Prop. 1954:60

('med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

yrkesskadeförsäkring m. m.; given Stockholms slott den 15 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring; 2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

livräntan höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes från 500 till 600 kr.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorga­ nisation eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen komplette­ rande skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om för­ säkringsskyddets omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada, som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen, skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordnings- tidens slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskade­ försäkringen inträder.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer för­ slaget med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkrings­ bolagen med försäkringsrådet som besvär sinstans. Förslaget är emellertid i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation defini­ tivt löses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

3

5

fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

4 §.

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbets­ givaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen, dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhål- lande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning, skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäk­ ringen icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro upp­ fyllda i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5

§.

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro an­ ställda hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats er­ sättningar vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkrings­ förmånerna.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäk­ rade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten.

6

§.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse hava uppkommit genom olycksfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

7

om lian, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesut­ bildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt, som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens be­ räkning, skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.

Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efter­ levande.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestäm­ mande av ersättning för tid efter ar betsavbrottet icke beräknas till lägre belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbets- avbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor, skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

10

§.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsför­ mågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jäm­ väl härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga var­ aktigt nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidi­ gare skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den se­ nare skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsför­ mågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbild­ ningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbets­ förmågan, skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11

§.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass framgå av följande tabell:

Den skadades årliga arbetsförtjänst

uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

Sjukpenningklass

för tid t. o. m. den

nr

till

men ej

till

månad under vilken

den skadade fyller

för tid därefter

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning. Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 § lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den ska­ dade, enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre be­ lopp än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjulcvårdsförsäkrade såsom barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsskyldig be­ träffande barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barn­ tillägg må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

11

sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan skall beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsför­ tjänst, som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärde­ delar och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livränte­ beloppens kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpen­ sionering. Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och ettusenattahundra kronor för år, om hmi uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från ar­ betet i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller för­ värras, äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barn­ tillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrätt- ningen utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.

20

§.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift. Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vun­ nen hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13

liga arbetsförtjänst. År barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn. Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

22

§.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av döds­ fallet sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin åter­ stående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omstän­ digheterna prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den av­ lidnes årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga liv­ räntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna er- sättningsunderlaget, skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i 20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbeta­ las livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

15

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat ut­ givas av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till in­ rättningens kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersätt­ ning, som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barn­ bidrag till änkors och invaliders in. fl. barn eller lagen samma dag om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensions- styrelsen avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som för­ säkrad uppsåtligen åsamkat sig.

Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skä­ ligen nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­ synpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilse­ ledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift, som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare, och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske av ersättning som avses i första stycket.

Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annor- ledes än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till livräntan.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

17

skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den ska­ dades tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken sna­ rast möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall en­ ligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforder­ liga kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utbetalning av ersättning m. m.

33 §.

Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den ska­ dade var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäk­ ringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för an­ stalten att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej be­ loppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives proviso­ riskt skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalnings- skyldighet för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. 2—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

19

försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemen­ samt, svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räken­ skapsår efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen, med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvalt­ ningen av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäk- ringsanstalten uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäk­ ringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna så­ dan uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som er­ fordras för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prö­ var nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkrings­ rådet eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Gransk­ ningen skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den upp- giftsskyldiges verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

21

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkrings- pliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget, skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträf­ fade yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkes­ skador.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det kla­ ganden erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksför­ säkringsanstalten, äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts, till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisa­ tionen; samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket, för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begrän­ sats i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

23

52 §.

På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vin­ nande av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sannings­ försäkran äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvud­ förhandling är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäk­ ringsrådet påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet be­ stämmer, och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret. Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mel­ lan försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse, omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall om­ fatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i an­ nat fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,

25

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättnings­ anspråk på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersätt­ ningsanspråk, som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 § första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersätt­ ning skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre be­ stämmelser, om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ei satts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den be­ stämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr BO.

(Gällande lydelse:)

13 april 19i0 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olgcksfall, som föror­ sakats av lcrigsåtgärd, eller ock en­ ligt gällande föreskrifter om ersätt­ ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hem värns tjäns t g öring, tjänstgöring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjuk- vårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffan­ de försäkringen för tilläggssjukpen­ ning en procent, allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, som jämlikt 28 § un- dantagits från försäkringen för till- läggssjukpenning, och ej heller till arbetstagares lön i vad lönen över­ stiger femtontusen kronor för år räknat. För beräkning av naturaför­ måner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift, som ar­ betsgivaren skall erlägga jämlikt la­ gen om försäkring för olycksfall i arbete, å särskild beräkning av ar­ betstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen av bidrag som i denna paragraf sägs.

Angående debitering------------------

(Föreslagen lydelse:)

ring eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför rätt till ersättning, som be­ stämmes av eller utbetalas från riksförsåkringsanstalten eller bolag var­ om sägs i 1 § lagen om yrkesskade­ försäkring, utgives sjukhjälp enligt denna lag endast i den mån sjuk­ hjälpens belopp överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i så­ dan ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjuk- vårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffan­ de försäkringen för tilläggssjukpen­ ning en procent, allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, som jämlikt 28 § un- dantagits från försäkringen för till- läggssjukpenning, och ej heller till arbetstagares lön i vad lönen över­ stiger femtontusen kronor för år räknat. För beräkning av naturaför­ måner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift, som ar­ betsgivaren skall erlägga jämlikt la­ gen om yrkesskadeförsäkring, å sär­ skild beräkning av arbetstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräk­ ningen av bidrag som i denna para­ graf sägs. - — därom förordnar.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

gälda skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadestån­ det avräknas vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäk­ ringen uppburit eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)

san återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat sjukdomen eller, där denna uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäk­ ring å motorfordon, enligt lag är skgldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till sjukdomen eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall kassan dock äga att åter­ kräva allenast vad den sjukhjälpsberåttigade ägt utbekomma av den skadeståndsskgldige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

31

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena U^{ndén ,} statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående lagstift­ ning om yrkesskadeförsäkring m. m. samt anför.

Genom beslut vid vårsessionen av innevarande års riksdag antog riks­ dagen med viss jämkning ett av Kungl. Maj:t i propositionen nr 178 framlagt förslag till lag angående ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring. Samtidigt lämnade riksdagen utan erinran vissa av Kungl. Maj:t förordade riktlinjer för en samordning av den allmänna sjukför­ säkringen och en ny yrkesskadeförsäkring, avsedd att ersätta den nu­ varande försäkringen enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål förutsatte statsmakterna, att den gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen från och med den 1 januari 1955 skulle ersättas av en ny gemensam yrkes­ skadeförsäkringslag.

Jag anhåller nu att få upptaga denna lagstiftningsfråga till närmare behandling.

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings-

lagstiftningen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare för­

Denna lag benämnes i det följande ÖL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

33

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till men ej till

utan tamil]etillägg

med familjetillägg

kr.

kr.

kr.

kr.

1 785

3: 50

5: —

1 785

2 040

4: —

5: 50

2 040

2 295

4: 50

6: —

2 295

2 805

5: —

6: 50

2 805

3 315

6: —

7: 50

3 315

3 825

7: —

8: 50

3 825

4 335

8: —

9: 50

4 335

4 845

9: —

10: 50

4 845

5 355

10: —

11: 50

5 355

5 865

11: —

12: 50

5 865

6 375

12: —

13: 50

6 375

6 885

13: —

14: 50

6 885

—

14: —

15: 50

Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximi­ beloppet höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även

1

’egeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditets-

graden. Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 3/l0, förhöjd livränta fr. o. in. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med

V»

av arbetsförtjänsten.

Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka —• i vissa fall även till änkling — samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovs- prövning, till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara högst 5le av arbetsförtjänsten.

Över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut får klagan ej föras. 3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

35

såväl 1916 års olycksfallsförsäkringslag som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Över detta förslag avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande huvudinnehållet i kommittéförslaget hänvisas till den förut­ nämnda propositionen nr 178 sid. 57—61. För förslagets enskildheter och yttrandena däröver redogöres närmare i fortsättningen i samband med be­ handlingen av de olika uppkommande spörsmålen.

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.

Efter den revision av lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid årets vår­ riksdag och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens1 2 i november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäk­ ring och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.

Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig, handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig över­ ensstämmelse med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor. Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla lan­ dets invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt 16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersätt­ ning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna ut- göres av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning, dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare samt för resor till sjukhuset och åter.

Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med s/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma prin­ ciper som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän

1 Lagen betecknas i fortsättningen SFL. 2 Utredningen bestod av statssekreteraren Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksda­ gens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialekonomen Nils Kjellgren, redaktören Len­ nart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Ragnhild Sandström med by­ råchefen Edvin Tegendal, byrådirektörerna Gösta Skogsberg och Martin Engström samt krono- kamreraren B. E. Åkerstedt som experter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

37

Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna, medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast föregått sjukperioden.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, ned­ sättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i före­ kommande fall halvt barntillägg.

Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hem­ penning. Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte under­ stiga 3 kr. om dagen.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av tre dagar.

Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäk­ ringen är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkrings­ avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för för­ säkring avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg) torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av 102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.

Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsför- säkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas års- bidrag skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för be­ räkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara 27 % av försäkringens totalkostnader.

Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjuk- hjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättnings- bidrag samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.

Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenning­ försäkring och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obliga­ toriskt försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar.

Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem, som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst 6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.

Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr. om dagen.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.

Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den 22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.

Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana be­ svär må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen, med det innehåll lagen om allmän sjukförsäkring erhållit enligt 1953 års riksdagsbeslut, icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel. Enligt riksdagens principbeslut i anledning av propositionen nr 178 skall emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen —- enligt vilken vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras — i finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen, närmare bestämt den del därav som utgöres av sjukvårdsförsäkringen. Denna försäkring skall således genom utgående försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och stats­ bidrag bekosta även läkemedelsreformen.

I detta sammanhang kommer jag ej att uppehålla mig vid läkemedels­ reformen. Frågan om genomförandet av denna reform torde få anmälas i särskild ordning.

1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen.

Genom det beslut, som vid riksdagens vårsession fattades med anledning av propositionen nr 178, har vissa grunder fastställts för samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och den blivande nya yrkesskade­ försäkringen.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens omfattning följer av statsmakternas Ståndpunktstagande, att det civilrättsliga arbetstagarbegrepp, som utbildat 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

39

sig vid tillämpningen av semesterlagen och som enligt sjukförsäkringslagen skall vara avgörande för frågan huruvida någon skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, i princip skall vara bestämmande även för tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Vidare innebär statsmakternas beslut, att personer, som är både sjuk- försäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkes­ skada skall äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså kommer att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall om­ fatta tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en yrkesskada medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag, livränterätten inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redo­ gjorts, tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emeller­ tid drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej man­ talsskriven utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samord­ ningen yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest. Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkes­ skadeförsäkringen som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämp­ ning av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa special­ fall, nämligen då en skada under samordningstiden medför behov av tand­ läkarvård eller konstgjorda lemmar o. dyl. Detsamma skall gälla i fråga om särskild vård, som den skadade erhåller på försäkringsinrättningens be­ gäran, ävensom för sjukvård utom riket.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande innebär statsmakternas ståndpunktstagande i övrigt att den allmänna sjukförsäkringens sjuk­ penningskala avseende samordningstiden principiellt skall gälla även så­ vitt angår yrkesskadeförsäkringen, i följd varav sjukpenningen kommer att utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. Vid inplacering i sjukpenningklass skall dock, sedan samordningstiden gått till ända, storleken av årsinkomsten bestämmas enligt de för yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna i den mån vederbörande därigenom kommer i högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukförsäkringen. Slutligen skall sjukförsäkringens bestämmelser om hempenning och barntillägg gälla även för yrkesskadeförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkes­ skador måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration, kör att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande pro­ blem tillkallade jag den IG januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen, som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt hänseende träder i kraft.

kör att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa re­ sultatet av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu gäller angående yrkesskadeförsäkringens handliavande. Med hänsyn till den eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lag­ stiftningens ikraftträdande huvudsakligen få ägna sig åt ärenden, som hänför sig till den äldre lagstiftningen.

Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäk­ ringsbolagen får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkrings- anstalten bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Enligt direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huru­ vida inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfreds­ ställande om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en statlig monopolanstalt, bör därför enligt min mening ett beslut härom ej verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.

Efter dessa mera allmänna synpunkter övergår jag till att behandla den nya yrkesskadeförsäkringens närmare utformning, därvid jag i ett första avsnitt uppehåller mig vid frågan om den personkrets som bör omfattas av försäkringen. Spörsmålet huruvida de s. k. hemarbetarna, vilka genom ett särskilt undantagsstadgande är uteslutna från den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomslagstiftningen, även skall ställas utanför den nya lag­ stiftningen sammanhänger emellertid så nära med frågan om försäkrings­ skyddet för yrkesskador överhuvud bör gälla under arbete i det egna hem­ met, att behandlingen därav lämpligen torde få anstå till nästpåföljande avsnitt, som avser försäkringsskyddets omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

43

Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Gällande bestämmelser.

I 1 § 1 st. ÖL stadgas att envar arbetare är, där ej annorlunda i lagen angives, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med arbetaie förstås enligt 2 § 1 st. envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som själv­ ständig företagare samt envar som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete.

Enligt 2 § 2 st. är — bortsett från hemarbetarna — två grupper arbetstagare undantagna från lagens tillämpning. Den ena gruppen om­ fattar personer, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare. Den andra gruppen består av vissa medlemmar av arbetsgiva­ rens familj, nämligen hans make och hemmavarande barn eller adop­ tivbarn samt föräldrar eller adoptivföräldrar. Förutsättning för undantaget i sistnämnda fall är dock, att arbetet utföres för endast en arbetsgivares räkning; utföres arbetet för makars gemensamma räkning anses de i detta hänseende som en person.

I princip gör lagen ej skillnad mellan arbetstagare i allmän och i enskild tjänst, men lagen tillerkänner Konungen rätt att från försäkringen undan­ taga sådana arbetstagare hos staten och kommunerna som på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar försäkringsförmånerna (3 § 1 st.). Bemyndigandet har hittills ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undan- tagits från försäkringen. Denna har i stället hänförts under militärersätt- ningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen gäller salunda även för sådana statstjänstemän, som omfattas av statens allmänna avlönings- reglemente. För statsanställda gäller dessutom en särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning.

Enligt 3 § 2 st. har Konungen rätt att meddela de från bestämmelserna i ÖL avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att arbetstagare, som ej användes till arbete för statens räkning, på grund av sin anställning är tillförsäkrade pension av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet eller andra mot lagens ersättningar svarande förmåner som helt eller delvis bekostas av staten.

Konungen har vidare, med stöd av ett i lagen givet bemyndigande (2 § 1 st.), möjlighet att vidga lagens tillämpningsområde genom att hän­

föra yrkesutbildningselever under försäkringen. Med stöd härav har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen den 1 december 1933 (nr

643) angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Vid kungörel­ sen är fogad en förteckning över hithörande anstalter, avdelningar och kur­ ser. Förteckningen, som under årens lopp kompletterats ett flertal gånger, upptager f. n. omkring 90 olika grupper av anstalter in. m. 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag innehåller i stort sett samma huvudregler rörande försäkringstillhörigheten som den nuvarande lagstiftningen. Enligt förslaget skall sålunda i princip varje arbetstagare vara obligatoriskt för­ säkrad för skada i arbetet, och arbetstagarbegreppet föreslås härvid —- med vissa avvikelser som saknar intresse i detta sammanhang — skola ha samma innebörd som det anses ha vid tillämpningen av ÖL. Med utgångs­ punkt härifrån diskuterar kommittén, huruvida det är motiverat att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen undantaga vissa arbetstagargrup- per eller att utvidga denna till att omfatta kategorier, som ej är arbetstagare i förslagets bemärkelse.

Beträffande den förra frågan anser kommittén skäl ej föreligga att bibe­ hålla det nuvarande undantaget för personer, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare. Motivet härtill är att denna undantags­ bestämmelse visat sig sakna praktisk betydelse.

Kommittén finner det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäk­ ringsskydd beredes även arbetstagare, som är medlemmar av arbetsgivarens familj, och har därför övervägt att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan. Emellertid har kom­ mittén — av skäl som redovisas å s. 111—115 i yrkesskadebetänkandet -— kommit till den uppfattningen, att man bör skilja mellan följande grupper.

I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla. Exempel:

a) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller flera icke-anhöriga.

b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller syskonbarn etc.).

c) Da var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet).

II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.

1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbets­ givare) bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här "avses framför allt make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år).

2. Fall då eu särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbets- givarens ansvar synes motiverad. Den persongrupp, som här främst bör komma i fråga, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet.

