SOU 1967:40

Företagareföreningarnas framtida organisation och verksamhet

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

2. Statliga kreditgarantier )( X X X X )(

B Indirekta stödåtgärder

Statligt stöd till

1.Forskninz )( X X X X X 2.Rådgivning X X X

3. Ekonomisk vidareut- bildning X X )(

X X X X X X

7. 3. 1. Allmänt

De mindre och medelstora företagens kreditproblem har likartad karaktär i flertalet länder. Särskilt behovet av långfristiga medel har varit svårt att tillgodose i ett läge med ökade krav på rationalisering och mekanisering inom småföretagen samt tilltagande konkurrens om kreditmarknadens re- surser. Problemet kan sägas vara koncentrerat till småföretagens svårig- heter att anskaffa bankmässiga säkerheter. Dessa svårigheter är särskilt påtagliga under perioder av kraftig expansion. Frågan har uppmärksam- mats i flertalet länder och härvid medfört kreditstödsåtgärder. Den engelska s.k. Radcliffe-kommitténs synpunkter är belysande för detta betraktelsesätt. I sammandrag anförde kommittén bla följande:

Det är främst för de snabbt expanderande småföretagen, som kreditproblcmet är brännande. Det är också utmärkande för denna företagsgrupp att den har svårt att prestera erforderliga säkerheter, samtidigt som den i allmänhet behöver en viss amorteringsfri period i början av lånens löptid. Dessa företag kan ha lättare att erhålla kortfristiga krediter, men sådana är dyrbara och en riskabel utväg för att finansiera en långfristig expansion. Dilemmat för de expanderande mindre företagen är därför, att medan de är beredda att betala en relativt hög ränta för att få långfristigt kapital, så kräver kreditinstituten främst goda säkerheter, var- vid en i motsvarande grad lägre ränta i stället tillämpas.

I åtskilliga länder har från företagarhåll framförts, att de reguljära kre- ditinstituten även allmänt sett skulle föra en för småföretagen diskrimi- nerande kreditpolitik, främst genom att föredra ett fåtal stora investerings- projekt framför ett stort antal mindre lån. Man har också understrukit att småföretagen, i förhållande till sin andel av nationalprodukten, inte erhåller en rättvis andel av det nationella sparandet för sina investerings- behov.

Kreditstöd till småföretagen kan lämnas på två vägar; antingen genom att underlätta kreditanskaffningen eller genom att bidra med riskvilligt kapital, d.v.s. medel som formellt tillförs företagets eget kapital. Prin- cipiellt kan också skiljas mellan stödåtgärder inordnade i den reguljära kreditmarknaden —— såsom exempelvis kreditgarantiföreningar samt olika initiativ av kreditinstituten — och kreditstöd vid sidan av den existerande kreditmarknaden—genom t.ex. upprättande av specialinstitut för långfristig kreditgivning, förmedling av riskvilligt kapital etc. Förekomsten av olika kreditstödsåtgärder framgår av följande schematiska sammanställning, vari dock inte exportkreditgarantier upptagits. Såsom jämförelse har även motsvarande förhållanden i Sverige medtagits.

Sammanställningen visar att det i samtliga länder genomförts åtminstone någon form av kreditstöd till småföretagen. Trots detta har affärsbankerna

i alla länder den ojämförligt största betydelsen för småföretagens kredit- försörjning.

; s ä "5 % .a 2 :: = 3 = "U ': :a .2 ?: % cu = '— u !— ha 5 a = % = a e 3 '— :! r- ?; nu 'U .: S 17? 4 5 cu :: .... !— o o ... :e '” > & Z L:. :=. Z u: v: > D m 1. Speciella kreditinstitut )( )( )( )( X X X X X 2. Statliga krediter )( X X X X X X X 3. Kreditgarantiföreningar )( X X X X 4. Statliga kreditgarantier )( X X X X X X 5. Förmedling av riskvilligt kapital X X X X

7. 3. 2. Särskilda kreditinstitut

Beträffande kreditstödets utformning bör först framhållas skillnaden mel- lan kort-, medel— och långfristig långivning. Gränsdragningen varierar något mellan olika länder, men i stort sett gäller att kortfristiga krediter avser tillskott till rörelsekapitalet, medelfristiga krediter inköp av verk- tygs- och maskinutrustning och långfristiga krediter investeringar i bygg- nader samt mera omfattande företagsrationaliseringar. Långfristig lån- givning avser genomgående krediter med en löptid överstigande tio år.

Kortfristiga krediter tillhandahålles i flertalet länder uteslutande av bankinrättningarna. Med undantag för räntesatserna företer tillämpade lå- nevillkor endast obetydliga variationer mellan de skilda länderna. Särskilda åtgärder för att underlätta denna kreditförsörjning har inte redovisats i något land. Det kan dock nämnas att »Nederlandsche Middenstandsbank N.V.>> bland andra uppgifter ålagts att tillhandahålla kortfristiga krediter till mindre företag med likviditetssvårigheter.

I vissa länder har bankväsendets möjligheter att tillhandahålla medel- och långfristiga krediter begränsats genom lagstiftning. Endast de schwei- ziska bankerna har i detta avseende obegränsade möjligheter. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att det i övriga länder skapats särskilda kreditformer för de mindre och medelstora företagen. Från principiell syn- punkt kan skilj as mellan speciella kreditinstitut för mindre och medelstora företag och statliga fonder med motsvarande ändamål, vilkas medel fördelas av de reguljära kreditinstituten. I vissa länder, bl. a. Frankrike, förekommer båda formerna samtidigt. Särskilda krediter för produktutveckling och viss teknisk forskning m.m. förekommer i Nederländerna, Storbritannien och USA.

