SOU 1956:26
Byggnadsminnen
Herr Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 6 mars 1953 tillkallades den 17 mars att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan om åtgärder för att bevara och skydda kulturhistoriskt märkliga byggnader f.d. landshövdingen G. Andersson, dåvarande förste intendenten, numera styresmannen för Nordiska museet och Skansen G. Berg, förste antikvarien B. Berthelson, byggmästaren O. Engkvist och dåvarande lagbyråchefen, nu— mera statssekreteraren B. Kjellin. Åt Andersson uppdrogs att som ordfö— rande leda de sakkunnigas arbete. Att såsom experter biträda utredningen tillkallades samtidigt byggnadsrådet D. Dahl, förste intendenten B. Hellner och sekreteraren i Det saerlige Bygningssyn i Danmark, numera museums- inspektören H. Langberg. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 3 juni 1953 landsantikvarien G. Svahnström. Sedan denne anhållit om be— frielse från sitt uppdrag, förordnades Berthelson den 27 december 1954 att fr.o.m. den 1 januari 1955 med bibehållande av sitt ledamotskap i utred- ningen tillika vara dennas sekreterare. Samtidigt uppdrogs åt Svahnström att fr.o.m. nämnda datum vara expert åt utredningen. Den 28 februari 1956 förordnades slutligen hovrättsassessorn B. Hjern till expert, räknat från den 1 januari 1956. De sakkunniga har antagit benämningen byggnads- minnesutredningen.
Utredningen har, efter därtill erhållet bemyndigande, företagit vissa resor för att inom några sammanhängande områden lära känna beståndet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och de med dessas bevarande och vård förknippade problemen samt vidare för att skaffa sig en överblick av det danska och det norska byggnadsminnesskyddets arbetsmetoder, erfaren- heter och resultat. Under 1953 besökte utredningen sålunda Värmland, Got- land och Skåne samt Köpenhamn och norra Själland, 1954 Dalarna och
1955 Mälsåker i Södermanland. Ordföranden och sekreteraren besökte dess— utom Oslo 1954. Utredningen har överlagt med chefen för byggnadsstyrelsen, riksantikva- rien, företrädare för bostadsstyrelsen och länsarkitekterna, skatteteknisk expertis samt representanter för Reso. Vidare har utredningen samrått med landsantikvarie-, fideikommiss— och kulturfondsutredningarna. Yttranden har av utredningen avgivits över landsantikvarieutredningens och kulturfondsutredningens betänkanden samt rörande dels Nordiska mu- seets byggnadsinventeringar, dels underhållet av Mälsåkers slott. Sedan uppdraget slutförts får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande med förslag om ökat skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Stockholm den 27 juli 1956.
Gustaf Andersson Gösta Berg Bertil Berthelson
Olle Engkvist Björn Kjellin
Författningsförslag
Förslag till Lag om byggnadsminnen
Härigenom förordnas som följer:
1 & Byggnader som bevara minnet av gångna tiders byggnadsskick, av histo— riskt betydelsefulla händelser eller av framstående personer tillhöra natio— nens kulturarv. De böra skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålles.
2 5 Är byggnad med hänsyn till förhållande som avses i 1 5 synnerligen märk- lig, skall den såsom byggnadsminne åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i denna lag. Vad i denna lag stadgas om byggnadsminne skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad därom i annan ordning finnes stadgat.
3 5
För de uppgifter, som angivas i denna lag, skall finnas en nämnd, statens byggnadsminnesnämnd. Nämnden skall bestå av sex ledamöter och lika många suppleanter, vilka utses av Konungen för en tid av tre år. Byggnads— styrelsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet skola vara represen- terade i nämnden med vardera en ledamot jämte suppleant. Av de övriga ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en vara kunnig i praktisk byggnadsverksamhet.
Konungen uppdrager åt en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden.
4 5 Det ankommer på länsstyrelsen att på ansökan förklara byggnad för byggnadsminne och i samband därmed meddela de skyddsföreskrifter, som skola gälla för byggnaden. Länsstyrelsens beslut skall angiva de skäl, varpå beslutet grundas.
Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne må göras av
byggnadens ägare, byggnadsminnesnämnden, länsarkitekten eller landsanti- kvarien i länet, lokal sammanslutning för kultur- och hembygdsvård eller byggnadsnämnden i orten. Ansökan av annan än byggnadsminnesnämnden må ej bifallas med mindre nämnden tillstyrkt ansökningen.
I ansökan skall angivas vilka omständigheter som föranleda att byggna- den bör förklaras för byggnadsminne. Vid ansökningen skall fogas grava- tionsbevis samt beskrivning av byggnaden.
5 5 Har ansökan gjorts att byggnad skall förklaras för byggnadsminne, må länsstyrelsen i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst tre månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kul- turhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med ytterligare tre månader.
6 5
I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall den efter graden av sitt kulturhistoriska värde av länsstyrelsen hänföras till endera av två klasser, klass A eller klass B. Till klass A skall byggnadsminnet hän— föras om dess värde är att anse såsom omistligt. I annat fall skall bygg- nadsminnet hänföras till klass B.
Ej må byggnadsminne hänföras till klass A med mindre det tillstyrkts av byggnadsminnesnämnden.
7 5
I skyddsföreskrifter skall angivas, i vilka delar byggnaden icke må ändras och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården av byggnaden. Då det för sådant ändamål erfordras, må skyddsföre- skrifter jämväl innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas.
Byggnadens ägare eller ägare till kringliggande område må icke genom skyddsföreskrifter åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibe- hållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen nöd- vändigt. Hänsyn skall härvid tagas till byggnadens användning och ägarens bekvämlighet.
8 &
Medföra meddelade skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område, att ägare kan förfoga däröver allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till des$ tidigare värde, är han be- rättigad till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Det— samma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.
95
Försummar ägare av byggnadsminne den värd, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderlig åtgärd. Åtgärder, som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt äro oskäligt be- tungande, må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må läns- styrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.
10 &
Byggnadsminne må ej i strid med meddelade skyddsföreskrifter ombyg- gas, flyttas eller eljest ändras med mindre länsstyrelsen givit tillstånd där- till. Sådant tillstånd må lämnas endast om ändringen är nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller om den kan anses påkallad av hänsyn till ägarens bekvämlighet. Vid prövning av fråga om tillstånd att ändra byggnadsminne skall hänsyn tagas till sådana förhållanden, som må hava inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades.
Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne skall fogas ritning och arbetsbeskrivning, utvisande arten och omfattningen av det arbete an- sökningen avser, samt kostnadsberäkning.
11 5
Tillstånd att ändra byggnadsminne i klass A må icke meddelas utan bygg— nadsminnesnämndens tillstyrkan.
Finner byggnadsminnesnämnden eller länsstyrelsen i ärende om tillstånd att ändra byggnadsminne, att sökandens förslag icke kan godtagas, men kan ändring i det hänseende ansökan avser på annat sätt utföras utan väsentlig skada för byggnadens kulturhistoriska värde, skall det förslag härtill, som nämnden eller länsstyrelsen finner erforderligt upprätta, utarbetas utan kostnad för sökanden.
12 &
Byggnadsminne i klass A må icke rivas. Vill ägare riva byggnadsminne i klass B skall han skriftligen underrätta länsstyrelsen därom med angivande av skälen för åtgärden samt den tid- punkt, då han avser att tidigast påbörja rivning. Sedan tre månader förflutit efter det underrättelsen inkom till länsstyrelsen, skola skyddsföreskrifterna icke utgöra hinder mot åtgärden, därest icke länsstyrelsen dessförinnan ut— färdat rivningsförbud. Sådant förbud må meddelas, om förhandling rörande byggnadsminnets bibehållande pågår eller det eljest finnes skälig anledning antaga, att byggnadsminnet skall kunna bevaras. Förbudet må gälla i högst sex månader från den dag, då ägaren eljest enligt denna paragraf ägt på-
börja rivningen; har fråga om expropriation av byggnaden väckts, må dock förbudet gälla till dess frågan därom slutligt avgjorts.
Rätt för ägaren att efter underrättelse som avses i andra stycket riva bygg- nadsminne skall icke gälla längre än ett år från den dag, då rivning tidigast fått påbörjas.
13 å
Det åligger ägare av byggnadsminne att underrätta länsstyrelsen, innan arbete med mera omfattande reparation, ändring eller rivning av byggnads— minne igångsättes.
Skadas byggnadsminne av brand eller annan olycka, skall ägare ofördröj— ligen underrätta länsstyrelsen.
Överlåtes byggnadsminne, skall överlåtaren inom tre månader underrätta länsstyrelsen därom.
14 &
Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen förordna, att den icke vidare skall vara byggnadsminne.
Länsstyrelsen må ock, då det föranledes av ändrade förhållanden eller eljest är påkallat av synnerliga skäl, ändra eller jämka skyddsföreskrifter eller hänföra byggnadsminne till annan klass.
Beslut enligt denna paragraf må ej meddelas, om icke åtgärden tillstyrkts av byggnadsminnesnämnden.
15 &
Byggnads förklaring för byggnadsminne och därav föranledda skyddsföre— skrifter må av Konungen hävas eller jämkas:
om de hindra genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan; om de hindra ändamål, för vilket expropriation av byggnaden eller kring- liggande området beviljats; eller
om de eljest hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta.
16 5 På byggnadsminne skall, då byggnadsminnesnämnden så föreskriver, genom nämndens försorg och på kronans bekostnad utmärkas, att byggna- den åtnjuter skydd enligt denna lag.
17 & Träffas ej överenskommelse om ersättning enligt 8 & har den som vill göra anspråk på sådan ersättning att väcka talan mot kronan hos expropria-
tionsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten till ersättning för- lustig.
Ersättning varom i första stycket sägs skall bestämmas att utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran an- tingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättnings- berättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägaren skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
18 5
Är fastighetsägaren enligt 8 5 tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett till ersätt— ning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördel- ning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjande— rätt eller servitut upplåtes.
Har förlust å fordran som i första stycket avses uppstått till följd av att nedsättning ej skett skall fordringens innehavare njuta ersättning av kro- nan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller_av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid expropriationsdomstolen.
195
I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i till- lämpliga delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kost- nader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.
20 å Tillträde till byggnad, beträffande vilken fråga väckts om dess förklaring för byggnadsminne, så ock till byggnad, som omfattas av sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på vilken tillämpningen av denna lag ankommer.
Sådan myndighet äge ock företaga de undersökningar beträffande bygg- naden, som finnas erforderliga för uppgörande av förslag till ändring eller iståndsättning av denna.
21 5 Har till ägare av byggnadsminne utbetalats ersättning av allmänna medel till ändring eller underhåll av byggnadsminne, må föreskrivas att byggna- den eller del därav skall i den ordning, varom särskilda bestämmelser utfär- das, hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid skall iakttagas, att enskild person, som äger byggnaden eller där har sitt hem eller arbete, icke oskäligt störes.
22 å
Länsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren:
då ansökan inkommit om byggnads förklaring för byggnadsminne; då sådan förklaring vunnit laga kraft; då byggnads förklaring för byggnadsminne blivit jämlikt 14 eller 15 5 hävd.
Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen under- rättelse å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighets- och inteck— ningsboken.
235
Den som bryter mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag eller meddelats med stöd därav, straffas med dagsböter.
24 5
Har någon i strid mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag eller meddelats med stöd därav, ändrat eller rivit byggnadsminne och kan detta återställas, äger länsstyrelsen ålägga honom att vidtaga åtgärder härför.
Överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående för- störelse av byggnadsminne eller återställa detta. Begär utmätningsman att kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 & utsökningslagen avsedda fallet.
25 & Över länsstyrelsens beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Beslut enligt 4, 5 eller 12 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
265
Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.
275
Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Ko- nungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kul— turhistoriskt märkliga byggnader.
Ha skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen, skall byggnad, som förekrifterna avse, utan särskild ansökan förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Till dess förklaring därom vunnit laga kraft, skall den äldre lagen alltjämt äga tillämpning beträffande byggnaden.
Förbud som meddelats enligt 12 5 i den äldre lagen skall fortfarande gälla.
Förslag till Kungörelse med tillämpningsföreskräter till lagen om byggnadsminnen
Härigenom förordnas som följer:
l 5
Statens byggnadsminnesnämnd åligger:
att genom upplysningar, råd och anvisningar till myndigheter och en— skilda verka för bevarandet av kulturhistoriskt märkliga byggnader;
att bistå ägare till byggnadsminne med råd, anvisningar och förslag i frågor rörande ändring och underhåll av byggnadsminnet;
att sprida kunskap om byggnadsminnen och verka för deras skydd och vård;
samt att i övrigt utföra de arbetsuppgifter, som enligt lag eller författning pålagts nämnden.
2 5 . Byggnadsminnesnämnden skall enligt av Kungl. Maj:t givna föreskrifter utbetala och redovisa medel, som ställas till nämndens förfogande dels för ändamål som åsyftas i 8 5 lag om byggnadsminnen, dels för underhåll och iståndsättning av byggnadsminnen.
35
Byggnadsminnesnämnden skall sammanträda så ofta med hänsyn till an— talet och beskaffenheten av föreliggande ärenden finnes nödigt, dock i regel minst en gång i månaden. Ärenden, som remitterats från länsstyrelsen, skola behandlas skyndsamt.
4 5 Inom byggnadsminnesnämnden har var ledamot en röst. Vid lika röstetal äger ordföranden vid sammanträdet utslagsröst.
5 5 Vid sammanträde skall föras protokoll, angivande närvarande ledamöter, behandlade ärenden samt besluten. Protokollet för varje sammanträde skall, så snart ske kan, justeras av ordföranden och en ledamot. Skiljaktig mening skall antecknas till protokollet.
6 5 Från byggnadsminnesnämnden utgående expeditioner skola undertecknas av ordföranden eller, efter nämndens bestämmande, annan ledamot av nämnden eller av nämndens sekreterare.
7 &
Ledamöter i byggnadsminnesnämnden skola av allmänna medel åtnjuta dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass A i gällande resereglemente, dels ersättning för de löneförmåner, varom de gått miste under tjänstledighet för uppdragets fullgörande, dels särskilt arvode, som av Kungl. Maj:t bestämmes för ordförande, vice ordförande och ledamot.
8 5 På byggnadsminnesnämnden ankommande ärenden skola beredas och föredragas av nämndens sekreterare.
För utarbetande av förslag till ändring eller iståndsättning av byggnads- minne äger nämnden erhålla biträde av byggnadsstyrelsen. Nämnden äger jämväl, då omständigheterna föranleda därtill, anlita andra sakkunniga för särskilda uppdrag.
9 5 Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall vara anställd hos riksanti- kvarieämbetet. Befattningen skall med angivande av lönevillkor kungöras till ansökan ledig. Befattningshavaren utnämnes av Kungl. Maj:t efter ge- mensamt förslag av nämnden och riksantikvarieämbetet.
105
Därest ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne gjorts av annan än byggnadens ägare, skall denne beredas tillfälle att yttra sig över ansökan. Står byggnaden på ofri grund eller omfattar ansökan förslag till skyddsföreskrifter för mark utanför den fastighet, varå byggnaden är be- lägen, skall jämväl markens ägare höras.
Över ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skola läns- arkitekten, landsantikvarien och byggnadsminnesnämnden avgiva yttrande. Där byggnadsnämnd finnes, skall ock denna höras.
11 5
Av byggnadsminnesnämndens yttrande över ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall framgå, huruvida nämnden till- eller avstyrker ansökningen.
Tillstyrker nämnden ansökan skall yttrandet innehålla förslag rörande den klass, till vilken byggnadsminnet bör hänföras. I yttrandet skall vidare angivas arten och omfattningen av de skyddsföreskrifter, som höra med- delas.
! Har Skiljaktig mening förekommit inom nämnden, skall protokollsutdrag * innefattande den skiljaktiga meningen bifogas yttrandet.
12 5 Sedan ärende angående ansökan att byggnad skall förklaras för bygg- nadsminne blivit inom länsstyrelsen i erforderlig utsträckning berett, skall detsamma utan dröjsmål företagas till slutligt avgörande. Länsstyrelsens beslut huruvida byggnad, som förklarats för byggnads- minne, må ändras, skall meddelas inom tre månader från det ansökan därom inkommit till länsstyrelsen.
13 5
Länsstyrelsen skall föra register över byggnadsminnen, innefattande upp- gift om den ort, varest byggnadsminnet är beläget, byggnadsminnets art samt den klass, till vilken byggnadsminnet hänförts. Registret skall fort- löpande förnyas. Då byggnadsminne införts i registret eller ändring i detta företagits, skall utdrag av registret genast tillställas byggnadsminnesnämn- den. Utdragen skola sammanföras till ett riksregister.
Förteckning över byggnadsminnena i riket bör genom byggadsminnes- nämndens försorg av trycket utgivas minst vart femte år.
145
Länsarkitekt och landsantikvarie böra noggrant följa arbeten, som avse iståndsättning, ändring eller rivning av byggnadsminne.
15 5 Avskrift av länsstyrelsens beslut i ärende om byggnadsminne skall inom en vecka från beslutets meddelande tillställas — förutom sökanden — bygg- nadens ägare, ägare till område, som beröres av meddelade skyddsföre- skrifter, byggnadsminnesnämnden, länsarkitekten, landsantikvarien och i förekommande fall byggnadsnämnden.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.
Förslag till Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation
Härigenom förordnas, att 108 5 lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
108 5 Expropriation för — —— —för egendomen.
Fråga om expropriation för att be- vara kulturhistoriskt märklig bygg- nad eller fast fornlämning eller om expropriation av mark omkring så— dan byggnad eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Så- dan expropriation må äga rum en- dast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.
Fråga om expropriation för att be— vara kulturhistoriskt märklig bygg- nad eller om expropriation av mark omkring sådan byggnad må väckas endast av byggnadsminnesnämnden. Är fråga om expropriation för att be- vara fast fornlämning eller om ex- propriation av mark omkring sådan fornlämning må sådan fråga väckas blott av riksantikvarien. Expropria- tion som nu sagts må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kul- turminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egen- domen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
Direktiven för utredningen
I sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1953, då Kungl. Maj:t meddelade bemyndigande att igångsätta här ifrågavarande utredning, an- förde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, beträffande riktlinjerna för utredningen inledningsvis följande.
Gällande lagbestämmelser erbjuder endast ett ofullständigt skydd mot att kul- turellt märkliga och värdefulla byggnader förstöres eller förvanskas. I fråga om statliga byggnadsminnesmärken och andra offentliga byggnader har det visser- ligen uppställts ganska betryggande föreskrifter, men då det gäller byggnader i enskild ägo har den nuvarande lagstiftningen mycket ringa effektivitet.
I fortsättningen lämnade statsrådet en översikt av hittills meddelade före- skrifter till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader och framhöll därvid särskilt, att bevarandet av sådana byggnader i enskild ägo tidigare varit helt överlämnat till vederbörande ägares gottfinnande och att man först 1942 tagit ett steg framåt för att fylla denna ur kulturvårdssynpunkt betänkliga lucka i lagstiftningen. Genom lag den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader hade sålunda skapats vissa möjligheter till ingripanden även beträffande enskilda byggnader. Lagen avsåge icke allenast byggnader i enskild ägo men hade sin största betydelse i fråga om dem. En förutsättning för att skyddsföreskrifter skulle kunna utfärdas enligt denna lag vore emellertid, att vederbörande ägare medgåve detta. Statsrådet erinrade om att man vid tillkomsten av ifrågavarande lag ansett sig böra gå fram med en viss försiktighet. De sakkunniga, som utarbetat förslaget, hade anfört bl. a., att många ägare av kulturhistoriskt märkliga byggnader kunde antagas hysa intresse för att skydda dessa för framtiden, och man trodde sig därför på frivillighetens väg kunna vinna beaktansvärda resultat. Den erfarenhet, som vunnits av 1942 års lag, hade emellertid givit vid handen, att en på frivillighet grundad lag icke i tillräcklig grad tillgodo- såge lagstiftningens syfte.
Efter en översikt av de bestämmelser, som i andra länder utfärdats till skydd för kulturellt märkliga och värdefulla byggnader, framlades vissa allmänna synpunkter på här förevarande frågor och meddelades närmare direktiv för utredningen. Statsrådet yttrade bl. a. följande.
De kulturvärden som finns nedlagda i märkliga och kulturhistoriskt värdefulla byggnader måste, likaväl som vårt lands naturskönhet, betraktas som en tillgång för hela vårt folk. Det är icke rimligt att den som äger en sådan byggnad skulle ha 2 17
rätt att, till obotlig skada för sina efterkommande och för allmänheten, nedriva eller förvanska byggnaden. Liksom han i många andra hänseenden såsom ägare till en fastighet eller byggnad måste underordna sig allmännyttiga inskränkningar i den fria förfoganderätten, bör det vara en självklar begränsning i hans rätt att stora kulturvärden icke får förstöras. Men problemet om skydd för dessa kulturvärden är icke löst enbart genom förbud mot rivning eller ändring av byggnaden. Kultur- värden har, förutom denna negativa sida också en positiv. En byggnad kräver underhåll, om den icke skall förfalla. Möjligheten att bevara den i värdigt skick står också i nära samband med att den får lämplig användning. Även ansvaret för positiva åtgärder till skydd för kulturvärdena måste i ett demokratiskt samhälle anses som en betydelsefull förpliktelse för det allmänna.
Hur de i byggnader nedlagda kulturvärdena skall kunna skyddas och därvid de krafter, som redan nu arbetar för detta syfte, bäst skall samordnas och utnyttjas är ett omfattande och mångsidigt problem, som kräver en grundlig undersökning. För att vinna kännedom om de olika sidorna av detta problem och de utvägar som kan ifrågakomma har en förberedande utredning verkställts inom justitie- departementet. Det är uppenbart, att betydelsefulla ideella Värden nu står på spel. Till följd av svårigheten att bevara byggnader, som tillkommit under andra ekono- miska förutsättningar och andra samhällsförhållanden, sker en fortskridande för— störing av kulturvärden. Det är därför angeläget att den närmare undersökning, som nyss antyddes, kommer till stånd utan dröjsmål. Med ledning av vad som framkommit vid den förberedande utredningen inom departementet skall jag i det följande något utförligare angiva några av de frågor som bör upptagas och utredas vid denna undersökning.
En grundförutsättning för att ett verksamt skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader skall kunna upprättas är att man har kännedom om vilka byggnader, som är värda att skyddas, och deras närmare beskaffenhet. Det gäller byggnader från vitt skilda tidsepoker och av mycket varierande slag, såsom slott och bond- gårdar, boställen och torpstugor, köpmanshus och förrådsbyggnader. I första hand erfordras alltså en inventering av det värdefullare byggnadsbeståndet i landet, med beskrivning, mätning, fotografering samt insamlande av uppgifter om bygg-- nadernas tillkomst och genomgångna öden. Till stora delar finnes material för en sådan inventering redan insamlat, i första hand genom Nordiska museets arbeten. De ytterligare utredningar och bearbetningar av materialet som är nödvändiga för att en sådan grundläggande inventering skall föreligga torde alltså kunna färdig- ställas inom rimlig tid. Det bör alltså ankomma på utredningen att överväga, hur denna inventering lämpligast bör kunna slutföras.
Det gäller sedan att på grundval av denna inventering registrera de byggnader som skall vara skyddade. Åtskilliga spörsmål sammanhänger härmed och måste närmare utredas. Det bör sålunda övervägas hur registreringen skall göras, hur omfattande den skall vara och vilken rättsverkan den skall få. En möjlighet är- att byggnaderna registreras i flera klasser med olika verkan av registreringsåtgär- den. Beträffande de värdefullaste byggnaderna måste nämligen gälla stränga regler till förhindrande av att de förstöres eller förvanskas, under det att i fråga om andra byggnader det kan befinnas tillräckligt att samhällets organ får någon möjlighet att inskrida för att skydda byggnadernas kulturvärde. Det är uppenbart, att de mest betydelsefulla byggnadsminnesmärkena måste kunna skyddas även utan ägarens önskan. I hur stor utsträckning skyddet för öv- riga kulturbyggnader skall kunna genomföras enbart på frivillighetens väg med stöd av upplysning och hjälpåtgärder, får närmare övervägas vid utredningen.. Beträffande omfattningen av registreringen är att märka att registreringen får sin
[ l l l l
största betydelse för byggnader i enskild ägo. Såsom jag förut framhållit gäller särskilda bestämmelser för byggnader i allmän ägo. Erfarenheten torde emellertid ha visat att dessa icke alltid förmått bereda ett tillräckligt skydd för kommunala byggnader. Vid utredningen bör övervägas, i vilken utsträckning statliga bygg— nadsminnesmärken och andra byggnader i allmän ägo behöver omfattas av regi- streringen.
Om registreringen skall få större praktiskt värde för framtiden, måste man noga fastställa den beskaffenhet byggnaden har vid registreringstillfället och an- giva vilka delar av denna som icke får förändras utan tillstånd eller förutgående underrättelse. Härjämte föreligger den viktiga frågan vad som, utöver själva bygg- naden, bör omfattas av registreringen. Ofta förhåller det sig nämligen så, att det kulturhistoriska värdet är betingat också av det kringliggande området, eller består i helheten och samhörigheten mellan flera byggnader, även om de icke var för sig men väl tillsammans har ett betydande värde. Vandalisering av en byggnad kan ske icke blott genom en direkt förgripelse på denna utan också genom olämp- lig bebyggelse i närheten; många skrämmande exempel på detta kan anföras. Det gäller alltså att överväga i vad mån registreringen kan omfatta hela den miljö, i vilken byggnaden är inplacerad. Det råder tydligen ett samband mellan denna fråga och de möjligheter som byggnadslagstiftningen erbjuder att skydda kultur- historiskt värdefulla byggnader. Vanskliga problem sammanhänger vidare med frågan, under vilka förutsättningar det skall kunna gå för sig att få en registre- ring upphävd eller ändrad. Enligt gällande lag betraktas registreringen såsom en belastning på fastigheten, som i vissa fall kan få vika för att tillgodose inteck- ningshavares rätt. Denna ordning kan väl vara naturlig, då det är fråga om en frivillig registrering. Om däremot registrering kan ske, oavsett om fastighetens ägare medgiver denna, torde den icke heller böra stå tillbaka för fastighetskre- diten. Frågan härom bör dock närmare utredas.
Det kan väntas bli en svår och ömtålig uppgift att utvälja de byggnader som skall vara registrerade och att i övrigt handhava registreringen och tillsynen över registrerade byggnader. Det gäller att avgöra, åt vem detta uppdrag lämpligen bör anförtros och hur registreringen i övrigt bör organiseras. I första hand torde böra undersökas om icke registreringsarbetet kan anförtros åt någon redan befintlig organisation. Både riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen hand— lägger nu ärenden, som rör byggnader av kulturhistoriskt värde. Härtill kommer att ett betydelsefullt vetenskapligt arbete rörande sådana byggnader utföres av Nordiska museet, som icke är någon statlig myndighet utan en enskild, statsunder- stödd stiftelse. Tillskapande av något nytt fristående organ för arbetet med regi- streringen synes sålunda icke böra ifrågakomma. Men det bör utredas, hur redan befintliga organ skall handlägga hithörande ärenden och i vilka former samarbetet mellan dem lämpligast skall organiseras.
Enbart genom registrering och därtill anknutna förbud att förstöra eller ändra kulturhistoriskt märkliga byggnader är det emellertid icke tillräckligt sörjt för att sådana byggnader skyddas och bevaras. Härtill krävs också positiva insatser. Det förhåller sig mera sällan så, att ägaren saknar förståelse för sin byggnad; det är säkerligen mer vanligt att han önskar vidmakthålla och bevara det värde— fulla han äger men finner ekonomiska svårigheter att genomföra sina önskningar. Skyddet för kulturhistoriskt märkliga byggnader kan ofta erbjuda särskilda pro- blem just därför att dessa byggnader är ålderdomliga och drager höga kostnader för uppvärmning, skötsel och underhåll. Arten och omfattningen av de svårig- heter, som härvidlag kan föreligga, torde undersökas. Utredningen bör därvid granska i vad mån dylika svårigheter kan anses betingade av samhälleliga åtgär-
der av olika slag. Bland annat bör undersökas om utformningen och tillämpningen av nuvarande beskattningsregler kan sägas i mera betydelsefulla hänseenden mot- verka strävandena att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det torde däremot icke ankomma på utredningen att framlägga förslag till åtgärder på det skatterättsliga området för ett tillgodoseende av de kulturhistoriska synpunkterna. I annat sammanhang får undersökas om det är möjligt att med iakttagande av eljest godtagna skatterättsliga principer och med beaktande av rimliga krav på enkelhet i tillämpningen göra beskattningsreglerna mera ägnade att bidraga till att vidmakthålla kulturminnesmärkena.
Av det ansvar för kulturvärden som ytterst vilar på samhället följer att även direkt bistånd i vissa fall kan bli erforderligt från det allmännas sida. Nu före- kommer endast i undantagsfall att ritningar till ändringsarbeten upprättas på det allmännas bekostnad. Om det allmännas organ skall ha framgång med sitt arbete att bevara värdefulla byggnader i enskild ägo, bör de emellertid i viss utsträck- ning ha möjlighet att utarbeta förslag inte blott till kulturhistoriskt motiverade konserverings- och ändringsarbeten utan även till sådana moderniseringar och andra ändringar som kan säkerställa att byggnaden får en passande användning. I längden är det nämligen just detta — en lämplig användning — som är bäst ägnat att bevara byggnaden. Även ur rent kulturhistorisk synpunkt är det i regel ett angeläget önskemål, att en byggnad behåller en levande funktion och ej blott blir musealt konserverad.
För att bevara särskilt betydelsefulla byggnadsminnesmärken synes i vissa fall möjlighet böra föreligga att av allmänna medel lämna lån, eller eventuellt direkt understöd, till genomförande av sådana konserverings- och ändringsarbe- ten eller andra åtgärder som krävs för att bevara byggnader. Redan nu förekom- mer det att för sådant ändamål lämnas bidrag t. ex. av lotterimedel. Medel, som för närvarande står till förfogande för riksantikvarieämbetet och som i huvudsak avser vården av fasta fornlämningar, har endast i rena undantagsfall kunnat an- litas. Det ligger i sakens natur, att statens bidrag i detta hänseende måste hållas inom ganska snäva gränser. Det bör alltså utredas, i vilken omfattning och i vilka former dylikt stöd från det allmänna är nödvändigt.
Byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande ställning
i vissa främmande länder
Frankrike
All europeisk lagstiftning till skydd för byggnadsminnen tar sin utgångs— punkt i den franska lagstiftningen på detta område. Med föregångare redan på den stora revolutionens tid tillsattes 1837 en Commission des monuments historiques, som sedan dess förblivit huvudorgan för kulturminnesvården i Frankrike. Den nu gällande lagen, Loi sur les monuments historiques, ut- färdades 1913 men har sedermera justerats, kompletterats och även skärpts genom ett antal nya författningar.
Den nämnda kommissionen, som har att under ministern för undervis- ningen och de sköna konsterna handlägga alla ärenden rörande byggnads- minnesvården, består dels av sådana ledamöter som tillsättes av regeringen, dels av sådana som utses av kommissionen själv.
Byggnader av historiskt eller arkitekturhistoriskt värde är registrerade i två olika klasser, monuments classés och monuments inscrits. Förteckning- arna publiceras och hålles ä jour genom årliga tillägg; en genomgående revi— sion sker vart tionde år. De upptar byggnader från olika tidsepoker i all- män eller privat ägo, bebodda och obebodda, profana och kyrkliga.
Monuments classés är byggnader som staten ansett det vara ett allmänt intresse att bevara. För närvarande finnes omkring 12 500 sådana byggna— der. Registrering kan ske på begäran av ägaren eller på initiativ av mini- stern. I båda fallen skall kommissionen tillstyrka. Om ägaren avvisar regi— strering går frågan till regeringen för avgörande. En ägare, som fått sin egendom registrerad mot sin vilja, har rätt att inom sex månader hos de lokala myndigheterna väcka talan om kompensation. Åtnöjes han inte med kompensationen kan han överklaga beslutet hos högre rätt. Under senare tid har inga frågor av detta slag blivit väckta. De förmåner som ägarna erhåller anses uppväga olägenheterna av att ha egendomen registrerad.
Rivning, förändring, tillbyggnad eller reparation kan, när det gäller ett monument classé, ske endast med ministerns medgivande och under offent- lig tillsyn. Innan ministern ger sitt medgivande skall han konsultera kom- missionen. Staten ger finansiellt bistånd för restaureringar och reparationer av ett monument classé. Vid beräkningen av bidragets storlek tas hänsyn till byggnadens betydelse, dess tillstånd och det tillskott ägaren eller där
boende kan prestera. Normalt uppgår bidragen till 50 % av kostnaderna, men om ägaren är helt ur stånd att betala kan staten lämna större bidrag genom en särskild Caisse nationale des monuments historiques. Inget bidrag ges för det normala underhållet av ett monument classé med trädgårdar och park. Ministern kan, om han finner det nödvändigt, utföra trängande repa— rationer på allmän bekostnad och för detta ändamål ta byggnaden i bruk under en tid av upp till sex månader med eller utan ägarens medgivande.
Ett monument classé kan genom expropriation överföras i statens eller en lokal myndighets ägo på grund av dess särskilda arkitekturhistoriska eller historiska värde, varvid emellertid kräves ett regeringsbeslut. Denna möj- lighet har vid några tillfällen utnyttjats i fråga om slott, vilkas underhåll blivit försummat. Inget monument classé kan förvärvas av någon myndighet utan att ministern först har konsulterats. Var och en som överlåter ett av honom innehaft monument classé är skyldig att hålla den nye ägaren under— rättad om klasseringen. Han måste dessutom inom femton dagar meddela ministern om överlåtelsen.
Monuments inscrits är byggnader, för vilka en framtida klassering kan ifrågasättas. Det finns för närvarande omkring 15 000 sådana byggnader. En byggnad kan förklaras inscrit utan ägarens medgivande, men ägaren eller där boende underrättas om registreringen. Inga förändringar eller andra byggnadsföretag får verkställas på ett monument inscrit, utan att medde- lande härom göres till ministern två månader i förväg. Anmälan skall åt- följas av byggnadsritningar. Ministern kan emellertid icke efter utgången av föreskriven tid hindra ägaren från att utföra arbetet, om förslag icke väckes om att överföra byggnaden till monuments classés eller förslaget innebär rivning av byggnaden, i vilka fall förbudet kan förlängas fem år. Inga finansiella bidrag lämnas till reparationer av monuments inscrits.
En lag av 1943 skyddar omgivningen av monuments classés och monu- ments inscrits. Varje byggnad, park etc. inom ett område av 500 m från ett sådant inregistrerat monument blir själv inregistrerad i motsvarande klass. Ministern och de lokala myndigheterna kan expropriera byggnader och jordområden som har väsentlig betydelse för omgivningen av en skyd— dad byggnad. Inga byggnadsföretag eller förändringar på någon existerande byggnad inom synhåll för ett monument classé och ett monument inscrit kan ske utan tillstånd av ministern eller den lokala myndigheten. Ingen reklam i form av affischer eller skyltar etc. är tillåten på ett monument classé eller ett monument inscrit eller på någon byggnad inom 50 m avstånd från en sådan byggnad eller på en byggnad som, ehuru varken hörande till den ena eller andra kategorien, är av arkitekturhistorisk eller estetisk bety- delse som del av en miljö i stad eller på landet.
Den franska lagen medger inregistrering av lösöre på samma sätt som i fråga om byggnader, ehuru förteckningarna i detta fall icke publiceras.
Övervakningen av de registrerade byggnaderna sker genom en arkitekt-
organisation på regional basis under ledning av en directeur général d'archi- tecture. Särskilda firmor har specialiserat sig på hithörande arbeten, som även omfattar statens byggnader, kyrkor etc. Det finns två eller tre sådana firmor i varje departement. och de står under tillsyn av den regionale arki— tekten.
Till arkitektorganisationens förfogande står ett årligt anslag av en miljard francs som efter beslut av Commission des monuments historiques kan an- vändas för reparationer av historiskt värdefulla byggnader. Med denna summa finansieras även reparationer på de övriga byggnader den ovan- nämnda arkitektorganisationen har att svara för. Alla monuments classés besiktigas varje år, och en rapport lämnas till kommissionen, som sedan avgör hur tillgängliga medel skall fördelas.
Oberoende av arkitektorganisationen verkar den ovannämnda Caisse na— tional des monuments historiques, som administreras av en styrelse, ut- nämnd av ministern. Ordförande är en hög ämbetsman inom finansförvalt- ningen. Kassan äger och underhåller byggnader som den mottager som gåva eller genom testamente eller köp. Dess tillgångar härrör från inträdesavgifter etc. och arrenden från jordbruksområden, som förvärvats tillsammans med byggnaderna. Kassan har en förhållandevis fri ställning, och den kan därför smidigare möta situationer som eljest skulle vara svåra att bemästra. I frågor om inköp sker samråd med arkitektorganisationen, men inköpen göres i praktiken endast av kassan, som anslår särskilda medel härför.
Ägaren av ett monument classé äger rätt till avdrag på inkomstskatten med 50 % för egna utgifter vid större reparationer av byggnaden. Han kan också yrka på avdrag för hela kostnaden för det årliga underhållet. I fråga om fastighetsskatten gäller inga särskilda privilegier för monuments classés, men i praktiken hålles taxeringen av en sådan byggnad så låg som möjligt, varvid hänsyn tages till det särskilt dyrbara underhållet. Liknande hänsyn tages vid beräknandet av arvskatten. Den 1945 införda lagen om kapital- skatt ger särskilda förmåner till ägare av monuments classés, framför allt till dem som håller sin egendom tillgänglig för allmänheten.
Erfarenheten visar att ägarna av monuments classés i Frankrike betraktar skattebördorna, vilka likväl är betydande, såsom mindre allvarliga svårig- heter än de höga reparationskostnaderna och lönekostnaderna för den per— sonal som är nödvändig för egendomarnas skötsel.
I Frankrike finnes en privat organisation av ägare till historiskt värde- fulla byggnader, La Demeure Historique, som har förklarat sig villiga att tillåta visning för allmänheten av byggnaderna minst 30 dagar om året. Inträdesavgifterna går till en fond, som användes för att stödja reparations— arbeten på byggnader, som är i behov av sådana, samt för att göra byggna- derna kända bland annat genom Vägledningar. De flesta av de hithörande husen är antingen monuments classés eller monuments inscrits, och sam- manslutningen tjänar som mellanhand mellan ägarna och staten.
England
I England har intill senaste tid förhållandena på byggnadsminnesvårdens område varit mindre tillfredsställande, i varje fall när det gäller lagstift- ningen. Sedan frågan varit föremål för en ingående utredning av särskilda sakkunniga, tillsatta av finansministern,1 antog parlamentet 1953 en Lag om skydd och förvärv av byggnader av stort historiskt och arkitekturhisto- riskt intresse, Historic Buildings and Ancient Monuments Act.
Enligt lagen skall tre särskilda råd, kallade Historic Building Councils, upprättas, ett för England, ett för Skottland och ett för Wales. Dessa councils skall vara rådgivare i hithörande frågor åt arbetsministern. Mini- stern förordnar ordförande och så många ledamöter som han tid efter annan kan komma att bestämma.
The councils skall varje år insända rapporter över ärenden, som varit föremål för deras utlåtanden, och dessa skall vidarebefordras till parla- mentet. The councils äger rätt att väcka nya frågor hos ministern.
Ministern kan, av anslag som parlamentet ställer till hans förfogande, helt eller delvis bestrida ådragna eller förutsedda kostnader för reparation och underhåll av byggnad i icke-statlig ägo, som av ministern anses vara av stort historiskt eller arkitekturhistoriskt intresse. Medlen kan även användas för vården av tomtområde eller därtill gränsande eller närliggande mark. De kan vidare användas för reparation eller underhåll av lösöre, som regel- bundet förvaras i en sådan. byggnad. I samband med lagens antagande be- viljade parlamentet ett sådant anslag för budgetåret 1953/54 av 250 000 pund. För budgetåret 1955/56 har anslaget höjts till 350 000 pund.
