SOU 1957:5

Krigsskada å egendom

Sammanfattningsvis må framhållas, att den finska ersättningsordningen byggt på ett obligatoriskt krigsförsäkringssystem, kompletterat med frivil- lig försäkring. Inom ramen för denna anordning har full skadeersättning kunnat utgå. Systemet har emellertid av förklarliga skäl måst utbyggas genom direkta billighetsersättningar av statsmedel dels för skador inom de avträdda landområdena och dels för skador, vilka fallit utanför krigsskade— försäkringens ram.

Norge

För regleringen av krigsskador å privat egendom i Norge har — förutom särskilda försäkringsanordningar för handels- och fiskeflottan samt varor under transport — tillämpats krigsförsäkringssystem för byggnader, lösöre, varulager och mineraloljeprodukter.

»Krigsskadetrygden for bygninger» upprättades genom beslut av admi— nistrationsrådet den 14 maj 1940 på grundval av ett kommittéförslag, vilket icke hunnit slutbehandlas före den tyska ockupationen. Försäkringen var obligatorisk för alla brandförsäkrade byggnader — utom statsägda — och gällde även för redan krigsskadade byggnader. Icke brandförsäkrade bygg- nader kunde frivilligt försäkras mot krigsskada. En uttaxering på 1 % av brandförsäkringsbeloppet fick omedelbart verkställas, och uppbörden härav genomfördes under loppet av fem år med en femtedel per år.

Enligt en den 19 juli 1946 antagen ».midlertidig lov om krigsskadetrygd for bygninger» bestämdes, att den år 1940 upprättade krigsförsäkrings- anstalten skulle fortsätta sin verksamhet och handha Skadeuppgörelsen inom egendomsgruppen i fråga. Denna lag övergav till stor del principen om ömsesidig försäkring. Fastighetsägare, som genom brandförsäkring eller frivillig krigsskadeförsäkring kommit att inbegripas under tidigare gällande regler, var enligt lagen i allmänhet tillförsäkrade ersättning, men möjlighet öppnades därutöver till ersättning även för skador å byggnader, vilka icke var försäkrade. Lagen medgav vidare — i strid mot vanliga försäkrings- principer — jämkning av ersättning av sociala och samhällsekonomiska hänsyn.

Som allmänt villkor för utfående av ersättning. gällde, att byggnaden var belägen i Norge och tillhörde norsk medborgare eller norskt bolag eller annan sammanslutning. Emellertid kunde förordnas, att även fastighets- ägare av främmande nationalitet fick ersättning, och så skedde generellt i fråga om utlänningar, med vilkas hemland ömsesidighetsavtal träffats. I praktiken blev som regel skada å all utländsk egendom ersatt. Ofta förelåg nämligen ett norskt samhällsintresse av att återuppbyggnad skedde även om ägaren var utlänning och därtill kom att utlänningar på grund av brand- försäkring betalat försäkringsavgift lika med norska medborgare. Då dess- utom även utlänningar drabbades av särskild krigsskadeavgift på förmö— genhet i Norge, skulle det ha framstått som orimligt, om krigsskadeersätt- ning ej utgått.

Med krigsskada förstods enligt lagen varje materiell ödeläggelse eller skada, vars orsak var handlingar med krigsändamål, oavsett om skadan vållats genom brand, sprängning, nedstörtning, beskjutning, översvämning eller liknande. När krigshandlingar i icke oväsentlig grad bidragit till ska- dan, ansågs denna i allmänhet böra ersättas som krigsskada i den mån den föll utanför området för civil Skadeförsäkring.

Vid skadevärdering skulle som regel priserna per den 8 april 1940 läggas till grund. Värdering skedde i princip efter sedvanliga brandförsäkrings- regler, d. v. s. med hänsyn till återuppbyggnadskostnad och ej omsättnings- värde. Avdrag gjordes för värdeminskning genom ålder, slitage etc. Vid större skador kunde särskild värderingsnämnd tillsättas. Såväl krigsförsäk- ringsanstalten som fastighetsägare och inteckningshavare ägde begära om- värdering. Ersättningsheloppet fastställdes av försäkringsanstaltens sty- relse, i allmänhet enligt värderingen. Ersättningen kunde sättas lägre, om byggnadens minskade användbarhet eller andra omständigheter gjorde en nedsättning skälig. Den skadelidande stod självrisk till 2 I1/00 eller lägst 50 nkronor av ersättningsbeloppet. '

Utbetalning av ersättning gjordes i allmänhet betingad av att beloppet användes på ett rationellt sätt för reparation eller återuppbyggnad. I regel skedde utbetalningarna efter hand som återuppbyggnad verkställdes. När särskilda skäl därtill förelåg, kunde dock ersättning utges utan villkor men då normalt med endast 2/3 av skadans värde eller av försäkringsbeloppet, därest detta var lägre. Särskilda bestämmelser gällde angående sätt och ordning för återuppbyggnaden och i enlighet därmed erhöll krigsförsäk— ringsanstalten direktiv rörande utbetalningen av ersättningar.

Å ersättningar, som utbetalades efter den 1 januari 1941, kunde utgå pris- stegringstillägg efter en jämnt stigande skala, som började med 0 nämnda tidpunkt och steg med 10 % för varje år upp till 50 % per den 31 december 1945. Tillägget kunde slopas eller nedsättas, då särskilda skäl förelåg, t. ex. när fråga var om lyxbetonade byggnader. Enligt en särskild lag av den 30 juni 1950 kunde i vissa fall utgå extra pristillägg upp till 5 %, då åter-

uppbyggnad ägt rum under år 1947 och intill 10 % vid återuppbyggnad 1948 eller senare. Ränta utgick å ersättningsbelopp från dagen för skadans inträffande.

Den 24 maj 1940 inrättades en obligatorisk »krigsskadelrygd for läsare», omfattande personligt lösöre och yrkeslösöre, som var brandförsäkrat. Lös- öre, tillhörande staten och i vissa fall kommun, samt varulager och trans- portmedel föll utanför försäkringen. Frivillig försäkring kunde ske av icke brandförsäkrad egendom. En förskottsuppbörd intill 1 % av brandförsäk- ringsbeloppet fick verkställas, och denna uppbörd genomfördes under de följande tre åren. Liksom fallet var med byggnadskrigsförsäkringen änd- rades efter hand villkoren också för lösöreförsäkringen så att allt lösöre, som krigsskadats före den 1 september 1940, skulle oberoende av civilför— säkring ersättas.

Genom »midlertidig lov om krigsskadetrygd for läsare» den 25 april 1947 gavs nya regler om krigsskadeförsäkringen för lösöre. Även om de i stort byggde på tidigare bestämmelser, har de nya reglerna i stor utsträckning prägeln av att ömsesidighetsprincipen övergivits. Sociala hänsyn och billig- hetssynpunkter trängde de rena försäkringsprinciperna åt sidan. I viss män skulle regleringen av lösöreskador ske efter liknande regler som gällde för byggnadsskador. Egendomsägare, som under kriget sörjt för brandförsäk- ringsskydd eller frivilligt anmält sig till krigsskadeförsäkringen, skulle komma i första hand och i stort sett ha rättsliga anspråk på ersättning. Emellertid fick ersättningarna inom lösöregruppen mer karaktär av billig- hetsersättningar, eftersom hänsyn togs till den skadelidandes ekonomiska ställning och behov, skadans omfattning och den skadade egendomens art. Även om full försäkring tecknats, kunde sålunda ersättningen slopas eller nedsättas, såvida skadan drabbat lyxbetonad egendom, som det icke var nödvändigt att återanskaffa, eller om den skadelidande var förmögen och i all synnerhet om han ökat sin förmögenhet till följd av krigssituationen.

Lagen skilde mellan yrkeslösöre och personligt lösöre. Till yrkeslösöre räknades exempelvis kreatursbesättningar, redskap (härunder också trak- torer), gröda, verktyg, lösa maskiner, lösa inventarier och materialier. Med personligt lösöre avsågs all av lagstiftningen omfattad egendom, som icke var att hänföra till yrkeslösöre.

Vid fastställande av skadebeloppet skulle återskaffningspriserna per den 8 april 1940 läggas till grund under hänsynstagande till egendomens mins- kade värde genom ålder, bruk och eljest nedsatta användbarhet. Ersättning för skada å yrkeslösöre skulle i princip bestämmas till det godkända skade- beloppet. Skador å personligt lösöre ersattes däremot efter en glidande skala. De första 3 000 kronorna ersattes helt, den del av skadan som föll inom nästa 2 000 kronor ersattes med 90 %, följande 5 000 kronor med 75 %, följande 10 000 kronor med 60 % och därutöver belöpande skadebelopp med 50 %.

Vid denna beräkning förelåg enligt lagen möjlighet att, om så fanns skäligt, reducera ersättningen för vissa slag av lösören eller att helt bortse från skadorna i fråga. Denna bestämmelse tillämpades i stor utsträckning vid skador å lyxbetonad egendom, t. ex. konst-, bok-, frimärks- och antikvitets- samlingar till större värden. Den skadelidande skulle under alla förhållan- den själv bära 2 %., eller minst 50 kronor av ersättningsbeloppet.

Med hänsyn till inflationen kunde enligt lagen utgå tilläggsbelopp efter vissa närmare regler. Den här tillämpade skalan började med 0 den 1 juli 1940 och steg till 40 % för Skadeersättningar, utbetalda efter den 1 januari 1944. För personligt lösöre utgavs pristillägg endast i fall av väsentlig skada; i praktiken fordrades, att skadevärdet översteg 40 % av försäkringsbeloppet.

»Krigsforsikringen for varelagre» konstituerades den 26 april 1940 som en ömsesidig förening för frivillig försäkring av varulager, härunder inbe- gripna också fartyg under byggnad, transportmedel i företag, lösa inven- tarier och maskiner m. m. Försäkring kunde tecknas av envar, som ägde varulager, försäkrat till minst 75 % av värdet. En indelning gjordes i risk- klasser, därvid för varje klass skulle fastställas en ansvarighetsprocent för beräknande av det slutliga bidragsbeloppet. Procentsatsen fick ej vara högre än 15 % och ej lägre än 5 %; den maximala satsen fastställdes senare till 5 % för hela landet.

Genom beslut av administrationsrådet och andra myndigheter under kri— get bestämdes, att försäkringen skulle övergå till att vara obligatorisk. För— säkringen omfattade därefter norska varulager inom landet, brandför- säkrade till lägst 2000 kronor. Av utlänningar ägda varulager kunde med försäkringsanstaltens samtycke försäkras. Riskklasserna upphävdes. Ägare av varulager, som icke var brandförsäkrade i vanlig ordning, t. ex. upplag av ej brinnbara metaller, friliggande kolupplag, transportmedel etc. kunde teckna frivillig krigsskadeförsäkring. Sådan försäkring kunde även ifrågakomma, då brandförsäkringsbeloppet ej uppgick till 2 000 nkro- nor.

En »midlertidig lou om krigsforsikring for varelagre», vilken trädde i kraft den 4 juli 1947, fastslog i huvudsak de regler, som gällt vid krigets slut.

Skadeersättningarna täcktes helt genom uttaxering, som verkställdes i tio rater om 0,5 %.

Sedan skadeuppgörelsen slutförts uppstod frågan, huruvida varulagers- försäkringen borde upphöra, därvid dock beslöts att man i betraktande av den utrikespolitiska situationen borde bibehålla försäkringens administra- tionsapparat i den utsträckning så var nödvändigt. Enligt 1947 års lag är envar, som tecknat sedvanlig brandpolis för ett varulager, även framdeles medlem av varulagersförsäkringen. En del frivilliga försäkringar har också tecknats. Varken för obligatoriska eller frivilliga medlemmar föreligger f. n. någon ekonomisk förpliktelse. Genom lagändring den 18 mars 1949

har bestämts, att gränsen för uttaxering i framtiden icke skall vara 5 % utan att procentsatsen fastställes av socialdepartementet efter framställning från försäkringsanstaltens styrelse. V arulagersförsäkringen kommer att in- arbetas som en särskild försäkringsform under den nya krigsskadelagen, vilken senare kommer att beröras.

»Krigsskadefondet for mineraloljeprodukter» inrättades den 11 september 1940 och betingades av att lager av mineraloljeprodukter föll utanför varu— lagersförsäkringen. Det bestämdes, att medel för ersättning av krigsskador skulle anskaffas genom särskilda försäljningsavgifter å produkterna. Ge- nom »lag» den 9 april 1944 upphävdes dock ordningen med avgifter och i stället infördes en procentuell uttaxering i likhet med den för varulagersför- säkringen tillämpade. Ersättningarna bestreds, förutom med de ursprung- liga fondmedlen, genom en uttaxering under sju terminer å 0,5 %.

I slutet av år 1947 bestämdes, att krigsskadefonden skulle fortsätta sin verksamhet på grundval av senast gällande regler. Enligt uppgift är man dock inom Oljebolagen av den meningen, att man bör återgå till ordningen med försäljningsavgifter och på så sätt upprätta en ny fond. Sannolikt kom- mer även denna försäkringsordning att inlemmas under krigsskadeorgani- sationen enligt den nya krigsskadelagen.

Under kriget uppstod i Norge en mängd egendomsskador och förluster, som ej omfattades av krigsskadesystemen, särskilt skador till följd av tyska rekvisitioner, skador å motorfordon, markskador o. s. v. Skador av sådant slag reglerades med stöd av särskild lagstiftning genom statens försorg, och för verkställandet av uppgörelsen inrättades inom justitiedepartementet en särskild uppgörelseavdelning. Erforderliga medel för bestridandet av billig- hetsersättningar av olika slag tillfördes bl. a. genom en speciell krigsskade- avgift för inkomst och förmögenhet åren 1946—1948 samt en byggnads- avgift till 1,5 % av byggnads värde den 9 april 1940, vilken utgick i fyra perioder åren 1947—1950. Vidare upprättades en kommunernas krigsskade- fond med tillskott från kommunerna.

”Krigsskadelagstiftningen och därmed sammanhängande spörsmål har efter kriget gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i Norge. Ett omfattande utredningsarbete har verkställts och lett till ny lagstiftning om ersättning för krigsskador, såväl person- som egendomsskador. Vid utred- ningarna konstaterades, att Skaderegleringen i samband med andra Världs- kriget i stor utsträckning präglats av improvisationer och dålig samord- ning, och som en av anledningarna härtill framhölls, att det före krigsutbrot- tet ej funnits något särskilt organ med uppgift att överväga och vidtaga be- redskapsåtgärder i fråga om krigsskadeskyddet. För att för framtiden råda bot på detta missförhållande väcktes tanken att snarast inrätta ett statens

krigsskaderäd, på vilket det skulle ankomma att svara för beredskapen och i händelse av ett nytt krig utöva tillsyn över krigsskadeskyddet. Beredskaps- behovet på krigsskadelagstiftningens område aktualiserades efter Korea- krigets utbrott sommaren 1950 och den första åtgärden blev då att fram- lägga förslag om inrättandet av ett krigsskaderåd. I motiven till lagförslaget framhölls bl. a., att rådet utan att vara något överordnat exekutivt organ dock skulle erhålla mycket omfattande uppgifter. Det var avsett som en sak— kunnig centralinstans och det skulle uppmärksamt följa utvecklingen på krigsskadeområdet samt arbeta på att lagstiftningen städse fyllde situa- tionens krav. Dess rådgivande verksamhet borde ej inskränkas till rena ersättningsfrågor. Det borde i samarbete med civila och militära bered— skapsorgan och andra institutioner söka bidraga till att krigsskador i möj- ligaste mån avvärjdes och begränsades (civilförsvaret) och därefter av- hjälptes så effektivt som möjligt (genom husbyggande, prioriterad produk- tion, import av yrkeslösöre etc.) samt på det hela taget genom sin insikt och speciella erfarenhet bidraga till att inpassa skadelidande och skaderegle- ringen i hela samhällets ekonomi. För att fylla sin uppgift som samordnande organ borde rådet stå i förbindelse med företrädare för andra beredskaps- grenar och tillse, att den beredskapslagstiftning, som förbereddes inom andra områden men vars bestämmelser gränsade mot eller direkt berörde krigs- skadeområdet, både överensstämde inbördes och sammanföll med grundreg- lerna för krigsskadeersättning.

»Loven om Norges Krigsskaderåd» utfärdades den 6 juli 1951 och trädde omedelbart i kraft. Krigsskaderådet skall enligt lagen övervaka och sam- ordna landets beredskap, när det gäller krigsskador och krigsskadeersätt- ning, samt tillse, att offentliga och privata krigsskadeinstitutioner fyller sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Härvid åligger det rådet särskilt att a) vara rådgivare åt staten samt offentliga och privata krigsskadeinstitutioner i frågor rörande krigsskada och krigsskadeersättning ; b) framlägga förslag till sådana åtgärder, som anses påkallade för att avvärja och avhjälpa ska- dor och förluster i följd av krig och krigsförhållanden ; c) utöva tillsyn över offentliga och privata krigsskadeinstitutioner samt d) avgöra besvär över beslut av krigsskadeinstitutioner i den utsträckning det bestäms att besvär kan anföras hos rådet.

Krigsskaderådet utnämnes av Konungen och skall ha det antal ledamöter och suppleanter, som Konungen bestämmer. Ordförande och vice ordfö- rande förordnas av Konungen, som bland rådets ledamöter också utser ett arbetsutskott om 3—5 ledamöter, bland dem rådets ordförande. Arbets- utskottet utövar rådets funktioner, när rådet icke är samlat. Minst två le- damöter av rådet och en ledamot av arbetsutskottet skall uppfylla villko- ren för en höyesterettsdommer. — Det första krigsskaderådet tillsattes den 8 februari 1952 och består av tio ledamöter.

En av krigsskaderådets första uppgifter blev att överarbeta det förslag till ny lag om ersättning för krigsskada på egendom och intresse, som i början av år 1952 framlades av en för ändamålet särskilt tillsatt kommitté. I motiven till detta lagförslag uttalades bl. a. följande, som här må vara av intresse:

Lagförslaget bygger på uppfattningen att staten, ehuru den ej har någon juridisk skyldighet därtill, måste se det som en påträngande uppgift att sörja för att krigs- skador ersättes i den utsträckning landets ekonomiska resurser gör det möjligt och försvarligt. Det är ett rättvisekrav, att förlust, som den enskilde lider, såvitt möjligt slås ut på samhället i dess helhet. Att skapa tilltro till att en rättvis uttaxering sker måste anses som en viktig del av den psykologiska försvarsberedskapen. Av detta skäl bör krigsskaderegleringen vara förankrad i lagregler, som i förväg antagits av stortinget. Men staten kan icke på förhand utfästa sig att täcka krigsskador på egendom och intresse efter bestämda regler eller fasta taxor. Det kommer att bero på den ekonomiska situationen efter krigets slut, i vilken utsträckning det över huvud taget är möjligt att ersätta krigsskador. Är skadorna någorlunda begränsade, såsom fallet var efter det senaste kriget, kan uppgörelsen taga sikte på att ersätta den enskildes förluster efter en ekonomisk värdering av desamma. Skador, som går in under försäkringsordningar, kan då ges täckning inom ramen för försäk— ringsmedlen. Efter ett krig, som lagt stora delar av landet öde, kommer emellertid situationen att vara en annan. Landets återstående resurser måste då sättas in för att avhjälpa den största nöden och åstadkomma den mest nödvändiga återupp- byggnaden. Krigsskaderegleringen kommer att få karaktär mer av en återuppbygg- nadsuppgift än av en ersättningsuppgörelse. I en sådan katastrofsituation är det tänkbart, att enskilda ersättningskrav måste stå tillbaka för återuppbyggnadshän- syn även om de stöder sig på en organiserad försäkringsordning. En krigsskade- lag, som antages i förväg, kan ej ens tillnärmelsevis överskåda de möjligheter, som blir avgörande för samhällets förmåga att utge ersättningar efter krigets slut. Tyngdpunkten i lagen kan därför ej läggas på detta plan. Lagens huvuduppgift måste vara att lägga förhållandena till rätta som en förberedelse för den slutliga skadeuppgörelsen. För att uppgörelsen skall kunna förberedas och genomföras efter ensartade riktlinjer bör först och främst tillskapas en central administration med auktoritet och översikt över hela det område, inom vilket krigsskadeersätt- ning kan bli aktuell. Vidare bör sörjas för inrättandet av en effektiv apparat för registrering, granskning och värdering av enskilda krigsskador. Och det bör sna- rast möjligt, medan bevisen ännu är färska, träffas ett auktoritativt avgörande om huruvida skadan är av den art, att den efter de i lagen uppdragna riktlinjerna bör gå in i skadeuppgörelsen och i så fall med vilket belopp. Att så sker är önskvärt för att myndigheterna vid varje tidpunkt skall ha en överblick över storleksord- ningen av de ekonomiska problem, som en krigsskadeuppgörelse för med Sig, och för att de skall kunna sättas istånd att verkställa utbetalningar då så påkallas av produktionshänsyn eller andra tungt vägande skäl. Men också för den enskilde skadelidande är det av vikt, att den ersättningsmässiga skadan snarast möjligt fast- ställes, och detta även om det ter sig ovisst i vad mån den kan ersättas. Krigs- skadeersättningen bör baseras på försäkringsanordningar med premiebetalning eller uttaxering i så stor utsträckning detta kan praktiskt ske, men lagen bör icke lägga hinder i vägen för att försäkringsmedlen drages in i den allmänna upp- görelsen, om så visar sig nödvändigt för uppnåendet av ett ur samhällelig syn— punkt försvarligt resultat.

»Louen om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse» antogs den 17 juli 1953 och träder i kraft den dag Konungen förordnar. Lagen omfattar med vissa undantag all norsk egendom inom landet samt fartyg och flyg- plan även då de befinner sig utanför territorialgränsen. Fartyg på mer än 100 bruttoregisterton och varor under transport omfattas av lagen endast om Konungen så förordnar. Detsamma gäller egendom, som tillhör staten eller statlig institution. Konungen kan vidare förordna, att vissa slag av lösöre, egendom under visst värde samt kommunal egendom ej skall inbe- gripas under lagbestämmelserna. Det ligger också i Konungens hand att bestämma, att lagen skall äga tillämpning å utländsk egendom i Norge och norsk egendom i utlandet. Om Konungen därom förordnar, kan lagen göras tillämplig också på skador å »rettigheter og andre interesser».

Med krigsskada förstås enligt lagen skada på egendom eller intresse, som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig, oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Har kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, kan bestämmas att denna helt eller delvis skall anses som krigsskada, såvida den icke täckes genom vanlig Skadeförsäkring. Då krig utbrutit, kan Konungen bestämma, att skada, som uppstått före krigsutbrottet men som har samband med kriget, skall om— fattas av lagen. Skada, som orsakats av egendomsägare eller å dennes väg- nar av annan för att undandraga fienden hjälpmedel eller för att avvärja eller begränsa skada, som ovan nämnts, betraktas såsom krigsskada endast i det fall att åtgärden varit efter omständigheterna försvarlig.

Till bestridande av krigsskadeersättningar nyttjas medel, som stortinget ställer till förfogande, och medel, som anskaffas inom försäkringsordningar upprättade enligt lagen. Så långt dessa medel förslår, utgår ersättning efter lagens regler.

Registrering och värdering av krigsskador, uppbörd av avgifter samt fastställande och utbetalning av ersättningar omhänderhaves av ett särskilt organ, »krigsskadeskipnaden». I spetsen för detta skall stå en styrelse, som Konungen utser, när förhållandena så anses kräva. Dessförinnan träffar krigsskaderådets arbetsutskott de beslut som visar sig erforderliga för att förbereda skipnadens verksamhet. Kommunala och andra offentliga myn- digheter samt försäkringsbolagen är skyldiga att bistå krigsskadeskipnaden.

Inträffad krigsskada skall utan oskäligt uppehåll anmälas till vederbö- rande kommunala krigsskadenämnd — sådana nämnder har utsetts till ett antal av 746 i hela landet — vilken efter registrering av skadan och vissa ytterligare åtgärder vidarebefordrar handlingarna i ärendet till krigsskade- skipnaden. Närmare regler har utformats rörande skadeanmälans innehåll m. m. Skadelidande är skyldig att lämna alla upplysningar, som han kan ge, för skadans bedömande. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan förvägras ersättning eller förpliktas återbetala redan uppburet belopp. Krigsskadeskipnaden kan be-

stämma vissa frister för ingivandet av skadeanmälan med verkan att senare inkomna anmälningar ej beaktas. Om ägaren på grund av kriget förhindrats att inom utsatt tid göra anmälan om skada, får dock anmälan göras sna- rast möjligt efter det hindret upphört. Därest särskilda skäl föreligger, kan skipnaden förlänga en utsatt frist eller underlåta att taga hänsyn till att anmälningen inkommit för sent eller att bestämmelserna eljest åsidosatts.

Utredning angående skadeorsaken och, om skadan befinnes gå in under lagen, skadevärdering skall snarast möjligt företagas. Krigsskadeskipnaden kan med departementets samtycke bestämma, att även skador, som ej an- mälts, skall granskas och värderas. Utredning och värdering ombesörjes av två värderingsmän inom brandförsäkringsväsendet. Brandvärderings- chefen på platsen utser värderingsmännen och leder förrättningen samt deltar i värderingen, om de bägge värderingsmännen ej blir eniga. Under sär— skilda förhållanden kan krigsskadeskipnaden utse värderare. I föreskriven ordning upprättat värderingsutlåtande skall snarast översändas till den skadelidande samt till krigsskadeskipnaden och vederbörande kommun. Beträffande skada, som anses vara av ringa ekonomisk betydelse för den ska- delidande, kan ett förenklat förfarande ifrågakomma eller granskning och värdering helt underlåtas. Krigsskadeskipnaden äger ock, om det anses än- damålsenligt och försvarligt, träffa överenskommelse med skadelidande om ersättningens storlek. Omvärdering kan begäras av den skadelidande, av panthavare och av krigsskadeskipnaden och verkställes av fem värderings- män, utsedda i viss ordning.

Vid värdering och omvärdering skall i princip priser och värden vid tiden omedelbart före krigsutbrottet läggas till grund. Med departementets god— kännande kan dock krigsskadeskipnaden bestämma, att priserna vid annan tidpunkt skall tagas till utgångspunkt eller att faställda normalsatser skall tillämpas.

Om anmäld skada ej anses falla under lagens bestämmelser eller om förutsättningarna för utfående av ersättning eljest icke föreligger, skall sökanden på betryggande sätt underrättas om beslutet och skälen för detta. Avslagsbeslut kan inom tre månader bringas inför domstol eller över- klagas hos krigsskaderådet. Om saken bragts inför rådet, kan detta hän- skjuta ärendet till domstol, därest rådet anser sig icke böra avgöra detsamma.

Då ersättningsgill krigsskada föreligger, fastställer krigsskadeskipnaden det skadebelopp, som skall utgöra underlag för skadeuppgörelsen. Beloppet skall bestämmas i enlighet med den slutliga värderingen men kan sättas lägre, när skadan är utan särskild ekonomisk betydelse för den skadelidande, när skadan väsentligen rör utseendet utan att minska nyttovärdet av egen- domen, när fråga är om skada på lyxbetonad egendom eller när andra om- ständigheter gör en nedsättning rimlig. Är skadan av ringa ekonomisk bety- delse, kan det bestämmas, att ersättning icke skall utgå. Inom försäkrings- ordningarna får den ersättningsgilla skadan icke bestämmas till högre be-

lopp än försäkringssumman. —— Skadeanmälaren skall på betryggande sätt erhålla underrättelse om ersättningsbeslutet och därvid göras uppmärk- sam på att han icke har något rättsligt krav på det fastställda beloppet. Beslutet kan av skadelidande och pant- eller annan säkerhetsinnehavare överklagas hos krigsskaderådet, därest skillnaden mellan värderingsbelop— pet och det fastställda ersättningsbeloppet utgör minst ett belopp, som av Konungen bestämmes.

Tidpunkten för ersättningsuppgörelsen skall fastställas av stortinget. Dessförinnan äger krigsskadeskipnaden utbetala ersättning, helt eller delvis, om starka samhälleliga hänsyn eller andra särskilt tungt vägande skäl för- anleder därtill.

Inom försäkringsordningarna skall de ersättningsgilla skadorna täckas av försäkringens medel. Huruvida ränta skall utgå och i så fall från vilken tid- punkt och efter vilken räntefot. avgöres av krigsskadeskipnaden med depar- tementets godkännande. På samma sätt beslutas om tillägg till eller avdrag å ersättningarna på grund av förändringar i penningvärdet. Om försäkrings- medlen ej är tillräckliga, skall alla obetalda ersättningar proportionellt jäm- kas. Är medlen mer än tillräckliga, bestämmer stortinget, hur överskotts- medlen skall användas.

De medel, som stortinget ställer till förfogande, fördelas av krigsskade— skipnaden enligt av stortinget uppdragna riktlinjer. Därvid skall på basis av billighetshänsyn, som särskilt skall tillgodose samhällsekonomiska och sociala intressen, avgöras dels om och i så fall med vilket belopp ersättning skall utgå för skada, som ej varit föremål för försäkring, dels om och i så fall med vilket belopp ersättning skall utges för skada, som ej kan täckas inom försäkringens ram. Konungen beslutar med stortingets samtycke om priori- tetsordningen mellan olika skador, om uppgörelsen och om förfaringssättet vid ersättnings bestämmande. Därest skadorna blir så omfattande att ett dylikt förfarande bedömes nödvändigt för att uppnå ett ur samhälleliga syn— punkter försvarbart resultat, kan stortinget besluta, att krigsskadeskipna- den skall verkställa uppgörelsen av samtliga krigsskador enligt sistnämnda regler. Försäkringsmedlen skall i så fall gå in i uppgörelsen tillsammans med de av stortinget tillskjutna medlen. Stortinget må då bestämma, om och i vilken utsträckning de som gjort inbetalningar för försäkringar skall äga någon särskild rätt till inbetalda belopp.

Utbetalning av ersättning skall som regel förbindas med villkoret, att beloppet användes till rationell återuppbyggnad eller återanskaffning. Om detta villkor anses uppfyllt eller om säkerhet ställts, utbetalas beloppet till ägaren. Panträtt och annan säkerhetsrätt i den skadade egendomen överföres till den nya egendomen. Utbetalas ersättning utan återuppbyggnadsskyl- dighet —— vilket krigsskadeskipnaden kan besluta — täckes panthavare och likställda alltefter sin prioritet. före ägare under förutsättning att rättig- heten är »tinglyst» eller rättighetsinnehavaren anmält sig hos skipnaden. .

I lagen stadgas, att krigsskadeskipnaden skall upprätta en allmän för- säkring för byggnader och en för lösöre samt därutöver de krigsförsäkrings- ordningar som det må finnas behov av. Varje försäkringsform skall verk- ställa sig egen uppgörelse.

Byggnadsförsäkringen skall omfatta byggnader, varmed förstås fasta byggnadsverk och anläggningar av vad slag de vara må med fasta yttre och inre tillbehör såsom fasta maskiner och fasta inventarier samt annat som i allmänhet går in under brandförsäkring av fast egendom. Som byggnad räknas även broar, kajer, dammbyggnader, utvändiga rör och ledningar, kranar, jordkablar etc. samt fasta maskiner och fasta inventarier i för- hyrda lokaler. Enligt Konungens bestämmande kan också annan egendom räknas till byggnad. Konungen kan även förordna, att vissa byggnader icke skall omfattas av försäkringen. Försäkringen är obligatorisk för alla bygg- nader, som vid krigets början är eller senare under kriget blir brandförsäk- rade. Försäkringsbelopp är brandförsäkringssunnnan. Utträde ur försäk- ringen får ske blott med krigsskadeskipnadens samtycke, och detta gäller även om brandförsäkringen för byggnaden upphör. Medgivande fordras även för en sänkning av försäkringssumman. Ej obligatoriskt krigsförsäkrade byggnader kan frivilligt anmälas till försäkringen till belopp som krigsska- deskipnaden godkänner. Medel skall tillföras genom uttaxering på försäk- ringsbeloppen. Avsikten är att det under kriget gällande högsta brandförsäk- ringsbeloppet därvid skall ligga till grund. Uttaxering kan ske endast med Konungens samtycke, därvid omfattningen bestämmes och närmare regler ges. Utan stortingets samtycke kan under ett och samma krig icke mer än 2 % uttaxeras. Till betalning förfallen avgift löper med ränta efter den räntefot som Konungen fastställer. Avgifter och räntor åtnjuter samma sä- kerhet och kan indrivas på samma sätt som allmänna skatter.

Lösöreförsäkringen omfattar lösöre, som icke undantagits från lagens till- lämpning och som icke är eller kan bli försäkrat i annan krigsskadeför- säkring. Med lösöre förstås all annan egendom än byggnader, skog och jord. Krigsskadeskipnaden kan dock bestämma, att vissa slag av lösöre skall hållas utanför försäkringen. I allt väsentligt gäller för lösöreförsäkringen samma regler som för byggnadsförsäkringen.

Under den utbyggnad av krigsskadeorganisationen som f. n. pågår har hittills upprättats särskilda försäkringssystem också för varulager, motor- fordon och småfartyg och ytterligare former är under övervägande. Detal- jerade försäkringsvillkor har utarbetats för varje kollektiv.

Inrättandet av försäkringsordningar har enligt vad som uppgivits på norskt håll framstått som ett primärt behov och ur psykologisk synpunkt

bedömts vara av vikt. Vad som ej kan lösas genom försäkring, får lösas beskattningsvägen. Premieinbetalningen utgör emellertid såtillvida en reali- tet att, om ingen katastrofsituation inträffar, försäkringsmedlen skall an- vändas för avsett ändamål. Medlemmarna i »trygderna» har dock inga ga- rantier för att erhålla gottgörelse utan man måste avvakta, hurudan situa- tionen blir. Skadeomfattningen kan nämligen bli så stor, att allmänna åter- uppbyggnadshänsyn måste komma i första rummet, och därest så blir fal- let förutsättes som en nödvändighet, att trygdemedlen går in i den allmänna uppgörelsen. Bestämmelsen härom har väckt opposition från olika håll, men gentemot denna opposition har framhållits, att regeln är av helt extraordinär karaktär. Dess tillämpning förutsätter ett katastrofläge och avgörandet läg— ges härvid i stortingets hand.

Anledningen till att flera trygder inrättats är icke så mycket rättvise- hänsyn som fastmer rent praktiska och rationella synpunkter. Speciella förhållanden föreligger med avseende på olika slags egendom, värdering och bestämmande av ersättning vilar på skilda grunder o. s. v. För varulager gäl— ler att de om möjligt skall efterhand ersättas redan under kriget för att livet i möjligaste mån skall kunna löpa normalt, och det har därför ansetts psy— kologiskt värdefullt med ett särskilt varukollektiv. Motsvarande behov av återanskaffning anses ej förefinnas i fråga om annan egendom. Här kommer i stället andra synpunkter in i bilden. Beträffande motorfordon och småfar- tyg har man exempelvis ej kunnat anknyta till brandförsäkring, utan det har i stället befunnits mest praktiskt att med ledning av befintliga register för dessa slag av egendom införa särskilda regler angående krigsförsäkrings- belopp, uppbörd etc.

Belgien

Skaderegleringen i Belgien byggde till en början på ett flertal författningar, men dessa ersattes sedermera av en lag den 1 oktober 1947. Före frigörelsen utgick understöd till skadelidande i form av krediter, som beviljades av olika krigsskadeinstitutioner. Dessutom utdelade den belgiska nationalhjälpens fond ( »Le Fonds National de Secours aux Sinistrés») understöd i form av kontanter och lösöre. Medel härtill erhölls dels av staten (890 miljoner frcs), dels genom anslag av lotterimedel m. 111. Efter frigörelsen beviljades lån genom finansdepartementet och generalkommittén för återuppbyggna— den. Arbetsdepartementet fick i uppdrag att verkställa provisoriska förbätt- ringar å partiellt skadade byggnader samt uppföra baracker för husvilla. I augusti 1945 inrättades ett krigsskadedepartement, som omedelbart tog itu med olika arbeten, såsom torrläggning av översvämmade områden, uppförande av provisoriska uthus för kreatur, gröda och redskap i de krigs- härjade områdena samt uppförande av byggnader för skadelidande.

Enligt nyssnämnda lag ersattes av statsmedel krigsskador å belgiskt terri- 5—610839

torium efter den 27 augusti 1939, vilka ej täcktes i annan ordning. I princip var endast belgiska juridiska och fysiska personer ersättningsberättigade. Ersättning utgick ej, om skadan täcktes genom privat krigsförsäkring och ej heller för skada under 3 000 frcs, såvida ej ersättningsbehovet var sär- skilt trängande. Ej heller utgavs ersättning, om skadan utgjorde mindre än en viss procent _ enligt glidande skala —— av den skadelidandes förmö- genhet. Den som erhöll ersättning var skyldig att verkställa återuppbyggnad eller reparation. I fråga om ersättning för skada å fast egendom tillämpades en glidande skala för inflationstillägg. För inventarier, kläder, husgeråd och liknande egendom gavs som skadeersättning visst belopp, motsvarande vad som minst erfordrades för ett efter familjens storlek avpassat, skäligt behov. Ersättningen fick aldrig överstiga de faktiska kostnaderna för återuppbygg- nad eller inståndsättande av förstörd eller skadad egendom. Skadelidande kunde erhålla extra gottgörelse för styrkta utlägg till begränsning av inträf- fad skada. Materiella skador till följd av politiska arresteringar och krigs- fångenskap ersattes utan reduktion. Föremål för sådan ersättning var allt slags personligt lösöre och bohag samt pengar. Dessa Skadeersättningar ägde prioritet framför andra.

Skadelidande kunde också erhålla statsgaranterade återuppbyggnadslån, vilka förmedlades av institutioner, som stod under statlig kontroll och band- lade efter direktiv i särskild förordning.

Ansökningar om skadeersättning skulle ingivas till krigsskadeuppgörel- sens distriktskontor, som ombesörjde utredning och värdering av skadan o. s. v. Därefter föreslogs visst belopp som ersättning och som byggnadslån. Därest den skadelidande godtog den bjudna ersättningen, träffades överens- kommelse i enlighet härmed. I annat fall meddelade chefen för distriktskon- toret beslut i frågan. Beslutet kunde underställas en särskild besvärsnämnd. Sådana nämnder inrättades i olika delar av landet och bestod av en av Ko- nungen utsedd ordförande samt två bisittare, den ene tekniskt kunnig och den andre representant för de skadelidande.

Varje försäkringsanstalt hade att till departementet anmäla alla upp- fyllda försäkringsavtal med krigsskadeklausul. I fall av underlåtenhet här- utinnan blev anstalten solidariskt ansvarig med den skadelidande för återbe- talning av belopp, som kunde ha utbetalts genom statens försorg.

Avvecklingen av skadeuppgörelsen ombesörjes av en genom. lag den 19 maj 1948 inrättad krigsskadekassa. Denna har fått till uppgift bl. a. att handha krigsskademedel, att för statens räkning utbetala ersättningar samt att bevilja garantibyggnadslån. På så sätt har finansieringen av krigsskade- ersättningarna skilts från statskassan. I statsbudgeten ingår statens bidrag till skadeuppgörelsen med ett förhållandevis måttligt belopp, 2,5 miljarder frcs per är, avsett att beviljas under 15 år fr. o. m. 1949. Kassan kan utge obligationer och härigenom anskaffa ytterligare medel. Vidare har kassan lånevägen tillförts ett belopp av 3,5 miljarder frcs.

Sammanfattningsvis synes skadeuppgörelsen i Belgien ha präglats av att staten åtagit sig och centraliserat densamma, därvid alla skador på ett eller annat sätt täckts efter värdering — med inflationstillägg —— och utan att uttaxering av krigsskadeavgifter ägt rum. Även i övrigt synes staten ha tagit mycket aktiv del, direkt eller indirekt, i återuppbyggnadsarbetet. Stor vikt har lagts vid samhälleliga och sociala hänsyn. Skadelidandes nationella hållning under kriget har tillmätts stor betydelse. Ersättningen av stats— medel har visserligen varit subsidiär i förhållande till krigsförsäkring, men denna förefaller att ha varit mindre väsentlig.

England

För regleringen av krigsskador i England har — förutom särskild krigsrisk- försäkring för fartyg och varutransporter till sjöss — tillämpats i huvudsak fyra olika ersättningsordningar, avseende fast egendom, varulager, yrkes- lösöre och personligt lösöre. Den engelska regeringen avvisade från början tanken på att inrätta speciella ersättningssystem för täckande av krigsska- dor å privat egendom. Till grund för detta ståndpunktstagande låg uppfatt- ningen, att sådana förluster måste anses falla på samhället i dess helhet och bli föremål för ersättning av allmänna medel. Det förutskickades därvid, att ersättningar skulle utges med hänsyn till statens ekonomiska resurser efter krigets slut. Egendomsägare av olika slag var emellertid ej nöjda med detta besked. Förslag till lämpliga åtgärder framkom i skilda sammanhang, olika kommittéer utredde frågan och det hela ledde till att särskilda anordningar etappvis genomfördes. De författningar och anvisningar, som utfärdades, var synnerligen utförliga och detaljerade. Den följande framställningen kommer därför att begränsas till mera väsentliga bestämmelser.

Såsom krigsskada ansågs dels skada, som inträffat som en direkt följd av fientliga handlingar eller av åtgärder, vilka vidtagits för att göra motstånd mot fienden, dels skada, som uppstått som en direkt följd av föreskrivna åtgärder för begränsande av nyssnämnd skada, och dels oavsiktlig skada, vilken inträtt som direkt följd av beordrade eller godkända åtgärder i avsikt att förebygga fiendens förehavanden. Skada till följd av mörkläggning eller i samband med militärutbildning ersattes ej.

Bestämmelser om krigsskada å fast egendom (»War Damage to Land and Buildings») upptogs i the War Damage Act 1941 och överfördes senare till the War Damage Act 1943. Skadeuppgörelsen omhänderhades av en särskild krigsskadekommission (»the War Damage Commission»). Anmälan om in- träffad skada skulle inges till kommissionens lokala organ som regel inom 30 dagar efter skadedagen och skulle innehålla detaljerade uppgifter enligt särskilda formulär. De Skadeersättningar som enligt lagen kunde utgå var av två slag. »Payments of cost of works» innefattade i princip gottgörelse

för skäliga kostnader för reparation av mindre omfattande skador och utbe- talades i allmänhet efter arbetenas utförande. »Value payments» tog i första hand sikte på totalskador och större skador och utgick efter krigets slut till belopp, som motsvarade skadevärdet. Vid bestämmandet härav lades till grund den värdeminskning som med utgångspunkt från prisnivån den 31 mars 1939 drabbat egendomen i fråga. Genom sedermera antagna regler höjdes utgående ersättningsbelopp med hänsyn till penningvärdets försäm- ring med 45 % i allmänhet och 60 % i vissa fall. Å ersättningen utgick ränta efter 2,5 % från skadetillfället. Skador understigande 5 pund ersattes endast i undantagsfall. Finansieringen av skadeuppgörelsen i fråga om den fasta egendomen ägde rum dels med för ändamålet anslagna statsmedel, dels genom en krigsskadeavgift (»en extra krigsskatt»), vilken utgick under fem perioder åren 1941—1945 och uppbars av finansdepartementet (the Board of Inland Revenue). Extraskatten utgjorde i princip 2 shillings per pund av egedomens beskattningsvärde; för vissa slag av fastigheter, t. ex. jordbruksegendomar, var dock avgiften lägre. Enligt gjorda förhandsberäk— ningar skulle avgifterna inbringa ett belopp om sammanlagt 200 miljoner pund —— staten skulle tillskjuta lika mycket — men i realiteten blev belop- pet icke tillnärmelsevis så stort.

