SOU 1959:17

Domarbanan

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda, att presidenten inte i någon hovrätt längre skall som ordförande vara knuten till viss avdelning samt att i stället på sådan avdelning, där presidenten nu är ordförande, inrättas en lagmanstjänst. Detta innebär, att en lagmanstjänst tillkommer i varje hovrätt med undantag för Svea hovrätt. I samband härmed bör en hovrättsrådstjänst i hovrätten för Övre Norrland indragas under förutsätt- ning, att tjänsten ej av annan anledning finnes böra bibehållas. -— Någon

ändring av lagtexten i 2 kap. 3 5 andra stycket rättegångsbalken synes inte erforderlig.

Förutsättningar för assessorsförordnande

Gällande regler Tidigare har nämnts, att i hovrätterna finns en särskild ledamotsgrupp, assessorerna, som har till uppgift att tjänstgöra vid ledighet för hovrättsråd samt, i vissa fall, som extra ledamöter. Enligt 57 5 i arbetsordningen för hovrätterna har hovrätt att, när någon finnes böra förordnas till assessor i hovrätten, göra framställning därom hos Kungl. Maj:t. De formella kom— petenskraven för assessorsförordnande anges i 61 å. Om ej särskilda för- hallanden föranleder till annat, fordras i stort sett tjänstgöring efter erhållet fiskalsförordnande dels under sammanlagt ett år i allmän underrätt eller i vattendomstol, som sekreterare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller advokat och dels under sammanlagt två år som fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst ett år som adjungerad ledamot. I praktiken innebär detta, att de formella kompetenskraven i regel är uppfyllda, när ett års adjunktion uppnåtts.

Före den 1 juli 1943 erhöll den adjungerade fiskalen assessorsförordnande så snart den erforderliga adjunktionstjänstgöringen fullgjorts samt under förutsättning, att hovrätten efter prövning av hans lämplighet för fortsatt befordran på domarbanan hemställt om sådant förordnande. Detta innebar emellertid inte, att han erhöll någon tjänst i vanlig mening, utan betecknade i stället en viss kompetens. I överensstämmelse härmed berättigade asses- sorsförordnandet inte i och för sig till viss lön. Avlöningsbestämmelserna gällde hovrätternas adjungerade ledamöter, varvid högre lön utgick till adjungerad ledamot, som var assessor (SFS 365/1941). Enligt särskilda föreskrifter var assessorsförordnandet dock förenat med rätt till tjänste- och familjepension.

Den 1 juli 1943 genomfördes en lönereglering för hovrätternas icke— ordinarie domarpersonal. Denna innebar bland annat, att ett antal extra ordinarie assessorstjänster inrättades och uppfördes i hovrätternas per- sonalförteckning. Meningen var emellertid inte att härigenom utöka leda- motsorganisationen, utan man bibehöll principen, att antalet assessorer skulle motsvara behovet av adjungerade ledamöter med assessorskompe- tens. I första hand avsåg detta behov ersättare för tjänstlediga hovrättsråd men i andra hand också extra ledamöter som mera stadigvarande erford- rades. Skillnaden mot vad tidigare gällt framträdde särskilt däri, att asses- sorerna nu blev tillförsäkrade viss lön. Denna skulle de sålunda erhålla, även om de inte längre erfordrades som ledamöter utan — för den händelse ej heller lämplig tjänstgöring utom hovrätten kunde beredas dem — måste återgå till fiskalsgöromål.

Det nu sagda medförde ett behov att begränsa antalet assessorer så, att man såvitt möjligt kunde undvika att till assessorer förordna flera än som stadigvarande erfordrades. Särskilt med hänsyn till den omfattning, vari hovrätternas personal tages i anspråk för uppdrag utom hovrätt, möter emellertid svårigheter att på förhand bestämma det totala behovet av assessorer. Alltsedan år 1943 har man valt metoden att i personalförteck— ningen för varje hovrätt upptaga det antal assessorer, som normalt ansetts erforderligt för hovrättens eget behov, d. v. s. två per avdelning för vikariat å hovrättsrådstjänst. (I detta sammanhang bortses från de ordinarie asses— sorstjänster, som inrättades den 1 januari 1948 men ersattes av hovrätts- rådstjänster den 1 januari 1953.) I den mån extra ledamöter mera stadig— varande förefunnits, har detta vidare i princip föranlett motsvarande ök- ning av antalet assessorstjänster. Härutöver har Kungl. Maj:t genom sär- skild bestämmelse i anslutning till personalförteckningen bemyndigats att, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tages i anspråk för uppdrag utom hovrätterna, förordna högst 45 assessorer ut— över de i personalförteckningen upptagna.1

De närmare förutsättningarna för assessorsförordnande har behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad, den 29 augusti 1952 dagtecknad promemoria (stencilerad) beträffande hovrätternas assessorer. I promemo— rian redogöres bland annat för vad som förekom i denna fråga vid 1943 och 1947 års riksdagar (prop. nris 198/1943 och 268/1947 samt sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtanden nris 2/1943 och 311947). Det avgö— rande är, framhålles det, om åt vederbörande kan beredas stadigvarande plats vid domarbordet. Därvid tas hänsyn endast till antalet tjänstlediga ordinarie ledamöter samt, i förekommande fall, extra ledamotsbefattning som föranlett inrättande av assessorstjänst. Annan extra ledamotsbefatt— ning kan inte vara underlag för assessorsförordnande. Till stöd för denna mening påpekas att, då ett antal extra ledamotsbefattningar tillfördes hov— rätterna vid rättegångsreformens genomförande, vissa av dem men inte alla föranledde motsvarande ökning av antalet i personalförteckningen uppförda assessorstjänster. Anledningen härtill var uppenbarligen, fort- sätter promemorian, att stadigvarande behov av extra ledamot ansetts doku- menterat endast i de fall som föranledde assessorstjänst. —— En annan sak är, framhålles det i promemorian, att vikariatslöneförordnande i sådana fall kan ifrågakomma, därest vederbörande fiskal kan beräknas få samman— hängande adjunktion minst sex månader.

En fiskal, som fullgjort adjunktionsåret och av hovrätten funnits lämpad h för befordran, kan sålunda inte erhålla assessorsförordnande så länge

1 Genom beslut av innevarande års riksdag har detta antal från den 1 juli 1959 höjts till 65, varjämte bemyndigandet jämkats på det sätt, att Kungl. Maj:t kan meddela assessors- förordnande enligt detsamma inte endast i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tages i anspråk för uppdrag utom hovrätterna utan även eljest, om särskilda skäl det påkallar (se statsutskottets utl. nr 2/1959 s. 12 ff samt rskr. nr 2).

antalet i hovrätten tjänstgörande assessorer är lika stort som antalet tjänst— lediga ordinarie ledamöter, i förekommande fall med tillägg för extra leda— motsbefattningar som föranlett assessorstjänst på personalförteckningen. Vidare fordras, att utrymmet för assessorsförordnande är stadigvarande. En mera tillfällig minskning av antalet i hovrätten tjänstgörande assessorer, t. ex. i anledning av att en assessor förordnas att kortare tid vikariera å häradshövding- eller tingsdomartjänst, får därvid ej åberopas. Härtill kom— mer den begränsning, som föranledes av att det totala antalet assessors— tjänster är maximerat genom personalförteckningen. Syftet med den sist- nämnda maximeringen är att begränsa den omfattning, i vilken hovrätternas befattningshavare tas i anspråk för offentliga uppdrag.

De nu angivna bestämmelserna har fyllt sitt syfte att hindra, att fler assessorer förordnas än som stadigvarande erfordras. Såvitt utredningen kunnat finna har det inte efter den 1 juli 1943 förekommit, att assessor måst sysselsättas med fiskalsgöromål eller andra arbetsuppgifter, som av— setts för befattningshavare utan assessorskompetens. En följd av bestäm- melserna har emellertid å andra sidan blivit, att assessorsförordnande inte längre regelmässigt kan meddelas i anslutning till att vederbörande full- gjort sitt adjunktionsår. Tidvis har i skilda hovrätter uppkommit en inte obetydlig väntetid på assessorsförordnandet efter det att de formella meriter— na erhållits samt hovrätten funnit vederbörande lämplig för fortsatt tjänst- görng på domarbanan. Detta förhållande har påtalats bland annat i skri- velser till chefen för justitiedepartementet den 20 januari, den 8 juni och den 11 november 1955 från presidenten i hovrätten för Västra Sverige samt den 2 januari 1956 från föreningen Yngre Jurister vid nämnda hovrätt. Dessa skrivelser har från justitiedepartementet överlämnats till domarutredningen för att tagas under övervägande vid utredningsarbetet. Vidare har frågan behandlats i en skrivelse den 17 juni 1957 från den nämnda hovrätten till Kungl. Maj:t, över vilken skrivelse utredningen den 27 september samma år avgivit remissyttrande. Den 3 januari 1958 beslöt Kungl. Maj:t att över- lämna skrivelsen jämte därtill hörande handlingar till domarutredningen för övervägande, såvitt angick principerna för assessorsförordnande, vid utarbetandet av utredningens slutbetänkande.

I samband med remissyttrandets avgivande inhämtade utredningen sta- tistiska uppgifter angående adjunktionsläget i samtliga hovrätter den 1 september 1957. Av dessa uppgifter framgick, att 13 fiskaler med fullgjort adjunktionsår avvaktade assessorsförordnande. De 13 fiskalerna fördelade sig med två på vardera av Svea och Göta hovrätter, tre på hovrätten över Skåne och Blekinge, fyra på hovrätten för Västra Sverige samt en på var- dera av hovrätterna för Nedre Norrland och för Övre Norrland. Fem av fiskalerna, nämligen en i Göta hovrätt, tre i hovrätten för Västra Sverige samt en i hovrätten för Nedre Norrland, hade en adjunktionstid överstigande ett och ett halvt år. Längst adjunktionstid, två år, en månad och 16 dagar,

hade en fiskal i hovrätten för Västra Sverige. I några fall hade fiskalerna, enligt vad utredningen under hand inhämtat, tjänstgjort i underrätt kor- tare eller längre tid efter det adjunktionsåret uppnåtts. Väntetiden på assessorsförordnande efter det att erforderliga meriter erhållits är alltså i själva verket längre än vad de anförda siffrorna ger vid handen.

Av de ifrågavarande 13 fiskalernahade nio vikariatslöneförordnande, varav åtta som ledamöter i hovrätt samt en som t. f. tingsdomare i häradsrätt. Eftersom för vikariatslöneförordnande förutsättes, att förordnandet beräk- nas vara minst sex månader, gällde det alltså i dessa fall personer som under minst nämnda tid oavbrutet fullgjorde ledamotsgöromåi eller upp- gifter i underrätt, för vilka normalt krävs assessorskompetens. De återstå— ende fyra fiskalerna hade antingen vikariatsförordnande, som inte med säkerhet kunde förutses vara minst sex månader, eller tjänstgjorde som s. k. stänkadjunkter, d. v. s. tillfälliga vikarier i anledning av partiella ledig— heter för ledamöterna.

Utredningen har härefter inhämtat motsvarande uppgifter om adjunk- tionsläget den 1 september 1958. Antalet fiskaler med fullgjort adj unktions- år hade då ökats från 13 till 23. De sistnämnda fördelade sig med 11 på Svea hovrätt, en på Göta hovrätt, fem på hovrätten över Skåne och Ble- kinge samt sex på hovrätten för Västra Sverige. 13 av dessa fiskaler, varav sex i Svea hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge samt fem i hov- rätten för Västra Sverige, hade en adjunktionstid överstigande ett och ett halvt år. Längst adjunktionstid, tre år, en månad och 16 dagar, hade en fiskal i hovrätten för Västra Sverige. Adj unktionsläget hade sålunda ytter- ligare försämrats under tiden den 1 "september 1957—den 1 september 1958.

Utredningen Följden av att assessorsförordnandet dröjer visar sig först och främst däri, att inslaget av adjungerade fiskaler bland hovrätternas ledamöter blir förhållandevis stort. Vid behandlingen av frågan om hovrättsavdel- ningarnas sammansättning har framhållits angelägenheten av att hovrät- ternas dömande verksamhet i huvudsak utövas av ordinarie domare. l sam- band därmed har bland annat anförts vis'sa siffror rörande hovrättsavdel- ningarnas sammansättning vid de särskilda avgörandena åren 1955, 1957 och 1958. Dessa siffror visar, att adjungerade fiskaler deltager i avgöran- dena i en omfattning, som inte kan'anses stå i överensstämmelse med stadgandena-i 3 & arbetsordningen för hovrätterna. Från rättsskipningens synpunkt är det med hänsyn till vad nu sagts önskvärt, att de adjungerade fiskalerna erhåller assessorsförordnande snarast möjligt efter det att de fullgjort erforderlig adjunktion och därvid funnits lämpliga för fortsatt be- fordran på domarbanan.

För rekryteringen till domarbanan torde det också vara av betydelse,

69 inom vilken tid från antagningen till fiskal assessorsförordnande normalt kan påräknas. Även från den berörda personalens sida framstår det givetvis som ett önskemål att efter fullgjord adjunktionsprövning utan dröjsmål erhålla den ökade trygghet i fråga om anställningsförhållandena samt den självständigare ställning såsom domare, som assessorsförordnandet medför.

Den mest effektiva åtgärden för att tillgodose de nu angivna önskemålen skulle givetvis vara att meddela assessorsförordnande så snart godkänd adjunktionstjänstgöring av föreskriven längd fullgjorts, sålunda i regel i omedelbar anslutning till adjunktionsårets utgång, oavsett huruvida sta- digvarande ledamotstjänstgöring kunde beredas eller ej. Detta skulle emel— lertid innebära ett väsentligt avsteg från de är 1943 genomförda principerna i fråga om assessorernas avlöningsförhållanden och bör därför enligt utred- ningens mening inte prövas i nu förevarande sammanhang. Olägenheterna av gällande ordning synes dessutom kunna väsentligt minskas genom mindre långtgående ändringar. Den nu föreliggande väntetiden på asses- sorsförordnande beror främst på de stränga krav som ansetts böra upp— ställas i fråga om varaktigheten av den ledamotstjänstgöring, som kan be- redas vederbörande. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att, så— som redan nämnts, tjänstgöring i befattning som extra ledamot utgör grund- val för assessorsförordnande endast om befattningen finns upptagen som assessorstjänst på personalförteckningen.1 Riktpunkten vid avvägningen av det ifrågavarande kravet bör enligt utredningens mening vara, att asses— sorsförordnande meddelas så snart man vid en allsidig bedömning kan räkna med att stadigvarande behov föreligger att ta den färdigprövade adjunge- rade fiskalen i anspråk för tjänstgöring som ledamot i hovrätten.

Vad nu sagts innebär i vad avser tjänstgöring som ledamot, att det för bedömningen huruvida stadigvarande behov föreligger eller ej bör sakna betydelse, om tjänstgöringen skall fullgöras som vikariat å ordinarie tjänst eller i extra ledamotsbefattning. Ej heller bör någon skillnad göras mel- lan extra ledamotsbefattningar av skilda slag — inrättade för helt budget— år eller del därav, föranledande ny assessorstjänst på personalförteck- ningen eller ej — i vidare mån än som betingas av det allmänna kravet på ledamotstjänstgöringens varaktighet. Om vidare en fiskal efter fullgjord adjunktion tjänstgör utom hovrätten bör såsom f. n. är praxis det avgö- rande vara, om stadigvarande ledamotstjänstgöring kunnat beredas honom, därest han i stället tjänstgjort i hovrätten. — Bestämmelsen om ett visst maximiantal assessorer, vilket tillkommit i syfte att begränsa den omfatt- ning, vari hovrätternas personal tages i anspråk för offentliga uppdrag, bör kvarstå av skäl som kommer att utvecklas i kapitlet om sådana uppdrag.

Vid den allsidiga bedömning som ovan förutsatts synes Kungl. Maj:t inte höra vara bunden av några detaljerade begränsningar. Bestämmelsen

1 Jämför dock vad ovan nämnts om innevarande års riksdags beslut rörande assessors- tjänsterna utanför personalförteckningen.

om ett visst maximiantal assessorer torde i detta avseende vara tillräcklig. Kungl. Maj:ts bedömning kan på så sätt ge erforderligt utrymme åt skä- liga sannolikhetsöverväganden rörande hovrätternas kommande behov av assessorer för vikariat av skilda slag. Med den kontinuerliga avgång som från hovrätterna äger rum till nedre justitierevisionen och offentliga upp— drag samt tjänster och vikariat i underrätterna torde en sådan bedömning endast i undantagsfall komma att leda till att den som förordnats till asses— sor inte varaktigt kan erhålla fortsatt ledamotstjänstgöring i hovrätt eller arbetsuppgifter utom hovrätt, för vilka normalt krävs assessorskompetens. Redan vid 1943 års lönereglering räknades med möjligheten av sådana situa— tioner. Därvid förutsattes att Kungl. Maj:t, för att undvika att vederbö- rande assessor fick sysselsättas med fiskalsgöromål, skulle kunna med— giva, att han i stället, givetvis med bibehållen assessorslön, förordnades att tjänstgöra som tingssekreterare i större domsaga (se sammansatt stats- och första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande nr 2/1943 s. 39). Även mera tillfälliga förordnanden i underrätt torde i viss utsträckning vara tänkbara för de undantagsfall, varom här kan bli fråga. Domarutred- ningen förordar, att anmälningsskyldighet till Kungl. Maj:t föreskrives för hovrätterna för det fall, att avsedd tjänstgöring ej kan beredas assessor.

Kravet på att stadigvarande ledamotstjänstgöring skall kunna beredas den som förordnas till assessor finns ej uttryckligen angivet i någon för- fattningstext utan har som tidigare nämnts utformats i praxis med ledning av vad som förekommit vid riksdagsbehandling av frågor rörande asses— sorstjänster. Något uttryckligt författningsstadgande torde ej heller i fort- sättningen vara erforderligt.

Vad utredningen föreslagit i fråga om hovrättsavdelningarnas samman- sättning och förutsättningarna för assessorsförordnande kan ge anledning till jämkning av det sätt, varpå assessorstjänsterna redovisas i personal- förteckningen för hovrätterna. Med hänsyn till vad utredningen anfört därom, att någon skillnad i princip inte bör göras mellan extra ledamots- befattning, som föranlett ökning av antalet assessorstjänster i hovrätten, och befattning som ej föranlett detta, vill utredningen ifrågasätta, om inte alla extra ledamotsbefattningar borde redovisas på samma sätt. Enklast synes detta kunna ske genom att sådana befattningar inte i något fall upptages särskilt för varje hovrätt i personalförteckningen. I samband därmed bör enligt utredningens mening övervägas, om man inte i syfte att vinna ett enklare och klarare redovisningssystem bör helt slopa syste— met att redovisa vissa assessorstjänster särskilt för de skilda hovrätterna.

Utredningen vill för sin del föreslå, att samtliga assessorstjänster redo— visas gemensamt i personalförteckningen för hovrätterna. Härvid bör så- lunda inräknas alla assessorstjänster, vare sig de erfordras i anledning av tjänstledighet för ledamöter i hovrätt eller föranleds av bemyndiganden

att förordna extra ledamöter. För att detta maximiantal skall ange det verkliga behovet bör hänsyn tagas till all slags tjänstledighet — tjänst- göring i nedre justitierevisionen, offentliga uppdrag, vikariat i underrätt, internationella uppdrag, studier eller annan orsak. Vidare bör inom maxi— miantalet rymmas plats för det faktiska antalet extra ledamöter. Maximi- antalet bör bestämmas per budgetår på grundval av en årlig redovisning från Kungl. Maj:ts sida av behovet under det kommande budgetåret av hovrättsassessorer för de skilda ändamål som ifrågakommer. Önskvärt är, att maximiantalet beräknas med någon marginal, så att väntetid på assessorsförordnande ej behöver uppkomma, när de i det föregående upp— ställda förutsättningarna för sådant förordnande är för handen.

Vid behandlingen i 7 kap. av domares offentliga uppdrag göres en be- räkning av det erforderliga antalet assessorstjänster med utgångspunkt från nuvarande behov.

Ett särskilt spörsmål i fråga om förordnande av assessorer, vilket spörs- mål kan uppkomma redan nu men får ökad aktualitet om gemensam redovisning av samtliga assessorstjänster genomföres, skall avslutningsvis något beröras. Om flera adjungerade fiskaler från skilda hovrätter upp— fyller förutsättningarna för assessorsförordnande — även beträffande kra— vet på stadigvarande ledamotstjänstgöring —— men maximeringen av antalet assessorer ej medger, att samtliga genast förordnas, uppkommer frågan i vilken ordning förordnande bör ges. Enligt nuvarande system medför speci- fikationen av vissa tjänster på de skilda hovrätterna, att denna fråga i de flesta fall löses automatiskt. Den uppkommer då endast, om för tjänstgöring i en hovrätt erfordras fler assessorer än som särskilt redovisas för hovrätten.

Enligt den föreslagna ordningen skulle frågan emellertid bli aktuell i det fall, att maximeringen hindrar att alla erhåller förordnande, så snart er- forderlig adjunktionstjänstgöring fullgjorts. Visserligen har nyss fram- hållits önskvärdheten av att maximiantalet bestämmes så, att dylika situa- tioner ej behöver uppkomma. Från en annan synpunkt kan detta uttryckas så, att antalet utom hovrätterna tjänstgörande ledamöter bör begränsas inom den ram, som maximiantalet förutsätter. Om emellertid en situation av nämnt slag inträder, måste det avgöras, i vilken ordning assessors- förordnande bör meddelas dem som avvaktar sådant förordnande. Närmast till hands ligger väl att låta antingen tidpunkten för inträdet som fiskals- aspirant i hovrätt eller också den tidpunkt, då erforderliga adjunktions— meriter erhållits, bli avgörande. Enligt utredningens mening talar över- vägande skäl för det senare alternativet. Särskilt synes böra beaktas den omständigheten, att eljest väntetiden på assessorsförordnande efter det att erforderliga meriter erhållits skulle kunna bli särskilt lång i de båda norr- ländska hovrätterna, där det av rekryteringsskäl är önskvärt att kunna erbjuda adjunktion tidigare än i övriga hovrätter.

I det föregående har framhållits, att tjänstgöringen som adjungerad leda- mot i hovrätt har stort utbildningsvärde samt dessutom ger hovrätten till- fälle att utöver den prövning som skett på fiskalsstadiet bedöma den adjungerade fiskalens lämplighet som domare även på grundval av hans sätt att fullgöra ledamotsgöromål. Emellertid har samtidigt uttalats, att hovrätterna med hänsyn till nu gällande regler om fullföljd av talan till högsta domstolen i realiteten i stor utsträckning fungerar som slutinstans samt att den dömande verksamheten i hovrätt därför i huvudsak bör ut— övas av ordinarie domare. Vid behandlingen av frågan om hovrättsavdel- ningarnas sammansättning har utredningen med beaktande av dessa skilda synpunkter kommit till det resultatet, att minst tre fjärdedelar ä fyra femtedelar av de på hovrättsavdelningarna till tjänstgöring indelade leda- möterna bör vara ordinarie domare. Vidare har utredningen framhållit som angeläget, att övriga ledamöter bör utgöras av hovrättsassessorer i så stor utsträckning, att föreskrifterna i 3 & arbetsordningen för hovrätterna rörande hovrättsavdelningarnas sammansättning vid avgörande av målen kan följas. Dessa föreskrifter innehåller bland annat, att tjänstgöring å avdelning om möjligt bör ordnas så, att i huvudförhandling deltager minst tre ledamöter, som är antingen ordinarie domare i hovrätt eller underrätt eller också hovrättsassessorer. I samband härmed har föreslagits, att vad sålunda stadgas om huvudförhandling uttryckligen skall föreskrivas även för avgörande av mål på handlingarna. Eftersom ledamöternas partiella ledigheter medför, att vid åtskilliga avgöranden någon ledamot åtnjuter ledighet, medför det nu sagda, att helst samtliga på avdelning indelade ledamöter bör bestå av ordinarie domare eller hovrättsassessorer. De adjungerade fiskalerna skulle därvid komma att i huvudsak tjänstgöra som vikarier vid ledamöternas partiella ledigheter. I viss utsträckning skulle de dock komma att inneha egen ledamotsrotel, t. ex. vid ledamots mera tillfälliga tjänstgöring utom hovrätten.

Frågan blir nu, i vad mån en sådan ordning som den skisserade lämnar tillräckligt utrymme för den utbildning och prövning, vartill adjunktions- tjänstgöringen som tidigare nämnts är avsedd. För att besvara denna fråga gäller det att undersöka dels hovrätternas behov av adjungerade ledamöter och dels de adjunktionsmöjligheter som därigenom kan beräk- nas föreligga för fiskalerna, därest vad utredningen förordat genomföres. I förstnämnda avseende är en prognos förenad med rätt stora svårigheter både därför att den framtida måltillströmningen till domstolarna är en oviss faktor och därför att den omfattning, vari hovrätternas assessorer tas i anspråk för offentliga uppdrag av skilda slag, kan variera avsevärt. En viss ledning lämnar emellertid antalet assessorsförordnanden, som med- delats under senare tid. För tioårsperioden 1949—1958 utgjorde detta antal respektive 30, 16, 18, 17, 9, 14, 17, 15, 22 och 19 eller sammanlagt 177

och i genomsnitt 17,7 per år. Den jämförelsevis höga siffran för år 1949 sam- manhänger med hovrättsorganisationens utvidgning i samband med rätte- gångsreformens genomförande. Med hänsyn till att måltillströmningen se— dan flera år tillbaka i stort sett visar stigande tendens samt antalet asses- sorsförordnanden de senaste åren genomsnittligt torde ha legat något un— der vad som kan anses normalt erforderligt »— härpå tyder den tidigare behandlade väntetiden på assessorsförordnande — synes man höra räkna med ett behov av i det närmaste 20 nya assessorer årligen.

Även bedömningen av adjunktionsmöjligheterna för hovrätternas fiska— ler efter ett genomförande av utredningens förslag i fråga om hovrättsavdel- ningarnas sammansättning möter vanskligheter. I stort sett synes man emellertid kunna räkna med att ledamöternas partiella ledigheter föran— leder adjunktionstjänstgöring motsvarande fortlöpande förordnande för i genomsnitt en å en och en halv adjungerad ledamot per år i en treavdel— ningshovrätt. Betydelsefullt i detta avseende är omfattningen av sådan särskild ledighet, som omnämnes i 66 Q 2 mom. sista punkten arbetsord— ningen och som medges av Kungl. Maj:t, framför allt för referent i vidlyf— tiga mål och lagremisser. Då förekomsten och längden av dessa särskilda ledigheter kan variera väsentligt, får den angivna siffran uppfattas endast som ett grovt genomsnitt. Med ett beräknat antal av 26 hovrättsavdelningar i hela riket _ inberäknat nuvarande extra avdelningar —— skulle sålunda adjunktionen motsvara full tjänstgöring för omkring 11 vikarier per år.

Till de nu nämnda ledigheterna kommer den adjunktion, som föranledes av begränsningen i presidenternas skyldighet att deltaga i lagskipnings— arbetet. Enligt 45 & arbetsordningen är presidenten i Svea hovrätt i huvud- sak befriad från detta arbete. I övriga hovrätter har presidenten i princip att deltaga i lagskipningsarbetet i stort sett i en utsträckning, som mot— svarar hälften av den tjänstgöring som åligger en lagman. I tre hovrätter föranleder detta adjunktion motsvarande hälften av full ledamotstjänst— göring eller något mera, sammanlagt sålunda motsvarande full adjunktion för omkring två fiskaler årligen. Vid ett genomförande av utredningens förslag om lagmanstjänster på de nuvarande presidentavdelningarna torde man emellertid inte höra räkna med någon adjunktion av detta slag. Från nämnda adjunktion bortses därför i förevarande sammanhang.

Nyss nämndes, att de adjungerade fiskalerna i viss utsträckning, t. ex. vid ledamots mera tillfälliga tjänstgöring utom hovrätten, kan beräknas komma att inneha egen ledamotsrotel. Denna beräkning måste av natur- liga skäl bli mycket oviss. Utredningen har antagit, att i genomsnitt minst en ledamotsplats per treavdelningshovrätt kan beräknas av denna anled— ning bli fylld av en adjungerad fiskal. Detta skulle på sammanlagt 26 av- delningar medföra adjunktion för omkring nio fiskaler per år.

De nu angivna bedömningarna, om vars osäkerhet utredningen är väl medveten men som i stort sett torde kunna anses försiktiga, tyder på

adjunktionsmöjligheter, motsvarande full adjunktion för sammanlagt om- kring 20 fiskaler per år. Detta innebär, att nämnda antal årligen skulle kunna förvärva assessorsmeriter till den del dessa består av adjunktion. Ovan har behovet av tillskott till assessorskåren beräknats till i det närmaste 20 per år. Detta behov skulle sålunda kunna tillgodoses, om också utan någon större marginal. Då utredningen som nämnts varit försiktig i sina bedöm- ningar av adjunktionsmöjligheterna, torde marginalen dock i verkligheten kunna väntas bli tillräcklig. Även med ett så begränsat inslag av adjunge- rade fiskaler som utredningen räknat med bör alltså utbildnings- och pröv- ningsändamälen kunna tillgodoses.

Den gjorda beräkningen avser samtliga hovrätter tillsammantagna. Om emellertid i någon hovrätt den kontinuerliga avgång av ledamöter, som sker på grund av pensionsålderns inträde eller ledamots övergång till tjänst— göring utom hovrätten, såsom domartjänst i underrätt, förordnande som revisionssekreterare eller offentliga uppdrag, av någon anledning minskas under det normala, inträder i hovrätten en stockning i befordringsgången, som begränsar adjunktionsmöjligheterna för hovrättens fiskaler. I stort sett är den nämnda avgången beroende på domarkarriärens hela uppbygg- nad och bör därför i princip regleras genom att uppbyggnaden avpassas på ett ändamålsenligt sätt. Eftersom de sex hovrätterna var för sig utgör förhållandevis små befordringsenheter, år det emellertid svårt att undvika ojämnheter dem emellan i fråga om befordringsgången och därmed adjunk— tionsmöjligheterna. I 6 kap. tar utredningen i avsnittet rörande frågan om bandenhet till viss hovrätt vid utnämning eller förordnande av befattnings- havare i denna upp spörsmålet, om inte sådana ojämnheter bör motverkas genom att fiskal i hovrätt med långsam befordringsgång får möjlighet att övergå till hovrätt, där adjunktionsmöjligheterna är större. På skäl, som anges i det nämnda avsnittet, anser sig utredningen emellertid inte kunna förorda, att några generella föreskrifter härom meddelas, åtminstone inte f. n. Detta ställningstagande sammanhänger med att hela problemet kan väntas få minskad aktualitet vid ett genomförande av det förslag till en för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna gemensam karriär, som utredningen framlägger i 5 kap.

En gemensam domarkarriär medför å andra sidan nya spörsmål beträf- fande adjunktion i hovrätt. Dessa spörsmål kommer att behandlas i 5 kap. i samband med förslaget till gemensam karriär.

F iskaler och fiskalsaspiranter Arbetsuppgifter och antal I utredningsdirektiven framhålles, att hovrätterna på det sättet intager en central ställning i domstolsorganisationen, att de svarar för domsto- larnas rekrytering, samt att det därför är av vikt, att de har tillfredsstäl— lande möjlighet att bedöma domaraspiranternas lämplighet och bereda dem

erforderlig utbildning. Det synes emellertid även finnas anledning att över— väga, tillägges det, huruvida antalet i hovrätterna tjänstgörande fiskaler kan nedbringas. Utredningen bör enligt direktiven, med beaktande av dessa olika synpunkter, undersöka fiskalernas och fiskalsaspiranternas arbets— uppgifter samt det behov av personal som föreligger.

Fiskalerna och fiskalsaspiranterna biträder hovrätternas ledamöter vid målens behandling. Fiskalernas arbetsuppgifter består främst i förbere— dande handläggning under ledamöternas tillsyn av målen, föredragning av mål som avgöres på handlingarna samt utredningar i rättsliga spörsmål såväl i föredragningsmål som i huvudförhandlingsmål. Härjämte biträder fiskalerna vid huvudförhandling och tjänstgör därvid i regel som protokoll- förare. Härtill kommer vissa uppgifter av expeditionell art. Aspiranterna får sin lämplighet för domarbanan prövad under fullgörande av i huvudsak samma arbetsuppgifter som fiskalerna.

Enligt 6 5 arbetsordningen för hovrätterna skall på hovrätt ankom- mande föredragning i vädjade tvistemål fullgöras av ledamot men i väd— jade brottmål samt besvärsmål, ansökningsärenden och mål, som av hov- rätten omedelbart upptagits, av fiskal. Presidenten äger dock föreskriva avvikelse från denna fördelning av föredragningen samt kan även bestämma, att föredragningen i viss omfattning skall fullgöras av aspirant. Numera torde nästan genomgående all föredragning av nu nämnda slag fullgöras av fiskal eller aspirant. Ett undantag utgör vattenöverdomstolen, där före- dragning i stor utsträckning ombesörjes av ledamöter.

Enligt 17 5 1 mom. arbetsordningen skall fiskal i den omfattning presiden— ten bestämmer i mål, som enligt 6 5 skall föredragas av fiskalen, under över- inseende av den ledamot, på vilken målet lottats (referenten), vidtaga de för— beredande åtgärder som ankommer på referenten samt i övrigt biträda ve— derbörande avdelning eller referent vid målens förberedande behandling. Även aspirant skall i den omfattning presidenten bestämmer biträda vid den förberedande behandlingen. Vid huvudförhandling bör enligt 25 & fjärde stycket den som biträtt vid målets förberedande förhandling närvara för att tillhandagå referenten i dennes uppgifter vid handläggningen. Därvid tj änst- gör den ifrågavarande fiskalen eller aspiranten regelmässigt också som protokollförare. I den mån fonografisk upptagning ej anlitas torde den muntliga bevisningen i stor utsträckning upptagas av protokollföraren.

Vad härefter angår antalet fiskaler och aspiranter beräknades under förarbetet till rättegångsreformen behovet av sådana befattningshavare i princip till två är tre (i genomsnitt 21/2) fiskaler samt två aspiranter per hovrättsavdelning (se prop. nr 268/1947 s. 88—89 och sammansatt stats— och första lagutskotts utlåtande nr 3/1947). Fiskalerna anlitas emellertid i stor utsträckning även för andra arbetsuppgifter än fiskalsgöromål, fram— för allt som adjungerade ledamöter, vikarier för underrättsdomare eller eljest i underrätt — under tjänstgöring som tingssekreterare frånträdes

dock fiskalstjänsten —— men även i viss omfattning i t. ex. offentliga upp- drag. Hänsyn måste därför vid bestämmandet av antalet fiskaler tagas även till dessa uppgifter. Härtill kommer, att särskilt vid tjänstgöringen i hov- rätt fiskalerna delvis kan ersättas av aspiranter och tvärtom, eftersom arbetsuppgifterna för de båda grupperna som nämnts är i väsentlig grad desamma. Någon maximering av antalet fiskaler, som fullgör andra upp- gifter än fiskalsgöromål, finns inte särskilt föreskriven. Antalet varierar med hänsyn till behovet av fiskaler för sådana uppgifter samt hovrätternas fiskalstillgång och disponibla anslagsmedel. Antalet med fiskalsgöromål sysselsatta fiskaler och aspiranter växlar inom en viss ram, som bestäm- mes i de årliga regleringsbreven till hovrätterna. Bestämmelserna härom, som grundar sig på de nyss nämnda vid 1947 års riksdag fastställda prin- ciperna, innebär i huvudsak följande.

Sammanlagda antalet fiskaler, som i hovrätt fullgör fiskalsgöromål, och aspiranter får inte överstiga vissa för varje hovrätt särskilt angivna antal, motsvarande fyra år fem per avdelning. Av dessa får högst ett visst antal, motsvarande drygt tre per avdelning, vara fiskaler. Vidare göres den all- männa begränsningen i fråga om fiskalernas antal, att detta inte får över— stiga vad som vid varje tidpunkt oundgängligen erfordras för göromålens behöriga bestridande. I den mån medel besparas å belopp, som beräknats för fiskaler och aspiranter vilka tjänstgör i sådan egenskap, får bespa- ringarna användas under samma budgetår till ökning av aspiranternas antal utöver den ram, som följer av det nu sagda.

Fiskalernas och aspiranternas arbetsuppgifter avgränsas dels gentemot de göromål, som ankommer på ledamot, och dels gentemot den icke rätts- bildade personalens arbetsområde. I samband med den i betänkandet »Do- martjänster i häradsrätt och hovrätt» redovisade undersökningen rörande hovrätternas ledamotsorganisation övervägde utredningen, huruvida leda- motsbehovet skulle kunna minskas genom överföring av arbetsuppgifter från ledamöter till andra befattningshavare, närmast fiskalerna. Utred- ningen framhöll i betänkandet (s. 37), att de möjligheter som arbetsord— ningen för hovrätterna erbjöd i detta hänseende i stort sett torde ha utnytt- jats. Någon ytterligare överflyttning fann utredningen inte lämplig eller möjlig att föreslå.

Utredningen vidhåller den angivna ståndpunkten med den modifikatio- nen, att en överflyttning synes kunna ske beträffande vissa begränsade arbetsuppgifter, som inte innefattar några egentliga beslut. Enligt 14 5 i arbetsordningen för hovrätterna skall de inkomna målen under vederbö— rande referents ledning i laga ordning beredas till prövning och avgörande i hovrätten. Därvid skall bland annat tillses, att handlingarna i målet granskas allteftersom de inkommer samt att frågor, som påkallar omedel- bar åtgärd, behandlas i vederbörlig ordning. Granskningen utföres regel- mässigt av fiskal eller aspirant, som underställer referenten därvid upp-

kommande spörsmål. I vad män uttrycket »under referentens ledning» innebär, att referenten är ansvarig för den händelse rättsförlust uppkom- mer genom att den som utför granskningen förbiser och alltså underlåter att för referenten anmäla någon omständighet, som påkallar omedelbar handläggnino, t. ex. ett yrkande om inhibition i utsökningsmål, synes inte fullt klart. I regel torde dock anses, att referenten har ett sådant ansvar. Om så är fallet, måste det emellertid förutsättas, att referenten kontroll- granskar handlingarna efter det att samma arbete utförts av fiskal eller aspirant. Av arbetsekonomiska skäl måste det vara önskvärt att såvitt möj- ligt undvika ett sådant dubbelarbete, även om det inte torde ta någon mera betydande arbetstid i anspråk.

Frågan blir då, i vad mån ansvaret för att vid granskningen inte förbises någon omständighet, som påkallar särskilt beslut eller annan åtgärd under förberedelsen, kan läggas på fiskal eller aspirant. Under äldre rättegångs— balkens giltighetstid hade fiskalerna i mål som av dem föredrogs, t. ex. utsökningsmål, ansvaret för att brådskande frågor underställdes avdel- ningen inom behörig tid. Någon olägenhet härav torde ej ha uppkommit. Naturligtvis kan bristande uppmärksamhet ge upphov till rättsförlust. Med den utbildning och prövning, som fiskalerna undergår vid aspiranttjänst— göringen, bör emellertid risken för ett förbiseende enligt domarutredning- ens mening inte vara större än att ansvaret kan åläggas dem.

Domarutredningen förordar sålunda, att fiskal genom uttrycklig bestäm—- melse i arbetsordningen ålägges att för vederbörande referent skyndsamt anmäla frågor, som uppkommer i mål med vars förberedande han biträder och som påkallar särskilt beslut eller annan åtgärd under förberedelsen. Underförstått bör därvid vara, att referenten i motsvarande grad befrias från granskningsskyldigheten. Den föreslagna bestämmelsen synes lämp- ligen böra få sin plats i 17 å arbetsordningen.

Vad härefter angår arbetsfördelningen mellan å ena sidan fiskalerna och aspiranterna samt å andra sidan den icke rättsbildade personalen har densamma behandlats av statens organisationsnämnds domstolsutredning i dess undersökning rörande administrativa verksamhetsformer vid de stat— liga domstolarna. I sin den 16 mars 1956 dagtecknade rapport II över denna undersökning (5. 298 ff) framlade domstolsutredningen förslag om över— flyttning av vissa göromål från fiskalerna och aspiranterna till den icke rättsbildade personalen. Utgångspunkten för överflyttningen var en strä- van att avlasta rättsbildade befattningshavare arbetsuppgifter av icke juri- disk karaktär. Förslagen avsåg i huvudsak följande arbetsuppgifter i den mån de inte redan åvilade icke rättsbildad personal: ombesörjande av kallel— ser och förelägganden, arbetsuppgifter i samband med måls utsättande till huvudförhandling, enklare protokollföring samt expedieringsgöromål med undantag för utfärdande av straffuppgift. Domstolsutredningen förutsatte emellertid i fråga om flera av dessa arbetsuppgifter, att den icke rättsbil-

dade personalen i viss utsträckning skulle rådgöra med och inhämta an- visningar från de juridiskt skolade befattningshavarna. Den föreslagna över- flyttningen beräknades av domstolsutredningen innebära en arbetslättnad för fiskalerna och aspiranterna med i genomsnitt omkring 10 procent av arbetsbelastningen. Domstolsutredningens förslag har i huvudsak godtagits av statsmakterna (se statsverksprop. år 1959 bil. 4 s. 30 ff, statsutskottets utl. nr 2 s. 12—15 samt rskr. nr 2).

Sedan den angivna överflyttningen av arbetsuppgifter från fiskalerna till icke rättsbildad personal genomförts i enlighet med domstolsutredning- ens förslag, kommer fiskalernas och aspiranternas arbetsuppgifter enligt domarutredningens mening att i stort sett vara väl avpassade. Överflytt- ningen ökar möjligheterna att göra aspirant- och fiskalstjänstgöringen till den värdefulla, grundläggande domarutbildning som den är avsedd att vara. Domarutredningen vill understryka angelägenheten av att utbildningsmöj- ligheterna tillvaratages på bästa sätt. Särskilt kan framhållas önskvärd- heten av att den fiskal eller aspirant, som biträder referenten i ett mål, självständigt tar preliminär ståndpunkt och till referenten avger förslag till beslut i frågor, som uppkommer under den förberedande handläggningen. Därvid hör han givetvis grundligt utreda uppkommande rättsliga spörsmål. Den formella träning och teoretiska skolning som härigenom erhålles är av väsentlig betydelse för domarutbildningen.

Även om den muntliga förhandlingsformen numera är huvudregel i hov- rätterna, är det enligt domarutredningens mening vidare av vikt, att en omsorgsfull utbildning lämnas i fråga om föredragning av mål på hand- lingarna. Dels utgör dessa mål fortfarande en inte obetydlig procent av målen i hovrätterna och dels uppövar ett noggrant förberedande av en före- dragning förmågan att överhuvud intränga i mera komplicerade mål. Ett önskemål synes vara, att den särskilda handledning i föredragning, som i Svea hovrätt lämnas aspiranterna, får motsvarigheter i övriga hovrätter.

Att föredraganden regelmässigt bör upprätta förslag till hovrättens avgö- randen torde vara självklart. Vidare synes det vara en lämplig form av ut- bildning, att vederbörande fiskal eller aspirant, om han biträtt vid huvud- förhandling, också är närvarande vid överläggningen. Denna kan då börja med att han redogör för sina synpunkter på målet, särskilt i rättsliga frå- gor, varefter han följer överläggningen mellan ledamöterna. Om arbetsför- hållandena så medger, kan det också vara ett önskemål, att han med ledning av överläggningen får utforma ett förslag till hovrättens avgörande.

De nu angivna riktlinjerna för fiskalernas och aspiranternas tjänstgö- ring och utbildning är ingalunda nya. I större eller mindre utsträckning tillämpas de i samtliga hovrätter. De senare årens ökade måltillströmning samt de därav föranledda pressande arbetsförhållandena har emellertid minskat möjligheterna att tillgodose utbildningsmomentet. Härtill kommer, att hovrätterna av olika skäl, bland annat en betydande avgång av fiskaler

samt tidvis svårigheter att erhålla tillräckligt antal kvalificerade aspiran— ter, i inte obetydlig utsträckning nödgats arbeta med underbemanning i fråga om fiskaler och aspiranter. Följden har blivit, att ledamöterna i större eller mindre omfattning måst själva verkställa den förberedande gransk- ningen av målen och rättsutredningarna däri.

Redan av arbetsekonomiska skäl är det enligt utredningens mening önsk- värt, att en överflyttning av arbetsuppgifter från fiskaler och aspiran- ter till ledamöterna enligt vad nu antytts inte blir bestående. Härtill kom- mer, att en sådan överflyttning måste vara till nackdel för utbildningen. Att den grundläggande domarutbildningen i hovrätterna inte eftersättes måste betecknas som i hög grad angeläget. Även för prövningen av fiska- lernas och aspiranternas lämplighet för domarbanan är den tidigare skis- serade anordningen av deras tjänstgöring att föredraga.

När domarutredningen nu övergår till att beräkna det erforderliga anta- let fiskaler och aspiranter, utgår utredningen från den fördelning av arbets- uppgifter mellan ledamöter, å ena, samt fiskaler och aspiranter, å andra sidan, som utredningen ovan förklarat sig anse lämpligast både med hän— syn till rättsskipningens omedelbara krav och till hovrätternas betydelse- fulla uppgift att utbilda och pröva dem som söker sig in på domarbanan. Utredningen förutsätter därvid, att det erforderliga antalet skall avvägas så, att dessa olika uppgifter samtliga skall kunna tillgodoses på ett till- fredsställande sätt.

Å andra sidan är det som tidigare nämnts ett önskemål med hänsyn till befordringsgången på den statliga domarbanan och därmed för rekryte- ringen, att fiskalskåren såvitt möjligt begränsas. Vidare är att beakta den minskning i arbetsbelastningen för fiskalerna och aspiranterna, som blivit en följd av överflyttning av arbetsuppgifter till icke rättsbildad personal. Som ovan nämnts uppskattade domstolsutredningen i rapport II denna minskning till omkring 10 procent.

På en femmannaavdelning beräknar domarutredningen behovet på föl— jande sätt. En fiskal med fullgjord tingssekreterartjänstgöring vikarierar tidvis under tillfälliga ledigheter för ledamöter på samma eller annan av- delning (s. k. stänkadjunkt) samt fullgör dessemellan fiskalsgöromål. I ge— nomsnitt beräknas han tjänstgöra sammanlagt omkring halva året som ledamot. Som fiskal hör han ha den allmänna ledningen och närmaste till- synen över fiskalsarbetet på avdelningen samt, i den mån det ej sker ge- nom referent, granska och ansvara för sådana till den förberedande hand- läggningen hörande beslut, som uppsatts av aspirant. Vidare hör han i mån av tid utföra särskilt kvalificerade fiskalsgöromål, t. ex. förbereda och i förekommande fall föredraga vidlyftiga eller eljest mera invecklade mål. För övriga fiskalsgöromål bör finnas antingen två fiskaler och en aspirant eller en fiskal och två aspiranter. Under de första två till tre månaderna av sin tjänstgöringstid bör aspirant dock ej medräknas i detta antal, eftersom

nämnda tid i stort sett torde åtgå för honom att vinna erforderlig rutin för att effektivt kunna biträda i arbetet. För en fyramanna- eller sexmanna— avdelning bör någon jämkning i antalet ske.

Med hänsyn till växlingarna i behovet av fiskaler för adjunktion eller tjänstgöring i underrätt torde man liksom f. n. är fallet böra räkna med nå— gon marginal i fråga om det antal fiskaler och aspiranter som vid varje tid— punkt får finnas i en hovrätt. Den marginal som erfordras av denna anled— ning samt på grund av det nyss anmärkta förhållandet, att en aspirant behö- ver någon tid att förvärva erforderlig arbetsrutin, uppskattas av domarutred- ningen motsvara drygt en halv fiskalstjänst per femmannaavdelning.

Det erforderliga genomsnittliga antalet fiskaler och aspiranter per fem- mannaavdelning skulle enligt vad nu sagts bli drygt fyra, varav omkring en halv fiskal med fullgjord tingssekreterartjänstgöring samt drygt tre och en halv yngre fiskaler och aspiranter. För en fyramannaavdelning blir mot- svarande summa knappt fyra samt för en sexmannaavdelning omkring fem.

Den gjorda beräkningen innebär ett något lägre antal fiskaler och aspi- ranter än den bedömning, som gjordes före rättegångsreformens genom- förande. I stort sett motsvaras skillnaden dock av den minskning, som möj— liggöres genom överflyttningen av vissa arbetsuppgifter på icke rättsbildad personal. Åtminstone för vissa hovrätter torde denna minskning inte inne— bära någon faktisk sänkning av det antal fiskaler och aspiranter som un- der de senaste åren varit sysselsatta med fiskalsgöromål. Detta samman- hänger med vad som nyss framhållits därom, att det faktiska antalet inte fullt motsvarat det verkliga behovet.

Tjänster som förste fiskal Tjänstgöringen som fiskalsaspirant, fiskal, tingssekreterare eller 5. k. fiskalskompetent biträde samt därefter åter som fiskal bildar en samman- hängande tjänstgörings— och befordringsgång, inom vilken sker en succes- siv uppflyttning från lägre till högre lönegrad. Denna uppflyttning är obe— roende av i vilken befattning vederbörande tjänstgör. I stort sett sker upp- flyttningen enligt följande regler. Under det första tjänstgöringsåret gäller lönegrad 15 på löneplan A enligt statens löneförordning den 31 maj 1957. Efter nämnda års utgång sker vid första kvartalsskifte uppflyttning till lönegrad 17, efter ytterligare två år till lönegrad 19 samt ett och ett halvt år senare till lönegrad 21. Under tjänstgöring å högre tjänst, som ej tillhör befordringsgången, erhålles med vissa begränsningar vikariatslön eller vi- kariatsersättning enligt vanliga regler. Från och med den 1 juli 1958 utgår vidare till tingssekreterare eller 5. k. fiskalskompetent biträde i domsaga särskilt tillägg å lönen, innebärande att lön åtnjutes enligt den löneklass, som med två enheter överstiger den löneklass, vari vederbörande är placerad. Eftersom det nämnda lönetillägget bortfaller, när tingssekreteraren åter— vänder till hovrätten som fiskal, inträder vid denna tidpunkt en löneminsk—

ning i den män inte adjunktion med därmed följande högre avlöning er- hålles. Den närmaste tiden efter återvändandet till hovrätten kan fiskalen i allmänhet inte påräkna sammanhängande adjunktion utan endast tillfäl- liga förordnanden med längre eller kortare mellanrum. Dessa medför f. ö. enligt gällande regler i princip rätt till vikariatsersättning endast i den mån de omfattar minst åtta dagar i följd. Vid behandlingen av fiskalernas ar— betsuppgifter och antal har domarutredningen förutsatt, att på varje hov- rättsavdelning bör finnas en fiskal med fullgjord tingssekreterartjänstgö- ring och med uppgift i första hand att mottaga tillfälliga adjunktionsför— ordnanden. I den mån han ej har adjunktion och efterarbetet efter adjunk— tionsförordnandena inte tar hans tid i anspråk bör han utföra mera kvali- ficerade fiskalsgöromål. Sålunda bör han, enligt vad utredningen föresla— git, ha den allmänna ledningen och närmaste tillsynen över fiskalsarbetet på avdelningen, granska och ansvara för sådana till den förberedande hand- läggningen hörande beslut, som uppsatts av aspirant och ej underskrives av vederbörande referent, samt i den utsträckning han så kan medhinna förbereda och i förekommande fall föredraga vidlyftiga eller eljest mera invecklade mål.

Med hänsyn både till arten av de fiskalsgöromål, varmed den från tings— sekreterartjänstgöringen återvändande fiskalen kan beräknas bli sysselsatt, och önskvärdheten av att tjänstgöringsgången utformas på ett lämpligt och naturligt sätt framstår det enligt domarutredningens mening som befogat, att särskilda tjänster inrättas för de ifrågavarande arbetsuppgifterna. En- ligt utredningens bedömning erfordras för dessa en befattningshavare per hovrättsavdelning. Som tjänstebenämning föreslås förste fiskal. Med hän- syn till tingssekreterarnas löneställning synes tjänsterna i fråga böra upp- tagas i lönegrad Ae 23.

Den närmare avgränsningen av förste fiskalernas arbetsuppgifter i enlig- het med förslaget här ovan synes lämpligen böra ankomma på hovrätterna. I arbetsordningen för dessa torde i detta avseende erfordras endast ett till- lägg till 17 3" av innehåll, att vad i arbetsordningen stadgas om fiskal även gäller förste fiskal, där ej annat är särskilt föreskrivet eller framgår av sammanhanget.

Domarutredningen föreslår alltså, att i hovrätternas personalförteckning uppföres en tjänst som förste fiskal i lönegrad Ae 23 per avdelning. Som följd därav bör motsvarande minskning ske av antalet övriga fiskals— tjänster.

Eftersom förste fiskalstjänsterna är avsedda för fiskaler, som efter full- gjord tjänstgöring som tingssekreterare eller vad därmed i behörighets- hänseende är jämställt återvänder till hovrätt, torde erfordras ett stad— gande om behörighetsvillkor för förordnande till förste fiskal. Ett sådant stadgande förordas i form av en nyinförd 61 a 5 i arbetsordningen.

FJÄRDE KAPITLET

Tjänstgöringen i nedre justitierevisionen

Enligt direktiven har domarutredningen att undersöka frågorna, hur arbe- tet i nedre justitierevisionen påverkats av rättegångsreformen och hur tjänst- göringen där bör inpassas i förhållande till annan tjänstgöring. Vidare bör övervägas, vilken betydelse tjänstgöring i justitierevisionen bör tillmätas för erhållande av ordinarie domartjänst i underrätt eller hovrätt.

Nedre justitierevisionens organisation m.m.

Nedre justitierevisionens huvudsakliga arbetsuppgift är att bereda justitie— ärendena — väsentligen fullföljda mål samt ansökningsärenden angående resning m. m. _ till prövning och avgörande i högsta domstolen. Härom stadgas i 5 24 regeringsformen samt i arbetsordningen för nedre justitie- revisionen den 26 juni 1948 (nr 494). Vidare åligger det justitierevisionen att bereda nådeärendena till avgörande i statsrådet. De hithörande stadgan- dena återfinnes i 55 10 och 26 regeringsformen samt i arbetsordningen.

Sedan lång tid tillbaka är nedre justitierevisionen organiserad som ett självständigt ämbetsverk. Högsta domstolen äger emellertid enligt arbets- ordningen för justitierevisionen att i frågor, som angår målens fördelning och föredragning eller eljest berör domstolen, meddela bestämmelser, vilka justitierevisionen har att ställa sig till efter-rättelse. I frågor, som angår handläggning av nådeärenden, skall vidare samråd äga rum med chefen för justitiedepartementet eller den tjänsteman inom departementet, som de- partementschefen bemyndigat därtill.

Nedre justitierevisionen består av revisionssekreterarna under en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande såsom ledamöter samt omfattar i övrigt justitierevisionsexpeditionen, som är högsta domstolens och justitierevi- sionens kansli. Revisionssekreterarna är dels ordinarie tjänstemän och dels extra sådana. Sedan den 1 juli 1936 är antalet ordinarie revisionssekre- terartjänster 27. De extra tjänsternas antal har växlat. F. n. är antalet 12. Av de ordinarie tjänsterna är 11 placerade i lönegrad Bo 1 och de övriga i lönegrad Ao 26. De extra tjänsterna är placerade i lönegrad Ag 26. Till ordföranden, som innehar en av tjänsterna i B0 1, utgår härjämte särskilt arvode.

Administrativa ärenden —— omfattande, förutom verkets egna angelägen- heter, remissärenden samt den ekonomiska förvaltningen för högsta dom—

stolen och lagrådet —— avgöres antingen av ordföranden i närvaro av allenast den föredragande, inom vilkens arbetsområde ett ärende faller, eller av justitierevisionen i plenum.