Anslag kan beviljas till den s. k. ”Nationaltrusten för platser av historiskt intresse eller naturskönhet” eller dess skotska motsvarighet, varvid mini- stern genom kontrakt eller genom på annat sätt fastställda villkor skall försäkra sig om att trusten, så länge det är rimligt att bibehålla fonden för angivna ändamål, förvaltar anslaget och använder inkomsten till bestri- dande av de kostnader som det är avsett att täcka. Som villkor för anslag kan ministern sätta tillträde för allmänheten till egendomen i dess helhet eller till den del därav som anslaget avser. Han kan också fastställa andra villkor, som han kan finna lämpliga. Innan anslaget beviljas, skall mini- stern rådföra sig med respektive council såväl om anslagets beviljande som om de villkor, vilka är avsedda att stipuleras. Är ärendet brådskande, kan ministern dock fatta beslut utan hörande av the council.
Ministern kan genom köp, arrende eller på annat sätt förvärva eller som gåva mottaga sådan byggnad, som synes honom vara av stort historiskt
1 H. M. Treasury, Report of the Committee on houses of outstanding historic or architect- orial interest, 1950.
eller arkitekturhistoriskt intresse, ävensom därtill hörande angränsande eller närliggande mark. Han äger likaledes rätt att förvärva lösöre, som regelbundet förvaras i sådan byggnad.
Ministern vidtager de anordningar han anser nödiga och lämpliga för sköt— seln av och uppsikten över på detta sätt förvärvad eller emottagen egendom och dess användning. Innan sådant förvärv eller emottagande sker, skall ministern rådföra sig med respektive council, och detsamma gäller beträf- fande åtgärder för förfogande eller brukande av sådan egendom på annat sätt än vad som erfordras för dess direkta skötsel eller för att hålla bygg- naden vid makt eller ordna för dess användning. Även här gäller att i bråd- skande fall ministern kan dispensera sig själv från rädförande med respek- tive council.
Utgifter i samband med sådana förvärv bestrides av medel som parlamen- tet beviljar. Anslag av detta slag kan även lämnas de båda nationaltrusterna för täckande, helt eller delvis, av utgifter som de ådragit sig i samband med förvärv av byggnad av stort historiskt eller arkitekturhistoriskt intresse. Detsamma gäller vid sådana förvärv som kan komma att göras av lokala myndigheter. Även i dessa fall skall ministern i regel rådföra sig med the councils.
För hithörande ändamål ställes medel till förfogande ur den s. k. National Land Fund. I samband med lagens antagande beviljades ett dylikt anslag, gällande för de närmaste fem åren, av 500 000 pund. Det betonades att detta anslag var skönsmässigt beräknat och sedermera kunde ökas. The National Land Fund, som avsattes genom ett parlamentsbeslut 1946, uppgår för när- varande till omkring 53 miljoner pund med en årlig avkastning av omkring 1 miljon pund.
Vid behandlingen av lagförslaget ägnades mycken diskussion åt samman- sättningen av de councils, om vilka ovan talats. De synpunkter som fram- lades i parlamentet har satt spår i den sammansättning dessa korporationer för närvarande har. Medlemmarna är dels arkitekter, museimän och andra fackmän, dels representanter för ägare av byggnader av detta slag. I det engelska council ingår två kvinnor. Om den hittillsvarande verksamheten inom dessa councils föreligger tryckta rapporter för 1953 och 1954, de först- nämnda dock omfattande endast de två månader, under vilka the councils var i verksamhet.
I rapporterna meddelas först de instruktioner som arbetsministern ut- färdade i oktober 1953 för the councils. Deras uppgift säges där vara att tjänstgöra som ministerns rådgivare vid handhavandet av hans befogenheter enligt den nya lagen. Men dessutom skall de deltaga i utarbetandet av för- teckningar över byggnader av utomordentligt historiskt eller arkitektur- historiskt intresse. Vidare skall de tid efter annan hålla ministern under— rättad om det allmänna tillståndet ur byggnadsminnesvårdens synpunkt, när det gäller sådana monument. Och slutligen skall de söka finna nya an-
vändningar för historiska byggnader och på begäran av ministern lämna förslag till möjlig användning av bestämda monument av detta slag.
Det engelska council, som utom ordföranden består av 9 personer med en särskild sekreterare, har intill 1954 års slut haft att behandla sammanlagt 414 ansökningar om bidrag till reparationer och underhåll. Av dessa har 192 icke kunnat rekommenderas och 5 återtagits, i 4 fall har sökanden icke godtagit de villkor som uppställts för erhållande av bidrag. 102 ansökningar var under behandling vid årsskiftet. Endast i 5 jämförelsevis betydelselösa fall har ministern vägrat bidrag trots rekommendation. Bidrag har utgått i 92 fall med ett sammanlagt belopp av omkring 278 700 pund, till större delen avseende reparationer.
Vid urvalet av de objekt som kan komma i fråga för bidrag har man tills vidare avstått från att själv uppgöra förteckningar över byggnader av utom— ordentligt historiskt och arkitekturhistoriskt intresse. Iordningställandet av sådana skulle ta en dyrbar tid i anspråk, medan viktiga monument gick sin ' undergång till mötes. God hjälp har man emellertid haft av de förteckningar som redan tidigare iordningställts av en kommitté, tillsatt av Ministry of Housing and Local Government; sådana är nu tillgängliga för de flesta stä— der och för åtskilliga delar av landsbygden.
Det har överraskat the council att en så stor del av de inkomna ansök- ningarna kommit från lokala myndigheter, skolor, kloster, affärsföretag och andra organisationer. Alla de inkomna ansökningarna har avsett bygg— nader som kan anses vara av historiskt eller arkitekturhistoriskt intresse enligt the Town and Country Planning Act av 1947. Dessa byggnader är emellertid ganska många —— de beräknas i England, Skottland och Wales uppgå till omkring 100 000 — och endast en mindre del av dem kan betrak- tas som varande av utomordentligt historiskt och arkitekturhistoriskt in- tresse i lagens mening. Stor omsorg nedlägges på granskningen av de in— komna ansökningarna, delvis med hjälp av experter från arbetsministeriets inspektorat för äldre byggnader.
Som villkor för erhållande av anslag har i regel uppställts att byggnaderna i någon omfattning göres tillgängliga för allmänheten, med undantag dock för byggnader i stad, där huvudintresset är knutet till fasaden. I rapporten för 1954 finnes intagen en tablå över hithörande bestämmelser. I några fall har bidrag lämnats till det årliga underhållet av byggnader, som bebos av ägaren, avseende en tidrymd av 5 år. The council betonar att hithörande ärenden erbjuder särskilda svårigheter vid avvägning av allmänna och en- skilda intressen.
Endast undantagsvis lämnas bidrag till en icke bebodd byggnad utan att frågan om dess framtida användning samtidigt löses. Bidraget utgår då under villkor att man finner en sådan användning, och löftet om finansiell hjälp synes i flera fall ha lett till att organisationer av olika slag, bland dem The National Trust, övertagit ansvaret för den framtida vården. Enligt ett förslag
i parlamentsdebatten om den nya lagen har man inrättat en särskild Historic Buildings Bureau med uppgift att finna användning för obebodda byggnader av historiskt intresse. Denna byrå förefaller likväl ännu inte att ha haft någon större framgång, och the council betonar med skärpa ”betydelsen av att förhindra att byggnader av utomordentligt historiskt och arkitekturhisto- riskt intresse blir obebodda och lämnade utan underhåll under ett antal år till dess att de när ett stadium, där rivning knappast kan undgås”.
Sedan the council nu vunnit vissa erfarenheter har bidrag lämnats också till trädgårdsbyggnader, varjämte bidrag överväges till iståndsättande av väderkvarnar och av ladugårdsbyggnader (barns). Stöd har även lämnats för konservering av inventarier, som är knutna till byggnader av utomordent- ligt historiskt och arkitekturhistoriskt intresse.
The council för Skottland, som utom ordföranden består av 8 ledamöter, har med sig associerat en representant för arbetsministeriet och en för hälsodepartementet. Därjämte finnes särskild sekreterare. The council har behandlat 87 ansökningar om bidrag, av vilka 29 hittills vunnit bifall. Det fördelade beloppet uppgår till omkring 52000 pund. Erfarenheterna från verksamhetsperioden är till stor del desamma som i England. Man betonar angelägenheten av en viss likformighet i de rekommendationer, som ges av de tre councils och meddelar att regelbundna sammanträden mellan ministern och de tre ordförandena införts för att genomföra detta önskemål. Vidare beröres problemet om en viss geografisk fördelning av ifrågakommande bidrag. Hänsyn bör härvid tagas till ”om det i något område, t. ex. sydvästra Skottland eller Högländerna, finns ett exempel på en viss typ av byggnader eller en byggnad från en viss tid, ensamstående eller nästan ensamstående för denna trakt (ehuru det kan finnas liknande exempel på andra håll)”. I detta sammanhang kan nämnas, att stöd lämnats till The National Trust för Skottland i dess aktiOn för bevarande även av mindre anläggningar, såsom bondgårdar etc.
The council för Wales, som utom ordföranden består av 5 personer, har samma sekreterare som det engelska council. Det har mottagit 39 ansök— niingar om bidrag och hittills rekommenderat 12 bidrag på tillsammans om— kring 13 000 pund. I ett förhållandevis oväsentligt fall har ministern från- gått the council's förslag att lämna ett mindre bidrag. Även för det walesiska council framstår det som ett önskemål att kunna rädda ett och annat exem— pel på byggnadsverk från olika epoker och av olika slag, även om dessa i jämförelse med sådana i England endast kan sägas vara betydande och icke av utomordentligt intresse i lagens mening. Ett område där man menar sig kunna åstadkomma bidrag är till underhållet av sådana byggnader som varit födelseplatser för berömda walesare.
Genom den verksamhet som i annat sammanhang utförts inom Ministry of Housing and Local Government har förarbeten sedan länge blivit gjorda, som kan läggas till grund för registreringsförfarandet. För vissa delar av
riket finnes sålunda förteckningar iordningställda med en viss gradering av monumenten. En viktig verksamhet har i detta sammanhang utförts av The National Buildings Record och dess skotska motsvarighet, enskilda men statsunderstödda institutioner, som bildats genom samarbete mellan olika intresserade korporationer. Den syftar till att sammanföra i bild — upp- mätningsritningar och fotografier — de äldre byggnadsverken i England och Skottland.
Erinras bör även om The Royal Commission on Historical Monuments och motsvarande organisationer i Wales och Skottland, som inriktar sig på att utge rikt illustrerade arbeten, som, utom fornminnen och kyrkor, be- handlar också profana byggnader. Tidigare har kommissionerna inskränkt sig till att behandla byggnader t. o. m. Queen Anne*s regering (1714), men publikationsverksamheten har nu vidgats att omfatta byggnader t. o. m. 1850.
Utomordentligt betydelsefull har den verksamhet varit som bedrivits av de i lagen och här ovan omnämnda båda nationaltrusterna. Den engelska National Trust, som tillkom år 1895, har till ändamål att förvalta minnes- märken av historiskt intresse och prov på det gamla engelska naturland- skapet. I regel kan emellertid trusten endast mottaga sådana gåvor, om de åtföljes av ett kapital, tillräckligt stort för att garantera det framtida under- hållet. I och med att the National Trusts genom ett särskilt parlamentsbeslut 1918 åtnjuter skattefrihet även för inkomst av jordbruk, skog etc. och icke heller belastas med de dryga arvskatter som särskilt i England drabbar en enskild ägare kan trusterna likväl arbeta under någorlunda gynnsamma be- tingelser. På denna väg har också omkring 50 historiskt värdefulla byggna- der, större eller mindre, blivit räddade och i de flesta fall gjorts tillgäng- liga för den besökande allmänheten.
Italien och vissa andra länder
I övriga länder synes i första hand förhållandena i Italien vara av intresse. Dessa regleras ännu av lagen den 1 juni 1939 angående skydd för föremål av konstnärligt och historiskt intresse. Denna ger undervisningsministeriet mycket vittgående befogenheter även när det gäller byggnader, parker och trädgårdar av konstnärligt och historiskt intresse. Sådana objekt får ej förstöras, ändras eller 'restaureras utan ministeriets medgivande i varje särskilt fall. De får inte heller brukas på ett sätt som är oförenligt med deras historiska och konstnärliga karaktär och till skada för deras beva- rande och skydd. Ministeriet har rätt att övervaka restaureringsarbeten och kan på ägarens bekostnad vidtaga nödvändiga åtgärder för bevarande av objekten i oskadat skick. Om denne icke är i stånd att bära kostnaderna bestrides dessa helt eller delvis av statsmedel. Ministeriet äger att ge direk-
tiv även för att perspektiv och ljusförhållanden på ett monument icke för— ändras. Det är även förbjudet att genom affischering eller på annat sätt van- pryda dessa. Expropriering kan ske, när undervisningsministeriet finner detta erforderligt för att ur olika synpunkter avskilja och iståndsätta ett monument. Relativt höga bötesstraff är stadgade såväl för enskilda som för lokala myndigheter vilka överträder lagens bestämmelser.
Stränga lagar har efter sista världskriget tillkommit i Jugoslavien, där förhållandena i de olika delstaterna principiellt regleras av en fornminnes— förordning av 1945, senare kompletterad med mera detaljerade bestämmel- ser, vilka emellertid har visat sig vara alltför rigorösa för att ur statsfinan- siell synpunkt kunna göras fullt effektiva. Här planeras därför en ny lag- stiftning.
Även i Nederländerna har, enligt vad utredningen inhämtat, sedan länge förarbeten gjorts för mera ändamålsenliga bestämmelser beträffande vården av byggnadsminnen.
I övrigt synes ännu i de flesta fall föråldrade förhållanden gälla, trots att man allmänt erkänner det trängande behovet av ny lagstiftning. Så är t. ex. fallet i Schweiz, där byggnadsminnesvården regleras av en förordning från 1917 beträffande förbundsstatens medverkan i fråga om bevarandet av min— nesmärken av historiskt och konstnärligt värde. Denna medger dock sub— ventionering med statsmedel för restaurering av sådana monument. Bland annat är alla arkitektarvoden och kostnader i samband med den arkitektur- historiska undersökningen subventionsberättigade. I övrigt är statsbidraget för restaureringsarbeten maximerat till 30 %. Hithörande frågor handlägges av en särskild kommission för historiska minnesmärken.
Slutligen bör omnämnas, att Förenta staterna genom en särskild lag som antogs av kongressen 1949 skapat en nationaltrust för historiska minnes— märken (The National Trust for Historic Preservation in the United States), uppenbarligen tillkommen efter mönster av den engelska, men med en mera officiell prägel. Styrelsen består sålunda av staternas Attorney General, sekre- teraren i inrikesdepartementet, direktören för the National Gallery och ytterligare sex medlemmar. Trusten har till uppgift att mottaga, vårda och administrera egendomar av nu ifrågavarande slag. Den är även befullmäk- tigad att mottaga penningdonationer avsedda att stödja denna verksamhet. Liknande syftemål hade det redan tidigare verksamma National Council for Historic Sites and Buildings. Kongressen har vid olika tillfällen anslagit be- tydande belopp för ändamål som faller inom byggnadsminnesvårdens ram. Det statliga organet är fortfarande The National Park Service, som tillkom redan 1916 men som fick vidgade befogenheter, omfattande även byggnads- minnesvård, genom ett kongressbeslut 1935. Vid dess sida står en Advisory Board on National Parks, Historic Sites, Buildings and Monuments, sam- mansatt av experter inom skilda vetenskapsområden.
De nordiska grannländerna
Danmark var det första av de nordiska länderna som med hjälp av lag- bestämmelser genomförde ett skydd för kulturhistoriskt märkliga profana byggnader i enskild ägo. Den danska Lov om bygningsfredning är ut- färdad den 12 mars 1918 och gäller alltjämt i oförändrat skick. Den tillför— säkrar märkliga byggnader eller byggnadsdelar av konstnärligt eller histo- riskt värde, vilka uppnått en ålder av i regel minst hundra år, ett skydd som emellertid i åtskilliga hänseenden är begränsat.
Enligt lagen skall genom undervisningsministeriets försorg utarbetas en förteckning över sådana byggnader som skall vara skyddade. Denna för- teckning revideras vart femte år. De byggnader som ifrågakommer för skydd är delade i två klasser, av vilka klass A omfattar byggnader, vilkas värde är så framträdande att deras nedrivning, förvanskning eller vanvård skulle medföra en betydande minskning av nationens kulturskatt, och klass B sådana, vilkas värde är mindre framträdande men vilkas bevarande dock är av väsentlig betydelse.
Alla ärenden rörande skydd enligt denna lag skall handläggas av en sär— skild kommission, Det saarlige Bygningssyn. Den består av fem ledamöter, som tillsättes av undervisningsministeriet. En av dessa skall enligt lagen vara direktören for Nationalmuseets Anden Afdeling; sedan det numera finnes endast en direktör för Nationalmuseet är funktionen överförd på denne. En ledamot skall vara en av Konstakademien föreslagen arkitekt och en uppfylla fordringarna för högre domarkompetens. Ordförande utses av undervisningsministeriet.
När en byggnad upptages i förteckningen underrättas ägare och disposi- tionsinnehavare med uttryckligt angivande av vilka byggnader eller bygg— nadsdelar som skall fredas. Vederbörande erhåller ett exemplar av lagen. Vidare underrättas kommunalförvaltningen i resp. kommun, byggnadsnämn- den och polismästaren. Även inskrivningsdomaren erhåller underrättelse om, vilka byggnader inom hans distrikt som är upptagna på förteckningen. Den sistnämnde är skyldig att lämna Det saerlige Bygningssyn meddelande om skifte av ägare.
Önskar ägare till skyddad byggnad nedriva denna, skall han sex månader i förväg meddela Bygningssynet härom. Om Bygningssynet anser att byggna— den bör bevaras gör det framställning till undervisningsministeriet om att byggnaden förvärvas för det allmänna, eventuellt genom expropriation. Äga- ren får icke påbörja rivningen förrän ärendet är slutgiltigt avgjort.
Önskar ägare till byggnad som skyddas under klass A företa arbeten som går utöver normalt underhåll, är han skyldig att minst åtta veckor i förväg insända meddelande härom till Bygningssynet och har inte rätt att påbörja
arbetet förrän svar föreligger. Om Bygningssynet finner att arbetena medför förändringar i byggnadens stil, karaktär eller historiska betydelse kan det neka ägaren att utföra arbetena på annat sätt än efter en av Synet godkänd plan. Skulle genom en sådan åtgärd utgifterna för arbetet ökas, skall planen föreläggas undervisningsministeriet för godkännande. Bygningssynet kan gottgöra ägaren för denna utgiftsökning under förutsättning att byggnadens värde för praktiskt bruk icke samtidigt ökas. Synet har rätt att utan avgift för ägaren låta verkställa nödvändiga undersökningar i samband med upp— görande av förslag. Likaledes är Synet berättigat att avsyna det utförda ar- betet.
Om ägaren är villig att ställa byggnaden under Nationalmuseets uppsikt som fredat minnesmärke, kan han erhålla bidrag av det allmänna till istånd— sättning och nödigt underhåll.
Beträffande byggnader som är skyddade under klass B föreligger, när det gäller ombyggnad, endast anmälningsskyldighet inom åtta veckor före arbetets påbörjande. Det står följaktligen ägaren fritt att följa eller inte följa de råd och anvisningar Bygningssynet kan komma att lämna. Synets förslag uppgöres utan kostnad för ägaren.
Byggnad skyddad under klass A kan på bekostnad av ägaren eller disposi- tionsinnehavaren återställas i det tillstånd den befann sig innan vanställande reparationer företagits eller innan skadegörelse skett genom olämpliga repa— rationer eller ombyggnader. Om en sådan byggnad vanskötes, kan ägaren åläggas att sätta den i stånd inom en rimlig tidsfrist. Iakttager han icke detta kan Synet vidtaga härför nödvändiga åtgärder på hans bekostnad.
Skador genom brand eller annan olycka skall beträffande skyddad bygg- nad av ägaren eller dispositionsinnehavaren utan tidsutdräkt anmälas till Bygningssynet, som snarast möjligt verkställer syn beträffande skadan. Kommunala myndigheter, såsom byggnadsnämnd och polismästare, har skyldighet att för Bygningssynet anmäla förhållanden, som kan vara av intresse i anslutning till lagens bestämmelser. Böter är fastställda för över— trädelse av dessa.
Det första Bygningssynet bestod av departementschefen (motsvarande vår statssekreterare) i undervisningsministeriet, ordförande, direktören för Nationalmuseet, en arkitekturhistoriker och två kända arkitekter. Bygnings— synet hade till en början inget särskilt kansli. De ökade göromålen nödvän— diggjorde emellertid anställandet av en fast anställd sekreterare och kansliet förlades i anslutning härtill till Nationalmuseet. Sekreteraren blev 1954 in- spektör vid Nationalmuseet utan att vara knuten till någon bestämd avdel— ning. Den nuvarande innehavaren av denna befattning, som själv är medlem av Bygningssynet, är arkitekturhistoriker.
Med stöd av Bygningsfredningsloven har omkring 2 000 byggnader, bygg— nadskomplex och fästningsverk blivit skyddade. I stort sett har den folkliga byggnadskulturen lämnats utanför dels på grund av de vanskligheter som
ur skilda synpunkter är förenade med skydd enligt lagen, dels emedan den bevarade gamla lantbebyggelsen endast i begränsad omfattning anses värd att behålla. Beträffande prästgårdar har motsvarande återhållsamhet icke iakttagits. I fråga om städerna har man varit särskilt angelägen att skydda sådana byggnader som äger betydelse för stadsbilden.
Av de skyddade byggnaderna är omkring en fjärdedel skyddade under klass A. Ny förteckning utgavs senast 1954 i reviderat skick. Vid revisionen rådfrågas institutioner och enskilda som har att befatta sig med gamla byggnader. Förteckningen tryckes genom Bygningssynets försorg.
Erfarenheterna av den danska lagen är i stort sett goda, men vissa brister har framträtt vid tillämpningen. Sålunda erbjuder den inte ens i fråga om de mest värdefulla byggnaderna ett ovillkorligt skydd. Vidare kan med dess hjälp icke skyddas omgivningen till ett sådant monument. Man har därför föreslagit, att en tilläggsbestämmelse införes, innebärande att inom ett avstånd av 100 m från en i'redad byggnad ingen sådan förändring skall få vidtagas utan Bygningssynets medgivande som kan förändra omgivningens karaktär. Denna ändring har ännu icke genomförts, men Byplaneloven av 1938 ger de kommunala myndigheterna vissa möjligheter att verka i sådan riktning.
Lagen om jorddelning anses i vissa hänseenden motverka Bygningsfred— ningslovens ändamål, nämligen i sådana fall då en hel gårdsbyggnad för sitt underhåll är beroende av den tillhörande jordegendomen. Om jorden av- styckas råkar byggnaderna i fara. Man önskar därför att avstyckning från gårdar med skyddade byggnader ej skall tillåtas i större omfattning än att jorden kan underhålla byggnaderna.
Det danska Bygningssynet arbetar med mycket små medel; de direkta utgifterna på riksstaten för administrationen 1956 utgjorde 34 218 kronor och anslaget till restaureringsbidrag 80 000 kronor. Härutöver utgick ett anslag av tipsmedel av 50 000 kronor. Bygningssynet har ett nära och frukt- bärande samarbete med Foreningen til gamle Bygningers Bevaring, som be- driver ett framgångsrikt upplysningarbete och vid flera tillfällen lämnat ekonomisk hjälp, där Bygningssynet icke haft möjlighet att ingripa. Sekre- teraren i Bygningssynet är för närvarande sekreterare i denna förening.
I nära anslutning till den danska lagen tillkom den 3 december 1920 en Lov om Bygningsfredning även i Norge.
Kirke- og undervisningsdepartementet upprättar enligt denna lag en för- teckning över profana byggnader eller delar av byggnader som skall fredas. Denna förteckning revideras vart femte år. Byggnaderna skall i regel vara över hundra år gamla och av ”serlegt kunstverd eller historisk verd”. Be- teckningen ”historisk verd” anses därvid innefatta jämväl kulturhistoriskt och personhistoriskt värde. Undantagsvis kan yngre byggnader medtagas, såsom skett exempelvis i staden Röros, där 42 fastigheter registrerats som
tillsammans bilda en miljö av högt värde. Byggnader av stort lokalhistoriskt värde har beretts skydd även om de ur allmän synpunkt inte kan sägas äga ”serlegt kunstverd eller historisk verd".
Minnesmärken från forntiden och medeltiden, däribland även i bruk va— rande byggnader, åtnjuter skydd enligt fornminneslagen av 1951 utan att de särskilt registreras, men de som tidigare blivit skyddade enligt Bygnings- fredningslagen behandlas efter denna. De kommunala myndigheterna skall yttra sig över förslag till registrering av en byggnad.
Liksom i Danmark finnes en särskild institution kallad Den antikvariske bygningsnemnd, bestående av fem ledamöter. Av denna är riksantikvarien en och av de övriga skall en vara arkitekt, en jurist och en byggnadskunnig. Ordföranden utses av departementet. Som femte ledamot plågar utses en person som är väl förtrogen med lantbruksförhållanden. Hittills har alltid riksantikvarien fungerat som ordförande.
Delgivningen av en registrering sker i huvuksak enligt samma principer som i Danmark.
Av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnader är endast de viktigaste skyddade, tillsammans omkring 1 800, fördelade på ett tusental fastigheter. Av de sistnämnda ligger 264 i städerna och 774 på landsbygden. I Danmark är förhållandet det motsatta, i det att omkring 2/3 av de skyddade byggna- derna ligger i städerna och 1/3 på landsbygden.
Från den danska lagen skiljer sig den norska främst därigenom att den räknar med endast en klass av skyddade byggnader. Bestämmelserna mot- svarar i huvudsak dem som gäller för den danska klass A.
Omgivningen till ett fredat hus kan inte heller i Norge skyddas med stöd av bygningsfredningsloven, varvid emellertid bör observeras att sådant skydd däremot kan ges enligt fornminneslagen för ett minnesmärke från medeltiden. Även i Norge är det ett önskemål, att bygningsfredningsloven kompletteras med bestämmelser, innebärande att nybyggnad i närheten av ett skyddat hus skall godkännas av den antikvariska nämnden.
Den första förteckningen över skyddade byggnader uppgjordes endast delvis efter föregående systematisk inventering. Den grundade sig i huvud- sak på uppgifter i litteraturen och i de centrala arkiven samt på upplysningar som inhämtats genom en omfattande korrespondens. Den blev därför ofull- ständig och i vissa avseenden felaktig. Senare har den kompletterats och reviderats. Förslag om skydd kan väckas av vem som så önskar. Ett fred- ningsförfarande kan, om så erfordras, ske mycket snabbt eller på omkring 8 dagar. Beslut om fredning kan icke meddelas utan nämndens tillstyrkan.
Nämnden har befogenhet att häva en fredning utan departementets hö- rande. För närvarande sker detta i 5—10 fall om året. Anledningen är oftast antingen en ändrad uppfattning om byggnadens kulturhistoriska värde — stundom på grund av försummat underhåll och vidtagna förändringar — eller rivningsplaner som rimligen inte kan förhindras.
Om ägaren till ett fredat hus vill riva detta, skall han tre månader i för- väg underrätta nämnden därom, en tidsfrist som visat sig vara alltför kort. Finner nämnden att huset bör bevaras inleder den genom Riksantikvariatet förhandlingar med ägaren i avsikt att eventuellt genom löfte om bidrag till iståndsättning förmå honom att bevara huset. Låter sig detta inte göra, söker man finna någon person eller förening som är villig att övertaga byggnaden och underhålla den. I sista hand gör nämnden hänvändelse till departementet att byggnaden förvärvas för statens räkning, eventuellt genom expropriation. Departementet skall lämna svar inom sex veckor. Formellt göres expropriationen till förmån för staten, men ingenting hindrar att byggnaden sedermera överlåtes till en stiftelse eller förening som förbinder sig att svara för dess underhåll. Endast i två fall har expropriation ägt rum sedan 1921. Man eftersträvar att det skyddade huset i största möjliga ut- sträckning användes för sitt ursprungliga ändamål.
Om en ägare vill förändra ett fredat hus gäller i huvudsak samma bestäm- melser som enligt den danska lagen. En ägare kan påräkna en viss kostnads— fri ritningshjälp från Riksantikvariatet. När utomstående arkitekter anlitas, lämnas ofta bidrag härtill från Riksantikvariatet.
Nämnden har ingen tjänsteman, inte heller eget kansli. Som dess ombud fungerar i viss mån styrelserna för de lokala avdelningarna av Foreningen til norske fortidsminnesmerkers bevaring. Nämnden sammanträder när ärendena så påfordrar. 1953 hölls nio sammanträden, varvid 93 ärenden be- handlades. Nämnden har ett årligt anslag av 3 000 kronor, vilket väsentligen användes till arvoden till ledamöterna.
Som nämndens verkställande organ fungerar Riksantikvariatet, där det sedan 1937 finns en särskild tjänsteman för beredning av ärendena rörande fredade byggnader, vilken samtidigt är sekreterare i nämnden. Arbetsupp- gifterna är numera så omfattande att behov föreligger av ytterligare arbets— kraft.
Statligt bidrag till iståndsättning eller underhåll kan enligt lagen utgå till skyddade byggnader, dock endast där ägarens ekonomiska förhållanden motiverar detta. Formellt kan nämnden föreslå departementet att bidrag skall utgå. I praktiken tillgår det så, att Riksantikvariatet begär anslag hos Stortinget till vård och underhåll av skyddade byggnader. För närvarande står ett anslag av omkring 60 000 kronor till förfogande för ändamålet. Där- utöver finnes särskilda anslag för vissa byggnader. Ansökningarna från ägarehäll om underhålls- och restaureringsbidrag uppgår f.n. till mellan 400 000 och 450 000 kronor. Det är som regel inte möjligt att få ett fredat hus iståndsatt utan bidrag från det allmänna. Lagens bestämmelser att bidrag kan utgå endast där ägarens ekonomiska förhållanden motiverar det kan inte alltid följas. Kommuner och fylken har i några fall lämnat värdefull hjälp; trots de begränsade tillgångarna har sedan lagen trädde i kraft mellan 500 och 600 hus iståndsatts med bidrag från staten. Bidrag överstigande
1 000 kronor — efter kriget förhöjt till 2 000 kronor — gavs till en början i form av ränte- och amorteringsfria län. Till säkerhet för lånet erhöll staten inteckning i fastigheten. Som villkor måste ägaren förbinda sig och senare ägare att hålla huset i gott skick. Försummade han detta hade staten rätt att på hans bekostnad låta reparera byggnaden. Dessa ”låne- og vedlikeholds- avtale” har sedan 1947 ersatts med ”fredningsavtale”. Enligt dessa har ägaren skyldighet att hålla byggnaden brandförsäkrad, varvid staten har förtursrätt i försäkringssumman till täckning av sina utgifter i samband med iståndsättningen. Byggnaden kan icke rivas utan nämndens medgi- vande.
Oslo-avdelningen av Foreningen til norske fortidsminnesmerkers bevaring har nyligen föreslagit att expropriationsrätt, där staten icke utnyttjar denna, skall gälla även för den herads— eller bykommun, där egendomen ligger. Egendom som exproprierats på detta sätt bör icke få avhändas utan nämn— dens samtycke. Bygningsnemnden har kraftigt understött detta förslag och samtidigt förordat vissa ytterligare ändringar, bl. a. av den paragraf i lagen, där det stadgas att underrättelse vid en ifrågasatt rivning av ett skyddat hus skall lämnas nämnden tre månader i förväg. Denna frist föreslås ändrad till sex månader, alltså i likhet med den danska lagen. Nämnden önskar vi- dare ett stadgande att meddelat tillstånd till rivning skall gälla endast under ett år och att fredningen därefter åter skall träda i kraft om rivning ej dess— förinnan ägt rum. Slutligen föreslås vissa bestämmelser som skall säker- ställa kvarblivandet i en skyddad byggnad av de fasta inventarierna. Även lösa inventarier som hör till en sådan byggnad skall kunna skyddas genom särskilt beslut.
Finland äger ännu inte någon motsvarighet till de övriga nordiska län- dernas lagar angående byggnadsskydd. Däremot finns en stadsplanelagstift- ning som tar sikte på att bevara hela stadspartier och som av denna anled- ning förtjänar uppmärksamhet. Bestämmelserna återfinnes i 1931 års stads— planelag och 1932 års byggnadsstadga. Den förra stadgar helt allmänt, att vid stadsplanens gestaltning bör ”skönhetsvården och kulturminnesmårken samt tilltalande landskapsbilder skyddas och bevaras”. Vad som därmed avses framgår av byggnadsstadgans & 83: ”Där befaras kan, att tillämp— ningen av bestämmelserna i denna stadga skulle med avseende å visst plan- lagt område vara ägnad att förvanska eller förstöra värdefulla kulturmin- nesmärken eller stadsdelens ålderdomliga prägel, må dylikt område i den ordning, som för stadsplanens antagande och fastställande är föreskriven, kunna förklaras för gammal stadsdel med de rättsverkningar nedan säges.”
Ett stadsområde förklaras för ”gammal stadsdel” av ministeriet för inrikes— ärenden efter förslag av stadsfullmäktige. För området utfärdas en bygg- nadsordning, antingen separat eller som komplement till den allmänna bygg- nadsordningen för staden. Den kan innehålla vittgående bestämmelser till
skydd för stadsbilden. I byggnadsordningen för Gamla Borgå föreskrives t. ex. att magistratens tillstånd skall inhämtas för varje åtgärd, som påver- kar stadsbilden eller byggnadsfasadens utseende, såsom utbyte av takbelägg- ningsmaterial, omfärgning, uppställande eller anbringande av stolpar, fästen, stöd eller armatur för luftledningar m.m., ävensom för anbringande av skyltar och därmed jämförliga anordningar på husvägg, hustak, stängsel o.s.v.
En svaghet är att de myndigheter, som handlägger och beslutar i ären- den rörande de gamla stadsdelarna, inte alltid kan förutsättas besitta erfor- derlig kulturhistorisk kompetens. Från kulturminnesvårdens sida är man därför angelägen om en sådan komplettering av byggnadsstadgan, att Arkeo- logiska kommissionen, som närmast motsvarar vårt riksantikvarieämbete, tillerkännes rätt att avge utlåtande i viktigare frågor.
Sedan åtskilliga år tillbaka föreligger ett förslag till Lag om fredande av kulturhistoriskt värdefulla byggnader i allmän och enskild ägo. Enligt de uppgifter som utredningen inhämtat finnes nu vissa utsikter att detta för— slag kommer att i en eller annan form genomföras.
Den ifrågasatta lagen avser att skydda kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader, som är minst hundra år gamla eller arkitektoniskt eller på annat sätt märkliga, jämte deras fasta inredning. Lagen skiljer mellan å ena sidan byggnader i statens ägo och å andra sidan sådana som innehaves av kom— mun, annat offentligt samfund eller enskild person. I detta sammanhang är det framför allt sistnämnda grupp som är av intresse. En särskild myn— dighet, kallad Fornminnesstyrelsen, efterträder enligt förslaget Arkeologiska kommissionen och skall uppgöra en förteckning över sådana byggnader, vilken fastställes av statsrådet. Ägarens medgivande är ej erforderligt. I för- teckningen skall för sig upptagas byggnader som bör betraktas som natio- nella minnesmärken. Förteckningen skall revideras vart tionde år. Även dessemellan kan dock tillägg göras till densamma.
Byggnader som är upptagna i förteckningen som nationella minnesmärken får icke rivas. Övriga förtecknade byggnader får rivas endast efter statsrå- dets beslut, då särskilt viktiga skäl gör detta nödvändigt.
I fråga om ombyggnad av skyddad byggnad eller därmed jämförbara åtgärder fastställes förslaget av statsrådet. För reparationer av mindre om- fattning är det tillräckligt, att fornminnesstyrelsens samtycke inhämtas. Om ett ombyggnadsförslag måste omarbetas för att tillgodose kulturhistoriska intressen och därigenom en betydande ökning av kostnaderna uppstår, kan enskild ägare erhålla bidrag härför av allmänna medel. En ägare som för- summar underhållet kan föreläggas att inom skälig tid utföra nödiga repa— rationer. Även i övrigt gäller här liknande bestämmelser som i de danska och norska lagarna.
En principiell nyhet i det finska lagförslaget är bestämmelserna rörande skydd av omgivning till en fredad byggnad. Sålunda kan en till byggnad
hörande park eller trädgård och annat byggnaden närmast omgivande om— råde skyddas i den utsträckning som fornminnesstyrelsen bestämmer. Stad— garna angående fredad enskild byggnad kan tillämpas även på grupper av kulturhistoriskt värdefulla byggnader såsom herrgårdsbyggnader med fly— gel— och ekonomibyggnader, kringbyggda gårdar, grupper av kyrkstallar och strandbodar m.m., vilkas kulturhistoriska värde är beroende av helhetens bevarande. Slutligen beredes fornminnesstyrelsen tillfälle att hos fullmäk— tige i stad eller köping göra framställning om att område med ålderdomlig prägel eller kulturhistoriskt värde förklaras för gammal stads— eller köpings- del såsom i byggnadsstadgan sägs. I den nämnd, som fullmäktige tillsätter för att uppgöra stadsplan och byggnadsbestämmelser för dylikt område, skall fornminnesstyrelsen utse en representant.
Om enskild ägare genom fredning åsamkas oskälig ekonomisk börda kan statsrådet bevilja antingen ett engångs- eller ett årligt bidrag för beva- randet av byggnadens kulturhistoriska värde. Staten må, där så befinnes lämpligt och eventuellt genom expropriation, kunna förvärva en skyddad byggnad, tillhörig offentligt samfund eller enskild ägare.
Byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande
ställning i Sverige
Historik
I direktiven för utredningen framhålles, att gällande svenska lagbestäm— melser har ringa effektivitet i fråga om skyddet av kulturhistoriskt märk- liga byggnader i enskild ägo. Vårt land har på detta område icke nått lika långt som grannländerna Danmark och Norge. I andra hänseenden kan emel— lertid den svenska byggnadsminnesvården åberopa sig på en mycket ålder- domlig tradition.
Av förordningar och instruktioner som utfärdades under 1600-talets förra del framgår, att tillsynen av kronans byggnader redan tidigt ansågs tillhöra såväl centrala som lokala myndigheters åligganden. I kammarordningen den 14 oktober 1618 föreskrevs sålunda, att ”medh Cronones Byggningar skal således tillgå att hwar Ståtthållare medh Cronones Byggemestere i tijdh öfwerslår, hwadh som nödtorfteligen behöfwes till att hålla Slott och gårdar så och fästningarne wedh macht”. Ståthållarna i rikets olika delar tillhölls också direkt att ”bolla Slotten, st och gärder, medh nörtofftigh bygg- ningh widh machtt”. I den första allmänna landshövdingeinstruktionen den 8 januari 1635 upptages vården av ”Cronones Godz, Landh, Lhän, Jordh, Gårdar, ägor—__” såsom ett av landshövdingens åligganden. Vården av kronans byggnader utvidgades och förbättrades efterhand genom till- sättandet av hovarkitekter. Ett viktigt steg togs 1697, då Nicodemus Tessin d. y. utnämndes till överintendent över alla kungliga ”Slott, Huus, Trägår- dar och Byggnader”. Denna utnämning är det första ledet i den utveckling, som ledde till inrättandet av överintendentsämbetet, vilket i sin tur omor- ganiserades till den nuvarande byggnadsstyrelsen. Den verksamhet, som be- drevs enligt här berörda instruktioner och förordningar, var i främsta rum- met praktiskt betingad, men den kom givetvis också att få betydelse för bevarandet av gamla byggnader. Å andra sidan hade man vid denna tid ännu icke någon klar uppfattning av byggnadsverkens rent antikvariska värden, varför sådana värden i allmänhet icke särskilt uppmärksammades vid ombyggnader och restaureringar.
Det tidigaste dokumentet av intresse för byggnadsminnesvårdens rent antikvarisk-historiska linje är 1666 års ”Placat och Påbudh om Gamble Mo- numenter och Antiquiteter i Rijket”. Bland de grupper, som enligt detta pla—
kat skulle skyddas, befann sig ”store Borger, Skantzar och Steenkumbel”, vilka utgjorde minnesmärken över våra forna kungar och andra rikets stor- män. Vid denna tid hyste man stort intresse för sådana anläggningar som kunde förbindas med landets utveckling till stormakt och med betydande historiska gestalter.
