SOU 1959:7
Betänkande angående statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m
Kap. Kap.
Kap.
Kap. Kap. Kap. Kap. Kap.
Kap.
Kap.
Kap. Kap. Kap. Kap.
Kap.
på—
C: U'
&]
10
11 12 13 14
Författningsförslag
11 22
35 36 38 44 47
(58
75 76
80 84 87 93 94 96 97 99 101 103
104 107 109
111
114 119
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 juni 1956 tillkallade Herr Statsrådet den 8 juni 1956 expeditionschefen, numera justitierådet S. Y. Söderlund såsom utredningsman med uppdrag att företaga översyn och samordning av det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri eller därmed jämförlig företagsamhet. Vidare förordnade »Herr Statsrådet med stöd av samma bemyndigande bankdirektören Å. J. T. Bergqvist, bankokom— missarien H. G. Borggren, fabrikören 1. V. Danielsson, byråchefen hos ar— betsmarknadsstyrelsen B. R. Johansson, direktören i Jämtlands företagare— förening, civilingenjören K.-E. Johansson och förste revisorn, numera kam— reraren K. A. Löfberg -att vara experter samt förste byråsekreteraren i kom— merskollegium G. F. von VVachenfelvdt att vara sekreterare åt utrednings- mannen.
Genom remiss den 16 november 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt utred- ningsmannen att avgiva utlåtande angående en hemställan från företagare— föreninglarnas förtroenderåd om höjning av lånegränsen för företagareför— eningarnas utlåning. Utlåtande har den 8 december 1956 avgivits.
På grund av remiss den 2 januari 1957 har utredningen den 16 i samma månad utlåtit sig i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse över den år 1956 av dem verkställda granskningen angående statsverket un- der h'andel-sdepartementet, & 33, anfört om visst lån ur sågverkxslånefonden.
Genom tre särskilda remisser den 12 februari 1958 har Kungl. Maj:t an- befallt utredningen att till riksdagens bank—outskott avgiva utlåtande angå- ende 11 inom 1958 års A-riksdlag väckt-a motioner1 rörande allmänna kapi— talproblem för hantverkare och småföretagare samt inom jordbruket och hotellnäring-en ävensom angående småföretagsam-het'ens lokalfrågor. Utred- ningen har den 6 mars 1958 avgivit utlåtande över motionerna.
Till utredningen har från Svenska turisthotell-ens riksförbund inkommit en den 15 januari 1958 dagtecknad skrivelse, vari hemuställts att utred- ningen måtte pröva möjligheten att turisthotellnäringen fick utnyttja de fonder utredningsarbetet avsåg. Vidare har från handelsdepartementet till utredningen överlämnat—s avskrift av en av Malmöhus läns föret-agareför—
1Iz38 och 11:44, likalydande, 1:198 och 111237, åvenledes likalydande, 1:312 och 11:363, ävenledes likalydande. 11:316, 1:306 och 11:358, likalydande, samt 1:307 och 11:359, även— ledcs likalydande.
ening den 9 januari 1958 till Kungl. Maj:t gjord framställning angående fördelning av låvnemed-el från fonden för lån till för-etagareföreningar m.fl.
Sedan utredningens uppdrag slutförts, överlämnas härmed vördsamt be- tänkande angåendc statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. in.
Stockholm den 31 mars 1959.
Yngve Söderlund /G. D. lllachenfeldl
Undertecknade, vilka såsom experter deltagit i handläggningen av i detta betänkande upptagna frågor, förklara härmed att vi i allt väsentligt ansluta oss till de förslag som framläggas i betänkandet.
Stockholm som ovan.
Å. T. Bergqvist H. Borggren Valter Danielsson Bertil Johansson Karl-Erik Johansson K. A. Löfberg
FÖRSTA KAPITLET
Utredningsuppdraget
[ yttrande till statsrådsprotokollet den 1 juni 1956, då beslut fattades om ifrågavarande utredning, anförde statsrådet och chefen för handelsdeparte- mentet i huvudsak följande.
Statsmakterna har på olika sätt beaktat önskemålet om särskilda stödformer för kredit åt hantverk och småindustri samt därmed jämförliga företag. Sålunda finns sedan 1910 statens hantverkslånefond och 1941 bildades fonden för hantverks— och småindustrikredit. Av större reell betydelse är den långivning med stats- medel som sedan slutet av 1930-talet sker över de olika företagareföreningarna. Sedan budgetåret 1954/55 avsättes statsmedel genom anslag till fonden för lån till företagareföreningar m. fl. Föreningarna erhåller medel för sin utlåning genom lån ur fonden. År 1954 tillkom systemet med statlig garanti för lån, benämnda industrigarantilån, vilket utgör grunden för en jämförelsevis omfattande lån- givning.
För dessa olika stödformer gäller i hög grad skiftande regler. Sålunda beslutar kommerskollegium om lån ur hantverkslånefonden, medan styrelserna för be- rörda riksbankskontor i samråd med styrelserna för särskilda garantiföreningar beslutar om lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit. Företagare- föreningarna beslutar var för sig om de statsmedel, som ställts till deras förfo- gande för långivning. För utlämnande av lån över viss storlek erfordras dock Kungl. Maj:ts medgivande. Statlig garanti i samband med industrigarantilånen beslutas av Kungl. Maj:t efter beredning av lokalorgan, som utgöres av antingen företagare—förening eller riksbankskontor.
Skillnader mellan de nuvarande låneformerna finns också beträffande säker- hetskraven. För lån från fonderna ställes nämligen tämligen höga anspråk på säkerheter, medan vid andra former större risker anses böra få tagas. Ytterligare må nämnas, att pantvården är ordnad på olika sätt vid de skilda låneformerna. Även i fråga om räntan föreligger skiljaktigheter.
Under senare år har de äldre lånefonderna kommit att spela en alltmer under— ordnad roll. medan utlåningen genom företagareföreningarna och med kredit- garanti fått allt större omfattning.
Vid anmälan den 4 januari i år av frågor under tionde huvudtiteln framhöll jag under punkten om täckande av förluster i anledning av ifrågavarande statliga lånegarantier att lånegarantigivningen ännu så länge borde anses som en försöks- vcrksamhet och att vissa därmed sammanhängande spörsmål, som i och för sig förtjänade att utredas, i avvaktan på närmare erfarenheter av lånegarantisystemets tillämpning i praktiken, tills vidare ej upptagits till närmare övervägande. Den tid, under vilken dylika erfarenheter kunnat inhämtas, vore visserligen för knapp
för att en allsidig och uttömmande bild av systemets verkningar nu skulle kunna erhållas, men med hänsyn till den betydelse, riksdagen tillmätt vissa av de an- tydda, ännu icke slutligt prövade frågorna — särskilt frågorna angående en önskvärd samordning av de olika statliga stödformerna samt rörande viss de- centralisering av garantigivningen — ämnade jag dock under våren 1956 för Kungl. Maj:t framlägga förslag om en särskild utredning i ämnet. Utan avbidan på utredningens slutförande hade jag för avsikt överväga om icke den centrala handläggningen av dessa ärenden möjligen redan vid halvårsskiftet 1956 kunde överflyttas till kommerskollegium. Ärendena i fråga hade nämligen visat sig rätt tyngande på departementsplanet och kommerskollegium torde ha förutsättningar att ägna desamma en sakkunnig och omsorgsfull behandling.
Kungl. Maj:t har förut i dag fattat beslut, som innebär att den centrala hand- läggningen av lånegarantiärendena överföres till kommerskollegium fr.o.m. den 1 januari 1957.
Som framgår av det anförda föreligger på ifrågavarande område en betydande splittring. Vidare är uppenbart att vissa av ifrågavarande stödformer under senare tid förlorat i betydelse. I detta läge finns därför anledning att företaga en över- syn av verksamheten.
En första uppgift vid utredningen bör vara att precisera det syfte som verk- samheten i dess olika grenar avser att tillgodose. Härvid bör observeras att de äldre stödformerna i allmänhet tillskapats för att rent allmänt stödja hantverk och småindustri. De numera mest betydelsefulla låneformerna —— företagare- föreningarnas utlåning och industrigarantilånen —— har därjämte som ett ändamål att särskilt stödja statsmakternas strävanden att få till stånd ökad industriell verksamhet i de delar av landet där detta anses angeläget för att motverka befolk- ningsutflyttning eller arbetslöshet. — Vid utredningen bör vidare beaktas, att det statliga kreditstödet icke skall avse att ersätta ordinarie kreditverksamhet, utan vara begränsat till sådana krediter, vilka icke eljest kan erhållas i bank eller annan kreditinrättning. Det bör för övrigt erinras att fr. o. m. innevarande år bankaktiebolag erhållit vissa möjligheter att till småföretagare utlämna för- troendekredit utan särskild säkerhet.
Efter klarläggandet av syftemålet med det statliga kreditstödet torde böra be— dömas i vad mån stödformerna kan samordnas. Utredningens riktpunkt bör där- vid vara att i möjlig mån nedbringa antalet låneformer samt att få till stånd enhetlighet. I detta sammanhang bör ock övervägas de administrativa formerna för handläggningen av dessa ärenden. Därvid bör uppmärksammas att det för en kreditverksamhet, som till övervägande del innebär ett påtagligt risktagande, kan vara fördelaktigt med nära medverkan av organ med god lokal orientering. Av vikt är också att handläggningsformerna blir enkla och smidiga samt att avgörande kan ske utan onödig tidsutdräkt. Skäl kan alltså föreligga för att beslut om stöd i viss omfattning skall kunna fattas av lokalt organ. Från dessa utgångspunkter _ och med hänsyn jämväl till den faktiska utvecklingen av de olika stödformerna _ synes mig naturligt att i första hand överväga huruvida den åsyftade samordningen kan ske genom en koncentration till företagareför— eningarnas låneverksamhet och industrigarantilånen. Självfallet bör därvid ut- redningen pröva de jämkningar i gränsdragningen mellan området för dessa stöd— former som kan vara påkallade. I sammanhanget kan det vara lämpligt att utred- ningen allmänt ägnar uppmärksamhet åt företagareföreningarnas hittillsvarande verksamhet för långivning.
Vissa med den statliga lånegarantigivningen speciellt sammanhängande spörs- mål, till vilka ännu icke slutlig ställning tagits, bör upptagas till prövning mot
bakgrunden av numera vunna erfarenheter om garantisystemets funktion. Bl.a. bör vid utredningen övervägas frågorna om ställande av säkerheter vid garanti- lån samt hur vården av ställda panter i samband med dessa lån lämpligast bör organiseras. Även frågan om hur räntans storlek bestämmes bör upptagas. Likaså bör utredningen undersöka kreditpolitiska åtgärders inverkan på de faktiska möjligheterna att erhålla industrigarantilån.
Om utredningen finner, att vissa fonders verksamhet bör upphöra, skall för- slag framläggas om hur avvecklingen lämpligen bör ske.
Det bör vara utredningen obetaget att pröva och avgiva förslag jämväl beträf- fande övriga med denna kreditstödjande verksamhet sammanhängande spörs- mål av teknisk eller annan karaktär, vilka utredningen uppmärksammar vid full- görandet av sitt uppdrag.
Sedan riksdagens revisorer i sin berättelse över den år 1956 av dem verk- ställda granskningen angående statsverket1 framfört erinringar mot be- viljandet av visst lån ur sågverkslånefonden och föreslagit, att utredningen skulle pröva behovet av ändrade föreskrifter röra-nde lån ur denna fond, förordade statsutskottet2, att en dylik översyn skulle komma till stånd och att det vidgade uppdrag som därigenom måste lämnas utredningen lämpli— gen borde utsträckas till att avse jämväl den utlåningsverk—samhet, som bedrevs från mlanufakturförlagslånefonden, industrilånefonden och hem- slöjdslånefon—den. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av ut- skottet angivna syftet. Riksdagen fatta-de beslut3 i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit. Kungl. Maj:t har sedermera den 27 juni 1957 för— ordnat, »attt riksdagens beslut skulle g-ivas till känna för utredningen genom överlämnande av riksdagens i ärendet avlåtna skrivelse jämte statsutskot- tets utlåtande att av utredningen beaktas vid fullgörande av dess uppdrag.
Kungl. Maj:t har vidare genom beslut den 30 maj 1958 — i anslutning till ett av 1958 års A-riksdag efter hemställan av bankoutskottet fattat be- slut4 — förordnat, att de inom riksdagen väckta motionerna 1:38 och 11:44, 1:198 och 11:237, 1:312 och 11:36?) samt 11:316 skulle överlämnas till ut- redningen för att, i vad motionerna avsågo kreditproblem inom hantverk och småindustri, tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens upp— drag. I först angivna 6 motioner har särskilt behandlats frågan om behovet av statlig medverkan för att dessa näringsgrenar skola kunna komma i åtnjutande av långfristiga krediter. Motionen 11:316 innehåller, såvitt nu är i fråga, förslag om ändrad utformning av den statliga garantilånegiv- ningen i visst hänseende.
Slutligen har Kungl. Maj:t den 3 oktober 1958 förordnat, att en den 10 september 1958 inkommen framställning från Svensk industriförening om
1 Riksdagens revisorers berättelse, handelsdepartementet. 5 33. 2 Utl. nr 93. 3 Rskrv. nr 249. 4 Bankoutzs ut]. nr 25 samt rskrv. nr 232.
åtgärder röran—de långfristiga krediter till småföretagare skulle överlämnas till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av utred-
ningsuppdraget.
ANDRA KAPITLET
Olika former av statligt kreditstöd
A Stödformer för hantverk och småindustri
Statens hantverkslånefond
Statens hantverkslånefond bildades år 19361 genom sammanslagning av två lånefonder, nämligen en för befrämjande av hantverk och därmed jäm- förlig mindre industri och en för ackordslån och förlagslån åt hantverkare. Syftet med den förra fonden, som hade inrättats genom beslut av 1910 års riksdag, var närmast att möjliggöra för hantverkare och småindustriidkare att få lån för att anskaffa maskiner och andra tekniska hjälpmedel. Lån- givningen handh-ades ursprungligen av Sveriges hantverksorganisation men överflyttades år 1917 till kommerskollegium. Lånefonvden för ackordslån och förl-agslån åt hantverkare, som inrättades år 1933 genom beslut av riks- dagen—"*, utgjorde ett led i statsmakternas allmänn-a krispolitik och hade till syfte att bereda stöd åt hantverkare, vilka på grund av den dåvarande kri- sen kommit i svårigheter.
Bestämmelserna angående lån ur hantverkslånefonden finnas i Kungl. kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 235) med ändringar den 18 juni 1937 (nr 622) och den 19 december 1941 (nr 965).
Följande typer av hantverkslån kunna utgå:
a) maskinanskaffningslån för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap; lånen kunna uppgå till högst 9/10 av den beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden. Högsta lå- nebeloppet är 10 000 kronor;
b) förlagslån till rörelsekapital; lånens storlek anpassas efter förhållan- dena inom den yrkesgren, som rörelsen avser, men må i allmänhet ej uppgå till högre belopp än som motsvarar 1/21 av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörel- sen bedrivits. Högsta lånebeloppet är 3 000 kronor; om särskilda skäl före- ligga. kan dock lån om högst 5 000 kronor beviljas;
c) verkstadslån för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler; lå- nesumman kan uppgå till högst 2/3 av den beräknade och av kommerskol- legium godkända kostnaden och får icke överstiga 10 000 kronor; denna lå- netyp infördes år 1941.
1 Prop. 177, 2 Prop. 142, 3 Prop. 221.
Långivningen handhaves av kommerskollegium. För lån skall ställas sä- kerhet, som kollegium anser sig kunna godtaga. Företrädesvis godtages som säkerhet borgen och fastighetsinteckning. Förlagsinteckning godkännes i regel som fyllna—dssäkerhet men allenast mera undantagsvis som enda sä- kerhet. Däremot godtages icke avbetalningskontrakt eller lösöreköpskon- trakt. Beträffande borgen fordras som regel, att sådan ställes av två per— soner, vilka åtminstone tillsammans äro vederhäftiga för lånebeloppet. Fas- tighet—sinteckning godtages intill taxeringsvärdet; om låntagaren anser detta för lågt och företer värderingsbevis, kan inteckning även över taxeringsvär- det godkännas som säkerhet.
Återbetalning av hantverkslån skall i regel ske inom 6 år. Kommerskolle- gium kan emellertid ifråga om verkstadslån utsträcka tiden till 10 år.
Räntan utgår med fast för länets hela löptid gällande räntefot, motsva- rande normalräntan, som för närvarande utgör 414 procent.
Enligt bestämmelserna för fonden kan lån beviljas åt idkvare av hantverk och småindustri. De företagare som fått lån ur fonden ha till övervägande delen varit hantverkare med högst 4—5 anställda. Län ha dock undantags- vis beviljats företagare med upp till 10 och i några fall 15 anställda.
Under åren 1948—1957 ha beviljats 570 lån å tillhopa ungefär 3 899 600 kronor; genomsnittsbeloppet var omkring 6800 kronor. Lånefrekvensen under vart och ett av dessa år utgjorde:
Totalt därav i Stockholm antal belopp antal belopp
1948 ................ 54 448 050 26 195 050 1949 ................ 41 290 550 18 115 000 1950 ................ 71 442 850 38 268 700 1951 ................ 50 336 425 22 136 100 1952 ................ 75 595 400 24 180 400 1953 ................ 60 341 100 23 105 000 1954 ................ 72 416 050 26 151 850 1955 ................ 40 304 100 12 105 000 1956 ................ 70 482 750 22 152 500 1957 ................ 37 242 300 10 50 300
Sedan hantverkslånefondens tillkomst år 1936 ha förlusterna på låneverk— samheten uppgått till 595 kronor. Detta belopp utgör i förhållande till totala utlåningen under samma tid, 5 828 855 kronor, cirka 0,01 promille.
Fondens tillgångar utgjorde den 30 juni 1958:
kontant behållning .................... kronor 346 046:74 utlånta medel ............................ >> 1 247 388:59 räntefordringar ............................ » 20 :—
summa kronor 1 593 455 :33
Denna fond bildades genom beslut av 1941 års riksdag1 efter förslag av 1940 års hantverks- och småindustriutredningz. Fondens syfte skulle vara att tillgodose hantverkets och småindustriens behov av sådan långfristig kredit, som enligt banklagstifvtningen icke föll inom ramen för affärsban- kernas verksamhet. Bestämmelser angående lån från fonden finnas i Kungl. kungörelsen den 19 december 1941 (nr 964).
Län från fonden, vilken förvaltas av riksbanken, beviljas allenast inom distrikt, där det finnes garantiförening, d.v.s. av Kungl. Maj:t godkänd ekonomisk förening med uppgift att främja hantverk och småindustri inom föreningens verksamhetsområude genom att anskaffa lån åt medlemmar, som idka sådan rörelse. Såsom medlemmar i föreningen må ingå envar, som idkar hantverk eller industri inom distriktet, ävensom sammanslutningar av sådana företagare. Låneverksamheten må ej bedrivas med mindre garan- tiföreningen ikläder sig betalningsansvar för hälften av alla förluster på utlämnade lån inom distriktet intill ett sammanlagt belopp av lägst 10 000 kronor. Vid—are fordras att föreningen som säkerhet för sitt åtagande pant— förskriver föreningens ins-atskapital eller andra av fullmäktige i riksban- ken godtagna tillgångar till samma belopp som det varpå ansvarsförbindel- se—n lyder. Skulle sedan pantförskrivning sålunda skett värdet av de pant- förskrivna behållna tillgångarna nedgå under 10 000 kronor, må dock utan hinder därav 'låneverksamheten fortsätta. Lån må inom distriktet beviljas med tillhopa högst så stort belopp, att summan av utestående lån motsvarar tjugo gånger värdet av föreningens pantförskrivna behåll-na tillgångar.
Ansökningar om lån prövas och avgöras av riksbankskontoret inom distriktet efter hörande av garantiföreningens styrelse. Låneansökan får icke bifallas, om den avstyrkt-s av föreningens styrelse. Lån kan beviljas för att anskaffa maskiner eller andra arbetsredskap samt för att uppföra eller bygga om verkstadslokaler. Jämväl kan lån utlämnas för förlagskapital. Som villkor för att lån skall kunna beviljas föreskrives, att lånet kan väntas främja en sund utveckling av lånesökandens företag och att sökanden äger personliga förutsättningar att 'göra företaget lönande. Vidare fordras att om- ständigheterna även i övrigt skola göra sannolikt, att sökanden kommer att i föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av länet.
En och samma sökande kan få lån till högst ett belopp motsvarande 10 procent av det sammanlagda högsta belopp, till vilket lån må beviljas inom distrikt-et. Lån får dock icke 'i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor. För lån skall ställas säkerhet, där ej riksbankskontorets styrelse finner skäl att eftergiva kravet därpå. Räntan utgår med fast för länets hela löptid gällande räntefot, vilken skall motsvara norm—alräntan med
lProp. 306, 2SOU 1941:14 (statssekr. K. Elliot, ordf., civ.-ing. E. Bosaeus, dir. J. E. Johnson, dir. i Sv. hantverksorg. G. Juhlin. sekr. i Småindzs centralförb. H. Lindskog, t.f. kommerserådet K. A. Wickman).
tillägg av 1/2 procent. Räntefoten utgör för närvarande 4 % procent. Högsta lånetid är 10 år.
Hittills ha bildats nio garantiföreningar. Av dessa ha emellertid fyra re- dan avvecklats, garantiföreningen i Kalmar län under år 1958. För närva- rande finnas fem föreningar med distrikt omfattande Uppsala, östergöt- lands, Jönköpings och Älvsborgs län samt Dalarna och Västmanlands län.
Läneverksamheten från fonden för hantverks- och småindustrikredit un- der åren 1948—1957 framgår av följande sammanställning angående bevil— jade lån.
Dalarna och
Uplpsala Ostergoi- Jonkopmgs Kalmar Alvsborgs Västman- an lands lan lan lan lan .. År lands lan antal belopp antal belopp antal belopp antal belopp antal belopp antal belopp 1948 2 12 400 2 20 000 2 9 000 1 20 000 1 3 000 3 19 000 1949 4 39 300 2 30 000 — —— 1 20 000 1 8 000 4 53 500 1950 4 36 020 2 20 000 2 7 000 7 100 000 2 24 000 3 29 000 1951 3 25 100 5 88 920 — — 1 20 000 — —— l 8 000 1952 5 50 000 2 35 000 1 3 960 -— — 1 5 000 3 33 000 1953 3 29 000 2 25 000 l 2 500 —— —— 1 10 000 8 71 800 1954 2 10 740 2 30 000 —— ; — i 1 15 000 2 14 000 1955 10 96 500 3 47 000 1 3 000 — _ 5 70 200 5 40 500 1956 10 64 100 4 89 000 —— _ »— — 3 55 000 — — 1957 4 32100 — — — —— —— — ] 17 500 — —
Förlusterna å låneverksamheten ha sedan fondens tillkomst år 1941 upp- gått till 1 750 kronor, vilket i förhållande till den totala utlåningen under samma tid, 2 575 200 kronor, utgör cirka 0,7 promille.
Fondens tillgångar utgjorde den 30 juni 1958:
kontant behållning ............................ kronor 514 910 utlånta medel .................................... .> 483 340 summa kronor ................................................ 998 250
Företagareföreningarnas låneverksamhet För att motverka det under 1930—talet sjunkande företagsbeståndet och den arbetslöshet som uppstod inom exportindustrien startades med början är 1938 ett antal företagareföreningar. Syftet var att sådana föreningar skulle etableras i varje län med uppgift att arbeta för en differentiering av näringslivet. I första hand avsågs detta skola ske genom utveckling av hant- verket och småindustrien inom verksamhetsområdet. Genom sin kännedom om länens näringsliv ha företagareföreningar-na kommit att få allt större betydelse för strävandena att förstärka näringslivet i bygder där behov därav föreligger. Föreningarnas uppgifter äro i första hand upplysnings-
och rådgivningsverksamhet samt därjämte låneverksamhetl. I viss utsträck— ning har även förekommit, att förening lämnat subventioner åt de närings- grenar, om vilka nu är fråga. Företagareföreningar — organiserade såsom ekonomiska föreningar — finnas numera i samtliga län; i Stockholms stad saknas företagareförening. Samtliga företagareföreningar bedriva numera låneverksamhet, föreningarna i Kopparbergs, Östergötlands, Älvsborgs, Uppsala, Malmöhus, Kristianstads, Västmanlands och Jönköpings län dock först från och med budgetåret 1956/57. Sedan september 1957 kan lån ut- lämnas även till företagare i Stockholm-s stad. Kommerskollegium har be- myndigats att handlägga dylika ärenden, enligt Kungl. Maj:ts senaste be- slut i saken den 18 juni 1958 tillsvidare intill utgången av juni 1959.
I föreningarnas styrelser ingå en eller flera representanter för vederbö- rande länsstyrelse. I flertalet fall är sålunda landshövdingen ordförande och landssekreteraren suppleant för denne. Åtskilliga föreningar ha utsett särskilda arbetsutskott, som bl. a. ha att behandla låne- och garantiärenden. För föreningarna gälla bestämmelserna i lagen den 1 juni 1951 om eko- nomiska föreningar, bl.a. jävsregler.
Statsmakterna stödja den av företagareföreningarna bedrivna verksam- heten, förutom genom administrationsbidrag, genom att medel ställas till förfogande för utlåningsverksamheten. Tidigare ha bidragen till denna låne- verksamhet anvisats såsom reservationsanslag å driftbudgeten. Från och med budgetåret 1954/55 utgå emellertid medel för ändamålet i form av in- vesteringsanslag å kapitalbudgeten, varvid för ändamålet inrättats en utlåningsfond, benämnd Fonden för lån till företagareföreningar m.fl. Denna fond uppgick den 30 juni 1958 enligt statsmakternas beslut om an- visande av medel till fonden till 55,8 miljoner kronor. Därav hade vid nämnda tidpunkt lån beviljats till företagareföreningarna å cirka 52 miljo- ner kronor, varjämte 0,5 miljoner kronor anvisats för utlåning till hant- verks- och småindustriföretag i Stockholm. Vidare ha föreningarna fått subventionsmedel varav —— enligt uppgift från kommerskollegium — efter avskrivningar, den 30 juni 1958 återstodo sammanlagt omkring 1,7 miljoner kronor. För budgetåret 1958/59 ha anvisats 5 miljoner kronor till län och 300 000 kronor till subventioner. I ett fåtal fall ha landstingen lämnat för- eningarna lån för deras låneverksamhet; sammanlagt uppgingo dessa bi- drag den 30 juni 1958 till 3,5 miljoner kronor. De olika bidrag, som sålunda ställts till föreningarnas förfogande för deras låneverksamhet, fördelade sig den 30 juni 1958 på de olika föreningarna med följande belopp.
lLikartad upplysnings- och rådgivningsverksamhet utövas av statens hantverksinsti- tut. Ett av institutet inrättat lokalkontor i Malmö har åtagit sig vissa uppgifter, som eljest ankomma på företagareföreningarnas tjänstemän.
Beviljade lån Statliga subven— F" .. . från fonden för . oretagareforenlng lå t'll f" t tlonsmedel efter Lån av lands— län n 1. om a- avdrag av av- ting m. fl. gareforenlngar k . . m. fl. s rivningar Stockholms .................. 1 492 500 35 000 725 000 Uppsala ..................... 900 000 Södermanlands ............ 1 392 500 35 000 Östergötlands ............... 1 475 000 5 000 Jönköpings .................. 1 250 000 Kronobergs .................. 1 727 500 35 000 Kalmar ........................ I 945 500 26 000 Gotlands ..................... 3 015125 31 205 Blekinge ..................... 2 498 375 89 125 Kristianstads ............... 1 575 000 25 000 100 000 Malmöhus .................. 1 050 000 Hallands ..................... 1 642 500 35 000 Göteborgs och Bohus 2 975 500 99 093 130 000 Älvsborgs ..................... 1 525 000 25 000 Skaraborgs .................. 1 572 500 35 000 Värmlands .................. 2 316 850 220 892 Örebro ........................ 1 302 500 35 000 Västmanlands ............... 850 000 Kopparbergs .................. 1 375 000 25 000 Gävleborgs .................. 2 573 500 244 210 Västernorrlands ............ 3 247 895 168 734 Jämtlands .................. 3 481 100 279 291 425 000 Västerbottens ............... 5 230 500 416 676 1 082 500 Norrbottens .................. 5 592 750 /_ 143 480 1 050 000 52 007 095 1721746 3 512 500
Statslånen till företagareföreningarna äro räntefria under 2 år, varefter 3,5 procents ränta debiteras. Föreningarna äro skyldiga att återbetala lånen i enlighet med de 'bestämmelser Kungl. Maj:t framdeles kan komma att meddela.
Företagareföreningarna kunna bevilja lån utan att kräva säkerhet. I all- mänhet ligga dock som säkerhet för llå'nen förlag—sinteckningar, borgen eller fastighetsinteckningar, dock mera sällan botteninteckningar. Vid långiv- ning för maskinanskaffning användes ofta i stället för låneformen den an- ordningen, att företagareföreningen köper maskinerna och i sin tur säljer dem till företagaren genom avbetalningskontrakt under äganderättsförbe- håll. Som allmän regel gäller vid denna låneverksamhet liksom för lån- givning från hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och små- industrikredit att lån ej beviljas, då medel kan erhållas på den allmänna kreditmarknaden. I första hand söka därför föreningarna att anskaffa så stor del av krediten som möjligt hos bankinrättning och först, om detta icke är möjligt, bevilja föreningarna lån.
Av de uttalanden som gjordes vid fastställande år 1954 av riktlinjerna för företag-areföreningarn-as verksamhetl framgår, att statsmakternas avsikt också var att utlåning främst skall, under beaktande av lokaliseringspoli-
1 Se bl. a. prop. 1/1954 bil. 12 sid. 52.
tiska synpunkter, gälla investeringsändamål och avse toppkrediter, för vilka fullt bankmässiga säkerheter ej kunna ställas. I samband med att fonden för lån till företagareföreningar m.fl. under budgetåret 1956/57 förstärktes med 30 miljoner kronor uttalade departementschefenl, att nyss- nämnda riktlinjer borde vara i första hand vägledande även framdeles. I då rådande läge borde emellertid hinder ej möta för utlåning mot fullt bankmässiga säkerheter och för annat ändamål än investeringar, t. ex. för rörelsemedel. De lokaliseringspolitiska synpunkterna och arbetsmarknads- läget torde dock städse böra tillerkännas utslagsgivande betydelse och en förutsättning för beviljande av lån borde alltid vara, att företaget bedöm- des vara livskraftigt. Vidare anfördes att hantverks- och småindustriföre— tagen drabbats hårdare av kreditrestriktionerna än andra delar av närings- livet och därigenom blivit utsatta för ett tryck, som var hårdare än som avsetts med de av statsmakterna vidtagna åtgärderna i kreditåtstramnings- syfte. Utifrån denna utgångspunkt hade skäl ansetts föreligga att bereda ifrågavarande grupp av företagare viss lättnad.
Lånen från föreningarna bruka såsom regel löpa med rörlig ränta, som föreningarna emellan varierar mellan 3,5 och 6,5 procent; f. n. vanligen mellan 4 och 6 procent. Amorteringstiden är i regel högst 10 år. Lån för uppförande av verkstadslokaler kunna beviljas på längre tid, i allmänhet dock ej längre än 20 år. Företagareförening äger f. 11. att av statsmedel ut- lämna lån till en och samma företagare å sammanlagt högst 40 000 kronor; intill den 1 januari 1957 gällde att vissa föreningar fingo utlämna lån å högst 25 000 kronor. Ärenden angående utlåning av statsmedel till högre be- lopp skola underställas kommerskollegium. De av företagareföreningarna beviljade lånen ha i allmänhet gått till hantverks- och småindustriföretag med i medeltal 6—7 anställda. Flertalet av de företag som erhållit lån genom företagareförening torde vara belägna i tätorter på landsbygden samt mindre och medelstora städer.
Lånefrekvensen under åren 1948—1957 framgår av tablå 1 å nästa sida. I detta sammanhang kan också anmärkas, att kommerskollegium under år 1957 beviljat ett lån å 8000 kronor till ett i Stockholms stad beläget företag.2
Sammanlagda förlusterna å företagareföreningarnas låneverksamhet un- der åren 1947—1957 ha utgjort cirka 1,7 procent. Det bör emellertid här framhållas, att en beräkning av dessa förluster är mycket vansklig, icke minst med hänsyn till de skiftande regler som kunna tillämpas hos de olika företagareföreningarna beträffande avskrivning av fordringar, anstånd med amorteringar och förnyelse av län. I detta sammanhang bör även nämnas, att enligt en av företagareföreningarnas förtroenderåd under år 1957
1 Prop. nr 197. 2 Under år 1958 ha 8 lån om tillhopa 184 000 kronor beviljats.
Beviljade [än Företagareföreningarna: 1948 1949 1950 1951 1952 Län
ant., belopp ant. belopp ant. belopp ant. belopp ant. belopp Stockholms ......... — — _ — — _ _ _ _ _ Uppsala ............... — _ _ — _ _ _ _ _ _ Södermanlands ...... — — — _ — _ _ _ _ _ Östergötlands ......... — — — — _ _ _ _ _ _ Jönköpings ............ —— — — — — _ _ _ _ Kalmar — — — _ _ _ _ _ _ _ Gotlands 13 595 600 16 257 300 15 146 915 10 75 850 7 118 0.30 Kronobergs ............ — — — _ _ _ _ _ _ Blekinge ............... — — — — 4 33 000 6 66 350 17 161 420 Kristianstads ......... — — — — _ _ _ _ _ Malmöhus ............ — — — — — _ — _ _ _ Hallands ............... — — — — -— _ _ _ _ _ Göteborgs och Bohus 23 307 '.!—13 14 143 600 17 118 250 15 305 000 26 393 000 Älvsborgs ............ — — — — _ _ _ _ _ _ Skaraborgs ..... — — — _ _ _ _ _ Värmlands ..... .. 29 342 805 19 143 450 28 169 500 20 207 050 21 266 300 Örebro .................. — — — — — — — — _— _ Västmanlands ...... — — —— — — — _ — — _ Kopparbergs — — — — _ _ _ _ _ _ Gävleborgs 5 50 000 20 142 900 27 249100 21 263 000 19 273 200 Västernorrlands 12 196100 14 189 700 20 182156 14 137 560 31 496 (165 Jämtlands ............ 44 296 550 57 366 695 57 548 490 42 451 600 42 656 685 Västerbottens .. 37 317 400 46 621 765 40 376 292 62 993 301 69 1 230 376 Norrbottens 21 156 000 10 144 600 36 737 419 45 823 781 37 1 276 818
Summa 184 2 261 698 196 2 010010 244 2 561 122 235 3 323 492 269 4 872 514
verkställd undersökning låneförlusterna dittills stannat vid 1,5 procent av föreningarnas utestående lånekapitali.
Förlusterna å föreningarnas låneverksamhet åren 1947—1957 jämförd-& med utlåningen under samma tid redovisas i följande tabell.
Total utlå- nin
Osäkra
Företagareförening fordringar Avskriv—
.. g .
”'" 1947—1957 ”mg" 31/12 1957 Kronobergs ............ 1 642 400 — — Kalmar 1 805 500 2 600 7 000 Gotlands 3 431 160 71169 — Blekinge 3 270 720 — 56 200 Hallands 1 299 250 41 598 — Göteborgs Och Bohus 4 710 263 79 183 51 000 Värmlands ............ 3 683 342 36 258 44 850 Gävleborgs ............ 4 092 875 29 657 — Västernorrlands ...... 5 050 969 33 428 74 471 Jämtlands ............... 7 866 420 61 744 37 729 Västerbottens ......... 10 157 420 60 745 18 000 Norrbottens ............ 9 858 098 576 349 405 000
Övriga företagareföreningar, vilka först efter år 1954 börjat sin låneverksamhet, ha t. o. m. är 1957 ej verkställt avskrivningar å län. 1 Prop. nr 210.
Tablå 1 1953 1954 1955 1956 1957 Summa
mt. belopp ant. belopp ant. belopp ant. belopp ant belopp ant. belopp — f— 5 50000 25 297 700 30 354 300 49 902 500 109 1 604 500 — — — — — — — 25 441 000 25 441 000 — _ — — 9 119 000 20 276 385 39 901340 68 1 296 725 — — — — — _ 10 135 000 48 846 000 58 981 000 — — — — — — 33 846 000 33 846 000 — —— 2 22 500 19 226 000 21 240 000 72 1 317 000 114 1 805 500 22 174 700 28 345 055 28 343 051 25 391379 48 825 875 212 3 273 775
— 7 45 500 18 187 000 17 191 000 61 1 218 900 103 1 642 400 21 246 500 26 340 500 22 303 700 49 950 750 42 1 168 500 187 3 270 720 — — — — — 11 180 500 58 1 168 500 69 1 349 000 — — _ -—— -—— — — — 30 691 356 30 691 356 — —— 8 45 000 12 58 000 23 134 250 74 1 062 000 117 1 299 250 33 625 270 24 339650 26 467 500 30 606500 37 1 036 250 245 4 342 263 — — — — — 5 77 000 45 781 500 50 858 500 — — f — 1 2 100 20 244 527 45 1024 270 66 1 270897 33 325 730 39 45 717 29 471 070 30 368 900 42 673 500 290 3 428 042
— — 2 20 000 18 157 000 37 652 500 57 829 500 -— — _ — — — —— — 15 413 000 15 413 000 — _ — — — — 13 144— 000 47 1 095 200 60 1 239 200 16 213 500 36 427 600 31 368 000 39 365 325 71 1 383050 285 3 735675 25 417 700 53 780150 44 498 600 33 378 700 82 1 520138 328 4 800 469 43 692 465 51 603 905 64 878 610 57 1 024 550 75 1 753 050 532 7272 600 47 874 480 72 1022 910 71 1 158 950 51 688 700 116 2 092 500 611 9 376 670 27 409254 40 1 998190 53 1255 747 41 | I 005 656 40 1478 203 350 9 285 668 267 3 979 619 391 6 480 677 454 6 655 028 543 7 914 422 123125 295132 4 014 65 353 710
Företagareföreningarna ha för sin verksamhet tagit i anspråk förutom av staten anvisade medel till administrationskostnader samt vissa av lands- tingen beviljade bidrtag till samma ändamål även ränteinkomster, som upp- kommit genom att av föreningarna mottagna lånemedel varit räntefria under två år samt beträffande erhållna subventionsmedel någon förränt— ningsplikt överhuvudtaget icke ifrågakommit, under det att däremot för- eningarna å sin sida åtminstone till större delen placerat dessa medel mot ränta. I Vissa fall synes — i varje fall tidigare — också subventionsmed- lens kapital ha anlitats för administrationskostnader.
Företagareföreningarnas förtroenderåd är ett samarbetsorgan, vars leda- möter utses vid årligen hållet möte av representanter för föreningarna. Förtroenderådet utgör ett forum för överläggningar i gemensamma frågor och har även företrätt föreningarna utåt, bl. a. genom att framlägga sina synpunkter i anslagsfrågor.
Tillgångarna i Fonden för lån till företagareföreningar m.fl. utgjorde den 30 juni 1958:
kontant behållning hos statskontoret ................ kronor 1 688 050:— outnyttjat belopp hos riksgäldskontoret ............ >> 4 400 000:— utlånta medel ............................................................ >> 49 725 094:55 räntefordringar ........................................................ >> 348 469 :13
summa kronor ........................................................................ 56 161 613:68 Industrigarantilån
På förslag av en inom handelsdepartementet tillsatt utredning1 inrättades genom beslut av 1954 års riksdag2 en statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri.
Bestämmelser rörande statlig garanti för *lån till hantverks- och småin- dustriföretag m.m. finnas i Kungl. kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409) ; ändrad genom kungörelse den 1 juni 1956 (nr 319). Enligt dessa kan statlig lånegaranti beviljas till hantverks- och småindustriföretag eller annat därmed jämförligt företag för lån, som tages i bankaktiebolag, spar- bank, jordbrukskassa eller annan kreditinrättning. som av kommerskolle- gium godkännes.
Lånegaranti kan meddelas för lån som avser nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av fabriks— eller verkstadslokaler eller utförande av mera omfattande förbättringsarbeten i sådana lokaler. Vidare kan lånegaranti ifrågakomma när lån erfordras för anskaffning av maskiner, arbetsred- skap eller verktyg. Sådan garanti kan slutligen också, när särskilda skäl därtill äro, avse lån för att täcka behov av rörelsemedel.
