SOU 1959:2
Filmstöd och biografnöjesskatt
3. Filmproduktionen
Verksamhetens struktur och omfattning .
Ekonomiska förhållanden . . . . . . . . . Grunder för debitering av filmhyra . . . . . . . . . Kostnads- och intäktsutveckling
Lönsamhet . . . .
4. Biografdriften
Ägandeförhållanden . Besöksfrekvens . Programsättning Lönsamhet .
Kap. III. Särskilda faktorer, som påverkar film— och biografbranschens eko- nomi 1. Den tekniska utvecklingen . 2. Televisionen . . . . . . . . . . Uppgifter från vissa europeiska länder . Utvecklingen i Sverige Kap. IV. Stöd åt filmproduktionen 1. Behov av fortsatt stöd
14
14 16 17 19
20
23 23 28
31 31 37 40 42 50 60
60 63 67 69
81 81
82
82 89
94 94
2. Val av stödform Nuvarande stöd Producentandelssystemet Vissa andra stödformer Remissuttalanden angående producentstödets utformning
Utredningens synpunkter 3. Utredningens förslag
Kap. V. Biografnöjesskatten 1. Nuvarande förhållanden . 2. Framställning om skattesänkning . 3. Utredningens synpunkter 4. Utredningens förslag
Kap. VI. Speciella frågor . 1. Deklaration av nöjesskatt . 2. Statistiska uppgifter
Kap. VII. Sammanfattning Särskilt uttalande av herr Ellwyn .
F örfattningsutkast .
98 98
. 100 . 103 . 106 . 112
. 115
. 123 . 123 . 123 . 124 . 126
. 130 . 130 . 130
. 131 . 138 . 147
Utredningsupp draget
Den 6 juni 1957 hemställde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en utredningsman med upp- drag att verkställa utredning rörande fortsatt stöd åt svensk filmproduktion samt anmälde samtidigt till statsråds- protokollet direktiv för utredningsupp- draget.
Till en början erinrades om det stöd, som utgår till den svenska filmpro— duktionen enligt förordningen den 8 juni 1951, nr 457. Bidrag utgår med viss del av den statliga nöjesskatten för de filmer varom fråga är. Förord- ningen är tidsbegränsad och gällde till en början endast för en tid av fyra år, t.o.m. utgången av juni 1955. Ge- nom beslut av 1955 års riksdag för- längdes förordningens giltighetstid med ytterligare fyra år eller t.o.m. utgången av juni 1959.
Departementschefen berörde däref- ter ett av 1954 års nöjesskatteutredning framlagt ändringsförslag, som gick ut på att det nuvarande producentstödet skulle utbytas mot ett stödsystem med s. k. producentandelar. Detta system innebar i huvudsak, att en tioöring av priset för varje biografbiljett skulle vara skattefri och av biografägarna in- betalas såsom producentandel till ett gemensamt organ. Huvuddelen av pro- ducentandelsmedlen eller 75% skulle fördelas efter spelintäkterna av de svenska filmerna, medan återstoden till största delen skulle användas till pre—
miering av goda svenska filmer, där— ibland även barnfilmer.
Vid anmälan av utredningens förslag i propositionen nr 66 till 1957 års riksdag framhöll departementschefen, att utredningens förslag var intresse- väckande och syntes innebära beak- tansvärda fördelar. Betänkligheter an- mälde sig emellertid också. Dessa sammanhängde i främsta rummet med att förslaget medförde en permanent— ning och höjning av det nuvarande filmstödet samt att denna åtgärd skulle företas mitt under den period för vil- ken de nuvarande stödåtgärderna be- slutats. Härtill kom, att förslaget inte var invändningsfritt från tekniska synpunkter.
Med hänsyn härtill fann departe- mentschefen sig inte kunna förorda att förslaget i dåvarande läge lades till grund för beslut av statsmakterna. Om riksdagen inte hade någon erinran där- emot, hade departementschefen emel- lertid för avsikt att i god tid före den nu pågående fyraårsperiodens utgång taga upp frågan på nytt. Skulle härvid fortsatta stödåtgärder befinnas erfor— derliga, syntes utredningens förslag kunna erbjuda en tänkbar utgångs- punkt.
På ett begränsat område innebar propositionen — framhöll departe- mentschefen — förslag om åtgärder för särskilt stöd åt kvalitetsfilm, nämligen i fråga om goda barnfilmer. Dessa skulle bli fria från nöjesskatt, om de vi-
sas av barnfilmklubbar eller förekom- mer pä de vanliga biografernas mati- néprogram. I propositionen framlades också förslag om en omläggning av den hittillsvarande progressiva biografnö- jesskatten till en proportionell skatt med i stort sett oförändrat skatteuttag.
Vid riksdagsbehandlingen av propo- sitionen underströk bevillningsutskot- tet i sitt av riksdagen godkända be— tänkande nr 34 önskvärdheten av att frågan om behovet av fortsatt stöd åt filmproducenterna blev föremål för ytterligare utredning. I samband där— med borde också prövas i vilken form ett eventuellt stöd skulle ges. Utskottet framhöll som ett allmänt önskemål att stödåtgärderna framför allt kunde in- riktas på att främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående filmer. Nöjesskatteutredningens förslag erbjöd enligt utskottet vissa möjligheter här- vidlag och borde snarast möjligt bli föremål för förnyat övervägande.
I anslutning därtill anförde departe- mentschefen följande.
Riksdagen har sålunda uttalat sig för att den av mig bebådade utredningen om fort— satt stöd åt svensk filmproduktion verkstäl- les. Denna här nu igångsättas. För utred- ningen torde det förut anförda i huvudsak kunna tjäna till vägledning. På grundval av en lönsaInhetsundersökning bör sålunda klarläggas i vad mån behov alltjämt före- ligger av stöd åt den svenska filmproduk— tionen. Finnes behov härav föreligga, kan, såsom tidigare nämnts, nöjesskatteutred— ningens förslag erbjuda en tänkbar utgångs- punkt. Även andra alternativ bör emeller- tid kunna prövas. Därvid bör dock beaktas det från riksdagens sida uttalade önskemå— let att de framtida stödåtgärdcrna om möjligt bör inriktas på att främja tillkoms— ten av konstnärligt mera högtstående svens— ka filmer.
Vilket system som än väljes bör möjlig— heterna att förenkla den administrativa apparaten bli föremål för särskild uppmärk- samhet. Vidare må framhållas, att detta al— ternativ förutsätter en av alla parter god— känd överenskommelse. Utredningen bör därför äga befogenhet att uppta förhand— lingar i syfte att uppnå en sådan överens- kommelse. Därvid bör även klarläggas i vad mån biografägarnas medverkan kan påräknas.
KAPITEL 1
Inledning
1 . Historik
Den beskattning av nöjesformer av olika slag, däribland biografföreställ- ningar, som infördes år 1919, var från början helt kommunal. På grund av det statsfinansiella läget efter andra världs- krigets utbrott kompletterades denna hösten 1939 med en motsvarande statlig beskattning.
Vid urtima riksdagens behandling av propositionen (1939: 86) med förslag till förordning om statlig nöjesskatt väcktes två likalydande motioner — 1:42 och 11:57 — med yrkande, att stat- lig nöjesskatt endast skulle utgå för bio- grafföreställningar, vid vilka till över- vägande del visades utländsk film. Svensk film utgjorde enligt motionärer— na en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart främmande mentalitet, som ofta kommer till uttryck i utländsk film. Åtgärder, som kunde medföra en nedgång i biografernas besöksfrekvens, skulle automatiskt få till följd ekono- miska svårigheter för Sveriges biograf— näring, vilket i sin tur kunde sänka biografernas allmänna standard och äventyra tillgången på svensk film.
Första särskilda utskottet, som i sitt utlåtande (nr 73) biträdde Kungl. Maj:ts proposition, hemställde emellertid om avslag å motionerna. Utskottet föror- dade i stället, att utredning verkställ- des rörande bl. a. de i motionerna fram- förda önskemålen. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.
1940 års utredning. Den begärda ut- redningen anförtroddes åt dåvarande
borgmästaren J. Laurin. I en den 29 februari 1940 dagtecknad promemoria konstaterade utredningsmannen, att de framförda förslagen om differentie- ring av den statliga nöjesskatten å bio- grafföreställningar utan tvivel förtjä- nade beaktande. Han ansåg sig emeller— tid inte kunna ta ställning till frågan, enär den vore beroende av de åtgärder, som statsmakterna möjligen på annat sätt önskade och kunde genomföra i syfte att begränsa den för .vårt land dyr- bara importen av utländsk film.
Laurin, som av denna anledning för- ordade en enhetlig beskattning, ansåg, att svensk film i allt fall inte kunde be- skattas lindrigare än svensk teater. Han anknöt därvid till den då rådande dif- ferentieringen av nöjesskatten i olika taxor och förmenade, att biografföre- ställning, vid vilken huvudsakligen vi- sas svensk film, i likhet med svensk tea- ter borde hänföras till lägsta taxan.
Vid remissbehandlingen gjorde sig de- lade meningar gällande i fråga om lämp- ligheten av den ifrågasatta differentie— ringen. Sålunda befarade Sveriges film- uthyrareförening, att en sådan åtgärd med en åtstramning av filmimporten som följd kunde locka till framställ— ning av ett flertal billiga och kvalita- tivt mindre goda filmer. Föreningen hade emellertid intet att erinra emot, att staten på annat sätt subventionerade svensk film, t. ex. genom återbäring av nöjesskatt.
Sveriges biografägareförbund uttalade sig för en lindrigare beskattning av
svensk film och anförde som stöd här- för bl. a., att en jämn tillgång på svensk film utan tvekan var ett livsvillkor för svensk biografnäring och att en inhemsk filmproduktion även ur allmänna syn- punkter var av stor betydelse för vårt land.
Enligt Svenska teaterförbundet skulle ett stöd åt svensk film i den form, som utredningsmannen antytt, sannolikt en- dast i ringa omfattning komma att till- föras den svenska filmproduktionen. På grund av distributionsapparatens kon- struktion skulle nämligen större delen tillfalla biografägarna och filmdistribu- törerna. En allsidigare utredning i frå- gan ansågs nödvändig.
I den proposition, som förelades riks- dagen (1940:271), föreslogs, att bestäm- melserna om statlig och kommunal nöjesskatt skulle sammanföras i en ge- mensam författning. Av nöjesskatten skulle hälften tillfalla staten och hälf- ten vederbörande kommun.
Föredragande departementschefen an- såg sig emellertid inte böra förorda en differentiering av nöjesskatten till för- mån för svensk film. Den internatio- nella situationen hade så förändrats, att importen av utländsk film i det när- maste hade blivit omöjliggjord. Frågan om stöd åt svensk film genom lättnad i nöjesbeskattningen fann departements— chefen därför böra ställas på fram— tiden.
I en motion (1:227) yrkades i anled- ning av propositionen bl. a., att viss del av den statliga nöjesskatten, i den mån denna inspelades på svenskt film- program, skulle restitueras till vederbö- rande filmproducent. Som bidrag till den andliga beredskapen ansågs det både önskvärt och nödvändigt, att en kontinuerlig svensk filmproduktion så- vitt möjligt kunde upprätthållas och att dess standard inte måtte sänkas.
Bevillningsutskottet avstyrkte i sitt
betänkande (nr 38) motionen utan sär- skild motivering oeh riksdagen beslöt i enlighet därmed.
1941 års utredning. I juni 1941 till- kallades fem sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion. I sina direktiv till ut- redningen konstaterade departements- chefen bl. a., att det i dåvarande läge fanns ett starkt skäl för att frågan om understödjande av svensk filmproduk- tion utan dröjsmål upptogs till ingående prövning, nämligen önskvärdheten att främja framställandet av filmer, som under rådande, av kriget föranledda förhållanden vore av särskilt värde för vårt land och som det därför vore ett intresse att frambringa.
Utredningen fann i sitt betänkande (SOU 1942:36) filmproduktionens läge inte vara sådant, att ett generellt stöd åt produktionen av svensk film var nöd- vändigt. Dess förslag tog därför sikte på att främja produktionen av konstnärligt och kulturellt högtstående filmer, sär— skilt sådana med nationell syftning. Stö- det föreslogs få formen av räntefria lån (filmlån) intill en tredjedel av de be— räknade produktionskostnaderna. För särskilt dyrbara filmer skulle stödet kunna maximeras till ett visst högsta belopp. Någon säkerhet ansågs med hänsyn till låneverksamhetens syfte inte höra krävas. Vidare föreslogs, att be- frielse helt eller delvis från återbetal- ningsskyldighet skulle kunna medges, i den mån producentens inkomst av fil- men — d. v. s. bruttointäkten med av- drag för nöjesskatten samt biografrö— relsens och distributionens andelar »— understeg kostnaden för filmen till och med den första kopian. Det skulle an- komma på den beslutande myndigheten att pröva riktigheten och skäligheten av de åberopade räkenskaperna.
Bedömningen av vilka filmer, som
skulle berättiga till stöd, avsågs skola ske på manuskriptstadiet. I fall, då fråga om stöd aktualiserades först se- dan filmen helt eller delvis färdigställts, skulle producenten emellertid kunna beviljas garanti i form av villkorligt bi- drag, bestämt enligt samma grunder som i fråga om filmlånen. Förutsättning för utbetalning av sådant bidrag skulle vara, att filmen enligt ovan angivna be- räkningsgrunder visat underskott.Fram- ställning härom skulle av anslagstek- niska skäl göras inom två år från fil- mens första offentliga visning. Kostna- derna för stödverksamheten föreslogs skola bestridas från en för ändamålet inrättad fond, filmfonden, till vilken medel skulle anvisas såsom avsättnings- anslag på driftbudgeten.
Ett särskilt organ, benämnt statens filmnämnd, skulle inrättas för att un- der Kungl. Maj:t handha ledningen av stödverksamheten. Nämnden, som skulle bestå av fem för olika grenar av kultur- livet representativa personer med in- tresse för filmen och förtrogna med all- männa angelägenheter, skulle bl. a. ha till uppgift att pröva framställningar från filmproducenter om erhållande av filmlån eller bidrag till framställning av såväl lång— som kortfilmer samt om be- frielse från återbetalningsskyldighet. Nämnden ansågs vidare kunna få en viktig uppgift såsom remissinstans och upplysningsorgan i filmärenden.
De sakkunnigas förslag blev före- mål för remissbehandling men föran- ledde ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
1950 års utredning. I syfte att uppnå en överbalansering av 1948/49 års bud- get fattades vid 1948 års riksdag beslut om vissa skärpningar av den indirekta beskattningen, däribland nöjesskatten å biografföreställningar. Biografnöjesskat- ten, som vid denna tidpunkt var pro- gressiv, höjdes från 15 till 30 % å första kronan av biljettpriset och från 30 till
45% å överskjutande delen därav. I samband därmed ändrades också grun— derna för fördelningen av biografnöjes- skatten; den fördelas därefter med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till den kommun, inom vars område nöjestillställningen ägt rum.
Vid 1949 års riksdag yrkades i två motioner — I: 217 och II:271 —— att åt- gärder skulle vidtagas i syfte att stödja den svenska filmproduktionen. I motio- nen I:217 framhölls, att nöjesskatte- skärpningen år 1948 och den därav för- anledda prishöjningen å biografbiljet— terna medfört en minskning av biogra— fernas omsättning. Denna omsättnings— minskning hade med särskild styrka drabbat den svenska filmproduktionen, som redan före skatteskärpningen ar- betat under ekonomiskt brydsamma för- hållanden. Med hänsyn härtill ansågs en utredning böra ske om möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjes— skatten å biografföreställningar. Motio— nen II:271 utmynnade i ett förslag, att 20 % av de skattebelopp, som influtit vid visning av svensk film, på lämpligt sätt direkt och omedelbart skulle till- föras vederbörande producent.
Med stöd av Kungl. Maj:ts på riksda- gens hemställan givna bemyndigande tillkallade ehefen för finansdepartemen- tet den 17 maj 1950 fem sakkunniga för utredning av frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion. I direktiven till utredningen anförde departementsche- fen bl. a. följande.
För egen del anser jag det angeläget, att man såvitt möjligt söker undvika de olä- genheter och svårigheter, som ofrånkomli- gen äro förenade med en anordning, enligt vilken stöd beredes allenast åt produktio- nen av såsom högklassig ansedd film. Detta skulle kunna ske om eventuella stödåtgär— der komme att avse all svensk filmproduk— tion. Därest denna princip godtages —— och man alltså avvisar tanken att göra stöd— åtgärderna beroende av en kvalitetsbe- dömning av filmerna — kan stöd åt den
svenska filmproduktionen knappast ifrå- gakomma i annan form än såsom restitu— tion av viss del av den nöjesskatt, som influtit vid visning av filmerna i fråga.
Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1951 : 1) ett stöd,utformat i huvud- sak efter de av departementschefen upp- dragna riktlinjerna. Enligt utredningen skulle det behövas ett stöd, motsvaran- de i runt tal 30 % av den statliga nöjes- skatten å biografföreställningar med svensk film, om det genomsnittliga un- derskottet per film helt skulle kunna täckas. Med hänsyn till kalkylmässiga osäkerhetsmoment, biografbranschens lönsamhet —- de större filmproducen— terna är även biografägare i betydande omfattning — förebådade bidrag från biografägarna samt möjliga besparings- och rationaliseringsåtgärder inom film— produktionen ansåg utredningen sig emellertid endast böra förorda en skatteåterbäring till vederbörande film- producent med 20 % av statens andel i den på svensk film belöpande nöjes- skatten.
I remissyttrandena över betänkandet uttalades allmänt, att behovet av statligt stöd åt den svenska filmproduktionen i dåvarande krissituation finge anses styrkt. Flera remissinstanser fann re- sultatet av utredningens ekonomiska un- dersökning motivera ett större stöd än det av utredningen förordade.
Beträffande stödets utformning fram- kom delade meningar. Statens biograf- byrå, Svenska filmsamfundet och Fol- kets husföreningarnas riksorganisation uttalade sig sålunda till förmån för ett statligt stöd på grundval av en kvali- tetsbedömning av de enskilda filmerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län föror- dade i första hand en sänkning av nö- jesskatten för biografföreställningar. Flertalet remissinstanser tillstyrkte emellertid helt eller i huvudsak utred- ningens förslag.
I propositionen 1951zl42 framhölls, att stödet — 20 % av statens nöjesskatte- andel vad avser svensk film _ inte av- sågs innebära en garanti för att pro- ducenten skulle få täckning för i det närmaste varje förlust utan att stödet närmast hade karaktären av hjälp till självhjälp. Det betonades vidare, att den föreslagna skatteåterbäringen Självfallet finge betraktas som en temporär under- stödsform.
Statsutskottet konstaterade i sitt utlå- tande (nr 162), att en betydande pris- och lönestegring ägt rum under den då gångna delen av år 1951. Utredningens kalkyl ansågs därför ej utgöra ett så till- förlitligt underlag för ett ställningsta— gande i fråga om stödets storlek som hade varit önskvärt. Utskottet tillstyrkte emellertid bifall till propositionen och riksdagen beslöt i enlighet därmed.
Med hänvisning till vad statsutskottet anfört anhöll Föreningen Sveriges film- producenter i december 1952, att frågan om en höjning av utgående producent- bidrag skulle tas upp till prövning. Till stöd för framställningen åberopades bl. å. de kostnadsökningar, som inträffat sedan år 1950 och som fått till följd, att det ekonomiska utfallet för den in- hemska filmproduktionen försämrats. Statskontoret och riksräkenskapsver- ket, som hade att yttra sig över fram- ställningen, ansåg sig inte utan när- mare utredning kunna tillstyrka en höjning av bidraget.
1954 års utredning. Det statliga pro- ducentstödet var från början tänkt som en temporär anordning och skulle ha upphört med utgången av juni månad 1955. I juni 1954 uppdrogs emellertid åt framlidne revisionskommissarien N. Detlofsson att utreda frågan om beho- vet av fortsatt stöd. Resultatet av ut— redningen redovisades i en den 8 de- cember samma år avgiven promemoria. Med hänsyn till kostnads- och intäkts-
utvecklingen föreslog utredningsman- nen, att producentbidraget skulle höjas från 20 till 25 % av statens andel av biografnöjesskatten och utgå under yt- terligare en fyraårsperiod. Genom höj- ningen skulle den svenska filmproduk- tionen enligt utredningsmannens beräk- ningar beredas hjälp i åtminstone sam- ma utsträckning, som åsyftades vid bi— dragsbestämmelsernas tillkomst.
Bland remissinstanserna rådde enig- het om, att producentstöd borde utgå under ytterligare en fyraårsperiod. Be- träffande frågan om bidragets storlek förelåg emellertid delade meningar. Statskontoret ansåg sålunda, att den svenska filmproduktionen borde skaffa sig den erforderliga intäktsförbättringen inom ramen för den egna näringen. Sta- tens priskontrollnämnd fann bl. a. med hänsyn till den tillämpade utrednings— metodens osäkerhetsgrad sannolika skäl tala för att den svenska filmproduktio- nen vid oförändrat statsbidrag även i fortsättningen skulle få stöd i samma omfattning som från början avsetts.
Föreningen Sveriges filmproducenter och Folkets qusföreningarnas riksorga- nisation yrkade högre bidrag än det av utredningsmannen föreslagna. De beto- nade färgfilmens stora betydelse och förordade en differentiering av bidraget att utgå efter en högre procent för färg— film än för svartvit film.
Med beaktande av dessa synpunkter föreslogs i propositionen 1955: 85 en dif- ferentiering av producentstödet, som an- sågs böra höjas till 35 % för film, vil- ken framställts helt i färg, och i övrigt utgå med oförändrat 20 %. Statsutskot- tet biträdde i sitt utlåtande (nr 79) Kungl. Maj:ts förslag och riksdagen be- slöt i enlighet därmed.
1954 års nöjesskatteutredning, som i juli 1956 avgav betänkande med förslag till vissa ändringar i nöjesbeskattning—
en m. m. (SOU 1956:23), föreslog däri bl. a. en annan form för stöd åt den svenska filmproduktionen.
Det av utredningen förordade s. k. producentandelssystemet innebär i korthet, att en viss del av biografbiljett— priset skall, såsom producentandel, i sin helhet tillfalla den svenska filmproduk- tionen. En motsvarande höjning av bil- jettpriserna har förutsatts skola äga rum. Ett tillägg av tio öre per biljett skulle enligt utredningens beräkningar tillföra den svenska filmproduktionen ca 5,6 milj. kronor per år. Systemets genomförande förutsätter en överens- kommelse mellan berörda intressent- grupper (filmproducenter, filmuthyrare och biografägare).
En stödform av denna typ ansågs äga företräde framför skatteåterbäringen bl. a. därför att den skulle göra det möj— ligt att tillgodose önskemålen om stöd åt den ambitiösare produktionen av så- väl långfilm som barnfilm och kortfilm. Tre fjärdedelar av producentandelsmed— len föreslogs skola fördelas bland film- producenterna i proportion till respek- tive filmers spelintäkter, medan åter- stående medel skulle reserveras för bl. a. premiering av konstnärligt eller eljest mera värdefulla filmer. Uppgiften att fördela de för särskilda ändamål av- sedda medlen skulle anförtros åt en jury, bestående av fem opartiska och för uppgiften väl lämpade personer.
Det av utredningen förordade stöd- systemet fick vid remissbehandlingen ett gynnsamt mottagande. Även departe— mentschefen fann förslaget intresseväc- kande och förenat med beaktansvärda fördelar. Det ingav emellertid också vissa betänkligheter. Sålunda skulle sy- stemet medföra en permanentning och höjning av filmstödet. Stödet ansågs inte heller invändningsfritt från tekniska synpunkter. Härtill kom, att enighet inte hade kunnat uppnås mellan utredningen
och berörda branschorganisationer om principerna för medlens fördelning.
I den proposition, som förelades riks- dagen (1957:66), medtogs inte nöjes— skatteutredningens förslag i denna del. Detta gav anledning till två likalydande motioner (I:419 och 11:516), vari vissa erinringar framfördes mot de betänk— ligheter departementschefen anfört. Mo— tionärerna yrkade, att utredningens för- slag om ändrat stöd åt svensk film skulle läggas till huvudsaklig grund för en proposition till 1958 års riksdag.
I anslutning till berörda motioner un- derströk bevillningsutskottet i sitt be- tänkande (nr 34) önskvärdheten av att frågan om behovet av fortsatt stöd åt filmproducenterna gjordes till föremål för ytterligare utredning. Enligt utskot- tet borde nöjesskatteutredningens för- slag, som ju erbjuder vissa möjligheter att stödja en ur allmänna synpunkter önskvärd filmproduktion, i samband därmed tagas under förnyat övervä- gande. Riksdagen delade utskottets upp— fattning och hemställde om utredning angående fortsatt stöd åt svensk film- produktion.
2. 1951 års hjälpprogram
1950 års filmutredning tog i sitt betän- kande upp frågan om branschens möj— ligheter att genom egna åtgärder för- bättra den ekonomiska situationen för den svenska filmproduktioncns del. Det vore sålunda tänkbart, att rationalise— rings- och besparingsåtgärder av olika slag skulle liksom även en viss produk- tionsbegränsning kunna bidraga till att minska stödbehovet. Det ansågs inte heller uteslutet, att ekonomiskt stöd i viss utsträckning skulle kunna erhållas från biografbranschen.
Utredningens överväganden på dessa punkter och i anledning därav gjorda uttalanden skall här i korthet redovisas.
Rationaliserings- och besparingsåtgärder Vid överläggningar med olika fackorga- nisationer hade dessa för utredningen framhållit, att vissa missförhållanden inom produktionen i icke ringa grad torde ha bidragit till att framkalla den då rådande filmkrisen. Från organisa— tionernas sida framfördes vissa förslag, ' som ansågs ägnade att åstadkomma en förbättring i detta hänseende. För att råda bot på den bristfälliga planering, som ansågs alltför ofta prägla filmpro- duktionen, rekommenderade Svenska industritjänstemannaförbundet tillsät- tandet av »planeringsråd», bestående av filmens produktionsledare, regissör, ar- kitekt och fotograf m. fl. Stockholms film- och teaterarbetareförening _ som även påtalade regissörernas maktställ— ning — ansåg, att företagsnämnder in— om de större ateljéerna på längre sikt skulle kunna bidraga till en bättre or- ganisation och planering.
Producenterna medgav, att vissa bris- ter i berörda hänseenden kunde finnas. De skulle emellertid knappast bortfalla genom åtgärder i antydd riktning. Re- gissören måste nämligen ges så fria händer som möjligt för att kunna nå bästa möjliga resultat. Planeringsråd befarades medföra mer eller mindre omständliga procedurer, som knappast skulle uppvägas av några inbesparingar. Från producenthåll anfördes exempel på åtgärder, som vidtagits i syfte att för- billiga produktionsapparaten. Man ha— de sålunda gått in för att minska an— talet uppställningar för filmerna, ute— sluta kostsamma exteriörer, använda sig av mindre musik och orkestrar, enga- gera billigare krafter för biroller o. s. v. Alla sådana inbesparingar kunde emel— lertid lätt medföra en viss torftighet, som blir oekonomisk i konkurrensen med den mera påkostade utländska fil- men.
I fråga om de s. k. stjärngagerna, som
ofta tas som tecken på god lönsamhet för filmproduktionen, anförde utred- ningen bl. a. följande.
Att vissa i filmen engagerade konstnä- rer har stora inkomster kan väl konstate— ras. Enligt vad utredningen erfarit har emellertid producenterna genom en gemen- sam aktion lyckats komma överens om vissa individuella övre gränser för skå- despelarnas honorar. Från det allmännas sida återstår därför knappast några möj- ligheter att därutöver minska toppgagerna med mindre än att man gör ingripanden, som skulle eliminera konkurrensen dels inom filmvärlden, dels i förhållande till andra institutioner, t. ex. folkparkerna.
Man torde med skäl kunna förvänta, att de enskilda producenterna inför gynnsam— mare arbetsbetingelser för den svenska filmproduktionen inte låter de högre ga- gerna ytterligare öka. Som bekant har man här att göra med en företeelse, som gärna uppmärksammas och som kan räknas bli dubbelt påpassad i samma mån som det allmänna tillskjuter medel för upprätthål- landet av en svensk filmproduktion. Skulle sedermera på detta speciella fält eller över- huvudtaget på utgiftssidan visa sig ten- denser till slöseri, måste detta självfallet i negativ riktning påverka intresset från det allmännas sida att ge filmproduktionen sitt stöd.
Utredningen erinrade även om Vissa projekt, som syftade till en filmindustri— planering i stort. Då praktiskt taget hela den svenska filmproduktionen är för- lagd till Stockholm, kunde det synas rimligt, att man utnyttjade denna möj- lighet till centralisering i fråga om ateljéresurser, upphandling etc. Utred— ningen hade funnit, att vissa försök i den riktningen redan gjorts, och ansåg sig inte ha anledning att betvivla, att Föreningen Sveriges filmproducenter skulle söka göra vad som var möjligt inom ramen för ett frivilligt samarbete mellan filmproducenterna.
Även om utredningen fann den fram— komna kritiken i Vissa avseenden väl— grundad, ansåg den sig dock böra fästa viss vikt vid producenternas synpunk—
ter, eftersom de finge anses vara intres- serade av alla verklighetsbetonade upp- slag till förbilligande av produktionen. I anslutning härtill anförde utredning— en följande.
Samtidigt finner utredningen anledning understryka, att filmproduktionen inte får bedömas som industriell företagsamhet i vedertagen mening. Den kan blott till ringa del standardiseras. En kostsam omtagning, kasserandet av dyrbart inspelade scener, rivandet och nybyggandet av en uppställ- ning m. m. syftar normalt till förbätt- ringar, som anses ägnade att påverka fil— mens konstnärliga och ekonomiska resultat i önskvärd riktning. Man måste räkna med att alltför långt drivna rationaliseringsåt— gärder på detta område kan verka häm— mande på andra viktiga faktorer, inte minst på den rörelsefrihet som ändå måste be- traktas som en av förutsättningarna för ett konstnärligt filmarbete.
Utredningen ansåg det inte möjligt att fixera de kostnadsminskningar, som kunde ernås genom ytterligare ratio- nalisering av inspelningsverksamheten, men förutsatte vid beräkningen av det statliga stödets storlek att producen- terna skulle vinnlägga sig om att förbil- liga filmproduktionen.
Av remissinstanserna tog statskonto— ret fasta på de av fackorganisationerna framförda synpunkterna och förklarade, att det inte kunde frigöra sig från den uppfattningen, att filmproduktionen inte alltid planlades med tillbörlig ekono- misk förtänksamhet. Stockholms film- och teaterarbetareförening fann det för- vånande, att utredningen inte i större utsträckning beaktat löntagarorganisa- tionernas kritik mot filmproduktionens bristfälliga planering och organisation och de rekommendationer, som fram- förts angående behovet av planerings- råd och/eller företagsnämnder. För- eningen Sveriges filmproducenter ifrå- gasatte, om det över huvud taget är möjligt för den underordnade persona- len att äga den insikt i produktionsled-
ningens avsikter och den överblick över planläggningen i stort, som oundgäng- ligen erfordras för att kunna bedöma riktigheten av den ena eller andra åt- gärden. Svenska teaterförbundets fack- organisation förklarade sig dela produ- centernas uppfattning, att planeringsråd skulle komma att innebära alltför om- ständliga procedurer, knappast ägnade att medföra besparingar i det långa loppet.
I propositionen 1951: 142 gjorde de- partementschefen följande uttalande.
Tre personalorganisationer, som repre— sentera i filminspelningsverksamhet sys- selsatt skådespelar-, tekniker— och arbetare— personal, ha framfört vissa kritiska syn- punkter på organisationen och planlägg— ningen inom filmproduktionen. Anmärk- ningarna ha från producenthåll i stort sett tillbakavisats. Emellertid synes det före- liggande materialet ge visst stöd för den av utredningen omfattade meningen, att inspelningsverksamheten torde erbjuda ökat utrymme för vissa besparings— och ra- tionaliseringsåtgärder utan att filmstan— darden äventyras eller den konstnärliga friheten inskränkes.
Begränsning av den svenska filmproduktionen Flera skäl ansågs kunna åberopas för en begränsning av den svenska film— produktionen. Genom en sådan åtgärd skulle de enskilda filmerna få större efterfrågan och därigenom ge bättre eko- nomiskt utbyte. En nedskärning av an- talet svenska filmer ansågs vidare öka förutsättningarna för en bättre inbör- des placering de svenska filmerna emel— lan inom ramen för biografsäsongen. Inom producentkretsar var slutligen den meningen rådande, att våra konstnär- liga resurser inte kunde förslå till en produktion om mer än ett 30—tal filmer per spelår.
Efter överläggningar härom med film- producenterna underrättades 1950 års filmutredning av Föreningen Sveriges filmproducenter, att föreningens samt-
liga medlemmar förklarat sig bereddi att medverka till en produktionsbe- gränsning. Föreningen beslöt att under en tvåårsperiod inskränka produktio- nen till högst 60 filmer, varav 52 skulle fördelas mellan föreningens medlem- mar i huvudsaklig proportion till tidi— gare produktion, medan 8 filmer skulle utgöra en reserv för branschens natur- liga utveckling. Genom denna reserv ville man bl. a. bereda möjlighet för olika grupper biografägare att genom egen produktion få tillgång till svensk film.
Vid remissbehandlingen av utredning- ens betänkande ifrågasattes lämplighe- ten och värdet av en produktionsbe- gränsning. Svenska filmsamfundet be— farade, att en sådan åtgärd ej skulle ge tillräckligt utrymme åt de fria konst- närliga initiativen. En produktionsbe- gränsning skulle enligt Stockholms film- och tealerarbelareförening uppmuntra till skärpt kartell- och trustbildning in- om filmbranschen. I en skrivelse, som ingavs av ett antal filmregissörer m. fl. personer, gav man uttryck åt samma farhågor.
Föreningen Sveriges filmproducenter framhöll, att den endast efter stark tve- kan utlovat sin medverkan till en be- gränsning av filmproduktionen. Svåra avvägningsproblem skulle nämligen komma att uppstå, då det gällde att på ett rättvist sätt tillgodose redan existe- rande filmbolags önskan att fortsätta sin verksamhet, om produktionsvillkoren visade sig gynnsamma. Det var också nödvändigt att bereda utrymme för eventuellt nytillkommande producenter. Slutligen framhöll föreningen vikten av att filmatelje'erna blir kontinuerligt ut- nyttjade, så att inte ateljédriften med- för stora förluster.
I propositionen 1951 : 142 gav departe- mentschefen uttryck åt en viss tvekan i fråga om lämpligheten av en produk—
tionsbegränsning. Han anförde härom följande.
Utredningen här ansett en sådan åtgärd kunna medföra en viss effekt till förmån för produktionens inkomstsida, ehuru det icke vore möjligt att bedöma denna ver- kan siffermässigt. Från vissa remissin— stansers sida ha emellertid kritiska syn— punkter anförts mot denna anordning. Med avseende på förenämnda spörsmål vill jag endast anmärka, att en överenskommen produktionsbegränsning kan medföra i oli- ka hänseenden oförmånliga konsekvenser. Detta gäller särskilt på ett sådant område som filmens, där de fria konstnärliga ini— tiativen böra få tillräckligt utrymme. Den ekonomiska effekten av en sådan åtgärd kan också bli diskutabel. Med hänsyn sär- skilt till att Föreningen Sveriges filmpro- ducenter i sitt remissyttrande uttalat tve- kan om lämpligheten av en produktions- begränsning torde risken för att en sådan kommer till stånd vara ringa.
Frågan om begränsning av den svens- ka filmproduktionen har sedermera inte varit föremål för överväganden.
Ekonomiskt stöd åt filmproduktionen från biografägama Enligt en mellan Sveriges biografägare— förbund och Föreningen Sveriges film- producenter träffad överenskommelse utgick åren 1948—50 från biografägarna ett stöd åt produktionen av värdefull svensk film. Vid varje framförande av svensk film hade biografägarna att till vederbörande filmproducent utge ett produktionsbidrag om 1 % av inspelat bruttobelopp, nöjesskatten frånräknad. 1950 års filmutredning anknöt härtill och ifrågasatte, om inte biografägarna borde medverka i strävandena att vid- makthålla en svensk filmproduktion, vars betydelse för biografbranschen ing— en kunde bestrida. Den omständigheten, att de större producentföretagen kun- nat täcka sina förluster på inspelnings- verksamheten med vinsterna från egna biografer, fann utredningen tyda på att den genomsnittliga lönsamheten för bio-
grafbranschen var så pass stor, att man inte kunde bortse härifrån vid behand— lingen av frågan om ett statligt stöd åt filmproduktionen.
Vid förhandlingar med representan- ter för biografägarnas organisationer betonades från utredningens sida, att ett förslag om statligt stöd åt filmpro— duktionen otvivelaktigt skulle ha lättare att vinna statsmakternas bifall, om bio- grafbranschen förklarat sig beredd att efter förmåga ge sitt stöd åt filmproduk— tionen. Biografägarna rekommenderades att överväga ett produktionsbidrag om ca 5 % av bruttointäkterna, efter avdrag för nöjesskatten, vid visning av svensk långfilm. Bidraget kunde enligt utred— ningen knytas till förutsättningen av ett statligt stöd åt filmproduktionen.
Berörda organisationer — Sveriges biografägareförbnnd och Ordenshusens riksförening — samt Sveriges Folkbio— grafer AB intog en positiv hållning till frågan.
Enligt Sveriges biografägareförbund arbetade landets biografägare med en vinstmarginal, vilken med hänsyn till de risker och den konjunktnrkänslig- het, som utmärker branschen, måste anses låg. Möjligheterna att prestera ett produktionsbidrag ansågs därför små. Förbundets styrelse beslöt det oaktat enhälligt att rekommendera sina med- lemmar att erlägga produktionsbidrag, eftersom tillgång på svensk film är ett vitalt intresse för branschen. Enligt styrelsens mening borde produktions— bidraget till huvudsaklig del utgå av biografer, hänförliga till klasserna I och II, (1. v. s. sådana med minst 14 respek- tive 8—13 föreställningar per vecka, samt i någon utsträckning av biografer i klasserna III och IV med 4—7 respek— tive 1—3 föreställningar per vecka. Pro- duktionsbidraget föreslogs variera mel- lan 1 och 5 % av bruttointäkten, efter avdrag för nöjesskatt, och skulle efter
närmare prövning fastställas av för- bundsstyrelsen.
Ordenshusens riksförening (numera Våra gårdar) framhöll, att de flesta or- denshusbiograferna lämnade ett mycket litet överskott och att verksamheten i flera fall endast kunde uppehållas ge- nom att styrelsemedlemmar i den lokal- ägande organisationen arbetade utan er- sättning. Endast ett fåtal av förening- ens biografer vore att hänföra till klas- serna I—III och det ansågs uteslutet att begära produktionsbidrag från biogra- ferna inom de lägre klasserna. För- eningen, som — i likhet med biograf- ägareförbundet — saknade befogenhet att påbjuda ett produktionsbidrag till svensk film, förklarade sig emellertid beredd att rekommendera de medlem- mar av biografsektionen, som hade möj- lighet därtill, att utge sådant bidrag, under förutsättning att uppgörelse kun- de träffas om rimliga beräkningsgrun- der.
Även Sveriges Folkbiografer AB var berett att, oaktat den dåliga lönsamhe- ten för holagets biografer, medverka till genomförande av planerna på pro— duktionsbidrag från biografernas sida. Bolaget ansåg, att bidraget _ allt efter biografernas omsättning — borde va— riera mellan 1 och 5 % på bruttointäk- terna exklusive nöjesskatt. Biografer, som årligen spelade in mindre än 10 000 kronor, ansågs helt böra befrias från bidragsskyldighet.
De gjorda utfästelserna var knutna till den förutsättningen, att även stat- ligt stöd skulle lämnas. Biografägare- förbundet och Ordenshusens riksför- ening förutsatte, att detta blev så stort, att den svenska filmproduktionen kun- de fortsätta. De förutsatte även, att bio- grafernas bidrag endast skulle utgå för filmer, som kom i åtnjutande av stats- bidrag.
Biografägarnas produktionsbidrag be-
räknades av utredningen komma att uppgå till i runt tal 700 000 kronor år- ligen eller i genomsnitt 23 000 kronor per film.
Enligt statskontoret, som hade att ytt- ra sig över utredningens betänkande, borde ett produktionsbidrag från bio- grafägarnas sida i princip utgöra vill- kor för statlig subvention. Med hänsyn till vad som påvisats om biografägar- nas inkomster av svensk film ansåg statskontoret det vidare vara motiverat med ett större bidrag från biografägar- na än det av utredningen angivna maxi- mibidraget om 5 %. Sveriges biografäga- reförbund ansåg det uteslutet att kunna pressa medlemmarna till längre gående åtaganden i fråga om produktionsbidrag än vad som framgick av betänkandet. Folkets husföreningarnas riksorganisa- tion gjorde i sitt remissvar ett uttalande av samma innebörd beträffande de till riksorganisationen anslutna biograf- ägande föreningarna.
I propositionen 1951:142 med för- slag om statligt stöd åt svensk filmpro- duktion redovisades även utredningens förhandlingar med biografägarna om bi- drag från deras sida.
I samband med utredningen om fort— satt stöd åt den svenska filmproduktio- nen hösten 1954 aktualiserades ånyo frågan om biografbranschens bidrag. Utredningsmannen konstaterade i sin promemoria, att i genomsnitt endast 7000 a 8000 kronor per film influtit som produktionsbidrag från biograf- ägarna mot beräknade 23 000 kronor per film. Han anförde härom följande.
Om orsakerna till att bidrag inte kom att utgå med de belopp, som sålunda hade avsetts, har det upplysts, att åtskilliga bio— grafägare med hänvisning till sina rörel- sers mindre goda lönsamhet inte hade velat åta sig bidrag av den ursprungligen ifrå- gasatta storleken. Det synes emellertid oak- tat vad som sålunda har förekommit kun-
na antas, att åtminstone ett betydande antal biografer, särskilt de större, utan nämnvärt men för lönsamheten skulle kun- na bära ett större bidrag än det som nu utgår. Det bör också observeras, att en vä- sentlig del av de 15000 kronor, som har bortfallit i jämförelse med kalkylen, skulle ha härrört från producenternas egna bio— grafer; i den mån så är fallet har tydligtvis bortfallet inte annat än formellt inverkat på det ekonomiska resultatet.
I sitt remissyttrande över promemo— rian fann statskontoret det naturligt, att biografägarna påtog sig väsentligt större andel av understödet till svensk filmproduktion än vad som dittills va- rit fallet.
Enligt statens priskontrollnämnd bor- de man vid beräkningarna av erforder- ligt statsstöd utgå från att biografägarna skulle bidraga i minst samma omfatt- ning, som förutskickades år 1951. Efter- som bidraget ursprungligen beräknades till viss procent av intäkterna, borde en höjning ske till ca 26000 kronor per film.
Enligt Sveriges biografägareförbund och Föreningen Sveriges filmproducen- ter kunde man inte räkna med ökade produktionsbidrag från biografägarnas sida. Biografägareförbundet åberopade de betydande kostnadsstegringar bran- schen fått vidkännas och investerings- behovet i anledning av den tekniska om- välvningen på området. Filmproducent- föreningen anförde bl. a. följande.
Hela idén om produktionsbidrag från bio— grafågarna synes vara mindre genomtänkt. Såväl 1950 års filmutredning som utred- ningsmannen bortse från att produktions- bidraget endast är ett annat namn för höjd filmhyra. Redan förut har för svensk film i allmänhet kunnat utvinnas en filmhyra överstigande den som kan utfås för ut- ländsk film. Den utländska filmens ökade konkurrenskraft för emellertid denna högre filmhyra mer och mer in i riskzonen. För en justering av producenternas intäkter ge- nom ett produktionsbidrag gäller givetvis samma ekonomiska regel som den utred- ningsmannen påpekar ifråga om en juste-
ring genom höjning av filmhyra: genom sådana justeringar minskar den svenska filmens konkurrenskraft.
Folkets husföreningarnas riksorgani- sation underströk, att bidrag under inga förhållanden kunde påräknas från det betydande antalet småbiografer, som riksorganisationen företrädde. Riksor- ganisationen anförde vidare.
Ett stort antal av dessa biografer har redan nu att räkna med sådana ekono— miska förutsättningar, att styrelseledamö- ternas frivilliga och kostnadsfria arbete är ett villkor för att biograferna skall hjälp— ligt gå ihop och lämna åtminstone någon liten lokalhyra. Ett faktiskt bidrag av den- na art kan endast de filmbolag påräkna, som äro förbundna med kedjor av större lönsammare biografer och detta kan under alla förhållanden icke bli av den storleks— ordning, som utredningsmannen förut— sätter.
I propositionen 1955: 85 förordades, att statligt stöd skulle utgå till den svenska filmproduktionen under ytter— ligare en fyraårsperiod, utan att några direkta krav därvid ställdes på produk- tionsbidrag från biografägarna. Stats- utskottet erinrade emellertid i sitt ut- låtande (nr 79) om det anmärknings- värda förhållandet, att den av biograf- ägarna gjorda utfästelsen att lämna film- producenterna särskilt produktionsbi- drag utöver sedvanligt utgående film- hyra endast till en mindre del infriats.
Statligt stöd De åtgärder från branschens sida, som 1950 års filmutredning sålunda ansåg möjliga att genomföra, var emellertid inte i och för sig ägnade att lösa den ekonomiska kris, som filmproduktionen råkat in i och som fått till följd att all inspelning av svensk film den 1 januari 1951 praktiskt taget upphört. Åtgärderna finge enligt utredningen närmast ses som uttryck för branschens strävanden till självhjälp.
Enligt sina direktiv hade utred- ningen beträffandc formen för ett stat- ligt stöd åt filmproduktionen att i första hand undersöka möjligheterna att lösa frågan enligt restitutionslinjen, (1. v. 5. genom en återbäring till produktionen av viss andel av den på svensk film belö- pande nöjesskatten. Redan 1941 års film— utredning hade diskuterat möjligheten att ge. stöd restitutionsvägen men an— sett, att skälen mot övervägde skälen för en sådan stödform. Utredningen påpe- kade bl. a., att bidrag enligt restitutions- linjen skulle ge stöd i omvänd propor— tion till behovet; en film som lämnade gott ekonomiskt resultat skulle berät- tiga till högre subventionsbclopp än en film som visade sig mindre publikdra- gande och därför bättre behövde ett understöd.
Utredningen konstaterade, att samma invändningar som 1941 års filmutred- ning anfört fortfarande hade kvar sin giltighet. Ett stöd efter behovsprincipen skulle emellertid i praktiken bli svår- hanterligt, genom att det kunde bli svårt att klarlägga de exakta produktionskost- naderna och intäkterna för varje film. Även tanken på ett stöd efter kvalitets- bedömning avvisades av utredningen med hänvisning till att »filmens konst- närliga frihet inte borde begränsas ge— nom ett officiellt organs värderingar av vad som är eller inte är ”värdefull” film, vare sig detta organ skulle bedöma film- manuskript och filmuppslag eller göra statspremierande urval bland färdiga filmer».
Frågan om en generell nöjesskatte- sänkning för biografföreställningar dis- kuterades även av 1950 års utredning, som emellertid konstaterade, att en skattesänkning i huvudsak skulle till- godose biografägarna och den utländska filmen i större utsträckning än produ- centerna av svensk film.
Utredningen stannade vid att föreslå,
att statens stöd åt svensk film skulle ges direkt till producenterna i form av en nöjesskattercstitution och bestämmas i förhållande till statens andel i de på fil- mens visning bclöpande nöjesskattein- täkterna. Bidrag skulle utgå med 20 f?r av statens andel i nöjesskatten för bio- grafföreställning, vid vilken bidragsbe- rättigande film visas och i vilken till högst 15 % ingår utländska filmer.
3. Gällande bestämmelser
Enligt 7 5 förordningen den 21 decem- ber 1945 (nr 823) om nöjesskatt i dess lydelse enligt förordningen den 26 april 1957, nr 125, utgår nöjesskatt för bio- grafföreställningar med 38 % å brutto- priset för varje biljett, skatten inberäk- nad. Av biografnöjesskatten tillfaller tre fjärdedelar staten och en fjärdedel den kommun, inom vars område föreställ— ningen ägt rum. Annan nöjesskatt för- delas med hälften till staten och hälften till vederbörande kommun.
Stödet åt den svenska filmproduktio- nen utgår med viss del av statens an— del i nöjesskatten för biografföreställ— ningar, vid vilka svensk film visas. Be— stämmelserna härom återfinnes i för- ordningen den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film och en i anslutning därtill samma dag utfärdad kungörelse, nr 459, med vissa tillämpningsförcskrifter. Författ- ningarna trädde i kraft den 1 juli 1951 och gällde intill utgången av juni må- nad 1955. Genom förordningen den 6 maj 1955, nr 169, och kungörelsen sam— ma dag, nr 171, erhöll bidragsbcstäm- melserna förlängd giltighet under ytter- ligare fyra år, (1. v. s. intill utgången av juni månad 1959.
Bidraget utgick från början med 20 % av den statliga delen av nöjesskatten å biografföreställningar med svensk film. Som förut nämnts genomfördes emeller-
tid i samband med förlängningen av stödet våren 1955 en differentiering av detsamma. Bidrag utgår numera beträf— fande film, som framställts helt i färg, med 35 % och beträffande annan film med 20 % av statens andel i nöjesskat- ten för biografföreställning, vid vilken filmen visas. Bidrag utgår dock inte för film, vars längd understiger 2 000 ni så- som bredfilm eller 800 m såsom smal- film. Består föreställningen till mer än 15 % av utländsk film, utgår inte hel- ler bidrag. Annonsfilm anses därvid inte utgöra del av föreställningen.
En film är anse såsom svensk endast under förut- sättning ait producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt bolag eller annan svensk sammanslut- ning eller institution, att filmens pro- duktion till större delen finansierats med svenskt kapital samt att filmen in- spelats med övervägande svensk konst- närlig och teknisk personal. Det ankom- mer på statens biografbyrå att efter framställning av producenten pröva, hu- ruvida en film är svensk. Producenten är skyldig att på anfordran lämna bio-
enligt förordningen att
grafhyrån de upplysningar och tillhan- dahålla de räkenskaps- och andra hand— lingar, som byrån finner erforderliga för prövningen av ärendet.
På de tillståndskort, som utfärdas av biografbyrån för censurbehandlade filmer, skall anteckning i förekommande fall göras om att filmen är att anse som svensk. Biografbyrån har vidare att in- om åtta dagar efter utgången av varje månad underrätta länsstyrelserna om de fastställelser som meddelats under må- naden.
Bidraget utbetalas till filmproducen- ten eller dennes ombud direkt av bio- grafföreställningens anordnare, som får avräkna ett däremot svarande belopp vid sin redovisning av nöjesskatt. An- ordnaren är skyldig att i nöjesskatte-
21 deklarationen för föreställningen lämna för prövningen av producentens bi- dragsrätt erforderliga uppgifter. Å ut- betalt bidrag skall producenten eller dennes ombud lämna särskilt kvitto.
Underlåter anordnare av biografföre- ställning att till vederbörande filmpro- ducent utbetala honom tillkommande bi- drag, har länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter fram— ställning av producenten utanordna bi- dragsbeloppet till honom och att där- efter föranstalta om indrivning av mot— svarande belopp hOs föreställningens anordnare.
Vid ändring efter besvär eller annor- ledes av uppbördsmyndighets beslut om debitering av nöjesskatt ävensom vid medgivande av befrielse helt eller delvis från nöjesskatt enligt 16 & nöjesskatte- förordningen har länsstyrelsen att resti- tuera nöjesskattebelopp, som av anord- naren avräknats mot utbetalt bidrag. Producent är skyldig att till länsstyrel- sen inbetala vad som utgått för myc- ket i bidrag. Har vid inbetalning av nöjesskatt bidragsbelopp eljest avräk- nats, som rätteligen inte skulle ha utgått, är anordnaren av föreställningen skyl- dig att till statsverket erlägga, vad som avräknats för mycket.
Det föreligger härutöver vissa möj- ligheter att erhålla fullständig befrielse från skyldigheten att erlägga nöjesskatt för biografföreställningar. Statens bio- grafbyrå äger således med stöd av 14 5 andra st. nöjesskatteförordningen med- ge skattebefrielse för film, vars vis- ning anses ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervis- nings- eller uppfostringssyfte. Enligt samma författningsrum utgår inte heller nöjesskatt vid visning å matinéföreställ- ningar av barnfilm, som godkänts av den till barnfilmkommittén knutna barnfilmjuryn.
Nöjesskattebefrielse, varom här är fråga, åtnjutes oavsett om den film som visas är svensk eller utländsk. Enligt överenskommelse mellan branschorga— nisationerna fördelas den. på emskatte— fri föreställning belöpande nöjesskatten
på visst sätt mellan vederbörande bio— grafägare och filmägare. Vid visning av utländsk film, som förklarats skatte— fri, tillfaller i enlighet härmed viss del av nöjesskatten utländsk producent.
KAPITEL 11
Den svenska film- och biografbranschen
1 . Allmän översikt
Inom film- och biografbranschen kan särskiljas tre verksamhetsgrenar, näm- ligen filmproduktion, filmdistribution och biografrörelse. Ett utmärkande drag hos den svenska film- och biograf- branschen är, att samtliga dessa verk- samhetsgrenar — liksom fallet är i många andra länder — ofta ingår i samma företags rörelse. En närmare redogörelse för integrationsförhållan- dena inom branschen kommer att läm- nas i ett följande avsnitt.
Filmproduktionen. Vårt land har haft en inhemsk filmproduktion sedan unge- fär 50 år. Den första svenska spelfil- men >>Värmlänningarna>>, vars visnings- tid var ca 20 minuter, hade sålunda ur- premiär i januari 1910. Redan något år dessförinnan hade dock kortare filmer inspelats i Sverige. I Amerika hade man redan år 1902 framställt det första egent- liga filmdramat med inemot 10 minuters visningstid.
Utmärkande för den svenska film- produktionen — som tidigt nådde inter- nationell ryktbarhet på grund av sin höga konstnärliga nivå — var fram till mitten av 1920—talet att den oftast bygg- de på litterärt underlag.
Tiden efter första världskriget blev emellertid en bekymmersam tid för den svenska filmproduktionen. Världskriget hade medfört, att den dominerande ställ- ningen inom filmproduktionen övergått från Europa till Amerika. Frankrike och Tyskland byggde efter kriget snabbt
upp en betydande filmproduktion, vil- ket även bidrog till den allt hårdare konkurrensen. Inom landet blev den svenska filmen utsatt för svåra påfrest- ningar i samband med depressionen un- der 1920-ta1ets första år, främst på grund av minskad publikfrekvens. Ljud— filmens genombrott, vilket beträffande vårt land ägde rum under åren 1929— 30, medförde ett nytt uppsving för den svenska filmproduktionen.
Förhållandena under andra världs- kriget medförde vissa svårigheter i frå- ga om tillgången på utländsk film, vilket skapade bättre förutsättningar för den inhemska produktionen. Denna steg av- sevärt i jämförelse med första hälften av 1930-talet, då produktionen i genom- snitt uppgick till 22 filmer per år. An- talet premiärsatta svenska långfilmer ökade sålunda under åren närmast före och efter andra världskrigets slut till ett 40-tal årligen. Vid slutet av 1940-ta- let kom därefter den ekonomiska kris för svensk filmproduktion, som seder- mera resulterade i det nu utgående pro- duktionsstödet i form av nöjesskatte- återbäring.
Långfilmsproduktionens storlek -—- antalet producerade eller premiärsatta filmer —— i Sverige och vissa andra län- der under åren 1949—56 framgår av tab. 1, som bygger på uppgifter hämtade ur Förenta nationernas statistiska årsbok 1957. I absoluta tal kan den svenska film— produktionen förefalla blygsam, men sät- tes respektive länders filmproduktion i
Tabell ]. Antalet producerade eller premiärsatta långfilmer i olika länder åren 1949—56
Beräknat .. Defini- - . antal inv. 1 . Land Langd tion? 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 (i 1000—tal) år 1956 Argentina ....... 1 800 R 46 57 54 35 39 43 43 363 19 486 Bclgien......... P 1 1 1 2 4 5 5 8924 Brasilien ........ 1 000 C 15 28 24 31 31 25 24 21 59 846 Danmark ........ 1 800 C 10 13 12 16 13 11 13 173 4 466 England ........ 900 P4 131 125 114 117 138 150 110 108 51430 Härav med längd 1 980 » (83) (78) (63) (85) (90) (94) (73) (81) Finland ......... 1 000 C 16 12 20 28 25 35 37 17 4 291 Frankrike ....... 1 300 P5 107 117 112 109 111 98 110 129 43 648 Härav sampro— duktioner ...... 1 300 » (8) (18) (18) (21) (47) (46) (34) (39) IndienG ......... 3 400 C 289 241 221 233 256 264 271 286 387 350 Italien .......... 2 000 C 76 104 107 148 152 206 133 103 48 279 Härav sampro- duktioner ...... 2 000 » (. . .) (.. ) (.. ) (.. ) (33) (45) (42) (61) Japan .......... 1 300 P 155 215 212 258 302 370 4237 5147 90 000 Härav medlängd 2 000 P (.. ) (.. ) (.. ) (. . .) (268) (288) (331) (352) Jugoslavien ...... 2 000 C 3 5 5 7 11 6 14 13 17 886 Härav sampro- duktioner ...... 2000 » (.. ) ( ..) (.. ) (.. ) (2) (2) (1) (1) Mexico .......... 1 450 P 107 121 101 97 76 *83 *70 30 538 Norge ........... 1 000 R 3 5 10 10 7 11 47 7 3 462 Sovjetunionen . . . 48 56 84 200 200 Härav sampro- duktioner ..... (.. ) (...) (.. ) (.. ) (2) (1) (3) (.. ) Spanien ......... 2 000 C 36 49 42 40 44 68 57 78 29 203 Härav sampro- duktioner ...... 2 000 » (. . ) (4) (5) (7) (7) (12) (7) (22) Sverige. . . . . . . .. 52 000 R 34 23 28 25 31 37 359 369 7 316 Tyskland10 ...... 1 500 C 62 82 60 82 103 108 128 123 53 00811 Härav sampro- duktioner ...... 1 500 » (1) (10) (3) (4) (14) (15) (8) (8) USA ............ 2 400 C 361 395 379 368 354 303 305 337 168 174 Österrike ........ R 25 16 23 17 30 23 28 6 983 Härav sampro- duktioner ...... (.. ) (...) ( ..) (..) (8) (5) (6) (..)