De särskilda kreditinstituten för småföretag tillhandahåller huvudsak- ligen medel- och långfristiga krediter och har genomgående bildats under statlig medverkan. Egentliga räntesubventioner synes förkomma endast i undantagsfall. I vissa fall disponerar vederbörande institut statliga medel för kreditgivning, i andra fall anskaffas erforderliga medel genom upp- låning på kapitalmarknaden. Vanligen utnyttjas dock båda metoderna samtidigt vid kap'italansk—affningen.

7. 3. 3. Speciella kreditformer I de av undersökningen omfattade länderna förekommer i viss utsträckning speciella låneformer, inriktade på särskilda ekonomiska och sociala problem med anknytning till småföretagsamheten. Här kan nämnas etableringslån till unga hantverkare, olika former av lokaliseringslån, exportlån, lån till krigsskadade, lån till särskilda branscher, vissa räntesubventionerade lån etc. Dessa låneformer har genomgående en så speciell bakgrund att de ej infogats i undersökningen. Dessutom torde dessa kreditformer — med un- dantag för lokaliseringslånen —— sakna större ekonomisk betydelse.

7. 3. 4. Kreditgarantiföreningar Genom kreditgarantiföreningarna har det för småföretagen traditionellt besvärande säkerhetsproblemet kunnat reduceras. Föreningarnas stora prak- tiska betydelse har understrukits från de berörda länderna. Kreditgaranti- föreningarna bedöms ha en s.k. katalysatorisk effekt; direkta lån lämnas ej, men genom kreditgarantierna underlättas småföretagens upplåning på den reguljära kreditmarknaden. Föreningarna har normalt tillkommit i sam- verkan mellan ett antal företagare på det lokala eller regionala planet. Efter hand har branschorganisationerna fått en allt större roll vid kredit- garantiföreningarnas tillkomst.

I jämförelse med ett system med statliga kreditgarantier synes förening- arna h-a fördelen av ett relativt smidigt administrativt förfarande. I både Frankrike, Schweiz och Västtyskland förekommer dock en samordning genom att staten i sin tur lämnar garantier för föreningarnas förpliktelser. I Nederländerna har staten direkt engagerat sig genom att i samarbete med branschorganisationerna skapa ett antal regionala kreditgarantiföreningar.

En ytterligare fördel med garantisystemet är att verksamheten kräver en förhållandevis begränsad kapitalinsats. Å andra sidan ökar kreditkost- naden. Denna faktor torde emellertid vara mindre väsentlig för företag som har stora kreditbehov men samtidigt små möjligheter att erbjuda bank- mässiga säkerheter. Ett omfattande system av kreditgaran'tiföreningar har växt upp i Frankrike, Schweiz, Västtyskland och USA. I sistnämnda land har föreningarna fått en i jämförelse med sina europeiska motsvarig- heter något avvikande utformning. Kreditgarantiföreningar förekommer i

viss utsträckning också i Finland och Nederländerna. I flertalet fall torde föreningarna ha väsentligt större betydelse för hantverkssektorn än för småindustrin. I Finland, Nederländerna och Schweiz har kreditgaranti- föreningarna kompletterats med statliga kreditgarantier.

7. 3. 5. Tillhandahållande av riskvilligt kapital

Skillnaden mellan krediter och riskvilligt kapital är väsentlig ur företagets synvinkel. I samband med en snabb expansion kan företagets soliditet — trots god räntabilitet — undergå en allvarlig försämring om finansieringen väsentligen måste ske lånevägen. Behovet av stabilitet kan nödvändiggöra tillskott av riskvilligt kapital i betydligt större utsträckning än själv- finansieringen medger. Problemet avser väsentligen mindre och medelstora företag, vilka regelmässigt saknar möjligheter att utnyttja aktiemarknaden. I ett fåtal länder har dessa svårigheter reducerats genom att riskvilligt kapi- tal i olika former tillhandahålles för de mindre företagen.

Den mest lättillgängliga och därför kanske vanligaste metoden innebär att kreditinstituten, såsom ett alternativ till normala krediter, beretts möj- ligheter att förvärva aktier och andelar i kapitalbehövande företag. Detta förekommer i större eller mindre utsträckning i flertalet länder; i vissa fall förhindras dock sådana kapitaltillskott genom kreditmarknadslagstiftning- en. I redogörelserna för de enskilda länderna har redovisning härav endast skett i den mån som bidrag av riskvilligt kapital utgör ett viktigt inslag i vederbörande kreditinstituts verksamhet. Detta är fallet i fråga om indu— strialiseringsfonden i Finland samt investeringsbankerna Sociétés de Dé- veloppement Regional i Frankrike. Andra institut har till huvuduppgift att tillhandahålla riskvilligt kapital. Detta gäller både den holländska Stichting Industrieel Garantiefonds _ en statlig fond —— och Estate Duties Investment Trust Ltd i England. Sistnämnda bolag har tillkommit i syfte att främst lämna kapitalstöd till familjeföretag som hotas av splittring till följd av arvsbeskattningen.

Det bör framhållas att i samtliga fall stor vikt synbarligen lagts vid garantier för att vederbörande företagare inte frånhänds bestämmanderät- ten över sitt företag. Det delägande kreditinstitutet förbehåller sig således enbart rätten att utöva en vis-s kontroll över den ekonomiska förvaltningen. Dessa garantier torde vara av stor betydelse, inte minst därför att småföre- tagarna ofta är ytterligt måna om att bevara sin självständighet. Denna inställning har för övrigt visat sig vara ett förhållandevis svårbemästrat problem i samband med tillhandahållande av riskvilligt kapital.

I sammanhanget kan vidare nämnas stödåtgärder som syftar till att reducera mindre och medelstora företags behov av eget kapital, främst genom uthyrning av erforderliga verkstadslokaler, byggnader och mark. Sådana stödåtgärder har på privata initiativ skapats i bl.a. Nederländerna,

Storbritannien och Västtyskland. I Nederländerna har vissa kreditinstitut och branschsammanslutningar bildat ett särskilt bolag som bygger industri- fastigheter och s.k. kollektiva verkstadshus och därefter säljer eller uthyr lokaler till olika företag.