Lånegananti kan endast i undantagsfall beviljas för län, där sådan säker- het kan erbjudas. att lånet kan utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga grunder.
Vid prövning av ärenden angående lånegaranti skall fästas särskilt av- seende vid företagsledlarens yrkesmässiga egenskaper och personliga för- utsättningar i övrigt. Vidare skall beaktas i vilken utsträckning eget kapital insatts i rörelsen. Härutöver skall hänsyn tagas till i vad mån de åtgärder, för vilka länet är avsett, äro ägnade att befrämja företagets lönsamhet. Slutligen skall övervägas i vad mån de ifrågasatta åtgärderna kunna väntas medföra önskvärda verkningar ur sysselsättnings- och lokaliseringssyn- punkt. Sistnämnda synpunkt skall särskilt beaktas, då fråga är om lån för nyetablering eller utvidgning av företag.
Statlig lånegaranti beviljas endast om lånesumman överstiger det högsta belopp, som må av företagareföreningen utlämnas utan särskilt medgivande av kommerskollegium, d. v. s. 40 000 kronor.
Lånegaranti förutsätter, att lånet skall amorteras genom årliga avbetal- ningar, och kan i regel icke beviljas för lån med längre avbetalningstid än
1 Filosofie doktorn C. G. Widell, byråchefen S. A. Algott. byråchefen B. H. Johansson samt sekreteraren K. A. F. Frithiofson. 2 Prop. 1/1958 bil. 12 sid. 111.
10 år. I undantagsfall kan dock garanti få avse lån med en avbetalningstid av högst 15 år samt lån, för vilka avbetalningarna skola anstå under viSs tid, dock högst 2 år från lyftningsdagen.
Beträffande säkerhet föreskrives endast, att för industrigarantilån skall ställas den säkerhet, som med hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och förhållanden i övrigt kan påfordras. Denna kreditform kan i stort sett sägas vara byggd på förtroende. Även om bankmässiga säkerheter icke krävas och säkerheterna i allmänhet äro tämligen svaga, uttagas emellertid säkerheter i den utsträckning, som anses vara möjligt under hänsynstagan- de till låntagarens behov av rimlig rörelsefrihet. Normalt bruka förlags— och fastighetsinteckningar förekomma och i stor utsträckning även borgen. 1 en del fall då företagen utvecklat sig gynnsamt har medgivits, att ställd säkerhet eller del därav fått utnyttjas för andra län, exempelvis i bank.
Tidigare angavs i varje beslut om lånegaranti den högsta ränta som fick uttagas för g—arantilån. Enligt rekommendation från bankernas sida var maximiräntan % procent högre än räntan på bottenlån. Numera tillämpas den ordningen att några bestämmelser angående ränta å garantilån ej utfärdas. Företagareföreningarna ha emellertid anmodats att till kommers- kollegium lämna uppgift om de fall, då för garantilån skall utgå en ränta som med mer än 1/2 procent överstiger bottenlåneräntan.
Lånegaranti, som tidigare beviljats av Kungl. Maj:t, meddelas från och med den 1 januari 1957 av kommerskollegium. Ansökan ingives till före- tagareföreningen i länet. Tidigare var i län, där det icke fanns långivande företagareförening, riksbankens kontor lokalorgan. I Stockholms stad ingivas ansökningarna till riksbankens huvudkontor. Lokalorganet verk— ställer en förberedande utredning och överlämnar med eget yttrande an- sökningen och övriga handlingar till kollegium. Därvid skall bifogas för- klaring av kreditinrättning. att den är beredd att utbetala lån därest låne- garanti beviljas.
Ramen för garantigivningen har för vart och ett av budgetåren 1954/55 —1956/57 utgjort 10 miljoner kronor. För budgetåret 1957/58 har garanti- ramen — som ursprungligen fastställts till 10 miljoner kronor — ökats till 15 miljoner kronor. För budgetåret 1958/59 har garantiramen fastställts till 25 miljoner kronor.
I vilken utsträckning lånegarantier meddelats under tiden den 1 juli 1954——31 december 1957 samt huru de beviljade garantierna fördela sig på län framgår av tabellen å sid. 22.
Det är ännu för tidigt att bedöma förlusterna på garantiverksamheten. Några företag som fått industrigarantilån ha visserligen försatts i kon- kurs, men det kan ännu icke angivas Vilka förluster, som garantiåtagan- dena kunna komma att föranleda.
Beviljade Iånegarantier 1954—1957
19541 1955 1956 1957 antal belopp antal belopp antal belopp antal belopp Stockholms stad ......... — — 1 7 000 — — — — Stockholms län ...... 1 75 000 4 210 000 2 155 000 1 50 000 Uppsala » ...... — 3 105 000 ' 100000 1 125 000 Södermanlands » ...... — — 5 250 000 — — # Östergötlands » ...... — — 1 35 000 4 132 000 7 635 000 Jönköpings » ...... — —— 9 280 000 8 181 000 4 385 000 Kronobergs » ...... 1 75 000 5 490 000 8 453 000 5 1 085 000 Kalmar >> ...... 6 300000 7 290 000 16 955 000 5 390 000 Gotlands » ...... — — 2 195000 2 257 000 2 170 000 Blekinge » ...... — —— 7 810 000 4 835 000 9 1 370 000 Kristianstads >> ...... 4 225 000 12 406000 9 507 000 16 1 850000 Malmöhus » ...... — 6 285000 3 145 000 3 475 000 Hallands » ...... — — 4 155 000 2 95 000 1 90 000 Göteborgs och Bohus » ...... 1 500 000 — — — _ 1 150 ()00 Älvsborgs » ...... 3 165 000 4 171 000 4 425 000 2 225 000 Skaraborgs » ...... — — 21 1 081 000 9 929 000 5 530 000 Värmlands » ...... — — 2 190 000 1 90 000 3 725 000 Örebro » ...... 1 15 000 — — 3 140 000 _ — Västmanlands >> ...... 1 20 000 1 50 000 7 597 000 3 470 000 Kopparbergs » ...... 11 85 000 8 244 000 9 716 000 6 530 000 Gävleborgs » ...... — — 1 115 000 4 394 000 3 221 000 Västernorrlands » ...... 1 300 000 7 744 000 3 150 000 1 150 000 Jämtlands » ...... 1 55 000 3 245 000 3 235 000 2 210 000 Västerbottens » ...... 4 445 000 9 1 315 000 15 1 550 000 11 2 005 000 Norrbottens » ...... 3 682 000 3 275 000 1 40 000 3 295 000 Summa 18 2 942 000 125 7 948 000 119 9 081 000 94 12136 000
1 Fr. o. m. den 17 juli
B Vissa andra lånefonder
Manufakturförlagslånefonden
Manufakturförlagslånefonden tillkom genom beslut av 1818 års riksdag, och i samband därmed utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser rörande ut— låningen.
För lån från manufakturförlagslånefonden, som förvaltas av statskon- toret, skall enligt Kungl. kungörelsen den 4 november 1927 (nr 403) till- lämpas de bestämmelser, som enligt kungörelsen den 13 oktober 1927 (nr 402) gälla för industrilån. Lånefrekvensen åren 1948—1957 framgår av tabellen å sid. 23.
De 4 företag som under åren 1950—1953 fått lån från manufakturför- lagslånefonden ha haft resp. 10, 30, 40 och 200 anställda.
Säkerhetskraven för manufakturförlagslånen äro stränga, och detta torde vara anledningen till att denna låneform utnyttjats i tämligen ringa om-
Avslagna ansökningar Beviljade ansökningar antal belopp antal _ belöpp-v
1948 ....... 1 28 000 4 —— 1949 ....... —— _ — —— 1950 ....... — —— 1 50 000 1951 ....... — — 1 40 000 1952 ....... 1 25 000 — — 1953 ....... 1 200 000 2 565 000 1954—1957 — — — —
fattning. Räntan utgår med fast för lånets hela löptid gällande räntefot motsvarande normalräntan, som för närvarande utgör 4% procent.
Under de senaste 10 åren har sammanlagda beloppet av utestående lån från fonden växlat mellan 1/3 och 1/5 av fondens tillgångar. Behållningen i övrigt, som innestår räntelös på statsverkets checkräkning i riksbanken, utnyttjas för att bevilja anslag för olika ändamål av industriell och därmed likartad natur. Under budgetåret 1957/58 ha för sådana ändamål anslagits tillhopa 243 200 kronor. Eftersom anslag beviljats med högre belopp än det, vartill ränteinkomsterna av utlåningen under samma tid uppgått, har skett en fortlöpande förbrukning av manufakturförlagslånefondens medel.
Fondens tillgångar vid början och slutet av de sistförflutna 10 budget— åren framgår av följande sammanställning.
Den 30 juni 1949 Den 30 juni 1958
Kontant behållning ........................ kronor 2 516 397 :73 977 359:36 utlånta medel ................................ >> 720 000:— 255 350 :—
räntefordringar ................................ » 13 748 :19 8 933 :76
summa kronor ............................................ 3 250 145:92 1 241 643112 Industrilånefonden
Denna fond härstammar från en av 1902 års riksdag inrättad fond för torvindustriens befrämjande, vilken är 1927 ombildades till industrilåne- fondenl.
Bestämmelser angående lån från industrilånefonden finnas i Kungl. kun— görelsen den 13 oktober 1927 (nr 402), ändrad genom kungörelser den 22 juni 1934 (nr 378), den 18 juni 1937 (nr 621), den 11 oktober 1940 (nr 866), den 9 april 1941 (nr 198) och den 17 juni 1948 (nr 551).
Län från fonden får utlämnas för industriella anläggningar, som avse att tillgodogöra landets torvtillgångar för tillverkning av torvbränsle eller torvströ (torvlån). Vidare kan utlåning ske för andra industriella anlägg- ningar i form av industrilån, varvid sådana tillverkningsgrenar, som ha betydelse för lantbruket, särskilt böra tillgodoses. Industrilån beviljas i
1 Prop. 196.
främsta rummet åt företag, som ämna igångsätta sådana för landet nya tillverkningar, för vilkas gynnsamma bedrivande särskilda förutsättningar synas föreligga. I regel beviljas ej lån åt helt nybildade företag. Företräde lämnas sökande som avser att genom nyanläggning eller inköp av maskiner och inventarier utvidga sin rörelse framför sökande som endast avser att erhålla för rörelsens bedrivande nödigt kapital.
Torvlån beviljas av kommerskollegium, om lånesumman ej överstiger 20 000 kronor. Torvlån till högre belopp liksom även industrilån beviljas av Kungl. Maj:t. Låneansökan ingives till handelsdepartementet men bere- des av kommerskollegium.
För torvlån skall lämnas av den låneheviljande myndigheten föreskriven säkerhet samt för industrilån av statskontoret godkänd säkerhet. I princip godtagas endast bankmässiga säkerheter. I fråga om såväl fastighets- som förlagsinteckningar brukar krävas bottensäkerhet inom en tredjedel av den intecknade egendomens värde.
Den längsta lånetiden utgör för torvlån som avser anläggningskostnader 16 år, varav de första åren kunna bliva amorteringsfria, samt för lån till driftskostnader 3 år. I regel föreskrives emellertid kortare amorteringstid. För industrilån är lånetiden högst 10 år. Sedan lån innehafts under 2 år från första lyftningsdagen, skall det under därpå följande högst 8 är åter- betalas med lika kapitalbelopp årligen.
Räntan utgår med fast för länets hela löptid gällande räntefot, motsva- rande normalräntan, som för närvarande utgör 414 procent.
Under de senaste 10 åren har endast ett industrilån beviljats. Lånefrekvensen framgår av följande sammanställning.
Torvlån Industrilån Avslagna ansökn. Beviljade ansökn. Avslagna ansökn. Beviljade ansökn. antal belopp antal belopp antal belopp antal belopp 1948 4 130 000 1949 4 214 000 5 673 000 1950 1 56 000 1951 3 150 000 1952 1 70 000 1 3 000 2 275 000 1953 3 280 000 1 1 000 000 1954 1 1 000 000 1955 1 95 000 2 425 000 1956 1 340 000 1957 1 50000 1 10 000 Den 30 juni 1958 utgjorde fondens tillgångar: kontant behållning .................................................... kronor 3 890 214 :05 utlånta medel ............................................................ >> 852 189:85 räntefordringar ........................................................ >> 7 766:94
summa kronor ........................................................................ 4 750 170z84
Hemslöjdslånefonden
Hemslöjdslånefonden leder sitt ursprung från den av 1919 års riksdag inrättade linberedningsfonden, vilken år 1928 omändrades till hemslöjds- lånefonden.
Angående lån från hemslöjdslånefonden gäller Kungl. kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605), ändrad genom kungörelser den 13 mars 1942 (nr 152), den 22 april 1949 (nr 161), den 11 januari 1952 (nr 16) och den 26 maj 1954 (nr 293).
Lånen äro av tre slag, nämligen linberedningslån och hampberednings- lån, vilka beviljas för anläggande av linberednings- resp. hampberednings- anstalter, samt hemslöjdslån, vilka utgå till hushållningssällskap för att utlämnas såsom förlagslån för att anskaffa för tillverkning av hemslöjds- alster avsett råmaterial, företrädesvis av svenskt ursprung.
Längivningen handhaves av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.
Som säkerhet för lin- och hampberedningslån kan godtagas inteckning med betryggande läge i den fastighet, till vilken lin- eller hampberednings- anstalten är förlagd eller avsedd att förläggas. Om låntagaren icke är ägare till fastigheten, godtages förlagsinteckning med bästa förmånsrätt i hans för rörelsen avsedda inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster. Lånen skola amorteras från och med andra året efter det kalenderår lånet till någon del för första gången lyftats med lika belopp årligen. Åter- betalningstiden är högst 10 år. Ränta utgår först från och med fjärde året samt beräknas efter fast räntefot, motsvarande normalräntan. För när- varande utgör räntefoten 4% procent.
Å hemslöjdslån erlägga hushållningssällskapen samma ränta som utgår för lin- och hampberedningslån. Sådant lån skall amorteras från och med tredje året, sedan det lyftes, med lika belopp årligen under 15 år. Hem— slöjdslån kan av hushållningssällskap utlämnas till hemslöjds- eller andra föreningar, bolag eller enskilda företag, som prövas vara för ändamålet lämpliga och ej äro att anse som rena affärsföretag. Ifråga om säkerheten uppställas icke andra krav än att bestämmelser härom skola intagas i lånekontraktet. Praxis härvidlag synes vara växlande; stundom fordra hushållningssällskapen icke någon säkerhet, i andra fall kräves borgen av varje styrelseledamot i hemslöjdsföreningen. I fråga om ränta och amor— tering gälla i stort sett samma villkor som för lånen till hushållningssäll- skapen. Högsta belopp för hemslöjdslån är 25000 kronor.
Lånefrekvensen åren 1948—1957 framgår av följande sammanställning.
Linberednings— Hampbered- Hemslöjds- lån ningslån lån Beviljade lån
anta] belopp antal belopp antal belopp 1948 1949 2 20 000 1950 3 30 000 1951 2 15 000 1952 1 901 000 2 16 000 1953 3 1 068 400 4 35 000 1954 1 200 000 4 70 000 1955 1 1 400 000 7 90 000 1956 1 150 000 1957 1 25 000
Anm. Dessutom har år 1955 en ansökan om hemslöjdslän 21 8.000 kronor avslagits. Ansökningar om linberednings- eller hampberedningslån utöver dem som bifallits ha icke gjorts.
Den 30 juni 1958 utgjorde hemslöjdslånefondens tillgångar:
kontant behållning .................................................... kronor 1 571 455170 utlånta medel linberedningslån .................................................... >> 3 891 958 :10 hampberedningslån ..... >> 1 939 570 :— hemslöjdslån >> 264 634 :39 kapitaliserad ränta .................................................... >> 130 262z40 räntefordringar » 711 249:70 Summa kronor 8 509 13029
Sågverkslånefonden
Denna fond inrättades år 19541 på förslag av Södra Sveriges skogsin- dustriutredning2 genom ianspråktagande av prisutjämningsmedel.
Bestämmelser rörande lån från sågverkslånefondcn finnas i Kungl. kun- görelsen den 4 juni 1954 (nr 408).
Enligt dessa bestämmelser kan lån från fonden av Kungl. Maj:t beviljas för uppförande, ombyggnad och tillbyggnad av sågverk samt för maskin- anskaffning till dylik anläggning. Vid prövning av sådant ärende skall fäs- tas särskilt avseende vid företagets ekonomiska bärighet på längre sikt med hänsyn bl.a. till anläggningens tekniska karaktär samt vid sågverkets läge, råvaruförsörjning och avsättningsmöjligheter.
l Prop. 62. 2 SOU 1953:19 (ombudsm. E. Severin, ordf., förbundsordf. Hj. Adiels, disp. Å. Daniels— son, dir. G. Edström, disp. R. Franzén, prof. A. E. Hagberg, dir. O. Heijne, disp. S. E. Holgersson, 2ze förbundsordf. G. Näslund, dir. G. Olhammar, övering. B. Sundfeldt, dir. H. XVellner).
Län beviljas i regel icke, där sådan säkerhet kan erbjudas, att 'lånet bör kunna utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga grunder. I fråga om säkerhet föreskrives endast, att låntagaren skall ställa den säkerhet, som med hänsyn till hans ekonomiska ställning och förhål- landen i övrigt kan påfordras.
Räntan utgår med fast räntefot om 4 procent. Återbetalning skall i regel ske inom 10 år. Första amorteringen kan få anstå högst 2 år från första lyftningsdagen.
Låneansökan ställes till Kungl. Maj:t och ingives till kommerskollegium, som har att med eget yttrande överlämna ansökningen till Kungl. Maj:t.
Antalet beviljade och avslagna ansökningar om lån från sågverkslånefon- den framgår av följande sammanställning.
Avslagna ansök- Beviljade ansök- ningar ningar
antal belopp antal belopp
18 2 450000 17 2 700 009 14 2 670 000 10 1 585 000 9 2 777 000 6 735 000
Den 30 juni 1958 utgjorde fondens tillgångar: kontant behållning .................................................... kronor 854 690: 21 utlånta medel ............................................................ >> 4 387 264:— räntefordringar ........................................................ >> 120 852 :13
summa kronor ............................................................................ 5 362 80634
TREDJE KAPITLET
Allmänt om hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet
A Begreppen hantverk och småindustri
Utredningens uppdrag avser hantverk och småindustri och därmed jäm- förlig företagsamhet, varemot andra näringsgrenar falla utanför uppdraget. Det framstår därför såsom i och för sig önskvärt att söka närmare angiva de verksamhetsformer utredningsarbetet avser och att söka göra en gräns— dragning mellan dessa samt andra näringsgrenar och verksamhetsområden.
Av tidigare utredningar angående hantverkets och småindustriens kre- ditfrågor har småföretagsutredningen uppehållit sig vid gränsdragningen mellan småföretag och egentlig industri. I sitt betänkande angående hant- verkets och småindustriens befrämjande1 har utredningen framhållit, att det knappast var möjligt att göra någon generell sådan gränsdragning. Vis— serligen hade man i industristatistiken sökt avskilja hantverk och små- industri från industrien genom att såsom undre gräns för den senare fast- ställa ett minsta arbetarantal eller ett minsta produktionsvärde2. Denna gränsdragning hade emellertid till övervägande delen varit betingad av det ändamål industristatistiken avsåg att fylla, nämligen att redovisa den huvudsakliga produktionen, och mindre av önskan att utesluta hantverk och småindustri i deras egenskap av småföretag.
Också i samband med industrilånegarantiernas tillkomst berördes gräns- dragningen mellan småföretag och egentlig industri. I propositionen3 fram— hölls sålunda, att sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser uttalat önskemål, att regler skulle fastställas angående vilka företag som skulle kunna komma i åtnjutande av statsgaranti. Departementschefen ut- talade, att tvekan givetvis ibland kunde uppkomma, huruvida ett industri- företag som sökte statsgaranti skulle med hänsyn till exempelvis antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänförligt till sådan mindre industri för vilken ifrågavarande stödform var avsedd. I praktiken torde dock sådana fall bliva förhållandevis sällsynta. Om starka skäl t. ex. lokaliseringspolitiska talade för att garanti beviljades visst företag, torde
1 SOU 1946:40 . ?Värdegränsen har numera slopats. 3 Nr 210/1954.
för övrigt inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas av- görande betydelse.
Även när ifrågavarande gränsdragning behandlats i annat sammanhang, har framhållits svårigheten att på ett entydigt sätt definiera begreppet småföretagsamhetl. Gränsen mellan storföretag och småföretag kunde en— dast godtyckligt uppdragas. Stundom sökte man angiva ett visst arbetar- antal såsom en allmängiltig gränslinje mellan stor— och smådrift. Arbetar- anta'let kunde emellertid ofta vara direkt missvisande med avseende å före- tagets storlek. Som exempel härpå nämndes storkvarnar och cementfabri- ker. I båda fallen var det fråga om en mekaniserad, ensartad massfram- ställning, där själva produktionsprocessen krävde mycket ringa arbets- kraft. Även andra typer av företag arbetade ofta under så automatiserade former, att ett arbetarantal av exempelvis 50 representerade ett företag, som för länge sedan passerat gränsen till »stordrift». Att fastställa vad som var stor— eller småföretagsamhet blev i själva verket en bedömningsfråga från fall till fall. Den bestämning med avseende å arbetarantalssiffran som kunde göras grundades på antagandet, att vad som vanligen betecknades som hantverk och småindustri till väsentlig del ingick i storleksgrupperna Linder 50 arbetare per arbetsställe.
Inom de nuvarande stödformerna finnas Vissa olikheter i gränsdrag- ningen mellan hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och små— industrikredit å ena sidan samt företagareföreningarnas långivning och garantilåneverksamheten å den andra. Detta förhållande torde måhända få ses mot bakgrunden av den växlande målsättningen för dessa olika stöd- former. De två förstnämnda fonderna ha till syfte att allmänt stödja hant- verk och småindustri, och låneverksamheten är här också begränsad till idkare av hantverk och småindustri. Vid företagareföreningarnas långiv- ning. vilken — liksom även garantilåneverksamheten — fullföljer syssel- sättnings— och lokaliseringspolitiska syften, har utrymme i viss utsträck- ning beretts även för lån till jordbrukets binäringar, såsom fjäderfä—, kanin- och pälsdjursavel, och i några fall även till skogsbrukets binäringar samt vägentreprenadföretag liksom i visst fall jämväl till transportföretag. Att sålunda även jordbrukets binäringar omfattas av företagareföreningar— nas stödverksamhet torde böra ses mot bakgrunden av de särskilda för- hållanden som rådde vid tiden för de första företagareföreningarnas till- komst i slutet på 1930-talet. Då tanken att skapa företagareföreningar fördes fram i Sociala jordutredningens betänkande år 1935, var önskemålet närmast att med hänsyn till den arbetslöshet som då rådde söka vidga de försörjningsmöjligheter som det mindre jordbruket var i stånd att bereda befolkningen på landsbygden. Det ter sig vid sådant förhållande natur- ligt, att åtskilliga av företagareföreningarna tagit till sin uppgift att främja icke endast hantverk och småindustri utan också jordbrukets binäringar.
1 Axel Iveroth: Småindustri och hantverk i Sverige (1943).
Garantilåneverksamheten tager sikte icke endast på hantverks- och små- industriföretag utan även därmed jämförliga företag, och härigenom gives viss antydan om målsättningen.
Anmärkas bör slutligen att en uppdelning av företagsamheten i små- industri och storindustri icke giver en fullständig bild av företagens stor- leksgruppering samt att i vissa sammanhang ofta användes även begreppet medelstor industri.
Utredningen
Industri i egentlig mening brukar betecknas som förädling av råvaror i motsats till, å ena sidan, urproduktion av råvaror som finnas i naturen samt, å andra sidan, distribution. I mera vidsträckt bemärkelse har emel— lertid med industri förståtts även alla grenar av urproduktionen utom jordbruk, skogsbruk och fiske. Enligt dessa definitioner avses sålunda med industri tillverkning av varor.
Till hantverk hänföras i allmänhet företag, som tillverka varor huvud- sakligen för en lokal marknad, ofta på beställning. Inom hantverket före- komma emellertid också åtskilliga yrken som främst avse att tillhandahålla tjänster och som av ålder räknas till hantverksyrkena. Så är framför allt fallet med de verksamhetsgrenar som avse reparation, installering och monte— ring ävensom kroppsvård. De flesta hantverksyrkena innebära emellertid en nära kombination av tillverkning samt tillhandahållande av tjänster, exem- pelvis skrädderier. Ofta förekommer hantverk i samband med handel, exem- pelvis glasmästeri- och guldsmedsverksamhet. Totalt kan man räkna med ett 60-tal hantverksyrken. Verksamhet som enligt vad nyss sagts bedrives hantverksmässigt sker emellertid understundom även i industriell form. En gränsdragning mellan dessa verksamhetsformer kan därför icke göras enbart med ledning av huruvida verksamheten avser tillverkning av varor eller tillhandahållande av tjänster.
Att närmare angiva en mera bestämd gräns mellan småindustri och annan industri är uppenbarligen förenat med mycket stora svårigheter Vid försök att göra en dylik gränsdragning synes man väsentligen vara hänvisad till att bedöma frågan med utgångspunkt från det antal arbetare som sysselsättas och företagets egna kapital samt dess omslutning och omsättning. Att söka göra en gränsdragning enbart med ledning av antalet sysselsatta låter sig emellertid knappast göra. Förutom vad härom fram— hållits i de ovan återgivna uttalandena kan hänvisas till att den fortgående mekaniseringen av produktionen leder till en ständig förskjutning av en på nu angivet sätt bestämd gräns. Att enbart lägga produktionssiffrorna till grund för en gränsdragning skulle giva mycket skiftande resultat för olika branscher, beroende bl.a. på råvarupriserna. En från nyssnämnda utgångspunkt gjord gränsdragning skulle ock påverkas av förändringar
i penningvärdet i så hög grad, att metoden icke heller av denna anledning torde vara användbar.
Storleken av de totala investeringarna i ett företag giver visserligen en viss ledning för en gränsdragning mellan större och mindre industri. Även här gäller emellertid, att förhållandena äro mycket skiftande mellan olika branscher. Därför kan investeringarnas storlek icke utan vidare få bliva utslagsgivande.
En differentiering av företagen med hänsyn till organisationsformen torde icke heller giva någon tillförlitlig ledning för ifrågavarande gräns— dragning; bl. a. kan erinras om att möjligheten att bilda aktiebolag med ett aktiekapital om endast 5 000 kronor gör, att även små företagsenheter nu- mera i betydande utsträckning äro organiserade i aktieholagsform.
I detta sammanhang bör också beaktas, att en gränsdragning mellan större och mindre industri kan vara vansklig även ur den synpunkten, att mindre företag ofta tillhöra större företag, exempelvis ingå i en koncern.
Det kan emellertid göras gällande, att det i nu förevarande sammanhang knappast är erforderligt med en fast gränsdragning. Den stödverksamhet utredningen har att behandla tager nämligen sikte på sådana företag som på grund av sin struktur och omfattning i jämförelse med den större in- dustrien ha särskilda svårigheter att skaffa kapital. Sådana svårigheter föreligga icke allenast för småindustri i egentlig mening utan kunna även vara för handen inom den medelstora industrien. Den mindre företagsam- hetens svårigheter med avseende å kapitalanskaffningen kunna icke utan vidare anses bero av antalet anställda eller av produktionsvärdet eller andra liknande faktorer. För att en stödverksamhet av förevarande slag skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt måste det sålunda förutsättas, att åt de organ som handha verksamheten gives frihet att från fall till fall bedöma om företaget är att hänföra till sådan verksamhet för vilken kreditstödet är avsett.
Vid en sådan bedömning kan också hänsyn böra tagas till det syfte som stödåtgärden i det särskilda fallet avser att tillgodose. Visserligen torde flertalet företag som bliva aktuella i nu förevarande sammanhang kunna hänföras till den mindre industrien. Det kan emellertid tänkas situationer, då det ur lokaliserings- eller sysselsättningssynpunkt kan framstå såsom önskvärt att stödja även större företag. Under senare år ha sålunda förekommit fall då en vägran att lämna stöd kunnat leda till svår- artade sociala verkningar. Lokaliserings- och sysselsättningsfrågor berö- rande företag av mera betydande storleksordning torde visserligen höra i regel lösas i särskild ordning. önskvärt är emellertid att statligt kreditstöd kan givas i sådana fall som äro särskilt angelägna ur sysselsättnings- eller lokaliseringssynpunkt, även om företaget enligt vanliga normer icke skulle vara att hänföra till den mindre industrien.
Beträffande frågan vilken betydelse som i förevarande sammanhang bör
tillmätas arten av den industriella verksamheten må anföras följande. Bearbetning av olika jord- och stenarter, såsom kalksten, kalk, lera, krita och marmor, kan i och för sig hänföras till hantverk och industri. Likaså bör torvhantering samt brytning av stenkol och brunkol kunna innefattas under nu förevarande statliga kreditstöd. Vad avser annan gruvbrytning torde ett statligt kreditstöd av förevarande slag i regel icke komma i fråga, eftersom dylik verksamhet i allmänhet torde bedrivas i större industriella former. Skulle emellertid i ett särskilt fall en dylik industriell verksamhet till storleksordningen vara hänförlig till den mindre industrien, torde skäl att utesluta denna från det statliga kreditstödet icke föreligga.
Byggnads- och anläggningsverksamhet brukar i statistiska sammanhang ibland hänföras till industri och ibland under särskild rubrik. Ehuru sådan verksamhet är att betrakta som industriell verksamhet, torde dock ifråga- varande statliga stödformer endast ytterst sällan ha anlitats för att stödja byggnadsverksamhet. Anledningen härtill torde måhända få sökas i att för denna verksamhet tidigare icke krävts vare sig verkstadslokaler eller maskiner eller andra mera komplicerade verktyg. Den tekniska utveckling- en inom byggnadsindustrien har emellertid lett till att maskinella hjälp- medel numera i allt större utsträckning komma till användning inom detta verksamhetsområde. För byggnadsindustriens del finns sedan år 1952 en statlig lånefond för maskinanskaffning. Med hänsyn därtill och då kredit- frågorna för byggnadsproduktionen överhuvudtaget synas ha fått sin lös- ning i annan ordning, torde det icke finnas tillräcklig anledning att ut- sträcka det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri att jämväl omfatta byggnadsindustrien annat än i rena undantagsfall.
Övrig anläggningsverksamhet exempelvis Väg- och brobyggnadsföretag, rörledningsfirmor etc. omfattas icke av det statliga kreditstödet till bygg- nadsindustrien. Att kreditstödet till hantverk och småindustri hittills endast mera undantagsvis tagits i anspråk för sådana företag kan möjligen bero på att dessa företagare ofta icke ha egna verkstadslokaler. Det före- faller emellertid som om en sådan differentieringsgrund i många fall leder till godtyckliga resultat. Ett företags industriella karaktär sammanhänger ingalunda med om verksamheten bedrives i verkstad eller icke. Vissa former av stenindustri kräva icke verkstadslokaler men ha ändock kommit i åt- njutande av stöd från förevarande låneformer. Att göra lånestödet bero- ende av att verksamheten är av stationär karaktär kan heller icke vara befogat. En annan sak är att olika former av ambulerande verksamhet ofta äro av så ringa omfattning, att statligt kreditstöd av den anledningen icke bör ifrågakomma med hänsyn till önskemålet att genom det statliga kredit- stödet stödja tillkomsten av ur rationaliseringssynpunkt önskvärdare större företagsenheter. Från de mera allmänna synpunkter en statlig stöd- verksamhet avser att tillgodose kunna uppenbarligen lika starka skäl tala för att främja en anläggningsverksamhet som annan form av industri eller
hantverk. Tillräckliga skäl synas därför knappast föreligga för att undan- taga anläggningsverksamhet från möjligheter till kreditstöd av nu före— varande slag. I den mån det statliga kreditstödet åt hantverk och små- industri tages i anspråk även för anläggningsföretag, torde emellertid få förutsättas att detta stöd — i varje fall i dagens läge — främst inriktas på rationalisering av redan bestående företag.
När det gäller att uppdraga riktlinjer för ett statligt kreditstöd till hant- verk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet, är det angeläget att söka angiva gränsdragningen för verksamh'etsområdet — förutom i för- hållande till den större industrien _ gentemot andra näringsgrenar och verksamhetsområden. Gränslinjen mot jordbruket och dess binäringar torde — även om hant- verket historiskt sett har ganska nära förbindelser med jordbruksnäringen, eftersom det ursprungligen frigjort sig ur landsbygdens hemproduktion — i allmänhet icke vara svår att urskilja. Att sådana binäringar till jord- bruket som fjäderfä-, kanin— och pälsdjursavel liksom också trädgårds- skötsel rent begreppsmässigt falla utanför hantverket är sålunda tydligt. Att företagareföreningarnas låneverksamhet tidigare kommit att avse jäm- väl dessa näringar kan med hänsyn till då rådande förhållanden anses förklarligt. Läget är emellertid numera avsevärt förändrat. Särskilt kan i detta sammanhang hänvisas till att numera förekommer en omfattande statlig stödverksamhet på jordbrukets område. Det synes därför knappast lika angeläget som tidigare att genom de stödformer om vilka nu är fråga bereda stöd åt jordbrukets binäringar. I den mån sådant stöd erfordras, hör det utformas inom ramen för det allmänna jordbruksstödet och av— vägas med hänsyn till detta. Det kan också framhållas, att företagareför- eningarna med deras huvudsakliga inriktning på teknisk rådgivning rörande hantverksproblem och industriella spörsmål knappast kunna an- tagas besitta erforderlig sakkunskap exempelvis angående husdjursavel eller trädgårdsskötsel. Övervägande skäl tala alltså för att icke hänföra jordbrukets binäringar till ifrågavarande stödområde.
I allmänhet föreligga icke några mera påtagliga svårigheter att skilja mellan hantverk och industri samt olika former av distribution, såsom transporter och handel. Det måste emellertid å andra sidan beaktas, att industriell verksamhet ofta i sig innefattar olika slag av transporter och att dessa endast när de bedrivas självständigt falla utanför industrien. Om de däremot bedrivas som ett led i produktionen och äro avpassade efter denna, måste de anses ingå i den industriella verksamheten. Därest sålunda en företagare anskaffar en bil för transport av den färdiga varan, bör även den anses ingå i den industriella rörelsen.
Likaså rymmer varje hantverksmässig eller industriell verksamhet även i sig ett kommersiellt moment. Det kan nämligen göras gällande, att även anordningar, som äro erforderliga för avsättningen, höra i förevarande hän-
seende anses ingå i den hantverksmässiga eller industriella verksamheten. Eftersom en viss kommersiell verksamhet är en betingelse för den industri- ella, kan det te sig verklighetsfrämmande att söka göra en skillnad i kre- dithänseende mellan industriella och kommersiella moment i en verksam- het. Å andra sidan skulle det måhända te sig egendomligt, om exempelvis en körsnär, som säljer pälsvaror av egen tillverkning, skulle kunna få lån för affärsrörelsen, medan en annan företagare, som säljer pälsvaror en- bart av annans tillverkning, icke skulle kunna få lån för samma ända- mål. Som andra exempel i förevarande sammanhang på affärsrörel- se i förening med annan verksamhet kan nämnas en bilverkstad, som säljer bensin, eller en blomsteraffär, i vars verksamhet även ingår kransbindning. I dessa och med dem likartade fall bör kreditstöd för den kommersiella verksamheten som regel ej ifrågakomma. Mot den bak- grund som här angivits synes vid utnyttjande av de statliga stödformerna för hantverk och småindustri den hittills tillämpade, tämligen stränga gränsdragningen mellan industriell och kommersiell verksamhet böra bi- behållas även för framtiden.
I förevarande sammanhang torde också böra erinras om att önskemål understundom framställts om att det statliga kreditstödet på förevarande område skulle utvidgas till att omfatta även sådana verksamheter, som falla utanför vad som enligt vanligt språkbruk innefattas under industri eller hantverk. Sålunda ha möjligheterna att skapa kreditstöd även för hotellnäringen och detaljhandeln aktualiserats bl.a. genom motioner till 1958 års riksdag.1 Ävenså har Svenska turisthotellens riksförbund hos utredningen hemstä-llt, att utredningen måtte pröva möjligheterna för turisthotellnäringen att få utnyttja det kreditstöd som lämnas hantverk och småindustri.
Förslag om stöd åt turisthotellnäringen i form av statsgaranti för lån i bank har numera framlagts till 1959 års riksdag? Anledning saknas därför att i nu förevarande sammanhang upptaga frågan om turisthotellnäringens kreditproblem till närmare behandling.
Vad gäller detaljhandeln kan antagas, att en utredning om dess kredit- problem skulle kräva omfattande undersökningar exempelvis angående de nuvarande kreditförhållandena inom denna näringsgren samt beträffande dess lönsamhet och utvecklingstendenser. De undersökningar vilka sålunda fordras äro av en helt annan art än den huvudsakligen tekniskt administrativa undersökning som utredningens uppdrag avser. Utredningen har därför ej heller ansett sig böra närmare ingå på frågan om en kreditstödjande verk- samhet till förmån för detaljhandeln.
1 Motioner 1:306 och 11:358, likalydande, samt II2316. 2Prop. 1/1959 bil. 12 sid. 122.
B Näringspolitisk betydelse
En förutsättning för att staten skall främja hantverk och småindustri torde få anses vara att dessa näringsgrenar fylla en mera väsentlig funktion i samhällsekonomien.
En viss antydan om hantverkets och småindustriens betydelse för pro- duktionslivet giva följande från 1951 års företagsräkning inhämtade upp— gifter.1
håhlfi'telf'lgri- Företag med % av Företag med % av och industri- högst 4 hela högst 50 hela
företag sysselsatta ant. sysselsatta ant.
Antal företag ........................... 98 114 71 268 72,6 94 982 96,8 Omsättning (1000 :—) ............... 30 627 819 1 573 533 5,13 9 397 390 30,6 Antal sysselsatta ..................... 1 092 248 107 330 9,8 418 623 38,3
Sammanställningen visar att hantverket och småindustrien ha en be- tydande andel icke endast i företagsbeståndet utan även i den totala om- sättningen och antalet sysselsatta.2 Härav torde framgå, att dessa närings- grenar redan ur kvantitativ synpunkt fylla en viktig uppgift i produktionen. Hur deras andel däri kommer att utveckla sig på längre sikt är vanskligt att bedöma, men det torde dock vara berättigat utgå från att hantverket och småindustrien även inom överskådlig framtid kommer att utgöra en betydelsefull del av näringslivet. Det skulle föra för långt att i detta sam- manhang närmare ingå på spörsmålet, huruvida de företagsformer om vilka här är fråga kunna anses rationella med hänsyn till sin storleksordning. Det förhållandet att hantverket och småindustrien i så hög grad bevarat sin ställning i produktionen och synbarligen förmå att väl hävda sig i kon- kurrensen med de större företagen talar emellertid för att så är fallet.
Även ur andra synpunkter ha de mindre företagen en mycket stor bety- delse för produktionslivet i dess helhet. Företagsbildningen inom hantverk och småindustri utgör en av förutsättningarna för det industriella framåt- skridandet och innebär en betydelsefull källa till förnyelse för den större industrien.
Såsom närmare framhålles i det följande är hantverk och småindustri av betydelse även för att åstadkomma en ur allmänna och konjunkturmäs- siga synpunkter önskvärd differentiering av näringslivet inom områden, där detta har en ensidig sammansättning, exempelvis domineras av en stor- industri.
I en fri ekonomi har företagsbildningen vidare stor betydelse som regu-
1Uppgifterna avse icke byggnads- och anläggningsföretag. Angående annan beräkning, se Ekonomisk revy 1957 sid. 440. 2 Ytterligare uppgifter återfinnas 1 Ekonomisk revy 1958, sid. 267.
lator för prisbildningen. Från samhällets sida ha under det senaste årtion- det vidtagits olika åtgärder för att motverka konkurrensbegränsningar in- om näringslivet. En mycket betydelsefull faktor är i detta sammanhang de fria krafternas egen förmåga att bryta monopolbildningar. Ett villkor för att detta skall kunna ske är emellertid, att förutsättningarna för nyetable- ring äro gynnsamma.
Hantverks- och småindustriföretag arbeta vanligen i främsta rummet för hemmamarknaden. Småindustriföretagen äro ofta underleverantörer till större företag framför allt inom verkstadsindustrien. Vissa småindu— strier med egna färdigvaror avsätta emellertid en betydande del av sina varor i utlandet, exempelvis trämanufakturvaror av olika slag.