* beräknat antal
II II
_ .
w
uppgift saknas Genomsnitts- eller minimilängd i meter. Följande definitioner användes för angivande av filmproduktionens storlek:
C = godkända av censuren, H = premiärsatta, P = producerade. Inberäknat en internationell samproduktion. Producerade och registrerade filmer. Uppgifterna kan inkludera några filmer, vars inspelning påbörjats men inte avslutats . Olika språkversioner av samma film räknas såsom olika filmer. Inberäknat två internationella samproduktioner. Före år 1951 1 000 m. Av utredningen beräknat antal. Uppgifterna grundas på den västtyska filmcensuren av öst- och västtyska filmer. Avser invånareantalet i Förbundsrepubliken Tyskland, inklusive Väst-Berlin. Motsvarande siffra för Tyska Demokratiska Republiken, inklusive Öst-Berlin, är 17 715.
wm—lmv-sw
relation till invånarantalet, så visar det sig, att vårt land näst efter Finland un- der ifrågavarande tidsperiod haft den i genomsnitt största långfilmsproduk- tionen i världen. Vid jämförelse mellan Sverige och Finland bör därvid även beaktas, att begreppet långfilm i de båda länderna ej har samma innebörd.
Producenter av svenska långfilmer bildade år 1942 en sammanslutning, Föreningen Sveriges filmproducenter, med uppgift att främja medlemmarnas gemensamma ekonomiska intressen. Samtliga mera kontinuerligt arbetande långfilmsproducenter är anslutna till föreningen och medlemsantalet uppgår f. 11. till 18. Inom föreningen har seder- mera även bildats en kortfilmssektion med 12 medlemmar, varav flera är med- lemmar även i egenskap av långfilms- producenter. Inom kortfilmssektionen har tillsatts ett arbetsutskott och för långfilmsproduccntcrnas del finns ett produktions- och ett distributionsut- skott.
Filmdistributionen. Ursprungligen distribuerades filmerna genom direkt uthyrning från producenten till biograf- ägaren. På grund av verksamhetens snabba expansion och de därigenom allt mer komplicerade affärsförbindelserna tillkom dock ganska snart ett särskilt mellanled mellan producenter och bio- grafägare för filmuthyrningen. På detta sätt uppstod omkring år 1910 en distri- butionsapparat med s. k. filmbyråer, vil- ka bedrivcr uthyrning av filmkopior.
Praktiskt taget all uthyrning av film är förlagd till Stockholm. De svenska filmproducenterna distribuerar i regel sina filmer genom egna uthyrningsav- delningar eller distributionsholag. Av de 246 under spelåren 1950/51—1957/58 premiärsatta svenska långfilmerna har sålunda endast ett 40-tal filmer distri- buerats av annan än producenten.
Uthyrningen av utländsk film förde-
lar sig på tre kategorier av distributö- rer, nämligen svenska producentföretag eller till dessa hörande koncernföretag, vissa utländska producenters filmhy- råer i Stockholm samt fristående film- uthyrare.
Förhållandet mellan antalet på 'vårt lands biografer premiärsatta svenska och utländska långfilmer under spel- åren 1950/51—1957/58 framgår av tab. 2. De svenska filmernas andel av totala antalet premiärsatta långfilmer utgjorde under denna period 9 %. Som jämfö- relse kan nämnas, att den svenska ande- len under perioden 1931—40 8,2 % och under perioden 1945/46— 1949/50 12,6 %. USA har under åttaärs- perioden 1950/51—1957/58 represente- rat i genomsnitt 55 % av totala antalet på de svenska biograferna premiärsatta långfilmer. Därefter kommer England med 13,5, Frankrike med 9, Tyskland med 4,6 och Italien med 3,4 %.
En jämförelse mellan filmproduktio- nen i olika länder och antalet premiär- satta utländska filmer i Sverige visar, att över hälften av den årliga USA-pro- duktionen vunnit avsättning i Sverige och att likaledes omkring hälften av den engelska årsproduktionen av filmer med en längd överstigande 1980 m nått vårt land. Beträffande Frankrike och Tyskland är motsvarande andel ca 25 respektive 15 %.
var
Den svenska filmens relativt ringa an- del av totala antalet inom landet visade långfilmer betyder inte, att den endast i motsvarande mån ses av biografernas publik. De svenska filmerna går i regel ut till landets biografer i betydligt större antal kopior än de utländska och sva- rar med sina 9 % av totala antalet fil- mer för mer än en fjärdedel av biogra- fernas totala besökarantal.
Inom den svenska filmdistributionen finns två sammanslutningar, nämligen Sveriges filmuthyrareförening 11. p. a.
Tabell 2. Förhållandet mellan antalet premiärsatta svenska och utländska långfilmer på Sveriges biografer under spelåren 1950/51—1957/58
1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57'1957/58 Summa Argentina ..... _ 2 _ _ _ — _ 1 3 Australien ..... — 1 _ _ — _ _ _ 1 Brasilien ...... 1 _ 1 1 _ _ _ _ 3 Danmark ...... 3 3 1 4 5 _ 5 6 27 England ...... 46 38 40 50 58 39 42 55 368 Finland ....... 1 1 4 1 _ 2 — _ 9 Frankrike ..... 26 25 23 31 27 29 40 45 246 Grekland ...... _ _ _ _ _ _ _ 2 2 Indien ........ _ _ — 2 _ _ _ _ 2 Italien ........ 4 11 10 13 14 20 8 14 94 Japan ........ _ _ — 1 2 1 1 2 7 Mexico ........ _ 1 1 _ 3 2 1 _ 8 Nigeria ........ _ _ — _ _ _ _ 1 1 Norge ......... _ _ 1 _ 3 2 _ 4 10 Polen ......... 1 _ _ _ — _ _ 1 2 Schweiz ....... 1 1 _ 2 1 1 1 _ 7 Sovjet ........ 2 3 1 4 4 3 _ 1 18 Spanien ....... _ — _ _ _ 1 1 2 4 Tjeckoslovakien 2 _ _ _ 1 1 1 _ 5 Tyskland ...... 6 7 12 9 15 23 22 32 126 Ungern ....... _ — — _ — 1 _ _ 1 USA. ........ 212 200 193 195 165 171 189 176 1 501 Venezuela . . . . _ _ 1 _ _ _ _ I Österrike ...... 1 9 3 6 3 4 7 5 38 Summa 306 302 291 319 301 300 318 347 2 484 Sverige ....... 29 20 31 30 35 38 32 31 246 Summa svensk och utländsk film .......... 335 322 322 349 336 338 350 378 2 730
och Filmägarnas kontrollförening u.p. a. nades i Stockholm. Filmvisningens Den förra är en allmän intresseförening, egentliga genombrott i landet i dess hel— medan den senare har till uppgift att för het kan hänföras till perioden 1905—10. medlemmarnas i intresseföreningen I tab. 3 lämnas vissa uppgifter om räkning kontrollera biografernas biljett- antalet biografer och biografbesök i intäkter. Biografägarna är skyldiga att olika länder, hämtade ur statistisk års— använda biljetter, som tryckes och leve- bok för år 1957. I förhållande till folk- reras genom kontrollföreningens för- mängden torde Sverige ha det största sorg, och biografägarna är redovisnings- antalet biografer i världen. Detta för- skyldiga gentemot föreningen för till hållande får ses mot bakgrunden av den dem utlämnade biljetter. Kontrollför- låga befolkningstätheten i stora delar eningens revisorer företar i anslutning av vårt land, vilken också förklarar att härtill inspektionsresor ute i landet. omkring två tredjedelar av landets bio- Föreningarna omfattar f. n. 27 svenska grafer utgöres av småbiografer med och utländska uthyrare av film. mindre än fyra föreställningar per Biografrörelsen. De första filmvis- vecka. ningarna i vårt land ordnades av ambu- Av tabellen framgår vidare, att lerande förevisare och det dröjde till år svenskarna inte är några flitiga biograf- 1902, innan Sveriges första biograf öpp- besökare. Sverige kommer således först
Tabell 3. Antalet biografer och biografbesök i olika länder
Biografer Besökare Land . . År Antal Ar Samtliga 1 Per invånare mll]. Australien ........... 1954 1 661 1951 1341 15,3 Belgien ............. 1952 1 444 1952 114 13,0 Danmark ............ 1954 458 1954 59 13,3 England ............ 1955 4 454 1955 1 182 23,2 Finland ............. 1954 588 1952 32 7,8 Frankrike ........... 1955 5 690 1955 421 9,7 Irlandz ............. 1955 226 1955 51 17,5 Israel ............... 1954 135 1951 22& 13,6 Italien .............. 1955 7 414 1954 801 16,8 Japan .............. 1955 5 184 1955 885 10,0 Kanada ............. 1954 1 958. 1954 237 15,6 Norge .............. 1955 619 1955 33 9,6 Nya Zeeland ........ 1954 456 1953 378 18,1 Sovjetunionen ....... 1955 33 312 1955 2 506 12,6 Spanien ............. 1955 4 4705 1953 314 11,0 Sverige ............. 1957 2 477 1952 67 9,4 Tjeckoslovakien ...... 1955 1 658 1955 163 12,4 Tyskland (Väst—) ..... 1955 7 108 1955 767 15,3 Ungern ............. 1955 544 1955 116 11,8 USA ................ 1955 19 2000 1955 2 400 14,5 Österrike ............ 1955 1 156 1955 110 15,8
Avser år, som slutar den 30 juni. Exklusive åskådare som inte betalar nöjesskatt. Avser endast städer och tätorter med över 1 000 invånare. Avser år, som börjar den 1 april.
Exklusive 796 sommarbiografer.
1 2 a ** Inklusive 230 friluftsbiografer för bilister (»drive-ins»). & 6
Inklusive 4 587 friluftsbiografer för bilister (»drive-ins»).
på tjugonde plats i fråga om antalet bio- grafbesök med 9,4 per invånare och år. England leder med 23,2, närmast följt av Nya Zeeland med 18,1, Irland med 17,5, Italien med 16,8 och Österrike med 15,8. De största städerna i Sverige har dock väsentligt högre besöksfrekvens eller i det närmaste det dubbla mot ge- nomsnittet.
Antalet biografer i Sverige uppgick den 1 januari 1958 till 2455. I tab. 4 har intagits uppgifter om utvecklingen av biografbeståndet i landet sedan år 1939. Biograferna har grupperats i sex klasser efter antalet föreställningar per vecka, vilken indelning är densamma som i redovisningshänseende tillämpas av Filmägarnas kontrollförening.
Som framgår av tabellen ökade det totala antalet biografer väsentligt från
år 1939 till år 1952. Denna ökning för- delade sig på klasserna I—IV med den största ökningen inom klass IV, d. v. s. biografer med högst tre föreställningar per vecka. En ganska betydande minsk- ning ägde samtidigt rum inom klasserna V och VI. Från år 1952 fram till år 1958 har det totala biografantalet åter minskat. Utvecklingen var emellertid icke enhetlig inom de olika klasserna. Antalet fortsatte sålunda under denna tid att öka inom klasserna I och II, me- dan en nedgång ägde rum inom klas- serna V och VI.
Av särskilt intresse synes emellertid utvecklingen sedan år 1952 vara inom klasserna III och IV. Fram till år 1957 minskade antalet biografer inom klass IV med sammanlagt 113, medan anta- let biografer inom klass III höll sig
Tabell 4. Antalet biografer vid ingången av åren 1939, 1945 och 1948 samt 1.951_58, med fördelning efter föreställningsfrekvensen
Antal biografer
Antal föreställningar 1/1 1/1 1/1 1 939 1945 1 948
Klass
1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1951
1952 1953 1954 1955 1956 1957
I Minst 14prvecka 356 406 403
11 8—13 pr vecka 98 148 156 III 4—7 » » 208 340 373 IV 1_3 » » 1 071
V 1_2 » månad 264 170 138 VI Enstaka tillfällen 52 37 24
400 401 406 410 413 415 425 429 175 176 179 184 189 187 186 187 373 382 355 361 370 373 368 269 1250 1 395 1 517 1 518 1446 1 423 1 436 1421 1 405 1 487 93 87 105 103 80 80 82 75 19 19 13 13 13 12 11 8
Summa 2 049 2 351 2 489 2 577 2 583 2 504 2 494 2 501| 2 488 2 477 2 455
ganska konstant och endast minskade med 14. Under år 1957 ökade däremot biografantalet inom klass IV med 82, medan en minskning skedde inom klass III med sammanlagt 99 biografer. Den— na förändring synes stå i direkt sam- band med det år 1957 införda särskil- da stödet åt biografer med högst tre or- dinarie kvällsförcställningar i veckan och sålunda hänförliga till klasserna IV_VI, vilket utgår i form av avdrag på nöjesskatten med intill 75 kronor per vecka.
Av biograferna inom klass I ligger ca 37 % i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Flertalet enskilda företagare inom biografbranschen tillhör en är 1915 bil- dad intresseorganisation, Sveriges bio- grafägareförbund. Till detta förbund var den 1 januari 1958 anslutna 406 biografägare, representerande 1 160 bio- grafer.
Andra organisationer inom biograf- branschen är Folkets husföreningarnas riksorganisation och Våra gårdar (riks- föreningen för nykterhetsrörelsens all- männa samlingslokaler). Till den först- nämnda organisationen var den 1 ja- nuari 1958 anslutna 632 biografer. An- talet biografer, anslutna till Våra går- dar, uppgick i oktober 1958 till 231. Det
största antalet biografer tillhörande des- sa organisationer utgöres av småbiogra- fer, d. v. s. biografer med högst tre före- ställningar pcr vecka.
2. Integrations- och kartellförhållanden
Inom film- och biografbranschen finner man en långt driven integration. Med integrerade företag i denna bemärkel- se förstås å ena sidan sådana, som bedriver såväl produktion som uthyr- ning av film och därjämte idkar bio- grafrörelse, och å andra sidan sådana, som har intressen i endera eller flera av dessa verksamhetsgrenar genom dot- terföretag eller på andra sätt kontrolle- rade företag.
Den inhemska filmproduktionen har från början tillkommit på initiativ av biografägare. Sedermera har de fasta filmproducenterna genom att utvidga och konsolidera den egna biografverk- samheten samt förvärva inflytande i andra biografföretag tillförsäkrat sig ett visst minimiantal visningsmöjlighe- ter för de framställda filmerna. Detta var framför allt fallet under den tid, då biografrörelsen ännu var en expan- derande näring. Producenterna har med andra ord strävat efter att erhålla ett stabilt och växande publikunderlag ge-
nom förvärv av biografföretag med re- lativt god lönsamhet, speciellt i städer och större samhällen. Parallellt härmed har en horisontell integration ägt rum inom biografbranschen, oberoende av producentintegrationen.
Ett annat starkt skäl för producent- integrationen synes ha varit önskemålet att genom en kombination av filmpro- duktion, visning på egna biografer av både svensk och utländsk film samt filmuthyrningsverksamhet (lämpa ris— kerna för den egna filmpreduktionen och samtidigt ernå en rislmtjämning.
Till kategorien ceutföretag, varmed här endast avses sådana företag med intressen inom bio- grafb 'anschen, hör AB Europa Film, Sandrew—koncernen, AB Svensk Film- industri (SF-koncernen), AB Svea Film samt Svenska AB Nordisk Tonefilm. Två producentförctag — AB Stockholms Film och AB Svensk Talfilm _ med en- dast två respektive tio biografer har in— te ansetts böra hänföras till gruppen producentföretag med integration i bio- grafbranscben.
integrerade produ-
Ehuru inte någon direkt integration föreligger mellan Svenska AB Nordisk Tonefilm och de med detta företag sam- arbetande biografföretagen, torde före- taget ändå böra hänföras till kategorien integrerade företag med hänsyn till den inlressegemenskap, måste anses föreligga mellan Nordisk Tonefilm och vissa av de ifrågavarande biografföre- tagen. De största aktieägarna i Nordisk Tonefilm är Lantbruksförbundets Tid- skrifts AB, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen, Kooperativa förbundet och Sveriges Folkbiografer AB. Som största aktieäga- re i Sveriges Folkbiografer AB återfin- nes Folkets husföreningarnas riksorga- nisation, Lantbruksförbundets Tid- skrifts AB och ett större antal folkets husföreningar. Riksorganisationen äger
SOlll
vidare Skandinaviska Biograf AB med 17 biografer, Norrköpings Biograf AB med 3 biografer, Biograf AB Öresund samt Västerviks Biograf AB. Sveriges Folkbiografer AB äger Turebergs Bio- graf AB och Skandinaviska Biograf AB äger numera samtliga aktier i Biograf AB Ringen. Den nära intressegemenska- pcn kommer även till synes däri, att samma person bekläder posten som verkställande direktör i såväl Nordisk Tonefilm som samtliga ovannämnda biografföretatf.
Integrationens omfattning och inrikt- ning framgår av tab. 5. Nordisk Tone- film liar ej medtagits i denna tabell, då integrationen beträffande detta företag, som framgår av vad ovan sagts, är av speciell karaktär. I ett stort antal bio— grafföretag har de integrerade produ- centföretagen mindre än 50 % av aktie- kapitalet. Deras inflytande i fråga om visningsmöjligheterna torde emellertid i dessa och andra fall ofta hänföra sig till ett konsortialavtal eller annat avtal, som ger deln företrädesrätt till visning av egna eller från andra producenter disponerade filmer. I vissa biografföretag har mer filmproducent samtidigt intressen. for uthyrning än en
Inom film- och biografbranschen har förelegat omfattande konkurrensbc- gränsningar i form av avtal rörande prissättning, nyetablering, annonsering och uthyrning av film m.m. Flertalet av dessa avtal har slopats eller uppmju- kats. Sålunda har avtalen angående mi- nimipriser å biografbiljetter upphävts den 14 maj 1954. Så är även fallet med avtalen angående nyctableringskontroll och visning av i utlandet producerad svenskspråkig film, Vilka upphävts den 28 april 1955 respektive den 16 maj 1950.
Av de avtal, som fortfarande gäller, reglerar nr 640 förhållandet mellan
Verksamhetens
Moderbolag art
Av moderbolaget helägda företag
Verksamhetens art
Av moderbolag till minst 50 % ägda företag
Verksamhetens art1
AB Europa Film Filmproduktion, filmuthyrning, biografrörelse m. m., 6 biografer i Stockholm och ute i landet
AB Adis
Foto AB Skandia
Sagabiografen i Stockholm AB
AB Filmdistribu— tion i likvidation
Förvaltning av fastigheter och värdepapper m. m.
Handels— och agenturrörelse
Biografrörelse, 1 biograf Biografrörelse, 2 biografer i Stockholm
Södra Sveriges Biograf AB
8 biografer ute i landet
Svenska Förena- 25 biografer i de Biograf AB Stockholm (1) och ute i landet
Biograf AB Lido 5 biograferi
AB Filmlabor
Göteborg
Filmlaboratorie- verksamhet
Antal biografer 6 biografer Summa 47 helt eller till minst 50 biografer.
Teater- och res- taurangrörelse, fastighetsförvalt- ning, biografrö— relse, 16 biogra- fer i Stockholm
AB Sandrew- Biograferna
3 biografer 38 biografer
% ägda biografer, vartill kommer intressen i företag med sammanlagt 51
AB Centrum- atel j éerna
AB Sandrew— Ateljéerna
AB Sandrew Film
Royal Film AB
Atelj érörelse Filminspelning Filmuthyrning
Biografrörelse, 24 biografer ute i landet
AB Filmlabor Filmlaboratorie- verksamhet
AB Svenska Bio- 9 biografer ute
grafkompaniet
landet
Antal biografer 16 biografer Summa 49 helt eller till minst 50 %
AB Svensk Filmproduktion, Filmindustri filmuthyrning, biografrörelse m. m., 84 biogra- fer i Stockholm och ute i landet
ägda biografer.
Fastighets AB Röda Kvarn
Malmö Biograf AB
AB Filmlager AB Västerviks Palladium
AB Fribergs Filmbyrå
Tecknad Film AB
AB Informativ- Film
24 biografer
Fastighetsför- valtning m. m.
Biografrörelse, 8 biografer i Malmö
Handelsrörelse
Förvaltning av aktier m. m. Filmuthyrning, filminspelning Filminspelning m. m. Framställning och visning av film samt handel med film
AB Cosmorama
9 biografer
11 biografer i Göteborg
Antal biografer 84 biografer Summa 103 helt eller till minst 50 % ägda biografer.
AB Svea Film Filminspelning,
filmuthyrning
AB Garant
8 biografer
Handels- och agenturrörelse samt förvaltning av fastigheter och
värdepapper m. m.
Svenska Förena— de Biograf AB
11 biografer
25 biografer i Stockholm (1) och ute i landet
filmuthyrare och biografägare. Det har formen av ett normalkontrakt, som fast- ställts av Filmägarnas kontrollförening, och innehåller allmänna bestämmelser vid filmleveranser. Därutöver gäller vissa allmänna regler vid uthyrning av film.
Avtalet ingår som ett led i kontrol— len av filmhyresintäkterna. Biografäga- ren är således skyldig att vid all före- visning av film uteslutande använda kontrollföreningens inträdesbiljetter och blanketter för biljettredovisning. För cmottagna biljetter är biografäga- ren redovisningsskyldig gentemot film- uthyraren och kontrollföreningen. Filmuthyraren har rätt att när som helst själv eller genom kontrollför- eningen vidtaga de kontrollåtgärder, som befinnes lämpliga, samt taga del av samtliga biografägarens räkenskaper.
Genom ändringar i avtalsformuläret i april 1956 har de tidigare gällande be- stämmelserna angående gratisföreställ- ningar och minimipriser å biografbiljet- ter slopats. De nya avtal, som växlats mellan kontrollföreningens medlemmar och landets biografägare, innehåller så- ledes inte några bestämmelser om mi- nimipriser.
Det i avtalet ingående förbudet att sälja barnbiljetter till kvällsföreställ- ningar gäller emellertid alltjämt. Dis- pens härifrån meddelas dock numera av kontrollföreningen mot tidigare av Sve- riges biografägareförbund. Förbudet mot utlämnande av rabattbiljetter kvar- står fortfarande. Så är även fallet med förbudet mot användning av premie- och kupongbiljetter.
Medlemmarna i Sveriges filmuthyra- reförening har genom avtal nr 641 över- enskommit om vissa bestämmelser rö- rande bl. a. annonsering och reklam samt filmuthyrning. Frånsett dagstid- ningar är endast vissa annonsorgan till- Iåtna. Vidare gäller vissa bestämmelser
angående s. k. samlingsannonser, pre- miär- och recensionsannonser. Fasad- och ytterentréskyltning för en ny film får slutligen inte ske förrän tidigast, när sista föreställningen av den före- gående filmen börjat.
Enligt samma avtal får filmkontrakt endast uppgöras med sådana kunder, som har hyreskontrakt för den biograf— lokal, där respektive filmer är avsedda att visas. Två s. k. korta långfilmer (45 minuters filmer) får ej visas under en och samma föreställning.
Speciella regler gäller för filmuthyr- ning till föreningar och militärhio— grafer.
Det s. k. smalfilmsavtalet, nr 643, in- nehåller vissa regler för distribution och visning av smalfilm i Sverige. Avta- let syftar till att förhindra konkurrens från smalfilmen för biografer, som re- gelbundet visar 35 mm:s film. Frågor om tillstånd till visning av nöjesfilm i smalfilmskopior avgöres av en särskild nämnd, smalfilmsnämnden. Reglerna är inte avsedda att verka hindrande för smalfilmens begagnande för undervis- ning i skolor, läroverk och av staten er- kända bildningsorganisationer.
3. F ilmproduktionen
Verksamhetens struktur och omfattning Långfilmsproduktionen. Den svenska långfilmsproduktionen utmärkes av en stark koncentration till de integrerade företagen, varmed i detta sammanhang avses företag med mera betydande bio- grafintressen. Inom denna producent— grupp men även i företag, som ej har kontinuerlig långfilmsproduktion, be— driver man i allmänhet också annan rö- relse av större eller mindre omfattning. I tab. 6 redovisas antalet under spel— åren 1950/51—1957/58 premiärsatta svenska långfilmer med fördelning på integrerade företag och fristående pro- ducenter.
Tabell 6. Antalet under spelåren 1950/51—1957/58 premiärsatta svensl 'z lång/ihrer med fördelning på integrerade företag och fristående producenter Integrerade företag Fristående producenter Totala antalet Spelår Antal Antal Antal Antal produ— filmer producenter filmer producenter filmer center 1950/51 4 17 8 12 12 29 1951/52 5 15 4 5 9 20 1952/53 4 23 5 8 9 31 1953/54 4 21 7 9 11 30 1954/55 5 23 7 12 12 35 1955/56 4 27 8 11 12 38 1956/57 5 22 9 10 14 32 1957/58 5 22 7 9 12 31 Summa 5 | 170 24 | 76 29 246 Till kategorien integrerade företag under ifrågavarande period. Under har hänförts AB Europa Film, Sandrew- koneernen, Svenska AB Nordisk Tone- film, SF-koncernen och AB Svea Film. Två företag med mindre biografintres- sen, nämligen AB Stockholms Film med två biografer och AB Svensk Talfilm, som har tio biografer, har hänförts till kategorien fristående producenter.
Som framgår av tabellen uppgick sammanlagda antalet under spelårcn 1950/51—1957/58 premiärsatta svenska långfilmer till 246. Därav svarade de in- tegrerade företagen för 170 filmer eller ca 69 %.
Antalet under spelåren 1950/51— 1957/58 premiärsatta svenska långfil- mer och deras fördelning på respektive producenter framgår av tab. 7. Till kategorien premiärsatta filmer brukar i allmänhet endast hänföras filmer, som haft premiär i Stockholm. I tabellen har emellertid även medtagits sådana filmer — till antalet tre — som endast visats utanför Stockholm.
De under åttaårsperioden 1950/51—— 1957/58 premiärsatta svenska långfil- merna fördelar sig på 29 producenter. Av dessa har emellertid endast 5 be— drivit en på samtliga spelår fördelad verksamhet, under det att 11 producen- ter framställt vardera endast en film
andra hälften av perioden har samman- lagt 24 producenter fått sina filmer pre- miärsatta. Det årliga antalet producen— ter har under hela perioden varierat mellan 10 och 14.
Som framgår av tabellen har antalet premiärsatta svenska filmer varierat bc— tydligt från spelår till spelår. 1951/52 års siffra måste dock betraktas som ex- ceptionell. Den får ses mot bakgrunden av den under år 1950 akuta filmkrisen, som resulterade i beslut av Föreningen Sveriges filmproducenter, att medlem— marna efter ingången av år 1951 tills vidare inte skulle inspela några lång- filmer. Sedan riksdagen fattat beslut om stöd åt den svenska filmproduktio- nen från den 1 juli 1951, kom emellertid produktionen åter igång.
Fyra av de fem producenter, som hänförts till gruppen integrerade före- tag, kan även betecknas som storprodu— center. Det femte företaget _ AB Svea Film — har under åttaårsperiodcn 1950/51—1957/58 endast inspelat 6 av de premiärsatta filmerna. De övriga integrerade företagens andel fördelar sig under hela åttaårsperioden på föl- jande sätt: Sandrew-koneernen 61, SF- koncernen 49, Europa Film 29 och Nor- disk Tonefilm 25 långfilmer. Under den
Tabell 7. Antalet under spelåren 1950/51_1957/58 premiärsatta svenska långfilmer med fördelning på olika producenter Antal filmer Pmducent 1950/ 1951/ 1952/ 1953/ 1954/ 1955/ 1956/ 1957/ Sum- 51 52 53 54 55 56 57 58 ma
AB Anglo-Film. . . . _ — _ _ _ _ 1 _ 1 Artfilm AB .............. 1 _ _ 1 _ 1 1 1 5 Lars Burman ............ _ _ _ 1 _ — _ _ 1 Produktion S. Bauman AB 3 1 1 _ 1 1 _ _ 7 AB Europa Film ......... 3 2 5 4 4 5 4 2 29 F—produktion Hampe
Fanstman ............. _ — — _ _ 11 _ _ 1 Fenno Film Pan—Han ..... _ 1 _ _ _ _ _ _ 1 Film AB Imago .......... _ 2 1 1 _ 1 — _ 5 AB Irisfilm .............. — _ _ — — _ 1 _ 1 AB Knäppupp/Ramel-
Alvoproduktion ........ _ _ _ _ 1 _ 1 2 4 AB Kungsfilm ........... 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 AB Lundafilm ........... _ — — _ _ _ 1 _ 1 Metronome Studios AB . . . _ — _ 1 3 2 _ _ 6 Gli-produktion. . . . . . . . . . _ _ _ _ _ 1 _ 1 Sandrew-koncernen
a) AB Centrumateljéerna — _ 2 — 4 _ _ _ 6
b) AB Sandrew—Ateljéer—
na ................. 5 6 6 8 5 102 9 6 55 AB Sirenafilm ........... 1 _ _ _ _ — _ _ 1 AB Skandiafilm .......... _ _ _ — _ _ 1 1 2 AB Stockholms Film ..... 1 _ _ _ — _ _ _ 1 Filmproduktion Arne
Sucksdorff AB ......... _ — — 1 — _ _ 1 2 AB Svea Film ........... _ 1 _ _ 1 _ 2 2 6 Svenska AB Nordisk Tone-
film .................. 2 2 3 3 4 5 2 25 SF-koncernen
a) AB Fribergs Filmbyrå 3 1 2 _ 1 1 _ — 8
b) AB Svensk Film-
industri ............ 4 3 5 6 4 6 5 8 41
AB Svensk Talfilm ....... 2 1 32 3 2 3 1 2 17 AB Terrafilm ............ 1 _ 2 1 2 1 2 1 10 Triofilm AB ............. _ _ _ _ 2 1 _ _ 3 AB Wivefilm ............ 2 ._ 1 _ 1 _ _ _ 4 Västkustens dykarklubb . . — — _ _ — _ _ 1 1 Summa filmer 29 20 31 30 35 38 32 31 246
Därav helt i färg _ _ _ 1 2 5 5 10 23
Antal producenter 13 10 11 11 14 13 14 12 _
1 Endast visad utanför Stockholm 2 Varav en, som endast visats utanför Stockholm.
senare hälften av perioden har de pre- miärsatta filmerna fördelat sig med 34 på Sandrew—koncernen, 23 på SF-kon— cernen, 15 på Europa Film, 15 på Nor— disk Tonefilm och 5 på Svea Film.
Inom gruppen fristående producenter har AB Svensk Talfilm och AB Terra-
film svarat för det största antalet fil- mer med 17 respektive 10 under hela perioden och 8 respektive 6 under pe— riodens senare del.
Det må i detta sammanhang nämnas, att samproduktion mellan ett företag med biografintressen och en fristående
producent blivit allt vanligare. De skäl, som legat till grund för en sådan pro- duktion, synes i allmänhet ha varit av huvudsakligen teknisk och finansiell natur. I vissa fall kan ett samgående vara betingat av konstnärliga skäl. Främsta syftet med en sådan sampro- duktion torde vara att tillförsäkra fil— mens idégivare, huvudaktör eller regis- sör andel i eventuellt uppkommande vinst.
De integrerade företagen har under perioden 1950/51—1957/58 direkt eller indirekt själva distribuerat samtliga si- na filmer. Producenter utan biograf- intressen har däremot endast distribu— erat 44 % av sina filmer själva. För den övriga produktionen har de i regel vänt sig till integrerade företag och i några fall till fristående uthyrare.
Under de senaste åren har, som fram- går av tab. 8, en betydande ökning skett av antalet premiärsatta svenska långfilmer i färg. Under spelåret 1953/ 54 premiärsattes en långfilm helt i färg. Den var inspelad av Svensk Film- industri. Under spelåret 1954/55 pre- miärsattes två färgfilmer. Antalet öka- des därefter under de två följande spel- åren till fem, för att under 1957/58 sti- ga till tio. Sistnämnda år kom därige- nom färgfilmernas antal att uppgå till en tredjedel av samtliga premiärsatta svenska långfilmer. Denna ökning får
delvis ses som en naturlig utveckling _ även beträffande utländsk film har färgfilmernas andel av totala antalet filmer ökat väsentligt _ men torde även vara ett resultat av det från den 1 juli 1955 utökade stödet åt färgfilms- produktionen.
Antalet premiärsatta svenska lång- filmer uppgick under perioden 1950/51 _1957/58 till i genomsnitt 31 filmer per spelår. Som jämförelse kan näm- nas, att den svenska produktionen un- der 1930-talets första hälft enligt uppgift i 1941 års filmutrednings betänkande (SOU 1942: 36) i genomsnitt omfattade 22 filmer per år. Därefter ökade film— antalet väsentligt. Under perioden 1937/38_1941/42 var sålunda medelta- let 31 filmer och under perioden 1942/43 _1947/48 40 a 41 filmer. Under spelåren 1948/49 och 1949/50 sjönk därefter års- antalet filmer till respektive 31 och 32.
För inspelning av huvudsakligen lång- filmer står f. n. följande ateljéanlägg- ningar till förfogande, nämligen AB En- ropa Films ateljéer i Sundbyberg, Sandrew-koncernens ateljéer på Gärdet i Stockholm, AB Svensk Filmindustris ateljéer i Råsunda, AB Svensk Talfilms ateljé i Täby, Metronome Studios' AB:s ateljé i Stocksund samt Svenska AB Nordisk Tonefilms ateljé vid Jungfru— gatan i Stockholm. Dessa ateljéer står 'inte blott till förfogande för respektive
Tabell 8. Antalet under spelåren 1953/54»——1957/58 premiärsatta svenska långfilmer, helt i färg, med fördelning på respektive producenter
Producent
1953/54 1954/55|1955/56 1956/57 1957/58
Produktion S. Bauman AB ................ ' AB Europa Film ......................... AB Knäppupp, Ramel-Alvoproduktion ...... AB Sandrew—Ateljéerna ................... Filmproduktion Arne Sucksdorff AB ........ Svenska AB Nordisk Tonefilm ............. AB Svensk Filmindustri .................. AB Terrafilm ............................ Västkustens dykarklubb ..................
Summa
IIHllllll
NIHHIIIIII all—»IHIHH mlHHlllel sHldåi—ÅHI—ll—lb—ll
H
ägare utan hyres även ut till sådana producenter, som saknar egna ateljéer.
I syfte att erhålla en bild av den svenska filmproduktionens inriktning . har i tab. 9 intagits en sammanställ- ning över antalet under spelåren 1950/51 _1957/58 premiärsatta filmer, gruppe— rade efter innehållet i olika kategorier, såsom skådespel, lustspel, dramer, far- ser etc. Av naturliga skäl måste emel- lertid en sådan katalogisering bli sub- jektiv. Flera filmer utgör »gränsfall» och skulle lika väl kunna hänföras till någon annan kategori än den de place- rats i. I stort sett torde indelningen dock kunna tjäna som underlag för en be- dömning av den svenska filmproduk- tionens sammansättning.
Som framgår av sammanställningen utgöres det största antalet inspelade filmer av skådespel, lustspel, dramer, farser och komedier. Omkring 83 % av samtliga filmer tillhör dessa kategorier. En uppdelning av filmerna i seriösare
filmer _ skådespel, dramer, dokumen- tärfilmer etc. _ och lättare filmer — lustspel, farser, komedier m. fl. _ ger till resultat, att ca 40 % av samtliga fil- mer kan hänföras till den förra grup- pen och omkring 60 % till den senare. Härav kan naturligtvis inte några slut- satser dragas rörande produktionens värde nr kvalitetssynpunkt.
Kortfilmsproduktionen. Till kortfilm räknas filmer med en längd av högst 1 000 m i normalfilm eller till motsva- rande längd normalfilm omräknad smalfilm. Begreppet kortfilm är emeller— tid ett mycket vidsträckt begrepp. Det brukar användas som gemensam be- teckning för så olika slag av filmer som dokumentärfilmer, journalfilmer, re- klamfilmer och olika slag av annan be- ställningsfilm, vartill även hör instruk— tions- och utbildningsfilm etc. I första hand brukar dock benämningen kort- film förbehållas vissa slag av filmer,
Tabell 9. Antalet under spelåren 1950/51—1957/58 premiärsatta svenska långfilmer med fördelning efter innehåll och ämnesval
Antal filmer Kategon 1950/ 1951/ 1952/ 1953/ 1954/ 1955/ 1956/ 1957/ Sum- 51 52 53 54 55 56 57 58 ma Skädespel ............... 1 4 7 5 9 8 10 7 51 Lustspel ................ 7 4 4 5 7 10 5 6 48 Dramer ................. 5 4 6 8 3 6 3 3 38 Farser .................. 4 4 8 3 4 4 4 6 37 Komedier ............... 6 2 _ 5 6 5 3 4 31 Thrillers ................ _ _ _ _ 3 1 2 2 8 Barnfilmer .............. 1 _ "_ 1 _ 1 3 1 7 Dokumentärfilmer ........ 1 _ _ _ 1 _ _ 2 4 Folklustspel ............. . 1 _ 3 _ _ _ _ — 4 Kriminalfilmer ........... _ _ _ 1 1 2 _ _ 4 Reportagefilmer .......... 2 1 _ _ _ — _ _ 3 Äventyrsfilmer ........... _ _ _ 1 _ 1 1 _ 3 Folklivsfilmer ............ _ _ 1 _ 1 — — — 2 Balettfilm ............... _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 Kavalkadfilm ............ _ _ — _ _ _ 1 _ 1 Kemisk thriller .......... _ — — 1 _ _ _ _ 1 Operettspex ............. _ 1 _ — _ _ _ _ 1 Revyfilm ................ 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 Showfilm ................ — _ 1 _ _ _ _ — 1 Summa 29 20 31 30 35 38 32 31 246
främst tecknade fantasifilmer och film- skildringar av natur, folkliv, kultur och företagsamhet.
Den svenska kortfilmsproduktionens- storlek är inte känd. Detta sammanhäng- er därmed, att endast sådana kortfil— mer, som inspelas för offentlig visning, blir föremål för granskning av statens biografbyrå. Den övervägande delen av kortfilmsproduktionen utgöres emeller- tid av filmer, som endast är avsedda att visas i slutna sällskap. Bland filmer av detta slag märks särskilt skol— och in- struktionsfilmer.
Tab. 10 visar antalet av statens bio-
grafbyrå under åren 1948—49 och 1955 _57 granskade kortfilmer. Filmerna har i tabellen hänförts till olika grup- per med hänsyn till filmernas huvud- sakliga karaktär.
Produktionen av kortfilm för vis- ning på biograferna har under senare år" minskat. Denna utveckling synes sammanhänga dels med ökningen av produktionskostnaderna, dels med det förhållandet att spelfilmernas längd minskat behovet av fyllnadsprogram. Därtill kommer, att det måste te sig mer lockande för producenter och filmuthyrare att sätta in beställnings-
Tabell 10. Typfördelning av kortfilmer i bred- och smalfilm, som under åren 1948 och 1949 samt 1955, 1956 och 1957 varit föremål för granskning av statens biografbyrå
Bredfilm Smalfilm Typ 1948 1949 1955 1956 1957 1948 1949 1955 1956 1957 Beskrivande doku- mentärfilm ..... 38 22 26 5 18 28 31 56 60 35 Cpplysnings— och informationsfilm 22 42 32 29 36 28 25 24 17 7 Film av reklam— el- ler annonstyp. . . 244 228 228 234 312 8 11 16 18 16 Journalfilm och fri- stående aktuali— tetsreportage . . . 50 54 90 77 47 3 5 5 4 1 Övrig kortfilm: a. dramatisk film . _ 1 2 1 _ 2 1 6 1 7 b. nedklippt lång- film ........... 3 4 2 _ _ _ _ _ _ — c. experimentellt betonad film . . . _ _ _ 1 _ _ _ 2 1 1 d. dockfilm ....... _ — _ 1 _ _ — 1 _ _ e. montagefilm (av karaktären »bok- film») ......... _ _ 1 1 — _ — _ _ — f. stämningsmåleri 1 1 1 1 _ 2 3 1 _ — g. sång— eller orkes- terupptagning. . _ 4 _ 1 1 — _ _ _ _ h. valpropaganda . 6 _ 3 2 11 1 _ 1 2 _ Summa 364 356 385 373 425 72 76 112 103 67
Anm. om typindelningen:
Till beskrivande dokumentärfilm har hänförts film, som utan påtaglig aktualitets— eller nyhets— syftning förmedlar en bild av faktiska förhållanden (länder, folk, arbetsliv, kulturfakta o. d.).
Till upplysnings- och informalionsfilm har hänförts sådan film, som synes ha ett uppenbart instruktivt eller didaktiskt syfte eller liknande målsättning.
] gruppen reklam- och annons/flm ingår även 5. k. trailers, d. v. s. kortare filmer av en längd mellan 25 och 100 m och avsedda som reklam för långfilmer.
film som utfyllnad till långfilmspro- grammen än att producera annan kort- film. Kortfilmsproducenten blir i dy- lika fall oftast i större eller mindre utsträckning bunden av uppdragsgiva— rens önskemål. Härigenom begränsas förutsättningarna för en konstnärlig fri kortfilmsproduktion.
Den yrkesmässiga kortfilmsproduktio- ncn fördelar sig på mer än hundratalet producenter, som i första hand spelar in kortfilm åt beställare. Enskilda per- soner svarar för en betydande del av smalfilmsprodnktionen. Större delen av de kortfilmer av olika slag, som före- kommer på biograferna i kombination med långfilmer, är inspelade av lång- filmsproducenter eller till dem anslutna dotterföretag. Förklaringen härtill torde vara anslutningen av biografkedjor till dessa producenter. Beställarens behov av visningsmöjligheter ger med andra ord de producenter, som disponerar egna biografkedjor, en bättre ställning än övriga kortfilmsproducenter.
Ekonomiska förhållanden
Som framgår av den föregående redo- görelsen för integrationen inom film- oeh biografbranschen faller större delen av långfilmsproduktionen på företag, som även bedriver annan rörelse. Mer- endels är verksamheten kombinerad med filmuthyrning och/eller biograf- drift. Av denna anledning är en isolerad undersökning av den svenska långfilms- produktionens ekonomi ytterst vansklig att genomföra. Det är nämligen inte möjligt att avgöra, hur resultatet påver- kats av de olika slag av kombinationer, som finns mellan produktion av spel- film, annan filmproduktion, filmdistri- bution och övriga verksamhetsgrenar. Den ena verksamhetsgrenen kan vara betingad av den andra och frågan om produktionens ekonomi kan därför till stor del vara beroende av den situation,
som skulle uppkomma,om de olika verk- samhetsgrcnarna skildes isär. Avgöran- de för huruvida en bedömning av eko- nomin kan bli riktig eller ej är således i första hand, om marknadssituationen — främst i fråga om filmhyrorna för de nu producentägda biograferna — skulle bli densamma, om långfilmspro- duktionen bedrevs av helt fristående företag.
För att få en uppfattning om de be- rörda företagens ekonomiska förhållan- den har utredningen låtit granska hos patent- och registreringsverket förva- rade, från de i gång varande produ- ccntföretagen för långfilm till verket senast inkomna årsredovisningarna. I tab. 11 har sammanställts uppgifter, hämtade från producentföretagens ba- lans- samt vinst- och förlusträkningar och avsedda att ge en viss bild av företagens aktuella ekonomiska ställ- ning.
Företagen har liksom vid redogörel- sen för integrationen inom film- och biografbranschen uppdelats i integre- rade och fristående företag. Med inte- grerade företag avses i detta samman- hang dock endast producentföretag med biografintressen. Långfilmsproducenter, som inte har biografintressen men som bedriver rörelse med filmuthyrning, har ej hänförts till kategorien integrerade företag. Såväl de företag, som beteck- nats som integrerade, som även i viss utsträckning de, som upptagits som fri- stående, har dotterföretag. För närmare upplysningar om dessa förhållanden hänvisas till den särskilda redogörelsen för integrationsförhållandena inom film- och biografbranschen.
Under de fyra spelåren 1953/54— 1956/57 har premiärsatts sammanlagt 135 långfilmer, fördelade på 24 produ- center. Vissa av dessa producenter åter- kommer med en film endast vartannat eller vart tredje år. Det största antalet
Tabell 11. Ekonomiska uppgifter ur årsredovisningama från vissa producentföretag (i 1000—tal kronor )
A. Integrerade företag
Omsättning
Bedovisad nettovinst
Ersättning åt styrelse och företagsledning
Vissa uppgifter från senaste bokslut
1955 eller 1954/55
1 956 eller
1955/56
1955 1956 eller eller 1954/55 1955/56 1955 1956 eller eller 1954/55 1955/56
Eget kapital
Därav aktie- kapital
Inventarier
Bokfö- rings- värde
Brandför- Säkrings- värde
Balans- räkning- ens slut— summa
ABEuropaFilm............ AB Sandrew-Biograferna. . . . AB Svensk Filmindustri. . . . . . ABSveaFilm Svenska AB Nordisk Tonefilm
Fristående producenter
ABAnglo-Ftlm............. ArtfilmAB................. Produktion S. Bauman AB. . . FilmABImago............. ABIrisfilm................. AB Knäppupp, Ramel-Alve- produktion......... Kemiska Teatern AB........ Metronome Studios AB. . . . . . ABPublik-Film............. ABSkandiafilm............. Filmproduktion Arne Sucks— dorffAB................... AB Svensk Talfilm. . . . . . . . .. ABTerrafilm............... Film AB Tiden och Vi. . . . . .. TriofilmAB................ ABWivefilm...............
8 9501 36 275 956 3 488
225 646
38 087 1 507 5 054
464 779
10 9772
45,11 69,62 263,1 57,1 1 059,0 837,1 8,9 9,1 0,1 0,4
l |
0,8" 0,89
_ 0,8
. /. 0,3 ./. 0,3 12,3 12,0
68,7a 66,0a 22,1 36,5 75,7 79,3
1 340 2 762 11 307 83 1 010 75 40 23 71 100 1 000 2 000 8 000 50 1 000 50 45 20 15 25 100
351 639 944 482
38 26
N
121 145 118 147
32
1 863 1 854 16 316 280 1 628
585 277
3 612 6 256 22 840 563 4 528
333 577 665 91 54 833 326 201
31
794 1 892 100 1 398
1. Avser tiden 1/9 1954—31/8 1955
2 8 l
» » 1/9 1955—31/8 1956 » » 1/6 1954—31/5 1955 » » 1/6 1955—31/5 1956
Avser tiden
» » )) ) )) »
1/10 1953—31/3 1955
1/7 1954—30/4 1955 1/5 1955—30/4 1956 1/6 1955—30/6 1956
producenter, som förekommit samtidigt under de nämnda fyra åren, uppgår till 16. Det är inte möjligt att ange, huru- vida samtliga 24 producenter i fram- tiden återkommer. Det kan emellertid förutsättas, att de kontinuerligt arbe- tande producenternas antal —— till vilka får räknas även sådana, som inte åter- kommer årligen — uppgår till ett 20-tal.
Av de i tabellen upptagna företagen har under ifrågavarande räkenskapsår endast AB Europa Film och AB Svensk Filmindustri lämnat någon utdelning till aktieägarna (5 respektive 10 %). I Svensk Filmindustri, vars aktiekapital sedan år 1934 utgör 8 milj. kronor, höjdes utdelningen år 1955 från 62/3 till 10 %.
Ur balansräkningarna har följande uppgifter inhämtats rörande företagens innehav av aktier, andelar i fastighets- föreningar o. d.: AB Europa Film 369 400, AB Sandrew-Biografernal 781 013, AB Svensk Filmindustri 4364 560 (varav aktier i koncernföre- tag 2201 000), AB Svea Film 205000 samt AB Svensk Talfilm 125 000 kronor.
Ett företags ekonomiska resultat kan i vissa fall avspegla sig även i ersätt- ningen till styrelseledamöter och före- tagsledare samt —— i familjebolagen —— även i lönerna till andra anställda. Av denna anledning har en kolumn med uppgifter om ersättning till styrelse och företagsledare medtagits i tabellen. Det kan i detta sammanhang konstateras, att i flera enmansbolag och aktiebolag med en mycket begränsad krets av ak- tieägare och styrelseledamöter vinsten främst utgått i form av ersättning till styrelse och företagsledare. Så synes förhållandet ha varit med det stora fler- talet av de företag, som bedriver film- produktion. Karakteristiskt är därvid också, att aktiekapitalet är blygsamt i förhållande till företagens omsättning. Arvoden i dotterföretag och inkomster
av dubbelanställning kan även före- komma, då samma styrelseledamöter och företagsledning finns i såväl moder- företaget som dotterföretagen. Dylika arvoden och inkomster ingår icke i de i uppställningen redovisade beloppen.
I tabellen lämnade uppgifter ger inte alltid en klar bild av ett företags re- sultat. Olika företag kan tillämpa skil- da principer för värdering av varula— ger och fordringar, en del företag kan utnyttja avskrivningsrätten i större ut- sträckning än andra företag etc. På så sätt kan större eller mindre dolda reserver bildas i en del företag och de- ras dotterföretag.
Balansräkningarna innehåller som re- gel inte för bedömning av de dolda re- servernas storlek erforderliga upplys- ningar. När det gäller att bedöma ett företags ekonomiska ställning med ut- gångspunkt från balansräkningen får man därför i denna del använda sig av ganska grova mått. I tabellen intagna uppgifter om det egna kapitalets storlek och aktiekapitalets andel därav, inven- tariernas bokförda värden och brand- försäkringsvärden samt fastigheternas bokförda värden, taxerings- och brand- försäkringsvärden ger en mycket blan- dad bild av företagens struktur och ekonomiska förhållanden. Uppgifterna kan sålunda inte läggas till grund för en bedömning av branschens räntabi- litet.
Fondemissioner genomfördes i vissa företag under åren 1942—47 men synes därefter inte ha förekommit. Sålunda ökades aktiekapitalet i Europa Film ge- nom fondemission 1946 från 500 000 till 1 milj. kronor. Aktiekapitalet i Sandrew- Biograferna, som började sin verksam- het år 1937 med 200 000 kronor i aktie-
1 De till Sandrew-koncernen hörande före— tagen bedriver rörelse såsom kommissionärs- bolag åt AB Sandrew-Biograferna. Intäkter och kostnader redovisas därför hos moderbolaget, AB Sandrew-Biograferna.
kapital, har utökats genom fondemissio- ner 1942, 1946 och 1947 med respektive 20(I 000, 600 000 och 1 milj. kronor och uppgår nu till 2 milj. kronor.
Så gott som samtliga medtagna bolag bedriver samtidigt annan verksamhet än filmproduktion. De integrerade fö- retagen har sålunda direkt eller indirekt genom närstående företag även uthyr- ning av svensk och utländsk film. Dess- utcm bedriver Europa Film, Sandrew- Biograferna och Svensk Filmindustri en omfattande biografrörelse. Av de fri- stående producenterna är Artfilm, Svensk Talfilm, Terrafilm samt Wive- film även filmuthyrare. Det är därför inte möjligt att med ledning av före- liggande material avgöra, huruvida produktion av svensk film som fristå- ende verksamhet är lönande eller ej.
] uppställningen har redovisats siff- rorna för de till patentverket inkomna två senaste årsuppgifterna. Stora olik- heter föreligger mellan åren. Detta gäl— ler i första hand de från biografdrift fristående företagen och speciellt så- dana företag, som icke producerar lång- film regelbundet varje år. Det framgår av de redovisade uppgifterna, att många av dessa företag bedriver en mycket flexibel rörelse. Under den tid, då film- produktion ej pågår, synes rörelsen i vissa av dem kunna hållas på sparlåga, genom att man endast har ett mycket begränsat antal fast anställda, vilka även de i viss utsträckning övergår till an- nan verksamhet under mellantiden. I vissa andra företag åter, som har sin hu- vudsakliga rörelse inriktad på annan verksamhet, synes en långfilmsproduk— tion ha upptagits under ett enstaka år eller med vissa års mellanrum.
Det bör slutligen påpekas, att de re- sultat, som framkommit genom den här redovisade undersökningen, påverkats av den skatteåterbäring, som de svenska filmproducenterna enligt nu gällande
regler erhåller. För vidare granskning av den svenska filmproduktionens eko— nomi —- närmast då intäkter och kost- nader för producerade filmer -— hän- visas till ett följande avsnitt.
Som ovan nämnts, har de större film- producenterna betydande biografintres- sen. En redogörelse härför lämnas i samband med den översikt rörande bio- grafdriften, som återfinnes på annat ställe i betänkandet.
Grunder för debitering av filmhyra
Ett filmprogram utgöres normalt av en- bart en långfilm eller en långfilm och journal— eller annan kortfilm av något slag som fyllnad. Den ersättning, bio- grafägaren har att erlägga till filmuthy- raren, avser programmet i dess helhet. Filmhyran efter avdrag för distribu- tionskostnader tillfaller emellertid oav- kortad ägaren av långfilmen.
Hyresbeloppet bestämmes i varje sär- skilt fall genom en s. k. programförteck- ning, vilken även reglerar antalet spel- dagar för filmprogrammet på biografen m. m. Filmhyran utgår vanligen med viss procent av biljettintäkterna exklu— sive nöjcsskatt men kan även utgå med ett på förhand bestämt belopp. Film- producenter, som även bedriver film- uthyrning och biografverksamhet, debi- terar filmhyra efter samma grunder, an- tingen det är fråga om filmer av egen eller annans produktion. Samma villkor tillämpas härvid för egna biografer som för biografer, vilka ägs av fristående biografägare.
Några generella regler om filmhyrans storlek finns inte. En viss praxis har emellertid utbildat sig på området. Film- hyran är sålunda i allmänhet något hög- re för svensk än för utländsk film. En differentiering av filmhyran förekom- mer även i anslutning till biografernas klassindelning. Filmägarnas kontrollför-
ening har fastställt följande klassindel- ning för biograferna.
Klass Antal föreställningar
I Minst 14 föreställningar per vecka Il 8—13 föreställningar per vecka
111 4—— 7 » » »
IV 1— 3 » » »
V 1—— 2 » » månad
VI Föreställningar vid enstaka till- fällen
De 5. k. premiärbiograferna intar i filmhyreshänseende en särställning. Pre- miärbiografer i egentlig mening finns endast i Stockholm. För dem gäller, att filmhyran utgår med 50 % av biljett- inkomsten efter avdrag för nöjesskatt, då biografens kapacitet utnyttjas till viss nivå. Kapacitetsutnyttjandet be- räknas i anslutning till hyres- och redo- visningstiden per vecka och sålunda inte per föreställning. Vid lägre besöksfre- kvens tillämpas glidande skalor, som innebär att filmhyran varierar med be- läggningen på biograferna. Den beräk- nas i genomsnitt uppgå till ca 40 %.
För andra biografer i Stockholm än premiärbiografer utgår som regel film- hyran med 30 % intill ett visst inspel- ningsbelopp (grundbelopp) och 50% av överskjutande inspelningsbelopp, ex- klusive nöjesskatt. Grundbeloppet va— rierar och är för varje biograf beräk- nat på basis av biografens fasta kost— nader. Genom en sådan konstruktion av filmhyran har man velat tillförsäkra biograferna täckning för dessa kostna- der. Den genomsnittliga filmhyran upp- går för dessa biografer till närmare 40 %.
I Stockholm gäller samma hyresnor- mer för utländsk som för svensk film.
I fråga om biografer, belägna utanför Stockholm, utgår filmhyran i klasserna
I och II och i vissa fall även klass III — vad gäller svensk film — med 45 % un- der första veckan. Även andra veckan är filmhyran 45 %, under förutsättning att biografens veckokapacitet till viss angiven del utnyttjas. I allmänhet ligger gränsen vid 60 % av kapaciteten. I an- nat fall utgår filmhyran med 40 %. För följande veckor tillämpas alltjämt en filmhyra av 45 %, om kapacitetsgränsen uppnås. Eljest debiteras i filmhyra efter 35 %.
För övriga till klass III hänförliga biografer utanför Stockholm tillämpas liksom för biografer i lägre klasser an— tingen fasta procenthyror eller skalor av olika typer, liggande mellan 30 och 45 %, beroende på individuell bedöm— ning av biografens bärkraft. Filmhyran för dessa biografer underskrider i ge- nomsnitt 35 %.
För utländsk film betalar biografer utanför Stockholm i klasserna I och II vanligen en filmhyra av 45 %, i den mån biografernas veckokapacitet utnytt— jas till mer än 65 %. Eljest räknar man med en filmhyra, som ligger mellan 30 och 40 %. För speciella slagnummer kan utgå samma filmhyra som för svensk film.
För biografer utanför Stockholm i klass III är filmhyran oftast 30 % för mittveckoprogram och 35 a 40 % för veckoslutsprogram. överenskommelse träffas i sistnämnda fall för varje film om en filmhyra på 35 eller 40 %, allt efter filmens styrka i publikhänseende. I flertalet fall utgör filmhyran 35 %. För biografer i lägre klasser gäller för utländsk film samma regler som för svensk film.
För hela landet torde filmhyran i fråga om svensk film utgå med i genom- snitt 40 %. I fråga om utländsk film är den genomsnittliga filmhyran något läg- re eller 38 %. Vid matinéföreställningar är filmhyran i regel 25 %.
allmänhet
Kosnads- och intäktsutveckling 195) års filmutredning lämnade i sitt betinkande en redogörelse för vissa på Föreningen Sveriges filmproducenters initativ verkställda undersökningar av kosnads- och intäktsutvecklingen för sveisk film. Undersökningarna avsåg filner, som premiärsatts spelåren 194i/42 respektive 1947/48—1949/50. I ansutning därtill lät utredningen med anltande av en auktoriserad revisions- byiå verkställa en kontrollundersök— ning, omfattande ett urval svenska fil- mer med premiär under tiden den 1 juli 1947—den 31 december 1948. Un- der3ökningarna låg till grund för ut- rediingens överväganden rörande be- hoxet av stöd åt svensk filmproduk- tior.
Isamband med 1954 års utredning om fortsatt stöd utfördes en motsvarande uncersökning rörande den senare kost- nacs- och intäktsutvecklingen. Under- sökningen verkställdes på filmprodu- centföreningens uppdrag av Nils Ols- sons revisionsbyrå och lades upp efter sanma riktlinjer som föregående un— dersökningar. På grundval av undersök- ningens resultat föreslog utredningen förängning av det sedan år 1951 utgå- ence temporära producentstödet för yt- terligare en fyraårsperiod.
för den omprövning av den svenska filmproduktionens stödbehov, som nu åte' är aktuell, har det ansetts erforder- ligt med en förnyad undersökning rö- rande filmproduktionens kostnader och intikter. Med anledning härav har film- prcducentföreningen uppdragit åt Nils Olsons revisionsbyrå att i anslutning till 1954 års undersökning underkasta kostnads- och intäktsutvecklingen för svensk film under senare år en mot- svarande granskning. Utredningen har erhållit den av revisionsbyrån däröver avgivna rapporten, innefattande även en redogörelse för undersökningens
uppläggning m. m. och ett antal tabell- bilagor. För att ge en uppfattning om ut- vecklingstendenserna under en längre tidsperiod innefattar tabellerna även jämförelser med tidigare undersök- ningar.