7.4. Forskning

Termen »forskning» är ett praktiskt användbart och enhetligt begrepp, som dock i förevarande sammanhang har en alltför pretentiös prägel med hän- syn till arten och omfattningen av det utredningsarbete som avses.

Den inom undersökningens ram redovisade småföretagsforskningen kan ur principiella synpunkter uppdelas i forskning om småföretagen — när- mast avsedd .att utvidga samhällsorganens, branschorganisationernas m.fl. kunskaper om aktuella förhållanden inom företagen och om småföretagens kvantitativa och kvalitativa betydelse i samhällsekonomin etc. _ samt forskning för småföretagen, d.v.s. beträffande möjligheterna att tillämpa modern teknik och moderna administrativa metoder i de mindre och me- delstora företagen.

Den förstnämnda verksamheten kan sägas vara av deskriptiv karaktär; det gäller här främst att få fram olika statistiska uppgifter om den samlade småföretagsamheten, exempelvis beträffande antal företag, antal syssel— satta, företagsformer och äganderättsförhållanden, företagsorganisation och administration, investeringar och investeringsbehov, kreditefterfrågan och olika vägar för att få detta tillgodosett, strukturen inom olika bran- scher, förekomsten av samarbete mellan småföretag, försäljningsfrågor, eventuell exportförsäljning, framtidsutsikter etc. Forskning inom dessa områden har i flertalet länder ansetts vara ett angeläget samhällsintresse, särskilt mot bakgrunden av efterkrigstidens snabba ekonomiska utveckling och de anpassningssvårigheter denna medfört för de mindre företagen.

Det ligger i sakens natur att goda kunskaper om småföretagen utgör en närmast oundgänglig förutsättning för utveckling av effektiva stödåt- gärder och även för forskningsin—satser med inriktning på att underlätta småföretagens verksamhet. Till följd härav har i flertalet av de av under- sökningen omfattade länderna forskning om och för småföretagen förlagts till samma institutioner. I vissa fall har också forsknings- och rådgivnings- verksamheten sammankopplats. Detta är fallet i Frankrike (CNETEA), Västtyskland (Deutsche Handwerksinstitut) och USA (SBA). Härutöver har särskilda utredningsorgan för småföretagsfrågor upprättats i Nederländerna (Economish Institut voor der Middenstand) och Schweiz (Institut fiir Gewcrb- liche Wirtschaft). I andra länder förekommer mera allmänt inriktade forsk- ningsorgan, vilka ofta i betydande utsträckning sysslar med problem med anknytning till de mindre och medelstora företagen. Detta gäller Norge (Norsk Produktivitetsinstitutt), Frankrike (Centre Francais de Producti-

vité) och Tyskland (Rationaliseringskuratorium der Deutschen Wirschaft). Med undantag för sistnämnda tre organ, som bedriver både teknisk och ekonomisk forskning, har forskningsorganens verksamhet inriktats på eko- nomiska och administrativa frågor. Även här spelar dock tekniska problem en viss roll, främst i fråga om möjligheterna att sprida teknisk information till småföretagen.

Från samtliga berörda länder har forskningens betydelse för en effektiv rådgivningstjänst starkt understrukits. Genomgående kan också uppmärk- sammas att ett omfattande samarbete mellan utredande och rådgivande organ äger rum. Detta sammanhänger med att utnyttjandet i småföretagen av modern teknik och moderna administrativa metoder i väsentlig ut— sträckning är ett informationsproblem. Statsunderstödd forsknings- och rådgivningsverksamhet i flertalet länder har också uppbyggts i intimt samarbete med branschorganisationer och företagarsammanslutninger, vil- ka har goda kontakter med företagarna och även erfarenheter av före- kommande problem och svårigheter.

7.5. Rådgivning

Inrättandet av en rådgivningstjänst för de mindre och medelstora före— tagen har överallt befunnits vara ett verksamt hjälpmedel i syfte att för- bättra näringslivets effektivitet. Med undantag för Schweiz utgår i samtliga länder statsbidrag till viss sådan verksamhet. I vissa fall har rådgivnings- verksamheten omhändertagits av staten. Detta är fallet i Finland (Statens småindustribyrå), Frankrike (Centre Francais de Productivité), Neder- länderna (Rijksinjverheidsdenst) och Storbritannien (Department of Sci- entific and Industrial Research) beträffande teknisk rådgivning samt Fin- land (Statens småindustribyrå) och i viss mån Nederländerna (Ekonomimi— nisteriet) i fråga om ekonomisk rådgivning. I övriga länder utgår statsbidrag till vissa av privata institutioner _— främst branschorganisationer och fö- retagarsammanslutningar — upprättade rådgivningsbyråer.

Trots ett påtagligt och under senare år ökat intresse från statens sida att engagera sig i rådgivning för småföretagen, torde ännu i samtliga länder huvudparten av sådan verksamhet bedrivas utan statsunderstöd.

I flertalet länder bedriver de statsunderstödda organen både teknisk och ekonomisk rådgivning; i andra förekommer skiftande system. I t.ex. Stor- britannien omhänderhas den tekniska rådgivningen av ett statligt organ, medan företagarna ifråga om ekonomisk rådgivning har möjligheter att erhålla statsbidrag för att anlita privata företagskonsulter. I Nederländerna svarar staten för kostnadsfri teknisk rådgivning, medan vägledning i eko- nomiska och administrativa frågor huvudsakligen betraktas som en upp- gift för näringslivets organisationer.

I flera länder har vid sidan av ett antal regionala rådgivningskontor

upprättats ett centralt organ som tilldelats vissa gemensamma uppgifter. Detta är fallet i bl.a. Frankrike, där CNETEA handhar grundläggande ut- bildning av konsulenter. Även i Västtyskland har Deutsche Handwerksin- stitut tilldelats likartade funktioner, men institutet organiserar också vida- reutbildningskurser för konsulenter samt lämnar regelbundna informationer i aktuella frågor och problem. Likartade system förekommer i fråga om icke statsunderstödd rådgivningsverksamhet i Nederländerna och Schweiz. I både Frankrike och Västtyskland bedriver det centrala organet också eko- nomisk forskning.