45

Den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen för de under II angivna grupperna, måste enligt kommitténs mening av praktiska skäl göras så konkret, att minsta möjliga antal faktorer be­ hövde klarläggas genom utredning. Vidare borde svärföräldrar, svärsöner, svärdöttrar samt styvföräldrar och styvbarn vara jämställda i princip inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära någon utvidgning av den genom anförvantskapet undantagna personkret­ sen men i stället medföra — förutom ett undanröjande av vissa i praxis uppkomna divergenser i vissa personkombinationer — förenklingar i admi­ nistrativt hänseende. Att därjämte undantaga far- och morföräldrar finge anses rimligt i de ytterst få fall som bleve aktuella. Adoptivbarn och adoptivföräldrar borde såsom nu jämställas med barn och föräldrar. För annan i den angivna personkretsen än make borde undantaget dock icke gälla, om var och en av parterna hade en sådan i ekonomiskt avseende självständig ställning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat utmärka genom uttrycket »hemmavarande». I stället för detta uttryck borde dock uttrycket »varaktigt lever i hushållsgemenskap med» användas för att bättre markera den bristande självständigheten i ekonomiskt avse­ ende. Om arbetet skulle utföras för makars räkning, borde de i förevarande hänseende liksom f. n. anses som en person. Ingen anledning förelåge att låta en moder, som vore oförsäkrad då hon skötte hushållet åt en son, vara försäkrad, om hon i stället skötte två söners gemensamma hushåll. En bestämmelse om att två eller flera barn i denna situation skulle anses som en person vore därför erforderlig. Vidare borde undantagsbestämmel­ sen kompletteras med en särregel för sådana fall, då det funnes en för­ säkrad mellanman mellan två anförvanter.

Bestämmelser utformade i enlighet med vad sålunda anförts har upp­ tagits i det av kommittén utarbetade förslaget till ny yrkesskadeförsäk­ ringslag.

Kommittén framhåller, att problemet om försäkringsskydd för arbets­ givarens familjemedlemmar borde lösas mera definitivt genom en kom- plementförsäkring till den allmänna sjukförsäkringen -— avseende fram­ för allt invaliditet och dödsfall — samt skisserar i sitt betänkande grund­ dragen för en sådan komplementförsäkring. Som en provisorisk lösning föreslår kommittén en obligatorisk inomarbetsförsäkring för företagares m. fl. barn, grundad på anmälningsskyldighet för föräldrarna och om­ fattande barn, som föregående år fyllt minst 15 år och som då arbetat för föräldrarnas räkning under sådana omständigheter att föräldrarna gjort löneavdrag för barnets källskatt. Bestämmelser härom har upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om försäkring av företagares in. fl. barn för vissa skador.

Vid kommitténs behandling av frågan om försäkringsskydd för arbets­ givares familjemedlemmar var meningarna starkt delade såväl bland leda-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Skälen för och emot förteckningssystemet utvecklas av kommittén på följande sätt.

För systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkes- utbildningsanstalterna finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva utbildningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke föreligger annan olycksfallsrisk än folk i allmänhet ulsättes för, bör färdolycksfallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns, som grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen. En exklusiv uppräkning av vissa grenar av yrkesutbildning leder icke till rättvisa med hänsyn till olycksfallsriskens storlek. Då beslutet innebär ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på Kungl. Maj:t att med­ dela beslutet.

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa invändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan. Frågan om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sist­ nämnda nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att riksförsäk- ringsanstalten bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersätt­ ning till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i för­ teckningen. — Yrkesutbildningsanstalter, där olycksfallsrisken är betyd­ ligt större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför försäkringen och slippa ifrån försäkringsavgiften, endast därför att fram­ ställning ej göres. Prövningen av om försäkringen gäller viss skola (skadad elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom eu förteck­ ning som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksam­ het. Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning av Kungl. Maj :t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet, som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.

Efter övervägande av de skäl, som anförts för olika lösningar, har kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möj­ liga besked rörande försäkringstillhörigheten samtidigt som lagbestäm­ melsernas tolkning i det särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter, som i övrigt har att tillämpa lagen. En framkomlig väg härvidlag vore att nära knyta an till arbetarskyddslagstiftningen. Vid de anstalter och avdelningar, där arbetarskyddslagen gällde — härom hänvisas till kun­ görelsen den 10 juni 1949 (nr 351) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa anstalter för yrkesutbildning — förelåge nämligen sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det vore rimligt att eleverna där skulle vara försäkrade; och elev, som vore försäkrad under

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

47

Kungl. Mnj:ts proposition nr 60.

praktisk undervisning, borde liksom nu vara försäkrad även under teore­ tisk undervisning.

Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen koimne enligt kommitténs mening de allra flesta av dem, som borde omfattas av lagen, in under den­ samma. Med hänsyn till att luckor kunde finnas i arbetarskyddsförteck- ningen erfordrades emellertid en kompletterande bestämmelse. Kommit­ tén föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens an­ stalter skall jämställas elever, som åtnjuter undervisning vid annan anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjuk­ vård eller husligt arbete eller att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den som förekommer vid de förut nämnda anstalterna.

Ln särskild karenstid om 14 dagar skall enligt förslaget gälla för sjuk­ penning till sådan yrkesutbildningselev, som inte utför arbete för annans räkning i avsevärd omfattning.

Såsom förut berörts har kommittén föreslagit, att vissa andra stu­ derande än yrkesutbildningselever genom en särskild för­ fattning tillerkännes rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador. I sin motivering till detta förslag framhåller kommittén bl. a., att gränsen mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra elever ingalunda vore skarp och invändningsfri, varken principiellt eller med hänsyn till sin praktiska utformning. Det vore därför rimligt att de som ställdes utanför försäkringen icke lämnades helt utan skydd.

Vad angår innehållet i den föreslagna författningen må här endast nämnas följande. Rätt till ersättning skulle tillkomma folkskolans barn och studerande, som inskrivits vid annan statlig eller statsunderstödd utbild- ningsanstalt. Endast skador, som inträffat under undervisningen eller under vissa därmed jämförliga förhållanden, t. ex. idrottsövningar, utflyk­ ter, studiebesök och skolresor — men i regel inte de vanliga färderna till och från skolan — skulle komma i fråga för ersättningsrätt. En absolut karenstid om 90 dagar skulle gälla för all annan ersättning än dödsfalls- ersättning. I allmänhet skulle ersättning utges blott vid invaliditet inne­ fattande nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel. I fråga om ersättningens storlek skulle yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser gälla med vissa avvikelser främst med avseende på den årliga arbetsför­ tjänstens beräkning. Ersättning skulle icke utgå om rätt till ersättning lörelåge enligt vissa andra författningar.

Kommitténs förslag i fråga om yrkesutbildningselever och andra stu­ derande är enhälligt utom såtillvida att en av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har ansett sig icke kunna biträda förslaget att låta yrkes­ skadeförsäkringslagen omfatta yrkesutbildningselever utan i stället för­ ordat en särskild mera allmän elevförsäkring.

Hithörande frågor behandlas å s. 120—145, 374—379 och 431 i yrkes- skadebetänkandet.

Kommittén föreslår slutligen att offentliga förtroendemän blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt kom­ mitténs mening vore det nämligen, när samhället utnyttjade sina med­ lemmar för sin räkning på sätt som skedde beträffande dessa förtroende­ män, inte mer än rätt och billigt, att samhället svarade för ersättning åt dem, när de skadades i samhällets ärenden.

Rörande denna fråga hänvisas i övrigt till yrkesskadebetänkandet s. 29, 47—48 och 86—91 samt 430.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Förslaget att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen för per­ soner, som av tillfällig anledning användes till ar­ bete av någon som eljest ej använder arbetare, till- styrkes allmänt. Endast kommerskollegium ifrågasätter, huruvida en så­ dan utvidgning av försäkringstillhörigheten vore lämplig. Ju längre man flyttade ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större vore risken för att gränsdragningen för allmänheten syntes oförståelig för att ej säga orimlig. Denna synpunkt borde särskilt beaktas när det gällde frågan om en utvidgning av försäkringstillhörigheten till att omfatta tillfälligt arbete.

Frågan huruvida försäkringsskydd mot yrkesskada bör beredas m e d- lemmar av arbetsgivarens familj och offentliga för­ troendemän har kommit i ett annat läge genom samordningen mel­ lan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Anledning torde därför saknas att här närmare ingå på vad remissyttrandena härom innehåller.

Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om arbetstagare hos staten och kommunerna samt hos utländska beskick­ ning s m e d 1 e m m a r har inte mött gensaga i remissyttrandena.

Beträffande frågan om olycksfallsförsäkring för skolelever är meningarna delade.

Tre reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det inte berättigat med en sådan förmånsställning för vissa elever, som kommitténs förslag innebär. Enligt deras mening utgjorde frivillig försäkring (enskilt eller kollektivt) enligt yrkesskadeförsäkringslagen en lämpligare form för skydd åt samtliga stu­ derande.

Försäkringsrådets majoritet och stadsfullmäktige i Malmö förordar, att bestämmelserna om ersättning till yrkesutbildningselever och andra elever sammanföres i en gemensam författning. Försäkringsrådet åberopar att yrkesutbildningselever na i allt väsentligt vore mer jämförbara med de ele­ ver, som avses i den av kommittén föreslagna särskilda ersättningsförfatt- ningen, än med arbetstagarna. Ur risksynpunkt vore yrkesutbildnings- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

49

elevernas ställning i inånga tall ej annorlunda än andra elevers. Införan­ det i ÖL av yrkesutbildningseleverna innebure ett principiellt avsteg trån grundtankarna i lagen. Ersättningsbestämmelserna för arbetsta­ garna passade inte heller så väl för yrkesutbildningseleverna. I vad mån ersättningarna till yrkesutbildningseleverna borde utgå av statsmedel eller på grund av särskild försäkring borde närmare övervägas. Folkskoledirekiionen i Stockholm anser, att samhället i princip bör svara för en mer allmän elevförsäkring.

Förslaget att yrkesskadeförsäkringen skall omfatta yrkesutbild­ ning s e 1 e v e r tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden, hl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, 1946 års skolkommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelen jämte några yrkesinspektörer, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, folkskoledirektionen samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, folkskolsty­ relsen i Malmö, Landsorganisationen, Socialförsäkringsbolagens förening,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Av de nu uppräknade remissinstanserna godtager de flesta kommitténs förslag, att yrkesutbildningseleverna obligatoriskt skall omfattas av för­ säkringen, endast när utbildningen är mera riskfylld. Folkskoledirektionen samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, Svenska stadsförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser däremot, att alla yrkeselever bör vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade.

Av dem som tillstyrker förslaget att yrkesskadeförsäkringslagen skall gälla endast om yrkesutbildningen är mera riskfylld har de allra flesta godtagit kommitténs förslag om en automatiskt verkande tillhörighets- regel. Även det nuvarande förteckningssystemet har emellertid föresprå­ kare. Sålunda ger pensionsstyrelsen uttryck för tvivel på att den föreslagna metoden för bestämmandet av försäkringstillhörigheten kommer att visa sig ändamålsenlig. Social försäkringsbolagens förening anser, att pröv­ ningen huruvida det föreligger en så stor skaderisk, som avses i bestäm­ melsen, måste bli ganska svår. Föreningen påpekar vidare, att vid de i ar- betarskyddsförteckningen upptagna anstalterna även finnes avdelningar, där det meddelas enbart teoretisk utbildning utan särskild olycksfallsrisk. Under framhållande framför allt av den stora svårigheten att i det enskilda fallet avgöra om en yrkesutbildningsanstalt omfattas av den av kommit­ tén föreslagna bestämmelsen ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet, om den föreslagna ordningen hade så avsevärda fördelar, att det nuvarande förteckningssystemet borde frångås. Riksförsäkringsanstalten avstyrker bestämt att detta system frångås. Till stöd för sin uppfattning anför anstalten bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

51

Genom en förteckning som den nuvarande undgå försäkringsinrättning- arna icke att pröva, om försäkringen gäller vid viss anstalt, enär för­ teckningen icke namngiver alla anstalter, som kunna komma i fråga, utan har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som ej utesluta tveksam­ het. Sistnämnda olägenhet, som särskilt anstalten har känning av, har med åren gjort sig allt starkare gällande. Undervisningen vid yrkesundervis- ningsanstalterna har nämligen mer och mer differentierats och kommit att avse allt flera yrkesområden. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till att proportionerna mellan den praktiska och teoretiska utbildning, som ingår i undervisningen, i hög grad skifta, har det ofta bli­ vit tämligen komplicerat att lösa spörsmålet, huruvida sådan yrkesutbild- ningsanstalt skall kunna anses föreligga, som avses i försäkringsförteck- ningen. Det gäller sålunda bl. a. att avgöra, huruvida utbildningen kan anses hänförlig till sådant yrkesområde, varå försäkringen är tillämplig och, därest teoretisk utbildning ingår i undervisningen, vilka fordringar, som skola uppställas på den praktiska utbildningens omfattning, för att för­ säkringen skall kunna anses gälla. I ett stort antal fall kräves därför om­ fattande utredningar och granskning av införskaffade undervisningsplaner. Då här ifrågavarande anstalter stå under tillsyn av offentlig myndighet, kunna de nyssnämnda svårigheter, som möta vid tillämpningen, emellertid hjälpligt bemästras tack vare den ledning för försäkringstillhörighetens bedömning, som kan erhållas genom myndighetens hörande i saken.

De ovanberörda vanskligheter, som redan enligt gällande system sålunda möta vid bedömandet, huruvida viss yrkesutbildningsanstalt faller under elevförsäkringen, skulle vid bifall till kommittéförslaget öka i avsevärd grad. Bifölles förslaget komme nämligen ett mycket stort antal i huvudsak enskilda yrkesutbildningsanstalter, vilka för närvarande falla utom för­ säkringen, att kunna inordnas under densamma. Sistnämnda anstalter stå i allmänhet icke under myndighets tillsyn, och det skulle därför i bety­ dande omfattning bli ogörligt att erhålla tillförlitliga uppgifter angående sådana omständigheter, som enligt vad förut sagts äro avgörande för för­ säkringstillhörighetens bedömande. Då undervisningsplan i regel ej heller finnes, saknas jämväl den ledning härför, som förefintligheten av en dylik plan eljest giver. Försäkringsinrättningarna skulle därför säkerli­ gen i många fall tvingas att fatta viktiga och vittgående beslut om försäk- ringstillhörigheten på mycket lösliga grunder. Det skulle icke bli möjligt att i förevarande hänseende ens tillnärmelsevis upprätthålla någon enhet­ lig lagtillämpning de olika försäkringsinrättningarna emellan.

I de fall, då enligt förslaget försäkringstillhörigheten skulle göras bero­ ende av huruvida skaderisken motsvarar den, som förekommer vid de an­ stalter, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, eller vid de anstalter, vilka meddela praktisk utbildning inom vissa yrkesområden, skulle för­ säkringsinrättningarna ha att dels bedöma den lägsta grad av skaderisk, som kunde anses föreligga vid dessa anstalter, dels ock med denna risk jämföra den i det aktuella fallet förefintliga risken. Det torde vara uppen­ bart, att en dylik bedömning, i den mån den över huvud taget läte sig göra, måste leda till slumpartade resultat och därför lätt medföra orätt­ visa.

Ett bifall till kommittéförslaget skulle vid bedömningen av försäkrings­ tillhörigheten emellertid medföra olägenheter även i andra avseenden än ovan angivits. Sålunda bleve det erforderligt att avgöra, huruvida i det en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

slag skulle arbetsgivaren i dessa fall vara skyldig att svara för försäkringen. Skolkommissionen vill på denna punkt anknyta till skolutskottets utta­ lande, att det allmänna bör svara för olycksfallsriskerna i fråga om en- hetsskoleelever, som får praktisk yrkesutbildning lios företagare (Särsk. utsk. uti. nr 1/1950, s. 128). Skolkommissionen vill inte bara understryka, att skolan bör ansvara för ungdomarna, så länge de är elever i skolan, utan också framhålla, att skolan har ett direkt intresse av att — oberoende av konjunkturerna — kunna placera sina elever hos enskilda företagare för att ge dem praktisk yrkesutbildning. Likaså bör skolan ha möjlighet att framställa önskemål i fråga om arten och utbildningsvärdet av det arbete ungdomarna kan få utföra. Under sådana förhållanden anser kom­ missionen, att arbetsgivaren bör fritas från ansvar för ungdomarnas olycksfallsförsäkring.

Under hänvisning till det anförda föreslår skolkommissionen, att till förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt göres ett tillägg av i huvudsak följande innehåll. Skolpliktiga ungdomar skall vara berättigade till ersättning av statsmedel enligt den föreslagna förordningen vid skador som inträffar i anslutning till praktisk yrkesorientering och praktiskt yr­ kesarbete, som ingår i fullgörandet av skolplikten, vare sig detta arbete sker i skolan eller hos enskild företagare eller på annan arbetsplats utan­ för skolan. Vid skador, som inträffar i anslutning till praktik eller arbete av nyssnämnda slag, skall skoleleverna i ersättningshänseende vara jäm­ ställda med yrkesskoleelever, som skyddas enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen. Sålunda skall de vara berättigade till ersättning för läkar- och sjuk­ vård, läkemedel, proteser etc. enligt samma grunder som yrkesskoleele- verna. Försäkringsskyddet bör gälla även vid färd till och från den plats, dar praktiken fullgörs, vare sig denna är belägen i eller i anslutning till skolan eller annorstädes. Någon karenstid för försäkringsskyddets ikraft­ trädande bör inte gälla. Sjukpenning bör utgå efter samma karenstid som för yrkesskoleeleverna och enligt de grunder, som föreslås i förordningen om ersättning i vissa fall för skador ådragna under skolgång. Livräntan bör utgå på det sätt och efter de grunder kommittén föreslår i förordningen.