C Finansiering
För att ett företags finansiering ur allmän företagsekonomisk synpunkt skall anses vara god kräves, att företagets eget kapital — ägarens insats— kapital eller i aktiebolag aktiekapital och vissa fonder samt balanserade vinstmedel — icke understiger 50 procent av balansräkningens slutsumma. Fordringarna på storleken av det egna kapitalet kunna sänkas i den mån dolda reserver finnas. Samma är förhållandet när det gäller ett företag, vars fastighetsinnehav är relativt stort, eller ett företag med hög omlopps— hastighet för varulagret i förening med kort kreditgivning för kundford- ringarna. Ett annat krav på finansieringen, som vanligen uppställes, är att anläggningstillgångarna (fastigheter, maskiner, inventarier) böra täckas av eget kapital.
Är försörjningen med eget kapital någorlunda god och finnes fastighet, kunna långfristiga krediter upptagas hos banker och övriga kreditinstitut mot tillgänglig realsäkerhet eller, när fråga är om större företag, erhållas genom emission av obligations- eller förlagslån. Härutöver erforderlig kort- fristig kredit upptages i form av tillfälliga lån, växelkrediter eller leveran— törkrediter. Ur företagsekonomisk synpunkt ställes krav på att kortfris— tiga krediter skola motsvaras av lätt realiserbara omsättningstillgångar. Såsom omsättningstillgångar räknas bl.a. lager av färdiga varor, av varor under tillverkning samt av råvaror, hjälpmedel och driftsmaterial, accep- terade växlar, kontanta penningar, checkar och banktillgodohavanden samt andra fordringar än de nyss nämnda.
När det gäller hantverks- och småindustriföretag understiger emellertid det egna kapitalet ofta 50 procent av balansräkningens slutsumma. En av utredningen gjord undersökning av de ärenden om industrilånegarantier som behandlades i handelsdepartementet under budgetåret 1955/56 visar sålunda, att det egna kapitalet i endast 18 procent av fallen uppgick till minst 50 procent av balanssumman och i 45 procent av fallen allenast ut— gjorde högst 20 procent därav. Vid denna bedömning har i åtskilliga fall
hänsyn dock ej kunnat tagas till att det egna kapitalet på grund av dolda reserver kan ha överstigit vad som framgått av balansräkningen. Då hant— verks- och småindustriföretag ofta sakna bankmässigt belåningsbara till- gångar för erhållande av långfristiga krediter, finnes uppenbarligen för de mindre företagen ett behov av statligt kreditstöd. Gemensamt för alla olika former av statligt kreditstöd — sålunda även för dem som kommit att taga sikte på den större industrien —— är att de avse sådana långfristiga krediter som falla utanför bankernas och övriga kreditinstituts verksamhet. Hant- verkets och industriens behov av kortfristiga krediter är däremot icke an- nat än undantagsvis föremål för den statliga stödverksamheten.
FJÄRDE KAPITLET
Stödverksamhetens syfte
Innan utredningen närmare ingår på det i direktiven givna uppdraget att precisera det syfte som det statliga kreditstödet till hantverk och små- industri bör tillgodose, må en kortfattad redogörelse lämnas för vad i så- dant hänseende gäller för de nuvarande formerna av sådant kreditstöd. Hantverkslånefonden har till syfte att allmänt stödja hantverk och små- industri. Vid fondens tillkomst år 1936 uttalade hantverksorganisationen, att svårigheterna för hantverkare att erhålla för rörelsen nödigt driftkapi- tal undan för undan skärpts, medan utvecklingen på det tekniska området föranlett, att inom hantverksföretagen ökade kapitalmedel kommit att bindas i de fasta anläggningarna, arbetsmaskiner, redskap etc., varför mindre blivit över till rörelsekapital. Från affärsbankernas sida hade, en- ligt hantverksorganisationens åsikt, intresse saknats för kreditgivning åt de mindre företagen. I den mån krediter där erhållits hade dessa varit kortfristiga och huvudsakligen utgjorts av betungande växelförpliktelser. Anstalter borde därför träffas för att möjliggöra mera långfristig kredit för utövare av hantverk och småindustri till rimlig ränta. Kommerskollegi- um anförde i detta sammanhang bl.a., att företagarnas bristande förmåga att åstadkomma bankmässiga säkerheter för de krediter av vilka de voro i behov i själva verket utgjorde den springande punkten i hantverkets och den mindre industriens kreditproblem. En statlig Iånerörelse, vid vilken man sökte i främsta rummet taga sikte på låntagarnas egen kreditvärdig- het och upprätthålla i någon mån lindrigare fordringar i fråga om säker- heterna än som eljest tillämpades, kunde väntas bliva till stort gagn för hantverket och den mindre industrien och verksamt bidraga till att främja dessa näringsgrenar. Att även rationaliseringssynpunkten ingår som en faktor i målsättningen för denna fond antydes av att lånemedlen i främsta rummet skola användas för verktygs- och maskinanskaffning. Beträffande fonden för hantverks- och småindustrikredit innehålla var- ken förarbetena eller lånebestämmelserna några preciserade uttalanden om syftet med långivningen. Av motiven synes emellertid framgå, att fonden i stort sett tillkommit för att tjäna samma syften som hantverkslånefon- den. Hantverkets och småindustriens behov av sådan långfristig kredit, som enligt den dåvarande banklagstiftningen icke föll inom ramen för affärs- bankernas verksamhet, skulle genom denna låneverksamhet tillgodoses
genom att effektivare utnyttja den personliga kreditvärdigheten, varemot kraven på säkerheter borde begränsas.
Medan sålunda hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustrikredit huvudsakligen taga sikte på att allmänt främja hant- verket och småindustrien, har företagareföreningarnas låneverksamhet närmast tillkommit ur sociala synpunkter. Denna låneverksamhet har så- lunda till huvuduppgift att ur sysselsättnings— och lokaliseringssynpunkt främja uppkomsten och utvecklingen av nya företag och att arbeta för en differentiering av näringslivet genom utveckling av hantverket och små- industrien samt i viss utsträckning även jordbrukets och skogsbrukets binäringar. I stor utsträckning synes emellertid verksamheten ha tenderat till att inrikta detta lånestöd mot redan bestående företag. Vid sidan av lokaliseringssynpunkten fästa företagareföreningarna i sin låneverksam- het stor vikt vid rationaliseringssynpunkten. Ett annat syfte med denna låneverksamhet kom till uttryck, när statsmakterna hösten 1956 beviljade ett särskilt anslag till företagareföreningarnas verksamhet å 30 miljoner kronor. Syftet därmed angavs sålunda vara att med hänsyn till att hant- verks- och småindustriföretagen drabbats hårdare av kreditrestriktioner- na än andra delar av näringslivet bereda ifrågavarande grupp av företa- gare viss lättnad, Vilket bland annat skulle ske därigenom att förlagslån i större utsträckning än tidigare skulle kunna utlämnas.
De skilda syften som de nu nämnda statliga kreditformerna omfatta ingå —— om man bortser från det sistnämnda kreditpolitiska syftet — även i målsättningen för industrilånegarantierna. Denna verksamhet kan sålunda med nyssnämnda undantag sägas giva en samlad bild av de olika kredit— formernas målsättning. I propositionen angående införande av lånegaran- tierna1 anfördes bl. a. följande.
Hantverks- och småindustriföretagen svarade för en icke obetydlig del av lan- dets samlade produktion. Det var för den skull av vikt, att dessa företag kunde upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga. Detta kunde ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt hölls riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en fortgående rationalisering av företagens drift ägde rum. En rationalisering av företagen krävde kapital- insatser för anskaffning av tidsenliga lokaler och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rörelsen voro emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare ej sällan voro ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kunde erhållas. Vidare hade de lånemöjligheter staten kunde tillhandahålla stor betydelse som hjälpmedel för en ur det allmännas syn- punkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspolitik. Denna politik gick bl.a. ut på att i områden, där näringslivet hade en ensidig sammansättning eller dominerades av konjunkturkänslig storindustri, söka åstadkomma en differen- tiering genom tillskapande eller utvidgning av livskraftig småindustri. Det var vidare fråga om att skapa ersättning för sysselsättningsmöjligheter, som även-
1 Prop. 210/1954, sid. 23 ff.
tyrades genom nedläggande av företag. Enskilda kommuner hade i sådana situa- tioner gjort icke obetydliga insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den kommunala insatsen på området hade icke varit utan olägenheter, bl. a. med hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen. I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgärder ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagare- föreningarna hade å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsättnings- politiken. Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter var emellertid starkt be— gränsad på grund av den jämförelsevis ringa medelstillgången. För att möjlig- göra effektivare insatser på detta område var en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.
Angående syftet med de särskilda lånefonder vilka upptagits i andra kapitlet under B kan här nämnas följande.
Enligt de bestämmelser som i samband med manufakturförlagslåne- fondens tillkomst år 1818 utfärdades angående utlåningen från denna fond skulle lånen i huvudsak användas för anläggningar av nya, i riket förut okända uppfinningar i fabriks- och slöjdväg.
Då industrilånefonden tillkom år 1927 uttalades att manufakturförlags- lånefonden var otillräcklig för att tillgodose befogade lånekrav från in- dustriens sida. Genom att ombilda torvlånefonden, som anlitades i allt mindre utsträckning, till en industrilånefond skulle det bliva möjligt att tillgodose önskemålen om ökade medel för utlåning för industriändamäl i allmänhet. Villkoren för lån ur fonden borde vara desamma som de vilka gällde för manufakturförlagslånefonden.
Hemslöjdslånefonden har sitt ursprung i linberedningsfonden, som till- kom år 1919 för att med hänsyn till det då ansträngda försörjningsläget stödja den inhemska produktionen på detta område. När denna fond år 1928 ombildades till hemslöjdslånefonden, kvarstod huvudsyftet att främja lin- hanteringen; det anmärktes dock, att man ej fick bortse från värdet av det indirekta stöd som på detta sätt skulle kunna givas hemslöjdsrörelsen som sådan. Även den förstärkning av fonden som skedde år 1940 syftade till att i dåvarande krisläge främja den inhemska linodlingen för att göra landet i möjligaste mån oberoende av import. I samband därmed utvidga- des verksamheten så att lån skulle kunna utlämnas jämväl för hampbered- ning. En viss förskjutning i syftet kan anses ha skett genom att bestämmel- serna för fonden är 1954 ändrats så att lån numera kan erhållas för att överhuvudtaget skaffa material för hemslöjdsproduktion, företrädesvis av svenskt ursprung. Därigenom har syftet med låneverksamheten kommit att inriktas på att mera direkt främja hemslöjden.
Som skäl för inrättandet av sågverkslånefonden anfördes av Södra Sveriges skogsindustriutredning den beräknade kraftiga ökningen av tim- mertillgångarna i södra Sverige (Götaland samt Svealand med undantag av Värmlands och Kopparbergs län). En utbyggnad av sågverksindustrien
ansågs nödvändig för att denna skulle komma att motsvara de krav i fråga om kapacitet som de ökade timmertillgångarna beräknades komma att innebära.
Utredningen
Av den föregående redogörelsen har framgått, att den statliga stödverk- samheten för hantverk och småindustri fram till 1930-talet syftade till att vara ett allmänt stöd för dessa näringsgrenar. Under de senaste årtiondena har emellertid verksamheten också kommit att tillmätas stor betydelse som hjälpmedel för en ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspolitik.
I det förstnämnda avseendet har verksamheten i väsentlig grad betingats av företagarnas bristande förmåga att ställa erforderliga säkerheter för att hos kreditinstituten få de mera långfristiga krediter som kunna erfordras för nyetablering och utvidgning samt för genomförande av rationalise- ringar.
Behovet av en stödverksamhet för angivna syften föreligger alltjämt. Det kan t.o.m. göras gällande, att ett ökat behov framkommit i och med att såväl nyetablering och utvidgning av företag som rationaliseringar av redan bestående med hänsyn till den tekniska utvecklingen blivit mera kapitalkrävande än tidigare. De med den tekniska utvecklingen alltmer ökade kapitalbehoven ha sålunda inom åtskilliga branscher tenderat till att såvitt rör företagsamhet av nu ifrågavarande slag försvåra nyetablering av företag. Möjligheterna att erhålla kredit för att upprätta helt nya före- tag äro sålunda icke sällan begränsade, även om dessa enligt utarbetade kalkyler framstå såsom företagsekonomiskt motiverade.
Ur allmän synpunkt kan särskilt framhållas, att goda kreditmöjligheter i syfte att öppna gynnsamma förutsättningar för en ekonomiskt betingad företagsbildning utgör ett verksamt medel att motverka konkurrensbe- gränsningar inom näringslivet.
Med beaktande av den betydelse de mindre företagen ha för vårt närings- liv och med hänsyn till att de sysselsätta en så stor del av den totala ar— betskraften får det anses vara angeläget, att de arbeta effektivt, och ständig uppmärksamhet måste därför ägnas företagens rationaliseringsfrågor. Det är sålunda lika angeläget för dessa företag som för de större företagen att följa med i utvecklingen, bl.a. när det gäller att mekanisera produk- tionen. En sådan utveckling medför emellertid ökade krav på att anskaffa kapital. Det måste anses vara en viktig uppgift för det allmänna att med- verka till att rationaliseringen av småföretagen icke i någon mer väsentlig utsträckning hindras genom de särskilda svårigheter som kunna föreligga för dem att lånevägen anskaffa medel för detta ändamål. Likaså kan det i vissa fall framstå såsom angeläget att genom det statliga kreditstödet främja anordningar som befinnas önskvärda ur arbetarskyddssynpunkt.
Även bör beaktas att ett förverkligande av planerna på en nordisk tull- union och en fri Europamarknad eller av andra därmed jämförliga strä— vanden kan komma att få verkningar för småindustrien. Ett utnyttjande av de fördelar en vidgad marknad kan antagas medföra förutsätter, att önskvärda rationaliseringar kunna genomföras samt att de större krav på försäljningsorganisation hos hantverks- och småindustriföretag som upp- komma kunna tillgodoses.
För en samhällelig sysselsättnings- och lokaliseringspolitik är en kredit- stödjande verksamhet av förevarande art av stor betydelse. Samhällets strävanden på detta område kunna inriktas på två vägar.1 Å ena sidan kun- na positiva åtgärder vidtagas för att stimulera företagsbildning inom om- råden, där det ur samhällets synpunkt synes angeläget att stödja utveck- lingen av ett allsidigare näringsliv. Bland dylika åtgärder i syfte att för- lägga företag till vissa områden märkas — förutom den rådgivande lokali- seringsverksamheten —— företagareföreningarnas verksamhet och kredit- garantierna till hantverk och småindustri. Å andra sidan tala starka skäl för att samhällets åtgärder även böra inriktas på att motverka ytterligare expansion i de större tätorterna. Med hänsyn till den utveckling som på- gått de senare åren och alltjämt pågår mot en allt starkare befolknings- koncentration till de större städerna och med hänsyn till de stora problem denna utveckling skapar, synes det nödvändigt att samhället ingriper med effektiva åtgärder. Vid valet av medel för att motverka den icke önskvärda expansionen i vissa orter har tidigare byggnadsregleringen främst kommit till användning.
De erfarenheter som hittills vunnits av med stöd av låneverksamheten fullföljda lokaliseringsåtgärder få i stort sett anses ha varit tillfredsstäl- lande. En statlig stödverksamhet synes alltså jämväl i fortsättningen böra utformas så, att därigenom med vederbörligt beaktande av de företagseko- nomiska betingelserna lokaliserings- och sysselsättningspolitiska syften bliva behörigen tillgodosedda.
I nära anknytning till de sysselsättningspolitiska strävandena ligger uppgiften att i sådana fall, när driften vid ett industriföretag som haft en avsevärd betydelse för arbetsmarknaden på viss ort nedlagts, söka skapa nya arbetstillfällen, om förutsättningar härför prövas föreligga. Under senare år ha åtskilliga fall förekommit, då sysselsättningssvårigheter av detta slag påkallat statliga stödåtgärder. En statlig stödverksamhet för hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet har därvid en viktig uppgift att fylla.
Eftersom låneverksamheten sålunda bör inriktas så att den kan full- följa flera syften, uppkommer frågan vilket utrymme dessa sinsemellan böra tillerkännas. Visserligen kan antagas att syftena i flertalet fall komma att gå hand i hand. Sålunda torde i de fall där ett påtagligt lokaliserings-
lJfr prop. 85/1956, sid. 10.
politiskt intresse gör sig gällande _— under förutsättning givetvis att de företagsekonomiska betingelserna äro tillfredsställande — detta vara väl förenligt med det allmänna syftet att stödja hantverket och småindustrien. Fall kan emellertid förekomma, då det kan framstå såsom påkallat att stödja visst företag, även om lokaliseringspolitiska överväganden peka i motsatt riktning. Att på förhand angiva regler för en bedömning av huru- vida det ena eller andra syftet i sådana fall bör tillerkännas avgörande betydelse låter sig icke göra, utan ställningstagandet får ske med beaktande av alla de synpunkter som kunna göra sig gällande i varje särskilt fall.
FEMTE KAPITLET
Möjligheterna att samordna de olika stödformerna
Den redogörelse som i det föregående lämnats för de olika former av stat- ligt kreditstöd till hantverk och industri som för närvarande finnas visar en mycket splittrad bild med ett flertal olika stödformer. Det ligger i öppen dag att en splittring av detta slag innebär många olägenheter. Den medför en oklar gränsdragning, dubbelarbete mellan myndigheterna samt en alltför omfattande administration och därmed ökade kostnader för det allmänna. Vidare är det olägligt för allmänheten, att låneärendena äro uppdelade på flera områden. Det är svårt att veta, var förfrågningar och framställningar skola göras. Ur dessa olika synpunkter är det uppenbarligen önskvärt att i möjligaste mån koncentrera stödverksamheten.
Att ett flertal olika stödformer tillskapats för att tillgodose hantverket och småindustrien har icke i främsta rummet berott på en skiftande mål— sättning för de olika stödformerna utan synes närmast haft sin grund i strävanden att skapa mera ändamålsenliga stödformer med särskilt sikte på att anpassa säkerhetskraven till hantverkets och småindustriens speci- ella betingelser. De tämligen stränga säkerhetskrav som uppställas vid utlåningen från hantverkslånefonden ha sålunda uppmjukats i de senare tillkomna formerna av kreditstöd åt hantverk och småindustri, varvid bland annat större hänsyn tagits till lånesökandens personliga kvalifika- tioner. Frågan om samordning av de olika stödformerna har vid flera tillfällen tidigare övervägts, senast vid industrilånegarantiernas tillkomst år 1954; departementschefen uttalade emellertid, att en utredning om en eventuell samordning kunde ge bättre resultat, om den företogs först sedan praktiska erfarenheter förelågo av ordningen med kreditgarantier.
Medan hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustri- kredit ha till syfte att allmänt främja de avsnitt av produktionen som hänför sig till den mindre företagsamheten, icke minst genom rationalise- ring, ha företagareföreningarnas låneverksamhet och industrilånegaranti- erna till uppgift även att tillgodose sysselsättnings- och lokaliseringspoli- tiska intressen. Syftet att främja produktionen och verka för rationalise— ring är utmärkande även för övriga stödformer. Manufakturförlagslåne- fonden riktar sig härvid till industrien överlag och så är även fallet med industrilånefonden; den sistnämnda fonden tager emellertid därjämte sär- skilt sikte på att stödja torvhanteringen. En speciell inriktning har syftet
att stödja produktionen även fått genom sågverkslånefonden, som har till ändamål att främja en ökning av sågverkskapaciteten, främst i södra Sverige, samt hemslöjdslånefonden, vars grundsyfte är att stödja den in- hemska lin— och hamphanteringen; därutöver har den sistnämnda låne- fonden också till uppgift att främja hemslöjden.
Uppgifterna att allmänt främja hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet samt att möjliggöra en samhällelig lokaliserings- och sysselsättningspolitik synas låta sig väl förena. Det kan således förutsättas, att dessa båda syften icke behöva föranleda att stödet uppdelas på olika former.
En särskild fråga är huruvida de stödformer som taga sikte på att all- mänt stödja den medelstora och större industrien, nämligen manufaktur- förlagslånefonden och industrilånefonden, böra medtagas vid en samord- ning av de stödformer som huvudsakligen avse hantverk och småindustri. Härvid bör beaktas att lån från mvanufakturförlags- och industrilånefon— derna under det senaste decenniet utlämnats i mycket begränsad omfatt- ning. Från manufakturförlagslånefonden ha under denna tid beviljats 4 lån å tillhopa cirka 650 000 kronor och från industrilånefonden, bortsett från torvlånen, endast ett lån ä 1 miljon kronor. Med hänsyn till lånefrek- vensen synes det knappast motiverat att bibehålla dessa särskilda låne- former. Såsom berörts i det föregående bör det inom ramen för en gemen— sam låneform med huvudsakligast sikte på hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet vara möjligt att lämna lån även till större industrier i de fall särskilda skäl, exempelvis av sysselsättnings- eller loka- liseringspolitisk natur, tala härför.
Emellertid bör erinras om vissa betänkligheter som tidigare anförts mot att låta manufakturförlagslånefonden ingå i en samordnad låneform. I sam- band med att industrilånefonden — genom ombildning av torvlånefonden —— tillkom år 1927 ifrågasattes en sammanslagning av sistnämnda fond och manufakturförlagslånefonden. Som skäl häremot anfördes emellertid den olikartade tillkomsten och naturen av de medel som ingingo i fonderna. Manufakturförlagslånefondens kapitalbehållning hade utan varje direkt tillskott från statens sidea tillkommit genom besparing av vissa räntemedel, erlagda av industrien. I överensstämmelse härmed hade även räntorna å fonden av ålder ansetts kunna disponeras av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande för ändamål, som ansetts ägnade att gagna industrien i allmän- het; torvlånefonden åter utgjordes uteslutande av statliga lånemedel, och räntorna å desamma hade därför städse redovisats bland inkomster av statens produktiva fonder.
Om m.anufakturförlagslånefonden i nu förevarande sammanhang inbe- gripes i en samordning, blir följden att angivna möjlighet att använda medlen för särskilda ändamål går förlorad. Genom att bibehålla utlåningen från fonden skulle å andra sidan en eftersträvansvärd enhetlighet av det
statliga kreditstödet på förevarande område brytas. Utredningen vill för sin del förorda, att manufakturförlagslånefonden bibehålles och även i fort- sättningen står till Kungl. Maj:ts förfogande, men att den reguljära utlå- ningen för de ändamål om vilka här är fråga slopas.
Ett annat spörsmål är vilken betydelse som bör tillmätas det förhållan- det, att sågverkslånefonden utgöres av medel, som tillkommit genom att exporterande företag fått betala prisutjämningsavgifter på skogsprodukter, medan kapitaltillskotten till övriga nu aktuella fonder anvisats över riks- staten. Eftersom de intressen som föranlett inrättande av sågverkslåne- fonden kunna väntas bliva behörigen tillgodosedda även inom ramen för ett samordnat kreditstöd, bör ur den synpunkt varom här är fråga knappast resas några invändningar mot att sågverkslånefonden inbegripes i samord— ningen. I detta sammanhang må framhållas, att räntorna på statsverkets utlåningsfonder i vanliga fall ingå i den allmänna budgeten. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 13 juni 1958 skola däremot räntor å lån från sågverks- lånefonden, vilka influtit eller komma att inflyta till statskontoret. till- föras fonden. Med hänsyn till sågverkslånefondens ursprung kunde det måhända synas riktigt, att även räntemedel från den samordnade fonden som hänföra sig till det tillskott som skett genom sågverkslånefonden skulle användas för den samordnade låneverksamheten. En särbehandling av sådana räntemedel innebär emellertid avsevärda olägenheter ur admi- nistrativ synpunkt och bör därför undvikas.
Mot att låta en samordning omfatta även sådana speciella lånetyper som torvlån samt lin— och hamplån kan måhända invändas, att de näringsgre- nar som dessa lånefonder avse skulle bliva bättre tillgodosedda genom särskilda fonder och att det i varje fall kräves särskilda garantier för att dessa intressen skola bliva vederbörligen tillgodosedda inom ramen för en gemensam lånefond. Emellertid kan låneverksamheten för samtliga nu an- givna ändamål, i varje fall under normala förhållanden, beräknas bliva av tämligen begränsad omfattningl. De intressen som tillgodoses genom ifrågavarande lånetyper synas därför utan olägenhet kunna inordnas i en enhetlig låneform.
Ett närliggande spörsmål är, huruvida de bestämmelser som reglera verk- samheten för de olika stödformerna innefatta så betydande skiftningar i målsättningen, att de kunna utgöra hinder för en samordning. En genom— gång av dessa bestämmelser visar emellertid, att så icke är fallet. Några bärande skäl att med hänsyn till exempelvis de växlande säkerhetskraven bibehålla olika låneformer föreligga sålunda icke. Det bör kunna överlåtas åt de organ som få i uppdrag att handha en samordnad stödverksamhet att inom en tämligen vid ram anpassa kravet på säkerheter efter förhållandena i det särskilda fallet. Ej heller torde mera betydande svårigheter föreligga att upprätthålla enhetliga regler angående exempelvis lånemedlens använd- ning samt om amorteringstid och räntesats.
SJÄTTE KAPITLET
Allmänna riktlinjer för en samordning
Den allmänna riktlinjen för en samordning bör vara att söka skapa ett kreditstöd, som såvitt möjligt tillgodoser samtliga de syften på vilka stöd- verksamheten tager sikte. I det föregående ha dessa angivits vara att till- handahålla hantverks- och småindustriföretag kompletterande krediter främst för utvidgning och rationalisering samt nyetablering ävensom att utgöra ett hjälpmedel för en ur det allmännas synpunkter önskvärd lokali- serings— och sysselsättningspolitik. Ett främjande av angivna syften synes i varje fall vid normala förhållanden på kreditmarknaden kunna åväga- bringas såväl i form av kreditgarantier som genom långivning. Bedömda uteslutande med hänsyn till de syften stödverksamheten bör tillgodose sy- nas de båda formerna vara i stort sett likvärdiga. Valet mellan ett garanti- system och en direkt långivning måste därför ske från andra utgångspunk- ter. Det gäller därvid att söka utröna, om endera av dessa stödformer ur olika synpunkter — ur statens och låntagarnas liksom ur arbetssynpunkt _— kan givas företräde framför den andra.
Jämförelser mellan kreditstöd i form av direkt långivning samt i form av kreditgaranti ha tidigare gjorts i flera olika sammanhang, bl.a. i samband med att kreditgarantisystemet infördes på jordbruksområdet och inom hantverk och småindustri samt vid en ifrågasatt utvidgning av systemet till bostadsområdet.1 I huvudsak har därvid beträffande kreditgarantisyste- mets fördelar framhållits följande. Ett sådant system var fördelaktigt ur låntagarnas synpunkt. De fingo härigenom i allmänhet möjlighet att välja kreditinrättning, vilket var av betydelse bl. a. med hänsyn till det behov av personliga kontakter som fanns mellan låntagare och långivare icke blott i samband med kreditens beviljande utan även under lånetiden. Lån- tagaren kunde anlita sin reguljära bankförbindelse och hade därigenom möjlighet att exempelvis placera alla sina lån i ett kreditinstitut. Genom en sådan samordning skulle betalning av räntor kunna anpassas på ett för låntagaren lämpligt sätt. En sådan anordning kunde också vara önskvärd ur kreditgivarens synpunkt samt kunde bl.a. ur kontrollsyn- punkt vara värdefull även för den garantibeviljande myndigheten. Härtill
1 SOU 1947:86 och prop. 149/1948; 1954 års utredning inom handelsdepartementet och prop. 210/1954; P. M. 17/11 1955 av landshövding Mats Lemne angående införande av kre- ditgarantisystem på bostadsområdet. Jfr ock prop. 119/1958, sid. 82.
kom att med ett garantisystem förvaltningen skulle kunna förbilligas, i det att systemet förutsatte ett utnyttjande av den redan förefintliga kredit- organisationen och därför medförde mindre belastning på den förvaltnings- apparat som erfordrades för stödverksamheten. Slutligen har understrukits att ett kreditgarantisystem ur rent statsfinansiella synpunkter var att föredraga framför en direkt långivning.
Sedan garantisystemet numera tillämpats under några år på det område förevarande utredning avser, ha möjligheterna att göra jämförelser mellan detta system och ett system som innefattar direkt långivning ökats. Därvid kan framhållas följande.
En väsentlig fördel måste anses vara, om det statliga kreditstödet kan ordnas på ett sätt, som tillgodoser hantverks- och småindustriens behov av lämpliga och trygga krediter utan att onödigtvis ingripa i nu befintliga kreditinstituts normala verksamhet. Allmänt synes böra gälla att stöd- verksamheten på detta område bör utgöra ett komplement till kre- ditinstitutens verksamhet, och den bör i princip utformas och hand- havas så, att den långivning som sker icke kommer att konkurrera med den verksamhet som kreditinrättningarna bedriver. Bedömes frågan ur nu angivna synpunkter, synes systemet med kreditgarantier böra givas företräde framför en direkt långivning. Lånegarantiformen synes nämligen erbjuda en lämplig komplettering av de krediter som i övrigt stå till buds och sålunda medgiva en smidig anpassning till kreditmarknaden i övrigt.
En annan fördel med lånegarantisystemet är, att medelsanspråken på staten begränsas till belopp som i förhållande till det stöd som därigenom beredes hantverk och småindustri är tämligen ringa. Statens kapitalinsat- ser inskränka sig vid användningen av garantisystemet till att täcka de förluster som kunna uppkomma på statsgaranterade lån. Hur de slutliga förlusterna förhålla sig till varandra vid tillämpning av den ena eller andra stödformen är emellertid vanskligt att avgöra. Garantisystemet har till— lämpats för kort tid pånu förevarande område för att det skall vara möj— ligt att med någon grad av större säkerhet angiva, i vilken omfattning för- luster komma att uppstå. Detta är jämväl avhängigt av den framtida kon- junkturen för den företagsamhet som fått garantilån. Av intresse vore måhända att jämföra förlusterna inom de olika stödformerna. Med hänsyn till att de tillämpats under inbördes helt olik-a betingelser, särskilt beträf- fande säkerheterna, skulle emellertid en sådan jämförelse knappast kunna bliva rättvisande. Resultatet kan därför förutsättas icke komma att giva någon fastare hållpunkt för bedömande av stödformernas inbördes före- träde.
Vad nu anförts om möjligheterna att vid användning av garantisyste- met samordna det statliga kreditstödet med kreditinstitutens normala verk- samhet samt om att medelsanspråken på staten därigenom bliva tämligen begränsade torde få tillmätas avgörande betydelse. I själva verket torde
garantisystemet utgöra den mest framkomliga vägen när det gäller att skapa ett tillräckligt omfattande kreditstöd åt den företagsamhet varom nu är fråga. ,
Även ur statsfinansiell synpunkt torde i allmänhet en ökad stödverksam- het genom kreditgarantier få givas företräde framför en stödverksamhet i form av direkt långivning med medel som ställes till förfogande av det all— männa.
Såsom tidigare anförts skapar garantisystemet vissa ökade möjligheter för låntagarna att själva välja kreditinrättning. Under vissa förhållanden kan det vara angeläget för en låntagare att exempelvis kunna samla sina krediter hos en och samma kreditgivare. Betydelsen härav är emellertid av- hängig av läget på kreditmarknaden. Erfarenheten giver nämligen stöd för antagandet, att valfriheten under ett skede med begränsade möjligheter att överhuvudtaget skaffa krediter kan vara av tämligen ringa betydelse. För låntagaren framstår under sådana förhållanden säkerligen som det väsent- liga, att han överhuvudtaget kan förmå något kreditinstitut att bevilja län. I ett sådant läge torde därför vanligen låntagarna finna den direkta lån- givningen avsevärt förmånligare än garantigivning.
Genom att kreditgarantisystemet utnyttjar den redan förefintliga kredit— organisationen innebär detta system mindre arbete för det organ som hand— har stödverksamheten än om denna sker i form av direkt långivning. En jämförelse mellan handläggning av ärenden angående kreditgarantier och handläggning av låneärenden giver vid handen, att arbetsbesparingen för det organ som handhar verksamheten genom användande av garanti- systemet huvudsakligen hänför sig till kassarörelse, förvaring av säker- hetshandlingar, bevakning av ränte- och amorteringsinbetalningar samt aviseringar om dylika ävensom till lånebokföringen. Även om den arbets- besparing som härigenom uppnås i varje låneärende torde vara jämförelse- vis begränsad, kan den emellertid spela en icke oväsentlig roll, om låne— verksamheten är av mera betydande omfattning. I den mån stödverksam- heten sväller ut kan nämligen sådana avsnitt därav som kassarörelse, bokföring, avisering om räntebetalningar etc. komma att kräva särskild personal hos det organ som handhar verksamheten.
Garantisystemet har också den fördelen, att de organ som få till uppgift att å statens vägnar handlägga ärenden om kreditstöd kunna — med låne- sökandens medgivande — få del av kreditinrättningarnas kännedom om lånesökanden och bedömning angående erbjudna säkerheter samt överhu- vudtaget tillgodogöra sig dessas allmänna erfarenheter i kreditfrågor.
Medan den direkta långivningen helt beror på de statliga låneorganens egna avgöranden, är garantistödet även avhängigt av de enskilda kredit- institutens vilja och möjligheter att lämna lån. Denna skillnad berör en principiellt sett betydelsefull fråga. En förutsättning för garantisystemets användbarhet är nämligen, att hantverket och småindustrien på denna väg
kan få de lån som låneorganen bedöma som önskvärda. Skulle i påtaglig omfattning förekomma, att lån icke kunna erhållas mot statlig garanti. _ skulle systemet icke fylla sin uppgift. En sådan utveckling skulle givetvis ej kunna undgå att påverka utformningen av det statliga kreditstödet. Den skillnad mellan den direkta långivningen och garantisystemet som här berörts har särskilt aktualiserats genom de kreditrestriktioner som till- lämpats under de senaste åren. I åtskilliga sammanhang har gjorts gällan- de, att kreditrestriktionerna haft en betydande inverkan på de faktiska möjligheterna att erhålla garantilån hos kreditinstituten. Det har emeller- tid — såsom närmare beröres i ett senare avsnitt av framställningen _ Visat sig svårt att få en klar bild av kreditrestriktionernas faktiska inver- kan härvidlag. Oavsett huru därmed må förhålla sig, måste det emellertid anses tveksamt, huruvida en anordning av detta slag, som kan antagas vara av jämförelsevis temporär natur överhuvudtaget bör få inverka på kredit- stödets utformning på längre sikt. Det är å andra sidan uppenbart, att växlingarna i kreditläget även under normala förhållanden kunna ha en påtaglig verkan samt medföra, att såväl lånesökandena som de organ vilka få i uppdrag att handha garantiverksamheten i ett skärpt kreditläge få nedlägga mer arbete än eljest på att skaffa lånemedgivande hos kredit- institut. Garantiformen kan under angivna förhållanden visa sig vara mera arbetskrävande än den direkta långivningen.
Ett spörsmål som även möter under normala förhållanden är, huruvida kreditinstituten kunna antagas vara villiga att medverka till en långivning med kreditgaranti å låga belopp. Det kan förutsättas att från kreditinstitu- tens sida det framstår såsom önskvärt, att lån å belopp understigande 10 000 kronor ej beviljas i denna form.
En långivning i form av enbart kreditgaranti utesluter möjligheten att tillgodose hantverkets och småindustriens behov av krediter genom ett ut— nyttjande av avbetalningsförfarandet. Kreditstödet lämnas härvidlag i den formen, att långivaren köper de maskiner eller andra lösören, för vilkas anskaffande lånet sökes. Föremålen säljas därefter genom avbetalnings- kontrakt till företagaren. Genom avbetalningar i enlighet med kontraktets bestämmelser erlägger köparen så småningom den avtalade köpeskillingen och blir därefter ägare till det inköpta lösöret. Denna form av kreditstöd som fått ganska stor användning vid den av företagareföreningarna bedriv- na låneverksamheten har visat sig vara en praktisk och ändamålsenlig stödform. Möjlighet bör finnas öppen att även i fortsättningen utnyttja denna. Detta kan emellertid ske endast om medel finnas tillgängliga hos företagareföreningarna.
Garantisystemet torde såsom ovan berörts bespara de organ som handha verksamheten visst arbete. Å andra sidan har framhållits att organen där- igenom mista en del av den kontakt med företagarna, som exempelvis ränte- och amorteringsinbetalningarna giva. Dessa moment i verksamheten
underlätta nämligen för låneorganen att kontinuerligt följa företagarnas affärsställning. Samma möjligheter erbjudas emellertid om kreditinstitu- ten hålla låneorganen kontinuerligt och snabbt underrättade om uteblivna betalningar. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att kännedomen om företagarnas förhållanden spelar en viktig roll för den allmänna ser- viceverksamhet som företagareföreningarna bedriva. Den stärker sålunda deras möjligheter att lämna företagarna råd beträffande deras rationalise- rings- och utbyggnadsplaner.
Den direkta långivningen giver låneorganen möjlighet att själva träffa avgörande och gör dem _— till skillnad från vad fallet är vid garantisyste- met — oberoende av kreditinstitutens vilja och möjligheter att lämna lån. Låneformen giver dem sålunda en självständigare ställning och kan an- tagas stärka deras auktoritet bland företagarna samt verksamt bidraga till att stödja en av låneorganet bedriven upplysnings- och rådgivnings— verksamhet.
Såsom närmare utvecklas i följande avsnitt om central eller lokal hand- läggning framstår enligt utredningens åsikt en lokal handläggning såsom i och för sig eftersträvansvärd. Utredningen har på skäl som utvecklas i det följande icke funnit sig böra tillstyrka, att en decentralisering av hand- läggningen av lånegarantiärenden för närvarande sker. De resultat vartill utredningen sålunda kommer i fråga om central eller lokal handläggning kunna icke undgå att påverka avgränsningen mellan de olika stödformer— na. Dessa olika spörsmål om gränsdragningen mellan, å ena sidan, direkt långivning och garantiverksamhet samt, å andra sidan, central eller lokal handläggning sammanhänga sålunda intimt med varandra och behandlas i ett följande gemensamt avsnitt om gränsdragningsproblemen.
Sammanfattningsvis må framhållas att garantisystemet i åtskilliga hän- seenden har företräde framför den direkta långivningen, särskilt därigenom att medelsanspråken på staten begränsas till jämförelsevis ringa belopp och att denna kreditform icke konkurrerar med den normala kreditverksam— heten. Det är emellertid å andra sidan också uppenbart, att den direkta långivningen — bl.a. därigenom att den möjliggör ett bibehållande av systemet med avbetalningskrediter _ har så påtagliga fördelar, att den icke kan undvaras. Enligt utredningens åsikt böra båda dessa stödformer finnas sida vid sida. Tyngdpunkten i det statliga kreditstödet bör visserligen läg- gas på lånegarantiformen, men härjämte bör fortfarande finnas möjlighet att lämna direkta lån åt hantverks- och industriföretag.
önskemålet att ha tillgång till en direkt långivning gör sig huvudsakligen gällande ifråga om lånebehov å begränsade belopp. Ifråga om mindre kre— diter är det önskvärt, att låneorganen — utan den omgång som det innebär att inhämta medgivande från kreditinrättning _ kunna lämna erforder- liga lån. Vid avvägningen mellan den direkta långivningen och garanti- systemet bör därjämte beaktas, att avbetalningsförfarandet huvudsakligen
torde böra utnyttjas ifråga om inköp av icke alltför stor omfattning. Att uppdraga någon skarp gräns härvidlag är emellertid icke möjligt. Sådana fall kunna nämligen tänkas uppkomma jämväl när det gäller större belopp. där det ur allmän synpunkt framstår som angeläget att tillhandahålla ett hantverks- eller småindustriföretag kredit, även om garantiformen av nå- gon anledning —— exempelvis därför att erforderligt medgivande från kredit- inrättning ej står att erhålla _ icke kan komma ifråga. Det är emellertid angeläget tillse att direkt långivning i dylika fall kommer till användning endast om starka skäl göra sig gällande, och under alla förhållanden bör det därför ankomma på central myndighet att i sista hand bedöma sådana ärenden.
I motioner till 1958 års A-riksdag1 ha framförts förslag om att tillskapa möjligheter för hantverkare och småindustriidkare att få långfristiga kre- diter antingen i form av hypotekslån eller genom upptagande av kollektiva obligationslån. Likaså har Svensk industriförening i underdånig skrivelse, vilken av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen, hemställt om åtgärder i syfte att lösa problemet om att tillföra småföretagarna långfristiga kredi- ter, varmed föreningen avsåg lån löpande å minst 20 år och mot bunden ränta.