Beredningen av målen och övriga justitieärenden liksom av nådeären- dena ankommer på revisionssekreterarna. Vissa förberedande åtgärder be- slutas dock av särskild tjänsteman inom justitierevisionsexpeditionen. Andra åtgärder vidtages av tre revisionsseln'eterare i förening. Revisionssekrete- rarna medverkar även vid högsta domstolens huvudförhandlingar. . Inkommande mål och ärenden fördelas mellan rotlar, vilkas antal i regel motsvarar antalet revisionssekreterare, ordföranden frånräknad. Rotlarna är dels specialrotlar, vilka företrädesvis erhåller mål av visst slag (special- måll och vilkas innehavare utgöres av revisionssekreterare i lönegrad Bo 1, och dels allmänna rotlar. Specialrotlarna är f. n. 10 till antalet, nämligen fem rotlar för ägodelningsmål och expropriationsmål m. m., en rotel för sjörätts— och lufträttsmål, två rotlar för vattenmål och två rotlar för pa- tentmål m. m.

Rättegångsreformens inverkan på arbetet i nedre justitierevisionen

Ändringar i förfarandet i högsta instans

Rättegångsreformen har i flera hänseenden påverkat förfarandet i högsta domstolen och nedre justitierevisionen. I detta sammanhang är av intresse de förändringar, som direkt eller indirekt varit av större betydelse för revi- sionssekreterarnas arbete.

Enligt äldre rättegångsbalken i dess lydelse fram till den 1 juni 1945,» då vissa förberedande åtgärder för genomförandet av rättegångsreformen trädde i verkställighet, var förfarandet i högsta instans helt skriftligt. Alla i högsta domstolen förekommande mål och ärenden avgjordes efter före—" dragning, verkställd av revisionssekreterare. I princip fick talan mot hov"— rätts avgörande fullföljas till högsta domstolen. Från denna princip stadga- des dock en del undantag, framför allt omfattande vissa mindre tvistemål och större delen av de ringare brottm-ålen. Dessa grupper av mål fick i allv mänhet fullföljas endast under särskilda omständigheter och efter dispens— av högsta domstolen i det enskilda fallet. Frågor om sådan dispens pröva- des av en avdelning om tre justitieråd, även här på föredragning av revi-- sionssekreterare.

Rättegångsreformen innebar i fråga om målens handläggning betydande principiella förändringar. Det skriftliga förfarandet ersattes i viss utsträck- ning av en muntlig törhandlingsordning. I samband därmed infördes den allmänna regeln, att talan, som anhängiggjorts i underrätt eller eljest prö- vats i två instanser, får komma under högsta domstolens prövning endast om särskilt tillstånd därtill (prövningstillstånd) meddelats. Denna regel gäller dock ej talan fullföljd av riksåklagaren, justitiekanslern, justitiew

ombudsmannen eller militieombudsmannen i mål om allmänt åtal. Sättet för avgörande av fråga om prövningstillstånd är detsamma som enligt det äldre dispensförfarandet, d. v. s. föredragning av revisionssekreterare inför tre justitieråd. I den mån prövningstillstånd meddelas liksom i de fall då sådant tillstånd inte erfordras, avgöres målet å fullsutten avdelning _ van- ligen bestående av fem justitieråd —— antingen efter huvudförhandling eller också på de föreliggande handlingarna. I huvudförhandlingsmål har i prin— cip parterna att sörja för processmaterialets framläggande. Avgörandet av mål på handlingarna sker efter föredragning och skriftligt förslag till be- slut eller dom, så kallat betänkande, av den revisionssekreterare, som föredragit målet.

I fråga om förfarandet i högsta domstolen vid prövning av talan, som inte varit föremål för prövning i två instanser, har genom rättegångs— reformen inte införts några i väsentliga hänseenden nya regler. Detta gäl— ler i alla händelser den största hithörande gruppen av fall, nämligen de an— sökningar, som göres hos högsta domstolen, vanligen avseende resning eller återställande av tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut. Sådana ansökningar föredrages av revisionssekreterare inför fullsutten avdelning utan att betänkande avges. Något större är förändringarna i fråga om mål, vari talan väckts i hovrätten. Förfarandet i dessa mål överensstämmer _— om man bortser från att föredragning för prövningstillstånd inte förekom— mer —— i allt väsentligt med förfarandet i mål, som efter sådant tillstånd avgöres å fullsutten avdelning på handlingarna. Även huvudförhandling kan dock förekomma i dylika mål. För vissa genom processreformen ny- tillkomna, numerärt dock föga betydande grupper av mål och ärenden har särskilda handläggningsformer tillskapats. Förfarandet ansluter sig närmast till det som enligt vad ovan sagts tillämpas för mål respektive ärenden, som avgöres på handlingarna. Anmärkas må dock, att i fråga om en typ av mål, nämligen besvär över beslut av advokatsamfundets styrelse, klaganden regelmässigt höres muntligen i högsta domstolen. Om justitie- kanslern klagar, höres denne och motparten. I sådana mål avgives inte betänkande.

Nådeärendena föredrages liksom frågor om prövningstillstånd av revi- sionssekreterare inför avdelning om tre justitieråd. Formen för handlägg-

1953 1954 1955 | 1956 | 1957 I 1958

Inkomna ansökningar om pröv- ningstillstånd ............... 1 044 1 024 1 074 1 101 1 090 1 200 Mål avgjorda efter huvudförhandling 81 62 70 88 90 93

Mål avgjorda å fullsutten avd. på handlingarna (»betänkandemål») 93 70 64 80 81 96

Resnings- m. fl. ärenden avgjorda på fullsutten avd. ............ 118 132 88 114 152 163 Avgjorda nådeärenden .......... 1 321 1 515 1 507 1 655 1 697 1 642

ningen har i övrigt undergått vissa förändringar på senare tid. Dessa har emellertid intet samband med rättegångsreformens genomförande.

Till belysande av den frekvens, i vilken de här ovan antydda handlägg- ningsformerna förekommer, kan följande uppgifter lämnas (se tabellen s. 84).

Revisionssekreterarnas arbetsuppgifter före och efter rättegångsreformens genomförande Enligt den äldre ordningen var revisionssekreterarnas arbetsuppgifter —— frånsett att de i viss utsträckning hade att biträda chefen för justitie- departementet vid handläggning av frågor om nåd — väsentligen att i promemorieform sammanställa det skriftliga materialet i fullföljda mål samt att muntligen inför högsta domstolen redogöra för detta och för de rättsliga frågeställningar, vartill föredragningen gav anledning. Härtill kom även enligt den äldre ordningen skyldighet att i vissa mål avge betänkande. Betänkande avgavs (med obetydliga undantag) i alla mål, som enligt då- varande regler fullföljdes genom revisionsansökning, d. v. s. flertalet tviste— mål utom familjerättsmål och utsökningsmål, samt därjämte i jorddelnings- mål, som fullföljts genom besvär, och dispaschmål. I jorddelningsmål av- gavs betänkande av föredraganden ensam, medan betänkande i annat mål avgavs av föredraganden och två andra revisionssekreterare.

Även enligt nuvarande ordning är revisionssekreterarnas huvudsakliga arbetsuppgift föredragning inför högsta domstolen. Praktiskt taget alla mål och ärenden föredrages sålunda i högsta domstolen. Till grund för före- dragningen ligger också nu en av revisionssekreteraren upprättad prome— moria. Den utan jämförelse största delen av revisionssekreterarnas arbete hänför sig till föredragning av frågor om prövningstillstånd. Genom den prövning av målen, som sker efter sådan föredragning, skiljer sig högsta domstolen från flertalet mål.

Beviljas prövningstillstånd hålles, som ovan framgått, oftast huvudför- handling i målet. Därvid tillkommer revisionssekreteraren arbetsuppgifter, till vilka motsvarighet saknades före rättegångsreformen. Dessa uppgifter avser dels befattning med förberedande av målen till huvudförhandlingen och dels närvaro samt medverkan vid denna. Till revisionssekreterarens åliggande i förstnämnda hänseende hör — förutom närmast expeditionella åtgärder såsom att träffa uppgörelser med parter och ombud om tid för huvudförhandling m. m. _ att till ledning för huvudförhandlingen upp- rätta s. k. handläggningspromemoria och att i samband därmed i alla mål av större omfattning samråda med parter eller ombud om den ordning, i vilken målet skall handläggas. Ej sällan ankommer det härvid på revi- sionssekreteraren att själv bearbeta eller annorledes verka för en kon- centrering av särskilt det skriftliga material, som skall föredragas vid hu- vudförhandlingen. I mål av invecklad natur eller där andra omständighe- ter så föranleder förekommer tillika, att revisionssekreteraren före huvud-

förhandlingen lämnar en orienterande redogörelse för målet inför avdel— ningen. —— Revisionssekreterarnas medverkan vid huvudförhandling be- står däri, att de på anmodan skall tillhandagå med upplysningar angående målet samt, då genom högsta domstolens försorg ur handlingarna skall framläggas vad tidigare i målet förekommit, biträda därmed. Under huvud— förhandlingen omhänderhar revisionssekreteraren akten i målet och full- gör i stort sett samma uppgifter av kontrollerande art som vid huvudför— handling i hovrätt åligger referenten. Vederbörande revisionssekreterare är vidare skyldig att på anmodan infinna sig i högsta domstolen vid överlägg- ning till dom för att på grund av sin kännedom om handlingarna i målet meddela upplysningar och har tillika att, om så påfordras, biträda vid av- fattningen av domen (arbetsordningen 26 och 37 55 samt protokoll hållet vid sammanträde med ledamöterna i högsta domstolen den 30 maj 1947).

Som nämnts blir åtskilliga mål inte föremål för huvudförhandling utan avgöres å fullsutten avdelning på handlingarna. De ifrågavarande målen .är huvudsakligen dels mål, som upptagits omedelbart i hovrätt, dels i övrigt flertalet jorddelningsmål, vissa vattenmål, dispaschmål, mål vari klagan avser beslut under rättegången, utsökningsmål, vissa konkursmål, arvs— och gåvoskattemål samt mål uppkomna ur förmynderskaps-, lågfarts- och inteckningsärenden. I fråga om dessa mål avviker revisionssekreterar— nas arbete enligt den nuvarande ordningen från vad som förut gällde huvudsakligen beträffande skyldigheten att avgiva betänkande. Såsom framgått avgives numera betänkande i samtliga här avsedda mål, medan enligt den äldre ordningen betänkande avgavs endast i motsvarande jord- delnings- och dispaschmål.

De ändringar i revisionssekreterarnas arbetsuppgifter, som rättegångs- reformens genomförande medfört, består sålunda väsentligen däri, att det muntliga förfarandet i högsta domstolen tillfört revisionssekreterarna nya arbetsuppgifter (i samband med huvudförhandlingarna), samt däri, att skyldigheten att avgiva betänkande ändrats dels såtillvida, att betänkande numera alltid avgives av föredraganden ensam under det att tidigare som regel ytterligare två revisionssekreterare deltog i betänkandet, dels i det hänseendet, att betänkande bortfallit i en stor grupp av mål, medan betän- kande tillkommit i ett inte obetydligt antal mål, i vilka sådant inte före- kom enligt den äldre ordningen. Till antalet är betänkandena väl betydligt färre enligt den nuvarande ordningen än enligt den äldre. Den minskning av revisionssekreterarnas arbetsuppgifter detta förhållande medfört är dock av begränsad betydelse, eftersom betänkandena enligt den äldre ordningen oftast blott innehöll förslag om fastställelse av överklagade domen, medan de betänkanden, som numera avgives _ då skäl till prövningstillstånd vanligen inte föreligger, om såväl utgången som motiveringen anses riktiga _— merendels är s.k. ändringsbetänkanden, vilkas utformning ofta vållar betydande arbete.

Utredningen har här ovan redogjort förhållandevis ingående för revi- sionssekreterarnas skyldighet enligt nuvarande och äldre rättegångsord- ning att avgiva betänkande. Det bör emellertid beaktas, att revisionssekre- terarnas mest maktpåliggande och ansvarsfulla uppgift nu liksom enligt den tidigare rättegångsordningen är att sammanställa och framlägga pro- cessmaterialet i målen och det rättsvctenskapliga material, som erfordras för deras bedömande. Det har också alltid ställts det kravet, att den revi- sionssekreterare, som föredragit ett mål, skall vara beredd att yttra sin mening däri. I förhållande till den samlade arbetsuppgiften är det därför av mindre betydelse om, såsom enligt den äldre rättegångsordningen oftare var fallet än nu, föredragandens mening avfattas skriftligen i be- tänkandets form eller blott på begäran muntligen framlägges inför högsta domstolen. Enligt den mening, som högsta domstolens ledamöter givit till- känna (skrivelse under justitiedepartementets dznr 38/1952), är revisions- sekreterarnas arbetsuppgifter lika betydelsefulla och krävande enligt den nuvarande ordningen som enligt den äldre.

Till grund för den föredragning i högsta domstolen, som enligt vad nyss sagts är revisionssekreterarnas huvuduppgift, ligger som nämnts en av vederbörande revisionssekreterare upp 'ättad promemoria. Promemorian lägges efter föredragningen till handlingarna i målet och blir därmed of- fentlig handling. Då en mycket stor del av revisionssekreterarnas arbetstid åtgår till upprättandet av dessa promemorior, vill utredningen här redo- göra för vad utredningen inhämtat angående den inverkan revisionssekre- terarnas arbete i denna del rönt av den nya rättegångsordningens genom- förande.

Enligt den före rättegångsreformens genomförande gällande arbets- ordningen för nedre justitierevisionen den 23 april 1937 (nr 191) skulle promemorian innefatta en fullständig och systematiskt uppställd redo- görelse för vad i målet förekommit av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning. Det var alltså fråga om en fullständig promemoria, som skulle kunna läsas i stället för själva akten. Under förarbetet på rätte— gångsreformen uppmärksammades frågan om möjligheten att under det nya förfarandet förenkla promemoriorna. Sålunda uttalade föredragande departementschefen i propositionen till den nuvarande rättegångsbalken (proposition nr 5/1942 s. 48), att upprättande av fullständiga promemorior inte torde behöva förekomma såsom grundval för föredragningen. I betän- kande med förslag till arbetsordning för nedre justitierevisionen (sten— cilerat), avgivet den 28 februari 1947 av inom justitiedepartementet till- kallade sakkunniga, framhöll dessa, att gestaltningen av tjänstgöringen i justitierevisionen i väsentlig mån var beroende av de krav, som ansågs böra uppställas beträffande föredragningspromemoriorna. De sakkunniga erin- rade om att en förenkling i promemorieskrivningen ifrågasatts redan i ett år 1910 av 1902 års löneregleringskommitté avgivet betänkande men att

detta förslag avstyrkts av högsta domstolen och justitierevisionen. Efter att i nu aktuella delar ha återgivit högsta domstolens yttrande över be— tänkandet uttalade de sakkunniga följande.

Såsom högsta domstolen i sitt yttrande framhållit kräves för närvarande vid promemoriornas sammanställande att processmaterialet, sådant det föreligger i protokoll och andra handlingar, omgrupperas och systematiskt bearbetas och i övrigt så behandlas, att föredragningen blir koncentrerad men samtidigt fullstän- digt överensstämmande med handlingarna i målet. En mer eller mindre vittgå- ende omarbetning av materialet är alltså för närvarande nödvändig; enligt den äldre rättegångsordningen handläggas målen vanligen vid flera tillfällen, yrkan- den, invändningar och bevisning framkomma i skilda sammanhang och parter- nas skrifter tagas i allmänhet till protokollet. Det kan med fog antagas att för— hållandena komma att i dessa hänseenden väsentligen förändras. Förberedelsen möjliggör en ändamålsenlig anordning av huvudförhandlingen. Protokollet vid underrättens huvudförhandling kommer att i lämplig ordning redovisa yrkanden och invändningar jämte grunden därför samt bevisningen. Pläderingen kommer ej att protokollföras. Skrifter från parterna äro i allmänhet ej medgivna. Vittnes— målen torde i regel vara återgivna i koncentrerad form. Vid en redogörelse för målet lärer därför protokollet kunna tjäna som grund utan nämnvärd föränd— ring. Kravet på processmaterialets uppdelning och systematisering i en fullstän- dig promemoria torde alltså icke framstå lika starkt efter den nya processord- ningens genomförande som för närvarande. Det bör dock framhållas att detta i hög grad blir beroende av det sätt, varpå underdomstolarna komma att tillämpa nya Rst bestämmelser.

De sakkunniga föreslog ett stadgande av innehåll, att föredragningen skulle ske med ledning av minnesanteckningar av den utförlighet målets eller ärendets beskaffenhet krävde.

Vid remissbehandlingen av betänkandet avstyrkte såväl högsta domsto— lens ledamöter som revisionssekreterarföreningen förslaget att avskaffa de fullständiga föredragningspromemoriorna.

I nu gällande arbetsordning för nedre justitierevisionen stadgas som huvudregel, att föredragningspromemorian skall vara fullständig eller, med författningstextens formulering, innefatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller av betydelse för den prövning varom är fråga. I paragrafens tredje stycke tillägges emellertid, att högsta domstolen äger bestämma, huruvida och i vilken mån den fullständiga redogörelsen må ersättas av hänvisning till handlingarna i målet. Möjlighet finns sålunda till förenklad promemorieskrivning i den mån de faktiska förhållandena så medger.

De förväntningar i fråga om promemorieskrivningen, varåt de tidigare nämnda sakkunniga gav uttryck, har enligt vad utredningen inhämtat på intet sätt infriats. Erfarenheten ger vid handen, att dispositionen i under- rätternas protokoll oftast inte kan följas. Anledningarna härtill varierar, men en mycket vanlig orsak är att frågeställningen i målet är en annan i högsta domstolen än när målet förekom vid underrätten. Vidare återges vittnesmålen numera i allmänhet inte i koncentrerad form. I stället använ—

des i stor omfattning fonetisk eller stenografisk _ ofta utomordentligt vidlyftig — direktupptagning. Dispositionen av vittnesförhören är dessutom i regel ej sådan, att den kan användas vid föredragningen. Av dessa och när— liggande skäl blir revisionssekreterarnas arbete med upprättande av före- dragningspromemorior numera ofta svårare än under den tid, då under— rättsprocessen var muntligt protokollarisk och hovrättsprocessen väsent— ligen skriftlig samt materialet, som i sin helhet fanns samlat i akten, kon- centrerats och merendels genomgått viss juridisk bearbetning i underrät- ternas protokoll. Någon förenkling av föredragningspromemoriornas ut- formning har ej heller i stort sett kunnat genomföras. Arbetet med prome— moriornas avfattning samt verkställande av dithörande rättsutredningar m.m. tillgår på ungefär samma sätt nu som förr. Såsom fullföljdsreglerna utformats har revisionssekreterarna nämligen knappast nu större möjlig- heter än tidigare att inskränka promemoriornas omfattning och förbere- delsearbetet i övrigt, när de i betraktande av bevisningsregler eller av andra skäl bedömer en förd talan som utsiktslös.

En teknisk förenkling har emellertid såtillvida företagits som, när målens beskaffenhet det tillåter, promemoriorna i vad avser utsagor, som upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg, och vidlyftigare skriftliga utlåtan- den av sakkunnig samt, om särskilda skäl därtill föreligger, även i fråga om annat material utformas som s. k. stompromemorior med hänvisningar för föredragningen till akten i stället för som fullständiga promemorior avsedda att läsas i stället för akten. Den praktiska betydelsen av denna möjlighet till förenkling är emellertid för revisionssekreterarnas del inte stor. Den vinst metoden medför består väsentligen i minskat arbete för skrivpersonalen. Det bör också framhållas, att därest justitieråden före av- görandet av ett föredraget mål önskar kontrollera intrycken från föredrag- ningen, så kan det med denna form av promemorieskrivning inte, såsom eljest vanligen är fallet, ske genom kontrolläsning av promemorian utan måste ske genom läsning direkt ur akten, ett förfaringssätt som, ofta till- lämpat, skulle i hög grad tynga högsta domstolens arbete. Bland annat av nu anförda skäl kan denna form av förenkling vid promemorians avfatt- ning inte vinna tillämpning i mål av mera invecklad beskaffenhet. Ett annat sätt att förenkla promemorieskrivningen är att preliminärt i före- dragningspromemorian upptaga endast viss fråga, vilkens avgörande i viss riktning kan göra föredragning av andra delar av målet onödig. Det är emellertid mycket sällsynt att, efter beaktande jämväl av nackdelarna av ett dylikt förfaringssätt, metoden kan vinna tillämpning.

Rättegångsreformens genomförande har sålunda enligt utredningens upp- fattning inte medfört någon förenkling av revisionssekreterarnas arbets— uppgifter i vad avser upprättande av föredragningspromemorior. Snarare torde upprättandet av dessa, offentlig insyn underkastade handlingar nu— mera ofta vara mera krävande än på den äldre rättegångsordningens tid.

Att en förenkling av promemorieskrivningen inte kunnat genomföras i någon mera betydande omfattning torde främst bero på att det inte före- ligger någon skyldighet och, med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda, ej heller någon praktisk möjlighet för justitieråden att regelmässigt kon- trollera underrätts- och hovrättsakterna i de mål, som föredragits, samt att till följd härav promemoriorna är behövliga dels för högsta domstolens arbete med målen och dels för att utåt redovisa det processmaterial, som revisionssekreterarna framlagt för högsta domstolens ledamöter.

En särskild grupp av arbetsuppgifter för revisionssekreterarna hänför sig till nådeärendena. I fråga om dessa ärendens fördelning mellan revi- sionssekreterarna har vid olika tider olika regler tillämpats. F. n. fördelas de på samtliga allmänna rotlar. Revisionssekreterarnas åligganden i vad avser nådeärendena har varierat. Den centrala arbetsuppgiften torde dock alltid ha 'arit ärendenas föredragning inför högsta domstolen samt upp— rättandet av de promemorior, som ligger till grund för denna föredragning och för ärendenas avgörande i statsrådet. I fråga om promemoriornas be— skaffenhet gäller i princip detsamma som sagts angående övriga föredrag- ningspromemorior. På grund av ärendenas natur kan emellertid prome- moriorna i regel göras tämligen kortfattade i förhållande till aktens omfång och kräver jämförelsevis ringa tid att upprätta. Det stora antalet nåde- ärenden _ under de senaste åren 1600—1 700 per år — medför å andra sidan, att de sammanlagt kräver en ej obetydlig tid.

Rättegångsreformens genomförande innebar för nådeärendenas del ingen annan förändring i revisionssekreterarnas arbetsuppgifter än den som be- tingas av att aktmaterialet förändrats. Genom en är 1957 vidtagen ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen föreskrevs emellertid, att revisionssekreterarna har att i fråga om nädeärendenas beredning till av- görande i statsrådet iakttaga de anvisningar som meddelas av chefen för justitiedepartementet eller av den tjänsteman i departementet, som departe- mentschefen bemyndigat därtill, samt att erforderliga åtgärder i sådant hänseende skulle vara vidtagna, innan nådeärende föredrages i högsta dom— stolen. Vidare föreskrevs, att revisionssekreterarna efter föredragningen i högsta domstolen skulle biträda vid föredragning för statsrådets ledamöter.

Den reella innebörden av dessa föreskrifter är enligt nuvarande tillämp- ning att, sedan revisionssekreteraren upprättat föredragningspromemoria i honom tilldelat nådeärende, promemorian översändes till justitiedeparte— mentet för bestämmande av huruvida någon särskild beredningsåtgärd, företrädesvis inhämtande av yttrande från myndighet, skall vidtagas. Pro- memorian återställes med besked därutinnan till revisionssekreteraren, som, när ärendet är i fullständigt skick, föredrager detsamma i högsta domstolen och därefter överlämnar promemorian i ärendet jämte högsta domstolens yttrande till departementet.

Samtidigt med den nyssnämnda ändringen i arbetsordningen gjordes andra ändringar däri, innebärande bland annat att nådeärendena skulle koncentreras på särskilda rotlar. Vad i sådant hänseende föreskrivits har dock inte satts i kraft. (Ang. ifrågavarande ändringar i arbetsordningen se kungörelsen den 6 juni 1957, nr 295.)

Revisionssekreterartjänstgöringen och domarkarriären

Nuvarande förhållanden

Av redogörelsen i första kapitlet för förhållandena på domarbanan har fram- gått, att tjänstgöring i nedre justitierevisionen ingår som ett normalt led i den statliga domarkarriären, ofta på assessorsstadiet men i många fall först efter utnämning till hovrättsråd eller tingsdomare. Vidare har nämnts, att till häradshövding i regel inte utnämnes annan än den, som kan åbe— ropa godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare. Vad som erfordras är enligt nuvarande praxis, att vederbörande varit ordinarie revisions- sekreterare eller innehaft förordnande som revisionssekreterare under minst ett år och av högsta domstolen funnits skickad att erhålla förnyat förord— nande. Som tidigare nämnts efterges kravet på revisionssekreterartjänst- göring dock stundom.

Tidigare upprätthölls inte något egentligt krav på viss tids revisions- sekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövding. Visserligen bru- kade, åtminstone när det gällde större domsagor, företräde lämnas sökande som var eller t. ex. före utnämning till hovrätts-råd varit ordinarie revisions— sekreterare. För utnämning härtill ansågs emellertid inte erforderligt med viss tids tjänstgöring i justitierevisionen, utan det förekom ofta, att domare som i stor utsträckning anlitades för lagstiftningsuppdrag tjänstgjorde endast kortvariga perioder i justitierevisionen men likväl i sin tur erhöll ordinarie revisionssekreterartjänst. Tjänstgöringen i justitierevisionen in- gick inte heller på samma sätt som nu såsom ett regelmässigt led i den statliga domarkarriären. De som följde den numera avskaffade lantdomar— banan utnämndes sålunda i många fall till häradshövdingar utan före-. gången revisionssekreterartjänstgöring. Vidare förekom i inte obetydlig utsträckning, att hovrättsdomare i stället för att tjänstgöra i justitierevi- sionen stannade kvar i sin hovrätt, där de enligt då gällande befordrings- principer i allmänhet kunde påräkna att i sin tur förordnas till divisions— ordförande. Dessa förordnanden motsvarar de nuvarande lagmanstjäns- terna, vid vilkas tillsättning tj änsteåldern emellertid ej har samma betydelse.

De nuvarande kraven på revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövding överensstämmer med önskemål, som framförts av 1943 års domarutredning i dess betänkande (SOU 1946: 57 s. 186) och av pre- sidenterna i rikets hovrätter i ett uttalande i oktober 1945 (se Svensk

juristtidning årgång 1946 s. 155). I betänkandet liksom i uttalandet för- ordades vidare, att samma krav på tjänstgöring i justitierevisionen skulle uppställas för utnämning till hovrättsråd. Detta har dock åtminstone hit- tills inte tagit sig uttryck i utnämningspraxis.

Hovrätternas assessorer är skyldiga att mottaga förordnande att tjänst- göra som revisionssekreterare. Någon sådan skyldighet åvilar däremot inte hovrättsråd eller tingsdomare. Att dessa likväl nästan undantagslöst ätager sig revisionssekreterarförordnande sammanhänger med det meritvärde, som tillerkänts tjänstgöringen i justitierevisionen. Revisionssekreterarna, såväl ordinarie som icke-ordinarie, var tidigare i lönehänseende likställda med hovrättsråden. Numera innehar som förut nämnts endast specialmålsföre— dragandena sådan löneställning. Övriga revisionssekreterare (innehavare av allmänna rotlar) är likställda med hovrätternas assessorer. Hovrättsråd och tingsdomare bibehålles givetvis dock under förordnande som revisions- sekreterare vid sina lönevillkor som ordinarie tjänstemän. Icke-ordinarie revisionssekreterare från annan ort än Stockholm uppbär tillika trakta- mentsersättning.

Vad nyss sagts om assessorernas skyldighet samt hovrättsrådens och tingsdomarnas intresse av att fullgöra viss tjänstgöring i justitierevisionen har i förening med lönevillkoren lett till följande förhållanden. Revisions- sekreterare i den lägre lönegraden, vare sig ordinarie eller icke—ordinarie, som fullgjort erforderlig tjänstgöring i justitierevisionen om i regel drygt ett år, lämnar justitierevisionen så snart de erhåller bättre avlönad tjänst, i regel som hovrättsråd. För hovrättsråd, som förordnats till revisions- sekreterare — det är regelmässigt fråga endast om hovrättsråd från andra hovrätter än Svea hovrätt —- föreligger som nämnts inte någon tjänst- göringsskyldighet. Om vederbörande kvarstannar längre än den förut nämnda minimitiden om ett år, beror det därför på intresse för arbetet eller andra personliga förhållanden. Ofta spelar härvid bostadsfrågan en avgörande roll. För tingsdomare ifrågakommer vanligen inte någon större förlängning av tiden i justitierevisionen utöver den förstnämnda minimi— tiden ett år. Av hänsyn till önskemålet, att ordinarie underrättsdomare i största möjliga utsträckning upprätthåller sin tjänst, beviljas tingsdomare nämligen i allmänhet inte tjänstledighet för tjänstgöring i justitierevisionen längre tid än något mer än ett år. De revisionssekreterare, som innehar specialrotel och som alltså i lönehänseende är jämställda med hovrättsråd och tingsdomare, tjänstgör i allmänhet en längre följd av år.

De nu skildrade förhållandena har medfört, att för revisionssekreterare med tjänstgöring på allmän rotel tjänstgöringstider på omkring ett år eller något mera blivit vanliga, särskilt under de senaste åren, samt att ständigt ett ej obetydligt antal ordinarie revisionssekreterartjänster står vakanta. Sålunda lämnade under ettvart av åren 1954—1958 respektive 7, 9, 7, 20 och 15 revisionssekreterare med allmän rotel justitierevisionen, varav re-

spektive 3, 6, 4, 12 och 15 efter mindre än ett och ett halvt års tjänstgöring. Den genomsnittliga tjänstgöringstiden för revisionssekreterare med sådan rotel, vilka lämnade justitierevisionen under den angivna tiden, var två år en månad 26 dagar. Antalet vakanta revisionssekreterartjänster var den 1 januari ettvart av åren 1955—1959 respektive 11, 10, 6, 11 och 5, varav i den lägre lönegraden respektive 11, 8, 5, 9 och 5.

Utredningens allmänna ståndpunkt Som motivering för att revisionssekreterartjänstgöringen inordnats som ett normalt led i den statliga domarkarriären och att godkänd sådan tjänst— göring om minst ett år i realiteten uppställts som en regelmässig förutsätt- ning för utnämning till häradshövding brukar anföras, att tjänstgöringen har ett särskilt stort utbildningsvärde samt därjämte ger tillfälle till pröv- ning av vederbörandes domaregenskaper. Spörsmålet om det nuvarande systemets bibehållande får emellertid bedömas även från andra synpunk— ter. Vad som därvid främst kräver beaktande är frågan, huruvida de nu— varande tjänstgöringsförhållandena är ägnade att tillgodose anspråken på att justitierevisionens arbetsuppgifter blir på bästa sätt fullgjorda. Från denna utgångspunkt har i flera sammanhang uttalats önskemål 0111 längre tjänstgöringsperioder för revisionssekreterarna än som nu är vanligt. Som lämplig tjänstgöringstid har angivits 3—5 år i fråga om de allmänna rot- larna samt ännu något längre tid för specialrotlarnas del. Inom högsta domstolen anses enligt vad som under hand inhämtats en tjänstgöringstid av fem år på de allmänna rotlarna samt i vart fall ej kortare tid på special- rotlarna vara lämplig.

Tydligt är, att alltför täta ombyten på revisionssekreterartjänsterna måste vara till olägenhet för arbetet i justitierevisionen och därmed även för högsta domstolen. Även om en nytillträdande revisionssekreterare har lång— varig erfarenhet av annat domstolsarbete, saknar han dock kännedom om justitierevisionens arbetsmetoder och arbetsförhållanden. Han kan därför inte utan längre eller kortare anpassningstid fullgöra sin företrädares arbets— uppgifter. Denna omständighet har ökad betydelse i fråga om den genera- tion domare, som erhållit sin huvudsakliga utbildning under den nya rätte— gångsordningen och därför inte har samma grundliga och omfattande erfa— renhet av föredragning av mål på handlingar som den äldre generationen. Varje byte av revisionssekreterare medför som följd härav en inte obetydlig nedgång i justitierevisionens arbetsprodukt. Vid täta växlingar föreligger dessutom risk för bristande kontinuitet i arbetet. Från de nu anförda syn— punkterna framstår det enligt domarutredningens mening som otillfreds— ställande, att tjänstgöringsperioderna på de allmänna rotlarna i så stor utsträckning som nu äi fallet omfattar endast ett till ett och ett halvt år.

Beträffande en grupp av mål, nämligen de som är mycket vidlyftiga, vållar de korta tjänstgöringsperioderna i justitierevisionen alldeles sär-

skilda svårigheter. Förberedelsen av sådana mål, vilka förekommer i inte obetydligt antal, kräver regelmässigt lång tid, i vissa fall upp till ett år eller mera. Om huvudförhandling hålles, dröjer det ytterligare någon tid, innan målet är slutbehandlat. Under denna tid bör uppenbarligen ombyte ej ske av innehavare av den ifrågavarande revisionssekreterarroteln. Å andra sidan är det tydligt, att mycket vidlyftiga mål inte bör lämnas till revi— sionssekreterare alltför kort tid efter revisionssekreterartjänstgöringens början. Sådana mål måste därför anförtros åt revisionssekreterare, som tjänstgjort och kan beräknas fortsätta att tjänstgöra under längre tid i justitierevisionen. Att de svårigheter, som vållas av de vidlyftiga målen, hittills kunnat bemästras beror till stor del därpå, att tjänstgöringsperioder för hovrättsråd omfattande en följd av är ganska ofta förekommit. Då dylika tjänstgöringsförhållanden emellertid blivit allt mindre vanliga, är det för justitierevisionen ett angeläget önskemål, att åtgärder vidtages för att säkerställa tillgången på revisionssekreterare, åt vilka vidlyftiga mål kan anförtros.

I sistnämnda syfte hemställde nedre justitierevisionen i sina anslags- äskanden hösten 1956, att ett antal revisionssekreterartjänster i samma löne- grad som de för specialmål avsedda tjänsterna måtte inrättas för mål av synnerlig vidlyftighet. Denna hemställan, som upprepats i anslagsäskandena åren 1957 och 1958, har inte föranlett något statsmakternas beslut om tj änster av nu ifrågavarande slag.

Inrättandet av ett antal revisionssekreterartjänster i rådsklass för vid- lyftiga mål skulle otvivelaktigt innebära en lättnad i fråga om justitie— revisionens handläggning av sådana mål. För övriga mål skulle däremot de tidigare anmärkta olägenheterna kvarstå. Nedre justitierevisionens för— slag synes därför böra betraktas endast som en nödfallsutväg för att av- hjälpa de mest besvärande olägenheterna av de nuvarande korta tjänst— göringsperioderna. Domarutredningens uppgift måste emellertid vara att söka en lösning, som möjliggör en fullt tillfredsställande organisation av arbetet med samtliga mål.

Vid bedömningen från denna synpunkt av revisionssekreterartjänstgö- ringen och dess ställning i domarkarriären uppkommer till att börja med frågan, om det är möjligt att _ med bibehållande av tjänstgöring i justitie— revisionen som ett normalt led i den statliga domarkarriären _ tillgodose önskemålet om en höjning av minimitiden. Förutsättning härför är tydligen på längre sikt, att lika många domare årligen kan påbörja sådan tjänst- göring som motsvarar det genomsnittliga antalet domare per årgång i domarkarriären med avdrag för det antal, som på grund av offentliga upp- drag ej anses behöva tjänstgöra i justitierevisionen. Som tidigare nämnts är f.n. antalet allmänna rotlar 28 samt specialrotlarnas antal 10. Om den genomsnittliga tjänstgöringstiden på de allmänna rotlarna beräknas till fyra är, alltså ett är mer än den ovan antydda minimitiden,samt på special—

rotlarna till sex år, inberäknat den tjänstgöring på allmän rotel som i regel föregår utnämning till innehavare av specialrotel, skulle med nuvarande antal revisionssekreterartjänster i medeltal knappt nio personer årligen kunna påbörja tjänstgöring i justitierevisionen. Storleken av varje årgång domare i den statliga karriären framgår bland annat av de förteckningar över turordningen till tjänstgöring i justitierevisionen, som successivt i mån av behov upprättas. De sista tio årgångar, för vilka turordningen sålunda bestämts, innefattar i stort sett dem som påbörjat tjänstgöring i hovrätt under åren 1940—1949 och vid turordningens fastställande kvar— stod i karriären. Det sammanlagda antalet utgjorde 178 personer, d.v.s. i genomsnitt inte fullt 18 per årgång. Sistnämnda siffra utvisar alltså det antal domare, som årligen bör kunna beredas plats i justitierevisionen, 0111 alla skall tjänstgöra där. Även om en del av dem på grund av offentliga uppdrag befrias från kravet på tjänstgöring i justitierevisionen, framgår av de anförda siffrorna, att det under de angivna förutsättningarna i fråga om tj änstgöringstidens längd knappast är möjligt att behålla tjänstgöringen i justitierevisionen som ett regelmässigt led i den statliga domarkarriären. Än starkare framträder detta resultat, om man räknar med den av högsta domstolen som lämplig angivna tjänstgöringstiden om fem år.

Om den antagna genomsnittliga tjänstgöringstiden på de allmänna rot- larna sänkes till tre år eller alltså sättes lika med minimitiden och för specialrotlarna bestämmes till fem år, skulle i stället i medeltal drygt 11 personer årligen kunna börja tjänstgöra i justitierevisionen. Även detta antal måste betecknas som alltför lågt för att medge ett bibehållande av revisionssekreterartjänstgöringens nuvarande ställning i domarkarriären. Dessutom förutsätter denna beräkning, att den som fullgjort minimitjänst- göringen inte skall tillåtas att kvarstanna längre, i vart fall ej på allmän rotel. I fråga om de ordinarie revisionssekreterarna med allmän rotel skulle detta — i den mån de ej befordras till annan tjänst inom den treåriga tjänst- göringens utgång och efter denna omedelbart kan tillträda den nya tjänsten — göra det nödvändigt att ålägga dem tjänstgöring utom justitierevisionen. Skyldighet att uppehålla ledamotsbefattning i hovrätt åvilar revisions- sekreterare enligt kungörelse härom den 22 maj 1936 (nr 149), dock endast under förutsättning att ny personalstat fastställes, varigenom någon eller några ordinarie revisionssekreterare blir övertaliga. Att ålägga sådan skyl- dighet i andra fall är domarutredningen ej beredd att förorda. Vad angår hovrättsråd eller tingsdomare, som är bosatta utom Stockholm, kan man räkna med att de vid en ettårig tjänstgöring i de flesta fall varken kan eller önskar byta familjebostad. Blir tjänstgöringsperioden längre, måste man emellertid utgå från att de söker erhålla familjebostad i Stockholm. Efter periodens slut kan det då vara förenat med betydande personliga olägenheter, inte minst bostadssvårigheter, att omedelbart behöva avbryta tjänstgöringen i justitierevisionen. Rimlig hänsyn till befattningshavarna

förutsätter därför enligt domarutredningens mening vid en höjning av minimitiden utöver ett år ett ganska stort utrymme för personliga önske- mål om den tidpunkt efter minimitidens utgång, då revisionssekreterar— tjänstgöringen skall avbrytas.

Av det anförda torde framgå svårigheterna att förena en förlängning av tjänstgöringsperioderna i justitierevisionen med ett bibehållande av systemet, att i princip alla domare i den statliga karriären skall fullgöra sådan tjänstgöring. Härtill kommer ännu en omständighet, som kan bli av väsentlig betydelse. I flera sammanhang har uttalats önskemål om att även stadsdomare borde få möjlighet att tjänstgöra som revisionssekreterare. Bland annat uttalade sig 1943 års domarutredning i sådan riktning (SOU 1946: 57 s. 191 f.). Senast i samband med ett förstatligande av rådhus- rätterna måste denna fråga lösas. I det kapitel i föreliggande betänkande, som behandlar spörsmålet om ökad cirkulation mellan statliga domstolar och stadsdomstolar, framlägges vissa förslag som bland annat syftar till att bereda stadsdomare tillfälle till tjänstgöring som revisionssekreterare. Om dessa förslag leder till åsyftat resultat, måste vid i övrigt oförändrade förhållanden ett större antal domare än nu årligen påbörja tjänstgöring i justitierevisionen. Vid en fullt genomförd gemensam domarkarriär och med utgångspunkt från nuvarande antal stadsdomare skulle årgångarnas storlek ökas med över 50 procent. Detta skulle innebära en förkortning av tjänstgöringsperioderna.

Vid prövningen av frågan om revisionssekreterartjänstgöringen bör be- aktas även de olägenheter av personlig art, som är förenade med den nu— varande ordningen. Utmärkande för den statliga domarkarriären är att tjänstgöringen växlar mellan olika domstolar. Detta ger visserligen en all- sidig utbildning och omfattande erfarenhet men förorsakar samtidigt be- fattningshavarna betydande personliga olägenheter, särskilt genom de om- byten av bostadsort som ofta blir följden. Detta gäller även bortsett från nu rådande förhållanden på bostadsmarknaden men får givetvis ökad be— tydelse på grund av dem. Olägenheterna av en förflyttning blir vidare i regel större på ett senare stadium av karriären än under de första åren. Detta medför, att revisionssekreterartjänstgöringen för dem som inte är bosatta i Stockholm i allmänhet framstår såsom förenad med särskilda olägenheter. Ofta kan de inte erhålla familjebostad i Stockholm utan nöd— gas under tiden för tjänstgöringen i justitierevisionen leva skilda från familjen med tämligen begränsade möjligheter till besök i hemorten. De nu angivna förhållandena måste f.ö. inverka ogynnsamt på arbetsresul- tatet, särskilt med hänsyn till det pressande arbete av kvalificerad art, som revisionssekreterarna har att utföra.

Slutsatsen av vad nu sagts torde bli, att en för arbetet i justitierevisionen högst önskvärd förlängning av den tid revisionssekreterarna tjänstgör där inte kan förenas med den nuvarande ordningen, att i princip alla domare

i den statliga karriären skall tjänstgöra som revisionssekreterare. Än star- kare framträder detta, om stadsdomarna inlemmas i den statliga domar— karriären. En förändring i den riktningen, att ett minskat antal domare fullgör tjänstgöring i justitierevisionen och att dessa i stället kvarstannar längre där än som nu i regel är fallet, måste å andra sidan innebära, att de utbildnings- och prövningsändamål, som revisionssekreterartjänstgöringen ansetts tjäna, kommer att stå tillbaka. Frågan blir då, om en sådan konse— kvens kan godtagas. Inför rättegångsreformen uttalades på flera håll den meningen, att utbildningsvärdet av revisionssekreterartjänstgöringen skulle bli mindre under det nya förfarandet. 1943 års domarutredning ansåg emel- lertid anledning saknas till antagande, att tjänstgöringens allmänna utbild- ningsvärde skulle undergå någon mera betydande förändring, samt fram— höll särskilt den betydelse det ägde för domarens utbildning, att han fick närvara och biträda vid högsta domstolens överläggningar liksom vid övrig handläggning av målen där (se SOU 1946: 57 s. 185 f.).

Otvivelaktigt torde vara, att tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen ger värdefulla erfarenheter. Målen i högsta instans är genom— snittligt sett svårare och av mer växlande natur än i övriga instanser. Även för föredragningen av fråga om prövningstillstånd fordras ett grundligt inträngande såväl i målets faktiska frågeställningar som i de ofta förekom— mande svårlösta rättsliga problemen. Överläggningarna i samband med föredragningarna eller efter målens handläggning vid huvudförhandling måste också vara av stort värde för revisionssekreterarna. Detta gäller oaktat den nuvarande ordningen, enligt vilken högsta domstolen skiljer sig från flertalet mål genom avslag å ansökning 0111 prövningstillstånd, ofta ger mindre anledning än den äldre ordningen att diskutera målen i detalj. Som en fördel med revisionssekreterartjänstgöringen måste också betecknas de tillfällen den ger till kollegialt tankeutbyte med domare från landets samt- liga hovrätter samt den inblick den skänker i hovrätternas arbete genom studiet av de mål vederbörande revisionssekreterare har att föredraga.

Emellertid innefattar, som tidigare framhållits, tjänstgöringen i den stat- liga domarkarriären fram till förordnande som assessor i hovrätt — först som aspirant och fiskal i hovrätt, därefter som tingssekreterare eller i annan domartjänst i underdomstol samt sedan som adjungerad ledamot i hovrätt — en synnerligen grundlig och omfattande domarutbildning samt en mycket noggrann prövning av domaraspirantens lämplighet för domar- värvet. Var än domaren tjänstgör under den fortsatta domarbanan — som föredragande i högsta domstolen, som ledamot i hovrätt eller som ord- förande i underrätt % ges honom tillfälle att vidga och fördjupa sina kunskaper och erfarenheter. Trots detta kan det inte förnekas, att det för den statliga domarkårens del skulle innebära en mindre allsidig utbild- ning, om inte de flesta domare kommer att tjänstgöra som revisionssekre- terare. För att från utbildningssynpunkt upprätthålla krav på revisions-

sekreterartjänstgöring som villkor för utnämning till högre domartjänst bör dock fordras, att denna tjänstgöring är synnerligen kvalificerad i jäm- förelse med annan tjänstgöring efter assessorsförordnandet. Utredningen kan ej finna, att så är'fallet. Något hinder från domarutbildningssynpunkt bör därför ej möta mot en reform innebärande att revisionssekreterar- tjänstgöring ej längre ingår som ett normalt led i domarkarriären.

En ändring av det nuvarande systemet för rekrytering till justitierevi- sionen i sådan riktning, att endast ett mindre antal domare kommer att tjänstgöra där, behöver givetvis inte med nödvändighet innebära, att det företräde revisionssekreterartjänstgöringen f.n. ger vid sökande av härads- hövdingtjänst slopas. Åtminstone teoretiskt är det tänkbart, att endast ett urval av domare, som anses mest skickade att bli häradshövdingar, bereds tillfälle att genom tjänstgöring som revisionssekreterare meritera sig för häradshövdingtjänst. Mot denna tanke kan dock —— förutom vad nyss an- förts om revisionssekreterartjänstgöringens utbildningsvärde _ resas åt- skilliga invändningar. För det första torde det stöta på mycket stora prak- tiska svårigheter att göra ett sådant urval. Vidare synes det även prin- cipiellt riktigast att, om revisionssekreterartjänstgöringen skall ge något företräde vid befordran, alla domare i karriären får tillfälle att skaffa sig erforderliga meriter. Och att göra urvalet under tjänstgöringen i justitie- revisionen skulle leda till ett bibehållande i stor utsträckning av nuvarande korta tjänstgöringsperioder samt lär väl f.ö. med hänsyn till de stora olägenheter av praktisk och personlig art, som skulle bli en följd av ett sådant system, knappast kunna komma i fråga. Därest prövningen i högsta domstolen för erhållande av häradshövdingtjänst sålunda bortfaller, bör detta leda till att vid utnämning till sådan tjänst något särskilt formellt meritvärde ej längre tillerkännes tjänstgöringen som revisionssekreterare.

Om domarna framdeles inte i samma utsträckning som nu kommer under högsta domstolens prövning, får hovrätternas prövning av domar- aspiranterna ökad betydelse. Denna prövning är, som nyss nämnts, mycket noggrann och den är redan nu avgörande för om utnämning till tings- domare kan komma i fråga. Hovrätternas prövning har dock sin tyngd- punkt förlagd till tjänstgöringen i hovrätten. Uteslutet torde inte vara att bland annat genom ökat samarbete med underrätternas ordförande få ett bredare underlag för hovrätternas bedömning. Betydelsen av dylikt sam- arbete blir större i den mån tjänstgöringen i hovrätt är av kort varaktig— het men i underrätt långvarig.

Utredningen har även haft sin uppmärksamhet riktad på frågan, huru- vida åtgärder kan vidtagas, som minskar behovet av revisionssekreterare. Dessas antal är f.n. 39. Enligt utredningens mening kan det inte betecknas som tillfredsställande, att ett så stort antal domare är sysselsatta som före— dragande i högsta instans. Med nuvarande arbetsformer därstädes synes det emellertid inte vara möjligt att nedbringa antalet. Vad målen beträffar

är arbetsformerna i hög grad beroende av fullföljdsreglernas utformning. Minskat arbete för revisionssekreterarna med målen torde knappast kunna uppnås utan omprövning av dessa reglers innehåll. En sådan omprövning faller emellertid utanför domarutredningens uppdrag. Däremot kan genom ett överförande av nådeärendenas handläggning på särskilda föredragande en begränsad minskning av antalet revisionssekreterare uppnås. Utred- ningen behandlar nedan frågan om nådeärendenas handläggning.

Enligt sina direktiv har domarutredningen bland annat att göra en över- syn av domstolarnas personalorganisation såvitt angår befattningshavare med dömande uppgifter. I enlighet härmed har utredningen'i betänkandet »Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» behandlat grunderna för beräk- ning av behovet av domare i häradsrätterna och hovrätterna samt framlagt förslag till vissa beräkningsnormer. Med utgångspunkt från dessa har ut— redningen vidare beräknat behovet av domare på grundval av arbetsläget vid tidpunkten för nämnda betänkandes färdigställande hösten 1956.

I fråga om justitierevisionen framlägger utredningen inga motsvarande förslag. Anledningen härtill är, att det med hänsyn till karaktären av arbetet i den högsta instansen visat sig vara förenat med stora svårigheter att fastställa särskilda normer som hjälpmedel vid beräkningen av det erforderliga antalet revisionssekreterare. Varken målens antal eller storlek samt än mindre antalet föredragningstimmar per år har kunnat läggas till grund för beräkningen. Även en kombination av dessa faktorer har synts alltför vansklig. Utredningen förordar därför, att behovet av revisions- sekreterare liksom hittills bedömes på i huvudsak erfarenhetsmässiga grun— der efter förhållandena vid varje aktuell tidpunkt.

Utredningens förslag Av föregående avsnitt framgår, att tjänstgöringen i nedre justitierevisionen enligt domarutredningens mening inte bör bibehållas som ett normalt led i den statliga domarkarriären och inte längre bör uppställas som regel— mässig förutsättning för utnämning till häradshövding. Detta innebär inte någon nedvärdering av det kvalificerade och ansvarsfulla arbete revisions- sekreterarna utför utan åsyftar ett sådant anordnande av tjänstgöringen, att högsta domstolen kan erhålla bästa möjliga medverkan från justitie— revisionen. Någon sänkning av anspråken på revisionssekreterarnas kom- petens bör därför inte ifrågakomma, och den första tiden av tjänstgöringen bör alltjämt ha karaktären av provtjänstgöring.

Från högsta domstolens sida har för utredningen i anledning av en under- handsförfrågan framhållits önskvärdheten av att en längre tids tjänstgöring som ledamot i hovrätt kräves för förordnande som revisionssekreterare samt har förklarats, att ett års sådan tjänstgöring är uppenbart otillräcklig.

Enligt utredningens mening talar goda skäl för att för förordnande som revisionssekreterare bör krävas tjänstgöring som ledamot i hovrätt under

längre tid än den för assessorsförordnande erforderliga tiden om ett år. En utveckling mot sådana längre tjänstgöringstider i justitierevisionen, som utredningen finner påkallade, kommer emellertid sannolikt att medföra, att tjänstgöringen där »— i likhet med vad som hittills varit fallet _ in- faller först vid en sådan tidpunkt, att som regel ledamotstjänstgöring av otvivelaktigt tillräcklig längd dessförinnan fullgjorts. Utredningen anser det därför inte erforderligt att nu föreslå någon viss tids hovrättstjänst- göring såsom villkor för förordnande att tjänstgöra som revisionssekre- terare. Härvid förutsätter utredningen dock, att i regel endast den för— ordnas som tjänstgjort som ledamot i hovrätt betydligt längre tid än det år, som erfordras för assessorsförordnande.

Från det sist sagda torde undantag efter omständigheterna i vissa fall dock kunna göras. Särskilt synes detta vara motiverat, när det gäller sådana stadsdomare, som trots avsaknad av längre tjänstgöring i hovrätt likväl vunnit mångsidig erfarenhet av dömande verksamhet. Även beträf- fande domare tillhörande den statliga karriären, som lämnat hovrätt för att tillträda annan tjänst eller för offentligt uppdrag av längre varaktighet utan att dessförinnan ha fullgjort hovrättstjänstgöring av sådan varaktig— het som normalt anses påkallad, synes modifikationer stundom kunna vara motiverade.

Domarutredningen räknar med att även vid ett anordnande av tjänst— göringen i justitierevisionen på sådant sätt, att längre tjänstgöringstider uppnås, rekryteringen till justitierevisionen liksom hittills i första hand kom- mer att ske från hovrätternas assessorskår. Något hinder bör emellertid enligt utredningens mening i och för sig inte föreligga att påbörja tjänst- göring som revisionssekreterare först efter utnämning till tingsdomare eller hovrättsråd. Härvidlag måste emellertid vissa särskilda synpunkter beaktas. Eftersom utnämning till ordinarie revisionssekreterare föregås av prov— tjänstgöring om minst ett år, erfordras under denna tid tjänstledighet för vederbörande tingsdomare eller hovrättsråd. Beträffande tingsdomarna gör sig därvid gällande det ofta uttalade önskemålet, att underrättsdomare i största möjliga utsträckning bör uppehålla sin egen tjänst. Vad angår hov- rättsråden vill utredningen hänvisa till vad den vid behandlingen av de organisatoriska frågorna i hovrätterna uttalat om önskvärdheten av att den dömande verksamheten i dessa i ökad utsträckning utövas av ordinarie domare. Det är därför önskvärt, att övergång till tjänstgöring i justitie- revisionen från tingsdomar— eller hovrättsrådstjänst anordnas på sådant sätt, att dessa synpunkter vinner det beaktande, som i det särskilda fallet är påkallat. Bland annat kan det vara anledning att anpassa tiden för ett hovrättsråds inträde i justitierevisionen med hänsyn till antalet i tjänst varande ordinarie ledamöter samt adjunktionsläget i den ifrågavarande hovrätten. Liknande synpunkter som de nu anförda kan komma att kräva

beaktande i fråga om stadsdomare, som önskar tjänstgöra i justitie— revisionen.

Om kravet på fullgjord revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövding slopas, bortfaller tydligen en väsentlig anledning för domarna att fullgöra sådan tjänstgöring. Den frågan inställer sig då, 0111 under sådana omständigheter ett tillräckligt antal domare kan beräknas vara villiga att åtaga sig sådan tjänstgöring. En betydande risk föreligger otvivelaktigt, att så inte blir fallet.

En möjlighet att med hänsyn härtill göra tjänstgöringen eftertraktad kan vara att låta denna, utan att ge något uteslutande företräde vid sökande av häradshövdingtjänst, dock upp till en viss tid medföra förhöjt merit— värde. En sådan förhöjning, innebärande att det första året räknades dub- belt, har tidigare tillämpats vid utnämning av häradshövding. En extra meritberäkning av detta eller annat slag skulle emellertid kunna motverka möjligheten att ernå längre tjänstgöringsperioder i justitierevisionen. Den skulle härjämte säkerligen medföra krav på likställighet för dem som på grund av offentligt uppdrag inte haft tillfälle att tjänstgöra i justitie- revisionen. Vidare skulle som följd härav fråga uppkomma om merit- värdet av domstolstjänstgöring i allmänhet i jämförelse med offentligt uppdrag etc. Frånsett de svårigheter, som skulle göra sig gällande vid sådana avvägningar, är domarutredningens principiella ståndpunkt den, att i den mån formell meritberäkning ifrågakommer all tjänstgöring inom karriären bör räknas lika. Utredningen anser sig därför inte kunna för— orda denna utväg.