Slutligen må nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen tagit upp frågan om försäkringsskydd åt personer, som arbetstränas vid träningsverk­ städer, upprättade av landsting, kommuner eller enskilda. Dessa verk­ städer syftade till att genom beredande av lämpliga manuella arbetsupp­ gifter åt konvalescenter och likställda träna upp dessas arbetsförmåga och yrkesfärdighet. Dylik verksamhet borde enligt styrelsens uppfattning i försäkringshänseende vara att jämställa med utbildning vid yrkesutbild- ningsanstalt och omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Med utgångspunkt från att yrkesskadeförsäkringen samordnas med en effektiv sjukförsäkring har socialförsäkringsutredningen omprövat, vilka personkategorier som hör omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäk­ ringen. Härvid har utredningen föreslagit som huvudregel, att alla arbets­ tagare i civilrättslig bemärkelse skall vara försäkrade mot yrkesskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utredningens förslag skiljer sig emellertid inte endast i detta avseende från vad söm förordats av socialvårdskommittén. Som en konsekvens av sam­ ordningen har även vissa undantag från huvudregeln ansetts böra få ett annat innehåll än kommittén tänkt sig.

I fråga om medlemmar av arbetsgivarens familj påpekar utredningen, att vissa praktiska olägenheter skulle uppkomma, om den av socialvårdskommittén föreslagna undantagsbestämmelsen för denna kate­ gori bibehölles inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen men in­ komst av tjänst hos familjemedlem behandlades på samma sätt som in­ komst av annan tjänst vid tillämpning av sjukförsäkringslagens bestäm­ melser. Sålunda förelåge risk för missförstånd i fråga om försäkringarnas omfattning och behov av specialregler rörande arbetsgivarbidraget till sjuk­ försäkringen. För en inskränkning av sjukpenningförsäkringen inom sjuk­ försäkringen på grund av ett visst anförvantskap i förhållande till arbets­ givaren syntes i allmänhet inga bärande skäl kunna anföras. Utredningen ansåge det — främst av rättviseskäl — synnerligen angeläget, att obliga­ toriskt olycksfallsförsäkringsskydd bereddes även de arbetstagare, som vore familjemedlemmar till arbetsgivaren.

Å andra sidan framhåller utredningen, att skälen för att bibehålla en undantagsbestämmelse för familjemedlemmar inte kunde förbises. Om den av utredningen föreslagna sjukpenningförsäkringen genomfördes, syntes de praktiska svårigheter, som ett strykande av undantagsbestämmelsen skulle medföra, kunna väsentligen minskas. Genom samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bleve det t. ex. i de flesta fall bety­ delselöst, om en skada inträffat i arbete för anförvantens räkning eller ej. Det kunde visserligen sägas att genom den obligatoriska sjukförsäk­ ringen även arbetsgivarens familjemedlemmar finge ett effektivt skydd vid de flesta skador. Men även vid de svåra skadorna, invaliditets- och dödsfallen, vore ett effektivt försäkringsskydd angeläget.

Utredningen föreslår, att upphävandet av undantaget anknytes till till­ hörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring. Här­ igenom anser sig utredningen ha funnit en utväg att i väsentlig mån minska de praktiska svårigheterna. Försäkringen komme att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utfördes av en familje­ medlem (annan än make). Genom nämnda anknytning torde man vinna erforderlig sovring. Man utmönstrade försörjningsfallen genom sjukpen­ ningförsäkringens ålders- och inkomstgränser. En viss prövning i förväg av vederbörandes arbetsinkomstförhållanden hade sjukkassan med hän­ syn till sjukförsäkringen i regel verkställt, innan yrkesskadan inträffade. Inte minst värdefullt bleve det att försäkringssystemet finge lokala organ. Härigenom minskades risken för att olycksfallsförsäkringsinrättningarna, framför allt riksförsäkringsanstalten, endast då en skada inträffade finge kännedom om arbetsrelationer familjemedlemmar emellan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

55

Enligt socialförsäkringsutredningen bör frågan om ersättning till yrkes- utbildningselever lösas på annat sätt än genom anslutning till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Utredningen yttrar härom och om skydd åt andra studerande följande.

Införandet under ÖL av yrkesutbildningselever innebar ett principiellt avsteg från den grundtanken bakom lagen, att denna var avsedd för per­ soner, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning. Lagens ersättningsregler passar inte så väl för dessa elever, i våld fall inte för dem som inte genom olycksfallet förlorar någon arbetsinkomst. Varken genom förteckningssystemet eller en automatisk tillhörighetsregel synes det möjligt att åstadkomma en fullt rationell och sakligt motiverad gräns­ dragning mellan olika elever. Frågan om elevernas olycksfallsförsäkring har kommit i ett helt nytt läge genom utredningens förslag om allmän sjukförsäkring, som även inkluderar en frivillig sjukpenningförsäkring för s*ud.?raPde‘ ar angeläget, att frågan om elevernas olycksfalls­ försäkring löses så, att de får ett effektivt skydd vid svårare skador. I viss ™ån kan detta ske med hjälp av den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Genom den avtalsfrihet i viss utsträckning, som föreslås för denna försäkring, kan man på ett mera praktiskt sätt än inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen lösa t. ex. problemet om det ersättningsunderlag som är motiverat för "den ena eller andra elevgruppen. Det må framhållas, att redan det nuvarande förteck- ningssystemet har ett drag av frivillig försäkring på det sättet, att ett önskemål från en skola ofta ligger bakom upptagandet av den i förteck­ ningen. Då det gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor, sy­ nes det dock lämpligast att lösa problemet, inte genom en försäkring, utan genom att man i en författning fastslår en rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador efter modell av den av socialvårdskommittén föreslagna .särskilda förordningen.

Utredningen anser det inte ingå i dess uppdrag att utarbeta förslag i detta ämne men betonar — särskilt med hänsyn till eleverna vid de skolor som nu omfattas av förteckningen — angelägenheten av att erforderligt skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag bör den av socialvårdskom­ mittén föreslagna bestämmelsen om de offentliga förtroende­ männen inte inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen. Att inbegripa denna kategori under försäkringen innebure nämligen ett avsteg från grundläg­ gande principer för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Även bort­ sett från den rent principiella synpunkten syntes det mindre motiverat att låta försäkringen omfatta de offentliga förtroendemännen generellt än vissa grupper uppdragstagare.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningens förslag beträffande familjemedlemmar till ar­ betsgivaren lämnas praktiskt taget helt utan erinran i remissyttran­ dena. Landsorganisationen och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

57

sin tillfredsställelse över förslaget. Landsorganisationen finner att den för­ utsättning för försäkringsskyddet, som uppställes i och med villkoret om tillhörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring, ger en riktig och rimlig avgränsning av personkretsen. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att ett inordnande under den obligatoriska yrkesskadeför­ säkringen av vissa nu undantagna medlemmar av arbetsgivares familj kommer att medföra praktiska svårigheter. Då emellertid genom samord­ ningen antalet fall, som bleve föremål för prövning inom yrkesskadeför­ säkringen, starkt begränsades, ville anstalten inte motsätta sig, att det nu­ varande undantaget upphävdes i föreslagen omfattning.

Utredningens förslag att yrkesutbildningselever vid sko- 1 o r inte skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller inte föranlett någon erinran i flertalet remissyttranden.

I några fall har dock förslaget avstyrkts. Medicinalstyrelsen anför så­ lunda, att arbetet i en med verkstad förenad yrkesskola inte i väsent­ liga hänseenden skiljer sig från verkstadsarbete i övrigt. Om en elev här råkade ut för ett olycksfall, syntes det lika naturligt att han efter sam- ordningstidens slut omhändertoges av yrkesskadeförsäkringen, som att övriga verkstadsarbetare hade denna förmån. Yrkesskadeförsäkringen borde omfatta samtliga de elever, för vilka arbetarskyddslagen vore gällande. Mot­ svarande gällde även andra elever, bland andra dem som erhölle utbildning inom sjukvården. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att utredningen inte framfört tillräckligt bärande skäl för att från yrkesskadeförsäkringen utesluta yrkesutbildningseleverna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framför som ett alternativ, att den obli­ gatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen göres tillämpliga å eleverna vid de yrkesundervisningsanstalter, varom här är fråga. Skälen för att dessa elever i olycksfallsförsäkringsavseende jäm­ ställts med lärlingar ute på öppna arbetsmarknaden gällde alltjämt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som anser det beklagligt om yrkesutbild­ ningseleverna inte inrymdes under den obligatoriska yrkesskadeförsäk­ ringen, instämmer liksom en del andra remissinstanser, bland dem över­ styrelsen för yrkesutbildning, Landsorganisationen och Folkpartiets kvinno­ förbund, i utredningens betonande av angelägenheten av att erforderligt skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Arbetarskyddsstyrelsen anser, att det efter den obligatoriska sjukförsäk­ ringens genomförande knappast kan åberopas några skäl för inordnande under yrkesskadeförsäkringen av elever vid anstalter för yrkesutbildning eller liknande.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör den av socialvårdskommittén före­ slagna ersättningsförordningen gälla även olycksfall under färd till och från arbetsplatsen för elever, vilka fullgör praktik i anslutning till yrkes­ orientering och yrkesutbildning, som anordnas av skola. Stadsfullmäktige i

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Malmö anser, att även elever i exempelvis icke statsunderstött kommu­ nalt gymnasium bör omfattas av nämnda förordning.

Utredningens förslag att i yrkesskadeförsäkringslagen inte medtaga de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna om offentliga förtroendemän har vid remissbehandlingen allmänt godtagits.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit har statsmakterna i samband med beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande som huvudregel fastställt, att den nya yrkesskadeförsäkringen skall avse dem som är an­ ställda i annans tjänst, d. v. s. är arbetstagare, samt att de regler, vilka gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid till- lämpningen av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Jag saknar därför anledning att nu uppe­ hålla mig vid detta spörsmål utan övergår direkt till att behandla frågan om eventuella undantag från huvudregeln.

Den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar inte den som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare. Med hänsyn till att undantagsbestämmelsen i detta hänseende visat sig sakna praktisk bety­ delse biträder jag förslaget att bestämmelsen slopas.

Konungen har f. n. rätt att från olycksfallsförsäkringen undantaga så­ dana arbetstagare bos staten och kommunerna, som på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen mot­ svarar försäkringsförmånerna. Någon ändring i vad som gäller i detta hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller påkallad. Likaså bör man enligt min mening bibehålla den nuvarande rätten för Konungen att med­ dela de från lagen avvikande föreskrifter, som kan böra gälla i anledning av att arbetstagare — t. ex. folkskollärare — på grund av sin anställning är, ehuru icke statsanställda, tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga på grund av yrkesskada eller andra mot lagens ersättningar svarande förmåner, som bo] t eller delvis bekostas av staten.

Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska b e- s k i c k n i n g s in e d 1 e in m a r eller hos andra, som åtnjuter exterritoria- litet, undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrä­ vas den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken ar­ betsgivaren är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårds­ kommittén föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undan­ tagen. Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frå­ gan, huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlan­ det utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

59

emot innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att under förutsätt­ ning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). För- handlingar har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands, dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträf­ fande arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak mot­ svarande regler. Fall kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas till frivillig försäkring av arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt internationella rättsprinciper ej gäller. Härtill återkommer jag i ett följande avsnitt.

Från det skydd, som den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäk­ ringen erbjuder arbetstagarna i gemen, är vissa arbetstagare undantagna i sin egenskap av familj em edlem ma r till arbetsgivaren. Denna personkrets utgöres av arbetsgivarens make (maka) och hemmavarande barn och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar. Att arbetsgiva­ rens make inte skall omfattas av en försäkring av den natur, varom här är fråga, har ansetts tämligen självklart. Däremot har vid olika tillfällen rests krav på att övriga av ifrågavarande familjemedlemmar, framför allt barn till arbetsgivaren, skall beredas ett mera tillfredsställande olycksfalls- skydd än de f. n. har.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialförsäkringsutredningen har framlagt ett förslag i detta hänseende, som vid remissbehandlingen vunnit allmänt gillande. Förslaget innebär, att det nuvarande undantagsstadgandet visserligen skall överföras till den nya yrkesskadeförsäkringslagen, men med den betydelsefulla inskränk­ ningen att det —• såvitt rör andra familjemedlemmar än arbetsgivarens make —- ej skall tillämpas, om arbetstagaren är obligatoriskt sjukpenning- försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Detta betyder t. ex. att hemmabarn, som arbetar för sina föräldrars räkning, blir obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade när de fyllt 16 år, under förutsättning att deras års­ inkomst av förvärvsarbete uppgår till 1 200 kr. Genom en sådan anknyt­ ning till den allmänna sjukförsäkringen synes man vinna en rimlig av- gränsning av den ifrågavarande personkretsen. Yrkesskadeförsäkringen kommer att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utföres av familjemedlem (annan än arbetsgivarens make). Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i detta hänseende leder stun­ dom till vissa divergenser, som knappast kan anses motiverade. Så om­ fattas t. ex. svärson av olycksfallsförsäkringen, medan svärfader kan vara undantagen; vidare är son undantagen, under det att styvson kan vara försäkrad. I syfte att undanröja dylika konsekvenser har föreslagits, att den genom anförvantskapet bestämda undantagna personkretsen skall generellt avse — förutom arbetsgivarens make — arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make, samt att därvid adoptionsförhållande skall vara likställt med släktskap. En dylik bestämning av den hithörande personkretsen föranleder ej erinran från min sida.

Av vad anförts framgår att den nuvarande undantagsbestämmelsen är tillämplig endast om arbetstagaren är »hemmavarande» i förhållande till arbetsgivaren. Socialvårdskommittén har föreslagit, att uttrycket »hemma­ varande» skall utbytas mot »varaktigt lever i hushållsgemenskap med». Härigenom skulle man ge ett klarare uttryck för den bristande självstän­ dighet i ekonomiskt avseende, som toge sig uttryck i gemensamt kosthåll och gemensam bostad. Genom kravet på varaktighet skulle undantags­ bestämmelsens tillämplighet begränsas i förhållande till vad nu gällde. Ej heller i denna del har jag något att erinra mot ett bifall till ändrings­ förslaget.

Det har ansetts att skälen för undantagande av familjemedlemmar väsent­ ligen försvagas, om arbetet utföres — förutom för den närskyldes — även för en utomståendes räkning. Nu gällande undantagsbestämmelse avser också endast det fall att arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dock att därvid äkta makar anses som endast en arbetsgivare. Socialvårds­ kommittén har föreslagit, att även två eller flera barn i motsvarande situa­ tion skall betraktas som en arbetsgivare. Enligt socialförsäkringsutred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

61

ningens förslag skall detsamma gälla om två eller flera adoptivbarn. För egen del anser jag detsamma i likformighetens intresse böra gälla om två eller flera av samtliga de anhöriga, som ingår i den undantagna person­ kretsen. Så snart emellertid någon person utöver denna personkrets är medarbetsgivare, bör undantaget inte tillämpas.

När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbild- ningselevernas inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag erinra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom näringslivet eller annorstädes. Dessa torde nämligen, även om de ej åt­ njuter lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför så­ som sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigheten att bli om­ fattade av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom »skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmän­ heten — men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för den av honom bedrivna verksamheten.

De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning om­ fattade av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna, att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för an­ nans räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver an­ stalten. Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj :t utfär­ dat en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.

För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkrings­ skydd, har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommu­ nerna i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av folkskolans barn.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeför­ säkringen och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialför- säkringsutredningen å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda sko­ lor anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt till ersättning av statsmedel.

Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har fram­ förts skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa ifrågavarande problem.

För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplette­ ring av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkrings­ lagen. Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens för­ slag skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda sko­ lorna och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid sko­ lor som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för yrkesutbildning ej koinine att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är för­ enad med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande för- teckningssystemet till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkrings- anstalten anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör bibehållas.

Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling sy­ nes det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträck­ ning som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäk­ ringen gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

63

göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat samman­ hang upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elev­ försäkringen i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda arbetstränande verksamheten.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäk­ ringslagen tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så för­ ordnar, den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare en­ ligt lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars försorg undervisningen eljest anordnas.

Vad beträffar frågan om försäkringsskydd för de studerande, som ej blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, anser jag, att statsmakterna i vart fall f. n. ej har anledning att ingripa på annat sätt än att möjlighet införes att enskilt eller kollektivt komplettera den obliga­ toriska sjukförsäkringen jämte den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande med en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Vad slutligen angår frågan om utvidgning av tillhörigheten till den obli­ gatoriska yrkesskadeförsäkringen att avse även offentliga förtro­ endemän ansluter jag mig till socialförsäkringsutredningens uppfatt­ ning, att det inte är motiverat att införa någon specialregel i detta hän­ seende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Försäkringsskyddets omfattning.

Gällande bestämmelser.

Det försäkringsskydd, som ÖL lämnar, avsåg från början endast skador till följd av olycksfall i arbetet (1 § 1 st.). Innebörden av detta uttryck är ej närmare preciserad i lagen. Orsaken härtill är, att det inte ansetts möjligt att i en gemensam definition sammanfatta alla de händel­ ser, som borde anses som olycksfall i arbete. Av förarbetena till lagen framgår emellertid, att som en allmän fordran för att ett olycksfall skall berättiga till ersättning bör uppställas, att olycksfallet stått i inre orsaks­ sammanhang med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd.

65

syntes det vanligen inte erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra, huru­ vida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke i och för sig syntes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skulle ha uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, torde man i regel kunna påvisa orsaks­ sammanhang mellan arbetet och en skada, som påstodes ha uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visades, att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden förelegat därvid.

