SOU 1958:13

Civilförsvarets organisation : huvudbetänkande

N 4-0 G?

a; (— _ Cija

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1958:13

Inrikesdepartementet

CIVILFÖRSVARETS ORGANISATION

HUVU DBETÄNKANDE AVG-IVET AV

1953. ÅRS CIVILFÖRSVARSUTREDNING

Stockholm 1958

Statens oii'entliga utredningar 1958 Kronologisk förteckning

.Vägplan för Sverige. 1. Riktlinjer och förslag samt karbllagor. Idun. 226 5. K. -Vägplan för Sverige. 2. Expertutredningar och övriga tmtbilagor. Idun. 208 s. K. . Utrednirg om vissa förhållanden vid konserve- ringsiorxningsinstitutet. Marcus. 270 5. H.

. Promem-ria med förslag om tondförvaltning m. m. i :amband med en utbyggd pensionering. Idun. 91 3. S. . Per-manen skördeskadeskydd. Idun. 547 3. Jo. . Föriattnngsutredningen. 1. Kandidatnominering gid andnkammarval. Av L. Sköld. Idun. 355 s. u. 7. Småbrulerstödet. Marcus. 120 5. Jo. B. GemenSim nordisk hälsovårdsutbildning. Nor- stedt. 985. I. 9. gäradlsritts sammansättning i brottmål. Idun. s. u. 10. Förslag ill varumärkeslag. Idun. 484 s. Ju. 11. Reservema för högre utbildning. Idun. 124 5. E. 12. Civiliörsyarsutblldningen. Idun. 175 s. 1. 13. Civilförsrarets organisation. Idun. 463 s. 1.

IFE-GMP!

fetstil utgöra begyn- = ecklesiastikdepartea

Inrikesdeparzementet

CIVILFÖRSVARETS ORGANISATION

HUVUDBETÄNKANDE AVGIVET

AV 1953 ÅRS CIVILFÖRSVARSUTREDNING

IDUNS TRYCKERIAKTIEBO LAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1958

||1._E

-; '|'i'...1'.1|'” || | |... —'_ '. ... .'.*|-'."'_|,, —— —|»..|| | ,...—F,! | .||| |'.-||. **"|'.*..."'|,|,|,,i. '_...|-|1,|',|_1. | | :ill f' ' ,; . .. '|G"' _'||,','._"L"|'|'|,_ .| ', ||| ..|'-,|.|, i.. ' " ' :*il |__ |, . | ' | ' hliui' & """" |. |'.": "-'|||' |, '_h __ " ' '- __' . "" ": $'""? ""'" ' '"å! ""F". .'.;1'åi" " ""—' ."'-||'1'|' ....' ' 'i'.-.. .' * .' .. (" " . '" "åå" F.,. ||, "" |.|L'*r.*n'1:r|' **. ||, '||'-","'_" ' ' ' ' 'ni -|. .'. ". '|' ”I"-." _ S'. '.' " | i .

'.|-_.|qu "'"" .'|. ""15": R'”. .."| .'|,' '511 .":.=.=' |! ' " ' ' "'R'l "'"" ||'n. . .1|;| 'R"||q.||'|" '|_'|:'_|_|'|_| | | |'". " '.|*|'"| '

| |||-.. .'_| .. || ". . —.' ||.

IF'F'S'" " " "I" " ""' """": "||>.|-i|| ..'..1l'"_. — "'""""f"#'-.'1" "."""_||'.'_""" 'I" " ' ""||'1""' Jii | |” | |. |||||| . .||||||__ __||| ||| || ___| __ | .__-| || ||, i- - (||| .,."'1ii.r,'.||||',,_p|_.. —|.||'__'|.__.|| . -.||.|||||||'|.||.| _ |.__ | _ .__'|||'|»:'. _'|'||-'.'||'._.|.-|||.|,' » _|, ..»_'_ ||.|. . _j|'"|',_|"_";||,'='|".."| _||_||.| || ||; =.. ._ 1.3.1- ? _' ;. . .. :wu—j :i,|.'r'__|" 'i'.; ="|i|1|.|".*|...'f»'" ' """|".”|'....3'.'. .|||.|-|..|'.|,'|||.. . "" ' , |||| ||||,||.||',, , '" |||- ||__|_...|| |-. . _.R:.,15'.'.','" "' _ |, | _- || ...|.' . .._ __ __' _ '|||'..- ' "O #1— *| | ||,.'|_|||I'||_. | —| __ _' . . || |— ||.. .'.. '|'!" .. ."- * ' .,. .. |||," 5.1.» ' .. ,|.|.... ..

"' Murano

lill ||| | |

|'.!' ' !"." |_. | | .|1"'— || " . "itf '|'. |1|.'- || |,"| .. "1'

"LEKMER 1|...|'.||_.|'.||' ,ägfl'u'whm. 1||.||_ __ ,, |. (_

| i. _ __ '.'||.|."| ' '-_||'|||_|_"'_1 "'| » '.'11|1"|"|'|"|".'_ '..1'1'. ' "1'11'-"'||:' '|_-|||.*1'|_||||'|.:.'||_|'|'_'_»'11_' |" _._'._' __ _ |.| . . -;.._.- »|. ' " _ ' .||... -__'_——- "' .' __.|.'_;..'-—_ ang:-.'.... " m..,zgfititwwema '._.riii _.|:-.|.|-...||._

- ".|| .||» ..u'.'| ( _||| _. " " .'|-'|',*'|" ". ,.,..| |* .- '|I'_ ' | &Lw|.=.." ""' ' ' ','.',||, """" " _,

rvi' 1 ';?m &I I , _'_,| . |. "gått!”. "läsliå'ä är"!" 'i', 1515 "ft. 11.'.." #1'71'..1" ", ". "lik-- ' :.:th '.' ||'—'å': ' '. . -| ..m' :" ' |- | .. ' .'_ ' ! .1'J'|."d""'" |".|_."|..i' |—.'*. ' . " |_ "in _ |.|"... ';"|;|_ ;..|_'—|»_;.:".|. ”'#-'In..- .. 'i1.|Ji ".'|'|||' ,,—' i"i'_""|g%!hpé'1.'1'11J'11R'Hi'|."_"_|"|1-"|"k " "' "" 1'_L' ". |||_'..| _| |. ,|,"|| '|'-"'.' "

11.1. — "" —.. ' |||||r'-'I.|'.;*- ,' .'

b...".” '_'_11|||_._,||-| :||:..'|—,,'|"L |.'-_*'."||,1|1'|.|| ,'.||.|"|'*||||._||_|| .. [* | ' .- |'- _ . .. a';|_ .-

... .... . . '. .-... .i I__'_'1|-. '_Jw""F_- .|_|.F'i. . .v'l-iiq'11-"1k'|.'.!'.i=|!iir"' ""| ”&." h_:' 'i'.." -|'|"-= ,. '-.| .'|-. .._*. "h_'| "i"|.' f||="'im ,|_:|* .iIJ'. "!"-"115" '. ' 1"' ||'|'|'|J"': _;'1.'.'.' ,, ||'__'_,,.."—' . | *" 1' ' .|E U|? " "li. mtl1 .. |.' .. '."';'."-" "' |...|| ." . '-' |"_ ,"_... * ':]!"H 111». _|”'_|||.. -||.|—.__'n._1—;_. _. ...1... .'." -.' . .;va ' ' _"'...'..n ,|..|.|'||.'.. . : "'.._'_—|'_ , , '.'1.""'|'__.|.;|—'v|.'._;.":"|.|."w»» .".i"|.|'_'_..|| _. |..|.... '|..—|" ||_"|||_|'_ '.,.*J|f', ' ' ". |||_=.k|_|..i_ '3'1511 |:. "5 "" '|."1. |'-"'.'.. ||..'i"" "' ' '".1' ..' " "."' .|_|. '._|'L' |"."'Lå'|'.—| ”'_'"

| __ _,,|_ ||.|_.| .||||..|-.._|.._._|..__ |"L.' ".*_* _|__..||__|||| .._. _ . |

|| ' |

|__|” _ |||-, __ _ _ .,,| ..| |__| .| |".. ..... |. _ ., _. .||_. _ __ || 'i'd' — ”.”'—:".— __' "F 'i- '|'"'|*" |1|'i -1..'..|1'|_n".1| _'.1" |' |1;* ,_'|||'__|.|'__ := '; nämn maj.—:". .|- i* %:»? |.."_..' "_ ». ...-|_. ...i _. | » »| "'#'—112 . '-' ""' »» ..'| |_.-. i" ..'l.|— -. .. . n' 'D '|' . '".hl'11:l"'1 ."'" 11'- "' 3"'1'.*" "' ' ' "" ' |* "11"'*' 11. "' ". ': "r|'l' " ":'n'—"||""' ','_|. . "' i '|' = . " " " ..I |.|, | | —'|1ii': ' |'-' '|"' "—' ||| ..|| || || ". "' .-| | '.. ".'|""'"1'" ..'. .||%|__.|'.'||,j— '"" "'...'" ".'1'..."."" '—.|'1.'""' .'"f' '.1 ' " '.|"å-_||F'i" 'iIU'|E_|ffiä—'. |;_-||'i|'.|||||" ...'._. _':'|_|' __|||_|_,._ --|||i"""" 'i1 |"|;||'... . "|||... .. '||» .|| _||' . ||| .. ' "'"." ""-RWF. _|.

- . '.| - '|.. ..|. . .. ' ' | |'. ' '. . . ' . . .. 'i- ' |||- . _ | NU_-u .RI. "'&' MF. ' ,. '— 'i.'"_'.. "'.. 1' '.' NW" |:. ||' ||- Ivf .—

' ' .. " .. i. . ' ' "' _'"' '? —..""- .|_| __ . __ 'äå'åEb-FÅH' i,.'_ |||l|l' %;"il' '|"1"|"|.|'|I"I'.'_'1A"_ ' J: ':"_"..|F.t|_' |'i'”” |.

.-" i'."u||-'|"=i""' -' "'|"'? " "!:..1'.

"'i-_| .. |'.,..|,,r ||| .'—

Ruff? '. _|41||| "' "'"-|" 31% | . "_|" |'U" |.|.|_.|||_ '|'!:_' '

i_' ii'* . _ "'.. . |'|-' |.|-.||"1f_|_"..' ".__-"-'_'|- _|,".'.1..-.. ..- .' '_ ' ' i..—'.| ||. |_. . .. . .. '.|... .. . *" | -- " ' . |- |... ' . . .: '

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartemen'tet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1953 har dåva- rande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, den 30 mars samma är dels tillkallat dåvarande landshövdingen Torsten E. Löfgren, riksomhudsmannen, numera ledamoten av riksdagens första kammare Birger Lundström, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, numera ledamoten av riksdagens andra kammare disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar Åkerström att i sam- arbete med statens organisationsnämnd pröva civilförsvarets behov och överse dess planläggning m. m., dels uppdragit åt Löfgren att såsom ord— förande leda de sakkunnigas arbete.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 12 februari 1954 för chefen för inrikesdepartementet att tillkalla ytterligare en sakkunnig i utredningen har den 1 april 1955 såsom sakkunnig tillkallats överdirektören i arbets- inarknadsstyrelsen Jan Erik Oskar Montell.

De sakkunniga har antagit benämningen 1953 års civilförsvarsutred- ning. . Jämlikt Kungl. Maj:ts ovannämnda bemyndigande den 13 mars 1953 har dåvarande statsrådet och chefen för inrikesdepartementet den 5 maj 1953 förordnat extra ordinarie civilförsvarsdirektören K. E. R. Sköllerstedt. att vara sekreterare åt utredningen, varjämte åt dåvarande t. f. extra ordinarie förste byråsekreteraren i civilförsvarsstyrelsen Å. W. Fornwall den 21 april 1953 uppdragits att vara biträdande sekreterare. Med entledigande av Forn- wall från honom meddelat uppdrag har den 30 november 1954 extra- ordinarie byrådirektören vid civilförsvarsmyndigheten i Stockholm I. G. A. Terstad förordnats att fr. o. m. den 1 december 1954 biträda utredningen med sekreterargöromål.

Såsom experter för att biträda utredningen vid behandlingen av särskilda frågor har jämlikt förenämnda Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1953 följande personer tillkallats, nämligen byråchefen E. F. Sellergren och förste byråinspektören S. A. Rutqvist för att biträda i frågor angående s. k. stadsanalyser, dåvarande laboratorn vid försvarets forskningsanstalt B. A. A. Aler för att biträda i frågor angående radioaktiv strålning, dåvarande förste byråsekreteraren vid statens organisationsnämnd F. B. Alm, dåva- rande kaptenen, militärassistenten vid länsstyrelsen i Uppsala län, numera byrådirektören hos civilbefälhavaren i första civilområdet G. W. Hjukström och riksbrandinspektören 1. F. Strömdahl för att biträda vid behandlingen av frågan om organiserandet av s. k. mobila kolonner, teknologie doktorn, docenten S. Bergman för att biträda i frågor angående byggnadstekniskt skydd, byrådirektören i Malmö civilförsvarsområde G. Jarning för att bi— träda i frågor berörande civilförsvarets ledning samt extra ordinarie as- sessorn i Svea hovrätt A. Loheman för att biträda vid den författnings- översyn som påkallas av utredningsarbetet.

Vissa av utredningens ledamöter, sekreterare och experter har med vederbörliga tillstånd företagit studieresor inom och utom landet. Sålunda har Löfgren, Lundström, Magnusson, Onsjö och Åkerström jämte sekre- terarna besökt Danmark och Norge för studier av dessa länders civil- försvar. Löfgren och sekreteraren har härjämte vid särskilt besök i Norge ytterligare studerat kolonnorganisationen i detta land. Studier av civilför- svaret har av sekreteraren och vissa experter gjorts i Tyskland och Hol- land. Inom landet har ledamöterna i ett flertal fall tillsammans med repre- sentanter för länsstyrelser och civilförsvarschefer tagit del av civilför- svarets förhållanden inom län och civilförsvarsområden. Dessutom har sekreteraren i samarbete med representanter för statens organisations- nämnd besökt samtliga län för studier av frågor rörande civilförsvarets organisation och verksamhet.

Utredningen har vid fullgörandet av sitt uppdrag nära samverkat med 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, statens organisationsnämnd och 1956 års civilförsvarsskoleutredning. Samråd har därjämte ägt rum med den utredningsman åt vilken överbefälhavaren uppdragit att verk- ställa den av chefen för försvarsdepartementet i samråd med 1955 års försvarsberedning anbefallda utredningen angående de allmänna rikt- linjerna för försvarsmaktens framtida utformning, utredningen angående vissa sambandsfrågor, sakkunniga för översyn av länsstyrelsernas krigs— organisation, 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 1957 års industriskyddskommitté, 1954 års brandlagsrevision, utredningen om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt samt sjöfartsberedskaps- kommittén. Dessutom har i särskilda frågor samråd ägt rum med civil- försvarsstyrelsen och ett flertal andra myndigheter och organisationer, vilkas verksamhetsområden berör civilförsvarets förhållanden.

Delbetänkande, innefattande förslag till principiellt ställningstagande i vissa grundläggande frågor rörande civilförsvarets inriktning och fortsatta uppbyggnad, har av utredningen avgivits den 24 november 1955.

För att tas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag har nedan angivna dagar följande ärenden av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen:

1) den 11 februari 1955: civilförsvarsstyrelsens skrivelse den 18 decem— ber 1951 jämte därtill hörande handlingar angående för statliga myndig- heter och institutioner gemensam planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för arkivalier, samlingar m. m.;

2) den 31 juli 1956: av verkskyddskonsulenten H. af Trolle ingiven pro— memoria beträffande samverkan mellan civilförsvar och räddnings- tjänst m. m.;

3) den 30 november 1956: skrivelse den 4 oktober 1956 av översten Georg Gärdin angående vissa synpunkter och förslag beträffande civil- försvarets verksamhet och organisation; samt

4) den 15 februari 1957: framställning av civilförsvarsstyrelsen den 12 juni 1956 angående viss ändring av 87 a & civilförsvarskungörelsen.

För att beaktas av utredningen har vidare från inrikesdepartementet överlämnats:

1) den 2 juli 1954: till chefen för inrikesdepartementet i juni samma år ingiven skrivelse av överstelöjtnant Verner Lange angående civilförsvarets problem; samt

2) den 14 juni 1955: framställning av civilförsvarsstyrelsen den 9 mars 1951 angående upprätthållande av ordning och säkerhet under krig m. 111.

Vid utredningsuppdragets fullgörande har vidare beaktats följande till utredningen överlämnade handlingar, nämligen dels skrivelse den 8 juli 1955 av civilbefälhavaren i fjärde civilområdet angående organisation av det totala försvarets underrättelsetjänst samt dels framställning den 27 april 1956 från samtliga civilbefälhavare angående undanförsel av kreatur.

Utlåtanden har avgivits i följande till utredningen remitterade ärenden: 1) den 14 oktober 1953: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1954/55;

2) den 7 december 1953: länsstyrelsens i Värmlands län framställning om försöksorganisation inom länets civilförsvarsområden m. m.;

3) den 13 maj 1954: av civilförsvarsstyrelsen gjord framställning an- gående användning av för budgetåret 1953/54 anvisade medel till inköp av viss personlig utrustning;

4) den 8 oktober 1954: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 ;

5) den 10 november 1954: civilförsvarsstyrelsens förslag om inrättande av en tjänst i lönegraden Ce 31 hos styrelsen;

6) den 30 november 1954: 1953 års utrednings om civilförsvarsutbildning

förslag om slopande av den i'civilförsvarsutbildningen ”ingående allmänna delen;

7) den 28 januari 1955: civilförsvarsstyrelsens förslag angående för- ändring av civilförsvarsöverläkartjänsten från arvodes— till förordnande- tjänst; _ '

8) den 10 mars 1955: förslag om förstärkning av personalen vid civil- försvarsstyrelsens tekniska byrå;

9) den 17 augusti 1955: civilförsvarsstyrelsens förslag till fördelning av för 1954/55 anvisade statsbidragsmedel för iståndsättande av äldre civil— försvarsanläggningar ;

10) den 1 oktober 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1956/57;

11) den 19 oktober 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående behovet av en statlig tjänstehundsorganisation;

12) den 14 november 1955: framställning från Svenska Materielaffären, Mellerud, om inlösen av viss civilförsvarsmateriel;

13) den 17 januari 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående inköp av viss utrustning till ordnings- och bevakningspolisen samt anskaff- ning av skodon för beredskapsändamål;

14) den 14 februari 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående omfördelning av medel å vissa anslagsposter å förslagsanslaget: Civilför- svaret, förvaring och underhåll av viss materiel m. m.;

15) den 2 mars 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående inköp av brandmateriel ;

16) den 2 mars 1956: förslag till särskild utbildning för uppskovsvärn- pliktiga m. fl. avgivet av 1954 års utredning rörande totalförsvarets per- sonalbehov;

17) den 9 mars 1956: framställning från länsstyrelsen i Malmöhus län om anvisande av visst belopp för kostnader i samband med flyttning av civilförsvarsbyrån i Landskrona;

18) den 17 maj 1956: framställning från civilförsvarsstyrelsen angående bemyndigande för styrelsen att utbetala oavkortad lön till kaptenen Björn Klinge under studieresa med anledning av honom tilldelat stipendium ur Friedländerska fonden;

19) den 12 juli 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning om med- givande till förlängd utbildningstid för avdelningsledare och gruppledare inom verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och sjuk.- vårdstj änst ;

20)gden-15 augusti 1956: 1955 års normalskyddsrumsutrednings teknisk- ekonomiska utredning angående anordnande av normalskyddsrum;

' 21) den 7 september 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående användningen av medel, som anvisats till inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndigheter m. m.; * ' '

22) den 9 oktober 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående användning av under anslaget till engångsanskaffning av materiel för inköp av personlig utrustning anvisade medel;

23) den 25 oktober 1956: civilförsvarsstyrelsens anslagsäskanden för lbudgetåret 1957/58;

24) den 15 december 1956: förslag till ny kungörelse angående tillämp- ning av lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig;

25) den 9 januari 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning beträffande utnyttjande av viss äldre sjukvårdsmateriel i civilförsvarets nya sjukvårds- organisation;

26) den 9 april 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning i fråga om ändring av civilförsvarskungörelsen och avlöningsreglementena för civil- försvarspersonal ;

27) den 2 maj 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning angående för— stärkning av styrelsens bevakningsavdelning;

28) den 2 maj 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning angående an- vändning av anslag för inköp av personlig utrustning;

29) den 30 september 1957: förslag dels till lag om ändring i civilför- svarslagen den 15 juli 1944 och dels till kungörelse med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvarspliktiga, avgivet av utrednings- mannen för utredning av frågan om beaktande av samvetsbetänkligheter och beredande av möjlighet till särskild tjänstgöring åt personer, som hyser sådana samvetsbetänkligheter; '

30) den 7 oktober 1957: civilförsvarsstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1958/59;

31) den 22 november 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning om komplettering av anslagsäskanden för budgetåret 1958/59 till sakkunniga för utrymningsplanläggning m. m.;

32) den 22 november 1957: betänkande angående ambulans- och rädd— ningsflygtjänsten;

33) den 19 december 1957. angående utredning rörande organisationen av den militära sjukvårdens ledning m.m.; samt

34) den 30 december 1957: angående uppdrag att pröva av statens organisationsnämnd framlagt förslag om civilförsvarsstyrelsens orga— nisation.

Framställning till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet har den 6 februari 1957 avgivits i ärende angående ifrågasatt Skattelättnad för industriens investeringar för civilförsvarsändamål.

Härjämte har utredningen i särskild ordning avgivit yttranden i följande ärenden:

1) den 19 september 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående statsbidrag för iståndsättande av viss ledningscentral;

2) den 14 mars 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående statsbidrag till vissa ledningscentraler (normalskyddsrum) för det all- männa civilförsvaret;

3) den 4 december 1956: delbetänkande med organisationsförslag rörande länsstyrelsernas krigsorganisation;

4) den 27 september 1957: 1957 års industriskyddskommittés prome- moria angående ordnande av sekretesskyddet vid vissa industrier m. m.;

5) den 10 oktober 1957: betänkande, avgivet av utredningen angående vissa sambandsfrågor; samt

6) den 29 januari 1958: civilförsvarsstyrelsens fördelningsplan beträf- fande vissa för utbyggnad av allmänna normalskyddsrum anvisade stats- hidragsmedel.

Sedan utredningen numera slutfört väsentliga delar av sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna huvudbetänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation. Återstående delar av utredningsupp— draget, vartill slutlig ställning nu icke kunnat tas, kommer att av utred- ningen redovisas snarast möjligt. Dessa frågor avser huvudsakligen lag om ändring av civilförsvarslagen, detaljförslag beträffande skyddsrum och materiel för allmänna civilförsvarets ledning och enheter, förrådsorgani- sationen och personal i den regionala administrationen samt medverkan av frivilliga försvarsorganisationer.

Med hänsyn till det allmänna intresse civilförsvarsfrågorna har för be- folkningen har utredningen i möjligaste mån redovisat sina förslag och motiveringar i öppen handling. Härjämte föreligger visst undersöknings- material av hemlig natur. Sistnämnda handlingar överlämnas med särskild skrivelse.

Stockholm den 22 februari 1958

Torsten Löfgren Birger Lundström Tage Magnusson Erik Montell

Johannes Onsjö Oskar Åkerström

/ Ewald Sköllerstedt

Kapitel Kapitel

Kapitel

Kapitel

Kapitel Kapitel

5. 6.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att civilförsvarets upp- gifter beträffande åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage skall be- gränsas till av det allmänna anordnad markbevakning.

Utredningens förslag innebär vidare att nuvarande 57 5 bör utgå ur civilförsvarslagen och ersättas av lagstiftning i annan ordning eller i varje fall erhålla ändrad lydelse. En lagändring synes för övrigt erforderlig redan för den händelse industriskyddskommitténs ovannämnda förslag genomföres.

Slutligen vill utredningen i detta sammanhang beröra en av civilförsvars— styrelsen avgiven framställning till utredningen den 6 september 1956 angå— ende viss ändring av civilförsvarslagen m. m. Framställningen avsåg föl- jande författningsändringar.

1) En utvidgning av 57 %: ens bestämmelser så att desamma kan tillämpas icke endast på inom anläggning eller byggnad bedriven industriell eller annan verk- samhet utan på varje materiellt objekt av väsentlig betydelse för försva1et elle1 folkförsörjningen, vare sig vid detta bedrives verksamhet eller ej.

2) Ett genomförande av 1945 års civilförsvarsutrednings förslag 0111 ändring av 70 & civilförsvarslagen så att företagarnas i paragrafen omnämnda rätt till stats- bidrag icke som nu skulle göras beroende av särskilt åläggande från civilförsvars— myndigheten.

3) En ändring av lagen den 17 maj 1940, nr 358, med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. 111. så att länsstyrelses befogenhet att utfärda förbud för obe- hörig att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen, ej enbart skall gälla under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda för- hållanden, utan jämväl under fredstid. Härigenom skulle överensstämmelse Vin- nas med tillämpningen av 57 & civilförsvarslagen.

Med hänsyn till utredningens förslag om begränsning av civilförsvarets be— fattning med säkerhetstjänst anser sig utredningen icke ha anledning att närmare ingå på civilförsvarsstyrelsens här nämnda framställning i annan

män än vad utredningen i kap. 13 angående verkskydd föreslår beträffande skyddslagen. I övrigt torde framställningen böra prövas i samband med statsmakternas slutliga ställningstagande till civilförsvarsutredningens och industriskyddskommitténs förslag beträffande berörda säkerhetsåtgärders ordnande.

Polismans skydd och befogenhet

Enligt 87 a 5 i civilförsvarskungörelsen i dess lydelse enligt kungörel- sen den 3 juni 1949 åtnjuter personal tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst vid fullgörande av tjänstgöring under civilförsvars— beredskap polismans skydd och befogenhet.

I en till Konungen den 12 juni 1956 gjord framställning har civilförsvars- styrelsen hemställt om sådan ändring av nämnda bestämmelse, att civil- försvarspersonal inom ifrågavarande tjänstegren skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet under viss tjänstgöring även under tid, då civilför- svarsberedskap ej råder.

I huvudsak anför styrelsen därvid följande. Vid civilförsvarsövningar, vari allmänheten, industrier och andra företag med- verka, äger länsstyrelse förordna att vad som stadgas om allmänna påbud under civilförsvarsberedskap skall gälla. Vid sådana övningar torde civilförsvarspolisen regelmässigt deltaga. Samtidigt som personalen härigenom beredes övning, har den till uppgift att medverka till övningens genomförande genom att övervaka, att gällande allmänna påbud iakttages. Därvid tillkommer det personalen att bl. a. ge anvisningar åt trafikanter och andra som deltager i övningen. Sådana upp- gifter, som åtminstone vid större övningar icke torde kunna ombesörjas av polis- väsendets personal ensam, tillkommer jämväl civilförsvarspolispersonalen under beredskapstillstånd. Det må erinras om att jämväl befattningshavare vid polis- väsendet ingår i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

Enligt stadgandet i 87 a % civilförsvarskungörelsen äger civilförsvarspolispersona- len åtnjuta polismans skydd och befogenhet vid fullgörande under civilförsvarsbe- redskap av tjänstgöring som avses i kungörelsen. För att bli respekterad och åt- lydd har civilförsvarspolispersonalen även under övningar i fredstid, då allmän- heten deltager och de allmänna påbnden gäller, behov av det stöd, som åtnjutande av polismans Skydd och befogenhet medför. Fall har inträffat, då frånvaron av sådant skydd och sådan befogenhet medfört olägenheter vid övningens genom— förande.

Vidare har civilförsvarspolispersonalen visat sig ha ett stort intresse för utbild- ning och övning utöver vad som är obligatoriskt och många önska härvid få utföra verklig polistjänst. Detta har ordnats så att civilförsvarspersonal efter frivilligt åtagande tagits i anspråk för polisuppgifter i samband med större tävlingar, som fordrat större poliskommenderingar, eller i andra hänseenden. För att personalen under dylik tjänstgöring skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet erfordras, att individuella förordnanden såsom extra polisman eller ordningsvakt meddelas. Detta synes innebära en onödig omgång. Det är även synnerligen värdefullt att ci- vilförsvarspolispersonalen genom tjänstgöring av ifrågavarande slag får erfaren- heter i polistjänst.

Föreliggande framställning avser sålunda sådan ändring i civilförsvars- kungörelsen, att polismans skydd och befogenhet generellt medgives för ci- vilförsvarspolispersonal dels då den tas i anspråk för tjänstgöring vid civil- försvarsövningar, då allmänheten deltager och de allmänna påbuden gäller, dels ock då den efter frivilligt åtagande tas i anspråk för uppgifter, som sammanhänger med den ordinarie polisverksamheten.

I ärendet har yttranden avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom en. Civilförsvarsstyrelsens hemställan i vad den avser skydd och befogenhet för civilförsvarspolis under tjänstgöring vid civilför— svarsövningar biträdes i princip i samtliga yttranden med ett undantag, dock av fem länsstyrelser med vissa förbehåll. Sålunda understrykes bl. a. att per- sonalen bör ha åtnjutit erforderlig utbildning innan den erhåller polismans skydd och befogenhet och att ett bifall till framställningen därför medför ökade krav på civilförsvarsutbildningen.

Beträffande frågan huruvida polismans ställning — då civilförsvarsperso— nal efter frivilligt åtagande utför egentlig polistjänst — skall följa av generell föreskrift i civilförsvarskungörelsen eller såsom hittills göras beroende av individuella förordnanden såsom extra polisman eller ordningsvakt, är remissvaren mera delade. Halva antalet länsstyrelser avstyrker styrelsens framställning i denna del.

I detta sammanhang må erinras att 1945 års civilförsvarsutredning för- ordade, att civilförsvarspolispersonalen efter frivilligt åtagande skulle få tas i anspråk i fred för uppgifter, som sammanhänger med den ordinarie ord— ningspolisens verksamhet, dock icke för ordningens upprätthållande vid ar- betskonflikter. I proposition till 1948 års riksdag anslöt sig föredragande de- partementschefen till vad 1945 års civilförsvarsutredning anfört och utta- lade, att civilförsvarspersonalen under här avsedd tjänstgöring syntes böra åtnjuta polismans skydd och befogenhet. Mot vad departementschefen så- lunda anfört gjordes i riksdagen icke någon erinran. För att civilförsvarsper- sonal, som i fred tas i anspråk för polisuppgifter efter frivilligt åtagande, där— under skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet fordras emellertid f. n. individuell prövning och förordnande jämlikt 18 5 polislagen jämfört med 46 5 polisreglementet eller 7 5 länsstyrelseinstruktionen. Sådant förord— nande kan givetvis även avse polisuppgifter i samband med civilförsvars- övningar, vari allmänheten deltager.

Civilförsvarsstyrelsen torde med sin framställning närmast ha avsett att underlätta utnyttjandet av civilförsvarspolis för uppgifter i fred och här- igenom öka möjligheterna för denna personal att få kontakt med tjänst— göring av det slag som skall utföras i krig. I sak innebär civilförsvarsstyrel- sens framställning endast den ändringen att civilförsvarspolis, som utför polistjänst i fred, generellt genom författningsbestämmelse gives skydd och befogenhet som polisman. En individuell prövning för varje särskilt fall skulle alltså ej längre erfordras. Mot det syfte, som föranlett civilförsvars-

styrelsens framställning, finns i och för sig intet att erinra. Däremot finner utredningen det tveksamt, huruvida den föreslagna författningsändringen kan vara behövlig och lämplig. Redan nu föreligger, som ovan påvisats, möjlighet att i mån av behov meddela polismansförordnanden för civilför— svarspolis, som beordrats att deltaga i civilförsvarsövningar eller som efter eget medgivande anlitas för polistjänst i fred. Mot ett slopande av den indi— viduella prövningen av vederbörandes lämplighet för ett polisförordnande av ifrågavarande slag talar åtskilliga skäl. På sätt vissa länsstyrelser fram- hållit, måste en person, vilken utrustas med polismans befogenhet, vara väl utbildad och kompetent för polisuppgiften. I annat fall riskerar man missgrepp och konflikter med allmänheten. Några garantier för att civil- försvarspolis redan i fred hunnit få sådan kompetens finns ej. I detta sammanhang kan erinras att civilförsvarspolisens utbildning i egentlig polis- tjänst f. n. är begränsad till ett fåtal timmar. Denna utbildningstid är otill- räcklig för att motsvara de krav rörande ordningstjänstens utövande, som allmänt bör upprätthållas i fredstid. Utredningen finner icke heller skäl att från de synpunkter utredningen har att företräda föreslå sådan utökning av utbildningstiden för civilförsvarspoliser, att desamma utbildningsmåssigt kan anses generellt lämpade för fredstida polistjänst.

Med hänsyn till det anförda har utredningen icke ansett sig kunna biträda civilförsvarsstyrelsens förslag att i civilförsvarskungörelsen införes bestämmelse enligt vilken civilförsvarspersonal under tid, då civilförsvars- beredskap icke råder, skulle generellt erhålla polismans skydd och befo— genhet vid eivilförsvarsövningar eller eljest vid fullgörande av polisuppgifter.

Skyldighet att fullgöra polisuppgifter

Enligt nuvarande civilförsvarskungörelse (2 &) tillkommer det civilför- svaret att i avseende å ordning och säkerhet ansvara för ordningen i all- männa skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter samt att eljest handha ordningsuppgifter, som har samband med civilförsvarets verksamhet i öv- rigt. Civilförsvarets uppgifter i detta hänseende begränsas således till att avse endast uppgifter, som står i samband med civilförsvarsverksamheten men ej ordningsuppgifter därutöver.

Utvecklingen kan emellertid ge anledning till övervägande, huruvida ej skäl föreligger att i viss mån vidga civilförsvarspolisens uppgifter utöver vad hittills gällt. De frågor, som utredningen i detta hänseende upptar till behandling, avser huruvida under civilförsvarsberedskap och krig civilför- svarspolis

dels skall få befogenhet att självständigt tillfälligt utöva polisiära ord- ningsuppgifter, som ej har direkt samband med civilförsvarets verksamhet men dock är av den art att de lämpligen bör lösas i anslutning till denna verksamhet,

dels ock skall kunna tas i anspråk för förstärkande av polisväsendet eller med andra ord utnyttjas som en allmän polisreserv.

Inledningsvis vill utredningen här framhålla, att de synpunkter, som i det föregående anförts i fråga om krav på utbildning och kompetens för utövande av polistjänst i fred, givetvis i görligaste mån bör beaktas även under tid då beredskapstillstånd råder. Emellertid inträffar ofta under sådana förhållanden nödsituationer, som motiverar att fredsmåssiga hän— syn får stå tillbaka. Betänkligheterna mot att ge civilförsvarspersonal rätt att fullgöra polisuppgifter har därför icke samma styrka vad gäller förhål- landen under beredskap som då fråga är om polistjänstens utövande i fred.

Befogenhet för civilförsvarspersonal, som uttagits för ordnings— och bevakningsuppgifter (civilförsvarspolismän), att självständigt fullgöra ord— ningsuppgifter, som ej direkt kan hänföras till civilförsvarets verksamhets- område, bör begränsas till fall, då ett tillfälligt polisingripande krävs och detta lämpligen kan ske av civilförsvarspolismän. Det kan exempelvis röra sig om ordningsstörande händelser, som inträffar under det civilförsvars— polisman är i färd med att lösa en civilförsvarsuppgift och ett omedelbart polisingripande är av nöden. I dessa och liknande fall bör civilförsvarspolis- man ingripa för att återställa den allmänna ordningen. Ej minst på grund av psykologiska skäl och med hänsyn till att civilförsvarspolismännen är försedda med sådant legitimationsmärke, som omförmäles i 17 & polis— utrustningsreglementet den 6 mars 1953, bör polisingripanden i berörda och liknande fall kunna ske av denna personal.

Närmare bestämmelser i detta avseende torde böra utfärdas av Konungen efter förslag av civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen övergår härefter till frågan, huruvida i civilförsvaret inskri— ven civilförsvarspolis skall kunna utnyttjas som en allmän polisreserv under beredskap och krig.

Utredningen har i det föregående berört den ökade omfattningen av polisverksamheten under beredskap och krig samt civilförsvarets nära sam— band med polisväsendet. Det torde vara uppenbart, att polisväsendet för sina vidgade arbetsuppgifter under beredskap och krig behöver personalför- stärkning. För stadigvarande uppgifter bör självfallet detta behov tillgodoses inom ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Förhållandena kan emellertid ofta härutöver påkalla förstärkning av polispersonalen för polis- uppgifter av speciell natur eller av tillfällig beskaffenhet.

Sådana behov kan hastigt uppkomma och kräva så stor personalför— stärkning, att det av praktiska skäl kan vara ogörligt att helt lita till fri- villig personalrekrytering. Bl. a. kan förutses att tillgången till för upp- gifterna lämplig personal begränsas med hänsyn till den rekrytering, som sker till civilförsvaret.

För att vid sådana tillfällen tillgodose polisväsendets behov av reserv-

personal under högsta civilförsvarsberedskap föreslår utredningen, att civil- försvarspolismän skall få tas i anspråk även för ordningsuppgifter, som eljest regelmässigt åligger polisväsendet, dock med undantag för ordnings- hållning vid arbetskonflikter. Civilförsvarspersonal bör dock få tas i an— språk inom polisväsendet endast efter av polismyndighet därom gjord fram- ställning och då den icke behövs för tjänstgöring inom civilförsvaret. För personalens utnyttjande inom polisväsendet bör därför krävas medgivande därtill av vederbörande civilförsvarschef. Närmare anvisningar angående ianspråktagandet bör utfärdas av civilförsvarsstyrelsen i enlighet med före- skrifter, som kan komma att meddelas av Konungen.

Här framlagda förslag rörande civilförsvarspolismans befogenhet och skyldighet att under högsta civilförsvarsberedskap fullgöra polisuppgifter bör enligt utredningens uppfattning icke få föranleda någon utökning av civilförsvarets personalstyrka eller av utbildnings- eller övningstiden för denna personal. Vidare må framhållas, att förslaget icke bör få tas till intäkt för inskränkning av kommunernas skyldighet att under krig hålla erfor- derlig polisstyrka för uppgifter av stadigvarande natur.

Skyldighet att deltaga i stridshandlingar

Envar befattningshavare vid polisväsendet (polisman) är skyldig att under krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. I enlighet härmed är polismän under vissa förhållanden skyldiga att deltaga i stridshandlingar för att avvärja fientligt angrepp. Polismän kan därvid uppträda i avdelningar tillsammans med militära förband och underställas militär chef (officer). Polisman är skyldig att genomgå utbildning för att kunna fullgöra här nämnda skyldigheter och tillhör under krig krigsmakten.

Här nämnda skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att under krig deltaga i rikets försvar avser även de polismän, vilka är inskrivna för ordnings- och bevakningsuppgifter i civilförsvaret. Däremot äger bestäm- melsen i fråga icke tillämpning å civilförsvarspolismän.

Härvid må beaktas, att bestämmelsen i 1 & civilförsvarslagen om skyldig— het för viss civilförsvarspersonal att under krig utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten och i sådant fall även tillhöra krigsmakten, har en helt annan innebörd än skyldigheten för polis- väsendets personal att deltaga i rikets försvar. Detta har kommit till ut- tryck i lagbestämmelsen om att civilförsvarspersonalens militära uppgifter skall ha anknytning till uppgifter, som eljest åligger tjänstegrenen. Be— stämmelsen avser att förebygga, att civilförsvarspersonal tas i anspråk för militära stridshandlingar i större utsträckning än som är nödvändigt för att säkerställa den önskvärda effekten hos civilförsvarets ordnings- och bevak- ningstjänst och har tillkommit för att ge civilförsvarspolismännen en be- tryggande folkrättslig ställning i samband med fullgörandet av civilförsvars- uppgifter.

Beträffande civilförsvarspolismännens stridsvärde måste beaktas dels den begränsning, som ligger i att de som utredningen föreslår _ endast utrustas med kulsprutepistoler och i viss omfattning även med handgrana- ter, dels ock övriga för civilförsvaret föreliggande utbildnings-, rekryterings— och andra förhållanden.

Utredningen har velat göra detta konstaterande, enär utredningen vid sina undersökningar av civilförsvaret tyckt sig märka, att en viss missupp- fattning råder beträffande den rätta innebörden av gällande lagbestämmel- ser. Det har sålunda bl. a. gjorts gällande, att principiellt full likställighet råder mellan civilförsvarspolismännens och polisväsendets personal i fråga om skyldighet att delta i det militära försvaret.

Med vad här anförts har utredningen velat redovisa de synpunkter, som för utredningen varit vägledande vid ställningstagandet till civilförsvars- polismännens utbildning och utrustning.

Observations- och sambandstjänst

Med observations- och sambandstjänst förstås i det följande hittills- varande verksamhet för observationer och befordran av rapporter, order och meddelanden, i förekommande fall med föreskrivet sekretesskydd. Till verk- samheten hör även alarmeringsåtgärder. Verksamheten utövas främst för att betjäna ledningsorganen.

De uppgifter, som hittills tillkommit observations- och förbindelsetjänsten, består i stort sett oförändrade. Till följd av utvecklingen måste emellertid nu förutses att verksamheten framdeles i vissa hänseenden kommer att utövas under andra förutsättningar och i andra former än de tidigare tänkta. Bland annat gäller detta frågan om på vad sätt observationer skall utföras samt grunderna för rapporttjänstens utövande. Vidare har till— kommit de särskilda krav på alarmeringen, som har samband med att be— folkningen måste kunna varnas för faran av radioaktiv beläggning.

Utredningen vill här ta upp vissa frågor av principiell natur angående omfattningen av civilförsvarets observations- och sambandstjänst. Dessa frågor berör dels ansvaret för bemanningen av telefonväxelstationer, vilket f. n. är en civilförsvarsuppgift, och dels ifrågasatt medverkan av civilförsva— ret vid kryptotj änstens ordnande.

Bemanning av telefonväxelstationer

Enligt civilförsvarskungörelsen (3 5) ingår i civilförsvarets observations- och förbindelsetjänst även uppgiften att i erforderlig omfattning bemanna telefonväxelstationer.

1943 års civilförsvarsutredning, vars förslag ligger till grund för denna bestämmelse, framhöll i sitt betänkande bl. a. det interlokala telefonnätets

betydelse för civilför svaret vars verksamhet blir beroende av att order och rapporte1 under c1v1lforsva1 sberedskap kan framför as med erforderlig snabbhet under alla tider på dygnet. Om ett utsträckt öppethållande därför skulle bli erforderligt eller behov av personalförstärkning av annan anled- ning skulle kvarstå under någon längre tid, skulle den befintliga personalen icke vara tillräcklig. Utredningen anförde härom vidare.

Vid sådana stationer, där telegrafverkets telefonister finnas anställda, (1. v. 5. alla ccntralstationer och vissa större växelstationer, har telegrafverket normalt en viss personal1'eserv,v arjämte pensionerade och andra förutvarande telefonister vid behov kunna anlitas. Övriga till flera tusental uppgående s. k. kontraktstationer är av två slag. Vid omkling hälften av dessa är föreståndaren genom kontrakt an- ställd av telegrafverket och avlönas av detta, medan vid de återstående stationerna föreståndaren är anställd och avlönas av abonnenterna. I fråga om båda slagen av kontraktstatione1 gäller, att det åligger stationsföreståndaren att anskaffa erfor- de1ligt antal biträden för stationernas skötsel. Utredningen anser det emellertid icke vara tillräckligt att räkna med att föreståndarna för dessa kont1aktstationer skall kunna själva lösa flågan om anskaffande av behövlig reservpersonal på ett ur beicdskapssy npunkt tillfledsställande sätt. Framför allt gällei detta de statio- nei, vilkas föreståndare är anställda av abonnenterna. Dessa stationer är i fredstid i regel öppna endast ett visst antal timmar på dygnet och omfattningen av den personal jämte reservpersonal, som är anskaffad för stationens betjänande är lämpad efter denna tjänstgöringstid. Under krigsförhållanden, då som ovan nämnts fordran på öppethållande under hela dygnet föreligger, är kraven på pelsonal så stora, att det enligt vad telegrafstyrelsen framhållit visat sig omöjligt att med teleg1afstyrelsens egna resurser anskaffa sådan i tillräcklig omfattning. Andra utvägar måste alltså väljas för att anskaffa den reservpersonal, som är erforderlig under krigstid. I detta hänseende må erinras om att redan tidigare av luftskyddsskäl behov uppkommit av förstärkning av telefonpersonalen på vissa luftskyddsplatscr för att möjliggöra att stationerna under krigstid kan vara betjänade under hela dygnet. Denna personal har i sådana fall i viss utsträckning anskaffats genom försorg av vederbörande luftskyddschef.

Med hänsyn till det anförda fann 1943 års civilförsvarsutredning, att kon- traktstationernas reservpersonal bör anskaffas genom civilförsvarets för- sorg med tillämpning av civilförsvarsplikt och att uttagen personal bör utbildas för sin verksamhet redan i fredstid med biträde av växelstations- föreståndarna.

I enlighet med denna uppfattning infördes i civilförsvarskungörelsen den ovan nämnda bestämmelsen 0111 att erforderlig bemanning av telefonväxel— stationer skall ske genom det allmänna civilförsvarets försorg. Bestämmel- sen bör sammanställas med den för televerket gällande särskilda kungö- relsen om civilförsvaret vid televerket (SFS 563/1948). Enligt denna an— kommer det på civilförsvaret vid televerket att planlägga och vidtaga de åtgärder samt handha sådan civil verksamhet, som erfordras för att vid krig eller krigsfara säkerställa telegram-, telefon- och radiotrafiken samt driften vid televerkets anläggningar, dock endast i den mån ifrågavarande uppgifter icke enligt vad därom är eller kan vara bestämt åvilar annan

myndighet än telestyrelsen. Detta innebär bland annat, att televerket och dess civilförsvar har att säkerställa telefontrafiken i alla andra hänseenden än då det gäller erforderlig bemanning av kontraktväxelstationer, vilken är det allmänna civilförsvarets uppgift.

Den praktiska innebörden av skyldigheten för det allmänna civilför- svaret att bemanna telefonväxelstationer kan sammanfattas på följande sätt. Vederbörande telegrafkommissarie lämnar till civilförsvarschefen upp— gift om det antal kontraktväxeltelefonister, som skall anskaffas genom civil— försvarets försorg, samt 0111 deras placering. Han lämnar även förslag 0111 personer, lämpliga att inskrivas för uppgiften. Civilförsvarschefen verk— ställer därefter inskrivning. Enligt civilförsvarsstyrelsens tidigare bestäm- melser skall i civilförsvaret inskrivna kontraktväxeltelefonister erhålla viss förkortad allmän civilförsvarsutbildning genom den lokala civilförsvars- myndighetens försorg. Telestyrelsen skall däremot svara för personalens fackutbildning. »

Emellertid har behovet av kontraktväxeltelefonister, som ursprungligen var rätt betydande, minskat allt eftersom telefonautomatiseringen fortskri— dit. När automatiseringen genomförts, kommer något behov av kontrakt- växeltelefonister icke längre att finnas. De uppgifter, som civilförsvaret i detta hänseende har sig förelagda, kvarstår således endast under en över— gångstid.

Enligt utredningens mening bör frågan om telefonväxelstationernas be- manning i första hand ses med utgångspunkt från de för televerksamheten allmänt gällande förutsättningarna och bestämmelserna. I telestyrelsens ämbetsbefattning ingår instruktionsmässigt bl. a. att ombesörja trafiken å de statens teleanläggningar, som är underställda styrelsen, att bedriva verk- samheten i fred så att jämväl de krav, som det totala försvaret i krig upp- ställer, i största möjliga utsträckning kan tillgodoses, varvid erforderligt samråd skall ske med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, att under beredskap och krig vid utövningen av sin verksamhet söka att i främsta rummet tillgodose det totala försvarets krav samt att i den mån personaltillgången det med— giver förordna 0111 behövlig förstärkning av personalen å televerkets statio- ner enligt från bl. a. civilförsvarsstyrelsen överlämnade planer och fram- ställningar.

Med beaktande av nämnda instruktion synes det utredningen naturligt, att telestyrelsen under beredskap och krig har det närmaste ansvaret för driften vid samtliga under styrelsens ledning stående telestationer och att undantag därvidlag icke såsom nu göres beträffande kontraktväxelstatio- nernas bemanning.

Under beredskap och krig är telestyrelsen enligt vad som uppgivits i be- hov av personalförstärkning även för andra än sist nämnda anläggningar, bl. a. för telestationernas reservanläggningar. Detta behov, som ökar i takt med automatiseringen, synes för närvarande icke kunna tillgodoses nöj-

aktigt genom frivilliga överenskommelser. Telefontrafiken under beredskap och krig säkras således icke enbart genom att det allmänna civilförsvaret bemannar de berörda telefonväxelstationerna.

Vid överläggningar mellan utredningen och telestyrelsen har framkom- mit, att någon form av tjänsteplikt lämpligen bör finnas för att säkerställa det utökade behovet av telefonistpersonal inom televerket vid beredskap och krig. Behovet torde enligt uppgift icke komma att överstiga 3 000 tele- fonister. Beträffande det sätt, varpå ifrågavarande personalbehov skall till- godoses, vill utredningen anföra följande.

Det är för civilförsvarets verksamhet av stor betydelse, att telefontrafi— ken i krig i möjligaste mån upprätthålles och att den här nämnda personal- frågan tillfredsställande löses. I princip förordar utredningen därför att erforderlig telefonistpersonal vid de stationer, som står under televerkets ledning, uttages med utnyttjande av civilförsvarsplikt, därest personal ej kan erhållas på annat sätt. Med hänsyn till vad ovan framhållits angående ansvaret för driften vid televerkets stationer finner dock utredningen ifråga- varande rekrytering icke vara en uppgift för det allmänna civilförsvaret. Uppgiften att uttaga lämplig personal och att utbilda densamma bör i stället ankomma på telemyndigheten och uttagningen lämpligen ske i den ordning, som avses i förenämnda kungörelse om civilförsvaret vid televerken.

Enligt nämnda kungörelse kan till uttagning för ändamål som avses i kungörelsen ifrågakomma endast vid televerket anställda civilförsvarsplik- tiga samt, i den mån personalbehovet ej kan tillgodoses på detta sätt, civil- försvarspliktiga som har sin huvudsakliga sysselsättning eller är bosatta inom anläggning eller byggnad, för vilken televerkskydd är organiserat. Enligt uppgift torde emellertid ifrågavarande behov av telefonister på grund av bristande rekryteringsunderlag icke kunna tillgodoses inom sålunda an- givna gränser. För att kunna tillgodose personalbehovet måste därför per- soner kunna uttagas oberoende av om de har den anknytning till televerkets anläggningar och byggnader, som nyss sagts eller ej. Med hänsyn till frå— gans betydelse för civilförsvaret och det begränsade personantal det är fråga om föreslår utredningen, att sådan ändring vidtages i kungörelsen om civil- försvaret vid televerket, att även andra civilförsvarspliktiga än de vilka för närvarande omnämnes i kungörelsen kan ifrågakomma till uttagning. Det förutsättes härvid, att uttagning av personal sker i samråd med vederbö- rande civilförsvarsmyndighet.

Kryptotjänst

I civilförsvarets observations— och förbindelsetjänst ingår även krypto- tjänst för civilförsvarets behov samt härför erforderlig instruktions-, ut— bildnings- och övningsverksamhet. Enligt Kungl. brev den 8 februari och 23 maj 1952 har civilförsvarsstyrelsen dessutom bemyndigats att meddela

föreskrifter angående länsstyrelsernas och civilbefälhavarnas befattning med kryptotjänst, dock beträffande länsstyrelserna endast i vad avser krypto- tjänsten inom civilförsvaret. Utan att detta särskilt angivits i breven har uppgiften, i samband med att anslag beviljats för ändamålet, ansetts inne- fatta, att den för verksamheten erforderliga utrustningen skall anskaffas genom civilförsvarets försorg.

Civilförsvarsutredningen har i fråga om kryptotjänstens ordnande sam— rått med den särskilda utredning, som inom inrikesdepartementet tillsatts att utreda frågor rörande riksförsvarets sambandstjänst, här kallad sam- bandsutredningen. De båda utredningarna har härvid varit ense i uppfatt- ningen om att civilförsvarsstyrelsens nuvarande uppgifter i fråga om till— godoseende av civilförsvarets eget behov av kryptotjänst, överflyttas till det organ _ den centrala kryptoledningen _— som av sambandsutredningen före- slagits skola handha ifrågavarande verksamhet. Detta innebär således även att anskaffning av den för civilförsvarets eget behov erforderliga materielen föreslås överflyttad till nämnda organ.

Om den sålunda avsedda omorganisationen genomföres kvarstår beträf— fande kryptotjänsten endast vissa begränsade uppgifter för civilförsvaret, nämligen att tillgodose behovet av utbildad kryptopersonal för verksam- heten i civilförsvarsstyrelsen och inom civilförsvarsområdena. Härom vill utredningen anföra följande.

Inom civilförsvarsstyrelsen kan kryptouppgifterna fullgöras av inom sty- relsen anställd personal, som erhåller härför erforderlig utbildning. Uttag- ning av personal i annan ordning behövs därför icke. Beträffande behovet av kryptopersonal inom civilförsvarsområdena har beräkningar häröver del- givits utredningen av sambandsutredningen. De i annat sammanhang fram- lagda organisationsförslagen angående civilförsvarets personalbehov bygger på dessa beräkningar. Enligt sambandsutredningens förslag skall civilförsva- rets kryptopersonal utbildas genom försorg av det särskilda organ som enligt nämnda utredning skall finnas för verksamheten. Kostnaderna här- för överslagsvis beräknade till 105 000 kronor årligen — föreslås skola bestridas av till civilförsvarets förfogande ställda medel.

Den utrustning, som enligt sambandsutredningens förslag skall ställas till civilförsvarets förfogande, liksom den för kryptotjänst avsedda civil- försvarspersonalen förutses i regel icke kunna ständigt utnyttjas till full kapacitet enbart för att tillgodose civilförsvarets behov.

Ur statsnyttans synpunkt är det därför på sätt sambandsutredningen före- slår lämpligt att den outnyttjade kapaciteten hos civilförsvaret såvitt möj— ligt tillgodogöres andra myndigheter, vilka har ett kvantitativt mindre men därför ej mindre angeläget behov av kryptotjänst. Civilförsvaret bör därför enligt civilförsvarsutredningens och sambandsutredningens uppfattning åtaga sig att med sina resurser betjäna även dessa myndigheter. Ett gene—

rellt sådant åtagande för civilförsvaret skulle i ett mindre antal civilförsvars- områden medföra viss utökning av civilförsvarets kryptopersonal. Denna personalökning är emellertid obetydlig i förhållande till de fördelar bland annat av ekonomisk art, som vinnes genom att den kryptotekniska materie- len disponeras för gemensamt bruk av ett flertal berörda myndigheter.

Civilförsvarsutredningen anser, att även utbildningen av sistnämnda per- sonalkategori av praktiska skäl bör bekostas av civilförsvarsmedel. Årliga kostnaderna beräknas till 5 000 kronor.

Med hänvisning till vad ovan anförts föreslår civilförsvarsutredningen i samråd med sambandsutredningen, att civilförsvaret i vad avser krypto- uppgifter, skall betjäna även andra myndigheter under beredskap och krig, allt i den omfattning, som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande det organ, som enligt vad sambandsutredningen avser skall ha till uppgift att ansvara för riksförsvarets sambandstjänst.

Brandtjänst

Enligt civilförsvarskungörelsen (1 €) tillkommer civilförsvaret att in— gripa mot brand och skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom, vid krigsfara ingripa jämväl mot brand eller skada som förorsakats på annat sätt. För ändamålet skall finnas en särskild tjänstegren, brandtjänst.

I civilförsvarsstyrelsens provisoriska anvisningar den 10 april 1957 för brandtjänst anges brandtjänstens uppgift vara” att i samarbete med Övriga tjänstegrenar inom civilförsvaret rädda människor och minska de mate- riella skadeverkningarna, orsakade av brand i bebyggelse och i skog.

Utredningen vill på följande sätt ange och gradera brandtjänstens upp- ifter vid bekämpandet av skador, orsakade av fientliga anfall: att biträda räddningstjänsten för att rädda människoliv, att begränsa brand för att minska egendomsskador (defensiv eldsläck- ning), samt

3. att släcka brand (offensiv eldsläckning).

Eldsläckningsuppgifterna skall avse såväl bygde- som skogsbrandförsvar. Brandtjänstens uppgifter skall även omfatta vidtagande av sådana åtgär- der, som avses i 14 & brandlagen, nämligen bl. a. att undanskaffa hägnad, fälla träd, anlägga moteld samt riva eller spränga hus då det finnes nödigt för släckning eller räddning. Befogenhet att företaga sådant ingrepp till- kommer den som vid brand för befälet eller _ vid ingrepp av ringa omfatt- ning — jämväl annan, som deltager i släcknings- och räddningsarbete. Till uppgifterna må även räknas de ytterligare åtgärder, som direkt påkallas av släcknings- och räddningsarbetet, såsom att i förekommande fall utföra avstängningar å vattenledningsnät till vattenförsörjningens tryggande.

[0 Min

Räddningstjänst Teknisk tjänst enligt nuvarande bestämmelser

I civilförsvarskungörelsen betecknas såsom teknisk tjänst den verksam- het, som avser röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader, uppstöttning av byggnader samt bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt. Omhändertagandet av skadade personer åligger enligt civilförsvarskungörel— sen sjukvårdstjänsten.

I civilförsvarsstyrelsens riktlinjer för teknisk tjänst, utfärdade den 9 mars 1953, uppdelas den tekniska tjänsten i tre verksamhetsområden, nämligen räddningstjänst, röjningstjänst och byggnadstjänst. Uppgifterna anges på följande sätt i riktlinjerna.

Räddningstjänsten:

a) rädda människor, instängda under rasmassor eller byggnader som skadats,

h) utföra sådant enklare röjningsarbete, som erfordras för att genomföra det omedelbara räddningsarbetet,

c) lämna första hjälpen åt instängda samt skadade personer,

d) transportera skadade till ambulans, 0) Söka reda på döda människor samt transportera bort dem,

f) vidarebefordra upplysningar angående omkomna, räddade och saknade.

Röjningstjänsten:

a) biträda räddningssektionen med utförande av tyngre röjning, som erfordrar tillgång å särskilda verktyg och arbetsmaskiner,

b) utföra röjning samt provisoriskt iståndsättande av samfärdsleder och bygg— nader,

c) utföra gatuavstängningar,

d) biträda de kommunala verkskydden enligt särskild plan, 0) verkställa projektilröjning genom att rekognoscera icke exploderade bomber och avspärra nedslagsplatser, utföra byggnadsarbeten i samband med bomb- röjning, utföra ammunitionsröjning i närmare bestämd omfattning,

f) utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civilförsvarets anläggningar.

Byggnadstjänslen:

a) reparera lindrigt skadade byggnader,

b) reparera skadade skyddsrum och andra bygganordningar av betydelse för allmänna civilförsvarets verksamhet, t. ex. brandtorn, observationstorn, radio- bunkers m. m.,

e) upprätthålla ordning i allmänna skyddsrum avsedda att hysa mellan 300 och 50 personer (i fråga om skyddsrum under 50 personer upprätthålles ordningen av de aktiva enheter, som utnyttjar skyddsrummet),

d) tekniskt sett sköta drift och underhåll av allmänna skyddsrum.

I de förslag, som utredningen i det följande framlägger, förutsättes att den verksamhet, som f. n. ankommer på tekniska tjänsten, i fortsättningen huvudsakligen inriktas på civilförsvarets väsentligaste uppgift, nämligen att rädda människoliv. Benämningen teknisk tjänst ersätts därför av utred— ningen med benämningen räddningstjänst. Beträffande de uppgifter i övrigt, som f. n. ankommer på den tekniska tjänsten, återkommer utredningen i det följande.

Räddningstjänst enligt utredningens förslag

Utredningens uppfattning om räddningstjänstens uppgifter och hur de— samma lämpligen bör lösas bygger bl. a. på kännedom om krigserfaren- heterna och de gjorda stadsanalyserna samt på de allmänna synpunkter på civilförsvarets uppgifter och organisation, som utredningen tidigare anfört. Härutöver vill utredningen i fråga om de allmänna förutsättningarna för räddningsverksamheten ytterligare anföra följande.

De osäkra möjligheterna att ge förvarning vid anfall kommer att medföra, att befolkningen icke alltid hinner uppsöka skyddsrum. Man måste därför utgå från att det i angreppsögonblicket kommer att finnas ett större antal människor än man tidigare tänkt sig utanför skyddsrummen, i byggna- derna eller på väg till skyddsrum eller annat skydd och att dessa männi— skor kommer att drabbas av följderna av sammanstörtade byggnader eller nedrasade byggnadsdelar o. dyl. Även människor som befinner sig i skydds- rummen kan behöva hjälp för att komma ut ur rasmassorna. Då skadeområ- det vid anfall med de moderna vapnen i regel torde få betydlig utbredning, måste man räkna med ett flertal skadeplatser inom området med varierande antal innestängda eller skadade personer. Större personanhopningar kan finnas särskilt i av ras spärrade skyddsrum eller under nedstörtade bygg- nader. Här nämnda förhållanden måste beaktas vid bedömandet av situatio— nen på skadeplatserna och möjligheterna att utföra räddningsarbete.

Räddningsorganisationens huvudsakliga uppgifter blir att framtränga till skadeplatserna (arbetsplatserna),

att befria innestängda ur skyddsrum eller rasplatscr, att lämna skadade, i den utsträckning detta kan ske med hänsyn till brandsituationen eller andra föreliggande omständigheter, den första pro— visoriska hjälp som krävs för att de skall kunna forslas till uppsamlings- platser, där de kan få den första hjälpen av sjukvårdspersonal, samt

att ombesörja, att de skadade föres till dylika uppsamlingsplatser. I enlighet med vad civilförsvarskungörelsen föreskriver har omhänder- tagandet av skadade ålegat sjukvårdstjänsten. Regler för denna verksamhet har utformats i de utbildningsbestämmelser, som gäller för sjukvårdstjän- sten. Dessa regler illustreras av i undervisningen använda filmer, som be- handlar räddning av innestängda samt sjukvårdstaktik (inventering av skadeplats) .

De verkställda analyserna har emellertid gett vid handen, att skadeplat— serna numera kan förutsättas få sådan ändrad karaktär på grund av ras- och brandsituationen, att det endast undantagsvis blir möjligt för sjuk- vårdspersonal att å skadeplatsen ta hand om de skadade. Detta omhänder- tagande kommer därför i regel att få ske på de uppsamlingsplatser eller uppsamlingsstråk, dit de skadade skall föras.

Räddningsverksamheten måste i första hand ta hänsyn till den räddnings— taktiska situationen. Det gäller framför allt att med hänsyn till omedelbart hotande ras och bränder snabbt föra undan de skadade ur livsfarliga lägen allt eftersom de anträffas och att i trängande fall även anlägga ett första förband i den mån det är möjligt. Den tid, som står till buds för själva omhändertagandet på skadeplatsen, medger i regel icke olycksfallsvårdande verksamhet i annan mening. Ej heller medges i regel en inventering av skadeplatsen på sådant sätt, som hittills anvisats vid sjukvårdsutbild— ningen. Räddningspersonalens åtgärder kommer sålunda i princip att avse endast de första omedelbart livräddande åtgärderna.

I sin verksamhet skall räddningsenheterna i möjligaste mån biträdas av civilförsvarsorganisationen i övrigt, bl. a. av enheter avsedda för sjukvårds- tjänst och brandtjänst samt, exempelvis beträffande transport av skadade till uppsamlingsstråk eller dylikt, av icke inskrivna civilförsvarspliktiga i den utsträckning de lämpligen kan beordras härtill av vederbörande civil- försvarsbefäl. Man kan också räkna med att räddningsverksamheten i många fall underlättas av självskyddsåtgärder från allmänhetens sida. All— mänheten bör så långt det är möjligt stimuleras och ledas av räddningsper- sonalen, så att bästa resultat utvinnes av hjälparbetet.

Räddningsarbetet är i hög grad beroende av att hjälpen insättes med största möjliga skyndsamhet. I räddningstjänsten måste därför, utöver vad ovan sagts ingå att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att räddnings- arbetet överhuvudtaget skall kunna påbörjas eller som eljest har direkt samband med dess utförande. Hit hör t. ex. indikering för att fastställa eventuell förekomst av stridsgas och radioaktivitet samt vissa röjnings- uppgifter.

Indikeringsuppgifterna behandlas senare i detta kapitel i samband med redogörelsen för gasskydd och skydd mot radioaktivitet.

Beträffande röjningsuppgifterna innebär den här angivna principiella uppfattningen, att dylika uppgifter bör ingå i räddningstjänsten endast i den mån de är nödvändiga för att räddningsarbetet skall kunna genom— föras. Sådana röjningsuppgifter är exempelvis uppstöttning av byggnader och röjning av rasmassor på arbetsplatserna (skyddsrumsentréer etc.) samt röjning av samfärdsleder för att frigöra tillfartsvägarna till skadeområdet och om möjligt genomfartsleder inom detsamma i avsikt att möjliggöra insatser av bilburna hjälpenheter eller enheter med tung utrustning. Utfö-

randet av röjning i annan mening, syftande till uppröjningsarbeten på längre sikt bör i princip ske i den ordning som i det följande sägs.

Av redogörelsen för stadsanalyserna framgår hur framkomligheten på vägarna påverkas av trädfällning i samband med atombombexplosioner. I vissa fall kan räddningsarbete omöjliggöras, om räddningsgrupperna hind- ras att framtränga till skadeområdena på grund av vägblockeringar. För att minska sådana risker bör som förebyggande räddningsåtgärd då civilför- svarsberedskap inträder trädfällning företagas genom civilförsvarsmyndig- hetcns försorg vid infartsvägar till och gator inom tätorter, som bedömes kunna vara atombombmål och där förhållandena är sådana, att vägarna kan blockeras av fällda träd.

Den ovan förordade principiella begränsningen i fråga om räddnings- tjänstens röjningsuppgifter bör enligt utredningens mening även äga till- lämpning i fråga 0111 reparationsuppgifter. Vissa väsentliga reparationsupp- gifter, som enligt nuvarande författningar åvilar civilförsvaret, bör i stället i princip omhänderhas av de samhällsorgan, som har det närmaste ansvaret för motsvarande verksamhet i fred. Sålunda bör i princip på sätt som när- mare utvecklas i det följande reparationer av vägar och gatunät m. m. samt av ledningsnät för distribution av elkraft, vatten och gas i krig ankomma på de statliga och kommunala myndigheter, som i fred handhar verksam- heten och är i besittning av erforderlig fackkunskap på resp. områden. Det må emellertid framhållas, att civilförsvaret i mån av sina resurser och i fall av behov skall biträda i sådant reparationsarbete.

Till räddningstjänsten bör även hänföras viss verksamhet, som avser omhändertagandet av döda. Räddningstjänsten bör i detta hänseende i stort sett omfatta att framtaga de döda ur rasmassorna, tillvarataga på platsen förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvisade uppsamlingsplatser.

Begränsning av uppgifter som hittills åvilat teknisk tjänst

Ovan angiven uppfattning i fråga om räddningstjänsten innebär en be- gränsning av den nuvarande tekniska tjänstens uppgifter, som omfattar ett flertal åtgärder, vilka ej står i samband med den egentliga räddningsverk- samheten och som är avsedd att lösas på längre sikt (efteranfalls- eller efterkrigsproblem). Härom vill utredningen anföra följande.

Reparation av ledningar

Den reparationstjänst, som hittills organiserats i civilförsvaret såsom en del av dess skadeavhjälpande organisation, har främst berört de kommu- naltekniska verken, särskilt reparation av gas—, vatten- och elledningar. Även för reparation av spårvägsledningar har särskilda enheter organise-

rats av civilförsvaret. För att trygga sambandet mellan civilförsvarets led- ning och ledningen av de kommunaltekniska verken har sambandsmän från verken ingått bland personalen i civilförsvarets ledningscentraler, varjämte i vissa fall särskilda ledningscentraler iordningställts för att i händelse av krig utnyttjas av respektive verk.

I civilförsvarsstyrelsens riktlinjer 1953 för teknisk tjänst angavs, att specialplanläggningen i fråga om nu berörda reparationstjänst skulle anstå i avvaktan på styrelsens närmare besked beträffande ett förslag att över- föra reparationsuppgifterna till verkskyddsorganisationen inom de kom- munaltekniska verken. Då sådant besked icke lämnats gäller för närvarande alltjämt 1946 års planläggning.

En av orsakerna till att vid civilförsvarslagens tillkomst de kommunal- tekniska verkens reparationsbehov sammanförts med civilförsvarets skade- avhjälpande verksamhet torde ha varit, att man då ännu räknade med för- hållandevis begränsade skador och att dessas avhjälpande lämpligen kunde samordnas med den vid denna tidpunkt kommunala civilförsvarsledningens verksamhet. Utvecklingen under det andra världskrigets slutskede har emellertid visat, att reparationsverksamheten till största delen måste hän- föras till åtgärder, som kan vidtagas först sedan den livräddande verksam- heten genomförts och i vissa fall först efter krigsslutet. Så blir fallet i ännu högre grad, då en ort drabbats av anfall med atomvapen. På grund av Skadornas stora omfattning torde reparationsverksamheten då i princip få hänföras till ett kommande återuppbyggnadsarbete. Det synes uppen— bart, att sådan verksamhet icke skall ankomma på civilförsvaret.

Vad avser reparationsarbete, som ur försvarssynpunkt är angeläget, förut- sätter utredningen att på sätt som i det följande sägs detta arbete skall utföras av fredshuvudmannen och att hjälp skall lämnas av den för bygg- nads- och reparationsverksamhet särskilt organiserade beredskapsorganisa- tionen (BRB). För dylikt reparationsarbete kan emellertid även civilför- svarsresurser ställas till förfogande.

Beträffande de kommunaltekniska verkens uppgifter och skyldigheter i de hänseenden, varom här är fråga, vill utredningen anföra följande.

Enligt lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanlägg— ningar ankommer det på kommunen att ombesörja eller tillse, att sådan anläggning kommer till stånd, då detta till förekommande av sanitär olägen- het krävs för att i ett större sammanhang ordna vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse i visst område. Vare sig kom- munen eller annan är huvudman åligger det huvudmannen att, så länge behovet av anläggningen kvarstår _ i förekommande fall även under krig — underhålla denna och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

Självfallet kan under krig inträffa sådana förhållanden, att kommun till

följd av krigshandlingar ej kan fullgöra sin uppgift. Å andra sidan begrän— sas kravet på reparationer av ledningsnäten därigenom att vissa stadsdelar praktiskt taget avfolkas efter genomförd slutlig utrymning.

Beträffande elektricitet och gas finns icke någon i allmän författning stadgad skyldighet för kommun att tillhandahålla sådana förnödenheter eller att underhålla ledningsnät m. m. Trots detta kan förutsättas, att kom- munerna så långt möjligt fullgör dessa uppgifter under beredskap och krig. Därmed förenad reparationsverksamhet bör därför liksom i fred åvila vederbörande kommunala verk.

Det må erinras om, att reparationer å distributionsapparaten, vari ingår ledningsnätet, är en förutsättning för och en del av själva driften. Denna har aldrig i något sammanhang ifrågasatts skola handhas av annan än freds- huvudmannen. Härtill kommer att, om förhållandena på grund av krigs- handlingar icke medger att driften uppehålles, det icke heller kan vara möj- ligt för civilförsvarets organisation att uppehålla densamma.

De kommunaltekniska verkens åtgärder bör i den mån så erfordras sam— ordnas med civilförsvaret och annan försvarsverksamhet. Detta förutsätter utredningen kunna ske genom samverkan mellan vederbörande verkschefer och försvarsmyndigheter. Utredningen finner dock lämpligt, att länsstyrelse under krig skall kunna inrikta de kommunaltekniska verkens distributions- och reparationsåtgärder i den mån detta ur allmän försörjnings- och för- svarssynpunkt finnes påkallat.

I fråga om reparation av spårvägsledningar kan liknande synpunkter an- läggas, som ovan anförts i fråga om reparation av elkraft-, vatten- och gas- ledningar. Den reparationstjänst, som hittills organiserats inom civilförsva- ret för reparation av spårvägsledningar, torde i huvudsak ha inneburit sam- ordning endast i fråga om verksamhetens ledande.

I enlighet med sina allmänna synpunkter rörande ansvaret för de kom- munaltekniska verkens reparationsuppgifter anser utredningen, att spår- vägarnas reparationsberedskap i första hand bör vara en angelägenhet för vederbörande trafikförvaltning och att uppgiften följaktligen icke längre skall ankomma på civilförsvaret.

I detta sammanhang vill utredningen anföra vissa ytterligare synpunkter i fråga om spårvägarnas ställning i transporthänseende vid beredskap och krig.

Jämlikt kungörelsen den 22 juni 1951 med vissa bestämmelser om ut- nyttjande av landets transportmedel under krig eller krigsfara m. m. (SFS 551/51) är ägare eller innehavare av sådana transportmedel (motorfordon, motorredskap, släpfordon, hästar, hästfordon, fartyg samt luftfartyg), som omnämnes i kungörelsen, pliktig att till kronan eller annan upplåta trans- portmedel jämte tillhörande inredning eller utrustning samt att tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrust— ningen. Ägare eller innehavare av transportmedel, som omnämnes i kungö-

relsen, är även på anfordran av vederbörlig transportregleringsmyndighet pliktig att i enlighet med vad därom stadgas i allmänna förfogandelagen ombesörja att forsling verkställes åt kronan eller annan samt att vidtaga härför erforderliga åtgärder, bl. a. för att sätta transportmedlet i användbart skick.

Med hänsyn till önskvärdheten att enhetliga bestämmelser skall gälla för olika slag av transportmedel i de hänseenden, varom här är fråga, föreslår utredningen sådan ändring av förenämnda kungörelse, att även spårvä- garna faller under kungörelsens tillämpningsområde. Utöver den effektivi— sering, som detta rent trafikmässigt kan medföra vid trafikmedlens utnytt- jande i samband med utrymningar m. m., innebär en sådan ändring även, att spårvägarnas ägare eller innehavare kan åläggas reparationsskyldighet, om så skulle befinnas erforderligt utan att därför föreskrifter i annan ord- ning behöver utfärdas. '

Reparation av samfärdsleder

Räddningstjänstens uppgifter i fråga om reparation av samfärdsleder bör enligt vad i det föregående angivits begränsas till att, i den mån så erfordras för räddningsarbetets utförande, försätta gator och vägar m. m. i sådant skick, att de blir provisoriskt framkomliga för civilförsvarets räddnings- enheter. Denna principiella uppfattning innebär, att röj ning och reparationer i övrigt i första hand skall ankomma på de myndigheter, som i fred svarar för motsvarande verksamhet.

Beträffande väghållares skyldighet att även under krig fullgöra sina i fred åvilande uppgifter vill utredningen anföra följande.

Enligt lagen om allmänna vägar är på landet kronan väghållare och inom stads område staden. Även köping och stadsliknande samhälle kan vara väg- hållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens förordnande är väghållare, saknar förutsättningar därför, kan Konungen förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Väghåll— ningen handhas för kronans räkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen.

Där stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, skall väghållningen ombesörjas av därtill utsedd kommunal nämnd eller styrelse, i Stockholm under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under när- maste insende av Vägförvaltningen i länet. Ifrågavarande uppgift har för- fattningsmässigt icke begränsats att gälla enbart under fred.

Vid sådant förhållande saknas enligt utredningens mening anledning att i civilförsvarskungörelsen i fortsättningen ange röjning och reparation av samfärdsleder såsom varande en civilförsvarsuppgift.

Civilförsvarets medverkan i detta hänseende bör i princip avse att lämna bistånd genom att ställa manskap och arbetsredskap till förfogande i den mån det är erforderligt och möjligt utan åsidosättande av civilförsvarets

egentliga uppgifter. Såsom i det följande sägs förutsättes, att BBB-organisa- tionens resurser utnyttjas för sådana röjnings- och reparationsuppgifter, som från civil och militär försvarssynpunkt är trängande.

Reparation av byggnader

Enligt nuvarande bestämmelser är det för tekniska tjänsten även en upp- gift att utföra reparation av lindrigt skadade byggnader. För denna uppgift har den förutnänmda byggnadstjänsten organiserats. Utredningen utgår emellertid från att det primärt skall ankomma på byggnadernas ägare eller innehavare att vidtaga de reparationsåtgärder, som är möjliga med hänsyn till förhållandena eller att reparationerna utföres genom försorg av myndig- het, som för beredskapsändamål avser att utnyttja by ignaden eller anlägg— ningen i fråga. Enligt denna principiella uppfattning bör reparation av bygg- nader icke vara en civilförsvarsuppgift på sätt nu anges i civilförsvarskun— görelsen i vidare mån än som erfordras för tillgodoseendet av civilförsva- rets behov av byggnader för sin verksamhet.

I detta sammanhang må nämnas, att civilförsvarsstyrelsen i sina anslags- äskanden för budgetåret 1955/56 begärt medel för att lägga upp ett bered- skapslager av ersättningsmateriel för fönsterglas. I sitt yttrande häröver avstyrkte utredningen bifall till framställningen och anförde, att om sådan beredskapslagring anses böra ske, synes det böra ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att vidtaga åtgärder härför. I statsverks- propositionen till 1955 års riksdag delades denna uppfattning av departe- mentschefen.

Reparation av skyddsrum m. m.

Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande riktlinjer för civilförsvarets plan— läggning förutsättes att den tekniska tjänsten skall ombesörja reparation av skadade allmänna skyddsrum och andra byggnadsanordningar av bety— delse för allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom brandtorn, observa— tionstorn, radiobunkers m. m., samt skötsel av drift och underhåll av all- männa skyddsrum.

Enligt 45 & civilförsvarslagen åligger det kommun att vårda och under- hålla sådana anordningar som nu nämnts i den mån de uppförts i enlighet med gällande organisationsplan. Under civilförsvarsberedskap omfattar skyldigheten även dylika och andra byggnadstekniska åtgärder, oaktat de- samma icke upptagits i organisationsplanen. Bestämmelserna avser således att reglera kommuns skyldighet såväl i fred som under tid då civilförsvars- beredskap råder. Det är följaktligen vederbörande kommun, som författ— ningsenligt bär ansvaret för att sådana reparations- och underhållsåtgärder blir vidtagna, som i samband med beskrivningen av tekniska tjänstens upp- gifter omnämnes i de nu gällande riktlinjerna för planläggningen.

Å andra sidan torde få förutses, att kommuns möjligheter att fullgöra sina skyldigheter i nämnda hänseenden i praktiken begränsas under krigs— tid till följd av att reparationer på grund av skadegörelsens omfattning över huvud taget icke är möjliga eller att reparationstillgångarna är otill- räckliga. Liksom vid andra reparationsbehov skall vid sådana förhållan- den emellertid hjälp i princip kunna påräknas av BBB, varjämte civilför- svarets organisation lämnar den medverkan som är möjlig. Med hänsyn till vad här anförts bör civilförsvarets organisation ej utformas för uppgiften att svara för underhåll och reparationer av skyddsrum och andra nu nämnda anordningar.

Liknande synpunkter bör gälla i fråga om driften av allmänna skyddsrum i den mån därmed avses åtgärder av underhållsmässig natur, såsom normalt underhåll av maskineri m. in. Det får emellertid förutsättas att, särskilt i fråga om befolkningsskyddsrummen och dessas användning i beredskap och krig, vissa åtgärder mäste vidtagas, som bäst utföres av civilförsvarets egna organ. I enlighet med vad ovan sagts ankommer det visserligen på kommunen att ständigt hålla den i anläggningarna ingående maskinella utrustningen funktionsduglig och svara för erforderlig kontinuerlig tillsyn av densamma. Härutöver behövs emellertid åtgärder vidtagas för att exem- pelvis manövrera viss maskinell utrustning i samband med att anlägg— ningarna utnyttjas för civilförsvarsändamål. I sistnämnda fall är det när- mast fråga om civilförsvarsuppgift.

Bortsprängning av byggnader

Enligt civilförsvarskungörelsen är bortsprängning av byggnader till för- hindrande av brands spridning en uppgift för den nuvarande tekniska tjäns- ten. Några anvisningar om vad denna verksamhet närmare innebär och under vilka förhållanden den kommer att utövas finns dock f. n. icke.

Enligt 14 & brandlagen äger såsom framgått av det föregående den, som vid brand för befälet, att bl. a. riva och spränga hus, där så finnes nödigt för släckning eller räddning, d. v. 5. att vidtaga åtgärder av det slag, som kan komma i fråga i samband med civilförsvarets släcknings- och rädd— ningsarbete. Det torde kunna förutses, att bortsprängning av byggnader i krig till förhindrande av brands spridning i regel förekommer endast i tät- orter med sammanhängande bebyggelse, och att i dylika orter befälet över insatta brandstyrkor i civilförsvaret kommer att föras av yrkesbrandbcfäl eller av befäl inom borgarbrandkårerna, d. v. s. befäl som har den i brand- stadgan för rikets städer och köpingar eller för vissa andra tätbebyggda orter föreskrivna kompetensen.

Det ovan påvisade förhållandet, att redan i brandväsendets fredsmåssiga uppgifter ingår vidtagandet av erforderliga sprängningsåtgärder i samband med räddnings— och släckningsarbete, talar för att bortsprängning av bygg- nader till förhindrande av brands spridning även i krig bör betraktas som

ett led i eldsläckningsverksamheten. Om här berörda åtgärder blir aktu- ella i samband med civilförsvarets verksamhet har vederbörande befäl- havare sålunda befogenhet att vidtaga dylik åtgärd genom förenämnda stadgande i brandlagen.

Genom att hänföra ifrågavarande uppgift till brandtjänsten kommer för denna uppgift främst yrkesfolk att anlitas. Detta utesluter emellertid icke att, även utan författningsmässig reglering, personal ur andra verksamhets- grenar, bl. a. räddningstjänsten, medverkar vid sprängningars genomfö— rande i den mån så erfordras. Vid sådant fall bör givetvis den tekniskt kun— niga personal anlitas, som kan finnas tillgänglig inom organisationen.

I enlighet med vad här anförts bör den nuvarande bestämmelsen om bort- sprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning utgå ur ci- vilförsvarskungörelsen.

Renhållning

I civilförsvarsstyrelsens nu gällande riktlinjer för planläggningen angives som en uppgift för tekniska tjänsten att utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civilförsvarets anläggningar. Med anledning härav vill ut- redningen anföra följande allmänna synpunkter.

Renhållningsuppgifterna torde i allmänhet under krigsförhållanden kom— ma att i vissa fall erbjuda stora svårigheter på grund av de extraordinära förhållanden, som kan uppkomma i händelse av skadegörelse på vatten— och avloppsledningar m. m. Samtidigt är det ur allmän hälsovårdssynpunkt viktigt, att kraven på de sanitära förhållandena vederbörligen beaktas.

Ansvaret för renhållning av gator och allmänna platser inom stads- planelagt område har enligt lagen den 14 december 1950 lagts på kommu- nerna. Vidare må erinras om bestämmelserna i krigssjukvårdslagen angå- ende hälsovården i krig. Ansvarsfördelningen beträffande nämnda uppgif- ter har således fastställts på sådant sätt, att hithörande åtgärder icke är att hänföra till civilförsvarsverksamhet. I enlighet med vad tidigare sagts om skyldighet för civilförsvaret att i mån av behov och möjlighet biträda sam— hällsorganen med beredskapsuppgifter av olika slag, kan även i här nämnda avseenden medverkan ifrågakomma. I fråga om sådan renhållning i all— männa civilförsvarets anläggningar som särskilt omnämnes i civilförsvars— styrelsens ovan återgivna riktlinjer för nuvarande röj ningstjänst må beak— tas vad som ankommer å kommun enligt 45 å civilförsvarslagen i vad det avser att vårda och underhålla allmänna skyddsrum.

Samverkan med BRB

Det måste förutses, att erforderliga byggnads- och reparationsarbeten, som ankommer på de kommunaltekniska verken eller rör samfärdslederna, icke alltid kan utföras i önskvärd omfattning av de organ, som enligt vad

ovan framhållits i första hand har ansvaret för verksamheten i fråga. Desor- ganiserade förhållanden kan råda eller andra omständigheter medföra att resurserna blir otillräckliga.

I fråga om hjälpåtgärder, som är möjliga då vederbörande myndigheters egna resurser är otillräckliga, bör i första hand beaktas det bistånd, som är avsett att kunna lämnas av den särskilda organisation (BRB), som tillska- pats med stöd av kungörelsen den 15 juni 1944 med bestämmelser angående byggnads- och reparationsberedskap (SFS 384/1944).

Nämnda organisation skall vid krig eller eljest, då Kungl. Maj:t så förord- nar, utföra befästningsarbeten samt byggnads- och reparationsarbeten för kommunikationsväsendet, krigsindustriella anläggningar och andra anlägg- ningar av betydelse för krigsmakten eller den civila verksamheten. I fred planlägges och förberedes organisationens verksamhet av fortifikationsför- valtningen, där ärendena handlägges i beredskapskontoret. Under krig eller eljest, då Kungl. Maj :t så förordnar, övertages ledningen av en organisations— chef, som skall utses under fred. F. n. är chefen för väg— och vattenbyggnads— kåren utsedd som organisationschef.

Då BBB tillskapades, hade civilförsvarslagen ännu icke trätt i kraft. Någon samordning mellan civilförsvaret och BBB i fråga om byggnads- och repa- rationstjänsten kom därför icke att ske. I stället utformades särskilda regler för respektive organisationer, varigenom i vissa fall konkurrens om per- sonal och materiel synes ha uppstått mellan organisationerna.

Enär de förhållanden, som hittills utgjort grundval för BBB-organisa- tionen, i väsentliga hänseenden förändrats har chefen för beredskapskontoret i december 1956 anbefallt en särskild utredning. Utredningsmännen hade att enligt sina direktiv utgå från bl. a. följande förutsättningar.

