan man icke tillmäta denna faktor avgörande betydelse. Prognosställaren kan i detta läge inte knyta sina beräkningar till årskullarnas storlek; han måste främst tänka på samhällets förmåga att tillhandahålla de grundläggande nyttigheterna.

Vi har genom en enkät hos rektorerna sökt utröna, huru expansionsbehovet bedöms på de särskilda orterna och vilka hinder som står i vägen för de utvidgningar som anses erforderliga. Ingenting har därvid framkommit, som tyder på avtagande intresse från föräldrahåll. Även lärarbristen nämnes märk- värdigt sällan som återhållande moment. Desto oftare åberopas lokalsvårig— heter, inte endast brist på klassrum utan också i synnerhet vid de praktiska realskolorna -— brist på institutionslokaler.

Inom skolöverstyrelsen verkställda utredningar bekräftar det allmänna in- trycket av rektorsenkäten i fråga om lokalförhållandena. I folkskolan fanns förra läsåret 29 063 egentliga klassrum för 33 549 läraravdelningar. Vid de högre skolorna fanns 4380 klassrum för 5 452 klassavdelningar — statistiken omfattar tydligen ej hela den skolgrupp, som i det föregående betecknats med termen högre skolor. Bristen täckes delvis genom att speciallokaler tas i an— språk som klassrum och genom att lokaler av växlande beskaffenhet förhyrs för skolornas räkning; 321 avdelningar vid de högre skolorna saknar dock eget klassrum och ambulerar mellan för tillfället lediga undervisningslokaler.

Härtill kommer, att organisationsproblemen för skolväsendet på de orter, där högre skolor kan ifrågakomma, ofta är mycket komplicerade och tids— ödande, att ovisshet råder om vilka former av högre skolor som i praktiken kan ifrågakomma, och att förhoppningarna om större bidrag från statens sida i en

icke alltför avlägsen framtid förvisso icke sporrar handlingskraften i de ak- tuella skolfrågorna.

Enkäten bekräftar, att lärarbristen och lokalbristen jämte planeringssvårig— heter av olika slag tillsammans bildar den tillbakahållande kraft, som i varje särskilt fall mäter sig med föräldrarnas intresse att få utbildning för de upp— växande. Det är knappast möjligt att noggrant mäta styrkan av varje särskild komposant i kraftspelet. Däremot konstaterar man lätt, att de återhållande krafterna icke gör sig gällande på samma sätt och med samma styrka inom alla skolformer. Återverkningarna på enhetsskolan, på den äldre realskolorga— nisationen och på gymnasiet bör skärskådas för sig.

Lärarbristen, lokalbristen och det betydande organisationsarbetet försenar givetvis enhetsskolans utveckling, och man har kanske anledning att, när det gäller denna skolform, särskilt trycka på lärarbristens betydelse. Sedan enhets— skoleförsöken väl påbörjats inom ett skoldistrikt, torde man emellertid icke behöva räkna med att försöken skall behöva avbrytas på grund av lärar-, lokal— eller planeringssvårigheter. Inom enhetsskolan måste man taga emot även de stora årskullarna på högstadiet; lokal- och lärarproblemen måste lösas på det ena eller andra sättet, organisationsarbetet kan vara betydande, men man vet dock på ett ungefär vad det är som skall åstadkommas. Hittills har endast i ett fall fullföljandet av ett påbörjat enhetsskoleförsök måst uppskjutas ett par år och då på grund av meningsskiljaktigheter inom den lokala skolled— ningen.

1950 års riksdag har fattat principbeslut om genomförande av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola. Organisationen av denna skola är icke i alla delar klar, men det för våra frågeställningar väsentliga är icke den blivande lösningen av exempelvis högstadiets differentieringsfrågor; icke heller är det av större betydelse huruvida andra skolformer kommer att i någon ut- sträckning bibehållas vid sidan av den blivande enhetsskolan. Det för oss väsentliga är den nioåriga skolplikten. Den innebär, att under en övergångstid lärare och lokaler måste anskaffas för undervisning av all ungdom upp till 16- årsåldern.

När enhetsskolan kan vara färdig, lärer icke kunna bedömas på ett statistiskt material. Man kan visserligen konstatera, att den procent av ungdomen i åldern 14—16 år, som undervisas i heldagsskolor, raskt stiger även i vårt land, och att vissa andra länder i detta avseende är oss i förväg. Men fastställande av slut- terminen för genomförandet ankommer på statsmakterna, icke på de enskilda hemmen eller de enskilda kommunerna.

För vår del håller vi för sannolikt, att enhetsskolan skall kunna vara i sin helhet genomförd i början av 1970-talet.

Bedömningen av utvecklingen inom övriga skolformer för realskolestadiet kräver däremot överväganden av annan art. Just i fråga om realskolan är an-

talet avvisade störst och visar ingen tendens att minska. De restriktioner i fråga om upprättandet av nya klassavdelningar, som införts på grund av lärarbristen, drabbar den äldre organisationen av frivilliga skolor på ett helt annat sätt än den i princip obligatoriska enhetsskolan. I särskilt hög grad torde emellertid realskolestadiets utveckling utanför enhetsskoledistrikten vara bero- ende av ortens möjligheter att anskaffa klassrum och i övrigt lösa sina plane- ringsproblem. Icke minst torde planeringssvårigheterna ofta verka hämmande, då de lokala planeringskommittéerna å ena sidan måste räkna med en framtida övergång till enhetsskolan med dess förmånligare statsbidragsvillkor men å andra sidan har svårt att bedöma, huru länge en sådan lösning kan låta Vänta på sig.

Vi kommer längre fram i detta betänkande att föreslå åtgärder, som synes oss ägnade att minska de berörda svårigheterna. På den punkt av resone— manget, där vi står nu, gäller det emellertid att bedöma, vart utvecklingen skulle bära hän, om inga sådana åtgärder vidtoges. Såvitt vi kan finna skulle under denna förutsättning nuvarande konkurrensförhållanden vid inträdet i första klassen bestå ännu i många år. Om ingenting åtgöres, komme med andra ord platstillgången att under avsevärd tid mera bestämmas av det antal klass- rum, som kan uppbringas, än av antalet inträdessökande, som riskerar bli ute- stängda.

Under de sju åren 1944—51 tillväxte antalet klassavdelningar vid de skolor, varom här är fråga, i genomsnitt med 4,3 procent årligen. En tillväxt efter denna procent bör kunna anses som minimum. Det är till och med troligt, att trycket från de Växande årskullarna trots alla återhållande faktorer skall kunna något stegra tillväxtprocenten. Under de tre senaste åren tycks tillväxten av den äldre organisationen ha legat ungefär vid 5 procent. Man torde försöksvis kunna räkna med denna procent en tid framöver.

Planeringsarbetet för de gymnasiala skolformerna underlättas av att dessas organisation är fastställd för avsevärd tid framåt. Vidare följer upprättandet av nya högre allmänna läroverk tämligen fasta regler; normalt förutsättes, att kommunen gjort början genom att inrätta kommunalt gymnasium. Man kan därför knappast påstå, att principplaneringen för en utvidgad undervisning på gymnasialstadiet är avsevärt mera krävande än tidigare. Lokalfrågorna kan däremot vara svårlösta, och bristen på naturvetare har ibland Visat sig oöver- komlig, om det gällt att få till stånd ett realgymnasium eller en serie parallell- avdelningar av reallinjen. Lärarbristen verkar naturligtvis också allmänt åter— hållande, redan emedan den nödgat skolöverstyrelsen att höja fordringarna på lärjungeunderlaget för nytt gymnasium eller ny linje. Icke desto mindre torde utrymmet för målsmännens önskemål här vara något större än i real- skolan, åtminstone om målsmännen vid utrymmesbrist accepterar placering av sina barn på annan gymnasielinje eller vid annat läroverk. Detta får väl

Antal klassavdelningar

4,5 - ./

/ 40. +

as- //,,(/”// 3.0 /

Ar

2_5 : : : - : : : : : : 1944 -45 —46 —47 —48 -49 —50 —51 -52 —53 —54

Diagram 4. Antal klassavdelningar per 1 000 invånare i åldern 17—21 år.

anses framgå redan av det förhållandet, att antalet obesatta platser i nybörjar- klasserna är proportionsvis större i gymnasiet än i realskolan, såsom närmare framgår av följande tablå:

__ . proc. a?壔*åäåä”tggg? skolformer med anknytning till folkskolans klass 4. .. 35 34,5 1,4 skolformer med anknytning till folkskolans klass 6. . . 35 32,7 6,6 gymnasiala skolformer ............................ 30 26,3 12,3

På sätt och vis bestyrks denna uppfattning även därav, att avvikelserna från 40-talets utvecklingslinjer ännu så länge är så pass mycket mindre än för realskolan, att det kunde ifrågasättas, huruvida de är fullt säkert konstaterade (diagram 1 s. 38). Särskilt får man ett intryck av en mycket fast utvecklings- trend, om man ställer antalet klassavdelningar i de gymnasiala skolformerna i relation till rekryteringsunderlaget, såsom skett i diagram 4 överst på denna sida. Tillströmningen till gymnasiet innevarande läsår har visserligen Visat något oenhetlig tendens, men den tycks för riket i dess helhet snarast ha givit över- raskande höga siffror åtminstone för det fyraåriga gymnasiet. Tills vidare torde man således icke ha tillräcklig grund för något annat antagande än att hittills— varande utveckling i stort sett kommer att fortfara.

För gymnasiet — i motsats till realskolan skulle det då, åtminstone tills vidare, vara möjligt att anknyta beräkningarna av den närmaste utvecklingen till årskullarnas storlek. Vi delar härutinnan den mening, som omfattas av

1949 års arbetskraftsutredning i dess nyligen framlagda betänkande (SOU 1955: 34). Uteslutet är dock icke, att platstillgången kan komma att avsevärt understiga det beräknade behovet under de år, då en särskilt kraftig expansion skulle vara erforderlig.

Genomförandet av kalkylerna efter de här skisserade riktlinjerna kräver en relativt vidlyftig statistisk apparat och har därför utbrutits till en särskild bilaga (bil. 1). Även andra utvecklingsalternativ än de av oss närmast för- ordade diskuteras i bilagan. Det sammanlagda antalet klassavdelningar vid de högre skolorna skulle, om beräkningarna utförts på sätt av oss förordats, till- växa i det tempo, som framgår av tab. 20.

Tabell 20. Antalet klassavdelningar inom de högre skolorna höstterminerna

1 954—65 . Antal klassavdelningar i H" Tillväxt osten _ .. ., . real- och fl1ck- . _ for aret 1 *” enhetsskolans k 1 _ .. 1 d gymnasmla hela orgam- procent högstadium S 0 or fifi) a re skolformer sationen 1954— ........ 308 4 748 1 612 6 668 -— 1955 ........ 450 4 920 1 710 7 080 6,2 1956 ........ 660 5 070 1 810 7 540 6,5 1957 ........ 940 5 180 1 940 8 060 6,9 1958 ........ 1 310 5 260 2 090 8 660 7,4 1959 ........ 1 960 5 260 2 280 9 500 9,7 1960 ........ 2 700 5 200 2 500 10 400 9,5 1961 ........ 3 600 5 000 2 700 11 300 8,7 1962 ........ 4 400 4 800 2 900 12 100 7,1 1963 ........ 5 200 4 500 3 100 12 800 5,8 1964 ........ 6 000 4 100 3 200 13 300 3,1 1965 ........ 6 700 3 700 3 300 13 700 3,0

I jämförelse med tabellerna 67, 68 och 70 i bilagan företer tab. 20 en starkare avrundning av de beräknade talen. Den verkliga osäkerheten är dock givetvis större än som framgår av de gjorda avrundningarna. I detta sammanhang må påpekas, att en höjning eller sänkning av lärjungemedeltalet i klasserna kan påverka behovet av klassavdelningar mycket avsevärt. Minskar man genom den ena eller andra åtgärden lärjungemedeltalet per klassavdelning med en enda lärjunge, skulle detta vid oförändrat totalantal lärjungar öka antalet klass- avdelningar med omkring 250 instundande läsår och med minst 450 läsåret 1965/66. En fortgående automatisk stegring av lärjungemedeltalet har lika stora verkningar, ehuru i motsatt riktning.

I den sista kolumnen i tabellen anges organisationens procentuella tillväxt för året. Organisationens snabbaste tillväxt skulle vara att motse omkring år 1959; därefter skulle expansionen raskt avtaga framemot mitten av ($O—talet.

Lärarbehovet för det kalkylerade antalet avdelningar beräknas i bilagan, och resultatet återgives nedan i tab. 21. Man skulle, om de gjorda antagandena är riktiga, ha att motse en ökning av lärarbehovet med mer än 75 procent under den närmaste tioårsperioden. '

Tabell 21. Kalkylerat behov av lärare i läroämnen vid. de högre skolorna läsåren 1955—66.

Läsår Lärare med Folkskollärare Special- Summa akad. utbildn. med Vidareutb. lärare

1955/56 ........... 6 450 1 730 320 8 500 1956/57 ........... 6 820 1 860 340 9 020 1957/58 ........... ' 7 230 2 010 350 I 9 590 1958/59 ........... 7 710 2 170 370 » 10 250 1959/60 ........... 8 320 2 430 380 , 11 130 1960/61 ........... 8 900 2 700 400 12 000 1961/62 ........... 9 400 3 000 400 12 800 1962/63 ........... 10 000 3 300 400 ' 13 700 1963/64 ........... 10 500 3 600 400 14 500 1964/ 65 ........... 10 600 3 900 400 14 900 1965/66 ........... 10 700 4 000 400 15 100

Tabellen upptar tre lärarkategorier: lärare med akademisk utbildning, folk- skollärare med vidareutbildning och speciallärare. Under den sistnämnda något oegentliga rubriken har sammanförts folkhögskollärare, som inte tillhör någon av de båda föregående grupperna, samt lärare i merkantila och tekniska äm— nen. Övningsskollärarna är inte medtagna. '

Inom var och en av grupperna skulle lärarbehovet enligt tabellen stiga, i absoluta tal mest inom den akademiska gruppen, i relativa tal mest inom folk- skollärargruppen. Stagnationen för speciallärarna under senare delen av perio- den är skenbar och beror på den starka avrundning av talen, som för senare delen av perioden ansetts påkallad.

Beräkningarna är utförda på grundval av nu gällande bestämmelser och tar således icke hänsyn till en eventuell övergång till treårig realskola under tio- årsperioden. Det har vidare helt schematiskt förutsatts, att hälften av under— visningen i teoretiska läroämnen på enhetsskolans högstadium skall bestridas av akademiskt utbildade lärare och hälften av folkskollärare med vidareut- bildning samt att all undervisning i klasserna 15, 25, 14 (eller motsvarande undervisning i andra klasser) skall skötas av folkskollärare med vidareutbild— ning. I verkligheten är folkskollärarinslaget på enhetsskolans högstadium större

och i den gamla realskoleorganisationen mindre än det enligt dessa beräk- ningsgrunder skulle vara. Dylika avvikelser i den ena eller andra riktningen är inte heller uteslutna i framtiden, bland annat som resultat av den växlande tillgången på lärare av olika slag. Siffrorna ger därför endast en ungefärlig föreställning om vad som vore att motse, om uppdragna riktlinjer för lärarnas användning följs i fortsättningen.

Om det är svårt att komma till säkra resultat beträffande lärarbehovet, så är det ingalunda lättare att ge sig i kast med beräkningar rörande tillström- ningen till lärarbanan. Den beror liksom elevtillströmningen ytterst av privata avgöranden, i detta fall inom den akademiska ungdomens krets.

Man kan visserligen med någorlunda god approximation förutsäga antalet studentexamina under återstoden av 1950—talet, eftersom det till stor del är fråga om ungdom, som redan tillhör gymnasiet. Man kan vidare göra anta- gandet, att samma procent abiturienter som år 1954 skall inskriva sig i de filosofiska fakulteterna. Men det återstår att uppskatta huru många _av dessa som siktar på ämbetsexamen, huru många som i verkligheten uppnår den och huru många av dessa, som på allvar tänker bli lärare.

Det finns visserligen erfarenheter även i dessa ting, men de härrör från tiden före tillkomsten av 1953 års examensstadga. Vi har undersökt, huru lång tid det då genomsnittligt tog för de blivande lärarna att tillryggalägga vägen från inskrivningen i fakulteten till katedern i ett läroverk, och funnit, att genom— snittet, om man medtar även dem som avläggerhögre examina, snarare låg över än under sju år. Från andra undersökningar är det bekant, att antalet ämbetsexamina låg ungefär vid 26 procent av antalet sju år tidigare inskrivna. och att omkring 75 procent av filosofie magistrarna blev lärare.- Dessa resultat kan sammanfattas så, att åren närmast före ikraftträdandet av 1953 års exa— mensstadga antalet blivande lärare inom en årskull nyinskrivna filosofie stu— derande kunde uppskattas till 19 å 20 procent och att de genomsnittligt kunde väntas inträda som aktiva lärare sju år efter inskrivningen.

Allt detta kan ha ändrats genom den nya examensstadgan. Betygsfordring- arna har sänkts från 7 till 6 betygsenheter, vissa lättnader i kursfordringarna torde ha genomförts. Samtidigt har en lönereglering genomförts för lärarna. som bör ha ökat lärarbanans dragningskraft. Utsikterna för en tillfredsställande rekrytering torde nu vara bättre än för några år sedan men man vet ännu ej huru mycket bättre. Enligt vår uppfattning vore det dock rimligt att antaga, att reduktionen av examensfordringarna kommer att sänka det genomsnittliga tidsintervallet mellan inskrivningen och den aktiva lärartjänsten från 7 till 6 år och att vad som i övrigt gjorts för att öka intresset för lärarbanan skall förmå höja rekryteringen från 19 år 20 till 25 procent av årskullen nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna. Tillskottet av nya lärare under dessa'förutsätt— ningar framgår av tab. 22 nedan. Resultaten torde kunna inbegripa de relativt

få folkskollärare, som förvärvar adjunktskompetens genom att tentera för fyra betyg i ämbetsexamen, ävensom lärare, som utbildats inom de teologiska fakulteterna. Den beräknade ökningen under tioårsperioden är som synes högst betydande. Det är dock svårt att uttala någon bestämd mening om beräk— ningarnas hållbarhet. Lärarbanan lockar just nu, men de krafter, som för när- varande starkt stimulerar rekryteringen, kan ha ebbat ut, innan tioårsperioden är till ända.

Tabell 22. Beräknat tillskott av nya lärare med akademisk utbildning åren 1956—65.

År 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

Lärartillskott 428 451 544 610 698 784 817 983 1052 1098

På grundval av de gjorda antagandena om skolväsendets utveckling och om lärarproduktionen kan man få vissa hållpunkter för bedömandet av den fram- tida balansen mellan efterfrågan och tillgång på lärarkraft för de högre skolorna.

Lärarbehovet under en viss tidrymd brukar beräknas som summan av två termer, ersättningsbehovet och utvidgningsbehovet. Ersättningsbehovet är be— hovet av ersättare för lärare, som pensioneras, avlider eller i förtid avgår från lärarbanan. Utvidgningsbehovet är behovet av lärare för nytillkommande av- delningar och mäter alltså skolans expansion.

Beträffande ersättningsbehovet hänvisar vi till beräkningarna i bil. 1, tab. 64 Utvidgningsbehovet för ett visst är är lika med differensen mellan antalet tjänster detta år och det närmast föregående och följer alltså av siffrorna i tab. 21. Sammanställs sifferserien för lärarproduktionen enligt tab. 22 med serierna för ersättnings— och utvidgningsbehoven, kan man, såsom i tab. 23 sker, framräkna årsöverskottet av producerade lärare med akademisk utbildning. Talserien för ersättningsbehovet skiljer sig från den i bilagan anförda genom att lärare med merkantil eller teknisk undervisning uteslutits och resultatet avrundats till närmaste tiotal.

Tabell 23. Kalkylerad tillgång och efterfrågan på akademiskt utbildade lärare åren 1956—65

Läsår 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

Lärarproduktion 430 450 540 610 700 780 820 980 1 050 1 100 Ersättningsbehov 210 210 190 180 160 150 140 150 150 150 Utvidgningsbehov 370 410 480 610 580 500 600 500 100 100

Överskott ...... —150 -—170 —130 —180 — 40 +130 + 80 +330 +800 +850

Enligt beräkningarna skulle man ha att räkna med ett årligt underskott av akademiskt utbildade lärare till och med år 1960. Därefter skulle följa ett par år med någorlunda god balans mellan tillgång och efterfrågan. Slutligen, fram— emot 60-talets mitt, skulle ett mycket betydande akademikeröverskott vara att motse.

Möjligen är det för tidigt att uttala någon mening om det läraröverskott, som prognoserna utlovar för tiden framemot 60—talets mitt. Något kan ha inträffat innan dess, som rubbar eller till och med helt kullkastar kalkylerna. Skulle emellertid beräkningarna stämma även i en så pass avlägsen framtid, uppstår fråga om dispositionen av det uppkommande läraröverskottet. Spörs— mål om tempot i enhetsskolans genomförande och om sänkning av lärjunge- maximum i klasserna skulle därigenom på nytt aktualiseras; individualiserande arbetsmetoder, som kräver större tillgång på lärarkraft, skulle kunna få ökad användning; lärare skulle kunna i större utsträckning avdelas för speciella uppgifter av olika slag; »klassens timme» skulle kunna allmänt genomföras osv. Vad som i dessa avseenden kan göras, beror dock även av möjligheten att anskaffa lokaler för en ytterligare ökning av antalet klasser och smärre under- visningsenheter. Huru man om åtta eller tio år kommer att se på därmed sammanhängande investeringsfrågor undandrager sig helt Vårt bedömande.

Nästa tabell ger en motsvarande översikt av behovet av folkskollärare med Vidareutbildning.

Tabell 94. Kalkylerad efterfrågan på folkskollärare med vidareutbildning åren 1956—65.

Läsår 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

För enhetsskolan och realskolans

lägre klasser m.m. ........ 130 150 160 260 270 300 300 300 300 100

För täckande av underskott på akad. utb. lärare .......... 150 170 130 180 40 —- — — ——

Summa 280 320 290 440 310 300 300 300 300 100

Behovet av vidareutbildning för folkskollärare skulle enligt tabellen hålla sig någorlunda konstant till framemot 60-talets mitt. Något är i slutet av 50- talet skulle dock en tillfällig ökning av antalet utbildade vara behövlig, och vid mitten av 60-talet borde möjligen en minskning kunna ske; beräkningarna för en så avlägsen tidpunkt kan dock icke tillmätas något större värde.

Det bör uppmärksammas, att siffrorna i tabellen förutsätter, att 1954 års riksdagsbeslut beträffande användningen av tjugutredjegradslärare vore fullt genomfört före ingången av år 1956 och att undervisningen i teoretiska läro—

ämnen på enhetsskolans högstadium lika delats mellan lärare med akademisk utbildning och folkskollärare med vidareutbildning. I praktiken är, såsom redan påpekats, intetdera fallet: vid 1954 års inventering befanns enligt tab. V i bilagan antalet folkskollärare vid de högre skolorna vara' 565 mot ett beräknat behov av 1 625. Skillnaden överstiger det kalkylerade underskottet i produk- tionen av akademiskt utbildade lärare fram till och med år 1960 men torde icke vara tillräcklig att dessutom täcka det underskott av lärarkraft, som för när— varande utfylls med heltidstjänstgörande lärare med lön efter timtaxa. Det i tab. 23 funna underskottet i universitetens lärarutbildning är visserligen högst osäkert, då det för varje år är skillnaden mellan två större, var för sig osäkra tal, men vi har intrycket att en successiv utbyggnad av systemet med vidare- utbildade folkskollärare fram till de positioner, som fastställts genom 1953 års löneuppgörelse med folkskollärarna och 1954 års beslut om användningen av folkskollärare vid de högre skolorna, någorlunda väl skulle balansera det under— skott i universitetens examination, som är att motse under tiden till och med år 1960. Slutraden i tab. 24 ger alltså på ett ungefär behovet av Vidareutbildning för tjugutredjegradstjänsterna och behöver icke ytterligare ökas för införande av tjugutredjegradstjänster vid läroverken enligt 1954 års program. Däremot minskas behovet av tjugutredjegradslärare högst väsentligt, om de nuvarande fem- och fyraåriga realskolorna i större utsträckning ersätts med treåriga.

Beräkningarna i tab. 23 gäller det totala lärarbehovet och den totala lärar— produktionen och tar sålunda icke hänsyn till förhållandena inom de skilda ämneskombinationerna. Sannolikt kommer marknaden att mättas tidigare i vissa humanistiska kombinationer och senare i de naturvetenskapliga. Det vore av stort intresse att kunna prestera siffror i detta hänseende, om också mycket approximativa. Vi har emellertid under loppet av vårt arbete kommit till den uppfattningen, att beräkningarna måste grundas på en universitets- statistik av en omfattning, som icke torde vara att motse, förrän 1954 års kungörelse i ämnet tillämpats ett par år och det därunder insamlade materialet bearbetats. Ytterligare undersökningar torde också vara nödvändiga rörande övergången till lärarbanan av filosofie magistrar tillhörande olika ämneskom- binationer. Av professor Quensels undersökning synes framgå, att avsevärt fler blir lärare bland dem som har examen med exempelvis modersmålet jämte något modernt språk än bland dem som avlagt examen med matematik. Slut— ligen torde den statistik angående lärarbristen, som återges i tab. 14 s. 51, böra. omläggas, så att däri icke inbegripes undervisning av tjugutredjegrads— lärare.

En översikt av läget just nu kan erhållas med hjälp av arbetsmarknads— styrelsens statistik över förmedlingen av ämneslärare under sommaren 1955. Vi återger ur ämbetsverkets redogörelse följande tabell.

Grupperingen efter studieriktning sammanfaller i stort sett med den av oss använda; dock har den historiska ämnesgruppen uppdelats i två, allteftersom

Tabell 25. Tillsatta ämneslärarplatser juni—augusti åren 1954 och 1955.

Tillsatta platser juni—augusti

Ämneskombination Hela antalet Därav tillsatta mled leka-examinerade

1954 1955 19549 1955

Kristendom o. annat ämne ........ 55 67 28 47 Klassiska språk .................. 20 15 2 3 Modersmälet o. moderna språk .. . . 191 250 39 88 Moderna språk .................. 185 221 29 44 Modersmålet o. historia .......... 132 130 52 53 Historia 0. geografi ................ 43 55 15 11 Matematik, fysik o. kemi ........ 254 276 147 173 Biologi o. annat ämne ............ 122 132 54 71

Annan kombination ............... _ , 56f , 759 . " _ , , 32 V.,, 38% _

Summa 1 058 1 205 398 528

historia kombinerats med modersmålet eller geografi. Av tabellen framgår, att lärarbristen i modersmålet och moderna språk fortfarande är i stigande trots de av oss konstaterade relativt gynnsamma tillströmningsförhållandena. Endast i kombinationen historia—geografi, som av oss icke undersökts separat, utvisar årets siffror någon förbättring.

Skulle redan under 1950-talet överskott uppstå i modersmålskombinatio- nerna, skapas därigenom förutsättningar att genomföra den nu försöksvis praktiserade anordningen med delning av vissa klasser och ringar för intensifie— rad undervisning i muntlig framställning. Uppstår överskott av lärare i mo— derna språk, kunde man möjligen tänka sig, att filosofie magistrar med examen i engelska i någon utsträckning toges i anspråk som ämneslärare inom folk— skolan. En sådan anordning nämnes i 1950 års skolproposition (s. 221) som en av de möjligheter, vilka skulle kunna tillgripas under övergångstiden. Den torde av organisatoriska skäl icke kunna komma i fråga i större omfattning, men det överskott av ämneslärare, som kunde bli tillgängligt för ändamålet under femtiotalet, torde icke heller bli alltför stort, sett mot bakgrunden av det totala behovet av undervisning i engelska i folkskolan. Svårast att komma till rätta med bleve ett överskott av lärare i historia och geografi vid en tidpunkt, då ännu lärarbrist råder i flertalet ämnesgrupper. Även om lärarbehovet i det hela kan väntas stiga som resultat av åtgärder, som vi i detta betänkande kommer att föreslå, synes utvecklingen inom kombinationen historia-geografi tarva särskild uppmärksamhet. Den återhållsamhet med anordnande av be- fordringskurser i denna ämnesgrupp, som skolöverstyrelsen detta läsår iakttagit, synes oss fullt riktig såsom en första åtgärd.

1 I siffrorna ingår dock några pensionerade läroverkslärare sammanlagt mindre än ett 10-tal för vartdera året.

Vi har redan i olika sammanhang med kraftiga streck understrukit de reser- vationer, som måst göras mot de i det föregående refererade kalkylerna. Detta betyder dock icke, att vi vore beredda att som en tom konstruktion avfärda den bild av den högre skolans framtid, till vilken de lett. Den svenska skolans expansion har motstycken i andra länder; några har hunnit längre än vi. Arbetskraftsutredningen, vilken ställts inför samma problem som vi, har anställt en jämförelse mellan utvecklingen här och i Förenta staterna, vilken vi återger i tab. 26.

Tabell 26. Lärjungefrekvensen i olika åldrar i Sverige och USA.

Sverige U S A Äger Folk- ] Urvalsundersökningar 1949 1953 räkningen |

1950 | 1950 1953 7—13 .......... 98,7 99,0 95,7 98,7 99,4 14 ............. 46,9 55,1 94,8 15 ............. 26,3 31,2 i 91,4 (I åldern 14— 17 år) 83,3 85,9 16 ............. 21,2 26,6 80,9 17—19 ......... 12,0 15,2 I 43,9 (1 åldern 18— 19 år) 24,9 31,2 20—24 ......... 5,8 7,8 12,9 9,0 11,1

Arbetskraftsutredningen kommenterar tabellen med följande ord:

»Det framgår att skoltidens genomsnittliga. längd är väsentligt längre i USA än i Sve- rige. Enligt folkräkningstalen pågick sålunda år 1950 ännu i 16-års-åldern skolutbildning för över 80 procent av befolkningen i USA, medan motsvarande procenttal för Sverige år 1953 var endast 27. I 17—19 års åldern var samma år 44 procent av befolkningen i USA elever vid olika utbildningsanstalter, i Sverige endast 15 procent. Av de ameri- kanska urvalsundersökningama, som dock visar en något lägre lärjungefrekvens än folk- räkningstalen, sannolikt beroende på att däri inte ingår personer som har förvärvsarbete vid sidan av skolgången, framgår att en ytterligare förlängning av skoltidens genomsnitt- liga längd i USA ägt rum efter 1950.» (SOU 1955: 34 s. 95.)

En utveckling av den omfattning, som av allt att döma är på väg, gör det nödvändigt att tänka om i skolfrågorna, både för gymnasiets och för realsko- lans del. Den fortlöpande skolreform, som 1946 års skolkommission föreslog, förutsätter ett ständigt förnyat arbete för skolorganisationens anpassning efter samhällslivets ändringar.

De behov, som lett till beslutet om enhetsskolan, är givetvis icke begränsade till de nu inrättade enhetsskoledistrikten. lVIer eller mindre starkt torde de göra sig gällande även på orter, som för närvarande saknar resurser att genomföra en enhetsskoleorganisation, och där framkalla önskemål om nykonstruktioner, ändringar och jämkningar inom den äldre skolorganisationen. Vi har genom

utsända frågeformulär sökt kontakt med skolledare på skilda orter för att få kännedom om deras önskemål i fråga om realskolestadiets organisation.

Beräkningarna i det föregående är utförda under antagandet, att de nuva— rande realskoletyperna bibehålls men begagnar folkskollärare för en så stor del av undervisningen, som motsvarar klasserna 15 och 17, 25 och 27, 14 och 16. Departementschefen har emellertid angivit även en annan utväg, nämligen att indi-aga de nämnda klasserna, göra realskolan treårig och flickskolan femårig. Någon ytterligare besparing i akademiskt utbildad lärarkraft skulle icke »— under den gjorda förutsättningen beträffande folkskollärarnas avsedda tjänst- göring i de lägre klasserna —— göras därigenom, snarare tvärtom. Men de båda skisserade systemen skiljer sig på andra punkter. En totalbcdömning av skälen för och emot är nödvändig i den situation, som uppstått genom efterkrigstidens utveckling. Vi har därför till skolledarna ställt bland annat följande frågor: »Vilket anser Ni vara att föredraga under övergångstiden före enhetsskolans genomförande: att fem- och fyraåriga realskollinjer ersättas med treåriga, i mån som undervisningen i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser organiseras upp, eller att dessa linjer bibehållas men undervisningen i klasserna 14, 15 och 25 till övervägande del bestrides av folkskollärare med viss vidareutbildning (s.k. tjugutreor)? Hur motiverar Ni Eder uppfattning?»

Vissa variationer i formuleringen har varit nödvändiga med hänsyn till den skolform vederbörande skolledare företräder. Sålunda talas i cirkulären till flickskolornas rektorer om sjuåriga normalskollinjer i stället för femåriga real- skollinjer osv.

I nästa kapitel skall vi redogöra för de till oss ingångna svaren.

Skolledarna om realskolestadiets organisation

Högst få skolmän torde ha haft personlig kontakt med alla de skolformer, som berörs av de frågor vi ställt. Det stora flertalet har sina erfarenheter antingen från folkundervisningen eller från någon form av den högre skolan i dess traditionella gestaltning. Endast en begränsad krets av skolledare har sett den treåriga realskolan inifrån.

I nästa kapitel skall redogöras för de praktiska erfarenheterna av existerande treåriga realskollinjer. Den framställning, som nu närmast följer, avser således endast att ge en föreställning om huru realskolestadiets organisationsfrågor ter sig för kunniga och erfarna skolmän, som i regel redan haft beröring med de stora årskullarnas problem och bedömer dem var från sin utkikspunkt i den stora skolorganisationen men som inte haft tillfälle själva pröva en treårig lärogång på realskolestadiet. Vilken observationspunkten är saknar inte bety— delse: det visar sig, att folkskolevärlden med högst få undantag tillråder en organisation med treårig realskola, medan läroverkssidan med samma enhäl- lighet förordar bibehållande av nuvarande organisationsformer ehuru med ett inslag i lärarkåren av folkskollärare med erforderlig vidareutbildning.

Innan vi går in på skolledarnas vägning av för- och motskäl, skall vi emeller- tid redogöra för deras åsikter i två grundläggande frågor, som ofta torde utgöra bakgrunden till deras ställningstaganden. Den första gäller värdet av för- kunskaperna i engelska från folkskolan, den andra de arbetshygieniska pro- blemen på realskolestadiet och i klasserna närmast därunder. I dessa båda översikter, som helt gäller den nuvarande skolorganisationen, har inarbetats även yttranden från orter, där treårig realskola finnes.

1. F olkskolans undervisning i engelska som grundval för realskolestadiets språkundervisning Ehuru undervisning i engelska först på senare år anordnats på mellanstadiet i något större antal skoldistrikt, föreligger redan nu en ganska omfattande erfarenhet om vad denna undervisning kan prestera. De högre skolornas rek- torer och språklärare har på många håll fått mottaga nybörjare med två års, ett års eller ingen föregående undervisning och kan anställa jämförelser mellan olika lärjungegrupper. Folkskolinspektörerna har haft tillfälle att jämföra den direkta undervisningen och radioundervisningen i folkskolan. På förhand kan man dock vänta, att erfarenheterna skall vara mycket växlande. Undervis- ningstraditionen kan inte ha hunnit bli lika fast som i folkskolans andra ämnen;

bättre resultat är sannolikt att motse, när lärarna mera allmänt fått följa sina klasser ett par gånger genom de föreskrivna kurserna i engelska.

Det kan dock icke förväntas, att undervisningen i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser någonsin skall ge detsamma som undervisningen i den femåriga realskolans båda första klasser. Uppgiften är delvis en annan, påpekar rektor vid Malmö borgarskola, själv språkman.

»I den nuvarande folkskolan bedrivs undervisningen i engelska i odifferentierade klas- ser. Studiemålet skiljer sig helt från realskolans, som ju måste ta. sikte på realexamen. Undervisningen i engelska i folkskolan måste därför med nödvändighet få en helt annan uppläggning rent metodiskt än i realskolan. Den kan och bör inriktas på det talade språket och på inläsning av enkla vardagsord och -fraser. Realskolan måste lägga en solid grund för fortsatta studier i ämnet, måste lägga betydligt större vikt vid behärskning av de grammatiska elementen, en fastare, mera utvidgad ordkunskap och förmåga att skriva, vari också ingår att stava språket. Det får därför på intet sätt tolkas som ett försök att nedvärdera folkskolans och dess lärares insatser i engelskundervisningen, om man konstaterar att realskolan ej i full utsträckning kan bygga på den i sjätte klassen inhämtade kursen i engelska.)

Trots olikheterna i uppläggning och studiemål anses folkskolans undervisning i engelska vanligen spara tid i den följande undervisningen. Vi har till rek- torerna vid de högre skolorna riktat frågan: »Efter hur lång tid uppnå genom— snittslärjungar utan förkunskaper i engelska i stort sett den kunskapsnivå i ämnet, som genomsnittslärjungar, vilka läst engelska i klasserna 5 och 6, ha vid inträdet i klassen?» Vår fråga skiljer icke mellan den omedelbara under- visningen genom lärare och radioundervisningen. De mottagande lärarnas in- tryck torde i regel bestämmas av den manstarkare lärjungegrupp, som erhållit direkt undervisning.

Frågan kan givetvis endast besvaras vid läroanstalter, där fyraårig realskol— linje eller sexårig flickskollinje finns och där man dessutom fått mottaga ett något så när stort antal lärjungar, som läst engelska i folkskolan. Även några av dessa rektorer finner dock frågan omöjlig att besvara av principiella skäl eller emedan den är otillräckligt preciserad. »Helt beroende av resp. lärares indivi- duella kvalifikationer», svarar rektor i Borlänge. »På grund av olikheterna i kursernas uppläggning vid de båda skolformerna kan något bestämt svar på denna fråga icke ges», förmenar rektor vid samrealskolan i Lund.

Så pass många som 197 rektorer har dock ansett sig kunna besvara frågan. Att den måste vålla tvekan i vissa avseenden är i förväg klart. Ett försök att statistiskt bearbeta de ofta rätt obestämda svaren har lett till det resultat, som framgår av tabellen på nästa sida. Siffrorna anger det försprång, lärjungar med två års undervisning i engelska i folkskolan anses ha vunnit relativt till kamrater utan förkunskaper i ämnet. Svaren är grupperade icke endast efter skolform utan också efter vederbörande rektors ämnesinriktning; med »språk— män» (spr) avses de rektorer, som undervisar i något av ämnena engelska, tyska och franska eller som har något av dessa ämnen i sin tjänstefullmakt. I fort-

Tabell 27 . Rektore1nas uppskattning av tidsvinsten i engelska på grund av folkskolans undervisning i ämnet.

H- algkn— 053511; Komm. Prakt. H. flick- Samtl. lippskattat O' 120; realsk ' realsk. realsk. skolor skolor orsprang - -

spr. andra spr. andra spr. andra spr. andra spr. andra spr. andra

Högst 3 mån. .. o 6 9 10 4 5 o 3 2 2 15 26 Omkr. 1 termin .. 3 20 16 25 5 9 5 2 9 2 38 58 Minst 1,5 termin 8 8 10 17 3 4 1 4 2 1 24 34

Summa 11 34 | 35 | 52 12 18 6 9 I 13 j 5 77 [118

sättningen av detta avsnitt utmärks de uttalanden, som gjorts av språkmän genom beteckningen (spr).

Den vanligaste uppskattningen, såväl bland språkmän som icke språkmän, är att försprånget grovt taget är en termin. De höga uppskattningarna är en aning vanligare hos spräkmän än hos andra rektorer, de låga tvärtom, men skill- naden är icke så stor, att någon statistiskt hållbar slutsats kan dragas. Ett par extrema omdömen, som är grundade på ett mycket fåtaligt observations- material, har i tabellen utelämnats.

Enstaka mycket låga uppskattningar förekommer. Det finns rektorer, som stannat så långt ner som vid 6 veckor eller därunder, andra, som uppskattar skillnaden till 2 51 3 terminer. Säkerligen är det icke lätt för en skolman, som själv inte är språkman, att lista ut vad som skall anses som genomsnittliga förhållanden på detta mångskiftande område. En rektor, som ändå tagit huvud— läraren i engelska till hjälp, svarar: »Efter 1 a 11/2 år anser en lärare, redan efter en termin anser en annan lärare.»

Flera rektorer påpekar, att svaret utfaller olika, alltefter det kursmoment som avses. Försprånget tycks vara störst i fråga om ordförrådet, eller åtmins- tone det passiva ordförrådet, skillnaden är mindre i ämnets grammatiska dcl. Rektor vid Malmö borgarskola (spr) framhåller vikten av denna distinktion:

»Frågan går ej att entydigt besvara. Om hänsyn tas till de kursmoment, vid vilka man måste lägga särskild vikt vid nybörjarundervisning vid realskola, torde ca 1 termin vara tillräckligt. I fråga om andra kunskaper, t. ex. ordförråd, måste betydligt längre tid beräknas.»

Och rektor i Älmhult (spr) svarar:

»Högst individuellt! Vad kunskapernas kvantitet beträffar kanske efter ca 2 terminer. Vad kunskapernas kvalitet beträffar (här avses särskilt ljudläran och grundligare insikter i formläran) — kanske efter 1 1/4 termin.»

Rektor i Mariestad fäster uppmärksamheten på en annan svårighet vid bedömningen, då han efter att ha uppskattat försprånget till omkring en termin

tillägger, att detta dock inte betyder, att genomsnittseleven kan undvara den terminens undervisning.

Vid vissa högre skolor, som mottar lärjungar från folkskolans sjätte klass, har man organiserat särskilda klassavdelningar för lärjungar med förkunskaper i engelska. Skiljelinjen har dock inte alltid gått mellan dem som läst och dem som inte läst engelska tidigare. Vid några skolor har de svagare eleverna med betyg i engelska sammanförts med de rena nybörjarna.

På sina håll har speciella tim— och kursplaner tillämpats i nybörjarklasser- med förkunskaper i engelska. Vid samrealskolan i Hjo (spr) hade man läsåret 1953/54— en parallellavdelning av 14 med särskild av Kungl. Maj:t fastställd timplan (kbr 7/8 1953). Engelskan hade enligt. denna timplan fått avstå 3 veckotimmar, 2 till modersmålet och 1 till matematiken. I Sollentuna (spr) har engelskan i klassavdelningar med denna sammansättning avstått två vecko- timmar till förmån för'modersmålet, i Finspång har dess timtal minskats med en veckotimme, vid Burgårdens samrealskola i Göteborg (spr) och i Strömsnäs— bruk har man avstått från den klassdelning under en veckotimme, som eljest är medgiven för ämnet i nybörjarklasserna. På andra ställen bibehålls timpla- nen, men läroboks— och litteraturunderlaget för undervisningen utformas olika. Från Åtvidaberg rapporteras sålunda, att man läst en utökad textkurs samt drivit kursivläsning av lämplig litteratur, t. ex. Proctor-Ivan, An Adventure in England. Från Nacka meddelas, att det viktigaste av det förut lästa repeterats och att kursen utökats med en extra bok i serien Read, Write, Remember; däremot läser man icke större kurs i de för alla avdelningar gemensamma läro- böckerna, emedan lärjungarna vid läsårets slut skall omgrupperas på allmän, handels- och teknisk linje, varvid lärjungar från olika klassavdelningar måste sammanföras. Vid andra skolor har inga ändringar företagits i tim- och kurs— planerna, men man har ökat arbetstakten i de klasser, som har förkunskaper i engelska.

I detta sammanhang må nämnas, att skolöverstyrelsen den 22 april 1955 bemyndigats medge avvikelser från gällande tim- och kursplaner för avdel- ningar av klass 14, vilka mottar elever med förkunskaper i engelska från folk- skolan. Av handlingarna framgår, att rektorskonventet i Stockholm tillstyrkt en reduktion av engelskans timtal i klass 14 med två veckotimmar, varav den ena skulle tillfalla modersmålet och den andra matematiken.

Där lärjungar med och utan förkunskaper i engelska tillhör samma klass- avdelning, kan rätten att uppdela nybörjarklass i två undervisningsavdel— ningar under en av engelskans veckotimmar begagnas för att i någon utsträck— ning ge de båda lärjungegrupperna särskild undervisning. Vi har kunnat kon- statera, att så också sker vid åtskilliga tiotal skolor, men det har tillika fram- kommit, att även rektorer, som anser anordningen önskvärd, i vissa fall av schematekniska skäl måste avstå från den. Vid läroverket i Sollefteå måste

sålunda speciell hänsyn tagas till de resande lärjungarna, vid läroverket i Hudiksvall måste de delade timmarna läggas mot exempelvis manlig slöjd och rena pojk- resp. flickgrupper organiseras. Vid en rad mindre skolor måste rektorerna tänka på gymnastikens ordnande: pojkgruppen har engelska då flickgruppen har gymnastik och tvärt om.

I de många fall, där lärjungar med olika förkunskaper deltar i samma lektion, står läraren i valet mellan att rätta undervisningen efter den grupp, som har de sämsta förutsättningarna, eller att på ett eller annat sätt differentiera inom klassens ram. Särskilda anordningar för att tillgodose de båda gruppernas skilda behov tycks vara vanligast vid flickskolorna: 24 flickskolerektorer har på vår fråga, huruvida arbetet tillrättaläggs i detta syfte, avgivit svar med jakande tendens! mot endast 9 med nekande tendens. Även vid de högre all- männa läroverken och de praktiska realskolorna är majoriteten av svaren jakande. Vid samrealskolorna och de kommunala realskolorna synes differen- tiering inom klassens ram icke vara lika vanlig.

Några av de rektorer, som ej haft några differentieringsarrangemang att an- mäla, tycks emellertid anse sådana helt överflödiga. »Något behov av en dylik ordning har aldrig förmärkts», påstår rektor vid kommunala realskolan i Sävsjö (spr). »Repetition anses nyttigt för dem som läst engelska tidigare. Inlärda fel behöver korrigeras», svarar rektor vid karolinska läroverket i Örebro. »De få en ny lärobok och nya övningsexempel och utbildad lärare i engelska, som talar språket», heter det i en rikligt understruken mening från en tredje rektors- expedition.

I stället för det ganska maktpåliggande arbetet med differentiering inom klassens ram tillgriper man vid åtskilliga skolor av olika typ möjligheten att i större eller mindre utsträckning befria lärjungar med förkunskaper från un- dervisningen i ämnet. Meningarna är dock delade om lämpligheten av en sådan åtgärd, kanske inte bara bland skolledarna utan också bland lärjungarna. I Motala befrias sålunda en del lärjungar från vissa lektioner i början av ter- minen efter prövning från fall till fall, men rektor meddelar, att lärjungarna i regel föredrar att vara närvarande vid alla lektioner, »eftersom de börja få en ny syn på ämnet». Vid samrealskolan i Undersåker (spr) går man längre i av— seende på befrielserna: -

»Efter individuell prövning befrias de under höstterminen från de engelska lektionerna, dock med skyldighet att deltaga i alla förekommande prov. De som har påfallande brister i uttal, befrias ej. Ungefär hälften brukar infinna sig frivilligt under andra halvan av terminen. Inga särskilda arbetsuppgifter ges.;

Vid flertalet av de läroverk, därvbefrielser förekommer, har dessa icke'så stor omfattning, att det ansetts nödvändigt tillföra de befriade andra arbets— uppgifter i stället. Sådant förekommer dock; vanligen gäller det någon lämplig uppgift inom ämnets ram, men i ett och annat fall har lärjungarna fått ägna de lediga timmarna åt modersmålet eller matematik. Gäller det blott tillfälliga

bcfrielser, kan tiden fyllas ut även med annat än kursarbete. Rektor vid Bur- gårdens samrealskola i Göteborg (spr) berättar, att i en blandklass de lärjungar, som läst engelska, under lediga timmar tilldelats uppgifter i biblioteket eller i skolans sportstuga.

Av de korta sammandrag av enkätsvaren, som här lämnats, framgår, att förkunskaperna i engelska från folkskolan har taxerats högst olika och utnytt- jats i skiftande utsträckning. Man kan fråga sig varför värderingen inte kunnat bli högre, utnyttjandet fullständigare. I den fria diskussion, till vilken vi in- bjudit i enkätformuläret, har några rektorer —— huvudsakligen realskolerektorer —— närmare redogjort för sina erfarenheter av den grund folkskolan lagt och därmed givit bidrag till frågans belysning. Rektor vid praktiska realskolan i Örebro (spr) sammanfattar sina iakttagelser som följer:

»Den största svårigheten att låta de högre skolornas engelska undervisning bygga på vad som inhämtats i folkskolan beror på den oerhörda ojämnheten i elevernas kunskaper. Några elever ha inhämtat en mycket god grund i folkskolan medan andra, ibland t. o. m. efter två års studier, icke ha. lärt sig de vanligaste engelska språkljuden eller de enklaste grammatiska företeelserna. Betygssättningen är mycket ojämn.»

Rektor vid kommunala realskolan i Hallstahammar (spr) synes anse, att bristerna vid folkskolans språkundervisning delvis bottnar i att undervisningen icke kunnat tillräckligt väl avpassas efter de olika begåvningsgruppernas behov.

Många mera begåvade lärjungar har haft stor behållning av engelskundervisningen i folkskolan. Ungefär hälften av de lärjungar, som intagits i komm. realskolan i Hallsta- hammar efter att ha läst engelska i folkskolan torde ha kunnat fortsätta i stort sett efter kursplanen för klass 2*. Det finns dock även elever med bristfälliga kunskaper från folk— skolan och dessa vållar ofta större svårigheter än elever, som helt sakna förkunskaper. För de mindre begåvade har resultatet av folkskolans undervisning ofta blivit sämre än be- gåvningsgraden synes motivera. Detta hänger sannolikt samman med folkskolans ogall— rade klasser. Realskolans lärare menar i regel, att dessa mindre begåvade elever lättare hade nått resultat i realskolan, om de icke läst engelska i folkskolan.

Rektor vid kommunala realskolan i Kumla (spr) anser, att bristerna särskilt ligger på det grammatiska området:

»De bättre eleverna från folkskolan ha visat sig ha ett mycket gott uttal och ett avse- värt ordförråd.

Jag anser dock, att grammatikkunskaperna står på en lägre nivå än övriga delar av ämnet.

Om grammatikundervisningen finge ett utökat utrymme inom folkskolan, anser jag nybörjarundervisningen bör kunna förläggas till folkskolestadiet.

Helst skulle jag dock se, att man kunde bibringa eleverna säkra kunskaper i svensk språklära i folkskolan. Dessa grammatiska kunskaper skulle nämligen bli till fromma för all fortsatt språkundervisning.»

Denna uppfattning om förtjänster och fel stödes exempelvis av rektorerna vid h. allm. läroverket för flickor på Södermalm och vid statens normalskola i Stockholm. En tredje stockholmsrektor — rektor vid hushållstekniska real—

skolan anser sig kunna konstatera, att uttalet visserligen inte är »så dåligt som tidigare», men att språkkunskaperna från klass 6 ändå inte räcker för en språkundervisning, som skall föra fram till realexamen.

Även ett vittnesbörd från en helt annan del av landet må anföras. Rektor vid kommunala realskolan i Korpilombolo (spr) skriver:

»Allrnänt gäller, att uttalet i de flesta fall är gott, i en del fall t. o. m. mycket gott. I detta avsnitt av ämnet ligger de som läst engelska tidigare ett helt läsår före de andra.

Vidare har folkskoleengelskan givit eleverna en viss säkerhet, ibland något slarvig, att uttrycka sig på. engelska. Vid ett närmare studium av deras språk finner man dock, att deras förmåga att uttrycka sig är till väsentlig del grundad på härmning av inlärda ready—made sentences. En även ringa förändring av en sådan mening skapar ofta en viss osäkerhet, särskilt då det gäller ordens former. Överhuvudtaget syns de ha mycket svårt, när satsinnehållet fjärmar sig från det ofta snävt begränsade område, som deras nybörjarbok behandlat. Den självständiga förmågan att av vissa inlärda element och schemata bilda egna meningar saknas ofta i frappant gr .

Om realskolestadiets undervisning i engelska skulle utgöra en direkt fortsättning på folkskolans eller inte syns icke spela någon större roll. Om kravet på kvalitet i under- visning och resultat skall fasthållas, måste hur som helst en avsevärd tid i första klassen nedläggas på en så grundlig repetition, att den i praktiken innebure samma undervisnings- gång som den nu gällande. Den stora tidsvinst, som man tror sig göra genom engelska i folkskolan, innebär de facto blott, att mindre tid behövs för den fonetiska genomgången av de enskilda ljuden. Vad intonationen beträffar, är radiokurserna naturligtvis före— bildliga, men oftast förekommer dock läsning ur textbok, t. ex. Sondelius, och ett behörig— hetsbevis garanterar icke alltid ett någorlunda gott uttal med hänsyn till satsmelodien och sammanförande av ord till naturliga enheter.»

Självfallet förekommer dock mera kritiska uttalanden om det uttal av engelskan, som folkskolan bibringar sina elever. Rektor vid samrealskolan i Spånga finner ingen anledning att berömma uttalet: »Ofta måste avsevärd tid nedläggas på korrigering av felaktiga uttals— och intonationsvanor. Ju längre en elev övat in ett felaktigt uttal, desto svårare är det att korrigera.» Denne rektor skulle helst vilja förlägga nybörjarundervisningen i sin helhet till real- skolan; om så ej kan ske, borde den inskränkas till att omfatta högst ett år före inträdet i realskolan.

Till enkätsvaret från katedralskolan i Lund finns fogat ett tämligen utförligt uttalande om folkskollärarnas utbildning för undervisningen i engelska, vilket är avgivet av huvudläraren i engelska vid läroverket lektor Ivar Dahl. Denne har tidigare under tre år varit lektor vid folkskoleseminariet i Lund och hade därvid att organisera och leda behörighetskurser för folkskollärare. Senare har han dels på begäran fått en del av sin undervisning förlagd till läroverkets realskola, dels hållit demonstrationslektioner i engelska i klasserna 5 och 6 vid stadens folkskolor, åtföljda av konferenser med de behörighetsutbildade lärarna i engelska. Ett föredrag av Dahl angående utbildningen av folkskolans lärare i engelska finnes tryckt i den av Riksföreningen för lärarna i moderna språk utgivna årsskriften för år 1949. Dahl anför nu följande:

»Varje erfaren lärare i moderna språk är säkerligen medveten om att just nybörjar- undervisningen kräver mycket grundliga kunskaper i väsentliga delar av ämnet, och detta gäller alldeles särskilt nybörjarundervisningen i engelska. En dåligt lagd grund under första årets uttalsundervisning är t. ex. mycket svår, ibland omöjlig, att reparera. I det ovan åberopade föredraget ansåg jag mig bl. a. kunna fastställa, att stipulationema för behörighetsexamen utgjorde minimifordringar för vad som kunde krävas av en lärare, som skulle handha nybörjarundervisningen i folkskolan i klasserna 7 och 8. Vidare under— strök jag kraftigt, att det endast var den språkbegåvade eliten bland seminaristerna, som kunde fylla sin uppgift som lärare i engelska på behörighetsfordringarnas grund. Det kan inte hos någon, som är insatt i engelskundervisningens problem, råda någon som helst tvekan om att en akademiskt utbildad lärare genomsnittligt är långt mera skickad att handha den grundläggande undervisningen i engelska än en behörighetsutbildad folkskol- lärare. Dcn uppfattning, som jag hört framföras, att den senare skulle ha speciella förut— sättningar för nybörjarundervisningen i engelska på grund av metodikträningen i de andra läroämnena under seminarietiden, är oriktig. Den metodik, som bör tillämpas vid undervisningen i ett främmande språk, är av annan art än den, som gäller för undervis- ningen i andra läroämnen.

Behörighetsinstitutionen infördes som ett provisorium, dikterat av bristen på akade- miskt utbildad lärarkraft. Det förefaller, som om den vore på väg att bli en permanent institution. Detta är, synes det mig, ett mycket betänkligt och beklagligt förhållande. Sedan 1950 har den behörighetsutbildade folkskollärarens uppgift blivit mer och mer betydelsefull. Den har kommit att omfatta den obligatoriska engelskundervisningen i klas— serna 5 och 6, och denna undervisning har fått ökad betydelse i de fall, där treårig real- skola inbyggts i folkskolan. Såsom nästa steg i utvecklingen framföres nu i Realskoleut- redningens cirkulärskrivelse möjligheten att flytta nybörjarundervisningen i engelska från realskolan till klasserna 5 och 6 i folkskolan. Jag vill genast som min bestämda uppfatt- ning framhålla, att den behörighetsutbildade folkskolläraren ej är mäktig uppgiften att lägga grunden till läroverkens engelskundervisning.

Under min ovan nämnda instruktionsverksamhet vid Lunds folkskolor har jag vid demonstrationslektionerna oftast haft till förfogande en klassavdelning på 13—15 elever, vilka vid varje tillfälle utvalts av engelskläraren i en klass 5 eller 6 vid skolan i fråga. Eleverna har alltså utgjort de bästa i ämnet inom klassen. En jämförelse mellan den ge- nomsnittliga kunskapsstandarden i en sådan klassavdelning och standarden i en mot- svarande klass vid Katedralskolan har alltid helt deciderat utfallit till läroverksklassens fördel, detta sagt med hänsyn tagen till varje del av ämnet: uttal, intonation, samtal, översättning, stavning och grammatik. Standardskillnaden har i regel varit störst vid jämförelse mellan klasserna 6 och 25. Framhållas bör givetvis, att genom differentieringen vid inträdet i 15 elevmaterialet varit avgjort bättre i läroverksklassema än i folkskole- klasserna. Om nybörjarundervisningen skulle förläggas till folkskolan, skulle emellertid engelskläraren där med all sannolikhet inte få arbeta med klasser med så gott elevmate- rial, som läroverksläraren nu har till sitt förfogande. Jag vill här citera, vad jag yttrade i mitt föredrag 1950 (s. 67): 'Som slutomdöme efter denna blick framåt i tiden kan man nog säga, att det inte tycks bli någon lätt eller avundsvärd lott, som väntar folkskolläraren med behörighet. Han skall lägga grunden för den fortsatta engelskundervisningen i enhets— skolan, och detta i klasser, som med all sannolikhet blir mycket stora och som — vad betydligt värre är — kommer att innehålla ett alldeles osovrat elevmaterial.” Jag vill kraftigt understryka, att vad som anförts i samband med jämförelsen mellan standarden i folkskolan och läroverket, ej får tagas som någon kritik av vederbörande folkskollärares insats. De har alla ägnat sig åt sin uppgift med största intresse och energi och gjort det bästa möjliga av situationen.

Mitt slutomdöme beträffande den' 1 Realskoleutredningens cirkulärskrivelse ifrågasatta reformen blir, att den skulle innebära en avgjord standardsänkning av nybörjarunder- visningen i engelska och därmed inverka menligt på engelskundervisningen vid de högre skolorna 1 landet. »

Den kombinerade korrespondens- och radioundervisningen i engelska berörs relativt sällan i yttrandena från de högre skolorna. Både kritiska och relativt erkännsamma uttalanden förekommer. Däremot behandlas den mera ingående av folkskolinspektörerna.

Flertalet anser, att försöken med radioundervisning i stort sett givit mycket tillfredsställande resultat. »Lärjungar från klasser, där den kombinerade kor- respondens- och radiometoden använts, har vid sammanförandet till centrali— serad sjunde klass sällan Visat sig underlägsna de lärjungar, som kommit från klasser med behörig lärare och undervisning utan radions hjälp», meddelar folkskolinspektören i Gävleborgs mellersta inspektionsområde.

Ett utförligare uttalande i frågan göres av inspektören i Stockholms läns södra:

»Denna radioundervisning har betytt oerhört mycket, inte minst ur metodisk synpunkt och för inlärande av intonation. Tidigare stela språklektioner har fått nytt liv och resul— tatet av undervisningen har väsentligen förbättrats. Radiotjänsts ledning har varit både stimulerande och normerande. Det har också på många håll varit den enda möjlig— heten att få fram en godtagbar undervisning. För uttal och intonation har radiolektioncrna betytt så mycket, att även om lärarens uttal varit bristfälligt, barnens dock i många fall varit mycket gott.

För lärare, som själv besitter goda insikter i språket, har radiolektionen dock känts som ett band. Sådan lärare har därför, i den mån hans färdigheter växt, önskat frångå radioledningen.

Det vore önskvärt att för lärare med behörighet ordnades särskilda radiolektioner, exem— pelvis en gång i månaden, under vilka barnen finge höra infödda engelsmän föra dialoger eller framföra sketcher.»

Det. finns dock även mera reserverade uttalanden än de nu anförda. Radio- läraren kan inte alltid ersätta bristerna i handledarens utbildning, framhålles i flera yttranden. Inspektören i Illalmöhus norra, som dock har övervägande goda erfarenheter av radioundervisningen, anmärker, att fordringarna på hand— ledare i enstaka fall har satts för lågt. Och från Jönköpings läns östra fram— hålles, att värdet av undervisningen skulle väsentligt öka, om metoden supp— lcrades med en intensifierad konsulentverksamhet.

De svagare lärjungarna har begripliga svårigheter att följa radioundervis— ningen. Inspektören i Östergötlands östra berör dessa erfarenheter:

Radioundervisningen har visat sig »Värdefull beträffande uttal och enhetlighet i språ- kets behandling. Det har dock visat sig vara förenat med vissa svårigheter att med hänsyn till den takt, som radiolektionerna ha, få alla elever att hinna följa med. Gene- rellt kan sägas i detta sammanhang, att radioengelska i regel inte ger lika gott resultat som den vanliga undervisningen i språket.»

Iakttagelser av detta slag återges mycket konkret i ett läraruttalande, som citeras av inspektören i Gotlands läns inspektionsområde:

»I sjätte och sjunde klasserna sitter många elever med döda uttryck i ögonen och lyssnar på radion på samma sätt som de gör i hemmen, där radion går från morgon till kväll. Kyrkstötmetoder väcker dem för några ögonblick men stör samtidigt de lyss- nande eleverna — och lärarens sinnesfrid. Radioprogrammen behöver en liten Rasmus, som kan vinna barnens hjärtan.»

För egen del betecknar inspektören erfarenheterna som »övervägande goda, i en del fall utomordentligt goda». Tekniskt sett är dock undervisningsformen besvärlig:

»Radiolektionernas inpassning i skolans arbetsordning är inte alltid lätt, och lovdagar, utflyktsdagar o. a. inverka menligt. Det är möjligt att ökad användning av bandinspelare i skolorna kan innebära en förbättring. En inspelad radiolektion kan förläggas till den tid, som passar skolan, och kan även repeteras, om så erfordras.»

På direkta iakttagelser av radioundervisningen, sådan den i praktiken ter sig i folkskolorna, är slutligen även grundade de yttranden, som avgivits av lärare, vilka tjänstgjort som radiokonsulenter. Rektor vid samrealskolan i Mora har från och med läsåret 1950/51 tjänstgjort som radiokonsulent för norra Dalarna och därvid kommit i kontakt med handledare med starkt varierande kompetens, alltifrån goda studentkunskaper, konserverade och utvidgade genom upprepade vistelser i engelsk miljö, till enbart egna studier utan vederbörlig kontroll av resultatet. Han skriver nu:

»I de flesta fallen ha acceptabla, i enstaka fall goda kunskaper bibringats eleverna. Ett bottenrekord har jag dock noterat, satt av en ung lärare med färskt seminariebetyg i engelska. I ett avseende äro emellertid resultaten i stor utsträckning svaga, nämligen i fråga om uttalet. Läraren mä själv ha ett gott uttal, och radioapparaten mä förmedla bästa tänkbara uttal i den mån något överhuvud taget kan avlyssnas, vilket icke alltid är fallet häruppe —- men hos eleverna vid av mig besökta skolor har uttalet ofta lämnat mycket övrigt att önska. Dialekten lägger stora hinder i vägen för förvärvandet av ett gott uttal, och det krävs ett envist och tålamodsprövande arbete av både lärare och elev. Jag talar av 35-årig erfarenhet från JMora med omnejd. Jag tror, att otillräckliga fonetiska kunskaper bära en stor del av skulden till det svaga resultatet. Läraren kan ej lämna nödiga förklaringar. —— —— Jag tvivlar på möjligheten att grunda realskolestadiets skol- former på sjätte klassen av folkskola, i vars femte och sjätte klasser undervisning i engelska meddelas, i sådana fall, där undervisningen bedrives enligt den metod, med vilken jag enl. ovan kommit i beröring.»

2. De arbetshygieniska förhållandena i realskolan och i folkskolans övergångsklasser

Meningarna om arbetsbelastningen på skolans olika stadier har alltid gått i sär. Ingen väntar Väl heller, att lärare, läkare, målsmän och lärjungar skall kunna enas i en fråga, där de individuella erfarenheterna är så skiftande. Undersökningar rörande lärjungarnas arbetsbörda har på senare tid utförts

av de båda skolöverläkarna, professor Herlitz och docent Hjärne. Båda kommer till resultatet, att skolungdomens arbetsbörda i de högre skolorna är tung. Herlitz sammanfattar år 1941 sin undersökning beträffande dessa skolor i föl- jande tes:

»Den totala arbetsdagen för eleverna särskilt på de högre stadierna är lång, hemarbetet för skolans räkning omfattande och fritiden kort. Underbetyg förekomma för nämnda kategorier av lärjungar i mycket stor utsträckning, och ferieläsning är påfallande ofta förekommande. Av undersökningen synes vidare framgå, att arbetsbördan ofta är tung. särskilt för eleverna i pubertetsåldern.» (Den svenska skolungdomens arbetsbörda s. 143.)

Hjärne kommer 1943 till ett liknande resultat:

»Den långa skoldagen, som slutar för sent på dagen, och det särskilt i de högre klas- serna alltför betungande hemarbetet äro både i fysiskt och psykiskt avseende hygieniska skadefaktorer av första ordningen.» (SOU 1943:7 s. 51.)

Sedan detta skrevs, har timplanerna för realskolan något beskurits: den fri— villiga franskan har uppskjutits till realskolans högsta klass och timtalet har i de flesta klasser minskats. I nedanstående tabell återges timplanen för fyra- årig realskola enligt 1933 och 1950 års timplanekungörelser. Timtalet för franska har medtagits (3 timmar för högsta klassen, 4 för den näst högsta enligt 1933 års timplan). Ändringarna i timplanen för den femåriga realskolan har haft samma tendens.

Tabell 28. Timsummorna i fyraårig realskola enligt 1933 och 1950 års timplaner.

Antal lektioner per vecka enligt 1933 års timplan 1950 års timplan Minsk— Klass ning läro- övnings- läro- övnings- ämnen ämnen totalt ämnen ämnen totalt 1'" ............. 28 10 38 26 10 36 2 2' ............. 29 10 39 26 10 36 3 34 ............. 32 9 41 28 9 37 4 414 ............. 31 6 37 32 5[ 37 ——

1 För de elever, som ej läser franska, omfattar övningsämnena 6 timmar.

Rektorerna vid de högre allmänna läroverken, de statliga realskolorna, de kommunala realskolorna och de enskilda läroverken med realskollinjer har nu tillfrågats, om arbetsbelastningen i realskolan märkbart lättats genom de nya timplanerna. hlajoriteten av rektorerna anser sig kunna konstatera en märk- bar lättnad, en mindre grupp finner verkningarna obetydliga eller osäkra, och de övriga håller före, att intet vunnits genom beskärningen av timplanerna. Av svaren från de högre allmänna läroverken kan 55 betecknas som positiva,

10 som tveksamma och 22 som negativa. Proportionen mellan de tre grup- perna synes vara ungefär densamma vid övriga skolor av läroverkstyp. Grän- serna mellan grupperna är dock flytande. Att meningarna går i sär i denna fråga är i och för sig icke ägnat att alltför mycket förvåna. Undervisningen i manlig slöjd, hemkunskap och hushållsgöromål samt sång har nämligen sam- tidigt utbyggts vid vissa läroverk. För lärjungar, som inte läser franska, har därför lättnaderna på många håll uppvägts genom den utvidgade undervis— ningen i övningsämnen. Endast i klasserna 45 och 34, där förr flertalet lär- jungar brukade tillvälja franska, förkortades veckoschemat mera påtagligt ge— nom att franskans fyra veckotimmar lyftes ut ur timplanen.

Även andra omständigheter kan ha dolt vinsterna av timplanereduktionen. Rektor vid h. allm. läroverket i Varberg anser, att de vidtagna åtgärderna visserligen har verkat i avsedd riktning men i sin tur motverkats av ett ökat lärjungeantal i klasserna, rektor vid h. allm. läroverket i Växjö har på grund av lokalbrist måst ge lärjungarna ett schema med håltimmar, varigenom tids- vinsten icke kunnat effektivt utnyttjas, rektor vid samrealskolan i Ronneby konstaterar, att förkortningen av schemat för de många resande lärjungarna har medfört ökad väntetid i skolkorridorer och bussväntsalar och rektor vid h. allm. läroverket i Söderhamn tror sig ha iakttagit, att den frigjorda lär— jungeenergien absorberas av ovidkommande ting, så att lärjungarna ofta före— faller mer ansträngda än förr.

Att frågan om arbetsbelastningen är av mycket komplicerad natur, fram- hålles exempelvis av rektor vid kommunala realskolan i Vaggeryd, som skriver:

»På mindre orter, där det finns få saker, som dra ungdomen från läxboken, är över— läsningstiden tämligen konstant oberoende av om en eller annan timme på kursplanen dras in. Ett studium av påläsningstidens längd ger en klar uppfattning om att denna sammanhänger med platsens karaktär och att variationerna mellan tiderna för hemar- betet på olika orter äro så stora, att de viktigaste faktorerna för överläsningstidens längd torde finnas att söka på andra håll än i kursplaner och elevmaterialets intellektuella utrustning. Fordrande och nitiska lärare betyda oerhört mycket för arbetsbelastningen. Likaså ökas hemarbetet om läraren är svag och hemarbetet icke ordentligt förberetts i skolan. Räcker undervisningen i skolan icke till på grund av att lärarna äro svaga, ökas antalet elever, som ta extralektioner. Minskas timmarna för ett ämne men fordringarna äro oförändrade, ökas tiden för hemarbetet.»

I svaret från kommunala realskolan i Hallstahammar finner man det inga— lunda självklart, att en beskärning av timplanerna skall medföra någon lind- ring av det totala arbetet, men kommer dock slutligen fram till en positiv bedömning av reformen.

»I den mån studiemålet bibehållits oförändrat, har inskränkningen av lektionemas antal givetvis endast inneburit en förskjutning av en del av arbetet till hemmet. Då. skolarbetet är effektivare än hemarbetet, bör förändring i den skedda riktningen snarast betyda ökad arbetsbelastning.

Emellertid torde den tidigare timplanen ha inneburit en överbelastning av eleverna, vilken nedsatt arbetseffektiviteten, varför man kan förutsätta, att den totala prestationen blivit konstant utan ökad arbetstid.

Dessutom har den avkortade timplanen ökat möjligheterna att lördagar avsluta arbetet lika tidigt på dagen som vid industrier och kontor, vilket på sitt sätt är en betydelsefull lättnad.

För lärarna har den avkortade timplanen däremot betytt en i vissa fall avsevärd ökning av arbetsbördan.»

Rektor vid h. allm. läroverket i Hedemora delar icke farhågorna för ökat hemarbete: hemarbetet har överhuvud icke ökats i markerad grad vid detta läroverk; och rektor vid k. allm. läroverket i Solna konstaterar gynnsam effekt av reduktionen, »i synnerhet som kurserna samtidigt överarbetats och delvis reducerats».

Som ytterligare prov på ett jakande svar kan anföras följande yttrande av rektor vid h. allm. läroverket för gossar på Norrmalm:

»Rimligtvis bör arbetsbelastningen nu vara mindre än tidigare. Klagomål i detta avse- ende har icke försports.

En i vissa fall markant förbättring av flyttningsresultaten under senare år torde också få sättas i samband med de avkortade timplanerna. Franskans försvinnande från klass 45 innebar en välkommen lättnad för denna hårt prövade klass, som dock tyvärr i gengäld belastats med det nya ämnet hemkunskap, som mottagits med stor olust.

Större möjligheter borde finnas till befrielse från teckning.»

Att uppskjutandet av franskan medfört en märkbar lättnad, påpekas av ett stort antal rektorer, men det göres ibland gällande, att denna kommit de icke särskilt betungade studiebegåvade eller gymnasieinriktade eleverna till del; för den särskilt vid fristående realskolor stora elevgrupp, som inte läser det fri- villiga ämnet franska men ändock skulle behöva lindring i arbetsbördan, har den icke betytt något, framhålles det från vissa håll.

För att få den nuvarande arbetshygieniska situationen belyst har vi direkt tillsport rektorerna, huruvida de anser, att arbetsbördan i realskolan för närvarande är för betungande för någon större lärjungegrupp. Av de närmare 300 tillfrågade rektorerna svarar en stor grupp nej utan att närmare ingå på frågan. Bland rektorerna vid de högre allmänna och enskilda läroverken om- fattar denna grupp närmare hälften och bland rektorerna vid de statliga och privata realskolorna mer än en tredjedel. I återstoden av svaren från dessa skolkategorier återfinns ytterligare några svar i nekande riktning och en del tveksamma men också icke så få, som går ut på, att arbetsbördan i realskolan för vissa -— större eller mindre — grupper av elever är för betungande. Bland svaren från de 57 kommunala realskolorna, som ju särskilt avspeglar läget i den fyraåriga realskolan, finner man 22 nekande, några tveksamma och 30 jakande svar.

Vid samrealskolan i Vetlanda anses talet om den stora arbetsbördan över- drivet.

»Av de 6—7 lektionerna per dag äro ju åtminstone 2 av den art, att man knappast kan kalla det arbete utan snarare en lek och ett nöje — —. Många läroämneslektioner äro väl också mera underhållnings— än arbetsbetonade (film, radio, föreläsningar etc.). I de skolor, där jag undervisat, ha läxläsningsuppgifterna mycket sällan upptagit mer än två timmars läxläsning per dag. Den alltmer vanliga företeelsen, att skolungdomar vid sidan av skolarbetet skaffat sig betalda arbeten (inte endast under ferierna) antyder väl också, att skolarbetet ej är särskilt betungande.»

Rektor vid kommunala realskolan i Zlfalåträsk har frapperats av olikheterna i detta avseende alltefter den lokala miljön:

»I en skola som denna bor de flesta av eleverna i mindre byar eller enstaka gårdar och har ej mycket som splittrar deras tid och intresse. När man kommer till en skola som denna från en skola i en större stad, är kanske det starkaste intrycket just att eleverna är så litet splittrade och ändå ha intressen utanför det eg. skolarbetet, intresse för natu- ren, för sport, jakt och fiske m. m. Skolresorna är långa och naturligtvis tröttande och många ha en stor arbetsbörda. Jag har dock ej fått intrycket att den är för betungande för någon större grupp.»