Genom YL inordnades vissa yrkessjukdomar under försäkrings­ skyddet. Vid lagens tillkomst underströks, att endast sådana sjukdomar borde omfattas av försäkringen, vilka utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav ansåg man sig böra utesluta yrkessjukdomar, som i regel icke kunde tydligt urskiljas från andra åkommor, och vidare sjukdomar, som kunde uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av andra orsaker utan att uppkomstsättet i det särskilda fallet med tillräcklig grad av säkerhet läte sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs endast sådana yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del för­ orsakats genom inverkan av vissa i lagen uppräknade ämnen, viss strålning eller mjältbrandssmitta. Det förutsattes emellertid, att en utvidgning av lagens omfattning skulle komma till stånd efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna vidgades. Så har också skett, dock utan att systemet med en förteckning över de av försäkringen täckta sjukdomarna övergivits. Förteckningen, som kompletterats vid ett flertal tillfällen, upptager nu dels sjukdomar, som framkallas genom inverkan av ett stort antal uppräknade ämnen eller energiformer, t. ex. arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, röntgen­ strålar och radium (1 § 1 st.), och dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverk­ ningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner, t. ex. senknarr, skrivkramp, bullerdövhet och epidemiska sjukdomar hos bl. a. sjukvårdspersonal (1 § 2 st.). Bland de specificerade sjukdomarna i 2 st. återfinnes även några ämnessjukdomar, t. ex. dammlunga och hudkräfta.

I övrigt hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 147—159 och 179—190, där det även lämnas vissa statistiska uppgifter och redogörelse för utländsk lagstiftning.

Socialvårdskommitténs förslag.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skall skada till följd av olycks­ fall i arbetet liksom hittills omfattas av försäkringen. Den av kom­ mittén utarbetade lagtexten innehåller lika litet som ÖL någon allmän definition av detta uttryck. Kommittén utgår från att de tolkningsgrun- 5—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

67

ning, soin giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse.

Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och barn arbeta gemensamt. Fn viss arbetsfördelning är stundom rådande, var­ vid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk för hemarbete än föräldrarnas.

Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställning, som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon före- tagarrisk, som skulle motivera, att han behandlades som företagare.

Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustrielit arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familje­ medlemmar samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande arbete, vara att anse som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna föreligga.

Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen.

Kommittén erinrar om att arbetarskyddslagen ej är tillämplig på det hemindustriella arbetet. Som skäl härför hade vid lagens tillkomst anförts bl. a., att det utmärkande för dylikt arbete vore att arbetsgivaren i regel inte hade vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren ordnade arbetet. Enligt kommittén kunde denna synpunkt anläggas även när det vore fråga om yrkesskadeförsäkringen. Vidare företedde ifråga­ varande persongrupp i viss mån likheter med de självständiga företagarna. Å andra sidan talade starka sociala skäl för att hemarbetarna inte ställdes helt utanför ett viktigt försäkringsskydd som bereddes andra.

Problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd kan emellertid enligt kommittén ej lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om försäkringsskyddet för den stora massan av övriga arbetare, då de utför någon — i regel mindre — del av arbetet åt arbetsgivaren i det egna hem­ met eller på annan plats som bestämmes av den anställde. Det kunde nämligen ej anses rimligt att bereda hemarbetaren ett skydd i arbetet med samma förmåner som övriga anställda, om man inte medgåve dessa samma skydd vid tillfälligt arbete i hemmet.

Kommittén fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

69

Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäk- ringsinrättningen) kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något enstaka svårt olycksfall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat erhålla skulle visat, att »inre orsakssammanhang med arbetet» icke före­ legat), mer än väl uppväges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga kostnader för ett relativt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar kommittén, att det nu­ varande allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i den nya lagen men att för sådant arbete fastställes en karenstid av 14 dagar, under vilken ingen ersättning från försäkringen utgår. Karenstidsbestämmelsen före­ slås dock icke skola gälla, när arbetsgivaren eller företrädare för honom utövar tillsyn över arbetet.

Kommittén framhåller, att kravet på inre samband med arbetet får större betydelse vid olycksfall i hemmet än då det är fråga om olycksfall på ar­ betsgivarens arbetsställe. I senare fallet hade man att räkna med en viss presumtion för orsakssamband med arbetet. Vid olycksfall i hemmet måste däremot krävas, att ett nära orsakssammanhang med arbetet läte sig på­ visas. Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall än när skadan inträffade under själva arbetet och direkt härflöte av detta. Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen utrustning kunna godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtagligen förelåge, såsom då uppkomna småfel avhjälptes i omedelbar anslutning till arbetets gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då vederbörande snavade över maskinen.

I särskilda yttranden har två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och Hagård) samt tre av de sakkunniga (hrr Hultman, Löfmarlc och Östrand) uttalat avvikande meningar i fråga om förslaget i denna del. Hithörande frågor behandlas å s. 95-—104, 149—151, 163—164, 412—413, 423, 430 och 435—436 i betänkandet.

Vad härefter angår färdolycksfallen uttalar kommittén med stöd av vissa statistiska uppgifter, som återfinnes å s. 160—161 i betänkan­ det, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal, ej blott absolut utan även i förhållande till de egentliga olycksfallen i ar­ bete, vilkas antal också stigit. Ersättningarna för färdolycksfallen utgjorde icke en så ringa belastning av försäkringen, som man från början syntes ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomme ofta tvek­ samma fall. Vissa skäl funnes således otvivelaktigt för att färdolycksfallen icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar stode emel­ lertid det förhållandet, att de risker, som vore förenade med nödvändiga färder till och från arbetsstället, hade klart orsakssammanhang med ar­ betet, och dessa risker hade genom trafikutvecklingen blivit större än de

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

71

arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbets­ orten, regelmässigt omfatta även olycksfall vid färderna mellan hemmet och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro fast bosatta på en ort men med anledning av erhållet arbete på annan ort taga tillfällig bostad där.

Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färd­ leden, torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik. Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikel­ sen, när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbets­ tagare på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under se­ nare år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att arbetaren giömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna åtskillnad. Kommittén anser för sin del att ersättningsrätt bör kunna med­ givas i bägge fallen.

När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mål- lidsstället som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen om­ fattade färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet talar däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.

Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funk­ tion. Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kom­ mittén har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa grän­ ser sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma precise­ rade tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan bety­ delse för försäkringsskyddet, synes icke böra ifrågakomma, utan hänsyn torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jämförelsevis långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos grannar. Med avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att — när uppehållet icke har samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfaller, om uppe­ hållet tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd. Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika avstånd från arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

73

den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är.

En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har förordat ett bibehål­ lande av nuvarande praxis i sistnämnda hänseende.

Till den nu behandlade gruppen av skador har kommittén hänfört även inflammation i arbetsvalk, oavsett om inflammationen uppkommit genom inverkan under några få dagar eller ej. Rörande skälen härför yttrar kom­ mittén.

Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke så­ som skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan) samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara eu i valken uppkom­ men självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångsporten är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaralctär, torde i regel icke vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbets­ skada, bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infek­ tion i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycks- fallsskada. I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårig­ heter böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.

Vad härefter angår de egentliga y r k e s s j ukdomarna och då först frågan huruvida det nuvarande systemet med en förteckning över de ersättningsbe rätti gande ska­ dorna bör bibehållas, framhåller kommittén, att någon klar gräns ej längre finnes mellan OL:s och YL:s tillämpningsområden. De av försäk­ ringen täckta riskerna bildade en hel serie, i vilken de olika åkommorna blandade sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Ej sällan förekomme kombina­ tioner av olika påverkningar. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkes­ sjukdom ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteris­ tisk risk, och så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjuk­ domar av tämligen svårartad karaktär hade det för allmänheten varit nå­ gorlunda förståeligt, att ersättning inte kunde påräknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu vore situationen en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lind­ riga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig — tedde sig begränsningarna ganska godtyckliga.

Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som utgångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsslcadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kunde realise­ ras vore helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

75

tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir av- gränsningen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckningens innehåll. På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsför- teckningen måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. Försäk- ringsorganens erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om ifrågakomna ändringar.

I enlighet härmed förordar kommittén, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträf­ fande sjukdomar, som härflyter från vissa i lagen angivna inflytelser, näm­ ligen inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteck­ ningen, eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta. Kommittén uttalar, att inom den så­ lunda angivna ramen ersättningsrätt kan medgivas för samtliga sjukdomar, som nu är att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och att tillräckligt utrymme torde finnas för de utvidgningar, som kan förutses bli erforder­ liga.

Enligt kommitténs mening bör den närmare utformningen av yrkes- sjukdomsförteckningen utredas av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddssty- relsen.

För en stor grupp yrkessjukdomar, nämligen hudsjukdomarna, föreslår kommittén emellertid särskilda bestämmelser. Enligt vad kom­ mittén uttalar leder den nuvarande lagstiftningen såvitt angår dessa sjuk­ domar oftare än i andra fall till resultat, som för allmänheten måste fram­ stå som godtyckliga. Som belägg härför åberopar kommittén vissa uttalan­ den — redovisade å s. 224—225 i betänkandet — av statens institut för folkhälsan. Kommittén erinrar vidare om att institutet erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda dessa frågor samt fortsätter.

Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än en­ ligt de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt, om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträck­ ning för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av nå­ got ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över s. k. farliga ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emel­ lertid funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjuk-

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 60.

77

i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skilj­ aktiga eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta samman­ hanget. Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klarlagda. Men det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning icke är möjligt att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens bestämmelser.

På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av innehåll, att försäkrads sjuk­ dom skall anses vara förorsakad av olycksfallet, såvida icke övervägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant samband med arbetet. Bestämmelsen anses höra äga motsvarande tillämpning beträffande övriga yrkesskador. För vissa hudsjukdomar föreslås dock en särskild bevisregel, innebärande att hudsjukdom skall anses ha förorsakats av arbetet, såvida det skäligen kan antagas att sådant orsakssamband föreligger.

Inom kommitténs sakkunnigdelegation har delade meningar rått om den praktiska betydelsen av den förra bevisregeln. Å ena sidan har framförts den uppfattningen, att kraven på bevisning enligt nu tillämpad praxis åt­ minstone i stort sett ej ginge längre än som vore förenligt med en sådan regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt beträffande ryggåkonnnor, vore alltför obenägen att acceptera orsakssam­ band med arbetet och att den föreslagna regeln borde leda till att tillämp­ ningen bleve mindre restriktiv.

För egen del finner kommittén det icke möjligt att göra några bestämda förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunde inträda från tid till annan såsom följd av ändringar i den läkarvetenskapliga upp­ fattningen om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar beträffande försäkringens skadebegrepp kunde få betydelse för bedöm- ningsprinciperna. Den föreslagna regeln, som i princip innebure en för­ skjutning av bedömningen till de försäkrades förmån, borde i vart fall fastslås genom en lagbestämmelse, och kommittén liölle före, att detta även komme att bli av praktisk betydelse. Fn förskjutning av bedömnings- principerna i försäkringsmedicinska frågor medförde givetvis ej att man kunde undgå tveksamma fall. Emellanåt kunde det vara tvivelaktigt ej blott huruvida åkomman i fråga kunde ha uppkommit i samband med en på­ verkan av det uppgivna slaget utan även huruvida den försäkrade varit utsatt för en sådan påverkan. Det låge i sakens natur, att ersättningsfrågan då finge bedömas med större försiktighet än när det ej funnes anledning att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den försäkrade uppgåve om omständigheterna vid skadans inträffande borde emellertid liksom hittills tagas för gott, om ej skäl funnes att betvivla uppgifternas riktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

79

Det är lätt förklarligt, att den hittillsvarande regleringen av ersättnings- rätten icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars betydelse som orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga upp­ fattningen om orsakssammanhangen synes den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man anser att de gällande reglerna äro i princip riktiga eller ej, torde det kunna konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det faktiska händelseförloppet. Man måste också räkna med att den alltmer spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som veder­ börande själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.

Om en person hade en så avancerad kronisk process, att han då och då finge en lumbagoattack utan yttre orsak, kunde en dylik attack, som satte in när han uträttade sitt vanliga ostörda arbete, enligt kommitténs mening inte gärna betraktas som en yrkesskada. När det däremot gällde en person, som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en kraftig påfrestning finge uttalade besvär, borde — i överensstämmelse med bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor — den omständigheten att vederbörande genom en förefintlig diskdegeneration finge antagas ha va­ rit disponerad för ryggbesvär, ej hindra att de av påfrestningen utlösta be­ svären accepterades som ersättningsberättigande. Visserligen vore sjuk- domsanlaget även i sistnämnda fallet grundorsaken till sjukdomstillstån­ det, men man hade anledning att räkna med att vederbörande kunde ha varit besvärsfri under en måhända lång tid framåt, om han inte blivit ut­ satt för påfrestningen. Det vore ej osannolikt att sådana ansträngande lyft­ ningar, som vore vanligt förekommande t. ex. vid skogsarbete, handlast­ ning i gruvor och åtskilligt transportarbete, kunde likaväl som vissa av de nu såsom olycksfallsmoment accepterade händelserna orsaka en kompres­ sion av en disk med minskad resistens. Att med någon bestämdhet avgöra, om sjukdomstillståndet på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde i allmänhet inte vara möjligt, men denna osäkerhet undginge man ej ge­ nom att såsom nu fästa vikt vid om något olycksfallsmoment inginge i hän­ delseförloppet. I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall borde bedömningen ske i enlighet med den av kommittén förordade regeln, att orsakssamband borde accepteras, när icke övervägande skäl måste anses tala däremot. Mot de angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommit­ téns mening borde leda till att ersättning för ryggåkommor medgåves i ökad omfattning, kunde det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga lyftningar o. dyl. kunde tillmätas betydelse som utlösande moment, detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

81

sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvändig­ gjord amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycks­ fallet.

I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en blödning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjuk­ domen framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde få anses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifråga- komma. Arbetets betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsent­ ligt i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydelse före­ låg än att vederbörande vid tillfället i fråga lyfte armen hastigt för att hindra något föremål att falla. Om en person, som på grund av en defekt i axelleden då och då får armen ur led, under arbetet får ett recidiv vid en vanlig armrörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada; är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna. Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i följd av överkänslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blos­ sar upp vid inverkningar, som förekomma alldagligt och som normalt äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När återfallen på detta sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan grundsjukdomen en ersättningsberättigande skada, bör återfallet även ersättas som en följd av denna.

En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycks- fallsrisk. Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att ersättning bör utgå även för den senare. Tillräckligt nära samband (ade­ kvat kausalitet) har ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjuk­ hus och vid utskrivning rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven). Däremot medgavs icke ersättning då en person, som för en genom olycks­ fall uppkommen knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskriv­ ningen rekommenderats träning och rörelsebehandling, några veckor efter utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd cyklade omkull i isigt väglag under hemfärd från rörelsebehandling. När en person drabbas av olycksfall i samband med läkarbesök för ådragen yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättnings­ berättigande påföljd av den första skadan. Inträffar olycksfall då en i arbete skadad person beger sig från arbetet för att söka läkare, kan det nya olycksfallet vara att anse som självständigt olycksfall i arbete; skill­ nad torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behand­ lingen och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma anställning.

I anslutning till vad sålunda anförts uttalar kommittén, att något behov av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid skador av åsyftat slag ej torde föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

6 — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

83

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig kunna biträda förslaget i denna del endast under den bestämda förutsättningen, att olycksfallet hade sin grund i arbetsförhållandena, exempelvis att det skedde vid red- skapsvård, vedhuggning eller dyl. Samma ståndpunkt intages av handels­ kammaren i Gävle.

Fyra reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och

Svenska lantarbetsgivareföreningen ställer sig helt avvisande till tanken att låta försäkringen omfatta olycksfall i förläggning. Reservanterna i för­ säkringsrådet åberopar till stöd för sin ståndpunkt, att skogsarbetarens förläggning vore att anse som hans — låt vara tillfälliga — hem. Några bärande skäl varför skogsarbetaren i förläggning skulle erhålla vidare ersättning än skogsarbetaren med en av arbetsgivaren oberoende bostad kunde ej åberopas. Allt arbete i hemmet borde undantagas från den obli­ gatoriska försäkringen.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen skulle kommitténs förslag, om det genomfördes, med säkerhet ge upphov till många tvistigheter. Gräns­ fall mellan förläggning och fast bostad förefunnes i stor utsträckning, och även sådana anordningar, som kunde betraktas som förläggning, hade högst varierande utförande. Även skogshärbärgen kunde ha ett utförande, som på intet sätt motiverade att bostad i sådant härbärge borde i nu ifråga­ varande hänseende medföra särskilda förmåner. Emellertid kunde det före­ komma, att arbetare i förläggning eller skogshärbärge stundom sysslade med uppgifter, som hade direkt anknytning till arbetsåtagandet, och att därför undantagsvis behov av försäkringsskydd för därvid inträffade olycksfall kunde föreligga. Med hänsyn till bevissvårigheterna och risken för obehörigt utnyttjande av försäkringen syntes emellertid ej ens sådana fall böra regleras genom yrkesskadeförsäkringen. Eljest bleve nämligen de i förläggning och skogshärbärgen förlagda utan anledning gynnsam­ mare ställda än andra med samma slag av arbetsuppgifter sysselsatta, som uppehölle sig i bostad av annan art. Motivet för kommitténs ståndpunkts- tagande torde vara, att förläggning eller skogshärbärge stundom vore av­ sides belägna och att därför olycksfall inom dessa kunde anses ha viss an­ knytning till arbetet. Föreningen kunde ej finna detta motiv tillräckligt vägande. Skulle statsmakterna likväl finna nödvändigt att i här ifråga­ varande fall utsträcka försäkringsskyddet, syntes man lämpligen böra inskränka stadgandet till att avse olycksfall, som hade direkt anknyt­ ning till arbetsåtagandet och som inträffade i tillfällig, avsides belägen förläggning.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges redareförening i sitt yttran­ de tagit upp frågan om försäkringsskydd vid olycksfall under idrottsövningar, som sjömän bedriver på fritid.