Primärmaterialet för undersökningen har _ liksom tidigare — varit upp- gifter, som genom filmproducentför- eningens försorg infordrats från veder— börande filmproducenter. Revisionsby— råns representanter har i viss utsträck- ning stickprovsvis kontrollerat de läm— nade uppgifterna mot producenternas räkenskaper. Detta har dock inte kun- nat ske i fråga om 1956/57 års filmer. De har därjämte vid besök hos produ- centerna dels ägnat uppmärksamhet åt bokföringsorganisation och redovis- ningsprinciper, dels inhämtat närmare uppgifter om beräkningen av vissa kost- nader m. 111. Om producenternas räken- skaper och de ur dem hämtade uppgif- terna har det i revisionsbyråns rapport uttalats, att det inte finns anledning anta, att kostnader redovisats för högt eller att intäkter upptagits till för låga belopp.
Undersökningen omfattar 118 av de 135 svenska filmer, som premiärsatts under spelåren 1953/54—1956/57. Fil- mer, för vilka statens biografbyrå i för- handsbesked meddelat beslut om skatte- befrielse enligt 14 å nöjesskatteförord- ningen, har på grund av sin särställning i ekonomiskt avseende inte medtagits. I vissa fall har erforderliga kostnads- och intäktsuppgifter inte förelegat. Slut- ligen har en film, som till övervägande delen utgör en sammanställning ur pro- ducentens produktion sedan 25 år till- baka, inte ansetts vara en nyproduk- tion i egentlig mening och fördenskull uteslutits.
Antalet under ifrågavarande tid pre— miärsatta respektive i undersökningen
ingående filmer fördelar sig spelårs- vis sålunda.
I undersök-
Spelår Premiarsatta ningen med- fllmer .
tagna filmer 1953/54 30 27 1954/55 35 31 1955/56 38 33 1956/57 32 27 Summa 135 118
Kostnader. Revisionsbyrån har för samtliga i undersökningen medtagna filmer utom tre erhållit kostnadsupp- gifter med specifikation på kostnadsslag enligt samma grunder som vid tidigare undersökningar. Av revisionsbyrån framräknade genomsnittssiffror för de olika kostnadsslagen framgår av tab. 12. I tabellen, som även visar genom- snittskostnaderna för 1952/53 års filmer, har för jämförelse intagits motsvarande siffror för spelåret 1949/50, hämtade från 1950 års filmutrednings betän- kande.
Det förhållandet, att produktionskost— nadskalkylen uppgöres tämligen snart efter inspelningens avslutande, kan i vissa fall medföra mindre felaktigheter. Revisionsbyrån nämner som exempel, att rekvisita anskaffad för och belastad viss film senare kan leda till intäkter genom uthyrning till annan producent, som inspelar film i rekvisitaägarens ateljé. Produktionskostnaden för först- nämnda film har härigenom upptagits med för högt belopp. Å andra sidan fö- rekommer, att ytterligare kostnader drabbar producenten först en längre tid efter inspelningens avslutande. Det kan t. ex. vara fråga om ytterligare ko- pior av filmen eller nytryck av reklam- material, sedan den först iordningställ- da upplagan förbrukats. De här nämnda felen i bägge riktningarna är emeller- tid enligt revisionsbyrån totalt sett re—
lativt obetydliga och kan antagas i det stora hela utjämna varandra.
Förutom de produktions— och vissa distributionskostnader, som redovisas i tab. 12, har man vid bedömningen av filmproduktionens ekonomi att ta hän- syn till vissa andra kostnader, såsom t. ex. förluster på icke använda manu- skript, förluster på helårsengagerade skådespelare, kostnader för administra- tion, räntekostnader samt förluster på ateljéverksamhet. Vissa av kostnaderna kan vara negativa, d. v. s. utgöra intäk- ter. Sålunda kan ju t. ex. ateljéverksam- heten ha bedrivits med vinst.
Förluster på icke använda manuskript och fast anställda skådespelare m. fl. har varit av något större omfattning än tidigare. Totalt har de beräknats till i genomsnitt ca 7000 kronor per film, varav ca 6 000 kronor för manuskripten och 1 000 kronor för skådespelare m. fl.
Ateljérörelsen gottskrives hos samtli— ga ateljéägande företag med dels hyra för den egna produktionen, dels intäkt av uthyrning till andra företag. Först- nämnda post är genomgående beräknad efter samma grunder som vid debitering av hyra från utomstående. Härifrån av- går kostnader för personal, lokaler och teknisk utrustning m. m. Vidare bör ateljéns intäkter givetvis täcka den rän- tekostnad, som belöper på det i ateljén och dess utrustning investerade kapi- talet, även om någon sådan räntepost i bolagens interna bokföring inte debite- rats ateljérörelsen.
Resultatet av ateljérörelsen företer av- sevärda variationer mellan olika före- tag och olika år. Genomgående har emel- lertid enligt redovisningen resultatet försämrats i förhållande till närmast föregående tidsperiod, vilket främst be- ror på minskat kapacitetsutnyttjande. Av de besökta företagen är det endast ett, som kan uppvisa vinst på sin ateljé- rörelse, sedan avdrag gjorts för av-
_|; Tabell 12. Genomsniltskostnader, exklusive administrationskostnader, för svenska långfilmer premiärsatta spelåren 1949/50 samt "* 1952/53—1956/571
1949/50 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 Aritme- Aritme— Aritme— Aritme— Aritme- Aritme- tiskt % tiskt % tiskt % tiskt % tiskt % tiskt % medium medium medium medium medium medium
I. För filmer med kostnadsspecifi— kation Manuskript. . . .. ...... . ...... 21 000 6,2 21 900 5 3 20 800 Regipersonal. . . ..... . . .... .. 27 100 8,0 29 000 7,0 30 400 Skådespelare och statister. . . . . 56 800 16,7 67 000 16 1 68 600 Teknisk personal 0. d.. . . . . . 20 600 6,1 34 100 8,2 36 700 Hantverkare och scenarbetare . 34 900 10,3 45 400 10,9 50 900 Ateljékostnader .............. 54 000 15,9 55 200 13,3 59 200 Material och rekvisita ......... 12 500 3,7 14 300 3,4 18 500 Resor och transporter. . . . . . . . . 19 300 5,7 24 000 5,8 30 900 Råfilm och laboratoriekost- nader. ..... 35100 10 Musikkostnader. . . . . . 9 600 2 Ljudkopior: spelfilm och fyllnad 24 100 7, 1 4 0
20 900 4,6 21 000 32 000 6, 9 30 600 73 900 16,0 70 100 37 900 8,2 36 700 57 200 12,4 50 200 64 800 14,0 58 400 19 500 4 2 19 900 28 200 6,1 29 900 21 100 33 800 73 200 40 300 49 600 61 200 19 600 36 600
v-d v—t '—
anatomi.—metan HH
WFIOWONQP v—tu-t
managing—ix v-4v-4
INGAQCVJYFNWCD wwquNv—(Q finance—cows;:
w—t
67 500 11 500 32 700 2 700 19 700 3 400
472 900
3 51 200 12,4 57 100 8 10 300 2,5 11 300 1 35 000 8,4 32 600 5 4 500 1,1 5 800 8 9
v—i
56 500 12,2 58 900 11 500 2,5 9 200 34 100 7,4 32 500 2 700 0,6 3 200 17 100 3,7 16 900 5 600 1,2 4 300
461 900 100,0 441 800
v—1
oommcqmv-t o Nolby—4!!— O
Fyllnad, exklusive kopior ..... 5 100 Reklam. . ......... . . . . . . . . . . 16 300 18 200 4,4 19 900 Div. inspelningskostnader ..... 3 200 5 100 1,2 4 900
Summa 339 600 100,0 415 200 100,0 447 600
mverNh o wmwovo o m—quooo o mon—om— o
0 v—4 O v—l 0 v—4
II. För samtliga 1 undersökningen ingående filmer. . . . . . . . . 344 000 — 438 100 —— 437 600 — 477 600 _ 441 800 — 472 900 —
samtliga ifärg samtliga ifärg samtliga ifärg samtliga ifärg samtliga ifärg samtliga ifärg
Totala antalet premiärsatta filmer. 32 — 31 _ 30 1 35 2 38 5 32 I undersökningen ingående filmer . 29 —— 27 —— 27 1 31 2 33 5 27 Därav med kostnadsspecifikation. . 24 —— 25 —— 25 1 30 2 33 5 27
mmm
1 Specificerade kostnadsuppgifter saknas för spelåren 1950/51 och 1951/52. De totala kostnaderna exklusive administrationskostnader uppgick för dessa båda år till 355 800 respektive 374 500 kronor.
skrivningar och kalkylmässig ränta. I flera av de andra företagen visar ateljé- erna varje år förlust redan innan av- skrivning av och ränta på maskiner och fastigheter beräknats.
ltevisionsbyrån tar i sin rapport upp frågan om fördelningen av ateljéförlus- ten på långfilmsproduktionen och an- nan inspelningsverksamhet. Byrån an- för härom i sin rapport följande.
Då ateljéerna förutom för inspelning av långfilmer användas för inspelning av be- ställnings—, annons-, journal—, kort— och andra filmer samt i vissa fall grammofon- inspelningar, kan det diskuteras, hur stor del av den totala förlusten på ateljéerna, som bör hänföras till långfilmerna. Det skulle kunna hävdas, att de sistnämnda bö— ra påföras hela förlusten, då ateljéerna i första hand tillkommit och utrustats för dessa filmers produktion, vilken också är den dominerande i ateljéerna. En annan möjlighet är att såsom kostnad för lång- filmsproduktionen endast medräkna så stor del av ateljéförlusten som denna produk- tion utgör av den totala produktionen i ateljéerna.
Den förra metoden har ansetts vara den teoretiskt riktigaste men revisions- byrån har valt att använda den senare, något försiktigare metoden. Fördelning— en av förlusten mellan långfilms- och annan produktion måste bli mycket approximativ. Därtill kommer, att till— räckligt underlag saknas för en nog- grannare beräkning av räntekostnader— na för det i ateljéerna investerade ka- pitalet. Man har emellertid uppskattat den sammanlagda förlusten på ateljé- erna — i förekommande fall med av- drag för vinst — till i runt tal 1 a 1,1 milj. kronor per år efter vederbörlig belastning med ränta och avskrivning. Då de undersökta företagen torde vara de enda med egen ateljérörelse av någon omfattning, har den angivna summan av revisionsbyrån ansetts kunna använ- das för den totala produktionen. Den beräknade ateljéförlusten per film skul-
le sålunda uppgå till 30 000 å 35000 kronor.
En fördelning av kostnaderna för in- spelningsföretagens centrala administra- tion mellan långfilmsproduktionen och annan verksamhet kan endast bli rela— tivt schematisk. Revisionsbyrån har sökt göra en approximativ beräkning av denna kostnadspost, vilken varierar högst avsevärt mellan olika företag, och därvid kommit fram till ett belopp av omkring 22 500 kronor per film.
I föregående undersökning beräkna- des räntan på i filmerna investerat ka— pital under tiden mellan betalningen av filmens produktionskostnader och er- hållandet av intäkterna — i genomsnitt 71/2 månader _ efter 5 %. Då räntefo- ten sedan dess*stigit, har det ansetts rimligt att räkna med en ränta av 6 %. Räntekostnaden skulle då i genomsnitt utgöra 3,75 % av produktionskostnaden. Detta skulle, beräknat på aritmetiska mediet av kostnaden för filmerna 1954/55, 1955/56 och 1956/57, utgöra respektive 17 900, 16 600 och 17 700 kro— nor eller genomsnittligt för samtliga är 17 400 kronor. I beloppet ingår inte rän- ta på produktionens administrations— kostnader. Hänsyn har inte heller tagits till att distributionskostnaderna betalas något tidigare än intäkterna inflyter.
Kostnaderna för administration, atel- jéverksamhet, icke använda manuskript, räntor etc. angavs av 1950 års filmutred- ning till 10 % av den redovisade pro- duktionskostnaden. Samma beräknings- grund tillämpades vid den utredning, som verkställdes hösten 1954. I den nu aktuella undersökningen har ifrågava- rande kostnader specificerats och sum- man upptagits i kalkylen. I nedanstå- ende specifikation av genomsnittskost- naderna har för jämförelse intagits mot— svarande kostnader enligt 1954 års ut- redning.
I förhållande till det aritmetiska me—
Förluster på icke använda manuskript ....... Förluster på fast anställda skådespelare m. rn. . . . . Förlust på ateljérörelsen .................... Produktionens administrationskostnader ...... Räntekostnad .............................
Summa kronor
För filmer med För filmer med premiär 1952/53— premiär 1954/55—
1953/54 1956/57
. . . . 2 000 6 000 1 000 1 000
. . . . — 32 000 .... 19 000 22 500 . . . . 14 000 17 500 36 000 79 000
diet av de undersökta filmernas pro— duktionskostnader för de båda perio- derna — 438 000 respektive 463 000 kro- nor — utgör ovanstående kostnader 8,2 respektive 17 %.
Till den sålunda framkomna summan för administrativa och andra kostnader har i tidigare undersökningar fått läg- gas det kalkylmässiga underskott på filmdistributionen, som uppkommit ge- nom att de från intäkterna gjorda av- dragen för distributionskostnader un- derstigit de verkliga kostnaderna för denna del av rörelsen. I 1954 års rap- port gjordes ett sådant tillägg med 1,6 % av produktionskostnaderna. Nå- got motsvarande tillägg skall emellertid ej göras för de senaste årens filmer, enär de verkliga distributionskostnader- na legat till grund för de gjorda avdra— gen från intäkterna.
Att döma av de redovisade siffrorna för producerade filmers genomsnitts- kostnader skulle kostnadsstcgringcn va- ra relativt måttlig och totalt röra sig om endast 10% mellan filmer, premiär- satta spelåren 1952/53 och 1956/57. För de tre senaste årens filmer skulle kost- naderna praktiskt taget ha varit oför- ändrade. Någon jämförelse efter van- liga metoder av kostnadsutvecklingen mellan olika år kan emellertid inte ske på grund av att man arbetar med ett ständigt föränderligt material. Förkla- ringen till den måttliga uppgången i kostnaderna kan således ligga dels i ökad sparsamhet på kostnadssidan och
dels i övergång till mindre kostnads- krävande inspelningsobjekt. Vissa kost- nader kan betraktas som grundkostna- der och _ i de företag som har egna inspelningsateljéer _ delvis som rela- tivt fasta kostnader. Sådana är kost- naderna för manus, regipersonal, tek— nisk personal och i viss mån även hantverkare och scenarbetare samt ateljékostnader. Intäkter. Som intäkter redovisas i
undersökningen — se tab. 13 __ film- hyra exklusive distributionskostnader samt skatteåterbäring och produktions- bidrag från biografägarna för tiden fr. o. m. premiärdatum t. o. m. den 31 mars andra spelåret efter premiäråret. En film anses i allmänhet vara slutspe- lad efter denna tid. För filmer, som premiärsatts under spelåret 1956/57, föreligger intäktsuppgifter dock endast för tiden t. o. m. den 31 mars spelåret efter premiärspelåret.
Förutom filmhyra debiteras biogra- ferna dels ersättning för reklammaterial och censuravgift, dels frakt och trans— portförsäkring för filmkopian.
Ersättningen för frakt och försäkring avser att täcka direkta utlägg vid ex- pedieringen. Då dessa utlägg ej inräk— nats i här angivna produktions-, distri— butions— och administrationskostnader, har motsvarande debitering likaledes uteslutits från intäkterna.
De debiterade ersättningarna för rek- lammaterial och censuravgift har där- emot av revisionsbyrån liksom vid ti-
Tabell 13. Genomsniitsintäkter för svenska långfilmer premiärsatta spelåren 1949/50— 1956/57
1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57
Intäkter premiärenw31 mars andra spelåret efter
premiäråret1
Filmhyra .............. 306 500 331 000 372 800 362 300 314 400 301 800 299 300 368 300 Skatteåterbäring ....... 1 300 17 900 83 100 80 100 70 800 68 500 80 800 91 600 Produktionsbidrag ...... 1 000 200 7 700 7 600 6 100 5 900 6 400 9 400 308 800 349 100 463 600 450 000 391 300 376 200 386 500 469 300 ./.Distributionskostnader 45 900 51 300 58 000 59 800 56 600 54 300 53 900 66 200
Intäkter från utlandet
262 900 297 800 405 600 390 200 334 700 321 900 332 600 403 100
T. 0. m. 31 maj 1954. . .. 11 900 9 900 135 300 22 500 ./.Distributionskostnader 1 200 1 000 13 500 2 200 10 700 8 900 121 800 20 300 T. 0. m. 31 maj spelåret efter svenska premiär- året ................. 10 100 5 800 17 000 . / .Distributionskostnader 1 000 600 1 700 9 100 5 200 15 300 10 000 Beräknade ytterligare utlandsintäkter ....... 10 000 10 000 10 000 10 000
Summa intäkter
Totala antalet premiärs atta långfilmer 32 29 Därav i färg ........... —— — I undersökningen ingåen- de långfilmer ......... 29 24 Därav i färg ........... -— —-
273 600 306 700 527 400 410 500 353 800 337 100 357 900 423 100
20 31 30 35 38 32 — — 1 2 5 5 18 27 27 31 33 27 _— — 1 2 5 3
1 För filmer, premiärsatta spelåret 1956/57, ingår ej intäkter efter den 31 mars första spelåret efter premiäråret. De kan beräknas till ca 10 000 kronor per film.
digare undersökningar inräknats i de som »filmhyra» betecknade beloppen, varvid motsvarande kostnader medta— gits bland produktionskostnaderna. Vis— sa av bolagen har emellertid sin redo- visning så upplagd, att reklammaterial och censuravgift ej ingår i produktions- kostnaderna; de upptar då ej heller några motsvarande debiteringar bland intäkterna. En korrigering av nämnda bolags uppgifter i detta hänseende kan ej ske utan betydande arbete. Då de be- lopp som uteslutits från intäkts- res- pektive kostnadsuppgifterna enligt re- visionsbyrån mycket nära överensstäm— mer med varandra, har en sådan kor- rigering ej ansetts nödvändig.
I 1954 års undersökning red0visades intäkterna från utlandet för samtliga i undersökningen ingående filmer fram t. 0. In. den 31 maj 1954. I nu föreliggan- de undersökning har dessa intäkter ge- nomgående endast upptagits för tiden intill den 31 maj spelåret efter det svens- ka premiärspelåret. De nya uppgifterna är därför inte helt jämförbara med de tidigare, med undantag för 1952/53 års filmer. Revisionsbyrån gör i anslutning härtill följande uttalande.
Vi ha även för dessa intäkter sökt skapa oss en uppfattning om i vilken utsträck— ning ytterligare intäkter kunna normalt påräknas efter utgången av den tid för vilken vi erhållit redovisning. Ehuru mate- rialet för denna bedömning är starkt på-
verkat av tillfälligheter —- enstaka filmers framgång på den internationella markna- den — och det stickprov därpå, som stått till vårt förfogande, är väl litet, anse vi oss kunna uttala, att intäkterna efter den 31 maj spelåret efter svenska premiären genomsnittligt sannolikt utgöra mellan 50 och 100% av intäkterna före nämnda tid- punkt. Utlandsintäkterna inflyta alltså be— tydligt senare än intäkterna av den sven- ska visningen.
De utlandsintäkter, som härigenom ej kommit med bland intäkterna, torde uppskattningsvis för spelåren 1953/54— 1955/56 kunna beräknas till 10 000 kro- nor per film. För filmer premiärsatta spelåret 1956/57 har utlandsintäkterna beräknats till 20 000 kronor.
Revisionsbyrån har i sin rapport re- dovisat intäkterna först brutto utan av- drag för distributionskostnader, varef- ter ett särskilt avdrag för dessa gjorts. Med distributionskostnader förstås i detta sammanhang kostnaderna för med distributionen sysselsatt kontors-, lager- och försäljarpersonal jämte kontors-, rese- och portokostnader m. m. De ti- digare nämnda frakt- och försäkrings- kostnaderna för filmkopiornas över- sändande till biograferna, för vilka filmbolagen erhåller täckning genom särskild debitering på biograferna, är däremot inte inkluderade.
Vid föregående undersökning fann re- visionsbyrån, att de verkliga distribu- tionskostnaderna i genomsnitt torde ha legat mellan 17 och 20 % av filmhyror- na. En förnyad beräkning har visat, att dessa kostnader i genomsnitt _— vägt med hänsyn till antalet filmer från res- pektive företag — uppgår till något över 18 % av det såsom filmhyra re- dovisade beloppet. Av denna anledning har revisionsbyrån vid redovisningen av intäktsuppgifterna för senare år frångått de av bolagen angivna avdra- gen — i genomsnitt varierande mellan 15 och 16 % — och i stället räknat med ett generellt distributionskostnadsav-
drag om 18 % av filmhyrorna. Någon häremot svarande justering av de i 1954 års rapport angivna distributionskost- naderna har ej skett. För filmer, som premiärsatts 1952/53 eller tidigare, har nämnda kostnader alltså angivits i en- lighet nied av respektive producenter gjorda schablonavdrag. Den del av dist- ributionskostnaden, som därigenom ej kommit med, har i stället upptagits bland administrationskostnaderna för dessa år.
På bruttointäkterna från utlandet gjordes i 1954 års rapport ett avdrag om 10 % för täckande av beräknade distri- butionskostnader. Efter förnyad pröv- ning och undersökning har denna pro- centsats befunnits användbar även för de senaste årens uppgifter. Den är vis- serligen något mindre säker än mot- svarande avdrag för de inhemska dist- ributionskostnaderna men ett fel på en eller annan procent har i detta sam- manhang ansetts vara av mindre bety— delse.
I jämförelse med kostnaderna synes intäkterna ha varierat mera år från år. Filmhyrorna sjönk sålunda spelåren 1952/53—1955/56 och kom ned i nivå med och under dem, som redovisades spelåren 1949/50—1950/51. För 1956/57 steg de rätt väsentligt över denna ni- vå. Variationerna mellan olika år är helt naturligt till största delen beroende av den olika popularitet som de olika årens premiärsatta filmer uppnått.
En icke oväsentlig betydelse har den nöjesskatteåterbäring haft som film- producenterna fått. Denna har under de två sista spelåren motsvarat 26— 27 % av filmhyrorna och uppgick tidi- gare till 22—23 % därav. Ökningen'be- ror närmast på den höjda återbäringen för färgfilm.
Färgfilm. Under fyraårsperioden den 1 juli 1953—den 30 juni 1957 har sam— manlagt 13 filmer premiärsatts, vilka
Tabell 14. Genomsnittliga kostnader, exklusive administrationskoslnader, och intäkter för svenska långfilmer premiärsatta spelåren 1.955]56—1957/581 med fördelning på färgfilmer och svartvita filmer
1955/56 1956/57 1957/58 Färg— Svartvi- Färg- Svartvi- Färg- Svartvi- filmer ta filmer filmer ta filmer filmer ta filmer Kostnader I. För filmer med kostnadsspecifi- kation Manuskript .................. 20 900 21 000 30 900 19 800 19 200 22 000 Regipersonal ................ 32 400 30 300 46 900 32 200 40 800 36 400 Skådespelare och statister ..... 89 600 66 600 130 400 66 000 85 500 80 500 Teknisk personal o. d. ........ 56 900 33 100 71 900 36 400 58 600 43 700 Hantverkare och scenarbetare . 71 300 46 500 76 800 46 200 64 700 50 800 Ateljékostnader .............. 99 400 51 000 94 100 57 000 78 200 58 900 Material och rekvisita. . . . . . . . . 21 100 19 700 36 800 17 400 28 400 20 400 Resor och transporter ......... 65 900 23 400 115 200 26 800 63 700 34 600 Råfilm och laboratoriekost- nader ..................... 112 300 49 400 146 400 57 700 117 200 57 400 Musikkostnader .............. 16 200 8 000 18 000 10 700 14 200 9 500 Ljudkopior: spelfilm och fyllnad 75 700 24 800 81 800 26 600 70 600 31 200 Fyllnad, exklusive kopior ..... 1 300 3 600 0 3 000 13 000 4 900 Reklam ..................... 24 000 15 600 29 800 18 500 26 300 21 200 Div. inspelningskostnader ..... 6 400 3 900 8 200 2 800 6 900 7 000 Summa 693 400 396 900 887 200 421 100 687 300 478 500 11. För samtliga i undersökningen ingående filmer ............ 693 400 396 900 887 200 421 100 687 300 478 500 Intäkter i Sverige (inklusive skatteåterbäring och produktionsbidrag)2 ........ 660 200 274 100 649 300 384 500 — —— från utlandet ................... 7 800 16 600 20 000 20 000 — — Summa 668 000 290 700 669 300 404 500 — —— Totala antalet premiärsatta filmer 5 33 5 27 10 21 I undersökningen ingående filmer. 5 28 3 24 8 21 Därav med kostnadsspecifikation. 5 28 3 24 8 21
1 För spelåret 1957/58 föreligger endast kostnadsuppgifter. ? För filmer, premiärsatta spelåret 1956/57, ingår ej intäkter efter den 31 mars första spelåret efter premiäråret. De kan beräknas till ca 10 000 kronor per film.
inspelats helt i färg. Spelåret 1953/54 premiärsattes en färgfilm. Påföljande spelår ökade antalet till två. Under vart och ett av spelåren 1955/56 och 1956/57 premiärsattes fem filmer, helt i färg. På begäran av utredningen har revi- sionsbyrån lämnat kostnads- och in- täktsuppgifter för filmer premiärsatta spelåren 1954/55—1957/58 med fördel- ning på filmer i färg och svartvitt. För spelåret 1957/58 föreligger endast pre- liminära kostnadsuppgifter. Materialet
är redovisat i tab. 14. I denna har emel- lertid ej medtagits uppgifter för spel- året 1954/55, enär endast två färgfilmer premiärsattes nämnda år. Specifikationen av kostnaderna visar för färgfilmerna betydligt högre kost- nader än för svartvita filmer. Härav kan man emellertid ej dra några be- stämda slutsatser om färgfilmernas kost- nadsläge jämfört med filmer i svartvitt. De få färgfilmer, som ingår i det redo- visade materialet, synes nämligen vara
sådana, som — oberoende av att de inspelats i färg — genomsnittligt sett blivit mera påkostade än de andra fil- merna. Detta visar sig däri, att även kostnadsslag, som inte kan antagas i och för sig bli påverkade av om en film inspelas i färg eller icke, nästan genom- gående uppgår till högre belopp för färgfilmerna än för de övriga filmerna. Detta gäller således de mera betydande -
kostnadsposterna för skådespelare och statister, hantverkare och scenarbetare, ateljékostnader och material samt rekvi- sita. Kostnader, som däremot mera di- rekt påverkas av färgfilmen, är råfilm och laboratoriekostnader samt kostna- derna för ljudkopior. För färgfilmernas del är dessa kostnader ca 30 % högre än för de svartvita filmerna.
Inkomsterna av färgfilmen var under spelåren 1955/56 och 1956/57 väsentligt högre än genomsnittet för filmer i svart- vitt, det förstnämnda året mer än dub- belt så höga och 1956/57 omkring 75 % högre än intäkterna på övriga filmer. När det gäller färgfilmernas genomsnitt— liga intäkter, får bedömningen — lik- som i fråga om kostnaderna — ske med stor försiktighet på grund av det ringa antal sådana filmer, som förekommit un- der de av undersökningen berörda spel- åren.
Lönsamhet
Vid undersökningen av den svenska filmproduktionens kostnader och intäk- ter har den härför anlitade revisions- byrån haft att tillgå kostnads- och in- täktsuppgifter, som införskaffats från vederbörande filmproducenter genom Föreningen Sveriges filmproducenters försorg. Revisionsbyråns uppdrag har, vad beträffar intäktssidan, varit begrän- sat till att kontrollera, vilka inkomster som funnits i form av filmhyra, nöjes— skatteåterbäring och produktionsbidrag från biografägarna. Det har från revi-
sionsbyråns sida inte heller varit fråga om en fullständig genomgång av pro- ducentföretagens bokföring.
I tab. 15 lämnas en sammanställning över genomsnittliga produktionskostna- der och intäkter — i Sverige och från utlandet —— för filmer, premiärsatta spelåren 1949/50—1956/57. Vad kost- naderna beträffar föreligger inte full överensstämmelse med den i avsnittet om kostnads- och intäktsutvecklingen lämnade kostnadsspecifikationen, bero- ende på att specificerade kostnadsupp- gifter saknas för några av de undersök- ta filmerna. Med undantag för spelåret 1956/57 avser intäktsuppgifterna för den svenska marknaden intäkterna t. o. m. den 31 mars andra spelåret efter pre- miäråret. De ytterligare intäkter, som varit att vänta för de båda senaste åren, har beräknats. Eftersom de utgör be- gränsade belopp, kan differenserna mel- lan de sålunda beräknade och de verk- liga tilläggsinkomsterna inte bli av den storleksordningen, att de nämnvärt kan påverka jämförelsen mellan olika är.
Av tabellen framgår det ekonomiska resultatet av filmproduktionen med det stöd, som åtnjutits i form av nöjesskatte- återbäring och produktionsbidrag från biografägarna. För spelåren 1954/55— 1956/57 har utredningen räknat med alternativa administrations- m. fl. kost- nader enligt den tidigare tillämpade 10- procentsregeln respektive den beräk- ningsgrund, som revisionsbyrån i sin senaste undersökning använt sig av.
Som redan nämnts omfattar de under- sökningar, som utförts angående film- produktionens ekonomi, inte alla pre- miärsatta filmer. För perioden 1949/50 —-1956/57 har sålunda mellan två och fem filmer per spelår inte ingått i un- dersökningsmaterialet. Av de 13 färg- filmer, som — med början under spel— året 1953/54 _ premiärsatts under pe- rioden, saknas två, båda hänförande sig
Tabell 15. Genomsnittliga produktionskostnader, intäkter och framräknade förluster för långfilmer, premiärsatta spelåren 1949/50— 1956/57
. .. Förlust med administ- Antal filmer Pro duk- Intakter rationspålägget
tionskost- nader + Filmhyra administ- exklusive Produk- höjt
. . . Skatte- . Från Summa .. .. rations- distribu- .. . tions- . .. , oforandrat fr. o. rn. pålägg tionskost- återbaring bidrag utlandet intakter 1954/55 nader
Spelår härav i härav i
totalt under- totalt under- sök- i färg sök-
.ningen ningen
1949/50 32 29 _ — 378 000 260 600 1 300 1 000 10 700 273 600 104 400 — 1950/51 29 24 _ _ 392 000 279 700 17 900 200 8 900 306 700 85 300 _ 1951/52 20 18 — _ 411 000 314 800 83 100 7 700 121800 527 400 (+ 116 400) _ 1952/53 31 27 _ _ 482 000 302 500 80 100 7 600 20 300 410 500 71 500 _ 1953/54 30 27 482 000 257 800 70 800 6 100 19 100 353 800 128 200 _ 1954/55 35 31 526 000 247 500 68 500 5 900 15 200 337 100 188 900 219 900 1955/56 38 33 486 000 245 400 80 800 6 400 25 300 357 900 128 100 163 100 1956/57 32 27 529 000 302 100 91 600 9 400 20 000 423 100 105 900 137 900
HNIOM Hcl-nun
Tabell 16. Resultalredovisning för filmer, som premiärsatts spelåren 1955/56 och 1956/57, med fördelning på färgfilmer och svartvita filmer
1955/56 1956/57 .. . Svartvita .. . Svartvita Fargfilmer filmer Fargfllmer filmer Antal filmer 5 28 3 24 Kostnader: Produktionskostnader ............ 693 400 396 900 887 200 421 100 Administrations- m.fl. kostnader . . . 69 300 39 700 88 700 42 100 762 700 436 600 975 900 463 200 Intäkter: Filmhyra ........................ 530 900 257 900 524 800 360 200 Skatteåterhäring ................. 209 800 57 700 205 700 79 800 Produktionsbidrag ................ 15 000 4 900 13 300 9 300 755 700 320 500 743 800 449 300 ./. Distributionskostnader ......... 95 500 46 400 94 500 64 800 660 200 274 100 649 300 384 500 Utlandsintäkter .................. 7 800 16 600 20 000 20 000 668 000 290 700 669 300 404 500 Förlust 94 700 145 900 306 600 58 700
till spelåret 1956/57. Filmer, som i av- saknad av kostnads- och intäktsuppgif- ter inte medtagits, torde — enligt vad filmproducentföreningen uppgivit — tillsammantagna inte påverka genom- snittsresultatet i någon riktning. Det bör observeras, att filmer, för vilka hel nö— jesskattebefrielse medgivits, ej ingår i undersökningarna.
På begäran av utredningen har en uppdelning verkställts av det redovisa- de materialet för spelåren 1954/55— 1956/57 mellan färgfilmer å ena sidan och övriga filmer å den andra. Genom- snittliga kostnader och intäkter för spel- åren 1955/56 och 1956/57, med fördel- ning på färgfilmer och svartvita filmer, framgår av tab. 16. Tillägg för admi- nistrations- m. fl. kostnader har skett med 10 % av produktionskostnaderna. På intäktssidan år att märka, att nöjes- skatteåterbäring för färgfilm fr. o. m. den 1 juli 1955 utgår med 35% mot 20 % för svartvit film.
Som förut påpekats är antalet färg- filmer för ringa, för att några gene-
rella slutsatser skall kunna dras av före- liggande material. De mycket stora Våx- lingarna mellan enskilda filmers nettore— sultat slår nämligen igenom i särskilt hög grad, när materialet är så litet. Me- dan färgfilmerna spelåret 1955/56 sålun— da visade ett i genomsnitt ca 50 000 kro- nor bättre resultat än övriga filmer, var förhållandet spelåret 1956/57 det mot- satta. Detta år redovisades för färgfil— merna 250 000 kronor större förlust per film. Det bör påpekas, att jämförelsen mellan de båda åren även påverkas av det förhållandet, att kostnads- och in- täktsuppgifter endast erhållits för tre av de under spelåret 1956/57 premiärsatta fem färgfilmerna.
För att erhålla en uppfattning om det ekonomiska utfallet av filmproduktio- nen för de båda huvudgrupperna av filmproducenter har utredningen verk- ställt en bearbetning av materialet med uppdelning på producenter med biograf- intressen och övriga producenter. Till den förra kategorien har i överensstäm—
Tabell 17. Totala produktionskostnader, intäkter inom landet och därav framräknade resultatsiffror (allt i 1000—tal kronor) för redovisade långfilmer premiärsatta spelåren 1950/51—1956/57 med fördelning på integrerade företag och fristående producenter
låriTgrfflårlilier Inkomster Totalresultat Pro- duk- med utan Spelår i un- tions- skat- pro- skatte— skatte- t der- kost- tilm- duk- sum— återbäring återbäring otalt .. teåter— . sok- nader hyra bäring t1ons- ma och pro— och pro- ningen bidrag duktions— duktions- bidrag bidrag Integrerade företag 1950/51 17 17 6 379 4 331 326 1 4 658 ./. 1 721 / 2 048 1951/52 15 14 5 529 4 845 1 306 124 6 275 746 / 684 1952/53 23 20 9 284 5 783 1 508 133 7 424 ./. 1 860 _j. 3 501 1953/54 21 21 9 712 5 367 1 465 129 6 961 ./. 2 751 ./. 4 345 1954/55 23 21 10 625 5 204 1 424 121 6 749 ./. 3 876 ./. 5 421 1955/56 27 26 11 847 6 219 2 060 160 8 439 ./. 3 408 / 5 628 1956/57 22 21 10 476 5 973 1 884 172 8 029 ./. 2 447 / 4 503 Summa 148 140 63 852 37 722 9 973 840 48 535 ./. 15 317 ./. 26 130 Fristående produ- center 1950/51 12 7 2 161 2 379 110 — 2 489 328 218 1951/52 5 3 837 778 175 13 966 129 ./. 59 1952/53 8 7 2 545 2 385 656 69 3110 565 ./. 160 1953/54 9 6 2 104 1 602 443 34 2 079 ./. 25 ./. 502 1954/55 12 10 4 181 2 478 698 60 3 236 ./. 945 ./. 1 703 1955/56 11 7 2 728 1 879 605 52 2 536 ./. 192 ./. 849 1956/57 10 6 2 292 2184 588 82 2 854 562 ./. 108 Summa 67 46 16 848 13 685 3 275 310 17 270 422 ./. 3 163 Samtliga företag 1950/51 29 24 8 540 6 710 436 1 7 147 ./. 1 393 ./. 1 830 1951/52 20 17 6 366 5 623 1 481 137 7 241 875 ./. 743 1952/53 31 27 11 829 8 168 2164 202 10 534 ./. 1 295 ./. 3 661 1953/54 30 27 11816 6 969 1 908 163 9 040 ./. 2 776 ./. 4 847 1954/55 35 31 14 806 7 682 2 122 181 9 985 ./. 4 821 ./. 7124 1955/56 38 33 14 575 8 098 2 665 212 10 975 ./. 3 600 ./. 6 477 1956/57 32 27 12 768 8 157 2 472 254 10 883 ./. 1 885 ./. 4 611 Summa 215 186 80 700 51 407 13 248 1 150 65 805 ./. 14 895 ./. 29 293
melse med den av utredningen tidigare gjorda definitionen hänförts följande producentföretag, nämligen AB Europa Film, Sandrew-koncernen, SF-koncer- nen, Svenska AB Nordisk Tonefilm och AB Svea Film.
Resultatet av denna bearbetning, som omfattar kostnads— och intäktsuppgifter för filmer premiärsatta under spelåren 1950/51—1956/57, framgår av tab. 17 och 18. Den förra visar totala kostna-
der och intäkter spelårsvis för i under- sökningarna ingående filmer samt resul- tatet med och utan skatteåterbäring och biografägarnas produktionsbidrag. Den senare tabellen innehåller motsvarande uppgifter för respektive spelår i ge- nomsnitt per film. Vid jämförelse av uppgifterna i dessa båda tabeller med andra uppgifter rörande filmproduk- tionens kostnader och intäkter bör ob- serveras, att här ej ingår administra-
Tabell 18. Genomsnittliga produktionskostnader, intäkter inom landet och därav fram— räknade resullalsiffror (allt i ] OOO-tal kronor) för redovisade långfilmer premiärsatta spelåren 1950/ 51—1956/ 5 7 med fördelning på integrerade företag och fristående
producenter Antal Inkomster Genomsnittligt långfilmer resultat Pro— duk- med utan Spelår i un- tions— skatte- pro- skatte- skatte— totalt der— kost- film- åter- duk- sum- återbäring återbäring sök- nader hyra bärin tions- ma och pro- och pro- niugen g bidrag duktions- duktions- bidrag bidrag Integrerade företag 1950/51 17 17 375,24 254,77 19,18 0,06 274,01 ./. 101,23 ./. 120,47 1951/52 15 14 394,93 346,07 93,29 8,86 448,22 53,29 ./. 48,86 1952/53 23 20 464,20 289,15 75,40 6,65 371,20 / 93,00 ./. 175,05 1953/54 21 21 462,48 255,57 69,76 6,14 331,47 ./. 131,01 ./. 206,91 1954/55 23 21 505,95 247,81 67,81 5,76 321,38 ./. 184,57 / 258,14 1955/56 27 26 455,65 239,19 79,23 6,15 324,57 ./. 131,08 / 216,46 1956/57 22 21 498,86 284,43 89,71 8,19 382,33 /. 116,53 / 214,43 Summa 148 140 456,09 269,44 71,24 6,00 346,68 /. 109,41 / 186,65 Fristående produ- center 1950/51 12 7 , 308,71 339,86 15,71 — 355,57 46,86 31,15 1951/52 5 3 279,00 259,33 58,33 4,33 321,99 42,99 ./. 19,67 1952/53 8 7 363,57 340,71 93,71 9,86 444,28 80,71 ./. 22,86 1953/54 9 6 350,67 267,00 73,83 5,67 346,50 ./. 4,17 ./. 83,67 1954/55 12 10 418,10 247,80 69,80 6,00 323,60 ./. 94,50 ./. 170,30 1955/56 11 7 389,71268,43 86,43 7,43 362,29 ./. 27,42 ./. 121,28 1956/57 10 6 382,00 364,00 98,00 13,67 475,67 93,67 ./. 18,00 Summa 67 46 366,26 297,50 71,20 6,74 375,44 9,18 ./. 68,76 Samtliga företag 1950/51 29 24 355,83 279,58 18,17 0,04 297,79 ./. 58,04 ./. 76,25 1951/52 20 17 374,47 330,76 87,12 8,06 425,94 51,47 ./. 43,71 1952/53 31 27 438,11302,52 80,15 7,48 390,15 ./. 47,96 ./. 135,59 1953/54 30 27 437,63 258,11 70,67 6,04 334,82 ./. 102,81 ./. 179,52 1954/55 35 31 477,61 247,81 68,45 5,84 322,10 ./. 155,51 ./. 229,80 1955/56 38 33 441,67 245,39 80,76 6,42 332,57 ./. 109,10 ./. 196,28 1956/57 32 27 472,89 302,11 91,56 9,41 403,08 ./. 69,81 ./. 170,78 Summa 215 186 433,87 276,38 71,23 6,18 353,79 ./. 80,08 ./. 157,49
tionskostnader på kostnadssidan och in- täkter från utlandet på intäktssidan. Skillnaden mellan dessa båda poster kan beräknas påverka resultatet nega- tivt med mellan 20 000 och 30 000 kro- nor per film.
Som framgår av tabellerna har resul- tatet av filmproduktionen utfallit högst olika för producenter med biografin— tressen och övriga producenter. De
tänkbara anledningarna härtill berö- res längre fram i betänkandet. Här re- dovisas endast det siffermässiga resul- tatet av undersökningen.
Om man på intäktssidan räknar med vad som erhållits i stöd från staten och biografägarna, får de fristående produ- centerna i stort sett filmproduktionen att ekonomiskt bära sig. De integrerade producentföretagen däremot har under
perioden 1950/51—1956/57 redovisat en förlust av i genomsnitt 109000 kronor per film. Sammanlagt blir härigenom resultatet för samtliga filmer under pe- rioden en genomsnittlig förlust av 80 000 kronor per film. Härvid har dock, som ovan nämnts, intäkter från utlandet och administrationskostnader inte tagits med i beräkningen.
Som framgår av tab. 18 är kostna- derna per film genomgående högre för filmer, som inspelats av producenter med biografintressen. De uppgår för dessa filmer i genomsnitt till 456000 kronor, vilket med 90 000 kronor över- stiger genomsnittskostnaden för de fil- mer, som inspelats av de icke integre- rade företagen. I fråga om filmhyresin- täkterna är förhållandet omvänt. De fri- stående producenterna har sålunda var- je år kunnat uppvisa bättre inspelnings- resultat genomsnittligt sett. För hela tidsperioden uppgår filmhyran i genom- snitt för deras filmer till 297 500 kronor, medan den för de integrerade företagens filmer stannat vid 269400 kronor.
De fristående producenterna har även fått större andel av det statliga produ- centstödet per film räknat, beroende på att stödet utgår i procent av spelin- täkterna. I förhållande till produktions-
kostnaderna uppgår skatteåterbäringen i genomsnitt för de fristående produ- centerna till 19,4 och för de integre- rade producentföretagen till 15,6 %. Biografägarnas bidrag har för båda pro- ducentkategorierna varit av ekonomiskt sett mindre betydelse och täckt allenast 1 a 2 % av produktionskostnaderna.
Den tidigare konstaterade skillnaden i resultatet mellan producenter med och sådana utan biografintressen framträ- der med samma styrka vid en jämförel— se de enskilda filmerna emellan. Som framgår av tab. 20 är de fristående pro- ducenternas förluster genomgående lägre. Filmer, som Visar toppresultat, fördelar sig relativt jämnt mellan de bå- da producentkategorierna.
Tab. 19 visar i sammandrag antalet av de båda kategorierna inspelade fil- mer, som gått med vinst respektive för- lust. Filmerna har grupperats efter den i föregående tabell intagna fördelningen av filmerna. I intäkterna har inräknats skatteåterbäring och biografägarnas bi- drag. Endast 24 % av de filmer, som inspelats av producenter med biograf- intressen, har under perioden 1950/51— 1956/57 gått med vinst. övriga produ- center har nått bättre resultat med sina filmer. 41 % av samtliga deras under
Tabell 1.9. Antalet i undersökningarna ingående, under spelåren 1950/51—1956/57 premiärsatta filmer med fördelning på olika producenikategorier efter filmernas resultat, innefattande det stöd som utgått i form av nöjesskatteåterbäring och produktionsbidrag
Producenter med . . . Övriga producenter Spel år biografintressen
Vinst Förlust Summa Vinst Förlust Summa 1950/51 .................. 4 13 17 5 2 7 1951/52 .................. 5 9 14 2 1 3 1952/53 .................. 9 11 20 4 3 7 1953/54 .................. 4 17 21 2 4 6 1954/55 .................. 5 16 21 1 9 10 1955/56 .................. 4 22 26 2 5 7 1956/57 .................. 3 18 21 3 3 6 Hela perioden ............. 34 106 140 19 27 46 Procentuell fördelning ...... 24,3 75,7 100,0 41,3 58,7 100,0
Tabell 20. Antalet av filmproducenter med (I) och utan (II) biografintressen inspelade, under spelåren 1950/51—1956/57 premiär- ' satta långfilmer med fördelning i resultatklasscr
1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57
Resultatklass IIIIIS:a IIIIIS:a IIIIIS:a IIIIjS:a IIIIIS:a IIIIIS:a IIIIIS:a
I. Med nöjesskatteåterbäring och biografägarnas bidrag
HH
lllowe—N—ll—l—llle | o' 0 Q' 9 O O') 111111
livaMHIIHIIIIIJ” MHHWQGH—NHI Iw—ll | ]] I”"NFONNJINIIIIJI I""NowNHIIHIIIIII III””WINMHIIIIll" IIIQWQQNHNIIIIIIl lill""""lmlll|l||
|
T
|I*Q"*HI"”IJIIIINR III"""IIHHIIIIIIHG |ll""”ll"|l"ll|ll" IIIQSNHNIIIIIHlIIå |l""*”lll|1|"|llla r—lrmmnrw—lllrlila lill—MJ—zlrllllllw IIIINHIHII"INIIII" ri—Nmarwlcelllllia IIIIIHlHHIllllllI” lllcmrl—eriilll—z
Sununa 17| 7| 24| | 17]
v—4 N v—4 CO [x 01 v—1 N
I I . Utan nöjesskatteåterbäring och biografägarnas bidrag . 5004 ...................... —
["”2:”7l7|llll1'|
Holy—(QD— v—t
I
:; O
”=!"
4
O CO
IIIIHNHHHv—i CO o' lf.) 1 IIIHNINIIIIIHII II"”mmellllllll
*""mm©”""llllllll "NHWONIHIIIIIIIJI """”"hHlelllllll ””7333NIIHIYIIIFI
III"”"HHIIIIlIIJI IIIHNHIHNIIIIIIII IIIIINHIIIIIIIIII l|"”m"”"|||llll|"
m"”|lll||l”|
| IIIIIH
|
T
1 14 | 3 | 17 | 20
m"'”'"MWHJIIIIIll &
I"”:wmllllllll lllå I"!”7"II|"IJII Illa IIINMIHIHIIIIIIFIh
[* 01 5
ml elml
& H N av CO v—l O')
Sununa 17 | 7 [24
samma tid premiärsatta filmer har så- lunda gått med vinst.
Något direkt samband mellan en films produktionskostnader och möjliga spel- intäkter föreligger inte. Den bedöm- ning av möjligheterna som sker före en inspelning ger således ingen garanti för att en film, vars framställningskostna- der håller sig inom en viss gräns, ej kommer att åsamka producenten för— lust. Däremot torde det finnas en övre gräns för produktionskostnaderna, ovanför vilken en förlust efter skatte— återbäring och produktionsbidrag all- tid framstår som sannolik.
Föreliggande undersökningsmaterial visar, att en viss försämring av filmpro- duktionens lönsamhet inträtt i jämfö- relse med spelåren närmast efter pro- duktionsstoppet. L'nder spelåret 1951/52 premiärsatta filmer har således, om man på intäktssidan räknar med vad som er- hållits i stöd från staten och biograf- ägarna, gått med vinst. Påföljande spel- år visar en förlust av ca 48 000 kronor per film. De genomsnittliga förlusterna har därefter hållit sig över 100 000 kro— nor med undantag för spelåret 1956/57, då förlusten per film nedgått till ca 70000 kronor. Ett visst samband mel- lan den årliga produktionens storlek och genomsnittsresultatet per film sy— förekomma, vilket visar sig i minskande intäkter vid stigande antal filmer.
Fullständig skattebefrielse. I det före- gående har redovisats resultatet av den långfilmsproduktion, för vilken åtnjutes återbäring med viss del av nöjesskatten. Vid bedömning av resultatet för den svenska långfilmsproduktionen måste emellertid även den möjlighet till full— ständig skattebefrielse beaktas, som fö- religger enligt 14 å andra st. 3) nöjes— skatteförordningen. Enligt nämnda för- fattningsrum skall nöjesskatt ej utgå för
biografföreställning med film, vars Vis- ning anses ägnad att tjäna vetenskap- ligt ändamål eller upplysnings-, under- visnings— eller uppfostringssyfte.
Under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1958 har statens biografbyrå med- givit skattebefrielse för sammanlagt 20 svenska och 50 utländska sådana filmer i bredfilm med en längd av minst 1 000 m. Då de svenska filmer, som erhållit hel skattebefrielse, icke ingår i den erhållna redovisningen av den svenska långfilms- produktionens kostnader och intäkter, har utredningen genom en stickprovs— undersökning sökt få en uppfattning om den ekonomiska betydelsen av ifrågava- rande skattebefrielse. För ett urval av de skattefria filmerna har från veder- börande filmdistributörer uppgifter in— hämtats om den nöjesskatt, som i varje särskilt fall skulle ha utgått, därest fil- men ej ansetts böra berättiga till nöjes- skattebefrielse. Uppgiftsmaterialet av- ser tiden intill den 1 april 1958.
Den sålunda framräknade nöjesskat— ten uppgår för tiden den 1 juli 1952—— (len 31 mars 1958 till sammanlagt 7371474 kronor, varav statens andel skulle ha utgjort kronor 5528 605:50 och kommunernas andel kronor 1 842 868: 50. Av filmerna var 12 svens- ka och 11 utländska. Den framräknade summan för skattebefrielsen fördelar sig med 4017 320 kronor för svenska och 3 354 154 kronor för utländska filmer.
Filmproducentföreningen har på ut- redningens begäran lämnat kostnads- och intäktsuppgifter för fem skattefria svenska filmer, som premiärsatts spel- åren 1953/54—1956/57 och som har den för erhållande av producentstöd erfor- derliga längden om minst 2 000 m. Till stor del tack vare den fullständiga nö- jesskattebefrielsen har dessa filmer gi- vit ett överskott av 1 509 000 kronor el- ler ca 300 000 kronor per film.
De i specialundersökningen ingående filmerna torde höra till den grupp av skattebefriade filmer, som gått bäst på biograferna. Det är inte möjligt att med ledning av dessa stickprov mera exakt bestämma det totala nöjesskatte- belopp, som intill den 1 april 1958 ge- nom tillämpning av 14 å andra st. a) nöjesskatteförordningen tillfallit film- och biografbranschen. överslagsvis tor- de skattebefrielsen för samtliga här be- rörda _ såväl svenska som utländska _ skattefria filmer under nämnda tid kunna anges till ca 9 milj. kronor eller i runt tal 1,5 milj. kronor per år. Av to- talsumman kan drygt 5 milj. kronor be- räknas ha tillkommit svensk film.
Det belopp, som erhållits genom ifrå- gavarande nöjesskattebefrielse, stannar ej i sin helhet hos filmproducenterna. En efter varierande grunder bestämd del därav tillfaller vederbörande biograf- ägare. Denna andel har beräknats ut- göra i genomsnitt 30 % av skattebefriel- sen. Filmproducenternas andel — 70 % — av nöjesskatten på de svenska fil- merna kan beräknas motsvara ca 600 000 kronor per år eller sammanlagt 3,6 milj. kronor under perioden juli 1952—juni 1958.
Som utredningen i det föregående framhållit, är det inte möjligt att genom en isolerad undersökning av långfilms- produktionens kostnader och intäkter få en mera bestämd uppfattning om lön- samheten hos denna verksamhetsgren. Den redovisning av kostnader och in— täkter, som erhållits, kan inte helt av- gränsas och fixeras. Vissa kostnader är således indirekt beroende av verksam- heten i övrigt. Detta gäller exempelvis ateljékostnaderna och vissa gemensam- ma kostnader, framför allt i de integre- rade företagen.
Det väsentligaste vid en bedömning
av lönsamheten är emellertid, huruvida intäkterna är riktigt beräknade. Därvid gäller framför allt att avgöra, huruvida den debiterade filmhyran för egna bio- grafer är riktig med hänsyn till de marknadsförhållanden som skulle råda, om inte filmproduktionen till större de— len bedrevs av företag som samtidigt har en omfattande biografrörelse. Den genomsnittliga filmhyran för svensk film beräknas utgöra ca 40 % av fil— mens spelintäkter exklusive nöjesskatt. För 5. k. premiärbiografer utgår en högre filmhyra än för andra biografer i klass I och för biografer i klass I och klass II utgår i sin tur i regel högre filmhyror än för övriga biografer. Film- producenternas biografinnehav ligger med tyngdpunkten på klasserna I och II och är koncentrerat till de större biograferna i de största städerna. Vi- dare innehar filmproducenter huvud- delen av de stockholmsbiografer, som betecknas som premiärbiografer. Avgörande för lönsamheten av film- produktionen kan därför vara, huruvida filmhyran för egna biografer och för så- dana företag, i vilka filmproducenterna har ekonomiskt intresse, är marknads- mässigt riktigt avvägd eller om en annan och ännu mera uppåt differentierad hy- ressättning skulle tillämpas om biograf- rörelsen var fristående från producent- företagen. Spörsmålet kan närmast kon— centreras till frågeställningen, om film— hyran för premiärbiografer och bio- grafer med centralt läge och högt ka- pacitetsutnyttjande _ vilka biografer till huvuddelen tillhör de större film— producenterna _ debiteras en mark- nadsmässigt riktig filmhyra. Frågan kan inte besvaras med en hänvisning till den bättre lönsamheten för de bio- grafkedjor, som innehas av de större filmproducenterna, därför att den säm— re lönsamheten för övriga biografer i sin tur kan vara beroende av det låga
kapacitetsutnyttjandet på en stor del av dessa företag.
Annonsfilm. Vid en diskussion om in— täkterna måste även beröras frågan om den ekonomiska betydelse, som vis- ning av annons- och beställningsfilm har för en producent, som samtidigt äger en biografkedja. Här kommer in frågan om tillgång och efterfrågan på visningsutrymme, vars storlek och ut- nyttjandegrad _ som i annat samman- hang beröres _ även har betydelse för möjligheten att få egentliga kortfilmer och dokumentärfilmer satta på biogra— ferna. Man får nämligen räkna med att produktionen av sådana filmer skall fi— nansieras helt eller delvis genom vis— ningen på biograferna. I motsats härtill ger inspelning av annons— och beställ- ningsfilm inkomster åt vederbörande producenter, av vilka de som har bio- grafintressen även kan påräkna vis- ningsinkomster av sådana filmer. An- nons- och beställningsfilm förekommer i samband med visning av såväl svensk som utländsk film på biograferna och frågan är därför närmast, vilken film- hyra som bör krediteras den svenska filmen i en kombination, där förutsätt- ningen för en relativt väl betald vis- ningsverksamhet på biograferna till en stor del måste vara beroende av före- komsten av svensk film.
Utvecklingen i fråga om reklamfilmen belyses i en av redaktören H. Ström författad artikel i tidskriften Ekonomen nr 3/1958 (s. 12 ff.). Av artikeln fram— går, att det skett en stark koncentra- tion av inspelnings- och visningsverk- samheten på detta område till de inte— grerade företag, som har inflytande över stora biografkedjor. Härom anföres i artikeln följande.
På säljarsidan har man de sex biograf- kedjorna, bestående av dels »de tre stora» med kontakter till våra största filmprodu— center, nämligen Bertil Andersen (AB Tun-
nelbanereklam), med SF-biograferna som stomme, Europa-Films reklamrevy och Sandrews Reklamjournal, dels de tre mind— re, nämligen AB Kinocentralen, Seth Hess— lin AB och AB Starfilm. De fem förstnämn— da ingår i Reklamfilmbyråernas förening _ branschens förhandlingsorgan— medan Starfilm är fribytare. Det förmodas, att inom en nära framtid en sjunde kedja kommer att uppträda.
De tre stora på området kännetecknas framför allt av att de har egna —— eller är lierade med producenter som har — in— spelningsatcljéer även för långfilm. Av de tre mindre har Kinocentralen egen inspel— ning av annonsfilm medan Seth Hesslin AB och Starfilm endast ställer visningsut- rymme till köparens förfogande. De »tre stora» och Star är typiska A-kedjor med mest stadsbiografer av klass I (ca 14 ordi— narie föreställningar per vecka) och klass II (omkring 10 föreställningar per vecka), medan de två övriga, »B-kedjorna», domi- neras av landsortsbiografer av klasserna III och IV (6—2 ordinarie föreställningar per vecka). Andersen—kedjan består till abso- lut övervägande del av klass I-biografer tillhörande SF, medan både Europa och Sandrew i sina reklamfilmkedjor har ett mycket stort antal privatägda småbiogra- fer kontraktsanslutna. Hos Kinocentralen och Seth Hesslin dominerar småbiografer- na.
Det råder enligt artikelförfattaren en utpräglad säljarens marknad inom det- ta område. Prishöjningen för kunderna har det oaktat varit relativt måttlig. Det heter härom vidare.
Svenska Annonsörers Förening har så— lunda funnit att ett vägt kapacitetspris— index för samtliga kedjor visar en stegring på 33 procent från basåret 1950 51 till säsongen 1957—58. Visserligen måste den- na i förhållande till penningvärdesutveck— lingen ganska måttliga prishöjning ställas mot bakgrunden av att antalet annonsfil- mer före varje föreställning ökats från 5 till 7 och deras individuella längd skurits ner från 72 till 60 sekunder (från 33 m till 27,4 111), vilket tillfört kedjorna pro- portionsvis ökade inkomster.
Inemot 10 milj. kronor beräknas be- ställarna av reklamfilm årligen satsa på denna form av reklam. Härav beräk-
nas ungefär hälften eller i runt tal 5 milj. kronor åtgå till filmernas fram- ställning, inklusive kostnader för ko- pior. För de biografägande producen- terna får reklamfilmproduktionen anses ha ett speciellt värde som fyllnadsarbete för utnyttjande av produktionskapaci- teten.
4. Biografdriften
Ägandeförhållanden
Enligt (len av Filmägarnas kontrollför- ening förda statistiken uppgick antalet biografägare den 1 januari 1958 till 1025. Det största antalet biografägarc utgöres av enskilda personer. En bety- dande grupp är de privata aktiebolagen och andra kategorier biografägare av betydelse är de samlingslokalägande organisationerna, såsom folkets husför- eningar, nykterhetsföreningar och bygg- nadsföreningar. Antalet biografägare och deras fördelning på olika katego- rier framgår av tab. 21.