Det skulle däremot dröja relativt länge, innan någon uppmärksamhet ägnades åt gammal bebyggelse för dess egen skull. Icke heller förordningen av 1776 ”angående hwad hädanefter wid publique byggnader kommer att iakttagas” beaktar sålunda byggnadsverkens rent antikvariska värden. Dess tillämpning ankom på det 1772 grundade överintendentsämbetet. Den redan 1630 skapade riksantikvarieinstitutionen hade efter hand kommit att taga befattning med ruiner men hade ingen eller föga kontakt med skötseln av de i bruk varande offentliga byggnaderna. Vitterhets—, historie- och antikvitets- akademien blev emellertid efter sin omorganisation 1786 officiell instans bl.a. för historiska minnesmärken, såsom värdefulla äldre byggnadsverk etc. I praktiken kom akademien i detta avseende främst att intressera sig för ruiner av slott, borgar, kyrkor och andra kategorier, vilka redan 1666 hade betraktats som fornminnen och som sedermera ånyo upptogs i 1828 års fornvårdsplakat. Vissa gamla byggnader, som icke tillhörde någon av dessa kategorier men som ägde speciell historisk anknytning, kunde emellertid nu också påräkna det allmännas uppmärksamhet. Detta gällde exempelvis Gustav Vasa—minnena i Dalarna, dvs. Isala lada, Utmelandskällaren och Ornässtugan, vilkas skötsel anförtroddes åt överintendentsämbetet. Efter hand etablerades en samverkan mellan överintendentsämbetet och akade- mien i fråga om den offentliga byggnadsminnesvården, varvid ämbetet representerade de arkitektoniska och praktiska synpunkterna, medan akade- mien företrädde de antikvariska.
Nästa steg på vägen mot tillvaratagandet av antikvariska värden hos våra äldre byggnadsverk togs 1867, då en ny fornminnesförordning trädde i kraft. Denna fick emellertid icke någon större betydelse för omsorgen om profana byggnader än 1828 års fornvårdsplakat hade haft; dess huvudsak— liga betydelse i fråga om byggnadsminnesvården låg i betonandet av de antikvariska synpunkterna på församlingskyrkornas vidmakthållande.
Det första uttrycket för en modernare syn på här förevarande fråga åter- finns i en av konstakademien 1902 avlåten skrivelse till Konungen, där de rådande förhållandena på restaureringsområdet utsattes för hård kritik och krav framfördes på en förbättrad och utvidgad byggnadsminnesvård. Bland byggnadsminnesmärken nämnes här för första gången i vårt land anläggningar av alla kategorier, kyrkor och profanhus, byggnadsverk i all- män och privat ägo. Beträffande sistnämnda grupp förutsåg akademien, att äganderättsfrågorna kunde komma att vålla svårigheter. Akademien Vågade dock hoppas, att det för vår gamla konst och kultur så behjärtansvärda ändamålet också i så måtto skulle vinna uppmärksamhet, att även ur ekono-
misk synpunkt kunde finnas en utväg till ordnade förhållanden härutinnan. Enligt akademien borde en systematisk förteckning upprättas över landets alla gamla hyggnadsminnesmärken, vilka härigenom skulle förklaras inregi— strerade såsom "historiska monument” och vederbörligen skyddas.
I två särskilda yttranden över denna skrivelse vände sig vitterhetsakade- mien och riksantikvarien mot tanken på en registrering, emedan man ännu icke hade möjlighet att uppgöra en något så när fullständig förteckning över landets värdefulla byggnader. Man skulle döma de byggnader, som icke vore upptagna i förteckningen, till en säker undergång, eftersom vederbö- rande ägare skulle anse sig ha rätt att behandla dem efter gottfinnande. Be— träffande privatägda hus kunde akademien icke inse, att de efter de i vårt land gällande rättsprinciperna kunde ställas under laga skydd utan ingrepp i äganderätten. Det enda botemedlet låge däri, att man sökte hos allmän— heten allt djupare ingjuta insikten, att de gamla minnesmärkena vore dyr-v bara och därför måste bevaras.
Konstakademiens skrivelse remitterades även till överintendentsämbetet,. som gjorde frågan till föremål för ingående utredning men dock icke avgav något direkt yttrande i ärendet. Spörsmålet togs emellertid upp i en fram-' ställning den 7 april 1914 rörande ämbetets omorganisation och beaktades även i det förslag, som den 1 november 1915 avgavs av de sakkunniga, vilka tillkallats för att utreda frågan om nämnda omorganisation.1 De sakkun- niga föreslog omfattande åtgärder i syfte att effektivisera bl.a. den statliga byggnadsminnesvården. Så borde en förteckning upprättas över statliga hyggnadsminnesmärken, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnär- ligt värde borde tillförsäkras särskild vård. Denna vård borde anförtros åt överintendentsämbetet, varvid samverkan med vitterhetsakademien eller riksantikvarieämbetet borde äga rum i antikvariska och allmänt kulturhi- storiska frågor. Dessutom borde emellertid i ett större register samman- föras även icke-statliga byggnadsverk av sådant värde, att de borde ställas under laga skydd. Upprättandet av ett sådant register måste emellertid enligt de sakkunnigas mening bli beroende av frågan om ordnandet av forn— minnesvärden i allmänhet.
Konstakademiens ovannämnda framställning ledde visserligen icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, men kravet på en effektiviserad byggnadsmin— nesvård återkom, bl.a. i här ovan refererade form. Det beaktades vidare i ett inom vitterhetsakademien 1912 uppgjort förslag till en ny författning. rörande fornminnesvården. där även frågan om privatägda byggnader rönte en positiv behandling. Detta förslag medförde dock icke någOn förändring av gällande författningar. I andra avseenden uppnåddes däremot några år se- nare påtagliga förbättringar. När sålunda överintendentsämbetet på grund-- val av den ovan nämnda utredningens förslag 1917 omorganiserades till ett
1Betänkande angående omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet. m.m., Stockholm 1915.
modernt ämbetsverk, byggnadsstyrelsen, inrättades där en byrå för hand- läggning av frågor rörande byggnader av kulturhistoriskt värde. Av stor betydelse blev också tillkomsten av 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet, där bl.a. bestämmelser rörande vården och förtecknandet av de statliga byggnadsminnesmärkena är in— tagna. Denna nya författning förutsatte ett intimt samarbete mellan bygg- nadsstyrelsen och riksantikvarien. Den sistnämnde erhöll ett sakkunnigt biträde för handläggning av ärenden rörande byggnadsminnesvården m.m. Härigenom lades grunden till den nuvarande avdelningen för byggnadsmin- nesvård inom riksantikvarieämbetet.
År 1921 framlade den 1913 tillsatta fornminneskommittén ett betän- kande med förslag bl.a. till omorganisation av fornminnesvården i riket.1
I fråga om byggnadsminnesskyddet föreslog kommittén en med erforder- i liga rättsverkningar förbunden obligatorisk registrering av de kulturhisto- j riskt märkligaste byggnaderna i landet. Sådan byggnad, som tillhörde kom- mun eller landsting, skulle ej få avyttras, rivas, flyttas, tillbyggas, förändras 1 eller repareras utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Beträffande byggnad tillhörig i annan än kommun eller landsting skulle registreringen innebära förbud för ägaren att utan riksantikvariens tillstånd vidtaga åtgärder, som kunde medföra byggnadens undergång eller skadande. Förbudet skulle dock endast gälla en viss tid från det anmälan gjorts hos riksantikvarien.
Då fornminneskommitténs betänkande icke föranledde någon ändring av bestående former, hemställde vitterhetsakademien, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en ny utredning rörande kulturminnesvården i riket. Ifråga- varande utredning igångsattes 1930. De tillkallade sakkunniga — kultur- minnesvårdssakkunniga — avgav under åren 1936—38 sitt betänkande i tre olika etapper med förslag bl.a. till ny lagstiftning rörande fornminnes- och kulturminnesvården.a Dessa förslag godtogs i allt väsenligt av 1942 års riksdag. Nu tillkom bl. a. en lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga bygg- nader, vilken helt saknade motsvarighet i äldre författningar. Frågan om vår- den av värdefulla byggnader i enskild ägo hade tidigare diskuterats i olika sammanhang, bl.a. av konstakademien i dess ovan berörda framställning 1902. Den 1942 antagna lagen utgjorde det första praktiska resultatet av dessa diskussioner och överväganden. Kulturminnesvärdssakkunniga hade emellertid icke funnit sig böra föreslå föreskrifter, som skulle ge staten befo- genhet att begränsa en enskild ägares bestämmanderätt över sin byggnad. Kungl. Maj:t anslöt sig i propositionen i ämnet till de sakkunnigas uppfatt- ning, vilken också riksdagen accepterade. Den ifrågavarande lagen kom sålunda visserligen att erbjuda möjligheter till laga skydd även av byggna-
1Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården, I—II (SOU 1922: 11), Stockholm 1922.
2Betänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning m.m. (SOU 1938: 60), Stockholm 1938.
der i enskild ägo, men den konstruerades på sådant sätt, att dess tillämp- ning gjordes beroende av ägarens medgivande.
Vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader har också främjats av nya bestämmelser i den ecklesiastika boställslagstiftningen (1940) och framför allt i byggnadslagstiftningen. Här må erinras om 1931 års byggnadsstadga, där byggnadsnämnds skyldighet att vaka över byggnader av konstnärlig eller historisk betydelse och över miljön omkring dessa kommer till klart uttryck. Den nya byggnadslagstiftningen av 1947 innehåller flera viktiga föreskrifter av betydelse för byggnadsminnesvården. I fråga om dessa såväl som beträffande annan gällande lagstiftning inom berörda område hänvisas till redogörelsen i följande kapitel.
Gällande bestämmelser och deras verkningar
Fornminneslagen och föreskrifterna för det offentliga byggnadsväsendet innehåller noggranna skyddsbestämmelser för byggnader som har karaktä- ren av fast fornlämning, för byggnadsminnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende och för kyrkor, som av församling stadig- varande användes, jämte till dem hörande anläggningar. I den ecklesiastika boställsordningen och tillämpningsbestämmelserna till denna är intagna de- taljerade stadganden till skydd för prästgårdarnas kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för det offentliga byggnadsväsendet lämnar vidare ett mera allmänt skydd åt icke-statliga byggnadsminnesmärken under menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning. Byggnadslagen, byggnads- stadgan och expropriationslagen innehåller vissa bestämmelser till skydd även för sådan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som icke tillhör någon av ovan nämnda kategorier.
De berörda lagarna och förordningarna möjliggör icke något ingripande med ovillkorlig verkan i fråga om andra byggnader än sådana, som genom stadgandena i fornminneslagen, föreskrifterna för det offentliga byggnads- väsendet och den ecklesiastika boställslagstiftningen uttryckligen är tillför- säkrade dylikt. Jämlikt bestämmelserna i 1942 års lag om skydd för kultur- historiskt märkliga byggnader kan sådant ingripande dock ske i fråga om byggnader, som icke tillhör nyssnämnda grupper, men endast under förut— sättning att ägaren medgivit registrering enligt nämnda lag.
I det följande meddelas i form av utdrag ur författningstexten de väsent- ligaste av de ovan omnämnda bestämmelserna. Till dessa utdrag fogas de kortfattade kommentarer, som på denna punkt av framställningen kan anses erforderliga för bedömningen av de olika stadgandenas praktiska betydelse.
Fornminneslagen reglerar skyddet av fasta fornlämningar av alla slag. Den innehåller därjämte bestämmelser om fornfynd. Här återges de delar av lagen, vilka är av särskild betydelse för skyddet av vissa grupper av bygg- nadsverk.
1 5.
Fasta fornlämningar, bevarande minnet av färderneslandets tidigare inbyggare, äro ställda under lagens hägn.
Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.
Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.
2 %. Fasta fornlämningar äro: övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna tider eller lämningar därav; lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider;
3 5.
Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.—___——————————————————
Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation, äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare fast- ställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställning härom, skall fram- ställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt om stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen bereda riksanti- kvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall i övrigt sörja för fullständig ut- redning i ärendet.
4 %. Länsstyrelsen äger meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att be— vara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må jämväl avse områden som icke enligt 3 5 hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång av någon bety- delse.
Bestämmelser rörande dels undersökning, skydd och vård av fast forn- lämning, dels tillstånd att rubba, förändra eller borttaga sådan återfinns företrädesvis i 5 och 6 55. Enligt 6 & må tillstånd av sistnämnda slag med- delas, om fornlämningen medför hinder eller olägenhet, som ej står i rim-
ligt förhållande till dess betydelse. I alla här berörda frågor är riksantikva- rieämbetet beslutande myndighet.
Fornminneslagen kan generellt tillämpas på alla lämningar av byggnads- verk tillhörande de i 2 & uppräknade kategorierna, dvs. på hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av nyssnämnda kategorier utan att äga karak- tären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves att den är över— given. Denna begränsning medför att skyddet av kulturhistoriskt märkliga byggnader, vilka har värde även ur praktisk synpunkt, med visst —— nedan nämnt — undantag blir beroende av möjligheterna att på dem tillämpa andra skyddsbestämmelser än de i fornminneslagen angivna.
En ödekyrka, dvs. en kyrka som av församlingen en gång lämnats utan vård och som icke i vederbörlig ordning ånyo tagits i bruk av församlingen för ordinarie gudstjänster, skyddas enligt fornminneslagen. I fråga om byggnader i allmän ägo kan i tveksamma fall genom överenskommelser med vederbörande myndigheter bestämmas, huruvida byggnaderna bör betraktas som fasta fornlämningar eller huruvida det skydd, som de på grund av sitt antikvariska värde kräver, bör tillförsäkras dem genom tillämpning av andra ifrågakommande bestämmelser. Det är förenat med större svårigheter att be— reda skydd åt byggnader i enskild ägo, vilka visserligen har sitt främsta värde som minnesmärken men dock icke kan formellt inordnas under be— greppet fasta fornlämningar, emedan de icke är ”övergivna”.
Då det långt övervägande flertalet av landets kulturhistoriskt märkliga profanbyggnader alltjämt är i bruk och sålunda ej hänförbara till fasta forn- lämningar, kan endast en ringa del av dessa byggnader tillförsäkras skydd enligt fornminneslagen.
Det förekommer att medeltida bostadshus, som för länge sedan förlorat sin ursprungliga funktion, står kvar i senare utbyggda gårdsanläggningar, där de numera utnyttjas som magasin e.d. Icke ens om deras underhåll helt försummas, kan sådana hus betraktas som fasta fornlämningar, så länge de användes. Den enda utvägen att skapa bestående skydd åt hus av denna kategori är en frivillig registrering enligt lagen om skydd för kulturhisto— riskt märkliga byggnader.
Undantag från regeln att ett byggnadsverk skall vara ”övergivet” för att kunna räknas som fast fornlämning utgör den i 2 & nämnda gruppen ”märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider”. Fornminneslagen kan sålunda tillämpas på gamla brobyggna— der, även om dessa ingår i det allmänna vägnätet och underhålls av väg- väsendet. Trots tillmötesgående från vägmyndigheternas sida har det emel- lertid i många fall visat sig svårt att hindra rivning eller ombyggnad av kul- turhistoriskt märkliga broar på sådana punkter, där broförbindelserna måste tillfredsställa moderna krav.
Enligt fornminneslagen kan riksantikvarieämbetet lämna tillstånd att ändra eller borttaga fast fornlämning, om denna medför hinder eller olägen- het, som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Enligt vad erfaren- heten visat, har stadgandet, i vad det avser byggnadsverk, fått betydelse främst vid handläggningen av ärenden rörande broar. Formuleringen av 6 5 är dock så restriktiv, att byggnad, vilken har karaktären av fast forn— lämning, måste anses vara tillförsäkrad ett mycket betryggande skydd.
Tillämpningsbestämmelser till lagen om fornminnen
7 5. Vad i lagen om fornminnen stadgas om riksantikvarien skall i stället gälla bygg- nadsstyrelsen, såvitt angår vården av byggnadsminnesmärken som stå under dess direkta förvaltning.
I den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över staten tillhöriga bygg- nadsminnesmärken ingår bland de byggnader, som står under byggnadssty- relsens förvaltning, en grupp byggnadsverk, som har karaktären av fasta fornlämningar (Bohus fästning, Läckö slott m.fl.). Ovan citerade paragraf innebär i praktiken, att dessa fasta fornlämningar vårdas på samma sätt som övriga byggnadsminnesmärken under byggnadsstyrelsens förvaltning. Samråd med riksantikvarieämbetet äger rum i den ordning, som stadgats för byggnadsminnesmärken.
Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet den 26 nov. 1920 (nr 744)
Kungörelsen innehåller bl.a. följande bestämmelser av särskild vikt för vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
16 &. Byggnader, som stå under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning, böra omsorgsfullt vårdas och underhållas.
17 %.
Anträffas i byggnad, som i 16 % sägs, vid arbete eller eljest, anordning eller läm- ning av kulturhistoriskt intresse, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos byggnadsstyrelsen, som gemensamt med riksantikvarien vidtager härav påkallad åtgärd.
18 &.
Är byggnadsverk, som i 16 % sägs, på grund av kulturhistoriskt eller konsthisto- riskt värde att betrakta såsom minnesmärke, tillkommer det myndighet eller me- nighet eller annan, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att vid vården av detta taga särskild hänsyn till dess berörda egenskap.
I sådant avseende bör givas akt därpå, att förändring av byggnadsminnesmärke göres endast, såvida den är att anse såsom nödvändig, samt i förekommande fall
utföres så, att byggnadens värde ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke förringas. Närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmär— ken, som här avses, utfärdas av byggnadsstyrelsen och riksantikvarien gemensamt. Inseende över att dylika minnesmärken lämpligen underhållas och vårdas ut- övas av byggnadsstyrelsen, såvitt avser byggnadsminnesmärken av kulturhisto- riskt värde i samarbete med riksantikvarien.
20 5.
Kungl. Maj:t betämmer, på förslag av byggnadsstyrelscn och efter övriga veder- börande myndigheters hörande, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndig- hets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående byggnadsverk skola, med hänsyn till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad omvårdnad.
Byggnadsstyrelsen skall föra fullständig förteckning över dessa byggnadsmin- nesmärken.
21 5.
Byggnadsminnesmärke, varom i 20 & förmäles, eller dess inredning må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas eller användas till ändamål, var- igenom dess kulturhistoriska eller konstnärliga värde förminskas.
Ej heller må tillbyggnad, förändring eller reparation av sådant byggnadsverk eller dess inredning verkställas eller på ett för arbetets utförande bindande sätt förberedas, innan förslag härtill blivit gillat, då fråga är om åtgärd jämförlig med nybyggnad, av Kungl. Maj:t och i övriga fall av byggnadsstyrelsen efter samråd med riksantikvarien.
Kungörelsen reglerar skyddet och värden av de statliga byggnader, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts beslut förklaras för byggnadsminnesmärken. En av byggnadsstyrelsen utgiven tryckt förteckning1 över dessa byggnader under- lättar kontrollen av deras skötsel. Tillämpningen av skyddsbestämmelserna torde fungera tillfredsställande, även om vissa svårigheter stundom kan uppstå till följd av att de olika förvaltningsmyndigheterna icke äger till— gång till kulturhistorisk sakkunskap vid den lokala bedömningen av aktuella reparationer eller andra åtgärder. Samarbetet mellan byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet i frågor rörande statliga byggnadsminnesmärken av kulturhistoriskt värde skapar garantier för en betryggande behandling av dessa frågor även ur rent antikvarisk synpunkt.
I fråga om skyddet av de talrika icke—statliga hyggnadsminnesmärken, som står under menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning, är föreskrifterna icke direkt bindande. Stadgandena i 18 5 om byggnader, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde är att betrakta som minnesmärken, gäller visserligen även denna kategori, men den är till skill— nad från den statliga gruppen icke fixerad till sin omfattning. De i nämnda
1Förteckning över byggnadsminnesmärken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 jan. 1935, Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 4, Stockholm 1938.
paragraf ingående delarna av bestämmelserna om tillsyn m.m. av bygg— nadsminnesmärke har för övrigt närmast karaktären av allmänna anvis— ningar. De lokala förvaltningsorganen bedömer i stort sett själva, huruvida och på vad sätt anvisningarna skall bli vägledande för behandlingen av aktuella byggnadsfrågor. Där stadsarkitekt är anställd eller där byggnads- nämnd i annan ordning åtnjuter biträde av arkitekt, torde det finnas förut— sättningar att uppmärksamma de kulturhistoriska värdena, men även i dessa fall kan det med gällande bestämmelser ofta vara svårt att hävda dessa värden gentemot praktiska och ekonomiska krav. Där det lokala för— valtningsorganet icke regelbundet samarbetar med arkitekt är riskerna i dessa hänseenden givetvis större.
Kungörelsen innehåller ett avsnitt med särskilda bestämmelser rörande kyrkor m.m. Här stadgas bl.a. följande. .
33 %.
Kyrka, kapell, gravkor, begravningskapell, klockstapel, församlingshus eller till dylik byggnad hörande fristående fast minnesmärke eller särskild byggnad, såsom fristående torn, portal eller kyrkogårdsmur, må icke utan Kungl. Maj:ts med- givande användas till annat ändamål eller överlåtas.
Byggnad, varom i första stycket förmäles, eller till densamma hörande inred- ning må ej heller i sin helhet eller delvis rivas, flyttas eller förändras eller bin- dande förberedelser till sådan åtgärd vidtagas, med mindre tillstånd därtill med- delats, i fråga om med nybyggnad jämförlig förändring av kyrka eller kapell, av Kungl. Maj:t och i övriga fall av byggnadsstyrelsen, efter samråd, där ärendets beskaffenhet därtill föranleder, med riksantikvarien. Uppstå mellan byggnadssty- relsen och riksantikvarien olika meningar, skall dock frågans avgörande alltid hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Dessa föreskrifter innebär, att såväl själva kyrkorna som med dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar är tillförsäkrade ett omfat- tande och i detalj reglerat skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Som ovan nämnts kompletteras dessa föreskrifter i fråga om ödekyrkor med bestäm- melserna i fornminneslagen. Kapell eller kyrksalar, vilka ingår i statliga hyggnadsminnesmärken, är skyddade i den ordning, som är gällande för dessa minnesmärken. I lag bestämt skydd saknar endast sådana kyrkliga byggnader eller lokaler, som tillhör enskild ägare och som icke heller är av sådan natur att de är underkastade fornminneslagens bestämmelser. Frikyrkoförsamling och stiftelse är ur här förevarande synpunkt att anse som enskilda ägare.
Ecklesiastik boställsordning den 30. augusti 1932 (nr 400)
De för skyddet och värden av prästgårdarnas kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse viktigaste bestämmelserna härrör väsentligen från förändringar
och tillägg till den ecklesiastika boställsordningen enligt lag den 23 juli 1940 med tillhörande tillämpningsbestämmelser (nr 733 och 734). Här återges de betydelsefullaste avsnitten.
32 &.
Boställsnämndens beslut i fråga om ny prästgårds anordnande så ock om utfö- rande av sådana arbeten berörande hus eller annan anläggning å redan förefintlig prästgård, vilka kunna från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt anses vara av betydelse för prästgårds inre eller yttre byggnadskaraktär, skall för att vinna bindande kraft underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse.
Tillämpningsbestämmelserna
1 5. Vid varje byggnadsföretag å prästgård———skola i tillämpliga delar iaktta- gas de bestämmelser, som finnas meddelade i %% 1—19 kungörelsen den 26 novem- ber 1920, nr 744, med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.
2 %. Föreligger för boställsnämnds behandling förslag till byggnadsföretag, som i 1 % detta kapitel sägs, och är ej fråga allenast om sådant arbete för det löpande underhållet, vars utförande varken från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt ändrar prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär, skall boställsnämnden, innan den beslutar företagets utförande, med eget förberedande utlåtande över förslaget hänskjuta detta till länsarkitekten för yttrande. ———
3 5.
1. Avser till länsarkitekten jämlikt 2 5 här ovan remitterat förslag byggnads- företag å redan förefintlig prästgård, skall länsarkitekten vid besvarandet av bo— ställsnämndens remiss giva för nämnden uttryckligen tillkänna, huruvida han finner byggnadsföretaget från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt vara av be- tydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär. Innan länsarkitekten lämnar boställsnämnden sådant besked, skall han, såframt omständigheterna där- till föranleda, hava i ärendet hört vederbörande landsantikvarie. Har länsarki- tekten funnit byggnadsföretaget äga betydelse, som nyss sagts, skall han till bo— ställsnämnden tillika _— efter saklig granskning av förslaget och, där företaget berör hus eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde, i samråd med lands- antikvarien — avgiva det yttrande, vartill granskningen må giva anledning.
2. Har länsarkitekten förklarat byggnadsföretaget äga betydelse, som i 1 mom. sägs, eller finner boställsnämnden ändock sådant fall vara för handen, skall—__— boställsnämndens beslut om företagets utförande underställas stiftsnämndens pröv- ning och fastställelse.
4 5. 1. Finner stiftsnämnden beslut, tvilket jämlikt 32 & tredje stycket ecklesiastik boställningsordning underställts nämnden, därtill giva anledning, skall nämnden i ärendet inhämta utlåtande av byggnadsstyrelsen.
Den i 1 & tillämpningsbestämmelserna givna hänvisningen till föreskrif- terna rörande det offentliga byggnadsväsendet innebär i praktiken bl.a., att fråga, i vilken stiftsnämnden begärt byggnadsstyrelsens yttrande och vilken är av betydelse ur kulturhistorisk synpunkt, av byggnadsstyrelsen hand- lägges i samråd med riksantikvarieämbetet.
Av stor betydelse är lagens och tillämpningsföreskrifternas stadganden om vad som är att iakttaga vid byggnadsföretag på prästgård. Innan 1940 års förändrade och utbyggda författningar trädde i kraft, hade boställs— nämnden så gott som oinskränkt befogenhet att fastställa förslag till sådana företag. Den nu gällande bestämmelsen, att stiftsnämnden skall pröva före— tag, som berör prästgårds kulturhistoriska och estetiska värden, innebär i jämförelse med tidigare stadganden en väsentlig ökning av skyddet för dessa värden. Bestämmelserna om länsarkitektens och landsantikvariens medverkan vid handläggningen av byggnadsärenden rörande prästgårdar är av stort intresse. Sakkunniga instanser inkopplas därigenom på ett tidigt stadium utan obligatorisk hänvändelse till centrala myndigheter.
En viktig inskränkning i den ecklesiastika boställslagstiftningens verk- ningar ligger däri, att 1940 års skärpta bestämmelser till skydd för de kul- turhistoriska värdena avser endast prästgård (boställe för innehavare av prästerlig tjänst) men icke löneboställe (boställe för prästgårdsjordens ar— rendator). Vidare gäller stadgandena endast byggnader, vilka är insynade som laga hus. De är sålunda icke tillämpliga på utsynade hus, icke ens om dessa ägs av pastoratet eller församlingen.
En annan betydande inskränkning är att bestämmelserna äger giltighet endast så länge prästgård förblir laga prästboställe. Om den upphör att fylla denna funktion, bortfaller sålunda det skydd anläggningen tidigare varit tillförsäkrad. Fråga om att upphäva prästgårds egenskap av laga boställe behöver enligt den ecklesiastika boställsordningen icke underställas de kul- turminnesvårdande myndigheternas prövning. I praktiken får dessa dock icke sällan tillfälle att yttra sig även i sådana ärenden.
Byggnadslagen och byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 385 och 390)
l byggnadslagen har intagits följande bestämmelser av särskild betydelse bl.a. för byggnadsminnesvården.
86 %.
Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhål- landen eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, äger Ko- nungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrel- sens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.
Denna paragraf ingår i de för stad gällande bestämmelserna. I 122 5 åter- finns samma bestämmelser för landsbygden med den formella skillnaden, att det ankommer på länsstyrelsen att meddela här avsett förbud.
Förordnande enligt 86 och 122 55 meddelas i allmänhet icke utan att ytt- rande först inhämtats av sakkunnig myndighet eller sammanslutning. Be— greppet historisk bebyggelse innefattar även byggnadsverk av kulturhisto— riskt intresse.
De i byggnadslagen givna bestämmelserna om byggnadsförbud inom vissa områden, som äger betydelse med hänsyn bl.a. till förekomsten av kultur— historiskt värdefull bebyggelse, har skapat nya möjligheter att skydda kul— turhistoriska miljöer. I vilken grad dessa bestämmelser vinner tillämpning i praktiken är emellertid beroende av byggnadsnämndens intresse och initia— tiv. Hittills har tillämpningen varit ganska begränsad. Bestämmelserna utgör dock ett viktigt instrument att reglera bebyggelsen i grannskapet av kulturhistoriskt värdefulla anläggningar inom områden, som icke ingår i stads— eller byggnadsplan.
Byggnadsstadgan innehåller bl.a. här återgivna bestämmelser av princi— piell betydelse för byggnadsminnesvården. I citaten ur 26 och 157 55 har uteslutits de inledande generella föreskrifterna, vilka bildar bakgrund för de återgivna speciella stadgandena.
26 &. Vid uppgörande av stadsplan skall tillses, att————intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses
17) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder samt sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller sär- egna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas och be- varas samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;
Enligt 117 5 skall vid uppgörande av byggnadsplan i tillämpliga delar gälla bl.a. de i 26 & meddelade bestämmelserna om stadsplan.
157 5.
Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas————intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses,
8) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader eller om- råden ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;
De centrala myndigheterna bevakar byggnadsminnesvårdens intressen vid behandlingen av planförslag som skall underställas Kungl. Maj:t för fastställelse. I fråga om byggnadsplaner och Vissa smärre stadsplaneänd- ringar, där fastställelse sker genom länsstyrelsen, ankommer det på läns—
arkitekten — i förekommande fall i samråd med landsantikvarien — att tillvarataga byggnadsminnesvårdens synpunkter. I vissa fall inhämtas på länsarkitektens eller landsantikvariens förslag yttrande från de centrala myndigheterna, innan länsstyrelsen avgör ärendet.
Bland de för byggnadsnämnd gällande bestämmelserna bör i förevarande sammanhang följande avsnitt särskilt observeras.
5 5. Byggnadsnämnden åligger bl.a.:
8) att, om beträffande visst område förordnande enligt 86 & byggnadslagen ————finncs erforderlig(t), anmäla förhållandet hos länsstyrelsen;
82 5.
Byggnadsnämnden skall vaka över att byggnad av historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värde icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannska- pet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig den- samma.
Finner byggnadsnämnden vid prövning av frågan om byggnadslov anledning till farhåga i det i första stycket avsedda hänseendet, har byggnadsnämnden att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.
103 %.
2 mom. Byggnadsnämnden åligger bland annat:
4) att till länsstyrelsen jämväl anmäla, därest mark, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, finnes böra för framtiden särskilt skyddas på grund av natur- skönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk, kulturhistorisk eller estetisk synpunkt värdefull bebyg- gelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken;
Föreskrifterna i 82 5 är tillämpliga inom områden, där byggnadsnämnd skall meddela byggnadslov. De har närmast karaktär av allmänna anvis— ningar. Byggnadsnämndens resurser att åstadkomma skydd för kulturhisto- riskt värdefull bebyggelse är därför begränsade. Nämnden har visserligen möjlighet att öva inflytande på sättet att förändra en befintlig byggnad och på gestaltningen av en angränsande nybyggnad, men den kan icke hindra riv- ningen av ett hus, som icke är skyddat genom andra bestämmelser.
Stadgandena om byggnadsnämndens skyldighet att vaka över kulturhisto- riskt värdefulla byggnader och deras grannskap uppfattas i praktiken mycket olika på skilda håll. I varje fall blir det byggnadsnämndens bedöm— ning av värdet hos en byggnad eller ett stadsparti, som avgör, huruvida byggnadsstyrelsens yttrande i en viss fråga kommer att inhämtas. Även om så sker, kan de centrala myndigheternas mening i allmänhet tillkännages
endast som en rekommendation i viss riktning. Antalet ärenden av denna art, som underställs dessa myndigheters prövning, visar likväl en successiv stegring. Detta torde sammanhänga med det ökade intresset för äldre värde— full bebyggelse överhuvudtaget och med såväl stadsarkitekternas som de ledande kommunalmännens alltmera positiva inställning till bevarandet av sådan bebyggelse.
Lag om expropriation den 12 maj 1917 (nr 189)
Om kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad ej kan bevaras på annat sätt, kan expropriation ifrågakomma. I samband med 1942 års fornminnes— lagstiftning intogs i Lag om expropriation den 16 maj 1917 följande bestäm- melser rörande bl.a. kulturhistoriskt märklig byggnad (lag den 12 juni 1942).
1 %. Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropria- tion, om Konungen prövar det nödigt:
12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synner- ligen märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erfor- derligt utrymme däromkring;
Fråga om expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad eller fast fornlämning eller om expropriation av mark omkring sådan byggnad eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryg— gande sätt ansvara för egendomen.
Genom expropriation överflyttas ansvaret för byggnadens bevarande på den myndighet eller institution, till vars förmån expropriationen sker. I praktiken är emellertid möjligheterna att tillgripa expropriation begränsade, eftersom detta tillvägagångssätt är omständligt och kräver tillgång till pen- ningmedel. Sådana står icke till de kulturminnesvårdande myndigheternas förfogande utan måste anskaffas särskilt för varje tillfälle. Vid bedömandet av frågor om expropriation får givetvis hänsyn tagas till möjligheterna av att finna en lämplig form för byggnadens bevarande, sedan denna expro- prierats. Vidare måste de framtida underhållskostnaderna kunna bestridas i sådan ordning, att det allmännas utgifter för byggnaden ej blir alltför betungande. Expropriation av skäl, varom här är fråga, har icke förekommit i något fall, sedan de den 12 juni 1942 i expropriationslagen intagna bestäm- melserna härom trädde i kraft.
Lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader den 12 juni 1942 (nr 354)
Då denna lag är av särskild betydelse för frågan om beredande av ökat skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, återges den här i sin helhet.
1 5.
Till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring, må särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter) meddelas i enlighet med vad nedan stadgas.
2 5.
Ansökan om meddelande av skyddsföreskrifter göres hos länsstyrelsen. Sådan ansökan skall innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens ägare, beskrivning av byggnaden samt förslag till bestämmelser som lämpligen böra meddelas.
Vid ansökan som göres av annan än fastighetens ägare skall fogas skriftligt medgivande av denne. Övergår fastigheten, sedan ansökningen ingivits, till ny ägare, vare det ej hinder för bifall. Är byggnaden ej att hänföra till fast egendom, skall med avseende därå i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om fastighet så länge byggnaden må bibehållas å platsen.
Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i lagen sägs om fastighets ägare gälla innehavaren.
3 5.
Ansökan som i 2 & sägs må avse:
1. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras;
2. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt;
3. att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 % sägs ej må utan riksantikvariens samtycke bliva föremål för väsentlig förändring;
4. att, därest åtgärd som ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke, riksantikvarien må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller området i förutvarande skick, om detta kan ske;
5. att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig åtgärd därför; och
6. att kostnaden för åtgärd som under 5 sägs skall gäldas av ägaren, om det ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna i övrigt är oskäligt.
Sökande är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller flera av nämnda punkter.
4 5. Om inkommen ansökan skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsdo- maren. Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller utmät— ning eller enligt 11 kap. 2 & jordabalken för fordran, må, där fastigheten seder—
mera säljes i den ordning som om utmätt fast egendom är stadgad, innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka, att fastigheten ut- bjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna med- föra; och förfares därvid som om nämnda inskränkning utgjorde servitut för vilket inteckning i fastigheten sökts å dagen för ansökningens ingivande. Å yr- kande som nu sagts må ej fästas avseende, därest det ej framställts till auktions— förrättaren senast då förhandling om rättsägares anspråk och villkoren för för- säljningen äger rum. Har å fordringsbeviset tecknats medgivande till skyddsföre- skrifternas meddelande, må sådant yrkande ej framställas av fordringsägaren.
5 5.
Ansökan som gjorts av annan än riksantikvarien må ej bifallas utan dennes tillstyrkan. Avser ansökningen byggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, skall tillfälle att yttra sig beredas nämnden.
Möter ej hinder för bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen förordna, att för byggnaden jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område som i 1 % sägs skola gälla de skyddsföreskrifter som avses med ansökningen, i den mån de överensstämma med vad i 3 % angivits.
Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksanti- kvarien och byggnadsnämnd, där sådan finnes. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen ock underrätta inskrivningsdomaren.
6 %. Riksantikvarien skall föra register över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter enligt denna lag meddelats. Å sådan byggnad skall, där riksantikvarien så föreskriver, på lämplig plats uppsättas anslag, att den åtnjuter skydd enligt denna lag. Anslaget må ej bort- tagas utan riksantikvariens samtycke.
7 5.
Vill någon, sedan skyddsföreskrifter meddelats, vidtaga åtgärd, vartill riksanti— kvariens samtycke erfordras, skall ansökan därom ingivas till riksantikvarien eller ombud, som han utsett och därvid fogas den utredning som sökanden kan förebringa utan att oskäligt betungas.
8 &.
Riksantikvarien må ej vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad eller till annan åtgärd som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta.
I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden som må hava inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades, liksom till övriga omständigheter i ären- det. För utarbetande av ritningar till ändringsarbeten äger riksantikvarien, när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för denne erhålla biträde av byggnadsstyrelsen.
9 &. Meddelade skyddsföreskrifter skola av länsstyrelsen upphävas: om sådant påyrkas av någon som visar att han vid tiden för ansökningens ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den vilken i ären- det antagits vara ägare;
om fastigheten utgör fideikommiss eller innehaves under därmed jämförliga förhållanden samt skyddsföreskrifternas upphävande påyrkas av innehavare som icke medgivit deras meddelande och därav lider intrång vilket icke är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka upphävande icke tillkommer innehavare av fideikommiss, där Konungen medgivit att skyddsföreskrifterna må meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier; samt
om byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad. Länsstyrelsen skall bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig i ärendet. Av- skrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall ock inskrivningsdomaren underrättas.
10 5.
Har vid exekutiv auktion fastigheten enligt vad i 4 5 andra stycket sägs sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna medföra, äro dessa att anse såsom upphävda sedan auktionen vunnit laga kraft; och åligge det auktionsförrättaren att om förhållandet underrätta riksantikvarien, länsstyrelsen och inskrivningsdomaren.
11 %.
Kungl. Maj:t äger upphäva meddelade skyddsföreskrifter:
om de hindra genomförandet av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser;
om expropriation av byggnaden eller därtill hörande område beviljas; om skyddsföreskrifterna eljest finnas hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta.
Om beslut som avses i denna paragraf skola riksantikvarien, länsstyrelsen och inskrivningsdomaren underrättas.
12 &.
Finnes anledning till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller där- till hörande område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det kultur- historiska värdet helt eller delvis går förlorat, äger länsstyrelsen på ansökan av riksantikvarien meddela förhud vid vite mot åtgärdens vidtagande.
Sådant förbud vare gällande högst sex månader, dock må länsstyrelsen för- länga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill äro.
Har till Konungen ingivits ansökan om tillstånd till expropriation av hyggna- den eller området, äger Konungen stadga förbud som avses i första stycket att gälla till dess frågan om expropriation blivit av domstol slutligen avgjord.
13 &. Inskrivningsdomaren har att, sedan underrättelse enligt 4, 5, 9, 10 eller 11 5 inkommit till honom, ombesörja att erforderlig anteckning så snart ske kan å inskrivningsdag verkställes i intecknings- eller fastighetsboken.
14 %. överträder någon bestämmelse som avses i 3 5 1—3 eller borttager någon olov- ligen anslag varom i 6 % förmäles eller fördärvar någon sådant anslag, straffes med dagsböter. 15 5. Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
16 5. Riksantikvarien äger påkalla handräckning hos överexekutor, där till efterlev- nad av denna lag så erfordras. I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser som äro stadgade för de i 191 & utsökningslagen avsedda fall.
17 5. över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan hos Ko- nungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.
18 %. Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från det klaganden erhöll del av beslutet.