För rekryteringen till justitierevisionen torde tjänstgöringsförhållandena därstädes vara av stor betydelse. Tidigare har framhållits, att tjänstgöringen som revisionssekreterare är förbunden med betydande olägenheter av per— sonlig art. Härvid är att beakta inte blott svårigheterna för dem som inte är bosatta i Stockholm att erhålla familjebostad där utan även de pres- sande arbetsförhållanden, som av olika skäl råder i justitierevisionen. Det är därför nödvändigt att söka undanröja dessa olägenheter. Härför erford- ras i första hand, att personalorganisationen göres tillräcklig i förhållande till arbetsbördan. Med längre tjänstgöringstider följer emellertid ökad ar- betsrutin och redan därigenom vinnes någon lindring av arbetsbördan. Längre tjänstgöringstider ger också revisionssekreterarna möjlighet att i fråga om bostads- och andra personliga förhållanden träffa anordningar, som på bättre sätt än hittills tillgodoser önskemål, som är av vikt för trivseln i arbetet. Även i detta hänseende kan alltså den förändring i fråga om tjänstgöringstiderna, som utredningen syftar till, beräknas få gynn— samma verkningar. I vad mån ytterligare lättnad i revisionssekreterarnas arbetsbörda kan uppnås genom organisatoriska förändringar beträffande särskilda arbetsmoment torde ankomma på justitierevisionen att undersöka.

Utredningen vill vidare framhålla den väsentliga betydelse lönesättningen har för rekryteringen till justitierevisionen. Vid lönerevisionen för vissa chefstjänstemän m. fl. åren 1951—52 undantogs de revisionssekreterartjäns- ter, som är förenade med innehav av allmän rotel, från den allmänna upp- flyttningen i lönegrad. Av den tidigare redogörelsen har emellertid framgått, att så som arbetet i högsta instans kommit att gestalta sig arbetsuppgif— terna på de nyssnämnda tjänsterna är lika kvalificerade som på den äldre rättegångsordningens tid, då tjänsterna i lönehänseende var jämställda med hovrättsrådstjänster. Utredningen —— som enligt direktiven inte har att taga ställning till rena lönefrågor — vill därför framhålla det angelägna i att en omprövning av löneställningen för de ifrågavarande tjänsterna snarast kommer till stånd. Även sett ur den vidare synvinkeln, att bästa möjliga rekrytering till domarbanan bör eftersträvas, är det i hög grad angeläget att den förenämnda inadvertensen i fråga om lönesättningen för dessa högt kvalificerade och krävande tjänster snarast blir undanröjd.

Efter genomförande av sådana reformer i fråga om tjänstgöringsförhål- landena, som enligt vad ovan sagts är påkallade, och under förutsättning tillika, att vad som anförts beträffande lönesättningen vinner beaktande, räknar utredningen med att rekryteringen till justitierevisionen skall vara säkerställd och att tjänstgöringstider av erforderlig längd skall uppnås.

Som tidigare nämnts är hovrätternas assessorer enligt 63å arbetsord- ningen för rikets hovrätter skyldiga att mottaga förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare. Bestämmelsen torde sammanhänga med att tj änst- göringen i justitierevisionen anses utgöra ett normalt led i domarkarriären och en regelmässig förutsättning för utnämning till häradshövding. Enligt utredningens förslag blir detta inte längre fallet. Utredningen föreslår där- för, att vid genomförande av utredningens förslag i denna del bestämmelsen upphäves. Utredningen vill tillika framhålla, att det även av principiella skäl och för att åstadkomma goda arbetsförhållanden inom justitierevisio- nen är angeläget att _— såsom utredningen åsyftar —— rekryteringen av revisionssekreterarna sker på frivillighetens väg.

I fråga om förfarandet vid meddelande av förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare vid tjänstledighet för ordinarie innehavare av tjänsten, å vakant tjänst eller å extra tjänst synes det lämpligt, att tur— listor till förordnande upprättas på samma sätt som nu sker samt att för— ordnande i den ordning turlistan anger meddelas dem som inte avböjer sådant. Av praktiska skäl synes det därvid vara lämpligast att tillsvidare uppföra stadsdomare på turlistan endast i den mån de anmäler önskan att tjänstgöra i justitierevisionen. Sådan anmälan torde lämpligen böra göras hos justitierevisionens ordförande, som därefter har att underställa Kungl. Maj:t frågan om vederbörandes plats i turordningen.

Utnämning till ordinarie revisionssekreterare bör enligt vad tidigare ut- talats liksom nu föregås av en viss tids tjänstgöring i justitierevisionen.

Någon ändring av utnämningsförfarandet synes under dessa förhållanden inte påkallad. Framhållas må, att enligt utredningens mening hinder inte bör möta mot att till revisionssekreterare utnämna t.ex. ett hovrättsråd eller en tingsdomare, som fullgjort godkänd tjänstgöring i justitierevisio- nen, vare sig vederbörande, när utnämningsfrågan aktualiseras, är i tjänst som revisionssekreterare eller fullgjort erforderlig tjänstgöring redan tidi— gare.

Som tidigare nämnts sysslar revisionssekreterarna i ej ringa utsträck— ning med handläggning av nådeärenden. Sammanräknat åtgår omkring fem revisionssekreterares hela arbetskraft till arbetet härmed.

I sina anslagsäskanden hösten 1957 hemställde justitierevisionen, att för föredragning av nådeärenden måtte inrättas särskilda tjänster inom justitie— revisionen, avsedda att beklädas i första hand av tjänstemän med kortare domarerfarenhet än de domare, som plågar anlitas som revisionssekreterare. De borde inte heller kallas revisionssekreterare och ej heller, i vad avsåg annat än handläggning av nådeärenden, ha de befogenheter som tillkommer revisionssekreterare. Justitierevisionen beräknade det erforderliga antalet sådana föredragande till sju.

Justitierevisionens hemställan föranledde inte något förslag i 1958 års statsverksproposition. Föredragande departementschefen motiverade detta med att några ändringar i justitierevisionens organisation med hänsyn till nådeärendenas behandling inte borde vidtagas, innan ytterligare erfarenhet vunnits av den omläggning av behandlingen som trätt i kraft den 1 juli 1957 (se härom ovan 5. 90). Ej heller en förnyad framställning i anslagsäskan- dena hösten 1958 har föranlett något Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen.

Den begränsade omläggningen den 1 juli 1957 av nådeärendenas behand- ling har enligt vad domarutredningen kunnat finna inneburit betydande för- delar, framför allt genom att föredragningen inför högsta domstolen och i statsrådet numera regelmässigt sker på grundval av samma material. Helt tillfredsställande är förfarandet fortfarande dock näppeligen. Den mest iögonfallande olägenheten är det dubbelarbete, som fortfarande äger rum genom att föredragningen inte verkställes av samma personer inför högsta domstolen och för vederbörande statsråd. Så länge nådeärendena i justitierevisionen fördelas på ett stort antal revisionssekreterare skulle det emellertid verka störande och förryekande på arbetet i justitierevisionen, om alla dessa skulle biträda med föredragningen för statsrådet. Att märka är i detta sammanhang vid jämförelse med tidigare förhållanden, att en revisionssekreterare på grund av den ökade kompletteringen av materialet före föredragningen i högsta domstolen inte i samma utsträckning som förr kan koncentrera sin föredragning av nådeärenden till ett fåtal veckor per år.

Slutsatsen måste enligt domarutredningens mening bli, att ärendena bör koncentreras till ett litet antal föredragande, som handhaver all beredning av dem samt verkställer föredragningen såväl inför högsta domstolen som

i justitiedepartementet. Huruvida dessa föredragande i organisatoriskt av- seende bör ingå i justitierevisionen eller justitiedepartementet torde vara en mera underordnad fråga, där för övrigt tvekan synes kunna råda om vad som är mest ändamålsenligt. Domarutredningen uttalade i remiss- yttrande den 27 januari 1956 över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria av den 9 december 1955 rörande handläggningen av nåde- ärenden, att enligt utredningens mening goda skäl talade för att den för- beredande handläggningen av dessa ärenden förlades till justitiedeparte- mentet, vars chef ju här det närmaste ansvaret för ärendenas avgörande. Utredningen förordade, att handläggningen i departementet skulle ledas av en byråchef, som i enlighet med vad som uttalades i promemorian borde ha betydande domarerfarenhet. Föredragandena inom byråorganisationen borde ha ställning av tjänstemän inom justitiedepartementet samt inte be— tecknas som revisionssekreterare.

I fråga om de kvalifikationer föredragandena borde äga anförde utred- ningen i huvudsak följande. För beredningen och föredragningen av det övervägande antalet nådeärenden syntes »— frånsett tingsmeritering som ett minimikrav _ domarerfarenhet knappast vara nödvändig. En hel del ärenden torde dock innehålla spörsmål av den natur, att föredraganden borde ha långvarig domarerfarenhet. Såvitt utredningen kunde bedöma erfordrades en befattningshavare för föredragningen av dessa ärenden. Han torde också med hänsyn till den arbetsbörda, som skulle komma att åvila byråchefen, få fullgöra en del av dennes göromål samt borde vid semester och förfall för byråchefen vikariera för denne. Övriga föredragande torde böra ingå i den ordinära administrativa karriären. Under en övergångstid kunde det måhända bli erforderligt att i större utsträckning än nu sagts för beredningen och föredragningen söka förvärva personer med viss domar— erfarenhet.

De erfarenheter, som vunnits efter omläggningen den 1 juli 1957, ger inte utredningen anledning att frångå ståndpunkten i remissyttrandet. Utredningen vill också framhålla, att den i yttrandet förordade ordningen från de synpunkter utredningen särskilt har att beakta innebär en fördel såtillvida som en minskning av antalet revisionssekreterartjänster kan bli följden samt arbetet i justitierevisionen kan effektiveras.

FEMTE KAPITLET

Ökad cirkulation mellan statliga domstolar

och stadsdomstolar

Av redogörelsen i 1 kap. för de nuvarande förhållandena på domarbanan framgår, att stadsdomstolarnas (rådhusrätternas) domare numera rekry- teras från den statliga domarkarriären, varvid övergången till rådhusrätt i de flesta fall äger rum på ett mycket tidigt stadium. I viss utsträckning förekommer även på senare stadier övergång från statlig domartjänst till stadsdomartjänst, medan övergång i motsatt riktning av olika skäl ägt rum endast i enstaka undantagsfall. Trots den gemensamma rekryterings- basen är den statliga domarkarriären och karriären i rådhusrätterna där— för i realiteten i stor utsträckning skilda från varandra. Om den pågående utredningen om rådhusrätternas framtida ställning samt därmed samman- hängande spörsmål (stadsdomstolsutredningen) leder till att rådhusrätu terna förstatligas — vilket synes sannolikt —— kommer detta uppenbarligen att medföra, att skiljaktigheterna mellan de olika domarkarriärerna för- svinner, låt vara efter en längre eller kortare övergångstid. Enligt direktiven skall domarutredningen behandla spörsmålet att i avbidan på ett eventuellt sådant förstatligande söka åvägabringa en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och städernas domstolar. I direktiven framhålles, att riksdagen i skrivelse den 9 maj 1950, nr 186, hemställt att Kungl. Maj :t ville överväga åtgärder med sådant syfte.

Domarutredningen kommer nu först att redogöra för en del tidigare reformförslag i den föreliggande frågan samt framlägger därefter utred- ningens ståndpunkt och förslag. De sistnämnda innebär dels att en i princip gemensam domarkarriär successivt uppbygges, främst avseende nytillkom— mande årgångar domaraspiranter, och dels att beträffande dem som redan befinner sig på domarbanan åtgärder vidtages i första hand för att främja en ökad cirkulation av mera tillfällig natur men även för att i vidgad om- fattning möjliggöra övergång från stadsdomartjänst till statlig domartjänst.

Tidigare reformförslag 1943 års domarutredning Frågan om att söka åvägabringa en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna utan att avvakta ett förstatligande av de senare behandlades tämligen utförligt av 1943 års domarutredning. Vis-

serligen framhöll nämnda utredning (SOU 1946: 57 s. 106 f.), att ett full- ständigt upphävande av rådhusrättsjuristernas särställning i förhållande till domarkåren i övrigt inte syntes kunna komma till stånd med mindre domstolsorganisationen i magistratsstäderna generellt överfördes till sta- ten; först härigenom blev det möjligt att beträffande rättsväsendet i dess helhet införa fullt ensartade regler i fråga om tillsättning av domarbefatt— ningar, domares och domaraspiranters tjänstgöring m. m. Även om det därför under dåvarande förhållanden inte var möjligt att låta stadsdomar- banan helt uppgå i den allmänna befordringsgången för domare, torde det. fortsatte utredningen, likväl föreligga vissa möjligheter att närma de båda befordringsvägarna till varandra. Av vikt var i detta sammanhang, fram- höll utredningen, att så långt möjligt principiell likställighet upprätthölls mellan dem som gick dessa olika vägar.

Enligt 1943 års domarutrednings mening borde vid tillsättning av statlig domartjänst med vissa angivna begränsningar i allmänhet inte upprätthål- las någon principiell åtskillnad i merithänseende mellan tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter samt annan dö- mande verksamhet. Begränsningarna angavs bestå i dels att det anförda i full utsträckning gällde endast i fråga om de större rådhusrätterna och dels att det i vissa fall och framför allt vid sökande av högre domarbefattning _ t. ex. häradshövdingämbete —— var nödvändigt att ta hänsyn till huruvida vederbörandes sammanlagda tjänstgöring fyllde skäliga krav på allsidighet. Det var sålunda inte berättigat, anförde utredningen, att den som tjänst- gjort i rådhusrätt utan att denna tjänstgöring i tillbörlig omfattning kom— pletterats genom annan domartjänstgöring, särskilt i överrätt, enbart på grund av tjänstetidens längd skulle anses mera meriterad till erhållande av domarbefattning än den som förvärvat en allsidigare praktisk domarer— farenhet. _

1943 års domarutredning upptog till särskild behandling frågan om de åtgärder, som kunde vidtagas för att öka omfattningen av stadsdomarnas tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. Inledningsvis anförde ut- redningen, att det av flera skäl var önskvärt att de domare, som erhöll be- fattning vid rådhusrätt, ägde möjlighet att tjänstgöra även vid andra domstolar och att övergå till befattning vid dessa domstolar. Vid genom— förande av en sådan ordning skulle i första hand vinnas ett ökat utbyte av erfarenheter mellan de olika domstolarna. För rekryteringen till rådhus- rätterna måste det vidare vara av betydelse, om särskilt dugande stadsdo- mare kunde räkna med att komma i fråga till andra domarbefattningar. Visserligen förelåg på grund av den dåvarande organisationen av domstols— väsendet i städerna hinder mot att åstadkomma ett lika fritt utbyte av arbetskrafter mellan rådhusrätterna och övriga domstolar som mellan dessa senare inbördes. I vissa praktiskt betydelsefulla hänseenden syntes emellertid åtgärder kunna vidtagas i syfte att bättre tillgodose nyssnämnda önskemål.

1943 års domarutredning behandlade därefter var för sig frågorna om stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och deras tjänstgöring som revisions- sekreterare. I det förra hänseendet anförde utredningen följande (5. 190 f).

Tjänstgöring som ledamot i hovrätt måste ur utbildningssynpunkt anses såsom ett viktigt komplement till rådhusrättstjänstgöringen. På grund av gällande be- stämmelse om prövning i hovrätt av dem som söka rådmans- eller assessors- tjänst i rådhusrätt äga visserligen numera även de som tidigt tillträda sådan tjänst i allmänhet någon erfarenhet från den dömande verksamheten i hovrätt, förvärvad genom där fullgjord aspirant- och fiskalstjänstgöring. Det är emellertid under alla förhållanden av stort värde för vederbörandes utbildning, om han sedermera kan få tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Han får här— igenom tillfälle att vidga och fördjupa sina kunskaper och vinna en allsidigare domarerfarenhet. Detta är otvivelaktigt av betydelse för en fortsatt domargärning i rådhusrätt. Utan en tämligen grundlig erfarenhet från arbetet som hovrättsleda- mot torde rådhusrätternas jurister vidare i regel icke kunna ifrågakomma till tjänstgöring såsom revisionssekreterare. I första hand bör därför eftersträvas att bereda i rådhusrätterna verksamma domare, vilka anmäla sig därtill, adjunk- tion i hovrätt.

Helt naturligt måste det innebära en viss belastning för arbetet i hovrätten, om där i större utsträckning tagas i anspråk sådana arbetskrafter, som icke äga en på längre tids erfarenhet grundad vana vid överrättsförfarandet. För att minska olägenheten härav och framför allt för att vederbörande själv skall kunna tillgodogöra sig erfarenheterna från adjunktionen, bör denna utsträckas över en ej alltför kort tidrymd.

Härvid erinras om att de tillfällen till adjunktion, som erbjuda sig i hovrät- terna, äro begränsade och att svårigheter yppats att inom skälig tid bereda så- dan tjänstgöring åt hovrätternas egna fiskaler. Till följd av fiskalskaderns an- svällning ha dylika svårigheter som förut nämnts särskilt framträtt under de sist förflutna åren. Det är därför nödvändigt att tillse, att den ifrågasatta tjänst— göringen av stadsdomare i hovrätt icke ytterligare förvärrar befordringsläget där. En utväg, 50111 härvid ligger nära till hands, är att under den tid en stads- domare tjänstgör i egenskap av adjungerad ledamot i hovrätten förordna en av hovrättens assessorer till vikarie å sta(lsdomarbefattningen. Under andra för- hållanden än de nu rådande —— såsom vid en tillfällig brist på fiskaler med så omfattande praktisk erfarenhet, att de böra komma i fråga för adjunktionstjänst- göring — kan det vara lämpligare att såsom vikarie i rådhusrätten i stället anlita fiskal. Vare sig assessor eller fiskal användes för denna uppgift, är en sådan åtgärd ofta önskvärd även för att bereda hovrättens befattningshavare ökad er- farenhet från dömande verksamhet i särskilt större rådhusrätter.

Enligt 1943 års domarutrednings uppfattning borde det sålunda, under iakttagande av det' anförda, vara möjligt att efter hand i hovrätterna an- ordna adjunktionstjänstgöring i någon utsträckning även för rådhusrätter- nas jurister. I de då gällande arbetsordningarna för hovrätterna, vari lik- som nu fanns föreskrift om att hovrätt ägde att till adjungerad ledamot för— ordna innehavare av ordinarie domartjänst i underrätt, föreslog utredning— en ingen ändring. Liksom dittills borde det enligt utredningen ankomma på varje hovrätt att efter framställning pröva, när adjunktion kunde be— redas därtill villig rådhusrättsledamot, och att, om så erfordrades, hos Kungl. Maj:t hemställa om dennes förordnande. Hovrätterna borde därvid

i den omfattning, som med hänsyn till ovan anförda omständigheter befanns möjlig, söka tillmötesgå de framställningar om adjunktionstjänstgöring, som kunde göras. Framställning i saken borde lämpligen göras av veder- börande magistrat, som det i allmänhet tillkom att besluta om ledighet för ledamot i rådhusrätt och om förordnande av vikarie för honom. Sär- skilda bestämmelser för reglering av hithörande förhållanden ansåg utred- ningen inte vara erforderliga.

För förverkligande av önskan om jämställdhet mellan städernas domare och övriga domare var det enligt 1943 års domarutredning av vikt, att även de förra kunde ifrågakomma till förordnanden som revisionssekreterare. Härom anförde utredningen (s. 191 f):

Vad angår förutsättningarna för att dylika förordnanden må kunna meddelas rådhusrättsledamöter bör såsom ovan antytts till en början fordras, att veder- börande haft adjunktion i hovrätt under någon tid. Den därunder vunna erfaren- heten angående överrättsproccssen och överrätternas arbetssätt torde nämligen knappast kunna undvaras vid fullgörande av en revisionssekreterares åligganden. Hovrättens omdöme angående vederbörandes skicklighet och lämplighet måste även få avgörande inflytande på frågan, om denne skall kallas till tjänstgöring i justitierevisionen.

Med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då revisionssekreterarförord— nande kan meddelas, föreligga redan för närvarande otvivelaktigt stora praktiska svårigheter att bereda sådan tjänstgöring jämväl åt stadsdomare. Då den nya rät- tegångsordningen kan komma att medföra en minskning av antalet revisionssekre- terartjänster, kunna dessa svårigheter framdeles bliva större än nu. Läget kom- mer därjämte att i hög grad bero på hur befordringsgången ordnas såvitt angår längden av revisionssekreterartjänstgöringen. Då utredningen förordat en be- gränsning av nämnda tjänstgöringstid, har även den synpunkten beaktats, att så- vitt möjligt plats bör beredas åt stadsdomare, som så önskar, att fullgöra revi- sionssekreterartjänstgöring.

1943 års domarutrednings förslag i förevarande delar har ej föranlett andra åtgärder från statsmakternas sida än att Kungl. Maj :t meddelat vissa bestämmelser om avlöning m. m. åt stadsdomare, vilken tjänstgör som adjungerad ledamot i hovrätt.

1950 års riksdag 4

I motion nr II: 307 vid 1950 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av sådana åtgärder, att vad 1943 års domarutredning föreslagit rörande stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet förverkligades. Första lagutskottet, till vilket motionen remitterades, inhämtade yttranden från ett flertal dom- stolar, de berörda personalorganisationerna samt Svenska stadsförbundet. Remissinstanserna _ med undantag av en, som ställde sig tveksam _— till- styrkte åtgärder i det i motionen angivna syftet. Utöver de av 1943 års domarutredning framlagda förslag som närmast åsyftades i motionen, nämligen åtgärder för att åstadkomma en tillfällig cirkulation mellan de

statliga domstolarna och stadsdomstolarna, upptogs i en del av remissytt— randena jämväl andra frågor, som äger nära samband med det i motionens yrkande berörda spörsmålet, särskilt meritberäknings-, befordrings— och relcryteringsfrågor. Bland annat berördes i vissa yttranden två uppmärk- sammade befordringsärenden, i vilka frågan om cirkulation mellan stat— liga domstolar och stadsdomstolar blivit belyst från skilda synpunkter. [ det ena ärendet var det fråga om befordringsgrunderna vid övergång från stadsdomarbanan till statlig domartjänst (häradshövdingtjänst), i det andra om befordringsprinciperna vid övergång från den statliga domar- banan till stadsdomartjänst (se Svensk juristtidning årgång 1950 s. 447 ff.).

På förslag av lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr 22) anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 186/1950), att Kungl. Maj:t ville överväga åtgärder för att befrämja stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och statliga domares tjänstgöring i rådhusrätt. I utlåtandet fram- höll utskottet till en början bland annat, att uppspaltningen på två domar- kårer såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till befattningshavarnas egna intressen i flera avseenden haft olyckliga verkningar. Utskottet fort- satte härefter:

Motionen har till syfte att i ett hänseende söka motverka dessa olägenheter och att föra de båda kårerna närmare varandra, Flertalet hörda myndigheter och organisationer ha i anslutning härtill mer eller mindre klart uttalat, att på längre sikt det eftersträvade målet måste vara att åstadkomma ett enhetligt domarstånd, en uppfattning, som delas av utskottet.

De väsentliga hindren för uppnående av detta mål ha i ett par remissyttran— den angivits vara dels de skilda procedurer, som tillämpas vid tillsättning av domare i rådhusrätterna och av övriga domare, dels ock de olika avlönings- förhållanden, som gälla för de båda kårerna. I likhet med några remissinstan- ser finner utskottet, att dessa hinder icke kunna slutgiltigt undanröjas, förrän rådhusrätterna förstatligas. Utskottet uttalade sig vid fjolårets riksdag klart för att denna reform skulle komma till stämt. Utskottet har icke haft anledning frångå denna ståndpunkt. Dock är ännu ovisst, när reformen kan genomföras.

Emellertid torde även före tidpunkten för ett förstatligande frågan om en ut- jämning av skiljaktigheterna mellan de båda domarkårerna kunna med fördel upptagas till behandling. Redan i och med att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter, vilket kan väntas ske relativt snart, aktualiseras frågan om domarvalet i städerna. Den särställning, som på olika punkter tillförsäkrats do- marna, t. ex. då de undantagits från den allmänna förflyttningsskyldigheten, med— för att övergångstiden från en ordning till en annan måste bliva ganska lång. Skäl tala därför för att man i syfte att avkorta denna i god tid före ett förstat- ligande till övervägande upptager, huru anställnings- och avlöningsvillkoren skola ordnas för den blivande enhetliga domarkåren. Redan inom en icke alltför av— lägsen framtid kunna sålunda förutsättningar vara för handen att ta itu med problemet om domarkårernas förenhetligande. De i yttrandena på ömse håll uttalade farhågorna för rekryteringen till de olika domstolarna liksom den oro för framtiden, som förefinnes inom de olika personalgrupperna och varom ytt- randena bära vittne, kunna anföras som skäl för att man icke alltför länge skjuter på frågan.

I avbidan på att problemet tages upp i hela dess vidd bör man emellertid enligt utskottets mening icke underlåta att i huvudsak inom ramen för nu gällande ord- ning göra vad som är möjligt för att efter hand minska olikheterna mellan de båda kårerna. Ett medel därvidlag är att åstadkomma en ökad cirkulation mel- lan rådhusrätterna och de statliga domstolarna. Ändamålet härmed skulle vara inte endast att närma personalgrupperna till varandra utan också — och det är ur allmän synpunkt väsentligt att tillgodoföra domstolar i olika instanser de erfarenheter, som vunnits vid andra domstolar. Motionären har i sådant syfte påyrkat ett genomförande av vad 1943 års domarutredning föreslagit rörande stads- domares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet, varmed i detta sam- manhang åsyftas hovrätterna och nedre justitierevisionen. Liksom utredningen har motionären tänkt sig att stadsdomare skulle beredas tillfälle tjänstgöra såsom ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare, företrädesvis på så vis att han för någon tid bytte tjänst med befattningshavare av sist angivet slag.

Alla hörda remissinstanser utom en, som ställt sig tveksam, ha uttryckligen tillstyrkt att stadsdomare beredes möjlighet till tjänstgöring i hovrätt. Även ut- skottet är av den uppfattningen, att det vore önskvärt, att stadsdomare mera re- gelbundet kunde adjungeras som ledamot i hovrätt, liksom att hovrättsdomare er- hölle möjlighet att tjänstgöra i rådhusrätt. Detta är i och för sig möjligt redan med nu gällande regler, men för att någon cirkulation av betydelse skall komma till stånd och man få tillfälle pröva erfarenheterna av ett sådant system, torde erfordras ett initiativ från Kungl. Maj:t. Vilken form detta skall erhålla ankommer på Kungl. Maj:t att avgöra. Utskottet förutsätter därvid, att cirkulationen anord- nas på sådant sätt att rekryteringen till den statliga domarbanan icke försvåras och befordringsgången på denna icke försenas. I samband med att Kungl. Maj:t tager detta initiativ få närmare övervägas de spörsmål av ekonomisk natur, som sammanhänga med de av cirkulationen betingade ändrade tjänstgöringsförhål- landena för därav berörda befattningshavare och som med god vilja böra kunna lösas.

Det kan enligt utskottets mening icke möta några principiella hinder att låta stadsdomare tjänstgöra även såsom revisionssekreterare. Särskilda åtgär— der för att främja ett sådant utbyte synes emellertid icke nu böra vidtagas. De praktiska svårigheterna äro nämligen så stora, att denna möjlighet till cir- kulation kan antagas icke bliva utnyttjad i större utsträckning. Därest i nå— got fall intresse för växeltjänstgöring skulle föreligga, få uppkommande frå- gor lösas alltefter de i fallet föreliggande omständigheterna.

Flertalet remissinstanser ha utförligt behandlat det även i motionen berörda problemet om förutsättningarna för och verkningarna av en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna även i samband med be- fordran. Därvid ha framför allt befordringsgrunderna på domarbanan disku- terats. I denna del behöver utskottet blott erinra om grundlagsbudet att vid alla befordringar avseende skall fästas allenast vid sökandenas förtjänst och skicklighet. Frågan vilket värde som skall tillmätas olika slag av domstols— tjänstgöring vid bestämmande av förtjänst och skicklighet ankommer icke på utskottets bedömande utan får, då den blir aktuell i förekommande befordrings- ärenden, avgöras av Kungl. Maj:t.

Vid 1950 års riksdag behandlades frågan om övergång mellan de båda domarbanorna även i en interpellation och svaret dårå. Interpellationen framställdes i anledning av vad som förevarit i ett av de ovan nämnda ut- nämningsärendena. Den besvarades den 12 maj 1950 av dåvarande chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, som därvid anförde bland annat följande.

Som allmänt känt är saknas i Sverige en enhetlig domstols— och domarorgani- sation. I motsats till häradsrätterna och överrätterna äro rådhusrätterna kom- munala organ. Deras ledamöter äro kommunalt avlönade och tillsättas efter val av kommunens fullmäktige, låt vara att utnämningsrätten ligger hos Kungl. Maj:t. På grund av denna organisatoriska åtskillnad har det aldrig förekommit någon mera livlig cirkulation mellan den statliga och den kommunala domarkåren. Vissa ät- gärder ha dock vidtagits för att närma de båda domarkategorierna till var- andra. Främst mä nämnas införandet av enhetliga kompetensbestämmelser. Till innehavare av befattning som lagfaren rådman eller assessor i rådhusrätt må i regel utses endast den som innehaft förordnande som ledamot eller fiskal i hov- rätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. En d_vlik hovrättsprövning är också den grundläggande förutsättningen för beford- ran inom den statliga domarkarriären. Så gott som samtliga domaraspiranter ha nu samma grundläggande praktiska utbildning efter sin teoretiska examen, näm- ligen tjänstgöring i domsaga och därefter aspirant- och fiskalstjänstgöring i hov— rätt.

Ehuru således vissa förutsättningar tillskapats för en mera enhetlig domar— karriär, är det ett faktum att de båda domarkategorierna fortfarande äro i någon mån isolerade från varandra. En viss cirkulation förekommer dock. Det är så- lunda inte så sällsynt att stadsdomarbefattningar besättas med personer ur hov- rättskarriären. Detta gäller särskilt borgmästarbefattningarna. Av de borgmästare som utnämnts under de två senaste årtiondena har ungefär halva antalet tagits ur den statliga domarkarriären. Även rådmans— och assessorsbefattningar vid råd- husrätterna ha ibland besatts med domare eller domaraspiranter i statlig tjänst.

Om alltså rådhusrätterna i ganska stor utsträckning rekryteras från de stat- liga domstolarna, är det däremot mera sällsynt att rådhusrättsjurister utnämnas till statliga domarbefattningar. Under de senaste årtiondena har det endast ett fåtal gånger hänt att en stadsdomare utnämnts till häradshövding och i intet fall att en stadsdomare blivit hovrättsråd. I ett par fall ha rådmän utsetts till jus- titieråd.

Det måste emellertid härvid beaktas, att det endast i undantagsfall förekommer att häradshövding— och hovrättsrådsämbeten sökas av kommunala domare. Man kan då fråga sig vad det är som föranlett, att ansökningar till lediga statliga domarbe— fattningar i så ringa utsträckning inkommit från kommunala domare. En anled- ning kan ju tänkas ha varit, att man hyst den uppfattningen att sådana domare i princip inte kunde påräkna utnämning till statlig domarbefattning. Emellertid kan något stöd för en sådan uppfattning knappast hämtas av utgången i några konkreta utnämningsärenden. Andra mera reella hinder ha däremot förelegat.

Till en början må erinras om det för befordran till häradshövdingämbete i allmänhet gällande kravet på tjänstgöring i alla tre instanserna, alltså inte blott i underrätt utan även såsom dömande ledamot i hovrätt och såsom revisions- sekreterare, d. v. s. föredragande i högsta domstolen: En dylik tjänstgöring ingår såsom ett regelmässigt led i de statliga domarnas utbildning. Däremot ha råd- männen endast i sällsynta undantagsfall kommit att fullgöra ledamotstjänstgö— ring i hovrätt och föredragning i högsta domstolen.

Vidare må nämnas löneförhållandena och vad därmed sammanhänger. Domar- tjänsterna i hovrätt ha varit och äro i förhållande till stadsdomartjänsterna i allmänhet så lågt avlönade att redan av den anledningen någon övergång från stadsdomartjänst till hovrättsdomartjänst knappast kommit i fråga. Förhållandet

är något annorlunda i fråga om häradshövdingämbetena. Så länge häradshöv- dingarna till väsentlig del avlönades med sportler, förelågo betydande skillnader i inkomst mellan små och stora domsagor. De små domsagorna kunde i regel inte utöva någon större dragningskraft på eventuella aspiranter från stadsdomarbanan. Och till de större eller eljest mera lockande domsagorna var konkurrensen ofta mycket hård. Efter löneregleringen för häradshövdingarna har i viss mån inträtt en ändring i dessa förhållanden. Häradshövdingelönerna ha kraftigt utjämnats genom en stark reducering av de högsta och en höjning av de lägsta. En jäm- förelse mellan häradshövdingarnas nuvarande inkomster och löneläget för befatt- ningshavarna i de större och medelstora städerna visar att borgmästarlönerna — om man tar hänsyn till att de i allmänhet äro försedda med ålderstillägg _— ligga på nivå med eller — i några fall _— överstiga häradshövdingelönerna. Vad rådmän- nen angår komma de visserligen endast i de tre största städerna upp i härads- hövdings lön men i ytterligare några städer är skillnaden tämligen obetydlig. Och vid en jämförelse av denna art måste man hålla i minne att häradshövding- arna i stor utsträckning äro stationerade på orter, där förhållandena i fråga om tillgången på skolor 11]. m. sådant, som är av stor ekonomisk betydelse, ofta äro vida ogynnsammare än i städerna med rådhusrätt. Utöver dessa ekonomiska faktorer tillkommer den omständigheten att när en rådman uppnått sådan ålder, att fråga kan uppkonnna för honom att söka domsaga, så har han i regel så vuxit in i sin stad att starka personliga skäl avhålla honom från att lämna denna.

Av vad jag nu framhållit synes mig framgå, att de olika faktiska hinder, som hittills förelegat och alltjämt föreligga för en mera allmän rekrytering av stat- liga domartjänster från rådhusrätterna, äro så betydande, att redan dessa för- hållanden kunna ge förklaring till att städernas domare så sällan blivit utnämnda till statliga domarbefattningar.

Jag ber härefter att få något beröra frågans rättsliga sida. Enligt 5 28 regeringsformen skall Konungen vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Med uttrycket »förtjänst» avses enligt stadgad uppfattning de mera formella meriter som grundas på aneiennitet och förut innehavda tjänster. »Skicklighet» syftar på den mera reella och indi- viduella lämpligheten för den ifrågavarande befattningen.

Först är att märka, att grundlagen inte genom det åberopade stadgandet för- bjuder uppställandet av sådana särskilda kompetensvillkor som t. ex. fiskals— godkännande i hovrätt för erhållande av domarbefattning över huvud eller god- känd tjänstgöring i nedre justitierevisionen för utnämning till häradshövding. Ge- nom dylika villkor avses ju att vinna garantier för att de som utnämnas besitta erforderlig skicklighet. Däremot skulle det icke vara förenligt med lagrummet att uppställa villkor som inte hade annan funktion än den rent negativa att spärra tillträdet för vissa kategorier av sökande.

Grundlagen anger inte vad slags tjänstgöring eller annan verksamhet som bör tillgodoräknas såsom »förtjänst». Man kan emellertid anse det ligga i sakens natur, att hänsyn bör tagas till all sådan tjänstgöring som är ägnad att göra vederbörande skickad att sköta den tjänst— utnämningen avser. Ej heller föreskriver lagrummet, hur olika slag av tjänstgöring bör värderas. Det är emellertid uppenbart att all tjänstgöring ej kan värderas lika. När det gäller utnämning till exempelvis hä- radshövdingämbete, måste en väl vitsordad tjänstgöring som fullgjorts såsom domare i både underrätt och hovrätt och såsom föredragande i högsta domstolen ofta tillmätas högre värde än en, låt vara lika väl vitsordad tjänstgöring som full- gjorts helt eller väsentligen blott i en rådhusrätt. En tjänstgöring av förstnämnda slag måste nämligen i regel antagas ha inneburit en allsidigare och rikare utbild-

ning. Därest alltså som sökande till en häradshövdingetjänst — det enda slag av statlig domartjänst som det egentligen här kan bli fråga om —— anmäla sig dels en sökande med endast eller väsentligen endast tjänstgöring i rådhusrätt och dels en sökande med tjänstgöring av det för domare i den s. k. hovrättskarriären van- liga slaget och om vidare de båda sökandenas tjänstgöringstider icke äro väsent- ligt olika, torde alltså ofta den senare böra tillerkännas ett företräde vid merit- beräkningen.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke anser några principiella hinder böra resas mot utnämning av stadsdomare till statliga domarbefattningar. Även i utnänmingsärenden med sökande från skilda domarkategorier måste det avgörande vara de allmänna befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet.

Slutligen vill jag begagna detta tillfälle att göra några mera allmänna uttalanden, delvis i anslutning till vad första lagutskottet anfört i sitt av riksdagen numera bifallna utlåtande nr 22 i anledning av en motion av interpellanten. Enligt min uppfattning måste den rådande uppdelningen av domarkåren i en statlig och en kommunal gren anses mindre lämplig av flera skäl, framför allt av principiella grunder. Denna historiskt betingade dualism kan egentligen blott avskaffas på ett sätt, nämligen genom rådhusrätternas förstatligande. Det är min avsikt att vid lämpligt tillfälle igångsätta en utredning härom. Först genom en sådan reform kunna de av interpellanten berörda problemen vinna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning. I avbidan lläl'på är det dock önskvärt, att kontakterna mellan de båda grenarna av domarkåren på olika sätt förstärkas. Vad särskilt angår frågan om befordringar från rådhusrätterna till statliga domartjänster, skulle möjligheterna härtill ökas, om de rådhusrättsjurister, som aspirera härpå, kom— pletterade sin utbildning genom tjänstgöring i hovrätt och justitierevisionen. För— att underlätta en sådan cirkulation mellan domstolarna är det möjligt att vissa åtgärder behöva vidtagas, såsom interpellanten själv påpekat i nyssnämnda motion.

1953 års riksdag Vid 1953 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner (nris I: 104 och 11:197) med yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära en utredning syftande till en rationell utformning av domarperso- nalens rekrytering och anställningsförhållanden. Motionerna behandlades av första lagutskottet, som i ärendet hörde Svea hovrätt, Göta hovrätt, hov- rätten för Övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund. Samtliga remissinstanser yttrade sig i tillstyrkande riktning, varvid de i flera fall uttalade sig beträf— fande riktlinjerna för lösningen av spörsmål, som innefattades i motionernas utredningsyrkande. Utskottet lämnade i sitt utlåtande en redogörelse bland annat för 1943 års domarutrednings förslag i hithörande delar samt för befordringsförhållandena in. in. på domarbanan. Efter en sammanfattning härav uttalade utskottet, att förhållandena enligt utskottets mening moti- verade en utredning rörande den statliga domarbanan.

Utskottet fortsatte härefter:

I anslutning härtill bör beaktas, att frågan om rådhusrätternas förstatligande, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, inom en relativt snar framtid torde bli föremål för utredning. Härigenom har tanken på ett samordnande av den

statliga och den kommunala domarkarriären fått ökad aktualitet. 1943 års domar- utrednings förslag till åtgärder för att närma de båda domarkarriärerna till var— andra, som ytterligare understrukits i riksdagens på förslag av utskottet år 1950 gjorda framställning i ämnet, ha ännu icke förverkligats. Frågan om en samord- ning av de båda domarkarriärerna måste senast bringas till sin lösning i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna. Av olika skäl torde det emellertid vara ovisst när ett genomförande av förstatligandet kan ske. Med hänsyn till ange— lägenheten av att här förut behandlade spörsmål icke skjutas på framtiden bör den ovan förordade utredningen icke fördröjas genom att sammankopplas med en blivande utredning om förstatligande av stadsdomstolarna och därmed samman— hängande frågor. Däremot synes det, såsom flera remissinstanser föreslagit, än- damålsenligt att i samband med en utredning rörande den statliga domarbanan förberedande behandla vissa problem som äro förknippade med ett förstatligande av rådhusrätterna.

Utskottet tillade, att den föreslagna utredningen borde, under hänsyns- tagande till de spörsmål som kunde uppstå vid ett samordnande av de bägge domarkårerna, söka få till stånd en lämpligare avvägning mellan antalet slutposter och passagetjänster samt över huvud klargöra den framtida be- fordringsgången på den statliga domarbanan.

På förslag av utskottet i dess utlåtande (nr 42), vilket godkändes av riksdagen, anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1953 (nr 396) om en förutsåttningslös utredning av den framtida utform- ningen av domarbanan i enlighet med vad utskottet anfört i sitt utlåtande.

Utredningens allmänna ståndpunkt

Av redogörelsen för tidigare reformförslag framgår, att i flera sammanhang, vari den nuvarande dualismen mellan den statliga domarkåren och stads— domarkåren kommit upp till behandling, samstämmigt uttalats önskemål om att denna dualism måtte avskaffas. Detta är också naturligt, eftersom begränsningarna i möjligheterna till övergång från stadsdomartjänst till statlig domartjänst och tvärtom ej blott framstår som principiellt ogrun— dade utan även medför praktiska olägenheter både från allmän synpunkt och för den enskilde befattningshavaren. Från allmän synpunkt måste det uppenbarligen vara önskvärt att till en ledig domartjänst erhålla den för tjänsten mest lämpade, oberoende av en sådan omständighet som huruvida vederbörande är statligt eller kommunalt anställd. För domaraspiranten torde det åtminstone i regel framstå som en nackdel att redan på ett tidigt stadium av sin karriär nödgas att mer eller mindre oåterkalleligt bestämma sig för en begränsad del av domarbanan. Om han t. ex. efter övergång från hovrätt till rådhusrätt av någon anledning önskar återvända till det statliga domstolsväsendet, kan detta visa sig omöjligt även om han, därest han kvarstannat i hovrätten, skulle ha vunnit befordran där. På samma sätt kan det för en statlig domare, som kanske på ett relativt sent stadium i karriären önskar övergå till rådmanstjänst i en rådhusrätt av den storlek,

att en eller flera assessorstjänster ingår i organisationen, i praktiken visa sig svårt eller omöjligt att göra detta.

Från rekryteringssynpunkt synes olägenheterna av nu rådande förhål- landen ha gjort sig gällande särskilt i fråga om de mindre rådhusrätterna, där rådmanstjänsterna inte alltid lockat sökande med den grundliga domar- utbildning och längre tids erfarenhet, som måste anses önskvärd för sådana tjänster. Men även för rekryteringen till domarbanan i dess helhet förefaller ökade möjligheter till en mera fri övergång vara ägnade att få en gynn— sam effekt.

Förut har framhållits, att ett förstatligande av rådhusrätterna uppenbar- ligen kommer att medföra, att skiljaktigheterna mellan de olika domar- karriärerna försvinner, låt vara efter en längre eller kortare övergångstid. Med hänsyn till de skäl, som enligt vad nyss sagts talar för en gemensam domarkarriär, har domarutredningen emellertid ställt sig frågan, om inte en sådan karriär kan och bör tillskapas redan före förstatligandet.

Vid de tidigare tillfällen, då frågan om ökad cirkulation mellan statliga domstolar och stadsdomstolar behandlats, har från flera håll uttalats, att en fullständig sammansmältning av de skilda domarkårerna knappast kunde erhållas förrän i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna. Sär- skilt har städernas inflytande på tillsättningen av domare i rådhusrätterna anförts som hinder mot en sådan sammansmältning. Det ligger i sakens natur, att stadsfullmäktige vid upprättande av förslag till borgmästar- eller rådmanstjänst eller vid yttrande rörande sökande till assessorstjänst inte är bundna av allmänna befordringsnormer utan äger göra en mera fri bedöm- ning. Att införa en gemensam domarkarriär med bibehållen ordning för tillsättningen av stadsdomartjänsterna skulle, har det framhållits, inne- bära att stadsdomarna bereddes tillfälle att erhålla ordinarie statliga domar- tjänster utan att de statliga domarna skulle få motsvarande möjlighet att efter vanlig meritberäkning erhålla ordinarie domartjänster vid rådhus— rätterna.

I denna situation ligger det nära till hands att fråga sig, om inte reglerna för tillsättning av stadsdomartjänster borde kunna ändras i riktning mot vad som gäller i fråga om statliga domartjänster. Magistratsstädernas in— flytande på tillsättning av stadsdomartjänsterna torde nämligen mindre ha sin grund i den omständigheten, att dessa städer svarar för kostnaderna för sitt domstolsväsen, än i de kommunala funktioner av skilda slag som magistraten tidigare hade att fullgöra. Första lagutskottet framhöll så— lunda i sitt tidigare nämnda utlåtande nr 22 vid 1950 års riksdag, att frågan om domarvalet i städerna aktualiserades redan genom att magistraten befriades från sina kommunala uppgifter. Detta har sedermera skett fr. o. m. är 1955. Anledning finns alltså numera att, oberoende av rådhusrätternas förstatligande, överväga lämpligheten av det nuvarande förfarandet vid tillsättning av stadsdomartjänster. Enligt direktiven för stadsdomstolsutred—

ningen bör emellertid nämnda utredning —— därest kostnaderna för rätts- skipningen i magistratsstäderna överflyttas på statsverket — utreda frågan om de författningsändringar, som påkallas av att städernas valrätt vid tillsättande av ledamot i rådhusrätt går förlorad. I detta läge anser sig domarutredningen inte ha anledning att föreslå någon ändring i nuvarande regler för tillsättning av stadsdomartjänster.

Slutsatsen av vad nu sagts kan synas bli, att åtgärder i syfte att skapa en för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna gemensam domarkarriär bör anstå och att man bör begränsa sig till att i någon mån minska skilj- aktigheterna mellan domarkårerna genom att underlätta och stimulera till- fälliga tjänstebyten mellan statliga domare och stadsdomare. En sådan tillfällig cirkulation förekommer redan i viss, ehuru tämligen obetydlig omfattning i den formen, att en stadsdomare förordnas att kortare eller längre tid tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt, i regel i samband med att en hovrättsassessor eller fiskal i stället tjänstgör i den ifrågava- rande rådhusrätten.

Om åtgärderna i avvaktan på rådhusrätternas förstatligande begränsas till att avse endast sådan tillfällig cirkulation, kommer emellertid samman- smältningen av de skilda domarkårerna tydligen att i huvudsak äga rum först i samband med att förstatligandet genomföres. Blir detta fallet, måste stora svårigheter komma att göra sig gällande vid inplaceringen av de nu- varande rådhusrätternas domare och troligen även av en hel del statliga domare, t. ex. tingsdomarna, i den blivande gemensamma domarkarriären. Svårlösta problem rörande avvägningen mellan meritvärdet av olika slag av domstolstjänstgöring kan väntas uppkomma i en högst betydande ut- sträckning. Dessa problem skulle väsentligt minska i betydelse, om de statliga domarna och stadsdomarna vid tidpunkten för ett förstatligande såtillvida bildade en enhetlig domarkår, att de ingick i en åtminstonei stort sett gemensam domarkarriär. Rekryteringen till stadsdomstolarna — som inför en förestående omorganisation av dem eljest kan befaras bli försvårad _ skulle sannolikt väsentligt främjas, om stadsdomarna kan räkna med befordran eller transport till statliga domartjänster.

Med hänsyn till vad nu anförts är det enligt domarutredningens mening ett angeläget önskemål, att åtgärder för att skapa en enhetlig domarkår vidtages utan dröjsmål. Eftersom de särskilda reglerna om tillsättning av stadsdomartjänster förutsättes tills vidare förbli oförändrade, måste ut- gångspunkten för uppbyggandet av en sådan domarkår bli, att de statliga domartjänsterna göres tillgängliga för rådhusrätternas domare i syfte att detta skall få en gemensam karriär till följd. Utredningen har försökt finna en form härför, som i görligaste mån tar hänsyn till de invändningar, som framställts med utgångspunkt från de nämnda särskilda reglerna. Därvid har utredningen främst eftersträvat att såvitt möjligt förebygga, att befattningshavare, som redan träffat sitt val mellan de skilda domar- banorna på grundval av nu rådande förhållanden, får sina befordrings-

utsikter försämrade genom ingripanden, som de inte haft anledning att taga i beräkning. Om detta kan undvikas, synes de antydda invändningarna i väsentlig grad förlora i styrka och inte längre kunna väga över de för- delar som står att vinna.

Utredningen anser en godtagbar lösning vara att successivt uppbygga den enhetliga domarkåren. Principen bör därvid vara, att den som efter den tidpunkt, då uppbyggandet påbörjas, övergår från statlig domstol till rådhusrätt inte såsom nu lämnar den statliga domarkarriären utan kvar- står i sin turordning inom denna. Främst kommer den enhetliga domar— kåren härigenom att omfatta de nytillkommande årgångarna hovrätts— fiskaler. vilka ju bildar den gemensamma rekryteringsbasen för de statliga domstolarna och rådhusrätterna. Också de som vid nyssnämnda tidpunkt redan kommit in i den statliga domarkarriären och därefter övergår till rådhusrätt, skulle emellertid komma att ingå i den enhetliga domarkåren.

Även inom en på angivet sätt framväxande enhetlig domarkår kan givet— vis städernas domarval i vissa fall medföra svårigheter att övergå från stat- lig domartjänst till stadsdomartjänst. Med den närmare utformning av den gemensamma domarkarriären, som utredningen i det följande kommer att förorda, synes emellertid olägenheterna härav under övergångstiden till det väntade förstatligandet av rådhusrätterna kunna betecknas som rela- tivt begränsade. Skulle mot förmodan frågan om förstatligandet falla, torde under alla omständigheter frågan om städernas inflytande på stadsdomar- tjänsternas tillsättning bli aktuell.

Beträffande dem som redan inträtt på domarbanan och alltså enligt ut- redningens förslag i regel inte kommer att ingå i den gemensamma domar— kåren, bör åtgärder vidtagas i syfte att underlätta och stimulera en cirkula- tion av tillfällig art, alltså i form av att en stadsdomare viss tid tjänstgör i statlig domstol och vice versa. I viss utsträckning kommer väl en sådan cirkulation att medföra även definitiv övergång i båda riktningarna. Sär— skilt torde detta bli fallet, om uppbyggandet av den enhetliga domarkåren i praktiken slår väl ut. I stort sett bör man dock räkna med att vid tid- punkten för rådhusrätternas förstatligande domarkåren endast delvis och i huvudsak i fråga om de yngre årgångarna hunnit göras enhetlig. Även med denna begränsning i åtgärdernas verkan skulle dock de förut påpekade svårigheterna vid befattningshavarnas inplacering i den blivande domstols- organisationen minskas väsentligt.

Utredningen övergår nu till att var för sig behandla den närmare utform— ningen av den gemensamma domarkarriären och den mera tillfälliga cir- kulationen.

Utredningens förslag till gemensam domarkarriär

Såsom nämnts i föregående avsnitt innebär den ordning domarutredningen föreslår vid uppbyggandet av den gemensamma domarkarriären i princip, att den som efter en viss tidpunkt, då uppbyggandet påbörjas, övergår från

statlig domstol till rådhusrätt inte därmed, såsom nu är fallet, lämnar den statliga domarkarriären utan kvarstår i sin turordning inom denna. Förut— sättning härför bör dock vara, att hans tjänstgöring fyller vissa krav på allsidighet m. m., varom mera nedan. Vid övergång på fiskalsstadiet be- håller vederbörande alltså sin tur till adjunktion och kan efter godkänd sådan välja mellan att i vanlig ordning erhålla assessorsförordnande i hov- rätten eller att återgå till sin stadsdomartjänst. Oavsett vilketdera han väljer får han samma möjligheter att erhålla statlig ordinarie domartjänst. Motsvarande gäller i tillämpliga delar om den som från assessorstjänst i hovrätt eller från ordinarie statlig domartjänst, t. ex. som revisionssekrete— rare, tingsdomare eller hovrättsråd, övergår till domartjänst i rådhusrätt.

I stort sett torde en gemensam domarkarriär enligt de riktlinjer domarut- redningen föreslår komma att gestalta sig på följande sätt. Efter aspirant- tjänstgöring, godkännande som fiskal samt en tids fiskalstjänstgöring, eventuellt med avbrott för kortare förordnanden i underrätt m. ni., kan fiskalen antingen söka tjänst i rådhusrätt eller enligt turordningen i hov— rätten erhålla en tingssekreterartjänst. De som inte övergår till rådhusrätt kommer regelmässigt att enligt sin plats i turordningen erhålla adjunktion och efter godkänd sådan enligt vanliga regler förordnas till assessorer i hovrätten. I vad mån de som övergått till rådhusrätt kommer att begagna sin möjlighet till adjunktion och assessorsförordnande i hovrätt blir givet- vis beroende av den gemensamma karriärens närmare utformning. Till. denna fråga återkommer utredningen här nedan.

Den grundläggande prövningen och utbildningen av domaraspiranterna Tidigare har nämnts, att domarutredningen inte avser att föreslå någon principiell ändring av förfarandet vid aspirantprövning och fiskalsgod- kännande. Vad den därpå följande tjänstgöringen angår må erinras om att f. n. för behörighet till tjänst som rådman eller assessor i rådhusrätt krävs, att vederbörande haft förordnande som fiskal (eller ledamot) i hovrätt samt av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Något krav på att denna lämplighet för fortsatt domarförordnande skall ha dokumenterats under viss tids tjänstgöring som fiskal eller i annan befatt- ning har emellertid varken formellt uppställts eller, åtminstone inte gene- rellt, i praktiken upprätthållits. För förordnande som tingssekreterare ford- ras däremot enligt 5 5 andra stycket domsagostadgan tjänstgöring av viss art under sammanlagt minst ett och ett halvt år efter första fiskalsförordnandet (fiskalsgodkännandet), varav minst sex månaders fiskalstjänstgöring (eller i förekommande fall ledamotstjänstgöring). Detta krav på viss tjänstgö- ring avsåg ursprungligen förordnande av extra fiskal till extra ordinarie tjänsteman som fiskal eller tingssekreterare samt torde ha varit avsett som

en garanti för en grundlig prövning och utbildning av fiskalerna, innan dessa knöts mera fast till hovrätterna. Numera erhåller en fiskal enligt gällande reglerad befordringsgång extra ordinarie anställning efter ett års sammanlagd tjänstgöring som aspirant eller fiskal (eller i därmed lik- ställda befattningar). Att kravet på viss tjänstgöringstid därför nu endast kan knytas till tingssekreterarförordnandet torde ej innebära någon prin- cipiell förändring av önskemålet att garantera en grundlig prövning och ut- bildning. I flera sammanhang har emellertid betonats, att lika höga krav på kunnighet och lämplighet för domarbanan bör ställas på den som över- går till rådhusrätt som på den som fortsätter i hovrättskarriären. Redan under nuvarande förhållanden synes därför lämpligheten av den angivna skillnaden i fråga om prövning och utbildning starkt kunna ifrågasättas. I en gemensam domarkarriär kan det i vart fall inte vara berättigat att fordra mindre för behörighet till domartjänst i rådhusrätt än för behörighet till tingssekreterartjänst. Det lämpligaste är enligt domarutredningens mening, att samma formella kompetenskrav uppställes för behörighet till tjänst som assessor i rådhusrätt som i fråga om tingssekreterartjänst. Vad rådmanstjänsterna angår talar väl — i synnerhet sedan den kollegiala sam- mansättningen av rådhusrätt i brottmål upphört —— starka skäl för att samma kompetenskrav borde uppställas som för tingsdomartjänst, alltså viss tids tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Frågan härom sammanhänger emellertid nära med spörsmålet om rådhusrätternas organisation efter ett förstatligande och synes därför lämpligen böra lösas i samband med för- statligandet.

