Prop. 1954:60
('med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
1
Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring m. m.; given Stockholms slott den 15 januari 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om yrkesskadeförsäkring; 2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrlcess j ukdomsför säkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning fr. o. m. den 1 januari 1955 avlöses av en lag om yrkesskadeförsäkring.
Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås skola samordnas med den all männa sjukförsäkringen enligt de riktlinjer, som godkändes av 1953 års riksdag i samband med att beslut fattades om sjukförsäkringsr ef ormens genomförande. Samordningen innebär att personer, som är både sjukför- säkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skall sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkom mit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag, livränterätten inträder. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
2
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är avsedd alt omfatta arbets
tagarna, men liksom enligt den nuvarande lagstiftningen skall yrkesutbild-
ningselever i viss utsträckning kunna av Kungl. Maj :t likställas med arbets
tagare.
Genom samordningen bar det blivit möjligt att borttaga vissa nu gäl
lande undantag i fråga om den obligatoriskt försäkrade personkretsen.
Det nuvarande undantaget för arbetstagare, som är familjemedlemmar till
arbetsgivaren, föreslås sålunda slopat för sådana familjemedlemmar —
utom arbetsgivarens hustru — som är obligatoriskt sjukpenningförsäk-
rade enligt sjukförsäkringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares
hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskade-
försäkrade då de utför arbete för familjefaderns räkning. Vidare föreslås
att försäkringsskyddet utvidgas så att det — i motsats till vad som nu är
fallet — kommer att gälla även under arbete i det egna hemmet. Här
igenom kommer bl. a. hemindustriens arbetare att omfattas av försäkringen.
Även andra utvidgningar föreslås. Sålunda avses de s. k. färdolycksfallen
skola ersättas i något större utsträckning än hittills. Yrkessjukdomarna
skall vidare i väsentligt ökad omfattning vara ersättningsberättigande. Den
viktigaste nyheten i detta avseende innebär att sjukdomar, som orsakats
av arbetet och framkallats genom inverkan av något ämne, alltid skall
omfattas av försäkringen — och alltså inte såsom nu endast om ämnet
finnes upptaget i en i lagen fastställd förteckning.
Försäkringsförmånerna föreslås skola liksom nu avse läkarvård, tand
läkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser in. in. samt sjukpen
ning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjuk
penningen som livräntorna skall till storleken vara beroende av den ska
dades årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än
1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr. (f. n. 7 200 kr.).
Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäk
ringen antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra
lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats
för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall för
höjas med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid
sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall enligt
förslaget utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.
I fråga om efterlevandeersättningarna föreslås en rad ändringar, som i
regel innebär utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och
höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda föreslås bl. a.
att den omkomnes barn, vilka f. n. inte har rätt till livränta längre än tills
de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga på grund av sjukdom e. d.
skall kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under
äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änke-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
livräntan höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes från 500 till 600 kr.
Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorga nisation eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen komplette rande skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om för säkringsskyddets omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada, som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkrings lagen, skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordnings- tidens slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskade försäkringen inträder.
I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer för slaget med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkrings bolagen med försäkringsrådet som besvär sinstans. Förslaget är emellertid i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation defini tivt löses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
3
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
om yrkesskadeförsäkring.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1
§•
Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.
Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men
må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som
bildats för sådant ändamål och för vars förbindelser delägarna svara
med obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riks
försäkringsanstalten eller i dylikt bolag.
När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.
2
§.
Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkrings-
rådet, som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.
Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestäm
mas av Konungen med riksdagen.
Obligatorisk försäkring.
Allmänna bestämmelser.
3 §.
Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föran-
ledes av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.
I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning
vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning
eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesoriente
ring, vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han
ej är i tjänst hos annan.
Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till om
kostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I
5
fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.
4 §.
Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbets givaren.
Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen, dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhål- lande.
Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning, skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäk ringen icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro upp fyllda i förhållande till envar av arbetsgivarna.
5
§.
Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro an ställda hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats er sättningar vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkrings förmånerna.
Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäk rade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten.
6
§.
Med yrkesskada förstås
a) skada till följd av olycksfall i arbetet;
b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi; samt
c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.
Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.
Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse hava uppkommit genom olycksfall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
6
Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med
arbetsanställningen.
Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,
anses ej såsom yrkesskada.
7 §.
Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och ska
dan, såvida icke övervägande skäl tala däremot.
Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren
i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i 6 § första stycket b) eller c).
8
§.
Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,
anses hava inträffat den dag skadan yppades.
9 §.
Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,
det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till
övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omstän
dighet, vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.
Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete
i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet lik
ställas med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbetet i hemmet ävensom in
komst av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som
motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.
Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.
För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem
år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för
tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av livränta till efterlevande be
räknas till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,
med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträf
fande, antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej
inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,
hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestäm
mande av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års
ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst
vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till
honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.
Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,
må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,
vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
7
om lian, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesut bildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt, som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens be räkning, skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.
Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efter levande.
Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestäm mande av ersättning för tid efter ar betsavbrottet icke beräknas till lägre belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbets- avbrottet.
Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor, skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.
10
§.
Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsför mågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jäm väl härtill.
Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga var aktigt nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidi gare skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den se nare skadan.
Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsför mågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbild ningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbets förmågan, skälig hänsyn tagas härtill.
Ersättningar.
11
§.
För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
8
tid) äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad
därom är stadgat i nämnda lag.
Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad en
ligt lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas
ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära
i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obliga
toriska sjukförsäkringen.
Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i
12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräk
nade, ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen
om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kost
nader för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas
den skadade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
12
§.
Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kost
nader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkrings-
inrättningen. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed jämförlig
behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej an
skaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas
för annan lämplig vård.
Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälp
medel till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konst
gjorda lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel
må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett
årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,
eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.
13 §.
Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordnings
tidens utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för
varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjuk
penning för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt
med minst hälften.
Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte
stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn
till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass framgå av följande tabell:
Den skadades årliga arbetsförtjänst
uppgår
Beloppet av hel sjukpenning
Sjukpenningklass
för tid t. o. m. den
nr
till
men ej
till
månad under vilken
den skadade fyller
för tid därefter
67 år
kr.
kr.
kr.
kr.
i
1 800
3
3
2
1800
2 400
4
4
3
2 400
3 000
5
5
4
3 000
3 600
6
5
5
3 600
4 200
7
6
6
4 200
5 000
8
6
7
5 000
5 800
9
7
8
5 800
6 800
10
7
9
6 800
8 400
12
8
10
8 400
10 200
14
9
11
10 200
12 000
16
10
12
12 000
14 000
18
11
13
14 000
—
20
12
Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning. Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 § lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den ska dade, enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre be lopp än som motsvarar livräntan för dag räknad.
14 §.
Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjulcvårdsförsäkrade såsom barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.
Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsskyldig be träffande barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barn tillägg må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.
10
Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.
15 §.
För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjuk
penning utgivas hempenning.
Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest sko
lat utga, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenning
ens belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.
För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukför
säkring och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårds-
försäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära
barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §
är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum
är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta
stycke.
I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hem
penning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
IG §.
Har olycksfall eller inverkan, som avses i G §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående för
lust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tion
del, utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma olycksfall
eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger
den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden. Livräntan
beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekom
mande fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersätiningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextio
sju år, med belopp som för år räknat motsvarar
a) vid föilust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunder-
laget,
b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot
graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad
med en tolftedel av detta, och
c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den
del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av
nedsättningen.
För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt
11
sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan skall beräknas jämlikt första stycket.
Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsför tjänst, som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärde delar och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.
På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livränte beloppens kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.
17 §.
Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpen sionering. Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och ettusenattahundra kronor för år, om hmi uppbär livränta.
18 §.
Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från ar betet i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller för värras, äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barn tillägg.
19 §.
Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrätt- ningen utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.
20
§.
Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift. Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vun nen hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
12
Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits i
första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna,
som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom
eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension
annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig er
sättning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall
för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av för
månen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i
livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskaps
liknande förhållanden eller varit trolovad.
Rätten till livränta enligt första eller andra stycket upphör, därest den
efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden samman
lever med annan.
Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta
må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och
med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga
arbetsförtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhålls
skyldighet å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger
denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som mot
svarar bidi aget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under
vdken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och
för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Finnas fleia livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräk-
ningsgrunder livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyss
nämnda andel av den årliga arbetsförtjänsten.
Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetaga-
ren lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan
hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
21
§.
Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år upp
bära livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes år
13
liga arbetsförtjänst. År barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.
Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn. Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
22
§.
Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av döds fallet sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin åter stående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omstän digheterna prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den av lidnes årliga arbetsförtjänst.
23 §.
Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga liv räntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna er- sättningsunderlaget, skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i 20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.
24 §.
Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbeta las livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare.
Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.
14
25 §.
Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller
annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av ska
dan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än som sägs i 1 §,
avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för
motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund
av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsav
giften, samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller
på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till
minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp
än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid
sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att mot
svarande lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om
understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger
arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits
från ersättningen enligt denna lag.
Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställ
ningstid eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid
arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses så
som sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den
skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som
tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall
hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.
Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.
Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i för
fattning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,
att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall
vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av
skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden
föranleda därtill.
Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som
tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.
Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämp
liga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp av
drag å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
15
26 §.
Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat ut givas av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till in rättningens kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersätt ning, som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt det avdragna beloppet utbetalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barn bidrag till änkors och invaliders in. fl. barn eller lagen samma dag om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensions- styrelsen avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas till pensionsstyrelsen.
27 §.
Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som för säkrad uppsåtligen åsamkat sig.
Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.
28 §.
Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skä ligen nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso synpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilse ledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift, som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare, och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske av ersättning som avses i första stycket.
Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annor- ledes än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till livräntan.
29 §.
Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
16
fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår an
nan ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det för-
säkringsinrättningen meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning
av ersättningen vägras.
30 §.
Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke
svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrätt-
ningen att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och
minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,
utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en
gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt
rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.
Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett
inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,
som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans in
träffande var bosatt här i riket.
Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst
land.
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
Anmälan om yrkesskada.
31 §.
Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den
arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans
inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller
tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara
utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen
dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt
för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår
arbetet, må underrättelsen i stället lämnas till honom.
32 §.
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att
enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den
allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den ska
dade ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som
jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall
17
skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den ska dades tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken sna rast möjligt insändes till försäkringsinrättningen.
Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall en ligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforder liga kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.
Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Utbetalning av ersättning m. m.
33 §.
Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den ska dade var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäk ringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt för dylik inverkan.
Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för an stalten att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits från anstalten.
34 §.
Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.
Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej be loppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives proviso riskt skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalnings- skyldighet för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.
35 §.
Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. 2—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.
18
Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande
för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga
ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas
eller indragas.
36 §.
Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men
må utbetalas i förskott för högst en månad.
Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknat
från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån
livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans
verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,
må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.
Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för
det därmed avsedda ändamålet.
Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena
utbetalas så snart det kan ske.
Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersätt
ning upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.
Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt
tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande
belopp.
Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.
37 §.
Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stäl
let för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hem
fallen åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i
naturaförmåner.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
Försäkringsavgifter m. m.
38 §.
Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de sär
skilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen
avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett
belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyl
dig att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes
19
försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.
Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemen samt, svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.
39 §.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som sägs i 25 §.
Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räken skapsår efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen, med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar som under räkenskapsåret tagits i bolaget.
Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvalt ningen av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt stadgat.
40 §.
Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäk- ringsanstalten uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.
Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäk ringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna så dan uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som er fordras för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.
I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prö var nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkrings rådet eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Gransk ningen skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den upp- giftsskyldiges verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som
enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, på
fordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller
att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan
undersökning.
41 §.
Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.
Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts be
lopp skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd
klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller be
frielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.
Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksför
säkringsanstalten samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter be
stämmer Konungen med riksdagen.
Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grun
der vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.
42 §.
Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i
6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit
utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en för-
säkringsinrättning, skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan
fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i
envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen
under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari
arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad
från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där in
rättningarna överenskommit om annan fördelning av kostnaden.
Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av
kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.
Vissa särskilda bestämmelser.
43 §.
Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är
stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
gälla följande.
Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft
förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen
meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock
meddelas försäkring för återstoden av året.
21
I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkrings- pliktig.
Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget, skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.
Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträf fade yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkes skador.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Besvär.
44 §.
Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det kla ganden erhållit kännedom om beslutet.
Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksför säkringsanstalten, äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts, till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.
Frivillig försäkring.
45 §.
Frivillig försäkring må meddelas
a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare hos honom;
b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;
c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisa tionen; samt
d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket, för egen del.
46 §.
Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begrän sats i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej
22
avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civil
försvaret, äga tillämpning och ej heller skador, orsakade av krigsåtgärd
under krig vari riket befinner sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
47 §.
I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska för
säkringen. Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid
innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad
som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.
I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som
följer av första stycket.
48 §.
I övrigt skall vad i 3—42 samt 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäk
ring i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället
avse försäkringstagaren.
Särskilda bestämmelser.
49 §.
Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan
verkan mot den ersättningsberättigade, med mindre annat angives i lagen.
50 §.
Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för
gäld tagas i mät.
Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberätti
gade äger lyfta ersättningen.
51 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till
följd av skadan må tillkomma honom.
Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada
äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårds
löshet vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad lian är
vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall
inrättningen dock äga att återkräva allenast vad den ersättningsberättigade
ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
23
52 §.
På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vin nande av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sannings försäkran äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvud förhandling är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäk ringsrådet påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet be stämmer, och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret. Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mel lan försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras av försäkringsrådet.
53 §.
I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej meddela annan försäkring än som avses i denna lag.
54 §.
Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse, omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall om fatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av samma värde.
55 §.
Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i an nat fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.
56 §.
Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,
24
där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.
57 §.
Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av
vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig
till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stad
gats i 43 §, straffes med dagsböter.
Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där
ej brottet är i allmän strafflag belagt med straff.
Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter an
givelse av målsäganden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
58 §.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskom
melse med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare användes.
59 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen be
stämmer.
Lagens ikraftträdande m. m.
60 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning
i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om så
dan i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som
yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit
utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.
Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkes
sjukdomar samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en sär
skild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall även
som i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för
ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järn
vägs drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under
förrättandet därav dödas eller skadas.
25
Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättnings anspråk på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersätt ningsanspråk, som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 § första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersätt ning skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.
61 §.
Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före den 1 januari 1955.
62 §.
Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre be stämmelser, om skadan yppats den 31 december 1954.
63 §.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ei satts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den be stämmelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
F örslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän
sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att 11, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
11
§•
Sjukkassa skall------------ — — — därav påkallas.
Ändring av-------------------------- ändringen uppkommit.
Under tid, då sjukpenningförsäk-
rad medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenning
försäkring icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 § stadgas.
Beslut angående------------ —-------
Under tid, då sjukpenningförsäk-
rad medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenning
försäkring icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas,
delgivas denne.
31
Sjuklijälp enligt denna lag ut-
gives ej vid sjukdom, för vilken för
säkrad är berättigad till ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller i anslutning
till nämnda lag meddelade bestäm
melser om tillämpning av densam
ma å arbetare, som användas till
arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjuk
domar, förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångs
arbetare m. fl., förordningen samma
dag (nr 103) om sådan ersättning
åt fångar m. fl., lagen om krigsför
säkring för ombord å fartyg tjänst
görande personer, förordningen den
§•
Drabbas någon, som är försäkrad
enligt denna lag, av skada, för vil
ken han är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäk
ring, må för tid, som infaller efter
utgången av den i 11 § sistnämnda
lag omförmålda samordningstiden,
sjukhjälp enligt denna lag ej ut
givas med anledning av skadan.
Omfattas skadan av frivillig för
säkring enligt lagen om yrkesskade
försäkring, må för tid efter det den
skadade blivit berättigad till livränta
enligt sagda lag sjukhjälp enligt
denna lag ej utgivas med anledning
av skadan.
Vid sjukdom, som enligt annan
lag ån lagen om yrkesskadeförsäk-
1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr BO.
(Gällande lydelse:)
13 april 19i0 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olgcksfall, som föror sakats av lcrigsåtgärd, eller ock en ligt gällande föreskrifter om ersätt ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hem värns tjäns t g öring, tjänstgöring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.
38
Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjuk- vårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffan de försäkringen för tilläggssjukpen ning en procent, allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, som jämlikt 28 § un- dantagits från försäkringen för till- läggssjukpenning, och ej heller till arbetstagares lön i vad lönen över stiger femtontusen kronor för år räknat. För beräkning av naturaför måner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift, som ar betsgivaren skall erlägga jämlikt la gen om försäkring för olycksfall i arbete, å särskild beräkning av ar betstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen av bidrag som i denna paragraf sägs.
Angående debitering------------------
(Föreslagen lydelse:)
ring eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför rätt till ersättning, som be stämmes av eller utbetalas från riksförsåkringsanstalten eller bolag var om sägs i 1 § lagen om yrkesskade försäkring, utgives sjukhjälp enligt denna lag endast i den mån sjuk hjälpens belopp överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i så dan ersättning.
§•
Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjuk- vårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffan de försäkringen för tilläggssjukpen ning en procent, allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, som jämlikt 28 § un- dantagits från försäkringen för till- läggssjukpenning, och ej heller till arbetstagares lön i vad lönen över stiger femtontusen kronor för år räknat. För beräkning av naturaför måner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift, som ar betsgivaren skall erlägga jämlikt la gen om yrkesskadeförsäkring, å sär skild beräkning av arbetstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräk ningen av bidrag som i denna para graf sägs. - — därom förordnar.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
(Gällande lydelse:)
47
Sjukpenningför säkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av för
värvsarbete än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter för
säkra sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäk
ringen. Sådant tillägg må, där ej
annat följer an vad nedan i andra
stycket sägs, uppgå till högst så stort
belopp, att sjukpenningen jämte till
lägget motsvarar sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete ut
gjort inkomst av tjänst. Ej må dock
någon vara frivilligt försäkrad så,
att då hel sjukpenning utgives sjuk
penningtillägget tillsammans med
de förmåner den försäkrade äger
uppbära enligt den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen och den
lön eller ersättning, vartill han eljest
må vara berättigad under sjukdom,
för dag räknat uppgår till högre
belopp än eu fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av förvärvs
arbete.
Sjukkassemedlems hustru
Försäkring för--------
(Föreslagen lydelse:)
§•
Sjukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av för
värvsarbete än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter för
säkra sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäk
ringen. Sådant tillägg må uppgå till
högst så stort belopp, att sjukpen
ningen jämte tillägget motsvarar
sjukpenningen i den sjukpenning-
ldass medlemmen skulle hava till
hört, därest hela hans årsinkomst av
förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Ej må dock någon vara fri
villigt försäkrad så, att då hel sjuk
penning utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den
försäkrade äger uppbära enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäk
ringen och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad
under sjukdom, för dag räknat upp
går till högre belopp än en fyra
hundrafemtiondel av hans årsin
komst av förvärvsarbete.
- ------- - ------------ denna lag.
--------föregått sjukperioden.
107
Allmän sjukkassa äger ej av den
som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjuk
domen är pliktig att gälda skade
stånd till försäkrad återkräva sina
utgifter för utgiven sjukhjälp.
Är någon på grund av vållande
eller eljest pliktig att till försäkrad
§•
Äger någon rätt till sjukhjälp en
ligt denna lag, år han ej därav hind
rad att göra gällande det anspråk på
skadestånd utöver sjukhjälpen, som
till följd av sjukdomen må tillkom
ma honom.
Vad allmän sjukkassa enligt den
na lag utgivit i sjukhjälp äger kas-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
(Gällande lydelse:)
gälda skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadestån det avräknas vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäk ringen uppburit eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.
(Föreslagen lydelse:)
san återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat sjukdomen eller, där denna uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäk ring å motorfordon, enligt lag är skgldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till sjukdomen eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall kassan dock äga att åter kräva allenast vad den sjukhjälpsberåttigade ägt utbekomma av den skadeståndsskgldige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
Denna lag ------------ ---------—- driver försäkringsrörelse.
Vad här stadgas äger icke tillämp
ning å återförsäkring eller försäk
ring, som meddelas av erkänd sjuk
kassa eller av erkänd arbetslöshets
kassa, ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
den 29 juni 1956 om frivillig statlig
pensionsförsäkring eller i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete.
Å trafikförsäkring------- ------------
Vad här stadgas äger icke tillämp
ning å återförsäkring eller försäk
ring, som meddelas av allmän sjuk
kassa eller av erkänd arbetslöshets
kassa, ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
om frivillig statlig pensionsförsäk
ring eller i lagen om yrkesskadeför
säkring.
- särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
31
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å Stockholms slott den 13 november 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående lagstift ning om yrkesskadeförsäkring m. m. samt anför.
Genom beslut vid vårsessionen av innevarande års riksdag antog riks dagen med viss jämkning ett av Kungl. Maj:t i propositionen nr 178 framlagt förslag till lag angående ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring. Samtidigt lämnade riksdagen utan erinran vissa av Kungl. Maj:t förordade riktlinjer för en samordning av den allmänna sjukför säkringen och en ny yrkesskadeförsäkring, avsedd att ersätta den nu varande försäkringen enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål förutsatte statsmakterna, att den gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen från och med den 1 januari 1955 skulle ersättas av en ny gemensam yrkes skadeförsäkringslag.
Jag anhåller nu att få upptaga denna lagstiftningsfråga till närmare behandling.
Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings-
lagstiftningen.
Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare för
Denna lag benämnes i det följande ÖL.
32
säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därmed jämställes skada,
som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på
mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperatur-
förhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller
förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller
blandning, vari dylikt ämne ingår. Försäkringen omfattar även olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i
omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för
yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.
Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivar
na. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.
I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.
Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av men
liga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
konstgjorda lemmar och glasögon. Har olycksfallet medfört sjukdom, som
varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges
vidare fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjuk
domen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av den
samma med minst 1/4. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjuk
dom upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbets
förmågan eller nedsättning av densamma med minst 1/i0, utges livränta.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, utges begravningshjälp samt liv
räntor till vissa efterlevande.
Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst
under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjuk
penningens och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.
Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för
dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsätt
ning av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.
Sjukpenningen utgör, bortsett från familjetillägg, för normalfallen lägst
3: 50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser gäller för personer
under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om
1: 50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemma
varande barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits
å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen
för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget får dock utgöra högst
hälften av sjukpenningen.
Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
33
Den årliga arbetsförtjänsten uppgår
Sjukpenningens belopp
till men ej till
utan tamil]etillägg
med familjetillägg
kr.
kr.
kr.
kr.
1 785
3: 50
5: —
1 785
2 040
4: —
5: 50
2 040
2 295
4: 50
6: —
2 295
2 805
5: —
6: 50
2 805
3 315
6: —
7: 50
3 315
3 825
7: —
8: 50
3 825
4 335
8: —
9: 50
4 335
4 845
9: —
10: 50
4 845
5 355
10: —
11: 50
5 355
5 865
11: —
12: 50
5 865
6 375
12: —
13: 50
6 375
6 885
13: —
14: 50
6 885
—
14: —
15: 50
Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximi beloppet höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även
1
’egeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditets-
graden. Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 3/l0, förhöjd livränta fr. o. in. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med
V»
av arbetsförtjänsten.
Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.
Efterlevandelivräntor utges till änka —• i vissa fall även till änkling — samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovs- prövning, till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara högst 5le av arbetsförtjänsten.
Över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut får klagan ej föras. 3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
34
Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av
försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbe
tets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäk
ringen. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utge understöd, för vilket avdrag från ersättningarna enligt
lagen får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som
motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sist
nämnda fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäk-
ringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till stats
verket erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om
socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.
Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avse
värt mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt
mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri
inräknade motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkes
skador, som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna upp
skattas till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.
Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbete skall enligt lagen den 74 juni 1929 om försäkring för vissa grkes-
sjukdomar1 (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,
166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en
i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upp
tar dels sjukdomar, uppkomna genom inverkan av vissa uppräknade ämnen
och energiformer, dels ock ett antal specificerade sjukdomar till följd av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer
från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjuk-
domsförsäkringen tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.
Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag.
I september 1951 avgav socialvårdskommittén- ett betänkande (SOU
1951:25) med förslag till yrkesskadeförsäkringslag1 2
3, avsedd att ersätta
1 Denna lag benämnes i det följande YL.
2 Ledamöter i kommittén var förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, generaldi
rektören E. G. Bexelius, ledamöterna av riksdagens andra kammare grosshandlaren E. G. Birke
och lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård, chefredaktören J. L. Hartmann, generaldirektören
K. J. Höjer, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, ombudsmannen
F. J. H. Persson och lantbrukaren A. P. Pettersson samt barnavårdsdirektören O. R. Wangson.
Sedan den 28 september 1950 tjänstgjorde Höjer som ordförande i stället för Eriksson, vilken
till följd av sjukdom var förhindrad att fullgöra kommittéuppdraget. Som experter biträdde
kassören O. E. Berg, direktörerna C. H. Hedenström och P. G. Hultman, försäkringsrådet
E. B. Löfmark, advokaten K. O. A. Sölvén och f. d. generaldirektören D. O. östrand.
3 Detta förslag betecknas i det följande FYL.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
35
såväl 1916 års olycksfallsförsäkringslag som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Över detta förslag avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Beträffande huvudinnehållet i kommittéförslaget hänvisas till den förut nämnda propositionen nr 178 sid. 57—61. För förslagets enskildheter och yttrandena däröver redogöres närmare i fortsättningen i samband med be handlingen av de olika uppkommande spörsmålen.
Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.
Efter den revision av lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid årets vår riksdag och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens1 2 i november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäk ring och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.
Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig, handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig över ensstämmelse med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor. Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla lan dets invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt 16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.
Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersätt ning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).
Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna ut- göres av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning, dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare samt för resor till sjukhuset och åter.
Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med s/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma prin ciper som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän
1 Lagen betecknas i fortsättningen SFL. 2 Utredningen bestod av statssekreteraren Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksda gens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialekonomen Nils Kjellgren, redaktören Len nart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Ragnhild Sandström med by råchefen Edvin Tegendal, byrådirektörerna Gösta Skogsberg och Martin Engström samt krono- kamreraren B. E. Åkerstedt som experter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
36
sal. Kostnaderna för resor till och från läkare betalas med 3/4 av resekost
naden i vad den överstiger 4 kr. vid första besöket och en krona vid åter
besök. I vissa fall ersättes dock hela det överskjutande beloppet, nämligen
om den försäkrade efter hänvisning av läkare erhållit läkarvård vid när
mast belägna allmänna sjukhus. Utgift för resa för intagning å sjukhus
och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet; i fråga om åter
resa dock endast den del av kostnaden som överstiger 4 kr.
Centralsjukkassa för stad samt lokalsjukkassa äger med tillsynsmyndig
hetens medgivande besluta om ersättning även för kostnader för sjuk
gymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller het
luft eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård.
Om så skett, skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan om
fatta också dylik förmån.
Enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är
alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., samt dessutom de gifta hemmakvinnorna försäkrade för
en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Härtill kommer i vissa fall barn
tillägg, som utgör en krona om dagen för ett eller två barn, 2 kr. för tre
eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. Kvinna, som i hemmet
har barn under 10 år, är, då hon åtnjuter sjukhusvård, alltid berättigad
till ett barntillägg av minst 2 kr. om dagen.
De sjukkassemedlemmar, som är arbetstagare (anställda) och som har
en årsinkomst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr., är dessutom för
säkrade för tilläggssjukpenning. Dennas storlek beror av den sjukpen
ningklass, till vilken medlemmen hör. Sjukkassorna skall nämligen in
placera arbetstagarna i sjukpenningklass allt efter vederbörandes årsin
komst av tjänst. Tilläggssjukpenningen varierar enligt efterföljande tabell:
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
Sjuk
penning-
klass
nr
Årsinkomsten av
tjänst uppgår
De första 90 dagarna av en sjuk
period för vilka sjukpenning utgår
Följande dagar av
sjukperioden
till
kr.
men ej
till
kr.
Grund
sjuk
penning
kr.
Tilläggs
sjuk
penning
kr.
Summa
kr.
Grund
sjuk
penning
kr.
Tilläggs
sjuk
penning
kr.
Summa
kr.
kol. 1
kol. 2
kol. 3
kol. 4
kol. 5
kol. 6
kol. 7
kol. 8
kol. 9
i
1.800
3
3
3
3
2
1.800
2.400
3
1
4
3
1
4
3
2.400
3.000
3
2
5
3
2
5
4
3.000
3.600
3
3
6
3
2
5
5
3.600
4.200
3
4
7
3
3
6
6
4.200
5.000
3
5
8
3
3
6
7
5.000
5.800
3
6
9
3
4
7
8
5.800
6.800
3
7
10
3
4
7
9
6.800
8.400
3
9
12
3
5
8
10
8.400
10 200
3
11
14
3
6
9
11
10.200
12 000
3
13
16
3
7
10
12
12.000
14.000
3
15
18
3
8
11
13
14.000
—
3
17
20
3
9
12
37
Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna, medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast föregått sjukperioden.
Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, ned sättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i före kommande fall halvt barntillägg.
Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hem penning. Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte under stiga 3 kr. om dagen.
Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av tre dagar.
Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäk ringen är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.
Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkrings avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.
Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för för säkring avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg) torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av 102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.
Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsför- säkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas års- bidrag skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för be räkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara 27 % av försäkringens totalkostnader.
Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjuk- hjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättnings- bidrag samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.
Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenning försäkring och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obliga toriskt försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar.
Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem, som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst 6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.
Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr. om dagen.
Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.
Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den 22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.
Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana be svär må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen, med det innehåll lagen om allmän sjukförsäkring erhållit enligt 1953 års riksdagsbeslut, icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel. Enligt riksdagens principbeslut i anledning av propositionen nr 178 skall emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen —- enligt vilken vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras — i finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen, närmare bestämt den del därav som utgöres av sjukvårdsförsäkringen. Denna försäkring skall således genom utgående försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och stats bidrag bekosta även läkemedelsreformen.
I detta sammanhang kommer jag ej att uppehålla mig vid läkemedels reformen. Frågan om genomförandet av denna reform torde få anmälas i särskild ordning.
1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen.
Genom det beslut, som vid riksdagens vårsession fattades med anledning av propositionen nr 178, har vissa grunder fastställts för samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och den blivande nya yrkesskade försäkringen.
I fråga om yrkesskadeförsäkringens omfattning följer av statsmakternas Ståndpunktstagande, att det civilrättsliga arbetstagarbegrepp, som utbildat 38
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
39
sig vid tillämpningen av semesterlagen och som enligt sjukförsäkringslagen skall vara avgörande för frågan huruvida någon skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, i princip skall vara bestämmande även för tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.
Vidare innebär statsmakternas beslut, att personer, som är både sjuk- försäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkes skada skall äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså kommer att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall om fatta tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en yrkesskada medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag, livränterätten inträder.
Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redo gjorts, tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emeller tid drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej man talsskriven utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samord ningen yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest. Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkes skadeförsäkringen som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämp ning av yrkesskadeförsäkringslagens regler.
Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa special fall, nämligen då en skada under samordningstiden medför behov av tand läkarvård eller konstgjorda lemmar o. dyl. Detsamma skall gälla i fråga om särskild vård, som den skadade erhåller på försäkringsinrättningens be gäran, ävensom för sjukvård utom riket.
För yrkesskadeförsäkringens vidkommande innebär statsmakternas ståndpunktstagande i övrigt att den allmänna sjukförsäkringens sjuk penningskala avseende samordningstiden principiellt skall gälla även så vitt angår yrkesskadeförsäkringen, i följd varav sjukpenningen kommer att utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. Vid inplacering i sjukpenningklass skall dock, sedan samordningstiden gått till ända, storleken av årsinkomsten bestämmas enligt de för yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna i den mån vederbörande därigenom kommer i högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukförsäkringen. Slutligen skall sjukförsäkringens bestämmelser om hempenning och barntillägg gälla även för yrkesskadeförsäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Departementschefen.
Redan tidigt vann den uppfattningen insteg i vårt land, att det borde
åligga en arbetsgivare att svara för de ekonomiska följderna av sådana
olycksfall, som drabbar hans anställda medan de utför arbete för hans räk
ning. Den första mera allmänna lagstiftningen härom kom till stånd år
1901 och grundades på principen om arbetsgivarnas omedelbara ersättnings
skyldighet. Genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete, som fortfarande är i kraft, övergick man från nämnda princip till
principen om arbetsgivarnas försäkringsplikt. Nu är alltså — om bortses
från vissa kategorier som av särskilda skäl undantagits — samtliga arbets
tagare på vederbörande arbetsgivares bekostnad obligatoriskt försäkrade
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Detta försäkringsskydd har genom
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts
till att avse även vissa andra av arbetet föranledda skador än dem som upp
kommit genom olycksfall.
Därest en arbetstagare i sitt arbete drabbas av skada, som omfattas av
ifrågavarande lagstiftning, bestrider försäkringen vissa därav föranledda
utgifter, såsom för läkarvård —- vari inbegripes även sjukhusvård, tand
läkarvård och sjukgymnastik etc. samt resor för erhållande av vård -— läke
medel samt proteser o. dyl. Dessutom lämnar försäkringen kompensation
lör det inkomstbortfall, som förorsakas av skadan, ävensom begravnings
hjälp. Kompensation för inkomstbortfallet utgår i form av sjukpenning
eller livränta —- vid dödsfall livränta till efterlevande — som är till stor
leken beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst. Ju större hans
arbetsförtjänst varit, desto högre blir alltså sjukpenningen eller livräntan.
För normalfallen varierar sjukpenningen mellan lägst 3 kr. 50 öre och högst
14 kr. om dagen, vartill kan komma ett familjetillägg om 1 kr. 50 öre per
dag. Högsta livränta är 6 600 kr. om året.
I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdoms-
försälcringen handhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa av arbets
givare bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Staten bidrager till kost
naderna för försäkringens administration, men i övrigt bekostas försäk
ringen helt av arbetsgivarna.
Genom riksdagens beslut detta år i anledning av propositionen nr 178
har fastställts, att den förvandling av den frivilliga sjukförsäkringen till
en allmän obligatorisk sjukförsäkring, varom statsmakterna tidigare fattat
beslut, skall genomföras från och med den 1 januari 1955, dock med ett
till väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen bestämts. Änd
ringarna avser ej blott försäkringsförmånernas omfattning och storlek utan
även sättet för försäkringens finansiering. Till en del har dessa ändringar
betingats av den samordning, som ansetts böra komma till stånd mellan
41
den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjuk-
domsförsäkring, byggande på att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna
sjukkassorna, skall svara för regleringen av yrkesskador under den första
tiden efter deras uppkomst, den s. k. samordningstiden. Beträffande skälen
för statsmakternas ståndpunktstagande i detta hänseende hänvisar jag till
vad som förekom i samband med frågans behandling våren 1953.
Den godtagna samordningsprincipen förutsätter, att en särskild obliga
torisk försäkring mot de faror arbetet medför skall finnas även sedan den
allmänna sjukförsäkringen genomförts; och denna nya med sjukförsäk
ringen samordnade yrkesskadeförsäkring har till stora delar redan fått sin
struktur fastställd. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen
följer sålunda av statsmakternas beslut i våras, att yrkesskadeförsäkringen
principiellt skall äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom
arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civilrätten
och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, skall vara av
görande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Redan i
detta sammanhang vill jag emellertid tillägga, att ifrågavarande stånd
punktstagande i och för sig ej utgör något hinder för att låta yrkesskadeför
säkringen omfatta någon närmare avgränsbar persongrupp, som faller
utom det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, t. ex. yrkesskoleelever. Till
frågan härom återkommer jag närmare i nästfoljande avsnitt.
Vidare har fastslagits, att den förut berörda samordningstiden skall om
fatta tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan
skada än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock att sam
ordningstiden skall upphöra senast då rätt till livränta från yrkesskade
försäkringen föreligger. Under denna tid skall arbetstagare, som i anledning
av yrkesskada är berättigad till sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen,
principiellt ej äga rätt till ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För att
belysa vad detta kommer att betyda för yrkesskadeförsäkringens del må
nämnas, att man räknat med att över 90 procent av alla yrkesskador, som
orsakas av olycksfall och medför arbetsoförmåga i mer än två dagar, är
avvecklade inom 90 dagar efter olycksfallsdagen.
Även i vissa andra hänseenden har den nya yrkesskadeförsäkringen redan
fått sitt innehåll i huvudsak bestämt, bl. a. i fråga om sjukpenningskalans
konstruktion. Samtliga hithörande frågor skall jag upptaga till närmare
behandling i fortsättningen.
Såsom nyss nämnts administreras den nuvarande olycksfalls- och yrkes-
sjukdomsförsäkringen av riksförsäkringsanstalten och ett antal ömsesidiga
försäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut anföres hos
försäkringsrådet, som är högsta instans och förutom sin verksamhet som
domstol har att — som det heter — med uppmärksamhet följa försäk
ringens tillämpning och utveckling. Det är givet, att ett överförande på den
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkes skador måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration, kör att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande pro blem tillkallade jag den IG januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen, som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt hänseende träder i kraft.
kör att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa re sultatet av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu gäller angående yrkesskadeförsäkringens handliavande. Med hänsyn till den eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lag stiftningens ikraftträdande huvudsakligen få ägna sig åt ärenden, som hänför sig till den äldre lagstiftningen.
Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäk ringsbolagen får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkrings- anstalten bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Enligt direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huru vida inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfreds ställande om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en statlig monopolanstalt, bör därför enligt min mening ett beslut härom ej verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.
Efter dessa mera allmänna synpunkter övergår jag till att behandla den nya yrkesskadeförsäkringens närmare utformning, därvid jag i ett första avsnitt uppehåller mig vid frågan om den personkrets som bör omfattas av försäkringen. Spörsmålet huruvida de s. k. hemarbetarna, vilka genom ett särskilt undantagsstadgande är uteslutna från den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomslagstiftningen, även skall ställas utanför den nya lag stiftningen sammanhänger emellertid så nära med frågan om försäkrings skyddet för yrkesskador överhuvud bör gälla under arbete i det egna hem met, att behandlingen därav lämpligen torde få anstå till nästpåföljande avsnitt, som avser försäkringsskyddets omfattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
43
Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.
Gällande bestämmelser.
I 1 § 1 st. ÖL stadgas att envar arbetare är, där ej annorlunda i lagen angives, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med arbetaie förstås enligt 2 § 1 st. envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som själv ständig företagare samt envar som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete.
Enligt 2 § 2 st. är — bortsett från hemarbetarna — två grupper arbetstagare undantagna från lagens tillämpning. Den ena gruppen om fattar personer, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare. Den andra gruppen består av vissa medlemmar av arbetsgiva rens familj, nämligen hans make och hemmavarande barn eller adop tivbarn samt föräldrar eller adoptivföräldrar. Förutsättning för undantaget i sistnämnda fall är dock, att arbetet utföres för endast en arbetsgivares räkning; utföres arbetet för makars gemensamma räkning anses de i detta hänseende som en person.
I princip gör lagen ej skillnad mellan arbetstagare i allmän och i enskild tjänst, men lagen tillerkänner Konungen rätt att från försäkringen undan taga sådana arbetstagare hos staten och kommunerna som på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar försäkringsförmånerna (3 § 1 st.). Bemyndigandet har hittills ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undan- tagits från försäkringen. Denna har i stället hänförts under militärersätt- ningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen gäller salunda även för sådana statstjänstemän, som omfattas av statens allmänna avlönings- reglemente. För statsanställda gäller dessutom en särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning.
Enligt 3 § 2 st. har Konungen rätt att meddela de från bestämmelserna i ÖL avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att arbetstagare, som ej användes till arbete för statens räkning, på grund av sin anställning är tillförsäkrade pension av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet eller andra mot lagens ersättningar svarande förmåner som helt eller delvis bekostas av staten.
Konungen har vidare, med stöd av ett i lagen givet bemyndigande (2 § 1 st.), möjlighet att vidga lagens tillämpningsområde genom att hän
föra yrkesutbildningselever under försäkringen. Med stöd härav har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen den 1 december 1933 (nr
643) angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Vid kungörel sen är fogad en förteckning över hithörande anstalter, avdelningar och kur ser. Förteckningen, som under årens lopp kompletterats ett flertal gånger, upptager f. n. omkring 90 olika grupper av anstalter in. m. 44
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Socialvårdskommitténs förslag.
Socialvårdskommitténs förslag innehåller i stort sett samma huvudregler rörande försäkringstillhörigheten som den nuvarande lagstiftningen. Enligt förslaget skall sålunda i princip varje arbetstagare vara obligatoriskt för säkrad för skada i arbetet, och arbetstagarbegreppet föreslås härvid —- med vissa avvikelser som saknar intresse i detta sammanhang — skola ha samma innebörd som det anses ha vid tillämpningen av ÖL. Med utgångs punkt härifrån diskuterar kommittén, huruvida det är motiverat att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen undantaga vissa arbetstagargrup- per eller att utvidga denna till att omfatta kategorier, som ej är arbetstagare i förslagets bemärkelse.
Beträffande den förra frågan anser kommittén skäl ej föreligga att bibe hålla det nuvarande undantaget för personer, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare. Motivet härtill är att denna undantags bestämmelse visat sig sakna praktisk betydelse.
Kommittén finner det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäk ringsskydd beredes även arbetstagare, som är medlemmar av arbetsgivarens familj, och har därför övervägt att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan. Emellertid har kom mittén — av skäl som redovisas å s. 111—115 i yrkesskadebetänkandet -— kommit till den uppfattningen, att man bör skilja mellan följande grupper.
I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla. Exempel:
a) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller flera icke-anhöriga.
b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller syskonbarn etc.).
c) Da var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet).
II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.
1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbets givare) bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här "avses framför allt make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år).
2. Fall då eu särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbets- givarens ansvar synes motiverad. Den persongrupp, som här främst bör komma i fråga, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet.
45
Den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen för de under II angivna grupperna, måste enligt kommitténs mening av praktiska skäl göras så konkret, att minsta möjliga antal faktorer be hövde klarläggas genom utredning. Vidare borde svärföräldrar, svärsöner, svärdöttrar samt styvföräldrar och styvbarn vara jämställda i princip inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära någon utvidgning av den genom anförvantskapet undantagna personkret sen men i stället medföra — förutom ett undanröjande av vissa i praxis uppkomna divergenser i vissa personkombinationer — förenklingar i admi nistrativt hänseende. Att därjämte undantaga far- och morföräldrar finge anses rimligt i de ytterst få fall som bleve aktuella. Adoptivbarn och adoptivföräldrar borde såsom nu jämställas med barn och föräldrar. För annan i den angivna personkretsen än make borde undantaget dock icke gälla, om var och en av parterna hade en sådan i ekonomiskt avseende självständig ställning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat utmärka genom uttrycket »hemmavarande». I stället för detta uttryck borde dock uttrycket »varaktigt lever i hushållsgemenskap med» användas för att bättre markera den bristande självständigheten i ekonomiskt avse ende. Om arbetet skulle utföras för makars räkning, borde de i förevarande hänseende liksom f. n. anses som en person. Ingen anledning förelåge att låta en moder, som vore oförsäkrad då hon skötte hushållet åt en son, vara försäkrad, om hon i stället skötte två söners gemensamma hushåll. En bestämmelse om att två eller flera barn i denna situation skulle anses som en person vore därför erforderlig. Vidare borde undantagsbestämmel sen kompletteras med en särregel för sådana fall, då det funnes en för säkrad mellanman mellan två anförvanter.
Bestämmelser utformade i enlighet med vad sålunda anförts har upp tagits i det av kommittén utarbetade förslaget till ny yrkesskadeförsäk ringslag.
Kommittén framhåller, att problemet om försäkringsskydd för arbets givarens familjemedlemmar borde lösas mera definitivt genom en kom- plementförsäkring till den allmänna sjukförsäkringen -— avseende fram för allt invaliditet och dödsfall — samt skisserar i sitt betänkande grund dragen för en sådan komplementförsäkring. Som en provisorisk lösning föreslår kommittén en obligatorisk inomarbetsförsäkring för företagares m. fl. barn, grundad på anmälningsskyldighet för föräldrarna och om fattande barn, som föregående år fyllt minst 15 år och som då arbetat för föräldrarnas räkning under sådana omständigheter att föräldrarna gjort löneavdrag för barnets källskatt. Bestämmelser härom har upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om försäkring av företagares in. fl. barn för vissa skador.
Vid kommitténs behandling av frågan om försäkringsskydd för arbets givares familjemedlemmar var meningarna starkt delade såväl bland leda-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
46
inöterna som bland de sakkunniga. Såsom kommer att utvecklas i det
följande har emellertid denna fråga kommit i ett förändrat läge genom
den nu beslutade samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen, varför anledning torde saknas att här när
mare redogöra för kommitténs betänkande i denna del. Hithörande spörs
mål behandlas å s. 104 -117, 363—373, 408—410, 416—418, 423 och 436 i
betänkandet.
Den nuvarande rätten för Konungen att från försäkringen undantaga
arbetstagare hos staten och kommunerna föreslås skola
överföras till den nya lagen utan någon ändring i sak. Detsamma gäller i
fråga om bemyndigandet för Konungen att för vissa kategorier av för
säkrade meddela föreskrifter, som avviker från lagens bestämmelser.
Kommittén framhåller, att personer, som eljest skulle vara obligatoriskt
försäkrade enligt ÖL, i praxis ställts utanför lagen, då de varit a n-
ställda hos utländska beskicknings medlemmar. An
ledningen härtill vore, att ett främmande lands sändebud och övrig till
beskickningen hörande personal med exterritorialitetsrätt ansetts icke
kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förut
satte. Emellertid hade riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna bifalla
ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäkring enligt
ÖL av hos dem anställd personal. Att låta dessa anställda utan särskild
åtgärd från arbetsgivarens sida omfattas av den obligatoriska yrkesskade
försäkringen vore enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn
till den medverkan i övrigt, som krävdes av de försäkringspliktiga. En
särskild undantagsbestämmelse härom syntes dock lika litet som i ÖL
erfordras i den nya lagen. V
V ad härefter angår frågan huruvida det obligatoriska försäkringsskyd
det bör gälla för persongrupper, som eljest inte skulle omfattas härav,
avvisar kommittén tanken att i vårt land införa en allmän och obligatorisk
olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslår kommittén att vissa
yrkes u tbildningselever i likhet med vad som nu gäller in
rangeras under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och att vissa
andra grupper av elever genom en särskild författning tillerkännes rätt
till ersättning av statsmedel vid svårare skador.
Frågan, vilka yrkesutbildningselever som bör inordnas under yrkes
skadeförsäkringen, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen
avgöras med hänsyn till den risk för olycksfall som föreligger för eleverna.
Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkes
utbildning borde i enlighet härmed ej omfattas av lagen. Det fullständiga
svaret på frågan var gränsen skulle dragas bleve beroende på huruvida
man ville behålla det nuvarande systemet med en förteckning över sko
lorna eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet.
Kungl. Maj ris proposition nr 60.
Skälen för och emot förteckningssystemet utvecklas av kommittén på följande sätt.
För systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkes- utbildningsanstalterna finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva utbildningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke föreligger annan olycksfallsrisk än folk i allmänhet ulsättes för, bör färdolycksfallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns, som grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen. En exklusiv uppräkning av vissa grenar av yrkesutbildning leder icke till rättvisa med hänsyn till olycksfallsriskens storlek. Då beslutet innebär ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på Kungl. Maj:t att med dela beslutet.
Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa invändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan. Frågan om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sist nämnda nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att riksförsäk- ringsanstalten bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersätt ning till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i för teckningen. — Yrkesutbildningsanstalter, där olycksfallsrisken är betyd ligt större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför försäkringen och slippa ifrån försäkringsavgiften, endast därför att fram ställning ej göres. Prövningen av om försäkringen gäller viss skola (skadad elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom eu förteck ning som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksam het. Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning av Kungl. Maj :t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet, som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.
Efter övervägande av de skäl, som anförts för olika lösningar, har kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möj liga besked rörande försäkringstillhörigheten samtidigt som lagbestäm melsernas tolkning i det särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter, som i övrigt har att tillämpa lagen. En framkomlig väg härvidlag vore att nära knyta an till arbetarskyddslagstiftningen. Vid de anstalter och avdelningar, där arbetarskyddslagen gällde — härom hänvisas till kun görelsen den 10 juni 1949 (nr 351) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa anstalter för yrkesutbildning — förelåge nämligen sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det vore rimligt att eleverna där skulle vara försäkrade; och elev, som vore försäkrad under
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
47
Kungl. Mnj:ts proposition nr 60.
praktisk undervisning, borde liksom nu vara försäkrad även under teore tisk undervisning.
Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen koimne enligt kommitténs mening de allra flesta av dem, som borde omfattas av lagen, in under den samma. Med hänsyn till att luckor kunde finnas i arbetarskyddsförteck- ningen erfordrades emellertid en kompletterande bestämmelse. Kommit tén föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens an stalter skall jämställas elever, som åtnjuter undervisning vid annan anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjuk vård eller husligt arbete eller att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den som förekommer vid de förut nämnda anstalterna.
Ln särskild karenstid om 14 dagar skall enligt förslaget gälla för sjuk penning till sådan yrkesutbildningselev, som inte utför arbete för annans räkning i avsevärd omfattning.
Såsom förut berörts har kommittén föreslagit, att vissa andra stu derande än yrkesutbildningselever genom en särskild för fattning tillerkännes rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador. I sin motivering till detta förslag framhåller kommittén bl. a., att gränsen mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra elever ingalunda vore skarp och invändningsfri, varken principiellt eller med hänsyn till sin praktiska utformning. Det vore därför rimligt att de som ställdes utanför försäkringen icke lämnades helt utan skydd.
Vad angår innehållet i den föreslagna författningen må här endast nämnas följande. Rätt till ersättning skulle tillkomma folkskolans barn och studerande, som inskrivits vid annan statlig eller statsunderstödd utbild- ningsanstalt. Endast skador, som inträffat under undervisningen eller under vissa därmed jämförliga förhållanden, t. ex. idrottsövningar, utflyk ter, studiebesök och skolresor — men i regel inte de vanliga färderna till och från skolan — skulle komma i fråga för ersättningsrätt. En absolut karenstid om 90 dagar skulle gälla för all annan ersättning än dödsfalls- ersättning. I allmänhet skulle ersättning utges blott vid invaliditet inne fattande nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel. I fråga om ersättningens storlek skulle yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser gälla med vissa avvikelser främst med avseende på den årliga arbetsför tjänstens beräkning. Ersättning skulle icke utgå om rätt till ersättning lörelåge enligt vissa andra författningar.
Kommitténs förslag i fråga om yrkesutbildningselever och andra stu derande är enhälligt utom såtillvida att en av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har ansett sig icke kunna biträda förslaget att låta yrkes skadeförsäkringslagen omfatta yrkesutbildningselever utan i stället för ordat en särskild mera allmän elevförsäkring.
Hithörande frågor behandlas å s. 120—145, 374—379 och 431 i yrkes- skadebetänkandet.
Kommittén föreslår slutligen att offentliga förtroendemän blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt kom mitténs mening vore det nämligen, när samhället utnyttjade sina med lemmar för sin räkning på sätt som skedde beträffande dessa förtroende män, inte mer än rätt och billigt, att samhället svarade för ersättning åt dem, när de skadades i samhällets ärenden.
Rörande denna fråga hänvisas i övrigt till yrkesskadebetänkandet s. 29, 47—48 och 86—91 samt 430.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.