I ovan angivna fall, där det centrala organet mera har karaktär av ser- viceorgan än av kontrollerande och centraldirigerande institution, har från vederbörande länder starkt framhållits värdet av en centralisering av vissa funktioner inom verksamheten. Härigenom möjliggörs bl.a. förenkling av vissa administrativa rutiner samtidigt som erfarenheter från olika områden kan bearbetas och sedan spridas till och utnyttjas av andra konsulenter. I sammanhanget kan nämnas att åtskilliga länder med flera rådgivningsorgan vidtagit åtgärder i syfte att få till stånd ökat samarbete och som slutligt mål en fullständig samordning av både statliga och privata insatser på området.

7.6. F öretagsledarutbildning

I redogörelserna för de enskilda länderna har statliga bidrag till ekonomisk vidareutbildning av företagsledare redovisats endast i fråga om Danmark (konsulentverksamheten), Finland (Anstalten för yrkenas främjande) samt Storbritannien (Industrial Enterprise Fund). I Danmark har konsulenter- nas kursverksamhet nått en betydande omfattning. I Danmark, Norge, Fin- land och Västtyskland förekommer dessutom statsunderstödd teknisk vi- dareutbildning.

Redovisningen inom detta område torde dock vara ofullständig. Av allt att döma förekommer nämligen statligt stöd till företagsledarutbildning även i åtskilliga andra länder. Närmare uppgifter härom har emellertid inte kunnat uppbringas.

7.7. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att flertalet länder genom en rad skilda åtgärder från både stat och privata institutioner lämnar bistånd till de mindre och medelstora företagen inom industri och hantverk. Statens engagemang inom detta område kan huvudsakligen hänföras till tiden efter andra världskriget. Beträffande arten av olika initiativ kan iakttas att kreditstödsåtgärder regelmässigt prövats i första hand, medan olika indi- rekta stödåtgärder väsentligen tillkommit under senare år. Orsaken härtill torde vara att småföretagens i alla länder uppmärksammade kreditsvårig- heter i betydande utsträckning visat sig kunna återföras till brister i små- företagarnas ekonomiska och administrativa kunskaper.

AVDELNING II

KAPITEL 8

Allmänna synpunkter på företagareföreningarnas uppgifter samt sammanfattning av utredningens förslag

De statliga insatserna till stöd åt småindustri och hantverk har, såsom framgår av redogörelsen i de föregående kapitlen, följt olika linjer. Som ett led i den allmänna näringspolitiken har de bl.a. avsett att stimulera en ratio- nell användning av arbetskraft, investeringsmedel och kunskapskapital. Paralleller kan hittas inom de flesta andra sektorer av näringslivet. Ett ut- tryck härför utgör stödet till teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarhete. För att främja effektivisering och teknisk utveckling inom små- industri och hantverk har bidrag i växande utsträckning bl.a. lämnats till den institution som år 1922 bildades inom dåvarande Sveriges hantverks— organisation och som år 1940 förstatligades under namnet statens hant- verksinstitut (numera statens institut för hantverk och industri). Genom detta institut bedrives, delvis med statligt stöd men också med betydande insatser av icke-statliga medel, en omfattande utbildnings- och försöksverk- samhet.

Andra åtgärder från statens sida har haft sysselsättnings- och lokalise- ringspolitisk karaktär. Dessa överväganden kom in i bilden i samband med 1930-talets sysselsättningssvårigheter, då bl.a. de första företagareförening- arna tillkom. Föreningarnas verksamhet bedrevs således ursprungligen med beaktande huvudsakligen av sociala synpunkter. Föreningarna erhöll redan från början vissa statsbidrag, som sedan successivt utvecklats till finansiellt stöd till föreningarnas allmänt näringsfrämjande, rådgivande verksamhet och till ett så småningom relativt omfattande kreditstöd. Under loppet av denna utveckling tillkom ytterligare föreningar, så att dessa nu täcker hela landet. Det direkta kreditstödet ges numera från statens hantverks- och industrilånefond. Denna fond bildades år 1960 genom sammanslagning av ett flertal äldre fonder, som tillkommit vid olika tillfällen för utlåning inom speciella områden av näringslivet. De direkta krediterna kompletterades år 1954 med statliga kreditgarantier. Under 1950-talet och första hälften av 1960—talet har föreningarna givits ökade resurser, icke minst för att med- verka i de sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska uppgifterna.

När det gäller målsättningen för företagareföreningarnas verksamhet, och därvid i första hand kreditstödet, innebär riksdagsbeslutet hösten 1964 i

fråga om lokaliseringspolitiken en betydelsefull förändring. Det statliga kre- ditstödet till småindustri och hantverk har genom tillkomsten av det sär- skilda lokaliseringsstödet i princip fått en ny inriktning. Nämnda kredit- stöd skall, som i den av riksdagen i dessa stycken godtagna lokaliserings- propositionen framhålles, icke längre primärt tjäna något lokaliseringssyfte utan mer renodlat vara en företagsekonomiskt betingad hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar att i erforderlig utsträckning anlita den allmänna kreditmarknaden. Genom statsmakternas beslut har möjligheterna starkt beskurits att anlita denna kreditform som ett medel att av lokaliseringspolitiska skäl stödja företag med ekonomiskt tveksamma framtidsutsikter.

