SOU 1967:40

Företagareföreningarnas framtida organisation och verksamhet

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

2. Statliga kreditgarantier )( X X X X )(

B Indirekta stödåtgärder

Statligt stöd till

1.Forskninz )( X X X X X 2.Rådgivning X X X

3. Ekonomisk vidareut- bildning X X )(

X X X X X X

7. 3. 1. Allmänt

De mindre och medelstora företagens kreditproblem har likartad karaktär i flertalet länder. Särskilt behovet av långfristiga medel har varit svårt att tillgodose i ett läge med ökade krav på rationalisering och mekanisering inom småföretagen samt tilltagande konkurrens om kreditmarknadens re- surser. Problemet kan sägas vara koncentrerat till småföretagens svårig- heter att anskaffa bankmässiga säkerheter. Dessa svårigheter är särskilt påtagliga under perioder av kraftig expansion. Frågan har uppmärksam- mats i flertalet länder och härvid medfört kreditstödsåtgärder. Den engelska s.k. Radcliffe-kommitténs synpunkter är belysande för detta betraktelsesätt. I sammandrag anförde kommittén bla följande:

Det är främst för de snabbt expanderande småföretagen, som kreditproblcmet är brännande. Det är också utmärkande för denna företagsgrupp att den har svårt att prestera erforderliga säkerheter, samtidigt som den i allmänhet behöver en viss amorteringsfri period i början av lånens löptid. Dessa företag kan ha lättare att erhålla kortfristiga krediter, men sådana är dyrbara och en riskabel utväg för att finansiera en långfristig expansion. Dilemmat för de expanderande mindre företagen är därför, att medan de är beredda att betala en relativt hög ränta för att få långfristigt kapital, så kräver kreditinstituten främst goda säkerheter, var- vid en i motsvarande grad lägre ränta i stället tillämpas.

I åtskilliga länder har från företagarhåll framförts, att de reguljära kre- ditinstituten även allmänt sett skulle föra en för småföretagen diskrimi- nerande kreditpolitik, främst genom att föredra ett fåtal stora investerings- projekt framför ett stort antal mindre lån. Man har också understrukit att småföretagen, i förhållande till sin andel av nationalprodukten, inte erhåller en rättvis andel av det nationella sparandet för sina investerings- behov.

Kreditstöd till småföretagen kan lämnas på två vägar; antingen genom att underlätta kreditanskaffningen eller genom att bidra med riskvilligt kapital, d.v.s. medel som formellt tillförs företagets eget kapital. Prin- cipiellt kan också skiljas mellan stödåtgärder inordnade i den reguljära kreditmarknaden —— såsom exempelvis kreditgarantiföreningar samt olika initiativ av kreditinstituten — och kreditstöd vid sidan av den existerande kreditmarknaden—genom t.ex. upprättande av specialinstitut för långfristig kreditgivning, förmedling av riskvilligt kapital etc. Förekomsten av olika kreditstödsåtgärder framgår av följande schematiska sammanställning, vari dock inte exportkreditgarantier upptagits. Såsom jämförelse har även motsvarande förhållanden i Sverige medtagits.

Sammanställningen visar att det i samtliga länder genomförts åtminstone någon form av kreditstöd till småföretagen. Trots detta har affärsbankerna

i alla länder den ojämförligt största betydelsen för småföretagens kredit- försörjning.

; s ä "5 % .a 2 :: = 3 = "U ': :a .2 ?: % cu = '— u !— ha 5 a = % = a e 3 '— :! r- ?; nu 'U .: S 17? 4 5 cu :: .... !— o o ... :e '” > & Z L:. :=. Z u: v: > D m 1. Speciella kreditinstitut )( )( )( )( X X X X X 2. Statliga krediter )( X X X X X X X 3. Kreditgarantiföreningar )( X X X X 4. Statliga kreditgarantier )( X X X X X X 5. Förmedling av riskvilligt kapital X X X X

7. 3. 2. Särskilda kreditinstitut

Beträffande kreditstödets utformning bör först framhållas skillnaden mel- lan kort-, medel— och långfristig långivning. Gränsdragningen varierar något mellan olika länder, men i stort sett gäller att kortfristiga krediter avser tillskott till rörelsekapitalet, medelfristiga krediter inköp av verk- tygs- och maskinutrustning och långfristiga krediter investeringar i bygg- nader samt mera omfattande företagsrationaliseringar. Långfristig lån- givning avser genomgående krediter med en löptid överstigande tio år.

Kortfristiga krediter tillhandahålles i flertalet länder uteslutande av bankinrättningarna. Med undantag för räntesatserna företer tillämpade lå- nevillkor endast obetydliga variationer mellan de skilda länderna. Särskilda åtgärder för att underlätta denna kreditförsörjning har inte redovisats i något land. Det kan dock nämnas att »Nederlandsche Middenstandsbank N.V.>> bland andra uppgifter ålagts att tillhandahålla kortfristiga krediter till mindre företag med likviditetssvårigheter.

I vissa länder har bankväsendets möjligheter att tillhandahålla medel- och långfristiga krediter begränsats genom lagstiftning. Endast de schwei- ziska bankerna har i detta avseende obegränsade möjligheter. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att det i övriga länder skapats särskilda kreditformer för de mindre och medelstora företagen. Från principiell syn- punkt kan skilj as mellan speciella kreditinstitut för mindre och medelstora företag och statliga fonder med motsvarande ändamål, vilkas medel fördelas av de reguljära kreditinstituten. I vissa länder, bl. a. Frankrike, förekommer båda formerna samtidigt. Särskilda krediter för produktutveckling och viss teknisk forskning m.m. förekommer i Nederländerna, Storbritannien och USA.

De särskilda kreditinstituten för småföretag tillhandahåller huvudsak- ligen medel- och långfristiga krediter och har genomgående bildats under statlig medverkan. Egentliga räntesubventioner synes förkomma endast i undantagsfall. I vissa fall disponerar vederbörande institut statliga medel för kreditgivning, i andra fall anskaffas erforderliga medel genom upp- låning på kapitalmarknaden. Vanligen utnyttjas dock båda metoderna samtidigt vid kap'italansk—affningen.

7. 3. 3. Speciella kreditformer I de av undersökningen omfattade länderna förekommer i viss utsträckning speciella låneformer, inriktade på särskilda ekonomiska och sociala problem med anknytning till småföretagsamheten. Här kan nämnas etableringslån till unga hantverkare, olika former av lokaliseringslån, exportlån, lån till krigsskadade, lån till särskilda branscher, vissa räntesubventionerade lån etc. Dessa låneformer har genomgående en så speciell bakgrund att de ej infogats i undersökningen. Dessutom torde dessa kreditformer — med un- dantag för lokaliseringslånen —— sakna större ekonomisk betydelse.

7. 3. 4. Kreditgarantiföreningar Genom kreditgarantiföreningarna har det för småföretagen traditionellt besvärande säkerhetsproblemet kunnat reduceras. Föreningarnas stora prak- tiska betydelse har understrukits från de berörda länderna. Kreditgaranti- föreningarna bedöms ha en s.k. katalysatorisk effekt; direkta lån lämnas ej, men genom kreditgarantierna underlättas småföretagens upplåning på den reguljära kreditmarknaden. Föreningarna har normalt tillkommit i sam- verkan mellan ett antal företagare på det lokala eller regionala planet. Efter hand har branschorganisationerna fått en allt större roll vid kredit- garantiföreningarnas tillkomst.

I jämförelse med ett system med statliga kreditgarantier synes förening- arna h-a fördelen av ett relativt smidigt administrativt förfarande. I både Frankrike, Schweiz och Västtyskland förekommer dock en samordning genom att staten i sin tur lämnar garantier för föreningarnas förpliktelser. I Nederländerna har staten direkt engagerat sig genom att i samarbete med branschorganisationerna skapa ett antal regionala kreditgarantiföreningar.

En ytterligare fördel med garantisystemet är att verksamheten kräver en förhållandevis begränsad kapitalinsats. Å andra sidan ökar kreditkost- naden. Denna faktor torde emellertid vara mindre väsentlig för företag som har stora kreditbehov men samtidigt små möjligheter att erbjuda bank- mässiga säkerheter. Ett omfattande system av kreditgaran'tiföreningar har växt upp i Frankrike, Schweiz, Västtyskland och USA. I sistnämnda land har föreningarna fått en i jämförelse med sina europeiska motsvarig- heter något avvikande utformning. Kreditgarantiföreningar förekommer i

viss utsträckning också i Finland och Nederländerna. I flertalet fall torde föreningarna ha väsentligt större betydelse för hantverkssektorn än för småindustrin. I Finland, Nederländerna och Schweiz har kreditgaranti- föreningarna kompletterats med statliga kreditgarantier.

7. 3. 5. Tillhandahållande av riskvilligt kapital

Skillnaden mellan krediter och riskvilligt kapital är väsentlig ur företagets synvinkel. I samband med en snabb expansion kan företagets soliditet — trots god räntabilitet — undergå en allvarlig försämring om finansieringen väsentligen måste ske lånevägen. Behovet av stabilitet kan nödvändiggöra tillskott av riskvilligt kapital i betydligt större utsträckning än själv- finansieringen medger. Problemet avser väsentligen mindre och medelstora företag, vilka regelmässigt saknar möjligheter att utnyttja aktiemarknaden. I ett fåtal länder har dessa svårigheter reducerats genom att riskvilligt kapi- tal i olika former tillhandahålles för de mindre företagen.

Den mest lättillgängliga och därför kanske vanligaste metoden innebär att kreditinstituten, såsom ett alternativ till normala krediter, beretts möj- ligheter att förvärva aktier och andelar i kapitalbehövande företag. Detta förekommer i större eller mindre utsträckning i flertalet länder; i vissa fall förhindras dock sådana kapitaltillskott genom kreditmarknadslagstiftning- en. I redogörelserna för de enskilda länderna har redovisning härav endast skett i den mån som bidrag av riskvilligt kapital utgör ett viktigt inslag i vederbörande kreditinstituts verksamhet. Detta är fallet i fråga om indu— strialiseringsfonden i Finland samt investeringsbankerna Sociétés de Dé- veloppement Regional i Frankrike. Andra institut har till huvuduppgift att tillhandahålla riskvilligt kapital. Detta gäller både den holländska Stichting Industrieel Garantiefonds _ en statlig fond —— och Estate Duties Investment Trust Ltd i England. Sistnämnda bolag har tillkommit i syfte att främst lämna kapitalstöd till familjeföretag som hotas av splittring till följd av arvsbeskattningen.

Det bör framhållas att i samtliga fall stor vikt synbarligen lagts vid garantier för att vederbörande företagare inte frånhänds bestämmanderät- ten över sitt företag. Det delägande kreditinstitutet förbehåller sig således enbart rätten att utöva en vis-s kontroll över den ekonomiska förvaltningen. Dessa garantier torde vara av stor betydelse, inte minst därför att småföre- tagarna ofta är ytterligt måna om att bevara sin självständighet. Denna inställning har för övrigt visat sig vara ett förhållandevis svårbemästrat problem i samband med tillhandahållande av riskvilligt kapital.

I sammanhanget kan vidare nämnas stödåtgärder som syftar till att reducera mindre och medelstora företags behov av eget kapital, främst genom uthyrning av erforderliga verkstadslokaler, byggnader och mark. Sådana stödåtgärder har på privata initiativ skapats i bl.a. Nederländerna,

Storbritannien och Västtyskland. I Nederländerna har vissa kreditinstitut och branschsammanslutningar bildat ett särskilt bolag som bygger industri- fastigheter och s.k. kollektiva verkstadshus och därefter säljer eller uthyr lokaler till olika företag.

7.4. Forskning

Termen »forskning» är ett praktiskt användbart och enhetligt begrepp, som dock i förevarande sammanhang har en alltför pretentiös prägel med hän- syn till arten och omfattningen av det utredningsarbete som avses.

Den inom undersökningens ram redovisade småföretagsforskningen kan ur principiella synpunkter uppdelas i forskning om småföretagen — när- mast avsedd .att utvidga samhällsorganens, branschorganisationernas m.fl. kunskaper om aktuella förhållanden inom företagen och om småföretagens kvantitativa och kvalitativa betydelse i samhällsekonomin etc. _ samt forskning för småföretagen, d.v.s. beträffande möjligheterna att tillämpa modern teknik och moderna administrativa metoder i de mindre och me- delstora företagen.

Den förstnämnda verksamheten kan sägas vara av deskriptiv karaktär; det gäller här främst att få fram olika statistiska uppgifter om den samlade småföretagsamheten, exempelvis beträffande antal företag, antal syssel— satta, företagsformer och äganderättsförhållanden, företagsorganisation och administration, investeringar och investeringsbehov, kreditefterfrågan och olika vägar för att få detta tillgodosett, strukturen inom olika bran- scher, förekomsten av samarbete mellan småföretag, försäljningsfrågor, eventuell exportförsäljning, framtidsutsikter etc. Forskning inom dessa områden har i flertalet länder ansetts vara ett angeläget samhällsintresse, särskilt mot bakgrunden av efterkrigstidens snabba ekonomiska utveckling och de anpassningssvårigheter denna medfört för de mindre företagen.

Det ligger i sakens natur att goda kunskaper om småföretagen utgör en närmast oundgänglig förutsättning för utveckling av effektiva stödåt- gärder och även för forskningsin—satser med inriktning på att underlätta småföretagens verksamhet. Till följd härav har i flertalet av de av under- sökningen omfattade länderna forskning om och för småföretagen förlagts till samma institutioner. I vissa fall har också forsknings- och rådgivnings- verksamheten sammankopplats. Detta är fallet i Frankrike (CNETEA), Västtyskland (Deutsche Handwerksinstitut) och USA (SBA). Härutöver har särskilda utredningsorgan för småföretagsfrågor upprättats i Nederländerna (Economish Institut voor der Middenstand) och Schweiz (Institut fiir Gewcrb- liche Wirtschaft). I andra länder förekommer mera allmänt inriktade forsk- ningsorgan, vilka ofta i betydande utsträckning sysslar med problem med anknytning till de mindre och medelstora företagen. Detta gäller Norge (Norsk Produktivitetsinstitutt), Frankrike (Centre Francais de Producti-

vité) och Tyskland (Rationaliseringskuratorium der Deutschen Wirschaft). Med undantag för sistnämnda tre organ, som bedriver både teknisk och ekonomisk forskning, har forskningsorganens verksamhet inriktats på eko- nomiska och administrativa frågor. Även här spelar dock tekniska problem en viss roll, främst i fråga om möjligheterna att sprida teknisk information till småföretagen.

Från samtliga berörda länder har forskningens betydelse för en effektiv rådgivningstjänst starkt understrukits. Genomgående kan också uppmärk- sammas att ett omfattande samarbete mellan utredande och rådgivande organ äger rum. Detta sammanhänger med att utnyttjandet i småföretagen av modern teknik och moderna administrativa metoder i väsentlig ut— sträckning är ett informationsproblem. Statsunderstödd forsknings- och rådgivningsverksamhet i flertalet länder har också uppbyggts i intimt samarbete med branschorganisationer och företagarsammanslutninger, vil- ka har goda kontakter med företagarna och även erfarenheter av före- kommande problem och svårigheter.

7.5. Rådgivning

Inrättandet av en rådgivningstjänst för de mindre och medelstora före— tagen har överallt befunnits vara ett verksamt hjälpmedel i syfte att för- bättra näringslivets effektivitet. Med undantag för Schweiz utgår i samtliga länder statsbidrag till viss sådan verksamhet. I vissa fall har rådgivnings- verksamheten omhändertagits av staten. Detta är fallet i Finland (Statens småindustribyrå), Frankrike (Centre Francais de Productivité), Neder- länderna (Rijksinjverheidsdenst) och Storbritannien (Department of Sci- entific and Industrial Research) beträffande teknisk rådgivning samt Fin- land (Statens småindustribyrå) och i viss mån Nederländerna (Ekonomimi— nisteriet) i fråga om ekonomisk rådgivning. I övriga länder utgår statsbidrag till vissa av privata institutioner _— främst branschorganisationer och fö- retagarsammanslutningar — upprättade rådgivningsbyråer.

Trots ett påtagligt och under senare år ökat intresse från statens sida att engagera sig i rådgivning för småföretagen, torde ännu i samtliga länder huvudparten av sådan verksamhet bedrivas utan statsunderstöd.

I flertalet länder bedriver de statsunderstödda organen både teknisk och ekonomisk rådgivning; i andra förekommer skiftande system. I t.ex. Stor- britannien omhänderhas den tekniska rådgivningen av ett statligt organ, medan företagarna ifråga om ekonomisk rådgivning har möjligheter att erhålla statsbidrag för att anlita privata företagskonsulter. I Nederländerna svarar staten för kostnadsfri teknisk rådgivning, medan vägledning i eko- nomiska och administrativa frågor huvudsakligen betraktas som en upp- gift för näringslivets organisationer.

I flera länder har vid sidan av ett antal regionala rådgivningskontor

upprättats ett centralt organ som tilldelats vissa gemensamma uppgifter. Detta är fallet i bl.a. Frankrike, där CNETEA handhar grundläggande ut- bildning av konsulenter. Även i Västtyskland har Deutsche Handwerksin- stitut tilldelats likartade funktioner, men institutet organiserar också vida- reutbildningskurser för konsulenter samt lämnar regelbundna informationer i aktuella frågor och problem. Likartade system förekommer i fråga om icke statsunderstödd rådgivningsverksamhet i Nederländerna och Schweiz. I både Frankrike och Västtyskland bedriver det centrala organet också eko- nomisk forskning.

I ovan angivna fall, där det centrala organet mera har karaktär av ser- viceorgan än av kontrollerande och centraldirigerande institution, har från vederbörande länder starkt framhållits värdet av en centralisering av vissa funktioner inom verksamheten. Härigenom möjliggörs bl.a. förenkling av vissa administrativa rutiner samtidigt som erfarenheter från olika områden kan bearbetas och sedan spridas till och utnyttjas av andra konsulenter. I sammanhanget kan nämnas att åtskilliga länder med flera rådgivningsorgan vidtagit åtgärder i syfte att få till stånd ökat samarbete och som slutligt mål en fullständig samordning av både statliga och privata insatser på området.

7.6. F öretagsledarutbildning

I redogörelserna för de enskilda länderna har statliga bidrag till ekonomisk vidareutbildning av företagsledare redovisats endast i fråga om Danmark (konsulentverksamheten), Finland (Anstalten för yrkenas främjande) samt Storbritannien (Industrial Enterprise Fund). I Danmark har konsulenter- nas kursverksamhet nått en betydande omfattning. I Danmark, Norge, Fin- land och Västtyskland förekommer dessutom statsunderstödd teknisk vi- dareutbildning.

Redovisningen inom detta område torde dock vara ofullständig. Av allt att döma förekommer nämligen statligt stöd till företagsledarutbildning även i åtskilliga andra länder. Närmare uppgifter härom har emellertid inte kunnat uppbringas.

7.7. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att flertalet länder genom en rad skilda åtgärder från både stat och privata institutioner lämnar bistånd till de mindre och medelstora företagen inom industri och hantverk. Statens engagemang inom detta område kan huvudsakligen hänföras till tiden efter andra världskriget. Beträffande arten av olika initiativ kan iakttas att kreditstödsåtgärder regelmässigt prövats i första hand, medan olika indi- rekta stödåtgärder väsentligen tillkommit under senare år. Orsaken härtill torde vara att småföretagens i alla länder uppmärksammade kreditsvårig- heter i betydande utsträckning visat sig kunna återföras till brister i små- företagarnas ekonomiska och administrativa kunskaper.

AVDELNING II

KAPITEL 8

Allmänna synpunkter på företagareföreningarnas uppgifter samt sammanfattning av utredningens förslag

De statliga insatserna till stöd åt småindustri och hantverk har, såsom framgår av redogörelsen i de föregående kapitlen, följt olika linjer. Som ett led i den allmänna näringspolitiken har de bl.a. avsett att stimulera en ratio- nell användning av arbetskraft, investeringsmedel och kunskapskapital. Paralleller kan hittas inom de flesta andra sektorer av näringslivet. Ett ut- tryck härför utgör stödet till teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarhete. För att främja effektivisering och teknisk utveckling inom små- industri och hantverk har bidrag i växande utsträckning bl.a. lämnats till den institution som år 1922 bildades inom dåvarande Sveriges hantverks— organisation och som år 1940 förstatligades under namnet statens hant- verksinstitut (numera statens institut för hantverk och industri). Genom detta institut bedrives, delvis med statligt stöd men också med betydande insatser av icke-statliga medel, en omfattande utbildnings- och försöksverk- samhet.