Vid anfall måste man räkna med en massförstörelse av helt annan storleksord- ning än tidigare. En effektiv reparationsberedskap med stora maskinella resurser är därför en förutsättning för att i krig hålla i gång samhällsapparaten. Med anled- ning härav borde byggnads- och reparationsberedskapen i princip utformas så, att landets samlade resurser av byggnads- och reparationskapacitet i fråga om perso— nal, maskiner och materiel genom BRB kan ställas till myndigheternas förfogande med kortast möjliga varsel. Detta borde kunna ske icke endast vid beredskap och krig utan även vid skärpt utrikespolitiskt läge. BBB-organisationen borde kunna samordna de olika myndigheternas m. fl. resurser så att _ så vitt ske kan ett. totalt utnyttjande av desamma kunde komma till stånd. I fråga om materiel— och reparationstjänsten borde denna så nära som möjligt ansluta till motsvarande tjänst inom totalförsvarets militära och civila sektorer. I de 5. k. BRB—förråden (freds- förråden) borde framförallt finnas svåranskaffad materiel och maskiner. BBB bor— de bestå av ett stort antal fast organiserade avdelningar med stor maskinell kapaci- tet men relativt liten personalstyrka. Organisationen borde kunna uppsättas på kort tid även före mobilisering. Efter krigsutbrott skulle BRB bl. a. utföra röjningsarbe- ten för civilförsvaret samt reparationsarbeten på kommunikationer.

Civilförsvarsutredningen har beträffande reparationstjänsten under hand samrått med chefen för fortifikationsförvaltningens beredskapskontor och

de utredningsmän, vilka handhaft förutnämnda utredning. Från civilför- svarsutredningens sida har det därvid närmast gällt att finna en ändamåls- enlig ansvarsfördelning mellan civilförsvaret och BBB samt att i övrigt få en uppfattning om denna organisation med avseende på reparationsarbeten av olika slag. Enligt beredskapskontorets nu avgivna utredning, som tidi- gare under hand delgivits civilförsvarsutredningen och som utredningen ansluter sig till i de delar densamma berör civilförsvaret, har följande reg- ler för samverkan mellan civilförsvaret och BBB ansetts skola gälla.

Statliga och kommunala myndigheter samt berörda enskilda företag bör själva ombesörja sitt förstahandsbehov av byggnads- och reparationstjänst med sina i fred befintliga tillgångar. Den byggnads- och reparationsbered- skap, som särskilt förberedes för beredskaps— och krigsförhållanden, bör i möjligaste mån samlas hos en organisation, vars uppgifter omspänner såväl civila som militära enheter. För sådant ändamål bör BBB-organisationen i första hand komma i fråga. Civilförsvaret förutsättes icke utföra andra reparationsarbeten än vad som föranledes av räddningsverksamhet i sam- band med uppkommen skadegörelse.

I personellt hänseende har det synts ändamålsenligt, att personal tillhö— rande kommunala verk och inrättningar samt specialfirmor inOm t. ex. el- och rörledningsbranschen icke tas i anspråk av BBB utan förbehålles den reparationsverksamhet, som är avsedd att utföras av vederbörande kommu— naltekniska företag. Vidare bör för räddningstjänst erforderlig specialper- sonal undantagas från BBB:s rekrytering. Motsvarande principer hör till- lämpas i fråga om materiel och utrustning.

Utredningen finner inte här anledning att närmare ingå på den avsedda or- ganisationen av BBB. Vissa förhållanden berörande organisationens utnytt- jande för uppgifter, som har nära samband med civilförsvarets verksamhet, skall emellertid här nämnas.

När krigshandlingar inletts och skador uppkommit inom civilförsvarets verksamhetsområde bör, då civilförsvarets och kommunernas egna resurser är otillräckliga, hjälp i angelägna fall lämnas av BBB-förband enligt de när- mare bestämmelser rörande dispositionsrätt m. in., som kan vara utfärdade.

För att i möjligaste mån kunna tillgodose eventuella hjälpbehov är det angeläget att förberedelser träffas, så att den beredskap i fråga om bygg- nads- och reparationsarbeten, som till följd av krigsskador kan vara erfor- derlig från civilförsvarets synpunkt, beaktas då BBB—enheterna disponeras. Detta kan exempelvis ske genom en sådan geografisk fördelning av BBB- enheterna, att ett ingripande i civilförsvarsarbete är möjligt inom mest aktuella områden och genom att instruktioner utfärdas om rätt för veder— börande att avbryta pågående arbete för att i stället tillfälligt disponera arbetsenheterna i fråga i samband med civilförsvarsverksamhet.

Erforderligt samband mellan civilförsvaret och BBB-organisationen förut—

sättes enligt förslaget finnas i olika instanser, civilbefälhavare-militärbefäl- havare, länsstyrelse-försvarsområdesbefälhavare (eivilförsvarsdirektör- lokalchef ur BBB) samt civilförsvarschef—platsombud.

Ovan nämnda tillvägagångssätt innebär betydelsefulla förstärkningsmöj- ligheter för kommunerna och civilförsvaret. Då BBB—enheterna av flera skäl icke kan ha den snabba utryckningsberedskap, som erfordras för direkt rädd- ningsarbete, kan emellertid i regel BBB-organisationen icke förutsättas hinna ingripa i civilförsvarets räddningsverksamhet.

För övrigt är beredskapen hos BBB för nu nämnda ändamål beroende av att sambandslinjer och transportorganisation utformas med hänsyn till uppgiften. Det synes därvid ligga närmast till hands att sambandstjänsten tillgodoses genom civilförsvarets försorg, exempelvis på så sätt att BBB:s arbetsplatser och ledningsorganisation anknytes till civilförsvarets sam- bandsnät. Transportorganisationen torde däremot i allt väsentligt få tillgo— doses av BBB med hänsyn till de krav på rörlighet, som under alla förhål- landen måste ställas på dess organisation.

Bombröjning

Undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt ingår f. n. i tekniska tjänstens uppgifter. Denna verksamhet benämnes i det följande bombröjning.

Civilförsvarsstyrelsens ovannämnda riktlinjer för teknisk tjänst anger, att röjningsavdelningar om vardera elva man skall organiseras till visst antal inom civilförsvarsområdena. Dessa avdelningar skall bl. a. ha till uppgift att verkställa projektilröj ning och vara försedda med gemensam depå- materiel, däribland projektilröjningsmateriel. Uppgift om vilken sådan materiel, som skall upptagas i planerna, föreligger dock icke. Civilförsvaret förfogar f. n. ej heller över någon egentlig projektilröjningsmateriel. Utbild- ning av civilförsvarspersonal i projektilröjning anordnades senast av då- varande luftskyddsinspektionen under andra världskriget. Någon utbild— ning för uppgiften har därefter ej skett i annan mån än att ett mindre antal orienterande kurser i projektilröjning anordnats för verkskyddspersonal av Industriens V erkskyddsinstitut.

I en skrivelse till Konungen den 9 februari 1954 har överbefälhavaren an— fört, att civilförsvaret i sin nuvarande organisation endast kunde ombesörja vissa förberedande åtgärder för bombröjning såsom observation, avspärr- ning, bevakning och utrymning samt i enkla fall oskadliggöra bomber. Detta innebure en allvarlig brist inom det totala försvaret. I avvaktan på en defi- nitiv lösning av denna fråga hade överbefälhavaren gett flygförvaltningen i uppdrag att t. v. lösa arbetsuppgifter av rent teknisk natur rörande bomb- röjning genom utarbetande av beskrivningar över utländska bomber m. m. och detaljanvisningar för röjning av dessa samt genom viss försöksverk- samhet rörande metoder och materiel för röjning.

I skrivelsen hemställde Överbefälhavaren att åt civilförsvarsstyrelsen skulle uppdragas att förbereda uppbyggandet av en bombröjningsorganisation inom civilförsvaret i enlighet med de principer, som angivits av en med frå- gan arbetande kommitté (projektilröjningskommittén), tillsatt av överbefäl- havaren i samråd med civilförsvarsstyrelsen. I kommittén har ingått repre- sentanter för försvarsstaben, försvarsgrenarna och civilförsvarsstyrelsen.

De av projektilröjningskommittén framlagda principerna innebar, att en viss ansvarsfördelning skulle ske mellan berörda myndigheter, dock att bombröjningsverksamheten i allt Väsentligt skulle vara en civilförsvars- uppgift.

Projektilröjningskommitténs förslag till ansvarsfördelning inom bomb— röjningsorganisationen innebar följande:

A. Samarbete avseende bombröjningstjänsten skulle ske mellan civilförsvars- styrelsen och flygförvaltningen, mellan försvarsgrenarna och flygförvaltningen samt vid behov främst i utbildningsfrågor m. 111. mellan civilförsvarsstyrelsen och försvarsgrenarna.

B. På civilförsvarsstyrelsen borde närmast ankomma att

1. utgiva tekniska anvisningar för bomb-(ammunitions-)röjningstjänsten efter underlag från och i samråd med flygförvaltningen,

2. utarbeta instruktioner och handha den administrativa och taktiska ledningen för personal, som är avsedd för rekognoscering, bevakning och röjning inom bombröjningstjänsten och som icke tillhör försvarsgrenarna,

3. ombesörja utbildning av för bombröjningstjänst erforderlig personal,

4. utföra erforderligt krigsförberedelscarbete innefattande bl. a. organisations- plan, matericlplan och reparationsplan för civilförsvarets bombröjningsorga— nisation,

5. ansvara för materielanskaffning för civilförsvarets bombröjningstjänst samt (i. utarbeta underlag för och inkomma med äskanden för tillgodoseende av me- delsbeliovet för utbildning av personal för bombröjningstjänsten samt för ut— rustning av dylik personal, som icke tillhör försvarsgrenarna.

C. På flygförvaltningen borde närmast ankomma att

1. utarbeta beskrivningar över utländska bomber m. m. samt följa och utveckla olika metoder för lokalisering, friläggning och oskadliggörande av robotar och bomber, utarbeta tekniskt underlag för anskaffning av den speciella materiel, som er— fordras för bombröjning, efter erhållen beställning verkställa inköp av dylik materiel och leveranskontroll samt uppgöra materielbeskrivningar och under— hållsinstruktioner (samarbete borde ske med KAFT, minröjningsdetaljen) samt 3. utarbeta utrustningslistor i vad avser teknisk materiel för de olika bombröj-

ningsförbanden (elsökar-, normal- och specialgrupper).

50

Projektilröjningskommitténs förslag, som biträddes av överbefälhavaren, innebar, att den med bombröjning sammanhängande verksamheten orga- niseras, förberedes och ledes av civilförsvarsstyrelsen med undantag för sådan verksamhet, som äger direkt samband med de militära operationerna. I civilförsvarsstyrelsen skulle därför inrättas en bombröjningsavdelning

med en byrådirektör som chef. I avdelningen skulle ingå en förste byrå- ingenjör och en byråassistent. Av organisatoriska, arbetstekniska och eko- nomiska skäl borde emellertid tillhandahållandet av det tekniska under- laget för verksamheten, utarbetandet av metoder o. dyl. handhas av flyg- förvaltningen.

Projektilröjningskommitténs förslag har av överbefälhavaren för känne- dom överlämnats till civilförsvarsutredningen.

Med anledning härav anför civilför-svarsutredningen följande.

Vid ställningstagande till frågan om den organisation, som erfordras för bombröjningen, bör beaktas, att en bombröjningsorganisation under alla förhållanden måste finnas inom krigsmakten för bombröjning, som äger direkt samband med de militära operationerna och för bombröjning inom militära anläggningar. Vidare är att märka, att den tekniska sakkunskapen beträffande bombröjningen f. n. uteslutande ligger hos den militära ex- pertisen. Detta förhållande kommer att bestå även i fortsättningen, så- vida icke en motsvarande organisation uppbygges inom civilförsvaret. Då emellertid militär expertis på området med säkerhet alltjämt måste fin- nas, skulle uppbyggnad av en dylik organisation inom civilförsvaret inne- bära en kostnadskrävande dubbelorganisation, som bör undvikas. I stället bör den militära organisationen utbyggas så att den tekniskt kan svara för bombröjningen i dess helhet. Utredningen, som i det följande föreslår att civilförsvaret skall taga visst ansvar för bombröjningen, förutsätter därvid, att den militära och civila sidan av ifrågavarande verksamhet i möjligaste mån samordnas med utnyttjandet av den militära expertisen.

Beträffande bombröjningsuppgifter, som enligt utredningens förslag bör ankomma på civilförsvaret, må anföras följande.

Förberedande bombröjningsuppgifter, varmed avses rekognoscering, av- spärrning, bevakning och utrymning, synes böra åvila civilförsvaret inom områden och anläggningar, där bombröjningen ej i sin helhet åvilar det militära försvaret.

I fråga om den egentliga bombröjningen har projektilröjningskommittén uttalat, att denna röjning, oavsett om den underställes civilförsvaret eller någon av försvarsgrenarna, kräver en särskild organisation, som omfattar bombröjningsenheterna och organ för deras ledning m. m. Organisationen bör vidare omfatta hela landet och ledas av en myndighet, som har kontakter med de civila och militära myndigheter, vilka bär ansvaret för de olika skyddsföremålen. Projektilröjningskommittén har vidare ansett, att ansva- ret för den egentliga bombröjningen inom såväl de civila som huvuddelen av de militära områdena och anläggningarna bör åvila civilförsvaret, dock att bombröjningen inom vissa militära områden och anläggningar bör åvila respektive försvarsgrenar.

Hur än frågan löses måste alltjämt viss militär organisation finnas för ändamålet och på sätt överbefälhavaren påvisat _— viktiga uppgifter åvila flygförvaltningen och försvarsgrenarna. Med hänsyn härtill finner utredningen det av kommittén uppställda kravet på en enhetlig organisa- tion för bombröjningsuppgifter närmast tala för att ansvaret för den egent- liga bombröjningen lägges på den militära sidan.

Mot en enbart militär organisation för bombröjningen talar emellertid bl. a. det förhållandet att den för bombröjningen utbildade personalen endast skulle kunna utnyttjas intill värnpliktstidens utgång. Lägges det huvudsakliga ansvaret för bombröjningens verkställande även i fortsätt— ningen på civilförsvaret, kan den utbildade personalen med stöd av civil- försvarsplikten utnyttjas upp till lämplig ålder. Med hänsyn till de fysiska och psykiska kvalifikationerna som kräves för uppgiften bör denna ålder icke överstiga 55 år. Det förlängda utnyttjandet av personalen medför även den fördelen, att vissa besparingar i utbildningskostnaderna kan vinnas, enär de nya årskontingenter, som skall utbildas, genom denna förläng— ning kan minskas jämfört med vad som krävs, 0111 utnyttjandet av perso- nalen upphör i och med värnpliktstiden utgång.

Det årliga uttagningsbehovet har vid utbyggd organisation beräknats till ca 70 man, om den uttagna personalen endast skall kvarstå till värnplikts- tidens utgång. Om personalen med stöd av civilförsvarsplikten kvarstår i bombröjningsorganisationen till 55 års ålder, kan det årliga uttagnings- behovet beräknas till ca 40 man. Därvid har man utgått från bombröjnings- kommitténs beräkning, att organisationen skall omfatta 700 man totalt.

De anförda fördelarna av att för den icke-militära bombröjningen kan tas i anspråk män i ålder upp till 55 år utgör ett skäl för att huvudansvaret för denna bombröjning i princip bör åvila civilförsvaret. Ett annat skäl är, att krigsmakten saknar en så vitt förgrenad territoriell organisation som civilförsvaret.

Även om man stannar vid att bombröjningen i princip alltjämt bör vara en civilförsvarsuppgift, måste man dock söka åstadkomma en organisa— tion, där dubbelarbete undvikes genom att för civilförsvarets bombröjning i möjligaste män och på lämpligt sätt utnyttjas de tekniska och personella resurserna hos krigsmakten. Denna fråga synes lämpligen kunna lösas enligt följande riktlinjer.

Överbefälhavarens förslag innebär, att till flygförvaltningen skulle kon- centreras följande uppgifter, nämligen beskrivningar över utländsk mate— riel, projektering, konstruktion och försök med speciell materiel, inköp och leveranskontroll, materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner, upprättande av utrustningslistor och av kursplaner för den tekniska under— visningen, personal för undervisning samt medelsäskanden för den tek- niska verksamheten.

Praktiska och ekonomiska synpunkter talar emellertid för att koncentra-

tionen av uppgifter till de militära organen lämpligen drives längre än enligt överbefälhavarens förslag. Sålunda skulle enligt sistnämnda förslag utfärdandet av tekniska anvisningar för den egentliga bombröjningstjäns- ten inom civilförsvaret ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Denna uppgift synes emellertid så nära sammanhänga med de tekniska uppgifter, som skall ankomma på flygförvaltningen, att även den bör förläggas dit. I annat fall uppkommer behov av särskild teknisk expertis inom civilförsvarssty- relsen.

Enligt överbefälhavarens förslag skall utbildning såväl av krigsmaktens som civilförsvarets bombröjningspersonal ankomma på civilförsvarssty— relsen. I motsats härtill anser utredningen att ifrågavarande specialutbild— ning, vilken enligt projektilröjningskommitténs förslag skulle omfatta ca fyra veckor, bör ske inom krigsmakten med ianspråktagande av värn— pliktig personal enligt vad nedan angives. Skälet härtill är till väsentlig del, att inom krigsmakten finns tillgång till för utbildningen kompetenta lärare, vilket ej är fallet inom civilförsvaret. Observeras bör, att även överbefälhavaren ansett, att det bör ankomma på flygförvaltningen att tillhandahålla undervisningspersonal. Ytterligare skäl för utredningens upp- fattning ligger bl. a. däri, att krigsmakten äger tillgång till förläggnings- möjligheter, lämpliga övningsområden, undervisningsmateriel och annat tekniskt underlag för utbildningen.

Utredningen föreslår med stöd av det anförda, att den för egentlig bomb- röjningstjänst avsedda personalen —— enligt projektilröjningskommitténs förslag totalt 700 man — uttas bland härför lämpliga värnpliktiga och att utbildningen sker imilitär regi isamband med de uttagnas sista repetitions- övning.

Uttagning och utbildning av den värnpliktiga bombröjningspersonalcn synes böra tillgå på följande sätt.

Inom ramen för den fastställda bombröjningsorganisationen i riket an- mäler länsstyrelserna årligen till de militära myndigheterna nyutbildnings— behovet för påföljande år. För sådan utbildning erforderligt antal värn- pliktiga uttas därefter av militär inskrivningschef i samråd med veder- börande länsstyrelse bland dem, som har att fullgöra sin sista repetitions- övning.

Efter genomgången bombröjningsutbildning i militär regi under sista repetitionsövningen meddelas de värnpliktiga uppskov jämlikt uppskovs- kungörelsen för att inskrivas i civilförsvaret. Med stöd av civilförsvarslagen och i enlighet med bestämmelser i civilförsvarets utbildningskungörelse kallas bombröjningspersonalen därefter till civilförsvarsövningar för att de vid utbildningen inhämtade kunskaperna skall kunna befästas och ut- vecklas. Av praktiska och ekonomiska skäl bör denna övningsverksamhet liksom den tidigare utbildningen lämpligen ske med utnyttjande av krigs— maktens anordningar. Övningskostnaderna bör bestridas av till civilför-

svarets förfogande ställda medel i enlighet med närmare överenskom— melse mellan militärledningen och civilförsvarsstyrelsen.

För att biträda den egentliga bombröjningspersonalen med arbetskraft för enkla uppgifter, såsom grävning och tillhandahållandet av utrustning härför, kan bl. a. civilförsvarets räddningsorganisation utnyttjas. Sådan arbetskraft kan även, utan att särskild uttagning eller inskrivning sker i förväg, tillhandahållas av myndigheter, vilkas verksamhetsområden kan beröras av bombröjningen (exempelvis järnvägar, vattenfallsverk och tele- verk) eller av arbetsmarknadsmyndighet.

Ur samhällsekonomisk synpunkt saknar det betydelse om kostnaderna för anskaffning av erforderlig bombröjningsmateriel belastar krigsmaktens eller civilförsvarets anslag. Däremot synes kostnaderna för materielens för— varing och vård kunna begränsas om ansvaret härför tillägges krigsmakten, beroende på att denna i sin organisation har tillgång till den tekniska sak- kunskap som erfordras.

Den årliga kostnaden för utveckling och underhåll av materiel, sedan engångsanskaffning ägt rum, har i överbefälhavarens förslag är 1954 ap- proximativt uppskattats till 70000 kronor. Även om det såsom över- befälhavaren föreslagit —— skall ankomma på flygförvaltningen att ut— arbeta tekniskt underlag för anskaffning av speciell bombröjningsmateriel samt att verkställa inköp och leveranskontroll, finner utredningen skäl tala för att medel uppföres å civilförsvarets stat till kostnaderna för bomb—- röjningsmateriel, som skall ingå i civilförsvarets organisation.

Enligt ovan angivna riktlinjer skall civilförsvarets befattning med bomb- röjningsuppgifter omfatta:

a) förberedande bombröjningsåtgärder (bevakning, avspärrning etc.),

b) organiserande av bombröjningsenheter med ianspråktagande av i mili— tär regi uttagen och utbildad personal och anskaffad materiel,

c) bekostande av efterföljande övningsverksamhet,

d) bestridande av materielkostnaderna för civilförsvarets bombröjnings- materiel samt

e) ledning av den civila bombröjningstjänsten i krig. Övriga av projektilröjningskommittén angivna för bombröjningsorgani— sationen erforderliga åtgärder bör ankomma på de militära försvars- grenarna.

Vad ovan föreslagits i fråga om civilförsvarets befattning med bomb— röjningsuppgifter ligger till grund för utredningens förslag beträffande personalbehov inom såväl freds- som krigsorganisationen m. m.

Sjukvårdstjänst

Sjukvårdstjänstens uppgifter består enligt civilförsvarskungörelsen i om— händertagande av skadade och sjuka samt anordnande av förbandsplatser. Med uttrycket omhändertagande avses icke sjukhus- eller poliklinikvård.

Sjukvården under beredskap och krig regleras genom lagen den 27 novem- ber 1953 om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga för— hållanden (krigssjukvårdslagen). Ansvaret för att den allmänt civila sjuk— vården under krig eller andra utomordentliga förhållanden omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och för att verksamheten efter om- ställningen bedrives planenligt åvilar enligt nämnda lag den som i freds— tid utövar motsvarande verksamhet (fredshuvudmannen). Civilförsvarets sjukvårdsorganisation bör närmast betraktas som en utryckningsbered'd samaritorganisation med förstahjälp— och transportuppgifter. Benämningen sjukvårdstjänst kan därför i viss mån anses missvisande. Utredningen fin- ner dock ej skäl föreslå en ändrad benämning.

Uppbyggnaden av civilförsvarets nuvarande sjukvårdstjänst har natur- ligen skett efter ett bedömande av de förhållanden, varunder civilförsvaret kan komma att fullgöra sina sjukvårdsuppgifter, samt av sjukhusens möj- ligheter att mottaga skadade ävensom av den tid, som beräknats åtgå för de skadades överförande till sjukhus. Sjukvårdstjänstens uppgifter och organisation anslöt sig vid civilförsvarslagens tillkomst till den anfalls— teknik, som då kunde förutses, och i anslutning därtill gjorda bedömningar. En anpassning av sjukvårdsorganisationen efter erfarenheterna från det andra världskriget gjordes i början av 1950-talet. Ännu vid denna tidpunkt utgick man emellertid från att personskadornas antal även vid storanfall icke bleve större än att i viss mån fredsmåssiga behandlingsmetoder kunde tillämpas. På grund av krigsteknikens utveckling måste numera andra synpunkter läggas till grund för organisationen av civilförsvarets sjuk- vårdstjänst.

De av utredningen företagna och bl. a. på krigserfarenheter byggda stadsanalyserna har visat, att anfall med moderna massförstörelsevapen —— särskilt mot tätbefolkade områden —— orsakar så stora skadeverkningar på civilbefolkningen, att de samlade sjukvårdsresurserna icke medger, att de skadade omhändertas enligt fredsmåssiga grunder. Ett hinder här- för är bl. a. knappheten på medicinalpersonal, icke minst kirurgutbil— dad sådan. Begränsningen av de personella sjukvårdsresurserna medger icke heller en utbyggnad av beredskapssjukhusorganisationen i sådan om— fattning, att erforderligt antal vårdplatser kan finnas disponibla vid kata- stroffall.

Även under förutsättning att omfattande utrymningar vidtages av våra tätorter kommer tillgången på medicinalpersonal, sjukvårdsmateriel och transportmedel vid katastroffall under krig att starkt begränsa möjlighe- terna att omhänderta de skadade enligt individuella behandlingsmetoder. För att tillgängliga resurser skall komma till största nytta krävs mass— behandlingsmetoder, som bör bygga på redan i fredstid utfärdade behand- lingsföreskrifter. Hela sjukvårdsarbetets förlopp och därmed även sjuk-

värdstjänstens uppgifter och organisation blir i hög grad beroende av dessa behandlingsmetoder.

Den civila sjukvårdsorganisationens utformning under krig med hänsyn till skadeverkningarna vid anfall med moderna vapen mot tätorter, s. k. ABC-krigföring (atomvapen, biologiska och kemiska stridsmedel), samt dess uppgifter m. 111. har studerats av medicinalstyrelsen, som härför tillsatt en särskild katastrofsjukvårdskommitté. Med denna kommitté, vari ingår även civilförsvarsöverläkaren, har utredningen samrått i frågor rörande sjuk— vårdstjänstens uppgifter och organisation.

Katastrofsjukvårdskommitte'n har bl. a. anfört:

I katastroflägen kan endast en del av de skadade erhålla läkarvård på sjukhus. Som exempel anföres, att de amerikanska myndigheterna räknar med att 24 miljo— ner människor svårt skadas och dödas inom loppet av 24 timmar vid ett atom- vapenanfall mot landets industri— och befolkningscentra. Av dessa beräknas 17 miljoner dö under de första sextio dagarna efter anfallet. På grundval av dessa beräkningar har myndigheterna i Amerika satt som mål för sjukvårdsorganisatio- nen att kunna vårda fem miljoner skadade under en treveckorsperiod, motsva— rande 3,5 % av befolkningen. Även om de amerikanska beräkningsgrunderna icke utan vidare kan omsättas på svenska förhållanden torde det dock stå klart, att även om det lyckas att rädda en relativt stor del av de skadade ut ur tätorterna, många skadade senare kommer att avlida på grund av bristande vårdmöjligheter. Sjukvården måste under här nämnda förhållanden ges sådan inriktning att största möjliga antal av de skadade får en chans att överleva. Härvid måste beaktas att tidsödande åtgärder för att bota de få minskar möjligheterna att bota de många. Detta innebär bl. a., att sådana skadade som icke kan räddas utan tids- och arbets- krävande medicinsk behandling måste lämnas åsido och att lätt skadade i största möjliga utsträckning måste behandlas av annan personal än medicinalpersonal.

Den behandling, som kan ges i ett visst läge, beror på relationen mellan till— gängliga medicinska resurser och det totala vårdbehovet under tiden närmast efter ett anfall. Ju större antalet skadade är i förhållande till tillgängliga resurser, desto mindre tid kan ägnas varje individ och desto mer måste villkoren för hän— förande av de skadade till prioriterade grupper skärpas. I de fall åter, då anfallen icke medför katastrofförluster och de närliggande sjukhusens kapacitet icke redan ianspråktagits på grund av tidigare anfall, kommer urvalsprincipen att närma sig den princip, som hittills ansetts böra tillämpas.

Tätorternas sjukvårdsorganisation måste främst vara uppbyggd för att kunna möta en katastrofsituation. Den måste emellertid kunna anpassas efter situationer som medger mera fredsmässiga behandlingsmetoder.

De faktorer, som främst bestämmer principerna för det medicinska omhänder- tagandet av skadade, är dels de skadades ur tidssynpunkt skilda behov att erhålla livräddande behandling (första hjälp och chockbehandling) samt dels de sjukvår- dande organens avstånd från katastrofplatsen.

Sortering av de skadade efter Skadornas svårighetsgrad och efter behovet av snar behandling är av största betydelse vid katastrofsituationer. Sorteringen är en fortlöpande procedur, som börjar på uppsamlingsplatsen och avslutas i sjuk- huset. Den första sorteringen pä uppsamlingsplatsen torde med hänsyn till där rådande förhållanden bli av summarisk natur och endast syfta till att avlasta

transport- och vårdapparaten från lätt skadade personer och från skadade perso- ner, vilka bedöms som hopplösa fall.

Enligt utländskt mönster kan de vid katastroffall skadade uppdelas i följande fyra huvudkategorier.

A. Lätt skadade, som icke oundgängligen behöver sjukhusmässig värd. Dessa, som enligt fredsmässiga bedömningsgrunder till stor del skulle ha intagits å sjukhus, bör vårdas i hemmen eller behandlas på polikliniker, sedan de eventuellt erhållit viss första hjälpbehandling. Skadade, tillhörande denna kategori, bör avskiljas på ett tidigt stadium.

B. Svårt skadade, som för att överleva måste erhålla sjukhusvård så snart som möjligt.

Sådana skadade bör ges prioritet i transport— och behandlingshänseende. C. Skadade, som under de första dygnen endast behöver behandlas med liten medicinsk insats för att livet skall kunna uppehållas, huvudsakligen genom att tillföras värme, vätskenäring och punktmedicin (avvaktande vård).

D. Dödligt skadade, som endast med komplicerade och tidsödande behandlings- metoder kan räddas till livet.

Dessa skadade bör transporteras och behandlas först i sista hand. Enligt utländska beräkningsgrunder, som bör godtagas, kan de skadades för- delning på de olika huvudkategorierna beräknas till: kat. A 40 %, kat. B 20 %, kat. C 20 % och kat. D 20 %.

Till följd av bristen på läkare och sköterskor måste det första omhändertagan- det på skadeplatsen bygga på enskilda initiativ och medverkan av sjukvårdsutbil- dade lekmän (samariter). Den kvalificerade medicinalpersonalen måste tas i anspråk på platser, där medicinsk behandling kan meddelas.

I likhet med vad som nu gäller måste även i fortsättningen de sjukvår- dande uppgifterna i vad de avser civilbefolkningen fördelas mellan sjuk— vårdsmyndigheterna och civilförsvaret. På det allmänt civila medicinalväsen- det ankommer att bereda de skadade medicinsk vård i rörliga och fasta sjukvårdsanläggningar.

Civilförsvarets sjukvårds(samarit-)uppgifter bör enligt utredningens för- slag i huvudsak omfatta följande åtgärder:

Vid skadeplatser-

Som tidigare framhållits skall där detta är möjligt och lämpligt sjuk— vårdsorganisationen biträda räddningsenheterna i deras livräddande verk- samhet.

Vid sorteringsplatser (uppsamlingsstråk)

1) Första hjälp (exempelvis blodstillning och förbandsläggning) lämnas skadade, som är i omedelbart behov därav, i första hand tillhörande de ovan nämnda kategorierna B och C. Smärtstillande medel bör dessutom kunna ges skadade i mån av behov.

2) Sortering av de skadade sker med iakttagande i tillämpliga delar av de riktlinjer, som angivits av katastrofsjukvårdskommittén. Sorteringen, som är av väsentlig betydelse, då det gäller att kunna rädda så många

som möjligt av de skadade till livet genom efterföljande medicinsk behand- ling, bör ledas av läkare.

3) Förberedande åtgärder vidtages för skadades transport till förbands- stationer eller direkt till beredskapssjukhus eller annan sjukvårdsanstalt.

Transporter

De skadade transporteras från sorteringsplatserna (uppsamlingsstråken) till förbandsstationer eller direkt till sjukvårdsanstalter.

Transport av skadade från ett beredskapssjukhus till ett annat bör an— komma pä det allmänt civila medieinalväsendet, som dock härför bl. a. bör utnyttja de för civilförsvarsändamål uttagna och utrustade buss— ambulanserna.

Förbandssfaiioner m. m.

Förbandsstation är en rörlig sjukvårdsformation som utgör ett komple- ment till sjukhusvården. Dess uppgift är att lämna skadade, vilka ej kan föras direkt till sjukhus från sorteringsplatserna, en fortsatt behandling utöver den första hjälpen på sorteringsplatserna. Det förutsättes, att ska- dad, som är i behov därav, snarast möjligt överflyttas till sjukhusvård.

Förbandsstation skall även kunna upprättas såsom annex till beredskaps- sjukhus.

Civilförsvarets uppgift bör alltjämt vara att anordna förbandsstationer. Uppgiften innefattar att förbereda upprättandet av förbandsstationerna genom att uttaga och utbilda den del av personalen, som ej är medicinal- personal, att anskaffa materiel samt att upprätta förbandsstationerna, då de skall träda i verksamhet. Det medicinska arbetet på förbandsstationen —— bl. a. enklare operativa ingrepp och kompletterande sortering av ska- dade — skall ledas av medicinalpersonal (läkare från beredskapssjukhus). I detta arbete skall civilförsvarets samariter biträda med mottagning av de skadade, viss livräddande vård (främst chockbehandling och konstgjord andning), förbandsläggning samt fixation av frakturer, d. v. s. i stort sett i enlighet med vad som nu gäller. Med hänsyn till det stora antal medvets— lösa och skallskadade personer, som kan beräknas bli omhändertagna i förbandsstationerna, bör civilförsvarssamariterna härutöver även i den livräddande verksamheten kunna biträda med att befria skadade personer från slembildningar i andningsorganen, en uppgift som enligt katastrof- sjukvårdskommittén _— lämpligen kan omhänderhas av samariter.

Beträffande uppgifter, som i övrigt tillkommer civilförsvarets samariter hänvisas till organisationsförslagen, kap. 11.

Omhändertagande av sjuka

Enligt civilförsvarskungörelsen, sådan densamma var avfattad i den ursprungliga lydelsen efter civilförsvarslagens tillkomst år 1944, ingick i

Sjukvårdstjänstens uppgifter ej endast att omhändertaga skadade och sjuka utan även att bereda sjukhusvård. Sistnämnda uppgift utgick emellertid ur författningen år 1949, då civilförsvarskungörelsen fick sin nuvarande ly- delse, enligt vilken sj ukvårdstjänsten har att omhänderta skadade och sjuka och anordna förbandsplatser,

Bestämmelsen om att det åligger civilförsvarets sjukvårdstjänst att om- händerta skadade och sjuka synes böra tillämpas så att uppgifterna endast avser personer, vilka på grund av krigshandlingar behöver sjukvårds— tjänstens omedelbara hjälp. Det må erinras om, att enligt krigssjukvårds— lagen av år 1953 det ankommer på det allmänt civila medicinalväsendet att handha sjukvården i krig.

Utredningen föreslår, att bestämmelsen i 3 & civilförsvarskungörelsen angående civilförsvarets uppgift i fråga om omhändertagande av skadade och sjuka får sådan ändrad lydelse, att den av utredningen föreslagna begränsningen därav framgår.

Skydd mot stridsgaser och radioaktivitet

Den nuvarande gasskyddstjänsten omfattar enligt 3 & civilförsvarskun- görelsen anordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skydds- åtgärder mot gas eller andra kemiska stridsmedel eller radioaktiv strålning. Uppgifterna avser således skydd mot såväl stridsgaser som radioaktiv strål— ning. Utredningen behandlar i det följande dessa båda skyddsuppgifter var för sig.

Skydd mot stridsgaser

Med hänsyn till att stridsgas icke kommit till användning under det andra världskriget fann 1945 års civilförsvarsutredning enligt sina direktiv anledning att överväga, huruvida gasskydd överhuvudtaget borde förbere- das vidare. Med beaktande av det faktum att de krigsdeltagande länderna hela tiden varit rustade för gaskrig fann utredningen emellertid, att gas- skyddstjänsten inom civilförsvaret icke kunde slopas. Även 1953 års civil- försvarsutredning finner av samma skäl nödvändigt att bibehålla gas— skyddet som en civilförsvarsuppgift. Med hänsyn till den utveckling, som efter det andra världskriget ägt rum rörande stridsgaser och skyddsåtgär- der däremot, bör emellertid gasskyddet enligt utredningens mening få en i viss mån annan inriktning än tidigare. Detta berör såväl uppgifter som verksamhet och organisation.

Beträffande civilförsvarets gasskydd gäller i tillämpliga delar alltjämt luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar av år 1942.

Gasskyddsåtgärderna är dels förebyggande och dels skadeavhjälpande. De förebyggande åtgärderna avser att förhindra, att människor direkt ut-

sättes för stridsgaser och omfattar anordningar för enskilt och kollektivt gasskydd, exempelvis gasmasker och skyddsrum. Till dessa slag av åt— gärder må även räknas anvisningar om metoder för att uppträda i och passera gasbelagda områden.

Till den skadeavhjälpande verksamheten räknas indikering för att fast- ställa förekomsten av stridsgas och utsträckningen av gasbelagt område, sanering för att oskadliggöra eller undanskaffa stridsgaser, som utspritts över markområden eller träffat materiel, kläder, livsmedel 111. m. samt uugasning för att oskadliggöra eller undanskaffa stridsgaser, som träffat levande varelser.

Indikering

Hittills anvisade metoder att upptäcka stridsgaser har varit väl lämpade med hänsyn till de gaser, som varit kända under det andra världskriget. Tillkomsten av nervgaserna har emellertid radikalt förändrat förhållandena. Anledningen härtill är i synnerhet nervgasernas snabbt inträdande livs- farliga verkan även vid mycket små doser och svårigheten att upptäcka nervgasångor i låg men ändå livsfarlig koncentration.

Möjligheterna att i tid upptäcka förekomsten av nervgaser i låg kon- centration har hittills varit mycket begränsade. Den luftindikeringsapparat, som för närvarande står civilförsvaret till buds, ger sålunda icke utslag för nervgaser. Nervgaserna verkar dessutom vid så låga halter, att lukt- sinnet icke förmår reagera för dem. Enligt vad som meddelats utredningen finns emellertid numera apparatur konstruerad för att fastställa före- komsten av nervgaser. I den mån nervgas förekommer i vätskeform är det redan med nuvarande materiel möjligt att indikera om gas förekommer eller ej. Dock kan icke nervgas vid sådan indikering särskiljas från andra stridsgaser. Även härvidlag synes emellertid materielen kunna utvecklas.

Indikeringsuppgifterna måste i fortsättningen avse såväl nervgaser som stridsgaser av konventionell typ. Liksom hittills skall indikeringen omfatta åtgärder för att upptäcka och markera förekomst av stridsgas och där- igenom förebygga att gasbelagda områden beträdes utan att erforderliga försiktighetsmått vidtagits. Dessa åtgärder är av särskild vikt för rädd— ningsmanskapets verksamhet.

Indikeringen bör därför mer än tidigare inriktas på att vara ett led i räddningsarbetet och organisatoriskt ges en nära anknytning till detta.

Sanering

Stridsgas kan förstöras med vissa kemikalier, s. k. kemisk sanering, genom mekaniska åtgärder eller genom självsanering. Gasen kan också isoleras, exempelvis genom övertäckning, varigenom dess skadeverkningar minskas.

När stridsgasvätska utspritts över markområden, är det emellertid ej möjligt att genom en aktiv marksanering fullständigt förstöra eller isolera all stridsgas. Den arbets- och materielinsats, som skulle krävas för att erhålla en fullständig sanering med klorkalk eller hypoklorit, vilka medel i ett sådant läge kan komma i fråga, är nämligen så stor att metoden i verkligheten kan ha endast begränsad tillämpning. I stället måste man avvakta självsanering genom avdunstning och inverkan av väderleksför- hållandena. Den härför erforderliga tiden kan variera från någon timme till månader.

För att belysa omfattningen av materielåtgången vid kemisk marksane- ring må nämnas, att ca (LB—0,5 kg klorkalk beräknas åtgå per m2 för sane- ring av en med senapsgas nedgasad markyta, alltså en åtgång som är betydande. För närvarande finnes emellertid icke inom landet någon på- gående eller planerad industriell tillverkning av klorkalk eller andra ämnen som kan komma i fråga för ändamålet. Lagerhållning av klorkalk är visserligen möjlig men stöter på betydande svårigheter, dels på grund av den omfattande förrädshållning av klorkalk, som skulle bli erforderlig, dels på grund av att klorkalken har en mellan 5 till 10 är begränsad hållbarhet. Den avger dessutom korroderande gaser.

Med hänsyn till vad här anförts finner utredningen det vara ofrånkomligt att begränsa marksaneringsuppgiften till att avse blott absolut nödvändiga objekt, såsom skyddsrumsentréer och rasmassor i anslutning till räddnings- arbete etc. Sanering av gator synes kunna ske endast i alldeles speciella undantagsfall. Det blir i stället nödvändigt att avvakta självsaneringen, varvid civilförsvarsuppgifterna inskränker sig till avspärrning och utrym- ningsåtgärder. Här anförda synpunkter på marksaneringens genomförande ligger i det följande till grund för organisationsförslagen i denna del.

I fråga om sanering av materiel kan civilförsvarets uppgifter anses vara desamma som i förenämnda anvisningar angivna.

Avgasning

Avgasning är för närvarande avsedd att huvudsakligen utföras vid av det allmänna civilförsvaret upprättade avgasningsplatser, varjämte viss sådan verksamhet skall kunna bedrivas av det särskilda civilförsvaret. I likhet med vad ovan sagts i fråga om indikering har emellertid även avgasningen kom- mit i ett delvis annat läge än tidigare genom att nervgaserna tillkommit. Framför allt måste tillses, att avgasningsåtgärderna vidtages väsentligt snab- bare än vad tidigare varit avsett. I annat fall förfelas syftet med desamma.

Förfaringssättet vid avgasning har på grund av nervgasernas tillkomst även påverkats därav, att den vid de äldre stridsgastyperna använda behand- lingsmetoden med särskild saneringsvätska (kloraminlösning) är olämplig mot nervgaser. I stället måste i sistnämnda fall alkaliska vattenlösningar användas, t. ex. tvål och vatten.

Här berörda krav på snabbhet vid behandlingen innebär i princip, att avgasningen, vad beträffar nervgaser, måste grundas på individuella åtgär- der och kunskaper om vad som skall göras i stället för på behandling i den ordning som förekommer vid upprättade avgasningsplatser. Envar som ut— sättes för stridsgas måste snabbt kunna vidtaga sådana enkla skyddsåtgär- der som avtagning av nedgasade klädesplagg, avtorkning av synliga strids- gasdroppar samt avtvättning med tvål och vatten (förberedande avgasning). Enär de nämnda metoderna är verksamma icke endast mot nervgaser utan även är lämpliga såsom förberedande åtgärder för att avlägsna andra strids— gaser och då det individuellt knappast är möjligt att särskilja nervgaser och hudskadande gaser, bör avgasningen allmänt grundas på nyss nämnda enkla behandling.

Härav följer, att de för närvarande i civilförsvarsorganisationen ingående avgasningsplatserna fått en annan betydelse än tidigare, en betydelse som särskilt i fråga om nervgaser—na kan sägas vara av sekundär art. Med an- ledning härav har utredningen funnit skäl överväga, huruvida avgasning alltjämt skall vara en uppgift för det allmänna civilförsvaret. Då man emel- lertid f. n. synes böra räkna med att stridsgaser av hudskadande typ kan komma till användning under krig och då allmänna avgasningsplatser i sådant fall måste tillmätas betydelse, bör civilförsvaret även i fortsättningen ha till uppgift att vidtaga erforderliga anstalter för avgasning vid avgas- ningsplatser (slutlig avgasning). Dylika anstalter bör icke såsom hittills vara bundna till i förväg utsedda och för ändamålet särskilt inredda lokaler.

Utredningen vill slutligen i detta sammanhang understryka betydelsen av att allmänheten bibringas den kännedom om stridsgaser och enskilda skyddsåtgärder däremot, som är en viktig förutsättning för ett framgångs— rikt gasskydd.

Vidare synes med hänsyn till risken för drivande gasmoln stridsgasindike- ringen böra samordnas med de anordningar, som vidtages för indikering av radioaktiv fjärrbeläggning.

Skydd mot radioaktiv strålning

I sitt delbetänkande 1955 och i redogörelsen för stadsanalyserna har ut— redningen behandlat vätebombens radioaktiva verkningar (radiakbelägg- ning) och därvid framhållit bl. a., att de radioaktiva verkningarna vid låg- detonalion är svårberäkneliga. Lokala faktorer såsom detonationshöjder och markbeskaffenheten samt de meteorologiska förhållandena vid och efter detonationen spelar stor roll. Vid bedömandet av behovet av skyddsåtgärder mot ifrågavarande verkningar har man att beakta effekten av såväl när- som fjärrbeläggning. Vid lågdetonation uppstår en kraftig närbeläggning inom det område som drabbas av bombens initialverkningar. Den fjärr- beläggning, som uppkommer vid lågdetonation av vätebomb, kan vara av mycket varierande utbredning och intensitet.

För att civilförsvarsmyndigheterna under krig skall kunna vidtaga exem— pelvis utrymnings- eller andra skyddsåtgärder, som påkallas av en hotande fara för radioaktiv fjärrbeläggning, kräves att myndigheten i tid varskos om en sådan fara och därigenom får möjlighet att anpassa sin beredskap med hänsyn härtill. Förutsättningen härför är att möjlighet finns att för viss framförliggande tid, exempelvis en dag, och för visst område göra en prognos angående de radioaktiva verkningarna av ett atomvapen, som detonerar i eller nära markytan (radiakprognos), såväl i fråga om intensitet som ut— sträckning. Fördenskull har, framför allt i USA, utarbetats prognosmetoder, som möjliggör en uppskattning av beläggningsområdet och det radioaktiva utfallets varierande intensitet inom området. Prognosmetoderna bygger bl. a. på meteorologiska data såsom vindens styrka och riktning på olika aktuella höjder och utgör resultatet av vissa schematiska antaganden och efter- följande beräkningar beträffande det radioaktiva utfallets ankomsttid till olika orter och områden och intensitetens fördelning inom desamma.

Radiakmätning

Då radiakprognoserna under vissa förhållanden kan vara behäftade med avsevärda fel på grund av de många ofta svårbedömliga faktorer, vartill hänsyn måste tas, bör prognoserna kunna kompletteras med en direktupp- mätning av den radioaktiva beläggningens styrka inom ett utfallsområde (radiakmätning). I ett eventuellt framtida krig måste antas som sannolikt att varje del av vårt land kan löpa risk att drabbas av radioaktiv belägg- ning. Hela landet bör därför kunna kontrolleras genom här nämnd direkt- uppmätning. Tekniskt sett löses detta problem bäst, om fasta mätstationer, försedda med mätinstrument, upprättas i beräknat erforderligt antal.

Lokal radiakindikering. Radiakvarning

Radiakprognoser ger en kartläggning endast i stora drag av radiakbelägg- ningens beräknade utsträckning och intensitet. Även om de föreslagna fasta mätstationerna kan regionalt komplettera dessa prognoser, kan de dock ej förutsättas ge ett utslag rörande de avsevärda intensitetsvariationer inom ett drabbat område, som är beroende på lokala faktorer, såsom terrängens beskaffenhet, bebyggelse och meteorologiska förhållanden, såsom regn och snö m. 111. En kartläggning av radiakintensitetens finstruktur inom ett visst område (radiakindikering) är emellertid av den största betydelse för civil- försvarets skadeavhjälpande verksamhet. Civilförsvarsenheternas insats efter ett atomvapenanfall måste nämligen grundas på tillräcklig kännedom om de radioaktiva utfallsförhållandena inom enheternas verksamhetsområden. En snabb radiakindikering i dessa områden måste därför företagas. Resulta- tet av denna indikering måste även snabbt kunna delges civilbefolkningen

inom ett hotat område (radiakvarning). Härigenom kan allmänheten be- döma om den måste kvarstanna i skyddsrum, källare eller annat skydd eller om den kan vidtaga skyddsåtgärder av olika slag.

Radiakindikering kan ske genom utnyttjande av transportabel (även indi— viduell) instrumentutrustning.

Dessutom är det angeläget att kunna bestämma var nollpunkten för atombombdetonationen är belägen samt bombens styrka för att de radio— logiska riskerna skall kunna bedömas. För dessa mätuppgifter utnyttjas detonationspunktsvisare och bombstyrkemätare.

Radiakvarning kan lämpligen ske genom utnyttjande av radio eller civilförsvarets larm- och sambandsmedel.

Behovet av lokal radiakindikering framträder ej minst då det gäller att bedöma möjligheten för civilförsvarets enheter att ingripa inom ett område, som utsättes för de omedelbara verkningarna av en detonation.

Kontamineringsmätning. Sanering. Självskydd

Personer, som befinner sig utomhus i radiakbelagda områden, riskerar att bli kontaminerade av radioaktivitet, d. v. s. få kläder och hud bemängda med radioaktiva partiklar.

Om dessa partiklar icke mycket snabbt avlägsnas, kan livsfarliga strål- ningsskador uppstå. Avlägsnandet av radioaktiva partiklar (radiaksane— ring) från huden sker i allmänhet lätt genom avtvättning med tvål och vatten. Kläder kan däremot knappast saneras.

Vid misstanke om radioaktiv kontaminering bör i första hand civilbefolk- ningen själv kunna genomföra sådan sanering (självskyddsåtgärd). Sane— ringsresultatet bör genom allmänna civilförsvarets försorg kontrolleras ge- nom mätning med särskilda instrument (kontamineringsmätning). Om så erfordras måste kompletterande radiaksanering företas.

Riskerna för radioaktiv smittning minskas givetvis om civilbefolkningen uppehåller sig inomhus helst i anordnade skydd, som kan vara av enkel beskaffenhet eller genom att använda lämpliga skyddskläder (regnplagg).

Ansvarsfördelning mellan militärt försvar och civilförsvar

Ansvaret för de åtgärder till skydd mot radioaktiv beläggning från atom— vapen, som ovan berörts och som mer ingående redovisas i särskild ordning, bör lämpligen fördelas mellan det militära försvaret och civilförsvaret.

Efter samråd med chefen för försvarsstaben anför utredningen härom följande.

Det militära försvaret förfogar över egen väderlekstjänst (flygvapnets meteorologer inom den militära väderlekscentralen), som måste anses väl ägnad att även utföra de för radiakprognoserna erforderliga meteorologiska observationerna. Det militära luftbevakningsnätet kan vidare utnyttjas vid organiserandet av fasta mätstationer för utförandet av radiakmätningar.

Dessa stationer har av expertisen bedömts i stort sett vara tillräckliga ur totalförsvarssynpunkt. Intill större tätorter kan det dock vara erforderligt att komplettera de på luftbevakningsstationerna byggda radiaknäten med ytterligare mätstationer för att civilförsvarets lokala ledning skall få mer preciserade uppgifter angående den radioaktiva intensiteten som utgångs- punkt för sina skadeavhjälpande dispositioner.

Om det militära luftbevakningsnätet och radiaknätet utnyttjas även för civilt ändamål vinnes den fördelen att det rapporteringssystem, som upp— byggts för luftbevakningen, även kan utnyttjas för att sända interna radiak— varningar från luftbevakningsstationerna via luftförsvarsgruppcentraler och luftförsvarscentralcr till bl. a. civilförsvarets ledningscentraler. Därest den kartläggning av det radioaktiva utfallet, som kan erhållas från radiaknätet, skulle anses bristfällig eller det skulle erfordras noggrannare informationer inom speciella områden av större betydelse eller inom områden, där mät— stationerna är glest fördelade, kan kompletterande mätning ske med flyg- buren mätutrustning. Detta bör tillkomma flygvapnet.

Av vad här anförts framgår, att till militära uppgifter lämpligen bör hän- föras åtgärder för radiakprognoser, radiakmätning och intern radiakvar— ning till bl. a. civilförsvarsmyndigheterna.

Återstående uppgifter bör tillkomma civilförsvaret, varvid utredningen emellertid förutsätter att i målområdets närhet befintliga militära resurser i möjlig omfattning utnyttjas.

I enlighet med nu anförda allmänna synpunkter kan civilförsvarets upp- gifter i huvudsak anges sålunda:

1) att på grundval av erhållna väderleks (radiak-) prognoser och med stöd härav gjord kartläggning av det radioaktiva utfallsområdet besluta och verk- ställa larmåtgärder så att civilbefolkningen om möjligt hinner uppsöka skydd eller evakuera från hotat område,

2) att i närheten av större och viktigare tätorter organisera kompletterande mätstationer för uppskattning av den radioaktiva beläggningens styrka inom eller i närheten av uppkomna större skadeområden,

3) att verkställa lokal radiakindikering (ingår som led i räddningsverk- samheten) ,

4) att utföra kontamineringsmätning samt främst genom sin sjukvårds- organisation utföra kontrollsanering och sanering av skadade personer, som ej själva är i stånd härtill,

5) att i fred utöva upplysningsverksamhet rörande skydd mot radioaktivi— tet samt lämna råd och anvisningar till allmänheten rörande sådana sane- ringsåtgärder, som allmänheten själv kan utföra.

Härvid mä erinras om att Kungl. Maj:t den 13 december 1957 bemyndigat chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en sakkunnig för utredning om åtgärder för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning i samband med allvarligare driftstörningar vid atomenergianläggningar

m. m. I det till ärendet fogade statsrådsprotokollet framhålles bl. a., att under utredningen bör undersökas huruvida det kan vara lämpligt att för en del av ifrågavarande uppgifter anlita de enheter inom bl. a. civilförsvaret, som har att fullgöra motsvarande uppgifter vid fall av radioaktiv belägg- ning inom landet, framkallad av fientlig verksamhet.

Civilförsvarsutredningen vill med anledning härav framhålla vikten av att en samordning sker av den fredsmåssiga verksamhet, som kan komma att finnas för mätning m. in. av radioaktivitet, med de av utredningen här ovan föreslagna åtgärderna för krigsförhållanden.

Undanförsel och förstöring

Enligt gällande författningsbestämmelser (40—43 55 civilförsvarslagen samt 1 5 och 61—67 55 civilförsvarskungörelsen) är det civilförsvarets uppgift att med vissa undantag planlägga och genomföra undanförsel och förstöring.

Undanförsel

Undanförsel är en förebyggande åtgärd, som avser att begränsa den materiella ödeläggelsen vid hemortsbekämpning och att förhindra att egen- dom faller i fiendens hand vid ockupation av delar av vårt land. Åtgärden benämnes utspridning om den avser förflyttning till annan plats inom det civilförsvarsområde, där egendomen finns, och bortförande om den avser förflyttning till annat civilförsvarsområde. Undanförsel kan avse varuför- råd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna. Till undan- försel hänföres även förflyttning från ort till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss sagts.

Vissa undanförselåtgärder är enligt civilförsvarskungörelsen undantagna från civilförsvarets handläggning. Sålunda undantas enligt överbefälhava- rens bestämmande försvarsvåsendet tillhöriga eller för dess räkning avsatta förråd. I fråga om undanförsel av flytande bränslen är ett särskilt förfa— rande avsett att tillämpas, varvid såväl planläggning som verkställande av åtgärder handhas av drivmedelscentralen, som är ett organ för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande undanförsel av förråd och annan egendom, som tillhör eller nyttjas av försvarsväsendet, televerket, statens järnvägar och de enskilda järnvägarna, statens vattenfallsverk och vissa icke statliga kraftföretag eller som står under luftfartsverkets förvalt- ning och tillsyn, gäller de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar i särskild ordning.

För skyddande av arkivalier och samlingar m. in. vid krig eller krigs- fara gäller delvis särskilda bestämmelser. Enligt ett Kungl. cirkulär härom

(SFS 948/39) skall nämligen, vad angår statliga myndigheter och institutio- ner, envar myndighet själv vidtaga de huvudsakliga planläggningsåtgärderna för att här avsedda arkivalier och samlingar m. 111. vid krig eller krigsfara skall kunna föras till annan ort än den, där föremålen eljest är förvarade, eller till annan byggnad å förvaringsorten. På civilförsvarsstyrelsen skall endast ankomma att efter samråd med chefen för försvarsstaben uppgöra en evakueringsplan på grundval av myndigheternas och institutionernas framställningar.

Verkställighet av undanförselåtgärder kan endast anbefallas vid krig eller krigsfara. De åtgärder, som dessförinnan vidtages i syfte att på ett ur krigsberedskapssynpunkt lämpligt sätt sprida förråd m. m., är frivilliga och benämnes skyddsplacering. Enligt en den 31 augusti 1949 utfärdad kungörelse (SFS 515/49) skall frågor rörande samordning av åtgärder för skyddsplacering centralt handhas av riksnämnden för ekonomisk försvars- beredskap. I kungörelsen definieras skyddsplaceringen som frivilligt upp- läggande av vara å sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot att varorna i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorade.

Anledningen till att undanförseluppgifter i ovan angiven omfattning till- förts civilförsvaret torde ursprungligen ha varit dels en strävan att kon— centrera de civila försvarsåtgärderna till civilförsvaret, dels ett behov av att ha tillgång till en organisation av civilförsvarets karaktär för verkstäl- landet av åtgärder vid beredskap och krig. Som allmän princip har dock gällt, att civilförsvarets befattning med planläggning av undanförsel be- gränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande upp— gifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. Detta innebär i praktiken i stort sett att på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och fack- myndigheterna (t. ex. försvarets förvaltningsmyndigheter, jordbruksnämn— den, sjukvårdsberedskapsnämnden) ankommer att uppdraga riktlinjerna för vad som skall undanföras. Beslut om de mottagningsområden, dit undan— försel avses ske och beträffande vilka planläggning skall äga rum, fattas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med vederbörande fackmyndigheter. Pla- neringsarbetet fullföljes av vederbörande fackmyndigheter i den mån deras speciella sakkunskap erfordras för bedömande av transport— och förvarings- frågor. På civilförsvaret ankommer därefter att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet material deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomförandet av undanförselåtgärderna i ett verkställighets— skede.

Denna principiella syn på arbetsfördelningen har huvudsakligen legat till grund för utformningen av gällande bestämmelser rörande undanförsel och de anvisningar i ämnet, som civilförsvarsstyrelsen utfärdat. Enligt sist- nämnda anvisningar fördelas planläggningsuppgifterna på de skilda myndig- heter, som skall vara verksamma vid undanförsel, på följande sätt:

Utföres av nedanstående myndigheter

Planläggningsmoment vid utspridning vid bortförande

1. Urval av varuslag . . .. Riksnämnden och fackmyndighet

via civilförsvarsstyrelsen

2. Bestämmande av områ- den inom, från och till vilka undanförsel bör planläggas ............ Cfch Cfs i samråd med fst och REF 3. Beslut om undanförsel- objekt .............. Cfch Cfs i samråd med REF och fackmyn- dighet 4. Inventering av förråd m. m ................. Cfch (avsändande län) 5. Inventering av lokaler Cfch (mottagande län)

6. Planläggning för förrå- dens fördelning på inven- terade lokaler ........ Cfch Cfs och länsstyrelse 7. Transportplanläggning -— REF och länssty- relse

Vid verkställighet av undanförsel är civilförsvaret i fråga om egendom, som ej undantagits från dess handläggning, ytterst ansvarig för att åtgär- derna vid beslut om undanförsel blir vidtagna. I första hand är det emeller- tid ägaren eller innehavaren av egendomen, som själv skall ombesörja un- danförseln. Om ägaren eller innehavaren icke är i stånd härtill, t. ex. ej kan anskaffa arbetskraft, transportmedel eller annat, som erfordras för åtgär- dens genomförande varvid i första hand hänvändelse bör göras till ar- betsmarknadsorganen och vägtrafikombuden är det civilförsvarets upp- gift att lämna bistånd och att 0111 så skulle visa sig erforderligt själv ombe- sörja undanförseln. Till stor del torde civilförsvarets verksamhet emellertid komma att bestå i kontroll av att anbefalld undanförsel verkställes i enlighet med uppgjorda planer.

Civilförsvarsutredningen har funnit anledning att i samband med sin prövning av civilförsvarets organisation överväga, huruvida de här i kort— het återgivna bestämmelserna rörande undanförsel är i alla avseenden ända— målsenliga och har därvid bl. a. ställt den frågan, huruvida civilförsvarets befattning med förberedelserna för och verkställighet av här ifrågavarande åtgärder är riktigt avvägd i förhållande till andra beredskapsmyndigheters ansvar och verksamhet. Denna avvägning avser främst uppgifternas fördel- ning mellan civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvars— beredskap samt berörda fackmyndigheter, såsom medicinalstyrelsens sjuk— vårdsberedskapsnämnd, statens jordbruksnämnd och militära organ.

Att beakta i detta sammanhang är riksnämndens ställning såsom den allmänt samordnande myndigheten rörande landets försörjning i krig. Det ankommer sålunda på riksnämnden att leda, övervaka och samordna lan-

dets försvarsförberedelser på det ekonomiska området i syfte att vid krig, vari riket kan komma att befinna sig, eller eljest under utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden tillgodose försvarets behov av förnödenheter och trygga folkförsörjningen. Såsom tidigare nämnts ankommer det på riksnämnden att handha frågor angående skyddsplace— ring. Dessa frågor sammanhänger nära med undanförselfrågorna. Situatio- ner kan uppstå, när pågående skyddsplacering direkt övergår till undan- förselåtgärder, för vilka civilförsvarsstyrelsen har att svara.

På respektive fackmyndigheter ankommer det, envar inom sitt område att bevaka att varuförsörjningen tryggas för här nämnda förhållanden. Det kan därvid te sig önskvärt, att fackmyndigheterna även får med— inflytande eller bestämmanderätt över verkställighetsåtgärderna. Innan organisationsförslag utarbetas rörande civilförsvaret, bör därför klarläggas om och i vad mån denna organisation skall medverka vid undanförsel av förnödenheter.

Genom speciella arbetsstudier, vari samtliga berörda myndigheter del- tagit, har utredningen sökt vinna klarhet beträffande de med undanförseln sammanhängande planläggnings- och verkställighetsproblemen. Dessa pro- blem omfattar bl. a. urval av olika varuslag, deras prioritet vid undan— förseln, tillgodoseende av transport-, arbetskrafts- och personalbehov samt ansvarsfördelningen i olika hänseenden för åtgärder, som kan bli aktuella vid verkställighet.

Arbetsstudierna har berört Malmöhus och Kristianstads län och omfattat undanförselåtgärderna inom centrala, regionala och lokala instanser.

Utredningen har med ledning av dessa studier kommit till uppfattningen, att det i och för sig vore naturligt att betrakta undanförseln såväl i fråga om planläggning som verkställighet som en angelägenhet för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och övriga berörda fackmyndigheter. Till stöd härför talar bl. a. de ledningsfunktioner beträffande det civila transport— väsendet i krig och den planläggning för ianspråktagandet av lokaler, som numera författningsmässigt lagts på riksnämnden. Vidare synes undan— försel av vissa för särskilda verksamhetsområden speciella varuslag, så— som läkemedel, bilreservdelar etc., med viss fördel kunna handhas av berörda fackmyndigheter i större utsträckning än vad hittills varit avsett.

Vad gäller primäransvaret för erforderlig planläggning har de nämnda studierna visat, att detta ansvar principiellt bör ligga hos vederbörande fackmyndighet. Det hör ankomma på dessa myndigheter att besluta om undanförselobjekt och att i samråd med civilförsvarsstyrelsen och militära myndigheter fastställa områden inom, från och till vilka undanförsel bör planeras.

Vad verkställigheten beträffar krävs en härför lämpad lokalt förgrenad organisation, som fackmyndigheterna i regel saknar. En sådan organisa- tion finns däremot inom civilförsvaret. Som exempel härpå må nämnas

civilförsvarets ledningsorganisation med order- och sambandsvägar för överbringandet av beslut och direktiv 0111 undanförsel samt civilförsvarets möjlighet att lokalt medverka vid genomförandet av undanförseln och att utöva kontroll av verkställigheten av beordrade åtgärder. I vissa avseenden kan även civilförsvarsmyndigheterna direkt utöva sina befogenheter för att lösa uppkommande svårigheter, exempelvis i vad det avser förfoganderät— ten. Civilförsvarets medverkan vid verkställigheten torde därför ej kunna undvaras.

Det bör emellertid åligga respektive fackmyndighet att i möjligaste mån övervaka att prioritetsfrågorna blir behörigen tillgodosedda och att åtgärder blir vidtagna för att varor, som fordrar särskild vård, kan upplagras på ändamålsenligaste sätt på den nya lagerorten.

Med stöd av vad sålunda anförts finner utredningen i princip att undanförselplanläggningen skall ankomma på vederbörande fack— myndighet, därvid riksnämnden enligt sin instruktion skall vara det sam- ordnande organet, allt i samråd med civilförsvarsstyrelsen

samt att civilförsvarets uppgifter bör begränsas till att avse ansvar för genomförandet av planlagda åtgärder, inklusive den detaljplanläggning som erfordras därför, allt i den mån ansvar härför ej ålagts annan myn— dighet.

Civilförsvarets nu nämnda uppgifter innefattar kontroll över att plan- lagda undanförselåtgärder verkställes av respektive ägare eller innehavare beträffande varor m. in., som skall undanföras samt om så erfordras med— verkan till sådan undanförsel.

Nu angivna principer bör angivas i författningarna. Från dessa allmänna principer föreslår utredningen i det följande vissa avvikelser beträffande boskap och bilreservdelar.

Undanförsel av boskap

Beträffande undanförsel av boskap har rikets civilbefälhavare i skri- velse till utredningen den 27 april 1956 anfört vissa synpunkter rörande möjligheterna att undanföra boskap och hemställt, att utredningen ville beakta vad som därvid anförts. Bl. a. framhålles, att undanförselfrågor rörande boskap berörts vid ett flertal övningar, krigsspel och konferenser och att det därvid framkommit, att den planläggning som skett i allmänhet varit skäligen summarisk. Inom vissa delar av landet synes frågan om undanförsel av boskap knappast ha närmare uppmärksammats.

Några centralt utfärdade anvisningar, riktlinjer eller direktiv rörande undanförsel av boskap har icke utfärdats. Så vitt utredningen kunnat finna har ej heller någon planläggning inom riket kommit till stånd an— nat än i något enstaka fall. Sålunda har provplanläggning för undanförsel av boskap skett i Södermanlands län och underställts civilförsvarsstyrelsen för dess eventuella åtgärd.

Undanförsel av boskap kan bli aktuell vid fara för fientlig invasion eller i samband med radioaktiv fjärrbeläggning. Undanförseln avser i första hand att säkra landets livsmedelsförsörjning. Vid invasionshot kan undan— förseln därutöver syfta till att hindra en fiende att utnyttja i landet be— fintliga livsmedelstillgångar.

Undanförsel av boskap torde i många fall bli en ytterst svårbemästrad åtgärd. Detta är givetvis fallet om åtgärden berör större landområden, exempelvis gränstrakter, med stor anhopning av boskap. Särskilt försvåras undanförseln om den skall ske vintertid eller kräver särskilda transport- medel eller om den måste ske samtidigt med annan undanförsel eller med utrymning, exempelvis snabbutrymning. I sistnämnda fall medger ej till— gången på transportmedel enligt vad förenämnda arbetsstudier gett vid handen, att de samlade kraven på transportapparaten kan tillgodoses. I första hand måste denna apparat utnyttjas för att rädda människor. Sär- skilda transportmedel för undanförsel av boskap kan därför i den angivna situationen ej påräknas. Om endast smärre landområden berörs av här nämnda förebyggande åtgärder och undanförselvägarna dessutom icke är för långa och om tillräcklig tid står till förfogande torde det emellertid vara möjligt att undanföra boskap genom vallning i samband med utrymningen av området.

Vid bedömandet av föreliggande problem måste också beaktas, att bo- skapen skall kunna omhändertagas på den ort dit den förs och att den måste ges erforderlig tillsyn och vård under transporten. Man kan ej heller bortse från möjligheten av att en fiende utnyttjar situationen och till- griper biologisk krigföring. Genom sabotagehandlingar kan epizootier fram— kallas och spridas av den undanförda boskapen. Undanförseln måste även i möjligaste mån anpassas efter rådande försörjningsplanläggning.

Civilförsvaret saknar f. 11. en för undanförsel av boskap lämpad orga- nisation. Om denna undanförsel även i fortsättningen skall vara en civil— försvarsuppgift, måste följaktligen en ny särskild organisation härför uppbyggas inom civilförsvaret. En dylik åtgärd anser utredningen ej böra vidtagas. Utredningen anser, att man i stället skall kunna lösa förelig- gande problem genom att utnyttja vissa andra under krig verksamma organisationer.

Utredningen vill härom anföra följande. I Kungl. Maj:ts brev den 29juni 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen ålagts att i samråd med statens jordbruksnämnd vidtaga vissa förberedande åt- gärder för upprättande av en arbetsblockorganisation inom jordbruket. Organisationen skall ha till syfte att i ett krisläge utnyttja vad som för jordbruksnäringen finns tillgängligt av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning på sådant sätt, att bästa möjliga produktionsresultat erhålles. Till grund för organisationen skall ligga en uppdelning å arbetsblock av

de brukningsdelar, å vilka jordbruk och trädgårdsskötsel bedrives. Arbets- blocken skall vara sammanförda till överblock, därvid i regel de inom samma kommun belägna arbetsblocken skall utgöra ett överblock. För- beredelsearbetet skall förutom allmän planläggning inom arbetsmarknads- styrelsen och länsarbetsnämnderna omfatta följande:

1. Länsarhetsnämnden skall i samråd med länsstyrelsen fastställa indelning i överblock.

2. För varje överblock skall länsarhetsnämnden, efter hörande av kommunal- nämnden (drätselkammaren) eller annan myndighet, som kommunen anvisar, utse en person, vilken därest organisationen enligt Kungl. Maj:ts beslut skall träda i verksamhet _— skall inträda som överblockledare med uppgift att leda verksamheten inom överblocket. För varje sådan person skall utses en eller flera ersättare. Den som uttages till överblockledare eller ersättare för honom skall vara jordbrukskunnig, äga god organisationsförmåga och vara boende inom över- blocket.

Arhetsmarknadsstyrelsen har den 4 april 1955 i samråd med jordbruks— nämnden i en cirkulärskrivelse lämnat länsarbetsnämnderna närmare före- skrifter och anvisningar angående åtgärder, som bör vidtagas i anledning av här ifrågavarande Kungl. brev. Enligt cirkuläret bör arbetsblocken upp- byggas kring större gårdar med relativt god tillgång till traktorer och ha en sådan storleksordning, att tillgänglig mänsklig arbetskraft, dragkraft och jordbruksmaskinutrustning kan utnyttjas rationellt vid krigstillstånd. Vidare skall enligt cirkuläret länsarbetsnämnd föra förteckning över över- blocken samt över utsedda överblockledare och ersättare i länet. Förteck- ningen skall revideras årligen. I länsarbetsnämnds planläggning för ar- hetsblockorganisationens verksamhet i ett krisläge ingår även att i fredstid utse länsblockledare och kvinnlig länsblockkonsulent och erforderliga er— sättare för dessa. Den utsedda personalen skall registreras i länsarbets- nämndernas beredskapsregister. Beträffande uppskov för värnpliktig jord- brukspersonal skall länsarbetsnämnd inom länet fullgöra verkchefs ålig- ganden enligt uppskovskungörelsen.

Frågan om den organisation, som erfordras för undanförsel av boskap, bör ses mot bakgrunden av att denna åtgärd i första hand är ett försörj- nings- och arbetsmarknadsproblem. Utredningen har i det föregående fun— nit skäl tala för att civilförsvaret alltjämt skall ha ansvar för verkställig- het av undanförsel av annat slag, trots att i princip ansvaret borde åvila vederbörande fackmyndigheter. Dessa skäl _— berörda myndigheters av- saknad av lokala verkställighetsorgan —— föreligger ej då det gäller boskap.

Utredningen, som förutsätter att en arbetsblockorganisation inom jord- bruket kommer att upprättas i ett krisläge, finner nämligen denna org.— nisation väl lämpad att handha sådana lokala uppgifter beträffande undan- förandet och omhändertagandet av boskap, som f. n. författningsmässigt

åvilar civilförsvaret. Utredningen finner jämväl att planläggning härför lämpligast bör handhas av de ekonomiska försvarsmyndigheterna i sam— råd med arbetsmarknadsstyrelsen samt militär— och civilförsvarsmyndig— heter. Länsstyrelsernas medverkan i planläggnings- och verkställighetsläge skulle enligt detta förslag åvila den ekonomiska försvarssektionen i samråd med civilförsvarssektionen och länsarbetsnämnden.

Undanförsel av boskap är emellertid endast ett av sätten att söka trygga livsmedelsförsörjningen i krig. En annan och i många fall nödvändig metod synes vara att i en hotande situation nedslakta boskapen och på lämpligt sätt tillvarataga slaktprodukterna, så att de kommer försörjningen tillgodo. Planläggningen för dessa åtgärder bör ske av försörjningsmyn— digheterna i samråd med vederbörande civila och militära myndigheter. Vid denna planläggning bör man kunna bygga på att nedslaktningen i huvudsak skall ske med utnyttjandet av befintliga militära resurser. Därest här berörda frågor på grund av invasionsfara aktualiseras, torde som regel militära förband finnas tillgängliga inom det område, varifrån utrymning och undanförsel skall ske. I de militära trängförhanden ingår slakteri- plutoner och intendenturpersonal. Nedslaktad boskap kan härigenom ut- nyttjas för krigsmaktens försörjning och civilhefolkningen kan om så erfordras hänvisas till militära livsmedelstillgångar. Animal livsmedels- kontroll liksom erforderlig djursjukvård kan tillgodoses av det militära veterinärväsendet (fältveterinärer, regementsveterinärer och bataljonsvete- rinärer) i samverkan med det civila veterinärväsendet (länsstyrelsernas sj ukvårdssektioner) .

Till följd av arméns avhästning finns skäl anta att personal, tillhörig Föreningen svenska blå stjärnan, kan finnas tillgänglig för beredskaps- uppgifter såväl vid undanförsel av boskap som vid nedslaktning. Denna tillgång bör i så fall tillvaratagas.

Enligt det nu framlagda förslaget skulle planläggningen av frågor om om— händertagande av boskap i områden, som med hänsyn till fientliga aktioner eller eljest måste utrymmas, ankomma på det ekonomiska försvaret. Denna planläggning skulle främst åvila statens jordbruksnämnd och arbetsmark- nadsstyrelsen jämte underlydande organ och ske i samarbete med det militära försvarets myndigheter och civilförsvaret. I samband med plan- läggningen bör också lösas frågan, vilken myndighet som, då verkställig- hetsåtgärder blir aktuella, skall avgöra på vad sätt omhändertagandet skall ske, genom undanförsel eller nedslaktning.

Därest verkställighetsåtgärder ej kan utföras av enskilda, åligger det de ansvariga myndigheterna att tillse att åtgärderna kan genomföras. Civil— försvaret bör därvid givetvis medverka och lämna det biträde, som är möjligt utan åsidosättande av dess egentliga uppgifter, allt inom ramen för tillgängliga resurser.

Med stöd av vad ovan anförts föreslår utredningen, att stadgandet om att undanförsel av boskap skall vara ett åliggande för civilförsvaret utgår ur 40 5 civilförsvarslagen.

Undanförsel av bilreservdelar

Undanförsel av bilreservdelar är för närvarande såväl i planläggnings- som verkställighetsavseende författningsmässigt en civilförsvarsuppgift. Nämnda undanförsel avser att under krig trygga landets motorrepara- tionstjänst, för vilken militär myndighet ansvarar. Av studierna beträf- fande undanförselfrågorna har emellertid framgått, att undanförseln av bilreservdelar med få undantag helt planlagts av armétygförvaltningen. Detta förfaringssätt har befunnits vara mest lämpligt med hänsyn till bl. a. undanförselfrågans nära samband med motorreparationstjänsten i övrigt. Det förhållandet, att planläggningen till stor det berör importörer och tillverkare med centrala lager underlättar planläggningen. Det har även visat sig, att detaljplanlåggningen av verkställighetsåtgärderna he- träffande bilreservdelar kräver särskild kännedom om materielens för- varingsbetingelser m. 111.

Vid utredningens samråd i denna fråga med representanter för armétyg- förvaltningen har framhållits, att det från militär synpunkt vore mest ända- målsenligt, att de militära myndigheterna svarade för planläggning av un- danförseln av bilreservdelar och jämväl under nedan angivna förutsätt- ningar för verkställighet.

Vid undanförsel av bilreservdelar är det av största vikt att nedpackning av materielen samt uppackning och förrädshållning på den ort, dit varorna förts, handhas av sakkunnig personal. Bil- och motorfirmornas i fred anställda och för här avsedda ändamål lämpade personal bör därför ej tas i anspråk för andra beredskapsuppgifter i sådan omfattning eller på sådant sätt, att det äventyrar genomförandet av undanförsel av bilreserv- delar. Om detta iakttages torde man kunna förutse att vederbörande mili- tära myndighet eller ägare eller innehavare av de bilreservdelar, som skall bortföras, i regel själva förfogar över erforderliga transportmedel och även arbetskraft. Om behov härutöver i ett verkställighetsläge uppstår av arbets— kraft och transportmedel och detta ej kan tillgodoses av de civila arbets- marknads- och transportmyndigheternas regionala och lokala organ, bör det åligga civilförsvaret att inom ramen för dess resurser lämna erforderligt biträde. Personalbehovet synes även kunna —— om så anses erforderligt —— tillgodoses jämlikt lagen om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänst- göra vid krigsmakten.

Med stöd av vad ovan anförts föreslår utredningen, att undanförsel av bilreservdelar skall vara en uppgift för det militära försvaret. Överbefäl— havaren bör jämlikt 67 5 civilförsvarskungörelsen beträffande bilreservdelar besluta om undantag från bestämmelserna i 7 kap. civilförsvarslagen.

Skydd av arkivalier, samlingar m. m.

I det tidigare omnämnda Kungl. Maj:ts cirkulär av år 1939 till statliga myndigheter och institutioner om skyddande vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m. m. föreskrives bl. a., att statlig myndighet, som innehar sådana arkivalier, samlingar och andra föremål, för vilkas skyd- dande vid krig eller krigsfara undanförande till annan ort än den, där föremålen eljest är förvarade, eller till annan byggnad å förvaringsorten anses erforderlig, skall årligen före den 1 november hos civilförsvarsstyrel- sen göra framställning om att bli upptagen i särskild evakueringsplan för arkivalier, samlingar m. m. Innan sådan framställning göres, skall veder- börande myndighet med annan myndighet eller enskild söka träffa preli— minär överenskommelse om ianspråktagande av förvaringsutrymme vid verkställighet av evakueringsplan. Planen skall av civilförsvarsstyrelsen efter samråd med chefen för försvarsstaben på grundval av myndigheternas framställningar och med stöd av eventuellt ytterligare utredning uppgöras årligen före den 1 december för nästkommande år. I evakueringsplan upp- tagen myndighet skall ofördröjligen vidtaga förberedelser för planens verk- ställande. l sistnämnda hänseende skall myndighet särskilt iakttaga föl- jande:

a) Erforderligt antal lårar, kartonger och dylikt skall anskaffas.

b) De transporter, som erfordras för undanförandet, skall planläggas. Denna planläggning skall på framställning av vederbörande myndighet ske genom försorg av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, där- vid nämnden bör samråda med civilförsvarsstyrelsen ävensom i fråga om landsvägs- och sjötransporter med vederbörande länsstyrelse och beträf- fande järnvägstransporter med chefen för försvarsstaben.

c) Då förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering anbefalles, skall åtgärder vidtagas för att med kortast möjliga varsel kunna verkställa evakueringsplanen.

Av den ovan lämnade redogörelsen för nu gällande bestämmelser framgår bl. a., att envar myndighet skall vidtaga de huvudsakliga planläggnings- åtgärderna för skyddande av myndighetens arkivalier, samlingar m. m. under det att på den centrala civilförsvarsmyndigheten skall ankomma att efter samråd med chefen för försvarsstaben på grundval av myndigheternas framställningar och med stöd av eventuellt ytterligare utredning uppgöra evakueringsplan.

I framställning den 28 mars 1949 till Kungl. Maj :t påvisade civilförvars- styrelsen vissa svagheter i det ovan angivna förfaringssättet för arkivaliers och samlingars skyddande och hemställde, att här ifrågavarande verksam- het skulle åvila civilförsvaret. Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt civilför- svarsstyrelsen att i samråd med riksarkivet och riksantikvarien verkställa

utredning angående för statliga myndigheter och institutioner gemensam planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för arkivalier, sam— lingar m.m. Sedan denna utredning verkställts, har civilförsvarsstyrelsen framlagt förslag till åtgärder, vilka synts mest angelägna, samt föreslagit en revision av på området gällande författningar i syfte att få en grundval för genomförandet av en rationellt ordnad undanförsel.

De huvudsakliga skyddsåtgärder, som enligt civilförsvarsstyrelsens me— ning borde ifrågakomma vore arkivaliernas och samlingarnas placering i skyddade utrymmen samt undanförsel. Arkivfotografering, som vore myc- ket kostnadskrävande och fordrade lång tid, ansågs endast ha ett begränsat värde som skyddsmedel. Civilförsvarsstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om anordnandet av vissa bergrumsutrymmen för ända- målet.

Beträffande erforderlig författningsrevision framhöll civilförsvarsstyrel- sen som sin uppfattning att syftemålet att omedelbart under civilförsvarets verksamhet inrymma arkivaliers och samlingars m. m. skyddande vid krig eller krigsfara torde kunna vinnas genom upphävandet av cirkuläret 948/39. Därvid förutsatte civilförsvarsstyrelsen att »arkivalier och samlingar» kun— de hänföras till sådan egendom, som i 40 % civilförsvarslagen kallades >>egendom av betydelse för det allmänna». Skulle emellertid denna tolkning icke kunna givas författningsbestämmelsen, borde till nämnda lagrum göras ett tillägg, som angåve att paragrafen omfattade även »arkivalier och sam- lingar».

De brister som enligt civilförsvarsstyrelsens utredning vidlådde de nu gäl- lande bestämmelserna i hithörande fråga var följande.

Cirkuläret 948/39 avsåg endast statliga myndigheter. Därest emellertid cirkulä— rets mom. 8 avsåg att utvidga gränserna för skyddsåtgärder till att omfatta jämväl samlingar i kommunal och enskild ägo, kunde i varje fall några tvångsåtgärder icke vidtagas blott med stöd av cirkuläret.

En väsentlig svaghet vore, att det i cirkuläret icke närmare angivits under vilka omständigheter skyldighet inträdde för statlig myndighet att med hänsyn till beståndens värde och omfattning göra framställning till civilförsvarsstyrelsen om att bli upptagen i särskild evakueringsplan för arkivalier, samlingar m. m. Den osäkerhet, som härav följde, framginge med all tydlighet av de hittills upp- rättade evakueringsplanerna. Ensartade bestämmelser borde utarbetas för hand- läggningen av ärenden angående skydd för arkivalier och samlingar, oavsett om dessa vore statliga, kommunala eller enskilda. Vidare borde den spontana anmäl- ningsplikten för statliga myndigheter och institutioner ersättas med en skyldighet såväl för statliga myndigheter som för kommuner och enskilda att på anfordran avge erforderliga upplysningar. Det förutsattes härvid att ett rådgivande organ med kännedom om bestånden stode till civilförsvarsstyrelsens förfogande. I ett dylikt råd borde kulturinstitutionerna företrädas av riksarkivet, riksantikvarie- ämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum och Kungl. biblioteket samt av universitetsbiblioteken genom en av universitetskanslern utsedd representant.

Civilförsvarsstyrelsen föreslog, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta ett kulturskydds— råd med nyss angiven sammansättning.

Civilförsvarsstyrelsens utredning jämte därtill hörande handlingar har av Kungl. Maj:t den 11 februari 1955 överlämnats till civilförsvarsutred- ningen med uppdrag att pröva och framlägga förslag i frågan. Samtidigt uppdrogs åt civilförsvarsutredningen att framlägga förslag beträffande förfoganderätt i syfte att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier och samlingar eller för annat liknande ändamål. I vad upp- draget avser beredande av bostad åt husvilla behandlas detta i samband med utrymningstjänstens uppgifter. Uppdraget i övrigt behandlas här nedan.

Det av civilförsvarsstyrelsen framlagda förslaget innebär, att undan- förandet av arkivalier och samlingar ävensom andra kulturföremål skulle ingå i och samordnas med den undanförsel, som planmässigt förberedes i civilförsvaret för annan egendom. Därmed skulle vinnas möjlighet att åstadkomma en enhetlig planläggning och att undvika en ofördelaktig ut- brytning av arkivalier och samlingar m. 111. eller delar härav ur komplexet av undanförselåtgärder. Civilförsvaret skulle komma att i detta hänseende få samma ansvar och uppgifter vid planering och verkställighet, som gäller i fråga om undanförsel av annan egendom.

Det är uppenbart, att förberedelsearbetet för undanförandet av arkivalier och samlingar är beroende av den medverkan, som kulturinstitutionerna själva kan lämna. Inventering och urval av det bestånd, som kan ifråga- komma för skydd, kan icke utföras av civilförsvaret, som saknar härför erforderlig sakkunskap. Det är ej heller motiverat att tillföra civilförsvaret sådan kompetens. Avsaknaden av central, samordnande sakkunskap på detta område har emellertid hittills verkat hämmande på planläggningen för arkivaliers och samlingars skyddande vid krig. Utredningen har funnit, att vad som hittills utvunnits av planläggningsarbetet jämlikt cirkuläret 948/39 är av ringa betydelse. Det mest rationella måste vara om förberedelsearbe— tet, inventering och förslag till urval, utföres av vederbörande myndighet eller institution på grundval av centralt meddelade direktiv.

Det synes utredningen uppenbart, att undanförsel av arkivalier och sam- lingar i ett beredskapsläge måste bjuda på stora svårigheter, särskilt i be- traktande av den utrymning och den omfattande undanförsel av egendom av betydelse för krigsansträngningarna och folkförsörjningen, som i nämnda läge skall ske enligt redan gjord planläggning. Endast sådana arkivalier och samlingar bör därför undanföras, som efter sträng bedömning befinnes ur det allmännas synpunkt oundgängligen vara i behov av bättre skydd än det som kan bjudas på fredsförvaringsplatsen. Med hänsyn härtill synes ange— läget att upprättade förslag om undanförselobjekt underställes ett centralt samordnande organ. På detta sätt kan man få en grund för planläggningen av den undanförsel, som ej kan genomföras av vederbörande myndighet eller institution.

I enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag finner utredningen, att med—

delande av centrala direktiv samt granskning av de inkomma urvalsförsla- gen bör ankomma på ett kulturvårdande organ med den sammansättning som civilförsvarsstyrelsen föreslagit. Ett Iculturskyddsråd bör därför till- skapas med representanter för bl. a. riksarkivet, riksantikvarieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum samt biblioteksväsendet. Rådet synes enklast kunna tillskapas genom adjungering av ledamöter från be- rörda myndigheter och institutioner.