De i 5 5 andra stycket domsagostadgan uppställda behörighetsvillkoren synes åtminstone i stort sett väl lämpade både med avseende på tingssekre- terartjänst och beträffande assessorstjänst i rådhusrätt. Möjligen kan ifrå- gasättas, om inte den obligatoriska fiskalstjänstgöringen om sex månader får anses väl kort. I synnerhet för den som på fiskalsstadiet övergår till rådhusrätt och återvänder till hovrätt som adjungerad ledamot synes det vara av värde med en inte alltför kort fiskalstjänstgöring. Även för det kollegiala arbetet i hovrätterna torde det vara angeläget, att de adjungerade ledamöterna före adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hov- rättsarbetet och dess rutin. Å andra sidan kan framhållas, att aspirant— tjänstgöringen före första fiskalsförordnandet omfattar i stort sett samma göromål som den därefter följande fiskalstjänstgöringen. Även om kravet på fiskalstjänstgöring inte sättes högre än sex månader, garanterar det så— lunda en tämligen grundlig erfarenhet av fiskalsgöromål. Av uppgifter, som domarutredningen inhämtat rörande fiskalstjänstgöringens längd för dem, vilka sedan år 1934 på fiskalsstadiet övergått till rådhusrätt, framgår att särskilt i de tre största rådhusrätterna nämnda tjänstgörings längd i all— mänhet ej uppgått till sex månader och i många fall omfattat endast mycket

kort tid. Även en minimitid om sex månader skulle därför innebära en be- tydande utvidgning i förhållande till vad som nu faktiskt gäller. Med hänsyn härtill och då en högre minimitid möjligen i vissa fall skulle kunna medföra praktiska svårigheter för hovrätterna att bereda alla erforderlig fiskals- tjänstgöring synes minimitiden i vart fall f. n. ej böra sättas högre än sex månader. Sedan erfarenheterna härav samlats, kan måhända en viss höj- ning, förslagsvis till ett år, visa sig möjlig och lämplig.

Enligt det nyss anförda andra stycket i 5 € domsagostadgan kan, om Kungl. Maj:t ej lämnar dispens, endast fiskal i hovrätt förordnas till tings- sekreterare. Bestämmelsen torde vara avsedd att garantera tillräcklig kom- petens hos tingssekreterarna. Dessa förordnas av vederbörande hovrätt utan något ansökningsförfarande. I regel utses därvid den av hovrättens fiskaler som står i tur till sådant förordnande. Även om någon övergång från rådhusrättstjänst till tingssekreterartjänst under nuvarande löne- och anställningsförhållanden knappast torde bli aktuell, ter sig bestäm— melsen oegentlig i en gemensam domarkarriär och bör därför utgå. Något praktiskt behov att i anledning härav föreskriva ansökningsförfarande vid tingssekreterarförordnanden torde ej föreligga.

Domarutredningen föreslår alltså, att 5 å andra stycket domsagostadgan och 4 & kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat ändras på så sätt, att för behörighet till tings- sekreterartjänst samt tjänst som rådman eller assessor i rådhusrätt upp- ställes det gemensamma villkoret, att vederbörande fullgjort tjänstgöring i enlighet med vad som nu finnes föreskrivet i det förstnämnda stadgandet. Såsom hittills bör Kungl. Maj:t i särskilda fall kunna lämna dispens från behörighetskravet. Med hänsyn till de särskilda reglerna om tillsättning av stadsdomartjänster torde vidare den uttryckliga bestämmelsen, att veder- börande skall av hovrätten ha funnits skickad att erhålla fortsatt domar- förordnande, böra kvarstå i 1947 års kungörelse. Detta innebär uppenbar— ligen ingen skillnad i sak i förhållande till reglerna för tingssekreterarför- ordnandena, eftersom hovrätterna givetvis meddelar sådana endast till personer som finnes skickade att erhålla fortsatta domarförordnanden.

Ett undantag från vad nu sagts bör dock göras. Enligt 4 å i 1947 års kun— görelse är den som redan är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitter minst två lagfarna ledamöter, alltid behörig att erhålla domartjänst i rådhusrätt. Denna bestämmelse, som i sak utgör ett övergångsstadgande, samman- hängande med att fiskalskompetens ej tidigare krävts för sådan tjänst, bör givetvis kvarstå.

Den skärpning av kompetenskraven, som den föreslagna ändringen inne- bär, bör enligt utredningens mening inte tillämpas på den som före den nya bestämmelsens ikraftträdande erhållit befattning vid rådhusrätt och därvid uppfyllt de då gällande kompetenskraven.

Tjänstgöringen i underrätt före adjunktion i hovrätt Efter antagningen till fiskal och en viss tids tjänstgöring i denna egenskap följer som ett normalt led i den nuvarande statliga domarutbildningen och tjänstgöringsgången före adjunktionen några års tjänstgöring i underrätt, framför allt som tingssekreterare. Även i en gemensam domarkarriär bör på detta stadium ingå tjänstgöring i underrätt, ehuru med den skillnaden, att även den som övergår till rådhusrätt behåller sin plats i turordningen inom hovrätten. Liksom nu torde det därvid vid övergång till rådhusrätt i regel bli fråga om tjänst under assessorsgraden vid de tre största rådhus- rätterna, assessorstjänst vid vissa andra större rådhusrätter, i vilkas orga- nisation ingår en eller flera sådana tjänster, samt rådmanstjänst vid övriga rådhusrätter.

Huruvida underrättstjänstgöringen före adjunktionen fullgöres i rådhus- rätt eller häradsrätt eller eventuellt i båda dessa slag av underrätter bör från karriärsynpunkt inte spela någon roll. Redan nu kan f. ö. enligt 61 å i arbetsordningen för hovrätterna den för assessorsförordnande erforderliga tjänstgöringen om ett år i häradsrätt ersättas av bland annat tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt, i vilken förutom borgmästaren finns minst två ledamöter, som skall vara lagfarna.

Ifrågasättas kan, om kravet på att tjänstgöringen i rådhusrätt skall full- göras som ledamot för att likställas med förordnande i häradsrätt bör bibe- hållas i en gemensam karriär, detta med tanke på dem som övergår till tjänst under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna. En sådan tjänst är inte ledamotstjänst. Enligt domarutredningens mening talar dock övervägande skäl för att bibehålla detta krav. Visserligen godtages tjänst- göring som särskild inskrivningsdomare, som sekreterare i arbetsdomstolen och som biträde åt statsåklagare eller advokat. Det synes emellertid önsk- värt, att den som förordnas till adjungerad ledamot i hovrätt åtminstone i regel fullgjort tjänstgöring som ordförande eller ledamot i underrätt. De fiskaler, som övergår till någon av de tre största rådhusrätterna, torde f.ö. kunna påräkna ledamotsvikariat inom relativt kort tid efter övergången, varför någon svårighet för dem att — innan de kommer i tur till adjunk— tion i hovrätt — erhålla den föreskrivna ledamotstjänstgöringen om sam- manlagt ett är knappast torde komma att föreligga.

Under nuvarande förhållanden utgör ovissheten om de framtida beford- ringsförhållandena för stadsdomarna ett återhållande moment för dem som överväger att från den statliga domarkarriären söka övergå till rådhus- rätt. Vid uppbyggandet av en gemensam karriär bortfaller detta återhål— lande moment. Följden härav måste bli en ökad benägenhet till övergång från statlig domstol till rådhusrätt. Detta innebär emellertid inte, att hov- rätterna måste utbilda ett ökat antal fiskaler. Som tidigare nämnts fordras nämligen redan nu för behörighet till rådmans- eller assessorstjänst i råd- husrätt, att vederbörande godkänts som fiskal i hovrätt och av hovrätten

funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Det sammanlagda antal fiskaler, som erfordras för tingssekreterarförordnanden och för råd— husrätternas behov, förändras därför inte.

En ökad benägenhet att övergå till rådhusrätt kan däremot få betydelse dels för den tidpunkt, då övergången äger rum, och dels för urvalet av dem som lämnar de statliga domstolarna, respektive kvarstannar där. De sanno— lika verkningarna i dessa avseenden kan förtjäna att något belysas.

Även efter den löneförbättring, som den 1 juli 1958 genomförts för tings- sekreterarna, är de rådmans- och assessorstjänster som ifrågakommer för fiskalerna åtminstone i de flesta fall placerade i högre löneställning. Be- träffande tjänsterna under assessorsgraden gäller väl detta ej som regel, men i stället förekommer i inte obetydlig utsträckning förordnanden å högre tjänster. Härtill kommer tjänstgöringsortens betydelse, bland annat i fråga om bostadsförhållandena. Med hänsyn till kommande adjunktions- tjänstgöring erbjuder rådhusrätterna i hovrättsstäderna liksom natur- ligtvis också de domsagor som har kansli i dessa städer _— den fördelen, att en fiskal som fullgör sin underrättstjänstgöring där inbesparar två ombyten av bostadsort. Slutligen bör inte bortses från den betydelse det har, att rådmans- och assessorstjänsterna i allmänhet är av ordinarie natur, medan tingssekreterartjänsterna är extra ordinarie. Av tjänsterna under assessorsgraden i de tre största rådhusrätterna är en del ordinarie och en del icke-ordinarie.

De nu nämnda förhållandena medför, att rådhusrättstjänsterna i stort sett kan beräknas bli mer eftertraktade än tingssekreterartjänsterna. I den mån man vid tillsättningen av det förstnämnda slaget av tjänster följer den turordning, vari fiskalerna är placerade inom hovrätten, synes därför anställning vid rådhusrätt ofta inte kunna påräknas förrän efter en kortare eller längre tids tjänstgöring som tingssekreterare. Sannolikheten torde dock tala för att de fiskaler, som inte redan före förordnande till tings- sekreterare övergått till rådhusrätt, i många fall _ med tanke på kom- mande adjunktionstjänstgöring — avstår från att söka rådhusrättstjänst i annan stad än hovrättsstaden, detta för att undvika ett extra ombyte av bostadsort. Tjänsterna i övriga rådhusrätter skulle då i viss utsträckning komma att besättas av fiskaler som ej påbörjat tingssekreterartjänstgöring. Särskilt kan detta komma att gälla för rådhusrätterna i städer, där bostads- och skolförhållandena etc. framstår som mindre gynnsamma. Vidare torde man kunna räkna med att någon risk inte behöver uppkomma för att tingssekreterartjänstgöringen i någon större omfattning kommer att bli så kortvarig, att olägenheter därigenom uppkommer för arbetet i dom- sagorna.

Vilka tillsättningsnormer som i praktiken kommer att utgestalta sig, därest principen om en gemensam domarkarriär fastslås, beror naturligtvis i hög grad på städernas intresse för en uppbyggnad av en sådan karriär.

Eftersom sökandena till rådhusrätterna ju genom hovrättsprövningen fått vitsord, att de är lämpliga för fortsatt befordran på domarbanan, kan det väl emellertid under alla förhållanden förutsättas, att såsom redan nu synes vara fallet stor betydelse kommer att tillmätas längden av den tjänst- göring på domarbanan som de sökande kan åberopa. Kungl. Maj :ts utnäm— ningsrätt i fråga 0111 rådmans- och assessorstjänsterna utgör också en garanti mot alltför långtgående avsteg härifrån. Beträffande tjänsterna under assessorsgraden i de tre största rådhusrätterna föreligger materiell besvärsrätt, beträffande rådhusrätten i Stockholm direkt till Kungl. Maj:t samt beträffande rådhusrätterna i Göteborg och Malmö från magistraten till vederbörande hovrätt och därifrån till Kungl. Maj:t. Även här kan man alltså räkna med en avvägning mellan å ena sidan städernas intresse att behålla inflytande på urvalet av stadsdomare och å andra sidan det all- männa intresset av att detta urval sker på godtagbara grunder och att, sedan en enhetlig domarkår börjat uppbyggas, behörig hänsyn tages till den gemensamma domarkarriären.

Några närmare riktlinjer för den ifrågavarande avvägningen anser sig domarutredningen inte höra föreslå. Eftersom den gemensamma domar- karriären förutsätter, att förordnande som tingssekreterare och övergång till rådhusrätt jämställes i karriäravseende, kan det för uppbyggnaden av en sådan karriär knappast vara av någon avgörande betydelse, huruvida samtliga fiskaler — med eller utan föregående tjänstgöring som tings- sekreterare — före adjunktionen övergår till rådhusrätt eller om en del fiskaler hela tiden kvarstår i hovrättens tjänst. De variationer i fråga om grunderna för tillsättning av rädhusrättstjänster, som kan tänkas före- komma, bör alltså inte utgöra något hinder för uppbyggandet av en i stort sett gemensam domarkarriär.

Adjunktion i hovrätt I flera sammanhang i detta betänkande har framhållits, att tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt har stort utbildningsvärde samt dess- utom ger hovrätten tillfälle att utöver den prövning, som skett på fiskals— stadiet, bedöma den adjungerade fiskalens lämplighet som domare även på grundval av hans sätt att fullgöra ledamotsgöromål. Godkänd adjunk- tionstjänstgöring om minst ett år anses också vara en regelmässig förut- sättning för att erhålla statlig ordinarie domartjänst.

Det nu sagda gör det naturligt, att adjunktionstjänstgöring bör ingå som ett normalt led även i en för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna i stort sett gemensam domarkarriär. Också för den som helt inriktar sig på en stadsdomartjänst som slutmål ger adjunktionstjänstgöringen värde- fulla erfarenheter. Man synes därför böra räkna med att flertalet stads- domare i den gemensamma karriären kommer att önska adjunktion.

Fråga blir nu i första hand, huruvida de adjunktionsmöjligheter hov-

rätterna kan erbjuda förslår för den gemensamma karriären. De viktigaste faktorerna härvidlag är dels storleken av varje årgång i domarkarriären, dels det antal ledamotsplatser och omfattningen av de tillfälliga ledamots— vikariat, som står till förfogande för adjunktionen, och dels längden av den adjunktionstjänstgöring, som anses böra fullgöras. För den nuvarande statliga domarkarriärens del har frågan behandlats i 3 kap. i ett avsnitt rörande adjunktionstjänstgöringen. Därvid har förutsatts en begränsning av den omfattning, vari hovrätternas ordinarie ledamöter tjänstgör utom hovrätterna, samt i följd härav räknats med att minst tre fjärdedelar till fyra femtedelar av de på hovrättsavdelningarna till tjänstgöring indelade ledamöterna är ordinarie domare. Vidare har förutsatts, att övriga på avdel- ningarna indelade ledamöter i stort sett är hovrättsassessorer. För fiskaler— nas adjunktionstjänstgöring har därför i huvudsak beräknats återstå vi- kariat vid ledamöternas partiella eller eljest mera tillfälliga ledigheter. Årgångarnas storlek på adjunktionsstadiet har uppskattats till i genomsnitt inte fullt 20 personer och längden av den erforderliga adjunktionstjänst- göringen i överensstämmelse med vad nu gäller till i regel ett år. Adjunk- tionsmöjligheterna genom ledamöternas partiella eller eljest mera tillfälliga ledigheter har beräknats motsvara full adjunktion för omkring 20 fiskaler per år, vilket med hänsyn till att denna beräkning är mycket försiktig ansetts vara tillräckligt för den nuvarande statliga domarkarriärens behov.

I en gemensam karriär blir givetvis årgångarna större. Med utgångspunkt från nuvarande proportion mellan den statliga domarkåren och stadsdomar- kåren — se härom bilaga 1 —— skulle en årgång i den gemensamma karriä- ren bli drygt 60 procent större än motsvarande årgång i den nuvarande stat— liga karriären. Med hänsyn till att en viss övergång även efter adjunktions- stadiet f. n. äger rum från statliga domstolar till rådhusrätter, vilket inne— bär att adjunktionen redan omfattar en del blivande stadsdomare, bör pro- centtalet emellertid jämkas något nedåt. Utredningen beräknar, att man i stället för årgångar om inte fullt 20 personer bör räkna med inte fullt 30. Detta innebär, att ungefär sistnämnda antal varje är bör kunna påbörja adjunktionstjänstgöring i hovrätt.

Nyss har nämnts, att ledamöternas partiella eller eljest mera tillfälliga ledigheter ger adjunktionstillfällen, motsvarande full adjunktion för sam- manlagt omkring 20 personer per år. Härtill kommer emellertid de mera långvariga ledamotsförordnanden, som i 3 kap. beräknats komma att inne- has av hovrättsassessorer. Antalet har där uppskattats till högst en fjärdedel till en femtedel av sammanlagda antalet ledamotsbefattningar i hovrätterna. Med ett beräknat antal ledamotsbefattningar om ungefär 140 _ vilket i stort sett motsvarar nuvarande antal, inberäknat även de extra befatt- ningar som ej finns upptagna i personalförteckningen — skulle högst om— kring 30 mera långvariga ledamotsförordnanden stå till förfogande. I en gemensam karriär torde antalet hovrättsassessorer komma att minskas.

Som tidigare nämnts kan nämligen de flesta fiskaler förutsättas komma att övergå till rådhusrätt. Vid tidpunkten för adjunktionen torde de i stor om— fattning ha uppnått ordinarie tjänst i rådhusrätt och kan då i allmänhet inte beräknas vilja frånträda denna för att erhålla assessorstjänst i hov- rätt, som är av icke-ordinarie natur och ofta placerad i samma eller lägre löneställning än vederbörandes ordinarie tjänst. Ett inte obetydligt antal mera långvariga ledamotsvikariat, som under nuvarande förhållanden inne— has av hovrättsassessorer, kan därför användas för adjunktion av stads— domare.

Slutsatsen torde bli, att hovrätterna även om en gemensam domarkarriär skapas har möjlighet att bereda ett års adjunktion åt samtliga i denna karriär. Detta är den tid, som f.n. anses erforderlig för att hovrätten skall kunna bedöma en adjungerad fiskals lämplighet för fortsatt beford— ran på domarbanan. I flera sammanhang, bland annat i 1943 års domar- utrednings betänkande, har emellertid framhållits som önskvärt, att veder- börande efter förordnande till assessor i hovrätt förskaffar sig ytterligare erfarenhet av ledamotstjänstgöring under minst ett år, innan han lämnar hovrätten för mera långvarig tjänstgöring utom densamma. Ett uttryck för detta önskemål är bestämmelsen i 3 5 första stycket domsagostadgan, att till tingsdomare företrädesvis bör utses assessor i hovrätt, vilken under minst två år tjänstgjort som ledamot i hovrätt. I en gemensam domar- karriär måste emellertid antalet domare som önskar adjunktion beräknas bli så stort, att det knappast kan vara möjligt att bereda samtliga så lång- varig adjunktion i hovrätt, i synnerhet med hänsyn till vad som i 3 kap. framhållits om angelägenheten från rättsskipningens synpunkt att minska antalet tjänstlediga hovrättsråd. Detta måste ju nämligen leda till en be- gränsning av utrymmet för adjunktion. I den mån omständigheterna med- ger, att stadsdomare erhåller fortsatt adjunktion under längre tid än ett är, bör emellertid uppenbarligen något hinder inte föreligga för veder- börande hovrätt att medge detta. Vidare ligger det i sakens natur, att hovrätternas assessorer i regel kvarstannar längre eller kortare tid, innan de lämnar hovrätterna för längre tjänstgöring utom dessa.

I detta sammanhang vill utredningen föreslå, att den ovan nämnda be- stämmelsen i 3 & domsagostadgan får det ändrade innehållet, att till tings- domare företrädesvis bör utses någon, som under minst ett år tjänstgjort som ledamot i hovrätt och därvid funnits skickad att erhålla förordnande som assessor i hovrätten.

Mot de nu gjorda beräkningarna av adjunktionsmöjligheterna kan må- hända riktas den invändningen, att stadsdomarna i allmänhet inte kan förutsättas vara villiga att mottaga rent tillfälliga ledamotsvikariat, s.k. stänkadjunktion, utan endast mera sammanhängande förordnanden, detta av hänsyn till arbetet i rådhusrätterna. Denna invändning kan inte från- kännas berättigande. Särskilt för de stadsdomare, som är bosatta å annan

ort än hovrättsstaden, måste det tydligen åtminstone i huvudsak bli fråga om mera sammanhängande förordnanden. Rent tillfälliga vikariat synes i första hand få lämnas till de fiskaler, som är kvar i hovrättens tjänst efter fullgjord tingssekreterartjänstgöring. Genom samarbete mellan hov- rätterna och de rådhusrätter, som är belägna i hovrättsstäderna, förefaller det dock möjligt att ordna så, att dessa rådhusrätters befattningshavare i viss utsträckning mottager även kortvariga ledamotsförordnanden i veder- börande hovrätt. De slutsatser, som ovan dragits av de ifrågavarande be- räkningarna, synes därför inte rubbas av den nu angivna invändningen. Tänkbart är naturligtvis, att adjunktionsutrymmet blir mindre än vad här ovan beräknats, t. ex. genom att antalet tjänstlediga ordinarie hov- rättsledamöter blir lägre än som förutsatts. Måhända kan därigenom svå- righeter uppkomma att bereda alla domare ett års adjunktion. I en sådan situation synes det kunna övervägas att låta adjunktionen i hovrätt till viss del, t. ex. upp till sex månader, ersättas av tjänstgöring som ledamot på kollegial avdelning (tvistemålsavdelning) i större rådhusrätt, där sådan avdelning finns inrättad. Särskilt i de tre största rådhusrätterna torde för- utsättningarna härför vara goda både organisatoriskt sett och med hänsyn till de många invecklade mål som brukar förekomma i dessa rådhusrätter. F. 11. fullgöres adjunktionstjänstgöringen regelmässigt i den hovrätt ve— derbörande tillhör som fiskal. Detta sammanhänger med att varje hovrätt bildar en i huvudsak sluten enhet i fråga om tjänstgöringsgången fram till förordnande som assessor. I en gemensam karriär blir förhållandet annor- lunda. Då en fiskal övergår till rådhusrätt är det ingalunda klart, att detta sker till en rådhusrätt inom hovrättens domkrets. Om så ej är fallet, kan det ifrågasättas, om det ej är naturligare att adjunktionstjänstgöringen äger rum i den hovrätt, inom vars domkrets rådhusrätten är belägen. Med hänsyn till att möjligheterna till adjunktion kan variera avsevärt mellan de skilda hovrätterna kan det också övervägas att lämna rådhusrätts— domarna valfrihet, i vilken hovrätt de önskar anmäla sig till adjunktion. Domarutredningen finner övervägande skäl tala för att stadsdomarnas adjunktion som regel äger rum i den hovrätt, inom vars domkrets den rådhusrätt är belägen, som den adjungerade stadsdomaren tillhör. Särskilt kan härvidlag framhållas, att den bedömning av vederbörandes domaregen— skaper, som ingår som ett moment i adjunktionen, tydligen underlättas, om hovrätten redan tidigare har kännedom om den adjungerade ledamoten från hans tjänstgöring i rådhusrätten. Regeln bör dock enligt domarutred- ningens mening inte göras undantagslös. Särskilt med hänsyn till önskvärd- heten att motverka ojämnheter mellan hovrätterna i fråga om det stadium i karriären, då adjunktion kan erhållas, synes undantag kunna motiveras. Beslut härom torde i förekommande fall böra ankomma på Kungl. Maj:t. I princip bör adjunktionen äga rum på samma ungefärliga stadium av karriären som f. n., sålunda med början i regel omkring fem till sju år efter inträdet i hovrätt. Befattningshavare i rådhusrätt, som inte önskar

påbörja adjunktionstjänstgöring omedelbart då sådan kan beredas honom, bör emellertid ha möjlighet att i stället erhålla adjunktion vid något senare tillfälle. För att hovrätterna skall äga kännedom om vilka som önskar ifrågakomma till adjunktion synes det lämpligast, att befattningshavare i rådhusrätt hos vederbörande hovrätt anmäler sin önskan att erhålla adj unk— tion. De närmare reglerna härom torde få utformas med ledning av de erfa— renheter som vinnes.

Om det stora flertalet domare i en gemensam karriär skulle önska adjunktion, kan det åtminstone tidvis och i vissa hovrätter tänkas bli svårt att erbjuda alla adjunktion vid den tidpunkt efter inträdet i hov— rätt, som ovan angivits. Emellertid är fiskalerna både i fråga om avlönings— och anställningsförhållanden i väsentlig grad beroende av adjunktionen med efterföljande assessorsförordnande. Som tidigare nämnts torde man visserligen kunna räkna med att de flesta fiskaler efter införandet av en gemensam karriär kommer att övergå till rådhusrätt. Sannolikheten synes tala för att några svårigheter att bereda de kvarvarande fiskalerna adjunk- tion och assessorsförordnande inom skälig tid inte kommer att föreligga. Så länge tillsättningen av domartjänster i rådhusrätt inte är bunden till gängse statliga befordringsnormer förefaller det emellertid rimligt och av rekryteringshänsyn påkallat med åtgärder i syfte att de fiskaler, som av någon anledning ej övergår till rådhusrätt, inte skall få tidpunkten för adjunktion och assessorsförordnande mera avsevärt förskjuten genom att befattningshavare i rådhusrätt står före i turordningen till adjunktionen. För dem som övergått till rådhusrätt har tidpunkten för adjunktionen inte heller samma väsentliga betydelse.

Vad nu sagts synes böra föranleda att, om i någon hovrätt adj unktion inte kan erbjudas inom normal tid, hovrättens fiskaler i första hand ifrågakom— mer till adjunktion i hovrätten. Närmare bestämmelser härom torde böra meddelas av Kungl. Maj :t, En lämplig utformning kan vara, att fiskal med viss tjänstetid efter inträdet i hovrätten, förslagsvis fem år i norrlandshov- rätt och sju år i annan hovrätt, i regel skall ifrågakomma till adjunktion i hovrätten framför befattningshavare i rådhusrätt. Det förtjänar emellertid att understrykas, att det här endast är fråga om turordningen till adjunk- tion och förordnande till hovrättsassessor. Någon rubbning av vederböran— des tur i den gemensamma domarkarriären i övrigt, t. ex. vid sökande av hovrättsrådstjänst, är inte avsedd.

Skillnaderna i avlöningsförhållanden mellan tjänsterna i hovrättskarriä- ren och i rådhusrätterna kan vålla vissa problem vid adjunktion av befatt— ningshavare i rådhusrätt. En fiskal erhåller vid adjunktion vikariatsersätt- ning, respektive vikariatslön enligt allmänna statliga avlöningsregler. Adjunktionen betraktas därvid som förordnande att uppehålla tjänst som hovrättsassessor. Vid adjunktion av stadsdomare tillämpas f. n. i förekom- mande fall enligt särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t — se bland annat Kungl. brev den 6 juli 1956 till Svea hovrätt, i vilket meddelas bestämmel-

ser om ersättning till stadsdomare vid adjunktion i hovrätten — den regeln, att stadsdomaren erhåller ersättning med det belopp han går förlustig av sina löneförmåner å stadsdomartjänsten, dock högst med belopp enligt nu- varande löneklass A 29. Denna begränsning torde sammanhänga med att hov- rätternas assessorer, som är placerade i lönegrad Ae 26, efter samtliga löne— klassuppflyttningar tillhör löneklass A 29. Då stadsdomarna regelmässigt torde få avstå samtliga löneförmåner under adjunktionstiden, innebär det sagda, att endast stadsdomare i sistnämnda eller lägre löneställning kan mottaga adjunktion utan att vidkännas löneminskning. — Utöver ersättning för förlorad lön utgår i förekommande fall resekostnadsersättning och traktamente enligt statliga regler.

Utredningen förordar, att den angivna principen även i fortsättningen tillämpas men att den' övre gränsen för ersättningens storlek jämkas uppåt från löneklass A 29 till löneklass B 1, d. v. s. till den löneklass enligt vilken hovrättsråden avlönas. Skillnaden mellan A 29 och B 1 motsvarar på högsta dyrort en löneklass samt på övriga dyrorter något mera. Fördelen med den förordade jämkningen är med utgångspunkt från nuvarande löneläge för stadsdomarna, att den vidgar kretsen av de stadsdomare, vilka kan mot- taga adjunktion utan att vidkännas löneminskning, med rådmännen i ett 10-tal större städer samt assessorerna vid Stockholms rådhusrätt. Utred- ningen förutsätter därvid, att städerna medger tillgodoräknande i pensions- avseende av den tid en stadsdomare tjänstgör som adjungerad ledamot i hov- rätt. — Utanför den nyss nämnda kretsen skulle då komma att kvarstå — förutom borgmästarna endast rådmännen i de tre största städerna. Ut- redningen har inte ansett sig kunna generellt förorda, att ersättning till dem vid adj unktion utgår med högre belopp än som motsvarar avlöningen å hov— rättsrådstjänst. I regel torde emellertid adjunktion av domare i de tre största rådhusrätterna bli aktuell redan på assessorsstadiet, eftersom befordrings- åldern till rådman i dem är förhållandevis hög. Adjunktion av rådman i dessa rådhusrätter förutsätter alltså, i den mån den kan ifrågakomma, an- tingen att vederbörande rådman godtar en löneminskning under adjunk- tionstiden eller att staden medger tjänstledighet med löneavdrag, som inte sättes högre än adjunktionsersättningen. I undantagsfall bör dock enligt utredningens mening Kungl. Maj:t genom särskilt beslut kunna medge högre ersättning än här förordats. — Ersättning för resekostnader samt traktamente bör utgå enligt statliga grunder.

Stadsdomares övergång till statlig domartjänst Ovan har framhållits, att utgångspunkten vid uppbyggandet av en enhet— lig domarkår enligt utredningens mening måste vara, att de statliga domar— tjänsterna göres tillgängliga för rådhusrätternas domare i syfte att detta skall få en gemensam karriär till följd. I alla de fall, då formell meritberäk- ning äger rum vid tillsättning av statlig domartjänst, bör därvid efter den

gemensamma karriärens införande tjänstgöring i statliga domstolar och stadsdomstolar i princip likställas. Möjligen bör undantag göras för så- dana domartjänster vid mindre rådhusrätter, som är förenade med annan befattning och därför knappast synes höra i full utsträckning tillgodoräk- nas som merit för befordran på domarbanan. En annan sak är, att vid till- sättning av högre domartjänster betydelsen av de formella meriterna måste minska och i huvudsak ersättas av en mera skönsmässig bedömning av ve— derbörandes lämplighet för den ifrågavarande tjänsten. För utnämning till statlig ordinarie domartjänst överhuvud bör vidare som hittills regelmäs- sigt krävas godkänd tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt under minst ett år. Slutligen måste vid utnämning till ledamot i överrätt beaktas även vederbörandes lämplighet för detta slag av tjänstgöring, vilket väl i regel men inte alltid sammanfaller med bedömningen av hans lämplighet för domartjänst i underrätt.

Ett särskilt spörsmål, som förtjänar uppmärksamhet vid behandlingen av stadsdomarnas möjlighet att övergå till statlig domartjänst, är den pension vederbörande kan beräkna erhålla vid avgång från den statliga domar- tjänsten. I princip får endast tjänstgöring i statlig tjänst tillgodoräknas vid beräkning av antalet tj änstår för erhållande av pension vid avgång från statstjänst. Detta kan leda till att en stadsdomare, som övergår till statlig domartjänst, inte hinner tjänstgöra så länge i statstjänst, att han blir berätti— gad till hel ålderspension. I många fall kan dock vad som fattas häri ut- fyllas av pensionsförmåuer, som han förvärvat i stadsdomartjänsten. Från den gemensamma domarkarriärens synpunkt framstår det som önskvärt, att vederbörande får tillgodoräkna hela den tid han varit innehavare av pensionsgrundande domarbefattning vid stadsdomstol. Som villkor härför synes dock böra uppställas, att stadsdomaren vid övergången till statlig domartjänst överlåter till staten den rätt till pension eller livränta han må ha förvärvat i stadsdomarbefattning.

En annan fråga, som kräver beaktande, avser avlöningsförmånerna för stadsdomare, vilken önskar fullgöra sådan tjänstgöring i justitierevisionen som enligt vad av 4 kap. framgår är förutsättning för utnämning till revi- sionssekreterare. Utredningen förordar i detta hänseende, att stadsdomare» som förordnas att tjänstgöra som revisionssekreterare skall erhålla samma förmåner som annan revisionssekreterare. Vid denna bedömning utgår utredningen från vad i 4 kap. uttalats rörande revisionssekreterarnas löne- ställning.

Utredningens förslag i fråga om cirkulation av mera tillfällig art

Domarutredningens förslag om ett successivt uppbyggande av en gemen- sam domarkarriär avser, som framgår av det föregående, i huvudsak eri- dast nytillkommande årgångar domaraspiranter. I den mån personer, som

nu befinner sig på den statliga domarbanan, övergår till rådhusrätt, skall de dock enligt förslaget kvarstå i sin turordning i den statliga domarkarriä- ren, oavsett på vilket stadium av denna som övergången äger rum.

Det sagda innebär, att förslaget om en gemensam domarkarriär inte löser problemet om ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och stads- domstolarna i fråga om huvuddelen av dem som nu tjänstgör där. För dessa bör i stället enligt domarutredningens mening ansträngningarna in— riktas på att åstadkomma en ökad cirkulation av mera tillfällig art genom att stadsdomare längre eller kortare tid tjänstgör i statlig domstol och stat- liga domare på motsvarande sätt tjänstgör i rådhusrätt. Det är alltså fråga om åtgärder av i huvudsak samma art som föreslogs redan av 1943 års domarutredning (SOU 1946: 57 s. 105—108 och 190—193) och som i första hand torde vara avsedda i utredningsdirektiven. Som tidigare nämnts före— kommer en sådan cirkulation redan nu, ehuru av olika skäl i en mycket begränsad omfattning.

En cirkulation av detta slag ger i första hand ett ökat utbyte av erfaren— heter mellan olika domstolar. Visserligen kännetecknas den statliga domar— karriären av en mycket allsidig tjänstgöring, som i regel omfattar ett inte obetydligt antal domstolar och som äger rum i skilda instanser. I allmänhet ingår emellertid endast till mindre del tjänstgöring i rådhusrätt, särskilt i de största rådhusrätterna. Befattningshavarna i rådhusrätt däremot har of- tast lämnat den statliga domarbanan på fiskalsstadiet, i stor utsträckning tämligen snart efter antagningen till fiskal. Deras tjänstgöring är därefter i de flesta fall förlagd till en och samma rådhusrätt under hela den åter- stående tjänstetiden. En viss ytterligare tjänstgöring inom det statliga domstolsväsendet, främst som ledamot i hovrätt men även som föredragande i högsta domstolen eller som ordförande i häradsrätt, skulle därför vara ägnad att på ett värdefullt sätt komplettera erfarenheterna från rådhus— rätten. I den mån en stadsdomare önskar meritera sig för att erhålla statlig domartjänst måste också tjänstgöring av de nämnda slagen vara av be- tydelse.

Det anförda ger enligt domarutredningens mening vid handen, att man främst bör inrikta sig på att underlätta för stadsdomare som så önskar att erhålla adjunktion i hovrätt. Som flera gånger ovan framhållits är adjunk- tionstjänstgöringen mycket värdefull både genom de vidgade erfarenheter den ger den adjungerade ledamoten samt genom de goda möjligheter hov— rätten erhåller att bedöma dennes domaregenskaper. Om den adjungerade ledamotens stadsdomartjänst under adjunktionstiden uppehålles av en ledamot eller fiskal i hovrätten, vilket i allmänhet måste förutsättas bli fallet, ger även denna tjänstgöring värdefulla erfarenheter.

Önskvärt synes vara, att stadsdomare också beredes tillfälle att tjänstgöra som revisionssekreterare. Något principiellt hinder häremot torde ej före- ligga. Som 1943 års domarutredning framhöll bör dock fordras, att veder—

börande haft adjunktion i hovrätt under någon tid, eftersom den därunder vunna erfarenheten angående överrättsprocessen och överrätternas arbets- sätt knappast torde kunna undvaras vid fullgörande av en revisionssekrete- rares åligganden, varjämte hovrättens omdöme angående vederbörandes skicklighet och lämplighet måste få avgörande inflytande på frågan, om denne skall kallas till tjänstgöring i justitierevisionen.

Vid ledighet för häradshövding eller tingsdomare förordnas regelmässigt befattningshavare i hovrätt som vikarie. I något eller några fall har dock stadsdomare i stället anlitats. Särskilt för stadsdomare, som överväger att söka statlig underrättsdomartjänst, torde det vara av värde att under sådana vikariat närmare lära känna arbetsförhållandena i häradsrätterna. Även för övriga stadsdomare synes emellertid vikariaten kunna vara av intresse genom den vidgade erfarenhet de ger.

Som tidigare nämnts förekommer en cirkulation av nu nämnd art endast i mycket begränsad omfattning. De fall av stadsdomares tjänstgöring inom det statliga domstolsväsendet, som hittills förekommit, kan knappast beteck— nas som annat än undantagsföreteelser. Den frågan uppställer sig då, varpå detta kan bero och hur förutsättningar för en ökad cirkulation skall kunna skapas. Intresset knyter sig därvid särskilt till stadsdomarnas tjänstgöring som adjungerade ledamöter i hovrätt.

Vad först beträffar orsakerna kan främst anges de ogynnsamma beford- ringsförhållandena på den statliga domarbanan, särskilt den kraftiga an- svällningen under de senaste årtiondena av hovrätternas fiskalskår. Den sistnämnda omständigheten har vållat svårigheter för hovrätterna att bereda sina egna befattningshavare på fiskalsstadiet adjunktion och assessorsför- ordnande inom skälig tid. Ett tecken härpå utgör det inte obetydliga antal fall, då hovrätterna nödgats utverka Kungl. Maj:ts dispens att utsträcka en fiskals tingssekreterartjänstgöring utöver den i domsagostadgan angivna maximitiden om tre år av den anledning, att någon adjunktion ej kan beredas fiskalen. Detta gör naturligtvis inte hovrätterna benägna att ytter— ligare försämra befordringsgången för fiskalerna. Visserligen inträder någon sådan försämring inte, om en av hovrättens ledamöter under stads- domarens adjunktion uppehåller den sistnämndes tjänst. I regel har det därvid varit fråga om tjänstgöring som bisittare i rådhusrätt. En sådan tjänstgöring torde emellertid, åtminstone om den inte kan förläggas till en avdelning, som enbart eller huvudsakligen sysslar med egentliga tvistemål, i allmänhet inte ha framstått som tillräckligt lockande för hovrätternas le- damöter. Något tvångsförordnande har inte heller ansetts böra ifrågakomma i detta sammanhang.

Vidare har de skilda avlöningsförhållandena inom det statliga domstols- väsendet och i rådhusrätterna vållat svårigheter. Såsom nämnts i avsnittet rörande den gemensamma domarkarriären erhåller stadsdomare vid adj unk- tion i hovrätt f.n. ersättning med det belopp han går förlustig av sina

löneförmåner å stadsdomartjänsten, dock högst med belopp enligt nuva- rande löneklass A 29. Då stadsdomarna regelmässigt torde få avstå samt- liga löneförmåner under adjunktionstiden, innebär det sagda, att endast stadsdomare i sistnämnda eller lägre löneställning kan mottaga adjunktion utan att vidkännas löneminskning. Förutom borgmästarna är emellertid såväl rådmännen i omkring ett dussin städer som assessorerna i Stockholms rådhusrätt högre avlönade.

Att någon tjänstgöring i justitierevisionen inte blivit aktuell för stads- domarna följer redan av att mycket få av rådmännen och assessorerna i rådhusrätterna tjänstgjort som ledamöter i hovrätt, i vart fall under någon längre tid. Vad angår vikariat å häradshövding— och tingsdomartjänst torde varken från stadsdomarhäll eller från hovrätterna ha försports något större intresse för anlitande av stadsdomare. För hovrätternas del skulle ett för- ordnande av stadsdomare som vikarie för övrigt innebära, att man i stället regelmässigt måste tillhandahålla vederbörande rådhusrätt vikarie ä stads— domartjänsten.

Om man önskar ernå en ökad cirkulation, synes det mot bakgrunden av vad nu sagts nödvändigt att förbättra förutsättningarna härför. Vid valet av åtgärder torde man lämpligen kunna utgå från de orsaker, som enligt vad nu sagts främst hämmar cirkulationen.

En förbättring av befordringsgången för hovrätternas fiskaler fram "till adjunktion och assessorsförordnande skulle tydligen öka hovrätternas möj— ligheter att mottaga stadsdomare för adjunktion. Som tidigare framhållits såväl i utredningens tidigare betänkande som i föreliggande betänkande är en omvandling av ett betydande antal tingssekreterartjänster till tingsdo— martjänster påkallad såväl av allmänt organisatoriska skäl som för vid— makthållandet av en fullgod rekrytering till den statliga domarbanan. En omvandling av den omfattning, att det framstår som ett intresse för hov— rätterna att adjungera stadsdomare för att erhålla tillräckligt utbildade och erfarna befattningshavare som adjungerade ledamöter, torde dock knappast vara att räkna med inom överskådlig tid. Härtill kommer, att den av utred— ningen ovan i annat sammanhang förordade utvidgningen av möjligheten för hovrätternas fiskaler att komplettera sin fiskalsutbildning med tjänstgöring inom åklagar- och advokatväsendet förutsätter, att de tjänstlediga fiska- lerna ersättes genom att ytterligare fiskaler antages. Härigenom motverkas i högre eller lägre grad den minskning av fiskalskåren, som följer av en omvandling av tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster. Av de nu nämnda skälen torde man tillsvidare i stort sett kunna räkna med adjunk- tion av stadsdomare endast i den mån en ledamot av hovrätten åtager sig att under tiden i stället tjänstgöra i vederbörande rådhusrätt.

Möjligheten att anordna adjunktion i form av en viss tids tjänstebyte mellan en stadsdomare och en hovrättsledamot eller genom att den sist— nämnde eljest under den förstnämndes adj unktion tjänstgör i vederbörande

rådhusrätt, torde ha ökats genom de ändrade regler om rådhusrätts sam- mansättning i brottmål, som trätt i kraft den 1 januari 1959. Efter denna tidpunkt synes man nämligen kunna räkna med att vederbörande hovrätts- ledamot i vart fall vid tjänstgöring i de större rådhusrätterna kan erbjudas antingen ordförandeskap i brottmål eller ledamotskap på tvistemålsavdel— ning. Åtminstone i de fall, där rådhusrätten dessutom kan bjuda en något högre avlöning än vad hovrättsassessor-stjänsten ger, förefaller utsikterna att hovrätternas assessorer i viss utsträckning skall åtaga sig sådan tjänst— göring vara goda.

De nu antydda åtgärderna torde dock knappast kunna väntas få mer än en ganska begränsad verkan. Annorlunda blir situationen, om det av utred- ningen förordade successiva uppbyggandet av en gemensam domarkarriär påbörjas och fått verka någon tid. Som tidigare nämnts torde då endast en mindre del av fiskalskåren komma att kvarstå i hovrättskarriären ända fram till adjunktionen. Visserligen står även de som övergått till rådhusrätt i princip kvar i turordningen till adjunktion. För dem är det emellertid med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållandena i rådhusrätterna knap- past lika väsentligt som för fiskalerna, vid vilken tidpunkt adjunktionen kan erhållas. Utan alltför stor olägenhet för dem synes därför deras adjunk- tion något kunna förskjutas till förmån för adjunktion av de något äldre stadsdomare, som inte tillhör den gemensamma karriären. Ett genomfö— rande av förslaget om en gemensam karriär skulle på detta sätt indirekt öka adjunktionsmöjligheterna även för de stadsdomare, som redan befin- ner sig på domarbanan och därför inte skulle komma att omfattas av den gemensamma karriären.

I fråga om ersättningen till adjungerad stadsdomare bör enligt utred- ningens mening gälla detsamma som utredningen i avsnittet rörande den gemensamma domarkarriären förordat för motsvarande fall (se 5. 127— 128).

I vad mån de av utredningen nu förordade åtgärderna skulle leda till att stadsdomare i någon mera avsevärd utsträckning adjungeras i hovrätterna, är väl vanskligt att med säkerhet förutsäga. Efter allt att döma skulle dock förutsättningarna för en sådan utveckling bli goda. Eftersom utredningens förslag bygger på ett frivilligt samarbete mellan hovrätterna och rådhusrät— terna, blir i sista hand utvecklingen av detta samarbete avgörande. Utred- ningen anser sig på goda grunder kunna räkna med ett positivt intresse härför. Skulle emellertid mot förmodan resultaten inte motsvara förvänt- ningarna, kan det emellertid vara anledning att hålla i minnet, att ett successivt uppbyggande av den föreslagna gemensamma domarkarriären inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att göra problemet mer eller mindre inaktuellt. Några mera långtgående åtgärder än vad utredningen föreslagit —— t. ex. centrala direktiv från Kungl. Maj:t till hovrätterna med åläggande för dessa att i viss bestämd utsträckning ställa adjunktionsplat-

ser till förfogande för stadsdomare, tvångsförordnande av hovrättsassessor å domartjänst i rådhusrätt, etc. — synes därför inte höra tillgripas.

Hittills har de föreslagna åtgärderna endast tagit sikte på att skapa bättre förutsättningar för stadsdomares tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt. Ovan har emellertid nämnts, att stadsdomare även bör kunna er— hålla förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare. Beträffande av- löningsförmånerna i dylika fall hänvisas till vad som nämnts härom vid behandlingen av den gemensamma domarkarriären. Något större antal fall, där frågan blir aktuell, torde knappast vara att förutse.

Även frågan om stadsdomares tjänstgöring som vikarie för häradshöv— ding eller tingsdomare torde kunna anses vara av mera underordnad bety- delse. Önskvärt men inte alldeles nödvändigt synes i dessa fall vara, att vederbörande fullgjort adjunktionstjänstgöring av inte alltför kort varak— tighet. Ersättningen torde vid sådana vikariat böra bestämmas från fall till fall.

Som synes har utredningen huvudsakligen uppehållit sig vid möjligheter- na att bereda stadsdomare tillfälle att tjänstgöra inom det statliga domstols- väsendet. Framhållits har emellertid att det, trots den stora allsidighet som utmärker tjänstgöringen inom den statliga domarkarriären, skulle vara av värde för dem som tillhör denna att erhålla ökad erfarenhet av tjänstgöring i rådhusrätt, särskilt större sådana. Vidare har antytts möjligheterna att göra tjänstgöring i rådhusrätt mera lockande än nu för hovrätternas leda- möter. Några särskilda åtgärder härutöver har utredningen ej att föreslå. Utredningen förutsätter emellertid att, i den mån sådan tjänstgöring enligt gällande bestämmelser ej automatiskt får tillgodoräknas vid beräkning av pension efter avgång från statlig domartjänst, sådant tillgodoräknande får ske efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t.

SJÄTTE KAPITLET

Särskilda frågor vid tillsättning av statliga domartjänster

I detta kapitel har sammanförts vissa speciella spörsmål rörande tillsätt- ning av statliga domartjänster samt domarkarriärens närmare utform— ning i övrigt. Det rör sig i huvudsak om frågor, som särskilt omnämnts i di- rektiven eller som domarutredningen genom senare beslut av Kungl. Maj:t anbefallts att upptaga till behandling. I direktiven anges sålunda bland annat, att utredningen bör överväga dels huruvida nuvarande praxis i fråga om bundenhet till viss hovrätt vid utnämning av befattningshavare i denna samt om hinder mot transport mellan domartjänster bör bibehållas och dels under vilka betingelser en åklagare, advokat eller rättsvetenskapsman skall kunna erhålla domarämbete. Genom senare beslut av Kungl. Maj:t har till utredningen överlämnats frågor rörande dels fördelningen mellan hovrät— terna av skyldigheten att förse underlydande domstolar med viss rättsbildad icke—ordinarie personal, vilken fråga under rubriken »Tingssekreterar— tjänsternas rekrytering m. ni.» av utredningen behandlas i samband med den nyss nämnda om bundenheten till viss hovrätt, och dels tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på domarbanan, vilket spörsmål utred— ningen upptar som ett delproblem i avsnittet rörande betingelserna för att åklagare, advokater och rättsvetenskapsmän skall kunna erhålla domar- tjänst.

Bundenhet till viss hovrätt vid utnämning eller förordnande av befattningshavare i hovrätten

Av redogörelsen i 1 kap. för de nuvarande förhållandena på domarbanan framgår, att varje hovrätt för sig i viss mån bildar en sluten enhet inom den statliga domarkarriären. Denna slutenhet är i det närmaste fullständig under den tidigare delen av karriären, d. v. s. på fiskals-, adjunktions— och assessorsstadierna. Med den slutna befordringsgången sammanhänger, att något ansökningsförfarande ej förekommer vid tillsättning av tjänster på dessa stadier, vilka inte heller inrymmer några ordinarie tjänster. I fråga om hovrättsrådstjänsterna, vilka är av ordinarie natur och tillsättes efter an- sökningsförfarande i vanlig ordning, är läget något annorlunda. Tidigare tillsattes även dessa tjänster så gott som uteslutande med personer tillhö— rande den ifrågavarande hovrätten. Numera anses emellertid även sökande från andra hovrätter kunna ifrågakomma. Ett Visst företräde lämnas dock

alltjämt för sökande, som tillhör den hovrätt, vari den aktuella hovrätts- rådstjänsten är inrättad.

Domarutredningen kommer i de följande avsnitten att närmare behandla den sålunda gällande ordningen, först i fråga om hovrättsrådstjänsterna, därefter beträffande assessorsförordnande och tjänstgöring som adjungerad ledamot samt slutligen i vad avser tingssekreterartj änsternas rekrytering. De sist angivna tjänsterna är visserligen formellt anknutna till häradsrätternas stat men behandlas i förevarande sammanhang med hänsyn till att tings— sekreterarna reellt får anses ingå i hovrätternas fiskalskår.

Utnämning av hovrättsråd

Nuvarande praxis. Som nyss nämnts tillsättes hovrättsrådstjänsterna efter ansökningsförfarande i vanlig ordning, varvid emellertid i praxis ett visst företräde lämnas sökande, som tillhör den hovrätt vari den aktuella tjänsten är inrättad. Den närmare omfattningen av detta företräde är inte fullt klar. Om till en början bortses från de båda norrländska hovrätterna, torde man emellertid i allmänhet kunna räkna med att en sökande tillhörande annan hovrätt för att ifrågakomma måste ha minst omkring ett är längre tjänste- tid än sökande från den ifrågavarande hovrätten. Vad angår de båda norr- ländska hovrätterna synes ett något längre gående företräde för den egna hovrättens befattningshavare ha tillämpats. Hur långt detta företräde sträc- ker sig är emellertid vanskligt att utläsa av utnämningspraxis. Möjligen har en viss hänsyn tagits till speciella omständigheter i de enskilda fallen, bland annat befordringsläget för den ifrågavarande hovrättens befattningshavare vid den aktuella tidpunkten.

Då i det föregående talats om befattningshavare tillhörande en viss hov- rätt avses därmed inte endast hovrättens assessorer utan även revisions— sekreterare och tingsdomare som tidigare varit assessorer i hovrätten. Be- träffande tingsdomare som tjänstgör under annan hovrätt än den, i vil— ken han varit assessor, kan dock tvekan råda vart han bör hänföras i det nu ifrågavarande hänseendet. I allmänhet torde dock anses, att han åtminstone de närmaste åren efter utnämningen till tingsdomare fortfarande bör räknas till den hovrätt, där han varit assessor.

Övergång från en hovrätt till en annan kan alltså äga rum genom att en assessor, revisionssekreterare eller tingsdomare söker och erhåller hovrätts— rådstjänst i annan hovrätt än den han enligt vad nu sagts anses tillhöra. Denna möjlighet till övergång har dock inte medfört någon mera omfattande cirkulation mellan hovrätterna. Den 1 januari 1959 innehades sålunda endast tre av samtliga 95 hovrättsrådstjänster (en i envar av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland) av personer, som på detta sätt övergått från en hovrätt till en annan. Motsvarande siffror den 1 januari 1958 var fyra av 96 (de förut nämnda jämte en hovrättsråds- tjänst i hovrätten för Övre Norrland). Tidigare har antalet emellertid varit

något högre. Den 1 januari 1953 var sålunda siffrorna åtta av 59 (en i Svea hovrätt, tre i hovrätten för Västra Sverige, tre i hovrätten för Nedre Norrland och en i hovrätten för Övre Norrland). Nämnas kan, att detta innebar för hovrätten för Västra Sverige att tre av dess tolv hovrättsrådstjänster var be- satta med personer från andra hovrätter samt för hovrätten för Nedre Norr— land att de båda kategorierna innehade tre tjänster vardera. Siffrorna den 1 januari 1948 var sex av 61 (en i vardera av Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland samt två i vardera av hovrätten för Västra Sverige och hov- rätten för Nedre Norrland).

Vid ovanstående beräkning har övergång ej ansetts föreligga i den mån be— fattningshavare i Svea hovrätt överflyttats till de båda norrländska hovrät— terna i samband med att dessa bildades samt ej heller i motsvarande fall av förflyttning från Göta hovrätt till hovrätten för Västra Sverige.

Att cirkulationen inte blivit mer omfattande än nu sagts torde ha flera or- saker. En viss betydelse har naturligtvis det företräde, som lämnas den egna hovrättens befattningshavare, även om den tid om ungefär ett år som det brukar anses omfatta kan förefalla förhållandevis kort. I fråga om de båda norrländska hovrätterna är företrädet som nämnts dock mera långtgående. Även andra omständigheter spelar emellertid säkerligen in. Praxis i fråga om möjligheten att övergå från en hovrätt till en annan har tidigare varit mycket restriktiv. Nuvarande regler kan knappast ännu sägas ha vunnit full stadga. Detta har med all sannolikhet medfört, att en del eljest intres— serade avstått från att pröva denna möjlighet. Vissa psykologiska faktorer, såsom en ofta stark känsla av samhörighet med den egna hovrätten, torde också ha verkat återhållande. Rent allmänt får man väl vidare räkna med en naturlig benägenhet hos de flesta människor att, om de 'funnit sig till- rätta i en viss arbetsmiljö, kvarstanna i denna. Slutligen har tydligen rå- dande förhållanden på bostadsmarknaden under de senaste 15—20 åren försvårat övergång till annan hovrätt.

Utredningens ståndpunkt och förslag. Inom statsförvaltningen i allmänhet torde det vara vanligt vid tjänstetillsättningar, att en sökande inom det egna verket får ett visst försteg framför utomstående sökande, även om detta försteg ingalunda alltid blir avgörande. Försteget grundar sig väl i huvud— sak på hänsyn till verkets rekrytering men kan ofta i viss mån motiveras med att den sökande inom verket är insatt i de speciella arbetsuppgifterna inom detta och därför i regel snabbare kan bli fullt effektiv i den nya tjänsten. Den sistnämnda motiveringen kan emellertid knappast anses håll- bar i förevarande fall, eftersom verksamheten vid de skilda hovrätterna är av samma art. Att ett visst företräde bibehållits sedan den tid, då hovrätterna utgjorde slutna befordringsenheter även i fråga om hovrättsrådstjänsterna, får väl därför antagas bero på rekryteringshänsyn.

Principiellt sett måste det otvivelaktigt betecknas som önskvärt, att ordi-

narie domartjänster tillsättes utan något företräde av nu behandlad art. Härtill kommer, att det enligt utredningens mening skulle vara av värde för rättsskipningen med en ökad cirkulation mellan hovrätterna. Särskilt genom ökningen av antalet hovrätter från tre till sex under loppet av de senaste årtiondena samt uppkomsten i samband därmed av flera mindre hovrätter framträder en viss risk för isolering samt olika praxis i de skilda hovrätterna. Den sistnämnda synpunkten har fått ökad betydelse genom den i samband med rättegångsreformen genomförda starka begränsningen av möjligheten att få talan prövad av högsta domstolen. Genom en ökad cirku- lation skulle ett vidgat utbyte av erfarenheter och synpunkter komma till stånd mellan domare med utbildning och tidigare tjänstgöring i skilda hov- rätter.

Å andra sidan måste beaktas, att det ifrågavarande företrädet utan tvivel varit av värde för rekryteringen till vissa hovrätter, särskilt de båda norr— ländska, där befordringsgången i stort sett varit inte oväsentligt snabbare än i övriga hovrätter. Det kan då synas vara en utväg att behålla företrädet endast i de hovrätter, som på grund av mindre eftertraktad förläggningsort har särskilda svårigheter att rekrytera fiskaler och därför kan vara i behov av att som kompensation bjuda snabbare befordringsgång. Otvivelaktigt är det av vikt, att dessa svårigheter tillräckligt beaktas. Utredningen har emel- lertid kommit till den uppfattningen, att detta kan ske genom åtgärder, som ej berör de ordinarie domartj änsterna och som med hänsyn härtill inte inger samma principiella betänkligheter. På tidigare stadier i karriären synes nämligen rekryteringshänsyn kunna tillerkännas större utrymme.