Även de rektorer, som hävdar att arbetsbördan icke är för stor för elever med normal begåvning för teoretiska studier av det slag, som bedrivs i real— skolan, betonar emellertid ofta, att saken ställer sig annorlunda för elever med mindre goda förutsättningar för realskolestudier, särskilt de ambitiösa bland dessa. I ett par yttranden avses därvid tydligen en rätt liten grupp. »en och annan enstaka lärjunge», för att tala med rektor vid h. allm. läroverket i Linköping, men vid h. allm. läroverket i Uddevalla uppskattas gruppen till 15 procent av klassen, vid h. allm. läroverket för flickor i Malmö till 25 procent, och vid Uppsala enskilda läroverk sätter rektor gränsen till en intagningspoäng av 17 betygsenheter. Rektor vid samrealskolan i Hallsberg finner den fram- ställda frågan svår att besvara, eftersom arbetsbördan i mycket stor utsträck- ning är beroende av lärjungens egen ambition. Han fortsätter emellertid:

»För genomsnittseleven i realskolan tror jag icke att man kan anse det alltför be- tungande att skaffa sig medelgoda betyg. Lärjungar med låg betygspoäng från folkskolan ha däremot svårt att klara fordringarna i realskolan, och man kan genom samtal med föräldrarna konstatera, att de i många fall misslyckas trots att de lägga ned mycket arbete på sina hemuppgifter. Med en mycket osäker uppskattning bedömer jag, att omkr. 20—30 % av lärjungarna måste anses ha en arbetsbörda över vad som kan anses vara normalt.»

Härmed överensstämmer, att rektorerna vid läroverk, där intagningspoängen till följd av utrymmeskonkurrens ligger högt, finner de arbetshygieniska för- hållandena ganska goda och att andra rektorer anser sig ha undgått en för hård arbetsbelastning endast genom att en linje med särskild realexamen inrättats vid skolan.

Rektor vid k. realläroverket på Norrmalm tänker emellertid i första hand på andra åtgärder än inrättande av en lättare form av realexamen:

»Läxläsningen tar för lång tid», skriver han. »Mycket kan emellertid vinnas genom lämpliga åtgärder. Exempelvis borde eleverna bibringas större kännedom i läxläsnings— teknik m. 111. Varför inte utarbeta en broschyr, avsedd för elever och målsmän med an— visningar rörande skolarbete. I denna bör redogöras för inlärningsprocessen och tillämp- ningen därav vid läxläsning. Direkta arbetsanvisningar, avseende läxläsning och arbets- sätt i fråga om skilda läroämnen på olika stadier, upptagas. Allmänna psykologiska och hygieniska råd böra ges.»

Ett flertal rektorer framhåller i detta sammanhang den extra belastning de dagligen resande lärjungarna måste uthärda. För inom läroverksorten bosatta lärjungar är arbetsbördan endast i enstaka fall för tung, för mera långväga resande ligger den oftare i överkant, konstaterar exempelvis rektor vid h. allm. läroverket i Köping. »De resande eleverna ha för stor arbetsbörda och få för liten fritid», svaras från samrealskolan i Höganäs. Enligt rektor vid kommunala realskolan i Lövånger har därvid resornas längd mindre betydelse än de långa väntetider, som inte alltid kan undvikas.

Vanligen anses de båda högsta klasserna vara mest arbetskrävande. På ut- redningens fråga svarar sålunda rektor vid h. allm. läroverket i Luleå: »Ej på det lägre realskolestadiet, men möjligen högre upp, då pubertetsåldern inträtt», och rektor vid Mörby samrealskola: »Möjligen för eleverna i 34 och 45, där hushållsgöromål och slöjd på allmän linje upptar värdefull schematid och tvingar till alltför stor koncentration av läroämnen till vissa veckodagar.»

Rektor vid kommunala realskolan i Storuman tror också, att bördan är tyngst i klass 34:

»I synnerhet pojkarna i klass 3 sackar märkbart efter, de blir trötta och känner period- vis leda vid skolarbetet. När de vill odla sina fritidsintressen kommer de i konflikt med skolpliktema. De svagare eleverna har i regel särskilt svårt för att klara matematik och språk, och hellre än att gå om klass 3, vill de sluta skolan. Men i regel går skolarbetet bättre i klass 4, för då har framför allt pojkarna kommit i viss balans igen.

Arbetsbördan för klasserna 1 och 2 är inte påfallande tung.»

Rektor vid h. allm. läroverket i Bollnäs konstaterar emellertid svårigheter även för flickorna:

»Det har — — visat sig, att flickorna i klass 3”, som ha undervisning i hushålls- göromål, bli för ansträngda, då denna undervisning med hänsyn till deras ålder och relativt starka belastning med arbetsuppgifter av teoretisk art samt den av schematek- niska skäl ojämnare fördelningen av hemuppgifter, som blir följden, blir mycket krävande. Det gäller särskilt flickor av en viss kroppskonstitution.»

Rektor vid kommunala realskolan i Ragunda åter menar, att arbetet är tyngst i högsta klassen:

»Ambitiösa elever i klass 4, som inte har särskilt lätt för sig, sliter säkerligen ganska ont. I klass 1 och 2 är arbetet alldeles säkert icke för betungande. Målsmännen bruka vara rätt eniga på den punkten.»

Slutligen må nämnas, att rektorerna vid tre av de högre allmänna läroverken anser, att arbetsbördan är relativt större i den fyraåriga realskolan än i den femåriga.

För att få material för bedömning av arbetsförhållandena även i folkskolans anknytningsklasser har vi vänt oss till folkskolinspektörerna samt folkskole— direktionen i Stockholm och skolstyrelserna i övriga städer utanför den statliga inspektionen.

På fråga huruvida barnen i fjärde och sjätte klasserna skadligt forceras inför övergången till högre skolor, har ett dussin inspektörer avgivit svar, som kan tolkas därhän, att ingen avsevärd forcering av barnen förekommer inom inspektionsområdet. Ofta beror detta på distriktets speciella struktur. »Inom här-varande inspektionsområde, som är ett utpräglat landsbygdsområde, torde man ej kunna tala om någon skadlig forcering i samband med övergång till läroverken», svaras sålunda från Skaraborgs läns västra inspektionsområde. Platstillgången vid läroverken är vidare givetvis av största betydelse i detta sammanhang. Inspektören i Älvsborgs norra, som för sin del icke iakttagit några tecken på skadlig forcering, skriver:

»En rundfråga härom till distriktsöverlärama har visat, att inte heller dessa gjort några sådana iakttagelser. Hittills har emellertid platstillgången i de högre skolorna inom inspektionsområdet varit relativt god, i vissa av dessa. skolor mycket god.»

Lika många folkskolinspektörer och ett par folkskolestyrelser har konstaterat viss forcering inför övergången men är icke beredda att beteckna den som skadlig. Inspektören i Kopparbergs västra, där det inte finns några femåriga realskolor, svarar sålunda:

»En viss forcering av arbetstakten på vårterminen i klass 6 kan kanske förmårkas på någon plats men absolut icke av den grad, att barnen tar någon skada därav. Givetvis ha lärarna ofta bekymmer för poängberäkning och betygssättning, men mest bekymrade är nog föräldrarna. I något undantagsfall har jag erfarit, att barn från det hållet varit utsatta för onödigt stark press inför övergången till högre skola.»

Forceringen kan också ha vissa fördelar med sig, påpekar inspektören i Väs— ternorrlands mellersta, som svarar: »Visst forceras barnen, framför allt då av föräldrarna, men om detta uteslutande eller ens övervägande är skadligt, vill jag låta vara osagt. Troligen innebär förhållandet också en viss stimulans för eleverna.»

Huru därmed än må förhålla sig är det väl dock icke önskvärt, att under- visningsarbetet skall behöva forceras, så mycket mer som forceringen är sym- tOm på en känsla av oro och osäkerhet. Inspektören i Göteborgs och Bohus södra anlägger denna synpunkt:

»Allmänt kan sägas, att i större folkskolor med mera omfattande övergång till högre skolor en oro gör sig gällande i undervisningen inför intagningen i högre skolor. Jag har det intrycket, att särskilt målsmän till barn, som ämna söka inträde i högre skola från fjärde folkskoleklassen, önska att barnens undervisning skall drivas så

att erforderligt poängtal uppnås, oavsett om studietakten lämpar sig för barnen eller inte. Dylika krav kunna knappast undgå att medföra en icke önskvärd forcering av under— Visningen.»

Folkskolestyrelsen i Hälsingborg menar, att forceringstendenserna kan mot— arbetas. De har icke i någon högre grad framträtt i denna stad, de faror de skulle föra med sig har uppmärksammats av lärarnas stora flertal, och en strävan förmärkes att motarbeta forceringen. Lärarna fritas helt av folkskole— styrelsen i Gävle: »Någon skadlig forcering torde ej förekomma från lärarnas sida, möjligen från föräldrarnas.»

Omkring halva antalet folkskolinspektörer har emellertid intrycket, att skadlig forcering förekommer, och svarar ja med olika nyanseringar, från »Ja, i enstaka fall» till »Obetingat ja».

Flera inspektörer inskränker dock sitt omdöme till fjärde klassen eller anser åtminstone denna klass svårast utsatt. Inspektören i Kronobergs östra svarar sålunda:

»I många fall måste man nog säga, att detta sker och särskilt i fjärde klassen. Den rå— dande trängseln i 15 medför i förskolorna ett betygsjäkt, som på många elever måste inverka oförmånligt, ja, skadligt. Att i lugn och ro ännu ett par år få fortsätta i folkskolan måste därför framstå som ett ofrånkomligt önskemål.»

Ej sällan är missförhållandena begränsade till någon stad med utpräglad ut— rymmeskonkurrens. »I städer med mycket trång inkörsport till realskolan har forceringen varit skadlig; exempelvis i Stockholm. Där realskolan kan mottaga så gott som alla med 13,5—14 poäng har ingen olägenhet förmärkts», fastslår inspektören i Stockholms läns södra. Inspektören i Uppsala län har låtit frågan gå vidare till folkskolestyrelserna. I 20 skoldistrikt på landsbygden för— klarar överläraren, att forcering icke har förmärkts. I Enköping och Västland har ett och annat fall konstaterats. Endast folkskolestyrelsen i Uppsala finner anledning till oro:

»I vissa fall utövar målsmännen utan tvekan en skadlig press på sina barn särskilt i klasserna 4 och 6, även om det är omöjligt att statistiskt påvisa omfattningen av denna påverkan. Å andra sidan torde utsikterna att komma in i en högre skola verka som en stimulerande faktor av stort värde.»

Folkskolinspektören i Kalmar södra har sina iakttagelser framför allt från Kalmar folkskolor:

»Långsamma barn och mindre begåvade barn pressas ofta otillbörligt av föräldrarna. Starkare och mer begåvade barn torde icke ta skada. Som regel söker lärarna att hålla en normal studiegång trots trycket, men det lyckas icke alltid.

Lärarpersonalen i Kalmar har särskilt märkt betygstrycket. I Kalmar tillkännagavs i pressen någon gång i våras vilken betygssumma, som förmodligen skulle komma att fordras för inträde till klass 15. Detta bidrog i hög grad till att skärpa trycket, vilket har omvittnats av flera lärare.»

Inspektören i Gotlands läns inspektionsomräde tvekar ännu mindre om forceringens skadlighet och gör inte heller något undantag för landsbygden:

»Att barnen äro utsatta för en hård press är otvivelaktigt. Föräldrar med stark ambi— tion att ge sina barn en högre utbildning grips ej sällan av ett nästan panikbetonat in- tresse för skolarbetet under barnets fjärde skolår. (Ett exempel bland flera: *Samma dag jag har haft provräkning', säger en lärarinna, 'ringer föräldrarna en halv timme efter det jag kommit hem från skolan och frågar ängsligt: Har fröken rättat provräkningen än?”). Att barnen särskilt i 10-årsåldern forceras så starkt som sker torde utan tvekan mentalt ha en menlig inverkan på dem. Skolan börjar med den hets, som sedan följer nutidsmän- niskan genom hela livet. Många. föräldrar skulle önska, att deras barn finge tillbringa ännu ett par år i folkskolan, men känner sig tvingade att 'göra som alla andra, och vill inte riskera den ena av de två chanser barnen har för övergång till högre skolor.

Här nämnd inverkan på barnen gör sig mindre kännbar, när det gäller övergång från klass 6 till högre skolor.»

Då det kan antas, att det mest omfattande erfarenhetsmaterialet är att finna i de större städerna, har vi begärt något fylligare uppgifter från Stock— holms stad.

Folkskoledirektionen i Stockholm har låtit vår fråga gå vidare till över— lärarna, vilkas svar redovisas på följande sätt:

Forceras barnen skadligt inför övergången till högre skolor

Av lärarna Av föräldrarna I klass 4? | I klass 6? I klass 4? I klass 6?

Aldrig ........................... 17 i 32 i 1 10 I enstaka fall .................... 19 j 8 14 22 Ibland .......................... 3 () 20 7 Ofta ............................. 2 1 7 1 Inget svar ........................ 2 2 1 3 Summa 43 i 43 43 43

Överlärarnas kommentarer understryker i allt väsentligt de i tabellerna synliga skill— naderna mellan lärare och föräldrar, resp. klass 4 och klass 6.

Det primära är här platsbristen vid de högre skolorna, vilket är en av förklaringarna till att forceringen är mindre i klass 6, där intagningsgränserna vanligen ligger lägre.

Flera överlärare har påtalat hurusom föräldrarna stundom söker pressa lärarna till att sätta högre betyg än vad dessa avsett att göra.

F olkskoledirektionen anmärker härtill, att tabellernas siffror givetvis ej får pressas, dels emedan begreppet »skadligt forceras» ej är entydigt och kan förorsaka missförstånd, dels ock emedan den ena av de båda berörda parterna, nämligen föräldrarna, ej kunnat tillfrågas, samt att den i huvudsak instämmer i överlärarenkätens svar på frågan såtillvida att forceringen visserligen är en realitet och en allvarlig sådan, men att en skadlig forcering torde vara svår att påvisa.

Till folkskoledirektionen har även riktats följande fråga: »Ha nervösa rubb— ningar e. (1. kunnat konstateras hos barnen i samband med förberedelserna för övergången?» Till belysande av denna fråga lämnar direktionen till en början en sammanställning av överlärarnas svar:

Förekommer sådana nervösa rubbningar i klass 4? i klass 6? 1842 1947 års Summa. 1842 1947 års Summa

års försöks- års försöks- skolor skolor skolor skolor Aldrig ................... 4 3 7 15 5 20 I enstaka fall ............ 18 (i 24 19 — 19 Ibland .................. 7 1 8 _ Ofta. .................... — _ —— »— — — Inget svar ............... 2 2 l 4 2 2 4 Summa 31 12 ! 43 ' 36 l 7 43

Många överlärare har anmärkt att begreppet nervösa rubbningar är mycket diffust och kan rymma så skilda saker som allmän håglöshet, skolleda, bråkighet, magbesvär, sömnlöshet och svimning.

Det har också allmänt framhållits att, även i de fall sådana rubbningar med säkerhet kunnat konstateras, det är mycket vanskligt att uttala sig om orsakerna. — Flera över- lärare har framhållit att det i förekommande fall endast gällt mycket känsliga eller klena barn.

Medan några överlärare ej kunnat förmärka någon anhopning av nervösa besvär i klasserna 4 och 6, har å andra sidan ett par överlärare ansett att disharmoni hos barnen, föranledd av forcering inför övergången till högre skolor, förekommer i långt större om- fattning än vad lärarna är benägna att tro.

Folkskoledirektionen säger sig för egen del vilja understryka, att överlärarnas betänkligheter mot att ge ett bestämt svar på denna fråga utan en omfattande och grundlig undersökning synes vara berättigade samt att det stora antalet gynnsamma svar får ses mot bakgrunden av frågans tillspetsade formulering.

Slutligen har direktionen och överlärarna besvarat frågan, om det befunnits behövligt och möjligt att vidtaga åtgärder för att dämpa betygsjakten i över- gångsklasserna och bibehålla ett lugnt tempo i arbetet. Enkäten bland över— lärama har givit följande resultat:

Är sådana åtgärder behövliga? möjliga? _— Summa. Summa 1842 1947 1842 1947 Ja ...................... 1 7 6 23 19 4 23 Tveksamt ................ 7 1 8 8 2 10 Nej ..................... 6 4 10 1 3 4 Inget svar ............... 1 1 2 3 3 6 Summa 31 12 43 31 12 43

De flesta överlärarna har anordnat klasskonferenser av olika slag, varvid bl. a. diskute- rats möjligheterna att minska forceringen genom enhetliga grunder för betygssättningen, ett rätt användande av standardproven samt begränsning av antalet skriftliga prov och hemuppgifter.

I samma syfte har några överlärare rekommenderat lärarna att när skriftliga prov ges ej använda betyg utan mera allmänna omdömen (ex. bra, inte så bra).

Föräldramöten och enskilda samtal med föräldrarna förekommer också allmänt. Därvid lämnas orientering över dels olika anknytningsmöjligheter till högre skolor och dels vilka andra utbildningsvägar, som står till buds.

Folkskoledirektionen tillägger här endast, att de av överlärarna vidtagna åtgärderna torde ha bidragit till att dämpa betygsjakten i övergångsklasserna, samt betonar angelägenheten av att alla möjligheter prövas att bereda barnen lugn i skolarbetet.

Av de fem folkskolestyrelser i övriga städer, som står utanför den stat- liga inspektionen, har tre ansett sig kunna konstatera förekomsten av en skadlig forcering. »I vissa distrikt, huvudsakligen genom föräldrarnas press på barn och lärare», svaras från Göteborg. »Fall av skadlig forcering förekommer. Orsaken härtill är huvudsakligen föräldrarna», heter det i svaret från Norrkö- ping. »Skolarbetet torde forceras av både föräldrar och lärare. Skadans om- fattning kan ej uppskattas», meddelar folkskolestyrelsen i Malmö.

I Lund, där man för ett par år sedan inbyggde realskollinjer i folkskolan, anser man sig ha kunnat konstatera, att tillkomsten av dessa linjer minskat pressen.

»I fjärde klass, någon gång även i lägre klasser, förekommer det att föräldrar pressar sina barn till skolprestationer utöver vad som kan anses vara lyckligt för barnens harmo- niska utveckling. Denna företeelse synes dock vara på retur. Härvid har troligen till- komsten av de studiemöjligheter, som folkskolans högstadium ger, inverkat.»

Någon full bot kan man dock enligt folkskolestyrelsen i Linköping icke hoppas på, ens om man helt övergår till treårig realskola.

»Treåriga realskollinjer skulle uppskjuta forceringen ett par år men skulle icke av- skaffa den utom i de fall, att realskolans bas kraftigt breddades. Den större mognaden hos eleverna skulle dock sannolikt bidraga till att göra forceringen mindre kännbar. Från arbetshygienisk synpunkt är enkel anknytning att föredraga framför den dubbla an- knytningen.»

Det är icke lätt att sammanfatta så divergerande meningar, som dem man möter i de arbetshygieniska frågorna. Det gemensamma är det nästan själv— klara, nämligen för den högre skolans del, att arbetsbelastningen alltid blir för stor för några, om skolan frekventeras även av lärjungar, vilkas begåvnings— utrustning icke räcker till för det avsedda studiemålet, och för folkskolans del, att arbetet på vissa håll blir forcerat i anknytningsklasserna, om platstill— gången i de högre skolorna är otillräcklig, och att forceringen kan bli skadlig, om konkurrensen om platserna överstiger en viss gräns.

3. Rektorerna vid de högre skolorna om valet av realskoletyp

Genom våra frågor har rektorerna ställts inför valet mellan

ett första alternativ: den treåriga realskolan med anknytning till folkskolans sjätte klass, och

ett andra alternativ: bibehållandet av den nuvarande realskolan, varvid dock undervisningen i de lägsta klasserna (15, 25 och 14) till övervägande del skulle bestridas av folkskollärare med den vidareutbildning, som är föreskriven för lärartjänst i 23 lönegraden (s.k. »tjugutreor»).

För flickskolorna träder en femårig normalskollinje med anknytning till folk— skolans sjätte klass i stället för den treåriga realskolan och de nuvarande sju- och sexåriga linjerna i stället för realskolans fem— och fyraåriga linjer.

Några av de tillfrågade tycker sig ha kommit i en besvärlig situation genom realskoleutredningens fråga. Det är dystra framtidsperspektiv i båda fallen. »Av två onda ting bör det minst onda väljas, i detta fall folkskollärare i real— skolan», börjar rektor vid kommunala realskolan i Backe sitt enkätsvar, och rektor vid h. allm. läroverket i Majorna lägger sitt förord för det tredje alterna— tivet, realskolan sådan den är:

»Jag håller före, att realskolan bör bibehållas vid sin nuvarande organisation, att undervisning, så vitt möjligt, bör bestridas av i vanlig ordning akademiskt utbildade lärare och att folkskollärare med ovan angivna utbildning i mån av behov (och ej tvångs- vis) få inträda på stadiet i fråga. De treåriga realskolelinjerna äro, enligt min uppfattning, ett pedagogiskt oting och skulle, om de införas, avgjort få den karaktär av pluggskola, som skolreformen sagts komma att undanröja. Utan att bestrida, att enskilda folkskol— lärare väl passa på det lägsta realskolestadiet, finner jag mig böra i det hela hålla på att läroverkslärare med regelrätt utbildning äro att föredraga.»

Rektor vid kommunala realskolan i Lövånger tycks hålla med om att den treåriga realskolan är ett »pedagogiskt oting» men skulle för sin del föredra enhetsskolan.

»Treåriga realskolor ovanpå sexårig folkskola med i huvudsak samma elever, lärare och krav på inhämtade kunskaper som i nuvarande realskolan, torde bli något av det mest pluggbetonade samtiden skådat.

Hellre snabbare övergång till fullständig enhetsskola än treåriga realskolelinjer till- sammans med åtta- eller nioårig folkskola enligt den nya undervisningsplanen.»

Det stora flertalet rektorer undandrar sig givetvis inte att besvara vår fråga. ltIed stor enhällighet har de därvid röstat för det andra alternativet. Endast 4 av de 96 rektorerna vid h. allmänna och enskilda läroverk föredrar en lös— ning med treårig realskola (rektorerna i Lycksele, Skara, Statens normalskola och Södertälje). Vid realskolorna är minoriteten 7 röster av 141 och vid de kommunala realskolorna 3 av 58. Huruvida någon av rektorerna vid de kom- munala flickskolorna föredrar den förkortade flickskolan framför den nuvarande

är oklart; att döma av motiveringen kunde den enda rösten för förkortad flickskola bero på felvotering.

För rektor vid kommunala realskolan i Älvdalen är det treåriga realskole— stadiet ett steg på vägen efter de redan utstakade linjerna för skolväsendets utveckling:

»De treåriga realskolelinjerna vore ju att föredraga med tanke på. den framtida organisationen. Orättvisan med den nuvarande 1*:ans långa väg till realexamen skulle bortfalla. Pedagogiskt torde de bägge alternativen väga lika, eftersom klasserna de när- maste åren säkert blir minst lika stora som nu, vare sig eleverna söker sig till den ena eller andra skolformen; bättre undervisning kan blott bedrivas, om klassernas storlek minskas.»

Vanligare är emellertid, att ett förord för den treåriga realskolan helt kort motiveras med lokalbristen och den möjlighet till breddning av organisationen, som övergången till treåriga linjer medger.

I ett par fall förutsättes, att i samband med övergången till treårig realskola den ena eller andra anordningen skall vidtagas inom folkskolan och realskolan. Sådana villkor uppställs exempelvis av rektor vid samrealskolan i Lundby, som svarar:

»Fem- och fyraåriga linjer torde kunna ersättas av treåriga, under förutsättning att differentiering genomföres redan i folkskolans 5-te och 6-te klasser, så att viss ämnes- differentiering sker i modersmålet, engelska och matematik, samt att differentiering med olika linjer ledande till praktisk realexamen och särskild realexamen genomföres på real— skolestadiet. Synnerligen viktigt är också, att elevantalet i klasserna på realskolestadiet minskas.»

Närmast utanför den grupp, som tillstyrker treårig realskola, kommer några rektorer, som nöjer sig med att anföra skäl för och emot utan att taga bestämd position. Rektor vid h. allm. läroverket i Skellefteå kunde tydligen votera för den ena eller andra lösningen alltefter ortsförhållandena:

»Det senare alternativet (fem- och fyraåriga realskolelinjer bibehållna) är säkerligen att föredraga om man ser det hela ur rent pedagogisk synpunkt (bättre lärarkrafter — även om det blir ,bara' s. k. tjugotrcor och större kontinuitet). Beaktar man däremot behovet av gymnasiernas utvidgning med hänsyn till de stora årsklasserna, ter sig läget annorlunda; en utvidgning av gymnasiet med flera parallellavdelningar kan väl i flertalet läroverk ej ske utan en motsvarande inskränkning i realskolan.»

Rektor vid h. allm. läroverket i Örnsköldsvik nöjer sig likaledes med att frambära material för en jämförelse:

»I pedagogiskt avseende är det senare alternativet att föredraga, enär a) eleverna då längre tid få ha ämneslärare som förberedelse till gymnasiet,

b) undervisningen i engelska då kan bestridas av akademiskt utbildade lärare,

c) byte av skola under pubertetsåldern ej är lyckligt. I organisatoriskt avseende är det förra alternativet att föredraga, då. a) på denna ort större möjligheter finnas att tillgodose elevernas utbildningsbehov med 3—årig realskola,

b) det medför en vinst för resande elever,

c) motsvarande skolformer äro möjliga att upprätta i upptagningsområdet, (I) en breddning av gymnasiet möjliggöres.»

Den alldeles övervägande majoriteten utsäger klart, om också med skiftande motiveringar, att de nuvarande realskoleformerna är att föredraga, även om en del av undervisningen där måste övertagas av tjugutreor.

De hittillsvarande erfarenheterna av folkskollärare i realskolan vittnar om att man varit inne på rätt väg, anser rektor vid kommunala realskolan i Löv- anger:

»Bibehålles realskolans målsättning, är det avgjort fördelaktigare att via tjugutrcorna bibehålla klass 1*. Huvuddelen av undervisningen i klasserna 1"—24 har vid skolan under 5 år bestritts av väl kvalificerade folkskollärare. Mycket goda erfarenheter och resultat kan rapporteras från deras arbete.»

I en liten skola är det icke minst av vikt, att folkskollärarna kan anlitas även för undervisningen i övningsämnen, påpekar rektor vid kommunala real— skolan i Norsjö:

»I den skoltyp som jag representerar (Li-årig realskola med minimiorganisation) ha folkskollärare sedan länge tjänstgjort. Det skulle ju ofta visa sig svårt, att inte säga omöj- ligt att organisera undervisningen i t. ex. övningsämnena med enbart akademiskt utbildade lärare. För tjänster med övningsämnen och läroämnen i kombination ha folkskollärarna visat sig mycket användbara. Det måste då innebära en förbättring att få folkskollärare med låt vara begränsad akademisk kompetens åtminstone i något läroämne. 23—tjänster med läroämnen och övningsämnen i kombination borde såvitt jag förstår kunna ge de högre skolorna ett värdefullt tillskott av lärarkrafter utan att rimliga kompetenskrav nämnvärt åsidosattes.»

Påfallande ofta framhålles i detta sammanhang värdet av den kontakt mellan olika lärarkategorier, som skulle komma till stånd, om de äldre realskollinjerna bibehölles men finge ett inslag av tjugutreor i sin lärarstab. Det väsentliga är väl utsagt redan i den korta rekommendation rektor vid gosslärove'rket i Malmö ger för detta alternativ: »Det innebär samarbete.» Utförligare uttalar sig exem— pelvis rektor vid katedralskolan i Lund:

»Om folkskollärarna introducerades i läroverken, får de bättre möjligheter att bedriva realskolemässigt undervisningsarbete: de blir medlemmar av kollegiet, får vara med om olika konferenser, rådgöra med erfarna kolleger, ej minst huvudlärarna. Över huvud kommer de då in i läroverkets arbetsformer och lär sig själva taga ett ansvar för elever- nas fortsatta skolgång i läroverket.»

Rektor vid h. realläroverket på Norrmalm tänker sig till och med ett modifie— rat klasslärarsystem i de lägsta klasserna:

»Jag förutsätter, att vidareutbildningen av folkskollärarna (de 5. k. tjugutreorna) blir kvalitativt högtstående och föredrar, att undervisningen i 15 och 25 till övervägande del bestrides av folkskollärare. klan kan då få ett mellanting mellan ämneslärarsystem och klasslärarsystem i de lägsta klasserna samtidigt som undervisningen i differentierade klasser måste bli mera effektiv. En samordning av kurser och fordringar går lättare att få till stånd. Den dagliga kontakten mellan de olika lärarkategorierna har också sin stora betydelse. Jag har dessutom den uppfattningen, att lärarna känner större ansvar för överliggande stadier vid en sådan lösning. Lärarna på de olika stadierna kunna genom ständig kontakt i form av enskilda överläggningar och ämneskonferenser diskutera gemen-

samma problem och samordna undervisningen i sin helhet. Denna lösning bör dock be— traktas som ett provisorium. Normalt bör den 5-åriga realskolan i dess ursprungliga form bibehållas, tills försöksverksamheten kunnat påvisa, att den 5-åriga realskolan kan ersättas av andra skolformer.»

Även rektorer, vilka inte är lika positivt inställda till tjugutreorna som några av de citerade, framhåller att lärarkompetensen bleve bättre tillgodosedd genom systemet med tjugutreor i läroverken. Den treåriga realskolan torde få bygga på folkskoleklasser med lärare utan den vidareutbildning som fordras för 23:e lönegraden. Särskilt den grundläggande språkundervisningen bleve bättre, om systemet med tjugutreor i läroverken väljes, eftersom dessa måste ha akademiskt betyg i engelska, om de skall inneha tjänst i detta ämne, medan engelsklärarna i folkskolan endast behöver kompetensintyg. lillen skillnaden bleve också under- stundom stor i övningsämnena. Inte mindre än 20 flickskolerektorer under- stryker sistnämnda förhållande: det är viktigt, att undervisningen i övnings- ämnen kan ske med specialutbildad lärarkraft och i lämpligt utrustade lärosalar.

Den treåriga realskoleformen skulle även indirekt sänka lårarkompetensen genom att lärare med akademisk utbildning i större utsträckning måste åtaga sig undervisning utanför sina fackämnen. Denna svaghet hos den treåriga real- skoletypen framhålles med särskilt eftertryck av rektorerna vid de minsta skolorna. Hur skall man få plats för en biolog i en skola med endast tre klasser, frågar sig rektor vid kommunala realskolan i fllalåträsk. Och rektor i Roberts- fors skriver:

»Vid de små fyraåriga realskolorna med minimiorganisation tjänstgör utom rektor fyra lärare med full tjänstgöring. Att därvid tillgodose alla ämnen med ämnesutbildad lärare är omöjligt. Redan nu måste därför lärare vid sådan skola ofta åtaga sig tjänstgöring i ämne, i vilket han saknar ämneslärarutbildning. Varje lärare har väl åtminstone någon gång tvingats åtaga sig sådan tjänstgöring och vet, hur ansträngande den är och hur den skapar en känsla av otillräcklighet och otillfredsställelse. Blir nu realskolan treårig, kom— mer i en skola med minimiorganisation att utom rektor tjänstgöra endast tre ämneslärare. Följden blir att läraren måste åtaga sig undervisning i ett par ämnen utöver sina exa- mensämnen. Ingen lärare kommer utan tvingande omständigheter att söka en sådan tjänst.»

Flera rektorer betonar, att studiemiljön i en realskola eller flickskola är gynn— sammare än i folkskolan och att det därför är fördelaktigt, att den förra skol- formen får rå om lärjungarna så länge som möjligt. »Elevernas arbetsvilja och arbetstakt är bättre i realskolan, som från början inriktar dem på fortsatta studier», framhåller rektor i Landsberg. Och rektor vid kommunala flickskolan i Borås skriver:

»Ur barnens synpunkt är det bäst, att så tidigt som möjligt komma in i en skola, där undervisningen är inriktad mot det bildningsmål de skola uppnå och arbetstakten av- passad för dem, som ha förutsättningar att uppnå detta bildningsmål.»

I en längre studiegång går det vidare åt'proportionsvis mindre tid för sam- mansmältning till en arbetsgemenskap av de från början heterogena klasserna.

Den vinst i effektivitet, som på detta sätt göres, är i synnerhet av betydelse för de lärjungar, som tänker fullfölja studierna på gymnasiet. Rektor vid Johannes samrealskola i lilalmö erinrar om att övergång till gymnasiet skall kunna ske från klass 23 likaväl som från klass 45; för den erforderliga kursut- jämningeu står således endast två år till den treåriga realskolans förfogande.

Även med hänsyn till skolans liv som helhet anses det vara en tillgång att ha de nuvarande lägsta klasserna med i den högre skolan, bland annat emedan skolan då får större möjligheter till kontakt med hemmen. Synpunkten anläggs särskilt av flickskolerektorerna. »Om flickskolan får elever i ll—ärsålderu, ha vi möjlighet att få litet kontakt med hemmen. Kommer barnen först i 13—års- åldern ha de redan blivit så stora, att de göra vad de kan för att förhindra denna kontakt, som vi anse så viktig», skriver rektor vid kommunala flick- skolan i Härnösand.

I många yttranden framhålles, att realskolans nuvarande effektivitet delvis beror på att den alltifrån början får arbeta med gallrade klasser. Rektor vid h. allm. läroverket i Åmål håller före, att denna omständighet tillsammans med lärarnas kapacitet i själva verket är avgörande:

»Det måste vara likgiltigt, om barn sitta i klasserna 15, 25 och 14 i en realskola eller i klasserna 5 och 6 i en folkskola, blott de sitta där under samma förutsättningar. Dessa förutsättningar äro 1) lärare med samma kapacitet, 2) likartat sammansatta klasser. Om dessa fordringar fyllas, föredrar jag med hänsyn till de lokala förhållandena, att folk— skolans femte och sjätte klasscr organiseras upp. Stadens storlek är nämligen sådan, att jag icke kan tänka någon annan organisation av dess undervisning än klasserna 1—6 (i stort) i en enhet och klasserna 9—12 i en annan. lllen lnan får inte glömma förutsätt- ningarna. Lärarna måste vara lika goda inom folkskolan som inom realskolan och folk- skolans femte och sjätte klass måste indelas i sådana parallellavdelningar, att de för högre studier fallna i görligaste mån sammanföras och icke blandas med de klenaste be- gåvningarna. Skulle icke de folkskolestyrelser, som så önska, få rätt till en sådan diffe- rentiering, föredrar jag det senare sättet, vilket också har den sällan påpekade fördelen. att även läroverkslärare få del av den uppfriskande kontakten med de minsta barnen.»

Även svaret från Saltsjöbaden kan vara av intresse som representant för denna grupp av yttranden.

»1) Enligt min mening är differentieringen av elevmaterialet av avgörande betydelse vid nybörjarundervisningen i främmande språk: man kan inte gå fortare fram än den sämste eleven av dem man anser sig böra godkänna, förmår.

2) Den fasta traditionen inom realskolan (uppbyggd bl. a. av examens och gymnasiets bestämda krav), stödet av i denna tradition uppfostrade sakkunniga kolleger (speciellt huvudlärarna) och rektors pedagogiska ledning kan i realskolan i viss mån motväga 'tjugutreornas” otillräckliga teoretiska utbildning; i folkskolan finns väl knappast några motsvarande faktorer.

Jag tror alltså att standardsänkningen blir större om 15 och 25 helt överföras till folk— skolan än om de får vara kvar inom realskolan (med tjugutreor).»

Rektor vid Johannes samrealskola i Malmö förmenar, att det för folkskolans del måste vara en större olägenhet att på mellanstadiet inlägga de för treårig

realskola nödvändiga differentierings- och förstår-kningsanordningarna än att avstå från de elever, som går till högre skolor:

»Folkskolan får mer vara sig själv, om den slipper att i klasserna 5 och G vidtaga (le förstärkningar, som eljest erfordras. BIed förstärkningar menas då ej huvudsakligen kursökningar utan en sådan effektivisering av undervisningen av dem, som skall till S—årig realskola, att de tre åren där räcker till.»

I en grupp av yttranden anläggs utvecklingspsykologiska synpunkter. Tretton— arsåldern anses vara en sämre tidpunkt för övergången till högre skola än elva— årsåldern. Särskilt i flickskoleyttrandcna är denna synpunkt ofta förekomman— de. Som exempel kan tagas yttrandet från rektor vid kommunala flickskolan i Norrköping:

»Övergången för eleverna till en ny skolform sker lättare i 11-årsåldern (det mogna barnets ålder) än i 13-årsåldern (förpuberteten). Barnen är positiva, arbetsglada och finner sig snabbt tillrätta i (len nya skolmiljön. Den påtalade betygshetsen i folkskolans klass i torde inte vara lika skadlig för det mogna barnet som den skulle vara för eleverna i klass 6 (elever i begynnande pubertet).»

Synpunkten återfinnes även i en del av de egentliga läroverksyttrandcna. Rektor vid h. allm. läroverket i Härnösand varnar sålunda för att förlägga övergången till en mera krävande arbetsmiljö just vid pubertetens inbrott:

»Jag kan icke underlåta att i korthet fästa utredningens uppmärksamhet på följande förhållande. Vid eventuellt genomförande av treårig realskola skulle övergången till ny skolform komma att ske under avsevärt ogynnsammare förhållanden än vad f. n. är fallet. Eleverna befinna sig i eller omedelbart inför den begynnande puberteten. De få i stor utsträckning nya kamrater samt genomfört ämneslärarsystem och ställas vidare inför den krävande nybörjarundervisningen i tyska. Enligt min erfarenhet är klass 35 numera den realskoleklass, som vållar eleverna de största svårigheterna.»

Endast ett mindre antal lärjungar på detta åldersstadium har den arbets— förmåga, som skulle krävas för att på tre år prestera detsamma som nu på fyra år. Rektor vid IL. allm. läroverket i Alariestad kan räkna med många instäm- manden, när han hävdar, att arbetsbelastningen »med visshet torde ökas be- tydligt, om den 3-åriga realskolan skall ha något annat än namnet gemensamt med den nuvarande 5-åriga realskolan».

Vid flickläroverket i Hälsingborg finnes redan en treårig linje. Detta läro- verks rektor hänvisar till sina i annat sammanhang gjorda värderingar, som skall redovisas i nästa kapitel. Rektor vid gossläroverket i Hälsingborg fruktar, att vådorna av en så komprimerad studiegång skulle bli än mera framträdande vid ett gossläroverk:

»Erfarenheterna från h. allm. läroverket för flickor härstädes har enligt uppgift från vederbörande visat, att endast ett urval av de mera begåvade flickorna förmå tillgodogöra sig undervisningen på den treåriga realskolan. Enligt vad man där funnit torde urvalet för tre-årig realskola bland eleverna från folkskolan böra göras med betygssumman 18 såsom minimigräns.

Dessa erfarenheter tillämpade på pojkar med deras ovedersägligt mindre studielust och mindre studieambition måste innebära, att den grupp, som kan antagas vara i stånd att tillgodogöra sig undervisningen i en tre-årig realskola, blir ännu mindre. Vid detta läroverk intages varje läsår något mer än 200 elever i första klassen av 5-årig och 4-årig realskola; av dem torde enligt min mening på sin höjd ett antal, motsvarande en klass- avdelning, d. v. s. c:a 35, vara lämpade för studier i tre-årig realskola eller välja sådan linje, om valet vore fritt.

Såväl medicinsk som pedagogisk sakkunskap har ju sedan länge städse framhållit, att särskilt pojkarna under övergångsåldern visa tydlig obenägenhet för teoretiska studier och stillasittande arbete överhuvudtaget, och den har hävdat att det önskvärda hade varit, att man i större utsträckning än nu varit fallet kunnat sysselsätta dem med sådant arbete, som i högre grad än läsning tagit deras fysiska krafter i anspråk. Ersättandet av 5- och 4-årig realskola med 3-årig sådan innebär, att man slår in på den rakt motsatta vägen — för pojkarna i dessa ömtåliga åldrar intensifieras studierna och ökas arbets- belastningen.

På grund av de erfarenheter ifråga om 3-åriga realskolan, som gjorts här på platsen med för studier bättre lämpat elevmaterial än vårt och på grund av arbetshygieniska överväganden (pojkarnas särskilda pubertetssvårigheter) anser jag mig böra bestämt förorda den fem- resp. fyraåriga realskolestndiegången.»

En treårig linje på realskolestadiet är enligt denna uppfattning användbar endast för en begåvningselit. Några rektorer anser, att treåriga linjer har en uppgift att fylla just som elitlinjer. Rektor vid kommunala flickskolan i Jön- köping motiverar relativt utförligt denna ståndpunkt:

»Elevernas arbetsbörda är ett individuellt problem, beroende på graden av duglighet och intresse. Om tillträdet till 3-årig realskola göres beroende av höga inträdespoäng, behöver inga åtgärder vidtas. I annat fall måste en avvägning ske mellan arbetsbörda och slutresultat, och denna kan utfalla olika beroende på det aktuella elevmaterialets genom- snittliga kapacitet. Eftersom skolans slutmål icke bestämmes av skolan själv utan av arbetslivets och de högre utbildningsanstalternas krav, är det ytterst vanskligt att uttala sig om denna avvägningsfråga. Enligt min erfarenhet föreligger ingen villighet att sänka kraven utan snarare önskemål om ytterligare höjning. Under sådana förhållanden synes det ur samhällets och elevernas egen synpunkt tillrådligast att göra en eventuell 3-årig realskola till en typisk elitlinje och erbjuda längre och skonsammare utbildningsvägar åt dem, som arbeta tyngre och grundligare och som kunna orka med realskolans kurs, om den icke forceras.»

Ytterligare några rektorer är inne på samma tanke, då de föreslår rigorö- sare intagningsvillkor. Hit hör rektor vid samrealskolan i Askersund, som vill höja intagningsfordringarna till 17 poäng på linje med nuvarande realexamen eller övergång till gymnasium som studiemål.

Skall realskolan stå öppen för samma lärjungematerial som nu, är en så betydande sammanpressning av kurserna som från fyra till tre år enligt många rektorers mening helt ogenomförbar. Alternativet blir då en standardsänkning. Rektor vid h. allm. läroverket i Arvika tror, att man måste sänka studiemålet ganska betydligt:

»Eftersom detär min bestämda mening, att en tre-årig realskollinje inte gärna kan leda till samma bildningsmål som en 4- eller 5-årig, utan att alldeles för stora krav ställas

på elevernas arbetsförmåga, bör enligt min mening den 3-åriga realskolan göras lättare. Lämpligast är, anser jag, att göra den enspråkig med engelska som enda fasta moderna språk men med möjlighet att frivilligt välja tyska (ev. även franska, vilket dock synes mig vara för svårt). Genom fyllnadsprövning bör en elev med denna något mindre breda realexamen kunna komplettera denna till en fullständig realexamen. Som regel torde där- för endast blivande gymnasiestuderande böra välja tyska som ett andra språk.

Det är möjligt, att man genom denna anordning med endast ett språk skulle kunna ? övrigt uppehålla ,normala' realexamensfordringar i undervisningen i övrigt på en 3-årig linje.»

Man kommer i så fall rätt nära till den särskilda realexamen med reducerade fordringar, som nu får avläggas vid vissa läroverk. Rektor vid h. allm. läro- verket i Boden tror inte att man kan fordra så mycket mer på de treåriga linjerna:

»Om treåriga linjer införas, blir arbetsbelastningen så stor för eleverna, att man ej kan räkna på att dessa skall kunna prestera en fullgod realexamen. Enda möjligheten synes mig vara att för sådana linjer tillämpas särskild realexamen.»

I samma spår löper tankarna hos de rektorer, som vill öka valfriheten i real- skolan. Hit hör rektor vid h. allm. läroverket i Falun, som önskar en utvidg— ning av rätten till befrielse enligt läroverksstadgans & 6 mom. 3. Detta moment ger lärjungarna möjlighet att helt eller delvis bortvälja matematik. Man borde återgå till 1928 års bestämmelser, som möjliggjorde bortval av ett vilket som helst av de tre ämnena engelska, tyska och matematik. Rektor i Eslöv vill åter göra ämnena fysik och kemi valfria.

Ganska många rektorer, ehuru en minoritet av hela kåren, ifrågasätter en mer eller mindre betydande allmän nedskrivning av fordringarna i realexamen, »en ordentlig nedskärning av läroböckerna» för att tala med rektor vid h. allm. läroverket i Ystad. Hit kan föras något dussin yttranden från de högre all- männa läroverken, ett par dussin från samrealskolorna och ett tjugutal från de kommunala realskolorna. Ibland kan man dock läsa mellan raderna, att det bjudit emot att ställa ett sådant förslag. Och en del rektorer hyser stor tvekan. En nedskärning av kunskapsstoffet kan ifrågasättas, medger rektor i Eksjö, men den kan få »farliga konsekvenser för gymnasieundervisningen».

Bland de rektorer, som ger sig in på den ömtåliga frågan, vilka ämnen som i första hand skall beskäras, är meningarna mycket delade. Vanligast är nog uppfattningen, att det måste gå ut över övningsämnena och kanske särskilt över ämnet hemkunskap och hushållsgöromål, som enligt rektor vid h. allm. läroverket för flickor på Södermalm bör helt borttagas på den teoretiska linjen. Rektor vid kommunala realskolan i Ytterlännäs beklagar emellertid en sådan utveckling:

»En treårig realskola torde bli hård för den svagare hälften av eleverna. Jag kan icke förstå, att arbetsminskningen kan ske annat än på övningsämnenas bekostnad, vilket — enligt min syn — vore att utveckla baklänges; musik, teckning, slöjd, hushållsgöromål ha i många fall omedelbara och direkta fördelar med sig för eleverna i förvärvslivet och

ha för övrigt en icke obetydlig vikt för personlighetsutvecklingen i fostran till noggrann- het och precision; det har ju också gymnastiken, som därutöver har betydelse som mot- vikt mot inne- och stillasittandet i skolan.»

Vanligen utföres svaren som resonemang, där successivt flera olika synpunk— ter anlägges. Som exempel kan anföras svaret från k. allm. läroverket för flickor på Södermalm, där det heter:

»Inlcdningsvis frågar man sig, varför man skulle vara tvungen att ställas inför valet imellan dessa enda 2 alternativ. Båda förefaller mig mycket litet tilltalande. Om ett val emellertid måste träffas mellan dessa 2 alternativ. framstår för mig det senare som mindre otillfredsställande. Därigenom skulle i alla fall den 5—åriga realskolans organisation och kursplaner bibehållas och klasserna fortfarande få en mer homogen karaktär än i folkskolans klass 5—6. Nackdelen är den sänkning av lärarstandarden, som ovillkorligen måste följa, i synnerhet vid ett stockholmsläroverk som Södra Flickläroverket, där alltjämt genomgående mycket goda lärarkrafter står till buds även för klasserna 15, 25, 1". Den 3-åriga realskolan framstår i jämförelse med den 4—åriga och ännu mer (len 5—åriga som en dålig skolform. Den kommer att medföra en ökad arbetsbörda för både elever och lärare och riskerar att i långt högre grad än den nuvarande realskolan bli en '”pluggskolal. detta för såvitt man avser att bibehålla ett slutmål och ett kunskapsinnehåll som vore åtminstone någorlunda —— jag säger icke likadana men —— likvärdiga med de nuvarande. Den enda möjligheten att motverka denna skolforms vådor vore stark differentiering efter elevens studieförutsättningar på olika linjer, ja en differentiering redan i folkskolan, och vidare en relativt hög intagningspoäng till realskolan. Elen i så fall lär man få räkna med betygshcts också i fortsättningen. Och vad blir det av den demokratiska prin- cipen, om man måste differentiera efter begåvning redan i folkskolan och kanske inom en och samma klassavdelning?»

Rektor vid h. allm. läroverket i Umeå har liknande utgångspunkt för sitt yttrande, men man märker på argumenteringen, att bakgrunden är en annan än i stockholmsläroverken, och en ny synpunkt tillkommer, nämligen om— organisationens inverkan på lärarnas arbetsbörda.

»Intetdera synes vara någon idealisk anordning. Om ett val däremellan måste göras. föredrar jag dock obetingat det senare förslaget med bibehållande av 5- och 4-åriga linjer men undervisningen i de lägre klasserna till stor del skött av folkskollärare med viss vidareutbildning. Det synes mig tydligt, att en 3-årig studiegång skulle medföra stora svårigheter för en mängd elever i realskolan, och det gäller ej blott (lem, som äro intel— lektuellt svagare utrustade. utan även många andra med exempelvis långsammare arbets- takt eller svårigheter av olika slag i fråga om utvecklingen, hemförhållandena etc. För lärarna, som utan att förut känna barnen och utan att dessa hunnit anpassa sig efter förhållandena i den högre skolan skulle få hand om dem just i brytningsåren, skulle ar- betsbördan i en 3-årig realskola otvivelaktigt bli ytterst betungande: för vissa lärare, t. ex. i modersmålet och engelska, bleve den på grund av skrivningarna så stor, att en kraftig reduktion av undervisningsskyldighcten bleve nödvändig. Man skulle t o rn kunna riskera, att arbetsförhållandena skulle komma att te sig avskräckande för blivande läro- verkslärare och skrämma bort dem från banan, vilket ej är önskvärt. I mindre skolor torde dessutom svårigheter uppkomma att fördela tjänstgöringen på de ordinarie lärarna med hänsyn till ämneskombinationerna. Bibehållas de nuvarande linjerna, bortfalla de flesta av dessa olägenheter, icke minst de som gälla eleverna. De fullt kompetenta lärarna

skulle utgöra ett stöd för folkskollärarna på samma sätt som lektorerna hittills utgjort ett viktigt stöd för adjunkterna i gymnasiet, vilket skulle göra folkskollärarnas arbetsför- hållanden lättare till fördel för undervisningen och eleverna.»

Även från flickskolehåll erinras om lärarnas arbetsbörda, så i följande ut- talande av rektor vid Sofia kommunala flickskola i Stockholm:

»Då lärarnas kondition har stor betydelse för elevernas arbete synes här vara rätta platsen att förorda bibehållande av lärarnas arbetsbörda vid det gamla. Oförändrat antal tjänstgöringstimmar skulle betyda ökat arbete för alla lärare, genom koncentration till mer förberedelsekrävande stadier och mer disciplinkrävande åldrar: för skrivningsbelas— tade lärare skulle ökningen i vissa fall bli olidlig.»

På vår fråga om vad som kan göras för att hålla lärjungarnas arbetsbelast— ning nere i en treårig realskola diskuteras även andra tänkbara åtgärder än en sänkning av studiemålet. Störst är uppslutningen kring det program, som framföres av rektor vid h. allm. läroverket för flickor i Malmö i den korta men innehållsrika meningen:

»Små klasser och tidig differentiering är de bästa åtgärderna.» Icke mindre än 30 rektorer vid högre läroverk, lcO vid fristående realskolor och 10 vid kommunala realskolor för på tal önskvärdheten av mindre klass— avdelningar, men rektor vid katedralskolan i Lund anmärker, att detta torde. vara uteslutande en from önskan, och rektor vid h. allm. läroverket i Köping tycks inte heller ha så stora förhoppningar, när han som sista punkt på sin önskelista sätter »Mindre klassavdelningar (en utopi?)». En annan förslags— ställare, rektor vid kommunala realskolan i Hallstahammar, anmärker, att en sådan reform för närvarande knappast är möjlig, då den skulle motverka syftet med införandet av treårig realskola.

Vanligen har de framställda förslagen om sänkning av lärjungemaximum icke ansetts tarva särskild motivering. Där sådan förekommer, kan den bestå i en hänvisning till den effektivisering av undervisningen, som bör bli följden. Ett par rektorer betecknar till och med en reform på denna punkt som en nöd- vändig förutsättning för att en treårig realskola överhuvud taget skall kunna föra fram till en acceptabel examen. Samma syfte har givetvis det i ett och annat yttrande väckta förslaget, att en klass skall kunna delas upp i särskilda undervisningsavdelningar under fler veckotimmar än för närvarande är fallet. Som exempel må anföras följande yttrande från rektor vid kommunala real- skolan i Bureå:

»En ytterligare åtgärd för att minska pressen och förbättra arbetsresultatet i en treårig realskola (och naturligtvis även i de gängse realskolelinjerna) synes mig vara ytterligare förstärkningsanordningar (delad klass) i ämnena engelska, tyska och matematik, i viss utsträckning redan i folkskolan. hlin egen erfarenhet av undervisning i tyska på real— skolestadiet säger mig, att bättre resultat skulle kunna nås med delning av klassen icke endast i nybörjaravdelning utan även senare,... företrädesvis i sådan klass, där det svåraste grammatiska stoffet skall behandlas. Jag saknar på ifrågavarande stadium

starkt ytterligare tid för övning och träning (ingalunda uteslutande skriftlig) för vissa lärjungar 8—10 i en klass på 30. Det synes mig icke otroligt, att förhållandena beträf- fande exempelvis matematik kunna vara likartade.»

Ungefär lika många rektorer förordar en starkare differentiering på folk— skolans mellanstadium och i realskolan.

Rektor vid h. realläroverket på Norrmalm betonar, att övergången till tre— årig realskola icke kan ske utan ett målmedvetet kompletterande reformarbete.

Vissa pedagogiska förstärkningar blir nödvändiga i folkskolans femte och sjätte klas- ser, liksom en bättre samordning av kurserna mellan dessa klasser och det treåriga över- stadiet. Detta gäller både orienteringsämnena och »kärnämnena».

Men reformarbetet bör också avse realskolan. »lWan bör i möjligaste mån också göra undervisningen mera effektiv genom att helt eller delvis slopa de officiella skolskrivning— arna och ersätta dem med skrivningar på ämnets egna timmar (jag förutsätter då dub- beltimmar). Möjligheten att avlägga särskild realexamen bör finnas (gäller de större. sko- lorna). Jag hänvisar till försök, som pågå på åtskilliga håll. Praktiska kurser böra utar- betas i matematik, tyska och engelska, kompetensvärdet av särskild realexamen bör fixeras samt flyttnings- och examensbestämmelserna för de elever, som ”valt bort' ett, två eller tre ämnen beaktas.»

Önskemålen om differentiering av utbildningen i realskolan går vanligen ut på att »lättare» studievägar skall skapas, antingen dessa sedan skall ha karaktären av examensfria linjer eller organiseras ungefär som studiegången till särskild realexamen för närvarande, där försök med sådan pågår. Emeller- tid framhålles det också i icke så få fall, att fyraårig linje, ledande till »vanlig» realexamen, bör finnas för elever, som av olika skäl behöver en långsammare studiegång. Rektor vid h. allm. läroverket för flickor på Södermalm ifrågasätter utom linjedifferentiering i realskolan även en differentiering av kurserna i vissa ämnen.

Om endast treåriga linjer skall förekomma, måste slutligen rätten att gå om en klass utvidgas, menar rektor vid h. allm. läroverket i Jönköping. Därjämte bör enligt några rektorer läxhjälp organiseras, ev. i form av överläsning i skolan under lärares ledning.

Några rektorer sammanfattar sina önskemål i flerpunktsprogram, så exem- pelvis rektor vid h. allm. läroverket på Kungsholmen, som skriver:

»Då den 3-åriga. realskolan synes bli mycket arbetskrävande och arbetsbelastningen inom de teoretiska ämnena ej torde kunna minskas utan snarare kommer att öka, synes följande åtgärder vara nödvändiga: ]) en strängare gallring av elevmaterialet, så att endast för teoretiska studier lämpade elever kommer in på linjen,

2) minskning av maximiantalet elever per klass, helst till 25 den viktigaste av alla önskvärda skolreformer!

3) tidsvinst genom minskning av timtalet för övningsämnen, 4) lösning av kvarsittnings- och utkuggningsproblemet, så att de som ej kan hålla takten överförs till lugnare skolformer, t. ex. praktiska realskolor och 7-åriga skolor av den kommunala flickskolans typ.

5) Genomföres ej minskning av maximiantalet elever per klass, synes det bli nödvändigt att minska lärarnas maximitjänstgöring, om inte deras större arbetsbörda i en 3-årig realskola skall komma att gå ut över eleverna i sista hand.»

De skäl mot en treårig realskoleorganisation, som framkommit vid läroverks— enkäten, kan i huvudsak sammanfattas i följande punkter:

1. Den femåriga realskolans effektivitet beror till stor del på att realskolan får arbeta med gallrade klasser. Folkskolans klasser 5 och 6 är ogallrade och kan därför inte prestera detsamma som den femåriga realskolans eller den sju- åriga flickskolans båda första klasser. Effektiviteten blir ytterligare lidande genom att kurserna under folkskoleåren inte kan uppläggas för en obruten fem— årig studiegång med realexamen som mål. Den nuvarande kunskapsnivån i realexamen och vid övergången till gymnasiet kan därför icke uppnås, om real— skolan göres treårig.

2. För de lärjungar, som väljer fyraårig realskola, har olägenheterna av den sena övergången hittills kompenserats genom ett års förlängning av studie— tiden. Om nu studietiden i realskolan förkortas, kan icke heller denna lärjunge— grupp uppnå samma slutnivå, eftersom man inte på tre år kan hinna det- samma som på fyra. Svårigheterna med kursernas utformning blir på samma — gång mera framträdande och kommer särskilt att göra sig gällande vid över— gången till det fyraåriga gymnasiet, som skulle inträffa endast två år efter övergången från folkskolan.

3. Skal] trots allt nuvarande examensstandard tillnärmelsevis upprätthållas, måste arbetet i realskolan forceras mer än hittills varit vanligt. Hygieniska betänkligheter reser sig dock upp mot varje mera avsevärd ökning av arbets- bördan under pubertetsåren. En icke obetydlig del av den nuvarande lärjunge- uppsättningen skulle över huvud taget icke kunna fylla de skärpta kraven på kunskapsinhämtande. Höjes då med hänsyn härtill inträdesfordringarna, kom- me betygsjakten i folkskolan att bli intensivare och forceringen av lärjungarna även där att tilltaga.

4. Den skärpta konkurrensen skulle infalla vid en tidpunkt, då lärjungarna befinner sig i den begynnande puberteten, och måste därför medföra ökade risker för individen.

5. Även för lärarna bleve arbetet i realskolan drygare, särskilt för lärarna i skrivningsämnena. De klasser, som skulle försvinna, är just de, som kräver det minsta hemarbetet av lärarna. En sänkning av lärarnas genomsnittliga under- visningsskyldighet komme därigenom att aktualiseras.

6. Vid de mindre skolenheterna bleve det omöjligt att ordna lärarnas tjänst- göring, utan att dessa måste åtaga sig undervisning i ämnen, som ej ingår i deras fackstudier.

7. Införandet av treårig realskola i stället för femårig skulle åtföljas av en sänkning av lärarnas utbildningsnivå, eftersom undervisningen i klasserna 5 och 6 normalt bestrides av folkskollärare utan den vidareutbildning, som ford-

ras för anställning i tjugutredje lönegraden. Om däremot de lägsta klasserna bibehålls vid läroverken, komme undervisningen i dessa klasser att skötas övervägande av folkskollärare med vidareutbildning, vilka i sin undervisning komme att följa läroverkens traditioner.

8. Förlusten av de lägre klasserna i realskolan skulle minska skolans möj- ligheter att uppnå kontakt med hemmen. Det huvudsakliga skäl för treårig realskola, som framkommit från läroverks— håll, är det som rektor vid h. allm. läroverket i Södertälje uttryckt med orden: »Då lokalbristen är svår och torde så förbliva lång tid, torde treåriga linjer vara att föredraga.»

4. Folkskolinspekiörer och skolstyrelser om realskolans anknytning till folkskolan

I ett föregående avsnitt av detta kapitel har frågan om forceringen i folkskolans övergångsklasser belysts genom uttalanden av folkskolinspektörer och vissa skolstyrelser. Vi har också inbjudit dem att yttra sig om det nuvarande an- knytningssystemets återvcrkan på folkskolans arbete i övrigt och i samband därmed ställt dem inför valet mellan samma båda alternativ, som framlagts för rektorerna vid de högre skolorna.

Folkskoledirektionen i Stockholm har i sin tur hört överlärarna. AV deras svar framgår, att återverkan på folkskolan har såväl positiva som negativa komposanter.

Såsom exempel på positiv påverkan nämnes

1) att barnen har ett mål att sträva mot, vilket är av betydelse för flit, ambition och även uppförande, 2) att studielusten smittar av sig åtminstone på mellanskiktet, 3) att föräldraintresset stimuleras och 4) att »kärnämnena» mera beaktas. Exempel på negativ påverkan är 1) att barnen forceras och i samband därmed undervisningen fastlåses vid traditionella arbetsmetoder, 2) att det lätt blir för många skriftliga prov med åtföljande oro för betygssättningen, 3) att klassammanslagningar och lärarombyten framtvingas i klass 5, 4) att de svagare lärjungarna får sämre villkor och når svagare resultat, 5) att trivseln blir lidande, och detta mera i klass 4 än i klass 6, 6) att lärjungar, som inte blir intagna i den högre skolan, lätt får en negativ inställning till skolarbetet samt 7) att folkskolans målsättning har blivit oklar och dess arbete försvårats genom de begåvade barnens övergång till andra skolor.

För egen del sammanfattar direktionen erfarenheterna så, att övergången till högre skolor visserligen i vissa viktiga avseenden påverkar folkskolans arbete i positiv riktning men att de negativa dragen dock väger tyngre.

Av naturliga skäl torde åtskilliga av de påpekade förhållandena vara mindre framträdande i landsortsskolorna än i stockholmsmiljön. Folks/collnspektören £ Örebro läns södra inspektionsområde svarar sålunda, efter att ha berört dc arbetshygieniska förhållandena: »Ingen nämnvärd påverkan i övrigt kan av mig redovisas.» Ytterligare tre inspektörer intar denna ståndpunkt.

Respekten för den högre skolans krav är inte enbart skadlig, framhåller in— spektören i Stockholms läns södra inspektionsområde. »Den behövs i viss mån för inriktning och ambition, men den bör avvägas så, att inte målsmännen och eleverna eggas för starkt och läraren tappar känslan för proportionerna i arbe- tet.» Folkskolestyrelsen i Åsunda, som hörts av inspektören i Uppsala län. åsyftar antagligen samma sak, då den skriver: »Säkert har sambandet mellan läroverk och folkskola hindrat en del lärare att ta sin sak alltför lättvindigt.» Tre inspektörer anser, att effektivitetsvinsterna överväger. Inspektören i Kop— parbergs läns norra skriver sålunda:

»Övergången av en del elever från folkskolan till högre skolor har påverkat folkskolans arbete i god riktning, så att man med iver följt gällande undervisningsplan och övriga föreskrifter, att man varit angelägen att bibringa eleverna goda kunskaper och kanske något forcerat arbetet, men icke skadligt.»

Inspektören i Norrbottens södra värdesätter påverkningarna efter helt andra grunder. Övergången till de högre skolorna har påverkat folkskolans arbete

»mot kunskapsmaterialism, bort från en psykologiskt grundad och progressiv lärogång. Vidare: irritation mellan lärare och lärare-föräldrar. Intellektualismen och den ytliga. dis- kussionen kring sådant lättköpt gods som intelligenskvot, skolmognad etc. har också lietjänats av övergången.»

Kollegan i Västerbottens södra tycks vara en meningsfrände, ehuru han rör sig med en annan terminologi:

»Den lugnare arbetstakten, grupparbetet, experimentlusten, individuella studier och elevbehandling offras ibland för det till synes mera poänggivande plugget.»

Mellan de extrema uttalanden i båda riktningarna, som här citerats, står några yttranden, som i varje fall vill räkna det som en förtjänst att över— gången framhäver huvudämnenas vikt. Ett av dem har avgivits av inspektören i Västernorrlands mellersta som yttrar:

»En viss forcering av undervisningen blir väl . .. följden men också en koncentrering på skolans centrala ämnen, vilket enbart torde vara av godo. Att de svagare elevernas undervisning skulle bliva eftersatt, har jag . .. ej kunnat förmärka.»

Troligen blir på samma gång undervisningen särskilt i modersmålet mer teoretisk än den skulle ha varit, om ingen övergång till högre skolor hade ägt rum. Språkläran har fått starkare ställning, påpekar ett par inspektörer. En tendens att inlägga prov i undervisningen påtalas också i ett par yttranden. Inspektören i Kronobergs västra må citeras:

»Det nuvarande intagningsförfarandet torde i viss mån ha minskat preparationstcn— (lensen i övergångsklasserna. Kvar finns dock alltför mycket av prov i såväl färdighets— som kunskapsämnen. Användningen av skriftliga prov i geografi, historia, kristendoms— kunskap o. s. v. torde ha ökat bland lärarna, som anser sig vilja ha något att stödja bc— tygssättningen på inför målsmännen. En lugnare och intressantare arbetsgång skulle ska— pas om tillträdet till vidare studier vore mindre begränsat.»

F olkskolestyrelsen i Nyköping berör samma fråga i sitt svar till inspektören:

»Lärarcn vill av naturliga skäl avge ett så ärligt och rättvisande betyg som möjligt åt varje elev. Detta medför, att läraren tvingas till alltför många skriftliga och muntliga förhör. Detta är icke naturligt för folkskolan och undervisningen får icke den bredd, som den eljest skulle få. Läraren vet att varje litet plus och minus kan få betydelse för slut— betyget, och det vet barnet och (less föräldrar också.»

De två huvudanmärkningarna mot den nuvarande dubbla anknytningen är emellertid dels att folkskolans klasser från femman och uppåt utarmas på be- gåvningar, dels att övergången nödvändiggör omgruppering av de kvarvarande lärjungarna till hya läraravdelningar. Stundom framföres den ena, stundom båda anmärkningarna. Frekvensen är ungefär lika: vardera anmärkningen återfinnes i 15 a 20 yttranden.

Folkskolinspektören i Kalmar södra belyser närmare de förluster folkskolan lider genom avgången av intelligenta barn:

»I stad med femårig realskola blir klasserna 5—7 i folkskolan utarmade på begåv- ningar. luycket av den arbetsglädje, som dessa elever bidrager till att föra in i skolan. försvinner. Huvudparten av de kvarvarande eleverna kommer icke att ägna sig åt teore- tiska studier. För dem spelar betygen inte så stor roll —— eftermiddagen och kvällen är dagens viktigaste tider, oberoende av lärarens ansträngningar. Klassen blir tungarbetad. Vidare blir det ofta så, att de mindre trevliga ledartyperna nu också får möjlighet att göra sig gällande —- d. v. s. disciplinproblemen är större än i en ogallrad avdelning. Allt detta gör, att läraren många gånger känner sig tämligen oinspirerad inför uppgifterna.»

Samma förhållande berörs av inspektören i Norrbottens östra i följande ordalag:

»Klass 7 och i någon mån även klasserna 6 och 5 har blivit mer eller mindre utarmade på teoretiska begåvningar, särskilt i orter, där högre skolor finnes. Denna omständighet har givetvis icke varit till skada för lärjungarna, men den har varit föga uppmuntrande för lärarna i dessa klasser.»

Idel nackdelar har naturligtvis icke den genom avgången ändrade strukturen hos klasserna. Inspektören i Västmanland nämner, att enligt många lärares uppfattning en hel del medelmåttiga elever lyckas avsevärt bättre och arbetar med ny energi, sedan de bästa eleverna avgått till högre skolor. Och inspektören i Kronobergs västra framhåller värdet av den anpassning undervisningsmeto- derna undergått: förhållandena har framtvingat förenkling, realism och åskåd- lighet i undervisningen.

Att lärjungarnas omgruppering till nya avdelningar är i vissa avseenden menlig, torde vara uppenbart, men taxeringen av olägenheterna växlar.

»Övergången från klasserna 4, 5 och 6 till andra skolor verkar mycket störande», skriver folkskolestyrelsen i Norrköping. »Många avdelningar måste sprängas för att föreskrivet medeltal skall finnas i avdelningarna. Resterna i en sprängd avdelning får spridas ut på kvarvarande avdelningar vid samma och närmast liggande skolor.»

»Endast i ringa mån störande», anser åter inspektören i Västernorrlands södra. »Största nackdelen har varit den i Sundsvall nödvändiga omorganisationen av klassavdelningama fr. o. m. femte klassen på grund av avtappningen till läroverkets 15.»

I två yttranden påpekas, att lärarbytena på mellanstadiet kommer att bli vanligare än nu, om småskollärarinnorna får överta tredje klassen. Inspektören i Älvsborgs östra yttrar härom följande:

»I och med att småskollärarinnorna får överta undervisningen i klass 3, kommer olä- genheterna av övergången till den 5—åriga realskolan att bli ännu större. Klasserna omor— ganiseras och lärarbyte sker upprepade gånger. För de barn, som går kvar i folkskolan t. o. m. klass 7, kan sålunda av organisatoriska skäl lärar- och kamratbyte ske efter 3ze, lze och 6:e klassen. Om ej gehör kan vinnas för övergång uteslutande från folkskolans klass 6, vore en återgång till G-åriga realskolor en rimligare utväg än nuvarande system.

Avgången från klass 4 har också medfört, att i flera fall avdelningar av A—form i klass 3 och 4 fått samordnas till Bl-form i klass 5 och 6.»

Två andra inspektörer klagar över den ovisshet, som följer av de sena beskeden om intagningen i de högre skolorna. »Beräkningarna av läraravdel- ningar och lärarbehov bli osäkra inför de till utfallet ovissa läroverksintag- ningarna med vanlig följd, att lärartillsättningar ske, som sedermera visa sig icke ha bort ske», skriver inspektören i Illalmöhus norra.

Slutligen må ett sammanfattande uttalande av folkskolestyrelsen i Hälsing- borg citeras:

»Det råder ingen tvekan om att folkskolans arbete i hög grad påverkas skadligt av det nuvarande övergångssystemet. Några allmänt kända synpunkter må anföras:

a) I längden måste lärarnas intresse och entusiasm i arbetet mattas, då många av de intellektuellt vaknaste eleverna försvinner ur klassen redan efter ett par år, och då han (hon) redan vid denna tidpunkt riskerar att få ta hand om en klass, sammansatt av två eller flera decimerade läraravdelningar.

b) För de elever, som övergår till den högre skolan, får sista året i folkskolan mer eller mindre karaktären av ,träningskurs' i stället för ett normalt skolår i en kamratgemenskap.

c) För de i folkskolan kvarvarande lärjungarna utarmas miljön vid varje sådan 'av- tappning' till högre skolor, och den värdefulla växelverkan i det dagliga umgänget olika begåvningstyper emellan minskas eller försvinner. Även för de kvarvarande eleverna skapas givetvis genom . .. framtvungna sammanslagningar av lärjungar från flera klasser till nya läraravdelningar stora olägenheter av både pedagogisk och social natur. En faktor som inte får förbises i detta sammanhang, är de höga lärjungesiffrorna i många folkskol- klasser, varigenom ovan skildrade olägenheter accentueras.»

Huru valet mellan treårig realskola och längre realskoleformer med tjugu- tredjegradstjänster i botten ter sig från folkskolans synpunkt, framgår med största tydlighet av den omröstning vi genom vår fråga anställt. En över- väldigande majoritet av de tillfrågade föredrar det första alternativet, den treåriga realskolan.

Minoriteten utgöres av summa tre man: folkskolinspektörerna i Västernorr- lands södra, Norrbottens södra och Västerbottens mellersta inspektionsområ- den, av vilka den sistnämnda dock endast uttalar sig om den fyraåriga real- skolan. Inspektören i Västernorrlands södra yttrar bland annat:

»Att slopa den fyraåriga realskoleutbildningen ovanpå 6 klassen i folkskolan kan ej sakligt motiveras. Det har ej påvisats, att denna studiegång hittills varit för långsam. Erfarenheter från försöksdistrikten pekar ej mot att treårig differentiering ovanpå sex år i odifferentierad klass kan i större utsträckning möjliggöra avläggande av realexamen.

Av den allmänna diskussionen i denna fråga har inga sakliga resultat vunnits. Den har varit klart kårpolitiskt inriktad.»

Tre andra inspektörer är odeciderade, Västernorrlands mellersta samt Kop- parbergs östra och västra. Den förstnämnda anser, att båda organisations- formerna bör få förekomma jämsides varigenom jämförelser mellan undervis- ningsresultaten skulle möjliggöras. Inspektören i Kopparbergs västra vill tills vidare låta praktiska skäl vara avgörande:

»Så länge nuvarande lokalbrist inom folkskolan råder, måste det senare alternativet förordas. Eljest måste man tänka sig att de nya avdelningar, som måste komma till inom folkskolans ram, skulle ha sina lokaler inom realskolans väggar. Detta skulle skapa onödig irritation och en del administrativt trassel. Detta svar avser endast klass 1', eftersom 5--årig realskola ej finns. Principiellt anser jag nog det förra alternativet bättre beträffande klasserna 15 och fi.»

Liknande synpunkter framförs från Östergötlands västra. Ett par av inspektörerna hoppas, att de folkskollärare med vidareutbildning, som nu tjänstgör i realskolan, efter övergång till treårig realskola skall åter- bördas till folkskolan. I något fall tycks detta perspektiv till och med vara väsentligt för ställningstagandet. »Det första alternativet torde böra före- dragas, emedan de s.k. tjugutreorna därigenom skulle kunna tillföras även landsbygdsdistrikten», skriver sålunda inspektören i Skaraborgs västra.

Oftare andrages dock andra motiv, exempelvis att klasslärarsystemet vid införande av treåriga realskolor komme att mera konsekvent genomföras, att landsbygdsbarnens resor till tätorternas skolor komme att uppskjutas ett par år och att barnen skulle kunna bättre övervakas av hemmen. Folkskolinspek— tören i Kalmar norra motiverar på följande sätt sin åsikt:

»Indragning av de nämnda klasserna är det bästa alternativet.

Motivering:

. Barnen har nått större mognad innan beslut om övergång måste fattas. . Barnen får kvarstanna en längre tid i sin vanda miljö och får behålla klasslärare, som passar dem bäst i denna ålder.

3. Folkskolans klassorganisation kan bibehållas t. o. m. kl. 6.

&. Anordningen blir ett led i övergången till enhetsskolan.»

)—

lx")

Inspektören i Kristianstads västra skriver:

»Från alla synpunkter måste det vara mest lämpligt, att klasserna 14, 15, 25 och mot- svarande indragas. Genom en sådan anordning få eleverna gå i folkskolan, som är hem—

bygdens skola, under längre tid. Föräldrarna ha möjlighet att fostra sina barn på ett annat sätt och icke minst viktigt är det att barnen få påverkas av hemmet under deras genombrottstid. Tröttande och dyrbara resor inbesparas.»