Andra åtgärder från statens sida har haft sysselsättnings- och lokalise- ringspolitisk karaktär. Dessa överväganden kom in i bilden i samband med 1930-talets sysselsättningssvårigheter, då bl.a. de första företagareförening- arna tillkom. Föreningarnas verksamhet bedrevs således ursprungligen med beaktande huvudsakligen av sociala synpunkter. Föreningarna erhöll redan från början vissa statsbidrag, som sedan successivt utvecklats till finansiellt stöd till föreningarnas allmänt näringsfrämjande, rådgivande verksamhet och till ett så småningom relativt omfattande kreditstöd. Under loppet av denna utveckling tillkom ytterligare föreningar, så att dessa nu täcker hela landet. Det direkta kreditstödet ges numera från statens hantverks- och industrilånefond. Denna fond bildades år 1960 genom sammanslagning av ett flertal äldre fonder, som tillkommit vid olika tillfällen för utlåning inom speciella områden av näringslivet. De direkta krediterna kompletterades år 1954 med statliga kreditgarantier. Under 1950-talet och första hälften av 1960—talet har föreningarna givits ökade resurser, icke minst för att med- verka i de sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska uppgifterna.

När det gäller målsättningen för företagareföreningarnas verksamhet, och därvid i första hand kreditstödet, innebär riksdagsbeslutet hösten 1964 i

fråga om lokaliseringspolitiken en betydelsefull förändring. Det statliga kre- ditstödet till småindustri och hantverk har genom tillkomsten av det sär- skilda lokaliseringsstödet i princip fått en ny inriktning. Nämnda kredit- stöd skall, som i den av riksdagen i dessa stycken godtagna lokaliserings- propositionen framhålles, icke längre primärt tjäna något lokaliseringssyfte utan mer renodlat vara en företagsekonomiskt betingad hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar att i erforderlig utsträckning anlita den allmänna kreditmarknaden. Genom statsmakternas beslut har möjligheterna starkt beskurits att anlita denna kreditform som ett medel att av lokaliseringspolitiska skäl stödja företag med ekonomiskt tveksamma framtidsutsikter.

Ovannämnda riksdagsbeslut måste enligt utredningens mening bl.a. få betydelsefulla återverkningar i fråga om dels omfattningen och fördelningen mellan olika delar av landet av kreditstödet, dels företagareföreningarnas lånepolitik. Vidare motiverar det vissa ändringar i kreditvillkoren. Den förändrade syn på företagareföreningarnas uppgifter som 1964 års beslut innebär kan emellertid icke begränsas enbart till kreditstödet utan bör prägla även verksamheten i övrigt och inte minst den rådgivande delen. Även allmänna samhällsekonomiska överväganden talar för att föreningar- nas verksamhet inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag. Det ge- mensamma syftet för både kreditstöd och rådgivning måste således enligt utredningens uppfattning vara att stödja företag med ur ekonomisk syn- punkt goda framtidsutsikter och verksamhetens närmare utformning bör ske med utgångspunkt härifrån.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av företagareförening- arnas uppgifter och verksamhetsformer bör vidare vara att föreningarna ses som ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar, som med eller utan offentligt stöd finns tillgängliga för småindustrin och hant- verket. Föreningarnas verksamhet måste alltså insättas i sitt sammanhang. Det statliga stöd som kan befinnas önskvärt måste också vägas med beak- tande av mera långsiktiga behov hos lönsamma mindre företag. Det gäller här bl. a. en avvägning mellan insatser i form av finansieringshjälp, indi- viduell rådgivning, teknisk och ekonomisk vidareutbildning, forskning och försöksverksamhet osv. liksom även en bedömning av vilka olika institu- tioner som bör tilldelas arbetsuppgifter inom dessa områden.

Vad gäller bakgrunden till föreningarnas verksamhet har följande all- männa bedömning lagts till grund för utredningens överväganden. Såväl den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen och de omfattande struktur— förändringarna inom näringslivet som bristen på arbetskraft gör det nödvän- digt förföretagen att rationalisera och följa med utvecklingen i fråga om nya produkter och produktionsmetoder, nya inköps- och försäljningsmarknader etc. Planerings- och organisationsfrågor har fått allt större betydelse. Dessa förhållanden medför starkt ökade krav på företagarnas kunskaper och för-

måga att anpassa sig till förändrade förutsättningar för verksamheten. Även bland mindre företag har insikten om dessa frågors vikt blivit allt- mer utbredd.

Denna utveckling samt förändrade konkurrensförhållanden har även för mindre företag nödvändiggjort investeringar av en helt annan storlek än tidigare, vilket medfört ett kraftigt ökat kapitalbehov som dessa företag en- dast i begränsad utsträckning kunnat klara med egna vinstmedel. Små- företagens självfinansieringsgrad synes ha försämrats successivt. Härigenom har kreditbehovet ökat. Finansieringsfrågorna är speciellt svårlösta för snabbt expanderande företag, samtidigt som det ur samhällsekonomisk syn- punkt får anses vara angeläget att underlätta dessa företags utveckling.

Åsikterna om hur utvecklingen för mindre industri och hantverk kommer att gestalta sig kan visserligen variera. Under den tidsperiod som utred- ningen har anledning att överblicka kommer emellertid med all säkerhet en väsentlig del av produktionen att ske inom mindre företag. Det måste vara ett allmänt intresse att uppnå bästa möjliga produktionsresultat även inom dessa företagsgrupper. Insatser för att främja dessa företags rationalisering och utveckling bör därför allmänt sett kunna betraktas som en ur samhälle- lig synpunkt god investering.

Vissa åtgärder har redan vidtagits för att begränsa de svårigheter som ansetts vara förenade med verksamhet inom mindre industri- och hant— verksföretag. Stödet till rådgivnings- och upplysningsverksamhet m. m. för mindre företag har efter hand utvidgats genom ökade statliga anslag till främst SHI, företagareföreningarna och Småindustrins exportbyrå. Också statens bidrag till branschforskningsinstitut o.dyl. bör delvis innefattas i detta sammanhang. I fråga om kreditförsörjningen har det särskilda kre- ditstödet till mindre företag genom företagareföreningarna gradvis utbyggts samtidigt som staten medverkat till att lösa bl.a. långfristiga kreditbehov genom AB Industrikredit och AB Företagskredit. Tillkomsten av den stat- liga investeringsbanken bör också, liksom en fortsatt kontinuerlig anpass- ning av kreditmarknaden i övrigt till förändrade behov inom olika sam- hällsscktorer, medföra att kreditförsörjningen för lönsamma mindre företag ytterligare underlättas.

Såsom utredningen närmare utvecklar i det följande kvarstår emellertid enligt dess uppfattning behovet av statliga åtgärder i fråga om såväl rådgiv- nings— och upplysningsverksamhet, forskning m.m. som kreditförsörjning. Företagareföreningarna bör, i samarbete med andra institutioner som arbe- tar inom ifrågavarande områden, alltjämt ha betydelsefulla uppgifter för att främja småindustri och hantverk. De statliga finansiella insatserna bör emellertid få en ändrad inriktning genom ökat stöd till ekonomisk och tek— nisk vidareutbildning av företagare samt central provnings- och forsknings- verksamhet m.m., medan däremot den individuella rådgivningen och kre- ditstödet i princip bör självfinansieras genom avgiftsdebitering och mark-

nadsmässig räntesättning. Sistnämnda förändringar ingår som ett led i den anpassning av bl.a. företagareföreningarnas verksamhet till de riktlinjer för ett förstärkt stöd till lönsamma och utvecklingsbara företag som an- givits i det föregående.

I de följande kapitlen tar utredningen mot den allmänna bakgrund som tecknats i det föregående upp frågan om kursverksamhet och rådgivning, om låneverksamhetens inriktning och uppläggning i övrigt, om föreningarnas framtida organisation och arbetsformer, etc. Vidare framlägges förslag till statligt bidragssystem och förslag om föreningarnas behandling i skatte- hänseende. Sammanfattningsvis anför utredningen följande.

I kap. 9 konstateras att de mindre företagen har förhållandevis begrän- sade möjligheter att anställa egna specialister. Genom att även de mindre företagens problem efter hand blir alltmer komplicerade och påverkar rö— relsens omfattning och inriktning för lång tid, kommer dessa företags ef— terfrågan på teknisk och ekonomisk rådgivning att stiga. För att fylla denna efterfrågan pågår för närvarande en utbyggnad av dels de kommersiella konsultföretagen och dels den konsultverksamhet som bedrives inom arbets— givarförbund och branschsammanslutningar. Resultatet av en kartläggning av denna del av konsultmarknaden, som gjorts genom utredningens försorg, har sammanfattats i kap. 4.

Enligt utredningens iakttagelser synes för närvarande endast en begrän- sad del av de mindre företagen utnyttja utomstående experthjälp. Åtgärder för att bl.a. stimulera företagarna att i ökad utsträckning utnyttja till- gänglig service i fråga om både kursverksamhet och rådgivning kan anses välmotiverade. I samband med överväganden om fortsatta statliga insatser på detta område framhåller utredningen att rådgivningsverksamheten på fältet behöver ett effektivt stöd av centralt bedriven försöksverksamhet, forskning och utredningsverksamhet sa—mt utbildning av personal inom råd- givningsverksamheten. I detta sammanhang uppmärksammas också det ökade behovet av specialiserad rådgivning och kursverksamhet inom olika branscher och ämnesområden. Ett regelbundet erfarenhetsutbyte mellan främst branschorganisationer, SHI och företagareföreningarna med avse— ende på de erfarenheter som samlas i samband med rådgivningsverksamhet av olika slag är enligt utredningens bedömning i hög grad önskvärt.

Utredningen anser att staten även fortsättningsvis bör bidra till central verksamhet av det slag som för närvarande främst SHI bedriver, dvs. prov- nings- och försöksverksamhet, teknisk information och vidareutbildning. SHI bör i samverkan med företagareföreningarna sörja för tillgång på bransch- och ämnesspecialiserade konsulenter inom de områden detta på- fordras och vidare för en fortsatt utbyggnad av företagsledarutbildningen i fråga om bl.a. ekonomi och administration. Ett nära samarbete med branschforskningsinstitut, andra forskningsorgan, branschorganisationer osv. bör eftersträvas.

Vid sidan av centrala institutioner erfordras regionala organ med upp- gift bl.a. att på fältet nyttiggöra centralorganens rön och erfarenheter samt att väcka småföretagaren till insikt om behovet av rationalisering och ge vägledning om vilka möjligheter till hjälp som står till buds. Utred- ningen anser att staten även fortsättningsvis hör anförtro denna regionala del av verksamheten åt det redan uppbyggda nätet av företagareföreningar. Därvid bör beaktas möjligheterna att åstadkomma en närmare samordning med SHI och dess regionalkontor. Föreningarna bör enligt utredningens mening svara för huvudsakligen allmän teknisk och ekonomisk rådgivning samt vid behov kunna hänvisa klientföretagen till specialister inom olika områden.

Benägenheten att vid behov anlita utomstående experthjälp samt också insikten att kostnaderna för detta utgör en lönsam investering kan enligt utredningens bedömning anses vara kännetecken på progressiva företagare. Staten bör inte genom särskilda bidrag subventionera dessa tjänster. Ut- redningen utgår från att den under senare år snabbt ökade avgiftsbelägg— ningen av föreningarnas rådgivningstjänster kommer att utvecklas ytter- ligare.Utredningen anser att sj älvfinansieringsprincipen bör gälla oberoende av om rådgivningen sker med eller utan samband med låneverksamheten. Även om enligt utredningens bedömning föreningarnas rådgivningstjänster i princip bör finansieras genom avgifter föreslås inte några centralt fastställda bestämmelser på denna punkt. Statens insatser bör begränsa sig till att ge- nom årliga administrationsbidrag tillhandahålla den organisatoriska basen för verksamheten. I den mån vissa föreningar har möjligheter att bibehålla och upparbeta en självfinansierad rådgivning av större omfattning, bör detta ur statens synpunkt inte möta några hinder. I detta sammanhang föreslår utredningen att föreningarnas arbetsinsatser för olika offentliga organ i samband med bl.a. utredningar rörande lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade etc. ersätts av berörda myndigheter.

De principiella överväganden, som leder fram till önskemål om en av- giftsbeläggning av föreningarnas rådgivningstjänster, gäller inte utbild— ningsverksamheten. På samma sätt som staten stöder teknisk kurverksam- het genom anslag till SHI bör den ekonomiska företags]edarutbildningen befrämjas. Utredningen förordar också en viss forskning och utrednings- verksamhet för att öka de faktiska kunskaperna om den mindre företag- samheten. Såsom framgår av den internationella översikten i kap. 7 och bil. C har sådan forskning bedrivits med statligt stöd i andra länder och erfa- renheterna från utlandet bör kunna utnyttjas även i Sverige.

I kap. 10 behandlas det statliga kreditstödet till mindre företag. Mot bak- grund av en genomgång av de mindre företagens kapitalbehov och deras ställning på kreditmarknaden gör utredningen en bedömning av behovet och ändamålsenligheten av de nuvarande kreditstödsformerna, dvs. direkt- lån och industrilånegarantier. Utredningen kommer till slutsatsen att ett

statligt kreditstöd alltjämt är befogat, i första hand som ett sätt att under- lätta finansieringen för expanderande mindre företag med lovande progno- ser. Anledning saknas emellertid att låta det statliga kreditstödet innehålla något subventionsinslag. Föreningarnas kreditgivning bör liksom rådgiv— ningen inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag med förmåga att betala marknadsmässiga räntor och avgifter.

De kreditsvårigheter för mindre företag, vilka kan konstateras även un— der perioder som ej kännetecknas av stark allmän kreditåtstramning, gäller främst bristande tillgång på belåningsbara säkerheter. Statens åtgärder bör därför i första hand inriktas på att avhjälpa denna brist. Utredningen an— ser att kreditgarantigivningen i princip utgör den lämpligaste stödformen, men finner att en kombination mellan denna och direkt långivning från en statlig lånefon'd av olika skäl bör bibehållas tills vidare. För att en smi— digare handläggning av industrigarantilånen skall kunna åstadkommas före— slår utredningen en delegering av garantigivningen till företagareförening— arna. Dessa bör således ges rätt att å statens vägnar besluta om lånegaranti intill viss beloppsgräns. Förutsättningen härför är bl. a. ett risktagande från föreningarnas sida av samma omfattning som föreslås beträffande direkt- lånen.

I fråga om lånebeloppen förordar utredningen en höjning av lånetaket för hantverks- och industrilån till 100.000 kr. För den delegerade garantigiv- ningen föreslås en maximigräns av 200.000 kr per län. Garantier överstigan- de detta belopp bör i likhet med vad som nu gäller beviljas av tillsynsmyn- digheten eller Kungl. Maj:t. Bestämmelsen om en nedre gräns för garanti- givningen slopas.

I fråga om länens löptid föreslås inga väsentliga förändringar, däremot viss utvidgning av föreningarnas rätt att självständigt fastställa lånevill- koren utan tillsynsmyndighetens hörande. Även såkerhetsbestämmelserna bibehålles oförändrade. Utredningen betonar dock att syftet med det statliga lånestödet är att staten skall ge toppkrediter som de ordinarie kreditinstitu— ten icke anser sig kunna ge. Riskerna bör emellertid väsentligt kunna be- gränsas genom uppföljning av låneärendena, bl. a. genom systematisk bok- slutsgranskning och besök hos företagen.

Beträffande utlåningsräntan för föreningarnas direktlån och för industri- garantilånen konstaterar utredningen att låntagarna oftast kunnat få en låg- re ränta !för de topplån som erhållits genom statligt kreditstöd än för de lån som placerats mot bottensäkerheter i olika banker, trots att topplånen måste anses innebära icke oväsentligt större risktagande från kreditgivarens sida. Denna risk har sålunda i praktiken burits av staten. Inte heller inne- fattar låneräntan någon ersättning för de ofta besvärliga låneutredningarna. Enligt utredningens mening bör låntagarna för både direktlån och garanti- lån erlägga dels en avgift motsvarande den genomsnittliga förlustrisken, i normalfallet beräknad till 3 %, dels en avgift för att täcka kostnaderna för

låneutredningar och uppföljningsarbete. Dessa avgifter föreslås uttagna som ett engångsavdrag vid lånens utlämnande. Förlusttäckningsavgiften avses bli bindande för föreningarna, däremot inte utredningsavgiften. Denna be- räknas normalt till 11/2 % på lånebeloppet, men föreningarna ges här val- frihet.

Engångsavgiften bör således normalt uppgå till 111/_; %, vilket motsvarar ett genomsnittligt årligt räntetillägg på ca 1 %. Genom att till den grund- ränta, som enligt utredningen kan anses skälig för lån mot bästa säkerhet och med låneformens administrationskostnader, lägga avgifterna för förlust- täckning och utredningsarbete, uppnås en marknadsmässig räntesättning för dessa lån. Utredningen konstaterar att den av bankerna tillämpade ga- rantilåneräntan för närvarande överstiger räntan för lån mot bästa säker- het. Den utgår emellertid från att en anpassning bör kunna ske, i första hand genom förhandlingar med kreditinstituten.

Mot bakgrund av erfarenheterna anser utredningen att det hittills till- lämpade systemet med räntemarginal (skillnaden mellan in- och utlånings— räntan på föreningarnas direktlån) som det primära statliga administra- tionsbi'draget icke är tillfredsställande och bör avskaffas. Föreningarna hör till statsverket vidarebefordra inflytande låneräntor. Kompensation för rän- tebortfallet erhålles på andra av utredningen anvisade vägar.

Enligt utredningens mening är det låntagarna som i princip bör svara för förlusterna i långivningen genom att erlägga den nämnda förlusttäck- ningsavgiften. Huvudparten av dessa avgifter för direktlån och delegerade garantilån föreslås tillfalla vederbörande företagareförening mot att i första hand föreningen svarar för förlusterna på dessa lån. Vidare föreslås ett visst solidariskt ansvar för större låneförluster genom en för föreningarna gemensam förlusttäckningsfond. För centralt beviljade garantilån svarar staten för förlusterna och uppbär också avgiften.

I fråga om lånestödets inriktning och avgränsning föreslås inga föränd- ringar. Utredningen anser att den handlingsfrihet som hittills lämnats låne— organen bör bibehållas.

Slutligen behandlas i kap. 10 frågan om kreditstödets omfattning i fort- sättningen. Behovet av kapitaltillförsel till småindustrin och hantverket sy- nes öka och konkurrensen om kapitalmedlen skärpas. Utredningen anser dock att bedömningen av vad som är en rimlig kreditandel till denna sektor och i vilken mån tilldelningen av lånemedel skall tillgodoses genom ett spe- ciellt statligt kreditstöd icke kan göras isolerat. Dessa frågor måste ses mot bakgrunden av en samhällsekonomisk och statsfinansiell helhetsbedömning. Av dessa skäl anser sig utredningen icke kunna framlägga några konkreta förslag om tillskott till den statliga lånefonden eller om industrigaranti- ramarnas storlek under framförliggande år.