Vad beträffar skyddet för lös egendom fastslog regeringen tidigt under år 1939, att en allmän krigsförsäkring ej var genomförbar med hänsyn till mängden av risker och det ej önskvärda i att pålägga en ekonomisk börda för att möta en fara av oviss omfattning och vilken f. ö. måhända icke skulle inträda. Ett undantag gjordes dock med avseende på varulager, eftersom sådana måste vidmakthållas inom landet i en för alla eventualiteter avpas- sad omfattning samt kostnaderna kunde övervältras på konsumenterna och följaktligen bäras av samhället i dess helhet. I stället för ett försäkrings- system inrättades dock till en början ett slags registreringsordning (»the Registration Scheme»), byggd på relativt obetydliga avgifter. För registre- ringen, som var frivillig, utgick sålunda en avgift om 1 pund, om försäkrings- summan ej översteg 10 000 pund, 2,5 pund vid försäkringssumma mellan 10 000 och 50 000 pund, 5 pund vid belopp mellan 50 000 och 250 000 pund samt 10 pund, om försäkringsbeloppet var högre än 250 000 pund. Genom registreringen ansågs försäkring tecknad för en tid av tre måndader från krigsutbrottet, varjämte försäkringstagaren förpliktade sig till premie- betalning för samma tid enligt grunder, som vid krigsutbrottet skulle fast- ställas av Board of Trade. Några dagar före krigsutbrottet trädde detta system i tillämpning, men det ersattes så gott som omedelbart eller å dagen för krigsutbrottet den 3 september 1939 av en varukrigsförsäkring på obliga- torisk bas enligt bestämmelser i the War Risks Insurance Act 1939. Först sedan man hösten 1940 erfarit de tyska flyganfallens förödande verkningar, beslöts inrättandet av krigsförsäkringsordningar också för annan lös-

egendom. Bestämmelser härom inflöt i the War Damage Act 1941 och över- fördes senare till the War Damage Act 1943. Krigsförsäkringen för lös egen- dom omhänderhades av Board of Trade.

l'arukrigsförsäkringen (»the Commodity Insurance Scheme») omfattade i princip alla slags handelsvaror och material för framställande av sådana varor samt fartyg under byggnad. Board of Trade kunde emellertid före- skriva, att vissa varuslag skulle undantagas från försäkringen, och så skedde även i stor utsträckning. I allmänhet avsåg undantagen varor av rela- tivt oförstörbar karaktär samt dyrbarare egendom —— juveler, konstverk etc. _ för vilka en försäkring skulle ha medfört alltför dryga premier. De från den obligatoriska försäkringen undantagna varuslagen kunde dock frivilligt försäkras. Den obligatoriska försäkringen gällde för varulager, värda över 1 000 pund. Varje ägare av sådant lager var skyldig att krigsför- säkra detsamma till fulla värdet. Försäkringspoliser utfärdades för tremå— nadsperioder. Från krigsutbrottet utgick premie efter 0,5 % för månad eller sålunda 6 % per år och lägsta premie var 1,5 pund. Efter en premiesänk- ning i december 1939 till 0,25 % per månad eller 3 % om året höjdes pre- mien ånyo i december 1940 till cirka 0,38 % per månad. Premierna reduce- rades därefter successivt, i juni 1942 till 0,25 % samt i mars och december 1943 till 0,1 % resp. 0,05 % i månaden. I december 1944 slutligen förläng- des gällande poliser utan ytterligare premieinbetalningar. Sammanlagt ut- färdades 9 500 000 poliser, och antalet försäkrade varierade mellan 150 000 och 200 000 ; under de första krigsmånaderna var antalet endast 80 000, men i september 1940 hade det stigit till 150 000. Det totala försäkringsbeloppet beräknades utgöra, i december 1939 1 090, i juni 1941 1 280 och i september 1944 1600 miljoner pund. Skadeersättningar utbetalades efter hand som skadorna värderats och skadebeloppen fastställts. Omkring 138 000 ersätt- ningskrav framställdes och de hade infriats i början av december 1945 till ett sammanlagt belopp av cirka 117 miljoner pund.

Krigsförsäkringen av yrkeslösöre (»the Business Equipment Scheme»), vilken trädde i kraft den 17 april 1941, avsåg krigsskador å maskiner, kon- tors- och affärsutrustning, yrkesutrustning av annat slag etc. Begreppet »business» tolkades mycket vidsträckt och innefattade även sjukhus, biblio- tek, klubbar och andra organisationer. En särskild försäkringsform under yrkeslösöreförsäkringen inrättades för jordbrukets lösöre och omfattade hit- hörande maskiner och redskap, kreatur, gröda och produkter av olika slag. Ägare av försäkringsbar egendom till ett värde av minst 1 000 pund var skyl- dig att krigsförsäkra densamma. I övrigt kunde frivillig försäkring tecknas. Lagen påbjöd försäkring till fulla värdet. Skadeersättningen omfattade vär- det av den skadade egendomen vid skadetillfället, dock högst försäkringsvär-

70 det. Med hänsyn till de särskilda problem, som kunde uppstå i samband med värderingar av anläggningar och maskinparker — mot bakgrunden av att ersättningar i princip skulle utgå först efter kriget, då värdena ändrats, ny— anskaffning var svår o. s. v. —— träffades med olika industrier överenskom- melser beträffande de grunder, efter vilka försäkring skulle verkställas. Som ett resultat av den sålunda tillämpade ordningen att låta försäkrings- tagarna inom rimliga gränser teckna försäkringar till belopp, som de själva ansåg lämpliga, blev enligt uppgift svårigheterna obetydliga där de eljest hotat att bli nästan oöverstigliga. — Försäkringspoliser utfärdades i tre pe- rioder per år. Ingångspremien utgjorde 1,5 % _ lägsta premie var 10 shillings —— och gällde tiden fram till den 30 september 1941. Premiesatsen sänktes därefter till 1 % för närmast följ ande år, till 0,75 % för tiden till den 30 september 1943 och till 0,5 % för tiden till den 30 september 1944, då poliserna utsträcktes att gälla utan ytterligare premieplikt. Det samman- lagda antalet utfärdade poliser utgjorde 4100 000, och antalet försäkrade varierade mellan 350 000 och 450 000. Det totala försäkringsbeloppet beräk- nades uppgå till, i juni 1941 2 000 och i september 1944 2 300 miljoner pund. Inträffad skada skulle som regel anmälas till vederbörande försäkrings- ombud inom 30 dagar efter skadedagen. Utbetalning av ersättningar under 100 pund — skada under 2 pund ersattes dock icke _ verkställdes snarast möjligt efter värderingen, men i fråga om större skador uppsköts utbetal- ningarna som regel till efter kriget och ränta utgick därvid efter 2,5 % från skadetillfället. Dä så ansågs påkallat ur allmän synpunkt eller om ömmande skäl förelåg, kunde dock skador av större omfattning regleras redan under kriget. Dylika utbetalningar jämte Skadeersättningar under 100 pund belöpte sig för omkring 214 000 skador till sammanlagt 74,5 miljoner pund innan den allmänna regleringen av utestående skadebelopp satte in den 1 oktober 1953.

Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifterna inom varu- och yrkes- lösöreförsäkringarna fann Board of Trade nödvändigt att decentralisera Skaderegleringen och för detta ändamål begagnade man sig av försäkringsbo- lagens och Lloyd's organisationer. Landet indelades i 34 försåkringsdistrikt, varav 4 i London. I varje distrikt inrättades kommittéer med avdelningsche- fer i de större försäkringsbolagen som ledamöter. I de mest utsatta distrikten var ordföranden vanligen en pensionerad försäkringstjänsteman, som kunde helt ägna sig åt förevarande uppgifter. I London tillsattes permanenta tjänstemän, som arbetade under en chefskommitté, vars ordförande var någon högre (pensionerad) försäkringstjänsteman från the Royal Insurance Company Limited. Genom sålunda vidtagna anordningar försäkrade sig Board of Trade om tillgång till erfarna försäkringsexperter och organisa- tionsapparaten fungerade härigenom, enligt vad som uppgivits, effektivt och friktionsfritt. Den decentraliserade förvaltningen sorterade under the Insu-

rance and Companies Department inom Board of Trade, vilken avdelning ytterst svarade för skadeuppgörelsen samt avgjorde principfrågor och spe- ciella spörsmål.

Krigsförsäkringen av personligt lösöre (»the Private Chattels Scheme») trädde i kraft den 1 maj 1941 och omfattade skador ä privatägda inven— tarier, kläder, hushållsartiklar och andra personliga tillhörigheter samt pri- vata fordon och båtar. Försäkringen var helt frivillig, men också oförsäkrad egendom ersattes i viss utsträckning. Utan att behöva erlägga försäkrings- premier var sålunda varje »householder» berättigad till gottgörelse intill 200 pund för egen del och 100 pund för hustru samt 25 pund för varje barn under 16 år. Personer, som icke var »householders», fick skadeersättning upp till 50 pund utan avgiftsplikt. Begreppet »householder» tolkades mycket vidsträckt och som »liouseholders» ansågs icke endast personer, som hade familj eller eljest eget hushåll, utan även sådana som hyrde rum, förutsatt att det huvudsakliga möblemanget däri var deras eget. — Försäkringspremien utgjorde från början 1 % per år för de första 2 000 punden, 1,5 % för nästa 1 00(' pund och 2 % för följande 7 000 pund. Från den 18 mars 1943 sänktes premien till hälften och från november 1944 utsträcktes försäkringspoli- serna utan vidare premiebetalning. Högsta försäkringsbelopp var 10000 pund och lägsta premie 1 pund. Antalet utfärdade poliser utgjorde 3 900 000, och antalet försäkrade varierade mellan 900 000 och 1 miljon. Därvid må emellertid uppmärksammas, att det enligt uppgift fanns omkring 13 miljo- ner >h0useholders>> och troligen mer än 20 miljoner personer, berättigade till skadeersättning utan försäkring. Försäkringsbeloppet torde ha rört sig om sammanlagt 400 miljoner pund. — Skador över 25 pund" ersattes först efter kriget — den allmänna Skaderegleringen tog sin början den 14 juli 1947 — men möjlighet fanns att tidigare reglera skador, därest så erford- rades för undvikande av nödsituationer, och denna möjlighet utnyttjades i stor 'Jtsträckning. Å belopp, som utbetalades först efter kriget, utgick ränta efter 2,5 % från skadetillfället. Skada under 2 pund ersattes ej. Vissa be- gränsningar gällde i fråga om ersättning för skador å vissa slag av egendom. Maxirniersättningen för skador å konstverk, guld- och silverarbeten, juve- ler, ådla stenar, pälsar, antikviteter, frimärkssamlingar etc. var sålunda 100 jund eller 20 % av försäkringsbeloppet, vilketdera som var störst. Ska- dor i Vissa lyxbetonade möbler, dyrbara radiogrammofoner och liknande föremål kunde ersättas med högst 50 pund eller 5 % av försäkringsbeloppet, därest detta gav högre ersättning. — Med hänsyn till omfattningen av skade- uppgirelsen inom denna försäkringsordning och arten av egendomen be- fanns det ej möjligt att för Skaderegleringen anlita försäkringsbolagen. Skadevärderingarna anförtroddes i stället åt Inland Revenues taxerings- avdelning, vilken arbetade genom sina taxeringsmän ute i distrikten och särskilda värderingsmän.

Gemensamt för de tre försäkringsanordningarna för lös egendom var att vid värderingen av skador värdeminskningen vid skadetillfället skulle läg- gas till grund. Denna princip medförde inga allvarligare svårigheter i fråga om varuförsäkringen, där utbetalningar gjordes fortlöpande efter vårde- ringarna, men beträffande yrkeslösöre och personligt lösöre, där skadorna som regel ersattes först efter kriget, framkom mycken kritik mot vårde- ringssystemet på grund av de avsevärda prisstegringar som inträtt vid kri- gets slut. Som kompensation för penningvärdesförsämringen gjordes 1947 tilläggsutbetalningar för mindre skador inom försäkringen för personligt lösöre. Yrkeslösöreskador blev däremot ej föremål för motsvarande tilläggs- ersättningar.

Omfattningen av verksamheten inom lösegendomssystemen framgår av följande sammanställning:

Skadeersättningar Förvalt-

Premier nings— Skade— Räntor kostnader

Försäkringsgrupp Antal skador belopp

—— i miljoner pund —

Varor ....................... 138 000 1 1 7 — 203 Yrkeslösöre .................. 242 400 87 14 7 7 Personligt lösöre ............. 2 482 500 1 17 4 1/2 16

Summa 2 862 900 321 18 % 296

Säranordningar vidtogs med avseende på krigsskador å allmännyttiga företag och å ecklesiastik egendom. Enligt the War Damage (Public Utility Undertakings etc.) Act 1949 sammanfördes allmännyttiga företag — järn- vägar, kanaler, hamnar, fyrar, gas—, elektricitets-, vatten- och avloppsverk etc. — i grupper alltefter företagens art, och för varje grupp fastställdes ett visst krigsskadebidrag beräknat efter de sammanlagda förlusterna å jord, byggnader och lösegendom inom gruppen. De enskilda företagens er- sättningskrav infriades sedan till fullo. Ecklesiastik och liknande egendom undantogs från skyldighet att utge krigsskadebidrag, och skadeuppgörelsen genomfördes här på grundval av en överenskommelse mellan the XVar Damage Commission och en särskilt tillsatt »kyrkokommitté».

Frankrike

Skadeuppgörelsen i Frankrike har reglerats genom en lag den 26 oktober 1946, vilken trädde i kraft den 1 januari 1947. Lagen bygger på två prin- ciper, Vilka också gällde för krigsskadelagen av år 1919: 1) alla fransmän är solidariska och likställda, när det gäller krigets bördor; 2) full ersätt- ning skall utgå för direkta krigsskador i den mån detta icke överstiger sta—

tens förmåga. Medan 1919 års lag gav kontanta ersättningar och överlät åt de skadelidande att själva avgöra, om de ville använda pengarna till åter- uppbyggnad eller på annat sätt, tar den nya lagen sikte på återuppbygg- nadsarbetet och medger ersättning endast åt dem, som verkligen byggt upp eller nyanskaffat av krigsskada drabbad egendom. Huvudsynpunkten har varit, att de skadelidande varken skall bli lidande eller tjäna på gottgörel- sen. I enlighet härmed har stadgats, att återuppbyggnadsersåttning skall utgå med belopp, som motsvarat kostnaderna för återuppbyggnad eller åter- anskaffning av egendom i det skick den befann sig vid skadetillfället med avdrag för värdeminskning genom ålder, slitage etc.

Föremål för ersättning är enligt lagen: a) byggnader och andra inrätt- ningar, som tjänar till bostäder, jämte tillbehör; b) fast och lös egendom inom näringslivet; c) fast egendom och lösöre, som användes i det offent- ligas tjänst, dock ej statlig egendom; (1) fast och lös egendom, som tjänar ett religiöst, socialt eller kulturellt ändamål samt e) inventarier och person— ligt lösöre (möbler, kläder, fordon, jaktvapen, sportartiklar m. m.). Undan- tagna från ersättning är markskador, förlust av pengar samt skador å lyx- betonad egendom, såsom juveler, pälsverk, konstsamlingar o. s. v. Vansk- ligare har avgränsningen ansetts i fråga om dyrbara inredningar o. dyl. Ett konkret och objektivt bedömande in casu har därvid befunnits nödvändigt. Det har framhållits, att inredningen i exempelvis ett slott eller å en atlant- ångare borde ersättas även om den hade lyxkaraktär, eftersom slottet resp. ångaren skulle berövas sin karaktär och funktion, om inredningen ej existerade. Å andra sidan borde ersättning ej utgå för dyrbara och konst- närliga detaljer, vilka ej hade någon egentlig funktion att fylla, t. ex. konst- närligt utsmyckade portaler, byggnadsreliefer etc. Avgörandet borde träffas under hänsynstagande till egendomens funktion, lokala sedvänjor o. s. v. men ej till den skadelidandes sociala ställning. Skadan måste vara begrän- sad, materiell och en direkt följd av krigshandlingar. Som sådana anger lagen ej blott egentliga stridshandlingar utan även ockupation, skadegörelse, besittningsrubbning m. m.

Ersättningsberättigade är enligt lagen: a) franska fysiska personer och deras arvingar — de senare även om de är utländska medborgare; b) franska jurdiska personer utom staten och statsjärnvägarna; c) utlänningar, som tjänstgjort i franska armén under världskrigen ; d) utländska fysiska och juridiska personer, som driver verksamhet i Frankrike samt e) medborgare i länder, med vilka Frankrike slutit avtal om ersättning för krigsskada. Den som erhållit ersättning av militära myndigheter eller med stöd av försäk- ring kan ej göra anspråk på ersättning av staten. Skador å fast egendom under 3 000 frcs och å lös egendom under 1 000 frcs ersättes ej.

För genomförande av skadeuppgörelsen inrättades distriktsvis skade- nänmder samt särskilda besvärsinstanser. —— Finansieringen av skadeersätt- ningarna har till största delen skett inom statsbudgetens ram. En mindre

del har bestritts av medel från Tyskland och genom bidrag från Marshall- hjälpen.

Holland

Den holländska krigsskadeordningen reglerades tidigare genom ett flertal författningar, vilka emellertid sedermera ersattes av en lag den 9 februari 1950 om krigsskada å egendom. Uppgörelsen har i första hand baserats på direkta utbetalningar från statskassan, i andra hand på försäkring. Särskild vikt har lagts vid synpunkten, att de materiella skador, som under kriget och ockupationen drabbat holländsk egendom, vore att betrakta såsom följd av folkets samlade motstånd, såsom uppoffringar till folkets bästa. Folket som helhet borde därför vara med och betala skadorna och ersättningarna skulle följaktligen finansieras genom beskattning.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om värdering och reglering av krigsskada samt kontroll av att ersättningarna kommer återuppbyggna- den till godo, om expropriation av fast egendom till återuppbyggnadens bästa samt om billighetsersättningar som tillägg till de vid värdering fast- ställda skadebeloppen.

Med krigsskada förstås enligt lagen varje skada, som är en direkt följd av krigshandlingar eller andra av fienden vidtagna åtgärder och som drab- bat fast egendom, inventarier och husgeråd samt yrkeslösöre. Ersättning till- kommer som regel endast holländska fysiska och juridiska personer.

Skada under visst belopp ersättes icke. I fråga om inventarier och hus- geråd utgår ersättning endast för nödvändiga föremål enligt särskilda reg- ler. Till utgångspunkt har tagits anskaffningskostnaden per den 9 maj 1940 med avdrag för ålder och slitage. Hänsyn tages till bostadens storlek, och boets värde beräknas efter vissa grunder i förhållande till denna storlek. Vid värdering av skada å fast egendom har likaledes värdenivån den 9 maj 1940 lagts till grund med avdrag för värdeminskning och tillägg för pris- stegringar.

Ersättning för lösöre, inventarier och liknande utbetalades så snart skadebeloppet fastställts, men kontroll skedde av att pengarna användes till återanskaffning. För skador å fast egendom och fartyg antecknades de fastställda skadebeloppen i ett centralt register, och utbetalning verkställdes efter hand som återuppbyggnaden fortgick. —— I samband med återuppbygg- naden har staten kunnat expropriera fast egendom och använda den så- lunda exproprierade egendomen för gottgörelse åt enskilda grupper av skadelidande, i synnerhet industriföretag. På industrihåll har givits ut- tryck åt uppfattningen, att man ofta varit mer betjänt av att erhålla tomt- mark än kontantbelopp. Den tillämpade ordningen har också haft den för- delen, att den förhindrat omsättning av onödigt stora penningbelopp.

Italien

Enligt en lag av den 26 oktober 1940 skulle krigsskador å egendom, till- hörig italienska medborgare, ersättas av statsmedel, därest täckning ej förelåg genom försäkring eller annorledes. Såsom krigshandlingar räknades alla med kriget sammanhängande handlingar, vilka "vidtagits av italiensk, allierad eller fientlig krigsmakt.

Ersättning för skador å fast egendom skulle baseras på egendomens om- sättningsvärde vid krigsutbrottet. Lyxbetonade byggnader såsom slott, som- marvillor och liknande kunde ersättas endast till 50 %, dock icke över 500000 lire för varje skadelidande. Såsom villkor för ersättning kunde fordras, att egendomen återuppbyggdes eller reparerades.

Ersättning för skador å lös egendom skulle beräknas efter värdet vid skadetillfället. Personligt lösöre och inventarier av lyxkaraktär kunde er- sättas med endast 50 % av den del av värdet, som översteg 10 000 lire, med 25 % för belopp överstigande 50000 lire o. s. v. Staten ägde i stället för kontantbelopp lämna ersättning i form av samma slags lösöre som det skadade.

Ersättningsutbetalningar började verkställas redan under kriget, men den 30 oktober 1945 beslöts, att utbetalningarna skulle uppskjutas. Möjlig- het förelåg därefter endast att utfå ersättning för skador å möbler, hus- geråd, sängkläder och personliga tillhörigheter, vilka icke kunde karak- teriseras som lyx. Senare började man ersätta även förluster av instrument, tillhörande läkare, tandläkare, ingenjörer m. fl., samt av verktyg, tillhöran- de hantverkare och småverkstäder. Det är anledning antaga, att begräns— ningarna av Skaderegleringen betingades av de stora skador, som vållades under krigets slutskede. Skadefinansieringen har, såvitt framkommit, icke föranlett uttagande av speciella skatter eller avgifter.

Schweiz

I Schweiz tog man redan i ett tidigt skede upp frågan om behandlingen av skador, som kunde uppstå genom krigshandlingar i landet. I första hand riktades därvid uppmärksamheten på transportriskerna, och försäkrings- ordningar med avseende härpå inrättades. Snart nog visade det sig emeller- tid 1'öreligga behov av skydd även på brandförsäkringens område, men efter vissa förberedande undersökningar konstaterades, att det med hänsyn till frågans ekonomiska räckvidd icke var möjligt att försäkringsvägen täcka egentliga krigsskador. Småningom löstes problemet på det sätt, att man enligt förbundsrädsbeslut den 3 juli 1942 inrättade en särskild fond för täckning av krigsskador, som genom neutralitetskränkningar drabbade braidförsäkrad egendom i Schweiz.

Den sålunda inrättade fonden tillerkändes organisatoriskt en självständig

ställning. Förvaltningen ombesörjdes av en kommission, vari ingick en representant för resp. förbundet, de kantonala och de privata försäkrings- anstalterna. I Schweiz verksamma hrandförsäkringsgivare var skyldiga att bistå organisationen. Erforderliga instruktioner meddelades dem i cirkulär- skrivelser från förvaltningskommissionen, och de erhöll därvid långtgående befogenheter i fråga 'om Skaderegleringen. För behandling av mer omfat— tande skadefall förutsattes dock medverkan av de kantonala och privata försäkringsanstalternas sekretariat. Förvaltningskommissionen kunde på så sätt inskränka sig till att behandla frågor av principiell natur och speciella skadefall. Det överinseende, som förbundsrådet utövade, bestod i att stad- fästa kommissionens årsberättelser och räkningar, att avgöra vissa frågor. t. ex. rörande regressrätt, samt att fastställa storleken av bidrag och för- skott, i vilka sistnämnda avseenden förvaltningskommissionen hade att upprätta förslag.

Endast skador å brandförsäkrad egendom inom landet ersattes. Om skada översteg 500 000 frcs, skulle enligt bestämmelserna ersättningsbeloppet kunna nedsättas, men denna avkortningsregel tillämpades ej i praktiken. Ränta å ersättningsbelopp utgick efter 4 %, räknat från en tidpunkt fyra veckor efter skadans inträffande. Skaderegleringen följde i allt väsentligt sedvanliga försäkringsregler. Utåt skilde sig den tillämpade ordningen knap- past från brandförsäkringssystemet. Verksamheten vilade också från början till slut på ett nära samarbete mellan försäkringsbolagen och myndighe- terna och byggde på ett ömsesidigt förtroende.

Beträffande finansieringen av Skadeersättningarna skildes i förbunds- rådsbeslutet mellan fondens egna medel och förskott. De egna medlen ut- gjordes — förutom av från utlandet anvisade Skadeersättningar _ av bidrag från försäkringsgivarna, förbundet och försäkringstagarna. De sistnämnda behövde dock aldrig belastas med bidrag, närmast tack vare omfattningen av de ersättningsbelopp, som inflöt från stater, vilka hade att svara för neutralitetskränkningar.

Västtyskland

Enligt en förordning av den 8 september 1939 skulle krigsskador i Tysk- land snarast värderas, och genom en förordning den 30 november 1940 fastslogs i princip statens skyldighet att gälda skadorna. Intill den 30 no- vember 1943 hade anmälts sakskador om sammanlagt 31,74 miljarder RM. Av dessa skador hade cirka % värderats och av de värderade skadorna 1/. reglerats. Till täckning av skadorna anslog riksministeriet, 1941 1 mil— jard RM, 1942 2,4 miljarder RM, 1943 8,3 miljarder RM och 1944 13,5 miljarder RM eller således sammanlagt cirka 25 miljarder RM. Ersättning- arna skulle bestridas av statsinkomsterna och extraskatter skulle ej före— komma. Försäkringssystem avvisades. Skadelidande hade anspråk på att

få skadorna värderade men ej på att utfå ersättning. Det överläts åt staten att fastställa, när och i vilken utsträckning ersättning skulle utbetalas. Under kriget ersattes endast sådana mindre skador, vilka omedelbart kunde repareras. Vid kapitulationen bröt hela krigsskad'eordningen samman.

Under andra världskriget drabbades Tyskland av en oerhörd förstörelse. Omkring 13 miljoner människor drevs från sina hem — av dem bor nu- mera cirka 8 miljoner i Västtyskland — och antalet krigsskador å egendom har kunnat räknas i miljoner. Efter krigsslutet framstod önskemålen om en valutareform och en utjämning av krigsbördorna bland de politiskt, ekonomiskt och socialt viktigaste. Den ursprungliga tanken torde ha varit, att dessa båda frågor skulle regleras samtidigt så att oberättigade vinster eller förluster till följd av en valutareform skulle omedelbart kunna kom- penseras i samband med utjämningsförfarandet. Denna avsikt visade sig dock ej genomförbar. Arbetet med en valutareform kunde slutföras somma- ren 1948. De med »bördeutjämningen» sammanhängande problemen blev år 1949 genom den s. k. »Soforthilfegesetz» föremål för provisoriska åtgär— der, främst med hänsyn till de mest påträngande hjälpbehoven, men en mera definitiv reglering kom till stånd först i och med antagandet av den s. k. »Lastenausgleichgesetz» av den 14 augusti 1952. Kring de principiella tankegångarna om en förmögenhetsutjämning torde politisk enighet ha före— legat i Västtyskland, men den närmare utformningen av bestämmelserna har givit upphov till många besvärliga problem av såväl politisk och ekono- misk som rent administrativ art. En hel del frågor återstår att lösa, icke minst när det gäller den löpande administrationen av utjämningsförfaran- det, som kommer att sträcka sig nära en mansålder framåt i tiden. Som lagen är synnerligen detaljerad _ den omfattar 375 paragrafer — och delvis av mycket invecklad natur, är det nödvändigt att här begränsa redogörelsen för lagstiftningens innehåll till de huvudlinjer, efter vilka utjämningsför- farandet lösts.1

Inledningsvis framhålles i lagen, att denna tillkommit »såsom ett uttryck för godkännande av de av kriget och dess följdverkningar särskilt hårt drabbade befolkningsgruppernas anspråk på en utjämning av bördorna, byggd på principen om social rättvisa och under hänsynstagande till de ekonomiska möjligheterna samt på erforderligt bistånd åt de skadelidande för att dessa skall kunna infogas i samhällslivet». I denna formulering har utjämningens sociala aspekter framhävts samtidigt som hänvisningen till de ekonomiska möjligheterna angivit förefintligheten av en gräns för om- fattningen av de åtgärder, som kan genomföras. Med krigets följdverkningar har bl. a. åsyftats valutareformens återverkningar på besparingar och andra penningfordringar.

Utjämningsförfarandet har konstruerats efter följande huvudprinciper. Å

1 Redogörelsen är delvis hämtad från en av byråchefen i U.D. Eric Virgin författad översikt »Lastenausgleich i Västtyskland», införd i »Ekonomisk Revy» 1953, s. 73 ff.

ena sidan skall förmögenhetsinnehavare, såväl fysiska som juridiska perso— ner, erlägga vissa engångsavgifter, nämligen dels en förmögenhetsavgift (»Vermögensabgabe»), dels en särskild avgift på vinster, som uppstått för ägare av fast egendom genom att kapitalbeloppet av åvilande inteckningar nedskrivits till l/m i samband med valutareformen (»Hypothekengewinn- abgabe») och dels en motsvarande avgift på vinster i samband med ned- skrivningen av kapitalvärdet å skulder i affärsrörelse (»Kreditgewinn- abgabe»). Å andra sidan skall utbetalningar efter individuell beräkning och bedömning ske till skadelidande, varvid hänsyn skall tagas såväl till skadans art och omfattning som till vederbörandes familjeförhållanden, ålder, arbets- förmåga etc.

För utjämningsförfarandet inrättas ett fristående administrativt system, skilt från statens reguljära skatte- resp. understödsverksamhet. De infly— tande avgifterna föres till en särskild fond (»Ausgleichsfonds»), och från denna bestrides alla ersättningar. Förvaltningskostnaderna är dock avsedda att täckas av allmänna statsmedel. En alternativ lösning av utjämnings- problemet hade varit att för ändamålet höja de ordinarie skatterna, men tanken härpå synes ha avvisats bl. a. av psykologiska skäl, eftersom de ska— delidande torde ha ställt in sina förväntningar på åtgärder, vilkas speciella karaktär till förmån för krigsskadade vore uppenbar. Den valda lösningen förutsätter en avvägning mellan utgifter och inkomster, mellan önskvärda hjälpinsatser resp. möjligheterna att utan allvarliga men för det ekono- miska livet uppsamla erforderliga medel.

Avgiftsbeloppen har för de närmaste åren preliminärt beräknats till cirka 2 miljarder DM per år. Härtill skall läggas vissa andra inkomstposter, däribland medel som inbetalas av delstaterna ur uppburen förmögenhets- skatt. Senare förväntas en ökning av avgiftsbetalningarna och därmed även av hjälpåtgärderna. Svårigheterna att i detalj överblicka, hur stora belopp som kommer att inlevereras, avspeglas i de bestämmelser som gäller ersätt— ningsutbetalningarna. Dessa avses sålunda ske i den omfattning och takt, vari medel kommer att stå till förfogande.

Engångsavgiften på förmögenhet, vilken i sammanhanget erbjuder det största intresset, skall i princip utgöra 50 % av den avgiftspliktiges netto— förmögenhet per den 21 juni 1948, dagen för valutareformens genomförande. I syfte att skona mindre förmögenheter har stadgats befrielse från avgifts- skyldighet för fysisk persons förmögenhet å högst 5 000 DM och för juridisk persons förmögenhet å högst 3 000 DM. För fysiska personer avdrages vidare ett fribelopp om 5 000 DM på förmögenheter upp till 25 000 DM. Fribeloppet reduceras därefter successivt för varje fulla 200 DM av förmögenheten med 100 DM intill en förmögenhet av 35 000 DM. För en förmögenhet å 28 000 DM är fribeloppet alltså 3 500 DM, för en förmögenhet å 32 000 DM är fribe— loppet 1 500 DM o. s. v. Förmögenheter över 35 000 DM är avgiftspliktiga till hela beloppet. Det belopp, som efter avdrag av fribeloppet återstår, utgör

den avgiftspliktiga förmögenheten. Med hänsyn till reglerna 0111 fribelopp blir mindre förmögenheter, oavsett principen om 50 %-ig avgift, föremål för mindre belastning, vilket kan exemplifieras sålunda:

Förmögenhet Fribelopp ?:rgrgåsgggätåg Avgift lägg;-

DM DM DM DM %

6 000 5 000 1 000 500 8,3 10 000 5 000 5 000 2 500 25 20 000 5 000 15 000 7 500 37,5 30 000 2 500 27 500 13 750 45,8 40 000 — 40 000 20 000 50

I den mån förmögenheten består av banktillgodohavanden, försäkringar el. dyl., vilkas kapitalbelopp nedsatts genom valutareformen — i princip till lila — och alltså redan blivit hårt drabbade av statliga efterkrigsåtgärder, gäller befrielse från förmögenhetsavgift intill 150 000 DM. Särskilda bestäm- melser tillämpas för aktieägares avgiftsplikt till undvikande av en dubbel- belastning i en omfattning, som kan anses orimlig. Förmögenhetsvärdet av aktieinnehav beräknas sålunda som regel till endast hälften av börsnote- ringen per den 21 juni 1948. Man har räknat med att kurserna denna dag i genomsnitt uppgick till blott 1/a av tidigare gällande kurser. Aktier i familje- bolag är helt befriade från förmögenhetsavgiften.

Från den 50 %—iga avgiften får vissa avdrag göras, i första hand därest ersättningsgill krigsskada drabbat vederbörande. Vid bestämmandet av detta avdrag tages hänsyn till skadans storlek, »Schadenspunktzahl», dvs. det förhållande i vilket skadan står till den avgiftspliktiges förmögenhet per den 21 juni 1948, samt storleken av nämnda förmögenhet. Detaljerade föreskrif- ter har utfärdats rörande beräkningen av den sålunda ifrågakommande ned- sättningen av förmögenhetsavgiften. Till belysande av beräkningssättet må nämnas, att ett »Schadenspunktzahl» under 30 — d. v. s. skadan är mindre än 30 % av förmögenheten _ ej föranleder någon minskning av avgiften. Vid förmögenhet upp till 75 000 DM börjar avgiftsminskningen vid ett »Punktzahl» om 30 och utgör härvid 3 % av avgiften. Den ökar sedan successivt så att avgiften vid ett »Punktzahl» om 400 och däröver helt bort- faller. I den mån förmögenheten är större än 75 000 DM blir nedsättningsf procenten lägre. Vid en förmögenhet av 150000 DM och mera utgår ej lägre avgift ens vid ett »Punktzahl» om 400. Se exempel 1.

Den framräknade totala förmögenhetsavgiften (»Abgabeschuld») skall amorteras och förräntas under 30 år, räknat fr. o. m. den 1 april 1949 _ fram till den 1 april 1952 utgick den i form av bidrag till »Soforthilfe» — i kvar- talsvisa rater, som varierar något alltefter de olika slagen av förmögenhet (fast egendom, rörelse o. s. v.). Lagen utgår från följande annuiteter: 6 % för förmögenhet i rörelse, affärsfastigheter och kapital, 5 % för »blandade>

fastigheter (både bostad och affär, ej över 80 %) samt 4 % för jord- och skogsegendom, bostadshus m. m. Kvartalsbidragen är fr. o. m. den 1 april 1952 bestämda till 1,7, 1,4 resp. 1,1 % av den totala avgiften. Inbetalningar, som gjorts enligt »Soforthilfegesetz» räknas den avgiftspliktige till godo. Vissa andra reduktioner kan även ifrågakomma. Exempel 2 torde kunna belysa förfarandet vid förmögenhetsavgiftens bestämmande.

Exempel 1 :

DM DM DM DM Förmögenhet 21], 1948. . . . 10 000 30 000 94 000 134 000 Fribelopp ................ — 5 000 — 2 500 — — Avgiftspliktig förmögenhet 5 000 27 500 94 000 134 000 Avgift (50 %) ............ 2 500 13 750 47 000 67 000 Skada ................... 40 000 84 000 940 000 455 600 »Schadenspunktzahl» ...... 400 280 1 000 340 ' Avgiftsnedsättning ....... 2 500 (100 %) 9 625 (70 %) 28 200 (60 %) 6 700 (10 %) Återstående avgift ....... 0 4 125 18 800 60 300 Exempel 2:

Förmögenhet (bostadsfastighet) ........................... 29 000 DM Fribelopp ............................................... — 3 000 DM

Avgiftspliktig förmögenhet ............................... 26 000 DM Förmögenhetsavgift 50 % ................................ 13 000 DM Avdrag på grund av skada (skadebelopp 27 800 DM, »Schadens- punktzahl» 96 _— d. v. s. förhållandet mellan skadan 27 800 och förmögenheten 29 000; avgiftsnedsåttning 24 %; 24 % av 13 000 =) ......................................... —3 120 DM Avgift (»Abgabeschuld») .................................. 9 880 DM Avgår »Soforthilfei-avgifter ............................... —1 677 DM Återstående förmögenhetsavgift ........................... 8 200 DM (avrundat belopp) Kvartalsbidrag 1/4 1952—31/3 1979 (1,1 % av 8 200 =).... 90,20 DM

Avgifterna på vinster i samband med valutareformen (»Hypothekenge- winnabgabe» och »Kreditgewinnahgahe») skall i princip utgå med vinstens hela belopp, d. v. s. ”lm av intecknings- resp. affärsskuldernas nettobelopp per den 21 juni 1948. Avdragsregler gäller bl. a. för den händelse den fasta egendomen blivit krigsskadad eller rörelsen gått med förlust under efter- krigstiden. Även inbetalningar av dessa avgifter avses sträcka sig över en lång följd av år.

Vad beträffar ersättningar för inträffade skador har det, såsom tidigare antytts, blivit nödvändigt att begränsa dessa till vissa slags skador. Fyra huvudgrupper av skador blir sålunda föremål för gottgörelse, nämligen »Vertreibungsschäden» (skador som drabbat fördrivna tyskar), »Kriegssach- schäden» (skador å egendom i Västtyskland och Väst-Berlin), »Ostschäden» (skador som drabbat medborgare i östprovinserna) samt »Sparerschäden» (skador genom minskningar av sparmedel till följd av valutareformen). De

skador, som främst är av betydelse, är sådana, som träffat personer från de gamla tyska områdena öster om Oder/Neisse-linjen samt egendomsskador i Västtyskland. I princip fordras beträffande dessa skador, att de drabbat en >>Einheitsvermögen>> (d. v. 5. fast egendom eller rörelse), yrkeslösöre, hus— geråd och liknande. Förluster av pengar, lyxföremål, samlingar o. d. kommer ej i betraktande. Skadornas omfattning fastställes enligt ett särskilt förfa- rande.

Bestämmelser finnes om icke mindre än åtta olika bidragsformer. Vissa av dessa avser ersättningar, på vilka vederbörande skadelidande har rätts— anspräk — gottgörelsen är beroende av skadans storlek — medan andra grundas på rent sociala hänsyn och avser att återinfoga skadelidande i samhällslivet. Den viktigaste ersättningsformen, »Hauptentschädigung», skall ersätta skador å fast egendom, yrkeslösöre etc. Ersättningen beräknas efter en starkt regressiv skala till visst grundbelopp alltefter skadans storlek. En indelning har skett i olika skadegrupper. Medan grundbeloppet för en skada ä 5 000 DM blir ungefär 2 300 DM eller nära 50 % av skadan, är mot— svarande belopp vid en skada om 20 000 DM 5 000 DM eller således 25 %. Vid skador ä 1 miljon DM utgör procentsatsen 5 %. Uppgår skadan icke till 50 % av den skadelidandes förmögenhet, blir den ej föremål för ersättning. Ej heller ersättes skador under 500 DM. Vissa detaljerade regler om jämkning av ersättningsbeloppet gäller. Utbetalningen av grundbeloppen — vilka om möjligt sedermera kommer att höjas —skall börja år 1957. Dessförinnan kan dock förskott erhållas i form av s. k. etableringslån. Å grundbeloppen be- räknas ränta efter 4 % för år.

Genom andra bidragsformer kan ersättningar utgå för husgeråd, i form av bostadsunderstöd, för utbildning eller omskolning, som livräntor till åld- ringar och icke arbetsföra o. s. v. Ur en särskild fond, »Härtefonds», utges bidrag i ömmande fall, framförallt till flyktningar från Östtyskland. Er- sättningskraven skall enligt lagen tillgodoses i en ordningsföljd, som bestäm- mes av sociala och ekonomiska hänsyn så att ansökningar från personer, vilka synes hårdast träffade av krigets följder, behandlas med förtur.

Varken skyldigheten att betala förmögenhets— och andra avgifter eller möjligheten att erhålla bistånd har generellt begränsats till tyska medbor- gare. En viss förmånsställning har beretts egendom tillhörande medborgare i de länder, som varit ursprungliga medlemmar av F. N. Med egendom i utländsk ägo jämställes tyska bolag etc., där det utländska innehavet upp- går till minst 85 %. Sålunda har bestämts, att dylik utländsk egendom, vilken på sin tid befriades från bidrag till »Soforthilfe», även skall vara be- friad från den nya lagens retroaktiva tillämpning tiden den 1 april 1949 ———den 30 mars 1952. Av intresse är även bestämmelsen att sådana förmö- genhetsobjekt, som genom åtgärder från den nationalsocialistiska regimens sida för en tid av minst två år varit undandragen ägarens förfoganderätt, vid

6—610859

beräkningen av engångsavgiften får tillgodogöra sig en reduktion av 10 % på det avgiftspliktiga värdet.

Sammanfattning

Vid genomförandet av skadeuppgörelserna i olika länder har den natur- liga strävan varit att i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse synes därvid ha rätt i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant bör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor. Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas: i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen och för denna gällande principer, i andra länder har staten påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med hänsyn till Skadeomfattningen merendels visat sig nödvän- digt att taga också skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skade- gottgörelserna. Endast direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom — närmast då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper —— har i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med re- ducerade belopp, bestämmelser om återuppbyggnadsskyldighet har flerstä- des gällt, viss självrisk har tillämpats o. s. v. Och i vad gällt ersättningar av statsmedel har i stor utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beak- tats. Överhuvudtaget har inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella nationella synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna. Det är f. ö. icke lätt att endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid sidan av ersättningsreg- lerna har nämligen också andra bestämmelser och åtgärder —— rörande lån, byggnadstillstånd m. m. — varit av betydelse, och i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna av olika slag, såväl nationella som internationella.

KAPITEL 6

Krigsskador i vissa länder under andra världskriget

För att i någon mån ge en bild av Skadeomfattningen under andra världs- kriget vill försäkringsinspektionen redovisa några sifferuppgifter, som stått att hämta ur det tillgängliga utländska materialet.