Inspektören i Västernorrlands norra:

»Ifrågavarande klasser synas mig böra indragas, om man kan uppnå en betryggande och effektiv undervisning inom folkskolans ram. Därmed vunnes:

1. Frigöring av kvalificerade lärarkrafter för de högre klasserna.

2. Större utrymme i läroverken och en utspridning av studiemöjlighetcrna även till lands— bygden.

3. Nedbragta studiekostnader för landsbygdens elever. i. Eleverna finge i större utsträckning kvarbli i hemmen och åtnjuta dess stöd. Förenklad skolgång. o. Eleverna uppnådde större mognad. Studielämpligheten kunde lättare bedömas.

6. Ett mera förenhetligat skolsystem nära anslutet till enhetsskolans organisationsform.»

Inspektören i Göteborgs och Bohus läns södra lägger stor vikt vid möjlig- heten att säkrare bedöma den för individen bästa utbildningsvägen:

»Lämpligast är enligt min uppfattning, att klasserna 15 och 25 indragas och att så sker även med 1& i mån av möjlighet. Studiegången blir lugnare, och elevernas intresse- inriktning kan säkrare bedömas vid övergång från sjätte klassen. Om övergången till högre skola uppskjutes till denna tidpunkt, kan vidare ett verkligt val ske mellan teore- tiska och praktiska studievägar, vilket knappast kan sägas vara möjligt vid övergång från fjärde klassen. En bättre balans mellan teoretisk och praktisk utbildning skulle därigenom kunna erhållas.»

Många av de tillfrågade förmenar, att övergången till treårig realskola skulle närma skolsystemet till den blivande enhetsskoleorganisationen. Utom de redan citerade anlägger 10 inspektörer och en folkskolestyrelse denna synpunkt.. Inspektören i Stockholms läns södra kan förtjäna att citeras:

»Konstruktionen av övergångsformerna bör vara sådan, att den underlättar övergången till enhetsskolan och inte konserverar den gamla femåriga realskolan. Intet hindrar ju att även i den egentliga folkskolan andra lärare än folkskollärare, där så kan befinnas lämp- ligt, handhar undervisningen i engelska. Med hänsyn till den stora bristen på lärare för högstadiet bör dock undervisningen i regel handhavas av vanliga folkskollärare med be— hörighet för sådan undervisning.

Enligt min uppfattning utgör också övergång till treårig realskola en av de viktigaste förutsättningarna för att man inom realskolan skall få fullgoda erfarenheter för organisa- tionen av enhetsskolans högstadium, som ju tänkes bli treårigt, inte fyraårigt och fem— årigt. Först med treåriga realskolan kan man bedöma om enhetsskolans högstadium ev. bör uppdelas på linjer redan från och med klass 7 eller senare och i vad mån man med den nya. organisationen behöver modifiera kurserna. Den jämförelse, som nu göres mellan enhetsskola och femårig eller fyraårig realskola, blir ju ur statistisk synpunkt värdelös, när förutsättningarna är så olika.»

För inspektören i Kopparbergs norra är det denna omständighet, som fäller utslaget:

»Det förefaller mig som det skulle gå bra med vilket som helst av de här föreslagna sätten. Jag lutar dock åt den åsikten, att nämnda klasser böra indragas i den mån som

undervisningen i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser organiseras. Det vore ett förberedande steg för enhetsskolan.»

Inspektören i Norrbottens mellersta finner valet tveksamt i fråga om den fyraåriga realskolan men anser, att hela nydaningsarbetet skulle brytas sönder, om den femåriga bibehölles:

»Det ligger i sakens natur, att föräldraambitionen skulle mana till att gripa första möjliga tillfälle att matcha in barnen i ett läroverk. hIed ett stort urval skulle dessa klasser bli något slags elitklasser, som helt skulle ställas utanför övergångstidens strä- vanden att bygga upp en organisation för att underlätta övergången till enhetsskola.»

Folkskolinspektören i Uppsala län har låtit realskoleutredningens fråga gå vidare till folkskolestyrelserna i inspektionsområdet. Styrelsernas svar ger en bild, som rätt mycket avviker från inspektörsenkätens. Alternativet med tre- årig realskola förordas endast av 8 skolstyrelser, medan 14 föredrar alternativet med tjugutreor i de nuvarande realskolornas lägsta klasser. Av de 8, som förts till den första gruppen, anger en, nämligen folkskolestyrelsen i Uppsala, såsom förutsättning, att lärjungarna från och med femte klassen differentieras efter begåvning. En reservant i denna styrelse, professorn Wilhelm Sjöstrand, anser, att det tills vidare enda försvarliga är att bevara realskolans nedre klasser i deras nuvarande form och fullföljer tanken på följande sätt:

»Ett systematiskt överförande av realskolans lägre klasser kommer undan för undan att minska möjligheterna till förutsättningslös jämförelse mellan tidigare realskola och odifferentierad enhetsskola på motsvarande klässnivå. En jämförelse mellan odifferentie- rad enhetsskola och realskola kan ur vissa synpunkter enligt min mening säkrast utföras just beträffande klass 5—6 resp. 15—25 och motsvarande.»

De skäl för en treårig realskola, som har framkommit i folkskoleenkäten, kan i huvudsak sammanfattas i följande punkter:

1. Den dubbla anknytningen nödvändiggör omgrupperingar av lärjungarna med åtföljande lärarombyten. Klasslärarens fostraruppgift förutsätter för genomförandet en viss grad av kontinuitet. Om lågstadiet blir treårigt, blir det i regel lärarbyte efter tredje klassen. Vid slutet av fjärde klassen sker på många orter en betydande avgång av lärjungar till högre skolor, vid slutet av femte klassen en mindre sådan, vid slutet av sjätte klassen åter en betydande avgång. Om realskolan görs treårig, kan klasserna i folkskolan hållas samman under de tre år, som barnen behöver för att passera mellanstadiet. Därigenom Sparas också en myckenhet organisationsarbete.

2. På orter, där inkörsporten till de högre skolorna är trång, forceras barnen alltför ofta, främst av föräldrarna men även av lärarna, och undervisningen inriktas alltför mycket på skriftliga prov och muntliga förhör. Den högre sko- lans tryck på folkskolan är i måttlig dos stimulerande, men blir skadligt, om det driver till en alltför hetsig betygsjakt. Om inträdesfordringarna till den treåriga realskolan inte behöver sättas alltför högt och om platstillgången på

realskolestadiet genom reformen ökas, kan forceringen hållas inom rimligare gränser än nu ej sällan är fallet.

3. Genom övergången till treårig realskola uppskjutes valet av studieväg för de lårjungegrupper, som nu går till femårig realskola och sjuårig flickskola. Anlagsbedömningen torde kunna ske säkrare vid 13—årsåldern än vid 11-års- åldern; särskilt gäller detta den praktiska begåvningen.

4. Begåvningsgenomsnittet hos de efter klass 4; avgående lärjungarna är högre än hos de kvarstannande. Arbetet med de genom avgången försvagade klasserna har visserligen lett till en för de svagare lärjungarna avpassad enklare och mera konkret undervisning, men detta har ej kunnat hindra att klasserna blir håglösare och i olika avseenden besvärligare. Sämre element i klassen får lättare att ta ledningen.

5. Organiserandet av skolan i fullständiga treårscykler innebär ett närmande till den blivande enhetsskolans organisation.

6. Det vore för folkskolan nyttigt med ett inslag av lärare med relativt omfattande vidareutbildning. Om tjugutredjegradstjänsterna vid de högre skolorna blir överflödiga, finns det viss utsikt, att sådana tjänster i stället in- rättas i folkskolan.

7. Av olika skäl, exempelvis för att tillgodogöra sig tidsvinsten i den fem— åriga realskolan, skickar föräldrarna ofta barnen från hemmet tidigare än nöd— vändigt. Barnen undandras därigenom i förtid hemmens fostran eller måste underkasta sig tröttande dagliga resor.

5. Förslag om blandade system

Så länge undervisning i engelska icke är konsekvent genomförd i folkskolans femte och sjätte klasser, måste den nuvaranderealskoleorganisationen i vissa delar bevaras. Flera skolledare anser, att fyraåriga linjer även av andra skäl bör bibehållas vid sidan av de treåriga. '

Ganska stor spridning har denna uppfattning bland ö-verlärarna i Stockholm. Av de 46 tillfrågade överlärarna har inte mindre än 24 ansett fyraåriga linjer erforderliga med hänsyn till de lärjungar, som är i behov av en långsammare studiegång, och ytterligare 8 finner frågan tveksam; det framhålles därvid bland annat, att anordningen med dubbla linjer möjliggör en smidig och till- talande form av kvarsittning, då en kvarsittare i 13 kan överflyttas till 24 och en kvarsittare i 23 till 34. Folkskoledirektionen anser det för sin del ur flera synpunkter förmånligt, om åtminstone tillsvidare ett mindre antal fyraåriga realskollinjer bibehålles. Samma uppfattning framföres av några folkskolinspek— törer, folkskolestyrelserna i Göteborg, Norrköping och Gävle samt flera rekto- rer Vid högre skolor. Sålunda skriver rektor vid h. allm. läroverket för gossar å Södermalm:

»Då den treåriga realskolan måste bli en pressande skolform, synes det mig angeläget, att icke särskilt begåvade elever beredas möjlighet till en lugnare arbetstakt. För den skull bör den 4-åriga realskolan bibehållas vid sidan om den 3-åriga och vara tillgänglig icke endast för dem, som inte läst engelska, utan även för dem, som av olika anledningar be- höva en långsammare studietakt.»

Denna argumentering skulle kunna duga också för en ytterligare förlängning av realskolan. Arbetsbördan år även i den fyraåriga realskolan tung för ele— ver med de lägsta intagningspoängen; »de behöver 5 år för att avlägga examen», erinrar rektorn vid en kommunal realskola. Vid Djursholms samskola har man kompletterat organisationen med en normalskollinje; rektor rekommenderar någon liknande anordning till allmännare bruk: »En treårig linje måste kom- pletteras med en fyra- eller femårig för sådana, som utvecklas långsammare. Erfarenheterna från Djursholm tala för införande av en examensfri linje med lugnare studiegång vid sidan av en treårig linje.»

Från andra håll understrykes, att de fyraåriga linjerna inte uteslutande be- höver vända sig till »icke särskilt begåvade elever». Det kan vara fråga om sent mognande begåvningar eller om lärjungar, som på grund av tröttande resor, inverkan av puberteten eller andra privata svårigheter behöver en lugnare stu— diegång än den treåriga realskolans. Av ett visst intresse synes den upplysningen vara, att vid samrealskolan i Trollhättan, där man redan har såväl tre— som fyraårig linje, vid första intagningen nästan lika många av de elever-, som läst engelska i folkskolan, ville komma in i 14 som i 13.

Slutligen anses de fyraåriga linjerna ha en mission att fylla som underlag för kunskapsjämförelser. Rektor vid samrealskolan i Säffle anser, att det behövs fyraåriga linjer vid sidan av de treåriga, för att examensnivån i språk och matematik inte automatiskt skall sjunka.

Vid de kommunala flickskolorna förlöper diskussionen i huvudsak efter sam— ma linjer. En sexårig kurs anses önskvärd vid sidan av en eventuellt tillstun- dande femårig. Rektor vid kommunala flickskolan i Karlstad anför sålunda:

»Redan nu se vi, att klass 1" är ganska svår för de elever, som komma in där. Meningen med en indragning av de lägsta klasserna kan ju aldrig vara, att färre flickor skola få komma in i den högre skolan än nu. Om dessa flickor, som redan nu anse, att sexårig flickskola är mer arbetsam och svårare än sjuårig, hänvisas till en femårig flickskola, måste resultatet för dem bli mindre tillfredsställande. Därför behöva vi ta in dessa i en sexårig linje, medan de mest studiebegåvade tas i en femårig. Jag beräknar därför 2 avdelningar av klass I".»

En svaghet med ett blandsystem är, att lärjungarnas val av linje icke alltid sker så rationellt. Det är icke säkert, att den mest krävande linjen drar till sig det duktigaste lårjungeklientelet. Rektor vid h. allm. läroverket i Åmål är fastmer övertygad om att den treåriga linjen skulle bli minst dragande. Bibe- hålls någon avdelning av klass 15, kommer »sjålvfallet de bästa begåvningarna att söka sig till denna. De, som komme därnäst i begåvning, skulle söka sig in

i klass 14 och de allra sämsta i klass 13. Problemet syntes mig mycket svårt», slutar detta svar. '

Rektor vid Vasa h. allm. läroverk i Göteborg är inne på en liknande tanke- gång. Han föredrar treårig realskola, om den kan genomföras konsekvent; bibe- hålls avdelningar av den femåriga realskolan vid andra läroverk i staden, bör emellertid detta ske även vid Vasa läroverk:

»Lärarbyte mellan 25 och 35 bör undvikas; inom folkskolan torde större lärarkontinuitet kunna bibehållas upp till övergången till 13.

Av de båda alternativen förordas alltså 1”. Om inom lärjungeområdet några. avdelningar 15 bibehållas, komma emellertid dessa otvivelaktigt att vara mest eftersökta, få det bästa lärjungematerialet och alltså även lämna bästa studieresultatet. (Jfr ring I”; lärjungeområden med I' och utan P.) Under sådana förhållanden blir det för läroverkets gymnasierekrytering nödvändigt att vid läro- verket bibehålles avdelningar av 15 och 25.»

Och rektor vid h. allm. läroverket i Falun skriver på tal om den i vissa folkskolor inbvmfda treåriga realskolan:

uhh

»Förekomsten av femårig realskola och i folkskolan inbyggda treåriga realexamenslinjer på samma ort leder enligt min uppfattning till icke önskvärda komplikationer. Den diffe— rentierade lärogången bör i sådant fall vara lika lång i båda skolformerna.»

6. Den fria diskussionen

Den sista frågan i enkäten till skolledarna hade lydelsen: »Har Ni i övrigt något att anföra i fråga om realskolestadiets organisation under övergångs- tiden före enhetsskolans införande?» Såsom redan nämnts var vår avsikt med denna fråga att inbjuda till fri diskussion.

Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde begagnar till— fället att ge följande sammanfattning av sin uppfattning om realskolefrågans nuvarande läge:

»Det kaos som nu råder är ytterst besvärande för alla. parter. Införandet av en treårig realskola skulle förenkla många problem, göra övergången till enhetsskola lättare och samtidigt ge andrum för lösningen av frågan om helt examensfri teoretisk utbildning eller bibehållandet av examenskrav i modifierad form, exempelvis gemensamma skrivningar, några sista året. Sannolikt kommer det att befinnas lämpligt, bland annat med hänsyn till en rättvis uttagning till gymnasiet, med någon form av standardiserad bedömning även i enhetsskolan. En treårig realskola skulle på ett utmärkt sätt ge underlag för bedöm- ningen av hur 'denna standardisering av bedömningen skulle kunna utformas.

Vid sidan av den treåriga realskolan bör finnas någon fyraårig linje för dem som arbeta långsammare men ändå är lämpliga för att ta realexamen. En sådan 4-årig linje skulle också lämpligen kunna uppsamla eftersläntarna, som bli kvar i den treåriga skolan. Fyraåriga linjer skulle också kunna inrättas av praktiska realskolor, där realskolan sam- tidigt ger yrkesutbildning, så att eleverna kan gå direkt ut i arbete på kontor eller dylikt.

Det är önskvärt, att skolförsöken inte sväller ut i kaos utan begränsas till ett fåtal tänkbara alternativ. llled nuvarande alltför lösa planering riskerar eljest försöksverksam— heten att spåra ur och ge alltför vingliga stöd för en bedömning av den ena eller andra organisationens förtjänster.

Experimenteringen måste begränsas också med hänsyn till tiden och till kostnaderna. En justering av realskolan mot en bättre jämförelse med enhetsskolans tänkbara utform- ningar är därför högeligen önskvärd och bör genomföras snarast möjligt och på så bred bas som möjligt. I samband därmed bör lärarfrågan lösas.»

Den fria diskussionen är mest omfattande i läroverksyttrandena. Några rektorer sätter som mål för övergångstidens skolpolitik att å ena sidan vidga - den skolorganisation, som skall ge högre bildning, men å andra sidan strängt tillse, att gymnasiets krav på förkunskaper upprätthålles. Den nödvändiga lättnaden för dem som har svårigheter med realskolans nuvarande kunskaps- fordringar bör i första hand sökas i förbättrade praktiska utbildningsmöjlig- heter. De nuvarande praktiska linjerna har för teoretisk karaktär, framhåller rektor vid h. allm. läroverket i Karlshamn. Nya möjligheter bör skapas på detta område, hävdar rektor vid h. allrn. läroverket för flickori Örebro:

»Mycket viktigt förefaller mig vara, att de praktiska linjerna, som är avsedda att bygga på folkskolans sjätte klass, ägnas betydligt mera. uppmärksamhet än som hittills skett. Den stora tillströmningen till den teoretiska skolan torde i hög grad bero på att konkurrenskraftiga alternativ till realskolan saknas. Man kan här jämföra, hur handels- gymnasier och tekniska läroverk på gymnasiestadiet gett utmärkta alternativ till det allmänna gymnasiet och ingalunda betraktas som något slags avstjälpningslinjer. En liknande utveckling av folkskolans överbyggnad, sålunda 'realskolestadietl vore väl möj- ligt, om man ägnade denna skolform något av det frenetiska intresse, varmed den teore- tiska realskolans omdaning för närvarande omfattas.»

En stor del av realskolans problem skulle försvinna eller bli lättare att lösa, om man kunde erbjuda likvärdiga praktiska utbildningsmöjligheter åt ung— domar, som har otillräckliga förutsättningar för forcerade teoretiska studier, anmärker rektor vid samrealskolan i Molkom.

»Ansträngningarna bör inriktas på att bygga upp praktiska skolor, med eller utan examen, sådana att de kan konkurrera med de teoretiska realskolorna om ungdomen. Organiseras sådana praktiska skolor inom folkskolan, kan både deras lokaler och lärar- personal bli en stor tillgång, då enhetsskolans 9 y skall införas, varjämte värdefulla peda- gogiska erfarenheter kan göras för denna betydelsefulla linjes utformning.»

Att utbyggnaden skulle ske enbart inom folkskolan är dock ingalunda någon allenarådande mening. Realskolan och yrkesskoleväsendet nämnes också.

Vid sidan av dylika avledande åtgärder bör dock alla tänkbara åtgärder vid— tagas för att barn, som har förutsättningar för realskolestudier, verkligen får den undervisning, som den nuvarande realskolan ger. Lokalbristen måste avhjälpas, understryker rektor vid h. allm. läroverket för gossar på Norrmalm, så att

»1) ytterligare parallellavdelningar kan upprättas i nu befintliga realskolor . . .

2) nya realskolor upprättas på vissa håll, och 3) i folkskolan inbyggda realskolor upprättas i den mån de båda första alternativen icke kan tillmötesgås.»

Behovet av en vidgad skolorganisation för realskoleåldern är dock inte lika trängande överallt. I Junsele behöver man inte utvidga. Rektor vid därvarande kommunala realskola tycker det är bra som det är:

»Jag tror, att de norrländska glesorternas små realskolor bör få vara som de är så länge som möjligt. Vi kan ge alla med normalbetyg (13 1/2 p.) och uppåt en chans. Det är ingen trängsel, ingen kris, och föräldrar och elever är nöjda.»

Det. är ingen brådska i Ockelbo heller. Rektorn finner det viktigast, att realskolan får verklig arbetsro under övergångstiden:

»Det förefaller mig vara önskvärt, att de realskolor, som för närvarande ha möjlighet att ordna sin lärarfråga icke onödigtvis böra oroas med nya o'rganisationsplaner under den tid försöksverksamheten inom skolväsendet pågår. Är en skola arbetsduglig bör den få fortsätta sin verksamhet ostört tills något bättre kan erbjudas. Och när detta kan ske och hur detta kan ske bör försöksverksamhetens resultat få avgöra.»

Medan försöksverksamheten pågår, bör den nuvarande realskoleorganisatio- nen i stort sett få vara oberörd, framhålles från flera håll. »I princip måste hävdas, att under försökstiden före enhetsskolans införande inga revolutione— rande organisationsändringar böra företas inom existerande skolformer utom i samband med försöksverksamhet i enskilda distrikt», understryker rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping”. Inte bara enhetsskolan utan också den treåriga realskolan måste in under försökssynpunkten, instämmer rektor vid kommunala realskolan i Hallstahammar:

»Ett tillräckligt antal realskolor av 4» och 5-årig typ bör i varje fall behållas intakta för att möjliggöra allsidig jämförelse mellan resultatet av den traditionella skolans och en- hetsskolans fostran såväl vad beträffar kunskapsmeddelelse som karaktärsdaning.

I den mån treåriga realskolor upprättas för andra än elitelever, böra tillräckligt många tillförsäkras ur realskolesynpunkt normalt elevmaterial för att jämförelser med realskola av traditionell typ skall kunna verkställas.»

Rektor vid katedralskolan i Lund lägger härtill en erinran om 1950 års skolbeslut:

»Hur rimmar den föreslagna åtgärden att ersätta de fyra— och femåriga realskolorna med treåriga realskolor med 1950 års riksdagsbeslut? Kan en så kraftig nedskärning av realskolan sägas stå i överensstämmelse med åsikten, att de existerande realskolorna allt- jämt skall vara levande skolor, som är stadda i en ständig utveckling och som har en chans att visa sin bärkraft och sitt värde? Är dylikt tal bara fraser, åt vilka man ler ett ömsom medlidsamt, ömsom överlägset löje?»

Ofta återkommer önskemålet om en viss kommunal självbestämmanderätt över skolorganisationen. »Bryska åtgärder bör undvikas och all hänsyn tagas till lokala önskemål», inskärper rektor i Enskede. Rektorerna vid de allmänna läroverken i Malmö varnar för doktrinarism på skolans område:

»Det väsentligaste synes oss vara, att tillgängliga lokal- och lärarresurser utnyttjas. Därvid bör man ej blott i den mån det går bereda ett större antal lärjungar utbildnings- möjlighet utan även sörja för att de, som är i behov av en god teoretisk underbyggnad

för yrkesutbildning efter realexamen (eller motsvarande avgångsform) eller fortsatta teo- retiska studier å gymnasium, ej blir lidande genom en breddning av realskolan.

Såvitt vi kan bedöma, måste förhållandena vara mycket olika på skilda orter. Största möjliga hänsyn bör därför tagas till den lokala situationen. Vi avråder därför bestämt från att låta önskemålet om en enhetlig organisation försämra de möjligheter, som finns till lokala lösningar. För sådana orter, där en utvidgad organisation kan vinnas genom en partiell eller hel övergång till treårig realskola, bör en sådan åtgärd övervägas. Om det på andra ej i närvarande stund kan ernås en utvidgning genom en sådan åtgärd, bör den där ej genomföras nu.»

Vid flickskolorna har ungefär halva antalet rektorer begagnat tillfället att göra fria inlägg. Vanligen återkommer därvid önskemål och synpunkter, som redan refererats i det föregående. Det flickskolorna begär av framtiden är främst att få förbli i sin nuvarande form och arbeta vidare i lugn och ro. Försöksverksamhet med femåriga linjer och av annat slag ser rektorerna gärna, men någon allmän omorganisation anses ej böra ske, förrän man genom för— sök kommit fram till något, som verkligen visar sig vara bättre. Sålunda heter det i svaret från Sigrid Rudebecks skola i' Göteborg:

»Flickskolan har visat sig vara en för flickor väl avpassad skolform med ej för hård arbetsbelastning och väl avvägd fördelning av studierna i de teoretiska och de praktiska ämnena, en skola som åtnjuter allmänhetens stora förtroende, vilket tydligt framgår av det stora antalet sökande till dessa skolor. — Innan något nytt utprovats, som visar sig vara bättre eller i varje fall lika bra, bör flickskolan få bestå i nuvarande form.»

Rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping tänker sig försöken med kortare lärokurs förlagda till de egentliga försöksdistrikten.

»Om i försöksdistrikten 5—åriga flickskolelinjer anses lämpliga, bör i andra distrikt skolformen tills vidare bibehållas i sin nuvarande form och försöksverksamhet med linjedelning m. m. få fortgå utan störningar under övergångstiden. En form av försöks- verksamhet, som realskolan på många håll fått pröva men som hittills förvägrats flick- skolan, är försök med särskild studiegång för elever, som visa sig icke i längden kunna följa flickskolans kurser i alla erforderliga ämnen. Ett förslag till sådan försöksverksamhet har ingivits av härvarande skola. Det vore ytterst önskvärt, om detta förslag finge förverkligas.»

Till sist kan det vara av intresse att citera rektor vid kommunala flickskolan i Umeå, som pläderar för flickskolans jämställdhet med folkskolan i statsbi- dragshänseende: '

»För alla. skolpliktsklasser i skolor av normalskoletyp och realskoletyp bör statsbidrag av alla slag göras lika med försöksskolornas och folkskolornas motsvarande åldrars klas- ser. Det bör även genomföras enl. lag samma sociala förmåner för övriga skolors barn som för folkskolans i motsvarande åldersklasser. Båda dessa saker bör ske nu. Då kunna vi alla ge våra bidrag till skolans utveckling utan nuvarande oerhörda handikap för de högre skolornas organisatörer, lärare och elever. Det vore en utveckling i riktning mot demokrati i stället för nuvarande obskyra reglering genom statsbidrag.»

FJÄRDE KAPITLET

Erfarenheterna av den treåriga realskolan

En enkät, som den av oss anställda, har främst sitt värde däri, att den ger en inventering av de synpunkter på organisationsfrågorna, som har betydelse i skolornas löpande arbete. I fråga om de praktiska slutsatserna står i enkät— svaren mening mot mening. Det är under sådana förhållanden särskilt ange- läget att utnyttja den visserligen begränsade praktiska erfarenhet som finns av treåriga linjer.

Kortare linjer än statsläroverkens har sedan lång tid funnits vid vissa privat- läroverk. Viktigast är måhända realskolan vid Lunds privata elementarskola, som mottar lärjungar även utan förkunskaper i engelska i syfte att föra dem fram till realexamen på tre år. Linjen lämpar sig utmärkt för Välbegåvade och för äldre med stort studieintresse, skriver rektor, men han avråder »på det allra kraftigaste» från att den görs till normalform för realskoleorganisa— tionen. Vi är av samma mening som rektor i detta stycke och saknar därför anledning att dröja vid erfarenheterna från denna skola. En treårig realskola måste enligt vår åsikt bygga på engelskläsande folkskola.

Försöken med treårig realskola, ansluten till engelskläsande folkskolas sjätte klass, är inte så alldeles få men i allmänhet relativt nystartade. Endast på ett par orter har man haft tillfälle pröva hela studiegången fram till realexamen. Mest omfattande har försöken i Stockholm varit; 1947 års försöksverksamhet har i år haft sin fjärde årskull uppe i realexamen.

Vi har inte ansett det lönt att på detta stadium söka kontakt med de skolor, där försöken påbörjats så sent som förra läsåret. Däremot utsände vi hösten 1954 frågecirkulär till rektorerna vid de högre skolor, som då hade fört upp försöken åtminstone till andra klassen, samt till folkskolestyrelserna i de städer, där man hunnit till samma punkt med sina i folkskolan inbyggda realskollinjer. Omfattningen av försöken vid dessa skolor framgår av tablån på nästa sida.

Ännu en treårig linje har funnits. Vid samrealskolan i Bollnäs intogs näm- ligen höstterminen 1951 en klass, som rekryterades från enhetsskolans klass 6; denna klass hann fram till realexamen vårterminen 1954. Höstterminen 1954 var linjen redan avvecklad, sedan enhetsskolan utsträckts till högstadiet. Vi har därför i stället för att infordra yttrande från rektor tagit del av skolöver- styrelsens redogörelse för försöket.

Antal avdelningar läsåret 1954/55 vt 54— _ kl. 1 kl. 2 kl. 3 realexamen 1. Linjer anslutna till utdifferentieracle av- delningar av klass 6 i folkskola med under- visning i engelska: Linköpings folkskolor ................... 2 2 '— Malinö folkskolor ....................... 3 3 -—— — Växjö folkskolor ........................ 1 ' I — '— Folkskoleseminariet för kvinnl. elever i Stockholm ............................ 2 2 1 1 H. allm. lärov. i Lidingö ................ 2 2 —— _ Mörby samrealskola i Danderyd .......... 2 1 1 —- Gävle borgarskola ...................... 3 2 —- _ 2. Linjer anslutna till enhetsskolans klass 6: Samrealskolan i Huskvarna .............. 2 1 — _ Samrealskolan i Sundbyberg .............. 4 3 _— _ 3. Linjer anslutna till klass 6 av odifferen- tierad folkskola med engelska: Stockholms folkskolor ................... 12 7 7 6 Halmstads folkskolor .................... 3 3 _— Lunds folkskolor ........................ 3 2 '— '— H. allm. lärov. för flickor i Göteborg ...... 1 1 '— H. allm. lärov. för flickor i Hälsingborg .. 1 1 1 '— Burgårdens samrealskola i Göteborg ...... 1 1 '— _— Summa 42 l 32 l 10 i 7

Linjerna i Halmstad samt en linje i Linköping och en i Lund leder till praktisk realexamen, övriga ovan upptagna till den vanliga »allmänna» real— examen. I 1947 års försöksverksamhet i Stockholm ingår även en treårig prak— tisk linje, som är parallell med den teoretiska men icke utmynnar i någon examen. Linjen bestod läsåret 1954/55 av 20 avdelningar av folkskolans klass 7, 16 avdelningar av klass 8 och 5 avdelningar av klass 9. I det följande avhandlas endast examenslinjerna.

1. Den första huvudgruppen av treåriga realskolor utgöres av linjer, som förberetts i folkskolan, därigenom att lärjungar, som tänker övergå till real- skolan, redan efter klass 4.— har sammanförts till särskilda läraravdelningar. I Linköping, Malmö och Växjö är högstadiet inbyggt i folkskolan, på. övriga orter är det förlagt till någon högre skola. Vi behandlar för sig de förstnämnda tre orterna.

a. Ingen av de treåriga linjerna i Linköping, Malmö och Växjö var hösten 1954.— färdigorganiserad. De första lärjungarna hade just flyttats till folkskolans klass 8 (: klass 23).

Vid intagningen i de utdifferentierade avdelningarna i klass 5 tillämpas på dessa orter för femårig realskola gällande föreskrifter, och denna skolas kurs- planer har i huvudsak följts. I alla tre städerna har tillströmningen av lär- jungar varit större än antalet platser. I Växjö måste sålunda i fjol 32 lärjungar avvisas, i Linköping 83. Från Malmö meddelas, att det fordrades 18 betygs- poäng i 9 ämnen eller ämnesgrenar för inträde; dessutom kunde ett fåtal sökande med 17,5 poäng beredas plats. Ett renodlat klasslärarsystem tillämpas i Linköping och Växjö. I Dialmö åter har man modifierat systemet genom att anlita en lärare för de humanistiska ämnena och en annan för de naturveten— skapliga ämnena.

Erfarenheterna av arbetet inom de utdifferentierade avdelningarna i klas— serna 5 och 6 synes vara enbart goda. I lllal-mö och Växjö har man icke iakt— tagit några tecken på att dessa avdelningar bland folkskolans lärjungar be- traktas som »finare» än andra eller eljest i lärjungarnas ögon intar någon särställning. Folkskolestyrelsen i Linköping svarar: »Några motsättningar mel— lan avdelningar av olika slag har icke förmärkts, men givetvis äro eleverna i realskollinjen väl medvetna om att tillhöra en utvald avdelning.»

I sistnämnda stad var lärjungematerialet trots sållningen något svagare i de utdifferentierade avdelningarna än i läroverk och flickskola. Folkskolesty— relsen påpekar, att differentieringen i sin nuvarande utformning »står i dålig ' överensstämmelse med planeringen av enhetsskolans organisation» och fort— sätter:

»Efter införande av den nya undervisningsplanen bör en partiell differentiering i eng- elska, eventuellt också i matematik, kunna ersätta den inbyggda realskollinjen i klasserna 5—6. Gruppdelning med statsbidrag till lärarlöner i den utsträckning som förekommer inom enhetsskolan bör medgivas.»

Även i Växjö har man gjort erfarenheten, att lärjungematerialet blir sämre än i den femåriga realskolan, men här drar man slutsatsen, att klassdifferen- tiering är behövlig även efter genomförandet avden nya undervisningsplanen.

Efter genomgången av klass 6 går lärjungarna i de särskilda avdelningarna över till nästa klass efter samma regler som vid övergången från klass 25 till 35. Folkskolestyrelsen i Linköping anmärker, att alltför studiesvaga lärjungar överförs till vanlig sjunde klass; kvarsittning i klasserna 5—6 förekommer icke.

Erfarenheterna av lärjungarnas studieintresse på högstadiet betecknas i Malmö och Växjö som genomgående goda. Folkskolestyrelsen i Linköping åter anför följande:

»Efter en tids skolgång har det visat sig, att det funnits betydligt större differenser i elevernas studiebegåvning än man med hänsyn till den ganska enhetliga intagningspoängen

skulle haft anledning förmoda. Studieintresset har dock varit övervägande gott i klasserna 5—6. För högstadiet finns endast ett års erfarenhet, men för elever, som haft svårigheter att följa arbetstakten, har intresset märkbart avtagit.»

Från Växjö konstateras, att arbetsbelastningen varit större än i de vanliga folkskoleklasser—na men dock icke för stor. Särskilda åtgärder för att lindra arbetsbördan har icke visat sig behövliga. Från Malmö framhålles önskvärd— heten av att skoldagen förkortas på samma sätt som vid de statliga läroverken. så att lärjungarna får mera tid för hemuppgifter. Innevarande läsår har man försökt avkorta några av rasterna mellan lektionerna från 15 till 10 minuter. I Linköping sägs barnen i klasserna 5—6 ha funnit sig ganska väl till rätta med arbetsförhållandena, medan klass 7 varit mer arbetstyngd. Då erfaren- heten visat, att valet av läroböcker ofta inverkar på arbetsbördan, har folk- skolans läroböcker i orienteringsämnena i viss utsträckning använts även i den inbyggda realskollinjen, särskilt i klass 5. Tyngdpunkten i undervisningen har lagts på modersmålet, engelska och matematik. Med hänsyn till lärjungarnas arbetsbörda anses en nedsättning av fordringarna i realexamen önskvärd, sär- skilt på handelslinjen. Den kompetens för bland annat fortsatta studier vid gymnasium, som examen är avsedd att ge, måste dock enligt folkskolestyrelsens uppfattning fasthållas.

Folkskolestyrelsen i Växjö slutar med följande totalbedömning av försöket med inbyggda linjer i stadens folkskolor:

»Den inbyggda linjen vid Växjö folkskolor kan anses motsvara en femårig realskollinje genom de tim- och kursplaner, som tillämpas i klass 5 och 6. Erfarenheten har hittills visat, att eleverna trivs mycket bra i dessa klasser, som tillvunnit sig allt större förtro— ende bland föräldrarna. Eleverna har rätt att utan prövning övergå till läroverk och flickskola från olika klasser. Endast 2 elever har begagnat sig härav. Klasslärarsystemet i klass 5 och 6 har Visat sig vara oerhört värdefullt och borde om möjligt utbyggas ännu mer i högre klasser.»

b. På två av de orter, där treåriga linjer inrättats i högre skolor, nämligen i Gävle och i Lidingö, är förstadiet inom folkskolan ordnat på samma sätt som å föregående tre orter.

Även vid Mörby samrealskola i Danderyd är anordningarna i huvudsak desamma, men i detta fall har de särskilda avdelningarna i folkskolan till- kommit genom de lokala skolmyndigheternas försorg. Rektor meddelar därom följande:

»Vid de berörda folkskolorna i Danderyd och Stocksund har uttagits en klass i vardera kommunen för preparation till den treåriga lärogången i realskolan. Dessa klasser ha erhållit goda klasslärare, som kunnat ge eleverna kunskaper utöver normal folkskolekurs bl. a. genom att som bredvidläsningslitteratur använda realskolans läroböcker. Engelska har i regel handhafts av akademiskt utbildad lärare.»

För intagning i samrealskolans treåriga linje fordras vid denna skola minst 16 poäng i de tio vanliga ämnena och ämnesgrenarna, därav 6,5 inom viss ämnesgrupp.

Den fjärde linje, som har förts till denna grupp, är examenslinjen vid folk- skoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm. En del av lärjungarna i öv- ningsskolans femte klass intas genom den för stockholmsläroverken gemen- samma. clcaringen men arbetar sedan tillsammans med de från övningsskolans klass & uppflyttade lärjungarna i delvis ogallrade klasser. Definitiv uppdelning på linjer sker först efter klass 6. Lärjungar, som uppnår de betyg, som fordras för flyttning från klass 25 till 35, fortsätter därvid mot realexamen.

Intagningen i de treåriga linjerna samordnas vid här ifrågavarande skolor icke med intagningen i andra linjer med anknytning till folkskolans sjätte klass. Övergång från folkskolans sjunde klass förekommer endast i enstaka fall.

Realexamen har vid de skolor, där den förekommit, icke visat några i sta- tistiken skönjbara specialdrag. Vid övningsskolelinjen i Stockholm har under de senaste tre vårterminerna 94.— abiturienter avlagt realexamen av de 101, som var uppe i de skriftliga proven. I Mörby avlades i våras samma examen av 5

av de 6 examinanderna.

Erfarenheterna av arbetsbelastningen tycks ha varit något skiftande. Rektor vid Gävle borgarskola säger till och med, att elevernas arbete icke har varit någon börda och väl fördragits. Rektor i Mörby konstaterar, att inga särskilda arbetslindrande åtgärder visat sig behövliga. Vid seminariet på Södermalm är erfarenheterna mera ogynnsamma. Läxhjälp har organiserats för svagare elever. »Examensskolan måste pressa de svagare eleverna över förmåga», skriver se— minariets rektor. Vid linjen i Stockholm pågår emellertid försök med individua— lisering och grupparbete.

Rektor i Mörby har icke funnit några större svårigheter att medhinna kur- serna; möjligen dock i historia och biologi, där kunskaperna från folkskolan ej täckt kursplanen för 14. Rektor vid seminariet på. Södermalm konstaterar svårigheter i matematik men anser dem icke beroende på den förkortade studie— gången. Ingen av rektorerna anser det önskvärt, att fordringarna i realexamen sänkes; rektor vid Gävle borgarslcola anser t.o.m. att en dylik sänkning vore »ytterst beklaglig, då den skulle inverka menligt på bl. a. gymnasiernas arbets— resultat». De elever, som »av intellektuella skäl» icke bör avlägga den allmänna realexamen, bör enligt denne rektors mening efter vederbörlig yrkesorientering länkas in på sådan yrkesutbildning, som kan befinnas lämplig för dem. Rektor vid seminariet på Södermalm åter framför i detta sammanhang önskemålet, att realexamen redan under övergångstiden avskaffas, då den förhindrar en individualisering av slutkraven. »Liksom i andra skolor har de likriktade exa— mensfordringarna gjort stort ohägn och hindrat studiets anpassning efter elevernas förutsättningar», framhåller rektor och tillägger:

»Vad som främst bör undvikas är införandet av två olika examina, en mera kvalificerad (på nuvarande examenslinjer utom den treåriga) och en mindre kvalificerad (på. treårig

linje). Detta skulle deklassera den treåriga linjen. Elever med samma prestationsförmåga skall ha samma värde på avgångsbetyget, vilken linje de än gått på. Detta kan enklast

vinnas genom att göra samtliga linjer examensfria och låta betygen ensamma vara avgö— rande för intagning på gymnasium och anställning i arbetslivet.»

Rektorerna i Mörby och Gävle anser de vidtagna specialanordningarna i folkskolan erforderliga även efter genomförandet av den i år fastställda nya undervisningsplanen för folkskolan, under det att rektor vid seminariet på Södermalm anser dem obehövliga.

»Under alla förhållanden bör klasserna 1—6 hållas fria från andra differentierings- anordningar än sådana, som kan vidtagas genom pedagogiska anordningar inom klassens ram», skriver den sistnämnde. »Önskvärt är, att förstärkningsanordningarna får så stort utrymme som möjligt.»

De båda läroverksrektorerna tycks vara belåtna med sina förkortade linjer. Rektor i ZlIörby sammanfattar sina erfarenheter genom att konstatera, att anordningen, sådan den är utformad vid hans läroverk, endast gett honom de bästa erfarenheter av försöket med treårig lärogäng. Rektor vid Gävle borgar- skola betecknar den treåriga realskolan som en utväg ur det trångmål, som förorsakas av ett överflödande antal inträdessökande och en skriande lokal- brist vid läroverken, och tillika som en förberedelse till den blivande nioåriga obligatoriska skolan; den förtjänar på grund härav all omsorg och uppmärk— samhet. Båda rektorerna påpekar dock, att deras erfarenhet ännu är otillräck— lig som grund för allmännare omdömen.

Rektor vid folkskoleseminariet på Södermalm anser den treåriga realskolan hålla måttet vid jämförelse med den femåriga men betonar på samma gång, att den har en rad brister gemensamma med nuvarande realskola.

Från h. allm. läroverketi Lidingö har intet yttrande erhållits. Vi har nöjt oss med att mycket summariskt återge erfarenheterna från de treåriga linjer, som bygger på utdifferentierade avdelningar på folkskolans mellanstadium. Det kan inte sägas ha framgått, att dessa linjer är vare sig bättre eller sämre än andra realskoleformer. Materialet är emellertid ännu mycket för litet, och det kan ifrågasättas, huruvida icke lärarfrågan på folk— skolestadiet just tack vare försökens ringa omfattning kunnat lösas bättre än som bleve fallet, om anordningen genomfördes i stor skala.

2. Försöken i Huskvarna, Sundbyberg och Bollnäs har avsett treåriga real— skollinjer, grundade på enhetsskolans sjätte klass. I klasserna 5 och 6 bör "således klasserna ha varit odifferentierade. Rektor vid samrealskolan i Huskvarna gjorde ett försök att på samreal— skolans treåriga linje mottaga alla lärjungar, som önskade studera två språk utan hänsyn till deras betygspoäng. Försöket utföll icke lyckligt och har icke förnyats. Rektor har därom muntligt meddelat följande:

»Läsåret 1953/54 hade alla lärjungar i enhetsskolan, som önskade läsa två språk, mot— tagits i realskolan utan hänsyn till betygspoäng. Klasserna var således vida mindre gall— rade än vanliga realskoleklasser. Redan första terminen fann emellertid lärarna i främ-

mande språk och matematik det uppenbart omöjligt att i klasser med denna samman- sättning nå fram till realexamensnivån på tre år. Ett föräldramöte sammankallades då, och en omgruppering av lärjungarna beslöts, så att lärjungar med sämre studieförutsätt- ningar fick med bibehållande av ämnena engelska och tyska bilda enhetsskoleavdel- ningar med examensfri studiegång. Följande år infördes betygsspärr i samrealskolan, och arbetet i 13 har sedan dess gått bättre.»

För inträde i 13 fordrades år 1954 i Huskvarna 16 betygspoäng (10 ämnen eller ämnesgrenar) och i Sundbyberg 17 betyg (11 ämnen eller ämnesgrenar), i båda fallen med krav på kvalificerade betyg i vissa ämnen. Någon skärpning av betygskraven till följd av utrymmeskonkurrens har icke anmärkts.

Erfarenheten av den treåriga lärogången omfattade, när rektorerna vid dessa båda läroverk avgav sina svar, endast klass 13 och övergången till klass 23. Rektor i Huskvarna ansåg det vara för tidigt att fälla något omdöme om lärjungarnas studieintresse. Rektor i Sundbyberg säger, att studieintresset föreföll vara mycket gott i 13, särskilt under första hälften av läsåret. Det var tydligt mindre i 23, men skillnaden ansågs inte större, än att den kunde för- klaras med följder av puberteten. Lärjungarna i andra årskullen hade testats, och det hade visat sig, att endast 60 procent hade de normala intellektuella förutsättningarna för avläggande av realexamen (IQ 112 eller därutöver). Skolans erfarenheter pekade dock i den riktningen, att minst 60 procent borde ha möjlighet att avlägga realexamen.

Arbetsbelastningen synes vid de båda skolorna ej avvika alltför mycket från den för realskolan normala. Svårigheter med kurserna har anmärkts i tyska .i' Sundbyberg och i matematik vid båda skolorna.

»I tyska kunde inte 13 hålla jämna steg med 2”1 läsåret 1953/54», säger rektor i Sund— byberg. »Eleverna i båda dessa klasser var nybörjare i tyska, men eleverna i den senare klassen var ett år äldre och hade dessutom större studievana.»

Beträffande matematiken är rektors uppfattning än mera deciderad:

»Det är föga troligt, att kursen i matematik kan medhinnas. Klass 3* är betydligt

före 23 —— — Om någon större procent av dessa elever skall kunna avlägga realexamen, synes det — nödvändigt att sänka fordringarna i matematik eller stärka matemati- kens ställning på mellanstadiet. — — Sänkes fordringarna i matematik, torde inträdes-

fordringarna till gymnasiet böra skärpas.»

Rektor i Sundbyberg gör också ett visserligen kort -— sammanfattande uttalande:

»Erfarenheten efter ett år är ju ytterst begränsad. Emellertid kan sägas, att försöket med 3—årig linje inte givit negativa resultat. Kuggningen i 1:, var inte större än i 14.»

I fråga om försöken vid samrealskolan i Bollnäs ger skolöverstyrelsen i sin senaste redogörelse för försöksverksamheten vid högre skolor (Aktuellt 1955 s. 45—46) följande redogörelse: *

»De 22 elever, som hösten 1951 intogs på den treåriga linjen, hade en jämförelsevis hög poängsumma.

Av de intagna eleverna hade 12, dvs. drygt hälften, 20 poäng eller högre. Av de elever, som samtidigt intogs i den fyraåriga realskolan, hade endast 18 procent 20 poäng eller högre. Slutresultatet för de 22 elever, som intogs på den treåriga linjen, har blivit, att 14 elever eller 64 procent har tagit realexamen. lllotsvarande siffra på den fyraåriga linjen var 35 procent. De 14 i realexamen godkända eleverna på den treåriga linjen hade vid sitt inträde i skolan en genomsnittlig betygspoäng på 19,9 och vid realexamen 17,4-. De godkända eleverna på den fyraåriga linjen hade vid inträdet en genomsnittlig betygs- poäng på 19,6 och vid realexamen 19,3.»

Överstyrelsen anser det med hänsyn till försökets begränsade omfattning icke möjligt att draga några bestämda slutsatser.

Detsamma torde i ännu högre grad vara fallet beträffande försöken i Hus- kvarna och Sundbyberg, som ännu icke förts fram till realexamen. Av intresse är dock det negativa resultatet av det inledande försöket i Huskvarna, som nog måste sägas inskärpa vikten av att en icke alltför låg betygströskel fast- ställes för tillträde till den treåriga realskolan.

3. Huvudintresset samlas givetvis kring den grupp av treåriga realskolor, som bygger på i princip odifferentierad engelskläsande folkskola. Hit hör det mest omfattande försöket med treårig realskola, nämligen 1947 års försöks- verksamhet i Stockholm. I några av de skoldistrikt, där det finns treårig realskola, förbereds real— skolan genom förstärkningsanordningar, framför allt vid undervisningen i engelska. Sådan förekommer åtminstone i Stockholm, Göteborg, Halmstad och Lund. Vanligen får läraravdelningar med mer än 20 barn delas i två under- visningsavdelningar under en eller två veckotimmar vid undervisningen i engelska i klass 5 eventuellt även i klass 6. Särskilt omfattande är förstärkningsanordningarna i Lund, där uppdelning sker i båda klasserna under 3 veckotimmar i engelska. och 1 veckotimme i ma- tematik. Folkskolestyrelsen meddelar, att barnen därvid fördelas i grupper efter sina allmänna resurser i studieavseende. Över-flyttning under löpande termin från den ena gruppen till den andra kan ske, om så visar sig lämpligt. Klassbibliotek har anordnats i samtliga avdelningar. Som villkor för intagning i den treåriga realskolan brukar föreskrivas, att lärjungen skall vara godkänd i alla läsämnen och ha uppnått en viss betygs— summa. Denna skiftar något från ort till ort, såsom framgår av följande tablå:

Betygssumma i 10 ämnen

Stockholm, inbyggda linjerna .......................................... 16 poäng Halmstad, » » .......................................... 16 » Lund, » » .......................................... 16 » Göteborg, h. a. 1. för flickor ............................................ 17,5 » Hälsingborg, h. a. 1. för flickor ........................................... 18 » Göteborg, Burgårdens samrealskola ...................................... 17 »

Därjämte brukar stadgas, att 6 eller 6,5 poäng skall falla inom ämnes— gruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära, tillämpad räkning och engelska.

Vid de tre till allmänna läroverk förlagda linjerna har i praktiken inga lärjungar intagits på minimipoäng. Vid de båda göteborgsläroverken var den lägsta förekommande poängen vid fjolårets intagningar 18,5 (10 ämnen och ämnesgrenar), vid Hälsingborgsläroverket 20. Intagningen är samordnad med intagningen till klass 14 och kan, om så anses behövligt, försiggå under intag— ningsnämndens medverkan.

De i folkskolan inbyggda realskollinjerna är något lättare tillgängliga. En— dast vid handelslinjen i Halmstad har poängtröskeln på grund av utrymmes- brist varit något högre än som avsetts, i fjol 17,5 poäng. I detta skoldistrikt kan intagningsnämnden medge viss reduktion av den fordrade betygssumman för inträdessökande till den tekniska linjen med goda vitsord i teckning och i manlig slöjd och för inträdessökande till den husliga linjen med gott vitsord i kvinnlig slöjd.

Bland de inträdessökande kan förekomma lärjungar, som genomgått folk— skolans sjunde klass. Vanligast synes detta vara i Halmstad, där omkring 11 procent av lärjungarna i realskolan kommer från klass 7. Däremot har de tre- åriga linjerna vid läroverk endast undantagsvis utnyttjats av lärjungar, som genomgått nämnda klass.

Erfarenheterna av lärjungeurvalet och lärjungarnas studieintresse har vid de tre läroverkslinjerna hittills varit goda. Rektor i Hälsingborg anser sig till och med kunna ge det studieintresse, som 1953 års årgång lade i dagen, vits- ordet »utomordentligt». Rektor vid flickläroverket i Göteborg har också i det hela ett gott lärjungeurval men finner den höga intagningspoängen behövlig:

»Den stadgade poängsumman, 17,5 poäng, är i dessa betygsinflationstider ingen säker garanti för ett stabilt lärjungeurval. Lärjungar med 18 poäng ha visat sig svikta. Det är en truism att framhäva, att ju högre poängsumma lärjungarna representerar, desto säk- rare infriar de förhoppningarna om en solid 3-årig väg fram till examen. De lärjungar, som intagits på denna linje, visa sig mestadels vara medvetna om vad som krävs av dem.»

Arbetsbelastningen betecknas som relativt sträng men ingalunda orimlig för det slag av lärjungar, som bör rekrytera linjen.

Då försöken vid Hälsingborgslälroverket nu hunnit så långt, att den första årskullen nått upp till realskolans avslutningsklass, torde det vara av särskilt intresse att återge vissa partier av redogörelsen från detta läroverk.

Erfarenheterna av de båda första lärjungeuppsättningarna har icke helt sammanfallit. I den första uppsättningen framträdde redan första året tecken på en väl hög arbetsbe- lastning, som i någon mån tog sig uttryck i uppgifterna om överläsningstid men starkare i lärjungarnas känsla av en tyngande arbetsbörda. På höstterminen andra året tyckte sig vissa lärare iakttaga en avmattning i klassens studieintresse; höstterminens betyg vittnade

om en viss tillbakagång även för de bättre lärjungarna. Vårterminen innebar emellertid en återhämtning.

»Erfarenheterna av två års arbete med denna första årgång tala först och främst om att för fullgoda studieresultat efter realskolans standard fordras på en treårig linje goda betyg. Elever med mindre än 18 poäng i 9-ämnesgruppen (AB i genomsnitt) synas ha små utsikter att klara sig, och även för elever med mellan 18 och 20 poäng blir belastningen ganska hård. Elever med 20 poäng eller däröver i denna årgång synes i regel ha klarat sig utan större svårigheter.

Vetskapen om den första årgångens svårigheter synes ha ingett en viss betänksamhet 1953 anmälde sig bland c:a 150 endast 30 till den treåriga linjen. Dessa hade emellertid alla goda betyg endast ett par elever med under 20 poäng i 9 ämnen anmälde sig, en- dast en under 19, och denna återtog senare sin anmälan. Resultatet blev en elitklass med mycket goda studieförutsättningar och stort studieintresse. Andan i klassen har också varit utomordentlig, och både undervisningstakten och kunskapsstandarden ha hållits hög.» — — »Några klagomål över arbetsbördan ha icke sports, och den redo— visade överläsningstiden har icke varit högre än normalt. Något större än i 14 torde dock arbetsbelastningen ha varit.

Elot denna bakgrund tedde det sig förvånande, att. betänksamheten både bland måls- män och folkskollärare vid anmälan 1954 synes ha blivit ytterligare skärpt. Från Häl- singborgs stad anmälde sig till en början endast 15 sökande, vartill kommo 5 från Bjuv. Under sommarens lopp ha ett par sökande återtagit sin anmälan men ytterligare några från staden tillkommit, så att lärjungeantalet vid terminens början var 23. Att det varit fråga om en viss betänksamhet även från folkskollärarnas sida göres sannolikt av att anmälningar till treårig linje ursprungligen kommit endast från 6 av de 23 klassavdel— ningar inom staden, från vilka läroverkets nybörjarklasser detta år rekryterats. Orsaken härtill kan misstänkas ligga i den första årgångens svårigheter, som framträtt även det andra året, medan den följande årgångens framgångar ännu inte hunnit bli kända.» —

»De samlade erfarenheterna från de gångna åren visa tydligt, att en treårig linje för att nå fullgoda realskoleresultat kräver ett verkligt gott lärjungematerial, men att med ett sådant också goda resultat kunna vinnas. Tidsvinsten synes icke utöva någon särskilt stor lockelse på målsmännen, som i stor utsträckning föredraga den lugnare studietakten på den fyraåriga linjen, och jag har intryck av att även folkskollärarna ställa sig mer tveksamma än de av läroverkets egna lärare, som gjort närmare bekant— skap med linjen. Även dessa —- och med dem vill jag instämma -— finna det dock ute- slutet att med ett genomsnittligt lårjungematerial utan oskäligt tung arbetsbelastning nå fram till realexamen eller motsvarande gymnasiestadium på tre år.»

På realskoleutredningens fråga, huruvida fordringarna i realexamen över lag bör sänkas med hänsyn till de lärjungar, som har treårig lärogång, svarar rektor:

»lcke om linjen blir en elitlinje med mycket gott lärjungematerial, såsom här efter— strävas. Skall linjen bli huvudvägen till realexamen måste fordringarna sänkas, såvida icke differentiering genomföres i folkskolans femte och sjätte klasser.»

Rektorn betonar emellertid, att någon väsentlig sänkning icke är möjlig utan skadliga följder för gymnasiestudierna. »Om en sådan dock genomföres, måste väsentligt skärpta betygskrav för inträde på gymnasium införas.»

En viss uppfattning om arbetsförhållandena inom en studiegång kan vinnas även genom undersökning av förtidsavgången från vederbörande linje. Lär— jungeantalet på höstterminen i de olika klasserna av de tre läroverkslinjerna framgår av följande tabell.

Tabell 29. Lärjungeantalet på de treåriga realskollinjerna i Göteborg och Hälsingborg.

Antal lärjungar den 15 sept. i Läsår klass 1 klass 2 klass 3 1952/53 ....................................... 36 1953/54, ....................................... 103 31 1954/55 ....................................... 95 95 10

Linjen i Hälsingborg startade hösten 1952, de båda linjerna i Göteborg hösten 1953. Inga kvarsittare undervisas på dessa linjer; de som inte kan flyttas till högre klass, överförs till läroverkets fyraåriga linje. Det låga lärjungeantalet i klass 33 beror huvud- sakligen på avgång i normal ordning till det fyraåriga gymnasiet. Av de 36 lärjungar, som startade hösten 1952 i klass 13 i Hälsingborg, befann sig hösten 1954 10 i klass 33 och 18 i ring P, båda grupperna efter flyttning i vanlig ordning, medan 8 lärjungar, som ett år gått miste om flyttning, befann sig i klass 3'*. Dessa kvarsittare har i regel alltifrån början varit lärjungar med svagare betyg än klassens genomsnitt. I ett par fall har kvarsittningen sammanhängt med speciella omständigheter av personlig art. Realexamen hade vid tiden för vår enkät ännu icke avlagts på någon av dessa linjer.

Alla tre rektorerna ställer sig betänksamma gentemot ett allmänt genom- förande av treårig realskola. Den bör endast förekomma som undantagsform, inskärper den citerade hälsingborgsrektorn. Och rektor vid Burgårdens sam- realskola har ännu allvarligare farhågor:

»Att med den ringa erfarenhet, som vid skolan vunnits av 3—årig linje och av folkskol- lärarnas tjänstgöring avge något bestämt omdöme i denna fråga, är icke möjligt. Dock torde med säkerhet kunna konstateras, att om 3-årig linje helt genomföres, måste detta ha en betydande sänkning av kunskapsresultatet till följd, säkerligen också av bildnings- resultatet. Det måste bli ett mycket stort antal elever, som icke kan klara den 3-åriga linjen. Kvarsittning och utkuggning kommer att ökas. Fyraåriga linjer här vid sidan av treåriga behållas under övergångstiden, alltså så länge realexamen finnes.»

Icke heller rektor vid h. allm. läroverket för flickor i Göteborg önskar över— gång till ett system med treåriga realskolor.

»Att jag för detta läroverks räkning sökt och erhållit tillstånd att börja en inbyggd 3-årig realskolelinje beror därpå, att jag alltid ansett det vara orättvist mot kvinnliga lärjungar, att dessa icke — såsom fallet är med de manliga eleverna —— kunna avlägga realexamen och studentexamen på 9 resp. 12 år. Denna 3—åriga linje var för mitt läroverk det enda sättet att organisera en linje, som åtminstone i ett avseende hade samma fördel som den 5—åriga linjen, i det att den förde fram till realexamen på samma tid. Jag håller före, att den 3-åriga linjen fordrar ett urval av begåvade och arbetsvilliga lärjungar.»

De i folkskolan inbyggda treåriga linjerna arbetar under delvis andra för— hållanden än läroverkslinjerna.

Stockholm skolorganisationskommz'tté har utfört omfattande statistiska un- dersökningar rörande förhållandena inom 1947 års försöksverksamhet, särskilt de första årgångarna. Bland annat har rekryteringsförhållandena skärskådats.

% ___—Till högre skolor 22—

————— Till inbyggd leor. linje 20 _ r—a 1 18 - ll X'X / 16 — / I II. _ I I 12 _ [%*—J I 10 - I I ' X

X Ö 1. _ ;! x x ' x Oo

./, X / »74/ a_k/Ax ' ' . . = . . A n = : X. 20 2 9 fo fr (2 1'3 12 15 1'6 1'7 1'5 1'9 1 2'2 2'3 poäng

Diagram, 5. Betygsfördelningen i klass 4.— för två lärjungegrupper inom överlärardistrikt tillhörande 1947 års försöksverksamhet.

De första försöken omfattade fem överlärardistrikt, nämligen Blommens— berg, Hägerstensåsen, Kristineberg, Riksby och Älvsjö. Antalet lärjungar i klass 4 i dessa överlärardistrikt uppgick vårterminen 1947 till 677, varav 85 eller 12,5 procent övergick till högre skolor. Påföljande år, vårterminen 1948, uppgick lärjungeantalet i klass 4. till 756, varav 112 eller 14,9 procent vann inträde i högre skolor. Av de återstående fortsatte en del två år senare på den treåriga teoretiska linjen, en del på den treåriga praktiska linjen och en del i vanlig klass. Följande tabell anger för var och en av de fyra grupperna den genomsnittliga betygspoängen i klass 4 dels i samtliga nio ämnen och ämnes- grenar, dels i de tre ämnesgrenarna tal— och läsövningar, skrivning och språk— lära och tillämpad räkning, till vilka särskild hänsyn tages vid intagningen i högre skolor.

Betygsfördelningen för de lärjungar, som gick till högre skolor, och de som gick till den i folkskolan inbyggda teoretiska linjen, belyses ytterligare av ovan— stående diagram, som sammanfattar de båda årskullarna. Diagrammet ger den procentuella fördelningen av betygen, varvid halva poäng sammanförts med närmast högre hela poängtal, så att exempelvis 13,5 och 14 poäng fått bilda en grupp. För de lärjungar, som gått till högre skolor, var som synes 16,5 —19 de oftast förekommande poängtalen, för dem som gått till den teoretiska linjen däremot 13,5—15.

Tabell 30. Betygsfördelningen i klass I,; för vissa lärjungegrupper inom överlärardistrikt tillhörande 1947 års försöksverksamhet.

Medelpoäng i klass 4

.. _ samtliga nio ämnen de tre särskilda

Lärjungegrupp och ämnesgrenar; grenarna;

årskull årskull 1947 1948 1947 1948 1. Lärjungar, som gick till högre skolor ........ 16,8 17,5 5,7 6,0 2. Lärjungar, som senare gick till teor. linje . . .. 14,2 14,6 4,9 5,0 3. Lärjungar, som senare gick till praktisk linje .. 11,1 11,0 3,7 3,8 4. Lärjungar i »vanlig klass» .................. 9,7 9,9 3,2 3,4

För den första årskullen undersöktes jämväl målsmännens procentuella för— delning efter socialklass inom de fyra lärjungegrupperna. Resultatet framgår av nästa tabell:

Tabell 31. Målsmännens fördelning efter socialgrupp.

Socialgrupp Lärjungar, som gick till I II III Högre skolor .................................. 9,5 54,8 35,7 Teoretisk linje ................................ 4,7 30,9 64,4 Praktisk linje ................................. 0,3 23,3 76,4 Vanlig klass .................................. 19,4 80,6

Från klass 6 avgick vårterminen 1949 ytterligare Bä lärjungar av första års— kullen till högre skolor. Påföljande år, då andra årskullen hunnit till motsva- rande punkt, avgick 37 elever. Avgången vid denna förgreningspunkt var sålunda endast något mer än tredjedelen av avgången från klass 4. Avgången torde i några fall ha berott på att den för inträde på teoretiska linjen före— skrivna poängsumman icke uppnåtts; i andra fall uppgav målsmännen, att den treåriga studiegången på den teoretiska linjen kunde väntas bli för krävande.

De lärjungar i första årskullen, som övergick till den teoretiska linjen, hade vårterminen i klass 6 i medeltal 17,9 poäng (10 ämnen), medan de som över- gick till den praktiska linjen i medeltal hade 12,2 poäng. Av dem som valde teoretiska linjen hade endast 3 lägre betyg än Ba i engelska, medan av dem som valde den praktiska linjen icke mindre än 34 var underkända i ämnet. I andra årskullen var skillnaden något mindre utpräglad.

På realskoleutredningens fråga om lärjungeurvalet på de inbyggda examens— linjerna och lärjungarnas studieintresse svarar folkskoledirektionen:

»Den tillämpade minimipoängen synes väl avvägd, och studieintresset har i allmänhet varit mycket stort. Både hem och elever har varit medvetna om att 1947 års skolor givit dem en chans till realskoleutbildning, som de annars inte haft.

Vid bedömning av resultaten måste givetvis beaktas, att det här i viss utsträckning är fråga om ett nytt klientel för realskolan. Det är i åtskilliga fall skolan och barnen själva, som tar initiativet till placeringen på den teoretiska linjen. Föräldramotivationen och hemmiljön är sålunda i viss mån olika dem som gäller för elever i andra realskolor.»

Rekryteringsförhållandena är i viss mån likartade vid de inbyggda linjerna i Lund och Halmstad. Den teoretiska linjen i Lund synes dock ha dragit till sig ett någorlunda gott lärjungematerial att döma av följande uttalande av folkskolestyrelsen i Lund:

»Av de elever, som har mycket höga betyg i klass 4, övergår de flesta till 5-årig real— skola. Elevmaterialet i folkskolans teoretiska linje synes emellertid vara synnerligen gott, vilket omvittnas av lärarna. De mest studiebegävade eleverna i klass 6 söker sig i allmänhet till den teoretiska linjen. Därför kommer i stort sett elevmaterialet på den praktiska linjen att ha något sämre standard än på den teoretiska. Det kan vara svårt att hålla studieintresset vid makt hos de elever, som icke kan motsvara ställda krav på studieresultat.»

I Halmstad är erfarenheterna ogynnsammare särskilt i fråga om den tekniska linjen. F olkskolestyrelsen i Halmstad meddelar därom följande:

»Intagning i praktiska realskolans första klass sker huvudsakligen i folkskolans 6:e klass, och från den årskullen hade förra året över 30 % redan övergått till vanlig realskola eller till flickskola, dels efter Ake, dels efter 5:e skolåret. Det är därför uppenbart, att folkskolans realskollinjer arbetar med ett ur begåvningssynpunkt betydligt svagare lär— jungematerial än den traditionella realskolan och flickskolan. Det har företrädesvis gjort sig märkbart på maskintekniska linjen, där lärjungarnas förmåga att tillgodogöra sig kurserna i matematik och fysik i vissa fall visat sig otillräcklig.

Lärjungarnas studieintresse är med få undantag mycket tillfredsställande. Både lär- jungar och föräldrar visar uppskattning och tacksamhet för den nya utbildningsmöjlig- het, som har skapats genom de praktiska realskollinjernas tillkomst.»

Vi övergår nu till att redogöra för vad som vid vår enkät har framkommit i fråga om arbetsförhållandena inom de inbyggda linjerna.

Skolöverstyrelsen har fastställt särskilda tim— och kursplaner för treåriga teoretiska realskollinjer (Aktuellt 1953 s. 276). Överstyrelsen har därvid funnit det nödvändigt att något öka timsummorna i jämförelse med den fyraåriga linjens tre högsta klasser. I klass 13 har sålunda modersmålet fått 5 timmar och matematik 4 timmar mot 4 resp. 3 i klass 24, medan i stället gymnastiken fått sänkt från 4 till 3 veckotimmar. I klass 23 har engelskan 4 timmar mot 3 i klass 34, vilket kompenserats genom indragning av en timme gymnastik för gossarna och en timme teckning för flickorna.

Dessa tim- och kursplaner följs vid de tre läroverkslinjerna i Göteborg och Hälsingborg samt vid den teoretiska linjen i Lund. Vid den teoretiska linjen i Stockholm har engelskan en veckotimme mindre (i klass 23) än ämnet skulle ha enligt skolöverstyrelsens timplan, medan historia och biologi i stället

fått vardera en halv veckotimme mer. En del jämkningar har också företagits beträffande övningsämnena; deras totala timtal har dock endast minskats med en veckotimme.

Den inbyggda realskolan i Lund har utom den treåriga handelslinjen även en fyraårig avsedd för lärjungar utan förkunskaper i engelska. År 1953 intogs på denna linje 12 lår- jungar från andra skoldistrikt och år 1954 10 lärjungar. Timplanen för den fyraåriga handelslinjen överensstämmer helt med skolöverstyrelsens normalundervisningsplan för handelsrealskolor (Aktuellt 1953 s. 167). Timplanen för den treåriga handelslinjen skiljer sig rätt obetydligt från normalundervisningsplanen för handelsrealskolomas tre högsta klasser. I de praktiska läroämnena är timsummorna helt sammanfallande, i de teoretiska har engelskan fått en veckotimmes förstärkning, medan historia, matematik och fysik fått vidkännas en reduktion med sammanlagt två veckotimmar. Styrelsen anser en ökning av modersmålsundervisningen på handelslinjen med en veckotimme önskvärd men har i övrigt intet väsentligt att anmärka, »för så vitt man utgår ifrån att realskolans nuvarande studiemål icke skall förändras».

I Halmstad finnes ingen inbyggd teoretisk linje; de tre linjerna leder till praktisk realexamen inriktad på handel, teknik resp. husligt arbete. Timplanerna skiljer sig här betydligt mer från de praktiska realskolornas vanliga timplan. Ämnet franska har sålunda helt utgått från timplanen, och i tyska skall på alla linjer — även handelslinjen grammatiken inskränkas till de delar av formlära och syntax, som är oundgängligen nöd- vändiga för att förstå de lästa texterna. Timtalet i gymnastik har på. samtliga linjer begränsats till 2 timmar i veckan mot 3 a 4 vid de praktiska realskolorna. På handels- linjen får det som svårt ansedda ämnet stenografi i examen ersättas med det lättare ämnet maskinskrivning. På den maskintekniska linjen har fysik blivit frivilligt ämne i den skriftliga delen av examen, mekanik med hållfasthetslära sammanförts med fysiken och det sammanlagda antalet veckotimmar för de båda ämnena minskats från 16 till 9 i jämförelse med praktiska realskolans tre högsta klasser. Matematik och kemi har beskurits med tillsammans 4,5 timmar, medan historia och samhällslära förstärkts med 4 vecko— timmar. Principiellt viktigt är, att de praktiska läroämnena, vilka i de praktiska real- skolorna brukar vara fördelade på fyra år, här måste koncentreras till tre. På den husliga linjen gäller de största ändringarna samhällskunskap, matematik och tyska, av vilka de båda första avsevärt stärkts och det senare ännu mera försvagats.

Undervisningsmetoderna skiljer sig icke från dem som brukas på läroverkens vanliga realskollinjer. Däremot har det ansetts önskvärt, att lärjungarna har tillgång till läxhjälp. I Stockholm har sådan varit organiserad såväl i klasserna 5 och 6 som på högstadiet. Företrädesvis har det gällt språk och matematik.

»Denna läxläsning har som regel förlagts i anslutning till skoldagen», heter det i skol— organisationskommitténs redogörelse. »Dess omfattning har varit något olika i de olika skolorna, beroende på de lokala förhållandena, möjligheten att erhålla lärare o. s. v. Som ett genomsnitt torde kunna anges omkring 2 veckotimmar per klassavdelning. Läxhjälpen har varit motiverad bl. a. av det odifferentierade och relativt svaga elevmaterialet i klas- serna 5 och 6 och svårigheterna för flertalet elever på teoretiska linjen att i hemmen få eventuellt erforderlig hjälp. Denna läxhjälp har visat sig värdefull, kanske särskilt för eleverna på den teoretiska linjen.»

. Jämväl i Lund anordnas läxhjälp två timmar dagligen måndag—fredag under terminen, och i Halmstad, där man överväger att införa samma arrange-

mang, har tillsvidare hemuppgifterna i största möjliga omfattning begränsats.

Överlärama i Stockholm, som av folkskoledirektionen tillfrågats om lär— jungarnas arbetsbörda, förklarar genomgående, att den varken av lärjungarna eller lärarna anses för stor. Även i Lund har undervisningsplanen för den teore- tiska linjen kunnat följas, utan att lärjungarna alltför mycket behövt an- stränga sig.

Däremot rapporteras från Lund, att handelsämnena på den praktiska linjen, i synnerhet stenografien, tar mycken tid i anspråk. Samma erfarenheter har man, trots de medgivna lättnaderna, gjort i Halmstad:

»Särskilt på handelslinjen är arbetsbelastningen avgjort för stor. Där är som bekant även de praktiska läroämnena i hög grad teoretiska. Också på övriga linjer är arbets- bördan stor. Även det förhållandet, att det ännu knappast finnes några läroböcker avsedda för de 3-åriga realskollinjerna, bidrar till att öka arbetsbördan, särskilt innan man ännu hunnit skaffa sig tillräcklig erfarenhet om den nya skolformen. En betydande utgallring av mera oväsentligt lärostoff i de teoretiska ämnen, som inte är av grundläggande bety— delse för den linje det är fråga om, borde kunna ske. En lärokurs, som koncentreras på det väsentliga, torde snarare ge lärjungarna ökade förutsättningar för framgång i verksamhet eller fortsatta studier inom det område de inriktat sig på», skriver folkskolestyrelsen.

Folkskoledirektionen i Stockholm anser, att frågan om sänkning av ford— ringarna i realexamen möjligen kan diskuteras, men att motivet under inga omständigheter bör vara upprättandet av treåriga realskolor. Bland överlärarna är meningarna delade; 19 uttalar sig för någon reduktion av fordringarna, över lag eller i vissa ämnen, medan 16 inte anser någon sänkning påkallad. Vid de skolor, där realexamen avlägges, är majoriteten omkastad. Mot 2 röster för sänkning av fordringarna står & som vill hålla dem uppe. Icke heller folkskole— styrelsen i Lund anser sänkning av fordringarna erforderlig.

Folkskolestyrelsen i Halmstad håller före, att den praktiska realexamen bör mer radikalt än enligt nuvarande bestämmelser skilja sig från den traditio- nella. Detta behöver dock icke innebära, att fordringarna sänks över lag. Lär- jungarna bör på nya kunskaps- och färdighetsområden kompensera den reduk— tion av kunskapskraven, som medgivits på andra. Genomföres omläggningen på detta sätt, behöver man ej befara, att examens användbarhet skall minskas på områden, som ligger i linje med linjens studiemål. Denna mening omfattas även av några av överlärarna i Stockholm.

Förtidsavgången från skolor tillhörande 1947 års försöksverksamhet belyses av följande tabell, som är analog med den för läroverkslinjerna meddelade (tab. 29, s. 129).

Lärjungeantalet anges i tabellen som en summa; den första termen är anta- let lärjungar, som tillbringar sin första (eller andra) termin i klassen, den andra termen antalet lärjungar, som där tillbragt mer än två terminer, alltså kvarsittarna. Vid jämförelse med de treåriga läroverkslinjerna observerar man starkare förtidsavgång inom 1947 års försöksverksamhet. Ett betydande antal lärjungar har tydligen övergått till den praktiska linjen eller avbrutit studierna

Tabell 32. Lärjungeantalet på de treåriga teoretiska realskollinjerna inom 1947 års försöksverksamhet.

Antal lärjungar på teoretiska linjen den 15 sept. i Läsår klass 7 klass 8 klass 9 1953/54 .............................. 221+15 194+11 122+ 4 1954/55 .............................. 321+25 167+28 137+16

sedan skolplikten fullgjorts. Däremot har avgången till gymnasiet varit obetyd- lig: 8 lärjungar år 1953 och 10 år 1954. Den enkla treåriga linjen vid flickläro- verket i Hälsingborg har på ett år levererat lika många lärjungar till det fyraåriga gymnasiet som hela 1947 års försöksverksamhet på två är; några bestämda slutsatser därav kan dock icke dragas, förrän siffror föreligger även beträffande övergången till treårigt gymnasium.