I kap. 11 behandlar utredningen de fördelar och nackdelar som kan anses vara förenade med föreningarnas nuvarande status som ekonomiska

föreningar. Utredningen har också undersökt olika alternativa organisa- tionsformer. En hel- eller halvstatlig organisationsform synes av olika skäl ligga närmast till hands. Mot bakgrunden av utredningens förslag att låne- stödet utan subventionsmoment skall inriktas på företagsekonomiskt väl— motiverade projekt, förslagen om avgift för förlusttäckningen och förening- arnas eget risktagande samt om självfinansierande rådgivningsverksamhet anser utredningen emellertid att det främst av praktiska skäl torde vara ändamålsenligt att den nuvarande organisationsformen bibehålls. Utred— ningens förslag beträffande delegerad garantigivning och statligt admini- strationsbidrag samt gynnsam behandling i skattehänseende för förening- arna förutsätter dock att det statliga inflytandet i verksamheten förstärks. Utredningen föreslår att staten och landstingen vardera tillsätter två leda- möter i en föreslagen normalstyrelse på sju ledamöter. I bil. A framlägges ett stadgeförslag, avsett att läggas till grund för erforderliga stadgeändringar inom föreningarna. Ett antagande av stadgar grundade på utredningens förslag förutsättes för att en förening skall erhålla statsbidrag och låne- medel. Föreningarnas stadgar skall godkännas av Kungl. Maj:t.

I fråga om kommerskollegiets verksamhet som tillsynsmyndighet har ut- redningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring.

I kap. 11 beröres vidare frågan om den administrativa lånehanteringen och kassatjänsten inom föreningarna. Företagareföreningarnas förbunds uppgifter som en sammanhållande länk främst i samarbetet mellan för- eningarna och SHI framhålles också.

De 1 kap. 9 och 10 framlagda förslagen och rekommendationerna innebär att föreningarnas kostnader för verksamheten väsentligen bör kunna täckas genom debitering av konsultavgifter och särskilda avgifter för förlusttäck- ning, låneutredningar o.dyl. I kap. 12 föreslår utredningen att till varje förening dessutom skall utgå ett fast statligt administrationsbidrag om 150 000 kr per år, främst i syfte att ge föreningarna erforderlig ekonomisk stadga och möjliggöra kontinuitet i verksamheten. Detta bidrag tillsammans med de nämnda avgifterna föreslås ersätta det nuvarande systemet med kombination av administrationsbidrag, räntemarginalsintäkter och särskilda subventionsmedel. Som villkor för det statliga bidraget bör gälla att för— eningarna bedriver verksamheten efter de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna.

Företagareföreningarna har hittills erhållit bidrag även från andra håll, huvudsakligen landstingen. Utredningen föreslår icke någon förändring på denna punkt och finner sannolikt att sådana bidrag även i fortsättningen kan komma att utgå i icke obetydlig utsträckning.

På grund av ett flertal ovissa faktorer anser utredningen sig icke kunna framlägga några exakta beräkningar beträffande de ekonomiska konsekven- serna av utredningens förslag. Enligt de kalkyler som — med gjorda reser- vationer — framlägges synes man dock kunna räkna med att föreningarnas

ekonomiska situation kommer att avsevärt förbättras. För staten torde, i varje fall på sikt, en icke oväsentlig besparing kunna ernås, främst som följd av höjningen av utlåningsräntan till marknadsmässig nivå.

I kap. 13 framlägges förslag om viss skattebefrielse för företagareför- eningarna. I kap. 14 behandlas frågan om hur skall förfaras med förluster på äldre direktlån. Vidare beröres här översiktligt de budgetmässiga kon— sekvenserna av utredningens olika förslag. I detta sammanhang påtalar ut- redningen att de anslag, som berör statligt stöd till småindustrin och hant- verket, är uppförda under flera olika huvudtitlar. Utredningen anser — mot bakgrunden av det förutsatta intima samarbetet de olika institutio- nerna emellan — denna ordning mindre lämplig och ifrågasätter en omprövning av dispositionerna, närmast med utgångspunkt ifrån att samt- liga dessa verksamheter är av allmänt näringspolitisk art.

KAPITEL 9

Rådgivnings- och kursverksamhet i fortsättningen

9. 1 . Inledning

Företagarna inom småindustri och hantverk saknar normalt de möj- ligheter större företag har att anställa tekniska och ekonomiska specialister. De måste därför själva taga ställning till mycket skiftande problem av bå- de teknisk och ekonomisk karaktär, t.ex. rörande produktionsmetoder, maskinutrustning, verkstadsplanering, finansiering, försäljning, affärs- juridik, arbetsledning, kontorsorganisation, bokföring, kalkylation, eko- nomisk planering etc. Dessa uppgifter har efter hand blivit alltmer kom- plicerade. Samtidigt begränsas den ekonomiska handlingsfriheten genom minskande vinstmarginaler. Felaktiga dispositioner kan få långtgående konsekvenser. Företagsledarna måste genom kontinuerlig vidareutbild- ning vidga sina tekniska och ekonomiska kunskaper. Samtidigt blir de i högre grad hänvisade till att anlita experter utanför företagen.

Sedan lång tid har som framgår av kap. 4 näringslivets organisationer bedrivit kursverksamhet i olika former. Under senare år har verksam— heten — vid sidan av teknisk utbildning — i ökad utsträckning kommit att omfatta kurser i ekonomi och administration. Även SHI bedriver en om- fattande kursverksamhet, främst av teknisk karaktär. Både SHI och nå- ringslivets organisationer genomför kurser på ett flertal orter över hela landet. I viss omfattning har också s.k. organisationskonsulter lagt upp speciella kurser för i första hand mindre och medelstora industriföretag.

Den ökade efterfrågan på teknisk och ekonomisk rådgivning fylls delvis genom en pågående utbyggnad av de kommersiella konsultföretagen. An- talet konsultföretag inom olika sektorer har under de senaste åren ökat samtidigt som dessa företag blivit genomsnittligt större. Efter hand torde den ökande efterfrågan på rådgivning också från mindre företag leda till att konsultföretagen mer kommer att inrikta sig på att tillgodose dessas speciella behov, bl. a. genom utveckling av förenklade analysmetoder.

Också näringslivets organisationer —— i första hand olika branschsam- manslutningar —— har i ökad utsträckning skapat resurser för rådgivning till medlemsföretagen. Vissa organisationer har byggt upp egna konsult- avdelningar som lämnar medlemsföretagen och i vissa fall även utom- stående företag rådgivning i främst tekniska frågor. Också SHI bedriver rådgivningsverksamhet. Denna är i princip självfinansierande.

Både de privata konsultföretagen och de av näringslivets organisatio- ner inrättade rådgivningsavdelningarna är huvudsakligen förlagda till de större städerna, samtidigt som de med hänsyn till efterfrågan huvudsak— ligen inriktas på service till medelstora och större företag. I bl.a. Norr- land är tillgången på privata konsulter begränsad. Detta har under senare år föranlett företagareföreningarna — med hjälp av bidrag från stat och landsting men även genom viss självfinansiering —— att utöka sin rådgiv- ning till mindre företag.

Av den lämnade redogörelsen framgår att mindre företag inom industri och hantverk fått förbättrad tillgång till kurser och rådgivningstjänster inom olika områden. Endast en förhållandevis begränsad del av de mindre företagen synes dock hittills ha utnyttjat de tillgängliga möjligheterna bortsett från tjänster av bokföringsbyråer o.dyl. Produktionsmetoder och produktionsutrustning förändras mycket snabbt i åtskilliga branscher. Någ- ra år gamla teoretiska och praktiska kunskaper är ofta otillräckliga som underlag för en konkurrenskraftig produktion. Även om småföretagarna ofta är skickliga yrkesmän kan företagets brist på specialister inom olika områden medföra en teknisk eftersläpning. I samband med de skärpta konkurrensförhållandena förefaller det sannolikt att allt flera företagare kommer att inse att vidareutbildning och expertrådgivning utgör en förut- sättning för att företaget skall kunna bibehålla eller förbättra lönsamheten.

9.2. Sambandet mellan centrala och regionala insatser

En grundval för teknisk information är försöks- och provningsverksam- het huvudsakligen inriktad på praktiska problem. Det är väsentligt att nya vetenskapliga rön transformeras till en lättförståelig och praktiskt användbar nivå. Kunskaperna kan därefter överföras direkt till före- tagen — genom kursverksamhet — eller indirekt till dessa genom informa- tion till de institutioner som bedriver rådgivningsverksamhet. Motsvarande synpunkter kan läggas på information och rådgivning om ekonomi, organi- sation och administration.

Den utnyttjade expertisen måste ha en överblick över aktuella nyheter inom vissa branscher och forskningsområden. Utvecklingen kommer sanno- likt att medföra krav på »specialisternas specialisering». Särskilt i fråga om tekniska problem ökar svårigheterna för institutioner med en eller ett fåtal experter att besitta aktuell sakkunskap rörande utvecklingen inom en rad olika branscher. De mindre företagens behov av att utnyttja sina resurser optimalt bör leda till ökad efterfrågan på specialiserad råd- givning; detsamma gäller kursverksamheten.

Utredningen vill vidare framhålla angelägenheten av att de erfarenheter och exempel på praktiska problemlösningar, som samlas i samband med rådgivningsverksamhet av olika slag, utnyttjas även av andra institutioner

engagerade inom området. Till följd av att rådgivnings- och kursverksam— het för mindre företag bedrivs av ett stort antal institutioner utan inbördes samordning, sker inte någon systematisering, bearbetning och spridning av det erfarenhetsmaterial som konsulter och rådgivare besitter efter att under lång tid ha sysslat med problemen. Ett regelbundet erfarenhetsut- byte mellan branschorganisationer, SHI och företagareföreningar för att ge lösningar på praktiska problem ter sig i hög grad önskvärt. Härigenom bör en effektivisering kunna ske i fråga om rådgivningen till mindre före- tag, samtidigt som erfarenhetsutbytet torde främja användningen av ra— tionella problemlösningar.

Staten bör, enligt utredningens mening, även fortsättningsvis bidra till central verksamhet av det slag som för närvarande främst SHI be— driver, d.v. s. provnings- och försöksverksamhet, teknisk information och vidareutbildning. SHI bör i samverkan med företagareföreningarna sörja för tillgång på bransch- och ämnesspecialiserade konsulenter inom de områden detta påfordras och vidare för en fortsatt utbyggnad av företags- ledareutbildningen i fråga om bl.a. ekonomi och administration.

SHI:s tekniska utvecklings- och informationsarbete bör bedrivas i sam- arbete med branschforskningsinstitut och andra forskningsinstitutioner, branschförbund etc. Härigenom bör det, enligt utredningens mening, vara möjligt att skapa ett effektivt system för rådgivning och kursverksamhet, innefattande samtliga institutioner med huvudintressen inom sektorn hant— verk och mindre industri.

Vid sidan av centrala institutioner erfordras regionala organ med upp- gift bl.a. att på fältet nyttiggöra centralorganens rön och erfarenheter samt att väcka småföretagarna till insikt om behovet av rationalisering och ge vägledning om vilka möjligheter till hjälp som står till buds. Enligt ut- redningens uppfattning bör staten även fortsättningsvis anförtro denna re- gionala del av verksamheten åt det redan uppbyggda nätet av företagare- föreningar. Därvid bör enligt utredningens mening beaktas möjligheterna att åstadkomma en närmare samordning med SHI och dess regionalkontor.

Som utrednings- och serviceorgan vid behandlingen i länen av frågor rörande bl.a. företagsetablering synes föreningarna även i fortsättningen kunna spela en betydelsefull roll. Det må framhållas att den statliga loka- liseringspolitiken skapar behov av nya serviceföretag, underleverantörer etc., för att betjäna de större industrier som etableras med lokaliserings— stöd. Detta torde medföra speciella krav på företagareföreningarna inom i första hand norrlandslänen.

Utredningen vill i detta sammanhang konstatera det anmärkningsvärda i att något mera utvecklat samarbete mellan företagareföreningarna och SHI för närvarande inte förekommer. Den tekniska sakkunskap som SHI besit- ter på olika områden kan betraktas som en värdefull bakgrund till före- tagareföreningarnas rådgivningsverksamhet. Av SHI anställd expertis ——

i första hand branschspecialiserade tekniker _ bör utnyttjas av föreningar- na såsom komplement till den egna rådgivningspersonalen. Institutet i sin tur bör kunna utnyttja föreningarnas personal och deras kännedom om 10- kala förhållanden. Åtgärder i syfte att åstadkomma ett närmare samarbete mellan SHI och föreningarna är därför enligt utredningens uppfattning starkt motiverade. Eftersom både SHI och föreningarna uppbär statsbidrag för verksamheten, kan statsmakterna ställa krav på ett sådant samarbete.

Företagareföreningarnas förbund synes kunna fylla en viktig funktion i samband med en utveckling av föreningarnas verksamhet enligt enhet- liga riktlinjer samt vid överenskommelser mellan föreningarna och SHI m.fl. rörande gemensam och samordnad verksamhet.

9.3. Kursverksamhet och rådgivning

Åtgärder för att främja de mindre företagens rationalisering och utveck- ling bör bygga på både kursverksamhet och direkt rådgivning. Visser- ligen kan information om problem och problemlösningar spridas genom tidskriftsartiklar, handböcker etc. men den personliga kontakten med före- tagarna torde ofta vara en förutsättning för att informationen skall kunna omsättas i praktiska åtgärder.

Den långsiktiga målsättningen för företagareföreningarnas rådgivnings- och informationsverksamhet bör enligt utredningens mening _ i likhet med vad som gäller beträffande föreningarnas kreditgivning _ vara att verksam- heten skall komplettera insatser från andra institutioner. Föreningarna bör således inrikta sig på i huvudsak allmän rådgivning _ teknisk och ekono- misk — samt vid behov tillkalla eller hänvisa klientföretagen till utomstå— ende specialister.

Enligt utredningens mening är det angeläget att föreningarnas verksam- het _ både i fråga om kreditstöd och rådgivning _ koncentreras på ut- vecklingsbara mindre företag. Benägenheten att vid behov anlita utomstå- ende experthjälp _ samt också insikten att kostnaden härför utgör en lönsam investering _ får anses vara kännetecken på progressiva företagare. Någon anledning att från det allmännas sida subventionera dessa tjänster föreligger i princip inte. Avgiftsbelagd rådgivning bör ha bättre effekt då det gäller att fördela de knappa resurserna. Utredningen utgår från att den under senare är snabbt ökade avgiftsbeläggningen av föreningarnas råd- givningstjänster kommer att utvecklas ytterligare.

Kostnaderna för föreningarnas rådgivningstjänster bör således i prin- cip täckas genom avgiftsdebitering. I den mån föreningarna har möjlig- heter att bibehålla och upparbeta en självfinansierad rådgivningsverksam- het av större omfattning bör detta inte möta några hinder. Statsmakterna synes emellertid inte ha anledning att ekonomiskt bidra till en sådan ut- byggnad. Statens insatser för att genom företagareföreningarna främja

rådgivning till mindre företag bör enligt utredningens mening begränsa sig till att tillhandahålla den organisatoriska grunden för verksamheten, sam- tidigt som resurserna för övrigt koncentreras på centrala insatser av olika slag som stöd för den regionala rådgivningen.

Principen att föreningarnas rådgivningsverksamhet skall finansieras genom avgifter bör gälla oberoende av om rådgivningen sker med eller utan samband med föreningarnas låneverksamhet. Föreningarnas arbetsinsatser för olika offentliga organ i samband med bl.a. utredningar rörande lokali- seringsstöd, bidrag till handikappade etc. bör ersättas av berörda myn- digheter.

Kursverksamheten har _ i förhållande till individuell rådgivning — den fördelen att ett större antal företagare kan nås med begränsade in— satser. Dessutom tar kursverksamheten närmast sikte på att förebygga svårigheter inom företagen, medan den individuella rådgivningen normalt sätts in först sedan problem uppkommit. Å andra sidan kan kursverksam- het inte åstadkomma en mera inträngande analys av ett företags speciella problem. Den måste inriktas på frågor av allmän karaktär. Kurverksam- heten syftar till att fästa uppmärksamheten på vissa problem, att infor- mera företagarna om lämpliga arbetsmetoder och rationaliseringsåtgärder, snarare än att direkt lära ut den praktiska användningen. Kursverksamhe- ten kan ge företagsledarna en allmän bild av svagheter inom det egna före— taget och väcka intresse för att anlita konsulttjänster för olika rationali-

seringsåtgärder. Enligt utredningens mening synes rationellt att den ekonomiska företags- ledarutbildningen _ i likhet med den tekniska vidareutbildningen _ kon-

centreras till centrala organ. Olika företagareföreningar bör inte utarbeta och genomföra egna kurser. De bör i stället utnyttja sina kontakter med länens företagare för att sprida information om kursarrangemang och med- verka i rekrytering av kursdeltagare. Föreningarnas tjänstemän bör även kunna medverka vid uppläggandet av kurserna och eventuellt som före— läsare.

De principiella överväganden som fört fram till önskemål om avgiftsbe- läggning av rådgivningstjänster, gäller inte utbildningsverksamheten. De motiv som ligger till grund för den pågående utbyggnaden av vuxenutbild- ningen kan i stor utsträckning tillämpas även på företagsledarutbildningen. Under åtskilliga år har bidrag till teknisk kursverksamhet utgått i form av anslag till SHI, medan företagsledarutbildningen _ d.v.s. kurser i ekonomi och administration _ inte fått motsvarande stöd. Eftersom de ekonomiska och administrativa problemen för åtskilliga företag har samma betydelse som möjligheten att utnyttja moderna produktionsmetoder osv. bör här ske en omprövning.

Utredningen vill slutligen understryka att dess överväganden i flera

sammanhang försvårats av bristen på faktiska kunskaper om den mindre företagsamhetens struktur och särskilda problem i tekniska och ekonomiska avseenden. Enligt utredningens uppfattning bör en ökad forskning och ut— redningsverksamhet komma till stånd. Detta är motiverat inte minst av det stora antalet sysselsatta inom småföretagen. Dessas effektivitet får därige- nom väsentlig betydelse för produktionsutvecklingen i stort inom landet. Av den internationella översikten i kap. 7 och bil. C framgår att i andra länder utgått statsanslag till sådan forskning. Av allt att döma bör vissa erfarenheter och praktiska resultat från utlandet kunna utnyttjas även i Sverige för att styra inriktningen av rådgivning och kursverksamhet för mindre företag.

KAPITEL 10

Låneverksamheten i fortsättningen

1 0. 1. Inledning

Frågan om småindustri- och hantverksföretagens kapitalanskaffning har varit föremål för flera utredningar, som bl. a. resulterat i att statsmakterna förstärkt utlåningskapaciteten hos olika kreditinstitut i syfte att underlätta företagens försörjning med långfristiga krediter. En utvidgning har skett av utlåningen från företagareföreningarna och AB Industrikredit. Vidare har tillkommit AB Företagskredit. Den nyinrättade Sveriges investerings- bank AB skall enligt förutsättningarna även kunna medverka till att lösa finansieringsproblem för mindre och medelstora företag.

De mindre företagens upplåning sker till övervägande delen hos affärs- och sparbankerna. Dessa kreditinstituts långivning är i princip kortfristig. På senare tid har dock genomförts ett flertal ändringar i banklagstiftningen i syfte att underlätta för kreditinstituten att ge bundna lån. Även det re— formerade företagsinteckningsinstitutet ger bankerna bättre möjligheter att lämna krediter till företagare. Genom leasing och factoring har vidare till- kommit nya finansieringsformer. I kapitel 5 har utredningen redogjort för gällande bestämmelser liksom för fördelningen av kreditgivningen på olika storleksgrupper av företag.

Ställningstagandet till det primära föremålet för utredningens intresse i detta sammanhang, nämligen företagareföreningarnas framtida kreditgi- vande och kreditförmedlande verksamhet, måste i första hand bero på om det från allmänt näringspolitiska synpunkter kan anses föreligga tillräckligt behov av statliga eller statligt initierade insatser för att underlätta kredit- försörjningen för småindustri och hantverk. Angelägenheten av dylika in- satser liksom den omfattning de bör få avhänger till stor del av hur kredit- marknadens ordinarie institutioner fungerar i olika lägen. Utredningen har genom överläggningar med representanter för kreditväsende och näringsliv sökt skapa sig en bild av förhållandena på kreditmarknaden av betydelse för småindustrin. Vidare har utredningen tagit del av föreliggande statistiskt material och undersökningar i syfte att få belyst kreditströmmarnas fördel- ning på skilda kategorier av företag under olika konjunkturförhållanden. Härvidlag kan emellertid konstateras en påtaglig brist på vägledande fakta.

