SOU 1956:31

Remissyttranden över Pensionsutredningens slutliga förslag till allmän pensionsförsäkring : sammandrag

8. Administrationsfrågor: Den allmänna pensionsförsäkringen med in- byggd tjänstepensionering för anställda kan helt säkert åstadkommas med

användning av nu existerande förvaltnings- och administrationsorgan. In— komstbokföring efter det förenklade poängsystem som pensionsutredningen föreslagit för fastställande av den pensionsgrundande inkomsten och tjäns— tetiden bör kunna utföras av nuvarande folkbokföring, och åt förvaltnings- organen för debitering, upphörd och redovisning av de allmänna direkta skatterna bör kunna anförtros avgiftsdebitering och upphörd av den före- slagna socialförsäkringsavgiften för arbetsgivare och försäkrade. I vilken utsträckning sjukförsäkringens administration kan användas inom pen- sionsområdet bör övervägas under den andra etappen av det fortsatta ar- betet.

Utredningens riktlinjer följes ej

Av följande remissorgan anser de tre som först redovisas, att pensionsför- säkringen bör vara allmän, sålunda omfattande både företagare och arbets— tagare. De övriga remissorganen vill begränsa försäkringen till att åtminsto- ne i första hand omfatta arbetstagare.

1951 års pensionsutredning (majoriteten) anför. 1951 års pensionsutredning tillstyrker för sin del, att en genomgripande pensionsreform genom samhällets försorg vidtages i syfte att pensionsbe- hoven skola bli tillgodosedda allmänt och på ett tillfredsställande sätt. De här avsedda frågorna i olika avseenden äro så särpräglade, att någon till- fredsställande lösning av dem på privatekonomisk väg över huvud taget icke generellt står att vinna. Särskilt är det uppenbart, att pensioneringens upp— gift att för medborgare i allmänhet säkerställa en viss pensionsstandard och ej blott utfående av vissa nominella pensionsbelopp å ena sidan måste betecknas som ytterst angelägen med tanke på försörjningsfallens långvarig- het och å andra sidan icke kan fyllas utan en sådan direkttäckning av pen- sionskostnaderna, som vid bibehållen säkerhet för pensionernas utgåen— de icke kan i någon, i varje fall nämnvärd utsträckning erhållas annorledes än genom en obligatorisk, på lagstiftning vilande anordning.

1951 års pensionsutredning kan likväl icke tillstyrka, att det nu förelig— gande förslaget om allmän pensionsförsäkring utan en avsevärd omarbet- ning lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Utredningen anser icke, att förslaget till allmän pensionsförsäkring i tillräcklig grad tillgodoser de krav man har anledning ställa på en ändamålsenlig lösning av de olika befolk— ningsgruppernas pensioneringsproblem.

Den kanske mest vägande invändningen mot det nu föreliggande förslaget är att detta i stort sett tagit sikte på en från existerande pensionsanordning— ar fristående anordning för pensioneringsbehovens tillgodoseende utan att man ens fullt klart angivit huru man tänker sig vad som bör ske med de nuvarande anordningarna och än mindre strävat att åstadkomma ett ratio—

nellt resultat genom de olika anordningarnas funktionssätt i förening med varandra. Vad beträffar den nuvarande samhälleliga pensioneringen synes förslaget närmast utgå från att de dellösningar i pensionsfrågan, som denna innebär, skola lämnas intakta. Det är vidare anmärkningsvärt, att man icke anvisat de rent tekniska möjligheter, som kunna ifrågakomma för att få en privat pensionering att fungera såsom en i huvudsak rationell komplette- ringsanordning till den allmänna pensioneringen. Man synes ej ens ha ingått på frågan om den faktiska och rättsliga möjligheten att genomföra en än- passning efter det ändrade läget.

Riktpunkten för arbetet med att utforma pensioneringen i landet bör vara att åstadkomma en sådan ordning, att dubbelersättningar och luckor i det totala ersättningssystemet såvitt möjligt undvikas. Även i övrigt bör man söka få till stånd sådana grunder för pensioneringen, att den omkostnad, som pensionsutgifterna representera, icke blir onödigt stor. En ny allmän pensionering bör därför utformas så, att särskilda pensioneringsanordning- ar med syfte att säkerställa en viss minimistandard för alla medborgare el- ler att bereda ekonomiskt invaliditetsskydd åt yrkesskadade helt eller delvis kunna undvaras. I den mån emellertid flera trygghetsanordningar för till- godoseende av pensioneringsbehov finnas böra existera vid sidan av varand- ra, böra de skilda anordningarna i varje fall inordnas i ett gemensamt större system, så att de i praktiken väsentligen fungera såsom en enda socialför- säkring. Särskilt angeläget är det enligt pensionsutredningens mening att undersöka, huruvida icke folkpensioneringen åtminstone för det stora fler— talet reguljära fall kan avvecklas i ungefärlig takt med uppbyggandet av en ny mera försäkringsmässig pensionering. Man skulle härvid komma fram till en i viss mån emot den nuvarande folkpensionen svarande förmån, vil- ken utginge i den mån så erfordrades för att bringa upp den allmänna pen— sionen till en viss miniminivå. Den omständigheten, att det i en sådan an- ordning liggande tillägget till den egentliga försäkringspensionen bleve stör— re vid låg än vid hög försäkringspension, kan icke på motsvarande sätt som vid nuvarande allmänna inkomstprövning av en del av folkpensionen förut— sättas verka återhållande på människornas benägenhet att skaffa sig in- komster. I den mån man här över huvud taget kan tala om >>inkomstpröv- ning» förhållandet kan snarare uttryckas så, att man lämnar garanti för en viss minimipension oberoende av förhållandena under den aktiva tiden —— gäller detta nämligen endast i förhållande till försäkringspensionen, som grundar sig på förhållandena under den aktiva tiden eller större delen av denna.