Förslaget att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen för per soner, som av tillfällig anledning användes till ar bete av någon som eljest ej använder arbetare, till- styrkes allmänt. Endast kommerskollegium ifrågasätter, huruvida en så dan utvidgning av försäkringstillhörigheten vore lämplig. Ju längre man flyttade ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större vore risken för att gränsdragningen för allmänheten syntes oförståelig för att ej säga orimlig. Denna synpunkt borde särskilt beaktas när det gällde frågan om en utvidgning av försäkringstillhörigheten till att omfatta tillfälligt arbete.
Frågan huruvida försäkringsskydd mot yrkesskada bör beredas m e d- lemmar av arbetsgivarens familj och offentliga för troendemän har kommit i ett annat läge genom samordningen mel lan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Anledning torde därför saknas att här närmare ingå på vad remissyttrandena härom innehåller.
Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om arbetstagare hos staten och kommunerna samt hos utländska beskick ning s m e d 1 e m m a r har inte mött gensaga i remissyttrandena.
Beträffande frågan om olycksfallsförsäkring för skolelever är meningarna delade.
Tre reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det inte berättigat med en sådan förmånsställning för vissa elever, som kommitténs förslag innebär. Enligt deras mening utgjorde frivillig försäkring (enskilt eller kollektivt) enligt yrkesskadeförsäkringslagen en lämpligare form för skydd åt samtliga stu derande.
Försäkringsrådets majoritet och stadsfullmäktige i Malmö förordar, att bestämmelserna om ersättning till yrkesutbildningselever och andra elever sammanföres i en gemensam författning. Försäkringsrådet åberopar att yrkesutbildningselever na i allt väsentligt vore mer jämförbara med de ele ver, som avses i den av kommittén föreslagna särskilda ersättningsförfatt- ningen, än med arbetstagarna. Ur risksynpunkt vore yrkesutbildnings- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
49
elevernas ställning i inånga tall ej annorlunda än andra elevers. Införan det i ÖL av yrkesutbildningseleverna innebure ett principiellt avsteg trån grundtankarna i lagen. Ersättningsbestämmelserna för arbetsta garna passade inte heller så väl för yrkesutbildningseleverna. I vad mån ersättningarna till yrkesutbildningseleverna borde utgå av statsmedel eller på grund av särskild försäkring borde närmare övervägas. Folkskoledirekiionen i Stockholm anser, att samhället i princip bör svara för en mer allmän elevförsäkring.
Förslaget att yrkesskadeförsäkringen skall omfatta yrkesutbild ning s e 1 e v e r tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden, hl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, 1946 års skolkommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelen jämte några yrkesinspektörer, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, folkskoledirektionen samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, folkskolsty relsen i Malmö, Landsorganisationen, Socialförsäkringsbolagens förening,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Av de nu uppräknade remissinstanserna godtager de flesta kommitténs förslag, att yrkesutbildningseleverna obligatoriskt skall omfattas av för säkringen, endast när utbildningen är mera riskfylld. Folkskoledirektionen samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, Svenska stadsförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser däremot, att alla yrkeselever bör vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade.
Av dem som tillstyrker förslaget att yrkesskadeförsäkringslagen skall gälla endast om yrkesutbildningen är mera riskfylld har de allra flesta godtagit kommitténs förslag om en automatiskt verkande tillhörighets- regel. Även det nuvarande förteckningssystemet har emellertid föresprå kare. Sålunda ger pensionsstyrelsen uttryck för tvivel på att den föreslagna metoden för bestämmandet av försäkringstillhörigheten kommer att visa sig ändamålsenlig. Social försäkringsbolagens förening anser, att pröv ningen huruvida det föreligger en så stor skaderisk, som avses i bestäm melsen, måste bli ganska svår. Föreningen påpekar vidare, att vid de i ar- betarskyddsförteckningen upptagna anstalterna även finnes avdelningar, där det meddelas enbart teoretisk utbildning utan särskild olycksfallsrisk. Under framhållande framför allt av den stora svårigheten att i det enskilda fallet avgöra om en yrkesutbildningsanstalt omfattas av den av kommit tén föreslagna bestämmelsen ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet, om den föreslagna ordningen hade så avsevärda fördelar, att det nuvarande förteckningssystemet borde frångås. Riksförsäkringsanstalten avstyrker bestämt att detta system frångås. Till stöd för sin uppfattning anför anstalten bl. a. följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
51
Genom en förteckning som den nuvarande undgå försäkringsinrättning- arna icke att pröva, om försäkringen gäller vid viss anstalt, enär för teckningen icke namngiver alla anstalter, som kunna komma i fråga, utan har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som ej utesluta tveksam het. Sistnämnda olägenhet, som särskilt anstalten har känning av, har med åren gjort sig allt starkare gällande. Undervisningen vid yrkesundervis- ningsanstalterna har nämligen mer och mer differentierats och kommit att avse allt flera yrkesområden. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till att proportionerna mellan den praktiska och teoretiska utbildning, som ingår i undervisningen, i hög grad skifta, har det ofta bli vit tämligen komplicerat att lösa spörsmålet, huruvida sådan yrkesutbild- ningsanstalt skall kunna anses föreligga, som avses i försäkringsförteck- ningen. Det gäller sålunda bl. a. att avgöra, huruvida utbildningen kan anses hänförlig till sådant yrkesområde, varå försäkringen är tillämplig och, därest teoretisk utbildning ingår i undervisningen, vilka fordringar, som skola uppställas på den praktiska utbildningens omfattning, för att för säkringen skall kunna anses gälla. I ett stort antal fall kräves därför om fattande utredningar och granskning av införskaffade undervisningsplaner. Då här ifrågavarande anstalter stå under tillsyn av offentlig myndighet, kunna de nyssnämnda svårigheter, som möta vid tillämpningen, emellertid hjälpligt bemästras tack vare den ledning för försäkringstillhörighetens bedömning, som kan erhållas genom myndighetens hörande i saken.
De ovanberörda vanskligheter, som redan enligt gällande system sålunda möta vid bedömandet, huruvida viss yrkesutbildningsanstalt faller under elevförsäkringen, skulle vid bifall till kommittéförslaget öka i avsevärd grad. Bifölles förslaget komme nämligen ett mycket stort antal i huvudsak enskilda yrkesutbildningsanstalter, vilka för närvarande falla utom för säkringen, att kunna inordnas under densamma. Sistnämnda anstalter stå i allmänhet icke under myndighets tillsyn, och det skulle därför i bety dande omfattning bli ogörligt att erhålla tillförlitliga uppgifter angående sådana omständigheter, som enligt vad förut sagts äro avgörande för för säkringstillhörighetens bedömande. Då undervisningsplan i regel ej heller finnes, saknas jämväl den ledning härför, som förefintligheten av en dylik plan eljest giver. Försäkringsinrättningarna skulle därför säkerli gen i många fall tvingas att fatta viktiga och vittgående beslut om försäk- ringstillhörigheten på mycket lösliga grunder. Det skulle icke bli möjligt att i förevarande hänseende ens tillnärmelsevis upprätthålla någon enhet lig lagtillämpning de olika försäkringsinrättningarna emellan.
I de fall, då enligt förslaget försäkringstillhörigheten skulle göras bero ende av huruvida skaderisken motsvarar den, som förekommer vid de an stalter, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, eller vid de anstalter, vilka meddela praktisk utbildning inom vissa yrkesområden, skulle för säkringsinrättningarna ha att dels bedöma den lägsta grad av skaderisk, som kunde anses föreligga vid dessa anstalter, dels ock med denna risk jämföra den i det aktuella fallet förefintliga risken. Det torde vara uppen bart, att en dylik bedömning, i den mån den över huvud taget läte sig göra, måste leda till slumpartade resultat och därför lätt medföra orätt visa.
Ett bifall till kommittéförslaget skulle vid bedömningen av försäkrings tillhörigheten emellertid medföra olägenheter även i andra avseenden än ovan angivits. Sålunda bleve det erforderligt att avgöra, huruvida i det en
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
52
skilda fallet en »anstalt» i lagens mening kunde anses föreligga. Nämnda
begrepp är icke i sig självt givet. Med »anstalt» har nämligen enligt praxis
ansetts icke endast inrättning med fast organisation och av permanent ka
raktär, utan har i nämnda uttryck inlagts en mera vidsträckt betydelse.
Såsom »anstalt» har således ansetts utbildningskurs av kortvarig eller till
fällig natur. Det torde icke vara möjligt att generellt angiva, vilka ford
ringar som böra ställas på en kurs, för att densamma skall kunna anses
såsom »anstalt». Att låta varje kurs av tillfällig och privat natur betraktas
såsom »anstalt» synes dock -— såsom även framgår av kommitténs utta
landen -—- icke böra komma i fråga. Tveksamma gränsfall måste givetvis
ofta uppkomma. Svårigheter skulle vidare i åtskilliga fall komma att upp
stå, då det gällde att avgöra, huruvida fråga vore om yrkesutbildning i
egentlig bemärkelse. Såsom kommittén framhåller, finnas nämligen redan
med nu förefintliga skol- och kurstyper talrika fall, där tveksamhet kan
föreligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning.
Även sett från försäkringsteknisk synpunkt skulle kommittéförslagets
genomlörande leda till otillfredsställande resultat. Det torde nämligen icke
bli möjligt att med någon som helst fullständighet få kännedom om alla de
yrkesutbildningsanstalter, vilka vore försäkringspliktiga. Särskilt bleve
detta förhållandet beträffande de enskilda anstalter, vilka icke stå under
tillsyn av offentlig myndighet. Försäkringsavgifter skulle sålunda icke
komma att påföras åtskilliga anstalter, ehuru försäkringsplikt rätteligen
ålåge dem.
Förslaget om ersättning av statsmedel till de elever
vid statliga och statsunderstödda sko lo r, vilka inte skulle
omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, avstyrkes även av andra remiss
organ än dem som enligt vad förut nämnts förordar en lösning för alla stu
derande genom frivillig försäkring. Mot ett genomförande av förslaget ut
talar sig sålunda även statskontoret, riksförsäkringsanstalten, länsstyrel
serna i Södermanlands och Norrbottens län, folkskoledirektionen i Stock
holm och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Som skäl för avstyrkan
det anföres, att skyddet enligt förslaget vore för begränsat och att behovet
av itrågavarande ersättningsrätt vore ringa med hänsyn till den redan exi
sterande skolbarnsförsäkringen i privata försäkringsinrättningar, sjukför
säkringen, folkpensioneringen ävensom till möjligheterna till yrkesutbild
ning genom det allmännas försorg. Riksförsäkringsanstalten föreslår, att till
Kungl. Maj:ts förfogande ställes ett anslag för beredande av hjälp i de fall,
där särskilda omständigheter finnes böra föranleda till att understöd utges
av statsmedel.
Majoriteten av dem, som yttrat sig över förslaget till författningsenlig
ersättningsrätt för vissa studerande, tillstyrker emellertid i princip för
slaget. Hit hör bland andra skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbild
ning, 1046 års skolkommission, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska sjukkasseförbundet.
I flera yttranden behandlas en särskild grupp, som kan anses intaga en
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
53
mellanställning mellan arbetstagare, yrkesutbildningselever i egentlig me
ning och allmänbildningsstuderande, nämligen eleverna i yrkes-
bestämda fortsättningsskolor eller i den nya en hetssko
lans praktiska yrkesorientering och förberedande
yrkesutbildning. Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vissa
av dessa elever komma att omfattas av yrkesskadeförsäkringen, medan de
övriga skulle få rätt till ersättning av statsmedel enligt den särskilda förord
ningen härom.
Enligt vad arbetarskijddsstijrelsen framhåller, bör sådana elever i folksko
lans högsta klasser och fortsättningsskola, som i och för yrkesorientering
deltager i arbetet på olika arbetsplatser, genom en särskild lagbestämmelse
jämställas med lärlingar. Folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter,
om inte eleverna vid den nya praktiska linjen av den nioåriga enhetssko-
lan bör inordnas i den allmänna försäkringen som arbetstagare. Såsom ett
led i utbildningen praktiserade nämligen dessa elever vissa tider med eller
utan vederlag på olika arbetsplatser.
Skogsyrkesinspektörernci föreslår, att eleverna i de skogsbetonade fort-
sättningsskolorna hänföres till de yrkesutbildningselever, som obligatoriskt
omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Skogsyrkesinspektören i norra
distriktet motiverar sitt förslag med att utbildningen i dessa skolor till
övervägande del vore praktisk. Skolorna dreves i allmänhet med stöd av
domänverket eller något större skogsbolag, å vilkas mark arbetet till stor
del bedreves. Vid verktygsvård, övningar i arbetsteknik samt förläggnings-
arbete vore det dock inte fråga om arbete för annans räkning.
Arbetsmarknadsstgrelsen och 1946 års skolkommission föreslår, att de
folkskolebarn, som fullgör praktik i anslutning till yrkesorientering eller
yrkesutbildning anordnad av skolan, skyddas på ett mera tillfredsställande
sätt än socialvårdskommittén föreslagit och att detta skall ske inom ramen
för den särskilda förordningen om ersättning av statsmedel. Skolkommis-
sionen anför följande.
De skolelever, som får praktisk yrkesorientering i näringslivet, är i stort
sett utsatta för samma risker som arbetsplatsens anställda och lärlingar.
Även vid färd till och från arbetsplatsen utsätts skoleleverna för samma
risker som de anställda. Det förefaller under sådana förhållanden rimligt,
att ungdomar, som under skolans ledning får praktisk yrkesorientering
utanför den allmänbildande skolan, beredes ungefär samma försäkrings
skydd som de anställda. Den praktiska yrkesorienteringen kan även tän
kas ske i en yrkesskola, varvid ungdomarna dock inte kan betraktas som
elever vid yrkesskolan. Också dessa ungdomar bör beredas ett mera full
ständigt försäkringsskydd. I enhetsskolans nionde klass kommer ett stort
antal ungdomar att som ett led i fullgörandet av skolplikten få en prak
tisk yrkesutbildning. Denna utbildning kommer i vissa fall att förläggas
till yrkesskolor, i vilket fall ungdomarna är försäkrade enligt yrkesskade
försäkringslagen. I det stora flertalet fall måste den praktiska utbildningen
emellertid ske hos enskilda företagare. Enligt socialvårdskommitténs för
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
slag skulle arbetsgivaren i dessa fall vara skyldig att svara för försäkringen. Skolkommissionen vill på denna punkt anknyta till skolutskottets utta lande, att det allmänna bör svara för olycksfallsriskerna i fråga om en- hetsskoleelever, som får praktisk yrkesutbildning lios företagare (Särsk. utsk. uti. nr 1/1950, s. 128). Skolkommissionen vill inte bara understryka, att skolan bör ansvara för ungdomarna, så länge de är elever i skolan, utan också framhålla, att skolan har ett direkt intresse av att — oberoende av konjunkturerna — kunna placera sina elever hos enskilda företagare för att ge dem praktisk yrkesutbildning. Likaså bör skolan ha möjlighet att framställa önskemål i fråga om arten och utbildningsvärdet av det arbete ungdomarna kan få utföra. Under sådana förhållanden anser kom missionen, att arbetsgivaren bör fritas från ansvar för ungdomarnas olycksfallsförsäkring.
Under hänvisning till det anförda föreslår skolkommissionen, att till förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt göres ett tillägg av i huvudsak följande innehåll. Skolpliktiga ungdomar skall vara berättigade till ersättning av statsmedel enligt den föreslagna förordningen vid skador som inträffar i anslutning till praktisk yrkesorientering och praktiskt yr kesarbete, som ingår i fullgörandet av skolplikten, vare sig detta arbete sker i skolan eller hos enskild företagare eller på annan arbetsplats utan för skolan. Vid skador, som inträffar i anslutning till praktik eller arbete av nyssnämnda slag, skall skoleleverna i ersättningshänseende vara jäm ställda med yrkesskoleelever, som skyddas enligt yrkesskadeförsäkrings lagen. Sålunda skall de vara berättigade till ersättning för läkar- och sjuk vård, läkemedel, proteser etc. enligt samma grunder som yrkesskoleele- verna. Försäkringsskyddet bör gälla även vid färd till och från den plats, dar praktiken fullgörs, vare sig denna är belägen i eller i anslutning till skolan eller annorstädes. Någon karenstid för försäkringsskyddets ikraft trädande bör inte gälla. Sjukpenning bör utgå efter samma karenstid som för yrkesskoleeleverna och enligt de grunder, som föreslås i förordningen om ersättning i vissa fall för skador ådragna under skolgång. Livräntan bör utgå på det sätt och efter de grunder kommittén föreslår i förordningen.
Slutligen må nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen tagit upp frågan om försäkringsskydd åt personer, som arbetstränas vid träningsverk städer, upprättade av landsting, kommuner eller enskilda. Dessa verk städer syftade till att genom beredande av lämpliga manuella arbetsupp gifter åt konvalescenter och likställda träna upp dessas arbetsförmåga och yrkesfärdighet. Dylik verksamhet borde enligt styrelsens uppfattning i försäkringshänseende vara att jämställa med utbildning vid yrkesutbild- ningsanstalt och omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen.
Socialförsäkringsutredningens förslag.
Med utgångspunkt från att yrkesskadeförsäkringen samordnas med en effektiv sjukförsäkring har socialförsäkringsutredningen omprövat, vilka personkategorier som hör omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäk ringen. Härvid har utredningen föreslagit som huvudregel, att alla arbets tagare i civilrättslig bemärkelse skall vara försäkrade mot yrkesskada.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Utredningens förslag skiljer sig emellertid inte endast i detta avseende från vad söm förordats av socialvårdskommittén. Som en konsekvens av sam ordningen har även vissa undantag från huvudregeln ansetts böra få ett annat innehåll än kommittén tänkt sig.
I fråga om medlemmar av arbetsgivarens familj påpekar utredningen, att vissa praktiska olägenheter skulle uppkomma, om den av socialvårdskommittén föreslagna undantagsbestämmelsen för denna kate gori bibehölles inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen men in komst av tjänst hos familjemedlem behandlades på samma sätt som in komst av annan tjänst vid tillämpning av sjukförsäkringslagens bestäm melser. Sålunda förelåge risk för missförstånd i fråga om försäkringarnas omfattning och behov av specialregler rörande arbetsgivarbidraget till sjuk försäkringen. För en inskränkning av sjukpenningförsäkringen inom sjuk försäkringen på grund av ett visst anförvantskap i förhållande till arbets givaren syntes i allmänhet inga bärande skäl kunna anföras. Utredningen ansåge det — främst av rättviseskäl — synnerligen angeläget, att obliga toriskt olycksfallsförsäkringsskydd bereddes även de arbetstagare, som vore familjemedlemmar till arbetsgivaren.
Å andra sidan framhåller utredningen, att skälen för att bibehålla en undantagsbestämmelse för familjemedlemmar inte kunde förbises. Om den av utredningen föreslagna sjukpenningförsäkringen genomfördes, syntes de praktiska svårigheter, som ett strykande av undantagsbestämmelsen skulle medföra, kunna väsentligen minskas. Genom samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bleve det t. ex. i de flesta fall bety delselöst, om en skada inträffat i arbete för anförvantens räkning eller ej. Det kunde visserligen sägas att genom den obligatoriska sjukförsäk ringen även arbetsgivarens familjemedlemmar finge ett effektivt skydd vid de flesta skador. Men även vid de svåra skadorna, invaliditets- och dödsfallen, vore ett effektivt försäkringsskydd angeläget.
Utredningen föreslår, att upphävandet av undantaget anknytes till till hörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring. Här igenom anser sig utredningen ha funnit en utväg att i väsentlig mån minska de praktiska svårigheterna. Försäkringen komme att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utfördes av en familje medlem (annan än make). Genom nämnda anknytning torde man vinna erforderlig sovring. Man utmönstrade försörjningsfallen genom sjukpen ningförsäkringens ålders- och inkomstgränser. En viss prövning i förväg av vederbörandes arbetsinkomstförhållanden hade sjukkassan med hän syn till sjukförsäkringen i regel verkställt, innan yrkesskadan inträffade. Inte minst värdefullt bleve det att försäkringssystemet finge lokala organ. Härigenom minskades risken för att olycksfallsförsäkringsinrättningarna, framför allt riksförsäkringsanstalten, endast då en skada inträffade finge kännedom om arbetsrelationer familjemedlemmar emellan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
55
Enligt socialförsäkringsutredningen bör frågan om ersättning till yrkes- utbildningselever lösas på annat sätt än genom anslutning till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Utredningen yttrar härom och om skydd åt andra studerande följande.
Införandet under ÖL av yrkesutbildningselever innebar ett principiellt avsteg från den grundtanken bakom lagen, att denna var avsedd för per soner, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning. Lagens ersättningsregler passar inte så väl för dessa elever, i våld fall inte för dem som inte genom olycksfallet förlorar någon arbetsinkomst. Varken genom förteckningssystemet eller en automatisk tillhörighetsregel synes det möjligt att åstadkomma en fullt rationell och sakligt motiverad gräns dragning mellan olika elever. Frågan om elevernas olycksfallsförsäkring har kommit i ett helt nytt läge genom utredningens förslag om allmän sjukförsäkring, som även inkluderar en frivillig sjukpenningförsäkring för s*ud.?raPde‘ ar angeläget, att frågan om elevernas olycksfalls försäkring löses så, att de får ett effektivt skydd vid svårare skador. I viss ™ån kan detta ske med hjälp av den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Genom den avtalsfrihet i viss utsträckning, som föreslås för denna försäkring, kan man på ett mera praktiskt sätt än inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen lösa t. ex. problemet om det ersättningsunderlag som är motiverat för "den ena eller andra elevgruppen. Det må framhållas, att redan det nuvarande förteck- ningssystemet har ett drag av frivillig försäkring på det sättet, att ett önskemål från en skola ofta ligger bakom upptagandet av den i förteck ningen. Då det gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor, sy nes det dock lämpligast att lösa problemet, inte genom en försäkring, utan genom att man i en författning fastslår en rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador efter modell av den av socialvårdskommittén föreslagna .särskilda förordningen.
Utredningen anser det inte ingå i dess uppdrag att utarbeta förslag i detta ämne men betonar — särskilt med hänsyn till eleverna vid de skolor som nu omfattas av förteckningen — angelägenheten av att erforderligt skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.
Enligt socialförsäkringsutredningens förslag bör den av socialvårdskom mittén föreslagna bestämmelsen om de offentliga förtroende männen inte inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen. Att inbegripa denna kategori under försäkringen innebure nämligen ett avsteg från grundläg gande principer för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Även bort sett från den rent principiella synpunkten syntes det mindre motiverat att låta försäkringen omfatta de offentliga förtroendemännen generellt än vissa grupper uppdragstagare.
Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.
Utredningens förslag beträffande familjemedlemmar till ar betsgivaren lämnas praktiskt taget helt utan erinran i remissyttran dena. Landsorganisationen och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker
Kungl. Maj:Is proposition nr 60.
57
sin tillfredsställelse över förslaget. Landsorganisationen finner att den för utsättning för försäkringsskyddet, som uppställes i och med villkoret om tillhörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring, ger en riktig och rimlig avgränsning av personkretsen. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att ett inordnande under den obligatoriska yrkesskadeför säkringen av vissa nu undantagna medlemmar av arbetsgivares familj kommer att medföra praktiska svårigheter. Då emellertid genom samord ningen antalet fall, som bleve föremål för prövning inom yrkesskadeför säkringen, starkt begränsades, ville anstalten inte motsätta sig, att det nu varande undantaget upphävdes i föreslagen omfattning.
Utredningens förslag att yrkesutbildningselever vid sko- 1 o r inte skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller inte föranlett någon erinran i flertalet remissyttranden.
I några fall har dock förslaget avstyrkts. Medicinalstyrelsen anför så lunda, att arbetet i en med verkstad förenad yrkesskola inte i väsent liga hänseenden skiljer sig från verkstadsarbete i övrigt. Om en elev här råkade ut för ett olycksfall, syntes det lika naturligt att han efter sam- ordningstidens slut omhändertoges av yrkesskadeförsäkringen, som att övriga verkstadsarbetare hade denna förmån. Yrkesskadeförsäkringen borde omfatta samtliga de elever, för vilka arbetarskyddslagen vore gällande. Mot svarande gällde även andra elever, bland andra dem som erhölle utbildning inom sjukvården. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att utredningen inte framfört tillräckligt bärande skäl för att från yrkesskadeförsäkringen utesluta yrkesutbildningseleverna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning framför som ett alternativ, att den obli gatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen göres tillämpliga å eleverna vid de yrkesundervisningsanstalter, varom här är fråga. Skälen för att dessa elever i olycksfallsförsäkringsavseende jäm ställts med lärlingar ute på öppna arbetsmarknaden gällde alltjämt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som anser det beklagligt om yrkesutbild ningseleverna inte inrymdes under den obligatoriska yrkesskadeförsäk ringen, instämmer liksom en del andra remissinstanser, bland dem över styrelsen för yrkesutbildning, Landsorganisationen och Folkpartiets kvinno förbund, i utredningens betonande av angelägenheten av att erforderligt skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.
Arbetarskyddsstyrelsen anser, att det efter den obligatoriska sjukförsäk ringens genomförande knappast kan åberopas några skäl för inordnande under yrkesskadeförsäkringen av elever vid anstalter för yrkesutbildning eller liknande.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör den av socialvårdskommittén före slagna ersättningsförordningen gälla även olycksfall under färd till och från arbetsplatsen för elever, vilka fullgör praktik i anslutning till yrkes orientering och yrkesutbildning, som anordnas av skola. Stadsfullmäktige i
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Malmö anser, att även elever i exempelvis icke statsunderstött kommu nalt gymnasium bör omfattas av nämnda förordning.
Utredningens förslag att i yrkesskadeförsäkringslagen inte medtaga de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna om offentliga förtroendemän har vid remissbehandlingen allmänt godtagits.
Departementschefen.
Såsom jag redan tidigare framhållit har statsmakterna i samband med beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande som huvudregel fastställt, att den nya yrkesskadeförsäkringen skall avse dem som är an ställda i annans tjänst, d. v. s. är arbetstagare, samt att de regler, vilka gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid till- lämpningen av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Jag saknar därför anledning att nu uppe hålla mig vid detta spörsmål utan övergår direkt till att behandla frågan om eventuella undantag från huvudregeln.
Den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar inte den som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare. Med hänsyn till att undantagsbestämmelsen i detta hänseende visat sig sakna praktisk bety delse biträder jag förslaget att bestämmelsen slopas.
Konungen har f. n. rätt att från olycksfallsförsäkringen undantaga så dana arbetstagare bos staten och kommunerna, som på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen mot svarar försäkringsförmånerna. Någon ändring i vad som gäller i detta hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller påkallad. Likaså bör man enligt min mening bibehålla den nuvarande rätten för Konungen att med dela de från lagen avvikande föreskrifter, som kan böra gälla i anledning av att arbetstagare — t. ex. folkskollärare — på grund av sin anställning är, ehuru icke statsanställda, tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga på grund av yrkesskada eller andra mot lagens ersättningar svarande förmåner, som bo] t eller delvis bekostas av staten.
Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska b e- s k i c k n i n g s in e d 1 e in m a r eller hos andra, som åtnjuter exterritoria- litet, undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrä vas den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken ar betsgivaren är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårds kommittén föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undan tagen. Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.
I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frå gan, huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlan det utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Där
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
59
emot innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att under förutsätt ning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). För- handlingar har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands, dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträf fande arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak mot svarande regler. Fall kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas till frivillig försäkring av arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt internationella rättsprinciper ej gäller. Härtill återkommer jag i ett följande avsnitt.
Från det skydd, som den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäk ringen erbjuder arbetstagarna i gemen, är vissa arbetstagare undantagna i sin egenskap av familj em edlem ma r till arbetsgivaren. Denna personkrets utgöres av arbetsgivarens make (maka) och hemmavarande barn och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar. Att arbetsgiva rens make inte skall omfattas av en försäkring av den natur, varom här är fråga, har ansetts tämligen självklart. Däremot har vid olika tillfällen rests krav på att övriga av ifrågavarande familjemedlemmar, framför allt barn till arbetsgivaren, skall beredas ett mera tillfredsställande olycksfalls- skydd än de f. n. har.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Socialförsäkringsutredningen har framlagt ett förslag i detta hänseende, som vid remissbehandlingen vunnit allmänt gillande. Förslaget innebär, att det nuvarande undantagsstadgandet visserligen skall överföras till den nya yrkesskadeförsäkringslagen, men med den betydelsefulla inskränk ningen att det —• såvitt rör andra familjemedlemmar än arbetsgivarens make —- ej skall tillämpas, om arbetstagaren är obligatoriskt sjukpenning- försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Detta betyder t. ex. att hemmabarn, som arbetar för sina föräldrars räkning, blir obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade när de fyllt 16 år, under förutsättning att deras års inkomst av förvärvsarbete uppgår till 1 200 kr. Genom en sådan anknyt ning till den allmänna sjukförsäkringen synes man vinna en rimlig av- gränsning av den ifrågavarande personkretsen. Yrkesskadeförsäkringen kommer att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utföres av familjemedlem (annan än arbetsgivarens make). Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.
Den nuvarande undantagsbestämmelsen i detta hänseende leder stun dom till vissa divergenser, som knappast kan anses motiverade. Så om fattas t. ex. svärson av olycksfallsförsäkringen, medan svärfader kan vara undantagen; vidare är son undantagen, under det att styvson kan vara försäkrad. I syfte att undanröja dylika konsekvenser har föreslagits, att den genom anförvantskapet bestämda undantagna personkretsen skall generellt avse — förutom arbetsgivarens make — arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make, samt att därvid adoptionsförhållande skall vara likställt med släktskap. En dylik bestämning av den hithörande personkretsen föranleder ej erinran från min sida.
Av vad anförts framgår att den nuvarande undantagsbestämmelsen är tillämplig endast om arbetstagaren är »hemmavarande» i förhållande till arbetsgivaren. Socialvårdskommittén har föreslagit, att uttrycket »hemma varande» skall utbytas mot »varaktigt lever i hushållsgemenskap med». Härigenom skulle man ge ett klarare uttryck för den bristande självstän dighet i ekonomiskt avseende, som toge sig uttryck i gemensamt kosthåll och gemensam bostad. Genom kravet på varaktighet skulle undantags bestämmelsens tillämplighet begränsas i förhållande till vad nu gällde. Ej heller i denna del har jag något att erinra mot ett bifall till ändrings förslaget.
Det har ansetts att skälen för undantagande av familjemedlemmar väsent ligen försvagas, om arbetet utföres — förutom för den närskyldes — även för en utomståendes räkning. Nu gällande undantagsbestämmelse avser också endast det fall att arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dock att därvid äkta makar anses som endast en arbetsgivare. Socialvårds kommittén har föreslagit, att även två eller flera barn i motsvarande situa tion skall betraktas som en arbetsgivare. Enligt socialförsäkringsutred-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
61
ningens förslag skall detsamma gälla om två eller flera adoptivbarn. För egen del anser jag detsamma i likformighetens intresse böra gälla om två eller flera av samtliga de anhöriga, som ingår i den undantagna person kretsen. Så snart emellertid någon person utöver denna personkrets är medarbetsgivare, bör undantaget inte tillämpas.
När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbild- ningselevernas inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag erinra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom näringslivet eller annorstädes. Dessa torde nämligen, även om de ej åt njuter lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför så som sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigheten att bli om fattade av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom »skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmän heten — men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för den av honom bedrivna verksamheten.
De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning om fattade av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna, att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för an nans räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver an stalten. Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj :t utfär dat en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.
För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkrings skydd, har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommu nerna i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av folkskolans barn.
Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeför säkringen och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialför- säkringsutredningen å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkrings lagen utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda sko lor anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt till ersättning av statsmedel.
Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har fram förts skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa ifrågavarande problem.
För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplette ring av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkrings lagen. Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens för slag skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda sko lorna och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid sko lor som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för yrkesutbildning ej koinine att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är för enad med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande för- teckningssystemet till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkrings- anstalten anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör bibehållas.
Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling sy nes det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträck ning som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäk ringen gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
63
göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat samman hang upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elev försäkringen i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda arbetstränande verksamheten.
I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäk ringslagen tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så för ordnar, den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare en ligt lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars försorg undervisningen eljest anordnas.
Vad beträffar frågan om försäkringsskydd för de studerande, som ej blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, anser jag, att statsmakterna i vart fall f. n. ej har anledning att ingripa på annat sätt än att möjlighet införes att enskilt eller kollektivt komplettera den obliga toriska sjukförsäkringen jämte den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande med en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Vad slutligen angår frågan om utvidgning av tillhörigheten till den obli gatoriska yrkesskadeförsäkringen att avse även offentliga förtro endemän ansluter jag mig till socialförsäkringsutredningens uppfatt ning, att det inte är motiverat att införa någon specialregel i detta hän seende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Försäkringsskyddets omfattning.
Gällande bestämmelser.
Det försäkringsskydd, som ÖL lämnar, avsåg från början endast skador till följd av olycksfall i arbetet (1 § 1 st.). Innebörden av detta uttryck är ej närmare preciserad i lagen. Orsaken härtill är, att det inte ansetts möjligt att i en gemensam definition sammanfatta alla de händel ser, som borde anses som olycksfall i arbete. Av förarbetena till lagen framgår emellertid, att som en allmän fordran för att ett olycksfall skall berättiga till ersättning bör uppställas, att olycksfallet stått i inre orsaks sammanhang med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd.
64
En viss begränsning av begreppet olycksfall i arbete anses följa därav,
att den, som utför arbetet i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt
arbetsställe, enligt ett särskilt undantagsstadgande icke skall anses som
arbetare i lagens bemärkelse (2 § 2 st.) - Ehuru stadgandet är utformat som
ett undantag från försäkringstillhörigheten, innebärande att en viss grupp
av personer är undantagen från lagens skydd, anses det nämligen enligt
praxis innebära, att försäkringsskyddet i allmänhet inte gäller under
arbete överhuvudtaget i det egna hemmet (varmed här och i
det följande likställes arbete å annan, av arbetstagaren själv bestämd ar
betsplats). Praxis synes närmast kunna sammanfattas så, att försäkrings
skyddet inte gäller vid s. k. liemindustriellt och därmed jämförligt arbete
och i regel ej heller vid annat arbete i den mån det utföres i arbetstaga
rens hem.
En betydelsefull utvidgning av försäkringsskyddet kom till stånd år
1919, då olycksfall vid färd till eller från arbetet —- s. k. färdolycks
fall -— likställdes med olycksfall i arbete under förutsättning att färden
föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen
(1 § 4 st.).
Ursprungligen hänfördes till olycksfall endast plötsliga och oförutsedda
händelser, men i praxis eltergavs ganska snart kravet på plötslighet så
tillvida, att man under olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar
under loppet av ett arbetsskift; och år 1936 infördes i ÖL ett stadgande,
varigenom skadlig påverkan under längre tid i begränsad omfattning lik
ställdes med olycksfall. Nu föreskrives (1 § 2 st.), att såsom föranledd av
olycksfall skall anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom en
ligt YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar — var
med enligt praxis avses högst fem dagar — antingen på mekanisk väg av
arbetet, såsom skavsår och blåsor, eller av temperaturförhållandena under
arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av
visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpe
tersyra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår.
Denna grupp av skador kan anses intaga en mellanställning mellan olycks-
fallsskador och yrkessjukdomar.
Då ifrågavarande utvidgning av försäkringsskyddet genomfördes, fram
hölls (prop. 218/1936 s. 22), att kravet på orsakssammanhang mellan arbe
tet och skadan ej borde uppgivas och att den praxis — enligt vilken, om
i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel
ytterligare försämrats, ersättning förklarats skola utgå endast om någon
under arbetet inträffad händelse väsentligt bidragit till försämringen -—-
borde vinna tillämpning även å de genom utvidgningen omfattade fallen.
Uttrycket »skador förorsakade på mekanisk väg» borde innesluta alla ur
nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande skador. Beträffande
de genom nötning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna,
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
65
syntes det vanligen inte erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra, huru vida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke i och för sig syntes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skulle ha uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, torde man i regel kunna påvisa orsaks sammanhang mellan arbetet och en skada, som påstodes ha uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visades, att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden förelegat därvid.
Genom YL inordnades vissa yrkessjukdomar under försäkrings skyddet. Vid lagens tillkomst underströks, att endast sådana sjukdomar borde omfattas av försäkringen, vilka utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav ansåg man sig böra utesluta yrkessjukdomar, som i regel icke kunde tydligt urskiljas från andra åkommor, och vidare sjukdomar, som kunde uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av andra orsaker utan att uppkomstsättet i det särskilda fallet med tillräcklig grad av säkerhet läte sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs endast sådana yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del för orsakats genom inverkan av vissa i lagen uppräknade ämnen, viss strålning eller mjältbrandssmitta. Det förutsattes emellertid, att en utvidgning av lagens omfattning skulle komma till stånd efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna vidgades. Så har också skett, dock utan att systemet med en förteckning över de av försäkringen täckta sjukdomarna övergivits. Förteckningen, som kompletterats vid ett flertal tillfällen, upptager nu dels sjukdomar, som framkallas genom inverkan av ett stort antal uppräknade ämnen eller energiformer, t. ex. arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, röntgen strålar och radium (1 § 1 st.), och dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverk ningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner, t. ex. senknarr, skrivkramp, bullerdövhet och epidemiska sjukdomar hos bl. a. sjukvårdspersonal (1 § 2 st.). Bland de specificerade sjukdomarna i 2 st. återfinnes även några ämnessjukdomar, t. ex. dammlunga och hudkräfta.
I övrigt hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 147—159 och 179—190, där det även lämnas vissa statistiska uppgifter och redogörelse för utländsk lagstiftning.
Socialvårdskommitténs förslag.
Enligt socialvårdskommitténs förslag skall skada till följd av olycks fall i arbetet liksom hittills omfattas av försäkringen. Den av kom mittén utarbetade lagtexten innehåller lika litet som ÖL någon allmän definition av detta uttryck. Kommittén utgår från att de tolkningsgrun- 5—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
66
der, som använts vid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen, också
skall komma till användning beträffande den nya lagen. Emellertid före
slår kommittén vissa modifikationer i vad som nu gäller.
Enligt vad kommittén upplyser anses olycksfall i skogshär-
bärge eller annan dylik förläggning — t. ex. under ved
huggning för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller
häst — enligt praxis vanligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland
och Norge medgåves däremot i regel ersättning för dylika olycksfall. I den
svenska lagstiftningen hade på sin tid genom förordningen den 21 april
1943 (nr 183) ersättning av statsmedel medgivits åt personer, som jämlikt
tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. in.; ersättningsrätten hade
omfattat bl. a. olycksfall som inträffat när den tjänstepliktige för tjänste
pliktens fullgörande uppehållit sig i en till hans arbetsplats hörande för
läggning. Enligt kommitténs mening vore det helt rimligt, att skogsarbetare
in. fl. tillförsäkrades försäkringsskydd för olycksfall i förläggning. Kom
mittén föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken vid bedömande, huru
vida olycksfall i arbete föreligger, med olycksfall på arbetsområdet skall
likställas olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den för
säkrade har bostad i anledning av arbetsåtagandet. I sin specialmotivering
till det sålunda föreslagna stadgandet framhåller kommittén, att olycksfall
vid vistelse i förläggning icke under alla förhållanden bör betraktas som
olycksfall i arbete. Från försäkringen borde nämligen, lika väl som då det
vore fråga om olycksfall på arbetsstället, kunna undantagas olycksfall, som
på grund av särskilda förhållanden icke kunde anses stå i erforderligt
orsakssamband med arbetsförhållandena.
Frågan, huruvida försäkringen bör omfatta skador, som uppkommit
genom olycksfall under arbete i den försäkrades hem,
ägnas stor uppmärksamhet i kommitténs betänkande. I detta avseende
behandlar kommittén först frågan om försäkringsskydd för de egentliga
hemarbetarna, d. v. s. personer som åtager sig s. k. hemindustriellt och
därmed jämförligt arbete, och därefter spörsmålet om dylikt skydd för
övriga arbetstagare, då de för annans räkning utför arbete i det egna
hemmet.
Rörande förekomsten av hemindustriellt arbete och de former, i vilka
sådant arbete bedrives, anför kommittén bl. a.
Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien,
därnäst päls- och skinnvaruindustrien. Inom sko- och annan lädervaru-
fabrikation förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande
omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar
av metallindustrien, inom papp- och pappersindustrien samt träindustrien.
Här liksom i allmänhet användes uttrycket industriellt om hemarbete, även
då fråga egentligen är om hantverk.
Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med
jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
67
ning, soin giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse.
Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och barn arbeta gemensamt. Fn viss arbetsfördelning är stundom rådande, var vid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk för hemarbete än föräldrarnas.
Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställning, som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon före- tagarrisk, som skulle motivera, att han behandlades som företagare.
Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustrielit arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familje medlemmar samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande arbete, vara att anse som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna föreligga.
Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen.
Kommittén erinrar om att arbetarskyddslagen ej är tillämplig på det hemindustriella arbetet. Som skäl härför hade vid lagens tillkomst anförts bl. a., att det utmärkande för dylikt arbete vore att arbetsgivaren i regel inte hade vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren ordnade arbetet. Enligt kommittén kunde denna synpunkt anläggas även när det vore fråga om yrkesskadeförsäkringen. Vidare företedde ifråga varande persongrupp i viss mån likheter med de självständiga företagarna. Å andra sidan talade starka sociala skäl för att hemarbetarna inte ställdes helt utanför ett viktigt försäkringsskydd som bereddes andra.
Problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd kan emellertid enligt kommittén ej lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om försäkringsskyddet för den stora massan av övriga arbetare, då de utför någon — i regel mindre — del av arbetet åt arbetsgivaren i det egna hem met eller på annan plats som bestämmes av den anställde. Det kunde nämligen ej anses rimligt att bereda hemarbetaren ett skydd i arbetet med samma förmåner som övriga anställda, om man inte medgåve dessa samma skydd vid tillfälligt arbete i hemmet.
Kommittén fortsätter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
68
Man kan icke bortse från att allvai'liga svårigheter kunna uppstå, om
försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å därmed
jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens
räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste
bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än
arbetstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan
bli synnerligen svårt att få eu objektiv utredning om vad som egentligen
passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av arbets
givaren bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i
hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna
till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäk
ringsgivarna skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall.
Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbred
ningen av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om
svårigheter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjuk
domar och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jäm
ställas med egentliga olycksfallsskador, samt en väsentligt mycket större
arbetstagargrupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att
beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än be
träffande andra arbetstagare.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén funnit så allvarliga be
tänkligheter föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt
gälla vid skador i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt
finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone
i väsentlig utsträckning, utan att därvid behövde följa allvarligare praktiska
olägenheter. Efter att ha diskuterat olika metoder för lösning av detta
problem har kommittén stannat för att föreslå en begränsad ersättnings-
rätt. Begränsningen föreslås ske på det sätt, att för skador i hemmet får
gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga
skador utmönstras.
Härom anföres.
Vid de mera allvarliga, till antalet begränsade skadorna torde det bl. a.
av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de upp
stått. Sistnämnda skador torde i allmänhet föranleda omedelbart läkarbe
sök. Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna
om händelseförloppet torde därvid utgöra ett värdefullt material för avgö
randet av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är ju
även rimligare både socialt och administrativt att vid svårare skador lägga
ner mera tid och pengar på en noggrann utredning än när fråga är om er
sättning för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att
få skadan godkänd som ersättningsbar särskilt stort vid svårare skador,
varför riskerna för försök till missbruk just vid dem äro relativt mycket
större. Vidare kan en karenstidsbestämmelse medföra ett uppskjutande av
viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och
invaliditetstillståndet. — Behållningen av att man för hemarbetets del inför
en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersätt-
ningsrätt för de allvarligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats),
starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
69
Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäk- ringsinrättningen) kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något enstaka svårt olycksfall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat erhålla skulle visat, att »inre orsakssammanhang med arbetet» icke före legat), mer än väl uppväges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga kostnader för ett relativt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.
I anslutning till vad sålunda anförts förordar kommittén, att det nu varande allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i den nya lagen men att för sådant arbete fastställes en karenstid av 14 dagar, under vilken ingen ersättning från försäkringen utgår. Karenstidsbestämmelsen före slås dock icke skola gälla, när arbetsgivaren eller företrädare för honom utövar tillsyn över arbetet.
Kommittén framhåller, att kravet på inre samband med arbetet får större betydelse vid olycksfall i hemmet än då det är fråga om olycksfall på ar betsgivarens arbetsställe. I senare fallet hade man att räkna med en viss presumtion för orsakssamband med arbetet. Vid olycksfall i hemmet måste däremot krävas, att ett nära orsakssammanhang med arbetet läte sig på visas. Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall än när skadan inträffade under själva arbetet och direkt härflöte av detta. Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen utrustning kunna godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtagligen förelåge, såsom då uppkomna småfel avhjälptes i omedelbar anslutning till arbetets gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då vederbörande snavade över maskinen.
I särskilda yttranden har två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och Hagård) samt tre av de sakkunniga (hrr Hultman, Löfmarlc och Östrand) uttalat avvikande meningar i fråga om förslaget i denna del. Hithörande frågor behandlas å s. 95-—104, 149—151, 163—164, 412—413, 423, 430 och 435—436 i betänkandet.
Vad härefter angår färdolycksfallen uttalar kommittén med stöd av vissa statistiska uppgifter, som återfinnes å s. 160—161 i betänkan det, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal, ej blott absolut utan även i förhållande till de egentliga olycksfallen i ar bete, vilkas antal också stigit. Ersättningarna för färdolycksfallen utgjorde icke en så ringa belastning av försäkringen, som man från början syntes ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomme ofta tvek samma fall. Vissa skäl funnes således otvivelaktigt för att färdolycksfallen icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar stode emel lertid det förhållandet, att de risker, som vore förenade med nödvändiga färder till och från arbetsstället, hade klart orsakssammanhang med ar betet, och dessa risker hade genom trafikutvecklingen blivit större än de
Kungl. Maj:Is proposition nr 60.
70
varit, när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall vore
sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäkrings
skyddet knappast behövde diskuteras. Så vore förhållandet dels när färden
i följd av arbetsförhållandena företoges över obanad mark eller eljest vore
förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av arbets
givarens föranstaltande företoges med något särskilt, för allmänheten ej
avsett transportmedel och dels när olycksfallet föranleddes av att arbetaren
medförde redskap eller material för arbetet. I praxis hade dylika olycksfall
åtminstone i viss utsträckning accepterats som olycksfall i arbete redan
före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid före
kommande gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen
för utvidgningen.
Kommittén framhåller vidare, att försäkringen i över trettio år omfattat
olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet; kommittén kunde
för sin del icke finna, att förhållandena vore på sådant sätt ändrade att
detta försäkringsskydd kunde slopas utan att något likvärdigt skydd sattes
i dess ställe. En sådan återgång skulle ej lieller överensstämma med försla
gen i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående
ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga angåves näm
ligen alt skada på grund av arbetsanställning borde anses omfatta även
olycksfall under färd till eller från arbetet.
På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen även i fortsättningen bör omfatta färdolycksfallen.
En av kommitténs sakkunniga (hr Hultman) har reserverat sig på denna
punkt.
Emellertid förordar kommittén också vissa utvidgningar av rät
ten till ersättning vid färdolycksfall.
Härom anföres.
Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkomma
särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 § 4 st. ÖL krävdes i praxis
till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersätt
ning ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan
arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund
av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten
och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från ar
betsstället. Denna praxis har undan för undan uppmjukats beträffande
skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning. Men fortfarande
kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är ödemark eller plats, som med
hänsyn till förhållandena därstädes för arbetarens vidkommande är att
jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. d. (ej
enbart för att få vistas i hemmet över en helg); vid bedömandet av färdens
syfte har hänsyn ansetts böra tagas till färdens längd och vad som i orten
är brukligt i fråga om företagande av provianteringsresor. Det bär synts
kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa
begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet
för färdolycksfall skall för skogsarbetare och andra, som på grund av
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
71
arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbets orten, regelmässigt omfatta även olycksfall vid färderna mellan hemmet och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro fast bosatta på en ort men med anledning av erhållet arbete på annan ort taga tillfällig bostad där.
Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färd leden, torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik. Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikel sen, när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbets tagare på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under se nare år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att arbetaren giömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna åtskillnad. Kommittén anser för sin del att ersättningsrätt bör kunna med givas i bägge fallen.
När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mål- lidsstället som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen om fattade färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet talar däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.
Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funk tion. Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kom mittén har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa grän ser sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma precise rade tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan bety delse för försäkringsskyddet, synes icke böra ifrågakomma, utan hänsyn torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jämförelsevis långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos grannar. Med avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att — när uppehållet icke har samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfaller, om uppe hållet tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd. Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika avstånd från arbets
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
72
platsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas
samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersättningsrätt före-
ligger för den ene — den som har den längre hemvägen — men ej för den
andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande
frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få
överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de
lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del
endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersätt-
ningsrätten även när färdvägen är kort.
De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad
respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde
ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen.
Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en hus
reparation, företager eu färd före arbetets början för att forsla verktyg och
arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under
sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén håller före, att
dylika tärder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra om
fattas av försäkringen.
De utvidgningar, som kommittén sålunda föreslagit, bör enligt kommit
téns mening komma till uttryck i lagtexten, lämpligen sålunda att det nu
varande kravet på »omedelbart samband» med arbetsanställningen utbytes
mot »nära samband» med arbetsåtagandet. Med denna formulering torde
utrymme även erhållas för andra jämkningar, som kunde befinnas skäliga.
I fråga om den grupp av skador, som enligt vad förut anförts inta r
en mellanställning mellan olycksfallss kådor och
yrkessjukdomar, föreslår kommittén bestämmelser, som i huvud
sak motsvarar 1 § 2 st. ÖL men i vissa avseenden avviker därifrån. Angående
den närmare innebörden av dessa bestämmelser anför kommittén.
Beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna har det
icke ansetts nödvändigt att bibehålla kravet på att skadan skall ha uppkom
mit genom inverkan under högst några få dagar; de här avsedda skadorna
torde nämligen alltid uppkomma under en jämförelsevis kort tid. Med av
seende på skadorna av mekanisk inverkan samt ets- och frätskadorna före-
ligger den skillnaden i förhållande till 1 § 2 st. ÖL, att undantag icke gjorts
för de fall, där skadan kan hänföras under försäkringen såsom »yrkes
sjukdom». Denna ändring torde vara lämplig redan på grund därav, att
begreppet olycksfallsskada står som det primära vid definitionerna av de
ersättningsberättigande yrkesskadorna. Men därtill kommer, att det nu
varande undantaget för skadefall, som äro att hänföra till »yrkessjukdom»,
vid en strikt tolkning innebär eu icke motiverad begränsning av begreppet
olycksfallsskada inom försäkringen för olycksfall utom arbete (och fiskar
försäkringen). En senskideinflammation eller epikondylit genom några få
dagars mekanisk inverkan skulle med nuvarande bestämning av skadebe-
greppet strängt taget icke vara att räkna som olycksfallsskada, icke heller
en ets- eller frätskada, som uppkommit genom några dagars inverkan av
ett i 1 § YL upptaget ämne.
Med »högst några få dagar» har i praxis förståtts högst fem dagar. Fem-
dagarsgränsen synes icke behöva anses som helt oeftergivlig i de fali där
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
73
den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är.