Under åren 1939——52 ägde en kraftig expansion rum inom biografbranschen. Som framgår av tab. 4 i den allmänna översikten över film- och biografbran- schen ökade antalet biografer under denna tid från 2049 till 2583. Denna ökning fördelade sig på klasserna I—IV
med den största ökningen inom klass IV, d. v. s. biografer med högst tre före- ställningar per vecka. Inom klasserna V och VI inträffade jämsides härmed en ganska betydande nedgång.
De biografer, som tillhör klasserna IV—VI, d. v. s. två tredjedelar av totala antalet, svarar endast för ca 10 % av omsättningen på biograferna. Den för- hållandevis stora ökningen av antalet biografer inom dessa klasser motsvara- des därför inte av någon större ökning av den totala omsättningen.
Sedan år 1952 har biografbeståndet åter minskat. Antalet biografer uppgick vid ingången av år 1958 till 2455, vil- ket innebär en minskning under ifråga- varande tid med sammanlagt 128 bio- grafer. Nedgången hänför sig till klas- serna III—VI. En mindre ökning har samtidigt skett av antalet biografer i klasserna I och II.
En stark ökning av antalet biograf- ägarc ägde, som framgår av tab. 21, rum mellan åren 1939 och 1948. Bland de 283 biografägare, som tillkom under denna tid, märktes främst olika slag av föreningar men även ett stort antal privata aktiebolag. Såväl folkets hus- föreningarnas som nykterhetsförening- arnas strävanden gick ut på att över- föra tidigare uthyrda biograflokaler till
Tabell 21. Antalet biografägare vid ingången av åren 1939, 1945 och 1948 samt1951— 58 med fördelning på olika ägarekalegorier
Antal hiografägarc
Kategori biografågm 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1939 1945 1948 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 Enskilda personer ...... 423 416 433 401 391 357 368 361 350 344 334 Privata aktiebolag ...... 66 91 93 91 90 91 91 96 94 92 99 Folketshusföreningar. . . . 112 167 213 172 175 188 191 186 188 186 183 Nykterhetsföreningar. . . 65 80 102 147 150 157 182 185 193 195 205 Andra föreningar eller
sammanslutningar1 . . . 37 89 145 160 166 166 164 175 183 192 204 Summa 703 843 986 971 972 959 996 1003 1008 1009 1025
1 l siffrorna för antalet biografägare av denna kategori åren 1951—58 ingår 70 till 80 militär— förband.
lokalägaren. Jämsides härmed skedde även en nyetablering, som medförde ett tillskott av biografägare inom samtliga kategorier.
Mellan åren 1948 och 1953 synes en viss koncentration ha ägt rum inom branschen. Sålunda fortsatte biografan- talet att stiga, medan antalet biograf- ägare visade en sjunkande tendens. Den- na utveckling förklaras därav, att ett flertal folketshusbiografer sammanför- des i biografkedjor, varvid varje kedja formellt blev ägare av respektive bio- grafer. Vid sidan av en viss nyetable- ring av främst föreningsbiografer av olika slag förmärktes en fortsatt ten- dens bland de lokalägande föreningar- na att överföra biografdriften i egen regi.
Utvecklingen under åren 1953—58 karakteriseras återigen av ett ökande antal biografägare och ett minskande antal biografer. Under denna period har antalet biografägande föreningar och andra sammanslutningar ökat be- tydligt. Denna ökning faller helt på kategorierna nykterhetsföreningar och andra föreningar eller sammanslutning- ar. Nykterhetsföreningarna har under denna tid i stor utsträckning byggt om sina lokaler för att möjliggöra biograf- drift. Inom kategorien andra föreningar eller sammanslutningar har bl. a. ett antal av bygdegårdar drivna biografer tillkommit.
De förändringar i biografbeståndet, som ägt rum under tiden (len 1 juli 1954—den 30 juni 1958, framgår av tab.
22. Under ifrågavarande tid har 166 bio- grafer tillkommit och 213 nedlagts. Den tendens som kan utläsas av siff- rorna i tabellen är, att de mindre bio- graferna har växande svårigheter. Ut- vecklingen under senare år är dock skiljaktig i fråga om enskilda företa— gare och föreningsbiograferna. Netto- minskningen för de förra är 90 vis- ningsställen, medan däremot förening- arnas biografinnehav ökat med 43. Som utredningen i annat sammanhang kunnat konstatera, äger filmproducen— terna betydande intressen inom bio- grafbranschen. Detta framgår också av tab. 23, som visar totala antalet bio- grafer den 1 januari 1958 i städer med mer än 10 000 invånare. Biograferna är i tabellen fördelade med hänsyn tagen till föreställningsfrekvens och ägande— förhållanden. Av tabellen framgår, att 46 % av samt- liga biografer i städer med över 10 000 invånare är helt eller delvis ägda av filmproducenter. Vidare kan av tabel- len utläsas, att producenternas biograf- intressen är nästan helt koncentrerade till biografer tillhörande klass I. 95 % av totala antalet av producenter helt eller (lelvis ägda biografer utgöres i dessa städer av biografer hänförliga till denna klass, medan motsvarande siffra för föreningsbiografer och övriga biografer är 68 respektive 81 %. Med föreningsbiografer avses i detta sam— manhang biografer, som är anslutna till Sveriges Folkbiografer AB eller Våra gårdar.
Tabell 22. Antalet nytillkomna respektive nedlagda biografer åren 1954—58 med för— delning i olika klasser
Klass Antal föreställningar Nytillkomna biograferl Nedlagda biografer I ................. Minst 14 per vecka 22 7 II ................. 8113 per vecka 7 6 III ................. 4—7 » » 9 17 IV—VI ............. högst 3 per vecka 128 183 Summa 166 213
Tabell 23. Antalet biografer i städer med mer än 10 000 invånare med fördelning efter föreställningsfrekvens och ägande/örhållanden
Antal biografer .. .. . Helt eller Klass Antal forestallningar delvis pro- Förenings- Fristående Summa ducentägda biografer biografer biografer I ......... Minst 14 per vecka. . 213 43 159 415 11 ......... 8—13 per vecka 10 16 31 57 111 ......... 4—7 » » 1 3 3 7 IV ......... 1—3 » » — 1 5 6 Summa 224 63 198 485 Procentuell fördelning ........... 46,2 13,0 40,8 100,0
Det totala antalet producentanslutna biografer uppgick den 1 juli 1958 för landet i dess helhet till 287 eller ca 12 % av hela biografbeståndet. Av des- sa utgjordes 178 av helägda producent— biografer, medan filmproducenternas intressen i de övriga 109 varierade mel- lan 20 och 83 %. Samtliga biografer med anknytning till producenterna till- hör — med något undantag — klasser- na I—III och utgör omkring 30 % av de ca 900 biograferna inom dessa klas— ser.
Flertalet av de fristående biograferna ägs av enskilda personer, vilka oftast driver endast en biograf. Inom klasser- na I—III är dock de fristående bio- graferna — som framgår av tab. 24 — i viss utsträckning koncentrerade till bio— grafkedjor.
Den av biografer, hänförliga till klas- serna I—III, redovisade omsättningen
exklusive nöjesskatt uppgick för år 1957 till inemot 110 milj. kronor. Av filmpro— ducenter helt eller delvis ägda biografer, som motsvarade 30 % av totala antalet i dessa klasser, hade en omsättning av ca 47 milj. kronor eller nära 43 % av totala omsättningen. Detta får ses mot bak— grunden av den ovan nämnda starka koncentrationen av producenternas bio- grafintressen till klass I.
De fristående biografernas andel av omsättningen år 1957 var ungefär lika stor som producentbiografernas eller ca 47 milj. kronor. Av detta belopp in- spelades, som framgår av tab. 24, drygt 28 milj. kronor av kedjebiograferna. Härav följer, att enbiografsföretagen, som utgör ungefär halva antalet bio- grafer i klasserna I—III, endast svarade för ca 19 milj. kronor eller ca 18 % av omsättningen i dessa klasser.
Föreningsbiograferna, som till större
Tabell 24. Antalet icke producentägda biografer — hänförliga till klasserna I III —— fördelade på fristående biografkedjor av olika storlek samt kedjornas omsättning är 1957
Antal Omsättning år 1957 kedjor biografer (I 1000-tal kr) 2—3 biografer ....... 31 68 7 365 4—10 » ...... 12 73 9 987 11—20 » ...... 4 59 9 603 21— >> ...... 1 22 1 263 Summa 48 222 28 218
delen är att hänföra till klass III, svara- de endast för omkring 16 milj. kronor av den totala omsättningen.
Den genomsnittliga omsättningen exklusive nöjesskatt på de helägda pro- ducentbiograferna i klasserna I—-III uppgick år 1957 till 225 000 kronor och på de delägda biograferna till 207 000 kronor. Motsvarande siffror för för- eningsbiografer och fristående biogra- fer var 72 000 kronor respektive 100 000 kronor.
Besöksfrekvens
Någon fortlöpande allmän statistik, som utvisar besöksfrekvensen på biografer- na, föreligger inte. Inte heller är det möjligt att med ledning av riksräken- skapsverkets redovisning över nöjes— skatteutfallet utläsa variationerna i bio— grafnöjesskattens storlek för olika år annat än för svensk film. Statistik över besöksfrekvensen på biograferna år från år föres dock av de kommunala myndig- heterna i vissa städer.
För erhållande av uppgifter om nö- jesskattens fördelning på olika slag av nöjestillställningar och kategorier av an- ordnare lät 1954 års nöjesskatteutred- ning på sin tid utföra en statistisk be- arbetning av de hos riksräkenskapsver- ket förvarade nöjesskattedeklarationer- na för budgetåret 1953/54. Resultatet av denna undersökning finnes redovisat i bilaga 1 till utredningens betänkande (SOU 1956:23). På grundval av under- sökningen beräknades besökarantalet på biograferna under nämnda budgetår ha uppgått till ca 70 miljoner.
För att få en uppfattning om utveck- lingen av besöksfrekvensen på biogra- ferna under ett antal år har filmstöd— utredningen från vederbörande myndig- heter i landets 15 största städer begärt uppgifter om antalet försålda biograf- biljetter under vart och ett av åren 1950—57. Sådana uppgifter har endast
erhållits från 10 städer. Materialet har sammanställts i tab. 25. För Stockholm, Göteborg och Malmö har i tabellen även medtagits motsvarande uppgifter för åren 1945—49, hämtade från 1950 års filmutrednings betänkande (SOU 1951: 1, s. 56).
De städer, som är representerade i uppställningen, svarar tillsammans för ca 40 % av det totala besökarantalet på landets biografer. Enbart Stockholm, Göteborg och Malmö har tillsammans en andel av ca 34 % av det totala besökar- antalet.
Av siffrorna i tabellen framgår, att besöksfrekvensen varit relativt jämn un- der olika år. Det är endast under åren 1946—47 och 1956, som förändringarna i de städer som ingår i tabellen varit större än 3—4 %.
Vid en jämförelse av besöksfrekven- sen är från är bör år 1945, som var det första efterkrigsåret, undantagas. Dess- utom bör vissa andra omständigheter beaktas. Sålunda låg —— till följd av löne- konflikt — biografverksamheten i Stock- holm och Göteborg i stort sett nere un— der en del av år 1946. Detta förklarar nedgången i besöksfrekvensen nämnda år och troligen — genom förskjutningen i premiärsättningen och därav följande tätare programbyten under år 1947 _— största delen av uppgången under detta år. Malmö hade ett motsvarande biograf- stopp hösten 1945. På grund av de stör- ningar, som arbetskonflikterna under åren 1946—47 orsakade, kan jämförel— ser av besöksfrekvensen endast ske med medeltalet besökare dessa båda år. Vid en sådan jämförelse finner man, att be- söksfrekvensen i Stockholm år 1948 var obetydligt lägre än genomsnittet för åren 1946—47. Samma var förhållandet i Malmö, medan däremot siffrorna för Göteborg visar genomsnittligt något hög- re besöksfrekvens år 1948 än genom- snittet för åren 1946—47.
Tabell 25. Biografernas besöksfrek—
År Stockholm Göteborg Malmö Hälsingborg Örebro 1945 15 400 766 5 559 632 2 633 153 — _ 1946 13 446 239 5 155 635 2 805 605 _ _ 1947 15 188 205 5 962 861 2 857 867 — _ 1948 14 215 440 5 591516 2 730 485 _ _ 1949 14 410 062 5 686 274 2 751 920 _ _ 1950 14 011 771 5 581 014 2 712 967 1 022 594 999 005 1951 14 306 156 5 763 857 2 849 284 1 032 461 984159 1952 14 265 089 5 869 286 2 867 230 1 018 516 1 031851 1953 14 912 521 6150 319 2 993 573 1 104 500 1 128 755 1954 14 798 888 6143 562 2 953 447 1 082 872 1 121 179 1955 15 278132 6 216 324 3 196 026 1 147 901 1 201 143 1956 16 826 384 6 607 251 3 290 296 1 182 652 1 242 921 1957 14 364 1691 6 490 608 3 137 8211 1 110 784 1 237 197
Den höjning av nöjesskatten, som ge- nomfördes år 1948, synes icke ha på- verkat besöksfrekvensen nämnvärt ner- åt, om jämförelse sker med genomsnit- tet för åren 1946—47. Däremot kan ej konstateras, i vilken omfattning skatte- höjningen kan ha motverkat möjlighe- terna till en ökad besöksfrekvens.
Fr. o. m. är 1950 _ det år från vilket övriga städer ingår i tabellen — har an- märkningsvärt små förändringar inträf- fat mellan de olika åren. Trenden visar dock en svag ökning för perioden fram till år 1957, med en större uppgång år 1956 och en större relativ tillbakagång år 1957.
Frekvensökningen under 1950-talet torde delvis kunna hänföras till det ökade befolkningsunderlaget inom de åldersgrupper, som inrymmer det störs— ta antalet potentiella biografbesökare. ökningen av antalet personer i dessa åldersgrupper _— 15 t. 0. m. 25 år _ fal- ler dock helt på senare hälften av de- cenniet.
Besöksvariationerna torde i icke ringa grad vara betingade av filmprogram- mens olika sammansättning år från år och speciellt beroende av förekomsten av s. k. publikfilmer. Yttre faktorer, såsom radio- och televisionsprogram
1 Då statistiken endast omfattar beskattade biljetter, har tillägg gjorts för det bortfall som skett genom skattebefrielsen för barnmatinéer fr. o. m. den 1 juli 1957.
samt väderleksförhållanden och inte minst epidemier av olika slag, kan dess- utom orsaka betydande variationer i be- söksfrekvensen på biograferna.
Den frekvensminskning, som inträtt år 1957, utgör en mera markant avvi— kelse från de relativt små förändring- arna under tidigare år av 1950-talet. Den har i första hand berört Stockholm och till största delen inträffat under andra halvåret. Besöksfrekvensens ut— veckling kvartal från kvartal — för vil- ken siffror kunnat erhållas från Stock- holm, Göteborg och Malmö _ visar, som framgår av tab. 26, en kraftigare ned- gång fr. o. m. fjärde kvartalet 1957. Denna nedgång har i Stockholm fortsatt under hela år 1958. Vid jämförelser kvartalsvis bör ihågkommas, att det på grund av olikheter i premiärsättningen är normalt med relativt stora fluktuatio- ner i besöksfrekvensen mellan kvarta- len på biograferna, medan avvikelserna blir mindre om årssiffror jämföres.
En jämförelse av siffrorna för Göte- borg visar en mindre nedgång för hela året 1957 men en stark minskning un- der första kvartalet 1958. Förhållandena i Malmö företer under samma tid en liknande utveckling som i Göteborg. Andra kvartalet 1958 visar besöksfre-
vens i vissa städer åren 1945—57
Uppsala Västerås Borås Jönköping Solna Summa _ _ _ _ _ 23 593 551 _ _ _ _ _ 21 407 479 _ _ _ _ _ 24 008 933 _ _ _ _ — 22 537 441 _ _ _ _ _ 22 848 256 1 035 281 904 872 915 328 688 458 356 620 28 227 910 1 050 180 871 110 935 912 703 972 372 958 28 870 049 1 062 521 943 912 963 572 719 877 346 014 29 087 868 1 170 744 999 691 1 063 154 770 325 379 297 30 672 879 1 185 501 979129 1 041 088 727 774 387 602 30 421 042 1 188 444 1 071 490 1 051 052 784 502 410 720 31 545 734 1 296 222 1 234 027 1 071 794 790 653 406 368 33 948 568 1 213 582 1 133 603 1 049 042 808 3401 374 181 30 919 327
Tabell 26. Besöksfrekvensen på biograferna i Stockholm, Göteborg och Malmö kvartals— och halvårsvis fr. o. m. är 19501
Stockhohn 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 19582
Göteborg 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958'
hdahnö 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958=
l:a kvart. 2:a kvart. haliiåaret 3:e kvart. 4:e kvart. haååret Hela året 4 057 667 2 963 283 7 020 950 2 475 779 4 515 042 6 990 821 14 011 771 3 873 513 3 364 267 7 237 780 2 524 362 4 544 014 7 068 376 14 306 156 3 791 342 3 237 207 7 028 549 2 569 944 4 666 596 7 236 540 14 265 089 4 007 518 3 372 828 7 380 346 2 895 655 4 636 520 7 532 175 14 912 521 3 906 244 3 342 546 7 248 790 2 907 695 4 642 403 7 550 098 14 798 888 4 384 986 3 622 512 8 007 498 2 675 155 4 595 479 7 270 634 15 278 132 4 476 831 3 823 182 8 300 013 3 528 631 4 997 740 8 526 371 16 826 384 4 127 960 3 300 346 7 428 306 2 935123 4 000 740 6 935 863 14 364169 3 395 525 2 986 635 6 382 160 2 397 802 3 859 583 6 257 385 12 639 545 1 746 424 1 029 525 2 775 949 1 062 540 1 742 525 2 805 065 5 581 014 1 748 751 1 151 889 2 900 640 1 144 372 1 718 845 2 863 217 5 763 857 1 768 865 1 213 752 2 982 617 1 132 907 1 753 762 2 886 669 5 869 286 1 843 041 1 205 669 3 048 710 1 227 806 1 873 803 3 101 609 6 150 319 1 809 440 1 168163 2 977 603 1 247 627 1 918 332 3 165 959 6 143 562 1 942 282 1 323 414 3 265 696 1 140 186 1 810 442 2 950 628 6 216 324 2 038 789 1 404 773 3 443 562 1 274 245 1 889 444 3 163 689 6 607 251 2 164 300 1 226 995 3 391 295 1 345 867 1 753 446 3 099 313 6 490 608 1 637 621 1 225 055 2 862 676 1 115 302 1 629 251 2 744 553 5 607 229 807 678 498 414 1 306 092 481 456 925 419 1 406 875 2 712 967 804 895 570 767 1 375 662 523 691 949 931 1 473 622 2 849 284 794 106 587 569 1 381 675 499 694 985 861 1 485 555 2 867 230 854 935 557 918 1 412 853 587 206 1 016 526 1 603 732 3 016 585 813 501 553 109 1 366 610 572 909 1 013 928 1 586 837 2 953 447 891 588 703 029 1 594 617 613 807 987 602 1 601409 3 196 026 942 021 685 354 1 627 375 620 564 1 042 357 1 662 921 3 290 296 913 272 596 032 1 509 304 658 172 970 345 1 628 517 3 137 821 809 211 650 392 1 459 603 578 302 874 711 1 453 013 2 912 616
1 Se not till tab. 25. 2 För år 1958 har utredningen endast erhållit uppgifter t. vensen för december månad är beräknad.
o. m. november månad. Besöksfrek-
kvensen i Göteborg ingen minskning och i Malmö en mindre ökning mot 1957. '
I förhållande till år 1956 visar Stock— holm för år 1957 en relativt stor frek- vensminskning eller med 15 %. Det bör emellertid därvid beaktas, att 1956 och även 1955 för stockholmsbiogra- ferna var exceptionellt goda år, med en ökning från 1954 med icke mindre än 2 milj. besökare eller ca 14 %. Av övriga nio städer, från vilka utredningen er- hållit uppgifter, visar åtta ökad och en minskad besöksfrekvens i förhållande till genomsnittet för 1950—56.
I vilken utsträckning televisionens ut- bredning medverkat till en nedgång i besöksfrekvensen under år 1957 och första halvåret 1958 är inte möjligt att bedöma. Höstens och vinterns starka influensaepidemi torde otvivelaktigt _ åtföljd som den var av direkta råd från medicinalstyrelsen att undvika trängsel (bio, teater, möten etc.) _ ha varit en faktor, som starkt medverkat till ned- gången i antalet besökare på biogra- ferna. Då epidemiens utbredning och intensitet inte var samtidig i de tre största städerna, torde detta också i viss mån vara förklaringen till de olikheter i fråga om nedgången i besöksfrekven- sen för dessa städer, som framgår av de redovisade kvartalssiffrorna.
Utredningen återkommer i det föl- jande till utvecklingstendenserna inom
sjuårsperioden
Tabell 27. Antalet försålda skattepliktiga
biografbranschen och de faktorer, som kan tänkas påverka besöksfrekvensen på längre sikt.
Av speciellt intresse för utredningens överväganden är besöksutvecklingen för den svenska filmens vidkommande. Ex- akta uppgifter härom har endast kunnat erhållas från Stockholm, där den kom— munala statistiken vad beträffar nöjes- skatten alltsedan år 1952 uppdelats i syfte att upplysa om skatteutfall och besöksfrekvens även i fråga om svensk film. Sedan den 1 juli 1955 är statistiken i denna del uppdelad på svartvit film och färgfilm. Antalet under åren 1952_ 57 vid biografföreställningar i Stock- holm försålda skattepliktiga biljetter framgår av tab. 27.
Svensk film har synbarligen i Stock- holm under år 1957 fått vidkännas en minskning med drygt en milj. besökare eller 30 % i jämförelse med år 1956 och ca 0,4 milj. besökare eller 14 % i för- hållande till år 1955.
Med utgångspunkt från riksräkeu- skapsverkets uppgifter om skatteutfal— let för svensk film har en beräkning kunnat ske av besöksfrekvensen i hela landet för svensk film under budgetåren 1951/52—1957/58. Frekvenssiffrorna, som framgår av tab. 28, kan i begränsad utsträckning ha berörts av variationer i förekomsten av svenska filmer, för vilka skattefrihet åtnjutits och som av denna anledning inte kunnat påverka skatteutfallet.
biografbiljetter i Stockholm åren 1952_57'
Därav till svensk film År Totala antalet svartvit färg summa
1952 14 265 089 — — 2 798 154 1953 14 912 521 — _ 2 996 106 1954 14 798 888 _ _ 3 108 689 1955 15 278 132 2 652 921 191 945 2 844 866 1956 16 826 384 2 655 041 825 473 3 480 514 1957 14 164 169 1 954 626 502 806 2 457 432
Tabell 28. Beräknad besöksfrekvens i hela landet för svensk film budgetåren 1951/52—
1957/58 . .. Genom- .. Budgetår Nejesskatt Skattesats Bruttomtakt snittspris Besokarantal 1951/52 13 495 166 38,2 35 327 650 2: 20 16 058 022 1952/53 16 581 155 38,2 43 406 160 2: 20 19 730 072 1953/54 15 653 407 38,2 40 977 500 2: 20 18 626 136 1954/55 16 709 357 38,2 43 741 770 2: 20 19 882 622 1955/56 16 412 186 38,2 42 963 830 2: 20 19 529 013 1956/57 18 697 292 38,8 48 188 890 2: 40 20 078 704 1957/58 15 544 167 38,0 40 905 700 2: 50 16 362 280
Frekvenssiffrorna för hela landet _ som är något osäkra på grund av beräk- ningsmetoden _ utvisar sålunda en nedgång för den svenska- filmens vidkommande under sista budgetåret (: spelåret) med 3,7 milj. besökare eller 18,5 % och i jämförelse med budgetåret 1955/56 3,1 milj. besökare, motsvarande 16 %. Nedgången i besöksfrekvensen för svensk film får ses mot bakgrunden av vad som i det föregående anförts be- träffande den totala besöksfrekvensen.
Programsättning
_Ett biograt'programs innehåll bestämmes i den s. k. programförteckningen, som uppgöres av vederbörande filmuthyrare. Den senare svarar med andra ord för att biografägaren får den fyllnad i form av kortfilm, som erfordras för. ekempel- vis en tvåtimmarsföreställning. Enligt det generella avtal, som träffats mellan filmuthyrare och biografägare, får an- nan film inte utan filmuthyrarens till- stånd visas på biografen under, den i programförteckningen angivna hyres- tiden.
Biografägarna är i sin verksamhet =be- roende av att ha en jämn tillgångjpå film. Det är, därför vanligt, att de med vederbörande filmdistributörer tecknar kontrakt säsongvis om leverans av fil- mer. Biografägaren förbinder sig därvid att från viss distributör uttaga ett be—
stämt antal filmprogram, som distribu- tören offererat eller kommer att offe— rera under spelsäsongen. Merendels in- går biografägarna dylika leveransavtal med flera filmdistributörer.
Filmuthyrare och _ vad beträffar svensk film _ vederbörande filmprodu- center är å sin sida beroende av biograf- ägarna för premiärsättningen och den fortsatta visningen av filmerna. Denna beroendeställning torde med hänsyn till konkurrensen från den utländska filmen från början ha varit mest kännbar för de svenska filmproducenterna. Som framgår av den förut lämnade redogö- relsen för integrationen inom film- och biografbranschen har de större och kon- tinuerligt arbetande producenterna sä— kerställt sättningen av sina filmer ge— nom egna eller av dotterföretag ägda biografkedjor.
De tre största filmproducenterna äger inte mindre än 12 av de 17 stockholms- biografer, som på grund av sitt läge kan betecknas som premiärbiografer i egentlig mening. Genom sitt inflytande över biografbranschen har dessa och ett par andra producenter med bety— dande biografintressen självfallet möj-
. ligheter att få en förmånlig sättning av
sina filmer. Som framgår av tab. 29 , har endast ett ytterst ringa antal av de-
ras filmer under spelåren 1950/51_ , 1957/58 fått sin premiär på andra bio-
grafer än preniiärbiograferua.
Tabell 2.9. Antalet under spelåren 1950/51—1957/58 premiärsatta, av filmproducenter med biografintressen inspelade långfilmer med fördelning på premiärbiografer och andra
biografer Premiärsatta på Spelår Antal filmer Premiärbiograf Annan Egen Annans biograf 1950/51 17 14 2 '1 1951/52 15 11 3 1 1952/53 23 20 3 _ 1953/54 21 18 3 —- 1954/55 23 18 5 _ 1955/56 27 20 5 2 1956/57 22 18 4 _ 1957/58 22 16 5 1 Summa 170 135 30 5 Procentuell fördelning 100 79 18 3
Till producenter med biografintres- sen har hänförts AB Europa Film, Sand— rew-koncernen, SF-koncernen, Svenska AB Nordisk Tonefilm och AB Svea Film.
Det ligger i sakens natur, att andra inhemska filmproducenter _ som fram- går av tab. 30 — ibland får nöja sig med en mindre förmånlig placering av sina filmer. Några svårigheter att få dem satta synes däremot inte föreligga. Mer— endels träffar producenten överenskom-
melse härom, innan filminspelningen börjar, med ett biografägande företag.
En fristående producent kan i vissa fall ha svårigheter att få en film pre- miärsatt på lämplig biograf. Detta sam— manhänger med att en viss specialise- ring i fråga om programval förekommer på orter med ett flertal biografer. En del biografer brukar sålunda visa »hårdare» filmer, andra seriösare sådana och and- ra åter mera konstnärligt betonade fil—
Tabell 30. Antalet under spelåren 1950/51_1957/58 premiär— satta, av andra än filmproducenter med biografintressen in- spelade långfilmer med fördelning på premiärbiografer och andra biografer
Premiärsatta på Spelår Antal . filmer Premiär— Annan biograf biograf 1950/51 12 1 1 1 1951/52 5 2 3 1952/53 8 7 1 1953/54 9 7 2 1954/55 12 9 3 1955/56 11 6 5 1956/57 10 5 5 1957/58 9 7 2 Summa 76 54 22 Procentuell fördelning 100 71 29
Tabell 3]. Antalet under spelåren 1950/51—1957/58 premiärsatta svenska långfilmer med fördelning på olika kategorier filmuthyrare
Uthyrda av S elår Antal Filmens producent p filmer Annan Fristående med biograf— utan biograf— producent uthyrare intressen intressen
1950/51 29 17 6 6 —— 1951/52 20 15 1 3 1 1952/53 31 23 6 2 _ 1953/54 30 21 4 4 1 1954/55 35 23 5 5 2 1955/56 38 27 4 5 2 1956/57 32 22 5 5 _ 1957/58 31 22 3 5 1
Summa 246 170 34 35 7
Procentuell fördelning 100 69 14 14 3
mer. Ett stort antal biografer har här- igenom fått sin givna publik och det kan bli ett ekonomiskt bakslag, om en film placeras på fel biograf.
Över hälften av Sveriges filmuthyrare- förenings 27 medlemmar uthyr endast utländsk film. Av de övriga, 12 till an- talet, är 9 samtidigt medlemmar av För- eningen Sveriges filmproducenter. Ut- hyrniugen av svensk film är med andra ord starkt koncentrerad till filmprodu- centerna, vilket även framgår av tab. 31.
Under spelåren 1956/57 och 1957/58 har svenska filmproducenter stått som uthyrare av praktiskt taget alla premiär- satta svenska filmer. De fem producent- företag, som hänförts till kategorien pro— ducenter med biografintressen, har en- bart med filmer av egen produktion sva- rat för drygt 70 % av ifrågavarande filmuthyrning.
Kortfilm får, som förut nämnts, hu- vudsakligen tjäna som fyllnadsprogram. Utrymmet för visning av sådan film på biograferna är emellertid ytterst begrän- sat och tenderar att bli allt mindre. Detta sammanhänger bl. a. med att spel- filmerna numera i allmänhet göres be- tydligt längre än tidigare. K'ortfilmen
får därtill vidkännas konkurrens från av beställare helt eller delvis betald kortfilm, som inspelats i visst syfte och erhållit garantier för sättning på bio- graferna tillsammans med långfilm.
Lönsamhet
I samband med diskussioner med före- trädare för film- och biografbranschen rörande fortsatt producentstöd för svensk film har frågan om biografbran- schens lönsamhet även diskuterats. Där- vid har påvisats, att möjligheterna för den svenska filmproduktionens ränta- bilitet .i viss utsträckning kan vara be- roende av biografnöjesskattens storlek. 1 en särskild skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet har från branschens sida krav framställts på en sänkning av skatten. Då ca 60% av filmproduktionen sker genom produ- center, som även har betydande biograf- intressen, är frågan om biografnöjes- skattens storlek helt naturligt av stor betydelse för dessa företag i deras egen- skap av såväl biografägare som produ- center av svensk film. Med anledning härav har utredningen ansett sig även
böra företaga en undersökning av den svenska biografbranschens lönsamhets- utveckling.
Undersökning för dren 1953—54. För nöjesskatteutredningens räkning utför- des hösten 1955 en undersökning rö- rande biografbranschens lönsamhet. En redogörelse för undersökningen, som utfördes av dåvarande statens priskon- trollnämnd, lämnades i bilaga 2 till ut- redningens betänkande (SOU 1956: 23). Den följande framställningen bygger närmast på nämnda bilaga och en sam- manfattning av undersökningen och dess resultat, som återfinnes i betän- kandet (s. 104 ff.).
Med hänsyn till biografbranschens struktur beslöts det, att undersökning- en icke skulle baseras på företagsenhe- terna utan på de enstaka biograferna, varvid målsättningen skulle vara att klarlägga dc direkta intäkts- och kost- nadsförhållandena. Undersökningen fick därigenom närmast karaktären av en företagsstatistisk undersökning. Då det emellertid ur priskontrollnämndens synpunkt ansågs vara av värde att få en
uppfattning om räntabiliteten hos fler- biografsföretagen, verkställdes en kom- pletterande lönsamhetsundersökning för ett antal renodlade sådana företag. ' Enär intäkts- och kostnadsförhållan- dena är avhängiga av föreställningsfrek- vensen, verkställdes urvalet för den företagsstatistiska undersökningen på ett sådant sätt, att en representativ bild kunde erhållas för olika grupper av biografer med mera likartade driftsför- hållanden. Urvalet skedde efter den stickprovsmetodik, som benämnes stra- tifierad sampling. Därvid användes som norm den klassificering av biograferna efter antal föreställningar per vecka el- ler månad, som ligger till grund för den inom film- och biografbranschen gäl- lande indelningen av biograferna i sex klasser. Från undersökningen uteslöts biografer hänförliga till klass VI. Genom en uppdelning på enskilda biografer respektive föreningsbiografer erhöll man 10 grupper, inom vilka verkställ- des ett slumpmässigt urval av biogra- fer, för vilka företagsstatistiska upp- gifter inhämtades.
Tabell 3.2. Resultatet av biografdriften per visningsstälte åren 1953 och 1954, efter av- skrivningar men före avdrag för chefslön, direkta skatter och indirekta kostnader, för biografer i klasserna I—V
1953 1954 .. .. . 00 av omsätt- 00 av omsätt- Klass och antal forestallmngar K n/in gen i nklu- K n/in g en inklu- ronor sive nöjes- ronor sive nöjes- skatt skatt Enskilda biografer: I Minst 14 förest. per vecka . . . 22 549 6,7 26 807 7,7 11 8—13 » » » . . . 2 535 2,1 1 899 1,5 111 4— 7 » » » . . .. ./. 925 2,0 / 758 1,7 IV 1— 3 » » » ./. 590 4,7 989 7,7 V 1— 2 » » månad . 809 22,7 1 122 26,3 Föreningsbiografer: I Minst 14 förest. per vecka . . . . 2 903 1,4 1 890 0,8 II 8—13 » » » ./. 1 196 1,4 / 720 0,8 111 4—— 7 » » » ./. 2 031 5,1 ./. 1 791 4,4 IV 1— 3 » » » . . . . ./. 447 3,3 ./. 607 4,4 V 1—— 2 » » månad . . . A.]. 1 049 47,7 / 619 30,4
Resultatet av den statistiska undersök- ningen redovisades i särskilda bilagor för varje biografklass. De siffror, som i tab. 32 anges i absoluta tal och i pro— cent av totalintäkterna, utgör för varje kategori skillnaden mellan totalintäkt och direkta kostnader per visnings- ställe, efter schablonmässigt beräknade avskrivningar men före chefslön, direk— ta skatter och indirekta kostnader.
Priskontrollnämnden påpekade, att bortfallet — d. v. s. ej inkomna upp- gifter och sådana uppgifter, som ej kun- nat bearbetas — var särskilt stort inom klasserna IV och V, vars svarsprocent var så låg, att undersökningens repre- sentativitet kan ifrågasättas. Det stora bortfallet — som till större delen hän- förde sig till de enskilda biograferna —- uppvägdes delvis av den högre svars- procenten för föreningsbiograferna men detta oaktat måste den statistiska under- sökningen anses mindre representativ för dessa klasser.
Intäkts- och kostnadsuppgifterna re-
dovisades även med fördelning efter intäkternas storlek. Det genomsnittliga vinstresultatet för de enskilda visnings- ställena efter omsättningens storlek framgår av tab. 33. Det bör här påpe- kas, att från omsättningssummorna ej avräknats nöjesskatt. Även om något di- rekt sammanhang inte finns mellan klas- sificeringen efter antalet föreställning- ar och omsättningen på det enskilda vis- ningsstället, bör det vara naturligt, att det finns ganska bestämda relationer mellan dessa båda sätt att gradera vis— ningsställenas storlek. Så synes emel- lertid icke vara fallet, även om ten— densen mot bättre lönsamhet för de större enheterna synes vara lika i båda fallen och således tagit sig uttryck i att omsättning och antal föreställningar per vecka har samband med varandra. Av viss betydelse för bedömandet av lön- samheten för de minsta företagen är svå- righeten att få jämförbarhet i fråga om de kostnader, som redovisas i form av beräknad lön.
Tabell 33. Resultatet av biografdriften per visningsställe åren 1953 och 1954, efter av- skrivningar men före avdrag för chefslön, direkta skatter och indirekta kostnader, för biografer i olika intäktsgrupper
1953 1954 Gruppindelning efter biljettintäkter % av omsätt- % av omsätt- inklusive nöjesskatt K ningen inklu- ningen inklu- ronor . ... Kronor . ... swe nöjes- swe noyes-
skatt skatt Enskilda biografer: Med biljettintäkt högst 15 000 / 783 14,8 . /. 804 15,9
» » 15 001— 30 000 ./. 2 118 9,0 ./. 2 841 12,6 » » 30 001— 50 000 / 2 328 5,7 / 3 065 7,7 » » 50 001—100 000 / 2 792 3,8 / 1 732 2,3 » » 100 001—200 000 5 838 4,2 5 362 3,7 » » 200 001— 32 516 7,4 38 378 8,5 Föreningsbiografer: Med biljettintäkt högst 15 000 / 830 11,8 ./ 898 11,8
» » 15 001— 30 000 ./. 1 561 7,1 _l. 1 655 7,9 » » 30 001— 50 000 .l. 2 497 6,0 J. 2 455 5,8 » » 50 001—100 000 / 1 873 2,5 / 1 184 1,6 » » 100 001—200 000 2 708 2,1 1 668 1,3 » » 200 001— 6 332 2,6 7 875 2,8
Tabell 34. Lönsamhetsberäkning (i ] 000—tal kronor) för biografförelag av olika storlek åren 1953 och 1954
Grupp B Grupp C Grupp D Grupp A 13 företag 11 företag 9 företag med 35 foretag med vardera med vardera vardera fler med vardera 2 4 10 .. b' 1 biograf . —3 .* a" 10 10" biografer biografer grafer 1953 1954 1953 1954 1953 1954 1953 1954 Inkomster: Biljettintäkter inklusive nöjesskatt 2 294 2 299 2 579 2 574 7 678 7 760 28 049 29 503 Intäkt av reklamfilm ............ 14 19 19 20 60 61 173 178 Konfektförsäljning, netto ........ 19 23 25 27 43 47 284 300 Övriga intäkter ................ 7 6 26 30 30 50 238 230 Summa inkomster 2 334 2 347 2 649 2 651 7 811 7 918 28 744 30 211 Kostnader: Nöjesskatt ..................... 840 815 930 923 2 934 2 944 10 714 11 221 Filmhyra ...................... 627 637 687 679 1 772 1 810 6 809 7 262 Lokalhyra (erlagd +beräknad) . . . 206 217 199 208 703 731 2 520 2 627 Utbetald lön exklusive chefslön . . 223 232 324 331 1 033 1 013 3 596 3 674 Frakter ....................... 33 32 12 13 25 29 99 97 Lyse och kraft ................. 42 44 31 32 66 71 248 247 Reklam ....................... 44 46 63 68 340 368 1 260 1 299 Övriga kostnader ............... 116 145 103 106 367 412 1 929 1 955 Summa kostnader 2 131 2 168 2 349 2 360 7 240 7 378 27 175 28 382 Kostnader exklusive skatt och filmhyra i % av biljettintäkten 28,9 31,2 28,4 29,4 33,0 33,8 34,4 33,6 Sammanlagd vinst före chefslön, skatt och avskrivning ......... 203 179 300 291 571 540 1 569 1 829 Dzo i % av totalintäkt .......... 8,7 7,6 11,3 11,0 7,3 6,8 5,5 6,1 De i % av totalintäkt exklusive nöjesskatt ................... 13,6 11,7 17,5 16,8 11,7 10,8 8,7 9,6 Sammanlagda beräknade avskriv- ningar för standardutrustning. . 122 122 120 120 237 229 920 920 Sammanlagd vinst efter avskriv- ning men före chefslön och skatt 81 57 180 171 334 311 649 909 Genomsnittlig vinst per företag efter avskrivning men före chefs- lön och skatt ................ 2,3 1,6 13,9 13,2 30,4 28,3 72,1 101,0 Dzo per biograf ................ 2,3 1,6 6,2 5,9 5,9 5,6 3,1 4,4
Med reservation för tillförlitligheten av en stickprovsundersökning som den- na ansåg nöjesskatteutredningen sig därav kunna dra vissa allmänna slut- satser.
Som i det föregående nämnts, verk- ställdes även en särskild lönsamhetsvn- dersökning. Denna begränsades till de enskilda företagen, då man hade att
räkna med att föreningsbiograferna i väsentlig utsträckning bedrev verksam- heten i förening med annan rörelse och svårigheter därigenom skulle föreligga att särredovisa biografrörelsen, framför allt på kostnadssidan. Ur det material, som förelåg i fråga om klassificeringen, indelades de enskilda biografföretagen i fyra grupper efter storleksordning.
Inom varje grupp verkställdes därefter ett urval av företag. Inom gruppen A —» enbiografsföretag — fanns det bland de för den företagsstatistiska undersök- ningen utlottade biograferna 49 bio- grafer, som utgjordes av enbiografsfö- retag. Då uppgifterna för dessa biogra- fer även gällde för biografföretagen som helhet betraktade, ansågs det onödigt att infordra uppgifter från ytterligare ett antal enbiografsföretag. Undersökning- en redovisas här i tab. 34, kompletterad med vissa uppgifter baserade på sif- fermaterialet.
Det bör vid jämförelse av summorna för filmhyra observeras, att en redo- visning av dessa i procent av biljettin- täkterna ger ett lägre procenttal än det som vanligen anges för filmhyrorna, vil- ket beror på att filmhyran enligt avta- len med biografägarna uttages på bil- jettintäkterna efter avdrag för nöjes— skatt.
En jämförelse av enbiografsföreta— gens resultat enligt denna uppställning med de i de båda föregående tabellerna redovisade resultaten visar ett väsentligt bättre genomsnittsresultat enligt lön- samhetsundersökningen. Detta torde sammanhänga med att en stor del av de visningsställen, som redovisas i ta- bellerna 32 och 33, ingår som enheter i företag, som driver flera visningsstäl- len. För dessa företag kan det vara kost- nadsmässigt riktigt att driva dem trots redovisade högre kostnader än intäk- ter. Förklaringen härtill torde närmast vara den, att vissa kostnader är förde- lade och att nedläggande av sådana en- heter i ett företag skulle förorsaka säm- re resultat för företaget i dess helhet ge- nom att en större kostnadsökning än den förlust, som driften av den ej lön- samma enheten ger, skulle uppkomma för företaget i dess helhet. S. k. särkost- nader respektive särintäkter kan således innebära, att drivandet av vissa »för-
lustenheter» totalt sett kan förbättra lönsamheten i företaget på grund av förekomsten av vissa fasta kostnader.
Totalt sett förbättrades lönsamheten under år 1954. Intäkterna visade en obe- tydlig ökning för grupperna A och B, (1. v. s. biografföretag med en biograf respektive 2—3 biografer. Därvid är att märka en obetydlig nedgång i biljett- intäkterna för grupp B. För grupp C, d. v. 5. företag med 4—10 biografer, re- dovisades en total intäktsökning på 1,4 %. Grupp D, som avser de stora biografkedjorna, visade en mera mar— kant intäktsökning. För gruppens nio företag ökade sålunda de totala intäk- terna med i runt tal 1,5 milj. kronor el- ler med ca 5 %.
Inom samtliga grupper redovisades kostnadsökningar för år 1954. För grup- perna A, B och C var dessa större än intäktsökningen, varför försämrade re- sultat redovisades för dessa grupper. Den största relativa resultatförsämring- en redovisades för grupp A, för vilken vinsten före avskrivning, chefslöner och skatt nedgick från 8,7 till 7,6 % av to— talintäkten. Grupperna B och C uppvi- sade en resultatförsämring med 0,3 res- pektive 0,5 %. För gruppen D under- steg kostnadsökningen intäktsökningen, varigenom vinsten före chefslön, skatt och avskrivningar ökade från 5,5 till 6,1 %.
Den högsta relativa vinsten före chefs- lön, direkta skatter och avskrivningar i förhållande till intäkterna redovisades för grupp B med i runt tal 11 % av to- talintäkterna, medan samma vinst för övriga grupper uppgick till mellan 6,1 och 7,6 %. Vid jämförelse av vinsten i procent av intäkterna bör observeras den större betydelse relativt sett, som ej medtagen chefslön får vid jämförelse mellan de mindre och större företagen. I fråga om flerbiografsföretag innebär detta, att avlönade föreståndare finnes
Tabell 35. Biografnöfesskattens storlek (i 1 000-tal kronor) i de 15 största städerna åren 1950—5 7
1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957
Stockholm ..... 11 271 11 999 12 940 13 594 13 711 14 324 16 040 15 123 Göteborg ...... 4 238 4 632 5 090 5 363 5 140 5 311 6 078 6 256 Malmö ........ 2 021 2 218 2 443 2 601 2 545 2 770 3 041 3 037 Norrköping. . . . 828 855 957 985 977 1 034 1 122 1 113 Hälsingborg . . . 693 718 784 856 841 885 972 966 Örebro ........ 654 675 758 803 814 859 960 1 020 Uppsala ....... 731 777 849 921 898 947 1 024 985 Västerås ...... 588 647 747 742 777 833 1 039 1 026 Borås ......... 629 666 740 811 773 783 852 876 Linköping ..... 647 716 809 868 840 887 1 019 1 048 Eskilstuna ..... 546 577 667 687 705 758 835 832 Gävle ......... 746 834 954 1 006 1 047 1 085 1 206 1 238 Jönköping ..... 475 517 576 607 582 626 672 733 Solna ......... 215 233 238 256 261 282 295 292 Karlstad ...... 428 488 584 610 581 605 669 694
Summa 24 710 26 552 29 136 30 710 30 492 31 989 35 824 35 239
för varje biograf, för vilken kostnaderna För att få ett underlag för bedöm- ingår i redovisningen, medan enbio- grafsföretag inte har sådan förestån- dare och redovisningen ej heller be— lastas med sådana kostnader.
Undersökning för åren 1956—57. I samband med den successiva avveck- lingen av priskontrollen — priskontroll- nämndens verksamhet upphörde den 31 december 1956 — undantogs inträ- desavgifter på biografföreställningar i januari samma år från det allmänna prisstoppet. Biljettpriserna, som synes ha legat stilla under de närmast före- gående åren, höjdes med början den 1 juli nämnda år successivt med i genom- snitt 10 %. Prishöjningarna genomför- des generellt. I samband därmed genom- förde ett stort antal biografer även en ändrad indelning av platserna i pris- hänseende, vilken synes ha medfört, att prishöjningen genomsnittligt sett blev högre än 10 %.
ningen av de kostnads- och intäktsför- ändringar, som inträtt sedan år 1950, har utredningen från de 15 största stä- derna i landet infordrat uppgifter om nöjesskatteintäkterna från biografföre- ställningar i dessa städer. En fortgående ökning av intäkterna har, som framgår av tab. 35, under denna tid skett, marke- rad av en ökning av skatteintäkterna med nära 50 %.
Några uppgifter om kostnader och kostnadsutveckling för biografbran- schen föreligger inte för tiden före 1953 -——54, vilka båda år omfattas av den ti- digare refererade, av priskontrollnämn— den verkställda undersökningen. Utred- ningen har med anledning härav be- gränsat sin undersökning att endast om- fatta förändringar i lönsamheten efter år 1954.
Med utgångspunkt från den biograf- nöjesskatt, som influtit i de 15 städerna,
har däremot svarande intäktssummor i dessa städer för jämförelseåret 1954 beräknats. Biografnöjesskatten var vid denna tid progressiv och utgick med 30 % på första kronan av biljettpriset och 45 % på överskjutande delen därav. För biograferna i de berörda städerna beräknades den effektiva skattesatsen ha uppgått till 38,5 %. Med ledning där- av har biljettintäkterna exklusive nö- jesskatt år 1954 för biograferna i nämn— da städer beräknats till 48,7 milj. kronor.
Av den undersökning, som för 1954 års nöjesskatteutrednings räkning verk— ställdes av statistiska centralbyråns ut- redningsinstitut _ se bilaga 1 till nöjes- skatteutredningens betänkande (SOU 1956: 23) —— framgår, att biografnöjes— skatten för hela landet budgetåret 1953/54 uppgick till 62,7 milj. kronor. De 15 städerna, som under kalenderåret 1954 hade 30,5 milj. kronor i biografnöjes— skatt, beräknades sålunda svara för 48,7 % av den totala nöjesskatten och landet i övrigt för 32,2 milj. kronor eller 51,3 %. Dessa relationstal har använts för beräkningen av de totala biografin- täkterna år 1954 och vid den i tab. 36 redovisade beräkningen av 1956 och 1957 års intäkter. Vid utredningens be— räkning har den effektiva skattesatsen för första halvåret 1957 för hela landet beräknats utgöra 39,3 %.
Denna beräkningsgrund kan ha på— verkats i den mån folkmängden i de 15 städerna ökat mer eller mindre än hela landets folkmängd. En granskning av folkmängdsutvecklingen mellan åren 1954 och 1957 visar, att hela landets folkmängd ökat med 2,8 % medan ök- ningen i de 15 städerna var 4,5 %. De 15 städernas andel i den totala nöjes- skatten skulle härigenom ha ökat. Då frekvensminskningen i Stockholm emel- lertid utgör ca 3 %, kompenserar den- na skillnaden genom att Stockholm sva-
rar för nära 50 % av den totala besöks- frekvensen i de 15 städerna. Vid upp- räkningen av nöjesskatt och biljettin- täkter för hela landet blir relationstalen således användbara även för år 1957. Med utgångspunkt från de redovisade nöjesskattesiffrorna i ifrågavarande 15 städer har utredningen beräknat de in— täkter samtliga biografer skulle ha haft, om biografföreställningar under hela år 1957 belastats med samma nöjesskatt som f. n. gäller, d. v. 5. en proportionell skatt med 38 %, och inte den fram till den 1 juli 1957 gällande progressiva skatten. De siffror, som sålunda fram- räknats, blir härigenom representativa för utvecklingen mellan åren 1954 och 1957 i jämförelse med nu gällande för- hållanden men efter övergång till den nya skattesatsen. Samtidigt har hänsyn tagits till de belopp, som beräknats till- komma för helt år genom det den 1 juli 1957 införda stödet åt småbiografer— na och skattebefrielsen för barnmati- néer, vid vilka visas av barnfilmjuryn godkända filmer. Den senare — för vil— ken justering skett av skattesummorna — har på grundval av uppgifterna i statistiska centralbyråns ovannämnda undersökning beräknats utgå på ca 5 milj. biljetter efter ett medelpris av 90 öre per biljett. Skattebefrielsen för barn- matinéer gäller även för de högre bil— jettpriser, som vid matinéerna tillämpas för vuxna besökare. Någon häremot sva— rande intäktsökning har dock inte be- räknats. För det särskilda skatteavdra- get för mindre biografer — gällande från den 1 juli 1957 — vilket endast i undantagsfall kan ha förekommit i de 15 städerna, har i den beräknade in- täktsökningen särskilt tillägg gjorts. Den direkta intäktsökningen på bil- jettförsäljningen mellan åren 1954 och 1956 sammanhänger dels med den i av— snittet om besöksfrekvensen konstatera- de frekvensökningen och dels med den
Tabell 36. Förändringar i biljettnettaintäkterna för biografföretag och filmägare mellan åren 1954 och 1956 respektive 1954 och 1957 1954 1956 1957 Intäktsökning
Mellan Mellan Mellan Mellan 115 Övriga 115 Övriga 115 Övriga 1954 1954 1954 1954 städer orter Summa städer orter Summa städer orter Summa och och och och 1956 1957 1956 1957
Miljoner kronor Procent
Beräknad filmhyra1 . . . . . . . . . . . . 18,7 19,8 38,5 21,4 22,5 43,9 22,1 23,2 45,3 5,4 6,8 14,0 17,6 Nettointäkt för biograferna. . . . . . 30,0 31,5 61,5 34,1 36,0 70,1 35,2 37,1 72,3 8,6 10,8 14,0 17,6
Inkomst genom skatteavdrag för mindre biografer ............. _ _ 2,0 _ 20
Summa intäkter efter nöjesskattz 48,7 51,3 100,0 55,5 58,5 114,0 57,3 60,3 119,6 14,0 19,6 14,0 19,6
Av inkomstökningen beräknas komma på
a) filmägarna. . . .
b) biograferna .
mac?
Besöksfrekveuseus utveckling i 10 av de i ovanstående redovisning ingående 15 städerna i milj. be- sökare...................... 30,4 33,9 31,0
1 Genomsnittliga filmhyran har beräknats till 38,5 %, motsvarande 40 % för svensk och 38 % för utländsk film av biografernas biljettintäkter efter avdrag av nöjesskatt.
2 Biografnöjesskatten i de 15 städerna uppgick år 1954 till 30,5 milj. kronor eller 48,7 % av den totala skatten, 62,7 milj. kronor. Denna relation har använts vid intäkternas fördelning mellan de 15 städerna och övriga orter. Den redovisade biografnöjesskatteu i de 15 städerna har för år 1957 höjts med ett mot skattebortfallet för barnfilm under andra halvåret svarande belopp. Särskild post för intäktsökning genom sådan skattebefrielse har å andra sidan ej medtagits.
ovan nämnda prishöjningen. Ökningen i besöksfrekvensen mellan de båda åren uppgår till ca 12 %. Detta betyder, att intäktsökningen genom biljettprissteg- ringen under år 1956 endast skulle ha varit ca 5,5 %, sannolikt beroende på att höjningen av biljettpriserna påbör- jades först i juli månad och därefter successivt genomfördes på biograferna under hösten 1956. Under år 1957 in- träffade en nedgång i besöksfrekvensen gentemot 1956 med 8,5 %, varigenom ungefär samma besökarantal uppnåddes som är 1954. Då emellertid biljettintäk- terna samtidigt ökade med 15,5 %, sy- nes intäktsökningen mellan åren 1954 och 1957 helt ha berott på prishöjning- en, vilken i sin helhet påverkade intäk- terna under år 1957 och således skulle vara väsentligt högre än förut nämnda 10 %.
Den totala intäktsökningen på 14,0 respektive 19,6 milj. kronor mellan åren 1954 och 1956 respektive 1954 och 1957 har i uppställningen fördelats mellan filmägarna och biograferna. Därvid har _ på grund av erhållna uppgifter — förutsatts, att 38,5 % av intäktsökning— en efter avdrag för nöjesskatt inlevere- rats som filmhyra. Av tabellen framgår, att filmägarnas intäkter mellan åren 1954 och 1956 skulle ha ökat med 5,4 milj. kronor och mellan åren 1954 och 1957 med 6,8 milj. kronor, medan bio- grafägarna skulle ha erhållit en inkomst- ökning på 8,6 respektive 12,8 milj. kro- nor. Dessa relationer blir annorlunda, om ändringar skett i den procentuella filmhyresnivån, vilket i så fall innebär ändrad fördelning men icke påverkar summan av den totala intäktsökningen.
På grundval av den förut nämnda, av statistiska centralbyråns utrednings- institut verkställda undersökningen be- räknades genomsnittliga nöjesskatten i hela landet år 1954 uppgå till 38,4 % av biljettintäkterna. Enligt nyssnämnda
undersökning utgjorde ca 60 % av samt- liga försålda biljetter sådana i prislägen från kronor 1: 95 och uppåt. Då grän- sen för samma skatt i öre räknat enligt den gamla respektive nya skattesatsen går vid ett biljettpris mellan 2 kronor och kronor 2: 10, torde man kunna räk- na med att skatten i de 15 städerna före prishöjningen och skatteomläggningen varit minst 'en halv procent högre än genomsnittet för hela landet. Härav föl- jer, att intäktsökningen för biografer i de större städerna — på grund av ge- nomsnittligt högre biljettpriser —- ge- nom skatteomläggningen och prishöj- ningen blivit större än för biografföre- tag i landet i övrigt.
Slutligen bör i fråga om intäktsut- vecklingen erinras om de övriga intäk— ter, som biograferna har utöver biljett- intäkterna. I priskontrollnämndens lön- samhetsundersökning för åren 1953 och 1954 uppgick dessa —— som fördelade sig på reklamfilm, konfektyrförsäljning och diverse intäkter — till 2,3 % av bil— jettintäkterna. Vid antagandet, att de för år 1954 uppgick till samma procent- tal för samtliga biografer i landet, skul— le summan av dessa intäkter nämnda år ha uppgått till 3,9 milj. kronor. En viss ökning kan beräknas även för dessa in- täkter från år 1954, främst i fråga om intäkterna från reklamfilm. Något till- lägg härför har emellertid ej gjorts i de för åren 1956 och 1957 i förhållande till år 1954 beräknade intäktsökningarna.
För beräkning av de totala kostnader— na för biografdriften och förändringen i dessa mellan åren 1954 och 1957 har ut- gåtts från den kostnadsredovisning, som lämnats i priskontrollnämndens under- sökning över lönsamheten. Därvid har företagen i A-gruppen uteslutits på grund av vad som tidigare anförts i frå- ga om representativiteten. Kostnaderna för de i grupperna B, C och D i nämnda undersökning ingående företagen har
Tabell 37. Beräknad ökning av biografbranschens kostnader, exklusive nöjesskatt och filmhyra, mellan åren 1954 och 1957
1954 1957 Ökning Kostnadsslag 1000-tal kronor
Lokalhyra (erlagd +beräknad) .................. 14 797 17 830 3 033 Utbetald lön ................................. 20 821 24 985 4 164 Frakter ...................................... 577 664 87 Lyse och kraft ................................ 1 494 1 733 239 Reklam ...................................... 7 199 8 279 1 080 Övriga kostnader .............................. 10 261 11 800 1 539 Summa 55 149 65 291 10 142
satts i relation till den år 1954 totalt re— dovisade biografnöjesskatten. Dessa företag svarade år 1954 för 24,1 % av denna. Med utgångspunkt från att detta relationstal gäller även övriga i tabellen redovisade kostnader, har de olika kost- nadsposternas totala storlek är 1954 framräknats. Med ledning av den pro- centuella höjning, som inträffat för de olika kostnadsposterna, har utredning- en beräknat totalkostnaderna för år 1957.
De mest betydande kostnadsposterna är lokalhyra och löner till biografperso- nalen. Hyreshöjningen har beräknats enligt uppgifter i socialstyrelsens in— dex. Stegringen utgör 25 enheter eller 20,5 % sedan år 1954. Denna hyresök- ning har beräknats för såväl egna som förhyrda lokaler. De avtalsenliga lö- nerna för biografpersonalen har stigit med ca 20 %. Lönekostnaderna har ökats med motsvarande procenttal. Kost- nadsökningen för lyse och kraft uppgår till 16 % och har för övriga kostnader beräknats till 15 %. Förändringarna i de olika kostnadsposterna och den to— tala kostnadsvolymen redovisas i tab. 37.