Det är också självfallet, att man bör tillse att åtgärderna för att tillgodose korttidsbehoven och för att tillgodose långtidsbehoven komma att präglas av konsekvens. Med hänsyn till den betydelse personalpensioneringen för när- varande har inom vissa sektorer är det Vidare självfallet angeläget, att upp- märksamhet ägnas åt behovet av en rationell samordning med denna. En—

ligt 1951 års pensionsutrednings bestämda uppfattning bör det över huvud taget icke ifrågakomma att besluta en pensionsreform av den räckvidd det här är fråga om utan att dessa spörsmål dessförinnan blivit ingående be— lysta.

Vad beträffar frågan, huruvida pensionsbeloppen inom en allmän pensio— nering böra vara enhetliga eller differentierade efter den aktiva tidens in- komster, utesluter den förra lösningen å ena sidan skyldigheten att anpassa pensionen efter den aktiva tidens inkomster och å andra sidan i allmänhet också möjligheten att anpassa den efter förhållandena under pensionärsti- den, allt i den mån som pensionsbehovet icke blir nöjaktigt tillgodosett ge- nom den enligt detta alternativ enhetliga pensionen. 1951 års pensionsutred— ning hyser icke sympatier för en sådan anordning, som innebär >>underför- försäkring» för mycket stora befolkningsgrupper. Frågan om enhetliga eller efter den aktiva tidens inkomster graderade pensionsbelopp gäller emeller- tid också om och i vilken utsträckning en >>överförsäkring>> kan anses ac— ceptabel.

Ett system med graderade pensioner medger självfallet att pensionen kan anpassas efter den aktiva tidens inkomster och med hänsyn till behovet av en viss minimiförsörjning på i stora drag ett sådant sätt som man kan finna önskvärt. Om man vid alternativet med enhetliga belopp tillämpar en låg pensionsnivå, kan denna endast för personer med låga inkomster under den aktiva tiden ge en skälig pensionsstandard. Tillämpar man emellertid en pensionsnivå, som innebär att skälig anpassning erhålles till en förhållan— devis hög förvärvsinkomstnivå, måste resultatet för personer inom lägre in- komstskikt vid nuvarande inkomstspridning bli en långt gående >>överför- säkring». Storleken av inkomstspridningen torde nämligen för närvarande även inom de stora anställningshavargrupperna vara så betydande, att en sådan avvägning av en enhetlig pensionsnivå icke är möjlig, att förmånerna å ena sidan skulle bli tillräckliga för det stora flertalet inkomsttagare och å andra sidan icke föranleda rent orimlig >>överförsäkring>> för lägre inkomst- tagare. 1951 års pensionsutredning anser att en >>överförsäkring», till vilken anledning ej finnes ur skälighetssynpunkt, icke minst inom en pensionering för medborgare i allmänhet borde undvikas både ur ekonomiska synpunkter och med hänsyn till psykologiska faktorer. Också med hänsyn härtill anser sig utredningen icke kunna ansluta sig till den i debatten om allmän pensio— nering framförda meningen, att alternativet med enhetliga pensioner inom en sådan pensionering borde ges företräde framför alternativet med grade— rade förmåner. Det skulle ej heller stå i god överensstämmelse med den ståndpunkt som nyligen intagits i sjukförsäkringsfrågan, om man beträf— fande pensioneringen i stället skulle välja utvägen med enhetliga förmåner.

Det torde vara en allmänt utbredd uppfattning att -— oberoende av i vil- ken utsträckning pensioneringsbehovet tillgodoses genom det allmännas försorg eller på privat väg _ förmåner som sträcka sig utöver vad som er-

fordras för upprätthållande av en minimistandard i princip böra finansie— ras på sådant sätt, att -det finnes ett tydligt samband mellan kontant insats och förmån. En anordning med graderade pensionsförmåner inom allmän pensionering låter sig väl förena med en dylik försäkringsmässighet. Vid en pensionering med enhetliga pensionsbelopp, sådan man har anledning tänka sig den inom samhällelig pensionering, uppstår däremot ett motsatsför- hållande mellan förmånssystemet och den nyss angivna principiella synen på finansieringen av förmåner utöver en förhållandevis låg miniminivå. 1951 års pensionsutredning anser sålunda att den allmänna pensioneringens för- måner böra vara graderade efter vederbörandes inkomster under den aktiva tiden. Emellertid förordar 1951 års pensionsutredning, att pensionen avvä- ges i förhållande till genomsnittsinkomsten under 20 a 25 år, eventuellt ve- derbörandes 20 å 25 bästa år, samt med en för hel pension erforderlig för- säkringstid av 35 a 40 år. En av utredningen gjord kalkyl visar att, om dessa anordningar kunde antagas i och för sig medföra 20—25 procent högre kost- nader än de i det remitterade betänkandet föreslagna motsvarande reglerna, en för skilda inkomstlägen i stort sett lika pensionsrelation av omkring 60 procent inklusive ev. folkpension skulle kunna tillämpas i förening med des- sa anordningar utan att den i nämnda betänkande angivna kostnadsramen behövde vidgas. 1951 års pensionsutredning påyrkar bestämt, att frågan om vilken närmare relation mellan pension och aktivinkomst, som bör fixeras, göres till föremål för ytterligare överväganden och att därvid beaktas de totala pensionsförmåner, som skola utgå inom ramen för pensionering ge— nom samhällets försorg. Härvid bör självfallet uppmärksammas, att på grund av bl. a. beskattningens progressivitet relationerna mellan pension och aktivinkomst icke ge något säkert uttryck för standardrelationerna mel— lan pensionärerna och de aktiva.

1951 års pensionsutredning finner vidare, att den allmänna pensionering— en i princip bör omfatta såväl anställda som företagare. Utredningen har dock icke tagit ställning till frågan om inordnande i pensioneringen eller undantagande från denna av grupper av anställda med redan ordnade pen- sioneringsförhållanden.