Utredningen anser det angeläget att olika möjligheter prövas för att den mindre företagsamhetens kreditförsörjning skall bliva tillgodosedd på be- hörigt sätt. Därvid bör även beaktas behovet av långfristiga, bundna kredi- ter. Såsom den inhemska kreditmarknaden för närvarande är utformad finnes icke någon organisation som kan tillhandahålla företagare inom hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet sådana kredi— ter. Den fråga som berörts i motionerna och skrivelsen tager sikte på små- företagsamhetens kapitalförsörjning i dess helhet. Utredningens uppdrag däremot avser en stödverksamhet, som har till uppgift att möjliggöra för hantverkare och småindustriidkare att få erforderliga krediter i de fall då sådana eljest icke kunna erhållas hos de vanliga kreditinstituten. Att be— handla frågan om nya kreditformer för en på detta sätt avgränsad del av småföretagsamhetens kapitalförsörjning låter sig knappast göra.
I remissyttranden2 över motionerna har erinrats om att 1957 års pen— sionskommitté i dess den 22 januari 1958 avgivna promemoria med förslag om fondförvaltning m.m. i samband med utbyggd pensionering (SOU 195831) ifrågasatt som en tänkbar lösning av nu förevarande kredit— problem, att speciella hypoteksinstitut skulle tillskapas för förmedling av långfristig kredit till mindre och medelstora företag, vilka institut bl.a. skulle få rätt att upptaga obligationslån. Vidare upplyses, att tanken på att bilda dylika institut med anknytning till affärsbankerna varit under dis- kussion inom bankföreningen och att bankerna kommo att ägna frågan
11:38 och 11:44. ? Se bankoutsk:s utl. 25/58.
fortsatt uppmärksamhet]. Enligt utredningens mening bör resultatet av de diskussioner som sålunda föras i olika sammanhang avvaktas. Utredningen — som i annat sammanhang kommer att behandla frågan om lånetidens längd vid den kreditstödjande verksamhet utredningsuppdraget avser — har därför för sin del icke ansett sig böra upptaga frågan om nya former för det statliga kreditstödet till närmare övervägande?
1 Skrivelse den 3 januari 1959 angående aktiebolag för långfristig finansiering före- trådesvis av mindre och medelstora näringsföretag har ingivits till Kungl. Maj:t. 2 Aug. frågan om långfristiga. bundna krediter till hantverk och småindustri i Dan- mark se Ekonomisk revy 1958 s. 252 ff.
SJUNDE KAPITLET
Handläggning av ärenden rörande stödverksamheten
Inledningsvis må erinras om de strävanden som under det senaste är- tiondet allmänt gjort sig gällande att söka inom statsförvaltningen de- centralisera handläggningen av förvaltningsärenden till lokala organ. Här- vid ha framförts bl.a. följande synpunkter på frågan om central eller lokal handläggningl. Såsom en huvudlinje har angivits att decentralisering bör ske icke blott om påtagliga fördelar därigenom vinnas i det särskilda fallet utan även om det kan sägas, att handläggningen av ärendena av underordnade organ skulle med hänsyn till alla föreliggande omständig— heter vara lika ändamålsenlig som central handläggning. Den allmänna bakgrunden till decentraliseringssträvandena är intresset att söka för— enkla och rationalisera det statliga förvaltningsarbetet. Man har därvid utgått från att en handläggningsform, som omfattar både lokal beredning och central fastställelse, regelmässigt är mera arbets- och tidskrävande än en handläggning, som är koncentrerad till det lokala planet. Som stöd för decentraliseringssträvandena har vidare anförts lämpligheten av att befria högre myndigheter från handläggandet av mindre betydelsefulla ärendes- grupper för att därigenom giva dem tillfälle att mera ingående kunna ägna sig åt de kvarstående, mera väsentliga uppgifterna. Jämväl hänvisas till önskvärdheten av att giva större handlingsfrihet och självbestämmande- rätt åt de lokala organen. En starkt centraliserad handläggning har näm- ligen en tendens att begränsa lokalorganens uppgifter till att avgiva ytt- randen och att verkställa fattade principbeslut. Den ensidighet som där— igenom uppkommer kan lätt medföra, att de underordnade organen få mindre intresse för sitt arbete, vilket kan påverka deras initiativförmåga och försvaga deras ställning gentemot allmänheten.
Frågan huruvida ett statligt kreditstöd åt hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet bör handhavas av central myndighet eller om handläggningen av dithörande ärenden lämpligen kan anförtros åt lokala organ har tidigare dryftats vid åtskilliga tillfällen, nämligen av 1940 års hantverks- och småindustriutredning och av småföretagsutredningen samt i samband med 1949 och 1954 års utredningar i handelsdepartemen- tet om införande av kreditgarantisystemet.
På förslag av 1940 års hantverks— och småindustriutredning inrättades
1Jfr bl. a. decentraliseringsutredningen (stencilerat betänkande 1947).
fonden för hantverks- och småindustrikredit med en till riksbankskontoren decentraliserad långivning. Småföretagsutredningens år 1946 framlagda förslag gick ut på att den statliga långivningen skulle anförtros för ända- målet bildade företagarnämnder, varvid dock lånemedelsförvaltningen lik- som också kassarörelsen skulle vila på riksbankskontoren. 1949 års utred- ning framlade förslag om att den lånerörelse som bedrevs av företagareför- eningarna skulle avvecklas och ersättas av ett kreditgarantisystem som innebar att företagareföreningarna fingo teckna statliga kreditgarantier för lån i affärsbanker och sparbanker. Och 1954 års utredning slutligen på vars förslag industrilånegarantierna inrättades framhöll, att garantiverk- samheten under det första försöksskedet borde bedrivas centralt för att kunna följas noggrant.
I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för de olika skäl som i dessa utredningar angående det statliga kreditstödet och i remiss- yttranden däröver anförts beträffande frågan om central eller lokal hand- läggning.
Som skäl för en central handläggning har i stort sett anförts följande. Ett lokalt organ kan i allmänhet icke förutsättas ha den översikt över marknaden för olika branscher som erfordras för att på ett tillfredsställande sätt bedöma, om utrymme finnes för nya företag inom branschen. Bedömningen av dessa frågor fordrar ofta särskilda kunskaper vilka en tjänsteman med erfarenheter väsentligen endast från det egna distriktet ej kan antagas besitta. Risk föreligger även för att de lokala intressena överdimensioneras när det gäller att nyetablera eller utvidga en lokal industri. Det är vidare önskvärt att ernå en enhetlig tillämpning. En annan synpunkt som framkommit i förevarande sammanhang är, att lån- givningen bör handläggas centralt för att möjliggöra för företagareför- eningarna att ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, nämligen rådgivning i tekniska och ekonomiska angelägenheter. Beträffande lånegarantigivning- cn har jämväl framhållits, att kontrollen icke kan antagas bliva särskilt effektiv om den utövas av företagareföreningar, vilka icke bära något eko- nomiskt ansvar för den kreditgivning som kommer till stånd. Tillika har understrukits att icke så få gränsfall kunna uppkomma, i vilka företagare- föreningarna ställas inför valet att själva lämna lån eller tillstyrka statlig garanti. Slutligen har också allmänt betonats, att även om en decentralise- ring i och för sig är önskvärd frågan hur långt den lokala organisationen bör utbyggas dock måste bedömas fördomsfritt utan alltför stor bunden- het vid principiella sympatier för en vidsträckt decentralisering.
Till stöd för en decentraliserad handläggning har främst anförts, att en lokal handläggning utgör en betingelse för att de personliga förutsättning- ar hos den lånesökande vilka vid en verksamhet av förevarande slag ingå som ett viktigt moment vid bedömande av kreditvärdigheten skola kunna beaktas vid långivningen. Endast lokala organ förutsättas nämligen ha
möjlighet att genom person- och ortskännedom tillförlitligt bedöma de personliga förutsättningarna i varje särskilt fall. Behov av lokala kontak— ter framträder också i viss utsträckning vid bedömningen av låneärenden ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkt samt när det gäller tillsyn och kontroll över företagens utveckling och deras disposition av erhållna krediter. Vidare har framhållits lånesökandenas behov av personlig kontakt med kreditorganet. Det har därvid gjorts gällande, att småföretagare ogärna vilja ordna sina låneaffärer genom en mer eller mindre vidlyftig korres- pondens. De flesta önska helst få tillfälle till personliga samtal om sina bekymmer, få hjälp med lånehandlingar, inteckningar etc. Därjämte har ifrågasatts om avsteg vid behandling av ärenden rörande det statliga kredit- stöd varom nu är fråga bör göras från allmänna decentraliseringssträ- vanden, och om någon större risk är förbunden med att i huvudsak över- låta bedömningen av kreditvärdigheten och det slutliga avgörandet i de enskilda fallen till den lokala myndigheten, varigenom en väsentlig förenk- ling av behandlingen skulle kunna ernås.
Utredningen
För att en statlig stödverksamhet till förmån för hantverk och småin— dustri och därmed jämförlig företagsamhet skall kunna handhavas på ett tillfredsställande sätt erfordras att för verksamhetens bedrivande finnas såväl en central lånemyndighet som lokala organ. Även om uppgiften att besluta i ärenden av hithörande slag i allo delegerades till lokala organ, skulle likväl erfordras en central organisation för att tillse, att de syften som skola fullföljas genom låneverksamheten bliva tillgodosedda. Å andra sidan är det — såsom tidigare framhållits vid åtskilliga tillfällen då for- merna för det statliga kreditstödet övervägts under senare tider _ nöd- vändigt att kunna lita till en lokal organisation för att kunna driva en stödverksamhet, som i stor utsträckning bygger på låntagarens person- liga förutsättningar. Lokala organ ha nämligen bättre möjligheter än en central myndighet att lära känna sådana omständigheter av betydelse för låneprövningen som kräva direkt iakttagelse eller erfarenhet om personer. Härigenom ha lokala organ bättre förutsättningar än ett centralt organ att vid låneärendenas behandling bilda sig en riktig uppfattning om låne— sökandens och borgensmännens personliga kvalifikationer. Lokala organ kunna också med hänsyn till sin direkta kännedom om förhållandena på platsen förutsättas ha bättre möjligheter att handha vissa sidor av den företagsekonomiska bedömningen, nämligen i vad denna kräver kännedom om företagets skötsel och om behovet av rationalisering liksom också kunskap angående de lokala konkurrensförhållandena. Vidare ha lokala organ lättare att på ett mera direkt sätt följa de låntagande företa- gens utveckling och lånemedlens användning inom företagen.
De överväganden som göras i det följande ske med utgångspunkt från
att uppgiften att vara central lånemyndighet bör anförtros åt kommers- kollegium. För närvarande är kollegium beslutande instans i ärenden om lån från hantverkslånefonden och om industrilånegarantier samt angående torvlån å högst 20 000 kronor. Gemensamt med lantbruksstyrelsen har kol- legium jämväl att fatta beslut i ärenden om lån från hemslöjdslånefonden. Andra ärenden om industrilån än torvlån liksom också ärenden angående lån från manufakturförlagslånefonden och sågverkslånefonden avgöras visserligen av Kungl. Maj:t men de ha i övrigt sin administrativa förank- ring hos kommerskollegium. Med hänsyn till kollegii allmänna ställning som central statsmyndighet bl.a. för ärenden om industri och hantverk samt den förtrogenhet med låneärenden som kollegium förvärvat genom sin befattning med flertalet av de nu aktuella stödformerna ter det sig na— turligt, att uppgiften att vara central lånemyndighet för ett samordnat statligt kreditstöd på förevarande område anförtros åt kommerskollegium.
Utredningen har Vidare utgått från att den lokala organisation som för närvarande finnes för det statliga kreditstödet på förevarande område d.v.s. med företagareföreningar som lokalorgan skall bibehållas. Tidigare ha även andra alternativ för låneverksamhetens lokala organisation över- vägts. Småföretagsutredningen föreslog sålunda, att låneverksamheten skulle anförtros för ändamålet bildade företagarnämnder. Systemet med företagareföreningar som lokalorgan i förevarande sammanhang får emel- lertid numera anses ha vunnit sådan stadga och föreningarna, som finnas i alla län, äro för övrigt så inarbetade i det allmänna medvetandet, att frå- gan om att skapa en annan lokal organisation för nu ifrågavarande stödverksamhet väsentligen måste anses ha förlorat aktualitet. Företa- gareföreningarna ha också till följd av att de ha nära anknytning till produktionslivet och genom att de huvudsakligen ha företagare som med- lemmar erhållit del av företagarnas erfarenheter och tillvunnit sig des- sas förtroende. Härtill kommer att en stödverksamhet av förevarande slag nära ansluter sig till och bildar ett värdefullt komplement till den rådgivande verksamhet som företagareföreningarna bedriva till förmån för den företagsamhet som låneverksamheten avser att stödja.
Riktlinjen för utformandet av den framtida organisationen för det stat- liga kreditstödet bör vara att söka skapa sådana handläggningsformer, att de för ändamålet tillgängliga resurserna bliva bäst utnyttjade för de syften som verksamheten avser att fullfölja. Härvidlag bör tillses att goda möjlig- heter givas för ett nära och för verksamhetens bedrivande värdefullt sam- arbete mellan låneorganen på det lokala och centrala planet samt mellan dessa och andra organ som ha att verka för samma syften. En fördelning av arbetsuppgifterna mellan de olika låneorganen bör vidare ske med beak- tande av angelägenheten av att i största möjliga utsträckning söka till- godose de allmänna krav som bruka ställas på det administrativa förfaran- det d.v.s. kraven på enkelhet, snabbhet och säkerhet. Vidare framstår det
såsom önskvärt att söka tillse att lånesökande beredas goda möjligheter till personlig kontakt med de lånebeviljande organen. Det kan nämligen förutsättas att vid en stödverksamhet av förevarande slag de flesta låne- sökande vilja ha möjlighet till personliga samtal om sina aktuella låne- frågor och få hjälp under hand med att upprätta de handlingar som erford- ras i låneärendet.
Givetvis skulle det medföra en betydande förenkling av arbetsformerna om handläggningen av kreditstöd kunde helt förläggas till lokala organ. Det är också berättigat antaga att en på så sätt koncentrerad handläggning ofta skulle innebära en tidsbesparingl. Emellertid bör å andra sidan be— aktas att den ökade tidsåtgång som en central handläggning med- för i vissa fall icke kan anses innebära någon mera avsevärd nackdel. Då fråga är om krediter å större belopp torde nämligen handläggningstiderna i viss mån få ses i förhållande till den tid, som i övrigt åtgår för plane- ringen av de vanligtvis långsiktiga investeringar, om vilka här är fråga, och vilka av naturliga skäl kräva grundliga utredningar och övervägan- den. Beträffande lån å mindre belopp kan det däremot med hänsyn till de låneändamål som i sådana fall vanligen avses mången gång för lånesökan- den vara av betydelse att få ett snabbt besked. Den avvägning som i för- valtningsarbetet städse måste ske mellan kraven på snabbhet och säkerhet i förfarandet torde när det gäller ärenden av nu förevarande slag i viss ut- sträckning kunna ske med ledning av lånebeloppets storlek. Hänsyn bör emellertid jämväl tagas till den investering för vilken länet är avsedd.
Förutom den tidsbesparing som en decentraliserad behandling av ären- dena onekligen medför tala även i övrigt för en sådan handläggnings- form inledningsvis återgivna allmänna synpunkter, som bruka anföras till stöd för kravet på en decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter i allmänhet. Särskilt framträdande i nu förevarande sammanhang är önske- målet att söka giva de lokala organen större handlingsfrihet och själv- bestämmanderätt.
Vad i det föregående anförts om att en lokal organisation erfordras för att låntagarens och borgensmännens personliga förutsättningar och vissa andra förhållanden, såsom företagets skötsel och behovet av rationalise- ring, skola kunna tillförlitligt bedömas föranleder visserligen icke i och för sig att lokala organ skola tillerkännas rätt att meddela beslut. Bedömanden och iakttagelser av betydelse i angivna avseenden kunna ju skriftligen del- givas en central lånemyndighet. Erfarenheten visar dock, att det är för- enat med stora svårigheter _ särskilt för den som icke har en betydande rutin att avfatta skriftliga yttranden — att i skriftlig form lämna uttöm-
1Utredningen har genom en särskild undersökning sökt närmare utröna tidsåt- gången vid handläggningen av olika typer av ärenden om statligt kreditstöd åt hantverk och småindustri. Det har därvid fraJnkommit att rättvisande uppgifter till ledning för ett bedömande av tidsåtgången vid olika handläggningsformer i förevarande samman- hang icke stå att få.
mande och i allo rättvisande upplysningar. Särskilt nyanseringen går ofta förlorad i ett skriftligt förfarande.
Det kan också göras gällande att allmänhetens krav på smidiga kontakter kan tillgodoses även om det lokala organet endast är en beredande instans. Häremot kan emellertid invändas att de lånesökande i många fall säker- ligen värdesätta att få direkt kontakt med det organ som har att besluta i ärendet. Ur angivna synpunkter synes det ändamålsenligt att ifrågavaran- de arbetsuppgifter — nämligen att vara å ena sidan kontaktorgan och för- beredande instans samt å andra sidan beslutande instans — kombineras. Att ärenden behandlas både av lokalt och centralt organ har också den olägenheten, att gränsdragningen mellan organen kan te sig oklar för allmänheten. Ett sådant förhållande kan i viss mån skapa osäkerhet hos de lånesökande om möjligheterna att få sina önskemål tillgodosedda.
De synpunkter som hittills anförts tala i huvudsak för att handläggning- en och beslutanderätten i samtliga ärenden om statligt kreditstöd till hant- verk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet borde anförtros åt företagareföreningarna. Från andra utgångspunkter göra sig emellertid — såsom närmare utvecklas i det följande — betänkligheter gällande mot en så vittgående decentralisering.
Vid utformning av en ändamålsenlig organisation bör beaktas, att verk- samheten bedrives så att de syften på vilka det statliga kreditstödet är in— riktat bliva behörigen tillgodosedda. Såsom i det föregående angivits har detta till uppgift att stödja hantverks- och småindustriföretag, icke minst genom att främja deras rationalisering, och att utgöra ett verksamt hjälp- medel för en ur samhällets synpunkt önskvärd lokaliserings- och syssel- sättningspolitik. Vad gäller det först angivna syftet kan väl detta i regel antagas bliva väl beaktat genom en lokal handläggning. Det kan dock göras gällande att ett centralt organ har lättare att förskaffa sig kännedom om prognoser för skilda branscher och större möjligheter att med stöd av dessa göra erforderliga bedömningar av värde för det lånesökande före— taget. I stort sett torde jämväl lokaliserings- och sysselsättningspolitiska syften kunna tillgodoses vilken av ifrågavarande handläggningsformer som än väljes. Det kan dock ifrågasättas huruvida lokala organ som i föreva- rande sammanhang äro av betydelse, nämligen länsarbetsnämnder och företagareföreningar. ha sådan överblick över lokaliserings- och sysselsätt- ningspolitiken i dess helhet som erfordras. Vidare kan tvekan råda om före- tagareföreningarna, vilkas arbetsuppgifter äro helt inriktade på det egna arbetsområdet, ha tillräcklig förmåga att städse hävda mera riksomfattande synpunkter på detta område.
Allmänt kan om det lokaliseringspolitiska arbetet sägas att det präglas av ett intimt samarbete mellan statliga, kommunala och enskilda organ såväl centralt som på länsstadiet och även mellan centrala och lokala organ. Även den lokaliseringspolitiska bedömning som erfordras i ärenden om
statligt kreditstöd av nu förevarande slag bör inordnas som ett led i det samarbete som sålunda äger rum på detta område.
I de lokaliseringspolitiska strävandena innefattas såväl uppgiften att stödja en expansion av näringslivet i områden, där det ur samhällets syn- punkt anses angeläget att få till stånd ett mera allsidigt näringsliv, som uppgiften att motverka en alltför stark expansion av bl. a. den industriella utvecklingen i de större tätorterna, främst de 5. k. storstadsområdena, var— med i förevarande sammanhang avses stad med minst 60 000 innevånare, ävensom flertalet kommuner i räjonger runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Erfarenheten visar att den förstnämnda uppgiften ligger väl i linje med den allmänna inriktningen av företagareföreningarnas verk- samhet. Härvidlag ha företagareföreningarna fullföljt sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska syften på ett ur det allmännas synpunkt till- fredsställande sätt. Däremot kan tveksamhet råda, huruvida företagareför- eningarna lika väl kunna tillvarataga sådana intressen när det gäller att motverka en alltför stark expansion av näringslivet inom vissa områden. En sådan uppgift är tämligen artskild från föreningarnas allmänna målsätt- ning att främja en ökad företagsamhet genom utveckling av mindre industri och hantverk. Vidare måste hänsyn tagas till att en före- tagareförening i vissa fall kan komma att utsättas för betydande påverkan från lokala intressen. Med beaktande härav framstår det som angeläget att vid handhavandet av den kreditstödjande verksamheten söka få till stånd sådana handläggningsformer, att lokaliseringspolitiska synpunkter bliva vederbörligen tillgodosedda även i de fall då det framstår såsom ett allmänt intresse att söka dämpa utvecklingstakten inom vissa områden till förmån för sådana områden, där näringslivets utveckling behöver stimu— leras.
Med den ordning som hittills tillämpats för den statliga kreditstödjande verksamheten till förmån för hantverk och småindustri ha ärenden om industrilånegarantier regelmässigt vid den lokala beredningen remitterats till vederbörande länsarbetsnämnd och därjämte har det centrala organet inhämtat yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen. Denna har därvid sär- skilt haft att bedöma ärendena mot bakgrunden av de lokaliseringspolitiska strävandena, sedda ur rikssynpunkt.
Enligt utredningens mening synes för att sysselsättnings- och lokalise— ringspolitiska synpunkter skola bliva vederbörligen beaktade vid den kreditstödjande verksamheten erforderligt, att ärenden om lån till mera betydande belopp samt sådana ärenden, i vilka företagareförening intager en annan ståndpunkt än länsarbetsnämnd, eller som röra investeringar i de s.k. storstadsområdena handläggas av centralt organ.
Utredningen har också sökt klargöra, huruvida det gives låneärenden, där sysselsättnings- eller lokaliseringspolitiska Överväganden icke göra sig
gällande eller äro av så ringa vikt, att synpunkter av angivet slag icke höra tillmätas någon mera avgörande betydelse.
litt alternativ är därvid att söka differentiera de lånesökande företagen med hänsyn till huruvida de på grund av sin art överhuvudtaget äro på- verkhara i lokaliseringshänseende. Utredningen har emellertid funnit det vara förenat med stora svårigheter att angiva de formella kriterierna på de företag, som med hänsyn till bundenhet till marknad och produktions- faktorer böra undantagas från lokaliseringspolitiska bedömanden. En gränsdragning av detta slag skulle utan tvivel giva anledning till oklarhet i fråga om de lokala organens kompetens och är därför föga tjänlig i detta sammanhang.
En annan utväg som undersökts är att dela upp ärendena med hänsyn till den planerade användningen av lånemedlen. En utgångspunkt har där- vid varit att sådana låneärenden som avse nyetablering av företag är av särskilt intresse ur lokaliseringssynpunkt och därför böra bliva föremål för handläggning hos ett centralt organ, medan ärenden angående lån för andra ändamål skulle kunna handläggas av lokala organ. En gränsdrag- ning av detta slag leder emellertid till en mycket ofullständig uppdelning av ärendena. Frågan om kreditstöd kan nämligen uppkomma såväl före som efter etableringen. Vidare kan i många fall en utvidgning av ett äldre före- tag vara av väl så stor betydelse ur lokaliseringssynpunkt som en nyetable- ring. Försök till uppdelning har även gjorts från annan utgångspunkt. Det kan nämligen göras gällande, att lån som äro avsedda för om- sättningstillgångar kunna anses vara av mindre betydelse ur lokaliserings— synpunkt än lån som skola användas för investeringar, såsom verktygs- och maskinanskaffning eller uppförande eller ombyggnad av verkstads- lokaler. Skälet härtill skulle vara att lån för omsättningstillgångar vanligen i mindre utsträckning än lån för andra ändamål torde påverka företagens omfattning. Icke sällan förekommer emellertid att lån för omsättnings- tillgångar äro avsedda att möjliggöra utvidgning av arbetsstyrkan eller rent av företagets fortbestånd. Vidare kan mot en gränsdragning av detta slag anföras, att den är mycket flytande. Att låta gränslinjen mellan central och lokal handläggning följa en differentiering med hänsyn till lånebeho- Vets art torde därför icke vara ändamålsenligt eller lämpligt.
Som skäl för en central handläggning kan vidare såsom ovan berörts åberopas, att ett lokalt organ kan komma att utsättas för större påverkan från lokala intressen än en central myndighet. En sådan risk synes knap- past kunna undvikas. Även om angivna omständighet icke hör tillmätas någon mera avgörande betydelse, synes när fråga är om lån å större belopp önskvärt, att genom en central handläggning skapa garantier för att riks— intressena bliva behörigen tillgodosedda.
Vidare kan göras gällande att ett organ vilket i likhet med en företagare- förening har till uppgift att planlägga företagens investeringar icke är
särskilt lämpat att jämväl handha låneverksamhet för enahanda ändamål. Uteslutet är nämligen icke att den planerande verksamheten kan komma att inverka på handläggningen av vissa ansökningar om lån till förfång för en allsidig och objektiv bedömning av dessa. Även när det gäller att tillgodose synpunkter av detta slag, torde en gränsdragning med ledning av lånebeloppets storlek få anses ändamålsenlig.
En särskild fråga som i förevarande sammanhang uppkommer rör befo- genheten att fatta beslut i ärenden angående lånegaranti. Utredningen kan för sin del icke förorda, att beslutanderätten i dessa ärenden uppdrages åt företagareföreningarna. Vid den direkta låneverksamheten låna för- eningarna ut medel, som de visserligen i sin tur fått låna av staten men som de dock själva förfoga över. Föreningarna ha därför när det gäller denna form av stödverksamhet ett påtagligt intresse av att långivningen bedrives på ett affärsmässigt och ekonomiskt förtänksamt sätt. En garanti- givning utövad av företagareföreningarna skulle däremot innebära att för- eningarna utan att göra några åtaganden för egen del _— några medel ställas ju icke till deras förfogande för ändamålet — skulle kunna ikläda staten skyldighet att infria lån. Även om några hinder av formell natur knappast kunna anföras mot en sådan konstruktion, ter det sig dock från allmänna principiella utgångspunkter betänkligt att låta enskilda organisationer göra sådana utfästelser på statens vägnar. Vidare synes icke helt kunna uteslutas att känslan av ekonomiskt ansvar för verksamheten hos för- eningarna måhända kan bliva mindre vid en decentraliserad garantigivning än vid en direkt utlåning av företagareföreningarnas egna medel. Vad så- lunda sagts torde gälla även om det måste vara angeläget för vederbörande förening att minsta möjliga förluster uppstå inom den garantiram förening- en får sig anvisad så att resurserna kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Möjligen kan för att ernå en mera betryggande ordning i angivet hän- seende övervägas att låta företagareföreningarna gentemot staten ikläda sig ekonomiskt ansvar helt eller delvis för de belopp för vilka de bevilja garanti. Därest de skulle åläggas att infria sådana förbindelser, fingo de emellertid, eftersom deras egna ekonomiska resurser torde vara begränsade, i sista hand vända sig till staten för att få medel därtill. En borgensförbindelse av detta slag skulle därför endast ha verkan huvudsakligen av psykologisk art.
Ett annat spörsmål är vilken handläggningsform som ur organisatoriska synpunkter är den lämpligaste. För att låneverksamheten skall kunna fylla sin uppgift och tillgodose de syften som äro förknippade med densamma måste de organ som anförtros uppgiften att handha verksamheten besitta erforderlig sakkunskap och erfarenhet av dithörande frågor. Allmänt sett måste krävas att de befattningshavare som anförtros uppgiften att hand— lägga ärenden av hithörande slag besitta kunskap om ekonomiska, kom- mersiella och tekniska förhållanden ävensom förmåga att bedöma pris-
och konkurrensförhållanden samt utvecklingsmöjligheterna inom skilda branscher. Så länge långivningen i de särskilda fallen avser begränsade belopp har den med nuvarande inriktning till stor del karaktären av för- troendekrediter. När det däremot blir fråga om långivning till större be- lopp, måste högre fordringar ställas på den bedömning av säkerheterna och de företagsekonomiska förutsättningarna som skall ske och därmed upp- kommer också krav på företagsekonomisk expertis i låneorganisationen. Ävenså skärpas kraven på tekniskt och kommersiellt kunnande vid en lån— givning som i de enskilda fallen avser större belopp. Andra avsnitt av låne- verksamheten, såsom uppgiften att bedöma lånehandlingarna ur formell synpunkt eller att avgöra vilka åtgärder, som skola vidtagas beträffande nödlidande lån, kräva viss bankteknisk erfarenhet eller i varje fall avse- värd rutin beträffande sådana ärenden. Det är sålunda ett betydande mått av sakkunskap på olika områden, som erfordras för en tillfredsställande handläggning av ärenden om lån och lånegarantier. Uppenbarligen är det lättare att förse en central myndighet med personal med tillräcklig sak- kunskap och erfarenhet i hithörande frågor än att tillse att en organisation med ett flertal lokala enheter har erforderlig tillgång till dylik personal.
Att uppställa några allmängiltiga regler för vilken företagsekonomisk utbildning som är erforderlig för att handlägga låneärenden av före- varande slag är dock vanskligt. Förmågan att på ett tillfredsställande sätt behandla sådana ärenden kan nämligen antagas till stor del bero på er— farenhet och personlig fallenhet. En viss ekonomisk skolning hos den som har att handhava dessa ärenden är emellertid uppenbarligen av stort värde för handläggningen och vad avser ärenden där fråga är om lån till mera betydande belopp säkerligen i hög grad påkallad.
För närvarande förestås samtliga företagareföreningar av personer med teknisk utbildning, i ett fall kombinerad med civilekonomexamen och i ett annat fall med examen från handelsgymnasium. Fyra andra föreningar ha biträdande konsulenter med viss handelsutbildning. I övrigt ha för- eningarna endast personal med begränsad kommersiell eller ekonomisk utbildning. Den tekniska sakkunskapen är således —— vilket också framstår såsom naturligt med hänsyn till den huvudsakliga inriktningen av förening- arnas uppgifter — helt övervägande, medan däremot den ekonomiskt-kom- mersiellt betonade utbildningen är mera sparsamt företrädd. Däremot fin- nas i flertalet föreningsstyrelser personer med praktisk och i många fall också teoretisk utbildning av detta slag. Även om det i och för sig vore önskvärt att föreningarna överlag hade företagsekonomiskt utbildad perso- nal, kan det dock knappast anses vara någon framkomlig väg att söka skapa en sådan organisation, vilket skulle innebära en betydande ansväll- ning och föranleda avsevärt ökade kostnader.
Önskvärt är emellertid att söka avhjälpa den brist som i nyss angivet hänseende vidlåder den nuvarande organisationen. En möjlighet är att till-
föra företagareföreningarna erforderlig expertis utöver den som redan nu finnes genom att adjungera tjänstemän, exempelvis från riksbankskontoren eller affärsbankerna, vid handläggning av låne— och garantiärenden. En så- dan anordning torde i viss mån kunna tillgodose behovet av ökad erfa- renhet beträffande den företagsekonomiska bedömningen och den formella granskningen av låneärendena. I detta sammanhang må framhållas så- som önskvärt —— för att undvika den omgång som det ofta innebär att sammankalla en styrelse med många medlemmar — att den ordning som tillämpas av åtskilliga föreningar, nämligen att åt särskilt arbetsutskott uppdrages att handlägga ärenden angående lån och lånegarantier, vinner ökad tillämpning. Erforderlig expertis som nyss berörts kan då tillföras arbetsutskottet. Det kan också antagas att en genom den centrala myndig- hetens försorg anordnad kursverksamhet för företagareföreningarnas per- sonal skulle kunna giva ökad sakkunskap i olika med låneverksamheten sammanhängande frågor och samtidigt bidraga till att enhetliga bedöm— ningsgrunder komma att tillämpas av alla föreningarna. Om en sådan kursverksamhet kombineras med en kontinuerlig informationsverksamhet från det centrala organets sida, böra goda resultat kunna uppnås.
Erfarenheterna av företagareföreningarnas hittillsvarande verksamhet som beslutande organ i låneärenden torde i stort sett få anses tillfredsstäl- lande. Detta får antagas gälla jämväl deras handhavande av uppgiften som beredande instans i ärenden om lånegarantier, även om det är förklarligt att de olika föreningarna sinsemellan härutinnan förete stora skiljaktigheter till följd av skiftande administrativa och personella resurser. Visserligen torde såsom ovan berörts finnas möjlighet att dels genom adjungering av sakkun- niga medhjälpare från riksbankskontoren och affärsbankerna dels ock ge- nom kursverksamhet för företagareföreningarnas tjänstemän småningom göra föreningarna överlag bättre rustade för sina uppgifter. Med hänsyn till att ett betydande antal av föreningarna tillkommit tämligen nyligen synes emellertid ur de synpunkter varom här är fråga tiden ännu knappast mo- gen för en mera omfattande decentralisering av låneärenden. Riktlinjen bör emellertid vara att så snart förhållandena det medgiva vidga för- eningarnas uppgifter på detta område.
Ett närliggande spörsmål är huruvida företagareföreningarna kunna an- tagas ha tillräckligt omfattande personella resurser för en samordnad och decentraliserad stödverksamhet. Den ökning av företagareföreningar- nas uppgifter som kan antagas bliva följden av en samordning av för- eningarnas låneverksamhet samt långivningen från hantverkslånefonden, fonden för hantverks- och småindustrikredit, industrilånefonden, sågverks- lånefonden samt vissa delar av hemslöjdslånefonden torde emellertid — i varje fall med nuvarande geografiska fördelning av låneverksamheten _ icke i någon större utsträckning påverka föreningarnas arbetsbörda. Ej heller behöver befaras att en decentralisering av verksamheten i och
för sig kommer att i nämnvärd grad öka föreningarnas arbetsbelastning. Eftersom de redan nu bereda flertalet ärenden som skulle komma att ingå i en samordnad låneverksamhet, torde en överflyttning av beslutanderätten icke öka deras arbetsuppgifter. Snarare kan den minskade skriftligheten i förfarandet som en decentralisering möjliggör medföra någon lättnad även med beaktande av att det större ansvar som följer med att beslutanderätten överflyttas föranleder till att ärendena bliva mera krävande.
Emellertid kan antagas att den fortlöpande ökningen av föreningarnas verksamhet — vilken givetvis gör sig särskilt gällande för de nytillkomna föreningarna — kommer att ställa större krav på föreningarnas administra- tiva organisation. Det synes angeläget att hindra en ansvällning av den administrativa apparaten. I sådant syfte bör undersökas huruvida icke föreningarna kunna befrias från vissa arbetsuppgifter som äro förknip- pade med låneverksamheten, exempelvis den kassamässiga behandlingen av låneärenden och medelsförvaltning. Utredningen avser att i ett senare sammanhang närmare upptaga detta spörsmål till behandling.
En decentraliserad handläggning av stödärendena förutsätter att de be- lopp som stå till förfogande för kreditstöd fördelas mellan de olika orga- nen. En kvotering av detta slag är emellertid oläglig ur vissa synpunkter. Den splittring som därigenom sker kommer sålunda att leda till en minskad verksamhet totalt sett. Detta sammanhänger främst med svårigheten att på förhand bedöma det växlande lånebehovet inom ett stort antal lokala områden. En kvotering förekommer för närvarande i fråga om anslagen till företagareföreningarnas direkta låneverksamhet. Fördelningen beslutas av Kungl. Maj:t efter förslag av kommerskollegium. De medel som för när- varande stå till föreningarnas förfogande för låneverksamhet ha sålunda byggts upp genom årliga lån, vilka tillsammans med inflytande amorte— ringar på utestående lån kunna användas för låneverksamheten. Den årliga kvotering som sålunda sker underlättas måhända därav, att det här är fråga om en successiv ökning av föreningarnas lånemedel.
En kvotering sker även i samband med kreditgarantigivningen för jord- bruksändamål. Lantbruksstyrelsen fastställer årligen de belopp, inom vilka lantbruksnämnderna skola få utöva sin garantigivning. Denna kvotering skiljer sig från fördelningen av lånemedel till företagareföreningarna så- tillvida, att den endast avser att tillgodose lantbruksnämndernas hela årliga medelsbehov för garantiverksamheten; medlen kvarstå sålunda icke i rörel- sen år från år. Kvoteringen brukar tillgå så att lantbruksstyrelsen i början av varje budgetår gör en fördelning av huvudparten av de medel som stå till förfogande och därvid reserverar ett belopp motsvarande cirka 15 procent och i vissa fall omkring 30 procent för framtida fördelning under budgetåret. Genom en sådan anordning torde det vara möjligt att tillgodose både behovet av en viss planmässighet i garantiverksamheten och att även beakta de växlingar i medelsbehovet som kunna göra sig gällande. Särskilt
vid fördelningen av lånemedel för yttre och inre rationalisering torde av- vägningen taga sikte på att geografiskt leda rationaliseringen och sålunda inrikta garantiverksamheten på sådana landsändar, där rationalisering i olika hänseenden anses särskilt påkallad.
Det bör betonas att en fördelning av lånemedlen till stöd för hantverk och småindustri efter geografiska grunder måhända kan fylla en viss uppgift som led i de lokaliserings- och sysselsättningspolitiska strävande- na. För att dessa skola kunna fullföljas på ett planmässigt sätt är det av värde att på förhand klargöra verksamhetens önskvärda inriktning och fastställa denna genom en fördelning av de tillgängliga resurserna efter geografiska grunder. Häremot kan möjligen invändas att länsindelningen är en alltför vid fördelningsgrund för att de lokaliseringspolitiska synpunk- terna skola bli tillbörligen beaktade. Övervägande skäl tala emellertid för att en fördelning kan bidraga till en ökad planmässighet i det statliga kre- ditstödet. Å andra sidan kan emellertid en sådan planmässighet framstå som en hämsko på verksamheten. Genom att reservera tillräckliga medel för framtida jämkningar i kvoteringen bör dock vederbörlig hänsyn kunna tagas till förhållandena i det särskilda fallet.
De olika former av kvotering som för närvarande förekomma när det gäller att fördela tillgängliga resurser för stödverksamheten åt hantverk och småindustri torde visserligen i stort sett ha godtagits av de lokala orga- nen, även om givetvis önskemål om allmän höjning av låneanslagen till företagareföreningarna framkommit. Även om några större svårigheter icke gjort sig gällande härvidlag, rymmer en sådan anordning dock vissa olägenheter. Svårigheterna sammanhänga bl.a. med lånebeloppets stor- leksordning. Avser lokalorganens verksamhet ett större antal lån på mindre belopp, medför en begränsad ökning eller minskning av låne- anspråken icke alltför stora växlingar i långivningen. Skulle däremot lokal- organens verksamhet — för att uppställa ett ytterlighetsexempel — avse endast några få stora lån, skulle även ringa förskjutningar i antalet låne— sökande medföra betydande växlingar i låneanspråken. Erfarenheterna från garantiverksamheten visa att garantianspråken — när det gäller större belopp — från denna utgångspunkt äro mycket svårberäkneliga. Att på förhand göra beräkningar om låneanspråkens växlingar och med ledning därav mellan företagareföreningarna fördela de belopp som stå till förfo- gande för kreditstödjande verksamhet i form av direkt långivning och kreditgarantigivning kan mot denna bakgrund bliva en mycket vansklig uppgift särskilt vad gäller kreditgarantigivningen sådan denna verksamhet för närvarande är utformad. En långtgående decentralisering av beslutande- rätten i stödärenden, som avse mera betydande belopp, torde med hänsyn till angivna olägenheter knappast vara genomförbar.
Utredningen har även beaktat det förslag rörande utformningen av ga-
rantilåneverksamheten vilket framförts i en motion till 1958 års riksdag.1 Enligt förslaget skulle beslutanderätten i ärenden om statligt kreditstöd överlåtas till bankerna, varvid skulle gälla, att dessa skulle stå en självrisk å 10 procent av det utlånade kapitalbeloppet. Utredningen delar de prin— cipiella betänkligheter som i yttranden över motionen anförts mot att låta annan än borgensmannen besluta angående omfattningen av garantien samt mot att öppna möjlighet för kreditinstitut att teckna garanti till sin egen fördel.2 Jämväl kan — såsom i ett remissyttrande skett — mot en sådan anordning med fog invändas. att garantisystemet tillkommit för att vara till hjälp i sådana fall, då bankmässig risktäckning icke kan presteras. Utredningen kan därför för sin del icke biträda detta förslag.