Utredningen har diskuterat olika möjligheter att utan eller med endast be-

gränsade statliga ingripanden underlätta kapitaltillflödet till småindustrin. Affärsbankerna med sin i princip kortfristiga kreditgivning har vissa svå- righeter att fylla småindustrins mera långfristiga kreditbehov. Av tillgänglig statistik framgår att omfattningen av affärsbankernas långivning till små- industrin varierat. Ökningcn under de senaste åren har varit tämligen lång- sam. Den övervägande delen av lånen till småindustrin har dock alltid läm- nats från affärsbankerna. Vidtagna ändringar i banklagstiftningen bör i fortsättningen underlätta för bankerna att lämna även långfristiga lån.

Sparbankerna lämnar för närvarande ej lån i någon större omfattning till hantverk och småindustri. Tendenser till en ökning föreligger dock. En om- strukturering av sparbankernas kreditgivning pågår, med bl.a. överföring av långfristiga bostadskrediter till hypoteksinstituten. Detta ger sparban— kerna möjlighet att övergå till en mera differentierad utlåning.

De möjligheter som nyligen skapats att genom Svenska företagarkassan utlåna medel till småindustrin, bör ävenledes i någon mån komma att bi- draga till att underlätta småföretagens finansieringsproblem. Det är här främst fråga om kortfristiga krediter.

Marknaden för långa krediter synes i många lägen alltjämt otillräcklig men torde dock befinna sig i tillväxt. Enligt bedömningen i SOU 1967: 6 >>Finansiella långtidsperspektiv» pågår en strukturell förändring, som skulle innebära en betydande ökning av denna del av kreditmarknaden. En sådan utveckling skulle vara av stor betydelse också för småindustrin och hant- verket och aktualiserar kravet på effektiva medel att göra den långa kapital- marknaden tillgänglig för denna sektor av näringslivet.

En utveckling av här karaktäriserat slag parallellt med en möjlig ytterli- gare försämring av näringslivets självfinansiering synes bl.a. ställa i blick- punkten den utlåning som bedrivs av AB Industrikredit och AB Företags- kredit. För den snabba utvecklingen under senare år av utlåningen från dessa bolag, vilka tillkommit i avsikt att bereda mindre och medelstora före- tag förbättrade möjligheter att erhålla långfristiga krediter i bunden form, har redogjorts i kap. 5. Såsom av där redovisade siffror framgår har bola- gens utlåning till en betydande del inriktat sig på den medelstora industrin, medan endast en mindre del kommit småindustrin till godo. Denna utveck- ling står såvitt utredningen kan finna icke i överensstämmelse med intentio- nerna vid bolagens bildande.

Den förhållandevis begränsade efterfrågan från småindustrins sida på lån från AB Industrikredit och AB Företagskredit och den övervikt för den medelstora industrin, som härigenom blivit följden, synes bl.a. samman- hänga med dessa instituts krav på säkerheter. Vetskapen härom tillsam- mans med de relativt långa väntetiderna torde ha medverkat till att många småföretag underlåtit att inge låneansökan. Om en förändring härvidlag kunde åstadkommas, skulle detta förmodligen resultera i en ökning av

lånens antal. Detta skulle ställa ökade krav på bolagens utredningskapa- citet och medföra ökade administrationskostnader.

För att lösa säkerhetsfrågorna och underlätta låneutredningsarbetet bör enligt utredningens uppfattning företagareföreningarna oftare än nu träda in som ett mellanled. Det synes utredningen lämpligt att företagareförening- arna gör erforderliga låneutredningar1 och, om dessa utfaller positivt, vidare- befordrar låneärendet till Industri- eller Företagskredit med angivande att föreningen vid behov kan medverka till statlig lånegaranti för lånet. Även om ärendena slutgiltigt skall bedömas inom bolagen enligt dessas normer, förenklar den angivna ordningen insamlandet av underlag för bedömningen. Genom det system med till företagareföreningarna delegerad statlig kredit- garantigivning, som utredningen föreslår senare i detta kapitel, skulle sam- arbetet underlättas ytterligare.

Debatten angående småindustrins och hantverkets kapitalfrågor har till stor del inriktat sig på svårigheterna för mindre företag att erhålla lång- fristiga krediter. Detta torde dock utgöra endast en del av problemet. Ofta är det en fråga om bristande eget kapital. Småföretagens förmåga till själv- finansiering har successivt avtagit bl. a. som följd av stegrade kapitalbehov för olika rationaliseringsåtgärder. Företagen har tidigare arbetat med obe- tydligt kapital och haft ett litet avskrivningsunderlag. De har därför haft svårt att bygga upp några reserver för att möta kravet på ökade kapital- insatser. Det risktagande som ansetts berättigat vid de statliga hantverks- och industrilånen och industrilånegarantierna består till väsentlig del i att staten tillhandahåller eller garanterar medel, som traditionellt ansetts böra satsas av företagaren själv i form av eget riskbärande kapital. Detta för- hållande är av vikt då det gäller att bedöma småindustrins finansierings— problem och fastställa villkoren för ett eventuellt statligt kreditstöd.

I detta sammanhang bör framhållas, att den nya statliga investerings- bankens verksamhet i första hand skall inriktas på investeringsprojekt som inte kan tillgodoses av existerande kreditinstitut, trots att projekten fram- står som lönsamma. Det blir här till stor del fråga om långsiktiga och mera riskbetonade investeringar. Huvuddelen av bankens insatser kommer av allt att döma att inriktas på större projekt. Enligt förutsättningarna skall han- ken dock även medverka vid lösningen av utvecklings- och omställnings- problem lför expansiva och lovande mindre företag. I vilken mån banken kan ersätta andra statliga åtgärder är det icke möjligt att nu yttra sig om.

Småindustrins och hantverkets kapitalanskaffningsproblem synes i första hand vara koncentrerade till de expanderande företagen, som trots hög av- kastning eller i varje fall goda prognoser har stora finansieringssvårigheter. I fråga om problem vid kapitalanskaffningen torde skiljelinjen icke i första

1 Det bör nämnas att i utredningsförslaget angående skapandet av AB Företagskredit ( SOU 1961:64 s. 30 ) förutsattes att företagareföreningarna skulle förmedla låneansök- ningar och dessutom när så befanns lämpligt biträda vid låneutredningar.

band kunna dragas mellan stora och små företag. Vid samma expansions- takt och samma självfinansieringsgrad bör alla företag oavsett storlek rela- tivt sett har samma behov av kapitaltillskott. Olika undersökningar tyder dock på att de mindre industriföretagen har en lägre självfinansieringsgrad än de medelstora och större. De lär också ha svårare att anskaffa kapital. Det ligger vidare i sakens natur att de procentuellt sett snabbast expande- rande företagen är att finna inom kategorin småföretag.

Det allmänna intresset att överbrygga dylika företags svårigheter synes enligt utredningens åsikt vara det primära motivet för ett statligt stöd.

Även andra skäl för ett statligt kreditstöd i varje fall tills vidare kan emellertid anföras. Oavsett takten av strukturförändringen inom närings- livet kommer att finnas ett stort antal hantverks- och mindre industriföre- tag med inriktning huvudsakligen på en lokal marknad och utan behov av eller intresse för snabb expansion. Det är angeläget också för samhället att sådana företag blir så effektiva som omständigheterna medger. Härför er- fordras olika rationaliseringsåtgärder. Dessa underlättas om företagareför- eningarna har möjlighet att kombinera sin rådgivningsverksamhet med kreditanska'ffning.

Sammanfattningsvis finner utredningen möjligt att det ordinarie kredit- väsendet genom anpassningar av lagstiftning och institutioner så småning- om kommer att fungera i stort sett tillfredsställande utan speciella statliga åtgärder till förmån för småindustrin. Detta bör enligt utredningens mening vara det eftersträvade målet. Betydande steg har redan tagits i denna rikt- ning. Tills vidare är av de skäl utredningen åberopat vissa stödåtgärder på- kallade. Dessa bör emellertid inriktas på att utan subventionsinslag stödja företag med från ekonomisk synpunkt goda fra-mtidsprognoser.

Utredningen har funnit att företagareföreningarna även i fortsättningen bör fungera som regionalorgan för det statliga kreditstödet. Kommerskol- legiets ställning som central tillsynsmyndighet för företagareföreningarna bör kvarstå. Med utgångspunkt härifrån upptages idet följande olika med kreditstödet åt småföretagen sammanhängande spörsmål, i första hand låne- stödets form och de allmänna lånevillkoren.

10. 2. Lånestödets f orm

Den för närvarande använda formen för det statliga lånestödet till hant- verk och småindustri, d.v.s. en kombination av direktlån och lånegaran- tier, har tillämpats sedan år 1954. I tekniskt hänseende har de nu gällande bestämmelserna varit oförändrade sedan år 1960.

Vid skilda tillfällen har lånestödets form tagits upp av olika utredningar och remissinstanser. Frågan har då närmast gällt huruvida direkta län eller lånegarantier är att föredraga eller om en kombination av bådadera ger den ur olika synpunkter bästa effekten. Även företagareföreningsutred-

ningen har ansett sig böra närmare belysa och taga ställning till detta pro- blem. Därvid upptages även frågan om en decentralisering av kreditgaranti- givningen.

10. 2. 1. Tidigare överväganden och ställningetaganden samt på senare tid aktualiserade synpunkter

[ betänkandet SOU 1959:7 angående statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. prövades utformningen av långivningen till hantverk och småindustri ingående.

Jämförelser gjordes i olika avseenden mellan direkt långivning via statliga ut- låningsfonder och lånegarantier. Den senare formen var enligt betänkandet i de flesta hänseenden överlägsen direktlånen, framför allt genom att den tillgodosåg kreditbehoven utan att onödigtvis ingripa i de befintliga kreditinstitutens nor- mala verksamhet. Stödverksamheten borde endast utgöra ett komplement till den- na verksamhet och icke konkurrera med den. En annan fördel med lånegaranti— systemet ansågs vara att anspråken på statsmedel begränsades till att täcka de förluster som kunde uppkomma på de garanterade lånen. Även ur administrativ synpunkt syntes garantilånen vara att föredraga.

Garantilånens fördelar bedömdes sålunda vara betydande både från statsfinan- siell synpunkt och för låntagaren, som själv kunde välja kreditinrättning och samla sina krediter hos ordinarie kreditgivare. Låneformen ansågs emellertid från låntagarens synpunkt ha den svagheten att vara avhängig av läget på kredit- marknaden. Valfriheten för låntagaren vid statsgarantiförfarandet var av tämli- gen ringa betydelse, om kreditinstituten icke kunde ställa krediter till förfogande. Vid ett ansträngt kreditläge framstod det för den kreditsökande som det väsent- liga att han över huvud taget kunde förmå något kreditinstitut att bevilja lån. I ett sådant läge torde därför låntagarna finna den direkta långivningen avsevärt förmånligare än garantigivning. Direktlånen gav staten möjligheter att inrikta kreditstödet efter de linjer som staten fann önskvärda, även vid ett skärpt kredit- läge.

Dessutom skulle kreditgarantisystemet utesluta ett utnyttjande av avbetalnings- förfarandet. Enligt detta köpte långivaren (företagareföreningen) de maskiner etc. för vilkas anskaffande lånet söktes. Maskinerna såldes därefter genom avbe- talningskontrakt till företagaren. Detta förfaringssätt ansågs endast kunna ske om medel fanns tillgängliga hos företagareföreningarna i form av statliga låne- medel.

Utredningsmannen ansåg att kreditgarantier ej borde förekomma för lån un- derstigande 10 000 kronor.

Garantilånens fördelar uppvägdes också, ansåg utredningsmannen, till en del av att de låneförmedlande organen ofta miste den direkta kontakten med lån- tagaren och därigenom fick vissa svårigheter att kontinuerligt följa låntagarnas affärsställning. Dessa svårigheter ansågs dock kunna övervinnas genom ett snabbt och konsekvent genomfört rapportsystem mellan kreditinstitutet och det låne- garanterande organet.

Genom att direktlånen gav låneorganen (företagareföreningarna) möjlighet att snabbt och på egen hand träffa avgöranden, ansågs dessa ge föreningarna en själv- ständigare ställning samt stärka deras auktoritet bland företagarna och verksamt

bidraga till att stödja den av föreningarna bedrivna upplysnings- och rådgiv— ningsverksamheten.

Utredningsmannen angav som sin slutsats att de båda stödformerna borde finnas sida vid sida. Tyngdpunkten i det statliga kreditstödet borde ligga på garantilåneformen, men härjämte skulle finnas möjlighet att lämna direkta lån åt hantverks- och industriföretag.

Enligt vissa remissinstanser borde dock ett enhetligare system införas.

Statskontoret pläderade för garantilånesystemet och anförde bl.a. att möjlighet borde finnas för företagareföreningarna att från kreditmarknaden mot statsgaranti upplåna de medel som ansågs erforderliga för direkt långivning i samband med den informativa och rådgivande verksamheten. Även avbetalningsförfarandet skulle kunna ordnas på samma sätt. Genom ett konsekvent användande av garan- tisystemet skulle de nu genom de statliga utlåningsfonderna investerade medlen successivt kunna frigöras och återföras till budgeten.

Vidare skulle de statliga organens arbete med förevarande stödverksamhet kunna nedbringas. Över huvud taget skulle man vinna de fördelar som i utred- ningen anförts till stöd för ett kreditgarantisystem och likväl kunna tillgodose de önskemål, som ansetts tala för direktlånesystemets bibehållande. Den skillnads— ränta, som föreningarna tillgodogjort sig, skulle kunna i mån av behov ersättas i annan ordning. Härigenom skulle finansieringen av föreningarnas verksamhet renodlas, vilket syntes vara eftersträvansvärt.

Fullmäktige i riksbanken var inne på en liknande linje och menade,

att vinsten av utredningens förslag till koncentration av stödformerna var rätt begränsad i jämförelse med de nya problem, som en påbörjad utbyggnad av företagareföreningarna till nya kreditinstitut i enlighet med förslaget skulle medföra. Såsom framgick av utredningen, var en väsentlig fördel med garanti- låneformen bl. a., att tillhandahållandet och skötseln av lånen kunde överlastas på de privata kreditinstituten och den statliga administrationen i motsvarande mån befrias från samma verksamhet. Det var uppenbart att dessa fördelar väsentligen upphävdes om den direkta utlåningen bibehölls och till och med utökades. En annan sida av problemet som fullmäktige för sin del hade anledning att lägga stor vikt vid var att vid garantilåneformen verksamhetens omfattning och villkor kunde anpassas till utvecklingen på kreditmarknaden. Dessa synpunkter talade för att kreditstödet, om inte en kombination med direkt utlåning av särskilda skäl var önskvärd och ur kostnadssynpunkt försvarbar, helt borde få formen av låne- garantier.

Kungl. Maj :t (statsverkspropositionen 1960, bil. 12) och senare riks- dagen anslöt sig emellertid till uppfattningen att företagareföreningarnas direktlånegivning är av största betydelse för föreningarnas verksamhet och ansåg i vart fall icke någon minskning i föreningarnas direktutlånings- verksamhet vara motiverad.

Det ansågs dock enligt propositionen principiellt och praktiskt otillfreds- ställande att använda de båda låneformerna parallellt, eftersom det — vilket flera remissinstanser påtalat — icke kunde anses rationellt att hand— läggningen av låneärenden gällande lika stora belopp skulle vara väsentligt olika, beroende på vilken låneform som kom till användning. Frågan upp-

stod då efter vilka grunder den ena eller den andra låneformen i sådant fall skulle väljas och vilka intressen som kom att beaktas vid valet mellan de enklare och snabbare tillgängliga direktlånen och de mera omständliga garantilånen. Någon mera ingående diskussion i frågan redovisades dock ej i propositionen 1960, men det kan förtjäna påpekas att ställningstagandet var baserat på att den centrala handläggningen av garantilånen skulle bi- behållas.

Den generella maximigränsen för direktlånen borde, enligt riksdagens beslut, även vara minimigränsen för lånegarantigivningen. Det skulle an- komma på Kungl. Maj:t att fastställa gränsdragningen. Skiljelinjen mel- lan direkt statlig långivning via statens hantverks- och industrilånefond och industrigarantilånen drages alltså nu beroende på lånebeloppets stor- lek. Den gräns som föreslogs i 1960 års statsverksproposition, nämligen 50.000 kr eller vid lån för större maskininvesteringar undantagsvis 75.000 kr, gäller fortfarande. Lån under dessa belopp beviljas av företagareför- eningarna som direktlån och däröver lämnas lånestödet i form av statlig kreditgaranti, ställd genom företagareföreningen i länet på uppdrag av kommerskollegium.

De redovisade synpunkterna beträffande för- och nackdelar hos de bägge formerna av lånestöd torde i stort få anses gälla även i dagen-s läge. Det kan konstateras att många av de argument som i olika sammanhang anförts mot garantilån gäller snarare centraliseringen av besluten än stödformen som sådan.

Utvecklingen har på senare år accentuerat vissa frågeställningar och fört med sig vissa nya. Från vissa håll har önskemål framförts om en omlägg— ning eller modifiering av systemet.

Statsutskottet har sålunda i utlåtanden både 1961 och 1962 uttalat att det vore önskvärt att gällande riktlinjer för garanti- och lånegivningen tid efter annan omprövades ur synpunkten att ge det samlade lånestödet en så ändamålsenlig inriktning som möjligt. Bl.a. har det synts ut- skottet böra övervägas om icke med hänsyn till garantiutrymmets storlek en sänkning av den nedre gränsen för utställande av lånegarantier borde ske. Det vore också önskvärt att lämpliga åtgärder vidtogs för att åstad- komma en snabbare och rationellare behandling av föreliggande garanti- ärenden.

Departementschefen anförde emellertid i statsverkspropositionen 1963 att en sänkning av garantigränsen borde anstå i avvaktan på närmare erfarenheter av 1960 års regler angående avvägningen mellan direktlån och garantilån. Til-l grund för dessa regler låg bl.a. den tidigare redo- visade uppfattningen att det är principiellt och praktiskt otillfredsstäl- lande att använda båda låneformerna parallellt.

Möjligheterna att åstadkomma en snabbare och mera rationell behand- ling av garantiärendena liksom huruvida det för mindre län är möjligt

att påskynda det administrativa förfarandet och att med bibehållande av rimliga krav på säkerhet vinna större snabbhet behandlades av 1963 års riksdag. Kungl. Maj:t har i enlighet med riksdagens beslut uppdragit åt utredningen att vid verkställandet av utredningsuppdraget jämväl un- dersöka det administrativa förfarandet vid handläggning av ärenden rö- rande statlig kreditgaranti (se kap. 6:5).

Utvecklingen under de senaste åren karaktäriseras av att garantilånen till följd av det strama kreditmarknadsläget under långa perioder varit svåråtkomliga. Härigenom synes efterfrågan på direktlånemedel hos före- tagareföreningarna ha ökat. Företagen torde ha reducerat anspråken på lånebeloppen för att nå ner till gränsen för direktlån. Detta synes vara en orsak till att länens medelbelopp stigit. Sålunda har antalet låneärenden, där maximibeloppet 50 000 kr beviljats, ökat från ca 100 län är 1961 till ca 200 län är 1963 och ca 300 år 1965. Motsvarande siffror för maskinlån å maximibeloppet 75 000 kr var resp. 40, 100 och 225 lån. Önskemålen om ytterligare direktlånemedel har också understrukits från föreningarnas sida.

Vid skilda tillfällen har framförts förslag om en delegering av ga- rantigivningen, så att företagareföreningarna skulle erhålla ett generellt bemyndigande att å statens vägnar teckna borgen för i kreditinrättning upptaget industrigarantilån. Härvid skulle tillsynsmyndighetens funktion kunna begränsas till att vara inspekterande, vägledande och rådgivande samt eventuellt att fatta beslut i låneärenden överstigande visst belopp. Tillsynsmyndigheten skulle även tjäna som besvärsinstans. Motivet för en delegering skulle främst ligga i möjligheterna att därigenom få en snabbare och smidigare handläggning.