Folkskoledirektionen understryker, att övergången till den praktiska linjen »som regel» försiggått utan större svårigheter. »En stor fördel med skolformen ligger just i att eleverna kan byta utbildningslinje utan att detta väcker upp— seende.»

_ De inbyggda linjerna vid folkskolorna i Lund och Halmstad hade hösten 1954 ännu mycket ringa erfarenhet i fråga om lärjungekaderns stabilitet. I Lund var avgången från skolan efter första året på högstadiet obetydlig, men 9 lär- jungar överfördes från den treåriga till den fyraåriga handelslinjen och 2 till folkskolans yrkeslinje. I Halmstad var däremot avgången påfallande stor. AV de 102 lärjungar, som hösten 1953 intogs i klass 7 på inbyggd linje, återfanns hösten 1954 endast 74 i nästa klass av de inbyggda linjerna.

Folkskolestyrelsen framhåller, »att lärjungarna i vissa fall uppenbarligen saknat det stöd och den förståelse från hemmets sida, som skolgången i denna skolform kräver. Det har sålunda förekommit, att lärjunge, trots svårighet att tillägna sig undervisningen, haft avlönat deltidsarbete på eftermiddagarna. Givetvis kan också bristande erfarenhet och en viss osäkerhet om skolans särart från lärares sida ha medverkat till avgången. För att öka samarbetet mellan skola och hem kommer folkskolestyrelsen inom kort att ta initiativ till bildande av en målsmannaförening vid skolan.»

Av de inbyggda linjerna har, som redan nämnts, endast 1947 års försöks- verksamhet hittills fört fram abiturienter till realexamen. Antalet godkända och underkända vid vårterminens examina åren 1952—54 framgår av tabellen överst på nästa sida. För jämförelses skull har motsvarande siffror för hela riket införts i tabellens högra del.

Tabellen antyder, att procenten underkända i realexamen såväl i riket i dess helhet som speciellt vid 1947 års försöksverksamhet väsentligen bestäms av de skriftliga proven. I den muntliga prövningen är kuggningsprocenten ge—

Tabell 33. Realexamen vårterminerna 1952—54 inom 1947 års försöks- verksamhet och i hela riket.

1947 års försöksverks. Hela riket, egna lärj. Examinandgrupp

1952 * 1953 ' 1954.1 1952 1953 1954 Anmälda till realexamen ...................... 100 96 122 11 673 13 231 14 234 Underkända i skrift]. prövning ................ 13 11 20 414 923 946 Proc. av de anmälda ........................ 13 11 16 3,5 7,0 6,6 Underkända i muntl. prövning ................ 0 O 0 36 36 31 Proc. av de i skriftl. prövning godkända ...... O 0 0 0,3 0,3 0,2 I examen godkända .......................... 87 85 98 11056 11 987 12 963 Proc. av de anmälda ...................... 87 89 80 94,7 90,6 91,1

nomgående obetydlig. Vidare framgår, att procenten underkända alla tre åren varit större inom 1947 års försöksverksamhet.

Med anledning av vår fråga huruvida en organisation med treåriga realskol— linjer baserad på en odifferentierad sjätte klass skulle, tagen som helhet, vara förmånligare än den nuvarande dubbla anknytningen, meddelar folkskoledirek— tionen i Stockholm först följande översikt av överläramas uppfattning:

Anses en övergång till treårig realskola fördelaktig

svar: — från organisatoriska från differentierings- synpunkter? synpunkt? Ja. ................................ 37 18 Tveksamt .......................... 4 13 Nej ............................... 8 Inget svar ......................... 2 4 Summa ............................ 43 43 från arbetshygienisk —— från uppfostrings- synpunkt? synpunkt? Ja ................................ 29 34 Tveksamt ......................... 9 7 Nej ............................... 2 — Inget svar ......................... 3 2 Summa ........................... 43 43

Som motivering har av överlärarna bland annat anförts följande: »Klasslärarsystemet, som är av stor uppfostrande betydelse för barn i 11—12 årsåldern, kan bibehållas i femte och sjätte klassen. — Barnen får under en längre del av sin skoltid uppfostras tillsammans i en odifferentierad grupp. —— Avgörandet om övergång till högre skolor uppskjutes till en tidpunkt då deras förutsättningar för teoretiska studier och deras yrkesfallenhet säkrare kan fastställas. För den avlämnande skolan är det av stor betydelse att övergång uppskjuts. — Det är ur arbetshygienisk synpunkt värdefullt att inte barn i 10-årsåldern utsätts för den press som det nuvarande differentieringssystemet innebär.» '

Det framhålles dock även, att en stor del av de nuvarande anknytnings— problemen kommer att finnas kvar efter övergången till treårig realskola, i händelse platstillgången fortfarande bleve otillräcklig.

Folkskoledirektionen delar helt överlärarnas synpunkter såsom de avspeglas i tabellen och betonar, att ur folkskolans synpunkt den dubbla anknytningen är avgjort ofördelaktig.

Om det anses nödvändigt att på grund av bristen på akademiskt utbildade lärare låta folkskollärare övertaga undervisningen på det åldersstadium, som motsvarar klasserna 15 och 25, synes det naturligt, att denna undervisning för— siggår i folkskolan. Klass 14 intager i viss mån en annan ställning, säger folk— skoledirektionen. Indragning av den femåriga realskolans båda lägsta klasser behöver icke nödvändigtvis medföra indragning även av klass 14.

Folkskolestyrelserna i Lund och Halmstad anser likaledes, att en genomförd organisation med treåriga realskollinjer, baserade på odifferentierad sjätte klass, är att föredraga framför den nuvarande dubbla anknytningen. I Halm- stad är man till och med i färd med att omorganisera skolväsendet i denna riktning. Folkskolestyrelsen där skriver:

»Den dubbla anknytningen är mycket besvärande för folkskolans verksamhet. Den föranleder ofta klassupplösningar och lärarbyten både efter 4:e och 5:e skolåren, och detta innebär betydande olägenheter för undervisningen och framkallar inte sällan irritation hos föräldrarna.

Folkskolestyrelsen har enhälligt tillstyrkt ett förslag om att stadens skolväsen fr. o. m. läsåret 1955/56 omorganiseras så att klasserna 15 och 25 i läroverket samt 17 och 27 i flickskolan indrages och ersättes med 3-årig realskola resp. 5—årig flickskola.» — — ——

»En samtidig övergång (efter 6:e klass) till olika utbildningsvägar skapar förutsättningar för en jämnare fördelning av lärjungarna mellan olika utbildningslinjer. Med nuvarande ordning blir de praktiska utbildningsvägarna tillbakasatta till förmån för de teoretiskt betonade. Om därjämte tillräckliga möjligheter till högre skolutbildning med olika studie— mål skapas, kan alla lärjungar, som har förutsättningar att tillgodogöra sig sådan utbild— ning, få möjlighet att erhålla undervisning på någon linje, som passar hans anlag och intressen. Ingen behöver utestängas och hetsen vid övergången bör kunna minskas.»

Det nuvarande parallellskolesystemets olägenheter skulle enligt den me— ningsriktning, som företrädes av rektor vid seminariet på Södermalm, kunna bringas att försvinna, om man grundade skolsystemet på åtta- eller nioårig skolplikt och utformade det så, att följande villkor uppfylldes:

»1. Valet av utbildningsväg skall vara helt fritt men föregås av rådgivning från skolans sida. Genom det fria valet blir vägarna mer likvärdiga och den teoretiska vägen mindre åtråvärd.

2. Övergång från en väg till en annan skall vara naturlig vid varje läsårs slut men alltid frivillig. Kvarsittning skall vara tillåten men aldrig påbjudas.

3. Inga likriktande examenskrav. Dessa hindrar individualisering, d. v. s. försinkar de duktigaste och pressar de svagare över förmåga. Slutkraven anpassas efter elevernas indi- viduella förutsättningar.»

4. Mot den jämförelse mellan 1947 års försöksverksamhet och de äldre real— skoleformerna, som gjorts i tabellen på s. 136, kan vissa icke ogrundade erin- ringar framställas. Examensresultaten beror inte bara av skolans organisation utan också av lärarnas skicklighet, lärjungarnas studiebegåvning och åtskilliga omständigheter, som står i samband med lärjungars avgång från skolan utan examen. Det kan lätt konstateras, att lärarskickligheten i enskilda fall starkt påverkar examensresultaten. Särskilt vid mindre skolor, där undervisningen bestrides av ett fåtal lärare, är en sådan påverkan ofta mycket påtaglig. Någon statistiskt användbar mätare för lärarnas aktuella skicklighet existerar knappast, men man torde kunna antaga, att i ett större material goda och dåliga lärare före— kommer i någorlunda konstanta proportioner. Insamlar man uppgifter för ett tillräckligt antal år och ett tillräckligt stort antal klassavdelningar av två realskoleformer, som skall jämföras, torde man därför kunna komma så långt med jämförelsen, att praktiska slutsatser blir möjliga.

Däremot måste hänsyn nödvändigtvis tagas till lärjungematerialets beskaf— fenhet och i synnerhet till de lärjungeegenskaper, som brukar sammanfattas i ordet studiebegåvning. Förutsättningarna för ett gott examensresultat är obe- tingat större, om läraren får undervisa en lärjungeuppsättning, som tagit sig igenom den trånga porten vid en hård utrymmeskonkurrens, än om han måste arbeta med de vid konkurrensen utestängda. Stockholms skolorganisations- kommitté har uppvisat, att förutsättningarna i detta avseende varit relativt ogynnsamma inom 1947 års försöksverksamhet. Det bör emellertid vara möj— ligt att på grundval av betygen från folkskolans klass 6 bilda lärjungegrupper, som är någorlunda homogena i avseende på studiebegåvningen, och jämföra resultaten av dessa gruppers studier i olika organiserade realskolor. Det kunde visserligen invändas, att folkskolans betygssättning trots standardproven och utfärdade anvisningar alltjämt är för ojämn. Hållbarheten av denna invänd— ning prövas emellertid under undersökningens gång. Om betygssättningen i folkskolan vore alltför ojämn, skulle skillnaden mellan de på grundval av folk— skolebetygen bildade grupperna bli obetydlig.

Även lärjungarnas avgång utan examen torde kunna ge hållpunkter för bedömningen av en skolforms förmåga att fylla sina uppgifter i samhället. Or- saken till avgången kan visserligen individuellt skifta, men man kan alltid särskilja en grupp lärjungar, som nått skolgångens mål, och en annan grupp, som lämnat skolan under sådana omständigheter, att avgången med stor san— nolikhet måste karakteriseras som ett misslyckande i studierna. Därjämte finnes en mindre grupp, som avgått utan att man av omständigheterna kan'avgöra, huruvida studierna kunnat fullföljas eller icke.

1947 års försöksverksamhet har under de fyra åren 1949—52 i klass 7 mot- tagit inemot 800 lärjungar, som normalt skulle ha varit framme vid realexa- men vårterminen 1955 eller tidigare. Detta material bör vara" någorlunda till-

räckligt som underlag för en statistisk undersökning. Då lärjungeurvalet i 1947 års försöksverksamhet torde vara typiskt för storstadsförhållandena, har vi ansett oss böra hämta jämförelsematerialet från stockholmsläroverken, och då de treåriga linjerna i 1947 års försöksverksamhet är anslutna till folkskolans klass 6, har vi begränsat jämförelsen till den fyraåriga realskolan vid de all- männa låroverken, vilken är ansluten till samma folkskoleklass.

Vi har däremot icke ansett det behövligt att utföra någon motsvarande jäm- förelse med den femåriga realskolan, då mycket omfångsrika jämförelser mel- lan fyra- och femårig realskola redan föreligger i 1940 års skolutrednings be- tänkanden och däröver avgivna remissyttranden.

Undersökningen har verkställts av 1:e aktuarien Hans-Georg Lindgren i egenskap av särskilt tillkallad expert.

Primärmaterialet har utgjorts av-lärjungekort, som tillhandahållits av rek- tors- och överlärarexpeditionerna, samt av vissa sammandrag som erhållits från Stockholms folkskoledirektion. Därjämte har hos skolöverstyrelsen befint— liga listor över resultaten av verkställda eftergranskningar utnyttjats.

AV tabellen på nästa sida framgår, vilka skolor som lämnat material, och materialets omfattning. Då avsikten varit att jämföra lärjungar, som avlagt realexamen samtidigt, har undersökningen vid de allmänna läroverken gällt de åren 1948—51 intagna nybörjarna och vid 1947 års skolor de åren 1949—52 intagna. Materialet är mindre än antalet lärjungar i nybörjarklasserna, emedan kvarsittare och lärjungar, som kommit från annan skolform än folkskolan eller annan klass än klass 6, programenligt uteslutits.

Hela materialet från fyraårig realskola omfattar 2 122 lärjungar och mate- rialet från treårig 760. De största bidragsgivarna på läroverkssidan har varit S:t Görans och Högalids samrealskolor med resp. 658 och 476 lärjungekort. Flickorna är i majoritet inom alla skolformer, minst dock vid samrealskolorna. De utgör i materialet från hela den fyraåriga realskolan 53,9 procent och i materialet från den treåriga 56,1 procent.

Klasserna har varit något mindre i den treåriga realskolan. Höstterminen 1954 var lärjungemedeltalet 26,6 i den treåriga realskolans klassavdelningar men 31,4 i den fyraårigas, om i senare fallet samläsande lärjungar tillhörande femårig realskola medräknas.

Materialet har ordnats efter betygssumman i klass 6 och uppdelats efter framgången i studierna. Vid beräkningen av betygssumman har vitsordet i engelska ej medtagits, enär särskilt i början av perioden åtskilliga lärjungar intagits i den fyraåriga realskolan utan förkunskaper i detta ämne. Betygs- summan avser alltså 9 ämnen och ämnesgrenar. Även lägre betygssumma än 13,5 har förekommit, emedan under första året intagning i den fyraåriga real- skolan ägde rum efter inträdesprov och även i den treåriga vissa speciella om— ständigheter föranlett undantag.

Tabell 3.4. Jämförelsematerialets fördelning efter skoltillhörighet.

Antal lärjungar Antal lärjungar Skola Skola ___— g fl g fl 1. H. allm. läroverk: 3. 1947 års skolor, teoreti- Bromma .............. 49 27 Ska linjen: Enskede .............. 54 56 Blommensberg ....... 112 153 Norrmalm f. flickor . . . . — 80 Hägerstensåsen Statens normalskola . _ _ 4 30 83 Kristineberg ........... 54 59 Södermalm f. flickor .... _ 113 Rikay """""""" 60 67 Södermalm f. gossar 102 —— ågågbrodal """"" 108 147 Summa 235 359 Summa 334 426 2. Samrealskolor: Brännkyrka ........... 37 46 Gubbängen ............ 33 30 Högalid ............ l. . 219 257 S:t Göran ............ 331 327 Spånga ............... 123 i 125 Summa 743 | 785

I avseende på studieframgången har lärjungarna fördelats på de tre redan nämnda grupperna. Den första består av dem som avlagt realexamen eller övergått till fyraårigt gymnasium på normaltid, den andra av dem som blivit kvarsittare i någon klass, underkänts i realexamen eller vägrats flyttning och därefter övergått till i teoretiskt hänseende mindre krävande studiegång eller avbrutit studierna. Den tredje gruppen, bortfallsgruppen, omfattar dem som övergått till annan realskola, där de ej kunnat följas, eller som trots flyttning övergått till mindre krävande studiegång eller avgått från skolan; hit har även förts lärjungar, som avlagt särskild realexamen på normaltid. Gruppernas storlek inom de olika betygsintervallen framgår av tab. 35.

Tabellen avser att orientera beträffande gruppernas storlek men däremot ännu icke att jämföra treårig och fyraårig realskola. Längst till höger anges i absoluta tal storleken av de tre huvudgrupperna för pojkar och flickor. Grupp II, försenad eller avbruten studiegång, är störst och omfattar 771 gossar och 742 flickor. Grupp I, normal studiegång, omfattar 410 gossar och 654 flickor. Grupp III, bortfallsgruppen, är tämligen liten. Siffermässigt är flickorna över- lägsna i studierna: 41,7 procent av flickorna mot endast 31,3 procent av gos— sarna har tidtabellsenligt nått skolgångens mål.

Antalet lärjungar i varje betygsgrupp anges på översta raden i envar av tabellens båda våningar. Gruppen 16—17 poäng är som synes den oftast före— kommande för båda könen. Typiskt för materialet är den ringa frekvensen av höga betygssummor. Endast 36 av de 1 312 pojkarna och 86 av de 1 570 flic—

Tabell 35. Översikt av studiegången i realskolan för lärjungar med olika betygsnivå i klass 6.

Betygssumma i klass 6

Kön och Antal studieresultat 14 5_ 17 5_ lärj. ( 13 113-14» 155 16-17 18,5 19-20 > 20

Manliga: Antal 56 135 364 378 233 110 36 1 312

I. Normal studiegång, proc. 3,6 14,1 17,0 30,7 51,5 59,1 73,0 410 II. Försenad eller avbruten stu-

diegång, proc. ............ 87,5 77,0 72,5 59,8 37,3 30,0 21,6 771

III. Bortfallsgruppen, proc. ..... 8,9 8,9 10,5 9.5 11.? 10,9 5,4 131

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 l100,0 100,0 100,0 1312

Kvinnliga: Antal 39 124 353 449 | 330 189 i 86 ll 570 I. Normal studiegång, proc. — 18,5 25,5 37,4 50,3 70,9 84,9 654 II. Försenad eller avbruten stu-

diegång, proc. ............ 94,9 73,4 63,7 52,3 33,9 19,6 5,8 742

III. Bortfallsgruppen, proc. ..... 5,1 8,1 10,8 10,3 15,8 9,5 9,3 174

| Summa 100,0 100,0 |100,0 l 100,0l 100,0 [100,0 (man .1570

korna låg över 20 poäng, varvid dock måste uppmärksammas, att vitsordet i engelska icke ingår.

Huru studieframgången ter sig som funktion av betygssumman i klass 6 framgår av de procenttal, som upptar tabellens centrala del. Procenten gossar, som kunnat fullfölja studierna i normal ordning, stiger oavbrutet från 3,6 pro— cent i lägsta betygsgruppen till 73,0 i den högsta, och en liknande gång i vär- dena framträder för flickornas del. Omvänt faller procenten lärjungar, som icke förmått följa undervisningen, från 87,5 till 21,6 procent för gossarna, när man går uppåt i betygsserien, och från 94,9 till 19,6 procent för flickorna. Den grupp lärjungar, som av den ena eller andra anledningen måst uteslutas ur undersökningen, är någorlunda jämnt fördelad på betygsgrupperna; kanske kan man dock säga, att den är minst i de lägsta betygsnivåerna, som predestinerar för grupp 2, och i de högsta, som predestinerar för grupp 1. Folkskolans betygs- sättning kan liksom all annan betygssättning svika i individuella fall, men det påtagliga samband mellan betyg och studieframgång, som avslöjar sig i ta— bellen, synes oss i varje fall ge vid handen, att folkskolebetygen är använd— bara för en grovsortering av lärjungematerialet efter studiebegåvning. De stora olikheterna i studieframgång för lärjungegrupper med högre och lägre betygs— summa vid intagningen har för övrigt tidigare påvisats i åtskilliga under— sökningar, bland annat i de undersökningar angående prövningsfri intagning, som på 1940—talet utfördes inom skolöverstyrelsens statistiska avdelning, och i en nyligen av lektorn C. G. Collin i Pedagogisk debatt publicerad uppsats.

En fylligare sammanfattning av undersökningsresultaten meddelas i bilagan, tab. IX. Skolorna är där uppdelade i tre grupper: högre allmänna läroverk och samrealskolor, båda med fyraårig studiegång, och 1947 års skolor med treårig sådan. Avgången till fyraårigt gymnasium är som synes mycket stark vid de högre allmänna läroverken och obetydlig inom 1947 års skolor, medan sam- realskolorna intar en mellanställning. Beträffande grupp II, lärjungar som försenats eller avbrutit studierna, kan i tabellen avläsas antalet lärjungar, som i varje klass blivit efter genom kvarsittning. Det visar sig, att vid de allmänna läroverken försening oftast inträffar i klass 24, medan antalet i realexamen underkända är obetydligt. Inom 1947 års försöksverksamhet åter är antalet underkända i realexamen större än antalet kvarsittare i någon av de före— gående klasserna.- Övergång till lättare skolform sker både i fyraårig och i tre- årig realskola oftast efter första klassen. De rena studieavbrotten efter ute- bliven flyttning är vanligast inom 1947 års försöksverksamhet och tar då mer— endels formen av en avgång enligt % 47 folkskolestadgan vid skolpliktstidens slut.

När en lärjunge blivit kvarsittare eller har övergått till annan skolform eller avgått från skolan, har han i överensstämmelse med undersökningsprogrammet avförts från vidare undersökning. Det är därför omöjligt att av tabellen ut- läsa, huru det gått i fortsättningen för lärjungar, som blivit kvarsittare i någon av de lägre klasserna; en del av dem kan senare ha nått studiemålet, även om det skett med tidsförlust.

Tabellen lämnar slutligen även en översikt av bortfallsgruppen. Det kan ifrågasättas, huruvida det är riktigt att, såsom i tabellen skett, hit räkna de lärjungar, som utan försening avlagt särskild realexamen, då de otvivelaktigt har valt en lättare farbar väg än de som fört fram studierna till en fullständig realexamen. Överförs ifrågavarande lärjungar till grupp II, kommer denna vid samrealskolorna redan manstarka grupp att ytterligare något ökas, medan gruppens storlek vid de båda andra skolformerna ej påverkas.

Innan vi övergår till en direkt jämförelse mellan arbetsresultaten vid de olika skoltyperna, torde det vara lämpligt att undersöka, huruvida några olikheter framträder i statistiken för olika år. Vid de fyraåriga realskolorna har nämligen intagningsförfarandet ändrats under den period, som under- sökningen avser. I början av perioden intogs lärjungarna vid varje skola för sig, 1948 efter inprövningsbetyg och 1949 efter folkskolebetyg. Från och med 1950 tillämpas central intagning, varvid inträdessökande med viss minimi- poäng fördelas mellan läroverken efter bostadsort. I tabell 36 har nu införts den genomsnittliga betygssumman i klass 6 för nybörjarna vid de olika skol— formerna vart och ett av de är, vår undersökning avser. Den första årgången i 1947 års försöksverksamhet tycks genomsnittligt ha haft ett något bättre lärjungeurval än de klasser i samrealskolorna, som skulle avlägga realexamen samtidigt, eftersom den genomsnittliga startpoängen var 16,0 i 1947 års skolor

Tabell 36. Genomsnittlig betygssumma i klass 6 för nybörjare på de fyra- och treåriga realskollinjerna i Stockholm.

Inträdesår i realskolan H ela

Skolform '

perioden 1948 1949 1950 1951 1952

H. allm. läroverk ...... 16,4 17,9 17,8 17,5 17,4 Samrealskolor ......... 15,6 16,3 16,8 16,9 — 16,4 Samtliga fyraåriga linjer 15,8 16,7 17,1 17,1 —— 16.7 1047 års skolor ........ — 16,0 15,9 16,4 16,1 16,1

mot 15,8 i de äldre läroverken. Redan det följande året var emellertid enligt tabellen förhållandena omkastade och har så förblivit. Poängmässigt är skill— naden inte så stor, men det måste ihågkommas, att utsikterna till framgång i studierna ganska snabbt stiger med betygspoängen. I övrigt bör uppmärk- sammas, att betygspoängen i tabellen fortfarande icke inkluderar betyget i engelska.

Arbetsresultatet de olika åren belyses ytterligare av tab. 37, vilken för varje årskull anger den relativa storleken av de grupper, som lyckats och misslyckats. I denna tabell har alltså bortfallsgruppen helt lämnats ur räk— ningen. De båda medtagna grupperna är uttryckta i procent av antalet lär— jungar, som kunnat följas. Det framgår, att dessa grupper för perioden i sin helhet är ungefär jämstarka såväl vid de högre allmänna läroverken som vid 1947 års skolor. Vid samrealskolorna är däremot den grupp, som har haft framgång, betydligt mindre.

Siffrorna för de särskilda åren tyder på i stort sett konstanta förhållanden vid de allmänna läroverken, högre och lägre. Däremot kan möjligen en för— skjutning spåras vid 1947 års skolor, där på sistone relativt färre lärjungar avslutat studierna i normal ordning. Huruvida detta får tolkas så, att för- söksskolorna från början övervärderat lärjungarnas prestationer men sedan anpassat sig efter allmän realskolepraxis, kan icke avgöras på grundval av en så kort och så fluktuerande talserie som den för närvarande föreliggande. Det kan mycket Väl vara fråga om reella differenser mellan de olika årgångarnas kvalitet; 1947 års skolor uppnådde de bästa resultaten med sin första årgång, som enligt tab. 36 låg jämförelsevis bäst till i betygspoäng jämfört med den fyraåriga realskolan (diff. 16,0— 15,8 : + 0,2 poäng), och de sämsta resulta- ten med den sista årgången, som betygsmässigt redan vid starten låg mera avsevärt under den fyraåriga realskolan (diff. 16,1—17,1=—1,0 poäng).

Tabell 38 ger en översikt över vitsorden i muntlig realexamen för lär- jungegrupper med olika betygsställning vid starten. Betygssumman i realexa— men har beräknats på de elva ämnena och ämnesgrenarna kristendomskun- skap, svensk skrivning, svenska språket och litteraturen, engelska, tyska, his- toria med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och

Tabell 37 . Den relativa storleken av de lärjungegrupper vid fyra- och treåriga realskollinjer i Stockholm, som uppnått resp. icke uppnått sitt studiemål.

Inträdesår i realskolan Il , Lärjungegrupp .e a perioden 1948 1949 1950 1951 1952

H. allm. läroverk:

Proc. i grupp I ..... 47 53 48 46 —— 49 Proc. i grupp II . . . . 53 47 52 54 —— 51 Samrealskolor:

Proc. i grupp I ..... 35 28 36 38 34 Proc. i grupp II . . . . 65 72 64 62 -— 66 Samtl. (lo-åriga linjer:

Proc. i grupp I ..... 38 34 40 41 —— 38 Proc. i grupp II . . . . 62 66 64 59 -— 62 1947 års skolor:

Proc. i grupp I ..... — 59 50 54 43 51 Proc. i grupp II . . . . -— 41 50 46 57 49

kemi. Läroverksstadgans betygsvalörer har begagnats, endast med den avvi- kelsen att godkännande med tvekan (B?) betecknats med valörsiffran 0,5. Den procentuella fördelningen av betygssummorna inom varje startgrupp framgår av tabellen på nästa sida. Betygssummorna i realexamen, längst till vänster i tabellen, är fördelade på tre grupper: slätstrukna betyg (10—14 betygsenhe— ter), goda betyg (14,5—20 enheter) och mycket goda betyg (20,5 enheter och därutöver). Betygssummorna i klass 6, upptill i tabellen, är uppdelade i grup- per på samma sätt som i föregående tabeller, varvid dock den sällan före— kommande lägsta gruppen sammanslagits med den närmast högre och i stället den högsta betygsgruppen uppdelats. Tabellens huvudparti upptager de pro— centtal, som skall skärskådas.

Efter så lång tid som tre eller fyra år har givetvis många enskilda lärjungar brutit igenom gränserna för den betygsgrupp de från början tillhörde. De ursprungliga grupperingarna har dock icke helt utplånats; lärjungar med låg startpoäng träffas fortfarande relativt oftare i gruppen med slätstrukna exa- mensbetyg och lärjungar med hög startpoäng relativt oftare i gruppen med mycket goda examensbetyg. Betygsfördelningen för samtliga examinander synes längst till höger i tabellen. Den är praktiskt taget lika vid de högre all— männa läroverken och samrealskolorna. Vid 1947 års skolor är däremot de mycket goda betygen något vanligare än vid statsläroverken. Detta drag i betygsfördelningen framträder skarpare, om man kolumn för kolumn jämför betygsfördelningen för motsvarande startgrupper vid statsläroverken och vid 1947 års skolor.

Tabell 38. Betygssumman i muntlig realexamen för lärjungar på fyra— och treåriga realskollinjer i Stockholm, fördelade efter betygsnivån i klass 6.

Betygssumma i Betygssumma 1 klass 6 Samt- muntlig realexamen _ liga (14,5145-155 16-17 17,5-18,5 19-20 20,5-21,5 >21,5

II. allm. läroverk:

10—14 ................ — 58 55 33 28 12 —— 35 145—20 ............... 100 42 45 65 52 75 50 56 10 3—26 ............... — — — 2 20 13 50 9

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

Sa mrcalskolor:

10—14 ................ 69 46 44 32 21 4 —— 35 145—20 ............... 31 49 52 59 62 61 67 55 205—26 ................ _— 5 4 9 17 35 33 10

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

Samtl. _j-åriga linjer:

10—14 ................ 61 48 47 32 24 8 —- 35 145—20 ............... 39 48 50 61 58 66 60 55 20,5—26 ............... —- 4 3 7 18 26 40 10

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

1947 & rs skolor:

10—14 ................ 57 41 37 28 15 12 34 145—20 ............... 43 54 54 55 49 25 — 52 205—26 ............... —— 5 9 17 36 63 100 14

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

Undervisningen i franska är frivillig i realskolan, och vitsordet i detta ämne har därför icke medtagits i betygssummorna. Kunskaper i franska är obligato— riska för inträde i gymnasiet, och ämnet brukar därför tillväljas i särskilt stor utsträckning vid skolor, där lärjungarna mera allmänt övergår till gymnasiet. Håller man sig till de lärjungar, som avlagt realexamen och gjort det på normal tid, blir skillnaden mindre framträdande. I vårt material deltog 46 procent av lärjungarna på de fyraåriga linjerna och 43 procent av lärjungarna på de treåriga linjerna i undervisningen i detta ämne. Även här låg betygs- medeltalet något högre vid de treåriga linjerna.

För lärjungar, som har särskilda svårigheter med ämnet matematik, öppnar läroverksstadgan som bekant en utväg, då ämnet helt eller delvis kan bort— väljas och examen ändock godkännas, om en viss, ganska obetydlig kompen— sation är för handen. Möjligen kunde man tro, att den erbjudna lindringen

oftare skulle begagnas på de treåriga linjerna, där kurserna skall forceras igenom på ett är kortare tid. Detta är emellertid ej fallet i vårt material. Av de lärjungar, som deltagit i skriftlig realexamen hade nämligen på de fyra- åriga linjerna 13 procent avkortat matematikkursen mot på de treåriga endast 6 procent.

Om vi hade avbrutit undersökningen på denna punkt, skulle den ha fram- ställt skolförhållandena i Stockholm i en säregen dager. Vi tänker oss två grupper av lärjungar med ungefär samma betyg från klass 6 i Stockholms folkskolor. Den ena gruppen fortsätter i de fyraåriga samrealskolorna, den andra i den inbyggda treåriga realskolan. Chanserna att utan tidsförlust nå det uppställda studiemålet skulle då vara större för den senare gruppen (tab. IX, jfr tab. 37) och betygen i den muntliga realexamen högre (tab. 38). Sam- tidigt försäkrar överlärarna, att arbetsbördan i den treåriga realskolan icke varit för tung. Skulle det alltså verkligen vara möjligt att utan skadlig force- ring hinna detsamma på tre år som normalt på fyra? Skulle folkskolans bär- kraft nu vara så stor, att repetitionerna icke blott vore umbärliga utan till och med innebure ett skadligt slöseri med tid?

Vi har emellertid hittills icke tagit hänsyn till den mänskliga faktorn. All betygssättning är mer eller mindre subjektiv; läraren vet vad hans egna klasser brukar kunna prestera men i regel rätt litet om andras klasser och genomsnittsförhållandena på fältet i dess helhet. Om betygssättningen varit något generösare i den treåriga realskolan, skulle detta på en gång förklara de högre slutbetygen och de större chanserna att nå studiemålet.

I fyra ämnen, modersmålet, engelska, tyska och matematik, är tack vare den skriftliga prövningen i realexamen mera ingående jämförelser möjliga. Examens— uppgifterna är i denna del av examen exakt desamma, fastställda av skolöver- styrelsen, och anvisningar brukar utfärdas, som ger lärarna stöd vid bedöm- ningen av skripta. De fyra ämnena är på samma gång just de, där man skulle vänta sig att en förkortad studiegång hade särskilt menliga följder.

Av de lärjungar vi kunnat följa genom realskolan har 579 avlagt realexamen på fyraårig linje och 324 på treårig. Dessutom har 52 lärjungar på fyraårig och 47 på treårig linje deltagit i de skriftliga examensproven men blivit underkända eller av annan anledning icke fullföljt examen. Hur samtliga dessa lärjungar fördelar sig efter betygssumman i den skriftliga realexamen och betygssumman i klass 6, framgår av tab. 39. De nyttjade betygsvalörerna skiljer sig från den officiella skalan endast genom att med tvekan godkända skrivningar åsatts valören 0,5.

Bilden blir nu en annan än om man utgår från betygssummorna i den munt- liga examen. I engelska, tyska och matematik är de grupper, som valt treårig realskola, nästan genomgående underlägsna dem som valt fyraårig. Särskilt stor är skillnaden i tyska, där i den treåriga realskolan först lärjungegruppen

Tabell 39. Genomsnittsbetyg på de skriftliga realexamensproven för lärjungar i fyra— och treårig realskola med olika betygsnivå i klass 6.

Betygssumma 1 klass 6 Samt-

Ämne ,. ( 14,5 ' 115-15,5 16-17 | 17,5-18,5 | 19-20 | > 20 lga

I. Fyraårig realskola. Svensk uppsats:

Antal lärjungar ........ 22 79 172 179 131 48 631 Genomsnittsbetyg ....... 1,07 1,08 1,14 1 ,26 1,45 1,62 1 ,27 Engelska:

Antal lärjungar ........ 22 79 172 179 131 48 631 Genomsnittsbetyg ....... 1,09 0,96 1,17 1,36 1,64 1,84 1,34 Tyska:

Antal lärjungar ........ 22 79 172 179 131 48 631

Genomsnittsbetyg ....... 1,39 0,98 1,06 1,27 1,56 1,72 1,27 Matematik:

Antal lärjungar ........ 18 67 149 159 110 44 547

Genomsnittsbetyg ....... 0,72 0,78 0,78 0,93 0,98 1,12 0,89

II. Treårig realskola. Svensk uppsats:

Antal lärjungar ........ 26 91 115 95 35 9 371 Genomsnittsbetyg ....... 1,08 1,21 1,24 1,38 1 ,40 1 ,78 1,29 Engelska:

Antal lärjungar ........ 26 91 115 95 35 9 371

Genomsnittsbetyg ....... 0,96 1,10 1,14 1,21 1,39 1,67 1,17 Tyska:

Antal lärjungar ........ 26 91 115 95 35 9 371

Genomsnittsbetyg ....... 0,69 0,80 0,95 1,09 1,1 6 1,72 0,97 M atematik:

Antal lärjungar ........ 24 84 106 91 34 9 348 Genomsnittsbetyg ....... 0,61 0,74 0,75 0,83 1 ,21 1,45 0,82

med 17,5—18,5 intagningspoäng har kommit upp till genomsnittsbetyget B. I matematik företer såväl den fyraåriga som den treåriga realskolan ett påfallande stort antal underkända skripta under den undersökta fyraårsperioden. Endast i svenska håller sig den treåriga realskolan alltjämt uppe vid sidan av den fyraåriga. hIen det måste ihågkommas, att just i detta ämne utrymmet för subjektiva bedömningar är särskilt stort.

Den eftergranskning av examensskrivningar, som skolöverstyrelsen låter verkställa, möjliggör en viss kontroll av skolornas betygssättning. Givetvis är inte heller eftergranskaromdömena alldeles fria från subjektivitet; om man år efter år jämför genomsnittsbetyget på ett stort antal granskade skrivningar, finner man individuella differenser mellan olika eftergranskares bedömning, som troligen beror på att de inte haf exakt samma gränsdragning mellan betygs-

graderna. För vårt syfte är det dock givetvis en stor tillgång att kunna utnyttja denna fristående bedömning.

Den senaste årgången realexamensskrivningar har ännu inte eftergranskats, vilket vållar en rätt stor krympning av det statistiska materialet. Det som åter- står torde vara tillräckligt i vad avser den treåriga realskolan. I fråga om den fyraåriga har under de senare åren en betydande inskränkning av eftergranskningarna vidtagits av ekonomiska skäl. Den har i särskilt hög grad drabbat eftergranskningen av provräkningarna vid stockholmsläro- verken. Vi återger i följande tabell de funna siffrorna, ehuru vi är medvetna om attmaterialet åtminstone i vad avser matematiken i den fyraåriga real- skolan är mycket litet och knappast kan betraktas som representativt.

Tabell 40. Jämförelse mellan eftergranskarnas och lärarnas bedömning av vissa realexamensskripta.

Svenska Engelska Tyska Matematik Lärokursens . . . . Sufm ma längd 155 ..'—is: 35 rim EE än: 35 ::.—Jm flik" 2; då åå 514' 2; Exp-'i i"; 541 ”men Fyraårig .................... 304 0,09 122 0,03 115 0,01 41 0,11 0,24 Treårig ..................... 236 0,33 231 0,11 231 0,09 211 0,11 0,64

Talen i tabellen anger det avdrag i betygsenheter, som eftergranskarna ge- nomsnittligt anbragt på lärarnas betyg. Betygsskalan är fortfarande den i läro- verksstadgan anbefallda med den avvikelsen, att B? satts lika med 0,5. Tabellen visar större differenser för den treåriga realskolan än den för fyraåriga och, som man kanske kunde vänta, särskilt stora beträffande svenskan på tre— åriga linjen.

På grund av det ringa antalet eftergranskade skripta från den fyraåriga realskolan har vi försökt skaffa en kontroll genom att för varje läroverk med fyraårig linje taga medel— talet av differenserna vid de fyra senaste eftergranslmingarna och sedan genom vägning med hänsyn till antalet examinander bilda ett medeltalens medeltal. Vi nödgades emeller- tid då gripa tillbaka på tämligen gamla eftergranskningar. Differensen befanns mindre beträffande matematik och större beträffande engelska och tyska, men summan av diffe- renserna för de fyra ämnena blev praktiskt taget oförändrad.

Vi beräknar nu en korrigerad betygssumma för den skriftliga realexamen genom att addera genomsnittsbetygen i de fyra proven och sänka dem på efter- granskarnas sätt. Resultaten sammanfattas i efterföljande tabell. Till vänster i tabellen återfinns den vanliga klassificeringen efter betygssumman i klass 6, därefter följer gruppens genomsnittliga betygssumma i de fyraåriga resp. tre- åriga realskolorna och slutligen differensen" mellan betygsresultaten. Skillnaden.

Tabell !;1. Betygssumman i den skriftliga realexamen efter korrektion för eftergranskarnas omdömen i fördelning efter examinan- dernas betygssumma i klass 6.

Betygssumma Korrigerad betygssumma i examensskrivningama i klass 6 .

Fyrårig realskola Treårig realskola Diff. ( 14,5 ............................ 4,0 2,7 1,3 lit—15,5 ......................... 3,6 3,2 0,4 16—17 ............................ 3,9 3,4 0,5 17,5—18,5 ......................... 4,6 3,9 0,7 ]9—20 ............................ 5,4 4,5 0,9 > 20 ............................ 6,1 6,0 0,1

är påfallande stor för den lägsta betygsgruppen och påfallande liten för den högsta. Då just dessa grupper är små, lägger vi emellertid ingen vikt vid resul- taten i denna del; det är säkrare att hålla sig till mellangrupperna, som är större. För dessa grupper skulle enligt lärarnas bedömning differensen till den fyraåriga studiegångens favör vara 0—0,5 betygsenheter, enligt eftergranskarnas 0,4——0,9 betygsenheter.

Vi vill naturligtvis inte utan vidare göra gällande, att eftergranskarnas betygssättning är felfri och att lärarnas gentemot denna alls icke förtjänar avseende. Vi tror snarare, att båda bedömningarna hör med i bilden. Resul— taten av vår undersökning skulle då kunna formuleras så, att de treåriga real— skolorna i 1947 års försöksverksamhet lyckats på tre år föra fram till målet en minst lika stor del av intagningskontingenten som de fyraåriga realskolorna kunnat föra fram på fyra år, men att kunskapsnivån i skrivningsämnen kvali- tativt är något lägre i den treåriga realskolan. Skillnaden understiger enligt lärarnas bedömning skillnaden mellan Ba och B i ett av de fyra skrivämnena men motsvarar enligt eftergranskarna skillnaden mellan Ba och B i ett eller högst två av ämnena.

Vi måste dock eftertryckligt framhålla, att vår undersökning icke innebär någon exakt värdesättning av de jämförda skolformerna. Vårt material har varit bra litet, vi har inte heller kunnat ta hänsyn till sådana omständigheter som klassernas storlek, arbetsbördan under studietiden, den organiserade läx- hjälpen, lärjungarnas ålder i realexamen eller olikheter i avseende på lärarnas utbildning och erfarenhet av undervisning på realskolestadiet; några av dessa faktorer torde ha verkat till den treåriga realskolans fördel, andra till den fyraårigas. Vi har också måst avstå från att följa de olika lärjungegrupperna på gymnasiet, då det ännu är för få, som övergått dit från 1947 års skolor, och ännu färre, som avslutat sina gymnasialstudier. Enligt vår uppfattning saknas dock för närvarande anledning antaga, att en fullständigare statistisk under- sökning skulle ha givit ett väsentligt annorlunda utslag.

Däremot är vi fullt beredda på att ett resultat som vårt av någon grupp kritiker från allmännare utgångspunkter avfärdas såsom orimligt. Värdet av ett helt års ansträngningar från lärarnas och lärjungarnas sida måste, kan det synas, vara större än som framgått av vår analys. Gentemot detta vill vi erinra om att det även vid tidigare undersökningar visat sig, att förhållandevis stora differenser i undervisningstid lett till mycket små mätbara kunskapsdifferenser.

1940 års skolutredning utförde en sådan undersökning beträffande lärjung— arnas kunskapsnivå i klasserna 34 och 45, två motsvarande klasser, som dock skiljer sig genom att lärjungarna på den femåriga linjen normalt haft ett år kortare skolgång (SOU 1944: 21 s. 120—124). Utredningen betonade starkt vanskligheten vid värderingen av resultat, som påverkas av så många svår— bedömda omständigheter, och åberopade åtskilliga av olika personer utförda undersökningar rörande den ena eller andra faktorns inverkan. Resultatet av övervägandena sammanfattades på följande sätt:

»Samtliga här omnämnda undersökningar ha . .. givit till resultat, att betygssumman för en lärjunge i medeltal på den 4—åriga linjen överstiger samma summa på den 5—åriga med minst en halv och högst en hel betygsenhet. Detta utslag har erhållits såväl i de fall, där lärjungekontingenterna på de båda linjerna jämförts i sin helhet, som i de fall, där flickor och gossar jämförts för sig. I vad mån nämnda förhållande orsakas av linjernas organisation, har emellertid icke på ett tillfredsställande sätt kunnat klarläggas.»

Differensen avser betygssumman i tio läroämnen och är alltså, relativt taget, mindre än den som i vårt fall kunnat konstateras. Skolutredningen undersökte också betygssumman i den skriftliga realexamen enligt eftergranskarnas be- dömning och fann en statistisk överlägsenhet för den fyraåriga linjen, inne- bärande att omkring 80 procent av lärjungarna på linjen skulle kunna påräkna ett halvt betyg mera i ett av de fyra examensämnena än lärjungar på den fem- åriga linjen. Även denna differens är mindre än den vi har funnit.

Både i skolutredningens och i vår undersökning har lärjungar på den fyra— åriga linjen jämförts med lärjungar, som enligt tidtabellen har ett är kortare skoltid. Lärjungarna på den femåriga linjen, vilken undersöktes av skolutred- ningen, hade dock tillbragt ett år längre tid i den högre skolan än kamraterna på den fyraåriga linjen. Lärjungarna på de treåriga linjer, som vi uppehållit oss vid, har tvärtom tillhört realskolan ett är kortare tid. Det är rätt naturligt, att skillnaden under sådana omständigheter befunnits mindre för den femåriga linjen än för den treåriga. I intetdera fallet är dock underlägsenheten hos den kortare linjen så stor, att denna kan utdömas enbart på grund av de svagare kunskapsresultaten.

En tredje undersökning, vid vilken en jämförelse mellan kunskapsresultaten gett överraskande små differenser, gäller kunskapsnivån i modersmålet i en- hetsskola (med engelska) och vanlig folkskola (utan engelska). För att bereda engelskan plats hade skolöverstyrelsen de första åren minskat schemautrymmet för modersmålet i enhetsskolans femte och sjätte klasser från 10 + 9 till 6 + 6

veckotimmar, en minskning alltså med 7 veckotimmar på två år. En därav härflytande skillnad i kunskapsnivån i klass 6 kunde sedan påvisas i olika grenar av modersmålsämnet, men den var påfallande obetydlig. Störst var den i fråga om förmågan att vid tyst läsning uppfatta innehållet, men även där motsvarade den i klass 6 endast en tiondel av avståndet mellan B och Ba i den vanliga betygsskalan (Aktuellt 1952 s. 82).

Undersökningar av detta slag berör för skolan högst allvarliga frågor. De ger ett intryck av att skolans ansträngningar ofta är stora i förhållande till lärjungarnas mottaglighet. Ett helt års längre skolgång höjer visserligen betygsnivån, men icke mycket. En omdisposition av flera veckotimmar på folkskolans schema ändrar prestationsnivån påvisbart men endast med en bråkdel av avståndet mellan två på varandra följande betyg i betygsskalan. Vi sätter inte ett ögonblick i fråga skolans och skollivets fundamentala betydelse för individens utveckling eller som grundval för vår nations kultur. Men det kan diskuteras, om undervisningens effekt stiger proportionellt med dess om- fattning. Det är viktigt att de uppväxande samlas kring kunskapsbrunnarna och där får det de kan taga emot. Hur mycket det blir, beror i högsta grad av deras naturliga förutsättningar. Den som kommer dit med ett stort mått kan mottaga mer, den som kommer med ett litet mått får mindre. Däremot torde det inte båta mycket att hälla i mer än så att måttet blir fullt; överflödet rinner bort till ingen nytta.

Skolutredningens och våra undersökningar tycks leda till resultatet, att i genomsnitt den fyraåriga linjen betygsmässigt ligger något över den femåriga och denna i sin tur över den treåriga. Valet mellan dem är naturligtvis icke avgjort därigenom, ens om man begränsar sig till de båda ytterligheterna: den fyraåriga och den treåriga linjen. Den fyraåriga linjen vinkar med utsikten att höja betyget i realexamensskrivningarna ett halvt betyg i ett eller två ämnen, den treåriga erbjuder ett års tidsvinst för fortsatta studier eller produktivt arbete.

Det är inte nödvändigt att här fastslå, vilket av dessa företräden som bör taxeras högst. För oss är det nog, att svaret icke är självklart. Vi har kommit till den övertygelsen, att även den treåriga realskolan under vissa betingelser på ett tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Vilken form av realskola som i praktiken bör ges företräde, blir då beroende av överväganden, vari även andra faktorer än de här diskuterade spelar in.

För den händelse någon av våra läsare vill driva jämförelsen längre i fråga om kunskapsresultaten, erinrar vi om de undersökningar, som Skolutredningen utfört i fråga om klasstorlekens inflytande (s. 340) samt om de av utredningen citerade undersökningarna rörande levnadsålderns inverkan. Den tidsbegräns— ning, vi måst underkasta oss, har avhållit oss från varje försök att mäta kunskapsnivån med millimetermått.

FEMTE KAPITLET

Realskolan och de stora årskullarna

Under sina första verksamhetsår dryftade 1940 års skolutredning livligt och ingående formerna för realskolans anknytning till folkskolan. I betänkandet rörande sambandet mellan folkskola och högre skola (SOU ISM—4:21) samman— fattade skolutredningen skälen för dubbel anknytning på sid. 215 och skälen för enkel anknytning till sexårig grundskola på sid. 244. Vi har på sid. 105 och 112 i det föregående på samma sätt sammanfattat de- skäl, som framkommit vid vår enkät med skolledarna. Delvis har argumenteringen i fråga om anknyt— ningen nu blivit en annan, emedan den enhetliga realskola, vi ställt som alter- nativ till den nuvarande realskoleorganisa'tionen, till sin huvudform är tre- årig, ej fyraårig, delvis återkommer de gamla argumenten, förstärkta eller för- svagade genom tidsutvecklingen. Man kan inte undgå att märka, att läget i viktiga delar är ändrat. Något väsentligt bleve utelämnat, om man läte det tidiga 40—talets diskussioner vara svaret på 50-talets skolfrågor.

Skolutredningen blev aldrig enig om slutsatserna av sina överväganden. Ma— joriteten (11 ledamöter) ville differentiera efter fjärde klassen; vägen till real— examen skulle då omfatta 4 + 5 = 9 år. Minoriteten (4 ledamöter) ville diffe- rentiera först efter sjätte klassen. Vägen till realexamen bleve i detta fall 6—|— 3:9 är. Där undervisning i engelska icke kunde anordnas i folkskolan borde enligt båda gruppernas mening studiegången omfatta 6+4=10 år. Inom skolöverstyrelsen var meningarna likaledes delade.

Vad de tio år, som sedan gått, inneburit för folkskolan och för den högre skolan har vi sökt belysa i kap. 2. Riktlinjer för den fortsatta utvecklingen har uppdragits genom 1950 års riksdagsbeslut om enhetsskolan. Det nya, som nu måste in i debatten, är dels de växande dimensionerna av våra skolfrågor i de stora årskullarnas tid och dels verkningarna av 1950 års skolbeslut.

Enhetsskolan är en skola för alla. Fler än förr önskar en studiegång, som leder till gymnasiet, fler än förr behöver en skolmässig yrkesutbildning, som bör förberedas redan i realskoleäldern, fler än förr behöver skolans hjälp och stöd i en ömtålig övergångsälder. Fler än förr anser sig också ha behov av en allmänbildande studiegång, som går utöver folkskolans sjua och åtta utan att sätta gymnasiemognaden som mål. Enhetsskolan integrerar alla dessa behov, medan det som kan vinnas genom utbyggnad av andra skolformer blott är partiella lösningar, som gagnar den ena eller andra gruppen utan att hjälpa de andra.

Några möjligheter att på några få år genomföra enhetsskolan över hela lan- det och av det skälet lämna de äldre skolformerna på stadiet helt orubbade föreligger inte. Lärarbrist och lokalsvårigheter lägger hinder i vägen för en— hetsskolans utveckling, organisationsarbetet kräver ofta interkommunal sam- verkan, den upprustning av yrkesundervisningen, som beslutats av detta års riksdag har beräknats ta en tid av femton år. Samma behov, som framträtt inom enhetsskoledistrikten, finns dock även i distrikt, där enhetsskolan icke ännu kan genomföras. Dessa kommuner kan inte rimligen förvägras att göra vad de kan av sina existerande skolformer, bygga ut folkskolan och yrkesskol— väsendet utan att gå så långt som till genomförande av nioårig skolplikt och vidga även den organisation av högre skolor, som finns på orten. Realskolan kan då inte vägra sin medverkan. Den måste hjälpa till att hålla nere antalet avvisade i det rimliga, även om detta skulle nödvändiggöra en ny organisa- tionsform.

1. Realskolan, gymnasiet och arbetsbelastningen

Här kan nu invändas, att om med denna nya organisationsform menas den treåriga realskolan, så skulle omorganisationen komma grunden för gymnasiet att vackla. En försämrad grund för gymnasiet måste åter betyda ett sänkt kunskapsmått i studentexamen och sämre förutsättningar för akademiska studier.

Även efter vår mening skulle vissa risker för gymnasiestudierna uppstå, därest urvalet av lärjungar för gymnasiet alltjämt ägde rum efter samma grunder som nu. Enligt läroverksstadgans & 37 fordras för tillträde till gymna— siet i normala fall vitsordet godkänd i alla läroämnen på timplanen och minst en bctygsenhet i överbetyg. Om i en treårig realskola lärjungarna samman— hölles i helt odifferentierade klasser, om antalet kvarsittare och utkuggade därtill skulle hållas inom rimliga gränser och om det så ytterligare begärdes att klasserna i sin helhet skulle föras fram till gymnasiets dörr, är det för visso sannolikt, att fordringarna för ett godkännande och därmed även för gymnasiekompetensen skulle sjunka. Meningarna kan givetvis vara delade om huru stor skillnaden skulle bli. Erfarenheterna från 1947 års försöksverk- samhet ger dock vissa hållpunkter för bedömningen.

Bestämmelserna i % 37 är emellertid icke orubbliga. Som nyss nämnts räcker det numera icke med godkänd realexamen för tillträde till det därpå byggande gymnasiet, ehuru det uppställda kravet på överbetyg torde ha mera princi— piell än praktisk betydelse. Vid övergången från folkskolan till realskolan fordras ett betydligt större antal överbetyg, varvid särskild vikt läggs vid vits- ordet i vissa ämnen, som ansetts vara av grundläggande betydelse för real- skolestudierna. Man kan gå vidare på denna väg, även när det gäller gymnasiet. Rent principiellt bör inträdesfordringarna för varje skolform anpassas efter vad studierna inom just denna skolform kräver.

Sannolikt skulle en ganska måttlig höjning av de formella inträdesfordring- arna till gymnasiet kunna kompensera den sänkning av kunskapsnivån, som kan vara att motse. Även andra ändringar av intagningsförfarandet kunde dock övervägas. I fråga om intagningen av lärjungar i realskolans första klass har åtskilliga undersökningar utförts under de senaste 25 åren, alltifrån Fritz Wigforss, utredning på 1930-talet till den i år framlagda undersökningen av Elisabeth Dahr och Ragnar Dahlkvist. Fastställandet av de framtida intag— ningsfordringarna till gymnasiet torde böra föregås av liknande utredningar. Ännu så länge är dock erfarenheterna av övergång från den treåriga realskolan till gymnasiet så begränsade, att en statistisk analys först om ett par år torde bli möjlig.

I nära sammanhang med kunskapsmålet står frågan om arbetsbördan i en eventuell treårig realskola. Rapporterna från 1947 års försöksverksamhet och andra pågående försök med treårig realskola är visserligen i detta avseende överraskande gynnsamma, men vi kan inte bortse från att det finns risker för skadlig forcering, om kunskapsmålet skulle vara detsamma för alla lär- jungar och därtill måhända ett ökat antal lågpoängare mottoges ned mot den intagningsgräns, som gäller vid 1947 års försöksverksamhet. Vi skulle för— denskull tveka att tillstyrka en allmännare användning av treåriga realskole- former, därest vi icke samtidigt kunde öppna en mindre krävande studieväg för de lärjungar, som har svårigheter att följa den snabbare studiegången i en treårig realskola. Behov av en sådan studiegång har framträtt rcdan i den nuvarande realskolan och där lett till anordnande av s.k. särskild realexamen. Vi kommer längre fram i detta betänkande att föreslå en fastare ställning i realskoleorganisationen för särskild realexamen med dess i vissa ämnen redu- cerade kunskapskrav. Anlitas denna studieväg mera allmänt av lärjungar, som har svårt att komma förbi stötestenarna i realskoleundervisningen, bör det vara lättare att med de återstående nå upp till den nuvarande gymnasie- kompetensen.

Korrektiv mot en befarad sänkning av gymnasienivån i samband med en omorganisation av realskolan är alltså till finnandes och bör enligt vår me— ning icke lämnas obegagnade. Oavsett om realskolan utformas på det ena eller andra sättet, torde emellertid även vissa positiva åtgärder vara av nöden inför den motsedda breddningen av rekryteringsunderlaget för gymnasieålderns skolor. När enhetsskolan är färdigorganiserad och den nioåriga skolgången allmän, kommer sannolikt ett mycket betydande antal ungdomar att efter- sträva en utbildning utöver den obligatoriska skolans ram. Vägen till student— examen kan icke för alla dessa vara den rätta vägen. Den nuvarande gymnasie— organisationen måste därför enligt vår mening på ett eller annat sätt komplet— teras. Frågan om inrättande av praktiska gymnasier undersöks redan genom särskilt tillkallad sakkunnig; skolöverstyrelsen planerar försök med en examens- fri studiegång på gymnasiet; i de till oss ingångna enkätsvaren föreslås på-

byggnader på de kommunala flickskolorna och de praktiska realskolorna; san— nolikt kommer längre fram frågor om olika påbyggnader på enhetsskolan att aktualiseras. Det ankommer icke på oss att framställa förslag i dessa hänseen— den, men vi tror, att avledande reformer i antydd riktning förr eller senare blir nödvändiga, om gymnasiet skall kunna ge samma förutbildning för akademiska studier som hittills, och detta lika mycket, vare sig den nuvarande realskole- organisationen helt bibehålles eller treåriga linjer kommer till stånd i ökad utsträckning.

I det stora problemkomplex, som gäller gymnasieålderns skolformer, är spörsmålet huru den nuvarande gymnasietypens bildningsmål bäst skall upp- rätthållas, otvivelaktigt ett mycket viktigt delproblem med förgreningar åt olika håll. Dess lösning ställer bland annat krav på intagningsförfarandet: det gäller att bland de många tusentalen realskoleabiturienter särskilja den grupp, som har personliga förutsättningar och tillräckliga förkunskaper för fortsatta teoretiska studier. Huru man skall gå till väga kan i detaljerna bero av real- skolans organisation, men Vi kan icke finna att valet mellan de nu aktuella organisationsalternativen därigenom bindes. Fastställandet av villkoren för intagning på gymnasiet är enligt vår uppfattning en fråga för sig, som bör kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, oavsett vilket organisationsalternativ för realskolan som väljes.

2. Realskolan och det praktiska livet

Realskolan måste självfallet hålla måttet, även när den ses ur det praktiska livets synvinkel. 1940 års skolutredning gjorde omfattande enkäter med arbets— livets representanter, verk och inrättningar angående deras erfarenheter av ungdomar, som avlagt realexamen. En av frågorna gällde lämpligheten av den ålder, vid vilken realexamen för närvarande avlägges, alltså 17-årsåldern. En sänkning tillstyrktes av vissa organisationer, närmast på affärslivets område, medan majoriteten av avnämarna, i synnerhet skolor och ämbetsverk, ansåg nuvarande examensålder väl avvägd (SOU 1945:61 s. 59 ff). Ofta avstyrktes en ändring mycket bestämt. »Nedskärning synnerligen olycklig», svarade så- lunda statens sjuksköterskeskola. Handelsgymnasiernas uttalanden var i regel »ytterst kategoriska», förmäler Skolutredningen. Generalpoststyrelsen anförde, att undervisningen i de främmande språken, särskilt franska, även med nuva- rande examensålder vore bristfällig och att elever med realexamen hade svårt att utan komplettering följa undervisningen i postexpeditörskurs.

Sedan Skolutredningen anordnade sin enkät har emellertid en skolform till- kommit, där de allmänbildande studierna avslutas vid 16—årså1dern, nämligen enhetsskolan. Bestämmelser om kompetensvärdet av enhetsskolans avgångs— betyg har i en del fall redan utfärdats av respektive verk och tillsynsmyndig— hcter i samråd med skolöverstyrelsen. En sammanfattning har publicerats i

Aktuellt 1954 s. 311 och 1955 s. 309. Vi återger ett par exempel på de utfärdade bestämmelserna; ihågkommas bör, att betygsskalan inte är densamma i enhets- skolan och realskolan: ett Ba i enhetsskolan motsvarar ett B i realskolan.

Postverket. Elev, som genomgått enhetsskolans klass 9 g eller 9 a, skall anses äga formell kompetens för inträde till postexpeditörskurs, därest han i avgångsbetyget erhållit lägst vitsordet Med nöje godkänd (Ba) i ämnena svensk skrivning, svenska språket och litteraturen. engelska, tyska, franska, geografi och matematik. För elev från klass 9 a skall dock vits- orden i de ovannämnda ämnena vara avgivna enligt fordringarna för klass 9 g.

Elev med avgångsbetyg från enhetsskolans klass 9 g, 9 a eller 9 y skall anses uppfylla stadgade fordringar i fråga om skolunderbyggnad för anställning som brevbärar- eller skrivbiträdesaspirant. Detta gäller tills vidare dock icke elev med avgångsbetyg, som kan anses motsvara avgångs- eller utskrivningsbetyg enligt 5 47 a eller 5 48 folkskolestadgan. För anställning som skrivbiträdesaspirant är det lämpligt, att elev från klass 9 y erhållit sin utbildning på handels- och kontorslinjen och därvid förvärvat färdighet i maskin- skrivning.

Handelsgymnasium.

Inträdessökande till statsunderstött handelsgymnasiums tvååriga kurs eller fyraåriga kurs med aftonundervisning med avgångsbetyg från klass 9 i enhetsskolan skall vara be- friad från inträdesprövning i ämne, i vilket enligt gymnasiets reglemente prövning eljest skall äga. rum, därest lägst det vitsord erhållits, som enligt vederbörligen utfärdade be- stämmelser skall anses motsvara betyget Godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande ämne.

Liknande bestämmelser är utfärdade exempelvis för sjuksköterskeskolorna. Betänkligheterna mot en sänkning av realexamensåldern tycks inte göra sig gällande med samma styrka som för tio år sedan.

Kompetensutredningen har i sitt år 1954 avgivna betänkande (SOU 1954: 15) ansett sig kunna tillstyrka en ytterligare reduktion av betygsfordringarna. Krav vet på realexamen har för ett flertal banor blivit alltmera föråldrat, ökad hänsyn bör tagas till praktiska meriter. Särskilt anser utredningen en restriktiv inställ- ning påkallad gentemot kompetenskrav av allmänbildningskaraktär. Men även kraven på kompetens inom särskilda fack bör enligt utredningens mening i vissa fall kunna sänkas. Sålunda anser utredningen, att fordringarna på kun— skaper i franska för tillträde till postexpeditörskarriären bör kunna slopas och att jämväl kravet på kunskaper i tyska skall kunna eftergivas beträffande dem. som förvärvat goda kunskaper i engelska språket.

Enligt vår uppfattning är ett system med treårig realskola som huvudform fullt funktionsdugligt som förberedelse för det praktiska livet, för ett bety— dande antal tjänster och anställningar och för fortsatta gymnasiestudier. Ge- nom en dylik organisation av realskolan skulle dessutom tid sparas för vissa lärjungegrupper, som nu är hänvisade till den fyraåriga realskolan. Tidsvinsten bleve särskilt värdefull för dem som driver studierna längre än till student- examen.

3. Realskolan och folkskolan

Realskolans organisation har betydelse även för folkskolan. Särskilt påverkas arbetet i övergångsklasserna, på gott och ont.

Ännu i början av 1940-talet kunde man diskutera, huruvida verkningarna vore övervägande gynnsamma eller ogynnsamma. Redan då hade påpekats, att övergången till läroverk ej sällan verkade oroande och förryckande på arbetet i fjärde folkskoleklassen och att lärarna utsattes för press från föräldrarna till de barn, vilka skulle övergå till högre skola. »Häremot kunde dock erinras», säger Skolutredningen, »dels att inträdesprövningarna begränsats till moders— målet och räkning, vilka ämnen vore av särskild vikt även för folkskolornas elever, dels att hela denna fråga vore beroende icke av anordningen med dubbel eller enkel anknytning utan av det sätt, på vilket intagningen i den högre skolan ordnades. Vid exempelvis ett system med prövningsfri intagning borde eventuellt förefintliga olägenheter av här antytt slag kunna praktiskt taget helt försvinna.» ( SOU 1944:21 s. 212 .)

Läget är nu klarare. Intagningen är prövningsfri, men de påpekade miss— förhållandena har skärpts. På många håll går nog arbetet sin gilla gång utan påtaglig forcering, många folkskollärare kan med gott samvete vittna därom från sin egen erfarenhet. Där konkurrensen om platserna i den högre skolan är hård, stiger dock ofta lärarnas spänning och föräldrarnas oro inför avgö— randet så långt, att även barnen alltför kännbart engageras. För första gången kräver skolan av dem något som de kanske inte kan prestera. Det är en situation, som inte är riskfri för alla.

Huruvida riskerna under lika konkurrensförhållanden är större i 11-årsåldern eller i 13-årsåldern har mycket diskuterats. Barnen är mognare i 13—årsåldern, fysiskt och psykiskt mera utvecklade men börjar på samma gång påverkas av den annalkande puberteten med dess labilitet och disharmoni. Elvaåringen är ofta ljus och glad och bekymmersfri, trettonåringen har kanske större mot— ståndskraft men också lättare att förstå allvaret i sitt läge och att på ett per- sonligt sätt engagera sig inför ett livsviktigt avgörande. Vi har överlagt med representanter för skolläkarna i dessa frågor och av deras uttalanden fått intrycket, att skillnaden i barnens reaktionssätt vid 11 och vid 13 är icke är så betydande, att den kan fälla avgörandet i det organisatoriska spörsmål, som är oss förelagt. Icke heller den praktiska erfarenheten från de många avdel- ningar av fjärde och sjätte klassen, varifrån övergång till högre skolor nu sker, möjliggör något fullt säkert omdöme i frågan. Det tycks framför allt vara konkurrensens styrka, som bestämmer de med övergången förenade olägen— heterna och riskerna.

Icke desto mindre anser Vi, att de skadeverkningar i form av forcering och betygsjakt i övergångsklasserna, som kan påvisas i synnerhet på större orter, är ett Viktigt argument i diskussionen om realskolans organisation. Det är inte

i och för sig något starkt argument för femårig eller fyraårig eller treårig realskola, men det ger ett bestämt stöd för den organisation, som är mest äg- nad att förbättra platstillgången i den högre skolan och därmed dämpa kon- kurrensen vid intagningarna.

Vissa drag i enhetsskolans byggnad synes vidare komma att påverka folk— skolans organisation redan under övergångstiden och får därigenom betydelse för den högre skolans anknytning till denna. Enligt principbeslutet är enhets— skolan avsedd att uppdelas i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år, och enligt det senare samma år fattade beslutet om lärarutbildningen skall småskollärarutbildningen bli treårig från tidpunkt, som senare bestämmes. Avsikten är, att undervisningen i A-skolornas tre lägre klasser i framtiden skall skötas av småskollärarinnor och i klasserna 4—6 av folkskollärare med vaktombyte efter tredje klassen.

I samband med beräkningen av seminarieanslagen för budgetåret 1953/54 föreslog skolöverstyrelsen, att med hänsyn till rådande brist på folkskollärare och överskott på småskollärarinnor justeringen av arbetsområdena omedelbart skulle påbörjas och successivt genomföras med en övergångstid av åtta år. Sedan frågan prövats av riksdagen, har närmare bestämmelser meddelats av Kungl. blajzt. Frågan om det fortsatta genomförandet av det treåriga låg- stadiet och omorganisationen av småskollärarutbildningen utreds för närva- rande av 1954 års seminarieutredning. Vi anser oss böra räkna med ett succes- sivt genomförande av det treåriga lågstadiet, ehuru sannolikt med en längre övergångstid än den av skolöverstyrelsen ursprungligen föreslagna.

Då användningen av det nya lågstadiet inte begränsats till enhetsskolan, måste hänsyn till den nya stadieindelningen tagas även vid vår utredning. På orter, där femårig realskola finnes, kan arrangemanget i vissa fall leda till en betänklig desorganisation av arbetet på folkskolans mellanstadium. Vid flyttningen från tredje till fjärde klassen skulle lärjungarna grupperas i nya klassenheter med ökat antal lärjungar per lärare och med folkskollärare i kate- dern i stället för småskollärarinnor. Vid flyttningen från fjärde till femte klassen försvinner ett stort antal lärjungar till den femåriga realskolan och den sjuåriga flickskolan. En del läraravdelningar måste då upplösas och kvar- varande lärjungar fördelas på de återstående avdelningarna. I vissa skoldistrikt uppkommer den konsekvensen, att många folkskollärare helt enkelt skulle bli »fjärdeklasslärare» med allt vad det innebure för dessa lärare av monotoni och ständig press från föräldrarnas sida. Vid flyttningen från femte till sjätte klassen kan åter en eller annan avdelning bli överflödig. Slutligen decimeras antalet avdelningar ånyo högst avsevärt vid övergången från sjätte till sjunde klassen, då den sista mera betydande kontingenten övergår till den högre skolan.

Om realskolan i dess helhet anknötes till klass 6, skulle det räcka med om-

grupperingarna efter klasserna 3 och 6. Arbetet skulle'kunna ledas av samma lärare under de tre åren på mellanstadiet, undervisning och uppfostran skulle vinna i stadga och kontinuitet. Samtidigt skulle en myckenhet administrativt arbete inbesparas.

Genomförandet av det nya lågstadiet är tydligen intet argument i valet mellan fyraårig och treårig realskola. Däremot är det ett skäl för att föredra den högre anknytningen framför den lägre.

4. Realskolan och lärarbristen

Det ändrade läge, som föranlett tillsättandet av realskoleutredningen, betingas emellertid huvudsakligen av den högre skolans snabba utveckling under de senaste tio åren och den åtföljande lärar— och lokalbristen.

För valet av organisationsform är lärarbristen den mindre betydande av dessa båda faktorer. Den är dock tillräcklig att slå ut det »tredje alternativ», som framskymtat i enkätsvaren, nämligen att fortfarande begagna akademiskt utbildad lärarkraft i de lägre klasserna och liksom tidigare lämna åt rektorerna att fylla ut luckorna med folkskollärare eller andra, som kan förmås att rycka in. Läroverken i de största städerna skulle visserligen därigenom bli väl till- godosedda; kanske skulle det till och med bli möjligt att vid sådana läroverk driva undervisningen ända ned i klass 15 med akademiskt utbildad lärarkraft. Skolorna på mindre orter och särskilt i Norrland komme i ett desto sämre läge. - Något måste göras för att fördela den akademiskt utbildade lärarkraften efter skolornas mest trängande behov. Det kan ske genom att tjugutredjegrads- lärare anställs för de lägre klasserna även vid de mera eftersökta läroverken det kan också ske genom införandet av treårig realskola, men det sker inte, om man lämnar åt skolorna att utan alla regulativ konkurrera om ett otill— räckligt antal lärare.

Däremot ger lärarbristen icke någon entydig anvisning i valet mellan direk- tivens båda alternativ, den treåriga realskolan och den äldre organisationen, kompletterad med tjugutredjegradstjänster. Användningen av lärare med olika kompetens men utan klart avgränsade arbetsområden har sina svagheter. Äldre skolmän torde väl erinra sig de svårigheter, som inplaceringen i läro- verken av lärarinnor från de högre lärarinneseminarierna på sin tid vållade och som årligen återkom. Även inplaceringen av tjugutredjegradslärare kan komma att mötas av liknande vanskligheter, såsom för övrigt redan av erfaren— heten bestyrkts. Det är icke svårt att förstå, att en ung lärare med akademisk utbildning känner en viss irritation, om en av honom eftersträvad placering vid ett storstadsläroverk går till en tjugutredjegradslärare med lägre teoretisk meritering, medan han själv anvisas en mera krävande undervisning vid en realskola i någon avkrok; kanske uteblir misstämningen icke ens om han har aldrig så klart för sig, att han därigenom skulle göra en större insats på sitt

område. Friktioner av detta slag skulle undvikas, om realskolan finge arbeta med en i princip enhetlig lärarkår.

Å andra sidan kan den treåriga realskolan vid oförändrat antal paralleller komma att kräva något fler lärare än de översta klasserna av de nuvarande realskoletyperna, exempelvis på grund av eventuella förändringar i timsum- morna på schemat. Enligt de kalkyler, som refererats i kap. 2, skulle produk- tionen av akademiskt utbildade lärare tillsammans med utbildningen av tjugutredjegradslärare enligt 1954 års beslut rätt väl täcka det förutberäknade behovet, och de båda alternativens för— och nackdelar i nu berörda avseenden skulle då enligt vår mening väga tämligen jämnt.

Anmälningarna till de för vårterminen 1956 planerade befordringskurserna har emellertid varit påfallande få. Även om härtill lägges den grupp folkskol— lärare, som meriterar sig genom akademiska studier, kan det ifrågasättas, huruvida tillräckligt många tjugutredjegradslärare över huvud taget kan an- skaffas. Undervisningen i de lägre klasserna måste i ett sådant läge delvis bestridas av lärare med annan utbildning. Rektorerna vid mindre välbelägna skolor får se sig om efter acceptabla krafter utan formell behörighet, rektorerna vid mera eftersökta läroverk kan kanske fylla luckorna med akademiskt ut- bildade lärare. Vid de sistnämnda läroverken skulle övergången till treårig realskola frigöra akademiskt utbildad lärarkraft för tjänstgöring på högre stadier. Samtidigt skulle dock uppkomma mer eller mindre besvärliga om— placeringsproblem, som måste handläggas under nödigt hänsynstagande till de redan anställda lärarna.

I den mån svårigheter uppstår att anskaffa det antal tjugutredjegradslärare, som ansetts erforderligt för den nuvarande organisationens bibehållande, vinner det konkurrerande alternativet med dess treåriga realskola i slagkraft. Perspek- tivet förskjutes ytterligare till förmån för alternativet treårig realskola, om det gäller att skapa betingelser för en ännu starkare kvantitativ utveckling av den högre skolan. Genomförbarheten av ett sådant större program beror dock, såsom vi strax skall visa, mera av möjligheten att komma till rätta med efter- släpningen i lokal— än i lärarproduktionen.

5. Realskolan och lokalbristen

Vi har tillfrågat rektorerna vid de högre skolorna om förefintliga expansions- behov och om de hinder, som ligger i Vägen för en önskvärd utvidgning av läroanstalten. Enligt enkätsvaren skulle lokalsvårigheterna för närvarande vara det ojämförligt svåraste hindret; den åberopas i icke mindre än 67 yttranden från de allmänna läroverken, medan endast 10 nämner svårigheten att skaffa lärare. Av de 141 realskolerektorerna saknar 73 möjligheter att inrätta någon ny avdelning överhuvud taget, och ytterligare 11 kan endast vissa år ta emot en extra avdelning. Av dessa 84 åberopar 79 lokalbrist, medan endast 23 näm—

ner lärarbristen; blott i ett par fall anges denna ensam som hinder. En av allt att döma ganska vanlig uppfattning uttalas av en rektor, som skriver: »Lärar- bristen torde kunna lösas åtminstone med 23—tjänster.» De rektorer, som anser sig ha utvidgningsmöjligheter, bygger i många fall sina förhoppningar på duplicering, hyrande av andra lokaler, förnyat ianspråktagande av äldre skol- byggnader o. d.