Härom anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Under senare år hava från olika håll — såväl från statsmakternas sida som från de anställdas organisationer och jämväl arbetsgivarna ■— åtgärder vidtagits i syfte att stimulera sjöfolkets intresse för idrottsövningar och tävlingar under fritid. Ett av syftena härmed har varit att söka draga sjö­ folket från de förströelser av ofta underhaltig art, som bjudas denna yrkes­ kategori i hamnstäderna världen över. Sjöfolket har i många fall visat stort intresse för sådana idrottsövningar och tävlingar. Emellertid har det icke kunnat undvikas, att olycksfall inträffat, speciellt då det gällt fot­ bollsspel.

Såvitt föreningen erfarit, kunna dylika olycksfall icke inrangeras under 1916 års lag. Enligt föreningens uppfattning tala starka skäl för att denna fråga bör lösas, förslagsvis i samband med eventuell revision av lagen, i vart fall när det gäller idrottsövningar, som företagits -— om man så får uttrycka sig — »i fartygets regi». Föreningen vill även fästa uppmärksam­ heten därpå, att exempelvis i Danmark olycksfall bland sjöfolk under idrottsövningar täckas av den lagenliga olycksfallsförsäkringen.

Även kommerskollegium finner det önskvärt, att försäkringsskyddet får omfatta olycksfall i samband med idrottsövningar och tävlingar, som anordnas i fartygets regi.

Förslaget att — med en karenstid av 14 dagar — utsträcka försäkrings­ skyddet till att omfatta skador till följd av olycksfall i hemmet är i remissyttrandena föremål för delade meningar.

Statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, en reservant i försäkringsrådet och Folksam ansluter sig helt till kommitténs förslag.

Två reservanter i försäkringsrådet, borgarrådsberedningen i Stockholm, fattigvår dsnämnden därstädes, Landsorganisationen, Svenska metallin­ dustriarbetareförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund vill slopa den av kommittén föreslagna karensregeln och helt likställa hemarbete med annat arbete.

Försäkringsrådet (majoriteten), rilcsförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, telegrafstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, Jernkontoret, handelskammaren i Gävle, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening avstyrker, att försäkringsskyddet utsträckes till arbete i hemmet, och motsätter sig därför att den nuvarande undan­ tagsregeln för dylikt arbete slopas. Även Socialförsäkringsbolagens förening anser undantagsbestämmelsen motiverad. Enligt föreningens mening borde det dock ej vara uteslutet att inom yrkesskadeförsäkringen bereda försäk­ ringsskydd åt personer i egentligt hemindustrielit arbete. Närmare utred­ ning borde emellertid verkställas angående utbredningen av dylikt arbete och de former under vilka det bedreves. På grundval av utredningsresultatet skulle lättare kunna bedömas, huruvida försäkringsskydd kunde beredas dem inom yrkesskadeförsäkringslagens ram och hur en lagbestämmelse iborde utformas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

85

Förslaget att bibehålla färdolycksfallen inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande flertalet av remissyttrandena. En motsatt ståndpunkt har dock intagits av en minoritet inom försäkringsrådet, några yrkesinspektörer, en bergmästare, en handelskammare samt Svenska arbetsgivareför­ eningen och Svenska lantarbetsgivarcföreningen, som alla anser, att färd­ olycksfallen bör utmönstras från försäkringen.

Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning vid färdolycksfall behandlas utförligt av riksförsäkringsanstalten, som i den principiella frågan huruvida färdolycks­ fallen bör bibehållas inom försäkringen är ense med kommittén därom, att skäl visserligen finnes för att utmönstra dessa olycksfall men att för­ hållandena ej är ändrade på sådant sätt, att det alltsedan 1919 existerande försäkringsskyddet för färdolycksfallen kan slopas. Denna ståndpunkt i principfrågan måste enligt anstaltens mening leda till att utvidgningar av ersättningsrätten för färdolycksfallen ej bör företagas utan starka skäl. Även från praktiska synpunkter anser anstalten angeläget att man und­ viker ändringar, som skulle göra bedömningen mera vansklig än den i vissa fall redan är.

Anstalten fortsätter.

De av kommittén föreslagna utvidgningarna av ersättningsrätten avse bl. a. olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad.

De nu gällande, av försäkringsrådet år 1947 fastställda reglerna angående olycksfall vid skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning på arbetsorten nödvändiggöra i vissa fall besvärliga utredningar. Den före­ slagna utvidgningen av ersättningsrätten för skogsarbetare och andra, som arbeta under liknande förhållanden, skulle medföra vissa förenklingar av utredningsarbetet och torde icke föranleda någon mera avsevärd ökning av antalet ersättningsberättigande fall. Anstalten vill därför ge sin anslut­ ning till förslaget. Om av omständigheterna i det särskilda fallet skulle framgå, att färden huvudsakligen företagits för ett för arbetsåtagandet främmande ändamål, bör emellertid ersättning icke utgå.

I vilken utsträckning försäkringsskyddet i andra fall än då fråga är om skogsarbetare in. fl. bör omfatta färder mellan arbetares hem och till­ fällig bostad på arbetsorten är mera tveksamt. Enligt anstaltens mening föreligga här icke lika starka skäl för en mera allmän praxisändring som beträffande skogsarbetare och med dem likställda arbetare. En närmare prövning av omständigheterna i de enskilda fallen torde vara erforderlig. Där arbetare, som få sitt arbete förlagt till annan plats än hemorten, ha nattlogi på arbetsorten men bruka fara hem över söndagarna, torde som regel färderna mellan hem- och arbetsorterna kunna anses stå i sådant samband med arbetsåtagandet, att försäkringen bör gälla, liksom då fråga är om dagliga färder. Om däremot en person, som vistas på en från hem­ orten mera avlägsen arbetsort, vid enstaka tillfällen företager en resa till hemorten, torde olycksfall under resan böra omfattas av försäkringen endast om särskilda skäl tala därför.

Såsom av det anförda framgår anser sig riksförsäkringsanstalten kunna

Kungl. Maj:ts proposition nv 60.

87

nuvarande bestämmelser bedömes en arbetsanställning i vissa fall vara de facto avgjord i och med arbetsförmedlingens anvisning. Ett exempel härpå utgör det ärende, som behandlades av Försäkringsrådet den 3 okto­ ber 1947, då en arbetstagare, som av arbetsförmedlingen anvisats till en viss arbetsgivare och som under färden från arbetsförmedlingen till arbetsplatsen råkat ut för olycksfall, ansågs berättigad till ersättning för olycksfall i arbete. Avgörande för Försäkringsrådets ställningstagande kan ha varit, att arbetsgivaren på grund av ringa tillgång på arbetskraft icke haft några möjligheter till urval vid anställandet av personal utan måst taga i sin tjänst den arbetskraft, som överhuvud taget kunnat uppbringas. En omformulering av bestämmelsen om färdolycksfallen i enlighet med kommitténs förslag torde skapa en säkrare grund för en tolkning till arbets­ tagarnas favör i fall analoga med ovan relaterade. Speciell betydelse kan detta få vid behandling av ärenden rörande olycksfall, som kunna inträffa i samband med den massöverföring av arbetskraft, vilken med arbetsför­ medlingens medverkan sker inom vissa områden av näringslivet. Sålunda överföras varje höst och vår 6 å 8 000 man från andra delar av riket och från grannländerna till arbeten vid betfält och sockerbruk i södra Sverige. Berörda arbetsgivare ha alltmera blivit beroende av arbetsförmedlingens möjligheter att skaffa fram denna arbetskraft. Någon individuell prövning vid anställningsförfarandet kan knappast anses föreligga, utan den arbets­ kraft, som arbetsförmedlingen anvisar till nämnda arbeten, erhåller med stor säkerhet det anvisade arbetet. I vissa fall anvisar hemortens arbets­ förmedling arbetskraft direkt till vederbörande arbetsgivare. I åtskilliga fall kan dock hemortens arbetsförmedling anvisa arbetskraften till avdel­ ningskontor i betdistrikten, som i sin tur fördela den anvisade arbetskraften ut till olika gårdar. I förstnämnda fallet synes ersättningsskyldighet enligt yrkesskadeförsäkringslagen föreligga för arbetsgivaren för olycksfall, som inträffa under färd från hemorten till arbetsplatsen. I det sistnämnda fallet kan ersättningsskyldighet endast anses föreligga vid olycksfall, som in­ träffa under färd från avdelningskontoret i betdistriktet till arbetsplatsen. Liknande betraktelsesätt kan självfallet även användas vid bedömning av ersättningsskyldigheten vid arbetsanvisningar inom andra områden av näringslivet än här omnämnda. Överhuvud taget synes ersättningsskyldig­ het vid olycksfall, inträffade under färd från arbetsförmedlingen till arbets­ platsen, föreligga i sådana fall, där arbetsgivaren via arbetsförmedlingen lämnat besked om att anställning kan beredas den arbetssökande. Däremot kan ersättningsskyldighet icke anses föreligga, om arbetsförmedlingens anvisning enbart är att betrakta som ett förslag på lämplig sökande och där resultatet av anvisningen är ovisst, innan arbetssökanden trätt i per­ sonlig kontakt med arbetsgivaren.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen ifrågasättes emeller­ tid starkt i en del av yttrandena.

Statskontoret framhåller sålunda, att färdolycksfallen utgör en icke obe­ tydlig del av de olycksfall, som årligen inträffar i arbete, och att färd­ olycksfallen under senare år visat en avsevärd ökning i förhållande till de egentliga olycksfallen i arbete. I betraktande härav och då färdolycks­ fallen i stor utsträckning föranleddes av omständigheter, som undandroge sig arbetsgivarens kontroll, borde rätten till ersättning liksom hittills be­

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

89

bara. Det kan även befaras, att om den försäkrade på detta sätt får taga med sig försäkringen i viss omfattning även utanför arbetet minskas för­ siktighet och omsorg. Frestelse till missbruk av försäkringen kan även föreligga. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att arbetarskydds- myndigheterna i samverkan med arbetsgivarna och försäkringsinrättning- arna nedlägga ett intensivt arbete på att dels genom skyddsanordningar och dels genom upplysningsverksamhet och propaganda bland arbetarna söka nedbringa de risker, som äro förbundna med arbetet inom respektive branscher. Inom skogsbrukets arbetsområden har denna skyddsverksamhet en mycket betydande omfattning samt har säkerligen även varit till stort gagn. Färdolycksfallen undandraga sig väsentligen denna skyddsverk­ samhet samt anknyta sig till mycket stor del till den försäkrades privata förehavanden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen, som båda i princip anser att färdolycksfallen överhuvudtaget ej bör falla under lagen, motsätter sig •—- för den händelse det skulle befinnas nöd­ vändigt att bibehålla färdolycksfallen tills den obligatoriska sjukförsäk­ ringen trätt i kraft — bestämt, att någon som helst utvidgning vidtages beträffande området för dessa olycksfall.

Kommitténs förslag i fråga om skador, som intar en mellan­ ställning mellan olycksfallsskador och yrkessjuk­ domar, har föranlett uttalanden endast i några få yttranden.

Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig de utvidgningar, som förslaget innebär. Vad särskilt angår inflammation i arbetsvalk under­ stryker anstalten emellertid, att det i vissa fall kan bli svårt att avgöra, om dylik inflammation är att anse såsom förorsakad av försäkrat arbete och i så fall hos vilken arbetsgivare skadan uppkommit.

Landsorganisationen ifrågasätter, om det finns skäl att bibehålla den nuvarande regeln, att skadan skall ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar». Med hänsyn till den praxis, som utbildats vid tillämp­ ningen av detta villkor — enligt vilken några få dagar är lika med högst fem — anser organisationen att, om ett sådant villkor ändå upptages, det bör ändras till att avse »kortare tid».

Kommitténs uttalande, att den i praxis uppdragna 5-dagarsgränsen icke bör anses helt oeftergivlig i fall, där den försäkrade endast under en del av dagen sysslat med arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan, anser sig försäkringsrådet inte kunna biträda. Försäkringsrådet framhåller, att man genom en sådan uppmjukning skulle betänkligt utsudda en gräns, som redan i sig själv innebure ett långtgående medgivande, och sam­ tidigt skapa förvirring i tillämpningen. I samma riktning uttalar sig Social­ försäkringsbolagens förening.

Vad angår de egentliga yrkessjukdomarna har i remissyttrandena icke framställts någon invändning mot utgångspunkten för socialvårdskom- mitténs överväganden, nämligen att det principiellt är rimligt att med

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

93

medicinska grunder; man laborerar med schematiska antaganden enligt »allmän försäkringsmedicinsk erfarenhet» e. d. Det bör inte vara ägnat alt förvåna om man på arbetarhåll ofta har något svårt att förstå sainbands- bedömningar av denna typ. Allra minst bör det förvåna om den skadade själv är oförmögen att förstå ett avgörande, som innebär att hans först i och med ett olycksfall förmärkta besvär efter en viss period skola till­ skrivas — och helt tillskrivas — andra förklaringsgrunder än olycksfallet.

Av läkarintygen i skaderegleringsärenden framgår att behandlingsläkar- na i regel jakande besvara intygens sambandsfråga i de fall som här sär­ skilt avsetts (sträckningar, bristningar o. d.) — lika regelmässigt som inrättningarnas läkare underkänna samband. Denna motsättning i den medicinska bedömningen söker man förklara med att behandlingsläkarna icke ha att yttra sig i frågan, huruvida sjukdomstillståndet är orsakat av det uppgivna olycksfallet utan endast om det kan vara det. Nu torde det dock förhålla sig så att sambandsfrågan av behandlingsläkarna själva ofta, kanske oftast, alls inte uppfattas på angivet sätt utan såsom avseende just det faktiska sambandet. En behandlingsläkares positiva besvarande av sam­ bandsfrågan borde dock, hur i nämnda hänseende än förhåller sig, till­ mätas åtminstone den betydelse att sannolika skäl anses förebragta för att sjukdomstillståndet orsakats av olycksfallet och därmed den legala förutsättningen föreligga för utgivande av provisorisk ersättning i avbidan på ersättningsfrågans slutliga avgörande. LO vill i sammanhanget under­ stryka det på arbetarhåll allmänt framförda önskemålet att behandlings- läkarnas, på personlig undersökning av den skadade grundade sambands- bedömning tillmätes större betydelse än i praxis är fallet.

Folksam uttalar, att den nya gränsdragningen för ersättningsberättigan- de lumbagofall och vävnadsbristningar etc. snarast torde bli mindre distinkt än enligt nu gällande praxis. Erfarenheten av Folksams ryggskadeförsäk­ ringar visade, att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle inne­ bära en icke oväsentlig ökning av antalet skadefall för stora yrkesgrupper.

Trots gränsdragningens oklarhet komme utvidgningen att medverka till att begränsa irritationsanledningarna kring hithörande svårförståeliga fall, och Folksam ansåge därför, att någon erinran icke borde resas mot kommit­ téns förslag.

Även skogsyrkesinspektören i södra distriktet, borgarrådsberedningen i

Stockholm och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig till kommit­ téns förslag.

En motsatt ståndpunkt intar riksförsäkringsanstalten, som i fråga om ryggskadorna anför bl. a.

Att den hittillsvarande bedömningen av ryggåkommorna icke fått för­ ståelse hos allmänheten finner riksförsäkringsanstalten liksom kommittén, till icke ringa del bero på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre in­ verkningars betydelse som orsaksmoment. Den läkarvetenskapliga forsk­ ningen har klarlagt, att för ryggbesvär disponerande kroniska processer (degenerativa förändringar i diskarna m. in.) äro synnerligen vanliga icke blott hos kroppsarbetare utan även hos andra. Diskdegenerationens innersta orsaker undandraga sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

95

hålla, i synnerhet som det ju förhölle sig så, att vad som för den ene kunde betraktas som ett tungt lyft kunde vara en mycket måttlig ansträng­ ning för den andre. Då det i varje fall icke gärna vore tänkbart att låta yrkesskadeförsäkringen svara för kroniska insufficienstillstånd i andra fall än då ett betydande trauma förekommit, skulle den ifrågasatta om­ läggningen av praxis medföra, att ersättning ofta måste indragas innan någon påtaglig förbättring i tillståndet hade inträtt. Detta torde ge anled­ ning till att klagomål över förmenta orättvisor komme att framföras i större utsträckning än för närvarande.