19 %. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
Lagen avser att bereda ett individuellt skydd åt byggnader, vilka icke enligt annan gällande lagstiftning kan erhålla sådant. Den kan tillämpas bl.a. på byggnader i enskild ägo och på ”byggnader som stå under— -———— menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning” men som icke är statliga och som därför endast är föremål för de mera allmänt hållna bestämmelserna i 16—19 55 Kungl. kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Lagen har sin största betydelse för skyddet av privata byggnader, men det är också av vikt, att den kan tillämpas på byggnader i kommunal ägo. En principiellt viktig inskränkning ligger emel— lertid däri, att skyddsföreskrifter enligt denna lag kan meddelas endast under förutsättning. att ägaren lämnar medgivande därtill.
Lagen innehåller förutom bestämmelserna om skyddsföreskrifter ett sär- skilt stadgande, enligt vilket länsstyrelsen på ansökan av riksantikvarien äger att meddela förbud mot vidtagande av åtgärd, som kan medföra att en byggnads kulturhistoriska värde går förlorat. Sådant förbud kan utfärdas för en tid av sex månader och kan förlängas med ytterligare sex månader. Detta stadgande avser att bereda nödig tidsfrist för prövande av möjlig- heterna att lösa en uppkommen byggnadsfråga på sådant sätt, att objektets kulturhistoriska värde kan bevaras.
Enskilda ägare som begår skyddsföreskrifter har givetvis i de allra flesta fall insikt om sin egendoms kulturhistoriska värde och är angelägna om att detta skall bevaras, men de kan inte veta om deras efterföljare kommer att visa samma intresse. Därför är det av särskild betydelse, att registre- ringen, så som lagen är avfattad, fortsätter att gälla oberoende av ägar- skiften.
Det förekommer stundom, att en ägare önskar registrera ett hus med tillhörande markområde för att därigenom vinna stöd i sina strävanden att exempelvis i samband med stadsplane— eller byggnadsplanearbeten eller vid planläggningen av vägföretag och dylikt skydda byggnad och område från i olika hänseenden värdeminskande ingrepp. Såsom av lagtexten fram- går, äger Kungl. Maj:t emellertid att upphäva skyddsföreskrifterna, om de kolliderar med dylika eller andra företag av allmän eller enskild nytta.
Då ägaren måste frivilligt acceptera de skyddsmöjligheter som här be- rörda lag ger, blir lagens utnyttjande beroende av hans personliga inställ— ning. De flesta registreringar har tillkommit efter ingående överläggningar mellan ägaren och någon representant för kulturminnesvården, oftast lands- antikvarien. När bidrag ur lotterimedelsfonden eller — under de senaste åren — ur Konung Gustaf VI Adolfs 70-årsfond för svensk kultur utgår till konservering eller iordningställande av kulturhistoriskt märkliga byggnader eller byggnadskomplex, plågar såsom villkor för bidragets användning före— skrivas, att byggnaderna skall registreras enligt denna lag. Ägarens rätt att själv avgöra, huruvida registrering skall ske eller icke, kvarstår formellt även i dessa fall, eftersom han kan välja mellan att acceptera både anslag och skyddsföreskrifter eller avstå från båda. Ägaren finner det dock i all- mänhet riktigt, att staten genom meddelande av skyddsföreskrifter skapar garanti för den framtida vården av byggnader, som sätts i stånd med hjälp av allmänna eller därmed jämförliga anslag. '
Vid försäljning av en staten tillhörig, märklig byggnad stadgas numera ofta, att den blivande ägaren, innan köpet genomföres, skall förbinda sig att registrera byggnaden, sedan denna övergått i hans ägo. Även här bibe- hålls den formella friheten, eftersom den tilltänkte ägaren kan avstå från förvärvet av byggnaden, om han icke önskar acceptera en registrering.
Då ansökan om skyddsföreskrifter ej må bifallas utan riksantikvarie- ämbetets tillstyrkan, måste samtliga sådana ansökningar underställas äm- betets prövning. Därvid äger samråd rum med Nordiska museet. Därjämte inhämtas yttrande av landsantikvarien. Den utredning, som vanligen krävs för ansökningens bedömning ur kulturhistorisk synpunkt, utföres i de flesta fall av landsantikvarien. Denne utövar också vanligen på riksantikvarie— ämbetets vägnar den nödiga tillsynen av registrerad byggnad.
Direkta tvångsåtgärder enligt denna lag kan tillgripas i de fall, då det av kulturhistoriska skäl befinnes angeläget att förhindra en beslutad rivning eller förändring av en byggnad. Förbud att vidtaga dylik åtgärd kan —- efter förlängning — gälla under högst tolv månader. Denna bestämmelse, som främst avser att bereda möjlighet att pröva olika utvägar att rädda en hotad byggnad, har utnyttjats i ett begränsat antal fall, då rivning av en byggnad eller ett byggnadskomplex varit aktuell. Rivningsförbud har stundom huvudsakligen haft till syfte att bereda tillfälle till de undersökningar, av- bildningar och uppmätningar, som av vetenskapliga skäl ansetts böra
komma till utförande innan rivning påbörjats. Förbudet har i sådant fall upphävts sedan dessa arbeten avslutats.
Antalet byggnader och byggnadskomplex, som registrerats sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1943, är mycket begränsat. Det hos riksanti- kvarieämbetet förda registret över sådana anläggningar upptar för närva- rande endast 106 nummer. För att bedöma lagens verkningar är det av in- tresse att undersöka, hur registreringsfallen fördelar sig på olika kategorier av byggnader och ägare. Den här meddelade sammanställningen redovisar i grova drag resultatet av en sådan undersökning.
Ägare
Kategorier Summa
Pastorat eller församlingar Stiftelser eller föreningar Hembygds-
personer Kommuner Landsting Aktiebolag organisa- tioner
Herrgårdar ....... Boställen
Prästgårdar eller andra ecklesiastika boställen ........
Kyrkstäder ........ Skolor ............ Tingshus
Gårdar i städer och köpingar ........
Ekonomibyggnader i städer .........
Bruksanläggningar . Bondgårdar .......
Befästningsanlägg- ningar .......... Sommarnöjesbebyg— gelse ........... 3 1
Summa 41 15 13 11 16
Anm. I 22 fall har registrering enligt 1942 års lag uppställts som villkor för åtnjutande av lotteri— medel till konserverings- eller restaureringsarbeten.
De förhoppningar, som man vid denna lags tillkomst hyste om ett allmän- nare intresse för de skyddsmöjligheter lagen erbjuder, har endast delvis infriats. Ett väsentligt hinder ligger i de överväganden av ekonomisk natur, som många ägare gör i samband med ställningstagandet till en registre-
ring enligt denna lag. De finner stundom, att skyddsföreskrifterna pålägger dem förpliktelser, som kan bli ekonomiskt betungande, och att registre- ringen utgör en belastning, som i vissa fall kan minska saluvärdet på en egendom. En annan orsak till att lagen inte fått större praktisk betydelse är den bristande kännedomen om dess existens. Propagandan för de möjlig— heter till skydd av värdefulla anläggningar, som lagen anvisar, har nämligen icke kunnat göras tillräckligt omfattande. Detta beror i sin tur till stor del på ansvällningen av riksantikvarieämbetets och landsantikvariernas löpande arbetsuppgifter, som tar tjänstemännen i anspråk i sådan utsträckning, att de inte disponerar tillräcklig tid för en upplysningsverksamhet till det fri— villiga byggnadsskyddets fromma.
Byggnadsminnesskydd på frivillighetens grund
Som i föregående avsnitt framhållits, utgör de kulturhistoriskt märkliga byggnader, vilka åtnjuter ett mer eller mindre vittgående skydd i enlighet med gällande lagar och förordningar, endast en del av landets hela bestånd av sådana byggnader. På frivillighetens väg åtnjuter emellertid ett mång- dubbelt större antal märkliga byggnader en omvårdnad, som stundom visat sig ha lika betryggande verkan som det skydd, vilket åstadkommes genom lagstadganden.
I främsta rummet bör i detta hänseende nämnas de mycket talrika en— skilda ägare, som — ofta med uppoffrande av personlig bekvämlighet och ekonomisk fördel — lägger ner möda och omsorg på bevarandet och vid- makthållandet av sina byggnaders kulturhistoriska värden. En särskild kate- gori av byggnadsverk, som ur här ifrågavarande synpunkt har mycket stor betydelse, nämligen fideikommissen, år tillförsäkrade betryggande vård tack vare fideikommissbestämmelserna, vilkas utformning givetvis kan växla men som genomgående lägger stor vikt vid tillvaratagandet av traditions- värden.
Ett betydelsefullt frivilligt arbete bedrivs av sammanslutningar inom kulturminnesvårdens verksamhetsområde samt jämväl av kommuner, före- tag och enskilda. Den omständigheten, att endast ett relativt fåtal bygg— nader registrerats enligt lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga bygg- nader, får sålunda inte tolkas som ett genomgående bristande intresse eller en allmän ovillighet att medverka till bevarandet av sådana byggnader. En ägare kan av olika skäl ställa sig avvisande till en registrering, som i vissa avseenden begränsar hans handlingsfrihet, men dock vara beredd att i fria och obundna former sörja för underhållet och värden av en byggnad eller ett byggnadskomplex på sådant sätt, att dess kulturhistoriska värde icke spo— lieras. Han begär ofta anvisningar av kulturhistoriskt sakkunniga och följer
dessa i den mån det är förenligt med hans ekonomiska resurser och speciella praktiska krav.
Till den skyddade kategorin hör framför allt sådana byggnader, som för— värvats av kulturminnesvårdande institutioner och fått mer eller mindre museal karaktär. Vitterhetsakademien äger bl.a. Stjernsunds slott i Närke. I Nordiska museets ägo befinner sig Tyresö slott, Julita herrgårdskomplex, Svindersviks herrgård och Härkeberga gamla komministergård. Tekniska museet äger industrihistoriska minnesmärken såsom Ösjöfors pappersbruk i Småland. Hembygdsförbund eller motsvarande länsorganisationer innehar i några fall fastigheter av liknande slag. Sålunda äger föreningen Gotlands foruvänner ett flertal kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader i Visby och på den gotländska landsbygden. Kalmar läns fornminnesförening äger Krusenstiernska gården i Kalmar, Värmlands fornminnes- och musei- förening gården V. Smedbyn, Örebro läns hembygdsförbund bergsmans- gården Siggebohyttan och Östergötlands fornminnes- och museiförening Löfstads slott. I detta sammanhang må också nämnas Myckelgensjögården i Ångermanland, som omhändertagits av Kulturhistoriska föreningen Mur— berget och iståndsatts i samverkan med riksantikvarieämbetet och Nor- diska museet. Även hembygdsföreningar med lokalt begränsade verksam- hetsområden har påtagit sig vården av och ansvaret för värdefulla byggnads- minnen. Svaneholms slott i Skåne torde vara en av de största och märkli- gaste anläggningar, som på detta sätt omhändertagits. Andra minnesrika byggnader har förvärvats av för ändamålet bildade stiftelser eller för- eningar. Däribland befinner sig många personhistoriskt intressanta skalde- och konstnärshem.
De till här berörda grupp hörande byggnadsverken har skänkts till respek- tive institutioner eller sammanslutningar eller förvärvats av dessa genom köp —— ofta med bidrag av donerade medel — uteslutande för att bevaras såsom kulturhistoriska monument. Förflyttning från den ursprungliga plat— sen har givetvis icke ifrågakommit för dessa byggnader. Registrering har i allmänhet icke ägt rum. De centrala institutionerna liksom även länsorga— nisationerna besitter själva den sakkunskap, som erfordras för en kultur- historiskt betryggande vård. I övriga fall anlitas sådan sakkunskap vid be- hov. Då bidrag till underhåll och vård undantagsvis utgått av lotterimedel eller andra allmänna medel, har dock registrering vanligen ställts som vill— kor för bidragets utnyttjande.
Flera av de norrländska kyrkstäderna har genom samverkan mellan de enskilda ägarna samt centrala och lokala institutioner kunnat tillförsäkras betryggande vård för framtiden.
Åtskilliga städer har av enskilda ägare förvärvat märkliga byggnader för att med de större resurser städerna själva besitter med tillvaratagande av de kulturhistoriska värdena iståndsätta dem för fortsatt praktiskt bruk. Sålunda har t.ex det vid 1600-talets slut uppförda, av en stiftelse ägda
Drottninghuset i Stockholm iståndsatts och garantier för dess framtida un- derhåll skapats genom samverkan mellan Stockholms stad, Samfundet S:t Erik, privata donatorer, byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet. Av förebildlig betydelse är också saneringen av kvarteret Cepheus i Gamla staden i Stockholm. Principen har här varit att genom köp och restaurering av ett antal fastigheter bevara en sammanhängande miljö.
Stundom har städerna i stadsplan avsatt särskilda områden för återupp- förande av byggnader, som icke kan bibehållas på ursprunglig plats i staden men har sådant värde, att det är angeläget att i någon form tillvarataga dem.
Om en byggnads inredning har stor konstnärlig, kulturhistorisk eller personhistorisk betydelse, kan det ibland vara nödvändigt att förvandla byggnaden till museum, emedan dess enhetliga värde icke kan bevaras på annat sätt. Antalet sådana anläggningar måste emellertid bl.a. av kostnads— skäl hållas inom ganska snäva gränser. Det är också ställt utom allt tvivel, att en gammal byggnad, som alltjämt tjänar sitt ursprungliga ändamål eller . finner en därmed besläktad användning, ger en mera levande kontakt mel- 1 lan nutid och gången tid än ett rent musealt reservat. 1 Vissa större företag av industriell eller annan natur har på grund av i i'öretagsledningens kulturhistoriska intresse eller i medvetande om tradi- tionens betydelse för företagets good will avsatt äldre byggnader och i anläggningar som kulturreservat och även påtagit sig kostnaderna för deras
underhåll. Andra har iståndsatt herrgårdsbyggnader att användas för re-
kreation, representation eller förvaltning. Det skydd dessa byggnader kan påräkna står givetvis i relation till vederbörande företags ekonomiska re- surser och måste i viss utsträckning komma att växla med konjunkturerna.
Även enskilda personer har omhändertagit ett betydande antal värdefulla byggnader, vilka de iordningställt som privata museer eller hembygdsgår- dar. Då det här så gott som uteslutande är fråga om anläggningar, som icke har något samband med ägarens egen bostad och som överhuvudtaget icke lämnar någon inkomst — utöver eventuellt förekommande blygsamma entréavgifter —, uppträder ägaren i realiteten som personlig bidragsgivare till kulturminnesvården. Han möjliggör ett efter betryggande principer reg— lerat löpande underhåll av byggnader, som eljest i de allra flesta fall skulle stå utan skydd och vård.
En särställning i förhållande till de i det föregående avsedda byggnads- grupperna — vilka alla, med undantag för vissa byggnader inom städernas reservat, har bevarats på ursprunglig plats — intager de till ett par tusen uppgående, ur kulturhistorisk synpunkt mer eller mindre märkliga bygg- nader, som företrädesvis under det sista halvseklet sammanförts till hem- bygdsgårdar runt om i landet. Nästan alla dessa har flyttats från sin ur— sprungliga plats till nya miljöer, som i regel har föga gemensamt med den, varifrån de hämtats. De ägs vanligen av lokala hembygdsföreningar eller av länsorganisationer för hembygdsvård. Skansen har varit den lysande och
lockande förebilden för alla dessa anläggningar. Men medan vetenskapliga principer blev vägledande på Skansen redan från början, har de många efterföljande forn- eller hembygdsgårdarna oftast tillkommit utan sakkun- nig medverkan. Resultatet har blivit en rad ganska osäkra rekonstruktioner. Ur vetenskaplig synpunkt och som studiematerial är hembygdsgårdarnas hus därför av skiftande värde.
Många sådana gårdar rymmer emellertid ett stort antal ytterst märkliga byggnader, som ej på annat sätt kunnat bevaras. Även om åtskilliga mindre värdefulla hus i hembygdsgårdarna torde vara dömda att förr eller senare försvinna, är det nödvändigt att de mest värdefulla tillförsäkras ett betryg— gande skydd för framtiden. Det långt övervägande flertalet sådana byggna— der tillhör emellertid föreningar med ofta mycket små ekonomiska resurser. För sin verksamhet är de beroende av enskilda personers sakkunskap och initiativförmåga och av allmänhetens intresse och offervilja. Många hem- bygdsföreningar har tidvis arbetat under besvärliga ekonomiska förhållan- den, vilket återverkat på byggnadernas skötsel. Sakkunnig rådgivning i fråga om byggnadernas underhåll har inte alltid kunnat erhållas, eller också har man avstått från den av kostnadsskäl. Kulturminnesvårdens centrala organ söker med sina begränsade resurser, främst genom råd och anvis— ningar, stödja vederbörande ägares strävanden att bevara hembygdsgårdar- nas värdefullaste byggnadsbestånd.
Gemensamt för de ovan berörda byggnadskategorierna är att de genom frivilliga åtaganden bevaras som kulturhistoriska byggnadsminnen. Detta sker antingen i en mer eller mindre utpräglad museal form eller i förening med ett praktiskt utnyttjande för lämpligt ändamål.
Det är ett känt faktum, att en gammal byggnad underhålls och skyddas bättre så länge den praktiskt brukas. För att så skall kunna ske, måste den i rimlig utsträckning anpassas till nutidens fordringar på komfort och hygien och förses med de tekniska anordningar, som i varje särskilt fall är motiverade. Enligt modern uppfattning är det en av byggnadsminnesvår- dens viktigaste uppgifter att medverka till en utveckling i denna riktning och att därvid tillse, att de kulturhistoriska värdena icke äventyras. Dessa synpunkter är särskilt betydelsefulla för bedömningen av de talrika fall, där en enskild ägare bebor en gammal byggnad, som han gärna vill behålla som bostad men som dock kräver vissa förändringar och förbättringar för att bli fullt ändamålsenlig.
Flera olika omständigheter inverkar på möjligheterna att för bostads- och andra praktiska ändamål bibehålla privata byggnader. I överraskande många fall har man kunnat genomföra nödiga moderniseringar utan men för byggnadens väsentliga kulturhistoriska värde. Speciellt gäller detta gi- vetvis sådana byggnader, vilkas värde ligger i en väl bevarad exteriör. Det inre har då kunnat förändras utan att det yttre behövt påverkas därav. En välbevarad interiör — typisk för en viss periods bostadsskick -— kräver
större hänsyn. Med stöd av kombinerad arkitektonisk, kulturhistorisk och teknisk sakkunskap har man dock på senare år verkställt många invändiga ombyggnader på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt.
De praktiska svårigheterna att bibehålla hus av den art varom här är fråga består främst däri, att många hus är antingen alltför förfallna för att en iståndsättning skall vara ekonomiskt försvarlig eller alltför stora och där- för alltför dyrbara att restaurera och för framtiden underhålla. Ännu en faktor har emellertid spelat en avgörande roll för gamla värdefulla byggna- ders öde. Ägaren har icke tänkt sig, att huset kunde ha något värde på grund av sin ålder, sin typ och sitt sedan länge oförändrade skick. Han har därför ansett sig sakna anledning att begära upplysningar och råd från sakkunnigt håll. För den händelse praktiska skäl talat för en rivning, har denna utan betänkande genomförts. Om byggnaden däremot fått stå kvar, har föränd— ringar av olika slag kanske verkställts på ett sätt, som onödigtvis förvanskat eller spolierat de kulturhistoriska värdena. Möjligheterna till upplysning och propaganda har inte varit tillräckliga för att nå den effekt som varit önskvärd. Behovet av vägledning blir allt större i samma mån som hotet mot de gamla husen stegras till följd av bebyggelsens expansion och de ökande standardkraven.
Det frivilliga arbetet till byggnadsminnesvårdens fromma bedrives, som ovan visats, efter flera olika linjer. Man urskiljer två huvudtyper. Den ena omfattar sådana åtgärder, som enbart eller i varje fall främst har till ända- mål att bevara kulturhistoriskt märkliga anläggningar som minnesmärken. Den andra karakteriseras av en samverkan mellan kulturminnesvårdens och det praktiska livets intressen. Gemensamma för de båda typerna är be— hoven av sakkunnig rådgivning och i många fall av ett visst ekonomiskt stöd. Erfarenheten har ådagalagt, att ett planmässigt ordnande av dessa frågor är nödvändigt, om icke bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader skall få en tillfällig och slumpartad prägel.
Undersökning och inventering av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader
Förutsättningen för en riktig byggnadsminnesvård är självfallet en möjli— gast grundlig kunskap om beståndet och beskaffenheten av de byggnader som skall skyddas. Vissa mera betydande monument har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet och i samband därmed blivit studerade av arki- tekter och konsthistoriker. Hit hör i första hand de kungliga slotten och stormännens bostadsanläggningar i städerna och på landsbygden från tiden före 1700-talets mitt, men även träbyggnader av Ornäsloftets slag, och t.o.m. så anspråkslösa hus som trösklogen vid Rankhyttan har genom det
historiska affektionsvärde som är knutet till dem sedan länge varit allmänt kända och föremål för visst skydd.
Ända från renässansen har det varit vanligt att avbilda de arkitektoniskt märkligaste byggnaderna i olika länder och att publicera materialet i sär- skilda verk. För Sveriges del skedde detta på ett storslaget sätt i Erik Dahl- bergs Svecia antiqua, som åt oss räddat bilden av många nu försvunna mo— nument och som — icke minst genom de bevarade förlagorna i form av teckningar — hjälpt oss att rekonstruera byggnadshistorien för ännu kvar- stående anläggningar. Givetvis finns i många fall, och särskilt när det gäller byggnaderna i städerna, de. ritningar bevarade som legat till grund för upp- förandet. Uppmätningar av byggnader utfördes även i samband med restaure- ringar och ombyggnader, men detta material har sin givna begränsning, framför allt därför att det uteslutande tillkommit för praktiska ändamål. Den första som ur rent arkitekturhistorisk synpunkt granskade de svenska slotten och herrgårdarna med användande av tillgängliga källor och studier på platsen var Gustaf Upmark d.ä., som framlade sina rön i arbetet Svensk arkitektur, utgivet 1904 (tysk upplaga redan 1897—1900).
Det stora flertalet byggnader har emellertid icke förrän mot slutet av förra århundradet blivit föremål för studium ur synpunkten av deras kultur- historiska värde. Bortsett från enstaka tidigare initiativ torde den under- sökning av Vads bergsmansby i Söderbärke socken i Dalarna, som Artur Hazelius lät verkställa 1891, ha varit den första inventering av detta slag som utförts i vårt land. Från början berörde undersökningarna främst folk- lig bebyggelse, men från 1902 blev vid Nordiska museet även de andra sam- hällsklassernas byggnadsminnen föremål för systematiska arbeten av detta slag, ännu främst inriktade på den monumentala slottsarkitekturen. Dessa undersökningar, omfattande beskrivning, fotografering och uppmätning av såväl böndernas som de högre ståndens byggnadsminnen samt insamlande av äldre material om sådana anläggningar, har sedermera inom museet fort- satts med större eller mindre intensitet samtidigt som de tid efter annan ändrat karaktär.
Genomgående har de varit inriktade på å ena sidan att insamla material för den vetenskapliga forskningen, å den andra att för framtiden rädda bilden av sådana monument som stått inför förintelse. Medan det ligger i sakens natur att de rena räddningsarbetena, där det gällt att åtminstone bevara bilden av värdefulla byggnadsminnen, fått karaktären av punkt- undersökningar spridda över hela landet, har de på vetenskaplig grund pla- nerade arbetena också inneburit en systematisk genomgång av större områ- den. Dit ledde de 1912 påbörjade s.k. byundersökningarna, vilka emellertid var inriktade även på mycket annat än bebyggelsen. Med hjälp bland annat av lantmätarna genomfördes jämsides med de grundliga studierna på vissa platser en översiktlig undersökning av bebyggelsen, som 1925 preliminärt övergått hela landet.
Ett betydelsefullt initiativ togs 1917 av museet, då det med domkapitlens stöd vände sig till prästerskapet för att erhålla beskrivningar över landets prästgårdar, vilka då på grund av 1910 års ecklesiastika boställsordning i stor utsträckning började omdanas. Resultatet blev beskrivningar, ofta åt- följda av fotografier och ritningar, av över hälften av landets prästboställen. Med dessa beskrivningar som grundval har inom begränsade områden i olika delar av landet samtliga prästgårdar blivit undersökta. Detta gäller bland annat delar av Skåne, Småland, Östergötland, Södermanland, Närke och Norrbotten. Dessa arbeten fortsattes under de följande åren, samtidigt som från 1925 också herrgårdarna inom flera landskap blev föremål för syste- matisk genomgång. Genom att museet från 1926 erhöll särskilda anslag för undersökningsverksamheten kunde denna ges en fastare organisation, som särskilt under andra hälften av 1920-talet möjliggjorde en utomordentligt intensiv verksamhet ute i fältet.
År 1928 återupptogs vid Nordiska museet undersökningar i större omfatt- ning av stadsbebyggelsen. Ansatser härtill hade tidigare förekommit. Sålunda hade i Stockholm Samfundet S:t Erik låtit utföra en förebildlig inventering av stadens äldre hus och gårdar. Viktiga arbeten genomfördes även i ett stort antal av våra äldre städer i samband med utgivandet av verket Gamla sven- ska städer, som började utkomma 1908. När under 1920-talet behovet av nya stadsplaner aktualiserades i praktiskt taget alla städer, visade det sig att de kulturhistoriska undersökningarna i många fall var av stor vikt för de arki- tekter som i de nya stadsplanerna sökte bevara delar av den äldre bebyggel— sen. Detta medförde att många städer ställde medel till förfogande för un- dersökningar eller själva lät utföra sådana. Samtidigt orsakade emellertid en omfattande rivningsverksamhet att stora krav ställdes på museets be- gränsade möjligheter att undersöka utdömda hus av kulturhistoriskt värde.
Mot slutet av 1930-talet blev det tydligt, att det med den alltmer stegrade takten i omdaningsarbetet var nödvändigt att göra en snabbinventering av bebyggelsen i samtliga äldre svenska städer. En översyn av hela beståndet måste genomföras på några få är, tyvärr på bekostnad av grundligheten. Detta arbete slutfördes under förra hälften av 1940-talet. På grund av världskriget: hade nybyggnadsverksamheten då också stagnerat, varigenom tid vunnits för fortsatta grundligare undersökningar.
I samband med den särskilda medelstilldelningen från och med 1926 ombildades de s.k. byundersökningarna till Etnologiska undersökningen. I de etnologisk-geografiska fältforskningar av olika slag, tekniska, ekono— miska och folkloristiska, som bedrives inom denna forskningsavdelning, intar studiet av bebyggelsen alltjämt en framskjuten plats. Etnologiska undersökningens topografiska arkiv innesluter därför ett mycket omfat- tande bildmaterial av byar, fäbodar, enskilda gårdar och samhällen av olika art.
Icke desto mindre har det såväl i fråga om den folkliga bebyggelsen som
herrgårdarna visat sig nödvändigt att, med direkt syftning till en aktiv kul- turminnesvård, på samma sätt som i städerna slutföra en översiktlig inven- tering vid sidan av alltjämt fortgående grundligare vetenskapliga forsk- ningar. Detta inventeringsarbete har hittills omfattat Stockholms län, Värm- land, Västergötland och Ångermanland. För närvarande pågår sådana ar- beten i Dalsland och Hälsingland. i Som resultat av dessa under en lång följd av år bedrivna arbeten är museet i nu i besittning av ett mycket omfattande topografiskt arkiv, innehållande kartor, uppmätningar, teckningar och fotografier, berörande all slags be— byggelse såväl i städer och samhällen som på landsbygden. Man har sålunda i detta arkiv ett gott underlag för ett register över de kulturhistoriskt värde- fulla byggnader som kan bli förklarade som byggnadsminnen. Eftersom det från början icke är upprättat med tanke på fullständighet, är det natur— ligtvis inte fullt säkert att alla de monument som möjligen kommer i fråga verkligen finnes med, förrän de under arbete varande snabbinvente- ringarna slutförts. Med hänsyn till att antalet byggnader som kan komma i att förklaras som lagligt skyddade byggnadsminnen är relativt begränsat, kan emellertid knappast något sådant monument, i varje fall av omistlig karaktär, ha undgått att i en eller annan form vara representerat i museets samlingar. En viss ledning kan också erhållas med hjälp av litteraturen. Viktigt är i detta sammanhang, utom det redan omnämnda samlingsverket Gamla svenska städer (1908—30), bildverket Svensk arkitektur (1908—24), som innehåller detaljerade uppmätningsritningar av ett flertal av våra mest betydande byggnadsminnen. Av värde som uppslagsbok är också det stora serieverket Svenska slott och herresäten (första samlingen 1908—15, ny följd 1918—24 och ny samling 1932—34).
Eftersom åtskilliga av Nordiska museets undersökningar ligger långt till- baka i tiden, har de på grund av den under detta århundrade tidvis mycket livliga byggnadsverksamheten blivit föråldrade. För att bli helt aktuella måste de därför undergå översyn och komplettering i fältet. Inte minst gäller detta materialet från prästgårdarna, som till största delen härrör från 1920-talet. Prästgårdarna har nämligen, som man mycket riktigt förut- såg 1917, varit föremål för betydande ombyggnader, förorsakade å ena sidan av boställssystemets omläggning och å den andra av de ökade kraven på bekvämlighet och tidsenlighet. Hur hastigt utvecklingen även i övrigt gått, blir särskilt tydligt då man betraktar resultatet av snabbinventeringen i städerna. Fastän materialet därifrån ännu endast är tio år gammalt och byggnadsverksamheten under kriget och åren närmast därefter var mycket obetydlig, har de sista årens omdaningar medfört, att även detta material i på många punkter måste få en översyn. Vad bebyggelsen på landsbygden be- ' träffar är samlingarna i detta avseende synnerligen ojämna. Vissa områden 5 är dock så nyligen grundligt undersökta, att beskrivningarna kan betraktas 11 som tillfredsställande. Så är, utom i de ovan uppräknade landskapen som
blivit föremål för snabbinventering, fallet även med Närke, Västmanland, Gästrikland och Lappland.
I detta sammanhang bör omnämnas att liknande undersökningar, obe- roende av Nordiska museet, utförts, vanligen genom landsantikvariernas försorg, på några andra håll, bl.a. i Skåne, Jämtland och Västerbotten. Det är självfallet att även det genom dessa undersökningar insamlade mate- rialet bör utnyttjas i samband med urvalet av de byggnader som kan komma att förklaras som byggnadsminnen. Viktiga förarbeten härtill har utförts av de kommunala myndigheterna i vissa städer. Särskilt mä i detta samman— hang erinras om den förebildliga inventeringen av Lunds stads äldre bygg- nadsverk.1
1Lunds stadsbild, Lund 1952. 67
Motiveringar och förslag
Det nuvarande byggnadsminnesskyddets begränsning
I relation till hela beståndet av kulturhistoriskt märkliga byggnader är omfattningen av de byggnadskategorier, som genom lagstiftningen tillför- säkras effektivt skydd, påfallande ringa. Möjligheterna att med lagens hjälp bevara landets äldre värdefulla bebyggelse av skilda typer är därför starkt begränsade. Flertalet värdefulla byggnader är privata och deras ägares själv- bestämmanderätt är ur här ifrågavarande synpunkt i de flesta fall praktiskt taget obeskuren.
Till följd av samhällets snabba omdaning och levnadsstandardens höjning försvinner gamla byggnader såväl i städerna som på landet i sådan utsträck- ning, att bebyggelsens grundkaraktär undergår en väsentlig förändring. Det är naturligt att denna utveckling utgör ett särskild starkt hot mot sådana byggnadsgrupper, som icke är tillförsäkrade skydd enligt den nuvarande lagstiftningen.
I många städer har förändringen och moderniseringen av centrala äldre partier medfört, att kulturhistoriskt ofta mycket värdefulla byggnader och miljöer raserats. Genom fortsatta saneringsarheten kommer ytterligare en rad märkliga stadspartier i farozonen. Denna utveckling decimerar på ett kännbart sätt de gamla städernas bestånd av bl.a. köpmansgårdar och bor- garhus. Den hotar också att efter hand utplåna den individuella karaktären hos traditionsrika stadsbilder.
För ägare av slott och herrgårdar har det ökade skattetrycket, de stigande underhålls- och bränslekostnaderna och svårigheten att erhålla arbetskraft skapat stora och svårbemästrade problem. Fideikommissens avveckling, varom utredning pågår, torde komma att rubba grunderna till det skydd, som fideikommissnaturen inneburit för en rad av våra värdefullaste herre- säten. Överhuvudtaget medför alla åtgärder, som leder till en väsentlig försvagning av det ekonomiska underlaget för en egendom, allvarliga risker för byggnadsbeståndet.
Som följd av den industriella utvecklingen har talrika bruksanlägg- ningar förlorat sin ursprungliga funktion. Förutsättningarna för bibehål- landet av deras både som helhet och i enskilda detaljer mången gång värde- fulla bebyggelse har därigenom avsevärt försämrats. Av samma skäl hotas en rad enstaka äldre anläggningar såsom gruvbyggnader, hyttor, sågar,
väderkvarnar och vattenkvarnar av ett i allt snabbare tempo fortgående för- fall. Gamla samhällsbildningar och enhetliga komplex av annan karaktär har även till följd av ändrade förhållanden helt eller delvis mistat sin en gång givna betydelse och är därför utsatta för ett mer eller mindre omedelbart hot. Detta gäller t. ex. slutna byar, fiskelägen, kyrkstäder och fäbodar. En systematiskt bedriven bostadsförbättring medför också faror för den gamla byggnadskulturen. Inte minst påtagliga är riskerna för samlade gårdsanlägg— ningar, som får vika för en bebyggelse av helt ny typ.
Även byggnader av skilda kategorier, som enligt byggnadslagstiftningens bestämmelser är föremål för Viss allmän tillsyn och kontroll, saknar ett be- tryggande individuellt skydd. Icke ens när stadgandena i och för sig borde vara tillräckliga, såsom i fråga om laga prästgårdar, är den praktiska till- lämpningen alltid helt tillfredsställande.
I redogörelsen för den gällande lagstiftningen och dennas verkningar har framställningen huvudsakligen begränsats till frågan om restriktivt skydd mot förstörelse av en byggnads kulturhistoriska värde genom rivning, om- byggnad, miljöförändring eller dylikt. Däremot har Spörsmålet om aktiv vård icke närmare berörts. Detta spörsmål är dock av allra största betydelse, eftersom även ett väl utbyggt skydd mot direkta förstörelseåtgärder i läng— den blir meningslöst, om det icke kompletteras med ett effektivt löpande underhåll. Ehuru skyddsbegreppet är fundamentalt för all byggnadsminnes- vård, utgör det sålunda endast den nödvändiga förutsättningen för ett aktivt vårdnadsarbete på lång sikt.
Fornminneslagen tillförsäkrar visserligen fast fornlämning skydd mot åverkan av olika slag, men den innehåller inga bestämmelser om aktiv vård och stadgar icke heller uttryckligen, hur medel skall ställas till förfogande för detta ändamål. Utan tillgång till sådana medel skulle dock fornminnes- lagens vidare syften förfelas. Riksdagen anvisar också varje år vissa belopp att av riksantikvarieämbetet användas för dylika arbeten. På motsvarande sätt erhåller byggnadsstyrelsen årligen anslag till vården av byggnadsmin- nesmärken under styrelsens förvaltning. Dessa anslagsposter är dock otill- räckliga för att medge underhålls- eller iståndsättningsarheten av betryg- gande omfattning.
Myndighet eller annat organ som förvaltar statligt eller icke-statligt bygg— nadsminnesmärke — även prästgård —— skall svara för dettas underhåll och vård. Emedan de byggnadsverk varom här är fråga vanligen i första hand tjänar praktiska ändamål och måste vara underkastade en därför lämpad omvårdnad, är det naturligt, att de rent kulturhistoriska synpunkterna stun- dom måste stå tillbaka vid verkställandet av reparationer och ombyggnader. Tillgängliga medel tillåter i allmänhet icke, att mera omfattande åtgärder, som vore önskvärda av rent kulturhistoriska skäl, bringas till utförande.
I stad eller inom annat område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, skall byggnad underhållas så, ”att häl- sofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäker- heten och hållfastheten icke äventyras” (72 och 133 55 byggnadsstadgan). Jämte vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan (särskilt i 8 och 43 åå) är dessa föreskrifter de enda, som pålägger en privat ägare skyldighet att un— derhålla sin byggnad.
I andra fall har ägare till en privatbyggnad underhållsskyldighet endast i den mån han frivilligt underkastat sig sådan jämlikt lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Det bör påpekas, att ägaren till en byggnad som registreras enligt sagda lag är oförhindrad att acceptera en- dast vissa av de skyddsföreskrifter, som enligt lagens 3 & må ifrågakomma. Så kan exempelvis de i mom. 4 och 6 angivna stadgandena om riksantikva- rieämbetets rätt att på ägarens bekostnad vidtaga åtgärder för registrerad byggnads skydd eller underhåll uteslutas vid föreskrifternas fastställande. I de fall, där nämnda moment ingår i de fastställda föreskrifterna, har det hittills icke förekommit, att de praktiskt tillämpats. Med hänsyn till regi- streringens frivilliga natur har det ansetts rimligt att här gå fram med stor försiktighet. En frivillig registrering ger ett effektivt skydd mot förstörelse genom rivning eller ombyggnad men skapar endast en ofullständig garanti för ett fullgott underhåll.
Möjligheterna att med stöd av gällande lagstiftning och med statliga medel bedriva en aktiv byggnadsminnesvård har hittills varit starkt begränsade. Situationen har dock under senare är icke oväsentligt förbättrats genom anslag för vissa bestämda ändamål ur lotterimedelsfonden, Konung Gustaf VI Adolfs 70-årsfond för svensk kultur och andra fonder. Liknande bidrag har också lämnats av landsting och kommuner. I mycket stor utsträckning är byggnadsminnesvården emellertid beroende av stöd från sammanslut- ningar och företag av skilda slag samt från enskilda personer.
Riktlinjer för effektivare skydd och vård
Förutsättningar och grundläggande synpunkter
Uppfattningen av de kulturhistoriska värdena hos den äldre bebyggelsen i vårt land har undergått genomgripande förändringar. Tidigare intresserade man sig — både vetenskapligt och ur populära synpunkter — huvudsakligen för de största och mest framträdande monumenten av hög ålder, såsom borgar, slott, domkyrkor — i någon utsträckning även andra märkligare kyrkor — och vissa mera uppmärksammade ruiner av skilda slag. Mot denna all— männa bakgrund ter det sig naturligt, att lagstiftningen till skydd för bygg- naders kulturhistoriska värden länge förblivit begränsad och föga effektiv.
Detta berodde givetvis också på att byggnadsreglerande bestämmelser tidi- gare förekom i mindre omfattning ån nu. Inom deras ram fanns icke rum för några viktigare stadganden av betydelse för byggnadsminnesvården.
Man lade ännu långt fram i tiden en exklusiv konsthistorisk måttstock på de individuella byggnadsverken. De bedömdes ofta i förhållande till det internationella beståndet. Ett stort antal i sådant sammanhang mindre på- fallande men typiskt svenska byggnader förblev därvid obeaktade. Så små— ningom inriktades emellertid den kulturhistoriska forskningen —- främst genom de etnologiska synpunkternas allt större betydelse —-— på nya kategorier av byggnadsverk. Målet blev att skapa en bild av vårt lands sam— lade äldre bebyggelse. När detta betraktelsesätt efterhand slog igenom, fick tidigare förbisedda kategorier ett väsentligt intresse. I samma mån som de uppmärksammades av den kulturhistoriska forskningen, började de röna uppskattning också i vidare kretsar. Denna uppskattning tog sig dock länge uttryck i hårdhänta, schablonmässiga restaureringar, inspirerade av mer eller mindre tillfälligt valda förebilder, och i en romantisk lust att bygga nytt i lokala landskapsstilar. Fortsatt vetenskaplig forskning och målmedveten propaganda skapade emellertid förutsättningar att bättre tillvarataga gamla byggnader av alla slag. De kulturminnesvårdande myndigheterna och insti- tutionerna har under de senaste decennierna alltmer inriktat sitt arbete på skydd och vård av de tidigare förbisedda men för kännedomen om vårt lands kulturformer viktiga byggnadskategorierna, innefattande bl.a. herr- gårdar, prästgårdar, borgarhus, bondgårdar, samlade byanläggningar, kyrk- städer etc. Den vaknande insikten om sådana anläggningars betydelse inom kultursamhället har banat vägen för de skyddsbestämmelser, vilka när- mare behandlats i kapitlet om gällande bestämmelser och deras verkningar. Lagstiftningen har dock ännu icke nått önskvärd effektivitet i fråga om här berörda grupper av byggnader, emedan flertalet av dessa faller utom ramen för bestämmelserna. Emellertid har de vidgade gränserna för värdesättningen av våra äldre byggnader numera allmänt godtagits, samtidigt som den nya byggnadslagstiftningen givit rum för alltmera detaljerade stadganden rö- rande olika sidor av byggnadsväsendet. Det torde därför kunna hävdas, att förutsättningar nu är för handen att utbygga lagstiftningen till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader i överensstämmelse med modern upp- fattning.