Enligt 1951 års pensionsutrednings uppfattning föreligger ett oavvisligt behov av att tillse, att samtliga anordningar, som åsyfta eller i realiteten in- nebära ett tillgodoseende av pensioneringsbehovet, tillsammans fungera på sådant sätt, att de i förening innebära en sådan gradering av förmånerna ef— ter den aktiva tidens inkomster, som med beaktande av utgiftsbehovets minskning vid övergång till pensionärsstadiet kan anses sakligt motiverad. Det bör noga undersökas, huruvida icke den allmänna pensioneringen lämp- ligen kan givas en sådan uppbyggnad, att de behov, som folkpensionering och yrkesskadeförsäkring äro avsedda att tillgodose, i stället bliva tillgodo— sedda inom ramen för ett enda system av allmän pensionering.

Två I'eservanter i 1951 års pensionsutredning (ledamöterna Larsson och

Schärman) har förklarat sig icke nu vilja taga ställning till frågan, huruvida pensionsförmånerna inom en allmän pensionering böra vara enhetliga eller graderade efter inkomsterna under den aktiva tiden. En av dem (Schärman) har vidare anfört, att det vid pensionsfrågans vidare behandling borde över— vägas, huruvida ieke avgiftsuttagningen vid en allmän pensionering i prin- cip kunde ske med tillämpning av liknande regler som inom den allmänna sjukförsäkringen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller. Länsstyrelsen har ansett att pensionsfrågan borde lösas genom en allmän obligatorisk pensionsförsäkring. Det konkreta förslag härtill som nu fram- lagts synes länsstyrelsen emellertid ur flera synpunkter icke ändamålsen— ligt. Länsstyrelsens betänkligheter mot förslaget grunda sig framförallt där- på att utredningen icke ansett sig kunna åstadkomma en samordning av pensionsförsäkringens förmåner med redan förekommande sociala förmåner av liknande art samt att försäkringens tillämpning enligt förslaget medför en omfattande och invecklad administrativ apparat, vars praktiska funk- tionduglighet därjämte synes oviss. Kan en allmän obligatorisk pensionsför- säkring icke anses genomförbar utan att medföra nu nämnda konsekvenser, synes andra möjligheter att ordna pensionsfrågan böra övervägas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar. Länsstyrelsen, som förordar att en allmän pensionsförsäkring bör komma till stånd, är _ med hänsyn till samordningsproblemen — tveksam om ut- redningens förslag i den utformning det fått *bör läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen anser att en genomgripande omarbetning bör verkställas.

Riksförsäkringsanstalten uttalar. Riksförsäkringsanstalten finner, att det, i varje fall beträffande de an- ställda, föreligger vissa skäl för införande av en obligatorisk pensionsför— säkring med förmåner, som stå i relation till inkomsterna under den ar— betsföra åldern. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är emellertid det av pensionsutredningen framlagda förslaget till en obligatorisk pensionsför— säkring förenat med sådana brister, icke minst av administrativ art, att yt- terligare ingående utredning måste företagas, innan slutligt ställningsta- gande kan ske i betydelsefulla frågor. De främsta anledningarna härtill äro, att utredningen icke tagit hänsyn till den väsentliga ändring i förutsättning- arna för pensionsförsäkringen, som uppkommit genom införandet av den allmänna sjukförsäkringen, och överhuvudtaget ej beaktat, att behovet av en rationell samordning inom socialförsäkringen gör sig alltmera gällande. De mest angelägna kraven på förbättrade pensioneringsförhållanden synas utan avvaktande av utredningsresultatet kunna tillgodoses genom att det minimiskydd, som den nuvarande folkpensioneringen ger, utbygges.

En samordning inom socialförsäkringen skulle kunna tänkas komma till stånd efter i stort sett följande linjer.

Sådana ändringar vidtagas beträffande förmånerna från den allmänna sjukförsäkringen, att sjukhjälpstiden upphör först sedan rätt till pension föreligger (pensionsfrågan upptages ex officio till prövning efter viss sjuk- tid) samt att sjukpenningens belopp blir lika stort under hela sjukhjälps- tiden.

Inkomstprövningen inom nuvarande ålders-, invalid- och familjepensione— ringarna slopas om möjligt helt, och dessa förmåner (grundpensioner) ut— byggas med en obligatorisk tilläggspensionsförsäkring, som icke är fristå- ende utan inarbetas i folkpensioneringen och vars förmåner äro avpassade efter den försäkrades inkomst under de arbetsföra åren.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen inskränkes till att avse inva- lidlivräntor och dödsfallsersättningar. Denna försäkring avvecklas därefter ytterligare, i den mån de allmänna invalid-, ålders— och familjepensionerna bli någorlunda likvärdiga med motsvarande förmåner från yrkesskadeför- säkringen.

Storleken av premier till och förmåner från tilläggspensioneringen göres beroende av den inkomstgrupp (sjukpenningklass), i vilken den försäkrade placerats i den allmänna sjukförsäkringen. Antalet sjukpenningklasser ut— ökas så att den högsta kommer att avse årsinkomster uppgående till 24.000 kronor eller däröver. I anslutning härtill fastställes den högsta pensionsgi- vande inkomsten till samma belopp. Inkomst av arbete för egen räkning be— _ räknas inom pensionsförsäkringen liksom inom sjukförsäkringen ej högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Hushållsarbete, som make utför i hemmet, bör inom pensionsförsäkringen _ liksom enligt sjukförsäkringslagen — ej räknas som förvärvsarbete.