Bristen på lokaler är givetvis i främsta rummet en brist på klassrum, men i åtskilliga fall vållar även bristen på specialrum svårigheter. »Klassrum till— handahåller nog staden efter bästa förmåga», skriver rektor vid h. allm. läro- verket i Oskarshamn, »men institutionerna i biologi, kemi och fysik kan inte klara större elevantal och det är dyrt och svårt att här ordna provisoriska lokaler».

Den treåriga realskolan erbjuder det mest lokalbesparande alternativet. Er- sätts den fyraåriga studiegången med en treårig, skulle uppenbarligen vid oförändrat antal paralleller en betydande lokalbesparing komma till stånd.

Även utbytet av femårig realskola mot treårig torde dock medföra vissa lokalbesparingar. En del av lärjungarna i realskolan intas som bekant från högre klass i folkskolan än normalt. Senaste statistik i ämnet gäller kalenderåret 1954. Om man bortser från inträdessökande privatskolelever, hade nämnda år 22,2 procent av de i klass 15 utan prövning intagna genomgått klass 5, medan endast 10,5 procent av de i klass 14 utan prövning intagna hade genomgått klass 7. Folkskolan måste hålla lokaler för denna maskerade kvarsittning. I den mån antalet försenade övergångar minskas, när anknytningspunkten höjes, skulle således en lokalbesparing göras genom införande av treårig realskola. En lokalbesparing torde också bli möjlig, där folkskolan arbetar med klasser, som inte är fullsatta. På landsbygden är detta ofta nödvändigt på grund av bebyggelseförhållandena. En del lärjungar, som nu avgår till högre skola, skulle därför kunna kvarstanna i hembygdens skolor utan att antalet lärar- avdelningar behöver ökas. Slutligen är det från folkskolestatistiken bekant, att genomsnittsantalet lärjungar i folkskolans läraravdelningar visar tendens att sjunka, när det totala barnantalet sjunker. När om några år det totala barn— antalet i klasserna 5 och 6 börjar nedgå, bör därför ytterligare inplaceringar av lärjungar kunna ske utan ökning av antalet avdelningar. Den lokalbesparing inom skolväsendet i dess helhet, som skulle göras genom övergång till treårig realskoleorganisation, är dock givetvis mycket mindre, där realskolan är femårig än där den är fyraårig.

Vi vill emellertid icke alltför mycket trycka på de vinster ur investerings— synpunkt, som kunde göras vid oförändrat antal paralleller på realskolestadiet. För oss är den centrala frågan fastmer, huruvida man kan öka platstillgången genom att omdisponera lokalbeståndet. Verkningarna av en övergång till systemet treårig realskola ter sig från denna synpunkt rätt olika, allteftersom jämförelsen gäller fyraårig eller femårig realskola.

Omorganisationen av den fyraåriga realskolan till treårig medför en ökning av platstillgången, som varierar lokalt och temporärt men vid oförändrat lokalbestånd någorlunda kan karakteriseras genom förhållandet 4- : 3. Samtidigt inträder en lättnad för folkskolan, enär ökningen av antalet platser i realskolan innebär en avlastning för folkskolans klass 7 och även för klass 8, där sådan finnes.

En ändring av den fyraåriga realskolan till treårig är dock intet snabbt ver- kande medel. Den omedelbara effekten blir endast, att samma antal lärjungar som förut mottas för treårig i stället för fyraårig utbildning. Först tre år efter det omorganisationen påbörjats, försvinner klass 4, motsvarande antal klass— rum blir lediga och intagningen kan ökas.

Behovet av akademiskt utbildad lärarkraft är givetvis i längden nära pro— portionellt med antalet linjer. Första året skulle emellertid en avsevärd ökning av behovet av dylika lärare uppstå, utan att intagningskapaciteten då för— bättrades, eftersom klass 14, som normalt sysselsätter tjugutreor, ersätts med klass 13, som normalt sysselsätter akademici. För att vinst i kapacitet skall kunna göras tidigare än efter tre år, måste överenskommelse med folkskolan träffas om tillfällig disposition i en eller annan form av de klassrum, som kan bli lediga där genom ökad intagning av lärjungar i realskolan.

Omorganisationen av en femårig realskola till treårig finge ett helt annat förlopp.

Om ett läroverk med femårig realskola, som omorganiseras till treårig, även efter omorganisationen får disponera alla sina klassrum, blir en kapacitetsför- höjning möjlig, som i stort sett torde kunna karakteriseras genom förhållandet 5 :3. Vi anser visserligen, att avdelningar av klass 13 första året endast bör komma till stånd i mindre omfattning, men organisatoriskt möter det intet hinder att, om man så önskar, redan första året upprätta några avdelningar av klass 13 för lärjungar, som eljest hade varit hänvisade till folkskolans klass 7. Intet lokaltillskott för skolorganisationen i dess helhet behövs första året förutsatt att tillfälligt ledigblivna klassrum i läroverket får utnyttjas för folkskolans behov och om skolplikten är åttaårig icke heller andra året, men sedan erfordras en utvidgning av folkskolans lokaler, i mån som de ledigblivna klassrummen i läroverket måste disponeras för realskolans högre klasser. Det ökade lokalbehovet för folkskolan beror ytterst på att denna skola får mottaga ett större tillskott av lärjungar i klasserna 5 och 6 än som mot— svarar den avlastning av klasserna 7 och 8, som kan förväntas. Ökningen av lokalbehovet blir större, om skolplikten blott är sjuårig, än om den är åttaårig.

Besparingar i akademiskt utbildad lärarkraft kommer att göras i samband med omorganisationen, endast i den mån sådana lärare vid tidpunkten för om- organisationen fortfarande tjänstgör i de båda lägsta klasserna. Huvudskillna— den är av annat slag. Vid en ökning av antalet paralleller genom upprättande

av treåriga linjer, skulle de relativt begränsade byggnadsföretag, som blir be- hövliga, falla inom folkskolans ram och stödjas med statsbidrag, medan en lika stor ökning av antalet paralleller av femårig realskola skulle leda till relativt större byggnadsföretag vid de högre skolorna för närvarande utan statsbidrag och samtidigt till en lokalbesparing för folkskolan. Systemet treårig real— skola i stället för femårig kan omedelbart praktiseras, ger en kapacitetsförbätt- ring redan första året och medger ett uppskov på ett par år med lokalfrågornas lösning, medan en utvidgning med bibehållande av systemet femårig realskola vanligen förutsätter, att lokalfrågorna löses först. Många av de högre skolorna är dessutom redan nu så stora, att de ej kan utvidgas utan stora svårigheter.

De här förda resonemangen är naturligtvis schematiska och endast avsedda att ge en föreställning om problem, som kan väntas uppstå i samband med omorganisationen. Verkligheten varierar långt mera, såsom konkret framgår av rektorernas och folkskolinspektörernas yttranden. Sålunda yttrar folkskol— inspektören i Kalmar läns södra inspektionsområde följande om folkskolans möjligheter att övertaga realskolans lägre klasser: '

»På landsbygden går det bra. I Kalmar stad lägger lokalbristen tills vidare hinder i vägen för ett fullständigt övertagande av dessa klasser. Det förutsättes då, att de barac- ker vid läroverket, som nu används för klasserna 15 och 25, även i fortsättningen skall användas för läroverkets behov. 9—10 klassrum skulle behövas. F. 11. prövas lokalbehovet för Funkaboskolan i Kalmar stad. När denna skola är utbyggd i enlighet med planerna torde frågan komma i ett annat läge.»

I praktiken komme väl de ledigblivande lokalerna vid de högre skolorna delvis att utfyllas med elever i samma ålder som lärjungarna i folkskolans högsta klasser, delvis med ungdom i högre åldersklasser (gymnasiet, klass 33, i distrikt med sjuårig skolplikt även klass 23). Mottagandet i högre skolor av den förra gruppen skulle innebära en avlastning för folkskolan, som delvis men icke helt — kunde kompensera den ökade belastningen genom över- tagandet av klasserna 15 och 25. Den senare gruppen måste däremot nödvän- digtvis innebära en ökning av totalbelastningen på skolorganisationen. På vissa orter torde detta komma att vålla kännbara svårigheter. Detta framhålles exempelvis av inspektören i Västmanland, som svarar:

»Frågan aktuell endast beträffande Västerås. Staden har och kommer av allt att döma under flera år framåt att ha betydande lokalsvårigheter, då det gäller folkskolan. Duplice- ringen är mycket omfattande, och provisoriska lokaler användes i ganska stor utsträck- ning. Varje ökning av antalet klassavdelningar kommer alltså att bli betungande, såvida inte motsvarande lokaler inom läroverksbyggnaderna ställes till folkskolans förfogande.»

Redan har nämnts, att speciallokalerna i vissa fall kan vara otillräckliga för eljest önskvärda utvidgningar. Åtskilliga skolor har kunnat uppnå sin nuva- rande lärjungenumerär endast genom att ta i anspråk specialrum, som från början tjänat andra ändamål. Ökningen i platstillgången blir naturligtvis i så— dana fall mindre än som framgår av de förenklande resonemangen i det före—

gående. Vid Södermalms kommunala flickskola skulle 8 klassrum bli lediga, om klasserna 17 och 27 indroges. Rektor yttrar sig på följande sätt om dispositionen av de ledigblivande rummen:

»Skulle mot skolans önskan klass 17 och 27 indragas från skolan, förordas en ökning med en parallellav'delning av de tre klasserna på lågstadiet, varjämte den för skolarbetet olämpliga och irriterande anordningen med specialrummens användning som klassrum (4 rum) kunde upphöra och ett ytterst välbehövligt ”studierum' inrättas. Därigenom skulle de 8 klassrummen helt absorberas.»

Även om den samlade ökningen i platstillgången av anförda orsaker blir lägre än som anges genom bråken 4/3 och 5/3, skulle vinsten i utbildnings- platser på många orter genom övergång till treårig realskola bli högst avse— värd. Man kan fråga sig, huruvida det överhuvud taget är möjligt att uppnå något liknande med bibehållande av de högre skolornas nuvarande organisation. Erfarenheten lär, att byggnadsföretag för dessa skolor ofta är segslitna och tids- ödande frågor, där meningarna bryter sig kring olika förläggnings- och bygg— nadsalternativ. Så var fallet även förr i tiden, när byggnader för olika skol- former ännu kunde planeras oberoende av varandra och byggnadsregleringar i nuvarande mening saknades. Så är i ännu högre grad fallet just nu. Läget kompliceras ytterligare genom statsbidragsbestämmelserna, som medger stats- bidrag för folk— och' enhetsskolebyggnader men icke för läroverksbyggnader eller byggnader för högre kommunala skolor. Redan diskussionen om införande av byggnadsbidrag för de högre skolorna verkar återhållande, ännu mer den säkra utsikten att komma i' åtnjutande av sådana bidrag, om bygget uppskjutes, tills man kan få enhetsskola. I Hallstahammar var man en god bit på väg, när fällbommen gick ned:

»Av Skolöverstyrelsen godkända skissritningar föreligga», skriver rektor, »och bygg- nadskvot kan enligt uppgift från Skolöverstyrelsen erhållas. Frågan är emellertid sedan över ett år låst på grund av att kommunen tvekar att fullgöra tidigare gjorda utfästelser att bygga, då; bestämmelser saknas, som tillförsäkra kommun statsbidrag för byggnaden, ehuru den måst planeras med hänsyn till den kommande enhetsskolan.»

Hallstahammar har nu fått sin enhetsskola, och skolan får väl då också sin nybyggnad. Situationen torde dock icke vara ovanlig. Av omtanke om kommunens ekonomi uppskjuts byggnadsföretaget, så länge man på något sätt kan reda sig, i förhoppning att byggnadsbidrag skall införas eller att enhets- skola skall kunna organiseras eller att avgörandet skall falla i någon skolfråga, varmed lokalfrågan sammanhänger. Så småningom löses väl lokalfrågorna trots allt, men .det tar tid, ofta lång tid. De stora årskullarna kan inte vänta fem eller tio år.

Ofta gör skolans ledning sitt yttersta för att hålla det gående under vänte- tiden, men resurserna är begränsade. En realskolerektor beskriver situationen på följande sätt. '

Sedan flera år ambulerar en klassavdelning. En avdelning i # är inhyst i läsrummet, vilket emellertid bara har 20 platser. Så liten blir ingen avdelning nästaår, varför ytter- ligare en klassavdelning då måste ambulera. Till förfogande står tillfälligt lediga klassrum, teckningssal och naturvetenskaplig lärosal. Specialrum för geografi och biologi saknas. För ännu en 1* synes läget hopplöst. Intilliggande folkskola är fullbelagd och måste hyra lokal åt en hjälpklass i privathus.

I några av de större städerna har man det sista året systematiskt sökt efter möjligheter att förbättra lokaltillgången genom provisoriska lösningar av lokal- frågorna. Innan vi tar ståndpunkt i huvudfrågan torde det vara lämpligt att vi lämnar en kort redogörelse för ett par sådana undersökningar.

1. Göteborg

I september 1954 väcktes i Göteborgs stadsfullmäktige motion-om utredning av möjligheterna att anskaffa lokaler, även tillfälliga sådana, för att stadens läroverk och flickskolor skulle kunna mottaga ett större antal lärjungar.

Göteborgs skolkommitté beräknade det erforderliga antalet nybörjaravdel— ningar i realskolan under förutsättning att intagningsprocenten från normal- klasserna bibehölls oförändrad och kom till följande resultat:

Är kiffänmgkigge Summa 1954 ............... 31 27 58 1955 ............... 35 34 69 1956 ............... 42 38 80 1957 ............... 39 40 79 1958 ............... 41 47 88 1959 ............... 40 45 85 1960 ............... 38 46 84

Rektorerna vid de högre skolorna av olika typ meddelade följande om sina läroverks utvidgningsmöjligheter:

]. Högre allmänna läroverk. Rektor vid Hvitfeldtska h. allm. läroverket ansåg läro- verket redan nu för stort. Varken han eller rektor vid Vasa h. allm. läroverk var villig införa duplikation, då skoldagen därigen'om komme att sluta för sent. Ej heller kunde ämnesrumssystem införas i så ålderdomligt byggda läroverk. Från Hvitfeldtska läroverket framhölls dessutom, att alla institutioner och specialsalar redan vore utnyttjade. Rektor vid h. allm. läroverket för flickor hävdade, att duplikation icke kunde förekomma som i folkskolan, enär lärjungarnas åldersskillnad inom ett högre läroverk nödvändiggjorde en motsvarande skillnad mellan bänkarna i olika salar. Genom en kombination av ämnes- rumssystem och s. k. vandrande klass borde dock tre rum kunna vinnas vid detta läroverk. Rektor vid h. allm. läroverket i Majorna kunde göra en vinst på två rum genom duplika- tion men framhöll, att läroverket redan nu vore för stort.

2. Realskolor. Östra realskolan hade redan en vandrande klass och kunde på grund av specialsalarnas otillräcklighet icke utöka duplikationen. Vid Burgårdens samrealskola om- fattade duplikationen redan 8,3 procent. Den kunde ej ökas, då två klasser ej kunde dela

samma klassrum och ökad ambulerande duplicering skulle medföra alltför stora störningar i en examensskola. Ämnesrumssystem vore olämpligt för stadiet. Dessutom vore skolan för stor. Praktiska realskolan använde redan duplikation, som komme att ökas genom viss försöksundervisning. Samrealskolan i Lundby hade endast provisoriska lokaler.

3. Kommunala flickskolor. Vid de kommunala flickskolorna kunde sju eller möjligen åtta klasser vinnas huvudsakligen genom duplikation, i ett fall genom ett kombinerat duplikations- och ämnesrumssystem.

4. De statsunderstödda privatläroverken. Göteborgs gymnasium för flickor hade prak- tiskt taget endast förhyrda lokaler. Vid Göteborgs högre samskola vore lokalsituationen sådan, att en utökning av organisationen vore omöjlig.

(Göteb. stadsfullm. handl. 1955 nr 161.)

Allmänna folkskolestyrelsen meddelade, att Kvarnbergsskolan skulle kunna friställas, när samrealskolan i Lundby finge sin nybyggnad klar (ev. 1956) samt dessutom successivt lokaler i Otterhälleskolan.

I skrivelse den 12 mars 1955 meddelade läroverksrektorem ytterligare bland annat följande.

Hvitfeldtska läroverket, som automatiskt finge en ökning med en gymnasieklass 1955 och ytterligare en 1956, skulle möjligen kunna inrätta en ny avdelning av klass 15, om skrivsalen delades i två klassrum och aulan under sommaren byggdes om, så att den kunde begagnas som skrivsal, samt därjämte en av de befintliga avdehiingarna av 35 eller L HP kunde slopas. H. allm. läroverket i hlajorna kunde möjligen mottaga en ny avdelning av 15 under förutsättning, dels att antalet anmälningar till latingymnasiet ej bleve större än att det räckte med en avdelning av L I*, dels att staden ordnade med daglig bespisning för minst 900 lärjungar. Östra realskolan kunde möjligen taga in ytterligare en avdelning, om läroverkets Skolmåltider kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt. Lundby realskola skulle kunna utvidgas med en avdelning av klass 15, om två nya klassrum finge förhyras i Otterhälleskolan.

Skolkommittén redogjorde för rektorernas svar i skrivelse till drätselkam- maren den 17 mars 1955. I fråga om flickskolorna vore intagningsproblemet löst för år 1955. Rektorerna vid de statliga läroverken hade icke i sina svar kunnat redovisa motsvarande möjligheter till ökad intagning. Skolkommittén hade väntat, att de statliga realskolorna skulle kunna ta en del av bördan i den nuvarande besvärliga situationen. Den måste tyvärr konstatera, att så inte blivit fallet. Det mest naturliga hade i nuvarande situation varit att slopa den dubbla anknytningen och helt gå in för treåriga och fyraåriga linjer. Bristen på lokaler och lärare behövde då ej bli så besvärlig, och de stora årsklassernas rättvisekrav kunde bättre tillgodoses.

2. Malmö

Rektorerna vid de allmänna läroverken i Malmö har till besvarande av real— skoleutredningens enkät utarbetat en redogörelse för skolfrågornas läge i staden, av vilken följande inhämtas.

Läsåret 1951/52 omfattade klass 4 i folkskolor och privatskolor i Malmö 2 400 lärjungar, De lärjungar i denna klass, som åren 1952, 1953 och 1954 sökte

inträde i högre skolor och var godkända för intagning, har beräknats till 1 205. Av dessa intogs 1 170; detta utgör 97 procent av de för intagning berättigade sökandena och 49 procent av hela årskullen. Klass 4— i folkskolan och privat- skolorna är nu större och beräknas ha följande lärjungeantal under de närmaste åren, nämligen

vt 1955 vt 1956 vt 1957 vt 1958

3 480 3 420 3 430 3 4100

Ökningen har sålunda nu avstannat.

Samma procent av dessa årskullar kan väntas söka sig till läroverken, men de som har mindre än 15 poäng anses utan vidare kunna frånräknas och bör hänvisas till skolutbildning av annat slag. Antalet sökande, som lämpligen bör intagas, och antalet disponibla platser efter frånräkning av platser för kvar— sittare och utsocknes, framgår av nedanstående tablå:

vt 1955 vt 1956 vt 1957 vt 1958 Behov av platser .................. 1 600 1 580 1 580 1 570 Tillgång på platser ................ 1 335 1 370 1 370 1 370

Rektorerna har undersökt möjligheten att öka dupliceringen och skaffa fram nya lokaler och anser sig på grund av vad som därvid framkommit kunna höja den beräknade platstillgången med omkring 70 platser under vart och ett av åren. .

Lokalsvårigheterna för folkskolorna anses för närvarande så stora, att alla klassrum, som blir lediga, om 15 och 25 slopas, blir erforderliga för folkskolan. Om de hade kunnat utnyttjas för upprättande av treåriga linjer, skulle teore- tiskt 14- nya linjer kunnat komma till stånd. Därvid bleve emellertid vissa institutioner, framför allt de för fysik, alldeles otillräckliga. Rektorerna drar slutsatsen, att någon ytterligare breddning av realskolorna ej kan uppnås, förrän folkskolorna fått avsevärda nybyggnader. Behovet av sådana kan ej beräknas vara täckt förrän år 1960. Någon anledning att före denna tid omorganisera realskolan på grund av lokalfrågor föreligger enligt deras mening icke.

Rektorerna föreslog, att klasserna 15 och 1' fr. o. m. 1956 reserveras för inträdessökande från klass 4 (och motsvarande). Som övergångsanordning föreslogs att läsåret 1955/ 56 fyra avdelningar av 15 och en av 11 skulle inrättas för placering av sökande från klass 5. Detta kunde ske med användande av extra lokaler, som rektorerna lyckats spåra upp. Konkur- rensen skulle därigenom minskas så långt, att påföljande är endast en liten kontingent femteklassister kunde beräknas komma in i 15, om de finge konkurrera med fjärdeklassis- terna; denna lilla grupp skulle säkert kunna placeras i 1* efter klass 6 och förlorar ingen tid genom en sådan studiegång. »Den föreslagna engångsförstärkningen skulle innebära, att studietiden för c:a 150 lärjungar varje år fr. o. m. 1955 förkortades med ett år. Som en följd därav skulle efter hand ett antal klassrum besparas.»

Slutligen pekade rektorerna på utvägen att inta pojkar i den kommunala flickskolan, vilken efter nybyggnad torde kunna utvidgas något. Dessutom kunde efter hand enhets- skola anordnas i skolfattiga stadsdelar.

Det framgår ej klart, huruvida rektorerna beaktat den avlastning av folk- skolans sjunde klass, som skulle vinnas, om några avdelningar av klass 13 finge rycka in i de efter klass 15 tomma klassrummen. Sannolikt är väl dock detta fallet. Folkskolestyrelsen i Malmö synes i varje fall dela deras mening i lokalfrågorna. På realskoleutredningens fråga, huruvida styrelsen föredrar treårig realskola eller de gamla realskoletyperna med tjugutreor, svarar näm— ligen styrelsen:

»Då undervisning i engelska i folkskolan är helt genomförd, hindrar blott lokalbristen att klasserna 14, 15 och 215 undervisas i folkskolan. Om lokaler varit tillgängliga i folkskolan, hade en överföring av dessa klasser till folkskolan varit att föredraga.»

Och på ett annat ställe säger folkskolestyrelsen uttryckligen: »Under tiden före enhetsskolans allmänna genomförande torde existerande realskolorga— nisation vara tillfyllest.»

De utredningar, för vilka vi redogjort, är brottstycken av det fortskridande planeringsarbetet i ett par större städer. Vi skall för ögonblicket icke dröja vid de skilda slutsatser, som i de båda städerna dragits av undersökningarna, och icke heller redogöra för i vad mån skolorganisationen innevarande år i praktiken kommit att skilja sig från den under utredningsarbetet diskuterade. Däremot vill vi fästa uppmärksamheten på vad de visat om de ganska uppen— bara svårigheterna att avsevärt hårdare utnyttja det nuvarande lokalbeståndet och att anskaffa provisoriska lokaler för mera än en tillfällig ökning av intag- ningarna under ett enstaka år.

I en oss tillställd skrivelse angående realskolans ställning under övergångs- tiden framhåller Lärovcrksläramas riksförbund angelägenheten av att den nuvarande organisationens utvidgningsmöjligheter genom provisorier meto- diskt tillvaratas.

»På en del håll kan tillfälliga lokaler förhyras, på andra kan sådana uppbringas i när— liggande folkskolebyggnader, i många fall kan baracker byggas på skolgården, och dupli— cering kan i någon utsträckning tillgripas. Sådana åtgärder kommer utan tvivel att med- föra att stora krav ställes på skolledaren, och vardagstillvaron för både lärare och lär- jungar kan få mödosamma inslag. Men de fördelar, som uppnås, är enligt L. R.:s me- ning värda sådana offer.»

Riksförbundet föreslår en utredning rörande de ekonomiska och byggnads—- tekniska förutsättningarna för en utvidgning av realskolorna under över- gångstiden, avseende åtgärder såväl på längre sikt, med hänsyn till bygg- nadernas senare övertagande av enhetsskolan, som av provisoriskt slag.

Vi har under gången av vårt arbete kommit till den uppfattningen, att frågor om duplicering och vandrande klasser, om förhyrande av tillfälliga lokaler i folkskolor eller annorstädes och om uppförande av baracker på skol— gårdarna icke kan med framgång angripas centralt, exempelvis på grundval av från rektorer och skolstyrelser infordrade uppgifter. Meningarna om sådana

provisoriers lämplighet i varje särskilt fall torde kunna stadga sig först efter ingående diskussioner mellan med ortsförhållandena förtrogna personer, repre— senterande såväl kommunen som berörda skolor. Mera kan vinnas genom allmänna utredningar om de nya byggnadsföretag, som aktualiseras under övergångstiden men måste planeras även med tanke på en blivande enhets- skola. I sådana fall kan anvisningar och kontroll genom centrala myndigheter otvivelaktigt icke undvaras. Vi återkommer i ett senare sammanhang till denna fråga.

Enligt vår uppfattning är det inte plats för någon stor optimism i folkskolans lokalfrågor. Visserligen börjar barnantalet i de sju överallt obligatoriska klas- serna gå ned om ett par år. Eftersläpningen i folkskolans lokalförsörjning är emellertid mycket betydande, dupliceringen omfattande, behovet av utbygg— nad med en åttonde klass på många håll trängande. Övergången till treårigt lågstadium medför vidare ökat lokalbehov för A-skolornas tredje klass, 1954 års seminarieutredning lär överväga återgång till 1947 års bestämmelser om lärjungeantalet i folkskolans klasser; lokaler behövs även för yrkesundervis— ningens utvidgning enligt 1955 års riksdagsbeslut och på sina håll för för- skolorna. Investeringsbesvär i olika former har hämmat byggnadsverksamheten i snart tio år. Om de blir bestående, torde ingen verklig förbättring vara att motse under den del, som återstår av innevarande decennium. De högre sko- lornas organisation under övergångstiden kan, menar vi, inte grundas på den ovissa förhoppningen, att de skall få låna hus hos grannen.

6. Realskoleutredningen och den treåriga realskolan

Vi har i det föregående sökt bilda oss en uppfattning om vad den treåriga realskolan kan prestera i jämförelse med de äldre skolformerna och om vad nytt som under de sista åren tillkommit i realskolans allmänna organisations- problem. Vi har däremot icke dröjt vid en del av de argument, som av gam— malt brukat andragas i skoldiskussionen. Särskilt kan de sociala skälen för en enkel anknytning av realskolan till folkskolan utan många nya ord övertagas från äldre diskussioner. För alla dem som följt vår tids demokratiska strävan- den är de välkända och smälter på ett naturligt sätt in i den samhälleliga bakgrund, mot vilken de aktuella skolfrågorna avtecknar sig.

De gamla skälen och motskälen står fortfarande mot varandra, såsom de gjort i årtionden. Om intet väsentligt nytt hade tillkommit, skulle även bland oss meningarna ha varit delade om vilken organisation som förtjänar före- träde. Det som tillspetsar situationen just nu är, såsom Vi upprepade gånger framhållit, de stora årskullarnas krav. Vi kan inte likgiltigt se våra läroverk avvisa ännu fler än hittills av dem, som söker den bättre start i livet, vilken realskolan kan ge. Åtskilliga botemedel mot skolans kris har försökts, sedan Läroverkens krisutredning år 1949 började sitt arbete. Vi kan icke längre

tveka att tillgripa det hjälpmedel, som i stundens situation synes oss effekti— vast: den treåriga realskolan. Nödlösningar på den nuvarande organisationens grund synes oss otillräckliga.

En allmän övergång till treårig realskola med kort frist skulle medföra be- tydande fördelar. Det skulle göra skolsystemet överskådligt för allmänheten, enkannerligen målsmännen, det skulle spara en mängd administrativt arbete och ge klar sikt i planeringsfrågorna; genomförandet av enhetsskolesystemet skulle slutligen i organisatoriskt avseende förenklas. Vissa övergångsanord- ningar bleve visserligen nödvändiga redan emedan undervisning i engelska ännu icke genomförts överallt i folkskolan, men de skulle näppeligen bli av den omfattning, att fördelarna med en enhetlig realskola därigenom skulle brytas.

Häremot kan nu invändas, att läget dock icke på alla orter är så allvarligt, att en genomgripande omorganisation av realskolan är erforderlig. Det finns trakter, där födelsetalen varit jämnare än i riket i dess helhet, och orter, där rätt blygsamma provisorier kunde vara till fyllest och där ortsopinionen måhända omfattar den bestående realskoleorganisationen med ett förtroende, som i början icke skulle komma den nya till del. Det är vidare med hänsyn till 1950 års giv i skolfrågan önskvärt, att den äldre organisationen bevaras i den utsträckning, som erfordras för jämförelser beträffande arbetsförhållanden och arbetsresultat, i den mån sådana är möjliga. En mindre radikal lösning vore från dessa synpunkter önskvärd, och ökat utrymme kunde på samma gång beredas för kommunernas,bestämmanderätt.

En sådan lösning är dock icke alldeles riskfri. Det kunde lätt inträffa, att den äldre organisationen på sina håll bleve bestående utan att förutsätt- ningar för dess upphjälpande genom provisorier i tillräcklig utsträckning vore för handen. Detta skulle då gå. ut över de stora årskullarnas intressen. De erfarenheter, som under senare år har gjorts av de kommunala planerings- svårigheterna på skolans område, är av den beskaffenhet, att man måste fråga sig, huruvida de uppväxande årskullarnas behov överallt skulle bli nöjaktigt tillgodosedda, om intet annat åtgjordes, än att tillstånd på begäran gåves att inrätta treåriga linjer vid de allmänna läroverken. Vid de kommunala real— skolorna har denna möjlighet funnits sedan år 1951, utan att hittills mera än en linje av detta slag kommit till stånd. Hålles de högre skolornas ekono- miska villkor oförändrade, måste enligt vår övertygelse den treåriga real- skolan genom författningsföreskrift göras till realskolans huvudform, den fem— åriga realskolan avskaffas och den fyraåriga bibehållas endast i den mån särskilda omständigheter det påkallar.

Den blivande enhetsskolan skall enligt beslut av 1950 års riksdag vara en statsunderstödd kommunal skola. Detta innebär, såsom av senare riksdags- beslut och departemcntschefsuttalanden framgår, att nya statliga realskolor icke vidare skall upprättas. En utbyggnad av det nuvarande högre skolväsen-

det förutsätter således beslut av vederbörande kommun om inrättande av kom- munala skolformer, varvid i första hand kommunala realskolor och praktiska realskolor ifrågakommer. I en kommun, där man räknar med övergång till enhetsskola under 1950-talet eller första hälften av 1960-talet, torde det dock i hög grad bjuda emot att nu upprätta en högre skola av en typ, som för närvarande icke är representerad i kommunen, uppföra byggnader för den nya skolan utan statsbidrag och sedan efter ganska få års verksamhet åter av— veckla skolan. Skall en effektiv kommunal planering för de stora årskullarna komma till stånd på den högre skolans område, måste enligt vår bestämda mening byggnadsbidrag medges även för högre skolor enligt bestämmelser, som i huvudsak anknyter till de för folkskolebyggnader gällande. Vi kommer i ett senare kapitel att föreslå införandet av dylika statsbidrag.

Om de förslag, vi i sistberörda avseende framställer, vinner statsmakternas bifall, bör en livligare kommunal aktivitet på den högre skolans område kunna förväntas, i främsta rummet med syfte att få till stånd tre- eller fyra— åriga kommunala realskolor. Trycket på den äldre realskoleorganisationen lättas därigenom, och riskerna för en alltför snäv begränsning av utbildnings- tillfällena genom den äldre organisationens bibehållande minskas. Vi anser oss under sådana förhållanden kunna tillstyrka en anordning av realskolan under övergångstiden, som smidigare fogar sig efter lokala förutsättningar. Alldeles utan tvekan har vi dock icke kommit till detta resultat, emedan byggnads— verksamheten, i varje fall under de närmaste åren, i hög grad torde komma att bero av samhällsförhållanden, som icke bemästras genom kommunala beslut. När vi trots detta enats om att ge företräde åt det sist antydda alter— nativet, har det för oss varit avgörande, att en sådan lösning bättre ansluter sig till 1950 års politik i fråga om skolväsendets utveckling under övergångs- tiden före enhetsskolans allmänna genomförande.

De båda alternativ, till vilka vi framkommit, skall i det följande utföras något fullständigare, varvid vi börjar med det sist skisserade.

A ltcrnativ A. Tankegången är i detta fall, att en organisationsplan för det högre skolväsendet skall utarbetas inom varje skoldistrikt med iaktta- gande av de beslut i fråga om organisationen, som fattats av statsmakterna, och med stöd av de anvisningar, som skolöverstyrelsen kan komma att utfärda. Förslaget prövas och fastställes av skolöverstyrelsen, där icke för visst fall avgörandet bör tillkomma Kungl. Maj:t.

Enligt folkskolestadgans % 10 skall för varje skoldistrikt finnas en organisa- tionsplan, vari bland annat anges, vilka skolor som skall upprätthållas inom distriktet, huruvida folkskolans högre avdelning, hjälpklasser och andra spe- cialklasser skall vara inrättade och efter vilka grunder fortsättningsskolan är organiserad. När förslag till organisationsplan skall utarbetas, skall lärarper- sonalen beredas tillfälle att yttra sig och vederbörande kommunala represen-

tation besluta i vad på den ankommer. Därefter upprättar skolstyrelsen för- slag till organisationsplan. Detta går sedan till folkskolinspektören och doms kapitlet, vilket senare prövar förslaget eller i vissa fall överlämnar det till skolöverstyrelsens prövning.

Varje skoldistrikt skall jämväl ha en ordningsstadga, som kompletterar organisationsplanen med bestämmelser angående lokala och tillfälliga förhål- landen. Denna fastställes av skolstyrelsen, sedan lärarpersonalen och skol— läkaren fått framställa sina önskemål, kommunalrepresentationen fattat erfor- derliga beslut och folkskolinspektören yttrat sig.

Skolstyrelseutredningen har nu i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 19:35:31) föreslagit, att i varje kommun skall finnas en för olika skolformer gemensam skolstyrelse. Bland skolformer, som skall vara underordnade denna styrelse, nämner utredningen av kommun anordnade skolor för den obligato— riska undervisningen, till dessa knuten försöksverksamhet och frivilliga klasser samt högre folkskolor, kommunala realskolor, flickskolor, yrkesskolor och prak- tiska realskolor ävensom inom kommunen belägna allmänna läroverk, statliga och kommunala gymnasier samt statsunderstött, av kommunen ägt handels— gymnasium.

Som motivering för förslaget har utredningen anfört bland annat följande:

»Bled nuvarande organisation har kommunerna inte någon styrelse eller nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållanden kan motivera. För den obligatoriska skolan skall en styrelse finnas, men dess ansvar sträcker sig inte utöver denna skola. Det är därför oftast beroende på tradition eller mången gång på tillfälliga personliga insatser och intressen, om kommunens behov av högre skolor och yrkesskolor blir i vederbörlig ordning tillgodosedda. Det finns sålunda exempel på stora tätortskommuner (över 20.000 inv.), som saknar realskola. När de växande barnkullarna framtvingat ordnande av högre utbildning också i kommuner, som förut saknat sådan, har man inte sällan stått handfallen, då man ej haft något organ med uppgift att planera och ansvara för denna del av skolväsendet. På samma sätt torde det förhålla sig med yrkesskolorna. En kom- mun kan ha ett jämförelsevis välordnat yrkesskolväsen, medan en intilliggande, kanske större kommun, är helt utan. —— —— Man torde enligt utredningens mening kunna våga antagandet, att förhållandena skulle varit annorlunda, om det i kommunen funnits organ med uppgift att ansvara för att mot kommunens behov svarande resurser för yrkesut- bildning funnits.» (S. 44.)

I den föreslagna skolstyrelsen skall finnas viss fackrepresentation genom skolledare och lärare, som äger deltaga i styrelsens överläggningar, framställa förslag och få sin mening antecknad till protokollet men som däremot ej del- tager i besluten. Därvid tillses, att utom folkskolan jämväl de högre allmän- bildande skolorna och de yrkesutbildande skolorna skall vara representerade genom var sin skolledare, i den mån dessa skolformer förekommer i kommunen.

I varje kommun skall vidare finnas en organisationsplan för skolväsendet, kompletterad med en ordningsstadga.

Behovet av allsidiga organisationsutredningar i skolfrågorna har under de senare åren blivit alltmera uppenbart och bland annat vid flera tillfällen under- strukits av skolöverstyrelsen i utlåtanden över av kommuner och skolstyrelser framställda förslag. I likhet med skolstyrelseutredningen anser vi det önskvärt, att en organisationsplan för skolväsendet i dess helhet kommer till stånd för varje skoldistrikt. Förslag till dylik plan bör även efter vår mening utarbetas av den gemensamma skolstyrelsen. En sådan styrelse kan Väntas mer än de nuvarande separata styrelserna bli bärare av en helhetssyn på kommunens skolväsen. Den bör ha förutsättningar att mot varandra avväga behoven av olika utbildningsvägar för kommunens ungdom, att samordna skolornas verk- samhet och särskilt deras lokalbehov samt att i en krissituation pröva möjlig— heten att finna acceptabla provisorier. Genom den föreslagna fackrepresenta- tionen synes det oss sörjt för att omständigheter av särskild'betydelse för viss skolform icke förbigås under överläggningarna och att de kommer till sin rätt vid besluten. I viktiga frågor, som på ett mer ingripande sätt berör en skolforms organisation, bör yttranden föreligga från skolformens ledare och kollegium. Styrelsen kan vidare förväntas i sådana fall inkalla vederbörande skolledare att medverka som utredningsexpert och deltaga i muntliga överlägg— ningar. Vad särskilt beträffar organisationsplanen torde möjligen med undan— tag för de största skoldistrikten formlig föreskrift böra meddelas om att ve- derbörande rektor skall höras och kollegiet beredas tillfälle att avge yttrande.

I organisationsplanen bör upptagas de statliga och kommunala skolor, som skall vara verksamma inom kommunen ävensom de stora dragen av deras organisation. I fråga om realskolorna föreslår vi, att under de närmaste åren vissa normaltyper av organisationsplaner fastställs.

På några av de orter, där för närvarande såväl fyra— som femårig realskola är inrättad, kommer måhända skolstyrelsen till uppfattningen, att nuvarande realskoleorganisation kan och tillsvidare bör bibehållas. Antalet avvisade in— trädessökande är kanske icke större än att platstillgången kan anses tillräcklig eller åtminstone blir det, i fall kommunens samtliga för skoländamål avsedda lokaltillgångar fullt effektivt utnyttjas. Olägenheterna för folkskolans del i form av klassupplösningar m. m; är måhända icke heller större än att de kan bäras. Hinder bör då icke möta för kommunen att bibehålla existerande real— skoleorganisation, intill dess övergång till enhetsskolesystemet skall ske.

Även på orter, där realskolan för närvarande är fyraårig, kan skolstyrelsens prövning tänkas utmynna i ett förslag om organisationens bibehållande. Må- hända finnes på orten endast en enkellinjig fyraårig realskola och undervis— ningen i engelska på folkskolans mellanstadium har ännu icke i tillräcklig ut- sträckning genomförts i trakten. Måhända skulle övergång till treårig real— skola göra det omöjligt att få läroämnena företrädda av fackutbildade lärare. Måhända påverkar också den fyraåriga realskolans förtjänster i andra av-

seenden styrelsens beslut. I många fall bör en på sådana grunder utarbetad organisationsplan utan betänkligheter kunna godtagas.

På de många orter, där antalet avvisade är stort och lokalbristen besvä— rande, återstår det för styrelsen endast att föreslå inrättandet av treårig real- skola, kompletterad med nödigt antal fyraåriga linjer alltefter ortens förhål- landen och samtidigt en indragning av den femåriga realskolans lägsta klasser. Ett blandsystem av fyra- och treåriga linjer kan även uppkomma på orter, som tidigare endast haft fyraårig realskola, om denna kompletteras med treåriga linjer. Vissa anvisningar om linjernas användning torde böra utfärdas av skolöverstyrelsen. Vi återkommer i sjunde kapitlet till avvägningen mellan tre- och fyraåriga linjer.

En organisation, som enligt vår mening måste undvikas, är däremot kombi- nationen av treåriga och femåriga linjer. Förekommer sådana sida vid sida. sker efter vad erfarenheten har visat en uppsortering av lärjungarna, så att högpoängarna i stort sett övergår till den femåriga realskolan från folkskolans fjärde klass, medan den till sjätte klassen anslutna realskollinjen får arbeta med svagare lärjungematerial. I den nuvarande realskoleorganisationen kom— penseras det ogynnsammare lärjungeurvalet genom en förlängning av den sammanlagda studietiden med ett år. Så bleve ej fallet i en realskola, där femåriga och treåriga linjer skulle arbeta jämsides. I regel kommer därför linjerna att uppvisa mycket olika examensresultat. Noggranna statistiska jämförelser mellan jämställda lärjungar skulle visserligen högst sannolikt reducera skillnaden åtskilligt, såsom vi kunnat konstatera vid vår under— sökning av skolförhållandena i Stockholm. Allmänheten vore dock hänvisad till mera primitiva jämförelser, kanske grundade på antalet underkända eller antalet a-karlar i de båda skolformerna. Om den treåriga realskolan på grund av sådana jämförelser råkade i vanrykte, skulle den skärpta konkurrensen om platserna i den femåriga realskolan vidmakthålla den forcering av arbetet i fjärde klassen, som vi velat komma ifrån genom vårt förord för treåriga linjer, samtidigt som svårigheterna skulle växa för den förbättring av platsförsörj- ningen i realskolan, vi genom vårt förslag velat uppnå. En organisation, som upptar såväl femåriga som treåriga linjer, bör enligt vår mening endast före— komma i de sällsynta fall, där starkare konkurrens mellan linjerna i rekryte— ringshänseende icke är att vänta exempelvis av geografiska skäl. Bortsett från dessa undantagsfall bör den femåriga realskolan avskaffas på alla de orter, där nu fem— och treåriga linjer arbetar parallellt med varandra.

Enligt hittillsvarande praxis har statsmakternas beslut om upprättande av en realskola brukat innefatta beslut jämväl i fråga om dess linjeorganisation. Härutinnan bör nu enligt vår åsikt ändring ske: medgivande av riksdagen bör utverkas att utan dess hörande inrätta treåriga linjer i stället för fyraåriga och femåriga i de läroverkskommuner, där sådant på grund av ortsförhållandena

befinnes påkallat. I" den mån den äldre organisationen bibehålls, bör där- emot riksdagens beslut fortfarande gälla.

I några få fall upptar gällande organisationsplan för ett läroverk enbart femåriga linjer. Det bemyndigande vi nyss föreslagit skulle visserligen möj- liggöra, att dessa helt ersattes med treåriga linjer. I vissa fall torde det dock vara önskvärt, att vid övergång till treårig realskola en och annan fyraårig linje inrättas vid ett sådant läroverk, vare sig med hänsyn till inträdessökande, som inte läst engelska, eller av andra skäl. Riksdagens medgivande till behöv- liga anordningar av detta slag synes jämväl böra inhämtas.

Vi anser oss emellertid icke kunna föreslå, att utnyttjandet av dessa be— myndiganden decentraliseras så långt som till skolstyrelserna. Deras befatt— ning med de nu diskuterade organisationsfrågorna bör, såsom av det före- gående framgått, inskränkas till utarbetande av förslag till organisationsplan. Vid det slutliga fastställandet av organisationsplanen bör bland annat iaktta— gas, att organisationen icke får försvåra eller försena en framtida övergång till enhetsskolan eller leda till en mindre ändamålsenlig planläggning av erfor- derliga byggnadsföretag, Sakkunskap på detta område finnes i hög grad inom skolöverstyrelsens organisationsavdelning.

Om mellaninstanser för skolväsendet kommer till stånd i anslutning till förslag, som skolstyrelseutredningen därom framställt, torde organisations— planerna närmast komma att gå till vederbörande mellaninstans, och denna bör äga fastställa sådan organisationsplan, som icke upptager högre allmän— bildande skolor med staten eller kommunen som huvudman eller i folkskolan inbyggda realskollinjer eller innebär inrättande av enhetsskola. Upptar pla— nen skolor av dessa slag, bör det åligga mellaninstansen att med eget yttrande översända planen till skolöverstyrelsen, som i regel bör ha att besluta i ären- det. Överstyrelsen förutsättes därvid ingå på en realprövning av den före- slagna organisationens lämplighet, icke minst med hänsyn till den förestående övergången till enhetsskolesystemet. Endast i ett begränsat antal fall synes frågor, som ingår i organisationsplanerna, behöva underställas Kungl. Maj:ts prövning. Så bör ske 1) om enhetsskola skall införas, oavsett om därvid någon del av den äldre organisationen skall bibehållas eller icke, 2) om kommunalt gymnasium eller annan högre kommunal skola eller i folkskolan inbyggd real— skollinje skall inrättas, 3) om ändring föreslås i linjesystemet vid ett högre allmänt läroverks gymnasium eller vid ett kommunalt gymnasium, 4) om vid högre skola praktisk linje skall anordnas, 5) om skolöverstyrelsen undantagsvis finner sig kunna tillstyrka, att femåriga och treåriga linjer upprätthålls inom samma kommun samt 6) om på ort, där treårig realskola skall införas, finns statsunderstött privatläroverk med linje, som är ansluten till folkskolans fjärde klass. Har Kungl. Maj:t redan på särskild framställning meddelat be- slut i här omförmälda avseenden, kan givetvis skolöverstyrelsen omedelbart fatta beslut. Är detta icke händelsen, måste ärendet i berörda delar under-

ställas Kungl. Maj:t, innan skolöverstyrelsen fastställer organisationsplanen. Upprättande av ny statlig skola, exempelvis försöksgymnasium, ombildning av realskola till högre allmänt läroverk och anvisande av statsunderstöd åt kom— munalt handelsgymnasium måste givetvis beslutas av riksdagen, innan därav föranledd ändring av organisationsplanen godkännes.

Vad som i det föregående sagts om femåriga, fyraåriga och treåriga realskol— linjer gäller i tillämpliga delar även i fråga om motsvarande linjer vid kom— munala flickskolor: sjuåriga, sexåriga och femåriga.

I vad mån organisationsplanens innehåll skall påverka de till privatläroverk utgående statsbidragen måste bedömas från fall till fall. Om i en kommun statsläroverkens femåriga linjer och den kommunala flickskolans sjuåriga linjer ersätts med tre- resp. femåriga, är det naturligt, att statsbidrag i regel icke heller utgår för klasser vid privatläroverken, som motsvarar 15 och 17, 25 och 27. Somliga privatläroverk intar emellertid en fristående ställning i för- hållande till ortens skolväsen i övrigt. Särskilt gäller detta internatläroverken, av vilka några fyller speciella uppgifter inom skolväsendet, exempelvis såsom skolor för utlandssvenskarnas barn, för barn med speciella familjeförhållanden och i viss utsträckning för landsbygdsbarn. I kungörelsen angående statsbidrag till avlönande av lärare vid vissa privatläroverk (nr 43/1952) föreskrivs som allmänna villkor för statsbidrag bland annat, att skolan skall vara anordnad och undervisningen bedrivas i enlighet med gällande bestämmelser och att skolan skall fylla ett behov, som står i skäligt förhållande till de av skolans verksamhet föranledda kostnaderna. Finner skolöverstyrelsen, att så icke längre är fallet eller att verksamheten vid skolan icke handhaves på ett till— fredsställande sätt, skall överstyrelsen underställa Kungl. Maj :t frågan, huru— vida statsbidrag må utgå. När skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:ts prövning överlämnar organisationsplan för kommun, vari finnes statsunderstött privat- läroverk med till folkskolans fjärde klass ansluten linje, synes överstyrelsen med hänsyn till vad sålunda stadgats böra uttala sig om läroverkets ställning i ortens skolväsen. Därvid bör överstyrelsen, om den finner, att statsbidrag efter omorganisationen icke bör utgå för vissa klasser vid läroverket, fram- ställa de förslag, som föranleds av det resultat, vartill. ämbetsverket sålunda kommit.

Den av oss föreslagna gången för behandling av organisationsfrågorna kan icke i sin helhet tillämpas, förrän de gemensamma styrelserna trätt i funktion och mellaninstanserna inrättats. Intill dess måste realskolestadiets organisa- tionsfrågor handläggas i nu gällande ordning. I stället för de gemensamma sty- relserna torde lokala samarbetsnämnder lämpligen kunna förbereda organisa— tionsförslagen efter av skolöverstyrelsen uppdragna riktlinjer (Aktuellt 1954 s. 272). Om efter sådan utredning kommunen önskar ändring i realskolans nuvarande linjeorganisation, exempelvis från och med läsåret 1956/57, har vederbörande kommunalrepresentation att inge förslag därom till skolöver—

styrelsen, som med eget utlåtande överlämnar frågan till Kungl. Maj:ts av— görande. Självfallet bör även under tiden före de gemensamma styrelsernas till— komst friställda lokaler inom en skolform i mån av behov utnyttjas för andra skolformer.

11 l t e rn a tiv B. Enligt detta alternativ skulle treårig realskola och fem- årig flickskola snarast möjligt göras till huvudtyper för resp. skolformer. Liksom enligt alternativ A skulle dock fyraåriga linjer i viss utsträckning bibehållas, främst med tanke på de lärjungar, som icke kunnat få undervisning i engelska i folkskolan.

Förslaget är i administrativt hänseende enklare än det föregående, då det icke förutsätter kommunal planering i samma grad. Vi har intet att erinra mot att även i detta fall bestämmelser om de högre skolornas organisation i sinom tid intas i de lokala organisationsplanerna, men organisationen kunde i detta fall utan egentlig olägenhet lika Väl fastställas av skolöverstyrelsen efter hörande i erforderlig utsträckning av vederbörande lokala instanser. Frågor om upprättande av nya skolor, inbyggda linjer, praktiska linjer m.m. skulle av- göras i nu gällande ordning. Därest i något fall exempelvis vid ett inter— natläroverk —— nuvarande organisation ansåges böra bibehållas, finge det anv- komma på vederbörande styrelse att därom ansöka hos Kungl. Maj:t, som skulle äga bifalla ansökningen, därest tillräckliga skäl anförts för undantag.

I några fall har redan i samband med införande av enhetsskola bestäm— melser meddelats om ordningen för övergång från nuvarande organisation till treårig realskola. Enligt av Kungl. Maj:t den 26 maj 19% utfärdade bestäm- melser rörande skolväsendet i Falun skulle omorganisationen första året in— ledas med indragning av klass 15 vid högre allmänna läroverket och klass 17 vid kommunala flickskolan. Andra året skulle jämväl klasserna 25 och 27 av- vecklas. Lärjungar, som blivit kvarsittare i klass 15, skall mottagas i klass 14, och stödundervisning för dem anordnas i nämnda klass i en omfattning mot- svarande två veckotimmar. Båda åren inrättas klass 14 vid h. allm. läroverket och klass 16 vid kommunala flickskolan i hittills gällande ordning. Från och med tredje året mottages i klass 14 i främsta rummet lärjungar från skol- distrikt, där försöksverksamhet icke pågår, och andra lärjungar endast i den mån skolöverstyrelsen efter prövning från fall till fall på grund av särskilda omständigheter det medgiver. Den normala vägen för lärjungar, som genom- gått sjätte klassen av engelskläsande folkskola, går direkt från sexan till real— skolans 24 eller 35 resp. flickskolans 20 eller 37. Inträdesprövning erfordras där— vid ej, om lärjungen inhämtat de kurser och uppfyller de betygsfordringar. som skolöverstyrelsen finner erforderliga. Skolöverstyrelsen äger meddela be- stämmelser om intagnings- och fördelningsnämnd ävensom i övrigt utfärda föreskrifter och anvisningar rörande intagning av lärjungar i nämnda skolor.

Enligt dessa bestämmelser är sålunda huvudregeln, att realskolan skall

vara treårig och flickskolan femårig för lärjungar, som har läst engelska i folkskolan, men fyra— resp. sexårig för dem som icke kommit i åtnjutande av sådan undervisning. Att lärjunge, som har betyg i engelska från folkskolans sjätte klass, intages i realskolans 14 eller flickskolans 16 är ett undantag, som fordrar skolöverstyrelsens särskilda tillstånd. Vi kan i stort sett acceptera dessa riktlinjer men anser, att tillträde till de fyraåriga linjerna bör kunna tillåtas i större utsträckning än som medgivits i det refererade fallet.

I avseende på tidpunkten för organiserandet av treåriga linjer innebär Kungl. Maj:ts beslut, att treåriga linjer i realskolan upprättas först tredje året, sedan intagningen i klass 15 första året upphört. Lärjunge, som dessför- innan önskar treårig studiegång i realskolan, kan dock mottas i klass 2*, om han har erforderliga betygskvalifikationer.

Genom denna anordning undanröjs de betänkligheter vi i annat samman- hang anfört mot samtidig användning av femåriga och treåriga linjer: de tre— åriga linjerna organiseras ju först när folkskolans klass 6 kan leverera ett full- gott lärjungematerial. Vi kan emellertid icke förbise, att på vissa orter till- gången till platser i realskolan har varit så knapp, att även lärjungar med ganska god studiebegåvning måst avvisas. Viss hänsyn måste också tagas till lärarnas placering. Om samma är alla avdelningar i riket av klasserna 1") och 17 indroges, skulle omkring 400 lärare i läroämnen till stor del tjugutredje— gradslärare och ett betydande antal övningslärare behöva överföras till andra skolformer, och detsamma skulle upprepas det därpå följande året, när klasserna 25 och 27 indroges. Vi vill därför icke motsätta oss, att även de båda första åren treåriga linjer upprättas i den utsträckning, som den be- slutande instansen, Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen, finner lämplig.

På orter, där endast fyraåriga linjer för närvarande förekommer, möter intet hinder att omedelbart övergå till treårig realskola i hela den utsträckning, som med hänsyn till ortens förhållanden anses lämplig. Tvärtom är det i sådana fall önskvärt, att omorganisationen genomföres i ett snabbt tempo, så att man icke alltför länge behöver vänta på den lokalbesparing, som står att vinna genom övergång till treårig studiegång i realskolan.

7. Användningen av i folkskolan inbyggda realskollinjer Under senare år har i rätt stor utsträckning realskollinjer inbyggts i folk— skolan. Denna tendens är icke ur alla synpunkter tilltalande: den innebär, att en i viss mån krävande examen införes i den principiellt examensfria folk— skolan och att linjer med utpräglad särkaraktär och delvis avvikande rekry— teringsförhållanden införs i denna skola. Betänkligheter mot en sådan utveck— ling har uttalats från skilda håll. Bland annat har statsutskottet vid ett till— fälle förklarat sig befara, att försöksverksamheten skulle få en alltför ensidig utveckling, om inriktningen på att inom folkskolans ram söka inarbeta den nuvarande realskolan bleve mera allmän (utl. 139/1953 5. 27).

Vi har i detta läge ansett oss böra förelägga skolledarna frågan, huruvida realskolestadiets skolformer i ökad utsträckning bör inbyggas i folkskolan på orter, där nioårig enhetsskola ej kan organiseras. De jakande svaren är i majo— ritet i folkskoleyttrandena, de nekande i läroverksyttrandena.

I inspektörsenkäten står 34 röster mot 15. Dock varierar naturligtvis den Värmegrad, varmed de inbyggda linjerna mottas, även i de svar, som hän- förts till majoritetsgruppen. »Synnerligen angeläget», svarar Norrbottens östra. »Där annan skolorganisation inte lämpligen kan genomföras», lyder svaret från Östergötlands östra. Inspektören i Västernorrlands mellersta är utförligare:

»Otvivelaktigt måste något göras för att möta kraven på ökad utbildning. Då inbyggda realskolor torde vara den lättframkomligaste vägen både vad beträffar organisation, lärar- krafter och lokaltillgång, borde denna lösning i första hand försökas. Förutsättningen för att här uppnå tillfredsställande resultat av undervisningen är nedskärning av klassernas storlek, i annat fall kan befaras, att undervisningen lämnar sämre resultat än i den nuvarande realskolan.»

Ett par inspektörer gör sin tillstyrkan av de inbyggda linjerna beroende av att tillkomsten av denna skolform icke verkar fördröjande på övergången till enhetsskola. Andra ser i dem en förberedelse till enhetsskolan och önskar, att de så nära som möjligt ansluts till enhetsskolan, exempelvis på sådant sätt. att avgångsfordringarna blir desamma som för 9 g.

Den avstyrkande gruppens yttranden är till stor del så kortfattade, att tankegången ej kan följas. Ofta torde man anse, att det icke ställer sig avse— värt svårare att realisera enhetsskolan än en inbyggd realskola. Inspektören i Kristianstads läns västra skriver sålunda: »Inom detta inspektionsområde torde det icke i något fall bliva svårare att organisera nioårig enhetsskola än att inbygga realskolestadiets skolformer i folkskolan.» Inspektören i Kro— nobergs läns västra finner inbyggandet av realskollinjer i folkskolan vara ogynnsamt för landsbygdsungdomen:

»På realskoleort innebär detta, att endast tätortens vid intagningen avvisade barn be- redas undervisning i den inbyggda realskolan. En ökning av antalet paralleller ger större rättvisa åt landsbygdens barn och bättre urval. .

På övriga orter kan anordningen i vissa fall tänkas motiverad. Man frågar sig dock, var— för man hellre skulle starta inbyggd realskola än 9-årig enhetsskola. Svårigheter med loka- ler och lärare föreligger i båda fallen. Och det synes mig ej finnas anledning att lägga större vikt vid skapande av teoretiska än av praktiska utbildningsvägar.»

Vid de högre skolorna möts de i folkskolan inbyggda linjerna av övervä- gande nejröster inom alla skolformer. Den avstyrkande majoriteten är störst vid de kommunala realskolorna, där endast tre rektorer tillstyrkt; den är mindre vid realskolorna, där ett sjuttiotal nejröster står mot ett tjugutal ja; och den nedgår ytterligare vid de högre allmänna läroverken, där 37 yttranden kan anses ha avstyrkande tendens mot 24 tillstyrkande. De kommunala flick- skolorna har inte tillfrågats.

Som exempel på ett tillstyrkande yttrande kan väljas svaret från Solna, som lyder: ,

»Denna fråga torde sakna aktualitet för Solna . .. Jag tror dock, att det i många skol- distrikt kan bli det enda. sättet för att t. v. göra något för att bereda dess ungdom ökade utbildningsmöjligheter, ty det torde nog för lång tid framåt visa sig mångfaldigt svårare och dyrare att skaffa lärare och allt övrigt för en effektiv praktisk utbildning än för realskoleutbildning.»

En vanlig ståndpunkt är, att på orter, där realskola finnes, realskollinjer icke bör byggas in i folkskolan, förrän realskolans alla utvidgningsmöjligheter tillvaratagits och sökande ändå måste avvisas. Där realskola icke finnes på orten eller inom något så när bekvämt räckhåll, bör däremot inbyggande av realskollinjer i folkskolan kunna komma i fråga. Rektor vid h.. allm. läroverket i Enskede sammanfattar på sätt och vis diskussionen om frågans organisa— toriska sida, när han svarar: »Ibland kan det vara lämpligast med inbyggda linjer, ibland med införandet av treåriga linjer inom läroverksorganisationen.»

De tre huvudskälen i de avstyrkande läroverksyttrandena är svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna den pedagogiska ledningen för de inbyggda linjerna, att anskaffa kompetenta lärare och att sörja för institu— tioner och materielutrustning.

För vår del anser vi, att de inbyggda realskollinjerna i viss mån bryter mot folkskolans traditioner och att förutsättningarna för en sammansmältning av hela skolorganisationen för realskolestadiet till en organisatorisk enhet före- ligger först i samband med enhetsskolans genomförande. Bäst är förutsätt- ningarna, om de teoretiska linjerna balanseras genom väl utvecklade examens- fria praktiska linjer, såsom fallet är exempelvis i Stockholm och Lund. De lokala förhållandena är emellertid så skiftande, att vi i likhet med många av de hörda skolledarna icke anser det lämpligt, att de under övergångstiden vare sig förbjuds eller påbjuds. Bland annat torde dessa linjers plats i övergångs- tidens skolsystem i icke ringa grad vara beroende av möjligheten att få till stånd fristående högre skolor med likartade uppgifter, i främsta rummet kom- munala realskolor.

De i folkskolan inbyggda linjerna är i väsentliga avseenden jämställda med de kommunala realskolorna, så i fråga om kraven på lärarnas kompetens och statsbidragen till deras avlöning. Skulle nu, såsom vi längre fram i detta be— tänkande föreslår, en större jämställdhet i avseende på byggnadsbidragen ge- nomföras, synes inbyggandet i folkskolan av examenslinjer kunna begränsas till de skoldistrikt, där sådana linjer redan medgivits. På andra orter bör ut- vidgningsbehovet kunna täckas genom inrättande av kommunala realskolor. Där det för närvarande finns femåriga inbyggda linjer i folkskolan, i semina- riernas övningsskolor eller i de kommunala flickskolorna, bör omorganisation till treåriga —- eller undantagsvis fyraåriga _ linjer företagas, när så sker med den femåriga realskolan vid ortens allmänna läroverk.

Skulle våra förslag om byggnadsbidrag för högre skolor icke vinna stats- makternas bifall, måste troligen inbyggandet av realskollinjer i viss utsträck-

ning medges även på orter, där det för närvarande inte finns några inbyggda linjer. Finns en äldre läroverksorganisation på orten, skulle visserligen i detta fall realskolan i första hand göras treårig, varigenom antalet nybörjarplatser skulle ökas. I kommuner, där högre skola nu saknas, står dock denna utväg icke till buds, och även där den finnes kan den på vissa håll visa sig otill— räcklig. På sådana orter erfordras nya skolenheter, men det är icke lätt att få dem till stånd, så länge byggnadsbidrag icke utgår. Inbyggandet av realskol- linjer i folkskolan kan då framstå som den enda framkomliga utvägen att till fyllest tillgodose de stora årskullarnas behov av skolbildning. I ett sådant läge måste de principiella betänkligheterna vika.

Då de inbyggda linjerna liksom folkskoleväsendet i allmänhet i princip är avsett endast för skoldistriktets egna barn, måste det tillses, att landsbygdens barn icke kommer i försämrat läge genom upprättandet av inbyggda linjer. Så bleve fallet, exempelvis om en kommun genom inrättandet av inbyggda linjer sattes i tillfälle nedlägga en där upprättad kommunal realskola. När för ett par år sedan den praktiska realskolan i Lund ersattes med en i folkskolan inbyggd treårig handelslinje, satte Kungl. Maj :t som villkor, att vid sidan av den treåriga studiegången även en fyraårig skulle tillhandahållas för lärjungar utan förkunskaper i engelska och att lärjungar med hemort i annan kommun' än Lund i den utsträckning skolöverstyrelsen bestämde skulle inom Lunds skoldistrikt beredas undervisning för avläggande av praktisk realexamen på handelslinje. Vi förutsätter, att Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen, när tillstånd gives att inbygga realskollinjer i folkskolan, noga tillser, att lands- bygdsungdomens intressen icke blir lidande.

8. Till realskoleutredningen överlämnade framställningar

Till oss har överlämnats framställningar från stadsfullmäktige i Solna och i Örebro angående anordnande av treårig realskoleutbildning vid därvarande läroverk.

H. allm. läroverket i Solna har enligt gällande organisationsplan fem- och fyraåriga realskollinjer. Framställningen från stadsfullmäktige i Solna, som är ställd till skolöverstyrelsen, innebär bland annat

att vid Solna läroverk från och med läsåret 1954/ 55 måtte få. anordnas treårig realskole- utbildning på så sätt, att klasserna 15, 25 och 14 temporärt och successivt avvecklas samt intagningen i klasserna 15 och 1* från år 1954 successivt minskas och förslagsvis från och med läsåret 1956/ 57 tillsvidare upphör,

att intagningen i läroverket från år 1954 måtte få ske i klass 35 på de betyg, som avges i folkskolans särskilda engelskläsande avdelning i klass 6, och enligt minimifordringar, som överstyrelsen komme att fastställa, samt

att viss differentiering genom uppdelning av lärjungarna i klasserna 5 och 6 i parallell- avdelningar efter lärjungarnas studieförutsättningar måtte få i den mån så är möjligt genomföras t. ex. i ämnena engelska, räkning och geometri.

Ansökningen anmäldes i konselj den 7 maj 1954, varvid Kungl. Maj:t med- gav, att från och med läsåret 1954/55 tills vidare finge vid h. allm. läroverket i Solna årligen upprättas det antal avdelningar skolöverstyrelsen bestämmer av klasserna 35 och 24, avsedda för lärjungar som med goda betyg genomgått folkskolans sjätte klass och i folkskolans femte och sjätte klasser åtnjutit un- dervisning i engelska.

I Örebro finnes för närvarande ett gossläroverk karolinska läroverket med såväl fem— som fyraåriga linjer och ett h. allm. läroverk för flickor med enbart fyraåriga linjer.

Av stadsfullmäktiges handlingar framgår, att fullmäktiges beslut förberetts av en kommitté, vilken bland annat anfört följande:

»Att inrätta en fristående kommunal realskola torde inte vara möjligt. Dels skulle man i så fall bygga en ny skolanläggning utan något som helst statsbidrag, dels skulle en sådan anläggning icke utan betydande investeringsförluster låta sig inordnas i det fram— tida enhetsskolesystemet. Att bygga in en 3-årig realskolelinje i nuvarande folkskolan synes icke heller vara lämpligt. Erfarenheten har nämligen visat, att det är mycket problematiskt att erhålla akademiskt utbildade lärare till tjänster vid en dylik linje. Vidare saknar folkskolan praktiskt taget institutionslokaler, förutan vilka undervisningen i realskolans högsta klass skulle äventyras. Visserligen måste en del nya skolor byggas under de närmaste åren för folkskolans behov. Dessa är emellertid enligt generalplanen avsedda för ett visst begränsat upptagningsområde. Skulle realskolelinjer placeras vid dessa eller vid nu befintliga folkskolor, måste elever inom folkskolans obligatoriska klasser hänvisas till längre bort liggande skolor än dit de rätteligen hör, vilket skulle vara uppenbart felaktigt. Den bästa lösningen torde vara att inrätta 3-åriga realskole— linjer vid de nu befintliga läroverken utan att vare sig utvidga eller inskränka dessas nuvarande storleksordning.»

Skolkommittén föreslog bland annat, att stadsfullmäktige måtte för sin del i princip besluta, att treåriga realskollinjer införes vid karolinska h. allm. läroverket och h. allm. läroverket för flickor i Örebro för de elever, som med föreskrivna betygsfordringar genomgått folkskolans sjätte klass.

En ledamot av kommittén, rektorn vid karolinska h. allm. läroverket Urban Ursing, kunde icke biträda förslaget om inrättande av treåriga linjer vid läro— verket och hemställde, att stadsfullmäktige ville till Skolkommittén återremittera frågan om inrättande av treåriga linjer i Örebro för förnyad grundlig utredning med beaktande särskilt av möjligheten att lösa frågan genom inrättande an- tingen av en fristående treårig realskola eller en i folkskolan inbyggd realskol- linje.

Stadsfullmäktige beslöt emellertid i överensstämmelse med kommittémajori— tetens förslag. Skolkommittén har underställt frågan Kungl. Maj:ts prövning och tillika hemställt bland annat, att förstärkningsanordningar må anordnas i folkskolans femte och sjätte klasser i ämnena modersmålet, engelska och matematik under högst 4 veckotimmar, därest antalet elever i klassavdel— ningen uppgår till lägst 20.

Realskoleutredningens ståndpunkt till dessa frågor framgår av vad vi i det föregående anfört. Kungl. Maj:t torde för närvarande sakna befogenhet att besluta om fullständigt nedläggande av fem- eller fyraårig linje, som ingår i ett läroverks av riksdagen beslutade organisation. Inhämtas emellertid, såsom vi föreslagit, riksdagens bemyndigande, är från vår sida intet att erinra mot bifall till den av stadsfullmäktige i Solna gjorda framställningen i vad den av- ser linjeorganisationen vid läroverket därstädes. Anledning torde därvid saknas att för de nya intagningsklasserna bibehålla beteckningen 35 (resp. 2*); de torde böra uppfattas som nybörjarklasser av treårig linje och alltså erhålla beteckningen 13.

Skolorganisationen i Örebro är ett särfall, så till vida att läroverksunder- visningen för manlig och kvinnlig ungdom är förlagd till skilda skolenheter. Den är säregen även därutinnan, att den ena av de läroanstalter för flickor, som finns i staden, nämligen kommunala flickskolan, har anknytning till folk- skolans fjärde och sjätte klasser, den andra — h. allm. läroverket för flickor —— endast till dess sjätte klass.

Vad pojkarnas undervisning angår, innebär stadsfullmäktiges förslag, att femåriga och treåriga linjer skulle vara i verksamhet sida vid sida vid goss— läroverket; denna anordning har av oss i det föregående avstyrkts. Betänklig- heterna mot den föreslagna organisationen av flickläroverket är mindre, då de linjer, som skulle finnas vid detta läroverk, båda anknyter till folkskolans sjätte klass och övergångsmöjlighet från fjärde klassen för flickornas del endast finnes vid kommunala flickskolan. Läget synes oss dock vara så pass mycket förändrat genom vår utredning, att frågan i dess helhet ånyo bör genom- arbetas av de kommunala utredningsorganen. Den nu gjorda framställningen synes på grund härav icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I båda framställningarna beröres frågan om förstärkningsanordningar i folk— skolan vid undervisningen i vissa centrala läroämnen. Till denna fråga tar vi ställning i nästa kapitel.

Sammanfattning

Bakgrunden till realskoleutredningens arbete är nödvändigheten att strängt hushålla med de otillräckliga tillgångarna av akademiskt utbildade lärare. Så långt möjligt bör denna lärargrupp reserveras för de mest krävande undervis- ningsuppgifterna: för gymnasiet och för realskolans högre klasser. Departe— mentschefen anvisar i direktiven två vägar att genomföra en sådan rationali- sering. Antingen kan realskolan göras treårig på grundval av folkskolans sjätte klass eller kan den nuvarande organisationen bibehållas men folkskollärare med erforderlig vidareutbildning användas i de lägre klasserna i stället för akade— miskt utbildade lärare.

Mot den treåriga realskolan har invänts, att den vore för arbetskrävande för

somliga lärjungar och ändock gåve för svag grund för gymnasiestudier. Utan fog är denna invändning naturligtvis icke. Efter en statistisk undersökning av arbetsresultaten vid 1947 års försöksverksamhet har emellertid realskoleutred- ningen för sin del kommit till uppfattningen, att en treårig lärogång är möjlig utan skadlig forcering, om den kombineras med anordningar för avläggande av särskild realexamen och om därjämte fyraåriga linjer i viss utsträckning bibe— hålls som komplement. Villkoren för inträde på gymnasiet är enligt utred- ningens mening en fråga för sig, som bör bedömas med hänsyn till erfarenhe- terna om vad som fordras för framgång i gymnasiestudierna. För närvarande krävs vissa överbetyg för tillträde till gymnasiet. Så snart tillräckligt statistiskt material föreligger, bör dessa fordringar överses och eventuellt erforderliga höj— ningar av betygskraven företagas.

Till den treåriga realskolans förmån kan anföras, att den för Vissa grupper av lärjungar medför en tidsvinst, vilken är av särskilt stort Värde för de lär- jungar, som fortsätter studierna till studentexamen eller längre. I den mån ut- bildningstiden förkortas, minskas givetvis också skolans totala lokalbehov vid oförändrat antal studerande. En viss besparing i akademiskt utbildad lärarkraft göres slutligen, ifall tjugutredjegradslärare inte kan anskaffas för realskolans behov i den utsträckning, som förutsattes vid 1954 års beslut om utbildning av sådana lärare.

Den treåriga realskolan möjliggör vidare en bättre organisation av arbetet i folkskolan. Nuvarande system framtvingar på många håll klassupplösningar och omgrupperingar av lärjungarna, som verkar störande på arbetet och kom- mer att göra det än mera, om lågstadiet i folkskolan allmänt göres treårigt. Anknytes realskolan till folkskolans sjätte klass, kan däremot klasserna i folk— skolan sammanhållas under samma lärare och med i huvudsak oförändrad lår-- jungeuppsättning under tre hela är, arbetet bedrivas i lugnare tempo och betygsjakten inför övergången till den högre skolan hållas inom rimligare gränser. För denna senare anknytning talar också sociala skäl, bland annat önskvärdheten av att valet av utbildningsväg träffas vid en tidpunkt, då lär- jungarnas fallenhet för studier kan bedömas säkrare än i 11-årsåldern.

I detta läge, där skäl och motskäl tämligen nära balanserar varandra, anser utredningen, att företräde bör ges åt den organisationsform, som bäst tillgodo- ser de stora årskullarnas behov av ökat antal nybörjarplatser i de högre skolorna. Stor hänsyn måste därvid fästas vid möjligheten att uppnå snabba resultat: de stora årskullarna kan inte ställa sig i kö utanför skolportarna.

Förhållandena skiftar visserligen från ort till ort. Det finns platser, där den nuvarande organisationen är tillräcklig eller med blygsamma provisorier kan göras tillräcklig. På andra håll och särskilt i samhällen, som är stadda i rask utveckling, är läget ett annat. Den treåriga realskolan är där i de flesta fall avgjort att föredraga med hänsyn till platsförsörjningen; ej sällan kan genom dess införande en omedelbar och betydande ökning av platstillgången uppnås.

Huru långt den äldre organisationen förslår, beror bland annat av möjlig- heten att inom rimlig tid få till stånd byggnadsföretag för högre skolor. Sedan 1951 inrättas icke längre statliga skolor för realskolestadiet. Kommunala sko— lor kan visserligen inrättas, och om sådana kommer till stånd, minskas trycket på den äldre läroverksorganisationen, men kommunerna nödgas då uppföra erforderliga byggnader utan stöd av statsbidrag. Dröjer man tills enhetsskola kan införas, kommer en ur kommunalekonomisk synvinkel gynnsammare lös- ning inom räckhåll, men de stora årskullarna har måhända passerat under väntetiden.

Realskoleutredningen ämnar föreslå införande av byggnadsbidrag för högre skolor enligt i huvudsak samma grunder som för folkskolor. Kommer sådana till stånd, anser sig utredningen kunna tillstyrka frihet för kommunerna att under vissa förutsättningar bibehålla den äldre organisationen. Kan däremot byggnadsbidrag icke utverkas, synes övervägande skäl tala för den effektivare och organisatoriskt enklare åtgärden att genom författningsföreskrifter göra den treåriga realskolan till realskolans huvudform. Utredningen räknar således med två alternativ.