Frågan om en mer eller mindre långt driven delegering av garantigiv- ningen är i praktiken av stor betydelse för valet mellan lånegarantier och direktlån. Den diskuterades bl.a. i SOU 1959:7 . Där anfördes som skäl för en decentralisering att endast lokala organ kan anses ha den tillförlit- liga person- och ortskännedom, som vid en verksamhet av förevarande slag är ett viktigt moment vid bedömning av kreditvärdigheten och vid den upp— följning i form av tillsyn och kontroll, som allmänt anses vara oundgänglig för denna kreditgivning. Vidare framhölls lånesökandens behov av person- lig kontakt med kreditorganet och att småföretagare ogärna vill ordna sina låneaffärer genom en mer eller mindre vidlyftig korrespondens. De flesta önskar helst få tillfälle till personliga samtal om sina bekymmer, få hjälp med lånehandlingar, inteckningar etc. Dessutom anknöts till de allmänna decentraliseringssträvandena inom statsförvaltningen.

Som skäl för en central handläggning anfördes att ett lokalt organ i allmänhet icke kan förutsättas ha den översikt över marknaden för olika branscher som erfordras för att på ett tillfredsställande sätt bedöma, om utrymme finns för nya företag (eller investeringar) inom branschen.

Risk ansågs finnas även för att de lokala intressena överdimensioneras när det gäller att nyetablera eller utvidga en lokal industri. Det var vidare önskvärt att ernå en enhetlig central tillämpning och handläggning av långivningen, varigenom även möjliggjordes för företagareföreningarna att ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, nämligen rådgivning i tekniska och ekonomiska angelägenheter.

Frågan om en delegering av garantigivningen behandlades även av 1960 års företagskreditutredning ( SOU 1961:64 ), som anförde att vissa betänkligheter naturligen måste inställa sig mot att låta ett enskilt organ utan eget risktagande i växande omfattning förvalta statliga låne- medel. Dessa betänkligheter skulle dock starkt minska i betydelse redan vid ganska begränsade insatser av eget kapital från företagareförening- arna.

Med ett inslag av eget risktagande vore det vidare naturligt —— enligt nämnda betänkande — att företagareföreningarnas utlåningsverksamhet ännu mera än hittills bestämdes av företagsekonomiska överväganden. Lokaliserings- och sysselsättningspolitiska motiv för det statliga kredit- stödet åt mindre och medelstora företag borde främst vara förbehållna industrigarantilånen.

Företagskreditutredningen berörde också tanken att företagarförening- arna skulle få bevilja statsgaranti som säkerhet för lån från det av ut- redningen förordade institutet (det senare bildade AB Företagskredit). Frågan om att medge företagareföreningarna rätt att bevilja kreditgaran- tier hade tidigare avvisats. Skälet var bl.a. av principiell natur, nämligen att helt enskilda organ icke borde äga rätt att ådraga statsverket ekono— miska förpliktelser. Utredningen anförde i detta sammanhang att förut— sättningen för en mera väsentligt utvidgad utlånings- och garantiverksam- het borde vara ett visst eget risktagande från föreningarnas sida, och att, om ett sådant komme till stånd, föreningarnas roll som supplerande insti- tut på den svenska kreditmarknaden skulle kunna växa väsentligt.

Frågan om delegering av garantigivningen till företagareföreningarna behandlades också av 1963 års riksdag. I statsutskottets utlåtande 1963:10 s. 16—17, uttalades att det icke kunde anses riktigt att på enskilda sam- manslutningar överföra befogenheter att ingå för staten bindande avtal med ekonomiska förpliktelser av väsentlig omfattning, utan att de själva iklädde sig något ansvar.

10. 2. 2. Utredningen

För närvarande kan företagareföreningarna tillhandahålla statligt kredit— stöd dels i form av direkta lån av medel från statens hantverks- och indu- strilånefond, dels genom förmedling av statliga kreditgarantier. Sistnämnda stödform har i olika sammanhang ansetts kunna få ökad betydelse om be-

slutanderätten kunde delegeras till föreningarna. Innan utredningen ingår på en bedömning av de nuvarande stödformerna och möjligheterna att mo- difiera dessa, bör i någon mån belysas vilka alternativ som föreligger i fråga om den kreditgivande och kreditförmedlande verksamhet, som nu bedrives av företagareföreningarna på statligt uppdrag.

Ett sådant alternativ vore att låta föreningarna mot statlig garanti inom vissa ramar upplåna medel på den allmänna kreditmarknaden, vilka medel därefter skulle användas för direkt utlåning. Då det torde vara uteslutet att varje förening på egen hand bedrev en dylik upplånings- verksamhet, synes en förutsättning för ett sådant arrangemang vara att det inrättades något centralorgan, som ombesörjde upplåningen och för— delade medlen mellan föreningarna. Att tillskapa ett nytt organ för denna förhållandevis begränsade uppgift förefaller utredningen vara en orationell lösning. Företagareföreningarnas förbund skulle möjligen kun- na ges dylika befogenheter men en sådan lösning måste möta den invänd- ningen att uppgiften starkt avvek från förbundets nuvarande uppgifter. Av befintliga helt eller delvis statsanknutna organ skulle möjligen AB Industri- kredit/Företagskredit kunna åtaga sig uppgiften, varvid skulle krävas en förändring av bolagens stadgar och en utvidgning av deras lånerätt.

En marknadsupplåning av angivet slag skulle innebära att företagareför- eningarnas inlåning bleve bunden till fast ränta, varierande allt efter ränteläget vid tidpunkten för upplåningen. Detta skulle i sin tur kräva motsvarande fasta räntor för utlåningen till företagen. Detta i andra sammanhang vanliga förhållande är givetvis icke i och för sig något hinder mot det skisserade alternativet.

En variant vore att ge företagareföreningarna möjlighet att med statlig garanti som ytterligare säkerhet återbelåna de av dem utgivna lånen i bank eller i AB Industrikredit eller AB Företagskredit. Detta förfaringssätt skulle kräva att föreningarna direkt eller successivt gavs tillgång till ett relativt stort eget kapital, som skulle möjliggöra för dem att påbörja långivningen till företagen och utbetala de lån, som sedan skulle återbelånas.

De uppgifter, som enligt ovan skulle kunna tilldelas AB Industrikredit, kan möjligen också fyllas av den nya statliga investeringsbanken.

Utredningen har efter att ha övervägt de ovan angivna alternativen funnit att de del-s förutsätter samma principiella ställningstaganden be- träffande rätten för enskilda organ att ådraga statsverket ekonomiska förpliktelser som en delegering av kreditgarantigivningen, dels icke med— för några så avgörande fördelar att de överväger de praktiska svårig- heterna. Något väsentligt synes ej vara att vinna med en omläggning. Utredningen kommer därför i det följande att behandla frågan om kredit- stödet med utgångspunkt från de huvudformer detta för närvarande har.

Vid överväganden angående den lämpligaste formen för det statliga

kreditstödet bör frågan ställas om det inte skulle vara eftersträvansvärt att låta stödet utgå efter enhetliga linjer, d. v. s. att välja ett av alternativen direkta statliga lån eller statliga lånegarantier.

Alternativet enbart direkta statliga lån i analogi med vad som beslutats i fråga om de statliga lokaliseringslånen torde — därest man ej skulle be- gränsa det samlade lånestödet till ungefär den nuvarande lånefondens nivå — knappast kunna komma i fråga eftersom de prioriteringsmotiv, som åberopats beträffande lokaliseringslånen, ej torde kunna åberopas för ett kreditstöd till småföretagsamheten. En sådan omläggning skulle vid oför- ändrat totalt kreditstöd erfordra en mot garantilånegivningen svarande ök- ning av lånefonden och innebära en belastning på statsbudgeten. Utred- ningen vill icke förorda detta alternativ.

Däremot förtjänar alternativet enbart lånegarantier att närmare över- vägas och då närmast under förutsättning att beviljandet av garanti i viss utsträckning delegerades till företagareföreningarna på så sätt att dessa gavs rätt att å statens vägnar teckna kreditgarantier inom vissa årliga rain- belopp. De företag och projekt, för vilka kreditstöd begärdes, kom att få konkurrera med övriga kreditsökande hos bankerna i fråga om räntabilitet och framtidsprognoser. Statsgarantins funktion blev närmast att fylla bris- ten på bankmässiga säkerheter. Staten skulle genom att välja en sådan linje kunna tillgodogöra sig de fördelar ur administrativa och statsfinan- siella synpunkter, som denna låneform onekligen erbjuder.

Mot ett sådant system har invänts, att småföretagen i en ansträngd kre- ditmarknadssituation i stor utsträckning skulle bli utestängda från möjlig- heterna att få garantilån. Det är mycket svårt att fastställa realismen i dy- lika farhågor. Klart är dock att kreditgarantier i och för sig inte är någon garanti för att lånemedel står till förfogande. Det torde vidare vara odisku— tabelt att kreditknappheten i ett sådant läge också måste få drabba småv- industrin och hantverket, ehuru den lämpliga graden härav kan vara före— mål för olika uppfattningar. För att undvika alltför kraftiga inskränkning- ar av kreditgivningen till småindustrin kunde som komplement tänkas ett system, enligt vilket riksbanken hade att bedöma när en sådan situation hotade att inträda och då tillhandahöll lån mot utställda garantier. En an- nan möjlighet vore att i särskild ordning anvisa anslag på budgeten. Ett så- dant steg från centralbankens resp. statsmakternas sida torde emellertid —— bl.a. med hänsyn till att det i ett sådant läge också föreligger ett starkt tryck från andra sektorer med önskemål om prioritering — knap- past komma att tagas förrän snedvridningen redan vore ett faktum.

Som ett särskilt skäl för att bibehålla möjligheterna till direktlån för denna gren av näringslivet har anförts följande. En av företagareför- eningarnas huvuduppgifter är att genom rådgivning och rationaliserings- undersökningar ge småföretagare, som eljest saknar möjlighet därtill, hjälp att rationalisera sina företag och att i övrigt inrikta sin verksamhet

på ett ekonomiskt riktigt sätt. Föreningarnas direktlånegivning under- lättar förverkligandet av rationaliseringsuppslagen, och utan möjligheter till dylik långivning i en smidig och formellt mindre krävande form skulle utbytet av föreningarnas rådgivningsverksamhet försämras. Utred- ningen tillmäter dessa argument en viss betydelse men anser att det som framför allt talar för att direktlånen bör bibehållas jämsides med garan- tilånen är det förhållandet att kreditmarknaden för närvarande icke. kan anses fungera på ett helt tillfredsställande sätt för här ifrågavarande sektor av näringslivet och att det därför icke kan uteslutas att ett totalt slopande av direktlånen för närvarande skulle få negativa verkningar.

Utredningen har sammanfattningsvis kommit till den uppfattningen att kreditgarantigivningen normalt är den bästa stödformen. Även om viss tve— kan kan råda om den verkar med rimlig effektivitet under lägen med stark kreditåtstramning, kan den i de flesta lägen väntas ge ett fullt acceptabelt resultat. Nuvarande stödsystem, med en uppdelning i dels långivning från en statlig lånefond och dels statlig garantigivning, bör dock i sina grunddrag bibehållas tills vidare. Att låta stödformerna kvarstå sida vid sida torde för närvarande erbjuda statsmakterna den bästa möjligheten att avpassa stö- det på det vid varje tillfälle mest lämpliga sättet. Detta utesluter icke modi- fikationer på skilda punkter i nuvarande system. Utredningen tar upp des- sa frågor i det följande.

Den i det föregående återgivna ståndpunkten att föreningarna såsom icke-statliga organisationer ej bör ges rätt att ingå för staten bindande avtal med ekonomiska förpliktelser av väsentlig omfattning — och sär- skilt då kreditgarantier — utan att själva ikläda sig något ansvar, torde i detta sammanhang få tagas upp till prövning. Det synes då först kunna fastslås att en garantigivning å statens vägnar i och för sig, d.v.s. om samma grad av ansvarstagande föreligger, inte kan anses vara mera an- svarsfull än en direkt utlåning av statliga lånemedel. Vad beträffar de nuvarande direktlånemedlen har visserligen aldrig direkt utsagts att staten skall täcka de förluster som föreningarna kan komma att vid- kännas. Föreningarna har emellertid i praktiken kunnat räkna med att få täckning av statsmedel även för denna del av sina kostnader, om än i vissa fall med reducering beroende på föreningens ekonomiska ställning. Särskilda subventionsmedel har avsatts genom årliga anslag på riksstaten, och genom utnyttjande av räntemarginalen har föreningarna kunnat avsät- ta ytterligare medel för förlusttäckning. Föreningarnas direktlånegivning har alltså i hög grad medfört ekonomiska förpliktelser för staten. Den an- givna förutsättningen för en delegering av garantigivningen, nämligen ett visst eget risktagande från föreningarnas sida, gäller därför i samma ut- sträckning för direktlån.

Utredningen finner sålunda att staten inom givna beloppsgränser inte

ikläder sig större förpliktelser i form av förlusttäckning vid garantigivning än vid direktlånegivning. De förluster som uppstår hör av föreningarna bä- ras på samma sätt i båda fallen.

En annan förutsättning för delegering av garantigivning till företagare- föreningarna anser utredningen vara att de båda kreditformerna blir lik- värdiga för föreningarna. Det bör alltså inte finnas motiv för företagare- föreningarna att favorisera direktlånen framför garantilån. För närvarande ger direktlånen ränteinkomster åt föreningarna medan däremot garanti- lånen ger enbart arbete utan motsvarande inkomsttillflöde. En ändring härvidlag synes lämpligast kunna ske på det sättet att ränteinkomsterna i sin helhet överföres till statsverket samt att kostnaderna täckes i annan ordning. Till denna fråga återkommer utredningen senare.

Då sålunda principiella hinder enligt utredningens uppfattning icke finnes mot att föreningarna under vissa förutsättningar ges rätt att ut- färda kreditgarantier på statens vägnar, talar praktiska skäl för att för- eningarna tilldelas sådan rätt.

I detta sammanhang har utredningen även övervägt lämpligheten av att låta företagareföreningarna överta garantigivningen för samtliga in- dustrigarantilån. De av kommerskollegium och Kungl. Maj:t hittills läm- nade större lånegarantierna har till övervägande del lämnats utanför den egentliga småindustrisektorn och huvudsakligen varit motiverade av 10- kaliseringspolitiska skäl eller avsett stödjande av speciella utvecklings- projekt. Genom införandet fr.o.m. den 1 juli 1965 av de statliga lokali— seringslånen och inrättandet år 1967 av Sveriges investeringsbank AB synes andra vägar ha öppnats för dylik kreditgivning. Om lånegränsen för den till företagareföreningarna delegerade garantigivningen sattes re— lativt högt skulle detta kunna innebära ett sätt för staten att utan central medverkan tillhandahålla ett kreditstöd tillräckligt för att komplettera det övriga nätet av kreditmöjligheter för småindustrin.

En dylik maximigräns för industrigarantilånen synes dock innebära vissa nackdelar. Att redan från början dra gränsen så högt beträffande föreningarnas garantigivning på statens vägnar torde vara olämpligt; en viss prövotid för den nya verksamheten kan vara befogad. Vidare ger det nuvarande systemet staten (kommerskollegium och i sista hand Kungl. Maj:t och riksdagen) möjligheter att på ett smidigt sätt utfylla existerande brister på kreditmarknaden. Eftersom utredningen dessutom förutsätter att kommerskollegium även i fortsättningen måste hålla en viss personal för uppdraget som tillsynsmyndighet för föreningarnas verksamhet, synes- det olämpligt att _ i varje fall utan en övergångsperiod _ helt övergå till delegerad garantigivning.

Utredningen förordar sålunda att rätten att på statens vägnar besluta om lånegaranti intill viss övre lånegräns delegeras till företagareförening— arna. Till frågan om lämplig lånegräns återkommer utredningen i av—

snittet 10.3. Någon minimigräns för lånegarantierna torde icke behöva fastställas. Valet av låneform bör i stället vara beroende på vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Beträffande frågan om föreningarnas eget risktagande hänvisas till senare avsnitt.

Garantier över gränsen bör som hittills beslutas av den centrala myn- digheten eller av Kungl. Maj:t.

Utredningen har — med utgångspunkt från sin allmänna inställning att garantigivning bör vara den normala stödformen — undersökt möjligheterna att skapa ett system, enligt vilket föreningarna visserligen förfogar över både direktlån och lånegarantier för kreditstödet men ändå i flertalet fall skulle föredra att använda garantiformen. Efter prövning av olika alternativ —— såsom en högre ränta för direktlånen eller att direktlån skall belasta föreningens kvot hårdare än garantilån —— har utredningen emellertid fun- nit att, ehuru vissa tekniskt möjliga lösningar kan konstrueras, dessa skulle innebära ett så komplicerat administrativt arbete, att fördelarna ej står i rimlig proportion till insatsen. Fördelningen mellan garantier och direkt— lån bör i stället regleras av Kungl. Maj:t och riksdagen genom anpassning av garantiramar och lånemedelstilldelning.

1. O. 3. Lånebeloppsgräns

10. 3. 1. Nuläge och önskemål

Den övre gränsen för lån från statens hantverks- och industrilånefond har sedan 1960 varit oförändrad 50.000 kr eller, i fråga om lån för an- skaffning av maskiner, 75.000 kr. Om särskilda förhållanden föranleder därtill, må lån — efter medgivande av kommerskollegium — beviljas till högre belopp.

Ett allmänt önskemål föreligger från föreningarnas sida om höjning av gränsen för direktlånen. Dessutom anses att skillnaden mellan lån avsedda för maskinköp och för andra ändamål är omotiverad samt att den fasta beloppsgränsen mellan direkt- och garantilån många gånger kan vara direkt olämplig; lånegarantier bör kunna beviljas även under gränsen för direktlån.

Dessa önskemål har av Företagareföreningarnas förbund utformats så- lunda i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1965, vilken överläm- nats till utredningen:

Den försämring av penningvärdet, som ägt rum sedan 1960, har medfört att hantverks- och industrilånens reala värde minskat med 22 procent. Där- jämte har genom den tekniska utvecklingen maskinanskaffningen blivit allt- mera kostnadskrävande. De expanderande företagen kännetecknas av en allt längre gående automation med stark ökning av investeringsbehovet per anställd. Företagareföreningarnas möjligheter att genom direktlån bidraga till arbets- kraftsbesparande investeringar behöver därför ökas i takt med utvecklingen.

Med anledning av vad som ovan anförts får Företagareföreningarnas förbund hemställa, att gränsen för hantverks— och industrilån, som må beviljas av före- tagareförening, höjes till 150 000 kronor och att i samband härmed de för när- varande olika maximigränserna för lån 'till maskinanskaffning och andra in— vesteringar slopas.

10. 3. 2. Utredningen

Vid bedömningen av frågan om höjd gräns för direktlånen liksom även den lämpliga maximigränsen för av förening utställd lånegaranti har ut- redningen sökt bilda sig en uppfattning om föreningarnas förutsättningar att självständigt avgöra större och mer komplicerade låneärenden. Härvid har utredningen haft hjälp av en av Bohlins Revisionsbyrå AB på utredning- ens uppdrag verkställd undersökning.

Undersökningen, för vilken redogöres i Bilaga D, hade bl.a. till syfte att belysa den företagsekonomiska prövning, som ansökningar om hant- verks- och industrilån underkastas inom företagareföreningarna. Den utmynnar i ett uttalande att inget talar för att det sätt på vilket den företagsekonomiska bedömningen gjorts lett till en från företagsekonomisk synpunkt felaktigt inriktad långivning. Enligt byrån synes dock vissa brister föreligga dels i fråga om dokumentationen i de undersökta föreningarnas låneakter och systematiken i uppgiftsinsamlandet, dels i fråga om analy- sen av den lånesökandes bokslut samt dennes likviditetsförhållanden.

Det kan visserligen sägas att föreningarnas långivning i stor utsträck- ning består av relativt små lån till låntagare, vilka i många fall är väl kända för föreningens styrelse och tjänstemän, samt att det hittills redo— visade förlustutfallet knappast pekar på att långivningen baserats på otill- räckliga utredningar. De förhållandevis ringa förlusterna kan dock bero på att långivningen skett under en period med speciellt goda konjunkturer för näringslivet; ett sämre konjunkturläge kunde ha medfört väsentligt större förluster. Den av revisionsbyrån gjorda undersökningen omfattar lån överstigande 30 000 kronor, d.v.s. den i fråga om lånebelopp översta tredjedelen av samtliga lån. Eftersom föreningslånen oftast utgör ett kom- plement till annan upplåning, torde de investeringar som berörts av dessa lån i många fall ha uppgått till 100 000 kr och däröver, vilket borde ha va- rit ett tillräckligt motiv för relativt ingående låneutredningar och god do- kumentation. Detta skulle vara än mer betydelsefullt vid en eventuell höj- ning av beloppsgränsen.