Utredningen anser sig icke böra framlägga närmare förslag angående kulturskyddsrådets närmare sammansättning och funktioner. Utredningen föreslår emellertid, att Kungl. Maj:t utser dels ordförande i kulturskydds- rådet och dels ledamöter i rådet efter förslag av berörda institutioner. Verk- samheten i övrigt bör regleras av Kungl. Maj:t efter förslag av kulturskydds- rådet i samråd med civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.

De av kulturskyddsrådet granskade förslagen bör underställas civilför— s 'arsstyrelsen, som efter samråd med andra centrala myndigheter, med vilkas verksamhet ärendet äger samband, dels anmodar vederbörande myn- dighet och institution att verkställa planläggning enligt civilförsvarsstyrel- sens anvisningar och dels gör den ytterligare planläggning, som erfordras för civilförsvarets medverkan vid undanförseln.

På det föreslagna rådet bör även ankomma att upprätta förteckning å de myndigheter och institutioner, från vilka förslag i fråga om undanförsel av nu angiven art bör infordras. Med ledning härav hör det ankomma på civil- försvarsstyrelsen att av vederbörande myndigheter infordra de förslag och upplysningar, som erfordras för styrelsens ifrågavarande verksamhet.

Nu framlagda förslag innebär, att civilförsvarsstyrelsen i fråga om plan- läggning av undanförsel av arkivalier och samlingar får en något mera vitt- gående uppgift än då det gäller övrig undanförsel. Detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att man beträffande arkivalier och samlingar knappast kan finna någon annan central myndighet som, i likhet med exempelvis riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap beträffande annan egendom, kan leda planläggningsarbetet.

Beträffande administrationsuppgifternas omfattning vill utredningen an— föra följande.

Pä sätt tidigare framhållits kan undanförsel av arkivalier och samlingar av olika skäl förutsättas möta svårigheter. Uppmärksammas bör emellertid, att vissa arkivalier och samlingar blir föremål för undanförsel i samband med att länsstyrelser m. fl. myndigheter krigsorganiseras och att särskild undanförselplanläggning fördenskull icke behöver ske för sådana hand— lingar.

Behovet av undanförsel av arkivalier och samlingar kan även minskas genom skyddsåtgärder under fred. Skyddsplacering är en metod, som dock av olika skäl icke torde kunna ifrågakomma annat än i undantagsfall, då arkivalierna och samlingarna oftast är nödvändiga för myndigheternas

och institutionernas fredsmåssiga verksamhet. Däremot synes arkiv- och biblioteksfilmning kunna vara av stort värde. 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och biblioteksfilmning har sålunda uttalat, att filmen utgör ett viktigt komplement till de förfaringssätt, som redan nu tillämpas, när det gäller att bereda arkivens och bibliotekens samlingar skydd mot katastrofrisker till följd av modern krigföring.

Med hänsyn till svårigheterna att i ett krisläge undanföra arkivalier och samlingar bör åtgärder i största möjliga utsträckning vidtagas för att bereda arkivalier och samlingar skydd i skyddsrum eller i annat adekvat skydd inom eller utom fredsförvaringsorten.

Med den begränsning av uppgiften, som utredningen ovan antytt och under förutsättning av medverkan av de kulturvårdande organen torde mer- belastningen av fredsadministrationen för civilförsvaret bli förhållandevis liten.

Genom det föreslagna kulturskyddsrådet tillföres främst civilförsvars— styrelsen erforderlig sakkunskap för undanförselärendenas handläggning. För detaljplaneringen förutsättes emellertid även medverkan av veder- börande länsstyrelse, exempelvis då det gäller förvaringsutrymmen. För denna uppgift bör även länsstyrelserna ha tillgång till viSS sakkunskap. Så— dan finns hos landsarkivarier (länsarkivarier) och landsantikvarier, vilkas uppgifter beträffande frågan om undanförsel av arkivalier och samlingar bör regleras i för vederbörande gällande instruktioner. Speciella råd i bib- lioteksfrågor kan länsstyrelserna direkt inhämta från de bibliotek, vilka blir föremål för undanförselplanläggning.

Vad verkställighet av undanförsel beträffar måste det ankomma på veder- börande myndighet eller institution att anskaffa för undanförseln erforder— ligt emballage och att verkställa den förpackning, som krävs för transport. Det bör också ankomma på vederbörande att i möjligaste mån själv söka ordna med transportmöjligheter. Saknar vederbörande möjlighet härtill bör det ankomma på civilförsvaret att, på sätt som gäller i fråga om annan undanförsel, medverka vid verkställigheten.

En förutsättning för att skyddet av arkivalier och samlingar vid krig eller krigsfara skall kunna ske på sätt utredningen ovan föreslagit är att cirkulä- ret den 15 december 1939 (SFS 948/1939) till statliga myndigheter och institutioner 0111 skyddande vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m.m. upphäves. Då det av ordalydelsen i 40 & civilförsvarslagen ej klart framgår huruvida arkivalier och andra samlingar faller in under lagbe— stämmelsen och då dessutom av förarbetena till civilförsvarslagen synes framgå att civilförsvarets undanförseluppgifter endast avser egendom, som är av direkt betydelse för krigsansträngningarna och folkförsörjningen, bör bestämmelsen omredigeras så, att det av ordalydelsen klart framgår att undanförsel av arkivalier och samlingar är en civilförsvarsuppgift.

Genom att undanförandet av arkivalier och samlingar m. m. inordnas un- der civilförsvarets undanförselbestämmelser, kommer civilförsvarslagstift— ningens förfoganderättsbestämmelser liksom civilförsvarsmyndigheter- nas övriga befogenheter att bli tillämpliga även med avseende å denna egendom. Förfoganderätten kan avse markområden, byggnader, utrym- men, transportmedel, materiel och annan egendom m. ni., som vid civil- försvarsberedskap kan behövas för att trygga undanförselns genomfö- rande. Någon författningsändring för att tillgodose här ifrågavarande behov erfordras således icke, därest utredningens förslag godtages.

I en promemoria rörande vissa frågor i samband med de lärda verkens krigsberedskap, som den 27 april 1954 överlämnats till regeringen, har före- trädarna för de lärda verken bl. a. berört en framställning den 24 mars 1952 från civilförsvarsstyrelsen till Kungl. Maj:t angående iordningställande av arkivutrymmen i en nedlagd gruva på viss skyddad ort. I den nedlagda gruvan skulle enligt framställningen för ett belopp av 1 100000 kronor kunna iordningställas fullgoda skyddsrum för arkiv—, biblioteks- och musei- samlingar med en kapacitet av 5 000 1113. Med tillgång till dessa lokaler skulle en betydande del av de lärda verkens skyddsbehov vara säkrat. I promemo- rian framhölls vidare bl.a., att det föreslagna skyddsrummet icke uteslöt behovet av institutionsskyddsrum av mera begränsad omfattning, där dyr— bara samlingar kunde antingen förvaras redan i fredstid eller dit de utan riskfyllda transporter snabbt kunde överföras. Icke minst för äldre konst- verk innebure nämligen långa transporter stora risker.

Utredningen vill för sin del tillstyrka, att skydd beredes arkivalier och samlingar på sätt angives i promemorian och att således bl. a. ett gemensamt arkivutrymme anordnas.

Vad här anförts ger utredningen anledning att något beröra kostnads- ansvaret för planläggning och genomförande av undanförsel av arkivalier och samlingar m. m. Beträffande dessa kostnader synes i princip de regler böra gälla, som nu finns intagna i 67 & civilförsvarslagen.

Beträffande anskaffning av förpackningsmateriel vill utredningen emeller- tid erinra om att Kungl. Maj:t den 1 juni 1951 förordnat, att högst 300 000 kronor av anslaget för inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndighe— ter fick disponeras för inköp av förpackningsmateriel för möjliggörande av undanförsel av arkivalier och boksamlingar och att denna kostnad i sin hel- het således upptagits på civilförsvarets stat.

Vad beträffar de s.k. institutionsskyddsrummen d.v.s. skyddsrum eller andra liknande skyddade utrymmen i eller i anslutning till de bygg- nader, och anläggningar, där fredsförvaringen av arkivalier och samlingar äger rum synes desamma böra uppföras enligt de kostnadsregler, som gäller för anordnandet av enskilda skyddsrum.

Därest ett för berörda myndigheter och institutioner gemensamt skydds— rum anordnas för arkivalier och samlingar, så som civilförvarsstyrelsen föreslagit i sin ovan anförda framställning, synes detta böra anordnas och förvaltas i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i ett sär- skilt yttrande den 19 september 1952.

Förstöring

Den av utredningen i samråd med organisationsnämnden företagna un- dersökningen av civilförsvaret har givit utredningen anledning att pröva för- störingstjänstens ställning inom totalförsvaret.

43 5 civilförsvarslagen stadgar rätt för Konungen eller den myndighet Ko- nungen bestämmer att i fråga om egendom, som är av beskaffenhet att fien- dens innehav därav väsentligen skulle underlätta hans krigsansträngningar, föreskriva, att egendomen skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick. Villkor härför är att trängande fara föreligger att egendomen eljest skulle falla i fiendens hand och tiden ej tillåter att egendomen undanföres eller hinder möter häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden.

Före civilförsvarslagens tillkomst år 1944 saknades författningsmässiga föreskrifter angående planläggning och verkställighet av förstöringsåtgärder. Den 30 oktober 1942 hade emellertid Kungl. Maj:t uppdragit åt överbefäl- havaren att i samråd med statens industrikommission och statens livsme- delskommission vidtaga vissa förberedande åtgärder för förstöring i krig av industrianläggningar, varuförråd och andra därmed jämförliga nyttighe- ter inom de delar av riket, som överbefälhavaren bestämde.

Genom högkvartersorder den 10 augusti 1943 utfärdade överbefälhavaren -— till åtlydande av uppdraget föreskrifter om att förberedelser skulle vid- tagas för att viktiga produktionsmedel gjordes obrukbara för fienden under längre tid. Planläggningen för förstöring skedde därefter under ledning av militära myndigheter (bl. a. försvarsområdesbefälhavarna) och var i stort sett avslutad i hela riket före utgången av januari 1944. Som grund för plan- läggningen låg anvisningar, utfärdade dels av överbefälhavaren för plan- läggning av driftsavbrott och förstöring vid industriella anläggningar, verk- städer och varuförråd m.m., dels av dåvarande bränslekommissionen för förstöring av mindre lager av flytande drivmedel och dels av dåvarande industri- och livsmedelskommissionerna beträffande jordbruk, livsmedels- lager, motor- och bilverkstäder, mekaniska verkstäder, textilindustrier m. fl.

Genom civilförsvarslagens tillkomst 1944 blev förstöring i princip en upp- gift för civilförsvaret. I enlighet härmed upphävde Kungl. Maj:t genom be- slut den 16 mars 1945 det tidigare åt överbefälhavaren lämnade uppdraget angående förstöring. Dock skulle överbefälhavaren i fortsättningen vidtaga förberedande åtgärder för förstöring i den mån överenskommelse därom träffades mellan överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen. Samtidigt före-

skrev Kungl. Maj :t i enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag, att de av överbefälhavaren samt bränsle-, industri- och livsmedelskommissionerna utfärdade föreskrifterna och anvisningarna i tillämpliga delar skulle gälla, tills de ersatts av föreskrifter och anvisningar, utfärdade av civilförsvarssty- relsen. '"

Enligt de riktlinjer, som angives i förarbetena till 1944 års civilförsvarslag, skall förstöringsuppgifterna uppdelas på militära myndigheter och civilför- svaret. Härvid borde generellt gälla, att utanför civilförsvarets verksamhets- område skall ligga sådan förstöring, som hänför sig till försvarsväsendet och vissa kommunikationsverk.

Under åberopande av förenämnda Kungl. Maj:ts beslut meddelade civil- försvarsstyrelsen i maj 1945 överståthållarämbetet och samtliga länssty- relser, att en bearbetning av krigserfarenheterna vore nödvändig, innan nya anvisningar och föreskrifter utfärdades och förändringar vidtogs be- träffande förstöringstjänsten. Civilförsvarets uppgifter skulle därför intill dess bli mera av organisatorisk än teknisk natur. Ingen förändring borde enligt skrivelsen tills vidare ske beträffande den dittillsvarande förstörings- planläggningen. Åtgärder vid företag, som icke uppgjort några planer för för- störing, borde tills vidare anstå. De i meddelandet nämnda organisatoriska åtgärderna avsåg endast övertagandet och förvaringen av handlingar, som överlämnats från militära och andra myndigheter.

I januari 1954 lät civilförsvarsstyrelsen meddela utredningen att styrelsen låtit utarbeta nya förstöringsanvisningar, vilkas fastställelse endast vore be— roende av visst ytterligare samråd med försvarsstaben. Sådana anvisningar eller riktlinjer för verksamheten finns dock ännu ej utfärdade.

Av det nu anförda framgår, att den år 1944 verkställda planläggningen varken ersatts av ny sådan eller reviderats, vilket bl. a. medfört, att där- efter tillkomna företag och anläggningar kommit att stå utanför planlägg— ningen.

Enligt utredningens mening talar vissa skäl bl. a. beredskapsskäl _ för att förstöringsuppgifterna bör åvila de militära myndigheterna. Visser— ligen består dessa förstöringsuppgifter till stor del däri, att egendom sättes ur brukbart skick genom att exempelvis vitala delar av maskiner och dylikt borttages. Sådana åtgärder måste under krigstid i avsevärd omfattning ut- föras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom är fråga. Å andra sidan kan det från militär- eller försörjningssynpunkt vara angeläget att hålla viss produktion i gång så länge som möjligt och att där- för förstöringsåtgärderna ej bör vidtagas förrän i så sent stadium, att det måste förutsättas, att egendomen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta kan ofta leda till att man måste tillgripa förstörings- planläggningens yttersta konsekvens, nämligen att egendomen med spräng— medel eller på annat sätt förstöres (förhärjas). Sistnämnda åtgärd måste en-

ligt utredningens mening vara en militär uppgift. Verkställighet av förstö- ring måste i övrigt bli väsentligt beroende av det militära läget. Av civil- försvaret planlagda förstöringsåtgärder får redan enligt nu gällande bestäm- melser endast utlösas efter direktiv från vederbörande militäre chef enligt regler, som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.

Oaktat skäl sålunda talar för att låta förstöringsåtgärderna helt bli en mili— tär uppgift, har utredningen dock stannat vid den uppfattningen, att denna uppgift alltjämt skall i viss omfattning åvila civilförsvaret. Härför talar bl. a. åtgärdernas nära samband med verkställighet av undanförseln, vartill kommer att personal för förstöring i mån av behov tillfälligt kan tas i an- språk med civilförsvarsplikt. Detta har vid frågans tidigare behandling av statsmakterna tillmätts stor betydelse.

Med nu angiven uppfattning finner utredningen civilförsvarets uppgifter beträffande förstöring kunna i huvudsak omfatta att efter samråd med överbefälhavaren och respektive försörjningsmyndighet dels bestämma vid vilka anläggningar m. m. förberedelser för förstöring bör vidtagas, dels fastställa vilken omfattning förstöringen vid de särskilda anläggningarna m. ni. hör erhålla, dels ock låta genom vederbörande driftsledningar eller andra lämpliga organ verkställa detaljplanläggning och vidtaga i övrigt för förstöringen erforderliga åtgärder vid de särskilda anläggningarna m. 111. Från denna planläggning undantages dels försvarsväsendet tillhöriga eller eljest nyttjade etablissement och anläggningar, televerkets anläggningar och byggnader, järnvägar samt anläggningar och byggnader tillhörande vatten- fallsverket och vissa icke statliga kraft- och elektricitetsverk ävensom under luftfartsverkets förvaltning och tillsyn stående flygplatser och anläggningar, dels företag beträffande vilka överbefälhavaren i samråd med civilförvars- styrelsen åtagit sig att vidtaga förberedande åtgärder för förstöring samt slutligen åtgärder som kräver sprängteknisk sakkunskap.

På civilförsvaret bör i verkställighetsskedet ankomma, att sedan militär myndighet fattat beslut om att förstöring skall ske, förmedla sådan order till berörda företag, i den mån detta icke sker direkt till företaget genom militärens egen försorg och att därefter kontrollera, att anbefallda åtgärder vidtages. För ifrågavarande uppgifter bör civilförsvaret utnyttja den tek— niska expertis, som finns hos vederbörande företag.

Vad i det föregående sagts gäller planlagda åtgärder. Det bör härutöver åligga befolkningen i trakter, som direkt hotas av invasion, att på anmodan av civil eller militär myndighet, som enligt gällande regler är därtill berätti- gad, med tillämpning av anvisningarna i broschyren >>0m kriget kommer» gömma, förstöra eller ur brukbart skick sätta kartor, vapen, radioappa— rater, bensin, transportmedel eller annat, som kan nyttjas av fienden. Åtskil— lig av nu nämnd egendom kommer emellertid med all sannolikhet att undan— föras eller utnyttjas redan i samband med utrymning av de aktuella områ- dena, exempelvis kartor, bensin och transportmedel.

Ovan angivna för civilförsvarets del begränsade förstöringsuppgifter läg- ger utredningen i det följande till grund för sina förslag beträffande admi— nistration och organisation.

Utrymningstjänst

Enligt 3 5 civilförsvarskungörelsen skall inom civilförsvaret finnas en tjänstegren utrymnings— och socialtjänst _ för utrymning, inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostä- der blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar. Till denna tjänst hör även omhändertagande och begravning av döda.

De uppgifter i fråga om utrymnings- och socialtjänst, som i fortsättningen enligt utredningens mening bör ankomma på civilförsvaret, behandlas i det följande under gemensam benämning utrymningstjänst.

Utrymningsuppgifter

Beträffande civilförsvarets utrymningsuppgifter samt uppgifter av social- vårdande natur har utredning i det föregående (kap. 7) anfört vissa all- männa synpunkter och vill här ytterligare beröra denna fråga.

Till en början må då framhållas, att de direkta utrymningsåtgärderna alltjämt i allt väsentligt bör åvila civilförsvaret. Beträffande uppgifter av socialvårdande natur föreligger däremot skäl att för civilförsvarets del av— gränsa desamma gentemot andra samhällsorgan.

Vid utrymningar och nödsituationer, som uppstår vid anfall med moderna vapen mot befolkningskoncentrationer, måste förutses att allmänheten ut- sättes för så stora påfrestningar, att svårigheterna icke kan övervinnas utan bistånd av samhällets organ. Även om man förutsätter, att den enskilde själv gör allt vad i hans förmåga står för att bemästra dessa svårigheter, kommer förhållandena otvivelaktigt att medföra sociala problem av den omfattning och art, att den enskildes resurser icke är tillräckliga för deras lösande. Samhällsorganen kommer därvid att ställas på svåra prov och måste vara beredda och rustade härför. Den utrymningsplanläggning, som företas i vårt land, berör mer än 3 milj. människor. Det bör fastslås, att civilförsvaret ej ensamt kan åläggas ansvaret för de sociala hjälpåtgärder, som krävs i situationer av antytt slag. För bedömande av den erforderliga storleken och arten av den för civilförsvarets utrymningstjänst erforderliga organisationen är det av vikt att uppdraga en principiell gränslinje mellan civilförsvarets uppgifter och de uppgifter, som bör åvila andra samhälls- organ.

I första hand måste härvid göras klart, att civilförsvaret icke kan elléi' bör syfta högre än att genomföra utrymningar och att i samband. därmed eller

vid fientliga anfall kunna undsätta befolkningen i akuta nödsituationer. Denna målsättning innebär, att civilförsvaret endast skall utbyggas för att tillförsäkra den evakuerade eller utbombade befolkningen en hjälp, som med nödvändighet måste bli mycket provisorisk. Att omhändertaga evakue- rade eller eljest på grund av krigsförhållanden nödställda människor på längre sikt, måste ankomma på andra samhällsorgan, som är mera lämpade för dylika uppgifter.

Från denna utgångspunkt gäller det att söka bedöma vilken betydelse och ställning fredssamhällets socialvård kan tänkas få under krigsförhållan- den. Det måste därvid anses naturligt, att de organ, som finns för social— vården i fred, bör vara verksamma även under krigsförhållanden. Dessa för— fogar nämligen över en organisation med i socialvårdsfrågor kunnig personal.

Den gränsdragning, varom här är fråga, berör i första hand förhållandet mellan civilförsvaret och kommunerna. Därvid kan man skilja mellan dels åtgärder, som sker direkt i anslutning till verkställighet av utrymningar och inkvarteringar och dels socialvård i egentlig mening av utrymda eller där— med likställda kategorier.

Beträffande åtgärder av förstnämnda slag må erinras om att intill civilför- svarslagens tillkomst 1944 det lokala ansvaret för inlwarteringsverksam— heten låg på kommunerna. Enligt utrymningslagen den 28 juni 1941 stod verksamheten inom utrymningskommunerna under ledning av statens ut- rymningskommission, vilken hade befälsrätt över den lokala organisationen. Denna organisation var olika i utrymningskommuner och i inkvarterings- kommuner.

I utrymningskommun, d. v. s. kommun, där planläggning för utrymning fanns, var luftskyddschefen den lokalt ansvarige. Den omedelbara ledningen av arbetet utövades dock av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef, un- derställd luftskyddschefen. Denne löd under fred i utrymningsfrågor di- rekt under dåvarande statens utrymningskommission.

I inkvarteringskommunerna utövade en komnmnalvald inkvarterings- nämnd ledningen vid såväl planläggning som verkställande av inkvartering. Inkvarteringsnämnderna var underställda särskilda inkvarteringschefer, som i fred lydde direkt under utrymningskommissionen.

Under krig var luftskyddscheferna i utrymningsfrågor och inkvarterings- cheferna i inkvarteringsfrågor underställda stabsutrymningschefer, place- rade i militärbefälsstaberna.

Inkvarteringsnämnderna hade två huvuduppgifter, dels organisatoriska uppgifter och dels understödsuppgifter. De organisatoriska uppgifterna omfattade mottagning av de evakuerade och deras fördelning på tillgäng— liga inkvarteringsutrymmen samt transport från mottagningsplatserna till anvisade utrymmen. Vidare skulle inkvarteringsnämnderna utrusta och driva internatförläggningar och ordna utspisning m. m.

Understödsuppgifterna omfattade handhavandet av understödsverksam— het för de inkvarterade jämlikt förordningen om utrymningshjälp i dess dåvarande lydelse.

Den nu rådande ordningen grundar sig på bestämmelserna i 1944 års civilförsvarslag och civilförsvarskungörelsen. Enligt dessa bestämmelser erhöll civilförsvarscheferna ansvar för utrymningsfrågorna i såväl utrym- ningskommunerna som i inkvarteringskommunerna. Inlwarteringsnämn- derna upphörde och kommunerna befriades från dittillsvarande ansvar för inkvarteringsfrågorna.

Såsom skäl för ifrågavarande omorganisation anfördes bl. a., att inkvar- teringsverksamheten borde samordnas med den övriga civilförsvarsverk- samheten under civilförsvarschefens ledning och att ett effektivt utnytt- jande av tillgänglig personal i hög grad skulle underlättas, om inkvarte- ringsorganisationen infogades i civilförsvaret. Avsikten har dock ej varit att helt eliminera kommunernas medverkan i inkvarteringsverksamheten. Detta framgår bl. a. av vad 1943 års civilförsvarsutredning i sitt betän- kande anfört angående det kommunala inflytandet på inkvarteringsverk— samheten. 1943 års civilförsvarsutredning framhöll bl. a., att önskvärd— heten av kommunal medverkan vid inkvarteringsverksamheten, vilken måste komma att starkt ingripa i inkvarteringsvärdarnas dagliga liv, ut- gjorde en väsentlig anledning till att utredningen föreslog, att civilför- svarsnämnd skulle finnas i varje kommun även på landsbygden.

I realiteten torde kommunal medverkan i ink 'arteringsverksamheten, så som den hittills planlagts, praktiskt taget ha saknats. Än mindre synes utrymningsplanläggningen ha grundats på dylik medverkan.

Beträffande uppgifter i fråga om socialvård i egentlig mening gäller följande.

Enligt socialhjälpslagen av år 1956, åligger det varje kommun att sörja för att den som vistas i kommunen skall, om han befinnes va ':1 i behov därav, erhålla socialhjälp. Obligatorisk socialhjälp utgår till den, som ej kan för- sörja sig genom arbete eller av hälsoskäl ej bör arbeta, allt i den mån veder- börande själv saknar medel och den hjälpbehövandes behov inte kan till— godoses på annat sätt. I andra fall kan socialhjälp utgå enligt av kommunen fastställda grunder.

Civilförsvarets socialvårdsverksamhet i samband med utrymning regle— ras av förordningen om utrymningshjälp. Enligt denna kan dylik hjälp utgå in natura eller kontant och må avse den tid utrymningen varar även— som den tid, som efter utrymningens upphörande skäligen åtgår för åter— flyttning.

Den centrala ledningen och övervakningen av frågorna om utrymnings— hjälp samt om vidtagande av nödiga förberedande åtgärder härför ankom— mer på civilförsvarsstyrelsen.

De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande och handhavande skall enligt förordningen inom varje civilförsvarsområde ombesörjas av civilförsvarschefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen, dock att även vissa väsentliga uppgifter angående utrymningshjälpen åvilar civilförsvarsnämnden inom respektive kommun.

Ansvaret för de socialvårdande åtgärderna, som blir erforderliga med anledning av utrymningar, åvilar således f. n. formellt civilförsvaret. Att dessa åtgärder kommit att betraktas som civilförsvarsuppgift torde i viss mån ha betingats av ekonomiska skäl och av en önskan att hjälpåtgär- derna icke såsom tidigare skulle få karaktär av fattigvård.

Enligt vad utredningen kunnat finna synes några förberedande åtgärder i fråga om utrymningshjälp icke ha vidtagits inom civilförsvaret. I fråga om socialvården under krig har särskilt förslag framlagts av krigshjälp- sakkunniga (SOU 1944: 40). Förslaget har emellertid icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Frågan om kommuns medverkan i utrymnings— och inkvarteringsplan- läggningen har berörts av fattigvårdsdirektören, barnavårdsdirektören och direktören hos arbetslöshetsnämnden i Stockholms stad i ett gemensamt yttrande i anledning av utredningens delbetänkande 1955. I yttrandet framhölls bl. a., att civilförsvarsorganisationen borde bygga på befintliga kommunala organ och att dessa organs sakkunskap borde effektivt ut- nyttjas. Vidare framhölls, att de kommunala myndigheterna kunde förut- sättas känna sitt ansvar för civilbefolkningens skyddande.

Utredningen har vid övervägande av ifrågavarande problem ansett sig kunna konstatera, att civilförsvaret med nuvarande organisation ej kan tillfredsställande handha de socialvårdande uppgifter, som enligt ifråga— varande författningar åligger civilförsvaret. Enligt utredningens mening bör man därför begränsa civilförsvarets nu berörda författningsmässiga uppgifter. Den fredsorganiserade socialvårdcn bör fortsätta och i erforder- lig omfattning omlägga sin verksamhet efter de nya förhållanden, som en beredskaps- eller krigssituation medför. Denna fråga är av väsentlig be- tydelse för att så vitt möjligt är trygga den vid krig omflyttade befolk— ningens levnadsförhållanden.

Enligt utredningens mening bör civilförsvarets uppgifter i fråga om utrymning begränsas att i princip omfatta erforderliga åtgärder för att genomföra utrymningarna, tillfälligt omhändertagande i mån av behov av personer i utrymningsorten, inkvartering av evakuerade i inkvarterings- områdena intill dess en varaktig inkvartering beretts de evakuerade samt utspisning i samband med denna verksamhet. Uppgifterna hänför sig således till själva utrymningsverksamheten. Även det första omhänder— tagandet av utbombad befolkning i tätorterna kan på samma sätt betraktas som utrymningsverksamhet. Åtgärderna betingas nämligen av att hemlös civilbefolkning måst utrymma skadade hus, stadsdelar o. dyl.

De övriga socialvårdande åtgärder, som krävs för hjälp åt evakuerad eller därmed likställd befolkning (bl. a. utrymningshjälp), bör som utred- ningen i det föregående framhållit i princip ankomma på samhällsorgan, som i fred har motsvarande uppgifter. Detta förutsätter att respektive organ redan i fred planerar för denna nya verksamhet och ges för den- samma erforderliga resurser.

Härutöver vill utredningen framhålla, att civilförsvarsmyndigheterna bör ha befogenhet att påkalla hjälp från vederbörande kommuns sida även då det gäller åtgärder, som står i direkt samband med verkställighet av utrymningar och inkvarteringar. Dylik hjälp torde knappast kunna und— varas, speciellt med hänsyn till de kommunala organens (civilförsvars- nämnder, socialhjälpsnämnder, barnavårdsnämnder, kommunalnämnder etc.) stora person- och ortskännedom samt rutin, då det gäller praktiska organisationsfrågor i hithörande ting.

De uppgifter, som enligt ovan förordade riktlinjer skulle åvila civil— försvarets utrynmingstjänst i samband med utrymningars genomförande, kan anges dels som ledningsuppgifter, dels som uppgifter av socialvårdande natur.

Till chningsuppgifterna hänför utredningen i huvudsak ledningen av åtgärder, som krävs för utrymningarnas genomförande, såsom allmän- hetens underrättande, tillgodoseendet av behovet av transportmedel, dirige- ring av utrymningstransporter samt det omedelbara omhändertagandet av evakuerade i inkvarteringsområdena m. 111. Dessa uppgifter skall ankomma på ledningstjänsten, som närmare behandlas i annat sammanhang.

Uppgifter av socialvårdande natur består i omhändertagande i den om- fattning, som ovan angetts, dels av evakuerade i inkvarteringsomräde samt i vissa fall även i utrymningsområde, dels ock av utbombade eller eljest på grund av fientligt anfall hemlösa personer.

I inkvarteringsområdena skall evakuerade omhändertagas och beredas enskild inkvartering eller inkvartering i internat samt erhålla den om- vårdnad, som i varje särskilt fall kan anses erforderlig, allt intill dess ifrågavarande uppgifter övertages av respektive kommuns socialvårds- organ. I tätorter skall utbombade eller på grund av krigsskador hemlösa personer i princip ges samma omvårdnad, fast åtgärderna i regel får en än mer provisorisk karaktär.

Under åberopande av vad ovan anförts vill utredningen sammanfatt- ningsvis föreslå,

dels att civilförsvarets utrymningstjänst (f.n. utrymnings- och social— tjänst) skall avse utrymnings- och inkvarteringsåtgärder intill dess evakue- rad eller på grund av fientligt anfall eljest hemlös befolkning kan beredas en mera varaktig inkvartering och omvårdnad genom de ordinarie social- hjälpsorganens försorg,

dels att socialvårdande uppgifter under beredskap och krig i övrigt skall i princip åvila de ordinarie socialhjälpsorganen, vilka det under beredskap och krig bör tillkomma att meddela understöd och annat bistånd åt per- soner, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigsförhållanden,

dels att i förordningen om utrymningshjälp och vederbörliga övriga för- fattningar anges civilförsvarets och de ordinarie socialhjälpsorganens upp— gifter i nu nämnda avseende,

dels ock att i civilförsvarslagen intages en bestämmelse av innehåll, att kommun skall vara pliktig att i den mån tillgängliga resurser det med- ger medverka vid planläggning och verkställighet av civilförsvarets

utrymnings- och inkvarteringsverksamhet.

Omhändertagande och begravning av döda

Enligt 3 & civilförsvarskungörelsen skall i uppgifterna för nuvarande utrymnings- och socialtjänst ingå omhändertagande och begravning av döda.

I det föregående har utredningen föreslagit att det skall ankomma på räddningstjänsten att omhändertaga döda i skadeområden och att trans- portera dem till särskilt utsedda uppsamlingsplatser eller bårhus.

Beträffande här ifrågavarande verksamhet i övrigt vill utredningen an- föra följande.

Identifiering

Omhändertagandet av döda är förknippat med ett speciellt problem, nämligen identifiering av döda. Denna identifiering har av civilförsvars- styrelsen ansetts skola ingå i de åtgärder, som ankommer på civilförsvaret i samband med de dödas omhändertagande. Detta framgår bl. a. därav, att styrelsen i februari 1951 meddelade överståthållarämbetet och länsstyrel- serna, att arbetet med utarbetande av anvisningar angående identifiering av okända döda bland civilbefolkningen pågick inom styrelsen. En sär- skild utredning verkställdes jämväl i detta ämne genom en därtill utsedd utredningsman, vilken i maj 1951 till styrelsen överlämnade förslag till »Anvisningar för identifieringstjänsten och bårhustjänsten inom ramen för de uppgifter som åvilar civilförsvarets gravtjänst och socialtjänst». Anvisningar i ämnet har emellertid ej utfärdats.

Identifieringsdetaljen skulle enligt nämnda förslag dels utföra identifie- ring av personer bland civilbefolkningen, vilka omkommit under luftanfall eller genom andra fientliga åtgärder, dels utföra identifiering av okända skadade bland civilbefolkningen, dels ombesörja identifiering av evakuerade barn, i de fall då sådan erfordras, dels ock i möjlig utsträckning vara råd- givande organ när det gäller åtgärder i identifieringssyfte.

Man måste förutsätta, att under krig förhållandena vid omfattande katastrofskador i vissa fall kan bli sådana att individuell identifiering ej är möjlig. Å andra sidan är det av största vikt att identifiering sker i möj- ligaste mån. Detta har en väsentlig betydelse bl. a. med hänsyn till efter- levande anhöriga, eventuellt uppkommande arvsfrågor samt den allmänna folkbokföringen.

I fred ankommer ansvaret för erforderlig identifiering av döda i huvud— sak på vederbörande polismyndighet. Det åligger sålunda exempelvis polis- myndighet att vid obduktion tillhandahålla vederbörande rättsläkare nödig bevisning för bestyrkande av likets identitet. Polismyndigheten åligger även i övrigt enligt hävd att, då särskild identifiering erfordras, svara för dess verkställande.

Redan i fred kan identifieringen bli av sådan komplicerad art, att den kräver speciell expertis. Sålunda kan erinras om att vid inträffade flyg- olyckor de förolyckades kroppar i vissa fall företett skador, som för identi- fieringen krävt samarbete mellan polis, läkare och tandläkare. Under krig medför identifieringen än större svårigheter.

I fråga om förberedelser för att underlätta identifiering av döda i krig bör man givetvis bygga på erfarenheter från den fredsmåssiga verksam- heten. Åtgärderna måste emellertid anpassas efter de katastrofförhållan- den, varmed man måste räkna i ett modernt krig. Härav följer att man i många hänseenden måste ge avkall på de krav, som i fred ställs på verk— samheten, och jämväl på därmed sammanhängande åtgärder såsom ut- färdande av dödsbevis och begravningstillstånd.

Vid övervägande av föreliggande problem har utredningen kommit till den uppfattningen, att identifieringen i krig i första hand bör åvila den myndighet, som redan i fred handhar identifieringsuppgiften, d. v. s. polis- myndigheten. Därvid förutsättes nödig medverkan främst av medicinal- myndigheter men också av civilförsvaret.

Polisiär utbildning i likidentifiering meddelas f. n. i assistentkurserna vid statens polisskola. En mera ingående utbildning i hithörande ämnen meddelas därefter vid fortbildningskurser för brottsplatsundersökare. Under- visningen har emellertid hittills icke tagit sikte på de identifieringspro- blem, som kan tänkas uppkomma i krig. Utredningens förslag att identi— fiering av döda i krig liksom i fred främst skall vara en polisiär uppgift synes därför böra innebära, att undervisningen i statens polisskola i lik- identifiering även inriktas på förhållandena under krig i samband med fientliga katastrofanfall. Vidare synes anvisningar till polismyndigheterna rörande sättet m. m. för likidentifiering under krig böra utfärdas av sta- tens kriminaltekniska anstalt.

I vissa fall kan och bör identifiering av döda ske direkt i samband med deras omhändertagande. Detta gäller i synnerhet i sådana situationer, där tillförlitliga upplysningar beträffande identiteten kan erhållas omedelbart

vid påträffandet av de döda. Generellt skall gälla att civilförsvarspersonalen i samband med omhändertagandet av de döda uppmärksammar och an- tecknar alla förhållanden, som kan underlätta en senare identifiering. I övrigt torde identifieringen, särskilt om medverkan av experter krävs, konnna att ske i bårhus eller på andra lämpliga uppsamlingsplatser. Per- sonal ur civilförsvaret bör efter medgivande av vederbörande civilförsvars- chef på begäran av polismyndighet därvid kunna ställas till förfogande som biträde vid identifieringen.

Vid identifieringen torde tillgång till viss materiel vara behövlig. Det synes lämpligen böra tillkomma statens kriminaltekniska anstalt att med— dela anvisningar angående denna materiel. Utredningen anser sig kunna antaga att största delen av materielen ej behöver inköpas i fred. I den mån emellertid så skulle erfordras, bör anskaffning ske med anlitande av för ändamålet anvisade civilförsvarsmedel.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla värdet av att i fred sådana åtgärder vidtages som kan tänkas underlätta identifieringen. En sådan åt— gärd vore att förse varje medborgare med identitetsbricka, vilken åtgärd ut- redningen för sin del vill förorda. Frågan härom utredes f. n. av särskild utredningsman.

Bårhus

Från etisk och psykologisk synpunkt är det angeläget att döda även under krig tas om hand under så värdiga former som förhållandena tillåter. Utred— ningen har i det föregående utgått från den allmänna principen, att de myn- digheter och organ, som i fred handhar vissa uppgifter, under krig så långt det är möjligt skall svara för motsvarande verksamhet. I enlighet med denna allmänna princip bör det ankomma på respektive kyrkogårdsförvaltning och motsvarande fredsmåssiga organ att svara för tjänsten i erforderliga bår- hus, såväl de i fred befintliga som i krig tillfälligt inrättade. Därest befintlig personal är otillräcklig bör erforderlig förstärkning, i den mån den ej kan erhållas på frivillig väg, anskaffas med anlitande av tjänsteplikt. I likhet med vad som förutsatts i fråga om identifiering bör härjämte vid behov per— sonal ur civilförsvaret tillfälligt kunna ställas till förfogande som biträde. Kan lokaler för tillfälliga bårhus ej lämpligen på annat sätt erhållas, bör civilförsvarsmyndighet vidare kunna ställa sådana till förfogande med anli- tande av sin förfoganderätt.

Begravning av döda

Enligt 3 & civilförsvarskungörelsen ingår begravning av döda i uppgifterna för den nuvarande utrymnings- och socialtjänsten. Anvisningar för denna verksamhet har ej utfärdats.

För ifrågavarande verksamhet i krig bör enligt ovan angivna principer i möjligaste mån utnyttjas de organ som i fred har hand om denna verk- samhet, såsom kyrkogårdsförvaltningar och past01'sexpeditioner. Likaså bör begravningsentreprenörerna i den mån så är möjligt fortsätta sin fredsmås- siga verksamhet.

Under vissa förhållanden kan begravning av genom krigshandlingar dö- dade personer ske i fredsmässig ordning. I sådana fall kan de under fred an- litade organen ombesörja verksamheten. Civilförsvarets medverkan påford- ras ej i dessa fall.

Man måste emellertid räkna med att vid fientliga anfall antalet döda kan bli så stort, att de fredsmåssiga organen ej ensamma kan ombesörja deras begravning. I sådana fall måste civilförsvarsmyndigheterna, främst civilför— svarscheferna, ta erforderliga initiativ. Civilförsvaret har därvid även att lämna erforderligt biträde med befintliga resurser. Sådant biträde kan be— räknas huvudsakligen bli erforderligt dels för tjänsten i bårhusen, dels för transporter av de döda och dels för upptagning av gravar och gravsättningar.

Med nu angiven uppfattning finner utredningen ej nödigt att föreslå sär— skild organisation inom civilförsvaret för begravningsuppgifter. Civilför- svarets här avsedda medverkan kan anses ingå i den allmänna skyldigheten att med tillgängliga resurser biträda vederbörande samhällsorgan så som ovan föreslagits. Begravning av döda behöver därför ej särskilt anges som uppgift i civilförsvarskungörelsen.

Slutligen vill utredningen framhålla, att det under krig icke alltid före- ligger möjlighet att anskaffa dödsbevis eller särskilt begravningstillständ enligt i fred gällande regler. Det torde därför vara nödvändigt att meddela författningsbestämmelser beträffande dispens i krig från dessa regler.

Utredningen förutsätter, att erforderliga anvisningar rörande de uppgifter, som enligt ovanstående ankommer på civilförsvaret, utfärdas av civilför- svarsstyrelsen, vilken då det gäller identifiering bör samråda med statens kriminaltekniska anstalt.

Registrering av civilbefolkningen

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för utrymnings— och social- tjänst (AUS 1948) skall inom civilförsvarsområdena upprättas ett upplys- ningsregister för att kunna lämna anhöriga upplysningar om dem som till följd av krigshandlingar omhändertagits på förbandsplatser och sjukvårds- anstalter eller förts till bårhus. Till grund för verksamheten skall ligga upp- gifter, som det åligger förbandsplatser, sjukvårdsanstalter och bårhus att enligt särskilda blanketter insända till den i nuvarande organisation ingå- ende utrymnings- och socialtjänstexpeditionen.

Vidare skall enligt anvisningarna finnas ett arkiv i utrymningsorterna, innehållande uppgift om var inkvartering skett av varje evakuerad. Arkivet

avses icke kunna vara i stånd att under den närmaste tiden efter en utrym- ning lämna adressuppgifter till de evakuerades anhöriga. Avsikten med arki— vet är att få tillgång till så fullständiga uppgifter som möjligt rörande de av utrymningen föranledda adressändringarna för att i framtiden bl. a. under— lätta efterlysningar och efterforskningar.

Nu gällande riktlinjer för utrymningsplanläggningen förutsätter nödvän- digheten av stora och hastiga befolkningsförflyttningar. Vid dylika förflytt- ningar kan man ej räkna med att det fredsmåssiga systemet för registre- ring av landets befolkning fungerar tillfredsställande. Å andra sidan måste det vara angeläget att en så fullständig registrering som möjligt sker även under dylika förhållanden. I sådant syfte måste registreringssystemet i möjligaste mån anpassas efter det läge, som uppkommer genom utrymningar eller andra av beredskap och krig föranledda befolkningsomflyttningar.

Frågan om folkbokföringsverksamheten i krig behandlades av föredra— gande departementschefen i proposition nr 176 till 1957 års riksdag med anledning av den översyn av bl. a. gällande föreskrifter rörande mantals— skrivningen i krig, som företagits av särskilt förordnad utredningsman. I pro- positionen uttalade departementschefen, att det vore uppenbart, att folkbok- föring icke kunde ske på samma sätt som i fredstid, om vårt land skulle komma i krig. Departementschefen fann därför lämpligt, att Kungl. Maj:t genom särskild beredskapslagstiftning erhölle fullmakt att vidtaga de för- ändringar, som kunde påkallas för att vid krig genomföra vissa förenklingar m. m. Vidare fann departementschefen, att folkbokföringen så länge som det överhuvudtaget vore möjligt borde bedrivas enligt de fredstida bestäm- melserna och eljest förenklas i enlighet med de av utredningsmannen upp- dragna riktlinjerna.

Utredningsmannen hade i denna del bl. a. anfört att registreringen i krig knappast skulle kunna avse annat än huvudsakligen födelser och dödsfall samt civilståndsändringar. Att hos folkbokföringsmyndigheterna registrera alla fall av ändrad bosättning ansågs bli alltför omständligt. Utredningsman- nen ansåg, att tyngdpunkten av arbetet med folkbokföringen komme att ligga på pastorsämbetena, som borde kvarstanna i församlingen så länge förhål- landena det medgåve.

Sedermera har chefen för inrikesdepartementet enligt Kungl. Maj:ts be- myndigande den 27 juni 1957 tillkallat en utredningsman för att utreda frå— gan om befolkningsregistrering i samband med utrymning och andra av krig föranledda befolkningsomflyttningar samt därmed sammanhängande spörsmål.

Med hänsyn till denna utredning begränsar sig civilförsvarsutredningen till följande uttalande.

Civilförsvarsutredningen har _ med hänsyn till den nu avsedda omfatt- ningen av utrymningar och andra befolkningsförflyttningar vid beredskap och krig funnit att registrering av evakuerade och uppläggning av arkiv

härför ej bör ankomma på civilförsvaret. Skulle civilförsvaret kunna fullgöra en sådan uppgift måste uppenbarligen en väsentlig utbyggnad av dess organisation bli nödvändig, då ett dylikt registerförfarande vid maxi- mala utrymningar kunde komma att beröra omkring hälften av landets befolkning. *

Enligt utredningens mening bör civilförsvarets registreringsuppgifter be- gränsas till åtgärder, som direkt anknyter till civilförsvarsverksamheten och som kan utföras av i organisationen eljest ingående personal. I övrigt bör den folkbokföring och annan registrering, som överhuvud är möjlig under krig, ankomma på de myndigheter och organ, som har motsvarande uppgifter i fred.

Den enskilde bör vara skyldig att under krig, i den mån så är möjligt, lämna personuppgifter till vederbörande registreringsmyndigheter, motsva- rande dem han har att lämna i fred.

Utredningen anser, att civilförsvarets uppgifter angående registrering en- dast skall avse förteckning över personer, som omhändertagits å internat och förbandsstationer samt över av civilförsvaret omhändertagna döda i syfte att möjliggöra upplysningar till anhöriga samt myndigheter. Civil- försvarets register skall icke avse att ersätta registrering, som författnings- enligt åligger andra myndigheter, exempelvis folkbokföringen.

Vissa uppgifter i slutligt utrymda orter

Om slutlig utrymning genomföres av våra större städer, kommer detta att medföra, att vissa delar av städerna lämnas helt eller delvis obebodda. Förhållandena vid utrymning —— speciellt vid snabbutrymning _ medger icke, att värdesaker och annan egendom annat än i ytterst obetydlig om- fattning kan medföras av de evakuerade. Stora värden kommer därför att finnas kvar i fastigheterna i de utrymda städerna. Detta är en konsekvens, som måste tas men som kommer att innebära starkt ökade risker för att egendomen utsättes för skadegörelse till följd av brottshandlingar eller bristande tillsyn. Krav på fredsmåssig effektivitet i bevakningen kan under anförda förhållanden icke upprätthållas, bl. a. på grund av att allmän- hetens stöd och medverkan saknas.

För att få största möjliga effekt av bevakningen måste densamma såsom i fred kompletteras med spanande verksamhet, d. v. s. kriminalpolisverk- samhet. Ifrågavarande brottsförebyggande verksamhet och spaning ingår i polistjänsten, d. v. s. uppgifter som i fred handhas av polismyndigheten.

Bevakning till förhindrande av brottslig verksamhet inom områden, var- ifrån slutlig utrymning skett, bör även i krig handhas av polismyndigheten.

Det torde kunna förutsättas, att personella resurser för ifrågavarande uppgift till väsentlig del står till polismyndighetens förfogande, då efter genomförd slutlig utrymning polisens fredsmåssiga uppgifter i stor omfatt—

ning bortfaller. I den mån emellertid nämnda resurser blir otillräckliga bör _ i enlighet med utredningens förut uttalade uppfattning beträffande civilförsvarspolismännens utnyttjande _ polismyndigheten kunna efter överenskommelse med vederbörande civilförsvarschef påräkna biträde av civilförsvaret.

I samband med den bevakning, som här avses, bör även viss brandbevak- ning kunna ske.

Utöver här nämnda allmänna bevakning kan önskemål finnas hos ägare av utrymda fastigheter att själva utöva viss tillsyn. Lämpliga åtgärder här— för bör underlättas av myndigheterna. Det synes lämpligt att fastighets- ägarorganisationerna upptar detta problem till behandling. Att enbart för nu nämnda ändamål tvångsvis kvarhålla civilbefolkning synes ej böra ske.

Av det sagda följer, att nämnda verksamhet ej bör vara en sådan uppgift för vilken särskild organisation skall uppbyggas inom civilförsvaret.

I samband härmed må framhållas vikten av att vissa förebyggande skydds- åtgärder m. 111. inom fastigheterna vidtages i samband med beredskap. Som exempel på dylika åtgärder kan nämnas röjning av vindar, borttagande av gardiner och annat brännbart material, anbringande av skydd över tak- luckor m. m. Innan slutlig utrymning äger rum bör ytterligare åtgärder vid- tagas, såsom avstängning av olika ledningssystem, tömning av värmeele- ment etc. Råd och anvisningar om sådana åtgärder bör genom civilför— svarets försorg meddelas allmänheten.

F iii-foganderätt i syfte att bereda bostäder åt husvilla

Den 11 februari 1955 har Kungl. Maj:t, såsom tidigare nämnts, uppdra— git åt utredningen att i samband med fullgörande av sitt förut erhållna upp- drag pröva och framlägga förslag i fråga om förfoganderätt i syfte att bereda bostad åt husvilla eller förvara arkivalier, samlingar m. m.

I vad detta uppdrag berör arkivalier, samlingar m. 111. har utredningen yttrat sig i det föregående.

Om rätt för kronan att vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden med förfoganderätt ta i anspråk byggnad för att bereda bostad åt husvilla meddelades vissa bestämmelser i 1939 års allmänna förfogande- lag. Någon motsvarighet till dessa stadganden har icke medtagits i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954. I den proposition, varigenom förslaget till ny förfogandelag förelades riksdagen, uttalade föredragande departe- mentschefen beträffande förfoganderätt för nyssnämnda ändamål bl. a., att det läge närmast till hands, att civilförsvarslagen eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag användes för dessa syften. Riksdagen underströk vikten av att stadgandet om förfogandeåtgärder i syfte att bereda bostad åt bl. a. husvilla tillgodosäges i annan ordning t. ex. i civilförsvarslagen.

Enligt 76 & sistnämnda lag gäller bl. a. följande. I den mån det prövas nödigt för fullgörande av staten åvilande uppgifter för upprätthållande av civilförsvaret inom civilförsvarsområde, äger civilförsvarschefen, om beho- vet ej kan med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses genom frivillig överens- kommelse, under civilförsvarsberedskap ta i anspråk bl. a. markområden, byggnader, utrymmen, materiel och utrustningspersedlar, som finns inom civilförsvarsområdet och innehas av annan än staten. Ianspråktagandet kan ske med äganderätt eller nyttjanderätt.

I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i av- seende å civilförsvaret än i 76 & sägs äger jämlikt 85 & civilförsvarslagen civilförsvarsmyndighet i enlighet med vad Konungen därom närmare för- ordnar att under civilförsvarsberedskap ta i anspråk egendom, som innehas av annan än staten.

Jämlikt 76 g civilförsvarskungörelsen tillkommer det civilförsvarsstyrel- sen och länsstyrelserna att, i den mån så erfordras för fullgörandet av dem åliggande uppgift att leda civilförsvaret, utöva förfoganderätt jämlikt 85 5 civilförsvarslagen.

Av 1 och 3 55 civilförsvarskungörelsen framgår, att i civilförsvarets upp- gifter ingår bl. a. att ordna inkvartering för dem som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar samt att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström.

Föl-foganderätt i syfte att bereda bostäder åt husvilla vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden föreligger således redan en- ligt civilförsvarslagen. Med hänsyn till utredningens i det föregående före- slagna skyldighet för vissa samhällsorgan att fullgöra uppgifter i samband med inkvartering av evakuerade synes dock viss komplettering av ifråga- varande bestämmelser vara påkallad.

Enligt de riktlinjer för utrymningstj änst, som föreslagits av utredningen, skall det ankomma på civilförsvaret att i den mån så krävs tillgodose det omedelbara behovet av internat och andra utrymmen för den utrymda befolkningens och på grund av krigshandlingar eljest husvillas inkvarte- ring. Blir det fråga om mera stadigvarande inkvartering skulle enligt nämnda riktlinjer ansvaret för denna inkvartering i princip ankomma på de i fred fungerande socialvårdsorganen. Svårigheter kan därvid uppkomma för dessa organ att erhålla för inkvarteringen erforderliga lokaler m. m. Med civilförsvarslagens nuvarande avfattning torde denna lag icke kunna utnytt- jas för ianspråktagande av den egendom eller de förnödenheter, som er- fordras för här avsett ändamål.

En komplettering av civilförsvarslagen synes därför böra ske så att civil- försvarets förfoganderätt kan utnyttjas även i nu avsedda fall. Med sådan komplettering av civilförsvarslagen finner utredningen ytterligare bestäm—

melser i fråga om förfoganderätt för beredande av bostad åt husvilla under krig eller beredskap ej erforderliga.

Angående omvårdnaden av barn till beredskapspersonal

I visst sammanhang med de ovan i detta kapitel behandlade frågorna står problemet angående omhändertagande av barn till kvinnlig personal som vid beredskap och krig tas i anspråk av krigsmakten _ personal med A- och B-kontrakt _ samt av civilförsvaret eller av annan försvarsmyndighet.

För utredningen har påpekats, att förhållandena vid inkallelse till tjänst- göring av ifrågavarande slag kan vara sådana, att den inkallade kvinnan på grund av bristande vårdresurser saknar möjlighet att själv ordna för sina barns omhändertagande. Bl. a. har kommittén för kvinnliga försvarsorga- nisationer inom Södermanlands län begärt prövning av frågan, huruvida icke staten borde åtaga sig det ekonomiska ansvaret för drift av barnhem och barndaghem (skolhushåll) för omvårdnad av barn till avtalsbunden kvinnlig beredskapspersonal och om verksamheten kunde samordnas med civilförsvarets hjälpåtgärder.

Frågan berör dels kvinnlig personal, som genom frivilligt avtal kontrakt- bundit sig för tj änstgöring vid krigsmakten eller annan försvarsorganisation samt dels kvinnlig personal, som ålagts tjänstgöring i civilförsvaret med stöd av civilförsvarsplikt.

I högkvartersorder den 15/3 1951 (avd. 0 nr 26: 7) har arméstaben med- delat anvisningar för upprättande av hem för barn till kvinnlig A—personal m. fl.

Enligt dessa anvisningar skall en barnhemsorganisation upprättas av de frivilliga försvarsorganisationerna. Barnhemsorganisationen_ skall kunna träda i funktion omedelbart, då den kvinnliga personalen inkallas och i den utsträckning, som erfordras i varje särskilt fall. För att omhändertaga öv— riga vårdbehövande anförvanter (åldringar, vanföra e. d.) anses en särskild organisation i regel icke behöva ifrågakomma. För dessas vård bör hänvän- delse ske till de lokala socialvårdsmyndigheterna.

Till vägledning vid barnhemsorganisationens planläggning innehåller an- visningarna bl. a. följande:

Värdnaden om barnen bör i första hand uppdragas ät släkt och vänner. Om detta icke lyckas, bör de frivilliga kvinnoorganisationerna förmedla inkvartering hos andra lämpliga familjer. I sista hand bör de frivilliga organisationerna upp- rätta barnhem (barninternat, skolhushåll) _ om möjligt gemensamma barnhem för flera organisationer och uttaga erforderliga vårdarinnor bland sina med- lemmar, som icke bundit sig för annan beredskapstjänstgöring. Dessa vårdarin— nor bör utan att hänföras till B-personal i egentlig mening avtalsbindas genom 5. k. B-avtal och registreras i länsarbetsnämndens beredskapsregister. Lokal för barnhemmen anskaffas genom frivillig överenskommelse och reserve- ras därefter av försvarsområdesbefälhavaren i länsstyrelsens fastighetsregister. Erforderlig utrustning till barnhemmen bör lämnas av barnens föräldrar. Kost- naderna för förberedandet av barnhemsorganisationen bör bestridas av de frivil-

liga organisationerna själva, under det att driftskostnaderna bör bestridas av bar- nens föräldrar genom erläggandet av inackorderingsavgifter.

I skrivelse till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser den 4/4 1951 har civilförsvarsstyrelsen, med överlämnande av nämnda anvisningar anfört bl. a. följande.

Det spörsmål varom här vore fråga, berörde inte blott kvinnor, som kan ifrågakomma för A-kontrakt med krigsmakten, utan vore aktuellt närhelst kvin— nor toges i anspråk av krigsmakten, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret på ett sådant sätt, att de hindrades att själva draga försorg om sina barn. Civil- försvarsstyrelsen hade fördenskull på ett tidigt stadium framhållit som sin mening, att frågan om upprättande av hem för dylika barn borde lösas i ett större sam- manhang.

Civilförsvarsstyrelsen ville vidare framhålla, att förevarande spörsmål icke blott innebure underlättande av rekrytering utan även i hög grad vore en social- vårdsangelägenhet.

Socialvärdsmyndigheterna borde sålunda medverka i vad gäller planläggning och vcrkställighet.

Då arméstaben emellertid av beredskapsskäl velat få till stånd en planlägg- ning på sätt framginge av anvisningarna, hade civilförsvarsstyrelsen, särskilt med hänsyn till det samarbete, som redan ägt rum mellan militära myndigheter och civilförsvarsmyndigheter, icke velat motsätta sig den av arméstaben före- slagna lösningen av frågan.

För egen del vill utredningen framhålla angelägenheten av att nu berörda fråga får en för personalen tillfredsställande lösning. Utöver allmänt sociala skäl talar härför nödvändigheten av att rekryteringen av erforderlig per- sonal underlättas, speciellt sådan som binder sig för viss tjänstgöring.

Vid bedömande av spörsmålet har man att beakta förhållandena å ena sidan under beredskap och krig innan uppmaning eller åläggande om ut- rymning utfärdats och å andra sidan under ett senare skede.

Under det förra skedet synes det enligt utredningens uppfattning riktigt och lämpligt att de frivilliga organisationerna själva söker lösa frågan om vård av barn till krigstjänstskyldiga medlemmar. I första hand bör därvid åtgärderna inriktas på att få barnen utplacerade hos anhöriga, bekanta el— ler andra som är villiga att genom dylik medverkan stödja den frivilliga rekryteringen. I möjligaste mån bör undvikas att upprätta särskilda barn- internat, då detta enligt vad som framgått vid samråd med statens inspek- tör för barnavård icke anses vara lämpligaste vårdform.

Enligt utredningens mening bör det ej åläggas civilförsvaret att svara för de åtgärder som nu avses innan fråga om utrymning blir aktuell. I och med att uppmaning eller åläggande om utrymning från visst område utfärdas, omfattar däremot civilförsvarets åtgärder även barn inom utrymningsom— rådet, vilka omhändertagits på sätt ovan sagts. Härvid blir även bestäm— melserna om utrymningshjälp tillämpliga på dem. Det sistnämnda gäller även om barnen innan utrymning påbjudes förts till vistelseort utanför utrymningsområdet.

Vid bedömning av föreliggande problem har man att ta hänsyn till den principiella skillnad, som beträffande tjänstgöringsplikt föreligger mellan å ena sidan den kvinnliga personal, som frivilligt binder sig för viss tjänst— göring i krig, och å andra sidan den personal, som tvångsvis inskrives för viss tjänstgöring i civilförsvaret.

Beträffande den senare kategorien bör enligt utredningens mening kvin- nor med skyldighet till omvårdnad av barn i princip icke tas i anspråk av civilförsvaret om barnens vårdbehov därigenom eftersättes. En strävan bör alltid vara att icke tvångsvis skilja moder och vårdbehövande barn. I den mån denna princip kan tillämpas, uppkommer ej behov av sär- skilda åtgärder av ifrågavarande slag. Undantagsvis kan det dock för till— godoseende av civilförsvarets intressen vara erforderligt att ta i anspråk kvinnor med barn, som behöver särskilt omhändertagas även före ett ut- rymningsläge. I sådana fall bör man söka ordna ett omhändertagande i enlighet med vad utredningen ovan framhållit. Kan omhändertagandet ej anordnas på sådant sätt bör det åligga vederbörande civilförsvarsmyn- dighet att vidtaga erforderliga åtgärder i samarbete med vederbörande barnavårdsmyndigheter.

Utredningen anser, att omhändertagandet av barn till inkallad bered- skapspersonal icke bör vara en uppgift för civilförsvaret i vidare mån än ovan sagts.

Underhållstjänst

För att civilförsvaret skall kunna fullgöra sina uppgifter under bered- skap och krig krävs, att den uppsatta krigsorganisationen underhålles och att därför en organiserad underhållstjänst upprättas. Detta kommer att beröra förnödenheter, personalens förläggning, utspisning, avlöning m. m. Det är härvid fråga dels om uppgifter som närmast är av administrativ art, dels om aktiva underhållsåtgärder, när organisationen är i verksamhet vid skadeområden eller eljest. Till belysande härav må anföras följande.

Vid beslut om civilförsvarsberedskap uppkommer inom civilförsvars- områdena behov av ianspråktagande för civilförsvarets räkning av mark— områden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, materiel och annan egendom. Dylikt ianspråktagande, som kan tillgodoses genom fri- villiga överenskommelser eller genom tillämpning av lagbestämmelser rö— rande förfoganderätt för civilförsvaret, är i fred förberett genom planlägg- ning men skall vid beredskaps intagande i administrativ ordning verk- ställas av vederbörande civilförsvarschef. Vidare skall civilförsvarsmate- rielen i största omfattning decentraliseras till lokala förråd då civilförsvars- beredskap inträder. Härigenom överföres till det lokala civilförsvaret i fred planlagda uppgifter beträffande förrädshållning och vad därmed samman- hänger, bl. a. i fråga om upphörd och reparationer. I samband med att

civilförsvarets skadeavhjälpande organisation träder i verksamhet i skade- områden eller eljest, tillkommer ytterligare uppgifter avseende organisa- tionens underhåll. Bl. a. skall personalen utspisas, motorsprutor och ma- skiner förses med drivmedel, förbrukad eller skadad materiel ersättas eller repareras etc.

Beträffande civilförsvarets administration innebär förslagen i kap. 14 i princip att de fredsadministrativa uppgifterna inom länen skall handhas av länsstyrelsernas civilförsvarssektioner, som även skall fullfölja motsva- rande uppgifter under beredskap och krig. Härvid måste emellertid undan— tagas sådana åtgärder, som i enlighet med det ovan anförda ankommer på den krigsorganisade ledningen inom civilförsvarsområdena. Sistnämnda administrationsuppgifter hänföres av utredningen till den underhållstjänst, som skall finnas i civilförsvarsområdenas krigsorganisation. Denna tjänst skall givetvis också omfatta de aktiva underhållsåtgärderna inom områdena.

I begreppet underhållstjänst har utredningen velat lägga serviceverk- samhet i vid bemärkelse. Därmed avses dock icke, att denna verksamhet i alla delar skall fullgöras av civilförsvarets egna organ. Ofta kan näm- ligen uppgifterna fullgöras bättre av organ i den öppna marknaden, sär- skilt i fråga om kvalificerade reparationer, som fordrar tillgång på speciell verktygsutrustning och specialutbildat yrkesfolk. Underhållstjänstens upp- gift begränsas i sådant fall till att avse tillsyn av att erforderliga åtgärder blir vidtagna. Beträffande reparationer av motorfordon gäller den sär- skilda planläggning, som tillkommit med stöd av kungörelsen den 30 juni 1944 angående reparation av motorfordon m. in. under krig (SFS 517/44) och som innebär, att det ankommer på militära myndigheter att verka för motorreparationstjänstens ordnande under krig.

Utspisningsuppgiften omfattar utspisning av såväl civilförsvarets egen personal som allmänheten, vilken sistnämnda uppgift enligt nu gällande anvisningar tillkommer utrymnings- och socialtjänsten. Härigenom synes en rationalisering och personalbesparing stå att vinna.

I fråga om åtgärder som hittills vidtagits för lösande av underhålls- frågorna må anföras följande.

I samband med ställningstagande år 1954 till försöksorganisationen i Södermanlands län uppmärksammade utredningen, att plan för underhålls- tjänsten inom civilförsvaret saknades, dock att vissa underhållsfunktioner tillförts civilförsvarets ledningspersonal. Utredningen uppdrog därför rikt- linjer för underhållstjänsten samt lämnade anvisningar för uppbyggande i Södermanlands län av en försöksorganisation för underhållstjänst.

Den 23 februari 1957 har civilförsvarsstyrelsen hos Konungen hemställt, att en tjänstegren, benämnd underhållstjänst, skulle inrättas med uppgift bl. a. att iordningställa förläggningar, inmönstringsplatser, skyddsrum m. m., att fördela materiel och leda reparationsverksamheten samt att i

övrigt trygga personalens och enheternas behov av livsmedel och materiel, d. v. s. i huvudsak i enlighet med de principer, som gäller för den ovan omnämnda försöksorganisationen i Södermanlands län. I skrivelsen fram- hålles, att styrelsen dittills provisoriskt sökt lösa personalbehovet för underhåll och reparation genom att tillföra viss behövlig personal till led- ningen.

I ett följande kapitel framlägger utredningen förslag i fråga om under- hållstjänstens organisation. Med vissa modifikationer bygger detta för- slag på de riktlinjer, som tillämpats i försöksorganisationen i Söderman- lands län.

Skydd mot biologisk krigföring

Den 6 juni 1952 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens medicinska forskningsråds försvarsmedicinska nämnd att envar inom sitt verksamhetsområde planlägga och ombesörja vidtagandet av erforderliga försvarsförberedelser mot biologisk krigföring i huvudsaklig överensstäm- melse med av de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring i betän- kande den 26 april 1951 uppdragna riktlinjer och inom ramen för tillgång— liga medel. Samtidigt uppdrogs åt medicinalstyrelsen att leda, övervaka och samordna de civila försvarsförberedelserna mot biologisk krigföring.

Huvuddelen av de uppgifter, som de sakkunniga i sitt ovannämnda be- tänkande angett som civilförsvarsuppgifter, är sådana som jämlikt be— stämmelserna i 1 5 civilförsvarslagen och 1 5 a)—e) civilförsvarskun- görelsen hör till civilförsvarets verksamhetsområde. Hit räknas följande åtgärder, nämligen bevakning till förhindrande av sabotageåtgärder och avspärrning av områden, som utsatts för bakteriologisk infektion, oskad- liggörande av icke exploderade bakteriebomber, bakterieampuller och dy- likt, vidarebefordran via civilförsvarets ledningsorgan av upplysningar om sådana fynd till hälso- och sjukvårdsmyndigheterna samt omhändertagande av personer, som skadats eller dödats genom bakteriologisk krigföring.

Nu nämnda civilförsvarsuppgifter kräver dels att civilförsvarspersonalen erhåller viss orientering och dels en till allmänheten riktad upplysnings- verksamhet.

Civilförsvaret bör även som de sakkunniga anfört inrikta sin forsknings— verksamhet att gälla undersökningar, huruvida det är möjligt att förse skyddsrum med kollektiva anordningar för luftrening och gasmasker med filter, som även skyddar mot skada genom inandning av smittämnen.

Övriga åtgärder till skydd av människor och djur mot biologisk krig- föring, som av de sakkunniga ansetts böra ankomma på civilförsvaret, faller utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Enligt Kungl. Maj:ts

förenämnda beslut skall dessa åtgärder således ej ankomma på civil- försvaret.

Civilförsvar å fartyg

Med stöd av 96 å civilförsvarslagen har i civilförsvarskungörelsen (89 %) stadgats, att ledningen av civilförsvaret å svenskt fartyg utövas av far- tygets befälhavare. Då fartyg befinner sig i svensk hamn, är befälhavaren i fråga om civilförsvaret underställd den, som utövar ledningen av civil- försvaret inom hamnområdet.

I anslutning till sålunda gällande bestämmelser vill utredningen efter samråd med sjöfartsberedskapskommittén anföra följande.

Frågan om skydd av fartyg under beredskap och krig är förknippad med sådana speciella förhållanden, att civilförsvarsmyndigheterna icke kan anses ha kompetens att bedöma och övervaka hithörande åtgärder. Det synes utredningen lämpligt, att bestämmelser angående civilförsvaret å fartyg utfärdas i samma ordning som gäller beträffande övriga åtgärder till skydd av fartyg under beredskap och krig. Erforderliga anvisningar etc. angående civilförsvaret å fartyg bör följaktligen utfärdas av veder- börande sjöfartsmyndigheter, som även bör utöva erforderlig kontroll- verksamhet.

KAPITEL 11

Det lokala civilförsvaret

Civilförsvarskårer

Såsom framgår av tidigare anförda allmänna synpunkter på civilförsva- rets organisation (kap. 7) föreslår utredningen, att de lokala skadeavhjäl- pande civilförsvarsenheterna organiseras i kårer (civilförsvarskårer).

I det följande redogör utredningen för den organisation, som föreslås uppbyggd för det lokala civilförsvarets uppgifter.

I kårerna utnyttjas i första hand det civila samhällets fredsresurser, främst poliskårer och brandkårer. Vissa civilförsvarskårer måste dock helt nyskapas (nämligen för räddningstjänst, sjukvårdstjänst, utrymningstjänst och ledningstjänst), enär i dessa fall motsvarande anknytning till freds— verksamhet saknas.

Utredningens förslag i fråga om antalet kårer grundar sig på vunna erfa- renheter av den nuvarande organisationen, resultatet av de gjorda stads— analyserna samt inhämtade upplysningar om utländska krigserfarenheter.

Så långt detta ansetts möjligt har kårernas antal begränsats i syfte att skapa förutsättningar för ett allsidigt utnyttjande av den inskrivna per— sonalen och därmed för personalbesparingar. Vidare kan härigenom till- godoses utbildningsutredningens önskemål om att organisationen måtte utformas så, att behovet av antalet uthildningsplaner begränsas.

Vid ställningstagandet till organisationen har det för utredningen varit betydelsefullt att klarlägga civilförsvarsorganisationens olika funktioner. Utredningen föreslår att inom varje civilförsvarsområde skall finnas föl- jande sex civilförsvarskårer, nämligen:

bevakningskåren, beredskapsbrandkåren, räddningskåren, sjukvårdskären, utrymningskären samt Iedningskdren.

För varje kår skall finnas kårinspektör och biträdande kårinspektörer. Kårerna uppbygges på grundval av civilförsvarsplikt med målsättning att personalen skall vara tillfredsställande utbildad, övad och utrustad. Särskilt viktigt är att kårerna får kvalificerat befäl så långt detta är möjligt inom ramen för civilförsvarspliktens utnyttjande. För att nå detta syfte föreslås

för högre befäl, särskilt inom ledningskåren, en i jämförelse med nu gäl- lande bestämmelser avsevärt ökad utbildnings- och övningstid.

För att ytterligare stärka krigsorganisationen och mobiliseringsbered- skapen föreslås, att vissa befattningshavare i civilförsvarets regionala freds- administration krigsplaceras i kvalificerad befälsbefattning i ledningskåren inom sådana civilförsvarsområden som innehåller större städer (varmed utredningen i princip avser städer med minst 20000 invånare) och att administrationspersonalen i sin helhet skall medverka i civilförsvarskårer- nas mobiliseringsarbete under den tid krigsorganisering pågår. Ifrågava— rande administrationspersonal bör i sin yrkesutbildning göras skickad för dessa uppgifter.

Organisationsförslaget avser att skapa en likformighet i kårernas upp- byggnad, som samtidigt medger en smidig anpassning till olika situationer.

Respektive kårer uppbygges enligt förslaget i princip på grundval av en fast indelningsenhet, gruppen.

Någon generell organisation för sammanförande av grupperna till större enheter under gemensam ledning eller uppdelning av grupp i mindre en- heter föreslås ej. Tillfällig indelning i större eller mindre enheter än grupp förutsättes emellertid kunna bli påkallad med hänsyn till olika aktuella situationer. Det bör ankomma på den lokala civilförsvarsledningen att i sådant fall disponera grupperna på det sätt situationen kräver.

För att underlätta ett tillfälligt sammanförande av grupper under gemen— sam ledning skall i enlighet med utbildningsutredningens förslag grupp- cheferna få sådan utbildning, att de blir skickade att leda 2—4 grupper i skadeavhjälpande verksamhet. Möjligheten att sammanföra grupperna i större enheter blir beroende av tillgången på befäl inom polis- och brand- kårer och på tekniskt utbildade arbetsledare, som genom sin yrkeskunnig- het, som icke kan föl-värvas genom civilförsvarsutbildning, kan ha förut- sättning för att leda de större enheterna. Tillgången på sådan personal växlar i olika orter och kan därför icke utgöra underlag för en för riket enhetlig indelningsgrund. I detta hänseende måste en anpassning till lokala förhållanden ske.

Den föreslagna organisationen upptar ej biträdande eller ställföreträ- dande gruppchefer och i regel ej heller ställföreträdare för annat civilför— svarsbefäl. Det förutsättes att vid tillfälligt förfall för befäl dennes när- maste man eller i förväg utsedd person tar ledningen. Hänsyn härtill har tagits av utbildningsutredningen i dess förslag, enligt vilket befäl skall göras skickat att tillfälligt utöva närmast högre befäls funktioner. Gruppchefs— funktionerna har dock bedömts kunna tillfälligt utföras av manskap utan särskild gruppchefsutbildning.

I princip bör personal inskrivas i fred främst för sådana befattningar, för vilka särskild civilförsvarsutbildning anses erforderlig. Av beredskapsskäl i syfte att möjliggöra en snabb mobilisering måste dock inskrivning i viss

omfattning ske i fred till befattningar, för vilka civilförsvarsutbildning icke ansetts erforderlig.

Vissa uppgifter är av sådan tillfällig eller enkel karaktär, att personal- behovet beräknas kunna tillgodoses med anlitande av allmän civilförsvars- plikt eller frivilliga arbetskrafter utan att inskrivning ägt rum i fredstid. Personal av sistnämnda kategori har ej upptagits i utredningens organisa- tionstabeller.

Särskild personal bör icke inskrivas endast för uppgift att vara bilförare. I stället bör i manskapsbefattningarna inskrivas personer med förarkompe- tens i erforderlig omfattning.

I enlighet med nu angivna allmänna synpunkter och med stöd av de av utredningen vidtagna undersökningarna uppskattar utredningen behovet av civilförsvarspliktig personal i civilförsvarskårerna till sammanlagt högst 175 000 personer.

I det följande framlägges organisationsförslag i personellt hänseende för de olika civilförsvarskårerna med angivande av principerna och beräknings- grunderna.

Beträffande Stockholms, Göteborgs och Malmö civilförsvarsområden har till viss del särskilda beräkningsgrunder tillämpats, vilka framkommit vid specialstudier.

Principskiss över det lokala civilförsvarets organisation jämte samman- ställning över det uppskattade personalbehovet för länen och för riket redovisas i figur 7 och tabell 13.

Förslaget bygger i allt väsentligt på den provorganisation, som under utredningstiden gällt för Södermanlands län, dock med de justeringar, som under utredningsarbetets gång funnits påkallade. Hänsyn har tagits till den inverkan, som de föreslagna undsättningskårerna kan antagas få på dimen- sioneringen av den lokala kårorganisationen.

Förslaget förutsätter, att civilförsvarskårer inom orter, som slutligt ut— rymts, skall kunna i den mån så befinnes möjligt och lämpligt förflyttas för verksamhet i andra civilförsvarsområden, där förstärkning påkallas.

Den uppskattade personalnumerären har lagts till grund för beräkningen av det behov av fredsadministration, materiel och utbildning m. ni., som i detta eller andra sammanhang redovisas.

Civilförsvarets bevakningskårer

Bevakningskår organiseras för de ordnings- och bevakningsuppgifter, som enligt 10 kap. skall ankomma på civilförsvaret. På bevakningskår ankommer även bl. a. att medverka vid genomförandet av undanförsel och förstöring. '

Bevakningskår bildas av personal ur de i civilförsvarsområdet ingående kommunala ordningspoliskårerna (polisbefäl och polismän), samt civil-

Fig. 7. Det lokala civilförsvarets organisation inom civilförsvarsområde (principskiss).

Lednings- kår

Chefsassistenter

Centrala ledningsorgan

Civilförsvarschef Distriktschefer

Bevaknings- kår

Kår— inspektörer

Led- Förvalt— nings- fååiäii nings- sektion sektion

Polisbefäl till förfogande

Beredskaps- brandkår

Kår- inspektörer

Fältorgan

Led- nings- Depåer chefer

Ordnings— grupper

Brandbefäl till förfogande Räddnings- kår

S j ukvårds- kår

Kår— inspektörer

Utrymnings- kår

Kår- inspektörer

Räddnings- grupper

Kår- inspektörer

Brand- grupper

Bevaknings— grupper

|

Förstärk— ningsstyrka

Räddnings- '

män (för betjä- ning av tyngre arbetsred- skap)

Förbands— stationer

Utrym- nings- grupper

Sorterings- lag

Inkvarte- ringsombud

Samarit— grupper

Förbands- platser

Civilför- svarsambu- lanser

Buss- ambulanser

Läkarbilar

. Bevak- Bered- Rädd- . Län Leåäungs— nings- skaps- nings- Sjulkåvårds— .Utrilån' Summa rer kårer brandkårer kårer rer nings rer A ...... 2 200 5 000 2 600 5 600 4 100 2 200 21 700 B ...... 500 600 800 300 700 300 3 200 C ....... 600 800 800 600 900 400 4 100 D ...... 800 800 1 600 900 1 000 500 5 600 E ...... 1 100 1 500 2 200 1 400 1 800 800 8 800 F ....... 900 900 1 800 1 100 1 200 600 6 500 G ...... 600 500 1 100 400 500 300 3 400 H ...... 800 700 1 500 600 800 500 4 900 I ....... 200 200 300 200 100 200 1 200 K ...... 500 500 1 000 500 700 400 3 600 L ....... 800 800 1 700 700 1 000 600 5 600 M ...... 1 700 2 500 3 500 2 200 3 100 1 300 14 300 N ...... 600 700 1 000 500 600 400 3 800 0 ...... 1 500 3 200 2 700 3 900 2 700 1 300 15 300 P ....... 1 200 1 600 2 100 1 300 1 500 800 8 500 R ...... 900 800 1 300 700 900 600 5 200 S ....... 1 000 1 400 1 900 1 100 1 000 700 7 100 T ...... 800 2 000 1 600 1 200 1 300 500 '7 400 U ...... 700 1 100 1 700 1 000 1 200 500 6 200 W ...... 1 100 1 400 1 500 700 1 300 700 6 700 X ...... 1 100 1 500 1 700 800 1 500 700 7 300 Y ...... 1 000 2 000 1 600 700 1 400 700 7 400 Z ....... 600 1 500 1 000 300 600 400 4 400 AC ..... 900 1 400 1 300 400 700 700 5 400 ED ..... 1 000 1 600 1 600 600 1 000 700 6 500 Summa

för riket 23 100 35 000 39 900 27 700 31 600 16 800 174 100

försvarspliktiga, vilka icke är anställda inom polisväsendet ( civilförsvars— polismän).

Grunder för dimensionering

Den nuvarande ordnings- och bevakningstjänsten har, enligt såväl 1953 års planläggning som 1956 års siffror, grundats på civilförsvarsstyrelsens år 1952 utgivna provisoriska anvisningar för organisationen i stort av all- männa civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst (Prov del II AOB), styrelsens anvisningar år 1949 för planläggning av markbevakning vid vik- tiga anläggningar (AMarkbev) samt styrelsens provisoriska anvisningar år 1949 för ifyllande av blanketter för specialplan för markbevakning (Prov del AOB).

Enligt dessa anvisningar skall personal rekryteras dels för ordningsupp- gifter (ordningspolis) och dels för bevakningsuppgifter (bevakningspolis).

Ordningspolisen, vari ingår personal ur polisväsendet, indelas i ordnings— grupper om normalt en gruppchef och nio man. Två till fem grupper kan sammanföras till en ordningsavdelning under befäl av en avdelningschef.

Särskilda grupper eller patruller organiseras för ordningshållning i all-

männa skyddsrum eller andra civilförsvarsanstalter, vilka samtidigt kan rymma mer än 300 personer.

Ordningspolisernas antal har satts i relation till antalet befattningshavare i fred inom polisväsendet i respektive kommuner (polisdistrikt). Frånsett de i civilförsvaret inskrivna polismännen och de ordningspoliser, som er- fordras för ordningshållning i skyddsrum m. ni. har behovet av personal enligt ovannämnda anvisningar beräknats sålunda:

a) i städer med minst 50 ordningskonstaplar till 2 a 3 gånger i den fredstida ordningspolisstyrkan;

b) i städer med 10—40 ordningskonstaplar till 3 a 4 gånger den fredstida ordingspolisstyrkan;

c) i städer med mindre än 10 ordningskonstaplar till omkring 5 gånger den fredstida ordningspolisstyrkan;

(1) på landsbygden, där minst 5 polismän i konstapelsgraden finns i landsfiskals- distriktet, till 4 a 6 gånger den fredstida polisstyrkan,

e) på landsbygden, där antalet polismän i konstapelsgraden är mindre än 5, till 6 a 10 gånger den fredstida polisstyrkan.

Bevakningspoliser har rekryterats till ett antal, som gjorts beroende av antalet bevaknings—(post-)ställen, bevakningslinjer och bevakningsområden. För varje bevakningsställe, som skall vara bemannat dygnet runt, har beräk- nats åtgå fyra man. Till den sålunda erhållna personalstyrkan har reserv- personal, utgörande högst 20 % av den för bevakningsföremålen erforder- liga manskapsstyrkan, inskrivits som bevakningspoliser.

Nya provisoriska anvisningar för allmänna civilförsvarets ordnings— och bevakningstjänst (Prov AOB) har av civilförsvarsstyrelsen utfärdats den 24 januari 1957. I desamma lämnas följande normer för beräkning av per- sonalbehovet, dock att i vad avser ordningstjänsten bestämmelserna tills vidare icke skulle föranleda ändring av enligt 1953 års planläggning (1956 års siffror) upptaget personalbehov.

Vid personalberäkningen enligt de nya provisoriska anvisningarna beträf- fande ordningstjänsten skall bl. a. beaktas:

civilförsvarsområdets (särskilt tätorternas) areal och folkmängd, väg-(gatu-)nåtets beskaffenhet, omfattning och betydelse, omfattningen av olika riskområden, anfallsriskerna för delar av civilförsvarsområde som ej indelas i riskområden, planlagd utrymning och inkvartering, personalens behov av ledighet och vila samt tillgång på lämpliga civilförsvarspliktiga för rekrytering av ordningstjänsten. Ordningstjänstens sammanlagda personalstyrka, utom reservpersonal, må i regel uppgå till omkring tre gånger det antal polismän, som i fred avses för ordningspolisverksamhet inom området. På landsbygden kan antalet behöva vara större.

I fråga om bevakningstjänsten skall högsta antalet bevakningsmän inom varje län enligt sistnämnda anvisningar bestämmas av civilförsvarsstyrel- sen. Personalen fördelas på fast bevakning, rörlig bevakning och personal i

reserv. I skrivelser till länsstyrelserna den 27 november 1956 har civilför- svarsstyrelsen meddelat uppgifter å personalnumerären. För den fasta bevakningen grundas uppgifterna på preliminära beräkningar av personal- behovet vid skyddsföremål, som skall tilldelas fast bevakning. Hänsyn har därvid tagits till antal postställen och patrullvägar. I vad avser rörlig bevak- ning grundar sig beräkningarna på antalet skyddsföremål som icke tilldelas fast bevakning, behovet av tillfällig fast bevakning, förefintligheten av vik- tigare landsvägar, järnvägar och kraftledningar samt respektive områdens areal.

Utredningen bedömer personaldimensioneringen på följande sätt.

Då det gäller ordningstjänst är det lämpligt att liksom hittills anknyta personalberäkningarna till den fredsmåssiga ordningshållningspersonalens numerär. Härigenom erhålles i princip ett för varje polisdistrikt fixerat utgångsläge —— innefattande även folkmängdens storlek _ som kan tjäna till ledning för uppskattning av personalbehovet för ordningshållning vid beredskap och krig. Uppskattning av ifrågavarande behov från andra ut- gångspunkter kan icke göras med någon större grad av säkerhet. Stadsana- lyserna lämnar i detta hänseende icke någon bestämd vägledning.

Av lämplighetsskäl kan personal för ordningstjänst icke dimensioneras så att den kan bemästra alla de ordningshållningsuppgifter, som vid särskilt svåra tillfällen kan komma att belasta civilförsvaret. Vid toppbelastning inom ett civilförsvarsområde bör det härav föranledda ökade personal- behovet tillgodoses genom tillfälliga åtgärder. Dylika åtgärder kan avse för- stärkning från angränsande civilförsvarsområden, anlitande av civilför- svarspolismän, vilka inskrivits för bevakningsuppgifter men som vid det aktuella tillfället icke är bundna av vakttjänstgöring (reservpersonal, vakt- fri personal), hjälp av militära förband (bl. a. hemvärn) eller av regionala undsättningskårer samt anlitande av statspolispersonal och andra i civil— försvaret ej inskrivna polismän.

För ätskilliga enkla ordningsuppgifter kan vidare anlitas befäl och man- skap inom de övriga civilförsvarskårerna. Det må härvid erinras om att åtskilliga av de ordningsuppgifter, som åvilar civilförsvaret, är av sådan art, _att uppgifterna lämpligen kan ombesörjas av personal, för vilken polis- mans skydd och befogenhet samt beväpning skäligen ej behöver påfordras (exempelvis kontroll av efterlevnaden av mörkläggningsbestämmelser, enk- lare avspärrningar, vägvisning och annan handledning vid skyddsrum, gruppstationer och härbärgen m. m.).

Utredningen har ej räknat med att särskild personal skall behöva inskri— vas för ordningshållning i allmänna skyddsrum. I befolkningsskyddsrum förutsättes, att ordningshållning ombesörjes av där förlagda civilförsvars- polismän eller annan civilförsvarspersonal.

Vid dimensioneringen av personal för ordningsuppgifter måste beaktas,

att de landsbygdskommuner, som enligt inkvarteringsplanläggningen har att mottaga utrymd befolkning, därigenbm kommer att få betydande folk- ökning. Om samtliga planlagda utrymningar _ alltså även slutlig utrym- ning genomföres, kan denna folkökning medföra intill en tredubbling av fredsbefolkningen i inkvarteringskommunerna. Om endast beredskaps- utrymning verkställes kan folkökningen i inkvarteringskommunerna upp- skattas till en fördubbling av fredsbefolkningen. I konsekvens med sin allmänna princip att anpassa civilförsvarsorganisationen till förhållandena efter beredskapsutrymning har utredningen även då det gäller ordnings- tjänstens dimensionering utgått härifrån.