En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har förordat ett bibehål lande av nuvarande praxis i sistnämnda hänseende.
Till den nu behandlade gruppen av skador har kommittén hänfört även inflammation i arbetsvalk, oavsett om inflammationen uppkommit genom inverkan under några få dagar eller ej. Rörande skälen härför yttrar kom mittén.
Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke så som skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan) samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara eu i valken uppkom men självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångsporten är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaralctär, torde i regel icke vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbets skada, bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infek tion i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycks- fallsskada. I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårig heter böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.
Vad härefter angår de egentliga y r k e s s j ukdomarna och då först frågan huruvida det nuvarande systemet med en förteckning över de ersättningsbe rätti gande ska dorna bör bibehållas, framhåller kommittén, att någon klar gräns ej längre finnes mellan OL:s och YL:s tillämpningsområden. De av försäk ringen täckta riskerna bildade en hel serie, i vilken de olika åkommorna blandade sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Ej sällan förekomme kombina tioner av olika påverkningar. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkes sjukdom ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteris tisk risk, och så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjuk domar av tämligen svårartad karaktär hade det för allmänheten varit nå gorlunda förståeligt, att ersättning inte kunde påräknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu vore situationen en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lind riga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig — tedde sig begränsningarna ganska godtyckliga.
Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som utgångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsslcadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kunde realise ras vore helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
74
måste göras beträffande rätten till ersättning för sjukdom, som ej för
orsakats av olycksfall, funne kommittén vara uppenbart. Det torde t. ex.
vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt före
kommande infektionssjukdomar även när smitta i arbetet kunde göras mer
eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete
eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunde tänkas ha haft bety
delse för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och
plattfotsbesvär även när dessa kunde sättas i samband med mycket stå
ende eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningarna vore tänk
bara: man kunde antingen, liksom hittills, räkna upp de ersättningsberätti-
gande sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också
ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade
sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar
lielt undantoges och att man beträffande de övriga stipulerade tämligen
stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet. Den se
nare metoden tedde sig från lagteknisk synpunkt mest tilltalande och
skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdoms
orsaken ej kunde utpekas men sjukdomens samband med arbetet dock
tedde sig oslridigt. Å andra sidan skulle försäkringens räckvidd bli be
tänkligt oklar. I många fall vore det mycket vanskligt att med någon säker
het bedöma, om en åkomma, som sattes i samband med vederbörandes
yrkesarbete, verkligen hade framkallats av eller väsentligt försämrats av
arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling hade möjligheterna till rättvisa
avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnostiseringen
och klarläggandet av det eventuella sambandet med arbetet måste allt
emellanåt erbjuda svårigheter, eftersom yrkesåkommorna ofta inte hade
några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserade
undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hittills begränsats
till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kunde i de
tlesta tallen -— ehuru långtifrån alltid -—- någorlunda klarläggas medicinskt
och tekniskt, hade det ej varit behövligt att uppställa några särskilda bevis-
ningsregler. Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett
allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav
skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten.
På grund av vad sålunda anförts anser sig kommittén ej kunna förorda
att förteckningssystemet frångås.
I fråga om de principer, som bör ligga till grund för
förteckningen, föreslår kommittén emellertid väsentliga ändringar
i förhållande till vad som nu gäller. Härom yttrar kommittén bl. a.
Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens
räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör
i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från att försäk
ringen framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göras
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
75
tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir av- gränsningen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckningens innehåll. På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsför- teckningen måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. Försäk- ringsorganens erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om ifrågakomna ändringar.
I enlighet härmed förordar kommittén, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträf fande sjukdomar, som härflyter från vissa i lagen angivna inflytelser, näm ligen inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteck ningen, eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta. Kommittén uttalar, att inom den så lunda angivna ramen ersättningsrätt kan medgivas för samtliga sjukdomar, som nu är att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och att tillräckligt utrymme torde finnas för de utvidgningar, som kan förutses bli erforder liga.
Enligt kommitténs mening bör den närmare utformningen av yrkes- sjukdomsförteckningen utredas av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddssty- relsen.
För en stor grupp yrkessjukdomar, nämligen hudsjukdomarna, föreslår kommittén emellertid särskilda bestämmelser. Enligt vad kom mittén uttalar leder den nuvarande lagstiftningen såvitt angår dessa sjuk domar oftare än i andra fall till resultat, som för allmänheten måste fram stå som godtyckliga. Som belägg härför åberopar kommittén vissa uttalan den — redovisade å s. 224—225 i betänkandet — av statens institut för folkhälsan. Kommittén erinrar vidare om att institutet erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda dessa frågor samt fortsätter.
Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än en ligt de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt, om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträck ning för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av nå got ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över s. k. farliga ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emel lertid funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjuk-
Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 60.
76
domar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även
för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare
utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, ätt
specialistundersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motive
rade. När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är
ett klarläggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlings
synpunkt.
Som ett provisorium i avvaktan på resultatet av institutets utredning
föreslår kommittén, att hudsjukdom, som ej omfattas av de av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och
ej heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara
ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara orsakad
av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits i de
nämnda föreskrifterna, men att en särskild karenstid av fyra veckor skall
tillämpas i dylika fall.
En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) anser, att ersättning bör
utgå utan karenstid.
Beträffande bedömningen av skadefall, som ur medi
cinsk synpunkt är tveksamma, yttrar kommittén.
Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt
tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansva
righeten på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i or
sakssamband med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. Den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen har däremot att utge ersättning för
hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt
svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller
sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäk
ringen, finns det givetvis många med sjukliga processer av ett eller annat
slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta ut
vecklas smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är syssel
satt med något arbete, som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har
sitt säte. Om exempelvis eu sjukdomsprocess i en led framträder med smärt
symptom under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas
som en vräkning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en per
son, som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom
av annat ursprung, är han gärna böjd för att tänka sig ett orsakssamband
med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero
på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och
slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv
sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskade
försäkringen öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjuk
domsorsak. Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till
en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke
så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgöran
dena då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna
händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man
sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
77
i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skilj aktiga eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta samman hanget. Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klarlagda. Men det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning icke är möjligt att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens bestämmelser.
På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av innehåll, att försäkrads sjuk dom skall anses vara förorsakad av olycksfallet, såvida icke övervägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant samband med arbetet. Bestämmelsen anses höra äga motsvarande tillämpning beträffande övriga yrkesskador. För vissa hudsjukdomar föreslås dock en särskild bevisregel, innebärande att hudsjukdom skall anses ha förorsakats av arbetet, såvida det skäligen kan antagas att sådant orsakssamband föreligger.
Inom kommitténs sakkunnigdelegation har delade meningar rått om den praktiska betydelsen av den förra bevisregeln. Å ena sidan har framförts den uppfattningen, att kraven på bevisning enligt nu tillämpad praxis åt minstone i stort sett ej ginge längre än som vore förenligt med en sådan regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt beträffande ryggåkonnnor, vore alltför obenägen att acceptera orsakssam band med arbetet och att den föreslagna regeln borde leda till att tillämp ningen bleve mindre restriktiv.
För egen del finner kommittén det icke möjligt att göra några bestämda förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunde inträda från tid till annan såsom följd av ändringar i den läkarvetenskapliga upp fattningen om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar beträffande försäkringens skadebegrepp kunde få betydelse för bedöm- ningsprinciperna. Den föreslagna regeln, som i princip innebure en för skjutning av bedömningen till de försäkrades förmån, borde i vart fall fastslås genom en lagbestämmelse, och kommittén liölle före, att detta även komme att bli av praktisk betydelse. Fn förskjutning av bedömnings- principerna i försäkringsmedicinska frågor medförde givetvis ej att man kunde undgå tveksamma fall. Emellanåt kunde det vara tvivelaktigt ej blott huruvida åkomman i fråga kunde ha uppkommit i samband med en på verkan av det uppgivna slaget utan även huruvida den försäkrade varit utsatt för en sådan påverkan. Det låge i sakens natur, att ersättningsfrågan då finge bedömas med större försiktighet än när det ej funnes anledning att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den försäkrade uppgåve om omständigheterna vid skadans inträffande borde emellertid liksom hittills tagas för gott, om ej skäl funnes att betvivla uppgifternas riktighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
78
Den fö rsäk ringsmedicinska bedömningen av rygg
sjukdomar har kommittén upptagit till särskild behandling; enligt
vad kommittén uttalar råder nämligen en utbredd uppfattning att den nu
varande lagstiftningen tillämpas alltför restriktivt då det gäller dessa sjuk
domar.
Kommittén yttrar.
I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande
lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kro
niska ryggåkommor en mycket framskjuten plats.
Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha
varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komma till rätta med
i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes
i läkarintygen vanligen uttrycket »lumbago»; detta uttryck angiver symp
tombilden och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer
också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att
detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av
muskler kunnat konstateras vid undersökningen.
Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i
ryggen kunna sätla in utan påvisbar yttre anledning (»ryggskott»). Om
etiologien till dessa sjukdomstillstånd bär man länge vetat föga mer än
att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än
en ansträngning av ryggmuskulaturen. Vid det försäkringsmässiga bedö
mandet har man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet, att
åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild på
frestning. Man bar därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis
sådana fall, där åkomman yppat sig i samband med en kalkning vid bärande
av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en
tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjuk
domsförloppet blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en
kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna
olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående be
svären äro att hänföra till eu av olycksfallet förorsakad akutisering eller
försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis
vara mycket vanskliga.
Under de senaste decennierna har den läkarvetenskapliga forskningen
klarlagt, att affektioner i de s. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotor
na) äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i länd-
ryggen äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta
gången. Motståndskratten nedsättes av att diskarna hos vuxna personer
icke försörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda re
dan i 30-årsåldern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos
äldre personer. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de
intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias
disponerande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klar
lagts; det ligger i sakens natur att yttringarna ge sig mera till känna i tunga
än i lätta yrken.
Kommittén erinrar i fortsättningen om att 1951 års riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t (11 ht p. 91) anvisat medel till en omfattande undersök
ning angående ryggåkommornas frekvens och orsaker samt yttrar vidare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
79
Det är lätt förklarligt, att den hittillsvarande regleringen av ersättnings- rätten icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars betydelse som orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga upp fattningen om orsakssammanhangen synes den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man anser att de gällande reglerna äro i princip riktiga eller ej, torde det kunna konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det faktiska händelseförloppet. Man måste också räkna med att den alltmer spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som veder börande själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.
Om en person hade en så avancerad kronisk process, att han då och då finge en lumbagoattack utan yttre orsak, kunde en dylik attack, som satte in när han uträttade sitt vanliga ostörda arbete, enligt kommitténs mening inte gärna betraktas som en yrkesskada. När det däremot gällde en person, som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en kraftig påfrestning finge uttalade besvär, borde — i överensstämmelse med bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor — den omständigheten att vederbörande genom en förefintlig diskdegeneration finge antagas ha va rit disponerad för ryggbesvär, ej hindra att de av påfrestningen utlösta be svären accepterades som ersättningsberättigande. Visserligen vore sjuk- domsanlaget även i sistnämnda fallet grundorsaken till sjukdomstillstån det, men man hade anledning att räkna med att vederbörande kunde ha varit besvärsfri under en måhända lång tid framåt, om han inte blivit ut satt för påfrestningen. Det vore ej osannolikt att sådana ansträngande lyft ningar, som vore vanligt förekommande t. ex. vid skogsarbete, handlast ning i gruvor och åtskilligt transportarbete, kunde likaväl som vissa av de nu såsom olycksfallsmoment accepterade händelserna orsaka en kompres sion av en disk med minskad resistens. Att med någon bestämdhet avgöra, om sjukdomstillståndet på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde i allmänhet inte vara möjligt, men denna osäkerhet undginge man ej ge nom att såsom nu fästa vikt vid om något olycksfallsmoment inginge i hän delseförloppet. I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall borde bedömningen ske i enlighet med den av kommittén förordade regeln, att orsakssamband borde accepteras, när icke övervägande skäl måste anses tala däremot. Mot de angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommit téns mening borde leda till att ersättning för ryggåkommor medgåves i ökad omfattning, kunde det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga lyftningar o. dyl. kunde tillmätas betydelse som utlösande moment, detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
80
företrädesvis borde gälla beträffande mera långvariga ansträngningar av
sådant slag. Med detta betraktelsesätt kunde göras gällande, att en ut
vidgning av ersättningsrätten i vart fall icke borde åstadkommas genom att
ryS§åkommorna i större utsträckning än hittills godtoges såsom orsakade
av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén hade
emellertid inte kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om
ryggåkommornas uppkomstsätt utgjorde hinder för att man i större ut
sträckning än hittills tillmätte kortvariga inverkningar betydelse som or-
saksmoment. Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkes
sjukdomar i följd av långvarigt ansträngande arbete syntes icke låta sig
göra; i vart fall kunde detta ej ske innan sambandet mellan kroniska rygg-
åkommor och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom
rimligt syntes vara, räknade med att långvarigt tungt arbete ej vore utan
betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behövde man inte hysa
några avgörande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunde komma
att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle
följa av en strikt tolkning.
De synpunkter, som kommittén sålunda framlagt beträffande ryggåkom
mor, bör enligt kommitténs mening tillämpas också vid vävnads-
b r i s t n i n g a r. Att en degenerativ process eller någon sjuklig förändring-
kunde ha medverkat till bristningen, borde ej hindra, att ersättning med-
gåves om det icke vore osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit
av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning borde därför utgå så
snart det icke visades, att övervägande skäl talade för att bristningen fram
kallats av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid be
dömandet finge beaktas såväl de av läkaren gjorda iakttagelserna som om
ständigheterna vid bristningens inträffande. Tveksamma fall borde avgöras
till den försäkrades förmån.
Två av kommitténs sakkunniga — hrr Hultman och Löfmark — har
anmält avvikande meningar beträffande bedömningen av ryggåkommor.
Härom hänvisas till s. 425 och 432—433 i betänkandet. I
I fråga om ersättningsrätten vid samverkande orsaks
moment och vid vissa s. k. indirekta skador anför kom
mittén.
Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, utesluter
enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses före-
ligga. Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare
i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av
fallandesjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersätt
ning skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om på
följden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad
med sjukdom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en
sockersjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av socker-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
81
sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvändig gjord amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycks fallet.
I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en blödning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjuk domen framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde få anses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifråga- komma. Arbetets betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsent ligt i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydelse före låg än att vederbörande vid tillfället i fråga lyfte armen hastigt för att hindra något föremål att falla. Om en person, som på grund av en defekt i axelleden då och då får armen ur led, under arbetet får ett recidiv vid en vanlig armrörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada; är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna. Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i följd av överkänslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blos sar upp vid inverkningar, som förekomma alldagligt och som normalt äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När återfallen på detta sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan grundsjukdomen en ersättningsberättigande skada, bör återfallet även ersättas som en följd av denna.
En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycks- fallsrisk. Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att ersättning bör utgå även för den senare. Tillräckligt nära samband (ade kvat kausalitet) har ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjuk hus och vid utskrivning rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven). Däremot medgavs icke ersättning då en person, som för en genom olycks fall uppkommen knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskriv ningen rekommenderats träning och rörelsebehandling, några veckor efter utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd cyklade omkull i isigt väglag under hemfärd från rörelsebehandling. När en person drabbas av olycksfall i samband med läkarbesök för ådragen yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättnings berättigande påföljd av den första skadan. Inträffar olycksfall då en i arbete skadad person beger sig från arbetet för att söka läkare, kan det nya olycksfallet vara att anse som självständigt olycksfall i arbete; skill nad torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behand lingen och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma anställning.
I anslutning till vad sålunda anförts uttalar kommittén, att något behov av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid skador av åsyftat slag ej torde föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
6 — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.
I samtliga yttranden förutsattes det vara självklart, att den nya yrkes
skadeförsäkringen liksom den nuvarande bör omfatta skador till följd av
olycksfall i arbetet.
Förslaget att likställa olycksfall i vissa förläggningar
med olycksfall på arbetsområdet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
flertalet av yttrandena. I en del av dessa framhålles emellertid, att det av
kommittén föreslagna uttrycket — »skogshärbärge eller annan förlägg
ning, där den försäkrade har bostad i anledning av arbetsåtagandet» —
bör preciseras närmare. Arbetarskyddsstijrelsen uttalar sålunda, att de
använda ordalagen kan medföra synnerligen vittgående konsekvenser,
som måhända ej varit avsedda. Under nuvarande bostadssvåriglieter före-
komme det nämligen ej sällan, att större industriföretag uppförde bostads
hus, stundom i form av baracker, för sina ogifta anställda. Det kunde ej
vara rimligt att sådana bostadshus fölle under den föreslagna bestämmel
sen. Liknande synpunkter framföres av Jernkontoret och Svenska gruv
föreningen. Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen upplyser, torde de ung
karlsbostäder av baracktyp, som industriföretag under senaste år upp
fört för att lösa bostadsfrågan åt sina anställda, numera beträffande hygien
och komfort i regel vara fullt jämförbara med vanliga hyresbostäder. Sam
bandet mellan förhållandena på arbetsplatsen kunde ej heller anses vara
av den art, att dylika förläggningar borde jämföras med skogshärbärgen
eller liknande inkvarteringsställen. Den av kommittén föreslagna bestäm
melsen kunde enligt styrelsens uppfattning endast få betydelse i sådana
fall, där anordnandet av förläggningen hade ett direkt samband med
arbetsförhållandena och där inkvarteringen vore av mera primitiv och
provisorisk karaktär. Däremot torde bestämmelsen kunna tillämpas på
förläggningar för ungdom, sysselsatt i jordbruksläger, eller på förlägg
ningar för anläggningsarbetare och arbetare, sysselsatta med betgallrings-
och betupptagningsarbeten.
Riksförsäkringsanstatten finner det skäligt, att i fråga om skogsarbetare
och andra, som inkvarteras i skogshärbärge eller därmed jämförlig för
läggning, olycksfall inom förläggningen likställes med olycksfall på arbets
området. Tillräckliga skäl förelåge däremot ej att utsträcka försäkrings
skyddet till att gälla olycksfall, som inträffade inom annan förläggning.
Socialförsäkringsbolagens förening anser, att endast sådan förläggning
borde medtagas, som vore förlagd till ödebygd. Detta borde komma till ut
tryck i lagtexten.
Försäkringsrådet invänder mot den föreslagna bestämmelsen, att denna
möjligen kunde tolkas så, att endast olycksfall inomhus avsåges. Detta
kunde inte gärna vara meningen. Landsorganisationen uttalar sig i ena
handa riktning.
83
Sveriges skogsägareförbund förklarar sig kunna biträda förslaget i denna del endast under den bestämda förutsättningen, att olycksfallet hade sin grund i arbetsförhållandena, exempelvis att det skedde vid red- skapsvård, vedhuggning eller dyl. Samma ståndpunkt intages av handels kammaren i Gävle.
Fyra reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska lantarbetsgivareföreningen ställer sig helt avvisande till tanken att låta försäkringen omfatta olycksfall i förläggning. Reservanterna i för säkringsrådet åberopar till stöd för sin ståndpunkt, att skogsarbetarens förläggning vore att anse som hans — låt vara tillfälliga — hem. Några bärande skäl varför skogsarbetaren i förläggning skulle erhålla vidare ersättning än skogsarbetaren med en av arbetsgivaren oberoende bostad kunde ej åberopas. Allt arbete i hemmet borde undantagas från den obli gatoriska försäkringen.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningen skulle kommitténs förslag, om det genomfördes, med säkerhet ge upphov till många tvistigheter. Gräns fall mellan förläggning och fast bostad förefunnes i stor utsträckning, och även sådana anordningar, som kunde betraktas som förläggning, hade högst varierande utförande. Även skogshärbärgen kunde ha ett utförande, som på intet sätt motiverade att bostad i sådant härbärge borde i nu ifråga varande hänseende medföra särskilda förmåner. Emellertid kunde det före komma, att arbetare i förläggning eller skogshärbärge stundom sysslade med uppgifter, som hade direkt anknytning till arbetsåtagandet, och att därför undantagsvis behov av försäkringsskydd för därvid inträffade olycksfall kunde föreligga. Med hänsyn till bevissvårigheterna och risken för obehörigt utnyttjande av försäkringen syntes emellertid ej ens sådana fall böra regleras genom yrkesskadeförsäkringen. Eljest bleve nämligen de i förläggning och skogshärbärgen förlagda utan anledning gynnsam mare ställda än andra med samma slag av arbetsuppgifter sysselsatta, som uppehölle sig i bostad av annan art. Motivet för kommitténs ståndpunkts- tagande torde vara, att förläggning eller skogshärbärge stundom vore av sides belägna och att därför olycksfall inom dessa kunde anses ha viss an knytning till arbetet. Föreningen kunde ej finna detta motiv tillräckligt vägande. Skulle statsmakterna likväl finna nödvändigt att i här ifråga varande fall utsträcka försäkringsskyddet, syntes man lämpligen böra inskränka stadgandet till att avse olycksfall, som hade direkt anknyt ning till arbetsåtagandet och som inträffade i tillfällig, avsides belägen förläggning.
I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges redareförening i sitt yttran de tagit upp frågan om försäkringsskydd vid olycksfall under idrottsövningar, som sjömän bedriver på fritid.
Härom anföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Under senare år hava från olika håll — såväl från statsmakternas sida som från de anställdas organisationer och jämväl arbetsgivarna ■— åtgärder vidtagits i syfte att stimulera sjöfolkets intresse för idrottsövningar och tävlingar under fritid. Ett av syftena härmed har varit att söka draga sjö folket från de förströelser av ofta underhaltig art, som bjudas denna yrkes kategori i hamnstäderna världen över. Sjöfolket har i många fall visat stort intresse för sådana idrottsövningar och tävlingar. Emellertid har det icke kunnat undvikas, att olycksfall inträffat, speciellt då det gällt fot bollsspel.
Såvitt föreningen erfarit, kunna dylika olycksfall icke inrangeras under 1916 års lag. Enligt föreningens uppfattning tala starka skäl för att denna fråga bör lösas, förslagsvis i samband med eventuell revision av lagen, i vart fall när det gäller idrottsövningar, som företagits -— om man så får uttrycka sig — »i fartygets regi». Föreningen vill även fästa uppmärksam heten därpå, att exempelvis i Danmark olycksfall bland sjöfolk under idrottsövningar täckas av den lagenliga olycksfallsförsäkringen.
Även kommerskollegium finner det önskvärt, att försäkringsskyddet får omfatta olycksfall i samband med idrottsövningar och tävlingar, som anordnas i fartygets regi.
Förslaget att — med en karenstid av 14 dagar — utsträcka försäkrings skyddet till att omfatta skador till följd av olycksfall i hemmet är i remissyttrandena föremål för delade meningar.
Statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, en reservant i försäkringsrådet och Folksam ansluter sig helt till kommitténs förslag.
Två reservanter i försäkringsrådet, borgarrådsberedningen i Stockholm, fattigvår dsnämnden därstädes, Landsorganisationen, Svenska metallin dustriarbetareförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund vill slopa den av kommittén föreslagna karensregeln och helt likställa hemarbete med annat arbete.
Försäkringsrådet (majoriteten), rilcsförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, telegrafstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, Jernkontoret, handelskammaren i Gävle, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening avstyrker, att försäkringsskyddet utsträckes till arbete i hemmet, och motsätter sig därför att den nuvarande undan tagsregeln för dylikt arbete slopas. Även Socialförsäkringsbolagens förening anser undantagsbestämmelsen motiverad. Enligt föreningens mening borde det dock ej vara uteslutet att inom yrkesskadeförsäkringen bereda försäk ringsskydd åt personer i egentligt hemindustrielit arbete. Närmare utred ning borde emellertid verkställas angående utbredningen av dylikt arbete och de former under vilka det bedreves. På grundval av utredningsresultatet skulle lättare kunna bedömas, huruvida försäkringsskydd kunde beredas dem inom yrkesskadeförsäkringslagens ram och hur en lagbestämmelse iborde utformas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
85
Förslaget att bibehålla färdolycksfallen inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande flertalet av remissyttrandena. En motsatt ståndpunkt har dock intagits av en minoritet inom försäkringsrådet, några yrkesinspektörer, en bergmästare, en handelskammare samt Svenska arbetsgivareför eningen och Svenska lantarbetsgivarcföreningen, som alla anser, att färd olycksfallen bör utmönstras från försäkringen.
Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning vid färdolycksfall behandlas utförligt av riksförsäkringsanstalten, som i den principiella frågan huruvida färdolycks fallen bör bibehållas inom försäkringen är ense med kommittén därom, att skäl visserligen finnes för att utmönstra dessa olycksfall men att för hållandena ej är ändrade på sådant sätt, att det alltsedan 1919 existerande försäkringsskyddet för färdolycksfallen kan slopas. Denna ståndpunkt i principfrågan måste enligt anstaltens mening leda till att utvidgningar av ersättningsrätten för färdolycksfallen ej bör företagas utan starka skäl. Även från praktiska synpunkter anser anstalten angeläget att man und viker ändringar, som skulle göra bedömningen mera vansklig än den i vissa fall redan är.
Anstalten fortsätter.
De av kommittén föreslagna utvidgningarna av ersättningsrätten avse bl. a. olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad.
De nu gällande, av försäkringsrådet år 1947 fastställda reglerna angående olycksfall vid skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning på arbetsorten nödvändiggöra i vissa fall besvärliga utredningar. Den före slagna utvidgningen av ersättningsrätten för skogsarbetare och andra, som arbeta under liknande förhållanden, skulle medföra vissa förenklingar av utredningsarbetet och torde icke föranleda någon mera avsevärd ökning av antalet ersättningsberättigande fall. Anstalten vill därför ge sin anslut ning till förslaget. Om av omständigheterna i det särskilda fallet skulle framgå, att färden huvudsakligen företagits för ett för arbetsåtagandet främmande ändamål, bör emellertid ersättning icke utgå.
I vilken utsträckning försäkringsskyddet i andra fall än då fråga är om skogsarbetare in. fl. bör omfatta färder mellan arbetares hem och till fällig bostad på arbetsorten är mera tveksamt. Enligt anstaltens mening föreligga här icke lika starka skäl för en mera allmän praxisändring som beträffande skogsarbetare och med dem likställda arbetare. En närmare prövning av omständigheterna i de enskilda fallen torde vara erforderlig. Där arbetare, som få sitt arbete förlagt till annan plats än hemorten, ha nattlogi på arbetsorten men bruka fara hem över söndagarna, torde som regel färderna mellan hem- och arbetsorterna kunna anses stå i sådant samband med arbetsåtagandet, att försäkringen bör gälla, liksom då fråga är om dagliga färder. Om däremot en person, som vistas på en från hem orten mera avlägsen arbetsort, vid enstaka tillfällen företager en resa till hemorten, torde olycksfall under resan böra omfattas av försäkringen endast om särskilda skäl tala därför.
Såsom av det anförda framgår anser sig riksförsäkringsanstalten kunna
Kungl. Maj:ts proposition nv 60.
86
Kungl. Maj ris proposition nr 00.
blott i begränsad omfattning biträda kommitténs uppfattning i vad avser
utvidgningen av försäkringsskyddet för olycksfall under färder till och
från tillfällig bostad. Närmare riktlinjer för ersättningsfrågornas bedöm
ning torde få utformas i rättspraxis.
Mot kommitténs uppfattning, att sådana avvikelser under färderna, som
icke föra arbetaren utanför färdleden, ej böra i och för sig tillmätas be
tydelse, har anstalten intet att erinra. Anstalten har funnit sig kunna
medgiva ersättning enligt gällande bestämmelser, när avvikelsen bestått i
att arbetaren gått över gatan, även om det skett i eget ärende. Vad beträffar
det av kommittén omnämnda fallet, att en arbetare stiger av en cykel,
för att gå in i en butik, finner anstalten i likhet med kommittén, att ersätt
ning bör utgå. Likaså finner anstalten, att ersättning bör kunna i regel utgå
för olycksfall under en sådan mindre avvikelse från färdleden, som arbe
taren företager för att lämna sitt barn å daghem.
Kommittén föreslår, att då arbetaren vid färd till eller från arbetsstället
gör besök på måltidsställe nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan
arbetsstället och bostaden, försäkringen skall omfatta också färderna
mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet
talar däremot. Riksförsäkringsanstalten kan instämma i att skäl finnas
för en utvidgning av ersättningsrätten i dessa fall. Någon principiell skill
nad torde emellertid enligt anstaltens mening icke föreligga om förtäringen
avser verklig måltid eller om endast kaffe e. d. intages.
Kommittén har funnit det vara ovisst, om en färd före arbetets början
för forsling av verktyg eller material till arbetsplatsen nu omfattas av för
säkringen. Enligt kommitténs mening bör försäkringen omfatta dylika
färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande. En förutsättning
för ersättningsrätt i dessa fall anser anstalten böra vara, att färden med
avseende på tidssammanhang och andra omständigheter står i nära sam
band med arbetet.
Landsorganisationen anser, att skillnaden mellan det nuvarande kravet
på »omedelbart» samband med arbetsanställningen och det av kommittén
föreslagna kravet på »nära» samband med arbetsåtagandet är oklar, och
menar, att det bör vara tillfyllest med enbart samband. Vad angår tids-
relationen mellan färden och uppehåll under denna resp. avståndet mellan
den direkta färdvägen och en från denna avvikande färdväg är det enligt
Landsorganisationens mening självklart, att avgörandet måste träffas med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund understryker vikten av att försäk
ringen omfattar olycksfall, som inträffar exempelvis då en arbetstagare
under färd till eller från arbetet gör avvikelser för att lämna eller hämta
sitt barn på daghem, krubba eller dyl.
Arbetsmarknadsstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan, vilken inverkan
den föreslagna uppmjukningen kan få i sådana fall, där arbetsförmed
lingen medverkar till ett anställningsförhållande, samt anför härom.
Kommitténs förslag till uppmjukning av bestämmelserna om färdolycks
fallens ersättningsbarhet kan få vissa konsekvenser för bedömningen av
arbetsförmedlingens medverkan vid anställningsförfarandet. Även enligt
87
nuvarande bestämmelser bedömes en arbetsanställning i vissa fall vara de facto avgjord i och med arbetsförmedlingens anvisning. Ett exempel härpå utgör det ärende, som behandlades av Försäkringsrådet den 3 okto ber 1947, då en arbetstagare, som av arbetsförmedlingen anvisats till en viss arbetsgivare och som under färden från arbetsförmedlingen till arbetsplatsen råkat ut för olycksfall, ansågs berättigad till ersättning för olycksfall i arbete. Avgörande för Försäkringsrådets ställningstagande kan ha varit, att arbetsgivaren på grund av ringa tillgång på arbetskraft icke haft några möjligheter till urval vid anställandet av personal utan måst taga i sin tjänst den arbetskraft, som överhuvud taget kunnat uppbringas. En omformulering av bestämmelsen om färdolycksfallen i enlighet med kommitténs förslag torde skapa en säkrare grund för en tolkning till arbets tagarnas favör i fall analoga med ovan relaterade. Speciell betydelse kan detta få vid behandling av ärenden rörande olycksfall, som kunna inträffa i samband med den massöverföring av arbetskraft, vilken med arbetsför medlingens medverkan sker inom vissa områden av näringslivet. Sålunda överföras varje höst och vår 6 å 8 000 man från andra delar av riket och från grannländerna till arbeten vid betfält och sockerbruk i södra Sverige. Berörda arbetsgivare ha alltmera blivit beroende av arbetsförmedlingens möjligheter att skaffa fram denna arbetskraft. Någon individuell prövning vid anställningsförfarandet kan knappast anses föreligga, utan den arbets kraft, som arbetsförmedlingen anvisar till nämnda arbeten, erhåller med stor säkerhet det anvisade arbetet. I vissa fall anvisar hemortens arbets förmedling arbetskraft direkt till vederbörande arbetsgivare. I åtskilliga fall kan dock hemortens arbetsförmedling anvisa arbetskraften till avdel ningskontor i betdistrikten, som i sin tur fördela den anvisade arbetskraften ut till olika gårdar. I förstnämnda fallet synes ersättningsskyldighet enligt yrkesskadeförsäkringslagen föreligga för arbetsgivaren för olycksfall, som inträffa under färd från hemorten till arbetsplatsen. I det sistnämnda fallet kan ersättningsskyldighet endast anses föreligga vid olycksfall, som in träffa under färd från avdelningskontoret i betdistriktet till arbetsplatsen. Liknande betraktelsesätt kan självfallet även användas vid bedömning av ersättningsskyldigheten vid arbetsanvisningar inom andra områden av näringslivet än här omnämnda. Överhuvud taget synes ersättningsskyldig het vid olycksfall, inträffade under färd från arbetsförmedlingen till arbets platsen, föreligga i sådana fall, där arbetsgivaren via arbetsförmedlingen lämnat besked om att anställning kan beredas den arbetssökande. Däremot kan ersättningsskyldighet icke anses föreligga, om arbetsförmedlingens anvisning enbart är att betrakta som ett förslag på lämplig sökande och där resultatet av anvisningen är ovisst, innan arbetssökanden trätt i per sonlig kontakt med arbetsgivaren.
Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen ifrågasättes emeller tid starkt i en del av yttrandena.
Statskontoret framhåller sålunda, att färdolycksfallen utgör en icke obe tydlig del av de olycksfall, som årligen inträffar i arbete, och att färd olycksfallen under senare år visat en avsevärd ökning i förhållande till de egentliga olycksfallen i arbete. I betraktande härav och då färdolycks fallen i stor utsträckning föranleddes av omständigheter, som undandroge sig arbetsgivarens kontroll, borde rätten till ersättning liksom hittills be
Kungl. Maj ris proposition nr 60.
gränsas till de risker, som vore omedelbart förenade med färden till och
från arbetet.
Även kommerskollegium finner det vanskligt att utvidga lagens tillämp
lighet till ett område, som ligger utanför arbetsgivarens tillsyn och kon
troll. Enligt kollegii mening förelåge här en särskilt stor risk för att en ut
flyttad gränsdragning skulle synas oförståelig för allmänheten; redan den
nuvarande gränsdragningen torde ofta för allmänheten te sig besynner
lig och godtycklig.
Kommerskollegium tar i detta sammanhang upp frågan om färdolycks
fall, som drabbar sjömän, samt anför härom.
För sjöfolkets del synes praxis ifråga om färdolycksfallen vara restrik
tivare än för andra arbetstagare i det att olycksfall som inträffa utanför
hamnområdet regelmässigt ansetts falla utanför försäkringsskyddet. Kolle
gium vill ifrågasätta om icke en mindre restriktiv tillämpning härvidlag
vore lämplig och får i anslutning härtill framhålla att dessa arbetstagares
uppehåll i hamnstäderna intimt sammanhänger med arbetsåtagandet och
de olycksfall som inträffa vid färder till eller från fartyget torde ofta ha
sin orsak i bristande kännedom om förhållandena på de främmande orterna.
Överståthållarämbctet uttalar som sin åsikt, att den gällande föreskriften
om omedelbart samband med arbetsanställningen någorlunda svarar mot
vad som kan anses förenligt med principerna för den nuvarande på arbets
givarens försäkringsplikt grundade olycksfallsförsäkringen. En uppmjuk
ning avseende att täcka även de fall, där allenast ett nära samband före
låge med arbetsåtagandet, skulle enligt ämbetets mening bringa in under
försäkringen fall, som rätteligen borde tillhöra en allmän sjukförsäkring
att tillgodose.
Enligt Socialförsäkringsbolagens förening är nuvarande praxis i stort
sett tillfredsställande. Den föreslagna bestämmelsen vore därför onödig
och olämplig. Skulle för vissa speciella fall, exempelvis för moders färd
till och från barnkrubba för avlämnande resp. avhämtande av barn, för
säkringens omfattning böra utvidgas, borde detta lämpligast ske genom
praxisändring.
Även försäkringsinspektionen, en minoritet inom försäkringsrådet,
Sveriges redareförening och Sveriges skogsägareförbund avstyrker, att för
säkringsområdet för färdolycksfall utvidgas på sätt kommittén föreslagit.
Skogsägarförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.
Det har, som kommittén även själv påpekat, visat sig, att färdolycks-
fallsfrekvensen starkt stigit under senare år, i samma mån som praxis i
lagtillämpningen på detta område blivit liberalare. Dessa olycksfall tynga
numera hela försäkringen ekonomiskt i mycket hög grad. De inträffa
utanför arbetsplats och utom arbetstid samt på vägar och färder, som
arbetaren bestämmer själv och som ligga helt utanför både arbetsgivarens
och försäkringsinrättningens kontroll. Bedömningen av skadefallen måste
grundas på uppgifter, som ofta visat sig vara lösliga och svårkontroller
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
89
bara. Det kan även befaras, att om den försäkrade på detta sätt får taga med sig försäkringen i viss omfattning även utanför arbetet minskas för siktighet och omsorg. Frestelse till missbruk av försäkringen kan även föreligga. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att arbetarskydds- myndigheterna i samverkan med arbetsgivarna och försäkringsinrättning- arna nedlägga ett intensivt arbete på att dels genom skyddsanordningar och dels genom upplysningsverksamhet och propaganda bland arbetarna söka nedbringa de risker, som äro förbundna med arbetet inom respektive branscher. Inom skogsbrukets arbetsområden har denna skyddsverksamhet en mycket betydande omfattning samt har säkerligen även varit till stort gagn. Färdolycksfallen undandraga sig väsentligen denna skyddsverk samhet samt anknyta sig till mycket stor del till den försäkrades privata förehavanden.
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen, som båda i princip anser att färdolycksfallen överhuvudtaget ej bör falla under lagen, motsätter sig •—- för den händelse det skulle befinnas nöd vändigt att bibehålla färdolycksfallen tills den obligatoriska sjukförsäk ringen trätt i kraft — bestämt, att någon som helst utvidgning vidtages beträffande området för dessa olycksfall.
Kommitténs förslag i fråga om skador, som intar en mellan ställning mellan olycksfallsskador och yrkessjuk domar, har föranlett uttalanden endast i några få yttranden.
Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig de utvidgningar, som förslaget innebär. Vad särskilt angår inflammation i arbetsvalk under stryker anstalten emellertid, att det i vissa fall kan bli svårt att avgöra, om dylik inflammation är att anse såsom förorsakad av försäkrat arbete och i så fall hos vilken arbetsgivare skadan uppkommit.
Landsorganisationen ifrågasätter, om det finns skäl att bibehålla den nuvarande regeln, att skadan skall ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar». Med hänsyn till den praxis, som utbildats vid tillämp ningen av detta villkor — enligt vilken några få dagar är lika med högst fem — anser organisationen att, om ett sådant villkor ändå upptages, det bör ändras till att avse »kortare tid».
Kommitténs uttalande, att den i praxis uppdragna 5-dagarsgränsen icke bör anses helt oeftergivlig i fall, där den försäkrade endast under en del av dagen sysslat med arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan, anser sig försäkringsrådet inte kunna biträda. Försäkringsrådet framhåller, att man genom en sådan uppmjukning skulle betänkligt utsudda en gräns, som redan i sig själv innebure ett långtgående medgivande, och sam tidigt skapa förvirring i tillämpningen. I samma riktning uttalar sig Social försäkringsbolagens förening.
Vad angår de egentliga yrkessjukdomarna har i remissyttrandena icke framställts någon invändning mot utgångspunkten för socialvårdskom- mitténs överväganden, nämligen att det principiellt är rimligt att med
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
90
olycksfallsskador likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och
arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej.
Däremot är meningarna ytterligt delade såväl när det gäller frågan i
vilken utsträckning det är praktiskt möjligt att genomföra ett sådant lik
ställande som beträffande formen härför. Såsom närmare kommer att
utvecklas i det följande har socialförsäkringsutredningen föreslagit en
annan lösning av hithörande spörsmål än socialvårdskommittén tänkt sig;
och över socialförsäkringsutredningens förslag har sedermera yttranden
avgivits av i stort sett samma myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig över socialvårdskommitténs förslag. Under sådana omständig
heter torde det icke vara erforderligt att här redovisa de synpunkter, som
framkommit vid remissbehandlingen av sistnämnda förslag.
Frågan hur medicinskt tveksamma s k a d e f a 11 skall
bedömas har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehand
lingen. Detta gäller icke minst bevisregeln att man vid bedömandet huru
vida en viss åkomma förorsakats av olycksfall skall anse så vara förhål
landet, om icke övervägande skäl måste anses tala däremot.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig helt till socialvårdskom
mitténs förslag i denna del, medan Svenska gjutareförbnndet vill skäx-pa
bevisregeln till den skadades förmån så, att ersättning skall utgå, därest
ej av omständigheterna framgår att samband mellan olycksfallet och
skadan är uteslutet. Landsorganisationen finner det uppenbart, att den
av kommittén föreslagna bestämmelsen måste uppställas som generell bevis
regel, om systemet med förteckning slopades eller det skulle anses prak
tiskt olämpligt med två skilda bevisregler för sambandsbedömningen.
Eu ledamot av försåkringsrådet — försäkringsrådet Löfmark vilken
redan såsom sakkunnig hos socialvårdskommittén uttalat sig för ifråga
varande bevisregel — framhåller, att regeln synes kunna vara av be
tydelse ej blott vid prövning av medicinska sambandsfrågor utan även då
man t. ex. har att ingå på behandling av frågan, vilket faktiskt händelse
förlopp som bör läggas till grund för bedömandet av ersättningsfrågan.
Svea hovrätt har intet att erinra mot bevisregeln, såvitt avser samband
mellan skadan och ett ifrågakommet olycksfall, men anser anledning
saknas att beträffande omständigheterna vid olycksfallet avstå från eljest
tillämpade bevisregler.
Enligt Socialförsäkringsbolagens förening tillämpar nuvarande praxis i
själva verket en bevisregel sådan som den föreslagna, i det att ersättning
tillerkännes vederbörande ej blott om övervägande skäl talar därför utan
även i de fall, där skälen för och emot väger jämnt. Under sådana förhål
landen vore ett införande av den föreslagna bevisregeln icke av behovet
påkallat. Föreningen ville emellertid ej motsätta sig förslaget härom men
hävdade med bestämdhet, att detta icke komme att få den praktiska be-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
91
lydelse, som kommittén förmodat, utan endast innebure ett lagfästande
av en redan gällande praxis.
Föreningen anför vidare bl. a.
Om det sålunda knappast synes föreligga någon meningsskiljaktighet
beträffande bevisregelns innehåll kunna självfallet stundom delade mening
ar råda beträffande tillämpningen av denna, d. v. s. när övervägande skäl
de facto föreligga, som kunna anses tala emot, att ersättning utgives. En
ligt föreningens mening är detta uteslutande en medicinsk fråga, där
bevisvärdet i sista hand får uppskattas efter den medicinska sakkunskapens
rön. Föreningen kan i detta sammanhang icke underlåta framhålla, att
det synes föreningen som om kommitténs kritik av nuvarande praxis
mindre riktade sig mot bevisregeln och dess tillämpning av försäkrings-
inrättningarna än mot den medicinska sakkunskapens ståndpunkt i vissa
fall. Därest våld icke skall göras på denna sakkunskap, torde man få
acceptera konsekvenserna av den föreslagna (gällande) bevisregeln med
de medicinska utlåtandena som bevismaterial. Att i likhet med kommittén
anse sig kunna konstatera, att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt
att önska, finner föreningen motsägelsefullt. En föreställning hos de för
säkrade, även om allmänt spridd, angående sjukdomsorsaker kan svår
ligen läggas till grund för rättstillämpningen.
Enligt försäkringsrådet innebär den hittills allmänt tillämpade bevis
regeln att samband anses föreligga, om så finnes sannolikt. Denna regel
gåve ett rättvist resultat och borde — med hänsyn till den ovisshet som
syntes råda rörande vilka krav som plägade uppställas på bevisningen -—
intagas i lagtexten. Medicinsk erfarenhet talade mot att man använde den
ifrågavarande i förslaget upptagna bevisregeln.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att en dylik bevisregel icke kan
förväntas minska bedömningssvårigheterna och icke heller undanröja den
kritik mot tillämpningen som beror på att lekmannauppfattningen över
värderar yttre faktorers inverkan som orsaksmoment. Därtill komme, att
den föreslagna bestämmelsen syntes oklar till sin innebörd och i vart fall
kunde komma att uppfattas på ett sätt som kommittén knappast torde
ha avsett. Om det t. ex. beträffande led- eller ryggbesvär i ett visst fall
ej förelåge några egentliga hållpunkter för att åkomman orsakats av olycks
fall men åkomman å andra sidan vore av den beskaffenhet, att den
medicinska expertisen överhuvud icke kunde yttra sig i sambandsfrågan,
kunde det göras gällande, att åkomman skulle enligt de föreslagna be
stämmelserna anses som orsakad av olycksfall.
Medicinalstyrelsen anser den föreslagna bevisregeln betänklig. Regeln
kunde —- genom åsidosättandet av principen om ett påtagligt medicinskt
orsakssamband mellan skada och arbete — få verkningar som kommittén
kanske inte tagit i beräkning.
Statens institut för folkhälsan hälsar med tillfredsställelse en viss för
skjutning av bedömningsprinciperna till förmån för de försäkrade men
avråder bestämt från sådan ändring som den föreslagna, vilken kunde
Knngl. Maj.ts proposition nr 60.
92
medföra alltför vittgående konsekvenser. Även vid normalt ej yrkesbe-
tingade sjukdomstillstånd kunde det ofta bli omöjligt att visa, att över
vägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen i lagens mening vore
en yrkessjukdom. Gentemot vad kommittén anfört beträffande den för
säkrades uppgifter angående omständigheterna vid skadans inträffande
framhåller institutet, att man, när det gällde yrkessjukdom, ofta inte kunde
taga den försäkrades uppgifter om exposition för gott. Enligt bevisregeln
skulle det åligga försäkringsinrättningen att bevisa att exposition icke före
legat. Man måste även räkna med att det kunde vara till men för den
sjukes fysiska och psykiska hälsa samt hindra eller i vart fall fördröja
tillfrisknandet, om han felaktigt betraktades som yrkesskadad.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det knappast överensstämma
med gällande allmänna principer på bevisrättens område att genom en
presumtion lägga bevisbördan på den som har att utge ersättning för
skada i arbete. En regel borde rättvisligen utformas så, att kausalsamman-
hang finge anses föreligga om övervägande skäl talade för förhandenvaron
av sådant samband.
Om en bevisregel lagfästes, bör den enligt domänstyrelsen nära anknyta
till nuvarande praxis och innehålla, att för ersättningsrätt icke kräves
mer än att övervägande skäl talar för orsakssammanhang. På liknande sätt
uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivare-
föreningen.
Även i fråga om den försäkrings medicinska bedömning
en av ryggskador och vävnadsb ristningar går mening
arna starkt isär.
Landsorganisationen anför.
Den nuvarande sambandsbedömningen i olycksfallsärenden har ofta lett
till avgöranden som äro för lekmannen svårbegripliga. LO måste avstå från
att här ingå på en exemplifiering av detta påstående. Här må endast erinras
om praxis beträffande muskelsträckningar samt sen- och andra vävnads-
bristningar — fall i vilka kravet på s. k. olycksfallsmoment eller onormal
ansträngning i allmänhet lett till att ersättningsanspråken ogillats. Även
om ett »moment» eller en »onormal» påfrestning förelegat, är det för
övrigt enligt praxis inte alls givet att ersättningsrätt föreligger. Kan hos
den skadade röntgenologiskt eller på annat sätt fastställas någon mer eller
mindre uttalad, oftast för den skadade själv omedveten degeneration eller
annan insufficiens i den skadade kroppsdelen, tillmätes detta förhållande
ofta avgörande betydelse som skäl mot antagande av samband med olycks
fallet. Godkännes likväl skadan såsom olycksfallsskada, är det vanligt att
den vid senare omprövning av ersättningsrätten förklaras »icke vidare äga
samband»; de av olycksfallet betingade besvären anses ha »avklingat» en
viss dag och kvarstående besvär tillskrivas fr. o. in. denna dag den mer
eller mindre klart ådagalagda degenerationen. Den skadades tillstånd dagen
för avklingandet skulle med andra ord ha varit detsamma, även om den
för skadan utsatta kroppsdelen aldrig hade utsatts för någon skada. För
dylika avgöranden kan i de särskilda fallen ofta inte anges några säkra
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
93
medicinska grunder; man laborerar med schematiska antaganden enligt »allmän försäkringsmedicinsk erfarenhet» e. d. Det bör inte vara ägnat alt förvåna om man på arbetarhåll ofta har något svårt att förstå sainbands- bedömningar av denna typ. Allra minst bör det förvåna om den skadade själv är oförmögen att förstå ett avgörande, som innebär att hans först i och med ett olycksfall förmärkta besvär efter en viss period skola till skrivas — och helt tillskrivas — andra förklaringsgrunder än olycksfallet.
Av läkarintygen i skaderegleringsärenden framgår att behandlingsläkar- na i regel jakande besvara intygens sambandsfråga i de fall som här sär skilt avsetts (sträckningar, bristningar o. d.) — lika regelmässigt som inrättningarnas läkare underkänna samband. Denna motsättning i den medicinska bedömningen söker man förklara med att behandlingsläkarna icke ha att yttra sig i frågan, huruvida sjukdomstillståndet är orsakat av det uppgivna olycksfallet utan endast om det kan vara det. Nu torde det dock förhålla sig så att sambandsfrågan av behandlingsläkarna själva ofta, kanske oftast, alls inte uppfattas på angivet sätt utan såsom avseende just det faktiska sambandet. En behandlingsläkares positiva besvarande av sam bandsfrågan borde dock, hur i nämnda hänseende än förhåller sig, till mätas åtminstone den betydelse att sannolika skäl anses förebragta för att sjukdomstillståndet orsakats av olycksfallet och därmed den legala förutsättningen föreligga för utgivande av provisorisk ersättning i avbidan på ersättningsfrågans slutliga avgörande. LO vill i sammanhanget under stryka det på arbetarhåll allmänt framförda önskemålet att behandlings- läkarnas, på personlig undersökning av den skadade grundade sambands- bedömning tillmätes större betydelse än i praxis är fallet.
Folksam uttalar, att den nya gränsdragningen för ersättningsberättigan- de lumbagofall och vävnadsbristningar etc. snarast torde bli mindre distinkt än enligt nu gällande praxis. Erfarenheten av Folksams ryggskadeförsäk ringar visade, att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle inne bära en icke oväsentlig ökning av antalet skadefall för stora yrkesgrupper.
Trots gränsdragningens oklarhet komme utvidgningen att medverka till att begränsa irritationsanledningarna kring hithörande svårförståeliga fall, och Folksam ansåge därför, att någon erinran icke borde resas mot kommit téns förslag.
Även skogsyrkesinspektören i södra distriktet, borgarrådsberedningen i
Stockholm och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig till kommit téns förslag.
En motsatt ståndpunkt intar riksförsäkringsanstalten, som i fråga om ryggskadorna anför bl. a.
Att den hittillsvarande bedömningen av ryggåkommorna icke fått för ståelse hos allmänheten finner riksförsäkringsanstalten liksom kommittén, till icke ringa del bero på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre in verkningars betydelse som orsaksmoment. Den läkarvetenskapliga forsk ningen har klarlagt, att för ryggbesvär disponerande kroniska processer (degenerativa förändringar i diskarna m. in.) äro synnerligen vanliga icke blott hos kroppsarbetare utan även hos andra. Diskdegenerationens innersta orsaker undandraga sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
94
sjukhusmaterial kan finna, icke vara vanligare hos kroppsarbetarna än
hos andra befolkningsgrupper.