Vid övervägande av de olika synpunkter som ovan upptagits på frågan om handläggningen av ärenden vid den kreditstödjande verksamheten till förmån för hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet har utredningen funnit sig böra förorda att ärenden om lånegarantier tills— vidare böra handläggas av en central lånemyndighet. När de företagareför- eningar vilka endast under kortare tid handhaft ärenden om kreditstöd vunnit större sakkunskap och erfarenhet av sådan verksamhet, bör frågan om att överflytta beslutanderätten i ärenden om lånegaranti till förening- arna upptagas till förnyat övervägande. Det bör ankomma på kommers- kollegium att följa utvecklingen härvidlag och pröva i vad mån förutsätt- ningar för en decentralisering av dessa ärenden föreligga.
Vad gäller ärenden vid den direkta långivningen vill utredningen för sin del giva uttryck för den uppfattningen att — även om en lokal hand— läggning ur många synpunkter kan framstå såsom eftersträvansvärd — en uppdelning av ärendena bör ske på det sättet att företagareföreningarna handlägga ärenden om lån å mindre belopp, medan handläggningen av öv- riga låneärenden vid den direkta långivningen förbehålles kommerskolle- gium.
Den ordning som för närvarande tillämpas i lånegarantiärenden, att före- tagareföreningarna, var och en inom sitt verksamhetsområde, mottaga an- sökningar samt verkställa förberedande utredning och därefter med eget yttrande överlämna ärendet till kommerskollegium, bör bibehållas. Till- räcklig anledning saknas däremot att liksom hittills låta riksbankens hu- vudkontor handhava motsvarande uppgifter i fråga om ansökningar om lånegaranti från företagare i Stockholms stad. Sådana ansökningar böra ingivas till kommerskollegium.
1 Mot. 11:316. 2Bankout:s utI. nr 25.
ÅTTONDE KAPITLET
Gränsdragning mellan direkt långivning och lånegarantigivning samt mellan central och lokal handläggning vid direkt långivning
Enligt utredningens förslag skall — såsom närmare angives i Kap. 6 ovan -— den statliga stödverksamheten till förmån för hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet liksom för närvarande innefatta såväl direkt långivning som lånegarantier. Tyngdpunkten i det statliga kredit- stödet bör visserligen läggas på lånegarantiformen men vid sidan därav bör fortfarande finnas möjlighet att bevilja direkta lån åt hantverks- och små— industriföretag. önskemålet att ha tillgång till en direkt långivning gör sig huvudsakligen gällande ifråga om lån å mindre belopp. Vad beträffar valet mellan central och lokal handläggning har utredningen — såsom framgår av Kap. 7 -— funnit, att företagareföreningarna liksom hittills böra hand- lägga ärenden om direktlån av mindre storlek, medan övriga låneärenden bö- ra hänskjutas till kommerskollegii avgörande. Såväl gränsdragningen mel— lan direkt långivning och garantiverksamhet som mellan central och lokal handläggning vid den direkta långivningen förutsättes sålunda skola ske med ledning av lånebeloppets storlek.
Utredningen har även övervägt huruvida icke i stället gränsdragningen borde ske på grundval av storleken av de investeringar för vilka lånen äro avsedda. Det kan nämligen med fog göras gällande, att lånebeloppets stor- lek icke alltid giver en fullständig och rättvisande bild av låneärendets be- tydelse. Förhållandet kan för att angiva ett exempel vara, att en lånesö- kande som avser att företaga en investering å 100 000 kronor behöver ett statligt kreditstöd å 20 000 kronor. Om länet är en förutsättning för att investeringsplanerna överhuvud taget skola kunna förverkligas, är dess betydelse uppenbarligen av en helt annan storleksordning än vad låne- beloppet i och för sig giver vid handen. För övrigt torde i många fall inves- teringar för industriella ändamål ha följdverkningar, exempelvis genom att föranleda bostads- och gatubyggen, ledningsdragning etc., och även härvidlag visar lånebeloppet endast en fragmentarisk bild av låneärendets totala betydelse ur lokaliseringspolitiska och samhällsekonomiska synpunk— ter. Utredningen har emellertid funnit sig böra avstå från att anknyta gränsdragningen mellan direkt långivning och garantiverksamhet eller mel-
lan lokal och central handläggning till investeringarnas storleksordning eller allmänna betydelse ur samhällsekonomisk eller lokaliseringspolitisk synpunkt bl. a. på grund av svårigheterna i sistnämnda avseenden att an- giva enkla och entydiga grunder för en sådan bedömning.
Sedan årsskiftet 1956/57 gäller att lånegaranti kan beviljas endast om lånesumman överstiger det högsta belopp, som må av företagareförening utlämnas som lån utan särskilt medgivande av kommerskollegium, d.v.s. 40 000 kronor. Tidigare fanns icke angivna begränsning för lånegarantier när fråga var om lån till företag i län, där företagareförening med egen ut- låningsrätt saknades. I dessa fall kunde lånegarantiformen således begagnas oavsett lånebeloppets storlek. Som tidigare anförts framstår det såsom önskvärt, att tyngdpunkten i det statliga kreditstödet lägges på garantifor— men och det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om icke lånegaranti bör kunna meddelas utan att någon gräns nedåt fastställes för lånebeloppets storlek, och om icke omständigheterna i det enskilda fallet böra vara av— görande för vilken stödform som bör komma till användning. Såsom exem- pel på förhållanden som därvid kunna förtjäna beaktande må nämnas att. då kreditgivningen gäller ett byggnadsföretag som förutsätter —— utöver lån mot sedvanliga bankmässiga säkerheter — ett lån med anlitande av det statliga kreditstödet, det ofta, särskilt för låntagaren, kan framstå så- som önskvärt att lånen lämnas av ett och samma kreditinstitut. Ävenså kan fall förekomma då ett tidigare beviljat lån mot lånegaranti visar sig otill- räckligt exempelvis på grund av att kostnadsstegringar uppkommit, vilka icke kunnat förutses, och att därför ett tilläggslån erfordras. Den nuvaran- dc ordningen enligt vilken den undre gränsen för beviljande av lånegaranti sammanfaller med den övre gränsen för företagareföreningarnas egen di- rekta låneverksamhet får visserligen anses innebära Vissa fördelar ur rent organisatorisk synpunkt. Detta förhållande bör emellertid icke ensamt för sig föranleda till att den nuvarande ordningen bibehålles. Utredningen vill därför förorda att gränsen för lånegarantiformen sänkes. En viss undre gräns synes emellertid ur andra synpunkter böra fastställas bl. a. med hän- syn till att kreditinstituten —— icke minst på grund av den administrativa omgång som är förenad med denna stödform — knappast kunna väntas visa något mera påtagligt intresse för garantilån av alltför ringa storlek. Utredningen vill för sin del förorda att gränsen för meddelande av låne- garanti sättes vid 10 000 kronor.
Vad härefter angår företagareföreningarnas direkta låneverksamhet fastställdes den maximigräns å 40 000 kronor, som numera gäller för samt- liga företagareföreningar, ursprungligen är 1946.
Frågan om vilken gräns som bör gälla för företagareförenings rätt till utlåning till samma företagare var föremål för överväganden under hösten 1956. Den behandlades sålunda i proposition om anvisande av ytterliga-
re medel för utlåning genom företagareföreningarna1 samt i två lika— lydande motioner vid 1956 års riksdag? Vidare upptogs frågan i en skri— velse den 15 oktober 1956 från företagareföreningarnas förtroenderåd till handelsministern, vari hemställdes att gränsen måtte höjas till 100000 kronor.
I propositionen framhölls att vid bedömningen av frågan om fastställan- de av gränsen borde beaktas, att lokaliseringspolitiska synpunkter gjorde sig gällande icke blott vid fördelning av medlen mellan de skilda för- eningarna utan även vid beviljande av lån i det särskilda fallet inom visst län. Handläggningen av ärenden angående industrilånegaranti var så ut- formad att den erfarenhet och den sakkunskap arbetsmarknadsstyrelsen besatt på detta område tillgodogjordes. Det syntes önskvärt att denna ord- ning tillämpades vid statligt stöd av större omfattning. Med hänsyn därtill syntes lämpligt att viss försiktighet iakttogs vid höjning av dittills tilläm- pade gränser för utlåningsrättens. Denna uppfattning delades av riksdagen4.
I infordrat utlåtande över förtroenderådets framställning anförde utred— ningen bl.a. följande.
Som skäl för framställningen har förtroenderådet bl. a. åberopat den försäm- ring av penningvärdet, som ägt rum sedan år 1946. De förändringar härutinnan som ovedersägligen ägt rum ha uppenbarligen varit av den storleksordningen att de i och för sig kunna anses motivera en höjning av ifrågavarande maximigränser. Emellertid torde frågan böra bedömas främst med utgångspunkt från om de nu gällande gränserna kunna anses utgöra ett påtagligt hinder för företagareför- eningarna i deras låneverksamhet. En inom utredningen gjord sammanställning angående 1955 års långivning från företagareföreningarna visar att de föreningar för vilka lånegränsen utgör 40 000 kronor utbetalat tillhopa 311 lån å cirka 4,6 miljoner kronor eller sålunda i medeltal för varje lån omkring 14 800 kronor. Av de utlämnade lånen ha 12 å tillhopa 480 000 kronor uppgått till 40 000 kronor, medan allenast 4 lån å tillhopa 700 000 kronor överstigit denna gräns. De före- tagareföreningar, vilka enligt gällande bestämmelser må utlämna lån å högst 25 000 kronor, ha under år 1955 utbetalat 87 lån å tillhopa omkring 828 700 kro- nor. Av dessa lån ha 6 uppgått till 25 000 kronor och ett överstigit detta belopp. I medeltal ha lånen från dessa föreningar utgjort omkring 9 500 kronor. Av de anförda uppgifterna torde tydligt framgå, att nu gällande maximigränser icke kunna antagas i något större antal fall ha varit utslagsgivande när det gällt att bestämma lånens storlek. Något mera påtagligt behov av att höja maximibeloppen synes sålunda icke ha gjort sig gällande. Detta kan visserligen möjligen samman- hänga med att medelstillgången icke tillåtit vissa företagareföreningar att bevilja större lån. Uteslutet är väl icke, att om medelstillgången varit rikligare lån å högre belopp kommit att beviljas i något större utsträckning än vad som nu skett men den förut lämnade redovisningen från 1955 års långivning talar mot att medels- tillgången haft någon mera påtaglig verkan härvidlag i varje fall när det gällt att bevilja lån över 40000 kronor. —— Förtroenderådet har vidare till stöd för framställningen åberopat, att företagareföreningarna numera förvärvat en helt annan erfarenhet än tidigare av låneverksamhet. Uttalandet torde hänföra sig till
1 Prop. 197/56. 2 I:640 (hr Franzon m. fl.) och II:837 (hr Eriksson i Sandbyn rn. fl.) 3 Prop. 197 s. 8. 4 Statsutsk. utl. nr 223 s. 9 o. rskrv. nr 410.
de företagareföreningar vilka under en lång följd av år bedrivit sådan låneverk- samhet. De föreningar som först under allra senaste år haft egen utlåning kunna däremot knappast förutsättas ha hunnit att förvärva någon större sådan erfaren- het. Härvidlag bör också erinras om att föreningarna inbördes ha mycket skiftan- (le personella resurser. Den ifrågasatta utvidgningen av långivningen kommer i varje fall för de föreningar som ha den minsta organisationen _— med i vissa fall endast en anställd — att medföra ökade organisatoriska krav.
I särskilt vid utlåtandet fogat yttrande1 framhölls, att den i utlåtandet anförda statistiken avseende 1955 års långivning syntes ha tillmätts för stor betydelse vid ställningstagandet. Vidare anfördes:
Bristen på lånemedel har för de långivande företagareföreningarna inneburit betydande avvägningsproblem och medfört att ansökningar om lån till maximi- belopp antingen sökt överföras till industrigarantilån eller bordlagts eller i vissa fall sökt nedpressas till lägre belopp. Det bör även uppmärksammas att ifråga- varande statistik avser utbetalade lån. Vid låneutbetalningar förekommer ofta lång utbetalningstid _— den kan uppgå till mer än ett år —— exempelvis till följd av långa leveranstider för gods, som skall anskaffas för lånemedlen, eller för- seningar vid uppförande av verkstadsbyggnader. Härigenom uppstår en bety- dande eftersläpning i en statistik avseende utbetalade lån. Enligt utredningen skulle lån till belopp av 40 000 kronor ha utlämnats i 12 fall av de föreningar, som har detta belopp som maximigräns vid långivningen. Från dessa föreningar har erhållits uppgifter att under år 1955 har beviljats 24 lån avseende maximi- beloppet 40 000 kronor; dessutom bordlades 10 ansökningar på 40 000 kronor.
För att söka belysa utvecklingen av den direkta långivningen efter år 1955 har utredningen från företagareföreningarna inhämtat uppgifter angå— ende deras långivning under år 1957; för samtliga föreningar gällde då en övre gräns å 40 000 kronor för utlåning till en och samme företagare. Där- vid har framkommit att föreningarna under detta år beviljat omkring 1 200 lån å cirka 25 miljoner kronor. I medeltal har lånebeloppet sålunda utgjort ungefär 21 000 kronor. Lånebeloppet har i ungefär 150 fall uppgått till eller överskridit 40 000 kronor. Sammanlagda beloppet av dessa lån utgjorde omkring 9 miljoner kronor. Därjämte har under år 1957 i ett femtiotal fall utlämnats lån till tidigare låntagare, vilket föranlett att låne- summan i det enskilda fallet uppgått till eller överskridit 40 000 kronor. Allt som allt ha dylika tilläggslån utlämnats för något mer än 2 miljoner kronor.
Utredningen har vidare inhämtat att antalet fall, då företagareförening hänskjutit ärende om lån till en och samme företagare å belopp överstigan- de 40 000 kronor för bedömande av central myndighet, utgjorde 8 under vart och ett av åren 1955 och 1956 samt 22 under år 1957. Under år 1958 hade till och med den 1 november 4 ärenden av förevarande slag inkommit till kommerskollegium.
Såsom av de angivna uppgifterna angående utlåningsfrekvensen under åren 1955 och 1957 framgår ha lån å 40 000 kronor eller överstigande detta
1 Avgivet av direktören K. E.. Johansson.
belopp under år 1957 beviljats i väsentligt större utsträckning än under år 1955. Denna utveckling kan antagas främst sammanhänga med att före- tagareföreningarna år 1957 fått betydande tillskott av lånemedel, varigenom det blivit möjligt för dem att bevilja större lån än tidigare. Möjligen har även inverkat att maskinanskaffning till följd av den tekniska utveck- lingen blivit alltmera kostnadskrävande; lånebehov för sådan anskaffning täckes ju ofta genom direkt långivning. Angivna förhållanden tala för att en höjning av gränsen för den direkta långivningen skulle vara påkallad. Å andra sidan utgöra de fall under år 1957 då lånebeloppet till en och sam- me låntagare uppgått till 40 000 kronor och högre en jämförelsevis liten del av sammanlagda antalet låneärenden. Och vad som framkommit angå- ende i vilken omfattning företagareförening sökt medgivande att överskrida lånegränsen visar, att denna möjlighet begagnats i mycket ringa utsträck- ning. Bedömes frågan om vilken gräns som bör gälla vid direkt utlåning från företagareförening enbart under hänsynstagande till vad i sist angivet hänseende framkommit, kan göras gällande, att något behov av att höja gränsen icke framkommit.
Vid frågans bedömning bör även beaktas, att en höjning av lånegränsen kan komma att påverka avvägningen mellan direkt långivning och garanti- verksamhet.
Ett bedömande av frågan om maximibelopp för företagareföreningarnas direkta långivning i en samordnad stödverksamhet av det slag utredningen förordat bör slutligen ske under hänsynstagande till långivningen från de övriga fonder som ingå i samordningen. Vid långivning från hantverkslåne- fonden samt från fonden för hantverks- och småindustrikredit är högsta lånebeloppet i varje särskilt fall 25 000 kronor. Denna långivning saknar därför betydelse vid bedömande av nu förevarande spörsmål. Under de senaste fem åren ha visserligen utlämnats lån från industrilånefonden samt lin- och hampberedningslån från hemslöjdslånefonden vilka avsett väsent- ligt högre belopp än 40 000 kronor. Enahanda gäller vid långivningen från sågverkslånefonden. Utlåningsverksamheten från sist angivna tre fonder är emellertid i jämförelse med den långivning som skett genom företagare- föreningarna och med stöd av lånegaranti ytterst obetydlig och det finnes därför ingen anledning att låta storleken av lånen från dessa fonder inverka vid bestämning av gränsen för företagareförenings utlåning till en och sam— ma företagare.
Utredningen har för sin del efter övervägande av olika på frågan inver- kande omständigheter stannat för att den nu gällande gränsen å 40 000 kronor för direktutlåning från företagareförening får anses lämpligt avvägd och att den tills vidare bör gälla även vid en samordnad stödverksamhet.
Såsom huvudregel bör sålunda gälla, att direktlån å högst 40 000 kronor må beviljas av företagareförening eller vad angår Stockholms stad av kom- merskollegium. Denna regel bör emellertid icke göras undxantagslös. Det
kan nämligen förekomma att lånebehov för maskinanskaffning överstigan- de 40 000 kronor lämpligen bör tillgodoses i form av direktlån. Vidare kan förutses, att företagare som tidigare erhållit lån från företagareförening kan behöva upptaga ytterligare lån för maskinanskaffning eller för omsätt- ningstillgångar och att jämväl det nya lånet bör lämnas genom direkt lån- givning även om lånegränsen därigenom överskrides. Jämväl kan såsom tidigare framhållits fall tänkas uppkomma, där det ur allmän synpunkt framstår som angeläget att tillhandahålla ett hantverks- eller småindustri- företag kredit även om lånegarantiformen av någon anledning — exempel— vis därför att medgivande från kreditinstitut ej står att erhålla _ icke kan komma ifråga. I nu angivna och andra därmed likartade undantags- fall bör möjlighet finnas för en företagareförening att bevilja lån å högre belopp än 40 000 kronor till en och samme företagare. För att vinna garan- tier för att den direkta låneformen kommer till användning endast om starka skäl göra sig gällande, bör emellertid företagareföreningens beslut underställas kommerskollegium för godkännande.
Utredningen utgår från att dylika ärenden i regel kunna handläggas utan större tidsutdräkt. I vissa fall kan en snabb handläggning vara sär- skilt påkallad, nämligen då fråga är om lån för maskinanskaffning. Det kan exempelvis gälla att träffa ett snabbt beslut om att förvärva en be- gagnad maskin. Även eljest kunna omständigheterna i det särskilda fallet vara sådana, att lånebehovet måste kunna täckas så gott som omedelbart för att stödet skall kunna få avsedd verkan. Det kan exempelvis gälla att anskaffa medel för att lösa en Växel, som förfaller till betalning någon av de närmaste dagarna. 1 nu angivna fall synes kravet på snabbhet vid ären- denas avgörande böra föranleda, att prövningen hos kommerskollegium av frågan huruvida direktlån må utlämnas göres summarisk, d.v.s. huvud- sakligen sker ur principiell synpunkt. Ansvaret för långivningen får därvid anses främst åvila den långivande föreningen.
Skulle det i något enstaka fall befinnas att lån å högre belopp än 100 000 kronor bör beviljas i form av direktlån, bör — i motsats till lån å lägre belopp, vilka böra utgå av de medel som stå till företagareföreningarnas förfogande för låneverksamhet — ett dylikt lån beviljas av kommerskolle- gium och utgå ur den centralt förvaltade fonden. Om lån av denna stor- leksordning skulle belasta företagareföreningarnas lånemedel, finns näm— ligen viss risk för att föreningarnas låneverksamhet i övrigt skulle kunna förryckas.
Det bör ankomma på den centrala lånemyndigheten att följa låneverk— samheten och med ledning av sina erfarenheter av föreningarnas verksam- het pröva i vad mån förutsättningar för en ökad decentralisering av beslu- tanderätten föreligga. Det kan förutsättas att det centrala låneorganet när så är fallet kommer att vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas erfor- derliga.
Vad angår frågan i vad mån garantilån och direktlån böra få kombi- neras må erinras om att 1954 års utredning angående industrilånegaranti- erna framhöll, att stödåtgärder av större omfattning i fortsättningen borde ha formen av kreditgarantier och att i dylika fall direktlån icke borde ifrågakomma, utan att hela det kreditstöd, som kunde komma att medgivas, borde utgå i form av garanti.
Nu förevarande utredning anser för sin del det förhållandet, att en lånesökande har ett lån hos företagareförening icke böra föranleda, att låne- garanti icke skall kunna meddelas i ett sådant fall där behov av stöd fram- står såsom motiverat. Ej heller då en lånesökande redan tidigare har ett garantilån bör hinder föreligga att bevilja lån från en företagareförening. Så har också skett i praktiken. Såsom exempel på fall då en kombina— tion kan vara befogad må nämnas att en företagareförening beviljar ett mindre lån på kortare tid exempelvis för omsättningstillgångar eller ma- skinanskaffning till ett företag som tidigare har ett industrigarantilån, av- sett för investeringar i verkstadslokaler. Däremot torde i allmänhet skäl saknas att vid ett och samma tillfälle bevilja både garantilån och direktlån. Undantagsvis kunna emellertid säkerhetsförhållandena vara sådana, att även i ett dylikt fall en kombination mellan ett direktlån och ett garantilån kan vara en lämplig lösning. Även för det fall att ett garantilån endast delvis kan placeras hos kreditinstitut bör möjlighet föreligga att — om starka skäl för ett kreditstöd göra sig gällande _ kombinera garantilån och direktlån. Det måste emellertid tillses, att överensstämmelse råder mellan den centrala lånemyndighetens beslut angående garantilån och företagare- föreningens beslut om direktlån. En förutsättning för en kombination av detta slag bör därför städse vara, att samråd äger rum mellan företagare— föreningen och kommerskollegium.
NIONDE KAPITLET
Organisation
Beträffande de organisatoriska förändringar vilka kunna bliva erforder- liga vid en samordning av stödverksamheten i enlighet med utredningens förslag vill utredningen anföra följande.
A Kommerskollegium
För behandling av ärenden rörande den stödverksamhet utredningen avser finnas för närvarande inom kommerskollegium en garantilånesek- tion, som handhar ärenden om industrilånegarantier och angående före- tagareföreningarna, samt en avdelning inom kollegii industribyrå, som handlägger ärenden om hantverkslån och om lån från sågverkslånefon- den ävensom övriga ärenden om lån för industriella ändamål med undan- tag för ärenden om torvlån, vilka behandlas inom kollegii bergsbyrå.
En samordning av de olika stödformerna på sätt utredningen föreslagit bör föranleda, att de uppgifter vilka inom en sålunda samordnad verk- samhet ankomma på kommerskollegium handläggas inom en och samma avdelning.
Vilken organisation som erfordras för angivna uppgifter synes närmast få bedömas mot bakgrunden av de hittillsvarande erfarenheterna av ga- rantilånesektionens verksamhet och med hänsynstagande till den ökning eller minskning av verksamheten som ett förverkligande av utredningens förslag kan väntas medföra för kollegii del.
Utredningens förslag om hur ärendena inom ramen för en samordnad stödform skola fördelas mellan företagareföreningarna och kommerskolle- gium innebär icke någon större förskjutning i ena eller andra riktningen jämfört med den nu tillämpade ordningen. Det förtjänar dock nämnas, att de lån som nu utgå från hantverkslånefonden helt inordnas i företagare- föreningarnas låneverksamhet och att även — om än i jämförelsevis ringa omfattning _ vissa ärenden om lån från sågverkslånefonden och industri- lånefonden komma att förskjutas från det centrala till det lokala planet. Härvidlag kan sålunda för kommerskollegii del påräknas en viss minsk— ning av arbetet. Vidare kan anmärkas att gränsen för meddelande av låne- garanti sänkes från nuvarande 40000 till 10000 kronor. Denna ändring kan komma att medföra, att antalet ärenden om lånegarantier vilka skola
handläggas av kommerskollegium ökas. Jämväl i övrigt kunna, om utred- ningens förslag genomföras, ökade krav komma att ställas på kommers- kollegii organisation. Den intensifiering av samarbetet mellan de lokala och centrala organen som utredningen förordat förutsätter sålunda en för- stärkning av personalen. Kommerskollegium bör enligt förslaget få till uppgift att genom rådgivning vägleda företagareföreningarna och, i den mån så i särskilda fall skulle befinnas erforderligt, tillh'andagå förening med sakkunnigt biträde för beredningen av visst ärende. För att göra för- eningarnas tjänstemän bättre rustade att omhänderhava låneverksamheten bör kollegium vidare anordna kursverksamhet kompletterad med en fortlö— pande informationsverksamhet i lånefrågor. Utan att ingå på en bedömning vilka förstärkningar som kunna erfordras för låne- och garantiverksamheten i kommerskollegium vill utredningen allmänt understryka önskvärdheten av att kollegium får en sådan personalorganisation för detta ändamål att verksamheten kan handhavas på ett tillfredsställande sätt och handlägg— ningen ske med tillbörlig snabbhet. Icke minst gäller detta den prövning av frågor om en direkt långivning från företagareförening utöver 40 000 kronor till en och samme företagare som enligt förslaget skall ankomma på kollegium.
Vad angår den direkta långivning som ombesörjes av kommerskollegium har utredningen övervägt, huruvida kassarörelsen bör förläggas till kolle- gium eller den myndighet, som handhar fondförvaltningen, d.v.s. stats- kontoret. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att de fördelar — främst av bokföringsmässig art —- som en kombination av kassarörelsen med fondförvaltningen innebär torde få anses jämförelse- vis ringa. Vidare har utredningen utgått från att de arbetsuppgifter som i förevarande hänseende kunna komma att åvila kommerskollegium icke skola bliva av någon större omfattning och att de kunna handhavas inom ramen för den kassaförvaltning som kollegium i andra sammanhang har att ombesörja. Utredningen vill därför förorda, att kassarörelsen omhänder- haves av kollegium.
B Företagareföreningarna
För företagareföreningarnas del torde ett genomförande av utredningens förslag ur organisatorisk synpunkt icke innebära några mera påtagliga för— ändringar. Att föreningarna få behandla lånebehov, som tidigare tillgodo- setts genom lån från hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustrikredit ävensom av vissa torvlån och sågverkslån, kan knappast för de enskilda föreningarnas del leda till några mera påtagliga föränd- ringar i arbetsbördan. Icke heller kan antagas att en decentralisering av beslutanderätten skulle — om den genomföres i den utsträckning förut angivits _ i mera betydande grad påverka omfattningen av föreningarnas arbetsuppgifter.
En särskild fråga som utredningen i förevarande sammanhang emeller- tid anser sig böra upptaga till behandling är den om kassarörelsen m. m.
Inom företagareföreningarnas låneverksamhet, till vilken den direkta långivningen enligt utredningens förslag regelmässigt bör anknytas, hand- ha föreningarna själva — med undantag av ett par av dem som anförtrott denna uppgift till bank _— kassarörelsen och därmed sammanhängande uppgifter. Föreningarna sköta sålunda själva — såväl ifråga om låneären- den vilka de själva avgöra som i ärenden där beslutanderätten ligger hos kommerskollegium — sådana moment i låneverksamheten som medels- förvaltning, utbetalning av lånen, mottagande och förvaring av säkerhets- handlingar, uppbärande av räntor och amorteringar samt påminnelser om utebliven inbetalning etc.
Småföretagsutredningen ifrågasatte, såsom tidigare berörts, att låne- medelsförvaltningen och kassarörelsen skulle vila på riksbankskontoren. Utredningen anförde bl.a. att mycket arbete åtgick för den kassamässiga behandlingen av låneärendena med bevakning av räntebetalningar etc. ävensom förvaltningen av innestående medel. Företagarnämnderna — det organ som enligt denna utrednings förslag skulle vara lokalorgan för låne- verksamheten —— kunde icke. i varje fall först efter mångårig träning, uppnå samma arbetseffekt ifråga om rent bankmässiga arbetsuppgifter som mot- svarande personal vid ett bankföretag eller ett centralt ämbetsverk, där vederbörande sysslade uteslutande med sådana arbetsuppgifter. Utred— ningens förslag mötte emellertid kritik från flertalet av remissinstanserna. Endast två företagareföreningar1 godtogo i princip denna lösning men utta- lade dock farhågor för att anordningen icke blev tillräckligt smidig och att den skulle komma att föranleda dubbelarbete. Övriga remissinstanser, som yttrade sig på denna punkt, ställde sig avvisande till förslaget och gjorde gällande, att anordningen icke skulle medföra något minskat arbete för föreningarna, då dessa även i fortsättningen i detalj måste bokföra in- och utbetalningar på lånen. Tvärtom skulle den sannolikt leda till ökat arbete, eftersom den dagsaktuella översikten rörande lånet icke stod till företagare— föreningarnas förfogande utan måste inhämtas i andra hand. Att endast genom andrahandsuppgifter följa lånen var olägligt även med hänsyn till att ingripandena med anledning av uteblivna betalningar mången gång måste ske med största skyndsamhet. Den smidighet ifråga om låneformerna som småföretagsutredningen avsåg att främja skulle motverkas av detta sys— tem. En viss avlastning av arbetet hos företagareföreningarna skulle dock ske därigenom att riksbankskontoren skulle följa alla med lånet förenade händelser såsom förfallodagar och företagarnas rent personliga förhållan- den, såsom konkurser, bodelningar etc. Vidare ifrågasattes om det icke var lika bra att lånemedlen placerades på checkräkning hos riksbanken som att medelsförvaltningen helt förlades dit. Jämväl framhölls att det
1 Bohusläns och Gävleborgs läns företagareföreningar.
från låntagarnas synpunkt skulle vara förenat med vissa olägenheter att ha att göra med två instanser, bl.a. kunde befaras att expeditionstiden för låneärendena därigenom skulle bli längre.
Utredningen Att samtliga med den direkta långivningen sammanhängande uppgifter äro sam-lade hos ett och samma organ såsom fallet är hos företagareför- eningarna innebär påtagliga fördelar. Icke minst betydelsefullt är att sådana moment i verksamheten som utbetalning av lånen och den kontroll som därvid bör ske beträffande säkerheter och användning av lånemedlen kombineras med uppgiften att följa låneutvecklingen och de låntagande företagens fortsatta verksamhet. För företagareföreningarnas del finnes emellertid som tidigare framhållits en påtaglig risk för att det administra— tiva arbete som är förenat med låneverksamheten —— särskilt sådana avsnitt som kassarörelse och därmed sammanhängande arbetsuppgif- ter —— hos föreningarna komma att kräva en alltmer omfattande organi- sation i samband med att låneverksamheten får ökad omfattning. En sådan utveckling framstår ur flera synpunkter såsom föga önskvärd. De resurser som ställas till föreningarnas förfogande böra användas så att möjligheter- na för föreningarna att tillgodose sin primära uppgift, nämligen att utöva upplysnings- och rådgivningsverksamhet, ökas. Från angivna synpunkter framstår det såsom angeläget att söka befria föreningarna från arbetsupp- gifter av annat slag.
I anledning härav har utredningen övervägt om icke vissa med företa— gareföreningarnas utlåningsverksamhet förenade göromål kunde överflyt- tas på andra organ, särskilt huruvida icke den med verksamheten samman- hängande kassarörelsen borde överlåtas åt riksbankskontoren. Olika skäl kunna visserligen anföras mot en sådan anordning. Det kan således göras gällande, att föreningarna för att de skola kunna fullfölja sin främsta uppgift nämligen att vara rådgivande organ måste uppehålla en fortlöpande kontakt med hantverks- och småindustriföretagen inom sitt område och att handhavandet av kassarörelsen —— icke minst i vad den avser ränte- och amorteringsinbetalningar — tillför föreningarna en fortlöpande och nära kännedom om låntagarnas ekonomiska förhållanden. Om uppgiften att handhava kassarörelsen anförtros åt riksbankskontoren, komma för- eningarna att mista en del av kontakten med företagarna. En organisation av detta slag har vidare den olägenheten, att det organ som handhar kassa- rörelsen ställes inför problem, som det rätteligen ankommer på långivaren att avgöra. Sålunda kunna i samband med utbetalningen uppkomma frågor om jämkning av de säkerhetskrav som äro uppställda i lånebeslutet. Likaså kan under lånets löptid aktualiseras spörsmål om ändring av säkerheterna eller om anstånd med amortering eller ränteinbetalning etc. Dylika spörs— mål kräva antingen att samråd sker med långivaren eller att det organ
som handhar kassarörelsen utrustas med befogenhet att fatta beslut i så- dana frågor. I detta sammanhang bör också erinras om att företagareför- eningarna förutom de statliga lånemedlen ha tillgångar som de fått från kommuner och landsting eller som hänföra sig till av dem bedriven för- medlingsverksamhet. Detta förhållande torde också böra beaktas vid upp— dragande av riktlinjerna för föreningarnas medelsförvaltning. Hänsyn bör även tagas till att en uppdelning av låneverksamhetens olika funktioner på skilda organ även för låntagarna kan ha vissa olägenheter genom att skapa osäkerhet om vilket organ som omhänderhaver den ena eller andra uppgiften.
Även om sålunda flera skäl kunna anföras mot att flytta företagareför- eningarnas kassarörelse till riksbankskontoren, är det dock uppenbart, att en sådan åtgärd innebär en påtaglig rationalisering och kan bidraga till att hindra en icke önskvärd ansvällning av föreningarnas kontorsorganisation. Genom ett smidigt och informellt samarbete mellan företagareföreningarna och riksbankskontoren böra också nyssnämnda olägenheter av en sådan anordning, vilka i stort sett äro av organisatorisk art, kunna övervinnas. För egen del fäster utredningen större avseende vid de fördelar som en sådan anordning innebär, främst möjligheten att på denna väg undvika att en växande andel av föreningarnas resurser utnyttjas för att bygga upp en ökad administrativ organisation för handhavande av låneverksamheten. Det kan förutsättas att riksbankskontoren utan särskild kostnad för före- tagareföreningarna komma att påtaga sig uppgifter av förevarande slag. Utredningen anser att föreningarna i ökad omfattning böra anlita denna utväg.
TIONDE KAPITLET
Särskilda med stödverksamheten förenade spörsmål
A Kreditändamål
Ett genomgående drag i de nuvarande stödformerna är, att långivningen i första hand skall avse anläggningstillgångar såsom fabriker, maskiner eller verktyg. Lån från industrilånefonden och sågverkslånefonden kan således beviljas endast för anläggningstillgångar. Detta gäller även de lin- och hampberedningslån som kunna utgå från hemslöjdslånefonden. Långiv- ningen från hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindu- strikredit samt genom industrilånegarantier kan emellertid avse även omsättningstillgångar, ifråga om industrilånegarantier dock endast i un- dantagsfall. Vad gäller företagareföreningarnas utlåning må framhållas, att departementschefen i uttalande till 1956 års höstriksdag1 erinrade om att statsmakternas avsikt var, att denna utlåning främst skulle gälla investeringsändamål och avse toppkrediter, för vilka fullt bankmässiga säkerheter ej kunde ställas, och att dessa riktlinjer borde vara vägledande även framdeles. I då rådande läge borde emellertid hinder ej möta för ut- låning mot fullt bankmässiga säkerheter och för annat ändamål än investe- ringar, t.ex. för behov av rörelsemedel.
Utredningen
Ett företags kapitalbehov täckes — som berörts i ett tidigare avsnitt av framställningen — med eget kapital samt långfristiga och kortfristiga kre- diter. Industriföretag i allmänhet torde vanligen ha en sådan finansiering, att erforderlig kortfristig kredit kan erhållas för anskaffande av omsätt- ningstillgångar. En stödverksamhet avseende sådan industri kan därför begränsas till att avse långfristig kredit för anläggningstillgångar. Inom hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet synas emel— lertid förhållandena ofta vara annorlunda än för industrien i allmänhet. Det är sålunda ej ovanligt inom hantverk och småindustri, att försörjning— en med eget kapital är svag och resurserna för långfristig upplåning otill- räckliga. Under sådana förhållanden kan den kortfristiga upplåningen komma att avse ej blott lätt realiserbara omsättningstillgångar utan även övriga omsättningstillgångar och till och med anläggningstillgångar. För att
1 Prop. 197 s. 8.
genomföra en verksam stödåtgärd i dylikt fall erfordras att en kreditgivning kan avse såväl anläggningstillgångar som omsättningstillgångar, främst va- rulager. Härigenom kan ernås att behovet av kortfristig kredit nedbringas till vad som ur företagsekonomisk synpunkt kan anses försvarligt. Det torde därför knappast vara önskvärt att i en stödverksamhet av nu förevarande slag draga någon skarp gräns mellan de olika ändamål för vilka län eller garantier böra kunna erhållas. Det bör i stället överlämnas åt låneorganen att från fall till fall avgöra, huruvida skäl föreligga att lämna kreditstöd även för anskaffande av omsättningstillgångar.
För statlig kreditgivning till hantverk och småindustri har som allmän regel ansetts böra gälla, att företagare som beviljas statsgaranti för lån i sin rörelse skall ha insatt eget kapital av rimlig storlek. Det är visserligen svårt att med någon grad av exakthet angiva, vilken proportion som bör gälla mellandet egna och det upplånade kapitalet. Under det att för den större industrien kan uppställas den normen, att det egna kapitalet icke bör understiga 50 procent av företagets totala kapitalbehov, tyda förhål- landena på att hantverks— och småindustriföretagen i allmänhet icke kunna uppfylla detta krav. Vidare bör beaktas att ett företags eget kapital ofta på grund av förefintliga s.k. dolda reserver är betydligt större än vad som framgår av balansräkningen. Även andra omständigheter äro av intresse i förevarande sammanhang. Exempelvis torde det framstå såsom berättigat att sänka fordringarna på storleken av det egna kapitalet när det gäller ett företag, vars fastighetsinnehav är relativt stort eller vars omsättnings- tillgångar ha en kort omloppstid. Endast från fall till fall kan därför av- göras, i vilken utsträckning krav bör uppställas på insats av eget kapital. Regelmässigt bör dock gälla, att ett visst av rörelsens omfattning betingat eget kapital skall finnas för att statligt kreditstöd skall kunna lämnas. Detta bör utan undantag vara förhållandet vid långivning till redan bestående företag. När det gäller en långivning av ringa storlek för nyetablering av små företag, bör dock kravet på förefintligheten av eget kapital kunna sättas jämförelsevis lågt.
I vad mån insatser av utomstående böra jämställas med eget kapital bör bedömas från fall till fall. Som allmän förutsättning bör därvid gälla, att insatserna äro bundna, tills det lån som beviljas är slutbetalat.
Ett särskilt spörsmål som i detta sammanhang bör upptagas till behand- ling är, om stödverksamhet av förevarande slag jämväl bör innefatta bidrag till uppförande av kollektiva verkstadshusl.
En kollektiv verkstadsanläggning kan ibland antagas utgöra en ratio- nellare och ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare lösning än ett flertal särskilda verkstadslokaler. För nu förevarande utredning är det vid frågans
1 Angående småföretagens lokalfrågor, se bl. a. SOU 1946:40 samt motioner 1:298 och II:220 år 1953; 1:275 och 11:446 år 1954, I:217 och 11:457 år 1956 samt 1:307 och 11:359 år 1958 samt bankoutskottets utl. nr 19 år 1956 och nr 26 år 1958.
bedömande synpunkter av ekonomisk art som träda i förgrunden. I sådana fall då det skulle ställa sig billigare att uppföra en gemensam verkstadsan- läggning för ett flertal företag än en särskild verkstad för varje företag är det givetvis önskvärt, att kreditstödet kan inriktas på den förstnämnda an— läggningsformen. Däremot saknas anledning att i detta sammanhang från andra utgångspunkter behandla frågan om kollektiva anläggningar för hantverk och småindustri.