Alternativ A. En organisationsplan för skolväsendet utarbetas för varje skoldistrikt, upptagande huvuddragen av folkskoleväsendets, de högre sko- lornas och yrkesskolväsendets organisation. Alltefter ortsförhållandena kan den upptaga olika varianter av realskolestadiets organisation. På några orter bibe— hålles måhända den nuvarande realskoleorganisationen till en tid oförändrad med fyra- och femåriga eller enbart fyraåriga linjer. Vanligen torde dock den nya organisationen komma att upptaga treåriga linjer jämte nödigt antal fyraåriga sådana. Däremot bör en kombination av fem- och treåriga linjer vara utesluten, såvida icke Kungl. Maj:t i undantagsfall på särskilda skäl ger sitt medgivande därtill.

Utbyggnad av realskoleorganisationen med nya skolenheter skulle enligt detta alternativ ske huvudsakligen genom inrättande av tre- och fyraåriga kommunala realskolor. De föreslagna statsbidragen till byggnadsföretag kan väntas främja en utveckling i denna riktning och möjliggör därigenom också en åtstramning i fråga om upprättandet av i folkskolan inbyggda realskol- linjer.

För utarbetande av förslag till organisationsplan torde den av skolstyrelseut— redningen föreslagna gemensamma skolstyrelsen bli ett lämpligt organ. Där högre skola finns i en kommun, torde organisationsplanen böra fastställas av skolöverstyrelsen. I vissa fall, exempelvis om organisationsplanen upptager inrättande av ny högre skola, måste beslut i denna del fattas av Kungl. Maj:t.

Så länge de gemensamma skolstyrelserna icke trätt i funktion, måste real- skolestadiets organisationsfrågor prövas i nu gällande ordning. Om kommun önskar ändring i realskolans nuvarande linjeorganisation, exempelvis från och med läsåret 1956/57, har således kommunen att inge förslag till skolöver-

styrelsen, som med eget utlåtande överlämnar frågan till Kungl. Maj :ts avgörande.

Alternativ B. Enligt detta förslag skulle den treåriga realskolan snarast möjligt göras till realskolans huvudtyp. I viss utsträckning måste dock fyraåriga linjer bibehållas, främst med tanke på de lärjungar, som icke fått undervisning i engelska i folkskolan. Organisationen på de särskilda orterna torde i regel kunna fastställas av skolöverstyrelsen.

På orter, där realskolan nu är fyraårig, möter intet hinder att omedelbart övergå till den nya organisationen i hela den utsträckning, som med hänsyn till ortens förhållanden är önskvärd. Där femårig realskola finnes, har ett be— tydande antal lärjungar redan på ett tidigare stadium övergått till realskolan, och det finnes då säkerligen på många håll intet egentligt behov att upprätta treåriga linjer de båda första åren. På andra ställen har däremot platstillgången i den femåriga realskolan varit så knapp, att även lärjungar med ganska god studiebegåvning måst avvisas. Utredningen motsätter sig därför icke, att även de två första åren treåriga linjer upprättas i den utsträckning, som den be— slutande instansen, i regel skolöverstyrelsen, finner påkallad.

Om byggnadsbidrag icke medges för de högre skolorna, torde det icke kunna undvikas, att realskolans utvidgningsbehov i relativt stort utsträckning täckes genom inbyggande av realskollinjer i folkskolan.

SJÄTTE KAPITLET

F olkskolan som grundval för en treårig realskola

Den yttre ramen för en lärogång, som omfattar folkskolans femte och sjätte klasser och en på dem byggd treårig realskola, motsvarar i det stora hela en femårig realskola byggd på folkskolans fjärde klass. I ett system med treårig realskola komme också folkskolans femte och sjätte klasser att i vissa av- seenden ha samma möjligheter som den femåriga realskolans båda lägsta klasser nu har. Folkskolan finge i en sådan organisation arbeta med samma elever, som eljest skulle gå till realskolan, och finge samma studietid till sitt förfogande. Skillnaden är den, att dessa elever vid undervisningen i folkskolan måste sammanföras med elever, som har mindre utpräglade anlag för teore- tiska studier, att lärarna har mindre kvalificerad utbildning i läroämnena och att skolornas utrustning med undervisningsmateriel i många fall ej är lik— värdig. Av betydelse torde även vara, att realskolan i fråga om undervisningens uppläggning har annan tradition att bygga på än folkskolan. Man kan inte bortse från att dessa skillnader måste påverka folkskolans förmåga att på de två åren i klasserna 5 och 6 ge det underlag, som behövs för att realskolans studiemål skall kunna nås på de återstående tre åren utan att arbetet under dessa år skall behöva forceras över hövan.

1. F örstärkningsanordningar i klasserna 5 och 6

Av de nämnda faktorerna torde sammanförandet vid undervisningen av elever med alltför olika studieförutsättningar vara den som ger det största handi— kappet. Erfarenheten har nämligen visat, att folkskolan under inte alltför ogynnsamma förutsättningar mycket väl kan tävla med realskolan, om elev— materialet är detsamma, dvs. utvalt med hänsyn till samma betygspoäng. Folkskolans handikapp gäller inte i lika hög grad alla ämnen. I orienterings— ämnena och övningsämnena är det lättare att överbrygga ojämnheterna. Svå— rast att bygga upp är kunskaperna och färdigheterna i modersmålet, engelska och matematik.

När det gäller att göra folkskolan stabilare för att bära upp en treårig real- skola, blir det därför på dessa punkter, som man bör inrikta sig. Olika möj— ligheter att förstärka folkskolans undervisning i modersmålet, engelska och matematik i klasserna 5 och 6, särskilt för de elever som skall fortsätta i den treåriga realskolan, måste därför övervägas. Om därvid en standardhöjning sker för folkskolan i dess helhet, blir motiveringen för förstärkningen ännu star-

kare. Även för folkskolan bör det vara värdefullt med fastare och mera använd— bara kunskaper och färdigheter i de ämnen, varom här är fråga.

Mest effektivt skulle det utan tvivel vara att även i folkskolan organisera elitklasser, som kunde arbeta i snabbare takt än de odifferentierade klasserna.. Vi anser oss dock icke kunna föreslå en sådan åtgärd, då den knappast står i harmoni med folkskolans ställning som allmän bottenskola. Däremot bör det vara möjligt att i vissa ämnen, så i engelska och matematik, gruppera eleverna till undervisning efter deras studieförutsättningar i det särskilda ämnet, såsom tidigare föreslagits av skolkommissionen i fråga om engelskan; en sådan »nivå- gruppering» kan givetvis icke tagas till intäkt för en allmän begåvningsupp- delning av eleverna i klasserna 5 och 6. Nivågruppering är framför allt möj- lig vid stora skolor med flera parallellavdelningar av samma klass. D/Ien även där man har endast två parallellavdelningar, kan en grovuppdelning av elever— na möjliggöra bättre anpassning av studietakten efter de olika elevernas för- utsättningar att tillägna sig ämnet. Uppdelningen blir till fördel även för den svagare parten, som får tillfälle till bättre inträning av ämnets grundkurs. För denna förstärkningsanordning talar dessutom, att den ej medför några ökade kostnader. En lämplig tidpunkt för grupperingen av eleverna i engelska torde vara efter höstterminen i femte klassen.

Vid en sådan nivågruppering av eleverna bör ämneskonferenser, vid vilka lärarna utbyter erfarenheter och gemensamt planerar undervisningen, vara till stor nytta.

För B-skolor och enkla A-skolor är en anordning av detta slag utesluten. Där måste man inom den allmänna klassundervisningens ram söka få fram grupperingar och individuellt studiestöd, som möjliggör för den enskilda eleven att vinna den kunskap och färdighet, som erfordras för att han skall kunna följa med i den treåriga realskolans arbete. Speciellt i engelska språket bör i detta syfte effektiva B-skolemetoder utexperimenteras och sammanfattas i en handledning att tillställas lärarna i sådana skolor, där differentiering ej kan införas.

I enhetsskolan underlättas nivågrupperingen därigenom att läraravdelning i femte och sjätte klasserna vid undervisning i engelska får uppdelas i två undervisningsavdelningar, så snart antalet elever överstiger 20. Uppdelningen gäller två veckotimmar i femte och två i sjätte klass. Även i matematik får en sjätte klass under en termin uppdelas i två eller flera undervisningsavdel- ningar. Uppdelningen gäller matematiska laborationer under en veckotimme och ett elevantal av lägst 17.

Det ligger nära till hands att för folkskola, som skall bilda underlag för den treåriga realskolan, föreslå samma möjligheter till uppdelning. Dock bör lämpligen rätten att dela läraravdelning vid undervisning i matematik ut- sträckas till hela läsåret men i stället inträda först när lärjungeantalet över—

stiger 20; villkoret för delning vid undervisning i matematik bleve därigenom detsamma som för delning i engelska.

Med en sådan uppdelning av klasserna under viss del av undervisningen skulle möjlighet skapas att åt de elever, som kan väntas ha förutsättningar att övergå till den treåriga realskolan ge en överkurs i ämnet (»partiell nivågrup- per-ing»). Överkursen skulle för engelska språket kunna gälla t. ex. säkrare uttal. ökade kunskaper i grammatik, större förmåga att samtala på det främmande språket och större färdighet i skrivning. De flesta lärare skulle troligen också vara tacksamma för en mera klart angiven grammatikkurs i stil med den som av skolöverstyrelsen har rekommenderats för realskolans olika klasser. I mate- matik kunde överkursen gälla sådana moment, som framför allt är av betydelse för den fortsatta utbildningen i ämnet, och åsyfta att ge full klarhet i för- ståendet och ökad säkerhet i utförandet av räkneoperationerna.

Genom att övriga elever mera odelat kunde ägna sig åt inträning av ämnets grundkurser, bleve de mera jämspelta med sina kamrater i den mera avance— rade avdelningen, när det gäller de gemensamma kursmomenten.

Erfarenheter av sådan hel eller partiell nivågruppering vid undervisningen i engelska finns bland annat i Stockholm, där flertalet lärare som prövat den förklarat anordningen god. Den partiella nivågrupperingen kan emellertid ock- så ha sina olägenheter. Arbetsordningen trasas lätt sönder, och lokaler och lärare finns inte alltid att tillgå för ändamålet. Den splittring på olika arbets— platser, som anordningen medför, kan särskilt för oroliga elever betyda ökade möjligheter till flykt från arbetet och ofog. Trots dessa olägenheter, som till stor del torde vara av övergående natur, bör den dock i regel införas, där de yttre betingelserna finns och där man ej har begagnat sig av nivågrupperingen under ämnets alla timmar.

Erfarenheterna från enhetsskolan har visat, att de för denna skolform med- givna förstärkningsanordningarna icke alltid kan utnyttjas i den utsträckning, som i och för sig vore önskvärd. Enligt skolöverstyrelsens redogörelse för för— söksverksamheten berörde läsåret 1953/54 förstärkningsanordningarna i engel— ska i klasserna 5 och 6 endast 5 553 lärjungar av de totalt 7 772, som under- visades i A— och B 1—skolorna inom försöksdistrikten. I vissa läraravdelningar har det för delning föreskrivna lärjungeminimum icke uppnåtts, men i andra fall har man säkerligen måst avstå från att utnyttja de erbjudna förstärknings- anordningarna till följd av svårigheten att samordna läsordningarna med skol— skju'tsarna och nödvändigheten att undvika alltför långa väntetider för ele— verna etc. Vi räknar med att samma svårigheter med läsordning och skol- skjuts m.m. skall framträda vid vanliga skolor och att utnyttjandet av del— ningsmöjligheterna blir i motsvarande mån begränsat. För att öka möjligheterna föreslår vi, att extra skolskjuts i skälig utsträckning skall få anordnas för att möjliggöra delningen, i synnerhet om skolskjutsen är önskvärd även ur andra synpunkter.

Som alternativ till den partiella nivågrupperingen bör möjlighet finnas att, där så befinnes lämpligt, i stället anordna speciell stödundervisning åt vissa lärjungar, antingen i form av läxhjälp eller i form av trimning för en överkurs i ämnet. Det bör stå skoldistrikt fritt att välja mellan dessa olika former av förstärkningsanordningar inom ramen för den kostnad, som uppdelningen av läraravdelningen i grupper skulle betinga. Dessa andra former av förstärkning bör dock närmare preciseras och i varje särskilt fall underställas statens folkskol- inspektör för prövning och godkännande. Antalet lärjungar i grupp, som erhåller läxhjälp eller speciell trimning, bör inte understiga fem, om statsbidrag skall kunna erhållas för anordningen.

En icke oviktig detalj i upprustningen är, att skolbiblioteket förses med lämpligt urval av bredvidläsningsböcker i engelska. Dylika böcker bör också finnas i klassbiblioteket. Då dessa böcker torde kunna anskaffas på det ordi- narie biblioteksanslaget, har vi emellertid icke ansett oss behöva föreslå något särskilt statsbidrag för ändamålet.

För de svagare utrustade eleverna kan det relativt stora antalet undervis- ningstimmar i engelska bli en belastning, som ökar deras tendens till skolleda, särskilt om de totalt misslyckas med ämnet. Åtgärder bör därför vidtagas för att. bringa skolarbetet på denna punkt mera i harmoni med elevernas förmåga. I stället för att helt befria dessa elever från undervisningen i engelska kan det vara lämpligt att ge dem en förenklad kurs, som kan inläras mera grundligt och behärskas av eleverna. En avkortning av timtalet till tre veckotimmar i sjätte klassen kan också vara lämplig. Lättast är en sådan avkortning, då man har möjlighet att uppdela lärjungarna i flera undervisningsavdelningar, som un— dervisas var för sig. Men även eljest bör avkortning ske, om den ur under— visningsteknisk synpunkt kan genomföras, exempelvis genom uppdelning i olika undervisningsavdelningar inom läraravdelningens ram. Där även en så— dan reducering av kursen visar sig otillräcklig, bör möjlighet finnas att helt befria lärjungen från undervisningen, exempelvis lärjunge, som är hjälpklass- mässig eller står på gränsen till sådan efterblivenhet. Sådan lärjunge bör be- redas arbete, som bättre passar honom och tjänar hans utveckling på ett mera positivt sätt. Därigenom förstärkes också skolans möjlighet att ge övriga lär- jungar en effektivare undervisning.

Vi förutsätter, att under föreliggande omständigheter standardprov kom- mer att anordnas även i engelska på samma sätt som sker i modersmålet och matematik. Svårigheten med dylika prov i det främmande språket är ju, att kursen i folkskolans femte och sjätte klass i väsentlig mån är inriktad på muntlig framställning och endast i mindre utsträckning på skrivning. Detta torde dock inte hindra, att åtminstone vissa kunskaper och färdigheter i ämnet kan redovisas i skriftliga prov. Vi erinrar om de skriftliga uppgifter i diagnostiskt syfte, som förekommer i samband med radioundervisningen och om de Språktest, som skolöverstyrelsen har begagnat vid sina undersökningar

rörande kunskapsnivån i engelska i enhetsskolan (Aktuellt 1951 s. 25). Där överkurs förekommer, bör den kunna ge extra poäng i provet. Även för uttalet kan man på olika sätt med hjälp av magnetofonen få fram normalisering av bedömningen. Hur denna bäst skall ordnas, bör utrönas genom experiment.

Våra förslag syftar till en höjning av effektiviteten på de punkter, där en sådan är praktiskt uppnåelig. Däremot har vi inte kunnat avhjälpa de olik- heter, som följer exempelvis av skolornas geografiska belägenhet. Åtskilliga år framåt måste det finnas skolor, som inte kan anordna någon undervisning alls i engelska, sådana som är hänvisade till radioundervisning och sådana som inte kan utnyttja vissa erbjudna förmåner. Konsekvenserna härav för lärjungarnas del kan, om det gäller mindre skillnader, utjämnas genom anvis— ningar för betygssättningen. Är skillnaderna mera betydande, torde enda möjligheten vara att hänvisa de lärjungar, som erhållit en svagare under- byggnad, till realskolans fyraåriga linjer.

2. Lärarkompetensen och behörighetskurserna

Självfallet beror folkskolans möjligheter att bibringa lärjungarna fullgoda kun— skaper i engelska i hög grad på lärarutbildningen och tillgången på tillräck- ligt kvalificerade lärare. Vad som bör krävas av lärarna har livligt diskuterats i vår enkät med skolledarna. Vi skall här endast ge en helt kort redogörelse för de mycket divergerande uttalandena, där folkskolemånnens och läroverks- männens meningar står mot varandra.

Folkskolinspektörema accepterar allmänt det nuvarande kompetensintyget som behörighetsgrund, men önskemål om kompletteringar i en eller annan form är inte ovanliga. Bland dem som finner de nuvarande behörighetsvill- koren vara i knappaste laget befinner sig exempelvis inspektören i Koppar- bergs läns östra, som visserligen anser en behörighetsförklaring enligt kk 149/ 1947 vara tillräcklig minimikompetens för lärare med gott pedagogiskt hand— lag men finner den vara i underkant för genomsnittslärare.

Jämväl folkskoledirektionen i Stockholm anser det vara orealistiskt att kräva högre kompetens än genomgång av behörighetskurs men betonar önsk- värdheten av en viss förstärkning. Undervisningsövningar borde sålunda ingå i utbildningen och ökad kännedom om metodiken i främmande språk fordras.

Bland läroverksrektorema är det mycket få, som godtar en på kompetens- intyg stödd lärarbehörighet annat än som ett den yttersta nödens hjälpmedel. Relativt moderata krav har exempelvis rektor vid samrealskolan i Högalid i Stockholm, vilken, själv engelsklärare, uppskattar den lägsta godtagbara mi— nimikompetensen till någonting rbortåt fordringarna för 1 betyg i fil. mag. med huvudvikt lagd vid uttal, fonetik och talfärdighet» och framhåller vikten av att de behörighetssökande erhåller grundlig skolning i språkundervisnings— metodik genom auskultation och provundervisning.

Icke så få av de högre skolornas rektorer går till och med utöver nu gäl— lande minimifordringar för språklärarna vid de högre skolorna och pläderar för krav på minst två betyg i ämbetsexamen. Gruppen må här representeras av rektor vid h. allm. läroverket i Halmstad, vilken anser en kompetens, som inte motsvarar två betyg i fil. ämbetsexamen, vara »under alla förhållanden otill- räcklig» och endast godtagbar som en nödfallsutväg. Två akademiska betyg utgör dock i och för sig ingen garanti för god undervisning, påpekar en annan rektor.

Enligt vår mening vore det en mycket tillfredsställande lösning av denna lärarfråga, om man kunde disponera lärare med 23—gradsbehörighet för nu- dervisningen i engelska i femte och sjätte klasserna. Då befordringskurser i engelska icke anordnas vid seminarierna, står sådan behörighet att vinna en- dast genom tentamen för akademiskt betyg. Uppstår längre fram ett över— skott av språklärare i de högre skolorna, vilket enligt våra prognoser icke är uteslutet, vore det lyckligt, om lärare av just detta slag kunde överflyttas till folkskolan.

”Möjligheten att förse folkskolan med lärare, som förenar klasslärarutbild- ning med akademiska studier i engelska bör dock icke vara begränsad till de övergående perioder, då sådana lärare kan övertagas från de högre skolorna. I likhet med skolkommissionen anser vi det vara i hög grad önskvärt, att ett icke alltför ringa antal klasslärare underkastar sig akademisk vidareutbild— ning. En lämplig form för dessa lärares anställning har också numera skapats genom inrättandet av 23-gradstjänsterna. Ordinarie tjänster av detta slag kan för närvarande endast inrättas i enhetsskolan, extra ordinarie tjänster i viss utsträckning även i de inbyggda realskollinjerna i folkskolan. Vi föreslår nu, att tjänster i Ce 23 skall kunna inrättas jämväl i folkskolan för lärare, som i tentamen för filosofisk ämbetsexamen erhållit minst en betygsenhet i engel— ska språket och i övrigt är behöriga till ordinarie folkskollärartjänst i 23 löne- graden. Totala antalet sådana tjänster bör för varje år bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, och det bör därefter ankomma på skolöverstyrelsen att fördela tjänsterna på skoldistrikt, som anhållit om in- rättande av dylik tjänst. llled folkskollärartjänst av detta slag bör vara före— nad undervisningsskyldighet av samma omfattning som vid annan folkskol- lärartjänst. Minst hälften av undervisningsskyldigheten bör fullgöras genom undervisning i engelska, i första hand i klasserna 5 och 6, men icke nödvändigt- vis uteslutande i dessa klasser.

Antalet tjänster av detta slag torde bli rätt begränsat. Läsåret 1954/55 bestreds enligt inspektörernas uppgifter undervisningen i engelska inom klas- serna 5 och 6 endast i 92 läraravdelningar av lärare med akademiskt betyg i ämnet, om man bortser från enhetsskoledistrikten. Även organisatoriska för- hållanden begränsar antalet, enär tjänster av detta slag endast kan före-

komma vid större skolor. Undervisning i engelska i folkskolan genom lärare med akademiskt betyg i ämnet torde, ivvarje fall för lång tid framåt, närmast få karaktären av en undantagsanordning. Till att börja med torde 50 tjänster av detta slag vara till fyllest.

Ehuru vi i likhet med skolkommissionen anser, att den »behörighet att tills vidare undervisa i engelska språket i folkskolan», som kan meddelas av skol- överstyrelsen, principiellt och praktiskt är otillräcklig för en undervisning i ämnet, som skall ligga till grund för vidare studier, måste vi under rådande förhållanden tills vidare acceptera den, i medvetande om att en bättre lös— ning i de flesta fall ej står att vinna. Knappheten på lärare med akademisk utbildning torde medföra, att man även vid större skolor under avsevärd tid framåt måste anlita lärare, som endast har kompetensintyg. Vid de mindre bygdeskolor, där antalet lärartimmar i engelska är begränsat, torde man av allt att döma även i framtiden få nöja sig med en kompetens, som ligger inom räckhåll för majoriteten av klasslärarna. Det är under sådana förhållanden nöd- vändigt att se till vad som kan göras för att med utgångspunkt i nuvarande förhållanden förbättra lärarkompetensen.

Vid seminarierna omfattar behörighetskurserna för närvarande i allmänhet 135 a 140 timmar, fördelade på tre terminer; vid ett eller annat seminarium ges därutöver en kurs i engelsk metodik på 12 it 15 timmar. Vanligen inläggs dessutom auskultation och undervisningsövningar eller serie, den senare varie- rande mellan 3 och 8 timmar. Avlägges hehörighetsprovet på annat sätt än vid seminarium, ingår veterligen ingen undervisningspraktik.

Denna behörighet måste enligt vår mening avsevärt förstärkas, om den skall motsvara det vidare syfte, som det här är fråga om. Härvid kommer följande synpunkter i betraktande.

Det är ur effektivitetssynpunkt angeläget, att behörighetskurserna behålls kvar vid seminarierna och ej läggs om till sommarkurser. Tack vare den längre studiegången på tre terminer hinner kunskaperna mogna bättre och språkfärdigheten bli säkrare än på en sommarkurs; vidare kan auskultation och undervisningspraktik anslutas till kursen. Det torde ej heller kunna med skäl hävdas, att de engelska behörighetskurserna i och för sig gör otillbörligt intrång på seminaristernas övriga studier. I den mån så för närvarande verk- ligen sker, beror det säkert i de allra flesta fall på att elever med otillfreds- ställande kunskaper eller -— på studentlinjen med för många komplette- ringskurser tillåtes delta. En höjning av minimifordringarna för deltagande i behörighetskurs synes oss under sådana omständigheter genomförbar. Vi före- slår, att följande minimifordringar för tillträde till behörighetskurs uppställs:

för fyraårig seminariekurs: gott uttal och betyget Med beröm godkänd i engel— ska språket vid flyttning till seminariets klass 1114; därvid förutsättes, att betygsskalan vid flyttningen till denna klass skall vara densamma som i folkskollärarexamen;

för tvåårig seminariekurs: gott uttal och betyget Icke utan beröm godkänd i ämnet i studentexamen eller vid motsvarande prövning. Elev med lägre betyg än ovan sagts, som efter ämneslärarens prövning äger tillräckliga kunskaper, må i undantagsfall deltaga i kursen. Å andra sidan bör, liksom nu, rektor efter samråd med klassföreståndaren, läraren i engelska och eventuellt även seminarieläkaren kunna förvägra tillträde till kursen för elev, som visserligen fyller villkoren men i samband med komplettering av student— examen eller eljest har en särskilt betungande arbetsbörda.

Kunskapsunderlaget för behörighetskursen skulle ytterligare förbättras, om den frivilliga engelska, som förekommer i klasserna 14 och H*, göres obliga— torisk för de elever, som senare i klasserna HP och IV4 skall deltaga i sådan kurs. Denna utväg är inte utan olägenheter. Den frivilliga engelskan ersätter nämligen den likaledes frivilliga undervisningen i tyska och franska. Ett Vits- ord om godkända insikter i dessa ämnen åter är enligt kungörelsen 626/1953 av betydelse för den blivande folkskollärarens tillträde till högskolestudier. Det torde vara svårt för många elever att redan första året välja språk, om detta ställer dem i valet mellan en meritering för behörighetskursen och en meritering för tillträde till högskolestudier. Redan nu förekommer det emeller- tid troligen ej sällan —— att det stora flertalet elever i 14 väljer just engelska, vilket åtskilligt reducerar betänkligheterna. Genom det åsyftade arrange- manget skulle man vinna den fördelen, att den frivilliga undervisningen, som omfattar två veckotimmar i vardera klassen, kunde mera organiskt inlemmas i lärogången i dess helhet, och att alla de, som väljer behörighetskurs i HP, skulle ha samma grundläggande kurs. Vi anser fördelen härav överväga olä— genheterna och föreslår, att tillträde till behörighetskurs i regel endast skall medges elev på fyraårig linje, om han deltagit i den frivilliga undervisningen i engelska i de två lägsta klasserna.

Den praktiska utbildningen varierar starkt från seminarium till semina— rium, alltifrån frivilliga undervisningsövningar, i vilka blott en del elever del- tar, till obligatoriska serier eller undervisningsövningar på 8 timmar. Auskulta- tion förekommer i regel men i skiftande omfattning. Enligt vår bestämda upp— fattning bör den teoretiska behörighetskursen utbyggas med en ej för knappt tillmätt praktisk utbildning just i det främmande språket, där undervisnings- tekniken är så helt annorlunda än i övriga ämnen, i synnerhet om en mera direkt metod skall tillämpas. I och med att antalet deltagare i behörighets— kurserna begränsas genom ovannämnda spärrar och engelska allmänt kommer att läsas från och med femte skolåret, underlättas inläggandet av auskultation och övningsundervisning. Vi anser oss därför kunna föreslå, att varje deltagare i behörighetskurs skall vara skyldig auskultera tio till tolv timmar i klasserna 5 och 6 och hålla en undervisningsserie på 6 år 8 timmar, eventuellt utbytt mot två kortare serier ä 4 timmar. Vid seminarium, där övningsskolan är för

liten för att medgiva nödvändig auskultation och övningsundervisning, torde samarbete kunna ordnas med läroverk eller folkskola på platsen.

En ytterligare förstärkning av behörighetskursen torde vara möjlig, endast om ökat utrymme på timplanen kan anslås för densamma. Tyvärr är semi— nariernas schema redan hårt ansträngt. En möjlighet vore att låta kursen fortsätta även under vårterminen i avslutningsklasserna (IV4 och 112) med samma timtal som under höstterminen, dvs. 3 timmar, vilket skulle inne- bära ett tillskott av ungefär 45 timmar. Den skriftliga prövningen bör dock bibehållas i november. Denna fortsättning på Vårterminen i avgångsklassen skulle vara särskilt värdefull i IV4, där mycken tid under höstterminen måste ägnas skriftliga översättningsövningar, till förfång för synnerligen viktiga muntliga moment av språket.

En annan möjlighet vore att komplettera behörighetskursen med en obli- gatorisk sommarkurs, som skulle förläggas till ferierna mellan högsta och näst högsta klassen. Kursen kunde ägnas åt konversation (minst 50 timmar) i små grupper under ledning av infödda engelska lärare, lektionsövningar, tillämpad fonetik och andra metodiska problem samt realia, de sistnämnda eventuellt anförtrodda åt engelska lärare. En sådan sommarkurs föreslogs av skolkom— missionen redan år 1946, och kommissionen kunde därvid åberopa gynn- samma erfarenheter från en vid folkskoleseminariet i Kalmar anordnad kurs av denna typ. I mån som seminarierna ersätts med lärarhögskolor, torde dock betydande svårigheter uppstå för en förstärkning av behörighetskursen genom obligatoriska feriekurser. Vid lärarhögskolan är nämligen läsåret längre, och en del av ferierna tages i anspråk för kurser i gymnastik och slöjd. Vi anser oss till följd härav icke kunna förorda en lösning av denna modell.

Däremot kan vi om också inte alldeles utan tvekan tillråda en för- längning av behörighetskursen till att omfatta jämväl vårterminen i högsta klassen. Vi har därvid bland annat räknat med att de skärpta kraven på förkunskaper skall leda till ett rationellare deltagarurval för behörighetskur- serna och därmed till förbättrade möjligheter att genomföra utbildningen utan att den blir för betungande för deltagarna.

Det synes slutligen önskvärt, att mycket goda prestationer i behörighets- kursen skall kunna på lämpligt sätt utmärkas. För närvarande är kompetens- intygen ograderade. Vi föreslår en tregradig skala med vitsorden Godkänd, Med beröm godkänd och Berömlig.

De föreslagna förstärkningarna av utbildningen torde komma att höja kompetensintygens valör i flera avseenden. Textkursen borde kunna ökas från 1 000 till 1 200 år 1 300 oktavsidor. Jämväl kraven på språkriktighet vid samtal om vardagliga ting bör kunna skärpas. Viss förmåga att analysera och lägga till rätta felaktiga uttalsformer bör kunna fordras. Huruvida större fordringar kan ställas även på de skriftliga proven undandrar sig Vårt be— dömande.

Vi är fullt på det klara med att våra förslag till förstärkning av behörig- hetskurserna icke kan gå fria för kritik. Undervisningen i engelska i folk- skolan har inte tillkommit för realskolans skull utan för folkskolans eget behov. Det som hindrar dess fulla utbyggnad är bristen på kompetenta lärare. Kritiken kan nu göra gällande, att varje höjning av fordringarna för tillträde till behörighetskurserna och varje skärpning av fordringarna för kompetens— intygen i nuvarande läge är skadlig, emedan den är ägnad att försena genom- förandet av den undervisning i engelska i folkskolan, som redan är i princip beslutad och motsvarar faktiska behov i våra dagars samhälle. Kritiken kan också med fog göra gällande, att seminarieeleverna redan är för hårt pres— sade, kanske icke av det obligatoriska minimiprogrammet men av olika kom- pletteringar och frivilliga tilläggskurser, som fyller ut arbetsprogrammet till prestationsförmågans gränser. I synnerhet är arbetet betungande för de många elever på studentlinjen, som börjar seminariestudierna utan att ha student- betyg i alla erforderliga ämnen och alltså parallellt med det vanliga arbetet i seminariet måste läsa in gymnasiekursen i ett, två eller tre ämnen.

Kritiken är i båda avseendena befogad, om man tänker på nuvarande för- hållanden. Redan år 1957 kommer emellertid studentexamen att avläggas efter de år 1953 fastställda kursfordringarna. En examen på den allmänna linjens sociala gren (med fysik som frivilligt ämne) omfattar alla de ämnen, vari förkunskaper fordras för seminariestudier. lVIedan nu endast några procent av studenterna har det för seminariestudier lämpliga ämnesurvalet, torde från och med höstterminen 1957 ett betydligt större antal ha den rätta ämnesupp— sättningen. Läsåret 1957/ 58 kan visserligen icke så få studenter med examen av 1933 års typ beräknas vinna inträde vid seminarierna, men det följande året torde "behovet aV' kompletteringskurser ha betydligt nedgått eller helt upp- hört. Då därtill kommer, att examinationsbehovet vid folkskoleseminarierna i slutet-av 1950—talet kan väntas avtaga på grund av det åter nedgående barn— antalet i skolpliktsåldern, förefaller det sannolikt, att i varje fall från och med läsåret" 1958/59 kraven på förkunskaper i erforderliga ämnen skall kunna upprätthållas vid intagningarna i folkskoleseminarierna och kompletterings- kurserna aVskaffas.

Vi föreslår nu, att de av oss ifrågasatta ändrade bestämmelserna rörande behörighetskurserna icke skall träda i kraft förrän vid de behörighetskurser, som anordnas läsåret 1958/59, och de höjda fordringarna för kompetens- intygen följaktligen tillämpas först från och med år 1960. Vid denna tidpunkt bör undervisningen i engelska i folkskolan ha kommit i gång i så stor omfatt- ning, att kvantitetssynpunkterna kan få träda tillbaka för kvalitetssynpunk- terna. Redan nu är, såsom framgår av kap. 2, undervisning anordnad i 60 procent av- läraravdelningarna i klasserna 5 och 6, och flertalet folkskolinspek— törer har till oss avgivit ganska optimistiska yttranden rörande den fortsatta utvecklingen.

Möjligen kunde de ändrade bestämmelserna sättas i kraft redan ett år tidi- gare än som ovan förutsatts, alltså läsåret 1957/58 vad beträffar behörighets— kurserna och kalenderåret 1959 i vad rör fordringarna för kompetensintygen. Huruvida så kan ske beror dels av tillströmningen till seminariernas student- linjer och dels av utvecklingen inom folkskolan.

Vid genomförandet torde vissa förskjutningar mellan kurserna för de olika seminarieklasserna böra vidtagas, så att arbetet vid folkskoleseminarierna icke blir alltför ojämnt fördelat i tiden.

De på privat initiativ anordnade behörighetskurserna med av skolöversty- relsen beviljad examensrätt torde i regel omfatta fyra veckor, under vilka den sammanlagda undervisningstiden kan beräknas uppgå till inemot 100 timmar per kurs. Vid de av Federationen S.A.F. i samarbete med Hermods korres- pondensinstitut anordnade kurserna kräves i regel förberedande korrespon— densundervisning i textläsning, grammatik, stilskrivning, fonetik och metodik.

Det kan ifrågasättas, om inte denna tid av fyra veckor, av vilka den sista lider avbräck genom examinationen, i många, kanske de flesta, fall är för kort, för att ett gediget resultat skall kunna vinnas. En utvidgning av tiden för dessa kurser med någon vecka är därför påkallad.

Ett annat önskemål är, att de muntliga och praktiska momenten får större utrymme under kursveckorna. Detta önskemål kan icke förverkligas utan att arrangörerna uppställer krav på ett icke alltför obetydligt mått av förkun— skaper i sådana delar av kursen, som kan inhämtas genom självstudier, even- tuellt med stöd av korrespondensundervisning. Praxis i detta avseende vid de statsunderstödda akademiska ettbetygskurser, som anordnas av Hermods korrespondensinstitut, torde härvidlag ge en viss vägledning.

Med hänsyn till den praktiska lärarutbildningens stora värde för språkun- dervisningen bör slutligen praktisk lärarkurs fordras även av dem som för- värvar behörigheten vid privata kurser, åtminstone om det gäller högre vitsord än Godkänd. En sådan kurs skulle kunna begränsas till åtta ä tio dagar, under vilka behörighetsaspiranterna auskulterar och avlägger undervisningsprov vid något av skolöverstyrelsen utsett läroverk eller seminarium. Dessa läroverk och seminarier bör vara fördelade över hela landet, så att de ligger inom räckhåll från vederbörande folkskollärares hemort. Arvode till handledarna bör utgå av statsmedel.

Vi föreslår således

a) att de på enskilt initiativ anordnade behörighetskurserna, för att få exa- mensrätt, skall omfatta minst fem veckor, oberäknat examinationsperioden, och att det skriftliga behörighetsprovet skall komma senast under tredje Veckan,-

b) att kursarrangörerna uppmanas att förvissa sig om att deltagarna på förhand inhämtat sådana kunskapsmoment, som lämpar sig» för självstudier, samt '

e) att för högre vitsordad kompetens viss praktisk utbildning skall fordras även av behörighetsaspiranter, som utbildas vid de privata behörighets- kurserna.

För att möjliggöra den föreslagna ökningen av kurstiden torde nu ut- gående stipendier böra höjas från för närvarande högst 500 kronor till högst 650 kronor.

Den föreslagna förstärkningen av de privata kurserna bör genomföras året näst efter det, då omläggningen av seminariernas behörighetskurser påbörjas.

3. Vidareutbildning och konsulentverksamhet

Med hänsyn till de hittills lindrigare kraven vid behörighetsprov är det i hög grad angeläget att sörja för vidareutbildning åt de lärare med äldre behörig- het, som nu undervisar i femte och sjätte klasserna. Det effektivaste sättet torde vara fortbildningskurser, men med sådana kan ju endast ett begränsat antal per år tillgodoses. Ett större klientel kan nås genom stödkurser i radio av det slag, som från och med innevarande hösttermin anordnas en gång i veckan som handledning för lärare med behörighet. Dessa stödkurser, som i år gäller klass 5, har från början fått stor anslutning, i det omkring 600 skolor med c:a 18 000 elever har anmälts. Om försöket visar sig framgångsrikt, bör det ett följande år utsträckas till klass 6, vars lärare direkt avlämnar sina elever till realskolan. Ytterligare en möjlighet är att för behöriga lärare an— ordna »pedagogdagar», minst två i följd, ordnade som auskultations- och kon- ferensdagar på en närbelägen läroverksort.

Vi föreslår, att alla tre möjligheterna utnyttjas.

1. Feriekurser bör således anordnas i en utsträckning, som bestäms från år till år. De bör lämpligen förläggas till orter med möjlighet till internatsför— läggning. På varje ort synes tre till fyra tvåveckorskurser kunna anordnas efter varandra. Antalet deltagare i varje kurs bör vara högst 30, totala antalet deltagare bör beräknas till omkring 300 per år. Anslag bör beräknas under rubriken »Kurser för lärare m.fl. vid läroanstalter tillhörande folkundervis- ningen». För dessa kurser gällande allmänna bestämmelser bör äga tillämpning även för nu ifrågavarande fortbildningskurser.

2. Utvidgade stödkurser i radio för lärare med behörighet bör anordnas efter samma principer som den redan påbörjade. Dessa kurser finansieras ge- nom särskilt anslag till aktiebolaget radiotjänst.

3. Pedagogdagar, omfattande auskultation och konferenser, bör anordnas i regional regi på av skolöverstyrelsen utsedda läroverks— eller seminarieorter, förslagsvis på tjugu platser per år, för från gång till gång växlande folkskolor. Kursledare bör vara någon erfaren läroverks— eller seminarielärare i engelska. Reseersättning och dagtraktamente bör i förekommande fall utgå till kurs—

deltagarna. Till kursledare, konferensledare och auskulterade lärare bör arvode utgå.

Av dessa förslag föranledda anslagsförhöjningar bör vidtagas snarast möj- ligt och senast från och med budgetåret 1957/ 58.

På grund av den stora betydelse, som regelbundna besök av konsulenter har för undervisningen, en betydelse, som är desto större, ju mindre utbildade eller erfarna lärarna är, bör det slutligen finnas ett antal konsulenter, vilkas huvud- uppgift är att besöka folkskolor, där undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 helt skötes av lärare med behörighet. En konsulentverksamhet för de högre skolorna är redan anknuten till skolöverstyrelsen. Den bör utsträckas till klasserna 5 och 6 i folkskolan med en för detta ändamål förstärkt personalupp- sättning. Det torde icke vara nödvändigt att nu ta ställning till frågan, huru- vida det organisatoriskt sett är lämpligast, att en och samma konsulent besö— ker såväl högre skolor som folkskolor i sitt distrikt eller att vardera skoltypen har skilda konsulenter.

Vårt förslag på denna punkt blir alltså, att från och med läsåret 1957/58 medel beräknas på skolöverstyrelsens stat för avlönande av förslagsvis fyra konsulenter, som skall vara i verksamhet hela läsåret och som —— helt eller till övervägande del skall ha till uppgift att följa arbetet i folkskolans klass 5 och 6 i engelska. Eftersom det yppat sig vissa svårigheter att tillsätta de redan befintliga konsulenttjänsterna, bör arvodet vara tillräckligt högt för att tillförsäkra konsulentverksamheten kvalificerade lärarkrafter.

För upprätthållande av kontakten mellan radiotjänst och skolorna torde även radiotjänsts konsulenter böra i denna egenskap äga besöka läraravdel- ningar, som anmälts till stödkurserna.

4. Radioundervisningen

Den av aktiebolaget radiotjänst i samarbete med skolöverstyrelsen anordnade kombinerade korrespondens— och radioundervisningen är närmast avsedd för folkskolans interna behov och vänder sig endast till läraravdelningar med lärare utan behörighet. Vid vår tidigare refererade inventering av undervis- ningen i engelska i klasserna 5 och 6 befanns 10 procent av hela antalet lärar— avdelningar ha undervisning i engelska ordnad på detta sätt. Om treårig real- skola införes, måste även denna undervisning, så långt ske kan, anpassas efter det nya läget, åtminstone för de mera begåvade lärjungarnas del.

För handledarna har radiotjänst ordnat fyra tvåveckors sommarkurser, den senaste är 1955, vid vilka kursdeltagarna »trimmats i engelskt uttal, haft konversation för infödda lärare och fått viss metodisk skolning». Då sådana kurser kan vara av stort värde som fortbildning, föreslår vi, att medel anvisas för 2 ä 3 kurser av detta slag varje år, så att under de närmaste åren så många handledare som möjligt får tillfälle att deltaga. Från våra synpunkter är intet

att erinra mot att kurserna anordnas i radiotjänsts regi. Skulle detta icke låta sig göra, torde de böra anordnas genom skolöverstyrelsen.

Vidare föreslår vi, att radiotjänsts konsulentverksamhet, som för närva- rande handhaves av 35 konsulenter, huvudsakligen läroverkslärare på olika platser i landet, utvidgas, om möjligt så, att varje skola med radioundervisning kan få ett ej allt för kort besök per år. Konsulenten bör i varje klass åtmins— tone åhöra en hel lektion, själv hålla en demonstrationslektion och ha en timmes konferens med läraren.

Då det i många fall bereder skolorna stora svårigheter att anpassa undervis— ningen efter radions utsändningstider, bör ökad möjlighet skapas för skolorna att använda på band upptagna utsändningar och spela upp dem vid lämplig tidpunkt för klassen. Bandinspelningsapparater finns i marknaden till över- komligt pris och skolorna visar stort intresse för anskaffandet av sådana apparater, som ju är användbara för flera olika ändamål. Kvaliteten av de bandupptagningar, som göres vid skolorna, är emellertid helt beroende av skolans egna mottagningsmöjligheter. Bättre resultat skulle kunna vinnas genom upprättande av bandcentraler, från vilka förstklassiga inspelningar kunde tillhandahållas skolorna. lVIan kunde exempelvis tänka sig, att ut— sändningar från radiotjänst tillhandahölles från en med företaget förenad bandcentral; utredning därom pågår, enligt vad vi erfarit, inom radiotjänst.

Tills vidare anser vi det icke nödvändigt att beräkna särskilt anslag för in- köp av bandinspelningsapparater. Vi vill dock erinra om de inköp av radio- apparater för folkskolor, som bekostats av licensmedel. Därest det längre fram skulle visa sig önskvärt, kunde anslag i den ena eller andra formen ställas till disposition för skolor med dåliga lyssnarförhållanden. Förslag därom förutsätter dock en mera ingående utredning än det varit möjligt att i detta sammanhang åstadkomma.

Vi förutsätter, att radiotjänst liksom hittills till rimligt pris tillhandahåller lämpliga textböcker med handledningar för radiolektionerna.

Vi har slutligen diskuterat, huruvida icke en särskild utsändning för hem- övningar i engelska kunde införas, åtminstone på försök, så att lärjungarna i klasserna 5 och 6 kunde få tillfälle att i lugn och ro hemma lyssna till engelskt språk och få vana att uppfatta detsamma. Utsändningen kunde få en upplägg- ning som förenade nytta och nöje. Lämplig tidpunkt vore någon gång mellan klockan 17 och 18.30.

Redan upptager emellertid de för skolorna avsedda radiosändningarna i engelska en tämligen stor plats på radioprogrammet. En utvidgning av det slag vi skisserat torde endast vara möjlig i samband med genomförandet av radions dubbelprogram. Utbyggandet av dubbelprogrammen sker emellertid enligt vad vi erfarit successivt och torde icke under de närmaste åren nå er- forderlig omfattning. På sin höjd kunde lokala försök anställas i trakter med relativt väl utbyggt trådradiosystem, exempelvis i Kronobergs län.

Möjligen kunde vissa mera begränsade åtgärder i samma syfte ifrågakom- ma inom ramen för radiotjänsts vanliga verksamhet. Frågan kan vara värd att övervägas men har ännu icke avancerat så långt att preciserade förslag kan framläggas.

Erforderliga anslagshöjningar bör även för i detta avsnitt nämnda ändamål företagas så snart som möjligt och senast från och med budgetåret 1957/58.

Samtliga de anordningar, vi i detta kapitel föreslagit, syftar till att förstärka undervisningen i folkskolan och trygga en bättre och jämnare standard. Strä- vandena att bygga ett bärkraftigt underlag för den fortsatta undervisningen skulle därigenom stimuleras. Om våra förslag förverkligas, borde de därför kunna bidraga till att göra undervisningen effektivare även i ämnen, för Vilka vi av kostnadsskäl icke ansett oss kunna föreslå särskilda förstärkningsanord- ningar. I ett ämne som modersmålet bör rätt mycket kunna vinnas genom en starkare inriktning av undervisningen på fasta, bestående kunskaper i äm— nets väsentliga delar. Vi förutsätter, att skolöverstyrelsen i samband med in- förandet av treårig realskola tillser, att de metodiska anvisningarna ger ett gott stöd för strävandena att samla undervisningen i detta ämne kring givande och väsentliga moment.

Beträffande kostnaderna för de anordningar, som i detta kapitel föreslagits, hänvisar vi till kap. 11.

Sammanfattning '

Realskoleutredningen föreslår i detta kapitel åtgärder för att öka effektiviteten av folkskolans undervisning i vissa ämnen, 'i första rummet engelska. Förstärkningsanordningar bör medgivas i engelska och matematik, i stort sett i samma utsträckning som i enhetsskolan, och bestämmelser utfärdas, som möjliggör avkortning av kurserna för elever, vilka har svårighet att inhämta hela den i undervisningsplanen föreskrivna kursen i engelska. Vidare bör an- visningar meddelas om användningen av nivågruppering vid undervisningen i engelska och matematik samt om kursernas utformning i olika avseenden. Bland annat bör en handbok i B-skolemetodik i engelska utarbetas och sär- skilda metodiska anvisningar meddelas för effektivisering av folkskolans moders- målsundervisning. Standardprov i engelska bör försökas i sjätte klassen.

Beträffande lärarkompetensen föreslår utredningen dels att 23-gradstjänster med undervisning övervägande i engelska må kunna inrättas i folkskolan i viss utsträckning och dels att behörighetskurserna i engelska, såväl de vid folkskole- seminarierna anordnade som de privata sommarkurserna, på lämpligt sätt förstärks och fordringarna för lärarbehörigheten i anslutning därtill skärps. Av olika skäl måste dock behörighetskurserna och fordringarna för kompe- tensintygen de allra närmaste åren hållas oförändrade.

För att möjliggöra vidareutbildning av lärare med tidigare meddelad be— hörighet och handledare vid radioundervisningen föreslår utredningen ferie- kurser och ökad konsulentverksamhet. Slutligen bör den nuvarande stödunder— visningen i radio för lärare med behörighet utvidgas och pedagogdagar an— ordnas för samma lärargrupp under ledning av någon erfaren läroverks- eller seminarielärare i engelska.

SJUNDE KAPITLET

Realskolan under övergångstiden

Realskolan är en skola för teoretiskt välbegåvad ungdom. Framgången i stu— dierna beror visserligen inte enbart på intelligensen, andra karaktärskvaliteter medverkar, men det brukar anses, att endast den bäst utrustade tredjedelen av den unga generationen har förutsättningar att följa med till målet i den nuva— rande realskolan. Antalet nybörjare i de högre skolorna har dock redan passerat denna gräns, och strax utanför gränsen befinner sig ett mycket stort antal ung— domar, vilka skulle ha nytta av en påbyggnad på den obligatoriska skolan, som inte är alltför olik realskolan. I någon mån har också realskolan anpassats efter de ändrade förhållandena. Jämkningar har vidtagits i kursplaner och timsum- mor, senast genom 1950 års undervisningsplan, och speciella linjer av olika slag har inrättats. Realskolan torde dock icke utan att ändra karaktär kunna mot- taga lärjungar, som ligger nedanför den nuvarande intagningsgränsen. En lös- ning, som tillgodoser hela det stora antalet bildningssökande med varierande förutsättningar, torde vara möjlig endast inom ramen av en genomförd enhets— skola.

Vår jämförelse mellan treårig och fyraårig realskola i Stockholm har givit det knappast förutsedda resultatet, att vid lika startpoäng minst lika stor pro- cent av lärjungarna i den treåriga som i den fyraåriga realskolan nått real— skolans studiemål utan tidsförlust. Det oaktat anser vi det nödvändigt, att nu, när den treåriga realskolan skall bli realskolans huvudform, noggrant undersöka, huruvida icke lättnad kan bringas lärjungarna genom komplement till organi- sationen i en eller annan form. Inbyggda praktiska examenslinjer, linjer ledande till särskild realexamen och fyraåriga linjer av nuvarande typ är exempel på sådana komplement. Tillhandahållandet av läxläsningshjälp och minskning av lärjungeantalet i klasserna är också åtgärder, som förtjänar att övervägas. Behovet av dylika komplement har redan i den gamla organisationen lett till försök, som i flera fall synes ge en fast grund för bedömningen av åtgärdernas genomförbarhet och effektivitet. I den mån sådana anordningar ökar behovet av lärare och lokaler, är dock gränser satta, som för närvarande icke kan god— tyckligt överskridas. Vi skall i detta kapitel belysa möjligheterna att genom anordningar som de nämnda öka realskoleorganisationens smidighet.

1. Inbyggda praktiska examenslinjer och andra speciallinjer Enligt gällande läroverksstadga kan vid de allmänna läroverken anordnas prak— tiska bildningslinjer, som utom en förstärkt allmän medborgerlig bildning skall

meddela en på visst yrke eller viss yrkesgrupp inriktad praktisk utbildning. Utbildningen på dessa linjer avslutas med praktisk realexamen.

Linjer av detta slag är för närvarande medgivna vid 48 allmänna läroverk. Linjeuppsättningen utgöres av 445 handelslinjer, 3 maskintekniska linjer, 1 hus- lig linje och 1 jordbrukslinje. Endast några få av linjerna är inrättade på orter, där annan motsvarande undervisning är att tillgå.

Linjerna är överallt tvååriga. Lärjungar, som flyttats till någon av klasserna 34 eller 45 kan således vid de här ifrågavarande realskolorna välja mellan allmän och praktisk linje. Vid Lundby samrealskola i Göteborg och vid samrealskolan i Söderköping finns till och med två praktiska linjer, i förra fallet handelslinje och teknisk linje, i senare fallet handelslinje och jordbrukslinje.

Lärjungarnas fördelning mellan allmän och praktisk linje vid de läroverk, där. båda förekommer, framgår av nedanstående tabell.

Tabell 42. Antal lärjungar på allmän och på praktisk linje vid läroverk med båda slagen av linjer höstterminen 1954.

Första årskursen (3| + 45) Andra årskursen (414 + 55) LäSål' Allmän linje Praktisk linje Allmän linje Praktisk linje Antal | % Antal % Antal | % Antal %

1950/51 ........... 2 366 84,0 451 16,0 1 540 81,2 357 18,8 1951/52 ........... 2 518 83,2 509 16,8 1 755 83,4 350 16,6 1952/53 ........... 2 809 83,1 572 16,9 1 983 83,2 399 16,8 , 1953/54 ........... 3 097 82,3 667 17,7 2 241 83,7 437 16,3 1954/55 ........... 3 436 85,1 601 14,9 2 423 81,7 542 18,3

Antalet lärjungar har under de fem åren stigit betydligt såväl på den all— männa som på den praktiska linjen, mest dock på den allmänna. Man skulle kanske ha väntat, att procenten lärjungar på den allmänna linjen varit mindre i högsta klassen till följd av en starkare avgång till fyraårigt gymnasium. Att något sådant inte tydligt kan utläsas ur tabellen, beror sannolikt på att de praktiska linjerna huvudsakligen är förlagda till fristående realskolor.

Fördelningen av de praktiska linjernas lärjungar efter utbildningens art framgår av nästa tabell.

Handelslinjen är som synes den dominerande praktiska linjen vid de allmänna läroverkens realskolor. Den enda jordbrukslinjen har endast försökskaraktär, och dess framtid är oviss, då den icke kunnat starta ny kurs till följd av otill- räcklig anslutning. Den husliga linjen, som är representerad endast vid h. allm. läroverket för flickor i Hälsingborg, hade en svaghetsperiod under 1940-talet, då den vissa år inte uppnådde erforderligt lärjungeantal. Under 1950-talet har den kunnat fungera oavbrutet men genomgående med relativt ringa lärjunge- anslutning.

Tabell #3. Lärjungarna på de inbyggda praktiska linjerna höstterminen 1954 fördelade efter studieriktning.

Första årskursen (3* + 45) Andra årskursen (# + 55) Läsår | Handels- Teknisk Huslig Jordbruks- Handels— Teknisk Huslig J ordbruks-

linje linje linje | linje linje linje linje linje

| 1950/51 . 418 24 9 -— 325 24 8 —- 1951/52 . 458 37 14 326 17 7 — 1952/53 . 512 42 8 10 360 27 12 —— 1953/54 . 594 50 7 16 385 32 10 10 1954/55 . 536 45 6 _ 480 43 0 14

Det är mycket ovanligt, att lärjungar, som valt praktisk linje, ändrar sina planer och efter första årskursen övergår till fyraårigt gymnasium eller till realskolans huvudlinje. För år 1954 har endast ett dylikt fall inberättats, en lärjunge på handelslinjen i Västervik, som vid höstterminens början övergick till klass 55 allmän linje. Orsaken till avgång är vanligen antingen studiesvå- righetcr av det i realskolan vanliga slaget eller den lockelse att avsluta studier— na, som erbjudna kontorsplatser utövar, eller eventuellt en kombination av båda dessa förhållanden.

Studiesvårigheterna framträder vanligen i de främmande språken, någon gång i matematik, mindre ofta i linjens Specialämnen. Rektor i Säffle tror sig ha iakttagit, att lärjungar med bristande fallenhet för språk har vissa svårig- heter även med stenografien och lärjungar med bristande fallenhet för matematik även med bokföringen. Sannolikt skulle de i varje fall inte ha haft större fram— gång på någon annan linje.

Olägenheterna av ett studieavbrott är möjligen mindre än vid avgång från den allmänna linjen. »De avgångna har som regel fått plats på kontor eller i affär», skriver rektor i Tidaholm. »Vanligen går de över till detaljhandeln», bekräftar rektor i Ulricehamn.

Lärjungeurvalet till handelslinjerna betecknas av några rektorer som gott. »Gott urval, stort intresse», skriver exempelvis rektor i Sveg. Självfallet är dock lärjungeuppsättningen som på andra linjer alltid blandad. »I stort sett är det medelmåttor, som väljer handelslinjen, men även en och annan begåvad elev», skriver rektor i Ånge. »Bland medelmåttorna ha ganska många funnit sig mycket väl tillrätta med handelslinjens ämnen och fått utmärkta betyg. Intresset för handelsämnena har genomgående varit stort.» Flertalet rektorer anser lärjungeurvalet på de praktiska linjerna genomsnittligt vara ur allmän begåvningssynpunkt något sämre än på huvudlinjen.

Rektor i Hallsberg finner det ganska naturligt, att de mest studiebegåvade i regel icke Väljer handelslinjen, då dessa vanligen siktar på fortsatta studier

på områden, för vilka den allmänna linjen förbereder. Det förekommer dock, att lärjungar alltifrån början är inriktade på att avsluta sina studier med en handelsrealexamen, och de väljer då handelslinjen oavsett sina betyg i de van- liga skolämnena.

Vi har anmodat rektorerna vid de läroverk, som har praktisk bildningslinje, att lämna uppgift om antalet kvarsittare på de olika linjerna under femårs— perioden 1950/55. För de tre oftast förekommande linjerna framgår kvarsitt— ningsfrekvensen av följande tablå:

Proc. kvarsittare i 3* + 4.5 r + 55

Allmän linje .............. 7,4 4,7 Handelslinje ............... 8,6 3,2 Teknisk linje .............. 9,5 7,0

Möjligen är kvarsittning något vanligare på praktisk linje än på allmän i näst högsta klassen, och man kan, om man så vill, däri se en bekräftelse på rekto- rernas iakttagelser rörande lärjungematerialets beskaffenhet. Skillnaden är emel— lertid knappast säkerställd. I högsta klassen är kvarsittningsfrekvensen lägre, såsom fallet brukar vara i avslutningsklasser. Den är påfallande låg på handels- linjen, vilket troligen beror på det bland annat av rektor i Vaxholm påpekade förhållandet, att lärjungar, som blivit underkända i handelsrealexamen, trots nederlaget har relativt lätt att få fotfäste i näringslivet. Ingen vikt kan läggas vid det relativt höga procenttalet kvarsittare i tekniska linjens andra årskurs, då beräkningen är grundad på summa tio kvarsittningar under hela femårs- perioden.

Praktisk realexamen anses av 31 rektorer vara i svårighetsgrad jämställd med den vanliga realexamen, av 3 vara lättare och av 10 vara svårare än denna.

Uttalandena är i allmänhet försiktigt hållna; frågan har tydligen ej varit lätt att besvara. För att få ett fastare underlag för bedömandet har vi från rekto- rerna införskaffat uppgifter om antalet deltagare i de skriftliga examensproven och antalet i den muntliga examen godkända. Skillnaden utgöres av de i exa- mens skriftliga eller muntliga del underkända jämte den grupp av lärjungar, som avstått från att deltaga i de muntliga proven, ehuru de varit därtill berät- tigade. Den så beräknade bortfallsprocenten var under vårterminerna 1951—54

den allmänna linjen .............. 6,5 % handelslinjen .................... 6,4 % tekniska linjen ................... 6,4 %

Siffrorna får väl anses bestyrka den vanligaste uppfattningen vid läroverken, nämligen att allmän och praktisk realexamen har ungefär samma svårighetsgrad. Även om linjerna sålunda är jämställda i avseende på de intellektuella kra-

ven, kunde det dock tänkas, att den erforderliga arbetskvantiteten är större på någon av linjerna än på de andra. Vi har därför ytterligare frågat, vilkendera linjen som kan anses mest arbetskrävande för en genomsnittslärjunge, den all— männa eller den praktiska. Sker jämförelsen från denna synpunkt, ändras pro— portionerna: 16 rektorer jämställer linjerna, 4 anser den praktiska linjen kräva mindre och 26 mer arbete än den allmänna. Rektor i Mjölby, som funnit den allmänna linjen mer arbetskrävande, återför detta på att denna linje är mera eftersökt; på handelslinjen med dess mindre klasser får lärjungarna mer hjälp genom undervisningen. Flera av de rektorer, som finner handelslinjen mera arbetskrävande, hänvisar till det myckna träningsarbetet i stenografi. Detta är i varje fall en av de utslagsgivande faktorerna, menar rektor i Ånge:

»Elever, som icke äga flytande handstil, får ofta arbeta hårt för att klara stenografi- provet. Detta i förening med svårigheter i de utländska språken kan åstadkomma en mycket stor arbetsbörda för elever, som i övrigt kan ha mycket goda kvalifikationer i matematik, läsämnena och bokföring.»

I ett par yttranden framhålles, att stenografien särskilt vållar pojkarna svå- righeter.

Arbetsbördan påverkas som vanligt även av individuella förhållanden. För de lärjungar, som är långsamma i arbetet, kan detta bli för tidskrävande, även om det inte alltid kräver så skarp intelligens. För resande lärjungar är det ogynn- samt, att antalet schematimmar är större än i den allmänna realskolan. I syn- nerhet kan situationen bli besvärlig för de lärjungar, som utöver det obligato- riska schemat läser frivillig franska.

Sådan handelslinjen nu är beskaffad, tycks emellertid lärjungarna trivas där. Vi har frågat rektorerna, om de kände till några exempel på att lärjungar van- trivts med linjens speciella yrkesinriktning eller eljest gjort ett sannolikt fel- aktigt linjeval, och icke mindre än 28 av de 45 rektorerna har besvarat frågan nekande. Rektor i Klippan skriver:

»Trivseln på denna linje har varit mycket god. Många elever, som förut vantrivts med skolarbetet, har på denna linje fått nytt intresse för det. Den passar utan tvekan många elever mycket väl.»

Antalet uppenbara felval tycks vara mycket obetydligt. Från Solna meddelas, att det kan röra sig om en eller möjligen två av de 82 elever, som valt handels- linjen vid Solna läroverk.

Handelsutbildningen uppskattas för övrigt ofta även av dem som inte ägnar sig åt handel. »Även . .. elever, som valt yrken inom sjukvård eller lärarbanan, har förklarat sig nöjda med linjevalet», berättar rektor i Ulricehamn.

Rektorerna vid realskolor med inbyggda handelslinjer uppger nästan en- stämmigt, att det råder stor efterfrågan på folk, som avlagt handelsrealexamen, »De på handelslinjen examinerade erhålla enligt min uppfattning lättast an- ställning av samtliga som avlägga examen», säger rektor i Karlskrona. »Senaste vårterminen var alla borttingade redan en månad före muntliga examen», om-

talar rektor i Oskarshamn. Endast tre yttranden kan karakteriseras som mera reserverade. '

Allmängiltiga tim- och kursplaner för de praktiska linjerna fastställdes första gången den 3 februari 1950 och tillämpades i sin helhet från och med läsåret 1953/54. Då de icke stödjer sig på lika vidsträckta erfarenheter som den all- männa linjens kursplaner, har vi satt rektorerna i tillfälle att redogöra för huru de fungerat i läroverkets arbetspraxis.

Som naturligt är växlar erfarenheterna. Sexton av rektorerna för läroverk med handelslinje tycks vara helt tillfreds. En del uttrycker sig mycket positivt. »En klar förbättring jämfört med tidigare. Ej svårt att medhinna kurserna, när det gäller normalt begåvade elever», skriver rektor i Bollnäs. Rektor i Sand— viken kommer till samma resultat: »Enbart gynnsamma erfarenheter. Ingen svårighet att medhinna kursen i något visst ämne.» Rektor i Kungälv beteck- nar det som särskilt tacknämligt, att ämnena stenografi och maskinskrivning genom 1950 års timplaner fått bättre utrymme på läroverkets schema.

Svårigheterna att medhinna kursen är givetvis i hög grad beroende av lära— rens uppläggning av kurserna. Det är därför ingalunda överraskande, att på vår fråga, om det visat sig särskilt svårt att medhinna kursen i något visst ämne, än det ena och än det andra ämnet nämnes. Klagomål har beträffande icke mindre än tio ämnen framkommit åtminstone från något håll. Trots den för- bättrade ställning stenografien fick 1950 är det i synnerhet detta ämne klago- målen avser. Rektor i Oskarshamn, som har gynnsamma erfarenheter av under- visningsplanen i stora drag, anmärker: »I ämnet stenografi har det visat sig svårt att bibringa eleverna sådana kunskaper, att medeltalet av examensbetyget blivit Ba. Det har trots detta krävts rätt mycket övning i hemmet.» Rektor i Kungälv anser sig ha iakttagit, att abiturienterna är nervösa inför provet i stenografi och tror att detta beror på ämnets natur men tillägger: »Handels— adjunkten är nog ej fullt ense med mig i detta.» Icke mindre än 17 yttranden innehåller klagomål beträffande stenografien. I 5 yttranden föreslås, att ämnet skall bli valfritt eller examensfritt. Rektor i Klippan ifrågasätter till och med, huruvida icke ämnet kunde helt borttagas:

»Detta ämne har som en följd av den tekniska utvecklingen icke längre samma betydelse som tidigare; de flesta eleverna torde få ganska liten användning för sina kun- skaper och färdigheter i detta ämne. Övningen i ämnet alltför tidskrävande och ford- ringarna alltför stora i förhällande till den knappa tid, som står till förfogande för äm- net.»

Enligt direktiven har vi att utreda frågan om de praktiska linjernas orga- nisation som två- eller treåriga. '

De av 1933 års riksdag beslutade praktiska linjerna vid de allmänna läro- verken hade förberetts av 1927 års skolsakkunniga (SOU 1930: 14), vilka ansåg, att linjerna borde utformas som en differentiering av realskolans båda högsta årsklasser. Delvis var det ekonomiska skäl, som kom de sakkunniga att avvisa

tanken på en treårig differentiering, men även pedagogiska skäl anfördes. Erfa— renheten hade visat, att mera allvarliga svårigheter brukade uppstå för ensidigt begåvade lärjungar att följa skolarbetet det år, då det andra främmande språket inträdde på schemat. Detta år behövdes därför som ett slags prövotid. Först vid inträdet i näst sista klassen kunde förutsättningar och anlag säkrare be- dömas.

Vid 1933 års riksdag föreslogs i en motion (I: 265), att frivillig undervisning i sådana praktiska läroämnen som verkstadsarbete, stenografi, maskinskrivning och sömnad måtte få anordnas även i första och andra klasserna av fyraårig realskola med praktisk linje och i motsvarande klasser av femårig realskola med dylik linje. Statsutskottet (utl. 101 s. 9) ansåg sig emellertid icke kunna på grundval av den föreliggande utredningen tillstyrka en sådan anordning, och de sedan upprättade praktiska linjerna i realskolan har, såsom redan an- märkts, konsekvent gjorts tvååriga.

Senare har i ett par fall ansökningar gjorts om organiserande av praktiska linjer med treårig lärokurs. Sålunda anhöll för ett par år sedan kommunalfull- mäktige i Bräcke, att en handelslinje med treårig lärokurs måtte få inrättas vid därvarande samrealskola. Ärendet avgjordes den 18 juni 1954; enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle en handelslinje få inrättas, men den skulle endast om- fatta realskolans båda högsta klasser.

Till oss har överlämnats en framställning från Vasa realskola i Stockholm angående omorganisation av den tvååriga tekniska linjen vid skolan till treårig. Framställningen motiveras med angelägenheten att åstadkomma bättre arbets- förhållanden för lärjungarna. Skolöverstyrelsen har för sin del vitsordat behovet av dylika linjer med deras mindre forcerade lärogång i de praktiska läro- ämnena.

Då vi velat inhämta rektorernas uppfattning i ämnet, har vi i vår rektors— enkät berört frågan om en tidigare avgrening av de praktiska linjerna. Av svaren framgår, att 23 av rektorerna vid läroverk med praktiska linjer håller på den nuvarande tvååriga kursen, medan 19 vill göra linjerna treåriga genom att anknyta dem till klasserna 14———25 i stället för som nu till klasserna 24—35. Fem av svaren har icke kunnat hänföras till någondera gruppen.

Rektorerna anser vanligen, att den treåriga utbildningen skulle kunna genom- föras utan mera avsevärda organisatoriska svårigheter. De avstyrkande ytt- randena motiveras nästan genomgående med att linjevalet skulle komma för tidigt, om de praktiska linjerna bleve treåriga. Rektor i Oskarshamn skriver sålunda:

»Linjevalet skulle bli alldeles för tidigt, och då framför allt på 5-årig linje. Man får hålla i minnet, att handelslinjen skulle väljas av pojkar och flickor på våren i klass 25! Ämnet matematik har då knappt lämnat stadiet 'räkning', geometrien är ett oprövat område och ämnet tyska ännu inte påbörjat. Innan eleverna fått pröva på två språk och ordentlig matematik samtidigt under ett år kan varken de själva, deras föräldrar eller lärarna bedöma deras förutsättningar för teoretiska studier.»

Fyra rektorer uttrycker farhågor för att handelslinjen skulle få sämre anslut- ning, om den gjordes treårig. Först sedan lärjungarna kommit in under läro- verkets tak, tycks de vilja lyssna till råd om praktisk utbildning, erinrar en rektor.

Flera av de rektorer, som avstyrker en tidigare linjegrening, har intet att invända mot ett inslag av praktiska läroämnen i den odifferentierade klass 2*. Saken avhandlas tämligen ingående i svaret från Hallsberg, som i denna del har följande lydelse:

»Om man undantager ämnena maskinskrivning och stenografi har erfarenheten visat, att det icke möter någon större svårighet att i övriga handelstekniska ämnen föra fram eleverna till ett gott resultat på två år. Den stora efterfrågan på ungdomar med prak— tisk realexamen från inbyggda handelslinjer tyder på, att utbildningen är väl lämpad för näringslivets behov, och någon utvidgning av kurserna i handelstekniska ämnen synes därför icke påkallad för närvarande. Beträffande maskinskrivning och stenografi kan man dock konstatera, att genomsnittslärjungarna på två år icke hinna få önskvärd rutin och säkerhet. Om dessa ämnen kunde påbörjas i 2' skulle man säkerligen kunna uppnå avsevärt bättre resultat. — —

Som en kompromisslösning skulle man kunna tänka sig att maskinskrivning infördes i 2* på allm. linjen, gärna som obligatoriskt ämne i stället för slöjd vid de skolor, som ha handelslinje. Användandet av skrivmaskin är numera så vanligt, att skolan bör ge en grundläggande undervisning däri åt alla. Undervisningen i stenografi kunde därjämte utökas med 1 veckotimme i klass 34 (i stället slopas undervisningen i hemkunskap, ev. fysik). Om en sådan förstärkning av undervisningen i maskinskrivning och stenografi kan ske, torde någon utökning av praktiska handelslinjen till 2' icke behövas eller på något sätt vara fördelaktig.»

De rektorer, som förordar treårig lärogång, lägger vanligen icke lika stor vikt vid de olägenheter, som åtföljer ett tidigare linjeval eller bedömer diffe- rentieringsfrågan från principiellt andra utgångspunkter. Rektor i Arvika anser det rent av som en förtjänst att eleverna tidigare kan komma in på den ut— bildningslinje de önskar, och rektor i Sveg anser, att linjerna bleve mer likvär- diga: balansen mellan teoretiska och praktiska studier skulle förbättras och tendensen till överbefolkning av den allmänna linjen motarbetas. Ett par av rektorerna fäster avseende vid att ämnesträngseln borde kunna minskas, om handelslinjen gjordes treårig. »Som det nu är, blir det många nya ämnen på en gång och på relativt kort tid», skriver rektor i Västervik. »Balansen skulle bli bättre på en treårig linje.»

Uppfattningen att linjevalet skulle komma för tidigt bemötes exempelvis av rektor vid h. allm. läroverket i Vänersborg:

»Förutsatt att de i klass 35— * på handelslinje nytillkommande praktiska läroämnena bli bokföring, stenografi och maskinskrivning i likhet med normalplanerna för praktiska, realskolor, skulle snarare den fördelen vinnas med det tidigare linjevalet, att de mera praktiskt än teoretiskt inriktade eleverna hunne pröva på denna valmöjlighet i god tid. Den bristande studiehåg som kännetecknar pubertetskrisen torde kunna motverkas av möjligheterna till framgång i färdighetsämnena maskinskrivning och stenografi, och bok- föringsundervisningen, rätt handlagd, ge impulser till fortsatta studier. Särskilt i denna

klass skall ju de praktiska momenten, ej de teoretiska tankegångarna, bilda den bärande stommen i undervisningen.

För de elever, vilkas anlag ännu icke fullt utvecklats, åt vare sig teoretiskt eller prak- tiskt håll, torde ett första studieår på treårig handelslinje bidraga till att klara upp begreppen. En återgång till allmän teoretisk linje efter en eller två terminer vore då. lätt genomförd, om så skulle befinnas vara bäst.»

_ Vi har frågat rektorerna, huruvida deras inställning till frågan om lärokursens längd skulle ändras, ifall realskolan i dess helhet gjordes treårig. I stort sett skulle detta icke rubba de slutsatser rektorerna redan dragit, men 4 av de rek- torer, som förordat treårig linje, skulle då i stället rösta för tvåårig, och 5 rek- torer skulle byta ståndpunkt i motsatt riktning.

För rektor vid h. allm. läroverket i Ystad, som under de ändrade förutsätt- ningarna skulle övergå från tvåårs- till treårsgruppen, är det avgörande, att man, om linjen göres treårig, skulle slippa bryta sönder klasserna och om- gruppera lärjungarna efter ett år. Rektor vid h. allm. läroverket i Växjö anför samma motivering: »En lärjungeuppdelning efter klass 1 i en treårig realskola synes mig helt olämplig huvudsakligen på grund av det lärarbyte som måste ske.»

Rektor i Bengtsfors håller fast vid att "den treåriga kursen skulle ha över— vägande fördelar men finner icke svaret lika klart, om hela realskolan blir tre- årig. Han yttrar:

»Även om det i en sådan situation mycket tidiga linjevalet gör mig en smula tveksam, tror jag på en treårig lärogångs fördelar även i detta fall. Men naturligtvis borde under de i frågan angivna förutsättningarna den treåriga lärogången prövas i liten skala, innan något mera allmänt införande av densamma ifrågasattes.»

Rektorerna i Hallsberg och Huskvarna, som röstat för tvåårig lärokurs, håller likaledes fast vid sin mening men anser, att realskolan då bör påbyggas med ett år för yrkesbetonad undervisning.

.

I en till oss överlämnad framställning har folkskolestyrelsen i Lund föreslagit inrättande av två speciallinjer med ny yrkesinriktning, nämligen en fyraårig sociallinje, ledande till praktisk realexamen, och en likaledes fyraårig konstnärs- linje, ledande till realexamen. Båda skulle vara avsedda för lärjungar, som deltagit i undervisning i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser.

I Lunds skoldistrikts folkskolor finns redan nu inbyggda examenslinjer, näm- ligen en treårig allmän och en treårig, eller för vissa lärjungar fyraårig, handels- linje. J ämväl de föreslagna nya linjerna skulle inbyggas i folkskolan.

På sociallinjen skulle förutom de vanliga skolämnena förekomma socialkunskap, kultur- kunskap, maskinskrivning, bokföring med kontorsgöromål, laboratoriekunskap samt hygien med olycksfallsvård, hemsjukvård och barnavård. Utbildningen på linjen avser att jäm- sides med realskolans allmänbildande undervisning ge lärjungarna kunskaper och prak— tiska färdigheter, som är av betydelse för den som önskar anställning vid kommunala kontor, institutioner och sociala inrättningar i staden, vid de stora sjukvårdsinrättningarna eller vid universitetets institutioner och laboratorier. Sociallinjen skulle vidare lämpa

sig för elever, som söker inträde vid sjuksköterskeskolor eller önskar utbildas till tandsköterskor, bamträdgårds-, slöjd— eller hushållslärarinnor.