Liksom kommittén finner riksförsäkringsanstalten, alt förutsättningar
saknas för att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom vrkes-
sjukdomar i följd av långvarigt arbete. Den aktuella frågan vore därför
enligt anstaltens mening, huruvida tillräckliga skäl funnes för att på
annat sätt än hittills reglera ersättningsrätten för ryggåkommorna såsom
olycksfallsskador eller med dylika skador likställda skador genom meka
nisk inverkan under högst några få dagar.
Anstalten fortsätter.
Från principiell synpunkt kan fastslås, att lumbagotillstånden, såsom
kommittén anfört, i allmänhet uppkomma som följd av djupare liggande
orsaker än muskelansträngningar vid lyft o. d. För att en händelse i arbetet
skall anses som ett utlösande moment av väsentlig betydelse bör — i en
lighet med kommitténs ovan omförmälda principståndpunkt beträffande
dylika frågor — krävas att händelsen icke endast utgöres av någon även
utanför arbetet normalt och alldagligt förekommande omständighet. Vid
en konsekvent tillämpning av detta betraktelsesätt kan det enligt riksför-
säkringsansaltens mening snarare ifrågasättas, om icke ersättning nu
utgives i för stor utsträckning, än att bedömningen skulle vara för restriktiv.
Efter att ha omnämnt, alt vid en i Munkfors företagen undersökning
visat sig att av 300 industri- och skogsarbetare i åldern 35—50 år icke
mindre än 75 % företedde symtom från ryggen, anför anstalten vidare.
Riksförsäkringsanstaltens ortopediske sakkunnige, medicine licentiaten
Lennart Hult, som handhade undersökningen i Munkfors, har beträffande
undersökningens resultat upplyst bl. a., att olycksfallsmoment (kalkning
e. d.) hade angivits endast i ungefär 7, av ryggskottsfallen och att be
svären hade i ungefär 3/5 av fallen framträtt utan anslutning vare sig till
något olycksfall eller till tungt lyft. Lumbagotillstånd hade icke förekommit
hos förhållandevis flera skogsarbetare än industriarbetare. Däremot hade
skogsarbetarna i genomsnitt haft dylika besvär flera gånger än industri
arbetarna. Redan på grund av undersökningens begränsade omfattning
är det icke möjligt att med säkerhet fastslå orsakerna till detta förhållande.
Det synes emellertid icke osannolikt, att skogsarbetet är i större utsträck
ning än industriarbete förenat med situationer, som innefatta sådana för
ryggbesvär utlösande moment som enligt nuvarande praxis tillmätas be
tydelse vid den försäkringsmässiga bedömningen. Det är även att märka,
att ryggbesvär äro på grund av arbetets art mera hindrande för skogs
arbetare än för flertalet fabriksarbetare; därav följer givetvis icke att
sambandsfrågorna böra bedömas på olika sätt. Undersökningen torde icke
giva stöd för att den försäkringsmässiga bedömningen varit för restriktiv.
Riksförsäkringsanstalten finner således, att tillräckliga skäl ej framlagts
för en omläggning av praxis. Härtill konune, att en sådan omläggning
skulle få betänkliga praktiska verkningar. Man skulle ställas inför proble
met vad som skulle förstås med ett ansträngande lyft. Något objektivt
underlag för bedömandet av dylika frågor skulle man ofta ej kunna er
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
95
hålla, i synnerhet som det ju förhölle sig så, att vad som för den ene kunde betraktas som ett tungt lyft kunde vara en mycket måttlig ansträng ning för den andre. Då det i varje fall icke gärna vore tänkbart att låta yrkesskadeförsäkringen svara för kroniska insufficienstillstånd i andra fall än då ett betydande trauma förekommit, skulle den ifrågasatta om läggningen av praxis medföra, att ersättning ofta måste indragas innan någon påtaglig förbättring i tillståndet hade inträtt. Detta torde ge anled ning till att klagomål över förmenta orättvisor komme att framföras i större utsträckning än för närvarande.
I fråga om vävnadsbristningarna framhåller riksförsäkringsanstalten, att det enligt den läkarvetenskapliga erfarenheten ej sällan inträffar, att en kroppsvävnad spontant brister i följd av degenerativa förändringar. Det förekomme t. ex. att en vadmuskel bruste vid vanlig, ostörd gång eller att en meniskruptur inträffade eller gåve symtom när någon under helt van liga omständigheter reste sig upp från knästående ställning. I dylika fall borde ersättning för yrkesskada givetvis ej ifrågakomma. Vid ersättnings frågans bedömande i andra fall torde man få med ledning av läkarens iakt tagelser och omständigheterna vid bristningens inträffande bedöma, om bristningen vore att till övervägande del tillskriva degenerativa processer eller om någon händelse av olycksfallslcaraktär eller någon därmed lik ställd inverkan under högst några få dagar varit av väsentlig betydelse.
Ej heller försäkringsrådet anser sig kunna dela kommitténs uppfattning om ryggsjukdomarnas och vävnadsbristningarnas särställning.
Försäkringsrådet anför bl. a. När kommittén diskuterar dessa åkommor, vilka -— enligt uttalande i betänkandet — för kommittén framstått som en av de viktigaste frågorna vid lagrevisionen, förefaller det som om kommittén velat anbefalla de till- lämpande organen mindre krav på sambandsbevisning än vid åkommor i övrigt. Oklart är, om kommittén avsett, att även övriga åkommor, vilka till sitt uppkomstsätt äro jämförbara med ryggåkommor och vävnadsbrist- ningar, såsom hjärnblödning, vissa hjärtåkommor, näthinneavlossning, spontanpneumothorax in. fl. skola behandlas på samma frikostiga sätt.
Såväl ryggåkommor och vävnadsbristningar som övriga i föregående stycke angivna åkommor äro i regel resultatet av en såvitt man vet av arbetet oberoende, långsamt fortgående process, som förr eller senare tar sig uttryck i besvär. Det saknas medicinskt stöd för att ställa ifrågavarande åkommor i förmånsställning. De medicinska rönen tala i stället häremot.
Kommittén lägger avgörande vikt vid att vederbörande före uppgivet skadetillfälle varit i stort sett besvärsfri. Det är dock enligt försäkrings- rådets mening betydelselöst, om det är den första eller någon av de föl jande attackerna av den progredierande åkomman, som aktualiserar er sättningskravet. Erfarenheten har för övrigt givit vid handen att försäkrade, vilka påstått tidigare besvärsfrihet — ibland även styrkt av intyg från närboende och av uppgifter i polisförhörsprotokoll — vid införskaffande av ytterligare utredning exempelvis sjukhusjournaler ofta visat sig tidigare hava undergått behandling för besvär av samma slag som de i ersättnings- ärendet uppgivna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Ett godkännande av kommitténs förslag skulle således föra allt för långt från vad som kan anses vara materiellt riktigt. Än längre skulle man av lägsna sig härifrån, om ersättning, därest sjukdomstillståndet blir mycket långvarigt eller för alltid bestående, skulle utgå för hela tiden. Medicinskt förhåller det sig nämligen i regel så att ju längre sjukdomstillståndet varar, desto mindre kan detsamma anses föranlett av arbetet, utan detsamma måste i sådant fall oftast i stället tillskrivas grundsjukdomen och dennas egen utveckling. Kommittén har icke gjort något direkt uttalande i denna fråga, men det vill synas som om kommittén syftat till ersättning utan någon tidsbegränsning.
Det kan icke anses riktigt att gå så långt, att man överför till yrkesskade- lagen vad som rätteligen bör hänföras till sjukförsäkringen. De allmänna grunder, som sedan 1937 tillämpats vid bedömning av sambandsfrågor vid korttidspåverkan utan att något olycksfall i egentlig bemärkelse kunnat åberopas, böra i princip alltjämt gälla. I varje fall torde resultatet av den i förslaget omförmälda undersökningen angående ryggåkommornas frekvens och orsaker böra avvaktas, innan ställning tages till definitiva utvidgningar av ersättningsrätten, som av kommittén föreslagits.
Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, Socialförsäkringsbola gens förening, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska gruvföreningen och Södra Sveriges stuvar ef örbund anser, att nuvarande praxis icke bör ändras vare sig i den ena eller den andra riktningen, innan resultatet föreligger ifråga om den av riksdagen beslutade undersökningen av ryggåkommornas frekvens och orsaker.
Med anledning av kommitténs uttalande, att behov av särskilda bestäm melser om ersättningsrätten vid samverkande orsaks- moment och indirekta skador ej torde föreligga, framhåller statens institut för folkhälsan, att principerna för ersättning i dylika fall är oklara och bör preciseras närmare.
Svea hovrätt anför.
Vid tillämpning av ÖL har ersättning ansetts böra utgå för hela påföljden av en olycksfallsskada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Allenast när olycksfallet som orsaksmoment varit alldeles oväsentligt har ersättning ansetts icke böra ifrågakomma. Dessa principer böra säkerligen godtagas för den sociala olycksfallsförsäkringens del. Emellertid avvika de markerat från motsvarande regler inom den civila skadeståndsrätten, varest vid två eller flera samverkande orsaksmoment ansvaret för skade effekten såvitt möjligt fördelas å de skadebringande momenten efter graden av medverkan (se i detta sammanhang N. J. A. 1944 s. 563). Hovrätten finner det därför vara synnerligen önskvärt att socialförsäkringens inne börd på ifrågavarande område kommer till direkt uttryck i den skrivna författningstexten.
Socialförsäkringsutredningens förslag.
Socialförsäkringsutredningen bar behandlat de problem, som hänger samman med försäkringsskyddets omfattning, endast i den mån samord-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
97
ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen påkallat det. Från denna
utgångspunkt har utredningen ansett sig böra taga ståndpunkt till frågorna,
huruvida försäkringsskyddet bör utsträckas till att gälla under arbete i
hemmet, huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäk
ringen, vilka principer som bör användas för att avgränsa de ersättnings-
berättigande yrkessjukdomarna och huruvida behov föreligger att lagfästa
särskilda bevisregler. Övriga hithörande spörsmål har däremot lämnats
åsido av utredningen.
Vad först angår frågan om försäkringsskydd vid arbete i hemmet
framhåller utredningen, att antalet skaderegleringsfall med utrednings-,
kontroll- och gränsdragningssvårigheter visserligen skulle minska betydligt,
om karenstiden förlängdes från de av socialvårdskommittén förordade 14
dagarna till den föreslagna samordningstiden. Skälen för bibehållande av
en undantagsbestämmelse såväl i fråga om hemindustriellt arbete som i
fråga om arbete, som andra arbetare med av arbetsgivaren anvisad arbets
plats tillfälligt utförde i hemmet, vore emellertid mycket tungt vägande.
Om den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen genomfördes och yrkes
skadeförsäkringen öppnades för frivillig anslutning av hemarbetarna själva,
vore försäkringsskyddet för hemarbetarna någorlunda tillfredsställande
ordnat. OL:s undantag borde därför bibehållas i yrkesskadeförsäkrings
lagen.
Utredningen finner det inte tillräckligt motiverat att utmönstra färd
olycksfallen från försäkringen. Genom samordningen komme för
övrigt de praktiska svårigheter, som otvivelaktigt vore förknippade med
färdolycksfallen, att begränsas till ett fåtal fall, nämligen de mycket lång
variga sjukdomsfallen samt invaliditets- och dödsfallen.
Förslaget är dock inte enhälligt i denna del. En av utredningens leda
möter (hr Hydén) anser nämligen, att färdolycksfallen bör utmönstras ur
yrkesskadeförsäkringen och i sin helhet hänföras till sjukförsäkringen.
Beträffande yrkessjukdomarna utgår utredningen liksom social
vårdskommittén från att det principiellt är helt rimligt att med olycksfalls-
skadorna likställa andra hälsorubbningar till följd av arbetet och arbets
förhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. Emeller
tid bleve det, i den mån socialförsäkringen i övrigt utbyggdes, allt mindre
självklart att yrkesskadorna skulle stå i särklass ur ersättningssynpunkt.
Någon anledning funnes därför inte att driva tesen om ett dylikt likstäl
lande till dess yttersta konsekvenser. I vilken utsträckning likställandet
borde realiseras vore helt och hållet en praktisk fråga.
I likhet med socialvårdskommittén finner utredningen uppenbart, att
yrkesskadeförsäkringen inte kan omfatta exempelvis allmänt förekom
mande infektionssjukdomar och nervösa besvär annat än under vissa
speciella förhållanden.
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
98
Utredningen fortsätter.
Frågan i vilken utsträckning det nyssnämnda likställandet är praktiskt
möjligt och i vad mån man kan undvara en vidlyftig förteckning över de
ersättningsberättigande sjukdomarna kommer emellertid i ett nytt läge
genom den föreslagna samordningen. Genom en samordningstid av upp
till 90 dagar blir yrkesskadeförsäkringen i regel aktuell endast för de få
taliga långvariga eller invalidiserande fallen. Utredningar för att klarlägga
orsakssammanhanget är i fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd ofta
påkallade redan från behandlingssynpunkt. I dessa fall är även vidlyftiga
utredningar rimliga med tanke på resultatet.
Även om huvudregeln anses böra vara den, att sjukdomar, vilkas sam
band med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, bör
vara ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäkringen, kan en allmän
ersättningsklausul utan undantagsbestämmelser inte komma ifråga. De
sjukdomar, som inte blir ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäk
ringen efter utgången av samordningstiden, lämnas inte därmed utan för
säkringsskydd. I den mån förutsättningarna för hel eller halv sjukpenning
från sjukförsäkringen föreligger, kommer nämligen att därifrån utgå fort
satt sjukpenning vid såväl sjukdomstillstånd som invaliditet intill utgången
av den vanliga sjukhjälpstiden. Dessutom utgår sjukvårdsersättning.
Utredningen anser det liksom socialvårdskommittén ej möjligt att ställa
upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar
och förse detta stadgande med bl. a. undantagsbestämmelser (»negativ
förteckning»). Den av kommittén förordade metoden med en »positiv för
teckning» borde däremot användas. Utredningen anser emellertid att me
toden bör modifieras.
Härom anföres.
En förteckning kan, bl. a. på grund av teknikens hastiga utveckling, inte
bli ens tillnärmelsevis fullständig. Även om inte riksdagens medverkan
förutsättes för varje komplettering av förteckningen, är det ett omständligt
förfarande att komplettera den med t. ex. nya ämnen. Fråga om utökning
av förteckningen uppkommer oftast i samband med att någon drabbats
av sjukdom, som orsakats av något i arbetet använt men i förteckningen
inte upptaget ämne. Ersättning måste i sådana fall beslutas i särskild ord
ning. Det måste framstå som en orättvisa, att en person, som drabbas av
sjukdom av ett i arbetet använt ämne, inte får yrkesskadeersättning endast
av den anledningen, att ämnet inte upptagits i förteckningen. De utred-
ningssvårigheter, som obestridligen skulle uppkomma, om man för sjuk
domar av ämnen i arbetet släpper kravet på att ämnet finnes i förteck
ningen, torde knappast bli större än de svårigheter, som redan med gäl
lande lag uppkommer vid bedömandet huruvida samband föreligger mellan
vissa åkommor och olycksfall. Den medicinska och tekniska utredningen
är ofta erforderlig ur behandlingssynpunkt. Socialvårdskommittén jämte
bl. a. statens institut för folkhälsan (i remissyttrande över FYL) har
ansett det möjligt med en subsidiär generalklausul för majoriteten av
yrkessjukdomarna, nämligen hudsjukdomarna, under förutsättning av
en karenstid om 4 veckor. Försäkringsrådet har (i yttrande över FYL)
ansett det möjligt att utan förteckning eller karenstid medge ersättnings-
rätt för alla sjukdomar, orsakade av ämne eller annan substans.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
99
På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans. Med dessa sjukdomar anser utredningen kunna jämställas även sjukdom genom inverkan av strålande energi.
Även om således enligt utredningens mening för ersättningsrätt inte borde krävas att det skadebringande ämnet funnes upptaget i en förteckning, innebure detta ej att utredningen avvisade tanken på användandet av en förteckning. Tvärtom syntes en förteckning till ledning vid tillämpningen av lagen kunna vara av stort praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäk- ringsinrättningarna och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten. Det torde kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en förteckning upptagande de ämnen m. m., som brukade förorsaka sjuk domar, samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid vore aktuella.
1 fråga om övriga yrkessjukdomar yttrar utredningen.
Vad beträffar yrkessjukdomarna i övrigt (d. v. s. återstoden av 3 § 1 mom. b FYL) anser utredningen det, med hänsyn till att det här gäller ett antal speciella sjukdomar förorsakade av speciell inverkan, inte möjligt att av vara en förteckning. Denna förteckning skall motsvara 1 § 2 st. YL med undantag för de »ämnessjukdomar», som medtagits där. Det är emellertid angeläget att förteckningen rättas och kompletteras före lagens ikraft trädande. Socialvårdskommittén har gjort vissa påpekanden i detta hän seende. Det torde lämpligen få ankomma på medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan att i samråd med försäkringsorganen och arbetar- skyddsstyrelsen avge förslag härom. Utredningen anser kravet på allsidig och grundlig utredning före ändring och tillägg i förteckningen kunna tillgodoses utan att förteckningen finnes i lagen, om blott riksdagen medverkar.
Utredningens förslag beträffande de nu berörda sjukdomarna innebär således, att till yrkesskada skall hänföras, i den mån Konungen efter riks dagens hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes än genom olycks fall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträng ande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsred skap, buller eller smitta.
Vad angår de av socialvårdskommittén föreslagna be v is reglerna gör utredningen följande påpekanden.
När det talas om bevisregler, sker ofta en sammanblandning av dels vem det åligger att anskaffa utredning och dels vem som skall ha nackdelen eller fördelen av att en viss omständighet inte låter sig utreda. Inom den sociala olycksfallsförsäkringen åligger det i princip försäkringsinrättningen att anskaffa erforderlig utredning för ersättningsfrågans bedömning. Denna princip ligger till grund för bestämmelserna i 13 § ÖL respektive 18 §
100
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
1 mom. FYL och gäller oberoende av de föreslagna bevisreglerna. Vidare
brukar vid diskussion om bevisreglerna dragas in frågan om regler om
samverkande orsaksmoment och om adekvat kausalitet.
Socialvårdskommitténs huvudsyfte med den s. k. bevisregeln i 18 § 2 mom.
torde ha varit att i lagen slå fast, att de undantagsfall, där det trots sorg-
fällig utredning inte är möjligt att klargöra om sannolikheten är större
för samband än mot samband, skall avgöras till den försäkrades förmån.
De framför allt sociala skäl, som brukar anföras för en »omkastning av
bevisbördan», har en väsentligt mindre bärkraft, när man samordnar
yrkesskadeförsäkringen med en effektiv sjukförsäkring. För tillämpning
av en så vidsträckt yrkessjukdomsförsäkring som den av utredningen före
slagna är det också nödvändigt, att bevisregeln är godtagbar ur medicinsk
synpunkt. Detta innebär inte att man skall behöva kräva, att orsakssam
band med arbetet låter sig påvisa, utan det bör vara tillräckligt, att sam
band kan anses sannolikt. Gällande praxis synes gå på denna linje.
Socialvårdskommittén uttalar tveksamhet rörande den föreslagna regelns
betydelse för tillämpningen. Av remissyttrandena över förslaget framgår,
att man på ett mycket skiftande sätt uppfattat innebörden av regeln.
Under åberopande av det anförda anser utredningen det vara lämpligast
att inte i lagen utforma någon ny bevis- eller presumtionsregel.
Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.
Socialförsäkringsutredningens förslag att i den nya yrkesskadeförsäk
ringslagen bibehålla OL:s undantag för arbete i hemmet har i all
mänhet lämnats utan erinran i yttrandena.
Landsorganisationen finner dock förslaget svårförklarligt samt yttrar.
Utredningen har inte haft att behandla denna försäkring i vidare mån,
än som påkallas av samordningen. Det är nu svårt att se huru samord
ningen kan kräva undantagets bibehållande. Enligt LO:s mening borde
den snarare motivera undantagets slopande. Av samordningsskäl har ju
utredningen funnit nödvändigt att yrkesskadeförsäkringen i avseende å
den skyddade personkretsen grundas på det civilrättsliga arbetstagarebe
greppet; man borde då också tillämpa denna princip konsekvent. De arbe
tare det här gäller tillhör uppenbarligen gruppen anställda — i vilken
egenskap de också av utredningen själv inordnas under sjukförsäkringens
obligatoriska tilläggsförsäkring. Redan med hänsyn till arbetstagarbegrep-
pet är undantaget sålunda oegentligt. Men därtill kommer att med hem
arbetarnas nämnda inrymmande under tilläggsförsäkringen undantags
regeln endast kan få praktisk betydelse för invaliditets- och dödsfallen
och för de långvariga sjukdomsfallen utöver samordningstiden, några få
procent av samtliga fall. Än vidare: samordningstiden betyder för yrkes
skadeförsäkringen en faktisk karenstid om 90 dagar — mer än sex gånger
längre alltså än den av kommittén föreslagna.
Därmed måste väl alla över huvud möjliga garantier vara givna mot
försäkringsmissbruk. Någon annan motivering för undantaget än risken
för sådant missbruk kan över huvud inte diskuteras.
Landsorganisationen vidhåller således sitt krav på att hemarbetare och
likställda arbetare inordnas under yrkesskadeförsäkringen utan villkor om
101
annan karenstid än den samordningstiden innebär. Samma ståndpunkt intar två reservanter i försåkringsrådet samt Svenska gjutareförbundet och
De lungsjukas riksförbund.
Beträffande färdolycksfallen är av dem, som tagit uttrycklig ståndpunkt till frågan, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet samt Landsorganisationen och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet ense med socialförsäkringsutredningen därom att tillräcklig anledning ej finnes att utmönstra dessa olycksfall från försäkringen. I all mänhet åberopas till stöd för denna mening samma skäl, som socialvårds- kominittén och socialförsäkringsutredningen anfört mot att det nuvarande försäkringsskyddet i detta hänseende inskränkes.
Överståthållarämbetet uttalar, att socialförsäkringsutredningen i fråga om färdolycksfallen icke utnyttjat de möjligheter att klart avgränsa yrkes skadeförsäkringens omfattning, som samordningen erbjudit. Då försäk ringen framdeles torde få sin huvudsakliga betydelse för livränte- och invalidiletsersättningsfallen, kunde sociala skäl tala för utredningens stånd punkt. Ämbetet utginge emellertid från att det nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och olycksfallet bibehölles och att socialvårdskommitténs förslag till uppmjukning av hithörande bestäm melser icke genomfördes.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör färdolycksfallen omfattas av försäkringen endast om påtagligt samband råder mellan arbetet och ska dan, såsom då färden företages över obanad mark eller på arbetsgivarens föranstaltande företages med något för allmänheten icke avsett transport medel eller när olycksfallet föranledes av att den anställde medför red skap eller materiel till arbetsplatsen. Övriga färdolycksfall syntes där emot ej äga sådant typiskt orsakssammanhang med arbetet och de med detta förenade riskerna att de borde ingå under yrkesskadeförsäkringen.
Fyra handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Norrlands stufvareförbund och Södra Sveriges stuvar ef örbund ansluter sig till den inom socialförsäkringsutredningen reservationsvis framförda meningen, att färd olycksfallen bör utmönstras från yrkesskadeförsäkringen. Även försåk ringsrådet (majoriteten), pensionsstyrelsen, tre reservanter i riksförsåkringsanstalten och Sveriges läkarförbund uttalar önskemål i denna rikt ning. Reservanterna i riksförsäkringsanstalten motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.
Vid inordnandet på sin tid av olycksfallen vid färd till eller från arbets stället under de ersättningsberättigande olycksfallsskadorna utgick man från att gränsdragningssvårigheterna därigenom skulle undgås. Erfaren heten har visat, att detta ingalunda blivit fallet. Tvärtom kan man nu konstatera, att dessa svårigheter ökat och att en för allmänheten begriplig
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
102
bedömning av ersättningsfrågorna ej kunnat åstadkommas. Det kan även
erinras om att genom lagändringen arbetsgivarna belastats med kostnader
för olycksfall, som icke stå i något som helst förhållande till risken i
arbetstagarnas yrke och som i allmänhet helt och hållet stå utanför arbets
givarnas kontroll.
Efter lagändringen har en obligatorisk trafikförsäkring å motorfordon
införts. Nu står man också i begrepp att genomföra en hela befolkningen
omfattande obligatorisk sjukförsäkring, som under viss tid skall sam
ordnas med yrkesskadeförsäkringen. Tiden borde då vara inne att ur sist
nämnda försäkring utmönstra olycksfallen vid vanliga färder till eller
från arbetet och såsom ersättningsberättigande endast bibehålla vissa sär
skilda färdolycksfall, där färden på grund av arbetsförhållandena medför
speciella risker för arbetstagarna.
Socialförsäkringsutredningens förslag att slopa det nuvarande förteck-
ningssystemet såvitt angår yrkessjukdomar, som orsakats av
ämnen eller strålande energi, tillstyrlces så gott som genom
gående i de yttranden, där denna fråga berörts. Riksförsäkringsanstalten
uttalar dock, att ett slopande av ämnesförteckningen kan förutses ge upp
hov till svårbedömda frågor om orsakssamband mellan arbetet och sjuk
domstillstånd utan specifika symtom för yrkessjukdom. Då samordningen
även i detta avseende kunde förutses medföra en stark begränsning av an
talet tvistiga fall, ville anstalten emellertid icke motsätta sig förslaget. Även
statens institut för folkhälsan — som hälsar förslaget med tillfredsstäl
lelse —- förutser tillämpningssvårigheter och föreslår därför, att yrkes-
sjukdomsfallen från början handlägges av försäkringsinrättningarna. Enligt
medicinalstyrelsen är det möjligt att utan förteckning medge ersättning
för alla yrkessjukdomar, som förorsakats av ämnen, dock endast under
förutsättning att det medicinska sambandet är uppenbart.
Med anledning av socialförsäkringsutredningens uttalande att det bör
anförtros åt riksförsäkringsanstalten att till ledning för tillämpningen
upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en
förteckning upptagande de ämnen in. m., som brukar förorsaka sjuk
domar, samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid är
aktuella, anför försåkringsrådet (majoriteten).
Antalet ämnen, som skulle upptagas i förteckningen, komme att bliva
stort, och förteckningen kunde icke gärna bliva fullständig från början.
Risk förelåge då, även om förteckningens ofullständiga karaktär angåves
i densamma, att person, lidande av sjukdom, som var eller med fog miss
tänktes orsakad av i arbetet använt ämne, som icke upptagits i förteck
ningen, på grund därav icke gjorde anspråk på ersättning enligt yrkes
skadeförsäkringslagen och på så sätt lede rättsförlust. Arbetsgivarna och
sjukkassorna kunde också lätt förledas att anse förteckningen fullständig.
Vidare är det icke nog, att riksförsäkringsanstalten godtagit en sjukdom
såsom orsakad av ett i arbetet använt ämne för att ersättningsrätt skall
föreligga för dylik sjukdom. Riksförsäkringsanstalten kan nämligen icke
binda överinstansen och social försäkringsbolagen genom ett sådant av
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
103
görande. Skulle ett dylikt bolag eller överinstansen nödgas avslå ersätt ningsanspråk för sjukdom, som påstås orsakad av ett ämne under samma förhållande som i fall, vilket riksförsäkringsanstalten godkänt och lagt till grund för uppgift i förteckningen, uppkommer en mindre önskvärd situation.
På grund av det anförda avstyrker försäkringsrådet förslaget om en förteckning av ifrågavarande slag. Om en förteckning likväl anses böra komma till stånd, måste den enligt försäkringsrådets mening upprättas av antingen Kungl. Maj :t eller överinstansen.
Förslaget att andra yrkessjukdomar i egentlig bemärkelse än »ämnessjukdomar» skall omfattas av försäkringen, endast i den mån de är upptagna i en av Konungen efter riksdagens hörande upprättad förteckning, har föranlett Landsorganisationen att uttala, att en förteck ning, ehuru ändamålsenlig till ledning för lagtillämpningen, icke borde ges den innebörd och verkan, att försäkringsskyddet exklusivt begränsa des till i densamma angivna sjukdomsorsaker. Samma mening uttalas av två reservanter i försäkringsrådet. Även medicinalstyrelsen är inne på denna tankegång. Styrelsen, som ej har något att erinra mot den före slagna förteckningen, anser nämligen, att ersättning bör utgå även för sjukdom, som ej är upptagen i förteckningen, därest utredning visat ett uppenbart medicinskt samband mellan arbetet och sjukdomen.
Socialförsäkringsbolagens förening finner det icke behövligt och knappast heller tillrådligt att rätten till ersättning göres beroende av huruvida sjuk domen finnes upptagen i en på administrativ väg utfärdad förteckning.
Såväl sjukdomarna som de sysselsättningar, varigenom de måste ha upp kommit, borde fastställas i lag.
I motsats härtill ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation, om förteckningen skall behöva fastställas av Konung och riksdag.
Försäkringsrådet (majoriteten) anför beträffande detta och vissa andra spörsmål bl. a.
I lagtexten bör angivas de olika där avsedda sjukdomar, som skola vara ersättningsberättigande, ävensom vilken art av påverkan, som i det sär skilda fallet skall hava förelegat.
Försäkringsrådet anser emellertid, att med hänsyn till samordningen översyn bör verkställas av de i 3 § 1 mom. c) liksom de i 4 mom. angivna ersättningsfallen och övervägas i vad mån desamma böra bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen. Sambandet mellan vissa av de i dessa lagrum avsedda åkommorna och arbetet är många gånger svårt att avgöra. Endast i undantagsfall föranleda dessa åkommor sjukdom efter samordningstiden eller invaliditet. Där så sker, är sambandet mellan sjukdomstillståndet efter nämnda tid eller invaliditeten, å ena sidan, och arbetet, olycksfall eller korttidspåverkan under arbetet, å andra sidan, ofta tvivelaktigt. Sär skilt gäller detta de i YL 1 § andra stycket 1)—3) upptagna åkommorna samt av i utredningens förslag 3 § 4 mom. angivna skador dem, som orsakats av inverkan under högst några få dagar på mekanisk väg. I varje fall bör ersättningsrätten enligt yrkesskadeförsäkringen för muskelsträck
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
104
ningar o. d. åkommor upphöra. Ett uteslutande helt eller delvis av här
angivna åkommor innebär ett beskärande av yrkesskadeförsäkringslagens
omfattning. Betänkligheterna häremot synas emellertid mindre än de,
som kunna resas mot utredningens förslag att i samband med införandet
av arbetstagarbegreppet begränsa denna lags räckvidd i fråga om person
kategorier, som äro försäkrade enligt ÖL.
Skavsår och blåsor, ådragna under arbetet, ersättas i regel enligt ÖL,
enär de regelmässigt anses uppkomma under högst några få dagar. Om
dessa åkommor alltjämt skola ersättas såsom yrkesskador, böra de hän
föras till den grupp, som bl. a. inrymmer inflammation i arbetsvalk, i
stället för att exemplifiera »skada, som orsakats av inverkan under högst
några få dagar på mekanisk väg». Sistnämnda rekvisit har större bety
delse för sådana åkommor, t. ex. muskelsträckningar, som kunna orsakas
genom påverkan av arbetet under längre eller kortare tid. Någon exempli
fiering synes emellertid icke erforderlig.
I fråga om den föreslagna bevisregeln vidhåller försäkring srådet
(majoriteten) sin i yttrandet över socialvårdskommitténs förslag uttalade
mening, att hittills allmänt tillämpade regler att samband anses föreligga
därest sådant finnes sannolikt, givit rättvist resultat. Med hänsyn till den
ovisshet som syntes råda beträffande kravet på bevisning och jämväl av
praktiska skäl hemställer rådet, att dess uppfattning kommer till uttryck
i lagtexten. Tre reservanter i försåkringsrådet anser, att den av socialvårds-
kommittén för huvudfallen föreslagna bevisregeln, vilken enligt deras upp
fattning inte innebure endast en kodifiering av praxis, borde godtagas.
Sveriges läkarförbund avstyrker, att socialvårdskommitténs förslag i
detta hänseende förverkligas.
Landsorganisationen anför.
Det kunde kanske göras gällande att med den av socialvårdskommittén
föreslagna regeln om sambandsbevisning en del av de i praxis avvisade
skadefallen komme att inrymmas direkt under yrkesskadelagen och att
sålunda för dem något behov av samordning inte skulle föreligga om regeln
lagfästes. Detta är i och för sig riktigt. Men för det första kvarstår att
många nu oskyddade fall inte skulle kunna skyddas på detta sätt redan
därför att tillfredsställande bevisning inte vore möjlig att förebringa ens
enligt den föreslagna bevisregeln. Därtill kommer att — såsom framgår
både av socialvårdskommitténs betänkande och av remissyttranden över
detta — regeln på vissa håll faktiskt inte ansetts betyda någon annan
sambandsbedöinning än den som redan tillämpas i praxis. Om detta om
döme återger en allmännare uppfattning inom försäkringsinrättningarna,
vågar man inte hysa några förhoppningar om att bevisregelns lagfästande
skulle leda till nämnvärd utsträckning av försäkringsskyddet. Omdömet
i fråga är nu enligt LO:s uppfattning oriktigt. Det "förhåller sig inte så
att man inom yrkesskadeförsäkringen i allmänhet tillämpar något libe
ralare sambandskrav än inom skadeståndsrätten. I yttranden över en riks
dagsmotion 1932 anförde försåkringsrådet och riksförsäkringsanstalten att
kraven på orsakssammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjuk
dom inte kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadestånds
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
105
regler: detta uttalande torde fortfarande ganska väl avspegla den inom praxis förhärskande uppfattningen, vilken tydligen är en annan än den som socialvårdskommittén 1951 sökte utforma i regeln om omvänd bevis börda. Tolkad efter sin ordalydelse men framför allt med ledning av kom mitténs motivering betyder denna regel obestridligen en från de yrkes- skadades synpunkt förmånligare bevisfördelning än den nu gällande. Men såsom anmärkts: även om denna regels betydelse allmänt erkändes av försäkringsorganen och man alltså kunde räkna med en praxisändring, så skulle denna få en begränsad räckvidd och en samordning likväl vara påkallad med hänsyn till de skadefall, som på grund av sin natur eller på grund av bristfällig medicinsk utforskning undandrar sig sambands- bedömning.
Utredningen anser det — med en något svävande motivering — vara »lämpligast» att inte i en lagbestämmelse utforma någon bevisregel av det innehåli socialvårdskommittén föreslog 1951 (jämför vad ovan sagts om detta förslag). LO har svårt att förstå denna ståndpunkt. Om det, såsom utredningen själv påpekar, råder skiftande uppfattningar om beviskravet, borde det väl tvärtom vara lämpligast att lagstiftaren ger sin mening till känna. Oklart är för övrigt vad som föranlett utredningen att behandla denna sak. Utredningen säger sig inte behandla yrkesskadeförsäkringen i vidare mån än som påkallas av samordningen. Såvitt LO förstår skulle i de av samordningen omfattade ersättningsfallen —- där sambandsfrågan icke aktualiseras — här ifrågavarande bevisregel vara utan praktisk betydelse. Betydelse synes den, vid en samordning, få endast i de fall, som antingen direkt eller efter samordningstiden är hänförliga under yrkesskadelagen. Att under sådana förhållanden motiveringen för bevisregeln skulle i och med samordningen komma att få »en väsentligt mindre bärkraft» är svårt att inse. Det är just med hänsyn till regelns betydelse för dessa tall som LO bestämt motsätter sig att den utgår ur yrkesskadelagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är för delade på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkes sjukdomar. Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s. av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yxdcessjukdomar, d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig på verkan av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss mån utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som upp kommit genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom social vårdskommittén uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna
106
blandar sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de
skadliga påverkningarnas varaktighet.
Trots de utvidgningar, som tid efter annan genomförts, består emeller
tid alltjämt luckor i försäkringsskyddet. Härtill kommer att gränserna
för försäkringens räckvidd i åtskilliga avseenden är oklara och att lag
stiftningen utfyllts med en rikhaltig och invecklad rättspraxis, som mången
gång ter sig svårförståelig för lekmannen. Så länge förutsättningar sak
nades för en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och yrkes
skadeförsäkringen, var det inte lätt att genom lagstiftningsåtgärder komma
till rätta med hithörande förhållanden. De omständigheter, under vilka
olycks- och sjukdomsfall inträffar, är nämligen så skiftande, att det —
hui gränserna kring yrkesskadebegreppet än dragés — måste stöta på
utomordentligt stora praktiska svårigheter att i samtliga de fall, där en
hälsorubbning påstås ha orsakats av arbetet, avgöra huruvida yrkesskada
i lagens bemärkelse föreligger eller ej. Sålunda erfordras ej sällan ingående
utredning t. ex. rörande de omständigheter, under vilka en skada upp
kommit, eller det orsakssamband, som kan föreligga mellan en viss hän
delse och ett sjukdomstillstånd. Det är uppenbart, att dessa svårigheter
kommer att minska högst avsevärt, sedan den allmänna sjukförsäkringen
övertagit den stora mängden av kortvariga yrkesskador. Härigenom åstad
kommes nämligen ej blott en betydande kvantitativ avlastning från yrkes
skadeförsäkringen; de relativt fåtaliga yrkesskador av långvarig eller svår
artad karaktär, som återstår sedan småskadorna utmönstrats, är ofta av
sådan art, att det redan av medicinska skäl är nödvändigt att klarlägga
deras orsak.
Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer
således att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om
inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av
yrkesskadebegreppet, att varje hälsorubbning, som hade sin grund i ar
betet eller arbetsförhållandena, ltomme att omfattas av försäkringen. Av
skäl, som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvän
digt att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som
visserligen i undantagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ur
sprung i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylnings-
sjukdomarna och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att
innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så
allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare.
Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än
som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid ut
formningen av yrkesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av ska
dor, som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden,
bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
107
Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som hittills bör berättiga till ersättning.
Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. be gränsat såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna hemmet — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbets ställe — i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp arbetstagare —- nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustrielit eller därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.
Som skäl för att arbete i hemmet pa detta sätt satts i särställning hai främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av föi säk ringen. Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäk ringen gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar föi att hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och däivid kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönst rades. Med anledning härav har kommittén — som utgått från att någon samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskade försäkringen således redan från början skulle handha skaderegleringen föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med skador i annat arbete.
Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjuk försäkringen trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slut satsen, att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a., att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfreds ställande ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genom möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.
Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt kritik endast från ett par håll.
För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller för säkringsskydd mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjuk försäkringen bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjuk försäkringen med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Soeialvårdskommittén har ansett sig kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador ut mönstrats genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador. Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse böra till mätas den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas, att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de anställda som åvilar övriga arbetsgivare.
- föreslår därför att försäkringsskyddet utsträckes så, att det kommer att gälla även vid hemarbete och att det undantag, som f. n. gäller beträf fande dylikt arbete, alltså slopas. Om så sker, erfordras inte några sär skilda bestämmelser om olycksfall i förläggning. Att dylika olycksfall i ersättningshänseende nu behandlas på annat sätt än olycksfall på arbetsområdet, beror nämligen på att förläggningen i försäkringshän- seende betraktas som arbetstagarens hem.
Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket »olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebör den av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma i fi aga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycks fall kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett er-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
109
sättningsberättigande olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes emellertid inte särskilt högt, tv praktiskt taget varje händelse av angiven art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet. Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet. Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende — t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete, och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av försäljningsarbete —• är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycks fall utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förut sättning, att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.
Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid till- lämpningen av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskom- mittén funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycks fallet inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken, godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik pre- sumtion kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad, utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.
Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från för ströelser av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av för- säkringsorganen med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall — gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.
År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid
Kungl. Maj. ts proposition nr 60.
no
färd till eller från arbetet likställdes med olycksfall i arbetet,
såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsan-
ställningen. Som skäl för denna utvidgning av försäkringen åberopades, att
olycksfall på väg till eller från arbetet under vissa förutsättningar redan
betraktades som olycksfall i arbetet och att detta medfört svårigheter att
dra en klar gräns mellan fall, som berättigade till ersättning, och andra
fall. Även om tämligen bestämda principer tillämpades vid avgöranden här-
utinnan, kvarstode dock -— uttalades det under förarbetena — ofta en viss
tveksamhet även hos de beslutande myndigheterna, och för den skadade
arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska
svårförståeliga eller kanske understundom i det enskilda fallet rent av god
tyckliga. Som exempel nämndes, att ett olycksfall som drabbade en arbetare,
vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för arbetsområdet — detta
taget i ganska vidsträckt mening -— i regel ansåges som olycksfall i arbetet
medan däremot olycksfall i arbetet i allmänhet ej ansåges föreligga, där
arbetsområdet vore mera begränsat men olycksfallet inträffat utom det
samma under i övrigt liknande förutsättningar.
Frågan huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäk
ringen har övervägts av såväl socialvårdskommittén som socialförsäkrings-
utredningen, vilka båda besvarat frågan jakande. Inom såväl kommittén
som utredningen har emellertid röster höjts för att utmönstra dessa olycks
fall från försäkringen. De skäl, som anförts till stöd för denna mening,
kan inte frånkännas ett visst berättigande. Erfarenheterna har sålunda
visat, att de gränsdragningssvårigheter, som man ville undvika genom lag
ändringen år 1919, ersatts av nya sådana svårigheter. Det torde vidare för
hålla sig så, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat i antal,
inte blott absolut utan även i förhållande till övriga olycksfall, vilket med
fört en större ekonomisk belastning av försäkringen än man från början
tänkt sig. För en utmönstring av färdolycksfallen har även anförts, att
dessa i regel är orsakade av omständigheter, som inte hänger direkt sam
man med arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll, samt att
det numera finns betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning
i annan ordning än genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex.
genom den obligatoriska trafikförsäkringen.
För egen del anser jag emellertid i likhet med flertalet av dem som efter
remiss yttrat sig i ärendet, att skälen för att bibehålla färdolycksfallen
inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram väger tyngre än skälen
för att utmönstra dem från försäkringen. Det är nämligen ofrånkomligt,
att de risker, som är förenade med vanliga färder till och från arbetsstället,
har ett påtagligt samband med själva arbetet. Dessa risker, som ingalunda
alltid täckes av den obligatoriska trafikförsäkringen, har undan för undan
ökat allteftersom trafikintensiteten blivit större. Det måste under sådana
omständigheter krävas synnerligen starka skäl för att nu borttaga det
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
in
skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning, som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda med föra, att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter kriget reformerat sin lagstiftning på området.
För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedel bart samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedöm- ningsprinciperna och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart» samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband med denna.
Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna stånd punkt främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åbe ropats bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständig heter som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit. Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bör slopas.
Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset sam band som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de
112
tillämpande myndigheterna ett väl snävt utrymme för bedömningen, vilket
medfört, att ersättning inte ansetts kunna medgivas i en del fall, där en
ganska påtaglig anknytning förelegat mellan olycksfallet och arbetet. En
uppmjukning av sambandskravet är därför enligt min mening motiverad.
Visserligen är det måhända inte uteslutet att tolka uttrycket »omedelbart
samband» på ett något mindre restriktivt sätt än som skett och alltså åstad
komma en önskvärd uppmjukning genom ändring av praxis —- enligt vad
jag erfarit har en utveckling i denna riktning ägt rum sedan socialvårds-
kommittén avgav sitt betänkande —- men det synes bäst överensstämma
med gängse lagstiftningsmetoder, att den något större frihet vid bedöm
ningen, som de tillämpande myndigheterna enligt min mening bör ha,
kommer till uttryck genom en ändrad lydelse av lagtexten. I likhet med
socialvårdskommittén anser jag detta lämpligen kunna ske genom att det
nuvarande kravet på omedelbart samband med arbetsanställningen ersättes
med ett krav på nära samband med denna.
Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen i sitt remissyttrande an
fört om försäkringsskydd vid färder, som företages i anslutning till att
arbetsförmedlingen medverkar till ett anställningsförhållande, vill jag fram
hålla, att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen endast avser arbets
tagare. För att försäkringen skall gälla måste därför krävas att ett anställ
ningsavtal föreligger. Detta utesluter givetvis inte, att omständigheterna i
det enskilda fallet kan vara sådana, att ett dylikt avtal måste anses ha kom
mit till stånd genom arbetsförmedlingens anvisning, trots att parterna i
avtalsförhållandet inte varit i direkt kontakt med varandra. Vad sedan be
träffar frågan huruvida ett olycksfall under färd före arbetets början eller
efter dess avslutande är ersättningsberättigande eller ej, bör denna givetvis
bedömas på samma sätt då arbetsavtal anses ha kommit till stånd genom
anvisning av arbetsförmedling som då arbetsavtalet träffats direkt mellan
arbetsgivare och arbetstagare.
Genom en lagändring år 1936 inordnades under ÖL vissa skador,
som intar en mellanställning mellan olycksf allsskador
och egentliga yrkessjukdomar såtillvida, att den skadefram-
kallande påverkningen inte behöver vara plötslig utan kan sträcka sig över
en tidrymd av — för att använda lagens terminologi — högst några få
dagar. Dessa skador kan indelas i tre skilda grupper. Till den första hör
skador, som orsakats av arbetet på mekanisk väg, d. v. s. genom nötning,
tryck, slag eller överansträngning. Den andra gruppen omfattar vissa av
temperaturförhållandena under arbetet föranledda skador, nämligen värme
slag, solsting och förf rysning. Till den tredje gruppen slutligen hänföres
skador, som orsakats av något i arbetet använt frätande eller etsande ämne
eller av blandning, vari dylikt ämne ingår.
Socialvårdskommittén har föreslagit, att det nuvarande kravet på att
skadan skall ha uppkommit under loppet av högst några få dagar slopas
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
113
beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallssltada, oavsett om inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid. I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att ut trycket högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbets dagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.
Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar» kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försäkringsrådet och Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte borde vara helt oeftergivlig.
Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdomar skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte över föras till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperatur förhållanden, samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till social- vårdskommitténs förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning. Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador, som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nöd vändigt att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom meka niska påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställ ning o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrest ningar av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrest ningen varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med täm ligen stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet, och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen -— såsom redan nu är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflammationer — räknas som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
114
liungl. Maj.ts proposition nr 60.
Jag återkommer till frågan härom vid behandlingen av de egentliga yrkes
sjukdomarna. Den tidsbegränsning för skadlig inverkan av mekanisk art,
det här gäller, får således betydelse endast för sådana skador, vilkas upp
komstsätt inte är så klarlagt, att de utan inskränkning kan hänföras till
yrkesskador. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att beträffande dessa ska
dor frångå den nuvarande tidsbestämningen »högst några få dagar». Med
anledning av vad som i ärendet anförts rörande innebörden av detta uttryck
vill jag framhålla, att det liksom hittills bör få ankomma på de tillämpande
myndigheterna att inom den ram, som uttrycket kan anses tillåta, från fall
till fall avgöra var gränsen skall dragas. Jag förutsätter, att myndigheterna
härvid inte skall känna sig alltför hårt bundna av den praxis, som hittills
utbildat sig på området och som enligt min mening synes väl stel.
De yrkessjukdomar, som omfattas av den nuvarande försäk
ringen, är uppräknade i en förteckning, vilken är intagen i YL. Den väg
ledande principen vid utformningen av denna förteckning har varit, att
inga andra yrkessjukdomar borde upptagas i densamma än sådana, som
kunde särskiljas från andra hälsorubbningar och med tillräcklig grad av
säkerhet ledas tillbaka till arbetet. Eftersom erfarenheterna på yrkesmedi
cinens område var ganska begränsade då lagen kom till år 1929, fick för
säkringen från början ett jämförelsevis snävt avgränsat tillämpningsområde
men det förutsattes, att utvidgningar så småningom skulle komma till
stånd. Så har också skett efter hand som kunskaperna om yrkessjukdo
marna ökat och förteckningen upptager nu dels sjukdomar, som orsakats
av ett stort antal uppräknade ämnen eller av strålande energi, och dels ett
antal specificerade sjukdomar, som har sin grund i ensidiga, ovanliga eller
ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, skakningar eller vibra
tioner från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.
Vad först angår yrkessjukdomar, som orsakats av ämnen
eller strålande energi, har socialvårdskommittén föreslagit en
betydelsefull utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen så
tillvida att alla hudsjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
något ämne eller annan substans, skulle få räknas som yrkesskador och
att förteckningssystemet således skulle slopas beträffande dessa sjukdomar,
dock att en särskild karenstid om 28 dagar skulle gälla och en strängare
bevisregel skulle tillämpas. Övriga ämnessjukdomar samt sjukdomar, som
orsakats av strålande energi, skulle däremot enligt kommitténs förslag följa
i stort sett samma regler som nu, d. v. s. de skulle få räknas som yrkes
skador endast om det ämne eller den energiform, som givit upphov till
sjukdomen, funnes upptagen i en på visst sätt fastställd förteckning. Seder
mera har socialförsäkringsutredningen omprövat hithörande frågor och
därvid funnit, att samordningen med sjukförsäkringen skapat förutsätt
ningar för ett slopande av förteckningssystemet såvitt angår alla ämnes-
115
och strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket »ämne» — i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten an vändes socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» —• kan synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde de finieras för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att hänföra till ämnessj ukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäk ringsutredningen eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska termi nologien i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva när mare definieras.
Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäk ringsutredningen ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrätt- ningarna och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten. Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning över de ämnen m. m., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdoms- former och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas, inte av anstalten, utan av Kungl. Maj :t eller överinstansen. För egen del håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen kan lätt bli uppfattad som uttömmande -—- eller i vart fall mycket tvek samt. Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.
Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom lång varig men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvårdskommittén, social försäkringsutredningen och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjuk domar, som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångs
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
116
punkter för bedömningen av hithörande frågor och därvid betonat vikten
av att försäkringsskyddet inte inskränkes mer än som är oundgängligen
nödvändigt.
Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i
arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektions
sjukdom ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskam
rat, ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbets
platsen, en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete o. s. v. I enstaka
undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor
grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet
är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på
annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför
försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En
metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av
försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt
till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag
för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kombineras på
olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer
eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med
arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har
ansett, att den förstnämnda metoden bör komma till användning. Förslaget
är så utformat, att sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat
tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta, skall räknas som
yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fast
ställd förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att
föredraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet
rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i
vissa yttranden — tillstyrka, att förteckningen endast ges karaktär av väg
ledning för tillämpningen eller att den kompletteras med en generalklausul
avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda
dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler
för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör
undvikas.
Den nuvarande förteckningen är såsom förut nämnts intagen i själva
lagen. Detta har medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen
behövt kompletteras, vilket givetvis varit förenat med besvär och tids-
utdräkt. I de allra flesta fallen har kompletteringen endast inneburit be
kräftelse från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedi
cinska vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkes
sjukdomar kunnat särskiljas från andra hälsorubbningar och utan större
svårigheter ledas tillbaka till vederbörandes arbete. Det sakliga innehållet
i förteckningen har med andra ord hittills varit en fråga av huvudsak
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
117
ligen medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjuk domar utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt, synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag. Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen, och att komplettera densamma efter hand som den medicinska veten skapen gör det möjligt.
Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen in komma med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämnes- eller strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skriv kramp, vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårds personal. Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare komplet terad i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slem- säcksutgjutningar, vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjuk domar även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor. För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blås- instrument hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj :t det bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förslag med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vad som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.