De åtgärder utredningen föreslår i det ifrågavarande avseendet är av två slag. I föregående kapitel har sålunda föreslagits, att fiskalerna i de norr- ländska hovrätterna erhåller företräde framför befattningshavare i rådhus- rätt till adjunktion i den hovrätt vederbörande tillhör redan efter fem års tjänstetid mot sju år för fiskaler i övriga hovrätter. _— I avsnittet i det följande rörande frågan om bundenhet till viss hovrätt på tingssekreterar— stadiet förordas _ utan att dock konkreta förslag framlägges i detta sam- manhang — organisatoriska åtgärder i syfte att nedbringa behovet av bi- trädande domare på fiskalsstadiet. I samband därmed uttalar utredningen, att dessa åtgärder bör utformas så, att befordringsgången till assessors— förordnande kan beräknas bli något snabbare i de norrländska hovrätterna än på andra håll. De nämnda åtgärderna tillsammantagna synes ägnade att ge de norrländska hovrätterna likvärdiga möjligheter som övriga hov- rätter att erhålla en tillfredsställande fiskalsrekrytering.

Vilken inverkan på cirkulationen mellan hovrätterna som ett slopande av det ifrågavarande företrädet kan väntas få är svårt att närmare förutspå. Sannolikheten synes dock tala för att verkningarna i flertalet hovrätter blir tämligen begränsade, eftersom en del andra faktorer som tidigare nämnts verkar återhållande. Möjligen blir förhållandet annorlunda i de båda norr-

landshovrätterna, där den förhållandevis gynnsamma befordringsturen kan locka utomstående. En viss utjämning mellan hovrätterna av utnämnings- åldern till hovrättsråd förefaller därför vara att vänta, något som emeller— tid i och för sig snarast synes vara en gynnsam konsekvens. Framhållas må i detta sammanhang, att det nyss angivna rättsskipningsintresset torde bli tillgodosett, även om ökningen av cirkulationen blir relativt begränsad.

Möjligen kan farhågor hysas, att en följd av företrädets slopande skulle bli att assessorer, som har långvarig tjänstledighet för omfattande lagstift— ningsarbete eller andra offentliga uppdrag samt tillhör hovrätter med rela— tivt ogynnsam befordringstur till hovrättsrådstjänst, skulle söka sådana tjänster i andra hovrätter utan avsikt att tillträda den erhållna tjänsten. Särskilt för de båda norrlandshovrätterna skulle detta kunna leda till att hovrätterna fick så många hovrättsråd med långvarig tjänstledighet, att önskemålet att hovrätternas dömande verksamhet i huvudsak skall utövas av ordinarie domare inte skulle kunna realiseras. Utredningen vill under— stryka vikten av att detta önskemål inte åsidosättes. I kapitlet om domares offentliga uppdrag föreslår utredningen emellertid ökad restriktivitet i fråga om hovrättsråds tjänstledighet för offentligt uppdrag samt, i den mån hovrättsråd anses böra tagas i anspråk för sådant uppdrag, vidgade möjlig- heter till överstatföring av hovrättsrådstjänsterna. Dessa åtgärder torde, till- lämpade i erforderlig utsträckning, vara tillräckliga för att tillförsäkra hov— rätterna önskat antal i dem tjänstgörande ordinarie ledamöter.

Utredningen förordar alltså, att det företräde slopas, som vid tillsättning av hovrättsrådstjänst brukar tillerkännas sökande tillhörande den hovrätt, vari tjänsten är inrättad. Av hänsyn till dem som sökt inträde i viss hovrätt med tanke på bland annat nuvarande praxis i fråga om sådant företräde bör detta emellertid enligt utredningens mening bibehållas under en över- gångstid. Denna synes lämpligen kunna bestämmas så, att de som påbörjat aspiranttjänstgöring, innan den föreslagna ordningen träder i kraft, fort— farande får räkna sig företrädet tillgodo. Tingsdomare bör i fråga 0111 detta företräde enligt utredningens mening anses tillhöra den hovrätt, vari han varit assessor.

Assessorsförordnande och adjunktionstjänstgöring Nuvarande praxis. Tidigare har nämnts, att hovrätternas slutenhet i beford- ringsavseende är i det närmaste fullständig ända fram till hovrättsråds- tjänsternas tillsättning. I princip kan sålunda en fiskal påräkna adjunk- tion och assessorsförordnande endast i den hovrätt han tillhör som fiskal. Visserligen förekommer ibland, att en fiskal erhåller adjunktion i annan hovrätt efter överenskommelse mellan de båda berörda hovrätterna. En sådan avvikelse från den slutna befordringsgången beror i allmänhet på att någon hovrätt lider brist på egna fiskaler för adjunktion och därför nödgas vända sig till en hovrätt med rikligare fiskalstillgång. Som regel återvänder

fiskalen efter en kortare eller längre tids adjunktion i den främmande hov— rätten till den hovrätt han tillhör som fiskal samt prövas där under ytterli— gare adjunktion fram till förordnande som assessor. Endast undantagsvis och då på grund av speciella omständigheter, såsom behov för en hovrätt att erhålla tillskott från annan hovrätt, sker på detta stadium någon definitiv övergång mellan hovrätterna.

Utredningens ståndpunkt och förslag. Till förmån för ett bibehållande av nuvarande ordning i fråga om adjunktionstjänstgöring och assessorsför- ordnande talar onekligen vissa skäl. Tjänstgörings- och befordringsgången först som aspirant och fiskal i hovrätt, därefter som tingssekreterare i härads- rätt eller i annan domarbefattning i underdomstol samt sedan åter som fiskal och slutligen adjungerad ledamot i hovrätten innefattar som tidigare framhållits en mycket omsorgsfull och grundlig både utbildning och pröv- ning. Dårefter kommer assessorsförordnandet, som kan betecknas som det slutliga godkännandet på den statliga domarbanan. Att den nämnda tjänst- göringen i dess skilda faser försiggår i eller under en och samma hovrätt underlättar givetvis hovrättens prövning av domaraspirantens lämplighet för domarbanan. Även för hovrätternas planläggning av fiskalernas arbete synes den nuvarande ordningen innebära fördelar.

Å andra sidan skulle väl med en viss rätt kunna hävdas, att prövningen skulle vinna i allsidighet samt jämväl bli mera likformig hovrätterna emel- lan, om den åtminstone i viss utsträckning ägde rum i skilda hovrätter, t. ex. så att adjunktionstjänstgöringen förlades till annan hovrätt än den, som handhaft fiskalsprövningen och fiskalsutbildningen. Tveksamt kan dock vara, om de fördelar som möjligen står att vinna härigenom skulle uppväga de därav föranledda praktiska olägenheterna i form av ombyteav tjänstgöringsort m. m.

Vad härefter angår hänsynen till rekryteringen till domarbanan torde den— samma under nuvarande förhållanden närmast tala för ett bibehållande av vad som nu gäller. Både för den som överväger att söka inträde i en hov- rätt eller för den som efter erhållet fiskalsgodkännande bedömer sina be- fordringsutsikter på domarbanan torde en mycket betydelsefull faktor vara den tid, som kan beräknas åtgå, innan adjunktionstjänstgöring och asses- sorsförordnande erhålles i hovrätten. En sådan bedömning förryckes natur— ligtvis, om fiskaler från andra hovrätter kan riskeras som konkurrenter om adjunktionen. Huruvida möjligheten för vederbörande att i stället själv er- hålla adjunktion i annan hovrätt skulle utgöra tillräcklig kompensation sy— nes tveksamt, i synnerhet som den vilken inträder i en hovrätt ofta genom personliga eller andra band är knuten till den del av landet, där hovrätten är belägen.

Om emellertid domarutredningens förslag om en gemensam domarkarriär genomföres, blir läget annorlunda. Å ena sidan blir det då under alla för-

hållanden vanskligt att bedöma, när adjunktion och assessorsförordnande kan beräknas. Å andra sidan kan i stället domartjänst i rådhusrätt i regel er- hållas inom inte alltför lång tid, varför betydelsen av tidpunkten för adjunk- tion torde minskas. Som framhållits vid behandlingen av frågan om gemen— sam domarkarriär bör vidare den som efter fiskalstjänstgöring i en hovrätt erhållit domartjänst i underdomstol inom annan hovrätts domsområde nor- malt erhålla adjunktion i den sistnämnda hovrätten. Då sålunda hovrät— ternas slutenhet brytes på denna punkt, kommer fördelarna med slutenhe— ten i övrigt att i väsentlig mån bortfalla.

Det anförda leder enligt utredningens mening till det resultatet, att nuva- rande ordning bör bibehållas tillsvidare i avbidan på de förändringar, som följer av ett successivt uppbyggande av en gemensam domarkarriär.

Tingssekreterartjänsternas rekrytering m. m.

Tidigare har nämnts, att i hovrättskarriärens utbildnings- och befordrings- gång på fiskalsstadiet normalt ingår några års tjänstgöring som tingssekre- terare eller eljest i domarbefattning i underrätt. Förutom att denna tjänst— göring utgör ett led i domarutbildningen sammanhänger den med hovrätter- nas uppgift att i erforderlig utsträckning tillhandahålla icke-ordinarie do— marpersonal åt underdomstolarna. Åtminstone i första hand anses varje hovrätt för sig ha att svara för behovet av sådan personal i domstolar under hovrätten. Såtillvida föreligger alltså även på detta stadium en bundenhet till Viss hovrätt. För vattendomstolarnas behov anses dock Svea hovrätt i egen- skap av vattenöverdomstol svara. Vattenrättssekreterart j änsterna är sålunda i detta avseende att jämställa med tingssekreterartjänster i domsagor under Svea hovrätt. Tingssekreterar- och vattenrättssekreterartjänsterna tillsättes av vederbörande hovrätt, respektive Svea hovrätt i dess egenskap av vat— tenöverdomstol. Något egentligt ansökningsförfarande förekommer inte, men särskilt vid förordnande av vattenrättssekreterare brukar i viss utsträck— ning tillfälle lämnas alla hovrätternas fiskaler att anmäla eventuella önske— mål att ifrågakomma.

Det spörsmål, som här skall behandlas, avser lämpligheten av den bun- denhet till viss hovrätt som föreligger på ifrågavarande stadium av karriä— ren. Annorlunda uttryckt gäller problemet fördelningen mellan hovrätterna av uppgiften att tillgodose underrätternas behov av rättsbildad icke-ordinarie personal på fiskalsstadiet. I första hand är det fråga om tingssekreterare, varmed i detta sammanhang jämställes vattenrättssekreterare samt s. k. fiskalskompetenta biträden. Härtill kommer fiskaler för vikariatsförord- nanden i underdomstol på landet eller i stad.

Den nu tillämpade principen, att varje hovrätt svarar för behovet av fiska- ler för tjänstgöring i underdomstolarna inom hovrättens domkrets, bygger tydligen på förutsättningen, att detta behov åtminstone i stort sett fördelar sig på domkretsarna i förhållande till vederbörande hovrätts storlek och

förmåga att tillhandahålla fiskaler. I den mån en sådan proportion inte före— ligger, kan olägenheter av skilda slag inträda.

Vad först angår det fall, att antalet tingssekreterartjänster är förhållande- vis lågt inom en hovrätts domkrets, kan det tänkas bli svårt för hovrätten att bereda sina fiskaler den tjänstgöring i häradsrätt, vilken enligt vad tidigare sagts ingår som ett normalt led i karriären före adjunktionen som ledamot i hovrätt. I verkligheten har emellertid inte några olägenheter av nu nämnt slag framträtt, eftersom ingen av hovrätterna haft så litet antal tingssekre- terartjänster att besätta, att svårigheter uppkommit att tillgodose utbild- ningsbehovet för fiskalerna. De olägenheter som gjort sig gällande har haft rakt motsatt orsak. På grund av den ökade arbetsmängden i domsagorna har nämligen tingssekreterartjänster inrättats (eller fiskaler i annan ordning tillhandahållits som biträdande domare vid häradsrätterna) i större antal än som varit motiverat av utbildningshänsyn. Följden härav har blivit, att det i flera hovrätter visat sig svårt att bereda adjunktion åt fiskaler, vilka tjänstgjort som tingssekreterare under den i 32 å andra stycket domsago— stadgan föreskrivna normala maximitiden om tre år. Dispens för fortsatt tingssekreterartjänstgöring har därför måst utverkas, och befordringsgången till assessorsförordnandet har försenats. I viss utsträckning har det här- jämte visat sig omöjligt för vederbörande hovrätt att med hänsyn till per- sonalsituationen i hovrätten tillhandahålla fullt antal tingssekreterare. Framför allt har denna konsekvens gjort sig gällande i hovrätten för Övre Norrland. I sådana situationer har måst anlitas utvägen att —— frivilligt eller tvångsvis — som tingssekreterare förordna fiskaler från andra hov- rätter med rikligare tillgång på fiskaler.

Hittills har behandlats tingssekreterare, varmed jämställts vattenrätts— sekreterare samt fiskalskompetenta biträden. I princip gäller emellertid det föreliggande spörsmålet som tidigare antytts även vikariatsförordnanden av skilda slag. Särskilt vid långvariga vikariatsförordnanden, t. ex. i rådhus— rätt där en tjänst hålls vakant år efter år på grund av att fråga uppkommit om landsrättsförläggning, har spörsmålet lika stor praktisk betydelse som beträffande tingssekreterartjänsterna. Vid bedömningen av den belastning, som det för hovrätterna innebär att tillhandahålla rättsbildad icke-ordinarie personal åt underlydande domstolar, bör alltså även vikariatsförordnanden tagas i beräkning.

Tidigare ändringsförslag. I syfte att undvika ojämnheter mellan de skilda hovrätterna i fråga om tingssekreterartjänstgöringens längd föreslog 1937 års domsagoutredning i sitt betänkande rörande omorganisation av dom— sagoförvaltningen m. m. (SOU 1939: 29 s. 78—80) ett centraliserat förfa- rande vid tillsättning av tingssekreterartj änster. Enligt domsagoutredningens förslag skulle dessa (härvid bortses från de för assessorer avsedda tings- sekreterartj änster, varmed domsagoutredningen också räknade) tillsättas av

Kungl. Maj:t för ett budgetår i sänder. För varje budgetår skulle hovrät— terna till Kungl. Maj:t anmäla de fiskaler, som borde komma i åtanke för erhållande av sekreterarförordnande. Förslag till besättande av samtliga sekreterarplatser i riket för nästkommande budgetår borde därefter av- givas av hovrättspresidenterna. Givetvis borde vid tillsättningen av sekrete— rare beaktas, att kontinuiteten i domsagotjänstgöringen så långt möjligt bevarades och att fiskal ej utan tvingande skäl som sekreterare överflytta- des från en domsaga till en annan.

Domsagoutredningens förslag mötte emellertid under remissbehandlingen erinringar på denna punkt samt föranledde ingen åtgärd från statsmakternas sida vid frågans behandling under 1942 års riksdag (se kungl. prop. nr 252/1942 5. 87—89 och sammansatt stats— och första lagutskotts utlåtande nr 3/1942 s. 45). Utskottet framhöll dock i sitt av riksdagen godkända ut- låtande, att härigenom inte uteslöts möjlighet till förflyttningar mellan de olika hovrätterna.

1943 års domarutredning föreslog ingen ändring i tillsättningsförfarandet men framhöll (SOU 1946: 57 s. 168), att det genom samarbete mellan hov— rätternas presidenter borde vara möjligt att åstadkomma en utjämning de skilda hovrätterna emellan i fråga om tingssekreterartjänstgöringens längd. Varje hovrätt borde således såvitt möjligt bidraga med det antal tingssekre— terare, som svarade mot hovrättens storlek. Vid remissbehandlingen uttalade sig Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland i denna fråga och biträdde den angivna fördelningsprincipen. Sistnämnda hovrätt tillade dock, att samråd mellan presidenterna inte var tillräckligt utan att en av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift, som reglerade i vad mån vissa hovrätter skulle tillhandahålla fiskalsutbildad arbetskraft åt de hovrätter, vilkas behov av tingssekreterare var större än som svarade mot de senare hov— rätternas storlek, säkerligen var nödvändig.

I skrivelse den 22 juni 1955 till chefen för justitiedepartementet från pre- sidenten iSvea hovrätt, efter överläggningar med presidenterna i övriga hov— rätter, hemställdes om centrala direktiv för att åstadkomma en utjämning hovrätterna emellan i fråga om skyldigheten att förse underlydande dom— stolar med rättsbildad icke-ordinarie personal. I skrivelsen uttalades med stöd av anförda siffror, att den belastning som den ifrågavarande skyldighe— ten innebar var mycket olika i olika hovrätter samt att det ur rekryterings- och befordringssynpunkt var angeläget, att en utjämning skedde. I viss ut- sträckning, framhölls det vidare i skrivelsen, hade sådan utjämning tidvis kunnat åstadkommas genom överenskommelser mellan hovrätterna. Det hade emellertid visat sig inte vara möjligt att i längden lita till denna ord- ning.

Presidentens skrivelse remitterades till domarutredningen för yttrande, varjämte Sveriges juristförbund fick tillfälle att yttra sig. Domarutred- ningen framhöll i sitt remissyttrande den 8 oktober 1955, att den väckta

frågan stod i nära samband med spörsmål som utredningen enligt sina di- rektiv hade att behandla, samt förordade, att gällande ordning bibehölls i avvaktan på utredningens kommande betänkande. Sveriges juristförbund motsatte sig bestämt en ordning med tvångsförordnanden under annan hovrätt än den som vederbörande fiskal tillhörde samt uttalade, att de ak— tuella svårigheterna borde undanröjas genom åtgärder på ett annat plan, nämligen genom att medelst organisatoriska samt lönetekniska åtgärder göra domartjänsten tillräckligt lockande och de enskilda hovrätterna sj älv- försörj ande med arbetskraft.

Genom beslut den 25 maj 1956 förordnade Kungl. Maj:t, att till domar- utredningen för övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget skulle överlämnas dels presidentens skrivelse och dels en skrivelse den 9 maj 1956 från hovrätten för Västra Sverige med anmälan, att hovrätten, som alltsedan januari 1951 så gott som ständigt tillhandahållit en eller två fiskaler för tjänstgöring i domsaga under hovrätten för Övre Norrland, efter den 30 juni 1956 inte var i stånd att ställa personal till förfogande för sådan tjänstgöring.

Utredningens ståndpunkt och förslag. Som ovan nämnts berör den före— liggande frågan inte endast tingssekreterar- och vattenrättssekreterartjäns— terna utan även förordnanden som fiskalskompetent biträde samt vikariats- förordnanden i underdomstolar på landet och i stad. För enkelhetens skull diskuteras problemet emellertid med utgångspunkt från tingssekreterar- tjänsterna, varvid resonemanget i huvudsak får anses tillämpligt även på övrig underrättstjänstgöring på fiskalsstadiet.

I sitt tidigare avgivna betänkande föreslog domarutredningen bland an- nat för häradsrätternas vidkommande ett antal nya tingsdomartjänster i förening med en minskning av antalet tingssekreterare och fiskalskompe- tenta biträden. Utöver de allmänt organisatoriska skäl, som anfördes härför, underströk utredningen i betänkandet (s. 54), att det i domsagorna under hovrätten för Övre Norrland var särskilt angeläget även ur rekryteringssyn- punkt att genom åtgärder på det organisatoriska planet undanröja de svårig— heter, som sedan lång tid tillbaka förelegat att erhålla tillräckligt antal bi— trädande domare på fiskalsstadiet. I den skrivelse till chefen för justitiede- partementet, varmed betänkandet överlämnades, uttalade utredningen att, om de organisatoriska åtgärder genomfördes, som utredningen föreslog be- träffande nämnda domsagor, frågan om rekryteringen av biträdande domare i dem i praktiken torde åtminstone i huvudsak bli löst. Denna fråga skulle emellertid, fortsatte utredningen, från mera principiella synpunkter över- vägas ytterligare under det fortsatta utredningsarbetet. .

Som tidigare nämnts ingår tingssekreterartjänstgöringen i utbildnings— och befordringsgången fram till adjunktion och assessorsförordnande, som regelmässigt erhålles i den hovrätt vederbörande tillhör som fiskal. Fram till assessorsförordnandet står fiskalen under fortlöpande prövning av hov—

rätten, som alltså har att från denna synpunkt följa även hans tjänstgöring som tingssekreterare eller eljest i underrätt. Tydligt är, att detta sker bäst, om underrättstjänstgöringen fullgöres vid domstol inom hovrättens dom— krets.

I föregående avsnitt har utredningen i fråga om adjunktionstjänstgöring och assessorsförordnande uttalat, att den nuvarande bundenheten till viss hovrätt bör bibehållas tillsvidare i avbidan på de förändringar, som blir en följd, om utredningens förslag om ett successivt uppbyggande av en gemen- sam domarkarriär genomföres. Enligt detta förslag brytes visserligen bun- denheten till viss hovrätt i så måtto, att fiskal som övergått till rådhusrätt normalt erhåller adjunktion i den hovrätt, inom vars domkrets rådhus- rätten är belägen, oberoende av om vederbörande som fiskal tillhört denna eller annan hovrätt. Övergår han däremot ej till rådhusrätt, blir han enligt förslaget i fråga om adj unktion som regel bunden till den hovrätt han till- hör som fiskal. Vid hovrättens bedömning av en adjungerad ledamots lämp- lighet för fortsatt befordran på domarbanan synes det vara av värde för hovrätten att ha kännedom även om hans tidigare domarverksamhet i under— rätt. Av denna orsak förefaller det önskvärt, att fiskalerna även efter ett genomförande av en gemensam domarkarriär normalt fullgör tingssekrete— rartjänstgöring under den hovrätt de tillhör. Som gemensam regel för dem som övergår till rådhusrätt och dem som kvarstannar i hovrätt kommer då att gälla, att adjunktionen förlägges till den hovrätt, under vilken under— rättstjänstgöringen ägt rum.

Vad härefter angår hänsynen till hovrätternas fiskalsrekrytering synes problemet något mera komplicerat. Å ena sidan är det klart, att en hovrätts rekrytering försvåras, om fiskalerna måste räkna med långvarig tjänstgöring i underrätt samt som följd därav försening i befordringsgången till adjunk— tion och assessorsförordnande. Från denna synpunkt kan det vara önskvärt, att hovrätter med förhållandevis gynnsam befordringsgång på detta sta- dium i mån av förmåga svarar för besättandet av någon eller några tings— sekreterartjänster i hovrätter, som är sämre ställda i detta avseende. Å andra sidan innebär detta, att de som inträder i en hovrätt måste räkna med att deras tingssekreterartjänstgöring kan komma att förläggas under annan hovrätt. Redan nu torde de ombyten av bostadsort, som nödvändiggöres ge- nom fiskalernas växelvisa tjänstgöring i hovrätt och underrätt, utgöra en inte oväsentlig belastning för rekryteringen. Sådana flyttningar medför ofta olägenheter av skilda slag, t. ex. i form av att vederbörande tidvis måste vara bosatt å annan ort än familjen i övrigt. Dessa olägenheter förvärras tydligen, om underrättstjänstgöringen fullgöres på långt avstånd från hovrättens förläggningsort.

Vad nu sagts pekar enligt utredningens mening på att lösningen av det föreliggande problemet bör sökas i organisatoriska åtgärder, genom vilka antalet tingssekreterare under varje hovrätt i stort sett anpassas till hov-

rättens behov av utbildningsposter. Det blir då naturligt och från alla syn— punkter lämpligt att bibehålla nuvarande ordning, att varje hovrätt svarar för behovet av rättsbildad icke-ordinarie domarpersonal i domstolar under hovrätten. För att främja fiskalsrekryteringen i de båda norrländska hov— rätterna synes de organisatoriska åtgärderna böra utformas så, att beford— ringsgången till assessorsförordnande kan beräknas bli något snabbare i dessa hovrätter än på andra håll.

I utredningens tidigare avgivna betänkande föreslogs en viss omvandling av tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster. Den föreslagna omvand— lingen, som hittills genomförts endast i mindre omfattning men enligt för— slag av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslås bli genomförd i ökad utsträckning den 1 juli 19591, skulle leda till en inte oväsentlig lättnad i hovrätternas belastning med uppgiften att förse underlydande domstolar med rättsbildad icke-ordinarie personal och samti- digt minska ojämnheten hovrätterna emellan i fråga om denna belastning. För att helt tillgodose syftet att nedbringa utbildningstjänsternas antal till vad som motsvarar utbildningsbehovet fordras emellertid mera omfattande åtgärder än vad utredningen vid avlämnandet av sitt tidigare betänkande an— såg omedelbart genomförbara. Framför allt av statsfinansiella skäl synes man höra räkna med att en sådan anpassning endast kan ske successivt. Därvid torde dock kunna förutsättas, att de åtgärder som ifrågakommer i första hand inriktas på domsagor under de hovrätter, som är hårdast belas— tade av uppgiften att förse underlydande domstolar med fiskaler. Detta har för övrigt redan i viss mån skett genom inrättandet den 1 juli 1958 av två nya tingsdomartjänster under hovrätten för Övre Norrland, som hittills haft störst svårigheter med fiskalstillgången, ävensom i förslaget i statsverkspro- positionen innevarande år, enligt vilket av sju föreslagna nya tingsdomar— tjänster en avser domsaga under nämnda hovrätt samt två avser domsagor under hovrätten för Nedre Norrland.

_Som framgår av det nu sagda finner utredningen det inte orealistiskt att räkna med en lösning av det föreliggande problemet genom organisatoriska åtgärder, som är påkallade redan i rättsvårdens direkta intresse. Under en övergångstid tills dessa åtgärder genomförts måste man dock utgå från att det åtminstone tidvis kan bli erforderligt, att hovrätter med rikligare fi- skalstillgång i viss utsträckning tillhandahåller fiskaler för tjänstgöring un- der hovrätter, inom vilka råder brist på fiskaler. Frågan blir då, om centrala direktiv härför i någon form bör utfärdas.

I den ovan omnämnda presidentskrivelsen, vari hemställes om centrala direktiv, nämnes intet om huru dessa lämpligen bör utformas. Närmast till hands skulle väl ligga, att Kungl. Maj:t förklarade, att någon eller några angivna hovrätter skulle besätta utöver tingssekreterartjänsterna inom den egna domkretsen jämväl en eller flera sådana tjänster i viss eller vissa dom-

1 Förslaget har numera bifallits av riksdagen.

sagor under annan hovrätt. Direktiven skulle avvägas så, att varje hovrätt blev lika belastad i förhållande till sina möjligheter att med en rimlig utbild— nings- och befordringsgång tillhandahålla tingssekreterare.

Onekligen skulle centrala direktiv från vissa synpunkter innebära förde— lar. Främst kan i detta avseende framhållas önskemålet för hovrätterna att kunna överblicka sitt personalbehov för en inte alltför kort tid framåt. Å andra sidan synes det möta ej oväsentliga praktiska svårigheter att vid ut— formningen av centrala direktiv finna en säker jämförelsegrund i fråga om hovrätternas möjligheter att tillhandahålla fiskaler. I presidentskrivelsen har som jämförelsegrund för att påvisa ojämnheten i belastningen hovrät— terna emellan i stort sett valts ledamotsorganisationens storlek i varje hov— rätt i förhållande till det antal fiskaler, som erfordras i domstolar under hovrätten. Vid utformningen av centrala direktiv kan emellertid även andra jämförelsegrunder tänkas; t. ex. så att i hovrätternas ledamotsantal inräk- nas även dem som tjänstgör i offentligt uppdrag eller eljest utom hovrätten och att detta totala antal ledamöter ställes i relation till hovrättens hela fiskalskår. Tänkbart är också att som jämförelsegrund välja det antal fiska- ler, som varje hovrätt årligen i genomsnitt kan bereda adjunktion och asses- sorsförordnande. Gemensamt för de båda sistnämnda beräkningsgrunderna är att de bygger på förhållanden, vilka tämligen snabbt växlar, varför centrala direktiv på grundval av någon av dem ganska ofta skulle tarva ändring. Den praktiskt möjliga lösningen förefaller därför vara 'att mera ungefärligt och skönsmässigt beräkna det antal tingssekreterartjänster och därmed jämförbara befattningar, som varje hovrätt på något längre sikt kan anses behöva för utbildningsändamål, samt därefter jämföra detta antal med det faktiska antalet sådana befattningar under varje hovrätt. De hov- rätter, vars faktiska antal befattningar av angivet slag befinnes vara störst i förhållande till det för utbildningsändamål erforderliga antalet skulle då anses behöva medverkan från övriga hovrätter för att besätta sina befatt- ningar.

Även om centrala direktiv av angivet slag utfärdas, kan emellertid genom oförutsedda omständigheter, t. ex. oberäknat stor avgång av fiskaler i någon eller några hovrätter, den reella möjligheten för hovrätterna att tillhanda- hålla fiskaler för underrättstjänstgöring tidvis bli en annan än vad som för- utsatts i de centrala direktiven. Tillfälliga modifikationer i dessa blir då nödvändiga, grundade på en bedömning av den aktuella personalsituationen i de olika hovrätterna.

Som en inte oväsentlig fördel med nuvarande ordning må framhållas, att den medger ett smidigt tillvaratagande av de frivilliga åtaganden att tjänst— göra under en främmande hovrätt, som givetvis av olika skäl då och då kan påräknas. Härigenom begränsas antalet tvångsvis meddelade förordnanden, vilket bland annat från rekryteringssynpunkt måste vara en fördel.

På grundval av de överväganden, som här redovisats, ställer sig utred—

ningen något tveksam till värdet av centrala direktiv. Behovet av sådana torde också ha minskats genom den utjämning av antalet tingssekreterar- tjänster, som enligt vad ovan sagts i viss mån ägt rum mellan hovrätterna under de senaste åren. Mest önskvärt synes vara, att under övergångstiden tills hovrätternas belastning i det ifrågavarande hänseendet åtminstone i stort sett utjänmats uppkommande frågor om att en hovrätt skall tillhanda- hålla fiskal för tjänstgöring i domstol under en annan hovrätt löses genom frivilliga överenskommelser mellan hovrätterna. Skulle detta ej leda till godtagbart resultat, synes avgörandet böra träffas av Kungl. Maj:t, i första hand genom beslut i det enskilda fallet.

Om emellertid generella direktiv skulle finnas erforderliga, vill utred— ningen förorda, att de utfärdas per budgetår samt grundas på en skälighets- bedömning efter de riktlinjer, som utredningen ovan angivit som praktiskt möjliga.

Transport mellan domartjänster

Förflyttning från en tjänst till en annan tjänst, som är av samma slag eller i vart fall i lönegradshänseende likställd med den tjänst vederbörande inne- har, kan ske antingen efter myndighets föranstaltande eller på ansökan av tjänstemannen själv. Förflyttning av det förstnämnda slaget får företagas beträffande ordinarie domare allenast om organisatoriska förändringar för- anleder därtill och då endast till annan domartjänst. Förflyttningar av detta slag behandlas emellertid inte i föreliggande betänkande. Den följande fram— ställningen avser förflyttning på ansökan av vederbörande tjänsteman. För detta slags förflyttning användes här beteckningen transport.

Något principiellt hinder mot transport anses inte föreligga i svensk stats- förvaltning i allmänhet. Inom olika delar av denna finns emellertid regler och praxis, som innebär krav på viss tids tjänstgöring i en befattning, innan transport kan ifrågakomma. Den oftast förekommande minsta tj änstgörings- tiden synes vara fem år. För åtskilliga tjänster gäller emellertid en treårig eller än kortare tid. I vissa fall krävs mer än fem år. För befattningshavare på orter i den nordligaste delen av landet gäller ofta särskilda, mindre restriktiva regler för transport än för övriga befattningshavare. Inom några verk medgives inte transport för befattningshavare, som befinner sig nära pensionsåldern.

För några personalgrupper, vars förhållanden har vissa likheter med domarnas, kan närmare uppgifter om möjligheten till transport vara av intresse.Beträffande prästerliga tjänster finns i lagen den 25 oktober 1957 om prästval en bestämmelse, att domprost eller kyrkoherde, som ej under minst fem år innehaft den tjänst, vartill han senast blivit utnämnd, ej må utan Konungens tillstånd på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig tjänst. För komminister gäller en motsvarande tid om tre år,

dock ej om han söker tjänst i samma pastorat. Provinsialläkarna, vilka åtnjuter lön efter lönegrupp som bestämmes i huvudsak med hänsyn till arbetsförhållandena och praktikinkomsterna i vederbörande distrikt, är i princip oförhindrade att erhålla transport. Krav brukar dock upprätthållas på fem års tjänstgöring i det tidigare distriktet, innan transport kan ifråga- komma. I vissa distrikt får dubbla tjänstår räknas. För transport från sådant distrikt fordras en faktisk tjänstgöringstid i distriktet om minst tre år. I regel kan provinsialläkarna, vilka blir berättigade till ålderspension vid 63 års ålder, inte ifrågakomma till transport efter fyllda 57 år. För distrikts— lantmätarna har tidigare ansetts gälla, att förflyttning kunnat erhållas från vissa mindre gynnsamt belägna distrikt efter i regel åtta års tjänstgöring. Numera torde någon sådan uppdelning mellan >>transportdistrikt>> och >>icke transportdistrikt» inte lika tydligt göra sig gällande. En viss hänsyn synes dock vid konkurrens mellan lika meriterade och för arbetet i det lediga distriktet lika lämpade sökande tagas till den omständigheten, huruvida någon av dem är stationerad på en uppenbart ogynnsammare ort än de övriga. För länsstyrelsernas del samt inom landsstaten i övrigt brukar med- ges transport från de nordligaste länen efter fem år. Transport från orter inom andra delar av riket torde förutsätta särskilda skäl av personlig eller annan art och medges i regel ej förrän efter 10 år.

I fråga om transport mellan domartjänster skulle möjligen kunna an- föras, att önskemålet om domares oberoende ställning talar för att en ordi- narie domare bör behålla samma tjänst under hela sin återstående tjänste- tid. I Sverige har emellertid domarkarriären inte fått sin utformning bestämd på detta sätt. Tvärtom är ju t. ex. befordran från hovrättsrådstjänst till häradshövdingtjänst en normal företeelse i karriären. Under sådana för- hållanden kan knappast betänkligheter av hänsyn till domarnas oberoende ställning vara något avgörande skäl mot transport mellan domartjänster.

Även om sålunda från rent principiella utgångspunkter knappast torde föreligga något hinder att medge transport mellan alla slag av domartjänster, gör sig emellertid en del andra synpunkter av betydelse gällande alltefter det slag av tjänster, som frågan om transport avser. Frågan kommer där- efter att i den följande framställningen behandlas särskilt för olika slag av tjänster. Först behandlas transport mellan häradshövdingtjänster, därefter mellan tingsdomartj änster, mellan hovrättsrådstjänster samt mellan tjänster på assessors— och fiskalsstadierna ävensom mellan tjänster av olika slag i samma löneställning.

Häradshövdingtj änster

Nuvarande praxis. Som allmän regel vid utnämning till häradshövding har sedan lång tid tillbaka gällt, att häradshövding i annan domsaga inte kan komma i fråga. Från denna regel har emellertid sedan gammalt gjorts undantag i viss utsträckning. Främst har härvid en domsagas avlägsna

belägenhet ansetts böra medföra möjlighet för häradshövdingen att erhålla annan domsaga. Transport har av denna anledning medgivits från dom- sagorna under hovrätten för Övre Norrland samt från Härjedalens dom- saga, Ångermanlands norra och västra domsagor samt Gotlands domsaga, tillsammans 14 domsagor. Därvid har fordrats minst omkring 10 års tjänst- göring som häradshövding. Beträffande de två eller tre sistnämnda dom- sagorna är det dock tveksamt, om de fortfarande är att betrakta som trans- portdomsagor. Möjligen äger vad nu sagts i fråga om transport för härads— hövding i Övre Norrland i princip motsvarande tillämpning på vattenrätts— domare i Norrbygdens vattendomstol. På grund av särskilda omständig- heter av personlig eller annan art har härutöver i vissa fall transport till- låtits. Möjligheten att erhålla transport från de 14 angivna domsagorna har inte utnyttjats i full utsträckning. Till belysning av omfattningen av trans— porterna kan nämnas, att av häradshövdingarna i riket den 1 januari 1959 endast fem innehade sin tjänst efter transport från någon av dessa dom- sagor. Tre häradshövdingar hade erhållit transport från annan domsaga än dem. I flera fall har tjänstgöringstiden som häradshövding i den första domsagan betydligt överstigit 10 år.

Ovanstående redogörelse utgår från att övergång från en häradshövding— tjänst till en annan sådan tjänst är att beteckna som transport, även om det särskilda lönetillägg, som utgår till häradshövdingarna i de flesta dom— sagor, är högre på den nya tjänsten. Naturligtvis kan man i ett sådant fall göra gällande, att det inte är fråga om transport utan om befordran. I stort sett gör sig emellertid samma synpunkter gällande, vare sig övergång sker till tjänst med samma eller högre lönetillägg. Båda dessa fall behandlas därför i det följande, såsom torde vara det vanliga i förevarande samman- hang, som transport.

Praxis i fråga om transport mellan häradshövdingtjänster har vid ett par tillfällen under senare tid varit föremål för debatt i riksdagen. Vid 1954 års riksdags höstsession besvarade sålunda dåvarande chefen för justitie— departementet, statsrådet Zetterberg, en inom andra kammaren framställd fråga av herr Fröding angående rätt för häradshövdingarna i vissa dom— sagor att ifrågakomma för transport till annan domsaga (andra kamma- rens protokoll höstsessionen 1954 nr 27 s. 10 ff). Statsrådet framhöll där— vid inledningsvis, att motiveringen för att vid utnämning till häradshövding- ämbete som regel häradshövding i annan domsaga inte ägde komma i fråga låg i den betydelse det ägde för rättsvården, att en häradshövding växte in i sin domsaga och förvärvade ingående kännedom om dess befolkning. I detta hänseende åberopade statsrådet vad som vid 1943 års riksdags be- handling— av förslag till lönereglering för häradshövdingarna uttalats inom riksdagens första kammare av herrar Siljeström och Gärde (första kamma— rens protokoll år 1943 nr 23 s. 102 ff). Beträffande de undantag som av gammalt gjorts från reglerna om hinder mot transport mellan häradshöv-

dingtjänster yttrade statsrådet, att det främst varit en domsagas avlägsna belägenhet, som ansetts motivera transport från densamma. Statsrådet be- tonade emellertid, att dessa undantag inte var uttryck för någon rättig— het för häradshövdingarna i vissa domsagor att under alla förhållanden erhålla transport utan att utnämningsfrågan i varje särskilt fall måste prövas med beaktande av den tid häradshövdingen tjänstgjort i den första domsagan och hans övriga meriter, den sökta domsagans storlek och be- skaffenhet samt medsökandenas skicklighet och förtjänst. Statsrådet för- klarade sig inte beredd att för det dåvarande taga den av herr Fröding väckta frågan om utvidgad rätt för häradshövding att erhålla transport under omprövning samt underströk, att en sådan prövning krävde allvar- liga och ingående överväganden.

Utredningens ständpunkt och förslag. Som framgår av vad ovan nämnts upprätthålles transporthindret för häradshövdingarnas vidkommande främst med hänsyn till den betydelse det ansetts äga för rättsvården, att en häradshövding genom långvarig tjänstgöring i en och samma domstol erhåller en nära kontakt med bygden och befolkningen. Utan tvivel äger dessa synpunkter alltjämt giltighet, även om kännedomen om bygd och befolkning inte i moderna förhållanden kan antagas spela samma roll som tidigare. För rättsvården är det därför önskvärt, att en häradshövding i regel kvarstannar en betydande tid i en och samma domsaga. Å andra sidan kan det ifrågasättas, om inte långt gående transporthinder kan medföra olägenheter vid besättandet av häradshövdingtjänsten i mindre gynnsamt belägna domsagor. Det behöver härvid inte enbart vara fråga om belägen- het i mera avlägsna delar av landet. Även tillgången på högre skolor, bo- stadsförhållanden m. m. är härvidlag av betydelse. Det är givetvis i rätts- vårdens intresse, att man kan förvärva lika kvalificerade domare i dessa mindre gynnsamt belägna domsagor som på andra håll. Tydligt är, att dessa domsagor blir mer eftertraktade, om möjligheterna att senare komma i fråga för annan häradshövdingtjänst inte är avskurna.

Transportfrågan bör övervägas jämväl med hänsyn till intresset av en god rekrytering på längre sikt. En vidgad transportmöjlighet medför tyd— ligen, att sökande till mera eftertraktade domsagor i ökad utsträckning måste räkna med att få stå tillbaka för äldre transportsökande. Detta kan leda till att domare för att överhuvudtaget erhålla befordran till härads- hövdingtjänst inom rimlig tid nödgas söka sådan tjänst i en mindre efter— traktad domsaga för att där avvakta transport. En sådan utveckling skulle öka ombytena av tjänstgöringsort inom domarkarriären. Redan nu torde de många förflyttningar mellan olika bostadsorter, som är utmärkande för den statliga domarbanan, utgöra en belastning för rekryteringen till den- samma. Det är därför önskvärt, att transporterna i vart fall får en begrän- sad omfattning.

Mot bakgrunden av vad nu sagts kan lösningen synas vara att visserligen inte generellt medge transport men utvidga möjligheten härför till alla domsagor, vars belägenhet kan betecknas som mindre gynnsam. I prak- tiken måste det dock möta svårigheter att göra en sådan, fullt tillfredsstäl- lande gränsdragning, som ju måste grundas på en allsidig bedömning av samtliga på frågan inverkande förhållanden. Härtill kommer, att det även i domsagor, vars belägenhet objektivt sett måste betecknas som gynnsam, av personliga eller andra skäl kan bli av ett betydande intresse för veder- börande häradshövding att erhålla transport. Naturligtvis kan i sådana fall Kungl. Maj:t göra en bedömning av de föreliggande särskilda omständig— heterna samt därvid, om så finnes skäligt, medge transport. Önskvärt synes emellertid vara, att sådana bedömningar av den transportsökandes person— liga bevekelsegrunder om möjligt undvikes i utnämningsärendena. Utred- ningen har därför i stället sökt lösningen i införandet av en generell möj— lighet till transport men med såpass stränga krav i fråga om längden av föregående tjänstgöring m. m., att inte blott rättsvårdens intresse att om- byte på häradshövdingtjänst ej sker med alltför täta mellanrum tillgodoses utan även hänsyn tas till önskemålet från rekryteringssynpunkt, att en mindre gynnsamt belägen domsaga inte blir ett mer eller mindre nödvän— digt genomgångsled för den som eftersträvar en domsaga med mera väl- belägen kansliort.

I detta sammanhang må understrykas, att utredningens förslag om gene- rell möjlighet till transport mellan häradshövdingtjänster _ i likhet med den nu föreliggande begränsade möjligheten — inte avser någon rättighet för häradshövdingarna att under alla förhållanden förr eller senare erhålla annan domsaga. Innebörden är endast, att den omständigheten att veder- börande redan innehar en häradshövdingtjänst i princip ej skall utestänga honom från utnämning till annan sådan tjänst.

Som nyss antytts bör vissa restriktioner upprätthållas i fråga om möjlig— heten att erhålla transport. Först och främst bör fordras viss minimitids tjänstgöring i den redan innehavda tjänsten. Den tid om i regel minst 10 år, som enligt nu gällande praxis brukar fordras i de fall där transport medges, kan synas väl lång. Med hänsyn till önskemålet, att en härads- hövding kvarstannar en betydande tid i en och samma domsaga anser ut- redningen emellertid, att kravet på tjänstgöringens längd bör bibehållas oförändrat. Genom att tiden sättes så lång betonas också, att det ej är avsett, att en cirkulation mellan häradshövdingtjänsterna skall vara det normala, utan att en transport i praktiken om också inte formellt snarast skall vara en undantagsföreteelse.

En annan konsekvens av önskemålet, att en häradshövding tjänstgör en betydande tid i en och samma domsaga, bör enligt utredningens mening vara, att transport ej medges när vederbörande närmar sig pensionsåldern. Till förmån för denna begränsning av möjligheten till transport talar också

153 den allmänna synpunkten, att omställning till en ny arbetsmiljö inte bör ske vid alltför hög ålder. Tydligt är också, att det av flera skäl skulle vara mindre lämpligt, om häradshövdingtjänsten i de mest eftertraktade dom— sagorna i stor utsträckning besattes med personer, som endast skulle komma att verka i sin nya befattning några få år före sin pensionering. Utredningen anser en lämplig. avvägning vara, att i stort sett samma tid som fordras i fråga om tjänstgöring i den första domsagan skall förutsättas återstå av tjänstetiden i den nya tjänsten. Detta skulle alltså innebära, att transport i regel inte skulle medges häradshövding efter fyllda 57 år.

Införandet av generell möjlighet till transport mellan häradshövding— tjänster torde med de restriktioner utredningen föreslagit knappast kunna medföra några olägenheter för rättsvården. Den omständigheten, att nuva— rande möjligheter som ovan nämnts inte utnyttjas tillfullo, ger också an- ledning till antagande, att någon alltför omfattande ökning av antalet trans— portsökande häradshövdingar inte är att vänta. För den som överväger att söka häradshövdingtjänst, i synnerhet i en mindre välbelägen domsaga, torde det emellertid vara av värde att veta, att han ej är avskuren från möjligheten att söka sig därifrån, om han av något skäl skulle komma att vilja göra detta. I detta sammanhang är vidare att märka, att utnämning till häradshövding i en mera eftertraktad domsaga numera i allmänhet inte kan påräknas före fyllda 50 är, varför transport från sådan domsaga av detta skäl sällan blir aktuell. I övriga domsagor däremot är utnämnings- åldern i flera fall betydligt lägre. I realiteten skulle alltså möjligheten till transport i stort sett begränsas till de mindre gynnsamt belägna dom- sagorna, ehuru denna gränsdragning skulle så att säga reglera sig själv. Domsagornas mer eller mindre gynnsamma belägenhet skulle alltså kunna ta sig uttryck i en differentiering efter den linjen, att häradshövdingarna i de senare blev i genomsnitt yngre än häradshövdingarna i övriga dom— sagor. Häremot synes intet vara att invända. Någon risk för att utnämnings— åldern i de mindre gynnsamt belägna domsagorna skall nedgå under vad som är önskvärt med hänsyn till kravet på domarerfarenhet m. m. torde inte föreligga.

Även med den utvidgade, i princip generella möjligheten till transport mellan häradshövdingtjänster, som utredningen nu föreslagit, kan det na- turligtvis förekomma fall, där restriktionerna ter sig alltför snäva. Undan— tagsvis måste man alltså fortfarande räkna med att Kungl. Maj:t nödgas granska sådana särskilda omständigheter, som kan motivera transport efter kortare tid eller vid högre levnadsålder än som förutsatts i allmänhet skola gälla. Att helt undvika sådana hänsynstaganden till speciella förhållanden är emellertid knappast möjligt, om några restriktioner överhuvud skall upp— ställas.

Huruvida en utvidgning av möjligheten till transport bör komma redan utnämnda häradshövdingar tillgodo kan vara tveksamt. För övriga sökande,

som kanske just på grund av gällande transporthinder avstått från att söka en mindre gynnsamt belägen domsaga i förhoppning att i stället något se- nare erhålla en välbelägen, kan naturligtvis en sådan omedelbar tillämp— ning försämra befordringsutsikterna på ett opåräknat sätt. Detta är väl i och för sig knappast något avgörande skäl, i synnerhet som det enligt vad ovan framhållits inte är fråga om något företräde för transportsökande utan endast om en utvidgad möjlighet för dem att överhuvudtaget komma i fråga. Även från allmän synpunkt kan det emellertid vara en olägenhet, 0111 antalet transportsökande häradshövdingar under en övergångstid skulle bli onormalt stort. Åtminstone till en början torde därför en viss restrikti- vitet vara att förorda, eventuellt på så sätt, att transport i regel ej medges från en mindre till en större domsaga.

Tingsdomartjänster De synpunkter som i fråga om häradshövdingarna motiverat önskemålet, att dessa kvarstannar på samma tjänst under en betydande tid, gör sig väl i Viss mån gällande även beträffande tingsdomarna. Å andra sidan represen— teras häradsrätten dock utåt i första hand av häradshövdingen, som också är den som främst har ansvaret för domsagoarhetet och kontinuiteten däri. Härtill kommer, att rekryteringen till tingsdomartjänster med mindre gynn- sam stationeringsort åtminstone tidvis mött svårigheter. Det sagda synes tala för att restriktionerna i fråga om transport mellan tingsdomartjänster bör kunna göras mindre stränga än i fråga om häradshövdingtjänsterna. I propositionen nr 268 vid 1947 års riksdag, vari förslag framlades bland annat om ett antal nya tingsdomartjänster, uttalade departementschefen också (s. 148), att det ur flera synpunkter föreföll rimligt, att transport från en tingsdomartjänst till en annan medgavs i större utsträckning och efter betydligt kortare tjänstgöringstid än som var fallet med avseende å häradshövdingämbetena. Mot detta uttalande gjorde riksdagen inte någon erinran. Någon praxis i fråga om de närmare villkoren för transport före- ligger emellertid ännu ej, eftersom frågan såvitt utredningen kunnat finna ej uppkommit i något utnämningsärende.

Inom den allmänna förvaltningen är det inte ovanligt, att för transport förutsättes antingen tre eller fem års tjänstgöring i den innehavda tjänsten. I fråga om tingsdomartjänsterna synes fem år böra fordras av hänsyn till olägenheten av alltför täta ombyten av domare.

Eftersom det beträffande tingsdomartjänsterna inte är fråga om någon utvidgning av möjligheten till transport utan endast ett närmare precise- rande av de riktlinjer som redan i stort har uppdragits av statsmakterna, blir i detta avseende några övergångsregler ej aktuella.

Hovrättsrådstjänster Hovrätternas egenskap att vara tämligen slutna befordringsenheter tar sig som tidigare nämnts bland annat uttryck däri, att den som erhållit hov—

rättsrådstjänst inte kan räkna med transport till sådan tjänst i annan hov— rätt. Undantag härifrån torde, om de överhuvudtaget medges, fordra all- deles speciella skäl. I avsnittet rörande frågan om bundenhet till viss hov- rätt vid utnämning av hovrättsråd har utredningen som sin mening uttalat, att en ökad cirkulation mellan hovrätterna skulle vara av värde för rätts— skipningen. Utredningen har dock något senare i samma avsnitt tillagt, att denna synpunkt torde bli tillgodosedd, även om ökningen av cirkula- tionen blir relativt begränsad. En sådan begränsad ökning torde vara att emotse, om företrädet för den egna hovrättens befattningshavare vid till- sättning av hovrättsrådstjänst slopas i enlighet med utredningens förslag. Frågan om transport kan därför bedömas från andra synpunkter.

Utöver de principiella skäl, som kan anföras mot alla formella transport— hinder, talar till förmån för transportmöjligheten främst den omständig- heten, att rekryteringen till hovrättsrådstjänsterna i hovrätter med mindre eftertraktad förläggningsort därigenom kan väntas bli gynnsamt påverkad. Även för hovrättsråd i övriga hovrätter torde det emellertid vara av intresse att inte vara avskurna från möjligheten att övergå till hovrättsrådstjänst i annan hovrätt. Betydelsen av transportmöjligheten ökas också med den utveckling som på senare år kunnat skönjas, att ett ökat antal domare kvar- stannar på hovrättsrådstjänst till pensionsåldern. Å andra sidan bör —— liksom i fråga om transport mellan häradshövdingtjänster _ ej bortses från den belastning för rekryteringen till den statliga domarbanan i dess helhet som ett ökat antal ombyten av tjänstgöringsort måste innebära. Det synes från denna synpunkt önskvärt att undvika en sådan omfattning av transporterna, att den som vunnit inträde i en hovrätt med mera efter- traktad förläggningsort överhuvud ej kan erhålla hovrättsrådstjänst inom rimlig tid utan att övergå till annan hovrätt. Om hovrättsrådstjänsterna i vissa hovrätter i praktiken blev endast kortvariga genomgångsled i domar- karriären, skulle väl för övrigt också kunna vållas en del olägenheter för arbetet i dessa hovrätter. Lösningen bör med hänsyn till vad nu anförts enligt utredningens mening i princip bli densamma som beträffande härads— hövdingtjänsterna eller sålunda generell möjlighet till transport men så— dana restriktioner härutinnan, att hovrättsrådstjänsterna inte i någon hov- rätt framstår som rena genomgångstjänster. Transport bör i stället vara en möjlighet som står till buds för den som efter en längre tids tjänstgöring i en hovrätt av någon anledning önskar byta tjänstgöringsort.

I vilken faktisk omfattning en generell möjlighet till transport i prak- tiken skulle komma att utnyttjas är naturligtvis vanskligt att på förhand närmare beräkna samt beror också i hög grad på utformningen av kraven på fullgjord tjänstgöring. Särskilt i de båda norrländska hovrätterna torde man emellertid kunna räkna med ett visst intresse att begagna möjlighet till transport. I stort sett torde det troligaste dock vara, att en möjlighet till transport åtminstone till en början kommer att begagnas i förhållande— vis begränsad omfattning.

Måhända föreligger en viss risk, att transport till Svea hovrätt kommer att sökas i en utsträckning, som vållar särskilda problem. Under 10-års- perioden 1949——1958 utnämndes i denna hovrätt i genomsnitt drygt fem hovrättsråd årligen. Om det antagandet göres, att samtliga hovrättsråd i de båda norrländska hovrätterna kontinuerligt vid första tillfälle skulle söka transport till Svea hovrätt och erhålla sådan t. ex. fem år efter första utnämningen till hovrättsråd, kan detta beräknas innebära i genomsnitt omkring tre transporter per år. I verkligheten skulle antalet dock bli lägre, eftersom en del av hovrättsråden mäste förutsättas kvarstanna i sin hov- rätt, söka häradshövdingtjänst eller erhålla annan befattning inom dom- stolsväsendet eller administrationen. Denna belastning kan därför knappast ensam få avgörande betydelse. Härtill kommer emellertid transporter från de tre sydligaste hovrätterna. Omfattningen av dessa torde vara omöjlig att på förhand beräkna. Den möjligheten kan därför inte uteslutas, att befordringsgången inom Svea hovrätt skulle allvarligt störas. Motsvarande förhållande skulle väl också kunna uppkomma i någon annan hovrätt.

Det nu sagda talar för att kravet på tjänstgöringstid i den innehavda tjänsten åtminstone till en början bör sättas högre än fem år. En förläng- ning minskar i hög grad risken för alltför stora påfrestningar på beford— ringsgången i hovrätter med mera eftertraktad förläggningsort. Utredningen förordar alltså, att generell möjlighet till transport mellan hovrättsråds— tjänster öppnas men att därvid kravet på tjänstgöringstid i den innehavda hovrättsrådstjänsten åtminstone tillsvidare sättes så förhållandevis högt som 10 år. Av rekryteringshänsyn bör dock detta krav kunna sänkas med ett par år vid transport från någon av norrlandshovrätterna.

I princip bör medräknas endast fullgjord tjänstgöring i hovrättsråds- tjänsten, alltså som ledamot i hovrätten efter utnämning till hovrättsråd. Härmed synes dock i förekommande fall böra likställas efter utnämningen infallande vikariatstjänstgöring i underdomstol inom den ifrågavarande hovrättens domkrets. Tjänstgöring i justitierevisionen eller i offentligt upp- drag borde strängt taget ej medräknas. Skälighetshänsyn synes emellertid kunna föranleda, att även sådan tjänstgöring i viss utsträckning tas i be- räkning, i synnerhet om vederbörande före hovrättsrådsutnämningen tj änst- gjort som assessor i den hovrätt, varifrån transport sökes, och alltså fak- tiskt varit anknuten till densamma. Den närmare bedömningen härav synes lämpligen kunna ske genom en skälighetsprövning från fall till fall.