I Polen belöpte sig de direkta materiella skadorna till cirka 62 miljarder förkrigszloty, vartill kom bortförda maskiner m. m. för omkring 26,8 miljar- der zloty, d. v. s. sammanlagt cirka 88,8 miljarder zloty eller 30 % av landets nationalförmögenhet 1936. Skador drabbade 162 190 stadsfastigheter, 353 876 byggnader på landet, 14 000 fabriker, 199 751 affärslokaler, 84 436 verkstäder, 6152 skolor och 405 sjukhus. Av järnvägsmateriel förstördes 84 % av beståndet eller 2 465 lokomotiv, 6256 personvagnar, 83 636 gods- vagnar och 5 948 kilometer räls. Skogsbeståndet minskades med 28 %. Jord- brukets förluster av kreatursbesättningar utgjorde 1 908 000 hästar 3 905 000 nötkreatur, 4 988 000 svin och 755 000 får, i allt 60 % av landets hela bestånd. Härtill kan nämnas, att förlusterna i människoliv uppgick till 6 028 000 eller cirka 22 % av landets befolkning och att kriget efterlämnade 590 000 invalider samt över en miljon tuberkulösa.

I Holland totalskadades 82 000 bostadslägenheter, verkstadslokaler m. m., 8360 lantgårdar, 2 775 fabriksbyggnader och 22 kyrkor; antalet partiella skador utgjorde 521 000, 45 700, 22 250 resp. 1 819. Krigsskadeersättningarna har beräknats till cirka 7,2 miljarder hfl. Statsskulden steg från 4 miljarder gulden 1939 till 23,5 miljarder gulden 1949.

I England har krigsskadeersättningarna beräknats uppgå till betydligt över en miljard pund. Antalet skador å lös egendom var 2 862 900. Av de 370 000 skadefallen inom varu- och yrkeslösöregrupperna hänförde sig drygt 200 000 eller 56,3 % till London, och av det totala skadebeloppet inom samma grupper, cirka 204 miljoner pund, föll närmare 100 miljoner pund eller 47,8 % å Londonområdet. Av skadorna uppkom 92 % i slaget om England under tiden september 1940—juli 1941. Som exempel kan nämnas, att en enda bombraid mot London City vållade skador å varor och yrkeslösöre för 16 miljoner pund; vid en annan raid uppstod skador för 14,2 miljoner pund.

Krigsskadorna i Finland belöpte sig till omkring 2,75 miljarder mark enligt krigsskadelagarna och cirka 100 miljarder mark enligt ersättnings- lagarna. Antalet enligt krigsskadelagarna avgjorda ersättningsärenden var 18 019 i fråga om fast egendom och 18 767 beträffande lös egendom eller sammanlagt 36 786 skador. Enligt »den andra ersättningslagen» inkom över

144 000 ansökningar om ersättning och 154 700 framställningar om tilldel- ning av exproprierad jord.

I Norge vållades å fast egendom, vars värde 1939 utgjorde omkring 14 mil- jarder nkronor, skador för närmare en miljard, d. v. s. drygt 7 %. Å lös egendom med ett beräknat värde 1939 av cirka fyra miljarder nkronor upp- stod skador för ung. 250 miljoner, d. v. 5. över 6 %. Antalet varuskador var cirka 6 500 till ett sammanlagt värde av 93,5 miljoner nkronor (inklusive räntor). Skadorna å mineraloljeprodukter utgjorde omkring 14 miljoner nkronor. Egendomsskadorna uppgick totalt till närmare 1,7 miljard nkro- nor, och sammanlagt omfattade krigsskadeersättningarna drygt 2,5 mil- jarder nkronor. Av detta belopp täcktes cirka 763 miljoner nkronor av för- säkringsmedel och 1 770 miljoner nkronor av statsmedel.

Skadeersättningarna i Danmark utgjorde för fast egendom sammanlagt 219,3 miljoner dkronor, varav för byggnader i Köpenhamn 48 miljoner, för byggnader i övriga städer 75,6 miljoner, för jordbrukets byggnader 5,7 mil- joner, för stadsliknande bebyggelse på landsbygden 11 miljoner samt för byggnader inom industri, hantverk och handel 79 miljoner dkronor. Beträf- fande övrig egendom uppgick skadebeloppen till, för åkerjord 25 miljoner, för skogar och planteringar 3,5 miljoner, för hamnar 4 miljoner, för elek- triska luftledningsanläggningar 1,3 miljon, för allmänt lösöre 260 miljoner, för personligt lösöre 31 miljoner samt för jordbrukets lösöre 5 miljoner dkronor. Antalet skadeutbetalningar utgjorde, för allmänt lösöre cirka 15 000, för personligt lösöre cirka 30 000, för jordbrukets lösöre cirka 3 000, för hamnar 90 och för elektriska anläggningar cirka 1 000.

De relativt obetydliga neutralitetsskadorna i Sverige föranledde enligt krigsskadenämndens slutrapport över verksamheten under kriget I 532 framställningar om skadeersättning. 1 315 krav bifölls och det samman- lagda ersättningsbeloppet belöpte sig till 813 381 kronor.

Av intresse i sammanhanget är också följande sammanställning, vilken ursprungligen hämtats från en polsk redogörelse och väsentligen torde vara grundad på material, som framlades vid ersättningskonferensen i Paris 19461:

I. Egendomsskador.

Land Skador i miljoner dollars i dollars per invånare Polen 16 882 626 Jugoslavien 9 145 601 Holland 4 472 520 Grekland 2 545 368 Belgien 2 278 277 Norge 1 260 434 Danmark 159 40 Sovjetunionen 679 miljarder rubler 3 880 rubler

1 Uppgifterna har närmast tagits från en norsk redogörelse i »St. meld. nr 15» 1950, »Oversikt over statens virksomhet til erstatning av de ekonomiske skader som krigen har medfart for private interesser».

11. Personfärlusler. Land Antal dödade i 1 OOO-tal per 1 000 invånare Polen Jugoslavien Grekland Sovjetunionen Holland Frankrike Storbritannien Belgien Norge U. S.A.

6 028 1 706 558 7 000 200 653 368 59 10,2 187

220 108 70 40 22 15 8 . 7 3 1 ,4

KAPITEL 7

Allmänna synpunkter på krigsskadelagstiftningens

framtida utformning

Vid tiden för andra världskrigets utbrott förelåg i olika länder ingen eller blott ringa beredskap i fråga om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen det krävde, antogs författningar och genomfördes eljest er- forderliga åtgärder för beredande av sådant skydd. Därav följde att skade- uppgörelserna, särskilt i vad de måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade och detta i sin tur medförde olägenheter av det ena eller andra slaget. De vidtagna anordningarna har merendels in- riktats på ersättningsuppgörelserna i samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning föreligger endast un- dantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade länder understryker emeller- tid angelägenheten av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt kommande krig.

Av redogörelserna för gällande lagstiftning, tidigare föreslagna reformer och preliminära synpunkter på en översyn av lagstiftningen torde ha fram- gått, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl anpassad efter de förhållan— den som förelåg och kunde förutses under andra världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det utan överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigs- skadelagstiftning i dag är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atom- och vätebombens tidsålder mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet av lagstiftningens innehåll.

Det ligger i sakens natur, att krigsskador i möjligaste mån skall ersättas. Strävan bör vara att, om så går, redan under kriget sätta in nödiga åtgär— der och i vart fall att snarast efter krigets slut åstadkomma en utjämning av skadorna. Vikten av att, så långt sig göra låter, trygga samhällslivets fort- satta funktionering under ofredstider och tillgodose därmed sammanhäng- ande behov av en snabb reglering av skador, vilka av hänsyn till försvaret och folkhushållningen ter sig ödesdigra, motiverar förekomsten av en effektivt verkande ersättningsapparat. Med tanke på den psykologiska försvarsbered- skapen är det emellertid också för den enskilde av stor betydelse, att för-

handsplaneringen blir så genomtänkt som den i betraktande av föreliggande svårigheter kan bli. Från flera håll och framförallt från våra grannländer har omvittnats, hurusom det för den enskilde samhällsmedlemmen är av synnerligt värde att veta, att en planering av krigsskadeskyddet ägt rum. Den psykologiska faktorn bör på intet vis underskattas.

Självfallet gäller, att ju mer ersättningsreglerna och beredskapsplanen i övrigt kan preciseras, desto mer kommer lagstiftningen att framstå såsom ägnad att i varje fall minska känslan av ekonomisk otrygghet inför even- tuella krigsskador. Av lätt insedda skäl är det dessvärre ofrånkomligt, att lagen ges en tämligen elastisk utformning. Avgörande för uppläggningen och genomförandet av en krigsskadeuppgörelse någon gång i framtiden är i sista hand den totala Skadeomfattningen och den allmänna ekonomiska situatio- nen. Och dessa faktorer är avhängiga av krigets förlopp och intensitet, d. v. s. av på förhand obekanta storheter. Mellan det ena ytterlighetsfallet, då landet deltager i kriget utan att några mera omfattande krigshandlingar kommer till stånd inom dess gränser eller fråga blir om ett ockupations- eller neutralitetsläge, och det andra, då krigsoperationerna berör stora delar av landet och orsakar våldsam ödeläggelse, kan flera varianter tänkas. Även om det med visst fog kan göras gällande, att lagstiftaren rimligtvis icke kan i förväg beakta alla situationer och särskilt icke »ödeläggelsefallet», bör lagen likväl erhålla en så vid ram, att de flesta skadesituationer inrymmes därunder.

Mot denna bakgrund synes den primära målsättningen böra gå ut på att tillskapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande lag- stiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Om kriget kommer, tarvar så många problem sin lösning, att vad som redan åtgjorts måste hälsas med den största tillfredsställelse. Härmed åsyftas att, även om lösandet av flera för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden, det i allt fall torde vara möjligt att på förhand åstadkomma regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska åtgöranden för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering, utredning och värde— ring av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas i lagen. Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga upp en organisation, som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och efter ett krig medger. Även härutinnan fordrar gällande lag vissa justeringar. Föreskrif- ter i nu nämnda hänseenden bör, när allt kommer omkring, utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.

Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om finansieringsmetoder och ersättningsregler lärer viss försiktighet böra iakt- tagas vid förhandsplaneringen. Det framstår såsom självklart, att vilka be- stämmelser som än antages det likväl först då kriget blir verklighet, då ska- deomfattningen och de ekonomiska resurserna kan överblickas, skapas er- forderliga förutsättningar för den slutgiltiga utformningen av en ersättnings-

uppgörelse. Olika meningar kan därför råda, om och i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning bör i förväg fiXeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden rörande vissa huvudprinciper i möjligaste mån göres.

Helt allmänt torde vid planerandet av krigsskadelagstiftningens innehåll få beaktas, att fråga är om bestämmelser, avsedda att tillämpas under extra- ordinära förhållanden. Ingen vet, när, var och hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna. Många skonas eller kommer lind- rigt undan till liv och egendom, andra åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas, att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor i de enskilda fallen.

Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste vid krigsskade— skyddets planerande läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är så- lunda i högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och sam- tidigt mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera något så när friktionsfritt.

KAPITEL 8

Krigsskadeskyddets omfattning

Begreppet krigsskada För att skada skolat bedömas såsom ersättningsgill krigsskada har inom olika rättsordningar i princip fordrats, att skadan varit av materiell art och att ett verkligt orsakssammanhang mellan kriget och skadan förelegat. Med dessa utgångspunkter har definitionerna av begreppet krigsskada nå- got varierat med avseende på detaljutformningen, vilket framgått av redo- görelsen för utländska krigsskadeanordningar.

Materiell skada

Principen att endast materiell skada ersättes har i den svenska lagen kommit till uttryck i orden »skada å egendom». Innebörden härav är alltså, att ersättningen begränsas till värdet av egendomsskadan.

Däremot utgår ej ersättning för immateriell skada i form av mistad av- kastning av en fastighet, förluster genom driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada. Vid behandlingen av det ur- sprungliga lagförslaget framhöll departementschefen ( prop. nr 267/1940, s. 58 ), i likhet med krigsskadeutredningen, att ersättning för inkomstminsk- ning — i vidare mån än som följde av förslaget om viss räntegottgörelse — ej borde beredas inom ramen för den ifrågavarande lagstiftningen. Den för- lust, som tillskyndades en fastighetsägare genom att fastigheten under kri- get ej kunde brukas för avsett ändamål, vore att jämställa med annan in- direkt skada, som ett krig förde med sig. Det måste anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på förhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada.

Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersättes synes böra gälla även framdeles. Under ett krig drabbas naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är emellertid, att en skade- utjämning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade inkomstminsk- ningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkta avkastning av egendom mins- kat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutjämning generellt inbegripa in- komstförluster. Förevarande spörsmål, liksom den därmed sammanhäng— ande frågan om gottgörelse för ränteförluster, skall ytterligare beröras i kapitlet om Skaderegleringen.

Orsakssammanhanget mellan kriget och skadan

I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget och skadan har på vissa håll (t. ex. i England, Frankrike och Holland) gällt, att skadan skall ha varit en direkt följd av krigshandlingar —— mer eller mindre utförligt exemplifierade —— medan på andra håll (t. ex. i Belgien, Danmark, Finland och Norge) begreppet krigsskada icke varit sålunda begränsat.

I den nya norska lagen »om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse», vilken i olika hänseenden förtjänar att uppmärksammas, be- tecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse, som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig, oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a., att, om kriget eller krigs- tillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom civil skadeför— säkring.

Vid remissbehandlingen av det norska lagförslaget uttalades från något håll farhågor för att bestämningen »direkt» följd av krig skulle kunna med- föra en något för stark begränsning. Tänkbart vore nämligen, att händelse- förloppet kunde ge skadan karaktär av att vara en sekundär följd av kri- get, ehuru omständigheterna vore sådana, att ersättning syntes väl motive- rad. Vidare rådde tvivelsmål därom, huruvida den supplerande bestämmel— sen >>om kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan» finge så förstås, att också skador, vilka vore en indirekt följd av krig kunde täckas. Krigsskaderådet framhöll i anledning härav, att det kunde föra för långt att som allmän regel fastslå, att varje skada, som vore en indirekt följd av krig, skulle ersättas. Väl vore det rimligt att en del in- direkta skador, vilka ej omfattades av någon försäkring, bleve föremål för ersättning, men det syntes icke möjligt att införa generella regler härom. I stället hade man valt att medtaga den kompletterande bestämningen av krigsskadebegreppet och denna torde få komma till användning i fall, då kriget eller krigstillståndet i ej oväsentlig grad medverkat till skadan, oav- sett om denna medverkan varit direkt eller indirekt.

Den svenska krigsskadelagen definierar krigsskada som »skada i följd av krig». Med orden >>i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann man emellertid ej höra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunnat bli följden. Eftersom ska- dor under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, an- sågs det ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma, för vilka skador ersättning skall utgå. Enligt krigsskadeutredningen torde emellertid med det använda uttrycket böra fordras, att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.

De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svå— righeterna att träffa en i detalj bindande definition av begreppet krigsskada, får mot bakgrunden av erfarenheterna från andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager genom krigsföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväxlande och samverkar ofta vid upp- komsten av skador och kanske än mer med avseende på skadornas omfatt- ning. Det framstår därför såsom tämligen klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan skador i följd av krig och andra skador.

Den norska krigsskadedefinitionen synes i och för sig vara lämpligt av- passad, och under utredningsarbetet har även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande formulering. Det vill emellertid förefalla, som om den kortare bestämningen i nuvarande lag är ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den norska regeln, och gällande definition har därför med endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada, som uppkommit i följd av krig» lämnar i stor utsträckning den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed icke uteslutas, att även skador av mera sekundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt lagen.

Exempel på »direkta» krigsskador

Vad gäller »direlct» krigsskada är det naturligt, att såsom sådan skall an- ses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning, sprängning, flyg— plans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade av kvar- lämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna krigs- makten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. »Direkt» krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under krigs- operationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktande. Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar kan inträffa i samband med evakueringar. Exemplen kan helt visst mång-

faldigas, men de nämnda torde vara tillfyllest för att belysa arten av »di— rekta» krigsskador, skador som tveklöst går in under krigsskadelagen.

Exempel på »indirekta» krigsskador

Medan »direkta» krigsskador ej är ägnade att medföra svårigheter vid "bedömningen, förhåller det sig annorlunda med egendomsskador, vilka in- träffat eller utbrett sig som en »indirektvföljd av en krigssituation. Sådana skadefall måste med nödvändighet icke sällan bli vanskliga att avgöra. Som nära till hands liggande exempel på svårbedömbara skador må nämnas följande. (En »civil» brand kan, på grund av att vattenledningar eller eld- släckningsmateriel satts ur bruk genom krigshandlingar, icke bekämpas utan utvecklar sig till en ödeläggande brand. Brandkåren, som är fullt upp- tagen med släckning av bränder efter ett just överståndet bombanfall, kan ej sättas in emot en samtidigt uppkommen civilbrand. En eldsvåda får av- 'sevärt större omfattning än den rimligtvis behövt få, om släckningsresur- serna, personellt som materiellt, varit intakta. Skador inträffar vid kaos i trafiken under ett flyganfall eller på grund av de särskilda svårigheter, som betingas av körning under mörkläggning. Mörkläggningspapper, fästat vid en lampa, fattar eld och vållar brandskada. Vid uppsökandet av skyddsrum under flyglarm glömmer en person att stänga vattenkranen med stora egen- domsskador som följd. Medan hyresgästerna sitter i skyddsrummet och enligt givna direktiv med hänsyn till brandrisken lämnat dörrarna till lägen- heterna olåsta, opererar en tjuv i våningarna. I en lokal, där fientlig trupp förlagts, uppstår brand på grund av oförsiktighet vid tobaksrökning. I en ockuperad landsända vållar ockupationsmakten tillhöriga soldater »på per- mission» skadegörelse. Också här skulle exemplen kunna mångfaldigas och ytterligare varieras, men de angivna får anses typiska — likartade fall före- kom i våra grannländer under det senaste kriget —— och torde väl åskådlig- göra bedömningssvårigheterna.

Bedömning av »indirekta» skador

För att belysa, huru fall av »indirekta» skador praktiskt lösts —— och för framtiden kan lösas — skall till en början lämnas några exempel, hämtade från våra grannländer.

Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av sta- den en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde in- gripa. Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning ut- betalades genom krigsförsäkringen.

Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida in-

vändes, att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antag— liga brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters to- baksrökning icke medförde större risk för brand än andra människors. I domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäk— ringsbolaget likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den gällande försäkringen.

Av stort intresse är de utlåtanden, vilka i tveksamma ersättningsfall av- gavs av den norska Grensenemnden — varom mera i det följande — och av vilka må redovisas utdrag i några typfall.

1) Brand i en av tyskarna rekvirerad, Frälsningsarmén tillhörig lokal, använd för inkvartering av troligen ett kompani:

»Upplysningar om brandens uppkomst saknas. Avgörandet av ansvarighets- frågan måste därför träffas på grundval av en allmän värdering av omständighe- terna. Beläggningen med soldater var mycket stor och så stor, att det väl ej kan råda tvivel om att brandrisken i hög grad ökat. Rekvirenten hade lagt beslag på hela huset, och ägaren har tydligen varit helt avskuren från tillsynen och kon- trollen över fastigheten. Under branden upplyste några tyska soldater, att spräng- ämnen förvarades i byggnaden. Om detta haft någon betydelse för själva branden är en öppen fråga, men det är enligt nämndens mening en faktor som i vart fall måste beaktas, när man skall uppskatta den ökning av brandfaran som rekvisi- tionen medfört. Och flera av vittnena har förklarat, att mera av lösöret kunde ha räddats, om explosionsrisken ej spelat in. Som förhållandena varit, har fareök- ningen enligt nämndens mening varit så stor och risken så starkt präglad av krigssituationen, att krigsskadeförsäkringen är närmast att svara för skadan, då upplysningar om dennas uppkomst saknas. Och detta så mycket mer som det också är krigssituationen som orsakat, att upplysningar på en väsentlig punkt fattas. Nämnden föreslår alltså, att ersättning för skadorna utgives av krigsskade- försäkringen.»

2) Brand i ett ålderdomshem, av tyskarna använt huvudsakligen som befälsrum, expeditionslokaler och tandläkarmottagning samt delvis till verkstäder:

»Det förefaller som om största delen av byggnaden använts på ett sätt som i och för sig icke skulle medföra någon särskild brandfara. Likväl råder ej tvekan där- om att man måste räkna med en betydande fareökning utöver den allmänna risk- ökning som är en följd av att ansvarskännandet och aktsamheten bland de inne- boende gärna vill ligga under den vanliga nivån när fråga är om rekvirerad egen- dom. Hänsyn måste nämligen tagas till att byggnaden i vanliga fall var bebodd av gamla och säkerligen mycket stillsamma personer och av en tjänstepersonal, som med hänsyn till förhållandena måste iakttaga en mycket sträng kontroll av brand- faran. — — —— Det är mycket möjligt att närmare sakuppgifter kunnat erhållas, om det givits tillfälle att avhöra de tyskar, som vid tillfället bodde i huset. Oviss— heten härutinnan bör i skälig utsträckning komma den civila försäkringen till godo. Detsamma gäller f. ö. också beträffande ovissheten rörande de andra möj- ligheter, som anknyter till orsaksfrågan. I brist på säkra hållpunkter måste emel- lertid rimlig hänsyn tagas därtill, att branden kan ha berott på en civil risk. —— — Det hela präglas av otillräckliga upplysningar och av en osäkerhet, som

gör det vanskligt att intaga en bestämd ståndpunkt. När man ej har några kon- kreta hållpunkter att stödja sig på i det fall att rekvisitionen ej i särskilt hög grad präglats av krigssituationen råder enligt nämndens mening ej tvivel om att skadan bör fördelas mellan krigsskadeförsäkringen och civilförsäkringen. Hur fördel- ningen bör ske måste avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. I före- varande ärende lägger nämnden främst vikt vid att det var ett ålderdomshem som rekvirerats och att rekvisitionen då med all sannolikhet medfört en betydande ökning av brandrisken, detta så mycket mer som också verkstäder drevs i bygg- naden. Nämnden har kommit till det resultatet, att 2/3 av skadan bör ersättas av krigsskadeförsäkringen och 1/3 av den civila försäkringen.»

3) Brand i ett rum, disponerat av en tysk soldat: »Som saken ligger till måste ansvarighetsfrågan enligt nämndens uppfattning bedömas från den utgångspunkten, att brandorsaken är okänd. Avgörandet blir då avhängigt av om brandfaran ökat utöver det vanliga till följd av att tyskarna dis— ponerade enskilda rum i huset. Som nämnden ofta framhållit måste man alltid räkna med en större eller mindre riskökning på ställen, där tyskarna hållit till. I föreliggande fall var det emellertid endast en tysk som bodde i huset, då bran- den inträffade. Fareökningen har då säkerligen ej varit större än den lätt kunde ha blivit, om ägaren frivilligt hyrt ut rummen till folk, som tillfälligt uppehållit sig i orten, t. ex. till anläggningsarbetare. Det kan då enligt nämndens mening varken vara riktigt eller rimligt att föra riskökningen på krigsförsäkringens konto. Nämn- den vill f. ö. fästa uppmärksamheten på att det i allmänhet icke är ändamåls- enligt att genomföra fördelningsprincipen i fall då den ena av parterna endast får en helt obetydlig del av ansvaret vid ersättningsuppgörelsen. Och sådant måste resultatet nödvändigtvis bli i detta fall vid en tillämpning av fördelningsregeln. Krigsinslaget är nämligen så svagt, att det under inga förhållanden skulle kunna bli tal om att lägga mer än en liten bråkdel av ansvaret på krigsskadeförsäkringen. Nämnden finner alltså, att den civile försäkringsgivaren bör ersätta skadan.»

4) Brand i en av tyskarna rekvirerad lokal, använd till expedition; bran- den vållad av en tysk soldat genom oförsiktighet vid cigarrettrökning, d. v. s. en rent civil orsak:

, »—————— Den enda fråga som bör undersökas är då, om risken för brand i loka- len genom oförsiktighet vid tobaksrökning till följd av rekvisitionen ökats utöver den normala. Man måste räkna med att lokalens ändrade användning (tidigare affärslokal, nu expedition) medfört, att det röktes mer och kanske åtskilligt mer och att risken fördenskull ökat till en viss grad. Detta är dock en fareökning, som i och för sig icke innebär något brott på förutsättningarna för den civila försäk- ringen. Emellertid måste hänsyn tagas till att risken för brand på grund av oakt- samhet vid tobaksrökning som regel är större i en rekvirerad lokal än i en lokal, som ägaren hyrt ut på sedvanligt sätt. Enligt nämndens mening är det därför rim- ligt att fritaga civilförsäkringen från en del av ansvaret för skadan, men saken är så föga krigsbetonad att krigsskadeförsäkringens andel i ersättningsskyldigheten ej kan bli stor. Nämnden anser, att civilförsäkringen bör ersätta % och krigsskade- försäkringen 1/5 av skadan.»

5) Brand i en väntsal å ångbåtskaj; kajen förklarad som militärt område, väntsalen använd till tyskt fältpostkontor:

»Enligt nämndens syn på saken är situationen den, att brandrisken som helhet ej i någon högre grad ökats till följd av rekvisitionen men att denna och avspärr—

ningen av hamnområdet kan ha haft betydelse för skadans omfattning. Nämnden räknar med, att skadan sannolikt skulle ha blivit mindre, kanske mycket mindre, om branden anmälts i tid. F. 6. tar nämnden hänsyn till att krigssituationen är skuld till att upplysningarna på viktiga punkter är ofullständiga och lägger dess- utom vikt vid att byggnaden icke blott var rekvirerad utan även låg inom ett av- spärrat militärt område. Efter de riktlinjer nämnden följer i sina utlåtanden blir konklusionen, att ansvaret bör fördelas mellan civilförsäkringen och krigsförsäk- ringen. Någon grundval för en nyanserad fördelning ger upplysningarna ej. Slut- satsen måste därför bli, att parterna ersätter hälften vardera av skadan.»

Vid sitt ställningstagande till ansvarighetsfrågan följde Grensenemnden vissa riktlinjer. Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen präglad antingen av krigssituationen eller av civila fakto- rer, var slutsatsen given. Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att betrakta som rent civil, men mer eller mindre krigs- präglade faktorer fick antagas ha bidragit till riskökningen eller Skadeom- fattningen. Som exempel på omständigheter, vilka i större eller mindre grad ansetts böra påverka denna bedömning, kan nämnas: lokaler har använts till förvaring av ammunition, bensin eller andra explosiva och särskilt eld- farliga ämnen; provisoriska ledningar har installerats; en allmän föränd— ring av lokals normala ändamål har ägt rum; trupp har varit inkvarterad. I flera fall togs särskild hänsyn till att det vid utredningen icke varit möjligt att höra de tyskar, som suttit inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning försvårats eller omöjliggjorts genom ingripanden från ockupationsmaktens sida. Med dylika bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga vid exempelvis brand i skolhus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal och förrådslokal för bensin, medan civilskada befanns vara för handen vid brand i hotell, där tyska underofficerare hade sitt logi (»hotellet användes för normalt ändamål, om tysk eller annan bodde där spelade i och för sig ej någon avgörande roll»). I fall, där inslag av såväl krigs— som civilskada förekom och de samverkande faktorerna befanns väga ungefär lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning av ansvarigheten mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.

Mot bakgrunden av den ovan lämnade redogörelsen synes det allmänna svaret på frågan, huru >indirekta» skador bör bedömas, endast kunna så formuleras: en skada är att räkna såsom krigsskada i den mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det i stor utsträck- ning tli fråga om gradskillnader. Detta kan föranleda, att vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada — så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på grund av krigs- betingade faktorer. En av de synpunkter, som bör beaktas, är att förekoms- ten av krigspräglade risker icke får medföra, att kravet på aktsamhet efter- sättes. Vid mörkerkörning bör exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av mörkläggningspapper kan ej skada till

följd av ovarsamhet hänföras till krigsskada etc. Men om krigsförhållan— dena direkt hindrat vederbörande att iaktta den aktsamhet, som omstän- digheterna eljest skulle ha påkallat, bör skälig hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana synpunkter får olika vikt allt- efter förutsättningarna i det enskilda fallet. Så bör t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet varit omöjliga att över- vinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa principer vid bedöm— ning av skadan, lärer med andra ord prövning av och hänsynstagande till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då icke alla skiftande omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses, är det önskvärt, att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir alltför beskuren.

Bilden kompliceras i viss grad av den bristande överensstämmelsen mel- lan krigsskadebegreppet och civilförsäkringens s. k. krigsklausul. Frågan om bedömningen av skador på gränsområdet mellan krigsskada och civil- skada tarvar därför särskild uppmärksamhet. Som problemet icke är be- gränsat enbart till nu berörda spörsmål utan spänner över ett vidare fält, har det synts försäkringsinspektionen angeläget att i ett följande avsnitt närmare beakta förhållandet mellan krigsskadeskyddet och civilförsäk- ringen. Innan så sker, skall emellertid begreppet krigsskada i ytterligare ett par hänseende uppmärksammas.

Före ett krigsutbrolt uppkomna skador

I ett läge, då krig hotar, har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också av annan anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan ses i sin rätta belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas såsom orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande lag kan utläsas, att avsikten varit att också dy— lika fall skall, därest Övriga förutsättningar är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen anser lämpligt, att denna avsikt kommer till ut- tryck i lagen, och det nu framlagda förslaget upptager därför en bestäm- melse av innehåll, att såsom krigsskada skall anses jämväl skada, vilken in- träffat innan krig utbrutit men sedermera visat sig äga samband med kriget.

Skador uppkomna då krig hotat men ej utbrutit

Om skador av sist antydd art inträffar i en spänd utrikespolitisk situation men krig ej följer, är det då rimligt och rättvist att sådana skador skall behandlas annorlunda än de skulle ha gjort om krig inträtt? Särskilt för den händelse, att Sverige ej indragits i kriget utan behållit sin neutralitet, kan en dylik olikhet i behandlingen verka oberättigad. Av något remissorgan har i tidigare sammanhang också hävdats, att det skulle vara otillfredsstäl- lande, om ej även skador, varom nu är fråga, bedömdes såsom krigsskador.

Försäkringsinspektionen vill emellertid lika litet som utredningsmännen 1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att också skador »utan krig» inrymmes under lagbestämmelserna. Grunden härtill är främst av rent principiell natur, alldenstund lagstiftningen dock är avsedd för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade, att de icke lämpligen bör regleras enligt förevarande lag. Om behov av skade- ersättningar uppkommer, torde kunna förutsättas att frågan tillfredsstäl— lande löses i särskild ordning genom statliga åtgärder och att krigsskade- ordningens tekniskt-administrativa apparat därvid utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för Skaderegleringen lärer då i stort bli det— samma som om krigsskadelagen vore tillämplig å ifrågavarande skador.

Krigsskadeskyddet — civilförsäkringen Den föregående framställningen har givit vid handen, att frågan om krigsskadebegreppet är i sig själv väsentlig. Men speciella synpunkter till- kommer vid beaktandet av relationen mellan krigsskadeskyddet och civil- försäkringen. Genom att överväga detta problem blir det anledning att ytter-

ligare belysa spörsmålet och skapa underlag för framläggandet av ett prak- tiskt förslag.

Krigsskadebegreppet och civilförsäkringens krigsklausul

Tidigare har påpekats, att svårbedömbara skadefall kan uppkomma inom gränsområdet krigsskada—civilskada, därvid särskilda vanskligheter är att förvänta, då konkurrerande skadeorsaker av såväl krigspräglad som civil natur föreligger. Som "också nämnts kompliceras avgörandena genom inne- börden av det inom civilförsäkringen gällande krigsfareundantaget.

De allmänna försäkringsvillkoren för Skadeförsäkring i anslutning till la- gen den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars upp- komst eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med, bl. a., krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upp- lopp eller åtgärd av makthavare, som obehörigen tillvällat sig makten. Svenska försäkringsgivare tillämpade tidigare en något annorlunda beskaf— fad klausul, men strax före andra världskriget övergick man på tillskyndan av engelska reassuradörer till den nu gällande.

Försäkringsvillkorens krigsklausul utgår som synes från en mera om- fattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller och som lagts till grund för här framlagda förslag. Det torde ej råda tvekan om att denna bristande överensstämmelse i många gränsfall kan befaras medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen på grund av bevisningssvårigheter kan nödgas utge ersättningar för skador, vilka rät- 7—610839

teligen borde bedömas såsom krigsskador —— en fråga, som inspektionen åter- kommer till — kan måhända inträffa, att en skadelidande försäkringstagare ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskade- nämnden. En sådan tingens ordning vore förvisso att beklaga, och det skulle otvivelaktigt vara till stor fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta syfte skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet i krigsskadelagstiftningen anpassades efter det begrepp, som ligger till grund för civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom att sistnämnda klausul anpassades till krigsskadelagens begreppsbestäm- ning. Den förra metoden skulle betyda, att det bleve försäkringsgivarens avtal med försäkringstagaren, som avgjorde belastningen för krigsskade- organisationen. En sådan lösning förefaller emellertid icke lämplig. Den senare metoden synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olä- genheten, att den kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäk- ringsförbindelser med utlandet. Beaktas bör i sammanhanget att, hur än för— säkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utformas, vid den praktiska tillämpningen tolkningssvårigheter likväl torde uppstå. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill försäkringsinspektionen söka nå en i praktiken ända- målsenlig lösning efter andra linjer.

F Örsäkringsrättslig doktrin och praxis rörande gränsdragningen krigsskada —- civilskada

_Innan inspektionen söker skissera en ordning, som i möjligaste mån är ägnad att bemästra gränsdragningsproblemen, må det vara på sin plats att i korthet nämna, hur man inom försäkringsrättslig doktrin och praxis på olika håll sökt komma till rätta med ersättningsfrågor, då såväl krigspräglade som civilpräglade faktorer inverkat på en skadas uppkomst och/eller om- fattning. De fall, som givit anledning till diskussion, har merendels rört samverkan mellan krigsfara och sjöfara, men härvid utbildade tolknings— regler har betydelse också i här aktuella sammanhang.

I anglo-amerikansk rätt gäller den s. k. causa promima-läran, enligt vilken i princip hänsyn skall tagas till den närmaste skadeorsaken och ej till en mera avlägsen. Ett klassiskt prejudikat i engelsk praxis utgör »Ionidesfallet» från år 1863: Ett fartyg »Ionides» grundstötte vid en kust, sedan en där befintlig fyr släckts av på platsen förlagd trupp. I domen fastslogs, att efter- som själva strandningen, en sjöfara, var skadans sista orsak, var sjöassu- radören pliktig att trots föreliggande krigsklausul ersätta skadan. Regeln är klar och lätt att tillämpa men kan naturligen leda till mindre tillfreds— ställande resultat. Olika uppfattningar har också uttalats om hur causa proxima-läran bör tillämpas — enligt en mening så, att, om både civilfara och krigsfara orsakat skadan, det avgörande är, Vilkendera orsaken som varit den mest effektiva eller den dominerande — men anledning saknas att i förevarande sammanhang gå närmare in härpå.

Camsa proxima-regeln har intet stöd i nordisk försäkringsrätt utan här har i stället uppställts den s. k. huvudorsaksläran. Denna får anses gälla i svensk och d.ansk rätt, under det att man i norsk rätt övergått till att tillämpa ett tredje: system. Huvudorsaksläran innebär, att, om orsaksförhållandet är komplicerat, man skall taga hänsyn till den väsentliga orsaken, till, huvud- orsaklen. Bär krigsförhållandena den egentliga skulden, blir skadan att anse såsom krigsskada ; är äter den väsentliga skadeorsaken av civil natur, får civilförsäkringen svara för Skadeersättningen. Med tillämpning av denna regel har i ett svenskt rättsfall (NJA 1917, s. 73), likartat med det nyss- nämnda Ionidesfallet, en på grund av krig verkställd släckning av en fyr ansettts som den egentliga orsaken till en strandning och civilförsäkrings- givaren förty befriats från ansvarighet för skadan. I andra fall har dock —— under andra omständigheter — släckning av fyr icke bedömts såsom hu- vudorsak till inträffad grundstötningsskada.

I Norge uppkom under och efter första världskriget visst missnöje med de resultat, till vilka huvudorsaksläran ledde, och detta gav småningom upp- hov till en ny princip, vanligen kallad fördelningsprincipen. Dess innebörd är, att, om skadan orsakats av flera samverkande skademoment, ansvarig- heten kan fördelas mellan civilförsäkringen och krigsförsäkringen alltefter de enskilda farornas inverkan på skadans uppkomst och omfattning.

Vad angår de praktiska erfarenheterna av ersättningsfrågors avgörande i gränsfall vid de senaste skadeuppgörelserna har från våra grannländer inga större svårigheter försports. Enligt vad som upplysts från Danmark och Finland löstes tvistefrågorna som regel efter samråd mellan företrädare för krigsförsäkringen och civilförsäkringen. Endast något enstaka skadefall blev föremål för domstols prövning. De goda erfarenheterna torde i stor utsträck- ning få tillskrivas den vidsynthet, som legat till grund för avgörandena.

Särskilt intressant är den i Norge tillämpade ordningen. Enligt överens- kommelse mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna inrättades en fristående rådgivande nämnd, den förut omnämnda Grense- nemnden, vilken hade till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten. Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde, att då enighet ej förelåg mellan vederbörande för- säkringsbolag och krigsskademyndigheten, huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt rätt och billighet. Det skulle innehålla en samman- fattande utredning i saken samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan.

Inför påbörjandet av sin verksamhet anförde Grensenemnden i en till vederbörande organ utsänd promemoria bl. a. följande:

Huvudregeln i lagen tar otvivelaktigt i första hand sikte på omedelbara krigs-

skador, d. v. s. materiella skador, som efter sin orsak är ett direkt utslag av hand— lingar med krigsändamål, t. ex. skador, vilka vållats genom bruk av vapen eller andra krigsmedel, skador, vilka är en följd av att krigsmakten satt eld på byggna- der av hänsyn till krigsoperationerna, skador, vilka den civila befolkningen vållat för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Krigsskadeförsäkringens ansvar är dock mycket starkt utvidgat genom bestämmelsen att den i allmänhet bör betala ersättning, när krigshandlingar i icke oväsentlig grad lett till ska— dan, såvida förlusten faller utanför området för sedvanlig skadeförsäkring. Tvekan råder ej därom, att denna regel kan fånga in en rad medelbara krigsska- dor, t. ex. brandskador till följd av att vattenledningar och eldsläckningsmateriel ödelagts genom krigshandlingar, vattenskador som har sin orsak i att folk under ett flyganfall glömt att skruva till vattenkranar innan de sökt sin tillflykt till skyddsrum, bilskador på grund av kaos i trafiken under ett överraskande flyg- angrepp o. s. v. Det är omöjligt att med hjälp av definitioner skarpt avgränsa krigsskadebegreppet. Tveksamhet och svårigheter kan avgränsningen ofta vålla, oavsett hur definitionen blir utformad. Detta gäller särskilt om de medelbara krigsskadorna. Den fakultativa regeln har emellertid genom sin vida formulering öppnat vägen för avgöranden, som tar rimliga hänsyn till bägge sidor, och är så- tillvida mycket lämplig. Står det klart, att en skada måste gå in antingen under civilförsäkringen eller krigsförsäkringen trots att skadeorsaken icke kunnat ut- redas, bör bevissvårigheter icke leda till att den skadelidande blir utan ersättning. Den enda möjliga utvägen blir då som regel att träffa ett avgörande på grundval av en helt fri värdering av föreliggande upplysningar. En fördelning av ansvarig- heten kan det då också bli plats för. Men man måste räkna med att det också i sådant fall kan finnas skäl att vid behandlingen av bevisfrågan ta särskild hänsyn till endera försäkringen. Detta gäller icke "minst, när omständigheterna är sådana, att situationen vid skadetillfället varit starkt präglad antingen av krigstillståndet eller av allmänna civilrisker. Även om man använder sig av fördelningsprincipen, kan dock tomrum uppstå mellan civilförsäkring och krigsförsäkring. Om skade- tillfället varit starkt präglat av krigssituationen, bör riktlinjen vara att skadan skall helt ersättas av krigsskadeförsäkringen även om den strängt taget icke har sin orsak i en krigshandling. Man bör på detta område i rimlig utsträckning ta hänsyn till att det ej är möjligt att avgränsa krigsskadebegreppet på ett fullt klart och ändamålsenligt sätt genom definitioner och att begreppsbestämningen, om man lägger alltför stor vikt vid ordalydelsen, därför kan leda till resultat, som den skadelidande icke är betjänt utav. '

Till försäkringsinspektionens förfogande har ställts ett omfattande ma- terial från Grensenemndens verksamhet. Det omfattar 113 skadeärenden, vilka samtliga utom två — avseende stölder —— gällt brandskador, merendels på av tyskarna rekvirerade byggnader. Nämndens utlåtanden har utmynnat i att krigsskadeförsäkringen ansetts ersättningsskyldig helt i 29 fall och till övervägande del (**/., 2/3 eller ="/,,) i 25 fall, medan civilförsäkringen bedömts ansvarig helt i 22 fall och till övervägande del i 21 fall. I 16 ärenden har en hälftendelm'ng av ansvarigheten förordats. i

I det föregående har lämnats vissa upplysningar rörande av nämnden till- lämpade bedömningsgrunder samt anförts exempel på utlåtanden i några typfall. Genom den relativt utförliga redogörelsen för Grensenemnden och dess verksamhet har försäkringsinspektionen velat icke endast ge en bild av vilka slags gränsfall som i stor utsträckning förekommit _ och under

ett nytt krig kan väntas _ utan även i någon mån belysa, hur gränsdrag- ningsproblem praktiskt klarats av. Tilläggas skall, att nämndutlåtandena, ehuru de ej var för parterna bindande, regelmässigt följdes och att erfa— renheterna av nämndens verksamhet varit så goda, att man i händelse av en framtida skadeuppgörelse i Norge med största sannolikhet kommer att ånyo inrätta ett dylikt »skiljeorgan». Dock har önskemål framkommit om att nämndens utlåtanden i så fall borde utmynna i för parterna bindande beslut.

Tänkbara praktiska anordningar för lösandet av gränsdragningsproblem

Såsom tidigare påpekats är det högst angeläget, att någon lucka ej upp- står mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. I förarbetena till gäl- lande lag framhölls härutinnan, att uppkommande ersättningsspörsmål borde så lösas, att skadan bedömdes antingen såsom krigsskada eller såsom civilskada. För undvikande av glapprum syntes det önskvärt, att vid tolk- ning och tillämpning av uttrycket »skada i följd av krig» — vilket icke över- ensstämde med ordalagen i civilförsäkringens krigsklausul _ kunde i viss utsträckning anläggas lämplighets- och skälighetssynpunkter. 1943 års krigsskadeutredning fäste uppmärksamheten på förevarande problem- komplex under framhällande av att lagstiftningen borde så utformas, att i gränsfall kunde göras en skälig avvägning mellan krigsskada och civilskada. Det härför erforderliga samarbetet mellan krigsskadenämnden och veder- börande försäkringsanstalt syntes på ett enkelt sätt kunna åvägabringas genom en föreskrift om att nämnden, då så ansågs påkallat, skulle före er— sättningsfrågas avgörande samråda med försäkringsbolaget eller med någon organisation, som representerade de enskilda bolagen. Denna mening kom också till uttryck i den för krigsskadenämnden utfärdade instruktionen, enligt vilken, 0111 nämnden finner anmäld skada icke alls eller endast del- vis vara att anse såsom krigsskada, beslut ej må meddelas med mindre till- fälle till yttrande beretts försäkringsanstalt, som kan komma att svara för skadan, därest denna är att anse som civilskada. Under andra världskriget träffades vidare överenskommelse mellan nämnden och försäkringsbolagen 0111 förfarandet i sålunda åsyftade fall.