Med beaktande av bl. a. ovan angivna synpunkter och med stöd av inom länen gjorda undersökningar av rekryteringsunderlaget föreslår utred- ningen, att sammanlagda antalet polismän och civilförsvarspolismän för civilförsvarets ordningsuppgifter beräknas till två gånger det antal polis- män i konstapelsgraden, som inom varje polisdistrikt skall finnas för ord- ningsuppgifter i fred. Härutöver skall i bevakningskårerna ingå inom polis— väsendet anställt ordningspolisbefäl, som är avsett att tas i anspråk av civilförsvaret. Vid beräkningarna bortses från statspolispersonal och ord— ningspolismän, som utför stadigvarande utredningsuppdrag avsett att pågå även under beredskap och krig.

Markbeuakningen skall enligt utredningens förslag även i fortsättningen vara uppdelad mellan krigsmakten och civilförsvaret.

Vid studium av civilförsvarets markbevakningsorganisation enligt 1953 års planläggning uppmärksammades att antalet markbevakningsföremål ökade så att därav föranlett personalbehov icke kunde tillgodoses.

Vid den i kap. 10 ovannämnda undersökningen angående markbevak- ningsorganisationen, som företagits inom försvarsstaben och av överbefäl- havaren den 27 augusti 1957 överlämnats till civilförsvarsutredningen, har den principen följts, att bevakningsuppgifter av civil karaktär bör åvila civilförsvaret. Undersökningen har bl. a. syftat till att åstadkomma per- sonalbesparing genom bevakningssystemets rationalisering. Bl. a. har den fasta bevakningen i viss utsträckning ersatts av rörlig bevakning.

Personellt innebär ett godtagande av undersökningsresultatet, att den för markbevakningsuppgifter tidigare beräknade civila och militära personalen sammanlagt minskas med ca 1 000 man. Då emellertid förslaget avser över— flyttning av vissa av militära förband bevakade föremål till civilförsvaret, kommer för dess del behovet av bevakningspersonal att ökas från 18 700 till 21 600, erforderlig mobiliseringsreserv inräknad.

Utredningen har i och för sig intet att erinra mot de av överbefälhavaren gjorda personalberäkningarna. Beträffande den civila sidans möjlighet att rekrytera den enligt beräkningarna erforderliga personalstyrkan må emel- lertid framhållas följande.

Vid en av utredningen under 1956 länsvis gjord undersökning av den omfattning, i vilket det då planlagda behovet av bevakningspoliser kunnat tillgodoses (dels civilförsvarspliktig personal och dels värnpliktiga, som meddelats uppskov för civilförsvarstjänstgöring) framkom, att personal- kadrarna icke kunnat rekryteras i planmässig omfattning.

Från samtliga länsstyrelser framfördes den uppfattningen, att en ökning av antalet bevakningspoliser utöver 1956 års siffror endast vore möjlig, därest ytterligare värnpliktig personal ställdes till förfogande. Det antal värnpliktiga, som enligt överbefälhavaren f. n. högst får disponeras för ändamålet uppgår till 6 000 man.

Utredningen delar länsstyrelsernas uppfattning om behovet av ökat antal värnpliktiga till civilförsvarets bevakningsorganisation. Visserligen kommer civilförsvarsmyndigheternas allmänna rekryteringsmöjligheter att förbätt— ras, om utredningens förslag angående civilförsvarets totala inskrivnings- behov godtages. Dessa möjligheter bör emellertid utnyttjas för att åväga- bringa nödvändig kvalitetsförbättring av civilförsvarets personalorganisa- tion i dess helhet.

Med anslutning till överbefälhavarens ovannämnda förslag _ enligt vil- ket behovet av civilförsvarspoliser för markbevakningsuppgifter uppgår till 21 600 man, inräknat en mobiliseringsreserv på ca 10 % —— föreslår utred— ningen, att civilförsvaret från krigsmakten successivt övertager ifråga— varande bevakningsuppgifter i den utsträckning och i den takt tillgången på lämplig personal medger. Intill dess ett sådant övertagande kan ske bör bevakningen av berörda skyddsföremål utföras genom krigsmaktens för- sorg.

Omfattningen av bevakning av anläggningar och byggnader, som ankom- mer på det allmänna civilförsvaret enligt 12 & civilförsvarskungörelsen, bestämmes av överbefälhavaren efter förslag av civilförsvarsstyrelsen.

Med hänvisning till vad i det föregående anförts angående nödvändig- heten av att civilförsvarsorganisationens omfång i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av statsmakterna, föreslår utredningen en ändring av överbefälhavarens här omnämnda befogenhet, såtillvida att om- fattningen av civilförsvarets bevakningsuppgifter av överbefälhavaren må bestämmas inom av statsmakterna anvisad personell och ekonomisk ram.

Organisation

I bevakningskåren i varje civilförsvarsområde ingår en kårinspektör och två biträdande kärinspektörer, uttagna bland härför lämpligt polisbefäl.

Polismän och civilförsvarspolismän, vilka inskrives för ordningstjänst, sammanföres till ordningsgrupper.

Ordningsgrupp består av en gruppchef (polisman) och fyra civilförsvars- polismän. Minst en man skall kunna vara bilförare.

För mer kvalificerade ordningsuppgifter organiseras vid behov och i den omfattning personaltillgången medger speciella grupper, bestående enbart eller i huvudsak av polismän.

Ordningspolisbefäl, som ej ianspråktagits som kårinspektör eller biträ- dande kårinspektör, inskrives i bevakningskårerna utan att placeras å be- fattningar med särskilda benämningar, med uppgift att stå till civilförsvars— organisationens förfogande. Detta befäl bör disponeras på det efter lokala förhållanden lämpligaste sättet.

Civilförsvarspolismän som inskrives för bevakningstjänst sammanföres till bevakningsgrupper. Bevakningsgrupp består av en gruppchef och fyra man. Denna indelning är lämplig med hänsyn bl. a. till att fyra man erford- ras för varje postställe (bevakningslinje) som kontinuerligt skall bevakas dygnet runt. Indelningen är lämplig även i fråga om civilförsvarspolismän, som avdelats för rörlig bevakning.

Gruppchefer för bevakningstjänst rekryteras bland civilförsvarspolismän.

I den beräknade personalnumerären på 21 600 man, avsedda för bevak- ningsuppgifter, ingår viss personalreserv. Denna reserv bildar bevaknings- kårens förstärkningsstyrka. Förstärkningsstyrkan indelas likaledes i grup-

Tabell 14. Personal i bevakningskårerna

Civilförsvars— .. K årinspek- Polisbefäl Polismän polismän Inskrivnings- Lan törer till ( ru chef r) behovd förfogande g pp e Grupp- M (avrundat) ' anskap chefer A ........... 5 214 562 390 3 808 5 000 B ........... 12 13 32 78 440 600 C ........... 9 19 47 100 588 800 D ........... 12 39 62 82 576 800 E ........... 15 50 114 170 1 136 1 500 F ............ 12 35 70 102 688 900 G ........... 12 18 32 58 360 500 H ........... 15 28 56 72 512 700 I ............ 3 11 14 28 168 200 K ........... 6 23 46 54 400 500 L ........... 12 30 66 90 624 800 M ........... 14 123 240 230 1 880 2 500 N ........... 9 18 48 82 520 700 0 ........... 14 138 269 336 2 420 3 200 P ........... 18 44 83 224 1 228 1 600 R ........... 15 27 70 86 624 800 S ............ 15 48 73 198 1 084 1 400 T ........... 15 35 72 324 1 584 2 000 U ........... 18 20 65 156 884 1 100 W ........... 21 31 67 204 1 084 1 400 X ........... 18 43 78 200 1 112 1 500 Y ........... 18 48 71 314 1 540 2 000 Z ............ 19 3 35 252 1 148 1 500 AC .......... 27 14 46 234 1 120 1 400 BD .......... 36 32 47 256 1 212 1 600 Summa för riket 370 | 1 104 2 365 4 320 26 740 35 000

per om en gruppchef och fyra man. Förstärkningsstyrkan står till civilför- svarsledningens förfogande för fullgörande vid behov av såväl ordnings- som bevakningsuppgifter. Om så befinnes lämpligt bör bevakningstjänsten ledas från polisstation eller reservpolisstation av polischefen eller av denne beordrat polisbefäl. Personalen i civilförsvarets bevakningskårer i länen framgår av tabell 14.

Utnyttjandet av hundar

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar skall hundar utnyttjas under beredskap och krig i civilförsvarets bevakningsorganisation. Såväl bevak- ningshundar som skyddshundar kommer därvid i fråga. Bevakningshund tjänstgör som varnare med främsta uppgift att förhindra att föraren blir överrumplad. Skyddshund skall utgöra ett personligt skydd för hundens förare.

Totala antalet hundar för allmänna civilförsvarets behov uppskattas f. 11. till ca 1 400.

Hundarna uttages redan i fred för civilförsvarets behov i enlighet med särskild hunduttagningsplan och fastställt registreringsförfarande.

Dressyrkostnaderna för en bevakningshund beräknas till ca 2 000 kronor och för en Skyddshund till ca 6 000 kronor. Meddelad dressyr måste enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar underhållas genom daglig hård träning, om hunden skall kunna bibehållas vid god kondition. Dressyr genom civil— försvarets försorg förekommer dock f. n. ej.

I detta sammanhang vill utredningen erinra om det förslag angående för- svarets framtida utformning, som överbefälhavaren avgav år 1954 och vari bl. a. ifrågasatts att slopa huvuddelen av nuvarande arméhundväsende. Förslaget innebär att bl. a. skydds- och bevakningshundar skulle utgå ur arméns freds- och krigsorganisation och ersättas med tekniska skydds- anordningar. Den av överbefälhavaren tillsatta militärindelningskommittén, som bl. a. behandlat markbevakning och därmed sammanhängande frågor, har i ett i särskild ordning till överbefälhavaren år 1957 avgivet betänkande i fråga om hundarnas användbarhet uttalat, att bevakningseffektiviteten nämnvärt ökas endast under förutsättning att utbildad bevakningshund och hundens ägare placeras vid en och samma bevakningsenhet, en placering som i praktiken är svår att genomföra.

Uttagning av hundar för civilförsvaret, vilken sker genom arméhund- väsendets försorg, är f. n. knappast av praktisk betydelse för civilförsvarets beredskap.

Med hänsyn till att ställning ännu icke tagits till förenämnda förslag angående arméhundväsendets slopande bör dock uttagning av hundar fortgå till dess denna fråga blivit avgjord. Därefter bör frågan om använd- ning av hundar i civilförsvarets bevakningstjänst upptagas till prövning.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda ej anledning, att utöver bibehållande t. v. av nämnda uttagning, föreslå åtgärder eller beräkna kost- nader för hundar i civilförsvarets organisation.

Utbildning

För att möjliggöra ett allsidigt och rationellt utnyttjande av civilförsvars- polismännen bör dessa utbildas för såväl ordnings- som bevakningsupp- gifter. Någon uppspaltning av utbildningen så som nu sker bör således ej ifrågakomma. Civilförsvarspolisman, som uttagits till gruppchef, bör emel- lertid erhålla speciell befälsutbildning för bevakningstjänst.

För polisbefäl och polismän bör inskrivningen i civilförsvaret ej medföra skyldighet att genomgå civilförsvarsutbildning, dock med undantag för dem som inskrivits som kårinspektörer eller biträdande kårinspektörer. Där- emot bör samtliga, i likhet med annan inskriven personal, deltaga i civil- försvarsspel och övningar. Det må erinras om att polismännen meddelas civilförsvarsutbildning i statens polisskola.

Vid utbildning av personal i bevakningskårerna skall hänsyn tas till att densamma för sin civilförsvarstjänst skall vara försedd med arbetsdosimeter för kontroll av att tillåten högsta strålningsdos vid förekomst av radio- aktivitet ej överskrides vid tjänsteutövningen.

Utredningen förutsätter att endast personal, som genomgått militär skjut- utbildning eller på annat sätt förvärvat godtagbar skjutskieklighet, inskrives som civilförsvarspolismän. Viss komplettering av skjututbildningen är emellertid avsedd att ingå i civilförsvarsutbildningen. Det är vidare nöd- vändigt att skjutskiekligheten fortlöpande underhålles.

Enligt utbildningsutredningens förslag skall därför i civilförsvarspolis- männens obligatoriska övningsverksamhet ingå minst fem timmars årlig skjututbildning, vartill kostnader av civilförsvarsutredningen beräknas för 250 skott per man och år. Övningsverksamheten bör där så låter sig göra, samordnas med hemvärnsövningar eller med övningsverksamhet, som be- drives av frivilliga befälsutbildningsförbundet.

I den mån intresse finns för frivillig skjututbildning bör sådan utbild- ning lämpligen inordnas i den statsunderstödda frivilliga skytteverksam- heten.

Civilförsvarets beredskapsbrandkårer

Beredskapsbrandkår organiseras i varje civilförsvarsområde för att bi- träda räddningstjänsten och för eldsläckningsuppgifter, allt i enlighet med vad som angetts i kap. 10.

I civilförsvarsområden, som inrymmer tätort(er) med minst 5 000 invå— nare skall beredskapsbrandkåren bestå av personal ur de kommunala yrkes-

och borgarbrandkårerna (brandbefäl och brandmän), förstärkt med dels vapenfria värnpliktiga, som krigsplacerats i civilförsvaret (värnpliktiga brandmän), dels inskrivna civilförsvarspliktiga, vilka icke är yrkesmän (eivilförsvarsbrandmän) .

I civilförsvarsområden, som endast omfattar tätorter med mindre än 5 000 invånare och landsbygd ingår i beredskapsbrandkåren enbart personal ur befintliga kommunala brandkårer eller motsvarande frivilliga brandkårer (brandbefäl och brandmän). För sådana orter och på landsbygden, där risk för större sammanhängande bränder regelmässigt icke föreligger, föreslås icke någon utökning av den fredsmåssiga brandorganisationen.

Grunder för dimensionering

Civilförsvarets brandorganisation enligt 1953 års planläggning (även enligt 1956 års siffror) grundas dels på luftskyddsinspektionens år 1941 utgivna allmänna anvisningar angående luftskyddets brandtjänst och skogsluft- skyddet samt luftskyddsinspektionens särskilda anvisningar år 1943 angå- ende skogsbrandskyddet under krigsförhållanden, dels ock på civilförsvars- styrelsens tidigare omnämnda riktlinjer för upprättande av specialplan för civilförsvarets brandtjänst (9/3 1953).

1953 års riktlinjer, som endast anger ungefärliga siffror för bedömningen av erforderligt antal brandenheter (motorsprutor om minst 800 l/min.) inne- håller bl. a. följande.

En ganska god bedömningsgrund kunde i allmänhet erhållas, om folkmängden lades till grund för beräkningen, enär folkmängdssiffran i regel ger ett indirekt uttryck för de materiella värdena. Vid en sådan beräkningsgrund kunde visserli- gen hänsyn ej tas till värdekoncentrationer, exempelvis industrier, men å andra sidan hade dessa ett relativt gott skydd genom verkskyddet, vari brandförsvar inginge. Som lämplig norm vid denna beräkning angavs en brandavdelning per 2 000 invånare, varvid emellertid jämkning måste ske för orter under 20 000 och över 80000 invånare. För orter under 20000 invånare angavs minsta antalet brandavdelningar till två. Orter med 5 000 invånare ansågs kräva fyra brandavdel- ningar, orter med 10 000 invånare sex och orter med 15 000 invånare åtta brand- avdelningar. För storstäder gällde att tre brandavdelningar skulle beräknas för varje 10 000 invånare över 80 000. Utöver nu nämnda brandenheter skulle tillgång finnas till specialavdelningar såsom slang— och rökskyddsavdelningar, grupper för utläggning av snabbkopplingsrör samt olika slag av reparationsavdelningar för betjänande av t. ex. slangreparationsverkstäder, motorverkstäder och radioverk- städer. Slang- och rökskyddsavdelningar skulle organiseras endast då så er- fordrades.

Som generell regel skulle gälla, att tjänstegrenschefen (brandchefen) i tveksam- ma fall ägde avgöra frågor rörande organisationen.

Riktlinjerna gav anledning till skiftande och oenhetliga tolkningar. Detta har varit fallet även inom civilförsvarsområden med sinsemellan relativt likartade befolknings- och bebyggelseförhållanden.

Det har därför varit förenat med svårigheter att kostnadsmässigt över— blicka organisationen och dess materielbehov för riket. Dessa svårigheter återspeglas även i civilförsvarsstyrelsens vid olika tillfällen framlagda petitaförslag för tillgodoseende av brandtjänstens behov.

Av ovan nämnda och andra skäl har utredningen icke kunnat grunda sitt organisationsförslag på 1953 års planläggning. Det har därför gällt att framskapa ett nytt underlag, som kan möjliggöra en tillförlitligare be- dömning av en för brandtjänsten lämplig organisation. I detta hänseende har samråd upptagits med riksbrandinspektören, som utarbetat ett orga— nisationsförslag för försöksverksamheten i Södermanlands län i enlighet med preliminärt överenskomna principer. Då detta förslag praktiskt om- sattes i försöksverksamheten visade det sig emellertid erforderligt att bringa ytterligare klarhet i vissa väsentliga frågor angående förutsätt— ningar och metodik m. m. för hrandbekämpning inom områden, som ut- sättes för katastrofanfall med moderna vapen. I samband med analys- arbetet har utredningen därför företagit speciella eldsläckningsstudier så som framgår av redogörelsen i kap. 6. Man har därvid sökt att under förutsatta brandsituationer uppskatta brandberedskapens erforderliga styrka, uttryckt i samlad pumpkapacitet, d. v. s. i antal liter vatten per tids- och ytenhet för släckning av en beräknad brandfront i skadeområden med trähus och annan bebyggelse. Vid dessa beräkningar har bl. a. kunnat utnyttjas resultatet av utländska försök, varav utredningen och dess ex- perter tagit del vid gjorda utomlandsstudier.

Samtidigt med analysstudierna påbörjades i civilförsvarsstyrelsen un- der ledning av riksbrandinspektören utarbetandet av nya anvisningar för brandtjänsten. Sådana anvisningar (Prov ABr), vilka är avsedda att successivt tillämpas, då gällande organisationsplaner behöver revideras, har av civilförsvarsstyrelsen fastställts den 10 april 1957.

I nämnda anvisningar har värdena av de faktorer (anfallsrisk, hjälp- möjlighet, bebyggelse och vattenförsörjning), som inverkar på brandorga- nisationens dimensionering, sammanställts i formler med vars hjälp be- hovet av brandenheter beräknats. Antalet beräknade brandenheter för ri- kets nuvarande civilförsvarsområden har, sammanställda i en behovs- tablå, delgetts överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser för att vara till ledning vid fördelningen av den av civilförsvarsstyrelsen anskaffade brandmaterielen.

Det vid analysarbetet framräknade totala antalet brandenheter och motsvarande antal enligt civilförsvarsstyrelsens behovstablå överensstäm- mer i allt väsentligt. Härvid är emellertid att märka, att civilförsvarssty- relsen vid sina beräkningar utgått från respektive orters invånarantal i fred samt från helt oskadd bebyggelse i orten, medan utredningen vid sina beräkningar utgått från ett i utrymningsorterna med ca 60 % reducerat invånarantal och ett med hänsyn till förstörelsen genom tryck— och spräng-

verkan vid anfall reducerat byggnadshestånd. Detta innebär, att utred— ningens förslag ger ett i förhållande till invånarantal och bebyggelse större antal brandenheter än vad som följer av civilförsvarsstyrelsens formler.

Vid personalberäkningarna har utredningen utgått från det vid analysstu- dierna uppskattade behovet av motorsprutor med en kapacitet av minst 800 l/min. samt för deras betjänande erforderlig personal. Dessa beräk- ningar visar, jämförda med 1953 års planer, ett betydligt mindre personal- behov men däremot ett större behov av motorsprutor. Utredningsförslaget innebär sålunda en minskning av inskrivningsbehovet från ca 95 000 per- soner till ca 40 000 personer och en ökning av antalet motorsprutor med en kapacitet av minst 800 l/min. från avsedda 1 976 till 2 529, d. v. s. 553 st.

Beträffande fredsbrandförsvaret i tätorter med mindre än 5000 invå— nare och på landsbygden må i detta sammanhang anföras följande.

Det genomsnittliga antalet brandenheter (motorsprutor) inom kommu- nerna utgör i fred en brandenhet per ca 2000 invånare. Undantagsvis finns det emellertid kommuner, vars fredsbrandstyrkor överstiger vad nu sagts, i vissa fall i betydande grad.

Det finns vidare kommuner, som jämikt 3 5 brandlagen erhållit dispens av länsstyrelse från skyldigheten att hålla brandkår och som även synes ha befriats från skyldigheten att i fred anskaffa brandmateriel. I ett mindre antal fall tillgodoses dessa kommuners fredsmåssiga behov av motorsprutor på så sätt, att de kommunala brandmyndigheterna i fred disponerar över motorsprutor, som utgör för verkskydd anskaffad mate— riel. Detta förhållande är ägnat att minska sådan kommuns brandberedskap, så att den vid beredskap och krig icke kan fullgöra sina jämlikt brandlagen åvilande skyldigheter beträffande brandförsvaret. Någon komplettering av brandmateriel genom civilförsvaret's'försorg för att tillgodose sådant behov kan skäligen icke ifrågakomma.

Organisation

I varje beredskapsbrandkår skall ingå en kårinspektör och två biträ- dande kårinspektörer.

Brandgrupper organiseras dels för direkta eldsläckningsuppgifter och dels för att ansvara för vattenförsörjningen vid eldsläckning. Alla brand— grupper har samma personella sammansättning. Vissa grupper utrustas särskilt för att kunna ansvara för vattenförsörjningen. Brandgrupp består av gruppchef och nio man, däri inberäknat avlösningspersonal om två man. Av personalen skall två man vara motorsprutskötare, tillika motor— fordonsförare.

Vid beräkningen av beredskapsbrandkårernas omfattning har personal- behovet uträknats för varje i civilförsvarsområdet ingående kommun (tätort).

Kårinspektör och biträdande kårinspektörer utses bland brandchefer och vice brandchefer i första hand inom yrkesbrandkårer.

Till gruppchefer i orter med mer än 5 000 invånare utses brandmän ur yrkes— och borgarbrandkårer. I övriga orter och på landsbygden bör bor- garbrandförmän i första hand tjänstgöra som gruppchefer.

Övrigt i fredsbrandkårerna tillgängligt brandbefäl bör inskrivas med uppgift att stå till civilförsvarsorganisationens förfogande för att kunna disponeras på det efter lokala förhållanden lämpligaste sättet.

Beredskapsbrandkårerna förses med specialutrustning (maskinstegar, skumaggregat och rökdykarmateriel m. m.) beroende av fredsbrandför- svarets tillgångar. Betjäning av sådan utrustning sker av de i kårerna in- skrivna brandmännen, vilka har för uppgiften erforderlig yrkeskunnighet.

I tätorter med mer än 5 000 invånare inskrives i fred all i beredskaps- brandkårerna ingående personal med undantag för vapenfria värnplik— tiga, vilkas tjänstgöring i civilförsvaret regleras genom av militär myndig— het verkställd krigsplacering.

I vissa orter med mindre än 5 000 invånare och på landsbygden före- kommer som förut nämnts att fredsbrandförsvaret omfattar mer än förut redovisat genomsnittligt antal (en brandenhet per ca 2000 invånare). Enligt utredningens beräkning inskrives i sådant fall i beredskapsbrand- kårerna, förutom allt befäl, endast personal motsvarande en brandenhet per 2 000 invånare. Eventuellt överskjutande personal och brandmateriel utgör reserv.

I den utsträckning som prövas erforderligt bör skogseldsläckningskun- niga personer inskrivas i brandgrupperna. Den personal som härutöver er— fordras för skogsbrandsläckning kan tillfälligt tas i anspråk enligt bestäm- melserna i brandlagen och med stöd därav utfärdade författningar eller genom tillämpning av civilförsvarsplikt.

Antalet vapenfria värnpliktiga, som enligt hittillsvarande beräkningar maximalt avses att krigsplaceras i civilförsvarets brandtjänst, är f. n. 7 000 man. Antalet varierar emellertid från tid till annan. I organisations- förslaget har utredningen räknat med en tillgång på 5 550 man, vilket är det ungefärliga medeltalet av det antal vapenfria värnpliktiga, som under tiden 15 december 1956—15 december 1957 varit krigsplacerade för brand- tjänst.

Enligt förenämnda nu gällande provisoriska anvisningar skall i släck- ningsorganisationen ingå särskilda s. k. snabbgrupper, avsedda för kon- tinuerlig inspektionsverksamhet samt för att ingripa mot bränder or- sakade av enklare störningsanfall och bränder som uppkommit av annan anledning än fientligt anfall. Enligt utredningens förslag organiseras icke särskilda snabbgrupper. Vid behov bör i stället sådana grupper, med till- lämpning av den i fred allmänt gällande principen att rätta utrycknings-

styrkan efter brandens omfattning m. m., kunna avdelas ur brandgrup- perna, vilka föreslås få den härför erforderliga utrustningen.

I viss omfattning kan räddningsgrupperna, som utrustas med bärbara motorsprutor och utbildas i enklare brandtjänst, fungera som snabb- grupper.

Enligt särskild författning (SFS 517/1944) åligger det armétygförvalt- ningen att under krig såsom centralmyndighet verka för att motorrepara— tionstjänsten ordnas på ändamålsenligt sätt. I enlighet härmed svarar armétygförvaltningen för att även civilförsvarets behov av reparation av motorfordon, motorredskap m. m. tillgodoses. Med hänsyn härtill inskri- ves, utöver härför avsedd personal i fredbrandförsvaret, icke någon repa- rationspersonal i beredskapsbrandkårerna.

I vissa beredskapsbrandkårer ingår mindre fartyg, bogserbåtar el. dyl., utrustade för eldsläckning (flodsprutor). Dessa fartyg avses att vid be- redskap ianspråktagas för civilförsvarets behov. För båtarnas bemanning bör personal icke inskrivas i fred.

Enheter och personal i civilförsvarets beredskapsbrandkårer i länen fram- går av tabell 15.

Utbildning

Civilförsvarsutbildning av personal i beredskapsbrandkårerna bör avse endast gruppchefsutbildning och manskapsutbildning. Gruppchefsutbild— ning delges i princip samtliga brandmän i yrkesbrandkårer samt den öv- riga personal, som uttagits till gruppchefer. Brandmän, som genomgått befälsutbildning vid statens brandskola, bör dock icke ges gruppchefs- utbildning i civilförsvaret. Manskapsutbildning delges endast civilförsvars- brandmän.

Vid utbildning av personal i beredskapsbrandkårerna skall hänsyn tas till att densamma för sin civilförsvarstjänst skall vara försedd med ar- betsdosimeter för kontroll av eventuell förekomst av radioaktiv strålning.

Utredningen förutsätter, att vid utbildning av brandbefäl i statens brand- skola undervisningen sker även i släckningsmetoder vid bränder, orsakade av fientliga anfall mot större bebyggelseområden, och att erforderlig orien- tering i civilförsvarsfrågor delges den i fredsbrandförsvaret anställda per- sonalen i samband med brandkårernas egen utbildnings- och övningsverk- samhet.

Vapenfria värnpliktiga genomgår under sin första utbildningsperiod, om- fattande 435 dagar, i stället för värnpliktstjänstgöring utbildning vid vissa kommunala yrkesbrandkårer, vid garnisonsbrandkåren i Boden eller vid exempelvis luftsfartsverkets brandförsvar. Särskild civilförsvarsutbildning för deras vidkommande erfordras därför ej. Den utbildning, som dessa

Tabell 1.5. Enheter och personal i beredskapsbrandkårerna

Brandmän Antal Kår— Brand- gäng?? Vpl brand- Civilför- 12??? Län brand- inspek- befäl till .. . män (in- svars- g grupper törer förfogande man (1n- skrives ej) brandmän behov gående i (avrundat) grupper) A ...... 365 5 240 897 1 290 1 463 2 600 B ...... 78 12 95 476 80 224 800 C ....... 83 9 127 429 130 271 800 D ...... 157 12 163 600 110 860 1 600 E ...... 224 15 251 720 300 1 220 2 200 F ...... 167 12 341 866 260 544 1 800 G ...... 94 12 173 675 50 215 1 100 H ...... 145 15 223 864 160 426 1 500 I ....... 34 3 82 208 80 52 300 Ii ...... 96 6 114 402 100 458 1 000 L. .. . . .. 135 12 398 1 034 60 256 1 700 M ...... 359 14 349 1 245 410 1 935 3 500 N ...... 100 9 105 485 120 395 1 000 0 ...... 307 14 - 350 941 690 1 439 2 700 P ....... 186 18 359 1 017 180 663 2 100 R ...... 126 15 243 625 240 395 1 300 S ....... 162 15 402 929 120 571 1 900 T ...... 164 15 178 690 260 690 1 600 U ...... 166 18 161 376 90 1 194 1 700 W ...... 149 21 158 860 150 480 1 500 X ...... 174 18 135 899 200 641 1 700 Y ...... 166 18 161 929 230 501 1 600 Z ....... 78 19 244 639 70 71 1 000 AC ..... 127 27 122 861 70 339 1 300 ED ..... 145 36 185 960 100 390 1 600 Summa för riket 3 987 370 5 359 18 627 5 550 15 693 39 900

värnpliktiga brandmän erhåller, torde även göra dem skickade att vid förfall för gruppcheferna i beredskapsbrandkårerna träda i deras ställe.

Civilförsvarets räddningskårer

Räddningskår organiseras i varje civilförsvarsområde för räddnings- och indikeringsuppgifter.

Grunder för dimensionering

Räddningsverksamheten inom skadeområden i tätorter som utsatts för anfall med moderna vapen har beskrivits i redogörelsen för stadsanaly- serna. Med ledning av analyserna och med beaktande av ovan anförda all- männa synpunkter på civilförsvarets uppgifter och organisation har utred- ningen dimensionerat räddningskårerna.

Vid personaldimensioneringen utgår utredningen från att kårerna, så långt tillgång på lämplig personal medger, skall uppbyggas för räddning

av den efter beredskapsutrymning (jämte i förekommande fall omflytt- ning) och mobilisering kvarvarande befolkningen.

Stadsanalyserna har i första hand avsett sådana anfallsalternativ som med hänsyn även till att förefintliga skyddsmöjligheter utnyttjas resulte- rar i stort antal skadade, vilka för sin räddning måste ha hjälp av civil- försvarets räddningspersonal. Härigenom har man sökt klarlägga vilka anspråk som kan komma att ställas på den skadeavhjälpande verksam— heten i de för densamma svåraste fallen. Från denna utgångspunkt har räddningsorganisationens storlek bedömts.

Hänsyn har emellertid även måst tagas till andra på dimensioneringen inverkande omständigheter, såsom personaltillgång, kostnader m. in. En avvägning mellan behov och resurser har måst göras. Den gjorda avväg- ningen har resulterat i en storleksordning som närmar sig de behov som framkommit vid analyserna.

Uppskattningen av räddningsorganisationens storlek beror vidare i hög grad av den tid för vilken räddningsarbetet är beräknat (räddningstiden). Därvid bör beaktas att en snabb och effektiv insats är av utomordentlig betydelse för räddningsarbetet.

För att ge en uppfattning av hur räddningstidens längd inverkar på antalet räddningsenheter må nämnas, att i ett för Stockholm studerat analys- fall, berörande del av Stockholms civilförsvarsområde, behovet beräknats till 678 räddningsenheter vid ett 12—timmarsalternativ men till endast 330 enheter om räddningstiden sättes till 24 timmar. Ju kortare räddnings- tid Som beräknas, desto fler räddningsenheter måste således insättas på varje arbetsplats.

En jämförelse mellan de båda alternativen visar att dödssiffran beräk— nas stiga med ca 50 % om den längre räddningstiden väljes som grund för personaldimensioneringen. Med hänsyn härtill och då det även be- dömes vara praktiskt möjligt att uppbygga en räddningsorganisation, ba- serad på förutsättningen att räddningstiden är 12 timmar, har utredningen funnit lämpligt att i sina beräkningar angående räddningsorganisationens storleksordning utgå från denna räddningstid. I samband härmed kan nämnas, att man i utlandet räknar med räddningstider, varierande mellan 12 till 40 timmar.

Utredningens principiella ställningstagande i fråga om räddningstiden innebär givetvis icke att all räddningsverksamhet förutsättes kunna upp- höra efter den angivna tiden. Dimensionering enligt tolvtimmarsalterna- tivet torde emellertid i regel göra det möjligt för räddningsenheterna att med utvecklande av full kapacitet samtidigt arbeta på så många arbets- platser att det även vid svåra anfall kan bedömas som sannolikt, att det väsentliga räddningsarbetet kan utföras inom räddningstiden tolv timmar. Utredningen anser att bistånd skall kunna påräknas av bl. a. styrkor från andra civilförsvarsområden, undsättningskårer och militära förband.

I sitt dimensioneringsförslag har utredningen vidare utgått från att räddningsverksamheten till stor del kan underlättas av de civilförsvars- pliktigas självskyddsverksamhe't och att vissa förebyggande brandskydds- åtgärder vidtagits av allmänheten, såsom vinds— och gårdsröjning, anord- nande av skydd mot antändning genom värmestrålning (exempelvis genom vitmålning av fönster) etc. Härvid har även beaktats att den kvarvarande befolkningen efter beredskapsutrymning och omflyttning hänvisats till byggnader av god kvalitet och att de kvarvarande utgöres av fullt ar- betsföra personer.

Organisation

Den nuvarande räddningstjänsten har organiserats enligt luftskydds— inspektionens förut omnämnda allmänna anvisningar för röjnings- och räddningstjänst av år 1941 och civilförsvarsstyrelsens riktlinjer för tek- nisk tjänst av år 1953.

Utredningen föreslår följande organisation för räddningstjänst. I varje civilförsvarsområde ingår i räddningskåren en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer.

Räddningsgrupper organiseras till ett antal av två grupper för varje ett tusen invånare, räknat på den befolkning som efter verkställd beredskaps- utrymning (jämte i förekommande fall omflyttning) och mobilisering be- räknas kvarbo i de delar av civilförsvarsområdet, inom vilka enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum före- ligger eller befolkningsskyddsrum skall anordnas. I huvudsak innebär detta, att räddningsgrupper organiseras för tätorter med ett invånarantal av mer än 5 000 jämte tätbebyggelse i anslutning till sådana orter.

Bäddningsgrupp består av gruppchef och sju räddningsmän. Grupper av denna storlek har vid analysstudierna visat sig vara ändamålsenliga arbetsenheter med hänsyn till uppgifter och arbetsmetoder.

I varje grupp bör, i den utsträckning detta är möjligt, förutom grov- arbetare ingå en elektriker, en byggnadskunnig person, en svetsare, en rörmontör och en person med sprängteknisk kunnighet.

Två av räddningsmännen i varje grupp skall kunna vara motorfordons- förare.

Samtlig i gruppen ingående personal måste ha fysiska förutsättningar för tungt arbete.

Kårinspektör, biträdande kårinspektörer, gruppchefer och räddnings- män inskrives i organisationen i fredstid. Särskild avlösningspersonal in- skrives icke. Hänsyn har härvid tagits till att bistånd vid räddningsarbetet i regel kan påräknas av vid tillfället tillgängliga civilförsvarspliktiga, oak- tat de ej är inskrivna.

I räddningskåren inskrives civilförsvarspliktiga, vilka har teknisk (byggnadsteknisk m. m.) yrkesutbildning eller arbetsförutsättningar i öv-

rigt, som gör dem skickade att utföra räddningsuppgifter. För rekryte- ringen bör civilförsvarsmyndigheterna disponera bl. a. dels personal inom kommunala verk och inrättningar samt inom specialfirmor i el-, gas- och rörledningsbranschen och dels efter samråd med vederbörande för- svarsområdesbefälhavare (lokalchef ur BRB) — för räddningstjänsten härutöver erforderlig specialpersonal i enlighet med vad härom anföres 1 kap. 10 angående BBB—organisationen.

Kårinspektör bör rekyteras bland stadsingenjörer, byggnadsingenjörer och tekniskt kunniga arbetsledare i övrigt med förtrogenhet att leda verk— samhet, vari ingår även tung maskinell utrustning.

Gruppchef uttages bland arbetsledare inom den kommunala eller pri— vata arbetsmarknaden, såsom bland byggmästare, verkmästare m. m. med praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket.

Räddningsgrupperna fördelas på i viss mån två skilda arbetsuppgifter. Vissa grupper (här kallade bakre räddningsgrupper) utgångsgrupperas utanför tätbebyggelsen på sätt som närmare behandlas i det följande an- gående allmänna principer för civilförsvarskårernas gruppering.

Övriga räddningsgrupper (här benämnda främre räddningsgrupper) grup- peras inom täthebyggelsen i den utsträckning, som skyddsrumsläget med— ger, eller om skyddsrum saknas, i lämpligt skydd i tätortens närhet. De främre räddningsgrupperna, som bl. a. skall ersätta de nuvarande i all— männa civilförsvaret organiserade blockgrupperna, avses i första hand för omedelbara räddningsinsatser inom för varje grupp i förväg utsedda rädd- ningsområden. Personal ur de främre räddningsgrupperna skall även i den mån förutsättningar härför finns initiera och leda allmänhetens själv- skyddsverksamhet.

Samtliga räddningsgrupper bör vara enhetligt utrustade och utbildade.

Räddningsgrupperna måste i sin verksamhet kunna understödjas av personal med maskinell utrustning, som är lämplig för uppröjning i sam- band med räddningsarbete i katastrofområden.

De röjningsuppgifter, som enligt utredningens förslag skall åvila civil- försvaret i samband med räddningsverksamheten, bör utföras av för ända- målet inskrivna räddningsmän. Denna personal är icke avsedd att sam- manföras i grupper.

Verksamheten bör ledas av en av de biträdande kårinspektörerna, som även rekyteras med hänsyn härtill.

För uppgifterna i fråga inskrives i övrigt personer, som i fred handhar skötsel och drift av kommunägda eller andra för civilförsvaret tillgängliga tyngre arbetsredskap, som bedömes lämpliga för civilförsvarets räddnings- verksamhet (exempelvis grävskopor, väghyvlar, kompressorer med tryck—

luftaggregat, traktorer och lastbilar med kranar och andra lastningsanord— ningar etc.).

1 den mån berörda specialistpersonal är värnpliktig måste uppskov ut- verkas för densamma.

För här nämnda uppgifter inskrivna räddningsmän jämte av civilför- svaret ianspråktagen maskinpark bör vid beredskap och krig utgångs— grupperas och utnyttjas så att de —— om läget medger detta — vid behov kan disponeras av de kommunala myndigheterna för dem åvilande ar- betsuppgifter.

För bombröjningsuerksamhet organiseras regionala enheter, varom för— slag lämnas i kap. 12.

Räddningsgupper och personal i civilförsvarets räddningskårer i länen framgår av tabell 16.

Utbildning Befäl och manskap i räddningsgrupperna —— dock icke räddningsmän inskrivna för röjningsuppgifter — bör erhålla civilförsvarsutbildning i Tabell 16. Räddningsgrupper och personal i räddningskårerna Räddningsmän .. . . för betjä- Inskriv- Län antal radd- Kärinspek- Gruppchefer ingående ning av ningsbehov nmgsgrupper torer 1 radd- t (1 t nings- ayglårse (avrun a ) grupper redskap

A ........... 650 5 650 4 550 437 5 600 B ........... 34 9 34 238 14 300 C ............ 72 9 72 504 30 600 D ........... 106 12 106 742 61 900 E ........... 164 15 164 1 148 92 1 400 F ............ 122 12 122 854 78 1 100 G ........... 48 9 48 336 15 400 H ........... 66 12 66 462 55 600 I ............ 18 3 18 126 11 200 K ........... 52 6 52 364 39 500 L ........... 86 12 86 602 32 700 M ........... 258 14 258 1 806 169 2 200 N ........... 58 9 58 406 16 500 0 ........... 464 14 464 3 248 134 3 900 P ........... 148 18 148 1 036 84 1 300 R ........... 76 12 76 532 30 700 S ............ 130 15 130 910 53 1 100 T ........... 138 15 138 966 82 1 200 U ........... 118 18 118 826 82 1 000 W ........... 82 15 82 574 40 700 X ........... 88 18 88 616 43 800 Y ........... 82 15 82 ' 574 70 700 Z ............ 30 6 30 210 13 300 AC .......... 48 9 48 336 40 400 BD .......... 70 24 70 490 25 600 Summa för riket 3 208 306 3 208 22 456 1 745 27 700

fredstid. Härmed avses emellertid icke utbildning, som är att hänföra till fredsmåssig yrkesutbildning. I princip skall nämligen såsom villkor för inskrivning i räddningskår gälla, att vederbörande på grund av sin freds- tida yrkesutövning har för räddningsarbete erforderlig yrkeskunnighet. Det må härvid erinras om att civilförsvarsutbildningens längd icke med- ger egentlig yrkesutbildning.

Vid utbildning av personal i räddningskårerna skall hänsyn tas till att densamma utrustas med intensimeter för kartläggning av eventuell radio— aktiv intensitet inom skadeområde, att visst antal räddningsgrupper ut- rustas med dosavläsare för avläsning av blixtdosimetrar samt att envar i räddningsgruppen förses med arbetsdosimeter.

Civilförsvarets sjukvårdskårer

Sjukvårdskår organiseras i varje civilförsvarsområde för sjukvårds- och räddningsuppgifter samt kontrollåtgärder angående skydd mot radio- aktiv strålning. Å sjukvårdskåren ankommer även vissa civilförsvaret åvi- lande uppgifter med avseende på skydd mot biologisk krigföring.

I sjukvårdskår inskrives civilförsvarspliktiga, vilka icke är att hänföra till tjänstepliktig medicinalpersonal. Begreppet medicinalpersonal framgår av 8 5 krigssjukvårdslagen (SFS 688/1953 )och 43 & krigssjukvårdskungö- relsen (SFS 442/1955).

Grunder för dimensionering

Med stöd av de bestämmelser, som gällde innan 1953 års krigssjukvårds— lag trädde i kraft, meddelade Kungl. Maj:t den 28 april 1944 fastställelse av civilförsvarets sjukvårdsorganisation.

Den 3 juni 1953 ingav civilförsvarsstyrelsen till Konungen förslag om rörliga förbandsgrupper (förbandsstationer) och förbandsplatser med an- givande även av det antal samaritställen, släpambulanser, bussambulan- ser, bilambulanser och läkarbilar, som enligt styrelsens mening borde fin- nas i varje län.

1953 års krigssjukvårdslag icke kräver, att civilförsvarets sjuk- vårdsorganisation fastställes av Kungl. Maj:t, har någon fastställelse av det år 1953 upprättade förslaget icke skett. Detsamma har emellertid av civilförsvarsstyrelsen för kännedom överlämnats till överståthållarämbe- tet och samtliga länsstyrelser för att tjäna till ledning vid upprättandet av 1953 års special- och organisationsplaner. Förslaget har därefter legat till grund för upprättandet inom riket av nuvarande planer för sjukvårds- tjänsten. —

Den nuvarande sjukvårdstjänsten har inom den i 1953 års förslag an- givna ramen närmare utformats i enlighet med civilförsvarsstyrelsens anvisningar för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst (ASjv) av år

1952. Med ledning av dessa anvisningar har en för riket enhetlig personal- organisation i allt väsentligt kunnat uppbyggas för civilförsvarets sjuk- vårdstjänst. Den nuvarande sjukvårdsorganisationen är dimensionerad med hänsyn till det antal invånare, som i fred finns inom respektive civilförsvarsom- råden. Utredningen, som utgår från att det lokala civilförsvarets organisa- tion bör anpassas till förhållandena sedan beredskapsutrymning genom- förts, har i samband med analysarbetet särskilt studerat huruvida denna ändrade målsättning inverkar på antalet enheter i den nuvarande sjuk— vårdsorganisationen. Resultatet av dessa studier har visat att generellt sett någon reducering av antalet sjukvårdsenheter icke kan ifrågakomma. Den minskning av in- vånarantalet som beredskapsutrymning medför uppväges med avseende på behovet av sjukvårdsenheter av att anfall med moderna vapen orsakar ett betydligt större antal skadade än vad man tidigare haft anledning räkna med. Härtill kommer att sjukvårdsorganisationen av olika skäl hittills icke kunnat ges tillräcklig omfattning för att helt motsvara behoven. Vid bedömande av kraven på civilförsvarets sjukvårdsorganisation mås— te även beaktas angelägenheten av att organisationen anpassas till de re- surser, varöver den allmänt civila hälso- och sjukvården förfogar. Speci- ellt gäller detta förbandsstationer och förbandsplatser, vilka för sin verk- samhet är helt beroende av det antal läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal, som kan avdelas för tjänstgöring därstädes. Med vissa i det efterföljande nämnda undantag kan den nuvarande sjukvårdsorganisationen inom civilförsvaret i allt väsentligt läggas till grund för sjukvårdskårernas organisation. Personellt innebär emellertid utredningens förslag en icke obetydlig minskning i huvudsak beroende på att utredningsförslaget icke såsom tidigare innefattar personal för skifts- indelning.

Organisation

Enligt Asjv organiseras inom den nuvarande sjukvårdstjänsten följande enheter:

a) Samaritställe med uppgift att i tätorter, där förbandsstation skall upprättas, inom eller i omedelbar närhet av ett skadeområde omhändertaga och förbinda lätt skadade. Samaritställe skall ha fast adress och upprättas i normalskyddade källarutrymmen under lämplig byggnad.

b) Förbandsstation med huvuduppgift att omhändertaga svårt skadade (här- fall), vilka har kunnat transporteras från skadeplatsen men som icke kunnat hän- visas till sjukhus i orten. Förbandsstation benämnes rörlig förbandsgrupp, när den icke är i verksamhet i samband med anfall.

c) Förbandsplats med uppgift att på landsbygden och inom vissa mindre tätorter ohändertaga såväl svårt som lätt skadade. Den skall ha fast adress och upprättas i lämplig, helst skyddad lokal.

d) Läkarbil, bemannad med läkare (civilförsvarsläkare) med uppgift att på Iskadeplatser, samaritställen och uppsamlingsplatser samt vid förbandsstationer och förbandsplatser utöva en rådgivande verksamhet, huvudsakligen bestående i bedömning av de skadades tillstånd och lämnande av anvisningar på lämpliga förstahjälpåtgärder.

. e) Cykelbårlag för närtransporter.

f) Släpambulanser för transport av skadade från skadeplatser och uppsam— lingsställen till sjukhus inom orten eller till förbandsstationer och om så erford— ras vidare till sjukhus.

g) Bussambulanser (bussar, vilka försetts med särskild inredning för upp- hängning av bårar) med huvuduppgift att transportera skadade från förbands— stationer eller sjukhus till längre bort belägna sjukhus.

h) Bilambulanser (kommuner, landsting m. fl. tillhöriga ambulanser) avsedda företrädesvis för transport på längre avstånd av svårt skadade.

I sjukvårdstjänsten inskrives nu såväl medicinalpersonal som lekmän (sama- riter).

Enligt anvisningarna skall som tjänstegrenschef inskrivas tjänsteläkare eller praktiserande läkare, som av medicinalstyrelsen krigsplacerats i distriktsvård inom vederbörligt civilförsvarsområde (civilförsvarsläkare). Läkaren skall i fredstid ha som huvudsaklig uppgift att biträda civilförsvarschefen med plan- läggning och utbildning samt vara civilförsvarschefens förbindelseman med övriga inom sjukvården arbetande myndigheter och sammanslutningar. Under krig skall han snarast möjligt under och efter anfall utöva sjukvårdande verk- samhet och bemanna förut omnämnda läkarbil.

Vidare inskrives följande personal: å förbandsstation (rörlig förbandsgrupp) 49—54 personer, varav 8—13 utgör medicinalpersonal (läkare, sjuksköterskor, tandläkare och tandsköterskor), å förbandsplats 11, varav 3 utgör medicinal- personal, å samaritställe 4, å läkarbil 1 läkare och eventuellt 1 ej sjukvårdsutbil- dad bilförare, å släpambulans 6, å bilambulans 3 och å bussambulans 8 personer.

Utredningen vill till stöd för sitt förslag rörande civilförsvarets sjuk— vårdsorganisation återge vissa medicinska och andra synpunkter, som framförts av medicinalstyrelsens katastrofsjukvårdskommitté:

Tidsfaktorn är av väsentlig betydelse för sjukvårdsarbetet. Ju längre tid som förflyter innan erforderlig vård erhålles, desto mindre är vederbörandes chans att överleva. Organisationen måste därför utformas så, att såväl den första hjälpen som behandlingen på sjukhus kan insättas så tidigt som möjligt. Det är emellertid möjligt och med hänsyn till nuvarande förhållanden jämväl nöd- vändigt att öka den tidsfrist, inom vilken det nu anses nödvändigt att bereda skadade erforderlig vård, även om sådan förlängning från kirurgisk synpunkt icke är idealisk.

Skadade, som i första hand bör erhålla kompetent läkarvård (kategorierna B och C enligt redogörelsen 1 kap. 10) kan med hänsyn till tidsfaktorn indelas i tre huvudgrupper, nämligen skadade som för att ha möjlighet att överleva bör behandlas av läkare inom respektive 10, 15 och 20 timmar. Om tidsfaktorn sättes längre än 20 timmar anses detta icke inverka på sjukvårdsorganisationens om- fattning, enär de skadade vid sådant fall kan beräknas antingen ha avlidit eller kunna räddas till livet utan att detta kräver omedelbar läkarvård.

Med hänsyn till den takt, vari de skadade kan beräknas bli transporterade från uppsamlingsplatserna och även till kravet på att de svårast skadade skall kunna erhålla kvalificerad vård inom loppet av 10 timmar, torde den tid inom

vilken förbandsstationerna måste träda i verksamhet kunna utsträckas till högst 6 timmar. Under förutsättning att förbandsstationerna har sådan beredskap att de kan påbörja förflyttning senast en timme efter order, är det möjligt att i an- slutning till skadeområdena insätta förbandsstationer, som varit grupperade upp till 15 mil därifrån.

Med hänsyn till kravet på hög beredskap måste erforderlig medicinalpersonal mer än hittills fast knytas till civilförsvarsorganisationen. Tillgången på medi- cinalpersonal medger emellertid icke, att sådan personal hålles i beredskap enbart för sådant ändamål. Förbandsstationerna bör därför utgångsgrupperas i direkt anslutning till lämpligt belägna annex till beredskapssjukhus.

Även efter ett anfall bör intimt samarbete etableras mellan beredskapssjuk- husen och förbandsstationerna, bl. a. på så sätt att vissa förbandsstationer upp— rättas såsom mottagande avdelning i omedelbar anslutning till intakt bered— skapssjukhus i skadeområdets närhet.

Vid utredningens samråd med katastrofsjukvårdskommittén har härut— över framkommit vissa synpunkter beträffande beredskapssjukhusen av intresse för civilförsvarets sjukvårdsorganisation.

Sålunda är det ett önskemål att de skadade får kvarligga på de sjukhus, där de först intagits. Transport till andra sjukhus för slutlig behandling kan nämligen bli både lång och påfrestande. Vidare möjliggör transport- resurserna i regel ej, att patienter efter katastrofskador transporteras längre än högst ett tjugotal mil. Det framstår därför såsom angeläget att behandlingsmöjligheter kan finnas inom räckhåll för transportorganisa- tionens kapacitet.

Med hänsyn till de begränsade möjligheterna att utöka beredskapssjuk- husen har en ny vårdform ansetts böra skapas inom den allmänt civila hälso— och sjukvården såsom bihang till den egentliga sjukhusvården. Pro- visoriska annex, preliminärt benämnda sjukhärbärgen, har ansetts böra upprättas i anslutning till och av heredskapssjukhusen. Ifrågavarande vård- form avses för avvaktande vård och för eftervård av skadade, som utskrivits från sjukhus.

Med beaktande av katastrofsjukvårdskommitténs ovan refererade syn- punkter och vad i det föregående i övrigt anförts föreslår utredningen föl- jande organisation för sjukvårdskåren.

I sjukvårdskår ingår en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer. Till befattningarna hör ifrågakomma civilförsvarspliktiga med organisa- tionsförmåga och helst även erfarenhet att leda och genomföra transporter. Kårinspektörernas uppgifter blir, liksom i övriga kårer i det lokala civil- försvaret, huvudsakligen av administrativ och teknisk-organisatorisk art. Läkare bör därför icke bindas vid uppgiften att vara kårinspektör eller biträdande kårinspektör.

I sjukvårdskåren ingår följande enheter. 1) Förbandsstationer anordnas till ett antal motsvarande civilförsvars- styrelsens förslag är 1953 och i enlighet med nuvarande planläggning. Ut-

redningens förslag upptar 195 förbandsstationer. Förbandsstationerna bör kunna etableras oberoende av tillgång på fasta lokaler och därför förses med erforderlig tältutrustning.

Då förbandsstation träder i verksamhet tillföres den från beredskaps— sjukhus bl. a. en läkare med kirurgisk erfarenhet, en tandläkare samt sjuksköterskor. Denna medicinalpersonal krigsplaceras i fred av medicinal- styrelsen för nämnda uppgift. Övrig för verksamheten vid förbandsstation erforderlig medicinalpersonal tillföres för varje särskilt fall från bered- skapssjukhus ethi mån av tillgång.

Den krigsplacerade läkarens uppgift är att, sedan förbandsstation upp- rättats, leda den medicinska verksamheten och i övrigt vid behov samordna verksamheten inom förbandsstationen.

Som administrativ chef för förbandsstation inskrives en syssloman. Den— nes uppgift är att närmast ansvara för att förbandsstationen snarast efter order upprättas och göres funktionsduglig, att under tid då förbandsstatio- nens verksamhet pågår ansvara för den del av verksamheten, som icke faller under läkarens kompetensområde, samt att sedan verksamheten av- slutats återföra förbandsstationen till platsen för dess utgångsgruppering och där reorganisera densamma för nya uppgifter. Sysslomannens uppgifter blir i princip av liknande art som vanligen åvilar motsvarande befattnings— havare i sjukvårdsanstalt.

Syssloman bör uttagas bland civilförsvarspliktiga med god organisatorisk och administrativ förmåga och erfarenhet från arbetsledning.

Som manskap vid förbandsstation inskrives i fred trettiotvå samariter, däri inräknat tre samariter för avlösning, samt tolv bårbärare, vilka även skall kunna utföra förekommande vaktmästarsysslor.

Minst två av den inskrivna personalen skall kunna vara fordonsförare.

Utredningens förslag upptar icke såsom i nuvarande organisation särskild personal för skriv- och registreringsarbete.

Befogenhet att utnyttja förbandsstation bör närmast tillkomma länssty— relsen (sjukvårdssektionen i samråd med civilförsvarssektionen).

Förbandsstationerna bör i princip utgångsgrupperas i direkt anslutning till beredskapssjukhus eller annexsjukhus. Härigenom möjliggöres bl. a. att förbandsstationens samariter i erforderlig omfattning ges tillfälle till prak- tisk övning genom tjänstgöring å beredskapssjukhus under anfallslösa perioder. I den mån samarits arbetsinsatser erfordras som mer stadig- varande arhetsförstärkning eller för andra uppgifter, som ankommer på den allmänt civila hälso- och sjukvården, bör samariternas tjänstgöring enligt civilförsvarsmyndighetens medgivande regleras genom arbetsanställ- ning eller med tillämpning av allmän tjänsteplikt.

2) Tidigare har nämnts att skadade personer bör i en första etapp föras till uppsamlingsstråk och uppsamlingsplatser. Dessa bör väljas i skade- områdenas yttre delar så nära deras centrum, som framkomligheten för

fordon, brandsituationen, kvardröjande radioaktivitet m. m. medger. Sor- teringen av de skadade på uppsamlingsstråken är av stor betydelse och bör ledas av läkare.

För ändamålet organiseras sorteringslag till dubbla antalet förbandssta- tioner.

Som chef för sorteringslag krigsplaceras enligt medicinalstyrelsens be- stämmande en läkare (krigstjänsteläkare).

I varje sorteringslag inskrives sex samariter. Under anfallslösa perioder bör de i sorteringslagen inskrivna samariterna för egen utbildning och övning biträda krigstjänsteläkaren i den öppna hälso- och sjukvården, exempelvis å poliklinik för vård av lätt skadade. Samariterna bör utgångsgrupperas med hänsyn härtill. I den mån sama- riterna tas i anspråk för tjänstgöring i öppen vård utöver vad som påkallas av utbildnings- och övningsskäl, bör tjänstgöringen med civilförsvarsmyn- dighetens medgivande regleras genom arbetsanställning eller med tillämp- ning av allmän tjänsteplikt.

Vid större katastroffall föreligger behov av att förstärka civilförsvarets sorteringslag med personal som organiseras och utrustas av det allmänt civila medicinalväsendet. Sådana tillfälliga sorteringslag bör efter läns- styrelses (sjukvårds— och civilförsvarssektionerna i samråd) bestämmande utsändas från beredskapssjukhus, som icke tagits i anspråk för vård av skadade.

3) I civilförsvarsområden, vari ingår tätorter för vilka förbandsstationer närmast beräknats, organiseras samaritgrupper.

I samaritgrupp ingår fyra samariter, varav en utses att leda gruppens arbete.

Utredningen uppskattar behovet av samaritgrupper till en grupp per 5 000 av den befolkning som beräknas bo kvar i berörda orter efter bered- skapsutrymning, omflyttning och mobilisering.

Samaritgrupperna ersätter samaritställena i hittillsvarande organisation och skall till skillnad mot de senare, vilkas verksamhet avsetts vara bunden till i förväg utsedda fasta verksamhetsställen, kunna vara rörliga för att etableras på platser där behov uppkommer. Samaritgruppernas personal bör även kunna tjänstgöra vid av utrymningskårerna upprättade anstalter, såsom härbärgen etc. De skall emellertid även kunna omhändertaga lätt skadade på härför lämpliga platser inomhus eller utomhus exempelvis vid uppsamlingsstråk eller i närheten av skadeområden. Härutöver bör samarit- gruppernas personal, då så prövas erforderligt, förstärka övrig i skade— områden och i transportenheter verksam samaritpersonal.

4) Förbandsplatser organiseras till det antal och med den fördelning som framgår av nuvarande planläggning. Utredningens förslag upptar sålunda 501 förbandsplatser.

Förbandsplats betjänas av gruppchef och sex samariter, vilken personal inskrives i fred. Eventuellt behövlig biträdeshjälp härutöver tillgodoses genom tillfälligt ianspråktagna civilförsvarspliktiga. Medicinalpersonal (sjuksköterska) krigsplaceras av medicinalstyrelsen.

Av förbandsplatserna i hittillsvarande organisation är 361 s. k. A-för- bandsplatser och 140 s. k. B—förbandsplatser. Med A—förbandsplats förstås sådan enhet som tilldelats såväl personal som utrustning, medan B-för- bandsplats endast tilldelats personal. Avsikten med denna differentiering torde ha varit, att B-platserna tillfälligt kan tillföras sjukvårdsutrustning som finns tillgänglig i icke bombade orter.

Utredningen finner, särskilt med hänsyn till behov som kan uppkomma i samband med omfattande utrynmingar, att förbandsplatser, som icke till- delats för dem direkt avsedd utrustning, ej fyller kravet på erforderlig beredskap. Utredningen anser därför, att samtliga i sjukvårdskår ingående förbandsplatser skall tilldelas erforderlig utrustning.

5) Gällande planer förutsätter att civilförsvaret i krig skall kunna momen- tant disponera ca 1 100 krigstjänsteläkare i samband med att civilför— svaret träder i verksamhet. Utredningen har i anslutning till ovan redo- visade principer funnit att nämnda antal bör ökas till 1 600.

Av dessa läkare avses 390 ingå i förut nämnda sorteringslag och övriga 1 210 för uppgifter som hittills tillkommit de s. k. läkarbilarna. De förut- sättes dock icke, såsom tidigare tänkts, bli tagna i anspråk för tjänstgöring å förbandsstationer.

Såsom biträde åt krigstjänsteläkare i dennes civilförsvarstjänstgöring inskrives en samarit (bilförare) per läkare. Här ifrågavarande läkare jämte samarit benämnes liksom hittills läkarbil.

6) Civilförsvarsambulanser (hittills benämnda släpambulanser) organise— ras till ett antal av 1454, d. v. s. i stort sett samma antal som ingår i nu- varande organisation, med uppgift att biträda räddningskårens personal på skadeplatser, att förbereda avtransport av skadade på sorteringsplatser samt att transportera skadade till beredskapssjukhus och förbandsstationer.

För varje civilförsvarsambulans inskrives en gruppchef och fyra sama— riter. Av samariterna skall minst två kunna vara bilförare.

7) Bussambulanser (för civilförsvarsändamål helt avställda eller för till— fälligt bruk disponibla bussar) föreslås ingå i sjukvårdsorganisationen till nu gällande antal (1 106).

För varje bussambulans inskrives i fred en gruppchef, en samarit och fyra bårbärare samt dessutom för buss, helt avställd för civilförsvarets räk— ning, ytterligare en samarit (bussförare).

Påfrestningen på den transportapparat, varöver den civila sjukvården i krig kan komma att disponera, torde bli ytterst stor. Möjligheterna att föra patienter från ett civilförsvarsområde till ett annat blir med säkerhet

begränsade. Med anledning härav har utredningen låtit undersöka möjlig- heten att tillföra civilförsvaret ytterligare ett antal bussar utöver det antal som enligt nuvarande planläggning avses att vid beredskap helt avställas för civilförsvarets räkning.

En av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap lämnad redo- görelse för fordonsbeståndet och dess utnyttjande under beredskap och krig visar emellertid att någon sådan ökning nu icke är möjlig. Ej heller synes det vara möjligt att för tillfälligt bruk räkna med flera bussar än i den nuvarande organisationen.

Bussambulanserna bör utnyttjas för transporter direkt från uppsam- lingsstråk till förbandsstationer och beredskapssjukhus samt för att ut— jämna beläggningen på beredskapssjukhusen. De bör i första hand dispo- neras av länsstyrelsen (sjukvårdssektionen i samråd med civilförsvarssek- tionen) enär transporterna i regel torde komma att beröra ett flertal civil- försvarsområden.

Utredningens organisationsförslag upptar ej personal till de i hittills- varande organisation ingående bilambulanserna. Transporter med dessa ambulanser (främst fjärrtransporter) utföres nämligen även vid civilför- svarsberedskap bäst av de organ som i fred svarar för ambulanserna i fråga (i regel landsting och kommuner). Dessa ambulanser utnyttjas i civilför- svarsverksamheten utan att ingå i civilförsvarsorganisationen.

Cykelbårlag har hittills organiserats av den s. k. blocktjänsten, vars skadeavhjälpande uppgifter i utredningens förslag övertagits av grupper ur räddningskåren. Förutsättningar torde numera i regel komma att saknas för när-transport av skadade med cykelbår. Cykelbårlag ingår därför ej i utredningens organisationsförslag. Behovet av närtransporter tillgodoses på sätt omnämnts i kap. 10 angående räddningstjänstens uppgifter.

Enligt krigssjukvårdslagen, som bl. a. stadgar tjänsteplikt för medicinal— personal, krigsplaceras vissa läkare inom den öppna hälso— och sjukvården i krig (krigstjänsteläkare). Sådan läkare inskrives f. n. i viss omfattning även för tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsläkare). Denna tjänst— göring kan avse uppgift såsom tjänstegrenschef eller placering å läkarbil. Även annan medicinalpersonal (sjuksköterskor, tandläkare m. fl.) inskrives f. n. å befattningar i civilförsvarstjänst.

Enligt utredningens förslag skall såsom tidigare sagts medicinalpersonal icke inskrivas i civilförsvaret. Förekommande tjänstgöring i civilförsvaret skall uteslutande ske enligt av medicinalmyndigheten utfärdad krigsplace- ringsorder och på grundval av tjänsteplikt för medicinalpersonal. Begrep— pet civilförsvarsläkare synes därför icke erforderligt att bibehålla.

Enheter och personal i civilförsvarets sjukvårdskårer i länen framgår av tabell 17.

Tabell 17. Enheter och personal [ sjukvårdskårerna

Enheter Personal

Civilför- Inskriv- Sama- För- Buss- Kår- nings-

l'it- bands- svars- ambu- Läkar- inspek— Sysglo— Grupp- Sama- Bår- behov grupper platser ambu- bilar

.. man chefer riter bärare lanser lanser torer (avrun- dat)

Län För- bands— stationer

Sorte- ringslag

00

236 94 185 5 18 24 35 12 35 38 25 9 39 33 35 12 18 60 52 70 15 34 46 45 35 12 19 26 14 25 12 24 43 16 40 15

.. 5 12 —— 10 3 14 37 26 15 6

33 50 29 40 12

37 133 108 110 14 11 22 24 25 9 33 149 112 115 14

26 68 74 75 18 27 39 37 40 15 23 50 33 40 15 16 56 66 35 15 18 44 45 25 18 21 49 73 40 21 22 10 25 65 42 40 18 16 9 28 67 58 40 18

4 3 23 30 14 25 19 8 6 21 31 18 40 22 12 6 24 49 31 35 29

CO

334 3 002 760 4 100 45 432 168 700 79 539 224 900 80 664 228 1 000 130 1 252 400 1 800 125 764 252 1 200 59 359 80 500 83 572 112 800 17 88 —— 100 77 424 140 700 112 662 164 1 000 278 2 081 696 3 100 57 402 144 600 294 1 742 604 2 700 168 932 380 1 500

103 551 184 900

106 710 204 1 000 138 817 360 1 300 107 749 276 1 200 143 734 364 1 300

132 1 020 300 1 500

153 926 328 1 400 67 399 80 600 70 512 120 700 104 698 196 1 000

m NCDQOOOCD #MCDDO CDQ'OOQOO NQOCDOOQD

74 H

1—4 emuoumom

hmm! (90le

www ]mväQMhmwooooco—uoowvo N A&AE

vänt!) CO

($&va V'

H

H ino-nec COQ—l Q' H Zodmwe

O '.1 (D H

0 H =D 1-4

H 00 01 1—1

v—l

D5N>

N H MQ'N'Q'COFMQDOOOva—(OONQCD

LO

Summa för riket 195 390 303 501 1 454 1 106 1 200 358 19 3 061 21 031 6 764 31 600

251 Utbildning Av den i sjukvårdskåren inskrivna personalen bör kårinspektör, biträ— dande kårinspektör, syssloman, gruppchef och samarit genomgå civilför- svarsutbildning i fred. F. n. gäller olika utbildningskurser för samariter placerade å enheter av olika slag i sjukvårdsorganisationen. För att organisationen skall kunna smidigt anpassas till uppkomna behov under krig, bör alla samariter, oav- sett placering, genomgå samma utbildning. Härigenom möjliggöres ett all- sidigt utnyttjande av all samaritpersonal. Det förhållandet att vissa samariter under beredskap och krig förut— sättes skola för egen övning tjänstgöra å beredskapssjukhus och i öppen vård får icke medföra ökade krav på den fredsmåssiga civilförsvarsutbild- ningen. Vid utbildning av personal i sjukvårdskårerna skall vidare beaktas att densamma utrustas med arbetsdosimeter och att enheterna förses med kontamineringsmätare för avläsning av eventuell förekomst av radioaktiva partiklar på kläder, hud, födoämnen m. m.

Civilförsvarets utrymningskårer

Utrymningskår organiseras i varje civilförsvarsområde för utrymnings- och inkvarteringsuppgifter samt för sanering och avgasning.

Utrymningskår rekryteras i första hand med civilförsvarspliktig personal, som i kommunal eller annan samhällsverksamhet förvärvat praktisk er— farenhet och insikter i befolknings-, bostads- och socialvårdsfrågor eller dylikt eller som har egenskaper och intressen, som gör dem lämpliga för arbetsuppgifter av här avsett slag.

Vid verkställighet av utrymnings— och inkvarteringsåtgärder skall samt- liga kärer i det allmänna civilförsvaret medverka i den utsträckning, som prövas erforderlig. Hinder häremot bör ej möta då skadeavhjälpande verk— samhet och utrymningsverksamhet icke kan förutsättas pågå samtidigt. Utrymning torde knappast anbefallas, då larmtillstånd råder eller under fientligt anfall. Om fientligt anfall skulle insättas mot ort där utrymningar pågår, måste med all sannolikhet utrymningsåtgärderna avbrytas och all- mänheten ta skydd.

Grunder för dimensionering

Utrymnings- och socialtjänst enligt 1953 års planer har organiserats jäm- likt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för utrymnings- och socialtjänst (AUS) år 1948.

Huvuddragen av tjänstegrenens organisation är enligt nämnda anvis- ningar i stora drag följande.

Ledningen av tjänstegrenen skall utövas av civilförsvarschefen med biträde av en tjänstegrenschef.

Inom civilförsvarsområde, där socialtjänstverksamhet, avsedd huvudsakligen för hjälp åt tättbebyggt områdes egna invånare (socialtjänst II) samt utrym- ning planlägges, skall en särskild utrymnings- och socialtjänstexpedition in— rättas med tjänstegrenschefen som chef.

I expeditionen skall finnas personal i följande befattningar: Chef, ställföreträdande chef, sektionschefer, ställföreträdare för sektionsche- fer, detaljchefer, ställföreträdare för detaljchefer, kanslipersonal, skrivbiträden, telefonister och ordonnanser.

Inom civilförsvarsområde, där hjälpåtgärder åt personer som evakuerat dit från andra områden huvudsakligen planlägges, bör inom civilförsvarets huvud- central, om så är lämpligt, upprättas sektioner för inkvarteringsärenden och för transportfrågor.

I den mån så är erforderligt skall i de olika kommunerna inrättas inkvarte- ringsexpeditioner, där den omedelbara ledningen av de till kommunen hörande socialtjänstärendena skall handläggas. Inkvarteringsexpeditionen skall lämpligen organiseras på sektioner, exempelvis kanslisektion, inkvarteringssektion och utspisningssektion. Chef för expeditionen är en inkvarteringsledare eller tjänste- grenschefen.

I inkvarteringsexpeditionen skall finnas personal för följande befattningar: Chef (inkvarteringsledare), ställföreträdande chef, sektionschefer, kansliperso- nal, skrivbiträden, telefonister och ordonnanser.

Inom större kommuner, där det kan bli erforderligt att decentralisera ledningen av socialtjänstverksamheten, må indelning ske i inkvarteringsrotar under när- maste ledning av ett inkvarteringsombud.

Till ledningens förfogande skall för utrymnings- och socialtjänstverksamheten organiseras olika enheter, envar med sina bestämda uppgifter.

I fråga om utrymningsverksamheten utgör hemskyddsledare och blockchefer de lägsta enheterna i organisationen. I mån av behov skall till deras hjälp avdelas personal ur blockgrupp.

Samlingsplatscr skall organiseras med anlitande, där så erfordras, av personal ur blockgrupp.

Väntplatser och vänthem upprättas, där särskild personal skall ombesörja erforderlig verksamhet.

För ledning av utrymningstransporterna skall finnas färdpersonal. Inom ut- rymningsområdet skall uttagas den internatpersonal, som är behövlig för drift av internat och sjukinternat.

Skolor och anstalter skall utgöra utrymningsenheter. I inkvarteringsområden skall mottagningsplatser upprättas. Särskild personal skall ombesörja erforderliga arbetsuppgifter.

Internat och sjukinternat skall anordnas. Driften av internaten skall i princip ombesörjas av personal, som medföljt de evakuerade från utrymningsområdet.

För hjälpätgärder åt befolkningen inom tättbebyggda områden skall härbärgen och härbärgeplatser organiseras. Särskild personal skall fullgöra erforderliga arbetsuppgifter. Hemskyddsledare och blockchefer skall tas i anspråk, särskilt för anvisande av inkvarteringsutrymme.

Fältkök skall organiseras för ordnande av kollektiv utspisning, för vilket ända- mål särskild personal skall uttagas.

För att lämna uppgifter om dem, som till följd av krigshandlingar intagits å sjukvårdsanstalt eller avlidit, skall inom utrymnings- och socialtjänstexpeditionen upprättas ett upplysningsregister. Särskild personal skall uttagas för uppgiften.

Uppgifter från inkvarteringsområde om de evakuerades adresser skall samlas i ett arkiv.

Den 25 februari 1954 har civilförsvarsstyrelsen utfärdat vissa ändrade bestämmelser att gälla tills vidare. Sålunda skall enligt sistnämnda be— stämmelser gemensamma socialtjänstgrupper organiseras, varje grupp be— stående av en gruppchef, fyra socialtjänstbiträden och en ordonnans. Grup— pen är avsedd för de uppgifter, som enligt AUS skall omhänderhas av färd— personal samt personal vid Väntplatser, vänthem och härbärgen. Internat- personal skall uttagas och inskrivas i utrymningsområdet endast i begrän- sad omfattning.

Utredningen har tidigare uttalat sin principiella uppfattning att i fred inskrivning ej bör ske för enkla och tillfälliga arbetsuppgifter. Detta gäller ej minst i fråga om utrymnings- och socialtjänst. Oaktat 1956 års inskriv— ningssiffror för denna tjänst utvisar ett med ca 66 000 personer minskat

personalbehov i jämförelse med 1953 års planer bl. a. som följd av civil— försvarsstyrelsens ändrade anvisningar år 1954 — redovisar tjänstegrenen alltjämt det största behovet av inskriven personal av samtliga tjänstegrenar.

1945 års civilförsvarsutredning anförde bl. a. i sitt betänkande, att det då planlagda förfaringssättet .vid utrymning var tidsödande och att vissa för- enklingar av det expeditionella förfaringssättet borde eftersträvas. Någon sådan förenkling synes emellertid ej ha kommit till stånd. I stället torde det administrativa förfaringssättet vid genomförandet av utrymningar och inkvartering alltmer ha komplicerats. Detta förhållande framträder starkast vid det studium av utbildningsverksamheten inom tjänstegrenen i fråga, som utbildningsutredningen och civilförsvarsutredningen gemensamt före- tagit. Sålunda kan nämnas, att utöver de formulär m. ni. som finns upp- tagna i AUS, ej mindre än 367 olika blanketter och instruktioner kommit till användning vid utbildningsverksamheten inom länen.

Den 20 september 1957 har Kungl. Maj:t givit civilförsvarsstyrelsen upp- drag att utarbeta erforderliga anvisningar för den nya utrymningsplanlägg- ning, som påkallas av statsmakternas ställningstagande år 1956 till utrym- nings— och skyddsrumsfrågorna. I vad avser snabbutrymningsförfarandet och därmed sammanhängande organisationsfrågor har sådana nya anvis— ningar (ASu) utfärdats av styrelsen den 8 juli 1957. I fråga om den succes- siva utrymningsplanläggningen föreligger ännu icke nya anvisningar.

Vid utredningens ställningstagande till frågor rörande utrymnings- och inkvarteringsförfarandet samt behovet av personalorganisation för utrym- ningstjänst har bl. a. följande synpunkter varit vägledande.

Utmärkande för utrymningarna är numera dels det stora antal männi- skor, som omfattas därav, och dels den korta tid, som beräknas stå till buds för genomförandet. Utredningen förutsätter att det utrymningssystem, som f. n. är under utarbetande inom civilförsvarsstyrelsen, får enklast

möjliga utformning och att därvid även de enskildas medverkan och initia- tiv vid utrymningarnas genomförande tillmätes betydelse. Om svårighe— terna vid utrymning skall kunna övervinnas måste formella krav reduce- ras till ett minimum.

Ett smidigt utrymningsförfarande bör i princip bäst kunna uppnås, om planläggning och verkställighet så mycket som möjligt anknyter till freds— måssiga tillvägagångssätt. Så långt möjligt bör utrymningsorganisationen därför bygga på redan i fred befintliga institutioner och resurser.

Den hittillsvarande utrymningsorganisationen förutsätter ett individuellt registreringsförfarande och att envar utrymningsberättigad tillställes en s. k. utrymningssedel, som samtidigt utgör färdbiljett. Registreringen är avsedd att ske genom försorg av hemskyddsledare, vilka särskilt utbildats härför. Utredningen har emellertid —— såsom tidigare framhållits —— funnit att den hittills tänkta hemskyddsorganisationen icke kan fylla de uppgifter, som avsetts för densamma. Detta framgår därav att den f. n. planlagda hem- skyddsorganisationen icke kunnat rekryteras i planenlig omfattning. Enligt utredningens mening kan utrymningsförfarandet icke, särskilt med hänsyn till den numera förutsedda omfattningen av utrymningar, göras beroende av ett individuellt registreringsförfarande.

Beträffande registreringsförfarandet i anledning av genomförda utrym— ningsåtgärder hänvisas till vad därom föreslagits i kap. 10.

Vid 1953 års planläggning av utrymningsförfarandet har man utgått från att skolväsendets fredsmåssiga 'indelningsgrunder i möjligaste mån skall bibehållas. I förenämnda nya anvisningar ASu har civilförsvarsstyrelsen emellertid frångått tanken på att skolklasserna skall sammanhållas vid ge- nomförandet av snabbutrymningar och i stället betonat önskemålet att fa— miljerna så långt möjligt sammanhålles. Samma princip bör gälla vid plan- läggning av beredskapsutrymning. Detta innebär, att skolundervisningen inom inkvarteringsområdena får bedrivas på det sätt, som Skolmyndig- heterna finner lämpligast med hänsyn till läget efter det utrymnings— och inkvarteringsverksamheten avslutats.

Den tid, som verkställigheten av en beredskapsutrymning kommer att kräva, blir i mycket beroende av hur samhällets och de enskildas transport— kapacitet utnyttjas. Allmänt sett kommer transportfrågorna att ställa härav berörda centrala och regionala myndigheter inför stora påfrestningar. Även härvidlag uppnås de bästa resultaten om planläggningen och verkställighe— ten bygger på de enskildas medverkan i så stor utsträckning som möjligt.

En fråga som inverkar på utrymningsorganisationen inom civilförsvaret, är hur de kommersiella transportmedlen, framför allt järnvägståg och hus— sar, bäst utnyttjas och samordnas. I dessa och andra transportfrågor har utredningen samrått med järnvägsstyrelsen. Vid detta samråd har det icke ansetts vara motiverat att inom civilförsvaret uppbygga särskilda transport- organisationer, biljettutlämningsställen etc. Det har nämligen bedömts

som praktiskt genomförbart att järnvägsmyndigheter i samråd med civil- försvarets myndigheter under fred planlägger och vid verkställighet genom- för utrymningstransporter med såväl järnvägståg som bussar.

Anspråken på civilförsvarets utrymningsorganisation kommer att minska, om beredskapsutrymningen i sitt första skede genomföres som frivillig ut- rymning med rätt för de utrymningsberättigade att själva välja inkvarte- ringsplats. Till ledning för sådant val bör civilförsvarsmyndigheterna på lämpligt sätt meddela råd till befolkningen att exempelvis undvika gräns- och kusttrakter samt orter och områden, beträffande vilka utrymning plan- lagts. I vissa fall kan det emellertid av militära eller andra skäl ej vara lämpligt att offentligen angiva orter eller områden av sistnämnda slag. Detta kan medföra, att de frivilligt utrymmande i viss utsträckning beger sig till sådana orter eller områden. De olägenheter, som kan vara förbundna hår- med exempelvis att de utrymda kan komma att beröras av ytterligare utrymningsåtgärder —— torde dock uppvägas av att utrymningarna av tät- orterna, där anfallsriskerna är störst, i betydande omfattning underlättas, om det här anvisade förfaringssättet tillämpas.

Det finns anledning antaga, att en betydande del av befolkningen i tät- orterna har möjlighet att själv ombesörja sin bortflyttning och inkvartering. En i Stockholm tidigare gjord undersökning av barnfamiljernas sommar— vistelse har sålunda utvisat att ca 75 % av mödrarna och ca 85 % av barnen under den sommar, då undersökningen företagits, vistats hos släktingar och bekanta eller i egna fritidsstugor m. m. på landsbygden och i mindre tät- orter.

Inkvarteringsorganisationen bör anpassas efter det maximala antalet eva- kuerade för vilka inkvartering planlägges inom respektive kommuner.

I det första inkvarteringsskedet bör målsättningen vara att ordna hus- rum och, i den mån så erfordras, enkel utspisning åt de evakuerade. Största effektivitet torde härvid ernås om inkvarteringsförfarandet icke bindes vid formella tillvägagångssätt. Härefter står tid till förfogande för erfor- derliga justeringar, vilka t. ex. kan avse att inom rimliga gränser tillgodose individuella önskemål, hygieniska krav m. in.

Här må erinras om att utredningen i kap. 10 föreslagit, att de kommunala myndigheterna skall ha skyldighet att medverka i utrymnings- och inkvar- teringsverksamheten.

Organisation

Uttagning och inskrivning i fred av personal till utrymningskår skall i princip ske endast för uppgifter, som under beredskap och krig kan beräk- nas bli av stadigvarande natur eller är av den art att inskrivning eljest kan vara påkallad av beredskapsskäl.

För tillfälliga uppgifter bör vid sidan av personal i organisationen anli-

tas även icke inskrivna civilförsvarspliktiga personer samt frivilliga orga— nisationer.

Ledning av utrymning och inkvartering handhas av civilförsvarschefen med biträde av befäl och manskap i ledningscentraler och övriga för den skadeavhjälpande verksamheten avsedda ledningsorgan samt av kommunala organ. För ledningsverksamheten föreslås därför icke, såsom i nu gällande organisation, särskilda ledningsorgan för utrymnings— och inkvarterings— verksamheten.

Utredningen föreslår följande organisation.

I varje civilförsvarsområde ingår i utrymningskåren en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer.

Utrymningsgrupper organiseras inom civilförsvarsområde där utrym— ning planlägges. Gruppernas antal beräknas till en grupp per varje två tusen invånare (de värnpliktiga frånräknade).

Utrymningsgrupp består av gruppchef och fyra utrymningsbiträden. Utrymningsgruppernas huvudsakliga uppgift skall vara att biträda vid utrymning och vid omhändertagande av personer, som blivit hemlösa på grund av krigshandlingar. De skall även biträda civilförsvarsledningen vid utspisning av hemlös och evakuerad befolkning. Utredningen har funnit lämpligt att ålägga utrymningsgrupperna även sanerings- och avgasnings- uppgifter.

Inkvarteringsombud uttages inom varje kommun där inkvartering av eva- kuerade planlägges. Ett inkvarteringsombud inskrives för varje tusental evakuerade, som avses att vid slutlig utrymning inkvarteras inom kommu- nen. Vid uppskattningen av erforderligt antal har utredningen utgått från en generell beläggningssiffra motsvarande en tredubbling av fredsbefolk— ningen.

Utredningen finner ej erforderligt att för de evakuerades mottagning och första omhändertagande i inkvarteringskommunerna inskriva särskild per- sonal utöver inkvarteringsombuden. För denna uppgift lämnas biträde även av annan tillgänglig personal inom civilförsvarsområdet, av icke inskriven civilförsvarspersonal, av frivilliga organisationer och av kommunala organ.

I inkvarteringskommunerna uppkommande behov av ytterligare inskriven civilförsvarspersonal sedan det första omhändertagandet av evakuerade slut- förts bör tillgodoses genom uttagning bland den inkvarterade befolkningen. Till viss del löses härigenom även de inkvarterades sysselsättningsproblem.

Uppgifter som i hittillsvarande organisation avses tillkomma inkvarte— ringsledare skall enligt utredningens förslag i stället ankomma på de i led- ningskåren ingående kommunvis uttagna distriktscheferna.

Utredningen har undersökt om och i vilken omfattning det kan vara möj— ligt och erforderligt att för civilförsvarets behov utnyttja Svenska röda kor- sets hjälpstationer. Härvid har utredningen särskilt tänkt på de förhållan—

den, som kan uppkomma vid omfattande utrymningar, särskilt snabbut- rymningar. I samband med landsvägstransporter uppkommer vid sådant fall behov av sjukhjälp utmed vägarna. Den ökade folkmängden i mindre orter och i landsbygdsområden efter utrymning kommer likaledes att ställa ökade krav på sjukvårdstjänsten, särskilt för den händelsen sådana områden eller orter skulle utsättas för fientliga anfall.

Svenska röda korsets hjälpstationer har organiserats för att tillgodose behov av första hjälp i samband med trafikolyckor, som inträffar på lands- vägarna. Med hänsyn till det stegrade antalet trafikolyckor påbörjades år 1953 en upprustning av hjälpstationerna, som består av viss utbildad sjuk— vårdspersonal och sjukvårdsutrustning för första hjälpätgärder. F. n. finns ca 600 hjälpstationer i rustat skick.

Dessa hjälpstationer kommer givetvis att vid beredskap och krig utnyttjas även för civilförsvarsändamål. För att göra hjälpstationer tillgängliga för civilförsvarsändamål i ökad utsträckning främst i samband med utrym- ning beräknar utredningen ytterligare minst 750 hjälpstationer erforderliga. Härigenom skulle hjälpstationer kunna finnas disponibla på varannan mil efter landets riksvägar och större länsvägar.

Vid samråd i ärendet har Svenska röda korset förklarat sig vara villigt att svara för hjälpstationernas drift, deras funktionsduglighet och persona- lens utbildning under förutsättning att medel ställes till förfogande för orga- nisering och upprustning av nämnt antal hjälpstationer. Kostnaden för varje hjälpstation beräknas till 300 kronor.

Med hänsyn till hjälpstationernas betydelse för civilförsvarets verksamhet under krig föreslår utredningen att t. v. 750 hjälpstationer organiseras till en sammanlagd kostnad av 225 000 kronor under villkor att Svenska röda korset åtager sig att ansvara för hjälpstationernas funktionsduglighet under krig, däri inbegripet förnyelse av förbrukad sjukvårdsmateriel. Frå- gan om eventuell ytterligare utbyggnad av hjälpstationernas antal bör, sedan den föreslagna utbyggnaden genomförts, ånyo övervägas.

Personalen i utrymningskårerna i länen framgår av tabell 18.

Utbildning

Många av de uppgifter som civilförsvarspersonalen skall utföra i sam- band med utrymnings- och inkvarteringsåtgärder är av så enkel beskaffen— het, att en manskapsutbildning härför under fred icke kan sakligt motiveras. Civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen är samstämmigt av den uppfattningen, att utrymnings- och socialtjänstens nuvarande utbild— ningsomfång i icke obetydlig omfattning hör krympas.