Konstnärslinjen föreslås tregrenad. Musik, teckning samt gymnastik med konstnärlig dans skulle vara centralämnen på var sin gren. Ämnet kulturkunskap skulle förekomma även på konstnärslinjens schema och ge dess lärjungar en allmän orientering om kultur- liv och kulturepoker. Linjen vänder sig i främsta rummet till lärjungar, som under upp— växttiden känner ett behov av konstnärlig verksamhet, och vill ge dem tillfälle att odla detta intresseområde. I vissa fall kan den dock tänkas ge grund för fortsatt specialutbild- ning av yrkesmässig karaktär. Detta gäller främst den musikbetonade grenen.

Lärjunge, som på någon av linjerna flyttats till högsta klassen, skulle vid övergång till allmänt läroverk eller högre kommunal skola ha samma rättig— heter som lärjunge, vilken vid allmänt läroverk flyttats till realskolans högsta klass på teoretisk linje. Statsbidrag till lärarnas avlöning skulle utgå såsom vid övriga inbyggda realskollinjer.

Skolöverstyrelsen förklarar sig i avgivet utlåtande intet ha att i princip erinra mot att fyraåriga linjer med den föreslagna inriktningen inbyggs i Lunds folkskolor. Då lärjungeantalet för båda linjerna tillhopa beräknats stanna vid 30, bör dock samundervisning anordnas i ett flertal ämnen. Vidare bör antalet ämnen begränsas genom att socialkunskap föres till historia med samhällslära, laboratoriekunskap till kemi o.s.v. Då i praktisk realexamen skall ingå vissa praktiska examensarbeten, som förutsätter att de praktiska ämnena har en starkare ställning än den föreslagna, anser överstyrelsen slutligen, att även den examen, som anställs på sociallinjen, bör betecknas som en realexamen, icke som en praktisk realexamen.

Genom beslut den 27 juli 19541 fann Kungl. lllajnb ansökningen för det då— varande icke föranleda annan Kungl. lVlaj:ts åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle till oss överlämnas för att tagas i övervägande vid fullgörandet av vårt uppdrag.

R e a ls k 0 l e u t r 8 d n i n g e n. Studiegången till praktisk realexamen för- utsätter väl rustade institutioner och en lärarkår med speciella kvalifikationer: civilingenjörer, civilekonomer och andra. I överensstämmelse härmed har ut— bildningen för praktisk realexamen i stort sett koncentrerats till särskilda, relativt stora skolenheter i de större städerna. Vid dessa fristående läroanstalter de praktiska realskolorna -— avlades förra året 1 364 examina mot endast 391 på de allmänna läroverkens praktiska linjer.

Blott i några få fall förekommer praktiska examenslinjer vid läroverk på orter, där praktiska realskolor är inrättade. Den typiska miljön för en läroverks- linje är en mindre stad eller en tätort, där utbildningsmöjligheterna är relativt starkt begränsade och man därför funnit det lämpligt att med samrealskolan förena en inbyggd handelslinje. Majoriteten av lärjungarna i en sådan skola väljer regelbundet vägen till allmän realexamen. Den minoritet, som går till handelsrealexamen kan stundom vara rätt liten; enligt den statistik vi meddelat

i tab. 42 faller genomsnittligt endast sjättedelen av lärjungenumerären på den praktiska linjen. Klassavdelningarna på dessa linjer är på grund härav täm— ligen små och måste ofta samläsa med den allmänna linjen i de ämnen, där detta är möjligt. Höstterminen 1954 var lärjungeantalet i näst högsta klassen i medeltal 13 och i högsta klassen i medeltal 12.

Av rektorernas uttalanden framgår, att en del av lärjungarna på den prak— tiska linjen väljer denna linje på grund av tidigt fixerade framtidsplaner. Andra torde däremot från början ha följt med huvudströmmen mot den allmänna real- examen och bestämt sig för den praktiska linjen, först sedan de funnit sig be— höva ett studiealternativ.

Detta förhållande är av vikt, när det gäller att ta ställning till lärokursens längd. På en del av de relativt små läroverksorter, där handelslinjer inrättats, behövs båda slagen av lärjungar för att linjens rekryteringsunderlag skall vara tillräckligt. Visserligen är de två år, som står till buds för de praktiska läro- ämnena, onekligen i knappaste laget jämfört med de tre eller fyra åren i de praktiska realskolorna, och den korta studietiden kan ha sina olägenheter för lärjungarna, men det är å andra sidan inte heller riskfritt att på en relativt liten läroverksort linjedela den treåriga realskolan i hela dess längd. En anordning av de praktiska läroämnena, som skulle tvinga lärjungarna att träffa ett bin- dande linjeval redan vid första årets början, synes oss över huvud taget mindre lämplig. Övergång från allmän till praktisk linje bör enligt vår mening utan alltför stora svårigheter kunna ske ännu vid slutet av det första året.

En sådan övergång torde i varje fall vara möjlig, om specialanqrdningarna första året begränsas till övningsämnena och den egentliga linjedifferentieringen alltså endast omfattar de båda sista åren i realskolan. Vid de läroverk, där handelslinje finns, kunde man börja med att låta lärjungarna i klass 13 och motsvarande klasser välja mellan slöjd och maskinskrivning. I den allmänna debatten har ibland framförts önskemålet, att lärjungarna vid de högre skolorna måtte få tillfälle att inhämta åtminstone någon färdighet i maskinskrivning under skoltiden. Genom den föreslagna valfriheten skulle, trots dess tills vidare begränsade omfattning, en viss erfarenhet kunna vinnas om föräldraopinionens värdering av en sådan valmöjlighet. Vid läroverk med teknisk linje kunde på samma sätt den manliga slöjden ersättas med verkstadsarbete och teckningen med ritteknik.

Om det föreslagna utbytet av ämnen kommer att visa sig lockande, kunde möjligen lokal- och materielresurserna för de praktiska ämnena befinnas otill— räckliga vid vissa läroverk. Rektor bör i sådant fall kunna tills vidare bibe— hålla den nuvarande undervisningen i övningsämnena i den utsträckning detta befinnes nödvändigt och bör då ge företräde till undervisningen i maskinskrivning åt de lärjungar, som förklarar sig ha för avsikt att nästa år inträda på handels- linjen, och företräde till undervisningen i verkstadsarbete åt lärjungar, som reflekterar på den tekniska linjen. Så småningom torde i de flesta fall de ma-

teriella förutsättningarna för en utvidgad undervisning i nämnda ämnen kunna skapas.

Vårt förslag innebär således, att läroverkens inbyggda praktiska linjer fort— farande skall vara tvååriga. Den till oss överlämnade framställningen från kolle- giet vid Vasa realskola i Stockholm bör i enlighet härmed icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Däremot bör skolöverstyrelsen bemyndigas medgiva, att i klasserna 13, 24 och 35 vid allmänna läroverk (och kommunala realskolor) med handelslinje ämnet slöjd helt och hållet eller delvis ersätts med maskin- skrivning och på samma sätt vid läroverk med teknisk linje manlig slöjd med verkstadsarbete och teckning med ritteknik. Vid lärjungarnas flyttning till nästa klass bör de praktiska läroämnena maskinskrivning, verkstadsarbete och rit— teknik räknas som övningsämnen, oaktat lärarna avlönas efter samma grunder som vid undervisningen i dessa ämnen i närmast följande klasser.

I vad mån liknande anordningar bör vidtagas på de sällan förekommande hushålls- och jordbrukstekniska linjerna bör få ankomma på Kungl. Maj:ts prövning från fall till fall.

I de till oss ingångna rektorsyttrandena påpekas påfallande ofta, att lär— jungarna på de inbyggda linjerna finner ämnet stenografi mycket arbetskrä— vande och har svårt att driva upp hastigheten till den nivå, som fordras för ett gott betyg på examensarbetet. Skall stenografien bibehålla sin nuvarande obligatoriska ställning, är en förstärkning av timtalet högst önskvärd och borde också vara möjlig, om maskinskrivningen, såsom vi föreslagit, påbörjas ett år tidigareOän nu är fallet.

Vi kan dock icke frigöra oss från en viss tvekan i fråga om lämpligheten att bibehålla ämnet som obligatoriskt i handelsrealexamen. Även om de utexami— nerade i skolan förvärvar en god systemkännedom, tycks de ha svårt att nå upp till och sedan vidmakthålla en hastighet, som gör kunskaperna praktiskt brukbara i någon större utsträckning. Många torde aldrig få någon nämnvärd nytta av det arbete de nedlagt på att lära sig stenografera. Såsom vi i kap. 4 nämnt, får i den treåriga handelslinjen vid Halmstads folkskolor examens- arbetet i stenografi redan nu ersättas med ett examensarbete i maskinskrivning. Skulle stenografien göras frivillig, kunde den frigjorda arbetstiden begagnas för andra nyttiga ändamål inom facket. Vid en skola, där lärjungar, som nöjer sig med särskild realexamen, har fått rätt att nedlägga stenografien, har ämnet reklamteknik med gott resultat införts som ersättning. Möjligheten att deltaga i undervisningen i inköps- och försäljningsteknik, vilket ämne nu står som alternativ till franskan i högsta klassen, skulle också förbättras, om stenografien gjordes frivillig.

Slutbedömningen av dessa frågor torde emellertid icke kunna ske, förrän ut— arbetade tim- och kursplaner föreligger för praktiska examenslinjer i en tre— årig realskola. Om, såsom vi längre fram kommer att föreslå, utarbetandet av dylika planer uppdrages åt skolöverstyrelsen, kan det förutsättas, att ämbets—

verket mer ingående än det för oss varit möjligt väger de vinster och förluster, som en ändrad ställning för stenografien skulle medföra.

Genom de praktiska examenslinjerna bjuds realskolans lärjungar olika alter- nativ för studierna på realskolestadiet. I de större städerna är valet tillika ett val mellan skilda skolformer, på en del av de mindre orterna tar det formen av ett linjeval. Något klart belägg för att praktisk realexamen generellt skulle vara lättare än allmän realexamen existerar knappast. Båda examina förut- sätter goda studieförutsättningar. Icke desto mindre torde de erbjudna val- möjligheterna öka realskolans användbarhet. Om en teknisk linje, en handels- linje och en allmän linje var för sig kan föra fram en tredjedel av de bäst ut- rustade, så är det dock icke exakt samma tredjedel det är fråga om. En lärjunge, som skulle misslyckas på en handelslinje har kanske de begåvningsförutsätt— ningar, som fordras för framgång på en teknisk linje.

Det är ur denna synpunkt ett intressant uppslag, som framförts av folkskole- styrelsen i Lund, då den begärt få inrätta en sociallinje och en konstnärslinje. Vi har i princip intet att invända mot att linjer med den föreslagna special- inriktningen kommer till stånd. Det som kan väcka betänkligheter är, att de såsom fyraåriga linjer med utvidgat arbetsprogram placeras i samma skol— enhet som en treårig allmän linje och en treårig handelslinje med realskolans vanliga examina som studiemål.

Vi har emellertid ansett oss kunna tillstyrka bibehållandet i viss utsträck- ning av fyraåriga linjer som mognadslinjer vid sidan av de treåriga. Därvid skulle visserligen i regel samma kurs läsas, ehuru fördelad på fyra år i stället för tre. Den åsyftade förståndsmognaden borde emellertid också kunna vinnas under behandlingen av delvis andra ämnen. I synnerhet är det av intresse att erfara, huruvida icke undervisningen i de vanliga skolämnena kan inskränkas till ungefär samma omfattning som på de treåriga linjerna och den tid, som vinnes genom tillägg av ett mognadsår, disponeras för estetiska eller praktiska ämnen, varigenom en rikare personlighetsutveckling skulle möjliggöras. Vi an— ser oss därför böra tillstyrka, att linjerna försöksvis inrättas på sätt skolöver— styrelsen föreslagit.

2. Särskild realexamen och examensfria linjer

Genom 1950 års skolbeslut inleddes en försöksverksamhet vid de högre skolorna, som enligt uttalande av särskilda utskottet skulle avse såväl dessa skolformers utveckling under övergångstiden som frågor av allmän betydelse för skolan och den särskilda skolformens uppgifter.

I den inbjudan till försöksverksamhet, som skolöverstyrelsen i oktober samma år lät utgå till skolorna (Aktuellt 1950 s. 273—289), tog överstyrelsen först upp frågan, hur realskolan skulle kunna sättas i stånd att bättre taga vård om

samtliga lärjungar, som där vinner inträde, och avpassa utbildningen efter lär— jungarnas förutsättningar. Överstyrelsen anförde därvid bland annat följande.

»Det torde icke med fog kunna göras gällande, att realskolan fyller sin uppgift sämre nu än tidigare. Om kritiken likväl synes ha tilltagit under senare år, torde detta sam— manhänga med att kraven på att samhället skall ge varje barn en lämplig utbildning ha vuxit. Man finner det otillfredsställande, att ett betydande antal ca 30 % —— av de högre skolornas lärjungar av olika anledningar nödgas avbryta sin skolgång, innan de ha nått ett slutmål, och man hävdar, att det är ett samhällsintresse, att skolan såvitt möjligt ger de lärjungar, som den har tagit hand om, en efter vars och ens förut- sättningar lämpad utbildning, som avslutas vid den för skolans lärjungar normala avgångs- åldern.

Hur skall detta bli möjligt i den existerande realskolan? Den närmast till hands lig- gande utvägen kunde synas vara att sänka nivån för realexamen i avsikt att bringa den inom räckhåll för även sådana lärjungar, som icke äro tillräckligt teoretiskt begåvade för att under nuvarande förhållanden kunna nå den. En sådan sänkning skulle emellertid, om den icke kombinerades med den av skolkommissionen föreslagna men ännu icke ut- provade differentieringen inom klassen, innebära en orättvisa mot de lärjungar, för vilka realexamen i sin nuvarande form icke erbjuder särskilda svårigheter och vilka ha samma rätt som övriga lärjungar att få sina behov tillgodosedda. Därtill kommer, att en sänkning av examensnivån med all säkerhet skulle medföra en ökning av tillströmningen till real- skolan av för teoretiska studier mindre väl utrustade lärjungar, för vilka de sänkta kraven skulle visa sig lika svåröverkomliga som de nu gällande kraven äro för de nuva- rande lärjungarna i realskolan. Detta skulle dels skärpa olägenheterna för övriga lärjungar, dels göra de avsedda verkningarna av omläggningen illusoriska. Slutligen skulle sänkta krav i realexamen sannolikt komma att framkalla skärpta krav för inträde på gymnasiet. Med hänsyn till här anförda omständigheter anser sig överstyrelsen icke kunna föreslå någon åtgärd av här antytt slag.

Överstyrelsen vill i stället till ingående prövning anbefalla en annan anordning, som syftar till att tillgodose behoven hos olika kategorier av lärjungar. Överstyrelsen avser införandet av en särskild realexamen för sådana lärjungar, som önska utbyta två eller högst tre teoretiska ämnen mot praktiska ämnen; den vanliga realexamen kommer då att förbehållas de för teoretiska studier bättre rustade eller mer intresserade lärjungarna.

För att skillnaden mellan de båda examina icke skall bli för stor, torde denna rätt att utbyta vissa teoretiska ämnen mot praktiska icke böra inträda förrän i näst högsta klassen. I de lägre realskoleklassema i skolor med nu föreslagen försöksverksamhet bör i stället för att syftet med försöket skall uppnås kvarsittningen starkt begränsas. Även ur me- dicinsk-psykologiska synpunkter synes dylik begränsning av kvarsittningen påkallad. Den kan nås på olika vägar, enklast genom upphävande av gällande flyttningsbestämmelser vid försöksskolorna.

Men även i de två högsta realskoleklasserna skall kvarsittningen begränsas. Lärjunge, som icke uppfyller villkoren för intagning i nuvarande realskolas näst högsta eller högsta klass och som även i lägre klasser uppvisat svaga vitsord, bör i regel överflyttas till den linje, som leder till särskild realexamen. — —

Särskild realexamen bör även kunna avläggas av sådana lärjungar vid praktiska mel- lanskolor och inbyggda linjer, som av olika anledningar icke anse sig kunna fullfölja stu- dierna för praktisk realexamen. Dessa lärjungar böra erhålla samma rätt som lärjungarna vid läroanstalter, där allmän realexamen avlägges, att nedlägga två eller högst tre teore— tiska läroämnen. — —

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att den i England innevarande år

införda examen, som leder fram till General Certificate of Education och som ersätter de två hittills förekommande examina, School och Higher School Certificate Examinations, skall kunna avläggas även i starkt begränsad omfattning, t. 0. in. i endast ett ämne.»

Inte mindre än 78 läroanstalter anmälde sig vilja deltaga i den erbjudna försöksverksamheten. Första året uttogs för försöken endast 9 läroanstalter men genom senare beslut har försöken successivt utsträckts. För närvarande torde försök med särskild realexamen eller särskild praktisk realexamen vara i gång vid 32 skolor.

Vissa bestämmelser angående försöken med särskild realexamen har av Kungl. Maj:t utfärdats den 1 juni 1951 och den 6 juni 1952. Skolöverstyrelsen har genom dessa beslut bemyndigats medgiva, att lärjunge i realskolan vid del— tagande skolor får flyttas till högre klass på villkor, som skolöverstyrelsen fast— ställer, och att lärjunge i de två högsta klasserna får utbyta högst tre av de på timplanen upptagna obligatoriska läroämnena dock icke kristendomskunskap och modersmålet mot ersättningsämnen, som bestäms av skolöverstyrelsen. Den som avlagt särskild realexamen har rätt att undergå fyllnadsprövning i äm— ne, som kan ingå i sådan examen, och när han har tillräckligt stärkt sina me- riter genom sådana fyllnadsprövningar, må betyg över vanlig _ allmän eller praktisk realexamen utfärdas för honom. Skolöverstyrelsen äger meddela föreskrifter om sammanräknande av vitsord, som erhållits i särskild realexamen och vid fyllnadsprövningar, och om utfärdande av betyg över avlagd realexamen resp. praktisk realexamen på grund av sammanräknade vitsord. En samman— fattning av gällande bestämmelser om särskild realexamen meddelas i Aktuellt 1955 nr 19.

Inom den så angivna ramen kan försöken i flera avseenden varieras. I den redogörelse för särskild realexamen, som tryckts i Aktuellt 1955 nr 2, särskiljs tre huvudformer.

1. Man kan som ersättningsämnen välja rent praktiska ämnen och övnings- ämnen. Som ersättningsämnen har förekommit maskinskrivning, teckning, slöjd, praktiska kurser i skogsvård och träteknik, hemsjukvård med barna- vård och hushållsgöromål.

2. Man kan välja ersättningsämnen så, att de tillsammans ger en mycket ele- mentär, praktiskt betonad handelsutbildning. De ämnen, som i detta fall upptas, kan vara maskinskrivning, bokföring med kontorsgöromål, handels— räkning, textning och plakatmålning, varukännedom och praktisk kurs i något språk, vartill kan komma något övningsämne.

3. Man kan i huvudsak bibehålla den vanliga ämneskretsen men ge lärjungarna tillfälle att utbyta de vanliga kurserna i engelska, tyska och matematik mot praktiska eller avkortade kurser.

Huru försöken ter sig i praktiken må här belysas med ett exempel för var och en av de tre grupperna. Stoffet har hämtats dels ur rektorernas redogörelser

till skolöverstyrelsens försöksavdelning, dels ur deras svar på våra enkäter. Det gäller ännu blott de första rönen; smärre jämkningar i planerna kan ha vidtagits eller vara förestående.

Kommunala realskolan i Hultsfred. Det för försöken vid denna skola karakteristiska är, att som ersättningsämnen upptagits träteknik, skogsvård, hushållsgöromål, sömnad och hemsjukvård med barnavård. Att dessa ämnen valts, beror på att man önskat ge de mera praktiskt betonade lärjung- arna möjlighet att redan i skolan få syssla med yrkesinriktade ämnen. Rektor betecknar anordningen som ett försök att leda in en del av lärjungarna på verk— samhetsområden, som de annars ej skulle ha ägnat sig åt.

Ett annat särdrag i försöksverksamheten är, att de ursprungliga klassforma— tionerna bibehålls. Lärjungarna på den särskilda linjen samundervisas således i flertalet ämnen med sina gamla kamrater.

Det första bortvalda ämnet måste alltid ersättas med ett praktiskt tillvals— ämne. Bortväljes ytterligare något ämne, äger rektor rätt att avgöra, huruvida det bortvalda ämnet skall ersättas med något annat. Endast 2 lärjungar har nedlagt så mycket som tre läroämnen.

Övergången till den särskilda linjen har vid denna skola tämligen stor om— fattning. Av de 66 lärjungarna i klass 3 förra läsåret hade 13 nedlagt ett eller flera av ämnena engelska, tyska och matematik, och av de 73 lärjungarna i klass 4: hade 19 träffat samma val. Vårterminen 1954: avlade 18 elever särskild realexamen vid skolan.

Rektor meddelar, att arbetsbelastningen genom de vidtagna arrangemangen kunnat bättre avpassas för de mindre begåvade lärjungarna samt att kvarsitt- ningen kunnat väsentligt nedbringas och nu berör en mycket liten procent av lärjungekadern.

Både föräldrar och lärjungar har mottagit den nya utbildningsvägen med tacksamhet och glädje. Det har hänt, att lärjungar beklagat, att denna utbild- ning icke varit att tillgå på den ort, dit de skulle flytta, berättar rektor.

För egen del anser rektor erfarenheterna av den nya studiegången så gynn- samma, att en väg till särskild realexamen normalt bör finnas överallt där vanlig realexamen avlägges,

»Den bör utformas efter behoven i varje skolas rekryteringsområde. Liksom realskolan i Hultsfred, beläget i ett träindustri- och skogsdistrikt, har tagit upp tillvalsämnena träteknik och skogsvård, kan exempelvis en skola i ett område med pappersmasseindustrier eller andra kemiska företag ordna undervisning i laborationsteknik. I ett utpräglat jord- bruksområde är jordbrukslära ett självklart tillvalsämne, i kustområdena kan naviga- tionslära förekomma, och på. orter med elektriska industrier kan man tänka sig elektro— fysiska laborationer med någon utökning av den normala kursen i elektricitetslära. Andra tänkbara tillvalsämnen äro motorlära, byggnadslära, maskinskrivning, bokföring och olika hantverksyrken.»

Högre allmänna läroverket i Åmål. Försöken i Åmål innebär, att lärjungarna i de båda högsta klasserna i stället för de nedlagda ämnena får

elementär handelsundervisning. Samarbete har i detta syfte etablerats med stadens yrkesskolor. Anordningen är avsedd att lätta arbetet inom realskolan och på samma gång öka tillgången på arbetskraft inom affärslivet i staden och bygden.

Flyttningsfordringarna har lindrats liksom i övriga skolor med särskild real- examen. Första året visade det sig dock, att samtliga målsmän till de från klass 1 villkorligt flyttade lärjungarna önskade, att barnen skulle gå om klassen. Sedan har inställningen ändrats. Ehuru målsmännen genom cirkulär, vid för— äldramöten och på annat sätt noga upplysts om att lärjungar, som flyttats på lindrigare villkor, alltid riskerar bli tvungna att välja särskild realexamen, har de under senare är allmänt önskat få sina barn flyttade, och kvarsittningen har följaktligen nästan upphört. Rektor anser sig numera kunna fastslå, att den nya utbildningsvägen av målsmän och lärjungar mottagits med största tillfreds— ställelse.

»De flesta av ifrågavarande lärjungar, 30 av avslutningsklassens 70, skulle säkerligen icke ha kunnat avlägga vanlig realexamen. Den lugnare och mindre påfrestande, för dem anpassade studiegången har medfört, att dessa lärjungar, som tidigare inte kunnat följa med vid undervisningen, till stor del återvunnit självförtroendet och därmed också fått en mer positiv inställning till skolarbetet och livet självt.»

I de två högsta klasserna bildar de lärjungar, som siktar på särskild real- examen, egna klassavdelningar. De får nedlägga högst tre läroämnen och er- håller i stället praktisk utbildning i några av ämnena engelska (praktisk kurs), kontorsarbete, bokföring, handelsräkning, stenografi och maskinskrivning. Ut— bildningen kan sägas ta sikte på utbildning av rena rutinkontorister, säger rektor.

Den lärare i handelsämnen, som var klassföreståndare i den första försöks- avdelningen av detta slag, bekräftar, att lärjungarna, ehuru de hade svårigheter med de teoretiskt betonade delarna av såväl handelsräkning som bokföring, kunde tränas att ganska säkert utföra de mer rutinmässiga uppgifterna i dessa ämnen. Lärjungarna fick därigenom en mera positiv inställning till skolarbetet, som dock huvudsakligen kom de nya ämnena till godo.

Att klassen är sammansatt av elever från tre klassavdelningar, har ej med— fört några märkbara anpassningssvårigheter. Sammanhållningen inom klassen tycks vara god. Eleverna söker ibland hävda ett företräde för sin linje genom att framhålla, att den, i motsats till den vanliga, ger yrkesutbildning.

Givetvis har det varit svårt att nå samma resultat som på den allmänna linjen i de ämnen, där samma kurser skall läsas. Man måste i viss mån lämpa fordringarna efter klassens förmåga, och betygsnivån blir ändå låg, säger rektor. Vilken lärare som helst kan knappast tjänstgöra på den särskilda linjen, där överdrivet lärarnit är farligare än på den allmänna. Men med förståndiga lärare går det bra.

Någon svårighet för lärjungar med särskild realexamen att få fotfäste i nä-

ringslivet har hittills icke framträtt. Men kanske kan detta bero på att den första årskullen fyllde ett engångsbehov i staden och bygden, påpekar rektor-

Även denne rektor anser erfarenheterna så gynnsamma, att en utbildningsväg till särskild realexamen, så långt det är möjligt med hänsyn till kostnaderna, bör öppnas överallt där realexamen avlägges. Den särskilda linjen bör dock ut- differentieras tre år före realexamen. »Att klena studiebegåvningar skola tvingas att läsa t. ex. tyska ett enda för dem pinsamt år är synnerligen olämpligt. Den nu bortkastade tiden kunde ägnas åt maskinskrivning, slöjd m. m.»

Högalids samrealskola i Stockholm. Läroverket har särskild realexamen i mycket stor omfattning. Vårterminen 1954 deltog 47 lärjungar i särskild realexamen och 58 i vanlig realexamen. En fullsatt klassavdelning har varje år sammansatts av lärjungar på »särskild linje». Elever på den allmänna linjen, som vid höstterminens början inte flyttas till högsta klassen, överförs. automatiskt till särskilda linjen, såvida icke kollegiet av särskilda skäl medger kvarsittning.

Avsikten med försöken angavs i den skrivelse, genom vilken kollegiet anmälde sig att deltaga i försöksverksamheten, på följande sätt:

»Kollegiet finner, att den för vart är alltmer tilltagande kvarsittningen och utkugg- ningen av elever vid skolan, nått en sådan omfattning, att snara åtgärder däremot äro synnerligen nödvändiga. Kollegiet delar helt skolöverstyrelsens uppfattning, att den i dagens läge riktiga utvägen icke är en fortsatt omfattande kvarsittning och utkuggning utan en anpassning av en del av realskolan efter det nuvarande lärjungeklientelets be— gävningsstandard.»

Utmärkande för försöken vid Högalids samrealskola är vidare, att intet av de tre ämnena engelska, tyska och matematik behöver helt nedläggas; däremot slopas de vanliga skrivningarna och kurserna reduceras och omläggs i praktisk riktning. Vart och ett av de tre ämnena har mist en veckotimme, och de fri— gjorda tre timmarna har anslagits till maskinskrivning och bokföring. Lärjunge, som så önskar, kan emellertid utesluta ett av de fem nämnda ämnena.

Rätten att helt bortvälja ett ämne har nästan uteslutande använts i fråga om matematik och bokföring. Det sistnämnda ämnet har visat sig så pass svårt, att det numera avförts från den särskilda linjens timplan.

Erfarenheterna av arbetsförhållandena på särskilda linjen betecknas av rek— tor som synnerligen goda. Mindre begåvade lärjungar har med normalt arbete kunnat fullfölja denna studiegång. En kraftig minskning i kvarsittningsprocen- ten har noterats »med många fördelar för eleverna och för skolan». I en rapport till skolöverstyrelsens försöksavdelning i juli 1953 anför rektor följande om kvarsittningsförhållandena:

»Den i realskolans lägre klasser tillämpade ”fria flyttningen” med praktiskt taget ingen kvarsittning torde icke märkbart ha i negativ riktning påverkat undervisningsarbetet i dessa klasser. Alla som flyttats med underbetyg, ha tillråtts att tentera i underkända ämnen, och förvånansvärt många ha också gjort detta, ofta med gynnsamt resultat. Er-

farenheterna ha för min del bekräftat, vad jag länge ansett: kvarsittning i realskolans lägre klasser kan och bör undvikas.

Då den fria flyttningen vid övergången till klasserna 45 och 3* upphör, måste givetvis det så att säga ackumulerade behovet av gallring framträda i form av stegrad under— betygs- och kuggningsfrekvens. Detta gallringsbehov inträder emellertid vid en mycket lämplig tidpunkt. För icke flyttade elever stå nämligen på detta stadium åtskilliga vägar öppna. Elever i klass 2” kunna med fullgjord skolplikt avgå från skolan. De som icke kun- na eller vilja avgå, ha att välja mellan kvarsittning, medgiven övergång till ”särskild linje” och försök att vid höstterminens början erhålla flyttning till högre klass av ”allmän linje' eller av ,särskild linje'.»

Ett visst motstånd mot den nya linjen har förmärkts, så till vida som måls- männen i många fall icke följt skolans råd att välja särskilda linjen. Om de gjort det, har de dock i allmänhet varit belåtna. Vårterminen 1954 godkändes 46 av de 47 lärjungarna, som var uppe i särskild realexamen, och de har redan enligt verkställd undersökning samtliga erhållit sökta anställningar. I intet fall har den särskilda realexamen utgjort hinder för anställning, i åtskilliga fall har den varit förmånlig, då maskinskrivning ingår.

Beträffande undervisningen på linjen anför rektor i sin rapport till skolöver- styrelsen följande:

»Erfarenheterna ha i stort sett varit gynnsamma. Av undervisningen i tyska, som jag själv har omhänderhaft, har jag det allra bästa intryck. Befrielsen från skrivnings- och grammatiktrycket har verkat stimulerande på arbetet på ett sätt, som i mitt tycke mycket väl har uppvägt de hinder, som den lägre intelligens— och kunskapsstandarden kunnat lägga för undervisningen. Erfarenheterna av engelska ha icke varit lika gynnsam- ma, delvis kanske på grund av det låga timtalet (2 veckotimmar), delvis av andra orsa- ker. Matematikläraren har varit tillfredsställd med arbetet inom den beskurna kursens ram. Lärarna i orienteringsämnena ha icke haft några väsentliga erinringar att göra mot arbetet inom avdelningen. De sämsta erfarenheterna ha förklarligt nog gjorts i ämnet svensk skrivning. I detta ämne med obeskurna krav ha elevernas lägre intelligensstandard satt tydliga spår i en torftig och i andra avseenden otillfredsställande uppsatsskrivning.»

På realskoleutredningens fråga, huruvida särskild realexamen bör bli en nor— malt förekommande institution vid läroverken, svarar rektor »utan minsta tve— kan ja». Med nuvarande intagningspoäng borde mellan tredjedelen och hälften av realskoleeleverna välja denna studieväg.

Den vid läroverket tillämpade organisationen med viss reduktion av kur- serna i engelska, tyska och matematik i stället för bortval av dessa ämnen anser rektor lämpligast, bland annat därför att möjligheterna att komplettera till vanlig realexamen i detta fall tycks vara goda. Däremot finner han icke fordringarna i särskild realexamen i allo väl avvägda:

»Eleven bör kunna avlägga särskild realexamen även med underbetyg i svenska språ— kets skrivning och/eller i ett orienteringsämne, om han är godkänd i utbytesämnena engelska och tyska och har viss måttlig kompensation.»

Erfarenheterna har väl icke överallt varit lika klart positiva som i de här refererade typfallen. Vid ett läroverk, där man gjort ett försök att sammanslå

den särskilda linjen med läroverkets inbyggda handelslinje, har i varje fall de första erfarenheterna icke varit uppmuntrande, och vid ett par andra läroverk har tämligen få lärjungar begagnat sig av den erbjudna möjligheten att avlägga särskild realexamen. Allmänt anser dock rektorerna vid försöksläroverken, att särskild realexamen förtjänar att få en vidsträcktare användning: »Den nya studiegången har varit gynnsam åtminstone så till vida att några barn haft en lyckligare skolgång», skriver en av rektorerna.

Skolöverstyrelsen meddelar i sin senaste redogörelse för försöksverksamheten vid högre skolor (Aktuellt 1955 nr 2) vissa uppgifter om användningen av sär— skilda linjen läsåret 1953/54. Av redogörelsen framgår bland annat, att lär- jungarna på denna linje i näst översta klassen utgjorde 16,6 procent av hela klassen och i översta klassen 22,2 procent av hela klassen. Stora variationer framträder emellertid mellan försöksskolorna; i en skola är särskilda linjens andel i lärjungenumerären i högsta klassen 42,9 procent, i en annan 11,1 pro- cent. De teoretiska ämnen, som oftast utbyts, är tyska, engelska eeh matematik, såsom närmare framgår av nedanstående tablå:

Procent bortval av

tyska engelska matematik Näst högsta klassen 62,3 52,0 51,0 Högsta klassen ........ 93,4 78,6 74,2

De oftast förekommande utbytesämnena i högsta klassen är maskinskrivning med 72 procent, praktisk kurs i engelska med 65,9 och praktisk kurs i tyska med 43,4 procent. Därefter kommer bokföring med 30,2 och praktisk kurs i matematik med 25,8 procent.

Överstyrelsen nämner vidare, att i icke så få fall direkta förfrågningar ingått från målsmän om var närmaste realskola med särskild realexamen är att finna. Särskilda undervisningstimmar måste givetvis i viss utsträckning anordnas vid försöksskolorna, framför allt i de praktiska ämnena. Ofta begär skolorna större tilldelning av extratimmar än överstyrelsen ansett sig kunna medge. Bland annat har från flera håll önskemål framförts om minst en veckotimmes separat undervisning i var och en av de praktiska kurserna i språk och matematik.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/ 57 understryker skolöverstyrelsen, att försöken med särskild realexamen är den gren av försöksverksamheten vid högre skolor, som mött det största intresset. Överstyrelsen förutsätter visser- ligen, att anordningen i avvaktan på de beslut, till vilka realskoleutredningens förslag kan föranleda, kommer att betraktas såsom försöksverksamhet även under läsåret 1956/57 men föreslår en utvidgning av försöken till minst 60 skolor.

Vår opinionsundersökning vid läroverken bekräftar överstyrelsens uppfattning om intresset för den nya examensformen. På vår fråga till rektorerna huru— vida särskild realexamen normalt bör finnas vid varje läroanstalt, där realexa—

men avlägges, har vid de allmänna läroverken endast avgivits 15 klara nej- röster, vid de fristående realskolorna 14, vid de kommunala realskolorna endast 6. Majoriteten krympte visserligen åtskilligt, när vi varierade problemet genom att fråga, huruvida rektorerna önskade anställa försök vid det egna läroverket, men hindren tycks vanligen ha varit av praktisk natur: lokalbrist, lärarbrist och täta lärarbyten, som gör det svårt att få ut faststående resultat av en försöksverksamhet. Bland de läroverk, som inte reflekterar på särskild real- examen, befinner sig dock även några, som till följd av utrymmeskonkurrens eller andra omständigheter fått ett så gott lärjungematerial, att särskilda ar- rangemang anses överflödiga. Detsamma är möjligen fallet vid en del av de läroverk, där frågan fått falla till följd av otillräckligt intresse bland måls- männen.

Den allmänna meningen är, att de lättnader, som erbjuds lärjungarna genom särskild realexamen, bör beröra de tre ämnena engelska, tyska och matematik. Endast i ett par fall går man utöver denna ämneskrets. Avkortade eller eljest omlagda kurser i språk och matematik rekommenderas. Cruxet i de främmande språken är översättningen från svenska till engelska resp. tyska. Vanligen före— slås för särskild realexamen skrivningsfri språkundervisning med större utrymme för textläsning och talövningar och med kursen mera praktiskt inriktad, men även tanken på skrivningar omfattande prov i översättning från de främmande språken till svenska är representerad. I matematik är det någon gång geometri— kursen, som föreslås borttagen; vanligen yrkar man dock i mera allmänna orda- lag på en avkortad eller mera praktiskt inriktad kurs.

I fråga om organisationen av studiegången i övrigt kan man särskilja två meningsriktningar. Oftast möter man åsikten, att språken och matematiken bör få avstå timmar till eller i viss utsträckning helt kunna bytas mot prak— tiska ämnen. Det praktiska läroämne, som har de flesta förespråkarna, är ma- skinskrivning, vilket enligt mångas uppfattning bör obligatoriskt ingå i en sär- skild realexamen. Stundom omnämns också bokföring, affärsteknik, varukänne- dom och en utökad kurs i hushållsgöromål. Andra rektorer varnar däremot för bokföringen; den är liksom stenografien för svår.

Den andra meningsriktningen vill i stort sett bevara den nuvarande ämnes- kretsen. En rektor påpekar sålunda, att många lärjungar —— särskilt gossar som för övrigt har stora svårigheter att klara skolan, är så intresserade av kemi, att de uppnår goda resultat i detta ämne. Enligt denna tankegång skulle exempelvis en avkortning av matematikkursen kunna kompenseras genom en tilläggskurs i praktisk kemi. Vanligen tänker man sig dock i detta fall, att de kompenserande ämnena skulle vara tilläggskurser i skolans övningsämnen.

Ganska ofta möter uppfattningen, att betydande frihet vid utformningen av studiegången bör finnas för den enskilda skolans ledning. Näringslivets lokala drag måste kunna beaktas, skolornas resurser skiftar men bör så vitt möjligt tillvaratagas.

Meningarna är delade om den särskilda linjens organisatoriska ställning till den allmänna. Somliga rektorer anser, att de lärjungar, som förbereder sig för särskild realexamen, bör sammanföras till särskilda avdelningar; »eljest för— svåras eller omöjliggöres allt ordentligt skolarbete». Andra vill ogärna rubba de bestående klassförbanden. Den vanliga åsikten synes vara, att man vid större skolor skall kunna ha särskilda avdelningar och att under alla förhållanden sam- läsningen bör inskränkas till de ämnen, i vilka gemensamma kurser läses.

Som ett mindre genomgripande alternativ till särskild realexamen kan tänkas en utvidgad bortvalsrätt i realskolan. Enligt % 6 mom. 3 läroverksstadgan (tidi— gare 3 7) kan lärjunge helt eller delvis frikallas från undervisningen i matematik. Rektor vid h. allm. läroverket i Härnösand vill gå vidare på denna väg:

»Kollegiet har upprepade gånger hemställt om tillstånd att i stället för försök med sär- skild realexamen enligt ovan anförd ordning försöksvis få medgiva lärjungar i klasserna 45, 55 och motsvarande att under analoga villkor, som anföras i LS % 7, få bortvälja tyska. Detta förslag tar sikte på elever med utpräglade Språksvårigheter (s. k. ordblinda elever). Framställningarna ha icke bifallits av SÖ. En elev erhöll emellertid sådant tillstånd av K. M:t. Han avflyttade dock till Stockholm efter några månader i 45. Jag anser fortfa— rande förslaget ändamålsenligt.»

Rektor i Mariestad har gjort en framställning av samma innehåll men hade, när frågeformuläret ifylldes, ännu icke fått samma svar.

Ett mera genomgripande alternativ till särskild realexamen vore åter infö— randet av examensfria linjer. Majoriteten av rektorerna avråder dock från för- sök med examensfria linjer eller anser i varje fall, att dessa bör stå tillbaka för linjer, som leder till särskild realexamen. Rektor vid h. allm. läroverket i Åmål finner de utländska erfarenheterna avskräckande:

»Jag har varit tillräckligt mycket vid olika skolor i utlandet för att ha blivit desillu- sionerad i detta stycke. Utan något slags examen blir det hela för lösligt. För övrigt böra alla skolor vara likadana i dessa hänseenden. Eljest gör man förhatliga och fördärvliga jämförelser.»

Rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping varnar bestämt för ett beslut i denna riktning utan tillräcklig erfarenhetsgrund. Det bör först genom försöks- verksamhet undersökas, huruvida sådana linjer verkligen fyller ett behov —— icke blott behovet av lätt och smärtfri skolgång. De måste också ge lärjungarna goda startmöjligheter vid yrkesvalet.

»Den kommunala flickskolans s. k. praktiska linje (av tidigare typ) är här ett varnande exempel. Den har uppskattats mycket av eleverna, så länge deras skoltid varat, men lett till svåra besvikelser, när de med avgångsbetyg därifrån sökt sig ut i arbets- livet.»

I några yttranden accepteras emellertid examensfria linjer som ett korrektiv mot den alltför pressande studiegången i en treårig realskola eller anses till och

med kunna fylla en uppgift även inom den nuvarande realskolorganisationen. Rektor vid lt. allm. läroverket i Motala anlägger en synpunkt, som eljest inte är representerad i enkätmaterialet:

»Det synes mig vara av värde, att vid sidan av den -l-åriga linjen cn examensfri "treårig linje finnes vid realskolan. I denna bör större utrymme finnas för försök av olika slag. vilka alltid kunna vara vanskliga på en linje, som leder till ett fixerat mål.»

Under alla förhållanden måste det dock förutsättas, att en examensfri linje har tillräckligt stöd i målsmansopinionen på den ort, där den upprättas. Den hör hemma »vid läroverk, där föräldraopinionen ej är så starkt inriktad på gymnasiet», skriver rektor vid Vasa hv. allm. läroverk i Göteborg.

I stort sett ingår rektorerna inte på de examensfria linjernas organisation. Ett par rektorer förordar en förlängd typ, som sträcker sig ett stycke in på gymnasiestadiet. Den bör kunna »utbyggas till femårig studiegång, ledande till normalskolekompetens», menar rektor vid Djursholms samskola. Steget är sedan inte långt till att föreslå, att de kommunala flickskolorna skall öppnas för pojkar. Därmed är man inne på frågor, som kommer att behandlas i nästa kapitel av detta betänkande.

En helt annan typ av examensfria linjer föresvävar rektor vid katedralskolan i Lund. Det bör finnas en markerad karaktärsskillnad mellan examensfria lin— jer och examenslinjer: »Examensfria linjer på realskolans stadium bör vara verkliga yrkeslinjer, så mycket som möjligt befriade från teoretisk undervisning.»

Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns norra inspektionsområde är inne på en liknande tankegång, då han hävdar, att ungdomar, som saknar teore— tisk studiebegåvning i sådan utsträckning, att de inte kan avlägga nuvarande realexamen, bör hänvisas till praktiska yrkesskolor, och hans kollega i Älvsborgs läns östra ifrågasätter, huruvida icke inrättandet av examensfria linjer vid realskolorna måste anses som en onödig dubbelorganisation på de orter, där folkskolan har ett frivilligt åttonde och nionde skolår. En klar majoritet bland folkskolinspektörerna anser annars, att linjer med på ett eller annat sätt redu- cerade fordringar bör inrättas vid de läroanstalter, där realexamen avlägges.

Till oss har överlämnats en ansökning från lokalstyrelsen vid samrealskolan £ Kopparberg och enhetsskolekommittén i Kopparberg—Ljusnarsberg om in— rättande av en examensfri praktisk linje vid nämnda samrealskola.

Linjen tänkes utformad som en praktisk handelsbetonad linje och skulle ut- göra första etappen i en serie av yrkeslinjer, som skulle ingå i en för enhets— skolans högstadium föreslagen organisationsplan. Den skulle mottaga lärjungar såväl från samrealskolans klass 14 som från folkskolans klass '7. Lärogången ovanom folkskolans klass 6 skulle alltså omfatta tre år, varav två år på den föreslagna linjen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker framställningen men anser att de föreliggande planerna på flera punkter måste överarbetas, så att studiemålet icke alltför

nära sammankopplas med den praktiska realexamen. »Detta skulle utan tvekan innebära en uppgift, som överstege elevernas förmåga», säger överstyrelsen.

R e als k 0 le u t r e d n i n g e n. Realskolans lärogång har så småningom empiriskt avpassats efter de genomsnittliga studieförutsättningarna inom den lärjungeuppsättning, som skolan i praktiken får mottaga. Intresserade lärare torde därjämte i alla tider, så långt de kunnat, ha individualiserat undervis— ningen efter de enskilda lärjungarnas behov. I en skola med så stor lärjunge— omslutning som den nuvarande realskolan bör dock även i organisationen hän— syn kunna tagas till grupper, som mera avsevärt avlägsnar sig från det ge- nomsnittliga utvecklingsförloppet. Särskild realexamen är ett försök i denna riktning. Den avser att ge vissa lärjungar, för vilka den vanliga lärogången icke passar, en chans att få ut någonting av sin skolgång.

Vid intagningen i den högre skolan träffas ett urval bland de inträdessökande efter deras betyg från folkskolan. Under loppet av studierna i den högre skolan inträder emellertid nya ämnen på schemat, och i de gamla ämnena upptas nya kursmoment, som kräver delvis andra förutsättningar än de gamla. I allt högre grad krävs förmåga till abstrakt tänkande, sinne för kausala och språkliga relationer. Brister i studieförutsättningarna, som gjorde sig föga märkbara i folkskolan, träder allt tydligare i dagen.

Antalet lärjungar som misslyckas är inte obetydligt. Skolutredningen fann på sin tid, att av de lärjungar, vilkas studier utredningen kunnat följa, 29,6 procent avbrutit studierna utan att ha uppnått skolgångens mål och 14,1 pro- cent nått målet först efter kvarsittning. Våra undersökningar på ett begränsat stockholmsmaterial (tab. 37) har till och med givit ännu sämre siffror. Vilka ämnen det är som vållar det stora manfallet framgår med största tydlighet av den statistik över betygen vid de allmänna läroverken vårterminen 1953, som skolöverstyrelsen i år publicerat i Aktuellt (nr 4). Procenten underbetyg i läro- ämnena för exempelvis klass 34 (allmän linje) framgår av nedanstående tablå:

.. Procent

Amne underbetyg Kristendomskunskap .............................................. 0,3 Svensk skrivning .................................................. 2,4 Svenska språket och litteraturen .................................... 0,8 Engelska ......................................................... 18,8 Tyska ........................................................... 21,7 Historia med samhällslära .......................................... 0,8 Geografi ......................................................... 0,5 Matematik ....................................................... 20,6 Biologi med hälsolära ............................................. 0,8 Fysik ............................................................ 1,7 Kemi ............................................................ 3,0

Motgångarna på realskolestadiet koncentreras som synes till de tre ämnena tyska, matematik och engelska. I de fall, då underbetyg förekommit i andra

ämnen, torde lärjungen nästan alltid visa svagheter även i något av dessa tre ämnen. Erfarenheterna från försöken med särskild realexamen bekräftar den bild, som tablån ger: endast undantagsvis har det förekommit, att en lär- junge nedlagt något annat läroämne än tyska, matematik och engelska.

Försöken med särskild realexamen har tillkommit på grund av behov, som framträtt inom nuvarande skolorganisation med dess fem- och fyraåriga lin- jer. Förr i tiden kunde skolan inte göra så mycket för de lärjungar, som hade utpräglade svårigheter med skrivningsämnena. En lärjunge i denna situation kunde visserligen få ta om en årskurs som kvarsittare och kom kanske där- igenom på fötter. Andra måste, när hoppet var ute, lämna skolan för att, som det fordom hette, »övergå till näringarna». Denna skolans begränsning har emellertid börjat kännas alltmer otillfredsställande. Allmänt erkännes numera, att även de högre skolorna har ett ansvar för de lärjungar dc mottagit, även för dem som har svårigheter att uppfylla det som skolan traditionellt brukat begära.

I den mån en kvarsittning har gynnsamma verkningar, torde detta icke så mycket bero på att lärjungen genom förseningen vinner ökad åldersmognad utan snarare på att genom omtagningen av kursen luckorna i kunskapsförrådet ut- fylls och sammanhangen blir klarare för lärjungen. Är bristerna i studieförut— sättningarna relativt obetydliga, kan detta vara tillräckligt. Men ofta kan det ifrågasättas, om vinsten på längre sikt är så betydande, att en förlängning av studietiden är motiverad. De svåra ämnena förblir svåra även efter en kvar— sittning, framstegen på de områden, som redovisas i skrivningarna, står inte i proportion till det arbete som nedlägges. Det är för sådana lärjungar bättre att uppställa ett studiemål, som ligger lägre men med större säkerhet kan nås. Ett arbetskvantum, som ger påtagliga resultat, om det ägnas åt ämnen, vilkas innehåll är något mera lättillgängligt, kan vara i stort sett bortkastat, om det inriktas på uppgifter, som ligger för högt. Även en examen med ett reducerat kunskapsmått i skrivningsämnena är lyckligtvis en användbar grund för enklare befattningar på olika områden av samhällslivet.

I andra fall kan studiesvårigheterna i realskolan bero på den skolleda, som brukar ge sig till känna under pubertetsåren. De allmänna personlighetsförut- sättningarna —— anlagen, intelligensfaktorerna eller vad man nu vill kalla dem ——- finns måhända, men icke intresset för skolarbetet. Även då kan en särskild realexamen på normal tid vara bättre än en förlängd skolgång, som utmynnar i en fullständig men svag realexamen. Om studiehågen infinner sig, när det trista skolarbetet är slut, kan den särskilda realexamen enligt redan gällande bestämmelser lätt kompletteras upp till en fullständig examen. i

Vid några läroverk synes behovet av anordningar för särskild realexamen icke vara framträdande, exempelvis emedan utrymmeskonkurrensen har med- fört en så betydande höjning av de faktiska inträdesfordringarna, att de intagna lärjungarna i regel kan prestera vad som begäres även i kursens mera

krävande delar. En och annan rektor har i överensstämmelse härmed ansett särskild realexamen överflödig eller velat ersätta den med enklare anordningar. Sålunda har föreslagits, att ämnet tyska skulle kunna bortväljas i de båda högsta klasserna, en bortvalsmöjlighet, som var medgiven enligt 1905 års läroverks— stadga men år 1928 avskaffades. Enligt vår uppfattning är sådana mera be- gränsade åtgärder otillräckliga, även om man uteslutande tänker på den nu existerande organisationen. De kunde vara till fyllest, om poängtröskeln vid intagningen avsevärt höjdes. Vi kan dock icke reflektera på att i någon högre grad försvåra tillträdet till de högre skolorna, medan man väntar på enhets— skolan.

Enligt vår mening har anordningen med särskild realexamen nu passerat ex- perimentstadiet. Den är, anser vi, väl behövlig redan inom den nuvarande orga- nisationen med dess fyra- och femåriga linjer, såvida icke intagningspoängen höjes mer än vi kan tillstyrka. Införandet av särskild realexamen till allmännare bruk bör ses som en fristående reform, vilken inte står i omedelbart samman- hang med införandet av treårig realskola. Den bör, så snart omständigheterna det medgiver, genomföras, även där den äldre realskoleorganisationen bibehålles.

För den treåriga realskolan föreslår vi i det följande en något högre intag- ningströskel än för den fyraåriga. En del av de lärjungar, som har särskilt stora svårigheter med skrivningsämnena, torde därigenom vara uteslutna från denna linje. Vi anser oss dock icke kunna föreslå en så betydande höjning, att endast en elit av de uppväxande kan komma i fråga för denna linje. Behovet av särskild realexamen torde därför icke mindre komma att göra sig gällande inom den nya organisationen. Fastmer anser vi, att om anordningar för särskild real— examen icke överallt kan träffas, skolor med treårig linje bör äga företräde.

Enligt nu gällande bestämmelser äger lärjunge nedlägga högst tre läroämnen, dock icke kristendomskunskap och modersmålet. Erfarenheten har givit vid handen, att de ämnen som nedläggs nästan uteslutande är de ovan nämnda: tyska, matematik och engelska. Vi ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl före- ligger att medge lärjunge utesluta annat läroämne än dessa. I varje fall torde icke anordningar med reducerade kurser eller dylikt vara erforderliga inom andra ämnen. .

Från något håll har ifrågasatts, att en till särskild realexamen ledande linje skulle omfatta tre år i stället för nu vanliga två. Sedan treåriga realskollinjer införts, får väl detta förslag anses ha förfallit. Först sedan lärjungarna i klass 13 fått tillfälle att konfrontera sin förmåga med realskolans krav, har de möjlighet att träffa det riktiga valet mellan de olika formerna av realexamen.

Särskild realexamen avlägges för närvarande i åtskilliga varianter. Det för- vånar oss icke, att erfarenheterna är goda, där man kunnat införa nya ämnen med konkret och praktiskt innehåll, valda i anslutning till ortens speciella för-, hållanden. Sådana inslag i undervisningen är goda vapen mot skolledan, sam- tidigt som de kan underlätta inplaceringen av de utexaminerade i traktens

näringsliv. Möjligheten att anordna särskild realexamen på detta sätt bör bibe- hållas i avvaktan på att frågan vid enhetsskolans genomförande får en mera generell lösning.

Lärarfrågan vållar dock svårigheter, som icke överallt kan övervinnas. An- talet timmar i ett ämne av specialkaraktär blir vanligen så lågt, att heltids- tjänster icke kan komma i fråga. I vissa fall kan saken ordnas genom samar- bete med andra skolor, där ämnet är representerat. Särskilt gynnsamt ligger det till, om skolan själv har en speciallinje, från vilken lärare kan lånas. Ett handelsämne kan sålunda lätt tagas upp i särskild realexamen vid en skola, som har handelslinje. I ett mycket stort antal fall torde man dock på grund av svårigheten att anskaffa lärare vara hänvisad till att i huvudsak hålla sig inom skolans vanliga krets av läro- och övningsämnen, på sin höjd med någon mindre komplettering. '

hIan närmar sig därmed till den utformning av särskild realexamen, som praktiserats vid samrealskolan i Högalid, där förenklade kurser med praktisk läggning tillhandahålles i engelska, tyska och matematik. Timtalet i dessa äm- nen är lägre för de lärjungar, som bereder sig för särskild realexamen, och på den frigjorda schematiden meddelas undervisning i maskinskrivning. Högst ett av de nämnda ämnena kan helt nedläggas. Denna form av särskild realexamen har fördelen att jämförelsevis lätt kunna kompletteras till en fullständig exa- men. En annan fördel är, att lärjungar på huvudlinjen, som inte flyttas till högsta klassen, utan svårighet kan mottagas på den särskilda linjen.

I fråga om genomförandet torde viss ledning kunna hämtas från den tid, då praktisk realexamen befann sig på experimentstadiet. Under de första tio åren fastställdes tim- och kursplaner för varje skola för sig, men med tiden ifråga- sattes allt färre variationer och slutligen kunde vid utfärdande av ny timplane— kungörelse år 1950 enhetliga tim— och kursplaner fastställas för undervisningen på de läroverkslinjer, som ledde till praktisk realexamen. Även i fråga om särskild realexamen torde tämligen stora variationer böra tillåtas under den första tiden och sedan vid lämpligt tillfälle en utmönstring av Svagare moti— verade varianter företagas. Lämpligt torde vara, att skolöverstyrelsen i sam— band med utarbetandet av undervisningsplan för den nya realskolan fastställer ett antal förebilder, bland vilka skolorna i regel torde kunna träffa sitt val.

För de lärjungar, som syftar till gymnasiet eller till en fullständig realexamen, bör studiemålet enligt vår mening vara oförändrat. För denna huvudgrupp bör följaktligen betygsfordringarna vid flyttning till klass 23 vara desamma som eljest vid flyttning till realskolans näst högsta klass. Villkoren för tillträde till särskild linje skulle däremot sättas lägre; tills vidare bör gälla vad som i detta avseende är föreskrivet i skolöverstyrelsens cirkulär av den 6 april 1955 (Aktuellt 1955 nr 19). Lärjungar, som icke flyttats eller icke önskar begagna tillfället att övergå till särskild linje, kan som kvarsittare tillbringa ett andra år i klass 13. Vid läroverk, där fyraårig linje finnes, bör dock rektor äga i mån

av utrymme överföra sådana lärjungar till motsvarande klass av den fyraåriga realskolan (klass 24).

Införandet av linjer, som leder till särskild realexamen, kan givetvis icke ske utan en ökning av lärarbehovet. Skolöverstyrelsen beräknar i sina petita för instundande budgetår, att undervisningen för särskild realexamen i genom— snitt fordrar en extra tilldelning av 15 veckotimmar för en skola, där särskild linje finnes i båda de högsta klasserna. Ungefär 2/3 av dessa timmar torde erfordras för praktiska kurser i läroämnen och återstoden för praktiska ämnen och övningsämnen. ,

I vissa fall påverkas dock icke lärarbehovet. Om vid en skola med tre paral— lellavdelningar de lärjungar, som ämnar avlägga särskild realexamen, belägger en avdelning och övriga lärjungar två, nedgår till och med lärarbehovet i de teoretiska läroämnena något. Vi utgår från att, om en sådan fördelning av lär— jungarna är möjlig, ingen ökning av läroverkets timsummor skall ifrågakomma. Däremot har vi givetvis intet att erinra mot att rektor, om han under denna betingelse finner det schematekniskt möjligt, låter lärjungarna kvarstanna i sina gamla klasser för att undervisas tillsammans med sina gamla kamrater i de ämnen, där kurserna är gemensamma.

Besparingar torde också kunna vinnas, om på en ort med flera läroverk de särskilda linjerna blir så klent besökta, att linjen endast behöver upprättas vid något eller några av läroverken.

Slutligen synes anslag för särskild undervisning icke böra anvisas ett läroverk, om antalet deltagare skulle bli mycket obetydligt. För att ny kurs skall kunna starta på de praktiska examenslinjerna. har under en följd av år fordrats, att minst fem lärjungar anmält sig för linjen. Samma villkor bör gälla för inrättan— det av särskild linje. Detta utesluter icke, att särskild realexamen ändock spo- radiskt kan avläggas vid läroverket, men lärjungen är då vid valet av ersätt— ningsämnen hänvisad till den undervisning, som under alla omständigheter skall anordnas, samt till den frivilliga undervisningen i vissa övningsämnen.

Med hänsyn till de besparingsmöjligheter, till vilka vi har hänvisat, anser vi oss kunna uppskatta ökningen av undervisningen i teoretiska läroämnen vid allmänna läroverk och kommunala realskolor till omkring 100 heltidstjänster. om särskild realexamen allmänt genomföres. En stor del av denna undervisning torde utgöras av praktiska kurser i moderna språk. Härtill kommer undervisning i andra ämnen motsvarande omkring 45 tjänster.

Under rådande lärarbrist är en post på 100 lärare icke obetydlig. När vi det oaktat föreslår, att undervisning ledande till särskild realexamen normalt skall meddelas vid de allmänna läroverken och de kommunala realskolorna, förut— sätter vi, att den i regel icke skall behöva genomföras vid en skola förrän från och med läsår, då klass 23 där första gången anordnas, och att skolöverstyrelsen även under åren närmast därefter skall äga dispensera skolan från skyldighet att anordna sådan undervisning, därest särskilda omständigheter, exempelvis

lokalsvårigheter, kan åberopas för uppskov. Å andra sidan bör skolöverstyrelsen kunna medge, att undervisning för särskild realexamen anordnas även vid all— mänt läroverk och kommunal realskola, där treårig linje icke är inrättad eller ännu blott är representerad med sin första klass, därest överstyrelsen efter prövning av tillgången på lärare i vederbörande ämneskombinationer finner tillräckliga skäl föreligga för sådant medgivande. Kostnaden för undervisningen, som hittills bestritts ur skolöverstyrelsens anslag för försöksverksamhet, torde från och med budgetåret 1957/58 böra utgå ur vederbörande skolforms avlö— ningsanslag.

Särskild realexamen innebär ett eftergivande i viss utsträckning av de nuva- rande fordringarna i realexamen. Fordringarna i svensk skrivning och i fler— talet av de övriga ämnena skulle dock upprätthållas och villkoren för inträde på gymnasiet skulle vara orubbade.

I den allmänna diskussionen har ofta föreslagits, att realexamen skulle helt avskaffas. Ej sällan har det gjorts gällande, att realskolans nuvarande kunskaps- mål lika väl skulle kunna uppnås utan stödet av en examen; å andra sidan torde vanligen, när examensfria linjer föreslås vid sidan av examenslinjer, dessa ha tänkts som mindre krävande än examenslinjerna. De linjer, som leder till sär- skild realexamen, intar en mellanställning. När en reducerad examen där bibe- hållits, har detta väl dock huvudsakligen skett, emedan en kurs, som avslutas med en examen, ansetts lättare kunna vinna målsmännens förtroende.

I och för sig förefaller en examen på detta åldersstadium icke särdeles starkt motiverad. Den kan icke ges formen av en examen rigorosum; dess huvud- sakliga betydelse ligger i att den genom sin skriftliga del ger de betygssättande lärarna en uppfattning om klassens allmänna ståndpunkt. Detta syfte kan dock nås även på annat sätt. Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommis- sionens betänkande (SOU 1949: 35 s. 62—63) förklarat sig anse, att den önskade likformigheten i betygssättningen under vissa betingelser även skulle kunna upp- nås genom anordnande av standardiserade prov och att den muntliga examen kunde helt avvaras, varvid erforderlig kontroll i stället skulle vinnas genom en livligare inspektions- och konsulentverksamhet.

Vi delar den mening, åt vilken skolöverstyrelsen givit uttryck. Standardise— rade prov i modersmålet och räkning har med framgång använts i folkskolan, och vi har föreslagit, att sådana prov skall tillhandahållas jämväl i engelska. Utarbetandet av de standardiserade proven har åvilat statens psykologisk— pedagogiska institut. Att liknande prov icke kommit till stånd även för ett högre stadium, kan möjligen sammanhänga med att institutets framtida ställ- ning varit oviss. Senast har psykologutredningen föreslagit, att institutet skall nedläggas och arbetet med pedagogiska mätmetoder överflyttas till lärarhög- skolan (SOU 1955: 11). Då sålunda förarbetena för en examensreform ännu icke påbörjats, föreslår vi i detta sammanhang inga ändringar i formerna för real-

skolestudiernas avslutning. Det torde ankomma på skolöverstyrelsen att åter aktualisera frågan, så snart de tekniska förutsättningarna för dess lösning föreligger.

Såsom i det föregående nämnts, har till oss remitterats en ansökning om in— rättande av en examensfri linje vid samrealskolan i Kopparberg. Åtminstone om linjen utformas på det sätt skolöverstyrelsen antytt, synes examensfriheten vara kombinerad med en avsevärd sänkning av kunskapsmålet. På samma gång skulle upprättandet av sådana linjer innebära en expansion av det all- männa läroverkets verksamhet in på ett område, som hittills ansetts falla utan- för dess uppgifter; linjen skulle nämligen rekryteras även av lärjungar från folkskolans klass 7 och därmed i viss mån ersätta en påbyggnad inom folk— skolan.

Enligt vår uppfattning är det en sak att sätta de högre skolorna i stånd att bättre taga hand om de lärjungar, som i gällande ordning där intagits, och något helt annat att öppna dem för en bredare front av inträdessökande. För de lärjungar, som redan är intagna, kan det räcka med att särskild realexamen inrättas, för den andra tilltänkta rekryteringsgruppen är en utbyggnad av folk- skolans högre klasser den rätta utvägen. En viss vaksamhet är påkallad gent— emot tendenser, som, om de finge fritt utveckla sig, kunde låta de allmänna läroverken svälla ut till ett slags enhetsskolor. Ansökningen bör således, enligt vår mening, lämnas utan bifall.

3. Inträdesfordringarna i realskolan

Åtskilliga intagningsinstrument har prövats vid de högre skolorna i vårt land och annorstädes. De har alla sina brister.

Före 1949 begagnades hos oss nästan uteslutande metoden med inträdesprou. Dess begränsning ligger i provens kortvarighet. En tillfällig indisposition hos den prövande kan bestämma utgången.

Efter förberedande försök under 1940—talet har intagningen sedan varit grun- dad på folkskolebetygen. Metodens begränsning ligger i de olikformigheter i bedömningen av lärjungarna, som aldrig kan fullständigt undvikas, när de in— trädessökande kommer från olika läraravdelningar.

De psykologiska provens begränsning ligger i en viss ensidighet: det är svårt att konstruera dem så, att de mäter alla förutsättningar för ett framgångsrikt skolarbete.

Troligen skulle man komma längst genom att begagna kombinerade metoder, som kompletterar varandra. Det är dock icke möjligt att finna ut något osvikligt förfarande. En individs framtid är lyckligtvis icke entydigt bestämd av hans status i folkskolans övergångsklass. Sedan testaren rättat hans inträdesprov och räknat hans folkskolebetyg och satt poäng på hans psykologiska prov, har han ändå alltid skäl att ställa frågan: »Vad månde väl varda av det barnet?»

Åtskilligt har gjorts för att förbättra betygsgivningen i folkskolan. Redan 1940 utfärdade skolöverstyrelsen anvisningar i frågan. Ba skulle vara medelbetyg, de andra betygen skulle sättas efter vissa angivna normer. Sedan 1944 tillhanda- hålls vidare standardiserade prov i modersmålet och matematik, som gör det möj- ligt för läraren att avgöra, om hans klass ligger över eller under genomsnittet. Sedan den prövningsfria intagningen nu praktiserats några år, har skolöversty— relsen i skrivelse den 14 juli 1955 föreslagit vissa ändringar i intagningsförfaran— det. De är dock helt små. Vid beräkningar av betygssumman skulle rättstav- ningen icke längre räknas och betyget i skrivning och språklära i stället räknas dubbelt; i matcmatik skulle de nuvarande två delbetygen ersättas med ett enda, men detta skulle tilläggas dubbel vikt.

När överstyrelsen för några år sedan tillstyrkte ett på folkskolebetygen grum dat intagningsförfarande, framhöll överstyrelsen, att frågan om det lämpligaste intagningsförfarandet dock icke därigenom vore definitivt löst. Det vore en allmänpedagogisk fråga av största vikt att få empiriskt utrönt, vilka förtjänster olika intagningsförfaranden i den praktiska tillämpningen äger. »Huru än skol— organisationen i framtiden kommer att utgestaltas, måste i olika sammanhang frågor uppstå om urvalet av lärjungar för särskilda skolformer, linjer eller studie— uppgifter», påpekade överstyrelsen. Beslutet om prövningsfri intagning borde därför icke blott markera slutet av en försöksperiod utan också början av en ny.

Vi delar den mening överstyrelsen vid detta tillfälle uttalade. Vår egen upp- gift är emellertid begränsad till den del av problemkomplexet, som omedelbart aktualiseras av realskolereformen, alltså huvudsakligen frågan om en eventuell höjning av inträdesfordringarna till realskolan. '

Vilken intagningsmetod som än nyttjas måste man räkna med felplaceringar av två slag, då 1) en del av de intagna brukar vara oförmögna att följa arbetet i den högre skolan och 2) en del av de uteslutna skulle ha haft möjlighet att följa med i kurserna, om de tagits in.

Den första gruppen, de intagna olämpliga, tilldrar sig vanligen den största uppmärksamheten. Kanske möter man ibland den uppfattningen, att det intag- ningsförfarande är bäst, som utesluter så många som möjligt av de olämpliga och ger den högre skolan ett lättarbetat lärjungematerial, som kan föras fram till en vacker examen. Kanske vore till och med denna åsikt ganska välgrundad, om realskolan blott vore ämnad som en förskola för dem som vid mognare ålder skall ägna sig åt lärda studier.

I våra dagar har realskolan dock en mycket vidsträcktare uppgift. Det kan då inte vara riktigt att utesluta ur bilden den andra gruppen, de som är lämpliga men genom intagningsförfarandets brister ändå avvisas. Det är en grupp, som ofta knappast ens röjer sin existens, då de avvisade vanligen saknar möjlighet att påvisa skolans misstag eller själva accepterar dess domslut.

När försöksverksamhet med prövningsfri intagning år 1940 inleddes, började man med mycket låga inträdesfordringar. Vid de flesta försöksläroverken ford-

ra des utöver godkända betyg endast, att den sökande hade ett eller två Ba inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära och tillämpad räk- ning. Ur försökssynpunkt var detta lyckligt, emedan man därigenom kunde få en viss uppfattning om hur många av de lämpliga lärjungarna, som skulle ha avvisats, om fordringarna hade höjts. En första bearbetning av försöksresultaten utfördes år 1944 av chefen för skolöverstyrelsens statistiska avdelning, dr Axel Mebius. Om kravet på studielämplighet anses uppfyllt av de lärjungar, som utan försening har flyttats till fjärde klassen, skulle antalet felplacerade enligt denna undersökning stiga till de i nedanstående tabell angivna procenttalen.

Tabell 1,4. Procent felbedömda lärjungar vid prövningsfri intagning är 19.50.

Femårig realskola (865 lärj.) Fyraårig realskola (927 lärj.) Betygssumma

fråkofåjrih Procent felaktigt Summa fel- Procent felaktigt Summa fel- intagna avvisade placerade intagna avvisade placerade

11 41,5 41,5 45,1 —— 45,1 12 36,8 1,4 38,2 43,6 43,6

13 31,9 4,4 36,3 40,0 0,5 40,5 14 22,4 10,9 33,3 34,3 2,3 36,6 15 16,9 16,3 33,2 27,6 5,8 33,4 16 10,8 25,8 36,6 21,6 9,7 31,3 17 6,1 35,0 41,1 16,3 I 17,5 33,8 18 2,2 45,9 48,1 9,5 i 27,0 36,5 19 0,9 53,3 54,2 4,9 i 37,2 42,1 20 0,2 56,9 57,1 2,5 I 45,4 47,9

Summakolumnerna visar, att antalet felplaceringar blir mycket stort både om betygsbarriären är för låg och om den är för hög. Emellan de båda ytterligheter- na finns ett optimum, där antalet felplaceringar är minst; det låg för den fem— åriga realskolan vid en betygssumma av 15 och för den fyraåriga vid 16. Skol- överstyrelsen ansåg, att vid de fortsatta försöken de låga inträdesfordringarna borde bibehållas inom en försöksgrupp, betygssumman 13,5 fordras inom en annan grupp och betygssumman 15 inom en tredje.

Vid bearbetningen av det nya materialet avhandlades huvudsakligen andra frågor. Man kunde dock i de upprättade tabellerna avläsa, huru många lärjungar som ytterligare skulle ha avvisats vid höjning av intagningsgränsen till 12, 13. 14 och 15 betygsenheter, och vilka betygssummor dessa lärjungar uppnått i klass 15 resp. klass 1'. I sin redogörelse för fö-rsöken uppdelade skolöverstyrelsen lärjungarna i två grupper, en som i realskolan nått upp till minst genomsnitts— betyget B i läroämnena och en annan som låg under denna gräns. Om den förra gruppen ansågs fylla kraven på studielämplighet, den senare icke, skulle en höj— ning av inträdesfordringarna till 14 betygsenheter ha medfört, att i den femåriga

realskolan 185 olämpliga och 156 lämpliga sökande hade avvisats och i den fyraåriga 176 olämpliga och 147 lämpliga. En höjning av inträdesfordringarna, som komme att utestänga en så stor procent studielämpliga inträdessökande, vore enligt överstyrelsens mening icke tillrådlig. Då vid beräkningen kraven på stu- (lielämplighet satts rätt lågt, ansåg sig dock överstyrelsen kunna föreslå den intagningströskel på 13,5 betygsenheter, som sedan dess gällt.

Det material, på vilket överstyrelsen grundade sitt förslag, gällde lärjungar, som hade intagits i första klassen åren 1943—46 från den normala övergångs- klassen i folkskolan. Senare har på skolöverstyrelsens uppdrag en ny under- sökning utförts av rektor Elisabeth Dahr och förste folkskolinspektören Ragnar Dahlkvist. Den gällde 5 300 lärjungar i folkskolans fjärde och sjätte klasser, av vilka något mer än femtedelen läsåret 1952/53 genomgick första klassen i vissa högre skolor. De representerade skolorna låg i Götaland inom ett bälte, som från Göteborg i väster sträckte sig till Kalmar i öster.

Om skolöverstyrelsens betygsanvisningar strikt tillämpas, skulle betygssum- man i de betygsatta nio ämnena och ämnesgrenarna vara 13,5. Detta visade sig också vara fallet i klass 4, medan i klass 6 medelbetyget vara 13,8. Utredningen gav således icke något egentligt stöd för de ofta hörda påståendena om att en allmän betygsinflation skulle förekomma i folkskolan.

En av de speeialundersökningar, som ingick i utredningen, gällde sambandet mellan intagningspoäng och studieframgång i klass 1', varvid lärjungarna allt— efter sina resultat i sistnämnda klass uppdelades i godkända och underkända. Såsom underkända räknades alla lärjungar med minst ett underbetyg i teore- tiska läroämnen. Det visade sig att av de intagna med 14 poäng endast en mindre del och av de intagna med 15 poäng i folkskolebetyget något mer än hälften var godkända, medan praktiskt taget alla med 20 poäng eller därutöver hade god— känts.

De båda sakkunniga föreslog åtgärder för ett rättvisare urval bland de inträ— dessökande, som står i närheten av den nedre gränsen, vare sig denna bestäms av de fastställda inträdesfordringarna eller av platstillgången. Statens psyko- logisk-pedagogiska institut borde utarbeta prov, bestående av språkliga och matematiska uppgifter, som skulle föreläggas samtliga inträdessökande i deras vanliga folkskoleklasser. Prövningen skulle fördelas på två tillfällen, en gång vid mitten och en gång vid slutet av vårterminen. Proven skulle dock rättas och värdesättas endast för de lärjungar, som befinner sig i gränszonen. För dessa skulle vid intagningen hänsyn tagas såväl till den vanliga betygssumman i folk— skolan som till resultaten av de anställda proven, medan för lärjungar med högre betygssumma denna kunde vara ensamt avgörande. Försök med det föreslagna kombinerade förfarandet borde snarast möjligt anordnas.

Däremot ifrågasatte de sakkunniga ingen höjning av den nuvarande intag- ningströskeln. Gränsen borde således fortfarande ligga vid ett genomsnittsbe- tyg av Ba i folkskolans övergångsklass. Så länge nuvarande urvalssystem till-

lämpas, vore det mera angeläget att väsentligt öka platstillgången vid de högre skolorna.

Våra egna undersökningar på ett stockholmsmaterial, som utförligt återgivits i bil. 2, tab. IX, bekräftar, att utsikterna till full framgång i den högre skolan icke är goda för de lärjungar, som nätt och jämnt kunnat taga sig in i läroverket.