Redan förut har understrukits vikten av att krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrägors bedömande. Härigenom och genom ett öm- sesidigt samarbete mellan nämnden och försäkringsbolagen, allt i enlighet med vad också gällande ordning förutsatt, torde enligt försäkringsinspek- tionens mening goda förutsättningar skapas för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.

Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av Skadeomfattningen eller av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående »skiljeorgan».

I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ, förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarig- heten för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigs- skada eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigs- skadeskyddet och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att bestämma ersättningens storlek. _

Inspektionen är av den uppfattningen, att krigsskadenämnden framde- les liksom hittills bör i princip slutligt avgöra ärenden rörande krigsskade- ersättning. Även om nyssnämnda arrangemang vidtages, står det emeller— tid klart, att skadelidande kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudice- rande leda till icke önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsska- delagstiftningen. Om antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för krigsskadenämnden att ompröva skadeårenden föreslås inflyta också i den nya lagen. För den händelse Skadeomfattningen blir be- tydande och de svårbedömbara skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags special— domstol — förslagsvis benämnd statens krigsskaderåd _ med uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträf- fad skada. Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersättande av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dess— utom ett ingrepp i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, när- mast kommit till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsent- liga rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej upp- står någon lucka mellan krigsskadeutj ämningen och civilförsäkringsskyddet, och det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkrings- bolagens krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »freds- mässiga» normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa, om krigsskaderådet —— såsom inspektionen vill förorda —— består av tre juris- ter, vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget

väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifråga— varande slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare.

För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onö— dig tidsutdräkt tillsättas har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ. Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först isista hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträ- vas.

Den tänkta anordningen vid skadebedömningen kan sammanfattas så- lunda: I »ordinära» fall avgör krigsskadenämnden ersättningsfrågan och dess beslut är i princip slutgiltigt. I tveksamma skadeärenden sökes en lös- ning genom samråd mellan krigsskadenämnden och vederbörande försäk- ringsbolag. Ersättningsfrågan kan dock på grund av gällande försäkrings- avtal dragas under domstols prövning. Har efter överenskommelse mellan krigsskadenämnden och försäkringsföretagen skiljenämnd för krigsskador inrättats, avger denna nämnd på begäran utlåtande i ansvarighetsfrågan. Krigsskadenämnden och försäkringsbolaget i fråga är bundna av utlåtandet, men försäkringstagaren kan även nu under åberopande av försäkringsavta- let hänvända sig till domstol. Därest Kungl. Maj:t tillsatt ett statens krigs- skaderåd, avgör denna myndighet med för samtliga parter bindande verkan dit hänskjutna ärenden rörande ansvarigheten för inträffad skada.

Försäkringsgivares regressrätt

Enligt vad i det föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åberopande av krigsfareundantaget i försäkringsvillkoren får anses i prin- cip skyldiga att styrka förekomsten av därunder inrymda omständigheter _ till följd av bevisningssvårigheter nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabo- tageskador, vilka ofta är svåra att leda i bevis. Givet år dock, att mot- svarande olägenheter för försäkringsbolagen kan uppkomma även vid skador av annan karaktär. Spörsmålet har som framgått av redogörelsen i kap. 3, till Vilken här må hänvisas, blivit föremål för behandling i 1952 års prome- moria, däri anförts bl. a. följande:

»Direst en försäkringsgivare i ett visst fall under åberopande av krigsklausulens bestämmelser skulle vilja bestrida skyldighet att utgiva ersättning, torde det enligt allmäina civilrättsliga regler åligga honom att visa förhandenvaron av sådana om— ständgheter, som i klausulen sägs. Det torde sålunda knappast kunna anses till- räcklgt, att han endast visar att skadan med ett visst mått av sannolikhet orsakats genon krigssabotage. Försäkringsföretagen bli sålunda avtalsmässigt bundna att utgiva skadeersättning även för vissa sådana skador, som kunna och rimligen också böra ersättas såsom krigsskador. _ _ — Skulle sabotageskador av det slag,

varom här är fråga, komma att inträffa, är det uppenbart, att den skadelidande har ett betydande intresse av att i första hand kunna vända sig mot den civile för- säkringsgivaren. Han är då berättigad att utfå Skadeersättningen omedelbart samt riskerar ej att ersättningen kommer att reduceras. _— —— _— Av de allmänna grun- derna för krigsskadelagen torde följa att om ersättning utbetalts av den civile för- säkringsgivaren varken denne eller den skadelidande därefter i regel har möj- lighet att utfå ersättning för skadan enligt krigsskadelagen.»

Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra föreslogs införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbo- lagen gentemot krigsskadenänmden. Enbart en regel 0111 regressrätt skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet:

»Då krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen förfaller däremot Skadeersättningen i allmänhet till betalning genast. Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvårigheter kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt att försäkringsbolagen berättigas att i fall, där regressrätt föreligger, uppskjuta betalningen av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskju- ter utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande 0111 sådant anstånd, som nu sagts, torde i mån av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj 1940 an- gående förordnande om anstånd med betalning av gäld m. m. (moratorielag) .»

Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl äg- nad att lagfästas. Genom en bestämmelse om regressrätt vinnes från de syn- punkter, det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på sabotageskador utan stadgandet kan få betydelse även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade gränsdragningsproblemet krigsskada—civilskada.

Regressrättsregeln har i lagförslaget givits det innehåll, att, 0111 försäk- ringsgivare på grund av Skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit er- sättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, försäkringsgivaren äger inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt krigsskadelagen skulle ha tillkommit den skadelidande. Ofrånkomligt är, att försäkringsbolagen likväl kan få stå viss risk, beroende på reduktion av krigsskadeersättning- arna till följd av medelsbrist. I likhet med vad som skedde vid framläggan- det av 1952 års förslag förutsätter inspektionen, att vid behov specialmorato- rium införes så att en samordning sker mellan försäkringsbolagens och krigsskadenämndens utbetalning av ersättningar.

Lagens territoriella omfattning För att krigsskadelagen skall vara tillämplig å inträffad skada måste i princip fordras, att skadan drabbat inom landet befintlig egendom. Vissa förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel. Redan i

gällande lag har sålunda föreskrivits, att krigsskada å här i riket statione- rat fiskefartyg med en bruttodräktighet understigande tjugu registerton samt sådan skada å ombord befintlig egendom skall ersättas även för det fall att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit, att fartyg av angivna storleksordning, d. v. s. huvudsakligen smärre fiske- fartyg, av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års lag om statlig krigsför- säkring m. m. och att de förty borde hänföras under krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför territorialgränsen.

Utöver vad nyss sagts ger gällande lag icke möjlighet till skydd mot krigs- skada å svensk egendom utanför landets gränser. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på Gotlandstrafiken efter den s. k. Hansakatastro- fen i november 1944. Eftersom denna olycka inträffat på internationellt vat- ten, kunde ersättning för uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen. Ersättningsfrågan måste i stället lösas i sär- skild ordning, därvid riksdagen anvisade medel för ändamålet och krigs- skadenämnden efter verkställd utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj:t godkänt förslag utbetalade ersättningar.

I syfte att undanröja olägenheter av angivet slag upptog det förut om- nämnda reformförslaget en bestämmelse av innebörd, att ersättning skulle utgå även för utom den svenska territorialgränsen inträffad krigsskada å svenskt fartyg (båt, pråm), som omfattades av lösörekollektivets bestäm- melser, ävensom skada å till samma kollektiv hörande egendom, vilken be- fordrats med svenskt fartyg (båt, pråm) eller svenskt luftfartyg, under förutsättning dock att skadan timat, då fartyget varit på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort.

Den ifrågakomna utvidgningen av lagens lokala tillämplighet finner för- säkringsinspektionen i stort sett ändamålsenlig. Med hänsyn till vad i följande avsnitt uttalas rörande gränsdragningen mellan krigsskadelagen och krigsförsäkringslagen förordas dock, att i fråga om fiskefartygen i lagen icke angives någon viss tongräns. Lagförslaget har givits den innebörd, att även utanför den svenska territorialgränsen inträffad krigsskada skall er- sättas, därest skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg (båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller skadan träffat av lagen om- fattad egendom ombord å svenskt fartyg (båt,pråm) i fall som nyss sagts. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl för svenskt luft- fartyg och ombord därå befintlig egendom. Genom den föreslagna bestäm- melsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning, varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

Även med den förordade utvidgningen av lagens territoriella giltighet kan väl skador tänkas uppkomma, å vilka krigsskadelagen icke blir tillämplig. Den eventuella brist, som må yppa sig genom att lagen utöver vad ovan sagts ej omfattar krigsskada å svensk egendom utanför landets gränser, lärer emellertid icke vara av den betydenhet, att lagens tillämpning i rummet bör utsträckas i vidare mån än som här föreslagits. Skulle ersättningsspörsmål av denna speciella karaktär uppkomma, torde frågan kunna tillfredsstäl- lande lösas i särskild ordning vid sidan av krigsskadelagstiftningen.

Från krigsskadeskyddet undantagen egendom

I princip bör all såväl fast som lös egendom omfattas av krigsskadeskyd— det. Av olika skäl, främst ekonomiska och förvaltningsmässiga, kan dock denna princip icke vara utan undantag. Detta har också föranlett, att i alla krigsskadesystem vissa grupper av egendom ställts utanför skyddet.

De generella undantagen i nuvarande krigsskadelag finnes angivna i 2 5, vilken har följande lydelse:

»1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begrav- ningsplatser;

d) kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvalt— ning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barna- vård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock för byggnaderna av- sedd lös egendom;

e) ijordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig egendom;

g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringshevis.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undan- tagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 och 2 mom. lagen ej för byggnad, vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

4 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt eller till stör- sta delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande stat.»

Sålunda gällande undantag ansluter sig så gott som genomgående till kommunalskattelagens regler om undantag från skatteplikt och motive- ringen därtill är att finna i den för fastighetskollektivet stadgade finan— sieringsordningen. Efter den omläggning av finansieringssystemiet som

försäkringsinspektionen i det följande kommer att förorda — och som inne- bär att kostnaderna för krigsskadeskyddet skall i första hand bestridas med skattevägen tillförda statsmedel —— föreligger ej längre anledning att från skyddet utesluta all härovan upptagen egendom. Inspektionen har stannat för att i det nu framlagda lagförslaget bibehålla de under 1 mom. a), b), f) och g) omnämnda undantagen samt förordar vidare ett överförande till den nya lagen av bestämmelserna i 4 mom.

Beträffande nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta om- råden samt främmande stat tillhörig egendom synes det, nu som vid krigs- skadelagens tillblivelse, uppenbart att sådan egendom icke rimligen bör be- lasta krigsskadeskyddet.

Vad gäller statlig egendom har den varit undantagen främst därför att anledning saknats att göra avsteg från den av statsmakterna principiellt intagna ståndpunkten, att staten skall stå självrisk och således vara sin egen försäkringsgivare. Härutöver bör uppmärksammas, att staten tillhörig egendom ofta är av det slag, att den under ett krig kan befaras bli särskilt utsatt för fientliga angrepp, och följderna härav synes böra bäras av staten på samma sätt som andra av kriget föranledda utgifter. Vidare vore det mindre lämpligt, om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning, ersättningsbehov, prioritet o. s. v. måste helt visst bedö— mas från alldeles speciella synpunkter, när det gäller statens egendom. Skä— let till att vissa statsägda fastigheter alltjämt bör inbegripas under lag- stiftningen är liksom hittills, att brukare eller innehavare av ifrågavarande fastigheter intager en ställning, som i praktiken kan i allt väsentligt lik— ställas med en ägares. Några särskilda statssynpunkter torde alltså icke här göra sig gällande.

I fråga om penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis har ej i något krigsskadesystem ifrågasatts att beakta förluster till följd av krig. I motiven till gällande lag har spörsmålet ställts utom all diskussion och det torde här räcka med att konstatera, att skador av ifrågavarande karaktär ej kan beaktas inom krigsskadelagstiftningens ram. Härvid må också erin- ras 0111 att möjligheter föreligger att i annan ordning bevara eller rekonstru- era ett bestånd av värdepapper, t. ex. i fråga om statsobligationer på grund- val av i statsskuldboken gjorda inskrivningar.

Spörsmålet om behandlingen av utländsk enskild egendom uppmärksam- mades i förarbetena till 1943 års lagändring och föranledde att bestämmelse härom infördes i lagen. Departementschefen uttalade i sammanhanget bl. a. följande (prop. nr 361/1943, s. 15):

»Då försäkringsskyddet lämnas mot ersättning från den försäkrade, kan det i och för sig knappast anses olämpligt att detsamma omfattar även utlänningar. Dessa skulle ju eljest komma att i visst hänseende intaga en förmånligare ställning än svenska medborgare. Erinras må tillika, hurusom vid tillkomsten av lagen som

motiv för densamma bland annat framhölls dels såsom ett samhällsintresse av för- sta ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle medel för fastigheter- nas återställande i brukbart skick, dels ock angelägenheten av åtgärder, som möj- liggjorde ett snabbt ersättande av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Vad sålunda anfördes äger uppenbarligen giltighet oberoende av om ägarna till den skadade egendomen äro svenskar eller utlänningar.

Om man emellertid anser vad nyss sagts icke höra hindra, att från försäkrings- skyddet undantages utländsk enskild egendom, måste jämväl beaktas att ett dylikt undantagande kan allvarligt skada även svenska intressen. Därigenom skulle, där- est en fastighet i utländsk ägo genom inteckning är belånad hos svensk långivare, _ denne i händelse av krigsskada å fastigheten gå miste om sin rätt -— enligt 9 5 :, i lagen — till betalning ur utfallande ersättningsbelopp. Vid krigsskada å varu- ' lager, maskiner eller annan lös egendom, tillhörig utlänning, skulle dennes ekono- miska ställning kunna bli undergrävd, till skada för hans svenska borgenärer. Äro utlänningar genom förmedling av juridisk person, svensk eller utländsk, delägare i egendom här i landet, skulle ett undantagande av denna egendom från skydd enligt krigsskadelagen även gå ut över eventuella svenska delägare.

Att, oaktat de skäl som sålunda tala emot ett undantagande av utländsk enskild egendom från lagens tillämpning, förslag härom likväl väckts i detta ärende har huvudsakligen motiverats med önskemålet att vårt land måtte komma i ett bättre läge vid förhandlingar med främmande stat rörande behandlingen av krigsskadad svensk egendom å denna stats territorium. Detta är otvivelaktigt, med hänsyn till de betydande värden som den svenska egendomen utomlands representerar, för- tjänt av allvarligt beaktande. Framhållas må tillika, att det skulle kunna framstå såsom stötande för rättsuppfattningen, därest ersättning enligt lagen utginge för utländsk egendom ågången krigsskada, som vållats av den utländska statens krigs— makt.»

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordades i propositionen uppta- gandet i lagen av en bestämmelse av angiven innebörd. Förordnande enligt lagstadgandet syntes enligt departementschefen böra komma ifråga huvud- sakligen då i den främmande staten svensk egendom icke bereddes skydd, som kunde anses likvärdigt med skydd enligt lagen. Även andra fall kunde dock tänkas, då det måste anses med svenska intressen förenligt, att ett förordnande meddelades. Ifrågavarande befogenhet borde emellertid utövas med största varsamhet.

De andragna synpunkterna är enligt försäkringsinspektionen alltjämt förtjänta att beaktas.

De nuvarande undantagen i fråga om viss kommunal och motsvarande egendom —— varom redan vid lagens tillkomst rådde stor tvekan —— och olika kommunikationsanstalter —— rörande vilka praktiska skäl motiverade ställ— ningstagandet — har inspektionen funnit icke böra upprätthållas. Somliga kommuner kan i väsentligt större omfattning än andra kommuner träf- fas av krigsskador, särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. m., och en interlokal utjämning måste därför kunna äga rum.

Utöver återgivna allmänna undantag har från bestämmelserna för lösöre- kollektivet i gällande lag undantagits (25 ä 2 mom.):

109 a) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller resan- des fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemen- skap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock fiske- fartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu legisterton, ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör;

b) luftfartyg;

c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.»

Undantagandet av under a) och b) omnämnd egendom får ses mot bak- grunden av de möjligheter till försäkring mot krigsrisk, som föreligger enligt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m.m. Jämlikt denna lag äger statens krigsförsäkringsnämnd att under närmare angivna förutsättningar å statens vägnar meddela transportförsäkring mot krigs- risk. Den praxis, som under andra världskriget utbildade sig, innebar bl. a., att krigsförsäkringsnämnden meddelade kaskoförsäkring av fartyg för viss resa eller viss tid ävensomunder hamnliggande i svensk eller utländsk hamn, sjöförsäkring av varor under import eller export ävensom under transport mellan svenska hamnar, försäkring av varor under import eller export vid transport med järnväg och därtill ansluten färjeförbindelse, försäkring av fiskefartyg och därtill hörande fiskeredskap, kaskoförsäkring av flygplan för viss resa eller viss tid, försäkring av varor under transport med flyg- plan, försäkring av post och värdepost samt försäkring av byggnader för svensk räkning på utländska varv.

Vid en allmän översyn av lagstiftningen rörande krigsskadeskyddet skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke en enhetlig lagstiftning inom hela området innebure den mest rationella ordningen. Målsättningen skulle då närmast vara att under krigsskadelagstiftningen inrymma också egendom, för vilken lagen om statlig krigsförsäkring hittills varit tillämplig. Genom ett sålunda samordnat skydd skulle måhända vissa fördelar vinnas, framförallt genom att gränsdragningsproblem kunde undvikas och' större klarhet åstadkommas. Spörsmålet har tagits upp under utredningsarbetet, men tanken på en lösning sådan som den nu antydda har utan större tve- kan awisats. De eventuella olägenheterna av att ha tvenne ersättningsanord- ningar har nämligen befunnits väga mycket lätt i förhållande till de väsent- liga fördelar, som är förbundna med den statliga krigsförsäkringen. Det torde härvidlag vara tillräckligt att framhålla följande. Krigsförsäkringen är av- sedd för egendom, vilken under ofredsförh-ållanden beräknas bli utsatt för särskilt stora risker. Den träder på ett smidigt sätt i funktion även i lägen, då en tillämpning av krigsskadelagen ej behöver bli aktuell. Den ter sig fördelaktig därigenom att premierna genom förhöjda frakter och priser som regel slås ut på konsumenterna och således drabbar tämligen allmänt och mindre kännbart. Krigsförsäkringen har vidare en icke begränsad lokal gil- tighet, något som näppeligen skulle kunna komma ifråga för krigsskade- lagens del. Dessutom är att märka, att krigsskadenämnden ej har den tek—

niskt-administrativa apparat, över vilken krigsförsäkringsnämnden för-- fogar.

Med utgångspunkt från att krigsförsäkringsformen således bör och jäm- väl kommer att bestå synes det försäkringsinspektionen mest rationellt att krigsskadelagstiftningen så utformas, att från densamma undantages egen- dom, vilken kan försäkras mot krigsrisk jämlikt lagen om statlig krigsför— säkring m. m. Härvid måste förutsättas att —— lämpligen efter samråd mel- lan vederbörande organ — bestämda riktlinjer uppdrages för krigsförsäk- ringsnämndens framtida verksamhet så att vederbörande egendomsägare blir underkunniga om den möjlighet till krigsskadeskydd, som står dem till buds. I enlighet med vad nu anförts föreslås krigsskadelagen icke bli till- lämplig å fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring.

Ehuru så ej klart framgår av lagmotiven, torde det med hänsyn till be- stämmelsens utformning och plats i lagen få förutsättas, att smycken, ädla stenar och äkta pärlor omfattas av gällande lag för det fall att egendomen ingår i varukollektivet. För inspektionen framstår det såsom naturligt, att i den mån egendomen i fråga utgör föremål för yrkesmässig verksamhet den bör inbegripas under lagbestämmelserna, en ordning som merendels till- lämpats även utomlands. Däremot bör liksom för närvarande dylika ting el- jest ställas utanför skyddet. Grunden härtill har varit och är alltjämt, att utredandet av skadefall i fråga om sådan egendom redan under fredsför- hållanden är förenat med stora vanskligheter och kontrollsvårigheter samt att skadevärderingen är ytterst besvärlig. Till detta kommer det icke mindre beaktansvärda skälet, att föremålen kan genom undanförande eller på annat sätt effektivt skyddas också i en krigssituation.

I förevarande sammanhang må slutligen framhållas, att försäkringsin- spektionen varit inne på tanken att från krigsskadeskyddet utesluta den i skilda avseenden svårhanterliga gruppen personligt lösöre. För en sådan åtgärd skulle i första hand tala de påtagliga praktiska svårigheterna vid så- väl finansieringen som Skaderegleringen och därjämte det förhållandet, att egendomen i fråga måste ställas i lägre prioritetsklass än den övervägande delen av övrig egendom. Synpunkter på dessa problem kommer att framläg- gas i senare avsnitt av betänkandet. Tanken på ett undantagande av den personliga lösegendomen har trots allt övergivits. Avgörande för detta ställningstagande har varit ej blott den omständigheten, att tidigare i olika samanhang framförts önskemål om ekonomiskt skydd också för nämnda egendomsgrupp och att anordningar härutinnan vidtagits i gällande lag, utan även den att ett medtagande av egendomen synts starkt motiverat av sociala skäl och av hänsyn till folkmoralen under ett krig. Det är vidare ohe- stridligt, att bohag och andra personliga tillhörigheter för en stor del av

befolkningen utgör de enda tillgångarna och i stor utsträckning är nöd- vändiga för livsföringen under normala förhållanden. Ett uteslutande av egendomsgruppen skulle därför säkerligen väcka starkt motstånd och fram- stå såsom orättvist. Enligt vad som i fortsättningen kommer att uttalas torde emellertid, under vissa omständigheter, en särbehandling av personligt lösöre vid Skaderegleringen knappast kunna undvikas.

KAPITEL 9

Krigsskadeskyddets finansiering

Allmänna synpunkter på tillämpade finansieringssystem

Två huvudsystem för krigsskadeskyddets finansiering har tillämpats vid skadeuppgörelserna i samband med andra världskriget, och de torde komma ifråga även framdeles. Det ena _ som plågat kallas »skattesystemet» — har inneburit, att staten i möjligaste mån reglerat skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det andra —— hittills benämnt »försäkringssystemet» — har innefattat ett fristående och i princip själv- försörjande krigsskadeskydd, vilket byggt på grunder som varit eller åt- minstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna har, såsom framgått av redogörelsen för utländsk rätt i kap. 5, kommit till använd- ning, var för sig eller kombinerade, och avgörande för den form som valts har varit den totala Skadeomfattningen, det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder, vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet, under det att i länder, där skade- görelsen varit mindre och samhällsmekanismen även under kriget funge- rat någorlunda normalt, försäkringssystemet föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av statsmedel. Anmärkas må dock, att neutralitetsskadorna i vårt land täcktes med allmänna budget- medel just därför att de var så obetydliga.

Rent principiellt behöver skillnaden mellan de båda huvudsystemen icke vara stor — och har ej heller alltid varit stor. Inom en del försäkrings- anordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen, har väl sed- vanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av premier, utfärdande av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant. Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande systemen har sålunda icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning, och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av special- beskattning, därvid uppburna medel influtit i sårbudgeter. Detta drag har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt

rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att anordningen betraktats såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt det materiella återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit ound- viklig, därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budge- tens bas.

En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom de allmänna skatterna _ den totala ekonomiska bördan för de enskilda med- borgarna blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör uppmärksammas, att såravgifterna automatiskt försvinner i och med att krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren må- hända har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas dispo- nerande han icke alltid lärer ha klar insikt.

Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller behöver vara stor, hindrar detta likväl icke, att den kan vara av be- tydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter. En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge egendoms- ägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens tjänst.

Å andra sidan får ej förglömmas, att ett försäkringssystem nödvändiggör extra administrativa anordningar, något som i förevarande sammanhang icke kan lämnas obeaktat. I praktiken har det dessutom visat sig, att försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera skadeskyddet.

, Här berörda huvudproblem kommer i fortsättningen att ytterligare disku— 1 teras.

Mot bakgrunden av gjorda erfarenheter har i våra grannländer uttalats vissa värderingar angående de bägge finansieringssystemen, vilka kan ha sitt intresse i sammanhanget.

Redan i förarbetena till den finska krigsskadelagstiftningen framhölls, att staten under och omedelbart efter ett krig ej torde vara i stånd att utge ersättningar för ens tillnärmelsevis alla skador i följd av kriget. Efter- som egendomsskador utgjorde en särskilt betydelsefull faktor, ansågs det därför önskvärt att redan i fredstid erhålla något slags säkerhet för ska- dornas ersättande. Sedan tanken på en ordning, enligt vilken staten er- satte skadorna, eller ett system med ett proportionellt deltagande från medborgarnas sida i form av skatt på egendom avvisats, befanns ett för- säkringsförfarande vara det i praktiken enda genomförbara, vilket sam- tidigt kunde erbjuda någon säkerhet. Då lagstiftningsfrågan vid årsskiftet 1941—1942 ånyo upptogs till behandling, uttalades, att intet skäl fram- kommit, som föranledde ett frångående av den principiella ståndpunkten. Tvärtom, fastslogs det, hade försäkringssystemet genom att medföra i princip full och relativt snabb ersättning effektivt medverkat till återstäl- lande av det normala livet, ett förhållande som med hänsyn till skador inom produktionsapparaten varit av stor betydelse för folkförsörjningen. Ej heller, hette det vidare, borde underskattas betydelsen av den genom försäkringssystemet skapade känslan av trygghet, vilken vore ägnad att upprätthålla en lugn och tillitsfull stämning hos folket. Genom de ytter- ligare erfarenheter, som sedermera vanns, ansågs bekräftat, att den till- låmpade ordningen väl fyllt sitt ändamål. Särskilt avseende fästes vid att systemet fungerat mycket snabbare och effektivare än ett statligt system, något som kommit till synes vid en jämförelse med de av staten omhänder- havda skaderegleringarna beträffande de avträdda landområdena.

Även på danskt och norskt håll har givits uttryck åt motsvarande upp- fattning. Sålunda har betonats, att ett skattesystem ej erbjuder tillräckliga garantier för att ersättning verkligen kommer att utgå, att statens ekono- miska resurser kan överblickas först på ett sent stadium, i följd varav skadereglering ej kan ske så snabbt som önskvärt är, att, om statsmedel tages i anspråk för skadeutjämningen, billighetsskäl i stor utsträckning blir avgörande samt att, med hänsyn till angivna omständigheter, ett skatte- system måste bedömas vara av mindre värde ur psykologisk synpunkt.

För att ställa de sålunda gjorda värderingarna i rätt belysning må här understrykas, att tillfredsställelsen med försäkringssystemet och dess sätt att verka nog måste ses mot bakgrunden av att skadegörelsen i våra grann- länder trots allt icke var så omfattande. De gynnsamma erfarenheterna har också av företrädare för vederbörande krigsskadeinstitutioner, med vilka överläggningar ägt rum under utredningsarbetet, tillskrivits det fak- tum att Skadeomfattningen varit tämligen begränsad. Det ligger så att säga i försäkringssystemets väsen, att det kan väl anpassas till en skadeupp- görelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Med insikt härom har utländska sagesmän även framhållit, att de i hän-

delse av en större krigsskadegörelse i framtiden hade svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen. Enligt något uttalande kunde för övrigt ett skattesystem förväntas bli enklare och mera rättvist än en försäkrings- ordning. Det måste hållas i minnet, att valet av krigsskadeskyddssystem dock ytterst berodde på den faktiska situationen under och efter kriget. Improvisationer efter lägets krav torde alltid bli erforderliga. Finska er- farenheter hade givit vid handen, att under ett krig mycket gestaltade sig så helt annorlunda än man i förväg tänkt sig och planerat för.

Vid utarbetandet av den nya norska krigsskadelagstiftningen rådde en— ligt uppgift stor tveksamhet inför valet mellan skattelinje och försäkrings- linje, och det stod för vederbörande klart, att man knappast kunde helt engagera sig för någotdera systemet. Nyss berörda synpunkter har därför också beaktats i den norska lagen, där man visserligen räknat med att kunna bemästra ett lättare krigsfall genom vissa försäkringsanordningar men dock öppnat utvägen att i en mera ödesdiger situation tillgripa en allmänt statlig reglering med utnyttjande av både medel, som stortinget ställer till förfogande, och influtna försäkringsavgifter.

Ett gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskade- anordningarna har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgifts- uppbörd, ersättningsregler o.s.v. Avgörande för denna kollektivindelning har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar. Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat' slag och bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshän- seende. Dock har man icke sökt genomföra detaljerade premietariffer, mot- svarande dem som förekommer inom civilförsäkringen, utan har nöjt sig med att avgränsa stora kollektiv — den danska ordningen undantagen — och har därvid i vissa fall beaktat bl. a. riskskillnaden mellan land och stad. Genom ett dylikt förfarande har väl rättvisa och- solidaritet inom gruppen i någon mån åstadkommits, men det har samtidigt lett till att medborgarna i gemen icke fått sina skyldigheter och rättigheter inför åter- uppbyggnaden enhetligt fixerade. Som ett exempel på hur systemet kunnat verka må nämnas, att enligt en dansk uppgift ägare av motorfordon — vilka normalt hörde under krigsförsäkringen för lösöre — stundom haft svårt att inse, varför de skulle nödgas erlägga slutligt krigsskadebidrag efter 2,63 0/00, medan ägare av motsvarande fordon, vilka hänfördes till krigsförsäkringen för jordbrukslösöre, behövde betala premie efter en— dast 1 %o.

Kollektivindelningen i den svenska lagen har dock icke motiverats av

116" olika riskhänsyn — något som direkt avvisades —— utan här har i stället förvaltningssynpunkter med avseende på genomförandet av avgiftsuppbörd och skadereglering samt skilda principer i fråga om egendomens behand- ling tillmätts betydelse. Och dessutom förklaras den gjorda grupperingen delvis av lagbestämmelsernas etappvisa tillkomst. Den i kap. 2 lämnade redogörelsen torde härvidlag ha givit en klar bild av hur kollektivindel— ningen framsprungit och utformats.

Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsättes för skador, torde det näppeligen kunna anses oskäligt, att de som under kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt bidraga till skadetäckningen. Överhuvudtaget synes det omöj- ligt att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett »försäkringsmässigt» betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den all- männa samhällssolidariteten. Ett krig är dock en hela folkets angelägenhet och det bör även omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip.

Oavsett de fördelar, som på sina håll kan ha varit förknippade med en kollektivindelning, lärer olägenheterna i administrativt hänseende ha vägt tyngre. Det säger sig självt, att ju mer uppspaltat systemet är, desto större blir de praktiska svårigheterna och icke minst förvaltningskostnaderna vid genomförandet av en skadeuppgörelse med dess olika faser. För svenskt vidkommande synes det i sammanhanget tillfyllest att erinra om i kap. 3 och 4 återgivna, av krigsskadenämnden och andra institutioner framförda reformönskemål.

När skall medel för krigsskadeutjämningen uppbäras ?

Innan sättet för krigsskadeskyddets finansiering närmare diskuteras, är det skäl att beröra ett spörsmål, som har stor betydelse i och för sig och som även bör beaktas vid övervägandet av finansieringsformen. Den fråga, som här anmäler sig, är, huruvida medel för krigsskadeutjämningen skall uppbäras före, under eller efter kriget. Givetvis kan det icke bli tal om att ge ett bindande svar på denna fråga utan endast att söka sig fram till, å ena sidan, vad som ur olika synpunkter skulle vara önskvärt och, å andra sidan, vad som kan vara möjligt och rimligt vid skilda typer av krigsfall.

Uppbörd och fondering av medel redan före kriget, exempelvis genom en utbyggnad av den civila försäkringen, med hjälp av särskilda tillägg till

civilförsäkringspremierna eller genom skatter, kan måhända från vissa synpunkter erbjuda fördelar. Hur än avgifterna konstrueras, blir det i realiteten här fråga om en beskattning. Det finns uppenbarligen ingen möjlighet att avpassa en fondering efter ett totalt skaderegleringsbehov, vars storleksordning är på förhand okänd. Om man sökte sträcka sig så långt, att fonden skulle förslå till att täcka någon större del av ett tänkt totalbehov, utsatte man sig för allvarlig risk att fonden bleve »urholkad» genom krigsinflation innan Skaderegleringen i stort hunnit sätta in. En ytterligare insamling av medel och därmed en dubbel belastning för samma ändamål skulle då bli nödvändig, och en dylik utveckling skulle sannolikt allvarligt äventyra medborgarnas villighet att bära de bördor, som är för- enade med krigsskadeutjämningen.

Det enda som rimligen kan övervägas är att redan i fredstid —- och i så fall lämpligen skattevägen — uppsamla ett begränsat belopp, avsett att utgöra »startkapital» för sådana skaderegleringar som i första hand av militära eller krigsekonomiska skäl bör och i mån av möjlighet även kan verkställas under pågående krig. Värdet av en begränsad »startfond» lig- ger väsentligen på det psykologiska planet i det dess existens ger med- borgarna ett belägg för att statsmakterna hyser en allvarligt menad önskan att i görligaste mån gottgöra under krig inträffade egendomsförluster. Fondens betydelse ur krigsfinansiella synpunkter kan emellertid icke vara stor. Den torde icke kunna begränsa inflationsriskerna under krigstid. Upp- samlingen av fondmedel lärer endast i ytterst ringa utsträckning inverka positivt på den finansiella krigsberedskapen: valutareserven kan tänkas bli något större än eljest med ty åtföljande större möjligheter att finansiera lagerpåfyllnaden före ett krig. I detta hänseende är dock en allmän ekono- misk stabiliseringspolitik, som — utan att behöva vara formellt samman- kopplad med några krigsskadeanordningar _ direkt syftar till att i fredstid bl. a. väsentligt stärka valutareserven och därmed ge ökade möjligheter att vid behov höja lagerberedskapen, ett vida överlägset medel. En sådan politik utesluter på andra sidan ej, att man i fredstid också tillskapar en begränsad fond, som reserveras för krigsskadeändamål. I kap. 11 framlägges ett förslag om en sådan fond.

Även om en fond av nu antytt slag upprättas, lärer dess medel dock endast i händelse av ett mycket lätt krigsfall kunna täcka någon nämn- värd del av medelsbehovet. Huvudproblemet i fråga om finansieringen kvarstår därför alltjämt.

I och för sig skulle det ur flera synpunkter vara önskvärt, om såväl medelsuppbörd som skadereglering i största möjliga utsträckning kunde verkställas under kriget. Ovan har framhållits, att skaderegleringar, vilka militärt eller krigshushållningsmässigt ter sig särskilt angelägna, i gör- ligaste mån måste genomföras redan under kriget. I vissa fall _är det nöd-

vändigt att, där Så låter sig göra, snarast bygga upp eller återanskaffa egendom a_v vital betydelse. Även om det ej är möjligt att omgående verk- ställa real återuppbyggnad eller återanskaffning, kan en omedelbar kom- pensation för krigsskador vara mer eller mindre nödvändig bl. a. för att stimulera en grupp företagare, t. ex. lastbilägare, av vilka man begär att de skall utsätta sin egendom för särskilda krigsrisker. Överhuvudtaget är för övrigt en snar skadereglering ägnad att allmänt vidmakthålla folk- moralen i krig. Men varje skadereglering kan bidra till att förstärka infla— tionstendenserna under krig, i synnerhet om den icke motsvaras av en me- delsuppbörd, som begränsar den allmänna efterfrågan. Kan, å andra sidan, en uppbörd tillföra medel i den omfattning, att de överstiger behovet för täckande av skador under kriget, lärer den t. o. ni. kunna bromsa en krigs- inflation. En längre tids fondering av under kriget uppburna medel medför dock avsevärd risk för att fonden krymper till följd av inflation, och då blir det återigen fråga om att för enahanda ändamål dubbelt belasta med- borgarna —— något som såvitt möjligt bör undvikas.

Så långt leder en diskussion om vad som skulle vara önskvärt. En annan sak är vad som är praktiskt genomförbart.

Endast vid ett mycket lindrigt krigsfall torde det lyckas att i större om- fattning verkställa medelsuppbörd och skadereglering redan under kriget. Yppas en dylik möjlighet, bör den emellertid tillvaratagas, och det är där— för angeläget att i lagstiftningen ej avhända sig densamma.

I ett svårare krigsfall kommer den reala återuppbyggnaden och åter- anskaffningen under kriget att mera strängt än eljest få begränsas till vad som ur militära, krigsekonomiska och sociala synpunkter måste komma i första rummet, och även med beaktande härav lärer brist på material och arbetskraft — i förening med av kriget vållad desorganisation —— fram- tvinga stora inskränkningar. Man måste härvid även räkna'med dels svårig- heter att få till stånd en tillförlitlig skadevärdering och dels förut berörda risk att ersättningsuthetalningar bidrar till en krigsinflation, i vart fall om ej genom en samtidig avgifts- eller skattedebitering den allmänna efterfrågan kan i motsvarande mån begränsas.

Om man bortser från lätta krigsfall, torde man således få utgå ifrån såsom det mest sannolika, att såväl medelsuppbörd som skadereglering till huvudsaklig del kommer till stånd först efter kriget.

Detta konstaterande medför i sin tur vissa konsekvenser med avseende på den reala innebörden av den finansieringsmetod, som våljes, och för hur denna metod kommer att uppfattas.

»Särbudgetsystem» eller »enhetsbndgetsystem»?

Såsom redan framgått är det i första hand, när medelsuppbörd och skade- reglering verkställes under kriget, som ett s. k. självförsörjande krigs-

? i l l

skadeskydd får en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I annat fall — med en i efterhand insatt tvångsmässig medelsuppbörd, vilken i själva verket belastar hela folket —— kommer systemet däremot att närmast te sig som ett skattefinansierat skadeskydd. Detta gäller även om anord- ningen formellt ges en försäkringsmässig prägel och, så långt det låter sig göra, hålles avskild genom en »särbudget» med speciella inkomster helt reserverade för ifrågavarande ändamål. Enligt vad ovan anförts är det f. ö. endast i lätta krigsfall som man kan förutse några större möjligheter att låta ett särbudgetsystem framstå såsom »försäkringsmässigt». I ett sådant läge är å andra sidan behovet av att tillämpa ett särhållet uppbördssystem mindre än då krigsskadorna når stor omfattning. Vid svåra krigsfall kan man alltså förvänta sig, att — oavsett terminologin — krigsskadeskyddet mer framstår såsom skattefinansierat, och detta oberoende av huruvida det göres »självförsörjande» eller ej.

Bortsett måhända från de lätta krigsfallen står valet av finansierings- form således ej så mycket mellan »försäkringssystem» och »skattesystem» som fastmer mellan »särbudgetsystem» och »enhetsbudgetsgstem». Detta bestyrkes av att den ekonomiska bördan av förut angivna skäl icke rim- ligen bör fördelas efter graden av riskerna för krigsskada utan i stället på den allmänna samhällssolidaritetens grundval. Och denna princip kommer sannolikt att te sig ännu mer naturlig, om medelsuppbörden i huvudsak måste förläggas till tiden efter kriget. I en sådan »efterhandssituation» skulle det bli särskilt svårt att förklara rättmätigheten av att egendomsägare hade att betala högre avgifter därför att de under kriget varit utsatta för större risker. Variationerna i »fredsriskerna» har föga samband med olik- heterna i riskerna för krigsskada. Medan det för utvecklingen av all verk- samhet i fredstid är samhällsekonomiskt fullt rationellt, att olika verk- samhetsgrenar belastas med var och en sina fredstida riskkostnader, måste det förefalla helt irrationellt att låta en verksamhet, som under en krigs- period varit utsatt för särskilt stor risk, bära en däremot svarande högre belastning vid en efterhandsutjämning. Vid sidan av önskemålet att dra in krigskonjunktur- och inflationsvinster är det i stället förmågeprincipen och hänsynen till behovet av att belastningsfördelningen så litet som möj- ligt hindrar återuppbyggnaden, som då träder i förgrunden.

Till vad nu sagts kommer en synnerligen viktig praktisk synpunkt. Skulle vid en medelsuppbörd efter kriget större hänsyn tagas till risk- olikheter och andra omständigheter under kriget, måste det bl. a. förut- sätta en omfattande registrering av egendomsvärdena och variationerna i dessa under kriget. En dylik registrering skulle i många fall vålla ett be- tydande och dyrbart merarbete och för övrigt ofta vara omöjligt att utföra på grund av den personalbrist och den desorganisation, som får antagas utmärka krigsförhållanden. Resultatet av ett registreringsarbete skulle dessutom lätt kunna förstöras under kriget. I en krigstids svåra förhål-

landen synes det därför oundgängligen erforderligt att begränsa det regist- reringsarbete, som kräves för krigsskadeutjämningen, till det strängt nöd- vändiga, d.v.s. till uppgifter som avser inträffade egendomsskador.

Vidare skulle man i fall, som nu avses, få räkna med att företag, i syfte att undgå bidragsplikt, komme att nedläggas för att efter kriget ny- eller ombildas. Och slutligen torde ett hänsynstagande till riskolikheter under kriget vid en medelsuppbörd i efterhand föranleda sådana avvikelser från förmågeprincipen, att avsevärda ojämnheter i konkurrensförhållandena efter kriget kunde befaras.

Argument för ett särbudgetsystem

Ytterligare ett allmänt spörsmål av betydelse såväl i och för sig som för valet av finansieringsform skall här tagas upp.

Såsom tidigare antytts kan en lagstiftning av det slag, varom är fråga, rimligtvis icke ta sikte också på det krigsfall, som karakteriseras av att skadegörelsen når en ödeläggande omfattning. Ödeläggelsen kan nämligen bli så stor, att återuppbygganden under den framtid som kan överblickas måste helt inriktas efter allmänt folkhushållningsmässiga och sociala prio- ritetskrav. Det gäller här ett läge, som kännetecknas av att förutsättningar saknas att bereda ekonomiskt utrymme för annat än vad som oundgäng- ligen erfordras för ett nödtorftigt upprätthållande av normala samhälle- liga funktioner. Först och främst måste man sålunda skaffa folk tak över huvudet, iståndsätta kraftverk och kommunikationer samt skapa övriga grundförutsättningar för näringslivet, så att produktionen kan komma igång och folk få sysselsättning. Därjämte måste man ge någon försörjning åt dem, som icke kan skaffa sig bärgning genom produktivt arbete och ej heller har andra resurser. Det blir med andra ord medborgarnas, närings- livets och samhällets mest primära behov, som får tillgodoses, och därut— över kan ej under överskådlig tid vidtagas anordningar i syfte att ge mera åt dem som lidit större egendomsskador än andra.