Om de nu föreslagna reglerna skulle visa sig leda till transporter i en omfattning, som allvarligt stör befordringsgången i någon hovrätt, närmast väl då Svea hovrätt, torde särskilda restriktioner i fråga om transport dit få övervägas. Tillsvidare synes några sådana speciella regler dock inte be- höva ifrågakomma.

I motsats till vad utredningen föreslagit i fråga om slopandet av före- trädet för den egna hovrättens befattningshavare anser utredningen ej några

övergångsregler erforderliga vid införande av möjlighet till transport mellan hovrättsrådstjänster. De skäl, som föranlett utredningen att beträffande transport mellan häradshövdingtjänster förorda en särskild praxis under en övergångstid, gör sig knappast gällande med samma styrka i fråga om hov- rättsrådstjänsterna. Däremot bör givetvis det företräde för den egna hov— rättens befattningshavare vid tillsättning av hovrättsrådstjänst, som utred- ningen i ett tidigare avsnitt förordat för en övergångstid, i förekommande fall gälla även gentemot transportsökande hovrättsråd.

Assessors- och fiskalsstadierna

I fråga om transport efter erhållet assessorsförordnande framlade 1943 års domarutredning ett förslag, som emellertid rörde endast hovrätten för Övre Norrland (se SOU 1946: 57 s. 220—223). Erinras må, att hovrätten för Nedre Norrland ännu ej inrättats, när förslaget framlades. Detta, som gällde såväl assessorer som övriga ledamöter i den förstnämnda hovrätten samt tingsdomare under densamma, byggde på en av hovrättens presi- dent till chefen för justitiedepartementet ingiven promemoria av den 30 november 1945, vilken kompletterade en skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1944 angående hovrättens rekryteringsfråga. Förslaget innebar istort sett, att transport skulle medgivas efter en sammanlagd tjänstetid i eller under hovrätten om minst 10 år, varav minst tre år i den befattning ve- derbörande innehade, då fråga om transport uppkom.

Emellertid talar vissa skäl mot att åtminstone f. n. införa någon gene- rell möjlighet till transport på assessorsstadiet. Vid ett genomförande av utredningens förslag att slopa företrädet för den egna hovrättens befatt— ningshavare vid tillsättning av hovrättsrådstjänst samt att medge trans- port mellan hovrättsrådstjänster kan en inte oväsentlig uppluckring av hovrätternas slutenhet i karriärhänseende emotses. Ytterligare uppluck- ring synes, om den bör äga rum, helst ske successivt, detta för att und— vika större övergångssvårigheter i fråga om påfrestningen på befordrings- gången i hovrätter med mera eftertraktad förläggningsort. Härtill kom- mer, att flera andra möjligheter än transport står till buds för hovrät— ternas assessorer, om dessa önskar byta stationeringsort, såsom att tjänst- göra i justitierevisionen eller att söka hovrättsrådstjänst i annan hovrätt, tingsdomartjänst eller domartjänst i rådhusrätt. Under sådana omständig- heter förefaller något egentligt praktiskt behov av generell möjlighet till transport inte föreligga. Utredningen anser sig därför inte höra framlägga något förslag härom. Detta bör dock inte hindra transport i sådant fall, där den hovrätt, till vilken vederbörande assessor önskar övergå, av sär- skilda skäl finner detta böra ske. Nämnda hovrätt har då att i vanlig ord— ning hos Kungl. Maj:t hemställa om vederbörandes förordnande till asses- sor i hovrätten.

Vad härefter angår transport på fiskalsstadiet kan först erinras om att

utredningen vid behandlingen av frågan om bundenhet till viss hovrätt vid utnämning eller förordnande av befattningshavare i denna föreslagit, att fiskalerna liksom hittills regelmässigt skall fullgöra tingssekreterar— tjänstgöring under den hovrätt, vari de erhållit fiskalsförordnande, samt även i fråga om adjunktion och assessorsförordnande vara knutna till denna hovrätt. Det framhålles emellertid, att vissa förändringar i anknyt— ningen kommer att inträda, om utredningens förslag om en för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna gemensam domarkarriär genomföres. Enligt detta förslag skall nämligen fiskal, som övergått till rådhusrätt, för adjunktion som regel hänvisas till den hovrätt, inom vars domkrets råd- husrätten är belägen, oavsett i vilken hovrätt han varit fiskal. Någon ge- nerell möjlighet för fiskal att övergå till fiskalstjänst i annan hovrätt före— faller emellertid knappast motiverad. Som hittills synes en sådan över- gång endast böra tillåtas, när den hovrätt, till vilken fiskalen önskar över- gå, finner ett sådant tillskott påkallat av hovrättens personalsituation eller andra särskilda omständigheter.

Domartjänster av olika slag men i samma löneställning

Hovrättsråd, tingsdomare samt revisionssekreterare med specialrotel är alla placerade i samma lönegrad. Som framhållits i 1 kap. torde något hin- der i regel inte föreligga att erhålla transport från ett sådant slag av tjänst till ett annat. Något krav på viss minimitjänstgöring i den inne- havda tjänsten, innan ett hovrättsråd erhåller transport till revisions- sekreterar- eller tingsdomartjänst, torde därvid inte uppställas. Däremot synes någon bestämd praxis ännu inte ha utbildat sig i detta avseende vid transport från tingsdomartjänst eller från revisionssekreterartjänst med specialrotel.

Någon anledning att kräva viss tids tjänstgöring för transport från hov- rättsrådstjänst till domartjänst av annat slag synes inte föreligga. Ombyte av innehavare av ledamotstjänst i hovrätt föranleder i allmänhet inga sär- skilda problem av större räckvidd, detta i synnerhet som det inom hov- rättsarbetet är en normal företeelse med förändringar i avdelningarnas sammansättning.

I fråga om tingsdomartjänster gör sig emellertid samma synpunkter gäl- lande som föranlett utredningen att för transport mellan sådana tjänster föreslå ett krav på fem års tjänstgöringstid i den innehavda tjänsten. Å andra sidan kan en övergång från tingsdomartjänst till hovrättsrådstjänst anses vara ett normalt led i tjänstgöringsgången inom domarkarriären, vilket förefaller vara ett skäl mot krav på viss minimitjänstgöring. Här- till kommer, att utnämningsåldern i fråga om tingsdomartjänst ligger, ge— nomsnittligt sett, inte oväsentligt lägre än beträffande hovrättsrådstjänst (se bilaga 3). Detta medför, att en tingsdomare oavsett förhandenvaron av ett sådant krav i regel inte kan påräkna att erhålla hovrättsrådstjänst

förrän en inte obetydlig tid förflutit efter utnämningen till tingsdomare. Något mera framträdande praktiskt behov av att upprätthålla ett krav på viss minimitjänstgöring i tingsdomartjänsten före utnämning till hovrätts- råd synes därför inte föreligga. Detsamma torde kunna sägas om utnämning av tingsdomare till revisionssekreterare med specialrotel. För arbetet i högsta instans är det vidare av vikt, att till dessa tjänster kan förvärvas de för de ifrågavarande arbetsuppgifterna mest lämpade personerna. Ut- redningen anser sålunda, att någon viss minimitjänstgöring i tingsdomar— tjänsten inte bör fordras för utnämning av tingsdomare till hovrättsråd eller revisionssekreterare. Skulle olägenheter uppkomma genom en praxis av förordad art, kan det dock vara anledning att ompröva frågan samt därvid måhända uppställa krav på en Viss, kortare tjänstgöringstid.

Beträffande revisionssekreterartjänsterna med specialrotel är det med hänsyn till arbetet i justitierevisionen utan tvivel ett angeläget önskemål, att dessa tjänster inte byter innehavare med alltför täta mellanrum. Å andra sidan kan ett krav på viss minimitid i tjänsten, särskilt med hän- syn till tjänstgöringens ofta påfrestande beskaffenhet, avhålla för arbets- uppgifterna i justitierevisionen mycket lämpade domare att mottaga ut- nämning till sådan tjänst. Utredningen anser därför inte, att någon viss tid, inom vilken transport ej kan erhållas, bör uppställas för dessa tjänster. Liksom f. n. är fallet torde dock kunna förutsättas, att den som mottager utnämning till en sådan tjänst har för avsikt att kvarstanna i den åt— minstone ett par år. Erfarenheten torde också ge vid handen, att inneha— varna av specialrotlar i många fall kvarstannar på sådan tjänst en rela— tivt lång följd av år. Utredningen räknar därför med att den här intagna ståndpunkten i praktiken inte skall vålla några olägenheter för arbetet i justitierevisionen.

Om den av utredningen i 4 kap. förordade omprövningen av löneställ- ningen för de revisionssekreterartjänster, som är förenade med innehav av allmän rotel, leder till att dessa placeras i rådsklass, bör enligt utred- ningens mening beträffande transport till eller från dem anläggas i stort sett samma synpunkter som i fråga om revisionssekreterartjänster med specialrotel. Dock torde önskemålet, att revisionssekreterarna tjänstgör viss tid, innan de söker annan tjänst, ej vara lika framträdande som i fråga om de revisionssekreterare, som innehar specialrotel.

I vissa fall kan det emellertid av särskilda skäl ifrågasättas, om inte längre tids tjänstgöring bör krävas för revisionssekreterare eller tings— domare, som önskar transport till hovrättsrådstjänst. Om nämligen ett hovrättsråd tämligen kort tid efter sin utnämning erhåller transport till tingsdomartjänst eller till revisionssekreterartjänst samt därefter söker hovrättsrådstjänst i annan hovrätt än den han förut tillhört, synes konse— kvensen fordra, att den sistnämnda transporten inte medges förrän från den första utnämningen till hovrättsråd förflutit minst den tid, som upp-

ställts i fråga om transport direkt från en hovrättsrådstjänst till en sådan tjänst i annan hovrätt.

Vad särskilt angår transport till hovrättsrådstjänst vill utredningen slut- ligen erinra om det företräde för den egna hovrättens befattningshavare, som nu gäller och som utredningen i ett tidigare avsnitt föreslagit skola bestå under en övergångstid.

Sammanfattningsvis skulle sålunda i stort sett för transport mellan häradshövdingtjänster och mellan hovrättsrådstjänster fordras en >>ka- renstid» om 10 år — i fråga om hovrättsrådstjänster dock några är kortare tid vid transport från någon av de båda norrlandshovrätterna — samt vid transport mellan tingsdomartjänster en tid om fem år. I övrigt skulle nå— got krav på viss minimitjänstgöring i den innehavda tjänsten inte upp— ställas för transport till annan tjänst.

Utnämning av åklagare, advokat eller rättsvetenskapsman till domare

Vid behandlingen i 2 kap. av domarkårens rekrytering och utbildning har domarutredningen framhållit som önskvärt, att åklagare och advokater med långvarig erfarenhet inom sitt yrke i viss utsträckning förvärvas som do- mare, framförallt i kollegiala domstolar. Även värdet av ett ökat inslag av rättsvetenskapligt utbildade jurister i domarkåren har betonats. Samtidigt har emellertid understrukits att, om man vill behålla en särskild domar— karriär, det av hänsyn till rekryteringen till densamma endast kan bli fråga om att i ett begränsat antal undantagsfall besätta de ordinarie domar— tjänsterna med personer utanför karriären. I fråga om de närmare be- tingelser, varunder detta bör kunna ske, har hänvisats till nu följande av- snitt. I samband härmed skall behandlas den till domarutredningen sär— skilt hänskjutna frågan om tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på domarbanan.

Beträffande den sistnämnda frågan finns särskilda föreskrifter meddelade i form av ett anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948 av chefen för justitiedepartementet efter gemensam beredning med chefen för eckle- siastikdepartementet. I anförandet, som i sin helhet finns återgivet i Svensk juristtidning 1948 s. 473 ff, föreslås meritvärdet utmätt enligt följande grunder, vilka godkändes av Kungl. Maj:t nyssnämnda dag.

Juris doktorsgrad må värderas till visst antal tjänstår vid beräkning av turordning i hovrätt, vid förordnande eller utnämning av revisionssekrete- rare ävensom vid utnämning till ordinarie domartjänst i underrätt. Kungl. Maj:t förklarar sig ha för avsikt att vid framtida förordnanden och utnäm- ningar, som ankommer på Kungl. Maj:t, låta den som avlagt godkänt dispu— tationsprov för vinnande av juris doktorsgrad tillgodoräkna sig detta som om han viss tid tjänstgjort i eller under hovrätt. Den tid som tillgodoräknas är

två år, om disputationsprovet, i vad det avser innehållet, bedömts med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, samt minst två och högst tre år, om provet bedömts med högre betyg. Förutsättning är, att vederbörande för studierna haft tjänstledighet från domartjänstgöring eller att studierna föregått hovrättstjänstgöring. Har tjänstledigheten varit allenast partiell, bör de angivna tiderna jämkas. För att tillerkännas merit- värde skall disputationsprovet ha avlagts i något av ämnena privaträtt, straffrätt, processrätt, internationell privaträtt eller rättshistoria, det sist- nämnda ämnet därest avhandlingen behandlar en sådan del av rättshisto— rien, som är anknuten till något av de nyss angivna ämnena. Vederbörande skall ha fullgjort den minimitjänstgöring, som erfordras för förordnande eller utnämning, varom fråga är. Vidare tillägges, att hovrätterna bör ha att tillämpa samma principer vid de förordnanden av angiven art, vilka meddelas av dem.

Genom en den 21 mars 1958 vidtagen ändring i Kungl. cirkuläret den 19 december 1952 till rikets hovrätter angående anställnings- och avlönings- förhållandena för viss icke-ordinarie personal vid hovrätterna och härads- rätterna har med verkan från den 1 januari 1958 juris licentiatexamen så- tillvida tillerkänts betydelse på domarbanan, att den i lönehänseende med— för något snabbare befordringsgång.

Tidigare förslag

Innan utredningen övergår till att närmare behandla den föreliggande frå— gan, skall här i korthet erinras om vissa tidigare framförda önskemål och förslag att i ökad utsträckning tillsätta domartjänster med åklagare, advo— kater eller rättsvetenskapsmän. Den är 1926 tillsatta utredningen rörande hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden (ordf. dåvarande generaldirek'tören Torsten Nothin) antydde sålunda möjligheten att till hov— rättsrådstjänst i vissa fall förvärva kvalificerade jurister utom hovrätterna, däribland universitetslärare, advokater och andra dugande jurister. Även som vikarier å lediga hovrättsrådstjänster ansåg utredningen det gagneligt med lärare vid universitetens juridiska fakulteter eller framstående advoka— ter (SOU 1926: 20 s. 25 och 78). Processkommissionen, som föreslog en ändrad befordringsgång på domarbanan, dock med bibehållande av en i huvudsak sluten karriär, uttalade, att de av kommissionen antydda allmänna grunderna för befordringarna på domarbanan inte borde utesluta att till domare kunde utnämnas också andra jurister, t. ex. åklagare, advokater eller rättsvetenskapsmän (SOU 1926: 33 s. 233). I utlåtande över process— lagberedningens betänkande (SOU 1938: 43—44) framhöll lagrådet vikten av att åtgärder så långt sig göra lät vidtogs för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren. Under rådande ordning, fortsatte lag- rådet, hade de svårigheter, som mötte härutinnan, framträtt som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att söka förverkliga önske—

målet att såsom ledamöter i högsta domstolen upptaga framstående advo- kater (se NJA II 1943 s. 9).

1943 års domarutredning uttalade i fråga om principerna för utnämning till domare bland annat följande (SOU 1946: 57 s. 214—215).

Domarutredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det icke bör vara uteslutet, att advokat, som under sin verksamhet visat framstående skicklighet och besitter särskild läggning för domarkallet, kan ifrågakomma till erhållande av domarämbete. För en domstol kan det vara av värde, om till densamma knytes person, som jämte framstående skicklighet som jurist besitter vidsträckt erfaren— het från advokatens verksamhetsområde. Domarutredningen vill i detta samman— hang erinra om att det ansetts önskvärt att till högsta domstolen förvärva advoka- ter av framstående skicklighet. Det ligger emellertid i sakens natur och påkallas jämväl av hänsyn till den rekryteringspersonal, som redan befinner sig på domar- banan, att advokater endast i undantagsfall kunna ifrågakomma till domartjänst.

Vid remissbehandlingen av 1943 års domarutrednings betänkande under— strök advokatsamfundet, att det ur rättsskipningens synpunkt otvivelaktigt skulle vara av värde, om ett inte alltför ringa antal erfarna advokater kunde placeras som domare. Så länge utbildningen för domaryrket regelmässigt skedde helt och hållet inom domstolsorganisationen kunde emellertid ut- nämning av advokater till domare endast sällan komma i fråga, enär be- fordringsutsikterna för rekryteringspersonalen på domarbanan i annat fall skulle bli synnerligen ovissa. Föreningen Sveriges landsfogdar ansåg det rimligt, att möjligheter öppnades för åklagare med landsfogdekompetens att komma in i domarkarriären. Föreningen höll för sannolikt, att en dispensmöjlighet av det slag, som i betänkandet förordats beträffande advokater, skulle få ytterligt liten praktisk betydelse. Det syntes föreningen därför angelägnare, att möjligheter öppnades för dugande åklagare och advokater att komma in i domarkarriären.

I samband med framläggande av förslag är 1947 om inrättande av lag— manstjänster vid hovrätterna uttalade chefen för justitiedepartementet, att det borde kunna ifrågakomma, att någon framstående advokat eller rätts- vetenskapsman utsågs till lagman (prop. nr 268/1947 5. 84). Vederbörande riksdagsutskott, vars utlåtande godkändes av riksdagen, yttrade sig inte uttryckligen om detta uttalande men underströk vad departementschefen i övrigt uttalat om tillsättning av lagmanstjänster, nämligen att avseende inte i främsta rummet borde fästas vid anciennitetssynpunkter utan att till dessa tjänster borde utses personer, vilka kunde antagas i särskild grad vara skic- kade att uppfylla de krav, som måste ställas på hovrätternas avdelnings- ordförande (se sammansatt stats— och första lagutskotts utlåtande nr 3/1947 s. 33).

I 2 kap. har vid behandlingen av domarkårens rekrytering och utbild- ning bland annat redogjorts för ett av riksåklagaren i skrivelse den 16 juni 1954 till chefen för justitiedepartementet framlagt förslag om utredning rörande införande av en gemensam domar- och åklagarbana.

Frågan om tillgodoräknande av akademiska meriter har behandlats i åt- skilliga sammanhang. Efter fastställandet av 1948 års grunder för tillgodo- räknandet har förslag i ämnet, avseende tillgodoräknande i större utsträck- ning än dessa grunder medger, framlagts dels av 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen (SOU 1953: 15) och dels i en av särskilt tillkallade utredningsmän inom ecklesiastikdeparte-mentet, professorerna Folke Schmidt och Nils Stjernquist, den 8 februari 1957 av- given promemoria (stencilerad) angående juridiska lärdomsprov och aka- demisk lärartjänstgöring som befordringsgrunder m. m. I promemorian, som behandlar övergång inte endast till domarbanan utan även till andra banor, där juris kandidatexamen eller juridisk samhällsvetenskaplig exa— men utgör kompetensvillkor, uttalar utredningsmännen bland annat föl- jande.

Övergång från den rättsvetenskapliga banan till annan bana bör kunna ske vid den tidpunkt den enskilde själv finner lämplig, efter licentiatexamen, efter dok- torsgrad eller efter viss tids lärartjänst.

Att en person har akademiska meriter bör icke befria honom från att liksom andra bli underkastad prövning med hänsyn till den allmänna lämpligheten. De som kan tänkas vilja övergå till domarebanan torde nästan alltid förut ha haft någon tingstjänstgöring. För juris licentiatexamen förutsättes för närvarande viss tingstjänstgöring, om i examen ingår civilrättsämne eller något av ämnena straffrätt och processrätt. Enligt det föreliggande förslaget skall krav på tings- tjänstgöring eller annan praktisk tjänstgöring gälla för samtliga ämnen. Förut- sätter vi att tingstjänstgöring fullgjorts minst ett år, skulle det närmast kunna bli fråga om en kortare tjänstgöring under vilken vederbörande skulle prövas i hov— rätt efter samma grunder som gäller den vilken antages till fiskal. Innan den vetenskapligt meriterade slutligt godtages på den statliga domarbanan, hör han också någon tid tjänstgöra som adjungerad ledamot av hovrätt.

Utredningsmännen anför vidare, att de år 1948 fastställda reglerna om meritvärdering av juris doktorsgrad för domarbanan varit av värde men att det kan ifrågasättas, om den tjänstetid, till vilken doktorsgrad må upp- skattas, inte bestämts alltför snävt. Slutligen föreslås, att vissa angivna åt- gärder överväges. Frånsett den ändring i befordringsgången för domar- aspirant med juris licentiatexamen, vilken enligt vad ovan nämnts genom- förts med verkan från den 1 januari 1958, innebär utredningsmännens för- slag i huvudsak följande.

1. Om vid tillsättande av tjänst, upprättande av förslag till tjänst eller meddelande av förordnande längden av föregående tjänstgöring beaktas somhefordringsgrund, bör den som förvärvat juris doktorsgrad tillgodoräk- nas ett extra tj änstår utöver den tjänstetid, som tillgodoräknas honom enligt vanliga regler eller enligt de regler, som förordas nedan under 2.

2. För juris doktorsavhandling i juridiskt ämne bör beräknas ett merit- värde, motsvarande den tid som använts för avhandlingsarbetet, dock regel— mässigt högst tre år, om avhandlingen bedömes med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, och regelmässigt högst fyra år, om avhandlingen

bedömes med högre betyg. Förutsättningen bör liksom hittills vara, att ve- derbörande haft tjänstledighet frånihovrätt under motsvarande tid eller att studierna föregått hovrättstjänstgöringen. Ytterligare förutsättes, att veder- börande fullgjort tingstjänstgöring (motsvarande) under full tid. Om detta inte är fallet, bör från den tid som nyss angivits som meritgrundande av- räknas en tid, som svarar mot den ytterligare tid han haft att tjänstgöra som tingsnotarie, om han följt karriären i vanlig ordning.

3. Tjänstgöring som preceptor och som docent vid juridisk fakultet eller som vikarie för professor, preceptor eller docent bör tillgodoräknas den som övergår till domarbanan som fulla tjänstår i de fall, då utnämning, förord— nande eller förslag till tjänst avgöres efter jämförelse mellan personer från flera hovrätter. Sin största betydelse skulle en sådan regel få vid beräkning av meriter för den som kallas till tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller vid utnämning till häradshövdingtjänst. 'ågon regel skulle däremot inte ges, att akademisk lärartjänst skulle beaktas vid beräkning av tur- ordningen inom hovrätt. Vederbörandes placering skulle i detta fall bero av hovrättens fria bedömning. _ Genom beslut den 14 februari 1958 förordnade Kungl. Maj:t, att prome— morian skulle överlämnas till domarutredningen för att, såvitt densamma avser tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på domar- banan, tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Utredningens ståndpunkt och förslag

Vad först angår betingelserna för att en rättsvetenskapsman skall kunna ut- nämnas till domare är enligt utredningens mening läget i viss mån ett annat än när det gäller villkoren för åklagares eller advokats tillträde till domar- banan. Dels bildar rättsvetenskapsmännen en i jämförelse med åklagare och advokater fåtalig grupp, vars anslutning till domarkarriären ej vållar sam- ma tekniska problem, och dels är det redan nu ganska vanligt, att den som ägnar sig åt rättsvetenskaplig forskning först inträtt på domarbanan och erhållit fiskalsförordnande för att sedan under längre tids tjänstledig- het bedriva forskningsarbete. I fråga om de vetenskapsidkare, som inte tjänstgjort i hovrätt, kan väl övergång till domstolsverksamhet stundom ske på ett så tidigt stadium, att det blir naturligt med en längre eller kor- tare tids fiskalstjänstgöring. Problemet härom har emellertid nära samband med den särskilda frågan om tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på domarbanan. Även då övergången till domstol sker på ett senare stadium av den rättsvetenskapliga banan, blir denna fråga i viss mån av betydelse. Betingelserna för utnämning av rättsvetenskapsman till d'o- mare behandlas därför i samband med denna fråga något senare här nedan.

Vad härefter beträffar utnämning till domare av åklagare eller advokat är utredningen såsom tidigare framhållits av den åsikten, att domare från dessa yrkesgrupper skulle kunna tillföra domstolarna värdefulla praktiska

erfarenheter av rättslivet utanför domstolarna. Med bibehållande av en i princip sluten domarkarriär uppkommer dock avsevärda svårigheter med avseende å de villkor, som bör gälla för dessa juristers övergång till domar- banan. Som framgår av redogörelsen 'i '1' kap. för de nuvarande förhållan- dena på denna bana karakterisera-s den statliga domarkarriären av en om— sorgsfull utbildning och upprepade bedömningar av domaraspirantens lämplighet för domarvärv, innan utnämning till ordinarie tjänst kan på- räknas. Med denna ordning för domarrekrytering och domarutbildning sammanhänger, att befordringsgången följer en i stort sett bestämd turord- ning, där tjänstgöring i olika befattningar — såsom t. ex. fiskal, adjungerad, ledamot i hovrätt och revisionssekreterare — tillmätes ett i huvudsak givet meritvärde. De formella regler, som sålunda utbildats för befordran inom domarkarriären, kan uppenbartej tillämpas vid utnämning till domare av åklagare eller advokat. Prövningen av dessa juristers kvalifikationer för domarämbete måste i stället grundas på en mera fri bedömning av den verksamhet de bedrivit inom sina-yrkesområden. Givet är, att endast åkla- gare eller advokat, som visat mera framstående skicklighet och därigenom och i övrigt dokumenterat sin lämplighet som domare, bör ifrågakomma. Det låter sig dock knappast göra att härutinnan närmare precisera de ford- ringar vederbörande måste fylla. Några formella betingelser — utom vad 4 kap. 1 & rättegångsbalken föreskriver om lagfaren domare _— synes med andra ord ej kunna uppställas för utnämning av åklagare eller advokat till domare. I stället torde ansträngningarna .böra inriktas på att åstadkomma ett förfarande i utnämningsärenden, vilket tryggar en så säker och rättvi— sande bedömning som möjligt av den åklagare eller advokat, som söker sig in på domarbanan.

De åtgärder, som i sådant hänseende'kan komma under övervägande, måste tydligen begränsas till domartjänster, vilka tillsätts efter ansökan. Betingelserna för utnämning av åklagareeller advokat till justitieråd, pre- sident eller lagman faller därför utanför. framställningen. I fråga om stads- domartjänsterna anser sig utredningen av skäl som angivits i 5 kap. inte höra föreslå någon ändring av tillsättningsförfarandet. Vid tillsättning av hovrättsråds- eller tingsdomartjänst åter ankommer det f. 11. på veder- börande hovrätt att yttra sig om sökandeslämplighet och att upprätta förslag mellan flera sökande. I fråga om vattenrättsdomare och biträ- dande vattenrättsdomare åligger denna uppgift Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol. Det är tydligt, att hovrätterna — även om det ofta måste vara vanskligt att bedöma en persons lämplighet för domarvärv en— bart på grundval av hans verksamhet som åklagare eller advokat — likväl i åtskilliga fall måste antagasha förvärvat så ingående kännedom om en åklagare eller advokat, att ett omdöme om hans lämplighet som domare kan göras. I den prövning hovrätten sålunda har att företaga ligger en vä- sentlig garanti för att lämplighetskravet blir fyllt. Emellertid bör hovrät-

tens utlåtande såvitt gäller åklagare eller advokat ej avse mera än frågan om dennes lämplighet eller ej för domarvärv. Hovrätten bör således ej ingå i bedömning av åklagarens eller advokatens meriter i jämförelse med dem andra sökande kan åberopa. Ett sådant utlåtande från hovrättens sida, som här förutsatts, bör inhämtas även då häradshövdingtjänst sökes av åklagare eller advokat.

Sedan hovrätt avgivit yttrande, bör utnämningsärendet hänskjutas till presidentkollegiet, kompletterat med representant för åklagar— eller advo- katkåren allteftersom åklagare eller advokat återfinns bland de sökande. Lämpligen synes riksåklagaren och ordföranden i advokatsamfundets sty- relse böra medverka. På detta remissorgan, som givetvis ej skulle vara bun- det av hovrättens prövning av vederbörandes lämplighet, bör ankomma att taga ställning till frågan, i vilken ordning de sökande bör ifrågakomma. Utredningen är väl medveten om de svårigheter, som blir förbundna med avgivandet av ett sådant utlåtande. Principiellt torde den omständigheten, att en särskild ordning för utbildning och prövning av domare utformats, innebära, att i allmänhet tjänstår — förtjänst — räknas och skickligheten ådagalägges endast inom karriären. Utnämning av utomstående får ses som ett undantag härifrån i syfte främst att komplettera domstolarnas erfarenhet med erfarenheter från annan verksamhet. I varje särskilt fall måste därför en avvägning göras, huruvida intresset att tillföra en domstol erfarenhet av sistnämnda slag är av den styrka, att det motiverar ett avsteg från det normala kravet på utbildning och prövning inom karriären. Av betydelse härvidlag är vad slags befattning utnämningsärendet avser. In- tresset att tillföra domstolarna erfarenheter utifrån synes motivera en något större liberalitet, när det gäller att utnämna åklagare eller advokat till domartjänst i en kollegial domstol, än när fråga blir om att placera honom i domstol bestående av lagfaren domare och nämnd. Vid avvägningen blir vidare att taga hänsyn till det aktuella befordringsläget på domarbanan.

Det kan med fog invändas, att framstående åklagare och advokater kan väntas endast undantagsvis söka domartjänst under de betingelser, som nu sagts. Redan den offentliga bedömningen av vederbörandes allmänna lämp- lighet för domarvärv torde verka avhållande. En sådan bedömning får vis— serligen de som redan tillhör domarkarriären underkasta sig, men såsom ti— digare nämnts blir för deras vidkommande denna bedömning av mera for— mell art, eftersom de under hela sin domarbana varit under prövning. För att åklagares eller advokats övergång till domarbanan skall få en något större praktisk betydelse är det därför önskvärt, att mjukare former för övergången skapas. I sådant hänseende kan komma i fråga, att adjunktion i hovrätt beredes åklagare eller advokat med håg och fallenhet för domar- banan. Åklagaren eller advokaten får därigenom närmare pröva domarverk— samhetens olika sidor och blir samtidigt i tillfälle att under utövande av domartjänst ådagalägga sina egenskaper som domare. Sedan han viss tid

tjänstgjort som adjungerad ledamot, hör han äga att av hovrätten få ett utlåtande, huruvida hovrätten funnit honom skickad för fortsatt domar— tjänstgöring. Han kan sedan bättre bedöma sina utsikter att komma i fråga till viss domartjänst, som han siktar på.

För hovrätterna torde det vara möjligt att utan något mera kännbart avbräck i de egna fiskalernas adjunktionstjänstgöring bereda plats vid do- marbordet åt en skicklig och erfaren åklagare eller advokat, som tillkänna— givit sin önskan om adjunktion. Självfallet måste även härvidlag varje hov- rätt ta hänsyn till det aktuella befordringslåget inom hovrätten. Det bör dock understrykas, att adjungerandet av sådan åklagare eller advokat, som här avses, ej kan tänkas taga större omfattning och att dessutom tjänstgö- ringen i hovrätt endast blir av mera tillfälligt slag. Uppenbart avses inte någon motsvarighet till den ettårsadjunktion, som hovrätternas egna domar- aspiranter har att fullgöra före assessorsförordnande.

För adjunktion av åklagare eller advokat ävensom rättsvetenskapsman, som inte är professor eller docent vid juridisk fakultet i något av ämnena civil-, straff— eller processrätt erfordras enligt 66 & arbetsordningen för hov- rätterna tillstånd av Kungl. Maj :t. Skulle adjunktion av sådant slag bli mera vanligt förekommande, bör enligt utredningens mening övervägas att lägga beslutanderätten hos vederbörande hovrätt.

Vad angår adjunktionsersättningen torde densamma beträffande stats- anställd åklagare, advokat vid statlig rättshjälpsanstalt samt rättsveten- skapsman, som innehar statlig tjänst, böra utgå enligt de statliga Vikariats- bestämmelserna. Till åklagare i stad eller advokat vid kommunal rätts- hjälpsanstalt synes den böra bestämmas på samma sätt som utredningen i annat sammanhang föreslagit i fråga om adjunktion av stadsdomare, d. v. s. i regel motsvara vad vederbörande avstått av lönen i den tjänst han innehar, dock högst löneheloppet i löneklass B 1. I övrigt förordar utredningen, att ersättningen fastställes från fall till fall av Kungl. Maj:t, varvid maximum dock bör vara löneheloppet i löneklass B 1. Utöver vad nu sagts bör utgå ersättning för eventuella resekostnader samt traktamente enligt statliga regler.

I den mån adjunktionstjänstgöringen fullgöres utan tjänstledighet från innehavd statlig tjänst påkallas särskilda bestämmelser, på vilka utred- ningen dock inte anser sig behöva ingå. Utredningen vill i detta avseende endast erinra om Kungl. brev den 11 september 1953, vari medgives, att professor och docent vid Lunds universitets juridiska fakultet må under högst 30 dagar under ett och samma budgetår med sin tjänst vid universitet eller högskola förena förordnande som adjungerad ledamot i hovrätten över Skåne och Blekinge samt att vid dylikt förordnande ersättning må utgå med 25 kronor för dag i ett för allt.

Som ovan nämnts skall härefter i ett sammanhang behandlas dels be- tingelserna för utnämning av rättsvetenskapsman till domare och dels frå—

gan om tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på domar- banan. Beträffande utnämning av åklagare eller advokat till domare har utredningen förutsatt, att det skall vara fråga om personer med långvarig erfarenhet i sitt yrke. I den mån en rättsvetenskapsman med långvarig verk- samhet på sitt område önskar ifrågakomma till en domartjänst synes frågan om betingelserna härför i princip böra behandlas på samma sätt som beträf- fande åklagarna och advokaterna. Emellertid har en hovrätt av naturliga skäl mindre möjligheter att utan föregången adjunktion bedöma en rätts- vetenskapsmans lämplighet som domare än att ta motsvarande ställning i fråga om en åklagare eller advokat, som uppträtt inför domstolen. Utnäm- ning av rättsvetenskapsman till domare utan föregången tjänstgöring i hovrätt kan väl därför bli aktuell endast i enstaka fall, t. ex. för att tillföra högsta domstolen en framstående vetenskapsman.

Frågan om tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran på do- marbanan avser emellertid en annan situation. Det är här främst fråga om fall, då en rättsvetenskapsman önskar övergå till domstolsväsendet på ett såpass tidigt stadium av sin rättsvetenskapliga bana, att han inte kan på— räkna att omedelbart erhålla någon ordinarie domartj änst. I den ovan redo- visade promemorian av den 8 februari 1957 förutsättes sålunda, att över- gången sker efter juris licentiatexamen, efter doktorsgrad eller efter en viss tids lärartjänst. Prövningen av vederbörandes lämplighet som domare före- slås skola ske under en kortare tjänstgöring efter samma grunder som gäl— ler den, vilken antages till fiskal. Innan vederbörande slutligt godtages på den statliga domarbanan hör han också, uttalas i promemorian, någon tid tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt.

I promemorian framhålles, att vetenskapligt arbete är en värdefull skola även för den praktiskt verksamme samt att det synes vara ett allmänt in- tresse, att i domstolarna finns personer, som gjort självständiga vetenskap- liga insatser. Enligt promemorian är det dock främst från andra synpunkter — hänsynen till rekryteringen av rättsvetenskapliga forskare — man har att bedöma frågan, vilken betydelse som skall tillmätas juridiska lärdoms- meriter och akademisk tjänstgöring på andra banor än den akademiska. Eftersom den akademiska banan alltid måste bli mycket osäker, uttalas det vidare, är det för den enskilde, som överväger om han skall pröva den vetenskapliga banan, angeläget att veta, att vetenskapliga meriter och aka- demisk lärartjänst efter på förhand bestämda grunder räknas honom till- godo, om han senare skulle vilja övergå till annan bana.

Enligt domarutredningens mening skulle det vara av värde för rätts- skipningen, om ett ökat antal vetenskapligt utbildade jurister tillfördes domstolarna. Härtill kommer önskemålet att stödja rekryteringen till de högre rättsvetenskapliga studierna samt forskningen på detta område. Det synes därför vara ett allmänt intresse att underlätta övergången från det rättsvetenskapliga området till domarbanan. Principen bör därvid enligt

domarutredningens uppfattning vara, att vederbörande underkastas samma prövning i fråga om sin lämplighet för domarbanan som den, vilken i van- lig ordning inträder som fiskalsaspirant i hovrätt. Även föreskrifterna om viss minimitjänstgöring av olika slag före assessorsförordnande torde böra gälla, varvid det dock kan vara anledning att i den mån prövningssynpunk- terna så medger förhållandevis liberalt utnyttja föreliggande dispens- möjligheter.

Spörsmålet blir härefter, i vilken utsträckning och på vad sätt akade- miska meriter skall tillgodoräknas den som enligt vad nu sagts vunnit inträde på den statliga domarbanan. I detta hänseende är domarutred— ningen ense med de utredningsmän, som avgivit den ovannämnda pro— memorian, att 1948 års grunder för tillgodoräknande av juris doktorsgrad varit av värde men att det kan ifrågasättas, om den tjänstetid till vilken doktorsgrad må uppskattas inte bestämts alltför snävt. Utredningsmän- nens förslag i detta avseende förefaller utredningen väl avvägt och för- ordas alltså av utredningen. Förslaget innebär, att för avhandlingsarbetet bör beräknas en tid motsvarande den som använts, dock regelmässigt högst tre år, om avhandlingen bedömes med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, samt regelmässigt högst fyra år, om avhandlingen bedömes med högre betyg. Förutsättningen bör liksom hittills vara, att vederbörande haft tjänstledighet från hovrätt under motsvarande tid eller att studierna föregått hovrättstjänstgöringen. Vidare. förutsättes, att vederbörande full- gjort tingstjänstgöring (motsvarande) under full tid. Om detta inte är fallet, bör från den tid som nyss angivits som meritgrundande avräknas en tid som svarar mot den ytterligare tid han haft att tjänstgöra, om han följt karriären i vanlig ordning. Meritvärde bör tillerkännas endast juris doktorsavhandling i juridiskt ämne.

Däremot kan utredningen inte tillstyrka förslaget i promemorian, att vid tillsättande av domartjänst, upprättande av förslag härtill eller meddelande av förordnande den som förvärvat juris doktorsgrad skall tillgodoräknas ett extra tjänstår. Vad som i övrigt föreslagits synes nämligen garantera ett skäligt hänsynstagande till juris doktorsgraden. Framhållas må vidare, att härigenom endast anges den tid, som regelmässigt bör få tillgodoräknas. Om skäl därtill föreligger, bör enligt utredningens mening vederbörande myn- dighet, i regel hovrätt men i vissa fall Kungl. Maj :t, medge ytterligare till- godoräknande. I fråga om dem som före påbörjandet av högre juridiska studier antagits till fiskaler i hovrätt och kvarstår som fiskaler med tjänst- ledighet för studier torde redan nu i viss omfattning förekomma ett tillgodo- räknande utöver vad 1948 års grunder anger. Hovrätterna torde sålunda anse sig oförhindrade att låta vederbörande behålla sin turordning inom hovrätten, även om tiden för tjänstledigheten överstiger vad som får till- godoräknas för juris doktorsgrad. Också vid bestämmandet av turordningen för tjänstgöring i justitierevisionen har i betydande utsträckning tillgodo-

räknande skett utöver vad som följer av 1948 års grunder. Denna praxis anser utredningen välmotiverad. Att den ger dem som inträtt i hovrätt och antagits till fiskaler före påbörjandet av de högre studierna ett visst försteg före dem som först något senare söker inträde på domarbanan, torde knappast kunna betecknas som oskäligt.

I promemorian föreslås vidare, att tjänstgöring som preceptor och som docent vid juridisk fakultet eller som vikarie för professor, preceptor eller docent bör tillgodoräknas den som övergår till domarbanan som fulla tj änst- år i de fall, då utnämning, förordnande eller förslag till tjänst avgöres efter jämförelse mellan personer från flera hovrätter, framförallt sålunda vid bestämmande av turordningen till tjänstgöring i justitierevisionen eller vid utnämning till häradshövdingtj änst. Placeringen i turordningen inom veder- börande hovrätt skulle däremot bero av hovrättens fria bedömning.

Utredningen anser det inte helt tillfredsställande med den skillnad, som här göres mellan meritberäkningen i allmänhet samt placeringen i turord- ningen inom vederbörande hovrätt. Principiellt sett mest tilltalande skulle enligt utredningens mening vara, att nu ifrågavarande tjänstgöring generellt räknades fullt även vid placeringen i hovrättens turordning. Med hänsyn till att en bestämmelse härom skulle kunna försvåra en smidig övergång till domarbanan med minsta möjliga olägenhet för befordringsgången i den hovrätt, till vilken övergången åtminstone i första hand sker, anser utred- ningen emellertid den i promemorian föreslagna utformningen vara moti— verad.

SJUNDE KAPITLET

Domares offentliga uppdrag

Domare och domaraspiranter tillhörande det statliga domstolsväsendet tjänstgör som tidigare nämnts, förutom vid domstolarna, i stor utsträck- ning i lagstiftningsarbete, i statliga utredningar samt i vissa delar av för- valtningen. Under senare år har, om också i ganska begränsad omfattning, även rådhusrättsjurister anlitats för sådana offentliga uppdrag. Enighet torde råda om att det är ett betydande allmänt intresse, att domarutbildad arbetskraft på detta sätt kan tas i anspråk jämväl för uppgifter utom dom- stolsväsendet, åtminstone såvitt angår mera centrala lagstiftningsområden. Otvivelaktigt synes också vara, att de erfarenheter, som inhämtas under fullgörande av offentliga uppdrag, i många fall kan bli av värde vid en fortsatt domar-gärning.

Eftersom flertalet av de domstolsjurister, som tas i anspråk för offent- liga uppdrag, efter längre eller kortare tid åter träder i tjänst som domare, medverkar systemet emellertid till en ansvällning av den vid domstolarna anställda personalen, vilket leder till att ordinarie domartjänst erhålles först vid en högre ålder än som eljest skulle ha blivit fallet. Enligt direkti- ven bör utredas, huruvida och i Vilka hänseenden därav uppkommit olä— genheter samt på vad sätt sådana olägenheter skall kunna undanröjas eller begränsas. Innan utredningen redovisar sin ståndpunkt och sina förslag härutinnan, skall redogörelse lämnas för nuvarande förhållanden i fråga om uppdragens omfattning och art samt den centrala kontroll och reglering av uppdragen som anordnats i syfte att på lämpligt sätt begränsa den om- fattning, vari domare tas i anspråk för offentligt uppdrag. Vidare skall något beröras vissa förslag, som i skilda sammanhang framlagts till rationalisering av utredningsväsendet i allmänhet och som har intresse även för frågan om domstolsjuristernas användning i utredningsuppdrag.

Nuvarande förhållanden

Uppdragens omfattning och art I 1943 års domarutrednings betänkande (SOU 1946: 57 s. 96) lämnas en översikt angående den omfattning, i vilken domstolsjurister tillhörande den statliga organisationen tagits i anspråk för uppdrag utanför dom- stolarna under tiden 1933—1946. I översikten, till vilken hänvisas för när— mare uppgifter, har inte medtagits sådana befattningshavare, vilka regel-

mässigt tjänstgör å sina ordinarie befattningar (justitieråd, presidenter, häradshövdingar, inskrivningsdomare). Med bortseende från de enstaka fall av tjänstledighet för offentligt uppdrag, som kan ha förekommit bland de sistnämnda grupperna, framgår av översikten, att antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga personer inom den statliga domarkarriären under den redovisade tidsperioden steg från 47 till 85. Av de olika befattningshavar— grupperna ökade antalet med uppdrag sysselsatta hovrättsråd från sju till 24, assessorer (inberäknat ev. tingsdomare) från 23 till 33 samt fiskaler (inberäknat adjungerade fiskaler samt tingssekreterare och jämställda) från två till 15. I fråga om revisionssekreterarna inträdde däremot en minsk— ning från 15 till 13. Uppgifterna avser läget i början av varje år.

Av intresse i detta sammanhang kan vara att jämföra de nu nämnda siffrorna med hela antalet personer på den statliga domarbanan. Detta an— tal ökade under åren 1933—1946 från 358 till 506 (se bilaga 2), motsva— rande en ökning om drygt 40 procent. Vad nu sagts innebär, att av nämnda personer år 1933 drygt 13 procent samt år 1946 mellan 16 och 17 procent var tjänstlediga för offentligt uppdrag.

Utvecklingen efter år 1946 framgår av bilaga 8 (Domares offentliga upp- drag åren 1947—1959). Bilagan avser läget den 1 april varje år samt byg— ger i huvudsak på de uppgifter härom som publicerats i Svensk jurist- tidning. Från början av år 1946 till den 1 april 1947 minskades antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga domare kraftigt eller från 85 till 73, varefter en ytterligare nedgång till 66 ägde rum till år 1948. Denna ut- veckling sammanhängde tydligen åtminstone i viss mån med avvecklingen eller begränsningen av en del krisorgan, inom vilka domstolsjurister tagits i anspråk. Därefter ökades antalet till 91 år 1951 för att därefter sjunka till 77 år 1956. Efter en ny stegring till 86 år 1957 blev antalet den 1 april 1958 något lägre eller 83 men den 1 april 1959 det hittills högsta eller 94.

Framhållas må i detta sammanhang, att siffrorna avser uppdrag utom domstolsväsendet och alltså inte t. ex. tjänstgöring i nedre justitierevisio- nen. Till uppdrag har inte hänförts tjänstledighet för studier men däremot för tjänstgöring i internationella uppdrag av olika slag, t. ex. som domare i Etiopien. Tjänstgöring som sekreterare vid arbetsdomstolen, som ju inte tillhör det allmänna domstolsväsendet, eller i hyresrådet har räknats till uppdragen.

I fråga om fördelningen av uppdragen på de olika grupperna befattnings- havare ägde en ganska betydande förskjutning rum under perioden 1947— 1959. Sålunda minskades starkt antalet med uppdrag sysselsatta revisions- sekreterare, medan hovrätternas assessorer i ökad omfattning togs i an- språk. Beträffande hovrättsråden var ställningen i stort sett oförändrad. Antalet för uppdrag tjänstlediga fiskaler ökade under åren 1950—1955 men har därefter åter nedgått. År 1959 uppvisar emellertid en ny ökning. Anmär- kas må dock, att en del av de tjänstlediga fiskalerna fullgjort för assessors—

förordnande erforderlig adjunktionstjänstgöring och alltså i realiteten kan sägas ha lämnat fiskalsstadiet.

I förhållande till hela antalet personer på den statliga domarbanan (se härom bilaga 2) sjönk under åren 1946—1958 antalet av dem som var tjänst— lediga för offentligt uppdrag från 16 a 17 procent till 13 år 14 procent, (1. v. s. till ungefär samma proportion som år 1933. År 1959 har emellertid procentsiffran stigit till drygt 15.

Om antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga statliga domare jämföres med antalet ordinarie domartjänster i rådsklass eller däröver, d. v. 5. vad som i 2 kap. betecknats som slutstadiet i den statliga domarkarriären, blir bilden följande. Antalen var i början av år 1933 respektive 47 och 243, i början av år 1946 respektive 85 och 262 samt i början av år 1959 respektive 94 och 317. Detta innebär, att antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga domare i början av år 1933 motsvarade drygt 19 procent av antalet tjänster på slutstadiet, i början av år 1946 drygt 32 procent samt i början av år 1959 mellan 29 och 30 procent.

I bilaga 9 redovisas fördelningen på de skilda hovrätterna av de för offentligt uppdrag tjänstlediga hovrättsjuristerna under åren 1947—1959 (De offentliga uppdragens fördelning på hovrätterna). I denna bilaga åter— finnes sålunda inte tjänstlediga revisionssekreterare eller tingsdomare men väl tingssekreterare, vilka räknats till hovrätternas fiskalskår. Av bilagan framgår, att Svea hovrätt i början av perioden svarade för ett även i förhål- lande till hovrättens storlek inte obetydligt högre antal uppdrag än övriga hovrätter men att under senare år en viss utjämning härutinnan ägt rum. Hovrätten över Skåne och Blekinge svarade sålunda under åren 1956—1957 t. o. m. för ett proportionsvis större antal än Svea hovrätt. Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland har under perioden haft de förhållande- vis lägsta antalen för offentligt uppdrag tjänstlediga befattningshavare.

Vad härefter angår uppdragens art hänvisas för tiden 1933—1946 till 1943 års domarutrednings betänkande (SOU 1946: 57 s. 97—98 samt 199 —201). Av intresse synes bland annat vara den andel av uppdragen, som fullgjordes inom justitiedepartementet med därtill hörande kommittéer. Denna andel utgjorde 13 av 47 år 1933, 24 av 59 år 1938, 18 av 80 år 1943 samt 22 av 85 år 1946 (se nyssnämnda betänkande s. 199).

Perioden 1947—1959 redovisas i bilaga 8 (Domares offentliga uppdrag). Av bilagan framgår, att justitiedepartementet med tillhörande kommittéer svarade för 22 uppdrag av det sammanlagda antalet om 73 år 1947, 27 av 88 år 1952, 29 av 86 år 1957 samt 33 av 94 år 1959. Anmärkningsvärt är det förhållandevis stora antal domare, som ända fram till år 1956 tjänst— gjorde i krisorgan (till en inte obetydlig del var det fråga om uppdrag som föredragande i likvidationsnämnden). Beträffande uppdrag i riksdagsut- skott kan nämnas, att under de senare åren hovrättsjurister tagits i anspråk inte blott som sekreterare eller notarier i de tre lagutskotten utan även som

notarier i konstitutionsutskottet. I kolumn 6 redovisas bland andra de hov— rättsjurister, vilka tjänstgjort som statsråd.

Den ovannämnda redogörelsen avser endast de domstolsjurister tillhöran- de den statliga domarkarriären, som haft tjänstledighet från sin domar- tjänst för offentligt uppdrag. Redogörelsen omfattar alltså inte dem som fullgjort offentligt uppdrag, t. ex. som ordförande eller ledamot i utred- ning, vid sidan om sin domartjänst. I dessa fall uppkommer ingen belast— ning på domarkarriären. Ej heller avser redogörelsen de rådhusrättsjuris— ter, som sysslat med offentliga uppdrag. Som ovan nämnts har detta en- dast förekommit i ganska begränsad omfattning.

Reglering av uppdragen De olägenheter för domstolsväsendet och domarkarriären, som är förknip- pade med en alltför omfattande användning av domstolsjurister för offent- liga uppdrag, har föranlett åtskilliga åtgärder för reglering och kontroll i detta avseende. År 1943 infördes sålunda en viss kontroll, utövad av chefen för justitiedepartementet. Kontrollen innebar att, innan Kungl. Maj:t eller departementschef i annat departement än justitiedepartementet meddelade hovrättsj urist förordnande å offentligt uppdrag, gemensam beredning härom skulle äga rum med chefen för detta departement. Frågan om hovrätts- jurists anlitande utanför domstolarna skulle underställas chefen för justi- tiedepartementet jämväl då beslut om vederbörandes tillkallande fattades av annan myndighet än Kungl. Maj:t eller departementschef.

1943 års domarutredning, som utförligt behandlade frågan om dom- stolsjuristers offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet (se SOU 1946: 57 s. 196—212), uttalade som sin uppfattning, att en till chefen för justitie- departementet förlagd kontroll var ur alla synpunkter lämplig, samt före- slog, att densamma utsträcktes att omfatta även nedre justitierevisionen. Vidare förordade nämnda utredning vissa riktlinjer för regleringen av domstolsjuristernas anlitande för uppdragen. Som ett första krav borde uppställas, anförde utredningen, att vederbörande erhållit en fullgod domar- utbildning vid underrätt och hovrätt, innan uppdrag utanför domstols- väsendet under längre tid anförtroddes åt honom. Detta innebar, att en befattningshavare på fiskalsstadiet i regel inte borde avbryta domstols- tjänstgöringen. Vidare borde det vara en allmän regel, att den som för längre tid togs i anspråk utanför domstolsväsendet dessförinnan skulle ha förvärvat grundlig erfarenhet från ledamotstjänstgöring i hovrätt, för- slagsvis genom minst två års tjänstgöring som ledamot. — Som en andra riktlinje förordades en gallring med hänsyn till uppdragens olika natur. Varje gång, då fråga uppkom att åt befattningshavare vid domstol anförtro ett särskilt uppdrag, för vilket krävdes tjänstledighet, borde uppdragets ut- bildningsvärde noggrant prövas. I den mån ett utredningsuppdrag endast i

mindre grad berörde juridiska problem utan huvudsakligen var av annan natur kunde det vara lämpligt att endast i begränsad utsträckning — t. ex. för utarbetande av lagtext — anlita en person med domarerfarenhet, under det att arbetet i övrigt överläts åt någon, som besatt speciell sakkunkap på området. — Slutligen framhölls vikten av att den domstolsjurist som syss- lade med offentliga uppdrag men ämnade återvända till domarbanan upp- rätthöll en levande kontakt med den dömande verksamheten. Denna syn— punkt borde beaktas genom krav å viss tids tjänstgöring vid domstolarna.

Av intresse i nu förevarande sammanhang är vidare en cirkulärskrivelse den 29 februari 1952 från justitiedepartementet till övriga departements statssekreterare och expeditionschefer m. fl. I skrivelsen framhölls, att befattningshavare inom domarkarriären i växande omfattning tagits i an- språk för uppdrag utom domstolsväsendet samt att denna utveckling var ägnad att inge allvarliga farhågor, då den medfört en ansvällning av per- sonal på domstolarnas stat som inte stod i rimligt förhållande till antalet sluttjänster. I avbidan på resultatet av en inom departementet igångsatt undersökning i syfte att närmare utröna, hur den angivna utvecklingen skulle komma att återverka på befordringsförhållandena vid domstolarna, var det av största vikt att undvika åtgärder, som kunde förvärra situatio— nen. Personal vid de statliga domstolarna borde därför tillsvidare inte tagas i anspråk för uppdrag utom domstolsväsendet med mindre så befanns ound— gängligen nödvändigt. De i cirkuläret angivna riktlinjerna torde i stort sett fortfarande gälla vid den av chefen för justitiedepartementet utövade kon- trollen av domstolsjuristers anlitande för offentliga uppdrag. För att en översikt skall erhållas över utvecklingen på detta område upprättas i sep- tember varje år inom justitiedepartementet en sammanställning över de för offentligt uppdrag tjänstlediga domarna samt deras uppdrag. I samman— ställningen redovisas vidare det beräknade behovet av domare för sådana uppdrag under det närmaste året.

Kontrollen kan emellertid utövas inte endast genom gemensam bered- ning mellan justitiedepartementet och annat departement beträffande till— kallande av domare för offentligt uppdrag utan även i samband med pröv— ning av fråga om tjänstledighet för uppdraget. Före den 1 september 1957 kunde hovrätt bevilja ledamot av hovrätten sådan ledighet upp till sex må- nader per år. Enligt en den 1 september 1957 vidtagen ändring i arbets- ordningen för hovrätterna, vilken ändring dock beträffande Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland ännu ej trätt i kraft, erfordras beslut av Kungl. Maj :t, om ledigheten avser längre tid än 45 dagar under ett år, vil- ket naturligtvis i regel är fallet (se 65 5 2 mom. andra stycket i nämnda arbetsordning). Hos Kungl. Maj:t sker avgörandet på föredragning av che- fen för justitiedepartementet. Skärpningen torde ha haft till syfte främst att öka möjligheterna till en central reglering av uppdragens omfattning och art. I samband härmed infördes motsvarande regel för nedre justitie-

revisionen, där emellertid dessförinnan tjänstledighet för revisionssekrete- rare för offentligt uppdrag alltid erfordrat beslut av Kungl. Maj:t.