Jag övergår härefter till att behandla några spörsmål, som rör den försäkrings medicinska bedömningen av tveksamma
skadefall.
Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet, såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel ■— som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
118
än sådana som uppkommit genom olycksfall, dock inte beträffande sådana
hudsjukdomar som skulle ersättas enligt generalklausulen — har varit
föremål för mycket delade meningar i remissyttrandena, och socialförsäk-
ringsutredningen har sedermera föreslagit, att regeln slopas, vilket i sin
tur givit upphov till nya meningsskiljaktigheter.
Då hithörande spörsmål diskuteras synes det vara av vikt att hålla i
minnet, att det f. n. i princip åligger vederbörande försäkringsinrättning
att införskaffa all den utredning, som erfordras för att en ersättnings
fråga skall kunna avgöras på ett riktigt sätt. Inrättningen får alltså inte
nöja sig med ofullständiga uppgifter från den skadades sida utan måste
draga försorg om att det material, som skall läggas till grund för bedöm
ningen, blir så fylligt och allsidigt som rimligen kan fordras. Även vid
prövningsförfarandet i försäkringsrådet tillämpas denna s. k. undersök
ningsprincip. Den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln är inte
avsedd att på något sätt rubba denna princip, som även enligt min mening
fortfarande hör gälla.
När det gäller de faktiska omständigheterna kring ett påstått skadefall
godtages f. n. den skadades uppgifter, såvida det inte föreligger anledning
att tvivla på dem. Så bör ske även i fortsättningen. Endast i den mån det
finnes skäl att misstänka, att den skadades uppgifter är oriktiga eller vilse
ledande, bör således vederbörande försäkringsorgan låta utreda vad som
verkligen passerat. Det ligger i sakens natur, att full bevisning härom inte
alltid kan erhållas, och för ersättningsrätt synes ej heller böra krävas mera
än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den
skadades uppgifter. Av vad nu anförts följer, att man enligt min mening
— såvitt avser de yttre omständigheterna kring ett skadefall -— i fortsätt
ningen bör följa samma bedömningsprinciper som hittills.
Principen att försäkringsorganen är skyldiga att sörja för fullständig
utredning bör naturligen liksom f. n. gälla även beträffande medicinska
frågor. För bedömningen av dylika frågor är till försäkringsorganen knutna
experter inom olika grenar av läkarvetenskapen men även utomstående
expertis anlitas i den mån det behövs. För att få en så klar bild av sjuk
domen och dess orsaker som möjligt är det i många fall av vikt att upp
lysningar inhämtas även från andra personer och särskilt betydelsefullt
är att hänsyn tages till de uppgifter, som lämnas av behandlingsläkaren
samt den skadades arbetsledning och arbetskamrater.
Även om det är väl sörjt för att avgörandena grundas på ett så fylligt
utredningsmaterial som möjligt, inträffar det likväl ibland, att full klar
het ej kan vinnas, huruvida medicinskt orsakssamband föreligger mellan
å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall, en mekanisk på
frestning i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och å andra sidan
ett föreliggande sjukdomstillstånd. Den nuvarande lagstiftningen innehål
ler inga bestämmelser om vilka krav som bör uppställas för att dylikt
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
119
samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevis- regeln i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade inne börd skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukför säkringen får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft an ledning att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.
Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättnings anspråk i anledning av s. k. ryggskott och andra ryggåkommor, som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig. Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts, kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt. Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
120
som föreslagits för skador av annat slag, d. v. s. i första hand med hänsyn
till vad som är mest sannolikt och i andra hand med tillämpning av den
föreslagna bevisregeln. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att de organ, som har att tillämpa försäkringen, noga följer läkar
vetenskapens utveckling på yrkesmedicinens område och vid sin bedöm
ning tar hänsyn till de nya rön, som kan vinnas. Inte minst i fråga om
ryggsjukdomarna pågår f. n. ett intensivt forskningsarbete, som måhända
kan ge betydelsefulla resultat.
Vad jag nu anfört angående bedömningen av ryggåkommor äger mot
svarande tillämpning beträffande vävnadsbristningar och de andra åkom
mor, som exemplifierats i försäkringsrådets yttrande över socialvårds-
kommitténs förslag.
Vad härefter beträffar frågan om ersättningsrätten vid sa m-
verkande orsak smoment och vissa s. k. indirekta
skador, är det klart, att frågan inte ligger till på samma sätt inom en
obligatorisk yrkesskadeförsäkring som inom en privat olycksfallsförsäk
ring. Inom sistnämnda försäkring föreligger ju möjlighet att genom avtal
begränsa ansvarigheten på ett eller annat sätt, när åkomman står i orsaks
sammanhang med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. För den
sociala olycksfallsförsäkringen har det däremot ansetts naturligt att ersätt
ning skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om
påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den skadade var be
häftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Sistnämnda princip anser jag
självfallet skola tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen.
Det synes mig emellertid inte låta sig göra att genom närmare lagbestäm
melser lösa detta och övriga hithörande problem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Den årliga arbetsförtjänstens beräkning.
Gällande bestämmelser.
Enligt gällande bestämmelser beräknas sjukpenning, invaliditets- och
efterlevandelivräntor in. in. i förhållande till den skadades årliga arbets
förtjänst. Därmed förstås enligt huvudregeln i 9 § ÖL den avlöning som
den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av
arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Huvudregeln
suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa, ofta förekom
mande omständigheter. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den ska
dade under någon tid av året icke använts till arbete av arbetsgivaren,
avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid
olycksfallet; om emellertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke
121
under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning för tiden i fråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn därtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna. Skälighetsprövning skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under någon tid av året varit väsentligt högre eller lägre än den vanliga samt när den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffade. Om den skadade vid tiden för olycksfallet inte fyllt 21 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta inte beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hän syn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid sagda ålder, om olycksfallet inte hade inträffat. Den årliga arbetsförtjänsten får ej i något fall fastställas till lägre be lopp än 900 kr. och icke till högre belopp än 7 200 kr.
Socialvårdskommitténs förslag.
Kommittén framhåller, att de nuvarande bestämmelserna i vissa av seenden är oklara. Beträffande de praktiska resultaten av bestämmelserna anför kommittén följande.
Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre an svar), lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror för ändringen däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning (t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna avlöningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för be räkningen.
Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbets givaren normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsför tjänsten blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbets givare under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställ ning eller icke. Vad som skall förstås med »fast anställning» är emellertid avsevärt oklart. Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika inne börd. I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen skulle vara.
Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehål en bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda av löningen till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat, innehaft en bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan icke i beräkning.
Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
122
Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages
hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, löne
villkoren under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön in. in.
Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten
i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd
arbetares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade
arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som
livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå
även till en lågt avlönad lärling.
Kommittén diskuterar härefter frågan, vilka principer som bör tillämpas
för att få fram en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som möj
ligt. I stället för att basera beräkningen på den skadades inkomstförhål
landen vid tiden för skadans inträffande vore det enligt kommitténs me
ning teoretiskt riktigare att utmäta ersättningarna i förhållande till den
inkomstförlust, som skadan faktiskt visar sig ha medfört under olika tider.
Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle
vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbets
inkomst den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter
skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med
fasta .anställnings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogör
ligt beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster.
I mera långdragna fall skulle man ha att tid efter annan undersöka,
vilken inkomst den skadade skulle ha kommit att åtnjuta, om skadan
ej inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen
vara omöjligt, i synnerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller
lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall
skulle man väl kunna komma fram till en någorlunda rimlig uppskatt
ning av den faktiska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig
utredningsapparat. En mycket viktig omständighet vore också, att den
skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle
kunna minskas, om ersättningarnas storlek utmättes efter den faktiska
inkomstminskningen. Man kunde tänka sig en anordning, som innebure,
att ersättningsunderlaget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid
någon ny fas i skadans utveckling —■ t. ex. när jämkningssituation eller
definitiv invaliditet inträdde — så att den försäkrades dåvarande årliga
arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek,
törsåvitt arbetsförtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna
medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den nyss av
visade metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomst
förlusten skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa
av sin situation; tvärtom skulle ersättningen bli större om de hade för
skaffat sig större arbetsförtjänst efter skadan. Men man skulle på detta
sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade,
vilket uppenbarligen icke vore motiverat. Ett tungt vägande skäl för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
123
de nuvarande huvudgrunderna för ersättningsunderlagets beräkning borde bibehållas vore också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande inte gärna vore möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i fram tiden. På grund av det nu anförda hade kommittén vid utformandet av sitt förslag till bestämmelser på denna punkt utgått från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållan den vid tiden för skadefallet.
Med denna utgångspunkt föreslår kommittén som huvudregel, att den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses utgöra det belopp, vartill hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Enligt kommitténs mening lämnar denna huvudregel tillräcklig ledning i de fall av vanlig beskaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den för säkrade ej har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön från sådan anställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kom pletterande föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är till fälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under hänsynstagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.
Kommittén anför härom.
I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den för ändringen, att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. m. Detta kommer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom in träffade ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den försäkrades i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de tolv senaste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emel lertid systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i all mänhet icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några avgörande administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifråga varande, i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräknings grunderna.
Vad angår frågan, i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till inkomst av bisysslor, är enligt kommitténs mening de nuvarande reglerna härom irrationella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna in komster av stadigvarande bisysslor liksom man nu räknade med inkomst av återkommande övertidsarbete. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsättningar av olika slag borde emellertid den sammanlagda in komsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som mot svarade inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflöte. Genom denna regel syntes arbete i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvud sysslan. Enligt 7 § i allmänna arbetstidslagen finge arbetsgivare utom i vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 tim
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
124
mar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund
av trängande behov meddelades av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 tim
mar under kalenderåret. Övertidsarbete vore vanligen avsevärt bättre av
lönat än annat arbete.
Enligt förslaget skall inkomst av förvärvsarbete för
egen räkning ej få beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning
för liknande arbete för annans räkning.
Kommittén finner det tveksamt, om hushållsarbete i hemmet
bör likställas med förvärvsarbete och hur inkomsten i så fall bör beräknas.
Omfattningen av hemsysslorna kunde vara mycket varierande alltefter
familjemedlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra
omständigheter. Vidare vore att märka, att skadorna vanligen icke torde
medföra lika stora ekonomiska konsekvenser i fråga om bisysslor som
beträffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i
hemmet kunde ofta fullgöras helt eller delvis, även när skadan hindrade
annat arbete. Bestående invaliditet -—- denna vore i de flesta fallen låg —
torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete. Enligt
10 § lagen om allmän sjukförsäkring räknades hushållsarbete, som make
utförde i hemmet, icke såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse hade till
kommit på grund av att det mötte stora svårigheter att åstadkomma nöj
aktig sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet.
Vid tillämpningen av ÖL däremot toges hänsyn till hushållsarbete vid
beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvinna, som icke hade
avlönat arbete året om.
Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag, att hushållsarbete i
hemmet skall likställas med förvärvsarbete för egen räkning, dock endast
om hushållsarbetet utgör eu väsentlig del av den försäkrades sysselsätt
ning.
Enligt kommittén erfordras även i fortsättningen en regel om skälig-
hets pr övning i speciella fall. Bestämmelsen har givits det
innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat
särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräk
ning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas
till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Denna
skälighetsberäkning — anför kommittén — kunde givetvis inte syfta till
att arbetsförtjänsten skulle beräknas efter den reella, av framtida om
ständigheter beroende inkomstförlusten, utan finge endast det begränsade
syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet
föreliggande omständighet, som skäligen borde beaktas men inte tillhörde
de i övriga regler angivna faktorerna.
För dem, som skadas vid yrkesutbildning, och över
huvud taget för yngre personer behövs enligt kommitténs
mening nya regler. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
125
att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares lön, under det att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska inkomst vid tiden för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöjning vid långvarigt sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kunde dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd arbetare vore alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelning av arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid vore mycket olika på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälighetsprövning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar och andra, som icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst torde vara att ersätta de nuvarande reglerna angående lärlingar och under- åriga med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för unga skadade skulle på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av fram tida ersättningar. Kommittén föresloge därför, att ersättningar i åld rarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skulle beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Eftersom unga skadade hade särskilt stora möjligheter till anpass ning och tillvänjning, funnes det goda skäl att icke låta uppräknings- reglerna gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På grund härav borde uppräkning av arbetsförtjänsten över 3 600 kronor ej ske, när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än en fjärdedel. Nämnda belopp motsvarade det i 1950 års militärersättningsförordning stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsför tjänst.
De nu angivna reglerna rörande unga skadade anses ej kunna tillämpas för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern i fråga kunde ju då bli minimibeloppet (900 kr.). För dessa fall föreslås den årliga arbets förtjänsten under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den in komst, som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. Någon bestämmelse på denna punkt återfinnes dock inte i kommitténs lagtextförslag.
Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt för slaget beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid nämnda ålder.
För att undvika stötande resultat för ett visst specialfall, nämligen efterlevandelivränta efter invalid, föreslår kommittén en särregel. Enligt denna skall vid bestämmande av sådan livränta såsom inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i an ledning av tidigare skada åtnjöt jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
126
Beträffande sjukdomar, som ej förorsakas av olycksfall, bör enligt kom
mittén som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag då
sjukdomen yppades. I en del fall, framför allt vid silik os och vissa
andra yrkessjukdomar, förekommer det emellertid att lång tid
förflyter mellan sjukdomens yppande och ersättningsrättens aktualiserande
genom nedsättning av arbetsförmågan. Kommittén har beaktat detta och
föreslagit en bestämmelse av innehåll, att när det farliga arbetet avbrytes
först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten
vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får be
räknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen hade
yppats vid tiden för arbetsavbrottet.
I kommitténs förslag har minimibeloppet för den årliga arbets
förtjänstens beräkning upptagits till oförändrat 900 kr., medan maxi m i-
beloppet föreslagits höjt från 7 200 kr. till 9 000 kr.
Slutligen förordar kommittén en automatisk reglering av
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten för
den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffade.
Bestämmelsen föreslås utformad sålunda, att om de allmänna levnads
kostnaderna ett visst år både under mars och juni utvisade ökning eller
minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före
yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, maximibeloppet för den år
liga arbetsförtjänstens beräkning skulle från och med följande årsskifte
ökas eller minskas med motsvarande hela tiotal procent. Däremot svarande
ändringar skulle vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skulle fast
ställas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.
Beträffande frågan om de principer, som bör vara vägledande för att
man skall ernå en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som
möjligt, har kommitténs uttalande i allmänhet lämnats utan erinran. Tre
reservanter i försåkringsrådet framhåller emellertid, att det visserligen
vore önskvärt, att den årliga arbetsförtjänsten kunde bestämmas efter
lönenivån vid tiden för olycksfallet, men att det inte torde vara möjligt
att vid varje tidpunkt med någon grad av sannolikhet fastställa, i vilken
omfattning under ett år tillbaka ändringar i lönenivån inom olika verksam
hetsgrenar inträtt. Det administrativa besväret torde bli så stort, att försla
get inte ginge att genomföra. Därför borde liksom hittills arbetsförtjänsten
under olycksfallsåret läggas till grund utan hänsynstagande till föränd
ringarna i lönenivån.
Borgarrådsberedningen i Stockholm anför, att om hänsyn skall kunna
tagas till löneändringar under det senaste året genom kollektivavtal m. m.,
så måste en enkel generell korrigeringsmetod konstrueras. Om så ej kunde
127
ske, borde nuvarande system med årsinkomst baserad på den verkliga in komsten under året bibehållas.
Enligt försäkringsrådet (majoriteten) är det i princip riktigt att ansluta beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten till den skadades inkomststatus vid tidpunkten för olycksfallet. Tillämpningssvårigheterna måste dock i många fall bli avsevärda. Man borde tillämpa en mera schablonmässig beräkning än kommittén förordat. Ej heller riksförsäkringsanstalten säger sig ha några principiella erinringar mot de föreslagna huvudreglerna för arbetsförtjänstens beräkning. Anstalten ställer sig dock tveksam i fråga om möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande praktisk tillämpning av bestämmelsen att vid tillfälligt arbete in. m. hänsyn skall tagas till löne nivån vid tiden för olycksfallet. Synnerligen stor vikt måste fästas vid de praktiska synpunkterna. Så hade enligt anstaltens mening ej skett i kom mitténs förslag.
Kommitténs förslag i fråga om hänsynstagande till bisysslor har från några håll rönt kritik. Svenska arbetsgivareföreningen anser det vis serligen vara en riktig princip, att hänsyn skall tagas till den försäkrades samtliga avlönade anställningar, men förordar dock liksom Svenska lantarbetsgivareföreningen att man vid sammanräkningen skall bortse från helt tillfälliga bisysslor, t. ex. några dagars extraarbete för att hjälpa en när stående.
Riksförsäkringsanstalten säger sig icke ha något att erinra mot att bi sysslor i skälig utsträckning likställes med övertidsarbete. Men anstalten avstyrker bestämt den föreslagna maximeringsregeln om 230 timmar i månaden och framhåller, att beräkningar av arbetsförtjänsten månad för månad skulle kräva ett utredningsarbete, som skulle på ett orimligt sätt tynga skaderegleringen. Begränsning av arbetsförtjänsten i sådana fall, som här avsåges, borde i stället ske efter vad med hänsyn till omständig heterna kunde anses skäligt.
Efter att starkt ha betonat de administrativa svårigheter, som de före slagna reglerna skulle medföra, framhåller försäkringsrådet, att sjukpen ning och livränta avser att med viss reduktion täcka det genom skadan uppkommande inkomstbortfallet. Enär några vägande skäl inte kunde anföras mot att den skadades hela arbetsförtjänst medtoges, borde enligt försäkringsrådets mening maximeringsregeln ej inflyta i den nya lagen.
Landsorganisationen ger uttryck åt samma uppfattning.
Förslaget att med förvärvsarbete för egen räkning likställa hushålls arbete i hemmet, om detta arbete utgör en väsentlig del av den försäkrades arbete, avstyrkes bestämt av Svenska arbetsgivareföreningen, som anser det vara med avgiftssystemet oförenligt att arbetsgivare, som sysselsätter kvinna i deltidsarbete, skall nödgas erlägga en premie, som av ser ersättning även för beräknad utgift för hushållsarbetet i den försäkrades
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
128
hem. Skånes handelskammare ställer sig tveksam till förslaget i denna del
och betonar risken för överförsäkring. Handelskammaren i Gävle befarar,
att särskilt i fråga om hushållsarbete i hemmet stora svårigheter måste
möta när det gäller att bestämma inkomst av bisyssla. Vissa normer för
sådan värdering måste under alla förhållanden uppställas.
Inom försäkring srådet har majoriteten lämnat förslaget på denna punkt
utan erinran. Tre reservanter anser dock, att hushållsarbete i hemmet bör
likställas med förvärvsarbete endast om vederbörandes familj är så stor,
att detta medför väsentligt hinder för förvärvsarbete.
Reglerna om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för dem, som
skadas vid yrkesutbildning, och över huvud taget för yngre
personer har närmare diskuterats i riksförsäkringsanstaltens remiss
yttrande. Införandet av de båda nya åldersgränserna (18 och 25 år) innebär
enligt anstalten att skaderegleringen kompliceras. Beräkningarna måste inte
sällan bli osäkra. Anstalten anser sig dock inte böra motsätta sig denna
ändring, som kunde anses vara sakligt motiverad särskilt för invaliditets-
fallen. De nuvarande reglerna medförde, att relativt höga sjukpenningar ut-
ginge till oavlönade eller lågt avlönade lärlingar och till elever vid anstalter
för yrkesutbildning. Rektorer vid sådana anstalter hade vid flera tillfällen
vänt sig mot att sjukpenning utgivits till elever. Flertalet skadefall vore
så lindriga, att de i allmänhet inte torde medföra något egentligt avbräck
i utbildningen. Att göra sjukpenningrätten och sjukpenningens storlek
beroende av att skadan faktiskt medförde ett avsevärt avbräck i utbild
ningen vore av praktiska skäl inte möjligt. En godtagbar lösning syntes
vara, att den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden alltid beräk
nades under hänsynstagande till vilken inkomst den skadade vid resp.
åldrar kunde påräkna av förvärvsarbete, om han inte ägnade sig åt ut
bildningen. Härvid krävdes emellertid en särskild anordning, förslagsvis
28 dagars karenstid, beträffande elever vid anstalter för yrkesutbildning.
Den föreslagna bestämmelsen, att arbetsförtjänsten inte skulle få uppräk
nas över 3 600 kr. när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än 1/4,
avstyrktes. Mot detta förslag kunde invändas att mycket stora skillnader
skulle kunna uppkomma mellan ersättningar vid t. ex. 20 och 25 % in
validitet; vilken invaliditetsgrad som vore den riktiga kunde emellanåt
vara svårt att bedöma. Möjligheterna till anpassning och tillvänjning borde
beaktas vid invaliditetsbedömningen men inte få inverka vid fastställandet
av den årliga arbetsförtjänsten.
Försäkringsrådet uttalar, att de föreslagna lagbestämmelserna väl pas
sade för de arbetstagare, som senast vid 25 års ålder uppnått full lön i sitt
yrke. Däremot reglerade de inte förhållandet för dem som först efter
nämnda ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av
långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Det vore ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
129
riktigt att för dem som underginge långvarig yrkesutbildning utan lön eller
med låg lön den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden skulle
beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen hade kunnat på
räkna om han ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta ut
bildningen. Den skadade måste då bli överkompenserad. Då de av kom
mittén föreslagna övriga reglerna om den årliga arbetsförtjänsten inte
vore tillämpliga, måste prövning ske enligt den föreslagna bestämmelsen
om skälighetsprövning i speciella fall, ehuru kommittén inte tänkt sig
detta. Regeln om skälighetsprövning borde då ändras så, att den årliga
arbetsförtjänsten för samma skada kunde beräknas till olika belopp under
olika perioder. Skulle denna bestämmelse inte tillämpas i hithörande fall,
borde dessa regleras genom en särskild bestämmelse.
Jämväl riksförsåkringsanstalten drager i detta sammanhang fram den
föreslagna regeln om skälighetsprövning och understryker, att vidsträckt
utrymme måste finnas för en dylik prövning, så att rimlig hänsyn alltid
kunde tagas till omständigheter av olika slag.
Den av kommittén föreslagna särbestämmelsen om att vid beräkning
av efterlevandeliv ränta efter invalid ersättning på grund
av tidigare kroppsskada i vissa fall skall likställas med arbetsinkomst
avstyrkes av fyra reservanter inom försäkringsrådet, vilka framhåller bl. a.
att invaliditetslivränta mången gång utgår med betydligt högre belopp än
som motsvarar den förlorade arbetsförtjänsten samt att anledning saknas
att ge ersättning av ifrågavarande slag en särställning framför andra in
komster utöver arbetsinkomst, t. ex. pension som änka förlorar genom
makens död. Även riksförsåkringsanstalten avstyrker ifrågavarande be
stämmelse. Enligt anstalten skulle i de flesta dödsfallsärenden, där den
föreslagna regeln bleve tillämplig, någon inkomstminskning på grund av
den tidigare skadan sannolikt inte kunna påvisas, varför uppräkning av
den årliga arbetsförtjänsten i dessa fall vore oberättigad. Sådan uppräk
ning torde enligt anstaltens mening i själva verket vara befogad endast i
ett ringa antal fall. I fall som här avsåges borde skälighetsprövning till-
lämpas.
Förslaget beträffande fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten vid
silikos och vissa andra yrkessjukdomar tillstyrkes av
riksförsåkringsanstalten samt Socialförsäkringsbolagens förening. För
eningen påpekar dock, att bestämmelsen kan få till följd att ett intresse upp
kommer för den sjuke att gå kvar i farligt arbete längre än vad som vore
önskvärt med hänsyn till risken för förvärrande av sjukdomen. Även för
säkringsrådet godtager förslaget men framhåller dels att en tredje tidpunkt,
till vilken inkomstberäkningen kunde knytas, vore tänkbar, nämligen det
tillfälle då den försäkrade avbryter ett icke farligt arbete till vilket han
— kanske för flera år sedan — övergått från farligt arbete, och dels att
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr BO.
Kungl. Maj:ts proposition nr BO.
130
liknande situation som vid ifrågavarande sjukdomar kan föreligga även
vid olycksfallsskador (t. ex. sideros) samt vid försämring av skador.
Landsorganisationen har tagit upp frågan om ytterligare ett undantag
från regeln att inkomstförhållandena vid skadans inträffande skall vara
avgörande. Organisationen föreslår nämligen, att en bestämmelse meddelas
om att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstförhållan
dena vid tiden för recidivet, och inte såsom hittills efter inkomsten vid
liden för primärolycksfallet. Praxis hade på denna punkt ofta lett till
mycket stötande resultat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Socialförsäkringsutredningens förslag.
Utredningen har tagit ställning till hithörande frågor endast såvitt avser
den årliga arbetsförtjänstens maximum och spörsmålet om indexreglering.
Utredningen förordar att maximibeloppet höjes till 15 000 kr.
Till motivering härför åberopas storleken av det lägsta belopp, vid vilket
enligt utredningens förslag den högsta sjukpenningen utgår — 14 000 kr.
— och bredden av det sista slutna sjukpenningintervallet (14 000 — 12 000
= 2 000 kr.).
En automatisk reglering av maximum avstyrkes av utred
ningen, som härom anför:
Utredningens förslag i fråga om botten i det högsta sjukpenninginter
vallet samt maximum för den årliga arbetsförtjänsten vid livränta innebär
mer än en fördubbling av nu gällande belopp. Arbetsinkomsten hos det
stora flertalet arbetstagare ligger betydligt under de föreslagna gränsbe
loppen. Med hänsyn härtill är en regel om automatisk anpassning av
nämnda belopp väsentligt mycket mindre påkallad, än om gränsen sattes
vid exempelvis 10 000 kr. Härtill kommer att frågan om en automatisk
indexreglering av nämnda maximibelopp inte synes böra ses isolerad utan
böra bedömas i samband med frågan om indextillägg å fastställda ersätt
ningar. I detta sammanhang må nämnas, att riksförsäkringsanstalten den
14 mars 1952 erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att pröva, huruvida ej olika
kategorier, som uppbär ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller
annan form bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Ut
redningen förordar, att bestämmelser om automatisk ändring av ifråga
varande gränsbelopp inte intages i yrkesskadeförsäkringslagen.
Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.
Förslaget att höja maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänsten till
15 000 kr. lämnas allmänt utan erinran. Beträffande frågan om en auto
matisk reglering i detta hänseende torde i flertalet yttranden ha ansetts
att detta spörsmål, av skäl som utredningen anfört, kommit i ett sådant
förändrat läge, att särskilt yttrande över utredningens förslag i denna del ej
synts påkallat.
131
Departementschefen. Den nuvarande lagstiftningen på detta område bygger på inkomstbort- fallsprincipen, i det att såväl sjukpenning som livränta fastställes i för hållande till den skadades arbetsförtjänst. Genom den beslutade omlägg ningen av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen har berörda prin cip accepterats även för denna försäkrings del. Då sjukförsäkringen skall övertaga regleringen även av alla de kortvarigare olycksfallen och vidare sjukförsäkringens sjukpenningskala principiellt skall tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen, kan man fråga sig om det är motiverat att ha särskilda regler om arbetsförtjänstens bestämmande inom yrkesskade försäkringen och om man inte kunde låta sjukkassornas beslut rörande in placering i sjukpenningklass utan vidare bli avgörande även för ersätt ningarna från yrkesskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutredningen har inte närmare behandlat denna fråga, men av utredningens betänkande fram går, att utredningen räknat med att särskilda regler i detta hänseende, d. v. s. om arbetsförtjänstens beräkning, skall finnas inom yrkesskadeför säkringen. Jag är av samma uppfattning. Inom sjukförsäkringen är det nämligen — om bortses från den lägsta sjukpenningklassen — endast års inkomsten av tjänst som medräknas vid fastställandet av den sjukpenning klass medlemmen obligatoriskt skall tillhöra. Inkomsten av annat förvärvs arbete, t. ex. i eget jordbruk eller i egen verkstad, har inom sjukförsäkringen betydelse — förutom för själva tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen -— endast för frågan om vilken tilläggssjukpenning vederbörande högst får frivilligt tillförsäkra sig. Inom yrkesskadeförsäkringen däremot får den skadade sedan gammalt tillgodoräkna sig även inkomst av arbete i egen rörelse. Att slopa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen skulle alltså innebära en väsentlig försämring av denna försäkring för dem som har inkomst av såväl lönearbete som egen rörelse. Härtill kommer att det inom yrkesskadeförsäkringen inte sällan blir fråga om livsvariga ersätt ningar eller dödsfallsersättningar, varför för denna försäkrings del före ligger ett behov av specialbestämmelser för vissa grupper av befolkningen, bl. a. minderåriga och sådana som skadas under yrkesutbildning.
Inom den nuvarande olycksfallsförsäkringen fastställes den skadades årliga arbetsförtjänst i allmänhet med hänsyn till hans faktiska arbetsin komstförhållanden under ett år, räknat tillbaka från olycksfallsdagen. Socialvårdskommittén har föreslagit, att den försäkrades årliga arbetsför tjänst i princip skall beräknas med utgångspunkt från hans inkomstför hållanden vid tiden för skadefallet. Enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln skall arbetsförtjänsten anses utgöra det belopp, vartill veder- börandes arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet uppgår för år räknat. Enligt en kompletterande regel skall man vid beräknande av inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, taga hänsyn till den försäkrades sysselsättning och arbetsförtjänst under
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
132
ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, och till lönenivån vid tiden för
olycksfallet. I förhållande till vad nu gäller innebär förslaget framför allt
den ändringen, att hänsyn skall tagas till löneändringar, som under det
senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. in.
Jag ansluter mig principiellt till kommitténs ståndpunkt i detta hän
seende. Den tanke, som uppbär kommitténs förslag, synes mig emellertid
häst kunna komma till uttryck genom en huvudregel av innehåll, att
såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det belopp, vartill
hans inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom, till
fälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden för ska
dans inträffande kan antagas uppgå för år räknat.
Såvitt angår de stadigvarande anställda vållar en dylik regel om hän
synstagande till lönenivån vid olyckstillfället inga svårigheter. När det
gäller att för en skadad, som haft en tillfällig anställning, uppskatta det
belopp, vartill hans årsinkomst av förvärvsarbete kan antagas uppgå vid
tiden för olycksfallet, bör man i första hand söka hämta ledning i veder-
börandes sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna
före olycksfallet. Har förhållandena under den tiden varit onormala, bör
man ta hänsyn även till förhållandena under åren närmast förut. Även an
taganden — grundade på omständigheterna vid tidpunkten för olycks
fallet — rörande vad den skadade skulle ha sysslat med, om olycksfallet
inte hade inträffat, kan vara av betydelse för avgörandet av hans inkomst
situation vid olyckstillfället. Därest under det sista året inom den verk
samhet, där den skadade haft sin sysselsättning, lönenivån höjts, bör en
uppräkning ske av det belopp vartill man eljest skulle ha kommit. Av
praktiska hänsyn torde skälighetsbedömning i större eller mindre ut
sträckning inte kunna undgås; och de belopp, inför vilka man anser sig
böra stanna, kan naturligen inte alltid göra anspråk på att uppfylla kravet
om absolut riktighet.
Mot de nuvarande reglerna om den utsträckning, vari hänsyn skall tagas
till inkomst av bisysslor, har rests en enligt min mening berät
tigad kritik. Om den skadade — förutom att han har fullt arbete i en
huvudsysselsättning — innehar en bisyssla, medräknas inkomsten av denna
i vissa fall men inte i andra. Sålunda medräknas den, om bisysslan är
stadigvarande, t. ex. återkommande övertidsarbete, och sker för samme
arbetsgivares räkning. Inkomsten medräknas däremot inte när bisysslan
hänför sig till en annan arbetsgivare. Socialvårdskommittén har föreslagit
att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas. En viss begränsning
anses dock böra slce, nämligen på det sättet att vid sammanräkning av in
komster från sysselsättningar av olika slag den sammanlagda inkomsten
under varje månad ej skall upptas till högre belopp än som motsvarar
inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken
den högsta inkomsten härflyter. Under remissbehandlingen har förslaget
Kungi. Maj:ts proposition nr C>0.
att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas allmänt gillats, och jag ansluter mig till detsamma. Dock bör man — såsom framgår av den av mig förordade huvudregeln — bortse från inkomst av helt tillfällig bisyssla. I några remissyttranden har man vänt sig mot den av kommittén före slagna begränsningen genom 230-timmarsregeln. Denna regel synes vara administrativt synnerligen besvärlig och jag anser den därför icke böra lagfästas.
Jag har intet att erinra mot att i lagen införes den från SFL (8 §) häm tade bestämmelsen att inkomst av förvärvsarbete för egen räkning ej får beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Detsamma gäller bestämmelsen att i n- k o m s t av naturaförmåner skall uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.
Kommitténs förslag att likställa hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete för egen räkning, om hushållsarbetet utgör en väsent lig del av den försäkrades arbete, har i en del remissyttranden blivit före mål för invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Skall man emellertid — och härom synes meningsskiljaktighet ej råda — medräkna förvärvsarbete för egen räkning, synes man böra taga hänsyn även till hushållsarbete. Meningen med yrkesskadeförsäkringen är ju att — bortsett från viss reduktion genom utformning av sjukpenningskalan etc. — ersätta den förlust som uppkommer genom olycksfallet. Denna förlust re presenteras inte endast av utebliven löneinkomst utan även av hinder i utförandet av arbete för egen räkning såväl i en rörelse som i hushållet. För övrigt innebär kommitténs förslag huvudsakligen endast ett lagfästande av nu rådande praxis. Jag biträder därför förslaget att medräkna hushålls arbete för egen räkning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten. Av praktiska skäl synes man dock enligt min mening böra göra viss be gränsning, ty eljest skulle det i varje skadefall bli nödvändigt med en utredning om i vad mån den skadade utförde hushållsarbete för egen och familjens räkning. En fullt rimlig avgränsning synes ske, om man efter vad som prövas skäligt likställer hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete för egen räkning endast i den mån den försäkrade på grund av hushålls arbetet hindrats att utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Härigenom uteslutes alltså från stadgandets tillämpning alla de som är heltidsanställda eller eljest är heltidssysselsatta utom hemmet.
Kommittén har föreslagit en särskild regel om skälighetspröv- ning i speciella fall av innehåll, att därest övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbets förtjänsten i stället skall bestämmas till belopp, som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. Det av kommittén härvid avsedda syftet har jag ansett böra tillgodoses genom den av mig förut förordade huvud
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
133
134
regeln, enligt vilken vid uppskattningen av den skadades årsinkomst av
förvärvsarbete hänsyn inte skall tagas till övergående sjukdom, tillfälligt
övertidsarbete eller annan särskild omständighet.
Det kan enligt min mening inte anses tillfredsställande att fastställa en
livsvarig ersättning eller en dödsfallsersättning efter inkomstförhållandena
vid olyckstillfället, om den skadade då, på grund av minderårighet
eller icke avslutad yrkesutbildning, ej hade full lön i yrket
eller kanske inte hade någon lön alls. I viss mån har man sökt råda bot
härför genom de förut återgivna reglerna om skälighetsprövning i yrkes-
utbildningsfallen och om uppräkning av arbetsförtjänsten för skadade som
ej fyllt 21 år. Socialvårdskommittén har föreslagit, att de nuvarande reg
lerna angående lärlingar och underåriga ersättes av en bestämmelse att
ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skall
beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen kan antagas
påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta skall
enligt förslaget utgå efter nämnda tjugufemårsinkomst. Den föreslagna
uppräkningsmetoden har allmänt gillats under remissbehandlingen och
jag godtager densamma. Kommitténs förslag att uppräkning inte skall
ske utöver visst belopp — 3 600 kr. — när arbetsförmågan är nedsatt med
mindre än 1/i, kan jag emellertid inte ansluta mig till. De av riksförsäk-
ringsanstalten framförda invändningarna mot förslaget på denna punkt
synes mig väga alltför tungt.
Under remissbehandlingen har även framhållits, att de i detta hänseende
föreslagna bestämmelserna ej reglerade förhållandet för dem som först efter
25 års ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av exem
pelvis långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Social
vårdskommittén har tänkt sig, att den årliga arbetsförtjänsten under ut
bildningstiden skall beräknas med utgångspunkt från den inkomst, som den
skadade antagligen kunnat påräkna, om han ägnat sig åt förvärvsarbete i
stället för att fortsätta utbildningen. Häremot har vid remissbehandlingen
invänts, att eu sådan regel skulle leda till överkompensation, särskilt då
det gällde korttidsskador. Emellertid är att märka att yrkesskadeförsäk
ringen är avsedd endast för de mera långvariga skadefallen och beträffande
dessa synes invändningen ej böra tillmätas avgörande betydelse. Enligt
min mening bör man lösa denna fråga genom en bestämmelse av innehåll
att, om den skadade undergår yrkesutbildning, den årliga arbetsförtjänsten
ej får bestämmas till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvs
arbete vid de tidpunkter, som enligt övriga regler skall vara avgörande,
skäligen kan antagas ha uppgått, om han då ägnat sig åt förvärvsarbete
i stället för åt utbildningen.
Därest en person, som på grund av tidigare yrkesskada uppbär livränta,
omkommer genom ny yrkesskada, förlorar familjen såväl livräntan som
den avlidnes arbetsförtjänst. För fall att livräntan var hög men arbetsför
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
135
tjänsten låg, blir kompensationen för denna förlust ringa, om — såsom en ligt nuvarande regler — efter levandeliv räntan efter inva liden bestämmes enbart efter arbetsförtjänsten. Socialvårdskommittén har föreslagit, att vid bestämmande av efterlevandeersättning skall såsom inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i an ledning av tidigare skada åtnjöt enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande. Jag delar emellertid den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande framförda me ningen, att en uppräkning i enlighet med förslaget endast i ett ringa antal fall kan anses befogad. För flertalet fall torde man ej kunna påvisa någon inkomstminskning på grund av den tidigare skadan. När det gäller stor inkomstminskning och hög livränta, synes det mig emellertid fullt rimligt att göra viss uppräkning av den faktiska arbetsinkomsten. Förslaget synes därför böra uppmjukas så att uppräkning skall ske, endast i den mån så finnes skäligt. Med invalidlivränta bör likställas pension eller annan er sättning i anledning av tidigare skada.
Regeln att för sjukdomar, som ej förorsakats av olycksfall, dagen för sjukdomens yppande jämställes med olycksfallsdagen kan vid tillämpning av huvudregeln angående den årliga arbetsförtjänstens beräkning någon gång leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Framför allt vid s i- likos och en del andra yrkessjukdomar kan det förekom ma, att lång tid förflyter mellan det att sjukdomen yppas och ersättnings- rätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. Jag ansluter mig till kommitténs under remissbehandlingen praktiskt taget enhälligt godtagna förslag att om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts om sjukdomen yppats vid tiden för arbetsavbrottet. Denna regel bör gälla i fråga om alla skador, som upp kommit genom långvarig skadlig inverkan.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning och livränta för ett olycksfall i princip efter samma årliga arbetsförtjänst, oberoende av huru vida det är fråga om ersättning en kort tid efter olycksfallet eller om en livsvarig livränta eller om ett r e c i d i v efter lång tid. Om exempelvis en person skadas i sin ungdom, då han ännu uppbär låg lön, och han sedan -— efter flera års besvärsfritt intervall, då han har väsentligt högre lön — får ett recidiv, synes det ej tillfredsställande, att han vid recidivet får er sättning endast efter arbetsförtjänsten vid olyckstillfället. Under remissbe handlingen av kommitténs förslag har uttalats önskemål om en särskild bestämmelse att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstför hållandena vid tiden för recidivet. Detta önskemål torde emellertid till väsentlig del bli tillgodosett, därest det av mig här förut förordade förslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
136
om uppräkning av ersättningarna vid 18, 21 och 25 års ålder genomföres.
För ett speciellt fall blir frågan ytterligare reglerad genom den förutnämnda
specialregeln vid silikos och vissa andra yrkessjukdomar. Jag vill vidare er
inra om att jag i propositionen nr 178/1953 uttalat, att vid inplacering i sjuk
penningklass inom yrkesskadeförsäkringen årsinkomsten borde bestämmas
enligt reglerna för denna försäkring, i den mån vederbörande därigenom
skulle placeras i en högre sjukpenningklass än den han tillhörde i sjukkas
san. Detta mitt uttalande avsåg att förhindra att sjukpenningen genom över
gången från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen vid samordnings-
tidens slut skulle utgå efter en lägre sjukpenningklass än förut. En be
stämmelse härom kan lämpligen utformas så, att därav följer, att sjuk
penningen från yrkesskadeförsäkringen aldrig får utgå efter lägre sjuk
penningklass än den, i vilken den skadade för samma tid är placerad av
den allmänna sjukkassan. Skulle trots vad nu anförts likväl visa sig att
behov föreligger av ytterligare regler avseende recidiv, torde frågan fä
upptagas till förnyat övervägande.
Frågorna om in a x i in i- och minimibelopp för den årliga ar
betsförtjänstens beräkning kommer jag att närmare behandla i samband
med frågan om regler för invaliditetsersättningarna. Jag vill emellertid
redan här förutskicka att jag anser maximibeloppet böra fastställas till
15 000 kr. och minimibeloppet till 1 200 kr.
Vad slutligen beträffar socialvårdskommitténs förslag om a u t o in a-
tisk indexreglering av maximibeloppet och av sjukpenningska
lans topp vill jag anföra följande. Genom beslut den 14 mars 1952 upp
drogs åt riksförsäkringsanstalten att utreda, huruvida icke kompensation
för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. På grund
val av ett förslag från anstalten förelädes genom proposition nr 25 riks
dagen våren 1953 förslag till provisoriska förbättringar av de ersättnings-
tillägg, som utgår av statsmedel enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete in. in. Sedan propositionen antagits av riksdagen,
har förordning i ämnet utfärdats den 22 maj 1953 (nr 251). Sistnämnda
dag har riksförsäkringsanstalten anbefallts att fullfölja ifrågavarande ut
redningsarbete. Först då riksförsäkringsanstalten slutfört utredningsupp
draget är det möjligt att taga ståndpunkt till förslaget om automatisk in
dexreglering inom yrkesskadeförsäkringen. Därest maximibeloppet höjes
till 15 000 kr. synes för övrigt i nuvarande läge något behov av en sådan
reglering knappast föreligga.
Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.
Gällande bestämmelser.
Enligt 8 § ÖL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstad
kommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
137
beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga att försörja sig genom arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som må vara erforderliga för drivande av den skadades yrke, samt till den skadades ålder och kön. Om den skadade vid olycksfallet var behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas även härtill.
Bestämmelsen avser såväl sjukpenning som livränta. I tillämpningen har s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — framför allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led — erhållit en mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabel lerna utgör en stomme, vars invaliditetsgrader är direkt tillämpliga i vissa typiska fall och i övrigt kan tjäna till ledning vid bedömningen, ömhet, smärttillstånd o. d. kan ge anledning till att invaliditetsgraden höjes.
Vissa avvikelser från normalsatserna göres med hänsyn till den skadades yrke. En fotskada betyder i allmänhet mindre för arbetsförmågan hos en kontorist än hos en grovarbetare. Hänsyn till yrket tages särskilt be träffande ögonskador, som drabbat arbetstagare med sådan sysselsättning, i vilken synförmågan är av större betydelse än eljest, t. ex. chaufförer och vissa grupper av sjömän.
Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder torde ej förekomma. Den skadades kön torde inte inverka på invaliditetsbedöm- ningen annat än som följer av att hänsyn skall tagas till yrket.
Varje skada regleras för sig, men förhandenvaron av tidigare skada eller lyte medför ej sällan, att invaliditetsgraden bestämmes högre än eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat — invaliditet i regel 20 % — genom det aktuella olycksfallet fått synförmågan på det friska ögat nedsatt till 0,4 — i vanliga fall ej 10 % invaliditet — utgör den sammanlagda invaliditeten 40 %, och brukar invaliditetsgraden på grund av olycksfallet beräknas till 25 %. Den skadade anses nämligen ha förlorat = av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmå gan. Enligt denna s. k. linjeberäkning anses, om synförmågan på det friska ögat gått helt förlorad genom olycksfallet, detta ha medfört 100 % invaliditet.
Karakteristiskt för tillämpningen av 8 § ÖL är, att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades för värvsförmåga, den ekonomiska invaliditeten. Detta gäller dock inte gene rellt. Följdverkningarna av en del skador — t. ex. psykiska störningar efter huvudskador — är av sådan art att de inte låter inrangera sig under tabellernas system av precisa procentsatser. I dessa fall måste invaliditets- bedömningen i högre grad än eljest göras beroende av den skadades indi viduella förhållanden. Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden fastställes för begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
138
En redogörelse för praxis och vissa uppkomna ändringsförslag in. m.
lämnas å s. 257—264 i yrkesskadebetänkandet.
I detta sammanhang må nämnas, att 1950 års militärersättningsförord-
ning — som äger tillämpning å skadefall under militärtjänstgöring i freds
tid och som i fråga om invaliditetsbedömningen har samma huvudregler
som ÖL — innehåller ett specialstadgande, som saknar motsvarighet i ÖL
och som avser det fall, att den skadade undergår yrkesutbildning.
Om denna utbildning är ägnad att och med hänsyn till skadans beskaffen
het, utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt huvudsak
ligen kan anses syfta till att väsentligt minska skadans inverkan på hans
förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån
utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete;
och vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens
slut får, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inver
kan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.
Här må även erinras om de särskilda ersättningar, som riksförsälcrings-
anstalten enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter har att utge av
statsmedel till arbetare, som på grund av silik os (stendammlunga) bli
vit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och däri
genom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst 700 kr.
om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej får utges
med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst + ev.
livränta + silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet för
livränta enligt ÖL, 6 600 kr. för år. Genom beslut år 1952 bestämde stats
makterna, att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av hans totala
inkomst skulle reduceras med 25 %. Och i år har bestämts, att de silikos-
skadade, som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952, fort
sättningsvis under en övergångstid får tillgodonjuta samma förmån.
Att anordningen med dessa särskilda tillägg infördes —- såsom ett pro
visorium i avbidan på revisionen av ÖL — berodde främst därpå, att
ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis inte ansetts föreligga i
fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit
fri från egentliga sjukdomssymtom.
Socialvårdskommitténs förslag.
Att invaliditetstabellerna fått så stor betydelse som rätte
snöre för bedömningen är enligt kommittén inte att betrakta som en
nödvändig följd av de nuvarande bestämmelserna i ÖL. Däri föreskreves
nämligen inte att större hänsyn skulle tagas till den fysiska än till den
ekonomiska invaliditeten. Den främsta anledningen till att bedömningen
faktiskt vore starkt beroende av invaliditetstabellerna vore i stället, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
139
påtagliga skiljaktigheter beträffande skadornas faktiska betydelse inte vore så vanliga som man ofta föreställde sig.
Enligt kommitténs mening borde i princip största möjliga rättvisa upp nås, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsinkomst understege vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Sådana under sökningar skulle emellertid bli behäftade med mycket betydande osäker hetsmoment. Från psykologiska synpunkter vore det vida lämpligare, att ersättningens storlek bleve definitivt bestämd, så snart invaliditetstill- ståndet kunde anses varaktigt. Det vore därför ofrånkomligt att invalidi- tetsersättningen baserades på en uppskattning av skadans framtida bety delse för den skadades förvärvsförmåga. Man bleve då — i synnerhet som flertalet invaliditetsfall vore av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet skadade vore kroppsarbetare — hänvisad till att vanligen röra sig med standardtal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form vore behövliga för att ge stadga åt praxis. Vad som kunde diskuteras vore dels om de nu använda normalsatserna vore rätt avvägda och dels om praxis blivit alltför bunden av tabellerna.
Kommittén finner det uppenbart, att tabellernas utformning liksom hittills bör vara en tillämpnings- och icke en lagstiftningsfråga. I fråga om standardsatsernas avvägning framhåller kommittén, att man på sak kunnigt håll, i vart fall inom försäkringsinrättningarna, rätt allmänt torde anse, att småskadorna i stort sett överkompenserades, under det att svå rare skador i åtskilliga fall underkompenserades, särskilt under den första tiden av invaliditetstillståndet. De nuvarande tabellerna hade sitt ur sprung i den praxis, som tillämpats vid bestämmandet av ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Väsentliga ändringar i tabellerna hade emellertid vid några tillfällen beslutats av försäkringsrådet på grund val av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse, och en ny revision av tabellerna torde vara aktuell i anledning av vissa verkställda utredningar. Det förhållandet att åtskilliga standardsatser varit i bruk un der lång tid borde enligt kommitténs mening inte utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befunnes sakligt motiverade.
Kommittén anser det emellertid mycket angeläget, att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges i samband med en revision av tabellerna. Hur reglerna om avvikelser från normalsatserna borde utformas kunde inte bedömas utan att man undersökte hur reglerna skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall. Riktlinjer för av vikelserna borde i sinom tid uppställas av försäkringsrådet.
Invaliditetsbedömningen måste enligt kommitténs mening alltfort vä sentligen regleras i rättspraxis. Kommittén anser det emellertid erforderligt att vissa ändringar göres i de nu gällande lagbestämmelserna.
Härom anföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
140
Kungl. Maj. ts proposition nr 60.
Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaf
fenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig
genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdig
heter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det
förstnämnda ledet innehåller visserligen en hänvisning till skadans be
skaffenhet (den »fysiska» invaliditeten) men får, läst i sitt sammanhang,
anses syfta på den allmänna »ekonomiska» invaliditeten (skadans antagna
betydelse för den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig arbetsin
komst). Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst
av förvärvsarbete. Denna formulering ger uttryck för, att ersättningarna
syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver det för den
skadades försörjning nödvändiga beloppet. Det andra ledet i bestämmelsen
skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan
på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta
hänseende bör tilläggas skadan icke blott då den i särskild grad inverkar
på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande
silikos in. in. — visserligen icke inverkar på den skadades förmåga att
fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock giver
anledning till att han — av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalifi
cerade yrkesarbete.
Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke
böra uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen.
De ha nämligen betydelse endast indirekt.
I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit
en bestämmelse, enligt vilken man vid bedömandet i vad mån skada åstad
kommit nedsättning av arbetsförmågan skall taga hänsyn till skadans be
skaffenhet och inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att
bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt
yrke.
Enligt kommitténs förslag skall även i fortsättningen de allmänna reg
lerna angående bedömningen av arbetsförmågans nedsättning tillämpas
ej blott beträffande livränta utan även i fråga om sjukpenning.
Kommittén uttalar emellertid, att man vid bestämmande av sjukpen
ningarna, som i regel utginge endast för en kort tid efter skadefallet, inte
i samma grad som vid bestämmande av invaliditetsersättning kunde räkna
med övergång till annan sysselsättning. Vid sjukpennings bestämmande
finge man följaktligen i regel främst taga hänsyn till skadans inverkan
på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete.
Att invalidernas tillvänjningssvårigheter hör till de omständigheter,
som bör beaktas vid bedömningen, behöver enligt kommitténs mening inte
angivas särskilt i lagtexten. Kommittén föreslår, att det skall få ankomma
på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning med
särskilda, schematiskt bestämda tillvän jningsersättningar
bör träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkom
mas genom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och
141
efterföljande tid. Då det emellertid kunde visa sig lämpligt att tillvänjnings- ersättning i vissa fall utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår kommittén, att försäkringsrådet skall äga rätt att meddela före skrifter beträffande utbetalningen av dylika ersättningar.