Åldersgränserna inom de skilda försäkringsgrenarna göras så enhetliga som möjligt.

lnvaliditetsbedömning äger rum efter samma regler, vare sig fråga är om grundpension, tilläggspension eller livränta från yrkesskadeförsäkringen. Bedömningen sker, åtminstone till att börja med, centralt för hela riket. Ut- räkning och utbetalning av såväl invalidpensioner och livräntor som ålders— oeh familjepensioner verkställes likaledes centralt. För uträkningen erfor- derliga uppgifter om pensionsgivande inkomst tillhandahålles av vederbö- rande allmänna sjukkassa. Fortlöpande kontroll rörande invalidpensioner och livräntor utövas av de allmänna sjukkassorna.

En lösning av pensionsfrågan enligt dessa riktlinjer medger ett inbetal- ningssystem, motsvarande det som gäller i den allmänna sjukförsäkringen beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning. Ett sådant system inne- bär ett jämförelsevis enkelt förfarande och bör därför i stället komma till användning. De försäkrades premier skulle sålunda debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna för sistnämnda försäkring, och vid beräknan—

det av källskatten skulle hänsyn tagas till premierna. Arbetsgivarbidraget skulle fastställas till viss procent å utgående löner och utgöra ett kollektivt bidrag till de anställdas försäkring för tilläggspension. Det synes böra un- dersökas, om icke arbetsgivarbidrag och yrkesskadeförsäkringsavgifter lämpligen kunde uttagas med ledning av lönesummor, som arbetsgivare medges avdraga vid beskattning. För de fall, då skattskyldighet ej äger rum eller avdrag vid beskattningen ej ifrågakommer, skulle liksom nu sär— skild uppgiftsskyldighet föreligga.

En svår uppgift vid det av riksförsäkringsanstalten föreslagna systemet torde bli klassplacering av de självständiga företagarna. Svårigheterna synas dock ej större, än att de böra kunna bemästras. Anstalten ifrågasätter icke att den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning skall utsträckas att omfatta de självständiga företagarna eller att ändring skall ske i deras valfrihet beträffande sjukpenningtilläggets storlek vid tecknande av frivil— lig sjukförsäkring. Det kan därför ifråga om företagarna oftast bli nödvän— digt med särskild klassplacering för tilläggspensionsförsäkringen.

Vid fördelningssystemets utformning få en del problem lösas på annat sätt än i pensionsutredningens förslag. Medelinkomsten för ett år torde lämpligen kunna uttryckas genom angivande av en genomsnittsklass för året. Vid framräknandet av denna klass synas sjukkassornas uppgifter om med— lemmarnas klassplacering kunna tjäna till ledning. Det mot genomsnitts— klassen svarande premiebeloppet utgör det belopp, varmed den försäkrades årspremie skall delas för erhållande av premiepoäng. Frågan om pensioner- na skola avvägas i förhållande till genomsnittet av de poäng, den försäkrade förvärvat under hela den aktiva tiden, eller om de skola baseras på ett ge- nomsnitt av poängen för endast en del av dessa år —— t. ex. de 20 år, för vil— ka poängen varit högst — bör göras till föremål för ytterligare övervägan- den. Utredningens förslag i denna del är ägnat att leda till uppenbart otillfredsställande resultat. Enligt de här förordade riktlinjerna skola sjukkassorna tillhandagå med uppgifter för beräkning av pensionspoäng och med utredning, som erfordras vid invaliditetsbedömning, ävensom utöva behövlig fortlöpande kontroll rörande invaliditetsfallen. Det synes då natur— ligt, att kassorna anförtros även mottagandet av framställningarna om pen- sion oeh övriga på pensionsnämnderna nu ankommande arbetsuppgifter. Sjukkassorna skulle härigenom bli lokala organ såväl för sjuk- och yrkes— skadeförsäkringarna som för pensionsförsäkringen (folkpensioneringen). Riksförsäkringsanstalten vill starkt understryka vikten av att om nya ar— betsuppgifter av kvalificerad natur sålunda skola anförtros sjukkassorna, dessas organisation blir föremål för översyn i syfte att göra dem väl rusta— de för sin verksamhet. Därvid synes bl. a. frågan om avveckling av systemet med dubbla sjukförsäkringsorgan (lokal- och centralsjukkassorna) böra upptagas till prövning. Skulle _ såsom riksförsäkringsanstalten ifrågasät— ter — invaliditetsbedömningen följa samma regler såväl då fråga är om

grund- eller tilläggspension inom folkpensioneringen som när fråga är om livränta från yrkesskadeförsäkringen, är det naturligt, att bedömningen an- förtros ett och samma organ. Lämpligen bör därvid riksförsäkringsanstalten komma ifråga. Vidare bör övervägas, om icke försäkringsrådet bör ombil- das att bli högsta besvärsinstans, förutom i yrkesskadeförsäkringsärenden, även i folkpensioneringsärenden och i sådana sjukförsäkringsärenden, i vil- ka riksförsäkringsanstalten ej finnes böra vara sista besvärsinstans.

Det av riksförsäkringsanstalten föreslagna systemet innebär en sådan samordning av yrkesskadeförsäkringen, sjukförsäkringen och pensionsför- säkringen (folkpensioneringen), som nö-dvändiggör, att den nuvarande splittringen av yrkesskadeförsäkringen på flera försäkringsinrättningar upp- hör och att denna försäkring helt förlägges till riksförsäkringsanstalten. Riksförsäkringsanstaltens förslag torde jämväl nödvändiggöra, att frågan om fördelning av arbetsuppgifter mellan pensionsstyrelsen och anstalten ävensom samarbetet mellan dessa verk upptages till närmare prövning.

Det är synnerligen angeläget, att det ytterligare utredningsarbete, som erfordras för den nu ifrågavarande reformen, göres ingående och även ut— sträckes till detaljer, innan beslut om densamma fattas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför. Med hänsyn till de erinringar av såväl principiell som materiell art, som kan riktas mot förslaget, anser länsstyrelsen, att detsamma i dess nuva- rande utformning icke kan läggas till grund för lagstiftning. Den fortsatta utredning, som nyligen beslutats, har därför enligt länsstyrelsens uppfatt- ning sakligt sett varit i hög grad påkallad.