De nuvarande olika formerna av statligt kreditstöd åt hantverk och småindustri äro inriktade bl.a. på att möjliggöra lån för uppförande av verkstadslokaler. Långivningen för dylika ändamål får emellertid anses närmast taga sikte på enskilda verkstadsanläggningar. Enligt bestämmel— serna om lån från hantverkslånefonden samt från fonden för hantverks— och småindustrikredit föreskrives, att lån kunna meddelas åt idkare av hantverk och småindustri. Och statlig lånegaranti kan beviljas till hant- verks- och småindustriföretag eller annat därmed jämförligt företag. Eftersom uppförande och förvaltning av en kollektiv verkstadsanläggning icke är att hänföra till hantverk eller småindustri, är det berättigat utgå från att nyss angivna stödformer icke äro avsedda att möjliggöra kredit- stöd för uppförande av sådana anläggningar. Vad gäller företagareförening- arnas låneverksamhet synas däremot i och för sig några hinder mot en sådan långivning icke föreligga. Enligt vad utredningen inhämtat ha för- eningarna emellertid med något enstaka undantag icke ansett sig böra be— vilja lån för kollektiva verkstadshus. Det bör också erinras om att förening— arnas låneverksamhet liksom också långivningen från övriga här nu nämnda former av kreditstöd åt hantverk och småindustri avser topp— krediter. Även detta förhållande torde understundom ha betraktats som ett hinder för att meddela statligt kreditstöd för uppförande av kollektiva verkstadshus.
Ett centralt spörsmål vid bedömningen av frågan angående det allmän- nas medverkan vid tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar är, huruvida det icke i själva verket främst kan anses vara en kommun-al upp— gift att företräda det allmänna i detta sammanhang. Även om tvekan kan råda rörande i vilken utsträckning en kommun har befogenhet att eko- nomiskt engagera sig i åtgärder som syfta till näringslivets utveckling, torde det dock numera få anses klarlagt, att tillgodoseendet av hantverkets och småindustriens behov av arbetslokaler i form av kollektiva verkstadshus är att anse som en angelägenhet inom kommunernas kompetens. Då be— hovet av kollektiva verkstadsanläggningar främst sammanhänger med den kommunala planeringen, vilket ofta torde vara fallet, kan det knappast anses vara en primär uppgift att inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri lämna bidrag till dylika anläggningar. Det måste emellertid förutsättas, att kommunerna i åtskilliga andra fall, där behov av kollektiva verkstadsanläggningar gör sig gällande, icke vilja påtaga sig en
uppgift av detta slag. I den mån lån för ändamålet icke kan erhållas hos kreditinstituten — det ligger i det statliga kreditstödets inriktning på topp- krediter att lån icke bör beviljas om lånesökanden kan få lån på annat håll — kan det förefinnas behov av statligt kreditstöd för att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar. Även om en viss risk kan föreligga, att ett öppnande av möjligheter att anlita det statliga kredit— stödet för ändamål av detta slag medför en minskad beredvillighet hos kommunerna att bidraga till lösningen av hithörande spörsmål, bör detta icke hindra att bidrag till kollektiva verkstadsanläggningar kunna utgå inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri.
Som första förutsättning för att statligt kreditstöd skall kunna ifråga- komma för att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar bör gälla, att en sammanslutning av näringsidkare ställer sig som huvud- man för företaget. En lämplig anordning synes vara, att en lokal hant- verksförening eller något för ändamålet bildat särskilt rättssubjekt stäl- ler sig bakom projektet. För att statligt kreditstöd skall kunna ifrågakom- ma måste självfallet jämväl tillses, att det kollektiva verkstadshusföretaget icke har till syfte att_ tillgodose enskilda vinstintressen. Vidare måste som ovan berörts uppställas krav på att stödet endast avser toppkrediter och det- ta krav torde böra upprätthållas beträffande varje i projektet ingående del- ägare. I den mån en enskild näringsidkare som önskar ingå i ett sådant företag genom att teckna andelar eller aktier däri har möjlighet att betala aktier eller andelar av egna medel eller om han kan ställa de säkerheter som erfordras för att få lån för ändamålet hos kreditinstitut, bör sålunda det statliga kreditstödet icke anlitas.
Ett krav som också bör uppställas är, att anläggningen skall väsentligen vara avsedd att användas för verkstadsändamål för hantverks- och små- industriföretag; jämkningar kunna dock undantagsvis befinnas påkallade, exempelvis när det gäller vissa former av service-företag.
Slutligen är det givetvis en väsentlig förutsättning att projektet kan an- tagas för de olika delägarna innebära ett rationellt och ur ekonomisk syn- punkt fördelaktigare alternativ vid lösande av deras lokalfrågor än anord- ningar med särskilda verkstadslokaler.
Den statliga kreditgivningen till kollektiva verkstadsanläggningar torde böra utformas på enahanda sätt och handhavas av samma organ som krediter till enskilda anläggningar. I huvudsak bör alltså ifråga om amor- teringstid och säkerhet, ränta och handläggningsformer m.m. gälla vad i övrigt tillämpas beträffande lån till enskilda verkstäder. Härvid bör dock beaktas att uppförande av kollektiva anläggningar i allmänhet förutsätter andra rättssubjekt än enskilda anläggningar, exempelvis förening eller aktiebolag.
Avslutningsvis bör framhållas att utredningen — som i sin fram- ställning överhuvudtaget icke behandlar behovet av ökade resurser för det
statliga kreditstödet _ icke heller i detta sammanhang ansett sig böra pröva i vad mån en utvidgning av kreditstödet att omfatta även kollektiva verkstadsanläggningar kan komma att medföra krav på ökade resurser. Vissa skäl kunna tala härför men det bör å andra sidan beaktas, att den kollektiva anläggningen utgör ett alternativ till den enskilda verkstaden och att därför, i varje fall på längre sikt, anordningen med kollektiva verk- stadsanläggningar icke behöver medföra några ökade medelsanspråk, även om varje investeringsobjekt i dessa fall rör större belopp än de särskilda anläggningarna.
B Säkerheter
Växlande regler angående krav på säkerheter gälla för de olika former av statligt kreditstöd för hantverk och industri som omfattas av samord- ningen. För de låneformer som taga sikte på den större industrien, såsom manufakturförlagslånefonden och industrilånefonden, uppställes krav på bankmässiga säkerheter. Även för lån från hantverkslånefonden upprätt- hållas tämligen stränga säkerhetskrav. Däremot taga lånebestämmelserna för fonden för hantverks- och småindustrikredit sa'mt industrilånegaran— tierna i huvudsak sikte på den lånesökandes personliga förutsättningar. Detsamma gäller den av företagareföreningarna bedrivna låneverksam- heten.
Utredningen '
En statlig verksamhet med uppgift att åstadkomma kreditstöd för hant- verk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet bör _— med be- aktande av de syften verksamheten avser att främja —— inriktas på att möjliggöra anskaffande av krediter i sådana fall, då säkerheter icke kunna ställas av det slag eller i den omfattning som brukar erfordras för att er- hålla lån i enskilda kreditinrättningar. Det statliga kreditstödet bör sålunda utgöra ett komplement till kreditinstitutens verksamhet, och stödverk- samheten bör utformas och handhavas så, att den långivning som sker med anlitande därav icke i vidare mån än som fordras för att tillgodose syftet med verksamheten kommer att konkurrera med bankernas och andra kreditinstituts verksamhet. Lånesökande som kan ställa bankmässiga säkerheter bör i enlighet härmed som regel hänvisas till att söka få lån utan att anlita det stat-liga kreditstödet. Det låneutrymme som uppkom- mer genom det statliga kreditstödet bör alltså icke tagas i anspråk i andra fall än där hos kreditinstituten till buds stående lånemöjligheter äro stäng— da för lånesökanden. Det är även i fortsättningen angeläget, att vid före— tagareföreningarnas långivning samt vid industrilånegarantigivningen före- tagareföreningarna och den centrala lånemyndigheten i första hand under- söka, vilka möjligheter som finnas att placera det lån ansökningen avser
eller del därav hos enskilt kreditinstitut, innan statligt kreditstöd lämnas. Det är också önskvärt att liknande undersökning sker även sedan ett di- rektlån beviljats. Därest förutsättningar finnas för en långivning hos enskilt kreditinstitut, bör det vara angeläget för låneorganet att — givetvis med låntagarens medgivande — söka verka för att lånet helt eller delvis om- placeras. I den mån lånebehov tillgodoses av enskilda kreditinstitut ernås ett bättre utnyttjande av de resurser som stå till buds för den statliga stödverksamheten på förevarande område.
För att ett så utformat statligt kreditstöd åt hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet skall kunna på ett effektivt sätt främja de syften som verksamheten avser att tillgodose fordras uppenbarligen, att långivning kan ske utan att alltför stor vikt tillmätes kraven på säkerhet. Dessa måste kunna anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet, och därest omständigheterna så påfordra, bör möjlighet finnas att i vissa fall helt uppge kraven på säkerheter. I huvudsak synas sålunda samma krav på säkerhet som hittills gällt ifråga om lån från företagareföreningarna och vid industrilånegarantigivningen böra uppställas även för det samord- nade statliga kreditstödet. Erinras må att vid sistnämnda stödform regel- mässigt uttagits säkerheter i den utsträckning som bedömts som möjligt under hänsynstagande till låntagarens behov av rimlig rörelsefrihet.
I de fall kreditstödet grundas på den personliga kreditvärdigheten hos lånesökanden böra icke endast sådana faktorer som dennes personliga skötsamhet, yrkesskicklighet och egenskaper som företagsledare beaktas utan även andra omständigheter sådana som hans ålder och därmed sam- manhängande betingelser för rörelsens framtida fortbestånd uppmärk- sammas. Några bestämda regler böra dock icke fastställas härvidlag. Rent allmänt bör emellertid gälla, att därest godtagbara säkerheter icke kunna ställas, sökandens personliga kvalifikationer och förutsättningarna för rö- relsens bestånd böra tillmätas större betydelse än beskaffenheten av de säkerheter som kunna erbjudas.
Vid långivning av förevarande slag böra såsom säkerhet godtagas van- ligen förekommande säkerheter, såsom fastighets- och förlagsinteckningar samt borgen.
I viss utsträckning ha även lösöreköpskontrakt godtagits som säkerhet i företagareföreningarnas låneverksamhet. Däremot torde sådana säker- heter icke ha kommit till användning vid de övriga stödformer utredningen avser. Icke hel-ler torde bankerna godtaga dylika säkerheter. Anledningen härtill synes närmast vara att det ansetts svårt att bedöma värdet av säker- heten men också att denna säkerhetsform kräver mycket administrativt arbete. Med hänsyn till bankernas inställning till detta slags säkerhet synes det emellertid knappast tillrådligt, att den kommer till användning vid lånegarantigivning. Vid den direkta långivningen bör dock lösöreköps-
kontrakt rörande för rörelsen avsedd egendom även i fortsättningen i viss utsträckning kunna förekomma.
Frågan om och i så fall i vilken utsträckning borgen bör fordras av huvuddelägaren i sådana fall, då lånesökanden är ett aktiebolag, kan icke besvaras entydigt. Vid en långivning av förevarande slag synes icke böra föreskrivas någon allmän skyldighet att kräva borgen av en eller flera aktieinnehavare. Å andra sidan bör ej heller stadgas förbud mot att kräva dylik borgen. Sådan borgen kan exempelvis vara lämplig i de fall då inne- havare av större aktieposter äro aktivt verksamma inom det lånesökande företaget.
Vid bestämmande av säkerheterna för det statliga kreditstödet bör bl.a. beaktas, huruvida lånesökanden i övrigt har tillräckliga ekonomiska resur- ser för den ifrågavarande verksamheten. Företagaren måste sålunda ha tillräckligt rörelsekapital eller sådana säkerheter att han genom kortfristig upplåning kan tillgodose sitt behov av rörelsekapital. Kravet på säkerheter för det statliga kreditstödet bör avvägas med hänsyn härtill. Att giva gene- rella regler för den avvägning som här erfordras, bl. å. när det gäller att avgöra, i vilken utsträckning förefintliga säkerheter skola tagas i anspråk, är emellertid knappast möjligt. I vissa fall kan det måhända vara önskvärt, att viss säkerhet överhuvudtaget icke tages i anspråk vid långivning med anlitande av det statliga kreditstödet utan kan av låntagaren användas för erhållande av kortfristiga krediter. I det stora flertalet fall torde det dock vara tillräckligt, att låntagaren för nyss angivet ändamål beredes möjlighet att, i den mån hans ekonomiska ställning förbättras och säker- heterna därigenom bliva mera bankmässiga, utnyttja uppkommande ägar— hypotek i fast egendom eller obelånad del av förlagsinteckning. Oavsett vilken väg som väljes i det enskilda fallet är det sålunda angeläget, att låntagaren i den mån detta framstår såsom påkallat lämnas viss marginal ifråga om säkerheterna, så att han i rimlig grad kan täcka uppkommande behov av kortfristiga krediter.
En fråga som i detta sammanhang bör beröras är huruvida län eller lånegarantier böra lämnas i de fall, där säkerhet i form av kommunal bor- gen kan erhållas. 1954 års utredning inom handelsdepartementet angående industrilånegarantierna berörde allmänt kommunernas insatser med av- seende å näringslivets lokalisering och framhöll, att frågor rörande stöd åt föret-agsamheten i första hand borde prövas ur en vidare synvinkel än den enskilda kommunens samt att stödverksamheten därför främst måste anses vara en statlig angelägenhet. Redan från denna utgångspunkt kan ifrågasättas huruvida kommunal borgen bör godtagas som säkerhet i före- varande sammanhang. Därjämte må erinras om att det statliga kreditstödet är avsett att tillgodose behovet av toppkrediter, och att därför om bank- mässig säkerhet kan ställas kreditstöd av detta slag icke bör lämnas. Det kan ej heller anses lämpligt, att staten eller företagareföreningarna i de
fall förutsättningar i övrigt föreligga för statligt kreditstöd övervältrar ansvaret för toppkrediter på kommunerna genom utnyttjande av kom- munal borgen. Från nu angivna utgångspunkter synes kommunal borgen, som utgör en bankmässig säkerhet, icke böra förekomma vid det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri.
C Ränta
För flertalet av statens utlåningsfonder gälla numera gemensamma be- stämmelser om räntan1. Dessa tillkommo år 1943 efter en särskild utred- ning2 i ämnet, vilken hade till uppgift att skapa enkla och enhetliga regler i förevarande avseende. Enligt bestämmelserna finnas fem olika ränte- typer. Räntetyp I innebär att för varje år fastställes en normalränta om lägst 4 procentä. Vid bestämmandet utgår man från medeltalet av räntan beräknad på emissionskursen för de senaste tio årens statliga upplåning mot obligationer och reverser med en ursprunglig löptid av minst 10 år. Till det sålunda framräknade procenttalet lägges — då räntan bör täcka statens förvaltningskostnader och normal kreditrisk — minst % procent. Denna räntetyp är sålunda avsedd att täcka statens med långivningen för- enade kostnader. Räntetyp II utgöres av normalräntan jämte visst tillägg, vilket avser att täcka särskilda kreditrisker som kunna vara förbundna med utlåningen. Till räntetyp III hänföras sådana fonder för vilka utgår fast ränta av subventionskaraktär. Till räntetyp IV åter hänföras fonder som äro helt räntefria och till räntetyp V slutligen sådana fonder där bankofullmäktige äga bestämma räntan för varje budgetår.
Ränta å lån från statens utlåningsfonder utgår med en fast för lånets hela löptid gällande räntefot.
I samband med att räntesättningen dryftats för de olika lånefonder som tid efter annan tillkommit för att stödja hantverk och industri har ibland framhållits, att långivningen hade karaktär av understöd och att räntan borde beräknas med hänsyn härtill. Angående hantverkslånefonden uttala— des sålunda vid dess tillkomst att låneverksamheten borde utgöra ett under- stöd åt ifrågavarande näringsgren och att räntan icke borde sättas högre än 4 procent. En viss förskjutning i uppfattningen i räntefrågan kom seder- mera till uttryck i förarbetena till fonden för hantverks- och småindustri- kredit. Däri framhölls att räntan borde fastställas så, att den möjliggjorde förräntning av statens i låneverksamheten investerade kapital och i huvud- sak förslog att gälda de med verksamheten förbundna särskilda kostna- derna. Viss hänsyn borde emellertid vid räntans fastställande också tagas
1 Kungörelse den 31 december 1943 (nr 936). ? Ledamoten av riksdagens andra kammare D. S. Hedlund, professor B. Ohlin och gene— raltulldirektören N. Wohlin. 3 För budgetåret 1958/59 har normalräntan genom kungörelse den 30 juni 1958 (nr 365) fastställts till 414 procent.
till det allmänna ränteläget. Därest den räntesats som skulle tillämpas av affärsbankerna för motsvarande lån översteg den enligt angivna regler bestämda lägsta fondränt—an, ansågs det motiverat att denna höjdes.
Ränta för lån från hantverkslånefonden, industrilånefonden och manu- fakturförlagslånefonden utgår för närvarande enligt räntetyp I, d.v.s. däri ingår ersättning för förvaltningskostnader och normal kreditrisk. Vad åter gäller lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit utgår ränta enligt räntetyp 11, vilken avser att jämväl innefatta ersättning för de särskilda kreditrisker som äro förbundna med utlåningen. För sågverks- lånefonden finnas föreskrifter om räntan intagna i de bestämmelser som reglera låneverksamheten. Enligt dessa utgör räntan 4 procent.
Statslånen till företagareföreningarna äro räntefria under 2 år, varefter 3,5 procents ränta debiteras.
För företagareföreningarnas låneverksamhet finnas icke några statliga bestämmelser angående räntesättningen. Denna har därför, icke minst un- der de senaste åren, företett betydande skiljaktigheter föreningarna emellan.
Vad angår räntan å industrigarantilånen uttalades i samband med till- komsten av denna stödform, att man kunde utgå från att lån med statlig garanti skulle i räntehänseende komma att likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder härför ansågos icke vara erforderliga, eftersom konkur- rensen mellan kreditinrättningarna antogs i praktiken skola medföra, att räntan på de st-atsgaranterade lånen i allmänhet blev väsentligt lägre än vad motsvarande lån utan garanti skulle ha betingat på den fria mark- naden. Den presumerade räntan på garantilånen förutsattes i allmänhet komma att ligga en halv procent lägre än räntan för lån, som lämnades genom företagareföreningarna. Sistnämnda förhållande var emellertid för- enat med uppenbara olägenheter. Starka skäl talade för att man borde efter- sträva, att kostnaderna för låntagaren i båda fallen blevo ungefär desamma. För att täcka kostnaderna för garantigivningen och den efterföljande kontrollen borde en avgift uttagas i regel motsvarande skillnaden mellan bottenlåneräntan och den ränta företagareföreningarna betingade sig, d.v.s. en halv procent.
I samband med industrilånegarantiernas tillkomst upptogos överlägg- ningar med bankinstituten angående räntan å de lån som meddelades med anlitande av dylik garanti. Med hänsyn till dels arten av säkerheten och dels det administrativa arbete som lånen bedömdes komma att förorsaka kreditinstituten utmynnade överläggningarna i en rekommendation från affärsbankerna, att räntan borde bestämmas till 4 procent, d.v.s. % pro- cent högre än den vid tidpunkten gällande räntan för bottenlån. Vid senare förändringar av det allmänna diskontot har räntan å industrigarantilånen genom enahanda rekommendationer föreslagits höjd med procenttal mot- svarande diskontohöjningarna. Undantag från denna princip har endast
gjorts i samband med riksbankens höjning av diskontot i juli 1957; han- kernas rekommendation innebar en räntehöjning å industrigarantilånen till 6 1/2 procent, Vilket utgjorde en stegring av % procent utöver diskonto- ökningen. Tidigare har i varje särskilt beslut om statlig garanti för lån av denna art angivits den högsta ränta som vid tidpunkten fick tillämpas. Efter räntehöjningen i juli 1957 har emellertid ett annat system tillämpats. Kommerskollegium har sålunda meddelat företagareföreningarna, att hin- der icke mötte att i dåvarande läge godtaga en ränta för industrigaranti- lånen å högst 6 % procent. Kollegium har vidare givit tillkänna, att särskild ränteangivning tills vidare icke kom att lämnas i kollegii beslut an- gående beviljande av lånegaranti. Därest högre ränta än vad som sålunda angivits skulle til-lämpas för industrigarantilån, skulle företagareför- eningarna till kollegium inkomma med rapport härom. Efter diskonto- sänkningen i maj 1958 löper industrigarantilån med en ränta av 6 procent.
I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om ränta å lån med statlig kreditgaranti på undervisnings- området. Gällande kungörelse i ämnet, som utfärdats den 16 maj 1958 (SFS nr 211), föreskriver att räntan å vissa i författningen angivna lån1 skall tillsvidare från och med den 1 juni 1958 utgöra 5 procent.
Utredningen
I enlighet med vad förut framhållits bör det statliga kreditstödets upp— gift på nu förevarande område vara att inom ramen för verksamhetens all- männa syften möjliggöra för sådana företagare som icke kunna åstad- komma bankmässiga säkerheter att få erforderliga krediter. Undvikas bör däremot att genom räntesättningen bereda låntagarna förmåner i andra hänseenden framför företagsamheten i övrigt. Den uppfattning som tidi- gare gjort sig gällande i fråga om vissa av ifrågavarande låneformer, exempelvis hantverkslånefonden och industrilånefonden, nämligen att låne- verksamheten har karaktären av understöd och att räntesättningen borde betingas av sociala skäl, torde således icke längre böra upprätthållas. Bort- sett från det stöd som de lindrigare säkerhetskraven innebära bör sålunda den statliga kreditverksamhet varom nu är fråga grundas på affärsmäs- siga principer. Erfarenheten visar att avsteg härifrån äro ägnade att sned- vrida låneverksamheten bl. a. därigenom att andra än de som verkligen behöva lån söka att komma i åtnjutande av sådana, om räntan sättes lägre än den allmänna räntenivån, och därigenom onödigtvis inkräkta på det knappa utrymmet för långivningen.
1 Lån enligt dels kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 676) angående statlig kredit- garanti för lån åt den som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen., dlels kun- görelsen den 30 april 1948 (nr: 210) angående statlig garanti för lån åt den som genom- gått polisskola, dels kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån med stat- lig kreditgaranti, dels ock kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 276) med särskilda bestäm- melser om studielån åt flyktingstudenter i vad den avser studielån med statlig kredit- garanti.
Räntan vid lån till företagareföreningarna bör giva täckning för statens förvaltningskostnader för låneverksamheten. Det synes icke kunna göras gällande, att denna är förenad med några sådana särskilda risker som böra beaktas vid räntesättningen. En tillämpning för ifrågavarande lån av ränte— typ I, vilken enligt vad förut sagts innefattar ersättning för statens för- valtningskostnader och normal kreditrisk, synes därför närmast böra kom- ma ifråga.
Ränta å lån från statens utlåningsfonder utgår såsom ovan framhållits för närvarande med fast för lånets hela löptid gällande räntefot. Om denna regel skulle tillämpas på lånen till företagareföreningarna, skulle detta kunna leda till att ett flertal olika räntesatser gällde för de skilda lånen till en och samma förening. Ränteheräkningen skulle härigenom bliva mycket invecklad, icke minst vid tillämpning av den här nedan före- slagna anordningen att insätta lånemedel på särskilt konto hos riksbanken. Fasta räntesatser för dessa lån skulle dessutom försvåra för föreningarna att vid sin utlåning tillämpa rörliga räntesatser, anpassade efter det väx- lande ränteläget på den enskilda lånemarknaden. På grund av de anförda skälen är det önskvärt, att en enhetlig räntesats vid ett och samma tillfälle gäller för samtliga lån till företagareföreningarna och att räntan göres rörlig.
Räntan bör erläggas från lyftningsdagen och den tvååriga räntefrihet som föreningarna hittills åtnjutit bör sålunda slopas.
Om räntesättningen för statens lån till företagareföreningarna ändras på sätt här föreslagits, komma föreningarnas räntekostnader att ökas. Under vissa förhållanden kunna till och med ränteförluster uppstå, nämli- gen om medel, som för tillfället icke äro utlånad—e, måste placeras exem- pelvis hos bank mot en ränta som är lägre än normalräntan. För att undgå de svårigheter den föreslagna räntesättningen sålunda kan medföra har utredningen även övervägt att helt slopa skyldigheten för föreningarna att erlägga ränta på ifrågavarande lån mot att föreningarna i stället till stats- verket inleverera de ränteinkomster som härröra från dessa medel. Ut- redningen har emellertid i andra avsnitt av framställningen betonat att företagareföreningarnas fristående ställning som självständiga ekonomiska föreningar innebär påtagliga fördelar. Ett väsentligt moment härvidlag är att de själva taga risker i sin låneverksamhet men även åtnjuta inkoms— ter därav. Utredningen har därför funnit sig icke böra förorda en anord- ning av nyss nämnt slag utan anser att den nuvarande ordningen bör bibe- hållas. För att möjliggöra för föreningarna att undvika ränteförluster böra de emellertid liksom hittills kunna lyfta lånen successivt allteftersom låne— medlen erfordras i den egna utlåningsverksamheten. Därjämte böra de under lånets löptid få möjlighet att insätta medel på räntelöst konto hos
riksbanken och därvid befrias från skyldighet att betala ränta till stats- verket på motsvarande del av länet.
Skulle ränteutvecklingen leda till att normalräntan fastställes till högre räntesats än den föreningarna tillämpa vid sin utlåning — en utveckling som dock knappast förefaller sannolik — bör frågan om räntesättningen för lånen till företagareföreningarna upptagas till förnyad prövning.
Vad gäller långivning till enskilda företagare bör räntesättningen ske på sådant sätt, att räntan i möjligaste mån anpassas efter det allmänna ränte- läget. Härför kräves att räntan göres rörlig. Det synes även böra efter- strävas att tillämpa samma principer för räntesättningen vid de två stöd- former som enligt utredningens förslag skola komma ifråga d. v. s. direkt långivning och garantilån. Båda dessa stödformer ha nämligen väsentligen samma syfte och av låntagaren lämnade säkerheter för direktlån och ga- rantilån torde i stort sett komma att vara av samma slag.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att överhuvudtaget på förhand fixera en enhetlig räntesats för hela ifrågavarande låneområde. Det kan vara anledning erinra om att företagareföreningarnas låneverk- samhet i huvudsak är obunden av statliga villkor _ även beträffande rän- tan — och föreningarna äga sålunda bestämma räntan från fall till fall. Visserligen ha föreningarna härvidlag att taga hänsyn till att de själva ha att erlägga ränta till staten för de medel som de genom lån erhållit för sin utlåningsverksamhet. Inom den ram som därigenom bildas ha de emellertid själva frihet att anpassa räntan från fall till fall. Med hänsyn icke minst till önskvärdheten av att i möjligaste mån bevara företagare- föreningarnas självständiga ställning har utredningen funnit, att för- eningarnas rätt att själva bestämma räntan såvitt möjligt bör bibehållas. Emellertid bör därvid iakttagas, att räntan göres rörlig samt bestämmes lika för alla lån, som beviljas vid samma tidpunkt. Vidare bör såsom all- män riktlinje gälla, att räntan vid långivningen till enskilda företagare skall anpassas efter det allmänna ränteläget, sådant detta återspeglar sig i garantilåneräntan, varom föreningarna böra hållas underrättade av kommerskollegium. Föreskrifter utöver nyss angivna allmänna riktlinjer torde knappast erfordras, utan bör det i övrigt kunna överlåtas åt före- tagareföreningarna att från tid till annan bestämma räntan vid den di- rekta långivningen. Föreningarna böra emellertid lämna kommerskolle- gium meddelande om de avvikelser från den allmänna garantilåneräntan som sker i samband med sådan långivning. En viss möjlighet bör också hållas öppen för kollegium att, om förhållandena så påkalla, ålägga för- ening att anpassa sin räntesättning efter garantilåneräntan.
Räntesättningen vid lån till företagare har föreningarna emellan hit- tills varit tämligen skiftande; icke minst i Norrlandslänen har räntan hål- lits jämförelsevis låg. Genomförandet av en enhetlig räntesättning skulle därför på sina håll kunna medföra betydande räntestegringar i de en-
skilda fallen. Möjlighet till en successiv anpassning av räntenivån kan där- för under en övergångstid icke undvaras. Även i övrigt kan undantagsvis med hänsyn till särskilda förhållanden avvikelser från den allmänna garan- tilåneräntan befinnas erforderliga.
Vad angår industrigarantilånen synes för framtiden böra bibehållas det system som numera tillämpas, nämligen att vid garantigivning några be- stämmelser om räntesättningen icke meddelats av det garantibeviljande organet. Påtagliga nackdelar få nämligen anses vara förenade med före- skrifter om viss angiven maximiränta vid garantilånegivningen. Svårig- heterna att bestämma en dylik ränta så att alla på frågan inverkande fak- torer vinna behörigt beaktande ligga i öppen dag. Bestämmes maximi- räntan för lågt i förhållande till marknadsräntan, kan befaras att åtskil- liga företag vilja anlita denna låneväg i stället för att söka få lån på den reguljära lånemarknaden. Fastställes åter maximiräntan för högt, kan detta antagas medföra en alltför hög räntesättning i de enskilda fallen. Det bör i stället kunna överlämnas åt låntagarna att hos kreditinstituten utverka förmånligast möjliga ränta och sålunda lämnas öppet för dem att utfästa sig att betala den ränta som erfordras för att få lån. Mot förslaget att slopa föreskrifterna om maximiräntan vid garantigivning kan möjligen anföras, att räntan för dylika lån bör vara enhetlig. Eftersom jämväl i fråga om dessa lån en smidig anpassning till det allmänna ränteläget framstår såsom önskvärd, bör emellertid denna synpunkt icke anses utgöra hinder för ett borttagande av nuvarande bestämmelser om maximiräntan vid ga- rantigivning. Sådana fall kunna emellertid tänkas uppkomma, där vissa kreditinstitut som villkor för att bevilja garantilån betinga sig högre ränta än affärsbankerna i allmänhet tillämpa. Härigenom skulle kunna uppstå påfrestningar på räntesättningen i övrigt, som skulle kunna innebära olä- genheter. Därför bör möjlighet finnas för kommerskollegium att, om för- hållandena så påkalla, ingripa och föreskriva en maximering av räntan vid garantilånegivningen. En sådan utväg bör dock begagnas endast om starka spänningar uppstå i ränteutvecklingen, innebärande betydande olä- genheter för garantilåneverksamheten.
Avslutningsvis bör i detta sammanhang framhållas, att om räntesätt- ningen vid den direkta långivningen anpassas till den för industrigaranti- lån tillämpade, hänsyn icke tages till att en långivning av förevarande slag för att verksamt kunna främja de syften den avser att tillgodose är för- enad med särskilda risker. Ränteintäkterna vid den direkta långivningen kunna vid sådant förhållande icke beräknas i allo komma att täcka upp- kommande förluster. Föreningarna höra därför ha medel till förfogande för sådant ändamål.
Enligt gällande bestämmelser för statens hantverkslånefond är lånta— gare, som icke erlägger till betalning förfallet kapitalbelopp inom åtta da- gar efter förfallodagen, skyldig att å det förfallna beloppet erlägga dröjs- målsränta från förfallodagen till dess betalning sker enligt de grunder som kunna v-arda i särskild ordning bestämda. I bestämmelserna angående sågverkslånefonden stadgas, att dröjsmålsränta skall utgå å belopp, som ej erlägges inom föreskriven tid, enligt de grunder som föreskrivas i kungö- relsen den 31 december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder. Enligt kungörelsen gäller, att där ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalat belopp (dröjsmålsränta) enligt bestämmelse i för respektive utlåningsfond gällande författning skall utgå, denna skall be- räknas efter 5 procent om året. Låntagare är dock skyldig vidkännas den höjning av dröjsmålsränta som Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.
Det förekommer att företagareföreningar i sin låneverksamhet vid dröj 5— mål med inbetalning uttaga en ränta å det till betalning förfallna beloppet, som med 2 procent överstiger den för lånet gällande räntan. Vad angår in- dustrigarantilån finnas inga särskilda bestämmelser om dröjsmålsränta utan frågan regleras i enlighet med bankernas praxis.
Riksbanken tillämpar ifråga om sådana lån där banken själv äger fast- ställa räntesatsen, bland annat lån från riksbankens avbetalningslånefond och uppsägningslån, ett system med dröjsmålsränta beräknad efter en ränte— sats, som med en procent överstiger den varmed lånet eljest löper. Även ifråga om viss statlig långivning har dröjsmålsräntan fastställts på ena- handa sätt. Sålunda har i kungörelsen den 13 december 1957 om stödlån till jordbrukare (nr 650) föreskrivits, att dröjsmålsränta beräknad efter en räntesats, som med en procentenhet överstiger den för länet gällande, skall erläggas å amorteringsbelopp eller uppsagt belopp, som ej betalas inom föreskriven tid.
I den av affärsbankerna bedrivna låneverksamheten uttages vid under- låten rättidig betalning i fråga om lån på viss tid samt uppsägningslån å hela lånebeloppet en dröjsmålsränta, som med en procent överstiger den som eljest skall utgå. Vad gäller amorteringslån beräknas från förfallo- dagen på motsvarande sätt dröjsmålsränta å det förfallna beloppet. Sist angivna förfarande torde tillämpas även beträffande industrigarantilån. Vid bedömningen huruvida betalning skett i rätt tid medgives en viss tidsmarginal men under alla förhållanden uttages överränta i alla de fall då lån regleras mer än 8 dagar efter förfallodagen.
Den praxis som sålunda utbildats inom affärsbankerna tillämpas i stort sett även av sparbankerna. Vissa variationer föreligga dock, bland annat beträffande räntesats.
De regler om dröjsmålsränta som tillämpas av affärsbankerna för in- dustrigarantilån torde — icke minst med hänsyn till önskvärdheter att skapa enhetliga regler mellan de olika stödformerna —— även böra tilläm- pas vid den direkta utlåningsverksamheten. Utredningen vill sålunda för sin del rekommendera att vid framtida utlåning från företagareförening- arna dröjsmålsränta, beräknad på förfallna belopp efter en procent högre räntesats än den eljest för lånet gällande, regelmässigt uttages i sådana fall, då amortering eller ränta icke betalas inom 8 dagar efter förfallo- dagen.
E Amorteringstid m. m.
Längsta lånetiden för lån från hantverkslånefonden är vanligen 6 år men kan för verkstadslån utsträckas till 10 år. För torvlån är lånetiden högst 16 år. Företagareföreningarna tillämpa i regel en amorteringstid om högst 10 år; lån för uppförande av verkstadslokaler kunna dock be- viljas på längre tid, i allmänhet dock ej längre än 20 år. Beträffande indu- strigarantilån föreskrives att de skola återbetalas i regel inom 10 år och undantagsvis inom 15 år. För övriga nu aktuella låneformer är maximi— tiden fixerad till 10 år.
Vad beträffar tiden för första amorteringen gäller för flertalet av ifrå- gavarande stödformer amorteringsfrihet under viss tid, nämligen för bant- verkslån samt lin- och hampberedningslån ett år, för torvlån med undantag av driftlån högst 4 år om icke Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer samt för övriga industrilån och manufakturförlagslån 2 år. Vid beviljande av såg- verkslån kan, där särskilda skäl därtill äro, 2 års amorteringsfrihet med- givas. Under enahanda förutsättning kan lånegaranti beviljas jämväl för lån, för vilket avbetalningarna skola anstå under viss tid, dock högst 2 år från första lyftningsdagen. Företagareföreningarnas praxis på förevarande område synes växla. I allmänhet torde företagareföreningarna bevilja amor- teringsfrihet endast om särskilda skäl därtill äro och då högst under 2 år. Vissa av föreningarna bruka emellertid mera regelmässigt bevilja ett års amorteringsfrihet.
Utredningen
Gemensamt för de olika formerna av statligt kreditstöd är att behovet av kortfristigt rörelsekapital faller utanför verksamheten och att de i huvudsak taga sikte på medellånga krediter, d.v.s. sådana som löpa från ett till och med 10 år. Denna gränsdragning synes i stort sett ha varit ändamålsenlig, och som en allmän riktlinje synes även fortsättningsvis böra gälla, att lånetiden i allmänhet icke bör överstiga 10 år.
I huvudsak bör sålunda det statliga stödet taga sikte på de medellånga krediterna. I olika sammanhang ha emellertid berörts möjligheterna för hantverket och den mindre industrien att få långfristiga krediter med en löptid upp till 20 år1. Vid frågans bedömande bör beaktas, att krediter för uppförande av byggnader i allmänhet torde stå att få hos kreditinstitut på betryggande villkor mot inteckningssäkerhet, även om lånen hos vissa kreditinstitut till formen icke äro bundna för längre tid. Ifråga om andra investeringar, exempelvis för maskiner, torde i allmänhet icke erfordras krediter för längre tid än 10 år. Som allmän regel bör gälla att kredittiden skall stå i proportion till varaktigheten av de anläggningar m.m. för vilka krediterna beviljas. En alltför utsträckt kredittid är oftast menlig för både långivarna och de låntagande företagen.
Uppenbart är emellertid att fall kunna förekomma, där längre lånetid än 10 år kan vara befogad. Exempelvis kan det vid lån för uppförande av verkstadslokaler ibland innebära stora svårigheter för låntagaren att återbe- tala hela lånet under 10 år. I sådana fall och då till säkerhet för lånet erbju- das inteckningar i den verkstadsfastighet, för vars uppförande lånet beviljas, bör längre lånetid undantagsvis kunna medgivas, i regel dock ej längre än 15 år. Även andra fall kunna förekomma, då förhållandena motivera en längre amorteringstid än 10 år. Att uppställa en alltför fast tidsgräns för långivningen synes därför icke lämpligt. Erfarenheterna av företagareför— eningarnas långivning och garantiverksamheten giva för övrigt närmast vid handen, att en snäv fixering av maximitiden icke erfordras. Det bör kunna överlåtas åt låneorganen att utan alltför sträng bundenhet vid en på förhand fastställd maximitid bestämma om lånetidens längd. Före- skriften torde sålunda kunna begränsas till att angiva vad som för närva- rande gäller beträffande garantilånen, nämligen att lånen som regel skola återbetalas inom 10 år. Inom den allmänna ram som sålunda uppdrages angående lånetidens längd bör låneorganet tilläggas befogenhet att, därest förhållandena för särskilt fall så påkalla, medgiva förlängning av låne- tiden.
Om lån med längre löptid än 10 år komme att beviljas i större omfattning, skulle emellertid den nuvarade låneverksamhetens karaktär väsentligen komma att ändras, och risk föreligger då att utrymmet för långivning krymper på ett sätt som skulle påtagligt ändra de nuvarande lånebetingelserna. Därest så skulle bliva förhållandet, bör frågan om be- hovet av särskilda former för en långfristig långivning till den mindre före- tagsamheten upptagas till särskild behandling.
Med hänsyn till kreditstödets allmänna natur är det av stor betydelse att låntagarna så snart som möjligt vänjas vid att göra regelbundna amor— teringar. Frågan om amortering av lånen bör emellertid också bedömas
1 Se bl. a. motioner vid 1958 års A-riksdag 1:38 och 11:44, likalydande, samt 1:198 och 111237, ävenledes likalydande.
med beaktande av att de investeringar som lånen äro avsedda att möjlig- göra ofta medföra avbrott i produktionen, bl. a. till följd av att tillgänglig arbetskraft ibland tages i anspråk för investeringsarbeten. Under denna tid och innan produktionen på nytt kommer igång igen i full utsträckning, kan det uppenbarligen mången gång innebära stora svårigheter för före- taget att nödgas fullgöra amorteringar. Det framstår därför som önsk- värt att låneorganen få möjlighet att i början av lånetiden anpassa amor- teringarna efter betingelserna i det särskilda fallet. Detta kan ske genom att amorteringarna under den första tiden fastställas till lägre belopp för att sedermera ökas eller ock i den formen att under viss begränsad tid full- ständig amorteringsfrihet medgives. Längre tids amorteringsfrihet än 2 år synes dock icke böra förekomma annat än i rena undantagsfall.
Amorteringarna skola ske efter på förhand uppgjord plan. Möjlighet bör dock finnas för låneorganen att medgiva jämkningar i denna plan, om för- hållandena så påkalla.
I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas .att åtgärder kunna erfordras i sådana fall då lånets beviljande föranletts av oriktig uppgift från låntagarens sida eller underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse villkor som uppställts i samband med långivningen. I angivna och därmed likartade fall bör lånet kunna uppsägas till omedelbar återbetalning. Er- inran härom bör inflyta i skuldebrevet eller garantimedgivandet. Detsamma torde böra gälla för de fall, att låntagare försummar erlägga föreskriven ränta eller amortering samt att säkerheterna för lånet väsentligen för— sämras.