Av den i utrymningskårerna inskrivna personalen bör endast kårinspek- törer, biträdande kårinspektörer och gruppchefer i fred genomgå civilför— svarsutbildning. Härutöver föreslås att visst högre befäl i ledningskåren (chefsassistenter och ledningschefer) utbildas för på dem ankommande

Tabell 18. Personal i utrymningskårerna

. . Inskrivnings— .. Kårms ek- Utr mmn s- Inkvarte- Lan töre? Gruppchefer bffrädeng ringsombud behov (avrundat)

A ................. 5 430 1 720 —— 2 200 B ................. 12 19 76 186 300 C .................. 9 34 136 230 400 D ................. 12 38 152 249 500 E ................. 15 76 304 373 800 F ................. 12 40 160 343 600 G ................. 12 8 32 288 300 H ................. 12 25 100 386 500 I .................. 3 8 32 114 200 K ................. 6 25 100 232 400 L ................. 12 19 76 472 600 M ................. 14 159 636 508 1 300 N ................. 9 24 96 262 400 0 ................. 14 189 756 309 1 300 P ................. 18 48 192 497 800 R ................. 15 29 116 432 600 S .................. 15 29 116 499 700 T ................. 15 50 200 263 500 U ................. 18 50 200 197 500 W ................. 21 27 108 566 700 X ................. 18 44 176 504 700 Y ................. 18 34 136 515 700 Z .................. 27 12 48 332 400 AC ................ 27 26 104 531 700 BD ................ 36 23 92 529 700 Summa för riket 375 | 1 466 5 864 | 8 817 16 800

utrymnings- och inkvarteringsuppgifter och att allt befäl inom övriga civil- försvarskårer utbildas så att dessa kårers manskap kan instrueras och ledas i på dem ankommande verkställighetsuppgifter vid utrymning och inkvar- tering.

Beträffande gasskyddsutbildningen föreslås att gruppcheferna i utrym— ningskårerna ges den utbildning, som erfordras för att de skall kunna leda genomförandet av utrymningsgruppernas sanerings- och avgasningsverk— samhet.

Utbildningsutredningen föreslår i sitt betänkande att när Kungl. Maj:t därom förordnar manskapet i utrymningsgrupperna skall utbildas i person— ligt skydd, vari bl. a. ingår undervisning i avgasning och sanering. Motsva— rande gasskyddsutbildning skall enligt utbildningsutredningens förslag, meddelas all inskriven civilförsvarspersonal som utbildas i fred.

Utredningen, som biträder detta förslag, vill samtidigt påpeka behovet av särskild utbildning av den i fredsadministrationens centrala och regionala instanser anställda chefspersonal, som under beredskap och krig har att för riket eller län leda utrymnings- och inkvarteringsföretag. Sådan särskild utbildning har hittills icke ägt rum.

Civilförsvarets ledningskårer

Ledningskår organiseras inom civilförsvarsområde för att vid beredskap och krig stå till civilförsvarschefens förfogande vid ledningen av civilförsva— rets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet samt för att i samband med ledningsverksamheten handha observations-, sambands— och underhålls- uppgifter.

Civilförsvarets ledningsorganisation enligt hittillsvarande planläggning har utformats bl. a. enligt de ledningsprinciper, som återfinns i civilför- svarsstyrelsens år 1950 utgivna förslag till handledning i allmän civilförsvars— taktik (HACt). Härutöver har vissa organisationsförslag angående ledningen lämnats i civilförsvarsstyrelsens anvisningar år 1952 för upprättandet av specialplaner för civilförsvaret (ASp). Observations- och sambandstjänst organiseras f. n. såsom särskild tjänstegren.

Till ledning för civilförsvarscheferna utgav civilförsvarsstyrelsen vidare är 1951 en promemoria med synpunkter på organiserandet av arbetet i huvud— central under anfall. Enligt denna promemoria och ovan nämnda taktiska handledning skulle tjänstegrenscheferna (brandchefer, tekniker m. fl.) under anfallsperioder biträda civilförsvarschefen vid ledningsverksamheten i huvudcentralen. Detta innebar att för skadeavhjälpande verksamhet syn- nerligen värdefull personal till stor del bands vid administrativa arbets— uppgifter och liknande.

År 1952 tillsattes inom civilförsvarsstyrelsen en kommitté för översyn av gällande bestämmelser angående civilförsvarsledningens utövande. Nya anvisningar angående civilförsvarets lokala ledning har dock hittills endast utfärdats för utbildning och övning av ledningspersonal m. fl. i expeditions— tjänst (stabs- och sambandstjänst). För dessa anvisningars tillämpning i organisatoriskt hänseende avsåg styrelsen att vid senare tillfälle utfärda särskilda bestämmelser.

Härutöver kan nämnas, att civilförsvarsstyrelsen år 1956 utgivit vissa arbetsutkast till anvisningar angående ändrade regler för civilförsvarets lokala ledning, även dessa bestämmelser endast avsedda att användas i ut- bildningssammanhang.

I nämnda arbetsutkast övervägs vissa principiella förändringar i lednings— funktionerna i syfte bl. a. att möjliggöra en snabbare expeditionstjänst i huvudcentral med en mindre men fastare än hittills organiserad lednings- stab och att frigöra viss kvalificerad personal för arbete i skadeområden. Vidare avsåg utkastet att tillskapa en ny territoriell indelning av civilför- svarsområdena i s. k. basområden i avsikt att därigenom avlasta civilför- svarschefen mera rutinmässiga åtgärder beträffande ledning av stationära enheter, underhåll, personaltjänst m. 111.

Efter samråd med civilförsvarsutredningen har civilförsvarsstyrelsen här—

utöver dels är 1956 utfärdat föreskrifter om uttagning och inskrivning av viss personal i civilförsvarets ledningscentral i avvaktan på den slutliga utformningen av civilförsvarets blivande ledningsorgan, dels ock år 1957 meddelat länsstyrelserna anvisningar om uttagning och inskrivning även av personal avsedd för ledningsverksamhet inom skadeområde.

Grunder för dimensionering

Utredningens förslag i fråga om den lokala ledningsorganisationen grun— dar sig på de rön, som stadsanalyserna gett, och studier i samband med försöksverksamheten i Södermanlands län. Vidare har civilförsvarets led- ningsfrågor (ledningsfunktioner) vid fientliga katastrofanfall, speciellt studerats i Malmö civilförsvarsområde vid särskilda överläggningar med utredningens experter, länsstyrelsen i Malmöhus län och den lokala civil- försvarsmyndigheten i Malmö.

Utredningen har bedömt ledningsorganisationen och dess behov av perso- nal i stort sett efter följ ande principer.

Ledningsuppgifterna berör i huvudsak dels åtgärder i samband med genomförandet av civilförsvarets mobilisering dels genomförandet av ut- rymning, inkvartering, undanförsel, förstöring och andra förebyggande civil- försvarsåtgärder och dels ledandet av den skadeavhjälpande verksamheten.

För att få erforderlig effektivitet och snabbhet bör ledningsverksamheten på lämpligt sätt fördelas mellan civilförsvarsområdenas centrala lednings- organ (hc m. m.) och fältorgan i anslutning till förekommande skadeområ- den. Härvid bör beaktas att olika krav ställes på ledningsverksamheten under anfallslösa perioder och vid anfall med därav föranledd skadeavhjälpande verksamhet.

Vid avvägningen mellan ledningsåtgärder av central och fältmässig art måste hänsyn tas till kravet på att hj älparbetet skall kunna påbörjas snarast möjligt efter ett anfall. Betydelsen av snabba ingripanden belyses av krigs- erfarenheterna och även av analysstudierna. På grund härav måste insät- tandet av hjälpenheter i erforderlig omfattning kunna ske utan avvaktande av sådan ordergivning från huvudcentralen, som förutsätter tidskrävande överläggningar.

Ledningsorgan med anslutning till skadeområdena måste därför ges viss befogenhet att efter eget bedömande påbörja räddningsverksamheten. Detta kräver kvalificerat befäl i fältorganisationen. Ledningsorganisationen bör uppbyggas så att kvalificerad befälspersonal (brandchefer, polischefer, an- nat brand- och polisbefäl, tekniker m. fl.) kan utnyttjas för att leda rädd- ningsverksamheten i anslutning till skadeområden. Härigenom kommer det högre befälets yrkeskunnighet bäst till sin rätt i räddningsverksamheten.

De principer, som f. n. tillämpas i fråga om ledningsverksamheten i huvud- central, har framgått av en övning som anordnats i statens civilförsvarsskola i samband med utbildning av högre taktiskt befäl och varav utbildnings- och

civilförsvarsutredningarna tagit del. Det framgick därav, att hjälpverksam- heten enligt förutsättningarna för övningen påbörjades först sedan order om utryckning utgått till hjälpenheterna från huvudcentralen och att insät- tandet gjordes beroende av ett skriftligt förfaringssätt.

Enligt utredningens uppfattning måste den f.n. tillämpade formella och tidskrävande ordergivningen i huvudcentralen ersättas med en decentrali— serad ledning och i samband därmed viss automatik som kan verka med erforderlig grad av snabbhet.

Vad nu sagts gäller främst ett första skede omedelbart efter ett anfall. Därunder måste en omedelbar hjälpinsats kunna påbörjas snarast möjligt av intakta räddningsenheter, som förlagts i eller i omedelbar närhet av tätortsbebyggelse inom det anfallna området.

Beträffande hjälpenheter _ur bl. a. räddningskår, beredskapsbrandkår och sjukvårdskår, utgångsförlagda på visst skyddsavstånd från tätbebyggelse, hör vidare vederbörande ledningsbefäl ha befogenhet att utan att avvakta utryckningsorder från huvudcentralen låta påbörja frammarsch mot skadeområdet, så snart det blivit känt att skada inträffat. Under fram- marschen bör upplysningar lämnas från huvudcentralen (per radio) om värden från detonationspunktvisare och bombstyrkemätare efter hand som värdena blir kända. Ett liknande förfaringssätt torde kunna tillämpas vid konventionella anfall. De fältmässiga ledningsorganen skall komplettera de erhållna uppgifterna genom egna observationer och rekognosceringar.

En på detta sätt omedelbart inledd insats möjliggör att hjälpenheterna utan onödig tidsutdräkt kan vara gripbara i närheten av respektive skade- område för att insättas i räddningsverksamheten.

Värdet av snabba hjälpätgärder överväger i regel nackdelen av att vissa enheter onödigtvis kan komma att rycka ut enligt det här föreslagna tillväga- gångsättet. Risken härför kan dessutom minskas om viss del av enheterna hälles i reserv i utgångsläget intill dess skadesituationen klarnat.

I skadebekämpningens senare skede blir huvudcentralens uppgift att med ledning av inkomna lägesuppgifter samordna räddningsverksamheten, jus- tera vidtagna åtgärder, besluta om förstärkningar, göra erforderliga fram— ställningar till över- och sidoordnade myndigheter m. m.

Under anfallslösa perioder skall från huvudcentralen bl. a. ledas den verksamhet, som inom civilförsvarsområdet erfordras för uppehållande av anbefalld beredskap, inbegripet härför erforderliga administrationsåtgärder. Därvid kan det vara lämpligt att förlägga viss verksamhet —— exempelvis kassatjänst och förvaltning i övrigt ävensom under vissa förhållanden hand- läggning av frågOr om utrymning och inkvartering till lokaler utanför centralen.

Ledningsorganens möjligheter att utöva sina funktioner är beroende av erhållna informationer.

Hittills har avsetts att observationer (rapporter) angående vid luftanfall inträffade skador skall förmedlas till civilförsvarsledningen dels genom rapporter från personal i särskilt anordnade torn (tornobservationsplatser) dels genom hemskydds- och blockorganisationen (rapportställen) och dels genom särskilt avdelade observatörer.

Av stadsanalyserna har emellertid framgått att observationstjänsten i fortsättningen måste organiseras på annat sätt än som hittills avsetts. Anled- ningen härtill ligger bl. a. i vapenutvecklingen, osäkerheten att erhålla var- ning före anfall, den totala utrymningen av de större städernas innerområ- den m. m.

Då hemskydd och block enligt utredningens förslag icke längre skall orga- niseras, måste de observations— och rapportuppgifter, som hittills avsetts för dessa organ, i stället fullgöras av personal i _den nya organisationen. De framskjutet grupperade räddningsgrupperna, vilka föreslås bli utrustade med bärbara radiostationer, torde bli väl lämpade för uppgifter av ifrågava— rande slag, men även fältmässiga ledningsorgan, brand- och bevakningsper- sonal liksom annan civilförsvarspersonal bör allt efter omständigheterna komma ifråga.*

Utredningen har funnit att den hittills avsedda kontinuerliga bevakningen från särskilt anordnade tornobservationsplatser icke längre är ändamåls- enlig och ej heller möjlig att uppehålla med hänsyn till de moderna vapnens skadeverkningar. I stället bör utnyttjas efter visst system utplacerade mät— instrument, som vid atomvapenanfall utvisar detonationscentrum, detona- tionshöjd, bombstyrka och radioaktivitet, jämte i förväg rekognoscerade eller tillfälliga till buds stående utsiktspunkter, varifrån observationer kan ske. Avläsning av instrumenten och observationer i övrigt utföres av till- gänglig civilförsvarspersonal som förlagts, i förekommande fall i skydds- rum, i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter.

För verksamheten viktiga observationer skall givetvis förmedlas även av personal, som efter anfall utför rekognoscering.

Frågan om lämplig placering av instrument för mätning av radioaktivitet m. m. och vilka anordningar som erfordras härför, bör bli föremål för när- mare studier av civilförsvarsstyrelsen i samråd med försvarets forsknings— anstalt. Erforderliga förslag bör senare framläggas på grundval härav. I avaktan härpå bör kommun t. v. ej åläggas att vidtaga ytterligare anord- ningar för att i samband med rivning av befintligt observationstorn ersätta detsamma med nytt torn eller att eljest anordna observationstorn.

Den tekniska utvecklingen kan komma att vidga civilförsvarets observa- tions- och sambandsmöj ligheter. Det torde exempelvis vara möjligt att, sedan televisionsnätet ytterligare utvecklats, förse civilförsvaret med televisions- anläggningar för sådant ändamål. Även radartekniken synes kunna utnytt- jas. Under nuvarande förhållanden är det emellertid icke möjligt att göra

de närmare bedömanden som erfordras för att framlägga förslag om en dy- lik utbyggnad. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelen att närmare stu- dera detta problem och för Kungl. Maj :t framlägga de förslag i frågan, som kan påkallas.

En möjlighet att betydligt öka bl. a. ledningens effektivitet kan även vin- nas genom utnyttjande av flyg för lednings— och sambandstjänst ävensom för vissa andra ändamål. Förslag i frågan framlägges i det följande.

Ett spelexempel angående civilförsvarsverksamhetens igångsättande och ledning efter atombombanfall redovisas såsom bilaga 2.

Speciella ledningsförhållanden uppstår för civilförsvarsmyndigheterna inom områden, som utsättes för fientlig invasion. Härom gäller dels Kungl. Maj:ts brev till samtliga länsstyrelser den 5 mars 1943 angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig (SFS 335/4—3) och Kungl. kungörelse den 20 september 1951 med vissa bestäm- melser angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (SFS 644/51) samt dels Kungl. Maj:ts särskilda beslut den 30 augusti 1943 beträffande luftskyddets verksamhet inom område, som ockuperats av fientlig makt eller hotas av sådan ockupation. I ärendet föreligger vidare av luftskyddsinspektionen den 7 oktober 1943 med stöd av sistnämnda beslut utfärdade föreskrifter. Vad i nämnda handlingar sägs om luftskyddschefer gäller enligt övergångsbestämmelserna i civilförsvarslagen nuvarande civil- försvarschefer.

Med hänsyn till nu föreliggande ändrade förhållanden och förutsättningar för civilförsvarets verksamhet synes sistnämnda Kungl. Maj:ts beslut jämte tillämpningsföreskrifter böra överses och revideras.

Organisation Civilförsvarschefer och distriktschefer

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas en av länsstyrelsen för— ordnad civilförsvarschef.

Enligt det förslag beträffande civilförsvarsadministrationens inordnande i länsstyrelserna, som i det följande framlägges, skall civilförsvarschef icke längre ansvara för de fredsadministrativa arbetsuppgifter, som nu åvilar den lokala civilförsvarsmyndigheten. Härigenom kommer civilförsvarschefs uppgifter att i huvudsak avse förhållanden under civilförsvarsberedskap i likhet med vad som gäller för civilförsvarsbefäl i övrigt. 1 fredstid skall civil- försvarschef enligt vad därom särskilt stadgas genomgå utbildning samt deltaga i försvarsspel, konferenser och övningar för att i erforderlig grad bli insatt i sina uppgifter vid civilförsvarsberedskap samt i planläggningen och övriga förberedelser för civilförsvaret inom området.

Under civilförsvarsberedskap skall civilförsvarschef föra befäl över civil—

försvarskårerna inom sitt område och närmast tillse att den beredskap upp— rätthålles, som svarar mot anbefalld beredskapsgrad.

Vid tillfälligt kortare förfall för civilförsvarschef under civilförsvars- beredskap fullgör den i det följande föreslagna förste chefsassistenten eller annan chefsassistent civilförsvarschefens uppgifter. Vid förfall av längre varaktighet utser länsstyrelsen ny civilförsvarschef.

Erfordras i fred vikarie för civilförsvarschef förordnar länsstyrelsen tjänsteförrättande civilförsvarschef för varje särskilt fall. Till dylikt för- ordnande bör i första hand ifrågakomma lämplig person bland dem, som inskrivits eller krigsplacerats som befäl i ledningskår.

Starka skäl talar för att polischeferna alltjämt regelmässigt förordnas till civilförsvarschefer i områden, där heltidsanställd civilförsvarschef ej finns. Liksom hittills bör emellertid länsstyrelserna ha frihet att i sådana områden om så anses lämpligt till civilförsvarschef förordna annan än polischef.

Civilförsvarschef bör förordnas för viss tid i taget, förslagsvis sex år. För att trygga rekryteringen bör befattningshavare vid polis- och brand- väsendet liksom hittills vara skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvars- chef.

Civilförsvarsområdena föreslås indelade i civilförsvarsdistrikt på så sätt att varje i civilförsvarsområde ingående kommun bildar ett civilförsvars- distrikt. Denna indelningsgrund synes lämplig bl. a. med hänsyn till civil- försvarsnämndernas verksamhet och kommunernas medverkan i civilför- svaret genom att ställa kommunala resurser till förfogande.

I varje civilförsvarsdistrikt (kommun), dock ej där civilförsvarschefen har sin uppehållsplats, förordnas en distriktschef, vartill bör utses person med god kännedom om den kommunala förvaltningen, företrädesvis kom- munal förtroendeman eller tjänsteman.

Distriktschefen är civilförsvarschefens ombud inom kommunen. Han full- gör i förekommande fall de uppgifter som i nuvarande organisation ankom- mer på inkvarteringsledare samt utövar vid beredskap och krig de funktio- ner som civilförsvarschefen kan finna lämpligt att överlämna åt honom.

Distriktschef, som icke tillika är polischef, bör dock ej ges befogenhet att utöva ledning av bevakningskårens verksamhet i distriktet. Inom varje polischefsdistrikt skall nämligen polischefen närmast under civilförsvarsche- fen utöva den omedelbara ledningen av denna verksamhet

Då polischef tillika är civilförsvarschef skall den omedelbara ledningen av bevakningskåren inom hans polischefsdistrikt utövas av annat därtill utsett polisbefäl. I samband härmed må erinras, att utredningens förslag om indelning i civilförsvarsområden innebär, att civilförsvarsområdenas gränser icke längre kommer att skära gränser för polischefsdistrikt. Här- igenom kommer vissa organisatoriska olägenheter, som i detta hänseende f. n. gäller och i det föregående påvisats, att undanröjas.

Civilförsvarschefer och distriktschefer utövar ledningen av civilförsvaret från särskilda ledningscentraler, huvudcentraler (hc) respektive distrikts- centraler (dc).

I huvudcentral skall till civilförsvarschefens förfogande stå tre sektioner: ledningssektion för central taktisk ledning och sambandstjänst, expertsek- tion för tekniska uppgifter och förvaltningssektion för underhållsuppgifter.

Distriktscentral organiseras i kommun, vari huvudcentral icke är belägen. Den indelas ej i sektioner och kan mestadels vara av enkel beskaffenhet.

Taktisk ledning

Som taktisk ledning kan betecknas beslut om var och för vilka huvudupp- gifter skadeavhjälpande enheter skall insättas i skadeområde, hur arbetet enheterna emellan bör samordnas, hur arbetet bör inriktas med hänsyn till angelägenhetsgrad, givna militära direktiv etc. Taktisk ledning kan även ifrågakomma i samband med utrymningar.

Den taktiska ledningen inom ett civilförsvarsområde utövas av civilför- svarschefen dels centralt i hc med biträde av ledningssektionen dels ock av fältmässiga ledningsorgan.

a) I varje civilförsvarsområde inskrives med placering i ledningssektionen en 1:e chefsassistent med uppgift att vara civilförsvarschefens närmaste man och att med avseende på ledningskåren i tillämpliga delar fullgöra kårinspektörs uppgifter.

I ledningssektionen inskrives vidare chefsassistenter, av vilka en utses att tillika vara biträdande kårinspektör. För civilförsvarsområden med minst 10 000 invånare beräknas en chefsassistent och därutöver ytterligare en chefs- assistent för varje 20 OOO-tal invånare.

För distriktscentral i distrikt (kommun) innefattande en eller flera tät- orter med över 10 000 invånare har beräknats en chefsassistent för varje sådan ort.

Chefsassistenterna skall vara väl insatta i civilförsvarets organisation och verksamhetsområde. De skall under civilförsvarschefen leda civilförsvars- kårernas mobilisering samt den förebyggande och skadeavhjälpande tak- tiska verksamheten. I övrigt skall chefsassistent biträda civilförsvarschefen i förekommande ledningsuppgifter.

Chefsassistenten, eller inom område där flera chefsassistenter finns en av dem, bör särskilt ansvara för orienterings- och underrättelseverksamhet inom ledningscentralen samt utåt till ledningsorgan, myndigheter och allmänheten.

Civilförsvarschef, 1:e chefsassistent och chefsassistent skall vara kunniga i användning av täcktabeller (enkla krypteringuppgifter).

I ledningssektionen ingår en teleexpedition. Med befälsställning närmast under chefsassistent förestås teleexpeditionen av en expeditionsföreståndare jämte en biträdande expeditionsföreståndare.

För distriktscentral har beräknats en expeditionsföreståndare samt där- utöver en biträdande expeditionsföreståndare för varje i distriktet ingående tätort med minst 10 000 invånare.

Expeditionsföreståndare åligger att fördela arbetet inom expeditionen, att närmast ansvara för att alarmerings-, rapport- och sambandstjänst i öv- rigt fungerar samt att leda kryptoverksamheten i egenskap av kryptochef. l distriktscentral där expeditionsföreståndare ej finnes skall distriktschef vara kryptochef.

l teleexpedition, som från luftförsvarscentral (luftförsvarsgruppcentral) får luftförsvarsorientering per telefon (trådlufor), organiseras en quorgrupp. Luforgrupp består av gruppchef, biträdande gruppchef och fyra Infor- biträden.

Det förutsättes, att civilförsvarets larmanordningar utlöses från huvud- centralen.

Luforgruppchefen skall tillika vara biträdande kryptochef. I ledningscentral med särskild televäxel eller linjetagareanläggning skall telefonister finnas inskrivna till ett antal närmast motsvarande en och en halv gånger antalet ankommande telefonlinjer. För varje i ledningscentral belägen radiostation (manöverapparat till d:o) skall vidare finnas två telefonister.

I teleexpedition skall ingå minst tre expeditionsbiträden. I civilförsvars- områden med mer än 10 000 invånare ökas antalet expeditionsbiträden med ett biträde för varje ytterigare 20 OOO-tal invånare. Sålunda beräknat antal expeditionsbiträden är avsett även för distriktscentralernas behov av inskri- ven sådan personal. Härutöver har dock för civilförsvarsdistrikt, inom vilka inkvartering planlägges, beräknats ytterligare ett expeditionsbiträde för varje 1000-tal invånare, räknat å befolkningssiffran sedan planlagd in- kvartering ägt rum. Beträffande det sammanlagda behovet av expeditions- biträden har utredningen i sådant fall räknat med att invånarantalet i in- kvarteringskommunerna i krig genomsnittligt utgör tre gånger fredssiffran.

Expeditionsbiträde biträder vid alarmering och vid mottagning av luft- försvarsorientering genom radio (radiolufor), utför förekommande expe- ditionsarbete, innefattande bl. a. betjäning av telefon i den mån detta ej sker av ovannämnda telefonister, samt sorterings- och markörgöromål m. 111.

Ett till två expeditionsbiträden i varje ledningscentral skall kunna tjänst- göra som kryptomedhjälpare.

För särskilda krypteringsuppgifter skall i vissa ledningscentraler ingå kryptogruppchefer. I sådana centraler bör tre expeditionsbiträden kunna tjänstgöra som kryptomedhjälpare.

Utredningens förslag angående personal för kryptotjänst ansluter sig till förslag, som avgivits av utredningen angående vissa sambandsfrågor och som omnämnts i det föregående. Av sistnämnda förslag framgår närmare hur kryptoverksamheten är avsedd att genomföras.

I fråga om kryptouppgifternas fördelning å olika befattningshavare inne- håller förslaget, att kryptochef skall vara föredragande i kryptoärenden inför civilförsvarschef samt i övrigt närmast ansvara för kryptoverksamhe- ten inom civilförsvarsområdet, att kryptogruppchef skall vara arbetsledare vid krypteringsverksamhet, att kryptomedhjälpare skall kunna fullgöra kvalificerad kryptotjänst (kryptering, dekryptering) och att täcktabell- kunnig skall kunna utföra enkla krypteringsuppgifter (handha täcktabeller).

Befattningar och personalbehov i ledningssektionen framgår närmare av tabell 19, vari en sammanställning av uppskattad personal i ledningskå- rerna i länen redovisas. -

b) Beträffande den fältmässiga ledningen av civilförsvarets taktiska verk- samhet inom civilförsvarsområde föreslår utredningen följande organisation.

Den fältmässiga taktiska ledningen utövas av ledningschefer med biträde av biträdande ledningschefer och till förfogande ställt befäl ur kårerna. Till ledningschefens förfogande skall även finnas för ändamålet organiserade tele- och underhållsgrupper.

Antalet ledningschefer anpassas till civilförsvarsområdenas struktur, såsom förekomsten av tätorter och bebyggelsen inom desamma samt de skadeavhj älpande kårernas storlek.

Ledningschef har till uppgift att föra befäl över inom anvisat skadeområde befintlig civilförsvarspersonal och där taktiskt leda och samordna räddnings- verksamheten. Ledningschef skall vidare medverka vid eller själv leda före- kommande utrymning. Ledningschef skall vara täcktabellkunnig.

Biträdande ledningschefer inskrives till samma antal som ledningsche- ferna, dock att i tätorter med mer än 50 000 invånare biträdande lednings- chefer uttages till dubbla antalet ledningschefer.

Biträdande ledningschef skall kunna fullgöra ledningschefs funktioner och vara täcktabellkunnig.

Telegrupp består av en gruppchef och nio telebiträden. Gruppen har till uppgift att med radio och fälttelefonmateriel upprätta samband mellan led- ningschef och ledningscentral samt mellan ledningschef och civilförsvars- enheter i skadeområde, depå eller eljest. Från telegruppen avdelas även personal för utförande av observationer (rekognosceringar).

Underhållsgrupp utgår ur den i det följande föreslagna depåorganisa- tionen. Av underhållsgrupperna skall en grupp fast tilldelas varje lednings- cheR

Teknisk ledning

Med teknisk ledning förstås sådan ledningsverksamhet, som berör frågor om utnyttjandet av befintliga resurser tekniskt och fackmässigt för att före- liggande uppgifter skall kunna lösas på lämpligaste sätt.

För den tekniska ledningen av civilförsvaret biträdes civilförsvarschef av expertsektionen i hc.

Centrala ledningsorgan Ledningssektion 581113?!— Förvaltnings Civil- Di- Teleexpedition Verk- .. för- . skydds- Lan svars- Stållåts' Luforgrupp Exp.- ombud I For- Bygg- cheter e e " Chefs- E biträ- (i sektionen n- Assi- dons- nads- . xp.- . ten- . . Kas- assr- före- Tele- den o. mgäri den- sten- m- 1n- sörer stenter Lufor- fonis- kryp- övrigt ter spek- spek- stån- Grupp- b" .. ter .. .. dare. chefer ltra- ter to- experter torer torer den grupp- från chefer kårerna) A 1 32 28 6 10 20 125 100 3 6 5 5 3 10 B 4 19 12 8 6 12 37 201 8 8 4 4 4 5 C 3 22 13 6 10 20 32 246 6 6 3 3 3 4 D 4 35 19 8 12 24 77 315 8 8 4 4 4 7 E 5 42 24 10 14 28 60 404 10 10 5 5 5 8 F 4 50 23 8 16 32 56 368 8 8 4 4 4 8 G 4 40 14 8 8 16 29 305 8 8 4 4 4 5 H 5 45 20 10 8 16 47 414 10 10 5 5 5 6 I 1 13 4 2 4 8 14 119 2 2 1 1 1 2 K 2 23 10 _ 4 10 20 34 245 4 4 2 2 2 4 L 4 54 18 8 20 40 49 494 8 8 4 4 4 7 M 4 68 33 14 16 32 93 560 9 9 5 5 4 8 N 3 36 14 8 10 20 39 278 5 6 3 3 3 5 O 4 49 29 12 12 24 83 359 11 10 6 6 6 10 P 6 52 27 14 16 32 71 528 12 12 6 6 6 8 R 5 51 19 10 16 32 46 457 10 10 5 5 5 7 S 5 47 21 10 18 36 69 526 10 10 5 5 5 9 T 5 28 20 12 16 32 64 287 10 10 5 5 5 7 U 6 22 20 12 14 28 62 221 12 12 6 6 6 7 W 7 43 23 14 16 32 53 596 14 14 7 7 7 8 X 6 36 23 12 18 36 70 535 12 12 6 6 6 8 Y 6 38 22 12 14 28 63 546 12 12 6 6 6 8 Z 9 26 16 13 2 4 18 358 1 13 5 6 4 9 AC 9 24 24 17 14 28 52 565 16 16 7 9 9 11 BD 12 18 30 20 18 36 83 573 15 19 8 12 8 12 S:a för riket 124 913 506 258 318 636 1 426 9600 224 243 121 128 119 183

I expertsektionen inskrives ej särskild personal med undantag av de i kap. 13 omnämnda verkskyddsombuden. För tjänstgöring i expertsektionen kan i övrigt civilförsvarschefen i den omfattning han finner erforderligt, ta i anspråk kårinspektörer och experter i civilförsvarskårerna, vilka var och en inom sitt fackområde biträder civilförsvarschefen. Kårinspektör ersätter i nämnda hänseende de nuvarande tjänstegrenscheferna.

Kårinspektör skall under civilförsvarsberedskap närmast ansvara för att anbefalld personell och materiell beredskap intages och upprätthålles inom honom underställd kår, däri inbegripet beredskapen beträffande förbands— stationer, härbärgen rn. fl. anstalter. I egenskap av expert biträder kår—

ledningskårerna Fältorgan ektion Ledning Depåer In- Telegrupper Underhålls— 511;ng: .. grupper behov Län Till- For" För- (av- sy- Tele- Mack- Exp.- Led- Depå- råds- råds- Tele— Exp.— Un— run- . mon— biträ- biträ- nings- G _ Tele- h i för- arb _ fonis— biträ— der- dat) rnngs- törer den den chefer rupp biträ- e e er val- e ter den Grupp- man chefer den tare tare chefer hålls- biträ- den 3 43 36 25 60 30 270 90 30 30 60 60 215 860 2 200 A — 7 7 7 4 2 18 9 2 7 14 9 10 40 500 B 1 4 14 7 8 3 27 13 3 8 16 11 18 72 600 C 3 10 20 11 14 6 54 16 6 8 16 14 21 84 800 D 3 12 40 13 12 6 54 26 6 16 32 22 39 156 1 100 E 2 10 26 12 8 4 36 19 4 12 24 16 20 80 900 F _— 5 12 9 4 2 18 6 2 4 8 6 4 16 600 G — 9 5 11 6 3 27 10 3 7 14 10 13 52 800 H 1 2 — 3 2 1 9 3 1 2 4 3 4 16 200 I —— 7 6 6 6 3 27 10 3 7 14 10 13 52 500 K 9 7 11 4 2 18 5 2 3 6 5 10 40 800 L 2 19 72 25 25 11 99 40 11 26 52 37 81 324 1 700 M 1 7 8 8 6 3 27 10 3 7 14 10 13 52 600 N 4 22 39 22 32 16 144 48 16 17 34 33 95 380 1 500 0 1 11 15 14 16 8 72 27 8 17 34 25 27 108 1 200 P _ 9 2 12 8 4 36 16 4 12 24 16 15 60 900 R 2 8 11 14 6 3 27 17 3 14 28 17 15 60 1 000 S 2 12 16 11 6 3 27 16 3 11 22 14 26 104 800 T -— 9 10 12 4 2 18 16 2 12 24 14 27 108 700 U — 11 14 15 10 5 45 14 5 9 18 14 15 60 1 100 W 1 11 9 14 6 3 27 20 3 15 30 18 23 92 1 100 X 3 14 10 14 10 5 45 16 5 11 22 16 19 76 1 000 Y 1 3 5 8 2 1 9 4 1 3 6 4 6 24 600 Z 2 7 20 13 4 2 18 4 2 2 4 4 13 52 900 AC 3 7 8 16 4 2 18 7 2 5 10 7 13 52 1 000 BD S:a för 35 268 412 313 267 130 1 170 462 130 265 530 395 755 3 020 23 100 riket

inspektören på sätt nyss sagts civilförsvarschefen i ledningsverksamhet av teknisk art. Han skall härjämte enligt civilförsvarschefens bestämmande kunna biträda ledningschef i dennes verksamhet.

I fred skall kårinspektören, såsom föreslagits i det föregående, deltaga i överläggningar och samråd rörande planläggning, försvarsspel och i öv- ningar för att i erforderlig grad bli insatt i sina uppgifter.

Förvaltning

Till förvaltning hänföres underhållsverksamheten, varmed förstås an- skaffning, reparation och vård av materiel, förrädshållning, utspisning av civilförsvarspersonal och vid utrymningar och katastrofskador även av

civilbefolkning, förläggning av civilförsvarspersonal, förekommande admi- nistrationsuppgifter, hänförliga till underhållsverksamheten, samt tillförsel till skadeområden av ersättningsmateriel, drivmedel o. dyl.

Ledningen av förvaltningen inom civilförsvarsområde under civilförsvars- beredskap uppdelas på centrala och fältmässiga organ.

För den centrala ledningen av denna verksamhet biträdes civilförsvars- chef av förvaltningssektionen i hc.

Då civilförsvarschef enligt utredningens förslag icke längre i fred skall handha administrativa göromål är de administrationsuppgifter, som kan komma att åvila förvaltningssektionen, enbart betingade av verksamheten under civilförsvarsberedskap. Hit hör exempelvis avlönings- och kassaverk- samhet, utspisnings- och förläggningsverksamhet, personalvård i övrigt, materiel- och förrådsärenden, ianspråktagande av byggnader, fordon och annan egendom, inköpsverksamhet m. m.

Såsom chef för förvaltningssektionen inskrives en intendent. Denne har att fortlöpande följa lägesutvecklingen inom sitt verksamhetsområde och för civilförsvarschefen framlägga förslag till eller i enlighet med given befogenhet själv beordra åtgärder, som kan föranledas av civilförsvarsverk- samheten.

Intendenten biträdes av en biträdande intendent.

För förvaltningssektionen har i övrigt beräknats följande personal: en assistent med uppgift att handha inköpsverksamhet samt i förekom— mande fall anskaffning av förnödenheter genom rekvisitionsförfarande;

en fordonsinspektör med uppgift att vara civilförsvarschefens represen- tant (eller biträde) i samband med ianspråktagandet under beredskap av motorfordon och bensinmackar, att bereda eller handlägga ärenden angående motorfordon, deras värd, reparation, behov av drivmedel, reservdelar m. m. samt att närmast ansvara för skötseln av ianspråktagna bensinmackar. För bensinmackarnas betjäning har fordonsinspektören till förfogande erforder- ligt antal mackbiträden;

en byggnadsinspektör med uppgift att vid ianspråktagande av markområ- den, byggnader och utrymmen för civilförsvarets behov representera eller bi- träda civilförsvarschefen, att närmast ansvara för att beslut om iordning- ställande vid beredskap av bygngader m. m. för civilförsvarsbruk genom- föres, att utöva kontinuerlig tillsyn av ianspråktagna byggnader och utrym- men samt tillse att beslutade reparationer vidtages. Han skall även biträda vid den befattning med allmänna och enskilda skyddsrum, som ankommer på civilförsvarsmyndigheten;

kassör(er) med uppgift att inom civilförsvarsområde handha förekom- mande kassatjänst och ärenden rörande avlöning av personal i det allmänna civilförsvaret. I varje civilförsvarsområde med mindre än 50 000 invånare skall i fred inskrivas en, i övriga områden två eller i de allra största civil- försvarsområdena eventuellt fler kassörer ;

en tillsyningsman för att i ledningscentral, där minst 50 personer avses att samtidigt förläggas och utspisas, ansvara för den inre tjänsten i centralen;

en eller flera telemontörer, som skall vara yrkeskunniga och förtrogna med civilförsvarets radio- och alarmeringsanläggningar samt kompetenta att utföra enklare reparationer. För särskilt kvalificerat eller omfattande reparationsarbete anlitas utanför civilförsvaret befintliga servicemöjligheter. Telemontörernas antal beräknas med hänsyn till antalet alarmeringsanlägg- ningar, nämligen en telemontör för var sjunde anläggning. Denna numerär beräknas vara tillräcklig även med hänsyn till radiomaterielen; samt

expeditionsbiträden (tillika bilförare) till följande antal: ett biträde i civil- försvarsområde med 10 000—20 000 invånare, två biträden i område med 20 000—50 000 invånare och tre eller i de allra största civilförsvarsområdena eventuellt fler biträden i områden med mer än 50 000 invånare.

Uppkommande behov härutöver av biträdespersonal i förvaltningssek- tionen, ävensom i organisationen i övrigt, bör på sätt som i det föregående framhållits kunna tillgodoses utan att härför ytterligare inskrivning av per- sonal äger rum i fred.

De fältmässiga organen för förvaltningen inom civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap utgöres av depåer.

Antalet depåer blir beroende av civilförsvarskårernas storlek samt perso- nalens utspridning på förläggningar vid beredskap.

För att få ett underlag för bedömande av behovet av depåer har utred- ningen utgått från den f. n. planlagda förläggningen av civilförsvarspersonal i s. k. basstationer, gruppstationer och uppehållsplatser inom länen.

Den av utredningen föreslagna depåorganisationen är avsedd att betjäna civilförsvarspersonalen och underhålla denna i dess förläggning och verk- samhet. Depåerna organiseras i enlighet härmed för förläggning, underhåll och förplägnad av de till varje depå anknutna civilförsvarsenheterna.

Särskild personalorganisation för depåtjänst upprättas i regel icke vid förläggning av mindre personalstyrka än femtio man. Mindre enheter för— utsättes nämligen själv kunna handha erforderliga underhållsuppgifter utan att härför inskrives särskild personal. I erforderlig omfattning bör närlig- gande depåer kunna anlitas för materielförsörjning m. m.

Såsom chef för depå inskrives en depåchef. Denne åligger vid beredskap att medverka vid genomförandet av civil- försvarets mobilisering, att ansvara för förläggning och utspisning av till depån anknuten civilförsvarspersonal, att upprätthålla samband mellan ledningscentral och till depån hörande och i beredskap liggande civilför- svarsenheter, att underhålla i skadeområden insatta enheter med utspisning och materiel enligt ledningschefs närmare direktiv, att för huvudcentralen (intendenten) anmäla ersättningsbehov beträffande materiel m. m., att ombesörja utspisning av utbombade eller eljest på grund av fientliga hand- lingar hjälpbehövande befolkning, att övervaka den allmänna ordningen i

depån samt att även i övrigt handha sådana frågor rörande s. k. inre tjänst som ej ankommer på vederbörande kårbefäl.

Som närmaste biträde åt depåchef i depå, avsedd för fler än 100 personer, inskrives en eller två biträdande depåchefer. Utredningen har beräknat två biträdande depåchefer vid depå som organiseras i tätort med mer än 50 000 invånare och i övrigt en biträdande depåchef.

I depåorganisationen ingår särskilt organiserade underhållsgrupper, för vilka personal inskrives. Underhållsgrupp består av en gruppchef och fyra underhållsbiträden.

Underhållsgrupp skall ha till uppgift att utspisa civilförsvarspersonal i ledningscentral, depå och skadeområde, att tillhandahålla civilförsvarsen- heterna drivmedel, reservmateriel m. in. under verksamheten i skadeområde, att utspisa hjälpbehövande befolkning i samband med utrymningar eller vid katastrofskador samt att i övrigt biträda depåchef med ärenden av underhållsnatur.

Underhållsgrupperna fördelas å depåer och ledningscentraler med hänsyn till aktuella behov av utspisning m. m. På sätt förut sagts avdelas härjämte en underhållsgrupp att direkt underställas varje ledningschef.

Antalet i förslaget redovisade underhållsgrupper har beträffande civil— försvarsområden, vari utrymningsorter ingår, beräknats till en grupp för varje 4 OOO—tal invånare, (1. v. s. motsvarande halva antalet av för respektive område beräknade utrymningsgrupper. I civilförsvarsområden i övrigt be- räknas en underhållsgrupp för varje i organisationen ingående lednings— chef.

I depå inskrives vidare en förrådsarbetare (bilförare) ett expeditionsbi- träde (bilförare) och två telefonister för varje i depå ingående radioanlägg— ning.

I depåorganisation avsedd att betjäna mer än etthundra personer, skall ytterligare inskrivas en förrådsförvaltare för att närmast ansvara för inom depån förrådshållen civilförsvarsmateriel (upphörd, vård, reparationer) och ett expeditionsbiträde (bilförare).

Utbildning

Från utbildningssynpunkt har de olika befattningshavarnas funktioner behandlats av utbildningsutredningen i dess betänkande.

Det är av särskild betydelse för ledningspersonalens funktionsduglighet i krig att de kunskaper, som personalen förvärvat vid utbildning befästes genom civilförsvarsspel och övningar, varvid även nya rön och erfarenheter beaktas. Om möjligt bör därför hela den för treårsperiod föreslagna övnings— tiden helt utnyttjas beträffande här ifrågavarande personal.

Civilförsvarsutbildning bör huvudsakligen ges i befälsbefattningar inskri- ven personal, nämligen civilförsvarschef, distriktschef, förste chefsassistent,

chefsassistent, intendent, biträdande intendent, ledningschef, biträdande ledningschef, expeditionsföreståndare, biträdande expeditionsföreståndare, depåchef, biträdande depåchef, luforgruppchef, biträdande luforgruppchef, telegruppchef och förrådsförvaltare.

Förste chefsassistent och chefsassistent ges bl. a. utbildning för att under civilförsvarschefen kunna leda civilförsvarets mobiliseringsverksamhet samt för att medverka vid planläggning och genomförandet av övningar.

Förrådsförvaltarna bör förutom utbildning i förråds- och materielärenden ges sådan kännedom om civilförsvarets utspisningsmateriel (kokkärra, låg- tryckspanna etc.), att de vid övning kan instruera utspisningsgruppernas personal.

I fråga om manskapet föreslås utbildning endast för telemontörer och vis- sa expeditionsbiträden.

Telemontörerna, till vilka befattningar inskrivning endast skall ske av personer med teleteknisk yrkeskunskap och praktik, bör huvudsakligen undervisas i speciell materielkännedom, avseende civilförsvarets alarmerings- och radioanläggningar.

Utbildningen av expeditionsbiträden skall avse kryptoutbildning och endast beröra ett visst antal (1—3 i varje ledningscentral) i enlighet med för- slag, avgivet av utredningen angående vissa sambandsfrågor.

I övrigt skall ledningskårens manskap göras skickat för sin krigsuppgift genom civilförsvarsspel och övningar.

Vid beräkning av ledningskårens personal har utredningen utgått från de allmänna synpunkter beträffande möjligheterna att förenkla organisation och förfaringssätt, som anförts i det föregående (kap. 7). Samtalsrutin, ordergivning m. ni. hör i enlighet härmed ges sådan form att nära anknytning sker till civilt spårkbruk och till i fred tillämpad arbetsrutin inom samhälls- organ, vars personal i krig skall betjäna civilförsvaret. Samtals- och order- tekniken skall vara enkel.

I fråga om luforpersonal har civilförsvarsutredningen och utbildningsut- redningen funnit, att det arbetssätt i ledningscentral, som f. n. tillämpas vid utbildning och övning bör kunna förenklas. I civilförsvarets ledningscentra- ler torde nämligen för civilförsvarets del ej krävas den detaljerade kartmar- kering och uppföljning av luforläget som f. n. förutsättes vid utbildning och övningar. Lufororienteringen bör för civilförsvarets del främst syfta till att ge underlag för larmgivning. Med denna uppfattning anser utredningen att för lufortjänsten erforderliga färdigheter bör kunna av manskap förvärvas vid spel och övningar utan föregående särskild utbildning.

Det lokala civilförsvarets gruppering

Civilförsvarsorganisationen, och än mer den tidigare luftskyddsorganisa- tionen, uppbyggdes ursprungligen efter principen, att personalen vid flyg-

larm skulle inställa sig till tjänstgöring på vissa samlingsplatser (i regel normalskyddsrum) och därefter kvarbli i tjänst så länge larm— eller anfalls- förhållandena påkallade detta. Personalen skulle med vissa undantag full- göra sitt civila yrkesarbete vid sidan av civilförsvarstjänsten. Endast en mindre del av personalen, exempelvis viss larmpersonal, avsågs att varak- tigt tas i anspråk. De för personalen anordnade skyddsrummen förlades till tätortsbebyggelsen för att lätt kunna uppsökas vid flyglarm.

I fråga om grupperingen har efter hand en anpassning skett till de risk— bedömanden som i olika avseenden gjorts med hänsyn till vapenutveck— lingen.

Den 3 juli 1952 utgav civilförsvarsstyrelsen sålunda anvisningar för upp— rättande av grupperingsplan för det allmänna civilförsvarets enheter och styrkor (AGrp).

Grupperingsplan skall enligt dessa anvisningar innehålla uppgift om belägen- heten av uppehållsplatser för de inom det allmänna civilförsvaret organiserade enheterna och styrkorna, ävensom belägenheten, storleken och beskaffenheten av för desamma avsedda skyddsrum.

Vid upprättandet av grnpperingsplan skall klargöras, för vilka delar av sam- hället riskerna för anfall från luften bedömes vara särskilt stora. Inom om1 åden varest anfalls- och katastrofrisker bedömes särskilt stora och där vid anfall civil- försvarsenheterna lätt blir innestängda eller av andra orsaker sätts ur spel riskområde A bör endast grupperas sådana delar av det allmänna civilförsvaret, Vilka på grund av uppgifternas art med nödvändighet är bundna till området och på vilka måste ställas krav å hög inställelseberedskap, såsom vissa bevaknings- enheter, tornobservationsenheter, personal å rapportställen och blockstyrkor. Inom riskområde B, där anfallsrisken bedömes stor men där katastrofriskerna är mindre än i riskområde A, skall enheter grupperas, vilka på grund av upp- gifternas art är bundna till områdena och på vilka måste ställas krav å hög inställelseberedskap. I riskområde C, där anfallsrisken bedömes vara tämligen liten och katastrofrisken ingen skall enligt anvisningarna övriga civilförsvars- enheter grupperas.

I anvisningarna framhålles, att en allmän strävan bör vara, att enheterna pla- ceras i område, där riskerna med beaktande av tillgängliga skyddsmöjligheter bedömes bli de minsta tänkbara. En sådan placering kan beräknas förutom ökad trygghet ge personalen bättre möjligheter till vila, lugn och motion än i andra områden.

Det bör vidare beaktas, att färdvägen mellan personalens arbetsplats eller bo- stad och uppehällsplatsen icke blir alltför lång. Vid krav å hög inställelsebered- skap nödvändiggöres i sådant fall kasernering av personalen i större omfattning än vad som eljest hade varit erforderligt. För att personal icke onödigtvis skall undandragas arbetsmarknaden, bör därför i första hand beträffande första skif- tets personal eftersträvas korta färdvägar till uppehållsplatserna.

I anvisningarna framhålles att en förbättrad utryckningsberedskap erhålles genom personalens kasernering. Kaserneradc enheter är vid flyglarm eller anfall praktiskt taget omedelbart utrycknings— eller tjänstgöringsberedda. Personalen utsättes dessutom härvid icke för de risker, som färden till uppehållsplatsen kan innebära, särskilt med tanke på att förvarningstiderna kan beräknas bli korta. Anvisningarna framhåller angelägenheten av att civilförsvarspersonalen icke onö— digtvis undandrages arbetsmarknaden.

Lokala förhållanden — bl. a. förhållanden av militär natur jämte tillgången på skyddsrum och deras fördelning inom en ort — kan medföra, att enheter och styrkor i undantagsfall kan behöva placeras utanför eget civilförsvarsområde. I enstaka fall kan även en placering utanför eget län bli nödvändig.

I civilförsvarsstyrelsens anvisningar år 1952 för upprättande av specialplaner för ledning, tjänstegrenar och block (ASp) uttalas, att det beträffande vissa en- heter, förband och befattningar krävs så snabb inställelse att personalen som regel måste kaserneras för att med önskvärd snabbhet kunna träda i tjänst vid anfall eller alarmering.

I anslutning till civilförsvarsstyrelsens berörda anvisningar vill utred- ningen, som har att pröva även frågan 0111 riktlinjer för civilförsvarsstyr- kornas förläggning, anföra följade.

Analysstudierna har visat, att civilförsvarets skadeavhjälpande enheter i princip icke bör förläggas inom civilförsvarsområdenas tätortsbebyggelse. Särskilt gäller detta inre områden i större städer, vilka förutsättes bli prak- tiskt taget helt utrymda. Även om de ekonomiska förutsättningarna skulle medge, att fullgoda skydd anordnades för personal och materiel i erforder- lig omfattning, skulle som regel civilförsvarsstyrkornas funktionsduglig- het ändock äventyras. Risk skulle föreligga, att civilförsvarspersonalen och materielen innestängdes i skadeområdena och att den personliga prestan- dan skulle bli nedsatt på grund av psykiska påfrestningar. Erfaren- heterna från andra världskriget visar, att civilförsvarspersonal, som vid anfallet befunnit sig inom målområdet, i många fall gripits av panik, som gjort dem arbetsoförmögna.

Civilförsvarskårerna bör därför i princip förläggas så att de kan be— räknas undgå primärskador på grund av fientliga anfall, som riktas mot respektive civilförsvarsområdens tätorter. Avståndet från tätorten till för- läggningsplatsen (skyddsavståndet) blir beroende av de beräkneliga skade- verkningarna av vapen, som bedömes som sannolika mot orten i fråga. Hänsyn måste därvid även tas till den radioaktiva närverkan, som uppkom- mer vid lågdetonation av atomvapen. Skyddsavståndet blir särskilt i fråga om de större städerna ofta stort.

Alltjämt måste emellertid vissa smärre civilförsvarsenheter, i huvudsak de räddningsgrupper som avses för snabba hjälpinsatser inom dem i förväg tilldelade räddningsområden, förläggas inom eller i närheten av dessa. I annat fall förfelas, på grund av att hjälpinsatsen till viss del måste kunna ske snabbt, syftet med den livräddande uppgift, som tillkommer personalen i fråga.

En förläggning av civilförsvarspersonalen så som utredningen här före- slagit får vissa följder för personalens tjänstgöringsförhållanden under beredskap och krig. Det är inte längre möjligt att räkna med att personalen i civilförsvarsorganisationen i regel skall kunna fullgöra eget yrkesarbete vid sidan av sin civilförsvarstjänst.

Den i civilförsvarskårerna ingående personalen måste i princip under beredskap och krig helt tas i anspråk för civilförsvarstjänstgöring.

Från nu anförda princip bör emellertid undantag göras för orter med mindre än 5 000 invånare och för landsbygden, där skäl regelmässigt torde saknas att hålla personalen samlad i förläggning under anfallslösa perioder.

I övrigt bör det ankomma på civilförsvarsmyndighet att tillfälligt per- mittera (hemförlova) inkallad civilförsvarspersonal i den utsträckning som är möjligt med hänsyn till kraven på utryckningsberedskap.

Vissa rekryteringssynpunkter

Om den av utredningen föreslagna nya civilförsvarsorganisationen antages, innebär detta att en omprövning av nu gällande inskrivningsbeslut måste ske. Bl. a. torde en mängd sådana beslut (berörande omkring 600 000 inskrivna) få hävas.

Den nya organisationen kan förutsättas komma att till väsentlig del bestå av personal, som redan är inskriven i civilförsvaret. Vid prövning av huru— vida sådan personal bör tas i anspråk för den nya organisationen måste emellertid beaktas vederbörandes fysiska lämplighet samt deras yrkes- kunskaper och förutsättningar i övrigt för avsedd civilförsvarstjänst. I vissa fall torde den nya organisationens skärpta krav på personalen komma att leda till att ny personal med erforderliga förutsättningar inskrives.

De av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsplanerna förutsätter i vissa fall, att befälsutbildning skall föregås av manskapsutbildning. I så- dana fall bör inskrivning först ske i manskapsbefattning. Inskrivning till befälsbefattning bör ske först sedan vederbörandes lämplighet ytterligare bedömts med hänsyn till vad som framkommit under manskapsutbildningen.

Då fråga uppkommer om att inskriva civilförsvarspliktig i civilförsvaret, bör i princip vederbörande kallas att personligen inställa sig inför inskriv- ningsförrättaren. Då det av speciella skäl kan finnas motiverat, bör avsteg göras från nämnda princip, exempelvis om inskrivningsförrättaren ändock har tillräcklig kännedom 0111 Vederbörande eller om inställelse medför avse- värd olägenhet.

Vid inskrivningstillfället bör den civilförsvarspliktige få närmare vet- skap om innebörden av inskrivningen, vilken utbildnings— och övningsverk- samhet som påfordras av honom m. m. Den civilförsvarspliktige bör också erhålla uppgift om vid vilka tider utbildningsskyldigheten är avsedd att fullgöras. Bl. a. av psykologiska skäl bör inskrivning icke ske i snabbare takt än att de inskrivna utan längre dröjsmål kan tilldelas krigsplacerings— besked och ges erforderlig utbildning.

Om civilförsvarspliktig drabbas av ohälsa eller annat förhållande, som för längre tid utgör hinder för den inskrivnes användbarhet för civilför- svarstjänst, bör inskrivningen hävas. Med hänsyn till vad som anförts an-

gående omvårdnaden av barn till beredskapspersonal bör inskrivning hävas beträffande kvinna, som efter inskrivningen får omvårdnadsplikt för eget barn.

I studien är 1957 över krigsmaktens utveckling (utkast till prognos på längre sikt) har överbefälhavaren liksom i tidigare sammanhang fram— hållit betydelsen för rikets försvar av effektiva civilförsvarsåtgärderfI konsekvens härmed bör det jämväl vara av militärt intresse att personal- behovet inom civilförsvaret tillgodoses på ett effektivt sätt.

Utredningen har låtit undersöka åldersfördelningen bland de nu i civilför- svaret inskrivna civilförsvarspliktiga. En i ett län gjord specialundersök- ning, kompletterad med stickprovsundersökningar i vissa andra län, visar att åldersgrupperna mellan 50 till 55 år är i markant grad företrädda bland de inskrivna männen. De fysiska ansträngningar, som är förknippade med civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet, särskilt räddningsverksam- heten, motiverar åtgärder, varigenom den genomsnittliga åldersgränsen för i civilförsvaret inskrivna män kan nedbringas. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att värnpliktiga i ökad omfattning får tas i an- språk för civilförsvarsuppgifter.

Uppskovskungörelsen ger f. n. möjlighet att utverka uppskov för vissa värnpliktiga, exempelvis brandmän och polismän, från tjänstgöring ikrigs- makten under beredskap och krig. I civilförsvaret fanns i organisationen enligt 1956 års siffror ca 10 000 värnpliktiga med uppskov, vilka i huvud- sak inskrivits i brandtjänst samt ordnings- och bevakningstjänst.

Utredningen finner en betydligt utvidgad tillämpning av uppskovskun- görelsen erforderlig, om fullt lämplig civilförsvarspersonal skall kunna nöj— aktigt rekryteras.

Införskaffade uppgifter angående inskrivningsläget i rikets civilförsvars- områden och ett studium av inskrivningsregistren i de större civilförsvars— områdena inom länen har givit utredningen möjlighet att göra en upp- skattning av civilförsvarets behov av män i värnpliktiga åldrar. Främst har därvid tagits hänsyn till kravet på fysisk lämplighet och erforderliga yrkes— kvalifikationer.

Enligt sagda uppskattning föreligger ett behov av uppskovspersonal _ utöver sådan personal som f. n. erhållit uppskov från militärtjänst av 20 000 man. I frågan har samråd ägt rum med 1954 års utredning angående totalförsvarets personalbehov.

I ovan angivet antal, sammanlagt 30000 man, inräknas 700 man för civilförsvarets bombröjningsenheter samt 9 500 man för civilförsvarets regionala undsättningskårer.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att uppskovs- kungörelsen göres tillämplig även å värnpliktiga som erfordras för att kommunerna vid beredskap och krig skall kunna fullgöra sina uppgifter.

För att civilförsvarets behov av uppskovspersonal skall bli nöjaktigt till- godosett synes viss ändring av nu tillämpat uppskovsförfarande vara på- kallad. Sålunda bör bl. a. länsstyrelserna ges större inflytande vid medde- lande av uppskov än vad som f. n. är fallet. Vidare bör på sätt statens organisationsnämnd föreslagit en mer rationell central behandling av civil— försvarets uppskovsärenden komma till stånd inom civilförsvarsstyrelsen.

Härutöver vill utredningen framhålla angelägenheten av att kvoten av vapenfria värnpliktiga, som tilldelas civilförsvaret ökas. En omprövning av principerna för tilldelning av sådana värnpliktiga till olika myndigheter och institutioner bör ske. Därvid bör civilförsvaret ges hög prioritet.

Utredningens undersökning av inskrivningsläget inom landet har slut— ligen givit vid handen, att kvinnor i större utsträckning än hittills lämpli- gen bör inskrivas för befälsbefattningar inom civilförsvaret. Detta gäller särskilt beträffande ledningskåren, sjukvårdskåren och utrymningskåren. I dessa kårer kan inslaget av kvinnor i manskapsbefattningarna förutses bli stort. Då antalet kvinnor i befälsställning bör sättas i lämplig proportion till antalet kvinnor i manskapsbefattningar kommer nyssnämnda förhål- lande att kräva en utökning av det nuvarande antalet kvinnligt befäl.

I övrigt vill utredningen i fråga om rekrytering av personal till civil- försvaret hänvisa till vad utbildningsutredningen i sitt betänkande anfört härom.

I nstruktörsbehov m. m.

Enligt sina direktiv har civilförsvarsutredningen bl. a. att undersöka behovet av instruktörer dels under tiden för inhämtandet av eftersläpningar i fråga om civilförsvarsutbildning och dels för en utbildningsverksamhet av mera normal omfattning ävensom föreslå eventuella åtgärder för dessa behovs tillgodoseende

Emellertid ingår frågan om rekrytering och utbildning av instruktörer även i 1953 års utbildningsutrednings uppdrag, varvid enligt direktiven för denna utredning förutsatts att en lämplig avgränsning mellan de båda utredningarnas arbetsområden skulle ske. I enlighet härmed har mellan utredningarna överenskommits att frågor som gemensamt berör de båda utredningarna, skulle handläggas av utredningarna i samråd. Grundläg— gande principer angående utbildningsbehov m. 111. har sålunda behandlats gemensamt.

Utredningen vill i det följande beröra vissa utbildningsfrågor som inver— kat på beräkningarna av organisation och utbildningsbehov.

I det förslag till utbildningskungörelse, som avgivits av utbildningsutred— ningen, har begreppet civilförsvarsutbildning fått ett klart uttryck. Här— igenom kan utbildningsbehov och erforderliga resurser för utbildningens genomförande överblickas på ett sätt som tidigare icke varit möjligt.

Enligt utredningarnas uppfattning bör det i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa organisationen av och riktlinjerna för den un— dervisning som skall äga rum inom civilförsvaret.

Personal, som i krig skall tjänstgöra i viss befattning i civilförsvaret men ej utbildas härför under fred, bör i den mån så anses erforderligt tillställas tryckta enkla instruktioner och handledningar, som klargör för dem deras uppgifter.

Vid bedömningen av utbildningsbehoven inom civilförsvaret har utred- ningarna utgått från att man vid rekryteringen till civilförsvarsorganisa- tionen söker få personal, som redan genom sin fredstida yrkesutövning har vissa kvalifikationer för de uppgifter som avses för dem i civilförsvaret.

I fråga om instruktörsbehovet har centrala regler hittills icke förelegat till ledning för länsstyrelsernas bedömning härav. Enligt vad utredningen kunnat finna, synes länsstyrelserna i stort ha bedömt behovet med hänsyn till en utbildningsverksamhet av den omfattning, som skulle ha blivit följ- den av 1953 års planläggning. Som framgår av kap. 2 skulle en sådan utbildningsverksamhet årligen ha omfattat kurser med ca 400 000 deltagare.

Enligt uppgift av överståthållarä111betet och länsstyrelserna fanns år 1957 i riket 2 704 civilförsvarsinstruktörer, vilka vid tjänstgöring erhåller viss timersättning. Härutöver fanns inom överståthållarämbetet och länen hel- tidsanställda instruktörer, nämligen en byråinstruktör, 24 länsinstruktörer och 14 biträdande länsinstruktörer. Vid samma tidpunkt uppgavs ett ytter— ligare sammanlagt behov för riket av 1 025 instruktörer för tjänstgöring mot timersättning.

Enligt nämnda uppgifter har, bortsett från de heltidsanställda instruktö- rerna, under kalenderåret 1956 1 649 instruktörer och under första halvåret 1957 1 965 instruktörer icke tagits i anspråk vid civilförsvarsutbildningen. Av de ianspråktagna instruktörerna, 1 055 respektive 739, har under första kalendeåret 1956 164 instruktörer och under första halvåret 1957 35 in- struktörer var och en tjänstgjort mer än 100 timmar. Övriga har tjänstgjort mindre antal timmar.

De heltidsanställda instruktörerna har i medeltal under kalenderåret 1956 haft 167 undervisningstimmar och under första halvåret 1957 103 undervisningstimmar.

Statsverkets kostnader för utbildning av en civilförsvarsinstruktör enligt hittillsvarande regler kan beräknas till ca 3 000 kronor. Enligt denna beräkningsgrund kan de hittillsvarande kostnaderna för utbildning av in— struktörer uppskattas till ca 8 milj. kronor.

Utbildningsutredningens beräkning av instruktörsbehovet grundar sig på manskapsutbildning i den omfattning som framgår av förslaget till ny utbildningskungörelse samt på förutsättningen att varje instruktör fullgör ett visst antal årliga tjänstgöringstimmar.

Befälsutbildning och instruktörsutbildning skall enligt förslaget genom- föras i statens civilförsvarsskola och dess fältavdelningar av civilförsvars- lärare med särskild kompetens.

Civilförsvarsutbildningen för befäl och manskap i det lokala civilförsvaret samt för adertonåriga kvinnor beräknas årligen omfatta sammanlagt ca 20000 kursdeltagare.

Civilförsvarsutredningen har i samråd med utbildningsutredningen i sitt delbetänkande år 1955 framhållit behovet av en fast statens civilförsvars- skola. Förslag till en sådan civilförsvarsskola framlägges av utbildningsut- redningen och 1956 års civilförsvarsskoleutredning. Enligt utbildnings- utredningens förslag skall till skolan knytas fem heltidsanställda lärare jämte i erforderlig utsträckning partiellt anställda lärare och timlärare. All befälsutbildning förutsättes bedriven i form av heltidsundervisning.

För manskapsutbildningen, vilken i princip är avsedd att bedrivas såsom deltidsundervisning, beräknas för hela riket ett sammanlagt behov av 240 mot timersättning anställda civilförsvarsinstruktörcr.

Behov av särskilda instruktörer för att inhämta enligt gällande organisa- tion rådande eftersläpning i utbildningen anses ej föreligga på grund av de enligt förslagen helt ändrade förutsättningarna för organisation och utbildning.

För att utbildningsorganisationen skall kunna få erforderlig stadga bör anställningsavtal för viss tid, lämpligen för utbildningsår, träffas mellan vederbörande länsstyrelse och instruktör i enlighet med anvisningar, som utfärdas av den av utbildningsutredningen föreslagna civilförsvarsstyrel- sens utbildningsnämnd.

Spel- och övningsverksamhet har hittills i huvudsak varit avsedd att ledas och genomföras av instruktörer. För denna verksamhet erfordras en allsidig och ingående kunskap om civilförsvarets organisation samt funk— tioner i krig. Erforderliga kvalifikationer för ifrågavarande verksamhet torde i fortsättningen bäst kunna förvärvas av civilförsvarssektionernas personal, i första hand av personal som handhar krigsplanläggningsarbetet. Spel- och övningsverksamheten bör därför främst ledas och genomföras av därför lämpad personal i länsstyrelsernas civilförsvarssektioner. I det av organisationsnämnden framlagda förslaget till personal i dessa sektioner har medräknats arbetskraft för här ifrågavarande uppgifter.

Civilförsvarsövningarna bör främst syfta till att befästa och intrimma de under utbildningen förvärvade kunskaperna och att övningsmässigt inpassa de individuella färdigheterna i större sammanhang. I övningsverksamheten ges också tillfälle att instruera personalen i användningen av nytillkommen materiel m. m. och att ge den del av uppkomna förändringar i organisation och uppgifter.

Omfattningen av övningsverksamheten måste anpassas till civilförsvarets

speciella förhållanden och förutsättningar och till bestämmelserna angående civilförsvarspliktens utnyttjande m. 111. Dessa frågor har utredningen bedömt i samråd med utbildningsutredningen och organisationsnämnden.

Utredningen anser att i genomsnitt tolv övningar bör anordnas av läns- styrelse inom varje län under en treårsperiod. Härtill kommer för vissa län de spel och övningar, som anordnas av civilförsvarsstyrelsens övnings- sektion. Sistnämnda övningar kan omfatta län eller delar därav och beröra antingen civilförsvaret enbart eller civilförsvaret jämte andra delar av totalförsvaret (samövningar). Utredningen beräknar att i genomsnitt tre spel eller övningar årligen skall genomföras av civilförsvarsstyrelsen.

Övningarna bör enligt en översiktlig långtidsplan bedrivas efter stigande svårighetsgrad samt ej ske i snabbare takt än att erfarenheterna från redan hållna övningar vederbörligen kan bearbetas och tillföras verksamheten.

Övningsverksamheten måste vidare anpassas efter uthildningsläget och omspänna teoretiska övningar (spel), ledningsövningar, övningar i grupp och kår och slutligen totalövningar, vari deltager hela eller större delen av det lokala civilförsvaret inom det av övningen berörda området.

Viss försöksverksamhet torde liksom hittills vara nödvändig i samband med utbildnings- och övningsverksamhet, exempelvis för prövning av ifrågasatta förändringar i organisation, ny materiel m. m. Sådan försöks- verksamhet bör emellertid bedrivas på sådant sätt, att ändamålet med ut- bildnings- och övningsverksamheten icke förfelas. Utbildnings- och övnings- verksamheten bör givetvis bygga på fastställd organisation och för verk- samheten prövade och beslutade normer (funktioner).

Utbildningsutredningens och civilförsvarsutredningens uppfattning är att den utbildning som civilförsvarspersonalen erhåller inom ramen för gäl- lande utbildningstid i princip skall vara tillräcklig. Samtidigt förutsättes emellertid att frivilliga fortbildningskurser skall kunna anordnas vid sta- tens civilförsvarsskola.

I likhet med utbildningsutredningen anser civilförsvarsutredningen, att även spel och övningar för inskriven personal, vari deltagandet är beroende av frivillighet, skall anordnas av länsstyrelserna, därest länsstyrelse inom ramen för befintliga resurser och med hänsyn till andra förhållanden prö- vat sådan övningsverksamhet möjlig och lämplig. Dylika spel och övningar bör emellertid anordnas först sedan den maximala övningstiden för perso- nalen i fråga (sextio timmar för treårsperiod) till fullo utnyttjats.

Utredningens förslag beträffande civilförsvarsutbildningens omfattning för olika kategorier av civilförsvarspliktiga innebär, att civilförsvarsplik- tiga, särskilt i fråga om vissa kvalificerade befälsbefattningar, ålägges en i förhållande till tidigare utbildningstid mer omfattande utbildningsskyldig-

het. På grund härav och icke minst från psykologisk synpunkt finner ut- redningen det rimligt och berättigat att civilförsvarspliktiga, som i fred deltar i obligatorisk civilförsvarsutbildning i form av heltidskurser, till- erkännes utöver rese- och traktamentsersättning även ersättning för på grund av civilförsvarstjänstgöringen förlorad arbetsförtjänst. I detta hän- seende synes nu gällande ekonomiska bestämmelser för elever vid statens civilförsvarsskola tillgodose skäliga ersättningsanspråk, dock under förut— sättning att nuvarande begränsning av ersättningsbeloppet för förlorad arbetsinkomst borttages eller beloppet avsevärt höjes för att underlätta rekrytering av lämplig personal.

I anslutning härtill vill utredningen framhålla angelägenheten av att gäl- lande bestämmelser angående ersättning till personal vid tjänstgöring i civilförsvaret överses. Bl. a. synes det utredningen av vikt att ett till den nya organisationen anpassat krigsavlöningsreglemente utarbetas.

Ömsesidigt bistånd mellan civilförsvarsområden

Det lokala civilförsvaret inom civilförsvarsområde måste vara berett att, då behov föreligger därav, lämna hjälp åt annat civilförsvarsområde. För- fattningsmässigt finns möjlighet till sådant ömsesidigt bistånd enligt civil- försvarslagen (8 5), som stadgar att civilförsvaret till avvärjande av bety- dande skada under högsta civilförsvarsberedskap må tas i anspråk för uppgifter som ej rör det egna civilförsvarsområdet eller den egna bygg- naden eller anläggningen.

Rätt att besluta 0111 användning av civilförsvar för uppgifter, som ej avser det egna civilförsvarsområdet, tillkommer då fråga är om användning inom länet, länsstyrelse (i vissa fall kretschef) och eljest civilförsvarssty- relsen (20 & civilförsvarskungörelsen). I fråga om civilförsvaret vid särskilda byggnader och anläggningar gäller särskilda föreskrifter. Närmare bestäm- melser om de grunder, som skall gälla vid meddelande av beslut, som nu sagts, skall utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

De nuvarande bestämmelserna i 8 g civilförsvarslagen bygger på motsva- rande bestämmelser i tidigare luftskyddslagstiftning. Dessa var utformade med hänsyn till att luftskyddsorganisationen hade en utpräglad lokal förank- ring och att det ålåg kommunerna att i väsentliga delar ekonomiskt och ma— teriellt svara för luftskyddets upprätthållande. Mot denna bakgrund torde det förhållande böra ses att skyldigheten att bringa hjälp civilförsvars- områden emellan begränsats till att avse endast avvärjande av betydande skada under högsta civilförsvarsberedskap.

Numera föreligger icke samma skäl som tidigare att begränsa civilförsvars- organisationens verksamhetsområde på sätt nu sagts. Visserligen skall civil- försvarets lokala organisation i första hand uppbyggas för den ort (område) som den närmast avser att skydda, men den måste med hänsyn till de mo-

derna vapnens skadeverkningar över stora områden kunna utnyttjas även annorstädes när behov därav föreligger. Bl. a. kan sådant behov uppkomma i samband med utrymning och därav föranledd ändrad befolkningsfördel- ning. I vissa fall kan även en omstationering av det lokala civilförsvarets enheter behöva ske som följd av befolkningsförflyttningar och förskjut- ningar av riskerna mellan stad och landsbygd.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden bör gällande lag ändras så att civilförsvaret skall kunna tas i anspråk för uppgifter, som ej rör det egna civilförsvarsområdet, utan hinder av nu föreskrivna villkor i vad gäller skadans omfattning och beredskapsgraden.

Enligt gällande civilförsvarsanvisningar för fjärrhjälp (AF) skall för hjälpverksamhet civilförsvarsområdena emellan finnas en särskild fjärr- hjälpsorganisation inom det allmänna civilförsvaret. Inom varje krets skall sålunda vissa av allmänna civilförsvarets enheter avdelas till två eller flera fjärrhjälpstyrkor, sammansatta, utbildade och utrustade för att kunna lösa självständiga uppgifter. Länsstyrelsen förordnar chefer och ställföreträ- dande chefer för fjärrhjälpstyrkor samt chefer för brand—, sjukvårds- och röjningssektioner. Visst annat befäl förordnas av kretscheferna. Särskilda vägvisarstationer, mötesplatser och sambandsstationer skall organiseras. För bemanning av vägvisarstation skall inskrivas särskild chef jämte ställ- företrädare.

Utredningen finner för sin del det ej vara nödvändigt att för den ömsesi- diga hjälpverksamheten organisera särskilda styrkor inom det lokala civil- försvaret. Med den organisation av civilförsvarskårerna, som utredningen föreslagit, bör för varje särskilt fall lämpliga enheter med befäl kunna sättas in i hjälpverksamheten utan någon föregående fast indelning för ändamålet. Härigenom torde även en bättre anpassning efter det speciella behovet än med nuvarande system kunna ske.

Härutöver må framhållas att den personal, som tas i anspråk för hjälp åt annat civilförsvarsområde, därvid kommer att i stort sett möta samma uppgifter som vid den skadebekämpande verksamheten inom eget civilför- svarsområde. Det må erinras om att enligt utbildningsutredningens förslag gruppchefer i beredskapsbrand-, räddnings- och sjukvårdskårerna i sam- band med utbildningen orienteras om vad som är att iakttaga vid förflytt- ning under anfallsrisk och larmtillstånd.

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår utredningen att särskilda hjälp- styrkor avseende ömsesidigt bistånd ej organiseras inom det lokala civil- försvaret.

KAPITEL 12

Regionalt civilförsvar

Med regionalt civilförsvar förstår utredningen enheter i det allmänna civil- försvaret, avsedda för större område än civilförsvarsområde med uppgift att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret. I motsats till den lokala civil- försvarsorganisationen bör de regionala styrkorna stå under länsstyrelses omedelbara ledning. Endast då de insättes i verksamhet inom skadeområde eller eljest ställes till visst civilförsvarsområdes förfogande skall de i prin- cip direkt underordnas lokal civilförsvarsmyndighet.

I det regionala civilförsvaret ingår enligt utredningens förslag undsätt- ningskårer, bombröjningsavdelningar och gasskyddslaboratorier. Till det regionala civilförsvaret räknar utredningen även utnyttjandet av flygplan och helikoptrar, som ställes till civilförsvarets förfogande.

Undsättningskårer

Regionala hjälpstyrkor, s. k. rörliga luftskyddsavdelningar, organiserades i bl. a. Tyskland och Danmark under andra världskriget för att vid förekom- mande behov förstårka det lokala luftskyddet.

Den 19 september 1942 föreslog dåvarande luftskyddsinspektionen i skri- velse till Kungl. Maj:t att åtgärder skulle vidtagas för att här i landet upp- rätta tio s. k. luftskyddskolonner om sammanlagt ettusen man. Kolonnerna skulle vara underställda luftskyddsinspektionen och ha till uppgift att hi- träda vid bekämpandet av katastrofskador, även om dessa icke orsakats av luftanfall. Genom brev den 4 december 1942 anbefallde Kungl. Maj:t luft- skyddsinspektionen att inkomma med nytt förslag i ämnet efter samråd med 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. Härefter ingav inspektionen den 24 mars 1943 till Kungl. Maj:t förnyat förslag om luftskyddskolonner med i huvudsak samma innehåll som det först ingivna. Förslaget anmäldes i Kungl. Maj:ts proposition 1944: 2, varvid föredragande departementschefen icke ansåg sig böra framlägga förslag om medelsanvisning för ändamålet i fråga.

Frågan om luftskyddskolonner har därefter berörts av såväl 1943 års som 1945 års civilförsvarsutredning. Den förstnämnda utredningen in- skränkte sig till att omnämna luftskyddsinspektionens till Kungl. Maj :t ingivna förslag som ett led i strävandena att åstadkomma personella och materiella resurser för bemästrande av skadeverkningarna vid svårare

luftangrepp. 1945 års civilförsvarsutredning förordade, att åt civilförsvarets »centralmyndighet skulle uppdragas att närmare utreda frågan om civilför- svarskolonner. Så har emellertid icke skett.

Numera finns i ett flertal länder särskild hjälporganisation, avsedd att vid katastrofskador förstärka det lokala civilförsvaret. Så är bl. a. —— såsom i det föregående nämnts fallet i Belgien, Danmark, England, Holland, Norge och Schweiz. Hjälporganisationerna har utformats med hänsyn till varje lands egenart men har vissa principiella likheter. Sålunda är organi- sationen i samtliga fall en rent statlig angelägenhet. Den står under central eller regional civil eller militär myndighets ledning men träder vid verk— samhet under lokal myndighets befäl. Organisationen, som även skall kunna arbeta självständigt oberoende av andra ledningsorgan, skall kunna pres- tera ctt effektivare arbete än vad det lokala civilförsvaret i regel kan åstadkomma.

För att personalen skall ha bästa möjliga fysiska kondition rekryteras de regionala hjälporganisationerna i regel med värnpliktiga. Endast Norge rekryterar sin regionala organisation (kolonner) med civilförsvarspliktiga på sätt sker beträffande det lokala civilförsvaret.

Under senare år har frågan om upprättandet av s. k. rörliga civilförsvars- kolonner ånyo blivit aktuell i vårt land. I debatten härom har särskilt kolonn- organisationerna i Norge och Danmark anförts som förebilder. Behovet av dylika kolonner har från många håll framhållits, bl. a. med hänsyn till den lokala bundenhet, som utmärkt det svenska civilförsvaret.

För egen del vill utredningen med stöd av studier i utlandet och i övrigt inhämtade rön i frågan anföra följande.

Behovet av regionala undsättningsstyrkor måste därest utredningens förslag angående det lokala civilförsvarets utformning antages bedömas från andra utgångspunkter än tidigare. De lokala civilförsvarskårerna före- slås i princip grupperade i depåer utanför tätortsbebyggelse. Dessa kårer hålles vidare samlade i förläggning även under anfallslösa perioder, var- jämte enheterna är motoriserade (rörliga). På grund härav får det före- slagna lokala civilförsvarets organisation viss likhet med den organisation, som tänkts för de tidigare ifrågasatta civilförsvarskolonnerna.

Även med beaktande av nu nämnda förhållanden kan dock det lokala civil— försvaret — på sätt utredningen i det föregående uttalat (kap. 7) _ icke ges kapacitet för att bemästra alla tänkbara situationer. Särskilt vid ka- tastroffall, varmed man måste räkna, uppstår med all sannolikhet behov av hjälp från styrkor, vilka genom sin speciella rekrytering, utbildning, övning och utrustning erhåller större effektivitet än de lokala enheterna av prak- tiska och ekonomiska skäl kan få.

Med hänsyn härtill har utredningen ansett vägande skäl föreligga för att regionala reserver av skadeavhjälpande enheter tillskapas, i det följande

benämnda undsättningskårer, vilka kan insättas till det lokala civilför- svarets hjälp. För att dessa regionala enheter skall få avsedd effektivitet krävs att de i erforderlig omfattning rekryteras med ungt folk av bästa fysiska kondition. De lokala civilförsvarsstyrkorna måste såsom hittills i stor utsträckning bygga på rekrytering av civilförsvarspliktiga över värn- pliktsåldern. För att få det erforderliga och lämpliga rekryteringsunderlaget till de regionala styrkorna finner utredningen det nödvändigt att ta i anspråk personal i de värnpliktiga yngre åldrarna. Först härigenom kan dessa styrkor få avsedd slagkraft. Genom utnyttjande av tiden för den militär- tjänst, som åligger de ianspråktagna värnpliktiga, kan dessa vidare ges en längre och mer allsidig utbildning och övning i civilförsvarsuppgifter än personalen i det lokala civilförsvaret kan få.

Organisatorisk ställning

Enligt utredningens uppfattning finns skäl, som talar för att undsätt- ningskårerna bör ingå i krigsmakten. Ett av skälen är att undsättnings- kårerna i huvudsak skall rekryteras med värnpliktiga och att viss del av den för värnpliktsutbildning eljest avsedda tiden föreslås bli utnyttjad för civil— försvarsutbildning och övning. Krigsmakten förfogar över härför erforder- liga förläggningsutrymmen, förrådsutrymmen, vissa utbildningsmöjligheter m. m. Vidare skulle ett av krigsmakten uttalat önskemål om undsättnings- kårernas beväpning kunna tillgodoses om kårerna göres till en militär orga— nisation. Då undsättningskårerna icke avses att uppbyggas med utnyttjande av kommunala resurser finns ej heller från denna synpunkt några organisa- toriska hinder.

I angivna principfråga har utredningen samrått med chefen för för- svarsstaben. Denne har ansett, att övervägande skäl talar för att kårerna organiseras, utbildas och ledes av civilförsvarsmyndigheterna.

Härom har chefen för försvarsstaben anfört bl. a. följande.

A. Fördelar därest kolonnerna ingår i krigsmakten

Ur krigsmaktens synpunkt finnes inga mera betydande fördelar med detta alternativ. Inom områden, som samtidigt utsättes för såväl flyg— och fjärrvapen- anfall som invasion, skulle det möjligen i vissa lägen vara en fördel om kolonnerna inginge i krigsmakten. Inom sådana områden avser man emellertid om möjligt utrymma civilbefolkningen och då kolonnerna främst är avsedda för räddning av civilbefolkningens liv, bör de omgrupperas i ett sådant läge. Kolonnernas beväp- ning torde dessutom bli av den art, att de icke kan fylla några väsentliga upp- gifter inom invasionsförsvaret.

Allmänt sett skulle den fördelen kunna vinnas att krigsmaktens utbildnings- organisation (med utbildningsbefäl, övningsfält, kaserner m. ni.) skulle kunna utnyttjas. Dock torde endast en viss del av utbildningen av kolonnernas personal kunna samordnas med militär utbildning, t. ex. utbildningen i transport- och sjukvårdstjänst.

B. Nackdelar därest kolonnerna ingår i krigsmakten

1. Det är vid all verksamhet väsentligt med klara och entydiga ansvarsförhål- landen och befälslinjer.

2. Civilförsvaret ledes av inrikesdepartementet, civilförsvarsstyrelsen och re— gionala civila myndigheter. Därest kolonnerna inginge i krigsmakten skulle ansva— ret för civilförsvaret icke odelat ligga på civilförsvarsmyndigheterna. Ansvarsför- hållandena skulle bli oklara, både under förberedelser i fred och vid insättande i krig. Vi räknar med att även militära förband i så stor utsträckning som är möjligt med hänsyn till det militära läget skall insättas för civilförsvarsuppgifter, vilket kan ske bl. a. efter omfattande skadegörelse och vid utrymning. Denna med- verkan, som i vissa lägen torde kunna äga rum i stor omfattning, avses emellertid ske såsom bistånd och under de ansvariga civilförsvarsmyndigheternas ledning.

3. Inom samtliga försvarsgrenar finnes f. n. ett mycket stort antal utbildnings- linjer med krav på långt driven specialisering på befäl och på god tillgång på ut- bildningsmateriel av olika slag. F. 11. pågår försök med nya vapen och med ny materiel, vilkas införande i krigsorganisationen så småningom kommer att med— föra ytterligare krav på nya utbildningslinjer. Det skulle därför utgöra en stor belastning för krigsmakten, om den genom att tillföras civilförsvarskolonner skulle tillföras ytterligare nya utbildningslinjer, av vilka dessutom flera skulle vara av en helt annan karaktär än de nuvarande.

4. De taktiska bestämmelserna för det lokala civilförsvaret och för civilför- svarskolonnerna måste överensstämma sinsemellan. Det bör därför vara endast en myndighet, som utarbetar dessa bestämmelser och som därefter, följande den tekniska utvecklingen och utvecklingen utom- lands, efter hand överarbetar och moderniserar desamma.

Chefens för försvarsstaben uppfattning delas av chefen för civilförsvars- styrelsen.

Med beaktande av här nämnda ställningstaganden anser sig utredningen böra föreslå att undsättningskår skall vara en civil organisation.

Innan utredningen övergår till frågan om undsättningskårernas dimen- sionering, bör nämnas att utredningen övervägt att föreslå inplacering av värnpliktiga direkt i det lokala civilförsvaret. Med hänsyn till det begrän- sade antal värnpliktiga, som enligt uppgift från militärt håll beräknas kunna inom överskådlig tid ställas till civilförsvarets förfogande, skulle emellertid de värnpliktiga vid sistnämnda förhållande komma att utspridas i så små enheter att någon samlad effekt icke skulle utvinnas därav. Av denna anledning har utredningen ej ansett det ändamålsenligt att föreslå en dylik anordning.

Dimensionering m. m.

Dimensioneringen av undsättningskårerna är givetvis beroende av arten och omfattningen av den hjälpverksamhet, för vilken de avses. Enligt utred- ningens mening bör denna verksamhet avse främst eldsläcknings— och räddningsuppgifter.

Vid eldsläckning som kräver utbildad personal och kvalificerad utrust- ning kan hjälp ej påräknas av allmänhet och militära förband. På så sätt

blir det behovet av förstärkning av brandförsvaret som i första hand in- verkar på undsättningsorganisationens dimensionering.

Studier av utlandserfarenheter och stadsanalyser visar, att en lednings- chef i regel ej lämpligen kan leda räddningsverksamhet inom områden med större brandfront än ca en km. Då undsättningskår som tidigare sagts skall kunna arbeta självständigt, oberoende av andra ledningsorgan, bör und- sättningskår organiseras så att den kan svara för en brandfront av nämnd utsträckning. För att täcka en sådan brandfront beräknas tjugofyra brand- grupper vara erforderliga.

Antalet för riket erforderliga undsättningskårer har beräknats på följande sätt.

En insats av väsentlig betydelse till stöd åt det lokala civilförsvaret anses kräva en förstärkning i katastroffall med 30—40 % av befintliga lokala resurser för brand- och räddningsverksamhet. Härvid har det högre pro- centtalet beräknats för städer med mer än 50 000 invånare. Förstärkning med 30 % har beräknats för övriga tätorter med mer än 10 000 invånare och med industrier, kommunikationer eller anläggningar i övrigt av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.