Man bör alltså icke bortse ifrån att ett krig kan leda till ett långvarigt nödtillstånd av sådan intensitet, att det icke, så länge detta tillstånd varar, kan åstadkommas någon som helst uppbörd av medel för utjämning av krigsskador på egendom, vilken uppbörd skulle konkurrera med den för andra ändamål avsedda skatteuppbörden. De som blivit utblottade på grund av egendomsförlust under kriget får då nöja sig med samma hjälp, som kommer andra medborgare med bristfälliga resurser till del. Egendoms- ägare, som undsluppit skada, kommer att få bära all den skattebelastning, de orkar med, redan för att ett så begränsat program skall kunna hjälpligt förverkligas. Och när nödläget upphör, kan det hända att ett generations- byte ägt rum, så att det så gott som uteslutande blir fråga om att kom- pensera dem som inträtt i sina föräldrars eller andra anhörigas ersätt—

, ! å i l l l

ningsanspråk. Det är givetvis önskvärt, att åtminstone ärvda ersättnings- anspråk infrias, men det lönar sig föga att härvidlag komma med "några förhandsdeklarationer. Problemet torde ändock under alla förhållanden på ett eller annat sätt lösas av efterkrigsgenerationen.

Också i »ödeläggelsefallet», där sociala och folkhushållningsmässiga prio- ritetskrav måste helt komma i förgrunden, kan det dock stundom visa sig lämpligt att i begränsad utsträckning gottgöra vissa av dem som lidit egendomsförlust. Även om det är omöjligt att ge ens partiell kompensa- tion åt alla fastighetsägare, som utsatts för krigsskada, kan det likväl — på platser där skadegörelsen varit så stor att man icke ens med en sträng bostadsransonering kan skaffa folk tak över huvudet —— tänkas ändamåls- enligt att låta ett utgivande av reducerade ersättningsbelopp till- utblottade egnahemsägare ingå bland de åtgärder, som vidtages för att någorlunda snabbt få till stånd en nödtorftig bostadsförsörjning åt en särskilt utsatt befolkning. Inom ett större område, där produktionen blivit helt lamslagen på grund av krigsskador, kan det bli nödvändigt att organisera särskild kredithjälp och åstadkomma annat finansiellt bistånd för att få igång sysselsättningen även om det icke är möjligt att allmänt kompensera före- tagen för lidna krigsskador o.s.v. Men detta sker i så fall inom ramen för de rent sociala föranstaltningar, som läget kräver. Speciella sociala an- ordningar av olika slag kommer under alla omständigheter att behövas, och det måste förutsättas, att de även kommer till stånd. De ligger emel- lertid — som tidigare sagts _— utanför ämnet för detta betänkande, vilket väsentligen avser möjligheterna att utöver vad som erfordras av rent sociala och folkhushållningsmässiga skäl tillgodose ersättningsanspråk, som har sin grund i att egendom förstörts eller skadats genom krig.

Mellan »ödelseläggelsefallet» och de krigsfall, som visserligen är svåra men dock icke värre än att en mer eller mindre fullständig kompensation för egendomsskador bör kunna eftersträvas, ligger naturligtvis en konti- nuerlig serie av »mellanfall», där en tämligen allmän gottgörelse för skador kan och bör ges, även om den ej blir fullständig och om än väntetiden blir lång.

Det är högst otillfredsställande att det icke kan ges någon bindande ut- fästelse om full ersättning eller ens om träffandet av anordningar genast efter kriget för utgivande av åtminstone viss ersättning åt alla, som utsatts för krigsskada å egendom. Det är likaledes otillfredsställande, att det ej kan ges någon garanti om fullgod standard för krigsänkor, krigsinvalider och föräldralösa barn, om tillgången på familjebostäder, sjukhus och sko- lor, om kommunikationsnät och om energitillförseln för näringslivet ome- delbart efter ett krig. I alla dessa och i andra liknande hänseenden måste

emellertid kritiken riktas mot det håll, som är det rätta, d.v.s. mot själva kriget och dess förstörelseverkan på människor, egendom, näringsliv och samhälleliga institutioner.

Efter konstaterandet härav bör å andra sidan ånyo med skärpa under— strykas att en reglering av egendomsskador i följd av krig innebär en , utomordentligt angelägen uppgift. Det är angeläget av rättviseskäl att i görligaste mån utjämna de ojämnheter i fråga om egendomsförluster som vällas av ett krig. Det är med hänsyn till krigsmoralen angeläget att även ; egendomsägare kan förlita sig på att samhället kommer att göra sitt yttersta ; för att lämna gottgörelse. Att så sker är av betydelse också för att upp— muntra enskilda insatser i återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Visserligen kan uppbörden av medel för skadeutjämningen härvidlag samtidigt fram- kalla en återhållande verkan, särskilt som man får förutsätta att skatte- trycket i övrigt blir mycket betungande. Blir det ej fråga om att ersätta en betydande ödeläggelse och det följaktligen kan skönjas ett slut på den extra belastning på egendomsägare och övriga medborgargrupper, som väl- las av krigsskadeutjämningen. bör det likväl finnas åtminstone vissa förut- sättningar att även i detta hänseende nå ett positivt resultat.

. .Mvznue. ___. . .._.

För att sammanfatta: I ett mycket lätt krigsfall behöver frågan om en särbudgetering knappast uppkomma, eftersom fullständig kompensation åt egendomsägare då bör kunna åstadkommas inom ramen för en enhetlig statsbudget. Det rena »ödeläggelsefallet» kännetecknas av att det är möj- ligt att tillgodose endast sociala och folkhushållningsmässiga prioritets- krav. Men mellan dessa ytterlighetsfall finnes raden av mindre lätta, medel- svåra och svåra krigsfall.

Det är framförallt i de sist angivna fallen som ett särbudgetsystem blir aktuellt. Det förutsättes nämligen att det i dessa fall blir möjligt att, om ock med vissa begränsningar, ge ersättning åt skadelidande egendoms- ägare. Detta' utesluter ej att man vid den tidsprioritering, som tillämpas för Skaderegleringen, kan och rimligen även hör i första hand beakta de behov som ur allmänna folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter kommer högt på angelägenhetsskalan. Önskemålet är dock, att i princip alla dokumenterade anspråk på gottgörelse för krigsskada å egendom skall förr eller senare tillgodoses, helt eller delvis. Vissa ersättningsanspråk kan behöva behandlas efter schematiska grunder. Det kan eventuellt befinnas lämpligt att utesluta smärre skador o.s.v. Dylika och andra begränsningar i ersättningsrätten kommer att närmare diskuteras i kap. 10. Den allmänna utgångspunkten är i allt fall att, såvitt möjligt, alla skadelidande skall få ersättning och att ersättningsbeloppen i stort sett skall variera efter skade- värdet. De hänsyn som i sistnämnda avseende, särskilt i vad gäller per-

Sonligt lösöre, tages till sociala synpunkter får givetvis större räckvidd, ju svårare krigsfallet är. Men varje sådant hänsynstagande får betraktas såsom en avvikelse från en huvudregel av innebörd, att alla skall ha er- sättning, förr eller senare, och att av medelsbrist föranledd reducering av ersättningarna skall göras likformig. Krigsskadesystemet skall med andra ord så långt det går hållas avskilt från de krigssociala föranstaltningar, som också erfordras i händelse av ett krig. Ett förbindelseled dem emellan kommer dock alltid att finnas: ersättning för egendomsförlust, utgiven efter rent sociala indikationer, skall frånräknas när krigsskadereglering verkställes. Därvid förutsättes helt naturligt att denna regel icke drives in absurdum. Det kan exempelvis icke rimligen bli tal om att göra avdrag i ersättningen för att tält utdelats eller skjul uppförts som tillfälligt skydd mot väder och vind åt utbombade egnahemsägare. Avdragsförfarandet bör således icke avse åtgärder, som endast har tillfällig betydelse för att lindra nöd, utan enbart den av sociala organ lämnade kompensation, som repre- senterar en verklig ersättning för egendomsskada.

Med ett enhetsbudgetsystem kan det i praktiken bli svårt att, så långt som här antytts, tillämpa principen om att utjämningen av krigsskador å egendom skall inriktas på en likformig kompensation för alla sådana skador och att direkt hänsyn till folkhushållningsmässiga och sociala syn- punkter väsentligen skall tagas endast vid tidsprioriteringen och i övrigt inom ramen för den allmänna ekonomiska och sociala politik, som ligger utanför här avsedda anordningar. Vid tillämpning av ett dylikt budget- system kan det nämligen knappast undvikas att i viss utsträckning alla individuella behov inom förevarande område blir jämförda med alla andra behov, som skall tillgodoses inom samma budget. Det blir då ännu tyd- ligare än eljest, att belastningen för skadeutjämningen träffar alla med- borgare. Under sådana förhållanden blir antagligen risken större för att frågan om utjämning av krigsskador å egendom behandlas på samma sätt som i »ödeläggelsefallet» även om skadorna och desorganisationen ej fått större omfattning än att en skadereglering enligt ovannämnda huvud- principer borde kunna äga rum.

Från vissa ekonomiska och sociala värderingssynpunkter kan man givet— vis just i detta förhållande tvärtom se en fördel. Man kan mena, att krigs- skadeutjämningen — utom i lätta krigsfall — helt eller i huvudsak skall styras från folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter och detta icke blott i vad gäller tidsprioriteringen utan även i alla andra avseenden. Vid knapp medelstillgång — och medelstillgången efter ett krig lärer alltid komma att bli knapp _ skall man med andra ord genomgående följa principen att ersättningsprocenten skall graderas från exempelvis sociala synpunkter och detta oavsett om det dessutom finns särskilda social- politiska anordningar för lämnande av hjälp till dem som under och efter

kriget blivit nödställda. Det tillkommer ej ett ämbetsverk att uttala något omdöme beträffande dylika eller andra ekonomiska och sociala värderings- normer. Ett slutligt omdöme kan härvidlag endast utformas av politiska instanser. Inspektionen har emellertid fattat sitt utredningsuppdrag så, att lagstiftningen skall avse en utjämning av krigsskador, som såvitt möjligt i första hand graderas efter skadornas värde, och att frågan om andra här berörda hänsynstaganden får lösas utanför ifrågavarande anordningar. Som redan framgått, kan också starka sakliga argument anföras till stöd för en sådan uppfattning.

Naturligtvis kan ej heller ett särbudgetsystem hållas helt avskilt i den meningen, att det göres upp utan beaktande av andra medelsbehov. Hur än finansieringen sker, kommer medelsuppbörden att konkurrera med be— skattningen i övrigt. Även om man för särbudgeten anvisar särskilda inkomstkällor, måste man således vid avvägningen av dessa ta hänsyn till andra behov, däribland också behovet av speciella krigssociala föranstalt- ningar och behovet av stöd åt folkhushållningsmässigt angelägna krav vid återuppbyggnadsarbetet. Men sedan denna avvägning skett och beslut fat- tats om vilka inkomstkällor som skall disponeras för särbudgeten, är det med ett särbudgetsystem antagligen i väsentligt högre grad än med ett enhetsbudgelsystem psykologiskt möjligt att styra krigsskadeutjämningen efter ovan förordade huvudprinciper.

Vad nu sagts synes utgöra ett utomordentligt starkt stöd för ett sär- budgetsystem. Följande avsnitt skall ägnas åt en diskussion av de prak- tiska förutsättningarna för att redan nu kunna träffa ett slutligt val till förmån för ett sådant system.

En »modell» till särbudgetsystem

Av skäl, som ovan anförts, har försäkringsinspektionen ingående prövat möjligheterna att utforma en modell till ett särbudgetsystem och att t. o. m. låta denna modell i huvuddrag inflyta i lagförslaget. Härvid skall genast sägas ifrån, att ett lagförslag efter denna linje dock skulle förses med lämpliga »reservutgångar» dels så att modellen vid tillämpningen skulle kunna modifieras efter behovet och dels så att den icke nödvändigtvis skulle behöva förverkligas. Dylika utvägar skulle kunna anlitas, därest förhållandena i ett aktuellt läge gjorde, att de tänkta anordningarna ej lämpligen borde sättas i kraft eller icke visade sig motsvara vad folket och statsmakterna i den inträdda situationen helst önskade, utan anord- ningar av annat slag framstode såsom mera ändamålsenliga. Ett försök att låta modellen framträda i själva lagtexten, om ock utan bindande ut- fästelser, ansågs motiverat av önskvärdheten att inför egendomsägarna

tydligt dokumentera statsmakternas bestämda önskan att utge gottgörelse för egendomsskador i all den utsträckning så kunde bli möjligt och att för ändamålet reservera särskilda inkomster. Det förutsattes också, att statsmakterna under och efter ett krig skulle komma att vara så upptagna av ett flertal andra svårlösta och omedelbart aktuella problem och att människorna skulle vara så slitna av allt som hänt, att utsikterna att någorlunda snabbt vinna anslutning till ett beslut om igångsättande av krigsskadeutjämningen i fråga om egendom skulle bli större, därest i lagen angivits en i åtminstone grova drag utformad finansieringsmetod.

Den modell, som mest ingående studerats och för vilken inspektionen ansett lämpligt att här redogöra, liknar i flera avseenden det system, som återfinnes i gällande lag. Den bygger till övervägande del på särskilda krigsskadeavgifter för olika slag av egendom, och utgångspunkten vid modellens utformning har varit, att denna avgiftsform skulle genomgående användas. Av vissa uppbördsadministrativa och liknande skäl, vilka strax skall beröras, skulle avgiften konstrueras något olika för skilda egendoms— grupper. Det förutsattes också, att ägare av visst slags egendom, vilka genom lagen ställdes inför tvånget att i krigsfall få betala vissa avgifter, skulle påfordra att de sålunda uppburna avgifterna komme till använd- ning för att i görligaste mån säkerställa skadeutjämningen i fråga om just den sortens egendom. På så sätt skulle man komma fram till en kollektiv- indelning liknande den nuvarande. Motivet för en sådan indelning skulle således icke vara av försäkringsteknisk natur utan helt ligga i antydda uppbördstekniska förhållanden, i önskemålet att så nära som möjligt an- knyta uppbörden till ett för de avgiftspliktiga näraliggande ändamål samt i uppfattningen att varje grupp av egendomsägare skulle göra anspråk på att de medel, den varit med om att insamla, användes för skadetäck- ning i fråga om just sådan egendom som den representerade. Kollektiv- indelningen borde av sistnämnda skäl vara förhållandevis bestämd men även härutinnan var dock förslaget försett med en »utgång». För den händelse att relationen mellan behov och medelstillgång respektive möjlig- heterna att uttaga avgifter skulle komma att visa mycket stora olikheter mellan skilda kollektiv, borde sålunda en viss överföring av medel från ett kollektiv till ett annat icke vara helt utesluten.

De tänkta kollektiven skulle vara fyra till antalet och omfatta 1) fast egendom, 2) varor, 3) motorfordon och 4) övrig lösegendom.

Avskiljandet av ett särskilt kollektiv för fast egendom vore i första hand betingat av att man för denna egendomsgrupp skulle, liksom enligt nu- varande ordning, lägga taxeringsvärdena till grund för avgiftsberäkningen och uttaga avgifterna i samband med den ordinarie skatteuppbörden. Detta

torde — även efter omgestaltningen av fastighetsbeskattningen — innebära en avsevärd administrativ fördel.

Icke utan fog kan göras gällande, att taxeringsvärdena icke tillfreds- ställande återspeglar de verkliga fastighetsvärdena. Detta bestyrkes av till-4 gängliga statistiska uppgifter angående köpeskillingar och taxeringsvärden för fastigheter, beträffande vilka lagfart sökts under åren 1952—1955 på grund av frivilliga försäljningar. Med ledning av denna statistik har upp- rättats de sammanställningar rörande överprisprocenten, länsvis och för riket i dess helhet, vilka presenteras i tab. I—lII.

I. Procentlal, varmed köpeskilling för jordbruksfastighet översiigil iareringsvärde.1

Län 1952 1953 1954 1955 Stockholms ...................... 48,4 74,4 40,9 54,8 Uppsala ........................ 70,4 42,4 62,7 85,3 Södermanlands .................. 54,4 55,1 61 72,9 Östergötlands .................. 55,9 49,4 74,4 90,6 Jönköpings ...................... 50,6 55,7 65,4 81,7 Kronobergs .................... 46,4 58,7 77,1 93,8 Kalmar ........................ 30,1 68,8 51 68,1 Gotlands ........................ 60,5 62,3 66,1 58,3 Blekinge ........................ 54,7 73,6 81,5 97,3 Kristianstads .................... 57,7 64,8 81 84,9 Malmöhus ...................... 40,7 60,5 67,8 67,5 Hallands ........................ 41,3 57,8 78,6 83,1 Göteborgs och Bohus ............ 32,1 44,7 60,3 54,6 Älvsborgs ...................... 52,4 61,2 65,4 79,4 Skaraborgs ...................... 57 68,6 75,6 98,6 Värmlands ...................... 61,5 64,2 67,5 93,7 Örebro .......................... 58,8 62,1 65,4 68,7 Västmanlands .................. 35,1 49,3 55 63,3 Kopparbergs .................... 62,9 45,4 68,6 69,2 Gävleborgs ...................... 45,6 67,9 74,4 82,7 Västernorrlands .................. 61,2 56,6 70,1 82,5 Jämtlands ...................... 67,6 70,5 71 91,7 Västerbottens .................. 54,4 52,4 64,4 80,9 Norrbottens .................... 28 41,5 52,6 52,8 Hela riket ...................... 51,1 61,1 69,2 78,4

1 Statistiken omfattar [drygt 3000 köp med ett sammanlagt köpeskillingsbelopp om 125 miljoner kronor och ett totalt taxeringsvärde av 75 miljoner kronor, allt per år räknat; fastigheter med köpeskilling om högst 2000 kronor har ej medtagits.

Av intresse är vidare att nämna, att år 1954 det sammanlagda taxerings- värdet å skattepliktiga fastigheter uppgick till 59 407 miljoner kronor, därav för fastigheter på landet 27 703 miljoner kronor och för fastigheter i stad 31 704 miljoner kronor.

Den totala brandförsäkringssumman för byggnader utgjorde samma år i runt tal 116 000 miljoner kronor, varav 87 719 miljoner kronor hos riks- bolagen och återstoden hos läns-, härads- och sockenbolagen. Därtill kom

] I . Procenttal, varmed köpeskilling överstigit taxeringsvärde beträffande dels en- och tvåfamiljsfastigheter, dels andra bostadsfastigheter, affärsfastigheter samt kombinerade bostads— och affärs/'astigheter.1

Städer, köpingar och munici- . . .. palsamhällen Egentlig landsbygd Taxeringsvarde kr. 1952 1953 1954 1955 222 1952 1953 1954 1955 22% A. En- och tvä/amiljsfastigheter.

6 100— 10 000 ............ 99,3 99,9 107,5 109,6 104,3 95,2 98,9 105,3 109,3 102,5 10 100— 20 000 ............ 69 68,5 83,2 84,5 76,7 62,4 68,6 74,3 77,9 71,2 20 100— 50 000 ............ 47,7 51,1 57,3 60,7 54,2 45,3 48,4 55,6 59,5 52,5 50 100—100 000 ............ 49,4 53,4 50,3 66,2 54,6 40,5 49 3 34,6 46,7 42,3, 100 100—200 000 ............ 50,9 49,8 71,4 50,6 58,2 —72 47,7 22 74,4 30,1 20 100—200 000 ............ 48,2 51,6 56,4 61,8 54,5 44,1 48,5 53,4 58,7 51,3 B. Andra fastigheter. Högst 30 000 .............. 48,5 56,6 73,8 58,7 60,7 49,4 53,3 59,1 60,1 55,6 30 100— 100 000 .......... 29,6 30,4 40,1 37,7 35,1 37,2 36,7 39,9 46,2 40,2 100 100— 200 000 .......... 22,4 27,5 16,3 25 22 —4,8 11 60. 23,5 - 30,2 200 100— 500 000 .......... 15,8 16,2 7,8 16,9 12,9 8,6 0 4,3 —- 6 * 500 100—1 000 000 .......... 14,2 15,1 1,5 5,2 6,7 25,4 _— _— — 25,4 Över 1 000000 ............. 8,5 11,7 —1,5 12,6 6,8 36,8 — 7,7 — 17,7 30 100—200 000 ............ 26,9 29,4 30,1 32,4 29,9 33 33,4 43,1 45,4 39,1 Över 200 000 .............. 13,6 14,6 3,3 11,7 9 24,9 0 6,9 — 15

_ 1 Uppgifterna är endast preliminära och får därför tagas med viss reservation. Statisti- ken är grundad på, i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter ca 27 500 och beträffande andra fastigheter ca 6500 köp.

skogsförsäkring för sammanlagt 9007 miljoner kronor; en betydande del av landets skogsareal är emellertid icke försäkrad. '

Totalt sett torde försäkringsbeloppen mindre än taxeringsvärdena skilja sig från försäljningspriserna. Men även försäkringsvärdena är osäkra ,och ojämna mätare av de verkliga värdena. Vid byggnadsförsäkring inbegriper- de icke tomt- och jordvärden. Liksom taxeringsvärdena vid inflation blir allt lägre i förhållande till köpeskillingarna, kan en liknande tendens framträda i fråga om försäkringarna, nämligen i den mån brandförsäkringsbeloppen icke omedelbart höjes i samma grad som priserna stiger och »underförsäk— ring» därigenom uppkommer. Men liksom underförsäkring kan förekomma både av denna och andra orsaker, händer det också ofta, att försäkringsbe- loppen ligger högre än saluvärdena. Så är t. ex. fallet vid 5. k. nyvärdes- eller återanskaffningsförsäkring. »Överförsäkring» lärer även i viss utsträckning förekomma till följd av att premierna normalt är låga. Härtill kommer ett viktigt praktiskt argument mot att använda försäkringsbeloppen såsom grundval för bestämmande och uppbörd av krigsskadeavgifter, nämligen att ett dylikt system skapar ett starkt incitament till »underförsäkring».

111. Procenttal, varmed köpeskilling överstigii taxeringsvärde beträffande dels en- och tvåfamiljsfasiigheter med taxeringsvärde mellan 20 100 och 200 000 kronor, dels andra bostadsfastigheter, affärsfasligheter samt kombinerade bostads- och affärsfastig- heter med taxeringsvärde mellan 30 100 och 200 000 kronor vid försäljningar åren 1952—1955, länsvis.1

En- och tvåfamiljsfastigheter Andra fastigheter ; Län Städer, köpingar Egentlig Städer, köpingar Egentlig i och munici al- och municipal- - samhällerli) landsbygd samhällen landsbygd ., Stockholms stad .......... 64,1 _ 33,9 _ " Stockholms län ............ 59,1 46,3 34,3 41,3 Uppsala .................. 34,8 52,1 25,4 46,2 -_ Södermanlands ............ 47,1 50,3 28,7 5,2 * Värmlands ................ 62,9 63 40,3 40,4 '_ Örebro .................... 57,5 57,9 29,8 59,9 i, Västmanlands ............ 45,4 44,7 21,2 2,6 _ Kopparbergs .............. 69,9 56,6 41 17,9 Östergötlands ............ 55,2 49,9 31 36,3 i Jönköpings ................ 50,9 60,6 38,4 53,2 ** Kronobergs ................ 35,3 41,4 25,2 66,7 Kalmar .................. 45,7 57,7 23,9 43,3 Gotlands .................. 34,1 52,3 28,5 — Blekinge .................. 41,5 38 16,4 7,4 Kristianstads .............. 43,8 50,7 33,5 40,4 Malmöhus ................ 55,8 41,6 29,8 34,5 Hallands .................. 46,6 58,3 21,4 60,2 Göteborgs och Bohus ...... 55,7 52,1 9,9 39,9 Älvsborgs ................ 53,7 61,2 29,7 41,9 Skaraborgs ................ 55 54,9 33,7 32,5 Gävleborgs ................ 58 56.4 32,6 18 Västernorrlands ............ 54,4 73,1 23,5 62,8 Jämtlands ................ 76,1 70,3 56,4 38,7 Västerbottens ............ 55,6 56 47,1 47 Norrbottens .............. 64,6 71,3 46 70,4 Hela riket ................ 54,5 51,3 29,9 39,1

1 Uppgifterna är endast preliminära och får därför tagas med viss reservation. Statisti- ken är grundad på, i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter ca 11 500 köp med ett köpe- skillingsbelopp om 608 miljoner kronor och ett taxeringsvärde av 396 miljoner kronor samt beträffande andra fastigheter ca 3500 köp med en köpesumma om 336 miljoner kronor och ett taxeringsvärde av 257 miljoner kronor.

Och detta incitament blir särskilt betydelsefullt, om krigsskadeavgifterna för fastigheter blir betungande och det dessutom skett en inflationistisk utveckling, som i regel förutsätter att det med fastighetsägarnas med- givande eller på deras initiativ får vidtagas åtgärder för att förhindra underförsäkring. Eftersom krigsskadeavgifterna lätt kan bli tiotals gånger större än brandförsäkringspremierna, kan detta förhållande leda till att civilförsäkringen desorganiseras trots fastighetsägarnas uppenbara behov av fullgott skydd mot vanliga brandrisker. En sådan utveckling skulle i och för sig vara till stor skada och skulle dessutom betyda, att civilför- säkringens värde som bas för administrationen av krigsskadeutjämningen

betänkligt reducerades. Där det föreligger möjlighet att begagna andra värden än civilförsäkringens, synes denna möjlighet därför böra utnyttjas.

Lämpligast torde således vara att, om ett system av den art som här diskuteras skulle tillämpas, använda taxeringsvärdena som avgiftsunderlag och detta trots de brister som vidlåder även dessa värden. Har en betydande inflation inträffat, bör det ge anledning till en allmän omtaxering så snart ske kan. Om avgifter behöver uttagas, innan omtaxering hunnit verkstäl- las, förutsättes att det promilletal som anger den årliga avgiftssatsen, be- stämmes under hänsynstagande till den inträdda prisstegringen.

Därest taxeringsvärdet lägges till grund för bestämmandet av krigsskade- avgiften uppkommer, såsom tidigare antytts, vissa problem i fråga om behandlingen av maskiner, något som sammanhänger med att 5. k. fasta maskiner hänföres till fast egendom medan maskiner i övrigt behandlas såsom lös egendom. I försäkringssammanhang är gränsdragningen härvid- lag en annan, i det att även fasta maskiner merendels faller under maskin- försäkringen. Denna bransch är emellertid icke till sin omfattning klart stabiliserad, och olika försäkringsbolag kan draga gränsen något olika. Sådana svårigheter gör, att det knappast skulle vara praktiskt lämpligt att söka hänföra samtliga maskiner till ett särskilt maskinkollektiv. Det är visserligen så, att fasta maskiner är åsatta särskilt värde vid fastighets- taxeringen, men även om det ej är omöjligt att »bryta ut» dem ur ett fastighetskollektiv, talar å andra sidan icke blott de nyssnämnda svårig- heterna utan även hänsynen till de problem, som vid en uppdelning av fast egendom på två kollektiv skulle vållas bl. a. med tanke på intecknings- havarna, för att låta fasta maskiner — liksom enligt nuvarande ordning — ingå i fastighetskollektivet.

Vad gäller varukollektivet _ vilket liksom f.n. väsentligen skulle in- begripa råämnen, materialier, varor under arbete och färdiga fabrikat _ torde man av skäl, som i det följande skall redovisas, böra avstå från att lägga försäkringsbeloppen till grund för avgiftsbestämningen. Behandlingen av varugruppen i ett system, som här försöksvis diskuteras, har i skilda sammanhang föranlett bekymmer. Dessa bottnar framförallt däri, att varu- lagren är utsatta för ständiga fluktuationer. Detta problem har visserligen kunnat göras hanterbart inom den vanliga försäkringen, men med de mångdubbelt betungande avgifter, som skulle framträda i ett krigsskade- utjämningssystem, samordnat med den civila försäkringen, torde det knap- past vara praktiskt lösbart. En dylik ordning skulle f. ö. näppeligen kunna förhindra stora orättvisor i belastningen. Svårigheterna lärer i själva ver- ket bli ännu mycket större än i fråga om fast egendom, om försäkrings- beloppen där skulle bilda underlag, och samma ogynnsamma verkningar på civilförsäkringen skulle även uppkomma. Detta gäller också, om man,

i förhållande till såväl nuvarande som den i »beredskapspropositionen» föreslagna ordningen, vidtar den förenklingen, att efterkrigstidens försäk- ringsvärden tages till utgångspunkt. Beträffande dessa frågor må i övrigt hänvisas till vad i kap. 3 anförts.

Att gradera avgifterna efter försäkringstagarnas premiekostnader för civilförsäkringen synes ännu mindre rationellt än att utgå från försäk- ringsbeloppen. Premiesatserna är nämligen starkt varierande för olika slag av objekt, och det synes helt orimligt att lägga avsevärt större belastning på medborgare, vilkas egendom är mer riskbetonade i fredlig användning, än på andra medborgare. Endast om tillräcklig medelstillgång kan åstad- kommas genom en höjning av de fredsmässiga premierna med högst några tiotal procent, skulle denna metod möjligen kunna övervägas som en till- fällig utväg. För sådant fall är det å andra sidan fråga om att för skade- regleringsbehovet inom detta kollektiv insamla endast ett eller annat tiotal miljoner kronor per år, något som vida enklare torde kunna ske inom ramen för den allmänna beskattningen.

Med hänsyn till de problem, som sålunda föreligger i fråga om gruppen varor, synes ingen annan lämplig utväg än en beskattningsordning kunna anlitas. En sådan finansieringsmetod bryter mer eller mindre det sär- budgetsystem, som i denna modell eftersträvats —— ett förhållande som i fortsättningen skall närmare beröras. Emellertid kan särbudgetsystemet åtminstone formellt återställas, om särskilda skatteintäkter, som icke pas- serar den allmänna statsbudgeten, anvisas för ändamålet. Det ligger härvid närmast till hands att tänka sig en allmän omsättningsskatt eller avsät- tande av en bestämd del av en sådan skatt. Med tanke på den varierande omsättningshastigheten för olika varor är det dock givet, att belastnings- fördelningen härvid blir en annan än om avgifterna kunde utmätas efter försäkringsbeloppen. Man tänke sig t. ex. å ena sidan ett lager av ur och smycken, vilket säkerligen skulle bli väsentligt mindre belastat vid en omsättningsskatt än vid alternativet avgift å försäkringsbeloppen, och å andra sidan ett detaljhandelslager av tobaksvaror, beträffande vilket för- hållandet sannolikt skulle bli det motsatta. Vidare är bl. a. att märka, att exportvaror kan undantagas från omsättningsskatt men däremot, när de hål- les i lager inom landet, skulle träffas av avgifter baserade på lagervärdena. En närmare värdering av belastningsfördelningen i olika fall kan emeller- tid icke företagas utan att hänsyn jämväl tages till övervältringseffekten i de skilda alternativen. I den mån exportindustrien belastas torde t. ex. ingen övervältring kunna ske, medan den i flera andra fall däremot lärer bli betydande. I den utsträckning övervältring kommer till stånd, blir bördan fördelad på hela folket, men belastningsfördelningen kan likväl komma att variera alltefter det alternativ som väljes. Vid en slutlig be- dömning torde det sålunda vara nödvändigt att beakta även dylika, utan- för försäkringsinspektionens kompetensområde liggande omständigheter.

Det blir anledning att i senare sammanhang från mera allmänna utgångs- punkter ytterligare understryka dessa frågor.

Gruppen motorfordon är numera kvantitativt mycket betydande. Det är dock icke detta skäl utan snarare den möjlighet som föreligger att utforma

, en särskild och relativt enkel finansieringsordning, som skulle motivera tillskapandet av ett speciellt motorfordonskollektiv. En viss grov rättvisa synes nämligen kunna åstadkommas genom att grunda avgiftsdebiteringen på taxevärden, vilka graderas efter fordonets årgång, fabrikat, modell och _ om kontrollsvårigheterna i detta avseende kan överbryggas — an- talet körda mil. Avgiftsdebiteringen skulle så ske efter viss procentsats med ledning av i huvudsak uppgifterna i bil- och reservbilregistren samt verkställas i samma ordning, som gäller för uppbörd av den allmänna fordonsskatten.

Den stora gruppen övrigt lösöre är synnerligen olikformigt sammansatt. Den skulle omfatta maskiner, som ej utgör fast egendom, inventarier och annat yrkeslösöre inom industri, handel, hantverk och s. k. fria yrken etc. samt personligt lösöre. Skälen mot att debitera krigsskadeavgift efter civil- försäkringsbelopp är i detta fall icke lika starka som i fråga om varulager, och om ett sådant avgiftssystem väljes, är det motiverat, att ifrågavarande heterogena egendomsgrupp avskiljes till ett särskilt kollektiv. Emellertid möter också här vissa svårigheter, om man utgår från försäkringsbeloppen. Samtidigt är att märka att det för denna grupp —— såsom fallet var med fast egendom _ icke finnes något enkelt alternativ av fullt motsvarande karaktär och värde. '

Ett av problemen har redan berörts. Maskiner av olika slag är- vanligtvis gemensamt försäkrade, och en uppdelning av försäkringsbeloppen på fasta och övriga maskiner är därför erforderlig. Även om det vållar visst mer- arbete och kostnader för försäkringsbolagen, torde dock »lösa» maskiner kunna utbrytas, därest fråga blir om debitering och uppbörd av avgifter först efter kriget och debiteringen sker efter då rådande förhållanden. En annan svårighet — också tidigare antydd —— ligger däri att folk kan avstå från att brandförsäkra sin egendom eller försäkra den till alltför lågt belopp, ifall civilförsäkringen bildar underlaget för en efter kriget uttagen krigsskadeavgift av betydande storlek. Icke minst beträffande per— sonligt lösöre kan det röra sig om en betydande underförsäkring, något som i sin tur kan föranleda orättvisor i belastningsfördelningen.

Om man trots de svårigheter av olika slag, som ovan berörts, likväl skulle anse att en ordning enligt diskuterade »modell» såvitt möjligt redan nu borde åstadkommas, borde det leda till att »modellen» skreves in i själva lagen. Bestämmelserna om krigsskadeskyddets finansiering skulle

därvid få i huvudsak följande innehåll: För gäldande av krigsskadeersätt- ningar och med verksamheten förbundna kostnader skall, där ej medel i annan ordning ställes till förfogande, utgå särskild krigsskadeavgift. Denna erlägges i den ordning och enligt de grunder, som Kungl. Maj:t fastställer, dock att utan riksdagens samtycke avgiften icke får överstiga 0,5 % för år eller sammanlagt 5 % av egendomens värde. Av lagen omfattad egen- dom skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, sammanföras i sär- skilda kollektiv för fast egendom, varor, motorfordon samt övrig lös egen- dom. Kungl. Maj:t äger besluta om kollektivs omfattning. Inom varje kollektiv skall, om ej synnerliga skäl till annat föranleder, en självständig skadeuppgörelse äga rum.

En dylik modell skulle alltså innebära, att en viss ordning förordades och att regeringen för sitt handlande erhölle vissa begränsade fullmakter, vilka dock ej borde begagnas i annat fall än då en riksdagsbehandling skulle medföra avsevärt dröjsmål. Som tidigare nämnts skulle modellen å andra sidan icke utesluta möjligheten att vidtaga andra, i det aktuella läget lämpligare åtgärder. Trots dessa reservutgångar och därmed följande elasticitet i lagens innehåll vill det synas, som om inskrivandet av en »modell» i lagen skulle innebära en fördel i det att anordningen vid behov kunde utan onödig tidsutdräkt träda i kraft.

Sammanfattande vad förut anförts vill inspektionen betona, att vid möj- lighet till åtminstone partiell medelsuppbörd och skadereglering redan un- der kriget »modellen» torde vara av särskilt värde. Detta att en metod för finansieringen vore angiven i lagen skulle vidare vara ägnat att skapa en känsla av större trygghet och tillit hos folket. Och icke minst torde model- len kunna underlätta statsmakternas ställningstagande i en aktuell situa- tion, något som ej förefaller oväsentligt med tanke på den sannolika före- komsten av en mängd svårlösta krigs- och efterkrigsproblem, överansträng- ning av planeringsorgan inom förvaltningen samt vikten av skyndsamma ingripanden.

Kritik av modellen till särbudgetsystem

En anordning enligt den skisserade modellen framstår ur praktiska syn- punkter såsom överlägsen det nuvarande krigsskadesystemet. Beträffande varor och maskiner förutsätter ju detta system bl. a. en hundraprocentig skadetäckning. Visserligen skulle en sådan garanti vara i hög grad önsk- värd, men tyvärr kan den numera icke lämnas. Det är uppenbart olämpligt, att lagen innehåller ett löfte, som lätt kan visa sig bedrägligt. Vidare förutsätter gällande lag i fråga om samma egendomsgrupper, att såväl medelsuppbörd som skadereglering skall huvudsakligen verkställas redan under kriget samt grundas på då förefintliga försäkringsbelopp. Också

- .. _,.._ "..—_- ...—r....

dessa bestämmelser är helt orealistiska, såvida fråga ej blir om ett— mycket lätt krigsfall — och då torde en finansiering över den allmänna budgeten och genom den allmänna beskattningen ofta vara att föredraga. Även jäm- förd med förslaget enligt den i kap. 3 omnämnda »beredskapsproposi- tionen» synes den här diskuterade modellen vara överlägsen,, bl.a. med hänsyn till att nämnda förslag, i likhet med nuvarande lag, faktiskt förut- sätter att en viss registrering av försäkringsbeloppen å varulager verk- ställes under kriget. Detta måste av ovan anförda skäl anses olämpligt.

Samtidigt bibehålles i modellen väsentligen den fördel i nuvarande ord- ning, som består däri att krigsskadeskyddet är självförsörjande och att åtminstone vissa inkomstkällor är angivna i lagen på sådant sätt,, att det bör gynnsamt påverka förtroendet hos medborgarna.

Om den diskuterade modellen följaktligen bör föredragas framför de system, som finnes i nuvarande lag och som förordats i beredskapspro- positionen, följer emellertid icke härav, att man nu bör binda sig för den- samma. Som redan delvis framgått, finns det tvärtom anledning att rikta kritik också mot modellen, och denna kritik är så vägande, att det icke synes tillrådligt att i en omarbetad lag ens uttala något villkorligt förord för en finansieringsordning av den art, som här i grova drag skisserats. På grund härav har inspektionen också avstått från att utarbeta modellen mera i detalj.

För att så övergå till kritiken skulle till en början gränsdragningen mel- lan kollektiven otvivelaktigt komma att föranleda många svårigheter och medföra ett betungande administrationsarbete, vilket dessvärre också skulle kunna visa sig mer eller mindre gagnlöst i händelse av modifikationer i systemet. Mer avgörande är dock bl. a. följande synpunkter. Endast be- träffande två av de fyra kollektiven, nämligen fastighets- och motorfor- donskollektiven, föreligger goda förutsättningar för en särfinansiering med avgifter, som på ett naturligt och uppbördstekniskt lämpligt sätt kunde anknytas till kollektivindelningen. I fråga om gruppen övrigt lösöre har man visserligen räknat med att försäkringssummorna skulle läggas till grund för avgiftsdebiteringen. Men det har också framgått, att en sådan ordning, åtminstone i svåra krigsfall, knappast skulle kunna genomföras på ett fullt tillfredsställande sätt. Och då skulle man även för lösöret riskera att i stället få tillgripa något slags finansiering genom vanliga skatter, eventuellt specialskatter, som dock knappast skulle få någon natur- lig anknytning till kollektivet. Vad angår varulager har denna sista utväg betraktats såsom den enda, vilken rimligen borde komma ifråga. — Syste- met skulle således icke få den konsekventa uppbyggnad, som vore erfor- derlig. Bl. a. föreligger risk för att man komme att tillämpa ett kombinerat

system av skatter och avgifter, som icke bleve rationellt genomtänkt från den synpunkten, att man i görligaste mån borde förhindra en mångdubb- ling av belastningen för vissa medborgargrupper.

Flertalet av dessa svårigheter sammanhänger i första hand med den förändring som hela problemet får, när man nödgas helt släppa förutsätt- ningen, att avgiftsdebitering, medelsuppbörd och skadereglering med någon större sannolikhet skall kunna verkställas redan under kriget. Det har här sagts, att man i största utsträckning bör utnyttja de möjligheter här- till, som kan finnas i ett lättare krigsfall, men att man i flertalet krigsfall ej kan räkna härmed. Om man kunde utgå från att dylika möjligheter förelåge, vore problemet ett helt annat. Då skulle försäkringsliknande an- ordningar verkligen kunna träffas. Egendomsägarna skulle veta, att de genom att uppge fullständiga försäkringsvärden visserligen ådroge sig själva avgifter, som kunde komma att bli mycket kännbara, men att de därigenom också, så långt det vore möjligt, tillförsäkrade sig täckning för krigsskaderisken — och att högre avgifter skulle motsvaras av en större risk och därav följande större täckningsbehov. En sådan ordning är tänk- bar, men som sagt blott under den förutsättningen, att avgiftsdebitering, uppbörd och skadereglering försiggår samtidigt som ifrågavarande risk- förhållanden är för handen.

Redan om en av nämnda förutsättningar brister, förändrar problemet karaktär. Tänker man sig t. ex. att det trots allt blir möjligt att verkställa avgiftsdebitering och medelsuppbörd under kriget, medan Skaderegleringen i varje fall till större delen måste anstå, uppstår en fondering, som — efter vad'tidigare framgått — lätt medför den konsekvensen, att de in- samlade medlen förlorar i värde genom krigsinflation, innan de hinner användas för skadereglering. Detta skulle nödvändiggöra en större eller mindre dubbelbelastning för samma ändamål med ty åtföljande svårig- heter att vidmakthålla medborgarnas villighet att åtaga sig erforderliga finansiella uppoffringar. Väl kan det sägas, att, om krigsinflation inträtt, så beror det till stor del på att kriget medfört en stark underbalansering i de offentliga finanserna, och då är det även rimligt att statskassan er- sätter de förluster i realvärde, som de i särskild ordning insamlade skade- utjämningsfonderna utsatts för. Vidare kan hävdas, att insamlingen av medel under kriget i varje fall bidragit till att mildra krigsinflationen. Det reala sammanhanget är i så fall, att avgiftsuppbörden för en krigsskade- utjämning i verkligheten tjänar den övriga krigsfinansieringen, och att Skaderegleringen efter kriget till väsentlig del finansieras genom den all- männa beskattningen. Otvivelaktigt föreligger ett behov av största möjliga medelsuppbörd under kriget för att mildra krigsinflation. Vid en planering i förväg bör man dock söka göra denna medelsuppbörd så rationell som det går. Det förefaller då icke rationellt att räkna med att en uppbörd —— som egentligen skall avse ett helt annat ändamål, vilket icke till större

. , & i

.- ,,,,

del kan tillgodoses förrän efter kriget — skall bidraga till att tjäna den egentliga krigsfinansieringen. Tvärtom måste den härför avsedda medels- uppbörden vara så enkel som möjligt, om de stora svårigheter som sam- manhänger med krigsförhållandena till någon nämnvärd grad skall kunna bemästras. En särskild medelsuppbörd under kriget, vilken till namnet skulle avse krigsskadeutjämningen men i verkligheten till stor del skulle tjäna den övriga krigsfinansieringen, skulle svårligen kunna förenas med sådana förenklingssträvanden.