Ovannämnda riksdagsbeslut måste enligt utredningens mening bl.a. få betydelsefulla återverkningar i fråga om dels omfattningen och fördelningen mellan olika delar av landet av kreditstödet, dels företagareföreningarnas lånepolitik. Vidare motiverar det vissa ändringar i kreditvillkoren. Den förändrade syn på företagareföreningarnas uppgifter som 1964 års beslut innebär kan emellertid icke begränsas enbart till kreditstödet utan bör prägla även verksamheten i övrigt och inte minst den rådgivande delen. Även allmänna samhällsekonomiska överväganden talar för att föreningar- nas verksamhet inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag. Det ge- mensamma syftet för både kreditstöd och rådgivning måste således enligt utredningens uppfattning vara att stödja företag med ur ekonomisk syn- punkt goda framtidsutsikter och verksamhetens närmare utformning bör ske med utgångspunkt härifrån.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av företagareförening- arnas uppgifter och verksamhetsformer bör vidare vara att föreningarna ses som ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar, som med eller utan offentligt stöd finns tillgängliga för småindustrin och hant- verket. Föreningarnas verksamhet måste alltså insättas i sitt sammanhang. Det statliga stöd som kan befinnas önskvärt måste också vägas med beak- tande av mera långsiktiga behov hos lönsamma mindre företag. Det gäller här bl. a. en avvägning mellan insatser i form av finansieringshjälp, indi- viduell rådgivning, teknisk och ekonomisk vidareutbildning, forskning och försöksverksamhet osv. liksom även en bedömning av vilka olika institu- tioner som bör tilldelas arbetsuppgifter inom dessa områden.

Vad gäller bakgrunden till föreningarnas verksamhet har följande all- männa bedömning lagts till grund för utredningens överväganden. Såväl den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen och de omfattande struktur— förändringarna inom näringslivet som bristen på arbetskraft gör det nödvän- digt förföretagen att rationalisera och följa med utvecklingen i fråga om nya produkter och produktionsmetoder, nya inköps- och försäljningsmarknader etc. Planerings- och organisationsfrågor har fått allt större betydelse. Dessa förhållanden medför starkt ökade krav på företagarnas kunskaper och för-

måga att anpassa sig till förändrade förutsättningar för verksamheten. Även bland mindre företag har insikten om dessa frågors vikt blivit allt- mer utbredd.

Denna utveckling samt förändrade konkurrensförhållanden har även för mindre företag nödvändiggjort investeringar av en helt annan storlek än tidigare, vilket medfört ett kraftigt ökat kapitalbehov som dessa företag en- dast i begränsad utsträckning kunnat klara med egna vinstmedel. Små- företagens självfinansieringsgrad synes ha försämrats successivt. Härigenom har kreditbehovet ökat. Finansieringsfrågorna är speciellt svårlösta för snabbt expanderande företag, samtidigt som det ur samhällsekonomisk syn- punkt får anses vara angeläget att underlätta dessa företags utveckling.

Åsikterna om hur utvecklingen för mindre industri och hantverk kommer att gestalta sig kan visserligen variera. Under den tidsperiod som utred- ningen har anledning att överblicka kommer emellertid med all säkerhet en väsentlig del av produktionen att ske inom mindre företag. Det måste vara ett allmänt intresse att uppnå bästa möjliga produktionsresultat även inom dessa företagsgrupper. Insatser för att främja dessa företags rationalisering och utveckling bör därför allmänt sett kunna betraktas som en ur samhälle- lig synpunkt god investering.

Vissa åtgärder har redan vidtagits för att begränsa de svårigheter som ansetts vara förenade med verksamhet inom mindre industri- och hant— verksföretag. Stödet till rådgivnings- och upplysningsverksamhet m. m. för mindre företag har efter hand utvidgats genom ökade statliga anslag till främst SHI, företagareföreningarna och Småindustrins exportbyrå. Också statens bidrag till branschforskningsinstitut o.dyl. bör delvis innefattas i detta sammanhang. I fråga om kreditförsörjningen har det särskilda kre- ditstödet till mindre företag genom företagareföreningarna gradvis utbyggts samtidigt som staten medverkat till att lösa bl.a. långfristiga kreditbehov genom AB Industrikredit och AB Företagskredit. Tillkomsten av den stat- liga investeringsbanken bör också, liksom en fortsatt kontinuerlig anpass- ning av kreditmarknaden i övrigt till förändrade behov inom olika sam- hällsscktorer, medföra att kreditförsörjningen för lönsamma mindre företag ytterligare underlättas.

Såsom utredningen närmare utvecklar i det följande kvarstår emellertid enligt dess uppfattning behovet av statliga åtgärder i fråga om såväl rådgiv- nings— och upplysningsverksamhet, forskning m.m. som kreditförsörjning. Företagareföreningarna bör, i samarbete med andra institutioner som arbe- tar inom ifrågavarande områden, alltjämt ha betydelsefulla uppgifter för att främja småindustri och hantverk. De statliga finansiella insatserna bör emellertid få en ändrad inriktning genom ökat stöd till ekonomisk och tek— nisk vidareutbildning av företagare samt central provnings- och forsknings- verksamhet m.m., medan däremot den individuella rådgivningen och kre- ditstödet i princip bör självfinansieras genom avgiftsdebitering och mark-

nadsmässig räntesättning. Sistnämnda förändringar ingår som ett led i den anpassning av bl.a. företagareföreningarnas verksamhet till de riktlinjer för ett förstärkt stöd till lönsamma och utvecklingsbara företag som an- givits i det föregående.

I de följande kapitlen tar utredningen mot den allmänna bakgrund som tecknats i det föregående upp frågan om kursverksamhet och rådgivning, om låneverksamhetens inriktning och uppläggning i övrigt, om föreningarnas framtida organisation och arbetsformer, etc. Vidare framlägges förslag till statligt bidragssystem och förslag om föreningarnas behandling i skatte- hänseende. Sammanfattningsvis anför utredningen följande.