Grundtanken i direktiven för byggnadsminnesutredningens arbete är att de kulturvärden, som finns nedlagda i märkliga och kulturhistoriskt värde- fulla byggnader, måste betraktas som en tillgång för hela vårt folk. Denna synpunkt är, såsom utredningen i olika sammanhang framhållit, ingalunda ny. Anledningarna till att den nu aktualiserats är flera. En utökning av den statliga kulturminnesvården till ett område, som hittills i hög grad varit undandraget det allmännas inflytande, har blivit ekonomiskt möjlig tack vare det allmänna uppsvinget i landet. På grund av den samtidigt pågående
ekonomiska omvandlingen har den enskildes resurser att själv svara för de många gånger betydande kostnaderna för underhåll och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader väsentligt försvagats. Den ekono— miska utvecklingen har medfört, att ansvaret för dessa minnesmärkens fort— bestånd numera i betydande utsträckning måste anses åvila det allmänna.
Med den stigande folkbildningen har den exklusiva karaktär, som tidigare måhända vidlådit studiet av äldre byggnadskonst, försvunnit. Inte minst inom den frivilliga bildningsverksamheten har ett livaktigt intresse för hit- hörande spörsmål kommit till uttryck. Artiklar om äldre byggnadsverk före- kommer ofta såväl i dagspressen som i populära veckotidskrifter. Man torde därför med fullt fog kunna hävda, att ett icke obetydligt mått av kunska- per om vårt lands kulturhistoriskt värdefullaste byggnader existerar hos stora delar av det svenska folket.
Den allmänna semesterrätten har ökat möjligheterna för den intresserade att genom besök på ort och ställe skaffa sig personlig kännedom om olika byggnadsmonument. Den av Svenska turistföreningen uppbyggda vandrar— hemsrörelsen har i stor utsträckning tagit fasta på detta allmänhetens intresse och förlagt vandrarhemmen till historiskt märkliga byggnader. Som exempel på mera kända anläggningar, i vilka vandrarhem inrättats, må nämnas Glimmingehus och Vadstena kloster, men även bondgårdar och stadsgårdar med kulturhistoriska värden tjänar nu detta syfte. Genom reselivets inten- siva utveckling efter det sista kriget har den enskildes möjligheter att lära känna sitt lands sevärdheter i hög grad ökat. De lokala turistorganisatio- nerna har väl vetat att propagera för sin orts märkliga byggnader, vilka ofta indragits i av dem anordnade rundturer.
Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt, att ägare till kultur- historiskt märkliga byggnader ej bör ha rätt att genom rivning eller andra åtgärder förstöra dessa värden. Enligt gällande författningar måste ägare till fastigheter i vissa andra hänseenden underkasta sig allmännyttiga inskränk— ningar i sin fria förfoganderätt. Det måste anses naturligt, att motsvarande inskränkningar genomföres i syfte att skapa garantier mot förvanskandet av en egendoms värde ur kulturhistorisk synpunkt.
Enbart en begränsning av ägarens fria förfoganderätt är emellertid icke- tillräcklig för att nå betryggande resultat. Varje byggnad kräver löpande underhåll för att icke förfalla. Då det gäller äldre märkliga byggnader är det nödvändigt att vid underhållsarbetet ägna särskild uppmärksamhet åt de kulturhistoriska värdena, så att dessa väl tillvaratages. Även ansvaret för dylika aktiva vårdnadsåtgärder måste anses som en betydelsefull plikt för det allmänna. Därför är det angeläget, att kulturhistorisk sakkunskap ställes till förfogande vid planläggningen och genomförandet av underhålls- och förändringsarbeten. Därutöver kan det i vissa fall vara motiverat att lämna bidrag av allmänna medel för att en kulturhistoriskt värdefull byggnad skall kunna nöjaktigt vidmakthållas.
Den svenska kulturminnesvården har länge haft och har alltjämt att käm- pa med stora ekonomiska svårigheter. Trots vissa brister i lagstiftningen skulle det dock vara möjligt att med stöd av gällande bestämmelser nå ett effektivare resultat, om tillräckliga penningmedel stode till förfogande. De anslag som myndigheterna disponerar för byggnadsminnesvård är emeller- tid i hög grad otillräckliga.
l realiteten är bilden dock icke fullt så mörk, som man på grund av det ovan sagda kunde förmoda. Som framhållits i kapitlet om byggnadsskydd på frivillighetens grund vårdas många värdefulla byggnader av institutioner, kommuner, företag och enskilda. Dessutom lämnas från olika håll ganska betydande bidrag i form av naturaprestationer eller direkta anslag till be— stämda ändamål inom byggnadsminnesvården. Förutom sitt rent materiella värde har dessa frivilliga insatser en icke ringa betydelse därigenom, att de engagerar vida kretsar som aktiva medarbetare i kulturminnesvården. Det måste betraktas som en fördel, att byggnadsminnesvården —- liksom kul- turminnesvården överhuvudtaget —- på detta sätt icke enbart blir statsmak- ternas utan även bygdernas och de lokala intressegruppernas angelägenhet.
Hela ansvaret för vården av de kulturhistoriskt märkliga byggnaderna kan dock icke överlämnas åt enskilda krafter. Avvägningen av förhållandet mellan statlig och enskild byggnadsminnesvård är en fråga av största bety— delse. Det gäller att bygga ut lagstiftningen på sådant sätt, att den ger till- räckliga garantier mot förstörandet av kulturhistoriska värden inom vårt äldre byggnadsbestånd utan att viljan till frivillig aktiv medverkan i bygg- nadsminnesvården försvagas. Vidare måste det ekonomiska stödet från det allmännas sida bli så effektivt som möjligt. De statliga anslagen till bygg- nadsminnesvården, vilka nu väsentligen är avsedda för skötseln och under- hållet av sådana byggnadsverk som har karaktären av fasta fornlämningar, måste ökas så att de kan få verklig betydelse även för vården av här ifråga- varande byggnadskategorier.
Som redan sagts är det av vikt, att det frivilliga arbetet inom byggnads- minnesvården, vilket visat sig ha stor betydelse, vidmakthålles och intensi- fieras. En sådan utveckling kan gynnas genom förmåner av olika slag, som det allmänna kan bereda ägare eller vårdare av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Det är emellertid också angeläget, att kännedomen om sådana byggnaders värde och om riktlinjerna för deras skydd och vård sprides i så vida kretsar som möjligt. Den upplysnings— och propagandaverksamhet som hittills bedrivits har medfört beaktansvärda resultat, och man har rätt att vänta sig en ökad förståelse i samma mån som denna verksamhet utvidgas-.
Mot bakgrunden av de här berörda förhållandena och synpunkterna vill utredningen kraftigt understryka, att den viktigaste förutsättningen för ett resultatrikt byggnadsminnesskydd är att uppskattningen av de kulturhisto- riska värdena hos vår äldre bebyggelse sprides i vida kretsar. Byggnadsmin- nesskyddet kräver visserligen medverkan från det allmännas sida, men re-
sultatet kan icke bli tillfredsställande, om skydds- och underhållsåtgärder påtvingas en ägare mer eller mindre mot hans vilja. Den enskilda ägarens och det allmännas samfällda intresse och strävan måste vara utgångspunkten för de åtgärder, som avser att tillvarataga vår gamla värdefulla byggnads- kultur.
Samarbetet mellan den enskilde och staten bör främst bedrivas på sådant sätt, att den senare tillhandahåller ägaren de upplysningar, råd och anvis- ningar, som erfordras för planläggningen av underhålls- eller förändrings- arbeten på en kulturhistoriskt värdefull byggnad, under det att själva ar- betets utförande i möjligaste mån bör ankomma på ägaren, vilken dock där- vid bör ha tillgång till sakkunnig kontroll och rådgivning på det allmännas bekostnad.
Tillvaratagandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i vårt land kan och bör främjas dels genom en ökad upplysningsverksamhet i syfte att sti- mulera ägarnas intresse och praktiska medverkan, dels genom utfärdande av bestämmelser, som reglerar vården av sådana byggnader, som nu saknar laga skydd men som har så stort kulturhistoriskt värde, att de bör tillför- säkras sådant skydd.
Huvuddrag i lagstiftningens utbyggnad
Ur kulturminnesvårdens synpunkt är det som i det föregående framhållits en allvarlig brist, att en stor grupp byggnadsverk — innefattande det över- vägande flertalet av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnader —— icke inrymmes under gällande skyddsbestämmelser. En effektivisering av skyd- det och vården förutsätter därför en utbyggnad av rätten till ingripande, så att denna kommer att omfatta byggnader inom alla kategorier.
Utredningen föreslår att förstärkningen av byggnadsminnesskyddet åstad- kommes genom en ny lag, som bereder skydd åt de kategorier av kul- turhistoriskt värdefulla byggnader, vilka nu saknar dylikt skydd eller en- dast är tillförsäkrade ett ofullständigt sådant. Denna lag bör ersätta 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Tillkomsten av en ny lag med här angivna syfte föranleder icke några sakliga ändringar i de bestämmelser om byggnadsminnesskydd, som ingår i redan gällande för— fattningar.
Utredningen vill i detta sammanhang betona, att det måste vara en till- gång för byggnadsminnesvården, att stadganden om bevarandet av byggna- ders kulturhistoriska värde intar en betydelsefull ställning i föreskrifterna för det offentliga byggnadsväsendet och i byggnadslagen.
Den föreslagna nya lagen bör icke syfta till att för framtiden bevara alla byggnader, som i ett eller annat avseende besitter kulturhistoriskt värde. I sådant fall skulle det bli nödvändigt att utbygga landets kultur- minnesvård i så stor omfattning, att rimliga ekonomiska gränser skulle
komma att överskridas. Dessutom skulle regleringsföreskrifterna komma att medföra längre gående ingrepp i den enskilda förfoganderätten, än som kan anses skäligt. Ytterst måste en avvägning ske mellan olika intressen. Bevarandet av äldre bebyggelse får icke drivas så långt, att samhällsutveck- lingens berättigade krav åsidosättes. Skyddsbestämmelserna torde därför böra begränsas till att gälla individuellt skydd av ett urval av byggnader, representerande särskilt stora kulturhistoriska värden.
Utredningen har icke ansett det falla inom utredningens uppdrag att ingå på frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefulla möbler och inventarier.
Lag om byggnadsminnen
Då det ligger utom det möjligas och rimligas gräns att tillämpa den föreslagna nya lagen på alla byggnader, vilka äger ett mer eller mindre fram— trädande kulturhistoriskt värde, är det nödvändigt att på ett ändamålsenligt sätt utvälja de byggnader, som skall vara underkastade lagens stadganden. Utredningen har icke funnit sig böra i detalj gå in på frågan om detta urval. Dock vill utredningen framhålla, att vid sidan av en rent individuell vär- dering av ifrågakommande byggnader hänsyn bör tagas till dessas relativa betydelse inom sin landsända eller sin bygd. Vidare torde man i vissa fall kunna inskränka sig till att utvälja goda typexempel på kategorier, som under likartade betingelser förekommer i stort antal. Å andra sidan kan det stundom vara av vikt att genom skyddsbestämmelser för ett antal gruppvis sammanhörande byggnader, även om dessa icke alla äger särskilt framträ- dande värde i och för sig. bevara en som helhet betydelsefull miljö. Möj— ligheterna att på detta sätt bevara en bebyggelsemiljö är dock begränsade. De problem som sammanhänger med miljöskydd i en vidare bemärkelse dis- kuteras i det följande.
Utredningen har funnit, att de av Nordiska museet under en lång följd av år bedrivna inventeringarna kan läggas till grund för det urval som bör ske. Inventeringarna täcker redan en väsentlig del av det ifrågavarande behovet, men en komplettering måste äga rum för att materialet skall bli fullständigt och aktuellt. Även inventeringar som verkställts i annan regi än Nordiska museets har betydelse i detta sammanhang. En plan för inventeringarnas slutförande framlägges i det följande.
Byggnad, som anses böra tillförsäkras särskilt skydd, skall förklaras för byggnadsminne och införas i ett register. Som byggnadsminne skall kunna förklaras såväl byggnader i enskild ägo som sådana, vilka ägs av kommun, menighet eller annan icke-statlig institution eller inrättning. Statliga bygg- nadsminnesmärken skall icke beröras av lagen.
Utslagsgivande för beslut att förklara en byggnad för byggnadsminne skall — med beaktande av ovan anförda synpunkter på bedömningen —— vara graden av dess kulturhistoriska värde. I olikhet mot 1942 års lag om
skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader bör lagen om byggnadsmin- nen kunna tillämpas på en byggnad oberoende av ägarens eller annan rätts— innehavares medgivande.
Byggnadsminnena bör efter graden av kulturhistoriskt värde indelas i två klasser med olika starkt skydd. Den första klassen, A-klassen, bör omfatta sådana byggnader, vilkas nedrivning eller förvanskning skulle innebära en oersättlig förlust för vårt land. Byggnader tillhörande denna klass bör åt- njuta ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd. Den andra klassen, B-klassen, bör omfatta byggnader av sådant värde, att det ur det allmännas synpunkt är önskvärt att de bevaras.
Beslutande och övervakande organ
I utredningsdirektiven framhälles, att tillskapandet av något nytt fristå- ende organ för arbetet med registreringen -— dvs. handläggningen av frågor rörande byggnader som bör förklaras för byggnadsminnen — icke synes böra ifrågakomma. Det bör i stället utredas, hur redan befintliga organ skall behandla hithörande ärenden och i vilka former samarbetet mellan dem lämpligast skall organiseras. Det framgår vidare av direktiven, att det eller de organ, som skall handlägga dessa primära frågor, sedermera även bör handhava tillsynen över registrerade byggnader, dvs. byggnadsminnen. I direktiven hänvisas i detta sammanhang till riksanti- kvarieämbetets och byggnadsstyrelsens befattning med ärenden rörande byggnader av kulturhistoriskt värde samt till Nordiska museets vetenskap— liga arbete rörande sådana byggnader.
Enligt utredningens mening bör befintlig lokal administrativ organisation och tillgänglig sakkunskap så långt som möjligt tagas i anspråk vid handha- vandet av lagen om byggnadsminnen. Det synes lämpligt att länsstyrelsen såsom exekutiv myndighet fattar det formella beslut och meddelar de sär— skilda föreskrifter enligt den nu föreslagna lagen, som erfordras för att byggnad skall förklaras för byggnadsminne och bli föremål för den omvård- nad, vilken till följd därav tillkommer densamma. Genom att nära förbinda lagens handhavande med länsstyrelsens verksamhet vinner man också den enligt utredningens mening viktiga fördel, som en decentralisering och en lokal anknytning innebär. l kommentarerna till lagförslaget angives när- mare, i vilka avseenden länsstyrelsens medverkan bör kunna vinnas vid den fortlöpande tillsynen av byggnadsminnen.
Även om handhavandet av lagen om byggnadsminnen i första rummet anförtros länsstyrelsen, torde det dock bli nödvändigt att skapa ett centralt organ med huvudsaklig uppgift att sörja för en enhetlig handläggning av ärenden rörande byggnadsminnen och att såsom sakkunnig instans av- giva yttranden till ledning för länsstyrelsens beslut.
Utredningen vill här erinra om den diskussion, som föregick antagandet
av 1942 års lag om kulturhistoriskt märkliga byggnader.l Förslaget till denna lag hade konstruerats på sådant sätt, att länsstyrelsen skulle med- dela skyddsföreskrifter enligt lagen, under det att tillsynen över de bygg- nader, som blivit föremål för sådana föreskrifter, skulle anförtros åt riks- antikvarieämbetet. Denna organisationsform tillstyrktes i allt väsentligt i inkomna remissyttranden. Byggnadsstyrelsen framhöll emellertid, att en omfattande verksamhet för den allmänna kontrollen över byggnadsminnes- märken och andra offentliga byggnadsverk vore förlagd hos styrelsen, och att det icke torde finnas någon anledning, varför annorlunda skulle för— faras beträffande de i enskild ägo befintliga byggnader av samma art, som i det förevarande lagförslaget avsåges. En dylik omläggning och avvikelse från då gällande lagstiftning syntes styrelsen så mycket mindre motiverad, som den åsyftade lagen väntades komma att få betydelse även i fråga om vissa offentliga byggnader. Vidare betonade styrelsen, att om förslaget i här förevarande del genomfördes, måste följden därav bli en dubbelorganisa- tion, varjämte anordningen skulle komma att medföra en dualism i behand- lingen av de kulturhistoriska byggnadsfrågorna, som helt visst icke vore lämplig. De sakkunniga som utarbetat förslaget hade själva framhållit, att samarbetet mellan riksantikvarien och byggnadsstyrelsen varit fruktbä- rande, en uppfattning, som styrelsen gärna vitsordade under framhållande, att detta samarbete icke tillfälligt etablerats utan grundade sig på sedan länge gällande författningsföreskrifter.
Chefen för justitiedepartementet fann, att den av byggnadsstyrelsen be— rörda samhörigheten mellan tillsynen av byggnader, som skulle bliva skyd— dade av ifrågavarande lag, och de arbetsuppgifter, som förut anförtrotts byggnadsstyrelsen, vore obestridlig, och att det därför kunde synas natur- ligt att förlägga handläggningen av förstnämnda ärenden till styrelsen. Å andra sidan borde framhållas, att riksantikvarieämbetet genom sina under- ordnade hade sådana förbindelser i landsorten, att ämbetet kunde sägas stå i ständig kontakt med ortsbefolkningen. Personer, som vore angelägna om kulturvärden, vore vana att hos ämbetet, landsantikvarierna eller ortsom- buden göra påpekanden, när förstörelse hotade kulturella värden. Det gällde för övrigt ej endast att söka förmå en ägare att ej riva eller eljest förvanska t.ex. ett byggnadsminnesmärke, utan det kunde även bli fråga om att an- skaffa medel för att inköpa byggnaden eller bidraga till dess restaurering eller underhåll. Denna verksamhet låge naturligt till för riksantikvarie- ämbetet. Av dessa och andra anförda skäl fann sig departementschefen böra biträda de sakkunnigas förslag i här berörda del.
Sedan andra lagutskottet lämnat förslaget utan erinran på ifrågavarande punkt, antog riksdagen detsamma i den form utskottet tillstyrkt.
Den här refererade diskussionen utmynnade sålunda i att tillsynen över byggnader, som registrerats enligt 1942 års lag, anförtroddes åt riksantikva-
1Bihang till riksdagens protokoll 1942, 1 saml. Nr 8 och 9 saml. 2 avd. Nr 23. 77
rieämbetet. Såvitt utredningen kunnat finna, har denna anordning visat sig vara ändamålsenlig. Departementschefens uttalande om riksantikvarieäm— betets förbindelser med lokala kulturminnesvårdande organisationer och med intresserade privatpersoner samt om de därav följande möjligheterna att under hand verka för byggnadsminnesvården har visat sig motsvara den efter lagens antagande fortgående utvecklingen.
För egen del vill utredningen framhålla följande synpunkter på den nu aktuella frågan om handhavandet av lagen om byggnadsminnen. I och med att 1942 års lag ersättes med en lag, som möjliggör tvångsingripande till skydd för byggnaders kulturhistoriska värden, blir förutsättningarna för tillsyn, kontroll och positivt bistånd gynnsammare. Om dessa förutsätt- ningar tillfullo skall kunna utnyttjas, är det emellertid nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt en samordning mellan å ena sidan den bygg- nadshistoriska forskningens resultat och den praktiska kulturminnesvården och å andra sidan den gällande byggnadslagstiftningen. Då den nya lagen är avsedd att tillgodose ändamål av samma art som redan gällande lagar och förordningar till skydd för byggnaders kulturhistoriska värden och då dessas tillämpning ankommer på såväl byggnadsstyrelsen som riksantikva- rieämbetet, bör även den ifrågavarande nya lagen handhavas på ett sätt, som skapar största möjliga enhetlighet i handläggningen av hela det kom— plex av ärenden, varom här är fråga. Man måste dock ständigt fasthålla vid dess huvudsyfte att tillvarataga de kulturhistoriska värdena i förhållande till krav av annan art och till den moderna utvecklingen överhuvudtaget.
Utredningen har i överensstämmelse med vad i direktiven uttalats ute- slutit alternativet med ett nytt ämbetsverk med uppgift att handlägga ären— den, som faller inom ramen för här ifrågavarande lagstiftning. De tre i direktiven nämnda institutionerna -— två statliga ämbetsverk, riksantikva- rieämbetet och byggnadsstyrelsen, och en enskild, statsunderstödd stiftelse, Nordiska museet _ har jämlikt sina instruktioner och arbetsprogram vik- tiga uppgifter att fylla i fråga om den byggnadshistoriska forskningen, den därpå grundade praktiska byggnadsminnesvården och byggnadsväsendet i allmänhet. Som flerstädes framhållits äger en nära samverkan mellan byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet rum på basis av gällande lagar och förordningar. En intim kontakt upprätthålles vidare särskilt mellan riksantikvarieämbetet och Nordiska museet, som bl.a. genom sitt rik— haltiga inventeringsmaterial äger samlad erfarenhet och sakkunskap rö- rande byggnadsskicket efter medeltidens slut. Utredningen finner det önsk- värt, att det redan existerande samarbetet mellan de tre institutionerna ut- bygges till att omfatta behandlingen av frågor inom ramen för den nya lagen om byggnadsminnen.
Ett samarbete inom här berörda område skulle visserligen kunna etable- ras i den formen, att ärenden rörande byggnadsminnen handlades inom en av de tre institutionerna — varvid riksantikvarieämbetet eller byggnadssty-
relsen i egenskap av statliga ämbetsverk närmast kunde komma i fråga — och att de övriga två fungerade som obligatoriska remissinstanser. Starka skäl, av vilka några redan anförts, talar emellertid mot en dylik anordning. Byggnadsminnena torde till större delen komma att utgöras av byggnader i enskild ägo. De krav, som från det allmännas sida måste ställas på deras vård, kommer sålunda att i väsentlig mån beröra en kategori av ägare, som icke utan vidare kan jämställas med ägare till statliga byggnads— minnesmärken, kyrkor och andra anläggningar, vilkas vård är ställd under rent statlig kontroll. Ägare till byggnadsminne bör kunna göra anspråk på att åtgärder till skydd för hans egendoms kulturhistoriska värde blir föremål för en så allsidig prövning som möjligt. Detta mål kan lättast nås, om icke endast de tre ovannämnda institutionerna utan även representanter för den allmänna samhällsorganisationen och för det praktiska livet deltager i behandlingen av ärendena. Samarbetet mellan nämnda institutioner och grupper bör ordnas i form av en nämnd, som synes böra benämnas statens byggnadsminnesnämnd — i det följande kallad byggnadsminnesnämnden. Inom ramen för en sådan nämnd torde kravet på en likformig och allsidig bedömning av förekommande frågor bliva väl till- godosett. Det är nödvändigt att nämnden erhåller en auktoritativ samman- sättning, emedan dess ståndpunktstagande skall ligga till grund bl.a. för åtgärder som gäller enskild egendom. Utredningen anser på grunder, som i det följande redovisas, att nämndens kansli bör förläggas till riksantikva- rieämbetet.
Vissa spörsmål rörande avfattningen, innebörden och de praktiska konse- kvenserna av lagen om byggnadsminnen och därtill hörande tillämpnings- bestämmelser behandlas närmare i kommentarerna till författningstexten.
Riktlinjer för urvalet av byggnadsminnen och behovet av
fortsatt inventeringsarbete
Att redan nu angivna generella riktlinjer för urvalet av de kulturhistoriskt märkliga byggnader som skall förklaras för byggnadsminnen erbjuder stora svårigheter. Urvalet måste givetvis ske efter så enhetliga linjer som möjligt för hela landet. Med nödvändighet måste dock en avvägning göras med hän- syn till de olika länens karaktär. En byggnad kan sålunda förklaras som byggnadsminne i ett län på grund av den sparsammare förekomsten av så- dana monument där, medan en likvärdig byggnad i ett annat län icke kan komma i fråga. Det är dock sannolikt, att sådana synpunkter kommer att i högre grad göra sig gällande, då en byggnad föres till klass B än då den föres till klass A.
Vid urvalet skall i första hand byggnadens eller anläggningens egen bety-
delse vara den avgörande faktorn. Byggnadens ålder bör sålunda icke nöd— vändigtvis vara en bestämmande faktor, men på grund av monumentens sällsynthet måste med nödvändighet en mycket stor procent av våra medel- tida stenhus och i ännu högre grad de ytterligt fåtaliga timmerhusen från samma epok komma i fråga, något som också gäller byggnaderna från 1500- talet.
En annan kategori varom knappast någon tvekan torde kunna råda är verken av de stora arkitekterna från 1600- och 1700—talen. Icke heller dessa är flera än att de nu bevarade monumenten kan bli föremål för lagligt skydd. Till dessa kommer en grupp anläggningar, som ehuru de icke är för- bundna med några av de mera framträdande namnen, likväl ansluter sig till den stora arkitekturen. Hit hör flertalet av 1600-talets stenhus och ett antal _ av 1700—talets och 1800-talets herrgårdar. I dessa fall måste man självfallet vid urvalet också ta hänsyn till andra synpunkter, såsom anläggningarnas estetiska, historiska och allmänt kulturella betydelse.
Anläggningens storlek bör icke tilläggas någon avgörande betydelse. Många av de mindre, timrade herrgårdarna får anses vara av lika stort värde som de monumentala stenbyggnaderna och är på grund av materialets förgänglighet mera hotade till sin existens. Till de mindre herrgårdarna an- sluter sig prästgårdarna, vilka i många trakter genom sitt centrala läge och den kulturella betydelse de i stor utsträckning haft i sin bygd är kvalifice- rade till sådant skydd som här avses.
Svårast blir urvalet, då man har ett flertal bevarade likartade anlägg- ningar, där hela kategorien just nu är föremål för vittgående ombyggnad, något som i första hand gäller de många bondgårdarna. De äldre anlägg- ningarna inom denna kategori är emellertid så sällsynta att det måste anses som ett önskemål att se så många av dem som möjligt bevarade. Samma är förhållandet med exempelvis tingshus, marknadsbodar, kyrkstäder och gäst- givaregårdar.
Vid sidan av de kulturhistoriska anknytningarna bör de historiska och personhistoriska också beaktas. I vissa fall kan de utan tvivel anses avgö- rande. Men under alla förhållanden måste kvalifikationer av denna art anses ge en byggnad eller en anläggning ett mervärde. Det bör sålunda vara av större intresse att för framtiden bevara bergsmansgården i Långbans- hyttan, den miljö där bröderna John och Nils Ericsson såg dagens ljus, Sundborn, som genom Carl Larsson fått en vidsträckt stilbildande bety- delse, och Lars Levi Laestadius' pörte, där lappmarkernas märkliga väckelse först förkunnades, än varje annan byggnad av motsvarande slag.
Det bör uppmärksammas att broar tillhör de kategorier av byggnadsverk, som skall kunna förklaras för byggnadsminnen i den mån detta visar sig vara behövligt och lämpligt .
Byggnaderna i städerna intager en särställning på grund av det direkta beroende varje hus står i till de intilliggande. Endast i undantagsfall kan
en byggnad här bevaras oberoende av omgivningen. I det övervägande fler— talet fall måste därför urvalet ske i nära samband med dem som uppgör eller övervakar stadsplanearhetet. Å andra sidan bör, såsom redan i det före- gående framhållits, vid planernas upprättande all möjlig hänsyn tagas till de omistliga kulturminnena.
Att urvalet inom klass A kommer att bli enhetligt får man garantier för genom att registreringen sker under medverkan av ett centralt organ, näm- ligen byggnadsminnesnämnden. I fråga om klass B torde det vara svårare att upprätthålla kraven på enhetlighet. Å ena sidan bör just inom denna kategori de lokala intressena ges större spelrum, men det är å andra sidan ett önskemål att bedömningen icke blir alltför olikartad inom de olika länen. Sannolikt kommer det att visa sig önskvärt med gemensamma över— läggningar mellan de lokala organen, vid vilka hithörande problem blir före- mål för övervägande.
Principiellt bör ingen skillnad göras mellan sådana byggnader som kvar- ligger på sin ursprungliga plats och sådana som blivit förflyttade till museer och hembygdsgårdar. Avseende torde emellertid höra fästas vid, huruvida flyttningen skett med sådan omsorg, att den väsentliga delen av det kul- turhistoriska värdet kan anses ha blivit bevarad. Den restriktivitet som i all- mänhet måste prägla urvalet av byggnader, vilka registreras under klass A, kommer sannolikt i detta sammanhang att visa sig ännu mer nödvändig.
För att konkret demonstrera hur urvalsprincipen enligt utredningens me- ning skulle komma att verka har till detta betänkande fogats en bilaga, inne- hållande en preliminär förteckning över byggnader inom Värmlands län som kunde ifrågakomma för registrering, företrädesvis i klass A. Förteck- ningen som utarbetats vid Nordiska museet i samråd med landsantikvarien i länet gör icke anspråk på att vara annat än en exemplifiering av de här ovan meddelade riktlinjerna. Inga som helst förhandlingar har i detta sam— manhang ägt rum med myndigheter eller ägare.
Såsom i det föregående framhållits, bör det material som insamlats rö- rande kulturhistoriskt värdefulla byggnader, främst av Nordiska museet men även av övriga institutioner, vara ägnat att tjäna till ledning för ett urval av sådana monument, för vilka ökat skydd för närvarande eller i framtiden synes påkallat. Å andra sidan är det tydligt, att ett inventeringsarbete som sträcker sig över en så avsevärd tidrymd som ett sjuttiotal år eller mera måste förete en hög grad av ojämnhet. Detta är måhända inte av samma betydelse, när samlingarna användes för rent vetenskapliga ändamål, där kontroll kan ske av de särskilda fallen. Däremot framstår det som en stor olägenhet, när inventeringsresultaten skall utnyttjas för praktiska syftemål. Från museets sida har också betonats vikten av att råda bot på denna svag- het samtidigt som en systematisk komplettering av materialet sker på de punkter, där fältarbeten i tillräcklig omfattning ännu icke hunnit genom- föras.
Man kan givetvis tänka sig, att en del av de inventeringsarbeten det här gäller kan avlastas på landsantikvarierna och andra lokala krafter. I regel torde emellertid dessas resurser, såväl ekonomiskt som personellt, vara otill- räckliga för att kunna med större framgång gripa sig an med en sådan upp- gift. Framhållas bör också betydelsen av en enhetlig bedömning ur hela rikets synpunkt. Det är emellertid i hög grad angeläget att det samarbete som för närvarande på detta område äger rum mellan landsantikvarierna och Nordiska museet fullföljes och utvidgas.
Jämte den egentliga inventeringen måste hänsyn tagas till angelägen— heten av att i ord och bild fixera de viktigaste monumenten, så att even— tuella ändringar med full säkerhet kan fastställas. Härtill kommer också vikten av att åtminstone minnesmärken registrerade i klass A ägnas ett så- dant studium, att de i händelse av förstörelse, t. ex. genom eldsvåda, i bild finnes bevarade för framtiden. Under förutsättning att utredningens förslag förverkligas, har museet enligt vad utredningen inhämtat för avsikt att i en särskild avdelning av sitt arkiv sammanföra allt det undersökningsmaterial som behandlar i klass A registrerade byggnader.
I en underdånig skrivelse den 25 augusti 1953 hemställde Nordiska mu— seets nämnd om ökade anslag för slutförandet av en översiktlig invente- ring av bebyggelsen i Sverige, ägnad att läggas till grund för ett urval av sådana kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som skulle förklaras för byggnadsminnen. Kostnaderna härför beräknades till 210 000 kronor, för- delade med 70 000 kronor på vartdera av tre budgetår. Härvid förutsattes, att det redan nu för sådana undersökningar utgående statsbidraget bibe- hölles oförändrat och att museet i fortsättningen som hittills kunde stödja verksamheten vad angår arbetsledning, fotografiskt ateljéarbete, materiel och arbetslokaler.
Då ett aktuellt och i största möjliga utsträckning fullständigt invente- ringsmaterial utgör en förutsättning för ett urval av landets byggnadsmin- nen, anser de sakkunniga det vara av största betydelse, att museets arbete på ifrågavarande område intensifieras. Härigenom skulle ytterligare åtgärder i fråga om inventering av dessa byggnadsminnesmärken för närvarande vara obehövliga. Utredningen vill därför betona vikten av, att dessa arbeten utan dröjsmål igångsättes och fullföljes och finner det ändamålsenligt, att museet vinner ökat stöd för denna sin verksamhet.
Skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer
Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, har de kulturhisto- riska synpunkterna på vårt lands bebyggelse under de senaste decennierna undergått en märkbar förskjutning. Från att tidigare huvudsakligen ha varit
inriktat på ett relativt fåtal enstaka byggnadsverk av särskilt framträdande natur har intresset efter hand kommit att omfatta även mera enkla men för vårt byggnadsskick typiska anläggningar av olika slag. Man har samtidigt fått blicken öppen för den samlade äldre bebyggelsens betydelse i kultur- landskapet. Denna insikt har i en del fall lett till en strävan att forma den nya bebyggelsen på sådant sätt att den väl smälter samman med den tradi— tionella samhällsbilden. För att dylika bemödanden skall kunna leda till avsett resultat är det emellertid nödvändigt att först och främst söka till- varataga den gamla bebyggelsemiljön, där denna är väl bevarad och äger framträdande kulturhistoriskt värde.
En slotts— eller herrgårdsanläggnings värde är ofta icke begränsat till en eller flera enstaka byggnader utan betingas även av sambandet mellan bygg— nader, trädgård och park. På liknande sätt framstår stundom en redan i och för sig betydelsefull bruksbyggnads eller bondgårds fulla kulturhistoriska värde först när den ses i relation till omgivningen. En bruksgatas betydelse kan ligga i bebyggelsens enhetliga karaktär, varvid de enstaka husens gestalt- ning i och för sig icke alltid behöver vara särskilt märklig. Ett eller två hus i en större bondgård kan själva äga stort individuellt värde, men detta värde kan ytterligare förhöjas av gårdens övriga bebyggelse, som därför icke bör spolieras. Typiska och'välbevarade hus vid en stadsgata kan göra anspråk på skydd med hänsyn till det värde de själva representerar, men ett sådant skydd blir ofta otillfredsställande, om icke garantier skapas för en hänsyns- full behandling av hela gatumiljön eller i varje fall av det närmaste grann- skapet. I fråga om sammanhängande tätbebyggelse, vars kulturhistoriska värde främst ligger i den karakteristiska totalbilden, gäller det att söka be- vara och försiktigt iståndsätta det befintliga byggnadsbeståndet och att i den mån nybyggnad måste ifrågakomma gestalta denna på sådant sätt att den traditionella prägeln såvitt möjligt bevaras. Dessa synpunkter har under senare år vunnit allt större förståelse och tagit sig uttryck bl.a. i särskilda stadganden i byggnadslagstiftningen.
Det individuella kulturhistoriska värdet hos en byggnad skall enligt ut- redningens förslag vara avgörande för dess registrering som byggnadsminne. Det kan därför uppstå svårigheter, då det gäller att med stöd av lagen om byggnadsminnen skapa skydd för miljöer, där måhända endast någon en- staka byggnad har stort värde i och för sig. En byggnads eller en byggnads— grupps värde kan emellertid i vissa fall just genom läget och anknytningen till angränsande bebyggelse bliva ökat i sådan grad, att byggnaden eller byggnaderna bör förklaras för byggnadsminnen. Så som lagen föreslås kon- struerad kan den däremot icke tillämpas på ett större område med växlande bebyggelse, vars huvudsakliga kulturhistoriska värde ligger i miljöbilden.
Utredningen har ansett, att miljöskyddet -— i fråga om bebyggelse inom planlagda områden — främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstift- ningen intagna bestämmelserna. Det torde kunna förutsättas att den inven—
tering av städernas kulturhistoriska bebyggelse, som delvis redan utförts och som på grundval av Nordiska museets snabbinventeringar efter hand fullföljes i betydande utsträckning, kommer att bilda en utgångspunkt för stadsplanearhetet i den mån detta berör kulturhistoriskt värdefulla bebyg— gelseavsnitt. Under senare år har genom modern planering på flera håll möjligheter skapats att bevara särskilt karakteristiska äldre stadspartier. Man har härvid principiellt bibehållit lågbebyggelsen inom sammanhängande områden och sålunda där avstått från ett intensivare utnyttjande av marken.
Det ligger i sakens natur, att ett samarbete kommer att äga rum mellan stadsplanerare och byggnadsminnesvårdare i fråga om åtgärder till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader med beaktande av de möjligheter lagen om byggnadsminnen erbjuder. Å ena sidan kan vid utarbetande av förslag till ny stadsplan eller till stadsplaneändring särskild hänsyn tagas till befintligheten av byggnadsminne inom det aktuella området. Å andra sidan torde man vid prövningen av frågan, huruvida en viss byggnad bör för- klaras för byggnadsminne, höra taga i betraktande, huruvida byggnaden är belägen inom ett område, där möjligheter finns att genomföra en för dess miljö lämplig stadsplan.
Frånvaron av bestämmelser i lagen om byggnadsminnen till skydd för sammanhängande områden torde i formellt hänseende bli kännbarast på platser, som saknar stads- eller byggnadsplan. I samma mån som planarbetet fortskrider kommer emellertid de helt oreglerade områdena att begränsas till trakter med gles bebyggelse. Där torde miljöproblemet i allmänhet vara relativt lätt att lösa.
Utredningen vill understryka den kulturhistoriska betydelsen av ett till— räckligt omfattande och effektivt miljöskydd. Likväl har utredningen icke ansett det förenligt med grundlinjerna i lagen om byggnadsminnen att ifrå— gasätta, att föreskrifterna för vården av byggnadsminne skulle kunna ges en vidare omfattning än som måste anses nödvändigt för byggnadsminnets be- varande på ett sätt, som svarar mot dess värde och karaktär. I vilken ut- sträckning föreskrifterna därvid kan komma att tillfredsställa önskemålen om ett vidare miljöskydd torde få bli beroende av överväganden från fall till fall. Den effektivaste vägen att, när så kräves, utbygga skyddet till att omfatta sammanhängande områden av kulturhistoriskt värde torde vara att väl utnyttja de möjligheter, som ges inom byggnadslagstiftningens ram.
Ersättnings- och anslagsfrågor
Vården och underhållet av statliga byggnadsminnesmärken åvilar i största utsträckning byggnadsstyrelsen men därjämte även de andra statliga myn- digheter, under vilkas förvaltning sådana minnesmärken är ställda. De för ändamålet utgående anslagen är väsentligen avsedda för skötseln av sådana
byggnader, som är i praktiskt bruk. Med anslag på byggnadsstyrelsens stat bekostas emellertid även underhållet av sådana ruiner eller icke längre i användning varande byggnader, som i egenskap av statliga byggnadsminnes— märken står under byggnadsstyrelsens direkta förvaltning, såsom exempel— vis Bohus fästningsruin, Borgholms slottsruin och Läckö slott. Med undan- tag för denna kategori svarar riksantikvarieämbetet för vården av övergivna byggnader och ruiner, dvs. sådana byggnadsverk som har karaktären av fasta fornlämningar.
Byggnadsstyrelsens anslag kan givetvis icke användas till vård av byggna- der i icke—statlig ägo. Av de medel som riksantikvarieämbetet disponerar kan bidrag undantagsvis lämnas till sådana icke—statliga byggnader, vilka genom kulturhistoriska föreningar eller därmed jämförliga organisationer bevaras som kulturhistoriska minnesmärken. Med nuvarande lagstiftning kan de för här ifrågavarande ändamål avsedda ordinarie anslagen på äm— betets stat eljest icke tagas i bruk för underhåll av enskilda eller kommu— nala byggnader.