När tidssambandet mellan risk, avgiftsdebitering, medelsuppbörd och skadereglering helt eller nästan helt upplöses, och belastningen sålunda konuner att vila på »försäkringstagare», som vet att de undsluppit risk, blir försäkringsvärdena helt olämpliga som grund för avgiftsbestämningen, i varje fall om krigsskadorna nått större omfattning. Tänker man sig t. ex. att 5 % av byggnadsbeståndet förstörts under kriget — och vid svårare krigsfall får man räkna med mycket större skadorl —— betyder det, att krigs- skadorna enbart inom denna grupp uppgår till kanske 5 miljarder kronor i nuvarande penningvärde. Premieintäkten för byggnadsbrandförsäkring torde ha en allmän storleksordning av 100 miljoner kronor. Om en full- ständig skadeutjämning skall kunna fullföljas inom rimlig tid, måste den årliga uppbörden således röra sig om belopp, som mångdubbelt överstiger försäkringstagarnas årliga premiekostnader för vanlig försäkring. Hela premieintäkten i de skadeförsäkringsbranscher, som är mer eller mindre relevanta i sammanhanget, nämligen brand—, skogs-, maskin-, kreaturs- och frivillig motorfordonsförsäkring samt småbåtsförsäkring, överstiger icke 400 miljoner kronor. Den totala krigsskadan inom samtliga egendoms- grupper kan dock mycket väl komma att överstiga storleksordningen 10 miljarder kronor. Det är sålunda lätt att på grundval av försäkrings- statistiken få bekräftelse på att den vanliga frivilliga sakförsäkringen representerar en alldeles för smal bas för att försäkringsvärdena i denna skall kunna bilda underlag för en i efterhand verkställd avgiftsdebitering, avseende en krigsskadeutjämning av det omfång som är att påräkna i ett tämligen svårt krigsfall. Krigsskadeutjämningen kan med andra ord komma att utgöra en alldeles för tung börda för denna smala bas och för- anleda att folk »flyr» från den frivilliga sakförsäkringen. Icke minst gäller detta beträffande gruppen övrigt lösöre. Inom detta område torde redan nu i betydande utsträckning föreligga ofullständigheter i brandförsäkrings- skyddet, och dessa ofullständigheter skulle säkert bli avsevärt större, om tecknandet av frivillig brandförsäkring skulle leda till att man ådroge sig plikt att erlägga krigsskadeavgift till belopp, som skulle kunna bli mång- dubbelt högre än premien för den frivilliga försäkringen.

I dessa förhållanden ligger huvudskälet till att den förut beskrivna mo- dellen ej kunnat få en utformning, som är i alla viktiga hänseenden till-

1 Jfr s. 84, där sifferuppgifterna f. ö. är angivna i ett högre penningvärde än det nuvarande.

fredsställande. Det är icke svårt att anföra ytterligare kritik, men det redan sagda torde här'vara tillräckligt.

Kan avgifterna bestämmas efter för-krigstidens försäkringsvärden?

Om det är olämpligt att bygga krigsskadeskyddet på krigstidens eller efterkrigstidens försäkringsbelopp, kan man då icke tänka sig att i stället anknyta en avgiftsdebitering över hela linjen till en registrering av för- krigstidens försäkringsvärden?

En sådan tanke kan utformas på olika sätt. Det mest tillfredsställande resultatet skulle vinnas, om det verkligen lades ned arbete på att under fredstid, när viss krigsfara hotar men ännu icke blivit omedelbart aktuell, åstadkomma ett noggrant register. Därvid skulle tillses att man noterade de värden, som i sammanhanget vore relevanta -— således exempelvis ej nybyggnadsvärdet på en byggnad utan värdet i befintligt skick. En lager- hållare, som förutser att hans lager i krigstid, på grund av t. ex. import- , svårigheter, kommer att vara mindre än normalt, hade anledning tillse att 1 ett med hänsyn till detta förhållande lämpligt värde bleve infört i regist- ret o. s. v. Framförallt borde man genom systematiska upplysningskam- panjer förmå egendomsägare, vilkas egendom icke är brandförsäkrad »— * antingen detta nu beror på ren underlåtenhet eller på att det ej föreligger ' någon brandrisk eller på att man valt att stå självrisk — att låta sin |

!

egendom med lämpliga värden ingå i här ifrågavarande beredskapsregister. Även kommunala gatuanläggningar, vatten- och avloppsledningar m. m. borde medtagas. Vidare borde underförsäkring motarbetas. Det skulle göras klart för egendomsägarna, att de visserligen ådroge sig avgiftsplikt i hän- delse av krig genom att deras egendom infördes i beredskapsregistret, men att deras möjligheter att — utöver den hjälp som organiseras genom sociala anordningar _ erhålla verklig kompensation för krigsskada å egendom skulle vara beroende av i vad mån egendomen antecknats i registret.

En dylik registrering skulle emellertid kräva mycket arbete för försäk- ringsbolagen och medverkan från försäkringstagarnas sida. För att be- gränsa kostnaderna skulle det sannolikt vara lämpligt att de frågor, som bolagen hade anledning ställa till försäkringstagarna, sändes ut i samband med debiteringen av brandförsäkringspremier. Detta skulle dock betyda, att det toge minst ett år att färdigställa registret. Registreringen skulle alltså få påbörjas långt innan en krigsfara tedde sig överhängande; och krigsfaran kunde ha förlorat i aktualitet, innan registreringen slutförts. Båda dessa förhållanden gör, att det kunde komma att brista åtskilligt i den medverkan, som skulle lämnas från allmänheten. Detta bekräftas av erfarenheten från försäkringen mot smittosamma kreaturssjukdomar, som regelmässigt tar fart, när en mul- och klövsjukeepizooti redan utbrutit,

men dessförinnan har väsentligt mindre omfattning. Bl. a. finge man räkna .med, att det fortfarande skulle föreligga ofullständigheter i fråga om sådan egendom, som förut varit oförsäkrad eller »underförsäkrad». Det är vidare att märka, att registret genom tillkomsten av nya försäkrings- objekt och andra förändringar efterhand snabbt skulle förlora i aktualitet. Om efter några år en ny krigsfara framträdde, skulle det följaktligen vara nödvändigt att väsentligt omarbeta och komplettera detsamma.

En enklare registrering skulle kunna åstadkommas genom att bolagen vid krigsfara lade upp ett beredskapsregister på grundval av redan till- gängliga uppgifter — eventuellt kompletterade med sådana anmälningar om eljest oförsäkrad egendom, som kunde komma. in efter anmaningar härom i radio och press. Sådan registrering —— dock utan försök att få in uppgifter om oförsäkrad egendom — förekommer redan nu i flera bolag. I vissa avseenden skulle den bli mindre tillfredsställande än ett register enligt den nyss antydda metoden. Men enkelheten i förfarandet och kost— nadsbesparingen är också av värde.

'Emellertid har nämnda metoder diskuterats endast för att fullständiga kritiken mot en användning av någon sorts försäkringsvärden såsom under- lag för en avgiftsdebitering efter ett krig. Det är nämligen uppenbart, att även dessa metoder kännetecknas av svagheter av sådan art, att de ej kan rekommenderas. Här skall blott de mest iögonenfallande bristerna påpekas. Folk komme, i varje fall efter krig, icke att förstå, varför möjligheten att erhålla kompensation skulle vara beroende av i vad mån deras egendom funnes medtagen eller icke till sitt fulla förkrigsvärde i ett register, som väsentligen upprättats på grundval av försäkringshandlingar avseende ris- ker av helt annat slag. Den påföljd, som många medborgare skulle utsättas för vid en försummelse att anmäla egendom till registret, skulle te sig oproportionerligt hård. Men lika viktigt är, att den ekonomiska förmågan— att betala avgift ofta ändras under årens lopp, och att dessa ändringar kan förväntas bli avsevärda på grund av bortfall av försörjare och med hänsyn till de stora ekonomiska och sociala omvälvningar, som brukar följa under och efter ett krig. En på grundval av ett förkrigsregister verk- ställd belastningsfördelning måste därför bli i hög grad orättvis, om den tillämpas efter kriget. För att bota sådana orättvisor torde det knappast räcka med begränsade korrektioner utan det komme sannolikt att visa sig —— utom eventuellt i lätta krigsfall -— att ett helt annat system vore er- forderligt.

En annan sak är att det till stöd för skaderegleringsarbetet under och efter kriget erfordras, att enklaste möjliga beredskapsregistrering av inom försäkringsbolagen tillgängliga uppgifter verkställes och att anord- ningar träffas för säker förvaring av sådana register under krig. Denna fråga beröres ytterligare i kap. 11.

Att så stor uppmärksamhet ägnats åt alternativ, som sedan icke kunnat förordas, beror på att försäkringsinspektionen i det längsta sökt undvika att draga den slutsats, till vilken den förda diskussionen leder fram: att finansieringsproblemet måste angripas från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk fråga, på vilken dessutom allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas. Inspektionen har näm- ligen utgått ifrån att den erhållit förevarande utredningsuppdrag, emedan det ansetts, icke blott att vissa sidor av ämnet, t. ex. Skaderegleringen, hade att göra med försäkringsverksamhet — vilket otvivelaktigt är riktigt — utan även att finansieringsproblemet åtminstone delvis skulle vara av för- säkringsmässig karaktär. Det är naturligt, att inspektionen genom ingå- ende överväganden, som synts böra närmare redovisas, velat förvissa sig om att ha bedömt saken rätt, när den funnit sistnämnda uppfattning vara ohållbar.

Härtill kommer, att starka skäl talar för att tillämpa en särbudgetteknik i fråga om en krigsskadeutjämning för egendom. Det föreligger ett behov av att ange särskilda inkomstkällor för sådant ändamål. En anordning, som åtminstone till skenet vore av försäkringsmässig natur, skulle från dessa synpunkter vara i hög grad önskvärd. Innan man bestämmer sig för att avråda från en sådan anordning, måste då krävas en omsorgsfull pröv- ning av olika utvägar.

Redan i det föregående har framhållits, att en i egentlig mening skatte- teknisk bedömning ligger utanför inspektionens kompetensområde. Det får således förutsättas, att denna del av ämnet ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den allmänna finansiella beredskapsplanering för krigs- och efterkrigs- ändamål, som också av andra anledningar erfordras, och som bör an- komma på skatteteknisk expertis. Även praktisk försäkringsteknisk er- farenhet kan dock behöva utnyttjas, i den mån frågor uppkommer, som förutsätter kännedom om skaderegleringsarbete, registreringsarbete i för— säkringsbolag etc., men det är i första hand det skattetekniska bedöman— det som synes relevant.

Med hänsyn till vad nu sagts får inspektionen nöja sig med att i största korthet redovisa sin slutliga ståndpunkt i finansieringsfrågan.

Inspektionen föreställer sig, att man vid en skatteteknisk beredskaps- planering bl. a. uppmärksammar frågan om i vad mån de fastighetsavgif- ter och motorfordonsavgifter, som tidigare berörts, lämpligen kan inpassas i en allmän finansieringsplan. Från de synpunkter, som inspektionen kun- nat anlägga, har det nämligen förefallit, som om dylika avgifter i och för sig skulle vara fördelaktiga, dock endast under förutsättning att de till- sammans med andra finansieringsanordningar kunde bilda ett rationellt genomtänkt helt.

I samband härmed står frågan, om det överhuvudtaget skall förekomma någon kollektivindelning. Såsom tidigare framgått kan en kollektivindel- ning motiveras endast i den mån som det ur skatteadministrativ sypunkt befinnes lämpligt att tillämpa olika slags avgifter för olika slag av egen- dom. Men då skall det också vara möjligt att — bättre än som lyckats i den diskuterade »modellen» — finna ändamålsenliga avgiftsformer icke endast för vissa utan för samtliga egendomsgrupper.

Emellertid får ställning först tagas till vissa ännu mer grundläggande principfrågor. Skall sålunda den beskattning, som anordnas för här ifråga- varande ändamål, ha karaktär av indirekt beskattning? Skall man med andra ord tillåta eller rent av uppmuntra, att de avgifter, det kan bli fråga om, i största möjliga utsträckning bäres av konsumenterna?

Från en synpunkt kan det förefalla, som om dessa frågor borde besvaras jakande. Krigsskadeutjämningen har sin plats som ett led i ett återupp- byggnadsarbete, vilket har karaktär av investering. För att denna investe- ring skall få ett realekonomiskt utrymme, kan det bli nödvändigt att kon- sumtionsutvecklingen hålles tillbaka. En indirekt beskattning kan tjäna detta syfte.

Men det finns en annan synpunkt, som torde böra tillmätas ännu större vikt och som leder till helt andra slutsatser. Ju mer bördan för krigs- skadeutjämningen sprides ut så att den belastar hela folket, desto svårare blir det i den hårda konkurrensen mellan alla de betydelsefulla anspråk på den samlade skattekraften, som kommer att göra sig gällande efter ett krig, att vinna tillräckligt gehör också för de viktiga behov som en krigs- skadeutjämning för egendom representerar. Dessa behov kan förväntas bli bättre tillgodosedda än eljest, om finansieringsformen tar sikte på att det i största möjliga utsträckning skall bli en utjämning mellan egendoms- ägare, som träffats av krigsskada, och egendomsägare, som undgått sådan skada.

Vissa egendomsägare kan rent av ha tjänat på kriget och på den infla- tion, som erfarenhetsmässigt brukar åtfölja krig. Vad gäller inflations- vinsterna å viss egendom motsvaras de av inflationsförluster, som andra medborgare, bl. a. innehavare av bank- och försäkringstillgodohavanden, obligationer, inteckningar etc., utsättes för. Det kan teoretiskt tänkas, att en fullständig krigsskadeutjämning i ett idealt system borde inbegripa även en utjämning av dylika inflationsvinster och inflationsförluster. Detta syn- nerligen komplicerade problem måste emellertid anses ligga utanför föreva- rande utredning. Om en utjämning av inflationsvinster och inflationsför- luster av tekniska skäl icke kan genomföras eller i varje fall icke blir genom- förd, synes det ej böra möta betänkligheter att även inbegripa inflations- vinsterna i en krigsvinstskatt, som användes för att ge kompensation för materiella egendomsförluster.

En krigsvinstskatt kan emellertid icke —— annat än möjligen om även

inflationsvinster inbegripes —— medföra sådana inkomster, att de räcker för att mer än till en mindre del täcka materiella "krigsskador av större omfattning. De reala enskilda förmögenhetsvinsterna måste nämligen efter ett krig med större skadegörelse antagas vara väsentligt mindre än de reala förmögenhetsförlusterna. Utgår man ifrån att det skall vara" fråga om en skadeutjämning mellan egendomsägare synes det då ligga närmast till hands att vid sidan om en krigsvinstbeskattning tänka sig en under loppet av en lämplig period uttagen engångsskatt på nettoförmögenhet.

Det är dock givet, att en dylik beskattning vållar många problem. För- mögenhetsställningen, tagen för sig, är ett högst ofullkomligt mått på skatteförmågan. Därför bör övervägas att tillämpa progressivitet eller åt- minstone lättnader för ägare av småförmögenheter och särskilt då för personer, vilka har låg inkomst. Skadliga samhällsekonomiska verkningar kan uppkomma, men dessa får vägas mot den ekonomiska uppmuntran som krigsskadeutjämningen medför i de fall, där kompensation för krigs- skada utgår. Det kan också visa sig svårt att organisera ett rättvist och effektivt taxeringsförfarande. Ställd inför sådana svårigheter av olika slag kan man frestas att i stället söka utnyttja den direkta inkomstskatten eller att införa nya eller ökade indirekta skatter. Möjligheten att uttaga inkomstskatt torde dock efter ett krig med visshet komma att begagnas för andra ändamål. Och även bördan av indirekta skatter, som uttages för andra syften, lärer bli betydande. Om man likväl söker tillgripa en ytterligare indirekt beskattning såsom den enda eller huvudsakliga in- komstkällan för här ifrågavarande behov, går man miste om möjligheten att låta hela anordningen — även om det blir vissa övervältringseffekter också vid en skatt å nettoförmögenhet — i avsevärd omfattning framstå så- som en utjämning mellan olika grupper av egendomsägare, varigenom det i mycket högre grad än eljest blir möjligt att vinna anslutning hos medborgarna för en så effektiv kompensation för krigsskador å egendom som förhål- landena i övrigt medger. I så fall har man har man ännu mer fullständigt än som här förutsatts uppgivit den grundläggande tanke, som varit väg- ledande i frågan om krigsskadeutjämning å egendom, nämligen att det skulle gälla en riskutjämning mellan egendomsägare. Betraktas saken från dessa synpunkter, lärer en indirekt beskattning på sin höjd kunna komma ifråga endast såsom kompletterande inkomstkälla. Att använda medel från den direkta inkomstskatten förefaller i det närmaste uteslutet, så— vida det ej rör sig om rent tillfälliga anordningar.

Vid en kombination av krigsvinstskatt och skatt å nettoförmögenhet lärer det knappast vara rationelllt att samtidigt uttaga säravgifter för fastig- heter och motorfordon. Erfordras en kompletterande indirekt beskattning,

torde 'en sådan böra övervägas från mera allmänna synpunkter än som anförts i den tidigare beskrivna »modellen». Icke heller blir någon kollek- tivindelning aktuell, och någon sådan har därför icke upptagits i förslaget.

Om det för krigsskadeutjämningen uttages en särskild krigs— och infla- tionsvinstskatt och en skatt å nettoförmögenhet, synes dessa skatter böra reserveras för krigsskadeändamål. Därest så sker, åstadkommes ett sär- budgetsystem, och detta är enligt vad som förut framgått synnerligen önsk- värt. Skulle de återhållande verkningarna på konsumtionsutvecklingen icke bli tillräckligt starka för att bereda rimligt utrymme inom samhällsekono- min åt återuppbyggnadsarbetet, lärer det få ankomma på statsmakterna att, inom ramen för den ekonomiska politiken i övrigt, vidtaga de ytterligare åtgärder, som kan befinnas erforderliga och lämpliga.

Försäkringsinspektionens slutliga ståndpunkt innebär alltså, att en krigs- och inflationsvinstskatt, sannolikt därjämte en nettoförmögenhetsskatt, så—

. vitt nu kan förutses kommer att ligga närmast i blickfältet, när stats-

makterna i en aktuell situation, som kännetecknas av svåra krigsskador,

tar definitiv ställning till finansieringsfrågan. Dessutom kan möjligen indirekt beskattning ifrågakomma, dock endast såsom kompletterande in— komstkälla.

Inspektionens ställningstagande till förmån för en skattefinansiering har icke föranlett något försök att i själva lagförslaget närmare reglera medels- anskaffningen. Det är tvivelaktigt, om det ens efter en finansiell bered- skapsplanering — varvid även andra problemlösningar bör prövas och de samhällsekonomiska verkningarna av olika beskattningsalternativ närmare utredas — blir möjligt att i en lag av denna karaktär intaga bindande före- skrifter om finansieringen, hur önskvärt detta än skulle vara. Med hänsyn till bl. a. den mängd krigsfall av olika slag, som måste beaktas, kan det nämligen även på grundval av en mer ingående genomarbetning av de skattetekniska problemställningarna bli svårt, att icke säga omöjligt, för statsmakterna att på förhand binda sig vid någon viss finansieringsform. Detta hindrar likväl ej, att den fortsatta skattetekniska beredning, som här påyrkats, är oundgänglig. I den mån alternativa, för olika lägen avpas- sade beskattningsplaner finnes utarbetade för statsmakterna att ta ställ- ning till i en aktuell situation, bör det vara ägnat att väsentligt stärka för- troendet hos medborgarna för att en krigsskadeutjämning för egendom vid behov verkligen kommer till stånd _ om det överhuvudtaget finns några reala möjligheter därtill.

Den omständigheten att lagförslaget icke upptager några definitiva be- stämmelser om finansieringsformen kan knappast utgöra skäl för att upp-

skjuta frågan om att ersätta nuvarande lag med föreskrifter av den huvud- sakliga innebörd, som återfinnes i förslaget. Trots allt vad som förut sagts om behovet av att lagen anvisar sådana inkomstkällor, som skall användas för en krigsskadeutjämning, är det även med tanke på förtroendet bättre att åtminstone tills vidare hålla denna fråga öppen än att fasthålla vid bestämmelser, om vilka man vet, att de med största sannolikhet icke kan komma att förverkligas annat än i krigsfall, som är så lindriga, att man av det skälet föredrager enklare finansieringsmetoder. Det är i själva ver- ket angeläget, att en lagrevision kommer till stånd snarast möjligt och redan innan den likaledes angelägna men också tidskrävande skattetek- niska beredningen kunnat genomföras.

KAPITEL 10

Skaderegleringen

Då det gäller att överväga bestämmelser angående regleringen av krigsskador å egendom möter en rad komplicerade spörsmål. Försäkringsinspektionen avser att inledningsvis behandla vissa grundläggande principfrågor och skall mot den därvid erhållna bakgrunden senare övergå till att belysa olika prak- tiska problem och draga upp riktlinjer för skaderegleringens allmänna gång.

Allmänna principfrågor Förändringar i penningvärdet

Ett krig medför erfarenhetsmässigt en mer eller mindre kraftig försäm- ring av penningvärdet. Det är nödvändigt att i förevarande sammanhang noga beakta denna faktor. Av den i kap. 5 lämnade redogörelsen för utländsk rätt har framgått, att inflationsproblemet vållade särskilda bekymmer vid ersättningsuppgörelserna efter andra världskriget. Frågan om inflations- verkningar har också ansetts kräva särskild uppmärksamhet vid översynen av den svenska lagstiftningen, och i anslutning därtill framlagda synpunkter har redovisats i kap. 4. Innan försäkringsinspektionen går närmare in på väsentliga problemställningar, torde det ha sitt intresse att här återge vissa i andra sammanhang gjorda uttalanden i ämnet.

Krigsskadeutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1940: 4, s. 53 f) på tal om regleringen av fastighetsskador bl. a.

»En annan för ersättningsgrundernas utformning mycket viktig följd av att lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering är, att hänsyn torde få tagas till penningvärdets förändringar under denna tid. Om en mera betydande sänkning av penningvärdet skulle inträda såsom följd av kriget, för vilket uppen- barligen viss risk föreligger, vore det knappast rimligt att för de fastighetsägare, som fått sin egendom förstörd eller skadad, lägga egendomens värde före skade- tillfället till grund för ersättningens utmätande. Då samtliga fastighetsägare åläg- gas kollektivt ansvar för inträffade krigsskador, synes det ligga i sakens natur, att man i ersättningsavseende måste söka tillskapa en ordning, som i görligaste mån medför ekonomisk likställighet mellan samtliga till kollektivet anslutna. Ett accep- terande av denna ståndpunkt leder till att ersättning bör, oberoende av den ska- dade fastighetens värde i kronor räknat vid skadetillfället, utgå med belopp, som vid tiden för Skaderegleringen motsvarar kostnaden för fastighetens återställande

i förut befintligt skick. Ur allmän synpunkt medför en sådan regel fördelen av ett snabbare och mera fullständigt återuppbyggande av det under kriget skadade fas- tighetsbeståndet än om ersättningen skulle utmätas efter äldre och lägre värden. Det må i anslutning härtill även framhållas, att storleken av fastighetsägarnas bi- dragsskyldighet bestämmes på grundval av de taxeringsvärden, som äro rådande efter kriget. En stegring av fastighetsvärdena kommer sålunda att medföra ökade bidrag.

Det är emellertid ingalunda otänkbart, att förhållandena efter kriget i olika av- seenden kunna vara sådana, att större eller mindre avsteg från den nyss antydda ersättningsprincipen kunna befinnas skäliga eller lämpliga. Kriget kan exempelvis medföra sådana efterverkningar i fråga om tillgången på arbetskraft och byggnads- material av olika slag samt på det ekonomiska området överhuvudtaget, att åter- nppbyggandet måste ske efter en väsentligt lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Ett tillämpande för sådant fall av principen, att ersättningen skall mot- svara kostnaden för fastighetens återställande i förut befintligt skick, skulle uppen- barligen leda till utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga reparations— eller återuppbyggnadskostnaderna. Häremot torde några befogade invändningar knappast kunna resas, därest fastighetsvärden och byggnadskost— nader icke undergått några större förändringar. Har däremot en inflationsartad värdestegring för fastigheterna inträtt och byggnadskostnaderna likaledes sprungit i höjden, torde frågan om utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga återuppbyggnadskostnaderna kunna bedömas först i belysning av den ekonomiska utvecklingen under och efter kriget. Det bör observeras, att man här tangerar frågan om säkerställande mot inflationsrisk av rena penningfordringar. Detsamma gäller — och kanske i än högre grad —- om en förstörd fastighet ej åter- uppbygges, i varje fall om det från början är klart, att återuppbyggande ej skall komma till stånd.

Vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan uppställa sig flera spörs- mål, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen under och omedel- bart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. Här rör man sig överhuvudtaget på så osäker mark, att utredningen för sin del anser det uteslutet att redan nu lagstiftningsvägen fastslå detaljerade principer för skaderegleringen.»

I förarbetena till den nya norska krigsskadelagen har man vid diskussion om tänkbara värderingsmetoder kommit in på inflationsproblemet och där- vid anfört bl. a. följande.

Bestämmandet av skadeersättning måste föregås av en värdering av skadan. Här reser sig emellertid det vanskliga spörsmålet, vilka värden och priser denna vär- dering skall bygga på. Tre skilda tidpunkter kan tänkas komma i betraktande: tiden för krigsutbrottet, skadetillfället och tidpunkten för Skaderegleringen. Alla dessa alternativ har kommit till uttryck vid uppgörelserna i olika länder. Vart och ett av dem har sina fördelar och olägenheter. Fördelen med att välja krigsutbrot- tets priser ligger däri att man då har en fast gemensam norm att hålla sig till. Det är å andra sidan en väsentlig nackdel, att alla priser som regel tenderar att stiga under ett krig, och ersättningar på grundval av priserna vid krigsutbrottet torde därför i allmänhet visa sig alltför låga. En motsatt prisutveckling är dock tänk- bar. — Skadetillfällets priser motsvarar vad som är vanligt i försäkringssamman— hang, där omgående reglering i allmänhet äger rum. Det otillfredsställande i denna princip visar sig vid väsentliga förändringar i prisnivån mellan skadetillfället och tidpunkten för uppgörelsen. Resultatet blir för den skadelidande beroende av, vid

vilken tidpunkt skadan inträffat. Dessutom måste man räkna med, att det under ett krig kan visa sig ogörligt att en tillnärmelsevis fastställa priserna vid skade- tillfället. — Därest hela Skaderegleringen kunde genomföras inom en begränsad tidrymd efter kriget, skulle förmodligen priserna vid regleringstillfället vara de mest tillfredsställande. Erfarenhetsmässigt tar emellertid en omfattande uppgö- relse så lång tid, att nya prisfluktuationer kan inträffa, innan uppgörelsen slut- förts, och därmed förstöra varje rättvis uppgörelse. — När allt tages i betraktande synes den enklaste lösningen vara att i princip utgå från priserna vid krigsut- brottet, men en förutsättning måste då vara, att när ersättningen skall bestämmas möjlighet finns till justering av beloppet med hänsyn till inträdda prisrörelser. Undantagslös kan dock regeln icke vara. Det måste lämnas möjlighet till avsteg från densamma, och detta synes kunna ske genom en bestämmelse, att vissa taxor skall kunna tillämpas vid värderingen.

I den norska lagen har såsom huvudregel fastslagits, att priser och värden omedelbart före krigsutbrottet skall läggas till grund vid skadevärderingen. Denna huvudregel har emellertid kompletterats med en bestämmelse, att krigsskadeorganet kan med departementets godkännande förordna, att pri— serna vid annan tidpunkt skall ligga till grund eller att vissa taxor skall till- lämpas. Vidare medger lagen krigsskadeorganet rätt att, likaledes med de- partementets godkännande, besluta om tillägg till eller avdrag å ersättnings- beloppen på grund av förändringar i penningvärdet.

Återgivna uttalanden belyser allmänt de svårigheter, som vid faststäl- landet av värderings- och ersättningsnormer betingas av penningvärdesför— ändringar. Problemet ligger med andra ord däri, att på grundval av värde- ring framräknade ersättningsbelopp vid en utsträckt skadeuppgörelse icke motsvarar de reella värdena.

Vid en närmare granskning av förevarande spörsmål, kan det _ för den händelse medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning — till en början förefalla som om en metod för reducering av ersättningarna helt enkelt består i att kompensation för prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten icke lämnas. En dylik metod synes dock icke ur någon synpunkt rationell, därest försämringen av penningvärdet är av mera märkbar storlek. Ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet är nämligen en förutsättning icke endast för att skadeutjämningen, om övriga förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna undvikas. Annars riskeras att den reala ersättningen blir relativt lägre i fall, där en större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och skade- ! regleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre. Om medelstillgången * icke förslår till full real skadeersättning, framstår det därför såsom mest rationellt —— åtminstone om en prisstegring av större omfattning ägt rum —— att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten och att detta omräknade belopp sedan reduceras.

Det är icke otänkbart, att vissa priser är lägre vid Skaderegleringen än vid tiden för skadans inträffande. Detta kan exempelvis hända, om det under kriget rätt stor brist på varor, som ingått i ett krigsskadat lager, men denna brist lättat, när Skaderegleringen efter kriget kommer till stånd. Det synes självklart, att för undvikande av orättvisor också sådana prisförskj utningar bör beaktas.

Förekommer under och efter kriget mycket snabba och stora prisfluktua- tioner, torde det ej sällan vara lämpligt att vid utredning av skadefall notera jämväl förkrigspriserna. När det gäller att med ledning av prisuppgifter fastställa skadevärdet vid regleringstillfället, kan emellertid den generella regeln icke uppställas, att också dessa priser skall beaktas. Att först räkna ut skadebeloppet efter förkrigsvärdet och därefter omräkna detsamma efter värdet vid tidpunkten för uppgörelsen innebär ju två räkneoperationer, och eftersom ingendera är exakt kan på så sätt tvenne felmarginaler uppkomma. Där ej prisrörelserna varit särskilt starka just vid tiden omkring skadetill- fället, lärer det mest praktiska ofta vara att man söker verkställa endast en omräkning och då från värdet vid skadetidpunkten _ eller vid värderings- tillfället —— till värdet vid tiden för Skaderegleringen. I en del fall torde det f. ö. bli möjligt att direkt utgå från prisnivån vid sistnämnda tidpunkt.

Den omständigheten, att» förändringar i penningvärdet inträffat under och efter kriget, behöver ej ha något att göra med frågan om vilka reala möjlig- heter som föreligger att utge full ersättning. Detta bestyrker ytterligare, att principen bör vara att så långt det är praktiskt rimligt ta hänsyn till pen— ningvärdesförändringar, medan spörsmålet, huruvida ersättning skall utgå med fullt eller reducerat realbelopp, får bli beroende av en självständig be- dömning. En »automatisk» reduktion av ersättningsbelopp på grund av inflationsverkningar bör således icke accepteras annat än om en sådan reduktion är av en förhållandevis begränsad storleksordning.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde det dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova formler vid en om- räkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl olikheter i pris- utvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda endast ungefär- liga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en överkompen- sation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke åstadkommas. Redan av denna anledning synes det befogat att välja en sådan formulering av lagtexten, att statsmakterna icke binder sig vid att söka iaktta någon detaljrättvisa i förevarande hänseende.

Som ovan framgått är det ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersätt- ningsbeloppen i möjligaste mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. En förutsättning för att denna princip i praktiken skall bli fullt accepterad är dock, att man, så långt det går, söker förutse och lösa vissa svåra problem, som kan möta i sammanhanget. Särskilt behöver upp- märksammas, att inflationstilläggen i en hel del fall lätt kan ge upphov till att kompensationen kommer att överstiga egendomsskadans reala värde för den skadelidande. Om detta problem icke erhåller en lämplig lösning, kan eventuellt befaras, att inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin tur leder till att andra skadelidande får för liten ersättning och att därigenom full rättvisa ej nås.

Sålunda kan starkt ifrågasättas, huruvida en egendomsägare skall garan- teras sådan inflationsvinst, som han kunde ha kommit att åtnjuta, därest hans egendom icke krigsskadats. Antag för enkelhetens skull följande. En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till följd av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats, 200 000 kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 —— 80 000 =) 120 000 »efterkrigskronor», vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet av ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren för- lorat hälften av inteckningsfordringens realvärde. I absoluta tal räknat utgör inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor» eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under kriget utsatts för totalskada. Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under förut— sättning att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteckningshavare för förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru detta innebär en minsk— ning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens del utfal- ler 120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av en tredubbel real kompen— sation, eftersom den mot ägareandelen svarande realtäckningen utgör endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot ersättningsbeloppet till (40 000 + 80 000 =) 120 000 kronor, erhåller ägaren full —— men icke mer än full _ gottgörelse för sin realförlust å egendomen samtidigt som täckning beredes för inteckningshavarens nominella fordran. (Anm. I exemplet har bortsetts från räntefrågan, varom mera i det följande.)

Det spörsmålet reser sig här: är det icke rättvist, att ersättningen på an— givet sätt begränsas? Och bör icke motsvarande reduktion av inflationstill- lägg ske även beträffande annan egendom, då ägaren samtidigt är gäldenär och skulle komma att garanteras en inflationsvinst, ifall tillägget ej redu- cerades?

Många torde vara benägna att besvara dessa frågor nekande. De kan hän- visa till att ägare, vilkas egendom utsatts för krigsskada, genom en sådan

ordning skulle komma i sämre läge än egendomsägare, som ej drabbats av skada och därför varit i tillfälle att göra inflationsvinst. De kan vidare för- mena, att ägare, som fått sin egendom skadad, kan ha lidit avsevärda stille- ståndsförluster, vilka icke berättigar till ersättning, och att orättvisan här- igenom skulle bli än större. Och de kan slutligen med rätta framhålla, att reduktioner av det slag, som här ifrågasatts, skulle komma att träffa ojämnt. Det är relativt lätt att konstatera inflationsvinster för fastighetsägare men betydligt svårare, när det gäller ägare av annan egendom.

Mot detta kan anföras, att det dock icke ingår i syftet med en krigsskade- utjämning att även gottgöra uteblivna inflationsvinster. Om det skulle visa sig, att uppgörelsen i betydande utsträckning ledde till resultat, som ovan antytts, kunde allvarligt befaras att de bördor som krigsskadeutjämningen vållar för medborgare i allmänhet — även om man såvitt möjligt söker kon- centrera belastningen till egendomsägare _ komme att bäras mindre villigt än eljest. Härigenom skulle de psykologiska möjligheterna att åstadkomma en finansiering för full kompensation bli mer begränsade än som behövt vara fallet. Även bortsett från detta blir risken för att medelstillgången visar sig otillräcklig för full kompensation av reala egendomsförluster större, därest man tillåter att medel tages i anspråk också för att ersätta uteblivna inflationsvinster. Och det måste ju anses innebära en avsevärt större orätt- visa, om en egendomsägare erhåller endast partiell gottgörelse för en real krigsskada än om en egendomsägare till följd av krigsskada går miste om inflationsvinst men i övrigt får full ersättning för egendomsskadan. En »inflationsvinstgaranti», som kan äventyra principen om full kompensation, måste därför anses medföra allvarliga konsekvenser.

Härtill kommer, att ersättande av uteblivna inflationsvinster innebär ett brott mot den huvudprincip, vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen, nämligen den att reala egendomsförluster i gör- ligaste mån skall proportionellt lika ersättas. Av detta följer också, att pro- blemet behöver uppmärksammas även om endast partiell ersättning kan utgå. Bestämmes t. ex., att krigsskador å egendom skall ersättas till blött 70 %, kan det mycket väl hända, att åtskilliga egendomsägare till följd av inflationen i verkligheten får 100 % eller mer av sina reala egendomsförlus— ter ersatta, medan andra får nöja sig med den reducerade reala kompensa- tionen. Det kan visserligen göras gällande, att de som får 100 % dock ej är överkompenserade i jämförelse med dem som icke alls fått sin egendom skadad. Kanhända tillägges det, att det trots allt är värdefullt att antalet fall av ofullständig kompensation reduceras. Men om den allmänna reala kompensationsgraden kan höjas och göras mera likformig genom att utbe- talningar för uteblivna inflationsvinster drages in, lärer dock ett mera väsentligt rättviseintresse bli tillgodosett.

Den teoretiskt rationella lösningen av nu framlagda problem skulle emel—

lertid ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som ovan berörts, utan skulle gå ut på en allmän utjämning av de vinster respektive förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom krigsinflation. Be— hovet av en sådan utjämning mellan dem som gjort vinster och dem som gjort förluster skulle f. ö. ej inskränka sig till det i och för sig viktiga spe- cialproblem vid regleringen av materiella krigsskador, som här påpekats, utan det har en generell betydelse. Till sin totala storleksordning kan ett dylikt utjämningsbehov lätt bli jämförbart med det, som avhandlas i detta betänkande, även om det har en annan karaktär. Emellertid ligger detta ut- jämningsbehov utanför försäkringsinspektionens utredningsuppgifter, ehuru också det representerar ett slags krigsskadeproblem. De tekniska svårig- heterna att på ett tillfredsställande sätt genomföra en reform av antytt slag torde dock — även ur den synpunkten att omräkningsmetoderna ej får vara alltför godtyckliga och att nya orättvisor ej bör tillskapas — vara så avse- värda, att det förefaller ovisst, huruvida problemet verkligen på allvar kom- mer att angripas annat än om en krigsinflation når påfallande kraftiga pro—, portioner. En reform av angiven innebörd kan dessutom stöta på hårt mot- stånd och ytterligare försvåras genom anhopningen av andra väsentliga pla- neringsuppgifter i en efterkrigssituation. Det må i sammanhanget erinras om att man i vårt land ej rest några starkare krav på en allmän utjämning av de inflationsvinster och inflationsförluster, som inträffat sedan 1939, fastän dessa vinster och förluster varit betydande och efterkrigstiden för oss varit mindre problemfylld än vad fallet säkerligen skulle komma att bli, 0111 landet direkt utsatts för ett svårt krig.

Om det sålunda ej skulle komma till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och dem som förlorat på en krigsinflation, återstår den i kap. 9 antydda metoden att i större eller mindre grad draga in inflations- vinster genom en krigskonjunkturbeskattning. Denna metod är åtminstone teoretiskt underlägsen den förutnämnda, bl. a. i så måtto att den ej ger någon kompensation för inflationsförluster, men den kan likväl tänkas åstadkomma i vart fall en viss hyfsning av det speciella skadereglerings- problem, varom här är fråga, och dessutom — såsom förut framhållits — bidraga till finansieringen av hela krigsskadeutjämningen.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation för utebliven infla- tionsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av Skadeersättningen.

Under alla förhållanden framstår det såsom angeläget, att här ifrågava— rande problem på ett eller annat sätt blir löst. Övervägande skäl talar enligt inspektionens mening för att krigsskadeutjämningen såvitt möjligt icke får verkningar, som sträcker sig utöver dess egentliga syfte: att åstadkomma

150 bästa möjliga kompensation för de direkta realvärdesförluster, vilka drab- bat egendomsägare genom krigsskador.

Ränta & ersättningsbelopp

Så gott som undantagslöst har enligt främmande krigsskadeordningar ränta å ersättningsbeloppen utgått. Beräkningsgrunderna har i någon mån varierat. I stort sett har räntesatsen varit tämligen låg, och i fråga om tiden för ränteberäkningen har man på vissa håll utgått från dagen för skadans inträffande, på andra håll från någon senare tidpunkt.

I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skade— ståndssammanhang, räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigs- skadelidande, i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest blir resultatet icke endast att ersättningen för krigsskada blir ofullständig vilket den ändock kan bli —— utan även att den blir ojämn. Man måste nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflyta avsevärd tid mellan skadetillfället och Skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och ränte- faktorn, blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad täm- ligen snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning hör, till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.

Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till ränte- faktorn har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis person- ligt Iösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.

Försäkringsinspektionen håller sålunda före, att ränta i princip bör utgå å krigsskadeersättning, men vill likväl icke förorda att det från statsmak— ternas sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg. Såsom nyss antytts bör man nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis personligt lösöre och privata motorfordon. Då härtill kommer, att grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas, har räntebestänunelsen i lagförslaget så utformats, att den väl tillkännager en avsikt att beakta räntefaktorn men lämnar öppet, i vilken utsträckning detta skall ske.

Stilleståndsförluster

Även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning för kapitalförlust utgår, kan kompensationen i det enskilda fallet ändock bli otillräcklig. Icke sällan får nämligen, såsom tidigare sagts, egendomsägare förutsättas lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan beaktas vid räntebe- räkningen.

I och för sig kan nog goda skäl anföras för uppfattningen, att hänsyn bör tagas också till dylika förluster. Försäkringsinspektionen, som redan i kap. 8 haft anledning beröra spörsmålet, kan emellertid icke förorda att någon som helst utfästelse om ersättning för sådana förluster nu göres. Här närmar man sig nämligen det allmänna problemet om sådana av kriget vål— lade realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det tillhör i första hand folkhushållningspolitiken och den allmänna ekono- miska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka begränsa och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom synes alltså icke böra träffas härutinnan, och i lagförslaget har frågan därför lämnats obeaktad.

Denna uppfattning hindrar emellertid icke, att man bör ha blicken öppen för att stilleståndsförluster ofta kan bli stora, och detta även om kapitalför— lusten är ringa eller ingen. Sålunda kan exempelvis en större fabriksan- läggning bli helt obrukbar för sitt egentliga ändamål genom en partiell skada, som ej på lång tid kan repareras, eller en fastighetsägare under avse- värd tid bli utsatt för hyresförluster till följd av evakuering. Det kan onek- ligen framstå såsom obilligt, om en stilleståndsförlust på t. ex. 50 000 kronor till ingen del ersättes, medan en kapitalförlust på 5 000 kronor helt täckes. Om man av sådana skäl skulle överväga att i vissa ytterlighetsfall utge åtminstone partiell ersättning för stilleståndsförluster och dessutom anse detta böra ske inom ramen för krigsskadeutjämningen för egendom, synes erforderliga åtgärder böra vidtagas — och däremot svarande ändringar i lagtexten göras —— först i en aktuell situation och icke enligt några på för- hand uttänkta regler. Eftersom av kriget vållade inkomstbortfall får an- tagas bli tämligen allmänt förekommande och därför endast i mycket he— gränsad utsträckning lärer kunna gottgöras, är det dock under alla omstän- digheter skäl att tillråda den största försiktighet vid tillgodoseendet av väckta anspråk på ersättning för stilleståndsförluster.

Villkor om återuppbyggnad för utfående av ersättning?

En fråga, som redan vid nuvarande krigsskadelags tillkomst blev föremål för uppmärksamhet, var, huruvida för utbekommande av ersättning skulle uppställas villkor om skyldighet för vederbörande att återuppbygga fastig- heten i fråga. Därvid framhölls hl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften måste anses vara säkerställandet av återuppbyggnaden efter kriget. Med hänsyn härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldighet måhända på sin plats. Emellertid vore det svårt att förutse, om och i vilken utsträck— ning återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga 0111 fastigheter i orter med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes därför betänkligt att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla förhållanden skulle an- vändas till återuppbyggnad eller iståndsättande av förstörda eller skadade fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp till

iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämna- des. Härtill komme att, då skada å ej endast byggnader utan även mark och skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt att helt använda utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande. Skäl syntes dock tala för att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande, beräknades efter särskilda grunder till förhindrande av obehörig vinst för den ersättnings- berättigade.