F Utbetalning av beviljade lån
Vid utbetalning av län är det givetvis angeläget tillse, att lånemedlen komma till användning för det ändamål för vilket lån beviljats. Självfallet bör sålunda kontrolleras att anskaffningar för vilka lånen avsetts verkligen äga rum och att köpt materiel betalas kontant om så förutsatts vid lånets meddelande. 1 konsekvens härmed måste också redan i låne- eller garanti- beslutet angivas för vilket ändamål lånet beviljas.
När det gäller direkta lån från företagareförening ankommer det på för- eningen att utöva erforderlig kontroll beträffande lånemedlens använd- ning. Vid lån för verkstadslokaler böra i regel utbetalningar ske först sedan föreningen genom kontrollanten för bygget eller på annat betryggande sätt förskaffat sig kännedom om hur bygget fortskridit. Skulle låntagaren själv vara kontrollant för bygget, bör någon tjänsteman från föreningen få om— besörja den direkta kontrollen på arbetsplatsen. Har lån beviljats för inköp av maskiner, bör kontrollen lämpligen innefatta en granskning av avbe- talningskontrakt och fakturor samt ett konstaterande av att maskinerna kommit låntagaren tillhanda. En ytterligare möjlighet att ernå en betryg-
gande kontroll är att inhämta låntagarens medgivande, att lånebeloppet får utbetalas direkt till säljaren. Har lån beviljats för anskaffande [av omsätt- ningstillgångar, kan det vara vanskligare att kontrollera medlens använd— ning. Genom att såsom villkor vid långivningen föreskriva skyldighet för låntagaren att på anfordran låta ombud för föreningen få taga del av lån- tagarens bokföring kan dock möjlighet till kontroll erhållas även beträf- fande användningen av sådana län.
I de fall direkta lån beviljats av kommerskollegium bör kontrollen be— träffande lånemedlens användning ske på motsvarande sätt. Det bör då ankomma på företagareföreningen att lämna meddelande om sina iaktta- gelser till kommerskollegium, som har att besluta om utbetalningen. Även vid garantilånegivningen bör en kontroll av detta slag föregå låneutbetal— ningen. Det bör i dessa fall ankomma på företagareföreningarna att över— enskomma med det kreditinstitut som lämnat lånet om när utbetalningarna skola ske. Då garantilån beviljats för exempelvis inköp av maskiner, kan på delvis motsvarande sätt som förutsättes kunna ske vid den direkta utlå- ningen låntagaren avkrävas medgivande, att lånet får utbetalas till för— eningen för att av denna utbetalas till maskinleverantören. Ansvaret för kontrollen skall sålunda även i dessa fall åvila företagareföreningen, medan däremot långivaren endast har att hålla sig till de utbetalningsbesked som lämnas från föreningen.
Lämpligt synes också vara att — såsom redan nu synes ske i viss ut- sträckning vid företagareföreningarnas långivning _ i skuldebrev eller ga- rantimedgivande intaga en bestämmelse om att, därest lånemedlen icke komma till avsedd användning, lånet skall vara omedelbart förfallet till betalning.
G Förvaring av säkerhetshandlingar m. m.
I samband med en stödverksamhet av förevarande slag komma de låne— bevilj ande organen att få omhänderhava olika slag av säkerhetshandlingar såsom inteckningar, borgensförbindelser m.m. Det är givetvis nödvändigt, att dessa säkerhetshandlingar handhavas och förvaras under betryggande for- mer. I banker sker förvaringen av dylika handlingar regelmässigt i bank- valv, varvid det kravet vanligen uppställes att handlingarna skola förvaras under två lås, vilkas nycklar innehavas av olika personer. Vidare gäller att årlig eller regelbunden inventering av inneliggande säkerhetshandlingar skall ske av två revisorer, varvid ofta uppställas vissa kvalifikationskrav åtminstone på en av dessa.
Den utformning av pantvården som sålunda förekommer i bankernas verksamhet synes i stort sett böra tillämpas även vid långivning inom det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri. Vid lånegarantigivningen är det berättigat utgå från att så sker, eftersom vården av säkerhetshandling-
ar i regel vid denna låneform omhänderhaves av banker eller av andra kre- ditinstitut, som tillämpa enahanda bestämmelser för vård av säkerhetshand- lingar. I enstaka fall kunna dock vid lånegarantigivningen andra anord- ningar bliva erforderliga. Så har exempelvis vid några tillfällen varit fallet när lån mot statlig garanti beviljats av annan än de vanliga kreditinstitu- ten. Långivaren har då icke haft möjlighet att själv på ett tillfredsställande sätt ordna pantvården och därför har föreskrivits, att vården av säkerhets- handlingar i stället skulle handhavas av vederbörande företagareförening. Därest fall av detta eller liknande slag skulle uppkomma framdeles, torde motsvarande anordning böra vidtagas.
I detta sammanhang må också framhållas, att i samband med en avveck- ling av ett garantilån vissa spörsmål angående vården av ställda pan- ter kunna uppstå. Skulle exempelvis vid låntagarens eller borgensmannens konkurs en pant icke realiseras utan kvarstå som säkerhet för den stat— liga garantin, kan fråga sålunda uppkomma om hur pantvården skall ord- nas sedan långivarens befattning därmed upphört. Även i sådana fall synes åt vederbörande företagareförening kunna överlåtas att handhava pantvården. Föreningen bör därvid tillämpa samma förfaringssätt som i den egna låneverksamheten.
Även pantvården vid den direkta långivningen bör om möjligt ske under bankmässiga former. Därest det visar sig föreligga svårigheter för före— tagareföreningen att själv ordna en tillfredsställande förvaring av säker- hetshandlingar, bör detta anförtros åt någon bank. I den mån kassarörel- sen såsom utredningen rekommenderat anförtros åt riksbankskontoren synes en naturlig lösning vara, att även pantvården sker genom vederbö- rande riksbankskontors försorg. Det måste emellertid förutsättas, att även om pantvården organiseras på detta sätt föreningarna komma att under kortare eller längre tid själva få omhänderhava säkerhetshandlingar. Därvid bör gälla att förvaringen helst skall ske i kassavalv. I de fall då förhållan- dena så medgiva bör förvaringen ske under två lås, till vilka nycklarna innehavas av två olika personer. Det krav som uppställes för bankernas del, att två tjänstemän skola ha nyckel till var sitt lås, synes däremot av orga— nisatoriska skäl icke böra gälla för företagareföreningarna.
För att vården av säkerhetshandlingar skall kunna anses tillfredsstäl- lande måste vidare fordras, att ett diarium föres över alla säkerhetshand- lingar, som inkomma till låneorganet. Däri böra angivas samtliga åtgärder som vidtagas beträffande dessa handlingar och tidpunkten därför. Här— jämte bör i detta diarium eller annorledes föras en förteckning varav fram- går förfallotider och andra tidpunkter, som kunna vara av betydelse för att undvika rättsförluster till följd av underlåten bevakning. I detta sam- manhang må också framhållas önskvärdheten av att låneorganen låta hos inskrivningsdomaren uppvisa inteckningar för anteckning om innehav samt hos utmätningsmannen anmäla innehav av förlagsinteckning. An-
svarsförbindelser angående brandförsäkring av pantförskriven egendom böra införskaffas.
Avslutningsvis må framhållas att den årliga revisionen av företagare- föreningarnas verksamhet bör omfatta föreningarnas innehav av säkerhets- handlingar.
H Åtgärder vid utebliven betalning
1 nu gällande bestämmelser för de låneformer som beröras av samord- ningen regleras endast mycket ofullständigt spörsmål om vilka åtgärder. som skola vidtaga—s i händelse amortering eller räntebetalning uteblir. För hantverkslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustrikredit föreskrives, att ärenden som avse avskrivning av fordran på grund av ut- lämnat lån skola underställas Kungl. Maj:t. Denna bestämmelse får anses angiva en yttre gräns för vederbörande låneorgans lbefogenheter. Vad avser industrigarantilån finnes en allmän föreskrift, enligt vilken långivaren skall inhämta anvisning-ar av lokalorganet där fråga uppkommer om att bevaka eller skydda industrigarantilån vid exekutivt fönfarande eller annat spörs- mål av betydelse för statens betalningsansvar på grund av garantiåtagandet. Vidare gäller att lokalorganet kan inhämta anvisningar av kommerskolle- gium. Det ankommer på lokalorganet att lämna besked om vilka åtgärder, som med anledning av exempelvis försummad räntebetalning eller amorte- ring lämpligen böra vidtagas. Ehuru frågan sålunda icke närmare reglerats, får det anses ingå i de olika låneorganens allmänna befogenheter att vidtaga de åtgärder 'som erfordras för att även i förevarande hänseende tillvarataga de intressen som -de äro satta att företräda. När [det gäller företagareför- eningarnas direkta låneverksamhet ankommer det på föreningarna i egen- skap av enskilda sammanslutningar att själva bestämma härom.
Vad angår avskrivning av fordran må erinras om de ändrade avskrivnings- regler för stödlån på grund av skördeskador vilka trätt i kraft den 1 juli 1958. Enligt dessa har riksbanken fått i uppdrag att besluta såväl om be- frielse från återbetaln'ingsskyldighet helt eller del-vis som angående avskriv- ning av lånefordran. I Kungl. Maj:ts proposition1 i ämnet angives, att be- frielse från skyldighet att återbetala stödlån eller del därav skall kunna medgivas ej blott då sådan åtgärd kan anses motiverad vid en rent bank- mässig bedömning utan även om den fin-nes påkallad för att syftet med långivningen icke skall förfelas, exempelvis om långivaren avlider och det kan antagas bliva förenat med synnerliga svårigheter för dödsboet att åter- betala lånet eller om ingen eller ringa utsikt finnes, att förfallet lånebelopp kommer att återbetalas.
1 Prop. 1/1958 bil. 11 sid. 152.
Avsaknaden av bestämmelser om förfarandet i samband med utebliven betalning kan måhända föranleda viss tveksamhet rörande låneorganens be- fogenheter latt vidt-aga de åtgärder som erfordras. Det framstår därför såsom angeläget att närmare angiva företagareföreningarn-as och kommerskollegii uppgifter i förevarande hänseende. Emellertid synes knappast möjligt att ingå på någon mera ingående reglering av de förhållanden som kunna upp- komma 'i samband med utebliven betalning. Att uppställa detaljerade be— stämmelser för företagareföreningarnas och kommerskollegii handlande i sådana situationer låter sig nämligen svårligen göra. Av särskild betydelse är att låneorganen givas möjlighet att kunna snabbt ingripa och anpassa sina åtgärder efter förhållandena i det särskilda fallet samt förfara så att syftet med låneverksamheten i möjligaste mån tillgodoses. Är exempelvis fråga om ett för-etag som trots iråkade betaln-ingssvårigheter kan anses livs— kraftigt, bör det vara angeläget att om möjligt skapa betingelser för före- tagets fortbestånd. Särskilt är detta av vikt då fråga är om företag av större betydelse för sysselsättningen på en ort.
Med hänsyn till det anförda bör ram-en för låneorganens befogenheter att vidtaga erforderliga åtgärder vara tämligen vid. De böra ha möjlighet ej allenast att föranstalta om sådana åtgärder som utmätning, lagsökning och bevakning i konkurs utan även att vidtaga åtgärder som syfta till re— konstruktion av företaget, exempelvis genom att biträda lackord eller mora- torium. Möjlighet bör även finnas att interimistiskt driva ett företag i av— vaktan på en rekonstruktion.
Utredningen vill vidare ifrågasätta om icke möjligheter att avskriva låne— fordran och medgiva befrielse helt eller delvis från betalningsskyldighet motsvarande dem som i sådant avseende beretts i fråga om stödlån för skör- deskador böra öppnas jämväl i förevarande sammanhang. Även om man i övrigt fasthåller vid att det statliga kreditstödet till hantverk och småindu— stri och därmed jämförlig företagsamhet icke bör inrymma någon form av subvention, torde sådana omständigheter som angivits i redogörelsen be— träffande stödlåneverksamheten på jordbruksområdet kunna motivera in- förande av möjlighet att även på förevarande område utan alltför stor ad- ministrativ omgång helt eftergiva statens fordringsanspråk.
Vad angår kompetensfördelningen mellan kommerskollegium och före— tagareföreningarna när det gäller att vidtaga åtgärd i samband med utebli- ven betalning av lån bör det liksom hittills ankomma på företagareförening— arna att med avseende å den av dem bedrivna direkta låneverksamheten vidtaga de åtgärder som erfordras för att bevaka sin rätt som långivare. Detta gäller även i fråga om avskrivning av lånefordran samt om befrielse helt eller delvis från betalningsskyldighet. På motsvarande sätt bör det an- komma på kommerskollegium att han-dha sådan bevakning när det gäller kollegii egen direkta långivning. Vad slutligen angår lånegarantiverks—am—
heten bör liksom för närvarande långivaren i allmänhet efter anvisning av företagareföreningen vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av utebliven betalning. Vid lämnande av anvisningar bör föreningen söka samråd med kommerskollegium. I vissa fall kan det emellertid — icke minst ur kost- nadssynpunkt _— framstå såsom förmånligare ur statens synpunkt att er- forderliga åtgärder omhänderhavas av företagareföreningen eller kommers- kollegium. Möjlighet bör därför finnas härvidlag för företagareföreningen efter samråd med kommerskollegium och för kollegium att påtaga sig dylika uppgifter. Ärenden angående avskrivning av fordran i anledning av lån, som beviljats med stöd av statlig garanti eller av kommerskollegium genom direkt långivning, samt om befrielse helt eller delvis från betalningsskyldig- het för sådan fordran böra städse ankomma på kommerskollegii prövning.
J Giltighetstid m. m. vid beslut om industrilånegaranti
För närvarande gäller beträffande handläggningen utav ärenden om in- dustrigarantilån att vid företagareföreningens yttrande över ansökningen till kommerskollegium skall fogas förklaring av den kreditinrättning som skall utgiva lånet, att den är beredd att utbetala lånet, därest lånegaranti beviljas, samt därvid ikläda sig de skyldigheter som enligt bestämmelserna om dessa åvila långivaren. Denna anordning med förhandsbesked från kre- ditinstituten om deras beredvillighet att mot statlig garanti utlämna lån kan måhända ur vissa synpunkter vara förknippad med nackdelar och det kan därför övervägas om den bör bibehållas.
Den sålunda tillämpade ordningen medför för kreditinstitutens del att de tvingas reservera medel för framtida långivning utan att kunna tillgodo- göra sig ränta därå och denna olägenhet gör sig särskilt gällande i ett läge på kreditmarknaden, som kännetecknas av knapphet på medel för utlåning. Det kan också göras gällande, att det är lättare för den som fått ett statligt garantiåtagande att placera lånet hos en kreditinrättning än att skaffa ut- fästelse om att lån kommer att beviljas därest garanti erhålles. Också kan framhållas att motsvarande anordning icke förekommer vid statliga ga- rantilån på jordbruksområdet.
En väsentlig fördel med den hittills tillämpade ordningen har varit, att den garantibeviljande myndigheten kunnat få del av kreditinstitutens be- dömning av låneärendet. De erfarenheter som härigenom vunnits ha varit av stort värde för bedömningen av frågan om kreditgaranti. Ett samråd mellan vederbörande kreditinstitut och företagareföreningen eller kommers- kollegium kan emellertid äga rum även om något slutgiltigt ställningstagan- de i lånefrågan ännu icke föreligger från kreditinstitutets sida. I allmänhet torde nämligen hinder icke möta mot att förberedande överläggningar upp- tagas mellan garantiorganet och kreditinstituten om kreditens lämplighet och omfattning och sökandens kvalifikationer. Även vid 'ett sådant förfaringssätt
bör det vara möjligt att utnyttja kreditinstitutens erfarenhet och bedöm— ning av lån-esökandena. Med en sådan ordning vinnes därjämte den fördelen att kreditinrättningens och företagareföreningens eller kommerskollegii ar- bete med ärendet kan löpa jämsides, vilket givetvis måste innebära en tids- besparing. För att erforderligt samråd i god tid skall kunna ske måste i framställningen om lånegaranti angivas, hos vilken kreditinrättning lånet sökes och vidare bör ansökan om lån ske hos denna innan eller samtidigt som framställningen ingives till företagareföreningen.
Utredningen finner vid övervägande av vad sålunda upptagits, att den nuvarande anordningen med förhandsbesked icke bör bibehållas. Medgi- vande från kreditinrättning skall dock föreligga innan avgörande träffas i garantiärendet.
För närvarande finnes icke föreskrivet någon bestämd tid inom vilken industrigarantilån skall [upptagas hos vederbörande kreditinstitut. En kre- ditinrättning som förklarat sig villig att mot statlig garanti utlämna lån blir sålunda för obestämd tid bunden av denna utfästelse. Även om bestäm- melserna angående lånemedgivande från kreditinstitut ändras på sätt ovan föreslagits, kan dock bristen på tidsbegränsning innebära olägenheter icke allenast för kreditinstituten utan även för det garantibeviljande organet. Det synes därför önskvärt att garantibeslutet gives begränsad giltighetstid, förslagsvis sex måna-der från den dag det meddelats. Skulle i enstaka fall behov av längre dröjsmål med länets upptagande göra sig gällande, torde efter anmälan av den lånesökande överenskommelse om utsträckt giltig- hetstid för beslutet få träffas med vederbörande kreditinstitut och det ga- rantibeviljande organet.
För kreditinrättningarnas del synes det också angeläget, att den garanti- beviljande myndigheten — såsom numera också synes s'ke — lämnar den kreditinrättning som åtagit sig att mot statlig garanti utlämna lån besked om det beslut som meddelats i ärendet både vid bifall och avslag. Under- rättelsen bör innehålla allenast meddelande om huruvida garanti beviljats eller icke men däremot icke upptaga i garantibeslutet angivna villkor. För att kommerskollegium skall kunna följa, i vilken utsträckning förening- arna tecknat garantilånebeslut, bör underrättelse också alltid lämnas till kommerskollegium såväl när förening tecknar garanti som ock i de fall då dylik icke tecknas inom vederbörlig tid.
Garantisystemet är i princip så konstruerat att staten i förhållande till det kreditinstitut som utlämnat garantilånet står i borgen för lånebeloppet. De panter som låntagaren ställt skola utgöra säkerhet jämväl för statens åtagande. Därest vederbörande kreditinstitut skulle kräva att garantin skall få tagas i anspråk innan exempelvis borgenssäkerheterna i övrigt utkrävts, skall staten åtnjuta regressrätt gentemot borgensmännen. Emellertid har borgensförbindelsen i något fall fått en sådan formulering, att borgensmän- nen måhända skulle kuhna göra gällande, att de gemensamt med staten an-
svara för att låntagaren fullgör sina förpliktelser. För att undanröja all tvek— samhet på denna punkt kan det vara befogat att ett tillägg göres till bor- gensförbindelserna,vari statens regressrätt gentemot borgensmännen uttryck- ligen bekräftas.
Vidare —bör garan'tiförbindelsen —— till undvikande av att fråga om ettårig preskription kan uppkomma .— formuleras så, att förbindelsen gäller tills full betalning sker. Med en sådan formulering vinnes likformighet mellan garantiförbindelse av nu förevarande slag och sådan som gives för jord- bruksgarantilån.
K Sekretess
Bestämmelser angående sekretess vid behandling av lånegarantiärenden givas i 2 5 1. kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar sådan denna bestämmelse lyder enligt kungörelse den 18 juni 1954 (nr 410). Där före- skrives att handlingar i ärenden rörande industrigarantilån med und-antag för ansökningar och beslut i dylika ärenden icke utan samtycke få utlämnas i vad de innefatta sådana upplysningar om enskilda företags eller samman— slutningars affärs— eller driftförhållan—den, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men.
Eftersom företagareföreningarna äro enskilda organisationer, äro dessa bestämmelser icke tillämpliga på dem. Föreningarna äro sålunda oförhind- rade att lämna ut handlingar även om dessa enligt de för statliga och kom- munala myndigheter gällande bestämmelserna böra hållas hemliga, men det står också föreningarna fritt att avslå varje begäran om att få taga del av handlingar som förvaras hos dem. Det måste emellertid anses som ett tämligen självklart önskemål, att föreningarna i möjligaste mån an— passa sitt handlingssätt efter de regler som gälla för det statliga garanti- organet. Därest en handling är sekretessbelagd av kommerskollegium, bör företagareföreningen icke lämna ut den utan medgivande av den som band- lingen rör. Även i övrigt böra föreningarna tillämpa gängse bankmässiga sekretessregler, enligt vilka enskildas förhållanden icke få yppas i oträngt mål. En allmän föreskrift härom torde böra intagas i de anvisningar som förutsättas av kommerskollegium skola utfärdas för företagareföreningar- nas låneverksamhet. '
ELFTE KAPITLET
Revision och kontroll
Mellan de stödformer som handhavas av statliga organ och den låneverk- samhet soni anförtrotts åt företagareföreningarna föreligga skiljaktigheter med avseende å kontrollen beträffande verksamheten.
En låneverksamhet som omhänderhaves av statliga organ är föremål för olika former av kontroll. Från riksdagens sida utövas kontroll i samband med behandlingen av anslagsfrågor — vilken dock knappast kan taga sikte på handläggningen av enskilda låneärenden —— samt genom riksdagens revi- sorer och ombudsmän samt i viss mån genom interpellations- och fråge- instituten. Kungl. Maj:ts kontroll sker förutom i samband med anslagsbe- handlingen genom den revision som äger rum från riksräkenskapsverkets sida samt genom sakrevisionens verksamhet.
Företagareföreningarna äro ekonomiska föreningar och de bestämmelser angående kontroll vilka givas i lagen om ekonomiska föreningar äro därför tillämpliga. Enligt i nämnda lag givna regler för revision gäller, att sådan skall verkställas av en eller flera revisorer. Något krav på att revisor skall vara auktoriserad uppställes icke utan föreskrives allenast, att revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska för— hållanden som med hänsyn till föreningens verksamhet erfordras för upp- draget, varjämte vissa personer förklaras obehöriga att fungera såsom re- visorer. Såsom enskilda organisationer äro företagareföreningarna i prin- cip icke underkastade statlig kontroll. De få emellertid bidrag från staten både för sin administration och till sin låneverksamhet och hinder förelig- ger icke för att i samband med bidragsgivningen uppställa villkor om att föreningarna skola underkasta sig kontroll och revision av statliga organ.
Revision av företagareföreningarnas verksamhet sker för närvarande van- ligen genom tre revisorer, utsedda en av företagareföreningen, en av lands- tinget och en av Kungl. Maj:t. Undantagsvis finnes ytterligare en revisor, utsedd av länsstyrelsen. Denna revision avses skola taga sikte på såväl för- eningarnas räkenskaper som deras förvaltning. Även om utrymme finnes icke endast för en siffermässig kontroll utan även för en granskning av föreningarnas beslut i låneärenden, får revisionen emellertid till övervägan- de del anses vara av kameral natur.
När det gäller att bedöma hur en kontrollerande verksamhet bör utfor- mas vid en stödverksamhet av förevarande slag, synes böra beaktas, huru—
vida — förutom en mera kameralt betonad revision _ jämväl förefinnes behov av en granskning ur mera allmänna synpunkter. Denna fråga är emel- lertid avhängig av huru den kamerala revisionen utformas.
Vad angår den kamerala revisionen av företag—areföreningarnas verksam— het torde det kunna' överlåtas åt företagareförening—arna att själva bestämma om hur denna skall utövas. Det bör därvid stå föreningen fritt att i den mån så befinnes önskvärt med hänsyn till bidragsgivare eller eljest liksom hittills låta revisorer utsedda av landsting eller av länsstyrelse deltaga i granskningen. Dock bör uppställas som önskemål, att en av revisorerna är auktoriserad revisor; lämpligt torde vara att flera föreningar anlita samma revisor, Vilken därigenom kan antagas förvärva ökad sakkunskap beträffande det statliga kreditstödets ändamål och utformning. En revision av detta slag torde ur kamerala synpunkter i allmänhet få anses fullt till- fredsställande även med hänsyn till den statliga bidragsgivningen, men möj- lighet bör dock även i fortsättningen finnas för en statlig, av kommerskol- legium utsedd representant att deltaga i den kamerala revisionen och leda densamma. Han bör också ha möjlighet att när som helst få taga del av föreningarnas räkenskaper och därvid företaga den kontroll som förhål- landena kunna påkalla. '
Frågan om behovet av en granskning från mera allmänna utgångspunk- ter beträffande föreningarnas handhavande aV låneverksamheten måste främst ses mot bakgrunden av de senaste årens kraftiga ökning av förening— arnas verksamhet, vilken möjliggjorts genom att deras sammanlagda låne- resurser under denna tid fördubblats genom att statsmedel ställts till deras förfogande. Denna utveckling kan uppenbarligen icke undgå att medföra krav på ökad tillsyn över användningen av dessa medel med sikte på att skapa garantier för att de syften som avses skola fullföljas genom det stat- liga kreditstödet till hantverk och småindustri bliva vederbörligen tillgodo- sedda. Även om kraven på enhetlig tillämpning av lånebestämmelserna icke böra drivas för långt, är det dock önskvärt att söka ernå en viss likformighet i de olika låneorganens verksamhet. En på förut angivet sätt ordna—d revision kan icke anses innefatta tillräckliga garantier för att en granskning av stödverksamheten ur allmänna synpunkter kommer att ske i behövlig omfattning. Att en viss tillsyn över föreningarnas låneverksamhet vid sidan av den kamerala revisionen är önskvärd — icke minst med hän- syn till verksamhetens växande omfattning _ är uppenbart. Utredningen anser emellertid för sin del angeläget att undvika en sådan ordning härut- innan, som kan vara ägna-d att rubba förening-arnas självständiga ställ- ning. Då utredningen i annat sammanhang avvisat den tanke som fram- fördes av småföretagsutredningen att anförtro låneverksamheten åt statliga företagarnämnder i stället för åt företagareföreningar, har en av anled- ningarna härtill varit, att utredningen för sin del fäster stor vikt vid den oberoende ställning som en förening intager i jämförelse med en statlig
nämnd. Risk finnes att införande av en omfattande statlig kontroll skulle väsentligen ändra föreningarnas karaktär och det kan befaras att den ställning som föreningarna nu intager hos näringslivet skulle ogynnsamt påverkas härav. Mot denna bakgrund är en viss försiktighet befogad vid uppdragande av riktlinjerna för en statlig kontroll övér föreningarnas lå- neverksamhet.
En granskning-sverksamhet som tager sikte på att kontrollera att stöd- verksamhetens syften bliva behörigen tillgodosedda kan utformas på olika sätt. Den kan sålunda anordnas såsom en reguljär efterhandskontroll av föreningarnas lånebeslut. Vid ett dylikt kontrollsystem erfordras, att varje förening till någon statsmyndighet avgiver redogörelse för lå- nerörelsen. Myndigheten har sedan att granska de inkomna redogörelserna samt till Kungl. Maj:t avgiva yttrande med anledning av granskningen och därvid särskilt meddela, huruvida lyftat lånebelopp disponerats på annat sätt än gällande bestämmelser medgiva. Utredningen vill emellertid under hänvisning till nyss anförda allmänna synpunkter på tillsynsverksamheten icke förorda en efterhandskontroll av angivet slag.
Den erforderliga tillsynen över föreningarnas verksamhet bör i stället i möjligaste mån uppbyggas icke som en kontroll utan som en råd— givnings- och informationsverksamhet i syfte att skapa förutsättningar för ett samarbete mellan föreningarna och den centrala lånemyndigheten; på så sätt kan enligt utredningens men-ing behovet av efterhandskontroll vä- sentligen minskas. Utredningen vill sålunda förorda, att genom kommerskol- legii [försorg anordnas en kontinuerlig rådgivnings- och information—sverk- samhet i lånefrågor. Även med en sådan verksamhet bör emellertid en viss efterhandskontroll ske. Möjlighet till sådan kontroll bör därför finnas, för- slagsvis i den formen 'att en tjänsteman från kollegium vid besök hos för- eningarna får taga del av ärendena och med föreningens tjänstemän över- lägga om de spörsmål som därvid yppa sig. I den mån särskilt anmärknings- värda förhållanden visa sig förekomma vid handl-äggningar av låneärenden bör —— där rättelse icke annorledes kan vinnas — sådant spörsmål upptagas til-l särskild behandling hos kollegium. Skulle kollegium därvid i något fall icke vinna gehör för sina synpunkter, bör kollegium anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t. I vissa fall kan måhända också befinnas lämpligt, att spörs- mål som uppkomma i samband med den statliga granskningen av förening- arna-s verksamhet av kollegium upptages till behandling med företagareför- eningarnas förtroenderåd, vilket i den mån så befinnes påkallat kan genom rekommendationer till för-eningarna påverka deras handlande.
TOLFTE KAPITLET
Föreskrifter för det statliga kreditstödet
Den utformning av det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet som ovan förordats innebär, att verk— samheten bedrives i form av direkt långivning och lånegarantigivning.
Den direkta långivning—en anknytes i allt väsentligt till företagareförening— arnas låneverksamhet. Den nuvarande ordningen enligt vilken denna be- gränsas till belopp om högst 40 000 kronor till en och samme låntagare bi- behålles. Det förutsättes likväl att liksom nu är fallet lån överstigande nämnda belopp skall kunna lämnas. Beslut härom skall dock alltid under- ställas det centrala organet för godkännande. Det föreslås vidare att, därest i undantagsfall skulle finnas påkallat att bevilja direkt lån överstigande 100 000 kronor, sådan långivning — liksom den lokala långivning-en för Stockholms stad — skall omhänderhavas av kommerskollegium. Lån vid direkt långiv- ning av förevarande slag bör, oavsett om det beviljas av den centrala låne- myndigheten eller av företagareförening, benämnas hantverks- och indu- strilån.
För garantiverksamheten bibehålles den nuvarande lånegarantiformen och handläggningen av dithörande ärenden förbehålles kommerskollegium. Härvid bör emellertid den nuvarande beloppsgränsen, 40 000 kronor, ändras så att minimigränsen för garantiformen sänkes till 10 000 kronor.
För att syftet med samordningen, nämligen att skapa enhetliga former för det statliga kredit-stödet, skall kunna uppnås i största möjliga utsträck— ning, framstår det såsom i och för sig önskvärt, att enhetliga bestämmelser komma att såvitt möjligt gälla för både den direkta långivningen och garan- tiverksamheten samt för den lokala och centrala handläggningen. Vid ut— formningen av bestämmelser av förevarande slag bör emellertid också beak- tas, att de böra lämna utrymme för en betydande handlingsfrihet hos de organ som skola handha verksamheten så att åt dessa gives möjlighet att inom en jämförelsevis vid ram handla efter omständigheterna i det sär- skilda fallet.
För närvarande äga företagareföreningarna, som äro enskilda organisa- tioner, att i stort sett utforma sin låneverksamhet på det sätt de själva finna för gott. Den likformighet som i stor utsträckning råder med avseende å de olika föreningarnas låneverksamhet har framkommit genom samråd
och anpassning dem emellan. Ävenså har den verksamhet som bedrives av företagareföreningarnas förtroenderåd härvidlag varit av betydelse.
Föreningarnas frihet att själva gestalta sin låneverksamhet är givetvis av stort värde. Men det framstår också såsom betydelsefullt att genom generel- la regler och anvisningar söka i görligaste mån få till stånd en likartad be- dömning av ärenden om statligt kreditstöd antingen detta gives i form av di- rektlån eller såsom kreditgaranti. Särskilt angeläget är att stödverksamheten överlag anpassas till de syften, som det statliga kreditstödet har att full— följa. Ävenså är det synnerligen önskvärt att söka åstadkomma enhetlighet i fråga om vissa andra med verksamheten sammanhängande spörsmål så— som räntesättning och frågor av mera formell art, exempelvis revision, för— varing av säkerhetshandlingar o.dyl.
I detta sammanhang bör framhållas att vissa företagareföreningar _ ut- över de lånemedel som staten ställt till förfogande _ för utlåningsändamål ha tillgång till andr-a medel, vilka erhållits bl.a. genom bidrag från lands- tingen. Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit är det av vikt att enhetlig-a bestämmelser gentemot låntagarna i olika hänseenden tilläm- pas vid de olika former av kreditstöd varom här är fråga. Även ur andra synpunkter framstår det såsom angeläget att all direkt långivning från förening sker under samma betingelser. Utredningen anser emellertid icke att särskilda föreskrifter erfordras för att det angivna önskemålet skall bliva tillgodosett och utgår därvid från att företagareföreningarna komma att för framtiden i sin låneverksamhet tillämpa enhetliga bestämmelser.
Regler för verksamheten böra givas i en för båda stödformerna gemensam av Kungl. Maj:t utfärdad författning och därjämte bör åt kom- merskollegium uppdragas att fastställa närmare anvisningar för verksam- hetens bedrivande. Lämpligt synes därvid vara att genom uppgiftsformu— lär klargöres vilka uppgifter som fordras för en tillfredsställande prövning av ärenden som det ankommer på kommerskollegium att handlägga.
Författningsutkast bifogas såsom bilaga. (Bil. ])
TRETTONDE KAPITLET
Avveckling av vissa fonder
En samordning av det statliga stödet till hantverk och småindustri och därmed jämförlig företagsamhet på sätt i föregående kapitel föreslagits kom- mer att inverka på följande lånefonder, nämligen hantverkslånefonden, fon— den för hantverks- och småindustrikredit, industrilånefonden, manufaktur— förlagslånefonden, hemslöjdslånefonden och sågverkslånefonden.
Såsom tidigare berörts bör i manufakturförlagslånefon-den ingående me- del undantagas från den reguljära låneverksamheten och liksom hittills stå till Kungl. Maj:ts förfogande.
I fråga om hemslöjdslånefonden gäller att denn-a avser att stödja _ för- utom anläggande av lin- och hampberedningsverk _ anskaffning av rå- material avsett för tillverkning av hemslöjdsalster. Denna stödverksamhet som sker genom av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen meddelade hemslöjdslån till hushål'lningssäll-skapen synes vara av sådan särpräglad art, att den icke bör sammanföras med stödverksamheten till hantverk och småindustri, utan bör långivningen även i fortsättningen handhavas av nämnda båda ämbetsverk gemensamt. Fonden synes därför böra bibehållas men dess syfte begränsas till beviljande av hemslöjdslån. För detta ändamål torde emellertid icke erfordras en fond av hemslöjdslånefondens nuvarande storlek.
Den årliga utlåningen för hemslöjdsändamål har under de senaste tio åren i medeltal utgjort omkring 30 000 kronor. Vid utgången av budgetåret 1957/ 1958 uppgingo utestående hemslöjdslån till omkring 265 000 kronor. Enligt utredningens mening bör härutöver ett belopp av 235 000 kronor reserveras för den fortsatta utlåningsverksamheten för detta ändamål. En behållning i fonden av 500 000 kronor tor-de nämligen medgiva att utlåningsverksam- heten för framtiden kan bedrivas i enahanda omfattning som under det se- naste decennietl.
Återstoden av hemslöjdslånefonden _ vars kapitaltillgångar den 30 juni 1958 uppgingo till 7 667 618 kronor — eller sålunda 7 167 618 kronor samt kapitaltillgångarna i övriga fonder, som röna inverkan av den föreslagna omläggningen av det statliga kreditstödet, böra sammanföras med fonden för lån till företagareföreningar m.fl. till en fond, förslagsvis benämnd sta-
1 Jfr sammanställningen å s. 26.
tens hantverks- och industrilånefond. Medlen i den sålunda bildade fonden böra stå till förfogande för långivning till företagareföreningarna för deras direkta låneverksamhet samt för den direkta låneverksamhet som ankom— mer på det centrala låneorganet. Fonden bör i likhet med vad som för när- varande är fallet förvaltas av statskontoret.
Avvecklingen av tidigare bevilj-ade lån från de olika fonderna bör anför- tros åt de organ som sköta kassarörelsen för fond-erna och därmed ha att följa ränteinbetalningar och amorteringar. I enlighet härmed hör av- vecklingen av lån från hantverkslånefonden verkställas av kommerskolle- gium. Vad gäller lån från fonden för hvantverks- och småindustrikredit bör avvecklingen uppdragas åt riksbanken. I detta sammanhang bör erinras om att som villkor för att lån från denna fond skall kunna bevilj-as är före— skrivet, att en av Kungl. Maj:t godkänd ekonomisk förening (garantiför- ening) skall finnas. Sådan förening skall ikläda sig betalningsansvar för från fonden utlämnade lån och som säkerhet därför pantförskriva sitt in- satskapital eller andra av fullmäktige i riksbanken godtagna tillgångar. Dessa föreningar böra sålunda äga bestånd så länge avvecklingen av verk- samheten pågår. Sedan samtliga de lån som avse viss förening avvecklats, synes emellertid hinder icke möta mot att föreningen upplöses. Avveck- lingen av lån som beviljas från industrilånefonden, manufakturförlagslåne- fonden och sågverkslånefonden bör med hänsyn till att statskontoret sköter kassarörelsen, inbegripet övervakningen av amorteringar, verkställas av det- ta ämbetsverk, även med beaktande av att kommerskollegium i övriga hän- seenden har att taga befattning med lånen. Statskontoret bör därvid sam— råda med kollegium.
Gången bör sålunda bliva den att fonderna sammanföras med varandra vid den tidpunkt då samordningen äger rum. De kontantbehållningar som då finnas i fonderna böra vid nämnda tidpunkt överlämnas till stats-kontoret för att tillföras statens hantverks- och industrilånefond. I den mån avbe- talning därefter sker av tidigare beviljade lån böra sålunda influtna medel av det organ åt vilket avvecklingen anförtrotts redovisas till nyssnämnda av statskontoret förvaltade fond.
Statens hantverks- och industrilånefond skulle genom sammanförande av de kapitaltillgångar som den 30 juni 1958 funnos i de olika fonderna få följande omfattning:
Hantverkslånefonden ...................................................... 1 593 435 :33 Fonden för hantverks- och småindustrikredit ..................... 998 250:— Fonden för lån till företagareföreningar m. fl. ..................... 55 813 144 :55 Industrilånefonden ......................................................... 4 742 403 :90 Hemslöjdslånefonden ...................................................... 7 167 618119 Sågverkslånefonden ......................................................... 5 362 806 :34
Summa 75 677 658 :31 Författningsutkast bifogas såsom bilagor (Bil. 2 och Bil. 3).
FJORTONDE KAPITLET
Kreditpolitiska åtgärders inverkan på möjligheterna att erhålla industrigarantilån
I direktiven för utredningen har åt denna uppdragits att närmare under- söka kreditpolitiska åtgärders inverkan på möjligheterna att erhålla indu- strigarantilån.
Denna fråga har i den allmänna debatten bedömts olika. Å ena sidan har gjorts gällande, att kreditrestriktionerna haft påtagliga verkningar i före- varande hänseende. Vid 1956 och 1957 års riks-dagar väcktes sålunda för— slag om att garantilån skulle få utlämnas utan hinder av gällande kredit- restriktionerl. Därvid anfördes bl.a., att den skärpta kreditåtstramningen fått följ-der, som icke torde ha avsetts, och att den drabbat i synnerhet de mindre företagarna med deras begränsade förmåga till självfinansiering. Småföretagare av skilda slag hade mycket svårt att få lån mot fullgod sä— kerhet och för budgetåret 1954/55 hade garantilåneramen icke kunnat ut- nyttjas. Till och med i sådana fall då statlig garanti för lån erhållits hade lånen vägrats i affärsbankerna. Därjämte må erinras om att det anslag på 30 miljoner kronor, som år 1956 ställdes till förfogande för utlåning genom företagareföreningarna, bl. a. motiverades med att hantverks- och småindu— striföretagen hade att kämpa med ej oväsentliga kreditsvårigheter, vilka ansågos vara en följd av gällande kreditrestriktioner?
Å andra sidan har den uppfattningen uttalats, att det icke var möjligt att bilda sig en säker uppfattning om hur det förhöll sig med kreditåtstram— ningens verkningar inom skilda näringsgrupper, och att det icke kunde med säkerhet visas, att särskilda svårigheter skulle ha drabbat småföretagare inom hantverk, industri och jordbruk. Det har också gjorts gällande, att långivare till industrigarantilån i stort sett torde ha erhållits då det gällt sådana ansökningar om lån, som från arbetsmarknads- och lokaliserings- synpunkt varit angelägna och som fyllt uppställda krav ifråga om företags- ekonomiska och andra betingelser för lånegaranti3.