Till de för byggnadsminnes- resp. fornminnesvården avsedda statsanslagen kommer medel ur den av riksantikvarieämbetet disponerade Gustav Adolfs- fonden för de svenska kulturminnenas skydd liksom även —— efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall — bidrag ur lotterimedelsfonden samt sedan några år tillbaka vissa anslag ur Konung Gustaf VI Adolfs 70-års- fond för svensk kultur. Slutligen främjas byggnadsminnesvården av enskilda donationer för speciella ändamål.
Med bidrag ur lotterimedelsfonden har under senare år ett flertal bygg- nadsverk och samlade anläggningar —— vanligen i kommuners, stiftelsers och föreningars ägo — kunnat iståndsättas. Som exempel kan nämnas Gun- nebo slott (ägare Mölndals stad), Stjernsunds slott i Närke (ägare vitter- hetsakademien), Svindersviks herrgård i Nacka (ägare Nordiska museet), Skottsbergska gården i Karlshamn (ägare Stiftelsen Skottbergska gården), ett flertal korsvirkesgårdar i Ystad (ägare Ystads stad), Gamla Stabergs bergsmansgård i Dalarna (ägare Vika-Hosjö hembygdsförening), frilufts- museerna i Funäsdalen, Härjedalen, på Murberget i Härnösand och i Bunge på Gotland. Under de sista åren har i genomsnitt 200 000 å 250000 kronor årligen utgått ur lotterimedelsfonden för ändamål av här ifrågavarande typ. De utdelade beloppen har dock icke motsvarat mer än en mindre del av de summor, som efter gjorda framställningar tillstyrkts av vitterhetsakade- mien eller riksantikvarieämbetet.
Frågan om lotterimedlens användning har varit föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka avgivit ett den 15 juni 1955 dagtecknat betänkande varom mera nedan.
Frågan om stöd från det allmännas sida åt vården av icke-statliga bygg- nader av kulturhistoriskt värde har berörts bl.a. i de i det föregående
nämnda utredningarna om kulturminnesvården. Av intresse i detta sam- manhang är ett uttalande av riksantikvarien, vilket refererades i 1924 års statsverksproposition. Riksantikvarien framhöll bl.a., att statliga bidrag borde utgå till vissa synnerligen betydelsefulla byggnadsminnesmärken i kommuners eller enskild persons ägo, vilkas bestånd äventyrades på grund av att ägaren icke mäktat bekosta det för honom betungande underhållet av en byggnad eller ruin, vilken för ägaren saknade allt ekonomiskt värde.
Enligt utredningens mening har ett verksamt ekonomiskt och praktiskt stöd från det allmännas sida lika stor betydelse för tillvaratagandet av våra byggnaders kulturhistoriska värden som en ändamålsenligt utformad lag— stiftning. I utredningsdirektiven har betonats, att restriktiva skyddsbestäm- melser icke får dominera, utan att aktiva värdnadsåtgärder skall intaga en särskilt viktig ställning inom ramen för det allmännas insatser och an— svar. I överensstämmelse härmed har utredningen uppmärksammat beho- vet av ökade statliga anslag till byggnadsminnesvården med särskild hän- syn till de speciella förhållanden, som antagandet av en lag om byggnads- minnen skulle komma att medföra. Vidare har övervägts, på vilket sätt ekonomiska lättnader i annan ordning skall kunna beredas ägare eller inne- havare av byggnadsminne, och hur frågan om kostnadsfria råd och anvis- ningar beträffande vården av byggnadsminne lämpligen bör ordnas. Utred— ningen kommer att i det följande dryfta dessa frågor.
Såsom framgår av redogörelsen för ersättnings— och anslagsfrågorna inom vissa andra länder har det allmänna allestädes påtagit sig mer eller mindre vittgående förpliktelser för vård och underhåll även av sådana kul- turhistoriskt värdefulla byggnader, som befinner sig i enskild ägo. Särskilt i England har staten under senare år gjort förhållandevis stora ekonomiska insatser för att bevara det hotade beståndet av gamla slottsbyggnader.
Enär bevarandet av märkliga byggnader måste sägas vara ett allmänt kulturintresse, kan tillgodoseendet av detta önskemål icke anses uteslu- tande åvila de enskilda medborgarna. Där ekonomiska möjligheter för vård och underhåll av sådana byggnader icke på annat sätt står till buds, bör staten träda till med stöd i olika former. Statliga insatser synes erforderliga jämväl för gottgörelser till fastighetsägare för skada och intrång, som för- orsakas av enligt lag meddelade skyddsföreskrifter. I vissa fall kan också statsinlösen ifrågakomma av byggnader, som eljest icke kan nöjaktigt be- varas.
Principen om gottgörelse till enskilda fastighetsägare för skada och in- trång, som förorsakas av tillämpningen av vissa lagar och förordningar, är fastslagen i ett flertal fall. Sålunda finns dylika ersättningsbestämmelser intagna i byggnadslagen, väglagen, fornminneslagen och naturskyddslagen. Som närmaste förebild kan naturskyddslagen här tjäna. I nämnda lag heter det, att om fridlysning medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark,
att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart miss- förhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Ehuru det i fråga om natur— skyddslagen talas om mark och det i byggnadsminneslagen företrädesvis blir fråga om byggnader, torde parallellförhållandet vara obestridligt. Följ- aktligen synes en ägare av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter, böra erhålla gottgörelse av kronan, därest föreskrif— terna medför mera avsevärd inskränkning i hans rätt att nyttja byggnaden eller området. Bedömningen har härvid att ta sikte på jämförelsen mellan användningsmöjligheterna före och efter det att skyddsföreskrifterna trätt i tillämpning. Ägarens ekonomiska intresse kan vara knutet antingen till själva byggnaden eller till marken eller till bådadera. Om en byggnad av ifrågavarande slag är i regelmässigt bruk för något nyttigt ändamål —— exem- pelvis som bostad — är ägaren själv bäst betjänt med att byggnaden hålles i gott skick. Hans önskemål och planer därvidlag kan dock inte alltid för— likas med kraven på nödig pietet emot byggnadens karaktär och dess kultur- historiska värde. Särskilt kan behov av om- och tillbyggnader föreligga, vilka hindras genom de meddelade skyddsföreskrifterna. Även mera genomgri- pande förändringar för åstadkommande av bekvämligheter kan kollidera med sagda föreskrifter. I extrema fall kan en förut användbar byggnad på sådant sätt förvandlas till en för ägaren onyttig belastning. Det synes uppen- bart att skälig ersättning bör lämnas av det allmänna för skada och intrång av detta slag.
När fastighetsägarens ekonomiska intresse är knutet till tomtmarken är läget enahanda. Ett förbud att riva en gammal byggnad stänger i vissa fall möjligheterna att nyttiggöra marken under densamma på ett annat och mera ekonomiskt fördelaktigt sätt. Ärenden av denna art torde bli allmänt förekommande, när det gäller att skydda gamla byggnader i städerna. Så- dana byggnader är nämligen i de flesta fall belägna i samhällets centrala delar, där marken är eftersökt och tomtpriserna höga. Ehuru man kan för- vänta att vederbörande kommuner träder emellan och i åtskilliga fall in- löser sådan tomtmark får man utgå från att staten även härvidlag ytterst skall svara för att ägarna erhåller skälig ersättning för förlorat värde.
Om ett byggnadsminnesmärke är helt oanvänt och icke tjänar något prak- tiskt syfte, ligger det nära till hands att detsamma förvärvas av staten och ställes under tillsyn och vård av offentlig myndighet. I de fall, då ägaren är införstådd med ett dylikt tillvägagångssätt, bör det vara lätt att komma till frivillig uppgörelse. Skulle det vara ur allmän synpunkt angeläget att bygg— naden förvärvas av staten och överenskommelse rörande villkoren härför icke kan träffas, står möjligheten till expropriation till buds. Utredningen anser dock att förvärv för statens räkning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör ske i starkt begränsad omfattning och endast när sådant är oundgängligen nödvändigt för nående av byggnadsminneslagens syfte. Det
är starka skäl att undvika den ökade arbetsbelastning på de administrativa organen, som ett stort bestånd av statsägda byggnadsminnen skulle komma att medföra.
För att främja en utveckling i den riktning, att lagligen skyddade bygg- nadsverk stannar i enskild eller kommunal ägo, förordar utredningen att bidrag av statsmedel lämnas för iståndsättande och underhåll av desamma. En förhållandevis generös dylik bidragsgivning måste ställa sig förmån- ligare för statsverket än ett långtgående övertagande av byggnader. Bidrag för ifrågavarande ändamål har hittills i många fall beviljats ur lotteri- medelsfonden samt under de senaste åren ur Konung Gustaf VI Adolfs 70- årsfond för svensk kultur. Tack vare dylika bidrag har, som framgår av det föregående, ett antal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kunnat istånd- sättas och räddas undan fortgående förstörelse. Med de starkt ökade bygg— nadskostnaderna kommer det dock sannolikt att i fortsättningen bliva min— dre möjligheter än tidigare att i hithörande avseende lita till den enskilda offerviljan. För att främja byggnadsminneslagstiftningens syfte att nöjak- tigt bevara det värdefullaste av det gamla byggnadsbeståndet tarvas utan tvivel pekuniärt stöd från det allmänna i viss utsträckning. I regel torde sådant stöd böra lämnas som bidrag utan återbetalningsskyldighet, men låneformen kan även tänkas komma till användning i enstaka fall.
Statsbidrag till iståndsättande och underhåll av byggnadsminnen bör kunna utgå för såväl A-klassade som B-klassade byggnader. Hänsyn bör icke i och för sig tagas till ägarnas förmögenhetsställning. I främsta rum- met bör det avgörande vara, huruvida kostnaderna står i skälig proportion till värdeökningen och den praktiska nytta, som kan beräknas uppkomma genom åtgärderna i fråga. Därest omfattande och kostnadskrävande arbeten påkallas utan att byggnadens bruksvärde ökas, synes huvuddelen böra täc— kas av statsbidraget, medan motsatsen bör bli fallet när ägaren har en väsentlig fördel av de vidtagna byggnadsåtgärderna.
Med hänsyn till de skiftande omständigheter som kan ifrågakomma är det icke möjligt att i en författningstext draga upp några gränser mellan de fall, då statsbidrag bör utgå, och de fall, då ägaren ensam bör vidkännas kostna- derna för iståndsättnings— och underhållsåtgärder. Än mindre är det möj- ligt att göra mera bestämda uttalanden rörande parternas ömsesidiga del- tagande i dylika kostnader. Oftast kommer resultatet att framgå efter för- handlingar mellan de agerande myndigheterna och vederbörande fastig- hetsägare. Dylika förhandlingar lärer komma att föras snart sagt i alla de fall, då byggnadsminneslagen skall tillämpas. Avgörande för fördelningen av tillgängliga medel bör vara, att dessa disponeras på det sätt, som bäst motsvarar det verkliga behovet. Utredningen föreslår icke något författ— ningsstadgande om att statliga bidrag skall kunna utgå till enskilda ägare av byggnadsminnen men förordar att anslagsmedel ställes till förfogande för ändamålet. De särskilda regler som erfordras rörande handhavandet och
fördelningen av bidragsmedlen, torde på förslag av byggnadsminnesnämnden få utfärdas av Kungl. Maj:t.
Utredningen förbiser icke, att möjligheten att erhålla statsbidrag till vår- den av byggnadsminnen kan i någon mån komma att verka återhållande på den enskilda offerviljan. Värdefulla insatser härvidlag har hittills kunnat påräknas såväl från kommuner och hembygdsföreningar som från enskilda fastighetsägare och mecenater. Även om möjligheter att erhålla statsbidrag öppnas, kommer det dock att bliva stort utrymme för dylika frivilliga in- satser i fortsättningen. Vid de förhandlingar, som de byggnadsvårdande myndigheterna har att föra med kommuner och enskilda, blir det en ange- lägen uppgift att frammana det enskilda intresset i den omfattning sådant är möjligt. Erfarenheten från andra länder med lagskydd för byggnads— minnen och bidrag från det allmänna visar, att statliga ekonomiska utfäs- telser ingalunda utesluter, att viljan till insatser från intresserade parter kan mobiliseras.
I sitt ovannämnda betänkande förutsätter 1948 års utredning om en sta- tens kulturfond, att bidrag till vården och underhållet av fornminnen och byggnadsminnesmärken icke längre skall utgå av lotterimedel, utan att dessa ändamål skall tillgodoses medelst anslag på riksstaten. I yttrande över sagda betänkande har byggnadsminnesutredningen förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget i berörda del, utan påyrkat att anslag till vård och underhåll av byggnadsminnesmärken jämväl i fortsättningen skall be— räknas tillhöra de ändamål, som bör erhålla anslag ur lotterimedelsfonden. Som skäl härför anfördes att de årliga behoven av medel för ändamålet kommer att växla och icke i förväg låter sig nöjaktigt beräkna, varför det vore önskvärt att — tillika med anslaget på riksstaten — ha möjlighet att erhålla särskilda, tillfälliga anslag ur den källa, som lotterimedlen utgör.
Någon tillförlitlig beräkning av det årliga medelsbehovet för tillgodose- ende av de behov, som uppkommer vid byggnadsminneslagens tillämpning, kan svårligen göras. Det kommer snarast att förhålla sig så, att ju mera pengar som finnes disponibla, desto mera kan uträttas för att främja bygg- nadsminneslagens syfte. En viss begränsning ligger givetvis i den admini- strativa apparatens arbetskapacitet. Det är antagligt att behovet av medel för upprustning av byggnadsminnen kommer att bliva stort under närmaste tiden efter det att lagen om skydd för dylika byggnadsverk trätt i tillämp- ning, för att möjligen nedgå efter hand som de olika objekten omhänder- tagits och blivit föremål för åtgärder. Engångsbehoven för ändamålet måste anses mycket betydande, och ett uppskjutande av redan nu som angelägna ansedda iståndsättningsarbeten medför, att dessa blir ännu mera kost— samma.
Utredningens kalkyler över behovet av statsanslag utgår ifrån, att lotteri- medel skall kunna erhållas till vissa objekt efter ungefär samma principer
som hittills samt att särskilda framställningar till riksdagen får göras i fråga om större och mera kostnadskrävande engagemang, som fallet varit exempelvis beträffande Mälsåkers slott och som tillvägagångssättet är i Danmark. Skulle icke bidrag ur lotterimedelsfonden i fortsättningen stå till buds för speciella fall, bör riksstatsanslaget från början tilltagas så stort, att en viss fondbildning möjliggöres. Vidare förutsättes att anslaget blir ett klumpanslag och sålunda disponibelt såväl för ersättning till fastighets- ägare för skada och intrång som till bidrag till iståndsättnings- och under— hållsarbeten på skyddade byggnader. Fördelningen inbördes mellan dessa behovsgrenar synes få bero av omständigheterna och ankomma på den an— slagsförvaltande myndigheten. Beloppet bör ställas till byggnadsminnes- nämndens förfogande. Att låta ansökningar rörande anvisningar ur ansla- get regelmässigt gå till Kungl. Maj :t synes vara en onödigt tyngande omgång.
Som ovan framhållits är det förenat med betydande svårigheter att be- räkna den troliga medelsåtgången per år för det ändamål, varom här är fråga. En viss ledning har man dock av de senare årens ansökningar om anslag ur lotterimedelsfonden. Om man frånräknar bidrag till nya musei— byggnader, har mellan 300 000 och 400 000 kronor årligen begärts för ända- mål inom den icke statliga byggnadsminnesvården. I allmänhet har dylika ansökningar avsett byggnadsverk i kommuners, stiftelsers eller föreningars ägo. När lagen om byggnadsminnen trätt i kraft, kommer ekonomiskt stöd att krävas för en helt ny kategori av byggnader vid sidan av dem, till vilka anslag av allmänna medel hittills utgått. Medelsbehovet för denna nya kategori kommer utan tvivel att bli större än det behov, som avspeglas i de nämnda ansökningarna om lotterimedel. Storleken av det årliga anslaget måste givetvis bli beroende av den stränghetsgrad, varmed lagen tillämpas. Om syftet med densamma skall kunna uppnås, är det emellertid angeläget att dess tillämpning icke hindras genom brist på medel. Det synes utred- ningen sannolikt att ett årligt anslag av 500000 kronor skulle visa sig någorlunda motsvara det aktuella behovet. Härvid måste man dock — som ovan sagts — räkna med att särskilda anslag efter därom gjord framställ— ning skall kunna ställas till förfogande för speciellt kostsamma företag. Om fideikommissinstitutet upphäves, torde vården av fideikommissens kul- turhistoriskt värdefulla bebyggelse komma att medföra betydande anspråk på det allmänna. I sådant fall torde det här ifrågavarande anslaget böra utgå med högre belopp än ovan föreslagits.
Vad åter angår frågan om expropriation eller annan inlösen av vissa bygg- nader, torde framstållning härom i varje särskilt fall böra göras hos Kungl. Maj:t. Någon förhandsberäkning av kostnaderna för detta ändamål torde icke vara möjlig att göra.
Med stöd av statsmedel försiggår en ganska omfattande iståndsättning av äldre bostadsbyggnader, särskilt på landsbygden. Grunderna för denna verk- samhet är uppdragna av statsmakterna, och tillämpningen handhas centralt
av bostadsstyrelsen och lokalt av länsbostadsnämnderna. För att komma i åtnjutande av lån och bidrag till bostadsförbättring erfordras bl.a. att bygg— naden efter restaureringen motsvarar vissa krav på standard och bekväm- lighet. Det har uppgivits att normerna för dessa krav i enstaka fall kolli- derat med önskemålet att bevara en ålderdomlig byggnads karaktär, så att resultatet blivit antingen att det kulturhistoriska intresset fått stå tillbaka eller också att ägaren fått avstå från statligt stöd och företa reparationen med egna medel.
Byggnadsminnesutredningen har rörande dessa förhållanden överlagt med representanter för bostadsstyrelsen, varvid från sistberörda myndighets sida stor beredvillighet uttalats att beakta de kulturhistoriska synpunkterna vid granskning av ombyggnadsförslag rörande äldre bostadsbyggnader. Det är givetvis önskligt att de lokala organen — länsbostadsnämnderna -—— får sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, så att i de särskilda fallen kontakter tages med dem som i länen har att bevaka byggnadsminnesvår- dens intressen, landsantikvarierna och länsarkitekterna.
Det bör observeras att det här icke är fråga allenast om sådana byggnader, som kommer i åtnjutande av skydd enligt lag, utan även om sådana som utan att vara kvalificerade att förklaras för byggnadsminnen dock har ett visst kulturhistoriskt värde.
I frågasatta skattelättnader
Enligt uttalande i direktiven bör det undersökas, om utformningen av till- lämpningen av nuvarande heskattningsregler kan sägas i mera betydelsefulla hänseenden motverka strävandena att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Vid övervägandena härom har utredningen funnit det önskvärt och möjligt att åvägabringa vissa skattelättnader för ägare till byggnader, som kommer att falla under den av utredningen föreslagna lagstiftningen. Sådana lättnader bör eftersträvas såväl i fråga om de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna som beträffande arvsbeskattningen.
I avseende på de årliga skatterna är fastighetsbeskattningen i främsta rummet aktuell i förevarande sammanhang. Enligt de grundläggande stad- gandena i kommunalskattelagen utgår kommunal inkomstskatt på bl.a. garantibelopp för fastighet. Vissa slag av fastigheter är därvid undantagna. Detta gäller i första hand byggnader för allmän styrelse och förvaltning samt för kulturella och ideella institutioner. Bland undantagen märkes museer, oavsett om dylika byggnader tillhör sammanslutningar eller enskilda. Enligt anvisningarna till kommunalskattelagen erfordras för att en byggnad skall betraktas som museum bl.a., att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål. En slottsbyggnad vari samlingar förvaras är sålunda ej att anse som museum, därest densamma mera regelbundet användes som bostad för
annan än vaktpersonalen. Vidare fordras att samlingarna i fråga regelbun- det hålles tillgängliga för allmänheten i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte. Till följd av sagda bestämmelser torde bl.a. fler- talet byggnader och anläggningar vid bygdemuseerna ligga utanför skatte- plikt. Något undantag från skattskyldighet för byggnader med kulturhisto- riskt värde, som användes för annat än museala ändamål, finnes icke stad- gat. I praktiken torde dock skattemyndigheterna vid åsättande av taxerings- värden å dylika byggnader taga hänsyn till det allmänna intresset av att byggnaderna kan bevaras utan alltför stor skattetunga för ägarna.
I de flesta fall, då fastighet som enligt huvudreglerna skall vara fri från skatteplikt användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, föreligger skatteplikt för där- emot svarande del av fastighetens värde. Vederbörande taxeringsmyndighet har sålunda att i dylika fall företaga en uppskattning av hur stor del av fastighetsvärdet som anses belöpa på dels den skattepliktiga delen, dels den fria delen. I många fall måste givetvis en sådan uppdelning bliva skönsmäs- sig. När en eljest skattefri byggnad till någon del är bebodd tillämpas ena- handa grunder. Dock skall exempelvis den omständigheten att en vaktmäs- tarebostad är inrymd i en museibyggnad icke föranleda, att någon del av fastighetsvärdet blir skattepliktigt.
För skattepliktig fastighet beräknas garantibeloppet till fyra procent av taxeringsvärdet. Beloppet påföres ägaren vid taxering till kommunal in— komstskatt inom den kommun där fastigheten är belägen. Den skatt som motsvarar garantibeloppet varierar efter uttaxeringen i de olika kommu- nerna. Dessa regler innebär med andra ord, att fyra procent av en fastighets taxeringsvärde räknas som skattepliktig inkomst av fastigheten, vare sig denna lämnat någon avkastning eller ej. Beskattningen av garantibeloppet blir dock effektiv allenast i de fall, då inkomsten från en egendom är lägre än fyra procent på dess taxeringsvärde. Under nu rådande goda konjunktu— rer är antalet fall då fastighetsskatten i sin helhet är effektiv ganska ringa, men vid försämrade inkomstförhållanden och oförändrade eller höjda taxe- ringsvärden bli motsatsen fallet.
Ehuru lindring i fastighetsbeskattningen av sistberörda skäl endast kan komma vissa ägare till godo, är dylik lättnad eftersträvansvärd ur de syn- punkter utredningen har att bevaka. Principiellt bör kulturhistoriskt värde- fulla byggnader i skattehänseende likställas med museibyggnader. Detta har tidigare stött på praktiska svårigheter i tillämpningen, eftersom det kulturhistoriska värdet hos en byggnad icke varit på något sätt klart kon- staterat, och taxeringsnämnderna saknat förutsättningar att göra de för en klassificering erforderliga bedömandena. När den föreslagna lagen om bygg— nadsminnen trätt i kraft, kommer det att i legal ordning fastslås, att vissa byggnader har särskilt stort kulturvärde, varför det icke möter några svå- righeter att identifiera dessa. En i skattehänseende privilegierad ställning
för sådana byggnader synes vara välmotiverad och lätt att genomföra. För ernående av syftet torde kommunalskattelagens 5 5 1 mom. böra komplet- teras med ett stadgande, att byggnad som förklarats som byggnadsminne undantages från skatteplikt till fastighetsskatt.
Det förtjänar påpekas att det skattepliktiga värdet på en fastighet jämväl påverkar storleken av den årliga förmögenhetsskatten, eftersom fastighet ingår i förmögenhetsuppskattningen med taxeringsvärdet.
Beträffande skatt på inkomst av fastighet skiljes i kommunalskattelagen på jordbruksfastighet och annan fastighet. I här ifrågavarande avseende kan dock dessa båda objekt behandlas lika. Intresset hänför sig väsentligen till reglerna för avdrag vid inkomstberäkningen för kostnader för reparation och underhåll av byggnader. I princip medgives avdrag för dylika kostnader men icke för utvidgningar och förbättringar. Anvisningarna räknar med att en bostadsbyggnad vid en jordbruksfastighet kan representera ett större värde än som för ett jordbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. I sådana fall begränsas avdragsrätten till vad som kan anses belöpa på en nödig bostadsbyggnad.
Reparation och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ställer sig förhållandevis mera kostsamt än motsvarande åtgärder på byggnader utan dylikt värde. Enligt den av utredningen föreslagna lagen skall arbeten av ifrågavarande art ske efter noggrann planering och med sorgfälligt iakt- tagande av, att ingenting av byggnadens kulturhistoriska värde går förlorat. Härav följer att inom byggnadsverksamheten eljest vanliga betalningsgrunder icke alltid kan tillämpas. Arbetena får också ske med speciell omsorg och stun- dom med anlitande av särskilt kvalificerad arbetskraft. De fördyringar som or- sakas härav bör beaktas vid prövningen av begärda reparationsavdrag. Även om taxeringsmyndigheterna flerstädes visat en viss generositet i hithörande avseenden, synes det önskvärt att ett uttalande införes i anvisningarna till 22 och 25 åå i kommunalskattelagen av innebörd, att vid bedömande av yrkanden om avdrag för reparations- och underhållskostnader särskild hän- syn skall tagas till merkostnader, som föranledes av att en byggnad är kul- turhistoriskt värdefull. Begränsning till sådana byggnader, som enligt lag förklarats såsom byggnadsminnen, synes i detta hänseende icke böra ifråga- komma. Många byggnader med kulturhistoriskt värde kommer nämligen _ åtminstone tills vidare — att ligga utan det skydd som byggnadsminneslagen är avsedd att ge, och även i dylika fall bör ägarens ansträngningar att i görligaste mån bevara en byggnads karaktär beaktas och i någon mån pre- mieras. I alla händelser bör icke genomförandet av byggnadsminneslagen förorsaka ändringar i hittills tillämpad, generös praxis vid behandling av hithörande skatteärenden.
Där skyldighet att hålla en byggnad tillgänglig för allmänheten föreskri- vits bör detta betraktas som en tunga. I den mån som eventuellt influtna entréavgifter blir föremål för beskattning bör å andra sidan olägenheten för
ägaren beaktas. Att vid uppskattning av bostadsförmån i stora, slottslik- nande byggnader hänsyn tages allenast till i verkligheten utnyttjade om- råden förefaller rimligt; enligt uppgifter från skilda håll beaktas för övrigt ofta denna omständighet av taxeringsmyndigheterna.
Beträffande arvsbeskattningen förordar utredningen jämväl vissa lättna- der, när i förmögenheten ingår värde å byggnad, som förklarats som bygg- nadsminne. Härvidlag förefinnes samband med fastighetstaxeringen såtill- vida, att som värde å fast egendom skall vid förmögenhetsuppskattningen till arvsskatt gälla näst föregående års taxeringsvärde. Viss undantagsföre- skrift saknar betydelse i detta sammanhang. Utredningen har härovan förordat att en enligt byggnadsminneslagen registrerad fastighet icke skall vara skattepliktig. I konsekvens härmed synes sådan fastighet böra vara fri från skattläggning vid arvfall eller endast beskattas till den del som den vid fastighetstaxering ansetts utgöra skattepliktig fastighet.
Den värdeökning som en byggnad kan erhålla genom att dess kulturhisto— riska karaktär framhäves och befästes är mer teoretisk än verklig, och den kan icke anses vara en förmögenhetsökning i vanlig mening. Det synes ej heller lämpligt att de extra underhållsåtgärder, som en ägare företagit på som byggnadsminne förklarad fast egendom, skall förorsaka högre arvsskatt än vad fallet blivit, om denne underlåtit att vårda sig om fastighetens kul- turhistoriska värde.
Särskilt när det gäller slottsfastigheter med höga taxeringsvärden skulle en på ovan föreslaget sätt åstadkommen skattelindring vara av väsentlig betydelse. Den i arvsskatteförordningens 57 & öppnade möjligheten att er- hålla befrielse eller lättnad i arvsskatten, när det gäller objekt som har kulturhistoriskt värde, visar att hithörande synpunkter även tidigare be- aktats. Ifrågavarande dispensmöjlighet täcker dock icke önskemålen i nu förevarande hänseende.
Vad som här sagts rörande arvsskatten gäller givetvis även kvarlåten- skapsskatten.
Det ankommer icke på byggnadsminnesutredningen att framlägga utfor- made förslag till åtgärder på det skatterättsliga området. De ovan skisse- rade önskemålen rörande de kulturhistoriska intressena vid olika beskatt- ningsformer synes emellertid vara lämpliga och skäliga och bör kunna till- godoses utan att rubba eljest vedertagna principer. Utredningen hemställer därför att förslag i berörda avseenden måtte utarbetas och föreläggas riks- dagen.
Upplysning och utbildning
För kulturminnesvården är saklig och intresseväckande upplysning av största betydelse. I instruktioner som utfärdats för tjänstemännen inom
detta område betonas därför också vikten av populär föreläsnings- och publi- ceringsverksamhet jämte praktiska demonstrationer både i museerna och ute i fältet. Då det gäller att vinna allmänhetens bistånd att förverkliga bygg- nadsminnesvårdens syften, ligger det nära till hands att anknyta till och bygga vidare på det arbete, som sålunda redan bedrivs av kulturminnesvår- dens målsmän. Men den upplysningsverksamhet varom här är fråga kräver ytterligare utbyggnad. Enligt de av utredningen angivna riktlinjerna måste nämligen åtgärderna för bevarandet av vår äldre bebyggelses kulturhistoriska värden medföra krav icke endast på det allmänna utan i vissa fall även på den enskilde, varför kunskapen om dessa värden och om vägarna och medlen att skydda dem bör spridas på alla till buds stående sätt.
Det stora flertalet ägare till byggnader av sådan karaktär, att de kan komma att förklaras för byggnadsminnen, torde icke själva ha möjlighet att mera ingående bedöma sin egendoms kulturhistoriska värde, varför en på bred basis bedriven upplysningsverksamhet skulle vara av betydelse för dem. Därtill kommer emellertid ett behov av mera speciell undervisning och instruktion för de fackmanna- och yrkesgrupper, som skall taga befatt- ning med frågor rörande byggnadsminnen eller medverka vid dessas istånd- sättning och vård. Detta behov synes i viss mån kunna tillgodoses i direkt anslutning till existerande undervisning och utbildning men torde därut- över böra tillfredsställas genom särskilda instruktionskurser o.d.
Universitetens undervisning i konsthistoria omfattar i regel icke någon handledning i praktiskt fältarbete. Detsamma gäller i huvudsak också folk- livsforskning, ehuru studiet av detta ämne oftare leder till mera påtaglig kontakt med aktuella vårdnadsproblem. I stort sett torde dock studiepla- nerna icke i större utsträckning böra belastas med praktisk kulturminnes- vård, dels emedan kurserna redan nu är krävande och universitetens egna lärarkrafter i allmänhet saknar tillräcklig erfarenhet på detta särskilda om- råde, dels med hänsyn till att endast en mindre del av de studerande kan beräknas ha direkt nytta för sin framtida verksamhet av speciella kunska- per i kulturminnesvård. Å andra sidan måste man betona vikten av att varje studerande i ämnen som berör den materiella nordiska kulturens historia —— alltså även fornkunskap — bör bibringas en allmän kännedom om den prak- tiska kulturminnesvårdens mål och medel. Beträffande byggnadsminnes- vården skulle detta kunna åstadkommas genom att gemensamt för eleverna i konsthistoria och folklivsforskning ordna åtminstone ett par föreläsningar och någon seminarieövning per år, varvid skulle behandlas sådana spörsmål som inventering och undersökning av byggnader samt gällande skyddslag— stiftning och dennas tillämpning.
Det har blivit allt vanligare, att de studerande på kandidat- eller licentiat- stadiet söker kontakt med museala och kulturminnesvårdande institutioner för att erhålla anställning av tillfällig natur eller få deltaga i fältarbeten.
På detta sätt skaffar sig vederbörande en viss praktisk erfarenhet, som ofta får inflytande på de fortsatta studiernas inriktning och på valet av framtida verksamhetsfält. Vid två tillfällen — senast hösten 1955, då statsbidrag för ändamålet utgick — har vid de stora museala och kulturminnesvårdande institutionerna i Stockholm anordnats museikurser, som givit deltagarna en allsidig orientering i musealt och kulturminnesvårdande arbete. Den så- lunda på olika vägar uppnådda kombinationen av teoretiska studier och praktisk utbildning synes vara ändamålsenlig. Det faller sig då naturligt, att de ökade fordringar, som tillämpningen av den nya lagen om byggnads- minnen kommer att ställa på de ute i fältet verksamma kulturhistorikerna, beaktas vid museikursernas planläggning, liksom att de studerande, som så önskar och som visar sig lämpade härför, beredes tillfälle att följa och del— taga i arbetet på iståndsättningen och värden av kulturhistoriskt märkliga byggnadsverk. Denna form av utbildning torde bäst kunna tillgodoses vid riksantikvarieämbetet och Nordiska museet samt hos landsantikvarierna. I detta sammanhang bör erinras därom, att landsantikvarierna, vilka skall företräda många olikartade sidor av museiväsen och kuturminnesvård, icke alltid kan förutsättas vara specialister på byggnadsminnesvård. Det är där- för önskvärt, att aktuella spörsmål inom detta område behandlas vid de hos riksantikvarieämbetet årligen återkommande överläggningarna med landsantikvarierna i gemensamma frågor. Där landsantikvarierna har sak- kunnigt biträde av amanuens, kan man emellertid vanligen räkna med att antingen landsantikvarien eller amanuensen äger särskild utbildning inom här ifrågavarande område.
Av samma grundläggande betydelse som utbildningen av kulturhistoriker med inriktning på byggnadsminnesvård är tillgången till arkitekter, som speciellt ägnat sig åt problemen på detta område. Även här gäller det väsent- ligen en utbildningsfråga. Undervisningen i arkitekturhistoria är fördelad på tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola i Göteborg och konsthögskolan. Vid den sistnämnda finns en professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria, vars innehavare även skall undervisa vid tekniska högskolan i Stockholm i den svenska arkitekturens historia. Grund- läggande utbildning i ämnet meddelas vid de båda tekniska högskolorna. Arkitekturundervisningen vid konsthögskolan utgör en påbyggnad av denna grundläggande utbildning och utnyttjas i betydande utsträckning av de vid de tekniska högskolorna nyutexaminerade arkitekterna. Enligt vad utred— ningen erfarit förberedes en viss omorganisation, som skall göra det möjligt att bättre samordna undervisningen vid tekniska högskolan i Stockholm och konsthögskolan och att vidga studiemöjligheterna i arkitekturhistoria vid den sistnämnda, där också kurser i restaurering med särskild hänsyn till kulturhistoriska synpunkter torde komma att anordnas i större utsträck- ning än hittills. Utsikterna till en utvidgad och samtidigt mera specialiserad undervisning inom ifrågavarande fack vid konsthögskolan måste hälsas
med tillfredsställelse, bl.a. emedan den skulle komma byggnadsminnesvår- den till godo.
Då länsarkitekterna har en betydelsefull uppgift att fylla vid vården av landets äldre bebyggelse och då de enligt utredningens förslag skulle komma att taga en viktig obligatorisk befattning med frågor inom ramen för lagen om byggnadsminnen, är det önskvärt att vid tillsättning av länsarkitekt- tjänster särskilt avseende alltjämt fästes vid genomgången utbildning vid konsthögskolan. I varje fall bör den eller de tjänstemän vid länsarkitekt- kontoren, som närmast kommer att handlägga ärenden om byggnadsminnen, ha skaffat sig dylik utbildning. Av värde är också att de genom kontakt med byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå blir förtrogna med handlägg- ningen av frågor rörande den offentliga byggnadsminnesvården. Samma utbildning är önskvärd även hos stads- och distriktsarkitekterna, vilka ut- övar ett stort inflytande på behandlingen av den äldre bebyggelsen inom sina distrikt. De kommer i detta hänseende att spela en ännu betydelsefullare roll, sedan byggnadsminneslagen trätt i kraft, eftersom den regelbundna tillsynen av byggnadsminnen i distriktet vanligen torde få utövas av dessa arkitekter eller i varje fall i samråd med dem.
Då ett byggnadsminnes ägare förbereder en restaurering eller ombyggnad av detta, hör han visserligen genom länsarkitekten och landsantikvarien kunna erhålla allmänna råd och anvisningar, men det är angeläget, att även den arkitekt som erhåller själva uppdraget att utarbeta förslag till ifråga- kommande åtgärder är kulturhistoriskt skolad. Ägaren bör genom bygg- nadsminnesnämnden eller annan sakkunnig instans vid behov kunna erhålla anvisning på lämpliga krafter. Det synes önskvärt att dylikt uppdrag åt- minstone i viktiga fall lämnas åt arkitekt som genomgått restaureringskurs vid konsthögskolan eller eljest, exempelvis genom tjänstgöring vid bygg- nadsstyrelsen, skaffat sig särskild erfarenhet inom berörda område.
Vid jorddelningsförrättningar och även i andra sammanhang kommer lantmätarna i kontakt med frågor rörande byggnadsminnesvården. De torde i betydande utsträckning kunna medverka till en sådan disposition av mar- ken, att bevarandet av byggnadsminnen och deras miljö underlättas. Liksom lantmätarna nu åtnjuter undervisning och instruktion i fornminnesvård och naturskydd bör de erhålla kännedom om byggnadsminnesskyddets mål och medel. Föreläsningar och praktiska övningar inom detta område bör därför ingå i tekniska högskolans utbildning av lantmätare.
Tekniska läroverk och andra tekniska skolor meddelar en omfattande un- dervisning i byggnadsfacket. Eleverna i detta fack får i sin framtida yrkes- utövning ofta taga befattning med gammal bebyggelse. Man kan dock icke kräva, att de skall kunna bedöma denna bebyggelses kulturhistoriska värde. Det är därför önskvärt, att berörda undervisningsanstalter meddelar en grundläggande kännedom om vårt äldre byggnadsskick och om huvudprin- ciperna för konservering och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. En sådan kännedom skulle komma icke endast den lagligt regle- rade byggnadsminnesvården till godo utan även bidraga till en ökning av de frivilliga insatserna i samma syfte.
Byggnadsnämnderna kommer att handlägga ett stort antal ärenden rö- rande byggnadsminnen. De bör därför erhålla kommenterande informatio- ner om byggnadsminneslagens syfte, konstruktion och tillämpning. Sanno- likt vore det lämpligast att meddela sådana informationer vid särskilda möten eller kurser, ordnade i byggnadsnämndsförbundens regi. Med hänsyn till den betydelse, som en god kännedom bland byggnadsnämndernas leda— möter om den förbättrade byggnadsminnesvårdens mål och medel måste äga ur det allmännas synpunkt, borde statsbidrag kunna utgå för detta ändamål.
Byggmästare, arbetsledare och byggnadsarbetare torde böra beredas till- fälle till särskild utbildning och skolning i konservering och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. I första hand torde därvid böra anordnas byggmästarkurser, som bör ha till ändamål att komplettera den byggnadstekniska fackkunskapen med en allmän kännedom om grunddra- gen i vårt byggnadsskick under äldre tider och om 'de krav, som måste ställas på vården av byggnader tillhörandeinyssnämnda kategori. Då till- gången till kvalificerade byggmästare är en nödvändig förutsättning för ett gott arbetsresultat, borde dylika kurser —— liksom de ovan berörda kurserna för byggnadsnämnderna — kunna befrämjas genom statsanslag. Sedan en skolad kader av byggmästare skapats, torde det bli relativt lätt att under dessas ledning praktiskt utbilda platsledare och byggnadsarbetare för de uppgifter, varom här är fråga. Sannolikt skulle det bli möjligt att i viss utsträckning samordna arbeten på olika byggnadsminnen — särskilt i de fall då statsbidrag utgår — på sådant sätt, att ett för dylika uppgifter lämpat ar- betslag kunde utnyttjas vid flera olika företag i följd. Den särskilt skolade arbetskraften skulle också bli till nytta för den rent statliga byggnadsminnes- vården.