Vid skadeuppgörelserna utomlands har som regel gällt villkor om åter- uppbyggnad respektive nyanskaffning, åtminstone för utbekommande av oavkortad ersättning. Ej sällan har så förfarits, att belopp intill en viss gräns utgivits utan återuppbyggnadsskyldighet och att i övrigt reducering skett, exempelvis så att ersättningen bestämts till 75 % av det belopp, som eljest skolat utgå. En alltför restriktiv tillämpning av bestämmelserna synes dock icke ha skett, utan hänsyn har tagits till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda kan nämnas, att vid den norska skadeuppgörelsen full er- sättning utgivits i fall, där skadelidande fiskare icke ämnat använda peng- arna för nyanskaffning av fiskebåtar men väl för investeringar i nyetable- rade verkstadsrörelser.

För den krigsskadeutjämning, som i förevarande sammanhang förutses, synes några allmängiltiga regler beträffande återuppbyggnad och nyanskaff- ning icke höra i förväg fastställas. Ovan återgivna synpunkter äger härvid alltjämt giltighet. Vidare är att märka, att tvunget uppskov med återupp- byggnad ofta torde inträda som en följd av samhälleliga åtgärder, t. ex. där- för att utrymmet på byggnadsmarknaden är starkt begränsat i förhållande till behoven eller därför att ett förstört stadsområde erhåller en ny stads- plan. Ytterligare tillkommer en mängd omständigheter som gör, att ersätt- ningsberättigade personer av olika anledningar icke kan eller vill verkställa återuppbyggnad. En stadsplaneändring för ett bombat område kan resul- tera i att en förstörd verkstadsbyggnad icke får återuppföras på sin tidigare plats och någon annan lämplig plats på orten finnes icke, i följd varav rörel- sen nedlägges ; sonen till en under kriget avliden verkstadsägare vill ej re- konstruera den ödelagda verkstaden och behöver således ej pengar för åter- uppbyggnad, men han vill skaffa sig utbildning inom annat yrke och har för sådant ändamål stort behov av ersättningen; en familj, som bodde i ett egna— hem, vilket totalskadats under kriget, har skingrats, varför återuppbyggnad icke är aktuell o. s. v.

I sammanhanget må framhållas, att en krigsskadeutjämning, som verk- ställes utan villkor om real återuppbyggnad, icke nödvändigtvis behöver verka inflationsdrivande. Om de varje år utgivna ersättningarna motsvaras av samtidigt inbetalda extraskatter och det på så sätt icke uppstår någon oförmånlig verkan på balansen inom den offentliga budgeten, kan detta tvärtom tänkas motverka en inflation, nämligen i den mån uppburna er- sättningar sparas i avvaktan på tillfälle till återuppbyggnad. Härvid kräves

emellertid att såväl uppbörden av för ändamålet avsedda skattemedel som utbetalningstakten anpassas så, att inflationsverkningar ej uppkommer.

Ett beaktande av nämnda krav medför i sin tur, att, om skadorna nått större omfattning, krigsskadeutjämningen kommer att ta avsevärd tid. En sträng tidsprioritering efter sociala, folkhushällningsmässiga och finansiella synpunkter lärer då icke kunna undvikas. Det synes lämpligt att statsmak- terna icke avhänder sig möjligheten att i särskilda fall sätta återuppbyggnad såsom villkor för snar betalning, t. ex. när fråga är om folkhushållnings- mässigt angelägna behov. Emellertid torde det icke vara möjligt att på för- hand fastställa några regler i hithörande avseenden.

Eraittningsprinciper

Ehuru krigsskadeskyddet för egendom otvivelaktigt mäste inrymmas bland de behov, som sättes i högsta prioritetsklass, går det icke att för alla tänkbara krigsfall i förväg utlova någon allmän och ohetingad rätt till full ersättning. Rätten till gottgörelse och omfattningen därav kan slutligt fast- ställas först i den aktuella situationen — men då bör den också snarast möj— ligt bestämmas. Intill dess lärer endast få gälla ett i lag uttryckt statligt åtagande av innebörd att ersättning för krigsskada utgår av allmänna medel, som kan ställas till förfogande.

Om kriget får helt förödande verkningar torde det, såsom tidigare påpe- kats, bli svårt att överhuvudtaget ge ersättning åt privata egendomsägare utöver vad som göres i syfte att till båtnad för hela samhället tillgodose de folkhushållningsmässigt och socialt sett mest angelägna kraven. Det är här som behovet av att sätta igång produktionen inom näringslivets nyckelom- råden, så att folk kan erhålla arbete, husrum, föda, kläder och nödig hem- utrustning, samt att sörja för invalider, krigsänkor, föräldralösa, sjuka och åldringar 0. s. v. i första hand blir aktuellt. Och även om kriget icke blir förödande men ändå orsakar svåra och omfattande skador, kan det möta opposition, ifall egendomsskador efter hand blir helt ersatta, medan exem- pelvis krigsänkor och föräldralösa barn till följd av de starkt begränsade ekonomiska resurserna får leva på en förhållandevis låg standard. Det är av största betydelse för folkmoralen under och efter ett krig, att samhället visar sin redobogenhet att i största möjliga utsträckning sörja också för väsentliga behov av detta senare slag.

Samtidigt bör emellertid än en gång framhållas angelägenheten av att det enskilda ekonomiska initiativet uppmuntras under krigets ansträngningar och, framförallt, vid det efterföljande återuppbyggnadsarbetet. Möjligheten att erhålla ersättning för krigsskador å egendom kan i sådana hänseenden ge en viktig stimulans. Hur betydelsefull denna faktor än är, nödgas man likväl konstatera, att någon garanti för full gottgörelse icke kan lämnas.

Allmänna begränsningar i ersättningsrätten

Oberoende av medelstillgången föreligger olika skäl till en allmän be- gränsning av rätten till gottgörelse enligt krigsskadelagstiftningen. En del inskränkningar i ersättningsrätten betingas av principiella skäl medan andra främst motiveras av praktiskt-administrativa synpunkter. I sammanhanget må erinras om vad 1 kap. 8 uttalats rörande krigsskadeskyddets omfattning samt särskilt understrykas, att viss egendom, såväl enligt gällande lag som enligt förslaget, ställts utanför skyddet.

Det är uppenbart, att ersättning enligt krigsskadelagstiftningen ej skall utgå i den mån gottgörelse för krigsskada lämnas i annan ordning, och det i nuvarande lag intagna förbehållet härom har förty bibehållits i förslaget till ny lag. Förutom det att skadestånd kan, helt eller delvis, utgå enligt exempelvis förfogande- och rekvisitionsförfattningarna torde även annan än staten under vissa förhållanden kunna bli ansvarig för krigsskada. I annat sammanhang har framhållits, att det inom krigsskadelagstiftningens ram befunnits varken rimligt eller möjligt att tillgodose de förstahandsbehov, som mången gång får beräknas uppkomma för anskaffande av husrum, bo- hag, kläder rn. m. åt utbombade, evakuerade och andra husvilla och egen- domslösa medborgare, utan att dylika behov måste förutsättas bli täckta genom olika sociala hjälpåtgärder. Den ersättning, som in natura eller i form av kontantbelopp därvid kommer skadelidande till godo, bör också den inverka på storleken av den ersättning, som vederbörande kan bli till- erkänd enligt krigsskadelagen. Försäkringsinspektionen har i närmast före- gående kapitel haft anledning att beröra frågan. Även om detta detaljspörs- mål icke är av större ekonomisk räckvidd, har inspektionen genom att peka på detsamma velat än tydligare framhäva, att i samtliga fall, då ersättning utgått i annan ordning, detta bör återverka på rätten till gottgörelse jämlikt krigsskadelagen.

Därest kostnaderna för krigsskadeskyddet helt eller till väsentlig del kommer att belasta egendomsägare och endast delvis kan övervältras å andra medborgare, uppkommer frågan, huruvida full ersättning för krigsskada skall betyda, att gottgörelse utgår till 100 %. Måhända bör i sådant fall över— vägas en sådan begränsning av ersättningarna, att skadelidande egendoms- ägare icke kommer i ett gynnsammare läge än icke skadelidande. Har exem- pelvis en 10 %-ig uttaxering ägt rum, synes med andra ord full kompensa- tion få sättas till 90 % av skadas värde. Det kan dock även tänkas att det med hänsyn till de avsevärda olägenheter, som skadelidande må ha utsatts för, ter sig mest rättvist, att ersättning utgår i full utsträckning. En ratio- nell avvägning mellan dessa olika synpunkter kan ej på förhand träffas.

En möjlighet till generell begränsning av Skadeersättningar, som kan be-

höva tillvaratagas, består däri, att bagatellskador icke ersättes samt att reg— ler om viss självrisk uppställes. '

De flerstädes tillämpade bestämmelserna i sagda hänseenden har, förutom av ekonomiska synpunkter, motiverats av önskemålet att ej onödigtvis tynga förvaltningsapparaten. Av gjorda erfarenheter har dock icke tydligt fram- gått, huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Från exempelvis danskt håll har f astmer upplysts, att småskador anmäldes i stor utsträckning —— främst måhända beroende på att vederbörande icke kände till föreskrifterna men i ej oväsentlig grad också därför att skadevärdet uppskattades för högt — och att sålunda anmälda skador genom utredning, värdering, avvisnings- beslut och delgivning med skadeanmälaren ofta åsamkade krigsskadeorga- nen väl så mycket arbete som ersättningsgilla skador. Då härtill komme, att den ekonomiska betydelsen av bagatellskador i det stora sammanhanget finge anses vara tämligen ringa, syntes vikten av de fördelar som eftersträ— vats icke böra överskattas. _ I Finland gällde inga regler om självrisk, en- ligt finska sagesmän enär det ansetts »moraliskt bättre om ersättningsbe- stämmelserna verkade lika för alla», men trots avsaknaden av dylika regler hade ett betydande antal småskador aldrig anmälts. Anledningen därtill hade kanske främst varit, att ifrågavarande skadelidande ej velat ha besvär med att ifylla formulär, uppteckna den skadade egendomen o. s. v., men hade nog också haft sin grund i den lojalitet, som i nödens stund starkt framträtt.

Det kan alltså förefalla tveksamt, huruvida några väsentliga fördelar nor- malt står att vinna genom föreskrifter om begränsningar i ersättningsrätten i nu ifrågavarande avseenden. Härjämte får beaktas, att ett uteslutande av smärre skador och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komma att förhållandevis hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det svenska lösörekollektivet har denna, såsom förut framhållits, icke fungerat helt tillfredsställande, och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen, i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt. Om en person förstör kläder eller utrust- ning av något slag vid bekämpandet av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda kan det helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana åtgärder, om uppkomna ersättningsanspråk av- visas på grund av en regel om självrisk.

Mot bakgrunden av vad nu anförts kan det enligt försäkringsinspektionens uppfattning icke gärna bli tal om att införa några ovillkorliga regler beträf- fande småskador och självrisk. I vad mån föreskrifter härutinnan bör ifrågakomma torde få bero på medelstillgången och uppgörelsens karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke frånhända sig möj- ligheten att i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse för krigsskador avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunnat bortses från att lämp- liga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa synpunkter.

Speciella begränsningar i ersättningsrätten

Alltefter knappheten på tillgängliga medel synes man, liksom i andra län— der, även för svenskt vidkommande böra räkna med att ersättning får utebli eller starkt reduceras, när fråga är 0111 krigsskador å lyxbetonad egendom, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter, äkta mat- tor, konst- och frimärkssamlingar m. ni.

I fråga om krigsskador å personligt lösöre lärer kontrollsvårigheterna ofta vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen således ej, såsom f. 11., skall utgöra grundval för avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och resurserna så begränsade, att en viss standar- disering av ersättningsbeloppen måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet fastställas till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde, likaså förlust av bohag till en fyrarums- lägenhet o. s. v. Till grund för en dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas standardvärden för kläder och andra per- sonliga tillhörigheter.

Därest medel för ersättande av krigsskador å motorfordon för privat bruk icke tillföres genom särskild motorfordonsskatt, som graderas efter for— donets årgång, modell, antal körda mil etc., kan det också här te sig rimligt att bestämma ersättningen efter priset på ett fordon av >>genomsnittsmodell» och sålunda begränsa ersättningen för t. ex. lyxbilar.

De närmare bestämmelserna om sådana begränsningar i ersättningsrätten, som nu antytts, blir givetvis beroende av medelstillgången. Är denna mycket knapp, kan ytterligare inskränkningar visa sig nödvändiga, och den utvägen är då icke avlägsen, att exempelvis ersättning för förstört bohag beräknas efter ett visst högsta rumsantal, graderat efter familjens storlek, 0. s. v.

Likformig reduktion av ersättningsbeloppen

; l

Bortsett från sådana allmänna begränsningar i ersättningsrätten, som l enligt det ovan anförda må komma ifråga, bör i princip eftersträvas att full i ersättning utges för krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdesförändringar och ränteförluster.

Är det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras be- träffande vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardi- seringsmetoder kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en

sådan ordning är nödtvungen, synes emellertid en i möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna böra ifrågakomma. Det är i själva verket ytterst angeläget att alla praktiska möjligheter för att genomföra en likfor- mighet utnyttjas. En annan sak är, att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden delvis misslyckas. En del skador blir så- lunda ersatta redan under kriget därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare inträffar emellertid skador av sådan om- fattning, att det framstår såsom ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning. Det kan självfallet icke bli tal om att av redan gotlgjorda egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigs- skadeersättningarna av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli ound— vikliga, synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.

Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången dess- utom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida man ändå icke — trots önskemålet om att kompensationsgraden skall vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga och sociala prioritetsbehov. Av skäl, som i kap. 9 andragits, vill det emellertid förefalla som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en tidspriori- tering vid Skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erforderlig hän- syn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter, men frågan härom får då, enligt vad i kap. 9 framhållits, anses ligga utanför krigsskade- skyddssystemet.

Den allmänna gången av skaderegleringen

Anmälan och registrering av skada

De i lagförslaget upptagna reglerna om anmälan av inträffad krigsskada överensstämmer i det väsentliga med gällande bestämmelser. Sålunda före- slås att skadeanmälan skall göras inom tre månader efter erhållen känne- dom om skadan. Denna tidsfrist lärer emellertid ej alltid kunna iakttagas. Evakueringar, militärtjänstgöring eller bortovaro av annan orsak ävensom förbindelseavbrott av olika slag kan förvisso utgöra hinder för en rättidig anmälan. För att skadelidande därvid icke skall gå förlustig sin rätt till er- sättning enligt lagen har i lagförslaget bibehållits nuvarande regel om att ersättningsrätten ej bortfaller, därest underlåtenhet att anmäla skada inom tremånaderstiden kan anses ursäktlig. Däremot förordas ej ett bibehållande av regeln att rätten till gottgörelse går förlorad, om anmälan ej inkommit

inom ett år efter krigets slut. Krigsskador kan nämligen inträffa även sedan kriget upphört — t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och blind- gångare, skador, som påverkat byggnaders hållfasthet men ej omedelbart konstaterats o. s. v. — och vidare kan på grund av krigsfångenskap eller annat hinder skadelidande vara ur stånd att inom en absolut tidsgräns an— mäla skada. Så länge uppgörelsen i stort pågår, synes också här åsyftade skador böra ingå i densamma. En annan sak är, att det i praktiken kan visa sig önskvärt att fixera en tidpunkt, efter vilken skador icke ersättes enligt förevarande lagstiftning, men detta lärer då få ske med hänsyn till de aktu- ella omständigheterna och ej efter några förhandsregler.

I kap. 11 kommer att förordas en utbyggnad av krigsskadeorganisationen bl. a. genom inrättandet av lokala organ. En decentralisering av verksam- heten ter sig nämligen både praktisk och nödvändig. En av lokalorganens viktigaste uppgifter torde bli att mottaga skadeanmälningar, och tanken på en sådan ordning har kommit till uttryck i lagförslaget genom bestämmelsen att skadeanmälan skall tillställas krigsskadenämnden eller av nämnden ut- sedda organ.

Inkomna skadeanmälningar bör självfallet noggrant registreras. Med tanke på de oroliga förhållanden, som kan råda, och icke minst då lång tid kan komma att förflyta, innan ett skadeärende slutbehandlats, synes det önskvärt, att skadeanmälaren erhåller ett »kvitto» på att anmälningshand- lingarna kommit vederbörande organ tillhanda.

Utredning och värdering av skada

Erfarenheterna från skadeuppgörelserna i samband med andra världs— kriget har givit vid handen, att det av flera skäl är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övrigt material till underlag för värderingen och den kommande Skaderegleringen utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan företagas, är detta helt naturligt för- delaktigt, men det är i första hand av vikt att sakuppgifter — framförallt rörande skadas orsak och omfattning —— blir noterade. Oavsett finansierings- systemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens expertis och mate- rial utnyttjas vid utredning och värdering av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet, något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande. Viktigt är även att försäkringstagarna får sig inpräntat betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.

För att icke riskera uppkomsten av oöverstigliga svårigheter inför skade— regleringen genom att grundmaterialet förstöres under kriget bör i möjli- gaste mån avskrifter tagas och krigsskadeakterna förvaras på ett såvitt möj- ligt krigsskyddat sätt, helst på olika håll, exempelvis så att krigsskade- nämnden förfogar över ett exemplar och lokalorganet i fråga över ett. Kort

sagt måste alla mått och steg i syfte att underlätta den följande ersättnings- uppgörelsen vidtagas, och det bör ankomma på krigsskadenämnden att träffa erforderliga förberedelser för att tillgodose här angivna önskemål.

Det är uppenbart, att det under pågående krig kan bli besvärligt eller rent av ogörligt att i detalj utreda en stor del av skadorna och i vart fall att få till stånd värderingar. Härvid kan svårigheter också uppstå på grund av brist på kvalificerade värderingsmän, något som erfarenheterna i Finland givit klart belägg för. Åtminstone vid ett allvarligare krigsfall torde man därför nödgas inskränka sig till att under kriget söka besiktiga skadorna. I särskilda besiktningsrapporter kan därvid väsentliga och lättillgängliga upp— gifter inflyta, t. ex. rörande skadad fastighets nanm, belägenhet, beskaffen- het och värde före skadan, skadeorsak samt skadeomfattning eller rörande visst lösörebos sammansättning och värde, skadeorsak samt skadekvantitet o. s. v. Dessutom kan, där så låter sig göra, fotografier på platsen tagas, en metod som blir allt vanligare i försäkringssammanhang. Tillämpas en så- lunda skisserad ordning, torde i de flesta fall även mindre rutinerade besikt- ningsmän kunna anlitas och ett tillfredsställande underlag för en senare värdering åstadkommas. Det synes icke heller böra frånkännas betydelse, att ett dylikt förfarande kan leda till en mera enhetlig värdering inför den slutliga uppgörelsen.

I det föregående har framhållits, att rimlig hänsyn bör tagas till inträdda förändringar i penningvärdet under tiden fram till Skaderegleringen. I nära samband härmed står frågan om vilka värderingsprinciper som skall komma till användning. Den meningen har hävdats, att man normalt bör inskränka sig till endast en omvärdering av skadan, nämligen efter prisfluktuationerna mellan skadedagen — eller värderingstillfället — och Skaderegleringen. Detta skulle innebära, att prisnivån vid skadans inträffande eller vid tiden för värderingen oftast lades till grund. För ett definitivt ställningstagande till värderingsspörsmålet synes det emellertid ofrånkomligt att äga känne- dom om utvecklingen under och efter kriget såväl på det ekonomiska om- rådet som i andra avseenden. I händelse av ett lindrigare krigsfall med täm— ligen begränsad skadegörelse och därav betingad möjlighet att snart nog reglera åtminstone flertalet skador ligger det väl närmast till hands att grunda värderingen direkt efter prisnivån vid regleringens insättande. Vid ett allvarligare krigsfall åter med uppskjuten skadevärdering och utsträckt uppgörelseperiod torde nyssnämnda princip att värdera skadorna efter de vid skadetidpunkten eller värderingstillfället rådande prisförhållandena och att vid regleringen sätta de slutliga esättningsbeloppen i relation till er- hållna skadevärden alltefter prisrörelserna vara den mest rationella. Ovet— skapen om de på frågans lösning inverkande faktorerna har lett till att i lag- förslaget — liksom i gällande lag beträffande fastighetskollektivet —— upp—

tagits endast en allmän bestämmelse av innebörd, att värdering skall ske enligt grunder, som Kungl. Maj:t fastställer. Denna allmänt hållna regel lämnar öppet icke blott, vilken tidpunkts värden och priser som skall bilda underlag för värderingen, utan även hur värderingsförfarandet i övrigt skall ske.

. Efter verkställd skadevärdering bör, liksom enligt nuvarande ordning, skriftligt värderingsutlåtande tillställas såväl krigsskadenämnden som skadeanmälaren. Denne bör äga möjlighet att i fall av missnöje med värde- ringsresultatet avge påminnelser över utlåtandet och åberopa eventuell ytter- ligare utredning. Som det på grund härav och även av andra skäl # exem- pelvis skadas förvärrande efter värderingen, olikheter i fråga om värde- ringen av likartade skador etc. — kan bli önskvärt att en omprövning av det framkomna skadevärdet äger rum, har krigsskadenämnden enligt förslaget tillagts rätt att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada.

Är skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning an- gående dess värde, skall såväl enligt gällande lag som enligt förslaget sär- skild värdering ej behöva verkställas. Skälen härtill är av praktisk och eko- nomisk art. Det kan väl också tänkas förekomma en hel del skadefall, där värdering visserligen bör ske men ett förenklat värderingsförfarande dock kan tillämpas. Möjlighet att ge föreskrifter härom erbjudes inom ramen för den ovannämnda bestämmelsen, att grunderna för värderingen beslutas av Kungl. Maj:t. Fall, som här åsyftas, gäller t. ex. splitterskador å fönster- rutor — erfarenhetsmässigt synnerligen vanliga skador —— där det torde vara ändamålsenligt att vid uppskattningen av skadevärdet lägga särskilt upp- rättade prislistor till grund. En sådan ordning tillämpades med framgång vid den finska skadeuppgörelsen.

Till vissa detaljfrågor, vilka sammanhänger med anmälan, utredning och värdering av krigsskada, är anledning återkomma i specialmotiveringen till lagförslaget i kap. 12.

Fastställande av skadeersättning

Tidigare i detta kapitel har framlagts vissa synpunkter på skilda princip- spörsmål i samband med Skaderegleringen och diskuterats olika möjligheter att vid behov reducera ersättningsbeloppen. Därvid har påpekats, att ett slutligt ställningstagande till väsentliga frågor icke är möjligt förrän skade- omfattningen och den ekonomiska situationen kan överblickas. Med hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen att i sinom tid fastställa de grunder, efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta spörsmålen om räntegottgörelse, inverkan av penningvärdesförändringar och eventuellt

erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag för stats- makternas ståndpunktstagande härutinnan så fort ske kan bör genom krigs- skadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar och värderingsut— låtanden samt delvis på statistisk väg snarast möjligt göras en omsorgsfull beräkning av den totala Skadeomfattningen.

Därest Skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten bjuder en att räkna med _ torde det visa sig önskvärt, icke minst med tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normal- fallet böra ske genom att krigsskadenämnden tillställer skadeanmälaren ett besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämk- ningar kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till reducerings— grunder samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar.

Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestäm— mande blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis». Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för ränteberäkning och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tid- punkt, då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis er- håller den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erfor- derliga justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och infla— tionstillägg kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna. Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att krigs- skadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt in— trädande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna i Danmark och Finland efter andra världskriget.

Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och att så- ledes slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt meddelas.

Utbetalning av skadeersättning

En krigsskadeuppgörelse av något större omfattning innebär utan tvivel en samhällsangelägenhet av första ordningen. Uppenbart är att en omfat- tande skadereglering ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet utan får beräknas pågå en längre tid, kanske en lång följd av år. Därest

situationen, i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att regleringen ej behöver uppskjutas, synes det dock självklart, att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter i den belastning på medborgarna, som ligger i att vissa av dem i större utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall Skaderegleringen tjäna en real åter— uppbyggnad, som måste ses i sitt samband med andra återuppbyggnadsupp— gifter. Dessa problem låter sig naturligen icke lösas enbart genom att ersätt- ningar utbetalas, utan här blir i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, ange- lägenhetsgraden i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och personella resurser o. s. v. Av sådana och andra liknande, i tidigare sammanhang omnämnda skäl blir det nödvändigt att efter sociala och folk- hushållningsmässiga indikationer fastställa en viss prioritetsordning för Skaderegleringen ävensom att i övrigt draga upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen och tidpunkten för dess igångsät— tande bör fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Den svåra uppgift, som härvidlag kommer att åvila statsmakterna, kan — under beaktande av i det föregående uttalade principer — slutligt lösas först efter den aktuella situationens krav och möjligheter.

Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegle- ringen bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet bör läm- nas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträng- ningarna och för folkförsörj ningen — skador å viktiga industrianläggningar, kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas tjänst. Det före— faller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker mellan krigsskade- nämnden och krigshushållningsmyndigheter av olika slag för åstadkom- mande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador synes den 1 kap. 9 omnämnda beredskapsfonden, varom mera i kap. 11, ha stor betydelse. Den anordningen bör också övervägas, att där krigsskadenämn- den icke direkt kan utbetala ersättningar, medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas bör dock, att vid förhandsutbetal- ningar av vad slag de vara må en restriktiv tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande, vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför stora utbetalningar lätt kan få inflations— drivande verkningar.

Sammanfattning

Med stöd av ovan anförda synpunkter vill försäkringsinspektionen sam- manfatta de väsentliga faserna i Skaderegleringen i ett tänkt normalfall:

1. Inträffad krigsskada anmäles till krigsskadenämnden eller särskilda lokalorgan enligt av nämnden närmare meddelade föreskrifter, i samband varmed anmälaren erhåller ett »kvitto» på att anmälningshandlingarna kom— mit vederbörande organ tillhanda.

2. Efter utredning och värdering av skadan får skadeanmälaren del av värderingsutlåtande samt ges tillfälle att yttra sig över detsamma.

3. Vid en omfattande skadegörelse och på grund härav lång tidsutdräkt med avseende på uppgörelsens genomförande fastställer krigsskadenämnden skadans värde per viss dag. Skadeanmälaren erhåller besked om detta »grundbelopp» och göres samtidigt uppmärksam på att han ej garanteras full ersättning i enlighet med beslutet.

4. Sedan procentsatser och övriga ersättningsgrunder fastställts, bestäm- mer krigsskadenämnden det slutliga ersättningsbeloppet. Den skadelidande tillställes ett »ltrigsskadebevis» med uppgift om nämnda belopp samt grun— derna för räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tidpunkt, då utbetalning av ersättningen kan ske. Genom krigsskade- beviset erhåller skadeanmälaren rätt till beloppet i fråga. Efter hand som uppgörelsen fortgår inlöser krigsskadenämnden bevisen med erforderliga justeringar för ränta och penningvärdesförändringar. Måhända kan möj— lighet yppas att belåna krigsskadebevisen i kreditinrättningar.

KAPITEL 11

Organisatoriska frågor

I den föregående framställningen har betonats, att vissa för en krigsskade- uppgörelses utformning väsentliga frågor kan slutligt lösas först då situa- tionen under och efter kriget kan överblickas. Samtidigt har framhållits, att det redan i förväg dock är möjligt att fixera regler rörande olika praktiska åtgärder i syfte att förbereda uppgörelsen. I samband härmed framstår det såsom särskilt angeläget att upprätta en organisation, vilken kan vara skickad att på ett effektivt sätt handha de svåra och maktpåliggande upp- gifter, som torde vänta i händelse av ett nytt krig.

Organisationen

Det centrala krigsskadeorganet

Enligt gällande ordning skall frågor rörande tillämpning av krigsskade- lagen handläggas av en för riket gemensam nämnd, statens krigsskade- nämnd. Denna består av fem ledamöter och lika många suppleanter. Såväl ledamöter som suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t, som bland ledamö— terna även utser ordförande och vice ordförande i nämnden. Av ledamö- terna och suppleanterna skall minst två besitta sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet och minst en ha utövat domarämbete. Vid handläggning av ärende av större vikt bör såvitt möjligt samtliga ledamöter närvara. Beslut må ej av nämnden fattas med mindre minst tre ledamöter eller suppleanter, däribland ordföranden eller vice ordföranden, deltager. I beslut rörande ersättning för skada skall deltaga minst en ledamot eller suppleant, som utövat domarämbete, och minst en ledamot eller suppleant med sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet. Nämnden äger själv antaga för verksamheten erforderlig personal samt, i mån av behov, an- lita särskilda sakkunniga.

De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och or- sakade i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nu- varande utseende och befogenheter också för framtiden kan tänkas fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är det uppen-

bart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet av en större skadeom— fattning. Målsättningen måste numera vara att åstadkomma en organisa- tionsapparat, som kan bli effektiv också under svårare förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet får en mera hållfast struk- tur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver gäller det att tillse, att organisationen i sin helhet utbygges genom regionala och lokala organ.

Krigsskadenämnden har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december 1952 — vilken skrivelse i samband med utredningsuppdraget överlämnats till försäkringsinspektionen — påtalat vissa brister i gällande regler och därvid anfört bl. a. följande:

»I samband med att krigsskadenämnden övervägt olika spörsmål avseende en evakuering av nämnden i händelse av krig eller ockupation har bl. a. den frågan . kommit alltmer i förgrunden, huruvida icke bestämmelserna rörande nämndens » organisation och ärendenas handläggning i vissa situationer kunna medföra praktiska olägenheter. Det är nämligen troligt att flera av nämndens ledamöter och suppleanter i händelse av krig bli tagna i anspråk för andra uppgifter i det allmännas tjänst, i följd varav de icke kunna påräknas stå till förfogande för tjänstgöring i krigsskadenämnden. Klart är också att en förflyttning av nämn- dens centrala verksamhet till annan ort än Stockholm _ kanske rent av förflytt- ning i olika etapper beroende på krigshändelserna — kan medföra betydande påfrestningarför ledamöterna. Under sådana förhållanden kunna de tvingande bestämmelserna om nämndens sammansättning och om beslutfört antal medföra allvarliga komplikationer för verksamheten. Krigsskadenämnden har ansett sig : böra rikta uppmärksamheten härpå. Det synes nämnden angeläget att man såsom 1 en beredskapsåtgärd genomför lämpliga jämkningar i bestämmelserna. Olika * alternativ äro därvid tänkbara. Ett par av dem skola i det följande i korthet skisseras.

Det är tänkbart att i lagstiftningen upptaga en allmän regel, som för den hän- delse utomordentliga förhållanden skulle inträffa dispenserar från bestämmel— serna om nämndens sammansättning för beslutförhet. Nämnden vill dock icke förorda detta alternativ närmast av den anledningen, att det vore olyckligt att göra eftergifter beträffande kraven på en kvalificerad sammansättning av nämn- den. Genom lagstiftningen har nämnden fått sig anförtrott att såsom enda in- stans avgöra ersättningsfrågor som i enskilda fall kunna vara av en betydande rättslig och ekonomisk räckvidd. Att lagstiftaren ansett sig kunna tilldela nämn- den en så vidsträckt behörighet beror på bestämmelserna om nämndens samman- sättning och beslutförhet. Detta har tydligt kommit till uttryck i lagens förarbeten.

Ett enligt nämndens mening bättre alternativ är att Kungl. Maj :t i fredstid för- ordnar ett betydande antal suppleanter med uppdrag att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Emellertid är det tänkbart att under ogynnsamma omständigheter icke heller denna anordning är tillfyllest, exempelvis i samband med en snabb evakuering av nämnden. Möj— ligen borde krigsskadenämnden utrustas med befogenhet att själv under speciella förhållanden utse erforderliga suppleanter. En variant härav är att den läns- styrelse, till vars område nämnden för tillfället har sin centrala verksamhet för— lagd, skall äga att efter framställning från nämnden förordna suppleanter.

De nu nämnda alternativen förutsätta ändring av bestämmelserna angående antalet suppleanter. Därjämte torde den ovillkorliga föreskriften om att ord-

föranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut lämpligen böra uppmjukas. I vidare mån än så torde däremot reglerna angående beslutför sam- mansättning icke behöva _ och ej heller böra _ jämkas.»

Med utgångspunkt från att krigsskadenämnden även hädanefter skall vara det centrala krigsskadeorganet _ något som förutsatts redan i tidigare avsnitt av betänkandet _ anser försäkringsinspektionen nödigt att vid över- vägandet av nämndens framtida sammansättning skissera, hur verksamhe- ten i olika lägen kan tänkas gestalta sig.

Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av lindrigare art _ det i och för sig minst sannolika _ torde man kunna räkna med att Skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nu- varande stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna till- fredsställande klara arbetsuppgifterna.

I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbin- delseavbrott och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större om- fattning äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället bli, att skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhål- landen inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador, att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet. Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräk- nas bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkaHad.

Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas be- tingad av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella re- surser bör utökas.

Erforderlig personalförstärkning synes, i enlighet med vad nämnden själv förordat, kunna ske på det sätt, att nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. En skälig avvägning leder till förslaget, att, utöver de fem ordinarie ledamöterna, tio supplean- ter ingår i nämnden. Ledamöter och suppleanter bör liksom hittills förord-

nas av Kungl. Maj :t. Det är ytterst angeläget att till ledamöter och supplean- ter utses personer, vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss ut- sträckning kan givetvis pensionerade ämbetsmän och försäkringstjänste- män ifrågakomma för tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av >>överåriga>> är, med hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas under evakuerings- och andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir »namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt, att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor och att i sådant syfte nämndsammanträden mera regel- bundet äger rum.

Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i egentlig mening _ med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar, för- slagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje.

Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl upp- står. För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den reservanordningen, att krigsskadenämnden _ om ej Kungl. Maj:ts förord- nande utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas _ skall äga själv utse suppleanter.

Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, synes nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter i huvudsak böra upprätthål- las. lnspektionen förmenar sålunda, att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap i fråga om brand- försäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en utbyggnad av nämn- den på fem avdelningar, i varje avdelning kommer att ingå en domare och en försäkringsman.

I skilda sammanhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också företrädare för olika intresseorganisationer _ för näringslivet, för fastig- hetsägare och hyresgäster etc. _ och utan tvivel skulle en dylik, mera all- sidig representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå klart, att en sådan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om försäkringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kom- mit till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytter-

ligare utvidgning av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Maj:t fritt att, om och när så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda linjer. Om så sker, vill emellertid inspektionen för sin del framhålla önsk— värdheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande organ, vilket skall hållas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskade- skyddet och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot ej del- taga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna ända- mål kräves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat.

I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet torde, såsom tidigare antytts, en viss uppmjukning av gällande bestämmelser böra övervägas. Främst med tanke på att nämnden _ enligt vad i kap. 8 redan förutskickats — även framdeles bör i princip ensam avgöra skadeärenden, förordas den huvud- regeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet, deltager i avgö- randet av ersättningsfrågor och att ärenden av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Den utvägen bör dock öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes vara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ord- förande eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obliga— toriska föreskrift, att ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.

Såsom i fortsättningen kommer att närmare beröras, måste krigsskade- nämnden redan i fredstid ombesörja en rad praktiska åtgärder i syfte att upprätthålla beredskapen på området. Det är därför angeläget, att nämnden åtminstone tills vidare bibehåller sin permanenta karaktär. Behovet av me— del till bestridande av nämndens administrationskostnader _ ersättningar _till ledamöter och suppleanter, sekreterare och annat arbetsbiträde samt expenser _ täckes f. n. genom anvisningar från tionde huvudtitelns koni- mittéanslag. Denna finansieringsform synes fullt ändamålsenlig under tids- perioder, då nämnden kan sägas vara »förpuppad», men förefaller icke lika lämplig i ett läge, då nämnden trätt i mera aktiv verksamhet. Särskilt från beredskapssynpunkt torde i dagens situation den rationellaste anslagstek- niska lösningen i stället innebära, att till nämndens förfogande ställes ett visst årligt anslag av förslagsanslags natur. Såvitt nu kan bedömas, torde ett dylikt anslag lämpligen böra bestämmas till 10 000 kronor.

Regionala organ

Skadeersättningsfrågor avses i normala fall skola avgöras av krigsskade- nämnden. Skadefall, vilkas omedelbara reglerande är av synnerlig vikt med hänsyn till försvarsansträngningarna och folkförsörjningen, måste härvid behandlas med förtur och i viss utsträckning avgöras redan under pågående

krig. Som det kan befaras, att krigsskadenämnden till följd av förbindelse- avbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur funktion, bör mot denna bakgrund tillses, att vid förfall för nämnden annan myndighet kan gripa in och å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar. Den lokalorganisation, som nedan kommer att förordas, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgi- vande av ersättningar myndighets auktoritet. Inspektionen vill därför före- slå, att länsstyrelsen i det län, där skadan inträffat, tillägges beslutanderät- ten i nu avsedda ärenden. Det torde böra ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för denna länsstyrelsernas verksamhet.

Lokala organ

Ur beredskapssynpunkt minst lika viktig som frågan om krigsskadenämn- den och dess organisation är otvivelaktigt frågan om en nämnden under- ställd lokal organisation. Det ligger i sakens natur och har för övrigt bekräf- tats genom erfarenheter under andra världskriget, att en decentralisering är nödvändig för bemästrandet av alla praktiska detaljer inför en skade- uppgörelse, i första hand med avseende på upptagande av skadeanmäl- ningar, registrering av skadefall samt utredning och besiktning av skador. Utomlands har för sådant ändamål olika slags distriktsorgan i allmänhet upprättats. I Norge har efter kriget den lokala organisationen gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet, och den nya norska krigsskadeorga- nisationen inrymmer icke mindre än 746 kommunala krigsskadenämnder, d. v. 5. en nämnd i varje kommun. Dessa nämnder består också i fredstid och utses i den för val av kommunala organ stadgade ordningen.

När det gäller att draga upp riktlinjer för en lokal organisation, som kan tänkas ändamålsenlig för svenskt vidkommande, ligger det närmast till hands att vända blicken mot försäkringsväsendet och dess lokala instanser. Det är nämligen ställt utom diskussion att, hur än en krigsskadeuppgörelse genomföres, det blir nödvändigt för krigsskadeorganen att intimt samverka med försäkringsbolagen och deras olika organ. Försäkringsinspektionen har därför med stor tillfredsställelse hälsat uttalanden från försäkringshåll, att man där även för framtiden är synnerligen intresserad av och inställd på ett samarbete inom krigsskadeskyddet. I detta sammanhang är att säga, att inom försäkringsväsendet arbete pågår med uppbyggandet av en bered- skapsorganisation, som är erforderlig för bolagens del men som samtidigt tar sikte på krigsskadeskyddet och dess genomförande. Svenska försäk- ringsbolags riksförbund har sålunda utarbetat vissa förslag till beredskaps- åtgärder med tanke på ett eventuellt krig, och fastän något slutgiltigt för- slag ännu ej fastställts, synes det här lämpligt att i stora drag redogöra för den tillämnade organisationen.

Avsikten är att redan i fredstid inrätta vissa lokala organ, som i fall av

krig skall träda i funktion med huvudsaklig uppgift att omhänderha för försäkringsverksamhetens upprätthållande nödvändiga uppgifter i fråga om kontakten med allmänheten. Det förslag har givits företräde, som innebär upprättandet av distriktscentraler, s. k. D-centraler. Dessa föreslås så or- ganiserade, att de skall kunna bistå allmänheten med råd och anvisningar, övertaga vissa funktioner för enskilda bolag i den mån dessa av olika or- saker blir ur stånd att själva fortsätta verksamheten och samarbeta med krigsskadenämnden. Deras uppgifter skall främst avse upplysningsservice åt allmänheten och samarbete med krigsskadenämnden samt i övrigt in- skränkas till mottagande av skadeanmälningar, registrering av skador och, om möjligt, utredning av skadefall. Tills vidare har man räknat med att i allmänhet en eller två D-centraler placeras i varje län. Där så befinnes lämpligt och möjligt, skall dessutom finnas vissa lokala representanter, vilka skall vara underställda D-centralerna och i första hand ha till uppgift att lämna råd och informationer samt mottaga skadeanmälningar. I andra hand skall dessa lokala representanter kunna bilda en självständig, proviso- risk D-central, om militära eller andra skäl nödvändiggör detta. Ett relativt tätt nät av informationsställen har ansetts vara av stort intresse ur allmän— hetens synpunkt. Meningen är att såsom tjänstgörande vid D-centralerna sätta därtill lämpliga personer, vilka befinner sig över värnpliktsåldern och ej innehar uppdrag inom krigsmakten eller civilförsvaret. Planeringen har fortskridit så långt, att uppgifter om lämpliga lokaler för D-centralerna in- förskaffats och förslag till deras placering uppgjorts. För Stockholm och Göteborg har preliminärt förutsatts, att de uppgifter som på andra orter åvilar D-centralerna, skall kunna ombesörjas av försäkringsbolag. Man har räknat med att behöva inrätta cirka 40 D-centraler med en betjäning av om- kring fem personer vid varje central. Det har ansetts önskvärt, att D-centra- lerna inlemmas i den allmänna civila försvarsberedskapen, varmed bl. a. följer att personal kan tvångsvis uttagas för centralernas behov. Självfallet väntar en rad praktiska problem på sin lösning i samband med ett genom— förande av den föreslagna organisationen.

Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda pla- nerade lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för krigsskadeskyddet. Och med denna organisation som underlag torde i öv- rigt erforderliga'anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet. Utöver centralerna bör finnas lokala representanter _ stundom, i större kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkom- muner _ vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande D-central. Detaljerna i den lokala organisationen torde få utarbetas av krigs— skadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom nämn-

dens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.

Organisatoriska åtgärder i extraordinära fall

I anslutning till ovan uppdragna riktlinjer för en utbyggnad av organisa— tionen inom krigsskadeskyddet må även erinras om de extraordinära möj- ligheter som, jämlikt gällande speciella lagbestämmelser, i vissa fall står till buds för lösandet av vid krig eller krigsfara uppkommande spörsmål.

Lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (den s. k. administrativa fullmaktslagen) _ med ändringar enligt lag den 27 februari 1953 (nr 51) _ stadgar härutinnan, att, om riket befinner sig i krig, i lagen närmare angivna bestämmelser skall äga tillämp- ning, och att vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom- ordentliga, av krig föranledda förhållanden, enligt Kungl. Maj:ts förord- nande samma bestämmelser kan sättas i kraft. Jämlikt åsyftade regler kan Kungl. Maj:t förordna bl. a., att de uppgifter, som tillkommer viss stats— myndighet, skall helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet, att i fall, då enligt lag eller författning suppleanter skall utses till visst antal, sådana må utses till visst större antal, samt att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat. Befogenhet, som sålunda tillkommer Kungl. Maj:t, må på uppdrag av Kungl. Maj:t utövas av underordnad myndighet. Kan under krig för- bindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger civilbefälhavaren inom sitt område eller, om civilbefälhavare ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse i vad angår länet även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t.