Enligt länsstyrelsens mening bör en anordning enligt mönster från sjuk- försäkringen med ett visst grundbelopp för alla och ett tilläggsbelopp för dem, som på grund av tidigare arbetsanställning är pensionsberättigade, vara möjlig. Med anledning därav anser länsstyrelsen, att denna fråga bör närmare utredas. Samtidigt härmed vill länsstyrelsen framhålla angelägen- heten av att grundbeloppet så höjes, att skillnaden mellan detsamma och den sammanlagda pensionen icke blir alltför stor.

Enligt förslaget kommer ersättning enligt delvis skilda normer att utgå till invalider inom såväl den allmänna pensionsförsäkringens ram som inom sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den allmänna folkpensione- ringen. Enligt länsstyrelsens uppfattning talar mycket starka skäl för att samtliga dessa försäkringsformer för invalider knytes till sjukförsäkringen.

Frågan huruvida man i övriga hänseenden kan åstadkomma en samord- ning mellan den allmänna pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen bör enligt länsstyrelsens mening övervägas. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan, huruvida sjukförsäkringens uppgifter i fråga om de försäk- rades inkomstförhållanden kan utnyttjas inom pensionsförsäkringen, samt huruvida uträkningen av premierna, utbetalningen av pensionerna samt

ärendenas handläggning i övrigt kan ombesörjas av sjukkassorna. Härige- nom skulle bättre lokal anknytning möjliggöras, varjämte administrations- kostnaderna troligen skulle kunna minskas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför. Utredningens förslag har i vissa avseenden stora förtjänster. Framför allt gäller detta den skickliga lösningen av problemet att göra pensionen värde— beständig, oberoende av en eventuell penningvärdeförsämring, samt garan— tierna för att pensionärerna skola få del av den fortgående standardsteg— ringen. Ett annat positivt drag i förslaget är att pension skall utgå i för— hållande till den försäkrades inkomster under den aktiva tiden. En förtjänst i förslaget är också att pensionen skall stå i proportion till premiebetal- ningarna under den aktiva delen av den pensionsförsäkrades liv, d. v. s. mot förmånen skall svara en prestation av sparande. Utredningens förslag är emellertid även behäftat med väsentliga svagheter och är i vissa avseenden ofullständigt. Vid övervägande av olika synpunkter har länsstyrelsen kom- mit till uppfattningen att förslaget icke i nu befintligt skick kan läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Förslaget bör enligt länsstyrelsens me— ning i väsentliga delar omarbetas och därjämte kompletteras med utredning om möjligheterna att anpassa en allmän pensionsförsäkring till nu före— fintliga pensions- och socialförsäkringsformer.

För egen del föreslår länsstyrelsen följande huvudsakliga riktlinjer för en lösning av pensionsfrågan: 1) Den icke behovsprövade folkpensionen hö— jes så mycket, att den i högre grad än de nuvarande beloppen svarar mot de elementära levnadskostnaderna. Härigenom få personer utan inkomst samt små inkomsttagare en bättre ålderdomsförsörjning än enligt utredningens förslag. Samhällets socialvårdskostnader kunna även i viss grad nedbringas. För att minska påfrestningarna på statskassan torde en höjning av folk— pensionsavgifterna böra övervägas. _ 2) En allmän pensionsförsäkring in— föres, så utformad, att denna pension tillsammans med den höjda folkpen- sionen i princip motsvarar c:a 50_60 % av inkomsttagarens slutlön. Ar- betsgivare och arbetstagare betala vardera hälften av premien. Om sjukför- säkringens organisation kan anlitas, torde det administrativa arbetet för— enklas i hög grad i jämförelse med utredningens förslag. Sålunda skulle arbetstagarens andel av lönepremien kunna erläggas på samma sätt som sjukförsäkringsavgiften. Arbetsgivarens andel torde kunna inbetalas halv- årsvis. _ 3) En eventuell pensionsfond göres väsentligt mindre än vad ut— redningen föreslår. — 4) Pensionen bör vara värdebeständig och pensionä— rerna böra få del i en stigande standard. _ 5) Försäkringen anpassas till befintliga pensions- och socialförsäkringsformer. _ 6) Grupper med redan ordnad pension få välja mellan att tillhöra försäkringen eller stå utanför. Om så anses nödvändigt inpassas de i försäkringen på ett för alla parter godtagbart sätt.

Svenska Sjukkasseförbundet framhåller. Svenska Sjukkasseförbundet är positivt inställt till grundtankarna i pen- sionsutredningens förslag men kan inte tillstyrka förslagets närmare ut— fornming, som enligt förbundets åsikt tillkommit utan tillräckligt beak— tande av nödvändigheten att samordna pensionsförsäkringen administrativt och tekniskt till redan befintliga socialförsäkringar. För den skull anser förbundet, att utredningens förslag bör bli föremål för sådan överarbetning, att nyss angivna samordningsönskemål så långt som möjligt tillgodoses. Med hänsyn till angelägenheten av att en allmän pensionsförsäkring sna— rast realiseras, tänker sig förbundet, att överarbetningen och genomföran- det med viss fördel kunde ske i etapper. Härigenom skulle exempelvis ål- derspensioneringen och eventuellt även familjepensioneringen, vilka pen- sionsförmåner måhända är mindre komplicerade att överblicka, genomfö- ras förhållandevis snart i en första etapp, varefter den mera komplicerade invalidpensioneringen efter ytterligare någon tid kunde genomföras i en andra etapp.