I folkskoledirektioncns tredje redogörelse för 1947 års skolor, som är dag- tecknad den 20 oktober 1955, finnes en undersökning om studieframgångens be— roende av intagningspoängen vid skolorna ifråga. Vi har vid våra undersökning- ar, som i främsta rummet avsåg en jämförelse med den fyraåriga realskolan, måst utesluta betyget i engelska ur betygssumman, då betyg i detta ämne icke fordras för inträde i den fyraåriga realskolan. Folkskoledirektionen har emeller- tid kunnat medtaga även vitsordet i engelska, varför det kan vara av intresse att meddela jämväl det resultat, till vilket direktionen kommit. Siffrorna avser den årgång, som påbörjade studierna höstterminen 1951 och har undergått real— examen vårterminen 1954.

Tabell 45. Översikt av studiegången för en årskull lärjungar vid 19.47 års skolor i Stockholm.

_ Lärjungar, som nått avsett Betygssumma i klass 5 Antal lar- studiemål på normal tid jungar _ ,, Antal * Procent

under 16 ...................................... 13 3 ! 23,1 16—16,5 ...................................... 39 12 30,8 17—17,5 ...................................... 40 16 40,0 18—18,5 ...................................... 33 17 51,5 111—19,5 ...................................... 26 16 l 61,5 211—20,5 ...................................... 18 16 3 88,9 över 20,5 ...................................... 18 17 l 94,4 Summa 187 97 | 51,9

Av tabellen framgår, att ett antal lärjungar intagits, fastän de ej nått den stipulerade intagningsgränsen om 16 poäng, engelskan medräknad. Ehuru sådana undantag gjorts endast om klassläraren bedömt ifrågavarande lärjungars förut— sättningar för teoretiska studier som relativt goda, visar det sig, att blott några få av de intagna med lägre betygssumma kunnat genomföra studiernai normal ordning.

Utsikterna att lyckas och misslyckas väger enligt tabellen jämnt först vid en intagningspoäng på 18 betygsenheter. Direktionen kommenterar emellertid denna observation med följande ord:

»Man brukar anse att den ideala intagningsgränsen ligger vid 50 %, d. v. 5. vid den betygsnivå där eleverna har 50 procents chans att klara sig i den högre skolan. Härvid

blir nämligen det sammanlagda antalet av dem, som intagits men misslyckats, och dem, som ej intagits men skulle ha lyckats, det minsta möjliga. Detta resonemang förutsätter emellertid dels att elevmaterialet är ogallrat och dels att båda de ovan angivna felplace- ringarna är likvärda. Ingen av dessa förutsättningar föreligger här. Som vi sett är elev— materialet kraftigt gallrat i klasserna 4—6, och i 1947 års skolor — med möjlighet till övergång till praktiska linjen och till avgång efter klass 8 enligt % 47 -— får det bedömas som olämpligt att gallra hårt och därmed utestänga många elever som kunnat klara realexamen.»

Direktionen gör ett försök att uppskatta, huru statistiken skulle ha ändrats, om ingen avgång skett från klass 4, och kommer därvid till samma resultat, som kunnat utläsas redan av tab. 44. Den ideala intagningsgränsen skulle —— om betyget i engelska icke medräknas — ligga i övre delen av frekvensklassen 13,5— 15,5. »Eftersom 14,5 poäng på 9 ämnen motsvarar ungefär 16 poäng i 10 ämnen, kan den i 1947 års skolor använda intagningsgränsen anses väl avvägd», slutar folkskoledirektionen.

Realskoleutredningen. Meningarna är delade, huru skolan bör förfara med de många ungdomar, om vilkas studieförutsättningar tvekan kan råda. Bedöm- ningen av detta spörsmål är i viss mån en temperamentsfråga. Den ena är ange- lägen att inte beröva några av de unga en framtidschans, den andre finner det barmhärtigast att avstyra ett företag, somipå goda grunder kan antas sluta med ett pinsamt misslyckande.

Det statistiska material, varöver vi förfogar, belyser frågan men sliter inte tvisten. Tabeller som nr 44 och 45 skulle tala för höjda inträdesfordringar, om de inte utginge från väl höga krav på vad som skall anses såsom framgångs— rika studier. I tabellerna har endast den, som kunnat passera realskolan utan tidsförlust, räknats till den grupp som lyckats. Som bekant finns det dock rätt många lärjungar, som når målet efter en kvarsittning. Enligt skolutredning— en utgjorde de i början på 1940-talet 14,1 procent av hela antalet intagna och säkerligen en betydligt större procent av de med svagare betyg intagna. Det kan ifrågasättas, vilket som är riktigare att säga, att dessa lärjungar har misslyckats eller att de har lyckats på det sätt, varpå man ofta lyckas med en svår uppgift i livet: genom att försöka och försöka omigen.

Frågan om intagningsgränsen vid de äldre linjerna är för närvarande icke av någon större praktisk betydelse, emedan gränsen vid så många av de högre skolorna förskjutes uppåt genom utrymmeskonkurrens. På de mindre orter, där lärjungar kan tagas emot ända ned till 13,5 poäng, synes det icke finnas någon mera spridd opinion för en höjning. Vi anser visserligen, att det är olyck— ligt att i längden upprätthålla nuvarande stora skillnad mellan den formella intagningspoängen och den på många orter faktiskt gällande, men med hänsyn till de betydande olikheter, som råder mellan de större tätorternas högre skolor och de små, fristående realskolorna med upptagningsområde huvudsakligen från landsbygden anser vi oss inte böra ställa något formligt förslag om en höjning

av den för fem- och fyraåriga realskolan hittills gemensamma intagningspoängen. Viktigast är, att intagningsförfarandet förbättras beträffande lärjungarna i gräns— zonen. Erfarenheter både från vårt eget och andra länder har också visat, att det är möjligt att uppnå bättre prognoser genom kombinerade förfaranden än med ett enda intagningsinstrument; på sin höjd kan det diskuteras, huruvida vinsterna är så stora, att de motsvarar det ökade arbetet med de mera kom- plicerade intagningsförfarandena. I avvaktan på prövningen av de förslag, som framställts av de inom skolöverstyrelsen tillkallade sakkunniga och det ytter— ligare material, som kan komma fram under överstyrelsens fortsatta beredning av ärendet, torde nuvarande intagningsförfarande och intagningsgräns vid de båda äldre linjerna kunna tills vidare bibehållas.

Erfarenheterna av den treåriga realskolan är mera begränsade; man vet ännu icke med full säkerhet, huru den kommer att taga sig ut i allmänt bruk. När den om ett par år —— låt oss säga läsåret 1958—59 — inträder som realskolans huvudform, bör ett mera tillfredsställande intagningsförfarande vara fastställt och kunna tagas i bruk. Inträdespoängen måste dock dessförinnan provisoriskt fixeras.

Det torde vara en allmän mening, att den treåriga realskolan kräver åtminsto- ne något mer av lärjungarna än de äldre realskoletyperna. Därtill kommer, att fyraåriga linjer i regel alltjämt torde vara att tillgå på de orter, där treåriga linjer inrättas. Hänsynen till den enskilde individen kan hållas inom trängre gränser, om skolan kan hänvisa den, som snubblar på intagningströskeln, till en annan linje med samma studiemål men lägre inträdesfordringar.

Såsom framgått av redogörelsen i kap. 4 och särskilt av tablån längst ner på s. 126 har man hittills inte i något fall nöjt sig med att på. de treåriga linjerna höja fordringarna med de 1,5 betygsenheter, som motsvarar det nytillkommande tionde ämnet, engelskan. Vid de i folkskolan inbyggda linjerna har den erforder— liga betygssumman satts till 16, vid läroverkslinjerna till 17—18 poäng. Stock- holms folkskoledirektion hävdar med bestämdhet, att 16 betygsenheter är till— räckligt, och det är möjligt, att detta vore riktigt, om man överallt kunde på- räkna de arbetsvillkor för eleverna, som Stockholms stad erbjuder i sina försöks— skolor. Vid en allmännare användning av de treåriga linjerna torde dock ford- ringarna böra sättas något högre; vi föreslår 1'7 betygsenheter. Dessutom bör, såsom redan är vanligt, fordras, att minst 6 betygsenheter faller inom fyraäm— nesgruppen muntlig framställning och läsning, skrivning och språklära, engelska och tillämpad räkning (resp. matematik, om betyget i detta ämne är odelat).

En blick på tabell 45 visar, att en rigorös tillämpning av 17-poängsregeln mycket starkt skulle beskära lärjungestocken vid 1947 års skolor i Stockholm. Det är möjligt att den av oss föreslagna gränsdragningen, om den tillämpas strikt, skulle verka för starkt gallrande i vissa skolor med enbart treåriga linjer. Emellertid kan intagningsnämnderna enligt läroverksstadgans % 29 mom. 10 taga in lärjunge, vars betygssumma understiger den stadgade med högst en be-

tygsenhet, därest han anses ha förutsättningar att följa studiearbctet vid läro- anstalten. Om man lokalt lyckas ordna skolarbetet så, att även lärjungar inom betygsintervallet 16—16,5 poäng har goda utsikter att följa detsamma, är enligt vår mening intagningsnämnden oförhindrad att vid intagningen taga hänsyn härtill.

4. De fyraåriga linjernas användning

Av allt att döma måste fyraåriga realskollinjer i viss utsträckning tillhandahållas under hela övergångstiden före enhetsskolans allmänna genomförande.

På vissa orter, där man nu har fyraårig realskola, torde denna tillsvidare komma att bibehållas som enda organisationsform. Vi tänker i första hand på de små fristående skolor i regel kommunala realskolor _— som endast har en enkel linje. Denna måste tydligen vara fyraårig, så länge skolan mottar lärjungar från bygdeskolor utan undervisning i engelska. Men även senare kan den fyraåriga organisationsformen vara försvarlig. En enkellinjig treårig real— skola är nämligen en väl liten skolenhet. Den skulle icke sysselsätta mer än tre lärare utom rektor, och lärarna bleve då tvungna att övertaga undervisning i ämnen, som faller utanför deras akademiska studier.

Den fyraåriga organisationen utesluter för övrigt icke, att enskilda lärjungar kan få förmånen av treårig lärogång, om de har förkunskaper i engelska och i övrigt kan uppvisa ett tillräckligt kvalificerat betyg från folkskolans sjätte klass. Intagning direkt i klass 24 av sådana lärjungar har som bekant praktiserats vid några allmänna läroverk, först vid dåvarande samrealskolan i Stocksund.

Alla lärjungar med förkunskaper i engelska kan dock icke undvara den under- visning, som ges i klass 14. I praktiken torde intagning av sådana lärjungar komma att påfordras även i första klassen. Om utrymmet är otillräckligt, måste då ofta ett val företagas mellan lärjungar med och utan förkunskaper i engelska, som samtliga fyller de formella villkoren för intagning i klass 1*. Jämförelsen kan antingen utföras så, att hänsyn icke tages till vitsordet i engelska, eller så, att lärjungar som inte har betyg i engelska får sin betygssumma höjd med en lämp— ligt avvägd tilläggspoäng. Närmast till hands ligger i det senare fallet att höja betygssumman i samtliga ämnen i förhållandet 10:9 och betygssumman i special— gruppen i förhållandet 4:3. Med hänsyn till det goda prognosvärde, som vitsordet i engelska synes äga, torde det principiellt icke vara önskvärt, att engelskan uteslutes. Längre fram, när det blir regel att de inträdessökande har betyg i engelska och undantag att det saknas, torde systemet med tilläggspoäng även bli det i praktiken enklaste.

När en fyraårig skola med enkel linje växer ut och skall förses med parallell— avdelningar, bör en omprövning av organisationen företagas. Föreskrift om att så skall ske torde längre fram lämpligen intagas i organisationsplanen för de

skoldistrikt, där från början en organisation med enbart fyraåriga linjer fast— ställts. Intill dess organisationsplaner allmänt kommit till stånd, bör frågan prövas i samband med att tillstånd ges till den nya parallellens upprättande. Finner skolöverstyrelsen det önskvärt, att föreslagen fyraårig linje ersätts med treårig, bör överstyrelsen överlämna frågan till Kungl. Maj:ts avgörande. Tänk-— bart är, att det tämligen snart befinnes lämpligt att delegera frågor av detta slag till skolöverstyrelsen.

Vid omprövningen torde det i några fall komma att visa sig vara med hänsyn till ortens förhållanden lämpligt, att båda linjerna får samma organisation. I andra fall torde ett blandsystem befinnas lämpligare. Vid större skolanläggningar blir det troligen mest vanligt, att treåriga och fyraåriga linjer förekommer sida vid sida. I skolor med sådan organisation kan ganska komplicerade problem upp— stå vid lärjungarnas fördelning mellan linjerna.

Bekvämast vore det utan tvivel att helt följa de önskemål, som målsmännen uttalar i fråga om lärjungens linjeplacering och att gå efter betyg, om konkur- rens uppstår. Erfarenheterna från den nuvarande realskoleorganisationen visar dock, att därigenom rätt stora olägenheter kan uppstå. Det fria valet mellan olika läroverk i Stockholm medförde sålunda på den tid det praktiserades myc— ket stora olikheter i de skilda läroverkens arbetsförhållanden. Numera har en central intagning ordnats. Lärjungarna fördelas mellan läroverken av en nämnd, som i stort sett går efter hemmets läge i staden men också prövar av föräldrarna framställda önskemål.

I en skola, där treåriga och fyraåriga realskollinjer förekommer parallellt, torde en nämnd icke kunna undvaras för behandlingen av spörsmål rörande lärjungar- nas fördelning på linjerna. Det är naturligt, att den nuvarande intagningsnämn- den övertager även denna funktion. Om vid ett läroverk med en fyraårig och en treårig linje fler sökande anmäler sig än som kan intagas, blir således nämndens första uppgift att bestämma, vilka nybörjare som skall tas in vid skolan, den andra att fördela de intagna mellan linjerna.

Nämndens befattning med den första uppgiften kan redan anses som i stort sett reglerad. För intagningsnämnderna skall enligt & 29 mom. 9 läroverksstadgan en instruktion fastställas av skolöverstyrelsen. Alltsedan intagningsnämndernas tillkomst har i denna instruktion angivits vissa allmänna grunder för valet mel- lan de inträdessökande. Där bör också anges, huru jämförelse skall ske mellan lärjungar med och utan förkunskaper i engelska. En mera omfattande nybear- betning av frågan torde bli erforderlig, först om intagningen efter folkskole- betyg kompletteras med något annat förfarande.

Lärjungarnas fördelning mellan tre- och fyraåriga linjer är en ny och svårare uppgift. Placeringen är klar endast beträffande de i läroverket intagna lärjungar, som saknar behörighet till treårig linje, vare sig detta beror på att de saknar betyg i engelska eller på att de icke uppnått den högre betygssumma, som fordras för inträde på den treåriga linjen. Med hänsyn till den konstaterade ojämnheten

i folkskolans undervisning i engelska finns tills vidare också goda skäl för att på den fyraåriga linjen placera lärjungar, som i detta ämne har relativt svagt vits- ord. Vi har i ett tidigare sammanhang nämnt, att vid vissa skolor med parallell- avdelningar av klass 14 lärjungar med brister i engelska sammanförts med dem som helt saknar förkunskaper i ämnet. Särskilt synes det oss uppenbart, att lärjungar, som undervisats enligt korrespondens— och radiometod och därvid icke uppnått högre vitsord i ämnet än Ba, bör placeras på den fyraåriga linjen, såvida icke med hänsyn till målsmännens önskemål eller andra särskilda omstän— digheter annan placering synes lämplig.

Liksom vid intagningen i läroverket uppstår vid lärjungarnas fördelning mel- lan linjerna fråga om vilken hänsyn, som bör tagas till lärjungarnas ålder. Vi har redan i något sammanhang tilldelat de fyraåriga linjerna en komplementär funktion som »mognadslinjer» utan att närmare ingå på vad som skulle ligga i detta ord.

Uppenbarligen beror en ung människas intellektuella prestationsförmåga bland annat av hennes ålder. Den rena åldersmognadens inflytande synes dock icke vara alltför stort. I ett till 1940 års skolutredning avgivet utlåtande (SOU 19443: 19 s. 20) har professor John Elmgren jämfört den allmänna psykiska utveckling- en med en logaritmika, en kurva, där tillväxten är kontinuerlig men tillskotten blir mindre för varje år. »För den allmänna psykiska utvecklingen torde man . . . med ganska stor visshet kunna Våga påståendet, att den sker i enlighet med denna kurvtyp», skriver professor Elmgren och drar slutsatsen, att en åtgärd som kvarsittning måste bli mer eller mindre illusorisk till sina verkningar. »En— dast under den allra tidigaste delen av den skolpliktiga perioden kan man tänkas vinna något, om man räknar med att ett barn är något försenat i utvecklingen och med denna åtgärd avser att låta det få tillfälle att *mogna, för att komma i nivå med klassgenomsnittet. Men att av dylika skäl rekommendera kvarsittning på senare åldersstadium måste tydligen vara tämligen diskutabelt.»

Synpunkter på åldersmognadens inflytande ges även i en statistisk undersök— ning, som av lektor Conrad Lönnqvist publicerats i Pedagogisk tidskrift för år 1941 (s. 141—149). Lönnqvist undersökte betygsnivån för lärjungar med det för klassen normala födelseåret (med uteslutande av lärjungar, som var eller hade varit kvarsittare) och uppdelade dem därvid i två grupper, allteftersom de var födda under förra eller senare halvåret. Han fann, att ett års åldersskillnad i åldern 14—15 år höjde betygssumman 'i dess helhet med omkring en betygsen— het, vilket skulle svara mot en förbättring av ställningen i varje särskilt ämne med omkring en tiondels betygsenhet.

Undersökningar som de här refererade får nog anses innebära en varning mot ett överskattande av levnadsålderns inflytande på prestationerna på realskole— stadiet. På sin höjd kan man säga, att om nämnden tvekar om ett par lärjungars förmåga att genomföra realskolestudier, den yngre har något större chanser att dra fördel av en placering på den fyraåriga linjen. Någon allmän rekommenda—

tion att placera de yngre lärjungarna på fyraårig linje synes däremot icke vara på sin plats.

lVIed större skäl torde man kunna göra gällande, att de fyraåriga linjerna erbjuder fördelar för vissa långsamt arbetande typer och för dem som på grund av klenhet relativt ofta måste utebli från undervisningen. Det större antalet arbetsdagar vid fyraårig lärogång kan ge en långsamt arbetande lärjunge till- fälle att bättre genomarbeta kursen och därmed skaffa sig fastare mark under fötterna. Ifall den avlämnande läraren kan upplysa om att en viss lärjunge arbetar påfallande långsamt, är detta således en omständighet, som bör beaktas vid lärjungens linjeplacering. Förlusten av en eller annan lektion i samband med en frånvaro torde vidare vara mindre kännbar i den fyraåriga realskolan än i den treåriga med dess snabbare kursgenomgång. Om nämnden finner anledning att tro, att en lärjunge på grund av sjuklighet eller konstitutionell svaghet icke kommer att kunna bevista undervisningen regelbundet, bör alltså även detta anses som ett skäl för lärjungens placering på fyraårig linje.

I övrigt kan om fördelningen av lärjungarna endast sägas, att den bör ske efter deras studieförutsättningar och målsmännens önskemål. Det faktum, att en lärjunge med högre betygssumma i normala fall har större utsikt att tillgodogöra sig tidsvinsten på den treåriga linjen, torde böra vara vägledande för den råd— givning till föräldrarna, som bör föregå linjevalet.

När en skola med en fyraårig och en treårig linje ytterligare växer och måste utbyggas med en tredje parallell, anmäler sig ännu en gång frågan, huruvida den nya linjen skall göras tre- eller fyraårig. Vi har redan påpekat, att svaret kan utfalla olika allt efter ortsförhållandena. I många fall föreligger emellertid inga sådana. särskilda omständigheter, som kan fälla utslaget. De lärjungar, som inte läst engelska eller av andra orsaker hör hemma på den fyraåriga linjen, är kanske icke fler, än att de ryms i en enda avdelning av varje årsklass. Problemet har då Spetsat till sig: det gäller, huruvida fyraåriga linjer skall kunna upprättas med den enda motiveringen, att de är önskvärda som »mognadslinjer».

Skäl kunde andragas för en restriktiv praxis. Om de fyraåriga linjerna är avsedda att möjliggöra en smidigare anpassning av skolsystemet efter de skif- tande lärjungeindividualiteterna, kan det invändas, att en sortering av lärjungar— na efter deras studieindividualitet endast mycket bristfälligt låter sig göra vid en tidpunkt, då de ännu icke tillbragt en dag i den högre skolan. Vid slutet av det första året känner den högre skolan sina yngsta på ett helt annat sätt och kan bedöma, huruvida de efter ett nederlag vid vårterminens slut bör försöka ta igen det som fattas under sommaren eller inrikta sig på särskild realexamen eller på att gå om klassen. I varje fall kan fyraåriga linjer inte ersätta den enkla- re routen till särskild realexamen, eftersom denna visat sig välbehövlig även för lärjungar på fyraårig linje.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida en fullständig realexamen med tämligen låg betygssumma ger så mycket mera än en särskild realexamen, att detta kan motivera bibehållandet av de dyrbarare fyraåriga linjerna, i den mån dessa inte behövs för lärjungar, som saknar förkunskaper i engelska.

Slutligen kan man invända, att införandet av treårig realskola motiverats bland annat med denna skolforms mindre anspråk på lokalbeståndet. Ur denna synpunkt vinnes det inte så mycket genom att femåriga linjer indras; om den femåriga realskolan helt ersattes med fyraårig, skulle detta till och med öka det totala lokalbehovet i stället för att minska det. Huvudvinsten göres, när fyra- åriga linjer ersätts med treåriga, så att den sammanlagda studietiden kan förkor— tas med ett år. Så länge möjligheten att investera kapital i skolbyggnader är så begränsad, som nu är fallet, kan det alltid göras gällande, att ett upprättande av onödigt många av de mera utrymmeskrävande fyraåriga linjerna skulle leda till en minskning av det totala antalet realskollinjer och därmed till sämre möjligheter att bereda plats för de stora årskullarna.

Vi vill inte frånkänna dessa invändningar betydelse men måste på samma gång framhålla, att det ännu icke är till fullo utrönt, i vad mån särskild real— examen kan ersätta de fyraåriga linjerna, och inte heller ådagalagt, att en upp- sortering av lärjungematerialet på treåriga och fyraåriga linjer vid inträdet i den högre skolan måste betecknas som värdelös. Det torde därför vara bäst att gå till väga med en viss försiktighet vid indragningen av fyraåriga linjer. Vid fast— ställandet av organisationsplanerna och vid prövningen av motsvarande organi— sationsproblem i annan ordning bör dock självfallet all nödig hänsyn tagas till investeringsläget. Om en fyraårig linje kan upprättas utan ökade krav på byg— genskapen, är icke alltför mycket att erinra mot att den kommer till stånd, men i andra fall får det icke förbises, att en relativt obetydlig vinst i form av en lugnare studiegång för de i realskolan lyckligt intagna inte rimligen kan få motivera en ökning av antalet avvisade vare sig på samma eller på annan ort.

Sammanfattningsvis vill vi slutligen framhålla, att vi för vår del räknar med att ett i princip frivilligt val mellan tre— och fyraåriga realskollinjer kommer att ge företräde för den kortare, treåriga utbildningsgången och att följaktligen den treåriga realskolan blir huvudformen.

5. Organiserad läxhjälp

Ju snabbare klassen går framåt i kurserna, desto större är risken för att en lär— junge, som varit borta en tid för sjukdom, skall känna sig desorienterad, när han återvänder till undervisningen.

På några av de ställen, där det experimenterats med treårig realskola, har man försökt bispringa lärjungarna med läxhjälp. Särskilt har detta försökte vid de i folkskolan inbyggda linjerna, där lärjungarna ofta är i hög grad hänvisade

till sig själva utan säkert stöd från hemmet. Vi har på sid. 133 nämnt något om den läxhjälp, som meddelas vid de inbyggda linjerna i Stockholm och Lund. Men även vid de allmänna läroverken med deras linjer av äldre typ har försök med läxhjälp i viss utsträckning anställts.

I redogörelserna för den pedagogiska försöksverksamheten läsåren 1952/54 (Aktuellt 1954 nr 4 och 1955 nr 2), lämnar skolöverstyrelsen redogörelser för de gjorda erfarenheterna. Vanligen har varje skola kunnat få 1—2 veckotimmar för sina försök med läxhjälp. Ibland har man i samband med läxhjälpen syste- matiskt givit lärjungarna anvisning om hur hemarbetet i allmänhet bör läggas upp och studierna bedrivas. Särskilt för nybörjare har dessa anvisningar varit värdefulla. Oftast har läxhjälpen varit förlagd till eftermiddagarna en gång i veckan under hela läsåret. Där man haft möjlighet, har den dock förlagts inom schemats ram, så att resande lärjungar kunnat deltaga utan att behöva göra extra resor. Vid vissa skolor har arbetet koncentrerats till ämnena tyska, engelska och matematik eller något av dessa ämnen.

Belåtenheten med anordningen synes vara allmän, bland lärjungar, målsmän och lärare. På ett ställe ansågs hjälpen så värdefull, att kommunen anslog medel till ytterligare en veckotimme utöver de två, vartill skolan fått medel ur ansla- get till försöksverksamheten.

Från flera av de deltagande skolorna framhålles, att man helst bör ha möjlig- het att förlägga läxhjälpen till ett biblioteks— eller studierum med nödiga upp— slagsböcker. Läraren kan då samtidigt med de vanliga läxanvisningarna lära eleverna att nyttja uppslagsböcker och andra hjälpkällor.

Överstyrelsen framhåller vikten av att man redan vid schemaläggningen på höstterminen tar vederbörlig hänsyn till läxhjälpen. Den kan exempelvis i vissa fall förläggas i lämplig anslutning till avgångstiden för tåg och bussar, så att eventuella väntetider kan utnyttjas för denna form av läxläsning.

I anslagsäskandena för instundande budgetår föreslår skolöverstyrelsen, under hänvisning till gjorda gynnsamma erfarenheter, en förhöjning av anslagsberäk- ningen för den pågående försöksverksamheten.

Enligt vår mening bör anslag för organiserad läxhjälp stå till buds för varje skola, där de av oss föreslagna kortare linjerna är inrättade. Lämpligt är, att i samband med läxhjälpen även anvisningar i läxläsningsteknik meddelas och att lärjungar, söm varit frånvarande längre tid, efter återkomsten till skolan kommer i åtnjutande av någon stödundervisning på genomgångna kursavsnitt.

I avvaktan på ytterligare erfarenheter beräknar vi ett behov av i genom- snitt två veckotimmar för varje skola. Om man inrättar treårig linje vid varje allmänt läroverk och varje kommunal realskola med parallellavdelningar samt femårig linje vid varje kommunal flickskola, skulle lärarbehovet genom den föreslagna åtgärden ökas med omkring 530 veckotimmar motsvarande ett tjugu- tal hela tjänster. I största möjliga utsträckning torde läxhjälpen böra organiseras såsom övertimmar för lärare med full tjänstgöring. Även personer, som för när—

varande icke innehar lärartjänst men tidigare varit aktiva lärare, bör dock ofta med gott resultat kunna tagas i anspråk. För full effektivitet är det givetvis nöd— vändigt, att den fungerande läraren är väl hemmastadd i kurserna. Beräkningen är mycket schematisk. Visst behov av undervisning för ända- målet torde finnas även inom andra skolformer än de nämnda. Å andra sidan torde införandet av de nya linjerna på vissa orter komma att dröja några år. Anledning synes därför tills vidare saknas att höja beräkningen av lärarbehovet.

6. Lärjungemaximum i klassavdelningarna

För närvarande är lärjungeantalet i realskolans klassavdelningar maximerat till 35 och i gymnasiet till 30. Rektor kan dock med iakttagande av vissa av skol— överstyrelsen givna direktiv något överskrida dessa gränser. Det är rätt vanligt, att en eller annan övertalig lärjunge intages.

I nedanstående tabell ges en översikt över nuvarande förhållanden inom de viktigaste skolformerna på realskolestadiet.

Tabell 46. Lärjungemztalet per klassavdelning på realskolestadiet höstterminen

1954. ,, Lärj. per Lärj. per leass klassavd. Klass klassavd.

Realskolan: Kommunala realskolan: klass 15 .................. 35,3 klass 1 .................... 32,7

» 14 .................. 33,9 samtliga klasser ............ 27,5 samtliga klasser ............ 30,0 Praktiska realskolan: Kommunala flickskolan: klass 1 .................... 34,1 klass 17 .................. 33,9 samtliga klasser ............ 28,6 samtliga klasser ............ 29,9 Inbyggd treårig realskola:

klass 13 .................. 30,0 samtliga klasser ............ 27,9

Den hårda konkurrensen om platserna i den femåriga realskolans första klass har lett till att medeltalet lärjungar i denna klass nu ligger över stadgans maxi— mum. Även vid övriga skolformer är nybörjaravdelningarna synnerligen väl- besatta. Högre upp i klasserna avtar lärjungetätheten. Medeltalet för samtliga klasser ligger dock även i småorternas speciella skolform —— den kommunala realskolan så högt som vid 27,5 lärjungar per avdelning.

En minskning av klassavdelningarnas storlek har livligt diskuterats under flera tiotal av år. Bland dem som tagit till orda i den-offentliga debatten har enigheten varit stor om att lärjungeantalet i klasserna borde begränsas. Början till en reform gjordes år 1918, då vid utfärdandet av nya stadgor för de kom-

munala mellanskolorna och de högre folkskolorna lärjungemaximum fastställdes till 30 vid de kommunala mellanskolorna och de yrkesbestämda högre folkskolor— na. Regeln vann ytterligare tillämpning år 1928, då den utsträcktes till de då beslutade kommunala flickskolorna. Den fortskridande försämringen av det statsfinansiella läget under 1930-talets första del föranledde emellertid Kungl. hlaji att tillsätta en särskild granskningsnämnd för att förbereda en nedskär— ning av statsutgiftcrna. Nämnden föreslog bland annat, att de bestämmelser om lärjungeantalet, som gällde för realskolan, skulle lända till efterrättelse även beträffande de högre kommunala skolorna. Förslaget accepterades vid 1933 års riksdag. Diskussionen var därmed återförd till sin utgångspunkt.

Vid 1936 års riksdag togs nya initiativ i frågan, och påföljande år kunde ett resultat noteras, då lärjungemaximum i realskolans högsta klass sänktes från 35 till 30. Att reformen skulle börja just på denna punkt, motiverades av skolöver- styrelsen med två skäl.

1. Klassen vore parallell med det fyraåriga gymnasiets första ring, där det lägre gräns- talet 30 tillämpades. De krav, som måste ställas på undervisningen, vore ingalunda mindre än i denna ring; tvärtom måste undervisningen i realskolans högsta klass fylla den dubbla uppgiften att å ena sidan förbereda lärjungarna för realexamen och å andra sidan även bibringa dem sådana insikter och arbetsvanor, som kunde sätta dem i stånd att med framgång upptaga fortsatta studier i det treåriga gymnasiet. Klassen finge där— igenom för gymnasiet en så grundläggande betydelse, att det vore högeligen önskligt, att undervisningen, så långt den rörde de mera begåvade lärjungarna, kunde förlänas en i någon mån gymnasial karaktär. Detta åter förutsatte, att läraren icke genom klass- storleken hindrades från att i sin undervisning tillämpa individualiserande metoder.

2. Även i organisatoriskt hänseende intoge klassen en särställning. Den under tidigare år framvuxna arbetsgemenskapen splittrades alltför ofta just på denna punkt av studie- gången. En del av lärjungarna i näst högsta klassen överginge till det fyraåriga gymnasiet och de kvarvarande måste då ofta omgrupperas till ett mindre antal klassavdelningar. Ej sällan skulle denna omgruppering och därmed följande lärarombyten ha kunnat undvikas, om en reduktion av lärjungemaximum ner till den på. gymnasiet tillämpade nivån kunnat medgivas.

Det lägre lärjungemaximum tillämpades sedan tre år. Efter utbrottet av andra världskriget tillsattes emellertid nya besparingssakkunniga, som föreslog en höjning i lärjungeantalet icke blott i denna klass utan generellt. Att den gene- rella höjningen uteblev, torde ha berott på att klassrummens storlek inte medgav någon nämnvärd ökning av klasstorleken. Det sparsamhetsnit, som vaksamt till- sett att klassrummen inte fick för många kvadratmeters golvyta, hade råkat gå i vägen för det icke mindre respektabla sparsamhetsnit, som ville öka lärjungean- talet i klassavdelningarna. Endast i fråga om realskolans avslutningsklass var en höjning möjlig till det gamla maximum på 35, och den genomfördes. Diskus— sionen om klassavdelningarnas storlek var därmed för andra gången återförd till sin utgångspunkt.

När efter några år fredliga förhållanden siktades, togs frågan om lärjunge- maximum i avslutningsklassen ånyo upp i riksdagen. Såväl 1944: som 1945 års riksdagar gjorde uttalanden i ämnet; den sistnämnda riksdagen ansåg sig till och med kunna förutsätta, att förslag till slopande av de vidtagna besparings- ätgärderna skulle komma att föreläggas nästkommande års riksdag (skr. 481 s. 5). I prop. 1412/19446 gjorde emellertid departementschefen följande uttalande i ämnet.

»Den sedan mitten av 1930-talet kraftigt ökade nativiteten torde... med största sannolikhet för läroverkens del komma att för avsevärd tid framåt medföra en sådan ansvällning av elevantalet, att alla tillgängliga organisatoriska resurser måste utnyttjas. Bland annat kan det därvid måhända visa sig nödvändigt att överväga en allmän höjning av elevantalet i klassavdelningarna. hIed dessa fakta för ögonen anser jag mig icke nu kunna förorda ett omedelbart slopande av förevarande restriktioner, vilka kanske redan om få är ånyo måste tillgripas.»

Riksdagen kommenterade departementschefens uttalande med några vemodiga ord:

»Riksdagen har med beklagande funnit, att Kungl. Maj:t icke till innevarande års riksdag ansett det möjligt att tillmötesgå riksdagens i fjol uttalade önskemål angående upphävande av berörda besparingsåtgärder. — — Riksdagen vill framhålla, att ett slopande av ifrågavarande restriktiva bestämmelser synes riksdagen nödvändigt för er- nående av ett kvalitativt tillfredsställande pedagogiskt resultat. Riksdagen hyser därför den livliga förhoppningen, att såsom ett led i de strävanden, som för närvarande göra sig gällande att försätta vårt skolväsen på en i alla avseenden tillfredsställande nivå, också skall ingå kravet på att omförmälda besparingsåtgärder med det snaraste avskaffas.»

Därmed kom diskussionen åter att avstanna för några år framåt. Konsekvenserna i olika avseenden av en sänkning av lärjungemaximum har senast undersökts av 1940 års skolutredning (SOU 1945:61, kap. 11 o. bil. 3).

Organisatoriska hinder för en sänkning av lärjungeantalet i klasserna skulle givetvis icke uppkomma, om antalet nybörjarklasser hölles konstant och man toge konsekvensen att ett större antal inträdessökande avvisades. En sådan lösning vore dock näppeligen genomförbar. När en sänkning av lärjungemaxi— mum dryftas, torde det nästan alltid ske under den tysta förutsättningen, att platstillgången icke därigenom får försämras. Även en tämligen obetydlig sänk— ning av maximum medför i så fall, att ett betydande antal nya klasser måste upprättas, och ställer därmed förhållandevis stora anspråk på tillgången av lärare och klassrum. Då de nya klasserna i regel icke skulle bli fullbesatta vid oförändrad intagning, skulle emellertid samtidigt en rätt stor ökning av plats- tillgången vinnas.

Skolutredningen undersökte bland annat verkningarna av ett system, enligt vilket delning av en årsklass i två eller flera klassavdelningar finge ske vid föl— jande angivna lärjungeantal:

Antal avdelningar ..................... 2 3 4 5 Antal lärjungar: realskolans avslutningsklass .......... 27 49 73 97 övriga realskoleklasser ............... 31 57 85 113

Genomförandet av detta klassdelningssystem vid allmänna läroverk, kommu— nala mellanskolor och praktiska realskolor skulle ha ökat antalet klassavdelning— ar vid dessa skolformer med 22 procent. Redan år 1944 skulle den föreslagna ökningen av antalet klasser vid de tre nämnda skolformerna ha ökat lokalbehovet med 500 nya klassrum; enbart i Stockholm hade behövts nya klassrum till ett antal, som motsvarade två större läroverksbyggnader.

Skolutredningen fann efter denna undersökning, att ett omedelbart genom- förande av dess klassdelningsprogram icke vore möjligt. Utredningen fann det dock vara en angelägenhet av primär vikt, att ett principbeslut med det snaraste komme till stånd. »Ett sådant skulle med all sannolikhet vara ägnat att påskyn- da utbildningen av lärare i erforderlig utsträckning, och det är nödvändigt för att vid nybyggnader och tillbyggnader ge fasta hållpunkter för beräkningen av klassrumsbehovet och klassrummens storlek.»

Sedan principbeslutet fattats, skulle det ankomma på skolöverstyrelsen att i samband med de årliga framställningarna om anslag av riksdagen inkomma med utredning och förslag om den utsträckning, i vilken programmet kunde och borde förverkligas under följande budgetår. »En kortare övergångstid än 10 till 12 år torde under inga förhållanden kunna beräknas», slutade skolutred— ningen.

I ett annat sammanhang ( SOU 1947:34 s. 370 ) dryftade Skolutredningen frå- gan om gymnastikavdelningarnas storlek. Under rådande ogynnsamma förhål- landen hade gymnastiken blivit truppgymnastik med alltför liten hänsyn till de individuella behoven. Utredningen fann en radikal minskning av gymnastikav— delningarnas storlek väl behövlig.

Frågan om sänkning av lärjungemaximum är givetvis av synnerligt intresse för de lärare, som själva står inför de stora klassernas problem. Redan för 25 år sedan ingav styrelsen för Läroverkslärarnas riksförbund en framställning till Kungl. 1VIaj:t, vari styrelsen framhöll, att en enhällig opinion bland läroverkens lärare hade betraktat en sänkning av lärjungemaximum i realskolan till 30 som en av de viktigaste förutsättningarna för att undervisningen i en realskola, kor— tare än den sexåriga, skulle kunna lämna någorlunda tillfredsställande resultat. Ett högre lärjungeantal försämrade möjligheten för läraren att i viss utsträck- ning individualisera undervisningen, försvårade hans övervakande och fostrande uppgift samt verkade nedtyngande på arbetet och försämrade undervisningens resultat; svårigheter, som otvivelaktigt bleve mera framträdande i den nya fyra- eller femåriga realskolan än i den gamla sexåriga.

I en till oss ställd skrivelse av den 11 juni 1955 har riksförbundet nu ytter- ligare framhållit vikten av att i en så krävande skolform som den treåriga real- skolan klassavdelningarnas storlek minskas till 30 elever. Därjämte borde för— stärkningsanordningar vidtagas dels inom ämnena engelska och matematik, dels i större utsträckning än hittills inom ämnet tyska.

Re als k 0 l e u t r e d n i n g e n. För skolans inre arbete är en minskning av klassernas storlek av den allra största betydelse. Diskussionen i skolfrågor under de senaste årtiondena har haft det goda med sig, att lärarna i gemen blivit medvetna om hur nödvändigt det är att genom undervisningen väcka lärjungar- nas arbetshäg och främja deras produktiva självverksamhet. De yttre betingel- serna har dock är efter år försämrats. I de små klasser, som vid realskolans till- komst ansågs som normala, var de oftare till finnandes. Kanske utnyttjades de icke alltid, men någon lärare av den gamla stammen, som förstod ungdomen och leddes av omtanken om dess bästa, torde utan mycken teori och utan stora anspråk ha praktiserat metoder, som var ägnade att hålla lärjungarnas intresse vid makt och ge utlopp ät deras verksamhetslust. Den stora tillströmningen till de högre skolorna har sedan dess successivt rest de hinder, som nu försvårar och i värsta fall kan äventyra varje djupgående reform av det inre arbetet. Sänk- ningen av lärjungemaximum framstår mot denna bakgrund som ett försök att i tid sätta en damm för en utveckling med ogynnsam tendens. Det vore fruk— tansvärt, om framtidens skola komme att domineras av massmetoder och lär— jungarna finge vänja sig att bekvämt och passivt följa med strömmen.

På samma gång som vi på det allra kraftigaste framhåller vikten av en reform på detta område, måste vi tyvärr konstatera otillräckligheten av samhällets resurser just nu. Lärartillgången är otillräcklig för de många hundra nya klasser, som skulle behövas, lokaltillgången ännu mer. Skolutredningens program är inga- lunda i och för sig ett för djärvt grepp; vi är gärna med på att ställa upp det som ett framtidsmål, men vi vågar inte hoppas på att få se det genomfört under femtiotalet. Först ett stycke in på sextiotalet skulle enligt våra prognoser lärar— tillgångarna förslå för en mera omfattande reform. När barnantalet åter börjar sjunka i årskullarna, bör småningom också lokaltillgångarna kunna medge att något göres.

Ännu sämre torde utsikterna under femtiotalet vara för skolutredningens för— slag att minska gymnastikavdelningarna ned mot storleken av en normal klass— avdelning. Utredningens resonemang har visserligen övertygat oss om värdet av en sådan reform, men vi känner oss på intet sätt överraskade, när utred- ningen ändå till sist konstaterar, att »förhållandena» hindrar ett snart förverk- ligande av dessa planer i full utsträckning och att en kostnadsberäkning på grund härav icke är av större värde.

Frågan om begränsning av klassavdelningarnas storlek kan enligt vår mening

tills vidare endast föras framåt på de partiella reformernas väg. Man får nöja sig med att försöka råda bot, där sådan är mest av nöden.

Läroverkslärarnas riksförbund har framhållit behovet av förstärkningsanord- ningar i vissa ämnen inom den treåriga realskolan. Sådana anordningar kan, om de rätt utnyttjas, ganska mycket höja undervisningens effektivitet. De är också i vissa fall lättare att genomföra än en allmän sänkning av lärjungeantalet i klasserna, emedan de endast är beroende av lärartillgången i vederbörande ämne. Skulle exempelvis överproduktion av språklärare inträda vid en tidpunkt då en allmän sänkning av lärjungeantalet i klasserna ännu är ogenomförbar till följd av naturvetarbristen, vore det naturligt att dela klasserna en eller annan veckotimme vid undervisningen i engelska och tyska. Den bättre tillgången på språklärare skulle då möjliggöra ett partiellt förverkligande av ett mål, som ännu icke kan nås i sin helhet.

En väl avgränsad delreform är vidare sänkningen av lärjungemaximum i realskolans högsta klass. Angelägenheten av att omgrupperingar av lärjungarna till nya avdelningar så vitt möjligt undviks samverkar med klassens ställning som grundval för det treåriga gymnasiet till att göra denna reform synnerligen önskvärd. I läroverksstadgans % 4441 kvarstår ännu stadgandet om att lärjunge- antalet i realskolans högsta klass skall vara högst 30 som ett minne av 1937 års beslut. Bestämmelsen har sedan år 1940 år efter år suspenderats genom av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Enligt vår åsikt bör den åter sättas i kraft, så snart det med hänsyn till lärartillgången kan ske och utan att tidpunkten för en allmän reform avvaktas.

Särskild uppmärksamhet kräver slutligen frågan om klassernas storlek i den treåriga realskolan. Huru arbetsförhållandena kommer att gestalta sig inom denna realskoleform, är visserligen ännu svårt att med full säkerhet bedöma. Om lärjungar, som icke flyttas, i viss utsträckning överförs till den fyraåriga linjen, skulle lärjungeantalet utan särskilda åtgärder i övrigt nedgå redan i klass 23 och ännu mer i 33. Möjligt är dock, att dessa lärjungar i det övervägande antalet fall kommer att föredra att gå vidare i kurserna för att avlägga särskild realexamen. Under alla omständigheter torde emellertid behovet av mindre klas— ser i den treåriga realskolan vara så påtagligt, att denna skolform bör tillerkän- nas förtur vid en sänkning av lärjungemaximum. Skälen är i stort sett desamma som föranledde att de kommunala mellanskolorna under sin första tid fick arbe-ta med lägre lärjungemaximum än de allmänna läroverken. Antalet kvarsittare kan sålunda väntas bli mindre och därmed en besparing av elevplatser vinnas samt i sinom tid även en besparing i lokaler och lärarkraft. I nuvarande läge tillkommer vissa psykologiska synpunkter. Skulle den treåriga realskolan ej på några års sikt beredas denna förtursrätt, riskerar man, att föräldrarna komme att hysa viss skepsis mot den för dem nya skolformen. Det kunde förmodas, att de treåriga linjerna inte komme att accepteras vare sig av skolstyrelserna eller av de inträdessökande i den utsträckning vi förutsatt. Om å andra sidan ett utbrett

medvetande råder om att den treåriga realskolan gynnar eleverna i så måtto, att de kommer att få arbeta i mindre och lätthanterligare avdelningar, torde denna skolform komma att få en sådan dragningskraft, att färre avdelningar av de mera utrymmeskrävande fyraåriga linjerna behöver inrättas och platstill— gången därigenom förbättras.

Vi anser det därför önskvärt, att den treåriga realskolan från det läsår, då den kommer att bli realskolestadiets huvudform, bereds möjlighet att arbeta med ett elevmaximum av 30 lärjungar per klassavdelning. I nuvarande bristsituation anser vi oss emellertid icke kunna fixera den tidpunkt, då detta blir möjligt. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att, så snart lärartillgången det medgiver, på denna och andra punkter framställa de förslag rörande sänkning av lärjunge- maximum, som den anser genomförbara.

7. Lärarfrågor vid övergång till treårig realskola

Endast en del av lärarnas tjänstgöring är bunden till klassrummet och kan av- läsas på schemat. Återstoden av arbetet organiseras fritt av läraren och är av den art, att frihet i planläggningen är nödvändig.

Den schemabundna tjänstgöringen är olika på gymnasialstadiet och på real— skolestadiet. Enligt läroverksstadgans % 133 och motsvarande paragrafer i stadgorna för de högre kommunala skolorna är undervisningsskyldigheten:

på gymnasialstadiet .............................. 20—24 veckotimmar på realskolestadiet ............................... 24—30 »

Till gymnasialstadiet räknas i detta sammanhang även högsta klassen i den statliga och den kommunala realskolan och de båda högsta klasserna vid de kommunala flickskolorna.

Särskilda regler gäller vid blandad gymnasie- och realskoletjänstgöring. I stort sett går de ut på att för en lärare med övervägande realskoletjänstgö— ring såväl maximum som minimum skall sänkas med en veckotimme för varje fullt fyrtal veckotimmar, varunder läraren undervisar på gymnasialstadiet, och att för en lärare med övervägande gymnasietjänstgöring maximi- och minimi— talen skall ökas med en timme för varje fullt femtal veckotimmar, varunder han undervisar på realskolestadiet.

Viktigare än stadgornas maximi- och minimital är dock det medeltal efter vilket läroverkets rätt att anställa lärare i praktiken beräknas. Enligt ett riks— dagsuttalande i samband med 1937 års lönereglering (riksd. skriv. 469/ 1937) bör den genomsnittliga undervisningsskyldigheten på högre stadiet vara 21,5 vec— kotimmar och på lägre stadiet 26,5 veckotimmar. Vid 1952 års uppgörelse om lärarlönerna fastslogs, att denna beräkningsgrund i fortsättningen skulle tilläm- pas.

Lärarnas tjänstgöringsskyldighet utanför schemat innebär exempelvis gransk- ning av skriftliga arbeten, laborationsredogörelser och herbarier, förrättande av morgonandakt, vård av institutioner och materiel samt klassföreståndarskap. Självfallet tar lektionsförberedelserna mycken tid i anspråk.

Vid fastställandet av den enskilda lärarens schema för året skall rektor taga hänsyn till dessa särskilda åligganden. Han kan därvid sänka antalet schema- timmar ned mot stadgans minimum för en lärare, som är betungad med många skrivlag, men då medeltalet veckotimmar per lärartjänst skall ligga fast, måste han samtidigt höja antalet schematimmar för någon annan lärare upp mot stad- gans maximum. Då de särskilda åliggandena i regel kräver mer arbete, ju högre upp läraren undervisar, kommer rektors prövning normalt att utfalla så, att en lärare med tjänstgöring endast i klasserna 15 och 25 får ett större antal schema— timmar än en lärare med undervisning endast i klasserna 35 och 45. Indras nu de lägre, mindre arbetskrävande klasserna, utan att det fastställda medeltalet rub- bas, komme detta att innebära, att mer arbete än hittills måste uttagas av lärar— na i de kvarvarande klasserna.

Läroverkslärarnas riksförbund har i sin tidigare berörda skrivelse av den 11 juni 1955 påpekat nödvändigheten av att vid övergång till treårig realskola nya bestämmelser kommer till stånd om undervisningsskyldighetens uttagande och i synnerhet om medeltalet tjänstgöringstimmar. Om nuvarande bestämmelser bi— behölles, komme arbetsbördan att väsentligt stegras bland annat för lärare med skrivämnen, framhåller riksförbundet.

Bestämmelser om antalet skrivningar av olika slag på de fem— och fyraåriga linjerna har senast fastställts av skolöverstyrelsen den 21 mars 1955 (Aktuellt nr 17). De återges i vad avser realskolans allmänna linje i vänstra delen av följande tabell. Till höger i samma tabell anges antalet skrivningar i den tre— åriga realskolan enligt den av skolöverstyrelsen år 1953 fastställda provisoriska kursplanen för treårig realskola (Aktuell-t nr 26).

Enligt de i tabellen återgivna planerna skulle hemskrivningar icke ges i real- skolan. I klasserna 15, 25 och 14 skulle över huvud taget inga större skriftliga ar- beten förekomma; detta utesluter givetvis icke, att övningsskrivningar av olika slag, såsom rättskrivningar och provräkningar, normalt ges under äm- nets timmar. Även dessa måste rättas, om också rättningsarbetet i vanliga fall tar mindre tid än när det gäller de större arbetena i skrivsalen.

På den treåriga linjen är antalet skrivningar i modersmålet detsamma som på de längre linjerna. Fördelningen mellan heldags— och halvdagsskrivningar är ej angiven i kursplanen. I de främmande språken åter har antalet större skriftliga arbeten rätt starkt beskurits. I stället upptas övningsskrivningar på ämnets egna timmar i kursplanen för engelska i klasserna 13 och 23 och i kursplanen för tyska i klass 23.

Undersökningar rörande läroverkslärarnas arbetsbörda har vid ett par till- fällen arrangerats av Läroverkslärarnas riksförbund. De inkomna uppgifterna har

Tabell 47. Plan för de skriftliga arbetena i realskolan.

Därav å Årsklass och ämne Sååå p Årsklass och ämne sil/tili? heldag halvdag Klasserna f)”- och. 95: Klass 13: Modersmålet ........... 7 2 5 Modersmålet ........... 7 Engelska .............. vt 4 — 4 Klass 93: Klasserna 1,3 och 5": Modersmålet ........... 7 Modersmålet ........... 7 4 3 8 Engelska .............. 6 — 6 Klass 3 : O Tyska _________________ vt 3 _ 3 Modersmalet ........... 6 . ,. Engelska .............. 6 Klasserna a' och 44". Tyska ................. 6 Modersmålet ........... 6 G Matematik ____________ 5 Engelska .............. 7 — 7 Tyska ................. G — 6 Matematik ............ ö 5

visat sig mycket starkt varierande. Medeltalen bör dock kunna ge en föreställ- ning om fördelningen av lärarnas arbete på läraryrkets olika uppgifter.

Av den senaste undersökningen, som utfördes år 1950 av numera undervis- ningsrådet Jonas Orring, framgår följande fördelning av arbetet vid fristående realskolor utan gymnasiepåbyggnad och kommunala realskolor:

procent Undervisning .............................. 47,3 Rättningsarbete ........................... 20,9 Lektionsförberedelser ....................... 22,6 Skolsocialt arbete .......................... 8,1 Institutionsarbete .......................... 1,1

Näst efter undervisningen kommer som synes lektionsförberedelserna (inklu- sive förberedelser för morgonböner, en del efterarbete i samband med lektioner— na m. m.) och därefter arbetet med rättning av skrivningar o. d. (inklusive tid för uppgifternas utarbetande och utskrivning m. m.). 1 tablån har icke medtagits en post, som av Orring betecknas som »indirekt förberedelse» och som avser studier inom området för tjänstens ämnen, in- och utländska studieresor av bety— delse för tjänstens utövande m. m.

Den fria delen av lärararbetet är som synes något större än den schemabundna. Dess huvudposter rättningsarbetet och lektionsförberedelsema -— torde vara avgörande för arbetets omfattning på olika stadier. Posten Skolsocialt arbete torde däremot kunna lämnas ur räkningen; den inbegriper bland annat klass— föreståndarens arbete utanför lektionstid, vilket i stort sett torde avtaga med stigande levnadsålder hos lärjungarna, och synes som helhet inte kunna nämn- värt påverka en jämförelse mellan lärararbetet i de skilda klasserna.

Det torde vara mycket svårt att konstmera mekaniskt verkande regler för beräkning av lärarnas arbetsbelastning och få dem att fungera på ett fullt till- fredsställande sätt. Emellanåt framkommer förslag om att ett skrivlag skall på något sätt evalveras i schematimmar, men bestämmelserna blir då mycket detaljrika, emedan arbetet icke blott beror av ämnets natur utan också av lär— jungarnas antal och deras åldersstadium, och de kompliceras ännu mer, om även andra särskilda uppdrag, såsom morgonandakter och institutionsarbete i olika ämnen, skall uttryckas i schematimmar. Bedömningen av tjänstgöringens tyngd i varje särskilt fall måste anförtros den som bestämmer tjänstgöringen för året, alltså rektor.

Det vore för oss av intresse att noggrant känna praxis vid jämförelser mellan tjänstgöring i de lägsta klasserna och i klasserna litet högre upp, men det är svårt att få fram statistiskt material, emedan en lärares tjänstgöring i en skola med ämneslärarsystem vanligen är fördelad på flera årsklasser. Om en tjänst- göring i klasserna 35—24 och 45—34 i medeltal anses böra vara 25,5 veckotimmar och en tjänstgöring i klasserna 15 och 25—14 i medeltal 28 veckotimmar, skulle detta motsvara en medeltjänstgöring av omkring 26,5 veckotimmar för lärarna i samtliga de nämnda klasserna. Vi anser oss kunna antaga, att de anförda siff— rorna någorlunda täcker verkligheten ute i skolorna.

Om vårt antagande är riktigt, skulle undervisningen i klasserna 35—24 och 45—34 redan nu i praktiken kräva fler lärare och undervisningen i de lägre klasserna färre lärare än som kan utläsas ur gällande bestämmelser. Ingenting skulle i praktiken ändras, om nuvarande medeltal 26,5 ersattes med 28 för de lägsta klasserna och 25,5 för övriga klasser, där lärarna har realskoletjänstgöring. Om vid införandet av treårig realskola den genomsnittliga undervisnings- skyldigheten i klasserna 13 och 23 bestämdes till 25,5 veckotimmar, skulle detta således icke innebära en ökning av lärarbehovet i jämförelse med det nuvarande utan endast att staten avstode från den ökning i lärarnas arbetsbörda på sta- diet, som automatiskt skulle inträda, om nuvarande medeltal bibehölles även efter avvecklingen av de mindre arbetskrävande lägsta klasserna.

Vid den praktiska tillämpningen på de enskilda lärarna är givetvis icke blott medeltalet utan även variationsgränserna av betydelse. Kombineras medeltalet 25,5 veckotimmar med ett så högt minimital som 24, skulle det redan i nuvarande organisation bli mycket svårt att bereda effektiv lindring för de lärare, som är särskilt betungade med skrivlag och andra särskilda åligganden. Särskilt skulle lärarna i modersmålet och engelska ha att uppbära en oproportionerligt stor ar— betsbörda. Oavsett om arbetet med skrivlagen något ökas eller något minskas vid övergång till treårig realskola, anser vi, att även minimi- och maximitalen bör följa med vid medeltalets sänkning. Lämpligen bör vid detta medelvärde mini- mum ligga vid 22,5 veckotimmar och maximum vid 28,5. Kostnaderna påverkas icke därav, då tilldelningen av lärarkraft helt och hållet rättar sig efter medel- talet.

1. Resultatet av det resonemang vi fört kan sammanfattas så, att i klasserna 13 och 28 den enskilde lärarens tjänstgöring bör vara lägst 22,5 och högst 28,5 veckotimmar och

2. tilldelningen av lärarkraft bör beräknas efter en genomsnittlig undervisnings— skyldighet av 25,5 veckotimmar.

Huruvida en minskning av undervisningsskyldigheten bör ske jämväl i klass 33 kan vara mera tveksamt. Rättnings- och preparationsarbetet är visserligen omfattande i denna klass, men å andra sidan ligger medeltjänstgöringen på detta stadium redan så lågt som vid 21,5 veckotimmar. Den nuvarande skillnaden mel— lan 26,5 i näst högsta klassen och 21,5 i högsta klassen är sannolikt större än som svarar mot olikheten i arbetsförhållandena i dessa klasser. En sänkning av genomsnittstjänstgöringen med en veckotimme skulle dessutom innebära, att en undervisningstimme i realskolans högsta klass komme att värderas högre än en undervisningstimme i gymnasiets högsta ring. Om vid övergången till ett treårigt realskolesystcm ytterligare sänkning av undervisningsskyldigheten be- finnes påkallad, vore det därför bättre att medeltalet i klasserna 13 och 23 sattes till 25 veckotimmar än att medeltalet för klass 33 sänktes under det nuvarande.

Vi är medvetna om att dessa överväganden icke gett mer än vissa allmänna synpunkter på avvägningen av lärarnas undervisningsskyldighet. Det är icke lätt att inarbeta de nya maximi-, minimi- och medeltalen för den treåriga real- skolan i bestämmelser, som skall omfatta jämväl de äldre realskollinjerna och gymnasialstadiet. Antalet fall av blandad tjänstgöring komme att växa. Beräk— ningen av lärartilldelningen till ett läroverk på grundval av olika medeltal för gymnasialstadiet, för den treåriga realskolan och för kvarstående klasser av den äldre realskolan behövde visserligen icke vara alltför avskräckande, men om, såsom nu är fallet, detaljerade bestämmelser skall ges beträffande maximi- och minimitjänstgöringen, bleve dessa svårhanterliga i synnerhet om det gäller lärare, som har sin tjänstgöring delvis förlagd till realskolans avslutningsklass, delvis till den treåriga realskolans lägre klasser och delvis till den fyraåriga eller den femåriga. En enklare lösning bör eftersträvas åtminstone i fråga om inter- vallgränserna, varvid det knappast kan undvikas, att även gymnasiet tages med i övervägandena.

Då den nuvarande undervisningsskyldighetcn är fastslagen genom 1952 års löneuppgörelse, torde efter erforderlig ytterligare utredning förhandlingar om undervisningsskyldighetens omfattning böra inledas med vederbörande per— sonalorganisationer.

I ovan berörda skrivelse av den 11 juni 1955 från Läroverkslärarnas riksför- bund framföres ännu ett önskemål, nämligen att vid avvecklingen av överflödiga realskole- och flickskoleklasser hänsyn skall tagas till angelägenheten av att ordinarie och icke-ordinarie lärare skyddas mot tvångsförflyttning.

Vi har gjort ett försök att skaffa oss material till bedömande av den omfatt- ning, i vilken tvångsförflyttning av ordinarie lärare kan komma att erfordras, genom att fråga rektorerna, huru många av de vid tidpunkten för enkäten an- ställda ordinarie lärarna i läro- och övningsämnen som skulle ha blivit överflö- diga, om samtliga förefintliga avdelningar av klasserna 14, 15 och 25 då hade in- dragits. Enkätsvaren visar tyvärr, att frågan ej sällan missförståtts. Särskilt har man förbisett, att personer efterfrågats, icke lärartjänster, i viss utsträckning också, att endast ordinarie lärare avsetts och att uttrycket »nu anställda ordi- narie lärare» icke kan inbegripa exempelvis tjänster under tillsättning. Det är till följd härav omöjligt att begagna svaren såsom underlag för statistik. Detta utesluter givetvis icke, att en del av de avgivna svaren likväl kan vara av in- tresse i det ena eller andra avseendet.

Vid åtskilliga läroverk finns uppenbarligen alls ingen risk för att ordinarie lärare skulle bli överflödiga. »Ordinarie lärare i läroämnen är något så pass ovanligt här, att de alla väl behövas i realskolans högre klasser eller i gymna— siet; ingen skulle således bli överflödig», skriver rektor vid h. allm. läroverket i Lycksele. Och någon ordinarie lärare i övningsämnen fanns inte vid detta läro- verk.

I mycket stor utsträckning torde detta vara läget inom gruppen kommunala realskolor. Flera rektorer uppger visserligen, att indragning av klass 14 skulle gå ut över nu anställda ordinarie lärare, men en jämförelse med katalogerna gör det sannolikt, att i svaren ordinarie lärartjänster åsyftas, icke nu anställda ordi— narie lärare. Vanligen är vid de kommunala realskolorna åtminstone någon ordi- narie lärartjänst vakant till följd av lärarbristen, och vanligen saknar dessa små skolenheter ordinarie lärare i övningsämnen.

Särskilt utsatta skulle åter sådana skolor bli, som lyckats väl med att trygga sitt behov av ordinarie lärare. Det förvånar därför icke, att exempelvis rektorer- na i Stockholm, Götebo-rg och Malmö befinner sig bland dem, som redovisar det största antalet övertaliga ordinarie lärare under den gjorda förutsättningen.

Flera rektorer framhåller med rätta, att frågan om övertaliga lärare inte kan betraktas som ett rent kvantitativt problem. Rektor vid samrealskolan i Falkö- ping skildrar läget vid sin skola, därest samtliga höstterminen 1954 förefintliga avdelningar av 15, 25 och 14 hade indragits, på följande sätt.

»5 ordinarie tjänster skulle ha blivit överflödiga. För närvarande äro 5 tjänster vakanta. Detta innebär emellertid ej, att lärarbehovet skulle vara fyllt vid en indragning, då va— kanserna avse naturvetenskapliga ämneskombinationer (utom en). I själva verket måste man räkna med att 3—4 lärare med humanistisk ämneskombination skulle ha blivit över- flödiga och behovet av lärare med naturvetenskapliga ämnen skulle ha kvarstått.»

Åtskilliga rektorer yppar betänkligheter också mot en för stark beskärning av den icke-ordinarie lärarpersonalen. Det är nödvändigt bibehålla några lärare med lösare anställningsform, emedan arbetsfördelningen dem förutan icke får

erforderlig elasticitet. Icke minst gäller detta vid de kommunala flickskolorna. »Man måste i en skola med ämneslärarsystem ha både ordinarie lärare och icke ordinarie, som fylla ut de ämnen, som krävs, varierande allt efter ämnesvalet», skriver rektor vid kommunala flickskolan i Halmstad. Icke mindre än 17 av flickskolerektorerna kommer i detta sammanhang in på ett vid dessa skolor med deras huvudsakligen kvinnliga lärarkår särskilt utpräglat förhållande. :Flera av de kvinnliga lärarna, både ordinarie och icke-ordinarie, äro genom giftermål bundna vid skolorten», skriver rektor vid kommunala flickskolan i Vänersborg. »Om deras tjänster indragas, skulle lärarbristen inte minskas, då de icke skulle kunna söka tjänst på annan ort.»

Övningslärarna är i ännu högre grad än ämneslärarna bundna till sina ämnen. Det är därför icke överraskande att ett betydligt större antal läroverk rappor- terar svårigheter att behålla sina övningslärare. Från h. allm. läroverket i Eskils— tuna uppges sålunda, att en ordinarie lärare i teckning skulle förlora 2/ 3 av sin tjänstgöring och en ordinarie lärare i kvinnlig slöjd mer än hälften av sin tjänst- göring. Vid det stora läroverket i Halmstad bleve verkningarna ännu mera up- penbara. Detta läroverk skulle icke kunna bereda sysselsättning för en av sina båda ordinarie lärare i manlig slöjd och för en av de tre ordinarie gymnastik— lärarna och icke full sysselsättning för en av de båda ordinarie teckningslärarna samt för den ordinarie lärarinnan i kvinnlig slöjd. '

Klart besked om antalet lärare, som eventuellt behöver förflyttas, torde kunna vinnas först på ett senare stadium, när timplaner är utfärdade för den treåriga realskolan och den nya organisationen fastställts för ett läroverk. I praktiken kommer säkerligen övergången till det nya systemet icke att ske i ett slag. I anslutning till avvecklingen av de lägre klasserna torde vidare utvidgningar av organisationen i regel komma att ske på ett högre stadium, på gymnasiet eller i realskolans högre klasser. När vi förordat införande av treårig realskola som huvudform, har vårt syfte icke varit att minska användningen av akademiskt utbildad lärarkraft utan att bättre disponera de förefintliga lärartillgångarna för de hastigt växande läraruppgifter, som oavvisligen kräver sådan kompetens. För slöjdlärama torde samtidigt med indragningen av läroverkens lägre klasser ökade arbetstillfällen komma att uppstå inom folkskolan. Vid läroverken an-, ställda folkskollärare torde kunna beredas plats inom enhetsskolan eller den vanliga folkskolan. Principith måste vi hävda, att lärarkraften skall nyttjas på för skolan ändamålsenligaste sätt.

Vid så pass stora omläggningar av skolsystemet som dem vi föreslagit kan det tyvärr icke undvikas, att ömtåliga placeringsfrågor uppstår under ett par över- gångsår. Vi förutsätter, att dessa av vederbörande myndigheter behandlas på ett så smidigt sätt som möjligt und-er hänsynstagande såväl till skolans behov som välgrundade'önskemål från de anställdas sida.

8. Tim- och kursplaner; det fortsatta arbetet

När skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över inspektörsmötets yrkanden påkallade utredning rörande realskolestadiets organisation under övergångstiden före en— hetsskolans genomförande, tillade överstyrelsen, att en sådan utredning icke syntes behöva i detalj ta ställning till tim— och kursplanerna. En reservant, under- visningsrådet Thorén, ansåg det dock nödvändigt att ingående undersökningar anställdes i fråga om målsättningen för realskolan, fordringarna i realexamen och den erforderliga modifieringen av tim- och kursplanerna.

För visso kan en skolforms organisation icke fixeras, förrän det är i stora drag bekant, vilka kurser som skall genomgås och vilka fordringar som kan ställas på lärjungarna. F astställandet av en skolforms organisation förutsätter alltså normalt ett förberedande kursplanearbete. Tim— och kursplanerna å sin sida kan icke fixeras, utan att undervisningens praxis är i stora drag känd. Det definitiva fastställandet av tim- och kursplanerna bör fördenskull i sin tur föregås av ett förberedande arbete i fråga om varje särskilt ämnes metodiska behandling. Ut- redningsarbetet lägges bäst så, att organisationen först fastställes efter förbere- dande undersökningar rörande tim- och kursplanerna, därnäst tim- och kurspla- nerna efter förberedande arbete med de metodiska anvisningarna och slutli- gen de metodiska anvisningarna, varvid en god överblick över skolornas resurser i olika hänseenden måste förutsättas.

Det kursplanematerial, som har stått till vårt förfogande, har utgjorts av skolöverstyrelsens provisoriska tim- och kursplaner för treårig teoretisk linje, av skolöverstyrelsen fastställda tim- och kursplaner för vissa inbyggda treåriga linjer, 1951 års timplaner och huvudmoment för enhetsskolan, inom skolöversty- relsen utarbetat förslag till timplaner och huvudmoment för examensfria prak- tiska realskollinjer ävensom 1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor. Genom tillkallade experter, rektorerna Elisabeth Dahr och Rangel Ekblom, har vidare för vår räkning utarbetats förslag till normalundervisningsplan för en femårig flickskola, byggd på folkskola med engelska i femte och sjätte klasser- na, utkast till lärogång ledande till normalskolekompetens för gossar samt ut— kast till undervisningsplan för en ettårig påbyggnad till de kommunala flick- skolorna. Slutligen har Historielärarnas förenings riksorganisation tillställt oss förslag till tim- och kursplan för ämnet historia med samhällslära.

I åtskilliga ämnen torde kursplanerna icke behöva alltför mycket ändras, me- dan större eller mindre ändringar blir nödvändiga i de metodiska anvisningarna. I andra fall blir rätt genomgripande omläggningar nödvändiga även i kurspla- nerna, såsom för övrigt framgår redan vid ett studium av skolöverstyrelsens provisoriska kursplan (Aktuellt 1953 nr 26). Vi har emellertid liksom skolöver- styrelsen kommit till den uppfattningen, att det icke är nödvändigt för fullgö- randet av vårt uppdrag att kunna presentera slutdiskuterade och i detalj utfor— made kursplaner, och skall därför icke heller redogöra för våra diskussioner i

kursplanefrågorna. Vi vill dock fästa uppmärksamheten på en fråga rörande kursinnehållet i ämnet matematik. I Norge har som bekant på realskolestadiet införts en på det praktiska samhällslivet inriktad gren av skolmatematiken, s. k. »samfunnsregning». Värdet av en matematikundervisning av detta slag synes oss uppenbart och bestyrks av erfarenheterna från vårt västra grannland. I vårt land synes det vara svårare att bereda plats för en ny gren av skolmatematiken. såvida det icke sker i form av en alternativkurs i realskolans högsta klass. Detta åter skulle ställa ökade krav på lärartillgången i ämnet. Huruvida det erforder- liga antalet lärare kunde uppbringas exempelvis genom befordringskurser i mate- matik och samhällslära för folkskollärare är vanskligt att säga men torde säk- rare kunna bedömas under det fortsatta utredningsarbetets gång. Det slutliga avgörandet i frågan bör kunna i tiden sammanfalla med fastställandet av de blivande tim- och kursplanerna för realskolan.

Vid den förnyade utredning i våra skolfrågor, som avsetts äga rum i slutet av 1950-talet, bör de högre skolornas kunskapsstoff omplaneras från grunden. Intet kursmoment bör bibehållas endast därför, att det av ålder stått på skolans arbetsprogram. Erfarenheterna från försö-ksverksamheten bör omsorgsfullt ut- nyttjas. Näringslivets synpunkter bör inhämtas. Över huvud bör noggrant un— dersökas vad de unga behöver för sin insats i samhällslivet, och om det därvid visar sig, att det behövs något nytt inom eller utom de gamla skolämnena, må man icke tveka att utmönstra även ting, som hade sin självklara plats i en äldre generations utbildning men icke längre intar samma ställning i vår tids kulturliv.

I avvaktan på denna mera genomgripande omprövning av kursinnehållet bör för stunden en något mer summarisk revision vara tillräcklig, varvid bland an- nat bör vidtagas de jämkningar, som är påkallade för en god anslutning av real- skolans kurser till 1955 års undervisningsplan för folkskolan. Denna överarbet- ning av kursplanerna är till sin natur övervägande fackmannamässig; den bör —— såsom väl skolöverstyrelsen tänkt sig i sitt inledningsvis nämnda utlåtande lämpligen uppdragas åt detta ämbetsverk.

Vi har fört fram arbetet med en omorganiserad realskola till den punkt, där fastställandet av tim- och kursplanerna skulle stå närmast på arbetsprogrammet, och håller före, att det arbete som återstår, bör ankomma på skolöverstyrelsen och av denna tillkallade experter. Redan i den del av utredningen, som av oss genomförts, har vi stött på spörsmål, som inte kunnat definitivt avgöras utan underlag av fastställda tim- och kursplaner. Dessa frågor och andra, som an— mäler sig under det fortsatta arbetets gång, måste utredas och slutligt lösas genom skolöverstyrelsens försorg. På skolöverstyrelsen faller också utformningen av de många detaljer, som måste vara genomarbetade och uttryckta i författ- ningstext, innan en så pass genomgripande reform som den av oss föreslagna kan föras ut i skolornas liv. Uppgiften blir för visso icke lättare, om såsom

vi 1 kap. 5 under alternativ A föreslagit —- ett visst inflytande på realskolans organisation skall beredas de kommunala representationema och skolstyrelserna.

Det syn-es oss under sådana omständigheter uppenbart, att skolöverstyrelsen med fog kan göra anspråk på ökad pedagogisk och administrativ arbetskraft under de år, då den nya organisationen skall förberedas och genomföras. Perso- nalbehovet måste emellertid i första hand bedömas av överstyrelsen själv. Vi förutsätter, att de framställningar om anslagshöjningar, som överstyrelsen på grundval av detta bedömande finner erforderliga, skall av statsmakterna prövas med full förståelse för arten och omfattningen av det arbete, som genom reformen ålagts ämbetsverket.

Till skolöverstyrelsen bör överlämnas de utredningar i kursplanefrågorna, som verkställts av de av oss tillkallade experterna, ävensom den av Historielä— rarnas förenings riksorganisation till oss insända kursplanen för historieämnet.

Sammanfattning

Kapitlet ägnas dc organisationsproblem, som i första hand kan väntas bli aktu— ella inom d-e treåriga realskollinjer, som föreslås inrättade vid de allmänna läro— verken och de kommunala realskolorna.

Liksom i den nuvarande realskolan bör enligt realskoleutredningens mening även i den treåriga realskolan kunna inbyggas linjer, som leder till praktisk realexamen. Dessa linjer bör vara tvååriga och bygga på den treåriga realskolans första klass, men utredningen föreslår att vid läroverk, där sådana linjer upp- rättats, undervisningen i övningsämnen redan i första klassen skall kunna inrik- tas på den praktiska utbildningen. Vid läroverk med handelslinje skall sålunda i klass I3 ämnet slöjd kunna utbytas mot maskinskrivning.

Försöksvcrksamheten med s. k. särskild realexamen har givit så goda resultat. att utredningen finner tiden inne att nu upptaga jämväl utbildningen till denna examen som en fast del av realskolans organisationsprogram. Även differentie- ringen för särskild realexamen bör omfatta realskolans båda sista år.

Några helt examensfria linjer föreslås icke för de allmänna läroverken. Frå- gan om ersättande av den nuvarande realexamen med andra former för kursens avslutning bör dock upptagas, så snart de tekniska förutsättningarna för en reform föreligger. ' i _ '

Inträdesfordringarna till realskolans treåriga linje skall enligt utredningens förslag sättas till 17 betygsenheter i de vanliga tio ämnena och ämnesgrenarna; i betygssumman skall alltså ingå jämväl betyget i engelska. Liksom nu bör dock intagningsnämnderna kunna intaga lärjungar med något lägre betygs- summa, om' de anses ha förutsättningar att följa. studiearbctet vid läroanstalten.

Fyraåriga linjer måste upprätthållas, så länge realskolan mottar lärjungar, som icke läst engelska i folkskolan. Utredningen anser dock, att fyraåriga linjer i viss utsträckning k