Beträffande hovrätternas fiskaler ävensom häradsrätternas ordinarie och icke-ordinarie domarpersonal föreligger däremot inte någon begränsning i fråga om längden av den tjänstledighet som vederbörande hovrätt äger bevilja.

En begränsning av antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga domare blir också i viss mån följden av den maximering av antalet assessorstjänster i hovrätterna, som funnits stadgad alltsedan dessa tjänster är 1943 erhöll sin nuvarande utformning. Som tidigare nämnts utgör endast ett fåtal av dem en utvidgning av hovrätternas ledamotsorganisation. I stället beror behovet av tjänsterna i huvudsak på att domare användes för uppdrag utan- för domstolarna, varvid assessorerna antingen vikarierar för ordinarie do- mare, som är tjänstlediga för sådana uppdrag, eller också själva innehar uppdrag. Härtill kommer ett antal assessorer, som erfordras för tjänstgö- ring som tillförordnade eller extra revisionsselu'eterare eller som vikarier för ordinarie domare, vilka tjänstgör i nedre justitierevisionen. Ett mindre antal assessorer kan också beräknas tjänstgöra som vikarier å vakanta domartjänster eller under ordinarie domares sjukledighet etc.

Maximeringen av antalet assessorstjänster i hovrätterna har utformats på följande sätt. I personalförteckningen för hovrätterna uppföres för varje hovrätt — utöver de assessorstjänster som motsvarar extra ledamotsbefatt- ningar av mera stadigvarande natur och alltså utgör en utvidgning av hovrättens ledamotsorganisation, f. n. sammanlagt åtta tjänster — två assessorstjänster per ordinarie avdelning, motsvarande det beräknade be- hovet av vikarier för tjänstlediga ordinarie hovrättsledamöter. Enligt en anmärkning till personalförteckningen må, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tages i anspråk för uppdrag utom hovrätterna — varmed torde avses inte endast offentliga uppdrag i här an- vänd betydelse utan även t. ex. tjänstgöring i underdomstol eller nedre justitierevisionen — förordnas högst 45 assessorer utöver de i personalför- teckningen upptagna assessorerna. Eftersom antalet ordinarie hovrättsav- delningar f. n. är 23, utgör antalet assessorstjänster — frånsett dem som motsvarar vissa extra ledamotsbefattningar — på personalförteckningen 46 och enligt den nyss nämnda anmärkningen till personalförteckningen 45, tillsammans alltså 91.1

Vid beräkning av ramen för domares anlitande för offentliga uppdrag måste emellertid härutöver tagas hänsyn till gällande regler om överstat— föring av vissa domartjänster. Att en tjänst föres över stat innebär, att den ej medräknas vid bedömande i vad mån de i personalförteckningen upp- tagna tjänsterna är tillsatta, varför en motsvarande tjänst på personalför—

1 Genom beslut av innevarande års riksdag har det nämnda antalet om 45 höjts till 65 med verkan från den 1 juli.

teckningen (»på stat») kan tillsättas. I detta avseende gäller, att Kungl. Maj :t på grund av riksdagens bemyndigande äger besluta om förande över stat av pensionsberättigande statlig tjänst, vars innehavare erhållit medelst förordnande tills vidare tillsatt ordinarie statlig tjänst, som inte är förenad med pensionsrätt. I enlighet härmed har ett antal domartjänster, främst hovrättsrådstjänster, förts över stat sedan innehavaren av tjänsten för- ordnats till statssekreterare, expeditionschef, rättsavdelningschef eller lag- byråchef i statsdepartement eller till byråchef hos JO, MO, JK eller RÅ. Sammanlagt är av sådan anledning f. n. ett 10-tal hovrättsrådstjänster förda över stat och besatta med ny innehavare, varjämte ett ungefär lika stort antal hovrättsassessorer innehar tjänster, som berättigar till överstatföring av assessorstjänsterna. I fråga om dessa sistnämnda synes dock möjlighe- ten till överstatföring inte ha utnyttjats, i vart fall inte under senare år. Överstatföringen innebär, att ramen för domares användande för offentliga uppdrag vidgas i motsvarande grad.

Utöver de 91 assessorstjänster, som enligt vad nyss sagts kan disponeras för behovet av vikarier å hovrättsrådstjänst eller i underrätt, för tjänstgö- ring som tillförordnad eller extra revisionssekreterare eller för offentligt uppdrag, tillkommer alltså genom reglerna om överstatföring ett växlande antal hovrättsråds- eller assessorstjänster för offentligt uppdrag, f. n. ut- görande omkring 20. Detta innebär, att inom ramen för de angivna ända- målen rymmes omkring 110 tjänster. Vidare måste man räkna med att ett antal hovrättsrådstjänster uppehålles av adjungerade fiskaler, som ännu inte fyller förutsättningarna för assessorsförordnande. Siffran 110 bör alltså höjas med detta antal, som kan variera tämligen starkt.

Av det sagda torde framgå, att begränsningarna i möjligheten att ta domare med assessorskompetens i anspråk för offentliga uppdrag är täm- ligen vagt utformade samt dessutom i viss mån är beroende av behovet av domare för andra ändamål. I detta sammanhang bör den anmärkningen göras, att de 46 ovan nämnda assessorstjänsterna på personalförteckningen kan utnyttjas endast i den mån motsvarande antal hovrättsråd i varje hov— rätt faktiskt har tjänstledighet. Nämnas kan också, att under nuvarande förhållanden omkring 20 hovrättsråd, tingsdomare eller assessorer kan be- räknas vara erforderliga för tjänstgöring i nedre justitierevisionen samt att endast ett fåtal domare av nämnda kategorier tjänstgör som vikarier i un- derrätt i anledning av vakans eller sjukledighet.

Om den nu behandlade ramen överskrides, framträder verkningarna på så sätt, att adjungerade hovrättsfiskaler — trots att övriga förutsättningar för assessorsförordnande föreligger — inte kan erhålla sådant förordnande av den anledningen, att maximiantalet assessorstjänster redan är tillsatt. Ehuru som tidigare nämnts möjligheten att föra assessorstjänster över stat och därigenom öka antalet sådana tjänster inte synes ha utnyttjats, torde likväl under senare är inga assessorsförordnanden ha fördröjts av

den angivna anledningen. Den spärr som anordnats genom maximeringen av antalet assessorstjänster, sedd i samband med reglerna om överstat- föring av tjänst, har alltså inte behövt träda i funktion under senare år.

Tidigare förslag

Uppenbarligen är det från flera synpunkter angeläget, att det omfattande utredningsväsendet i vårt land arbetar rationellt och effektivt. I nu föreva- rande sammanhang knyter sig emellertid intresset främst till frågan, i vad mån rationaliseringsåtgärder på detta område kan medföra ett minskat behov av domarutbildad arbetskraft genom att göromål, som inte erford— rar domarutbildning, avlastas från de med utredningsarbete sysselsatta dom— stolsjuristerna. Från denna speciella utgångspunkt skall här i korthet redo- visas några av de förslag till rationalisering av utredningsväsendet i allmän- het, som framlagts i skilda sammanhang. Dessförinnan skall dock om— nämnas ett förslag av 1943 års domarutredning, som tog direkt sikte på att avlasta en del göromål från de med lagstiftnings- och utredningsarbete sys- selsatta domstolsjuristerna.

1943 års domarutrednings förslag avsåg en fastare organisation av depar- tementens lagavdelningar och lagbyråer i syfte att behovet av juridisk per- sonal därstädes utöver chefstjänstemännen skulle kunna fyllas med minsta möjliga olägenhet för domstolsorganisationen. Utredningen skisserade en sådan organisation, bestående av fasta sekreterarbefattningar, motsvarande kanslisekreterartjänster samt rekryterade såväl bland hovrätternas fiskaler som bland departementens egen personal. Emellertid begränsade sig utred— ningen till att förorda en närmare undersökning, om den skisserade orga- nisationen kunde anses lämplig.

Som närmare motivering för förslaget anfördes (se SOU 1946: 57 s. 207 f.) följande.

Vid lagavdelningarna tjänstgöra vid sidan om dem som uppehålla chefsbefatt- ning regelmässigt åtskilliga domstolsjurister i olika grader, vilka handhava spe- ciella utrednings- och lagstiftningsuppgifter eller biträda exempelvis en lagbyrå- chef i dennes arbete. Såsom biträden i lagarbetet tagas jämväl de vid departe- menten tjänstgörande amanuenserna i viss utsträckning i anspråk. Emellertid äro de för lagstiftningsarbetet närmast ansvariga chefstjänstemännen i stor utsträck- ning hänvisade till att själva ombesörja även sådana delar av arbetet, vilka synas lämpligen kunna utföras av underordnad personal. Det kan därför ifrågasättas, om icke en fastare organisation av sådan personal bör knytas till departementens lagbyråer eller motsvarande organ, t.ex. genom inrättande av fasta sekreterar— befattningar, förslagsvis motsvarande de nuvarande kanslisekreterartjänsterna. Därigenom skulle i lagstiftningsarbetet en välbehövlig kår av biträden stå till förfogande för insamlande av uppgifter, utförande av sammanställningar samt utarbetande av förslag enligt givna riktlinjer och överhuvud taget för det för- beredande arbetet. Vid förverkligande av denna tanke skulle de mera kvalifice-

rade befattningshavarna i högre grad än nu kunna inrikta sig på de mest krävande uppgifterna. Vidare skulle behovet av särskilt yngre hovrättsjurister för fullgö- rande av allehanda utredningar och lagstiftningsuppdrag minskas, vilket i sin tur skulle bidraga till att den för utvecklingen på domarbanan så betydelsefulla be— gränsningen av fiskalernas verksamhet utom domstolsväsendet effektivt kunde

genomföras.

Beträffande rekryteringen till de ifrågasatta sekreterarhefattningarna vore det lämpligt, att till dem kunde övergå fiskaler, vilka föredroge detta slags arbete, Dessa skulle emellertid därmed vara uteslutna från vidare befordran på domar- banan. Dylika sekreterarbefattningar skulle jämväl stå öppna för dem bland departementcns egen personal, vilka vore hågadc och lämpade därtill. För att dugliga krafter skulle erhållas till dessa befattningar, borde innehavarna av sådana: tjänster kunna ifrågakomma för befordran till departcmentsbefattningar av högre grad, för vilka de på grund av sin utbildning skulle väl lämpa sig.

1949 års mtionaliseringsutredning (SOU 1950: 8) behandlade i enlighet med åt utredningen lämnat särskilt uppdrag ingående spörsmålet om ratio- naliseringsåtgärder beträffande det statliga kommittéväsendet samt fram- höll därvid som sin uppfattning, att den centrala frågan härvidlag var for- men för samordning av detta. Utredningen föreslog, att ett särskilt sam- ordningsorgan — ett serviceorgan för fackdepartementen — inrättades. Samordningsorganets uppgift skulle i första hand vara att skaffa sig över- blick över meddelade direktiv för nya kommittéer samt över kommitté- betänkanden. Med ledning härav skulle organet kunna biträda departe- menten med granskning av utkast till direktiv för nya kommittéer ävensom ändrade eller utvidgade direktiv för arbetande kommittéer. Samordnings- organet skulle även verka för samarbete mellan kommittéerna och det cen- trala rationaliseringsorgan, som utredningen föreslog för ledningen av rationaliseringsarbetet beträffande statsförvaltningen i dess helhet. Sam- ordningsorganets verksamhet skulle inte endast leda till att onödigt dubbel—- arbete förhindrades utan även möjliggöra, att kommittéernas arbete bedrevs) i rätt tidsföljd. Utredningen förordade, att samordningsorganet för kom-v mittéväsendet förlades till finansdepartementets statssekreteraravdelninG. Förutom de nämnda, såsom primära ansedda uppgifterna skulle samord- ningsorganet även biträda kommittéerna med vissa servicebetonade admi- nistrativa och kamerala göromål, t. ex. beträffande lokaler, anskaffning av? böcker, möbler, kontorsutensilier etc.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes rationaliseringsutredningens förslag,” beträffande samordning av kommittéväsendet och åtgärder för service åt kommittéerna av några remissinstanser, medan andra ställde sig tveksamma eller avstyrkte detsamma. Bland de avstyrkande instanserna befann sig statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd.

Trycksakskommittén (SOU 1950:25) behandlade i första hand kom- mittébetänkandenas utformning men även kommittéarbetet i övrigt. I sist-* nämnda hänseende föreslog kommittén, att inom Kungl. Maj:ts kansli".

skulle inrättas ett för de statliga kommittéerna gemensamt utredningskansli. En av kansliets främsta uppgifter skulle vara att söka hindra dubbelarbete inom kommittéerna. För detta ändamål skulle kansliet tillfrågas före kom— mittédirektivens slutliga utformning. Kansliet skulle hålla kontakt med de arbetande kommittéerna, bland annat genom att taga del av utsända kal— lelser till kommittéernas sammanträden. Vidare skulle kansliet handlägga frågor om anskaffande av lokaler och deras inredning för kommittéerna.

Kommittéernas behov av sekreterare och expertis borde enligt kommitté— förslaget tillgodoses genom utredningskansliets försorg. Även i arbetet med utredigeringen av kommittéernas betänkanden borde kansliet medverka, t. ex. beträffande den språkliga utformningen och vid bedömning av frågan om vad som skulle medtagas i betänkandet och vad som lämpligen borde överföras till bilagor. Kansliet skulle förestås av en administrativ expert av byråchefs grad och underställas ett av de konsultativa statsråden.

Bland remissinstanserna var meningarna delade rörande kommitténs ifrågavarande förslag.

I statsverkspropositionen till 1951 års riksdag berördes rationaliserings— utredningens och trycksakskommitténs förslag vid behandlingen av frågor, gemensamma för flera huvudtitlar (prop. nr 1/1951 bilaga 2 s. 1—34). Föredragande statsrådet förklarade sig dela rationaliseringsutredningens och trycksakskommitténs uppfattning om behovet av en bättre samord— ning av det statliga kommittéväsendet. Denna samordning borde, uttalade statsrådet, i första hand ankomma på de departement, som tillkallat kommittéerna, samt på de konsultativa statsråden, vilka granskade samtliga kommittédirektiv.

Statsrådet vitsordade det av rationaliseringsutredningen och trycksaks- kommittén påtalade behovet av ökad service åt kommittéerna i skilda av- seenden. Enligt statsrådets mening borde det emellertid ankomma på det departement, som tillkallat en kommitté, att lämna denna erforderligt stöd och biträde samt därvid i görligaste mån tillhandahålla kommittén erfor- derlig skrivhjälp, utrustning m. m. Statsdepartementens organisationsavdel- ning torde, fortsatte statsrådet, i viss omfattning kunna biträda departe- menten i sådana angelägenheter.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs vad statsrådet sålunda uttalat (se statsutskottets utlåtande nr 13 samt riksdagens skrivelse nr 44).

Utredningens ståndpunkt och förslag

Av redogörelsen för uppdragens omfattning framgår, att antalet för offent- ligt uppdrag tjänstlediga personer tillhörande den statliga domarkåren ökades tämligen starkt från år 1933, som valts till utgångspunkt för redo-

görelsen, till början av 1940-talet men att därefter i stort sett inte skett någon ytterligare ökning. Den andel av hela den statliga domarkåren, som det ifrågavarande antalet utgjorde, steg under tiden fram till början av 1940—talet men har därefter sjunkit och är nu ungefär lika stor som år 1933, frånsett en viss ökning under det sistförflutna året. Detta innebär med andra ord, att under tiden 1933—1958 ökningen av antalet för offentligt upp- drag tjänstlediga statliga domare är i stort sett proportionell mot ökningen av hela den statliga domarkåren. Den försening av befordringsgången till ordinarie statlig domartjänst, som inträtt sedan år 1933, kan därför inte helt eller ens huvudsakligen bero på den ökade omfattning, vari statliga domare tagits i anspråk för offentliga uppdrag. Den mest betydande anled- ningen härtill måste anses vara, att antalet icke-ordinarie tjänster inom själva domstolsväsendet, särskilt på fiskalsstadiet, ökats mycket starkt utan motsvarande ökning av antalet ordinarie tjänster.

I ovannämnda redogörelse har vidare nämnts, att antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga statliga domare under åren 1933—1946 uppvisade en ökning i förhållande till antalet tjänster på slutstadiet i den statliga domar- karriären men att därefter någon minskning ägt rum. Att märka vid denna jämförelse är, att en inte obetydlig del av de tjänstlediga domarna innehar tjänst på slutstadiet.

Användningen av domare i offentliga uppdrag i nuvarande utsträckning utgör enligt utredningens mening en belastning på domarkarriären, som måste inge allvarliga betänkligheter. I utredningens tidigare betänkande har framhållits de olägenheter, som de rådande ogynnsamma befordringsförhål- landena på den statliga domarbanan medför, särskilt risken för en allmän sänkning av domarkårens kvalitet (se SOU 1956: 52 s. 25 29). Vidare har i 2 kap. av föreliggande betänkande påvisats, att långt gående åtgärder er- fordras för att tillfredsställande befordringsförhållanden skall uppnås. Att öka antalet sluttjänster inom domstolsorganisationen kan emellertid uppen- barligen ifrågakomma endast i den mån sådana tjänster är motiverade från allmänt organisatorisk synpunkt. Det är därför nödvändigt att även inrikta ansträngningarna på att hålla antalet domare på begynnelse- och passage- stadierna inom en skälig ram. Som framhållits i 2 kap. är det därvid ange- läget med bland annat en minskning av hovrätternas assessorskår, d. v. 5. den grupp, bland vilka det största antalet offentliga uppdrag förekommer. I strävandet att uppnå tillfredsställande befordringsförhållanden på den statliga domarbanan måste därför ingå även åtgärder beträffande den om- fattning, vari domare tillhörande det statliga domstolsväsendet tas i an- språk för offentliga uppdrag. Målet måste därvid vara att inte blott för- hindra, att antalet för sådana uppdrag tjänstlediga statliga domare ökas, utan även att åstadkomma en minskning av detta antal.

Vad härefter angår de åtgärder, som bör ifrågakomma i det angivna syftet, kan det måhända förefalla som en framkomlig utväg att i ökad utsträck-

ning erbjuda offentliga uppdrag åt städernas domarpersonal. 1943 års do- marutredning rekommenderade också, tydligen från den nämnda syn- punkten, en sådan åtgärd. Som tidigare nämnts har också under senare år rådhusrättsjurister i viss utsträckning anlitats. Emellertid är att märka, att i de fall, där tjänstledigheten för vederbörande rådhusrättsjurist föran— leder behov för rådhusrätten att som vikarie under tjänstledighetstiden er- hålla en befattningshavare från hovrätt, effekten på den statliga domar— karriären tydligen blir densamma som om en hovrättsjurist tagits i an- språk för uppdraget. Dä endast de allra största rådhusrätterna torde ha möjlighet att bevilja en befattningshavare någon längre tjänstledighet utan att erhålla vikarie från hovrätten —— och detta endast genom att anställa en ny befattningshavare under assessorsgraden ) kan den angivna möjlig- heten endast utnyttjas i begränsad omfattning. Härtill kommer, att utnäm- ningsåldern i fråga om rådmanstjänst är förhållandevis hög i de största rådhusrätterna, varför hänsyn måste tagas även till befordringsgången inom dessa. Om den av utredningen föreslagna, för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna gemensamma domarkarriären kommer till stånd, blir vidare befordringsförhållandena inom denna karriär — se härom framställ— ningen i 2 kap. — sådana, att angelägenheten att begränsa domarnas anli— tande för offentliga uppdrag gör sig gällande även i densamma. Ett ökat anlitande av rådhusrättsjurister för offentliga uppdrag, något som i och för sig kan vara önskvärt, synes därför böra förekomma endast i förening med motsvarande minskning av antalet för sådana uppdrag tjänstlediga personer inom den statliga domarkarriären.

Av det nu sagda torde framgå angelägenheten av en skärpt restriktivitet i fråga om domstolsjuristers anlitande för offentliga uppdrag. Det måste därför betecknas som oroväckande, att den minskning av antalet för sådana uppdrag tjänstlediga statliga domare, som ägde rum från år 1951 till år 1956, därefter förbytts i en ökning, trots att vid sidan härav rådhusrätts- jurister i ökad utsträckning anlitats. Utredningen har genomgått de senaste årens utredningsuppdrag, vilka föranlett tjänstledighet för domare inom den statliga karriären eller vid rådhusrätterna. Såvitt utredningen kan be— döma har det i de allra flesta fall varit fråga om uppdrag, vid vilka medver- kan av person med domarerfarenhet svårligen kunnat undvaras. Däremot synes det kunna ifrågasättas, om inte denna medverkan vid en del av utred— ningsuppdragen kunnat begränsas till att avse vissa bestämda uppgifter och alltså inte omfatta sekreterargöromålen i deras helhet.

I sistnämnda avseende må erinras om 1943 års domarutrednings ovan återgivna uttalande om lämpligheten av att, i den mån ett utredningsupp- drag endast i mindre grad berör juridiska problem utan huvudsakligen är av annan natur, endast i begränsad utsträckning, t. ex. för utarbetande av lagtext, anlita en person med domarerfarenhet, under det att arbetet i övrigt överlåtes åt någon, som besitter speciell sakkunskap på området. I viss om-

fattning har detta också skett, varvid vederbörande domstolsjurist som regel knutits som expert till den ifrågavarande utredningen.

I den mån en domare tas i anspråk för mera begränsade uppgifter inom en utredning, synes det dock tveksamt, om dessa bör bestämmas så snävt som att t. ex. endast utarbeta lagtext på grundval av ett i sak redan utformat förslag. Vare sig domaren förordnas till ledamot i utredningen eller till ex- pert åt densamma är det enligt utredningens mening lämpligast, att han följer utredningsarbetet i dess helhet och deltager i utredningens samman— träden. Om vederbörande domare har tidigare erfarenhet av arbete som ut- redningsselu'eterare men den som förordnas till utredningens sekreterare inte har sådan erfarenhet, kan det vidare för utredningsarbetets effektivitet vara lämpligt, att den förstnämnde biträder utredningens ordförande med ledningen av utredningens verksamhet och svarar för planläggningen av arbetet.

Fördelen med den angivna ordningen är givetvis främst, att den medger medverkan av domare utan att denne behöver vara tjänstledig — i vart fall någon längre sammanhängande tid — från sin domartjänst. Härtill kommer, att de skisserade arbetsuppgifterna knappast är lika pressande som sekre— terargöromålen i allmänhet, varför det blir möjligt att anlita även äldre domare med erfarenhet av utredningsarbete. Slutligen bör inte förbises den vinst för utredningsarbetet, som kan ligga däri, att en sådan ordning ger ökad möjlighet att till sekreterare utse en person, som har erfarenhet av de speciella förhållanden, som utredningsarbetet avser.

De åtgärder, som hittills förordats, avser att begränsa den omfattning, vari offentliga uppdrag medför behov av tjänstledighet från domartjänst. I den mån det emellertid visar sig erforderligt att anlita domstolsjurister för heltidsuppdrag är det angeläget, att deras särskilda sakkunskap utnyttjas i görligaste män och att de såvitt möjligt avlastas sådana arbetsuppgifter, som inte erfordrar domarerfarenhet. Härigenom kan behovet av domarut- bildad arbetskraft tillgodoses med mindre antal domstolsjurister än om dessa måste själva utföra även en mängd arbetsuppgifter av det sistnämnda slaget. Huruvida vad 1943 års domarutredning ifrågasatte beträffande in— rättande på departementens lagbyråer av fasta sekreterartjänster utgör en lämplig och möjlig lösning för att ernå en avlastning av arbetsuppgifter för de inom departementen sysselsatta domstolsjuristerna synes kunna avgö- ras endast genom särskilda undersökningar. Däremot förefaller det be- träffande kommittéuppdragen vara klart, att åtskilligt skulle stå att vinna genom en fortsatt rationalisering av kommittéväsendet och sättet för ut- redningsarbetets bedrivande. Framförallt synes det önskvärt, att vederbö— rande departement i ökad utsträckning kunde tillhandahålla utredningarna material och sammanställningar av skilda slag. Härigenom skulle tiden för utredningsarbetet i åtskilliga fall kunna förkortas väsentligt. Särskilt i samband med utformningen av direktiven förefaller det vara lämpligt, att

insamling av material samt sammanställningar på grundval av detta ombe- sörjes inom departementet. Även under utredningsarbetets gång synes detta emellertid ofta med fördel kunna ske. Vad nu sagts förutsätter en viss förstärkning av departementens arbetskrafter. För arbetsuppgifter, som fordrar statistisk sakkunskap, torde dock som hittills Statistiska central- byråns utredningsinstitut i regel böra anlitas.

Även om antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga domstolsjurister ge- nom de nu föreslagna åtgärderna kan minskas, måste man emellertid räkna med att antalet även i fortsättningen kommer att vara betydande. Av skäl som ovan nämnts är det vidare sannolikt, att åtminstone tillsvidare de allra flesta kommer att utgöras av personer inom det statliga domstolsväsendet. Frågan om belastningen på den statliga domarkarriären kommer därför allt- jämt att vara aktuell. Det förblir därför en angelägen uppgift att ge tjänst— ledigheten för offentligt uppdrag en sådan utformning, att den belastning den förorsakar ej göres större än vad som är oundvikligt. Ett betydelsefullt led härutinnan är systemet med assessorstj änster utanför hovrätternas leda- motsorganisation, vilket gör det möjligt att ge vikarierna för tjänstlediga ordinarie domare särskilda tjänster som assessorer. Av värde är också den ovan nämnda möjligheten till överstatföring av den domartjänst, som den för offentligt uppdrag tjänstledige domaren innehar. Om det är fråga om en assessorstjänst, innebär visserligen denna möjlighet endast en utvidgning av assessorskåren. Överstatföring av ordinarie domartjänst medför däremot en ökning av antalet tjänster av detta slag och har alltså i och för sig en gynnsam effekt på befordringsgången till ordinarieskap inom den statliga domarkarriären.

Överstatföringen förutsätter emellertid, att vederbörande domares offent- liga uppdrag innefattar innehav av en särskild tjänst av viss beskaffenhet (jämför ovan 5. 177). Den vars uppdrag inte avser en sådan tjänst utan t. ex. sekreterarskap i en utredning eller biträde å rättsavdelning eller lag- byrå i departement omfattas inte av bestämmelserna om överstatföring, även om hans uppdrag är långvarigt. Hans domartjänst kan alltså inte återbesät— tas utan måste uppehållas av vikarie. I synnerhet när det är fråga om en ordinarie domartjänst måste ett sådant förhållande väcka betänkligheter inte blott med hänsyn till den belastning på domarkarriären det innebär utan'även från rättsvårdssynpunkt. Vad angår hovrättsrådstjänsterna kan i detta avseende hänvisas till vad utredningen i 3 kap. framhållit om ange— lägenheten av att den dömande verksamheten i hovrätt i ökad utsträckning omhänderhas av ordinarie domare. Att helt undvika att ta även ordinarie domare i anspråk för offentliga uppdrag synes å andra sidan inte vara nå- gon framkomlig väg. I vissa fall, t. ex. när det gäller lagberedningen, är det angeläget att som heltidstjänstgörande ledamöter förvärva personer med omfattande erfarenhet av både domarverksamhet och utredningsarbete. I andra'fall kan orsaken vara den, att någon ordinarie domare har speciell sakkunskap i den föreliggande frågan.

Nu gällande regler om överstatföring, kompletterade med bestämmelserna om förordnande av assessorer i hovrätterna, ger enligt utredningens mening en tillfredsställande lösning vid anlitande av hovrättsassessorer för offentliga uppdrag. För de fall åter, där ordinarie domare har tjänstledighet för sådana uppdrag, anser utredningen från rättsvårdens synpunkt påkallat att öka föreliggande möjligheter att föra den tjänstledige domarens tjänst över stat så att den kan besättas med ny innehavare.

Av olika skäl anses det endast i undantagsfall böra ifrågakomma, att andra ordinarie statliga domare än hovrättsråd är tjänstlediga för offentligt upp— drag. I sådana fall synes det dessutom redan av rent praktiska orsaker i regel vara mindre lämpligt med överstatföring -— t. ex. av häradshövding- eller tingsdomartjänst. En ökad möjlighet till överstatföring bör därför enligt utredningens mening begränsas till att avse hovrättsrådstjänst. I detta avse- ende vill utredningen i första hand föreslå en ordning, enligt vilken Kungl. Maj:t bemyndigas att i fall, där hovrättsråd har långvarig tjänstledighet för offentligt uppdrag, föra hovrättsrådstjänsten över stat utan hinder av att uppdraget ej är förenat med sådant innehav av tjänst, som förutsättes enligt de allmänna reglerna om överstatföring. Det föreslagna bemyndigandet synes lämpligen kunna meddelas i anslutning till hovrätternas personalförteckning på samma sätt som nu sker i fråga om förordnande av assessorer utöver det antal, som finns upptaget i personalförteckningen. I enlighet härmed bör i en särskild anmärkning till personalförteckningen Kungl. Maj:t bemyn— digas att, i den mån hovrättsråd tages i anspråk för långvarigt uppdrag utom domstolsväsendet, föra hovrättsrådstjänsten över stat, dock ej fler tjänster än ett på lämpligt sätt begränsat antal enligt vad nedan sägs. Alternativt kan bemyndigandet ges den utformningen, att Kungl. Maj:t får rätt att i de av— sedda fallen utnämna högst ett visst antal hovrättsråd utöver det i personal- förteckningen upptagna. Avsikten med den sistnämnda formuleringen skulle vara att markera, att det här inte är fråga om överstatföring enligt de all— männa reglerna härom utan i stället en nära motsvarighet till bestämmel- serna om förordnande av assessorer i hovrätterna.

De offentliga uppdrag, varom här kan bli fråga, är av skiftande art. De kan avse tjänstgöring som sakkunnig i departement eller särskilda utrednings— uppdrag. Även internationella uppdrag, för vilka domare erhåller tjänstle- dighet, bör enligt utredningens mening ingå. Som exempel på utrednings- uppdrag av det avsedda slaget kan nämnas ledamot- eller sekreterarskap i lagberedningen.

Antalet hovrättsrådstjänster, som enligt vad nu sagts skulle tillkomma, torde böra avpassas så, att olägenheterna av att hovrättsråd anlitas för offentliga uppdrag undanröjes. Detta innebär, att proportionen mellan i tjänst varande ordinarie och icke-ordinarie hovrättsledamöter skall uppfylla de krav, som uppställts i 3 kap., (1. v. 5. att minst tre fjärdedelar till fyra femtedelar bör vara ordinarie ledamöter. Det erforderliga antalet kan därför komma att växla år från år och bör enligt utredningens mening _ på samma

sätt som i 3 kap. föreslagits i fråga om hovrätternas assessorstjänster — bestämmas per budgetår på grundval av en årlig redovisning från Kungl. Maj:ts sida av behovet under det kommande budgetåret.

Vid bedömningen av det erforderliga antalet under nuvarande förhållanden är att märka, att antalet extra ledamotsbefattningar i hovrätterna f. n. är relativt stort, vilket ökar inslaget av icke-ordinarie ledamöter. Härtill kom— mer, att ett antal hovrättsråd tjänstgör i justitierevisionen eller, i något fall, i underrätt, varjämte tidvis vissa tjänster måste förutsättas stå obesatta. Det sagda gör det önskvärt, att flertalet hovrättsrådstjänster, vars innehavare har tjänstledighet för långvariga offentliga uppdrag, kan föras över stat och återbesättas. Med utgångspunkt härifrån och vid en försiktig bedömning av behovet beräknar utredningen, att det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t bör avse 10 hovrättsrådstjänster, vilket motsvarar drygt hälften av det nuvarande antalet hovrättsråd med långvarig tjänstledighet för offentligt uppdrag, som inte innefattar någon särskild tjänst.

Mot den nu föreslagna ordningen kan riktas den invändningen, att den innebär ett principiellt avsteg från gällande regler för överstatföring. Något avgörande hinder bör detta emellertid enligt utredningens mening ej vara, i synnerhet som förslaget i viss mån ansluter sig till vad som redan gäller i fråga om tjänsterna som assessor i hovrätt. För den händelse förslaget likväl ej skulle anses böra genomföras i den angivna utformningen, vill utredningen peka på möjligheten att inrätta särskilda tjänster för att tillgodose det ifråga- varande behovet. För att kunna bilda underlag för överstatföring bör dessa tjänster få karaktär av förordnandetjänster av ungefär samma typ som exempelvis statsdepartementens lagbyråchefstjänster. De synes böra upp- föras på justitiedepartementets stat, eftersom ju kontrollen av den omfatt- ning, vari domare användes för offentliga uppdrag, handhaves av chefen för detta departement. Någon särskild benämning på dessa tjänster synes inte erforderlig. De torde i justitiedepartementets personalförteckning kunna betecknas exempelvis som »Särskilda tjänster för domare i utredningsupp- drag m. m.». Någon ändring i fråga om storleken av de avlöningsförmåner, som utgår till vederbörande, åsyftas inte.

Vad härefter angår kontrollen av den omfattning, vari domstolsjurister tas i anspråk för offentliga uppdrag, synes densamma fortfarande böra ut— övas på sätt nu sker genom chefen för justitiedepartementet. Ifrågasättas kan, om inte längre tjänstledighet för offentligt uppdrag borde erfordra beslut av Kungl. Maj:t även då ledigheten avser fiskal eller tingssekreterare, i synnerhet som dessa kategorier bör anlitas för sådant ändamål endast i undantagsfall. Då hovrätterna visat stor restriktivitet i det nämnda avseen- det, anser utredningen emellertid inte påkallat att föreslå någon ändring av gällande regler på denna punkt.

I 3 kap. har utredningen föreslagit, att inga assessorstjänster på personal- förteckningen längre skall redovisas särskilt för viss hovrätt. I stället för-

ordas, att ett för samtliga hovrätter gemensamt antal upptages i personal- förteckningen varvid det erforderliga antalet bör bestämmas för varje bud— getår på grundval av det beräknade faktiska behovet för budgetåret. En viss marginal hör därvid finnas för oförutsedda behov. Vidare har utredningen här ovan förutsatt motsvarande redovisning beträffande behovet av hov- rättsråd för offentliga uppdrag. För att ge riksdagen möjlighet att närmare följa utvecklingen i fråga om användningen av domare för uppdrag utom domstolsväsendet synes det lämpligt, att redovisningen omfattar hela det för sådana uppdrag erforderliga antalet domare.

Eftersom det erforderliga antalet assessorstjänster i hög grad är beroende på den omfattning, vari domare anlitas för offentliga uppdrag, vill utred— ningen i detta sammanhang ta upp frågan om antalet. Vid bedömningen härav torde följande faktorer i första hand vara av intresse. Enligt utred— ningens mening bör man utgå från att antalet för offentligt uppdrag tjänst- lediga statliga domare inte skall behöva överstiga 80, varav omkring 10 fiskaler, som i detta sammanhang frånräknas. Av de återstående 70 statliga domarna kan omkring 20 beräknas inneha nu befintliga förordnandetjäns- ter, som medger överstatföring av domartjänsten. Härtill kommer den ovan föreslagna möjligheten till ökad överstatföring, beräknad att omfatta ytter— ligare omkring 10 domartjänster. Med hänsyn till vad nu sagts återstår ett behov av 40 assessorstjänster, vilkas innehavare antingen själva fullgör offentligt uppdrag, som inte medger överstatföring av domartjänsten, eller vikarierar för ordinarie domare, som fullgör sådant uppdrag.

Ytterligare måste emellertid beräknas ett antal assessorer för tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller som vikarier för hovrättsråd och tingsdo- mare, som tjänstgör därstädes. Härvid bör dock hänsyn inte tagas till revi- sionssekreterartjänster, vilkas innehavare är tjänstlediga för offentligt upp- drag, eftersom dessa medräknats ovan. Antalet extra revisionssekreterar- tjänster är emellertid 12, vartill sedan flera år tillbaka ett växlande antal ordinarie revisionssekreterartjänster, i regel 5 till 10, stått vakanta. Vidare måste tas i beräkning ett visst behov av vikarier å vakanta ordinarie under- domartjänster eller i anledning av längre sjukledighet etc., uppskattnings- vis 5 till 10.

Slutligen är att märka, att hovrätternas ordinarie ledamotsorganisation i ej obetydlig utsträckning måst förstärkas med extra ledamotsbefattningar, vilka i vissa fall föranlett ökning av antalet assessorstjänster på personal— förteckningen för vederbörande hovrätt men i andra fall ansetts kunna uppe- hållas av adjungerade fiskaler. F. 11. är antalet extra ledamotsbefattningar inte fullt 30, varav åtta medfört särskilda assessorstjänster.

Av det anförda torde framgå, att det faktiska behovet av assessorstjäns- ter kan växla' inte obetydligt år från år. Att maximeringen av antalet hittills inte gjort sig märkbar i praktiken beror på att den utformats med en viss marginal, som ökats genom möjligheten till överstatföring. Att märka är

också, att ett inte obetydligt om också tämligen växlande antal ledamots- tjänster i hovrätt uppehålles av adjungerade fiskaler som ännu inte full— gjort för assessorsförordnande erforderlig adjunktionstjänstgöring. Detta förhållande minskar givetvis det faktiska behovet av assessorstjänster i förhållande till vad redogörelsen här ovan ger vid handen.

En beräkning, gjord på grundval av redovisningen här ovan rörande det aktuella behovet, synes ge följande resultat. De offentliga uppdragen med— för behov av 40 assessorstjänster, tjänstgöringen i justitierevisionen påkal- lar ytterligare omkring 20 sådana tjänster, underrätternas behov av vakans- vikarier m. m. 5 till 10 samt de extra ledamotsbefattningarna i hovrätterna inte fullt 30 tjänster, sammanlagt alltså drygt 95 assessorstjänster. En mar- ginal för oförutsedda behov erhålles genom att, som tidigare nämnts, ett antal ledamotsbefattningar kan beräknas uppehållas av adjungerade fiska- ler, som ännu inte fyller förutsättningarna för assessorsförordnande. Utöver nuvarande 54 assessorstjänster på hovrätternas personalförteckning skulle alltså erfordras 40—45 sådana tjänster — frånsett givetvis dem som förts över stat. Om alla assessortjänster utom de överstatförda i enlighet med utredningens förslag upptages gemensamt för hovrätterna i personalförteck— ningen, kan det därvid erforderliga antalet sålunda anges till 95—100.

Därest den av utredningen i 4 kap. förordade omläggningen av tjänst— göringen i justitierevisionen kommer till stånd, synes man kunna räkna med att de nu vakanta revisionssekreterartjänsterna blir besatta, vilket skulle minska det nyss nämnda erforderliga antalet assessorstjänster med 5—10 eller alltså till omkring 90. I den mån de extra ledamotsbefattningarna i hovrätterna omvandlas till ordinarie tjänster kan antalet ytterligare minskas i motsvarande grad.

Kostnadsberäkningar

De förslag, som domarutredningen framlägger i förevarande betänkande, berör endast till en mindre del domstolarnas personalorganisation. I vissa avseenden avser de dock förändringar i denna och föranleder därvid kost- nadsökningar. Dessas årliga storlek redovisas i det följande.

I 3 kap. föreslås, att i envar av hovrätterna utom Svea hovrätt inrättas en lagmanstjänst. Någon indragning av hovrättsrådstjänster i anledning härav föreslås endast i hovrätten för Övre Norrland, där utredningen räknar med att den nya lagmanstjänsten skall föranleda indragning av en hovrättsråds- tjänst. I övrigt förutsätter utredningen, att vid bedömning av behovet av extra ledamöter i hovrätterna hänsyn tages till att utredningens förslag in— nebär en viss utökning av den ordinarie ledamotsorganisationen. Utred— ningen beräknar därför kostnadsökningen för de föreslagna lagmanstjäns- terna i hovrätten för Övre Norrland till skillnaden mellan en lagmanslön och en hovrättsrådslön samt i övriga av förslaget berörda hovrätter efter avdrag för kostnaden för en extra ledamot per hovrätt. Den följande uppställningen anger lönerna med de år 1958 utgående lönebeloppen, varvid hänsyn också tagits till de i vissa nordliga delar av landet utgående kallortstilläggen jämte provisoriskt extra tillägg till tjänstemän inom kallortsområdet.

Fem lagmän, Bo 4 (inberäknat kallortstillägg jämte extra tillägg i klass I för en lagman) ...................... 204 408 kronor Avgår: Ett hovrättsråd, B0 1 (kallortstillägg jämte extra tillägg i klass I) ........ 36 636 kronor Fyra extra ledamöter (vikariatslön i löne— klass A 26, varav två vikariatslöner i ortsgrnpp 4 och två i ortsgrupp 3) . . 114 408 >> 151 044 >>

Återstår 53 364 kronor

Kostnadsökningen uppgår således till 53 364 kronor.

Vidare föreslås i 3 kap., att en tjänst som förste fiskal i lönegrad Ae 23 inrättas på varje hovrättsavdelning i förening med att antalet övriga fiskals- tjänster minskas i motsvarande grad. Kostnaden härför beräknar utred- ningen med utgångspunkt från antalet ordinarie hovrättsavdelningar, inbe-

räknat den som enligt beslut av innevarande års riksdag skall inrättas den 1 juli 1959. Avdrag sker med kostnaden för motsvarande antal fiskaler i löne- grad Ae 21.

24 förste fiskaler, Ae 23: 23 (11 i ortsgrupp 5, sju i orts- grupp 4 och sex i ortsgrupp 3. Kallortstillägg jämte extra tillägg i klass I för två fiskaler) .................... 593 964 kronor

Avgår 24 fiskaler, Ae 21: 21 (samma orlsgrupper och till- lägg) ............................................ 533 616 »

Återstår 60 348 kronor

Kostnadsölcningen uppgår således till 60 348 kronor.

Slutligen föreslär utredningen i 7 kap., att Kungl. Maj:t i anslutning till personalförteckningen för hovrätterna skall bemyndigas att under vissa förutsättningar utnämna högst 10 hovrättsråd utöver det i personalförteck- ningen upptagna antalet. Kostnadsökningen beräknas här motsvara skillna- den mellan 10 hovrättsrådslöner och 10 assessorslöner, de sistnämnda i detta sammanhang beräknade i ortsgrupp 5 samt med en uppflyttning i löneklass.

10 hovrättsråd, Bo 1 ................................ 362880 kronor Avgår 10 assessorer, Ae 26: 27, ortsgrupp 5 ............ 310 680 »

Återstår 52200 kronor Kostnadsökningen blir således 52 200 kronor.

Vad utredningen i 3 kap. framhållit om angelägenheten av att den dö— mande verksamheten i hovrätt i ökad utsträckning omhänderhas av ordi- narie domare kan föranleda en ändrad beräkning av anslagen till ordinarie respektive icke-ordinarie personal i hovrätterna. Någon merkostnad för statsverket torde emellertid inte uppkomma som följd av de förslag rörande hovrättsavdelningarnas sammansättning, vilka utredningen i detta samman- hang framlägger.

I samma kapitel uttalar utredningen, att en fördelning av hovrättspresi— denternas dömande verksamhet _ frånsett Svea hovrätt _ på samtliga avdelningar skulle minska den omfattning, vari vice ordförandena på av— delningarna fungerar som ordförande, samt att detta aktualiserar en om- prövning av gällande bestämmelser rörande ersättning till vice ordförande på avdelning. Utredningen har emellertid inte ansett sig böra föregripa en sådan omprövning genom att här uppskatta den kostnadsminskning, vartill omprövningen kan leda.

En omprövning av löneställningen för de revisionssekreterartjänster, som är placerade under rådsklass, i enlighet med vad utredningen förordat i 4- kap. föranleder tydligen ökade lönekostnader. En sådan omprövning har

emellertid ägt rum vid innevarande års löneförhandlingar, varefter Kungl. Maj :t nyligen förelagt riksdagen förslag till placering av samtliga revisions— sekreterartjänster i rådsklass. Under sådana omständigheter anser sig ut- redningen inte höra ta hänsyn till denna fråga vid sina kostnadsberäkningar. Utredningen vill emellertid framhålla, att den av utredningen förordade omläggningen av tjänstgöringen i justitierevisionen —— vilken i hög grad skulle underlättas genom den föreslagna lönelyftningen — kan beräknas medföra en viss besparing för statsverket genom minskade utgifter för tjänstgöringstraktamenten m. m.

Å andra sidan medför en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna i enlighet med utredningens förslag i 5 kap., särskilt vid adjunktion i hovrätt av stadsdomare, vissa merkostnader både i fråga om adjunktionsersättningens storlek och i form av tjänstgöringstraktamen- ten m. 111. Dessa merkostnader, som är mycket vanskliga att närmare ange, torde dock bli förhållandevis ringa.

Den sammanlagda årliga kostnadsökning, som utredningen här beräknat, uppgår sålunda till (53 364 + 60 348 + 52 200) 165 912 kronor.

Utkast till författningsändringar

Arbetsardningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 (nr 960)

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35.

1 mom. I fråga _ -—

Avdelning skall hava sådan sam— mansättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen be- står av allenast fyra ledamöter, minst tre äro antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller oclc assessorer i hovrätt. Vid förfall för sådan leda- mot må avdelning under kortare tid än en månad hava annan samman- sättning. Skulle på grund av särskil- da omständigheter hinder möta att iakttaga här givna föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses påkallad. Tjänstgöringen å avdel— ning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling deltaga minst tre sådana ledamöter, som avses iförsta punkten av detta stycke; och skall städse ordföranden vara innehavare av ordinarie domartjänst.

särskild omständighet.

Avdelning skall hava sådan sam- mansättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen be- står av allenast fyra ledamöter, minst tre äro innehavare av ordina— rie domartjänst i hovrätt. Vid för- fall för sådan ledamot må avdelning under kortare tid än en månad hava annan sammanåättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iakttaga här givna föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses påkallad. Tjänstgö- ringen ä avdelning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling eller i avgörande av mål på handlingarna deltaga minst tre ledamöter, som äro antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller under- rätt eller ock assessorer i hovrätt; och skall städse ordföranden jämte minst en av de övriga ledamöterna vara innehavare av ordinarie domar— tjänst i hovrätt.

2 mom. Andra tjänstemän — — _ hovrättens avdelningar.

17 5.

1 mom. I den omfattning presi- denten bestämmer åligger fiskal:

1 mom. I den omfattning presi- denten bestämmer åligger fiskal:

(Gällande lydelse) att i mål, som enligt 6 & skola fö— redragas av honom, under referen- tens överinseende vidtaga förbere- dande åtgärder som enligt 16 5 an— komma på referenten; samt att i övrigt biträda vederbörande avdelning eller referent vid målens förberedande behandling.

att biträda vederbörande avdel— ning eller referent vid målens f_ör— beredande behandling;

att därvid för referenten skynd- samt anmäla frågor, som påkalla särskilt beslut eller annan åtgärd under den förberedande behandling— en; samt

att i mål, som enligt 6 ,? skola fö— redragas av honom, under referen- tens överinseende vidtaga förbere- dande åtgärder som enligt 16 5 an- komma på referenten.

2 mom. Annan tjänsteman — —— — vederbörande fiskal.

3 mom. Vad i denna arbetsord— ning stadgas om fiskal gäller även förste fiskal, där ej annat är särskilt föreskrivet eller framgår av sam- manhanget.

45 &. Presidenten är —— _ —— sina åligganden. I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyl- digheter sådant medgiva. I annan hovrätt är presidenten tillika ordfö- rande å en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten ålig- gande uppgift av större omfattning _ deltaga i arbetet i den utsträck- ning som kan anses motsvara hälf- ten av den tjänstgöring som åligger lagman; han äger även eljest deltaga i lagskipningsarbetet.

I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyl- digheter sådant medgiva. I annan hovrätt bör presidenten _ i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten ålig- gande uppgift av större omfattning — deltaga i arbetet i den utsträck— ning som kan anses motsvara hälf- ten av den tjänstgöring som åligger lagman; han äger även eljest deltaga i lagskipningsarbetet.

Presidenten bör — — _— första stycket 1. och 4. Presidenten åligger »— — _ under hovrätten.

När presidenten inträder å avdel— ning, varä han ej är ordförande, har han att föra ordet å avdelningen.

0

När presidenten inträder a avdel— ning, har han att där föra ordet.

Presidenten har —— — —- — _— — här avses.

58 5. Då tjänst _ _ _ tjänstens erhållande.

Sökande, som ej innehar domar- tjänst, uppföres ej på förslag. Hov- rätten har dock att yttra sig om sö- kandens lämplighet för tjänsten.

Tillkännagivande om _ _ _ Kungl. Maj:t.

61a 5.

Till förste fiskal må, där ej sär- skilda förhållanden till annat föran- leda, förordnas endast den som efter erhållet fiskalsförordnande tjänst- gjort under sammanlagt ett år som häradshövding, tingsdomare, sär— skild inskrivningsdomare, tingssek- reterare eller biträde åt häradshöv- ding — vari innefattas jämväl tjänst- göring med förordnande att i härads- hövdings ställe upplägga nya fastig- hetsböcker eller att biträda härads— hövding med dylikt arbete _ eller som vattenrättsdomare, vattenrätts- sekreterare eller ledamot i rådhus— rätt, i vilken finnas förutom borg- mästaren minst två ledamöter, som skola vara lagfarna, eller som sekre— terare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller advokat.

63 å.

Assessor är skyldig mottaga för- ordnande att tjänstgöra dels som re— visionssekreterare, häradshövding el- ler tingsdomare, dels som ledamot i annan hovrätt än den han tillhör un- der högst ett är, dels som ledamot i rådhusrätt under högst ett är, dels ock som vattenrättsdomare eller vat- tenrättssekreterare under samman- lagt högst tre år. Assessor vare dock ej pliktig att mottaga förordnande i

Assessor är skyldig mottaga för- ordnande att tjänstgöra dels som hä- radshövding eller tingsdomare, dels som ledamot i annan hovrätt än den han tillhör under högst ett är, dels som ledamot i rådhusrätt under högst ett är, dels ock som vattenrätts- domare eller vattenrättssekreterare under sammanlagt högst tre år. As- sessor vare dock ej pliktig att mot- taga förordnande i rådhusrätt eller

rådhusrätt eller i eller under annan hovrätt med mindre Kungl. Maj:t i särskilt fall det bestämt.

i eller mindre Kungl. Maj:t i särskilt fall det bestämt.

under annan hovrätt med

Fiskal är _ _ — — — — i rådhusrätt. Fiskalsaspirant är — _ _ _ _ _ eller medgiva.

Domsagastadgan den 11 juni 1943 3 5.

Tingsdomare utnämnes eller för- ordnas av Kungl. Maj:t. Skall be- fattningen tillsättas på förordnande, meddelas sådant för en tid av tre år eller, där särskilda förhållanden giva anledning därtill, för kortare tid. Till tingsdomare bör företrädesvis utses assessor i hovrätt, vilken under minst två år tjänstgjort som leda— mot i hovrätt.

Tingsdomare utnämnes eller för-' ordnas av Kungl. Maj:t. Skall be— fattningen tillsättas på förordnande, meddelas sådant för en tid av tre år eller, där särskilda förhållanden giva anledning därtill, för kortare tid. Till tingsdomare bör företrädesvis- utses den som under minst ett år' tjänstgjort som ledamot i hovrätt och därvid funnits skickad att er- hålla förordnande som assessor i hovrätten.

Då tingsdomarbefattning _ — — sökt förordnandet.

Sökande, som ej innehar domar- tjänst, uppföres ej på förslag. Hov-— rätten har dock att yttra sig om så— kandens lämplighet för tjänsten.

Blir tingsdomarbefattning — _ — upprätthålla densamma.

55.

Tingssekreterare förordnas _ — — sagda tid.

Till tingssekreterare mä, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annat medgiver, förordnas allenast fiskal i hovrätt, som under sammanlagt ett och ett halvt år tjänstgjort som fiskal. Med tjänstgöring — — — an- komma på fiskal.

Till tingssekreterare må, där ej— Kungl. Maj:t för särskilt fall annat medgiver, förordnas allenast den som under sammanlagt ett och ett halvt år tjänstgjort som fiskal. Med tjänstgöring _ _ _ ankomma på fiskal.

Kungl. kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser

ang. rådhusrätt och magistrat

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45.

Till innehavare av befattning som lagfaren rådman eller assessor må, där Kungl. Maj:t ej för särskilt fall annat medgiver, utses allenast den som är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller som innehaft förordnande så- som ledamot eller fiskal i hovrätt

Till innehavare av befattning som lagfaren rådman eller assessor må, där Kungl. Maj:t ej för särskilt fall annat medgiver, utses allenast den som är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller som fullgjort vad som enligt bestämmelserna i 5 5” andra stycket

och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.

domsagostadgan den 11 juni 1943 fordras för förordnande till tings- sekreterare samt av den hovrätt, vari han är eller senast varit fiskal, fun- nits skickad att erhålla fortsatt do- marförordnande.

Motivering för de föreslagna författningsändringarna har lämnats vid behandlingen av de frågor, där ändringarna aktualiserats (se s. 56, 57, 63, 77, 81, 102, 120, 123, samt 165—166). Såsom därvid anförts synes vissa över- gångsbestämmelser erforderliga beträffande de föreslagna ändringarna i 3 5 arbetsordningen för hovrätterna samt 4 5 kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat. Från tillämpningen av den ändrade lydelsen av förstnämnda författningsrum bör sålunda tills- vidare undantagas de hovrätter, där personalsituationen är sådan, att förut- sättningar för den nya regelns tillämpning ännu ej föreligger. Vad angår det sistnämnda författningsrummet bör den skärpning av kompetenskraven för erhållande av rådmans- eller assessorstjänst i rådhusrätt, som den före— slagna ändringen innebär, inte tillämpas på den som före den nya bestäm- melsens ikraftträdande erhållit befattning vid rådhusrätt och därvid upp- fyllt de då gällande kompetenskraven.

Sammanfattning

Domarutredningens uppgift har varit att verkställa en översyn av domar- personalens rekryterings- och anställningsförhållanden samt därmed sam- manhängande spörsmål. I enlighet härmed har utredningen undersökt befordringsförhållandena på den statliga domarbanan samt beräknat den proportion mellan antalet tjänster på slut-, passage- och begynnelsestadierna, som erfordras för att tillfredsställande befordringsförhållanden skall kunna uppnås. Beräkningarna redovisas i korthet i betänkandet samt behandlas mera utförligt i en av utredningens statistiske expert, amanuensen Harry Liitjohann upprättad »Promemoria rörande ett stationärt befordringssystem för domarbanan» (stencilerad), vilken promemoria kan erhållas från justi- tiedepartementet.

Av olika skäl, såväl allmänt organisatoriska som statsfinansiella, kan den angivna proportionen endast beräknas bli successivt genomförd. Härtill kommer, att det inte ingått i utredningens uppdrag att överväga några mera genomgripande förändringar i domstolsorganisationen. Utredningen har därför i huvudsak begränsat sig till att belysa möjligheterna att under hänsynstagande till allmänt organisatoriska synpunkter samt behovet av tjänster för utbildningsändamål uppnå den såsom erforderlig angivna pro- portionen.

Organisatoriska frågor. Vissa förslag av organisatorisk art framlägges dock. Sålunda föreslås, att en ny lagmanstjänst inrättas i envar av de hov- rätter, där presidenten nu är ordförande på en avdelning -— d. v. s. samtliga hovrätter utom Svea hovrätt — samt att ordförandeskapet därvid överföres från presidenten till lagmannen. Presidentens deltagande i lagskipningsarbe— tet förutsättes därefter bli fördelat på de skilda avdelningarna i hovrätten. Vidare förordas, att för varje hovrättsavdelning inrättas en tjänst som förste fiskal, avsedd för fiskal med fullgjord tingssekreterartjänstgöring samt be- räknad att innefatta särskilt kvalificerade fiskalsuppgifter.

Med utgångspunkt från att hovrätterna med nuvarande lagstiftning om fullföljd till högsta domstolen i realiteten i stor utsträckning fungerar som slutinstans framhåller utredningen som särskilt angeläget, att deras verk— samhet i huvudsak utövas av ordinarie domare. I detta syfte förordas vissa ändringar i bestämmelserna i 3 5 arbetsordningen för rikets hovrätter rörande hovrättsavdelnings sammansättning, innebärande inte oväsentligt skärpta krav på deltagande av ordinarie hovrättsledamöter.