I fråga om vävnadsbristningarna framhåller riksförsäkringsanstalten, att det enligt den läkarvetenskapliga erfarenheten ej sällan inträffar, att en kroppsvävnad spontant brister i följd av degenerativa förändringar. Det förekomme t. ex. att en vadmuskel bruste vid vanlig, ostörd gång eller att en meniskruptur inträffade eller gåve symtom när någon under helt van­ liga omständigheter reste sig upp från knästående ställning. I dylika fall borde ersättning för yrkesskada givetvis ej ifrågakomma. Vid ersättnings­ frågans bedömande i andra fall torde man få med ledning av läkarens iakt­ tagelser och omständigheterna vid bristningens inträffande bedöma, om bristningen vore att till övervägande del tillskriva degenerativa processer eller om någon händelse av olycksfallslcaraktär eller någon därmed lik­ ställd inverkan under högst några få dagar varit av väsentlig betydelse.

Ej heller försäkringsrådet anser sig kunna dela kommitténs uppfattning om ryggsjukdomarnas och vävnadsbristningarnas särställning.

Försäkringsrådet anför bl. a. När kommittén diskuterar dessa åkommor, vilka -— enligt uttalande i betänkandet — för kommittén framstått som en av de viktigaste frågorna vid lagrevisionen, förefaller det som om kommittén velat anbefalla de till- lämpande organen mindre krav på sambandsbevisning än vid åkommor i övrigt. Oklart är, om kommittén avsett, att även övriga åkommor, vilka till sitt uppkomstsätt äro jämförbara med ryggåkommor och vävnadsbrist- ningar, såsom hjärnblödning, vissa hjärtåkommor, näthinneavlossning, spontanpneumothorax in. fl. skola behandlas på samma frikostiga sätt.

Såväl ryggåkommor och vävnadsbristningar som övriga i föregående stycke angivna åkommor äro i regel resultatet av en såvitt man vet av arbetet oberoende, långsamt fortgående process, som förr eller senare tar sig uttryck i besvär. Det saknas medicinskt stöd för att ställa ifrågavarande åkommor i förmånsställning. De medicinska rönen tala i stället häremot.

Kommittén lägger avgörande vikt vid att vederbörande före uppgivet skadetillfälle varit i stort sett besvärsfri. Det är dock enligt försäkrings- rådets mening betydelselöst, om det är den första eller någon av de föl­ jande attackerna av den progredierande åkomman, som aktualiserar er­ sättningskravet. Erfarenheten har för övrigt givit vid handen att försäkrade, vilka påstått tidigare besvärsfrihet — ibland även styrkt av intyg från närboende och av uppgifter i polisförhörsprotokoll — vid införskaffande av ytterligare utredning exempelvis sjukhusjournaler ofta visat sig tidigare hava undergått behandling för besvär av samma slag som de i ersättnings- ärendet uppgivna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Ett godkännande av kommitténs förslag skulle således föra allt för långt från vad som kan anses vara materiellt riktigt. Än längre skulle man av­ lägsna sig härifrån, om ersättning, därest sjukdomstillståndet blir mycket långvarigt eller för alltid bestående, skulle utgå för hela tiden. Medicinskt förhåller det sig nämligen i regel så att ju längre sjukdomstillståndet varar, desto mindre kan detsamma anses föranlett av arbetet, utan detsamma måste i sådant fall oftast i stället tillskrivas grundsjukdomen och dennas egen utveckling. Kommittén har icke gjort något direkt uttalande i denna fråga, men det vill synas som om kommittén syftat till ersättning utan någon tidsbegränsning.

Det kan icke anses riktigt att gå så långt, att man överför till yrkesskade- lagen vad som rätteligen bör hänföras till sjukförsäkringen. De allmänna grunder, som sedan 1937 tillämpats vid bedömning av sambandsfrågor vid korttidspåverkan utan att något olycksfall i egentlig bemärkelse kunnat åberopas, böra i princip alltjämt gälla. I varje fall torde resultatet av den i förslaget omförmälda undersökningen angående ryggåkommornas frekvens och orsaker böra avvaktas, innan ställning tages till definitiva utvidgningar av ersättningsrätten, som av kommittén föreslagits.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, Socialförsäkringsbola­ gens förening, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska gruvföreningen och Södra Sveriges stuvar ef örbund anser, att nuvarande praxis icke bör ändras vare sig i den ena eller den andra riktningen, innan resultatet föreligger ifråga om den av riksdagen beslutade undersökningen av ryggåkommornas frekvens och orsaker.

Med anledning av kommitténs uttalande, att behov av särskilda bestäm­ melser om ersättningsrätten vid samverkande orsaks- moment och indirekta skador ej torde föreligga, framhåller statens institut för folkhälsan, att principerna för ersättning i dylika fall är oklara och bör preciseras närmare.

Svea hovrätt anför.

Vid tillämpning av ÖL har ersättning ansetts böra utgå för hela påföljden av en olycksfallsskada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Allenast när olycksfallet som orsaksmoment varit alldeles oväsentligt har ersättning ansetts icke böra ifrågakomma. Dessa principer böra säkerligen godtagas för den sociala olycksfallsförsäkringens del. Emellertid avvika de markerat från motsvarande regler inom den civila skadeståndsrätten, varest vid två eller flera samverkande orsaksmoment ansvaret för skade­ effekten såvitt möjligt fördelas å de skadebringande momenten efter graden av medverkan (se i detta sammanhang N. J. A. 1944 s. 563). Hovrätten finner det därför vara synnerligen önskvärt att socialförsäkringens inne­ börd på ifrågavarande område kommer till direkt uttryck i den skrivna författningstexten.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningen bar behandlat de problem, som hänger samman med försäkringsskyddets omfattning, endast i den mån samord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

99

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans. Med dessa sjukdomar anser utredningen kunna jämställas även sjukdom genom inverkan av strålande energi.

Även om således enligt utredningens mening för ersättningsrätt inte borde krävas att det skadebringande ämnet funnes upptaget i en förteckning, innebure detta ej att utredningen avvisade tanken på användandet av en förteckning. Tvärtom syntes en förteckning till ledning vid tillämpningen av lagen kunna vara av stort praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäk- ringsinrättningarna och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten. Det torde kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en förteckning upptagande de ämnen m. m., som brukade förorsaka sjuk­ domar, samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid vore aktuella.

1 fråga om övriga yrkessjukdomar yttrar utredningen.

Vad beträffar yrkessjukdomarna i övrigt (d. v. s. återstoden av 3 § 1 mom. b FYL) anser utredningen det, med hänsyn till att det här gäller ett antal speciella sjukdomar förorsakade av speciell inverkan, inte möjligt att av­ vara en förteckning. Denna förteckning skall motsvara 1 § 2 st. YL med undantag för de »ämnessjukdomar», som medtagits där. Det är emellertid angeläget att förteckningen rättas och kompletteras före lagens ikraft­ trädande. Socialvårdskommittén har gjort vissa påpekanden i detta hän­ seende. Det torde lämpligen få ankomma på medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan att i samråd med försäkringsorganen och arbetar- skyddsstyrelsen avge förslag härom. Utredningen anser kravet på allsidig och grundlig utredning före ändring och tillägg i förteckningen kunna tillgodoses utan att förteckningen finnes i lagen, om blott riksdagen medverkar.

Utredningens förslag beträffande de nu berörda sjukdomarna innebär således, att till yrkesskada skall hänföras, i den mån Konungen efter riks­ dagens hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes än genom olycks­ fall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträng­ ande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsred­ skap, buller eller smitta.

Vad angår de av socialvårdskommittén föreslagna be v is reglerna gör utredningen följande påpekanden.

När det talas om bevisregler, sker ofta en sammanblandning av dels vem det åligger att anskaffa utredning och dels vem som skall ha nackdelen eller fördelen av att en viss omständighet inte låter sig utreda. Inom den sociala olycksfallsförsäkringen åligger det i princip försäkringsinrättningen att anskaffa erforderlig utredning för ersättningsfrågans bedömning. Denna princip ligger till grund för bestämmelserna i 13 § ÖL respektive 18 §

101

annan karenstid än den samordningstiden innebär. Samma ståndpunkt intar två reservanter i försåkringsrådet samt Svenska gjutareförbundet och

De lungsjukas riksförbund.

Beträffande färdolycksfallen är av dem, som tagit uttrycklig ståndpunkt till frågan, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet samt Landsorganisationen och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet ense med socialförsäkringsutredningen därom att tillräcklig anledning ej finnes att utmönstra dessa olycksfall från försäkringen. I all­ mänhet åberopas till stöd för denna mening samma skäl, som socialvårds- kominittén och socialförsäkringsutredningen anfört mot att det nuvarande försäkringsskyddet i detta hänseende inskränkes.

Överståthållarämbetet uttalar, att socialförsäkringsutredningen i fråga om färdolycksfallen icke utnyttjat de möjligheter att klart avgränsa yrkes­ skadeförsäkringens omfattning, som samordningen erbjudit. Då försäk­ ringen framdeles torde få sin huvudsakliga betydelse för livränte- och invalidiletsersättningsfallen, kunde sociala skäl tala för utredningens stånd­ punkt. Ämbetet utginge emellertid från att det nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och olycksfallet bibehölles och att socialvårdskommitténs förslag till uppmjukning av hithörande bestäm­ melser icke genomfördes.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör färdolycksfallen omfattas av försäkringen endast om påtagligt samband råder mellan arbetet och ska­ dan, såsom då färden företages över obanad mark eller på arbetsgivarens föranstaltande företages med något för allmänheten icke avsett transport­ medel eller när olycksfallet föranledes av att den anställde medför red­ skap eller materiel till arbetsplatsen. Övriga färdolycksfall syntes där­ emot ej äga sådant typiskt orsakssammanhang med arbetet och de med detta förenade riskerna att de borde ingå under yrkesskadeförsäkringen.

Fyra handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Norrlands stufvareförbund och Södra Sveriges stuvar ef örbund ansluter sig till den inom socialförsäkringsutredningen reservationsvis framförda meningen, att färd­ olycksfallen bör utmönstras från yrkesskadeförsäkringen. Även försåk­ ringsrådet (majoriteten), pensionsstyrelsen, tre reservanter i riksförsåkringsanstalten och Sveriges läkarförbund uttalar önskemål i denna rikt­ ning. Reservanterna i riksförsäkringsanstalten motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

Vid inordnandet på sin tid av olycksfallen vid färd till eller från arbets­ stället under de ersättningsberättigande olycksfallsskadorna utgick man från att gränsdragningssvårigheterna därigenom skulle undgås. Erfaren­ heten har visat, att detta ingalunda blivit fallet. Tvärtom kan man nu konstatera, att dessa svårigheter ökat och att en för allmänheten begriplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

103

görande. Skulle ett dylikt bolag eller överinstansen nödgas avslå ersätt­ ningsanspråk för sjukdom, som påstås orsakad av ett ämne under samma förhållande som i fall, vilket riksförsäkringsanstalten godkänt och lagt till grund för uppgift i förteckningen, uppkommer en mindre önskvärd situation.

På grund av det anförda avstyrker försäkringsrådet förslaget om en förteckning av ifrågavarande slag. Om en förteckning likväl anses böra komma till stånd, måste den enligt försäkringsrådets mening upprättas av antingen Kungl. Maj :t eller överinstansen.

Förslaget att andra yrkessjukdomar i egentlig bemärkelse än »ämnessjukdomar» skall omfattas av försäkringen, endast i den mån de är upptagna i en av Konungen efter riksdagens hörande upprättad förteckning, har föranlett Landsorganisationen att uttala, att en förteck­ ning, ehuru ändamålsenlig till ledning för lagtillämpningen, icke borde ges den innebörd och verkan, att försäkringsskyddet exklusivt begränsa­ des till i densamma angivna sjukdomsorsaker. Samma mening uttalas av två reservanter i försäkringsrådet. Även medicinalstyrelsen är inne på denna tankegång. Styrelsen, som ej har något att erinra mot den före­ slagna förteckningen, anser nämligen, att ersättning bör utgå även för sjukdom, som ej är upptagen i förteckningen, därest utredning visat ett uppenbart medicinskt samband mellan arbetet och sjukdomen.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det icke behövligt och knappast heller tillrådligt att rätten till ersättning göres beroende av huruvida sjuk­ domen finnes upptagen i en på administrativ väg utfärdad förteckning.

Såväl sjukdomarna som de sysselsättningar, varigenom de måste ha upp­ kommit, borde fastställas i lag.

I motsats härtill ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation, om förteckningen skall behöva fastställas av Konung och riksdag.

Försäkringsrådet (majoriteten) anför beträffande detta och vissa andra spörsmål bl. a.

I lagtexten bör angivas de olika där avsedda sjukdomar, som skola vara ersättningsberättigande, ävensom vilken art av påverkan, som i det sär­ skilda fallet skall hava förelegat.

Försäkringsrådet anser emellertid, att med hänsyn till samordningen översyn bör verkställas av de i 3 § 1 mom. c) liksom de i 4 mom. angivna ersättningsfallen och övervägas i vad mån desamma böra bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen. Sambandet mellan vissa av de i dessa lagrum avsedda åkommorna och arbetet är många gånger svårt att avgöra. Endast i undantagsfall föranleda dessa åkommor sjukdom efter samordningstiden eller invaliditet. Där så sker, är sambandet mellan sjukdomstillståndet efter nämnda tid eller invaliditeten, å ena sidan, och arbetet, olycksfall eller korttidspåverkan under arbetet, å andra sidan, ofta tvivelaktigt. Sär­ skilt gäller detta de i YL 1 § andra stycket 1)—3) upptagna åkommorna samt av i utredningens förslag 3 § 4 mom. angivna skador dem, som orsakats av inverkan under högst några få dagar på mekanisk väg. I varje fall bör ersättningsrätten enligt yrkesskadeförsäkringen för muskelsträck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

105

regler: detta uttalande torde fortfarande ganska väl avspegla den inom praxis förhärskande uppfattningen, vilken tydligen är en annan än den som socialvårdskommittén 1951 sökte utforma i regeln om omvänd bevis­ börda. Tolkad efter sin ordalydelse men framför allt med ledning av kom­ mitténs motivering betyder denna regel obestridligen en från de yrkes- skadades synpunkt förmånligare bevisfördelning än den nu gällande. Men såsom anmärkts: även om denna regels betydelse allmänt erkändes av försäkringsorganen och man alltså kunde räkna med en praxisändring, så skulle denna få en begränsad räckvidd och en samordning likväl vara påkallad med hänsyn till de skadefall, som på grund av sin natur eller på grund av bristfällig medicinsk utforskning undandrar sig sambands- bedömning.

Utredningen anser det — med en något svävande motivering — vara »lämpligast» att inte i en lagbestämmelse utforma någon bevisregel av det innehåli socialvårdskommittén föreslog 1951 (jämför vad ovan sagts om detta förslag). LO har svårt att förstå denna ståndpunkt. Om det, såsom utredningen själv påpekar, råder skiftande uppfattningar om beviskravet, borde det väl tvärtom vara lämpligast att lagstiftaren ger sin mening till känna. Oklart är för övrigt vad som föranlett utredningen att behandla denna sak. Utredningen säger sig inte behandla yrkesskadeförsäkringen i vidare mån än som påkallas av samordningen. Såvitt LO förstår skulle i de av samordningen omfattade ersättningsfallen —- där sambandsfrågan icke aktualiseras — här ifrågavarande bevisregel vara utan praktisk betydelse. Betydelse synes den, vid en samordning, få endast i de fall, som antingen direkt eller efter samordningstiden är hänförliga under yrkesskadelagen. Att under sådana förhållanden motiveringen för bevisregeln skulle i och med samordningen komma att få »en väsentligt mindre bärkraft» är svårt att inse. Det är just med hänsyn till regelns betydelse för dessa tall som LO bestämt motsätter sig att den utgår ur yrkesskadelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är för­ delade på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkes­ sjukdomar. Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s. av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yxdcessjukdomar, d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig på­ verkan av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss mån utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som upp­ kommit genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom social­ vårdskommittén uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna

107

Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som hittills bör berättiga till ersättning.

Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. be­ gränsat såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna hemmet — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbets­ ställe — i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp arbetstagare —- nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustrielit eller därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.

Som skäl för att arbete i hemmet pa detta sätt satts i särställning hai främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av föi säk­ ringen. Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäk­ ringen gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar föi att hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och däivid kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönst­ rades. Med anledning härav har kommittén — som utgått från att någon samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskade­ försäkringen således redan från början skulle handha skaderegleringen föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med skador i annat arbete.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjuk­ försäkringen trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slut­ satsen, att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a., att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfreds­ ställande ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genom möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt kritik endast från ett par håll.

För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller för­ säkringsskydd mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjuk­ försäkringen bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjuk­ försäkringen med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Soeialvårdskommittén har ansett sig kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador ut­ mönstrats genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador. Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse böra till­ mätas den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas, att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de anställda som åvilar övriga arbetsgivare.

Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket »olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebör­ den av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma i fi aga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycks­ fall kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

109

sättningsberättigande olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes emellertid inte särskilt högt, tv praktiskt taget varje händelse av angiven art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet. Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet. Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende — t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete, och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av försäljningsarbete —• är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycks­ fall utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förut­ sättning, att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.

Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid till- lämpningen av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskom- mittén funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycks­ fallet inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken, godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik pre- sumtion kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad, utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.

Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från för­ ströelser av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av för- säkringsorganen med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall — gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.

År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

in

skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning, som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda med­ föra, att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter kriget reformerat sin lagstiftning på området.

För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedel­ bart samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedöm- ningsprinciperna och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart» samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband med denna.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna stånd­ punkt främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åbe­ ropats bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständig­ heter som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit. Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bör slopas.

Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset sam­ band som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de

113

beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallssltada, oavsett om inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid. I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att ut­ trycket högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbets­ dagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar» kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försäkringsrådet och Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte borde vara helt oeftergivlig.

Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdomar skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte över­ föras till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperatur­ förhållanden, samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till social- vårdskommitténs förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning. Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador, som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nöd­ vändigt att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom meka­ niska påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställ­ ning o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrest­ ningar av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrest­ ningen varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med täm­ ligen stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet, och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen -— såsom redan nu är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflammationer — räknas som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

115

och strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket »ämne» — i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten an­ vändes socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» —• kan synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde de­ finieras för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att hänföra till ämnessj ukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäk­ ringsutredningen eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska termi­ nologien i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva när­ mare definieras.

Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäk­ ringsutredningen ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrätt- ningarna och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten. Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning över de ämnen m. m., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdoms- former och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas, inte av anstalten, utan av Kungl. Maj :t eller överinstansen. För egen del håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen kan lätt bli uppfattad som uttömmande -—- eller i vart fall mycket tvek­ samt. Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.

Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom lång­ varig men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvårdskommittén, social­ försäkringsutredningen och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjuk­ domar, som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

117

ligen medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjuk­ domar utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt, synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag. Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen, och att komplettera densamma efter hand som den medicinska veten­ skapen gör det möjligt.

Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen in­ komma med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämnes- eller strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skriv­ kramp, vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårds­ personal. Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare komplet­ terad i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slem- säcksutgjutningar, vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjuk­ domar även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor. För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blås- instrument hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj :t det bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förslag med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vad som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.

Jag övergår härefter till att behandla några spörsmål, som rör den försäkrings medicinska bedömningen av tveksamma

skadefall.

Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet, såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel ■— som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

119

samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevis- regeln i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade inne­ börd skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukför­ säkringen får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft an­ ledning att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.

Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättnings­ anspråk i anledning av s. k. ryggskott och andra ryggåkommor, som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig. Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts, kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt. Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

121

under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning för tiden i fråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn därtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna. Skälighetsprövning skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under någon tid av året varit väsentligt högre eller lägre än den vanliga samt när den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffade. Om den skadade vid tiden för olycksfallet inte fyllt 21 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta inte beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hän­ syn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid sagda ålder, om olycksfallet inte hade inträffat. Den årliga arbetsförtjänsten får ej i något fall fastställas till lägre be­ lopp än 900 kr. och icke till högre belopp än 7 200 kr.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén framhåller, att de nuvarande bestämmelserna i vissa av­ seenden är oklara. Beträffande de praktiska resultaten av bestämmelserna anför kommittén följande.

Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre an­ svar), lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror för­ ändringen däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning (t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna avlöningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för be­ räkningen.

Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbets­ givaren normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsför­ tjänsten blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbets­ givare under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställ­ ning eller icke. Vad som skall förstås med »fast anställning» är emellertid avsevärt oklart. Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika inne­ börd. I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen skulle vara.

Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehål­ en bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda av­ löningen till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat, innehaft en bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan icke i beräkning.

Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

123

de nuvarande huvudgrunderna för ersättningsunderlagets beräkning borde bibehållas vore också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande inte gärna vore möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i fram­ tiden. På grund av det nu anförda hade kommittén vid utformandet av sitt förslag till bestämmelser på denna punkt utgått från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållan­ den vid tiden för skadefallet.

Med denna utgångspunkt föreslår kommittén som huvudregel, att den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses utgöra det belopp, vartill hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Enligt kommitténs mening lämnar denna huvudregel tillräcklig ledning i de fall av vanlig beskaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den för­ säkrade ej har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön från sådan anställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kom­ pletterande föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är till­ fälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under hänsynstagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.

Kommittén anför härom.

I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den för­ ändringen, att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. m. Detta kommer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom in­ träffade ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den försäkrades i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de tolv senaste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emel­ lertid systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i all­ mänhet icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några avgörande administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifråga­ varande, i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräknings­ grunderna.

Vad angår frågan, i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till inkomst av bisysslor, är enligt kommitténs mening de nuvarande reglerna härom irrationella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna in­ komster av stadigvarande bisysslor liksom man nu räknade med inkomst av återkommande övertidsarbete. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsättningar av olika slag borde emellertid den sammanlagda in­ komsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som mot­ svarade inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflöte. Genom denna regel syntes arbete i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvud­ sysslan. Enligt 7 § i allmänna arbetstidslagen finge arbetsgivare utom i vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 tim­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

125

att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares lön, under det att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska inkomst vid tiden för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöjning vid långvarigt sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kunde dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd arbetare vore alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelning av arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid vore mycket olika på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälighetsprövning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar och andra, som icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst torde vara att ersätta de nuvarande reglerna angående lärlingar och under- åriga med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för unga skadade skulle på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av fram­ tida ersättningar. Kommittén föresloge därför, att ersättningar i åld­ rarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skulle beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Eftersom unga skadade hade särskilt stora möjligheter till anpass­ ning och tillvänjning, funnes det goda skäl att icke låta uppräknings- reglerna gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På grund härav borde uppräkning av arbetsförtjänsten över 3 600 kronor ej ske, när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än en fjärdedel. Nämnda belopp motsvarade det i 1950 års militärersättningsförordning stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsför­ tjänst.

De nu angivna reglerna rörande unga skadade anses ej kunna tillämpas för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern i fråga kunde ju då bli minimibeloppet (900 kr.). För dessa fall föreslås den årliga arbets­ förtjänsten under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den in­ komst, som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. Någon bestämmelse på denna punkt återfinnes dock inte i kommitténs lagtextförslag.

Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt för­ slaget beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid nämnda ålder.

För att undvika stötande resultat för ett visst specialfall, nämligen efterlevandelivränta efter invalid, föreslår kommittén en särregel. Enligt denna skall vid bestämmande av sådan livränta såsom inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i an­ ledning av tidigare skada åtnjöt jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

127

ske, borde nuvarande system med årsinkomst baserad på den verkliga in­ komsten under året bibehållas.

Enligt försäkringsrådet (majoriteten) är det i princip riktigt att ansluta beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten till den skadades inkomststatus vid tidpunkten för olycksfallet. Tillämpningssvårigheterna måste dock i många fall bli avsevärda. Man borde tillämpa en mera schablonmässig beräkning än kommittén förordat. Ej heller riksförsäkringsanstalten säger sig ha några principiella erinringar mot de föreslagna huvudreglerna för arbetsförtjänstens beräkning. Anstalten ställer sig dock tveksam i fråga om möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande praktisk tillämpning av bestämmelsen att vid tillfälligt arbete in. m. hänsyn skall tagas till löne­ nivån vid tiden för olycksfallet. Synnerligen stor vikt måste fästas vid de praktiska synpunkterna. Så hade enligt anstaltens mening ej skett i kom­ mitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga om hänsynstagande till bisysslor har från några håll rönt kritik. Svenska arbetsgivareföreningen anser det vis­ serligen vara en riktig princip, att hänsyn skall tagas till den försäkrades samtliga avlönade anställningar, men förordar dock liksom Svenska lantarbetsgivareföreningen att man vid sammanräkningen skall bortse från helt tillfälliga bisysslor, t. ex. några dagars extraarbete för att hjälpa en när­ stående.

Riksförsäkringsanstalten säger sig icke ha något att erinra mot att bi­ sysslor i skälig utsträckning likställes med övertidsarbete. Men anstalten avstyrker bestämt den föreslagna maximeringsregeln om 230 timmar i månaden och framhåller, att beräkningar av arbetsförtjänsten månad för månad skulle kräva ett utredningsarbete, som skulle på ett orimligt sätt tynga skaderegleringen. Begränsning av arbetsförtjänsten i sådana fall, som här avsåges, borde i stället ske efter vad med hänsyn till omständig­ heterna kunde anses skäligt.

Efter att starkt ha betonat de administrativa svårigheter, som de före­ slagna reglerna skulle medföra, framhåller försäkringsrådet, att sjukpen­ ning och livränta avser att med viss reduktion täcka det genom skadan uppkommande inkomstbortfallet. Enär några vägande skäl inte kunde anföras mot att den skadades hela arbetsförtjänst medtoges, borde enligt försäkringsrådets mening maximeringsregeln ej inflyta i den nya lagen.

Landsorganisationen ger uttryck åt samma uppfattning.

Förslaget att med förvärvsarbete för egen räkning likställa hushålls­ arbete i hemmet, om detta arbete utgör en väsentlig del av den försäkrades arbete, avstyrkes bestämt av Svenska arbetsgivareföreningen, som anser det vara med avgiftssystemet oförenligt att arbetsgivare, som sysselsätter kvinna i deltidsarbete, skall nödgas erlägga en premie, som av­ ser ersättning även för beräknad utgift för hushållsarbetet i den försäkrades

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

131

Departementschefen. Den nuvarande lagstiftningen på detta område bygger på inkomstbort- fallsprincipen, i det att såväl sjukpenning som livränta fastställes i för­ hållande till den skadades arbetsförtjänst. Genom den beslutade omlägg­ ningen av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen har berörda prin­ cip accepterats även för denna försäkrings del. Då sjukförsäkringen skall övertaga regleringen även av alla de kortvarigare olycksfallen och vidare sjukförsäkringens sjukpenningskala principiellt skall tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen, kan man fråga sig om det är motiverat att ha särskilda regler om arbetsförtjänstens bestämmande inom yrkesskade­ försäkringen och om man inte kunde låta sjukkassornas beslut rörande in­ placering i sjukpenningklass utan vidare bli avgörande även för ersätt­ ningarna från yrkesskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutredningen har inte närmare behandlat denna fråga, men av utredningens betänkande fram­ går, att utredningen räknat med att särskilda regler i detta hänseende, d. v. s. om arbetsförtjänstens beräkning, skall finnas inom yrkesskadeför­ säkringen. Jag är av samma uppfattning. Inom sjukförsäkringen är det nämligen — om bortses från den lägsta sjukpenningklassen — endast års­ inkomsten av tjänst som medräknas vid fastställandet av den sjukpenning­ klass medlemmen obligatoriskt skall tillhöra. Inkomsten av annat förvärvs­ arbete, t. ex. i eget jordbruk eller i egen verkstad, har inom sjukförsäkringen betydelse — förutom för själva tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen -— endast för frågan om vilken tilläggssjukpenning vederbörande högst får frivilligt tillförsäkra sig. Inom yrkesskadeförsäkringen däremot får den skadade sedan gammalt tillgodoräkna sig även inkomst av arbete i egen rörelse. Att slopa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen skulle alltså innebära en väsentlig försämring av denna försäkring för dem som har inkomst av såväl lönearbete som egen rörelse. Härtill kommer att det inom yrkesskadeförsäkringen inte sällan blir fråga om livsvariga ersätt­ ningar eller dödsfallsersättningar, varför för denna försäkrings del före­ ligger ett behov av specialbestämmelser för vissa grupper av befolkningen, bl. a. minderåriga och sådana som skadas under yrkesutbildning.

Inom den nuvarande olycksfallsförsäkringen fastställes den skadades årliga arbetsförtjänst i allmänhet med hänsyn till hans faktiska arbetsin­ komstförhållanden under ett år, räknat tillbaka från olycksfallsdagen. Socialvårdskommittén har föreslagit, att den försäkrades årliga arbetsför­ tjänst i princip skall beräknas med utgångspunkt från hans inkomstför­ hållanden vid tiden för skadefallet. Enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln skall arbetsförtjänsten anses utgöra det belopp, vartill veder- börandes arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet uppgår för år räknat. Enligt en kompletterande regel skall man vid beräknande av inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, taga hänsyn till den försäkrades sysselsättning och arbetsförtjänst under

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas allmänt gillats, och jag ansluter mig till detsamma. Dock bör man — såsom framgår av den av mig förordade huvudregeln — bortse från inkomst av helt tillfällig bisyssla. I några remissyttranden har man vänt sig mot den av kommittén före­ slagna begränsningen genom 230-timmarsregeln. Denna regel synes vara administrativt synnerligen besvärlig och jag anser den därför icke böra lagfästas.

Jag har intet att erinra mot att i lagen införes den från SFL (8 §) häm­ tade bestämmelsen att inkomst av förvärvsarbete för egen räkning ej får beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Detsamma gäller bestämmelsen att i n- k o m s t av naturaförmåner skall uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kommitténs förslag att likställa hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete för egen räkning, om hushållsarbetet utgör en väsent­ lig del av den försäkrades arbete, har i en del remissyttranden blivit före­ mål för invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Skall man emellertid — och härom synes meningsskiljaktighet ej råda — medräkna förvärvsarbete för egen räkning, synes man böra taga hänsyn även till hushållsarbete. Meningen med yrkesskadeförsäkringen är ju att — bortsett från viss reduktion genom utformning av sjukpenningskalan etc. — ersätta den förlust som uppkommer genom olycksfallet. Denna förlust re­ presenteras inte endast av utebliven löneinkomst utan även av hinder i utförandet av arbete för egen räkning såväl i en rörelse som i hushållet. För övrigt innebär kommitténs förslag huvudsakligen endast ett lagfästande av nu rådande praxis. Jag biträder därför förslaget att medräkna hushålls­ arbete för egen räkning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten. Av praktiska skäl synes man dock enligt min mening böra göra viss be­ gränsning, ty eljest skulle det i varje skadefall bli nödvändigt med en utredning om i vad mån den skadade utförde hushållsarbete för egen och familjens räkning. En fullt rimlig avgränsning synes ske, om man efter vad som prövas skäligt likställer hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete för egen räkning endast i den mån den försäkrade på grund av hushålls­ arbetet hindrats att utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Härigenom uteslutes alltså från stadgandets tillämpning alla de som är heltidsanställda eller eljest är heltidssysselsatta utom hemmet.

Kommittén har föreslagit en särskild regel om skälighetspröv- ning i speciella fall av innehåll, att därest övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbets­ förtjänsten i stället skall bestämmas till belopp, som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. Det av kommittén härvid avsedda syftet har jag ansett böra tillgodoses genom den av mig förut förordade huvud­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

133

135

tjänsten låg, blir kompensationen för denna förlust ringa, om — såsom en­ ligt nuvarande regler — efter levandeliv räntan efter inva­ liden bestämmes enbart efter arbetsförtjänsten. Socialvårdskommittén har föreslagit, att vid bestämmande av efterlevandeersättning skall såsom inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i an­ ledning av tidigare skada åtnjöt enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande. Jag delar emellertid den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande framförda me­ ningen, att en uppräkning i enlighet med förslaget endast i ett ringa antal fall kan anses befogad. För flertalet fall torde man ej kunna påvisa någon inkomstminskning på grund av den tidigare skadan. När det gäller stor inkomstminskning och hög livränta, synes det mig emellertid fullt rimligt att göra viss uppräkning av den faktiska arbetsinkomsten. Förslaget synes därför böra uppmjukas så att uppräkning skall ske, endast i den mån så finnes skäligt. Med invalidlivränta bör likställas pension eller annan er­ sättning i anledning av tidigare skada.

Regeln att för sjukdomar, som ej förorsakats av olycksfall, dagen för sjukdomens yppande jämställes med olycksfallsdagen kan vid tillämpning av huvudregeln angående den årliga arbetsförtjänstens beräkning någon gång leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Framför allt vid s i- likos och en del andra yrkessjukdomar kan det förekom­ ma, att lång tid förflyter mellan det att sjukdomen yppas och ersättnings- rätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. Jag ansluter mig till kommitténs under remissbehandlingen praktiskt taget enhälligt godtagna förslag att om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts om sjukdomen yppats vid tiden för arbetsavbrottet. Denna regel bör gälla i fråga om alla skador, som upp­ kommit genom långvarig skadlig inverkan.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning och livränta för ett olycksfall i princip efter samma årliga arbetsförtjänst, oberoende av huru­ vida det är fråga om ersättning en kort tid efter olycksfallet eller om en livsvarig livränta eller om ett r e c i d i v efter lång tid. Om exempelvis en person skadas i sin ungdom, då han ännu uppbär låg lön, och han sedan -— efter flera års besvärsfritt intervall, då han har väsentligt högre lön — får ett recidiv, synes det ej tillfredsställande, att han vid recidivet får er­ sättning endast efter arbetsförtjänsten vid olyckstillfället. Under remissbe­ handlingen av kommitténs förslag har uttalats önskemål om en särskild bestämmelse att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstför­ hållandena vid tiden för recidivet. Detta önskemål torde emellertid till väsentlig del bli tillgodosett, därest det av mig här förut förordade förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

137

beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga att försörja sig genom arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som må vara erforderliga för drivande av den skadades yrke, samt till den skadades ålder och kön. Om den skadade vid olycksfallet var behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas även härtill.

Bestämmelsen avser såväl sjukpenning som livränta. I tillämpningen har s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — framför allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led — erhållit en mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabel­ lerna utgör en stomme, vars invaliditetsgrader är direkt tillämpliga i vissa typiska fall och i övrigt kan tjäna till ledning vid bedömningen, ömhet, smärttillstånd o. d. kan ge anledning till att invaliditetsgraden höjes.

Vissa avvikelser från normalsatserna göres med hänsyn till den skadades yrke. En fotskada betyder i allmänhet mindre för arbetsförmågan hos en kontorist än hos en grovarbetare. Hänsyn till yrket tages särskilt be­ träffande ögonskador, som drabbat arbetstagare med sådan sysselsättning, i vilken synförmågan är av större betydelse än eljest, t. ex. chaufförer och vissa grupper av sjömän.

Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder torde ej förekomma. Den skadades kön torde inte inverka på invaliditetsbedöm- ningen annat än som följer av att hänsyn skall tagas till yrket.

Varje skada regleras för sig, men förhandenvaron av tidigare skada eller lyte medför ej sällan, att invaliditetsgraden bestämmes högre än eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat — invaliditet i regel 20 % — genom det aktuella olycksfallet fått synförmågan på det friska ögat nedsatt till 0,4 — i vanliga fall ej 10 % invaliditet — utgör den sammanlagda invaliditeten 40 %, och brukar invaliditetsgraden på grund av olycksfallet beräknas till 25 %. Den skadade anses nämligen ha förlorat = av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmå­ gan. Enligt denna s. k. linjeberäkning anses, om synförmågan på det friska ögat gått helt förlorad genom olycksfallet, detta ha medfört 100 % invaliditet.

Karakteristiskt för tillämpningen av 8 § ÖL är, att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades för­ värvsförmåga, den ekonomiska invaliditeten. Detta gäller dock inte gene­ rellt. Följdverkningarna av en del skador — t. ex. psykiska störningar efter huvudskador — är av sådan art att de inte låter inrangera sig under tabellernas system av precisa procentsatser. I dessa fall måste invaliditets- bedömningen i högre grad än eljest göras beroende av den skadades indi­ viduella förhållanden. Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden fastställes för begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

139

påtagliga skiljaktigheter beträffande skadornas faktiska betydelse inte vore så vanliga som man ofta föreställde sig.

Enligt kommitténs mening borde i princip största möjliga rättvisa upp­ nås, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsinkomst understege vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Sådana under­ sökningar skulle emellertid bli behäftade med mycket betydande osäker­ hetsmoment. Från psykologiska synpunkter vore det vida lämpligare, att ersättningens storlek bleve definitivt bestämd, så snart invaliditetstill- ståndet kunde anses varaktigt. Det vore därför ofrånkomligt att invalidi- tetsersättningen baserades på en uppskattning av skadans framtida bety­ delse för den skadades förvärvsförmåga. Man bleve då — i synnerhet som flertalet invaliditetsfall vore av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet skadade vore kroppsarbetare — hänvisad till att vanligen röra sig med standardtal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form vore behövliga för att ge stadga åt praxis. Vad som kunde diskuteras vore dels om de nu använda normalsatserna vore rätt avvägda och dels om praxis blivit alltför bunden av tabellerna.

Kommittén finner det uppenbart, att tabellernas utformning liksom hittills bör vara en tillämpnings- och icke en lagstiftningsfråga. I fråga om standardsatsernas avvägning framhåller kommittén, att man på sak­ kunnigt håll, i vart fall inom försäkringsinrättningarna, rätt allmänt torde anse, att småskadorna i stort sett överkompenserades, under det att svå­ rare skador i åtskilliga fall underkompenserades, särskilt under den första tiden av invaliditetstillståndet. De nuvarande tabellerna hade sitt ur­ sprung i den praxis, som tillämpats vid bestämmandet av ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Väsentliga ändringar i tabellerna hade emellertid vid några tillfällen beslutats av försäkringsrådet på grund­ val av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse, och en ny revision av tabellerna torde vara aktuell i anledning av vissa verkställda utredningar. Det förhållandet att åtskilliga standardsatser varit i bruk un­ der lång tid borde enligt kommitténs mening inte utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befunnes sakligt motiverade.

Kommittén anser det emellertid mycket angeläget, att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges i samband med en revision av tabellerna. Hur reglerna om avvikelser från normalsatserna borde utformas kunde inte bedömas utan att man undersökte hur reglerna skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall. Riktlinjer för av­ vikelserna borde i sinom tid uppställas av försäkringsrådet.

Invaliditetsbedömningen måste enligt kommitténs mening alltfort vä­ sentligen regleras i rättspraxis. Kommittén anser det emellertid erforderligt att vissa ändringar göres i de nu gällande lagbestämmelserna.

Härom anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

141

efterföljande tid. Då det emellertid kunde visa sig lämpligt att tillvänjnings- ersättning i vissa fall utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår kommittén, att försäkringsrådet skall äga rätt att meddela före­ skrifter beträffande utbetalningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning föreslår kom­ mittén bestämmelser av samma innehåll som i 1950 års militärersättnings- förordning.

Kommittén finner det rimligt, att en arbetstagare, hos vilken s i 1 i k o s yppats och som inte kan placeras i en sysselsättning, som ger honom lika goda inkomstmöjligheter som förut, inom yrkesskadeförsäkringens ram erhåller vederlag för inkomstminskningen, om denna är någorlunda be­ tydlig. Att ersättning utgåves för nedsatt arbetsförmåga, trots att skadan inte medförde några som helst manifesta sjukdomssymtom, vore inte något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta hade sålunda an­ setts kunna utgå t. ex. i det fall, att skadan orsakat en bestående eksem­ disposition, som medförde att arbetstagaren borde avhålla sig från vissa sysselsättningar. Om en tidigt upptäckt silikos ansåges böra medföra över­ gång till annat arbete — vilket inte alltid vore fallet — borde denna be­ gränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter betraktas som en följd av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebure större risk för den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt friska arbetare. En nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga borde då anses föreligga.

Enligt kommitténs mening är de föreslagna ändringarna i bestämmel­ serna om invaliditetsbedömningen tillräckliga för att ersättning skall kunna i skälig omfattning medges i de avsedda silikosfallen. De närmare reglerna för bedömningen finge bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn borde liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpassningsproblemet ofta trädde i förgrunden, torde en anordning med tillvänjningslivräntor kunna få speciell betydelse vid silikos. Att bestämma varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminsk­ ningen torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall.

I den mån beträffande andra sjukdomar skulle föreligga likartade för­ hållanden som beträffande silikos bör enligt kommittén bedömningen ske på samma sätt som föreslagits för silikosfallen.

Kommittén behandlar vidare frågan om den inverkan, som en tidi­ ga re skada bör ha på invaliditetsbedömningen, samt anför härom.

Vid tillämpningen av ÖL och YL skall varje skada regleras för sig. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten för­ ändrats efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller be­ träffande varje särskild skada, att den medför minst 10 % invaliditet. Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

143

borde i lagtexten eller åtminstone i motiveringen komma till uttryck, att avseende skulle fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens om­ döme; att så skedde i större utsträckning än hittills vore en given konse­ kvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som avsåges skola tilläggas den faktiska invaliditeten.

Socialförsäkringsbolagens förening förklarar sig dela kommitténs upp­ fattning, att tabeller i en eller annan form är behövliga även i fortsätt­ ningen för att ge stadga åt praxis. Föreningen framhåller, att praxis under senare år i ej ringa grad liberaliserats såtillvida, att hänsyn numera i mycket större utsträckning än tidigare tillmätes de subjektiva symptomen, vilka ofta intager en mera framträdande plats vid svårare skador. Man kunde konstatera, att medan vid svårare skador praxis numera i större utsträckning anslöte sig till den faktiska invaliditeten, beträffande små­ skador alltjämt stor oöverensstämmelse förelåge mellan tillämpade in- validitetssatser och faktisk invaliditet. Föreningen ville därför särskilt understryka vikten av kommitténs uttalande, att det förhållandet, att åt­ skilliga standardsatser varit i bruk under lång tid, inte borde utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befunnes vara sakligt motiverade.

Enligt försäkringsrådets mening skulle ett huvudsakligt hänsynstagande till yrket innebära en avvägning av sådana svårbestämbara och variabla faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i mera pregnanta fall vara av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan sådant hänsyns­ tagande i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning kunde göras i höjande eller sänkande riktning. Försäkringsrådet påpekar vidare, att kommitténs förslag icke innehåller någon motsvarighet till det nu­ varande stadgandet att hänsyn även skall tagas till kroppsskada eller lyte, varmed den skadade var behäftad vid olycksfallet. Då detta stadgande utgjorde stöd för den s. k. linjeberäkningen borde det inflyta i den nya lagen. Samma åsikt uttalas av riksförsäkringsanstalten.

Med anledning av kommitténs uttalande angående bedömningen vid sj u k penning har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt yttrande tagit upp frågan om sambandet med arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen anför härom.

På grund av den praxis, som utbildats inom de erkända arbetslöshets­ kassorna, anses kassamedlem vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringsför- ordningens mening, när hans arbetsförmåga uppgår till minst 50 %. Skadade, som äro medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa och som enligt läkarutlåtande äro i besittning av minst 50 % arbetsförmåga, kunna så­ lunda samtidigt uppbära såväl sjukpenning enligt olycksfallsförsäkrings­ lagen som understöd från erkänd arbetslöshetskassa i de fall, där arbets­ förmedlingen icke har möjlighet att anvisa dem arbete. Detta har medförf,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att arbetslöshetskassorna fått vidkännas kostnader, som rätteligen borde ha burits av olycksfallsförsäkringen, enär man vid fastställandet av arbets­ förmåga utgått mer från medicinsk-teoretisk ståndpunkt än från en verk- lighetsbetonad praktisk sådan.

Om socialvårdskommitténs uttalande kommer att tillämpas i praktiken, har man anledning vänta, att belastningen på arbetslöshetskassorna blir mindre. Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid betona betydelsen av att sådan lagtext och motivering härtill eftersträvas, att en rättvis avvägning kommer till stånd mellan yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Genomföres detta, bör det vara möjligt att ersätta de nuvarande teoretiska bedömningsgrunderna vid fastställandet av en skadads arbetsförmåga med ett betraktelsesätt, som även tager hänsyn till de faktiskt föreliggande möj­ ligheterna att bereda anställning åt personer med temporärt nedsatt arbets­ förmåga.

Rörande förslaget om särskilda, schematiskt bestämda tillvän j- ningsersättningar anför medicinalstyrelsen.

Styrelsen finner riktigt, att man genom kortare tids understöd i samband med yrkesbyte stimulerar till övergång i annan verksamhet, då den skada­ des nuvarande sysselsättning och hälsotillstånd medföra överhängande risk för återfall. Styrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av förebyggande åtgärder i form av undersökning eller vägledning, under medverkan av yrkesmedicinsk expertis, i syfte att personer med fysiska eller psykiska svagheter eller sjukdomsanlag tilldelas sådana arbetsupp­ gifter, som kunna väntas så litet som möjligt inverka ogynnsamt. Härvid, liksom vid all annan bedömning av hithörande frågor ur medicinsk syn­ punkt, är den kvalificerade yrkesmedicinska utredningen till ovärderlig hjälp. För att bereda de läkare, som skola verkställa utredningarna, tillgång till nya metoder och andra förbättrade hjälpmedel torde den yrkesmedi­ cinska forskningen i vårt land behöva kraftigt främjas.

Enligt riksförsäkringsanstalten bör de av kommittén åsyftade tillvänj- ningsersättningarna utgå i form av engångsbelopp.

I fråga om de föreslagna specialbestämmelserna för dem, som undergår yrkesutbildning, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att det rapporteringsförfarande, som nu äger rum mellan riksförsäkringsanstal­ ten och styrelsen i fråga om militärskadade under omskolning, även sker beträffande civilskadade, i den mån dessa på grund av arbetsvårdande åt­ gärder beröres av förslaget.

Den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen rörande invaliditets- bedömningen möjliggör enligt riksförsäkringsanstalten, att skälig hänsyn tages till de inkomstminskningar, som arbetare, vilka ådragit sig s i 1 i k o s, vanligen får vidkännas, när de på grund av sjukdomen övergår till annat arbete.

Svenska gjutareförbundet ifrågasätter emellertid, om inte de föreslagna reglerna för invaliditetsbedömningen kommer att leda till att silikosska- dade blir sämre ställda än de f. n. är. De nuvarande ur profylaktiska syn­ punkter medgivna ersättningarna av statsmedel borde därför bibehållas

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

145

och fastställas till belopp, som innebure kompensation för penningvärdets försämring sedan 1948, då ersättningarna fastställdes, eller också borde de silikosskadades förmånsställning anges i lagen. Uttalanden i samma rikt­ ning förekommer i de yttranden, som avgivits av Svenska metallindustri­ arbetareförbundet och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Landsorga­ nisationen instämmer i vad fackförbunden anfört i denna fråga och säger sig ej ha blivit övertygad om att de föreslagna reglerna för invaliditetsbe- dömningen säkerställer en inkomstkompensation motsvarande de hittills­ varande särskilda ersättningarna till silikosskadade.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar borde ifrågavaran­ de ersättning till silikosbehäftade få karaktären av anpassningsersättning. Givetvis skulle dock, sedan tiden för en eventuell anpassningslivränta utlöpt, livränta utgå, om yrkessjukdomen vid denna tidpunkt medförde verklig nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 10 %.

Beträffande frågan om sammanräkning av olika skador anför riksförsäkringsanstalten.

Den av kommittén föreslagna regeln skulle kunna leda till att större er­ sättning komme att utgå, när den tidigare skadan icke medför 10 % in­ validitet, än när den medför 10 % eller högre invaliditet. Detta belyses av följande exempel, i vilket antages, att två personer, A. och B., ådragit sig fingerskador. A. har tillerkänts livränta, motsvarande 10 % invaliditet, men B., vars skada var av något mindre omfattning, har befunnits ej vara berättigad till livränta, enär invaliditeten understeg 10 %. Den årliga arbets­ förtjänsten antages i båda fallen utgöra 2 400 kr., vid vilket förhållande A:s livränta utgör 160 kr. för år. Efter ett antal år, då deras årliga arbets­ förtjänster stigit till 7 200 kr., drabbas såväl A. som B. ånyo av fingerskada, vilken, om den träffat en förut oskadad hand, motsvarar en invaliditet av 15 %. Med hänsyn till att A:s arbetsförmåga förut var nedsatt med 10 %, kommer den nya skadan för hans del att enligt den förut nämnda linje- beräkningsmetoden i regel anses motsvara 16 % invaliditet, berättigande till en årlig livränta av 768 kr. För båda skadorna uppbär alltså A. samman­ lagt 928 kr. i livränta. B. däremot, vars tidigare skada antages motsvara ej fullt 10 % invaliditet, torde med den föreslagna regeln i allmänhet böra till­ erkännas livränta, motsvarande en invaliditet å 25 %, berättigande till en årlig livränta av 1 200 kr.

Vidare får beaktas, att mycket stora praktiska svårigheter kunna möta vid en tillämpning av regeln i fråga. I första hand må framhållas, att de tidigare skadorna även utgöra sådana, som icke anmälts till någon försäk- ringsinrättning, varför tillförlitliga uppgifter angående de omständigheter, som äro avgörande för ersättningsrätten, bli synnerligen svåra, ej sällan omöjliga, att erhålla. Detsamma gäller om skador, som visserligen på sin tid blivit anmälda, men beträffande vilka så lång tid förflutit efter deras reglering, att vederbörliga handlingar i ärendet enligt gällande utgallrings- bestämmelser blivit makulerade. Enär fortlöpande handlingar angående den tidigare skadans utveckling säkerligen ofta skulle saknas, bleve det många gånger svårt eller omöjligt att avgöra, om densamma efterlämnat någon bestående invaliditet; åldersförändringar och andra ovidkommande om­ ständigheter kunna spela in. 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

formning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstift­ ningsfråga.

Kommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehand­ lingen har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte in- skränkes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procent­ sats, under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hän­ syn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst.

Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kom­ mittén har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn -— skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet. Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades för­ måga att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad in­ verkar på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades för­ måga att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock ger anledning till att han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.

De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehand­ lingen, och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedöm­ ningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den sträv­ samme och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reserv­ kraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

147

149

inte beredd att på grundval av tillgängligt utredningsmaterial förorda be­ stämmelser, enligt vilka man skall använda just metoden med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar, utan får det ankomma på rättstillämpningen att välja den lämpligaste metoden. Hinder bör ej före­ ligga för tillvänjningsersättningar i form av engångsbelopp.

Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen sänkes den beräknade invaliditetsgraden inte av den anledningen, att skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad yrkesutbildning. De här förut förordade allmänna bedömnings- reglerna innebär ingen ändring i denna princip. Då planmässig omskol­ ning av invalider på senare tid börjat bedrivas i betydande omfattning, har emellertid en ändring av bedömningsprinciperna på denna punkt blivit aktuell; och på förslag av socialvårdskommittén har i 1950 års mili- tärersättningsförordning införts en särskild bestämmelse i detta hänseen­ de. Enligt denna skall, om en skadad undergår yrkesutbildning och denna är ägnad att och huvudsakligen syftar till att minska den av skadan för­ anledda invaliditeten, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder att utföra förvärvsarbete. Om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat invaliditeten, skall vid bedömningen efter utbildningens slut skälig hänsyn tagas därtill. Vad nu sagts innebär, att i dessa fall livräntan under utbildningstiden kan förhöjas upp till 100 % för att efter utbildningen bli föremål för viss sänkning. Det synes lämpligt att en motsvarande bestäm­ melse införes i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag förutsätter att ett nära samarbete i hithörande fall kommer att äga rum mellan försäkringsinrätt- ningarna och arbetsmarknadsstyrelsen.

Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjuk­ dom konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenolo­ giskt konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egent­ liga sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 — såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen — särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr. om året.

Kmigl. Maj:ts proposition nr 60.