Den företagna undersökningen av in- täkts- och kostnadsutvecklingen mellan åren 1954 och 1957 Visar således en för— bättrad lönsamhet för biografrörelsen. Vid bedömningen av den fördelning,
som gjorts mellan biografer och filin— ägare, bör det vid en jämförelse med kostnadsökningen observeras, att kost- naderna och kostnadsökningen för film- uthyrning inte undersökts och att nå— gon beräkning härför ej heller gjorts. I fråga om filmhyrorna kan därför en— dast konstateras förändringen på in- täktssidan. Någon förskjutning i an— delen för de 15 städerna av de totala intäkterna har i beräkningarna inte för- utsatts skola ha inträffat mellan de bå- da åren.
För att erhålla kontroll på den fram- räknade intäktsökningen har jämförelse skett med intäktsuppgifter, som erhållits från biografägareförbundet. Förbundet redovisar en ökning av biljettintäkterna efter nöjesskatt mellan åren 1954 och 1957 med 15,6 milj. kronor, vilken sum- ma är 4 milj. kronor lägre än utred— ningens beräkning visar. Större delen av skillnaden förklaras emellertid av följande. Utredningen har räknat med de resultat som skulle framkomma, om skatten för år 1957 utgått med 38 % un— der hela året och den särskilda skatte— lättnaden för biografer i klasserna IV—a VI likaledes gällt under hela är 1957. Dessa båda poster motsvarar respekti— vc 1,3 och 2,0 milj. kronor och ingår ej i förbundets siffror. Om de läg— ges till den intäktsökning, som förbun— det redovisat, stiger summan härför tilll
18,9 milj. kronor. Differensen mellan de båda beräkningarna blir således 0,7 milj. kronor, varav 0,4 milj. kronor skulle fal- la på biograferna. Denna differens kan dock till största delen vara beroende av att helt skattebefriade filmer före- kommit i större omfattning år 1954 än 1957 och därigenom påverkat basen för utredningens beräkningar.
Å andra sidan blir kostnadsökningen något överskattad med den metod, som utredningen använt för beräkningen härav. Detta sammanhänger dels med att kostnadsvolymen år 1954 beräknats med utgångspunkt från de ovan nämn- da B-, C- och D—företagens andel i den totala nöjesskatten, vari även ingår skatt från andra anordnare än biografföre- tagen, och dels med att de mindre före- tagen — som hade lägre redovisade kostnader än de övriga företagen i pris- kontrollnämndens undersökning _ bli- vit underrepresenterade i utgångsläget. De framräknade kostnaderna för år 1954 har på grund av dessa båda omständig- heter till summan blivit något högre, varigenom den beräknade kostnadsök- ningen blivit något större än den rätte- ligen borde varit.
I beräkningen av kostnadsökningen har hänsyn inte tagits till ett eventuellt ökat behov av avskrivningar. Vid pris— kontrollnämndens utredning om föränd- ringar i lönsamheten mellan åren 1953 och 1954 uppräknades avskrivningarna för standardutrustning till att gälla åter- anskaffningsvärden. Härjämte intogs för det senare året en särskild kostnads- post för ökad avskrivning på installerad vidfilmsutrustning, beräknad pä kost- naderna för det antal anläggningar som installerats under året men fördelad på samtliga företag som ingick i under- sökningen efter en genomsnittlig kost- nad per biograf av ca 31 300 kronor och utslagen på samtliga de biografer i klass I, som ingick i undersökningen, med
beräknad avskrivning av 20 % per år. Denna höga avskrivningsprocent förut- sätter hel förnyelse av biografutrust- ningen efter fem år.
Enligt uppgifter från biografbran- schens företrädare skulle avskrivnings- behovet på grund av ökade krav på mo- dernare teknisk utrustning sedan år 1954 ha ökat. Detta kan i viss utsträck- ning påverka behovet av medel för av- skrivningar. Utredningen har emeller- tid inte kunnat fastställa, i vilken grad sådana investeringar är att betrakta så- som normala ersättningsanskaffningar, som måste förutsättas med hänsyn till den tidigare nämnda korta avskrivnings- tiden om fem år.
I det ovan redovisade siffermaterialet för biograferna ingår på intäktssidan endast biljettintäkterna och beräknade belopp för skattenedsättning och skatte- befrielse. På kostnadssidan ingår där- emot samtliga driftskostnader, således även de som gäller andra intäkter i sam- band med biografrörelsen. De viktigaste av dessa är konfektyrförsäljning och visning av annonsfilm. Dessa intäkter — som enligt priskontrollnämndens under- sökning för år 1954 utgjorde 6,3 % av biografernas totala nettointäkter — kan beräknas ha stigit i samma proportion som biljettintäkterna. Förändringarna i det beräknade resultatet inklusive dessa intäkter framgår av nedanstående upp- ställning.
Inom denna totalkalkyl kan stora för- ändringar ha skett mellan företagen in- bördes mellan de båda åren. Utredning- en återkommer härtill i samband med diskussionen om nöjesskatten i kap. V.
Siffrorna ger endast uppgifter om in- täkts- och kostnadsförändringarna, men icke något besked om räntabiliteten. Denna har dock avsevärt förbättrats, även om man — som utredningen gjort —— förutsätter, att avskrivningsbehovet mellan 1954 och 1957 skulle stiga med
1954 1957 Milj. kronor Biljettintäkter ....... ' ..... 61,5 74,3 Andra intäkter ............. 3,9 4,5 Summa intäkter 65,4 78,8 Kostnader, exklusive avskriv- ningar, företagareersättning och ränta på eget kapital. . 55,2 65,3 Bruttoöverskott 10,2 13,5 Beräknade avskrivningar efter 8 % på omsättningen ..... 4,9 5,9
närmare 25 % efter en beräkning som — på grund av att totala anskaffnings-
värden saknas — skett efter 8 % på omsättningssumman.
Vid bedömning av resultatet bör slut- ligen observeras, att endast omkring 900 av de ca 2500 i totalkalkylen in- gående visningsställena är av den stor- leksordningen att de kan betraktas som kommersiellt drivna företag eller före— tagsenheter och att dessa 900 biografer, som utgör 36 % av hela antalet och som svarar för 90 % av den totala omsätt- ningen, sannolikt svarar för en ännu högre andel av överskottet än vad den sistnämnda siffran anger.
KAPITEL III
Särskilda faktorer, som påverkar film- och biograf branschens
ekonomi
1. Den tekniska utvecklingen Filmproduktionen har efter andra världskriget undergått en betydande teknisk omdaning. I alla filmproduce- rande länder framställs nu ett stort an— tal filmer i färg. Främst gäller detta USA men även olika länder i Europa, såsom Italien, Frankrike, Tyskland och England. Senaste tiden synes en viss stabilisering ha inträtt i utvecklingen mot ökat antal färgfilmer. Av den ame- rikanska filmproduktionen är f. n. 35 till 40 % i färg. Under spelåret 1957/58 var 10 av de premiärsatta svenska lång- filmerna eller en tredjedel inspelade i färg. Kostnaderna för inspelning av färg- film är betydligt högre än motsvarande kostnader för svartvit film. Större de- len av denna fördyring hör samman med kostnaderna för råfilm och ljud- kopior samt laboratoriekostnader. Här- utöver uppges, att även andra kost- nader påverkas, ehuru mera indirekt. Färgfilmen kräver sålunda dyrbarare material och rekvisita och medför ofta en förlängning av inspelningstiden. Vad denna fördyring för färgfilmer betyder för de totala kostnaderna har utred- ningen inte kunnat konstatera på grund av det begränsade material som förelig- ger. Då antalet inom landet producera- de färgfilmer varit begränsat, kan näm- ligen säkra slutsatser inte dragas av de genomsnittssiffror framkommit, beroende på att en enstaka film — vars
som
totala kostnader av särskilda skäl kan vara mycket höga — under sådana för- hållanden påverkar genomsnittssiffror- na i så hög grad.
Under senare år har en stark tendens kunnat förmärkas att inspela filmer av— passade efter en större och annorlunda proportionerad bildyta än den tidigare vanliga. Användningen av vidfilms- system medför ökade kostnader för filmproduktionen. Sålunda ökas exem- pelvis utgifterna för kameraservice och teknisk utrustning.
Bland de senaste nyheterna inom branschen märks magnetisk ljudupp— tagning samt de nya upptagnings- och visningssystemen Cinerama och cine- miracle. Antalet biografer med magne- tisk ljudåtergivning uppgick i november 1958 till 52, varav 40 biografer med s. k. stereofoniskt ljud. Endast en cinemi- racleanläggning finns f. n. i landet, näm— ligen den som installerats i Vinterpa— latset i Stockholm. Någon produktion av filmer enligt dessa system har inte före- kommit här i landet. Med hänsyn till de stora kostnader, som är förknippade med filmer av här ifrågavarande slag för såväl filmproducenter som biograf- ägare, torde någon inhemsk produk— tion av sådana filmer inte heller vara att vänta inom de närmaste åren.
För biografernas del innebär visning av film, upptagen efter vidfilmssystem, nyinstallationcr och ombyggnader av olika slag. Sålunda erfordras special-
optik, nya bildfönster, nya brandluckor med större projektionsöppning och större duk med erforderlig skärmanord- ning. En större scenöppning kan även bli erforderlig och i samband därmed ny ridå.
Kostnaderna för installation av vid- filmsanläggningar kan — som framgår av vad ovan sagts — variera betydligt. I den av dåvarande statens priskontroll- nämnd utförda och i en bilaga till 1954 års nöjesskatteutrednings betänkande (SOU 1956:23) redovisade undersök- ningen av biografernas intäkter och kostnader m. m. åren 1953 och 1954 beräknades genomsnittskostnaden för en vidfilmsanläggning till ca 31 300 kro- nor. Betydande investeringar i sådana anläggningar har sedermera ägt rum i vårt land. Enligt uppgift från Sveriges biografägareförbund skulle antalet vid- filmsanläggningar på landets biografer i november 1958 uppgå till 1 013, varav 613 tillkommit under åren 1954—58.
Härigenom har avskrivningsbehovet för biografföretagen ökat. Då avskriv- ningarna i ovannämnda undersökning fördelats på en tid av fem år och skett efter beräknat återanskaffningsvärde på standardutrustning, utgör emellertid avskrivningskostnaden — främst med hänsyn till fördelningen på en femårs- period — till största delen en normal kostnad på stigande återanskaffnings- värde för modernare utrustning.
2. Televisionen
Uppgifter från vissa europeiska länder Företrädare för film- och biografbran- schen har uttalat farhågor för att den snabba utbyggnaden av televisionen i vårt land skulle medföra en allvarlig kris för branschen. Man har härvid pe— kat på nedgången i besöksfrekvensen på biograferna under senare delen av år 1957 och första halvåret 1958, framför
allt i Stockholm. Vidare har i detta sam- manhang framhållits, att man i vissa andra länder företagit sänkningar i nö- jesskatten på biografföreställningar bl. a. i syfte att stödja den inhemska filmproduktionen och biografnäringen i konkurrensen med televisionen.
Med anledning härav har utredningen genom utrikesdepartementets försorg införskaffat upplysningar rörande för- hållandena i berörda hänseenden från Danmark, England, Förbundsrepubli- ken Tyskland, Holland, Belgien, Frank- rike och Italien. Uppgifter har sålunda erhållits om de ändringar, som under senare tid vidtagits i biografnöjesskat- ten, de härför avgörande motiven samt utvecklingen av biografbesöksfrekven- sen. Uppgifter om antalet televisionsli- censer i de olika länderna har erhål- lits dels genom utrikesdepartementet och dels på annat sätt.
Danmark. I Danmark utgår nöjesskat— ten med viss del av entréintäkten och är högre för biografföreställningar än för andra nöjestillställningar. Biograf- nöjesskatten höjdes den 26 mars 1955 från 60 till 83 % av biljettpriset exklusi- ve skatten. Den 9 juni 1956 sänktes skat- ten till 70 % av nettobiljettpriset. Som motiv härför anfördes, att man efter höjningen den 26 mars 1955 konstaterat en nedgång i biografbesöken, vilken väsentligen anses ha berott på de i sam- band med skatteskärpningen höjda bil- jettpriserna.
Då nedgången i besöksfrekvensen fortsatte _— vilket ansågs möjligen stå i samband med det stigande antalet te- levisionsmottagare — bestämdes genom en lag av den 21 december 1957 bl. a., att biografägaren skulle äga rätt att vid inbetalningen av nöjesskatten göra av- drag med en sjundedel av den beräkna- de skatten inklusive den andel, som en— ligt vad nedan sägs i förekommande fall tillfaller dansk filmproducent. Skatten
kan följaktligen f. n. sägas utgå med 60 %. Nämnda avdrag är avsett att i sin helhet komma biografägaren till godo och får därför inte belastas med film- hyra, lokalhyra eller andra avgifter, som är bestämda i relation till nettobiljett- intäkten av föreställningen.
Enligt en författning av den 25 mars 1957 utgår även ett särskilt stöd åt små- biograferna i Danmark. Finansministern kan sålunda medge återbetalning med 25% av den erlagda skatten, om en biograf under ett finansår haft entré- intäktcr ej överstigande 50 000 kronor. Om entréintäkten överstigit detta be- lopp, reduceras den möjliga skattelätt- naden efter en sjunkande skala, för att helt bortfalla vid en intäkt över 90 000 kronor.
Producent av dansk film åtnjuter stöd i form av skatteåterbäring med viss procent _ 25% beträffande svartvit film och 40 % beträffande färgfilm _ av nöjesskatteintäkterna av ifrågavaran- de film. Denna producentandel från- skiljes vid inbetalningen av nöjes- skatten.
Antalet biografbesök och televisions- licenser har under åren 1950—57 ut- vecklat sig på sätt som framgår av tab. 38.
Man beräknar, att antalet televisions- licenser i Danmark kommer att över- stiga 200 000 före utgången av kalender- året 1958.
England. Nöjesskatten på biografföre- ställningar är i England konstruerad i en skala, bestående av en serie indivi- duella belopp. Skatt utgår dock endast, om biografbiljettpriset överstiger ett visst icke beskattningsbart belopp.
Biografnöjesskatten har sänkts tre gånger under de senaste sex åren. En- ligt en författning av den 27 juli 1952 var skatten progressiv med ett högsta icke beskattningsbart biljettpris av 8 pence. Den 30 maj 1954 infördes en ny
Tabell 38. Antalet biografbesök och televi- sionslicenser i Danmark åren 1950—57
. Antal Antal År Antti] biff: TV- invånare gra QSO & licenser per licens 1950 52 153 000 _ _ 1951 56 554 000 _ — 1952 57 339 000 _ _ 1953 59 000 000 _ —- 1954 58 668 000 2 900 1 519 1955 54 938 000 8 187 542 1956 52 096 000 52 000 85 1957 50 796 000 113 360 39
skala, som innebar att de individuella skatteheloppen reducerades med 1/2 a 11/2 pence. Det skattefria beloppet sat- tes till 9 pence. Den 5 maj 1957 sänktes skatten åter. Enligt den taxa, som då genomfördes, utgick skatten med hälf- ten av biljettpriset inklusive skatten, i den mån biljettpriset översteg 11 pen- ce. Den nya skatteskalan hade den ef- fekten, att den beträffande alla biljett- priser inklusive skatten upp till (i shillings 6 pence _ d. v. s. alla popu- lära priser _ reducerade de individuel- la skattebeloppen med summor, varie- rande från 1 till 23/4 pence. Den 4 maj 1958 sänktes taxan ytterligare till en tredjedel av den summa, som biljettpri- set inklusive skatten överstiger 1 shilling (i pence.
Effekten av ovannämnda skattesänk- ningar belyses närmare i tab. 39.
De sänkningar av nöjesskatten på bio— grafföreställningar, som genomfördes åren 1954 och 1957, motsvarades av res- pektive sänkningar och avskaffande av nöjesskatten på andra slag av nöjen. År 1957 infördes dessutom en skatt på tele- visionen.
De skäl, som anförts i parlamentet för de genomförda skatteändringarna fram- går av följande utdrag ur ministeran- föranden. 1954 »_ _ _ Det mesta av intäkterna
Tabell 3.9. Den engelska biografnöjesskattens storlek i vissa biljettprislägen efter de
skatteändringar, som genomförts under de senaste sex åren
inläiilsiaåöpsrksatt Beskattningsbart belopp fr. o. m.1 Nöjesskatt fr. o. m. I I
engelskt svens- 27/7 1952 30/5 1954 5/5 1957 4/5 1958 27/7 1952 30/5 1954 5/5 1957 4/5 1958 mynt ka kr.
35. 2:16 1:68 1:62 1:50 1.08 0:90 0:83 0:75 0:36 3 5.6 d. 2:52 2:04 1:98 1:86 1 44 1:11 1:02 0:93 0:48 4 5. 2:88 2' 40 2:34 2:22 1:80 1:31 1:22 1:11 0:60 45.6 d. 3:24 2 76 2:70 2:58 2 16 1:49 1:40 1:29 0:72 55. 3:60 3 12 3:06 2:94 2.52 1:68 1:59 1:47 0:84 5 s.6 d. 3:96 3 48 3:42 3:30 2:88 1:86 1:77 1:65 0:96 65. 4:32 3 84 3:78 3:66 3 24 2:03 1:94 1:83 1:08
1 Skattefritt belopp utgjorde fr. o. m. den 27 juli 1952 kronor 0: 48 (8 (I.), den 30 maj 1954 kronor 0: 54 (9 d.), den 5 maj 1957 kronor 0:66 (11 d.) och den 4 maj 1958 kronor 1: 08 (1 s- 6 d.).
från denna skatt kommer från biogra- Vidmakthållandet av denna intäkt beror på biografernas möj— lighet att hålla den standard i fråga om bekvämlighet och service, som allmän- heten börjat förvänta. Detta är så myc- ket mera viktigt nu, då biograferna har att konkurrera med televisionen. _ _ — De svårigheter, beroende på höjda kostnader som inte uppvägs av ökade intäkter, som många biografer nyligen fått pröva på, har gjort intryck på mig. — _ _ Jag har följaktligen be- slutat att företaga en viss sänkning av nöjesskatten på biografföreställningar.» 1957
»— _ _ Vissa nöjesformer expande- rar. När de expanderar, inverkar de på vinsten hos andra typer. I synnerhet te- levisionen har under senare år utveck- lats till en mäktig konkurrent till andra nöjen. — _ — Jag är övertygad om att en rättvisare balans i fråga om beskatt- ningen av dessa konkurrerande nöjen är önskvärd.» 1958
»— _ — Utvecklingen under det se- naste året gör det nödvändigt att över- väga, huruvida inte någon ytterligare anpassning av skatten är påkallad. Be-
ferna _ _ _.
söksfrekvensen på biograferna, sjunkit under några år, har under det senaste finansåret sjunkit mycket bran-
S O 111
tare om att den nuvarande skattenivån är för hög under de förändrade förhållan— dena och att den borde sänkas betyd- ligt.»
Av tab. 40 framgår, hur biografbesö- ken minskat från 1946 års maximisiffra till är 1957 och hur antalet licenser för televisionsmottagare ökat sedan år 1950.
Förbundsrepubliken Tyskland. Intill år 1945 gällde i Tyskland en i huvudsak enhetlig nöjesskatterätt. Rättsgrund här— för var de av riksrådet utfärdade be- stämmelserna om nöjesskatt i en författ- ning av den 7 juni 1933. En bindande normalskatteordning infördes då för al- la kommuner, från vilken kommunerna endast fick avvika inom en fastställd
— _. _ _ _ Jag ar övertygad
ram.
Efter år 1945 har nöjesskatterätten — vilken i dag enligt Förbundsrepubliken Tysklands grundlag uteslutande tillhör respektive delstaters legislativa och ad- ministrativa kompetens _ utvecklat sig olika i de enskilda delstaterna. Den största omgestaltningen undergick nö- jesskatterätten i den brittiska zonen.
Tabell 40. Utvecklingen i England av antalet biografbesök sedan år 1938 och antalet licenser för televisionsmottagare sedan år 1950
Procentuella .. . Antal förändringar Antal Nfrtååzääljg Antal År biografbesök i förhållande TV—licenser gående år invånare
(1 mllj.) till fåäeåglåen- ([ 1 OOO-tal) (i 1 OOO-tal) per TV—hcens 1938 ................ 9871 _ _ _ _ 1946 ................ 1 635 + 3,2 _ _ _ 1947 ................ 1 462 _ 10,6 — _ _ 1948 ................ 1 514 + 3,6 _ _ _ 1949 ................ 1 430 _ 5,5 _ _ _ 1950 ................ 1 396 _ 2,4 578 _ 87 1951 ................ 1 365 _ 2,2 1 162 584 43 1952 ................ 1 312 _ 3,9 1 893 731 26 1953 ................ 1 285 _ 2,1 2 957 1 064 17 1954 ................ 1 276 _ 0,7 4 156 1 199 12 1955 ................ 1 182 — 7,4 5 400 1 244 9 1956 ................ 1 101 _ 6,9 6 570 1 170 7 1957 ................ 915 _ 16,9 7 761 1 191 6
1 Siffrorna för åren före 1950 är uppskattade. Fr. 0. In. år 1950 och framåt är siffrorna häm- tade från kvartalsrapporter, som täcker ungefär 99 % av alla kända biografer, som arbetar kommersiellt.
Här genomfördes främst en ganska be- tydande höjning av skattesatserna för biografföreställningar i förhållande till de tidigare gällande skattesatserna. Där— emot höll de sydtyska och sydvästtyska delstaterna i princip fast vid riksråds- bestämmelserna, vilka stadgade en skat- tesats av 13 % för biografföreställning- ar. På detta sätt uppstod mellan Nord— och Sydtyskland en betydande skatte- splittring, som var till hinder för del- staternas lagstiftning på området under
den efterföljande tiden. När skillnader- na mellan de olika delstaternas skatte- satser var som störst, förelåg en spänn; vidd mellan dessa på 23 procenten- heter.
Under de senaste åren har nästan alla delstaterna genomfört ändringar i nöjesskattesatserna för biografföreställ- ningar. Fem delstater har sålunda sänkt nöjesskatten, medan man i tre delsta- ter företagit höjningar av skattesatser- na. Den lägsta nöjesskatten för biograf-
Tabell 4]. Antalet biografbesök och teleuisionslicenser i Förbundsrepubliken Tyskland, inklusive Väst—Berlin, åren 1950—5 7
. Procentuell förändring Antal År sååå lägga.? i förhållande till före- TVAlptai invånare per J' gående år ' 1ce1 ser TV-licens
1950 ................ 487,4 + 4,3 _ _ 1951 ................ 554,8 + 13,8 — _ 1952 ................ 614,5 + 10,8 — _ 1953 ................ 680,2 + 10,7 18 100 2 706 1954 ................ 735,6 + 8,1 84 278 599 1955 ................ 766,1 + 4,1 254 047 200 1956 ................ 817,5 + 6,7 681 839 75 1957 ................ 8001 _ 21 1 211 935 42
1 Uppskattade siffror.
föreställningar har f. n. Saar (12 % av inträdespriset) och den högsta biograf— beskattningen har Schleswig-Holstein (25 %).
Ändringarna i nöjesskattesatserna grundas på nödvändigheten att avskaffa splittringen i skattehänseende mellan Nord— och Sydtyskland och att förenhet— liga nöjesskatterätten i förbundsstaten. På förbundsinrikesministeriets initiativ har ett särskilt samarbetsorgan bildats med uppgift att verka i detta syfte. Den växande konkurrensen från televisionen har ännu inte utgjort motiv för skatte- sänkningar.
Antalet biografbesök i Förbundsre- publiken Tyskland, inklusive Väst-Ber- lin, åren 1950—57 framgår av tab. 41, vilken bygger på uppgifter ur Statisti— sche Berichte 1958 nr 3, en publikation som utges av Spitzenorganisation der Filmwirtschaft E. V. i Karlsruhe.
Holland. Biografföreställningar be- skattas i Holland av såväl stat som kom- mun. Man har dels en statlig omsätt- ningsskatt med 4 % på inträdesavgiften _ eller egentligen 4/9e av nettopriset _ och dels en kommunal skatt, som fast- ställes av de kommunala myndigheter- na och som kan variera betydligt mel- lan olika kommuner, beroende på res- pektive kommuners finansiella ställ- ning.
Den statliga omsättningsskatten har ej ändrats under de senaste fem åren. Däremot har de olika kommunernas be- skattning undergått stora ändringar.
Vid början av 1950-talet uppges den kommunala skatten på biografbiljetter ha utgått med i genomsnitt 35 %. Efter förhandlingar mellan biografägarna och i främsta rummet de nederländska kom- munernas förbund för ca fem år sedan, varvid biografägarna dels påvisade att biljettinkomsterna inte svarade mot om- kostnaderna och dels hotade med strids- åtgärder i form av driftsinställelse, upp-
Tabell 42. Antalet biografbesök och televi— sionslicenser i Holland åren 1950—57
Antal bio— Antal . Agtal År grafbesök TV- mv Elli/re (i milj.) licenser eler ' icens 1950 63 _ _ 1951 63 — _ 1952 63 _ _ 1953 63 _ _ 1954 65 — _ 1955 66 _ _ 1956 69 99 466 109 1957 65 239 018 45
nåddes emellertid betydande reduktio— ner. Den genomsnittliga kommunala skatten uppgår numera till endast ca 23 %; i de stora stadskommunerna tor- de 20 % vara den normala skatten på biografföreställningar men variationer- na sträcker sig från 0 till 35 %.
Konkurrensen från televisionen har ännu inte framförts som ett argument för skattesänkningar. Televisionen har dock ännu inte erhållit någon större ut- bredning i Holland.
Biografernas besöksfrekvens har, som framgår av tab. 42, under den gångna delen av 1950-talet utmärkts av en god stabilitet.
Belgien. Nöjesskatten på avgifter för tillträde till biografföreställningar utta— ges i Belgien sedan år 1948 av kommu- nerna, vilka inom vissa maximigränser har full frihet att fastställa skattesatsen. Maximigränserna är för biljettpriser om
högst 8 belg. francs .......... 8,70 % 9—12 belg. francs .......... 15,50 % 13—20 helg. francs .......... 18,60 % över 20 helg. francs ........ 23,25 %
Då kommunerna sålunda självständigt kan fastställa skattesatserna, varierar dessa stundom från kommun till kom- mun. Med få undantag uttas emellertid maximiskatten enligt ovanstående ta- bell. Någon sänkning har såvitt bekant
inte företagits i någon kommun under de sista fem åren.
Nöjesskattens storlek och dess inver- kan på biografernas besöksfrekvens har emellertid även i Belgien varit föremål för stor uppmärksamhet. Biografägar- nas organisation har under de senaste 10 åren utan resultat gjort upprepade framställningar i syfte att uppnå en nedsättning av nöjesskatten på biograf- föreställningar, bl. a. under åberopande av att skatten skulle ha en mycket oför- månlig inverkan på publiktillströmning- en och att den beträffande andra slag av nöjestillställningar är betydligt lägre.
Utvecklingen av besöksfrekvensen på de belgiska biograferna under de se- naste åtta åren framgår av nedanstå- ende sammanställning.
Ar Antal biografbesök (1 milj.) 1950 107 1951 115 1952 113 1953 117 1954 115 1955 116 1956 112 1957 107
Någon statistik, som belyser televisio- nens utbredning i Belgien, finns ännu inte, emedan särskilda televisionslicen- ser införts först år 1958. Antalet licenser
beräknas i oktober samma år ha upp— gått till ca 200 000.
Frankrike. Förutom en nöjesskatt, som i flertalet fall utgår med 16 % av biljettpriset, uttages i Frankrike en sär- skild tilläggsavgift på entrébiljetterna till biografföreställningar. Avgiften, som i genomsnitt utgör omkring 10 francs per biljett, tillföres en särskild stöd- fond för filmindustrin, kallad Fonds de Développement de l”Industrie Cinémato- graphique. Ur denna fond kan filmpro- ducenter erhålla bidrag till täckande av produktionskostnader för planerade filmer. Fondens verksamhet är lagli- gen reglerad.
Nöjesskatten sänktes år 1955 med några procent av skäl, som dock inte torde äga samband med televisionens utbyggnad. Besöksfrekvensen på biogra- ferna synes inte ha påverkats av skatte— sänkningen. Antalet biografbesök, bio- grafernas bruttointäkter och de genom- snittliga biljettpriserna under de se— naste 10 åren framgår av tab. 43. I ta- bellen har även intagits uppgifter om antalet televisionslicenser åren 1950— 57. De i tabellen angivna prishöjning- arna torde huvudsakligen vara ett ut- tryck för den inflationistiska utveckling, som kännetecknat den franska ekono- min alltsedan andra världskriget.
Tabell 43. Antalet biografbesök, biografernas bruttointäkter och genomsnittliga biljett- priser åren 1948_57 samt antalet televisionslicenser åren 1950—57 i Frankrike
Antal Brutto- Genom- Antal Antal År biografbesök intäkter snittspris per TV-licenser invånare per (1 milj.) (i milj. frs.) biljett TV-licens
1948 ................ 399 19 600 49 — _ 1949 ................ 387 22 100 57 _ _ 1950 ................ 370 25 900 69 3 794 11 055 1951 ................ 372 33 300 89 10 558 4 000 1952 ................ 356 38 400 107 23 964 1 777 1953 ................ 369 41 600 112 59 971 714 1954 ................ 383 45 500 119 125 088 343 1955 ................ 394 48 200 122 260 508 166 1956 ................ 400 50 000 125 442 433 98 1957 ................ 406,5 54 150 133 683 229 63
Italien. Den senaste lageu om beskatt- ning av biografföreställningar utfärda- des den 26 november 1955 och medförde en obetydlig sänkning i förhållande till föregående författning av den 6 augusti 1954. Förändringarna framgår av föl- jande sammanställning. Lag den 6 augusti 1954
18 % skatt på ett nettobiljettpris upp till 60 lire
18 till 60 % skatt på ett nettobiljett- pris från 60 till 199 lire
60 % skatt på ett överstigande 199 lire. Lag den 26 november 1955
15 % skatt på ett nettobiljettpris upp till 70 lire
15 till 60 % skatt på ett nettobiljett- pris från 70 till 399 lire
60 % skatt på ett nettobiljettpl'is över— stigande 399 lire.
Den italienska biografnöjesskatten är sålunda proportionell beträffande bil- jetter i lägsta och högsta prislägena och progressiv beträffande biljetterna i mel- lanprislägena, d. v. 5. de mest utnyttjade prislägena.
En mera betydande nedsättning av skatten på biografföreställningar för- ordades i ett lagförslag, som framlades i februari 1958 för deputeradekamma- ren och 50111 godkändes där den 7 lnars. Förslaget innebar en nedsättning lned en fjärdedel av de nuvarande skatte- satserna. Senatens förtida upplösning har emellertid medfört, att förslaget ännu inte blivit genomfört.
Den obetydliga minskningen av skat— ten, som vidtogs år 1955, kan inte sä- gas lla motiverats av filmindustriens läge utan snarare av lämpligheten av att skapa en bättre ordning åt skatte- systemet samt att gynna de enklare bio- graflokalerna, som frekventeras av en mindre välbärgad publik. Däremot har det ovannämnda förslaget om en skatte- sänkning motiverats av nödvändigheten
nettobiljettpris
Tabell 44. Antalet biografbesök och televi— sionslicenser i Italien åren 1950—57
Antal bio— Alltal . Agt? År grafbesök TV- mv Elise (1 milj.) licenser pf? _ lbells 1950 662 _ _ 1951 706 _ _ 1952 748 — _ 1953 778 _ _ 1954 801 88 118 542 1955 819 178 793 268 1956 790 366 151 131 1957 758 673 080 71
av att uppmuntra filmindustriell i dess lluvarande kritiska läge.
Besöksfrekvensen på de italienska biograferna uppvisar en betydande steg- ring mellan åren 1950 och 1955, varefter en viss minskning åter har inträtt, som framgår av tab. 44. Denna nedgång i besöksfrekvensen anses till viss del kull- na bero på den ökande konkurrensen från televisionen. Reguljära televisions- sändningar startades den 1 januari 1954.
Antalet televisionslicenser kan i okto- ber 1958 beräknas ha uppgått till ca 1 milj.
Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för förändringar i nöjesskatten för biografföreställningar och televisionens utbredning i vissa länder, har man endast i England moti- verat företagna sänkningar av biograf- nöjesskatten med den ökande konkur- rensen från televisionen. Detta får ses mot bakgrunden av att televisionen än- »nu inte erhållit allmän utbredningi nå— got annat europeiskt land än England. (Övriga länder har ännu inte ett full—
ständigt distributionsnät för televisions- sändningar. För att kunna bilda sig en uppfattning om televisionens inverkan på besöksfrekvensen i dessa länder skul- le det därför vara erforderligt med en ingående undersökning av besöksfrek-
vensens utveckling inom de områden, som täckes av televisionssändningar. Några sådana undersökningar synes inte ha gjorts.
Det må i detta sammanhang påpekas, att antalet biografbesök under de se— naste åren minskat endast i vissa av ifrågavarande länder. I Frankrike har besöksfrekvensen tvärtom stigit succes- sivt under de senast förflutna sex åren. Även Väst-Tyskland kan notera en avse- värd ökning under 1950-talet fram t. o. m. är 1956, varefter en obetydlig minskning inträtt under år 1957. Hol- land uppvisar en ökning av besöksfrek- vensen under åren 1954—56 och en mindre nedgång under år 1957.
Av vad ovan sagts torde framgå, att det inte är möjligt att avgöra, om och i vilken utsträckning televisionen inver- kat på besöksfrekvensen på biograferna.
Endast beträffande England torde lued hänsyn till televisionslicensstoc- kens storlek och den snabba tillväxten av denna under de senaste åren en viss del av frekvensminskningen kunna an- ses som en följd av konkurrensen från televisionen. Härvid är emellertid att märka, att besöksfrekvensen visat en sjunkande tendens llnder flera år, innan televisionen utbyggts.
England är det enda europeiska land, där antalet televisionslicenser är så om- fattande, att televisionen nära nog kan anses vara var mans egendom. Antalet licenser i förhållande till folkmängden har fördubblats sedan år 1954. Vid in— gången av år 1958 fanns en licens på var sjätte invånare. Under åren 1950—54 synes effekten på biografbesöken _ om den skulle bero enbart på televisionens utbredning _ ha varit ganska måttlig. Sålunda minskade besöksfrekvensen mellan åren 1952 och 1954 _ då televi- sionslicensernas antal ökade från 1,9 till 4,2 miljoner endast med 2,7 %. Där- efter har nedgången varit större.
Redan åren före televisionens infö- rande tycks en viss instabilitet i fråga om biografbesökens antal ha inträtt. Denlla nedgång måste sättas i samband med andra företeelser och då främst den mycket starka uppgången i fråga om antalet biografbesök under de första efterkrigsåren i förhållande till tiden före andra världskriget. Detta bör i sin tur ses mot bakgrunden av det förhål- landet att England _ trots den ned- gång som skett under senare år _ är det land, som enligt den internationella sta- tistiken haft det högsta antalet biograf- besök per invånare i världen. Detta antal var 1955 _ det senaste är för vil- ket jämförande internationella uppgifter finns tillgängliga _ 23,2 per år och invånare, vilket kan jämföras lned för- hållandena i Sverige, där antalet bio- grafbesök per år och invånare år 1957 uppgick till endast 9,4. Den större ned— gången i den engelska besöksfrekvensen under år 1957 får även ses i samband lned den starka influensaepidemien nämnda år. Efter nedgången mellan åren 1955 och 1957 ligger antalet biograf- besök i England vid ca 17 per år och invånare.
I den mån sänkningar av nöjesskat— ten på biografföreställningar företagits i de olika länderna, synes dessa inte ha konlmit allmänheten till godo i form av sänkta biljettpriser. Då nöjesskatten emellertid endast är en bland flera kost- nadsfaktorer, är det svårt att fastställa nöjesskatteförändringars inflytande på prisbildningen.
Utvecklingen i Sverige Televisionsutredningen framlade i sitt betänkande (SOU 1954:32) två alter- nativa beräkningar rörande televisio- nens framtida utbredning: dels enligt en 9-årig och dels enligt en 14—årig ut- byggnadstid för distributionsnätet. Som grund för utredningens prognoser låg
en av Industriens utredningsinstitut verkställd undersökning, som grundade sig på bl. a. erfarenheterna av televisio— nens utveckling i England.
Tid efter starten
Televisionsutredningen antog vidare, att man 14 år efter televisionens start enligt 9-årsplanen kunde vara uppe i ett antal av 150 televisionslicenser per 1 000 invånare, d. v. 5. ca en licens på var sjunde invånare.
Licensutvecklingen har emellertid hit- tills överträffat alla prognoser. Som framgår av diagram 1 uppgick antalet televisionslicenser redan den 30 no- vember 1958 till 212 000, vilket motsva- rar en licens på 35 invånare. En jämfö- relse med den beräknade utvecklingen enligt televisionsutredningens 9-årsplan visar, att man f. n. ligger nära tre år före den beräknade utvecklingen. Netto- tillskottet av nya televisionslicenser un- der tiden den 30 november 1957—den 30 november 1958 uppgår till ca 155 000 licenser. Med hänsyn till den föreståen- de snabba utbyggnaden av televisionens distributionsnät och mot bakgrunden av den hittillsvarande licensutveckling- en synes det inte orimligt att antaga, att den årliga nettoökningen av antalet li- censer kommer att överstiga 150 000 un- der de närmaste åren.
Den nu gällande planen för utbyggnad av televisionens distributionsnät fram- lades i statsverkspropositionen B. till 1958 års riksdag (bil. 28). Genom ett maximalt utnyttjande av televerkets re- surser i fråga om teknisk arbetskraft m. m. beräknades det vid utgången av budgetåret 1958/59 skola finnas 21 re-
Enligt televisionsutredningen skulle antalet televisionslicenser i Sverige öka i följande tempo under de första sex åren.
Antal mottagare
9-årsp1anen 1 4-årsplanen
12 000 12 000 37 000 32 000 81 000 64 000 142 000 108 000 217 000 162 000 307 000 227 000
guljära sändare. Planen upptar dess- utom 10 mindre 5. k. slavsändare, som avses att sättas upp för att förbättra mottagningsförhållandena i sådana tät- orter, som ligger på stort avstånd från huvudsändaren eller som till följd av mindre lämplig topografi har dåliga mottagningsförhållanden.
Om planen förverkligas, skulle vid ut- gången av budgetåret 1958/59 områden med tillhopa 4,4 milj. invånare ha full- goda mottagningsmöjligheter. För att undvika fördröjning av det fortsatta ut- byggandet av sändarnätet föreslogs vi- dare i statsverkspropositionen, att tele— styrelsen skulle erhålla bemyndigande att beställa materiel och vidta plane- ringsåtgärder för en vidareutbyggnad under budgetåren 1959/60 och 1960/61 i samma utsträckning som under 1958/59. Härigenom skulle ytterligare ett tiotal nya sändare samt ett mindre antal slavsändare tillkomma under vart och ett av dessa budgetår.
Riksdagen fattade sedermera beslut i överensstämmelse med statsverkspro- positionens förslag.
I samband med anslagsäskandena för budgetåret 1959/60 har telestyrelsen in- kommit med förslag till ny femårsplan för sändarnätets utbyggnad. Den tidi- gare femårsplanen hade i princip god- känts av riksdagen år 1957 men befanns redan våren 1958, bl. a. på grund av den snabba licensökningen, böra ersättas
Diagram ]. Utvecklingen i fråga om antalet televisionslicenser i Sverige under tiden 1 oktober 1956 _30 november 1958
Antal licenser
220000 2|0000—J ? ///f 200000 - *
. | 190000— ;
ISO 000 — — 170 000— '— 'l60 000— , _ l50 000 140 000— _ |30 000 — _ 120 000— — 'IIOOOO— —
100000 /
90000—1 —
00000—— - 70000—- — 60000—- _ 50000
'40000—— _ 50000—— _
, 20000
( l l_ 09 äl ål 10 0 7 0 ' |956 1957 [956 .
&” o: o
I |
| & 9
med en ny femårsplan. Enligt telesty- relsens förslag till femårsplan, som om- fattar utbyggnaden av sändarnätet un- der budgetåren 1958/59—1963/64 och som grundar sig på den ovan angivna utbyggnadstakten, skulle vid utgången av budgetåret 1963/64 praktiskt taget
hela vårt land täckas av reguljära tele- visionssändare.
Enligt uppgift från telestyrelsen be- räknas följande televisionsstationer vara i drift före ingången av kalenderåret 1959.
I drift sedan
Stockholm ............. 16/9 1956 (provisorium sedan 1951) Göteborg .............. 23/5 1958 (provisorium sedan 1956) Malmö ................. » Norrköping ............ » » (provisorium sedan 1957) Nässjö ................. 3/11 1958 Halmstad .............. 6/11 1958 Hälsingborg ............ 10/11 1958 Gävle .................. december 1958 (provisorium sedan 1957) Karlstad ............... » »
Linköping ............. » » Motala ................. » »
Skövde ................ » Örebro ................. » »
Utredningen har vidare från telesty- relsen erhållit vissa uppgifter, som be- lyser utvecklingen av antalet licenser och registreringsbevis för televisions- mottagare i Stockholm, Göteborg och Malmö.1 Dessa uppgifter har samman- ställts i tab. 45. Stockholmsområdet har varit licensbelagt sedan den 1 oktober 1956, Göteborgs- och Malmöområdena sedan den 1 januari respektive den 1 jllli 1958. Anmärkningsvärt är, att ca hälften av de 200 000 licenser, som fanns den 15 september 1958, hade registre- rats utanför de tre största städernas li- censområden.
Till de i tabellen intagna siffrorna bör läggas det antal licenser, som be- löper på förorter till ifrågavarande stä- der, då även förorterna i viss mån ut- gör publikunderlag för respektive stä- ders biografer. För Stockholms föror- ter kan man räkna med ett licensantal av ca 20 000 per den 30 november 1958.
Reguljära televisionssändningar har, som framgår av det föregående, för Stockholmsområdets vidkommande en- dast ägt rllm sedan den 16 september 1956 och beträffande Göteborg, Malmö
och Norrköping sedan den 23 maj 1958. Med hänsyn härtill synes det endast vara av intresse att undersöka, huru— vida den snabba ökningen av antalet televisionsmottagare i Stockholm kan anses ha påverkat antalet biografbesök i staden. Som nämnts i avsnittet om be- söksfrekvensen visade Stockholms stad en frekvensminskning under år 1957 med 15% i jämförelse med år 1956. Den största minskningen inträdde un- der fjärde kvartalet. Det är emellertid härvid att märka, att år 1956 och i viss mån även år 1955 var exceptionellt goda år för stockholmsbiograferna. Vid en jämförelse mellan antalet biografbesök i Stockholm år 1957 och den genom— snittliga besöksfrekvensen på stock- holmsbiograferna under åren 1950_56 visar det sig, att besöksfrekvensen un- der år 1957 endast var ca 3,7 % lägre
1 Registreringsbevisen för televisionsmotta- gare var avsedda för mottagare utanför licens- området. Då mottagningsförhållandena för des- sa mottagare i regel var dåliga, kostade regi- streringsbevisen endast 10 kronor och gällde tills vidare. Fr. o. m. den 1 juli 1958 har emel- lertid registreringsbevisen upphört att gälla. Numera måste sålunda alla apparatinnehavare lösa licens.
Tabell 45. Antalet licenser och registreringsbevis för televisionsmottagare i Stockholm, Göteborg och Malmö
Stockholm
Göteborg
Malmö
Datum Antal Antal TV—licenser
TV-liceuser streringsbevis TV—licenser streringsbevis
Antal regi- Antal Antal regi-
30/6 1957 .......... 14 590 — 30/9 1957 .......... 19 820 — 30/11 1957 .......... 27 553 — 13/2 1958 .......... 30 867 9 036 15/4 1958 .......... 48 610 12 434 15/9 1958 .......... 57 240 14 628 24/11 1958 .......... 69 457 21 340
1 223 _ 1 554 1 065 —— 1 913 3 562 — 2 389 4 7 607 _ — 11 134 —
än genomsnittet för åren 1950—56. Av övriga nio städer, från vilka utredning- en erhållit uppgifter, visar åtta ökad och en minskad besöksfrekvens i för— hållande till genomsnittet för sjuårspe- rioden 1950;56.
Även under första halvåret 1958 sjönk antalet biografbesök i två av de tre största städerna; uppgifter föreligger ej för övriga städer. I Stockholm låg så- ledes siffrorna ca 14,5 % under genom— snittet för motsvarande halvårssiffror 1950—56, medan minskningen i antalet biografbesök i Göteborg under första halvåret 1958 i jämförelse med samma medeltalssiffror för åren 1950—56 var (3,3 %. I Malmö däremot ökade besöks— frekvensen med 1,5 %.
Föreliggande statistik över biograf- besöksfrekvensens utveckling i Stock- holm och vissa andra städer, vilka icke har tillgång till televisionssändningar eller i vilka televisionen ännu inte er- hållit någon större utbredning, ger inte underlag för några säkrare slutsatser angående televisionens inverkan på be- söksfrekvensen. Med hänsyn till den
snabba ökningen av antalet licenser för televisionsmottagare, synes det dock sannolikt, att orsaken till nedgången i antalet biografbesök i Stockholm under senare delen av år 1957 och första halv- året 1958 till viss del kan vara att söka i konkurrensen från televisionen. Det är emellertid omöjligt att avgöra, huru stor roll televisionen härvid spelat. Så- som antytts i avsnittet om besöksfrek- vensen kan den starka influensaepide- mien — med 1,1 milj. insjuknade —— som kulminerade under hösten 1957 men fortsatte även våren 1958, ha varit av större betydelse och då särskilt i de största städerna. Även biljettprishöj- ningen torde ha medverkat.
Det är för biograferna normalt med vissa svängningar i biografbesökarnas antal mellan olika är och säsonger. Jäm- förelser mellan olika kvartal under ett år kan dessutom bli missvisande på grund av ojämnheter i premiärsättning och tillgången på mer eller mindre publik- dragande filmer, vars återverkningar på besöksfrekvensen utjämnas över längre tidsperioder.
KAPITEL IV
Stöd åt filmproduktionen
1. Behov av fortsatt stöd Utredningen har enligt direktiven att klarlägga, i vad mån behov alltjämt före- ligger av stöd åt den svenska filmpro— duktionen. Den i det föregående redovi- sade, av en auktoriserad revisionsbyrå verkställda undersökningen av filmpro- duktionens kostnader och intäkter ger ett visst underlag för bedömningen av stödbehovet. Revisionsbyråns undersökning omfat- tar på intäktssidan endast filmhyra, pro- ducentstöd och biografägarnas produk- tionsbidrag. Utredningen, som ansett sig böra gå längre, har dels tagit upp vissa andra inkomstkällor till behandling och dels verkställt en undersökning av film- produktionens resultat med uppdelning på integrerade företag och fristående producenter. En översikt av dessa un- dersökningar ingår i den i kap. II läm- nade redogörelsen för filmproduktio- nens lönsamhet. Den svenska långfilmsproduktionen har enligt det undersökningsmaterial, som framlagts av revisionsbyrån, under den hittills förflutna delen av 1950-talet varje år gått med förlust. Även med det stöd, som erhållits från staten och bio- grafägarna, visar produktionen totalt sett förlust. Det är endast spelåret 1951/ 52 — då produktionen stannade vid 18 filmer och exportintäkterna var särskilt stora — som därigenom visar ett netto. Den av utredningen verkställda bear- betningen av föreliggande kostnads— och intäktsuppgifter med fördelning på in-
tegrerade företag _— varmed förstås pro— ducentföretag med egna hiografkedjor -— och fristående filmproducenter ut- gör ett värdefullt komplement till redo- görelsen för den inhemska filmproduk- tionens struktur. Resultatet ger vid han- den, att filmproduktionen genomgåen- de givit sämre resultat för de integrera- de företagen än för de fristående produ- centerna. Oaktat stöd utgått i form av nöjesskatteåterbäring och produktions- bidrag från biografägarna, har under spelåren 1950/51—1956/57 premiärsatta filmer för de integrerade företagen med- fört en sammanlagd förlust av 15,3 milj. kronor, under det att de fristående producenterna för samma tid kan upp- visa ett netto av 422000 kronor. Detta beror dels på högre intäkter och dels på lägre produktionskostnader för de se- nare. Filmhyresintäkterna ligger genom- snittligt under hela perioden 10 % eller ca 30 000 kronor högre per film, medan kostnaderna är 20 % eller ca 90 000 kronor lägre per film i de fristående företagen.
Ett visst samband kan konstateras mellan antalet under de olika åren pre- miärsatta svenska filmer och deras in- spelningsresultat. Sedan mera normala förhållanden inträtt efter filmkrisen i början av 1950-talet, har filmhyresin— täkten för de undersökta svenska fil- merna således hållit sig relativt kon— stant mellan 7 och 8 milj. kronor per år. Däremot har filmantalet varierat betyd— ligt mellan åren och den genomsnittliga
filmhyresinkomsten fluktuerat från 248 000 till 302 000 kronor.
Fram till mitten av 1950-talet visade filmhyresintäkten per film en tendens att minska. Detta förhållande synes sammanhänga med den ökning av an- talet premiärsatta filmer, som samtidigt ägde rum. Under spelåren 1954/55 och 1955/56 premiärsattes sålunda 35 re- spektive 38 svenska filmer, medan pre- miärsättningen de föregående åren — om man bortser från spelåret 1951/52, som påverkades av filmstoppet — om- fattade ca 30 svenska filmer per år.
Svensk film svarar för mellan 25 och 30 % av beläggningen på biograferna men endast för 8—9 % av antalet visa— de filmer. De redovisade resultatsiffror- na bestyrker uppfattningen, att de svens— ka filmernas andel av biografernas spelintäkter —— oberoende av antalet svenska filmer —— är tämligen konstant. En ökning av antalet premiärsatta svens— ka filmer medför därför — om någon samtidig ändring i produktionens in- riktning och förutsättningar ej sker — automatiskt ett genomsnittligt sämre nettoresultat för den inhemska filmpro- duktionen. Den nuvarande stödformen ——med viss skatteåterbäring i förhållan- de till spelintäkterna _ innebär nämli- gen endast en garanti för ökade intäkter totalt sett för svensk långfilmsproduk- tion, men däremot inte någon säkerhet för ett genomsnittligt förbättrat resul- tat per film. Det senare beror nästan helt på produktionens kostnader och antalet producerade filmer.
Det är i och för sig inte osannolikt, att det statliga stödet inte blott har bidragit till att upprätthålla en svensk filmpro- duktion av viss storleksordning, utan även stimulerat till en viss produktions— ökning. En jämförelse med 1940-talet ger härvidlag knappast någon ledning med hänsyn till den konjunktur för svensk film, som föranleddes av andra världs-
kriget. Under förra delen av 1930-talet premiärsattes i medeltal 22 filmer per spelår. Under 1950-talet har antalet pre- miärsatta filmer däremot i genomsnitt uppgått till 31 per år.
Det viktigaste vid en bedömning av lönsamheten för filmproduktionen är — som i avsnittet om lönsamheten po- ängteras —— huruvida intäkterna i de in- tegrerade företagen är riktigt beräkna- de. Det är emellertid icke möjligt att avgöra om filmhyrorna — vilka utgår enligt samma principer för såväl inte— grerade som andra företag — är mark- nadsmässigt riktiga, d. v. s. motsvarar vad de skulle uppgå till om filmproduk- tionen icke drevs tillsammans med bio— grafrörelse, som har tyngdpunkten för- lagd till biografer i klasserna I och II och är koncentrerad till de större bio- graferna med centrala lägen i de större städerna och högt kapacitetsutnyttjande. Kombinationen med biografdrift och an- nan rörelse gör det således betydligt svårare att bedöma det verkliga resulta- tet av långfilmsproduktionen i de inte- grerade företagen.
Det olika ekonomiska utfallet av filmproduktionen för integrerade före- tag och fristående producenter torde emellertid i första hand bero på andra omständigheter. De fristående produ- centerna, som gör enstaka filmer per år eller med ett par års mellanrum och ej har stöd av egna biografkedjor, måste givetvis vara ytterst försiktiga, såväl vid valet av inspelningsobjekt som i fråga om därtill knutna kostnader. Riskerna på enstaka filmer kan nämligen vara så stora, att företagets bestånd är beroende därav. Å andra sidan har de integrera- de företagen, som i anslutning till inne— hav av ateljéer och biografkedjor driver filmproduktion, en tryggare ställning. Denna beror — förutom på anknytning- en till biografkedjor på innehavet av andra inkomstkällor, såsom produktion
av annons- och beställningsfilm. Genom den kontinuerliga produktionen av ett flertal filmer årligen föreligger ytterli- gare en möjlighet till riskutjämning och därmed också förutsättningar för att taga större risker på konstnärliga expe- riment än de fristående producenterna kan göra.
Resultaten av utredningens bearbet- ning av siffermaterialet med fördelning på integrerade och fristående producen- ter bör emellertid bedömas med försik- tighet. Gränsen mellan de båda grup- perna av producenter är ej helt klar. Den ovan redovisade uppdelningen av de filmproducerande företagen å sådana som är integrerade med biografdrift och sådana som är fristående från biograf- intressen är icke den enda uppdelning som kan göraS. En annan möjlighet är att uppdcla företagen i en grupp omfat- tande sådana som har ateljéer och en annan grupp som bedriver sin verksam- het utan intressen i ateljédrift. Tenden- sen i fråga om resultaten blir emellertid i stort sett densamma. Genomsnittsresul— tatet för den med ateljédrift integrera- de gruppen blir därvid underskott med ca 98000 kronor per film, medan ge- nomsnittsresultatet för den från ateljé— drift fristående gruppen blir ett över- skott med ca 9000 kronor. Ytterligare en möjlighet är att uppdela företagen i en grupp som bedriver kontinuerlig produktion och en grupp som blott spo- radiskt bedriver filmproduktion. För den kontinuerligt producerande grup- pen blir vid en sådan uppdelning ge- nomsnittsresultatet en förlust med ca 91 000 kronor per film och för den spo- radiskt producerande gruppen en för— lust på 1 000 kronor.
En filminspelning är i och för sig så kapitalkrävande, att en fristående pro- ducent i allmänhet är hänvisad att för finansieringen av sina filmer söka er- hålla förskott på de kommande film-
hyresintäkterna. De är också för sätt- ningen av filmerna i hög grad beroende av de biografägande företagen. Slutligen saknar en fristående producent ofta tekniska resurser för en självständig produktion. Det kan därför med fog göras gällande, att en från de integre— rade företagen helt skild filmproduktion knappast kan förekomma och att de integrerade företagen är en stabilise— rande faktor inom den svenska filmpro— duktionen.
Dessa förhållanden _ vartill finns motsvarighet i andra länder — samman- hänger i Sverige mer än annorstädes med den begränsade marknaden, vilken i sin tur är beroende av språkområdet. Marknadsförhållandena styr automa- tiskt förutsättningarna för filmproduk— tionen och påverkar verksamhetens struktur och allmänna inriktning. För— utsättningarna för en inhemsk filmpro- duktion har sålunda alltmer kommit att bero på förekomsten av till de fasta producenterna knutna biografkedjor.
Som förut nämnts har den svenska filmproduktionen under den gångna de- len av 1950-talet —— med undantag för spelåret 1951/52 — redovisat betydande förlustsiffror. De totalt redovisade för- lusterna för filmer som ingår i under- sökningen — utan pålägg för andel i allmänna administrationskostnader men före skatteåterbäring och produktions- bidrag från biografägarna — har under spelåren 1952/53—1956/57 uppgått till respektive 3,6, 4,8, 7,1, 6,4 och 4,6 milj. kronor. Genomsnittligt per film har de redovisade förlusterna i tusental kro- nor uppgått till 135,5, 179,5, 229,8, 196,3 och 170,8. En höjning av biljettpriserna under spelåret 1956/57 kan därvid be— räknas ha minskat detta års genomsnitt- liga förlust med ett belopp av niellan 25000 och 35000 kronor.
Om man utgår från att den svenska långfilmsproduktionen normalt omfattar
ett 30-tal filmer per år, kan den totala förlusten före skatteåterbäring och pro— duktionsbidrag — under förutsättning av att de i redovisningen ingående fil- mernas resultat är representativa för hela den svenska långfilmsproduktio- nen — f. n. beräknas uppgå till mellan 5 och 5,5 milj. kronor årligen. Hänsyn har härvid tagits till de ökade intäkter, som den ovannämnda biljettprishöj- ningen under spelåret 1956/57 beräk- nas ha gett.
Då det nuvarande stödet infördes år 1951, beräknades filmproducenterna ge- nom nöjesskatteåterbäringen få täckning för två tredjedelar av det då konstatera- de underskottet per film. Dessa propor- tioner kan dock ha påverkats genom den höjning av skatteåterbäringen för färg- film, som genomfördes vid stödets för- längning år 1955. Om man avser att även i fortsättningen ge filmproduktionen stöd i samma utsträckning som ursprung- ligen avsågs, kan den härför erforder- liga stödsumman beräknas till mellan 3 och 3,5 milj. kronor per år. Eftersom filmproduktionen under de senaste åren åtnjutit statligt stöd med ca 2,8 milj. kronor årligen, skulle detta stöd under sådana förhållanden behöva höjas.
Av betydelse i detta sammanhang är emellertid möjligheten att erhålla full- ständig nöjesskattebefrielse för filmer, som genom sitt innehåll tjänar veten- skapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte. I avsnittet om filmproduktionens lönsam- het redovisas vissa beräkningar röran- de den ekonomiska betydelsen av den- na skattelättnad. Den svenska filmpro- duktionens andel därav, som ej ingår i ovannämnda stödsumma, beräknas upp- gå till ca 600 000 kronor per år.
I resultatredovisningen ingår ej de helt skattebefriade svenska filmerna. Då dessa filmer har varit av en alldeles spe- ciel] karaktär och såväl förekomsten av
dem som deras resultat utfallit mycket ojämnt, har utredningen icke ansett, att de bör medtagas vid bedömningen av det framtida stödbehovet.
Denna beräkning av stödbehovet grundar sig på förhållanden, som ligger bakåt i tiden. Det kommande stödbeho- vet är emellertid beroende av den svens- ka filmens framtidsutsikter. Av betydel- se i detta sammanhang är den svenska filmens förmåga att hävda sig i konkur- rensen mcd utländsk film. Betydelse torde även få tillmätas det konkurrens- läge, som uppkommit genom televisio— nen.
Vid tidigare tillfällen, då producent- stödet varit under omprövning, har från producenthåll televisionens roll som konkurrensfaktor starkt understrukits. I en inlaga till nöjesskatteutredningen, återgiven i dess betänkande (SOU 1956: 23, s. 75 f.) uttalade filmproducentför- eningen sålunda härom följande.
Televisionens konkurrenskraft, framför allt under uppbyggnadsären, bör icke un— derskattas. Den kommer med all sannolik— het att ytterst kännbart inverka på biogra- fernas publikfrekvens och därmed på pro- duktionens inkomstmöjligheter. Det säger sig självt, att filmfackct i sin helhet måste vara berett på att hävda sig i denna kon- kurrens genom särskilda åtgärder. Färgfil— men och det stora bildformatet, vilka i USA utgjort filmproduktionens främsta va— pen i kampen om publiken, kan vi i Sve- rige icke undvara.