Undsättningskårerna bör i första hand avses för verksamhet inom vissa regioner (undsättningsområden) och där grupperas (förläggas i depå) så att insättandet i räddningsverksamhet kan ske med tillräcklig skyndsam— het i den viktigaste tätorten inom undsättningsområdet men dessutom så centralt som möjligt i förhållande till andra betydelsefulla tätorter eller industridistrikt inom samma område. Det genomsnittliga avståndet från depå till förutsedda skadeområden bör för varje kär i genomsnitt ej uppgå till mer än 3—5 mil med hänsyn till att räddningsarbetet måste påbörjas snarast efter inträffad katastrofskada. I intet fall bör avståndet överstiga 10 mil.

En dimensionering efter dessa principer ger ett behov för riket av sam- manlagt tjugotvå undsättningskårer.

Utredningen föreslår, att dessa kårer fördelas på undsättningsområden enligt uppställningen på sid. 289.

Undsättningskårernas gruppering med hänsyn till viktiga verksamhets- orter enligt utredningens principiella förslag framgår av figur 8.

Utredningen finner ej anledning föreslå att särskilda förläggningsutrym— men (kaserner eller dylikt) anordnas i fred för undsättningskårerna så som fallet är i Norge och Danmark. Förläggning av kårerna vid civilförsvars- beredskap bör planläggas enligt samma principer som tillämpas inom det lokala civilförsvaret, exempelvis i skolor med skolkök eller annan utspis— ningsanordning, samlingslokaler eller dylikt. Den fredsmåssiga förråds— hållningen bör samordnas med det lokala civilförsvaret.

Undsättningskårernas karaktär av civil organisation innebär att dess personal skall vara obeväpnad. Härom hänvisar utredningen till vad 1 kap.

Grupp av städer (undsättningsområden) Andi? 31:11:21???— 1. Stockholm, Uppsala, Södertälje, Nynäshamn ...................... 5 2. Göteborg, Borås, Alingsås, Kungälv, Uddevalla, Trollhättan, Varberg 3 3. Malmö, Hälsingborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Eslöv, Lund, Landskrona, Ängelholm, Hässleholm, Halmstad ................... 3 4. Karlskrona, Karlshamn, Växjö, Kalmar .......................... 1 5. Jönköping—Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Ulricehamn .............. 1 6. Trollhättan, Vänersborg, Skövde, Tidaholm, Falköping ............. 1 7. Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Tranås, Finspång .......... 2 8. Eskilstuna, Arboga, Södertälje, Nyköping, Katrineholm ............ 1 9. Örebro, Karlskoga, Hallsberg, Kristinehamn, Karlstad ............. 1 10. Västerås, Köping, Fagersta, Avesta-Krylbo, Uppsala, Enköping ..... 1 11. Gävle, Avesta-Krylbo, Ludvika, Borlänge, Falun .................. 1 12. Ljungaverk, Ånge, Sundsvall, Sollefteå, Härnösand, Östersund ...... 1 13. Boden, Luleå, Piteå, Skellefteå .................................. 1 Summa 22

10 anförts beträffande civilförsvarspersonalens folkrättsliga ställning samt till 1951 års riksdags skrivelse nr 232 (första lagutskottets utlåtande nr 27).

Den i kap. 10 omnämnda kungörelsen om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän (SFS 549/1951) kommer i sin nuvarande lydelse att bli tillämplig på undsättningskårernas värnpliktiga uppskovspersonal. Av skäl som tidigare anförts beträffande det lokala civilförsvaret bör emellertid kårernas ifrågavarande personal ej få tas i anspråk som värnpliktiga hem- värnsmän. Genom särskilt Kungl. Maj:ts beslut bör därför förordnas, att värnpliktiga som ingår i undsättningskårerna icke skall tas i anspråk för tjänst i hemvärnet.

För att ombesörja erforderliga bevakningsuppgifter i undsättningskårer- nas depåer och för att vid kårs förflyttning lämna skydd mot sabotage- försök eller anfall av mindre fientliga enheter (exempelvis luftlandsatta enstaka fientliga soldater eller patruller) bör civilförsvarspolismän till- delas undsättningskårerna. Därest större stridshandlingar kan befaras i undsättningsområdet bör erforderligt militärt skydd kunna påräknas av hemvärn eller lokalförsvarsförband.

Då undsättningskårernas verksamhet kan förutsättas komma att ske un- der särskilt svåra förhållanden bör undsättningskår förfoga över kvalifi- cerad lednings- och befälspersonal, väl utbildad och fysiskt fullgod brand- och räddningspersonal, civilförsvarspolismän för bevakning och skydd, fullgod utrustning, vari ingår fordon som medger förflyttning även på vägar av mindre god kvalitet, samt depåorganisation för att tillgodose försörj— ningen såväl i depå som inom skadeområde.

Organisation

Undsättningskår skall kunna utföra sitt arbete antingen självständigt eller också samordnat med det lokala civilförsvaret. I sistnämnda fall skall kåren ledas av det lokala civilförsvarets befäl.

*:. + ** & &_ I '— I **'—|. 4 "H— 'x x 1- 5 ***—'W- J' *tlk + *»— i *. L ,, + :” *** * X : i * & K.! &, * n' " & * .. . k * 6 ///vareo & I '» :* : * * * + ' f ,: x * i + + * : X +:: * ? + + i; + $ $ + i 4 ,t # xx :( Ske/l fed f Ef v. Lyckse/eo

*++1

***+**++x****l

Fig. 8. Undsättningskårernas gruppering i stort och deras viktigare uppgifter.

. + + 4 + + |- * &. "! & »: | + 1— i "**'?G 4 » * * + & » + + ,: |. + ,. x!» ! k+* + 3 ** 1 K ' + op! = url/foga Arboga. . + , . . "_ * Krist/ne am % 0re5"

& Undsättningskår — Huvuduppgift — Alternativ uppgift

Fe/lebory Skala [) IGF |5. mil

Undsättningskårernas organisation hör av detta och även andra skäl ut— formas så att densamma nära överensstämmer med det lokala civilförsva— rets organisation.

Utredningen föreslår med beaktande av ovan anförda synpunkter följande organisation beträffande undsättningskårerna (principskiss fig. 9).

Undsättningskår ledes av kårchef och biträdande kårchef. Undsättningskår skall i övrigt bestå av tre undsättningsavdelningar samt depåorganisation.

För varje undsättningsavdelning skall finnas avdelningschef och biträ- dande avdelningschef.

I varje avdelning ingår dessutom: åtta undsättningsgrupper, vardera bestående av en gruppchef och sju undsättningsmän (avsedda för räddningsuppgifter och brandbekämpning);

fem specialgrupper, vardera bestående av en gruppchef och tre undsätt— ningsmän (av specialgrupperna skall fyra i första hand vara avsedda och utrustade för vattenförsörjningsuppgifter, den femte gruppen utrustas med viss tyngre räddningsutrustning);

en civilförsvarsambulans med samma sammansättning (1 + 4) som i det lokala civilförsvaret (avsedd för avdelningens eget behov);

en telegrupp med samma sammansättning och uppgifter som i det lokala civilförsvaret (en gruppchef och nio telebiträden).

Härutöver tilldelas undsättningsavdelning två bevakningsgruppel' (var- dera om 1 + 4) för bevaknings- och skyddsuppgifter samt på sätt av det följande framgår en underhållsgrupp för att stå till avdelningschefens för- fogande för underhåll med utspisning, bränsle, reservmateriel m. m. i skadeområde eller eljest då avdelningen insättes i verksamhet.

Undsättningsavdelning består således, bortsett från underhållsgruppen vilken redovisas under depåorganisationen, av:

befäl manskap

avdelningschef ................................. biträdande avdelningschef ....................... gruppchefer: undsättningsgrupp ........................... 8 specialgrupp ................................ 5 civilförsvarsambulans ......................... 1 telegrupp ................................... 1 bevakningsgrupp ............................ 2 1 7 undsättningsmän .............................. 71 samariter ..................................... telebiträden ................................... civilförsvarspolismän ...........................

1 1

OOCDP

19 92

Avdelningschef Biträdande avdelningschef

Undsättningsgrupper

Specialgrupper (vattenförsörj ning)

Undsättnings- avdelning

Specialgrupp

(tyngre arbetsredskap)

Undsättnings- avdelning

Kårchef,

Biträdande kårchef

Civilförsvars- ambulans

Bevakningsgrupper

Undsättnings-

avdelning

Telegrupp

Depåchefer Biträdande depåchefer

_— Depå

Underhållsgrupper

Kassör, Förrådspersonal m. fl.

Fig. 9. Principskiss över undsättningskårs organisation

Undsättningskårens tre avdelningar omfattar i enlighet härmed samman- lagt 57 befäl och 276 manskap, d. v. s. tillsammans 333 personer.

För depåorganisationen skall finnas en depåchef. Till sitt förfogande skall depåchef ha tre biträdande depåchefer, en assis- tent för inköpsärenden och anskaffning av förnödenheter m. in. genom rekvi- sitionsförfarande, en kassör för kassatjänst och avlöningsärenden, sex expe- ditionsbiträden, sex telefonister, tre förrådsarbetare (reparatörer med sär- skild kunskap om brandmateriel) och sex underhållsgrupper, vardera bestå- ende av en gruppchef och fyra underhållsbiträden. Av underhållsgrupperna skall som tidigare anförts tre grupper underställas avdelningscheferna.

I depåorganisationen ingår i enlighet härmed:

befäl manskap

depåchef ........................................ 1 biträdande depåchefer ............................ 3 assistent ........................................ 1 kassör .......................................... 1 gruppchefer ..................................... 6 expeditionsbiträden .............................. 6 telefonister ...................................... 6 förrådsarbetare .................................. 3 underhållsbiträden ............................... 24 12 39

Depå består således av 12 befäl och 39 manskap, d. v. s. tillsammans 51 personer.

Undsättningskår består sammanlagt av 386 personer inberäknat kårchef och biträdande kårchef. För samtliga undsättningskårer i riket utgör per- sonalbehovet, inklusive viss reserv för kärcheferna, 8500 personer jämte mobiliseringsreserv 1 500 (tabell 20).

Undsättningskår organiseras och administreras enligt civilförsvarsstyrel- sens bestämmande av länsstyrelsen i det län, där kåren planlägges vara utgångsgrupperad.

Rekrytering

Enligt förslaget skall i undsättningskårerna ingå sammanlagt ca 8000 värnpliktiga. Härtill bör beräknas visst antal värnpliktiga för att med hän- syn till av olika anledningar betingad personalavgång säkra undsättnings- kårernas mobiliseringsberedskap. Utredningen beräknar det totala antalet erforderliga värnpliktiga för undsättningskårerna till 9 500 man.

Övriga 500 kan utgöras av annan personal. Med hänsyn till de kvalitetskrav, som ställes på i första hand personalen i undsättningsavdelningarna, måste från civilförsvarssynpunkt krävas, att

Tabell 20. Undsättningskårernas personalbehov

Personalbehov , sammanlagt . för 1 und- sammanlagt Befattning undsättnings- d å sättningskår för 22 und- avdelning ap (3 undsätt— sättnings- ningsavdeln. kårer jämte depå)

Kårehefer ....................... 1 30 Biträdande kårehefer ............. 1 22 Avdelningsehefer ................. 1 3 66 Biträdande avdelningschefer ...... 1 3 66 Depåchefer ...................... 1 1 22 Biträdande depåchefer ............ 3 3 66 Assistenter ...................... 1 1 22 Kassörer ........................ 1 1 22 Gruppchefer:

undsättningsgrupp ............. 8 24 528 specialgrupp ................... 5 15 330 civilförsvarsambulans ........... 1 3 66 bevakningsgrupp ............... 2 6 132 telegrupp ..................... 1 3 66 underhållsgrupp ............... 6 6 132

Undsättningsmän .......... ' ..... 71 213 4 686 Samariter ....................... 4 12 264 Civilförsvarspolismän ............. 8 24 528 Telebiträden ..................... 9 27 594 Underhållsbiträden ............... 24 24 528 Expeditionsbiträden .............. 6 6 132 Telefonister ..................... 6 6 132 Förrådsarhetare .................. 3 3 66

111 51 386 8 500

Mobiliseringsreserv 1 500

Summa 10 000

de värnpliktiga som skall tas i anspråk för undsättningskårerna meddelas uppskov och inskrives i civilförsvaret vid ett tidigt skede av värnpliktstiden. Då utredningen förutsätter, att de värnpliktigas ianspråktagande för upp- gifter inom kårerna, som kräver speciella fysiska förutsättningar, skall upp— höra med värnpliktstidens utgång, vinnes genom en tidig inskrivning att de värnpliktiga med bibehållna fysiska krafter kan tas i anspråk under rela- tivt lång tid. Detta medför bl. a. ett minskat behov av årlig nyrekrytering och i följd härav också en minskning av det antal personer, som årligen skall nyutbildas för civilförsvarsuppgifter.

Utredningens förslag förutsätter vidare att inskrivning av värnpliktiga för tjänst inom undsättningskårerna endast bör ifrågakomma beträffande värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och 2.

Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att här avsedda värnplik- tiga, vilka fullgjort sin första militära värnpliktstjänstgöring, vid 28 års ålder beviljas uppskov från tjänstgöring i krigsmakten under beredskap och

krig för att inskrivas i civilförsvarets undsättningskårer. Uppskovsförfa- randet bör kunna avse värnpliktiga inom samtliga försvarsgrenar.

Utredningen vill samtidigt framhålla vikten av att värnpliktiga, vilka in- skrives för tjänstgöring i civilförsvarets undsättningskårer, besitter för rädd- ningstjänst lämplig yrkeskunnighet (byggnadskunniga, elektriker, rörmon- törer, svetsare, sprängkunniga etc.). I första hand bör inskrivas för upp- giften lämpliga värnpliktiga, som själva begärt att få ifrågakomma.

Innan utredningen kommit till ovan angivna uppfattning, har även tagits i övervägande lämpligheten av att inskriva värnpliktiga direkt i civilför- svarets undsättningskårer vid värnpliktstidens början. Utredningen har emel- lertid funnit den första militära utbildningen värdefull även för nu ifråga- varande uppgifter och därför ej velat föreslå en sådan lösning.

Rekrytering och utbildning av kårchefer kräver särskilt beaktande. På kårchef kommer att ställas särskilda krav på kunnighet och ledarför- måga. Kårchef skall vara personalchef och ansvara för undsättningskårens beredskap och underhåll. Han skall vidare, även under svåra förhållanden, kunna taktiskt leda undsättningskårens verksamhet antingen under led- ningschef i det lokala civilförsvaret eller på eget ansvar. Han måste även vara så insatt i undsättningskårens beredskapsplanläggning att han kan leda och genomföra dess mobilisering.

För att kunna fylla dessa uppgifter måste kårcheferna enligt utredningens mening bindas fastare vid civilförsvaret än vad som följer av inskrivnings— förfarandet. En lösning av detta problem synes lämpligen kunna vinnas genom ett system som ansluter till förfaringssättet för anställning av reservofficer vid krigsmakten.

Utredningen föreslår, att rekrytering och utbildning av kårchefer ankny- tes till den militära officersutbildningen på följande sätt.

Värnpliktig som uttagits för utbildning till värnpliktig officer och för- klarat sig villig att ingå i civilförsvaret som kårchef genomgår i vanlig ord- ning militär befälsskola och pluton(tropp)chefsskola. I stället för därpå följande kadettskola om sex månader fullgör den värnpliktige civilförsvars- utbildning under motsvarande tid. Sedan denna avslutats antages värnplik- tig som visat sig lämplig för uppgiften till kårchef i civilförsvaret. Han fullgör därefter i fred civilförsvarstjänstgöring för egen utbildning och övning enligt samma tjänstgöringsskyldighet som i fred åvilar reservofficer, d. v. s. 48 dagar per hel treårsperiod, t. o. ni. det år han fyller 47 år. För kårchef bör gälla samma bestämmelser i fråga om lön och pension och andra ekono- miska förhållanden som gäller för reservofficer som avgår vid 47 års ålder. Detta innebär bl. a. att kårchef vid 47 års ålder äger uppbära en månads— pension med enligt f. n. gällande belopp, ca 200 kronor (kapitaliserat värde 9 123 kronor).

Sammanlagda behovet av kårchefer inom riket beräknas till 30, varav 8 i reserv för att tillgodose erforderligt mobiliseringsbehov. Med hänsyn till

detta ringa antal synes förslaget ur militär synpunkt ej böra möta vägande invändningar.

Till övriga befälsbefattningar, för vilka värnpliktiga avses, bör företrädes- vis uttagas värnpliktig med underofficers- eller underbefälsutbildning. Bi— trädande kårchefer samt avdelningschefer bör i möjligaste omfattning re- kryteras bland befäl i yrkesbrandkårer.

I de fall då befattning i undsättningskår ej skall rekryteras med värn- pliktiga, inskrives personalen på sätt som sker inom det lokala civilför- svaret. I första hand bör härvid ifrågakomma lämpliga civilförsvarspliktiga, vilka frivilligt önskar ingå i undsättningskårerna.

I det fredsmåssiga brandförsvaret eller polisväsendet anställd personal bör, med undantag av ovan nämnd personal, i princip ej ifrågakomma för inskrivning i undsättningskårerna. Det fredsmåssiga brandförsvaret torde under krig kunna utnyttjas mest effektivt om fredsbrandkårerna bibehålles såsom stomme i det lokala civilförsvarets beredskapsbrandkårer.

På sätt som föreslås i kapitlet-angående kostnaderna för civilförsvaret (kap. 15) bör undsättningskårerna uppbyggas under en tioårsperiod. Här- vid bör de kårer först uppsättas, som är avsedda för områden, där riskerna för katastrofskador bedömes vara störst.

Utbildning

Utbildningsutredningen har i kapitel 11 i sitt betänkande anlagt vissa synpunkter på undsättningskårernas utbildningsfrågor. I anslutning här— till har civilförsvarsutredningen under samråd med utbildningsutredningen uppdragit följande allmänna riktlinjer för den utbildnings- och övnings- verksamhet, som avser undsättningskårernas personal.

Med utgångspunkt från att undsättningskårerna föreslås uppbyggda under en tioårsperiod, kommer utbildningsomfånget att årligen uppgå till ca 1 000 personer, därav ca 950 värnpliktiga.

För den värnpliktiga civilförsvarspersonalen i undsättningskårerna före- slås beträffande utbildningen följande.

De allmänna principerna för kårchefs utbildning har berörts i det före- gående. Enligt dessa skulle vederbörande aspirant efter genomgången militär befälsskola i stället för kadettskola genomgå civilförsvarsutbild- ning under motsvarande tid, omfattande utbildning i brandtjänst och rädd- ningstjänst (bl. a. gruppchefsutbildning), i tillämpliga delar utbildning som chefsassistent och ledningschef samt härutöver praktisk tjänstgöring dels i yrkesbrandkår och dels i länsstyrelses civilförsvarssektion (undsättnings- kål's administration och mobilisering). Inom angivna tid ges utrymme även för viss pedagogisk utbildning i statens civilförsvarsskola. Tillhopa uppgår kårchefsutbildningen inom civilförsvaret således till 6 månader.

Den som efter denna utbildning antages till kårchef har att fullgöra fredstjänstgöring om 48 dagar fördelad på hel treårsperiod t. o. m. 47 års

ålder. Denna tjänstgöring bör kårchef fullgöra genom att som instruktör deltaga i förekommande utbildning av manskap i undsättningskårerna, genom att vid kårövningar föra befäl över undsättningskår eller del därav, genom att i övrigt deltaga i för det lokala civilförsvaret anordnade övningar samt genom att i civilförsvarssektion inom länsstyrelse deltaga vid revidering In. ni. av mobiliseringshandlingar för egen undsättningskår.

För övrig värnpliktig personal anföres följande. Utbildnings- och övningstid under den tjugoårsperiod, varunder den värnpliktige frånsett kårchef —— föreslås kvarstå i undsättningskår, bör sammanfalla med motsvarande tjänstgöringsskyldighet i krigsmakten. Detta innebär för manskapet en fredstjänstgöringstid om sammanlagt 60 dagar och för befäl 80 dagar.

Värnpliktiga som inskrives i undsättningskårerna bör befrias från skyl- digheten att så länge de kvarstår i civilförsvaret _ fullgöra militärtjänst- göring.

Biträdande kårchefer, avdelningschefer och biträdande avdelningschefer, som avses kunna rekryteras företrädesvis bland yrkesbrandbefäl, bör i till- lämpliga delar erhålla ledningschefsutbildning och utbildning i räddnings— tjänst.

För undsättningsmännens utbildning bör utarbetas en utbildningsplan, sammanställd av utbildningsplanerna för civilförsvarsbrandmän, räddnings- män och samariter i det lokala civilförsvaret, omfattande 30 dagar.

De värnpliktiga undsättningsmännens återstående fredstjänstgörings- skyldighet om en månad bör omfatta två övningsperioder om vardera 15 dagar. I möjlig mån bör övningarna ske kårvis, så att befäl och manskap lär känna varandra och gemensamt intrimmas i sina funktioner. Övnings- skyldigheten bör vara fullgjord senast under det år då den värnpliktige uppnår 42 års ålder.

Gruppcheferna bör fullgöra den för undsättningsmännen angivna utbild- nings- och övningsskyldigheten (60 dagar). Utbildnings- och övningstiden härutöver (20 dagar) bör fördelas på dels tio dagars utbildning för ledning av grupp eller gruppers verksamhet i skadeområde och dels fem dagars förberedelsearbete i samband med vardera av förenämnda två övnings— perioder.

Ej värnpliktig personal i undsättningskårerna utbildas på samma sätt som motsvarande personal i det lokala civilförsvaret.

Civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd bör uppgöra förslag till utbild- ningsplaner och underställa desamma Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga om utbildningens anordnande vill utredningen i övrigt anföra följande.

Kärchefs civilförsvarsutbildning kan i tillämpliga delar ske vid statens civilförsvarsskola i enlighet med vad utbildningsutredningen anför i sitt betänkande.

För genomförande av annan befälsutbildning än kårchefsutbildning samt av manskapsutbildning måste vad gäller den personal som rekryteras bland värnpliktiga särskilda anordningar vidtagas bl. a. med hänsyn till utbildningstidens längd.

Utredningen finner för sin del det av ekonomiska och andra skäl mest lämpligt att förlägga utbildningen till militära etablissement. Härvid synes två möjligheter föreligga.

Genom den överenskommelse, som år 1958 träffats angående den eko- nomiska ramen för det militära försvaret, kommer enligt överbefälhavarens utredning år 1957 vissa av krigsmaktens fredsförband att indragas. Det skulle innebära avsevärda fördelar om utbildning och övning av undsätt- ningskårernas personal kunde koncentreras till någon med anledning härav friställd lämplig kasernanläggning. Utbildningen kan i sådant fall jämnt fördelas över helt kalenderår. Vidare underlättas anskaffningen av vissa permanenta och andra utbildningsanordningar (exempelvis ruinstäder) var— jämte förläggnings- och utspisningskostnaderna kan förbilligas.

En annan möjlighet är att utnyttja militära kasernanläggningar under tid då deras kapacitet icke helt tas i anspråk för militär utbildning. Utredningen har låtit undersöka möjligheterna härtill inom de fyra lånsgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag bör utgöra underlag för civilför- svarsskolans fältavdelningar. Enligt dessa undersökningar synes det f. n. möjligt att i militära kasernanläggningar inom länsgrupperna bedriva ut- bildning av erforderligt antal civilförsvarspersonal i undsättningskårerna (ca 240 man årligen per länsgrupp). Försvarsstaben har emellertid med- delat, att möjligheterna att i framtiden förlägga här ifrågavarande utbild- ning till militära etablissement blir beroende av hur krigsmaktens framtida utformning blir beslutad.

Om utbildningen delas på militära kasernanläggningar, som ovan sagts, blir det relativt svårt att planera för en kontinuerlig utbildningsverksam- het. Detta alternativ är av angivna och även andra skäl ej lika effektivt. som det först nämnda. Effektivitetsminskningen bör emellertid ses mot bakgrunden av kostnaderna för de olika alternativen.

Av utredningen gjorda jämförande kostnadsberäkningar av de båda alter- nativen ger vid handen, att företräde med hänsyn till bl. a. ökad effektivitet bör ges alternativet att förlägga undsättningskårernas utbildnings- och övningsverksamhet till militärt etablissement på en och samma plats.

Utredningen föreslår sålunda att utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal förlägges till en särskild utbildningsanstalt och att civilförsvaret för sådant ändamål från krigsmakten övertar friställd och härför lämplig kasernanläggning enligt vad därom särskilt kan överens— kommas.

Den föreslagna utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga per— sonal beräknas kunna genomföras i nio utbildningsomgångar om 30 dagar och med vardera ca 100 deltagare. Enligt utbildningsutredningens beräk-

ningar utgör lärarbehovet 4 heltidsanställda lärare samt därutöver visst antal timlärare för ca 350 undervisningstimmar för år. Dessa lärare bör enligt utbildningsutredningen ingå i statens civilförsvarsskolas lärarkår. Härutöver anlitas i erforderlig omfattning biträde av civilförsvarsinstruk- törer.

För undsättningskårernas utbildningsanstalt erfordras utöver lärarna viss administrationspersonal.

Som chef för utbildningsanstalten föreslår utredningen enligt samma principer som utbildningsutredningen tillämpat i fråga om statens civil- försvarsskola en föreståndare i löneställning Ao 23. Vidare föreslås en kontorist (Ae 9), en expeditionsvakt (Ae.7), en fastighetsskötare (Ae 7) och en förrådsförman (Ae 9). Kontors- och biträdespersonal härutöver samt tillfällig förrådspersonal m. m. bör arvodesanställas mot månads- eller timlön. Utredningen beräknar att behovet av sistnämnda personal endast blir av ringa omfattning.

Bombröjningsavdelningar

För den på civilförsvaret ankommande egentliga bombröjningsverksam- heten (kap. 10) föreslår utredningen att en bombröjningsavdelning orga- niseras i varje län.

Bombröjningsavdelning står under vederbörande länsstyrelses omedel- bara ledning, dock att avdelning eller delar därav enligt civilförsvars— styrelsens (civilbefälhavarens) bestämmande vid behov skall kunna ut- nyttjas även för uppgift inom annat län.

Den förut omnämnda projektilröjningskommitte'n, som bl. a. studerat erfarenheterna av bombröjningsarbetet under det andra världskriget, har funnit, att bombröjningsenheter bör finnas av i huvudsak tre typer, näm- ligen dels för oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt under normalfall då desarmering kan ske utan speciella svårigheter, dels för det fall att oskadliggörandet kräver speciella åtgärder såsom användning av desapteringsverktyg med fjärrmanövrering för urskruvning av tändrör och detonatorer, injektionsapparater med olika vätskor samt kylmedel för ur- laddning av elektriska tändrör m. m. och dels för sökning med elektrisk apparatur av icke synliga bomber, vilka exempelvis nedträngt i marken på större djup.

För samtliga här ifrågavarande uppgifter erfordras specialutbildad per- sonal med utrustning. För att biträda bombröjningspersonalen med enk- lare uppgifter, såsom grävningsarbeten m. m., utnyttjas lämpligen annan civilförsvarspersonal.

Bombröjningsavdelning bör med hänsyn till arbetsuppgifterna i regel bestå av en eller flera normalgrupper, en specialgrupp och en elsökargrupp.

Normalgrupps uppgift är att leda friläggning och utföra identifiering

av icke exploderade bomber och dylikt samt att i de fall då ingripande av specialgrupp ej erfordras verkställa desarmering.

Specialgrupps uppgift är att oskadliggöra icke exploderade bomber och dylikt i svåra fall, såsom då tändrör icke alls eller endast med speciell utrustning kan oskadliggöras eller avlägsnas. Den skall också kunna tjänst- göra som normalgrupp.

Elsökargrupps uppgift är i första hand att utföra djupsökning. Personalbehovet i varje grupp har av projektilröjningskommittén beräk— nats bl. a. med hänsyn till vad som är känt beträffande utländska bomb- röjningsorganisationer och specialutrustning. Grupperna bör i enlighet härmed bestå av följande personal:

normalgrupp: gruppchef och fyra man

specialgrupp : >> >> >> » elsökargrupp: >> » två »

Personal för normalgrupp och specialgrupp bör rekryteras bland värn- pliktiga med viss teknisk yrkesunderbyggnad, helst finmekaniker eller elektriker. Personal till elsökargrupp bör rekryteras bland värnpliktiga med elektroteknisk underbyggnad. Gruppchef bör helst vara ingenjör med minst lägre elektroteknisk examen.

Antalet normalgrupper för varje län har bedömts med hänsyn till be— räknade anfallsmål. Antalet specialgrupper och elsökargrupper har be- dömts med ledning av utländska erfarenheter rörande det antal sådana grupper, som anses böra finnas för ett visst antal normalgrupper.

Bombröjningsavdelnings verksamhet ledes av en avdelningschef, vilken bör besitta yrkeskunskap minst motsvarande vad som angetts för grupp— chef.

Utredningens förslag angående bombröjningsavdelningarnas fördelning och sammansättning anges i tabell 21. Förslaget överensstämmer med det av projektilröjningskommittén avgivna förslaget.

Frågor angående personaluttagning och utbildning har behandlats av utredningen i det föregående (kap. 10).

Förläggning, utspisning och underhåll av bombröjningsavdelningarna bör ske i anslutning till det lokala civilförsvarets depåer eller depå in- gående i undsättningskår.

Gasskyddslaboratorier

Genom civilförsvarsstyrelsens försorg organiseras f. n. inom vissa län sammanlagt fjorton gasskyddslaboratorier. Laboratorierna sorterar under vederbörande länsstyrelse.

Laboratorierna har till uppgift att inom fastställda verksamhetsområden (ett eller flera län) vara ett konsulterande organ för tekniska frågor av- seende gasskydd samt för stridsgaskemi.

Tabell 2]. Bombröjningsavdelningar i riket

Normalgrupp Specialgrupp Elsökargrupp Län Avdel- Summa nlngschef Antal Personal Antal Personal Antal Personal personal grupper grupper grupper A 1 6 6 + 24 1 1 + 4 1 1 + 2 39 B 1 8 8 + 32 1 1 + 4 1 1 + 2 49 C 1 2 2 + 8 1 1 + 4 1 1 + 2 19 D 1 4 4 + 16 1 1 + 4 1 1 + 2 29 E 1 4 4 + 16 1 1 + 4 _ 26 F 1 1 1 + 4 1 1 + 4 1 1 + 2 14 G 1 1 1 + 4 1 1 + 4 — 11 H 1 2 2 + 8 1 1 + 4 _- _— 16 I 1 1 1 + 4 1 1 + 4 1 1 + 2 14 K 1 3 3 + 12 1 1 + 4 _- _ 21 L 1 4 4 + 16 1 1 + 4 1 1 + 2 29 M 1 6 6 + 24 1 1 + 4 —- _ 36 N 1 2 2 + 8 1 1 + 4 1 1 + 2 19 O 1 6 6 + 24 1 1 + 4 1 1 + 2 39 P 1 4 4 + 16 1 1 + 4 —— 26 R 1 3 3 + 12 1 1 + 4 1 1 + 2 24 S 1 5 5 + 20 1 1 + 4 1 1 + 2 34 T 1 4 4 + 16 1 1 + 4 +- 26 U 1 3 3 + 12 1 1 + 4 _— — 21 W 1 5 5 + 20 1 1 + 4 _— _ 31 X 1 3 3 + 12 1 1 + 4 _ 21 Y 1 8 8 + 32 1 1 + 4 1 1 + 2 49 Z 1 5 5 + 20 1 1 + 4 1 1 + 2 34 AC 1 5 5 + 20 1 1 + 4 1 1 + 2 34 BD 1 6 6 + 24 1 1 + 4 1 1 + 2 39 Summa 25 | 101 101 + 404I 25 | 25 + 100 15 15 + 30 700

Personalen består för varje gasskyddslaboratorium av en föreståndare, en biträdande föreståndare samt ett eller två biträden.

Sammanlagda kostnaderna för materiel, utbildning m. m. uppgår f. 11. till ca 3 000 kronor för år, vilka kostnader bestrides av anslaget till försöks- verksamhet.

Den här i korthet redovisade organisationen bör bibehållas, dock med den ändringen att gasskyddslaboratorium bör organiseras av den länssty- relse, inom vars län detsamma är beläget. Personalen bör inskrivas så som sker med civilförsvarspersonal i övrigt.

Någon speciell civilförsvarsutbildning synes ej erforderlig. Härvid utgår utredningen från att befattningarna som föreståndare och biträdande före- ståndare rekryteras med kemister eller andra personer med erforderlig kemisk sakkunskap och biträdesbefattningarna med teknisk laboratorieper- sonal. Personalen bör meddelas erforderlig kännedom om sin verksamhet inom civilförsvaret genom skriftliga instruktioner och handledningar, var- jämte föreståndarna med vissa mellanrum bör kallas till orienterande konferenser av civilförsvarsstyrelsen, liksom f. n. genomsnittligt vart femte år. Det bör ankomma på föreståndarna att leda erforderlig övningsverk- samhet med gasskyddslaboratoriernas personal.

Utnyttjandet av helikopter och flygplan

I utlåtande över 1957 års betänkande angående ambulans- och rädd- ningsflygtjänst har civilförsvarsutredningen berört frågan om utnyttjandet av flyg i civilförsvarets verksamhet.

Betydelsen av att civilförsvaret under krig har möjlighet att utnyttja flyg, främst långsamtgående flyg, för sin verksamhet har under senare tid allt mer uppmärksammats. Beträffande civilförsvarsuppgifter, för vilkas lösande dylik möjlighet främst är av värde, må anföras följande.

Svårigheter torde i regel förefinnas för civilförsvarsledningen att vid mera utbredda skadeområden få en tillräckligt snabb och tillförlitlig bild av skadeläget enbart genom mark- eller mätobservationer (rekognosce— ring). Tillgång till långsamtgående spaningsflyg, speciellt av helikopter- typ, är därför ett för ledningen värdefullt hjälpmedel. Genom flygspaning i direkt radioförbindelse med civilförsvarets ledning kan den erforderliga allmänna överblicken av läget vinnas snabbare än eljest. Genom fortsatt spaning kan vidare för det skadebekämpande arbetet viktiga upplysningar erhållas, exempelvis angående brands utbredningsriktning och spridnings- hastighet, ras och trafikskador, farbara vägar och gator m. m. Dylik spa- ningsverksamhet kan bl. a. bli till gagn vid insättande av hjälpenheter ur undsättningskårer och militära förband etc. Genom radio— eller högtalar- förbindelser mellan flyg och markorganisation vinnes även möjlighet att ge direktiv till den på marken arbetande civilförsvarspersonalen.

I detta sammanhang kan nämnas, att brandchefen i Göteborg i en skri- velse till utredningen framhållit värdet såväl i fred som krig av tillgång till helikopter för överblick och ledning vid stora bränder i tätbebyggelse.

Vid verkställighet av utrymning från i all synnerhet de största tätorterna uppkommer svårlösta problem, bl. a. i fråga om möjligheterna att nå den utrymmande befolkningen med meddelanden och anvisningar, dirigering av utgående utrymningstransporter, övervakning av trafik, undanröjande av trafikhinder m. m. Vid lösande av dessa och likartade problem kan långsamtgående flyg bli till betydelsefull nytta. Med hjälp av sådant flyg kan meddelanden och anvisningar per radio och högtalare på ett snabbt sätt nå befolkningen i tätorternas olika delar, trafiken dirigeras och upp- gift lämnas till vederbörande civilförsvarsledning om de platser, där in- gripanden erfordras för att undanröja trafikstopp eller hindra kaos i trafiken.

Användningen av flyg har betydelse även i fråga om indikering av radioaktivitet. I det föregående framlagt förslag angående civilförsvarets uppgifter vid indikering förutsättes att indikeringen i vissa väsentliga delar skall vara en militär uppgift och att för ändamålet bl. a. skall uppbyggas ett system av fasta mätstationer, täckande hela landet. Härutöver är det emellertid nödvändigt att kunna verkställa lokal indikering för konstate- rande av huruvida radioaktiv beläggning å viss ort förekommer samt i så

fall beläggningens intensitet. Kännedom härom är givetvis av väsentlig betydelse för civilförsvarets arbete efter anfallet och möjligheterna att ge befolkningen erforderliga informationer. För denna lokala indikering skall civilförsvarets räddningsenheter m. ni. vara rustade. I många fall torde emellertid förhållandena bli sådana, att indikeringen ej kan på ett tillfredsställande sätt ske enbart från marken. I dylika fall är möjligheten att anlita flyg för ändamålet värdefull.

Utöver nu angivna uppgifter kan tillgång till flyg inom civilförsvaret vara av betydelse, bl. a. för snabba transporter av personer och materiel samt vidarebefordran av rapporter. Särskilt i katastroffall med utbredda skadeområden kan människor bli isolerade på ett sådant sätt, att möjlig— het ej föreligger att rädda dem av ingripande räddningsenheter. Exempelvis kan öppen plats, dit de tagit sin tillflykt, vara helt innesluten av bränder. Enda möjligheten att rädda de inneslutna kan i sådana fall vara insättan— det av helikopter.

För uppgifter inom civilförsvaret kan såväl helikopter som konventionella flygplan anlitas. Helikopterns användbarhet för dylika ändamål torde vara fullt klarlagd. Sålunda har bl. a. i England och Förenta staterna helikop- tern tagits i anspråk inom civilförsvaret. Långsamtgående flygplan torde dock också väl lämpa sig för vissa uppgifter.

Utredningen behandlar i det följande först frågan om användning av helikopter inom civilförsvaret.

Åtgärder för att vid civilförsvarsberedskap säkerställa civilförsvarets behov av helikoptrar måste vidtagas eller förberedas redan i fred.

Inom försvarsstaben verkställes f. 11. enligt överbefälhavarens uppdrag en utredning om samordning inom totalförsvaret av helikopterverksam— heten i krig. En dylik samordning är självfallet av största betydelse för att tillgängliga helikoptrar skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att civilförsvaret tillför- säkras förhandsrätt i krig till visst antal helikoptrar jämte bemanning. Visserligen kan civilförsvarets behov i viss omfattning tillgodoses genom en samordning av totalförsvarets helikopterverksamhet, men å andra sidan måste man räkna med situationer, exempelvis vid katastrofskador, då civil- försvaret ej utan nämnd förhandsrätt kan få tillgång till erforderlig mate- riel med tillräcklig snabbhet. Det synes därför nödvändigt att redan i fred visst antal helikoptrar jämte förare reserveras för civilförsvaret. Genom en dylik åtgärd vinnes även den fördelen, att civilförsvarspersonal, som är avsedd för helikoptertjänstgöring i krig (observatörer) genom freds- måssiga övningar kan bli förtrogen med maskiner av den typ, som an- vändes i krig.

Beträffande det antal helikoptrar, som enligt vad ovan sagts bör reserve— ras för civilförsvarets krigsbehov, kan utredningen f. n. ej framlägga när-

mare förslag. Möjligheter att tillgodose detta behov är givetvis beroende av tillgången på helikoptrar, vilken f. n. är mycket begränsad. I första hand bör tillgång till helikopterflgg säkras för regional användning med anknytning till landets tre största tätorter Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är emellertid önskvärt att i den mån tillgången till helikoptrar ökas, även andra ur civilförsvarssynpunkt känsliga delar av vårt land tillgodoses härmed.

Utredningen finner ej tillräckliga skäl f. n. föreligga för att föreslå in- köp av helikoptrar för civilförsvarets räkning. Då garantier ej torde kunna ges för att krigsmakten tillhöriga helikoptrar kan ställas till civilför- svarets förfogande i krig med förtursrätt, bör enskilda flygföretag till- höriga helikoptrar i fred uttagas för civilförsvarets räkning. Man bör kunna räkna med allt större möjligheter härtill i den mån krigsmaktens anskaffning av egna helikoptrar ökar.

Beträffande frågan hur fredsmåssig övnings- och försöksverksamhet med helikoptrar inom civilförsvaret bör ordnas vill utredningen anföra följande.

Då utredningen utgår från att civilförsvaret i varje fall tills vidare ej tillföres egna helikoptrar i fred måste civilförsvarets behov av materiel för övningar och försök tillgodoses på annat sätt.

I sitt förenämnda utlåtande över betänkandet angående ambulans- och flygräddningstjänst har utredningen uttalat den meningen att en civil statlig helikopterorganisation f. n. icke är motiverad. Utredningen har därvid tagit hänsyn till även civilförsvarets fredsbehov. För att tillgodose sistnämnda behov kan två alternativ tänkas, dels förhyrning av maskiner från enskilda flygföretag och dels utnyttjande av krigsmakten tillhöriga helikoptrar.

Det sistnämnda alternativet synes dock ej f. n. tillgodose erforderligt behov. Enligt vad utredningen kunnat inhämta har krigsmakten ej till- gång till maskiner av det slag, som skulle lämpa sig för civilförsvarsupp- gifter. De för krigsmakten för de närmaste åren planerade inköpen torde ej heller lämpa sig för ifrågavarande uppgift. Vid sådant förhållande och då civilförsvarets helikopterverksamhet enligt utredningens mening snarast bör igångsättas och prövas, bör det förstnämnda alternativet övervägas.

Den fredsmåssiga användningen av helikoptrar i civilförsvaret bör såsom förut nämnts avse övning av civilförsvarspersonal rörande användning av helikoptrar under olika förhållanden samt försöksverksamhet. I första hand synes denna verksamhet böra knytas till de största tätorterna. Dock bör möjlighet finnas att, om så anses behövligt och lämpligt, bedriva dylik verksamhet även i andra delar av landet.

I betänkandet angående ambulans- och flygräddningstjänst har redo- visats den nuvarande tillgången på helikoptrar, tillhöriga enskilda civila företag. Därav framgår, att denna tillgång är av relativt liten omfattning. Dock har inköp av ytterligare maskiner ställts i utsikt.

För att få en uppfattning om möjligheten att genom avtal med enskilda flygföretag tillgodose civilförsvarets behov av helikoptrar i fred och kost- naderna härför har utredningen inhämtat vissa uppgifter från Ostermans Aero AB, som även har en utvecklad serviceorganisation för helikopter- verksamheten.

Enligt dessa uppgifter skulle bolaget vara villigt att under en tid av tre år hålla helikoptrar med besättning av typ Bell 47 D eller I, försedda med erforderlig utrustning, stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, för utförande av flygningar för civilförsvarets räkning.

Typ 47 D är avsedd för förare samt därutöver högst två passagerare eller en passagerare och en utom maskinen placerad här för liggande. 47 I är avsedd för förare och högst tre passagerare samt medger placering inombords av hår för liggande.

För flygningarna har bolaget utöver ersättning för viss service preli- minärt beräknat dels en fast avgift av 84 000 kronor per år och helikopter (för typ 47 1 110000 kronor), dels ock en avgift av 180 kronor per ut- tagen flygtimme. Beräkningarna av den fasta årliga avgiften samt avgiften per flygtimme är baserad på kostnadsläget den 1 januari 1958 samt under förutsättning att flygning för civilförsvarets räkning omfattar minst 110 timmar per år och helikopter, dock att i denna tid skulle få medräknas tid, som helikopter efter civilförsvarets medgivande utnyttjas för brand- väsendet och polisväsendet i respektive stationsort. Bolaget skulle förbe- hållas rått att utnyttja helikoptrarna för andra beställare under de tider de ej utnyttjas för civilförsvaret.

Ett fullt utnyttjande för civilförsvaret enligt förslaget av tre helikoptrar skulle i fråga om typ 47 D medföra en årlig kostnad, så vitt avser fast avgift och avgift per flygtimme, av 252 000 kronor respektive 59 400 kro- nor eller tillhopa 311 400 kronor. För typ 47 I skulle den fasta avgiften ökas med 78000 kronor.

Kostnader för övriga i avtalsförslaget upptagna ersättningar kan ej närmare beräknas, men kan förutsättas bli av relativt liten storleksordning.

I och för sig kunde det vara önskvärt att genom avtal med enskilt flygföretag helikoptrar kunde ställas till civilförsvarets förfogande för övnings- och försöksverksamhet med stationeringsort i landets tre största tätorter. Härigenom vunnes bl. a. den fördelen att ifrågavarande materiel lämpligen kunde reserveras för att säkra civilförsvarets tillgång till heli- koptrar även under krig. Då emellertid en dylik utbyggnad åtminstone f. n. ej kan motiveras av det fredsmåssiga behovet, anser sig utredningen ej böra framlägga förslag härom.

I första hand bör enligt utredningens mening undersökas huruvida den eller de maskiner, som enligt förenämnda betänkande är avsedda att i jourtjänst kunna tas i anspråk för undsättningsverksamhet, kan utnyttjas även för civilförsvarets fredsbehov. Nämnda jourtjänst skulle genom avtal

med privat flygföretag anordnas i Stockholm och Östersund för tillgodo- seende av undsättningsverksamhet i Stockholms skärgård och landet i övrigt.

Utredningen, som biträdde betänkandets förslag om att luftfartsstyrel- sen skulle fungera som huvudman för hela den av statsmedel bekostade undsättningsverksamheten med flyg, föreslog att nämnda styrelse skulle vid förhandlingar med vederbörande privata företag om berörda jourtjänst i samråd med civilförsvarsstyrelsen beakta lämpligheten och möjligheten av att därvid även tillförsäkra civilförsvaret rätt att utnyttja flygmateriel, som omfattades av jourtjänst.

Med hänsyn till den föreslagna jourtjänstens lokalisering bör vid de föreslagna förhandlingarna övervägas, huruvida civilförsvarets fredsmås- siga behov av helikoptrar för landet i sin helhet kan tillgodoses genom en samordning med denna jourtjänst.

Skulle så icke vara fallet eller kan samordning mellan undsättnings- verksamhetens jourtjänst och civilförsvarets flygverksamhet ej åstadkom- mas bör det ankomma på luftfartsstyrelsen att i samråd med civilför- svarsstyrelsen söka tillförsäkra civilförsvaret tillgång till för ifrågavarande verksamhet erforderligt helikoptermaterial genom avtal med lämpligt en- skilt företag. Därvid bör undersökas, huruvida vederbörande städer eller landsting är intresserade av att kunna utnyttja en å lämpliga orter sta— tionerad helikopter för på dem ankommande uppgifter och huruvida kost- naderna för ifrågavarande verksamhet härigenom skulle kunna nedbringas.

Då helikoptrar hittills är oprövade i civilförsvarets verksamhet är det ej möjligt för utredningen att närmare ange behovet i fred av flygtid för övnings- och försöksverksamhet. Efter övervägande av denna fråga finner utredningen emellertid att ett belopp av 130 000 kronor per år för bestri- dande av kostnader för tillhandahållande av flygmateriel för sagda verk- samhet tills vidare bör anvisas.

Liksom det är angeläget, att helikoptrar redan i fred ställes till civil- försvarets förfogande för övning och försöksverksamhet är det av vikt att dylik verksamhet kan bedrivas även med konventionella flygplan. Enligt vad utredningen inhämtat kan man ej för ändamålet räkna med krigs- makten tillhöriga flygplan, bl. a. därför att dessa plan med få undantag ej är lämpliga för flygtjänst i civilförsvaret. I likhet med vad som före- slagits beträffande helikoptrar har man därför att även beträffande flyg- plan söka utnyttja privata tillgångar.

Frågan om utnyttjandet av befintligt privatflyg i det totala försvaret har alltsedan år 1952 varit föremål för utredning av försvarsstaben i sam- arbete med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och Kungl. svenska aeroklubben

Privata flygplan som skulle kunna tas i anspråk av civilförsvaret och

som är mest lämpade för sådant ändamål torde vara att hänföra till typen mindre flygplan.

Tillgången till sådana plan för civilförsvaret är emellertid mycket be— gränsad. Av dessa plan har en del redan reserverats för andra uppgifter inom det totala försvaret. Av de övriga är ett stort antal av äldre årgång ej lämpade för ianspråktagande. Vidare föreligger vissa svårigheter i fråga om underhåll och reservdelar på grund av variation av flygplanstyper samt i övrigt på grund av flygplanens fördelning på ett flertal mindre flygklubbar eller företag.

I samband med berörda utredning har bl. a. ifrågasatts bildandet av en frivillig flygkår under medverkan av Aeroklubben med uppgift att i krig ställa enskilda flygplan av mindre typ jämte förare till förfogande för uppgifter inom det totala försvaret. Den ifrågavarande utredningen har emellertid ej föranlett slutligt förslag.

Med hänsyn till läget beträffande tillgång m. m. på mindre flygplan har civilförsvarsutredningen ej ansett sig kunna framlägga förslag om en fas- tare anknytning redan i fred av sådant flyg till civilförsvaret på sätt som föreslagits beträffande helikopter—flyget. I de fall, då övning eller försök med flygplan påkallas, bör förhyrning kunna ske. Kostnaderna härför bör t. v. bestridas från de medel, som ovan beräknats för helikopterverksamhet.

Beträffande civilförsvarets behov av övning och försöksverksamhet med helikoptrar och flygplan under fred förutsätter utredningen, att förarper- sonal skall ställas till förfogande av företag, med vilket avtal kan träffas angående tillhandahållande av helikoptrar, eller av företag, från vilket till- fälligt förhyrning sker. För denna personal torde därför särskild teknisk utbildning i flygning genom civilförsvarets försorg ej bli erforderlig. Där- emot kräves speciell övning för civilförsvarspersonal, som skall leda och handha den civilförsvarsmässiga delen av verksamheten. Detta gäller bl. a. personal, som medföljer maskinerna under flygning (observatörer). Öv— ningarna bör i huvudsak avse rekognoscering, bedömning av skadebilder från luften, sambandstjänst (radio, högtalare, markeringar), rapportering, trafikreglering och indikering. Övnings- och försöksverksamheten bör ledas centralt av civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen har i sina organisationsförslag ej angett inskrivning i civil- försvaret av särskild personal för här nämnda uppgifter. I den mån er- farenheterna påvisar behov därav, bör emellertid sådan inskrivning ske. Härvid synes det ändamålsenligt att lämplig flygutbildad personal, som ej längre avses för tjänst i flygvapnet, tas i anspråk.

KAPITEL 13

Verkskydd m. 111.

Med hänsyn till massförstörelsevapnen och till det faktum, att civilbefolk- ningen i ett framtida krig mer än hittills drabbas av skadegörelse, är det av betydelse att befolkningen i möjligaste mån skyddar sig genom egna åtgärder och initiativ (självskydd). De allmänna civilförsvarskårerna, som vid större skadegörelse blir hårt pressade och i svårare situationer otill- räckliga, kan ej överallt komma till hjälp.

Åtgärder för att tillvarata skyddsmöjligheterna utöver det skydd som kan lämnas av det allmänna civilförsvaret anknyter f. 11. till begreppet särskilt civilförsvar (verkskydd och hemskydd).

Begreppet särskilt civilförsvar

Enligt 7 5 civilförsvarslagen skall särskilt civilförsvar vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest. Om skyddet är avsett för bygg- nad, som väsentligen användes för bostadsändamål, benämnes det hem- skydd och eljest verkskydd.

Där särskilt civilförsvar skall finnas föreligger skyldighet att vidtaga även vissa andra slag av civilförsvarsåtgärder än dem som är direkt hän- förliga till hemskydd eller verkskydd. Detta har tidigare framför allt gällt skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum, dock att ändring häri skett genom riksdagens beslut med anledning av proposition nr 185/56. Enskilt skyddsrum skall numera anordnas inom område eller å plats som bestäm- mes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvars- styrelsen. Även den s. k. blockorganisationen (blocktjänsten) har lokali- serats till områden där särskilt civilförsvar skall finnas. Vidare har den i utbildningskungörelsen föreskrivna utbildningsplikten för adertonåriga kvinnor att undergå sjukvårdsutbildning under högst tio timmar kopplats samman med begreppet särskilt civilförsvar på så sätt, att denna plikt gäller kvinna, som har stadigvarande bostad eller sysselsättning inom an- läggning eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organiserat.

Var särskilt civilförsvar skall finnas, bestämmes av länsstyrelserna med ledning av de allmänna anvisningar härom, som civilförsvarsstyrelsen med stöd av civilförsvarskungörelsen utfärdat. Enligt dessa anvisningar skall

särskilt civilförsvar, d. v. s. verkskydd eller hemskydd organiseras enligt följande:

1) Särskilt civilförsvar skall organiseras inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden uppgår till minst 500 och boendetät- heten till minst 25 invånare per hektar.

En detaljerad undersökning av boendetätheten torde innebära ett tämligen tidsödande arbete. Angivna riktlinjer är emellertid avsedda att tjäna som en ungefärlig norm. På grund härav synes enligt anvisningarna i de speciella fallen vissa förenklingar och approximationer kunna begagnas och leda till fullt god- tagbara resultat.

2) Särskilt civilförsvar skall därjämte organiseras inom annat sammanhängande, tättbebyggt område, som på grund av förekomsten av anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen kan betraktas som ett begärligt anfallsmål för en fiende. Finns inom sådant sammanhängande område delar av landsbygds- karaktär, varest större byggnadsverksamhet inom överskådlig framtid ej är att förvänta, skall särskilt civilförsvar ej organiseras för dessa delar.

I det fall under 1) och 2) ovan angivna förutsättningar för organiserande av särskilt civilförsvar saknas men framdeles kan bedömas uppkomma, bör läns- styrelsen förordna om skyldighet att organisera särskilt civilförsvar. Sådant bedömande kan exempelvis föranledas av att påbörjad byggnadsverksamhet ten- derar till att inom snar framtid öka i omfattning, att nybyggnader beslutats skola uppföras eller att anläggningar av betydelse för försvaret och folkförsörjningen bestämts skola tillkomma.

Särskilt civilförsvar bör dessutom vara organiserat för följande anläggningar och byggnader utanför de under 1) och 2) avsedda områdena, nämligen:

a) sådan industriell anläggning av betydelse för försvaret eller folkförsörj— ningen, vid vilken i regel minst 50 personer samtidigt är sysselsatta;

b) anläggning, som inrymmer vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst 100 personer, samt anläggning, som inrymmer undervisnings- anstalt och är avsedd att hysa minst 150 personer; samt

c) anläggningar och byggnader i övrigt, såframt särskilt civilförsvar därstädes finnes erforderligt med hänsyn till deras art och belägenhet.

Skyldigheten att anordna verkskydd och hemskydd är således beroende av en för båda slagen av åtgärder gemensam förutsättning, nämligen att särskilt civilförsvar skall finnas på den plats, där byggnaden eller anlägg- ningen är belägen. Detta finner utredningen icke lämpligt. Över huvud taget synes behovet av åtgärder, som enligt gällande bestämmelser skall vidtagas inom område med särskilt civilförsvar, i stället böra bedömas från de syn- punkter, som motiverar det ena eller andra slaget av åtgärder. Frågan om var verkskydd skall finnas, bör således i enlighet med vad nu sker be— träffande enskilda skyddsrum prövas med hänsyn till förutsättningarna för och behovet av sådana särskilda åtgärder.

Till frågan om den nuvarande hemskyddsverksamheten återkommer ut- redningen i ett senare yttrande. Utredningen erinrar emellertid om sitt tidigare i detta betänkande gj orda uttalande att skäl icke längre föreligger att bibehålla eller än mindre utbygga den nuvarande hemskyddsorganisationen.

Med hänsyn till vad här anförts om bedömningsgrunderna för skilda slag

av åtgärder finner utredningen, att något behov av att författningsmässigt bibehålla begreppet särskilt civilförsvar icke längre förefinns. Utredningen föreslår därför, att begreppet särskilt civilförsvar utgår ur civilförsvarslag och civilförsvarskungörelse.

Det nuvarande verkskyddet

Organisation

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för civilförsvaret vid anlägg- ningar och byggnader vid vilka verkskydd skall organiseras samt för upp- rättande av verkskyddsplan (AVsk) skall inom område för särskilt civil— försvar verkskydd i regel anordnas för varje byggnad eller anläggning, vilken icke väsentligen användes för bostadsändamål. Någon nedre gräns, som tar hänsyn till anläggningens eller byggnadens storlek angives icke. Det framhålles visserligen i anvisningarna, att svårigheter i allmänhet torde råda att organisera effektivt verkskydd vid sådana objekt, vid vilka endast ett fåtal personer har sin sysselsättning eller bostad, men det sägs sam— tidigt, att verkskydd ändock måste organiseras. För vissa undantagsfall medgives, att verkskydd ej organiseras, nämligen då det befinnes uppenbart, att organiserandet saknar betydelse för områdets civilförsvar med hänsyn till den ringa effektivitet, som därigenom uppnås. Som exempel på an- läggningar, som kan undantas från planläggning, nämnes dels stenhug— gerier, mindre plåtslagerier eller hantverksmässigt drivna företag och lik- nande, dels mindre förråd, kyrkor, samlingslokaler, folkparker, muséer, samlingar och dylikt. För skolbyggnader skall enligt särskilda anvisningar härom (ASkolek) verkskydd i regel organiseras. Detta gäller även om utrymningsplanerna för orten omfattar personalkategori, för vilken under- visningsanstalten är avsedd, eller det eljest kan komma ifråga, att under— visningen inställes under civilförsvarsberedskap.

Gemensamt verkskydd organiseras för två eller flera närliggande bygg— nader eller anläggningar, därest verkskyddet eljest på grund av bristande resurser eller av annan anledning skulle bli mindre effektivt för någon av anläggningarna eller byggnaderna samt hinder mot sådant gemensamt verk- skydd icke möter. Kan överenskommelse om gemensamt verkskydd ej träffas, när det gäller anläggningar eller byggnader med olika ägare (inne- havare), kan länsstyrelsen förordna, att dylikt verkskydd skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaderna skall fördelas (55 & civilförsvarslagen) .

För att underlätta bedömandet av organisationens omfattning skall civil- försvarschefen eller länsstyrelsen, i de fall denna prövar verkskyddsplanen, verkställa kategoriindelning av de anläggningar och byggnader, för vilka verkskydd skall organiseras. Fyra olika verkskyddskategorier finns enligt

gällande anvisningar. Till ledning för kategoriindelningen har civilförsvars- styrelsen lämnat följande normer:

Kategori Anläggning eller byggnad I Anläggning eller byggnad med mer än 300 anställda eller boende.

II Anläggning eller byggnad med 100—300 anställda eller boende.

III Anläggning eller byggnad med mindre än 100 anställda eller boende samt skolor.

IV Byggnad som med hänsyn till kravet på och utformningen av civilförsvars- åtgärder är jämförbar med bostadshus men icke huvudsakligen användes för bostadsändamål. Sådan byggnad kan innehålla kontor, butiker, varu- lager, hantverkslokaler o. d. jämte bostadslägenheter eller vara utan sådana.

Enligt anvisningarna kan allmängiltiga normer icke lämnas för bestäm- mandet av omfattningen av personalorganisationen för verkskydd, till— hörande kategori I, 11 eller III. Olika organisationsformer anvisas dock på följande sätt.

Kat. I förutsättes ha samtliga förekommande tjänstegrenar organise- rade. Kat. ll avses ha endast ett begränsat antal tjänstegrenar, dock att det enligt anvisningarna anses lämpligt att i tveksamma fall hellre göra en uppdelning på tjänstegrenar än att underlåta detta. Verkskydden av kat. III skall däremot icke ha några särskilda tj änstegrenar. För sistnämnda grupp anvisas i stället vilka enheter och befattningar, som regelmässigt bör finnas för främst ledning, eldsläckning, samarittjänst och bevakning. Verkskydden vid skolor (i regel hänförliga till kat. III) skall _ förutom verkskydds- ledare — i huvudsak ha brandpatruller, samaritgrupper och förbandsstäl- len. Inom kat. IV skall finnas verkskyddsledare samt eventuellt erforderligt antal bevakningsmän och tillsyningsmän. I övrigt skall organisationen för sistnämnda grupp vara densamma som i hemskydden.

Jämte indelning av verkskydden i kategorier förekommer med hänsyn till anläggningens större eller mindre betydelse ur civilförsvarssynpunkt en indelning i skyddsklasser, till antalet fyra. Avsikten härmed torde vara att klassificera anläggningarna med hänsyn till anfallsrisk, belägenhet i för- hållande till antagliga anfallsmål samt risken för skadeverkningarnas sprid— ning till närliggande bebyggelse. Klassificeringen bestämmes av civilför- svarschefen.

Till verkskyddsledare skall utses en högt kvalificerad person, som äger såväl företagsledningens som de anställdas förtroende. Han bör —— om icke ägaren (innehavaren) eller platschefen föredrager att själv åtaga sig verk- skyddsledarens uppgifter —— väljas bland sådana, som är väl insatta i an- läggningens (företagets) organisation och verksamhet. Verkskyddsledaren har en tvåfaldig uppgift nämligen dels att i fred organisera civilförsvaret vid anläggningen och närmast under ägaren (innehavaren) ansvara för

personalens utbildning, anskaffningen av materiel o. d., dels att i krig leda verkskyddets arbete.

För varje verkskydd skall finnas en specialplan, verkskyddsplan, i vilken verksamheten närmare regleras. Verkskyddsplan upprättas av vederbörande verkskyddsledare under inseende av civilförsvarschefen (25 & civilförsvars- kungörelsen). Verkskyddsplan fastställes av civilförsvarschefen med undan- tag för de verkskyddsplaner, som länsstyrelsen efter eget bestämmande själv handlägger. I regel fastställer länsstyrelsen planer för företag med minst 300 anställda och för statliga företag och byggnader. Verkskydds- planen, som är både omfattande och detaljrik (enligt vid utbildningen av verkskyddsledare använd modellplan ända upp till 150-talet sidor), består av huvudplan samt detaljplaner från de olika tjänstegrenarna. För plan— läggningsarbetet finns formulär fastställda.

Om verkskydd skall vara organiserat för en anläggning eller byggnad innebär detta skyldighet för ägaren eller i vissa fall nyttjanderättshavaren (53 & civilförsvarslagen)

a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra för— nödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

(1) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning av verkskyddspersonalen; samt

0) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som är erfor- derliga för verkskyddets verksamhet.

Härtill kommer de skyldigheter i fråga om skydd mot spioneri och sabotage m. m., varom stadgas i 57 & civilförsvarslagen.

I de fall då enligt Kungl. Maj:ts kungörelse om planläggning under freds- tid för ianspråkstagande av egendom vid krig eller krigsfara (SFS 825/1952) myndighet erhållit tillstånd att planlägga för utnyttjande av fastighet, skall det åligga myndigheten att svara för verkskyddet.

Ägare eller innehavare har att bestrida kostnaderna för verkskydds- personalens utbildning. Statsverket betalar dock kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal, som av länsstyrelse kallats till central kurs. Ifråga- varande bestämmelser har hittills endast tillämpats på verkskyddsledare. Deltagarnas rese- och traktamentskostnader samt ersättning för mistade löneförmåner stannar dock alltid på företagaren (motsvarande).

Ersättning till de civilförsvarspliktiga för tjänstgöring i verkskydd, såväl vid utbildning i fred som vid tjänstgöring under beredskap, skall utgivas av vederbörande arbetsgivare. För tjänstgöring under arbetstid utgår er- sättning med belopp, motsvarande den anställdes arbetsinkomst.

Enligt civilförsvarskungörelsen (39 5 ) skall verkskyddsledare jämte ersättare vara inskriven för sin tjänstgöring, medan i övrigt länsstyrelsen

förordnar om vilken personal, som skall inskrivas. Till ledning härför har civilförsvarsstyrelsen i sina anvisningar meddelat bl. a. följande.

All befälspersonal ävensom manskap inom ordnings- och bevakningstjänsten, brandtjänsten och sjukvårdstjänsten inskrives i samtliga verkskydd. Dessutom inskrives materielförvaltare, observationsposter, larmposter, telefonister, för tek- nisk tjänst specialutbildad personal samt personal för avgasning i verkskydd av kategori I och II samt, om anläggningen är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, även i verkskydd av kategori III. Även beträffande annan verkskyddspersonal bör enligt anvisningarna förordnande om inskrivning med— delas, när särskilda skäl finns. Sådana skäl anses kunna föreligga i de fall per- sonalen i fråga är särskilt svår att undvara inom verkskyddet eller den måste underkastas längre utbildning än som är stadgad för icke inskriven personal. Den verkskyddspersonal, som icke inskrives, skall i den mån så är möjligt namne- ligen upptagas i planerna för verkskyddet.

Civilförsvarspliktigas skyldigheter i verkskyddet är av samma slag som de i allmänna civilförsvaret gällande. De civilförsvarspliktiga är således bl. a. skyldiga att undergå viss utbildning eller att deltaga i övningar. Skyl- dighet att såväl genomgå utbildning som att deltaga i övningar gäller för dem som inskrivits i verkskydd eller som namneligen upptagits i verk- skyddsplan. För de i verkskyddsplanen namneligen upptagna gäller kortare utbildningstider än för de inskrivna. Andra civilförsvarspliktiga än de som är inskrivna eller namneligen upptagna är skyldiga att i erforderlig utsträckning deltaga i övningar, vilka beslutats av civilförsvarsstyrelsen, och att under civilförsvarsberedskap på anmaning av verkskyddsledaren fullgöra tjänst i verkskyddet.

Administration och service

Enligt civilförsvarskungörelsen (9, 11 55) åligger det f. n. länsstyrelser och civilförsvarschefer att med avseende på verkskydden leda och övervaka planläggningen, tillse att ägare eller innehavare av anläggningar och bygg- nader fullgör sina skyldigheter, genom inspektioner, eivilförsvarsövningar och försvarsspel hålla sig underrättade om verkskyddens tillstånd och verka för upprätthållande av ett effektivt verkskydd, övervaka att verkskydds- utbildningen bedrives effektivt och i enlighet med meddelade föreskrifter samt i övrigt fullgöra vad som enligt civilförsvarslagen, civilförsvarskun- görelsen eller eljest meddelade föreskrifter åligger civilförsvarsmyndigheten. Civilförsvarschefen tillkommer dessutom att under civilförsvarsberedskap ha befälet över verkskydden och tillse, att den beredskap upprätthålles, som svarar mot anbefalld beredskapsgrad.

I civilförsvarsmyndigheternas skyldigheter ingår bl. a., såsom justitie- ombudsmannen anfört i sin framställning till Konungen den 18 mars 1957 angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret m. m., att bistå företagen med råd och anvisningar rörande verkskyddsarbetets bedrivande.

Bortsett från länsstyrelsen i Södermanlands län, där ifrågavarande upp- gifter och behov av arbetskraft beaktats i samband med den där prövade försöksorganisationen, finnes inom länsstyrelserna f. n. icke erforderlig personal för fullgörandet av verkskyddsuppgifterna. Desamma har därför i alltför hög grad fått stå tillbaka för andra på civilförsvarssektionen före- kommande ärenden.

Ej heller hos civilförsvarscheferna finns —— frånsett de tre största civil- försvarsområdena tillräcklig arbetskraft avdelad för verkskyddsuppgif- terna. Dessa handhas av arvodister och tillfällig personal eller av civilför- svarsassistenter, vilka samtliga dessutom handhar alla övriga arbetsupp- gifter i civilförsvarsområdena.

Service i planläggnings- och utbildningsfrågor kan på grund av nu nämnd personalbrist endast i ringa utsträckning lämnas från myndigheternas sida. Uppgiften omhänderhas i stället av vissa affärsföretag, främst Industriens verkskyddsinstitut AB, samt Sveriges civilförsvarsförbund och dess under- organisationer inom länen. Särskilt mellan Industriens verkskyddsinstitut AB och Sveriges civilförsvarsförbund har rätt konkurrens angående service- verksamheten, ett förhållande som av allt att döma icke varit i alla hän- seenden lyckligt för civilförsvaret.

Industriens verkskyddsinstitut AB är det äldsta av serviceorganen. År 1938 tog Sveriges industriförbund i samråd med luftskyddsinspektionen initiativ till skapandet av ett till förbundet knutet serviceorgan med uppgift att vara en mellanlänk mellan myndighet och industri. Sedermera om- bildades detta serviceorgan till ett enskilt affärsdrivande bolag, numera benämnt Industriens verkskyddsinstitut AB. Intill år 1950 hade civilför- svarsstyrelsen, försvarsstaben och Sveriges industriförbund var sin repre- sentant i företagets styrelse, vilket emellertid icke numera är fallet. Verk- skyddsinstitutet arbetar utan anslag av staten eller av Industriförbundet. Verksamheten finansieras uteslutande på affärsmässiga grunder genom arvoden från betjänade företag.

Sedan några år tillbaka är verksamheten enligt vad institutet meddelat uppdelad i en serviceavdelning, en utbildningsavdelning och en skydds- rumsavdelning. Serviceavdelningen åtager sig biträde med upprättande, respektive revidering av verkskyddsplaner. I verksamheten ingår bl. a. besök vid företag, varvid rådgivning även sker beträffande materielanskaffning, inskrivningsfrågor m. m. Verksamheten baseras i regel på treåriga service— avtal, vilka enligt uppgift f. n. är ingångna med ca 600 företag av olika storleksordning, företrädesvis större företag.

Utbildningsavdelningen åtager sig att planlägga, organisera och genom- föra verkskyddsutbildning. Bl. a. har under senare år kurser anordnats för utbildning av verkskyddsledare. Oaktat kostnaderna för verkskyddsledar- kurser som ovan nämnts kan bestridas av statsmedel, har vid Verkskydds- institutets kurser med undantag av ett fåtal sådana, anordnade hösten

1956 och senare — kostnaderna helt stannat på vederbörande företag. Utöver den för verkskydden obligatoriska utbildningen av personal till- hörande olika tjänstegrenar har vissa Specialkurser anordnats, såsom fri— villiga påbyggnadskurser för tidigare utbildade verkskyddsledare, kurser för verkskyddets materielförvaltare samt kurser i projektilröjning. Såsom lärare vid utbildningen utnyttjas förutom institutets egna tjänstemän, vilka vanligen tjänstgör som kursledare, inom orten tillgängliga instruktörer med vederbörligt certifikat.

Skyddsrumsavdelningen åtager sig att lämna råd och anvisningar för lösandet av företagens skyddsrumsproblem. Enligt uppgift har även kon— struktions— och kostnadsberäkningsuppdrag rörande bergskyddsrum genom- förts. Även Sveriges civilförsvarsförbund tog på ett tidigt stadium befattning med verkskyddsfrågor. Först genom beslut av 1951 års förbundsstämma och sedan Kungl. Maj :t fastställt därav föranledd stadgeändring blev emel- lertid denna verksamhet på allvar upptagen på civilförsvarsförbundets arbetsprogram.

Vid genomförandet av verkskyddsutbildning medverkar såväl riksor- ganisationen som länsförbund och till dem anslutna lokalföreningar. Kurser för utbildning av verkskyddsledare anordnas av riksförbundet och läns- förbunden på uppdrag av länsstyrelse. Kostnaderna bestrides i detta fall av statsmedel med det förut omnämnda undantaget beträffande rese— och traktamentskostnader samt ersättning för mistade löneförmåner till ele— verna. Utbildningen i övrigt av verkskyddspersonal utföres genom läns- förbund och föreningar, antingen vid regionalt eller vid lokalt anordnade kurser. Dessutom har på civilförsvarsstyrelsens uppdrag kurser för utbild- ning av s. k. verkskyddsinstruktörer anordnats, varvid samtliga kostnader helt betalats av statsmedel.

I civilförsvarsförbundets verksamhet ingår vidare att lämna företag och andra service vid den erforderliga planläggningen av verkskydd. Sådan medverkan sker dels av riksorganisationen och dels av länsförbund och lokalföreningar. Sålunda har Sveriges civilförsvarsförbunds verkskydds— avdelning samt länsförbund och föreningar enligt uppgift utfört en om- fattande verkskyddsplanläggning för såväl industrier som andra företag, verk och inrättningar. För ändamålet finns särskilda verkskyddskonsu- lenter anställda, hos civilförsvarsförbundet två personer år 1957.

Även civilförsvarsförbundets och till förbundet anslutna länsförbunds och lokalföreningars verksamhet bedrives, i vad avser här nämnt verkskydds— arbete, affärsmässigt såtillvida, att lämnad medverkan sker mot betalning i vissa fall av staten och eljest av vederbörande verkskydd. Enligt uppgift debiteras ersättning för självkostnader, inberäknat administration och förberedelsearbete.

I juli 1956 fanns enligt av överståthållarämbetet och länsstyrelserna lämnade uppgifter 4 801 organiserade verkskydd av kategorier I—III, för- delade på sätt framgår av förteckningen, tabell 22.

Då det gällt att anordna verkskydd har civilförsvarsmyndigheterna så långt det varit möjligt sökt tillämpa civilförsvarsstyrelsens anvisningar. Verkskydd har dock icke anordnats i den utsträckning som anvisningarna syftar till enär förutsättningar att anordna verkskydd i många fall ej synts föreligga. I maj 1956 har civilförsvarsstyrelsen angett, att antalet byggnader och anläggningar i landet, för vilka skyldighet föreligger att anordna verk- skydd, för kategorierna I—III beräknats till ungefär 8 000.

För företag och anläggningar, som enligt anvisningarna skall hänföras till kategori I och II, synes verkskydd i regel vara anordnade i enlighet med dessa. Skillnaden mellan det antal verkskydd, som skulle ha organiserats, och de befintliga verkskydden hänför sig huvudsakligen till kategori III.

Verkskydd kategori IV, d. v. s. verkskydd för byggnad, »som är jämför- bar med bostadshus men som icke huvudsakligen användes för bostads-

Tabell 22. Verkskydd och inskrivningsbehou ( 1956 )

Antal verkskydd Antal verkskydd fördelade på anläggningar Antal att

kategori av olika storlek (i fred anställda) inskriva

Län enl. verk- _ _ 101— 301— 501— skydds- I II III S.a (50 50—100 300 500 1 000 > 1000 planer

A 62 248 42 352 7 39 149 79 50 28 34 610 B 13 21 39 73 13 23 25 8 2 2 4 857 C 21 32 16 69 18 17 20 7 4 3 4 234 D 21 50 58 129 14 50 41 12 9 3 8 876 15 37 66 146 249 64 84 67 16 12 6 14 384 F 13 52 159 224 71 80 56 8 4 5 9 841 G 6 17 109 132 60 32 30 8 2 4 550 H 14 49 189 252 125 66 48 9 3 1 7 625 I 5 13 26 44 22 13 8 —— 1 — 1 802 K 9 22 46 77 26 25 16 3 5 2 3 438 L 13 33 171 217 145 26 37 4 3 2 6 990 M 64 132 294 490 163 121 137 31 25 13 25 505 N 7 27 140 174 76 42 37 11 8 _ 5 076 0 36 146 116 298 66 63 96 50 12 11 22 164 P 46 89 165 300 91 82 84 24 11 8 15 405 R 11 47 128 186 81 41 42 14 7 1 6 023 S 25 39 159 223 85 61 52 10 11 4 12 205 T 16 82 67 165 39 55 51 11 3 6 10 079 U 12 39 140 191 85 33 43 10 9 11 11 265 W 23 41 120 184 40 54 55 21 9 5 11 855 X 29 44 203 276 147 50 51 15 11 2 9 026 Y 28 45 79 152 55 36 38 12 8 3 8 913 Z 3 10 46 59 38 13 6 2 _— —— 1 431 AC 9 17 107 133 92 17 15 3 5 1 4 491 BD 10 20 122 152 62 26 41 14 6 3 5 133 S:a 533 1 381 2 887 4 801 1 685 | 1 149 Il 245 382 220 120 249 778

ändamål», har anordnats endast i ringa utsträckning och överstiger i hela riket ej ett hundra.

Beträffande verkskyddens fördelning efter storleksordning framgår av tabell 22 bl.a., att endast 120 verkskydd i riket har mer än 1 000 anställda. Flertalet verkskydd hänför sig till mindre företag och anläggningar. Sålunda uppgår antalet verkskydd vid företag med mindre än 50 anställda till 1 685 och vid företag med mellan 50 och 100 anställda till 1149, d. v. s. till— sammans mer än hälften av samtliga verkskydd.

Verkskydden inom kategori III, tillhopa 2 887, utgöres av 1 395 industrier, 719 undervisningsanstalter, 182 sjukhus, vårdhem och andra liknande an- stalter, medan återstoden hänföres till hotell, kontors- och förvaltnings— byggnader, banker m. m.

I de nu organiserade verkskydden skall enligt de fastställda planerna inskrivas sammanlagt ca 250000 personer. Av inhämtade uppgifter an- gående inskrivningsläget framgår emellertid, att de inskrivnas antal i verk- ligheten betydligt understiger det i planerna fastställda personalbehovet.

I cirkulärskrivelser till civilförsvarsmyndigheterna den 24 maj 1955 och 11 juni 1957 har civilförsvarsstyrelsen föreskrivit vissa ändrade regler för organiserandet av verkskydd och för utbildning av verkskyddspersonal att gälla tills vidare under pågående civilförsvarsutredningar. I sistnämnda skrivelse anfördes bl. a. att anledning syntes föreligga att anta, att verk— skydd i framtiden icke kommer att krävas i samma utsträckning som hittills. De medgivna eftergifterna skulle emellertid icke innebära något ställningstagande från styrelsens sida till verkskyddets framtida omfattning.

Eftergifterna innebar i stort att i den mån verkskydd ännu icke orga- niserats _ verkskydd tills vidare icke skulle påfordras beträffande dels anläggning eller byggnad med mindre än 100 anställda eller boende (kate- gori III) med undantag för företag med viss betydelse för försvaret och folkförsörjningen, dels byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt (skol— verkskydd) och dels byggnader, som är jämförbara med bostadshus (kate— gori IV). Vidare innebar eftergifterna att tills vidare endast skulle krävas ett bibehållande i nuvarande skick av gällande verkskyddsplaner och vid- tagna verkskyddsanordningar. Från eftergifterna undantogs byggnad eller anläggning, som är upptagen i skyddsföremålsförteckningen, där ordnings— och bevakningstjänst alltfort skulle organiseras i oförändrad omfattning.

Verkskyddsorganisationen har blivit föremål för kritik från olika håll. Av särskilt intresse är de synpunkter på verkskyddsorganisationen, som framförts av Sveriges industriförbund. I september 1953 tillsatte Industri- förbundet en verkskyddskommitté med uppgift bl. a. att utarbeta och under- ställa förbundet förslag, som skulle syfta till en effektivisering av industri- verkskydden. Anledningen härtill var bl. a., att Sveriges industriförbund funnit, att intresset från industriledningarnas sida för verkskydden i rätt

stor utsträckning präglades av ljumhet och att verkskyddsorganisationen, även om det fanns verkskydd med föredömlig effektivitetsgrad, mer eller mindre endast existerade på papperet.

Verkskyddskommittén och lndustriförbundet konstaterade efter den gjorda undersökningen, som avslutades under år 1954, bl. a.,

att rådande arbetsförhållanden inom industrien skapat kraftig omsättning av de anställda, vilken medfört svårigheter att vidmakthålla de utbildade personalkadrarna inom verkskydden,

att villrådighet rörande industriernas uppgifter i krigsproduktionen bidragit till att verkskyddsfrågorna skjutits i bakgrunden,

att verkskyddsplanerna är otympliga och byråkratiska och i behov av effektivisering och förenkling,

att civilförsvarsmyndighetens granskning av planerna icke medhunnits inom önskvärd tid,

att utbildningsmetoderna icke är rationella, att utbildning av personal ej ägt rum annat än till en relativt ringa del, att personalorganisationen har för stor omfattning samt att industrierna åsamkas onödiga kostnader genom oklara anvisningar angående den utrustning, som ovillkorligen erfordras, och att dessa anvis- ningar tolkas olika i skilda delar av landet.

Utredningen, som ägnat verkskyddsfrågorna omfattande uppmärksam- het, bl. a. genom fältstudier, vitsordar Sveriges industriförbunds och dess verkskyddskommittés uppfattning angående verkskyddsorganisationens nuvarande tillstånd. Den nuvarande verkskyddsorganisationen företer sålunda stor ojämnhet. De större företagen synes ha kommit bättre till rätta med sina verkskydd än de mindre företagen, vilka icke alltid haft personal- tillgång, som svarar mot de av civilförsvarsmyndigheterna uppställda kra— ven. Ofta synes en alltför stark ambition hos dem som drivit fram planlägg— ningen ha lett till verkskyddskrav, som ej har motsvarighet i vare sig förut- sättningar eller behov. Civilförsvarsmyndigheten har i regel icke haft möj- lighet att ägna tillräcklig tid åt verkskyddsfrågornas handläggning. Verk- skydden har därigenom ofta kommit att framstå såsom ineffektiva och praktiskt omöjliga att organisera.

Det allmänna intrycket är, att den nuvarande verkskyddsorganisationen är behäftad med påtagliga brister och att åtgärder måste vidtagas för att öka dess effektivitet.

Förslag

Redan vid civilförsvarsförfattningarnas tillkomst förutsattes, att det all- männas åtgärder för civilförsvaret samt de resurser och hjälpinsatser, som kunde utvinnas inom de särskilda anläggningarna och byggnaderna, skulle

komplettera varandra. Man har därvid utgått från att det i första hand är fastighetsägarens angelägenhet att efter förmåga skydda anställda, boende m. fl. och egendom mot skadegörelse under krigsförhållanden. Från allmän synpunkt framstår dessutom ett sådant skydd såsom angeläget för att i möjligaste mån förhindra att skadegörelse vid anläggning eller byggnad sprides till angränsande föremål och ytterligare utvecklas. Här berörda omständigheter har medfört, att i civilförsvarslagen bestämmelser införts, att verkskydd, i den mån behov därav föreligger, skall vara obligatoriskt.

Emot dessa allmänna principer rörande grunden för verkskyddsorganisa- tionen finns enligt utredningens mening intet att erinra. Tvärtom har utvecklingen rörande krigets natur och verkningar understrukit betydelsen av att verkskyddsorganisationen i princip bibehålles och ges erforderlig styrka. Av vikt är emellertid att planläggningen anpassas till övrig civil- försvarsplanläggning och att den icke i något fall göres vidlyftigare än vad behov och förutsättningar ger anledning till.

Beträffande civilförsvaret vid försvarsväsendets, televerkets, järnvägar- nas, vissa kraftverks samt luftfartsverkets anläggningar och byggnader gäller särskilda bestämmelser (88 & civilförsvarskungörelsen). Då utred- ningen utgår från att förhållanden, som berör dessa anläggningar och byggnader, alltjämt skall regleras i särskild ordning, omfattas de icke av utredningens framställning i det följande.

Uppgifter

Verkskyddsåtgärderna är icke avsedda att täcka alla de åtgärder, som till följd av krigsförhållanden påkallas vid industrier och företag. Verk- skyddets egentliga uppgift är att samla och samordna de resurser, som erfordras för att vid skadegörelse bispringa nödställda och begränsa för- störelsen av egendom.

För att trygga driften vid industrier och företag krävs från andra syn— punkter åtgärder utöver det skydd, som verkskyddet är avsett att ge. För- sörjning med råvaror, elkraft och förnödenheter, distribution och tryggande av tillgång på arbetskraft är några exempel härpå. Sistnämnda frågor sam- manhänger huvudsakligen med det ekonomiska försvarets åtgärder och innefattas därför icke i verkskyddsplanläggningen. Utredningen har utgått från att här berörda avgränsning av verkskyddsuppgifterna gentemot andra uppgifter alltjämt skall gälla då verkskyddsorganisationen utformas. Utred- ningen vill emellertid framhålla betydelsen av att handläggningen av verk- skyddsfrågorna samt övriga försvarsfrågor inom länsstyrelserna samordnas.

Vidare kan andra uppgifter förekomma av den art, att de lämpligen löses i anslutning till verkskyddet utan att fördenskull kräva utbyggnad av verk— skyddsorganisationen. Det kan vara fråga om reparations- och röjningsupp— gifter, sociala uppgifter eller andra förhållanden som är speciella för viss

anläggning eller byggnad och av sådan art och storlek, att särskilda åtgärder bör vidtagas. I samband med skadebekämpning förekommande behov av röjning och reparation bör kunna tillgodoses med hjälp av den yrkeskun- niga personal, som kan finnas på platsen, såsom svetsare, maskinskötare etc., och de redskap som är till hands. Här ifrågavarande uppgifter anser utredningen icke vara verkskyddsuppgifter. De erforderliga åtgärderna bör i stället vidtagas i annan ordning. Även i sådant hänseende bör dock civil- försvarsmyndigheten i möjligaste mån lämna företagen råd och vägledning.

I kap. 10 har civilförsvarsutredningen behandlat civilförsvarets ordnings— och bevakningsuppgifter. Det därvid framlagda förslaget innebär vissa konsekvenser såväl beträffande verkskyddets uppgifter i fråga om skydd mot spioneri och sabotage som också beträffande åtgärder, som avses i 57 & civilförsvarslagen.

Enligt sagda förslag skall civilförsvarets uppgifter i vad avser skydd mot spioneri och sabotage begränsas till markbevakning, som hänför sig till i skyddsföremålsförteckningen upptagna anläggningar och byggnader och utföres av militära förband eller av personal, tillhörande allmänna civilför- svaret (civilförsvarspolismän).

Till belysande av förenämnda konsekvenser må erinras om vad som enligt nuvarande bestämmelser åligger enskild med avseende på åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage.

Jämlikt 57 & civilförsvarslagen gäller såsom i kap 10 anförts:

Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri eller sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada, äger länsstyrelse ålägga den, som driver verksamheten eller i vissa fall ägaren, att vidtaga särskilda åtgärder såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd. Viss ersättning av statsmedel kan utgå för dylika åtgärder.

Åläggande jämlikt denna paragraf, som kan avse såväl fred som bered- skap och krig och oberoende av eventuella verkskyddsåtgärder, har enligt vad utredningen kunnat finna ej hittills utfärdats. I de fall fredsbevakning anordnats har detta skett efter frivilligt åtagande av företagsledningen. I den mån fredsbevakning ansetts böra ske av personal med polismans skydd och befogenhet, ordnas polisbevakning genom ordningsvakter jämlikt 18 & polislagen och 46 & polisreglementet.

Beträffande verkskyddet, som träder i verksamhet först under beredskap och krig, skall enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar (AVsk) bevak- ningstjänst anordnas vid varje anläggning, varå lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (skyddslagen) förklarats tillämplig.

Enligt nu gällande anvisningar utgöres verkskyddens bevakningspersonal av dels bevakningsmän med uteslutande bevakningsuppgifter och dels till- syningsmän, som har bevakningsuppgifter vid sidan av sin verksamhet inom företagets drift eller förvaltning. Av enskilda anordnad bevakning syftar till att komplettera den allmänna markbevakningen.