Når utredningen i det följande förordar en viss höjning av lånegränsen för direktlånen och dessutom i vad avser delegerad garantigivning förordar en högre beloppsgräns än för direktlånen, har utredningen förutsatt att åt- gärder vidtas för att eliminera bristerna i fråga om dokumentation, syste-

matik och analys. Detta synes böra ske genom en ökad utbildningsverk- samhet för föreningarnas tjänstemän och genom att en systematik utbildas i fråga om anskaffning, bedömning och redovisning av olika för lånebesluten väsentliga data. Sådan utbildning och systemuppläggning bör snarast ord- nas genom samarbete mellan Företagareföreningarnas förbund, kommers- kollegium, SHI och näringslivets organisationer.

Utredningen, som anser att det alltjämt bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilket högsta belopp som må utlämnas till en och samma låntagare, har under angivna förutsättningar för sin del ansett sig böra förorda en höjning av lånetaket för hantverks- och industrilån till för närvarande 100 000 kr. Något skäl att bibehålla den hittillsvarande diffe- rentieringen mellan lån avsedda för maskininvesteringar och för övriga ändamål har utredningen icke funnit.

Beloppsgränsen för den till företagareföreningarna delegerade garanti- givningen synes kunna sättas högre. Skälen härför är dels den komplette— rande granskning av låneärendet som kreditinrättningen förutsättes göra och dels angelägenheten att ge garantilånen en viss prioritet. Utredningen anser att gränsen, som i likhet med gränsen för direktlånen bör fastställas av Kungl. Maj:t, för närvarande bör sättas vid 200000 kr. Denna gräns, liksom ovannämnda direktlånegräns av 100 000 kr, bör tid efter annan om- prövas.

Det kan i vissa fall vara lämpligt eller nödvändigt att föreningen kom— pletterar en av den själv beviljad kreditgaranti med ett direktlån eller vice versa, exempelvis för att tillfälligt skaffa rörelsekapital åt en lån- tagare. Den sammanlagda lånesumman bör dock i sådant fall ej utan tillsynsmyndighetens medgivande få överstiga högstbeloppet för den dele— gerade garantigivningen, d.v.s. enligt utredningens förslag 200.000 kr, varav i direktlån högst 100.000 kr.

En delegering till föreningarna av garantigivningen skulle, om gränsen sättcs vid 200 000 kr, mot bakgrunden av de senaste årens låneomslutning, innebära att beslut om i genomsnitt endast två län per förening och år skulle överflyttas från kommerskollegium till föreningarna. Vissa av dessa län kan förutsättas bli utlämnade som direktlån om lånegränsen för dessa lån höjes, men å andra sidan skulle — om direktlånetilldelningen icke kraf- tigt ökades — föreningarna ha anledning att i stället söka placera andra lån på kreditmarknaden som garantilån. Genom att föreningarna alltid skulle ha behov av att hålla vissa direktlånemedel disponibla för utlåning, torde föreningarnas benägenhet att välja garantiformen automatiskt öka. Genom att taga bort lånebeloppets storlek som en faktor vid valet av låne- form ges möjlighet att välja det för det enskilda ärendet lämpligaste till- vägagångssättet. Lånegarantier på 25 000—50 000 kr som komplement till vanliga bankkrediter borde alltså kunna bli relativt vanliga.

10.4. Lånens löptid

10. 4. 1. Nuläge och önskemål Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen (kap. 6.2.) är löp- tiden för såväl industrigarantilån som hantverks- och industrilån bestämd till i princip högst tio år. Enligt SFS 1960:372 må lånegaranti beviljas allenast för lån som är avsett att genom regelbundna avbetalningar gäldas inom Viss tid, högst tio år från första lyftningsdagen. Om särskilda skäl därtill är, må lånegaranti beviljas för lån med längre avbetalningstid, högst tjugo år, samt för lån, i fråga om vilket avbetalningarna avses skola anstå under viss tid, högst tre år. För hantverks- och industrilån får kommerskollegium, om särskilda skäl föreligger, medgiva avbetalningstid av högst tjugo år samt anstånd med avbetalningarna under högst tre år.

I praktiken tillämpas författningens bestämmelser så att lån för in- vestering i industrifastighet oftast löper på tio år, medan lån till maskin- investeringar ges med löptider varierande mellan fem och tio år. Rörelse- krediter beviljas ofta med relativt korta löptider. Lån med uppskjuten amortering förekommer rått sällan.

Den genomsnittliga löptiden för företagareföreningarnas direktlån ligger sedan ett flertal år vid ca åtta år. Genom amorteringar blir den effektiva genomsnittliga löptiden ca 41/2 år.

Utredningen har tagit del av bl.a. företagareföreningarnas erfarenheter av nuvarande bestämmelser. Flertalet föreningar önskar förändringar i författningen. I första hand bör föreningarnas styrelser få rätt att själva bevilja lån med uppskjuten amortering liksom lån med längre löptid än tio år. Avbetalningstiden för lån för byggande av verkstads- och andra in- dustrifastigheter bör kunna förlängas. Önskemålen varierar mellan femton och tjugo år.

En företagareförening anför exempelvis: Lån med uppskjuten amortering beviljas i begränsad omfattning och gäller därvid vanligen amorteringsfrihet under första året och därefter lika ärlig amortering. Det senare tillämpas nor- malt endast för nyetablerade företag i avsikt att icke försämra företagets lik- viditet under inkörningsperioden. I fråga om uppskov med amorteringarnas er— läggande förekommer detta i relativt stor omfattning. Sålunda torde ca 40 % av samtliga låntagare ha erhållit anstånd under kortare tidsperiod med er- läggande av en eller flera amorteringar. För ett begränsat antal låntagare tvingas föreningen att mera kontinuerligt medge uppskov med amorteringarnas erläggande. Det senare är orsakat av att en alltför hård press på företagen i detta avseende bedömes medföra risk för större förluster än om föreningen beviljar angivna uppskov med amorteringarna. I enstaka fall medgives efter ansökan en förlängning av lånens löptid om en prövning av ärendet ger vid handen att detta är befogat. Ca 15 % av antalet låntagare bereder förening— ens kansli omfattande arbete i fråga om uppföljning och kravåtgärder. Skulle detta arbete icke utföras, kunde föreningen icke påräkna inbetalning av vare sig amorteringar och räntor. En uppsägning av ifrågavarande lån skulle vanligen

medföra betalningsinställelse och omedelbara förluster å lånen. I fråga om nu- varande bestämmelser angående löplidens längd har föreningen ingen erinran. Den av föreningen bedrivna låneverksamheten avser, såväl i fråga om direktlån som garantilån, en toppfinansiering med relativt stort risktagande. En utsträckning av amorteringstidens längd skulle medföra en utökning av risktagandet. För- eningen finner det naturligt att lån med större risktagande bör amorteras snab- bare än lån med mindre risktagande. Nuvarande bestämmelse för amortering av underliggande banklån gör det dock nödvändigt att nuvarande lånetid om 10 är för statliga lån icke begränsas med hänsyn till flertalet företags begränsade möjligheter att inom ramen för oförändrad likviditet klara amorteringar av såväl statliga som underliggande lån. Å andra sidan föreligger otvivelaktigt ett behov av att förlänga amorteringstiden för lån till industribyggnader, vilket behov numera delvis uppfylles genom AB Industrikredit.

Ovanstående synes i stort sett gälla även för övriga föreningar, även om de angivna procenttalen kan variera.

10. 4. 2. Utredningen Utredningen har vid sitt ställningstagande utgått ifrån att subventions- momentet skall borttagas för här ifrågavarande kreditstöd (jfr kap. 8 samt avsnitt 10.6.). I och med detta föreligger enligt utredningens mening ej längre lika starka skäl som tidigare att begränsa löptidens längd. För snabbt expanderande företag är det också betydelsefullt att kunna disponera en del av sitt lånekapital relativt långfristigt. Å andra sidan kan med fog hävdas att det allt snabbare tempot i näringslivets omdaning kräver att löptiderna om möjligt kortas ner. Svårigheterna att överblicka den kommande tek- niska och ekonomiska utvecklingen gör att både långivare och låntagare har intresse att så snabbt som möjligt avveckla låneengagemangen. Detta gäller då främst i fråga om lån upptagna för finansiering av maskiner och annan teknisk utrustning. Vad avser direktlån är det för föreningarna med deras oftast knappt tilltagna lånekapital dessutom av värde att genom en förkortning av löptiderna åstadkomma ett snabbare omlopp av lånemedlen och därigenom ernå en större omslutning. Motsvarande gäller med all säkerhet också de kreditinstitut som finansierar garantilånen.

Några större förändringar i nu gällande regler synes icke vara er— fordcrliga. För lånegarantier beviljade av kommerskollegium eller av Kungl. Maj:t bör enligt utredningens mening de hittills gällande författ— ningsbestämmelserna förbli oförändrade. För direktlånen bör likaledes gälla oförändrade regler i avseende på längsta löptider och möjlighet till anstånd med amortering, dock med vissa modifikationer avseende underställningsskyldigheten. Utredningen vill här föreslå en viss utvidg- ning av föreningsstyrelsernas rätt att självständigt fastställa lånevill- koren i fråga om direktlånens löptid och amorteringssätt. Sålunda bör föreningarna ges rätt att utan hörande av tillsynsmyndigheten bevilja lån med upp till ett års anstånd med avbetalningarna samt i undantags-

fall medgiva löptider på upp till femton år i vad avser lån för att uppföra fabriks- och verkstadsbyggnader och därmed jämförliga investeringar. Sådana lån förutsättes dock bli relativt sällsynta även av det skälet att ifrå- gavarande investeringar normalt bör kunna finansieras — förutom med eget kapital — genom upptagande av lån på den allmänna kreditmarknaden.

För lån mot av företagareföreningarna beviljade lånegarantier bör gälla samma bestämmelser som för direktlånen.

Det omfattande arbete som föreningarnas kanslier har med indrivning av amorteringar och räntor från försumliga låntagare torde till vissa delar vara oundvikligt för denna verksamhet. En minskning av antalet lån, motiverade av huvudsakligen lokaliseringspolitiska skäl, liksom en strängare företagsekonomisk prövning bör dock medföra att antalet sådana fall minskas. I den mån de direkta lånen ersättes av garantilån, begränsas föreningarnas eget handläggningsarbete. Härvidlag kräves emellertid ett intimt samarbete mellan föreningen och det långivande kreditinstitutet för att avgöra hur i det enskilda fallet skall förfaras med en försumlig garanti- låntagare.

10.5. Säkerheter

10. 5. 1. Nuläge och önskemål

1 kap. 6 har redogjorts för gällande regler och praxis beträffande de krav på säkerheter av olika slag som gäller för de statliga industrigaranti- lånen och lånen från statens hantverks- och industrilånefond.

Då en lånesökande, som kan ställa bankmässiga säkerheter, endast i undantagsfall beviljas statligt kreditstöd, utgår lånestödet vanligen som ren förtroendekredit, varvid den lånesökandes personliga förutsättningar spelar en avgörande roll.

Låntagaren får dock som regel lämna någon form av säkerhet och då främst högt placerade fastighetsinteckningar, förlagsinteckningar samt borgen. Härigenom har vid inträffade konkursfall i genomsnitt hälften av utestående fordringsbelopp kunnat återvinnas.

Med vissa undantag kan sägas att företagareföreningarna i allmänhet ställer krav att erhålla de inteckningssäkerheter som i förmånshänseende ligger omedelbart ovanför dem som övriga kreditinrättningar tagit. Genom att utnyttja överhypotek på underliggande panter, vilket blivit alltmer vanligt på senare tid, kan föreningarna också förbättra sina säkerheter. Detta är givetvis till fördel för föreningen vid en betalningsinställelse men begränsar samtidigt låntagarens rörelsefrihet. Föreningarna medger oftast att erhållna inteckningar får frigöras om låntagaren kan erhålla lån på dessa i annat kreditinstitut. Då detta förfaringssätt innebär besvär både för förening och låntagare ges på vissa håll låntagaren regelmässigt ett visst

utrymme i fråga om inteckningssäkerheter på så sätt att visst intecknings- belopp ovanför det som tagits i anspråk av övriga kreditinrättningar står till låntagarens disposition. Ett sådant arrangemang kräver dock att för- eningen hålles kontinuerligt underrättad om låntagarens övriga låne- arrangemang.

10. 5. 2. Utredningen

Ett stort antal av de till kommerskollegium överlämnade ändrings- ärendena liksom även många på styrelse- och chefsplanet ino-m förening— arna avgjorda ärenden avser säkerhetsändringar. En viss uppmjukning i fråga om säkerhetskravet skulle ge möjlighet att utnyttja handläggnings- tid för ett till synes mera produktivt arbete. En mera intensiv uppföljning av låneärendena i form av bokslutsgranskning, kontrollbesök hos företa- gen etc. skulle troligen ge bättre effekt än det nu tillämpade förfaringssät— tet. Företagaren skulle i tid kunna uppmärksammas på att rörelsen icke ger tillfredsställande resultat. Härigenom skulle risken för kreditförluster minska.

Å andra sidan ger själva förekomsten av dylika ändringsärenden för- eningarna anledning och möjlighet att följa upp tidigare låneärenden. Dessutom har kravet på panter ofta mera funktionen att förhindra att desamma utnyttjas för andra kreditsyften än att tjäna som säkerhet vid betalningsinställelse.

Utredningen anser icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå några större förändringar i föreningarnas hittillsvarande praxis i fråga om säkerheter för lån.

Utredningen vill understryka att syftet med den här ifrågavarande stöd- verksamheten dock medför att risker tas som inte faller inom ramen för de ordinarie kreditinstitutens verksamhet. Förluster är därför icke i och för sig ett tecken på ett oriktigt handlande från kreditgivarens sida. Å andra sidan bör givetvis förlustriskerna om möjligt begränsas. Dessa båda syn- punkter måste vägas mot varandra.

Det är av vikt att företagareföreningarna följer upp låneärendena bl. a. genom systematisk bokslutsgranskning och besök hos företagen. Detta sammanhänger inte enbart med intresset att begränsa förlusterna i lån- givningen utan bör enligt utredningens uppfattning vara en naturlig kon— sekvens av syftet med den speciella form av kreditgivning varom här är fråga. De angivna uppgifterna för föreningarna accentuerar behovet av eko- nomikonsulenter inom ramen för föreningarnas personalkadrar liksom av en intensifierad utbildning i ekonomiska frågor av föreningarnas personal i Övrigt.

I detta sammanhang bör beröras den arbetsinsats vissa föreningar ned- lägger på att genom rekonstruktion eller övertagande av förlustföretag mins-

ka låneförlusterna. En dylik åtgärd kan visserligen i många fall innebära en verklig kapitalbesparing eller vara av värde för en viss bygd och där- igenom vara välmotiverad. I den mån åtgärderna huvudsakligen har till syfte att nedbringa de bokförda låneförlusterna, innebär de emellertid inte med säkerhet någon reell vinst, eftersom förlusten i stället i större eller mindre grad överflyttas till föreningens lönekonto. Innan beslut inom för— eningarna fattas om vilket alternativ som skall väljas, bör den samlade effekten av åtgärderna granskas.

10.6. Utlåningsränta 10.6. 1. Inledning

Utgångspunkten för utredningens förslag i frågan om utlåningsräntan är de 1 kap. 8 redovisade och i inledningen av detta kapitel ytterligare utvecklade synpunkterna på statens medverkan i den för småindustrin och hant- verket avsedda kreditgivningen i form av direktlån och garantilån. Kre- ditstödet bör ha till syfte att för denna del av näringslivet i viss mån kompensera en brist på lämpliga kreditmöjligheter och riskvilligt kapital. Däremot saknas sedan lokaliseringsmotiven kommit bort skäl att tillhanda- hålla en för låntagaren speciellt billig låneform. Utredningens grundinställ- ning är att småindustrin och hantverket bör få tillgång till krediter, anpas- sade till företagarnas behov och förutsättningar, dock på marknadsmässiga villkor. Utredningen anser att låntagaren i princip skall bära hela kostna- den för föreliggande kreditrisker och för speciella låneutredningar. Syftet är ju att till låntagarens ekonomiska fördel medverka till en förbättrad lön- samhet hos företaget.

Långivningen har hittills omfattat ett mycket brett register av olika företagskategorier, från expansiva företag med goda utvecklings- möjligheter och de bästa prognoser i fråga om lönsamhet etc. men med brist på bankmässiga säkerheter, till företag med ganska tveksamma förutsättningar, vilka närmast av lokala eller sociala skäl givits en möjlig- het att starta eller fortsätta en rörelse. I lägen med hårt åtstramad kredit- marknad har dessutom tillkommit lånekunder med tillgång på normalt bankmässiga säkerheter. Redan i och med ikraftträdandet den 1 juli 1965 av de nya bestämmelserna för den statliga utlåningsverksamheten med en skärpning av de företagsekonomiska kraven bör den svagare delen av lån- tagarklientelet i minskad utsträckning komma i fråga för lån från förening- arna. Det av utredningen företrädda synsättet innebär att förändringen i kreditstödets syfte och inriktning understrykes ytterligare.

Genom att fordringarna på formella säkerheter vid föreningarnas lån— givning och låneförmedling icke kan och bör vara så stränga måste i stället den företagsekonomiska prövningen vara den avgörande faktorn. Verksamheten blir på detta sätt inriktad i enlighet med den nyare syn

på kreditgivning, som synes vara på väg att tränga igenom på banksidan. De företag och projekt som skall stödjas bör alltså i princip vara av den arten att risktagandet trots avsaknaden av bankmässiga säkerheter i reali- teten blir relativt litet. Det är dock givet att även vid en sorgfällig företags- ekonomisk prövning ett till synes lovande företag av olika skäl kan miss- lyckas och åstadkomma förluster. De förlustrisker, som föreningarna med öppna ögon tidigare tagit främst av lokaliseringspolitiska skäl, bör däremot bortfalla i fortsättningen. Inriktningen av kreditstödet bör inne— bära att en marknadsmässig räntesättning icke behöver leda till en särskilt hög räntenivå.

10. 6. 2. Nuläge

1959 års utredning, som utgick från att företagareföreningarnas fristå- ende ställning som självständiga ekonomiska föreningar innebar påtagliga fördelar och att ett väsentligt moment härvidlag var att de själva tog risker i sin låneverksamhet men även åtnjöt inkomster av denna sin verksamhet, ansåg sig böra förorda att föreningarna själva skulle äga rätt att bestämma räntefoten för lånen till företagarna. Så blev också riksdagens beslut. I praktiken sker detta oftast genom att från Företagare- föreningarnas förbund utsända rekommendationer följes.

Vid utlåningen tillämpas rörlig räntefot anpassad efter det allmänna ränteläget. I praktiken följer föreningarna den av affärsbankerna tilläm- pade garantilåneräntan. Principen att gentemot företagen tillämpa samma räntesättning för direktlån som för garantilån baseras på att bägge stöd- formerna har väsentligen samma syfte och att de av låntagaren lämnade säkerheterna i stort sett är av samma slag. Valet mellan direktlån och ga- rantilån är ju för närvarande beroende endast av länets storlek.

Räntesättningen på direktlånen och garantilånen har sålunda i stort sett varit lika, med undantag för en period under 1962—1963, då vissa förhållanden sammanhängande med konstruktionen av föreningarnas räntemarginal (se av- snittet om föreningarnas inlåningsränta) medförde att föreningarna ej ansåg sig kunna följa med vid den då vidtagna sänkningen av garantilåneräntan. Ränte- utvecklingen under 1960-talet framgår av diagram 10:1.