Den i inledningen till detta kapitel nämnda populära upplysnings- och propagandaverksamheten bör avse att bland allmänheten sprida kunskap om vår äldre bebyggelse och dess värde ur kulturhistorisk synpunkt samt om möjligheterna att bevara den som ett traditionsbetonat och ofta berikande inslag i samhälls- och landskapsbilden. Härvid bör man framhålla de sär- präglade och karakteristiska dragen i skilda landsdelars och bygders his- toriska arv och bebyggelsetyp. Därigenom kan man påräkna ett stegrat lokalt intresse för bevarandet av ålderdomliga inslag i modern miljö. Icke minst av dessa skäl är det lämpligt att en dylik upplysning och propaganda i väsentliga delar ombesörjes av de i regel länsvis verksamma förbunden eller föreningarna med kulturminnesvård på sitt program. Detta innebär i praktiken, att landsantikvariernas huvudmannaorganisationer engageras i
arbetet och att landsantikvarierna själva får taga aktiv del i dess utformning. Ifrågavarande organisationer kan i sina årsböcker och andra publikations— serier, som når en stor läsekrets, ge propagandan för byggnadsminnesvår- den ett gott stöd. Genom de talrika studie- och bildningsförbunden, föreläs- ningsföreningarna m.m. bör man också kunna nå en vidsträckt publik. Erfarenheten har visat, att de kulturhistoriska ämnena förmår hävda sig vid sidan av andra ämnesgrupper. I detta sammanhang bör också nämnas de möjligheter till undervisning och instruktion, som folkhögskolorna erbjuder.
Av särskild vikt är den omfattande och direkta kontakt med den stora allmänheten, som kan nås genom dagspress och radio. Den upplysning och propaganda som sprides på dessa vägar bör i lämplig utsträckning anknytas till presentationen av aktuella nyheter på forskningens och det praktiska arbetets områden.
Ehuru det enligt utredningens mening är angeläget att i möjligaste mån utnyttja befintliga organ och undvika dubbleringar, synes det kunna komma i fråga att bilda en särskild förening eller stiftelse med uppgift att stödja byggnadsminnesvården genom upplysningsverksamhet och möjligen även genom att omhändertaga vissa byggnader och sörja för deras underhåll. Ett sådant nytt organ skulle ha enskild karaktär, men ett intimt samarbete med vederbörande allmänna institutioner skulle givetvis äga rum.
Byggnadsminnesnämnden torde böra ta initiativ till upplysnings- och pro- pagandaverksamhet av ovan angiven art och stödja en sådan i olika former. Nämnden bör sålunda vara beredd att deltaga i planläggningen av kurser, föreläsningsserier o.d. Det bör ankomma på nämnden att överväga, huruvida beståndet av kulturhistoriskt värdefulla byggnadsverk kan presenteras i en koncentrerad, auktoritativ handbok. En sådan handbok kunde givetvis pu— bliceras genom nämndens egen försorg, men det bör också undersökas om den icke kunde utgivas av de centrala kulturminnesvårdande institutionerna — eller någon av dessa — i samråd med nämnden.
Huvudmålet för upplysnings- och propagandaverksamheten bör vara att inarbeta byggnadsminnesvården i allmänhetens medvetande och att bidraga till ett effektivt skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader genom sam— verkan mellan allmänna organ och enskilda ägare till sådana byggnader.
Det bör ankomma på byggnadsminnesnämnden att närmare överväga for- merna för ökad undervisning, upplysning och propaganda och att i samråd med berörda organ framlägga förslag till ordnandet av denna verksamhet.
Förslaget till lag om byggnadsminnen 1 5.
Lagen inledes med en allmän definition av de byggnadsverk, som bör anses ha kulturhistoriskt värde. Detta värde torde i det övervägande antalet
fall vara betingat av byggnadsskicket och den fasta inredningen. Även byggnader, vilka — utan att alltid äga större intresse som byggnadsverk — är förbundna med minnet av betydelsefulla händelser eller perSOner, inbe- gripes under begreppet kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
De bestämmelser som upptages i följande paragrafer hänför sig till ett mera begränsat antal byggnader, betecknade såsom byggnadsminnen. För lagens praktiska tillämpning är ett sådant urval nödvändigt. Urvalet får emellertid icke tolkas så att allenast de byggnader som förklaras för bygg- nadsminnen har kulturhistoriskt värde. För att icke en sådan tolkning skall göra sig gällande, t.ex. vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen, har utredningen ansett det vara av värde att i denna paragraf giva uttryck åt grundsatsen att alla kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålles.
2 &.
Enligt 2 & kräves, att byggnad för att såsom byggnadsminne kunna åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i lagen ej blott skall äga kulturhistoriskt värde enligt den i 1 5 angivna definitionen utan därjämte skall vara synnerligen märklig. Hur urvalet av denna elitgrupp skall ske, bestämmes i 4 5. Den omständigheten, att en byggnad på vilken lagen är tillämplig redan är före- mål för betryggande vård från ägarens sida, skall icke inverka på bedöm- ningen av frågan, huruvida den bör förklaras för byggnadsminne.
Att uttömmande ange vad som i lagen åsyftas med byggnad låter sig knappast göra. Ordet byggnad förekommer i en mängd skilda lagar och författningar, t.ex. i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, i byggnadslagen och byggnadsstadgan, i fornminneslagen samt i strandlagen. Det är icke möjligt att ur dessa lagar utläsa något entydigt inne- håll i ordet. Snarast torde det förhålla sig så att ordet har sin speciella be- tydelse i olika lagar, bestämd av det syfte varje lag tjänar. Också i före- varande lag torde ordet böra få sitt innehåll av lagens särskilda ändamål.
Det är först och främst klart att byggnad icke kan avse något annat än vad som är i vedertagen mening byggt. Föremålet måste alltså ytterst utgöra resultatet av mänskligt arbete. Såsom ytterligare kriterium torde böra upp- ställas att fråga skall vara om föremål med en viss förankring vid marken. Den omständigheten att föremålet är flyttbart utgör däremot intet hinder för att det hänföres till byggnad, under det att ting, som varit eller är av- sedda för rörligt bruk, uppenbarligen icke bör hemfalla under lagen. Vidare torde böra krävas att objektet till sin storlek icke är alltför ringa.
Det typiska exemplet på byggnad är husbyggnad, och det är naturligtvis på sådan byggnad som lagen i första hand har avseende. Å andra sidan är det tydligt att lagen måste taga sikte på varjehanda, som icke är att räkna såsom husbyggnad. Exempel på föremål, vilka bör kunna skyddas genom lagen är bryggor, murar, vallar och vallgravar, kalk- och masugnar, kvarnar,
sågar och brunnar. Också bro är att anse såsom byggnad i lagens mening och bör följaktligen kunna beredas skydd i den ordning, som i förevarande lag stadgas.
Vad nu sagts ger vid handen att ordet byggnad i denna lag är att fatta i en tämligen vidsträckt bemärkelse. Detta är naturligtvis också fullt i sin ord- ning i betraktande av det syfte som uppbär lagen.
Förslaget behandlar icke frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefulla möbler och inventarier. Sådana omfattas icke av den föreslagna lagen i vidare mån än de kan anses som tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till fast egendom.
I 1942 års lag anges icke någon åldersgräns för byggnader, som kan bli föremål för lagens bestämmelser. Denna fråga berördes icke heller närmare i kommentarerna till lagförslaget. Emellertid hade fornvårdskommittén i 1921 års betänkande föreslagit en med laga verkan förbunden registrering bl. a. av fasta minnesmärken av profan natur och därvid som en allmän regel förutsatt, att dylikt minnesmärke vore minst 50 år gammalt och att det icke vore ett verk av levande person. Utredningen har icke funnit det erforder— ligt att genom en åldersgräns närmare fixera det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket ”gångna tider”. Regeln bör vara att byggnad skall äga sådan ålder att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas på frågan om dess värde ur de synpunkter, som anges i lagens 1 5.
Enbart historiska eller personhistoriska skäl bör i särskilda fall kunna föranleda att en byggnad bedömes såsom synnerligen märklig. Det är emel- lertid uppenbart att en byggnad av ringa kulturhistoriskt intresse måste äga särskilt stort värde ur historisk eller personhistorisk synpunkt, om det skall vara befogat att förklara densamma för byggnadsminne. I regel torde böra krävas att den skall äga värde även som byggnadsverk.
Bestämmelserna om byggnadsminnen skall enligt 2 & icke gälla kronans byggnader, fasta fornlämningar eller kyrkliga byggnader. Sådana byggna- der torde nämligen såsom utredningen i annat sammanhang anfört vara tillfredsställande skyddade enligt andra bestämmelser.
3 5.
Byggnadsminnesnämnden bör svara för de uppgifter, som anges i denna lag och som icke ankommer på annan myndighet. Nämnden skall icke ha karaktären av självständigt ämbetsverk men skall utgöra sammanhållande organ för all den verksamhet, som regleras av lagen om byggnadsminnen.
Utredningen föreslår att nämnden skall bestå av sex ledamöter jämte suppleanter, vilka samtliga skall utses av Konungen. Byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet skall vara representerade i nämnden, varjämte en ledamot skall vara eller hava varit innehavare av domarämhete och en vara kunnig i praktisk byggnadsverksamhet.
Utredningen har diskuterat frågan, huruvida icke chefen för by gnads- styrelsen, riksantikvarien och styresmannen för Nordiska museet borde vara självskrivna ledamöter av nämnden. Det är emellertid angeläget, att de tre institutionernas representanter besitter särskild sakkunskap inom den bygg- nadshistoriska forskningens och den praktiska byggnadsminnesvårdens om- råden eller — i fråga om byggnadsstyrelsen — äger framstående arkitekt- kompetens. Man kan icke räkna med att chefen personligen alltid kommer att besitta dessa kvalifikationer. I vissa fall synes det därför vara mera ändamålsenligt att annan tjänsteman i chefsställning vid ifrågavarande institution såsom ledamot av nämnden företräder institutionens sakkun— skap och intressen. Under sådana förhållanden torde den bästa garantien för ett lämpligt personval vinnas genom att samtliga ledamöter utses av Konungen.
Förslaget till nämndens sammansättning i övrigt avser att tillgodose dels behovet av juridisk expertis, dels kravet på praktisk erfarenhet inom bygg- nadsfacket. Sålunda sammansatt torde nämnden komma att bli väl utrustad med kulturhistorisk och arkitektonisk sakkunskap, utan att facksynpunk- terna dock tillåtes att ensidigt bestämma nämndens arbete. En nämnd av detta slag bör kunna påräkna allmän auktoritet.
4 5. Enligt denna paragraf skall det ankomma på länsstyrelsen att bestämma att byggnad skall vara byggnadsminne och att meddela de skyddsföreskrif- ter, som skall gälla för byggnaden.
Befogenhet att ingiva ansökan om att byggnad skall förklaras för bygg- nadsminne bör begränsas till byggnadens ägare, byggnadsminnesnämnden, länsarkitekten och landsantikvarien i länet, lokal sammanslutning för kul- turminnes- och hembygdsvård samt byggnadsnämnden i orten. Härigenom skapas garanti för att en ansökan icke tillkommer av andra än rent kultur- historiska hänsyn. Ansökan skall icke kunna göras av byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet eller Nordiska museet. Skälet härtill är att dessa tre institutioner obligatoriskt skall vara representerade i byggnadsmin- nesnämnden och sålunda kommer att ha möjlighet att där väcka förslag om ansökan genom nämndens försorg. I begreppet lokal sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård innefattas även de fornminnes-, musei— och hembygdsföreningar eller hembygdsförbund, som har ett län eller land- skap till verksamhetsområde.
Byggnadsminnesnämndens ställning som sakkunnig sammanhållande or- ganisation markeras därigenom, att ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne icke får bifallas utan nämndens tillstyrkan. Beträffande yttranden, som skall inhämtas innan gjord ansökan underställes nämndens prövning, stadgas närmare i tillämpningsföreskrifterna.
Ansökan skall innehålla beskrivning av byggnaden, vilken bör vara så
klar och uttömmande att den lämnar tillräckligt material för ansökningens behandling. Det torde böra ankomma på länsstyrelsen att sörja för erforder- lig komplettering av beskrivningen.
5 å.
Behandling av ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne måste alltid kräva viss tid. Det är angeläget att byggnadens kulturhistoriska värde icke under denna tid förringas genom olämpliga åtgärder. Risk för sådana åtgärder kan tänkas föreligga, om ägaren av någon orsak önskar att byggnaden icke skall bliva förklarad för byggnadsminne. Med hänsyn till dessa omständigheter bör länsstyrelsen ha möjlighet att för erforderlig tid meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Det är lämpligt att sökanden redan i an- sökningen hemställer om sådant interimistiskt förbud, där sökanden anser sådant påkallat. Förbudet torde icke behöva avse längre tid än högst tre månader men torde i särskilda fall böra kunna förlängas med ytterligare tre månader.
6 &.
Såsom i kapitlet Riktlinjer för effektivare skydd och vård anförts bör byggnadsminnena indelas i två klasser, varigenom graden av laga skydd ställes i relation till byggnadernas kulturhistoriska värde. Den högre klas- sen skall omfatta synnerligen märkliga byggnader, vilkas värde är att be- trakta som omistligt. Principiellt skall därför bestämmelserna för denna klass vara strängare än för den lägre klassen. De individuella skyddsbestäm- melserna bör möjliggöra en långt gående differentiering beträffande omfatt- ningen av de åtgärder, som skall vara beroende av myndigheternas prövning. Gemensamt för båda de föreslagna klasserna är att detaljerade föreskrifter skall utfärdas för samtliga de byggnader, som tillhör dessa klasser.
Det måste vara av största vikt för det allmänna att byggnadsminne i den högsta klassen, klass A, kommer att åtnjuta ett såvitt möjligt ovillkorligt skydd. Ägare till sådant byggnadsminne bör vara skyldig att sörja för det- sammas underhåll och vård, men staten torde under vissa förhållanden få vidkännas kostnader för detta ändamål. Antalet byggnadsminnen i klass A måste av dessa skäl bli strängt begränsat och urvalet får ske med största omsorg.
I vissa fall kan det bli nödvändigt att frångå principen, att enbart graden av kulturhistoriskt värde skall vara avgörande för klassificeringen. Till klass A bör sålunda ej hänföras byggnad, som — då densamma förklaras för byggnadsminne — befinner sig i sådant skick att en iståndsättning icke är tänkbar utan orimligt stora kostnader för det allmänna. Ej heller hör till klass A hänföras byggnad med sådant läge, att dess bibehållande på ur- sprunglig plats skulle medföra ett svårt hinder för genomförandet av sam—
hällsnyttiga åtgärder av sådan betydelse, att byggnadens kulturhistoriska värde icke står i rimligt förhållande därtill. Möjlighet måste också före- ligga att vid ändrade förhållanden eller ändrad uppfattning om en bygg- nads kulturhistoriska värde överföra densamma från en klass till en annan.
7 g. *
En byggnads kulturhistoriska värde kan i vissa fall vara av sådan art, att l det omfattar hela byggnaden inklusive dess fasta inredning. I andra fall kan % värdet vara begränsat till någon del av byggnaden, exempelvis dess exteriör, * dess rumsindelning eller något bestämt parti av dess fasta inredning. Med hänsyn till dessa växlande förhållanden är det nödvändigt att för varje sär- skild byggnad noga angiva, vari dess värde består, och i vilka hänseenden den icke får ändras utan medgivande enligt denna lag. Skyddsföreskrifter som formulerats efter dessa principer medför dels garantier för att det kul- turhistoriska värdet icke genom olyckliga ingrepp förvanskas, dels också att ägaren i många fall befrias från skyldigheten att inhämta särskilt medgi- l vande till varje ändringsarbete på byggnadsminne.
I princip bör lagen om byggnadsminnen tillgodose skyddet av ett bygg- nadsminnes miljö så långt detta är möjligt. Då skyddsföreskrifterna för ) såväl byggnad som område skall kunna utfärdas oberoende av ägarens med- givande därtill, är det emellertid nödvändigt att dessa icke medför mera omfattande skyldigheter för ägaren än som för bibehållandet av byggnads- minnets kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Skyddsföreskrifterna för miljöns bevarande bör avse, att det närmast | kringliggande området skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Syftet med denna formulering är att markera en ägares skyldighet att på ett kulturhistoriskt riktigt sätt vårda även det område, som direkt sammanhänger med ett byggnadsminne och som ofta representerar en del av dettas värde.
Ett byggnadsminne uppföres i klass A endast om det har så framträdande betydelse att det betraktas som en tillgång för hela landet. Ägarna till sådana byggnader har oftast ägnat desamma en mot dessas karaktär svarande om- vårdnad. Även om skyddsföreskrifterna för byggnadsminne i klass A måste bli ovillkorligt bindande, är det därför icke sannolikt att de i praktiskt hänse- l ende behöver medföra alltför kännbara förändringar i vården av byggnaden. * Föreskrifterna får inte heller bli oskäligt betungande för ägaren och icke mera vittgående än som för det kulturhistoriska värdets bibehållande är ] ofrånkomligt. Sålunda stadgas för byggnadsminne inom såväl klass A som 1 klass B, att vid skyddsföreskrifternas fastställande hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens bekvämlighet.
I fråga om byggnadsminne i klass B bör skyddsföreskrifterna kunna göras väsentligt mindre stränga än för klass A och bör sålunda begränsas till partier eller detaljer av byggnaden, som har kulturhistoriskt värde. Avsikten
med att förklara en byggnad för byggnadsminne i klass B bör i första hand vara att för ägaren betona betydelsen av byggnadens omsorgsfulla vård och i andra hand att ge den kulturhistoriska sakkunskapen tillfälle att på ett tidigt stadium få del av planerade ändringsarbeten och att följa fortlöpande underhåll och vård. Därigenom skapas möjlighet att i form av råd och anvisningar reglera skötseln av byggnadsminnet på ett ur kulturhistorisk synpunkt riktigt sätt.
Ägare ålägges enligt denna paragraf viss vård av sitt byggnadsminne. Begreppet vård bör i detta sammanhang begränsas till att avse sådana åt- gärder, som kräves för att förhindra förstörelse eller förfall av en byggnad och de delar av denna, vilka är föremål för särskilda skyddsföreskrifter. Kraven på omvårdnad av trädgård, park eller annat markområde, som är inbegripet under meddelade skyddsföreskrifter, torde av praktiska skäl få begränsas till vad som är nödvändigt för bevarandet av byggnadsminnets karaktär.
8 &.
Trots de i 7 5, andra stycket, meddelade bestämmelserna kan det i vissa fall bli nödvändigt att utfärda så omfattande skyddsföreskrifter, att dessa kan komma att medföra sådan inskränkning i rätten och möjligheten att ut- nyttja byggnad eller område, att ägaren eller nyttjanderättshavaren icke längre kan förfoga däröver på ett sätt, som står i rimligt förhållande till dess tidigare värde. En ekonomisk förlust av denna typ torde böra berättiga till ersättning av allmänna medel.
Orsaken till ett mindre ekonomiskt utnyttjande av byggnad, som förkla- rats för byggnadsminne, kan exempelvis vara den, att byggnaden tidigare använts för ett ändamål eller i en utsträckning, som utgör en fara för dess kulturhistoriska värde och som därför icke längre kan ifrågakomma. Det kan vidare inträffa att en person förvärvat en fastighet i avsikt att där före- taga ny- och ombyggnader, som skulle spoliera fastighetens värde ur här förevarande synpunkter och som av denna anledning icke får utföras. Om en ägare räknat med att vid behov kunna förfoga över mark i närheten av en byggnad, och om sedermera såväl byggnaden som marken blir föremål för skyddsföreskrifter, vilka hindrar genomförandet av ägarens planer, kan en för honom kännbar värdeminskning bli följden av dessa föreskrifter.
10 &. Ombyggnad, flyttning och tillbyggnad är att betrakta som ändring. Be- stämmelser om rivning av byggnadsminne återfinnes i 12 5.
11 å. Bestämmelsen i första stycket innebär att länsstyrelsen utan byggnads- minnesnämndens hörande kan meddela tillstånd till ändring av byggnads-
minne i klass B. Detta utesluter givetvis icke att länsstyrelsen, om den finner anledning därtill, inhämtar yttrande av nämnden.
Om ägarens förslag till ändring av byggnadsminne av kulturhistoriska skäl icke kan godtagas, bör det undersökas, hu1uvida ägarens önskemål utan skada för byggnadsminnets kulturhistoriska värde kan tillgodoses genom ändringens utförande på annat sätt. Visar sig en sådan lösning vara möjlig, skall nytt förslag i samråd med ägaren och utan kostnad för denne utarbetas genom länsstyrelsens försorg.
De i 11 & meddelade bestämmelsernas ändamålsenliga tillämpning förut- sätter en nära kontakt mellan ägare till byggnadsminne och de sakkunniga organ, som skall bedöma framlagda projekt. I praktiken bör ägare på ett tidigt stadium hänvända sig till länsarkitekten och landsantikvarien för att med dem överlägga o'm riktlinjerna för upprättande av erforderliga förslag. Ofta torde det bli nödvändigt att de båda nämnda tjänstemännen på ort och ställe studerar förhållandena, innan yttrande avgives eller beslut fattas i ärende rörande ändring av byggnadsminne.
12 &.
Såsom i det föregående framhållits bör byggnadsminne i klass A åtnjuta ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd. I överensstämmelse härmed har i 12 5 stadgats att byggnadsminne i denna klass icke må rivas. I samband med utfärdande av skyddsföreskrifter för byggnadsminne i klass A torde därför lämpligen böra erinras om det enligt 12 å gällande förbudet mot rivning av sådant byggnadsminne. En rivning kan sålunda här icke komma till stånd under annan förutsättning än att byggnadsminnet enligt bestämmelserna i 14 eller 15 å nedflyttas till klass B eller helt befrias från skyddsföreskrifter.
Då villkoret för att en byggnad överhuvudtaget skall kunna förklaras för byggnadsminne måste vara, att den skall äga sådant kulturhistoriskt värde att dess bibehållande är av allmänt intresse, ligger det i sakens natur att icke heller byggnadsminne i klass B normalt bör kunna rivas. Det kan emel- lertid inträda sådana förhållanden av ekonomisk, praktisk eller annan art, att rivning här undantagsvis bör kunna ifrågakomma. l skyddsföreskrifterna för byggnadsminne i klass B bör hänvisas till de i 12 å meddelade bestäm- melserna om rivning av byggnadsminne.
Ärende angående rivning av byggnadsminne bör bli föremål för noggrann prövning, så att icke någon möjlighet att bevara byggnadsminnet lämnas obeaktad. Ägaren skall underrätta länsstyrelsen om sin önskan att riva byggnadsminnet. Det förutsättes att länsstyrelsen inhämtar byggnadsmin- nesnämndens yttrande, huruvida nämnden finner att särskilda åtgärder bör vidtagas för att bevara byggnadsminnet. Därest icke länsstyrelsen inom tre månader utfärdat förbud mot rivningen, skall skyddsföreskrifterna icke längre utgöra hinder mot dennas genomförande. Förbudet skall avse att skapa tidsfrist för förhandlingar och undersökningar om möjligheterna att
bevara byggnadsminnet. Sådant förbud må gälla högst sex månader. Har fråga om expropriation väckts, må dock förbudet gälla till dess denna fråga avgjorts. Slutligen stadgas att rätt för ägare att riva byggnadsminne icke skall gälla längre än ett år. Detta stadgande innebär att byggnaden alltjämt skall vara underkastad utfärdade skyddsföreskrifter, om icke ägaren i laga tid utnyttjat sin möjlighet till rivning.
Principen för handläggningen av ärenden rörande rivning av byggnads- minne bör enligt utredningens mening vara den, att praktiska möjligheter att bevara och vårda byggnadsminnet skall vara för handen, om ett ingri- pande i avsikt att säkerställa bibehållandet skall ifrågakomma. Byggnads- minnesnämnden kan bl.a. pröva huruvida bidrag av allmänna medel bör kunna utgå till bekostande av de underhållsåtgärder eller andra arbeten, som kan bli nödvändiga, om byggnadsminnet kommer att bibehållas. Likaså kan nämnden undersöka huruvida expropriation av byggnadsminnet bör i f rågakomma.
13 5.
Här stadgas om ägares skyldighet att underrätta länsstyrelsen, när istånd— sättning, ändring eller rivning av byggnadsminne igångsättes, liksom även om skada, som tillfogas byggnadsminne genom brand eller annan olycka.
Därest byggnadsminne skadats genom brand eller annan olycka, kan det visa sig ändamålslöst att upprätthålla dess karaktär av byggnadsminne.
Stadgandet att ägare skall underrätta länsstyrelsen om påbörjandet av mera omfattande reparation, ändring eller rivning av byggnadsminne är av särskild betydelse. Ägare är nämligen berättigad att utan länsstyrelsens tillstånd utföra sådana arbeten på byggnadsminne, som icke innebär änd- ring eller avlägsnande av partier, vilka är underkastade de för byggnaden gällande skyddsföreskrifterna. Anmälan om påbörjandet av dylika arbeten är sålunda en nödvändig förutsättning för att arbetena skall bli föremål för den kontroll genom länsarkitekten och landsantikvarien, vilken förutsättes i tillämpningsbestämmelsernas 14 5.
14 &.
Tillämpningen av lagen om byggnadsminnen bör kunna avpassas efter rådande förhållanden och inträffande förändringar av skilda slag. Länssty- relsen bör därför kunna upphäva meddelat beslut, att viss byggnad skall vara byggnadsminne, om upprätthållandet av sådant beslut är ändamålslöst eller förbundet med oskälig kostnad. Det kan tänkas, att ett byggnadsminne genom byggnadsföretag i grannskapet eller genom andra miljöförändrande åtgärder, vilka icke kunnat förhindras, i så hög grad fått sin karaktär för- vanskad, att det icke längre är motiverat att nedlägga särskilda kostnader på tillvaratagandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde, särskilt om detta till väsentlig del varit betingat av sambandet med miljön. Också i ett
sådant fall kan det vara motiverat att upphäva utfärdade föreskrifter. Andra fall av likartad eller annan typ kan aktualisera en justering av för- teckningen över byggnadsminnen.
Av liknande skäl som de här berörda kan det visa sig önskvärt att ändra eller jämka utfärdade skyddsföreskrifter eller att hänföra byggnadsminne till annan klass än den ursprungliga. Generellt gäller att beslut enligt 14 & icke må meddelas, om icke åtgärden tillstyrkts av byggnadsminnesnämnden.
Av denna paragraf följer indirekt att byggnad icke utan starka skäl bör förklaras för byggnadsminne, om det kan förutses att sådan förklaring skulle komma att medföra oskälig kostnad.
15 5.
Enligt denna paragraf må Konungen häva eller jämka beslut, enligt vilket byggnad förklarats för byggnadsminne, eller därav föranledda skyddsföre- skrifter, om de hindrar genomförandet av planbestämmelser eller uppnåen- det av ändamål, för vilket expropriation av byggnaden eller kringliggande område beviljats, samt slutligen om de eljest hindrar eller avsevärt försvå- rar företag av större allmän eller enskild nytta.
17—19 55. I 8 5 har upptagits regler om ersättning för det fall, att meddelade skydds- föreskrifter medför sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare värde. Paragrafen har i stort sett uppbyggts efter mönster av 7 & naturskyddslagen, vari stadgas ersättning i ett jämförligt fall. De processuella regler som måste anknyta till 8 & torde därför lämpligen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med mot- svarande bestämmelser i sistnämnda lag, 28—31 55. Det må i detta sam- manhang påpekas att jämväl strandlagen innehåller likartade ersättnings- bestämmelser (3—6 åå).
20—27 55.
Sedan förslag väckts att byggnad skall förklaras för byggnadsminne, må enligt 20 & tillträde till densamma icke förvägras myndighet, som skall handhava lagens tillämpning. Samma bestämmelse skall gälla, sedan bygg- naden blivit förklarad för byggnadsminne. Vederbörande myndighet skall vidare ha rätt att utföra de undersökningar, som kräves för byggnadsmin- nets skötsel på ett ur kulturhistorisk synpunkt betryggande sätt.
Av principiell betydelse är stadgandet i 21 5 att byggnadsminne, som ändrats eller underhållits helt eller delvis med bidrag av allmänna medel, i lämplig utsträckning skall kunna hållas tillgängligt för allmänheten. Där- vid skall iakttagas att enskild person, som äger byggnaden eller där har sitt hem eller arbete, icke oskäligt störes. Överhuvudtaget bör möjligheten att
meddela föreskrifter i här berörda hänseende utnyttjas med stor återhåll- samhet.
De i 22—27 åå meddelade bestämmelserna överensstämmer i väsentliga delar med motsvarande stadganden i 1942 års lag. Sålunda äger enligt nämnda lag riksantikvarien rätt att, därest registrerad byggnad eller till- hörande område i visst avseende behandlats i strid med gällande skyddsföre- skrifter, på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller området i förut- varande skick, om detta kan ske. Jämlikt 24 5 lagen om byggnadsminnen skall länsstyrelsen äga att, om det ej finnes onyttigt, föreskriva att bygg— nadsminne, som i strid med denna lag ändrats eller rivits, skall återställas i sitt förra skick.
I övergångsbestämmelserna stadgas att byggnad, som registrerats enligt 1942 års lag, utan särskild ansökan skall förklaras för byggnadsminne en— ligt den nya lagen. Härvid förutsättes att frågan om sådan byggnads hän- förande till viss klass liksom även formuleringen av skyddsföreskrifter prö- vas i den ordning som den nya lagen föreskriver. Ägaren bör beredas tillfälle att yttra sig över skyddsföreskrifterna, om dessas formulering anses böra avvika från den enligt 1942 års lag gällande. Om ägare till byggnad, som registrerats enligt 1942 års lag, giver tillkänna sin önskan att byggnaden icke förklaras för byggnadsminne, bör detta önskemål upptagas till pröv- ning vid behandlingen av frågan om sådan förklaring.
Förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen om byggnadsminnen
1 &.
Byggnadsminnesnämndens arbete bör enligt utredningens mening icke be- gränsas till de uppgifter, som enligt lagen om byggnadsminnen pålagts den- samma, utan bör även omfatta en mera allmän verksamhet för bevarandet av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Härvid bör nämndens karaktär av samarbetsorgan särskilt kunna utnyttjas. Nämnden bör sålunda lämna myndigheter och enskilda upplysningar, råd och anvisningar i berörda hän- seende. Det torde böra ankomma på nämnden att samråda med byggnads- styrelsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet rörande omfattningen och arten av nämndens allmänna verksamhet för bevarandet av kulturhisto- riskt märkliga byggnader, så att oklarhet om arbetsfördelningen undvikes.
Utredningen föreslår ett stadgande att byggnadsminnesnämnden skall bistå ägare till byggnadsminnen med råd, anvisningar och förslag i frågor rörande ändring och underhåll av byggnadsminnet. Därigenom markeras vikten av att nämndens befattning med dylika frågor icke inskränkes till en bedömning av inkommande förslag och till de åtgärder, som i anslutning
därtill kan befinnas nödiga. Nämnden bör därutöver skaffa sig kännedom om byggnadsminnena och de med deras bevarande förknippade problemen. Visserligen torde den fortlöpande kontakten med byggnadsminnena och deras ägare vanligen komma att upprätthållas av länsarkitekten och lands- antikvarien, men det bör framgå av stadgandena om byggnadsminnesnämn- dens skyldigheter, att ägare om han så önskar skall kunna hänvända sig direkt till nämnden för att genom dennas försorg erhålla bistånd.
2 &. Utredningen förordar att anslagsmedel bör finnas disponibla såsom bidrag till vården av byggnadsminnen. Dessa medel torde böra ställas till byggnads- minnesnämndens disposition att av denna fördelas enligt givna direktiv.
8 5.
Enligt 11 5 lagen skall länsstyrelsen i vissa fall vara skyldig att låta ut- arbeta förslag till ändring av byggnadsminne. Ehuru det med lagens hand- havande förenade arkitektarbetet sålunda främst kommer att åvila läns- arkitektkontoren, torde dock även byggnadsminnesnämnden komma att i viss utsträckning behöva biträde av arkitekt. Nämnden synes för detta ända- mål böra ha möjlighet att erhålla byggnadsstyrelsens bistånd. Motsvarande bestämmelse är intagen i 1942 års lag.
Nämnden bör även i andra hänseenden få tillgång till den praktiska hjälp och det sakkunniga stöd som ämbetsverk och institutioner kan lämna. Här- vid torde de med byggnadsstyrelsen resp. riksantikvarieämbetet förbundna länsarkitekt- och landsantikvarieorganisationerna komma att spela en viktig roll. Därutöver bör nämnden ha möjlighet att i erforderlig utsträckning an- lita särskilda sakkunniga för speciella uppdrag.
9 &.
Utredningen har övervägt frågan om organisationen och förläggningen av byggnadsminnesnämndens kansli. Att inrätta ett helt fristående kansli vore ur arbetssynpunkt mindre ändamålsenligt, enär det skulle försvåra till- gången till bibliotek och arkiv inom de kulturhistoriska specialområdena och dessutom medföra större krav på biträdande personal, såsom vaktmäs- tare o. d., liksom beträffande anslag för vissa expenser, än som vore nödvän- digt, om kansliet anknötes till någon av de centrala institutioner, med vilka byggnadsminnesnämnden kommer att stå i regelbunden kontakt. Det skulle emellertid med hänsyn till nämndens ställning som samarbetsorgan icke vara lämpligt att inordna dess kansli som en byrå eller en avdelning i en befintlig institution. Anknytningen bör vara mera fri. Flera skäl kunde tala för att vid den lokala placeringen välja Nordiska museet, som besitter sär— skild sakkunskap i fråga om äldre profanbyggnader och som äger ett om- fattande inventerings— och annat vetenskapligt material rörande dylika bygg-
nader. Skäl kan också anföras för en anknytning till byggnadsstyrelsen, varigenom kontakten med arkitektonisk och teknisk sakkunskap samt där befintligt arkivmaterial skulle uppnås på ett enkelt och smidigt sätt. Emel- lertid har utredningen funnit det lämpligast, att byggnadsminnesnämndens kansli tills vidare i avvaktan på närmare erfarenheter placeras i anslutning till riksantikvarieämbetet, vilket dels utövar en rent antikvarisk och kultur- minnesvårdande verksamhet, dels i likhet med Nordiska museet har tillgång till bibliotek och arkiv av betydelse för byggnadshistorisk forskning och praktisk kulturminnesvård.
Med hänsyn till det här anförda föreslår utredningen, att byggnadsminnes— nämndens kansli förlägges i anslutning till riksantikvarieämbetet. Då nämn— den icke skall vara ett självständigt verk och då det därför icke synes på— kallat, att dess personal redovisas under särskild rubrik, finner utred- ningen det ändamålsenligast, att nämndens sekreterare anställes hos riks- antikvarieämbetet och att innehavare av befattningen tillsättes efter gemen- samt förslag av nämnden och ämbetet. Biträdespersonal inom nämndens kansli, åtminstone till en början endast ett extra eller e.o. kanslibiträde, torde böra tillsättas av riksantikvarien i samråd med nämnden. Sekretera- ren och övrig personal inom byggnadsminnesnämndens kansli bör vara underställd riksantikvarieämbetet endast i fråga om personliga tjänsteför— hållanden. Om personalens arbete har nämnden att besluta. Erforderliga direktiv torde böra meddelas i administrativ ordning och i anslutning till allmänna verksstadgans bestämmelser.
10 5.
Enligt principerna för lagen om byggnadsminnen skall visserligen bygg- nad även mot ägarens bestridande kunna förklaras för byggnadsminne, men ägaren skall givetvis beredas tillfälle att yttra sig över ansökan, om denna gjorts av annan än honom själv. Står byggnaden på ofri grund, skall jämväl markens ägare höras.
Länsarkitekten, landsantikvarien och byggnadsminnesnämnden samt -— där sådan finnes _— byggnadsnämnden skall alltid avgiva yttrande över an- sökan, som avser att byggnad skall förklaras för byggnadsminne. Länsarki- tektens, landsantikvariens och byggnadsnämndens yttranden bör ingå som ett led i den beredning av ärendet, som kräves för att nämnden skall erhålla tillräckligt underlag för sitt utlåtande till länsstyrelsen.
11 5.
Enligt 4 5 lagen må ansökan gjord av annan än byggnadsminnesnämnden ej bifallas utan nämndens tillstyrkan. Nämnden skall därför i sitt yttrande till länsstyrelsen klart tillkännage, huruvida nämnden till- eller avstyrker ansökningen.
Då enligt 6 5 lagen byggnadsminne ej må hänföras till klass A utan bygg-
nadsminnesnämndens tillstyrkan, har här vidare intagits en bestämmelse, att nämnden därest den tillstyrker en föreliggande ansökan även skall av- giva förslag rörande den klass, till vilken byggnadsminnet bör hänföras. I sitt yttrande skall nämnden vidare angiva arten och omfattningen av de skyddsföreskrifter som bör meddelas.
De här föreslagna stadgandena framhäver byggnadsminnesnämndens ställ- ning såsom sakkunnig huvudinstans för behandlingen av frågor rörande byggnadsminnens vård ur kulturhistorisk synpunkt. Nämnden bör äga över- blick över hela landets bestånd av värdefulla äldre byggnader och bör där- för kunna bedöma inkomna ansökningar och föreslagna skyddsföreskrifter ur mera enhetliga synpunkter än de lokala instanserna har möjlighet att anlägga.
13 5.
Ett fullständigt register över byggnadsminnen skall föras hos länsstyrel- serna. Byggnadsminnesnämnden måste emellertid äga direkt tillgång till det i länsregistren ingående materialet, varför detta bör sammanställas till ett hos nämnden fört riksregister.
Genom byggnadsminnesnämndens försorg bör en tryckt förteckning ut- givas minst vart femte år. Denna förteckning bör utarbetas på grundval av riksregistret. Det bör ankomma på nämnden att bestämma graden av utför- lighet hos den tryckta förteckningen.
14 &.
Stadgandet att länsarkitekt och landsantikvarie noggrant bör följa ar— beten, som avser iståndsättning, ändring eller rivning av byggnadsminne, ger uttryck åt den i det föregående betonade principen, att fortlöpande kon— takt bör hållas mellan tillsynsmyndigheter och ägare, varigenom garantier säkrast vinnes för att byggnadsminnen vårdas på ett ur kulturhistorisk syn- punkt betryggande sätt.
Förslaget till ändring i lagen om expropriation
I samband med antagandet av lagen den 12 juni 1942 om skydd för kul- turhistoriskt märkliga byggnader infördes i lagen den 12 maj 1917 om ex- propriation ett stadgande om rätt till expropriation av kulturhistoriskt märk- lig byggnad. Enligt 108 5 nämnda lag får förslag om sådan expropriation väckas endast av riksantikvarien.
Under förutsättning att den nu föreslagna lagen om byggnadsminnen an- tages kommer 1942 års lag att upphävas. Enligt sistnämnda lag riksanti— kvarien anförtrodda uppgifter kommer därvid att övertagas av byggnads-
minnesnämnden. I överensstämmelse härmed bör rätten att väcka fråga om expropriation av kulturhistoriskt märklig byggnad eller mark omkring sådan överflyttas på nämnden.
Byggnadsnämnderna och byggnadsminnesvården
I föreliggande betänkande har på skilda ställen berörts byggnadsnämnder— nas uppgifter i samband med den nya lagstiftningen. Här nedan gives en sammanfattning av nämndernas funktioner i detta sammanhang och med byggnadsminnesvården över huvud taget.
Enligt 4 & byggnadsminneslagen har byggnadsnämnden rätt att hos läns- styrelsen begära att byggnad skall förklaras för byggnadsminne. Hittills har nämndens möjlighet att bevara en kulturhistoriskt värdefull byggnad, som hotats av rivning och vars bibehållande framstått som ett allmänt intresse, varit ringa. Direkt olämplig ombyggnad kan visserligen förhindras genom vägran av byggnadslov. Stöd härvidlag har nämnden i 82 och 137 55 byggnadsstadgan, vari stadgas skyldighet att vaka över att byggnad av histo— riskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värde icke förvanskas. Beträffande upp- görande av stadsplan finnes motsvarande bestämmelse i 26 5 17 mom., en- ligt vilken nämnden bör tillse bl. a. att byggnader samt stadsbilder av ovan- nämnt slag så långt möjligt skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Det sagda skall enligt 117 5 andra stycket även gälla vid uppgörande av byggnadsplan. Vid upprättande av regionplan gäller slutligen 157 5 8 mom. med liknande innehåll.