Enligt utredningens uppfattning kan man inte bortse från ett massmedium som televisionen vid en bedömning av den framtida utvecklingen för filmpro- duktionen. Utredningen, som är av den uppfattningen, att den svenska filmen bör kunna hävda sig väl i konkurrensen med televisionen, och att dess möjlig- heter därvidlag i hög grad blir beroen- de av svensk films allmänna standard, finner dock, att man vid bedömningen av behovet av stöd åt svensk film även måste beakta den förändrade ställning
för filmproduktionen, som inträder ge- nom televisionens ökade utbredning. Konkurrensen från utländsk film kan i fortsättningen beräknas göra sig gäl- lande i samma utsträckning som hittills. Den svenska' filmproduktionens främsta konkurrensmedel torde även här vara att satsa på filmer av god kvalitet. Av betydelse är också, att den följer med i den tekniska utvecklingen på området. Rent kalkylmässigt får man därvid räk- na med att den inhemska filmproduk- tionen i ökad omfattning kommer att inspela filmer i färg, vilket kommer att återverka på kostnadssidan. Stödbehovet kan även påverkas av det i olika sammanhang uttalade önske— målet att genom stödets utformning främja en mera högklassig filmproduk- tion. Till denna kategori hänförliga fil- mer torde ofta vara av mindre publik- friande natur och därmed förenade med större ekonomisk risk för producenten. Vare sig det gäller långfilm, speciell barnfilm eller kortfilm torde den in- hemska filmproduktionens möjligheter att utan särskilt stöd tillmötesgå ifråga- varande önskemål vara begränsade.
?. Val av stödform
Därest fortsatta stödåtgärder skulle be- finnas erforderliga, erbjuder enligt di- rektiven för denna utredning det av 1954 års nöjesskatteutredning förordade s. k. producentandelssystemet en tänk— bar utgångspunkt. Även andra alternativ har emellertid ansetts kunna prövas. I direktiven erinras dock om det från riksdagens sida uttalade önskemålet, att de framtida stödåtgärderna om möj- ligt bör inriktas på att främja tillkoms- ten av konstnärligt mera högtstående svenska filmer.
I det följande lämnas dels en över- sikt över nuvarande åtgärder för främ- jande av en svensk filmproduktion, dels
en redogörelse för nöjesskatteutredning- ens förslag. I anslutning därtill redo- visas vissa andra stödformer, remissut- talanden angående producentstödets ut- formning och utredningens synpunkter.
Nuvarande stöd I kap. I återfinnes under rubriken »Gäl- lande bestämmelser» en redogörelse för det nuvarande producentstödets utform- ning. Vid stödets införande år 1951 poängterades från statsmakternas sida, att det var ämnat som en hjälp till själv- . hjälp för den svenska filmproduktionen
i en kritisk situation. I överensstämmel- se härmed var stödet tidsbegränsat och gällde intill utgången av juni månad 1955. Genom beslut av 1955 års riks— dag fick bestämmelserna emellertid fort- satt giltighet under ytterligare en fyra- ärsperiod och gäller nu intill utgången av juni månad 1959.
Vid förlängningen av stödet, som har formen av nöjesskatteåterbäring, ge- nomfördes en differentiering av produ- centbidragets storlek, allteftersom fråga är om färgfilm eller svartvit film. Bi- drag utgår sålunda med 20 % för svart- vit och 35 % för färgfilm av statens an— del av nöjesskatten för biografföreställ- ning, vid vilken bidragsberättigande svensk film visas.
Stödet är generellt och utgår utan vare sig behovs- eller kvalitetsbedömning i det enskilda fallet. Vissa begränsningar gäller dock. Bidrag utgår sålunda inte för film, som är kortare än 2000 ni som bredfilm eller 800 m som smalfilm, och ej heller i fråga om biografföre- ställning, vid vilken inslaget av ut- ländsk film är mer än 15 %.
Det ankommer på statens biografbyrå att avgöra, om en film enligt bidrags— bestämmelserna är att anse som svensk eller ej. Bidraget utbetalas till filmpro- ducenten eller dennes ombud direkt av biografföreställningens anordnare, som
Tabell 46. Det statliga producentstödets storlek (i ] OOO—tal kronor) budgetåren 1951/52—1957/58
Budget- Antal Färg- Svartvit
år filmer film film summa 1951/52 20 _ _ 2 024 1952/53 31 _ _ 2 487 1953/54 30 _ _ 2 348 1954/55 35 _ _ 2 506 1955/56 38 624 2 105 2 729 1956/57 32 998 2 234 3 232 1957/58 31 963 1 781 2 744 Summa 217 2 585 6 120 18 070
äger avräkna motsvarande belopp vid sin redovisning av nöjesskatt.
Med utgångspunkt från en årlig pro- duktion av 30 filmer beräknades film- produktionen genom denna nöjesskatte- återbäring komma att tillföras ca 2,3 milj. kronor per år. Stödets storlek (i 1 OOO-tal kronor) för budgetåren 1951/52 _1957/58 framgår av tab. 46, som ut- visar en successiv ökning av stödet med inemot en halv milj. kronor.
Vid sidan om det egentliga produ- centstödet föreligger, som utredningen i annat sammanhang framhållit, vissa möjligheter till nöjesskattebefrielse, som visat sig vara av icke oväsentlig ekono- misk betydelse för film- och biograf- branschen. Bestämmelserna härom åter- finnes i 14 å andra st. nöjesskatteförord- ningen och avser vissa slag av biograffö- reställningar.
Sedan den 1 juli 1952 har film- och biografbranschen enligt utredningens beräkningar — redovisade i avsnittet rörande filmproduktionens lönsamhet — genom hel nöjesskattebefrielse för vissa filmer årligen tillförts ca 1,5 milj. kronor. Den svenska filmproduktionens andel härav kan beräknas ha uppgått till ca 600 000 kronor årligen.
Enligt 14 å andra st. nöjesskatteför- ordningen i dess ursprungliga lydelse skulle nöjesskatt inte utgå för nöjes-
tillställning, som anordnades i under- visnings— eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jäm— väl var ägnad att tjäna sådant syfte. Fråga om skattebefrielse prövades i första hand av den lokala uppbörds- myndigheten. Dess beslut granskades därefter av länsstyrelsen, som också i stor utsträckning hade att besvärsvägen pröva frågor av detta slag. Meningarna växlade ofta myndigheterna emellan. Regeringsrättens prövning utgjorde sista ledet i ett utomordentligt tungrott pröv— ningsförfarande.
Efter förslag av 1949 års filmkom- mitté genomfördes genom förordningen den 15 maj 1952, nr 278, en ändring av 14 5. Det ankommer numera på statens biografbyrå att efter framställning med- dela förhandsbesked, huruvida en film är av beskaffenhet att kunna medföra skattebefrielse. Samtidigt utvidgades pa- ragrafens tillämpningsområde, så att även »upplysningssyfte» numera kva- lificerar för skattebefrielse. Enligt para- grafens nuvarande lydelse är det vidare utan betydelse i detta sammanhang, om visningen av filmen sker i vinnings- syfte eller ej. En konsekvens av om— redigeringen har även blivit, att skat- tebefrielscn knutits till den film som visas i stället för som tidigare till bio- grafföreställningen som sådan.
Biografbyrån har att vid prövning av fråga om visningen av en film kan an- ses ägnad att tjäna vetenskapligt ända- mål eller upplysnings—, undervisnings- eller uppfostringssyfte att iakttaga en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Följande uttalande av 1949 års filmkom- mitté brukar åberopas som stöd för att underhållningsfilmen —— även konstnär— ligt högklassig sådan — måste hållas utanför ramen för den i 14 % avsedda skattebefrielsen.
Det ligger —— — — i sakens natur, att gränsen mellan underhållnings- och under-
visningsfilm ibland kommer att bli svår att dra. Kommittén anser, att man till un- dervisningsfilm måste räkna sådan film, som inte bara innehåller undervisande in- slag utan där det undervisande inslaget är starkt framträdande. All god film kan vis- serligen anses som uppfostrande eller un- dervisande, men det är icke avsikten med denna bestämmelse att medge någon all- män nöjesskattebefrielse ät konstnärligt högtstående film, varvid en gränsdragning skulle bli ytterst besvärlig.
Endast sådan upplysning, undervis- ning eller uppfostran som är av »all— mänt värde för samhället» har ansetts böra berättiga till skattebefrielse. Inne- börden av detta uttryck är emellertid inte fullt klar och förhållandena utveck- lade sig även i sådan riktning, att che- fen för biografbyrån ansåg sig höra i en framställning till 1954 års nöjesskatteut- redning framhålla önskvärdheten av en klarare och mera preciserad formule- ring av 14 %. Nöjesskatteutredningen gjorde i anslutning därtill följande utta- lande.
Att med bibehållande av den målsätt- ning, som legat till grund för paragrafens utformning, genomföra en ändring av stad- gandet i angivet syfte synes oss knappast möjligt. Vi ha övervägt olika möjligheter att genom omredigering av paragrafens andra stycke lämna rum för en skärpning av biografbyråns praxis. Ett stadgande av innehåll, att filmens visning skall vara äg- nad att uteslutande tjäna berörda ända- mål, torde komma att i alltför hög grad begränsa paragrafens tillämpningsområde. Effekten torde bli densamma, om man för- utsätter, att endast pedagogiskt värdefulla filmer skola berättiga till skattebefrielse.
Den möjligheten föreligger givetvis att i anslutning till 14 å andra stycket meddela förtydligande anvisningar angående dess tillämpning. Att i särskild ordning lämna detaljerade föreskrifter för biografbyråns bedömande i dessa frågor torde emellertid icke vara att tillråda. Icke heller ha vi än— sett oss böra genom några uttalanden bin- da biografbyrån i dess fortsatta verksam- het på detta område. Vi finna det emeller- tid angeläget att framhålla önskvärdheten av en fortsatt restriktiv tillämpning av nämnda författningsrum.
Tillämpningen av 14 å andra st. nö- jesskatteförordningen har uppenbarli- gen för biografbyråns del varit förenad med betydande svårigheter. Som utred- ningen i det föregående kunnat konsta- tera har den möjlighet till fullständig nöjesskattebefrielse, som här föreligger och som gäller både svensk och utländsk film, emellertid varit av icke oväsentlig ekonomisk betydelse för såväl biograf— ägare som filmägare. Enligt överenskom- melse mellan branschorganisationerna fördelas nämligen den på en skattefri föreställning belöpande nöjesskatten på visst sätt mellan vederbörande biograf— ägare och filmägare.
Enligt 14 5 andra st. nöjesskatteför- ordningen utgår sedan den 1 juli 1957 inte heller nöjesskatt vid visning å matinéföreställningar av barnfilm, som godkänts av den till barnfilmkommittén knutna barnfilmjuryn. Genom denna nöjesskattebefrielse har man velat sti- mulera produktionen av för barn läm— pade filmer. Härvidlag är emellertid att märka, att endast en mindre del av de filmer, som beröres av skattelättnaden, är svenska.
Det av den införda nöjesskattebefriel— sen för barnfilm betingade skattebort— fallet har av utredningen beräknats till ca 1,7 milj. kronor per år, varav 1,2 milj. kronor beräknas tillfalla vederbörande filmägare. Uppgifter saknas för bedöm— ning av hur stor del av sistnämnda be- lopp, som kan antagas komma den svens- ka filmproduktionen till godo. Med nu- varande andel svenska barnfilmer på barnmatinéerna torde dock beloppet vara ringa.
Producentandelssystemet
Det av 1954 års nöjesskatteutredning förordade s. k. producentandelssyste— met är i huvudsak utformat efter eng- elsk förebild. Enligt frivillig överens— kommelse mellan organisationerna inom
den engelska film- och biografbran- schen lägges på varje biografbiljett en extra avgift, vilken redovisas och be- talas av biografägarna till en central fördelningsorganisation. Denna organi- sation fördelar influtna belopp bland producenter av inhemska filmer i pro- portion till de bruttofilmhyror, som des- sa filmer inspelar. Från bidragsplikten är i England undantagna mindre bio- grafer. Denna produktionsandel är vi- dare befriad från nöjesskatt och ingår således inte i det belopp på basis av vilket nöjesskatten beräknas.
I överensstämmelse härmed föreslog nöjesskatteutredningen, att biograf- ägarna av den biobesökande allmänhe- ten skulle uttaga och till ett centralt or- gan redovisa 10 öre för varje försåld biljett. Medlen skulle oavkortade till— föras den svenska filmproduktionen, vil- ket förutsatte, att dessa biljettpristillägg — producentandelar _ inte belastades med vare sig nöjesskatt eller filmhyra ävensom att biografägarna inte gjorde anspråk på någon del därav. Det för- utsattes, att en överenskommelse härom träffades mellan berörda intressentgrup- per: filmproducenter, filmuthyrare och biografägare.
För systemets genomförande erford- rades en förbindelse från varje bio- grafägare att inleverera producentan— delarna till det organ, som utsågs att förvalta medlen. I syfte att förenkla och förbilliga administrationen av stödet föreslogs, att det stora antalet småbio— grafer — av landets ca 2 500 biografer utgöres drygt 1 500 av småbiografer med högst tre föreställningar i veckan —— skulle undantagas från skyldigheten att utge producentandel. Det ekono- miska resultatet ansågs inte komma att påverkas i alltför hög grad av en sådan begränsning, eftersom endast en förhål- landevis ringa del av biljettintäkterna härrör från dessa mindre biografer.
Det fanns också andra skäl för att vid ett genomförande av producentandels- systemet undanta de mindre biografer— na. De ansågs således i allmänhet inte ha så stora möjligheter att genom pris- justeringar kompensera sig för produ— centandelen. Vidare kunde det synas ologiskt att mindre bärkraftiga biogra- fer, som själva är i behov av ekonomiskt bistånd för sin fortsatta existens, skulle bidra till stödet åt den svenska filmpro- duktionen. Deras möjligheter att stå till tjänst med den service, som producent- andelssystemet förutsätter från biogra— fernas sida, bedömdes med andra ord som relativt begränsade.
På grundval av det statistiska mate- rial, som finns redovisat i bilaga 1 till nöjesskatteutredningens betänkande, uppskattades den totala besöksfrekven- sen på biograferna till ca 70 milj. besö- kare per år. De större biograferna, var- till hänfördes sådana med minst fyra föreställningar per vecka, ansågs repre- sentera 80 % av totala antalet besökare. Med ett tillägg av 10 öre per biljett skul- le dessa biografer årligen tillföra den svenska filmproduktionen ca 5,6 milj. kronor. Eftersom det nuvarande stödet kan beräknas uppgå till ca 3 milj. kro— nor per år, skulle filmproducenterna genom omläggningen komma att erhålla ytterligare i runt tal (5,6—3:) 2,6 milj. kronor per år.
Medlens fördelning. Enligt nöjesskat- teutredningens förslag skulle huvudde— len eller tre fjärdedelar av producent— andelsmedlen fördelas bland svenska filmproducenter i förhållande till spel— intäkterna under året av respektive fil- mer. För att inte detta automatiska stöd vid ett sämre utfall än vad utredningen räknat med skulle bli lägre än nuva- rande nöjesskatteåterbäring, föreslog ut— redningen, att ett belopp av 3,5 milj. kronor i första hand skulle avsättas för
fördelning efter spelintäkterna, innan andra ändamål tillgodosågs.
Från producenthåll hade framhållits önskvärdheten av att främja exporten av svensk film. För att tillgodose beho— vet av sådant stöd föreslogs, att ett be- lopp av 100 000 kronor per år beräkna- des för berörda ändamål. Eftersom det i sista hand måste bli vederbörande pro- ducent, som avgör om en film skall exporteras, ansågs det lämpligast att dessa medel fördelades enligt samma grunder, som skulle gälla för det auto- matiska stödet. Av denna anledning fö- reslogs det automatiska stödet höjt med 100 000 kronor till 3,6 milj. kronor.
Den återstående fjärdedelen av pro- ducentandelsmedlen skulle enligt för- slaget användas för tillgodoseende av önskemålen om premiering av kultu- rellt värdefulla filmer och för stöd åt produktionen av svenska barnfilmer. För sådana särskilda ändamål skulle i första hand avsättas ett belopp av 1,2 milj. kronor. Av dessa medel föreslogs 800 000 kronor skola utdelas i form av premier till producenter av konstnärligt högtstående svenska långfilmer, 100 000 kronor användas för premiering av konstnärligt högtstående eller eljest vär- defulla svenska kortfilmer och 250000 kronor för stödjande av svensk barn- filmsproduktion. Återstående 50 000 kro- nor var avsedda att användas för anslag till forskning m. m. på filmens område.
Vad som återstod av producentandels- medlen, sedan nämnda belopp om sam- manlagt 4,8 milj. kronor frånräknats, skulle fördelas på de olika stödformer- na enligt samma proportioner; tre fjär- dedelar av medlen skulle således till- föras filmproducenterna enligt de grun— der, som angivits för det automatiska stödet, och en fjärdedel användas för ovan angivna särskilda ändamål. Sist— nämnda andel av överskottsmedlen an- sågs inte böra fördelas på de olika än-
damål, som skulle tillgodoses därmed och som redovisats i det föregående. Det skulle ankomma på det organ, som erfordrades för förvaltningen av med- len, att efter eget gottfinnande fördela dessa medel på berörda ändamål.
Administration. För handhavandet av de administrativa uppgifter, som är för— knippade med det av nöjesskatteutred- ningen förordade stödsystemet, före— slog utredningen inrättande av ett cent- ralt organ, benämnt Filmproducenter— nas redovisningscentral aktiebolag. Filmproducentföreningen och andra re- presentativa organisationer inom den svenska film— och biografbranschen skulle vara huvudintressenter i bolaget. Aktie i bolaget skulle endast kunna för- värvas av dylik organisation. Vidare förutsattes att bolagets styrelse, bestå— ende av fem ledamöter, skulle vara sam- mansatt av företrädare för berörda in- tressentgrupper: filmproducenter, film- uthyrare och biografägare. En ledamot med uppdrag att fungera som styrelsens ordförande och en suppleant för denne skulle utses av Kungl. Maj:t.
Redovisningscentralen skulle inte ha- ra uppbära och förvalta producentan-V delsmedlen utan även ansvara för med— lens fördelning på det generella stödet och de särskilda ändamål, som också skulle tillgodoses. Vidare ansågs för— delningen av det automatiskt utgående stödet mellan därtill berättigade produ- center lämpligen böra anförtros åt bo— laget. Medel, som skulle användas för uppmuntran av en högklassig svensk filmproduktion m. m., skulle däremot av bolaget avskiljas och ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål.
Uppgiften att årligen utdela premier— na till förtjänta producenter av svenska långfilmer respektive kortfilmer skulle anförtros åt en särskild jury, bestående
av fem opartiska och för uppgiften väl lämpade personer. Juryns ledamöter fö- reslogs skola utses av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år. För att undvika eventuella risker för en alltför ensidig bedömning på längre sikt skulle avgå- ende ledamot inte kunna ånyo utses att vara ledamot av juryn.
Stödet åt produktionen av dokumen- tärfilm och annan kortfilm föreslogs också skola få formen av en premiering av härtill förtjänta filmer. Fördelning- en av medlen ansågs emellertid böra grundas på en ingående bedömning av under året inspelade kortfilmer. Med hänsyn härtill och då filmer av detta slag inte när samma publicitet som långfilmer, förutsattes, att bidrag av dessa medel _ i likhet med producent- bidrag för barnfilm — skulle erhållas efter ansökan, ställd till det organ som av Kungl. Maj:t utsågs för handhavan- det av härmed förknippade uppgifter.
Medel, som enligt förslaget skulle an- slås för stödjande av svensk barnfilms- produktion, borde enligt nöjesskatte- utredningen överlämnas till ett särskilt organ, som skulle svara för att medlen användes i detta syfte.
Nöjesskatteutredningen ifrågasatte slutligen, om man inte borde centralise— ra alla de uppgifter, som skulle ligga utanför redovisningscentralens kompe- tensområde, till ett enda organ, benämnt statens filmråd. Såväl kostnadsskäl som praktiska synpunkter fann utredningen tala för en sådan samordning av de ad— ministrativa uppgifterna. Utredningen erinrade om att 1949 års filmkommitté i sitt betänkande om barn och film (SOU 1952: 51) föreslagit inrättandet av ett statens barnfilmråd med uppgift att bedöma manuskript till barnfilmer, be— driva upplysningsverksamhet m. 111. Det kansli, som förutsatts skola inrättas för barnfilmrådet, ansågs inte behöva ut- ökas i nämnvärd grad för att tillfreds-
ställande kunna betjäna juryn för för- delning av filmpremier och även hand— ha medlen för utdelning av anslag till forskning m. m. på filmens område.
Vissa andra stödformer
Förutom de ovan redovisade stödfor- merna kan även tänkas andra alternativ för ett stöd åt den svenska filmproduk- tionen, exempelvis en större sänkning av biografnöjesskatten, direkta anslag över statsbudgeten eller en kombina— tion av olika stödformer. Det förstnämn- da alternativet är enklast att genomföra men har bl. a. den nackdelen, att stö- det inte uteslutande eller ens till största delen kommer den svenska filmproduk— tionen till godo. Det andra alternativet har legat till grund för de förslag och yrkanden om ett kvalitetsbetonat stöd, som framförts under årens lopp och som här i korthet må nämnas.
Redan 1941 års filmutredning före- slog i sitt betänkande (SOU 1942:36) ett på kvalitetsprövning grundat stöd åt produktionen av såväl långfilm som kortfilm. Som framgår av den i histo— riken intagna redogörelsen för förslaget skulle ekonomisk garanti i viss omfatt- ning och på vissa villkor beviljas till framställning av konstnärligt och kul- turellt högtstående långfilmer, särskilt sådana med nationell syftning. Enligt förslaget skulle bidrag vidare lämnas för framställning av kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunde be— tecknas som värdefulla och även konst- närligt sett motsvarade höga krav. Pro- duktion av sådana filmer föreslogs även skola ske på initiativ från statens sida.
Det sedermera av 1950 års filmutred— ning föreslagna och av statsmakterna accepterade stödet utgår utan vare sig behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Genom stödets konstruk- tion är dessutom inte blott s. k. kortfil-
mer utan även filmer, avsedda för barn, uteslutna från bidragsmöjlighet. Med anledning härav har i riksdagen vid upprepade tillfällen motionsvis fram- förts yrkanden om kompletterande stöd- åtgärder.
Sålunda gav redan propositionen 1951zl42 angående införande av ett statligt stöd åt svensk filmproduktion anledning till ett par likalydande mo- tioner — I: 440 och 11:513 — vari yr- kades, att en förutsättningslös utredning skulle verkställas om möjligheterna att utsträcka det statliga filmstödet till s. k. kortfilmer samt om de former, under vilka ett sådant stöd borde utgå. Stats- utskottet, som fann det i och för sig önskvärt att en ur konstnärliga och kul- turella synpunkter högklassig svensk kortfilmsproduktion i möjligaste månbe- främjades av det allmänna, hänvisade i sitt utlåtande (nr 162) till 1941 års film- utrednings förslag härom och ansåg sig inte böra påkalla någon ytterligare ut- redning. Riksdagen biträdde emellertid motionärernas yrkande.
I de likalydande motionerna 1:341 och II: 352 vid 1952 års riksdag yrka- des, att frågan om statligt stöd åt konst— närligt inriktad svensk långfilmspro- duktion skulle utredas. Förutsättning— arna för en konstnärligt värdefull film— produktion hade enligt motionärerna inte nämnvärt förbättrats sedan film- stoppet. En ambitiös och mera kvalitets- betonad filmproduktion var fortfaran- de ett vågspel och däri såg motionä- rerna en fara för den svenska filmens utveckling som konstform. Det ansågs välbetänkt att snarast söka motverka filmbranschens rätt tydliga tendens att med en ensidig affärsmässighet efter- sätta den konstnärligt värdefulla fil- men. Stödåtgärderna från statens sida borde enligt motionärerna inte uteslu- tande ta sikte på långfilmen utan också på kortfilmen och dokumentärfilmen.
I fråga om stödets utformning anförde motionärerna följande.
Under vilka former och i vilken utsträck- ning staten skall engagera sig i den stöd- verksamhet till förmån för den svenska filmens konstnärliga förkovran, som i det föregående förordats, torde icke kunna klarläggas utan närmare utredning. Klart synes emellertid vara, att det här ej kan bli tal om annan bedömning än av redan färdiga filmer, förslagsvis vid filmsäsong- ens slut, och att denna göres av en jury, innefattande representanter för förslagsvis Kungl. Maj:t, filmkritiken, filmcensuren, det allmänna kulturlivet och Svenska film— samfundet. Ett lämpligt antal penningpri- ser (premier) för utdelning till de produ- center, som under året framställt de konst- närligt mest värdefulla spelfilmerna, böra stå till förfogande. Premierna kunde inom långfilmsgruppen förslagsvis variera inom en skala från 100000 kronor till 25000 kronor. Ett stöd i denna form skulle för vederbörande producent antingen innebära en kompensation för lidna förluster eller en uppmuntran att även i fortsättningen bemöda sig om produktionen av värdefull film. Vidare borde penningpremier åt för— slagsvis vardera 10 000 kronor utgå till ma— nuskriptförfattare respektive den regissör, fotograf och skådespelare som på sitt om— råde gjort den förtjänstfullaste insatsen inom produktionen under det gångna film- året.
Statsutskottet erinrade'i sitt utlåtan- de (nr 225) om att 1951 års riksdag fun- nit en förutsättningslös utredning angå— ende stöd till den konstnärliga och do- kumentariska kortfilmen böra komma till stånd. Samma riksdag hade emeller- tid också anslutit sig till den av före— dragande departementschefen i propo- sitionen 1951:142 intagna avvisande ståndpunkten till införandet av en kva- litetsbedömning av de filmer, som en— ligt propositionen skulle komma i åt— njutande av statligt stöd i form av nö- jesskatteåterbäring. Utskottet ifrågasat- te, om inte de i motionerna angivna uppslagen beträffande statligt stöd åt konstnärligt inriktad långfilmsproduk- tion lämpligen borde upptagas till be-
dömande i samband med dels ett slut- ligt ställningstagande till 1941 års film— utrednings ovannämnda förslag, dels ock (len av 1951 års riksdag begärda ut- redningen. Riksdagen anslöt sig till den av utskottet intagna ståndpunkten.
Vad beträffar barnfilmsproduktionen föreligger ett av 1949 års filmkommitté utarbetat förslag till stödåtgärder. En- ligt förslaget, som finns redovisat i kommitténs betänkande om barn och film (SOU 1952:51), skulle produk— tionen av barnfilm stödjas ekonomiskt genom återbäring helt eller delvis av nöjesskatten och beredande av möjlig— heter för vederbörande producent att erhålla ekonomiska garantier från sta- tens sida mot eventuella förluster.
Genom att visning av barnfilm sedan den 1 juli 1957 under Vissa förutsätt— ningar är skattefri, kan kommitténs förslag om nöjesskatteåterbäring för så- dan film i huvudsak sägas vara genom- fört. Kommitténs överväganden i detta sammanhang är emellertid av ett mera allmänt intresse och skall här i kort- het beröras.
Enligt kommittén borde en differen- tiering av detta stöd ske mellan godkän- da småbarnsfilmer — d. v. 5. filmer av— sedda även för barn under 11 år — ävensom andra barnfilmer av utmärkt förtjänst å ena sidan och andra godkän- da barnfilmer å den andra. Filmer av den förra kategorien blir med sin be- gränsade publik sällan ekonomiskt bär— kraftiga och ansågs fördenskull böra berättiga till återbäring av hela nöjes- skatten. För den andra kategorien fö- reslogs återbäring med halva nöjes- skatten.
Denna indelning av barnfilmerna överensstämde med den av kommittén i dess betänkande om filmcensuren (SOU 1951:16) föreslagna differentie- ringen av barnföreställningarna. Den nuvarande barngränsen vid 15 år före-
slogs där bli ersatt med två alternativa barngränser vid 11 och 16 år. Syftet här- med var att ge barn mellan 11 och 16 år tillfälle att se en del filmer, som kunde anses olämpliga för de mindre barnen.
I fråga om utländska barnfilmer gjor- de kommittén åtskillnad mellan barn- filmer, som inspelats i de övriga nor- diska länderna, och andra utländska barnfilmer. För barnfilmer från våra nordiska grannländer skulle nöjesskat- ten återbäras efter samma principer som för svensk barnfilm och inlevere- ras till producentens ombud här i lan- det. Nöjesskattemedel för annan ut- ländsk barnfilm, som i och för sig be- rättigade till återbäring, skulle däremot inte tillställas producenten eller den- nes ombud utan i stället reserveras för särskilda ändamål, såsom inköp och dubbning av värdefull utländsk barn— film eller nedkopiering av sådan barn- film till smalfilmsformat.
Nöjesskatteåterbäringen utfaller emel- lertid först i efterhand och ansågs av kommittén dessutom utgöra ett alltför oberäkneligt stöd för att i större ut- sträckning stimulera till produktion av god barnfilm. Om staten därutöver ställ- de ekonomiska garantier mot uppkom- mande förluster, beräknades producen- terna däremot bli mera positivt inställ- da till filmuppslag, som de måhända eljest skulle ha avvisat.
Kommitténs förslag gick därför ut på att 5. k. produktionslån skulle kunna lämnas med anlitande av medel, som av staten årligen anvisats härför. Medlen skulle tillföras en särskild fond, kallad barnfilmfonden, och stå under stats- kontorets förvaltning. Det skulle an- komma på ett för ändamålet inrättat or- gan, benämnt statens barnfilmråd, att efter förhandsbedömning av manuskript rn. m. bevilja statliga garantilån av här ifrågavarande slag. Lån, som beviljades,
skulle utbetalas under inspelningens gång. Även filmer, som inspelats utan rådets kontroll, skulle kunna berättiga producenten till bidrag efter samma grunder.
Lånen skulle vara räntefria och upp- gå till en tredjedel eller _— om så skulle visa sig behövligt — högst hälften av de beräknade inspelningskostnaderna, i intet fall dock mer än 175 000 kronor. Om och i den mån producentens in- komst av filmen efter avdrag för even- tuellt förekommande nöjesskatt samt biografägarens och distributionens an- delar understeg produktionskostnader- na, skulle befrielse från återbetalnings- skyldighet kunna medges. Beslutet här- om förutsattes skola föregås av en granskning av producentens räken- skaper.
Remissuttalanden angående producentstödets utformning Medlens fördelning. Enligt nöjesskatte- utredningens förslag skulle tre fjärde- delar av producentandelsmedlen för— delas bland de svenska filmproducen— terna i förhållande till spelintäkterna av deras filmer under året. Återstoden skulle användas för stödjande av en önskvärd filmproduktion.
Från vissa remissinstansers sida framfördes erinringar mot angivna proportioner mellan de olika stödfor— merna, liksom även mot medlens för- delning på olika ändamål.
Det automatiska stödet skulle genom sin konstruktion medföra, att filmer, som drar mera publik, finge ett större stöd. Eftersom filmens kvalitet ofta inte motsvarar dess publikframgång — skäligen enkla filmskapelser med rela- tivt låg framställningskostnad har ofta den största publikframgången _ före- slog riksräkenskapsverket och statens priskontrollnämnd en maximering av stödet. Enligt riksräkenskapsverket
borde det inte i något fall utgå med högre belopp än filmens produktions- kostnader. Priskontrollnämnden föror- dade, att stödet skulle maximeras till högst 100 000 kronor per film. Vad som därutöver inflöt borde enligt nämn- den överföras till de medel, som enligt förslaget skulle utnyttjas för de enligt nämndens mening väl så angelägna sär- skilda ändamålen.
Utredningens förslag, att en del av producentandelsmedlen skulle avsättas för premiering av goda filmer, främ- jande av barnfilmsproduktion rn. m. häl- sades med tillfredsställelse. Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig om förslaget i denna del, ifrågasatte dock om det inte förelåg skäl att låta en större del av medlen användas här— för. Länsstyrelsen i Malmöhus län an— förde således.
Länsstyrelsen finner denna gradering av producentstödet tilltalande. Den förutsätter en värdering av filmerna. Då nu tidigare betänkligheter mot en dylik således över— vunnits, kan det enligt länsstyrelsens me- ning ifrågasättas, om skäl icke finns att gå ännu längre på den inslagna vägen och använda större del av producentstödet än utredningen föreslår till premiering av högtstående filmer. Det finns anledning att antaga, att de stora publikfilmerna ändå skulle löna sig.
För en omfördelning av medlen till förmån för det kvalitetsbetonade stö- det uttalade sig vidare Arbetarnas bild- ningsförbund, Folkpartiets kvinnoför- bund, Folkpartiets ungdomsförbund, Suenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska teaterförbundets fackorganisa- tion och Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund. Fackorganisationen ansåg det rimligt, att den kvalificera- de produktionen tillgodogöres åtmin- stone hälften av stödmedlen. En sådan fördelning förordade även bildningsför- bundet och socialdemokratiska ung- domsförbundet. Sistnämnda förbund anförde följande.
Ju större det automatiska stödet blir, ju mindre kan det antas att producenterna av den anledningen stimuleras till att göra konstnärligt högtstående filmer. Enligt SSU:s mening bör »lcvalitetsstödet» omfatta 50 % av det föreslagna totala stödet till filmproduktionen eller i varje fall vad pro— ducenterna genom omläggningen får i ökat stöd _ d. v. s. (5,6—3 =) 2,6 milj. kronor, motsvarande ca 45 % av totala stödet. Där- till anser vi att det kan vara skäl i att över- väga huruvida stöd till filmproducenterna verkligen skall utgå i de fall där filmen än- då har givit en god behållning.
Föreningen Sveriges filmproducenter ville för sin del i första hand tillför— säkra produktionen ett någorlunda till— fredsställande intäktsbelopp och an- förde härom följande.
Produktionens läge av i dag kan i korthet sammanfattas så, att den genomsnittliga förlusten på en svensk film uppgår till 150 000—160 000 kronor. Skatteåterbäringen minskar denna förlust med omkring 80 000 kronor. Även om man i likhet med 1950 års utredning räknar med att en film kalkyl- mässigt skall ge en förlust av ca 30000 kronor, skulle skatteåterbäringen behöva höjas med minst 50 % för att täcka mel- lanskillnaden. Detta betyder, att en årspro- duktion av ca 35 filmer fordrar en merin— täkt på över 4 milj. kronor. Detta gäller om svart—vit film. Om i produktionen skulle ingå sex färgfilmer, behövs en merintäkt på över 5 milj. kronor.
Vid de förhandlingar, som föregick ut- redningens förslag, hade föreningen hävdat, att fyra femtedelar av medlen borde utgöra en generell kvot och i likhet med vad som nu sker utbetalas till producenterna i proportion till fil- mernas spelintäkter, medan en femtedel skulle disponeras för särskilda ända- mål. Då föreningen med övergången till producentandelssystemet avsåg att för- bättra den svenska filmproduktionens ekonomiska läge, vidhöll den sin upp- fattning om en sådan kvotering. För- eningen anförde vidare.
Detta generella stöd kan produktionen icke undvara med den begränsade marknad, som svensk film har att räkna med, och den
stegring av produktionskostnaderna, som ägt rum och alltjämt är att befara. Sverige har ju i motsats till sådana filmproduce- rande länder som England, Frankrike, Ita— lien och Väst-Tyskland icke infört några som helst restriktioner för import av ut— ländsk film, ej heller som i England och Frankrike bestämmelser, som garanterar en viss speltid på biograferna för inhemsk film. Därför är den svenska produktionen, betrak- tad såsom industri, såsom näring, i behov av ett ekonomiskt stöd, och av praktiska skäl kan detta icke lämpligen konstrueras på annat sätt än vad som nu sker och vad som enligt förslaget kommer att ske, d. v. s. i proportion till spelintäkterna. Nackdelen med denna automatiska fördelning är up— penbar och har många gånger påtalats: det kan icke undvikas, att en eller annan film oförtjänt kommer i åtnjutande av detta stöd. Föreningen, som länge varit medve- ten härom, har icke kunnat finna någon bättre väg att reducera denna olägenhet än genom att komplettera det generella indust- ristödet med ett stöd, som tar sikte på fil- mernas kvalitet.
Filmproducentföreningen kom i det- ta sammanhang in på stödet åt expor- ten av svensk film och anförde härom följande.
På grund av bristande resurser har de svenska filmproducenterna hittills icke an- nat än sporadiskt kunnat åstadkomma den propaganda och publicitet för våra filmer i utlandet, som är oundgängligen nödvändig, om dessa skall ha utsikter att vinna nya marknader. Föreningen måste därför lägga stor vikt vid de ekonomiska bidrag för detta ändamål, som förslaget förutser. Ut- redningen synes ha tänkt sig att härför av- satta medel icke skall ingå i den speciella kvoten utan på samma sätt som medlen i den generella kvoten utdelas till »vederbö- rande producent».
Enligt filmproducentföreningens me- ning kunde medlen inte delas upp på ett större antal producenter, oberoende av filmernas exportmöjligheter. Om de skulle komma till effektiv användning, ansågs de böra ställas till producent- föreningens förfogande att användas för gemensamt bruk.
Av det 5. k. kvalitetsstödet uppmärk-
sammades speciellt premieringen av kortfilm av skolöverslyrelsen, som däri såg en möjlighet att tillgodose behovet av undervisningsfilm. överstyrelsen föreslog, att undervisningsfilm skulle särskilt anges i stödförordningen vid si— dan av kortfilm. Helst skulle ämbets- verket se, att ett särskilt belopp ställ- des till förfogande för detta ändamål lik- som för produktion av barnfilm. I varje fall borde enligt ämbetsverket ett stör— re belopp än 100 000 kronor avsättas för här ifrågavarande ändamål.
överstyrelsen påpekade i detta sam- manhang, att god undervisningsfilm ofta inköpes från utlandet, medan tex- ten sedan omarbetas till — i ljudfilm intalas på — svenska, varjämte textblad översättes eller helt upplägges på svens— ka. Vissa pedagogiska tillrättaläggan- den skulle samtidigt kunna göras. Ef— ter att ha erinrat om att förslaget en- dast avsåg svensk film anförde ämbets- verket vidare.
Ur de synpunkter överstyrelsen framfört är emellertid önskvärt att inrymma viss möjlighet till uppmjukning i fråga om un- dervisningsfilm, t. ex. genom dispens i un— dantagsfall. Undervisningsfilm intar i detta hänseende en särställning genom dels den snäva gräns, som hör dras kring själva be- greppet, dels det stora behovet, som ej kan tillfredsställas utan tillgång även till ut- märkt utländsk produktion. Dessutom bör framhållas, att film från vissa pedagogiska områden av internationell karaktär — som exempel må nämnas Unescos verksamhet _— blir väsentligt billigare för skolornas in— köp, om t. ex. en amerikansk film över äm- net bearbetas för svenskt behov, än om den skulle framställas genom svensk produktion från början. Det som behövs är stimulans i stort för produktion av sådan kvalitetsfilm, som kommer skol— och bildningsväsende till godo.
Även statens biografbyrå ansåg sig böra framhålla kortfilmens stödbehov och anförde härom följande.
Faktum är, att i ett biografprogram, som består av en svensk långfilm och en eller fle-
ra svenska kortfilmer (exempelvis en jour- nalfilm och en kortfilm av dokumentär eller dramatisk karaktär), även kortfilmerna bor— de ha rätt att tillgodoräkna sig åtminstone någon andel i ett svenskt produktionsstöd, även om den för programmet debiterade film- hyran enligt nuvarande uthyrningspraxis ute— slutande gottskrives långfilmen och kortfil- merna därför inte kan åberopa några »egna» spelintäkter. Tyvärr har den av 1951 års riksdag begärda utredningen om möjlighe- terna att utsträcka nuvarande produktions- stöd till den svenska kortfilmen inte kom- mit till stånd. Biografbyrån anser sig icke utan en liknande utredning kunna uttala sig till förmån för en så radikal åtgärd som att all svensk film (självfallet med undantag för annonsfilm och annan beställningsfihn av helt eller övervägande reklamkaraktär) skulle berättigas till produktionsandel efter måttet av sina faktiska eller enligt någon norm beräknade spelintäkter. Klart är dock, att ett bifall till systemet i dess föreslagna form fortsättningsvis skulle hämma till— komsten av konstnärlig och ur annan syn- punkt värdefull kortfilm. Med kännedom om att en ambitiös svensk kortfilm om 400 —5()0 normalfilmmeter i dagens ekono- miska situation svårligen torde kunna fram— ställas för en kostnad understigande 50 000 —60 000 kronor i svartvitt eller 75 000— 80000 kronor i färg lär väl också det för premiering av framställd kortfilm avsedda beloppet om 100 000 kronor få föga betydel- se för kortfilmprodulctionens effektiva be— främjande. Betecknande för kortfilmens svåra läge är exempelvis, att den av en svensk produktionsfirma under ett par är utgivna NUET—journalen av oftast hög jour— nalfilmklass måst nedläggas med utgången av den förflutna vårsäsongen. ()tvivelaktigt innebär också begränsningen av andels- stödet till att endast avse långfilm ett mot- svarande hinder för produktion av en erfa— renhetsmässigt så ekonomiskt riskfylld filmtyp som de för mindre barn avsedda kortare barnfilmerna i en längd av 800— 1100 normalfilmmeter, motsvarande en visningstid av 30f40 minuter.
Audio-visuella sällskapet, som är en riksförening för avnämare av audiovisu- ella hjäpmedel och vars ändamål är att främja användandet av sådana i under- visning, utbildning, bibliotek, fri bild- ningsverksamhet, filmklubbar nl. m.,
konstaterade med tillfredsställelse, att det nya producentstödet avsåg att gälla även premiering av värdefulla svenska kortfilmer och stöd åt barnfilmspro- duktionen. Sällskapet anförde vidare.
Filmens utomordentliga värde som hjälp— medel vid uppfostran, upplysning och un- dervisning har alltmer uppmärksammats. Den utnyttjas också i växande grad, och därmed har behovet av en ökad produktion av filmer för detta ändamål stegrats. Bort— ser man från de för instruktions- och under— visningsändamål direktinspelade filmer, vil— ka produceras oeh utnyttjas av de institu— tioner, som har behov därav, återstår två stora grupper avnämare, vilka är hänvisade till att täcka sitt behov av filmer bland dem som produceras av kommersiella skäl: barnfilmklubbarna och den fria bildnings- verksamhcten. Behovet av lämpliga filmer för dessa båda kategorier är redan nu stort och det ökar varje år. De ständigt ökade av— sättningsmöjligheterna motsvaras inte av en produktionsökning. Förmodligen är det kravet på kvalitet och därmed förenade kostnader som inverkar hämmande på pro— duktionen.
Gång efter annan har i diskussionen förts fram förslag att staten borde ta hand om produktionen av barnfilm, upplysnings- och dokumentärfilm genom ett statligt kort- filmsinstitut, såsom skett i vissa andra länder. AVS önskar inte ta upp denna fråga, men ser i utredningens förslag en ansats till förbättring av förhållandena.
Sällskapet, som ansåg det föreslagna stödet åt kortfilmsproduktionen för ringa, kom i detta sammanhang in på en filmverksamhet av helt ny art, näm- ligen de s. k. länsfilmoteken. Säll- skapet anförde härom följande.
Dessa är arkiv för 16 mm smalfilmer, som regel kortfilmer med kulturellt eller socialt innehåll. Filmoteken ägs av folkbildnings- organisationer, ibland i samverkan med fackliga, ideella, politiska och religiösa distriktsorganisationer. De förvaltas av resp. centralbibliotek, som bedriver utlånings- verksamhet i regel endast till filmotekens delägare och dessas lokalavdelningar. Fil— merna visas som regel på möten och sam— mankomster inom föreningslivet som pro- graminslag, men utnyttjas även i hög grad
som hjälpmedel i det frivilliga studiearhe- tets cirklar och kurser.
Dylika filmotek har f. n. upprättats inom tio län. I de flesta fall åtnjuter filmoteken landstingsbidrag för inköp av kortfilmer. Filmbeståndet inom samtliga är under suc- cessiv utbyggnad, till dags dato torde intet filmotek äga mer än 40 filmer, ehuru några filmotek genom att mottaga depositioner kan erbjuda ett större antal filmer till ut- låning.
Den mest svårbemästrade frågan för länsfilmoteken är, framhöll sällskapet, anskaffningen av nya filmer. Man väl- jer helst nedkopierade kortfilmer av konstnärlig halt med sociala, psykolo- giska och internationella ämnen, samt filmer om hembygd, konst och natur. Man önskar upplysande och pedagogiska filmer, dock av mer underhållande och konstnärlig art än de vanliga instruk— tions- och skolfilmerna, samt framför allt konstnärlig dokumentärfilm.
Även Föreningen Sveriges filmprodu- center berörde stödet åt kortfilmen och anförde härom följande.
Det finns flera möjligheter att stödja en dylik produktion, men det gäller att finna en form, som inte bara främjar tillkoms- ten av konstnärligt vägande kortfilmer utan också kan medverka till att filmerna når den stora biografpubliken. Det har hänt i andra länder, att kortfilmer med statligt stöd kunnat produceras i sådan omfattning och av sådan karaktär, att dessa icke vun- nit spridning. Detta bör naturligtvis und- vikas. Tyvärr föreligger för närvarande icke det utredningsmaterial, som vore erforder— ligt för att klart bedöma, vilken bidrags— form som mest effektivt skulle främja kort— filmsproduktionen. Under sådana förhål- landen har föreningen ingenting att erinra mot utredningens förslag att avsätta ett be— lopp, som möjliggör premiering av pro- ducenter av god kortfilm.
Det belopp, som var avsett för främ- jande av en god barnfilmsproduktion, ansågs av flera remissinstanser vara otillräckligt. Barnfilmkommittén anför- de för sin del följande.
Det har visat sig att i vårt land icke finns
publikunderlag för att bära en inhemsk barnfilmproduktion av hög klass — god film för barn kostar i det närmaste lika mycket som film för vuxna. Bristen på barnfilm är stor, och man måste därför i huvudsak på matinéerna spela barntillåten film, svensk och utländsk, inspelad med tanke på vuxen publik. Särskilt stor är bris- ten på film, då det gäller åldersgrupperna 7—12 år. Det vore i hög grad önskvärt, att vi inom de nordiska länderna kunde bi- draga till avhjälpande av den brist på god barnfilm, som är märkbar över hela värl— den, men en inhemsk barnfilmproduktion kan icke komma till stånd utan ett starkt stöd från samhällets sida. Kommittén an- ser därför, att det föreslagna beloppet med nuvarande höga produktionskostnader är otillräckligt och bör avsevärt höjas.
Producentstödet borde vidare enligt kommittén vara så utformat, att det från svensk sida främjade en samnordisk filmproduktion. En sådan produktion och ett underlättande av visning av film från de övriga nordiska länderna skulle, framhöll kommittén, inte bara verka positivt för den nordiska tan— kens utveckling bland barn och ungdom. Härigenom skulle även publikunderla- get breddas och förutsättningen för en rikare produktion av barnfilm främjas. De nuvarande villkoren för att en film skall betraktas som svensk och därmed erhålla producentstöd hindrade en sam- nordisk produktion och borde enligt kommittén ej tillämpas, då det gäller barnfilm.
Även i fråga om produktionen av barnfilm ville Föreningen Sveriges film- producenter ansluta sig till utredning- ens förslag, att medel skulle utgå av den speciella kvoten i syfte att ekonomiskt uppmuntra sådan produktion. Förening- en anförde härom vidare.
Redan i sitt remissyttrande över 1950 års filmutrednings betänkande framhöll för— eningen, att de regler för erhållande av skatteåterbäring, som där föreslogs och se- nare accepterades av riksdagen, icke med- gav att filmer kortare än 2 000 111 kom i åt- njutande av någon skatteåterbäring. Efter-
som filmer, avsedda för barn under 12 är, knappast bör vara längre än 800—1 000 m, innebar skatteåterbäringen inget som helst stöd åt en art av film, som är särskilt efter- traktad. Sedan dess har barnfilmkommit- tén i sitt betänkande framlagt en rad för— slag till stöd åt olika slag av barnfilm.
Det belopp, som skulle avsättas till forskning m. m. på filmens område, borde enligt skolöverstyrelsen framför allt avse vetenskaplig forskning röran- de filmens psykiska effekt på publiken, särskilt barn och ungdom, i olika hän- seenden, sålunda även ur inlärningens synpunkt. överstyrelsen fann med hän- syn härtill, att beloppet borde avsevärt höjas. Under förutsättning att hela an- slaget anlitades för nu nämnda forsk- ningsgrenar ansåg ämbetsverket det emellertid vara tillfyllest med koncen- trerad forskning under ett antal år.
Barnfilmkommittén, som också för- ordade en höjning av beloppet, anförde följande.
Kommittén är medveten om att många berättigade krav på anslag kommer att höjas från olika håll och vill därför redan nu kraftigt betona, att det speciellt inom barnfilmen finns många synnerligen vik— tiga forskningsproblem av stor samhälle- lig betydelse. Trots de många värdefulla undersökningar som gjorts i flera länder vet man inte tillnärmelsevis vad man bör veta om filmens inverkan i positiv eller ne- gativ riktning på barn. Icke ens en analys av typfilmernas innehåll är gjord, något som är önskvärt för vidare forskningsupp— gifter. En sådan forskning är enligt vår uppfattning så mycket mer angelägen som den kan bli en vägvisare för produktionen om hur en barnfilm bör vara för att skänka god underhållning och ge goda impulser.
Minst hälften av beloppet borde en- ligt kommittén avsättas till forskning på barnfilmens område.
Förslaget att avsätta medel för forsk- ning på filmens område In. m. överens- stämde helt med Föreningen Sveriges filmproducenters önskemål. Förening- en anförde härom följande.
Det finns för narvarande inga resurser att verkställa utredningar, som kunde be— lysa viktiga frågor inom filmens område ur psykologiska, pedagogiska, sociala och and- ra synpunkter, t. ex. barns reaktioner in— för olika filmer. Föreningen har också tänkt på behovet av anslag till Filmhisto— riska samlingarna, det svenska filmmuseet, som bl. a. genom offentliga visningar av äldre filmer har en betydelsefull uppgift att fylla, då det gäller att fostra publiken till förståelse för god film.
Administration. Det nuvarande pro- ducentstödet, som har formen av nöjes- skatteåterbäring och utgår i förhållande till filmens spelintäkter, förutsätter inte något särskilt organ för administratio— nen av detsamma. Annorlunda blir för- hållandet, om man med stödet avser att ge filmproduktionen en viss inriktning eller främja vissa särskilda ändamål.
Producentandelssystemet förutsatte sålunda inrättande av ett organ för för— valtningen av producentandelsmedlen. För utdelning av filmpremier föreslogs tillsättande av en särskild jury. Där- jämte erfordrades organ för handha- vande av stödet åt kortfilmsproduktio- nen och produktionen av barnfilm.
För genomförande av stödåtgärder på barnfilmens område förelåg redan ett förslag, som bl. a. tog sikte på att in- rätta ett statens barnfilmråd. Nöjes- skatteutredningen förordade en admi— nistrativ samordning av de olika stöd- åtgärderna och föreslog, att arbetet därmed inordnades under ett statens filmråd.
Vid remissbehandlingen av nöjesskat- teutredningens förslag framkom delade meningar om behovet av ett sådant, av utredningen antytt organ. Vissa re— missmyndigheter biträdde utredning- ens förslag i denna del. Andra åter fann den föreslagna organisationen vara för stor och invecklad.
I likhet med utredningen ansåg stats- kontoret, att en administrativ samord- ning på området borde eftersträvas. Hu-
ruvida detta borde leda till inrättandet av ett statens filmråd, kunde emeller- tid enligt ämbetsverket inte bedömas utan mera ingående överväganden. Sta- tens biografbyrå fann inte behovet av ett sådant organ dokumenterat. I av— vaktan på ett genomförande av 1949 års filmkommittés barnfilmförslag före— låg däremot enligt biografbyrån skäl att Överväga inrättandet av ett statens barnfilmråd med uppgift att admi— nistrera och fördela de medel, som inom producentandelssystemets ram ifrågakom för stödjande av barnfilms- produktionen.
Barnfilmkommittén redogjorde i sitt remissyttrande för barnfilmjuryns granskningsverksamhet och framhöll, att någon utökning av arbetsuppgifter- na inom kommitténs rani inte är möj- lig. Barnfilmkommittén anförde vida— re.
Barnfilmkommittén föreslår därför i lik- het med 1949 års filmutredning inrättandet av ett Statens Barnfilmråd, som förutom uppgiften att bedöma manuskript till barn- filmer också skulle granska alla barntillåt— na filmer för eventuellt godkännande för nöjesskattebefrielse. Barnfilmkommittén an— ser inrättandet av ett sådant statligt barn- filmråd nödvändigt av den orsaken, att den verksamhet, som Barnfilmkommittén under pionjäråren bedrivit, börjar få en så— dan omfattning, att det snart torde vara omöjligt att tillfredsställande driva denna verksamhet som hittills med frivilliga kraf- ter. Det nyinrättade organet bör byggas i samverkan med de organisationer, som byggt upp Barnfilmkommitte'n, och tillgodo— göra sig de erfarenheter den vunnit under sin verksamhet.
Förslaget att inrätta ett statens film- råd biträddes av bl. a. Folkpartiets kvinnoförbund, som underströk nödvän- digheten av att en särskild barnfilm- sektion tillskapades med självständig- het och tillräckliga ekonomiska och per- sonella resurser för att kunna fullfölja det ytterst värdefulla pionjärarbete som utförts av barnfilmkommittén.
Föreningen Sveriges filmproducenter avstyrkte bestämt förslaget att samman- slå juryn för filmpremiering med det statliga organ, som skulle omhänderha stödverksamheten beträffande barn- film, till ett centralt organ. Då det inte var fråga om statsmedel utan om medel, som skulle stå till förfogande genom branschens försorg, borde branschen själv enligt föreningens mening tillför— säkras ett avgörande inflytande över dispositionen av alla genom systemet tillgängliga medel.
Liknande synpunkter framfördes av Svenska film- och biografförcningen samt Sveriges filmuthyrareförening. Den senare konstaterade.
Detta skulle innebära en garanti för att de medel, som blir tillgängliga sedan syste- met genomförts, helt och uteslutande skall komma svensk filmproduktion och dess in- tressen tillgodo. Föreningen, som självfal- let bland sina medlemmar räknar en rad företrädare för utländska, icke minst ame- rikanska filmproducenter, måste betrakta detta som ett oeftergivligt villkor, om den skall kunna acceptera ett system, vilket eljest kan tänkas innebära risk för att den over hela världen godtagna principen om delning mellan biografägaren och filmut- hyraren av hela det inspelade beloppet, skulle uppmjukas eller överges.
Enligt den av branschorganisationer- na hävdade uppfattningen borde det också ankomma på branschen att utse ledamöter i den av utredningen före- slagna juryn och att ange riktlinjerna för dess arbete. Föreningen Sveriges filmproducenter föreslog för sin del, att Kungl. Maj:t skulle utse en ledamot av juryn, tillika ordförande, och redovis— ningscentralens styrelse övriga ledamö- ter. Eventuellt kunde Kungl. Maj:t tän- kas utse ordföranden och — på förslag av redovisningscentralens styrelse — övriga ledamöter. Föreningen anförde vidare.
Denna föreningens uppfattning torde väl överensstämma med den principiella in-
ställning, som deklarerats såväl från rege- riugshåll som i riksdagen, att statsmakterna varken direkt eller indirekt borde äga in— flytande över filmproduktionen, en inställ- ning, som sannolikt medverkade till att statsrådet Sköld på sin tid bestämt motsatte sig tanken på en kvalitetsbedömning av filmerna i samband med det statliga film- stödet.
Utredningens synpunkter Under utredningsarbetets gång har framförts den tanken, att man skulle kunna stödja (len inhemska produktio- nen av långfilmer genom bibehållande av nuvarande nöjesskatteåterbäring i stort sett oförändrad och tillgodose de speciella ändamål, som nöjesskatteut- redningen velat främja med sitt för- slag, genom särskilda anslag över stats- budgeten. En tänkbar möjlighet är ock- så att för tillgodosecnde av ifrågavaran- de ändamål höja nöjesskatteåterbäring- cn och i anslutning därtill föreskriva, att en däremot svarande andel av de återburna nöjesskattemedlen skall av— sättas för premiering av konstnärligt högtstående eller eljest värdefulla fil- mer m. fl. ändamål.
De för speciella ändamål avsedda medlen bör enligt dessa alternativ till- föras en särskild fond. Då antalet pro— ducenter distributörer av svensk film är mycket begränsat, anses det inte erbjuda några större svårigheter att övervaka, att nöjesskattemedel enligt det senare alternativet i föreskriven ordning inlevereras till fonden.
Enligt producentandelssystemet skul- le vid biografföreställningar en viss del av biljettpriset, den s. k. producentan- delen om 10 öre per biljett, oavkortad tillföras den svenska filmproduktionen. Till skillnad från nuvarande nöjesskat- teåterbäring skulle produktionen på denna väg tillföras medel från visning av såväl svensk som utländsk film. Bio- graferna skulle var för sig veckovis re-
och
dovisa medlen. Samma resultat kan emellertid med ett mycket förenklat administrativt förfarande uppnås, om man liksom hittills baserar stödet på biografnöjesskatten men föreskriver, att viss del av den totalt influtna skat- ten skall avsättas för stöd åt svensk filmproduktion. Någon förändring i skattebelastningen på biljettpriserna för svensk respektive utländsk film gent— emot nuvarande förhållanden skulle därigenom inte inträda. De medel, som enligt sistnämnda alternativ skulle komma att stå till för- fogande för filmproduktionens stödjan- de, skulle emellertid icke till någon del kunna tillföras respektive filmprodu- center direkt. Den skatterestitution som erhölls skulle ej heller stå i direkt pro- portion till visningen av svensk film under viss tidsperiod. Med hänsyn här- till förutsätter således detta alternativ, liksom producentandelssystemet, ett särskilt organ för medlens förvaltning och fördelning.
Utredningen har funnit sistnämnda alternativ i betydelsefulla hänseenden äga företräde framför producentandels- systemet, vars genomförande är beroen- de av medverkan från filmuthyrare och de olika biografägarna.
Vid biljettprishöjningar som föran- ledes av kostnadsstcgringar är ett pro- centuellt stöd att föredraga framför pro- ducentandelssystemet, som ej erbjuder ett värdefast stöd. Denna ur producent- synpunkt betydelsefulla olägenhet förut- sågs vid remissbehandlingen av nöjes- skatteutredningens betänkande av För- eningen Sveriges filmproducenter, som i sitt yttrande anförde följande härom.
I motsats till den nuvarande skatteåter- bäringen erbjuder detta inga garantier mot risken för ett försämrat penningvärde; skat- ten och skatteäterbäringen följer biljett— prisets fluktuationer, medan däremot pro— ducentens intäkt, producentandelen, hädan- efter skulle bli bunden vid ett bestämt
belopp, 10 öre. Skulle en fortsatt inflation icke kunna undvikas, och 10—öringen där- igenom drabbas av värdeminskning, måste en höjning av producentandelen bli ofrån- komlig.