I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning föreslår kom mittén bestämmelser av samma innehåll som i 1950 års militärersättnings- förordning.
Kommittén finner det rimligt, att en arbetstagare, hos vilken s i 1 i k o s yppats och som inte kan placeras i en sysselsättning, som ger honom lika goda inkomstmöjligheter som förut, inom yrkesskadeförsäkringens ram erhåller vederlag för inkomstminskningen, om denna är någorlunda be tydlig. Att ersättning utgåves för nedsatt arbetsförmåga, trots att skadan inte medförde några som helst manifesta sjukdomssymtom, vore inte något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta hade sålunda an setts kunna utgå t. ex. i det fall, att skadan orsakat en bestående eksem disposition, som medförde att arbetstagaren borde avhålla sig från vissa sysselsättningar. Om en tidigt upptäckt silikos ansåges böra medföra över gång till annat arbete — vilket inte alltid vore fallet — borde denna be gränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter betraktas som en följd av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebure större risk för den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt friska arbetare. En nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga borde då anses föreligga.
Enligt kommitténs mening är de föreslagna ändringarna i bestämmel serna om invaliditetsbedömningen tillräckliga för att ersättning skall kunna i skälig omfattning medges i de avsedda silikosfallen. De närmare reglerna för bedömningen finge bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn borde liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpassningsproblemet ofta trädde i förgrunden, torde en anordning med tillvänjningslivräntor kunna få speciell betydelse vid silikos. Att bestämma varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminsk ningen torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall.
I den mån beträffande andra sjukdomar skulle föreligga likartade för hållanden som beträffande silikos bör enligt kommittén bedömningen ske på samma sätt som föreslagits för silikosfallen.
Kommittén behandlar vidare frågan om den inverkan, som en tidi ga re skada bör ha på invaliditetsbedömningen, samt anför härom.
Vid tillämpningen av ÖL och YL skall varje skada regleras för sig. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten för ändrats efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller be träffande varje särskild skada, att den medför minst 10 % invaliditet. Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
142
som beaktas vid invaliditetsbedömningen, men det kan mycket väl inträffa,
att någon ådrager sig flera skador utan att bli berättigad till livränta,
ehuru den sammanlagda invaliditeten överstiger 10 %. Så kan exempel
vis bli fallet när en för handskador utsatt arbetare får flera smärre am-
putationsskador på fingrarna eller när en för ögonskador utsatt arbetare
får ett flertal skador, som var för sig medföra endast ringa synnedsättning
men tillsammans en avsevärd invaliditet. Vid den år 1950 företagna om
regleringen av vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersätt-
ningsförordningar m. in. efter en enhetlig skala föreskrevs det, att om den
skadade vore behäftad med två eller flera i författningen avsedda skador,
vilka samtidigt medförde rätt till sjukpenning eller livränta, ersättning
för skadorna skulle utgå gemensamt såsom för en skada (6 § SFS 1950:
262). Därav följer, att ersättningsbeloppet för flera var för sig ersättnings-
berättigande skador blir av samma storlek som om skadorna hade inträffat
samtidigt, men en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % blir icke
medräknad.
Kommittén framhåller, att hithörande frågor inom yrkesskadeförsäk
ringen kompliceras därav, att ersättningarna bestämmes i förhållande till
den beräknade årliga arbetsförtjänsten. En tämligen tillfredsställande lös
ning erliölles, om en sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att
en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades därest fråga
sedermera uppkomme om livränta på grund av en senare skada. Kommit
tén föreslår, att så skall ske och att dylik sammanräkning skall äga rum
även när den tidigare skadan omfattas av annan författning på den sociala
olycksfallsförsäkringens område eller av vissa likartade föreskrifter. För-
säkringsinrättningarna föreslås skola äga träffa överenskommelse om viss
fördelning av den merkostnad, som föranledes av sammanräkningen.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.
Socialvårdskommitténs förslag till ändrade regler för invaliditetsbedöm
ningen tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran i det stora flertalet
av yttrandena.
På skilda håll uttalas tillfredsställelse över att förslaget avser att åstad
komma en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabell-
bunden bedömning och ett större hänsynstagande till den eko
nomiska invaliditeten. Uttalanden av denna innebörd förekommer bl. a. i
de yttranden, som avgivits av riksförsäkringsanstalten, Landsorganisationen
och Tjånstemännens centralorganisation.
Landsorganisationen framhåller emellertid, att den föreslagna huvud
regeln — d. v. s. att hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet och in
verkan ej blott på den skadades förmåga att i allmänhet bereda sig inkomst
av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke — inte tillräckligt
tillgodoser syftet att vidga utrymmet för hänsynstagande till den faktiska
invaliditeten. Det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skulle tagas
till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
143
borde i lagtexten eller åtminstone i motiveringen komma till uttryck, att avseende skulle fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens om döme; att så skedde i större utsträckning än hittills vore en given konse kvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som avsåges skola tilläggas den faktiska invaliditeten.
Socialförsäkringsbolagens förening förklarar sig dela kommitténs upp fattning, att tabeller i en eller annan form är behövliga även i fortsätt ningen för att ge stadga åt praxis. Föreningen framhåller, att praxis under senare år i ej ringa grad liberaliserats såtillvida, att hänsyn numera i mycket större utsträckning än tidigare tillmätes de subjektiva symptomen, vilka ofta intager en mera framträdande plats vid svårare skador. Man kunde konstatera, att medan vid svårare skador praxis numera i större utsträckning anslöte sig till den faktiska invaliditeten, beträffande små skador alltjämt stor oöverensstämmelse förelåge mellan tillämpade in- validitetssatser och faktisk invaliditet. Föreningen ville därför särskilt understryka vikten av kommitténs uttalande, att det förhållandet, att åt skilliga standardsatser varit i bruk under lång tid, inte borde utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befunnes vara sakligt motiverade.
Enligt försäkringsrådets mening skulle ett huvudsakligt hänsynstagande till yrket innebära en avvägning av sådana svårbestämbara och variabla faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i mera pregnanta fall vara av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan sådant hänsyns tagande i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning kunde göras i höjande eller sänkande riktning. Försäkringsrådet påpekar vidare, att kommitténs förslag icke innehåller någon motsvarighet till det nu varande stadgandet att hänsyn även skall tagas till kroppsskada eller lyte, varmed den skadade var behäftad vid olycksfallet. Då detta stadgande utgjorde stöd för den s. k. linjeberäkningen borde det inflyta i den nya lagen. Samma åsikt uttalas av riksförsäkringsanstalten.
Med anledning av kommitténs uttalande angående bedömningen vid sj u k penning har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt yttrande tagit upp frågan om sambandet med arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen anför härom.
På grund av den praxis, som utbildats inom de erkända arbetslöshets kassorna, anses kassamedlem vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringsför- ordningens mening, när hans arbetsförmåga uppgår till minst 50 %. Skadade, som äro medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa och som enligt läkarutlåtande äro i besittning av minst 50 % arbetsförmåga, kunna så lunda samtidigt uppbära såväl sjukpenning enligt olycksfallsförsäkrings lagen som understöd från erkänd arbetslöshetskassa i de fall, där arbets förmedlingen icke har möjlighet att anvisa dem arbete. Detta har medförf,
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
att arbetslöshetskassorna fått vidkännas kostnader, som rätteligen borde ha burits av olycksfallsförsäkringen, enär man vid fastställandet av arbets förmåga utgått mer från medicinsk-teoretisk ståndpunkt än från en verk- lighetsbetonad praktisk sådan.
Om socialvårdskommitténs uttalande kommer att tillämpas i praktiken, har man anledning vänta, att belastningen på arbetslöshetskassorna blir mindre. Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid betona betydelsen av att sådan lagtext och motivering härtill eftersträvas, att en rättvis avvägning kommer till stånd mellan yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Genomföres detta, bör det vara möjligt att ersätta de nuvarande teoretiska bedömningsgrunderna vid fastställandet av en skadads arbetsförmåga med ett betraktelsesätt, som även tager hänsyn till de faktiskt föreliggande möj ligheterna att bereda anställning åt personer med temporärt nedsatt arbets förmåga.
Rörande förslaget om särskilda, schematiskt bestämda tillvän j- ningsersättningar anför medicinalstyrelsen.
Styrelsen finner riktigt, att man genom kortare tids understöd i samband med yrkesbyte stimulerar till övergång i annan verksamhet, då den skada des nuvarande sysselsättning och hälsotillstånd medföra överhängande risk för återfall. Styrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av förebyggande åtgärder i form av undersökning eller vägledning, under medverkan av yrkesmedicinsk expertis, i syfte att personer med fysiska eller psykiska svagheter eller sjukdomsanlag tilldelas sådana arbetsupp gifter, som kunna väntas så litet som möjligt inverka ogynnsamt. Härvid, liksom vid all annan bedömning av hithörande frågor ur medicinsk syn punkt, är den kvalificerade yrkesmedicinska utredningen till ovärderlig hjälp. För att bereda de läkare, som skola verkställa utredningarna, tillgång till nya metoder och andra förbättrade hjälpmedel torde den yrkesmedi cinska forskningen i vårt land behöva kraftigt främjas.
Enligt riksförsäkringsanstalten bör de av kommittén åsyftade tillvänj- ningsersättningarna utgå i form av engångsbelopp.
I fråga om de föreslagna specialbestämmelserna för dem, som undergår yrkesutbildning, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att det rapporteringsförfarande, som nu äger rum mellan riksförsäkringsanstal ten och styrelsen i fråga om militärskadade under omskolning, även sker beträffande civilskadade, i den mån dessa på grund av arbetsvårdande åt gärder beröres av förslaget.
Den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen rörande invaliditets- bedömningen möjliggör enligt riksförsäkringsanstalten, att skälig hänsyn tages till de inkomstminskningar, som arbetare, vilka ådragit sig s i 1 i k o s, vanligen får vidkännas, när de på grund av sjukdomen övergår till annat arbete.
Svenska gjutareförbundet ifrågasätter emellertid, om inte de föreslagna reglerna för invaliditetsbedömningen kommer att leda till att silikosska- dade blir sämre ställda än de f. n. är. De nuvarande ur profylaktiska syn punkter medgivna ersättningarna av statsmedel borde därför bibehållas
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
145
och fastställas till belopp, som innebure kompensation för penningvärdets försämring sedan 1948, då ersättningarna fastställdes, eller också borde de silikosskadades förmånsställning anges i lagen. Uttalanden i samma rikt ning förekommer i de yttranden, som avgivits av Svenska metallindustri arbetareförbundet och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Landsorga nisationen instämmer i vad fackförbunden anfört i denna fråga och säger sig ej ha blivit övertygad om att de föreslagna reglerna för invaliditetsbe- dömningen säkerställer en inkomstkompensation motsvarande de hittills varande särskilda ersättningarna till silikosskadade.
Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar borde ifrågavaran de ersättning till silikosbehäftade få karaktären av anpassningsersättning. Givetvis skulle dock, sedan tiden för en eventuell anpassningslivränta utlöpt, livränta utgå, om yrkessjukdomen vid denna tidpunkt medförde verklig nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 10 %.
Beträffande frågan om sammanräkning av olika skador anför riksförsäkringsanstalten.
Den av kommittén föreslagna regeln skulle kunna leda till att större er sättning komme att utgå, när den tidigare skadan icke medför 10 % in validitet, än när den medför 10 % eller högre invaliditet. Detta belyses av följande exempel, i vilket antages, att två personer, A. och B., ådragit sig fingerskador. A. har tillerkänts livränta, motsvarande 10 % invaliditet, men B., vars skada var av något mindre omfattning, har befunnits ej vara berättigad till livränta, enär invaliditeten understeg 10 %. Den årliga arbets förtjänsten antages i båda fallen utgöra 2 400 kr., vid vilket förhållande A:s livränta utgör 160 kr. för år. Efter ett antal år, då deras årliga arbets förtjänster stigit till 7 200 kr., drabbas såväl A. som B. ånyo av fingerskada, vilken, om den träffat en förut oskadad hand, motsvarar en invaliditet av 15 %. Med hänsyn till att A:s arbetsförmåga förut var nedsatt med 10 %, kommer den nya skadan för hans del att enligt den förut nämnda linje- beräkningsmetoden i regel anses motsvara 16 % invaliditet, berättigande till en årlig livränta av 768 kr. För båda skadorna uppbär alltså A. samman lagt 928 kr. i livränta. B. däremot, vars tidigare skada antages motsvara ej fullt 10 % invaliditet, torde med den föreslagna regeln i allmänhet böra till erkännas livränta, motsvarande en invaliditet å 25 %, berättigande till en årlig livränta av 1 200 kr.
Vidare får beaktas, att mycket stora praktiska svårigheter kunna möta vid en tillämpning av regeln i fråga. I första hand må framhållas, att de tidigare skadorna även utgöra sådana, som icke anmälts till någon försäk- ringsinrättning, varför tillförlitliga uppgifter angående de omständigheter, som äro avgörande för ersättningsrätten, bli synnerligen svåra, ej sällan omöjliga, att erhålla. Detsamma gäller om skador, som visserligen på sin tid blivit anmälda, men beträffande vilka så lång tid förflutit efter deras reglering, att vederbörliga handlingar i ärendet enligt gällande utgallrings- bestämmelser blivit makulerade. Enär fortlöpande handlingar angående den tidigare skadans utveckling säkerligen ofta skulle saknas, bleve det många gånger svårt eller omöjligt att avgöra, om densamma efterlämnat någon bestående invaliditet; åldersförändringar och andra ovidkommande om ständigheter kunna spela in. 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.
146
På grund av vad sålunda anförts och då sådana fall, som berörts av kom
mittén, enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar är mycket sällsynta, av
styrker anstalten bestämt den föreslagna regeln.
Samma ståndpunkt intager en reservant i försåkringsrådet, vilken anser,
att regeln praktiskt sett är tämligen betydelselös och att den många gånger,
inte skulle medföra åsyftat resultat men däremot orsaka avsevärt admi
nistrativt besvär.
Departementschefen.
Avgörande för storleken av utgående sjukpenning och livränta är ej
blott hur hög vederbörandes årliga arbetsförtjänst är utan även den grad,
i vilken hans arbetsförmåga blivit nedsatt till följd av skadan. Vid be
dömandet av nedsättningen av arbetsförmågan skall enligt den nuvarande
huvudregeln liänsyn tagas såväl till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete som
till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som må vara erforder
liga för att driva den skadades yrke. Skadans beskaffenhet bedömes i
praxis i övervägande grad efter vad som därom utsägs i läkarintyg, utlåtan
den över röntgenundersökningar in. in. Man söker härvid i första hand
bilda sig en uppfattning om i vad mån olycksfallet påverkat den skadades
förmåga i allmänhet att utföra arbete. Viss hänsyn tages emellertid även
till bl. a. den skadades yrke, något som — i både höjande och sänkande
riktning — kan medföra avvikelse från eljest tillämpade invaliditetsgrader.
Vid tveksamhet om vilken invaliditetsgrad, som motsvarar den medicinskt
fastställbara skadan, beaktas även vederbörandes faktiska arbetsprestation
och arbetsinkomst. I vissa fall, t. ex. vid skallskador, kan följderna efter
olycksfallet medicinskt sett vara av så obestämd art, att den faktiska
aibetsprestationen och arbetsinkomsten måste tillmätas avsevärt större
betydelse än eljest.
I tillämpningen bar s. k. invaliditetstabeller upptagande de
vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — fram
för allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led — erhållit
stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. I och för sig vore det kan
ske riktigast, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på
grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsförtjänst under
stege vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Jag-
delar emellertid socialvårdskommitténs uppfattning att en sådan metod
för invaliditetsbedömningen av praktiska och psykologiska skäl inte kan
komma i fråga. Det torde vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen
baseras på en uppskattning av skadans framtida betydelse för den skadades
förvärvsförmåga. Man torde vara hänvisad till att röra sig med vissa stan-
dardtal för invaliditetsgraderna; och tabeller i en eller annan form synes
vara behövliga för att ge stadga åt praxis. Uppenbart är att tabellernas ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
formning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstift ningsfråga.
Kommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehand lingen har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte in- skränkes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procent sats, under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hän syn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst.
Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kom mittén har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn -— skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet. Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades för måga att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad in verkar på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades för måga att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock ger anledning till att han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.
De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehand lingen, och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedöm ningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den sträv samme och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reserv kraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
147
148
den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden
visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den
beräknade.
Givetvis bör avseende fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledning
ens omdöme. Att så sker i större utsträckning än hittills uppgivits vara
fallet, är en konsekvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedöm-
ningen, som enligt min mening bör tilläggas den faktiska invaliditeten.
Eu viss försiktighet bör iakttagas såvitt gäller yrkesfaktorn. Såsom för-
säkringsrådet påpekat innebär nämligen ett huvudsakligt hänsynstagande
till denna faktor eu avvägning av sådana svårbestämbara och variabla
faktorer som t. ex. fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbets
vilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom
fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket.
Enligt den nuvarande bestämmelsen skall vid bedömningen av arbets
förmågans nedsättning hänsyn tagas även till den skadades ålder och kön.
Kommittén har löreslagit att dessa faktorer inte längre skall särskilt an
givas, emedan de är av endast indirekt betydelse. Jag har ingen erinran
mot förslaget på denna punkt.
Innan jag övergår till vissa specialfrågor på hithörande område, vill
jag framhålla, att de allmänna reglerna angående bedömningen av arbets
förmågans nedsättning även i fortsättningen skall tillämpas ej blott be
träffande livränta utan även när fråga är om sjukpenning. Vid bestäm
mande av sjukpenning vid kort tids sjukskrivning kan man dock inte i
samma grad som när det gäller livränta räkna med övergång till annan
sysselsättning, varför man i dessa fall vid sjukpennings bestämmande i
regel främst får taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades för
måga att fullgöra sitt tidigare arbete. Härigenom torde också arbetsmark
nadsstyrelsens önskemål om en rättvis avvägning mellan yrkesskade- och
arbetslöshetsförsäkringarna kunna bli i allt väsentligt tillgodosedda.
Ett särskilt problem är i vad mån och hur man vid invaliditetsbedöm-
ningen skall taga hänsyn till invalidernas tillvänjningssvårig-
hete r. Härvidlag har framförts tanken om en särskild ersättningsform
eller ett efter vissa bestämda regler utmätt tillägg till livränta under en
tillvänjnings tid. Enligt socialvårdskommitténs mening torde det få an
komma på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anord
ning med särskilda, schematiskt bestämda tillvänj ningsersättningar bör
träda i stället för en beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänj-
ningstiden och därefter. I vissa fall kunde det vara lämpligt att tillvänj-
ningsersättning utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan. För-
säkringsrådet borde få rätt att meddela föreskrifter beträffande utbetal
ning av dylika ersättningar.
Tillvänjningsfrågan bör naturligen beaktas vid invaliditetsbedömningen.
Något särskilt stadgande härom synes ej erforderligt. Jag är emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
149
inte beredd att på grundval av tillgängligt utredningsmaterial förorda be stämmelser, enligt vilka man skall använda just metoden med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar, utan får det ankomma på rättstillämpningen att välja den lämpligaste metoden. Hinder bör ej före ligga för tillvänjningsersättningar i form av engångsbelopp.
Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen sänkes den beräknade invaliditetsgraden inte av den anledningen, att skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad yrkesutbildning. De här förut förordade allmänna bedömnings- reglerna innebär ingen ändring i denna princip. Då planmässig omskol ning av invalider på senare tid börjat bedrivas i betydande omfattning, har emellertid en ändring av bedömningsprinciperna på denna punkt blivit aktuell; och på förslag av socialvårdskommittén har i 1950 års mili- tärersättningsförordning införts en särskild bestämmelse i detta hänseen de. Enligt denna skall, om en skadad undergår yrkesutbildning och denna är ägnad att och huvudsakligen syftar till att minska den av skadan för anledda invaliditeten, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder att utföra förvärvsarbete. Om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat invaliditeten, skall vid bedömningen efter utbildningens slut skälig hänsyn tagas därtill. Vad nu sagts innebär, att i dessa fall livräntan under utbildningstiden kan förhöjas upp till 100 % för att efter utbildningen bli föremål för viss sänkning. Det synes lämpligt att en motsvarande bestäm melse införes i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag förutsätter att ett nära samarbete i hithörande fall kommer att äga rum mellan försäkringsinrätt- ningarna och arbetsmarknadsstyrelsen.
Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjuk dom konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenolo giskt konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egent liga sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 — såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen — särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr. om året.
Kmigl. Maj:ts proposition nr 60.
150
Enligt socialvåxdskommitténs mening bör en arbetstagare, bos vilken
silikos yppats och som på grund därav övergår till ett annat sämre betalt
arbete, inom försäkringens ram få ersättning för inkomstminskningen,
om denna är någorlunda betydlig. Kommittén anser de föreslagna ändrade
allmänna bestämmelserna om invaliditetsbedömningen vara tillräckliga för
att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda
fallen.
Om en upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete,
föreligger en av sjukdomen orsakad begränsning av arbetarens syssel
sättningsmöjligheter. I likhet med kommittén anser jag, att silikosen med
fört en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i den mening yrkes
skadeförsäkringslagen avser. Till belysning av storleken av nedsättningen
torde i första hand tjäna den föreliggande inkomstminskningen. Det har
ifrågasatts, om inte med kommitténs förslag de silikosskadade skulle få
en försämrad ställning, varför man borde bibehålla och till följd av pen
ningvärdesförsämringen även höja de särskilda ersättningarna av stats
medel. Emellertid torde med hänsyn till de inkomstlägen, vari nya silikos-
fall — och det är endast de nya fallen som omfattas av yrkesskadeför
säkringslagen — kan förväntas befinna sig, även med en så låg invaliditets-
grad som 10 % livräntan regelmässigt betydligt överstiga de belopp, som
kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Jag kan därför ansluta mig till
kommitténs förslag att nya silikosfail skall regleras enligt dessa ändrade
grunder. För äldre silikosfail torde man emellertid få behålla en särskild
anordning. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.
Det system för tillvänj ningsersättningar, som kan komma att tillämpas
för yrkesskador i allmänhet, bör givetvis kunna begagnas även vid här
avsedda silikosfail. Beaktas bör emellertid att silikos i allmänhet uppträder
endast hos personer, som varit sysselsatta med det farliga arbetet under
många år. Med hänsyn härtill kommer de aktuella silikosskadade att
genomsnittligt befinna sig i högre åldrar än övriga yrkesskadade. An
passnings- eller tillvänjningssvårigheterna kan därför vara större i dessa
än i övriga fall.
Slutligen må .i detta sammanhang behandlas frågan om betydelsen av
tidigare skada eller lyte. Vid tillämpning av den nuvarande
lagstiftningen regleras varje skada för sig. Huruvida det sammanlagda
livräntebeloppet till en person, som vid olika tillfällen ådragit sig liv-
ränteberättigande skador, blir av samma storlek som om skadorna upp
kommit på en gång, beror bl. a. på hur arbetsförtjänsten förändrats efter
den första skadan. Även en annan omständighet inverkar emellertid. En
ligt lagen skall, om den skadade vid olycksfallet var behäftad med kropps
skada eller lyte, hänsyn tagas härtill vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning. En redan vid det aktuella olycksfallet föreliggande invaliditet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
151
t. ex. på grund av en tidigare yrkesskada, kan föranleda större eller mindre
ökning av den invaliditetsgrad, som eljest vanligen anses följa av den ge
nom olycksfallet förorsakade skadan. Härvid tillämpas s. k. linjeberäkning,
enligt vilken den av det nya olycksfallet föranledda invaliditeten anses
utgöra så stor del av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmågan,
som motsvarar skillnaden mellan den totala och den tidigare invaliditeten.
I detta hänseende har ej ifrågasatts någon ändring i sak.
Trots att man sålunda beaktar förhandenvaron av en tidigare skada,
kan det förekomma, att någon ådrager sig flera yrkesskador utan att
han blir berättigad till livränta, även om den sammanlagda invaliditeten
skulle överstiga 10 %, som utgör minimigränsen för rätt till livränta.
Så kan t. ex. bli fallet, när en för handskador utsatt arbetare får flera
smärre amputationsskador på fingrarna eller när en för ögonskador
utsatt arbetare får ett flertal skador, som var för sig medför endast ringa
synnedsättning men tillsammans en avsevärd invaliditet. Enligt social-
vårdskommittén skulle man få en tämligen tillfredsställande lösning av
denna fråga, om sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att
en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades när det seder
mera blev fråga om livränta på grund av en ny skada.
Kommitténs förslag på denna punkt bär i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, men riksförsäkringsan-
stalten har ställt sig avvisande till detsamma. Med anledning av vad riks-
försäkringsanstalten anfört må framhållas, att det i och för sig måste
anses fullt rimligt, att en arbetstagare som — kanske hos samme arbets
givare — ådragit sig flera yrkesskador, som visserligen inte var för sig
nedsatt hans arbetsförmåga med 10 % men som tillsammans medfört
minst sådan invaliditet, blir ersättningsberättigad. Det är visserligen sant,
att den av socialvårdskommittén föreslagna regeln kan leda till större
ersättning för fall att den tidigare skadan medfört lägre invaliditetsgrad än
10 % än om den föranlett större invaliditet. Detta torde dock ej bli händel
sen annat än i sällsynta undantagsfall, och resultatet i dessa kan knappast
anses stötande, då härför torde fordras att vederbörande s arbetsinkomst
stigit avsevärt efter den förra skadans inträffande, vilket ofta ej inträffar
förrän efter ett flerårigt tidsintervall under vilket den skadade ej uppburit
någon ersättning. De av riksförsäkringsanstalten yppade farhågorna för att
utredningssvårigheterna skulle bli synnerligen stora bör ej heller överdrivas.
Tidigare mindre skador, som ej anmälts till försäkringsinrättningarna,
torde som regel ej ha medfört någon nämnvärd invaliditet; och rent obe
tydliga tidigare skador torde mången gång på grund av inträdd tillvänj
ning inte heller inverka på den totala invaliditeten efter det sista olycks
fallet. Jag anser emellertid, att man av praktiska skäl ej bör låta sam-
manräkningsregeln tillämpas på skador som ligger alltför långt tillbaka i
tiden. Härvidlag synes gränsen böra dragas så, att man bortser från skada,
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
152
som inträffat å sådan tid att rätten till ersättning för skadan är preskribe
rad vid den nya lagens ikraftträdande. Vidare torde anledning saknas att
låta sammanräkningsregeln avse andra tidigare skador än sådana som om
fattas av yrkesskadeförsäkringslagen eller de genom denna avlösta olycks
falls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.
Iiungl. Maj.ts proposition nr 60.
Ersättning vid invaliditet.
Gällande bestämmelser.
Huvudbestämmelserna angående ersättning vid invaliditet till följd av
olycksfall i arbete återfinnes i 6 § ÖL. Tidigare stadgades här i första
stycket 2 a) att om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, livränta skulle utges under tiden å ett
årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan 2/3 av den ska
dades enligt lagens regler beräknade årliga arbetsförtjänst och vid ned
sättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsätt-
ningen. Livränta utgick dock inte, där ej arbetsförmågan nedsatts med
minst Vio. Vid förlust av arbetsförmågan fick livräntan, när den skada
des tillstånd krävde särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till
högre belopp, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten
(s. k. hjälplöshetslivränta).
Genom en år 1948 vidtagen lagändring vilken endast avser olycksfall
som inträffar efter utgången av det året, ändrades regeln att livräntans
storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden. Enligt den
nya lydelsen av 6 § (3 mom. 1 och 2 st.) gäller visserligen den förut
varande ^-regeln, men den som helt förlorat arbetsförmågan eller fått
den nedsatt med minst s/io erhåller en s. k. förhöjd livränta
fr. o. in. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. in. den
månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett
årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “/« av den
skadades beräknade årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbets
förmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsför
tjänsten, minskat med Vis av denna. Den tidigare bestämmelsen om för
höjning av livräntan till s. k. hjälplös invalid ersattes med ett stadgande,
enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt
vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till sådan invalid (3
mom. 3 st.).
Enligt de nya reglerna utgör årslivräntan vid en årlig arbetsförtjänst
av 7 200 kr. (till vilket belopp maximum samtidigt höjdes) och en invali-
ditetsgrad av 100%
= )
4 800 kr. utan livränteförhöjning och
(ii ^200 =) 6 600 kr. med en sådan förhöjning; vid 50% invaliditet
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
153
utgör motsvarande livräntebelopp (2 ’3'50 =) 2 400 kr. och \lo°0—~~^r=)
3 000 kronor; vid 10% invaliditet utgör livräntebeloppet(2'g7=) 480 kr.
Invaliditetsersättningen utgår i princip i form av löpande livränta. En ligt 6 § 3 mom. 4 st. ÖL kan emellertid försäkringsrådet på ansökan av den skadade besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade utges ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde. Förutsättning för bifall till ansökningen är att »skäl därtill prövas föreligga».
Socialvårdskommitténs förslag. Kommittén har ■—- utan något särskilt uttalande — i sitt förslag med viss redaktionell jämkning upptagit de nuvarande bestämmelserna om livränta och förhöjd livränta.
Den förut berörda 11/i
2
-regeln medför bl. a., att sjukpenningen blir
lägre än de förhöjda livräntebeloppen för dag vid de högsta invaliditets- graderna. Sålunda utgör enligt ÖL vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. sjukpenningen 14 kr. utan och 15:50 kr. med familjetillägg, medan Vse b av årslivräntan vid 100 % är 18: 08 kr. och vid 90 % 16: 11 kr. På grund härav har socialvårdskommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll att, där livränta motsvarande förlust av arbetsförmågan utgått, hel sjukpenning för tid omedelbart därefter, med undantag för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen på sjukvårdsanstalt, skall ut göra lägst Väno av sådan livräntas årsbelopp, vårdbidrag i förekommande fall oräknat. Kommittén erinrar härvidlag om att sjukpenningen är skatte fri, under det att livräntan allt efter ersättningstagarens ålder beskattas till större eller mindre del, från 80 % för den som fyllt högst 35 år till 10 % för den som fyllt 87 år.
I fråga om engångsbelopp i stället för livränta föreslår kom mittén den ändringen, att utbyte skall kunna ske även utan ansökan av den skadade. Föreligger inte ansökan, skall dock utbyte få beviljas endast om så finnes vara till synnerligt gagn för den skadade. Avsikten med ifrågavarande ändring är — enligt vad kommittén framhåller — att er sättning i form av engångsbelopp skall kunna utgå om skadans verkningar kompliceras av en klar »ränteneuros», d. v. s. när den periodiska ersätt ningen fixerar ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbets förmågan. Ersättning i form av engångsbelopp i dylika fall hade tillråtts av läkare, och anordningar av detta slag hade sedan länge praktiserats på vissa håll utomlands.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag. Vad kommittén föreslagit rörande livränta och förhöjd liv ränta har i regel ej föranlett några uttalanden i remissyttrandena.
154
Svea hovrätt framhåller dock, att med hänsyn till storleken av den all
männa ålderspensionen med därå utgående tillägg annat numera knappast
syntes rimligt än att folkpension i angiven form skulle avdragas från sjuk
penning eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om den överkompensation, som enligt
förslaget i viss utsträckning förekommer vid beräknandet av livränta för
åldringar, är motiverad. De flesta kroppsarbetare och åtskilliga andra
arbetstagare torde, då de måste lämna sitt förvärvsarbete, antingen inte
få någon pension alls från sin arbetsgivare eller också en pension, som
rymmes inom folkpensioneringens avdragsfria inkomst. Styrelsen fort
sätter.
Råkar emellertid en anställd ut för olycksfall i arbete, erhåller lian liv
ränta, som efter 67 års ålder kan utgöra 2/3 av arbetsförtjänsten. Därutöver
har han sin allmänna ålderspension. I och för sig finnes naturligtvis intet
att säga om att de som drabbas av svåra olycksfall eller sjukdomar få det
fördelaktigt ordnat ur ekonomisk synpunkt. Men det torde kunna ifråga
sättas om det är lämpligt att genom en tvingande lagstiftning för vissa fall
föreskriva långt större förmåner än som skulle ha utgått om ett olycksfall
i arbete eller en yrkessjukdom ej kommit emellan.
Enligt pensionsstyrelsens mening bör livräntorna efter 67 års ålder
ansluta sig till vad som utgår i företag eller institutioner med välordnad
ålderspensionering. Eftersom vid sådan pensionering hänsyn torde tagas
till förefintligheten av folkpension, skulle vid en sådan anordning indirekt
vinnas en samordning med folkpensioneringen. Även avvägningen mellan
invalidpensionerna och sjukbidragen å ena sidan och livräntorna från
yrkesskadeförsäkringen å andra sidan borde beaktas. Det kunde enligt
styrelsens mening knappast vara rimligt att ge en livränta om 11/13 av arbets
förtjänsten, om vederbörande samtidigt vore berättigad till en ganska
betydande invalidpension. Även vårdbidragen borde beaktas i detta sam
manhang.
Förslaget i fråga om sjukpenning vid övergång från inva-
liditetstillstånd till sjukdomstillstånd har allmänt läm
nats utan erinran.
I fråga om utgivande av engångsbelopp i stället för livränta före
slår försäkringsrådet, att utbyte skall kunna beviljas ej blott av »livränta
eller del därav» utan även av »livränta för viss tid». Försäkringsrådet ifråga
sätter vidare vid fall av utbyte av medicinska skäl oavsett ansökan av
ersättningstagaren, om inte livräntan i sådant fall bör få utbytas endast i
sin helhet. Riksförsäkringsanstalten är av samma mening; anstalten fram
håller vidare att bestämmelsen måste tillämpas under iakttagande av stor
varsamhet.
Socialförsäkringsbolagens förening avstyrker kommitténs förslag i detta
hänseende. Föreningen åberopar bl. a., att ett invalidiserande tillstånd myc
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
ket ofta vore föranlett av flera samverkande faktorer, vilkas inbördes andel i invaliditetstillståndet inte i detalj kunde klarläggas. Termen »ränteneuros» innebure en i praktiken oanvändbar distinktion. De kapitalbelopp det här vore fråga om vore ofta så höga att en kapitalisering av livräntan vore olämplig.
Ändringsförslaget avstyrkes även av Landsorganisationen, som anser skäl inte finnas att medge livräntas utbyte mot engångsbelopp i annat fall än då livräntetagaren själv gjort ansökan härom.
Socialförsäkringsutredningens förslag.
I fråga om invaliditetsersättningarna från yrkesskadeförsäkringen gör utredningen följande uttalande.
Sjukpenningen är och förutsättes tills vidare förbli skattefri, men livräntan är och förutsättes förbli delvis skattepliktig. Detta förhållande gör att man kan godtaga, att sjukpenningens belopp är något mindre än livräntans. Men den skillnad, som enligt ÖL föreligger mellan dessa be lopp, är större enligt FYL och blir än större enligt den av utredningen föreslagna sjukpenningskalan. Vid en arbetsinkomst av 15 000 kr. blir enligt förslaget hel sjukpenning 20 kr. ökad med eventuella barntillägg, medan livräntebeloppet per dag motsvarar kr. 37: 67 och en fyrahundra dedel av årslivräntan kr. 34: 38. Vid eu arbetsinkomst av 9 600 kr. blir mot svarande belopp respektive kr. 14:—, 24:11 och 22:— och vid en in komst av 4 000 kr. respektive kr. 7:—, 10:05 och 9: 17.
Samordningen påkallar en ändring av reglerna om invaliditetsersätt ningarna. Utredningen gör emellertid endast detta påpekande och fram lägger inte något förslag till ändring på denna punkt, eftersom man synes böra mera allmänt ompröva dessa regler. En sådan omprövning ingår inte i utredningens uppdrag. Utredningen vill här endast tillägga, att det synes böra övervägas dels om den endast för högre invaliditetsgrader genom förda tolftedelsregeln är tillräckligt motiverad vid ett godkännande av socialvårdslrommitténs förslag till ändrade grunder för invaliditetsbedöm- ningen, dels om inte en närmare samordning mellan invaliditetslivräntorna och folkpensionerna bör och kan åstadkommas.
Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag. Vad socialförsäkringsutredningen uttalat har under remissbehandlingen i regel inte föranlett något yttrande.
För säkring srådet har emellertid framhållit, att den allmänna ompröv ningen av reglerna om invaliditetsersättningarna borde ske, innan utred ningens förslag gjordes till föremål för lagstiftning. Rådet ville betona vikten av att särskilt med hänsyn till den föreslagna samordningen liv räntorna beslcures. Livräntorna skulle eljest kunna uppgå till 13 000 å 14 000 kr. per år, vilket inte kunde anses lämpligt i en obligatorisk för säkring. Med hänsyn till vikten av att väg bereddes för fortsatt allmän samordning borde övervägas, att beträffande livräntorna bl. a. sänka kom pensationsgraden och maximum för den årliga arbetsförtjänsten samt upp-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
155
156
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
ställa högre minimivillkor för livränta med avseende på nedsättningen i
arbetsförmågan.
Departementspromemoria i ärendet.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har det synts erforderligt att
få hithörande spörsmål ytterligare belysta. För ändamålet har inom social
departementet upprättats en den 15 juni 1953 dagtecknad promemoria
rörande invaliditetsersättning inom den obligatoriska yrkesskadeförsäk
ringen. över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits av
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, Socialförsäk
ringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Lands
organisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
I promemorian uttalas, att i rådande läge en närmare samordning
med folkpensioneringen inte kan komma i fråga utan att det
gäller att — med bibehållande av de nuvarande reglerna i stort — revidera
livräntereglerna så, att den mera höggradiga disproportionen mellan sjuk
penningbeloppet per dag och dagbeloppet vid 100 % livränta försvinner och
vederbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.
I fråga om storleken av de maxi m i- o c h m i n.i in i b e 1 o p p för
den årliga arbetsförtjänstens beräkning, som ligger till
grund för bl. a. invaliditetsersättningarna, förordas höjning av nuvarande
maximibelopp från 7 200 till lo 000 kr. och av nuvarande minimibelopp
från 900 till 1 200 kr.
Som framgår av vad förut nämnts höjdes genom lagändring 1948 k o m-
pensationsgraden för livräntan till helinvalider i
produktiva åldrar (18—67 år) från 2/3 till 11/±2. Enligt vad som
framhålles i promemorian synes det — då införande av familjetillägg till
livräntan ej ifrågasättes — fullt motiverat att i princip bibehålla den nu
varande bruttokompensationsgraden. Detta gällde emellertid endast in
komster intill visst belopp. Vid högre inkomstlägen syntes nämligen en
sjunkande kompensationsgrad vara motiverad. Skulle en kompensationsgrad
av
“/12
tillämpas vid en inkomst av 15 000 kr., bleve årslivräntan 13 750
kr., och en så hög livränta syntes knappast motiverad. Vidare skulle dag
beloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till sjukpenningen vid
samma årliga arbetsförtjänst, och skillnaden skulle bli större än som
kunde försvaras under hänvisning till bl. a., att förmånerna behandlades
på olika sätt i skattehänseende, att barntillägg utginge endast å sjukpen
ningen och att livräntan i regel avsåge livsvarig eller i vart fall långvarig
ersättning.
En praktisk metod alt ernå en sjunkande kompensationsgrad vore
enligt promemorian att låta årslivräntan utgöra 11/12 av ett i förhållande
till arbetsförtjänsten sjunkande ersättningsunderlag. Reduktionen föreslås
ske genom en avtrappning på det sättet, att arbetsförtjänster upp till visst
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
157
belopp medräknades helt, arbetsförtjänster däröver och till viss gräns med räknades endast delvis och arbetsförtjänster över nämnda gräns ej alls medräknades. Enligt promemorian borde vid fastställande av ersättnings- underlaget belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. medräknas helt, den del av inkomsten som överstege 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till 3h, den del av inkomsten som överstege 10 800 men ej 15 000 kr. medräknas till 1/2 och den del som överstege 15 000 kr. ej medräknas.
Ur en i promemorian intagen tabell må nämnas följande exempel på resultatet vid den föreslagna avtrappningsregeln.
Årlig arbetsför
tjänst
Ersättnings-
underlag
100 % livränta
före 67 år
1/365 av be loppet i kol. 3
Sjukpenning (exkl. barn
tillägg)
Kol. 3 +
inva
lidpension1
— 1200
1200 1100
3: 01
3
2 817
2 400
2 400
2200
6: 03
5
3 283
3 600
3 600 3 300
9: 04
7
3 650
4 800
4 800 4 400
12: 05
8
4 600
6 000
6 000 5 500
15: 07
10
5 700
7 200
7 200 6 600
18: 08
12
6 800
7 800
7 650 7 012: 50 19: 21
12
7 212: 50
8 400
8 100 7 425
20: 34
14
7 625
9 000
8 550 7 837: 50
21: 47
14
8 037: 50
9 600
9 000 8 250
22: 60
14
8 450
10 800
9 900 9 075
24: 86
16
9 275
12 000
10 500 9 625
26: 37
18
9 825
13 200
11 100 10 175
27: 88
18
10 375
15 000 — 12 000 11 000
30: 14
20
11 200
1 Invalidpensionen har beräknats efter beloppet 1 750 kr., vilket utgör det nu utgående årsbeloppet till ensamstående utan bostadstillägg.
I promemorian behandlas även frågan om andra grunder för livräntans storlek i vissa åldrar. Som förut anförts tillämpas nu “/ 12 -regeln för ersättningen i vissa fall i åldrarna 18—67 år, medan 2/ä kompensation tillämpas i övriga fall under nämnda åldersperiod samt alltid före och efter denna. Enligt promemorian borde 18-årsgränsen slopas, men man borde bibehålla ett system med lägre livränta för tid efter månads skiftet efter det livräntetagaren fyllt 67 år. I sistnämnda ålder vore det normalt med sjunkande eller bortfallande arbetsinkomst, varjämte rätten till folkpensioneringens ålderspension inträdde. Efter diskussion av olika metoder för sänkningen vid 67-årsgränsen förordas i promemorian att livräntebeloppen efter nämnda åldersgräns generellt sänktes med visst bråk tal t. ex. Vs eller 1/4. I promemorian har intagits en tabell, där reduktion med 1/4 tillämpats. Ur denna tabell må återgivas följande.1
Vad beträffar frågan om livränta vid mindre än 100 % in validitet föreslås i promemorian, att den nuvarande undre gränsen för invaliditetsersättning — nedsättning av arbetsförmågan med minst
1/io
— bibehålies oförändrad. Däremot anses böra övervägas, huruvida
livräntan vid partiell invaliditet skulle vara proportionell mot den vid
1 Se nästföljande sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Årlig arbetsförtjänst
100 % livränta före 67
år + invalidpension1
Ålderspension1 + 100 % livränta, räknat efter
nuvarande 2/3-regel
det i kol. 2 ingående beloppet minskat med 1 /4
— 1 200
2 817
2 550
2 575
2 400
3 283
3 350
3 400
3 600
3 650
4 150
4 225
4 800
4 600
4 950
5 050
5 700
5 750
5 875
7 200
800
6 550
6 700
7 800
7 212: 50
(6
850)
7 009: 38
7 625
(7 150)
7 318: 75
9 000
037: 50
(7 450)
7 628:13
9 600
450
(7 750)
7 937: 50
10 800
9 275
(8 350)
8
556: 25
12 000
9 825
(8 750)
8
968: 75
13 200
10 375
(9 150)
9 381: 25
15 000 —
200
(9 750)
10
000
I båda fallen har räknats efter en årspension av 1 750 kr. utan bostadstillägg.
helinvaliditet eller huruvida man borde ha ett system, som innebure att man genomgående icke ersatte viss del av den årliga arbetsförtjänsten eller med andra ord läte den skadade stå samma självrisk vid alla in- validitetsgrader. I fråga om de båda metoderna innehåller promemorian följande.
Den för skador före den 1 januari 1949 gällande 2/3-Tege\n innebär att livräntan vid partiell invaliditet är proportionell mot den vid helinvaliditet. Detta resulterar emellertid i att den icke kompenserade förlusten för hel invaliden utgör 1/3 men för tioprocentsinvaliden endast 1/30 av hans årliga arbetsförtjänst. De för senare inträffande skador gällande reglerna är desamma, såvitt avser tid före 18- och efter 67-årsgränsen. Mellan dessa åldersgränser tillämpas självriskmetoden för invaliditetsgrader om minst 30 % men den proportionella metoden för lägre invaliditetsgrader, vilket innebär att den icke kompenserade förlusten för invalidgruppen 100—30 % utgör 1/i
och för lägre invaliditetsgrader sjunker till 1/30 av den årliga
arbetsförtj änsten.
Enligt promemorian kan de gällande reglerna knappast anses fullt ratio nella. De för 1948 års lagändring åberopade motiven — den nyssnämnda skillnaden i fråga om den icke kompenserade förlusten samt det förhål landet att skadade med höggradig invaliditet ofta hade svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga, medan skadade med låg invaliditet ofta inte behövde vidkännas någon inkomstminskning — utgjorde enligt promemorian ett starkt stöd för att självriskmetoden tillämpades ej blott vid de högre invaliditetsgraderna utan genomgående. I promemorian an- föres vidare.
Visserligen kan sägas att motivet att höggradigt invalida ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga under det att skadade med låg invaliditet ofta inte behöver vidkännas någon bestående inkomst minskning, skulle falla bort, om ändrade grunder för invaliditetsbedöm-
Knngl. Maj.ts proposition nr 60.
159
ningen infördes. I detta sammanhang må erinras om att verkställda utred ningar angående förhållandet mellan den ekonomiska invaliditeten och den fastställda invaliditetsgraden visar att den ekonomiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den beräknade. Följande siffror ur en i yrkesskadebetänkandet s. 261 redovisad utredning må nämnas. Ingen som helst ekonomisk invaliditet framkom för I * 3 * * /» av fallen med 10—14 % beräk nad invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 % invaliditet, nära 6 * 8 /io av fallen med 20—25 % invaliditet och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet. Men en så radikal sänkning av de tillämpade tabellsatserna, att ingen invaliditetsersättning skulle utgå i ifrågavarande fall utan eko nomisk invaliditet, torde av olika skäl inte kunna komma i fråga i nu varande läge. Tillämpas emellertid vid alla invaliditetsgrader metoden med självrisk med t. ex. 1/i2 av ersättningsunderlaget, sänkes årsbeloppet fram förallt vid 10 % invaliditet i en utsträckning, som förefaller vara motiverad med hänsyn till resultatet av verkställda utredningar angående den eko nomiska invaliditeten och som gör det möjligt att — såsom närmare ut vecklas i ett följande avsnitt — vid låga invaliditetsgrader regelmässigt ge den skadade ett ordentligt engångsbelopp i stället för ett litet belopp per år för hela livet.
Som exempel på resultatet vid tillämpning av nuvarande regler resp. de förordade har i promemorian intagits följande tabell.
Ersätt-
10 % livr. 12
%
livr.
15 % livr. 20 % livr. 25 % livr.
ningsunderlag nuv.
för slaget
nuv.
för slaget
nuv.
för slaget
nuv.
för slaget
nuv.
för slaget
1 200 80 20 96 44 120 80 160 140
200 200
3 600 240 60 288 132 360 240
480 420 600 600
6 000 400 100 480 220 600 400 800 700
1 000 1 000
7 200 480 120
576 264 720 480
960
840
1 200 1 200
9 000 (600) 150
(720) 330 (900) 600 (1 200) 1 050
(1 500) 1 500
10 200 (680)
170 (816) 374 (1 020) 680 (1 360) 1 190 (1 700) 1 700
12 000 (800)
200 (960) 440 (1 200) 800 (1 600) 1 400 (2 000) 2 000
I promemorian ifrågasättes övergång till ett system med i det närmaste automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för livränta vid lägre invaliditetsgrader.
Härom anföres i huvudsak följande. Enligt motsvarande danska, finska och norska lagar utges vid de lägre invaliditetsgraderna — i Danmark under 50, i Finland under 30 och i Norge under 20 (25 enligt en i vår framlagd proposition) % — automatiskt en gångsbelopp, som i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande livsvariga livränta. I Norge utges i regel ett belopp motsvarande 3 års liv ränta vid samtliga de aktuella invaliditetsgraderna. I Danmark och Fin land däremot är multiplikatorn vid högre invaliditetsgrader större än vid lägre invaliditetsgrader. Som exempel kan nämnas att i Danmark utgör engångsbeloppet vid högst 15 % invaliditet 7V2, vid 18 % 81/i och vid 20 % 81/2 gånger årslivräntan; vid högre invaliditetsgrader stiger multiplikatorn efter delvis andra grunder. Och i Finland utgör beloppet vid 10—14 % invaliditet 30 % och vid 25—29 % invaliditet 150 % av livräntan vid 100 % invaliditet, allt för det fall att den skadade icke har anhöriga.
160
Enligt den officiella svenska statistiken över olycksfall i arbete utgör
grovt räknat fallen med under 20 % invaliditet 55 % och fallen med under
30 % invaliditet 80 % av samtliga invaliditetsfall. Eftersom alltså de allra
flesta livräntorna motsvarar låga invaliditetsgrader, torde en allmän kapi-
talisering efter enkla regler av livräntorna vid de låga invaliditetsgrader na
innebära en betydande administrativ fördel både för försäkringsinrättning
och ersättningstagare. En sådan kapitalisering innebär en fördel även i
det hänseendet, att man vid en lagstiftning om indexreglering av livräntor
enligt yrkesskadeförsäkringslagen behöver tänka endast på det begränsade
antal livräntor, som alltjämt kommer att utgå.
Vid utgivande av invaliditetsersättningar enligt skadeståndsrättens regler
torde vid låga invaliditetsgrader engångsbelopp vara det vanliga. Enahanda
torde förhållandet vara, när det gäller den privata olycksfallsförsäkringen.
Även hänsyn till den ersättningsberättigade torde tala för en kapitalise
ring av smålivräntorna. Det torde av psykologiska skäl i regel vara bättre
för den skadade att utfå även ett reducerat kapitalbelopp än att genom
livränteutbetalningar och ibland anskaffande av nya invaliditetsintyg, få en
ständig påminnelse om skadan.
De risker, som kan vara förenade med automatisk utbetalning av stora
kapital, kan motivera en viss reduktion av engångsbeloppen. Även ett redu
cerat kapitalbelopp kan vara av väsentligt värde för den skadade t. ex. för
användning till utbildning, till egnahemsbyggande, till en rörelse e. d. Med
hänsyn till de inkomstgränser, som gäller för åtskilliga sociala förmåner,
kan det vara förmånligare för den skadade att ha fått ut ett kapitalbelopp
än att uppbära en årlig livränta.
Vid en automatisk kapitalisering av livräntorna vid de lägre invaliditets-
graderna enligt grannländernas system för reduktionen uppkommer behov
av mer eller mindre invecklade regler med hänsyn till eventuella förbätt
ringar eller försämringar i tillståndet.
Tillämpas ett system med engångsbelopp, som mer eller mindre kraftigt
understiger kapitalvärdet av gällande livränta, kan man svårligen medge
undantag från en regel om automatiskt kapitalbelopp. Undantag skulle
dock kunna motiveras med att ersättningstagaren skulle föredraga en år
ligen utgående livränta. Vidare skulle kunna tänkas fall där det med hän
syn exempelvis till vederbörandes levnadssätt vore olämpligt att utge ett
större kapital på en gång.