Av diagrammet framgår att garantilåneräntan och därmed också direktlåne- räntan under senare år varit föremål för ett flertal förändringar i olika rikt- ningar, i huvudsak i takt med diskontoförändringarna. I november 1965 höjdes emellertid utan samband med diskontoförändring räntan på industrigarantilånen från 7 % till 8 %. Höjningen skedde i enlighet med en av bankföreningen utfär- dad rekommendation, under motivering att risk fanns att garantilånen vid en lägre räntesättning skulle trängas åt sidan i konkurrensen med andra i praktiken lika säkra industrilån. För kommerskollegium, som tillstyrkt höjningen, var av— görande att det med fog kunde hävdas att det vore oriktigt att den som icke själv erbjöd bankmässiga säkerheter för ett lån, i räntehänseende skulle bli förmånli- gare ställd än den som tillhandahöll dylika säkerheter.

9 lllll'lllll-lllllllll

_l-l-l-ll xxxxx Skugga! tm

under 1960-talet.

: staten: numulräntn :- föreningarnas utlåningnäntn (enligt Företagareföreningarnas förbunds rckmendutun) - garantilåneräntun (under den period då föreningarnas utlåningsränta och garantilåneräntan låg på olika nivl)

. riksbankens diskontn = utnyttjande av 1! X-ränteqarantlreqeln . : föreningarnas rlntelarglnul

5 Iu-u- '-|- "-i __|-|_l_I- 4 — __|-l-lq '.---|--

'....I

3 _

_-

T1960 | 1951 | 1962 | 1963 | 1954 I 1955 | 1956 | 1967 |

*” | | | | | | | | || 5/4 a/s 1a/1 14/5 31/1 6/11 9/4 10/6 3/2 10/3

Den skrivelse från bankföreningen, som låg till grund för den vidtagna räntehöjningen för industrigarantilånen och vilken medförde motsvarande höj- ning såväl för föreningarnas direktlån som för lokaliseringslånen, vilkas ränta enligt författningen 1965:101 är anknuten till räntan för industrigarantilånen, var tillsammans med kommerskollegiets yttrande föremål för remissbehandling. Utöver kommerskollegium tillstyrkte endast bostadsstyrelsen höjningen. Riks- banken, arbetsmarknadsstyrelsen, Företagareföreningarnas förbund, SHIO, Svensk industriförening, Svenska turisthotellens riksförbund liksom även denna utred- ning avstyrkte höjningen. En återgång till tidigare tillämpad princip med en ränte- fot som med % % överstiger bottenlåncräntan för bostadsfastighetslån ansågs dock av flertalet vara acceptabel, d. v. s. 7174 % i dåvarande ränteläge. AMS ifråga— satte dessutom om icke % 9 i lokaliseringskungörelsen borde ändras därhän att räntesatsen för lokaliseringslån skulle bindas vid den ränta som allmänt tillämpas för lån mot botteninteckning i stället för vid garantilåneräntan.

10. 6. 3. Utredningen

10. 6. 3. l. Marknadsmässig ränta för låntagare och långivare Räntesättningen för industrigarantilån och därmed även hantverks- och industrilån har — särskilt fram till november 1965 men även därefter, ehuru i mindre grad — varit sådan att en låntagare i många fall fått

erlägga en lägre ränta för sina topplån än för de lån han och övriga låntagare haft placerade mot bottensäkerheter, detta trots att givetvis topplånet måste bedömas vara förenat med större förlustrisk. Hela denna risk har burits av föreningarna och staten —— i praktiken nästan ute— slutande staten. Ej heller inkluderar räntan någon speciell ersättning för de ofta besvärliga låneutredningar — ofta med starkt inslag av rådgiv- ningsarbete — som föreningarna gjort eller för det administrativa mer- arbete som dessa låneformer medför.

Utredningen finner goda skäl tala för att den låntagare som erbjuder en sämre säkerhet skall erlägga ränta efter en räntesats som snarare är högre än den som erlägges av en låntagare med bättre säkerhet, i stället för tvärtom som hittills varit fallet. En sådan ordning är väl förenlig med utredningens inledningsvis uttalade uppfattning att tillämpningen av marknadsmässig räntesättning är både rimlig och lämplig.

Utredningen vill vidare peka på att räntestrukturen på kreditmark- naden traditionellt är uppbyggd efter huvudregeln att en högre ränte- sats utgör ersättning för den större kreditrisk som en sämre säkerhet representerar samt för eventuella merkostnader för lånehanteringen o.dyl. I stort sett återspeglar sålunda räntesatsen säkerhetsaspekten för lån av given längd. Beträffande räntesättningen för statsgaranterade lån torde man ha anledning utgå från att den i enlighet med denna princip för långivaren återspeglar »bästa säkerhet». Instituten löper icke någon för- lustrisk. Företagareföreningen och kommerskollegium presterar vidare mer- parten av utredningsarbetet.

En följd av de båda synpunkterna blir att vid statsgaranterad långivning låntagaren bör betala en ränta som är högre än den långivaren har anled- ning uttaga. Den därigenom uppkommande räntedifferensen bör tillföras den som ikläder sig risken och utför utredningsarbetet. Denna uppfatt- ning har lagts till grund för utredningens förslag i det följande.

Utredningen anser sålunda att låntagaren skall erlägga marknads- mässig ränta för industrigarantilån och för direkta föreningslån, att kreditinstituten vid garantilån bör tillgodoräkna sig endast en ränta baserad på bästa säkerhet och låneformens övriga kostnader samt att mellanskillnaden av banken etc. skall erläggas till den som ikläder sig risken och utför utredningen.

Det bör erinras om att detta i realiteten innebär införandet av en garantiavgift av det slag som bankföreningen synes ha åsyftat i sitt yttrande över utredningen angående statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. ( SOU 1959:7 ). Bankföreningen föreslog då en garanti- avgift av en procent på garantilånen samt att räntan på hantverks- och industrilån skulle anpassas så att den i huvudsak motsvarade normal ga— rantilåneränta jämte garantiavgift. Även kommerskollegium tog i nämnda sammanhang upp tanken på en garantiavgift.

Departementschefen angav i 1960 års statsverksproposition att han icke då var beredd att tillstyrka tanken på en särskild garantiavgift men ansåg att frågan borde ytterligare övervägas.

Utredningen har närmare övervägt vad som i detta sammanhang kan anses vara en marknadsmässig räntesättning sett ur låntagarens syn- punkt.

För lån till företag med lovande prognos, där _ trots att bankmässiga säkerheter i traditionell bemärkelse saknas — förlustriskerna reellt måste bedömas vara ringa, bör räntan ligga nära den räntesats som industrilån med bankmässiga säkerheter betingar på lånemarknaden. I flertalet låne- ärenden måste dock prognosen te sig mera svårbedömd och förlustriskerna måste i avsaknad av bankmässiga säkerheter antas vara beaktansvärda. En marknadsmässig ränta blir därmed rimligen högre än i förra fallet.

Då någon klar gräns mellan låntagare av olika slag näppeligen kan och för denna låneverksamhet kanske icke heller bör dragas, torde rän- tan i praktiken få fastställas som ett »vägt» medeltal, täckande samt- liga risker. En marknadsmässig utlåningsränta av aVSett slag skall givet- vis innefatta även de speciella utredningskostnader och extra administra- tionskostnader, som bl.a. betingas av den i annat sammanhang av ut- redningen rekommenderade uppföljningen av här ifrågavarande låne— ärenden.

10. 6. 3. 2. Storleken av marknadsmässig ränta

För bedömningen av hur stor ränteskillnaden mellan garantilåneräntan och den ränta som uttages av låntagaren bör vara, har utredningen in- förskaffat uppgifter om inträffade och troliga förluster samt om låne- utredningarnas omfattning.

Såsom av kap. 6 framgår synes den genomsnittliga förlustprocenten på t.o.m. år 1960 utlämnade direktlån ej överskrida 2 %, dock med betydande olikheter föreningarna emellan. En tendens till ökning kan konstateras för de därefter utlämnade lånen. Förlustutfallet torde få ses mot bakgrunden av det under den gångna perioden rådande goda kon— junkturläget. Samtidigt har det medvetna risktagandet av främst lokali- seringspolitiska skäl verkat höjande på förlusterna. Hur dessa kan kom- ma att utveckla sig i fortsättningen med åtstramande konjunkturer men utan lokaliseringshänsyn är givetvis ytterst svårt att förutsäga. Utredning- en har dock ansett sig icke böra räkna med högre förluster än 3 % som ett riksgenomsnitt.

Av det material som utredningen inhämtat beträffande omfattningen av och tidsåtgången för föreningarnas direktlåneutredningar framgår att —— ehuru en kraftig spridning kan konstateras i fråga om handläggnings- tiderna —— utredningskostnaderna för ett normalärende (lånebelopp vid

undersökningstidpunkten 1964 ca 36.000 kronor, löptid nominellt 8 år och effektivt 41/2 år om hänsyn tages till amorteringarna) genomsnittligt uppgått till 500 a 600 kronor. Kostnaderna kan komma att öka bl. a. som en följd av ökade krav på företagsekonomiska utredningar och ökade löne- kostnader, men a andra sidan bör även lånebeloppen komma att öka ge- nom höjda lånegränser. En normal utredningskostnad (inkl. kostnader för låneuppföljning) motsvarande 11/2 % av lånebeloppet har utredningen funnit rimlig. Härvid har utredningen tagit hänsyn till att vissa kostnads- besparingar bör kunna erhållas genom standardisering av låneutredningar- na och lånehanteringen. I dessa hänseenden torde de erfarenheter, som gjorts i samband med den av Bohlins revisionsbyrå utförda undersökningen, böra utnyttjas.

För att täcka förluster och utredningskostnader m.m. skulle sålunda för en förening med normalt stora förluster behöva avsättas (3 + 11/2 :) 41%; % av lånebeloppen, vilket för ett 8—årigt genomsnittslån skulle mot- svara ett sammanlagt årligt räntetillägg av 1 %, varav % % skulle mot- svara risktillägg och 1/3 % utredningstillägg.

Utredningen finner sålunda att till den grundränta, som kan anses skälig för lån med bästa säkerhet och låneformens administrationskostna- der, bör läggas ett speciellt risktäcknings— och utredningspålägg av den storlek som ovan angivits.

Grundräntan i vad avser lån med rörlig ränta bör motsvara en garantilåneränta av den relativa höjd som förekom före höjningen i november 1965 eller rättare _— eftersom den obundna bottenlåneräntan och garantilåneräntan då under en period legat lika vid 7 % — enligt den tidigare tillämpade principen (se SOU 1959:7 s. 88 ff) med en garantilåneränta liggande % % över gällande ränta för obundna bottenlån. Den uppjustering av garantilåneräntan som skedde hösten 1965 torde få anses vara resultatet av en exceptionell situation på kreditmarkna— den som knappast representerar ett mera normalt läge.

Räntefoten för obundna lån mot bottenin'teckning i bostadsfastighet, här benämnd >>bottenlåneräntan», ligger för närvarande (juni 1967) vid ($% %, och en »normal» garantilåneränta skulle sålunda motsvara S% %.

Enligt utredningens ovan angivna beräkningar skulle alltså låntagaren både för industrigarantilån och för direktlån ur hantverks- och industrilånefonden ha att erlägga ränta efter 7% %, d.v.s. garantilåneräntan 63/4 % + 1 % statligt tillägg. Tillägget är närmast att betrakta som en årlig garantiavgift, även om den som ovan sagts dessutom innefattar visst utredningspålägg.

För jämförelse har utredningen sammanställt uppgifter om för närvarande tillämpade räntesatser för affärsbankernas utlåning mot olika säkerheter och av olika svårighetsgrad beträffande utredningsarbete och administrativ hand— läggning (obundna lån). Några allmänt gällande räntesatser kan för närvarande icke sägas existera men i stort sett torde nedanstående räntor tillämpas.

Lån mot botteninteckning (upp till 50 %) i bostadsfastighet 694.» % industrifastighet 734 å 8174 % Lån mot sekundärsäkerhet i industrifastighet 814 %

Län mot byggnadskreditiv (industrifastighet) 6176 % + 1 % å beviljat belopp 6175 %å7% + 1%åbeviljat belopp

7%%

Kredit i checkräkning

Lån mot kreditförsäkring i svenskt försäkringsbolag

För bundna lån uttager för närvarande AB Industrikredit (primärsäkerhet) 6,6 % ränta och AB Företagskredit (sekundärsäkerhet) 6,85 %. För försäkrings- bolagen rekommenderas av bolagens räntedelegerade för inteckningslån i stora förstklassiga industrifastigheter inom 50 % av taxeringsvärdet 6,35 % ränta och för lån i övrig industri inom 50 % av taxeringsvärdet 6,65 %.

En räntesats för företagareföreningarnas direktlån och för industri- garantilånen, som fastställes att utgå enligt de i det föregående angivna principerna, skulle som synes komma att relativt sett ligga något lågt. Några avgörande invändningar häremot synes emellertid inte behöva re- sas. Möjligen kan sammanställningen visa att det kunde vara befogat att i dagens läge räkna med en något högre »normal» garantilåneränta för obundna lån än vad utredningen ovan gjort, dock icke så hög som den för närvarande faktiskt tillämpade, 7 1/2 %.

Utredningen utgår ifrån att en anpassning av garantilåneräntan till en mera >>normal>> nivå skall ske, eventuellt efter förhandlingar med kredit- instituten. Kungl. Maj:t bör emellertid, för det fall en skälig räntenivå ej skulle kunna nås, ha rätt att i författning fastställa den räntefot som vid varje tidpunkt högst får utgå för industrigarantilån. I sista hand står gi- vetvis öppet att genom utökning av direktlånegivningen täcka eventuella brister i garantilånesystemet.

10. 6. 3. 3. Årligt räntepålägg eller engångsavgift Utredningens förslag om en ränta beräknad efter marknadsmässiga grun- der innebär icke att risktäckningstillägget m.m. måste uttagas genom ett tillägg till räntan. Tillägget kan också täckas genom en engångsavgift, d.v.s. en form av diskonto som avdrages vid lånets utlämnande. Dessa två alternativ kan också kombineras. Räntan och avgiften kan avpassas så att totalkostnaden (den reella räntekostnaden) för låntagaren blir densamma, vilket alternativ eller vilken kombination som än välj es.

Ett system med ett årligt påslag på räntan har bl.a. den fördelen att den därigenom erhållna räntefoten för såväl direktlån som garantilån skulle komma att ungefär motsvara marknadsräntan för lån med jämför- bara säkerheter. Därigenom skulle för bl.a. låntagarna klarare framgå att kreditformen icke innehåller något subventionsmoment utan i första hand är ett sätt att kompensera bristen på belåningsbara säkerheter.

Ett årligt räntepåslag har emellertid vissa mindre önskvärda konsekven- ser som skulle kunna undvikas genom en engångsavgift. Här kommer bl. a. frågan om räntesättningen för äldre lån in i bilden. Som tidigare sagts ut-

går för närvarande räntan på direktlånen efter en rörlig räntefot som an- passas efter den för industrigarantilån i allmänhet tillämpade räntan. Rän- tevillkoren för garantilånen är oftast utformade så att räntan för varje tid utgår efter den räntesats som av banken fastställes för lån av denna art. Att låta det av utredningen förordade räntetillägget gälla även för de äldre lånen skulle innebära en ändring av den förutsättning enligt Vilken dessa sökts och lämnats. Utredningen kan därför icke förorda att en i efterhand införd avgift skall utgå även på äldre lån. Ett system med ett årligt räntetillägg skulle därmed innebära att gamla och nya direktlån och garantilån under en relativt lång övergångstid skulle löpa med två olika räntesatser.

De problem av administrativ och praktisk art, som skulle behöva lö— sas vid införande av en årlig garantiavgift bör — enligt utredningens uppfattning —— om möjligt undvikas. Ett system som ger en enhetlig räntesättning bör i stället eftersträvas. Engångsavgiften erbjuder denna möjlighet. Vidare ger engångsavgiften väsentligt större möjligheter att be- träffande garantilånen åstadkomma ett för banker m.fl. enkelt och lätt- administrerat avgiftssystem.

Såsom framhålles i följande avsnitt 10.8. om förlusttäckningsfonder vållar systemet med årliga avgifter dessutom vissa svårigheter då det gäller att snabbt bygga upp tillräckliga fonder för förlusttäckning. Även ur denna synpunkt är en engångsavgift att föredraga.

Ur skattesynpunkt kan däremot en årlig avgift för låntagaren vara att föredra framför en engångsavgift. Båda kostnaderna är visserligen avdragsgilla vid deklaration, men i vissa situationer, t. ex. under ett före— tags uppbyggnadsskede, kan vinstunderlaget vara otillräckligt för att företaget skall kunna utnyttja kostnadsavdraget för engångsavgiften.

Med hänsyn framför allt till angelägenheten att erhålla en gemensam räntefot, som kan gälla för såväl äldre som nya lån, och till de praktiska hänsyn, för vilka närmare redogöres i avsnitt 10.8., har utredningen stannat för att föreslå att vid utlämnandet av hantverks— och industri- lån och av industrigarantilån skall i fortsättningen erläggas risktillägg och utredningstillägg i form av en engångsavgift.

10. 6. 3. 4. Fast eller rörlig ränta

Avgörande för hittills gällande bestämmelse att räntefoten på hantverks- och industrilån skall vara rörlig har _ såsom i SOU 1959:7 framhålles — varit önskemålet att erhålla en enhetlig räntesats som vid ett och samma tillfälle gäller för samtliga lån till företagareföreningarna. Fasta räntesatser skulle leda till att ett flertal olika räntesatser skulle gälla för de olika lånen till en och samma förening. Ränteberäkningen skulle här- igenom bli invecklad. Vidare skulle fasta räntesatser för föreningarnas

lån ur fonden försvåra för föreningarna att vid sin utlåning tillämpa rörliga räntesatser, anpassade efter det växlande ränteläget på den en— skilda lånemarknaden.

Det av utredningen föreslagna systemet, som innebär att Kungl. Maj:t skall fastställa räntesatsen för de lån som genom företagareföreningarna utlämnas till företagen och att _ som i följande avsnitt föreslås — för— eningarna skall ha att till statsverket vidarebefordra influtna räntebelopp, undanröjer i varje fall det sistnämnda skälet mot en fast ränta gentemot låntagarna (företagen) .

En fast ränta behöver icke vara förbunden med en låst amorterings- plan. Såsom gäller för övriga lån från statens utlåningsfonder, bör även för dessa lån alltid gälla att låntagaren äger förtidsbetala lånet eller del därav. En låntagare, som fått ett lån mot en fast ränta vid ett högt ränte- läge, bör alltså ha rätt att vid lättande kreditmarknad och sjunkande ränta öka amorteringarna eller lösa lånet, t. ex. om möjlighet ges att om- placera lånet i bank. Detta bör vara förenligt med både låntagarens och statens intresse. En låntagare, som icke tilltror sig ha möjligheter att avbetala eller omplacera sitt län, kan dock tveka att binda sig för en hög fast ränta. Om en fast ränta erhållits i ett lågt ränteläge, har däremot låntagaren allt intresse att behålla länet och endast fullgöra de avtalade amorteringarna.

En fast ränta kombinerad med återbetalningsrätt kan på detta sätt ge låntagarna vissa fördelar. Däremot kan den orsaka vissa olägenheter för staten. Efterfrågan på lån kommer att bli större vid lågränta, sam- tidigt som skälet för statligt stöd då avtager i styrka.

Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till att förening- arnas direkta långivning endast bör vara ett komplement till garantigiv- ningen. Garantilånen har hittills — som en följd av den tidigare hävdade uppfattningen att räntan på dessa lån bör vara rörlig — praktiskt taget uteslutande placerats hos affärs- och sparbanker medan kapitalmark— nadsinstitutionerna med sina bundna lån endast i ytterst ringa omfatt- ning ansetts kunna godtagas som långivare. En uppmjukning av denna inställning har dock skett. Från exempelvis AB Industrikredit har fram- hållits att bolaget mycket väl kan lämna garantilån om bolagets låne- villkor accepteras.

Utredningen vill för sin del framhålla, att med det av utredningen i fortsättningen förordade systemet något hinder icke synes föreligga för att placera garantilån även mot bunden ränta, ifall låntagaren anser sig vara betjänt därav.