Vid den ömsesidiga anpassning, som måste ske mellan å ena sidan pen- sionsförsäkringen och å andra sidan övriga socialförsäkringar, måste det vid sjukkassorna redan befintliga administrativa systemet tillmätas väsent— lig betydelse. Den nu befintliga och hela svenska folket omfattande lokala sjukkasseadministrationen bör icke bli dubblerad med en parallell lokal administration av generell karaktär. Förbundet förordar, att man i sam— band med genomförandet i framtiden av en allmän pensionsförsäkring helt avvecklar systemet med pensionsnämnder och i stället utformar den all- männa sjukförsäkringens lokala administration så, att den kan överta pen— sionsnämndernas funktioner. Det bör vidare undersökas, huruvida inte pen- sionsutbetalningarna kan decentraliseras och förläggas till sjukkassorna.

Ur förbundets synpunkt talar både principiella och praktiska skäl för lik- formighet i möjligaste mån beträffande försäkringsgivande inkomster och personkrets i pensions- och sjukförsäkringarna. Av de praktiska skälen kan nämnas de möjligheter till gemensam inkomstregistrering, som en likfor- mighet skulle ge, och som skulle onödiggöra den dubbelregistrering av för- säkringstagarnas inkomster, vilken blir följden av utredningens förslag. Det må här erinras om dels att sjukkassorna för kontroll av rätt inplacering i sjukpenningklasser har behov av retrospektiva inkomstuppgifter, dels att sjukkassornas registerkort förs fortlöpande år efter år.

Man bör vidare eftersträva, att pensionsfö-rsäkringsavgifterna inordnas i för arbetsgivare resp. försäkringstagare enhetliga socialförsäkringsavgifter.

Samtliga socialförsäkringars sjukförmåner och invaliditetsförmåner bör sammanföras till en gemensam lag. Det är av såväl principiella som prak- tiska skäl önskvärt, att den speciella yrkesskadeförsäkringslagstiftningen avvecklas i samband med skapandet'av en allmän pensionsförsäkring. Sam- ma behov av hjälp måste anses föreligga för en skadad, oavsett om skadan

uppkommit i eller utom arbete. Yrkesskadorna, som hitintills i övervägande antalet fall medfört ersättning efter enbart en lag, skulle vid en allmän pen- sionsförsäkring medföra rätt till förmåner enligt en parallell lagstiftning av i huvudsak samma standard som yrkesskadelagstiftningen. Sistnämnda för- hållande leder till i stort sett meningslösa gränsdragningsproblem, sam— ordningsproblem och administrativa problem. Förbundet är medvetet om att en eliminerad yrkesskadeförsäkring i viss utsträckning kan innebära ett borttagande av stimulans för arbetarskyddsverksamheten. Sannolikt kan dock stimulanssubstitut av likvärdig beskaffenhet anordnas.

' Slutligen understryker förbundet vikten av att det av utredningen före- slagna invaliditetsbegreppet blir föremål för ytterligare allsidiga undersök- ningar, varvid speciellt rehabiliteringsområdet beaktas, samt att en sådan gränsdragning sker mellan central och lokal kompetens vid sjuk- och inva— liditetsfalls handläggning, att de lokala instanserna lämnas relativt stor rö- relsefrihet.

Folksam yttrar.

Utredningens förslag är behäftat med sådana brister, att det inte bör läg- gas till grund för en lagstiftning förrän en grundlig ö—verarbetning skett. Härvid bör pensioneringen enligt Folksams mening ordnas efter ett sys- tem, som i princip ansluter sig till det som gäller för sjukpenningen i den allmänna sjukförsäkringen. Folksam föreslår sålunda, att pensioneringen ordnas efter följande riktlinjer: 1. Den allmänna pensioneringen samordnas med folkpensioneringen, vilken infogas såsom en grundpension, till vilken liksom hittills alla medborgare blir berättigade. _ 2. Grundpensionen påbyg- ges med tilläggspensioner för löntagarna, varigenom dessa tillförsäkras till— sammans med grundpensionen ålders- och invalidpension motsvarande för- slagsvis 60 % av en medelinkomst grundad på den genomsnittliga bruttoin- komsten under ett såsom underlag lämpligt tidsavsnitt, samt häremot sva— rande familjepension. _ 3. Grund— och tilläggspensionen kompletteras i so- cialt ömmande fall med ett inkomstprövat bostadstillägg. _ 4. Finansie- ringen ordnas, med frångående av den i utredningen föreslagna detaljredo- visningen av pensionsavgiften och med frångående av det stränga sambandet mellan avgifter och förmåner, på följande sätt: a) Grundpensionen (folkpen— sionsdelen) finansieras liksom hittills genom bidrag från stat och kommun samt skattevägen genom avgifter från de försäkrade. b) Avgiften för till- läggspensionen delas lika mellan arbetsgivare och anställda och fastställes till ett visst procenttal av de anställdas löner för den del som ej överstiger maximibeloppet. Liksom inom sjukförsäkringen inbetalas arbetsgivaravgif— terna direkt till statsverket, medan de anställdas avgifter uttages skattevä— gen. c) Det inkomstprövade bostadstillägget finansieras genom skatteme— del. '

Kooperationens Pensionsanstalter anför. KP uttalar sitt erkännande av det omfattande arbete, som nedlagts under utredningens gång för att tillgodose önskemål från skilda befolkningslager och inkomsttagargrupper, och hyser den förhoppningen, att betänkandet skall leda till att behovet av ordnad ålderdomsförsörjning blir tillgodosett.