Innan utredningen går närmare in på att söka belysa frågan om de kredit- politiska åtgärdernas inverkan på möjligheterna att få industrigarantilån,
1 Motioner I:120 och 11:88, 1:324 och 11:256, I:327 och II:255, 1:325 och 111259 samt 1:326 och 11:586 samtliga är 1956 samt 1:218 år 1957. 2 Jfr prop. 197/1956. 3 Jfr bankoutskzs utl. nr 20/1956.
må erinras om att vissa sådana åtgärder vidtagits redan före angivna stöd- forms tillkomst år 1954. Ytterligare åtgärder för att ernå en minskad kredit- volym vidtogos sedermera år 1956, vilka dock ändrades påföljande år i sam- band med den diskontohöjning som skedde i juli 1957.
För att söka få material för en bedömning av de kreditpolitiska verkning- arna har utredningen uppmanat företagareföreningarna att till utredningen redovisa, i vilken utsträckning hos föreningarna gjorda ansökningar om lå- negaranti icke kunnat fullföljas på grund av att kreditmedgivan-de icke stått att få hos kreditinstituten. Tillförlitliga uppgifter härutinnan ha emeller- tid ick-e stått att erhålla och utredningen har därför för sin del icke ansett sig kunna på grundval av dessa uppgifter bilda sig någon klar uppfattning om de kreditpolitiska åtgärdernas verkningar. Vissa av företagareförening— arna ha emellertid allmänt understrukit, att svårigheter förefunnits att i lånegarantiärenden skaffa erforderligt kreditmedgivande. Under utrednings- arbetet har också upplysts att i några fall vid garantilån anlitats annan ga- rantigivare än de vanliga kreditinstituten.
Utredningen har jämväl i enahanda syfte undersökt förhållandet mellan inkomna ansökningar om lånegaranti — vilka i stort sett överlag varit för- sedda med lånemedgivande från kreditinstitut _ och den för varje bud- getår tillgängliga garantiramen. Den gjorda jämförelsen giver vid handen, att ansökningar inkommit till ett sammanlagt belopp som överstigit den medgivna garantiramen. Medan denna för ettvart av budgetåren 1954/55— 1956/57 uppgått till 10 miljoner kronor och för budgetåret 1957/58 utgjort 15 miljoner kronor, har sammanlagda beloppet av garantiansökningarna i avrundade tal uppgått till resp. 17,7 miljoner, 11,8 miljoner, 19,7 miljoner samt 20,3 miljoner kronor.
Slutligen har utredningen tagit del av uppgifter om de senaste årens ut- veckling beträffande affärsbankernas utlåning till hantverk och småindustri. Av vissa av Svenska bankföreningen gjorda undersökningar beträffande denna kreditgivning framgår, att utlåningen till sådana företag med högst 50 anställda stigit från 727 miljoner kronor den 9 november 1956 till 733 miljoner kronor vid samma tidpunkt 1957, motsvarande en ökning från 32 till 34 procent av affärsbankernas sammanlagda krediter till industrien. Om endast företag med högst 25 anställda medräknas, utgjorde be- loppen 506 miljoner kronor den 9 november 1956 och 501 miljoner km- nor vid samma tid är 1957, vilket vid en jämförelse med de totala industri- krediterna vid samma tidpunkter innebär en ökning från 22 till 23 procent. Affärsbankernas samtliga industrikrediter under samma tid ha på grund av kreditrestriktionerna minskat från 2 326 miljoner till 2 186 miljoner kro- nor. Samtidigt som industriens procentuella andel i affärsbankernas totala utlåning sjönk från 22,4 procent den 9 november 1956 till 20,9 procent vid samma tid 1957 utgjorde krediterna till hantverk och småindustri med högst 50 anställda vid båda undersökningstillfällena 7,0 procent och till dylika
företag med högst 25 anställda 4,9 resp. 4,8 procent av den totala utlåningenl. Dessa uppgifter synas giva vid handen, att hantverket och småindustrien under ett år med skärpta kreditrestriktioner kunnat väl hävda sin andel i affärsbankernas totala utlåning och till och med öka andelen i utlåningen till industrien. Liknande resultat har framkommit genom undersökningar, som verkställts inom Svenska handelsbanken?
Vid övervägande av vad sålunda förekommit har utredningen bibring-ats den uppfattningen, att svårigheter att skaffa för lånegaranti erforderligt kreditmedgivan-de förefunnits i vissa enskilda fall, särskilt under hösten 1955 och motsvarande tid påföljande år. Att med någon större grad av så- kerhet klarlägga huruvida svårigheterna berott på de kreditpolitiska åtgär- der som vidtagits eller varit betingade av andra orsaker såsom en olämplig räntesättning för_ garantilånen eller initialsvårigheter vid tillämpningen av garantilånesystemet låter sig icke göra. Det framgår emellertid att för kreditgarantigivningen tillgänglig ram kunnat till fullo utnyttjas. Med hän- syn härtill kan göras gällande, att de kreditpolitiska åtgärder som vidtagits i stort sett icke kunna antagas haft någon avgörande betydelse för möjlig- heterna att få industrigarantilån. I vissa fall kunna de dock ha medfört, att garantiformen framstått som mer arbetskrävande än om kreditstödet kun— nat lämnas genom direkt långivning. Enligt vad utredningen inhäm- tat har den kreditpolitiska utvecklingen under senare år lett till att dessa svårigheter blivit mindre påtagliga. Vid sådant förhållande har utredningen ansett det icke förefinnas tillräcklig anledning — i varje fall för utred- ningens del _ att till behandling upptaga den i och för sig synnerligen vanskliga frågan, huruvida vid utformning av kreditpolitiska åtgärder nå- gon särställning bör bered-as för industrigarantilån åt hantverk och små- industri och därmed jämförlig företagsamhet.
1 Undersökningen har sedermera publicerats i Ekonomisk revy 1959 s. 7 ff. 2 Se Svenska handelsbankens ekonomiska månadsöversikt Index, juni 1956.
FEMTON DE KAPITLET
Sammanfattning
Inledningsvis lämnas i betänkandet en redogörelse för de olika former av statlig kreditstödjande verksamhet till förmån för hantverk och småindu- stri som för närvarande finnas. Kreditstöd för sådan företagsamhet före- kommer i form av långivning från hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt genom företagareföreningarnas lån- givning och lånegarantiverksamheten. Härjämte omnämnas vissa andra lånefonder _ manufakturförlagslånefonden, industrilånefonden, hemslöjds- lånefonden och sågverkslånefonden _ vilka ha till uppgift att bereda låne- möjligheter för den medelstora och större industrien och för vissa särskilda näringsgrenar. Den i betänkandet lämnade redovisningen visar att det i främsta rummet icke varit skiftande målsättning för de olika stödformerna för hantverket och småindustrien, som föranlett att ett flertal stödformer tillskapats. Ävenså framgår att under det senaste decenniet det stöd som lämnats hantverk och småindustri från hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit varit ringa i jämförelse med det som givits genom långivningen från företagareföreningarna och i form av in- dustrilånegarantigivning. I fråga om de stödformer som närmast avse den medelstora och större industrien visar redogörelsen, att lånefrekvensen från manufakturförlagslånefonden och industrilånefonden under samma tid va- rit mycket obetydlig samt att långivning från hemslöjdslånefonden för in- dustriella ändamål endast förekommit i ringa utsträckning.
Den splittring som utmärker det statliga kreditstödet till hantverk och industri i dess nuvarande utformning innebär enligt utredningens mening många olägenheter. En samordning av den statliga kreditstödjande verk- samheten är därför önskvärd.
Syftet med en statlig stödverksamhet på förevarande område bör enligt utredningen vara att allmänt stödja hantverk och småindustri och där- med jämförlig företagsamhet samt att —— med beaktande av företagseko- nomiska betingelser _ tillgodose lokaliserings- och sysselsättningspolitiska intressen. I förstnämnda hänseende understrykes särskilt angelägenheten att stödja rationalisering av småföretagen. Därvid framhålles bland annat att ett utnyttjande av de fördelar som kunna erbjudas, därest planerna på en nordisk tullunion eller en fri Europamarknad eller andra därmed jäm- förliga strävanden skulle förverkligas, förutsätter att önskvärda rationali-
seringar av hantverks- och småindustriföretag kunna genomföras samt att de ökade krav på försäljningsorganisation hos sådana företag som upp- komma kunna tillgodoses.
I ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlas frågan om vilka företags- former den kreditstödjande verksamheten bör avse, därvid utredningen för sin del funnit det i nu förevarande sammanhang knappast vara erfor- derligt att söka göra någon bestämd gränsdragning mellan hantverk och småindustri samt annan industri. För att en stödverksamhet av förevarande slag skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt måste nämligen åt de organ som handha verksamheten givas frihet att från fall till fall be- döma, om företaget är att hänföra till sådan verksamhet att kreditstödet kan utgå. Enligt utredningens åsikt bör statligt kreditstöd kunna givas även i fall som äro särskilt angelägna ur sysselsättnings- eller lokaliseringssyn- punkt, även om företaget enligt vanliga normer icke skulle vara att hänföra till den mindre industrien. Stödverksamheten bör emellertid förbehållas hantverk och industri och därmed jämförlig företagsamhet men däremot icke anlitas för kreditstöd åt andra näringsgrenar och verksamhetsområden. Utredningen har icke ansett sig böra närmare ingå på de under senare år ak— tualiserade frågorna om turisthotellnäringens och detaljhandelns kredit- problem, vilka icke synts falla inom ramen för utredningens uppdrag.
Enligt utredningens mening kan en stödverksamhet med den målsätt- ning och omfattning som förut angivits i allt väsentligt tillgodose de syften, som fullföljas genom de olika stödformer, vilka för närvarande finnas för hantverk och industri. Utredningen förordar en samordning av den kredit- stödjande verksamheten på förevarande område och föreslår, att den stat- liga verksamheten begränsas till två stödformer nämligen direkt långiv- ning och lånegarantigivning. Den direkta långivningen avses väsentligen skola komma till användning då fråga är om långivning med mindre belopp. Tyngdpunkten bör läggas på lånegarantiformen och utredningen giver ut- tryck för den meningen, att garantisystemet får anses utgöra den mest fram— komliga vägen när det gäller att skapa ett tillräckligt omfattande stöd åt den företagsamhet varom här är fråga. Det framhålles vidare att den stat- liga kreditstödjande verksamheten bör vara ett komplement till kreditin- stitutens verksamhet och att den därför bör utformas och handhavas så, att den icke i vidare mån än som fordras för att tillgodose syftet med verk- samheten kommer att konkurrera med bankernas och andra kreditinstituts verksamhet.
Den av utredningen föreslagna samordningen av det statliga kreditstö- det till hantverk och industri och därmed jämförlig företagsamhet bör enligt utredningens mening föranleda en sammanslagning av flertalet av de fonder vilka för närvarande finnas för sådan verksamhet. Undantag bör emellertid göras för manufakturförlagslånefonden och även i viss mån ifråga om hemslöjdslånefonden. Den förra förutsättes sålunda även i fort-
sättningen skola bibehållas och liksom hittills stå till Kungl. Maj:ts för- fogande, men utlåning från fonden för de ändamål om Vilka här är frågi anses icke vidare böra ske. Hemslöjdslånefondens syfte föreslås skola be gränsas till beviljande av hemslöjdslån och fonden minskas till ett belopp av 500 000 kronor. Övriga fonder _ hantverkslånefonden, fonden för hant- verks- och småindustrikredit, fonden för lån till företagareföreningar m. fl, industrilånefonden och sågverkslånefonden _ samt återstoden av tillgång- arna i hemslöjdslånefonden skola enligt utredningens förslag sammanföras till en fond, benämnd Statens hantverks- och industrilånefond, vars till- gångar beräknas komma att uppgå till cirka 75 miljoner kronor.
Utredningen har övervägt formerna för handläggning av ärenden vid en stödverksamhet av förevarande slag och i betänkandet redovisas synpunkter som kunna anföras för en central och för en lokal handläggning av sådana ärenden. Därvid har utredningen utgått från att uppgiften att vara central lånemyndighet för ett samordnat statligt kreditstöd anförtros åt kommers- kollegium. Den lokala organisation som för närvarande finnes vid vissa for- mer av stödverksamheten till hantverk och småindustri d. v. 5. med före- tagareföreningar som lokalorgan förutsättes skola bibehållas.
Enligt utredningens förslag skall den direkta långivningen genom hant- verks- och industrilån i allt väsentligt handhavas av företagareföreningarna. Den nuvarande begränsningen enligt vilken föreningarna i sin låneverk- samhet icke få utlämna lån å högre belopp än 40 000 kronor till en och samma låntagare föreslås skola bibehållas. I likhet med vad för närvarande gäller skall stöd kunna utgå i form av direktlån å högre belopp. Beslut härom skall dock för vinnande av garantier för att den direkta lånefor- men kommer till användning endast om särskilda skäl göra sig gällande underställas kommerskollegium för godkännande. Det föreslås vidare att därest undantagsvis skulle finnas påkallat att bevilja hantverks- och industrilån överstigande 100 000 kronor sådan långivning — liksom den lokala långivningen för Stockholms stad _ skall omhänderhavas av kom- merskollegium och i motsats till län å lägre belopp, vilka böra utgå av medel som stå till företagareföreningarnas förfogande för låneverksamhet, beviljas från den centralt förvaltade fonden.
För garantiverksamheten bibehålles den nuvarande lånegarantiformen. Den nuvarande minimigränsen för industrigarantilån, 40 000 kronor, före— slås skola sänkas till 10 000 kronor. Beslut om lånegaranti förutsättes tills- vidare skola meddelas av kommerskollegium. Utredningen framhåller emel- lertid, att när de företagareföreningar, vilka hittills endast under jämförel- sevis kort tid handhaft ärenden om kreditstöd, vunnit större sakkunskap och erfarenhet'av sådan verksamhet, frågan om att överflytta beslutande- rätten i ärenden om lånegaranti liksom om ökad decentralisering av beslu- tanderätten vid den direkta långivningen bör upptagas till förnyad pröv-
ning. Det bör ankomma på kommerskollegium att följa utvecklingen och pröva i vad mån förutsättningar för en ökad decentralisering föreligga.
I syfte att undvika att en växande andel av företagareföreningarnas re- surser användes för att bygga upp en ökad administrativ organisation för handhavande av låneverksamheten rekommenderar utredningen förening- arna att överlåta den med låneverksamheten förenade kassarörelsen och med denna sammanhängande uppgifter till riksbankskontoren.
Utredningen har vidare behandlat vissa särskilda spörsmål som äro för- enade med en stödverksamhet av detta slag såsom angående kreditändamål, säkerheter och ränta m. m.
I fråga om kreditändamålen föreslås, att stödverksamheten bör kunna avse icke endast anläggningstillgångar d. v. s. fastigheter, maskiner och inventarier utan att det bör överlämnas åt låneorganen att från fall till fall avgöra huruvida skäl föreligga att kreditstöd skall lämnas även för anskaf- fande av omsättningstillgångar, varmed i förevarande sammanhang avses bl. a. råvaror och kontanta medel. För att stöd skall lämnas bör regelmäs— sigt förutsättas, att ett visst av rörelsens omfattning betingat eget kapital finnes i företaget. När det gäller långivning av ringa storlek för nyetablering av små företagsenheter, böra dock kraven på förefintligheten av eget kapital kunna sättas jämförelsevis lågt. I förevarande sammanhang har utredningen behandlat frågan om kreditstöd för kollektiva verkstadsanläggningar och har därvid givit uttryck för den meningen, att bidrag inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri under vissa förutsätt- ningar bör kunna utgå även till sådana anläggningar.
Vid behandling av frågan om säkerheter understrykes, att kraven på säkerhet icke böra tillmätas alltför stor vikt, därest en stödverksamhet av förevarande slag skall kunna på ett effektivt sätt främja de syften den är avsedd att tillgodose. Kraven måste kunna anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet och, därest omständigheterna så påfordra, bör möjlighet finnas att i vissa fall helt uppgiva dessa. I allt Väsentligt böra de fordringar på säkerheter som hittills uppställts vid företagareföreningarnas långiv- ning och vid lånegarantigivningen tillämpas för ett samordnat kreditstöd. Kommunal borgen, som utgör en bankmässig säkerhet, bör emellertid _ med hänsyn till att det statliga kreditstödet avser att tillgodose behovet av toppkrediter _ icke enligt utredningens mening förekomma.
Vad gäller räntan föreslår utredningen att den räntefrihet som före- tagareföreningarna för närvarande åtnjuta å statslån slopas samt att dessa för lån från fonden skola erlägga en ränta motsvarande den för statens ut- låningsfonder vanligen gällande räntan, vilken dock bör vara rörlig. Vidare understrykes att vid utlåning till enskilda företagare bör undvikas att ge- nom räntesättningen bereda låntagarna förmåner framför företagsamheten i övrigt. Vid räntesättningen för lån till företagare böra samma normer gälla vid direkt långivning och garantilåneverksamheten. Enligt utredning-
ens mening bör räntan vara rörlig och anpassas efter det allmänna ränte- läget sådant detta återspeglar sig i räntan för garantilånen. I fråga om industrigarantilån bör bibehållas det system som numera tillämpas näm- ligen att beslut om garantigivning icke förbindes med bestämmelser om räntesättningen.
I samband med att utredningen behandlar frågor om amorteringstid m. rn. gives uttryck för den uppfattningen, att det statliga kreditstödet i huvud- sak bör avse medellånga krediter d. v. s. sådana som löpa från 1 till och med 10 år. Vad som för närvarande gäller om industrigarantilånen, näm- ligen att de i regel skola återbetalas inom 10 är, bör sålunda gälla för det samordnade kreditstödet. Undantagsvis bör dock längre lånetid kunna medgivas, i regel dock ej längre än 15 år. Det föreslås skola överlåtas åt låneorganen att utan alltför sträng bundenhet vid en på förhand fastställd maximitid inom denna ram bestämma om lånetidens längd och om amor- teringsplan. Utredningen har icke upptagit till behandling den bl. a. i vissa motioner till 1958 års A—riksdag aktualiserade frågan om behovet av en mera långfristig stödform till förmån för hantverk och småindustri.
Med hänsyn till den kraftiga ökningen av företagareföreningarnas låne- verksamhet under de senaste åren, vilken möjliggjorts genom att statsme- del i ökad omfattning ställts till deras förfogande, har _ vid sidan av den kamerala revisionen _ en viss tillsyn över verksamheten befunnits önsk- värd. Vid utformningen av förslag härom har utredningen ansett angeläget undvika en ordning, som kan vara ägnad att rubba föreningarnas självstän- diga ställning. Den erforderliga tillsynen över dessas verksamhet bör där- för i möjligaste mån uppbyggas _ icke som en kontroll _ utan som en råd- givnings- och informationsverksamhet i syfte att skapa förutsättningar för ett förtroendefullt samarbete mellan föreningarna och den centrala låne- myndigheten. Utredningen förordar att genom kommerskollegii försorg an- ordnas en kontinuerlig rådgivnings- och informationsverksamhet i låne- frågor. Även med en sådan verksamhet bör emellertid en viss granskning i efterhand ske, förslagsvis i den formen att befattningshavare hos kolle- gium vid besök hos föreningarna får taga del av ärendena och med för- eningens tjänstemän överlägga om de spörsmål som därvid yppa sig.
I enlighet med direktiven har i utredningsarbetet även ingått att un- dersöka kreditpolitiska åtgärders inverkan på möjligheterna att erhålla industrigarantilån. Därvid har framkommit att svårigheter att skaffa för lånegaranti erforderligt kreditmedgivande förefunnits i enstaka fall särskilt under hösten 1955 och motsvarande tid följande år. Huruvida svårigheterna berott på vidtagna kreditpolitiska åtgärder eller betingats av andra or- saker har emellertid icke kunnat klarläggas med någon större grad av så- kerhet. Enligt utredningens uppfattning ha vid det förhållandet att för kre- ditgarantigivning tillgängliga belopp kunnat tillfullo utnyttjas de kredit- politiska åtgärderna i stort sett icke haft någon avgörande betydelse för möjligheterna att få industrigarantilån.
Förslag till
kungörelse om kreditstöd till hantverk och småindustri m. m.; given etc.
Härigenom förordnas, med stöd av riksdagens beslut, att för erhållande och tillgodonjutande av lån ur statens hantverks- och industrilånefond skall gälla följande.
Allmänna bestämmelser
1 5.
För att främja hantverk, småindustri och därmed jämförlig företagsam- het ävensom lokaliserings- och sysselsättningspolitiska strävanden må i den ordning och på de villkor som i denna kungörelse föreskrivas kreditstöd beviljas till förmån för utövare av sådan näring som nyss sagts eller, om synnerliga skäl därtill äro, av annan industriell verksamhet.
2 5.
Kreditstöd utgöres antingen av statlig garanti (lånegaranti) för lån, som tages i bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskreditkassa eller annan kredit- inrättning, som av kommerskollegium godkännes, (industrigarantilån) eller av lån (hantverks- och industrilån).
Staten ansvarar för industrigarantilåns fulla gäldande på sätt i 10 kap. 9 % handelsbalken sägs om löftesmans betalningsansvar.
3 6. Lånegaranti må icke beviljas för lån å lägre belopp än tiotusen kronor. Hantverks- och industrilån må icke uppgå till högre belopp än fyrtiotusen kronor. Där särskilda förhållanden föranleda därtill, må dock sådant lån utlämnas å högre belopp, högst etthundratusen kronor. Skulle sysselsätt- ningspolitiska skäl för särskilt fall så påkalla, må lån å belopp överstigande etthundratusen kronor utlämnas.
4 %. Kreditstöd må endast om synnerliga skäl därtill äro beviljas, därest sö- kanden kan erbjuda sådan säkerhet, att lån bör kunna utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga grunder.
5 5. Vid beviljande av kreditstöd skall särskilt fästas avseende vid företags- ledarens yrkesmässiga egenskaper och personliga förutsättningar i övrigt samt beaktas i vilken utsträckning eget kapital insatts i rörelsen.
6 5.
För industrigarantilån samt hantverks- och industrilån skall sökanden ställa den säkerhet som med hänsyn till hans ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet samt till omständigheterna i öv- rigt kan påfordras.
7 5.
Vid prövning av ärende angående kreditstöd skall särskilt beaktas, i vad mån de åtgärder för vilka stödet är avsett äro ägnade att skapa ökade möj- ligheter för rationell drift av företaget eller att eljest främja dess lönsam- het samt i vad mån åtgärderna kunna väntas medföra ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkt önskvärda verkningar.
8 &. Kreditstöd må beviljas för nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokal eller utförande av mera omfattande förbättringsarbeten i sådana lokaler; anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg; eller anskaffning av omsättningstillgångar.
9 lå.
Ärenden rörande kreditstöd handläggas av kommerskollegium och av företagareföreningarna.
Kommerskollegium har att öva tillsyn över den av företagareföreningarna bedrivna stödverksamheten.
Företagareförening äger att inhämta upplysningar och anvisningar av kommerskollegium rörande stödverksamheten och är skyldig efterkomma de närmare föreskrifter om handläggning av ärende angående lånegaranti vilka utfärdas av kollegium.
Lånegaranti och industrigarantilån
10 5.
Beslut om lånegaranti meddelas av kommerskollegium. Har avtal om industrigarantilån icke ingåtts inom sex månader, sedan beslut om lånegaranti meddelades, skall beslutet anses förfallet, där ej kommerskollegium för särskilt fall efter framställning annorlunda för- ordnar.
Lånegaranti må allenast beviljas för lån som är avsett att genom regel- bundna avbetalningar gäldas inom viss tid. Avbetalningstiden må fastställas till högst tio är. Där särskilda skäl därtill äro, må lånegaranti beviljas för lån med längre avbetalningstid, i regel dock ej överstigande femton år, samt för lån, i fråga om vilket avbetalningarna avses skola anstå under viss tid, dock endast om synnerliga skäl därtill äro under längre tid än två år.
Industrigarantilån kan uppsägas till omedelbar återbetalning, därest låntagaren genom oriktig uppgift föranlett att lånegarantien beviljats; låntagaren försummar att erlägga föreskriven ränta eller avbetalning; låntagaren ej fullgör vad i beslutet om lånegaranti må hava föreskrivits angående det ändamål för vilket garantien lämnats eller eljest bryter mot i beslutet angivet villkor för tillgodonjutande av garantien;
ställd säkerhet försämras; eller eljest sådana förhållanden inträffa, att låntagaren med hänsyn till syftet med lånegarantien uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta denna.
12 5.
Ansökan om lånegaranti ställes till kommerskollegium och insändes då ansökan avser företag i Stockholms stad till kollegium och eljest till före- tagareföreningen i det län där sökanden driver eller avser att driva verk- samheten.
Ansökan skall innehålla uppgift om storleken av lånesumman; den kreditinrättning där industrigarantilånet är avsett att upptagas; det ändamål för vilket lånet skall användas; det antal arbetstagare som beröres av de åtgärder för vilka länet är av- sett;
den säkerhet som låntagaren kan ställa; samt de omständigheter i övrigt vilka sökanden önskar åberopa. Sökanden skall tillika utfästa sig att, i den mån kommerskollegium eller företagareföreningen så påfordrar, tillhandahålla upplysningar samt han— delsböcker och andra affärshandlingar beträffande rörelsen ävensom låta ombud för kollegium eller föreningen besiktiga denna.
Det åligger sökanden att fullständiga ansökan med de ytterligare hand- lingar och upplysningar som kommerskollegium eller företagareföreningen kan finna erforderliga för prövning av ansökan.
13 5.
Företagareförening skall verkställa den förberedande utredning som er- fordras för prövning av till föreningen ingiven ansökan om lånegaranti samt därefter med eget yttrande överlämna ansökan och övriga handlingar i ärendet till kommerskollegium.
I yttrandet skola angivas de omständigheter vilka äro av betydelse för prövning av ansökan samt de bestämmelser vilka anses böra meddelas be- träffande industrigarantilånet eller ordningen för dess utlämnande.
14 5.
Innan lånegaranti beviljas, skall förklaring föreligga från den kreditin- rättning som skall utgiva industrigarantilånet, att kreditinrättningen, därest garanti beviljas, är beredd att utbetala lånet samt därvid ikläda sig de skyl- digheter som enligt denna kungörelse åvila långivaren.
15 5.
Beslut om lånegaranti skall innehålla uppgift om
industrigarantilånets belopp ; den kreditinrättning där lånet skall upptagas; lånets ändamål; med lånegarantien förbundna särskilda villkor;
av sökanden ställd säkerhet för lånet;
plan angivande hur lånet skall återbetalas; tid inom vilken låneavtal skall hava ingåtts; samt ordningen för länets utbetalande.
Beslut om lånegaranti skall vidare innehålla erinran om att industri- garantilån kan uppsägas till omedelbar återbetalning, därest förhållande som i 11 å andra stycket sägs visas föreligga.
16 få.
Det ankommer på företagareförening att i enlighet med bemyndigande, som kommerskollegium meddelar i samband med beslut om lånegaranti, på statens vägnar teckna garantien.
Där med hänsyn till det ändamål för vilket industrigarantilån beviljats eller annan omständighet lånet eller del därav icke bör utbetalas till län- tagaren förrän visst villkor uppfyllts, äger företagareförening meddela er— forderliga föreskrifter härom i samband med att lånegarantien tecknas.
Företagareförening skall jämväl i övrigt lämna långivare de upplysningar och anvisningar angående industrigarantilån som den finner erforderliga.
17 5.
Företagareförening åligger att utöva tillsyn över att industrigarantilån för vilket föreningen tecknat garanti utnyttjas för avsett ändamål samt har att följa företagets verksamhet.
Erhåller företagareförening genom anmälan av långivaren eller eljest. kännedom om förhållande, varom förmäles i 11 å andra stycket, skall för-- eningen lämna långivaren anvisning angående de åtgärder som denne med
anledning av det inträffade lämpligen bör vidtaga med avseende å industri- garantilånet. Företagareföreningen äger därvid bestämma, att lånet skall uppsägas till återbetalning. Underrättelse om dylikt beslut skall lämnas till kommerskollegium.
18 5.
Har långivare samtyckt till att skuld som uppkommit genom industri- garantilån övertages av annan, må den företagareförening som tecknat lånegarantien medgiva, att denna skall på oförändrade villkor gälla den nye låntagarens förpliktelser.
19 &.
Anmäler långivare hos företagareförening anspråk mot statsverket i an- ledning av garantiåtagande, skall föreningen genast underrätta kommers- kollegium härom.
Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda industrigarantilån, ankom- mer det på kommerskollegium samt på företagareförening, i enlighet med de närmare anvisningar kollegium må meddela, att vidtaga erforderliga åtgärder för att undvika förlust i anledning av garantiåtagandet såsom att föranstalta om utmätning, lagsökning och bevakning i konkurs. Därest så finnes påkallat, må ock åtgärder vidtagas för att möjliggöra verksam- hetens fortbestånd.
20 IS.
Långivare är skyldig att vid utlämnande av industrigarantilån förbehålla sig rätt att, därest förhållande varom förmäles i 11 å andra stycket in- träffar, uppsäga lånet till omedelbar återbetalning. Har företagareförening hos långivaren angivit viss ordning för länets utlämnande, skall långivaren ställa sig föreskriften till efterrättelse.
21 5. Långivare skall förvalta utlämnat industrigarantilån under bankmässiga former samt därvid beakta statens intresse såsom garantigivare. Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda industrigarantilån vid exe- kutivt förfarande eller annat spörsmål av betydelse för statens betalnings- ansvar på grund av garantiåtagandet, skall långivaren inhämta anvisningar av den företagareförening som tecknat garantien.
22 5. Erhåller långivare kännedom om förhållande, varom förmäles i 11 lå andra stycket, skall långivaren utan dröjsmål därom underrätta den företagare- förening som tecknat garantien.
Långivare är skyldig att efter anmodan av den företagareförening som tecknat garantien uppsäga utlämnat industrigarantilån till återbetalning. Underlåter långivaren att fullgöra denna skyldighet eller att, sedan upp- sägning skett, vidtaga av föreningen begärda åtgärder för lånets indriv- ning, upphör lånegarantien att gälla tre månader från den dag, då lånet skulle hava återbetalats, dock tidigast sex månader efter det långivaren erhöll anmaningen.
23 få. Långivares anspråk mot statsverket i anledning av garantiåtagande bör anmälas hos den företagareförening som tecknat garantien.
24 å. Har lånegaranti tecknats av kommerskollegium, skall vad i 17, 18 och 20—23 55 föreskrivits angående företagareförening i tillämpliga delar i stället gälla kollegium.
Han tverks- och indus trilån
25 &.
Hantverks- och industrilån å belopp icke överstigande etthundratusen kronor må utlämnas av företagareförening. Beslut om lån, varigenom lån- tagare kommer att innehava lån av angivet slag till högre belopp än fyrtio- tusen kronor, skall dock för att vinna giltighet fastställas av kollegium. Vad sist sagts skall även gälla för det fall att länsarbetsnämnd avstyrkt den ansökan beslutet avser.
Lån å belopp överstigande etthundratusen kronor och lån till företag i Stockholms stad må utlämnas av kommerskollegium.
26 &.
Ansökan om hantverks- och industrilån till företag i Stockholms stad in- gives till kommerskollegium. I fråga om sådan ansökan skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 'å stadgas.
Beträffande ansökan om hantverks- och industrilån å högre belopp än etthundratusen kronor och angående förberedande utredning i anledning av sådan ansökan skall, där fråga ej är om lån till företag i Stockholms stad, i tillämpliga delar gälla vad i 12 och 13 % föreskrives.
27 (5. Å hantverks- och industrilån skall från utbetalningsdagen utgå ränta efter rörlig räntefot anpassad efter den ränta som i allmänhet tillämpas för in— dustrigarantilån.
Därest till betalning förfallet kapital- eller räntebelopp icke erlagts inom åtta dagar efter förfallodagen, skall i regel å förfallet belopp erläggas en procent högre ränta än den som eljest utgår för lånet.
28 å.
Hantverks- och industrilån skall genom regelbundna avbetalningar gäldas enligt fastställd plan. Om skäl därtill äro må medgivas, att avbetalningarna skola anstå under viss tid, dock endast om synnerliga skäl därtill föreligga under längre tid än två år.
Avbetalningstiden må fastställas till högst tio år. Där särskilda skäl där- till äro, må lån med längre avbetalningstid beviljas, i regel dock ej längre tid än femton år.
Där så finnes påkallat må ändring av fastställd avbetalningsplan med- givas.
29 5. Vid beviljande av hantverks- och industrilån må meddelas de särskilda bestämmelser vilka med hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt kunna finnas erforderliga. '
30 &.
Hantverks- och industrilån kan uppsägas till omedelbar återbetalning, därest
låntagaren genom oriktig uppgift föranlett att lånet beviljats; låntagaren försummat att erlägga föreskriven ränta eller avbetalning; låntagaren använder lånet för annat ändamål än som avsetts eller eljest bryter mot villkor som uppställts för lånet;
ställd säkerhet väsentligen försämras; eller sådana förhållandena eljest inträffa, att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen icke längre bör tillgodonjuta detsamma.
Erinran härom skall intagas i skuldförbindelsen.
31 15.
Beviljat hantverks- och industrilån utbetalas, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse, föreskriven säkerhet samt, då säkerheten utgöres av in- teckning, gravationsbevis och bevis om brandförsäkring av den intecknade egendomen. Därest lån eller del därav icke lyfts inom sex månader, räknat från den dag lånet beviljades, må låntagaren förklaras förlustig rätten att utbekomma lånet.
32 &. Företagareförening åligger att utöva tillsyn över att av föreningen ut-
lämnat hantverks- och industrilån utnyttjas för avsett ändamål samt har att följa företagets verksamhet.
Angivna uppgifter skola vad angår lån som utlämnats av kommerskolle- gium ankomma på kollegium. Bedrives företagsverksamheten å ort utanför Stockholm, må kollegium uppdraga åt den företagareförening inom vars verksamhetsområde företaget är beläget, att på kollegii vägnar handhava dessa uppgifter och till kollegium lämna meddelande om sina iakttagelser. Det åligger därvid föreningen särskilt att uppmärksamma förhållande var- om förmäles i 30 5.
33 5.
Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda av företagareförening ut- lämnat hantverks- och industrilån, ankommer det på föreningen att vidtaga erforderliga åtgärder för att undvika förlust i anledning av länet såsom att föranstalta om utmätning, lagsökning och bevakning i konkurs. Därest så befinnes påkallat, må föreningen ock vidtaga åtgärder för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd. Föreningen må om skäl därtill är samråda med kommerskollegium beträffande dylik fråga.
Vad angår lån som utlämnats av kommerskollegium ankommer det på kollegium att vidtaga åtgärder som i första stycket sägs.
34 &. Kommerskollegium äger meddela de närmare bestämmelser som erford- ras för tillämpning av denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1960, då kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409) med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och småindustriföretag m. ni. skall upphöra att gälla utom såvitt avser lånegaranti som beviljats före den 1 juli 1960.
Förslag till
kungörelse om ändring i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605) angående lån från hemslöjdslånefonden; given etc.
Härigenom förordnas, med stöd av riksdagens beslut, att dels de i kun- görelsen den 21 juni 1940 angående lån från hemslöjdslånefonden intagna rubrikerna skola utgå, dels 6a & och 13—16 åå samma kungörelse skola upphöra att gälla, dels 1 5 nämnda kungörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels och 17—27 455 samma kungörelse skola benäm- nas 2—12 55 och 3 5 '55 i samband därmed erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angivesl; och kommer till följd härav kungörelsen att från och med den dag, då denna kungörelse träder i kraft, hava följande lydelse.
1 =S. Statslån från hemslöjdslånefonden må utgå till hushållningssällskap för att utlämnas såsom förlagslån för anskaffande av för tillverkning av hem- slöjdsalster avsett råmaterial, företrädesvis av svenskt ursprung (hemslöjds- län).
2 &.
Hushållningssällskap, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna hemslöjdslån, har att därom göra ansökning hos kommerskollegium.
Ansökning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om det material, för vars inköp hemslöjdslån blivit hos hushållningssällskapet sökt, förslag till belopp för varje särskilt dylikt lån ävensom övriga för ärendets bedö- mande erforderliga uppgifter; ägande kommerskollegium och lantbruks— styrelsen fastställa formulär för sådan ansökning.
3 €.
Statslån, som i 1 & avses, beviljas av kommerskollegium och lantbruks- styrelsen gemensamt efter av kommerskollegium verkställd beredning och föredragning; åliggande det ämbetsverken att om beviljat statslån meddela uppgift till statskontoret.
Beviljat statslån utlämnas av statskontoret.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 17, 23 och 24 åå 1954:293, 5 och 9 åå 1952216, 63 och 14 55 1942:152 samt 18 5 1949:161.
Statslån, som i l & avses, skall av hushållningssällskap amorteras från och med tredje året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången lyftats, med lika belopp årligen under en tid av femton år.
Ränta å lyftat, oguldet belopp av statslån skall av hushållningssällskap erläggas efter en räntefot, vilken fastställes av Kungl. Maj:t och icke må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Hushållningssällskap skall vara skyldigt att vid- kännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn till föränd- ringar i denna ränta kan finna gott bestämma.
Ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång inbe- talas till statskontoret.
Med fullgörande av sådan betalning må hushållningssällskap åtnjuta an- stånd under tre månader från förfallodagen. Därest till betalning förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom sålunda bestämd tid, erlägges dröjsmåls- ränta enligt de grunder, som i särskild ordning bestämmas.
5 5.
Statskontoret har att, därest stadgad kapital- eller räntebetalning å stats- lån, som i 1 & avses, icke i rätt tid fullgöres, därom göra anmälan hos Kungl. Maj :t, som då vill bestämma, huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall återbetalas före den fastställda amorteringstidens slut.
6 (5.
Finnes lånebelopp vara av hushållningssällskapet disponerat på annat sätt än bestämmelserna i denna kungörelse tillåta, skall sådant lånebelopp. på yrkande av ämbetsverken, omedelbart återbetalas av hushållningssäll- skapet.
7 &.
Hemslöjdslån må av hushållningssällskap utlämnas till hemslöjds- eller andra föreningar, bolag eller enskilda företag, som prövas vara för ända— målet lämpliga och ej äro att anse som rena affärsföretag.
8 5. Hemslöjdslån må icke beviljas till högre belopp än 25.000 kronor.
9 &_ Rörande hemslöjdslån, som av hushållningssällskap utlämnas, skall, innan någon del därav må av låntagaren uppbäras, mellan hushållnings— sällskapet och låntagaren upprättas fullständigt lånekontrakt i två exem—
plar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I kontraktet skola bestäm- melser i följande avseenden finnas intagna, nämligen:
beträffande det material, för vars betalande hemslöjdslånet är avsett; rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och åter- betalning;
huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer samt an- gående sättet och villkoren för lånets utbekommande;
angående viss tid, inom vilken lånet skall vara tillfullo uttaget vid även- tyr att rätten till utbekommande av ej lyftat belopp skall vara förverkad; samt
angående den kontroll från hushållningssällskapets sida, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig.
10 5.
Vid uppgörandet av lånekontrakt må andra villkor icke betingas i fråga om ränta och återbetalning än som stadgats angående statslånet, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:
att hushållningssällskap icke är förpliktat att medgiva anstånd med full- görandet av förfallen ränte- och kapitalinbetalning;
att låntagare skall äga att, därest han så önskar, även före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av hemslöjdslånet; samt
att hushållningssällskap må kunna förbehålla sig rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lämnat hemslöjdslån till inbetalning å tid, som hushållningssällskapet bestämmer, nämligen:
a) om låntagaren visar sig försumlig i fråga om erläggandet av föreskri- ven räntelikvid eller amortering;
h) om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande; samt
c) om sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör få tillgodo- njuta detsamma.
11 å.
Hushållningssällskap vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare de lindringar i avseende å lånets återbetalning eller låntagarens skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot meddelade föreskrifter eller eljest äro oför- enliga med länets ändamål.
12 å. Det åligger hushållningssällskap, som innehar statslån, att årligen inom tid, som av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen bestämmes, avgiva
|... '?
; r,, .5. .. . A .,
| r ] AJ--',;*fi.';l.
"H*-.it" ”| - -'l'r--..'..”u..' *» l '— '..13 '14»:l.;..1n:"*l vrf ml) (: naima), :'ufl ”|.Ä Jin,”..iåfzuör Ihl'Uf :l 'i' —Å'|':'—/;il.,..'l "..i
|, ! t.f.r- .:vu Wagner-n'
:ir)” NU.: ”1:11 itf: n' .
.-';.u. *l-w ..L'x'l' ”i. ., f" . laiifl'rui Huge-flå!