Ifrågavarande verkskyddspersonal inskrives f. n. i verkskyddens ord- nings- och bevakningstjänst. Inskrivningen medför enligt 87 a) 5 civil— försvarskungörelsen, att personalen vid fullgörande av tjänstgöring under civilförsvarsberedskap åtnjuter polismans skydd och befogenhet.

Enligt nu gällande regler kommer bevakning, som åligger enskild, att under beredskap och krig utföras dels av personal, vilken genom inskrivning i civilförsvaret erhållit polismans skydd och befogenhet (verkskydds- bevakning), dels genom av polismyndigheten förordnade ordningsvakter (polisbevakning). Den ena eller andra bevakningsformen blir nämligen beroende av huruvida verkskydd anordnats eller ej för den bevakade anlägg- ningen eller byggnaden. Nuvarande ordning leder till att bevakning, som utföres i fredstid under polismyndighetens tillsyn, vid beredskap och krig underställes civilförsvarsmyndigheten i de fall bevakningen utföres såsom verkskyddsbevakning. I andra fall kommer motsvarande bevakning att fortfarande vara en polisiär uppgift.

På grund av att verkskydd ej anordnas vid alla företag, där enskild bevakning kan erfordras, kommer under beredskap och krig bevakning av ifrågavarande slag följaktligen att sortera under två olika myndigheter. Denna olägenhet undvikes såsom en följd av utredningens förslag att åt- gärder till skydd mot spioneri och sabotage icke längre skall ingå i verk- skyddet.

I anslutning härtill må erinras om att personal, som med förordnande enligt 18 & polislagen fullgör bevakning av anläggning eller område, varå bestämmelserna i skyddslagen är tillämpliga, äger befogenheter, som eljest icke tillkommer polismän eller civilförsvarspolismän. Enligt de närmare bestämmelser, som Konungen utfärdat äger nämligen sådan personal att i den omfattning, som krävs för fullgörande av bevakningsuppgiften, företaga kroppsvisitation å personer, som söker vinna tillträde till nämnda anlägg- ningar eller områden eller där uppehålla sig, undersöka föremål som de medför, samt även att på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhänderta personer och av dem medförda föremål. Dessutom gäller, såvitt Konungen därom förordnar, att den som enligt 18 & polislagen förordnats att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, under krig till- hör krigsmakten (4 5 lagen om polisens ställning under krig, SFS 881/1943). Med tillämpning av nu angivna bestämmelser kan effektiv företagsbevak- ning anordnas utan att för sådan bevakning anlitas civilförsvarspolismän.

I detta sammanhang vill utredningen slutligen framhålla, att behovet av de skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage, vartill 57 & civilförsvarslagen

f. 11. ger möjlighet, synes kunna tillgodoses genom viss utvidgad tillämpning av skyddslagen.

Enligt sistnämnda lag och bevakningskungörelsen den 24 maj 1940 (SFS 383) äger länsstyrelse beträffande bl. a. anläggningar eller områden, som är av betydelse för försvaret eller under beredskap och krig folk- försörjningen och som icke tillhör försvarsväsendet eller nyttjas av det- samma eller för dess räkning, befogenhet att meddela tillträdesförbud, förbud att ta fotografier av eller inom anläggningarna eller att göra avbild- ningar eller beskrivningar av anläggningarna eller att inom desamma inneha sprängämnen.

Med hänsyn till de senare årens erfarenheter synes det angeläget att läns- styrelsens ifrågavarande befogenhet utvidgas att gälla i fred även i vad avser anläggningar eller områden av synnerlig betydelse för folkförsörjningen.

Utredningen vill här erinra om att skyddslagens tillämpning är en polisiär uppgift.

Beträffande tillsyningsmän synes sådana även i fortsättningen vara behövliga för komplettering av företagsbevakningen med uppgifter, som angivits i AVsk. Tillsyningsmännen bör emellertid icke som nu inskrivas i civilförsvaret och ej heller ges förordnande som polismän. Tillsynings- männen synes lämpligen böra tjänstgöra i egenskap av företagsledningens och de anställdas förtroendemän. Råd rörande verksamheten må lämpli— gen lämnas av polismyndigheten.

Utredningen behandlar härefter frågan om ordningshållning vid företag och anläggningar under beredskap och krig.

Enligt gällande verkskyddsanvisning skall inom verkskydden även anordnas ordningstjänst, dock endast inom verkskydd vid anläggningar, som upptar större markområden eller varest ett stort antal personer är sysselsatta. Ordningspersonalen utgöres av ordningsmän med uppgift att anordna avspärrningar, verkställa trafikregleringar och i övrigt utföra ordningshållning, som har samband med verkskyddet.

Behov av beväpnade civilförsvarspolismän eller av polismän (ordnings- vakter) enbart för ordningshållning inom företag och anläggningar torde enligt utredningens uppfattning regelmässigt icke föreligga. Ej heller torde det finnas behov av att inskriva icke beväpnad civilförsvarspersonal för ordningshållning på arbetsplatserna. Sådant behov torde knappast upp- komma enbart av den anledningen att ett företag har många anställda. Skulle emellertid ett företag omfatta större markområden som beröres av allmän trafik eller dylikt och detta förhållande anses böra påkalla, att särskild personal med polismans skydd och befogenhet finns tillgänglig för ordningsuppgifter, bör detta behov tillgodoses genom förordnande enligt 18 å polislagen på samma sätt som föreslagits beträffande bevaknings- personalen.

Vid bedömningen av möjligheterna att skydda företag och anläggningar mot anfall eller sabotageförsök bör beaktas de möjligheter som står till buds genom att hemvärnsmän kan utnyttjas för sådana uppgifter. Härom må anföras följande.

Inom allmänna hemvärnet må enligt rikshemvärnschefens närmare bestämmande förband organiseras med främsta uppgift att verka för vissa anläggningars eller arbetsplatsers skydd (verks- eller företagshemvärn).

Vidare må erinras om att värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, vilka erhållit uppskov eller annan befrielse enligt uppskovskungörelsen, är skyldiga att vid beredskapstillstånd eller krigstillstånd fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 å värnpliktslagen (1 5 kungörelsen om värnpliktiga hemvärns- män och driftvärnsmän, SFS 549/1951). Enligt 3 & samma kungörelse skall värnpliktig hemvärnsmans tjänstgöring i princip fullgöras vid den egna anläggningen eller arbetsplatsen. Utredningen, som i ärendet samrått med rikshemvärnschefen, har erfarit, att hemvärnsmän (frivilliga eller värn- pliktiga) i regel torde finnas vid företag av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.

Här nämnd tillgång har ett väsentligt värde för företagens skydd mot spioneri och sabotage och även om så skulle krävas för ordningshållning.

Var verkskydd skall anordnas

I enlighet med direktiven för sitt uppdrag har utredningen sökt bilda sig en principiell uppfattning om inom vilka orter verkskydd bör anordnas och vilka anläggningar och byggnader som inom dessa orter eller eljest bör förses med verkskydd.

Såsom framgått av redogörelsen för nuvarande bestämmelser är anord- nandet av verkskydd förenat med icke ringa åtgärder och kostnader för de enskilda. Planer skall upprättas och hållas aktuella, personal uttagas, inskrivas och utbildas, materiel anskaffas samt skyddsrum och andra anordningar utföras. Sammantaget är dessa förberedelser av sådan storleks- ordning, att verkskydd icke bör organiseras i andra fall än då välgrundade motiv föreligger. I nuvarande civilförsvarslag har detta villkor för skyldig- hetens uttagande kommit till uttryck genom bestämmelsen om att särskilt civilförsvar skall finnas endast i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar om verkskydd skall emellertid inom område för särskilt civil- försvar verkskydd i regel finnas organiserat inom varje anläggning eller byggnad, som icke huvudsakligen användes till bostadsändamål. Även för mycket små enheter har hittills enligt anvisningarna verkskydd organiserats. På sätt ovan sagts har dessa anvisningar emellertid genom särskilda brev i viss omfattning modifierats så vitt avser utredningstiden.

Efter granskning av den nuvarande verkskyddsorganisationen har utred- ningen funnit, att enligt anvisningarna verkskydd i stor omfattning krävs vid företag, där förutsättningar saknas för att organisera ett ändamåls- enligt verkskydd. Utredningen har med beaktande härav sökt få till stånd en rationalisering och sovring i syfte att ge verkskyddet i dess helhet ökad effektivitet.

Verkskyddsorganisationen måste anpassas efter de allmänna synpunkter och riktlinjer, som är vägledande för utformningen av civilförsvaret i övrigt. Detta gäller såväl i fråga om de orter och områden, där verkskydd över huvud taget skall förekomma, som ock i fråga om verkskyddens orga- nisation.

I förstnämnda avseende må erinras om att civilförsvarsutredningen i sitt delbetänkande 1955 föreslagit, att enskilda skyddsrum i princip borde byg— gas i orter med mer än 5 000 invånare. Denna principiella gräns hade utred- ningen funnit lämpligt avvägd med hänsyn till anfallsrisker samt orternas struktur och betydelse ur försvarssynpunkt. Genom riksdagens beslut med anledning av proposition nr 185/56 har denna uppfattning godtagits. Utred- ningen föreslår i det följande, att nämnda gräns blir vägledande även rörande kravet på anordnandet av verkskydd, enär bedömningsgrunderna i fråga om anfallsrisker bör vara desamma i detta fall som beträffande skyddsrum.

Undantagsvis kan det emellertid vara motiverat att kräva verkskydd även i mindre orter än nyss sagts. De särskilda motiven bör då för varje särskilt fall kunna klart redovisas. Sådant motiv kan föreligga generellt för en ort på grund av dess belägenhet med hänsyn till anfallsrisk och all- män betydelse eller vara begränsat till att avse endast viss eller vissa anlägg— ningar eller byggnader, där verksamheten är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller för hälso- och sjukvården.

Utredningen övergår härefter till frågan om för vilka anläggningar och byggnader verkskydd inom berörda orter skall anordnas. Först behandlas därvid verkskydd vid industrianläggningar.

Krav på anordnandet av verkskydd vid dylik anläggning bör givetvis icke uppställas i andra fall än då verkliga förutsättningar personellt eller eljest finns för en dylik organisation. Beträffande de personella möjlig- heterna bör bedömandet ske med utgångspunkt från antalet i fred syssel- satta, såvitt icke i det särskilda fallet helt klara besked föreligger angående personalstorleken vid företaget under krigsförhållanden.

Med utgångspunkt från denna uppfattning anser utredningen, att krav på verkskydd regelmässigt icke bör ställas om ej personalunderlaget hos objektet i fråga uppgår till ett hundra anställda.

Av naturliga skäl kan det för särskilda fall vara motiverat att frångå denna principiella gräns. Så kan vara fallet med hänsyn till företagets belägenhet eller om verksamheten vid företaget är av väsentlig betydelse

för folkförsörjningen och försvaret. Om viss industrianläggning icke har det erforderliga personella underlaget för effektiva insatser bör den möjlig- het beaktas, som kan föreligga att anordna s. k. gemensamt verkskydd, t. ex. inom industriområden.

Även i fråga om andra anläggningar och byggnader än industrier kan det i vissa fall vara motiverat att vidtaga särskilda civilförsvarsåtgärder. Sådana åtgärder kan ej alltid bli fullt likartade med verkskyddsåtgärder vid industrier men är dock i regel av den karaktär, att de fortfarande lämp— ligen bör hänföras till verkskydd.

Beträffande sjukhus och vårdanstalter bör med hänsyn till deras all- männa betydelse verkskydd anordnas i den mån personella och andra resurser det medger. Vid planläggningen måste hänsyn tas till att de är belagda med personer, som är särskilt beroende av vård och hjälp i sam- band med fientliga anfall, vilket ger verkskyddet vid dessa anläggningar en särskild inriktning.

I fråga om kontors- och förvaltningsbyggnader, affärshus, banker och dylikt skall verkskydd förekomma endast undantagsvis och då under förut- sättning, att särskilda motiv föreligger på grund av verksamhetens om- fattning och allmänna betydelse och att personalunderlaget som ovan nämnts uppgår till ett hundra anställda. För undervisningsanstalter skall verkskydd i regel icke anordnas.

Verkskyddsorganisationen måste anpassas efter utrymningsplanlägg— ningen och de principer denna följer, liksom till industriplaneringen för krig. Det synes sålunda rätt klart, att stor återhållsamhet hör iakttagas beträffande verkskydd i de områden, vilka avses att under vissa förhål- landen praktiskt taget helt utrymmas. Endast för verksamhet, som med hänsyn till betydelsen för försvaret och folkförsörjningen beräknas fortgå inom området efter utrymning av befolkningen, bör i princip verkskydd organiseras, varvid krav dock bör ställas, att de anställda beredes tillgång till befolkningsskyddsrum (bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum).

Utredningens föreslagna principer för verkskyddsorganisationen kräver för sin tillämpning betydligt klarare linjer och besked beträffande industri- planeringen för krig än vad som hittills förelegat. Utredningen förutsätter, att erforderliga undersökningar härom kommer till stånd genom försörj- ningsmyndigheternas försorg och att ett motsvarande klarläggande sker beträffande planeringen för statlig och kommunal administration i krig.

Vid anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppenbarligen icke kommer att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Under en över- gångstid kan det dock finnas skäl att i tveksamma fall upprätthålla verk- skyddsplanläggningen, även inom de förut nämnda utrymningsområdena, till dess planeringen på det ekonomiska och administrativa området m. m. fått fastare konturer.

I detta sammanhang må erinras om, att överbefälhavaren i sin studie 1957 över försvarets utveckling framhållit, att det blir nödvändigt med stora inskränkningar i krig i det normala näringslivet och att produktionen måste i mycket stor utsträckning ersättas med lagring och förrädshållning. Utredningen vill med anledning härav framhålla, att om utvecklingen går i den av överbefälhavaren antydda riktningen, kommer detta att innebära en starkt minskad verkskyddsplanläggning.

I den mån en förflyttning av ett företags verksamhet till annan ort redan i fredstid planlägges, bör förberedelser för anordnandet av verkskydd i den nya orten vidtagas i den omfattning förhållandena föranleder.

Organisation

På verkskyddens organisation bör det allmänna kravet ställas, att den skall vara enhetligt uppbyggd och effektiv. Utredningen har vid sina över— väganden funnit, att mycket vore att vinna i effektivitet, om organisations— formen och planläggningsförfarandet förenklades. Av vikt är att organisa- tionen utformas på sådant sätt att ökad samverkan med det allmänna civil— försvaret underlättas.

Utredningen har icke funnit skäl att bibehålla nuvarande indelning av verkskydden i kategorier och skyddsklasser.

Verkskydden skall enligt utredningens mening organiseras enligt för alla verkskydd enhetliga principer. En enhetlig grundorganisation skall alltså finnas med sikte på den Väsentliga och inom samtliga verkskydd före- kommande uppgiften, nämligen att rädda människor och bekämpa bränder. Organisationen avser att tillgodose de krav på verkskyddet, som rimligen kan uppställas från det allmännas synpunkt med hänsyn till de anställdas skydd och skyddet av egna och närliggande anläggningar.

I avsaknad av fasta normer för dimensionering av verkskydden har organisationen alltför mycket kommit att bestämmas av tillfälligheter och fått en för stor omfattning. Den nuvarande organisationen för med sig administrations- och utbildningsbehov av stora mått. Dessa behov kan f. n. icke nöjaktigt tillgodoses. Starka skäl finns att begränsa personalen i verk— skydden. Behovet av personal kan, såsom framgår av det följande, tillgodo- ses genom en inskrivning i väsentligt mindre omfattning än f. n. utan att därför kravet på verkskyddens effektivitet åsidosättes.

Till inskrivning bör enligt utredningen förekomma endast sådan per- sonal, som för sin uppgift inom verkskyddet skall ha obligatorisk civil- försvarsutbildning. I detta sammanhang erinras om att inskrivningen i verkskydd icke innebär, att vederbörande bindes vid sin anställning i respek- tive företag. Inskrivningen häves nämligen enligt gällande bestämmelser automatiskt, så snart den inskrivne byter arbetsanställning (39 & civil- försvarskungörelsen) .

Vid bedömandet av behovet av personalinskrivning för verkskyddet har utredningen beaktat, att ej blott inskriven personal utan alla civilförsvars- pliktiga, som har möjlighet därtill, skall medverka i räddningsarbetet så långt förhållandena medger. Härvid erinras om skyldigheten enligt 40 & civilförsvarskungörelsen för envar civilförsvarspliktig, som har sin huvud- sakliga sysselsättning eller är bosatt eller eljest vistas inom anläggningen, att under civilförsvarsberedskap på anmaning av verkskyddsledaren full- göra tjänst i verkskyddet. Härvid hänvisas till att 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning föreslår medborgarutbildning i form av utvidgad undervisning i de allmänna skolorna i brandskydd och olycksfallsvård för att ge befolkningen ökade möjligheter att medverka i räddningsarbete.

De funktioner, för vilka verkskydden skall uppbyggas, kan huvudsakligen hänföras till ledning, räddning, eldsläckning och samarittjänst. För samt— liga dessa verksamhetsgrenar måste såväl personellt som materiellt finnas en i förhållande till uppgiften avvägd organisation.

Vid rekryteringen av personal till verkskydden bör såvitt möjligt utses personer med erfarenheter från motsvarande arbetsutövning eller verksam- het i fred. Till brandenheterna bör således i första hand uttagas personal, som redan är knuten till industribrandkår och till räddningsuppgifterna tekniskt kunnig personal. En sådan rekryteringsgrund stärker verkskyd- dets effektivitet samtidigt som utbildningsbehoven blir mindre.

I det föregående (kap. 10) har utredningen från folkrättsliga syn- punkter behandlat frågan om hemvärnsmäns ställning i förhållande till civilförsvaret och därvid förordat, att till hemvärnet hörande personal icke skall inskrivas i civilförsvaret. Detta ställningstagande innebär för verk- skyddets del, att anställda, som har uppskov från militärtjänst och därmed blir värnpliktiga hemvärnsmän, ej kan tas i anspråk för inskrivning i sina företags verkskydd. Från rekryteringssynpunkt utgör detta en nackdel såtillvida, att underlaget för inskrivning i motsvarande mån minskas. I praktiken torde emellertid detta förhållande endast ha mindre betydelse med hänsyn till att verkskyddens inskrivningsnumerär jämfört med tidi- gare begränsas enligt utredningens förslag och att hemvärnsmännen, oaktat de ej inskrives i verkskyddet, ändock utgör en tillgång i räddningsarbetet på grund av den för alla civilförsvarspliktiga gällande skyldigheten att medverka i civilförsvarsarbete. Sistnämnda tillgång bör tas i beaktande vid verkskyddens uppbyggnad. I likhet med övriga ej inskrivna civilför- svarspliktiga bör hemvärnsmännen kallas att deltaga i förekommande verk- skyddsövningar.

Mot bakgrunden av ovan anförda allmänna synpunkter på verkskyddens uppgifter, organisation och förekomst föreslår utredningen följande verk- skyddsorganisation.

Ledningens uppgift är i sig själv given. Den skall svara för verkskyddets planläggning och dess uppbyggnad enligt fastställda planer. I verkställig- hetsläget skall ledningen ingripa och dirigera verksamheten, så att resur— serna sättes in i tid och för rätta uppgifter. Ledningen av de skadeav- hjälpande insatserna i samband med anfall bör regelmässigt bäst kunna utövas i direkt anslutning till skadeplatsen och bör anpassas med hänsyn härtill. I enlighet med denna ledningsprincip behöver ledningscentraler i regel ej särskilt anordnas. Härtill återkommer utredningen i det följande.

Författningsmässigt åligger det anläggningens ägare eller i vissa fall nyttjanderättshavare att anordna verkskydd och att utföra den härför erforderliga planläggningen.

I vad sålunda gäller föreslår utredningen icke någon ändring. Med hän- syn härtill är det önskvärt, att de ledningsuppgifter, som ovan angivits, anförtros åt ägaren eller den för företagets skötsel ansvarige (företags- chefen). Om på grund av planläggningens omfattning eller andra omstän- digheter företagschefen icke kan påtaga sig ledningen, bör uppdraget i stället anförtros åt annan person i förtroendeställning, t. ex. platschef. Den som sålunda utses för ledningsuppgifter inskrives såsom verk- skyddschef.

Företagscheferna (motsvarande) måste anses särskilt lämpliga som verkskyddschefer. De får förutsättas ha personliga kvalifikationer (ledar- ställning, organisationsförmåga, kännedom om eget företag, ev. tekniskt kunnande m. m.), vartill civilförsvarsutbildningen bör och kan anpassas. För närvarande är industriledare och andra företags- och verkschefer endast i undantagsfall verkskyddsledare, d. v. s. innehavare av den befatt- ning, som enligt utredningens förslag benämnes verkskyddschef.

Om verkskyddsplanerna förenklas såsom utredningen föreslår bör det vara möjligt för verkskyddschefen att i fredstid överblicka planläggningen och sätta sig in i verkskyddets uppbyggnad, resurser och utnyttjande till— räckligt ingående för att han i krigstid skall vara beredd att utöva ledningen.

Med de krav, som ovan uppställts beträffande verkskyddschefens ställ- ning inom företaget, kan emellertid icke påfordras att han sätter sig in i verkskyddets alla detaljer och genomgår härför erforderlig utbildning. Till verkskyddschefens omedelbara förfogande måste därför i regel finnas en i fredstid inskriven och väl utbildad medhjälpare (verkskyddsassistent), som under verkskyddschefen närmast utför planläggningsarbetet och tar den direkta ledningen över verksamheten på skadestället. Vid större företag kan behov föreligga av två verkskyddsassistenter. Såsom en allmän norm räknar utredningen med två assistenter vid företag med mer än 500 an- ställda.

I övrigt biträdes verkskyddschefen i förekommande fall av de med- hjälpare, som han vanligen har inom företaget, såsom ingenjörer, tekniker,

förvaltare, förmän etc., samt av tillgänglig kontorspersonal, utan att dessa är inskrivna eller eljest namneligen upptagna i verkskyddsplanerna. Det förutsättes härvid, att arbetsrutinen vad gäller telefonering, rapportering m. m. sker på det sätt vederbörande är vana vid och att särskilda för civilförsvarsändamål utformade och för den fredsmåssiga verksamheten främmande reglementen och instruktioner icke skall användas. Icke heller torde i regel särskild organisation vara behövlig för observationer och annan underrättelseverksamhet, t. ex. för att mottaga rundradiomeddelanden om luftläget (radiolufor). Personal för här berörda expeditions— och rap- porteringsuppgifter 111. m. torde icke behöva inskrivas.

För räddningsverksamheten, vilken verksamhetsgren är den viktigaste, organiseras räddningsgrupper, bestående av gruppchef och sju man. Grup- perna, vars personal inskrives, har samma funktion som räddnings- grupperna i det allmänna civilförsvaret. De skall även ha samma utrustning och utbildning som dessa. Genom den kapacitet, som räddningsgrupperna härigenom erhåller, blir verkskyddens räddningsförmåga i flertalet fall större än hos nuvarande organisation. Räddningsgruppernas personal blir även värdefull såsom föregångsmän och arbetsledare vid hjälpaktioner, vari deltager övriga anställda, (1. v. s. icke inskriven civilförsvarspliktig personal.

Räddningsgrupper med ovan angivna sammansättning organiseras till ett antal av i princip en grupp per hundra anställda.

I företag, där skiftstjänstgöring förekommer, kan förhållandena med- föra, att räddningsgrupp icke alltid är fulltalig på arbetsplatsen. Detta bör emellertid icke medföra, att grupperna dubbleras. I stället bör deras funk— tionsduglighet kunna tryggas genom att annan civilförsvarspliktig personal tillfälligt tas i anspråk såsom förstärkning på sätt tidigare anförts.

För eldsläckning organiseras brandgrupper vid företag, som anskaffat eller ålagts att senast vid beredskap anskaffa motorspruta om minst 800 liters kapacitet per minut. En brandgrupp, vars personal inskrives, orga- niseras för varje sådan motorspruta.

I detta sammanhang må erinras om att företagens nuvarande innehav av motorsprutor, som utredningen lagt till grund för beräkning av personal- behovet, tillkommit efter en oenhetlig bedömning och att skäl därför kunde finnas för utredningen att ompröva detta förhållande med hänsyn till dess inverkan på personalorganisationen. Då anskaffningen emellertid i allt väsentligt redan är gjord och behovet väl torde vara tillgodosett, har utred- ningen icke funnit nödvändigt närmare ingå på frågan.

Brandgrupp består av gruppchef och nio man inklusive reserv- och avlösningspersonal. Med denna personaluppsättning möjliggöres att ständig utryckningsberedskap med reducerad manskapsstyrka kan upprätthållas även i de fall då arbetsstyrkan arbetar i skift. Utrustningen bestämmes enligt samma normer som för brandgrupper inom det allmänna civilför- svaret och utbildningen av personalen skall likaledes vara densamma.

Enligt nuvarande anvisningar skall i verkskyddet finnas s. k. brand- patruller för betjäning av lättare materiel och med uppgift, som närmast motsvarar det hittillsvarande hemskyddets brandtj änst, Enligt utredningens mening skall personal för dylika uppgifter icke inskrivas och utbildas i fortsättningen, bl. a. med hänsyn till att samtliga anställda förutsättes kunna hjälpa till med enklare eldsläckningsuppgifter och att räddningsgrupperna utrustas med bärbar mindre motorspruta.

För samarittjänst skall inom verkskydden finnas samariter. Sådan perso- nal skall inskrivas till ett antal av tre samariter per räddningsgrupp. Deras uppgift är att lämna de skadade en första omvårdnad utöver den första hjälp, som övriga i räddningsarbetet deltagande kan ge. Bl. a. skall de tillse de skadade på uppsamlingsplatserna och om så erfordras assistera vid deras borttransport till förbandsstation (-plats) eller beredskapssjukhus. Sama- riterna skall på samma sätt som allmänna civilförsvarets samariter —— vara försedda med sjukvårdsmateriel och utbildade för sin uppgift. Till större delen torde ifrågavarande personal kunna rekryteras bland arbets- platssamariter, vilka i denna egenskap fått utbildning i fredstid. Sådan utbildning bör godkännas såsom samaritutbildning inom verkskydd. I den mån rekrytering icke kan ske på detta sätt, skall samariterna erhålla civil- försvarsutbildning.

Enligt nu gällande anvisningar skall s. k. förbandsställe regelmässigt organiseras vid företag med mer än hundra anställda och anordnas för mottagande av svårt skadade samt förses med utrustning avsedd att hand- havas av bl. a. medicinalpersonal. Sådan personal kommer emellertid att inom industrien finnas tillgänglig i endast ytterst begränsad omfattning under beredskap och krig. Utredningen finner det angeläget, att företag, som i fred har heltidsanställd läkare eller sjuksköterska, får behålla dessa under krig, förutsatt att verksamheten vid företaget har väsentlig betydelse för försvaret och folkförsörjningen. Medicinalstyrelsen bör i möjligaste mån söka tillgodose detta behov vid krigsplaceringen av tillgänglig medicinal- personal. Vid företag som fått sig tilldelade medicinalpersonal skall för- bandsmateriel och instrumentutrustning anskaffas och förbandsställen upp- rättas i enlighet med vad nu gäller. Behovet av samariter och övrig personal till dylika förbandsställen bör i första hand tillgodoses genom arbets- platssamariter, som inskrives för uppgiften. Till komplettering härav må annan personal inskrivas i verkskyddet och ges samma utbildning som samariterna i det allmänna civilförsvaret. I övrigt bör ej krävas att materiel anskaffas till förbandsställe inom verkskydd.

Utöver ovan nämnd personal kan ytterligare personal behöva inskrivas och utbildas för speciella uppgifter, såsom för skötsel av radiomateriel och mottagning av trådlufor. Personal för sådana uppgifter förutsättes endast undantagsvis behövas och då vid anläggningar av speciell natur. Sålunda förekommer f. n. trådlufor efter frivillig överenskommelse mellan chefen

för flygvapnet och respektive företag endast vid några få verkskydd. Radio- stationer förekommer i regel endast vid företag, som har kommersiell användning av utrustningen. Organisationens utökning med nyss nämnd personal och utrustning bör vara beroende av frivillig överenskommelse mellan företag och respektive myndigheter. Utredningen har därför ej funnit skäl föreslå några riktlinjer för organisationen för dessa och liknande upp- gifter. Personal för sådana uppgifter må dock kunna inskrivas i verk- skyddet och i mån av behov utbildas i samma ordning som övrig verk- skyddspersonal.

Hittills har inom verkskydden organiserats särskild gasskyddstjänst, omfattande indikering, avgasning och sanering. Utredningen föreslår att erforderlig indikering avseende såväl stridsgaser som radioaktivitet skall utföras av räddningsgrupperna. Avgasning och sanering skall enligt i det föregående (kap. 10) framlagt förslag ankomma på allmänna civilförsvaret. På grund härav föreslås icke någon särskild organisation för gasskydds- tjänst i verkskydden. Med hänsyn till betydelsen av att erforderliga möjlig- heter skapas för att inom verkskydden vidtaga åtgärder till skydd mot stridsgaser och radioaktivitet skall all inskriven verkskyddspersonal utbil- das för sådana åtgärder (instruktion i personligt skydd).

Innebörden av det ovan framlagda förslaget till personalorganisation vid verkskydden för industrianläggningar och i tillämpliga delar för anlägg- ningar eller byggnader av annat slag sammanfattas i följande förteckning:

Bet attnin g och enhet Antal befattningar och

enheter Verkskyddschef En för varje verkskydd Verkskyddsassistent1 En, eller om antalet anställda vid

företaget överstiger 500, två för varje verkskydd

Räddningsgrupp I princip en grupp per 100 an- (gruppchet och sju man) ställda

Brandgrupp En grupp för varje i organisa- (gruppchef och nio man) tionen ingående motorspruta Samariter Tre per räddningsgrupp Samariter vid förbandsställe, Må inskrivas i mån av behov radiopersonal, trådluforper— sonal etc.

1 Kan undvaras i de fall då verkskyddschefen utbildas till verk- skyddsassistent och åtager sig dennes uppgifter.

Den av utredningen föreslagna organisationen innebär, att personal icke längre inskrives för följande i den nuvarande verkskyddsorganisationen upptagna befattningar och enheter, nämligen tjänstegrensledare och er- sättare, ordningsmän, bevakningsmän, tillsyningsmän, markobservatörer, telefonister, ordonnanser, brandpatruller och dylikt, röjningsgrupper,

undersökningspatruller, reparationsgrupper, byggnadsgrupper, personal för sanerings- och avgasningsuppgifter, personal för sjuktransporter, medici- nalpersonal, identifieringspatrull, utspisningsgrupp och personal för för- störingsuppgifter.

Med den här föreslagna organisationen kan personalinskrivningen i regel hållas vid ca tjugo procent av antalet anställda. Enär åtminstone f. n. svårigheterna är stora att med någon säkerhet bestämma de anställdas antal i krig vid de olika företagen, har utredningen som tidigare anförts vid nyssnämnda beräkning utgått från antalet anställda i fred. Om organisa- tionen begränsas på sätt utredningen föreslagit erhålles en organisation, som i motsats till vad hittills varit fallet står i lämplig relation till rekryteringsmöjligheterna och ger utrymme för egna initiativ hos före- tagen och som därjämte möjliggör en effektiv utbildning av inskriven personal.

Verkskyddsplan

För verkskydd skall liksom hittills verkskyddsplaner upprättas. Av planen skall framgå personalorganisation, för verkskyddet erforderlig materiel och utrustning, skyddsrum, splitterskydd, anordningar för mörkläggning och alarmering, telefonförbindelser m. in.

Det är emellertid av vikt att planerna förenklas och göres mera överskåd- liga än f. n. så att de kan upprättas och behärskas av verkskyddscheferna (verkskyddsassistenterna) utan omständlig utbildning. De bör alltså ej tyngas av ingående detaljbeskrivningar av de anordningar, som upptages i planen. Den nuvarande uppdelningen på huvudplaner och detaljplaner kan bortfalla. Planen bör innehålla endast det väsentliga i fråga om verkskyddets resurser och organisation samt anordningar och förutsättningar i övrigt. Detta innebär, att den fastställda verkskyddsplanen i regel icke behöver hemligstämplas enär verkskyddsplanen —— i vart fall i vad avser grundorga- nisationen icke kan anses innehålla uppgifter, vars offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart skada dess försvar. I den mån specialritningar eller beskrivningar m. m. för viss anordning er- fordras, bör dessa ej ingå i den plan, som skall fastställas av civilförsvars— myndigheten.

Utredningen, som har att avge förslag till den personal, som erfordras för att fullgöra civilförsvarsmyndigheternas åligganden beträffande verk- skydden, har i sin beräkning av nämnda personalbehov utgått från en sådan förenklad verkskyddsplanläggning.

Sammanlagda personalbehovet

Utredningen har i enlighet med sina direktiv sökt bilda sig en uppfatt-' ning om den blivande verkskyddsorganisationens totala omfång och per- sonalbehov i riket. Till en början har utredningen därvid kartlagt den nu— varande organisationen samt införskaffat och i samråd med statens orga-

nisationsnämnd och 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning bear- betat de ytterligare uppgifter, som varit erforderliga. Bl. a. har länsstyrel— serna redovisat synpunkter på industri- och samhällsplaneringen under den närmaste tioårsperioden ävensom lämnat visst preliminärt material för bedömandet av hur de av statsmakterna fastställda principerna för ut- rymning och skyddsrum kan komma att inverka på verkskyddsplaneringen.

Med stöd av sålunda tillgängligt material samt med tillämpning av utred- ningens förslag i fråga 0111 krav på verkskydd i olika avseenden har utred- ningen gjort en uppskattning av verkskyddens antal och personalbehov (tabell 23 och 24). Den ekonomiska försvarsberedskapens nuvarande krigs— produktionsplanläggning har därvid beaktats. Sedan större klarhet angående den ekonomiska försvarsplanläggningen och utrymningsplanläggningen vunnits, kan dock som förut nämnts verkskyddsorganisationen komma att ytterligare kraftigt begränsas.

Vissa utrustnings- och personalfrågor

Beträffande utrustningen av den personal, som enligt ovan skall inskrivas i verkskyddet, skall tillämpas utrustningslistorna för motsvarande personal och enheter i allmänna civilförsvaret.

Tabell 23. Verkskyddens antal enligt utredningens uppskattning

Verkskyddens fördelning på storleksordning Samman- Län (i fred anställda) lagda antalet

verkskydd

100—300 301—500 501—1 000 > 1 000 (avrundat) A ................. 81 38 26 18 160 B ................. 13 4 1 1 20 C .................. 18 5 4 3 30 D ................. 36 13 9 3 60 E ................. 61 12 11 6 90 F ................. 47 7 4 5 60 G ................. 14 6 2 — 20 H ................. 35 6 3 1 50 I .................. 8 1 1 —— 10 K ................. 14 2 5 2 20 L ................. 25 4 3 2 30 M ................. 93 17 16 10 140 N ................. 27 5 4 —— 40 O ................. 77 34 14 11 140 P ................. 61 21 9 8 100 R ................. 36 9 12 1 60 S ................. 47 7 12 3 70 T ................. 40 9 3 6 60 U ................. 37 9 7 7 60 W ................ 29 5 7 4 50 X ................. 32 10 9 2 50 Y ................. 29 10 7 3 50 Z ................. 4 2 — —— 10 AC ................ 16 1 3 1 20 BD ................ 17 3 1 3 20 Summa 897 240 173 100 1 420

I detta sammanhang vill utredningen framhålla vissa synpunkter rörande behovet av ledningscentraler och skyddsrum för verkskyddets personal.

Behovet att skydda verkskyddets ledning och övrig personal bör tillgodo- ses i direkt samband med att skyddsrumsfrågan i övrigt löses för anlägg- ningen. I regel torde det icke vara erforderligt att anordna särskilda skydds- rum för verkskyddets personal. Denna personalgrupp torde i allmänhet kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är gemensamt för de anställda vid företaget, varvid skyddsrummet, om så anses erforderligt, sektioneras. Upp- märksamhet bör ägnas åt att den utrustning, som verkskyddsenheterna skall föra med sig vid räddningsarbetet, förvaras så skyddad som möjligt. Utrustning, som svårligen kan uppställas i personalskyddsrummen, t. ex. motorsprutor och annan tyngre materiel, bör skyddas på annat sätt, exem- pelvis genom splitterskydd. Möjligheterna bör också beaktas att placera utrustningen på sådant avstånd från anläggningen att skäligt skydd där— igenom erhålles.

Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skall ledningen av verkskyddet under flyglarmtillstånd utövas från en för ändamålet inrättad

Tabell 24. Verkskyddens personalbehov enligt utredningens uppskattning.

Personal Län Verk— Verk- Brandgrupper Räddningsgrupper skydds skydds- . . Samariter Summa chefer assi- grupp- c1v11försvars- grupp- räddnings- (avrundat) stenter chefer brandmän chefer män

A 163 207 104 936 816 5 712 2 448 10 400 B 19 21 46 414 74 518 222 1 300 C 30 37 34 306 116 812 348 1 700 D 61 73 75 675 214 1 498 642 3 200 E 90 107 118 1 062 328 2 296 984 5 000 F 63 72 92 828 212 1 484 636 3 400 G 22 24 55 495 58 406 174 1 200 H 45 49 85 765 113 791 339 2 200 I 10 11 17 153 23 161 69 400 K 23 30 40 360 102 714 306 1 600 L 34 39 43 387 112 784 336 1 700 M 136 162 169 1 521 529 3 703 1 587 7 800 N 36 40 40 360 93 651 279 1 500 0 136 161 113 1 017 687 4 809 2 061 9 000 P 99 116 120 1 080 361 2 527 1 083 5 400 R 58 71 47 423 203 1 421 609 2 800 S 69 84 142 1 278 257 1 799 771 4 400 T 58 67 153 1 377 236 1 652 708 4 300 U 60 74 85 765 357 2 499 1 071 4 900 W 45 56 110 990 222 1 554 666 3 600 X 53 64 107 963 244 1 708 732 3 900 Y 49 59 105 945 176 1 232 528 3 100 Z 6 6 13 117 12 84 36 300 AC 21 25 34 306 63 441 189 1 100 BD 24 28 55 495 131 917 393 2 000 Summa 1 410 1 683 |2 002 | 18 018 5 739 40 173 17 217 86 000

ledningscentral, som alltid skall vara förlagd till skyddsrum, helst fullträff— säkert. I flertalet fall synes ledningens utövande på detta sätt innebära en alltför tungrodd och omständlig ledningsapparat. Ett snabbare och mer effektivt ingripande kan ske, om ledningen sker direkt vid skadestället. Vid sådant förhållande synes behov av särskilda ledningscentraler i regel ej föreligga. Ledningen bör dock under alla förhållanden ha tillgång till erfor- derliga telefonförbindelser.

Dylika centraler kan erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda för stora industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning av räddningsarbetet väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en fast och särskilt inredd ledningscentral.

Utredningen vill sålunda framhålla vikten av att civilförsvarslagens be- stämmelse (53 5) om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonal in. 111. icke ges vidare tillämpning än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Beträffande verkskyddspersonalens utbildning vill utredningen i detta sammanhang framhålla följande.

Enligt tidigare uttalad uppfattning bör det för verkskyddschefen väsent- liga vara att känna till grunderna för verkskyddets organisation, dess kapa- citet och principerna för dess utnyttjande. Med hänsyn härtill och då ut- redningen förutsätter en förenklad planläggning bör utbildningen av verk- skyddschef bli mindre omfattande än nuvarande utbildning av verkskydds- ledare. Utbildningen bör ta sikte på verkskyddets praktiska utnyttjande vid skadetillfällen och icke belastas med detaljer i planläggningsfrågor med därtill hörande skrivarbete. Kunskaper och färdigheter bör utvecklas genom spel och Övningar, anpassade efter förhållandena på den plats, där verkskyddet är avsett att verka. De bör också kunna delges verkskyddschefen genom orienteringar vid konferenser och genom enkla tryckta handled- ningar.

Om verkskyddschefernas utbildning renodlas på detta sätt, måste i stället verkskyddschefens närmaste medhjälpare, verkskyddsassistenten, ges en utbildning, som är mer allmänt omfattande. Assistenten bör utbildas för att leda verkskyddets insatser vid skadetillfällen samt för att upprätta verk- skyddsplaner och utöva tillsyn över verkskyddets tillstånd. Även i övrigt bör särskild tonvikt läggas på befälsutbildningen.

I likhet med allmänna civilförsvarets enheter måste verkskyddspersona- len samövas, varvid även övrig civilförsvarspliktig personal inom företagen i mån av behov deltager.

Utredningen har, i likhet med 1953 års utredning om civilförsvarsutbild- ning, kommit till den uppfattningen, att det endast genom att tillgodose de väsentliga utbildningsbehoven med avkall på de mindre väsentliga är möj-

ligt att ernå balans mellan utbildningsbehov och resurser och att skapa förtroende för verkskyddstanken.

Utredningen vill härefter beröra frågan om registrering av verkskydds- personalen i länsarbetsnämndernas beredskapsregister (SFS 720/1941). Dylik registrering avser bl. a. att förhindra att en och samma person av— delas för två eller flera beredskapsuppgifter, vilka icke utan olägenhet kan förenas. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens gällande cirkulär härom upptages emellertid icke i beredskapsregistret verkskyddspersonal i manskapsbefatt— ning. Anledningen härtill är bl. a. arbetskraftens rörlighet och därav följande omsättning av verkskyddspersonal samt att arbetsmarknadsmyn- digheten icke haft möjlighet att registrera verkskyddspersonal med den omfattning, som organisationen hittills haft. Med hänsyn till syftet med ifrågavarande registrering anser emellertid utredningen, att samtlig in- skriven verkskyddspersonal om möjligt bör registreras. En dylik registre- ring underlättas väsentligt av att personalomfånget begränsas enligt ovan- stående organisationsförslag. Utredningen föreslår, att registrering i bered- skapsregistret av verkskyddspersonal i fortsättningen sker såsom är fallet med övrig civilförsvarspersonal.

I detta sammanhang må framhållas, att det är av betydelse att arbets— givare erhåller vetskap om att hos honom nyanställd personal genomgått civilförsvarsutbildning under tidigare anställning. Detta kan tillgodoses i den mån den rekommendation, som Svenska arbetsgivarföreningen utfärdat i december 1952 angående anteckning i arbetsbetyg om genomgången verk- skyddsutbildning, efterkommes. Utredningen finner angeläget, att här av— sedd anteckning införes i de anställdas arbetsbetyg.

Ledande, rådgivande och kontrollerande verksamhet

Såsom tidigare anförts har erinringar på senare år framförts emot det sätt varpå verkskyddets angelägenheter handhas. Till en del kan orsakerna härtill förklaras av den allmänna oro över civilförsvarets tillstånd och den känsla av otrygghet, som utvecklingen av massförstörelsevapnen natur- ligen framkallat. Men orsakerna kan också härledas till såväl konstruktiva svagheter i civilförsvarets uppbyggnad som brister i tillämpningsföreskrifter och på sina håll även otillräckligt intresse hos dem, vilka har att anordna verkskydd.

De konstruktiva svagheterna är främst att söka däri, att civilförsvars- myndigheterna, som enligt gällande författningar har att tillse att verk— skydd organiseras och lämna erforderliga anvisningar om hur detta skall ske, icke har de resurser, som behövs för denna tillsyn. Dessa resurser är f. n. bristfälliga och i vissa hänseenden t. o. m. obefintliga. Verkskyddens utveckling har som följd härav kommit att alltför mycket bestämmas av

företagsledningarnas intresse för saken samt av förmågan hos de organisa- tioner, som bedriver verkskyddsservice, att tillhandahålla erforderliga tjänster.

En av de viktigaste förutsättningarna för verkskyddens effektivisering är att civilförsvarsmyndigheten, som ytterst är ansvarig för beredskapen på detta område, ges möjlighet att utöva sin ledande, rådgivande och kan— trollerande verksamhet i fråga om verkskydden. Bl. a. bör härför avsedd personal vilket på grund av personalbrist hittills endast i ringa om— fattning kunnat ske — genom besök på platsen bilda sig en uppfattning om behoven att organisera verkskydd, de reella förutsättningarna för detta och vilka åtgärder, som skäligen påkallas. Härigenom underlättas en för- troendefull samverkan med respektive företags ledning. Hittills har det ofta tillgått så att impulserna till anordnandet av verkskydd och förslagen till deras personella och materiella organisation m. m. kommit från service— organisationerna. Civilförsvarsmyndighetens inflytande har alltför ofta måst begränsas till en skrivbordsmässig granskning, som även den i många fall ej medhunnits inom skälig tid. Det bör vara ytterst angeläget för det fortsatta verkskyddsarbetet att på denna punkt åstadkommes en ändring.

Utredningen har tagit hänsyn härtill i sina förslag rörande civilförsva— rets fredsadministration.

Även i fråga om krigsorganisationens utformning har hänsyn tagits till nu berörda verksamhet. Inom varje civilförsvarsområde föreslås sålunda 'att i princip ett verkskyddsombud och ett biträdande verkskyddsombud in— skrives i det lokala civilförsvarets ledningskår. Dessa ombud skall under beredskap och krig biträda civilförsvarschefen i dennes ledningsverksamhet beträffande verkskydden och i fred inom ramen för gällande övningstid för egen utbildning och övning deltaga i planläggnings- och inspektions- verksamhet i den mån länsstyrelsen så finner lämpligt.

I fråga om sättet att genomföra utbildning är det nuvarande syste- met behäftat med svagheter. Enligt utredningens mening, som även delas av utbildningsutredningen, har hittills kraven på en effektiv och enhetlig utbildning icke tillgodosetts.

Det är utredningens uppfattning, att utbildningen av verkskyddets per- sonal skulle tillgodoses bättre än f. 11. om den samordnades med utbild— ningen av Övrig personal inom civilförsvaret. Därest utredningens förslag om enhetlig sammansättning, utrustning och utbildning av enheterna inom allmänna civilförsvaret och verkskyddet godtages, möjliggöres sådan sam- ordning. Instruktörskader och utbildningsanordningar kan utnyttj as bättre. Härigenom blir kostnaderna för utbildningens genomförande lägre. Av undersökningsmaterialet har framgått, att kostnaderna för utbildning av verkskyddsledare blivit icke obetydligt lägre för statsverket i de fall, då utbildningen genomförts direkt av länsstyrelse jämfört med de fall, då läns-

styrelserna anlitat serviceorganisationerna. Vidare tillgodoses kraven på jämnhet i verkskyddens utbildning.

Med stöd av verkställda undersökningar föreslår utredningen efter sam- råd med utbildningsutredningen i fråga om utbildningens genomförande följande.

Utbildningen av verkskyddschefer och verkskyddsassistenter skall ankom- ma på civilförsvarsskolan med bestridande av kostnaderna härför av statliga medel, dock att deltagarnas resor, traktamenten och ersättning för mistad arbetsinkomst bekostas av respektive företag. Detta innebär samma kost- nadsfördelning, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 september 1948 gäller för utbildning av viss verkskyddspersonal. Skäl finnes således icke längre att till organisationer eller andra lämna uppdrag att genomföra ifrågavarande slag av utbildning.

Även utbildningen av övrig inskriven verkskyddspersonal skall i princip genomföras av civilförsvarsmyndighet. Utbildningskostnaderna skall där— vid debiteras verkskyddens huvudmän enligt fastställd taxa (självkostnads- pris för egentliga utbildningskostnader, såsom instruktörernas arvoden, rese- och traktamentsersättning till instruktörer, materielkostnader, trans— portkostnader och lokalhyror). Utredningen utgår från att några svårig— heter att ta vederbörlig hänsyn till företagens egna intressen beträffande utbildningstider, utbildningsplatser och andra dispositioner icke behöver uppstå.

Vad sålunda föreslagits skall ej utgöra hinder för företag, som så önskar, att beträffande annan personal än verkskyddschefer och verkskyddsassisten- ter själva genomföra verkskyddsutbildningen eller att härför anlita service- organ. Förutsättning för att utbildning skall få ske på sådant sätt är emel- lertid att medgivande härtill lämnas av den av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsnämnden samt att utbildningen bedrives i minst samma timantal och enligt samma normal- och detaljplaner, som gäller för verkskyddsutbildning inom den statliga utbildningsorganisationen, och att den anlitade lärarpersonalens kompetens bedöms vara tillfredsställande. Det åligger härvid länsstyrelsen (civilförsvarssektionen) att övervaka, att utbildningen kommer till stånd inom angiven tid och att den bedrives enligt gällande kursplaner och bestämmelser. Därest lämnat medgivande återkallas, skall utbildningen genomföras av civilförsvarsmyndighet.

Innan utredningen tagit ställning till de ovan angivna principerna har ut- redningen särskilt övervägt huruvida det i Norge tillämpade systemet skulle kunna ifrågakomma även i vårt land. Detta system innebär, att Norges in- dustriförbund med stöd av civilförsvarslagstiftningen har ålagts att orga— nisera civilförsvaret vid industrier och anläggningar, häri innefattat även industrier, som icke tillhör förbundet. Industrier och anläggningar har att genomföra de åtgärder, som förbundet ålägger dem. Förbundet har lagligen

rätt att av vederbörande företag uttaga ersättning för utgifter, som verk- samheten medför.

Vid samråd med Sveriges industriförbund har framgått, att detta förbund icke anser sig kunna åtaga sig verkskyddsuppgifter i likhet med det norska industriförbundet. Med hänsyn härtill och även av andra skäl finner utred- ningen, att det norska systemet icke kan ifrågakomma i vårt land.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om det intresse som arbets- marknadens organisationer visat rörande verkskyddet. Härvid må bl. a. nämnas det försvarsråd och den försvarsbyrä, som i februari 1956 bil— dats av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivarföreningen. För- svarsrådet skall dels samarbeta med civilförsvarsmyndigheterna, dels ock utgöra ett hjälporgan för industriföretagen i beredskaps- och andra för- svarsfrågor av allmänt industriellt intresse, dock utan att direkt syssla med planläggnings- och utbildningsverksamhet.

Samordning med allmänt civilförsvar

Utredningens ovan framlagda organisationsförslag bygger på den nu- varande principen, att verkskydd anordnas för industrier och anläggningar vid sidan av det allmänna civilförsvaret med rätt för civilförsvarsmyndig- heten att ta verkskyddet i anspråk utanför den anläggning eller det om- råde, för vilket det närmast är avsett. Förhållanden kan emellertid före— ligga, vilka motiverar viss avvikelse från denna huvudprincip. Utredningen tänker därvid på möjligheten och lämpligheten att i vissa fall och för vissa uppgifter bilda gemensam organisation för allmänt civilförsvar och verk- skydd.

Sålunda förekommer industrisamhällen, där en enda industri dominerar samhället och bebyggelsen i sin helhet har nära samband med industrien. Enligt nuvarande bestämmelser organiseras i en sådan ort dels verkskydd för industrianläggningen och dels allmänt civilförsvar för tätorten i övrigt eller civilförsvarsområdet i sin helhet. En icke rationell dubbelorganisation blir ofta följden härav. Detta föranleder i sin tur betydande rekryterings- svårigheter, enär personalen till de båda organisationerna i huvudsak måste tas från en och samma källa, nämligen de i företaget anställda. En kom— bination av verkskydd och allmänt civilförsvar framstår i sådana fall så- som effektivare och även ur kostnadssynpunkt mera rationell.

En gemensam organisation i orten (området) för de skadeavhjälpande enheterna och deras ledning inom allmänt civilförsvar och civilförsvar vid byggnader och anläggningar skulle undanröja här nämnda olägenheter. Med hänsyn till den dominans, som verkskyddsåtgärderna har i förhållande till övriga civilförsvarsåtgärder inom här berörda orter (områden), är det lämpligt att civilförsvaret samordnas inom verkskyddets ram. Förutsätt— ningen för en samordning av nu antydd art är att överenskommelse träffas

mellan företaget och myndigheten. Merkostnader som uppkommer för vederbörande företag med anledning av erforderlig påbyggnad av verk- skyddsorganisationen, bör bestridas av statsmedel.

På begäran av utredningen har länsstyrelsen i Värmlands län företagit en försöksplanläggning i samråd med berörda industriledningar för att ut- röna ändamålsenligheten av att samordna verkskydden och allmänna civil- försvaret inom civilförsvarsområde enligt de nu angivna principerna. Prov- planläggning har därvid företagits i Munkfors och Deje. Länsstyrelsen har funnit försöket tala för att en sådan samordning är lämplig och att den kan medföra ekonomiska fördelar för såväl det allmänna som för industrierna. Denna uppfattning delas av berörda industriledningar. Länsstyrelsen anför bl. a. följande:

En sammanslagning av allmänt civilförsvar och verkskydd i här ifrågasatta orter skulle komma att medföra väsentliga fördelar. Organisationen blir smidigare och får större effektivitet. Ledningen får bättre överblick och grepp på försvaret. Sammanslagningen medför även inbesparing av såväl personal som materiel. Krigsviktig industri får i det längsta arbeta mera ostört, bl. a. därigenom att exempelvis kontinuerligt tjänstgörande civilförsvarspersonal, såsom telefonister och viss expeditionspersonal m. fl. kan uttagas bland personer, som icke tillhör industrien. Det framstår också klart, att en sammanslagning, som här ifråga- sättes, måste medföra ekonomiska besparingar för såväl stat och kommun som industri, ehuru länsstyrelsen icke närmare ingått på dessa spörsmål. Enbart den centraliserade ledningen och inbesparingen av materiel medför påtagliga kost- nadsbesparingar.

Utredningen anser, att här anvisade och även andra möjligheter att sam- ordna verkskydd med allmänt civilförsvar skall tillvaratagas, då sådan an- ordning påkallas av praktiska skäl och är genomförbar. Utredningen förea slår därför härav betingad ändring av civilförsvarslagen.

Verkskydd vid hamnar

I princip skall civilförsvarets resurser vara så utformade, att även ham— narna (vartill räknas lastageplatser) får ett skäligt skydd mot verkningarna av luftanfall. Sålunda skall det civilförsvar, som organiseras av det all- männa, vara avsett för hjälpaktioner även inom hamnarnas områden. Med hänsyn till de betydande materiella värden, som finns investerade eller lagrade vid hamnarna ävensom med tanke på hamnarnas betydelse för för- sörjningen i krig, har det emellertid ansetts nödvändigt att härutöver kräva verkskydd för hamnanläggningar i likhet med vad som skett för t. ex. in— dustrianläggningar.

Ett till utredningen i januari 1955 överlämnat förslag till anvisningar för verkskydd vid hamnar har utarbetats inom civilförsvarsstyrelsen. Detta är grundat på civilförsvarslagens nuvarande bestämmelser om särskilt civil- försvar. Då skyldigheten att ombesörja verkskydd åligger anläggningens ägare eller innehavare, skall enligt anvisningarna i regel för flertalet av

rikets hamnar, Vilka är kommunal egendom, vederbörande kommunala för— valtningsmyndighet ansvara för hamnverkskyddet. För enskilda hamnar blir i regel den enskilde ägaren ansvarig.

Det ifrågavarande förslaget till anvisningar upptar endast vad som an- setts vara speciellt för hamnarna. I övrigt är de allmänna anvisningarna för verkskydd avsedda att gälla.

Över detta förslag att ordna civilförsvaret vid hamnarna har ett flertal myndigheter yttrat sig. Synpunkter av ekonomisk och praktisk art har därvid framkommit.

Sålunda hävdas av Svenska hamnförbundet och delvis från kommunalt håll, att hamnarnas civilförsvar rätteligen borde inordnas i det allmänna civilförsvaret. Som skäl härför anföres, att handelshamnarna till sin natur är allmänna trafikområden, vilka visserligen i vissa hänseenden förvaltas av kommunala organ, men där verksamheten utövas av skilda företag, såsom redare, speditörer, varvsägare, transportföretag, tull- och lotsverken m. m. De värden, som ett civilförsvar för hamnen avser att skydda, är enligt denna uppfattning till stor del dessa intressenters egendom. Då hamndriften så— lunda i regel icke utövas av de kommunala organen, kunde det synas oriktigt att på hamnförvaltningarna lägga det ekonomiska ansvaret för hamnarnas civilförsvar. Även kommerskollegium finner i sitt yttrande anledning att närmare överväga i vad mån hamnarna själva bör vidkännas hela kost— naden för hamnverkskydden eller om möjligen de intressen, som anknyter till hamnverksamheten motiverar, att hamnverkskyddet ekonomiskt in- ordnas i ett vidare sammanhang.

Utredningen finner för sin del övervägande skäl tala för att verkskydd liksom hittills anordnas vid hamnanläggningar. Detta verkskydd bör an— passas efter de särskilda förhållandena vid hamnarna och de intressen, som är företrädda där. Skyddet av den i hamnen arbetande personalen är vis- serligen huvuduppgiften men även skyddet av materiella värden är väsent- ligt. Förutom de anordningar, vilka i egentlig mening kan räknas till hamn- anläggningen, såsom kajer och kranar, finns vid densamma ofta ansenliga förråd av olika slag, vilka har stor betydelse för försörjningen. Det kan visserligen förutsättas, att anhopningen av sådana förråd minskas i krigs- tid, men behov kvarstår dock av ett snabbt ingripande för att förebygga, begränsa eller släcka bränder och att ge första hjälp åt skadade. I likhet med beredskapen inom andra områden bör en sådan verksamhet förbe- redas och organiseras i fred. Härvid bör i tillämpliga delar gälla utred- ningens tidigare redovisade organisationsförslag beträffande verkskydden, dock med de begränsningar som kan föranledas av personaltillgången.

Härutöver bör befintliga resurser inom hamnarna utnyttjas så att vid behov brinnande fartyg kan utbogseras från kaj och att även i övrigt åtgär- der kan vidtagas, som avser hjälp åt skadade fartyg inom hamnområdet.

I de fall då det inom hamnområde finns särskilda anläggningar och bygg—

nader för vilka skyldighet enligt utredningens föreslagna principer före- ligger att anordna verkskydd, bör en för hamnområdet och anläggningarna i fråga gemensam organisation finnas.

Frågan om var verkskydd för hamnar (lastageplats) skall finnas och vilken omfattning detsamma skall ha för det särskilda fallet bör göras beroende av den trafikvolym och betydelse, som hamnen beräknas ha under krigsförhållanden. Detta innebär bl. a. att verkskydd icke anordnas för hamn (lastageplats), där verksamheten kommer att nedläggas vid krigs- utbrott eller då endast kommer att utövas i obetydlig omfattning.

Här må erinras om vad överbefälhavaren anfört angående importsjö— farten i krig i sin år 1957 gjorda studie över försvarets utveckling.

För anordnandet av hamnverkskydd skall vederbörande ägare (hamn- förvaltning, enskilda etc.) vara ansvarig. Utredningen förutsätter därvid, att endast de hamnar, som har allmän betydelse för försvaret och folkför- sörjningen i krig och som med anledning därav måste hållas öppna för sjöfart ålägges att anordna verkskydd.

Med hänsynstagande till de synpunkter, som kommerskollegium m. fl. anfört vid ovan nämnda remissförfarande, har utredningen kommit till den uppfattningen, att möjlighet bör finnas för viss statsbidragsgivning till verkskydd vid hamnar.

I detta sammanhang må erinras om att jämlikt föreskrifterna i Kungl. brev den 24 november 1944 statsbidrag för närvarande kan utgå med två tredjedelar av kostnaderna för enskilt skyddsrum, som enligt 24 & civilför- svarslagen anordnas i hamn. Denna bestämmelse torde grunda sig på den uppfattningen, att civilförsvaret vid hamnarna i viss utsträckning bör åt- njuta statligt stöd.

Om hamnanläggningen (lastageplatsen) ingår i gemensamt verkskydd, skall statsbidraget endast avse den del av verkskyddskostnaden, som an- kommer på hamnförvaltningen (motsvarande).

Utredningen föreslår, att skäligt statsbidrag med högst två tredjedelar utgår till kostnaderna för verkskyddet vid hamnar.

Vad nu sagts skall dock icke utgöra hinder för statsbidragsgivning jäm- likt 70 å civilförsvarslagen.

Prövning av anspråk på statsbidrag till hamnverkskydd synes lämpligen böra ske i den ordning, som angives i nyssnämnda paragraf.

Kostnadsfördelning

Föreliggande förslag innebär icke någon principiell ändring i nu gällande regler för kostnadsfördelningen. Enligt dessa regler skall i princip liksom hittills vederbörande ägare (nyttjanderättshavare) bära kostnaderna för såväl den personella som materiella uppbyggnaden ävensom anordningar i övrigt för verkskyddens behov.

Vad utbildningen beträffar skall denna enligt utredningens förslag i möjligaste mån samordnas med det allmänna civilförsvarets kursverk- samhet. Kostnaderna för utbildningen förutsättes alltjämt bestridas av vederbörande verkskyddsanordnare. Kostnaderna för utbildning av verk- skyddschefer och verkskyddsassistenter fördelas dock mellan verkskyddens huvudmän och staten på sätt i det föregående angivits.

I de fall då kostnaderna för verkskyddsutbildning, som genomföres av civilförsvarsmyndighet, skall ersättas av vederbörande företag, bör ersätt- ningen utgå efter en för riket fastställd enhetlig taxa, anpassad efter stats— verkets kostnader för motsvarande utbildning inom allmänna civilför— svaret.

Beträffande materiel må nämnas, att civilförsvarsmyndigheterna tidigare med av riksdagen för ändamålet beviljade medel anskaffat och utan vederlag till verkskydden utlämnat viss materiel, främst stålhjälmar och gasskydds- materiel. Sedan statens sakrevision i skrivelse den 15 mars 1954 till Kungl. Maj:t uttalat, att dylika kostnader jämlikt 53 & civilförsvarslagen skall gäldas av vederbörande anläggnings eller byggnads ägare, har ifrågavarande materiel återfordrats av civilförsvarsmyndigheterna. Utredningens förslag innebär, att även sistnämnda verkskyddsmateriel skall bekostas av verk- skyddens anordnare. Detta torde emellertid icke utgöra hinder för att en central upphandling sker genom civilförsvarsmyndigheternas försorg i den mån så befinnes lämpligt.

Utredningen har uppmärksammat riksdagens uttalanden med anledning av Kungl. Maj:ts propositioner 154/51, 1/53 och 1/54 angående medel till inköp av verkskyddsmateriel m. m. för statliga myndigheter. Av uttalandet i anledning av sistnämnda proposition framgår, att riksdagen, med från- gående av tidigare ställningstagande, icke längre motsätter sig att medel för här berört ändamål beräknas under ett gemensamhetsanslag. Enligt utredningens mening finns emellertid numera icke skäl att å civilförsvarets stat begära medel till de statliga verkskydden, enär den verkskyddsorganisa— tion, som utredningen föreslår, är enhetlig och ger klarhet i även de statliga verkskyddens materielbehov m. m., vilket hittills icke varit fallet. Med hänsyn härtill erfordras icke längre sådan central prövning av materiel- behoven, som förutsatts i nämnda proposition till 1954 års riksdag. Även från andra synpunkter finner utredningen det vara lämpligt, att varje myn— dighet för sig ansvarar för verkskyddets uppbyggnad.

Beträffande verkskydd vid beredskapssjukhus bör i fråga om kostnads— ansvaret gälla samma principer, som enligt 7 & krigssjukvårdslagen gäller för vidtagandet av vissa åtgärder i samband med att övergång till sjuk— vårdens krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan i fredstid. För verkskyddskostnaderna erforderliga medel bör äskas av medicinalstyrelsen.

KAPITEL 14

Civilförsvarets administration i fred

I kap. 3 har utredningen berört de svagheter, varmed den nuvarande freds- administrationen är behäftad. Om civilförsvaret skall kunna få erforderlig styrka och effekt måste ej blott dess krigsorganisation utan också freds- administrationen bättre än f. n. anpassas för sin uppgift. Därvid är att märka, att fredsadministrationens uppgifter till väsentlig del innefattar planläggning för civilförsvarsverksamheten under beredskap och krig och åtgärder för vidmakthållande av civilförsvarets effektivitet. För att kunna fullgöra dessa uppgifter, som bl. a. med hänsyn till krigsteknikens utveck- ling blivit av större omfattning än tidigare, finner utredningen en omorga- nisation och en personell förstärkning av den nuvarande fredsadministra- tionen ofrånkomlig. En viktig förutsättning för att administrationen skall få den erforderliga kapaciteten är, att personal som handhar uppgifter av stadigvarande natur fast knytes till administrationen. För att få personal med erforderliga kvalifikationer måste vidare rekryterings- och befordrings- förhållandena för denna personal vara likvärdiga med vad som gäller för personalen i statsförvaltningen i övrigt.

I det följande framlägger utredningen principförslag rörande civilförsvars- administrationen i länen och tar jämväl ställning till frågan om civilför- svarsstyrelsens organisation och personal.

Utredningen framlägger däremot ej f. 11. förslag i fråga om den närmare utformningen av administrationen inom de skilda länen enligt principförsla- get. Hänsyn vid sådan utformning måste tas till vissa olikheter länen emel- lan. För detta ändamål kräves kompletterande undersökningar i vissa län, vilka undersökningar kommer att verkställas av organisationsnämnden och utredningen gemensamt i samråd med vederbörande länsstyrelser.

Föreliggande förslag behandlar ej heller frågan om civilförsvarsutbild- ningens administration, i vilken fråga utbildningsutredningen framlägger förslag.

Utredningsförslaget syftar till en rationalisering av civilförsvarsadmini- strationen och till en fast och kvalificerad yrkeskår.

Administration i länen

I delbetänkandet 1955 redogjorde utredningen för ett i Södermanlands län då pågående försök i fråga om civilförsvarsadministrationens organisation.

Försöket, som med Kungl. Maj:ts tillstånd pågått under tiden 1 mars 1955—— 30 juni 1956, syftade till att finna ett sätt att avhjälpa påvisade brister inom den lokala administrationen och att effektivisera den lokala och regionala fredsorganisationen så att den bättre motsvarar de krav, som måste ställas på densamma. Försöksorganisationen innebar att ett för länet gemensamt administrationsorgan tillskapades genom utökning av länsstyrelsens civil- försvarssektion, varvid de lokala civilförsvarsmyndigheternas (civilförsvars— chefernas) administrativa uppgifter överflyttades till länsstyrelsen.

Utredningen har ansett att till grund för fredsorganisationen bör läggas följande allmänna synpunkter, vilka även varit vägledande för nämnda försöksverksamhet.

Vid utformningen av civilförsvarets fredsadministration bör en av prin— ciperna vara att söka anpassa organisationen till förhållanden som kan för— utses uppkomma då krigsorganisering av civilförsvaret skall ske (mobilise- ring) och till krav som eljest ställes på organisationen under civilförsvars- beredskap. Det finns därför skäl som talar för att administrationen i fred ansluter sig till indelningen under beredskap på sätt som hittills avsetts med adininistrationsresursernas utspridning på civilförsvarsområden (bot— teninstansen). Nämnda princip kan emellertid godtagas endast under den bestämda förutsättningen att den leder till även ett praktiskt sett hållbart resultat och därmed en fullt funktionsduglig organisation.

Föreliggande utredningsmaterial utvisar emellertid med full klarhet, att den nuvarande fredsorganisationen ej fyller en sådan förutsättning. För att ge den lokala administrationen enligt nuvarande system godtagbar effektivi- tet skulle krävas en utbyggnad till kostnader, som enligt utredningens me— ning ej motsvarar därmed vunnen effekt och som väsentligt överstiger kost— naderna för den organisation som utredningen föreslår. Med hänsyn härtill finner utredningen nödvändigt att koncentrera administrationsarbetet till större enheter än f. n.

Härvid har utredningen bl. a övervägt lämpligheten av en koncentration av administrationen i botteninstansen till byråer gemensamma för flera nu befintliga civilförsvarsområden, exempelvis de nuvarande civilförsvars- kretsarna. Dessa är emellertid såsom framgår av det nedan redovisade principförslaget icke lämpliga förvaltningsenheter.

Ett förhållande, som väsentligt inverkar på bedömningen av föreliggande fråga, är att de moderna vapnens verkningar nödvändiggör att planlägg- ningen av civilförsvarets verksamhet sker samordnat för större arbets— områden än de nuvarande civilförsvarsområdena eller civilförsvarskret- sarna. Detta gäller kanske främst utrymningsplanläggningen men även förberedelserna för den skadeavhjälpande verksamheten. Härvid kan icke problemen inom civilförsvarsområdena ses isolerade för sig. Dessa förhållan- den talar för att planläggningsenheten bör vara länet.

Genom att civilförsvarsplanläggningen förlägges till länsstyrelserna un- derlättas även samordningen med länsstyrelsernas planläggning för eko- nomiskt försvar, psykologiskt försvar och den allmänt civila hälso— och sjukvården i krig.

Nu nämnda synpunkter på civilförsvarsadministrationen är av sådan betydelse, att de bör vara bestämmande för organisationens utformning.

Fördelarna av en för varje län gemensam administration synes väsent- ligt överväga nackdelarna. Dessa senare torde främst vara att hänföra till frågan om de lokala intressenas möjligheter att komma till sin rätt vid administrationsarbetet. I likhet med organisationsnämnden har utred— ningen emellertid icke funnit några egentliga hinder för att de lokala syn- punkterna skall kunna skäligen tillgodoses även inom ramen för det nu framlagda förslaget.

Resultat och erfarenheter av förenämnda försöksorganisation har i sam— råd med civilförsvarsutredningen bearbetats av statens organisationsnämnd, som på grund härav avgivit ett principförslag angående civilförsvarets administration i länen, vilket redovisas i det följande.

Statens organisationsnämds principförslag

Befintlig administration

Den centrala ledningen av organisationen inom civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Regio— nalt ansluter den territoriella indelningen till länen. Inom varje län hand— har länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Länsstyrelserna, med undan- tag av länsstyrelsen i Gotlands län, har för detta ändamål särskilda sek- tioner, civilförsvarssektioner, under ledning av civilförsvarsdirektörer. Vid överståthållarämbetet ledes civilförsvarssektionen av en assessor och i Gotlands län är landskansliet i sin helhet organiserat som en sektion under ledning närmast av en länsassessor. Lokalt bygger organisationen på in- delningen i polischefsdistrikt. Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör sålunda i regel ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena utövas ledningen av civilförsvarschefer, vartill i det övervägande antalet fall (ca 75 %) polischeferna utsetts. Civilförsvars- cheferna biträdes av lokal administrationspersonal jämte tjänstegrens- chefer, hemskydds- och verkskyddsinspektörer. Lokal administrationsper— sonal finnes anställd i den omfattning Kungl. Maj:t beslutar.

Civilförsvarssektionernas personal uppgick budgetåret 1955/56 till i ge— nomsnitt 280 personer, därav 239 på heltid och 24 med minst halvtids- tjänstgöring. 112 befattningshavare var lönegradsplacerade. I civilförsvars— sektionernas personal är även civilförsvarsteknikerna medräknade.

Utöver ovan angiven personal finnes vid länsstyrelserna militärassisten- ter, tjänstgöringsplacerade vid civilförsvarssektionerna. Militärassistent in- träder i regel i civilförsvarsdirektörens funktioner vid förfall för denne.

Civilförsvarssektionernas arbetsuppgifter enligt gällande arbetsordningar är i stort att övervaka och kontrollera civilförsvarets administration, orga— nisation och planer, att inspektera och leda utbildnings- och övningsverk- samheten inom civilförsvaret, att förrådshålla och vårda civilförsvarsmate- riel, att kontrollera skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar samt att handha ärenden rörande rekvisition, uttagning och förfogande. Dessutom har sek- tionen att bereda och handlägga ärenden rörande fredsbrandväsendet samt militära och vissa andra ärenden. Sammanställning över civilförsvars- sektionernas arbetsuppgifter återfinnes i bilaga 3.

I många fall har civilförsvarssektionerna måst påtaga sig uppgifter, som åvilar den lokala förvaltningen. Detta gäller i synnerhet planläggnings- göromål samt planering och administration av lokal utbildning. För att kunna fullgöra dylika uppgifter har bl. a. militärassistenterna och läns- instruktörerna tagits i anspråk. Då civilförsvarssektionen icke haft en för de vidgade arbetsuppgifterna lämplig organisation har resultatet blivit oklar arbetsfördelning och oklara ansvarslinjer. Dessutom har det viktiga krigsplanläggningsarbetet icke kunnat hållas åtskilt från löpande göromål.

I Stockholms, Göteborgs och Gotlands civilförsvarsområden är civilför- svarschefen heltidsanställd och lönegradsplacerad. Övriga civilförsvars- chefer är deltidsanställda och erhåller årsarvode varierande mellan 450 kronor och 2 220 kronor.

De lokala organens administrationspersonal uppgick budgetåret 1955/56 till i genomsnitt 602 personer, därav 350 på heltid och 57 med minst halv- tidstjänstgöring. Av befattningshavarna var 302 lönegradsplacerade.

Civilförsvarschef jämte administrationspersonal utgör civilförsvarsbyrå. Storleken av byråernas personaluppsättning varierar från 65 befattnings— havare till en på deltid.

Sammanställning över antalet civilförsvarsbyråer med heltidsanställd byråföreståndare m. m. återfinnes i bilaga 11..

Utöver den ovan angivna personalen utnyttjas i viss utsträckning tjänste- grenschefer och annat befäl i civilförsvarsorganisationen för administra— tiva uppgifter huvudsakligen i samband med krigsplanläggning. För detta arbete erhåller dessa befattningshavare visst arvode. Budgetåret 1955/56 utbetalades över 290 000 kronor fördelat på ca 1 500 befattningshavare.

Civilförsvarschefens arbetsuppgifter är i stort att leda och övervaka plan— läggningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdet, att planlägga och leda civilförsvarsutbildningen och övervaka, att utbildningen bedrives effek- livT öcTi enlighet med meddelade föreskrifter, att genom övningar och

civilförsvarsspel söka skapa förutsättningar för ett effektivt civilförsvar inom området, att tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldigheter i avseende å civilförsvaret, att under civilför- svarsberedskap föra befälet över civilförsvarspersonalen inom området samt att i enlighet med gällande författningar och de anvisningar och föreskrif- ter, som civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen meddelar, utöva den ome- delbara ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdet.

Civilförsvarsområdena är som regel små enheter såväl i administrativt som i territoriellt hänseende. I stor utsträckning finnes endast deltids— anställd administrationspersonal. De lokala organen har icke haft möjlig- het att effektivt fullgöra alla sina uppgifter. Detta gäller i synnerhet krigs- planläggningsarhetet, som ofta skjutits i bakgrunden för löpande göromål. Därför har i många fall civilförsvarssektionerna varit tvungna att påtaga sig bl. a. detta arbete.

Endast ett fåtal civilförsvarsområden har administrationspersonal spe- ciellt avsedd för planläggning och administration av utbildning. På grund härav har i många fall den utbildning genomförts, som varit lättast att administrera. Genom att särskilda länsinstruktörer anställts i civilförsvars- sektionerna, bl. a. för inriktning och övervakning av den lokala utbild- ningen, har man sökt att åstadkomma en bättre avvägd utbildning. Då länsinstruktörernas huvuduppgift är att fungera som lärare vid utbildning, har dock resultatet icke alltid blivit det åsyftade. I vissa fall har de lokala utbildningsuppgifterna helt överflyttats till civilförsvarssektionen.

Vid uttagning av personal, framför allt för högre befälsbefattningar inom civilförsvaret, har civilförsvarschefens och tjänstegrenschefernas person- kännedom spelat viss roll. Genom att civilförsvarets personalbehov har varit stort och att personkännedom för annan personal än befäl saknats, har i många fall olämpliga personer inskrivits och utbildats. En bidragande orsak härtill har även varit att utfärdade regler för befrielse från inskriv— ning tillämpats ojämnt samt att inskrivningsmetodiken varit ofullständig. I områden, där biträdeskraft varit anställd, har i regel register över de i civilförsvaret inskrivna förts tillfredsställande.

Till civilförsvarschefens uppgift hör att kontrollera, att för skyddsrum speciella föreskrifter iakttages. Genom att han i regel icke är tekniskt kunnig och i allmänhet har civilförsvarschefsbefattningen som bisyssla, har han varken haft tid eller möjlighet att utöva denna kontroll i tillräcklig omfattning. Till civilförsvarschefens förfogande, bl. a. för de tekniska frå- gOrna i samband med skyddsrum, finnes en civilförsvarstekniker. Genom att dennes verksamhetsområde i regel omfattar två län, har teknikern dock icke effektivt kunnat biträda civilförsvarschefen med dessa arbetsuppgifter. Teknikernas arbetsuppgifter är icke heller reglerade i instruktion, varför de utnyttjats på skiftande sätt i olika län.

De lokala civilförsvarsorganen, civilförsvarschefer med administrations- personal, utgör som regel relativt små administrativa enheter. I många fall är dessa enheter så små, att heltidsanställning av personal för hand— läggning av de administrativa civilförsvarsuppgifterna under fred icke kunnat ifrågakomma. I dylika fall har personal på deltid utnyttjats av civilförsvaret. För den deltidsanställda personalen har helt naturligt det löpande ordinarie arbetet trätt i förgrunden, vilket resulterat i att ut— arbetandet av planer m. m. för civilförsvaret att tillämpas under krig många gånger blivit eftersatt. I andra fall har enheterna visserligen möjliggjort heltidsanställning av personal men varit för små för att tillåta tillräcklig specialisering, så att de mångskiftande uppgifterna kunnat lösas på ett effektivt sätt. Arbetskvantiteterna inom dessa enheter är dessutom i all- mänhet för ringa, för att det skall bli ekonomiskt lönande att för registre- ring och kallelse m. 111. av personal använda arbetsbesparande kontors- maskiner. Den kvalitativa och kvantitativa förstärkning av den lokala civilförsvarsadministrationen, som erfordras för att uppnå effektivt resul- tat, är med dessa små administrationsenheter icke möjlig att åstadkomma till rimliga kostnader.

Möjligheterna att skapa större administrativa områden i fred har därför undersökts. I första hand studerade statens organisationsnämnd förutsätt- ningarna för en kretsbyräorganisation, d. v. 5. ett för civilförsvarsområdena i en civilförsvarskrets gemensamt administrativt organ. Härvid visade det sig, att dessa områden, med få undantag, icke har erforderligt arbets- underlag för att ge möjlighet att för väsentliga uppgifter utnyttja heltids- anställd personal, att specialisera arbetskraften samt att införa arbets- besparande kontorstekniska maskiner. Undersökningarna har givit vid han— den att länet ur flera synpunkter torde vara den lämpligaste enheten för civilförsvarets fredsadministration.

Organisationsnämnden har vidare övervägt en regional civilförsvars- administrations organisatoriska anknytning till länsstyrelsen. Om detta regionala organ skulle vara fristående i förhållande till länsstyrelsen, skulle alltjämt särskilda befattningshavare inom länsstyrelsen vara nödvändiga för handläggning av civilförsvarsfrågor. Därvid skulle ett icke obetydligt dubbelarbete uppkomma, genom a'tt'föredraganden vid länsstyrelsen måste läsa in det redan vid det fristående organet grundligt utredda ärendet. Denna inläsning på nytt försvåras dessutom därav, att länsstyrelsens be— fattningshavare ofta ej skulle känna till förarbetena och ej heller ha bekväm tillgång till dessa. Kompletterande uppgifter måste ej sällan inhämtas eller genomgång av materialet ske med personal från det fristående organet. En dylik mellaninstans skulle fördröja handläggningen av ärendena och öka den erforderliga totala arbetsinsatsen.

Vidare medför ärendenas förmedling genom mellaninstans en sämre

kontakt mellan länschef och chefen för nämnda fristående enhet vad gäller möjlighet såväl för den förre att i samband med föredragning ställa frågor och erhålla informationer som för den senare att framlägga sina motive- ringar och taga del av länschefens synpunkter. Dylik kontakt är nöd- vändig framför allt i frågor rörande planläggning av civilförsvarets verk- samhet i skilda lägen samt beträffande dettas krigsberedskap. Det är av största vikt att denna kontakt tryggas genom utformningen av själva organisationen och icke är beroende av länschefens eller berörda chefs initiativ.

En fristående organisationsenhet skulle även medföra andra organisato- riska nackdelar såsom svårighet att erhålla samordning mellan ärenden, som berör såväl civilförsvaret som andra verksamhetsgrenar inom läns— styrelsen, polisväsendet, ekonomiskt försvar m. m. Dessutom torde särskilda kamerala och juridiska enheter erfordras inom ett fristående organ.

På grund härav anser organisationsnämnden, att det föreslagna regio- nala organet bör infogas i länsstyrelseorganisationen såsom en sektion. Detta medför ej blott en effektiv handläggning av ärendena utan även, genom att inom länsstyrelsen befintliga serviceorgan t. ex. kamerala —— kan utnyttjas för civilförsvaret, en icke oväsentlig kostnadsbesparing.

Ett ytterligare väsentligt skäl för att samla administrationsuppgifterna inom länsmyndigheten år, att planeringsverksamheten på grund av krigs- teknikens utveckling måste omspänna betydligt större" områden såväl geografiskt som innehållsmässigt _ än tidigare. Behoven är så stora, att det fordras samlad överblick över dem för att tillgångarna skall kunna planeras för ett optimalt utnyttjande.

Efter Kungl. Maj:ts medgivande har under ca ett års tid inom Söder- manlands län prövats en centraliserad organisation, innebärande att den lokala civilförsvarsadministrationens arbetsuppgifter i huvudsak hänförts till en förstärkt civilförsvarssektion inom länsstyrelsen. Resultatet av för— söket har varit gott. En effektivare planläggning har erhållits, genom att arbetskraften kunnat specialiseras. Högre beredskap har även vunnits ge— nom att rationella kontorstekniska maskiner kunnat utnyttjas.

Den föreslagna regionala administrationen ger möjlighet att bland de heltidsanställda befattningshavarna avdela personal för civilförsvarets krigs- organisation såväl i länsinstansen som i viktigare civilförsvarsområden.

Organisationsnämnden föreslår, att det fredsadministrativa arbete, som åvilar de lokala civilförsvarsmyndigheterna, civilförsvarscheferna, över- flyttas till civilförsvarssektionerna inom länsstyrelserna. Civilförsvarsche- ferna skall i fred vara skyldiga att lämna erforderligt samråd för plan- läggning och personaluttagning. Det skall vidare åligga dem att förbereda sig att leda civilförsvaret inom sitt område under beredskap och krig, bl. a. genom att skaffa sig ingående kännedom om verkställd planläggning samt

genom deltagande i centrala kurser och i de spel och övningar, vilka an- ordnas av länsstyrelsen eller civilförsvarsstyrelsen.

I civilförsvarssektionens arbetsuppgifter, sådana dessa framgår av Kungl. brev den 5/6 1953 angående exempel å arbetsordning för länsstyrelse, före— slås den förändringen, att de lokala fredsadministrativa civilförsvarsupp- gifterna tillägges sektionen. Civilförsvarssektionens arbetsuppgifter före— slås sålunda skola omfatta krigsplanläggning, uttagning, inskrivning och registrering samt övning av personal för civilförsvaret, förrädshållning, ärenden rörande skyddsrum m.fl. byggnadsanordningar, rekvisition, uttag— ning, förfogande, brandväsende samt uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 & värnpliktslagen.

Chef för sektionen bör alltjämt vara en civilförsvarsdirektör, med upp- gift att leda, samordna och övervaka sektionens arbete. Under denne före- slås sektionen normalt skola uppdelas på fyra detaljer och en expedition, nämligen:

Organisationsdetalj

Personal— och utbildningsdetalj Teknisk detalj

Förrådsdetalj

Expedition med skrivcentral

Den föreslagna organisationen framgår av principskissen fig. 10.

Civilförsvarssektionens huvudfunktioner krigsplanläggning och mobi- liseringsförberedelser, inskrivning, registrering och utbildningsadministra— tion, övervakning av skyddsrums utförande och underhåll, förrädshållning — fördelas härigenom på skilda detaljer. En fix gränsdragning mellan olika arbetsuppgifter och en klar ansvarsfördelning erhålles. För att ut— jämna variationer i det rutinmässiga arbetet sammanföres biträdespersonal till en för sektionen gemensam expedition med skrivcentral.

Inom vissa län är arbetsuppgifter och personalbehov ej av den omfatt— ning, att ovan nämnd detaljindelning är lämplig. Sålunda föreslås för Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västerbottens län en gemen— sam organisations—, personal— och utbildningsdetalj. Inom Gotlands och Jämtlands län kan någon detaljuppdelning icke komma i fråga.

Vissa ärenden, som skall beredas av civilförsvarssektionen, är av den art, att ett klarläggande av de rättsliga verkningarna är erforderligt. Arbets— kvantiteterna är icke av sådant omfång, att de fordrar en heltidsanställd juridiskt skolad befattningshavare. För detta ändamål bör civilförsvars— sektionen erhålla erforderligt biträde av viss eller vissa av de juridiska experter, som ingår i länsstyrelsen.

Sektionschef

ledning samordning övervakning

Organisationsdetalj

Personal- och utbild- ningsdetalj

Expedition

Teknisk detalj

Förrådsdetalj

specialplaner, organisationsplaner, mobiliseringsplaner, övervakning av verkskyddens organisation, civilförsvarsspel och övningar, information brandärenden

uttagning, inskriv- ning och registrering av personal för allmänna civilför- svaret,

inskrivning och regi— strering av personal för verkskydd, planering och administration av lokal civilförsvarsut- bildning,

uppskov med mili— tärtjänst, anstånd med civil— försvarsutbildning, administration av civilförsvarsspel och övningar

diarieföring och arkivering av hand- lingar,

översiktlig anslags- bevakning, skrivcentral

kontroll av enskilda skyddsrum, övervakning och biträde vid byggande av allmänna skydds- rum, kontroll av vård och underhåll av allmänna skydds- rum,

övervakning av radiostationers

och alarmeringsagg- regats funktionsdug- lighet,

biträde i tekniska frågor

Fig. 10. Principskiss över organisation av civilförsvarssektion i länsstyrelse

uppläggning och vård av materiel, redovisning av materiel,

biträde vid planering för materielens utlämning vid mobilisering

Organisationsdetalj

Organisationsdetaljens arbetsuppgifter skall vara att upprätta, aktuali— sera och revidera civilförsvarets planer, att iordningställa erforderliga mobiliseringshandlingar m. m. för sektionen och civilförsvarscheferna, att övervaka och kontrollera att verkskydden fullgöra sina åligganden, att planlägga och medverka vid spel och övningar, att bereda ärenden rörande rekvisition, uttagning, förfogande, brandväsende, länsstyrelsens krigsorga— nisation m. m. samt att svara för kontakt i form av konferenser o. (I. med civilförsvarschefer, kårinspektörer m. fl.