Försäkringsavgifternas höjd bestämmes i sista hand av åldersfördelning- en hos befolkningen. Försäkringsplanens genomförbarhet i den form, vari utredningen tänkt sig den, hänger i hög grad på proportionen mellan den passiva och den aktiva befolkningen vid skilda tidpunkter. Det är visserli- gen möjligt, att en allmän produktivitetshöjning och folkhushållets allmän- na försörjningsmöjligheter vid skilda tidpunkter i framtiden utan diskus— sion medger en ålderdomsförsörjning på den standard, som är tänkt i pla- nen, men även den motsatta möjligheten är tänkbar. Blir ålderspyramiden relativt övertung, måste uttagningskvoten ökas i motsvarande grad. En ut- tagningskvot på över 10 % _ som förutses vid full funktion av försäkring- en _ är, redan den, tillräckligt hög för att kunna vålla betänkligheter hos en avsevärd del av försäkringstagarna. De prognoser för åldersfördelningen av befolkningen, som framlagts i betänkandet, pekar på en stadig ökning av den passiva delen av befolkningen i förhållande till den aktiva. Det relativa antalet personer fr. o. m. 70 års ålder i början av 1970-talet kommer att vara lika stort som det relativa antalet personer, som uppnått 67 års ålder, var år 1950. Ingen kan i närvarande stund säga, vilken åldersfördelningen kommer att bli år 1980 eller 1990 i händelse av en starkt avtagande dödlighet till följd av t. ex. nya oförutsedda medicinska framsteg eller ett starkare sjun- kande nettoreproduktionstal än det nuvarande under de närmaste åren eller årtiondena. Belastningen kan i själva verket bli ännu högre. Enligt Kst åsikt bör planläggningen av ålderdomsförsörjningen ske på kortare sikt och med mindre bindande utfästelser än enligt den av utredningen föreslagna »evighetsmaskinen»; en försäkringsplan med större smidighet och anpass- ningsbarhet efter demografiska och allmänekonomiska förändringar måste vara att föredraga.

Av olika klasser tjänstetagare är de egentliga arbetarkategorierna f. n. sämst försedda med ordnad pensionering. Arbetare och tjänstemän i privat tjänst företräder utan tvivel det mest trängande behovet av ålderdomspen- sionering. Förhållandena kan ligga till på liknande sätt beträffande vissa klasser av småföretagare, men i allmänhet torde dock företaget och för jord- brukarna jordbruksfastigheten utgöra en tillgång, som Väsentligt kan bi- draga till ålderdomsförsörjningen. Det kan sättas i fråga om det är lämpligt att söka inrangera alla de olika befolkningsgrupperna med deras växlande behov i ett pensionssystem, som i huvudsak bygger på den teknik som utar- betats för den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen. Denna senare omfat— tar en relativt homogen grupp, löntagare, och det som skall försäkras är ett entydigt begrepp, nämligen lönen. På denna kan man utan större svårighet

tillämpa förlusttäckningsprincipen. Inom sjukförsäkringen har man tagit konsekvensen av de växlande behoven och begränsat sjukförsäkringen till enbart löntagare, medan fria företagare och husmödrar ges möjlighet att ansluta sig till en frivillig försäkring.

Vid den fortsatta beredningen av ärendet bör enligt Kst uppfattning följande vägar för en lösning av frågan undersökas: 1) En utbyggnad av folkpensioneringen med avveckling av inkomstprövningen och omläggning av finansieringen från övervägande skattefinansiering till en större andel avgiftsfinansiering. _ 2) Den utbyggda folkpensioneringens kombinering med en obligatorisk arbetstagarpensionering, med möjlighet för de frivilliga pensionsanordningar för arbetstagare, som nu finnas, att fortsätta sin exi- stens i den mån de fyller vissa minimikrav. _ 3) De icke-förvärvsarbetande husmödrarnas inordnande i den utbyggda folkpensioneringen, efter särskil— da grunder, eller upprättande av anordningar för en särskild husmoders- pension. _ 4) Inrättande av en frivillig tilläggsförsäkring för företagare efter liknande principer som inom den allmänna sjukförsäkringen. Denna försäkring skulle kunna ordnas medelst ett enkelt fördelningssystem, till- lämpat inom den frivilliga försäkringstagargruppen. Frågan om samordning mellan denna försäkring och pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäk- ring borde särskilt undersökas. Sannolikt är att en sådan frivillig försäk- ring, i den mån den _ som är att vänta _ ernår mer betydande anslutning, kan anordnas till låga kostnader. _ 5) Frivilligt fast bundet sparande för ålderdomsförsörjning å särskilda konton i t. ex. postsparbanken och spar- bankerna uppmuntras med räntepremier. Kostnaderna för dessa premier bestridas med statsmedel. _ 6) Enskilda pensionsanordningar för komplet- terande förmåner, grundade på premiereservsystemet, uppmuntras och öka- de möjligheter till värdebeständighet för försäkringarna skapas genom lät— tare placeringsbestämmelser.

Praktiskt genomförbara utvägar synes kunna utfinnas för att övervinna avgränsningssvårigheterna. För arbetare och andra anställda, vilka övergår till självständig företagsverksamhet, borde Vidare en enkel överföring av de- ras försäkringar i den ovan skisserade kompletterande obligatoriska arbets- tagarförsäkringen till den frivilliga statliga försäkringen eller valfri privat pensionsanstalt kunna ordnas. Mönster härför kan fås genom de metoder och den teknik för överföring, som redan länge tillämpats av de frivilliga pensionsanstalterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller. Medan den mest aktuella försäkringsfrågan torde vara att arbetarpensio- neringen kunde ordnas tillfredsställande, ter det sig för närvarande mindre angeläget att obligatorisk pensionering ordnas för rörelseinkomst inom nä- ringslivet eller för kapitalinkomst. Likaså synes det icke kunna föreligga tillräcklig anledning att låta pensioneringens allmängiltighet utsträckas till

vare sig stats- eller kommunalanställda befattningshavare eller de stora delar av näringslivets tjänstemän, som exempelvis äro pensionsförsäkrade genom SPP.