För att motverka de olägenheter, som i skilda avseenden framträtt som en följd av att förordnande till assessor i hovrätt under senare är i stor utsträck- ning inte kunnat meddelas i anslutning till att vederbörande fiskal full- gjort erforderlig adjunktionstjänstgöring, förordas en uppmjukning av de i praxis gällande förutsättningarna för sådant förordnande.

Beträffande hovrätternas fiskaler och aspiranter behandlar utredningen — utöver förslaget om förste fiskaler — dessa befattningshavares arbetsupp— gifter och antal samt beräknar det erforderliga antalet genomsnittligt till knappt fyra på en fyramannaavdelning, drygt fyra på en femmannaavdelning och omkring fem på en sexmannaavdelning. Beräkningen innebär ett något lägre antal fiskaler och aspiranter än vad som före rättegångsreformens genomförande uppskattades som erforderligt, vilket sammanhänger med att en viss överflyttning av arbetsuppgifter från de nämnda befattnings- havarna till icke rättsbildad personal ägt rum. I de ifrågavarande antalen inräknas även de föreslagna förste fiskalerna.

Vid behandlingen av verksamheten i nedre justitierevisionen granskas från organisatoriska utgångspunkter handläggningen av nådeärenden. Ut- redningen erinrar därvid om sitt uttalande i remissyttrande den 27 januari 1956, att goda skäl talar för att den förberedande handläggningen av dessa ärenden överföres från justitierevisionen till justitiedepartementet.

Domarbanans utformning. Huvuddelen av betänkandet ägnas åt domar— banans närmare utformning. En betydelsefull förändring av karriären inom de statliga domstolarna innebär utredningens förslag, att tjänstgöring som revisionssekreterare inte längre skall ingå som ett normalt led i karriären och inte heller längre skall tillerkännas särskilt formellt meritvärde. Tjänst- göring av detta slag skall enligt förslaget följaktligen inte längre vara någon regelmässig förutsättning för utnämning till häradshövding. Vidare förordas, att den nu föreliggande skyldigheten för assessor i hovrätt att mottaga för- ordnande som revisionssekreterare slopas.

Ett utmärkande drag för den statliga domarbanan är, att varje hovrätt för sig i viss mån bildar en sluten befordringsenhet. Beträffande fiskals— och as- sessorsstadierna, där tjänsterna är icke—ordinarie samt tillsättes utan ansök- ningsförfarande, föreslår utredningen ingen ändring härutinnan. Däremot förordas, att det företräde som vid tillsättning av hovrättsrådstjänst i praxis tillerkännes sökande tillhörande den hovrätt, vari tjänsten är inrättad, slopas efter en övergångstid. Vidare föreslås, att möjlighet öppnas att erhålla transport från hovrättsrådstjänst till sådan tjänst i annan hovrätt. Som för- utsättning anses dock böra uppställas fullgjord tjänstgöring i den inne— havda tjänsten under minst 10 år eller, vid transport från hovrättsrådstjänst i någon av de båda norrlandshovrätterna, under en några är kortare mini- mitid.

I fråga om häradsrätterna föreslås, att nu gällande hinder för transport mellan häradshövdingtjänster i princip avskaffas. För transport bör dock

regelmässigt förutsättas minst 10 års tjänstgöring i den innehavda tjänsten. Transport bör vidare som regel inte medges häradshövding, som har mindre än 10 år kvar till pensionsåldern. För transport mellan tingsdomar- tjänster förordas ett krav på fem års tjänstgöring i innehavd tjänst.

För transport från en domartjänst till en sådan tjänst av annat slag i samma löneställning, t. ex. transport från tingsdomartjänst till hovrättsråds- tjänst, bör frånsett några undantagsfall enligt utredningens mening inte uppställas något krav på viss minimitjänstgöring.

En i direktiven särskild omnämnd fråga, som utredningen haft att be- handla, avser åtgärder med syfte atti avbidan på rådhusrätternas eventuella förstatligande åvägabringa en ökad cirkulation mellan de statliga domsto- larna och stadsdomstolarna (rådhusrätterna). I detta avseende föreslår utredningen, att en för dessa olika slag av domstolar gemensam domar- karriär successivt uppbygges. Detta bedömes av utredningen i stort sett kunna åstadkommas på så sätt, att den som hädanefter övergår från stat- lig domartjänst till rådhusrätt kvarstår i turordningen i den statliga domar- karriären såväl i fråga 0111 adjunktion i hovrätt som vid tillsättning av stat— lig ordinarie domartjänst.

Som ett led i åtgärderna för att erhålla en för de statliga domstolarna och stadsdomstolarna gemensam domarkarriär föreslås vidare en del ändringar i behörighetsvillkoren för vissa domartjänster. Beträffande befattning som lagfaren rådman eller assessor i rådhusrätt förordas sålunda en skärpning, innebärande att samma krav på tjänstgöring av visst slag och viss varak— tighet efter godkännande som fiskal uppställes som nu gäller för förordnande till tingssekreterare. I motsatt riktning föreslås, att stadgandet att till tings- domare företrädesvis bör utses hovrättsassessor, vilken under minst två år tjänstgjort som ledamot i hovrätt, ändras att avse den som fullgjort sådan tjänstgöring under minst ett år och därvid funnits skickad att erhålla för- ordnande som assessor i hovrätt. Ett krav av sistnämnd art avses skola uppehållas för utnämning till statlig ordinarie domartjänst över huvud taget.

En gemensam domarkarriär innebär som framgår av vad ovan sagts bland annat, att turordningen till adjunktion i hovrätt i princip är oberoende av huruvida vederbörande övergått till rådhusrätt eller kvarstår som fiskal i hovrätt. Med hänsyn främst till de särskilda reglerna om tillsättning av stadsdomartj änster samt till den stora betydelse tidpunkten för adj unktionen har för hovrätternas fiskaler föreslås emellertid det undantaget, att fiskal med viss tjänstetid efter inträdet i hovrätt, förslagsvis fem år i norrlands- hovrätt och sju år i annan hovrätt, i regel skall ifrågakomma till adjunktion i hovrätten framför befattningshavare i rådhusrätt. Det sagda avser endast turordningen till adjunktion och förordnande till hovrättsassessor men ej turordningen i den gemensamma domarkarriären i övrigt, t. ex. vid sökande av hovrättsrådstjänst. _ Adjunktionstj änstgöringen föreslås skola som regel fullgöras i den hovrätt, vari vederbörande är fiskal, respektive inom vars

domkrets den rådhusrätt är belägen, där vederbörande innehar domarbe- fattning.

Som ovan nämnts avses den gemensamma domarkarriären komma till stånd endast successivt. Beträffande de domare, som inte kommer att till- höra densamma, föreslår utredningen vissa åtgärder för att främja en cir- kulation av mera tillfällig art mellan statliga domstolar, särskilt hovrätterna, och stadsdomstolarna. Främst föreslås något gynnsammare regler i fråga om möjligheten för stadsdomare att vid tjänstgöring som adjungerad leda- mot i hovrätt erhålla full ersättning för de löneförmåner han under denna tjänstgöring går miste om från sin stadsdomartjänst.

Vid behandlingen av domarkårens rekrytering och utbildning förordar utredningen visserligen ett bibehållande av nuvarande ordning med en sär- skild domarkarriär men framhåller samtidigt som önskvärt, att åklagare och advokater med långvarig erfarenhet inom sitt yrke i viss utsträckning för- värvas som domare, framförallt i kollegiala domstolar. Även värdet av ett ökat inslag av rättsvetenskapligt utbildade jurister i domarkåren betonas. För att underlätta övergången till domarbanan för erfarna och kunniga jurister av nämnda slag föreslås vissa ändringar i tillsättningsförfarandet beträffande hovrättsråds- och tingsdomartjänster. Vidare föreslås, att möj- lighet öppnas att tillfälligt adjungera sådana jurister som ledamöter i hov- rätterna. Vad särskilt angår rättsvetenskapsmännen förordas vidare, att rättsvetenskapliga meriter i ökad grad skall kunna tillgodoräknas för be- fordran på den statliga domarbanan.

Domares offentliga uppdrag. I ett särskilt kapitel behandlas det sedan länge tillämpade systemet att i stor omfattning anlita domstolspersonal för uppgifter utom domstolsväsendet, framförallt för lagstiftnings— och ut- redningsuppdrag. Med hänsyn till befordringsförhållandena på domarbanan, till vilken de utom domstolsväsendet sysselsatta domarna som regel åter- vänder efter längre eller kortare tid, förordar utredningen en skärpt restrik— tiviteti fråga om användningen av domare för offentliga uppdrag av nämnda slag. Vidare föreslås ett Ökat utnyttjande av möjligheten att, när domare tas i anspråk för utredningsuppdrag, begränsa deras medverkan i utred- ningsarbetet, så att någon mera långvarig tjänstledighet från domar- tjänsten ej erfordras.

För de fall, där ordinarie domare har långvarig tjänstledighet för offentligt uppdrag, föreslås ökad möjlighet att föra hans domartjänst över stat, så att den kan återbesättas med ordinarie innehavare. Härigenom minskas den omfattning, vari den dömande verksamheten utövas av vikarierande domare.

Kostnadsberäkningar. Utredningens förslag, som enligt vad som framgår av det ovan sagda endast till en mindre del avser domstolarnas personal- organisation, beräknas medföra en årlig kostnadsökning om ungefär 165 000 kronor med utgångspunkt från de år 1958 utgående löneheloppen.

Reservation

av herrar Lundh och Onsjö

Domarutredningen har föreslagit, att den i 63 & arbetsordningen för rikets hovrätter intagna bestämmelsen om skyldighet för hovrätternas assessorer att mottaga förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare skall upp- hävas. Vi kan inte biträda förslaget i fråga. Vid ett slopande av kravet på fullgjord revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövding kan viss risk föreligga, att så många domare avstår från tjänstgöring i justi- tierevisionen, att svårigheter kan uppstå att hålla samtliga revisionssekrete- rartjänster på lämpligt sätt besatta. Uppmärksammas må vidare, att justitie— revisionen saknar egna rekryteringstjänster inom domarkarriären och att den således för sitt arbete är beroende av att utifrån erhålla vikarier på revi- sionssekreterartjänsterna. Det synes inte välbetänkt att upphäva angivna skyldighet, innan närmare erfarenheter föreligger av de av utredningen förordade reformerna beträffande j ustitierevisionen. Även vid en inplacering av samtliga revisionssekreterartjänster i B 1, för Vilket domarutredningen uttalat sig, håller vi före, att bestämmelsen tills vidare bör bibehållas.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslås, att någon ändring inte vid- tages beträffande hovrättsassessorernas skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare.

Särskilt yttrande

aV herr Grafman

4kap. Jag instämmer med utredningen i vad den anfört till och med det stycke (s. 96—97) som börjar: »Slutsatsen av vad nu sagts». Med avvikelse delvis från vad utredningen anför i de tre följande styckena önskar jag göra föl- jande uttalanden.

»Otvivelaktigt torde vara, att tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen ger värdefulla erfarenheter. Målen i högsta instans är genom- snittligt sett svårare och av mer växlande natur än i övriga instanser. Även för föredragningen av fråga om prövningstillstånd fordras ett grundligt inträngande såväl i målets faktiska frågeställningar som i de ofta före- kommande svårlösta rättsliga problemen. Överläggningarna i samband med föredragningarna eller efter målens handläggning vid huvudförhandling måste också vara av stort värde för revisionssekreterarna. Detta gäller oak- tat den nuvarande ordningen, enligt vilken högsta domstolen skiljer sig från flertalet mål genom avslag å ansökning om prövningstillstånd, ofta ger mindre anledning än den äldre ordningen att diskutera målen i detalj. Som en fördel med revisionssekreterartjänstgöringen måste också betecknas de tillfällen den ger till kollegialt tankeutbyte med domare från landets samt- liga hovrätter samt den inblick den skänker i hovrätternas arbete genom studiet av de mål vederbörande revisionssekreterare har att föredraga. Trots att utbildningen före revisionssekreterarförordnandet i den statliga domarkarriären är både omfattande och grundlig, torde det sålunda inte kunna förnekas, att för den statliga domarkårens del det skulle innebära en inte betydelselös försvagning i utbildningshänseende, om inte de flesta domare i denna karriär skulle komma att tjänstgöra som revisionssekrete- rare. Det måste över huvud taget anses vara ett önskemål, att av de domare, som har erforderlig kompetens, så många som möjligt får den utbildning och erfarenhet, som tjänstgöringen i högsta instans ger.

I fråga om högsta domstolens prövning av dem som förordnats att tjänst- göra som revisionssekreterare är följande att märka. Prövningen utmynnar i ett uttalande rörande frågan huruvida hinder möter mot att vederbörande utnämnes till revisionssekreterartjänst eller, på ett tidigare stadium, mot att fortsatt förordnande meddelas. Revisionssekreterartjänstgöringens beskaf-

fenhet och de tillfällen till prövning av revisionssekreterarens kunskaper och omdöme tjänstgöringen ger har emellertid lett till att de yttranden högsta domstolen avger till Kungl. Maj :t i nyssnämnda frågor kommit att betraktas som utlåtanden angående vederbörandes kompetens för högre domartjänst. Det är därför naturligt, att tidigare de som innehade eller innehaft revi— sionssekreterartjänst erhöll företräde till större domsagor och att på senare tid av högsta domstolen godkänd revisionssekreterartjänstgöring ansetts utgöra en regelmässig förutsättning för utnämning till häradshövdingtjänst.

Med den betydelse högsta domstolens godkännande numera fått kan den prövning domstolen verkställer sägas innefatta en överprövning i viss ut- sträckning av det slutliga godkännande för fortsatt tjänstgöring på den stat- liga domarbanan, som enligt vad tidigare nämnts assessorsförordnandet anses innebära. Högsta domstolens prövning utmynnar visserligen som regel i ett godkännande, men undantag har förekommit i sådan utsträckning, att prövningen inte kan frånkännas praktisk betydelse.

En ändring av det nuvarande systemet för rekrytering till justitierevisio- nen i sådan riktning, att endast ett mindre antal domare kommer att tjänst— göra där, leder givetvis till att högsta domstolens prövning kan komma att omfatta endast det mindre antal domare, som fullgör tjänstgöring i justi— tierevisionen. Skall under sådana förhållanden regeln att godkänd tjänst— göring som revisionssekreterare erfordras för utnämning till häradshöv— ding bibehållas oförändrad, torde det bli nödvändigt att genom ett urval bland domarna bestämma, vilka som skall kallas till tjänstgöring som revisions- sekreterare. Vid verkställandet av ett sådant urval torde emellertid stora svårigheter möta. Vidare torde ett sådant urvalsförfarande förutsätta, att domarna före inträdet i justitierevisionen underkastas ytterligare prövning utöver den som föregått förordnandet till assessor eller godkännandet i annan ordning av fullgjord adjunktionstjänstgöring. Det kan starkt ifrågasättas, 0111 inte en sådan fortsatt prövning under tid då den prövade utövar dömande verksamhet skulle kunna medföra en känsla av otrygghet och beroende och därigenom bli till men för rättsskipningen.

Slutsatsen av det här anförda synes bli, att om endast ett mindre antal domare skall tjänstgöra i justitierevisionen, något urval inte bör ske och att kravet för utnämning till häradshövdingtjänst på godkännande av högsta domstolen kan upprätthållas endast i fråga om det mindre antal domare som fullgör eller fullgjort tjänstgöring som revisionssekreterare.

En sådan eftergift, vilken innebär att i princip även den slutliga bedöm- ningen av huruvida kompetenskraven för häradshövdingtjänst är uppfyllda kommer att innefattas i den prövning hovrätterna verkställer när adjunk- tionstjänstgöringen fullgjorts, torde inte behöva medföra några större olä— genheter, om samtidigt den ökade betydelsen av hovrättsprövningen uppmärk- sammas. Hovrätternas prövning torde visserligen redan nu, åtminstone i de flesta fall, vara synnerligen noggrann. Den har dock sin tyngdpunkt för-

lagd till tjänstgöringen i hovrätten. Uteslutet torde inte vara att bland annat genom ökat samarbete med underrätternas ordförande få ett bredare under- lag för hovrätternas bedömning. Betydelsen av dylikt samarbete blir större i den mån tjänstgöringstiden i hovrätt är kortvarig och i underrätt långvarig. Anses i fråga om särskilda domare eller kategorier av sådana säkrare grund-— val för bedömningen erforderlig, synes adj unktionstiden höra i mån av behov förlängas. — En bestående olägenhet kommer en överflyttning av prövningen till hovrätterna dock att medföra, nämligen den att prövningen inte kan verkställas med samma enhetlighet i bedömningsgrunderna som om den ombesörjdes av en instans.

Det kan givetvis ifrågasättas, om efter en överflyttning på sätt nyss sagts av kompetensprövningen för häradshövdingtjänst till hovrätterna skäl fin- nes att upprätthålla ett krav på högsta domstolens godkännande i samma hänseende av dem som fullgör eller fullgjort tjänstgöring i justitierevisionen. I en eller annan form synes dock ett sådant godkännande böra krävas, sär- skilt för undvikande av att allt för stora variationer och inbördes olik- heter i hovrätternas bedömningsgrunder skall kunna uppkomma.

Framhållas bör slutligen, att den prövning högsta domstolen verkställer givetvis inte går ut endast på ett godkännande eller icke godkännande. De omdömen i övrigt, till vilka prövningen ger anledning, kan komma till ut- tryck bland annat i det kollegium, från vilket Kungl. Maj :t inhämtar yttrande vid utnämning till häradshövdingtjänst. Som tidigare nämnts är högsta domstolens ordförande medlem av detta kollegium. En reform innebärande att endast ett mindre antal domare kommer att tjänstgöra som revisions- sekreterare kommer att få till följd, att sådana på enhetlig grund lämnade omdömen kommer att kunna lämnas endast i fråga om detta mindre antal domare. Det är möjligt, att ett sådant förhållande kan medverka till att, ehuru det inte är avsett att något särskilt formellt meritvärde skall till— komma tjänstgöring i justitierevisionen, revisionssekreterartjänsterna lik- väl kommer att bli mer eftertraktade än på senare tid, enligt vad förut framgått, varit fallet.

Av det föregående framgår, att en sådan reform som nyss sagts inte kan genomföras utan att domarutbildningen blir i viss mån tillbakasatt och att det är förenat med vissa svårigheter och nackdelar att ersätta den prövning av lämpligheten för domartjänster, som hittills skettisamband med revisions- sekreterartjänstgöringen, med en prövning i annan ordning. Olägenheterna synes dock inte bli större än att vid en avvägning mellan dessa å ena sidan och angelägenheten av att justitierevisionens arbete kan fortgå fullt till- fredsställande å andra sidan det sistnämnda väger tyngst. Hinder mot den angivna reformens genomförande bör därför inte möta och tjänstgöringen i justitierevisionen bör därför ej heller på samma sätt som hittills utgöra ett normalt led i domarkarriären.»

Från och med det stycke, som börjar: »Utredningen har även» (5. 98) till och med slutet av detta kap. instämmer jag med vad utredningen anfört utom såtillvida att jag, enligt vad ovan framgått, "inte helt kan instämma i uttalandet att tjänstgöringen i nedre justitierevisionen inte bör bibehållas som ett normalt led i den statliga domarkarriären.

5 kap. Utöver och delvis med avvikelse från vad utredningen anför under rubri— kerna >>Tjänstgöringen i underrätt före adjunktion i hovrätt» och »Adjunk- tion i hovrätt» vill jag anföra följande.

»Med avseende på förhållandena under den gemensamma domarkarriären framhåller utredningen i vad rör tjänstgöringen före adjunktion i hovrätt, att rådhusrättstjänsterna i stort sett kan beräknas bli mer eftertraktade än tings- sekreterartjänsterna. Förutom vad utredningen anger som skäl för detta uttalande kan anföras, att tingssekreterare och fiskaler står under konti— nuerlig prövning av respektive hovrätter. De torde därför uppfatta sin ställ- ning i domarkarriären som mindre säker än rådhusrättsjuristernas och före- drar måhända av den anledningen tjänst i rådhusrätt. Ett annat skäl att söka sig till sådan tjänst kan vara, att tingssekreterartjänsterna, efter vad det vill synas, regelmässigt är mer arbetstyngda än de rådhusrättstjänster som kommer i fråga och därför torde lämna mindre utrymme för verksamhet utom tjänsten än rådhusrättstjänsterna gör.

I annan riktning kan möjligen det förhållandet verka, att tingssekreterar- nas arbetsuppgifter regelmässigt är av mer kvalificerad natur än de arbets- uppgifter, som ankommer på innehavarna av de ifrågavarande rådhusrätts— tjänsterna. Tingssekreterarna har sålunda till huvudsaklig uppgift att fungera som ordförande i häradsrätt, dock ej vid handläggning av ägodel- nings— och expropriationsmål, och som inskrivningsdomare. Därjämte skall tingssekreterare i domsaga där tingsdomare ej finnes närmast under härads- hövdingen ha inseendet över personalen och arbetet i domsagan. Arbetet på begynnelsetjänsterna i de största städernas rådhusrätter består huvudsakli- gen i att förbereda målens handläggning, föra protokoll och biträda med upp- sättande av dom i målen. Endast i den mån innehavare av sådan tjänst erhål- ler vikariatsförordnande som assessor utövar han dömande verksamhet _— såsom bisittare i rätten, ordförande vid muntlig förberedelse, inskrivnings- domare eller, i vissa fall, såsom ordförande i mål om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning. De tjänster i de medelstora rådhusrätterna som ifrågakommer är assessorstjänster. Innehavarna av dessa tjänster har dömande uppgifter av samma art som sist nämnts. I de minsta rådhusrät- terna kan rådmanstjänst ifrågakomma. I dessa domstolar tjänstgör borg- mästaren regelmässigt som ordförande i tvistemål och grövre brottmål än nyss sagts. Rådmännen är bisittare i tvistemål och tjänstgör dessutom

som ordförande i sådana brottmål som inte handlägges av borgmästaren, varjämte rådman i åtskilliga rådhusrätter är inskrivningsdomare.

Även om det mer kvalificerade arbetet i de statliga domstolarna utgör en lockelse, måste det dock av förut anförda skäl antagas, att de allra flesta fiskaler kommer att eftersträva tjänster i rådhusrätt, främst väl i de största och medelstora städerna.

Om sådana strävanden kan realiseras beror i första hand på hur många tingssekreterartjänster, respektive rådhusrättstjänster av ifrågavarande slag, som årligen skall återbesättas. Någon säker beräkning härav kan ej göras. Under nuvarande förhållanden torde det emellertid förhålla sig så, att antalet rådhusrättstjänster som årligen står till förfogande är väsentligt mindre än det antal tingssekreterartjänster, som årligen skall återbesättas. Därav torde följa, att endast ett mindre antal fiskaler kan erhålla anställning vid råd- husrätt redan efter fullgörandet av den minimitjänstgöring som erfordras för att erhålla tingssekreterartjänst och att anställning åtminstone vid de mest eftersökta rådhusrätterna i allmänhet kan uppnås först efter innehaft förordnande att vara tingssekreterare. Annorlunda blir det när den gemen- samma domarkarriären utbyggts så långt att stadsdomarna börjat övergå till statliga domartjänster. Skulle vidare antalet tingssekreterare minskas och rådhusrätternas personalbehov måhända samtidigt ökas, kan ett helt annat läge uppkomma. Det tillgängliga antalet rådhusrättstjänster kan då bli större än antalet tingssekreterartjänster, vilket i så fall får till följd att proportionsvis fler fiskaler kan få anställning i rådhusrätt utan att dess- förinnan ha innehaft förordnande att vara tingssekreterare.

Sett ur den synpunkten att de nu ifrågavarande rådhusrättstjänsterna är mindre ansvarsfulla och krävande än tingssekreterartjänsterna, kan en sådan utveckling anses önskvärd. En naturlig tjänstgöringsgång vore, om utbild- ningssynpunkter skall tillgodoses och arbetskraften på bästa sätt tillvara- tagas, att efter fullgjord fiskalstjänstgöring följde rådhusrättstjänstgöring — i första band inom större rådhusrätt — och därefter tingssekreterartjänst. Av det tidigare anförda framgår emellertid, att de som övergått till rådhus— rätt inte kan beräknas återgå till statlig domstol för att tillträda tingssekrete- rartjänst. För att den utbildning och erfarenhet sådan tjänst ger skall komma även rådhusrätternas domare till del torde det därför, trots vad som nyss sagts, vara bättre, om övergången till rådhusrätt sker först efter det att vederbörande varit tingssekreterare än om den äger rum på ett tidigare stadium.

För arbetet inom de statliga domstolarna kommer övergången från dessa till rådhusrätterna att medföra nackdelar vare sig övergången sker redan efter första fiskalstjänstgöringens avslutande eller först efter innehaft för- ordnande att vara tingssekreterare. Främst kommer härvidlag i betraktande, att strävandena efter tjänst i rådhusrätt torde komma att leda till att det blir de mest kvalificerade av fiskalerna respektive tingssekreterarna, som

övergår till rådhusrätt. Åtminstone kommer detta att gälla övergång till de största och medelstora rådhusrätterna. Och ju mer vid antagning eller utnämning till tjänst i rådhusrätt skickligheten betonas, desto kännbarare kommer verkningarna att bli för de statliga domstolarna.

Det är otvivelaktigt av vikt, att en god rekrytering till rådhusrätterna säkerställes. Härvidlag kommer även det förhållandet i betraktande, att vid en gemensam domarkarriär till tingsdomartjänster, revisionssekreterar— tjänster och slutposter inom den statliga sektorn av domstolsväsendet ifråga- kommer även domare, som haft sin huvudsakliga verksamhet förlagd till råd- husrätt. Rekryteringen av tj änsterna som tingssekreterare är emellertid inte mindre betydelsefull än rådhusrätternas rekrytering, och det är också av vikt, att hovrätternas behov av arbetskraft för andra maktpåliggande upp- gifter i och utom hovrätterna tillgodoses på bästa sätt.

En utveckling innebärande att de mest kvalificerade av fiskalerna och tingssekreterarna övergår till tjänst i rådhusrätt kan därför inte godtagas. För att en sådan utveckling skall kunna hindras erfordras enligt min mening att — intill dess att i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna en- hetliga bestämmelser för rekrytering och befordran erhålles — tjänstgöring som tingssekreterare och fortsatt tjänstgöring i statlig domstol göres lika eftertraktad som rådhusrättstjänst av ifrågakommande slag.

Löneåtgärder kan ha betydelse i sådant hänseende men kan inte påräknas få nödig räckvidd. Andra åtgärder torde därför bli erforderliga. Vad som härvid i första hand synes kunna komma i fråga är att ge dem som kvar- blir i statlig tjänst ett något mer långtgående företräde till adjunktions- tjänstgöring än det utredningen föreslagit. Därigenom skulle dessa domare vinna — förutom en tidigare infallande löneförbättring —— att de tidigare än rådhusrättsdomare med längre tjänstetid kunde intjäna de meriter som erfordras för att erhålla tingsdomartjänst och förordnande att vara revi- sionssekreterare. En sådan tidigare meritering torde åtminstone i vissa lägen kunna ge ett mindre företräde till, i första hand, tingsdomar- och revi- sionssekreterartjänst. Skulle utsikten till ett sådant företräde inte göra det tillräckligt lockande för därtill skickade fiskaler och tingssekreterare att kvarstanna i statlig tjänst, torde få övervägas att vid sökande av statlig ordi- narie domartjänst tillgodoräkna tingssekreterartjänstgöring och fortsatt tjänstgöring inom statlig domstol högre meritvärde än tjänstgöring i rådhus— rätt på motsvarande stadium.»

BILAGA ]

Domartjänster den 1 januari 1959

I nedanstående tablå användes följande indelning:

1. Tjänster över rådsklassen: Justitieråd, president, lagman, häradshövding, vat- tenrättsdomare, borgmästare, rådman som är ordf. å avdelning.

2. Tjänster i rådsklassen m. m.: Hovrättsråd, revisionssekreterare i lönegrad Bo 1, tingsdomare, bitr. vattenrättsdomare, rådman som ej är ordf. å avdelning.

3. Passagetjänster: Revisionssekreterare i lönegrad Ao 26, hovrättsassessor, råd- husrättsassessor.

4. Begynnelsetjänster: Hovrättsfiskal (inkl. vattenrättssekreterare och fiskalskom- petent biträde), tingssekreterare, ovan ej upptagen tjänsteman i domarkarriä- ren vid rådhusrätt.

Tjänster Tjänster Begyn- över i rådsklas— 15255??? nelse- Summa rådsklassen sen m. m. ] & tjänster A. Högsta domstolen ........... 24 — —— — 24 B. Nedre justitierevisionen ...... — 11 16 —— 27 C. Hovrätterna: Svea ...................... 1 1 43 52 85 1 91 Göta ...................... 3 1 3 1 1 18 45 Skåne 0. Blekinge ........... 3 11 15 18 47 Västra ..................... 3 1 2 8 26 49 ; Nedre Norrland ............. 2 8 5 9 24 ? Övre Norrland .............. 2 8 3 8 21 j Summa 24 95 94 164 377 1 D. Häradsrä tterna och vatten- i domstolarna .............. 1131 32 —— 2 35 198 3 E. Rådhusrätterna: Stockholms rrtt ............. 23 31 30 30 114 Göteborgs rrtt .............. 11 14 16 18 59 Malmö rrtt ................. 6 10 11 10 37 Övriga rrtter ............... 45 94 29 _ 168 Summa 85 149 86 58 378 Summa summarum 264 287 196 257 1 004

Anm. 1. Antalet hovrättsassessorer och fiskaler är det faktiska antalet. I övrigt redovisas antalet tjänster, varvid inräknats även sådana som förts över stat. Anm. 2. T. f. tingssekreterare redovisas icke dessutom som fiskal. Anm. 3. Då omkring 20 tjänster var vakanta den 1 januari 1959, därav 5 passagetjänster vid nedre justitierevisionen och ca 10 tjänster vid rådhusrätterna, var det faktiska antalet personer på domarbanan vid nämnda tidpunkt 1 004 minskat med omkring 20 eller alltså omkring 985.

1 Därav 3 e. 0. vattenrättsdomare. ” Härutöver tjänstgjorde som vattenrättssekreterare eller fiskalskompetenta biträden om— kring 50 fiskaler, vilka i tabellen redovisas under C.

BILAGA 2

Personalgrupper inom det statliga domstolsväsendet den 1 januari

nedan angivna år

Uli—CASIO)—

4000le

10. 11. 12.

13. 14.

. Justitieråd ................. . President .................. . Lagman ................... . Häradshövding ............. . Vattenrättsdomare .........

S:a raderna 1——5

. Hovrättsråd ............... . Rev.sekr. irådsklass ....... . Tingsdomarel .............. . Bitr. vattenrättsdomare .....

S:a raderna 6—9 S:a raderna 1—9 Vice häradshövding .........

Rev.sekr. Ao 26 ........... Assessor ...................

S:a raderna 10—12. . . Avgår vakanser rad 11

Verkligt antal rad 10—12 . . .

Tingssekreterare ............ Fiskal2 .................... S:a raderna 13—14

S:a summarum

1933 1936 1941 1946 1951 1956 1958 1959 24 28 24 24 24 24 24 24 3 3 4 4 6 6 6 6 _, __ __ __ 16 17 18 18 119 117 116 115 116 117 117 118 4 4 4 4 6 10 13 13 150 152 148 147 168 174 178 179 70 70 77 77 68 91 96 95 3 23 27 27 27 11 11 11 —— 2 10 11 21 24 26 29 __ __ __ __ 4 3 3 3 93 95 114 115 120 129 136 138 243 247 262 262 288 303 314 317 7 1 __ —— __ —— —— _— __ _. _- __ __ 17 16 16 60 67 52 75 92 88 90 94 67 68 52 75 92 105 106 110 __ ._ __ _— _f 8 9 5 67 68 52 75 92 97 97 195 16 46 43 45 39 37 36 35 32 51 98 124 120 147 169 164 48 97 141 169 159 184 205 199 358 412 455 506 539 584 616 621

1 Före år 1943 bitr. domare eller sekreterare med assessorskompetens. ” Inkl. vattenrättssekreterare och fiskalskompetenta biträden, vilka båda grupper i januari 1959 tillsammans var omkring 50 till antalet.

Anm. Genom viss dubbelräkning vid vakanser blir antalet något för högt. Det verkliga antalet den 1 januari 1959 var sålunda 616. Jämför bilaga 4, som upptager det verkliga antalet för varje personalgrupp.

BILAGA 3

Befordringsåldern på den statliga domarbanan

a. Häradshövdingar och vattenrättsdomare

Är för Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av Befordrill gs ålder ”tnammng högst 42 år 43—45 år 46 år eller högre 1 genomsmtt 1925—29 ........ 2 11 8 45,3 1930—34 ........ 13 10 12 44,1 1935—39 ........ 6 20 9 44,7 1940—44 ........ 6 10 10 44,6 1945—49 ........ 8 10 10 44,9 1950—54 ........ 8 6 21 45,6 1955—58 ........ 2 4 18 49,1 1946 ............ — 1 — 44,0 1947 ............ 2 1 5 45,1 1948 ............ 4 3 3 44,2 1949 ............ 2 2 1 45,4 1950 ............ 1 3 10 47,0 1951 ............ 2 1 4 45,4 1952 ............ — — 4 47,8 1953 ............ 2 1 1 42,8 1954 ............ 3 1 2 42,7 1955 ............ 1 — 4 49,2 1956 ............ 1 1 2 46,0 1957 ............ — 2 7 50,1 1958 ............ — 1 5 48,5 b. Befattningshavare i rådsklass Är för Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av Befor drings ål der "tnamnmg högst 36 år 37—39 år 40 år eller högre 1 genomsmtt 1945—49 ........ 2 10 60 41,1 1950—54 ........ 8 18 58 40,9 1955—58 ........ 2 12 30 40,8 1945 ............ — — 5 41,0 1946 ............ — 3 16 41,1 1947 ............ — 1 5 41,8 1948 ............ — 5 29 41,4 1949 ............ 2 1 5 39,9 1950 ............ 1 2 15 42,3 1951 ............ — 2 5 41,7 1952 ............ 2 8 14 40,8 1953 ............ 5 4 17 39,9 1954 ............ — 2 7 40,8 1955 ............ — 2 3 40,8 1956 ............ 2 2 3 39,4 1957 ............ — 1 17 41,6 1958 ............ — 7 7 40,5

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av

eller förordnande

Är för Befordringsålder ”mammng högst 36 år 37—39 år 40 år eller högre * genomsmtt 1925—29 ........ — 17 9 39,3 1930—34 ........ 7 27 9 38,5 1935—39 ........ 4 39 17 38,7 1940—44 ........ 4 22 14 39,1 1945—49 ........ 2 9 42 40,9 1950—54 ........ 1 5 53 42,7 1955—58 ........ — 6 32 43,5 1945 ............ — — 3 40,7 1946 ............ —— 3 14 41,0 1947 ............ — ' 1 5 41,8 , 1948 ............ — 4 17 41,0 1949 ............ 2 1 3 39,2 1950 ............ 1 — 6 41,9 1951 ............ — — 10 43,4 1952 ............ — —— 4 43,8 1953 ............ — 4 26 42,8 1954 ............ — 1 7 41,5 1955 ............ — — 8 46,8 1956 ............ —— 2 1 39,6 1957 ............ —— _ 17 44,7 1958 ............ _ 4 6 40,9 (1. Tingsdomare och biträdande vattenrättsdomare Är för Antal befattningshavare utnämnda el. förordn. _ utnämnin g Vld en ålder av Befordrmgsålder

i genomsnitt

högst 36 år 37—39 år 40 år eller högre 1950—54 ........ 7 13 7 38,4 1955—58 ........ 2 5 6 40,2 1948 ............ — — 6 40,8 1949 ............ — — — — 1950 ............ — 2 1 38,7 1951 ............ — 1 — 37,0 1952 ............ 2 8 3 38,5 1953 ............ 5 1 2 38,0 1954 ............ — 1 1 39,5 1955 ............ — 2 — 37,5 1956 ............ 2 — 2 40,8 1957 ............ — 1 2 40,7 1958 ............ — 2 2 40,5

Är för Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av Befor drings ål der farordnande högst 32 år 33—34 år 35 år eller högre I genomsnitt 1925—29 ........ 28 11 2 32,1 1930—34 ........ 7 36 15 33,9 1935—39 ........ 12 23 21 33,9 1940—44 ........ 2 19 42 35,6 1945—49 ........ 3 19 82 36,1 1950—54 ........ 8 25 41 34,7 1956—58 ........ — 12 61 36,6 1946 ............ — 2 25 36,9 1947 ............ — 1 10 36,7 1948 ............ — 8 23 35,9 1949 ............ 3 8 19 35,2 1950 ............ 3 6 7 34,5 1951 ............ 3 5 10 34,6 1952 ............ 2 5 10 34,4 1953 ............ — 5 4 35,1 1954 ............ — 4 10 35,0 1955 ............ — 4 13 36,0 1956 ............ -—— 2 13 36,9 1957 ............ — 5 17 36,5 1958 ............ — 1 18 37,2

Under åren 1946, 1947, 1952 och 1953 utnämndes eller förordnades vissa tingsdomare, samman- lagt sex, utan att först ha varit e. 0. assessorer. Dessa har medräknats i ovanstående sammanställ- ning.

BILAGA 4

De statliga domarna den 1 januari 1959, fördelade efter födelseår och innehavd befattning

Hä- Tings- rads- doma— _ Fiskal höv- Revi- re + Bew— + . . ' ding + Hov— sions- bitr. 510115' _ tings- Född år ååå-1 lilreedlt- Imdi; vat— rätts— sekre- Vat- sekre— AZZES- sekr. 5:11:— * ten— råd terare ten— terare + vat— rätts- (Bo 1) rätts- (A026) tenr.- doma- doma- sekr. re re 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1892 1 5 6 93 3 4 7 1 15 94 1 1 6 8 95 2 5 7 96 2 5 7 97 1 1 2 6 10 98 1 1 1 1 4 99 1 1 2 8 1 13 1900 1 8 4 13 01 1 6 1 8 02 4 8 2 14 03 4 3 7 04 1 d 4 1 1 10 05 3 1 6 3 1 14 06 1 8 4 1 14 07 13 6 1 1 21 08 2 1 7 9 19 09 1 2 8 1 1 13 10 1 1 l 3 8 1 1 16 11 1 1 2 1 1 1 7 12 1 2 7 3 13 13 4 7 1 1 13 14 1 9 3 3 1 17 15 4 4 2 2 12 16 1 4 4 2 4 15 17 3 2 1 8 3 17 18 2 3 3 10 3 21 19 1 2 7 2 12 3 27 20 2 1 1 18 2 24 21 1 1 1 17 10 30 22 13 8 21 23 1 1 6 20 28 24 2 19 21 25 1 23 24 26 17 17 27 30 30 28 20 20 29 21 21 30 14 14 31 5 5 Summa 24 6 18 128 94 11 | 31 | 11 | 94 199 616

BILAGA 5

Proportionen mellan tjänster av skilda slag på den statliga domarbanan

Domarbanan tänkes uppdelad i tre stadier: begynnelsestadiet (B), passagestadiet (P) och slutstadiet (S). De redovisade siffrorna är de antal befattningar i slutstadiet, passagestadiet och begynnelsestadiet (NS, NP och NB) samt det antal fiskalsantagningar per år (bo), som under vissa förutsättningar samt vid de angivna avgångsriskerna och genom- snittliga tjänstetiderna är erforderliga. De nämnda förutsättningarna innebär hu- vudsakligen en jämn och stabil åldersfördelning.

Samtliga värden är avrundade, varför summering i några fall ej ger till resul- tat 620.

Genomsnittlig tjänstetid i respektive stadium antages vara

före befordran: i B 6,5, i P 4, 5, i S 27 år, före avgång: i B 2, i P 3, i S 5, alternativt 15 år. Med avgångsprocent avses den andel av de till ett stadium befordrade (eller antagna), som avgår ur tjänsten, innan de befordras till nästa stadium (eller pen- sioneras). Totalt antal tjänster 620.

Genomsnittlig tjänstetid i S före avgång 5 år 15 år Avgång i B Avgång i P Avgång i S Avgång i S 20 % 30 % 20 % 30 % NS 398 383 NS 410 403 NP 82 87 NP 78 80 5 o/ 0 NB 140 150 NB 133 137 bo 28,5 30,4 bo 27,0 27,9 35 % NS 391 376 NS 403 396 10 0 NP 84 89 NP 79 82 4 NB 146 155 NB 138 142 bo 29,6 31,5 bo 28,0 28,9 NS 395 380 NS 407 400 NP 81 87 NP 77 80 5 (7 ” NB 144 154 NB 136 141 bo 30,6 32,7 bo 29,0 30,0 40 % NS 388 373 NS 400 393 10 % NP 83 88 NP 79 81 NB 149 159 NB 141 146 bo 31,8 33,8 bo 30,1 31,1

Sammanställning _ Antal Erforderligt antal Tjänster 1,1 1959 Högst Lägst Medelvärde Slutstadiet ...................... 31 7 410 373 391 Passagestadiet ................... 1 05 89 77 83 Begynnelsestadiet ................ 199 159 133 146 Summa 621 — — 620

Anm. För närmare upplysningar om den använda beräkningsmetoden, dess förutsättningar och resultatens tolkning hänvisas till oPM rörande ett stationärt befordringssystem för domarbanan., som kan erhållas från justitiedepartementet.

BILAGA 6

Proportionen mellan tjänster av skilda slag på en gemensam domarbana

Domarbanan tänkes uppdelad i tre stadier: begynnelsestadiet (B), passagestadiet (P) och slutstadiet (S). De redovisade siffrorna är de antal befattningar i slutstadiet, passagestadiet och begynnelsestadiet (NS, NP och NB) samt det antal fiskalsantagningar per år (bo), som under vissa förutsättningar samt vid de angivna avgångsriskerna och genomsnittliga tjänstetiderna är erforderliga. De nämnda förutsättningarna inne- bär huvudsakligen en jämn och stabil åldersfördelning.

Samtliga värden är avrundade.

Genomsnittlig tjänstetid i respektive stadium antages vara

före befordran: i B 6,5, i P 4, 5, i S 27 år, före avgång: i B 2, i P 3, i S 5, alternativt 15 år. Med avgångsprocent avses den andel av de till ett stadium befordrade (eller antagna), som avgår ur tjänsten, innan de befordras till nästa stadium (eller pen- sioneras). Totalt antal tjänster 1 000.

Genomsnittlig tjänstetid i S Avgång i B Avgång i P Avgång i s fore avgång 5 år 15 år NS 656 674 15 % 5 % 20 % NP 135 128 NB 209 198 ho 35,9 34,0 Sammanställning Antal Erforderligt antal Tjänster 1” 1959 _ Högst Lägst Medelvärde Slutstadiet ...................... 551 674 656 665 Passagestadiet ................... 191 135 128 131 Begynnelsestadiet ................ 257 209 198 204 Summa 999 —— —- 1 000

Anm. För närmare upplysningar om den använda beräkningsmetoden, dess förutsättningar och resultatens tolkning hänvisas till »PM rörande ett stationärt be/ordringssystem för domarbanan», som kan erhållas från justitiedepartementet.

BILAGA 7

Hovrätternas sammansättning vid avgörande av mål åren 1957 och 1958

År 1957

a. Fördelning på skilda

ledamotsgrupper

Ledamotsgrupp

Svea hovrätt Göta hovrätt

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland

Samtliga hovrätter

Antal

%

Antal

%

Antal %

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

% .

Ordinarie ledamot ...... Hovrättsassessor . ...... Adj. ord. underrättsdom. Adj. fiskal el. tingssckr. . Annan adj. ledamot. . .. . Summa

4 924 1 959 72 3 856

45,54 18,12

0,67 35,67

1 683 513 927

1

53,87 16,42 29,68 0,03

2 142 172 26 1 006 50

63,07 5,07 0,77 29,62 1,47

2 025 365 1 290

55,03 9,92 35,05

881 669 454 850 378 672

12 505 4 056 98

8 205 51

50,19 ; 16,28 0,39 32,93 0,21

10 811

100,00

3 124

100,00

3 396 100,00

3 680

100,00

2 004

100,00

1 900

|100,00| 24915 100,00

b. Antal adjungerade fiskaler

Antal adjungerade fiskaler (inräknat tings- sekreterare)

Svea hovrätt Göta hovrätt

Hovrätten över Skåne Och Blekinge

Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland

Samtliga hovrätter

Antal

%

Antal

%

Antal %

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Ingen adj. fiskal.. 1 » » .. 2 | » 3 » » ...

237 1 252 1 018 192

8,78 46,39 37,72 7,11

140 369 256

16

17,92 47,25 32,78

2,05

129 446 262

12

15,20 52,53 30,86

1,41

89 445 313 73

9,67 48,37 34,02 7,94

110 328 63

21,96 65,47 12,57

42 213 201 19

8,84 44,84 42,32 4,00

747 3 053 2 113 312

12,00 49,05 33,94

5,01

2 699

100,00

781

100,00

849

100,00

920

100,00

501

100,00

475

100,00

6 225

100,00

År 1958

a. Fördelning på skilda ledamotsgrupper

Ledamotsgrupp

Svea hovrätt Göta hovrätt

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland

Samtliga hovrätter

Antal % Antal % Antal %

Antal % Antal

%

Antal % Antal %

Ordinarie ledamot. . . . . . Hovrättsassessor . Adj. ord. underrättsdom. Adj. fiskal el. tingssekr. . Annan adj. ledamot.. . , .

Summa

5 455 49,94 1 641 15,03

1 0,01 3 824 35,02

2 031 849 1

51,81 21,66

0,03 26,50

1 039

2 294 279 30 927 62

63,86 7,77 0,83 25,81 1,73

1 976 543

851 700 689

1 077

37,99 31,25 30,76

706 40,76 514 29,68

7 0,40 505 29,16

13 313 4 526 39

8 061 62

51,20 17,41 0,15 31,00 0,24

10 921 100,00 3 920 100,00 3 592 100,00

! 3596 [100,00 2240

100,00

1 732 100,00

26 001 100,00

b. Antal adjungerade fiskaler

Antal adjungerade fiskaler (inräknat tings- sekreterare)

Svea hovrätt Göta hovrätt

Hovrätten Över Skåne och Blekinge

Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland

Samtliga hovrätter

Antal % Antal % Antal %

Antal % Antal

%

Antal % Antal %

Ingen adj. fiskal ...... . 1 n » 2 » » ....... 3 » » . . . . . . .

392 1 018 1 148 170

14,37 37,32 42,08

6,23 168 17,16 595 60,78 212 21,65

4 0,41

189 502 193

14

21,05 55,90 21,49

1,56

116 528 211

44

12,90 19 58,73 394 23,47 146

4,90 1

3,39 70,36 26,07 0,18

91 21,01 197 45,50 127 29,33

18 4,16

975 3 234 2 037 251

15,01 49,78 31,35

3,86

2 728 100,00

979 100,00 898 100,00

899 |100,00| 560

100,00

433 100,00

6 497 100,00

BILAGA 8

Domares offentliga uppdrag åren 1947—19591

1 2 3 4 5 6 Justi- Annat summa JO'MO' Kris- Riksd. . summa tiedep dep 1—2 JK” RÅ organ utskott Övrlgt 1_6 ' ' o. bitr.

1947 Lagmän .............. _ — — _ _ — _ _ Hovr.råd .............. 11 4 15 2 4 _ 6 27 Rev.sekr ............... 3 4 7 2 1 _ 2 12 Tingsdomare ........... _ — _ _ _ — _ _ Assessorer ............. 7 12 19 2 3 _ 3 27 Fiskaler ............... 1 1 2 _ 2 2 _ 6 Tingssekr .............. _ — _ _ _ 1 — 1 Summa 22 21 43 6 10 3 11 73

1948 Lagmän ............... _ _ — — _ _ 1 1 Hovr.råd .............. 8 5 13 2 2 3 21 Rev.sekr ............... 2 4 6 3 2 _ 2 13 Tingsdomare ........... _ _ _ _ _ _ _ _ Assessorer ............. 6 12 18 1 4 _ 3 26 Fiskaler ............... _ — _ _ 1 1 2 4 Tingssekr .............. _ — _ _ _ 1 _ 1 Summa 16 21 37 6 9 3 11 66

1949 Lagman ............... _ _ _ _ _ _ 1 1 Hovr.råd .............. 9 9 18 _ 2 _ 3 23 Rev.sekr ............... 4 3 7 2 2 — 2 13 Tingsdomare ........... _ _ _ _ — _ — — Assessorer ............. 9 11 20 2 5 1 1 29 Fiskaler ............... 2 _ 2 _ — 1 3 6 Tingssekr .............. — _ — _ — 2 _ 2 Summa 24 23 47 4 9 4 10 74

1950 Lagmän ............... _ 1 1 _ _ _ _ 1 Hov.råd ............... 9 11 20 3 2 _ 3 28 Rev.sekr ............... 4 5 9 1 2 _ 1 13 Tingsdomare ........... _ _ _ _ _ — _ _ Assessorer ............. 12 15 27 2 5 1 1 36 Fiskaler ............... 2 _ 2 — — 3 3 8 Tingssekr .............. _ _ — _ _ 1 _ 1 Summa 27 32 59 6 9 5 8 87

1 Avser antalet för offentligt uppdrag tjänstlediga domare den 1 april varje år.

1 4 5 Justi- Slllmråa Kris- Riksd. tiedep. _ organ utskott 1951 Lagmän ............... _ — _ _ _ — Hovr.råd .............. 8 16 1 3 _ 3 Rev.sekr ............... 4 8 1 2 _ 2 Tingsdomare ........... _ — — — _ — Assessorer ............. 12 29 4 8 1 3 Fiskaler ............... 2 2 1 _ 3 2 Tingssekr .............. _ _ — 2 — Summa 26 55 13 6 10 1952 Lagmän ............... _ — _ — _ 1 Hovr.råd .............. 6 13 1 6 _ 3 Rev.sekr ............... 6 8 1 1 _ — Tingsdomare ........... _ _ — _ _ Assessorer ............. 11 27 4 8 1 3 Fiskaler ............... 4 4 1 _ 4 2 Tingssekr .............. _ _ _ _ _ _ Summa 27 52 7 15 5 9 1953 Lagmän ............... _ — _ — _ — Hovr.råd .............. 9 22 2 4 — Rev.sekr ............... 2 3 1 1 _ Tin gsdomare ........... — _ — _ _ Assessorer ............. 9 25 4 7 _ Fiskaler ............... 1 2 1 — 5 Tingssckr .............. _ _ _ — _ Summa 21 52 8 12 5 1954 Lagmän ............... _ — — _ _ 1 Hovr.råd .............. 5 17 3 2 _ 26 Rev.sekr ............... _ 1 1 1 _ 3 Tingsdomare ........... —_ — 1 _ _ 1 Assessorer ............. 12 24 3 6 2 ' Fiskaler ............... 1 2 — — 7 Tingssekr .............. — _ _ — 1 Summa 18 44 8 9 10 1955 Lagmän ............... _ — _ _ _ _ Hovr.råd .............. 6 18 1 2 _ 24 Rev.sekr ............... _ 1 1 1 _ 3 Tingsdomare ........... _ _ 1 _ _ 1 Assessorer ............. 13 25 3 3 2 Fiskaler ............... 2 2 _ _ 8 Tingssekr .............. _ — _ — 1 Summa 21 46 6 6 11

1 2 3 4 5 6 Justi- Annat summa ”")th Kris- Riksd. . summa tiedep dep 1_2 JK' RÅ organ utskott Övrigt 1—6 ' ' o. bitr.

1956 Lagmän ............... _ _ _ _ _ _ — — Hovr.råd .............. 5 11 16 1 2 _ 3 22 Rev.sekr ............... _ _ — 2 _ _ 1 3

Tingsdomare ........... _ _ _ — _ _ _

Assessorer ............. 20 8 28 4 _ 3 3 38 Fiskaler ............... 2 3 5 _ _ 7 2 14 Tingssekr .............. _ _ _ — — _ — _ Summa 27 22 49 7 2 10 9 77

1957 Lagmän ............... _ _ _ _ — _ _ _ Howaråd .............. 8 9 17 2 1 _ 2 22 Revsekr ............... 1 _ 1 1 1 _ 2 5 Tingsdomare ........... _ — _ 1 — _ _ 1 Assessorer ............. 18 15 33 4 1 3 4 45 Fiskaler ............... 2 1 3 1 _ 5 2 11 T ingssekr .............. _ _ _ _ — 2 _ 2 Summa 29 25 54 9 3 10 10 86

1958 Lagmän ............... _ _ _ _ _ _ _ _ Hovr.råd .............. 9 9 18 3 _ _ 4 25 Rev.sekr ............... 1 _ 1 1 _ _ 1 3 Tingsdomare ........... 1 _ 1 1 1 _ — 3 Assessorer ............. 17 14 31 4 1 6 1 43 Fiskaler ............... 1 1 2 1 — 3 2 8 Tingssekr .............. _ — _ _ _ 1 _ 1 Summa 29 24 53 10 2 10 8 83

1959 Lagmän ............... _ _ — _ _ _ _ _ Hovr.råd .............. 13 8 21 6 _ _ 5 32 Rev.sekr ............... _ — _ 1 — _ _ 1 Tingsdomare ........... 2 — 2 _ 1 _ _ 3 Assessorer ............. 14 16 30 2 1 7 1 41 Fiskaler ............... 4 5 9 1 _ 5 2 17 Tingssekr .............. _ — _ _ _ — — _ Summa 33 29 62 10 2 12 8 94

BILAGA 9

De offentliga uppdragens fördelning på hovrätterna

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 Svea hovrätt ............. 41 34 38 39 43 42 46 46 43 34 41 42 52 Göta hovrätt ............. 8 4 4 8 8 9 9 10 8 10 12 10 6 Hovrätten över Skåne och Blekinge ..... 9 3 7 10 10 9 9 9 11 14 15 11 17 Hovrätten för Västra Sverige ......... _ 6 5 9 9 9 9 4 8 8 6 6 9 Hovrätten för Nedre Norrland ........ _ 3 3 3 2 3 4 4 3 4 2 4 3 Hovrätten för Övre Norrland ......... 3 3 4 5 6 6 5 5 4 4 4 4 3 Samtliga 61 53 61 74 78 | 78 | 82 78 77 74 80 77 90

Anm. Revisionssekreterare eller tingsdomare, som varit tjänstledig för offentligt uppdrag, redovisas ej i denna bilaga (men däremot i bilaga 8).

Statens oil'entliga utredningar 1959 Systematisk förteckning

(Sturarna inorn klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rimskipning. Fångvård

Fångvårdsanstalters o timala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [1 ] Domarbannn. [17]

Statsförfattning. Allman stuteförvnltning

Kompetensfördelnin en av administrativa besvärsmål nielian Kungl. Ma :t i statsrådet och regeringsrätten.

Ldkiaia skyddstjänstemitn samt nrbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid

folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16]

Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansväsen Faiulljeheskattuingen. [13]

Politi

Nationalekonomi och socialpolitik

Preliminär nationaibudget för år 1959. [3] Tiilåggspen sioneringens administration. ]] 2] Reviderad nutionalbudget för år 1959. [ 4]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsiörsörjnlngens organisation. [5]

Allmänt näringsväsen

Fest egendom. Jordbruk med binäring" Statligt stöd till Jordbrukets inre rationalisering. [1]

Vatteuviisen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och .jöfm

Kommunlkntionsvlisen

Bank-, kredit- och penningväseu Ståtlliat kreditstod till hantverk och småindustri m. m.

Försikringsvisen

Kyrkoväscn. Undervisningsviisou. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2]

Utbildning av lärare i yrkesåmnen för industri och hunt- verk samt handel. [8]

Försvarsviiscn

Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. [11]

Utrikes ärenden. Internationell rätt