Genom att i huvudsak samtliga krigsplanläggningsuppgifter samman- förts till en detalj på sektionen vinnes bl. a., att planläggningen blir en- hetlig inom länet, att personal kan heltidsanställas och specialiseras för planläggningsuppgifter, varigenom löpande ärenden icke kan skjuta den viktiga planläggningen åt sidan.

Organisations- och specialplaner upprättas i samråd med civilförsvars— chef, kårinspektörer samt berörda myndigheter och företag. Civilförsvars— chefens samråd tecknas på planen. Organisationsplanerna bör, innan de fastställs, föredragas för vederbörande civilförsvarsnämnd. Planerna aktualiseras en gång årligen vid bestämd tidpunkt, varigenom de detaljer, vilkas verksamhet styres av planerna, t. ex. personal— och utbildnings— detaljen samt förrådsdetaljen, kan planera och genomföra sitt arbete utan alltför täta störningar, åsamkade av förändringar i civilförsvarsorganisa— tionen.

Mobiliseringshandlingar upprättas i enlighet med centralt utfärdade riktlinjer och hålles aktuella.

Verkskydd, undanförsel och förstöring organiseras ofta vid samma före- tag. Arbetsuppgifterna i samband därmed är i huvudsak av rådgivande och inspekterande art och bör som regel handläggas av samma befattnings- havare inom detaljen. Denne skall övervaka att verkskyddens planlägg- ning och personalorganisation överensstämmer med givna föreskrifter, att materiel, som skall inköpas av respektive företag, anskaffas i anbefalld takt och att den anskaffade materielen förvaras och vårdas på sådant sätt, att den är i mobiliseringsdugligt skick.

Samtliga verkskydd skall i princip genomgås vartannat år. Över varje inspektion upprättas protokoll. Särskilt verkskyddsregister skall föras.

Organisationsdetaljen svarar för att mobiliseringsberedskapen hålles på hög nivå inom civilförsvaret. Häri rymmes bl. a. uppgifter som övervak— ning av att ledningscentraler, övriga civilförsvarsanläggningar, förbindelse- nät m. m. befinner sig i funktionsdugligt skick. Som ett viktigt led i över- vakningen av beredskapen ingår en kontinuerlig trimning av civilförsvars- befälet och enheterna vid civilförsvarsspel och övningar. Dylika skall ge- nomföras till ett antal av genomsnittligt 12 st. per län och treårsperiod.

Enligt av civilförsvarsstyrelsen givna riktlinjer för denna verksamhet skall organisationsdetaljen planera och leda dessa spel och övningar. Erfaren— heterna från spel och övningar sammanställes av detaljen och insändes till civilförsvarsstyrelsen för central bearbetning. För administration av spel och övning skall personal— och utbildningsdetaljen lämna erforderligt biträde.

Organisationsdetaljen skall bereda ärenden rörande rekvisition, uttag- ning, förfogande. Arbetsuppgiften berör uttagning av fordon, fartyg och hundar för civilförsvaret samt meddelande av tillstånd att planlägga för utnyttjande eller för ianspråktagande vid krig eller krigsfara av fastig- heter och andra förnödenheter, vilka erfordras för vissa behov. För dessa ändamål erfordras vissa register.

I fråga om uttagna motorfordon vill nämnden framhålla, att dessa för närvarande krigsplaceras relativt detaljerat, i det varje uttaget fordon placeras efter inmönstringsplats, tjänstegren och i viss mån även efter enhet. En sådan placering nödvändiggör det nu använda mycket omständ- liga registersystemet för dessa fordon.

De militära erfarenheterna från beredskapen under senaste kriget talar emellertid mot en sådan i förväg uppgjord detaljerad placering. Det visade sig sålunda, att fordonens inställelse försenades i väsenligt större ut- sträckning än personalens (här inverkade dels förhinder för ägaren och dels förhinder för fordonet, t. ex. översyn, användning på annan ort o. d.), och att därför fordon, som planenligt behövdes på ett tidigt stadium, ofta först relativt sent kunde inmönstras. Utbyten, som förryckte den i förväg gjorda placeringen, måste därför ske i stor utsträckning. Ett effektivare och mindre arbetskrävande förfarande erhålles, om man endast krigsplacerar fordonen efter inmönstringsplats så, att till varje sådan skall inrycka det antal fordon inom respektive fordonsslag (grupp och undergrupp), som erfordras för att de enheter, som utrustas med fordon från ifrågavarande inmönstringsplats, skall få sina behov fyllda. Fördelningen göres sedan vid inmönstringsplatsen med hjälp av ruttablåer uppgjorda i förväg.

Fredsbrandväsendet utgör kärnan i civilförsvarets brandtjänst. Organisa- tionsdetaljen bör för sin planläggningsverksamhet ha kännedom om och kunna påverka föreslagna förändringar beträffande brandordningar, släck- ningsavtal o. (1. På grund härav bör dylika frågor handläggas av organisa- tionsdetaljen.

Det direkta ansvaret för planeringen av länsstyrelsens krigsorganisation åvilar i regel landssekreteraren. Arbetet med att planlägga och förbereda en omställning till krigsorganisation utföres i princip av respektive sektion, men i många fall har detta arbete utförts av civilförsvarssektionen. På grund av Civilförsvarssektionens allmänna inriktning på krigsplanlägg- ningsarbete och dess erfarenhet av dylikt arbete torde sektionen väl lämpa sig att biträda övriga sektioner med deras planläggningsarbete. Detta bi-

träde skall dock huvudsakligen vara av rådgivande art och bör åvila civil— försvarsdirektören eller chefen för organisationsdetaljen.

Det är av vikt, att civilförsvarschefer, kårinspektörer m. fl. hålles orien— terade om väsentliga ting i civilförsvarsverksamheten. Denna information kan ske genom skriftliga meddelanden, genom personliga kontakter mellan sektionens tjänstemän och lokala civilförsvarsrepresentanter bl. a. i sam— band med spel och övningar samt vid tjänsteresor. Som ett komplement till den tidigare nämnda spel- och övningsverksamheten bör dessutom kontakter i form av konferenser med civilförsvarschefer och kårinspektörer i erforderlig utsträckning uppehållas. Behovet av konferenser växlar. Nämn— den har räknat med ett maximalt årligt behov av två regionala konferenser med civilförsvarscheferna i länet samt två informationssammanträden i varje civilförsvarsområde med civilförsvarschef, kårinspektörer m. fl. Denna interna informationsverksamhet bör huvudsakligen planeras och genom- föras av organisationsdetaljen.

Den externa informationsverksamheten riktad till frivilliga beredskaps- organisationer, föreningar och sammanslutningar av olika slag måste till— mätas stor betydelse. På grund härav bör den i första hand skötas av civil- försvarsdirektören. I andra hand bör chefen för organisationsdetaljen ut— nyttjas för denna uppgift. Det är emellertid av vikt, att en sovring av upp- dragen företas så att verksamheten icke blir alltför tids— och arbetskrävande. Några generella normer för en dylik sovring kan dock icke uppställas.

Personal- och utbildningsdetalj

Personal- och utbildningsdetaljen skall uttaga, inskriva och registrera civilförsvarspersonal, planlägga erforderliga personalregisters upptryck- ning vid beredskap, handlägga ärenden rörande uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 å värnpliktslagen, administrera lokal och viss central utbild- ning, civilförsvarsspel och övningar.

Uttagning och inskrivning av för det allmänna civilförsvaret erforderlig personal sker i samråd med organisationsdetaljen, länsarbetsnämnd, civil— försvarschefer och andra lokala representanter, som genom personkänne- dom kunna ha värdefulla upplysningar att lämna. Ett effektivt urval av personer för inskrivning förutsätter dessutom en personlig kontakt med den inskrivningsskyldige. För att erhålla denna kontakt föreslås, att i princip personlig inställelse sker till uttagningsförrättning. Liknande sys- tem har redan tillämpats i ett flertal civilförsvarsområden med gott resul- tat. Vid uttagningsförrättning bör någon kvalificerad befattningshavare från detaljen tjänstgöra. Personlig inställelse bör dock icke tillämpas i samtliga fall. Sådan synes icke erforderlig vid inskrivning av personer, vilkas fredsmåssiga arbetsuppgifter till väsentlig del överensstämmer med de funktioner, som vissa av civilförsvarets befattningshavare skall ha, t. ex.

brandmän, poliser. Även i andra fall kan det av ekonomiska eller andra skäl vara mindre lämpligt med personlig inställelse, t. ex. då endast ett fåtal personer skall inskrivas på en ort, eller den kallade för sin inställelse skulle åsamkas avsevärd tidsspillan eller annan större olägenhet. I dylika fall bör personuppgift infordras och inskrivning ske med ledning av denna.

För verkskyddens del sker uttagningen av respektive företag, som över- lämnar förslag till länsstyrelsen, vilken genom detaljens försorg beslutar om inskrivning och verkställer erforderlig registrering.

Enligt nu gällande författningar skall, sedan uttagningsförrättning —— med personlig inställelse eller inhämtande av personuppgift —— avslutats, omedelbart till länsarbetsnämnd och försvarsområdeshefälhavare insändas förteckning över personer, vilka föreslås till inskrivning i civilförsvaret. Dessa myndigheter skall ange vilka som av särskilda skäl icke bör in- skrivas. Först därefter fattas beslut om inskrivning. För att göra urvalet av personal så effektivt som möjligt och för att undvika att i onödan be- svära den enskilda medborgaren bör nu nämnda kontroll utföras före ut— tagningsförrättningen. Innan kallelser till uttagningsförrättning respektive infordrande av personuppgift sändes ut, bör de därför underställas läns- arbetsnämnd för yttrande. Däremot synes kontrollen hos försvarsområdes- befälhavaren i regel överflödig och bör utgå. För registrering av inskriven personal användes adresseringsmaskinanläggningar. Plåtregister, huvud— register, sökregister och tillfälliga register föres över såväl det allmänna civilförsvarets som verkskyddens personal. Registren aktualiseras fort- löpande och kontrolleras mot personalplanerna minst en gång årligen. De bearbetas enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för erhållande av sta- tistiska uppgifter angående bl. a. inskrivnings— och utbildningslåget.

Den i civilförsvaret inskrivna personalen skall krigsplaceras på inställelse- plats. Någon längre gående krigsplacering, t. ex. på enhet (grupp e. d.), skall icke äga rum, då detta medför avsevärda nackdelar vid en mobilise- ring. Om krigsplaceringen fastlåses till viss enhet, kan detta innebära, att avsevärd tid förflyter innan operationsdugliga enheter kunna organiseras. Utbyten, som förrycka en i förväg gjord detaljerad placering, bli ofrån- komligen nödvändiga. Dessutom medför en dylik detaljerad krigsplacering, att det fredsadministrativa registerarbetet i avsevärd grad utökas och att registren blir oöverskådliga. Fördelningen på enheter bör göras först på inställelseplatsen med ledning av i förväg uppgjorda ruttablåer. I dessa skall då med tomma rutor angivas antalet befattningar av olika kategorier, som enligt planerna erfordras för varje enhet. Personalen fördelas vid organisationstillfället allt eftersom den inställer sig. Genom ett dylikt system torde man med större säkerhet kunna tillgodose primära behov av opera- tionsdugliga förband. '

Detaljen bör följa utvecklingen inom länet i avseende på befolknings- förhållandena och till organisationsdetaljen anmäla sådana förändringar

i rekryteringsunderlaget, som kan vara av betydelse för planläggnings- arbetet.

Organisationsnämnden förutsätter med den nu föreslagna organisationen, att register över den i det allmänna civilförsvaret inskrivna personalen i fred endast skall finnas på civilförsvarssektionen. I erforderlig utsträckning skall civilförsvarscheferna hållas informerade om det befäl och personal i övrigt, som närmast sortera under dem. Detta kan exempelvis ske genom att berörda delar av registren en gång årligen upptryckas och sändas till dem. Dessutom skall de underrättas om beredskapsläget inom respektive civilförsvarsområde genom delgivning bl. a. av resultatet av den statistiska bearbetningen av registren.

Detaljen skall planera snabb upptryckning och distribution av erforder- liga register för civilförsvarschefernas behov vid beredskap. Denna pla- nering omfattar bl. a. rekognoscering av lämpliga maskiner i orten och eventuellt träffande av avtal med innehavare av dylika maskiner om upp— tryckning.

Med hänsyn till förfaringssättet vid uttagning av verkskyddspersonal skall alltjämt register finnas hos verkskydden. Detaljen svarar för att registerkort tillställes dem.

En i civilförsvaret nyinskriven bör i princip omedelbart erhålla utbild- ning. Om möjligt bör han redan vid inskrivningstillfället erhålla kallelse till utbildning. Detta förutsätter emellertid en nära samordning mellan ut- bildnings- och inskrivningsplanläggning. Med den föreslagna organisationen är dylik samordning tillgodosedd. Genom att antalet inskrivna såväl i det allmänna civilförsvaret som i verkskydden kraftigt reduceras samtidigt som vissa grupper av inskrivna ej skall erhålla någon utbildning i fredstid, uppkommer dock svårigheter att erhålla tillräckligt underlag för lokal kursverksamhet. En faktor, som i någon mån motverkar denna tendens, är att utbildningen i allmänna civilförsvaret och i verkskydden till över— vägande del blir identiskt lika. Den lokala utbildningen av det allmänna civilförsvarets och verkskyddens personal hör administreras av personal- och utbildningsdetaljen. Detta måste ske i nära samråd med verkskydden och efter centralt utgivna riktlinjer. Detaljen skall utöva tillsyn i admi- nistrativt hänseende av pågående kurser men däremot icke någon peda- gogisk tillsyn. Denna ankommer på den centrala skolan. Detaljen skall ej heller bedriva någon instruktörsverksamhet.

På grund av det minskade utbildningsunderlaget för lokal kursverk- samhet måste i större utsträckning än tidigare regional utbildning äga rum. I vissa fall torde det även bli nödvändigt att ordna för flera län gemensamma kurser.

Med ledning av personalregistrets statistiska uppgifter om utbildnings- behovet uppgöres en utbildningsplan för budgetåret och kostnaderna be- räknas. Inom ramen för tilldelade medel och enligt direktiv utfärdade av

de centrala utbildningsorganen verkställes planen i samråd med organisa- tionsdetaljen. Varje kurs detaljplaneras, d. v. s. timplaner upprättas, loka- ler tingas, lärare vidtalas, utbildningsmateriel beställes, elever kallas m.m. Pågående kurser kontrolleras stickprovsvis i administrativt hänseende. Räkningar över kostnader i samband med av detaljen administrerad ut- bildning, spel eller övningar sakgranskas och förtecknas på detaljen. Kost— naderna uppdelas på lämpligt sätt, så att detaljen ur materialet erhåller erforderliga data för kalkylering av kommande utbildning.

Efter direktiv från statens civilförsvarsskola uttager och kallar detaljen elever till skolans centrala utbildningskurser. Om avdelning av statens civil— försvarsskola förlägges till länet, skall detaljen biträda med administra- tionen av denna, d.v.s. ordnande av lokaler och kursmateriel, behandling av fakturor, reseräkningar m. m.

Frågor om anstånd med inskrivning och utbildning i civilförsvaret hand— läggs av detaljen.

Ärenden om uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 & värnpliktslagen hand- läggs enligt av Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade be— stämmelser. Alla sådana ärenden, där länsstyrelsen är uppskovs— eller an- mälningsmyndighet, bereds av detaljen.

Teknisk detalj

Detaljen skall biträda vid planläggningen av allmänna skyddsrum isam- råd med organisationsdetaljen, bereda ärenden rörande dispenser från gäl- lande skyddsrumsbestämmelser och från bestämmelserna i 64 & byggnads- stadgan, bereda ärenden rörande nyttjande av skyddsrum under fred enligt 30 & civilförsvarslagen samt handlägga ärenden rörande statsbidrag för skyddsrum m. m. Detaljen Skall vidare enligt av civilförsvarsstyrelsen utfär- dade direktiv utöva den direkta övervakningen beträffande utförande, un- derhåll och skötsel av allmänna skyddsrum, radionät, alarmeringsnät och andra elektro- och teletekniska anläggningar för civilförsvaret. Detaljen skall granska till länsstyrelsen inkomna handlingar rörande meddelade byggnadslov, byggnadstillstånd m. m. Stickprovsvis övervakar detaljen ut— förande, underhåll och skötsel av enskilda skyddsrumsanläggningar. De- taljen skall dessutom i förekommande fall biträda civilförsvarsdirektör och övriga organisationsenheter inom sektionen med beredning av ärenden rörande samhällsplanering, stadsanalys och andra frågor av teknisk natur.

Planläggning av allmänna skyddsrum skall åvila organisationsdetaljen. Men då denna planläggning i viss utsträckning är av teknisk art, måste organisationsdetaljen biträdas av den tekniska detaljen. Dä förslag till all- mänt skyddsrum föreligger, granskar detaljen detta och vidarebefordrar det till civilförsvarsstyrelsen för granskning, godkännande och beslut om statsbidrag. Under byggnadstiden fordras kontinuerligt kontakter med kom- munala organ och entreprenörer för snabba ställningstaganden till upp—

kommande problem. Detaljen bör biträda civilförsvarsstyrelsen i sådana frågor enligt efter hand av denna för varje anläggning givna direktiv.

Kontroll av att bestämmelserna angående uppförande av enskilda skydds- rum följes, åvilar i princip vederbörande byggnadsnämnd.

För att underlätta länsstyrelsens kontroll över byggnadslovgivningen i ärenden, som är av civilförsvarsintresse, bör byggnadsnämnderna i god tid före sammanträde till länsstyrelsen insända föredragningslistor. Tekniska detaljen skall tillse, att byggnadsnämnd iakttar underställningsskyldighet.

Byggnadsnämnd bör vidare åläggas att omedelbart efter meddelat bygg— nadslov till länsstyrelsen insända tre ex. av varje från skyddsrumssyn— punkt betydelsefull ritning jämte skyddsrumsdeklaration med bl. a. upp— gift om datum för byggnadslov. Tekniska detaljen skall snarast möjligt genomgå handlingarna. Om anledning till anmärkning förefinnes, skall vederbörande byggnadsnämnd omedelbart underrättas därom.

Slutbesiktning av enskilt skyddsrum bör alltjämt åvila byggnadsnämnd, som snarast efter Slutbesiktning skall till länsstyrelsen insända slutbe— siktningsprotokoll.

För ytterligare kontroll över enskilda skyddsrums uppförande, under— håll och skötsel skall detaljen årligen utföra stickprovskontroll på

1) minst 10% av de skyddsrumsanläggningar, som under året igång— sättes (kontrollen bör utföras under byggnadstiden),

2) minst 25 % av de under närmast föregående år av byggnadsnämnderna i länet slutbesiktigade skyddsrummen, samt

3) minst 10 % av de skyddsrum som är tre är eller äldre. Elektro- och teletekniska ärenden är som regel av relativt ringa om- fattning inom ett län. Planläggning av förbindelsenät m. ni. hör åvila orga- nisationsdetaljen. Om frågor av teknisk natur därvid uppkommer, skall tekniska detaljen biträda organisationsdetaljen.

Underhåll och skötsel av elektro— och teletekniska anläggningar'bör även i fortsättningen utföras av kontrakterade servicemän. Planläggning och övervakning av servicemännens arbete skall utövas av den tekniska de- taljen.

Enligt bestämmelser i byggnadsstadgan skall vid uppgörande av general- plan, stadsplan och byggnadsplan civilförsvarets behov vederbörligen till— godoses. Som regel har inom länsstyrelserna civilförsvarssektionerna mera sällan beretts tillfälle att deltaga i handläggning av samhällsplanerings- ärenden. Beträffande civilförsvarschefs och civilförsvarsnämnds deltagande torde deras medverkan ha bestämts av vederbörande befattningshavares respektive ledamöters personliga intresse. Civilförsvarsdirektören jämte chefen för organisationsdetaljen skall i första hand deltaga i handlägg— ningen av hithörande frågor. Men dessa frågor är även i viss utsträckning av teknisk natur. Vid handläggningen bör därför tekniska detaljen i erfor- derlig utsträckning biträda.

På detaljen föres skyddsrumsregister omfattande samtliga skyddsrums- anläggningar i länet. Med hjälp av skyddsrumsregistret framtages erfor- derliga statistiska uppgifter, som insändes till civilförsvarsstyrelsen.

Förrådsdetalj

Detaljen skall svara för civilförsvarsmaterielens förvaring och vård, redo- visa denna materiel enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar samt biträda organisationsdetaljen vid planläggning av materielens utlämning vid bered- skap eller krig. Detaljen skall vidare genom årliga inspektioner övervaka att av kommunerna förvarad och underhållen statlig civilförsvarsmateriel för- varas och underhålles enligt utfärdade direktiv. Minst vart tredje år skall den till inskriven personal utlämnade materielen inspekteras genom detal- jens försorg. Den i statliga civilförsvarsförråd förvarade materielen skall av länsstyrelsen och under medverkan av detaljen inventeras, varvid samtlig materiel skall vara inventerad under en femårsperiod. Efter direktiv från personal— och utbildningsdetaljen skall detaljen ombesörja att erforderlig mängd utbildnings- och övningsmatericl distribueras till angiven plats. An- vänd utbildnings- eller övningsmateriel skall omhändertagas av detaljen. Detaljen skall i övrigt handlägga ärenden rörande utrustning och materiel, i erforderlig utsträckning i samråd med övriga organisationsenheter inom sektionen. Detaljchefen skall vara uppbördsman för civilförsvarsmaterielen inom länet.

Huvuddelen av den förrådsförvarade civilförsvarsmaterielen skall utläm- nas vid mobilisering till den inskrivna personalen antingen som enhetsut- rustning eller som personlig utrustning. Från beredskapssynpunkt vore det bäst, om materielen förrådsförvarades på den plats, där den skall mottagas av enheten respektive den enskilde. Detta skulle emellertid fordra ett otal små förrådslokaler och medföra stora svårigheter att effektivt vårda ma- terielen. För att tillgodose kraven på en effektiv materielvård bör materie- len förvaras i ett fåtal centralförråd i länet. Beredskapssynpunkierna ställer därvid stora krav på materieluppläggningen. Vid mobilisering kan man inte räkna med att kvalificerad arbetskraft finnes tillgänglig eller kan anskaffas för distribution. Materielen inom respektive centralförråd skall därför vara så förvarad, att all materiel avsedd för en utrustningsplats finnes upplagd på avskilt utrymme. På materielen skall angivas, för vilken utrustnings- plats den är avsedd. Uppläggning av materiel utrustningsplatsvis utföres av förrådsdetaljen efter riktlinjer av organisationsdetaljen. Inom ett av centralförråden bör dessutom finnas ett genomgångsförråd, i vilket för- varas sådan materiel, som ej skall fördelas eller som ännu ej är fördelad till utrustningsplats.

Transporten av materielen vid beredskap eller krig från centralförråden till utrustningsplatserna bör som regel ske genom förrådsdetaljens för-

sorg. Detaljen skall i samråd med organisationsdetaljen planlägga för- farandet.

Viss materiel kan redan i fredstid vara utlämnad, dels till kommunal för- varing och vård, dels till inskrivna, t. ex. civilförsvarspolis, att av dem för- varas. För denna materiel skall lånekvitton finnas. Beträffande den kom— munförvarade materielen har dess förvaring och vård i många fall visat sig vara mindre tillfredsställande. För att denna materiel skall ha kvar sitt beredskapsvärde måste en effektiv övervakning äga rum av att den för- varas och vårdas i enlighet med givna föreskrifter. Dylik inspektion skall, som tidigare nämnts, äga rum årligen. För att undvika alltför stora kost- nader för denna övervakning bör den samordnas med andra tjänsteresor. Över varje inspektion utskrives en rapport, som tillställes kommunen. Beträffande den till inskriven personal utlämnade materielen skall denna inspekteras minst vart tredje år. Dylik inspektion bör ske i samband med utbildning, spel eller övning. Utlämnad eller utlånad materiel skall vidare alltid inspekteras i samband med återlämning. _

Detaljen skall redovisa materielen enligt civilförsvarsstyrelsens anvis- ningar.

Chefen för förrådsdetaljen skall vara arbetsledare för detaljen under- ställd förrådspersonal och torde i de flesta fall även aktivt få deltaga i förrådsarbetet. Han skall fördela arbetet på sådant sätt att största möjliga effektivitet erhålles. Förrådspersonalen bör vara stationerad i anslutning till ett av centralförråden och där arbeta under direkt överinseende av detalj— chefen. Vid detta centralförråd bör genomgångsförrådet vara beläget. Med Vissa tidsintervaller genomgås övriga centralförråd inom länet, varvid sam— tidigt materiel till dessa förråd distribueras från genomgångsförrådet. Under mellantiden bör i princip något förrädsarbete icke äga rum i dessa sistnämnda centralförråd.

Expedition med skrivcentral

Expedition med skrivcentral skall svara för diarieföring och arkivering av handlingar, förvara sektionens förråd av instruktionsböcker, anvis- ningar, ändringstryck och order, föra viss översiktlig belastningsbokföring över av civilförsvarssektionen disponerade medel samt fullgöra sekreterar— göromål åt civilförsvarsdirektören. Expeditionen skall dessutom i övrigt biträda sektionen med förekommande skriv- och kontorsgöromål. Härvid skall ett biträde i första hand stå till tekniska detaljens förfogande och ett till förrådsdetaljens. Vid förfall för den på viss detalj placerade biträdes— personalen samt vid förekommande särskilda arbetsbelastningar på de- taljerna skall vikarier respektive erforderlig arbetskraftsförstärkning till- delas från skrivcentralen enligt civilförsvarsdirektörens bestämmande.

Civilförsvarsutredningens förslag

I anslutning till organisationsnämndens förslag vill civilförsvarsutred- ningen anföra följande.

Nämnden, som funnit resultatet av försöksverksamheten i Söderman- lands län gott, har i väsentliga delar lagt de principer, som tillämpats i sagda verksamhet, till grund för det föreliggande organisationsförslaget. Vid sådant förhållande torde det vara motiverat att här i korthet redo- visa de bedömanden av försöksresultatet, som gjorts av länsstyrelsen i länet.

I juni månad 1956 — då den egentliga försökstiden under organisations- nämndens och utredningens ledning upphörde gjorde länsstyrelsen ett uttalande av i huvudsak följande innehåll.

Länsstyrelsen var av samma uppfattning som utredningen och organisations— nämnden, nämligen att försöket utfallit fördelaktigt, varför länsstyrelsen fann anledning tro, att utredningens kommande förslag i stort skulle bygga på prov- organisationen. Genom försöksorganisationen hade länet erhållit en enhetlig och mera väl avvägd planläggning och en mera likformig och efter modernare prin— ciper lagd inskrivning av personal än tidigare. Utbildningen hade blivit bättre behovsprövad och kanske därigenom också effektivare. Även översynen av verkskydden hade blivit effektivare. Icke minst hade det varit möjligt att avlasta civilförsvarscheferna en stor del av den arbetsmängd, som tidigare åvilat dem. Civilförsvarschefernas uppgift att leda verksamheten inom sitt civilförsvars- område under beredskap och krig hade icke förändrats genom den centralise- rade administrationen. Man hade Visserligen ställt sig tveksam till frågan hur länsstyrelsen skulle kunna bibehålla nödvändig kontakt med civilförsvarsche- ferna, men då civilförsvarscheferna enligt provorganisationen befriats från det dagliga administrationsarbetet med planläggning, inskrivning och utbildning syn- tes man ha rätt förvänta, att de i stället skulle ägna mer tid åt sin återstående väsentliga uppgift, nämligen förberedelser för den taktiska ledningen av civil- försvaret.

Sedan försöken under utredningens och organisationsnämndens ledning avslutats, har den under försökstiden tillämpade organisationsformen en- ligt Kungl. Maj:ts beslut blivit gällande intill dess statsmakterna fattat beslut angående civilförsvarets framtida organisation.

Den 22 november 1957 har länsstyrelsen i skrivelse till utredningen gjort vissa nya bedömanden rörande resultatet av ifrågavarande organisation. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Försöket med den nya organisationen för civilförsvarets administration un— der fred inom länet påbörjades den 1 mars 1955. Under år 1955 och första delen av år 1956 upptog arbetet med själva omorganisationen av civilförsvaret inom de olika civilförsvarsområdena huvuddelen av vederbörande befattningshavares tid. Erfarenheterna av den nya administrationen vid detta arbete voro goda. Det förmärktes ganska snabbt, att ett effektivare arbete med utarbetandet av olika planer inom civilförsvaret kunde erhållas genom att heltidsanställd och välkvali- ficerad arbetskraft fanns tillgänglig hos länsstyrelsen för att i samråd med civil—

försvarscheferna och övriga berörda utföra detta för hela organisationen så vik- tiga planläggningsarbete.

Vidare gjordes också tämligen omedelbart erfarenheten att centraliseringen till länsstyrelsen av personalinskrivningen och registreringen av personalen innebar en omläggning till ett bättre system för inskrivningsförfarandet och registreringen. Denna omläggning torde även vara i hög grad arbetsbesparande vid en jämförelse med tidigare tillämpad metod för personalens uttagning för civilförsvaret.

Det var i detta skede icke möjligt att bedöma på vad sätt det nya systemet på- verkade graden av beredskap inom de olika civilförsvarsområdena.

Först under hösten 1956 kunde en kontroll av det faktiska beredskapsläget ske. Därvid kom man på ett oroande sätt underfund med att ett välordnat planarkiv och ett framarbetat personalregister icke var tillräckligt för en beredskapsorgani— sations funktionsduglighet. Det visade sig, att civilförsvarscheferna i de ur civil— försvarssynpunkt viktigaste orterna _— de större städerna _ icke haft möjlighet att utan biträde uppehålla den kontakt med civilförsvaret inom sina områden, som måste anses nödvändig för att en tillfredsställande beredskap skall upprätthållas. Visserligen har det väsentliga av administrationen överflyttats till länsstyrelsen, men kvar står dock, att civilförsvarschefen fortfarande måste handlägga vissa administrativa uppgifter. Detta medför, att han måste hålla förhållandena inom ortens civilförsvar aktuella för sig. Här avsedda uppgifter, vilka var för sig må synas mindre arbetskrävande, bliva i ett större civilförsvarsområde tillsamman- tagna av den omfattning, att civilförsvarschefen är i behov av kvalificerad biträ- deshjälp, om han på ett godtagbart sätt skall kunna fullgöra uppgifterna utan att åsidosätta sina ordinarie tjänstegöromål. Länsstyrelsen har i en uppställning över arbetsuppgifterna i den fredsmåssiga verksamheten inom civilförsvaret sökt utskilja och precisera de åtgärder, som böra åvila civilförsvarschefen även efter administrationens centralisering.

Intresset av att få beredskapsläget ytterligare klarlagt har föranlett länsstyrelsen att under innevarande år låta företaga särskilda inventeringar hos civilförsvars- cheferna i avsikt dels att få klarhet i civilförsvarschefernas sätt att sköta de arbets- uppgifter, som fortfarande böra åvila dem, och dels att konstatera, i vad mån civil- försvarscheferna efter försöksorganisationens genomförande ägnat tid åt sin egen och sina närmaste medhjälpares orientering om civilförsvaret. En särskild upp- märksamhet har därvid ägnats civilförsvarscheferna inom de civilförsvarsområ— den, vilka tidigare haft tillgång till heltidsanställd personal för civilförsvarsarbe- tet civilförsvarsbyråer nämligen Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm.

Förenämnda inventeringar ha följts av försvarsspel, vid vilket civilförsvars- chefen jämte tjänstegrenscheferna lämnats tillfälle redogöra för sina åtgärder grundade på dagens läge i samband med beredskaps intagande.

Resultatet av dessa undersökningar har blivit, att länsstyrelsen för dagen kan säga, att inom Eskilstuna civilförsvarsområde finnes en civilförsvarsorganisation, som befinner sig i god beredskap. Civilförsvarschefen har en utbildad och välorien— terad ledningsgrupp, tjänstegrenscheferna ha sina gruppchefer utbildade och oricu- terade om sina beredskapsuppgifter, personalen med placeringar å basstationer och gruppstationer är i huvudsak utbildad och orienterad, personalen inom underhålls— tjänsten har även om direkta anvisningar för dess utbildning saknas —— oriente- rats om tänkbara förhållanden omkring ett beredskapsläge.

Beträffande Nyköpings och Katrineholms civilförsvarsområden kan tyvärr icke detsamma sägas. Civilförsvarscheferna i dessa tätorter —— båda av sina civila befattningar, stadsfiskal respektive kommunalborgmästare, strängt upptagna per- soner ha icke haft möjlighet att personligen ägna civilförsvaret så mycken tid,

att de kunnat tillfredsställande ombesörja sina åligganden. Länsstyrelsen tvingas därför konstatera, att civilförsvaret inom dessa båda viktiga tätorter under för- sökstiden fortlöpande försämrats rent beredskapsmässigt.

Att angivna goda resultat kunnat åstadkommas i Eskilstuna är utan tvekan beroende på att civilförsvarschefen därstädes haft och fortfarande till biträde har en civilförsvarsassistent, som ägnat sin huvudsakliga tid åt att tillse beredskapens upprätthållande.

Om kvalificerad heltidsanställd arbetskraft med ortskännedom funnits inom de båda andra nyssnämnda civilförsvarsområdena, hade säkerligen beredskaps— läget där varit ett helt annat.

Inom länets övriga civilförsvarsområden omfattande landsbygd och mindre städer _ där civilförsvarsbyråer icke tidigare funnits organiserade, har det vid länsstyrelsens undersökningar icke kunnat påvisas någon nämnvärd förändring i själva beredskapsläget.

Med anledning av vad lässtyrelsen sålunda anfört vill utredningen fram- hålla följande.

Länsstyrelsens uppfattning angående beredskapsläget bör ses mot den bakgrunden, att länsstyrelsen visserligen förfogar över en personalorgani- sation i stort sett enligt vad som nu föreslås men att däremot personalen i civilförsvarsområdenas krigsorganisation hittills ej fått den utbildning och den övning, som förutsättes av utredningen och utbildningsutredningen. Ej heller föreligger de övriga av utredningen föreslagna åtgärder, vilka avser genomförandet i den nya organisationen av civilförsvarets lokala mobilise- ring. Dessa åtgärder innebär bl. a. biträde från civilförsvarssektionen med uppgifter, som under försökstiden handhafts av den ovannämnde civilför- svarsassistenten i Eskilstuna. Vidare är att märka, att centrala anvisningar m. m. rörande civilförsvaret anknutit till den i riket i övrigt befintliga civil— försvarsorganisationen och ej anpassats efter försöksorganisationen.

Utredningen är emellertid av den uppfattningen att beredskapen inom ci- vilförsvaret i Södermanlands län förbättrats i förhållande till den beredskap, som förelåg, då försöksorganisationen påbörjades. Denna uppfattning stöder utredningen på organisationsnämndens för utredningen redovisade iaktta- gelser och på vad utredningen själv kunnat finna. Enligt vad utredningen har sig bekant skall civilförsvarsorganisationen i Södermanlands län bli föremål för särskild inspektion av civilförsvarsstyrelsen. Härvid torde bered- skapsläget komma att framgå.1

Vad länsstyrelsen anfört angående civilförsvarscheferna i Nyköping och Katrineholm visar enligt utredningens mening nödvändigheten av att civil- försvarscheferna avlastas från de fredsadministrativa uppgifterna.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsynstagande till de förhål- landen under vilka försöksverksamheten i Södermanland bedrivits finner

1 Civilförsvarsstyrelsens inspektion har ägt rum under första delen av mars månad 1958. Här- vid har bl. a. prövats civilförsvarsorganisationens omställning till beredskap. Enligt vad civil— försvarsstyrelsen meddelat utredningen hade provet »gått förvånansvärt bra» såväl i länsstyrel- sen somi civilförsvarsområdena. Detta var fallet även i Katrineholm, oaktat varken civilför- svarschefen eller ställföreträdande civilförsvarschefen var anträtfbara och således ej kunde med- verka i mobiliseringsprovet.

utredningen de av länsstyrelsen framförda erinringarna ej vara så vägande, att anledning för utredningen föreligger att frångå organisationsnämndens förslag. Till belysande av dess innebörd må ytterligare anföras följande.

Inom civilförsvarssektioner av den storlek, som anknytningen till läns— styrelserna innebär kommer planläggnings— och organisationsarhetet att kunna rationaliseras och effektiviseras bl. a. genom utnyttjandet av arbets— besparande kontorstekniska maskiner. Arbetet förenklas bl. a. genom det av organisationsnämnden föreslagna ändrade förfaringssättet för krigsplace- ring av personal, ianspråktagande av fordon m.m. Personalkvaliteten stär- kes genom kompetensfordringar för anställning och genom vidareutbild- ning av personal i viktigare befattningar. Sistnämnda utbildning, vilken icke är att hänföra till civilförsvarsutbildning enligt utbildningsutredningens för— slag till utbildningskungörelse, bör anordnas av civilförsvarsstyrelsens ut- bildningsnämnd i samråd med länsstyrelsernas utbildningsnämnd. Av sär- skild betydelse är även att civilförsvarsdirektörerna genomgår utbildning vid försvarshögskolan. Medel för nämnda vidareutbildning upptas i utred- ningens kostnadskalkyler.

Civilförsvarssektionen skall i princip vara ett för länet gemensamt admi- nistrationsorgan såväl i fred som under civilförsvarsberedskap. Vissa vid beredskap och krig tillkommande nya uppgifter i fråga om den mobilise- rade krigsorganisationens underhåll och verksamhet måste dock ankomma på civilförsvarsområdenas ledningskårer på sätt angivits i kap. 11.

Civilförsvarets övergång från fredsorganisation till krigsorganisation (mo— bilisering) kommer att erbjuda betydande svårigheter. Särskilt de första veckorna av beredskapen, innan krigsorganisationen ännu hunnit få erfor- derlig stadga, kan förutses bli kritiska. Detta förhållande har beaktats i de nu framlagda förslagen på olika sätt. Sålunda föreslås i syfte att trygga mobiliseringens genomförande bl. a. följande åtgärder, vilka här samman- fattningsvis redovisas.

Civilförsvarschefen skall i fred medverka i planläggnings- och organisa- tionsarbetet inom eget civilförsvarsområde, genomgå utbildning och del- taga med vissa återkommande intervaller i av länsstyrelsen anordnade konferenser och orienteringar, deltaga i spel och övningar, avseende bl a. civilförsvarets mobilisering, och i övrigt i erforderlig omfattning delges kännedom om civilförsvarets förhållanden inom länet och riket.

Förste chefsassistenter, chefsassistenter, depåchefer m. fl., vilka innehar nyckelbefattningar i organisationen, utbildas och övas för mobiliserings— uppgifter. Även civilförsvarsbefäl i övrigt skall vid konferenser (oriente- ringar), spel och övningar m. m. bibringas sådan kunskap. Mobiliseringen torde även underlättas av att inskriven personal i fred utbildas och (eller) övas för sina uppgifter

Vidare föreslås att vissa befattningshavare i länsstyrelsernas civilför- svarssektioner skall ingå i ledningssektionerna i de största och viktigaste

civilförsvarsområdena vid civilförsvarsberedskap. Civilförsvarssektionernas personal skall härutöver tas i anspråk för uppgifter inom det lokala civil— försvaret intill dess civilförsvarets mobilisering genomförts. Skyldighet här- till skall ingå i vederbörandes tjänsteåligganden.

Vid civilförsvarets mobilisering bör även kommunerna i lämplig omfatt- ning medverka genom sina organ i den mån åtgärderna berör den egna kommunen.

Beträffande kompetensförhållandena mellan civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna avser organisationsnämndens förslag ej någon ändring i nu gällande principer.

Slutligen vill utredningen framhålla betydelsen av att allmänheten och frivilliga organisationer m. fl. sammanslutningar genom civilförsvarssek- tionens försorg upplyses om betydelsen av att var och en efter förmåga medverkar i mobiliseringsarhetet i syfte att underlätta detta. I sådan upp- lysningsverksamhet förutsättes även medverkan av civilförsvarscheferna en- var inom sitt civilförsvarsområde.

Civilförsvarsutredningen ansluter sig till organisationsnämndens ovan återgivna principförslag, att den lokala civilförsvarsmyndigheten befrias från nuvarande ansvar för civilförsvarets fredsadministrativa uppgifter och att dessa uppgifter överflyttas till en inom varje länsstyrelse för ändamålet förstärkt civilförsvarssektion.

På sätt inledningsvis anförts och på där anförda skäl har utredningen icke nu tagit ställning till den slutliga utformningen av civilförsvarssektio- nerna i de skilda länen. Detta sker i ett senare sammanhang.

Beträffande i särskild departementspromemoria ifrågasatt gemensam för- svarssektion i länsstyrelserna för civilförsvar och ekonomiskt försvar har statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsutredningen avgivit yttrande den 28 januari 1958.

Civilförsvarsstyrelsen

Förslag till organisation av civilförsvarsstyrelsen har tidigare avgivits av statens organisationsnämnd. Ett utdrag av detta förslag ingår som bi- laga 5 till detta betänkande. Förslaget, som icke berör personal för utbild- ningens administration eller förrådspersonal, har utarbetats på grundval av de premisser i olika hänseenden angående civilförsvarets verksamhet, som utredningen under hand delgivit organisationsnämnden.

Civilförsvarsutredningen ansluter sig till det förslag till omorganisation av civilförsvarsstyrelsen som organisationsnämnden framlagt. En samman- ställning över civilförsvarsstyrelsens personal enligt förslaget återfinnes i tabell 25.

Härtill vill utredningen anföra följande.

Tabell 25. Sammanställning över civilförsvarsstyrelsens personal enligt organisations— nämndens förslag

å, . ..'. å é & : $% _52 å &: 5 cvs .. cu .... : Lone" Tjänst & &_ = % 'g := "ä! 5 E 5 a i 35 & grad %& 52 Gå? 292 5,52 åå: : m _] U % 4 m o % [_j 6 :o gg V) Bp 6 Generaldirektör .............. 1 1 B0 1 Byråchef .................... 1 1 1 3 Ao 26 Byrådirektör ................. 1 2 1 4 Ao 24 Byrådirektör ................ 1 3 2 6 Ao 23 Förste byråsekreterare ........ 1 1 2 Ao 23 Kamrer ..................... 1 1 Ao 23 Förste byråintendent/byrå— ingenjör ................... 2 2 Ao 21 Förste byråsekreterare ........ 2 1 3 Ao 21 Förste byråingenjör ........... 2 2 Ao 19 Byråsekreterare .............. 8 1 9 Ao 19 Byråassistent ................ 1 1 Ao 10 Kassör ...................... 1 1 Ao 10 Kansliskrivare ............... 1 1 A0 9 Kontorist ................... 1 5 1 7 A0 8 Förste expeditionsvakt ........ 1 1 A0 7 Kanslibiträde ................ 6 1 1 8 A0 7 Expeditionsvakt ............. 1 1 A 51 Kontorsbiträde ............... 1 8 4 3 1 17 A 51 Telefonist ................... 2 2 Be 1 Civilförsvarsöverlåkare ........ 1 1 Ae 23 Förste byråsekreterare ........ 1 1 Ae 23 Förste byråingenjör ........... 1 1 Ae 21 Förste byråsekreterare ........ 1 6 1 8 Ae 21 Förste byråintendent/byrå- _ ingenjör ................... 2 2 Ae 21 Förste byråingenjör ........... 5 5 Ae 21 Redaktör .................... 1 1 A 191 Amanuens ................... 1 2 3 Ae 19 Byråingenjör ................ 2 7 9 Ae 17 Assistent .................... 2 1 3 Ae 17 Assistent/ingenjör ............ 1 1 Ae 17 Ingenjör .................... 3 3 Ae 15 Assistent .................... 1 1 2 Ae 15 Ingenjör .................... 2 2 Ae 13 Assistent .................... 1 1 Ae 13 Kontorsskrivare .............. 1 1 Ae 12 Förste kansliskrivare .......... 1 1 Ae 12 Tekniker .................... 1 1 Ae 7 Expeditionsvakt ............. 3 3 Ae 7 Tekniskt biträde ............. 2 2 Ae 7 Förrådsman ................. 1 1 Ag 4 Kontorsbud ................. 1 1 Arvode Militärassistent .............. 1 1 Arvode Maskinist .................... 1 1 Summa 4 | 6 | 50 | 30 | 32 | 5 | 127

1 Reglerad befordringsgång.

Civilförsvarsstyrelsen skall under Kungl. Maj:t utöva den centrala led- ningen av civilförsvaret i riket samt i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (SFS 735/1948) och eljest gällande föreskrifter handlägga frå— gor rörande civilförsvaret i den mån detta icke ankommer på annan myn- dighet. För att civilförsvarsstyrelsen skall kunna fullgöra dessa sina upp- gifter krävs uppenbarligen att styrelsen är ändamålsenligt organiserad och försedd med erforderliga personalresurser, vilket f. n. ej är fallet. Vid olika tillfällen har civilförsvarsstyrelsen framhållit att dess nuvarande per- sonal icke är tillräcklig för att styrelsen skall kunna fullgöra sina arbets- uppgifter och på ett för statsverket rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten. Vad sålunda anförts av styrelsen överensstämmer med utred- ningens iakttagelser. Följden härav har jämväl blivit att, på sätt utredningen tidigare framhållit, eftersläpningar i styrelsens verksamhet kunnat konsta- teras, även inom arbetsområden som är av stor betydelse för civilförsvaret och dess beredskap.

Även organisationsnämnden har framhållit, att styrelsen icke haft en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som åvilar densamma. Sålunda har exempelvis civilförsvarets organisationsärenden icke i sin helhet hand- lagts inom organisationsbyrån. Den hittillsvarande ordnings— och bevak- ningstjänsten, observations- och förbindelsetjänsten, brandtjänsten, tek- niska tjänsten, gasskyddstjänsten samt verkskyddet handlägges nämligen inom andra byråer och avdelningar inom styrelsen. Bl. a. härigenom har samordningsfrågor på detaljplanet belastat styrelsens ledning i så hög grad, att improvisationer och kortsiktiga lösningar framtvingats, vilket i sin tur försvårat en effektiv samordning och varit till förfång för verksamheten.

Beträffande vissa delar av föreliggande förslag vill utredningen anföra följande.

Chefen för planeringssektionen kommer att få en synnerligen betydelse- full och kvalificerad ställning inom ämbetsverket. Bl. a. skall han biträda generaldirektören med samordning av byråernas verksamhet. Utredningen har därför funnit anledning att överväga ifrågavarande bei'attningshavares ställning i förhållande till byråchei'erna samt hans lönegradsplacering. Skäl synes emellertid icke nu föreligga att frångå organisationsnämndens förslag i nämnda hänseenden. Härvid förutsätter dock utredningen, att omprövning sker, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits beträffande sektionens verksam- het.

Organisationsbyråns arbetsuppgifter blir omfattande. Civilförsvarssty- relsens och länsstyrelsernas krigsplanläggningsarhete och därmed även civilförsvarets mobiliseringsberedskap kommer att bli beroende av det sätt på vilket organisationsbyrån förmår lösa sina uppgifter. Den planläggning av omfattande utrymningar och av återflyttning av utrymd befolkning, som jämlikt statsmakternas ställningstagande skall företagas, liksom revidering av denna planläggning kommer att kräva stora fortlöpande arbetsinsatser.

Detta framgår bl. a. därav att i möjligaste mån individuell planläggning skall ske beträffande dem, som skall kvarstanna i utrymningsorterna efter slutlig utrymning. Med anledning härav och även av andra av utrymningsplan— läggningen betingade förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det antal befattningshavare, som organisationsnämnden ansett erforderligt för sektio— nen för skadeförebyggande åtgärder, är tillräckligt. Då emellertid underlag för detaljbedömande i detta avseende nu saknas vill utredningen endast göra det uttalandet, att här ifrågavarande personalbehov bör omprövas så snart ytterligare erfarenhet vunnits. Uppenbart är emellertid att under viss tid framåt byrån bör tillföras extra personal i kvalificerade befattningar med särskild inriktning på utrymningsplanläggningen. Utredningen har be- räknat medel härför i sina kostnadskalkyler.

Vid bedömandet av frågan om erforderlig teknisk expertis har utred— ningen jämlikt direktivcn haft att beakta möjligheterna att samordna skyddsrumskontrollen i fråga om allmänna skyddsrum med fortifikations- förvaltningens inspekterande verksamhet.

Vissa speciella skyddsrum anordnas numera gemensamt för militära myn— digheter och civilförsvarsmyndigheter. Dessa skyddsrum står i regel under fortifikationsförvaltningens kontroll, varvid erforderligt samråd sker med civilförsvarsstyrelsen.

F ortifikationsförvaltningens kontrollverksamhet omfattar i övrigt befäst— ningsanläggningar eller dylikt för krigsmaktens behov.

Civilförsvarets kontrollverksamhet i fråga om skyddsrum avser dels all- männa skyddsrum för civilförsvarets behov, vilka anordnas av kommunerna jämlikt 45 & civilförsvarslagen med rätt till statsbidrag med två tredjedelar av kostnadernas belopp, och dels enskilda skyddsrum.

Kontrollverksamheten avseende enskilda skyddsrum åvilar primärt bygg- nadsnämnderna i kommunerna. Civilförsvarsmyndigheternas kontrollåtgär- der avser tillsyn av att de kommunala myndigheterna fullgör sina skyldig- heter i avseende å civilförsvaret (11 5 civilförsvarskungörelsen). Med denna verksamhet har fortifikationsförvaltningen icke någon kontakt.

Vid prövning av frågan huruvida fortifikationsförvaltningen lämpligen kan överta kontrollverksamheten beträffande allmänna skyddsrum har ut- redningen samrått med fortifikationsförvaltningen och statens organisa- tionsnämnd. Därvid har framkommit, att ett sådant övertagande skulle medföra behov av personalförstärkning hos fortifikationsförvaltningen utan att motsvarande personalminskning vore möjlig inom civilförsvaret.

Med hänsyn härtill finner utredningen ej skäl föreslå, att kontroll av all— männa skyddsrum skall ske genom fortifikationsförvaltningens försorg i annan omfattning än vad som nu redan sker, d. v. s. i fråga om de för civil- försvaret och krigsmakten gemensamma anläggningarna.

Sedan år 1951 är, utöver den i styrelsen ingående lekmannarepresenta- tionen, ett särskilt organ, civilförsvarsstyrelsens kvinnokommitté, anknuten

till civilförsvarsstyrelsen. I länen finns även särskilda sådana kommittéer, kvinnornas civilförsvarskommittéer. Hösten 1954 beslöt kvinnokommittéerna i samråd med totalförsvarets myndigheter att en utredning skulle företagas under ledning av civilförsvarsstyrelsen för att klarlägga kommittéernas ar— betsuppgifter och organisation. Denna utredning är ännu ej avslutad. Med hänsyn härtill anser sig utredningen ej böra göra något uttalande i denna fråga. Kommittéerna i fråga ingår ej i de framlagda organisationsförslagen.

KAPITEL 15

Kostnader och tidsplan för uppbyggnaden

Vid uppbyggnaden av civilförsvaret i föreslagen omfattning bör en relativt kort uppbyggnadsperiod eftersträvas. Utredningen har vid sina kostnads- beräkningar därför utgått från att den av utredningen föreslagna lokala och regionala civilförsvarsorganisationen skall uppbyggas under en tioårs— period.

I detta betänkande framlägger utredningen en preliminär uppskattning av kostnaderna för civilförsvarets uppbyggnad under en sådan period.

1. Civilförsvarsstyrelsen Kostnadsberäkningarna har närmare behandlats av organisationsnämnden såsom framgår av bilaga 5. _

Kostnaderna för år beräknas till för avlöningar 2 671 000 kronor och för omkostnader 479 000 kronor. Härjämte upptages under denna punkt medel till försöksverksamhet 400 000 kronor.

Härvid må framhållas vikten av att civilförsvarsstyrelsen ges möjlighet att genom erforderlig försöksverksamhet söka anpassa civilförsvarsorga— nisationen efter den tekniska utvecklingen.

Tillsammans upptages under anslaget till civilförsvarsstyrelsen sålunda årligen 3 550 000 kronor. Härtill kommer kostnader för förrådspersonal, vilka f. n. endast kan ungefärligt uppskattas och därför inräknats i posten under punkt 10.

2. Länsstyrelserna Slutlig ställning har ännu ej tagits till frågan om antalet befattningshavare inom varje län och ej heller till den lönegradsplacering, som lämpligen bör läggas till grund för beräkningarna. Enligt av organisationsnämnden och ut- redningen gemensamt gjorda överväganden blir de årliga kostnaderna — frånsett personal för förrädshållning _ preliminärt följande: Avlöningar till personal vid civilförsvarssektionerna 6 400 000 kronor; Omkostnader för civilförsvarssektionernas verksamhet 1 700 000 kronor (varav till sjukvård 20 000, reseersättningar 480 000, expenser 940 000 och övriga utgifter 260 000). Sammanlagt uppskattas alltså de årliga kostnaderna för länsstyrelsernas administration av civilförsvaret till 8 100 000 kronor.

3. Utbildnings- och övningskoslnader för det lokala civilförsvaret De årliga kostnaderna för utbildning och övning fördelar sig på följande anslagsposter:

a) Civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd Arvoden till 4 ledamöter ................................ 12 000

b) Civilförsvarsskolan, centrala avdelningen 1. Rektor och lärare (löner och timersättningar). _ 230 000 2. Administrativ personal (löner och ersättningar) 170 000 3. Ersättningar till elever (rese- och traktaments—

kostnader, mistad arbetsinkomst m. m.) ...... 800 000 4. Kosthållning och underhåll av internatsutrust- ning ...................................... 200 000 o. Undervisnings- och övningsmatericl, dock icke film o. dyl. (avser även skolans fältavdelningar) 100 000

6. Undervisningsfilm .......................... 100 000 7. Expenser, bokinköp och tryckningskostnader (kompendier, handledningar m. m.) .......... 60 000 8. Inspektionsverksamhet (rese- och traktaments- kostnader m. m.) .......................... 25 000 1 685 000

e) Civilförsvarsskolan, fältavdelningarna 1. Arvoden, rese- och traktamentskostnader m. m. till timlärare utöver fast anställd lärarpersonal 30 000 2. Ersättningar till elever (rese- och traktaments-

kostnader, mistad arbetsinkomst m. m.) ...... 1 140 000 3. Kost och logi för elever .................... 343 000 4. Länsstyrelsernas omkostnader (inklusive lokal—

kostnader) ................................ 65 000 1 578 000

(1) Utbildning i civilförsvarsområdena Arvoden, rese- och traktamentskostnader, förlorad arbetsinkomst m. m. till instruktörer, vissa materiel- kostnader m. m. ...................................... 425 000

e) Särskild kryptoutbildning .............................. 110000

Sammanlagda årliga kostnaden för utbildning blir 3 810 000 kronor. Ovanstående kostnadskalkyler under a—d) hänför sig till utbildningsutred- ningens slutliga förslag i ärendet. Löner och ersättningar till lärarpersonal och administrativ personal har därvid beräknats enligt den lönetabell, som i ortsgrupp 3, lägsta löneklassen i tillämplig lönegrad gällde under senare halvåret 1957. Kurstraktamenten till elever har beräknats efter nu utgående belopp. Kosthållningen har beräknats med ledning av kostnaderna härför vid nu anordnad utbildning av motsvarande slag. Vid beräkning av kost-

naderna för instruktörsarvoden har beaktats att utbildning av manskap i verkskydden skall bekostas av vederbörande företagsägare (nyttjanderätts- innehavare). Dessutom har arvodesbeloppen av utbildningsutredningen ungefärligen anpassats till dagens penningvärde.

f) För övningsverksamhet,

anordnad av civilförsvarsstyrelsen (inräknat utnyttjandet av helikopter och flyg) beräknas 230 000 kronor och för övningsverksamhet, anordnad av överståthållarämbetet och länsstyrelserna 300 000 kronor, eller tillsammans 530 000 kronor.

Härvid är att märka, att årskostnaderna under de första åren kan för- väntas bli relativt små under förutsättning av en metodiskt uppbyggd öv- ningsverksamhet. Först sedan grundläggande spel och övningar bedrivits i tillräcklig omfattning kan det vara motiverat att anordna större och kost- nadskrävande övningar. Ovan angivna belopp avser en uppskattad medel— kostnad för budgetår under en tioårsperiod.

Sammanlagda årliga kostnaden för utbildnings— och övningsverksamhet blir 4 340 000 kronor.

4. För vidareutbildning av vissa befattningshavare vid civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, anordnad i samråd med länsstyrelsernas utbildnings- nämnd beräknas en årskostnad av 50 000 kronor.

5. Det lokala civilförsvaret: Anskaffning av materiel. Enligt direktiven skall materielbehovet göras till föremål för ingående överväganden. Arbetet härmed har ännu ej hunnit slutföras inom utred- ningen. För att få underlag för beräkning av materielbehovet har utredningen bl. a. begärt att få del av civilförsvarsstyrelsens bedömanden angående materielslag m. m. Civilförsvarsstyrelsen har emellertid uppgivit, att någon genomgripande allmän översyn av materielbehov och materieltyper ej skett under utredningstiden. Med ledning av analysstudierna och efter samråd med viss i samband därmed tillgänglig expertis samt med vissa befattningshavare inom civil— försvarsstyrelsen har inom utredningen utarbetats preliminära materiel- planer.

Enligt sålunda gjorda preliminära beräkningar uppgår totalkostnaderna för engångsanskaffning av materiel till civilförsvarskårerna till nedan an- givna belopp. Vid beräkningarna har hänsyn tagits till i civilförsvarets förråd befintlig och för den nya organisationen användbar materiel.

a) Ledningskårerna 11500 000 kronor.

I beloppet ingår bl. a. kostnader för radiakinstrument 458000 kronor, radiomateriel 8228 000 kronor, fälttelefonmateriel 127000 kronor och utbyte av alarmeringsanläggningar 1 000000 kronor.

b) Bevakningskårerna 10300 000 kronor.

Av beloppet avses 2 275 000 kronor till radiakinstrument. Återstående be- lopp utgör kostnader för civilförsvarspolismännens beväpning och unifor- mering.

c) Beredskapsbrandkårerna 49 000 000 kronor.

Oaktat utredningsförslaget innebär en nedskärning av personalnumerären med ca 50 % i förhållande till 1953 års planer finns ett betydande behov av eldsläckningsmateriel att tillgodose utöver vad som upptagits i nämnda planer.

Beloppet avser bl. a. anskaffning av 3230 bärbara motorsprutor (med en kapacitet av 200 l/min.), 1 310 motorsprutor (om minst 900 l/min.) samt ca 1620 000 meter brandslang av olika dimensioner. Civilförsvarsbrand— männen föreslås bli utrustade bl. a. med s. k. larmdräkter av den typ, som användes inom fredsbrandförsvaret, samt radiakinstrument (arbetsdosi- metrar).

d) Räddningskårerna 55 200 000 kronor.

Särskild för räddningstjänst anskaffad materiel finns f. n. icke frånsett viss materiel av obetydlig omfattning och materiel som kommunerna kan tillhandahålla. Praktiskt taget fullständig nyanskaffning måste således ske.

Beloppet avser bl. a. anskaffning av 3200 bärbara motorsprutor för 9 624 000 kronor, lika många radiostationer (bärbara) för 7 000 000 kronor samt radiakinstrument för 5800 000 kronor (dosimetrar, intensimetrar, dosavläsare, kontamineringsmätare).

c) Sjukvårdskårerna 21 300 000 kronor.

Beloppet avser bl. a. anskaffning av utrustning till 140 förbandsplatser (1 722 000 kronor), utrustning till läkarbilar och sorteringslag (498000 kronor), brännskadeförband (600000 kronor), syrgasaggregat (400000 kronor), respiratorer (2300 000 kronor), radiakinstrument (11000000 kronor) och tältutrustning till förbandsstationer (3 000 000 kronor).

f) Radiakinstrument för civilbefolkningen 5 000 000 kronor. Beloppet avses för inköp av blixtdosimetrar (av enkel konstruktion).

För nyanskaffning av materiel till det lokala civilförsvaret föreslås således sammanlagt 152 300 000 kronor.

Under en tioårsperiod blir årskostnaderna genomsnittligt 15 230 000 kronor.

Vid uppskattningen av materielkostnaderna har utredningen med hän— syn till kravet på god och snabb mohiliseringsberedskap utgått från att

materiel till den skadeavhjälpande organisationen, med undantag av motor- fordon som kan tas i anspråk med förfoganderätt, skall anskaffas i fred.

6. Förvaring och underhåll av materiel (förrådskostnader). Kostnaderna har hittills endast kunnat uppskattas. I avvaktan på slut— ligt ställningstagande till hithörande frågor anges en uppskattad årlig kost- nad av 4500 000 kronor.

7. Bidrag till kommuner för anordnande av krigsbranddammar m. m. 45 000 000 kronor.

Kostnadsberäkningarna grundar sig på en av riksbrandinspektören gjord planläggning samt till förutsett behov av vattentillgångar härutöver för räddningstjänstens behov (eventuella reservanordningar för branddannnar).

Den årliga kostnaden under en tioårsperiod beräknas genomsnittligt till 4 500 000 kronor.

8. Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m. 200 000 000 kronor.

a) I propositionen nr 185 till 1956 års riksdag har riktlinjer uppdragits för bl. a. det framtida skyddsrumsbyggandet. I de mest utsatta orterna, i syn- nerhet där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområ— den och eljest särskilt riskfyllda delar endast byggas bergrum eller lik- värdiga betongskyddsrum för att tillgodose skyddsbehovet för det mycket begränsade antal människor, som efter slutlig utrymning förutsättes fin- nas kvar i dessa områden (befolkningsskyddsrum). Platserna i skydds- rummen skall utformas såsom liggskyddsrum med ca 1,5 m2 utrymme per skyddad person. I fråga om behovet av ytterligare befolkningsskyddsrum uttalades i propositionen, att det icke torde vara möjligt att f. n. bestämt ange detsamma. Härför erfordrades en ingående undersökning av bl. a. vilken, verksamhet som i krig måste uppehållas i de särskilt riskfyllda områdena. Föredragande departementschefen förklarade sig icke beredd att förorda något program för utbyggandet av dessa skyddsrum men framhöll, att ett sådant borde föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser härför blivit färdiga.

Hithörande frågor utredes f. n. av särskild utredningsman. Då civilförsvarsutredningen icke förfogat över något material angående denna utredning för att kunna bedöma kostnaderna för anordnandet av be- folkningsskyddsrum, har det synts utredningen lämpligt att i den nu angivna summariska kostnadsberäkningen utgå från den undersökning och det kostnadsförslag, som framlagts i utredningens delbetänkande 1955.

I nämnda betänkande uppskattades nybyggnadsbehovet av befolknings- skyddsrum till 260 000 skyddsrumsplatser, varvid utredningen utgick från att platserna skulle anordnas som sittplatser (0,4 1112 per skyddad person),

d. v. s. ungefär endast en fjärdedel av det för liggplats beräknade utrymmet.

Vid riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition uttalades att platser i befolkningsskyddsrum skulle beräknas för ett väsentligt mindre antal per— soner än det av utredningen beräknade samt att skyddsrummen i fråga skulle anordnas såsom liggskyddsrum.

0111 nybyggnadsbehovet av befolkningsskyddsrum i riket antages utgöra endast en fjärdedel av utredningens beräknade behov, d. v. s. 65 000 platser, och dessa utformas som liggplatser, kommer detta att kräva ungefär samma skyddsutrymme som det av utredningen beräknade (260000 sittplatser). Då befolkningsskyddsrummen jämlikt nämnda proposition även skall kunna tjäna som tillfälligt katastrofskydd följer därav att de som hittills måste förses med kostnadskrävande entréer för sådan användning. Principen att anordna liggskyddsrum medför därför icke minskade byggnadskostnader jämfört med kostnaderna för sittskyddsrum.

Då utredningen utgår från att invånarantalet efter slutlig utrymning i innerområdena i städer, där befolkningsskyddsrum skall anordnas, svårligen kan tänkas understiga fjärdedelen av vad utredningen angett i sitt del- betänkande, anser utredningen att den i delbetänkandet beräknade kost- naden, 180 milj. kronor, varav på statsverket 120 milj. kronor, kan läggas till grund för den här gjorda summariska beräkningen av kostnader för anordnandet av befolkningsskyddsrum.

Om befolkningsskyddsrum skall anordnas för mer än 65 000 personer (liggskyddsrum enligt riksdagens beslut), kommer detta att medföra ökade kostnader utöver det här angivna beloppet..

Kostnader för skyddsrum, som enligt 22 & civilförsvarslagen skall an— ordnas åt vägfarande och andra som uppehåller sig på allmän plats, beräk- nas innefattas i nu nämnda belopp.

b) Utredningen uppskattar kostnaderna för statsbidrag till anordnandet av ytterligare ledningscentraler för civilförsvaret till 50 000 000 kronor.

c) Statsbidrag till anordnandet av skyddsrum för aktiv personal, skol- skyddsrum samt till skyddsanordningar för kommunaltekniska verk m. m. uppskattas till sammanlagt 30 000 000 kronor.

Under en tioårsperiod uppskattas således nu nämnda skyddsrumskost- nader m. m. till igenomsnitt 20 000 000 kronor för år.

9. Kostnader för regionalt civilförsvar (undsättningskårer, bombröjnings- avdelningar och gasskyddslaboratorier) 6 730 000 kronor för är.

a) Undsättningskårernas utbildnings— och övningskostnader, inklusive den särskilda utbildningsanstaltens drift m. m. uppskattas till 1 900 000 kronor för år, varav 500 000 till övningsverksamhet.

b) Engångsanskaffning av materiel till undsättningskårer uppskattas till 46 000 000 kronor, därav 6800 000 kronor till inköp av motorsprutor och

17 600 000 kronor till inköp av brandslang. Årliga kostnaden blir 4 600 000 kronor.

c) Engångsanskaffning av bombröjningsmateriel uppskattas till 2 300 000 kronor, årskostnad 230 000 kronor.

10. Övriga här ej specificerade årliga kostnader 9 000 000 kronor. I beloppet ingår bl. a. årliga kostnader för att vidmakthålla materiel— beredskapen (omsättning av materiel), kostnader för folkgasmasker, vissa löpande kostnader för civilförsvarets upprätthållande, vidare kostnader för viss ifrågasatt specialutrustning utöver vad ovan sagts, kostnader för sådan extra personal som erfordras för att inhämta eftersläpning i administra- tionen, arvoden till civilförsvarschefer, bidrag till frivilliga organisationer m. m. I beloppet ingår även kostnader för drift av statens civilförsvars— skola (reparation av fastighet, underhåll, bränsle, vatten, lyse, telefon och fastighetsförvaltning) enligt av civilförsvarsskoleutredningen gjorda beräk— ningar upptagna till ca 50 000 kronor.

Sammanfattningsvis blir således de årliga kostnaderna följande under en

tioårsperiod. Civilförsvarsstyrelsen .................................... 3 550 000 Överstäthållarämbetet och länsstyrelserna .................. 8 100 000 Vidareutbildning av personal i administrationen ............ 50 000 Lokalt civilförsvar Utbildning .................................. 3 810 000 Övningsverksamhet .......................... 530 000 Materielkostnader ............................ 15 230 000 Förrådskostnader ............................ 4 500 000 Branddammar .............................. 4 500 000 Skyddsrum .................................. 20 000 000 48 570 000 Regionalt civilförsvar: Utbildning .................................. 1 400 000 Övningsverksamhet .......................... 500 000 Materielkostnader ............................ 4 830 000 6 730 000 Ej här specificerade kostnader ............................ 9 000 000

Sunnna kronor 76 000 000

Härtill kommer engångskostnader för anläggning och utrustning av sta- tens civilförsvarsskola (nybyggnad, inventarier, vissa övningsanordningar), av civilförsvarsskoleutredningen beräknade till ca 3 000 000 kronor, samt kostnader för undervisnings- och övningsmateriel, av utbildningsutredningen beräknade till 200 000 kronor, (1. v. s. sammanlagt 3200 000 kronor.

I den mån så ej redan skett kommer, inom den angivna kostnadsramen 76 milj. kronor, mer specificerade beräkningar att framläggas i ett senare yttrande.

Därest den i det föregående föreslagna utbildningsanstalten för undsätt- ningskårernas utbildning kommer till stånd, kan kostnader uppkomma i samband med övertagandet av kasernanläggning från krigsmakten. Dessa kostnader kan icke nu anges. För bedömning av storleksordningen av de— samma må emellertid nämnas följande. Taxeringsvärdet å fastighet, som kan komma i fråga, uppgår enligt uppgift av försvarsstaben till mellan fem och nio miljoner kronor. Anläggningens iståndsättande har uppskatt- ningsvis angetts kosta 500 000 kronor under en fem- till tioårsperiod och det årliga underhållet av byggnader, vägar 111. 111. 60000 kronor.

I den mån förändringar i nu gällande löne— och prisnivåer, vilka legat till grund för utredningens beräkningar, uppkommer, bör en häremot svarande justering ske.

Utöver de kostnader, som ovan redovisats, tillkommer till följd av riks- dagens år 1956 fattade principbeslut angående utrymningsplanläggning och skyddsrum kostnader, som huvudsakligen berör åtgärder inom det ekono- miska försvaret och som torde uppgå till icke obetydliga belopp. Sådana åtgärder, exempelvis ökad lagring av förnödenheter, anordnandet av berg- verkstäder, utbyggnad av telekommunikationer 111. in., torde bli erforderliga om utrymningsåtgärder i planlagd omfattning skall kunna genomföras.

Beräkning av kostnader för dylika åtgärder ingår icke i utredningsupp- draget och kan ej heller vidtagas utan ingående undersökningar. Sådana un- dersökningar i syfte att klarlägga nämnda kostnadsfrågor synes emellertid snarast böra komma till stånd.

KAPITEL 16

Huvuddragen i utredningens förslag

I delbetänkandet 1955 framlade utredningen principiella förslag angående civilförsvarets inriktning och fortsatta uppbyggnad, främst berörande plan- läggning av utrymning och anordnandet av skyddsrum för befolkningen.

Sedan riksdagen 1956 tagit ställning till dessa frågor, framlägger utred- ningen nu förslag angående civilförsvarets uppgifter och organisation i krig samt förslag till omorganisation av civilförsvarets administration i länen och av civilförsvarsstyrelsen.

1. Förslagen avser att skapa en effektiv civilförsvarsorganisation, i största utsträckning anpassad till den senaste vapenutvecklingens krav, samt en ändamålsenlig civilförsvarsadininistration i fred.

2. Utredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från att den före- slagna organisationen skall metodiskt uppbyggas under en tioårsperiod. Sammanlagda kostnaderna för denna uppbyggnad har beräknats till 760 milj. kronor, varav till niaterialanskaffning 200 milj. kronor och till skydds- rum 200 milj kronor. I enlighet härmed beräknas kostnaderna för det före— slagna förstärkta civilförsvaret för staten uppgå till 76 milj. kronor årligen under en tioårsperiod. Härtill kommer engångskostnaden för uppbyggnad av statens civilförsvarsskola 3,2 milj. kronor samt vissa kostnader för und- sättningskårernas utbildningsanstalt, vilka nu ej kan specificeras.

3. Civilförsvaret skall även i fortsättningen vara en civil, i princip icke beväpnad organisation.

4. Civilförsvarets huvuduppgift är att rädda människoliv och skydda egendom. Åtgärderna är dels förebyggande (utrymning, skyddsrum m. m.), dels skadeavhjälpande (räddning, eldsläckning, första hjälp m. m.). Åtgär— der av sistnämnda slag avser verksamhet som vid eller omedelbart efter uppkommen skadegörelse fordrar en enhetlig ledning. I vissa hänseenden har de förebyggande åtgärderna på grund av massför- störelsevapnens utveckling kommit att spela en mera framträdande roll än tidigare. Denna utveckling har jämväl medfört skärpta krav på den skade- avhjälpande organisationen. En kombination av varandra kompletterande åtgärder måste eftersträvas.

5. Ordinarie samhällsorgan förutsättes i princip ansvara för att samhälls- funktionerna (bl. a. i fråga om socialvårdsverksamhet och kommunaltek-

niska verk) så snart omständigheterna det medger åter kommer igång efter skadegörelse.

I civilförsvarets uppgifter skall emellertid ingå en allmän skyldighet att i mån av behov med befintliga resurser bistå de ordinarie samhällsorgancn i deras verksamhet vid beredskap och krig.

För att vid extraordinära tillfällen under högsta civilförsvarsberedskap tillgodose polisväsendets behov av personal föreslås, att civilförsvarspolis- män utöver sina civilförsvarsuppgifter skall kunna tas i anspråk för vissa på polisväsendet ankommande ordningsuppgifter.

En författningsmässig översyn angående kommuns skyldigheter att full— göra av krig föranledda arbetsuppgifter föreslås komma till stånd.

6. Civilförsvarets behov av samverkan med andra samhällsorgan under— strykes. Civilförsvarsverksamheten måste även i väsentliga hänseenden sam- ordnas med krigsmaktens verksamhet. Av vikt är att klara bestämmelser finns om militära förbands skyldighet att i den mån förhållandena så medger biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet.

7. Civilförsvarets uppgifter till skydd mot spioneri och sabotage föreslås begränsade till att avse endast markbevakning av skyddsföremål. Civil- försvaret anses i övrigt, särskilt i fredstid, icke vara ett lämpligt organ för att handha säkerhetsåtgärder (säkerhetstjänst) till skydd mot spioneri och sabotage. Ansvaret för dessa uppgifter föreslås i huvudsak överflyttade till polisväsendet.

8. Det allmänna civilförsvaret föreslås bestå av dels lokalt civilförsvar inom varje civilförsvarsområde och dels regionala undsättningskårer 111. m. avsedda att insättas till hjälp åt det lokala civilförsvaret.

9. Förslaget till dimensionering och utformning av det lokala civilför- svaret har föregåtts av grundläggande och omfattande studier. Undersök- ningar (stadsanalyser) har utförts för att få en grund för bedömande av skadeverkningar och behov av räddningsverksamhet i orter, som drabbas av anfall med atom- och vätebomber. En närmare bestämning har i samband härmed även skett av de uppgifter för vilka organisationen skall vara avsedd. 10. Utredningen föreslår en lokal civilförsvarsorganisation som jämfört med nu gällande planläggning innebär en väsentlig minskning av den i civilförsvaret inskrivna personalen. Sålunda har det allmänna civilförsvarets lokala personalorganisation miskats från 440 000 (1956) till cirka 175 000. Samtidigt höjes kraven på personalens lämplighet, utbildning och materiel- utrustning. 11. I det lokala civilförsvaret föreslås inom varje civilförsvarsområde ingå följande civilförsvarskårer, nämligen ledningskåren, bevakningskåren, be- redskapsbrandkåren, räddningskåren, sjukvårdskåren samt utrymnings- kåren. 12. I fråga om åtgärder till skydd mot radioaktiv strålning förutsättes samverkan mellan krigsmakten och civilförsvaret.

13. För det lokala civilförsvaret föreslås i samråd med 1953 års utred— ning om civilförsvarsutbildning en längsta utbildningstid för civilförsvars- pliktiga av 30 dagar, dock att utbildningstiden för visst högre befäl må kunna utsträckas till högst 60 dagar. Civilförsvarspliktiga skall härjämte vara skyldiga att deltaga i övningar högst 60 timmar räknat per period om tre på varandra följande kalenderår. Inom nämnda gränser fastställer Konungen utbildningstidens omfattning för olika kategorier civilförsvars— pliktiga. Utredningen ansluter sig till utbildningsutredningens förslag om inrät— tandet av en fast statens civilförsvarsskola, som skall svara för all utbild— ning inom civilförsvaret. Utbildning i civilförsvarsskolan av befäl skall bedrivas vid heltidskurser med anlitande av fast anställda lärare. Manskapsutbildning skall ske" inom civilförsvarsområden och län i prin— cip vid deltidskurser med anlitande av arvodesanställda civilförsvarsinstruk- törer. 14. Tjugotvå regionala undsättningskårer föreslås bli organiserade med en sammanlagd personalstyrka av 10 000 man, huvudsakligen värnpliktiga. Undsättningskårernas chefer (kårcheferna) föreslås få samma ställning inom civilförsvaret som reservofficerare inom krigsmakten. De genomgår militär befälsskola och pluton-(tropp)chefsskola samt sex månaders civil- försvarsutbildning. För undsättningskårernas värnpliktiga personal, som förutsättes ha full— gjort sin första militära utbildning, föreslås i övrigt en civilförsvarsutbild— ning av i princip åttio dagar för befäl och sextio dagar för manskap. För utbildning av de regionala undsättningskårerna föreslås en särskild utbildningsanstalt, förlagd till härför lämplig friställd militär kasernanlägg- ning. 15. Civilförsvarets verksamhet för att undanföra och oskadliggöra icke exploderade bomber o. dyl. föreslås samordnad med de tekniska och perso- nella resurserna hos krigsmakten. Den för bombröjningstjänst avsedda per- sonalen, 700 man, uttages bland härför lämpliga värnpliktiga. 16. För att trygga planmässigheten i uppbyggnadsarbetet finner utred- ningen nödvändigt, att civilförsvarsorganisationeus omfång för riket i per- sonellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av statsmakterna. 17. Verkskydd skall i allmänhet endast förekomma i orter med mer än 5000 invånare. I princip föreslås att verkskydd skall organiseras endast då personalunderlaget hos objektet i fråga uppgår till minst etthundra anställda. Vid anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppen- barligen icke kommer att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Antalet verkskydd, som år 1956 uppgick till 4 800 med ett personalbehov av 250 000, uppskattas enligt de föreslagna principerna till 1 400 med ett personalbehov av cirka 86 000.

Avsevärda förenklingar i verkskyddsplanläggningen föreslås. Civilförsvarsmyndigheterna skall ges möjlighet att utöva en ledande, råd- givande och kontrollerande verksamhet i fråga om verkskydden.

Utbildningen av den ledande verkskyddspersonalen (verkskyddschefer och verkskyddsassistenter) skall ankomma på den allmänna organisationen för civilförsvarsutbildningen. Utbildning av övrig inskriven verkskyddsper- sonal skall i princip genomföras på samma sätt men på företagets bekostnad.

I industrisamhällen, där industrien dominerar samhällsbilden och bebyg- gelsen i sin helhet har nära samband med industrien, föreslås en samord- ning av allmänt civilförsvar och verkskydd.

18. Den vid räddningsverksamheten i skadade orter erforderliga själv- skyddsverksamheten anses kunna äga rum utan att en särskild organisa- tion härför administreras i fred. Utredningen har därför ej funnit skäl att bibehålla den nuvarande hemskyddsorganisationen. 19. Antalet civilförsvarsområden minskas från 352 till 124. Civilförsvarsområdena indelas i civilförsvarsdistrikt på så sätt att varje kommun bildar ett civilförsvarsdistrikt. 20. Civilförsvarets administration inom länen skall enligt förslaget kon- centreras till länsstyrelserna, vilket förutsätter en utbyggnad av de nuva- rande civilförsvarssektionerna. Sektionernas främsta uppgift blir att verk- ställa planläggning för civilförsvarets verksamhet under beredskap och krig. Civilförsvarscheferna i civilförsvarsområdena befrias från sina nuva- rande fredsmässiga administrationsuppgifter. För att göra dem kompetenta för sina uppgifter under beredskap och krig föreslås särskilda åtgärder. Härvid fästes särskild vikt vid mobiliseringsberedskapen inom civilförsvaret. 21. Förslag framlägges till omorganisation och förstärkning av civilför— svarsstyrelsen. 22. Utredningen finner angeläget att all i fredsorganisationen anställd personal bereds likvärdiga anställningsförhållanden med övrig i statsför- valtningen fast anställd personal. 23. För att vid beredskap kunna genomföra planlagd utrymning i enlig- het med riksdagens principbeslut 1956 tillkommer, utöver vad ovan redo- visats, kostnader, som berör ett flertal andra samhällsorgan än civilför- svaret, främst det ekonomiska försvaret, och som torde uppgå till icke obe- tydliga belopp (upplagring av förnödenheter, anordnandet av bergverkstä- der, utbyggnad av telekommunikationer m. m.). Beräkning av kostnader för dylika åtgärder ingår icke i civilförsvarsutredningens uppdrag.

I sitt delbetänkande år 1955 har utredningen framhållit behovet av åtgär— der för vinnande av en effektiv samordning mellan det totala försvarets olika grenar. Dessa omfattar, förutom civilförsvaret, det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, den allmänt civila

hälso- och sjukvården i krig, kommunikationsverken m. m. Erfarenheterna. från det fortsatta arbetet har givit utredningen anledning att ytterligare understryka vikten av att berörda fråga vinner en lösning. Man har därvid att ta hänsyn till behovet av samordning såväl mellan centralorganen som mellan regionala organ. Utredningen, i vars uppdrag ej ingår att framlägga förslag i dessa hänseenden, har emellertid funnit att civilförsvarets speciella uppgifter är så omfattande att —— hur än samordningsfrågorna löses _ för civilförsvaret erfordras en särskild organisation, uppbyggd enligt de princi- per som utredningen i sitt betänkande uppdragit.

Rikets indelning i civilförsvarsområden enligt utredningens förslag jämfört med nuvarande områdesindelning.

Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

__ I civilförsvarsområdet ingående Lan Civilförsvars- nuvarande Civilförsvars— Civilförsvars- områden civilförsvars- kommuner områden kretsar områden 1 2 3 4 5 6 A 1) Stockholm Stockholm Stockholms stad 1) Stockholm Lidingö stad (vari ingår Nacka stad Stockholms Saltsjöbadzs köp. stad samt Li- Solna stad dingö, Nacka, Sundbybergsstad Saltsjöbaden, Solna och Sundbyberg av Stockholms län) Svartlösa Huddinge Botkyrka Salem Grödinge Gustavsberg Värmdö (del av) Gustavsberg Boo Vaxholm Vaxholms stad Ljusterö Djurö Värmdö (del av) Danderyd Djursholms stad Stocksunds köp. Danderyds köp. Österåker Täby köping Österåker Sollentuna Sollentuna köp. Järfälla Vallentuna Upplands Väsby Vallentuna Össeby Haninge Västerhaninge Österhaninge Dalarö Tyresö Färentuna Färingsö Ekerö B 1) Södertälje Södertälje Södertälje stad 1) Södertälje Södertälje Östertälje 2) Svartlösa Turinge 3) Norrtälje Norrtälje Järna 4) Frösåker 2) Norrtälje Norrtälje Norrtälje stad 5) Häverö Sjuhundra 6) Gustavsberg Gustavsberg Lyhundra 7) Vaxholm Frötuna 8) Danderyd Danderyd Blidö 9) Österåker Roslags-Länna 10) Sollentuna Sollentuna Östhammar Östhammars stad 11) Sigtuna Öregrunds stad 12) Vallentuna 13) Nynäshamn Nynäshamn

Län

Föreslagen indelning Nuvarande indelning

Civilförsvars— områden

I civilförsvarsområdet ingående

nuvarande civilförsvars- områden

kommuner

Civilförsvars- områden

Civilförsvars- kretsar

3

5

3) Sigtuna

4) Nynäshamn

1) Uppsala

2) Enköping

3) Tierp

1) Nyköping

2) Katrineholm

Häverö

Sigtuna

Nynäshamn

Uppsala Ulleråker

Oland

Norunda

Enköping

Håbo Tierp

Älvkarleby

Nyköping

Trosa

Daga

Katrineholm

Väddö Häverö Knutby Almunge Sigtuna stad Knivsta Skepptuna Märsta Nynäshamns stad Sorunda Ösmo

Uppsala stad Södra Hagunda Norra Hagunda Bälinge Vaksala Rasbo Oland Dannemora Vattholma Björklinge Vendel Enköpings stad Åsunda Södra Trögd Norra Trögd Upplands-Bro Håbo Lagunda Tierps köping Tierps lk Söderfors Älvkarleby Västland Österlövsta Hällnäs

Nyköpings stad Oxelösunds stad Tunaberg J önåker

Björkvik Stigtomta

Rönö Svärta Trosa stad

Tystberga Vagnhärad Hölö Gnesta köping Daga Katrineholms stad

14) Haninge 15) Färentuna

1) Uppsala 2) Ulleråker 3) Oland 4) Norunda 5) Enköping 6) Håbo 7) Tierp 8) Älvkarleby

1) Nyköping 2) Trosa 3) Daga 4) Katrineholm 5) Villåttinge 5) Valla 7) Vingåker 8) Eskilstuna 9) Rekarne 10) Strängnäs

(ingår ej i krets)

Uppsala

Enköping

Tierp

Nyköping

Katrineholm

Eskilstura

Län

Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

Civilförsvars- områden

I civilförsvarsområdet ingående

nuvarande civilförsvars— områden

kommuner

Civilförsvars— områden

Civilförsvars- kretsar

3

4

01

3) Eskilstuna

4) Strängnäs

1) Linköping

2) Norrköping

Villåttinge

Valla

Vingåker

Eskilstuna

Rekarne

Strängnäs

Linköping Åtvidaberg

Valkebo

Kisa

Norrköping Bråbygden

Söderköping

Valdemarsvik

Flens stad Malmköpings köping Mellösa Sparreholm Bettna Sköldinge Floda Stora Malm Västra Vingåker Julita Eskilstuna stad Torshälla stad Hällby Kafjärden Västra Rekarne Husby-Rekarne Ärla Strängnäs stad Mariefreds stad Åker Enhörna Stallarholmen Tosterö Vårfruberga

Linköpings stad Åtvidabergs köp. Björsäter Askeby Landeryd Vårdnäs Södra Valkebo Norra Valkebo Kärna Vreta kloster Åkerbo Norsholm Ydre Västra Kinda Södra Kinda Norra Kinda Norrköpings stad Kvillinge Kolmården Västra Vikbo- landet Östra Vikbo-- landet Söderköpings stad Stegeborg Aspveden Valdemarsviks köping

1) Linköping 2) Åtvidaberg 3) Valkebo 4) Norrköping 5) Finspång 6) Bråbygden 7) Söderköping 8) Valdemarsvik 9) Motala 10) Borensberg 11) Vadstena 12) Ödeshög 13) Mjölby 14) Kisa

Linköping

Norrköping