I kap. 9 konstateras att de mindre företagen har förhållandevis begrän- sade möjligheter att anställa egna specialister. Genom att även de mindre företagens problem efter hand blir alltmer komplicerade och påverkar rö— relsens omfattning och inriktning för lång tid, kommer dessa företags ef— terfrågan på teknisk och ekonomisk rådgivning att stiga. För att fylla denna efterfrågan pågår för närvarande en utbyggnad av dels de kommersiella konsultföretagen och dels den konsultverksamhet som bedrives inom arbets— givarförbund och branschsammanslutningar. Resultatet av en kartläggning av denna del av konsultmarknaden, som gjorts genom utredningens försorg, har sammanfattats i kap. 4.

Enligt utredningens iakttagelser synes för närvarande endast en begrän- sad del av de mindre företagen utnyttja utomstående experthjälp. Åtgärder för att bl.a. stimulera företagarna att i ökad utsträckning utnyttja till- gänglig service i fråga om både kursverksamhet och rådgivning kan anses välmotiverade. I samband med överväganden om fortsatta statliga insatser på detta område framhåller utredningen att rådgivningsverksamheten på fältet behöver ett effektivt stöd av centralt bedriven försöksverksamhet, forskning och utredningsverksamhet sa—mt utbildning av personal inom råd- givningsverksamheten. I detta sammanhang uppmärksammas också det ökade behovet av specialiserad rådgivning och kursverksamhet inom olika branscher och ämnesområden. Ett regelbundet erfarenhetsutbyte mellan främst branschorganisationer, SHI och företagareföreningarna med avse— ende på de erfarenheter som samlas i samband med rådgivningsverksamhet av olika slag är enligt utredningens bedömning i hög grad önskvärt.

Utredningen anser att staten även fortsättningsvis bör bidra till central verksamhet av det slag som för närvarande främst SHI bedriver, dvs. prov- nings- och försöksverksamhet, teknisk information och vidareutbildning. SHI bör i samverkan med företagareföreningarna sörja för tillgång på bransch- och ämnesspecialiserade konsulenter inom de områden detta på- fordras och vidare för en fortsatt utbyggnad av företagsledarutbildningen i fråga om bl.a. ekonomi och administration. Ett nära samarbete med branschforskningsinstitut, andra forskningsorgan, branschorganisationer osv. bör eftersträvas.

Vid sidan av centrala institutioner erfordras regionala organ med upp- gift bl.a. att på fältet nyttiggöra centralorganens rön och erfarenheter samt att väcka småföretagaren till insikt om behovet av rationalisering och ge vägledning om vilka möjligheter till hjälp som står till buds. Utred- ningen anser att staten även fortsättningsvis hör anförtro denna regionala del av verksamheten åt det redan uppbyggda nätet av företagareföreningar. Därvid bör beaktas möjligheterna att åstadkomma en närmare samordning med SHI och dess regionalkontor. Föreningarna bör enligt utredningens mening svara för huvudsakligen allmän teknisk och ekonomisk rådgivning samt vid behov kunna hänvisa klientföretagen till specialister inom olika områden.

Benägenheten att vid behov anlita utomstående experthjälp samt också insikten att kostnaderna för detta utgör en lönsam investering kan enligt utredningens bedömning anses vara kännetecken på progressiva företagare. Staten bör inte genom särskilda bidrag subventionera dessa tjänster. Ut- redningen utgår från att den under senare år snabbt ökade avgiftsbelägg— ningen av föreningarnas rådgivningstjänster kommer att utvecklas ytter- ligare.Utredningen anser att sj älvfinansieringsprincipen bör gälla oberoende av om rådgivningen sker med eller utan samband med låneverksamheten. Även om enligt utredningens bedömning föreningarnas rådgivningstjänster i princip bör finansieras genom avgifter föreslås inte några centralt fastställda bestämmelser på denna punkt. Statens insatser bör begränsa sig till att ge- nom årliga administrationsbidrag tillhandahålla den organisatoriska basen för verksamheten. I den mån vissa föreningar har möjligheter att bibehålla och upparbeta en självfinansierad rådgivning av större omfattning, bör detta ur statens synpunkt inte möta några hinder. I detta sammanhang föreslår utredningen att föreningarnas arbetsinsatser för olika offentliga organ i samband med bl.a. utredningar rörande lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade etc. ersätts av berörda myndigheter.

De principiella överväganden, som leder fram till önskemål om en av- giftsbeläggning av föreningarnas rådgivningstjänster, gäller inte utbild— ningsverksamheten. På samma sätt som staten stöder teknisk kurverksam- het genom anslag till SHI bör den ekonomiska företags]edarutbildningen befrämjas. Utredningen förordar också en viss forskning och utrednings- verksamhet för att öka de faktiska kunskaperna om den mindre företag- samheten. Såsom framgår av den internationella översikten i kap. 7 och bil. C har sådan forskning bedrivits med statligt stöd i andra länder och erfa- renheterna från utlandet bör kunna utnyttjas även i Sverige.

I kap. 10 behandlas det statliga kreditstödet till mindre företag. Mot bak- grund av en genomgång av de mindre företagens kapitalbehov och deras ställning på kreditmarknaden gör utredningen en bedömning av behovet och ändamålsenligheten av de nuvarande kreditstödsformerna, dvs. direkt- lån och industrilånegarantier. Utredningen kommer till slutsatsen att ett

statligt kreditstöd alltjämt är befogat, i första hand som ett sätt att under- lätta finansieringen för expanderande mindre företag med lovande progno- ser. Anledning saknas emellertid att låta det statliga kreditstödet innehålla något subventionsinslag. Föreningarnas kreditgivning bör liksom rådgiv— ningen inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag med förmåga att betala marknadsmässiga räntor och avgifter.

De kreditsvårigheter för mindre företag, vilka kan konstateras även un— der perioder som ej kännetecknas av stark allmän kreditåtstramning, gäller främst bristande tillgång på belåningsbara säkerheter. Statens åtgärder bör därför i första hand inriktas på att avhjälpa denna brist. Utredningen an— ser att kreditgarantigivningen i princip utgör den lämpligaste stödformen, men finner att en kombination mellan denna och direkt långivning från en statlig lånefon'd av olika skäl bör bibehållas tills vidare. För att en smi— digare handläggning av industrigarantilånen skall kunna åstadkommas före— slår utredningen en delegering av garantigivningen till företagareförening— arna. Dessa bör således ges rätt att å statens vägnar besluta om lånegaranti intill viss beloppsgräns. Förutsättningen härför är bl. a. ett risktagande från föreningarnas sida av samma omfattning som föreslås beträffande direkt- lånen.