Förhållandet uppmärksammades även av Folkets qusföreningarnas riksorga- nisation och tre andra remissinstanser, som i ett gemensamt yttrande uttalade följande.
Hittills har icke helt, men åtminstone i viss grad, penningvärdesförsämringen kun— nat utjämnas i alla led genom höjning av biljettpriset. Med det nu lancerade syste- met, där den svenska filmens stöd bygger på den översta tioöringen av biljettpriset, skulle om händelserna fraintvingar en fort- löpande eller hastig inflatorisk utveckling med sjunkande penningvärde ingen auto- matisk korrigering ske av producentande— lens storlek, vilken är bunden vid ett öretal. Här måste man i stället förutsätta att samt- liga i överenskommelsen invecklade parter är överens därom att producentandelen måste skyddas till sitt värde genom att nå— gon möjlighet till höjning av tioöringen utan alltför stor omgång tillskapas för att träda i kraft, då penningvärdeutvecklingen motiverar detta.
Även möjligheterna att på längre sikt kunna påräkna biografägarnas medver- kan kan sättas i fråga. Sveriges biograf— ägareförbund, som är en branschorgani- sation och saknar befogenhet att på- tvinga sina medlemmar en tillämpning av producentandelssystemet, kunde så- ledes endast utlova sin medverkan vid systemets genomförande. Förbundet an- förde härom följande.
Vid styrelsesammanträden inom förbun— dets lokalavdelningar i olika delar av lan- det har emellertid lämnats noggranna in— formationer om systemets innebörd. För- bundsstyrelsen har därefter vid samman- träde innevarande månad enhälligt beslutat att vid förbundsmöte i december 1956 före- lägga medlemmarna till antagande en re- kommendation, att systemet skall generellt tillämpas. Anledning saknas att antaga, att en sådan rekommendation icke skulle re- spekteras av medlemmarna. Någon juridiskt bindande utfästelse härom är dock förbun-
det icke i stånd att giva, utan varje sär- skild biografägare torde få anmodas under- teckna en förbindelse gentemot det tilltänk- ta nya organet, filmproducenternas redovis- ningscentral, att dit inleverera det före- slagna beloppet av 10 öre för biografbiljett.
Enligt statens biografbyrå hade man anledning att med viss försiktighet be- döma det föreslagna systemets bärig- het. Värdet av överenskommelsen mel— lan förbundet och biografägarna kunde i vissa lägen bli illusoriskt. Biografbyrån anförde vidare.
Det är ju också tänkbart, att enskilda biografägare i något ekonomiskt brydsamt läge hellre föredrar att behålla en del av tioöringen än att lämna den till producent- organisationen, särskilt om de på sina bio— grafer till alldeles övervägande del visar utländsk film. Fråga är väl också, om film- uthyrareföreningen kan förpliktiga dem av sina medlemmar som representerar ut- ländska filmintressen här i landet att till förmån för den konkurrerande svenska filmproduktionen avstå den på tioöringen belöpande filmhyredelen. På grund härav synes svårt att med någon grad av säkerhet bedöma det ekonomiska utfallet av den ifrågasatta trepartsöverenskommelsen mel- lan filmproducenter, filmuthyrare och bio- grafägare.
Även ur andra synpunkter kan verk- ningarna av producentandelssystemet diskuteras. Biografer som tillämpar högre biljettpriser kommer sålunda re- lativt sett lindrigare undan än sådana med lägre biljettpriser. Producentan- delen blir med andra ord mer betungan- de för de mindre biograferna och bio- grafer på mindre orter, som i allmänhet har lägre biljettpriser. Denna effekt motverkas endast för en del av de mindre företagen av den ovan nämnda begränsningen i skyldigheten att utge producentandel.
Utredningens alternativ innebär, att stödet —— liksom det nuvarande — skall baseras på den nöjesskatt som härrör från biografföreställningar. Fördelen härmed är, att stödet kan genomföras utan föregående förhandlingar mellan
branschorganisationerna. Genom att stödet bestämmes på sådant sätt, att det kommer att stå i viss relation till bil- jettintäkterna, uppnås värdebeständig- het, rättvisa biograferna emellan och möjligheter att förenkla administratio- nen.
Vid utformningen av sitt förslag till fortsatt stöd har utredningen enligt (li- rektiven att beakta det från riksdagens sida uttalade önskemålet, att de fram- tida stödåtgärderna om möjligt bör in— riktas på att främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående svenska filmer. Detta har, enligt vad som fram- går av föregående avsnitt, även starkt understrukits av ett flertal remissin- stanser. Dessa önskemål kan inte till- godoses inom ramen för det nuvarande stödet, som endast är utformat som ett i förhållande till biljettintäkterna ut- gående generellt stöd. Utredningen föreslår därför ett stöd efter delvis an- dra grunder.
Avsikten är emellertid inte att helt er- sätta det generella stödet åt filmproduk— tionen med ett på kvalitetsbedömning grundat stöd. Av de medel, som föreslås skola disponeras för ändamålet, skall en större del fördelas bland samtliga un- der respektive spelår premiärsatta svenska filmer, ehuru efter delvis and- ra grunder än de nuvarande. Genom denna generella kvot avses filmproduk- tionen få täckning för en viss del av filmernas produktionskostnader.
I övrigt skall stödmedlen användas för olika ändamål av betydelse för filmproduktionen. I första hand gäller det att tillgodose behovet av stöd åt kvalitativt mera högtstående filmer, där— ibland även barnfilm och kortfilm. Även exporten av svensk film har ansetts bö- ra främjas.
En närmare redogörelse för stödets utformning och omfattning lämnas i det följande.
3. Utredningens förslag
Av de undersökningar som gjorts och det material som sammanställts av nt- redningen framgår, att svensk långfilms— produktion är förenad med betydande risker och att resultaten är mycket ojämna mellan olika är, olika filmer, olika företag och olika företagsformer.
En betydande skillnad föreligger mel- lan resultaten för de redovisade filmer- na från integrerade företag och friståen- de producenter. De fristående produ- centerna har med nuvarande stöd fått rörelsen att gå jämnt ihop, medan de integrerade företagen redovisar bety- dande förluster. Detta kan samman- hänga med valet av inspelningsobjekt och andra omständigheter, som redovi- sats i det föregående.
De totala förlusterna på de redovisa- de filmerna i vilka redovisningar ej ingår helt nöjesskattebefriade filmer —— ökade spelåren 1954/55—1955/56 men gick åter ned 1956/57. Ett visst samband synes därvid ha funnits mellan antalet filmer olika är och förlusternas storlek.
Möjligheterna att få filmproduktio- nen att ekonomiskt bära sig samman- hänger i första hand med produktionens storlek och det ekonomiska genomföran— det av goda uppslag. Ett ökat stöd kan i och för sig inte medföra förbättrad ekonomi för producenterna, om det samtidigt medför en ökad produktion. Det kan visserligen komma att ge en större totalsumma men får sannolikt som konsekvens ett i förhållande till de enskilda filmerna genomsnittligt mins- kat stödbelopp på grund av en totalt sett kanske något ökad men per film minskad publiksiffra. Utredningen ut- går ifrån att en svensk långfilmsproduk- tion av ett 30-tal filmer per är ungefär svarar mot de förutsättningar, som finns för ett bibehållande av den nuvarande svenska filmens andel i den totala be- söksfrekvensen på biograferna.
Av de båda huvudalternativ, som kan komma i fråga för fortsatt stöd åt svensk filmproduktion, nämligen fortsatt direkt stöd åt produktionen eller en generell sänkning av biografnöjesskatten, finner utredningen sig ej kunna förorda det senare alternativet. De huvudsakliga skälen härför är, att en större nöjes- skattesänkning i första hand skulle till- godose den utländska filmen, som svarar för ca tre fjärdedelar av skatteintäkter- na, samt att ett generellt stöd åt film- produktionen genom en nöjesskattesänk— ning skulle medföra en försämrad ställ- ning för de fristående producenterna, medan de integrerade företagen _ som har närmare hälften av den totala bio— grafomsättningen — skulle få en gynnad ställning. Till frågan om sänkning av biografnöjesskatten av andra skäl åter- kommer utredningen 1 kap. V.
I samband med övervägandena om de former, i vilka stödet åt den svenska långfilmsproduktionen i fortsättningen bör utgå, finner utredningen det nöd- vändigt med en omprövning av det stöd, som utgår i form av hel skattebefrielse för biografföreställning enligt bestäm- melserna i 14 % nöjesskatteförordningen. Skattebefrielse kan f. n. under vissa för- utsättningar erhållas för såväl svensk som utländsk film. Dessa bestämmelser innebär, att en helt skattebefriad film erhåller ett stöd som i jämförelse med stödet åt en svensk film i svartvitt är nära sju gånger och en svensk film i färg är nära fyra gånger så stort.—
Utredningen föreslår i det följande, att stödet skall uppdelas så att huvud- delen därav användes för ett generellt stöd åt långfilmsproduktionen och att en viss del fördelas på andra ändamål. I fråga om det generella stödet anser ut- redningen, att en fördelning enbart efter spelintäkterna som f. n. sker bör ersättas av en fördelning dels i förhållande till produktionskostnaderna och dels i för-
hållande till spelintäkterna. Det nuva- rande systemet medför nämligen uppen- bara olägenheter, främst därigenom att producenten blir helt beroende av spelintäkterna, som ofta kommer att stå i omvänt förhållande till produktions- kostnaderna. En övergång till att ge stöd med en viss del av produktionskostna- derna kan icke innebära några större risker för slöseri, då huvuddelen av en onödig utgift alltid återfaller på produ- 'centen.
Vid bedömningen av stödåtgärdernas utformning har utredningen beaktat de från riksdagens sida uttalade önske- målen, att stödåtgärderna skall inriktas på att främja en från allmänna syn- punkter önskvärd filmproduktion och att särskilt stöd skall kunna ges för framställning av god barnfilm. Någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om skattefrihet för barnmatinéer, vid vilka visas av barnfilmjuryn godkända filmer, föreslås icke.
Barnfilmen intar en särställning i filmproduktionen. Den har ett begränsat publikunderlag, då man ej kan räkna med att den ses av en större allmänhet över 15 år, och då dess huvudsakliga vis- ning ligger på matinéerna med lägre biljettpriser, tar den inte in de stora kassorna. Endast få svenska barnfilmer har kommit ut på den europeiska mark- naden. I gengäld har barnfilmen längre livstid än vuxenfilm, då ständigt nya barngrupper kommer upp i »bio— åldern».
De generella regler för filmstöd, som nu finnes, har inte heller visat sig lämp- liga som stimulans till ökad produktion av barnfilm. I stället tycks det som om den svenska barnfilmsproduktionen helt stannat av. Den skattefrihet vid visning av god film för barn på matinéerna, som infördes den 1 juli 1957, synes ännu icke ha medfört något resultat i form av in— hemsk nyproduktion.
Särskilda medel för stöd åt kortfilm föreslås.
Filmen som massmedium och sam— hällsfaktor erbjuder en rad problem, som hittills i brist på anslag endast i mycket begränsad omfattning varit före— mål för vetenskaplig forskning. Behovet av anslag för detta ändamål har sär- skilt gjort sig gällande beträffande den ständigt aktuella frågan om barn och film. Forskningar av detta slag förutsät— ter tillgång till ett filmhistoriskt arkiv, och det är därför av vikt att i detta sammanhang även främja den verksam- het, som bedrives av Filmhistoriska samlingarna.
Trots att svensk filmproduktion på senare år varit uppmärksammad utom- lands, främst i samband med filmfesti- valcr i olika länder, har det visat sig svårt att kommersiellt dra fördel av det— ta läge. En ökad försäljning av film till utlandet förutsätter nämligen en meto— diskt bedriven goodwillpropaganda, som det nu icke finns medel till. I t. ex. Frankrike och Italien omhänderhaves denna propaganda av statsunderstödda organisationer (Unifrance, Unitalia). För ett land som Sverige, med ett myc- ket begränsat språkområde, bereder för— säljningen av filmer till utlandet många rent praktiska svårigheter. Det skulle t. ex. underlätta filmexporten, om pro- ducenterna fick möjlighet att texta till olika språk sådana filmer, som kan ha chanser att intressera utomlands. Ut— redningen föreslår, att medel ställes till förfogande för forskning och export— främjande åtgärder.
I anslutning till det ovan anförda vill utredningen föreslå, att för stöd åt svensk filmproduktion avsättes 11 % av den statliga biografnöjesskatten att stäl- las till förfogande och disponeras på sätt nedan sägs. Stödbeloppet, som bör avdelas direkt från den totalt till läns- styrelserna inkommande statliga bio—
grafnöjesskatten, kommer inte att stå i något direkt samband med den svenska filmproduktionens årliga omfattning. Stödet föreslås gälla tills vidare och be; räknas i utgångsläget ge ett årligt belopp ' om ca 4,8 milj. kronor.
Beräkningen utgår från att en frek- vensminskning av samma storlek som skett i Stockholm under år 1958 kom— mer att inträda i de delar av landet, som förutsättes ha reguljära televisionssänd- ningar den 1 juli 1959.
Ändringar i fråga om skattebefrielse enligt 14 % nöjesskatteförordningen samt utvidgad skattebefrielse för viss barnfilm föreslås även. De ekonomiska verkningarna härav är inräknade i ovannämnda summa.
Utbetalning av medel. Utredningen föreslår, att den del av nöjesskatten som skall avsättas för producentstöd inbeta— las från länsstyrelserna månadsvis di- rekt till det organ, som skall handha administrationen och fördelningen av stödmedlen. Detta innebär en avsevärd administrativ förenkling i förhållande till den inbetalning av medel, som an- nars skulle ske veckovis från var och en av de ca 2 500 biograferna.
Budgetering. Genom att stödet utgör viss del av den totala biografnöjesskat- ten, får det —— i motsats till det nuva- rande stödet, som återbäres i förhållan- de till spelintäkterna för svensk långfilm — ingen direkt anknytning till den svenska filmproduktionens storlek och spelintäkterna därav. Av detta skäl är det inte möjligt att på förhand exakt ange storleken av det stöd som de olika filmerna kan erhålla. Detta gör det nöd— vändigt för det organ som skall fördela medlen att arbeta med en årlig budget, som upptar de beräknade intäkterna och fördelningen därav.
Det för förvaltningen utsedda organet bör således årligen först fastställa den totala summa, som beräknas bli dispo-
nibel, samt fördela denna på de olika huvudändamålen. Därvid bör genom fondering skapas vissa reserver, som kan användas för att fylla ut belopp som budgeten eventuellt överskrides med. Å andra sidan bör budgetmedel som vid fördelningen icke åtgår fonderas.
Fördelning av medlen för olika ända- mål. Utredningen föreslår, att av de me- del som inkommer tre fjärdedelar skall användas för generellt stöd åt inhemsk långfilmsproduktion och en fjärdedel för andra ändamål. Av den senare delen skall upp till 100 000 kronor årligen få användas för forskningsändamål och 100 000 kronor för exportfrämjande åtgärder. Av resterande medel skall 20 % användas för stöd åt framställning av speciell barnfilm och 10 % för stöd åt kortfilmen. Återstoden skall använ- das för premiering av en från allmänna synpunkter önskvärd långfilmsproduk- tion.
Det generella stödet åt långfilmspro- duktionen. I motsats till det nuvarande generella stödet — som utgår i form av skatteåterbäring i förhållande till spel— intäkterna —'— föreslås, att fördelningen sker med viss del i förhållande till redo- visade produktionskostnader och med viss del i förhållande till spelintäkterna på den svenska marknaden. Härigenom får man garanti för att varje producent erhåller ett visst bidrag, som är obero- ende av spelintäkternas storlek. Dessa bidrags storlek får med hänsyn till pro- duktionens omfattning och tillgängliga medel bestämmas årligen. Då bidragen härigenom kan bli större eller mindre och — om produktionen av någon an- ledning blir mycket liten ett år —— all- deles onormalt stora, bör de vara maxi- merade till högst 20 % av kostnaderna och högst 30 % av spelintäkterna. Sam- tidigt bör det bidrag, som skall utgå i förhållande till kostnaderna, för att få någon betydelse vara minst 10 %. Som
förutsättning för erhållande av kost- nadsbidrag bör gälla, att vederbörande film upptagits till visning på biograf, som under högsäsong har minst 10 före— ställningar per vecka. Åt fördelnings- organet bör överlämnas att avgöra, huru- vida endera eller båda bidragens stor- lek kan fastställas före ingången av det spelår, varunder vederbörande filmer beräknas bli premiärsatta.
För utbetalning av stödmedel i för- hållande till produktionskostnaderna bör icke fordras fullständiga kostnads- specifikationer. På nöjaktig redovisning bör — såvida inte särskilda skäl gör kontroll nödvändig —— efter en bedöm- ning av rimligheten medel kunna ut- betalas.
Bidrag i förhållande till spelintäkter- na bör endast utgå t. o. m. utgången av femte spelåret efter premiärspelåret. Med spelår avses tiden fr. o. m. den 1 juli t. 0. m. den 30 juni.
Stöd åt konstnärligt högtstående svenska långfilmer. Det belopp som kommer att stå till förfogande härför bör fördelas på ett antal poster av olika storlek, som årligen bestämmes av det organ som Skall fördela dessa medel. Om tillräckligt antal förtjänta filmer inte finnes ett år, bör medel kunna reserve- ras för utdelning, antingen med större belopp eller ett flertal poster under kommande år.
Stöd åt barnfilm. De belopp, som blir tillgängliga för direkt stöd åt barnfilm, bör i första hand användas för bidrag åt sådan svensk barnfilmsproduktion, som är avsedd för barn under 11 år. Även dessa bidrag bör ges efter bedöm- ning, såväl när det gäller storleken som fördelningen och rätt bör finnas att överflytta medel från ett år till ett annat. Av medlen bör viss del kunna anslås för bearbetning av utländsk film för svensk barnpublik.
Möjligheter bör även finnas att genom
förhandsbesked om stödmedel på manu— skriptstadiet säkra tillkomsten av önsk- värda barnfilmer.
Utredningen föreslår, att hel nöjes- skatteåterbäring — som nu endast gäller barnmatinéer och av barnfilmklubbar anordnade föreställningar — skall i fråga om svenskproducerade barn— filmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén anslutna barn- filmjuryn, även ges för sådana filmer vid kvällsföreställningar. Avsikten här- med är att öka intäktsmöjligheterna som underlag för barnfilmsproduktionen. Denna befrielse skall dock endast gälla för filmer som har en längd av minst 1 000 in eller för program, sammansatta av flera svenskproducerade barnfilmer, som tillsammans har denna längd, under förutsättning att såväl enfilms- som fler- filmsprogram av detta slag endast visas på entimmesföreställningar.
Barnfilmer, som erhåller hel nöjes- skattebefrielse på matinéer respektive kvällsföreställningar, bör ej erhålla del av det generella stödet, vare sig i för- hållande till produktionskostnader eller spelintäkter.
Stöd åt värdefull kortfilm. De belopp som ställes till förfogande härför bör fördelas efter samma principer som stödet åt konstnärligt högtstående svens- ka långfilmer. Medlen bör uppdelas i poster av olika storlek och till större eller mindre del kunna reserveras eller utökas under olika är med hänsyn till det antal filmer, som kan anses för- tjänta av premiering.
Forskning. De medel som ställes till förfogande för forskning bör fördelas av det organ, som skall handha fördel- ningen av medel för det generella film- stödet, efter samråd med bl. a. statens biografbyrå och barnfilmjuryn.
Exportfrämjande åtgärder. De medel som ställes till förfogande för propa- ganda och andra åtgärder med syfte att
vidga utlandsmarknaden för svensk film bör förvaltas och fördelas av sam- ma organ, som skall handha fördelning- en av medlen för det generella film- stödet.
Särskild skattebefrielse enligt 14 å nöjesskatteförordningen. Syftet med den nöjesskattebefrielse, som statens bio- grafbyrå nu kan medge enligt 14 % nöjesskatteförordningen, är att upp- muntra visningen av sådana filmer, som är ägnade att tjäna vetenskapligt ända— mål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte och som sam- tidigt är av »allmänt värde för samhäl- let». Bestämmelserna om skattebefrielse infördes vid en tidpunkt, då nöjesskat- ten var avsevärt lägre än f. n. Genom den ändring i bestämmelserna, som genom- fördes år 1952, och då nöjesskatten även höjts avsevärt, har enligt utredningens uppfattning en orimlig proportion i stödhänseende uppstått mellan den skat- tebefriade filmen _— som innefattar bå- de svensk och utländsk produktion — och den på annat sätt stödda svenska filmproduktionen. Utredningen före- slår därför, att skattebefrielsen slopas och att biografföreställningar med film av här angivet slag i stället skall åtnjuta skattenedsättning med 40 % av den på sådan föreställning,,belö— pande nöjesskatten. Svensk film, som på detta sätt erhåller skattenedsätt- ning, bör dessutom dels ha rätt till kost— nadsbidrag och återbäring i förhållande till spelintäkterna enligt grunderna för det generella stödet och dels kunna komma i fråga vid premiering av kvali- tetsfilm.
Förutsättningar för erhållande av stöd. Endast film, som enligt nu gällande grunder är att betrakta som svensk, skall berättiga till erhållande av stöd. Bestäm- melserna om skattebefrielse enligt 14% nöjesskatteförordningen gäller dock även utländsk film. Frågan om en film
119 är att anse som svensk bör liksom hit- tills avgöras av statens biografbyrå. I detta sammanhang vill utredningen er- inra om de möjligheter, som framdeles kan föreligga för samproduktion med utländska producenter. Denna fråga har dock inte kunnat övervägas av utred— ningen.
Enligt gällande bestämmelser utgår inte skatteåterbäring för film, vars längd understiger 2 000 m såsom bredfilm eller 800 m såsom smalfilm. Härigenom berättigar f.n. inte kortfilm och i de flesta fall ej heller barnfilm till erhål- lande av producentstöd. Bestämmelser- na om viss längd är emellertid av prak— tiska skäl nödvändiga. Utredningen har därför icke ansett sig böra föreslå annan ändring i denna kvalifikationsgräns än den ovan nämnda för svenskproducerad och av barnfilmjuryn för visning god- känd svensk barnfilm.
Administration och fördelning av stödmedlen. För fördelning av stödmed- len bör finnas ett särskilt organ. När det då aktuella producentstödet före- slogs av 1954 års nöjesskatteutredning förutsattes, att ett särskilt bolag härför skulle bildas. Huvudintressenter i detta skulle vara filmproducentföreningen och andra representativa organisa— tioner inom den svenska film- och bio- grafbranschen. Samtidigt föreslogs, att styrelsen skulle vara sammansatt av företrädare för dessa olika intressenter.
Då emellertid förevarande förslag icke förutsätter någon direkt medver- kan av biografägare och filmuthyrare, anser utredningen —— som ansluter sig till tanken på 'ett särskilt bolag — det inte nödvändigt, att andra än filmpro- ducenterna blir representerade i sty- relsen. Kungl. Maj:t bör utse en ledamot och en suppleant. övriga ledamöter bör utses av filmproducentföreningen. Åt den av Kungl. Maj:t utsedda ledamoten bör anförtros uppdraget att fungera
som styrelsens ordförande. För en rätt- vis representation av de olika företagar— kategorierna' bör inom producentför- eningen vid val av ledamöter i bolagets styrelse enkel rösträtt användas. Utred— ningen har förvissat sig om att så kom- mer att ske.
Verksamheten inom bolaget bör av praktiska skäl kunna bedrivas i samar- bete med Filmägarnas kontrollförening.
Då med det nu föreslagna sättet för överföring av nöjesskattemedel ej dispo- nerade medel kan komma att finnas hos bolaget vid en eventuell ändring av stödformerna eller om produktionen av svensk långfilm skulle upphöra, bör ge- nom särskilt avtal mellan staten och bo- laget bestämmas, att kvarvarande me- del skall inbetalas till statsverket. Lika- ledes bör de skyldigheter beträffande fördelning och utbetalning av medel, som beslutats av de i det följande om— nämnda organen för fördelning av stöd för särskilda ändamål, intagas i avtalet.
Avtalet bör lämpligen slutas för en tid av fyra år, att automatiskt upphöra eller förnyas vid denna tidpunkt. Det bör under avtalstiden kunna uppsägas av Kungl. Maj:t men ej av bolaget. Bo- lagsordning och ändringar i densamma bör fastställas av Kungl. Maj:t, liksom arvoden till styrelse och revisorer.
Bolaget bör vara skyldigt att svara för samtliga förvaltningskostnader samt arvoden och kostnader för den i det följande omnämnda juryn för premie- ring av svenska långfilmer och kort- filmer. Det bör vidare åligga bolaget att lämna sekreterarehjälp åt juryn, lik— som även att svara för statistiska upp- gifter till myndigheter. Kostnaden för bolagets verksamhet bör bestridas av inkommande stödmedel. I den bokföring som bolaget skall upplägga bör skiljas mellan de olika medlens fördelning och användning för olika ändamål. Bolaget bör årligen till Kungl. Maj:t inge särskild
årsberättelse med uppgifter om intäkter och kostnader samt stödmedlens an- vändning.
Bolaget bör vidare ansvara för alla beräkningar, som erfordras för produ— centstödets fördelning, samt ha hand om utbetalningen av det generella stödet till därtill berättigade filmproducenter.
Förutsättningen för erhållande av det generella stödet bör vara att vederbö- rande företag lämnar alla uppgifter som bolaget anser nödvändiga och att sö- kande, då så anses erforderligt, låter bolaget genom auktoriserad revisor kontrollera lämnade uppgifter.
Fördelningen av de medel, som skall användas för uppmuntran av en hög- klassig svensk filmproduktion, måste baseras på ansökningsförfarande och en prövning av kvaliteten på de filmer, som skall premieras. Det är, som nöjes- skatteutredningen framhöll, angeläget att man härvidlag i görligaste mån sör— jer för en allsidig och objektiv bedöm- ning av filmerna.
I överensstämmelse härmed föreslår utredningen, att premierna till förtjänta producenter av svenska långfilmer respektive kortfilmer skall utdelas av en särskild jury, bestående av fem opartiska och för uppgiften väl lämpa- de personer. Juryns ledamöter — som bör avgå växelvis _— föreslås skola utses av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år. Arvoden till jurymed— lemmarna bör fastställas av Kungl. Maj:t. För att undvika eventuella risker för en alltför ensidig bedömning på längre sikt anser utredningen i likhet med nöjesskatteutredningen, att avgåen- de ledamot icke omedelbart skall kunna ånyo utses att vara ledamot av juryn.
Nöjesskatteutredningen konstaterade, att juryns sammansättning kommer att vara avgörande för valet av de filmer, som anses böra premieras. Att närmare reglera denna ansågs dock inte lämpligt
eller ens möjligt. Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att — oberoende av särskilda, på förhand fastställda nor- mer —- till ledamöter av juryn utse per- soner, som kunde antagas vara väl skic- kade att bedöma film ur olika aspekter. Nöjesskatteutredningen nöjde sig med att endast framlägga följande syn— punkter på denna fråga.
Personer, som genom sin verksamhet el— ler eljest kunna beräknas ha direkt ekono- miskt intresse av att viss eller vissa filmer tilldelas premier, skola självfallet vara diskvalificerade för uppgiften att vara le— damot av juryn. Producenter och andra in— om film- och biografbranschen verksamma personer böra med andra ord icke komma i fråga därtill. Det torde icke vara svårt att även utanför deras led finna filmkun- niga personer, som ha förutsättningar att positivt deltaga i juryns arbete.
Det gäller att bedöma dels filmen som helhet, dels däri ingående olika moment, såsom manus, regi, skådespelarprestationer och fotografering. Erforderlig kompetens för en sådan bedömning torde vara att söka inom teater- och kulturlivet ävensom inom de ideellt verksamma organisationer- na. Erfarna filmkritiker besitta självfallet också stor sakkunskap på detta område. Dock kan det ju diskuteras, om en och samma person bör ges möjlighet att offici— ellt värdera eller deltaga i bedömningen av en film i två sammanhang av utomordent— lig betydelse för filmen.
Utredningen, som i huvudsak kan in- stämma med nöjesskatteutredningens uppfattning om sammansättningen av juryn, finner att hinder dock icke borde finnas för producenterna att föreslå en ledamot av juryn. Detta bör kunna ske genom producentföreningens styrelse.
De medel, som anslås för stödjande av svensk barnfilmsproduktion, bör för— delas av barnfilmjuryn, som skall svara för att medlen användes för det avsedda syftet. Utredningen förutsätter, att barn- filmjuryn därvid kompletteras med er- forderlig produktionsteknisk expertis.
övergångsbestämmelser. De nuvaran- de bestämmelserna om producentstöd
för svensk film upphör automatiskt att gälla den 1 juli 1959. Stödet, som utgår i form av återbäring med viss del _ 20 % för svartvit film och 35 % för färg- film — av den statliga nöjesskatten, skulle därmed ej längre utgå.
Utredningen förutsätter, att de nu föreslagna nya villkoren för producent— stöd skall gälla svenska filmer, som premiärsättes från den 1 juli 1959. Där- med kommer också filmer, som produ- cerats före detta datum men premiär- sättes senare, att erhålla stöd efter de nya villkoren. Under det första året kan man räkna med att mindre medel åt- går, beroende på en viss återhållsam- het i produktionen av nya filmer under 1958/59, bl. a. på grund av den ovisshet som rått om fortsatt stöd och storleken därav.
Det kan knappast vara rimligt att av- skära filmer premiärsatta före den 1 juli 1959 från möjligheten att erhålla fortsatt skatteåterbäring. Utredningen föreslår, att skatteåterbäring enligt nu gällande villkor skall utgå för nämnda filmer, som däremot ej skall berättiga till bidrag enligt de nya bestämmelser- na. Huvuddelen av spelintäkterna eller ca 90 % erhålles under premiärspelåret, varför resterande återbäring _ som skulle utgå efter den 1 juli 1959 — en- dast kommer att röra sig om mindre summor. Då samtidigt anspråken på medel efter de nya bestämmelserna, som nämnts, kommer att vara något mindre under första året, föreslår utredningen, att sådan återbäring skall utgå av me- del som ställes till förfogande enligt de nya bestämmelserna.
Skyldighet att utbetala sådan skatte- återbäring bör intagas i avtalet mellan staten och det bolag, som skall handha förvaltningen av stödmedlen. Någon begränsning i tiden finnes f. n. inte i rätten att erhålla skatteåterbäring. Då det efter en tid av fem år efter premiär-
spelåret endast förekommer enstaka repriser på filmerna, och återbäringen efter denna tidpunkt därför inte har någon större ekonomisk betydelse för filmproducenterna, anser utredningen,
att skatteåterbäring efter nuvarande be- stämmelser bör upphöra att utgå med utgången av femte året efter premiär- spelåret.
KAPITEL V
Biografnöj esskatten
1. Nuvarande förhållanden
Frågan om biografnöjesskatten var före— mål för överväganden av 1954 års nöjes- skatteutredning, som avlämnade sitt be- tänkande år 1956. Utredningens förslag föranledde proposition till 1957 års riks- dag, som beslutade vissa ändringar i be- skattningen. De förändringar, som till- kom genom riksdagsbeslutet och som tillämpats fr.o.m. den 1 juli 1957, var omläggningen från progressiv till pro- portionell beskattning samt införande av ett särskilt s. k. bottenavdrag för bio- grafer med högst tre föreställningar per vecka och skattefrihet för matinéer, vid vilka visas av barnfilmjuryn godkända barnfilmer. Genom skatteomläggningen fixerades den proportionella skatten till 38 %, som vid den tidpunkt då utred- ningen avlämnade sitt förslag skulle motsvara en i absoluta tal ungefär oför— ändrad genomsnittlig beskattning av biografbiljetter. Eftersom en ganska be- tydande biljettprishöjning successivt genomfördes mellan den tidpunkt, då nöjesskatteutredningen framlade sitt betänkande, och det datum, då skatte— ändringen trädde i kraft, kom omlägg- ningen av biografnöjesskatten att med- föra en sänkning i absoluta tal av skat- ten per biljett och därmed en viss ök- ning genomsnittligt sett av biografernas nettointäkter utöver den, som genom prishöjningen skulle ha kommit till stånd med den gamla beskattningsfor- men.
I direktiven för denna utredning in- går icke något uppdrag att ompröva biografnöjesskatten. Den omnämnes en- dast i samband med redogörelsen för det förslag till producentstöd, som nöjesskatteutredningen förordade i stället för det nuvarande producentstö- det. Det föreslagna systemet innebar i huvudsak, att en tioöring av priset för varje biografbiljett skulle vara skatte- fri och av biografägarna inbetalas till ett gemensamt organ för att användas till stöd åt den svenska långfilmspro— duktionen. För förslagets genomförande förutsattes en sänkning av skattepro- eenten, vilken endast skenbart skulle innebära en skattesänkning för bio- graferna, som i stället genom tioöringen skulle inbetala genomsnittligt ca 3 % av biljettpriset i producentstöd.
2. Framställning om skattesänkning
I särskild skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 4 juli 1958 har Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges biografägare- förbund, Föreningen Sveriges filmpro- ducenter, Sveriges filmuthyrareför- ening och Våra gårdar gjort en fram- ställning om sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar. I skrivelsen, som inledes med en erinran om den avsevärda höjning av nöjesskatten, som genomfördes år 1948, uppges att bety- dande och alltmera markerade svårig-
heter uppstått för film- och biograf- branschen på grund av den senaste ti- dens nedgång i publikfrekvensen. Den- na anses i Sverige liksom i ett flertal andra länder i första hand bero på tele- visionens utbyggnad och anges för Stock— holmsområdet — det enda område där televisionen sedan hösten 1957 varit helt utbyggd _ till omkring 20 %. Gränsen för lönsamheten för många biografer skulle därigenom redan ha underskri- dits och det uppges, att en del småbio- grafer redan nedlagts samt att, om ingen ändring kommer till stånd, detta öde måste drabba åtskilligt flera.
Eftersom televisionsnätet då skrivel- sen ingavs även utbyggts i mellersta, västra och södra delarna av landet och under år 1959 utbygges även norrut, återstår endast en mycket kort tid tills alla de befolkningsrika delarna av lan- det har möjligheter att se television.
En minskning av publikfrekvensen med 20 % kommer — enligt organisa- tionerna _ att medföra en inkomst- minskning för filmägarna med 9 milj. kronor och för biografägarna med 13 milj. kronor och branschen saknar möj- lighet att bära en sådan inkomstminsk- ning.
I skrivelsen erinras vidare om att man i utlandet i motsvarande situation vidtagit sänkningar av nöjsskatten samt att detta i all synnerhet skett i sådana länder, där staten _— liksom i Sverige -— ekonomiskt eller eljest främjar en snabb utbyggnad av televisionen. Fram- ställningen slutar med en hemställan, att utredningsmannen »måtte erhålla vidgade direktiv för sitt utredningsar— bete, så att detta även kommer att om- fatta uppdraget att snabbt framlägga de förslag beträffande nöjesskattens stor- lek som den här åskådliggjorda och väntade utvecklingen kan föranleda». Skrivelsen har överlämnats till utred- ningen.
3. Utredningens synpunkter
Med anledning av branschorganisatio- nernas ovan redovisade framställning har utredningen verkställt undersök- ningar rörande förändringarna i besöks- frekvensen på biograferna och utveck- lingen av biografbranschens lönsamhet. Dessutom har utredningen infordrat uppgifter rörande televisionen och nöjesskatten i vissa europeiska länder.
Vad först beträffar besöksfrekvensen på de svenska biograferna har uppgifter härom insamlats från 10 av de största städerna, som tillsammans svarar för över 40 % av biografernas totala besö— karantal. Vissa normala avvikelser emel- lan olika år får tas hänsyn till, då man bedömer utvecklingen, liksom det ock- så vid en jämförelse får beaktas, att åren 1955 och 1956 var särskilt goda år för biograferna, speciellt i Stockholm. För år 1957 visade Stockholm en minsk- ning med 3,7 %, medan av övriga nio städer åtta hade en ökning samma år jämfört med genomsnittet för åren 1950 _56. I vilken utsträckning televisionens utbredning medverkat till en nedgång i besöksfrekvensen under år 1957 är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma. Den stora influensa- epidemi, som förekom hösten 1957 och våren 1958, påverkade säkert starkt ned- gången i besökarantalet på biograferna. För närmare studier rörande besöks- frekvensens utveckling hänvisas dels till vad som anförts härom i kap. II och dels till redogörelsen för televisionens utveckling i kap. III.
Om således utvecklingen under år 1957 jämfört med tidigare år genom- snittligt sett endast innebar en mindre nedgång för hela landet och den större nedgången för Stockholm icke till större delen med säkerhet kunde hänföras till televisionens utbredning, synes ett me- ra bestämt sammanhang finnas — och främst då i Stockholm — mellan den
fortsatta ökningen av antalet televi- sionslicenser och biografernas besöks- frekvens under år 1958. Utredningen har med anledning härav sökt få upp- gifter så långt fram i tiden som möjligt för att få en säkrare uppfattning om televisionens återverkningar på bio— grafernas besöksfrekvens i de områden, där det funnits sändarestationer under hela eller större delen av år 1958, näm- ligen Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena. Genom tillmötesgåen- de från kommunalförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har ut- redningen sålunda erhållit och kunnat sammanställa uppgifter om antalet bio- grafbesökare under de första 11 måna- derna 1958 i dessa städer och genom approximering för december månad er- hållit årssiffror. Med reservation för andra omständigheter, som kan ha på- verkat besöksfrekvensen, kan televi- sionens effekt härigenom bättre konsta- teras.
Nedgången i besöksfrekvensen i Stockholm för år 1958 i jämförelse med genomsnittet för åren 1950—56 kommer enligt denna beräkning att utgöra 15 %. För Göteborg och Malmö visar beräk- ningarna, att nedgången i jämförelse med 1950—56 blir 7 respektive 2 %. I Stockholm är nedgången ganska jämnt fördelad med 14,5 % på första och 16 % på andra halvåret. För Göteborg före- ligger en minskning under första halv— året med ca 6 % och under andra halv- året med 8 %. I Malmö ökade besöks- frekvensen under första halvåret med 1,5 %, medan andra halvåret visar en minskning med 6 %. Den mindre ned- gången i besöksfrekvensen i Göteborg och Malmö får ses i samband med att televisionsförbindelserna i dessa städer blev reguljära först i maj 1958 och att licenstätheten är lägre i de båda stä— derna än i Stockholm eller en licens per 20 invånare. Då licenstätheten vid no-
vember månads utgång i Stockholm motsvarade en apparat per 11 invånare, kan därigenom dras vissa slutsatser om den återverkan, som televisionen i varje fall på kort sikt kan beräknas ha med- fört i ett område, där licenstätheten re- dan nu får anses vara hög.
Det torde således vara riktigt som filmproducentföreningen i yttrande till 1954 års nöjesskatteutredning anförde, att televisionens återverkningar kan va- ra särskilt stora under utbyggnadstiden, då apparatanskaffningen helt naturligt i högre grad påverkar allmänhetens ut— gifter för biografbesök och andra nöjen. Frågan om genom konkurrensen från televisionen orsakad nedgång av be- söksfrekvensen på biograferna blir be— stående och i så fall i vilken utsträck- ning, kan ej besvaras. En nedsättning av biljettpriserna kommer sannolikt där- vid att ha mycket begränsad betydelse. Mera avgörande för konkurrensförhål- landena torde däremot bli filmernas kvalitet och publikvärde.
Det genomsnittliga kapacitetsutnytt- jandet i fråga om antalet sittplatser på de svenska biograferna är lågt, endast omkring 30 %. Även med hänsyn till de ojämnheter, som inom biografrörelsen måste förekomma i beläggningshänseen— de, måste denna siffra anses vara i un- derkant. Motsvarande tal för Danmark uppges för år 1957 vara 47 %. Sverige har det i förhållande till folkmängden enligt internationell statistik största an— talet visningsställen i världen men näst Finland det lägsta antalet biografbesök per år och invånare. Detta måste ses mot bakgrunden av den låga befolk- ningstätheten i vårt land och det för- hållandet, att ca 1 500 av de 2 500 bio- grafer som nu redovisas utgöres av så- dana visningsställen, som ej ger före- ställningar varje dag och som drives i lokaler, vilka i huvudsak användes för andra ändamål.
En central fråga för biografnäringen i samband med en nedgång i besöks- frekvensen blir, vilka möjligheter som finnes för en kostnadsanpassning till de sjunkande inkomsterna. Härvid kan helt allmänt konstateras, att biografernas kostnadsvolym på kort sikt icke kan nedbringas i motsvarande grad. Rätt betydande förändringar uppåt eller ned- åt i omsättningen återverkar nämligen i mindre grad omedelbart på kostna— derna.
De största kostnaderna för biograf- driften är löner och lokalhyror samt övriga kostnader. I den senare posten ingår även reparationer. Tillsammans svarar dessa tre poster för ca 80 % av de direkta driftskostnaderna. Lokalhy- rorna utgör ca 23% och lönerna ca 40% av driftskostnaderna. Hyran är en fast post, medan alla övriga poster står i visst förhållande till föreställ- ningarnas antal. Vissa möjligheter till kostnadsbesparingar torde finnas utan ändring i antalet föreställningar. Den största möjligheten till kostnadsanpass- ning föreligger emellertid genom en in- skränkning i föreställningsfrekvensen, antingen i form av minskat antal före— ställningar per dag och vecka eller ge— nom koncentration av antalet visningar till färre dagar. För biografkedjornas del torde det i vissa fall vara ekonomiskt att nedlägga biografer med låg besöks- frekvens. Även om således vissa möj- ligheter till kostnadsanpassning härige- nom föreligger, torde möjligheterna till en sådan anpassning begränsas av vissa lokala förutsättningar, främst Önskvärd— heten av att hålla biografer i gång trots en betydande minskning i besöksfrek- vensen.
4. Utredningens förslag
Då frågan om biografnöjesskattens stor- lek på grundval av 1954 års nöjesskatte- utrednings betänkande behandlades av
1957 års riksdag, var planerna för tele- visionens utbyggnad fastställda. Seder- mera har vissa jämkningar i dessa pla— ner verkställts, varjämte licensutveck- lingen gått betydligt hastigare än som förutsetts enligt prognoserna. Antalet licenser ligger nu tre år före den beräk- nade utvecklingen enligt 9-årsplanen. I och med att inte mindre än nio tele- visionsstationer tagits i drift under no- vember och december månader 1958 och ett ytterligare antal beräknas bli färdi- ga före utgången av budgetåret 1958/59, kommer ca 60 % av Sveriges befolkning att nås av televisionssändarna. Härige- nom har en ny situation inträtt, som inte förutsågs då 1957 års riksdagsbeslut om nöjesskatten fattades.
Utredningen anser sig inte kunna be- döma, hur televisionen på längre sikt kommer att återverka på biografnäring- en. Genom den mycket hastiga ökningen av antalet licenser i Stockholmsområ- det -— där, som ovan nämnts, den 1 de- cember 1958 fanns en televisionslicens på 11 invånare — kan man med viss reservation bedöma effekten under te- levisionens utbyggnadsperiod vid en relativt hög licenstäthet. Minskningen i biografbesöken på längre sikt kan dock icke bedömas med utgångspunkt här— ifrån. Det är möjligt att nedgången blir större men det kan också tänkas, att effekten under den första tiden är högre än på längre sikt, på grund av att an— skaffningskostnaden för apparaterna och nyhetsintresset under televisionens utbyggnadsperiod i högre grad påverkar frekvensen av andra nöjen än vad se- nare blir fallet. Några jämförelser med (len utveckling, som skett i andra län— der, kan därvid inte göras. Det är en— dast England, som har en högre licens- täthet än Sverige. Några bestämda slut- satser om i vilken omfattning televisio- nen medverkat till biograffrekvensens nedgång i England kan inte dragas. Den
engelska biografrörelsen hade en enorm högkonjunktur under de första efter— krigsåren, synbarligen sammanhängan- de med den starka varubristen, som gav stora förutsättningar för en stark ökning av biografbesöken.
Även om man således inte kan klart förutse återverkningarna av konkurren- sen från televisionen, finner utredning- en det rimligt, att en viss jämkning i nöjesskatten företages på grund av de erfarenheter, som nu kan redovisas. Därvid bör emellertid hänsyn tagas till dels den förbättring av lönsamheten, som biografnäringen enligt utredningens undersökning erhållit under senare år, och dels de jämkningar i nöjesskatten till biografernas förmån, som efter riks- dagsbeslut genomfördes (len 1 juli 1957. Lönsamheten, som enligt utredningens undersökningar avsevärt förbättrades mellan åren 1954 och 1957, hade även mellan åren 1953 och 1954 enligt den av dåvarande statens priskontrollnämnd företagna undersökningen undergått en förbättring. Härjämte bör även förut- sättas, att en viss kostnadsanpassning skall kunna ske på grund av den mins-
kade besöksfrekvensen, varjämte också bör beaktas de höjningar av biljettpri- serna som skett under åren 1956 och 1957 och dessas förhållande till kost- nadsökningen. Biografernas biljettin- komster steg mellan åren 1954 och 1957 med 17,6 milj. kronor eller 17,6 %, var- till ävcn kom en ökning av andra in- komster. Besöksfrekvensen steg under tidsperioden med 2 %. Ökningen i driftskostnaderna beräknades för sam- ma tid till 10,1 milj. kronor. Av in- komstökningen beräknas filmägarna automatiskt ha tillförts 6,8 milj. kronor.
Med utgångspunkt från utredningens siffror och antagandet, att man under de närmaste åren för hela landet vid en fullständig utbyggnad av televisionen har att räkna med en motsvarande minskning i antalet biografbesök — ca 15 % — som den vilken konstaterats för Stockholm under år 1958 i jämförelse med genomsnittet för åren 1950—56, skulle som utgångspunkt för beräkning- en av den totala inkomstminskningen för biograferna efter 1957 års biljett- prisnivå erhållas ett belopp av ca 11 milj. kronor.
De jämkningar i nöjesskatten, som vidtogs år 1957, utgjordes av
dels införande av ett särskilt s. k. bottenavdrag för biografer med högst tre föreställningar per vecka, som motsvarar en skat-
telindring med ca .....................
2,0 milj. kronor
dels övergång från progressiv till proportionell skatt, som utgående på 1957 års priser beräknas ha tillfört biograferna ea
och dels skattebefrielse för barnmatinéer, vid vilka visas av
1,4 milj. kronor
.
barnfilmjuryn godkända filmer, som beräknas ha tillfört film— ägare och biografer 1,7 milj. kronor, varav biograferna he- räknas erhålla
Tillsammans blir detta per år
Det belopp, som—vid en antagen frek- vensminskning med 15 % och den där— av följande inkomstminskningen om 11 milj. kronor — därefter skulle kvarstå, uppgår till 7,2 milj. kronor. Vid en minskning av besöksfrekvensen kan
0,4 milj. kronor
3,8 milj. kronor
kostnaderna endast delvis anpassas nedåt. En sådan anpassning bör kunna ske till 50 %, varigenom kostnaderna kommer att minska med ca 4,8 milj. kronor.
Om man under angivna förutsättning—
ar vill kompensera det inkomstbortfall, som härefter skulle kvarstå, behövs här- till en summa av 2,4 milj. kronor.
För en kompensation av biografernas intäktsminskning kan man välja två vä- gar. Den ena är en direkt sänkning av nöjesskatten med ett visst antal pro- centenheter. Den andra vägen är att ut- vidga det 5. k. bottenavdraget att gälla samtliga biografer. Vid valet av alter- nativ bör hänsyn tagas dels till hur de förändringar i skatten, som genomför- des under fjolåret, verkat för olika före- tag och dels till hur en större frekvens- nedgång påverkar visningsställena in- dividuellt. Därvid kan först noteras, att övergången från progressiv till propor- tionell skatt medförde en omedelbar inkomstökning i alla biljettprislägen från ca kronor 2: 05 och uppåt samt att vid de prishöjningar, som skett, bio- grafägarna på dessa högre biljettpris- lägen erhållit en större del av prishöj— ningen än i lägre prislägen. Som exem- pel på den intäktsförändring, som sked— de genom skatteomläggningen, kan nämnas, att nettointäkten, exklusive skatt, vid ett prisläge av kronor 2: 50 steg med 2 %, vid 3 kronor med 3,4 %, vid kronor 3:30 med 4,1 % och vid prisläget kronor 3: 50 med 4,6 %.
När det gäller nedgången i besöks- frekvensen, har denna i mindre grad gått ut över de centralt belägna bio- graferna med de högsta prislägena, men i ökad utsträckning drabbat de mindre lägesbetonade visningsställena. Härtill kommer att möjligheterna till en kost- nadsanpassning är mindre för de mindre och medelstora enheterna. Möj- ligheterna till en anpassning vid ett sjunkande underlag är däremot större i kedjeföretagen, som inte endast kan pressa ned kostnaderna på ett oför- ändrat antal enheter utan också -— med flertalet av biograferna placerade i de större tätorterna — har större möjlig-
heter att nedlägga vissa enheter utan men för driften i övrigt. Det bör sllutli- gen även erinras om att endast de :allra minsta men däremot ej övriga små och medelstora enheter kom i åtnjutande av det den 1 juli 1957 införda boutten— avdraget och genom omläggningem till proportionell skatt erhöll någon skLatte- lättnad eller — om så var fallet _ en- dast en obetydlig sådan på grund av sina lägre biljettpriser. Sammanfattningsvis kan sägas, attt de förändringar, som genomfördes i bio- grafnöjesskatten den 1 juli 1957, med- förde en skattenedsättning, som för bio- grafernas del motsvarade ett årligt be- lopp av ca 4 milj. kronor. Sltatteomliigg- ningen innebar dels att de minsta vis- ningsställena med högst tre före.—ställ- ningar per vecka erhöll en betydande skattelindring genom införande av hot- tenavdraget och dels att skattebelast— ningen för biografer med högre biljett- prislägen minskades. Mellangruppen i prishänseende erhöll ingen ändring. Om en lättnad i beskattningen genomföres genom utvidgning av rätten till botten- avdrag att gälla samtliga biografer, er- håller de minsta företagen _ som re- dan har ett sådant avdrag — vid oför- ändrat belopp ingenting, medan avdra— get för övriga får betydelse efter vis- ningsställenas prisnivå och storlek i omsättningshänseende. En sådan avväg- ning innebär både ett tillgodoseende i första hand av de enheter, som inte er- höll någon lättnad genom 1957 års skat— teomläggning, och ett hänsynstagande till de mindre och medelstora enheter— nas större svårigheter att anpassa kost- naderna vid en sjunkande omsättning. Om man vill kompensera biografer- na för dels en hittills konstaterad och dels en på grundval av erfarenheterna från Stockholm under år 1958 för hela landet förväntad nedgång i besöksfrek- vensen, bör detta enligt utredningens
mening därför ske på ett sådant sätt, att de mindre och medelstora företagen, som i första hand behöver kompensa- tion, erhåller denna genom en propor- tionellt större nedsättning i skatten sam- tidigt som skattelättnaden också pro- portionellt sett ger större nedsättning vid sjunkande frekvens och därmed följande ökade svårigheter för kost- nadsanpassning. Detta kan inte åstad- kommas genom en generell sänkning av procenttalet för nöjesskatten.
Utredningen _ som förutsätter, att en viss anpassning bör kunna ske av de mot intäktsminskningen svarande kostnaderna — vill med utgångspunkt från ovanstående beräkningar föreslå, att en nedsättning av nöjesskatten för biograferna genomföres på så sätt, att det från den 1 juli 1957 införda s.k. bottenavdraget för biografer med högst tre föreställningar per vecka, utvidgas att gälla samtliga visningsställen och att beloppet samtidigt höjes till 100 kronor per visningsställe och vecka. Det belopp, som nöjesskatten härigenom totalt ned- sättes med, motsvarar en summa av ca 4 milj. kronor per år. Nedsättningen är således 80 % större än det belopp, som erfordras vid en mot nedgången i be- söksfrekvensen förutsatt möjlig kost- nadsanpassning med 50 %. Häri är ej inräknat det belopp om 2 milj. kronor, vartill det nu utgående bottenavdraget årligen beräknas uppgå.
För de ambulerande företagen, som inte har fasta visningsställen, bör med- ges en nedsättning av den direkta skat- ten med 3 procentenheter.
I skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 30 juli 1957 har Sveriges filmuthyrareförening, Sve- riges biografägareförbund, Folkets hus- föreningarnas riksorganisation, Våra gårdar och Föreningen Sveriges film— producenter med hänvisning till det
9—809575
nuvarande stödet åt småbiograferna er- inrat om de inom branschen gällande reglerna för debitering av filmhyra. För att tillgodose filmuthyrarnas kontrakts- enliga rätt till filmhyra på bottenav— draget hemställer organisationerna, att stödet vid en ändring av bestämmelser— na om skattelindring utformas så, att det kommer både biografägarna och filmuthyrarna till godo. Framställningen har överlämnats till utredningen, som i anledning därav anser sig böra uttala följande.
Utredningen förutsätter, att filmhyra inte skall uttagas på det ovan angivna bottenavdraget och utgår därvid från att en nedsättning av skatten, som när- mast är att betrakta som en skatteåter— bäring till biograferna i förhållande till en sjunkande individuell lönsamhet, icke skall minskas genom att filmuthy- rarna kräver att få någon andel därav. I samband härmed må erinras om att filmhyresnivån i Sverige inte kan an- ses vara låg och att ca en fjärdedel av filmhyresintäkterna avser svensk film och ca tre fjärdedelar utländsk film. Ut- redningen anser det självklart, att en sänkning av nöjesskatten, som icke med— för en biljettprissänkning och som ges formen av avdragsgilla grundbelopp, skall oavkortad tillfalla respektive bio— grafägare.
Vid förfrågan har Sveriges filmut— hyrareförening emellertid — för sina medlemmars räkning — förklarat, att dessa icke är villiga att avstå från de- bitering av filmhyror på nöjesskatte- belopp, som i form av bottenavdrag vid skatteredovisningen tillföres biografer- na. Under sådana förhållanden föreslår utredningen alternativt, att det 5. k. bottenavdraget ersättes med rätt för vederbörande biografägare att erhålla direkt skatteåterbäring med högst 100 kronor per visningsställe och vecka.
KAPITEL VI
Speciella frågor
1. Deklaration av nöjesskatt Bestämmelser om inbetalning och de- klaration av nöjesskatt återfinnes i till- lämpningskungörelsen till nöjesskatte- förordningen med däri senare företagna ändringar. Enligt 6 % nöjesskatteförordningen skall nöjesskatten upptagas i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställ- ning. I 7 % är särskilt angivet, att nöjes— skatten utgår med viss procent å brutto— priset för varje biljett. Bestämmel- serna medför, att skattebeloppet måste avräknas med visst belopp per biljett och för varje antal biljetter i de olika prislägena. Detta medför dels att myc- ket ojämna tal erhålles och dels att de olika anordnarna av nöjestillställningar får ett omfattande och besvärligt arbete med framräknande av skatten. Bestämmelserna om beskattning per biljett kan ha varit motiverade, så länge biografnöjesskatten var progressiv. Då proportionell skatt sedan den 1 juli 1957 utgår för såväl biografföreställningar som andra nöjesbeskattade tillställning- ar, kan en avsevärd förenkling av dekla- rationsförfarandet och kontrollen er— hållas, om skatten i stället får deklare- ras och redovisas enbart på de totala bil- jettintäkterna. Härigenom vinnes även att en samordning mellan den vanliga intäktsredovisningen för företagen kan ske, samtidigt som skatteavräk'ningen kan göras i en enda post på det totala intäktsbeloppet inklusive skatt. Med hänvisning till ovanstående före-
slår utredningen, att redovisningen av nöjesskatt får ske på den totala biljett- intäkten med särskilda avdrag för före- ställningar, för vilka skattenedsättning eller skatteavdrag medgivits. Därvid bör dock även i fortsättningen kvarstå skyldighet att redovisa antalet biljetter i varje prisläge, då biljettredovisningen bör ligga till grund för uträkningen av det sammanlagda bruttobelopp på vilket skatten skall beräknas.
2. Statistiska uppgifter Under arbetets gång har utredningen funnit, att en mycket besvärande brist på statistiska uppgifter i fråga om nöjes- skatten föreligger. Således är uppdel- ningen av nöjesskattemedlen i länssty— relsernas redovisning inte nöjaktig i statistiskt hänseende. Då det måste vara av ett mycket stort intresse att ha till— gång till en utförligare statistik över nöjesskatten, särskilt med tanke på att nöjesskattefrågorna framdeles kan kom- ma att bli föremål för förnyade över- väganden, finner utredningen sig böra föreslå, att länsstyrelserna och riks- räkenskapsverket bör få i uppdrag att fortlöpande lämna och sammanställa sådana uppgifter, att en tillfredsstäl- lande statistik över nöjesskatten erhål- les. Då biografnöjesskatten har störst betydelse i detta sammanhang, bör i varje fall en sådan uppdelning vid redo- visning och sammanställning ske, att nöjesskatten blir redovisad i två huvud- poster, nämligen biografnöjesskatt och annan nöjesskatt.
KAPITEL VII
Sammanfattning
Inom film- och biografbranschen kan särskiljas tre verksamhetsgrenar, näm- ligen filmproduktion, filmdistribution och biografrörelse. Ofta ingår samtliga dessa tre verksamhetsgrenar i samma företags rörelse antingen direkt eller ge- nom dotterföretag.
Vårt land har haft en inhemsk film- produktion sedan ungefär 50 år tillbaka. Långfilmsproduktionens storlek har va- rierat. Under 1930-talets första hälft om- fattade den i genomsnitt 22 filmer per år. Under perioden 1937/38—1941/42 producerades årligen i medeltal 31 fil- mer, medan produktionen under perio— den 1942/43—1947/48 steg till 40 a 41 filmer per år. I början av 1950-talet ge- nomgick filmproduktionen en ekono— misk kris, varefter antalet filmer spel— åren 1952/53—1957/58 varierat från 30 till 38 per år. I relation till folkmäng- den hade Sverige under första hälften av 1950-talet näst Finland den största längfilmsproduktionen i världen.
I förhållande till folkmängden torde Sverige även ha det största antalet bio— grafer i världen, vilket får ses mot bak- grunden av den låga befolkningstät- heten i stora delar av vårt land. Detta är också förklaringen till att omkring två tredjedelar av landets biografer ut- göres av småbiografer med mindre än fyra föreställningar per vecka. Samti- digt har Sverige _ enligt internationell statistik _ näst Finland det lägsta an- talet biografbesök per år och invånare. Ca 90 % av biografernas omsättning lig- ger på de ca 900 biograferna i klasserna I—III. Omkring 30 % av dessa biogra-
fer — motsvarande ca 43 % av omsätt— ningen — är anslutna till filmprodu- center.