Under angivna förutsättningar kan således vid behov erforderliga åtgärder också för krigsskadeskyddets effektivisering vidtagas.

Sammanfattning

Mot bakgrunden av vad här anförts angående krigsskadeorganisationen och verksamheten inom densamma kan den föreslagna ordningen samman- fattas sålunda: I fall, då skadegörelsen icke är begränsad och ersättningsupp- görelsen direkt administreras av krigsskadenämnden, svarar de lokala orga- nen enligt av nämnden meddelade föreskrifter för mottagande och registre- ring av skadeanmälningar, utredning, besiktning och, om så låter sig göra, värdering av skadorna. Ärendena vidarebefordras efter hand till krigsskade- nämnden. Angeläget är, att det insamlade grundmaterialet föreligger i två eller helst flera exemplar så att det kan förvaras på olika håll på ett i möj- ligaste mån krigsskyddat sätt. Skadeärenden, vilkas reglering av olika skäl

brådskar, överlämnas, för den händelse krigsskadenämnden icke fungerar eller kontakten med nämnden är bruten, till vederbörande länsstyrelse. Krigsskadenämnden dirigerar, så gott sig göra låter, lokalorganens verksam- het och ombesörjer att till utsatta platser avdelas särskilda besiktningsmän eller grupper av sådana. Då förhållandena det medger, påbörjar nämnden sin verksamhet med Skaderegleringen i stort. Nämnden kan därvid bestå av femton ledamöter, vilka, om så finnes lämpligt, arbetar på fem avdelningar. Småärenden avgöres av en ledamot. Därest ett statens krigsskaderåd inrät- tats — varom närmare i kap. 8 _ ankommer på detta råd att i vissa fall avgöra skadas karaktär av krigsskada och/eller civilskada.

Beredskapsåtgårder

Av skäl, som i kap. 9 (s. 117) anförts, vill försäkringsinspektionen för— orda att det ur beredskapssynpunkt tillskapas en begränsad fond, vars medel reserveras för krigsskadeändmål. Anstalter härför synes kunna träffas genom att, till en början, av allmänna budgetmedel avsättes förslagsvis 10 miljoner kronor årligen under en tid av fem år.

Det har tidigare på skilda ställen framhållits, att utarbetandet av detalj- bestämmelser och vidtagandet av olika praktiska åtgärder måste ankomma på krigsskadenämnden. Oberoende av hur krigsskadeskyddet utformas är det erforderligt, att så sker redan i fredstid _ och i all synnerhet i ett skärpt utrikespolitiskt läge. Det har synts försäkringsinspektionen angeläget att här sammanfatta de uppgifter, som i beredskapssyfte bör i första hand bli före— mål för nämndens uppmärksamhet:

]. Av behovet påkallade organisatoriska föranstaltningar träffas, därvid samverkan äger rum med försäkringsbolagen.

2. Nödiga åtgärder vidtages med avseende på lokalfrågor, evakuerings- planer, utarbetande av arbetsordning och tillämpningsföreskrifter m. m.

3. Blankettformulär av olika slag för skadeanmälan, besiktning och värde- ring iordningställes.

4. Upplysningar angående krigsskadeskyddet och direktiv för vad som skall iakttagas utarbetas till tjänst för allmänheten, varvid samverkan sker med ifrågakommande myndigheter.

5. En planering i stort äger rum beträffande nämndens skadereglerande verksamhet under beaktande särskilt av vilka slags krigsskador som skall i första hand regleras.

Avslutningsvis vill inspektionen föreslå, att _ efter genomförda änd— ringar i nämndens organisation m. m. och därav föranlett behov av admi- nistrativa föreskrifter — åt nämnden uppdrages att utarbeta förslag till ny instruktion för nämndens verksamhet.

KAPITEL 12

Specialmotivering till lagförslaget

Lagens rubrik.

Såväl gällande som nu föreslagna lag avser att bereda ekonomiskt skydd för krigsskada å egendom. I förtydligande syfte och med tanke på att en motsvarande lagstiftning rörande skada å person kan bli aktuell har försäk- ringsinspektionen valt att benämna förslaget »Lag om ersättning för krigs— skada å egendom».

1 &.

Beträffande innehållet i denna paragraf må i allt väsentligt hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts.

I olika sammanhang har understrukits, att löfte om full gottgörelse för krigsskada icke kan lämnas. Ersättningens storlek måste bli beroende av till- gången på medel, som för ändamålet finnes disponibla. Detta har i lagtexten kommit till uttryck genom den föreslagna formuleringen »statsmedel, som för ändamålet ställts till förfogande».

Begreppet >>krig» torde i förevarande liksom i andra sammanhang få tolkas enligt det allmänna språkbruket. Inbördeskrig, uppror, upplopp och andra liknande företeelser, som ej avser krig mellan stater, kommer här icke in i bilden. Naturligt nog kan dock, därest samband med krig förefin- nes, även en av dylika förhållanden vållad skada bli att bedöma såsom krigsskada.

Medan gällande lag innehåller särskilda bestämmelser för krigsskada under neutralitetstid, har det ej ansetts erforderligt att för framtiden upp— ställa särregler rörande sådan skada. Lagförslaget är så utformat, att det täcker också neutralitetsfallet. I den mån det erfordras kan inom den före- slagna lagstiftningens ram ändamålsenliga anordningar för behandling av neutralitetsskador träffas.

Eventuell tveksamhet beträffande tidpunkten, då krig skall anses ha ut- brutit, behöver i och för sig ej föranleda svårigheter vid skadas bedömande, eftersom jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera befinnes äga samband med kriget, skall kunna betraktas såsom krigsskada. _ Anmärkas bör, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan krigs- tillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och »blind- gångare» o. s. v.

Frågan om den föreslagna lagens tillämplighet i rummet har i kap. 8 när- mare behandlats. Bestämmelsen innebär en viss uppmjukning av gällande regler. Anknytningen till stadgandet i 3 5 c) hade väl här kunnat undvaras, men den valda ordalydelsen har ansetts mera klarläggande.

3 5. Vad angår de föreslagna generella undantagen från lagstiftningen mä hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 8.

4 %.

Förslaget utgår ifrån att statens krigsskadenämnd även framdeles skall utgöra det centrala krigsskadeorganet. I kap. 11 har förordats vissa änd- ringar i nämndens organisation och i formerna för dess verksamhet. Härav betingade ävensom övriga erforderliga föreskrifter torde liksom hittills få utfärdas i administrativ ordning. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har därför i oförändrat skick överförts från 3 g gällande lag.

5 5.

I kap. 10 har spörsmålet om anmälan av inträffad krigsskada närmare berörts. Erinras må här att enligt den i tidigare sammanhang omnämnda lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats— och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. 111. (den s. k. administrativa fullmaktslagen) en förlängning av eljest gäl— lande tidsfrister i vissa undantagsfall kan ifrågakomma. Normalt sett är det emellertid angeläget, att krigsskador anmäles inom den i paragrafen angivna tremånaderstiden. Denna tidsfrist bör följaktligen noga respekteras i alla de fall, för vilka den är avsedd. Kravet på att verklig ursäkt skall kunna förebringas för underlåtenhet att inom tre månader anmäla skada måste därför strängt upprätthållas. Det är givetvis av största intresse att snarast möjligt erhålla en överblick av den totala Skadeomfattningen, något som inverkar ej endast på frågan om medelsbehovet och dess täckande utan även på ersättningsuppgörelsens faktiska utformning.

Det är av synnerlig vikt, att skadeanmälan innehåller så fullständiga upp- gifter som möjligt rörande skadefallet. Värdet av snabba anmälningar lig- ger väsentligen däri, att då saken är aktuell ett mera tillfredsställande under- lag för skadas bedömande kan presteras. De uppgifter, som i paragrafen an— givits, är av väsentlig betydelse. Utöver dessa kan emellertid enligt vad i kap. 10 utsagts andra och mera detaljerade upplysningar behöva lämnas. Det bör åvila krigsskadenämnden att meddela noggranna föreskrifter härut- innan samt utarbeta formulär till anmälningsblanketter m. in.

Som regel torde väl anmälan om krigsskada komma att göras av den skadade egendomens ägare eller innehavare. Intet hindrar emellertid, att

hkr.—__ s..—alm '. a. .

m—Mkv—lhäa' _.

skadeanmälan sker genom inteckningshavare eller annan, vars intresse be- röres av skadan. En och samma skada kan således bli anmäld av flera personer.

Det självklara förhållandet att inkomna skadeanmälningar bör noga registreras och skadeakter uppläggas har ej ansetts behöva utsägas i lag- texten utan synes ha sin rätta plats i tillämpningsföreskrifterna. I enlighet med vad förut framhållits bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan om en betryggande förvaring av handlingarna i krigsskadeärenden så att de fin- nes i behåll, då slutuppgörelsen skall sättas in.

6 5.

De faser i Skaderegleringen, som innefattas av utredning och värdering av inträffad krigsskada, har i det väsentliga behandlats i kap. 10. Även om i flertalet fall utförliga uppgifter lämnas i samband med skadeanmälan, lärer det ej sällan bli erforderligt att komplettera utredningen. Ofta torde en komplettering kunna ske vid besiktning av skadan genom lokalorganen och genom anlitande av försäkringsmän. I undantagsfall blir det måhända nöd— vändigt att begära medverkan från polismyndighet. Enligt den i 9 5 upp- tagna regeln kan liksom för närvarande vid skadeutredning förhör med vittnen och sakkunniga äga rum vid allmän domstol.

Står det redan från början klart, att anmäld skada icke är av beskaffen- het att falla in under lagen, erfordras givetvis ingen utredning om skadan.- Avvisningsbeslut bör då snarast meddelas.

7 &.

Försäkringsinspektionen har i kap. 10 kommit fram till att grunderna för värderingen bör fastställas av Kungl. Maj:t.

I lagförslaget har bibehållits gällande bestämmelse, att värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän. Den ordningen synes vara att föredraga att enligt krigsskadenämndens bestämmande och efter överens- kommelse med försäkringsbolagen dessas värderingsmän anlitas för värde— ringen av krigsskador. Ofta lärer så kunna ske genom lokalorganens för- sorg. Det synes emellertid fördelaktigt, att till nämndens direkta förfogande står en stab av värderingsexperter på olika områden, vilka av nämnden kan omedelbart dirigeras till platser, där skadegörelsen föranleder mera omfat- tande och svåra värderingsproblem.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör skriftligt utlåtande över värderingen tillställas krigsskadenämnden och skadeanmälaren. Den jämkningen av gällande bestämmelse härom har föreslagits, att utlåtandet ej skall behöva översändas till skadeanmälaren i rekommenderat brev utan att delgivningen bör kunna ske »på lämpligt sätt». Praktiska hänsyn moti- verar denna ändring. Ofta torde nämligen den skadelidande personligen närvara vid värderingen, och möjlighet kan sålunda erbjuda sig att direkt

mot kvitto överlämna utlåtandet. Dessutom kan det befaras, att postgången icke alltid fungerar tillfredsställande utan att en delgivning av utlåtandet på ett mera betryggande sätt kan ske annorledes, exempelvis genom de lokala representanterna inom krigsskadeorganisationen. Vad här föreslagits hind- rar å andra sidan ej, att postdelgivning, där sådan anses lämpligare, äger rum.

8 5.

Det i första stycket föreslagna stadgandet överensstämmer i huvudsak med bestämmelsen i 38 å nuvarande lag. Den ändringen förordas dock, att tidsfristen för avgivande av påminnelser ej liksom nu fixeras till en månad från det avskrift av värderingsutlåtandet översänts till skadeanmälaren utan att det lägges i krigsskadenämndens hand att bestämma tiden. Gäl- lande regel synes med tanke på bl. a. risken för oregelbunden postgång icke helt tillfredsställande. Därtill kommer, att det med hänsyn till omständig- heterna i det enskilda fallet _ skadans art och omfattning, egendomens be- lägenhet etc. _ torde vara mera ändamålsenligt, att nämnden äger frihet att alltefter förhållandena bestämma tiden för påminnelsers avgivande. Detta hindrar naturligtvis ej, att för »normalfallen» generella regler av nämnden utfärdas.

Som en nyhet i förhållande till gällande lag har i paragrafens andra stycke föreslagits rätt för krigsskadenämnden att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada. Denna bestämmelse har tidigare berörts i kap. 10.

9 €. Paragrafen, vilken omnämnts redan under 6 & härovan, har med viss ändring, som betingats av den nya rättegångshalkens regler, överflyttats från gällande lag och torde här ej tarva någon motivering.

10 å.

Ehuru frågan om ersättnings bestämmande och utgivande enligt vad i kap. 10 anförts lämnats öppen och statsmakterna således har möjlighet att laga efter lägligheten, har det synts försäkringsinspektionen angeläget att i paragrafen utsäga, att spörsmålen om räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar skall särskilt beaktas samt att, där ej annor- lunda bestämts, en likformig nedsättning av oguldna ersättningsbelopp skall äga rum. Vad sålunda uttalats saknar väl självständig betydelse men får likväl anses ge uttryck för en målsättning, som går ut på' att taga hänsyn till ifrågavarande viktiga faktorer, allt i enlighet med vad i det föregående framhållits.

11 5. Vad beträffar rätten till utfallande ersättningsbelopp synes principiellt höra i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som enligt försäkrings-

avtalslagen i fråga om ersättning på grund av Skadeförsäkring. Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande lags regler för fastighetskollektivet. Vissa jämkningar har emellertid föreslagits. Sålunda hänvisas till en början till försäkringsavtalslagens bestämmelser rörande Skadeförsäkring och ej så- som i gällande lag till bestämmelserna om brandförsäkring. Det framstår nämligen såsom mera konsekvent att i förevarande sammanhang göra stad- gandena för Skadeförsäkring, vilka är mera vidsträckta, i tillämpliga delar giltiga, och f. ö. upptager dessa stadganden i de avseenden, som här är av huvudsakligt intresse, en hänvisning till reglerna om brandförsäkring. _ En annan olikhet är att enligt paragrafens andra stycke anknytning göres till fastighets värde vid tiden för skadeuppgörelsen och ej vid tidpunkten för skadans inträffande. Motivet för denna jämkning är att det med hänsyn till befarad penningvärdesförsämring ansetts mera realistiskt att utgå från förhållandena vid skaderegleringstillfället. Saknas taxeringsvärde, bör i lik- het med vad gällande lag stadgar krigsskadenämnden bestämma tillämpligt värde. Så torde ock få ske, därest uppräkning av taxeringsvärde eller annat värde på grund av penningvärdesförsämring anses böra äga rum.

Om till följd av bristande medelstillgång en reducering av krigsskadeersätt- ningen måste ske, kan det i och för sig ifrågasättas, huruvida icke i före- kommande fall även inteckningshavare _ och motsvarande fordringsägare _ bör drabbas härav. En sådan ordning var förutskickad i den finska lag- stiftningen, enligt vilken inteckningshavare, som kunde utfå endast redu- cerat fordringsbelopp, skulle anses helt kompenserad för sin fordran på grund av inteckningen. För svenskt vidkommande gäller enligt allmänna civilrättsliga grundsatser, att inteckningsrätten ej är begränsad till den in- tecknade egendomen utan därutöver bygger på gäldenärens personliga be— talningsansvar. Krigsskadeutredningen ansåg sig icke kunna förorda en regel i krigsskadelagen, som bröt mot den sålunda hävdvunna ordningen och detta ej ens fastän här vore fråga om extraordinära förhållanden. För- säkringsinspektionen har lika litet velat rekommendera ett avsteg från nämnda grundsatser, vilket skulle innebära att inteckningshavares rätt bleve beskuren. Inteckningshavare bör således bibehållas vid sin fordrings- rätt, hur än skadeuppgörelsen utfaller. För en dylik ordning talar även den omständigheten, att inteckningshavare löper avsevärd risk för penning- värdesförluster och att det fördenskull är desto mer angeläget att för deras del söka i görligaste mån begränsa andra förlustrisker. Omvänt blir inteck- ningshavare normalt icke heller kompenserade för realminskning i ford- ringsrätten till följd av inflation. Detta spörsmål har tidigare berörts i den allmänna motiveringen i kap. 10.

Uppstår tveksamhet angående vem krigsskadeersättningen rätteligen skall tillkomma, torde krigsskadenämnden kunna begagna sig av den enligt lagen den 24 mars 1927 förefintliga möjligheten att fullgöra betalningen genom att nedsätta beloppet i fråga i allmänt förvar.

Enligt 17 & tredje stycket föreslås ett bibehållande av nuvarande bestäm- melse, att den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga 0111 vem rätten till skadeersättning skall tillkomma, kan få sitt anspråk prövat vid allmän domstol.

12 5.

Denna paragraf, vilken har sin motsvarighet i 34 å gällande lag, innefat- tar en viss begränsning i skadelidandes rätt till ersättning. Föreskrift, som i paragrafen avses, kan utfärdas av civilförsvarsmyndigheterna eller andra ifrågakommande myndigheter, och dessutom lärer även krigsskadenämnden vara oförhindrad att ge direktiv med tanke på det ekonomiska krigsskade- skyddet. En uppmjukning av nuvarande bestämmelse har bedömts önsk- värd och i sådant syfte har inryckts ett förbehåll av innebörd, att särskilda omständigheter må kunna föranleda avsteg från huvudregeln.

13 &.

Enligt den föreslagna bestämmelsen _ vartill motsvarighet saknas i gäl- lande lag _ skall kligsskadenämnden åtnjuta regressrätt gentemot tredje man beträffande ersättningsbelopp, som av nämnden utgivits. Regeln torde vara av betydelse främst' 1 fall, då nämnden reglerat skada och skadestånd sedermera erhålles av främmande makt, vilken vållat skadan — något som i Stor utsträckning inträffade unde1 andra världskriget. Därutöver kan emel- le1t1d stadgandet också ha sitt berättigande med tanke på exempelvis det fall, att nämnden utbetalat ersättning men skadan senare bedömes såsom civilskada.

14 &.

Beträffande denna paragraf må hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 8. Regressanspråk bör normalt anmälas till krigsskadenänmden inom den angivna tremånadersfristen. Med hänsyn till nytillkomna omständig- heter och andra skäl av betydelse för regressrättens bedömande bör det dock vara nämnden obetaget att i det särskilda fallet utsträcka tidsfristen. Också i detta sammanhang erinras om vad under 5 5 sagts om den administrativa fullmaktslagen.

15 5.

”Tidigare har på flera ställen uttalats att det, oavsett krigsskadeskyddets utformning, är praktiskt nödvändigt att i stor utsträckning anlita försäk— ringsbolagens resurser vid genomförandet av en krigsskadeuppgörelse. Sär- skilt gäller detta medverkan vid skadebesiktningar och värderingar, men det kan dessutom vara till fördel att ha tillgång till bolagens grundmaterial i olika avseenden till ledning vid värdering och vid bestämmandet av ersätt- ning. Överläggningar med företrädare för det enskilda försäkringsväsendet har givit vid handen, att man på försäkringshåll är välvilligt inställd till

och beredd att bistå krigsskadeorganen. Det kan vid sådant förhållande må- hända synas överflödigt att lagfästa någon skyldighet för försäkringsbola- gen att biträda krigsskadenämnden i dess verksamhet, men inspektionen har ändock föredragit att i huvudsak bibehålla nuvarande lagstadgande härom. Det bör ankomma på nämnden att vid samråd med de olika bolagen under hänsynstagande till skilda förutsättningar med avseende på kontors— tekniska och andra interna förhållanden planera, i vilka hänseenden bistånd kan och bör lämnas krigsskadenämnden. Skälig ersättning bör även fram- deles utgå för försäkringsbolagens arbete inom krigsskadeskyddet.

16 5.

Vad angår innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motive- ringen 1 kap. 11.

17 5.

I enlighet med vad tidigare framhållits bör krigsskadenämnden i princip ensam avgöra frågor 0111 krigsskadeersättning. Så skall enligt förslaget lik- som enligt gällande lag alltid ske beträffande ersättningens storlek. I övrigt lämnas även framgent möjlighet för nämnden att ompröva ärende och för skadelidande att vända sig till domstol i händelse av missnöje med nämn- dens beslut om vem rätten till utfallande ersättning skall tillkomma. Med tanke på den för visst fall 1 kap. 8 rekommenderade anordningen med ett statens krigsskaderåd, varom mera i nästföljande paragraf, har anmärkts, att nämndens beslut i vad avser ansvarigheten för skadas ersättande kan bli föremål för prövning av nämnda organ.

18 &.

Såsom i tidigare sammanhang framhållits har det ansetts lämpligt att i lagförslaget intaga en bestämmelse, innefattande befogenhet för Kungl. Maj:t att vid behov inrätta ett särskilt organ, förslagsvis benämnt statens krigsskaderåd, vilket skall ha till uppgift att slutligt avgöra, huruvida in- träffad skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada eller 0111 en fördelning av ansvarigheten för skadans ersättande bör ifrågakomma. Skä- len härtill har närmare utvecklats i kap. 8. För att krigsskaderådet utan onödig tidsutdräkt skall kunna träda i verksamhet har i paragrafen intagits de väsentliga bestämmelser, som härvidlag bedömts erforderliga. Tanken är att krigsskaderådet skall äga att på hemställan av krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren _ vilket torde bli det normala — eller av skade- lidande upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling. Vanligtvis kommer väl dylik fråga att anhängiggöras hos krigsskaderådet, innan krigsskade- nämnden eller vederbörande försäkringsbolag avgör ett skadeärende. Fall kan dock inträffa, då den skadelidande efter det han erhållit nämndens eller bolagets besked i ärendet vill hänvända sig till rådet, och det blir då fråga om ett slags besvärsförfarande. Främst ur denna synpunkt har de

föreslagna tidsfristerna tillkommit. Avsikten är att tidigare avgjorda ären- den skall kunna dragas inför krigsskaderådet senast inom två månader efter det rådet trätt i funktion och att hemställan om prövning av annat skadefall skall göras inom två månader efter det krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren avgjort ärendet. Givetvis erfordras en hel del tillämp- ningsföreskrifter, därest ett krigsskaderåd inrättas, men dessa torde till övervägande del kunna ges i administrativ ordning.

19 5. I skilda sammanhang har betonats, att särskilda föreskrifter med av- seende på lagens tillämpning kommer att bli nödvändiga. Paragrafen har sin direkta motsvarighet i gällande lag.

KAPITEL 13

Sammanfattning

Under hänvisning till den föregående framställningen vill försäkrings- inspektionen i detta avslutande kapitel sammanfattningsvis redogöra för huvuddragen i den nu föreslagna krigsskadelagstiftningen.

Avgörande för uppläggningen och genomförandet av en krigsskadeupp- görelse är i sista hand den totala Skadeomfattningen och den allmänna ekonomiska situationen under och efter ett krig. Först då dessa faktorer är bekanta, skapas nödiga förutsättningar för krigsskadeskyddets slutgil- tiga utformning. Ehuru lösandet av flera väsentliga spörsmål således måste ställas på framtiden, synes det likväl möjligt att i förväg vidtaga vissa grundläggande lagstiftningsåtgärder. Bestämmelser om anmälan, utredning och värdering av krigsskada samt andra för uppgörelsens förberedande er- forderliga åtgöranden bör alltså kunna på förhand åstadkommas. Och icke minst torde kunna uppbyggas en organisation, vilken kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och efter ett krig medger. Föreskrifter i sagda hänseenden lärer få utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen bygges upp. I övrigt manar ovissheten om framtida förhållanden, i dagens läge mer påtaglig än någonsin, till den största varsamhet vid övervägandet av lagstiftningens innehåll. _Det ter sig ofrånkomligt att lagbestämmelserna erhåller en sådan räckvidd och elasticitet, att icke handlingsfriheten i en aktuell situation blir beskuren. Detta hindrar å andra sidan ej, att förhands- överväganden beträffande skilda principspörsmål i möjligaste mån göres.

För att enligt lagen ersättningsgill skada skall föreligga uppställes också hädanefter det principiella kravet, att skadan är av materiell art och att ett mer eller mindre tydligt orsakssammanhang mellan kriget och skadan förefinnes. Ersättningen begränsas således till värdet av egendomsskada, som uppkommit i följd av krig. Vad angår orsakssammanhanget mellan kri- get och skadan måste med hänsyn till den ej sällan komplicerade naturen hos skador under krigsförhållanden även framdeles förutsättas, att stor frihet vid skadebedömningen tillägges krigsskadenämnden såsom det cen- trala krigsskadeorganet och att lämplighets- och skälighetssynpunkter i viss utsträckning beaktas. Därför bör det ej heller vara uteslutet, att jämväl

skador av mera sekundär krigskaraktär kan bli föremål för reglering. Det har befunnits ogörligt att genom definitioner skarpt avgränsa krigsskade- begreppets innebörd, och komplikationer kan uppkomma främst genom den bristande överensstämmelsen mellan det allmänt hållna krigsskade- begreppet och civilförsäkringens s. k. krigsklausul. Målsättningen vid den praktiska tillämpningen måste emellertid vara, att luckor ej uppstår mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringsskyddet till förfång för skadelidande försäkringstagare. Genom ett förtroendefullt samarbete mellan krigsskade- nämnden och försäkringsbolagen, något som även gällande ordning byggt på, torde dock goda förutsättningar beredas för en sådan bedömning av tveksamma skadefall, att den enskilde ej blir lidande. Som längre gående alternativ till praktiska anordningar för åstadkommandet av tillfredsstäl— lande lösningar av gränsskadefall förordas i första hand inrättandet på fri- villig väg av en »skiljenämnd för krigsskador» och i andra hand tillskapan- det av ett särskilt statligt organ, »statens krigsskaderåd», med uppgift att avgöra frågor 0111 ansvarigheten för skadas ersättande, d. v. s. 0111 skada skall anses såsom krigsskada eller civilskada eller 0111 en fördelning av er- sättningsskyldigheten skall äga rum.

Även skada, vilken inträffat före ett krigsutbrott men sedermera visat sig äga samband med kriget, skall _ 0111 övriga förutsättningar är för 'han— den _ kunna bedömas såsom krigsskada.

Särregler rörande behandling av krigsskada under neutralitetstid har ej längre ansetts erforderliga. Lagförslaget täcker också »neutralitetsfallet», och för dylikt fall önskvärda specialföreskrifter lärer kunna meddelas inom den föreslagna lagens ram.

Liksom enligt gällande lag skall krigsskada i princip ha inträffat på svenskt territorium. En uppmjukning av denna huvudregel föreslås dock av hänsyn främst till den svenska kusttrafiken och särskilt då Gotlands- trafiken, och skada skall i enlighet härmed kunna ersättas även i vissa an— givna fall, då den timat utanför den svenska territorialgränsen.

Förslaget ställer i likhet med nuvarande lag vissa slag av egendom utanför krigsskadeskyddet. Undantagen har dock väsentligt begränsats och avses härefter skola i huvudsak omfatta dels svenska staten och främmande stat tillhörig egendom, dels fartyg och annan egendom, som kan försäkras mot krigsrisk enligt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring 111. m., dels smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål för yrkesmäs- sig verksamhet, och dels pengar och värdehandlingar. Därjämte har bibehål- lits gällande bestämmelse om att Kungl. Maj:t kan förordna om undan— tagande från lagens tillämpning av utländsk privat egendom.

Medan gällande krigsskadelag i princip bygger på ett slags försäkrings- system med egendomen uppdelad på fyra särskilda, självförsörjande kol— lektiv, för vilka stadgas delvis olika finansieringsmetoder och ersättnings-

regler efter mönster från försäkringsväsendet, förordas för framtiden en skattefinansiering av krigsskadeskyddet och en principiellt enhetlig behand— ling av all egendom. Försäkringsinspektionen har nämligen efter vidlyftiga diskussioner och omfattande försök att konstruera »försäkringsmässiga» anordningar kommit till det resultatet, att finansieringsproblemet måste angripas från den utgångspunkten att det väsentligen rör sig om en skatte— teknisk fråga, på vilken dessutom allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas. Denna slutsats bygger framförallt på det förhållandet, att, utom eventuellt i lindriga krigsfall, skadereglering och medelsuppbörd förutsättes till huvudsaklig del kunna ske först efter kriget.

Lagtexten upptager endast den allmänna bestämmelsen, att ersättning skall utgå av statsmedel, som för ändamålet ställts till förfogande. Något slutligt ställningstagande till beskattningsformerna kan ej för närvarande ifrågakomma, utan det måste förutsättas, att detta spörsmål ägnas uppmärk— samhet vid den allmänna finansiella beredskapsplanering för krigs- och efter- krigsändamål, som också av andra skäl erfordras. Inspektionen har dock utgått ifrån att, såvitt nu kan bedömas, en krigs- och inflationsvinstskatt och sannolikt även en nettoförmögenhetsskatt torde ligga närmast i blick- fältet, när statsmakterna i en aktuell situation, vilken kännetecknas av svåra krigsskador, tager definitiv ställning till finansieringsfrågan. Visserligen skulle indirekta skatter vara lämpliga ur den synpunkten att de mera effek- tivt bidrager till att skapa det ekonomiska utrymme inom samhällsekono- mien, som kräves för den med krigsskadeutjämningen förenade återupp- byggnaden. Än viktigare är emellertid att de psykologiska möjligheterna att vinna anslutning för en så fullständig gottgörelse som förhållandena i övrigt medger kan förväntas bli större, 0111 finansieringsformen blir sådan att hela anordningen i högre grad framstår såsom en utjämning mellan egendoms- ägare. Denna sista synpunkt är så mycket mer vägande som det måste an— tagas, att ett krig kommer att i utomordentlig grad skärpa konkurrensen mellan olika primära behov om den tillgängliga totala skattekraften. Blir krigsskadorna omfattande, är det angeläget, att en särbudget med själv— ständiga inkomster upprättas för krigsskadeutjämningen.

Grunderna för skadeersättnings bestämmande och utgivande skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Det synes nämligen uppenbart att kännedOm 'måste' föreligga om' Skadeomfattningen i stort och om de ekonomiska resurserna för att regler om ersättning skall kunna ut- färdas. Enligt försäkringsinspektionen bör vid Skaderegleringen rimlig hänsyn tagas till penningvärdesförändringar, så att ersättningen i princip motsvarar skadas reella värde, dock att utebliven inflationsvinst ej bör er- sättas. Också räntegottgörelse bör utgå, ehuru ej heller härvidlag någon ovillkorlig utfästelse kan i förväg lämnas. Full skadeersättning bör efter- strävas, men något förhandslöfte härom kan av lätt insedda skäl icke ges.

Bland annat kan det eventuellt framstå såsom rättvist att ta viss hänsyn till den belastning, som genom krigsskadeutjämningen lägges på ägare av icke krigsskadad egendom. Möjlighet till andra begränsningar i ersättnings- rätten erhjuder sig främst genom tillämpning av självriskregler och undan—

o

tagande av bagatellskador, genom utelämnande av skador a lyxbetonad egendom samt genom schablonmässiga regleringar av skador å personligt lösöre och privata motorfordon. Bortsett från dylika och andra nödvändiga reduceringar av ersättningsbeloppen alltefter medelstillgången bör, i den mån ytterligare reduktioner påkallas, den principen följas, att oguldna er- sättningar proportionellt lika nedsättes.

De föreslagna reglerna om anmälan, utredning och värdering av krigs- skada överensstämmer i stort med nuvarande bestämmelser. Anmälan skall i princip göras inom tre månader efter erhållen kännedom om skadas in— träffande och tillställas krigsskadenämnden eller särskilda lokala organ. Efter erforderlig utredning verkställes, så snart förhållandena det medger, värdering av skadan. Är skadan av mindre omfattning och föreligger till— räcklig utredning om dess värde, behöver dock särskild värdering ej äga rum. Värderingsgrunderna bestämmes av Kungl. Maj:t. Krigsskadenämnden tillägges befogenhet att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada.

Krigsskadeorganisationen föreslås väsentligt utbyggd, främst genom in- rättandet av lokala organ. Krigsskadenämnden, som alltjämt skall vara det centrala organet, kommer enligt förslaget att bestå av fem ordinarie leda— möter och tio adjungerade ledamöter (»suppleanter»). Därest så visar sig behövligt, kan nämnden alltså utgöras av femton ledamöter, vilka skall kunna arbeta på förslagsvis fem avdelningar. Erfarenhet av domarvärv och brandförsäkringsverksamhet bör liksom för närvarande finnas företrädd i nämnden. Beslutförhetsreglerna föreslås uppmjukade, i första hand i vad gäller avgörande av ärende, i vilket fordrad ersättning icke överstiger ett- tusen kronor och vilket ej bedömes vara av principiell vikt. Krigsskade- nämnden skall enligt förslaget åtminstone tills vidare bibehålla sin per— manenta karaktär. '

Ur beredskapssynpunkt och av psykologiska skäl förordas att det redan i fredstid upprättas en, låt vara begränsad, krigsskadefond. Dess medel, som lämpligen tillföres genom anslag av allmänna budgetinkomster till ett årligt belopp. av tio miljoner kronor under en tid av fem år, skall i första hand vara avsedda att täcka skador, vilka av hänsyn till försvarsansträng- ningarna och folkhushållningen under krig mäste omgående regleras.

Vidare betonas vikten av att krigsskadenämnden i syfte att höja bered- skapen inom krigsskadeskyddet träffar vissa praktiska föranstaltningar.

'mez— - _

i 't

Särskilt yttrande

av byråchefen Vogel, med instämmande av byråchefen Brundin såvitt angår avd. I

I. Försäkringsinspektionen har i kapitlet rörande Skaderegleringen bland annat gått in på frågan om riktlinjerna för bestämmandet av krigsskade- ersättningen för krigsskadade intecknade fastigheter, vilkas värde efter kriget stigit till följd av en allmän penningvärdesförsämring. Såsom exempel anför inspektionen att en fastighet, som är värd 100 000 kronor och inteck- nad till 80 000 kronor, blir totalförstörd under kriget. Samtidigt antages att till följd av inflation värdet av fastigheten i oskadat skick efter kriget skulle ha utgjort 200 000 kronor eller med andra ord fördubblats och att staten har ekonomiska resurser att lämna full ersättning för inträffade krigsskador. Enligt inspektionens mening talar övervägande skäl för att i ett sådant fall krigsskadeersättning för fastigheten bör utgå med 120000 kronor och icke med 200 000 kronor. Beloppet 120 000 kronor utgör summan av dels inteckningarna (80 000) —— vilka förutsättes icke bli uppräknade —— och dels ägarens andel av den skadade fastigheten (100 000 ——80 000), vil- ken andel fördubblas till följd av penningvärdesförsämringen (40 000).

Till inspektionens ovannämnda ståndpunkt kan jag icke ansluta mig. Enligt min uppfattning bör i nyssnämnda exempel krigsskadeersättningen för fastigheten utgöra 200 000 kronor. Såsom skäl härför vill jag i korthet åberopa följande. _

Enligt försäkringsinspektionens linje kan två likadana krigsskador leda till helt olika ersättningar. Antag exempelvis att två identiskt lika fastig- heter vid samma gata totalt förstöres vid ett och samma bombanfall. Antag vidare att av fastigheterna — som vardera har ett värde av 100 000 kronor — den ena är ointecknad och den andra är intecknad till 100 000 kronor samt att penningvärdet efter kriget försämras så att oskadade fastigheters värde stiger till det dubbla. Enligt försäkringsinspektionens ståndpunkt blir krigsskadeersättningen för den ena fastigheten dubbelt så stor som för den andra. Den ointecknade fastigheten ersättes nämligen, därest full ersätt- ning utgår, med 200 000 kronor, medan för den intecknade fastigheten blott utgives 100 000 kronor. Det synes mig orimligt, att lika materiella skador icke skall ersättas med lika belopp.

Även från en annan synvinkel synes försäkringsinspektionens linje leda till otillfredsställande resultat. Antag att en person äger dels en fastighet, värd 100 000 kronor och intecknad till 90 000 kronor, och dels statsobliga-

tioner till ett värde av 90 000 kronor. Såvida den princip för krigsskade- ersättningens bestämmande, som inspektionen ansluter sig till, kan antagas bli rättesnöret vid en framtida krigsskadeuppgörelse, ligger det vid ett krigshot i denne persons intresse att avyttra obligationerna och inlösa in- teckningsskulden. Därest han icke företager en sådan transaktion och fas- tigheten blir totalskadad och penningvärdet senare sjunker till hälften, blir nämligen hans nettoförmögenhet (vid full krigsskadeersättning och oför— ändrat obligationsvärde) blott 110 000 (90 000 + 2 X 10 000) kronor, medan däremot transaktionens genomförande leder till att nettoförmögenheten blir 200000 (2 )( 100000) kronor. Från samhällets synpunkt synes det mig icke önskvärt, att principerna för krigsskadeersättningens bestäm- mande utformas så, att det ekonomiska slutresultatet för en person kan bli helt olika, beroende på om han genomfört ekonomiska transaktioner av ovan angiven typ eller ej. Med den av mig förordade linjen för krigsskade- ersättningens bestämmande påverkas i princip icke förmögenhetsställningcn för en person av om han inlöst inteckningarna i sin fastighet eller ej.

Ej heller när man ser på förhållandet mellan ägarna av krigsskadade fas- tigheter och ägarna av sådan fast eller lös egendom, som undgått skador, synes försäkringsinspektionens ståndpunkt kunna accepteras. Den begrän- sade ersättning, som inspektionen vill tillerkänna ägarna av intecknade krigsskadade fastigheter, ställer icke de skadade fastigheternas ägare på lika fot med ägarna av oskadad egendom. Inspektionens linje synes mig strida mot andan i den föreslagna lagen om ersättning för krigsskada å egendom. Huvudtanken i lagen måste nämligen anses vara, att samhället skall medverka till att ägare av krigsskadad egendom såvitt möjligt för- sättes i samma ekonomiska läge som lyckligare lottade medbröder, vilkas egendom icke blivit skadad. Endast den av mig förordade ersättningsprin- cipen synes förenlig med denna huvudtanke.

Försäkringsinspektionens linje försvårar också-den materiella återupp- byggnaden efter kriget. Då ägarna av intecknade fastigheter i fall av pen- ningvärdesförsämring icke i sin hand får så stora belopp, som motsvarar de förstörda fastigheternas efterkrigsvärde, kommer det att bli svårare än eljest för dem att uppföra nya byggnader. Samhällslivets återhämtning och den _ fredsmässiga normaliseringen av levnadsförhållandena efter kriget kommer därigenom att fördröjas. Även härutinnan motverkar inspektionens linje ett av syftena med lagstiftningen om krigsskadeersättning.

Framhållas må ytterligare att, såvitt jag kan finna, försäkringsinspektio— nens ståndpunkt bygger på en felaktig uppfattning av innebörden i att en person äger en fastighet eller någon annan materiell sak. Inspektionen lik— ställer ungefär ägandet av en fastighet med ägandet av ett visst penning- belopp, nämligen det belopp, som motsvarar skillnaden mellan fastighetens värde och den inteckningsskuld, för vilken fastigheten häftar. Detta är emellertid _en syn, som icke har något stöd i gällande svensk rätt. Ägandet

hänför sig till de konkreta, materiella tingen. Den reella förlust som en fas- stighetsägare lider, då hans fastighet blir totalskadad, utgör icke en viss penningsumma utan omfattar den konkreta, materiella nyttighet, som fas- tigheten utgör. Han får icke full ersättning för den inträffade skadan med mindre han utbekommer ett belopp, som motsvarar efterkrigsvärdet av ifrågavarande materiella ting. Den svenska skadeståndsrätten står helt främ- mande för tanken att den omständigheten att fastighetsägaren har en viss skuld, för vilken borgenärerna har panträtt i fastigheten, skall medföra att ersättningen för en skada på fastigheten blir lägre än vad fallet blir om fastighetsägaren icke har någon dylik skuld.

Om försäkringsinspektionens linje för krigsskadeersättningens bestäm- mande kommer att tillämpas vid en krigsskadeuppgörelse, kommer de allra flesta av landets fastighetsägare —— därest, såsom sannolikt är, en inflation följer i kriget spår — icke att erhålla full ersättning för lidna skador, även om medelstillgången är sådan att en nedsättning av ersättningsbeloppen icke är aktuell. Och detta gäller ägare av fastigheter av alla slag, såväl egnahem som hyresfastigheter, såväl bostadsfastigheter som industrifastig- heter, såväl fastigheter i stad som lantegendomar av olika storlek. Utan undantag kommer ägarna av intecknade fastigheter att drabbas av den uttunning av äganderätten till fast egendom, som försäkringsinspektionens ståndpunkt innefattar. —

Försäkringsinspektionen inskränker icke den ovan kritiserade linjen för ersättningens bestämmande till fastigheter utan synes anse, att den i prin- cip bör gälla all egendom. Samtidigt medger emellertid inspektionen, att reduktioner av ifrågasatt slag kommer att träffa ojämnt. Det anses näm- ligen relativt lätt att konstatera inflationsvinster i fråga om fastighets- ägare men betydligt svårare beträffande ägare av andra slag av egendom. Såvitt jag kan finna blir det praktiskt omöjligt att genomföra inspektionens linje för annan egendom än sådan som är intecknad. Och av den intecknade egendomen spelar fastigheterna den helt dominerande rollen. I den mån annan egendom än fastigheter skulle drabbas av sådana ersättningsreduk- tioner, varom i det föregående varit tal, omfattar min kritik även dessa reduktioner.

Till undvikande av missuppfattning vill jag framhålla, att jag icke står främmande för tanken att en kraftig krigs- och efterkrigsinflation kan mo- tivera en undersökning av det mycket komplicerade och svårlösta proble- met om en uppräkning av penningfordringar av olika slag.

Jag är också införstådd med att det under och efter ett krig kan vara skäl att genomföra en särskild beskattning av inflationsvinster. Hur en in- flationsvinstbeskattning skall utformas kräver ingående överväganden och särskild utredning. Det synes mig dock uppenbart, att såväl administrativa som andra synpunkter talar för att frågorna om krigsskadeersättningens storlek icke bör sammanvävas med frågan om en inflationsvinstbeskatt-

ning. Krigsskadeersättningsfrågorna bör behandlas för sig och beskattnings- frågorna för sig.

II. Försäkringsinspektionen har föreslagit att, till en början, av allmänna budgetmedel en särskild fond på 50 miljoner kronor skall avsättas redan i fredstid för att utgöra startkapital för sådana skaderegleringar, som av militära eller krigsekonomiska skäl bör och i mån av möjlighet även kan verkställas under pågående krig. Värdet av en dylik startfond anses väsent- ligen ligga på det psykologiska planet.

Jag kan icke ansluta mig till inspektionens förslag rörande uppläggande av en dylik fond. Fonden har enligt min uppfattning ingen reell eller psyko- logisk betydelse. Via beredskapsstatsanslag kan erforderliga belopp av myc- ket större storleksordning ställas till förfogande för genomförande av er- forderlig skadereglering under pågående krig, och detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdesförsämring, innan den behöver tagas i anspråk, och att därför ytterligare insamling av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli nödvändig. En sådan ordning synes icke tillfredsställande från de enskilda medborgarnas synpunkt.

"*RTJNGL. BtSL. _ & FEB 1957 STOCKHOLM