I fråga om lånebeloppen förordar utredningen en höjning av lånetaket för hantverks- och industrilån till 100.000 kr. För den delegerade garantigiv- ningen föreslås en maximigräns av 200.000 kr per län. Garantier överstigan- de detta belopp bör i likhet med vad som nu gäller beviljas av tillsynsmyn- digheten eller Kungl. Maj:t. Bestämmelsen om en nedre gräns för garanti- givningen slopas.

I fråga om länens löptid föreslås inga väsentliga förändringar, däremot viss utvidgning av föreningarnas rätt att självständigt fastställa lånevill- koren utan tillsynsmyndighetens hörande. Även såkerhetsbestämmelserna bibehålles oförändrade. Utredningen betonar dock att syftet med det statliga lånestödet är att staten skall ge toppkrediter som de ordinarie kreditinstitu— ten icke anser sig kunna ge. Riskerna bör emellertid väsentligt kunna be- gränsas genom uppföljning av låneärendena, bl. a. genom systematisk bok- slutsgranskning och besök hos företagen.

Beträffande utlåningsräntan för föreningarnas direktlån och för industri- garantilånen konstaterar utredningen att låntagarna oftast kunnat få en låg- re ränta !för de topplån som erhållits genom statligt kreditstöd än för de lån som placerats mot bottensäkerheter i olika banker, trots att topplånen måste anses innebära icke oväsentligt större risktagande från kreditgivarens sida. Denna risk har sålunda i praktiken burits av staten. Inte heller inne- fattar låneräntan någon ersättning för de ofta besvärliga låneutredningarna. Enligt utredningens mening bör låntagarna för både direktlån och garanti- lån erlägga dels en avgift motsvarande den genomsnittliga förlustrisken, i normalfallet beräknad till 3 %, dels en avgift för att täcka kostnaderna för

låneutredningar och uppföljningsarbete. Dessa avgifter föreslås uttagna som ett engångsavdrag vid lånens utlämnande. Förlusttäckningsavgiften avses bli bindande för föreningarna, däremot inte utredningsavgiften. Denna be- räknas normalt till 11/2 % på lånebeloppet, men föreningarna ges här val- frihet.

Engångsavgiften bör således normalt uppgå till 111/_; %, vilket motsvarar ett genomsnittligt årligt räntetillägg på ca 1 %. Genom att till den grund- ränta, som enligt utredningen kan anses skälig för lån mot bästa säkerhet och med låneformens administrationskostnader, lägga avgifterna för förlust- täckning och utredningsarbete, uppnås en marknadsmässig räntesättning för dessa lån. Utredningen konstaterar att den av bankerna tillämpade ga- rantilåneräntan för närvarande överstiger räntan för lån mot bästa säker- het. Den utgår emellertid från att en anpassning bör kunna ske, i första hand genom förhandlingar med kreditinstituten.

Mot bakgrund av erfarenheterna anser utredningen att det hittills till- lämpade systemet med räntemarginal (skillnaden mellan in- och utlånings— räntan på föreningarnas direktlån) som det primära statliga administra- tionsbi'draget icke är tillfredsställande och bör avskaffas. Föreningarna hör till statsverket vidarebefordra inflytande låneräntor. Kompensation för rän- tebortfallet erhålles på andra av utredningen anvisade vägar.

Enligt utredningens mening är det låntagarna som i princip bör svara för förlusterna i långivningen genom att erlägga den nämnda förlusttäck- ningsavgiften. Huvudparten av dessa avgifter för direktlån och delegerade garantilån föreslås tillfalla vederbörande företagareförening mot att i första hand föreningen svarar för förlusterna på dessa lån. Vidare föreslås ett visst solidariskt ansvar för större låneförluster genom en för föreningarna gemensam förlusttäckningsfond. För centralt beviljade garantilån svarar staten för förlusterna och uppbär också avgiften.

I fråga om lånestödets inriktning och avgränsning föreslås inga föränd- ringar. Utredningen anser att den handlingsfrihet som hittills lämnats låne— organen bör bibehållas.

Slutligen behandlas i kap. 10 frågan om kreditstödets omfattning i fort- sättningen. Behovet av kapitaltillförsel till småindustrin och hantverket sy- nes öka och konkurrensen om kapitalmedlen skärpas. Utredningen anser dock att bedömningen av vad som är en rimlig kreditandel till denna sektor och i vilken mån tilldelningen av lånemedel skall tillgodoses genom ett spe- ciellt statligt kreditstöd icke kan göras isolerat. Dessa frågor måste ses mot bakgrunden av en samhällsekonomisk och statsfinansiell helhetsbedömning. Av dessa skäl anser sig utredningen icke kunna framlägga några konkreta förslag om tillskott till den statliga lånefonden eller om industrigaranti- ramarnas storlek under framförliggande år.

I kap. 11 behandlar utredningen de fördelar och nackdelar som kan anses vara förenade med föreningarnas nuvarande status som ekonomiska

föreningar. Utredningen har också undersökt olika alternativa organisa- tionsformer. En hel- eller halvstatlig organisationsform synes av olika skäl ligga närmast till hands. Mot bakgrunden av utredningens förslag att låne- stödet utan subventionsmoment skall inriktas på företagsekonomiskt väl— motiverade projekt, förslagen om avgift för förlusttäckningen och förening- arnas eget risktagande samt om självfinansierande rådgivningsverksamhet anser utredningen emellertid att det främst av praktiska skäl torde vara ändamålsenligt att den nuvarande organisationsformen bibehålls. Utred— ningens förslag beträffande delegerad garantigivning och statligt admini- strationsbidrag samt gynnsam behandling i skattehänseende för förening- arna förutsätter dock att det statliga inflytandet i verksamheten förstärks. Utredningen föreslår att staten och landstingen vardera tillsätter två leda- möter i en föreslagen normalstyrelse på sju ledamöter. I bil. A framlägges ett stadgeförslag, avsett att läggas till grund för erforderliga stadgeändringar inom föreningarna. Ett antagande av stadgar grundade på utredningens förslag förutsättes för att en förening skall erhålla statsbidrag och låne- medel. Föreningarnas stadgar skall godkännas av Kungl. Maj:t.