AV det totala antalet premiärsatta lång- filmer på de svenska biograferna utgör endast 9 å 10 % svensk film. Det rela- tivt ringa antalet svenska långfilmer har emellertid en betydligt större andel i publikfrekvensen. De svenska filmerna
'svarar således för mer än en fjärdedel
av biografernas totala besökarantal.
Producentstödet. Särskilt stöd åt den svenska långfilmsproduktionen utgår sedan den 1 juli 1951 i form av åter— bäring med viss del av den statliga nöjesskatten. Denna återbäring utgick från början med 20 %. I samband med den förlängning av stödet som besluta- des våren 1955 genomfördes en diffe— rentiering av detsamma.
Bidrag utgår således numera för lång— film, vars längd uppgår till 2 000 ni så- som bredfilm eller 800 m såsom smal— film, för film som framställts helt i färg med 35 % och för annan film med 20% av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid vilken filmen visas. Bidragen utbetalas till filmproducenten eller dennes ombud direkt av biografföreställningens anord- nare, som får avräkna motsvarande he— lopp vid redovisning av nöjesskatten.
Det nuvarande stödet är tidsbegränsat och upphör den 1 juli 1959. Utredning- ens uppdrag har varit att verkställa un- dersökning rörande behovet av fortsatt stöd åt svensk filmproduktion och for- merna härför. På grundval av en lönsam-
hetsundersökning borde sålunda utre- das, om behov av stöd fortfarande före- ligger och i vilken form ett sådant i så fall skall ges. Vid utredningen borde beaktas dels ett av 1954 års nöjesskatte— utredning framlagt förslag och dels från riksdagens sida uttalade önskemål, att de framtida stödåtgärderna om möjligt bör inriktas på att främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående svens- ka filmer. _ .
Resultatet av utredningens undersök- ningar beträffande lönsamheten visar, att den svenska filmproduktionen under den gångna delen av 1950-talet —— med undantag för spelåret 1951/52 — redo- visat betydande förluster. De totalt re- dovisade förlusterna för filmer som in- går i undersökningarna har —— före skatteåterbäring och produktionsbidrag från biograferna — för spelåren 1952/53 _1956/57 uppgått till 3,6, 4,8, 7,1, 6,4 respektive 4,6 milj. kronor. Genomsnitt— ligt per film har de redovisade förlus- terna respektive år uppgått till 136 000, 180000, 230000, 196000 och 170000 kronor. I dessa siffror ingår icke — på grund av filmernas speciella karaktär — sådana filmer, som är helt skattebe— friade enligt 14 & nöjesskatteförordning- en. Resultaten för dessa filmer torde ha varit avsevärt bättre.
Inom utredningen har en särskild he- arbetning verkställts av undersöknings- materialet med fördelning på integre- rade företag — varmed förstås produ- centföretag med egna biografkedjor — och fristående filmproducenter. Något mer än två tredjedelar av antalet filmer kommer på de integrerade företagen och något mindre än en tredjedel på de fristående producenterna. Bearbetning- en visar, att filmproduktionen genom- gående under åren gett sämre resultat för de integrerade företagen än för de fristående producenterna. Således redo- visar — sedan nöjesskatteåterbäring
och produktionsbidrag från biograf- ägarna avräknats _— de integrerade företagen för spelåren 1950/51—1956/57 en förlust av sammanlagt 15,3 milj. kronor, medan de fristående produ—
centerna för samma tid redovisar ett netto av 422000 kronor. Detta beror dels på högre intäkter och dels på lägre produktionskostnader för filmer, som framställts av de senare.
_Det viktigaste vid en bedömning av lönsamheten för filmproduktionen är. huruvida intäkterna kan riktigt beräk— nas. Det är emellertid inte möjligt att avgöra, om filmhyrorna är marknads- mässigt riktiga, d. v. s. motsvarar vad de skulle uppgå till om filmproduktionen i de integrerade företagen inte drevs till- sammans med biografrörelse. Kombina- tionen med biografdrift och annan rö- relse gör det betydligt svårare att be- döma det verkliga resultatet av film- produktionen.
Skillnaden i resultat mellan de båda företagargrupperna torde emellertid i första hand bero på andra omständig- heter. De fristående producenterna, som gör enstaka filmer per år eller med ett par års mellanrum och ej har stöd av egna biografkedjor, måste givetvis vara ytterst försiktiga såväl vid valet av in— spelningsobjekt som i fråga om därtill knutna kostnader. De integrerade före- tagen, som i anslutning till innehav av ateljéer och biografkedjor bedriver filmproduktion, har en tryggare ställ- ning. Denna beror även på innehavet av andra inkomstkällor, varjämte den kontinuerliga produktionen av ett fler- tal filmer årligen ger en ytterligare möj- lighet till riskutjämning och därmed också förutsättningar för att ta större risker på konstnärliga experiment än de fristående producenterna kan göra.
En filminspelning är i och för sig så kapitalkrävande, att fristående produ- center för finansiering och sättning av
sina filmer är i hög grad beroende av de biografägande producentföretagen. Det kan därför med fog göras gällande, att en från de integrerade företagen helt skild filmproduktion knappast kan före- komma och att de integrerade företagen är en stabiliserande faktor inom den svenska filmproduktionen. Dessa för- hållanden _ som äger sin motsvarighet i andra länder _ sammanhänger i Sve- rige mer än annorstädes med den be- gränsade marknaden, vilken i sin tur är beroende av språkområdet.
Det är i och för sig inte osannolikt, att det statliga stödet inte blott har bi- dragit till att upprätthålla en svensk filmproduktion av viss storleksordning, utan även stimulerat till en viss produk— tionsökning.
Nuvarande skatteåterbäring uppgick under budgetåret 1957/58 till 2,7 milj. kronor och har för de två närmast före- gående budgetåren uppgått till genom- snittligt ca 3 milj. kronor. Genom ök- ningen av antalet färgfilmer kan stödet för budgetåret 1958/59 ånyo beräknas uppgå till ca 3 milj. kronor.
Utredningen utgår från att en svensk långfilmsproduktion av ett 30—tal fil- mer per är ungefär svarar mot de för- utsättningar som finns vid bibehållen andel för den svenska filmen i den to— tala besöksfrekvenscn. Av de båda hu- vudalternativ som kommit i fråga för producentstödet, nämligen fortsatt di— rekt stöd åt produktionen eller en gene- rell sänkning av nöjesskatten, finner utredningen sig ej kunna förorda det senare. De huvudsakliga skälen härför är, att en större nöjesskattesänkning i första hand skulle tillgodose den ut- ländska filmen, på vilken kommer ca tre fjärdedelar av skatteintäkterna, samt att den skulle medföra en försämrad ställ- ning för de fristående producenterna, medan de integrerade företagen skulle få en gynnad ställning.
'Utredningen föreslår ett stöd i nya former, vari ingår särskilt kvalitetsstöd åt långfilmsproduktionen, stöd åt pro- duktionen av barnfilm och kortfilm samt medel för forskning och export- främjande åtgärder. Stödmedlen _ som skall utgöra 11 % av den till länssty- relserna redovisade statliga biograf- nöjesskatten, vilken i utgångsläget beräknas uppgå till 43,5 milj. kronor per år _ föreslås direkt överförda från länsstyrelserna till ett särskilt organ, som skall förvalta och för- dela medlen. Den summa som stäl- les till förfogande beräknas för bud— getåret 1959/60 _ vid en mot genom- snittet under åren 1950—56 beräknad nedgång i besöksfrekvensen av 15 % _ uppgå till sammanlagt ca 4,8 milj. kro— nor. Genom att stödmedlen bestämmes i viss relation till den statliga biograf- nöjesskatten — och därmed även i rela- tion till biljettintäkterna _ uppnås vär- debeständighet och förenkling av admi- nistrationen. Särskilda överenskommel- ser med organisationer och enskilda företag behövs ej för stödets genomfö- rande.
Utredningen föreslår, att stödet i första hand skall uppdelas så, att huvud- delen eller tre fjärdedelar användes för generellt stöd åt långfilmsproduktionen. Den återstående fjärdedelen skall an- vändas på följande sätt. Först avsättes medel med upp till 100 000 kronor för forskningsändamål m.m. och 100000 kronor för exportfrämjande åtgärder. Av resterande medel skall 10 % använ— das för stöd åt produktion av kortfilm och 20 % för stöd åt framställning av speciell barnfilm, i första hand film som är lämpad för barn under 11 år. Återstoden skall användas för pre- miering av en från allmänna synpunkter önskvärd långfilmsproduktion.
Härutöver föreslås, att bestämmelser- na om skattebefrielse för barnfilm _
som nu gäller för barnmatinéer och av barnfilmklubbar anordnade föreställ- ningar — skall utvidgas att gälla även
vid kvällsföreställningar med svensk-. producerade barnfilmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén anslutna barnfilmjuryn. Sådan skatte- befrielse skall dock endast gälla för fil- mer, som har en längd av minst 1 000 m i bredfilm eller 400 m i smalfilm, eller för program sammansatta av flera så- dana svenskproducerade barnfilmer, som tillsammans har denna längd, un- der förutsättning att visningen sker på entimmesföreställningar.
I fråga om det generella stödet åt långfilmsproduktionen anser utredning— en, att en fördelning enbart efter spel- intäkterna, som f.n. sker, bör ersättas av en fördelning dels i förhållande till produktionskostnaderna och dels i för- hållande till spelintäkterna. Dessa bi- drags storlek får med hänsyn till pro- duktionens omfattning och tillgängliga medel bestämmas årligen men bör vara maximerade till högst 20 % av kostna— derna och högst 30 % av spelintäkterna. Kostnadsbidraget bör dock _ för att det skall få någon betydelse _ vara minst 10 %.
Utredningen föreslår en omprövning av den skattebefrielse som f.n. under vissa förutsättningar kan erhållas för såväl svensk som utländsk film. Skatte- befrielsen _ som tillkom då biograf- nöjesskatten var väsentligt lägre än nu _ ger ett stöd som för svartvit film är ca sju gånger och för färgfilm nära fyra gånger större än den nuvarande skatte— återbäringen för svensk långfilm.
I stället för denna skattebefrielse föreslår utredningen, att för sådana filmer som är ägnade att tjäna »veten- skapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings— eller uppfostringssyfte» och som samtidigt är av »allmänt värde för samhället» skall införas möj—
lighet till skattenedsättning med 40 %. Samtidigt föreslår utredningen, att svenska filmer, som erhåller sådan nedsättning, likväl skall vara berät- tigade till generellt stöd efter samma grunder som övriga svenska långfilmer. De bör därjämte även kunna komma i fråga för stöd efter kvalitetsbedömning.
Genom att stödmedlen utgör viss del av den totala biografnöjesskatten, får de ingen direkt anknytning till den svenska filmproduktionens storlek och kostnaderna härför samt spelintäkterna därav. Det är därför inte möjligt att på förhand ange storleken av de medel, som de olika filmerna kan berättiga till. Det organ, som skall ha hand om med- len, bör därför arbeta med en årlig bud- get och ha möjlighet att fondera medel. Ur fonden bör medel kunna tagas då budgeten överskrides, liksom fonden bör tillföras budgetmedel som icke åtgår.
För administration och fördelning av stödmedlen föreslås, att ett särskilt bo- lag bildas. Kungl. Maj:t skall godkänna bolagsordning och ändringar i denna. Ordföranden i bolagets styrelse och suppleant för denne bör utses av Kungl. Maj:t. Särskilt kontrakt mellan staten och bolaget bör finnas, innehållande föreskrifter om förvaltningen m. 111.
För fördelning av premierna till för— tjänta producenter av svenska långfil- mer respektive kortfilmer föreslås till- sättande av en särskild jury, som utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Leda- möterna bör avgå växelvis. De medel, som anslås för stödjande av svensk barn- filmsproduktion, bör fördelas av barn- filmjuryn.
Biografnöjesskatten. I direktiven för utredningen ingår icke något uppdrag att ompröva biografnöjesskatten. Under utredningsarbetet har organisationerna inom film- och biografbranschen till
statsrådet och chefen för finansdepar- tementet den 4 juli 1958 gjort framställ— ning om sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar. Enligt skrivel- sen — som överlämnats till utredningen _ har betydande svårigheter uppstått för film- och biografbranschen på grund av den senaste tidens minskning i publikfrekvensen, som i första hand anses bero på televisionens utbyggnad. Med anledning av skrivelsen har utred— ningen verkställt undersökningar röran- de besöksfrekvensen på biograferna och biografbranschens lönsamhet.
Besöksfrekvensens utveckling har un"- dersökts i 10 av de största städerna, som tillsammans svarar för över 40 % av biografernas totala besökarantal.Då siff- rorna för år 1957 påverkades av den stora influensaepidemien under hösten nämnda år, har det inte varit möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma, huruvida och i vilken omfatt- ning televisionen medverkade till en nedgång i besöksfrekvensen detta år. I jämförelse med genomsnittet för åren 1950—56 hade åtta av städerna en ök- ning, medan Stockholm och ytterligare en stad visade minskning av besöks- frekvensen. Med hänsyn till de sålunda konstaterade svårigheterna att göra en bedömning på grundval av 1957 års siffror har utredningen sökt få upp- gifter så långt fram i tiden som möjligt för att få en säkrare uppfattning om televisionens återverkningar i de om— råden, som haft sändarestationer under hela eller större delen av år 1958. Så- dant siffermaterial har sammanställts för Stockholm, Göteborg och Malmö.
Nedgången i besöksfrekvensen för Stockholm under år 1958 i jämförelse med genomsnittet för åren 1950—56 ut— gjorde 15 %. För Göteborg och Malmö visar beräkningarna en nedgång mot nämnda genomsnitt med 7 respektive 2 %. I Stockholm var nedgången ganska
jämnt fördelad under året med 14,5 % på första och 16 % på andra halvåret. Göteborg hade en minskning under första halvåret med 6 % och andra halv— året med 8 %, medan däremot Malmö visade en ökning i besöksfrekvensen under första halvåret med 1,5 % och en minskning andra halvåret med 6 %. I Göteborg och Malmö blev televisions- förbindelserna reguljära först i maj 1958.
Jämte England synes Sverige vara det enda land i Europa, som redan nu har en relativt hög televisionstäthet. Antalet licenser i Sverige uppgick den 30 no— vember 1958 till 212 000 eller en på 35 invånare. I England hade man vid ut— gången av år 1957 en televisionsapparat på var sjätte invånare. I Stockholm mot— svarade licenstätheten vid utgången av november månad 1958 en apparat på var elfte invånare.
Utredningen anser sig inte kunna be— döma, hur televisionen på längre sikt kommer att återverka på biografnäring- en. Den mycket hastiga ökningen av antalet licenser i Stockholmsområdet ger dock förutsättningar för att med viss reservation bedöma effekten under tele- visionens utbyggnadsperiod vid en rela- tivt hög licenstäthet. Återverkningarna på längre sikt kan möjligen bli större, men det kan också tänkas, att anskaff- ningskostnaden för apparaterna och nyhetsintresset under televisionens ut- byggnadsperiod i högre grad påverkar frekvensen av andra nöjen än vad se- nare blir fallet.
Då endast England f. n. har en högre licenstäthet än Sverige, är det svårt att göra jämförelser med utvecklingen i andra europeiska länder. Bestämda slut- satser om televisionens återverkningar på biografrörelsen i England kan inte dras med anledning av den högkonjunk- tur, som den engelska biografrörelsen hade under de första efterkrigsåren,
synbarligen sammanhängande med den starka varubristen som gav stora förut- sättningar för en stark ökning av bio- grafbesöken.
Även om man inte klart kan förutse återverkningarna av konkurrensen från televisionen på längre sikt, finner ut— redningen det dock rimligt, att en viss jämkning i nöjesskatten företas på grund av de erfarenheter som nu kan redo- visas.
Utredningen har verkställt en under- sökning av förändringarna i biograf- branschens lönsamhet under senare år. Denna utvisar en avsevärd förbättring. Hänsyn härtill bör tagas vid föränd- ringar i nöjesskatten. Därjämte bör också beaktas de jämkningar i skatten till biografernas förmån, som genom- fördes den 1 juli 1957, vartill även bör förutsättas att en viss kostnadsanpass- ning skall kunna genomföras.
För en kompensation av biografernas inkomstminskning kan man välja två vägar. Den ena är en direkt sänkning av nöjesskatten med ett visst antal procent- enheter. Den andra är att medge s.k. bottenavdrag för samtliga biografer. Vid valet mellan alternativen anser utred- ningen, att hänsyn bör tas till hur de skatteändringar som genomfördes år 1957 verkat för olika företag och hur en större frekvensminskning påverkar vis- ningsställena individuellt. Därvid konsta- terar utredningen, att övergången från progressiv till proportionell skatt med- förde inkomstökning för biografer med högre biljettprislägen än ca kronor 2: 05 samt att en minskning i besöksfrekven- sen i mindre grad går ut över de cent- ralt belägna biograferna med de högsta biljettprislägena, men i ökad utsträck- ning drabbar de mindre lägesbetonade biograferna. Härtill kommer, att möj- ligheterna för kostnadsanpassning är mer begränsade för de mindre och me- delstora enheterna.
De förändringar, som genomfördes i biografnöjesskatten den 1 juli 1957, medförde en skattenedsättning mot- svarande ca 3,8 milj. kronor. Omlägg— ningen innebar, att de minsta visnings- ställena erhöll en väsentlig skattelind- ring och att skattebclastningen för bio— grafer med högre biljettprislägen mins- kades. Samtidigt erhölls skattebefrielse för matinéföreställningar med av barn- filmjuryn godkänd film på alla bio- grafer.
För en kompensation av en hittills konstaterad och en på grundval av er- farenheterna från Stockholm under år 1958 för hela landet väntad nedgång i besöksfrekvensen föreslår utredningen, att en nedsättning av nöjesskatten för biograferna genomföres på så sätt, att s.k. bottenavdrag skall erhållas för samtliga visningsställen med ett belopp av 100 kronor per visningsställe och vecka. Härigenom erhåller de mindre och medelstora enheterna, som i första hand behöver kompensation, denna ge- nom en proportionellt större nedsätt- ning samtidigt som skattelättnaden ock- så proportionellt sett ger större ned- sättning vid sjunkande frekvens och därmed följande ökade svärigheter för kostnadsanpassning. För de ambuleran- de företagen, som inte har fasta vis- ningsställen, bör medges en nedsätt- ning av den direkta skatten med 3 pro- centenheter.
Utredningen förutsätter, att filmhyra inte skall uttagas på det ovan angivna bottenavdraget och utgår därvid från att en nedsättning av skatten, som icke förutsätter en biljettprissänkning och som närmast är att betrakta som en skat- teåterbäring till biograferna i förhållan- de till en sjunkande individuell lönsam— het, inte skall minskas genom att film- uthyrarna kräver att få någon andel därav. Då filmuthyrarna emellertid framställt krav härom, föreslår utred-
ningen alternativt, att biografägarna i stället erhåller direkt skatteåterbäring med högst 100 kronor per visningsställe och vecka.
Slutligen föreslår utredningen en om- läggning av skatteredovisningen och ge- nomförande av en förbättrad statistisk redovisning av nöjesskattemedlen.
Ekonomiska beräkningar. De ekono— miska verkningarna av utredningens förslag i ingångsskcdet framgår av ne- danstående uppställning, vilken även utvisar skatteminskningen i anledning av de ändringar i biografbeskattning- en, som genomfördes år 1957.
Producentstöd ................
Skattebefrielse för barnfilm: a. matinéer ................. b. kvällsföreställningar med svensk barnfilm ...........
Bottenavdrag för biograferna . . . .
Övergång från progressiv till pro- portionell beskattning ........
Avgår: Nuvarande producentstöd ...... Ändring av 14 & nöjesskatteförord- ningen (skattenedsättning med 40 % i stället för nu gällande skattebefrielse) ..............
Utred- 1957 års . .. . ningens Summa andrmgar förslag Milj. kronor — 4,8 4,8 1,7 — 1,7 — 0,4 0,4 2,0 4,0 6,0 1,9 — 1,9 5,6 9,2 14,8 — 3,0 3,0 — 0,9 0,9 5,6 5,3 10,9
Det nuvarande stödet åt filmproduk- tionen uppgår till ca 3 milj. kronor årligen. Den summa om 4,8 milj. kro- nor, som enligt utredningens förslag beräknas bli tillgänglig för det direkta producentstödet under budgetåret 1959/ 60, har framräknats med utgångspunkt från en beräknad frekvensminskning på biograferna av 15% i jämförelse med åren 1950—56 i de områden av landet — med ca 4,4 milj. invånare _ som beräknas vara täckta av televisions- sändningar från den 1 juli 1959. Om en lika stor frekvensminskning vid se— nare tidpunkt inträder för hela landet, beräknas beloppet sjunka till 4,5 milj. kronor.
Genom bestämmelserna i 14 å andra st. a) nöjesskatteförordningen om fullständig skattebefrielse för vissa filmer tillföres film- och biografbran— schen f. 11. ca 1,5 milj. kronor per år. Genom utredningens förslag om skatte— nedsättning i stället för skattebefrielse för sådana filmer blir motsvarande be— lopp 0,6 milj. kronor.
Utredningens förslag beräknas tillföra film— och biografbranschen ca 5 milj. kronor årligen i ökat producentstöd och skattelättnader. Med de ändringar i be- skattningen, som tillkom genom 1957 års riksdagsbeslut, uppgår summan för de år 1957 genomförda och de nu före— slagna stödåtgärderna till sammanlagt 10,9 milj. kronor per år.
Särskilt uttalande av herr Ellwyn
I åtskilliga både principiella och prak- tiska avseendeu hyser jag uppfattning- ar, som avvika från utredningsmannens. Vad som i det följande angives avser blott vissa aktuella uttalanden och för- slag, medan avvikande uppfattningar beträffande beskrivningar av faktiska förhållanden och siffermaterialets be- handling huvudsakligen lämnas därhän.
Nedan behandlas först (1) några all- männa synpunkter beträffande princi- perna för en nöjesskatt, dess inverkan på filmen med hänsyn till filmens ka- raktär av kommunikationsmedium samt (2) frågan om nöjesskattens ekono- miska avkastningsförmåga. Därefter föl- jer (3) jämförelse mellan några olika konstruktioner av skatteåterbäring till inhemsk filmproduktion, (4) en beräk— ning av bidragsbchovets storlek, (5) kommentar till planerna på särskild subventionering av biograferna samt (6) uttalande beträffande förslaget om reduktion av stödet till pedagogisk film. Slutligen framföres (7) förslag beträf- fande generell sänkning av nöjesskat- ten samt (8) förslag beträffande fortsatt tillämpning av nuvarande bidragsord— ning för svensk film med vissa ändring- ar och kompletteringar. Sistnämnda två förslag grundas på ett av herr Dymling i augusti 1958 till utredningen överläm- nat memorandum.
1) Några allmänna synpunkter. Såsom konsumtionsskatt avses nöjes- skatten skola betalas av konsumenterna.
Vid nöjesskattens införande och vid se- nare höjningar därav har också skatten övervältrats framåt i form av prissteg- ringar. (Den frekvenssänkning, som in- träffade efter 1948 års skattehöjning och för vilken kostnaden fick stanna å film- och biografföretagen, bedömdes bli al- lenast tillfällig.)
Sedermera har utvecklingen medfört, att skatten i allt högre grad kommit att belasta film- och biografföretagen. Framför allt den av penningvärdesför- sämring föranledda kostnadsfördyring- en ha företagen icke i tillräcklig ut- sträckning kunnat kompensera genom prishöjningar. I den mån prishöjningar förekommit, synas dessa ha medfört yt- terligare minskad efterfrågan hos kon- sumenterna. Den höga nivån på biljett— priserna har medfört, att besökaranta- let är väsentligt lägre än det skulle ha varit vid ett lägre biljettpris. Detta vi- sar sig bl. a. däri, att Sverige trots myc- ket hög biograftäthet redovisar ett i för- hållande till andra länder mycket lågt antal biografbesök per invånare.
Såsom berörts av bl. a. 1952 års kom- mitté för indirekta skatter (SOU 1957: 13) kan beträffande skatter av ifråga- varande slag förekomma, när vissa för- utsättningar brista, att skatten helt el- ler delvis icke övervältras framåt utan i stället dels stannar på företagen och dels övervältras bakåt på leverantörer och anställda.
En sådan utveckling synes ha inträf- fat beträffande nöjesskatten.
Vad svensk film beträffar måste skat- tens verkningar — trots den genom 1951 års förordning införda skattelind- ringen — betecknas såsom ytterst känn- bara. De ha gett upphov till väsentliga strukturella förändringar, av vilka den mest framträdande är, att spelfilmpro- duktion såsom fristående verksamhet praktiskt taget omöjliggjorts.
Både införandet av skatteåterbäring för svensk film enligt 1951 års förord- ning och införandet av skatteåterbäring för mindre biografer enligt 1957 års för- ordning innebär konstateranden av att skatten i väsentlig utsträckning förlorat sin ursprungliga karaktär; i intet av dessa fall har ifrågasatts, att minskning- en i skattebelastningen skulle tillföras konsumenterna. Symptomatiskt är vi— dare det numera framkomna förslaget om skattelindring genom bidrag till för- män för samtliga biograflokaler. Om detta genomföres, skulle samtliga av nö- jesskatten berörda företagsgrenar ha er- hållit bidrag av skattemedlen med nu- dantag blott för den utländska filmen. Detta undantag beror möjligen på att den utländska filmens förhållanden icke undersökts.
Det synes uppenbart, att man kommit i ett läge som icke överensstämmer med grunderna för nöjesskatten: skatteme- del bortskänkas till ett håll för att pro- duktionen av svensk film skall fortsätta, till ett annat för att mindre biografer skall bibehållas, till ett tredje för att det första bidraget icke är tillräckligt för produktion av konstnärligt högtstå- ende film, till ett fjärde för att pedago- gisk film skall kunna produceras, till ett femte för att även större biografer skola kunna undgå förluster etc.
Ytterligare komplikationer kunna till- komma genom att dessa såsom bidrag konstruerade skattelättnader förutsätta mer eller mindre väl utvecklade regle- ringssystem, som i sig bära frö till vi—
dare utveckling. Sålunda vore det exem- pelvis tänkbart, att bidragslinjen för biograflokalerna utvecklades enligt ett bidragssystcms natur och så småningom medförde gradering av bidraget efter behovsprövning.
En användning av nöjesskatten såsom instrument för kulturpolitiken kan icke överensstämma med lagstiftarens av— sikter.
Om dirigerande åtgärder för filmen anses erforderliga _ vartill jag i detta sammanhang icke har att taga ställning — böra dessa tillkomma på annat sätt än såsom mer eller mindre förutsedda konsekvenser av ett nöjesskattesystem. När det gäller ett kommunikationsmc— dium som filmen bör även beaktas, att andra värden än de rent ekonomiska stå på spel.
Att »en bild säger mer än tusen ord» är en gammal sanning. De bilder, som spelas upp på en filmduk, återges i pres- sen eller visas i televisionen, åsyfta — liksom det talade eller skrivna ordet _ att vidarebefordra synpunkter och upp- levelser till andra människor. Syftet är detsamma, det är bara medlen som skiljer.
Att inom vissa mycket vida gränser fritt få ge uttryck för sin mening i tal och skrift betraktas av alla som en omistlig rättighet och som själva känne- tecknet på ett kultursamhälle. Att vi för- knippa denna frihet att uttrycka sig med det talade och skrivna ordet, un- danskymmer emellertid lätt att vad som egentligen åsyftas med denna rättighet är rätten att till andra människor i den form man själv föredrar söka förmedla sina synpunkter och upplevelser. Att yttrandefriheten förr i världen i prak- tiken inskränkte sig till att tala och skriva fritt förminskar sålunda icke dess giltighet för de nya former, som sedan har tillkommit för att förmedla synpunkter och upplevelser till andra
människor. En av dessa nya former är filmen, och filmproducenten bör följ- aktligen ha samma frihet att inom la- gens gränser fritt få förmedla synpunk- ter och upplevelser, som tillkommer skribenten och föredragshållaren. En- dast skenbart åtnjuter filmproducenten en sådan frihet.
Som jag förut framhållit innebär den nuvarande utformningen av nöjesskat- ten, att produktion av svensk film såsom fristående verksamhet praktiskt taget omöjliggjorts. Situationen för filmpro- ducenten erbjuder en direkt parallell till det hypotetiska fallet, att alla svens- ka dagliga tidningar belagts med en så hög omsättningsskatt, att endast sådana tidningar kunna utkomma, som ständigt subventioneras av någon tillräckligt ka- pitalstark intressent. Pressen skulle ha det allra största fog för klagomål över ett dylikt ingrepp i sin yttrandefrihet. Producenten av svensk film har lika be— rättigade krav på yttrandefrihet som pressen. Den enda skillnaden är, att vad som för pressen är ett hypotetiskt fall nu under lång tid varit verklighet för filmproducenten.
2) Nöjesskattens avkastningsförmäga.
Avkastningsförmågan hos en indirekt skatt är, såsom i flera sammanhang kon- staterats, beroende på åtskilliga fakto- rer, bl. a. efterfrågan, tillgång samt skattens utformning och storlek. Den nu avslutade utredningen har icke berört denna fråga. överväganden i dessa av- seenden skulle emellertid ha varit av intresse. Man skulle då _ exempelvis beträffande storleken av den skatt som drabbar den svenska filmen — möjligen ha konstaterat, att även ur statsfinan- siell synpunkt en ytterligare skattelind- ring skulle vara fördelaktig.
En jämförelse kan göras med de för— hållanden, som kunna antagas skulle ha rått i dag om 1951 års skattelindring
icke genomförts. Nöjesskattcn per biljett för svensk film (genomsnittspris kronor 2: 50) skulle i så fall ha utgjort 95 öre, medan den nu utgör 80 öre. Under spel- året 1956/57 såldes omkring 20 milj. bil— jetter och skatten utgjorde närmare 16 milj. kronor. Om den högre skatten bi- behållits, skulle besöksfrekvensen ha minskat avsevärt; i stället för dessa 20 milj. biljetter skulle antagligen blott ha sålts 10—12 milj. biljetter. Skatten skulle då ha inbragt 10—11 milj. kro- nor. Den år 1951 genomförda justering- en av skatten för svensk film kan så- lunda under spelåret 1956/57 beräknas ha tillfört stat och kommun ytterligare nöjesskattemedel med omkring 5 milj. kronor. 1950 års filmutredning om- nämnde i sitt betänkande en del beräk- ningar i sådan riktning och dessa ha uppenbarligen i det väsentliga besan- nats.
3) Olika konstruktioner av producent— stödet. Såsom utredningsmannen framhåller finnas åtskilliga alternativa lösningar beträffande konstruktionen av bidraget till den svenska filmproduktionen för- utom den av utredningsmannen rekom- menderade metoden. Ett alternativ är producentandelssystemet, vars möjlig- heter icke blivit av förevarande utred- ning undersökta och därför här måste förbigås. Ett annat alternativ, som lig- ger mycket nära till hands, utgör den nu gällande skatteåterbäringsmetoden enligt 1951 års förordning. Enär denna metod under avsevärd tid fungerat utan anmärkning i tekniskt avseende, anser jag att det ytterligare bör övervägas, hu- ruvida icke en fortsatt tillämpning där- av i kompletterad form är tänkbar.
De huvudsakliga skillnaderna mellan det av utredningsmannen föreslagna systemet och det hittills gällande syste— met kunna angivas i följande huvud- punkter.
a) Enligt det nu gällande systemet översändas bidragsmedlen direkt av biografägaren till producenten tillsam- mans med filmhyran för visningen. En- ligt utredningsmannens förslag däremot skola bidragsmedlen såsom ingående i nöjesskatten inlevereras från biograf— ägaren till nöjesskattemyndigheten, som vidarebefordrar den statliga delen av nöjesskatten till vederbörande länssty- relse, vilken i sin tur avskiljer stödmed— len och övcrlämnar dem till ett särskilt redovisningsorgan för fördelning bland producenterna.
Det nu gällande systemet är uppen— barligen i tekniskt avseende enklare än det av utredningsmannen föreslagna.
Ett förhållande som bör nämnas, ehu- ru det saknar större betydelse, är att det 5. k. 75-kronorsbidraget för mindre bio- grafer komplicerat redovisningen på så- dana biografer i de fall, då en svensk film visas därstädes under samma vecka som annan svensk eller utländsk film. Dessa svårigheter, som borde ha beak- tats när 75-kronorsbidraget år 1957 in— fördes, kunna emellertid i huvudsak un- danröjas i samband med planerad ratio- nalisering av nöjesskatteredovisningen. Förenklingar ha redan åstadkommits i de län, där särskild nöjesskatteredovis— ning för varje film tillämpas.
En olägenhet i utredningsmannens förslag är, att bidraget kommer att i tekniskt avseende vara av mera utpräg- lad subventionskaraktär genom att det utbetalas via skattemyndigheter och andra administrativa organ. Detta kan vara av väsentlig psykologisk betydelse. Enligt nuvarande system är bidraget en- dast formellt en subvention, medan det i praktiken fungerar såsom en skatte- sänkning för svensk film, vilket det i verkligheten också är.
b) Enligt utredningsmannens förslag skall viss del av bidragsmedlen använ-
das för särskilda ändamål: stöd åt kva- litativt högtstående spelfilm samt åt barnfilm, kortfilm m. m. Några utbetal- ningar för sådana ändamål ske icke en— ligt den hittills gällande ordningen men däri ligger icke någon principiell skill- nad mellan dc två systemen. Såsom ut— redningsmannen framhåller kan det nu- varande stödsystemet nämligen kom- pletteras med en föreskrift, att viss an- del av till producenten inlevererade bi- dragsmedel skall avsättas för de ifråga— varande särskilda ändamålen. Detta kan lämpligen ske genom att producenten ålägges skyldighet att inleverera viss del av bidragsmedlen till ett redovis— ningsorgan. Till undanröjande av risken för eventuell uraktlåtenhet från produ— centens sida, exempelvis i förening med insolvens, torde tillfredsställande garan- tier kunna ställas.
0) Enligt utredningsmannens förslag skall en del av det generellt utgående bidraget utbetalas till filmens produ- cent i proportion till filmens produk- tionskostnader. En sådan ordning för utbetalning kan tillämpas även enligt det nuvarande skatteåterbäringssyste- met genom att producenten på samma sätt som ovan under b) angivits ålägges inleverera viss bestämd del av skatte- återbäringen till ett redovisningsorgan.
Ett kostnadsstyrt bidrag förefaller i förstone tilltalande, men vid närmare övervägande visar det sig, att det är be- häftat med utomordentligt stora nack- delar av både praktisk och principiell art. Problemen i fråga om vilka och hur stora kostnader som skola godkän- nas såsom bidragsberättigande komma utan tvivel att bli både många och svåra. Det låter sig visserligen sägas, att milli- meternoggrannhet icke påfordras. All bedömning måste dock för att förtjäna beteckningen rättvis kunna göra an- språk på att anses objektivt noggrann.
Det ligger en påtaglig fara i att upp- finningsrikedom och fördomsfrihet på det redovisningstekniska området blir lönande inom vissa gränser.
Bland de talrika svårigheter, som måste bemästras i samband med kost- nadsstyrda bidrag, märkas exempelvis frågor om ateljékostnaderna. F. 11. debi- tera ateljéerna filmerna med lägre pri— ser än ateljéernas självkostnader mot- svara. Detta gäller både för de ateljé- ägande företagens egna filmer och för främmande filmer. Man torde icke kun- na räkna med annat än att ateljéerna, om bidraget skall vara beroende av stor— leken av de kostnader som debiterats filmen, komma att hålla priser åtmins- tonc motsvarande deras självkostnader. Vare sig så blir fallet eller icke måste ändå ofta uppkomma frågor om vilka ateljékostnader som äro riktiga i de sär— skilda fallen. Vissa ateljéer kunna vara av enklare standard än andra, vilket kan aktualisera frågan om de ändå skola få debitera ateljéhyra enligt samma nor- mer. Om de få göra detta, innebär det ett gynnande av ateljéer och teknisk ut- rustning av lägre standard. Om de icke få göra det, uppstår frågan om hur stora skillnaderna skola vara.
Ateljé-erna nämnas här endast såsom exempel; inom andra områden kunna problemen vara ändå mera svårbedöm- bara, såsom exempelvis beträffande ga- ger, arvoden och resor för medverkande i de fall då vederbörande samtidigt är ekonomisk intressent i filmen.
De belopp beträffande vilka tveksam- het kan råda kunna vara avsevärda.
Det må för övrigt påpekas, att något väsentligt ej står att vinna genom kost- nadsstyrt bidrag. En undersökning, var- vid denna stödform applicerats på tidi- gare års produktion, ger vid handen, att fördelningen icke i relevant avseende skulle avvika i högre grad från den för-
delning som följt av hittills tillämpat system.
d) Enligt nuvarande skatteåterbä- ringssystem står stödet i proportion till vad varje film spelar in. Enligt utred- ningsmannens konstruktion skulle stö- det däremot utgå i förhållande till vad all film, både svensk och utländsk, spe- lar in på biograferna.
Det torde ej kunna hävdas någon all- deles bestämd uppfattning om vilken av dessa två beräkningsgrunder som är lämpligast.
Därcst stödet utgår i förhållande till all visning av film, medför det, att stö- det totalt blir lika stort även om den svenska filmproduktionen minskar iom- fattning. Ett av syftemålen med denna omkonstruktion torde vara att därige- nom antalet filmer skulle hållas nere. Det är dock tveksamt, om konstruktio— nen är ägnad att främja en utveckling i sådan riktning. I vart fall torde så icke vara förhållandet, om metoden kombi- neras med bidragsfördelning i propor— tion till produktionskostnaden. Det bör för övrigt i detta sammanhang beaktas, att en minskad produktionsvolym icke ur alla synpunkter är önskvärd. Den medför även olägenheter exempelvis däruti att marknaden för filmskaparnas arbetskraft minskar.
Om ovanstående synpunkter äro rik- tiga, följer därav, att den av utrednings— mannen föreslagna konstruktionen för stödet åt den svenska filmen icke erbju- der sådana fördelar, att det hittillsva- rande skatteåterbäringssystemet bör övergivas. Den i 1951 års författning stadgade ordningen måste anses ur tek- nisk och systematisk synpunkt överläg- sen. Denna ordning bör alltfort kunna användas med de kompletteringar och justeringar, som följa av dagens krav.
4) Den erforderliga intäktsökningen för svensk film; beräkning av bidragsbe- hoveL
Utredningens siffermaterial beträffande besöksfrekvens, produktionskostnader och intäkter kan sammanfattas sålunda. Åskådarantalet för svensk film utgör genomsnittligen 600 000 per film. Produktionskostnaderna sammanlag- da med distributionskostnaderna för en till biograferna distribuerad genom- snittlig svartvit film utgör i dag 600 000 kronor (för den genomsnittliga svart- vita filmen uppgingo produktionskost- naderna 1957/58 till ca 550 000 kronor, varjämte distributionskostnaderna be- räknats till ca 60 000 kronor). Genomsnittsbiljettpriset per åskådare är kronor 2: 50, vilket i öre räknat för- delas å de olika intressenterna sålunda.
Stat och kommun . _ . . 95
Avgår nöjesskatte-
återbäring .......... 14,25 80,75 Biografen .................. 93 Filmen .............. 62
Tillkommer nöjes-
skatteåterbäring . 14,25 76,25
250,00
Den svenska filmen får sålunda 76,25 öre per åskådare, vilket för 600 000 åskådare gör totalt i filmhyra och nö- jesskatteåterbäring ca 450 000 kronor.
För att filmen skall få sina kostnader om 600 000 kronor betalda på den svens- ka marknaden behöver den emellertid ha möjlighet att taga in en krona per åskådare.
Det nu utgående stödet, som utgör ca 14 öre per biljett, måste — om så skall kunna ske — höjas till närmare 40 öre per biljett.
Med angivande av procenttal i stället för belopp erhåller ovanstående tablå över dagens läge följande utseende.
Avgår nöjesskatteåter—
bäring .............. 5,7 32,3 Biografen .................. 37,2 Filmen ................ 24,8
Tillkommer nöjesskatte-
återbäring ............ 5,7 30,5
100,0
Om filmproduktionen skall erhålla ge- nomsnittligen en krona per åskådare, skulle härför åtgå 40 % av biljettpriset. Eftersom filmhyran är 24—25 %, skulle i skatteåterbäring erfordras ett belopp om 15—16 % av biljettpriset.
Till jämförelse kan nämnas, att före 1939 och 1948 års nöjesskattehöjningar det av allmänheten erlagda priset förde- lades med 9,1 % på nöjesskatten, 54,5 % på biografen och 36,4 % på filmen.
Skulle (len svenska filmproduktionen beredas samma andel i vad allmänheten betalar som före de stora nöjesskatte— höjningarna, skulle erfordras en skatte- återbäring om 12 % av biljettpriset, vil- ket tillsammans med filmhyran skulle giva ca 36 %.
I penningar räknat skulle detta betyda drygt 90 öre per biljett och för 600 000 biljetter sålunda 550 000 kronor. Om härtill läggas exportintäkter om genom- snittligen 20 000 kronor, stiger den kal- kylerade intäkten till 570000 kronor, vilket lämnar en förlust om ca 30 000 kronor eller sålunda samma förlust som 1950 års filmutredning beräknade i den kalkyl som låg till grund för dess förslag. Detta förlustbelopp ligger möj- ligen inom kalkylens osäkerhetsmar- ginal.
Vid bedömning av stödbehovet är av intresse frågan om vilken roll det före- slagna kvalitetsstödet skall spela. Det torde vara ostridigt att ett sådant bi- drag, som ges efter bedömning, icke får intaga en så central position, att det blir avgörande för vilka filmer som skola få
produceras. Om exempelvis en normal- film, som betingar en kostnad om 600000 kronor, icke har möjlighet att spela in mer än 450 000 kronor och så— lunda ger 150000 kronor i kalkylerad förlust, betyder existensen av kvalitets— bidrag om exempelvis 100—200 000 kro- nor per film för 5—6 filmer årligen, att det blir den kvalitetsbedömande instan— sen som i praktiken i väsentlig grad di- rigerar filmproduktionen. Ett system där filmen dirigeras av ett centralt bedöm— ningsorgan i stället för av allmänheten kan komma att utgöra ett riskmoment för framtiden. Erfarenheterna från län- der, som tillämpat statlig dirigering av filmproduktionen, ha icke varit gynn- samma.
Det är bl. a. sådana överväganden som föranlett att ekonomiska bidrag ef- ter bedömning hittills avvisats. Detta kom till uttryck exempelvis i de direk- tiv som chefen för finansdepartementet efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet lämnade 1950 års filmutredning, vari olägenhe- terna och svårigheterna med stödåtgär- der beroende av kvalitetsbedömning på- pekades. Principen kom också till ut- tryck vid riksdagsbehandlingen av åren- det år 1951. I denna huvudprincip torde icke ha gjorts någon ändring genom det av 1957 års riksdag uttalade önskemålet om främjande av tillkomsten av konst- närligt högtstående svenska filmer. Sist- nämnda syfte vinnes i första hand ge- nom att filmskapandet beredes sunda ekonomiska förhållanden. Först när så blir fallet, kan bidrag efter bedömning bli ett värdefullt komplement med in- riktning på främjande av tillkomsten av sådana filmer, som möta svårigheter även under normala ekonomiska för— hållanden.
Beträffande storleken av kvalitetsstö- det delar jag utredningsmannens upp- fattning. Detsamma gäller för de före-
slagna bidragen till övriga särskilda än- damål, såsom barnfilm, kortfilm och filmexport. Dock synes storleken av det föreslagna barnfilmsbidraget vara i un- derkant.
De föreslagna bidragen till de sär- skilda ändamålen motsvara omkring 3 % av den svenska filmens bruttoin- spelning. Om bidraget för svartvit film fixeras till 12 % av bruttobiljettpriset, skall därtill sålunda läggas 3 % för de särskilda ändamålen, vilket tillhopa be- tyder 15 % av biljettpriset.
Med hänsyn till att färgfilmen är dy- rare i framställning än den svartvita fil- men åtnjuter den förstnämnda redan nu en skatteåterbäring motsvarande 10 % av bruttobiljettpriset. Jämfört med 12 % bidrag för den svartvita filmen bör fö'r färgfilmen beräknas ett bidrag om ca 18 % av bruttobiljettpriset. För en ge- nomsnittsfärgfilm skulle det betyda en intäkt, som med 90 000 kronor översti— ger den kalkylerade intäkten för den svartvita filmen. Skillnaden i produk- tionskostnader är visserligen väsentligt större men det bör kunna förväntas av en färgfilm, att den når större publik än en svartvit film.
Även för färgfilmen tillkommer 3 % att avsättas för de särskilda ändamålen, varför skatteåterbäringen för färgfilmen bör utgöra 21 % av bruttobiljettpriset.
5) Särskilt bidrag till biograferna.
Planerna på att den nöjesskattelättnad, som anses erforderlig på grund av minskningen av besöksfrekvensen, skulle lämnas i form av bidrag av nöjes— skattemedel till biografägarna med upp till 100 kronor per vecka synas icke motiverade. Särskilt anmärkningsvärt är att det förutsättes, att filmuthyrarna skola avstå från att göra gällande sina rättigheter till filmhyra på all biljett— inkomst som icke utgöres av nöjesskatt. Denna del av förslaget utgör ytterligare
ett exempel på ingrepp i filmbranschens ”struktur.
En sådan användning av nöjesskatten i kombination med punktrestitution in- nebär icke annat än en omfördelning av en del av filmens spelintäkter mellan filmen och biografen.
Förslagets motivering "torde vara bl. a. övertygelsen, att nöjesskatten bör sänkas men att sänkningen icke bör till— föras utländsk film med hänsyn till det valutautflöde som följer därav. Till be- lysning av de ekonomiska proportioner- na härvidlag må anmärkas, att endast omkring 28 % av biografernas spelin— täkter (exklusive nöjesskatt) betalas så— som filmhyra för utländsk film. Därav torde närmare hälften stanna inom lan— det för täckande av kostnader å distri- bution, filmredigering, textning, kopior, *laboratoriearhete etc.
6) Skattebefrielse för pedagogisk film (14 å nöjesskatteförordningen). ' Beträffande utredningsmannens förslag att skattebefrielsen för film, som tjänar vetenskapligt ändamål eller upplys- nings—, undervisnings- eller uppfost- ringssyfte, skall reduceras till skatte- återbäring .med '40 % av nöjesskatten framhåller jag endast att de undersök- ningar, som— erfordras för denna frågas bedömning, äro av annan art än dem som fallit inom ramen för förevarande .utredning. Frågan synes falla utanför utredningsuppdraget.
Jag kan icke dela'utredningsmannens uppfattning om lämpligheten av den fö— reslagna reduktionen av inkomsterna för film av detta slag.
_7) Förslag om nöjesskattesänkning.
SåSOm framgår av de tidigare redovi- sade synpunkterna anser jag att nöjes- skatten icke;-såsom i dag är fallet, bör _ligga på så hög nivå,_att möjligheterna ,att skapa och sprida film påverkas, där-
av. Jag föreslår fördenskull en väsentlig
generell nöjesskattesänkning. Denna bör
icke ske i av utredningsmannen föresla- gen form såsom bidrag till biograferna utan bör genomföras på hittills vederta— get sätt i form av en sänkning av nöjes- skatteprocenten.
Vid bestämmandet av nöjesskattens storlek bör i dagens läge i första hand komma i fråga ett återförande av skat- ten till den nivå, som rådde före 1948 års höjning.
Med hänsyn till sannolikheten av att icke heller en sådan sänkning kommer att vara tillräcklig annat än på mycket kort sikt hemställer jag att, sedan beslut fattats i fråga om nöjesskatteprocenten, frågan om nöjesskattens avvägning i se— nare skeden göres till föremål för sär- skild utredning, som noggrant följer ut— vecklingen under den närmaste tiden, vilken för film- och biografbranschen kommer att vara mycket kritisk.
8) Förslag om stöd åt svensk filmpro- duktion.
Särskild skattelindring för den svenska filmen torde erfordras, så länge nöjes- skatten överstiger 10 %.
För, den skull föreslår jag, att det i 1951 års förordning stadgade skatteåter- bäringssystemet alltfort tillämpas, att skatteåterbäringsprocenten sättes i rela- tion till biljettintäkten i stället för till den statliga delen av nöjesskatten, att skatteåterbäringen höjes samt att för- fattningen kompletteras med regler om
att viss del av bidraget avskiljes för sär- skilda åtgärder till främjande av den
svenska filmproduktionen.
Förslagets innehåll angives närmare i nedanstående utkast till förordning, som grundas på 1951 års förordning,
_med ändringar och tillägg i 5 och 6 55
i .sakligt avseende ävensom ändring av 1 få i redaktionellt'avseende.
1 5.
Bidrag till svensk filmproduktion utgår av statsmedel genom återbäring av del av den å visningen av svensk film belöpande nöjesskatten enligt vad nedan sägs.
2 5.
Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning
a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt bolag el- ler annan svensk sammanslutning eller in— stitution;
b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital; samt
0) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk personal.
3 5.
Efter framställning av producenten prö- var statens biografbyrå om film är svensk.
Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.
4 5. För film, vars längd understiger 2000 meter såsom bredfilm eller 800 meter så— som smalfilm, utgår icke bidrag.
5 &.
Bidraget utgår av statens andel i nöjes- skatten för biografföreställning, vid vilken bidragsberättigande film visas och i vil- ken till högst 15 procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra del av föreställningen.
Bidraget utgör för föreställning med svartvit film 15 procent och för föreställ- ning med färgfilm 21 procent av den brut- tobiljettintäkt, varå nöjesskatt beräknas enligt 7 5 förordningen om nöjesskatt, i den mån statens andel av nöjesskatten å föreställningen därtill förslår.
Fyra femtedelar av bidraget för svartvit film och sex sjundedelar av bidraget för färgfilm utgör generell bidragsandel och tillfaller producenten av den bidragsbe- rättigande filmen. En femtedel av bidraget för svartvit film och en sjundedel av bi- draget för färgfilm utgör speciell bidrags— andel att användas för särskilda åtgärder till främjande av den svenska filmproduk- tionen i den ordning särskilt stadgas.
6 5.
Bidraget erlägges till producenten eller dennes ombud av biografföreställningens anordnare inom den tid som för nöjes— skattens inbetalande är för varje särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.
Det åligger producenten att av influtna bidragsbelopp genast till av Kungl. Maj:t godkänt redovisningsorgan utbetala den speciella hidragsandelen.
Underlåter anordnare av biografföreställ- ning att rätteligen erlägga bidrag, har länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning av pro- ducenten utbetala honom tillkommande bi- dragsbelopp. Sådan framställning skall ha- va gjorts inom sex månader från den tid— punkt då bidraget, enligt vad i första styc- ket stadgas, senast skolat erläggas till pro- ducenten eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages till prövning.
Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket, skall länsstyrelsen föranstalta om att motsvarande belopp in- drives hos anordnaren av biografföreställ- ningen.
7 5.
De närmare bestämmelser, som erford— ras för tillämpning av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.
I 5 5 sista stycket av ovanstående för- fattningsutkast har förutsatts, att reg- lerna om den speciella bidragsandelen meddelas i särskild författning. Det kan dock ifrågasättas om icke i vart fall de grundläggande reglerna i detta avseende böra angivas i själva förordningen, me- dan detaljbestämmelserna kunna angi- vas i'tillåmpningsföreskrifterna eller i avtal mellan Kungl. Maj:t och redovis- ningsorganet. I fråga om det sakliga in— nehållet av ifrågavarande regler delar jag utredningsmannens uppfattning.
Anmärkas bör, att de i 5 5 ovan intag— na procenttalen beräknats med hänsyn till en nöjesskatt om ungefärligen nuva- rande storleksordning. Sänkes nöjesskat- ten under 35 %, kunna sålunda även pro- centtalen beträffande bidraget sänkas..
FÖRFATTNINGSUTKAST
10*—809576
UTKAST l
Kungl. Maj:ts förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
Kungl. Maj:t har — »— — nedan an— gives. 6 &. (Upphäves) 7 &.
Nöjesskatten utgår med 15 procent å summan av erlagda inträdesavgifter, in- beräknat skatten; dock att för biograf- föreställning nöjesskatten utgår med 38 procent å nämnda summa.
12 5.
Vid redovisning av nöjesskatt avrun- das uppkommande öretal nedåt till när- maste hela krontal.
Uppgår skatten — efter vederbörliga avdrag _ för vecka ej till två kronor, är anordnaren fri från skyldighet att era lägga densamma.
13 %.
Anordnare av biografföreställningar må för ett och samma visningsställe er- hålla återbäring av nöjesskatt med ett- hundra kronor per vecka. Uppgår den för veckan redovisade skatten till lägre belopp än etthundra kronor, får åter- bäringen dock högst uppgå till det redo- visade beloppet.
Anordnare, som saknar visningsställe med fast biografutrustning, skall i stål- let för nöjesskatteåterbäring enligt förs— ta stycket äga rätt till nedsättning av nöjesskatten med tre procentenheter för
av honom under veckan anordnade bio- grafföreställningar.
14 5.
För annan _ —— — eller uppfostrings- syfte.
Ej heller skall nöjesskatt utgå för
a) Visning av film å barnmatiné eller för filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn, dock endast om fil"- men före föreställningens hållande god- känts av organ som Kungl. Maj:t därtill utser, eller
b) visning av film, som i studiesyfte anordnas uteslutande för medlemmar i organisation med huvudsaklig uppgift att studera filmens konstnärliga och so- ciala betydelse.
Vad i andra stycket under a) sägs skall gälla även annan föreställning, under förutsättning att programmet ut- göres av en eller flera svenska, specith för barn inspelade filmer, dock endast om sådant filmprogram har en längd av minst 1 000 meter såsom bredfilm eller 400 meter såsom smalfilm och visas på entimmesföreställningar.
För biografföreställning med film, vars visning enligt särskilt före före- ställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked förklarats vara ägnad att tjäna sådant ändamål eller syfte som avses i första stycket, skall nedsättning
av nöjesskatten ske med 40 procent. Det ankommer på statens biografbyrå att ef- ter framställning meddela förhandsbe— sked som ovan sägs.
23 %. Där ej Kungl. Maj :t annorlunda för- ordnar är anordnare av nöjestillställ-' ning som i 3 5 första stycket sägs skyl- dig att till uppbördsmyndigheten över- lämna på heder och samvete avgiven de- klaration rörande för varje tillställning influtna inträdes- och andra avgifter i olika prislägen. '
Motsvarande skyldighet —— —— — and- ra stycket.
24 5.
Det åligger — —— _— influten nöjes- skatt. ' Av statens andel i nöjesskatten för biografföreställningar må, enligt vad därom- är särskilt stadgat, högst 11 pro— cent användas för stödjande av svensk filmproduktion.
24 a 5. (Upphör automatiskt att gälla den 1 juli 1959)
Denna förordning träder i kraft den
UTKAST 2
Kungl. Maj:ts kungörelse angående ändring i kungörelsen den 21 december 1945 (nr 824) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
Kungl. Maj:t har —— _ —— nedan an- gives.
5 5.
I deklaration som avlämnas till upp- bördsmyndigheten skall för varje nöjes- tillställning redovisas antalet utlämnade biljetter eller andra dylika bevis i olika prislägen. Förköpsavgift eller andra särskilda avgifter, varom förmäles i 9 % förordningen om nöjesskatt, skola till antal och belopp redovisas särskilt.
Där erlagd »— — — först hålles.
7 5.
Det ankommer på den av barnfilm- kommittén tillsatta barnfilmjuryn att verkställa den prövning som avses i 14 5 andra stycket a) förordningen om nöjesskatt.
15a 5.
Beslut i ärende angående förhands- besked enligt 14 & fjärde stycket förord- ningen om nöjesskatt skall delgivas, för— utom sökanden, skattedirektören hos överståthållarämbetet. Skattedirektören äger, när han så finner erforderligt, på— kalla visning av film, beträffande vilken förhandsbesked meddelats.
Om lagakraftvunnet —— —— — under månaden.
Anteckning som i andra stycket sägs skall också, efter anmälan till biograf— byrån, göras om beslut som avses i 14 5 andra stycket a) och tredje stycket för- ordningen om nöjesskatt.
Denna kungörelse träder i kraft den
UTKAST 3
Kungl. Maj:ts förordning med bestämmelser om stöd åt produktion av svensk film
Kungl. Maj:t har, i överensstämmelse med riksdagens belut, funnit gott för- ordna som följer.
1 &. Som stöd åt den inhemska filmpro- duktionen utgår bidrag av statsmedel enligt vad nedan sägs.
25.
Film anses såsom svensk under förut— sättning
a) att producenten är här i landet bo- satt svensk medborgare eller svenskt bo— lag eller annan svensk sammanslutning eller institution;
b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital; samt
e) att filmen inspelats med övervä- gande svensk konstnärlig och teknisk personal.
3 5.
Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film är svensk.
Producenten är skyldig att på anford- ran lämna de upplysningar och tillhan— dahålla de räkenskaps- och andra hand— lingar, som biografbyrån kan finna er— forderliga till ledning för prövningen av ärendet.
Har film av statens biografbyrå fast- ställts som svensk, skall anteckning härom göras på tillståndskort, varom stadgas i & 7 förordningen den 22 juni
1911 (nr 71 s. 1) angående biografföre- ställningar. Biografbyrån skall därjämte inom åtta dagar efter utgången av varje månad underrätta det i 5 & avsedda för- valtningsorganet om de fastställelser, som meddelats under månaden.
4 5. För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm, utgår icke bidrag.
5 5.
Bidrag utgår med 11 procent av sta- tens andel i nöjesskatten för biograf- föreställningar och utbetalas genom länsstyrelsernas försorg till ett av Kungl. Maj:t godkänt förvaltningsorgan. Det an- kommer på vederbörande länsstyrelse att utan särskild ansökan månatligen till nämnda organ utbetala ovan angiven del av den till länsstyrelsen under näst- föregående månad inlevererade nöjes- skatten för biografföreställningar.
I första stycket avsett förvaltnings- organ skall svara för medlens fördelning på olika ändamål och utbetalning till behöriga mottagare.
Villkoren för organets godkännande, bestämmelser om medlens fördelning och om särskild kontroll från statens sida, ävensom de ytterligare föreskrif- ter i avseende å organets verksamhet, som finnas erforderliga, skola regleras i ett mellan svenska staten och förvalt- ningsorganet ingånget avtal.
Medel, som enligt särskilda bestäm- melser skall användas för premiering av förtjänta lång- respektive kortfilmer, för- delas av en jury, bestående av fem opar- tiska, för uppgiften väl lämpade perso- ner. Juryns ledamöter utses av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år. Avgå—
ende ledamot må icke omedelbart utses att ånyo vara ledamot av juryn.
Denna förordning träder i kraft den och gäller intill dess Kungl. annorlunda för- ordnar.
Maj:t
KUNGI. BIBL.
3 . JAN 1959 STCC-tr åt:? JV]
"älv-MA