Om för livräntorna godkännes den i promemorian förordade tillämp
ningen av självriskmetoden även vid de lägsta invaliditetsgraderna, kan
emellertid ifrågakomma ett annat kapitaliseringssystem, nämligen att utge
fulla kapitalvärdet. Detta system torde vara enklare administrativt och
lagtekniskt sett samt psykologiskt lämpligare. Vid en tillämpning av
11/i
2
-regeln även för invaliditeter under 30 %, blir livräntorna progressiva
vid stigande invaliditet, allt ifrån den lägsta invaliditetsgraden. Särskilda
regler som i Danmark och Finland behöves därför inte för att få progressiva
kapitalbelopp. Årsbeloppen av livränta vid de lägsta invaliditetsgraderna
blir inte så höga, att kapitalisering utan reduktion skulle innebära avskräc
kande höga belopp. Vid det nu förordade systemet kan tillämpas samma
beräkningsgrunder såväl lör den automatiska kapitaliseringen vid låga
invaliditetsgrader som för den efter närmare prövning beviljade kapitalise
ringen vid högre invaliditetsgrader. Samma regler vid försämring av det
av skadan föranledda tillståndet kan även gälla. Önskvärda undantag från
den automatiska kapitaliseringen kan utan större komplikationer medges.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
161
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Av en i promemorian intagen tabell avseende beloppen vid några ersätt- ningsunderlag och några invaliditetsgrader av årslivräntan (före 67 år) samt av det ungefärliga kapitalvärdet enligt nu gällande beräkningsgrunder för en 25-årig resp. en 40-årig man må här återges följande.
Ersättningsunderlag
Årslivränta
Kapitalbelopp för
25-åring
40-åring
10%
1 200
20
480
400
3 600
60
1 430
1 190
6 000
100
2 390
1 980
7 200
120
2 870
2 370
9 000
150
3 590
2 970
10 200
170
4 060
3 360
12 000
200
4 780
3 960
12%
1 200
44
1050
870
3 600
132
3160
2 610
6 000
220
5 260
4 350
7 200
264
6 310
5 220
9 000
330
7 890
6 530
10 200
374
8 940
7 400
12 000
440
10 520
8 700
15%
1 200
80
1 910
1 580
3 600
240
5 740
4 750
6 000
400
9 560
7 910
7 200
480
11480
9 500
9 000
600
14 350
11 870
10 200
680
16 260
13 450
12 000
800
19 130
15 830
18%
1 200
116
2 770
2 300
3 600
348
8 320
6 890
6 000
580
13 870
11 480
7 200
696
16 640
13 780
9 000
870
20 800
17 220
10 200
986
23 580
19 510
12 000
1 160
27 740
22 960
Vid genomförande av en reform av detta slag bör enligt promemorian viss försiktighet iakttagas. Med hänsyn härtill anses den automatiska kapi- taliseringen till en början böra begränsas till invaliditetsgrader förslags vis understigande 20 %.
Automatisk kapitalisering borde enligt promemorian inte ske, om skäl förelåge däremot. Så borde anses vara fallet, om den skadade inte önskade kapitalisering. Ett annat fall vore att den skadade finge anses ur stånd att omhänderha pengarna, exempelvis på grund av alkoholism. Vidare att ska dan sannolikt skulle försämras så, att invaliditetsgraden kornme att över stiga den för den automatiska lcapitaliseringen gällande gränsen. 11 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
162
Man kan enligt promemorian tänka sig att låta den automatiska kapita-
liseringen avse endast livränta, som kunde antagas bli livsvarig. Skäl anses
emellertid föreligga att kapitalisera livränta efter låga invaliditetsgrader
även då invaliditeten helt eller delvis vore övergående. Men försäkrings-
inrättningen borde då ha starka stöd för sitt antagande i fråga om det
kommande förloppet. Så länge prognosen vore tveksam, torde kapitalise-
ring inte böra ske.
Frågan om vem som skulle ha beslutanderätten i dessa ärenden anses i
promemorian få anstå i avbidan på pågående utredning om yrkesskadeför
säkringens organisation.
Promemorian behandlar även frågan om storleken av sjukpen
ningen, då invaliditetstillstånd övergår i sjukdoms
tillstånd. Vid helinvaliditet och de högsta graderna av partiell in
validitet komme — vid bifall till de förutnämnda promemorieförslagen —
livräntebeloppet per dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbe
lopp. I promemorian föreslås ett stadgande av innehåll att för tid, då liv
ränta tillerkänts, sjukpenning (jämte i förekommande fall barntillägg och
vårdbidrag) icke må utgå med lägre belopp än som per dag räknat mot
svarar den tillerkända livräntan (vårdbidrag i förekommande fall inräknat).
Om sjukpenning utginge i enlighet härmed och ersättningstagaren i anled
ning av skadan vore intagen på sjukhus, borde enligt promemorian sjuk
penningen minskas på samma sätt som den vanliga sjukpenningen minska
des till hempenning.
Yttrandena över departementspromemorian.
Promemorians utgångspunkt i fråga om samordning med folk
pensioneringen har föranlett pensions styrelsen att uttala, att det
inte bör ifrågakomma att i detta sammanhang ompröva folkpensionering
ens regler. Folksam å sin sida beklagar, att det inte redan i nuvarande läge
synes vara möjligt att utreda en närmare samordning mellan yrkesskade-
livräntorna och folkpensioneringen.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att samordningsfrågan kan komma
att aktualiseras vid genomförande av en sådan allmän pensionsförsäkring,
varom utredning för närvarande påginge. Enligt anstaltens mening borde
reformer inom yrkesskadeförsäkringen så långt lämpligen kunde ske in
riktas på en kommande samordning med den allmänna invaliditetspensio-
neringen. Detta och vissa andra synpunkter talade för att återhållsamhet
borde iakttagas vid avvägningen av yrkesskadeförsäkringens invaliditets-
ersättningar.
Enligt försäkringsrådet (majoriteten)1 har i promemorian inte tillräck
ligt beaktats möjligheten av en fortsatt allmän samordning. Svenska arbets
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
1 Av rådets 12 ledamöter har 9 avgivit särskilda yttranden. Beträffande praktiskt taget
alla de aktuella frågorna föreligger olika meningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
163
givareföreningen, som också anser att erforderlig hänsyn inte tagits till samordningssträvandena, hemställer att problemkomplexet göres till före mål för förnyat övervägande.
Förslaget om höjning av maxim i- och minimibeloppen i frå ga om den årliga arbetsförtjänsten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en minoritet inom försäkringsrådet samt av riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens central organisation.
I fråga om storleken av livräntan till helinvalider i pro duktiva åldrar har framkommit olika uppfattningar. Promemorie- förslagets princip om en bruttokompensationsgrad om “/« av ett genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framräknat ersättningsunder- lag, varigenom bl. a. skulle erbållas en sjunkande kompensationsgrad vid stigande inkomstlägen, har godtagits av en minoritet inom försäkrings rådet samt av riks försäkringsans tälten, Socialförsäkringsbolagens förening,
Folksam, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
De särskilda avtrappningsreglerna har tillstyrkts av en minoritet inom för säkringsrådet samt av Landsorganisationen.
Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening anför bör med hänsyn till sjukpenningnivån avtrappningen göras betydligt kraftigare än den i prome morian föreslagna. Riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt kan sammanfat tas sålunda.
Enligt förslaget skulle skillnaderna mellan sjukpenning och livränta i mycket stor utsträckning bli större än som syntes skäligt med hänsyn till olikheterna i beskattningsavseende in. m. Detta jämte samordningssynpunk- terna talade för att avtrappningsregeln ändrades så, att livräntorna vid högre arbetsförtjänster inte bleve så förmånliga som enligt förslaget. Maximibe loppet av livränta vid 100 % invaliditet borde inte bestämmas högre än till omkring 9 000 kr. Om man ville förhindra starkt framträdande skillnader mellan 100 % livränta och hel sjukpenning, måste avtrappningen sättas in vid en lägre inkomstgräns än 7 200 kr. Man kunde låta belopp mellan 4 200 och 5 400 kr. medräknas till % och belopp mellan 5 400 och 15 000 kr. med räknas till !4, varvid högsta ersättningsunderlaget bleve 9 900 kr. och maxi- milivräntan 9 075 kr. Anstalten ville emellertid inte bestämt påfordra att i förevarande sammanhang avtrappningen skulle sätta in vid lägre gräns än 7 200 kr. Vid en framtida samordning med en allmän pensionsförsäkring torde spörsmålet få upptagas till nytt bedömande. Nyssnämnda maximi belopp 9 900 och 9 075 kr. kunde man ernå genom att belopp mellan 7 200 och 10 200 kr. medräknades till % och belopp mellan 10 200 och 15 000 kr. medräknades till %. I inkomstlägena mellan 7 200 och 15 000 kr. komme då maximilivräntan att variera från ca 91 till ca 60 % av arbetsförtjäns ten mot från ca 91 till ca 73 % enligt promemorieförslaget.
164
Folksam förordar en avtrappning från sådan lägre inkomstgräns och
med sådana reduktionstal, att livräntan principiellt inte kommer att över
stiga sjukpenningen.
Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget på denna punkt med
i huvudsak följande motivering.
De skäl för högre livränta än sjukpenning, som framförts i promemorian,
vore inte tillräckligt bärkraftiga. Svårigheterna med en lägre inkomstnivå
vore lättare att bära, sedan en anpassning skett. Även om samordningen
egentligen krävde, att årslivräntan borde utgöra 365 gånger sjukpenningen,
önskade föreningen med hänsyn till den avsevärda försämring av liv
räntans belopp detta skulle medföra i jämförelse med vad som nu utginge
inte påyrka ett så radikalt genomförande av samordningen. Så stora liv
räntebelopp som de i promemorian förordade skulle direkt omöjliggöra en
fortsatt samordning. Det skulle vara synnerligen olämpligt att genom en
obligatorisk, av arbetsgivarna helt bekostad socialförsäkring tillförsäkra
invalider möjlighet till högre årsinkomst än som kan förvärvas av många,
som är produktivt verksamma. En avsevärd sänkning av de föreslagna liv
räntebeloppen vore nödvändig. Livräntebelopp överstigande 9 000 kr. för år
borde i varje fall inte förekomma.
Försäkringsrådet (majoriteten) anser invaliditetsersättningar av den
storlek, som föreslagits i promemorian, inte vara möjliga för ett fullföljande
etappvis av samordningen mellan socialförsäkringsgrenarna. Man kunde
enligt försäkringsrådet även ifrågasätta, om en obligatorisk försäkring-
borde ha invaliditetsersättningar av den föreslagna storleksordningen. Det
syntes naturligt, att sjukpenningen (även frånsett barntillägg) vore större
än motsvarande livränta för dag räknat. Svårigheterna för den skadade
vore nämligen som regel störst under den första tiden efter skadan. Den
beskattningsrättsliga förmånsställning, som av särskilda skäl gällde för
sjukpenning, syntes näppeligen kunna motivera förhöjning av livräntans
dagbelopp i förhållande till sjukpenningen. Vid avvägande av livräntebe
loppen genom jämförelse med sjukpenningen borde man bortse från barn-
tiHäggen. Enligt försäkringsrådets mening borde den antagna sjukpenning
tabellen läggas till grund för bestämmande av livräntans storlek på sådant
sätt, att livränta vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 350 gånger beloppet
av hel sjukpenning vid den intervall, inom vilken den skadades arbetsför
tjänst fölle, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som
svarade mot nedsättningen. Olägenheten med att vid denna metod inter
vallsystem infördes även för livräntorna borde inte vara avgörande skäl
mot den metoden. Ett bifall till försäkringsrådets förslag skulle medföra eu
i många fall väsentlig nedskärning av livräntornas storlek i förhållande till
vad nu gällde. Exempelvis skulle sålunda i nya fall helinvaliden vid en
arbetsförtjänst av 2 100 kr. erhålla 1 400 kr. mot nu 1 925 kr., vid en ar
betsförtjänst av 4 600 kr. 2 800 kr. mot nu 4 217 kr. och vid en arbetsför
tjänst av 7 200 kr. 4 200 kr. mot nu 6 600 kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
165
Beträffande frågan om andra grunder för livräntans stor lek i vissa åldrar har förslaget att slopa nuvarande bestämmelse om lägre livränta i vissa fall före 18 år genomgående tillstyrkts. Tanken att vid 67-årsgränsen minska livräntan med viss bråkdel därav har också vunnit allmän anslutning, men olika meningar har framförts om storleken av denna bråkdel. Sålunda tillstyrker Landsorganisationen som skälig en reduktion med !4. Andra förordar en kraftigare reducering. Försäkringsrådet (majoriteten) och riksförsäkringsanstalten förordar reduk tion med Vs. Enligt Socialförsäkringsbolagens förening bör livräntan redu ceras med minst Vs. Pensionsstgrelsen anser en sänkning med mindre än
Vs inte böra ifrågakomma men ifrågasätter om inte sänkningen borde be stämmas till Vi. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen borde i princip liv ränta inte utgå efter 67 år; i vart fall borde ske en nedsättning med minst Vi. Som motiv för en större reduktion än med % åberopas i vissa yttranden bl. a., att den verkliga minskningen av arbetsinkomsten efter 67 år för icke-invaliden vore avsevärt större, att summan av ålderspension och liv ränta efter 67 år eljest i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och livränta före nämnda ålder, att inom skadeståndsrät- ten vanligen skedde en minskning till 1/2 och att stor försiktighet borde iakt tagas med hänsyn till en kommande samordning med folkpensioneringen.
Folksam framför som ett alternativ att reducera livräntorna med % för 67—70-åringar, med 2/4 för 70—73-åringar och med s/4 för 73—76-åringar samt att låta livräntan bortfalla efter uppnådda 76 år.
Tjänstemännens centralorganisation anser det — med hänsyn till att liv räntan borde ge viss kompensation även för den tjänstepension, som veder börande kunde ha kommit i åtnjutande av om han ej drabbats av invalidi tet — rimligt, att det bråktal, varmed livräntan föresloges reducerad, sänk tes något.
I fråga om livränta vid mindre än 100% invaliditet har förslaget att bibehålla den nedre gränsen vid 10 % lämnats utan erin ran utom av en minoritet inom försäkringsrådet, som anser att livränta bör utgå först vid 25 % invaliditet.
Däremot har framförts delade meningar huruvida livräntan vid lägre invaliditet än 100 % borde vara proportionell mot den vid helinvaliditet eller om den i promemorian förordade metoden med en genomgående själv risk motsvarande 1/12 av ersättningsunderlaget borde tillämpas. En reser vant i försäkringsrådet samt riksförsäkringsanstalten, Folksam och Tjäns temännens centralorganisation har tillstyrkt självriskmetoden.
Försäkringsrådet (majoriteten) åberopar sin förut refererade metod för beräknande av livränta vid 100 % invaliditet och föreslår, att livrän torna i samtliga invaliditetsgrader under 100 % ställdes i direkt mot gra den svarande proportion till 100 % livräntan vid samma årliga arbets-
166
förtjänst. Den ringa faktiska invaliditeten vid fall med lägre invaliditets-
grader borde inte tagas till intäkt för en sänkning av ersättningen vid de
lägre invaliditetsgraderna. Om för höga tabellvärden åsatts vissa skador,
borde en revidering av dessa värden övervägas.
Sistnämnda synpunkter anlägges även av Socialförsäkringsbolagens för
ening, som anför i huvudsak följande.
Det synes olämpligt att medvetet acceptera en oriktig invaliditetsbedöm-
ning men sedan korrigera verkningarna härav genom en kraftig nedskär
ning av ersättningarna. Denna drabbar ju inte endast fallen med ingen eller
ringa ekonomisk invaliditet utan även de övriga. Om man finner, att den
övervägande delen av de mindre invaliditeterna är överkompenserade vid
livräntebestämningen, bör detta närmast medföra, att man reviderar in-
validitetsgradsättningen. En av försäkringsrådet tillsatt kommitté med upp
gift att verkställa översyn av vissa procentsatser inom invaliditetsbedöm-
ningen har i februari 1953 redovisat resultatet av sitt arbete. Detta bör
beaktas i detta sammanhang. — Enligt promemorieförslaget blir livräntan
vid t. ex. 12 % avsevärt mycket större än den vid 10 %, ehuru skillnaden i
invaliditet är hårfin.
Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att korrigering inte bör ske
genom införande av självrisksystemet över hela linjen utan genom ändring
av grunderna för invaliditetsbedömningen. Enär livränta inte utginge för
invaliditet under 10 %, borde dock en viss procentuell nedsättning ske av
livräntor vid lägre invaliditet.
Självriskmetoden avstyrkes även av Landsorganisationen, som anför.
I princip bör 2/3-regeln bibehållas och 1948 års förbättring av livräntorna
i svårare fall behålla sin karaktär av eu av fallens svårighetsgrad betingad
förhöjning. Departementsförslaget skulle betyda en avsevärd försämring
av livräntorna vid 20 % och därunder. LO är inte övertygad om representa
tiviteten av de utredningar som i promemorian åberopas rörande den eko
nomiska invaliditetens förhållande till den s. k. medicinska. I vart fall
utgör dessa inte skäl för en generell reducering. Att såsom motiv för själv
riskmetoden åberopa hänsyn till vissa risker vid livräntas utbytande mot
engångsbelopp är ännu mindre hållbart.
Förslaget att vid invaliditetsgrader under 20% automatiskt ut
giva engångsbelopp i stället för livränta, om skäl däremot ej före
ligger, tillstyrkes i princip av en minoritet inom försäkringsrådet samt av
riksförsäkringsanstalten, Folksam och Svenska arbetsgivareföreningen.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att enligt ett uttalande av riks
skattenämnden i februari 1953 såsom anvisning till ledning för taxerings
myndigheterna ett sådant kapitalbelopp inte till någon del vore att räkna
som skattepliktig inkomst. Reglerna för livräntas beskattning skulle kunna
motivera en viss reduktion av livräntornas fulla kapitalvärde, av admi
nistrativa skäl genomgående med samma procenttal, förslagsvis 15.
Folksam, som förklarar sig med stor tillfredsställelse hälsa förslaget om
obligatorisk kapitalisering av vissa livräntor, framhåller, att man inte bör
Kungl. Majyls proposition nr 60.
167
underskatta de risker, som kunde vara förenade med en kapitalersättning vid ur ekonomisk synpunkt ofta tämligen obetydliga invaliditeter. En maxi migräns borde ur risksynpunkt lämpligen dragas. Kapitalersättningen kunde utgöra 1/2 eller 2/3 av det »normala» kapitalvärdet. En annan möjlighet vore att fastställa, att ersättningen skulle utgå i form av livränta, om denna utgjorde exempelvis minst 720 kr. om året.
Svenska arbetsgivareföreningen säger sig vara i princip positiv till för slaget. Det syntes emellertid uteslutet att utan särskild prövning utbetala så stora engångsbelopp som förordats i promemorian. Det kunde med skäl befaras, att beloppen i en mängd fall inte komme att nyttjas på önskvärt sätt. Föreningen avrådde därför från obligatoriskt utbyte av livräntor, vars kapitalbelopp överstege 10 000 kr.
Enligt pensionsstgrelsen bör automatisk kapitalisering inte ske, om skäl däremot förelåge. Varje utbetalning borde, särskilt då det gällde större belopp, föregås av noggrann prövning. Vidare borde reduktion av utbetal- ningsbeloppet kunna ske i fall där det automatiskt kapitaliserade beloppet måste anses för stort.
Tjänstemännens centralorganisation anser mycket tala för den föreslagna automatiska kapitaliseringen.
Förslaget om automatisk kapitalisering avstyrkes av försäkringsrådet (majoriteten) och Landsorganisationen.
Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida några avsevärda vinster i ad ministrativt hänseende skulle bli följden av ett system som det föreslagna, och tillägger.
Frekvensen av ansökningar till rådet enligt 6 § sista stycket ÖL lämnade knappast stöd för en uppfattning, att det bland livräntetagarna skulle råda någon mera utbredd önskan om engångskapital i stället för periodisk er sättning. Även med de starka reduceringar av livräntebeloppen vid de lägsta invaliditetsgraderna, som promemorieförslaget medförde, skulle det ofta bli fråga om betydande kapitalbelopp. Enligt rådets uppfattning borde så betydande belopp inte utges under sådana förutsättningar, som föreslås i promemorian. Rådet erinrade om vissa uttalanden av bespa- ringsberedningens delegation för femte huvudtiteln i PM den 8 juli 1942, vilka utmynnade i att kapitaliseringen borde begränsas till sådana fall, där — enligt vad närmare undersökning visade -— kapitaliseringen tjänade ett påvisbart socialt intresse. Rådet ifrågasatte vidare om promemorieför slaget stode i överensstämmelse med 5 § i den av Sverige ratificerade 1925 års internationella konvention rörande ersättning för olycksfall i arbete.
Även Landsorganisationen ifrågasätter, om det uppstår administrativa vinster, och åberopar likaledes den nuvarande relativt obetydliga frekven sen av utbytesansökningar. Enligt organisationen skulle det innebära en diskriminering av den skadade, därest han — på grund av personlig olämp lighet att handha pengarna — undantoges från automatiskt utbyte. Under alla förhållanden kunde organisationen inte tillstyrka en automatisk kapi-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
168
taxering, om förutsättning härför vore en väsentlig reduktion av nu till-
lämpade kapitalbelopp, åvägabragt genom nedskärning av själva livränte
beloppen.
Frågan om kapitalisering ej blott av definitivt fastställda livräntor utan
även av tillfälliga livräntor beröres i en del yttranden. Enligt riksförsäkrings-
anstalten och Social/örsäkringsbolagens förening syntes kapitalisering böra
ske endast av livränta eller livräntedel, som kunde antagas bli livsvarig.
Anstalten framhåller att vid övergående invaliditet läte det sig i regel inte
göra att med sådan säkerhet bedöma det fortsatta förloppet, att ett kapital
värde kunde beräknas.
Vidare må nämnas att en minoritet inom försäkring srådet föreslår, att
den nuvarande utbytesbestämmelsen ändras på det sättet, att för utbyte av
livräntor om 20 % eller däröver återinföres kravet på »synnerliga skäl».
Vad slutligen beträffar förslaget om storleken av sjukpenningen,
då invaliditetstillstånd övergår i sjukdomstillstånd,
så har detta av dem som yttrat sig härom tillstyrkts utom av riksförsäk-
ringsanstalten, som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjuk
penningen i de här avsedda fallen skulle bestämmas till och ej till 1/ioo
av livräntans årsbclopp.
Departementschefen.
Den nuvarande olycksfallsförsäkringen lämnar ersättning för förlorad
arbetsförtjänst i form av dels sjukpenning och dels livränta. Före den 1
januari 1949 var kompensationsgraden ungefär densamma, vare sig ersätt
ningen bestod av sjukpenning eller av livränta. Den som skadats så svårt att
han blivit helinvalid fick nämligen livränta motsvarande 2/3 av hans årliga
arbetsförtjänst; och sjukpenningbeloppet motsvarade ungefär samma bråk
del av mittinkomsten i sjukpenningklassen. I de lägsta klasserna var kom
pensationsgraden dock något högre. Från och med den 1 januari 1949
höjdes kompensationsgraden så, att den i mitten av sjukpenningklasserna
i allmänhet uppgick till drygt 70 % för ensamstående, varjämte för för-
sörjare infördes ett familjetillägg om 1: 50 kr. i samtliga sjukpenningklas
ser. Samtidigt höjdes kompensationsgraden för helinvaliden till i regel “/i»
av hans årliga arbetsförtjänst. Härigenom blev vid de högsta invaliditeterna
livräntebeloppet för dag i allmänhet högre än sjukpenningen vid samma
arbetsförtjänst.
Genom beslut vid årets vårriksdag har fastställts en sjukpenningskala
för sjukförsäkringen, som i princip — jag återkommer härtill i special
motiveringen — skall gälla även för yrkesskadeförsäkringen. Denna skala
omfattar avsevärt högre årliga arbetsförtjänster än olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala och ger högre maximal sjukpenning än denna. Kompen
sationsgraden i de inkomstlägen, som omfattas av olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala, är dock i allmänhet något lägre.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
169
Vid fastställandet av grunderna för invaliditetsersättningarna måste den nya sjukpenningskalan uppenbarligen beaktas. Härjämte möter frågan i vil ken utsträckning hänsyn bör tagas till den allmänna folkpensioneringen. I sistnämnda hänseende är att märka att de nuvarande olycksfallslivrän- torna, å ena, samt folkpensioneringens invalidpensioner och sjukbidrag, å andra sidan, utgår efter helt olika grunder. De sistnämnda båda förmå nerna är avhängiga av vederbörandes civilstånd och i förekommande fall av andra makens förhållanden. Pensionsbeloppen över 200 kr. är inkomstprö- vade. Detsamma gäller det kommunala bostadstillägget, vars införande och maximibelopp är varje kommuns ensak. Livräntorna är inte inkomstprö- vade och är beroende av civilstånd och bostadsort. En samordning mellan livräntorna och de nämnda pensionsförmånerna skulle således kräva en ra dikal omgestaltning av reglerna på detta område. Att i detta sammanhang ompröva f< ikpensioneringens regler torde emellertid ej kunna komma i fråga, varför det ej heller finnes anledning att med hänsyn till folkpensio neringen i grunden omskapa livräntebestämmelserna. Hela denna samord ningsfråga torde få övervägas närmare, sedan frågan om en allmän pen sionsförsäkring bragts närmare sin lösning. Till dess torde det även få anstå med en prövning av försäkringsrådets förslag att för livräntorna införa ett intervallsystem, byggt på sjukpenningskalan. Med hänsyn till det an förda anser jag problemet nu böra begränsas så, att man bibehåller de nu varande livräntereglerna i stort och endast tillser, att någon mera höggradig disproportion mellan sjukpenning och dagbeloppet av 100 % livränta inte uppkommer och att tillbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.
Livräntans storlek bestämmes nu inom ramen för fastställda maiimi- och minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens be räkning. Enligt gällande regler skall den årliga arbetsförtjänsten, om den understiger 900 kr., beräknas till detta belopp. Med hänsyn till den penning- värdesförändring, som ägt rum sedan detta belopp fastställdes år 1948, synes en höjning av beloppet till föreslagna 1 200 kr. vara motiverad. Som en konsekvens av statsmakternas beslut i fråga om sjukpenningskalan samt om beräknandet av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen bör maximi beloppet fastställas till 15 000 kr.
Vad angår kompensationsgraden för livräntan till hel invalider i produktiva åldrar synes anledning ej föreligga att i lägre inkomstklasser frångå nuvarande kompensation om 11/12 av ve derbörandes årliga arbetsförtjänst. I högre inkomstlägen medför dock en sådan kompensationsgrad högre livräntor än som kan anses motiverat i en försäkring av detta slag. Som exempel må nämnas att årslivräntan vid en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr. eller däröver skulle bli 13 750 kr. Vidare skulle dagbeloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till sjukpenningen vid samma arbetsförtjänst. Sålunda skulle livräntebelop pet för dag vid nyssnämnda arbetsförtjänst bli 37: 67 kr., medan sjukpen
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
170
ningen — bortsett trån barntillägg om högst 3 kr. vid fem eller flera barn —-
utgör 20 kr. Vid en arbetsförtjänst av 9 600 kr. skulle motsvarande belopp
bli 24: 11 kr. och 14 kr. Principen om en med högre inkomst sjunkande
kompensationsgrad har av statsmakterna godkänts i och med antagandet av
den nya sjukpenningskalan. Vidare bör märkas att det förhållandet, att årliga
arbetsförtjänster över 7 200 kr. nu inte medräknas inom olycksfallsförsäk
ringen, innebär en sjunkande kompensationsgrad för inkomster över detta
belopp. Det må också erinras om att ju förmånligare man gör livräntorna
och ju högre den högsta livräntan blir, desto svårare blir det att på ett senare
stadium genomföra en mera fullständig samordning mellan yrkesskade
försäkringen och folkpensioneringen.
En med stigande inkomst sjunkande kompensationsgrad ernås enligt
den i ärendet upprättade departementspromemorian genom att man låter
årslivräntan utgöra 11/i2 av ett i förhållande till arbetsförtjänsten sjunkande
ersättningsunderlag. Reduktionen skall enligt förslaget ske genom en av-
trappning på det sättet, att vid fastställandet av ersättningsunderlaget med
räknas belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. helt, den del av in
komsten som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till 3/4, den del
av inkomsten som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr medräknas till 1/2 och
den del som överstiger 15 000 kr. ej alls medräknas. Såsom framgår av en
i promemorian intagen tabell uppgår vid en årlig arbetsförtjänst om högst
7 200 kr. 100 % livränta exakt till samma belopp som enligt nu gällande
regler. Vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. blir ersättningsunderlaget
7 200 kr., 100 % livränta 6 600 kr. per år eller 18: 08 kr. per dag och sjuk
penningen — exklusive barntillägg -— 12 kr. Vid en arbetsförtjänst av
9 600 kr. blir motsvarande belopp 9 000, 8 250, 22:60 och 14 kr. Maximi
beloppen vid en arbetsförtjänst av minst 15 000 kr. blir 12 000, 11 000,
30: 14 och 20 kr.
I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över departementsprome
morian, har förslaget om en vid stigande inkomstlägen från “/12 sjunkande
kompensationsgrad, ernådd genom att de elva tolftedelarna räknas på ett
genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framkommet ersätt
ningsunderlag, godtagits i princip. Däremot har från flera håll yrkats kraf
tigare avtrappning, lägre gräns än 7 200 kr. för avtrappningens insättande
samt högre reduktionstal. Med anledning härav vill jag framhålla, att man
kan försvara en ganska stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet
av livränta vid samma årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjuk
penningen är helt skattefri medan livräntan i princip är skattepliktig och
att barntillägg utgår å sjukpenningen. Och det förhåller sig ej så, att den
skatterättsliga skillnaden tages som motiv för att höja livräntans dagbelopp
i förhållande till sjukpenningen. Det är i stället så, att skattefriheten för
sjukpenningen medfört att denna kunnat fastställas till lägre belopp än
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
171
eljest skulle ha varit fallet. Det är givet, att man kan diskutera olika grän ser för avtrappningens insättande och dess storleksgrad. Vad som fram kommit under remissbehandlingen ger mig emellertid inte anledning att frångå den uppfattningen, att avtrappningsreglerna enligt promemorian i nuvarande läge innebär en fullt acceptabel lösning.
Jag övergår härefter till frågan om andra grunder för livrän tans storlek i vissa åldrar. Enligt nuvarande regler utgår liv ränta i vissa fall med lägre belopp före 18 år än i åldrarna 18—67 år. Ge nom den förutnämnda lagändringen år 1948 är reglerna utformade så, att den tidigare regeln om 2/3 kompensation visserligen bibehållits men att en skadad, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 3/io, erhåller en förhöjd livränta — enligt den s. k. “/
12
-regeln — fr. o. m.
månaden näst efter den varunder han fyllt 18 år t. o. m. den månad var under han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “A* av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1I,2 av denna. I promemorian har nu föreslagits att bestämmelsen om lägre livränta före 18 år skall slopas. För egen del biträder jag detta förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Livräntan utgör, som förut nämnts, ersättning för förlorad arbetsin komst. När en person uppnår högre ålder, är det normalt att hans arbets inkomst sjunker eller också helt bortfaller. Det är då naturligt att livräntan minskas. Som framgår av de nyssnämnda 2/3- och 11/i
2
-reglerna sker nu en
sänkning av livräntan vid 67 års ålder. Denna sänkning är emellertid störst för helinvaliden och minskas sedan kraftigt, så att vid invaliditetsgrader under 30 % ingen reduktion sker. I promemorian föreslås, att man inför den nya metoden att vid 67-årsgränsen livräntorna generellt minskas med viss bråkdel. Jag ansluter mig till detta förslag. Frågan om storleken av nämnda bråkdel är emellertid mera tveksam. I den i promemorian intagna tabellen avseende helinvalider har reduktion skett med 1/i. Enligt tabellen blir livräntan i de hittills aktuella inkomstlägena — upp till 7 200 kr. — något förmånligare än enligt nuvarande regler. Vid högre inkomstlägen sti ger livräntan så, att vid en årsinkomst av 15 000 kr. eller däröver summan av livräntan och ålderspensionen, beräknad till 1 750 kr., utgör 10 000 kr. I flera remissyttranden har förordats en kraftigare reduktion. Därvid har åberopats bl. a., att summan av ålderspension och livränta efter 67 år eljest i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och livränta före 67 år. Det är tydligt att resultatet blir det angivna men endast i de relativt låga inkomstlägena mellan ca 2 100 kr. och ca 6 800 kr. Och dessutom kommer skillnaderna att utjämnas genom de kommunala bo
172
stadstilläggen, till vilka hänsyn ej tagits i tabellen. Vidare är att märka
att tanellen avser endast de hundraprocentigt invalida, vilkas antal är
mycket begränsat. Dessutom må framhållas att, med den nya rationellare
metoden för sänkning av livräntorna vid 6 7-årsgränsen, sänkningen — i
motsats till nu — kommer att omfatta även det relativt mycket större anta
let fall med ringa invaliditet, varför viss varsamhet torde vara motiverad.
Att — såsom föreslagits i ett remissyttrande — sänka med stigande bråktal
vid 67, 70, 73 och 76 år synes mig vara en icke påkallad komplikation av
reglerna. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkten att alla nya livrän
tor sänkes med 1/, vid 67-årsgränsen.
I fråga om livränta vid mindre än 100 % invaliditet
gäller nu bl. a., att livränta ej utgår, om nedsättningen av arbetsförmågan
understiger 10 %. Anledning saknas att i detta sammanhang överväga höj
ning eller sänkning av denna gräns.
Enligt den förutnämnda 2/3-regeIn utgör livräntan vid förlust av arbets
förmågan 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Detta inne
bär ett proportionellt system. Av den år 1948 införda
“/
12-regeln följer, att
man genomgående icke ersätter viss del av den årliga arbetsförtj änsten eller
med andra ord låter den skadade stå samma självrisk vid alla berörda in
validitetsgrader. De nuvarande reglerna innebär alltså en kombination av
ett proportionellt system och en självriskmetod. I departementspromemo
rian förordas, att självriskmetoden tillämpas genomgående. Som stöd här
för anföres att enligt nuvarande regler den icke kompenserade förlusten vid
invaliditetsgrader över 30 % utgör 1/12 av den årliga arbetsförtjänsten, medan
den för lägre invaliditetsgrader sjunker till ‘130 av arbetsförtjänsten. De för
1948 års lagändring åberopade motiven — skillnaden i fråga om icke kom
penserad förlust samt det förhållandet att skadade med höggradig invali
ditet ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,
medan skadade med låg invaliditetsgrad ofta inte behöver vidkännas någon
inkomstminskning — anses utgöra ett starkt stöd för att självriskmetoden
tillämpas även för de lägre invaliditetsgraderna. Enligt en i promemorian
redovisad utredning skulle vid de flesta fall av livränta vid lägre invalidi
tetsgrader inte föreligga någon faktisk minskning av arbetsförtjänsten. Vi
dare skulle vid en genomgående tillämpning av 11/i
2
-regeln livräntorna vid
de lägsta invaliditetsgraderna fastställas så, att man kunde tänka sig att
regelmässigt utbyta årslivräntorna i dessa fall mot engångsbelopp mot
svarande fulla kapitalvärdet.
Bland dem, som yttrat sig över departementspromemorian, finnes före
språkare såväl för den proportionella metoden som för självriskmetoden
samt för en kombination av båda. Det förhåller sig väl också så, att ingen
dera metoden kan anses ur principiell synpunkt äga företräde. Det låter sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
173
försvaras, om man förfäktar den ståndpunkten att en självrisk motsva rande V
12
av ersättningsunderlaget vid alla invaliditetsgrader ger en lämplig
reduktion av ersättningen från högre till lägre invaliditetsgrader eller inne bär en av sociala skäl betingad lämplig ökning av den proportionella er sättningen vid stigande invaliditetsgrader. Vidare blir steget mellan 10 %- fallen och fallen omedelbart därunder, där ingen livränta utgår, mindre. Och man behöver ingalunda anse, att självriskmetoden är till just för att korrigera verkningarna av en medvetet accepterad oriktig invaliditets- bedömning. Skulle erfarenheten visa, att vissa skador värderats för högt eller för lågt, bör givetvis korrigering ske av invaliditetsbedömningen. Därvid bör observeras att den ringa faktiska invaliditeten i de lägre invaliditetsgra- derna ofta kan antagas bero på att den skadade genom särskilt uppbåd av reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, som vid de av ska dan orsakade anatomiska förändringarna eljest varit att vänta.
Ett mycket starkt och enligt min mening avgörande skäl mot förslaget i promemorian utgör emellertid det förhållandet, att i alla nya fall, där invaliditeten understiger 25 %, livräntorna skulle reduceras. Denna reduk tion skulle för 10 %-fallen bli så mycket som 3/ä jämfört med nuvarande regler. Man kan visserligen tänka sig att införa självrisk med t. ex. 1/15 i stället för 1/12. Därigenom skulle man något bättre än nu tillgodose fallen med invaliditet överstigande 20 % och något minska såväl den grupp, som finge reducerad livränta som graden av reduktion. Men man torde böra vara mycket försiktig, när det gäller att införa nya bråktal.
Efter övervägande av denna fråga har jag stannat för att den nya lagens regler bör bygga på den proportionella regeln om 2/3 kompensation. Liksom för närvarande bör dock förhöjd livränta med tillämpning av 11/i2-regeln till- lämpas. Den förhöjning, som sker vid invaliditetsgrader om minst 30 %, bör då anses utgöra en med hänsyn till skadornas svårighetsgrad och av sociala skäl betingad rimlig extrakompensation. Genom att 18-årsgränsen slopas och reglerna för sänkning av livräntan vid 67-årsgränsen ändras, kommer kombinationen av 2/3- och “/lo-reglerna i fortsättningen inte att leda till sådana mindre tillfredsställande konsekvenser som nu.
Enligt gällande regler utgår invaliditetsersättningen i princip i form av livränta. Försäkringsrådet äger emellertid, när skäl finnes därtill, på an sökan av den skadade besluta att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller liv räntedelens kapitalvärde. Socialvårdskommittén har föreslagit, att kapitali- sering skall kunna ske även utan ansökan av den skadade, om kapitalise- ringen av medicinska skäl finnes vara av synnerligt gagn för honom. I departementspromemorian har ifrågasatts en övergång till ett system med i det närmaste automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för liv ränta vid invaliditetsgrader understigande 20 %. Ett belopp motsvarande
Kungl. Maj ris proposition nr 60.
174
Kungl. Maj. ts proposition nr 60.
livräntans fulla kapitalvärde skulle utgå, om skäl ej förelåg däremot, t. ex.
den skadade föredrog en årlig livränta eller han av någon anledning var
olämplig att omhänderha pengarna. I promemorian hänvisas till att i de
övriga nordiska länderna vid lägre invaliditetsgrader automatiskt utgives
engångsbelopp, som dock i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av mot
svarande livsvariga livränta. Vidare åberopas som stöd för förslaget fram
för allt administrativa skäl av olika art men även psykologiska och prak
tiska hänsyn till de ersättningsberättigade.
I flera remissyttranden ansluter man sig till promemorieförslaget att
automatiskt kapitalism^ livräntorna vid låga invaliditetsgrader. Viss be
tänksamhet framföres dock i fråga om större belopp. Den nuvarande ringa
frekvensen av antalet utbytesansökningar hos försäkringsrådet anses ut
visa, att intresset hos livräntetagarna för kapitalisering är ringa. Vidare
framhålles att kapitaliseringen knappast kommer att innebära någon admi
nistrativ vinst.
Den nyssnämnda ansökningsfrekvensen torde långt ifi*ån kunna anses
som mätare för intresset hos livräntetagarna för automatiskt utbyte av liv
räntan vid lägre invaliditetsgrader. Den torde till stor del kunna förklaras
av okunnighet om möjligheten till kapitalisering. Och vidare avser ju
denna möjlighet endast utbyte efter närmare prövning. Det synes mig emel
lertid uppenbart, att någon större administrativ fördel för försäkringsorga-
nen vinnes endast om kapitaliseringen i regel kan ske utan mera ingående
prövning. Vid utbetalning av större kapitalbelopp synes dock viss försiktig
het, d. v. s. närmare prövning, erforderlig. Att såsom i grannländerna mer
eller mindre kraftigt reducera beloppen i jämförelse med kapitalvärdena
anser jag mig icke kunna tillstyrka. Bl. a. kräver en sådan metod mer eller
mindre invecklade kompletterande regler med hänsyn till eventuella änd
ringar i det av yrkesskadan orsakade tillståndet. Vidare uppkommer kompli
kationer, om den skadade föredrager löpande livränta eller han är olämplig
att handha kapitalbeloppet. Såsom närmare framgår av promemorian skulle
det vid ett bifall till promemorieförslaget kunna bli fråga om så stora belopp
som 25 000—30 000 kr. Om man skulle besluta sig för en i det närmaste
automatisk kapitalisering av livräntorna, måste man nog tänka sig att kom
binera invaliditetsgradsgränsen med en beloppsgräns i fråga om årslivränta.
Sattes sistnämnda gräns till exempelvis 600 kr., betydde det dock så
stora kapitalbelopp som nära 15 000 kr. för en 25-åring och nära 12 000
kr. för en 40-åring. Promemorieförslaget bygger emellertid på att 11/i
2
-
regeln tillämpas även vid de lägsta invaliditetsgraderna, varigenom årsbe-
loppen och därmed kapitalbeloppen sänkes. Om man, såsom jag nyss för
ordat, bibehåller 2/3-regeln för de lägre invaliditetsgraderna, blir emellertid
beloppen så stora, att vid tillämpning av den nyssnämnda 600-kronors-
gränsen det automatiska utbytet skulle avse endast ett begränsat antal fall
av mer än 10 % invaliditet och inte ens alla vid 10 %. Den administrativa
175
vinsten bleve därvid förhållandevis ringa. Jag finner mig därför inte kunna förorda förslaget om automatisk kapitalisering.
Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har i några fall yrkats, att man vid högre invaliditetsgrader skulle fordra »synnerliga skäl» för kapitalisering. Jag anser en sådan ändring av de nuvarande reglerna ej på kallad. Det torde dock ligga i sakens natur att den prövande myndigheten även med nuvarande regler iakttager större försiktighet, när det gäller höga invaliditetsgrader och mycket stora kapitalbelopp, än eljest. Då det är fråga om små livräntor kan man däremot vara ganska liberal.
Jag har inte blivit övertygad om att den av socialvårdskommittén före slagna kapitaliseringen av livränta av medicinska skäl är så starkt motive rad, att en kapitalisering även mot den skadades önskan bör få ske. Jag kan därför inte förorda kommitténs förslag på denna punkt.
Inte så sällan göres hos försäkringsrådet ansökan om att på en gång utfå livräntan för några år framåt, varefter den tidigare livräntan åter skulle utgå. En sådan ansökan har ej ansetts kunna bifallas med nuvarande ly delse av bestämmelsen. Försäkringsrådet har förklarat sig anse, att ett dy likt förfarande bör medges, och föreslagit, att utbytesbestämmelsen skall avse inte endast »livränta eller del därav» utan även »livränta för viss tid». Jag kan biträda det förslaget, trots att det innebär även den ändringen, att kapitalisering skall kunna ske också då invaliditeten är övergående. Osä kerhet angående prognosen torde dock ofta omöjliggöra ett fastställande av kapitalvärdet och därmed hindra utbyte.
Slutligen skall här upptagas en i promemorian behandlad fråga, som egentligen inte gäller livränta utan sjukpenning, då invalidi tet s t i 11 s t å n d övergår i sjukdomstillstånd. Det händer då och då att ett av en yrkesskada föranlett invaliditetstillstånd återgår till sjukdomstillstånd och berättigar till sjukpenning. I de allra flesta fall kom mer då högre ersättning för dag att utgå. Men som framgår av vad förut anförts kommer vid de högsta graderna av invaliditet livräntebeloppet per dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbelopp. Enligt promemo rian bör den nämnda ändringen i tillståndet, som väl i allmänhet innebär en försämring, inte medföra att lägre ersättning utgår. Under remissbehand lingen har denna ståndpunkt rönt gensaga endast av riksförsäkringsanstal- ten, som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjukpenningen skulle bestämmas till ^/36, och ej till
^,00
av livräntans årsbelopp. Då det
emellertid gäller ett ytterligt litet antal svåra skadefall, ansluter jag mig emellertid till det generösare förslaget i promemorian, enligt vilket för tid, då livränta tillerkänts, sjukpenning — jämte i förekommande fall barntill ägg och vårdbidrag — inte får utgå med lägre belopp än som motsvarar den tillerkända livräntan per dag räknad. Om ersättningstagaren i anled ning av skadan är intagen på sjukhus, bör sjukpenningen minskas på samma sätt som den vanliga sjukpenningen minskas till hempenning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Efterlevandelivräntor.
Gällande bestämmelser.
Då ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom medför att vederbörande
dör, skall under vissa förutsättningar livräntor utgå till den avlidnes änka
eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar och adoptiv
föräldrar. Bestämmelser härom återfinnes i 7 § ÖL.
För att änka skall erhålla livränta kräves, att äktenskapet slutits före
olycksfallet eller, då det gäller yrkessjukdom, före sjukdomens yppande.
I övrigt är hennes rätt ovillkorlig. Änkelivräntan utgör 1/3 av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änkan lever ogift. Om hon ingår
nytt äktenskap före 60 års ålder, erhåller hon emellertid ett engångsbelopp
motsvarande den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Även för änklings rätt till livränta förutsättes, att äktenskapet slutits
före olycksfallet resp. sjukdomens yppande, men därjämte kräves, dels att
änklingen varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete och dels
att han inte väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot henne och ej
heller väsentligen åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller
adoptivbarn. I övrigt gäller samma regler som för änka. Livräntan utgör så
lunda 1/3 av den avlidnas årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änklingen
är ogift. Gifter han om sig före 60 års ålder erhåller han ett engångsbelopp,
motsvarande arbetsförtjänsten.
Den rätt till livränta, som tillkommer den avlidnes barn under 16 år,
är helt och hållet förutsättningslös. Detta gäller oavsett om barnet är fött
i eller utom äktenskap. Med egna barn likställes adoptivbarn under
förutsättning att adoptionen skett före olycksfallet resp. sjukdomens yp
pande. Livräntan utgör för varje barn 1ja av den årliga arbetsförtjänsten.
Sedan barnet uppnått 16 års ålder, kan livränta inte längre ifrågakomma.
För att föräldrar och adoptivföräldrar skall erhålla livränta
kräves, att de för sitt uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes
arbete. Livräntan utgår med det belopp, som motsvarar värdet av vad de
åtnjutit i underhåll av den avlidne, dock högst med 1U av hans årliga arbets
förtjänst. Om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna lever och varit
väsentligen beroende av den avlidnes arbete, tillerkännes livräntan dem
gemensamt, även om de inte har någon faktisk gemenskap. Sedan den ene
dött, utgår livräntan med oförändrat belopp till den kvarlevande under hans
eller hennes livstid.
Om livräntor till flera efterlevande enligt nu angivna grunder skulle
överstiga 5/« av arbetsförtjänsten, nedsättes de till detta belopp. Härvid utgår
livränta till make, barn och adoptivbarn före livränta till föräldrar och
adoptivföräldrar. I övrigt sker nedsättningen proportionellt. I den mån
anledningen till reduceringen faller bort genom att någon av livräntorna
upphör att utgå, höjes övriga livräntor.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
177
I detta sammanhang kan det vara av intresse att något beröra de reg ler, som gäller i fråga om efterlevandes rätt till skadestånd. Bestäm melser härom finnes upptagna i 6 kap. 4 § strafflagen, som närmast tar sikte på det fall att någon blivit bragt om livet genom brottslig gärning men anses äga giltighet även eljest, då skadestånd kan utgå på grund av att någon dödats. Enligt sagda lagrum skall skadestånd tilläggas envar, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den dödade och som ge nom hans frånfälle saknar erforderligt underhåll. Skadeståndets storlek be stämmes efter vad som prövas skäligt med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, och kan allt efter omständigheterna sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
De skadeståndsberättigades krets bestämmes alltså av de familjerättsliga reglerna om underhållsskyldighet. Rörande det materiella innehållet i dessa regler må nämnas följande.
Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga, ge nom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodo seende av vardera makens särskilda behov (5:2). Har det dömts till hem skillnad, är den ena maken skyldig att bidraga till den andres tillbörliga underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid gäller dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhållsbidrag med mindre synnerliga skäl äro därtill (11:25). För att rätt till underhållsbidrag skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom äktenskapsskill nad kräves, att den ena av makarna efter skillnaden blir i behov av sådant bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter skälighetsprövning, varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som övriga omständig heter. Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden har dock inte någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå antingen en gång för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskyldigheten, om den berättigade gifter om sig (11:26).
Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna för sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbild ning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbör lig och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. På motsvarande sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7: 3). Under vissa 12 — B Uran g till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.
178
förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ena
maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är
nämligen andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga
till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför dock ej
ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av barnets
föräldrar (7: 4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet att under
hålla varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make
samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den andre makens
egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyldiga att bidraga till
barnets underhåll, såvida inte adoptanten samt, om han är gift, hans make
blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet (7: 5).
Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader
till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex vec
kor före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning
eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverk
samhet eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller ned
komsten, kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under fyra
månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).
Socialvårdskommitténs förslag.
Socialvårdskommitténs förslag i fråga om ersättning åt efterlevande byg
ger i allt väsentligt på samma principer som ligger till grund för ÖL. Såsom
kommer att utvecklas i det följande föreslår kommittén emellertid vissa
ändringar i förhållande till vad som nu gäller, och en del av dessa ändringar
har sådan innebörd, att villkoren för rätt till efterlevandelivränta bringas
i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. Någon
fullständig kongruens mellan yrkesskadelagstiftningen och skadestånds-
rätten på hithörande område har kommittén dock inte sökt åstadkomma.
Enligt kommitténs förslag skall änka i regel ha en ovillkorlig rätt till
livränta. Kommittén föreslår emellertid undantagsbestämmelser i två fall,
där änkas rätt till livränta enligt kommitténs mening bör vara beroende av
vissa villkor.
Den ena undantagsbestämmelsen är avsedd att ersätta den nuvarande
regeln, att livränta inte utgår om äktenskapet slutits efter skadetillfället.
Härom anföres.
Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äk
tenskapet ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilliga resultat när skadan
vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydelse för den
skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som
lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av ÖL
men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt militär-
ersättningsförordningarnas bestämmelser angående sjukdomar.
Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att makens
rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
179
giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om några framträdande sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för gifter målet, kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efteråt, rätt vist bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och därefter under åtskil liga år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat recidiv inträffade och ledde till döden.
Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande be gränsningen skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familje- pensionsreglementena har en motsvarande bestämmelse icke ansetts be hövlig. Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid ti den för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjuk dom, som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till liv ränta torde vara synnerligen ringa.
Även om man sålunda enligt kommitténs mening knappast behöver hysa några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, anser kommittén det dock lämpligt, att förbehåll får gälla för vissa fall. Kommittén föreslår därför, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen och å tid, då den skadades arbetsförmåga till följd av olycksfallet var ned satt med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast om hon har barn med den avlidne eller vid dödsfallet var havande med barn till honom.
Den andra undantagsbestämmelsen avser det fall, att äktenskapet visser ligen inte var formellt upplöst vid tiden för mannens frånfälle men makarna levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns underhåll. I dylikt fall skall enligt förslaget livränta utgå till änkan endast om det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit återupptagen eller att den avlidne skulle ha kommit att bidraga till hustruns underhåll, därest skadan ej inträffat.