I fråga om kommerskollegiets verksamhet som tillsynsmyndighet har ut- redningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring.

I kap. 11 beröres vidare frågan om den administrativa lånehanteringen och kassatjänsten inom föreningarna. Företagareföreningarnas förbunds uppgifter som en sammanhållande länk främst i samarbetet mellan för- eningarna och SHI framhålles också.

De 1 kap. 9 och 10 framlagda förslagen och rekommendationerna innebär att föreningarnas kostnader för verksamheten väsentligen bör kunna täckas genom debitering av konsultavgifter och särskilda avgifter för förlusttäck- ning, låneutredningar o.dyl. I kap. 12 föreslår utredningen att till varje förening dessutom skall utgå ett fast statligt administrationsbidrag om 150 000 kr per år, främst i syfte att ge föreningarna erforderlig ekonomisk stadga och möjliggöra kontinuitet i verksamheten. Detta bidrag tillsammans med de nämnda avgifterna föreslås ersätta det nuvarande systemet med kombination av administrationsbidrag, räntemarginalsintäkter och särskilda subventionsmedel. Som villkor för det statliga bidraget bör gälla att för— eningarna bedriver verksamheten efter de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna.

Företagareföreningarna har hittills erhållit bidrag även från andra håll, huvudsakligen landstingen. Utredningen föreslår icke någon förändring på denna punkt och finner sannolikt att sådana bidrag även i fortsättningen kan komma att utgå i icke obetydlig utsträckning.

På grund av ett flertal ovissa faktorer anser utredningen sig icke kunna framlägga några exakta beräkningar beträffande de ekonomiska konsekven- serna av utredningens förslag. Enligt de kalkyler som — med gjorda reser- vationer — framlägges synes man dock kunna räkna med att föreningarnas

ekonomiska situation kommer att avsevärt förbättras. För staten torde, i varje fall på sikt, en icke oväsentlig besparing kunna ernås, främst som följd av höjningen av utlåningsräntan till marknadsmässig nivå.

I kap. 13 framlägges förslag om viss skattebefrielse för företagareför- eningarna. I kap. 14 behandlas frågan om hur skall förfaras med förluster på äldre direktlån. Vidare beröres här översiktligt de budgetmässiga kon— sekvenserna av utredningens olika förslag. I detta sammanhang påtalar ut- redningen att de anslag, som berör statligt stöd till småindustrin och hant- verket, är uppförda under flera olika huvudtitlar. Utredningen anser — mot bakgrunden av det förutsatta intima samarbetet de olika institutio- nerna emellan — denna ordning mindre lämplig och ifrågasätter en omprövning av dispositionerna, närmast med utgångspunkt ifrån att samt- liga dessa verksamheter är av allmänt näringspolitisk art.

KAPITEL 9

Rådgivnings- och kursverksamhet i fortsättningen

9. 1 . Inledning

Företagarna inom småindustri och hantverk saknar normalt de möj- ligheter större företag har att anställa tekniska och ekonomiska specialister. De måste därför själva taga ställning till mycket skiftande problem av bå- de teknisk och ekonomisk karaktär, t.ex. rörande produktionsmetoder, maskinutrustning, verkstadsplanering, finansiering, försäljning, affärs- juridik, arbetsledning, kontorsorganisation, bokföring, kalkylation, eko- nomisk planering etc. Dessa uppgifter har efter hand blivit alltmer kom- plicerade. Samtidigt begränsas den ekonomiska handlingsfriheten genom minskande vinstmarginaler. Felaktiga dispositioner kan få långtgående konsekvenser. Företagsledarna måste genom kontinuerlig vidareutbild- ning vidga sina tekniska och ekonomiska kunskaper. Samtidigt blir de i högre grad hänvisade till att anlita experter utanför företagen.

Sedan lång tid har som framgår av kap. 4 näringslivets organisationer bedrivit kursverksamhet i olika former. Under senare år har verksam— heten — vid sidan av teknisk utbildning — i ökad utsträckning kommit att omfatta kurser i ekonomi och administration. Även SHI bedriver en om- fattande kursverksamhet, främst av teknisk karaktär. Både SHI och nå- ringslivets organisationer genomför kurser på ett flertal orter över hela landet. I viss omfattning har också s.k. organisationskonsulter lagt upp speciella kurser för i första hand mindre och medelstora industriföretag.

Den ökade efterfrågan på teknisk och ekonomisk rådgivning fylls delvis genom en pågående utbyggnad av de kommersiella konsultföretagen. An- talet konsultföretag inom olika sektorer har under de senaste åren ökat samtidigt som dessa företag blivit genomsnittligt större. Efter hand torde den ökande efterfrågan på rådgivning också från mindre företag leda till att konsultföretagen mer kommer att inrikta sig på att tillgodose dessas speciella behov, bl. a. genom utveckling av förenklade analysmetoder.

Också näringslivets organisationer —— i första hand olika branschsam- manslutningar —— har i ökad utsträckning skapat resurser för rådgivning till medlemsföretagen. Vissa organisationer har byggt upp egna konsult- avdelningar som lämnar medlemsföretagen och i vissa fall även utom- stående företag rådgivning i främst tekniska frågor. Också SHI bedriver rådgivningsverksamhet. Denna är i princip självfinansierande.