Det synes länsstyrelsen angeläget, att den nu inom socialdepartementet tillsatta beredningen ställer som sin uppgift att lösa i första hand arbetar- pensioneringen och därmed sammanhängande samordningsproblem. Därest intresse för denna pensionsform sedermera anmäles av andra grupper så- som jordbrukare, mindre företagare och vissa gränsgrupper böra frågorna om dessa gruppers påkoppling på arbetarpensioneringen kunna lösas i en andra utredningsetapp.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför. Enligt länsstyrelsens mening har utredningens förslag inte fått en sådan utformning, att den i oförändrat skick kan läggas till grund för en lagstift- ning. Länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse, att en ny beredning tillsatts för att överarbeta förslaget.

Det är den otillfredsställande arbetarpensioneringen som föranlett de un- der senaste tiden verkställda utredningarna angående statliga ingripanden. Det synes bland annat med hänsyn härtill _ men också andra skäl talar i samma riktning _ kunna övervägas, om inte tills vidare en begränsning av pensionsområdet bör ske på sådant sätt, att det kommer att omfatta endast de anställda, som inte redan har sin pension ordnad på ett tillfredsställan- de sätt. Härigenom skulle flertalet tjänstemän undantas men också företa- gare, jordbrukare m. fl. Länsstyrelsen hyser förhoppningen att den nya pen— sionsberedningen snarast möjligt skall kunna framlägga ett förslag, som in- nebär att främst arbetarpensioneringen får en tillfredsställande lösning. Denna pension bör vara värdebeständig och sålunda garanterad mot ett för— sämrat penningvärde. Däremot synes tveksamt om _ åtminstone för närva- rande _ utfästelser bör lämnas om att pensionerna skall öka med stigande produktivitet i samhället. Denna fråga är redan tekniskt sett synnerligen svårlöst, och ett uppskov torde här inte medföra några större nackdelar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar. Länsstyrelsen har vid sin granskning av förslaget funnit att problemets lösning enligt utredningens förord erbjuder betydande svårigheter. Man måste känna sig betänksam inför ett förslag av så revolutionerande inne— börd och av så arbets- och kostnadskrävande natur, och man måste vara övertygad om att en pensionering av denna omfattning måste genomföras efter de föreslagna riktlinjerna, innan man kan ta på sitt ansvar att ge för- slaget sin anslutning. Länsstyrelsen har ännu icke blivit på sådant sätt övertygad.

Länsstyrelsen är väl medveten om att problemet är sällsynt svårlöst. En fortsatt utbyggnad av den allmänna folkpensioneringen framstår ur flera

synpunkter som ett väsentligt krav och är ju även av statsmakterna förebå- dad att snart komma till stånd. Man lärer icke heller med det nu föreliggan— de förslaget om allmän pensionförsäkring kunna avstå från den nuvarande folkpensioneringen, bl. a. med hänsyn till att folkpensionen ges åt alla, som ställas utanför i det föreliggande förslaget, t. ex. inom hemmet eller i ma— kens förvärvskälla arbetande husmödrar och personer med låga inkomster. Genom en i lämplig omfattning utbyggd folkpensionering skulle man även kunna ge en tillräcklig grund för ålderdomsförsörjning åt den grupp av eg- na företagare som torde ha åsyftats, då frågan om pensionsförsäkringens omfattning diskuterats.

Det är självfallet att man aldrig med enbart en folkpensionering kan upp- nå en nivå, som för övervägande flertalet samhällsmedlemmar framstår som skälig. En påbyggnad måste då förutsättas. Starka skäl synas tala för att de egna företagarna uteslutas. Vad de anställda angår, finnes för närvaran- de en tjänstepensionering ordnad för stora grupper, och det kan finnas vis- sa skäl för att man skall även i fortsättningen överlämna detta åt det en- skilda initiativet. Länsstyrelsen håller emellertid före att man knappast kan undgå att lagstiftningsvägen ordna pensionsförsäkringsfrågan för anställda. Härför talar främst att man måste inse, att personer med ensartade anställ- ningsförhållanden bör kunna påräkna likartade pensionsförmåner. Det kan i längden icke undvikas att denna fråga blir löst på ett tillfredsställande sätt. Det är vidare ett samhällsintresse att bestämmelserna om tjänstepensione- ringen bli såvitt möjligt enhetligt utformade och ge likställighet, oberoende av vederbörandes anställning hos den ene eller andre arbetsgivaren. Den en- då framkomliga utvägen att undvika alltför olikartade bestämmelser synes därför vara att frågan lösas genom lagstiftning för alla anställda. Ett slutligt ställningstagande till frågan om en obligatorisk tjänstepensionering, omfat- tande anställda, förutsätter givetvis ytterligare utredning. Måhända kan det bli anledning att ånyo uppta till prövning förslaget om ett kollektivt arbets- givarbidrag, då utgångsläget för ett sådant torde bli gynnsammare vid pen- sionering av endast anställda.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen framhåller. Genomförandet av en obligatorisk försäkring finner föreningen i princip riktigt. Dock bör vissa avsteg kunna göras från en dylik princip. Enligt för- eningens mening bör sålunda fria företagare, såsom jordbrukare m. fl., givas rätt att själva avgöra huruvida de skola vara anslutna till försäkringen el- ler ej.

Föreningen ansluter sig till idén om en allmän pensionsförsäkring men finner det uteslutet att föreliggande förslag kan läggas till grund för lagstiftning, enär det företer brister i många principiella frågor. Enligt föreningens uppfattning bör en fortsatt utredning syfta till att pensionsfrå- gan löses på sådant sätt att alla medborgare erhålla garanti för en viss

grundläggande ålderdomsförsörjning, tryggad genom det allmänna, samt att det därutöver skapas möjlighet till påbyggnader, vilka kunna differen- tieras så att olika individers eller gruppers behov bliva tillgodosedda. Man bör härvidlag sträva till att söka en samordning mellan nu gällande och bli- vande försäkringsformer.

Ingen ståndpunkt till utformningen av försäkringen