I fråga om änkelivräntans storlek överensstämmer förslaget helt med gäl lande bestämmelser. Livräntan skall sålunda enligt förslaget alltid utgöra 1/3 av mannens årliga arbetsförtjänst och utgå så länge änkan lever ogift. Om hon ingår nytt äktenskap innan hon fyllt 60 år, skall hon liksom nu äga utfå ett engångsbelopp, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.
Kommitténs förslag i fråga om änkelivränta är inte enhälligt. En reser vant, hr Hedenström, har nämligen på skäl, som redovisas å s. 421—422 i betänkandet, ansett att änkas rätt till livränta bör vara beroende av be- hovsprövning.
Vad angår frågan om livränta till änkling framhåller kommittén, att det knappast överensstämmer med modern uppfattning om makars in bördes status att änka skall ha en i stort sett förbehållslös rätt till livränta, medan änklingen skall vara livränteberättigad endast om han varit be roende av hustruns arbete. Kommittén erinrar vidare om att änkling en
180
ligt OL:s ursprungliga lydelse i detta hänseende var likställd med änka
men att änklingens rätt till livränta genom en lagändring år 1926 gjordes
avhängig av att han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete.
Fortfarande vore efterlevande till kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt
ÖL än enligt skadeståndsreglerna, såtillvida som livränta till barn utginge
utan behovsprövning. Att beträffande änkling återgå till OL:s äldre stånd
punkt eller på annat sätt tillförsäkra honom rätt till livränta utan behovs
prövning syntes knappast böra ifrågakomma.
På grund av det anförda föreslår kommittén, att såsom villkor för änk
lings rätt till livränta skall gälla, att han för sitt underhåll varit beroende
av den avlidnes arbete. Förslaget överensstämmer med den nu gällande
lagstiftningen utom såtillvida, att ordet »uppehälle» utbytts mot ordet
»underhåll». Denna omredigering är föranledd därav, att de nuvarande
ordalagen enligt kommitténs mening vid en strikt tolkning synes medgiva
livränta endast i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt
för en knapp försörjning.
Kommittén föreslår vidare, att den nu gällande undantagsbestämmelsen
för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller makar
nas barn, slopas. Som skäl härför åberopas bl. a., att man knappast be
höver räkna med att en änkling, som varit för sitt eget underhåll beroende
av hustruns arbete, ådagalagt sådan försumlighet som försörj are, att undan
tagsbestämmelsen kunde få någon egentlig betydelse. Om en livräntebe-
rättigad änkling försummade sin försörjningsskyldighet mot makarnas
barn, borde införsel tillgripas. De nu föreskrivna befogenheterna för för-
säkringsinrättningarna och försäkringsrådet att ingripa i dylika fall vore
ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter syn
tes f. ö. oklar, och bestämmelserna torde ha varit praktiskt betydelselösa.
I de fall, där enligt kommitténs förslag livränta skall utgå till änkling,
skall livräntans storlek beräknas efter samma grunder som föreslagits för
änkelivränta och således utgöra 1/3 av den avlidnas arbetsförtjänst. Liksom
änkelivräntan föreslås änklingslivräntan skola utgå så länge vederbörande
lever ogift. Även den för änka föreslagna regeln om kapitalbelopp vid om-
gifte före 60 års ålder föreslås skola tillämpas för änkling.
Som en nyhet föreslår kommittén att frånskild make under
vissa förutsättningar hänföres till de livränteberättigades krets.
Kommittén anför härom.
Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äkten
skapsskillnad förordnas om familjepensionsrätt åt underhållsberättigad
frånskild make (enligt arbetarpensionsreglementet åt hustru). Härför
förutsättes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den under-
hållsberättigade fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande samt att om
ständigheterna i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med
pensionsrätt finnes, kan förordnande av detta slag icke meddelas i nytt
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
181
skillnadsraål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensions- berättigad efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha till kommit äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare hälften. Föreligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/io av oreducerad make pension). Pensionernas storlek omregleras, när antalet pensionsberättigade minskas. Riksdagen har år 1944 anhållit om utredning angående ändring av de hithörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta pensionens fördelning mellan frånskild och efterlevande make avpassas med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna be stämmelser äro f. n. föremål för översyn.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att frånskild make skall erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne enligt dom eller avtal, som förelegat i skillnadsmålet, var skyldig att utgiva under hållsbidrag. Från denna regel föreslås emellertid undantag för det fall, att den efterlevande faktiskt inte åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt fall skall enligt förslaget livränta icke utgå med mindre omständigheterna voro sådana, att det skäligen kan antagas, att bidrag skulle ha kommit att utgå, om skadan ej inträffat.
Livräntan till frånskild make föreslås skola motsvara det belopp som den avlidne enligt domen eller avtalet skolat betala i underhållsbidrag, dock högst V* av hans årliga arbetsförtjänst. I övrigt föreslås för frånskild make samma regler som föreslagits för änka.
Kommittén har vidare tagit upp frågan, huruvida livränta bör utgå till kvinna som sammanlevde med den avlidne utan att vara gift me d hono in. Kommittén erinrar om, att dylik kvinna inte f. n. tillhör de skadeståndsberättigades krets men att riksdagen år 1946 hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen. I sitt utlåtande (nr 33) hade första lagutskottet uttalat, att möjligheterna att utbekomma skadestånd enligt lagrummet syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening borde i första hand någon vidgning av de skadeståndsberättigades krets övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skade- ståndsrätt över huvud taget borde tillerkännas personer, vilka varit be roende av den dödade för sin försörjning, oavsett om underhållet varit grun dat i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda utredningen torde, fortsätter kommittén, komma att företagas i samband med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i det nordiska lag stiftningsarbetet. Från principiell synpunkt kunde det sägas, att yrkes skadeförsäkringen — som representerade arbetsgivarnas förpliktelser vid olycksfall utan vållande från deras sida — inte borde svara för ersättningar till personer, som vore ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd, när vållande förelåge. Helt avgörande borde denna synpunkt dock inte vara,
182
enär det kunde förutsättas, att en utvidgning av de skadeståndsberättigades
krets komme att ske. Men det borde tillses, att revisionen av skadestånds
reglerna inte föregrepes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkret-
sen, som skulle vara av stor räckvidd eller vore diskutabla ur andra syn
punkter.
Kommittén framhåller vidare, att folkpensioneringslagens bestämmelser
om änkepension samt bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar
med barn i praxis gjorts tillämpliga i vissa fall, då man och kvinna sam
manlevat utan att förbindelsen legaliserats. Detta torde dock närmast tala
mot att rätt till livränta infördes för kvinnan, innan översynen av skade
ståndsreglerna vore klar; nämnda praxis inedgåve ju att understöd i form
av änkepension eller änkebidrag kunde utgå i de mest behjärtansvärda
fallen.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén inte ansett sig böra för
orda en generell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den av
lidne under äktenslcapsliknande förhållanden. Däremot har kommittén
föreslagit, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i för
bindelsen eller kvinnan vid dödsfallet var havande med barn till den av
lidne. Är dessa villkor uppfyllda, skall kvinnan enligt förslaget vara lik
ställd med änka.
Emellertid föreslås en inskränkning för det fall, att kvinnan åtnjuter
livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast
avlidne ej kommit till stånd kunde nämligen ha varit, att kvinnan inte
velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskade denna
livränta sannolikheten för att kvinnan varit väsentligen beroende av den
senast avlidne. Från denna synpunkt framstode det som mest motiverat,
att kvinnan inte skulle äga rätt till livränta efter den senast avlidne men
väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning borde
emellertid göras även för det fall, att det första dödsfallet renderat kvinnan
familjepension. Kommittén föreslår därför, att livränta efter den senast
avlidne skall utgå om och i den mån den överstiger livränta resp. pension
efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså enligt
förslaget minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pensionen.
Kommitténs förslag är i nu berörda del inte enhälligt. Tre av dess leda
möter — hrr Höjer, Persson och Pettersson — har nämligen ansett, att
livränta till kvinna, som under äktenskapsliknande förhållanden samman
levde med den avlidne, bör utgå inte bara om hon har barn med den av
lidne eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om
hon haft barn med honom. Den omständigheten att barnet avlidit före
mannen bör alltså enligt reservanternas mening inte avskära kvinnan från
den livränterätt som hon eljest skulle ha haft.
Kommittén har övervägt att föreslå livränterätt för trolovad under
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
183
enahanda förutsättningar som föreslagits beträffande kvinna, som utan
vigsel sammanlevde med den avlidne. Enligt kommitténs mening skulle
emellertid en sådan utvidgning föra alltför långt. Förslaget är inte heller
i detta avseende enhälligt. De nyssnämnda tre ledamöterna har nämligen
ansett det skäligt, att trolovad likställes med änka under förutsättning att
trolovningen bestod vid dödsfallet och villkoret om barn är uppfyllt.
Vad härefter angår frågan om livränta till barn har kommittén dis
kuterat, huruvida den åldersgräns, 16 år, vid vilken rätten till livränta
enligt nu gällande bestämmelser upphör, borde höjas. Försörjningsplikten
mot barn upphörde tidigast, då det uppnått 16 års ålder. Eftersom denna
gräns endast utgjorde en minimigräns för försörjningsplikten, vore det
inte nödvändigt att ha samma gräns i fråga om barns rätt till livränta från
yrkesskadeförsäkringen. För en förlängning av livräntetiden talade sär
skilt det förhållandet, att det nu mer än förr förekomme, att skolgång och
andra studier utsträcktes över 16-årsåldern. Å andra sidan hade 16-åringar
numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn här
till och till 16-årsålderns betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m.
ansåge kommittén, att någon förlängning av livräntetiden för barn i varje
fall inte borde ske för närvarande.
Beträffande den avlidnes egna barn föreslår kommittén ej heller i
övrigt några mera betydelsefulla ändringar i vad som nu gäller. Livräntan
till varje barn skall sålunda enligt förslaget utgöra 1/8 av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst och utgå utan några villkor. Två grupper av barn föreslås
dock skola undantagas från rätten att erhålla livränta. Den ena gruppen
omfattar barn, som adopterats av annan än den avlidnes make och som inte
åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne. Den andra gruppen avser barn,
mot vilka den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet genom att utge ett
engångsbelopp. Kommitténs motivering till sistnämnda undantag tyder på,
att kommittén endast åsyftat utomäktenskapliga barn, men den föreslagna
lagtexten är så generellt utformad, att den kan avse även barn inom
äktenskap.
Den avlidnes adoptivbarn skall enligt förslaget ha samma ovill
korliga rätt till livränta som hans egna barn. Det nu gällande villkoret,
att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, föreslår kommittén alltså
skola slopas. Som skäl härför åberopas, dels att villkoret kan leda till
obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skade
tillfället men under tid, då skadan ej syntes vara av någon betydelse för
arbetsförmågan eller livslängden, och dels att adoption förutsätter dom
stols prövning.
Till kretsen av livränteberättigade har kommittén hänfört vissa styv
barn, vilket innebär en nyhet i förhållande till vad som nu gäller. I sin
motivering härtill framhåller kommittén, att dylika barn vore skadestånds-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
184
berättigade, såvida den avlidne varit underhållsskyldig mot dem. Från prin
cipiell synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit
beroende av den avlidne, erhölle rätt till livränta. En behovsprövning i det
enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens eko
nomi, eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidrags
förskott o. s. v. —- torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår där-
fÖl, att livränta skall utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes
hustru, när barnet hade sitt hem hos den försäkrade. Livräntan skall enligt
förslaget utgå efter samma grunder som livränta till eget barn, d. v. s.
med V« av den årliga arbetsförtjänsten, tills barnet fyllt 16 år.
Enligt vad kommittén upplyser har önskemål om utvidgning av f ö r-
åldrars rätt till livränta framkommit i olika sammanhang. I allmän
het vore det, uttalar kommittén, synnerligen vanskligt att bedöma, om för-
äldiar, som inte åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle
ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i
regel vara, om föräldrar, som åtnjutit bidrag, skulle behövt och erhållit
förhöjt bidrag framdeles. Fall kunde emellertid förekomma, där utsikten
till framtida bidrag eller förhöjda bidrag syntes ha varit så säker, att hän
syn därtill skäligen borde tagas. Särskilt behjärtansvärda torde de fall
kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den för
olyckade och därför stode utan besparingar för ålderdomen. Om föräld
rarnas möjligheter till ersättning enligt ÖL ansåges böra utvidgas, borde
man stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det
på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de,
om dödsfallet inte mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära
framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsentligt bidrag eller en
väsentlig bidragshöjning. Mot en sådan utvidgning kunde invändningar
göras från administrativ synpunkt, men dessa betänkligheter syntes inte
bora vara avgörande i fall av nyssnämnda särskilda beskaffenhet.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att föräldrar skall
äga rätt till livränta, om de varit för sitt underhåll beroende av den av
lidnes arbete eller med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bliva på sådant sätt
beroende av honom, om skadan ej inträffat. Livräntan skall enligt förslaget
för envar av föräldrarna eller, då fråga är om makar som sammanlever,
för dem tillsammans utgöra 300 kr., om den avlidnes årliga arbetsförtjänst
ej översteg 1 200 kr., samt i annat fall lägst 300 kr. och högst */« av arbets
förtjänsten. Minimibeloppet skall dock få överskridas endast i den mån
värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller eljest synnerliga
skäl är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge den berättigade
lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge någon av
dem lever.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
185
I fråga om livränta till adoptivföräldrar föreslår kommittén samma regler som för föräldrar.
Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda maximi beloppet för flera livräntor och om dettas fördelning mellan de efterlevande anser kommittén, att den nuvarande maximigrän sen — 5/o av den avlidnes årliga arbetsförtjänst -— bör bibehållas samt att föräldrar och adoptivföräldrar även i fortsättningen vid konkurrens bör stå efter övriga efterlevande.
Kommittén anför vidare. Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till från skild make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med den avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mel lan två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan (a) efterlevande och änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, mot svarande fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reg lerats så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma storlek som livränta enligt ÖL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av slutlönen i mellersta ortsgruppen.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att det sam manlagda beloppet av livräntor till ifrågavarande efterlevande maximeras till vad som svarar mot normallivränta för änka, d. v. s. 1/3 av arbetsför tjänsten, och att erforderlig nedsättning göres så, att proportionen blir densamma som mellan de oreducerade beloppen.
Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag. I ett par av de yttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs för slag, beröres från allmänna utgångspunkter den principiella frågan om förhållandet mellan yrkesskadeförsäkringens reg ler om efter levandelivräntor och motsvarande regler inom den allmänna skadeståndsrätten.
Änkepensioneringskommittén framhåller, att vissa uttalanden av social- vårdskommittén syntes tyda på att enligt kommitténs mening kretsen av skadeståndsberättigade och av livränteberättigade enligt yrkesskadeförsäk ringslagen i princip borde sammanfalla. Rätten till livränta hade emeller tid enligt förslaget i vissa fall utsträckts till att avse personer, som enligt gällande bestämmelser ovillkorligen vore uteslutna från rätt till skade stånd. Därvid hade kommittén förutsatt att en utvidgning av de skade- ståndsberättigades krets komme att ske. I vissa andra fall, t. ex. när det gällde änka som sammanlevde med mannen vid dödsfallet, hade kommittén tydligen trots antydningar i motsatt riktning, övergivit tanken på kon gruens mellan skadeståndsrätten och livränterätten. Det måste nämligen även med en reviderad skadeståndslagstiftning uppkomma ej så få fall, i
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
vilka man knappast kunde tänka sig rätt till skadestånd för änka efter
den som blivit dödad genom annans vållande, exempelvis barnlös änka
med goda egna inkomster. Icke förty skulle rätten till livränta för änka,
som sammanbodde med mannen vid dödsfallet enligt förslaget vara ovill
korlig. Då man inte visste vilket innehåll skadeståndsreglerna komme att
få i framtiden och då det inte torde stöta på något principiellt hinder att
bestämma kretsen av livränteberättigade efterlevande enligt yrkesskade
försäkringslagen vidare än skadeståndsrätten skulle medgiva, hade änke-
pensioneringskommittén för sin del ansett sig ej kunna vid granskningen
av socialvårdskommitténs förslag fästa avgörande vikt vid kongruenssyn
punkter.
Svea hovrätt framhåller, att den uppmjukning av villkoren för änklings,
föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta, som föreslagits av kom
mittén, skulle bringa yrkesskadeförsäkringens beroendevillkor i närmare
överensstämmelse med motsvarande stadgande i 6 kap. 4 § strafflagen.
På denna punkt syntes emellertid fullständig kongruens vara önskvärd.
Detta skulle förenkla bedömningen av bl. a. ett flertal regressfrågor. Sak
ligt sett finge väl också skadeståndsrättens hänsynstagande till de efter-
levandes behov efter dödsfallet anses mera befogat än yrkesskadeförsäk
ringens beaktande huvudsakligen av föl-hållandena före dödsfallet. Denna
skillnad saknade väl i flertalet fall praktisk betydelse, men ett överförande
till yrkesskadeförsäkringslagen av ifrågavarande bestämmelse i straff
lagen skulle medföra den rimliga förändringen att livränta framdeles ej
skulle kunna utgå till efterlevande, som i arv eller enligt testamente efter
den döde erhölle en avsevärd förmögenhet eller innehade en större liv
försäkring.
I detta sammanhang må nämnas, att fem reservanter inom försäkrings-
rådet anser, att såsom gemensamt villkor för samtliga ersättningsberätti-
gade borde uppställas kravet, att vederbörande varit beroende av den av
lidnes arbete och genom hans frånfälle kommit att sakna erforderligt
underhåll.
Socialvårdskommitténs förslag att änka även i fortsättningen skall
ha en i stort sett ovillkorlig rätt till livränta har uttryckligen tillstyrkts av
änkepensioneringskommittén och lämnats utan erinran i flertalet övriga
yttranden.
Från en del håll har emellertid kritik riktats mot förslaget i denna del.
Svea hovrätt uttalar sålunda, att en ovillkorlig rätt för änka till livränta
måhända var motiverad från administrativa synpunkter så länge en över
väldigande majoritet av kvinnorna var för sin försörjning beroende av
mannens arbete. I detta avseende hade emellertid väsentligt ändrade för
hållanden inträtt. Gifta kvinnor vore i stor omfattning sysselsatta i för
värvsarbete. Den sociala olycksfallsförsäkringen hade genom successiva
187
ändringar också kommit att omfatta personer i sådan ställning att man hade att räkna med ett icke alldeles betydelselöst antal kvinnor med egna kapitaltillgångar. Det läte sig under dessa omständigheter knappast längre försvara att tillerkänna alla änkor en i princip livsvarig livränta. Om be- liovsprövning infördes, vore det likväl skäligt, att envar änka därförutan skulle äga rätt till korttidslijälp i form av ett engångsbidrag', förslagsvis motsvarande tre års livränta.
Göta hovrätt framhåller, att den skillnad i fråga om änkas och änklings rätt till livränta, som föreslagits av kommittén, icke överensstämmer med rådande uppfattning om makars rättsförhållanden. För rätt till skade stånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen uppställdes samma krav för änka som för änkling. Också bestämmelserna om underhållsskyldighet i 5 kap. 2 § giftermålshalken och om pensionsrätt enligt allmänna familj epensions- reglementet hade givits sådan utformning, att makar blivit likställda. Att tillförsäkra änkling oinskränkt rätt till livränta syntes emellertid inte böra ifrågakomma. I stället ville hovrätten ifrågasätta, att behovsprövning in fördes också beträffande änkas rätt till livränta.
På i huvudsak samma skäl, som anförts av hovrätterna, påyrkas behovs prövning för rätt till änkelivränta även av länsstyrelsen i Södermanlands län, Svenska arbetsgivareföreningen och Socialförsäkringsbolagens för ening. Sistnämnda förening åberopar till stöd för sin mening härutinnan särskilt den bristande överensstämmelse som råder mellan gällande lag stiftning och förslaget, å ena, samt skadeståndsrättens principer å andra sidan; det vore inte rimligt, att den, som vållat annans död, endast under vissa förutsättningar kunde förpliktas att utgiva skadestånd medan den, vars ersättningsskyldighet i princip grundade sig på ett fingerat vållande, skulle förpliktas utgiva livränta oberoende av om behov förelåge eller inte.
Den av kommittén föreslagna uppmjukningen av det nuvarande vill koret, att äktenskapet skall ha ingåtts före skadetillfället för att änka skall kunna tillerkännas livränta, anses av borgarrådsberedningen samt tjänste- och avtalsnämnderna i Stockholm välmotiverad. Även försäkidngsrådet biträder förslaget i denna del, dock med vissa modifikationer. Enligt rådets mening borde nämligen bestämmelsen om uppskattning av den av lidnes arbetsförmåga vid tidpunkten för giftermålet utgå, enär den kunde medföra administrativa och processuella olägenheter. Vidare borde även änka som haft barn med den avlidne komma i fråga.
Socialförsäkringsbolagens förening och handelskammaren i Gävle anser däremot, att änka inte under några omständigheter bör ha rätt till livränta om äktenskapet ingåtts efter skadetillfället, och motsätter sig därför den föreslagna uppmjukningen, som enligt deras mening skulle uppmuntra till äktenskap endast i syfte att tillförsäkra den efterlevande rätt till liv ränta.
Vad angår kommitténs förslag att endast under vissa förutsättningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
188
tillerkänna änka livränterätt i fall där makarna vid mannens frånfälle
levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns
underhåll, uttalar riksförsäkringsanstalten, att bestämmelserna härom
komme att nödvändiggöra speciella utredningar, vilka i regel måste bli av
ingående och ömtålig natur. Den skälighetsbedömning som avsåges syntes
vidare ge utrymme åt eu ojämnhet i tillämpningen, som måste anses
mindre tilltalande. I anledning härav föreslår anstalten en skärpning av
bestämmelserna så att änka undantages från rätt till livränta, om makar
na på grund av söndring levde åtskilda utan att mannen bidrog till hustruns
underhåll och det inte med hänsyn till föreliggande särskilda omständig
heter måste antagas att sammanlevnaden inom en nära framtid skulle ha
blivit upptagen eller att den avlidne inom sådan tid skulle ha kommit att
bidraga till hustruns underhåll, därest skadan ej inträffat.
Änkepensioneringskommittén anför.
Om makar levat åtskilda utan att söndring konstaterats av domstol en
ligt 5:7 giftermålsbalken eller 6:7 föräldrabalken, lär det ej sällan hli
svårt att i ett försäkringsärende fastställa huruvida söndring förelegat
och, om hustrun omhänderhar barn, huruvida belopp som mannen utgivit
till hustrun under särlevnadstiden kan anses innefatta underhållsbidrag
även för hennes egen räkning. Det måste ju ligga i hustruns intresse att
vid mannens död framställa förhållandena så att någon söndring ej före
legat eller att hon i varje fall uppburit underhållsbidrag för egen del. Om
hustru som har barn erhållit underhållsbidrag från mannen, kan detta
ha varit avsett endast för barnens räkning. Det bör framhållas, att dom
stolarna i mål om underhållsbidrag åt hustru och barn ofta måste, även
i fall där hustrun är i uppenbart behov av bidrag för egen del, avslå hennes
begäran därom, emedan mannen ej har ekonomisk förmåga att betala både
till hustrun och barnen. Ej sällan lär det kunna inträffa att hustru i fall
då makarna faktiskt leva åtskilda på grund av söndring, oaktat hon är
i behov av underhållsbidrag och kunde ha blivit tillerkänt sådant, ej kom
mer sig för att bringa saken till sin spets. Med hänsyn till nu nämnda
omständigheter synes begränsningen av änkas rätt till livränta vid sär-
levnadsfall knappast böra göras så sträng som socialvårdskommittén före
slagit.
Vad beträffar fall där makarna varit hemskilda eller söndring eljest
konstaterats av domstol torde livränta till änka böra utgå, om underhålls
bidrag utdömts eller avtalats och oberoende av om mannen faktiskt full
gjort sin underhållsskyldighet. Livräntans belopp bör emellertid icke över
stiga det sålunda fastställda underhållsbidraget. Att, såsom socialvårds
kommittén föreslagit, då mannen ej fullgjort sin underhållsskyldighet
grunda avgörande om rätt till livränta på antagande om återupptagen sam
levnad eller framtida betalning av underhållsbidrag synes knappast lämp
ligt. Dels skulle en sådan regel säkerligen vålla stora svårigheter i praktiken
och dels skulle den vara ägnad att medföra obilliga resultat. Antag t. ex.
alt tre hustrur vid hemskillnad tillerkänts underhållsbidrag med vardera
100 kronor i månaden och all männen ha lika stora eller lika små möjlig
heter att betala. Antag vidare, att den ena hustrun ej lyckats få ut någon
Kungl. Muj:ts proposition nr 60.
189
del av sitt undeidiållsbidrag emedan mannen tredskats och hans inkomster icke äro av sådan art att införsel kunnat meddelas, att den andra faktiskt erhållit 25 kronor och den tredje 100 kronor i månaden. Enligt socialvårds- kommitténs förslag skulle livränta regelmässigt ej alls utgå i det första fallet men med fullt belopp, utan hänsyn till vare sig det utdömda eller det faktiskt betalda beloppet, i de två andra fallen. Att beträffande det första fallet låta rätten till livränta vara beroende av antagande om mannens framtida betalningsvilja, därest han icke avlidit, förefaller knappast rim ligt. Då livränta till änka enligt socialvårdskommitténs mening i princip skall utgå utan prövning av änkans behov därav för sitt uppehälle, synas de tre fallen skäligen böra behandlas lika.
I vad avser storleken av änkelivräntan ansluter sig riksförsäkringsnnstalten till socialvårdskommitténs förslag beträffande sådana fall, där makarna vid dödsfallet sammanlevde eller det med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter måste antagas, att sammanlevnaden inom en nära framtid skulle ha blivit upptagen. I övriga, sannolikt jämförelsevis sällsynta fall, syntes livräntan böra fastställas efter skälighetsprövning med hänsyn till värdet av det underhåll, som den avlidne måste antagas framdeles ha kommit att lämna, därest skadan ej inträffat, dock högst till det belopp, som motsvarade 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Kommitténs förslag att livränta till änkling skall utgå endast om han varit för sitt underhåll beroende av den avlidnes arbete har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En från majoriteten avvikande mening uttalas emellertid av borgarrådsberedningen i Stockholm och Yrkeskvinnors samarbetsförbund, vilka båda anser, att likställighet mellan änka och änkling borde skapas genom att beroendevillkoret för änkling slopades.
Försäkringsrådet påpekar i sitt yttrande, att vissa uttalanden av kom mittén möjligen kunde tolkas så, att det för änkling föreslagna beroende villkoret skulle anknytas endast till tidpunkten för dödsfallet. Huruvida tiden för olycksfallet eller dödsfallet skulle tjäna som utgångspunkt för bedömningen kunde emellertid inte utläsas av ÖL och hade ej heller av gjorts i praxis. Skäl kunde åberopas för såväl den ena som den andra utgångspunkten men fastslående av att endast endera skulle gälla torde inte vara lämpligt med hänsyn till de mångskiftande förhållanden som förekomme. Avgörandet borde alltså enligt försäkringsrådets mening ske i varje särskilt fall.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att värdet av det underhåll, varav en änkling varit beroende, icke alltid kan förutsättas ha uppgått till belopp, motsvarande 1/3 av hustruns årliga arbetsförtjänst. Änklingslivräntan borde därför bestämmas med hänsyn till värdet av det underhåll, varav han varit beroende, dock högst till 1/s av arbetsförtjänsten. Vid denna prövning borde hänsyn tagas till värdet av hustruns arbete i hemmet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
190
Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av de livräntebe-
rättigades krets till att omfatta underhållsberättigad frånskild make
avstyrkes helt av handelskammaren i Gävle, som anser, att möjligheter
härigenom skulle öppnas för ifrågavarande personer att tillvinna sig för
säkringsersättning från mer än ett håll. I övrigt har förslaget i denna del
under remissbehandlingen endast föranlett en del detalj erinringar. Svea
hovrätt ifrågasätter sålunda, om livränta till frånskild make bör utgå i
annat fall än då underhållsbidraget enligt dom eller avtal bestämts att
utgå på särskilda tider. Enligt hovrättens mening borde vidare livränta
inte utgå för längre tid än som föreskrivits i domen eller avtalet. För en
tidsbegränsning av detta slag uttalar sig även änkepensioneringskommittén,
som dessutom anmärker, att frånskild man enligt förslaget likställts med
frånskild kvinna. Frånskild man borde i stället likställas med änkling
med den skillnaden, att den förres rätt till livränta borde vara begränsad
till det utdömda eller avtalade underhållsbidraget.
Vad angår den undantagsbestämmelse, som socialvårdskommittén före
slagit för det fall att den efterlevande av två frånskilda makar faktiskt
inte åtnjöt något underhållsbidrag av den avlidne, åberopar riksförsäk-
ringsanstalten och änkepensioneringskommittén i huvudsak samma syn
punkter, som de anfört beträffande hemskillnads- och söndringsfallen.
Riksförsäkringsanstalten anmärker därjämte, att fall stundom torde före
komma, då den frånskilde under längre tid faktiskt inte åtnjutit hela det
i samband med äktenskapsskillnaden bestämda underhållsbidraget. Med
anledning härav borde det föreslagna stadgandet om livräntans storlek
kompletteras med en föreskrift av innehåll, att där underhållsbidrag endast
delvis åtnjutits eller inte åtnjutits, livräntan skulle fastställas efter skälig-
hetsprövning. Denna skälighetsprövning borde även avse frågan, vid vilken
tidpunkt höjning av livräntebeloppet i förekommande fall skulle ske.
Socialvårdskommitténs förslag om livränterätt för kvinna, som
sammanlevde med den avlidne under äktenskapslik-
nande förhållanden, har lämnats utan erinran i de flesta yttran
dena. Riksförsäkringsanstalten (majoriteten) uttalar vissa betänkligheter
mot förslaget i denna del men vill av sociala skäl inte motsätta sig det
samma.
Helt avvisande till tanken att tillerkänna ifrågavarande kategori livränte
rätt ställer sig emellertid — förutom Svenska arbetsgivareföreningen och
Jernkontoret, vilka avstyrker alla utvidgningar på förevarande område —-
statskontoret, handelskammaren i Gävle, tre reservanter i försåkrings-
rådet, tre reservanter i riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens
förening och Svenska lant arbets giv ar eföreningen. Som skäl härför anföres
i flera av dessa yttranden, att ifrågavarande kvinnor inte är berättigade
till underhåll enligt civilrättsliga regler och inte heller tillhör de skade-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
191
ståndsberättigades krets samt att den föreslagna utvidgningen skulle före
gripa en revision av skadeståndsrätten. Reservanterna i riksförsäkrings-
anstalten framhåller dessutom, att utvidgningen skulle medföra avsevärda
praktiska svårigheter. Därest i vissa, med all sannolikhet sällsynta fall, sär
skilda skäl förelåge för ersättning, borde livränta enligt reservanternas
mening kunna beredas i extraordinär ordning.
Även Tjänste- och löneavtalsnåmnderna i Stockholm uttrycker betänklig
heter mot förslaget med hänsyn till de svårigheter, som kunde väntas upp
stå vid tillämpningen. Om utvidgningen genomfördes, borde föreskrivas,
att kontrahenterna skulle ha sammanbott sedan avsevärd tid.
Vad angår frågan, under vilka förutsättningar livränta bör utgå till
ifrågavarande grupp av kvinnor, har i en del remissyttranden yrkanden
framställts om ändringar i socialvårdskommitténs förslag. Svea hovrätt
och Göta hovrätt förordar sålunda, att behovsprövning införes. Sistnämnda
hovrätt ävensom försälcringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser i
likhet med vissa reservanter inom socialvårdskommittén, att livränterätt
bör föreligga för kvinnan inte blott om hon har barn med den avlidne
eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om parterna
haft barn med varandra men barnen eller barnet avlidit före mannen.
Denna mening delas även av borgarrådsberedningen i Stockholm och änke-
pensioneringskommittén, vilka emellertid liksom Landsorganisationen och
Yrkeskvinnors samarbetsförbund ifrågasätter, om inte barnvillkoret helt
kunde slopas och livränterätten således utsträckas till att avse alla fall av
sammanlevnad under äktenskapsliknande förhållanden.
I enlighet med sin ståndpunkt att änka och änkling bör likställas för
ordar Göta hovrätt, att även man, som sammanlevat med av
liden kvinna under äktenskapsliknande förhållan
den, tillerkännes rätt till livränta efter kvinnan.
Enligt Landsorganisationen bör trolovad i livräntehänseende jäm
ställas med kvinna, som sammanlever med man under äktenskapsliknande
förhållanden.
Beträffande livräntor till egna barn, adoptivbarn och styv
barn har endast en del detaljerinringar framställts mot socialvårds
kommitténs förslag.
Fyra reservanter i försäkring srådet samt Landsorganisationen förmenar,
att livränta bör utgå även till barn som fyllt 16 år, såvida barnet på grund
av varaktig sjukdom eller invaliditet är oförmöget att försörja sig.
Enligt Svea hovrätt föreligger knappast skäl att tillerkänna barn, om
vilket den avlidne inte haft vårdnaden, livränta med högre belopp än
som svarar mot den avlidnes underhållsbidrag. Detta gällde barn såväl i
som utom äktenskap. Om underhållsfrågan vid dödsfallet ännu inte slut
ligt avgjorts, borde, liksom i fråga om livränta till frånskild make, högsta
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
192
beloppet utgå. — Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om livränta
till barn för den händelse den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet
medelst engångsbelopp borde — oaktat vad som sades i kommitténs moti
vering — äga tillämpning ej endast å barn utom äktenskap utan över
huvud å barn, om vilka vårdnaden tillagts annan än den avlidne. — Enligt
7 kap. 4 och 5 §§ föräldrabalken förelåge underhållsskyldighet mot makes
barn eller adoptivbarn allenast så länge äktenskapet bestode. I överens
stämmelse härmed syntes livränta till sådant barn böra upphöra att utgå,
därest den efterlevande maken inginge nytt äktenskap. — Lagtexten sak
nade all upplysning om hur faderskap utom äktenskap skulle vara fast
ställt för att möjliggöra utbetalning av livränta till kvinna, som samman
levat med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, till barnet
självt efter dess fader eller till fadern efter barnet.
Hovrätten föreslår vidare, att mannens barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap tillerkännes samma rätt till livränta som föreslagits beträffande
hustruns barn. Denna mening uttalas även av försäkringsrådet (majorite
ten) och Landsorganisationen.
Socialförsäkringsbolagens förening anser rätt till livränta för adoptiv
barn inte böra föreligga med mindre adoptionen skett före olycksfallet.
Riksförsäkringsanstalten påpekar, att socialvårdskonnnitténs förslag i
fråga om livränta till styvbarn i motsats till 7 kap. 4 § föräldrabalken inte
omfattar fall, där barnet ej har sitt hemvist hos styvfadern men denne i
vederbörlig ordning fullgör sin underhållsskyldighet.
Anstalten fortsätter.
En dylik situation torde kunna föreligga exempelvis då makarna på
grund av sina anställningsförhållanden under längre eller kortare tid vistas
å skilda orter eller då de av utrymmesskäl ha skilda bostäder. Då det väsent
liga motivet till att styvbarn medgives rätt till livränta synes vara, att
barnet genom den försäkrades död förlorat det underhåll, denne lämnat,
vill anstalten ifrågasätta, huruvida icke livränta bör medgivas styvbarn,
även om barnet icke hade sitt hem hos den försäkrade, då denne jämlikt
sin skyldighet därtill bidrog till barnets underhåll. Likaledes synes en
ligt anstaltens mening kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke rätt till
livränta efter hustru bör tillkomma mannens barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap i sådant fall, där mannen själv äger rätt till livränta vid
hustruns död och barnet hade sitt hem hos henne eller hon fullgjorde
underhållsskyldighet mot detsamma.
En reservant inom riksförsäkringsanstalten uttalar, att en utvidgning
av styvbarns rätt till livränta på sätt anstalten föreslagit visserligen i princip
vore riktig, men att en dylik utvidgning av livränteprövningen skulle bli
alltför komplicerad och åtminstone i vissa fall grundad på mycket osäkra
utredningar. Styvbarns rätt till livränta borde därför begränsas till att
omfatta livränteberättigad makes barn under sexton år i tidigare gifte eller
Knngl. Maj ris proposition nr 60.
Kungl. May.ts proposition nr 60.
193
utom äktenskap, under förutsättning att barnet hade sitt hem hos den försäkrade.
Vad angår frågan om livräntor till föräldrar och adoptivför äldrar finner riksförsäkringsanstalten i likhet med socialvårdskommittén befogat, att möjlighet gives att taga hänsyn till påräknat framtida bidrag eller påräknad bidragsökning. Anstalten understryker emellertid, att den föreslagna bestämmelsen härom kommer att föranleda ingående utred ningar och att det i allmänhet torde vara synnerligen vanskligt att bedöma, om föräldrar framdeles skulle blivit i behov av och även kunnat erhålla bidrag resp. förhöjt bidrag från den avlidne till sitt underhåll. Tillämp ningen av stadgandet måste därför bliva restriktiv. Tre reservanter inom försäkringsrådet anser, att förhållandena vid dödsfallet och därförut bör vara avgörande för om livränta skall utgå. Det låge nämligen i sakens natur, att det alltid måste vara synnerligen svårt att med någon större grad av säkerhet bedöma framtida förhållanden. Särskilda svårigheter komme att uppstå för försäkringsinrättningarna och försäkringsrådet med hänsyn till det processuella förfarandet. Svea hovrätt —- vilken såsom förut nämnts anser det önskvärt att erhålla fullständig kongruens mellan yrkes skadeförsäkringens beroendevillkor och motsvarande regler inom skade- ståndsrätten — framhåller, att om rätten till livränta i förekommande fall gjordes beroende av att den efterlevande genom den försäkrades frånfälle komme att »sakna erforderligt underhåll», bestämmelse ej torde erfordras därom, att livränta till föräldrar skulle utgå också när underhållsfrågan ej varit alldeles aktuell redan vid dödsfallet.
Beträffande beloppet av föräldralivränta anför riksförsäkringsanstalten. Årsbeloppet av livränta till föräldrar skall enligt förslaget utgöra tre hundra kronor, därest den försäkrades årliga arbetsförtjänst icke översteg ettusentvåhundra kronor, och i annat fall lägst trehundra kronor och högst det belopp, som motsvarar en f järdedel av den försäkrades årliga arbetsför tjänst. För bestämmande av livränta i sistnämnda fall givas i lagtexten närmare direktiv. Då som allmänt villkor för föräldrars rätt till livränta uppställts deras »beroende» av den försäkrades arbete, synes kommittén vid utformningen av regeln om minimibelopp av livränta till sådana efter levande ha ansett, att »beroende» kan föreligga först där underhållet kan värderas till trehundra kronor för år. Detta synes emellertid med hänsyn till de mångskiftande levnadsvillkor, som förefinnas för ifrågavarande efter levande, ej kunna anses äga generell giltighet. Sålunda torde det ej vara ute slutet, att det även vid ett årligt bidrag understigande trehundra kronor skulle kunna förekomma sådan beroendeställning, som skulle berättiga för äldrar till livränta. Vidare synes det icke sannolikt, att värdet av det bidrag, som den försäkrade vid en årlig arbetsförtjänst å ettusentvåhundra kronor kunnat lämna till föräldrarnas underhåll, uppgått till trehundra kronor för år. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde sålunda kunna medföra, att livränta till föräldrar utginge med belopp, överstigande vad de för sitt underhåll erhållit av den avlidne, vilket synes oegentligt.
13 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.
194
På grund av vad sålunda anförts föreslår riksförsäkringsanstalten, att
livränta till föräldrar skall motsvara, där beroendevillkoret förelåg vid ti
den för dödsfallet, värdet av det underhåll de åtnjutit och varav de varit
beroende, och eljest värdet av det underhåll, de med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter måste antagas ha kommit att åtnjuta inom en
nära framtid, därest skadan inte inträffat. Maximibeloppet borde utgöra V*
av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
En reservant inom försäkringsrådet anser, att livränta till föräldrar eller
till envar av dem borde utgå med minimibelopp endast under förutsättning
att underhållet faktiskt uppgått till detta belopp. För den händelse under
hållet icke uppgått till nämnda belopp, borde någon livränta inte utgå. I det
fall att underhållet överstigit minimum, borde livränta icke utgå med högre
belopp än som motsvarade underhållet. Minimum borde sättas till 200
kr. Tre andra reservanter inom försäkringsrådet förmenar, att livränta
icke borde utgå, om värdet av det utgivna eller för framtiden beräknade
underhållet icke utgjorde 300 kr. per år för ensamstående fader eller
moder och 400 kr. per år för sammanboende föräldrar. Minimibeloppet
av livränta borde då utgöra 300 kr. till ensamstående fader och moder
och 400 kr. till sammanboende föräldrar.
Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda belop
pet av flera livräntor och om dettas fördelning anför
änkepensioneringskommittén.
Då mannen bildat ny familj och underhållsbidrag faktiskt icke på länge
erlagts till den tidigare hustrun skulle det vara stötande att låta denna kon
kurrera med änkan om rätt till livränta. Det måste emellertid i så fall anses
föga mindre stötande om den tidigare hustrun, ehuru hon erhållit blott en
bråkdel av det utdömda underhållsbidraget, ändå skulle få taga del i liv
ränta efter mannen i förhållande till hela detta. Dylika synpunkter kunna
dock icke tillerkännas generellt berättigande. I praxis torde frånskild hustru
i allmänhet tillerkännas underhållsbidrag endast om äktenskapet varit lång
varigt och hon på grund därav är handicapad i sin förvärvsverksamhet eller
om hustrun är sjuklig eller klen och därför ej kan på förvärvsarbete tjäna
tillräckligt för ett tillbörligt uppehälle. Med hänsyn härtill kan det visst icke
alltid anses befogat att, ens om den tidigare hustrun ej utfått underhållsbi
drag, låta den nya hustrun slippa konkurrens om livränta efter mannen. En
ligt de regler socialvårdskommittén föreslagit skulle frånskild hustru, som
varit berättigad till och jämväl erhållit underhållsbidrag, och änka tillhopa
i livräntor erhålla ett belopp motsvarande en tredjedel av den försäkrades
arbetsförtjänst. Delningen skulle ske så att proportionen mellan livräntorna
till var och en skulle bli densamma som mellan de belopp som skulle ha ut
gått om någon konkurrens ej funnits. Om frånskild hustru, som varit be
rättigad till men icke åtnjutit underhållsbidrag, skall vara berättigad till
livränta, synes böra ytterligare övervägas, huruvida den av socialvårdskom-
kommittén föreslagna delningsgrunden bör tillämpas eller ersättas med nå
gon annan.
Kungl. Majrts proposition nr 60.
195
Departementschefen. Den nuvarande olycksfallsförsäkringens regler om livräntor till efter levande skiljer sig i flera avseenden från motsvarande regler inom den all männa skadeståndsrätten. En olikhet ligger däri, att kretsen av de perso ner, som äger erhålla livränta från försäkringen, är mera begränsad än den personkrets, som kan komma i fråga när det gäller skadestånd. Livränta kan nämligen endast tillerkännas den avlidnes änka eller änkling, barn och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar, medan skadestånd kan utgå till var och en, som enligt lag ägt rätt till underhåll av den av lidne; och lagstadgad rätt till underhåll föreligger ej blott för de nyss an givna grupperna av anhöriga utan även under vissa förutsättningar för frånskild make, styvbarn och moder till den avlidnes barn utom äktenskap. Å andra sidan kräves alltid för rätt till skadestånd, att den underhållsbe- rättigade till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Om dödsfallet icke har någon inverkan i detta hänseende — t. ex. därför att den avlidne efterlämnar en större förmögenhet eller är livförsäkrad till ett mera avsevärt belopp eller den efterlevande har en för sin försörjning tillräckligt stor arbetsinkomst — föreligger alltså ej rätt till skadestånd. Motsvarande behovsprövning förekommer inom försäkringen endast för änkling, föräldrar och adoptivföräldrar. Till änka, barn och adoptivbarn utgår livränta helt oberoende av behovet i det enskilda fallet. Det är vidare att märka, att skadeståndets belopp städse utmätes med hänsyn till vad som anses skäligt, medan yrkesskadelagstiftningen innehåller detaljerade be stämmelser om hur livräntan skall beräknas för olika kategorier av efter levande.
Den skillnad, som sålunda råder i detta hänseende, sammanhänger där med att, när det gäller skadeståndsanspråk, parterna själva äger avgöra, huruvida och med vilket belopp skadestånd skall utgå, och att, om saken kommer under domstols prövning, domstolen ej får gå utöver den ram, som parterna uppdragit genom sina yrkanden resp. medgivanden i må let, och ej heller grunda sitt avgörande på annat material än det som åbe ropats i processen. Inom försäkringen åter tillerkännes avtal mellan den ersättningsberättigade och försäkringsinrättningen inte bindande verkan; försäkringsinrättningarna har i stället ålagts att i varje särskilt ärende på eget initiativ verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning av frågan, huruvida och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut i enlighet därmed. Med hänsyn till försäkiängens sociala karaktär och för- säkringsinrättningarnas dubbla egenskap av part och beslutande organ bör dessa principer inte frångås. Det är därför önskvärt, att inom försäkringen rätten till ersättning så långt det är möjligt anknytes till rent faktiska för hållanden, som kan klarläggas utan större svårigheter, och inte göres bero ende av en så pass svårbedömbar faktor som vederbörandes behov. Härför talar även den omständigheten att livräntorna bär karaktär av försäkrings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
prestationer. Emellertid kan det inte vara rimligt att helt bortse från behovs-
och skälighetssynpunkter i det enskilda fallet. Det skulle nämligen betyda
att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall beröres av att
en anhörig dör, finge antingen tillerkännas en villkorslös rätt till livränta
efter denne eller också helt undantagas från livränterätten. Den ledande
principen synes därför böra vara att sådana personer, som enligt vad erfa
renheten visar mera regelmässigt är för sin försörjning beroende av en
viss anhörig, tillerkännes livräntor efter honom utan prövning av behovet
i det enskilda fallet. För dessa grupper bör lagstiftningen innehålla detal
jerade regler rörande livränteberäkningen, avpassade med tanke på normal
fallen och utformade på sådant sätt, att utrymme inte finnes för skälighets-
avgöranden. Dessutom bör emellertid liksom f. n. möjligheter finnas att
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge livränta även
till vissa andra grupper av anhöriga än de nyss nämnda.
Vad först beträffar änka innebär socialvårdskommitténs förslag —
bortsett från vissa detaljer till vilka jag strax återkommer — inte någon
ändring i förhållande till vad som nu gäller. Varje änka skall sålunda enligt
förslaget ha en ovillkorlig rätt att, så länge hon lever ogift, uppbära liv
ränta med ett årligt belopp, som motsvarar Vs av mannens årliga arbets
förtjänst. Häremot har i några remissyttranden invänts, att de gifta kvin
norna numera har en helt annan ställning än vid tillkomsten av ÖL och
att det därför inte längre bör komma i fråga att tillerkänna alla änkor en
i princip livsvarig livränta. Emellertid torde det alltjämt förhålla sig så
att den överväldigande majoriteten av gifta kvinnor är beroende av
mannens arbetsinkomst och således har behov av understöd om denna
inkomst faller bort genom mannens död. På grund härav och med hänsyn
till vad jag tidigare anfört om önskvärdheten av att behovsprövning i
största möjliga utsträckning undvikes i de enskilda ärendena, anser jag att
kommitténs förslag bör godtagas. I överensstämmelse med vad jag för
ordat beträffande invalidlivräntan bör änkelivräntan dock minskas med
V'4 fr. o. m. månadsskiftet efter den dag änkan fyller 67 år.
Från regeln om änkas ovillkorliga rätt till livränta göres i den nuvarande
lagstiftningen ett undantag; livränta utgår inte, om äktenskapet slutits
efter olycksfallet eller, då det är fråga om en yrkessjukdom, efter det denna
yppats. Genom att uppställa denna förutsättning har man velat förhindra,
att äktenskap arrangeras i syfte att tillförsäkra hustrun livränta. Emeller
tid kan undantagsbestämmelsen i vissa fall leda till uppenbart obilliga
resultat. Som exempel härpå må nämnas, att livränta inte kan tillerkännas
en änka, då hennes man efter ett mångårigt äktenskap avlider i en yrkes
sjukdom, som yppats före giftermålet men som då ansågs sakna all be
tydelse för hans livslängd. För att undgå dylika konsekvenser bär social-
197
vårdskommittén föreslagit, att undantagsbestämmelsen inskränkes till att
avse sådana fall, där äktenskapet slutits mindre än tre månader före döds
dagen samt skadan vid tiden för giftermålet medförde mer än 50 % ned
sättning av arbetsförmågan. Även i dessa fall skall emellertid enligt för
slaget livränta utgå till änkan, därest hon hade barn med den avlidne eller
vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. För egen del
anser jag, att riskerna för att äktenskap arrangeras enbart i syfte att grunda
rätt till livränta är så ringa, att man kan bortse därifrån. Jag föxxeslår där
för, att den nuvarande undantagsregeln helt slopas.
Socialvårdskommittén har emellertid också föreslagit en undantagsbe
stämmelse, som saknar motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen och
som avser det fall att makarna vid tiden för mannens frånfälle levde åt
skilda på grund av söndring. Om i dylikt fall mannen inte bidrog till hust
runs underhåll, skall enligt förslaget livränta ej utgå till änkan med mindre
det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit åter
upptagen eller att mannen skulle ha bidragit till hustruns underhåll, om
skadan ej inträffat. Kommittén torde ha ansett det föga tilltalande att till
erkänna en änka livränta, om kontakten mellan makarna varit helt av
bruten vid mannens död. Mot denna uppfattning har några principiella
invändningar inte framkommit under remissbehandlingen. Däremot har,
särskilt från änkepensioneringskommitténs sida, framförts en del kritiska
synpunkter mot förslagets utformning, och själv har jag kommit till den
uppfattningen, att kritiken i allt väsentligt har fog för sig. Sålunda måste
det enligt min mening i många fall stöta på stora svårigheter att efter man
nens död i ett försäkringsärende utreda, om söndring förelegat mellan två
makar, som levat åtskilda utan att ha vunnit hemskillnad. Ännu vansk
ligare måste det vara att göra några antaganden om vad som i framtiden
skulle ha inträffat, om mannen inte avlidit. Det synes ej heller riktigt, att
låta änkans Iivränterätt vara beroende av huruvida hon faktiskt uppburit
underhållsbidrag från mannen. Följden härav skulle nämligen bli, att de
hustrur, som på grund av oföretagsamhet eller av annan anledning inte
utkrävt bidrag av sina män eller som inte lyckats utfå något bidrag t. ex.
därför alt männen ej haft införselbara inkomster, genomgående skulle
sättas i sämre ställning än sådana hustrur, som erhållit bidrag från sina
män. Jag kan därför inte tillstyrka att förslaget lagfästes i oförändrat skick.
Emellertid anser jag, att förslaget bygger på en i och för sig riktig tanke,
som bör realiseras i den mån det kan ske utan att utredningar av ömtålig
natur behöver verkställas i försäkringsärendena och utan att risker uppstår
för stötande resultat. Dessa båda förutsättningar synes kunna uppfyllas,
om undantaget begränsas till att avse sådana fall, där makarna efter vun
nen hemskillnad lever åtskilda och mannen varken förpliktats eller åtagit
sig att bidraga till hustruns underhåll.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.