I övriga fall blir byggnadens bibehållande beroende av om kommunen, en- skilda sammanslutningar eller personer träder emellan för ett inköp av fastigheten. Åtskilliga värdefulla byggnader har också på detta sätt räddats för framtiden. För att underlätta det fortsatta skyddet av en sådan byggnad har i ett antal fall byggnaden i stadsplan eller byggnadsplan betecknats som kulturreservat. Föreligger generalplan kan den värdefulla byggnaden eller ')niljön skyddas genom att området ej disponeras för tätbebyggelse. Alltför ' intensiv bebyggelse i framtiden med åtföljande risker undvikes därigenom. I vissa fall kan det vara lämpligt att utlägga området som park eller annan allmän platsmark eller såsom område för allmän byggnad. För område utan- för stadsplan eller byggnadsplan gäller dessutom ett allmänt åliggande för byggnadsnämnden enligt 103 5 4 mom. byggnadsstadgan att till länsstyrel- sen anmäla därest mark finnes, som bör för framtiden särskilt skyddas med hänsyn till bl. a. förekomsten av från historisk, kulturhistorisk eller estetisk synpunkt värdefull bebyggelse. Som ett komplement har i 86 och 122 55 byggnadslagen intagits en bestämmelse, varigenom Konungen äger förordna, att nybyggnad inom dylikt område icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Goda möjligheter föreligger härigenom för miljöskyddet.
8 113
Alltför många byggnader av stort kulturhistoriskt värde har dock fallit offer för en i och för sig förklarlig önskan att bygga nytt och modernt. Icke minst stadsmiljöerna har därigenom blivit fattiga på karakteristiska bygg- nader från äldre epoker. Den nya lagstiftningen avser att som byggnads- minnen skydda de bästa av dessa byggnader. Genom sin ingående kännedom om fastighetsbeståndet på orten bör byggnadsnämndens medverkan i detta sammanhang bli av stort värde.
Genom bestämmelse i tillämpningskungörelse till byggnadsminneslagen att byggnadsnämnden skall höras innan byggnad förklaras som byggnads- minne fär länsstyrelsen genom nämnden kännedom om aktuella planförslag, som kan utgöra hinder för byggnads inregistrering. Det normala förfarings— sättet torde i sådant fall bli att utredning företages, varvid länsarkitekten och landsantikvarien får tillfälle att med byggnadsnämnden diskutera de möjligheter som kan föreligga att bevara en hotad byggnad eller miljö.
Det måste framhållas att enbart bibehållandet av en byggnad, vilket bygg— nadsminneslagen närmast avser att säkerställa, icke är tillräckligt för att i full utsträckning bevara dess arkitektoniska eller kulturhistoriska värde. Byggnaden har från början uppförts i anslutning till en viss miljö och om denna blir alltför hårdhänt förändrad kommer detta att inverka menligt på byggnadsminnet. Byggnadsnämnden bör därför tillse att nybyggda hus anpas- sas till miljön. Anpassningen kan ske på olika sätt och är i varje särskilt fall en arkitektonisk uppgift, åt vars lösande nämnden bör ägna sitt intresse om lagens syfte skall uppfyllas. Byggnadernas volymer och omsorgsfulla gruppering, detaljskalan och färgen är omständigheter som bör beaktas, och det kan påpekas att en tillfredsställande lösning av uppgiften icke nödvän— digtvis behöver innebära ett oekonomiskt utnyttjande av tomtmarken. Dä synnerligen karakteristisk och värdefull miljö föreligger och omständighe- terna i övrigt är gynnsamma, kan ett helt stadsparti genom skicklig plane- ring ges en naturlig anslutning till ny bebyggelse och som en relikt från gångna tider fortleva inom ett samhälle av modern struktur. Exempel på denna form av byggnadsminnesvård finnes på flera håll i vårt land.
Byggnadsminneslagen själv berör icke miljöfrågor i annan mån än att i 7 & utsägs, att skyddsföreskrifterna jämväl må innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Bestämmelsen torde mindre ofta bli aktuell vid stadsfastigheter, där byggnadsnämndens åtgärder i stället blir av största betydelse. Nämndens ansvar i detta avseende finnes formulerat i den nuva— rande byggnadslagstiftningen. Den förut citerade 82 5 byggnadsstadgan, som talar om att byggnadsnämnden skall vaka över att byggnad av historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värde icke förvanskas, säger också att bygg- nader som uppförs i grannskapet av sådan byggnad skall på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma.
I 15 & byggnadsminneslagen anges att byggnads förklarande som bygg-
nadsminne och därmed förknippade skyddsföreskrifter må av Konungen hävas eller jämkas, om de hindrar genomförandet av stads- eller byggnads- plan. Denna situation bör givetvis om möjligt undvikas. Som ett av de goda resultaten av lagstiftningen vill man gärna tänka sig att genom det definitiva angivandet av vilka byggnader som i första hand bör skyddas, stadsplane- randet redan på ett tidigt stadium skall vara inriktat på att undvika åtgär- der, som riskerar dessa byggnaders existens. En ändring eller jämkning av skyddsföreskrifterna kan ske genom länsstyrelsens försorg, om det enligt 14 5 kan föranledas av ändrade förhållanden eller eljest är påkallat av syn- nerliga skål. För byggnadsnämndens del torde fråga om jämkning eller riv- ning i allmänhet komma att aktualiseras i samband med viktiga planfrågor. Vid dessa frågors fortsatta behandling av myndigheterna kan förutsättas att all hänsyn blir tagen till det hotade byggnadsminnets intressen.
Någonstans måste gränsen dragas mellan vilka byggnader som skall före— slås till byggnadsminnen i lagens mening och övriga byggnadsminnesmär- ken. Gränsfallen som av en eller annan anledning ej upptages i förteck- ningen kan tänkas komma i en ogynnsammare ställning efter lagens ikraft- trädande och lättare falla offer för rivningsrisken än vad annars vore fallet. En sådan följd av lagstiftningen vore synnerligen olycklig och måste und— vikas. Dessa byggnader är icke sällan i ett förfallet skick och det ställer sig enkelt att utdöma dem i sanerande syfte. Det bör ligga byggnadsnämnden om hjärtat att noga pröva möjligheten till reparation av sådan byggnad innan rivningstillstånd övervägs.
Till slut bör omnämnas ännu en kategori av byggnader, som befinner sig i farozonen. Det är de ”halvgamla” husen. Genom ett ohistoriskt betraktelse- sätt utsättes dessa byggnader vanligen för ett kortsynt bedömande, som frånkänner dem estetiskt värde. De offras därför många gånger alldeles meningslöst, icke minst genom olyckliga ombyggnader. Tekniskt och hant— verksmässigt är de ofta av god kvalitet och i detalj genomarbetade och på- kostade på ett sätt som vår tid i allmänhet icke har möjlighet att genom— föra. De bästa exemplen på denna byggnadskonst bör därför på samma sätt som tidigare epokers byggnadsminnesmärken göras till föremål för byggnadsnämndens omvårdnad.
Omkostnader för byggnadsminnesnämnden
Utredningen föreslår att ersättning till byggnadsminnesnämndens ordfö— rande utgår i form av ett fast arvode om 4 000 kr. per år. För övriga ledamö— ter av nämnden föreslås ersättning med 40 kr. per sammanträdesdag. Vice ordföranden torde därutöver böra tillerkännas ett fast arvode om 600 kr. per år. Som ersättning till ledamöter för lidna löneförluster i samband med fullgörande av uppdrag inom nämnden torde böra beräknas 2 000 kr.
Personalen inom byggnadsminnesnämndens kansli beräknas bestå av en sekreterare i lönegrad Ca 33 och ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11. Kostna- derna härför kan för närvarande anges till (26 556 + 9 936 = ) 36 492 kr.
Expenskostnaderna för kansliet torde böra upptagas på omkostnadsstaten för den institution, till vilken kansliet anknytes. Däremot torde ett mindre belopp, förslagsvis 1 500 kr., böra beräknas för trycksaker, broschyrer, cirkulär o. (1.
Nämnden bör utrustas med ett tillräckligt stort reseanslag. Ledamöternas deltagande i nämndens sammanträden kan komma att föranleda särskilda resor. I viss utsträckning blir det nödvändigt att sekreteraren och stundom även ledamot av nämnden företar resor till aktuella byggnader i och för besiktningar och överläggningar. Reseanslaget torde till en början kunna uppskattas till 10 000 kr.
Då nämnden skall äga rätt att vid behov tillkalla särskilda experter, bör för detta ändamål beräknas ersättning med förslagsvis 2 000 kr.
Sammanställning av kostnaderna
Arvode till ordföranden .................................. 4 000 Arvode till 6 ledamöter (12 sammanträdesdagar å 40 kr.) . . . . 2 880 Tilläggsarvode till v. ordföranden .......................... 600 Ersättning för löneförluster . 2 000 1 sekreterare i Ca 33 . .................................... 26 556 1 kanslibiträde i Cell ................................... 9 936 Kostnader f. trycksaker .................................. 1500 Resekostnader 10 000 Ersättning till särskilda sakkunniga ........................ 2 000
Summa 59 472 kr.
De årliga omkostnaderna för byggnadsminnesnämnden kan sålunda i nuvarande läge beräknas till i runt tal 60 000 kr.
I den mån den lokala handläggningen av ärenden föranleder kostnader för det allmänna, bör dessa täckas från länsstyrelsens rese- och expens— anslag.
Sammanfattning av utredningens förslag
I direktiven för utredningen konstateras att möjligheterna till laga skydd för vårt lands kulturhistoriskt värdefulla byggnader är otillräckliga. Obliga— toriskt skydd är tillförsäkrat byggnadsverk som har karaktären av fast forn— lämning, staten tillhöriga byggnader samt kyrkor och prästgårdar. Kom- munala eller enskilda byggnader kan beredas skydd endast under förutsätt- ning att ägaren medger deras registrering enligt lagen den 12 juni 1942 om kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Utredningens uppgift har varit att framlägga förslag till en sådan utbygg- nad av lagstiftningen på området, att effektivt skydd skapas för kulturhis- toriskt märkliga byggnader av alla slag oberoende av äganderätten. Där- jämte har utredningen haft att överväga åtgärder i syfte att genom upplys— ning och propaganda, praktiskt stöd och ekonomiska lättnader verka för och underlätta vården av dylika byggnader.
Utredningen föreslår en Lag om byggnadsminnen, som skall bereda skydd åt kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader, vilka icke enligt gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande sådant. Enligt den föreslagna lagen skall en byggnad kunna förklaras för byggnadsminne och därvid bli föremål för vissa i varje särskilt fall fixerade skyddsföre— skrifter. Av dessa skall framgå i vilka avseenden ägaren vid förändrings- arbeten på byggnaden och vid vården av denna skall vara skyldig att in- hämta särskilt medgivande eller underkasta sig kulturhistorisk kontroll. Byggnadsminnena föreslås fördelade på två klasser med olika starkt skydd. Klass A omfattar byggnader, vilkas värde är att anse som omistligt, och de för dem gällande föreskrifterna bör avse ett praktiskt taget ovillkorligt skydd för deras kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för byggnader i klass B bör i främsta rummet syfta till att ge ägaren möjlighet att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Skyddsföreskrifterna skall även kunna omfatta visst område omkring byggnad.
Då skyddsföreskrifternas tillämpning stundom kan tänkas medföra en försämring av ägarens möjligheter att ekonomiskt utnyttja byggnad eller område, bör ersättning för sålunda uppkommen värdeminskning i vissa fall utgå av allmänna medel. Utredningen finner att bidrag även bör kunna utgå till restaurerings— och underhållsarbeten, då ökade kostnader upp- kommer därigenom att arbetena till följd av meddelade föreskrifter måste
utföras på ett kostsammare sätt än eljest varit fallet. För att möta kraven på ersättningar och bidrag av här nämnda typer erfordras ett särskilt anslag på riksstaten. Utredningen föreslår att detta anslag tills vidare utgår med 500 000 kronor årligen. Liksom hittills bör expropriation kunna tillgripas, om annan möjlighet att bevara en märklig byggnad icke föreligger. Fram- ställning om anvisande av medel till expropriation bör göras från fall till fall.
Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt lagför- slaget meddelas av länsstyrelsen, vilken i egenskap av exekutiv myndighet även bör handhava den närmaste tillämpningen av lagen i övrigt. Såsom sak- kunniga vid beredningen av ärenden rörande byggnadsminnen skall läns- arkitekten och landsantikvarien stå till länsstyrelsens förfogande.
Såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsmin- nen bör fungera en särskild nämnd, statens byggnadsminnesnämnd, bestå- ende av ordförande och fem ytterligare ledamöter, vilka samtliga utses av Kungl. Maj:t. I nämnden skall byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet vara representerade. Av de övriga ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domareämbete och en kunnig i praktisk byggnadsverksamhet. Nämnden skall alltid yttra sig angående byggnads för- klarande för byggnadsminne i viss angiven klass samt angående formule— ring av skyddsföreskrifter och vissa andra viktigare spörsmål.
Länsstyrelsen skall under vissa förhållanden efter byggnadsminnesnämn— dens medgivande kunna upphäva eller ändra meddelade skyddsföreskrifter. I övrigt äger Kungl. Maj :t meddela beslut om föreskrifters upphävande.
Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall tillika vara chef för nämn- dens kansli, vilket tills vidare föreslås placerat i anslutning till riksantikva- rieämbetet. Omkostnadsstaten för nämnden och kansliet kan för närvarande beräknas till cirka 60 000 kronor årligen. Härvid förutsättes att det allmän- nas kostnader för handläggningen ute i landet av ärenden rörande bygg— nadsminnen bestrides av länsstyrelserna.
Enligt direktiven har utredningen prövat möjligheterna att genom skatte- lättnader bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga kostnader, som vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga bygg— nader vanligen medför. Däremot har utredningen icke ägt att framlägga ut- formade förslag till bestämmelser i berörda syfte. Enligt utredningens me- ning bör viss skattelindring vid arvsfall kunna genomföras, ävenså bör vid beräkningen av underlaget för den årliga fastighetsbeskattningen hänsyn tagas till den belastning som en kulturhistoriskt märklig byggnad ofta utgör för ägaren. Vid reparationsavdrag bör särskild hänsyn tagas till kostnader som orsakats av att en byggnad har kulturhistoriskt värde.
Utredningen framlägger vidare vissa förslag rörande upplysnings- och pro- pagandaverksamhet. Särskilt angeläget synes det vara att byggnadsminnes- vården tillräckligt beaktas vid undervisningen i konsthistoria och etnologi
samt vid arkitektutbildningen. Därjämte torde kurser böra anordnas för byggnadsnämnder, byggmästare etc.
Slutligen framlägger utredningen vissa synpunkter på byggnadsnämn- dernas befattning med lagen om byggnadsminnen och med byggnadsminnes- vården överhuvudtaget. Utredningen betonar att tillkomsten av en ny lag om byggnadsminnen icke får försämra möjligheterna till vård av sådana byggnader och bebyggelsemiljöer av kulturhistoriskt värde, vilka icke be- röres av den föreslagna lagen.
Förteckning över vissa byggnader av kulturhistoriskt värde
i Värmlands län
Som framhållits i kapitlet om riktlinjer för urvalet av byggnadsminnen, s. 81, har utredningen upprättat en preliminär förteckning över byggnader inom Värm- lands län, som äger sådant kulturhistoriskt värde att det kan vara motiverat att tillförsäkra dem skydd enligt lagen om byggnadsminnen. De i förteckningen upp- tagna byggnaderna, som representerar skilda kategorier och åldersgrupper, äger i många fall så stort värde att de kan komma att förklaras för byggnadsminnen i klass A. Frågan om en fördelning av byggnaderna på de i lagförslaget angivna båda klasserna år dock givetvis beroende av en blivande bedömning. Det bör också framhållas att vissa byggnader som icke medtagits i förteckningen, otvivel- aktigt har sådant värde ur här ifrågavarande synpunkt att det kan komma att visa sig lämpligt att förklara dem för byggnadsminnen i klass B. Utredningen har emel- lertid icke velat göra exemplifieringen alltför detaljerad för att icke föregripa det lokala initiativ och den lokala bedömning, som bör tillmätas särskild vikt, då det gäller att utvälja byggnader för registrering i nämnda klass. Slutligen bör fram— hållas att förteckningen självfallet icke har bindande karaktär och icke på någon punkt kan föregripa det definitiva urval som skall ske, därest utredningens för- slag till lag om byggnadsminnen blir antaget.
Herrgårdar
Alster, Karlstads stad. Ägare: Värmlands läns landsting. Huvudbyggnaden är upp- förd av timmer i två våningar 1839 efter ritningar av J. T. Åbom. Till gården hör ett 36 m långt, timrat magasin, f. d. kronobränneri, uppfört i Karlstad på 1770- talet och flyttat till Alster 1849. I det s.k. tapetrummet i huvudbyggnaden finns äldre fast inredning med bröstpanel, tapet, tak och kakelugn. Alster är känt som Gustav Frödings barndomshem. Apertin, Kils sn. Ägare: Åke Wiberg. Huvudbyggnaden är timrad i en våning under senare delen av 1600-talet och på 1790-talet påbyggd med en övre våning. Till anläggningen hör två rödfärgade flyglar; den ena har innehållit gårdsköket och är uppförd 1750, den andra här årtalet 1807. I huvudbyggnadens bottenvåning finns en från byggnadstiden mycket väl bevarad sal med bröstpanel, stofttapet, målat tak och spis samt ett unikt musikskrank. Inredningen i övrigt är från olika tidsepoker, bland annat finns ett flertal kakelugnar från senare delen av 1700-talet. Till gårdsområdet hör en väl vårdad park med en ur botanisk synpunkt värdefull bäckravin.
Björnö, Gillberga sn. Ägare: Karl Fredrik Hultkrantz. Huvudbyggnad från 1789 av timmer i två våningar och ett par flyglar, timrade i en våning; samtliga hus pane- lade och ljusmålade. Huvudbyggnadens rumsplaner är bevarade från byggnads— tiden, liksom flera inredningsdetaljer, såsom en för västra Värmland karakteris- tisk, monumental dubbeltrappa till övervåningen.
Borgvik, Borgviks sn. Ägare: Billeruds AB. En äldre manbyggnad, det 5. k. ”karak- tärshuset”, är timrad i en våning med högt säteritak och en lägre tillbyggnad (f. d. kök) från 1748—50, två flyglar från 1792, båda timrade, den ena i en våning med tvätt- och bagarstuga, den andra bostadshus i en våning med vindsvåning. I
en grupp för sig ligger handelsbod, magasin m.m., tjärbod, vagnbod, stall och fölstall.
Bråte, Segerstads sn. Ägare: Helge Jonsson. Huvudbyggnaden och två flyglar är timmerhus i två våningar från senare delen av 1700-talet och början av 1800—talet. Huvudbyggnadens rumsplan är ursprunglig och huset har trots sitt nu mindre goda skick väl bevarade inredningsdetaljer från byggnadstiden. Dessutom har Bråte behållit en ovanligt fullständig uthusanläggning i anslutning till mangården, nämligen stall med vedbod, vagnbod, en stolpbod och en lada, placerade i två rader i linje med flyglarna.
Geijersgården, Ransäter, Ransäters sn. Ägare: Geijerska släktföreningen. Mangår- den innehåller huvudbyggnad och två flyglar av timmer i en våning, i sitt nuva- rande skick från omkring 1820. Huvudbyggnaden är i sitt inre musealt iordning- ställd.
Krontorp, Visnums sn. Ägare: J. Sundby. Huvudbyggnaden från 1830—talet är upp- förd i en våning med kraftiga kolonner och frontespis samt har två envånings flyglar. Anläggningen är ett gott exempel på den arkitektmässiga stora bebyggelsen under början av 1800-talet. Huvudbyggnaden är i det inre väl bevarad.
Munkfors, Ransäters sn. Ägare: Uddeholms AB. Huvudbyggnaden är uppförd av slätpanelat timmer i två våningar med pilastrar, rytmisk fönsterfördelning och plantäckt fronten i nyklassisk stil. I parken ett litet, ovanligt väl bevarat nyklas— siskt lusthus. Båda husen uppfördes omkring 1814 och är goda exempel på smaken vid byggnadstiden.
Rämen, Rämens sn. Ägare: Billeruds AB. Mangården har huvudbyggnad och fyra flyglar, ovanligt nog med huvudbyggnaden i linje med det norra flygelparet. Samt- liga hus är timrade och panelade, uppförda mellan 1780 och 1796. I huvudbygg- naden är rumsplanen ursprunglig, och i ett rum, det s. k. Tegnérrummet, finns en tapet i Masreliez' stil, signerad 1783.
Västra Smedbyn, Kils sn. Ägare: Värmlands museum. Huvudbyggnaden och två par flyglar samt ett avträde, timrade och panelade, är i huvudsak uppförda åren 1762—64, den ena flygeln dock 1859. Huvudbyggnadens inre är i stort sett orört från byggnadstiden och har gamla målningar kvar. Detta gäller också det ovanligt väl bevarade och dekorativt utformade avträdet.
Uddeholm, Norra Råda sn. Ägare: Uddeholms AB. Huvudbyggnaden år 1811—25 timrad i två våningar, panelad och vitmålad. I det inre är huset moderniserat men är till det yttre ett ovanligt väl bevarat och ståtligt exempel på det tidiga 1800- talets monumentala timmerarkitektur.
Värmlands Säby, Visnums sn. Ägare: Henrik Falkenberg. Huvudbyggnaden är upp- förd 1771 av sten i två våningar och har två par flyglar i en våning, de båda inre och den ena av de yttre likaledes av sten, den återstående av timmer. Den väl be- varade fasta inredningen i huvudbyggnaden är till stor del från byggnadstiden. Särskilt gäller detta salongen och biljarden med väggbeklädnad och kakelugnar. Också rumsindelningen är den ursprungliga och är ett gott exempel på byggnads- tidens herrgårdsarkitektur.
Årås, Råda sn. Ägare: Ivar Ros. Gården har en mycket intressant äldre historia. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1705, påbyggd en våning 1840, och har två par flyglar, det inre från 1705, det yttre från 1779, samt dessutom en liten fatbur och ett gammalt avträde. Samtliga byggnader är timrade, huvudbyggnaden och de inre flyglarna reveterade, de övriga panelade. Planindelningarna i huvud-
byggnadens båda våningar är väl bevarade och typiska var för sin tid. I övre våningen är stora delar av den ursprungliga inredningen kvar; bottenvåningen har flera kakelugnar från senare delen av 1700-talet.
Prästgårdar
Ekshärads prästgård. Huvudbyggnaden från mitten av 1800-talet är timrad i två våningar med låga vindsfönster och är trots ett sentida plåttak ett värdefullt prov på prästgårdarnas byggnadskultur. En äldre flygel i en våning, enligt uppgift från 1600-talet, äges av Ekshärads församling och är enligt traditionen den gamla prästgården.
Filipstads prästgård. Prästgården intar en betydelsefull plats vid Hötorget i staden. Huvudbyggnaden är timrad i två våningar, panelad och ljusmålad och har stort värde både för stadsbilden och som typisk prästgård. Gåsborns prästgård. Prästgården är en relativt liten, sluten anläggning. Manbygg— naden har ren sexdelad plan och är till sitt ursprung enligt uppgift från 1790- talet, fastän den senare undergått moderniseringar. Bland övriga hus märkes en timrad bostadsflygel med svalgång, den ursprungliga prästgårdsbyggnaden, enligt uppgift från 1690-talet, och intill denna byggda bodar av bräder.
Holmedals prästgård. Huvudbyggnaden är från början av 1800-talet, uppförd av timmer i två våningar, panelad och vitmålad. En liten rödfärgad källarstuga kallas ”Karl XII-stugan”, då Karl XII enligt traditionen övernattade där den 28 oktober 1718 innan han begav sig till Norge. Köla prästgård. Anläggningen är relativt omfattande med huvudbyggnad, timrad i två våningar, två timrade flyglar i en våning och en stolpbod jämte andra bodar. Millesviks prästgård. Den delvis ombyggda huvudbyggnaden är timrad i en våning på 1780-talet. I mangården ingår en flygel och en stolpbod jämte andra uthus. Prästgården har innehafts av Esaias Tegnérs föräldrar. Ransäters komministerboställe. Huvudbyggnaden är timrad i två våningar något före 1800, panelad och rödfärgad; bottenvåningen har en regelrätt sexdelad plan. Väse prästgård. Huvudbyggnaden är timrad i två våningar 1805—08, panelad och rödfärgad; den har sexdelad plan. Dessutom finns timrade flyglar i två våningar från 1829, den ena bostadshus, den andra magasin; båda är panelade och röd— färgade.
Bondgårdar
ödegården, Dusserud, V. Fågelviks sn. Ägare: Maja-Stina Aronsson. Husen på går- den är väl bevarade i ursprungligt skick. Gården består av manbyggnad, uppförd 1819 av timmer i två våningar, en delvis timrad parbod i två våningar, timrad loge och likaledes timrade lador samt fähus.
Gersgården, Kårebol, Norra Ny sn. Ägare: Karin Persson, f. Nordqvist. Gården är ett exempel på den storslagnare bebyggelsen från början av 1800-talet. Husen utgöres av manbyggnad i två våningar av panelat timmer, uppförd 1848—49, en timrad stolpbod daterad 1794 och en timrad loftbod. Byggnaderna är mycket litet för- ändrade och har rumsplaner samt en hel del inredningsdetaljer bevarade, bl. a. tapeter, kakelugnar, spisar och en väggfast säng i manbyggnaden.
Holmen, Varnums sn. Ägare: Håkanssons sterbhus. Den gamla manbyggnaden är från 1700-ta1ets förra hälft och timrad i två våningar, panelad och rödfärgad. Huset har en vacker kvist. I det inre är de gamla rumsplanerna bevarade jämte ett flertal inredningsdetaljer. En loglänga är från senare delen av 1700-talet.
Kvarntorp, Lekvattnets sn. Ägare: Fryksände kommun. Manbyggnaden, en parstuga med rökstuga, daterad 1774 och två uthuslängor bildar ett av de få relativt väl bevarade proven på finnbebyggelsen i Värmland.
Kärn, Färnebo sn. Ägare: Nero Nilssons sterbhus. Gården är en bergsmansgård, sällsynt välbevarad och i gott skick. Manbyggnaden är timrad i en våning under 1700-talets förra hälft och senare påbyggd med ett par stockvarv. Till mangården hör också en gammal loftbod med tälttak. Manbyggnadens rumsplan är ursprung- lig. Sal med stofttapet och målat tak samt en kammare med målat tak har bevarats sedan 1736.
Stadsbyggnader
Kv. Almen 8, Älvgatan 11, Karlstad. Ägare: Thorild Geijer. Ett bostadshus av tim- mer i två våningar och med vit lockpanel ligger med gaveln mot Älvgatan. På gården befinner sig ett hus med grå panel över timmer i en våning på kvadratisk plan.
Kv. Almen 9, Älvgatan 9, Karlstad. Ägare: Fastighets AB Almen. Ett monumentalt bostadshus vid Älvgatan, timrat i två våningar och med brutet tegeltak. På gården ligger dels ett bostadshus i en våning, dels stall och magasinslängor. Som helhet är anläggningen en väl bevarad borgargård. Kv. Almen 10, 11, Älvgatan 7, Fredsgatan 7, Karlstad. Ägare: Fastighets AB Almen. Det vinkelbyggda bostadshuset i två våningar vid Älvgatan och Fredsgatan kan till vissa delar vara från omkring 1700, övervåningen har påbyggts 1807. Till gården hör stall och magasinslängor i två våningar. Kv. Almen 12, Fredsgatan 5, Karlstad. Ägare: Fastighets AB Almen. På tomten ligger två bostadshus av timmer i två våningar. Tillsammans med den övriga be— byggelsen i kvarteret bildar de en enhetlig liten stadsbild från 1700- och 1800— talen, som förmått hålla sig levande till våra dagar. Kv. Gäddan 9, Älvgatan 19, Karlstad. Ägare: Gunnar Turesson. En ståtlig bostads- byggnad av timmer i två våningar vid Älvgatan ingår i den rad av väl bevarade stadsbyggnader, som husen i kvarteret Almen utgör och som fortsättes av husen i detta kvarter.
Kv. Gäddan 12, Älvgatan 15, Karlstad. Ägare: Augusta Jansson. Bostadshuset av timmer i två våningar vid Älvgatan utgör en viktig del av de bevarade gamla bo- stadshusen vid denna gata.
Rådhuset, Norra Torget, Kristinehamn. Huset är uppfört av sten i två våningar, vitputsat och i vindflöjeln daterat 1802.
Gamla tullhuset, kv. Nebulosan 1, Västra Staketgatan, Kristinehamn. Ägare: Kristi- nehamns stad. Stenhuset i två våningar är daterat 1771 i ankarslutarna och är ovanligt väl bevarat.
Wahlundsgården, kv. Vågen 3, Kristinehamn. Ägare: Kristinehamns stad. Gården med sin timrade huvudbyggnad i två våningar mot Södra Torget, sina två symme— triskt placerade flyglar utefter Hamngatan och Hovslagargatan och sin U-formiga
uthuslänga vid västra tomtgränsen utgör ett ovanligt exempel på en monumental och fullständig handelsgård. Huvudbyggnadens arkitektoniskt utformade fasad bildar fond för östra torget.
Hembygdsgårdar
Gravol, soldattorp, Norra Ny sn. Ägare: Norra Ny hembygdsförening. Huvudbygg- naden, en timrad enkelstuga, två gavelsvalbodar, en loge utbyggd till parloge ooh en ladugård ställd intill denna utgör torpets husbestånd och bildar en god illu— stration till de indelta soldaternas levnadsförhållanden.
Långelanda, Silbodals f.d. tingshus, Silbodals sn. Ägare: Silbodals hembygdsför- ening. Byggnaden är timrad i en våning 1804 och är med sina fyra rum väl be- varad. Den har varit i bruk som tingshus till 1936. östra Hea i Åmberg, Ransäters sn. Ägare: Ransäters hembygdsförening. Manbygg- naden är timrad i två våningar och har ursprunglig fast inredning i behåll. En timrad uthuslänga med svale och portlider kompletterar denna bondgård, som ligger på sin gamla plats. Sunne f. d. tingshus, Sunne sn. Ägare: Sunne hembygdsförening. Det gamla tings- huset är timrat i två våningar, panelat och ljusmålat. Till anläggningen hör en låg, rödfärgad uthuslänga.
övriga byggnader
Brattforshyttan, Brattfors sn. Ägare: Uddeholms AB. Hyttan har fått sin nuvarande form under 1800-ta1et.
Storbrohyttan, Färnebo sn. Ägare: Storbrohyttans AB. Hyttan är uppförd efter en brand 1724 och utökad under 1800-talet. Den är jämte Brattforshyttan den bäst bevarade i landskapet.
Mellankvarn, Kristinehamn. Ägare: Kristinehamns hembygdsförening. Den lilla mycket väl bevarade anläggningen utgöres av en vattenkvarn, ett bostadshus och en loftbod.
Karl XII:s-magasinet, Säffle. Ägare: Säffle stad. Magasinet var ursprungligen mili- tärförråd, är timrat i tre våningar och har högt brutet tak. östra bron, Karlstad. Bron med sina 12 mäktiga valvbågar över Klarälvens östra gren uppfördes 1797 under ledning av byggmästaren A. Jakobsson men vilar san- nolikt på fundament från 1765. Materialet i bron är hämtat från det österut lig- gande Lamberget. — Aktuella frågor rörande bron har handlagts enligt lagen om fornminnen.
De här återgivna bilderna är avsedda att som ett komplement till betänkandets text visa typiska prov på kulturhistoriskt värdefulla byggnader i vårt land. Vissa av byggna- derna är underkastade bestämmelserna i fornminneslagen eller den ecklesiastika boställs- ordningen eller är registrerade enligt lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga bygg- nader. Det stora flertalet saknar laga skydd jämlikt nu gällande bestämmelser. Det förut- sättes emellertid att huvudparten av dem kan komma att tillförsäkras sådant skydd med stöd av den föreslagna nya lagen om byggnadsminnen.
Norderpart i Halmstad. Uppförd under Kristian IV:s tid, infogad i det moderna trafik- systemel. Foto 1956.
Stora Hästnäs, Gotland. Ett bostadshus från 1200—talets se— nare del. Före restaureringen 1925. Foto s. å.
Gräfsnäs, Västergötland. Slottet uppfördes efter 1568, blev ruin efter en brand 1834 och konserverades 1940. Foto 1943.
Stora Hdstnäs, Gotland. Det medeltida huset efter restau— reringen. Foto 1907.
Mårten Skinnares hus i Vadstena, ett ovanligt väl bevarat bostadshus från början av 1500— talet. Foto 1941.
Härnösands rådhus, uppfört av timmer på 1720-talet vid Stortorget. friluftsmuseet på Murberget.
Nyköpings rådhus, en stenbyggnad från 1723. Foto 1923. 128
Dammska huset i Kalmar, ett stenhus byggt för fortifikationskaptenen Anders Olofsson Bergh 1666.
Flensburgska huset i Malmö, en storborgar- gård från 1500-talets slut. Restaurerad 1935. Huset är registrerat enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Foto 1935.
Gatenhielmska huset i Göteborg, uppfört för Lars Gatenhielnl i början av 1700—talet. De stora husen i grannskapet från början av 1900—talet. Huset är registrerat enligt 1902 års lag.
Gatenhielmska huset i Götebort, förstugan med trappan till övre våningen. Foto 1943.
Gatenhiellnska huset i Göteborg, sedan "skandalhuset” rivits och ersatts med en modern, till miljön bättre anpassad byggnad.
En nu riven köpmangård vid Stora Torget i Arboga. I gården ingick mycket ålderdomliga byggnader, delvis möjligen från medeltiden. Foto omkring 1920.
Göksholms slott i Närke. Viktiga medel- tida partier ingår i det flera gånger om- och tillbyggda huset. Före den sista restau- reringen. Foto 1949.
Sjösa, Södermanland. En välvd kammare i huvudbyggnaden med bevarade målningar och träinredning från 1600-talets början. Foto 1940.
Göksholms slott i Närke efter restau- rering på 1950—talet, då äldre byggnads- detaljer så långt möjligt återställdes. Foto 1955.
Skånellahotm, Uppland. Stenhus uppfört på 1640-talet, förändrat på 1700-talet och restaurerat i romantisk anda 1891.
Salnecke i l'ppland. Ett väl bevaratstenhus från 1640—talet Foto 1947.
Rosendal i Skåne. Ett vinkelbyggt stenhus från 1615. Östra flygeln, t.h. på bilden, byggd 1765. Foto 1935.
Bara prästgård i Skåne, uppförd omkring 1720 i den för Skåne traditionella stilen. Riven på 1930-talet. Foto 1930.
Eriksberg, Södermanland. Slottets mittparti uppfört på 1650-talet, flyglarna under senare delen av 1600-talet. Eriksberg är registrerat enligt 1942 års lag. Foto 1951.
Sandemars trädgård, Södermanland, en väl bevarad anläggning från slutet av [600—talet. Foto 1913.
Skuttunge prästgård i Uppland. Manbyggnaden är från 1760-talet, de övriga husen från olika tider. Till gårdens restaurering har anslag utgått ur Konung Gustaf VI Adolfs 70—årsfond för svensk kultur. Foto 1955.
Karlskrona, Granschougska huset från slutet av [600—talet, uppfört av köpmannen Peter Gransrhoug. Inrett med moderna bostäder 1949. Huset är registrerat enligt 1942 års lag. Foto 1936.
Gransehougska huset. Flera rum har målningar från byggnadstiden, sannolikt av Giovanni Battista Colombo d. y. Foto 1936.
Sturefors, Östergötland. Stora salen med tal.-dekoration från 1700-talets början efter rit- ningar av Nicodemus Tessin d.y. och med väggmålningar av Johan Pasch 1758.
Foto 1936.
Sturefors, Östergötland. Huvudbyggnaden uppförd efter ritningar av Nicodemus Tessin sl. y. vid 1700-talets början. Spegeldammen från omkring 1770. Foto 1937.
Liljeholmen i Östergötland. Salen med målningar från byggnadstiden, senare delen av av 1600-talet. Foto 1943.
Liljeholmen i Östergötland. Den ursprungliga, tornlika uppbyggnaden framför ingången är en sällan bevarad ålderdomlig detalj. Foto 1943.
Runsa i l'ppland, uppfört efter ritningar av Jean de la Vallée på 1670—talet. Foto 1955.
Skabersjö iSkåne, helt ombyggt 1775—1782, bottenvåningen byggd 1629 efter en brand 1623. Foto 1935.
Gunillaberg i Småland är en typisk karolinsk träbyggnad. Den var före en restaurering 1946 mycket förfallen men orörd. Foto 1937.
'.»; .-__; .ru—wav.» --
Gunillaberg, Småland. Huvudbyggnaden efter den ingripande restaureringen. Foto 1946
— .. _". .-..—_..._.__.._.w._...__._.x..._ ,.-. . . . —. .. A»—
n,, ”av" m...u.pmw=wsf*=— .,
Övedskloster i Skåne, uppfört på 1760-talet efter ritningar av Carl Hårleman. Foto 1933.
övedskloster i Skåne. Stora sällskapsrummet, numera kallat galleriet, är inrett på 1770— talet av Jean Eric Rehn. Foto 1934.
Uggleberg i Värmland. En typisk herrgårdsanläggning från 1700-talets senare del. Foto 1928.
Uggleberg, Värmland. Ett parti av baksidan visar långt gångna skador på grund av bristande underhåll. Foto 1953.
l tra Smedbyn i Värmland. Manbyggnaden uppförd 1762—1764 för assessor B. von Eckstedt. Till gårdens restaurering har anslag utgått ur Kungafonden. Foto 19 .).
Västra Smedbyn i Värmland. Manbyggnadens förstuga med målningar från byggnadstiden. Foto 1925. "
146
Ekholmen i Dalsland. Manbyggnaden, uppförd 1799, har i övre våningen målad dekora— tion. Foto 1955.
lå Älghult"; &" i »
.Bjurhem i Dalsland är ett gammalt kaptensboställe med karolinsk prägel. Foto 1955.
147
Geijersgården i Värmland. Ransäters gamla bruksgård, där Erik Gustaf Geijer föddes. Gården sådan den var under en förfallsperiod före 1914.
Geijersgården i Ransäter. Huvudbyggnaden, sedan den nedtagits och ånyo uppsatts 1914. 148
Rebbetuarödsgården i Skåne är en typisk fyrlängad bondgård uppförd 1797. Gården är registrerad enligt 1942 års lag.
:s 2 l 3 ;
Matsgården i Dalarna visar bondgårdsbebyggelse i Nedansiljansbygden. Manbyggnaden är en gammal parstuga påbyggd med en våning på 1850-talet. Foto 1954.
Stockholm, Lilla Hornsberg vid Karlberg, en mycket förfallen gammal vårdshusbyggnad. Foto 1948. '
Stockholm, Lilla Hornsberg efter restaurering och modernisering 1955. Foto s.å.
Skärva i Blekinge, uppfört på 1790-talet av amiralen F. H. Chapman. Foto 1936.
Källskärs fiskeläge i Småland, ett väl bevarat exempel på denna speciella samhällsform. Foto 1951.
_ ___—___ ___. __».-—
_w
Lappland, Lmsta— i dius, pörte vid Ka- [ resuando präst— *. gård, enligt tradi- tionen från Lars Levi Laestadius' tid. Byggnaden är regi- strerad enligt 1942 års lag. Foto 1952.
Suttergården på Sollerön i Dalarna, en ursprungligen medeltida trösklada, nu använd som materialbod till bilverkstad. Foto 1937.
Myekelgensjö i Anundsjö, Änger— manland, en typisk men relativt sen gård. Manbyggnaden är daterad 1851 men har sannolikt dess—
förinnan stått på an- nan plats. Foto 1939.
Tolvfors bruk i Gästrikland. Huvudbyggnaden från 1765 och flyglarna från 1777 är om— byggda omkring 1800 i en för tiden typisk stil. Foto 1933.
Tolvfors bruk i Gästrikland. Bruksgata med väl bevarade arbetarbostäder från 1700-talet. Foto 1936. 154
Lövångers kyrkstad i Ångermanland med byggnader från 1700—talet och 1800-talet. Au 300 hus i början av 1940—talet återstår nu 164. Foto 1936.
Strandridaregården Kyllej på Gotland, en väl bevarad gård med manbyggnad från 1730. Foto 1938.
Storbrohyttan i Värmland, uppförd efter en brand 1724 och senare vid flera tillfällm moderniserad.
”Karl XII-magasinet" i Säffle, Värmland, har en tid varit militärförråd. Foto 1951.
. . I . lla I..! nmvlwlnmimwamtähtlh? . ingår—null. ky..!