Även om möjlighet sålunda föreligger att placera garantilån till bunden ränta (och därmed också fast amorteringsplan) och att detta, exempelvis vid en ökning av AB Industrikredits utlåning denna väg, kan få ökad betydelse i fortsättningen, torde dock flertalet industrigarantilån också

framdeles komma att placeras i affärs- och sparbanker mot rörlig rän- ta.

Önskvärdheten av att få villkoren för de direkta föreningslånen direkt anpassade efter det stora flertalet industrigarantilån talar enligt utred- ningens mening för att systemet med rörlig ränta även i fortsättningen tillämpas för hantverks- och industrilånen.

10. 6. 3. 5. Sammanfattning

I avsnittet 10.6.3. föreslår utredningen sålunda:

att risktillägg och utredningstillägg i form av en engångsavgift ut- tages på i fortsättningen utlämnade hantverks- och industrilån samt på industrigarantilån ;

att överläggningar vid behov upptages med kreditinstituten om den lämpliga nivån för räntan på industrigarantilån; detta bör gälla såväl bundna som obundna lån ;

att Kungl. Maj:t ges rätt att i författning fastställa den räntefot som högst får gälla för dessa län; samt

att räntefoten för såväl äldre som nya direkta föreningslån (hantverks— och industrilån) fastställes av Kungl. Maj:t till ett procenttal, som mot— svarar den av kreditinstituten i allmänhet tillämpade räntefoten på obund- na industrigarantilån eller den enligt ovan i författning angivna garanti- låneräntan för obundna lån.

Beträffande den praktiska utformningen av förslaget återkommer ut- redningen i avsnittet 10.11.

Engångsavgiften, som av lämplighetsskäl bör uttagas i form av ett avdrag på det beviljade lånebeloppet, bör —— för att direkt motsvara en årlig avgift av 1 % — enligt utredningens beräkningar uppgå till 4 a 5 % av lånebeloppet för ett lån med normal löptid. Av tilldelat lånebelopp skulle alltså 95 a 96 % utlämnas vid lånetillfället, vilket i praktiken ofta skulle betyda att lånesumman bleve uppräknad med ett motsvarande belopp. Ett sådant system ger en lägre årlig räntekostnad än ett årligt räntepåslag, men innebär i princip (d.v.s. vid lika stora nettolånebe- lopp) en motsvarande ökning av amorteringarna.

10.7. Inlåningsränta och räntemarginal

10. 7. l. Nuvarande system och dess verkningar

De lån, som staten före den 1 juli 1960 via fonden för län till företagareför- eningar m.fl. utlämnade till föreningarna, åtnjöt räntefrihet i två år; därefter löpte lånen med 3 1/2 % ränta. De flesta föreningarna tilläm- pade å sin sida en mera »marknadsmässig» ränta vid sin utlåning till

företagen. Räntedifferensen tillföll föreningarna, som använde medlen till att täcka administrationskostnader och förluster i samband med ut— låningsverksamheten samt —— i vissa fall — för direkt bidragsgivning.

Enligt 1959 års utredning angående statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. ( SOU 1959:7 ) borde som en allmän riktlinje för räntesättningen gälla att räntan för lånen till företagareföreningarna skulle ge täckning för statens förvaltningskostnader för låneverksamheten samt dessutom för >>normal» kreditrisk. Den ränta, som föreningarna skulle erlägga för lånen från den nyinrättade statens hantverks- och in- dustrilånefond, borde därför utgå enligt den s.k. normalräntan för lån från statens utlåningsfonder. Låneräntan skulle dock ej vara fast utan variera efter den för varje budgetår fastställda normalräntan. Härigenom vanns att en enhetlig räntesats vid ett och samma tillfälle gäller för samt- liga lån till föreningarna.

I remissyttrandena häröver anfördes en avvikande uppfattning från bl.a. riks- banken, som påpekade att normalräntan enligt sin konstruktion i praktiken är rätt trögrörlig medan det allmänna ränteläget, till vilket föreningarna måste anpassa räntan på sin egen utlåning, undergår snabbare och större föränd- ringar. Marginalen mellan föreningarnas in- och utlåningsräntor kommer där- igenom att starkt variera. Riksbanken förordade därför att räntesättningen för statens utlåning till föreningarna skulle vara rörlig och fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj:t varje gång en förändring i det allmänna ränteläget inträder.

Utredningens uppfattning delades dock av flertalet remissinstanser och av Kungl. Maj:t. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed.

De nya räntevillkoren infördes fr.o.m. den 1 juli 1960. Samtidigt slopades den tvååriga räntefriheten.

De problem, som sammanhänger med att föreningarna för att täcka en betydande del av sina löpande kostnader är beroende av en starkt skiftande räntemarginal, har under de gångna åren tagit sig många olika uttryck. De av riksbanken påtalade olägenheterna med systemet blev snart påtagliga. Utvecklingen av räntemarginalen kan avläsas i diagram 10:1.

Räntemarginalen, d.v.s. skillnaden mellan föreningarnas in- och utlånings- ränta, vilken av bl.a. kommerskollegium i remissvaret över 1959 års utredning förmodats komma att uppgå till åtminstone 2 %, har genom de senare årens ränteförändringar kommit att variera kraftigt, från 1/2 % (år 1963) till 2 3/4 % (andra halvåret 1966). Efter diskontosänkningen i januari 1963 låg normal- räntan och räntan för lån mot statlig garanti under januari—juni 1963 på sam- ma nivå, 5 %. För budgetåren 1965/66 och 1966/67 har normalräntan fastställts till 5 3/4 % medan garantilåneräntan tidvis legat på 8 1/2 %.

När marginalen mellan föreningarnas in- och utlåningsränta år 1963 krympte starkt, fann sig Företagareföreningarnas förbund nödsakat att rekommendera en % % högre ränta för direktlånen än den gällande ga—

rantilåneräntan. I det uppkomna läget med minskade ränteinkomster för föreningarna och med olika räntesatser för direktlån och garantilån införde staten en speciell garantiregel. I 1963 års statsverksproposition (bil. 12) anförde departementschefen att det framstod som otillfredsställande att föreningarnas räntemarginaler skulle vara underkastade sådana växlingar, som blev resultatet av det gällande systemet. Föreningarna saknade möjlig- het att med någon större grad av säkerhet bedöma inkomstsidan för kom— mande verksamhetsår vilket i sin tur försvårade statsmakternas årliga anslagsprövningar. Fr.o.m. budgetåret 1963/64 infördes därför en garan- terad räntemarginal motsvarande 1,5 % av vid budgetårets mitt utestående lånemedel. I den mån föreningarnas ränteinkomster icke uppgår till det enligt garantibestämmelsen framräknade beloppet täckes skillnaden från anslaget Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti.

Hösten 1965 hade räntemarginalen åter stigit till 114 % (7 % —— 53/4. %), varför statens räntegaranti begränsades till 1/4 %. Administrationsbidragen för budgetåret 1965/66 fastställdes med hänsyn härtill.

Från 20/11 1965 höjde affärsbankerna garantilåneräntan till 8 %, medan där- emot i varje fall vissa sparbanker ännu i april 1966 förklarade sig beredda att lämna garantilån till 7 % ränta. I samband med affärsbankernas höjning av räntan meddelade kommerskollegium via Företagareföreningarnas förbund att föreningarna fr. o. m. år 1966 ej kunde påräkna någon statlig utfyllnad av ränte- marginalen. Flertalet föreningar höjde därför utlåningsräntan för direktlånen till 8 %.

Räntemarginalen var sålunda under större delen av första halvåret 1966 214 %, vilket gav föreningarna en opåräknad ränteinkomst för denna del av budgetåret 1965/66 (motsvarande ca %» mkr).

Genom diskontohöjningen i juni 1966 ökade räntemarginalen ytterligare till 23/4 %. Föreningarnas nettoinkomst av räntor för budgetåret 1966/67 tenderade härigenom att i det närmaste fördubblas i jämförelse med de kalkyler som före- låg när förslag till statsbidrag (administrationsbidrag och subventionsmedel) ut- arbetades till statsverkspropositionen. Den på kort tid inträffade räntehöjningen från 7 % (med räntegarantin = 71/4 %) till 81%.» % motsvarar för helt år en in- komstförbättring för föreningarna av 114 % på 150 mkr eller närmare 2 mkr, d.v.s. mera än hela det av riksdagen anvisade administrationsbidraget för 1966/ 67 1 525 000 kr. Av detta belopp har Kungl. Maj:t tilldelat föreningarna 834 000 kr. Om ränteläget bibehållits oförändrat skulle föreningarna ha erhållit en opåräknad merinkomst överstigande 1 milj. kronor. Genom diskontosänkningarna i början av 1967 minskade dock denna merinkomst.

10. 7. 2. Utredningen Av det anförda synes framgå olämpligheten av den nu tillämpade ordning- en. Utredningen vill här även erinra om den i samband med behandlingen av frågan om delegerad lånegarantigivning anförda motiveringen för att alla ränteinkomster av direktlån bör tillföras statsverket (se avsnitt 10.2.2.).

Här kan dessutom påpekas att det i vissa räntelägen t.o.m. kan vara fördelaktigt för föreningarna att från statskontoret lyfta alla tillgäng- liga lånemedel och insätta dessa på bankräkning till högre ränta. Detta är givetvis ej avsett eller rimligt.

Utredningen anser en förändring av det hittillsvarande systemet ofrån- komlig och utgår i det följande från att samtliga räntor på föreningar- nas av statsmedel utlämnade lån skall inlevereras till statsverket. Det tekniska tillvägagångssättet m.m. beskrives i de följande avsnitten 10.7.3. och 10.11. Till frågan om hur det inkomstbortfall, som härigenom blir följden för föreningarna, skall kompenseras, återkommer utredningen under kap. 12 Statligt administrationsbidrag.

10. 7. 3. Praktiska följdverkningar av utredningens förslag om räntebestämmelserna

Den av utredningen föreslagna omläggningen av räntebestämmelserna i samband med föreningarnas direktlåneverksamhet innebär att förening- arna icke längre skall äga att tillgodogöra sig några inkomster i form av räntemarginal mellan in- och utlåningsränta. De till föreningarna in- levererade räntebeloppen bör bokföras på ett särskilt räntekonto, som kvartalsvis tömmes och inlevereras till den fondförvaltande myndighe- ten.

Föreningarna förutsättes dock även i fortsättningen stå som låntagare gentemot statens hantverks- och industrilånefond. Den föreslagna ord- ningen kräver därför en ändring av de av Kungl. Maj:t fastställda ränte— villkoren för denna utlåningsfond i så måtto att föreningarna för sina lån från fonden icke längre skall erlägga ränta enligt statens normal- ränta. Den närmast tillhands liggande konstruktionen kan synas vara att låta föreningarna erlägga ränta på sina lån ur fonden efter samma ränte- fot som av Kungl. Maj:t bestämts för föreningarnas direktutlåning. Vid ett sådant system uppstår emellertid problem beträffande räntan på de medel, som föreningarna lyft från fonden men som de av olika skäl icke i sin tur utlånat.

Utredningen förordar i stället att föreningarna för sin inlåning från fonden skall erlägga en ränta som motsvarar den uppdebiterade räntan på föreningarnas av statsmedel utlämnade hantverks- och industrilån. För att förhindra att föreningarna _ för att få extra ränteinkomster —— lyfter tilldelade, räntefria lånemedel från statsverket utan att direkt be- hov därav föreligger eller har alltför stora belopp liggande outlånade kan vidare föreskrivas att influten bankränta på den eller de bankräk— ningar e.dyl. över vilka de statliga lånemedlen samt amorteringarna och räntorna passerar skall inlevereras till statsverket och öka ränteinkoms— terna för fonden.

Varje företagareförening förutsättes i vanlig ordning debitera låntagarna ränta och ev. överränta efter den av Kungl. Maj:t bestämda räntesatsen. Beloppen bokföres som fordran på låntagarna och skuld till staten. Allt eftersom räntorna inflyter, utjämnas eller minskas föreningens fordran på låntagarna. Skulden till staten avräknas kvartalsvis genom att influtna rän- tor inlevereras till statskontoret. För nödlidande lån uppstår en differens mellan uppdebiterade räntor och inbetalade belopp. Eventuellt uppkom— mande låneförluster, som sålunda består av oguldet kapital plus oguldna räntor, täckes av föreningen/förlusttäckningsfonden på sätt som beskri— ves i 10.11.

Med en enhetlig uppläggning av bokföringssystemet torde det föreslag- na systemet vara lätt att administrera och kontrollera.

Det bör i sammanhanget framhållas att delbetalningar från låntagare liksom även ev. utdelningar i konkurser etc. på sedvanligt sätt skall användas för att i första hand täcka räntefordringarna. Detta innebär att föreningarna även enligt det nya systemet liksom hittills har anledning att i eget intresse bevaka att räntorna flyter in, eftersom föreningarna först därefter kan få amorteringsmedel att använda för nyutlåning. Rän- teförluster kommer vidare att direkt belasta föreningarnas förlusttäck- ningsfonder.

10.8. F örlusttäckning

10. 8. 1. Av företagareföreningar framförda synpunkter på förlusttäckningsproblemet Ett kapitalunderskott för föreningarna kan orsakas av förluster i långiv- ningen och förluster på annan verksamhet. Från föreningshåll har framförts att föreningarna borde få bygga upp ett eget kapital som står i rimlig pro- portion till verksamhetens omfattning och risker. Härvid åberopas att för- eningarnas status medför ansvar enligt lagen om ekonomiska föreningar. Med föreningslagen följer skyldighet att vid värdering av tillgångar iakt- taga lägsta värdesprincipen enligt bokföringslagen. I fråga om lånefordring- arna måste, menar föreningarna, beaktas dels dessas långfristiga karaktär, vilken medför särskild osäkerhet vid värderingen, och dels att ställda sä- kerheter vanligen inte ger full täckning för lånefordran. Föreningarna anser ett eget kapital om minst 10 % av balansomslutningen erforderligt. Eftersom förlustriskerna väsentligen är att hänföra till den av för- eningarna bedrivna utlåningen av statliga medel bör —— enligt flertalet föreningars uppfattning —— kapitalet tillskjutas av staten. Hittillsvarande system med i efterhand beviljade statliga förlusttäckningsmedel anses otillfredsställande. Den enskilda föreningen bör få möjlighet att snabbt bygga upp en förlusttäckningsfond, till storleken anpassad efter de av

staten beviljade lånemedlen och med beaktande av den riskmarginal som erfarenheterna av denna långivning visat vara erforderlig.

Förlusttäckningsfonder skulle _ likaledes enligt föreningarna — även kunna uppbyggas på andra sätt, exempelvis genom ökade ränteinkomster baserade på lägre inlåningsräntor eller högre utlåningsräntor eller en kombination härav.

Ett alternativ till förlusttäckningsfonder skulle vara att en viss del av statens lånefordran hos föreningen engångsnedskrevs och att vid beviljan- det av nya lånemedel samma andel skulle erhållas utan återbetalningsskyl- dighet. Ifrågavarande procenttal skulle kunna fastställas till varierande storlek beroende på olika grad av risktagande inom skilda län.

10. 8. 2. Utredningen Utredningen har vid behandlingen av förlusttäckningsproblemet bl. a. haft att beakta förutom erfarenheterna från den hittillsvarande långiv- ningen dels de problem som aktualiseras vid en delegering till förening- arna av en del av garantilånegivningen och en höjning av lånegränsen för direktlånen, dels — och framför allt — frågan hur bestämmelser av olika slag kan tänkas påverka föreningarnas förmåga och vilja att full- följa det med det statliga kreditstödet förenade syftet. Eftersom för- eningarnas status som ekonomiska föreningar icke framstått som given, har övervägandena inte i alltför hög grad kunnat göras beroende av vad som krävs enligt lagen om ekonomiska föreningar.

Kraven på fonder, uppbyggda inom föreningarna genom statliga bidrag i form av särskilt anvisade förlusttäckningsmedel, lägre inlåningsränta eller avskrivning av viss del av lånemedlen, skulle ställa krav på statskassan av relativt betydande storlek. Vid nuvarande läneomfattning skulle exem- pelvis vid procenttalet 10 erfordras fonder på sammanlagt närmare 20 mkr, (1. v. 5. en ökning av det nuvarande fondkapitalet med ca 15 mkr. Detta ka- pital skulle successivt behöva kompletteras allt eftersom förluster uppstår.

Behovet av förlusttäckningsfonder får ses mot bakgrund av hur för— eningarnas skuldsida är sammansatt. Den helt övervägande delen består av skuld till staten på grund av lån från statens hantverks- och industri- lånefond. Eftersom staten praktiskt taget är föreningarnas enda borgenär måste det enligt utredningens uppfattning anses onödigt att staten för att skydda sina egna lånefordringar bygger upp särskilda fonder hos för- eningarna.

Utredningen vill här emellertid anknyta till de tidigare redovisade synpunkterna på frågan under vilka förutsättningar delegering till för- eningarna av viss del av lånegarantigivningen och en höjning av direkt— lånegränsen kan tänkas ske. I likhet med 1960 års företagskreditutred-

ning ( SOU 1961:64 ) anser utredningen att betänkligheterna mot att låta ett enskilt organ utan eget risktagande förvalta statliga lånemedel och bevilja statsgarantier skulle minska starkt redan vid ett begränsat risktagande från företagareföreningarnas sida.

För att ett sådant eget risktagande verkligen skall föreligga, måste för- utsättas ett riskkapital satsat av annan än staten. Att med statliga medel bygga upp och vidmakthålla fonder, ställda till föreningarnas disposition för att täcka förluster, låter sig icke förenas med tanken på ett förening- arnas eget risktagande. Det skulle också strida mot utredningens tidigare redovisade uppfattning att lånestödet framdeles icke skall vara suventio- nerat. Möjligheten att skapa ett riskbärande kapital inom föreningarna genom att höja andelskapitalet kan endast till en ringa del fylla behovet av förlusttäckningsmedel, om den över huvud är praktiskt realiserbar.

Den lösning utredningen förordar är att låta låntagarna själva svara för det kapital som skall ingå i föreningarnas förlusttäckningsfonder. Utred— ningen får hänvisa till sitt i avsnittet om utlåningsräntan (10.6.) framlagda förslag om ett särskilt räntepåslag i form av en avgift. Större delen av av- giften har motiverats såsom ersättning för risktagandet. Låntagarkollektivet bör genom avgifter stå för förlusterna.

Om föreningarna skall bära viss del av förlustrisken, bör de tillföras motsvarande del av avgifterna. Bildandet och vidmakthållandet av förlust— täckningsfonder hos föreningarna skulle alltså lämpligen ske genom att en större eller mindre del av avgifterna överfördes till föreningarna. Återsto- den av avgifterna förutsätter utredningen förvaltade centralt för att täcka den del av uppkommande förluster som inte skulle omfattas av förening— arnas ansvar.

Behovet av fondbildning hos föreningarna och den praktiska utformning— en av förlusttäckningssystemet blir beroende främst av hur stor andel av förlusterna som direkt skall täckas av föreningarna. Vid bedömningen av denna fråga kan möjligen sägas att, om förlusttäckningsavgiften är rätt avpassad i förhållande till uppkommande förluster, det i längden är lik— giltigt om förlusterna bestrides av, resp. avgifterna tillfaller föreningarna eller en central fond. Ett sådant resonemang tar emellertid endast sikte på reglering av förluster av given omfattning. Förlusterna får dock antas stå i relation till långivningens inriktning och denna i sin tur bl. a. bero på hur förlustriskerna bedöms av långivaren. Som en följd av vad utred- ningen tidigare anfört angående delegerad garantigivning och med hänsyn till att den i kap. 11 föreslår ett bibehållande av föreningarnas självstän- diga ställning som ekonomiska föreningar har utredningen ansett sig böra utgå ifrån att föreningarna själva skall svara för i varje fall en del av risktagandet.

Som skäl för att föreningarna skall svara för samtliga förluster kan an— föras att detta skulle accentuera föreningarna-s självständighet och deras

ansvar för långivningen. Mot detta alternativ kan tala de svårigheter som skulle uppstå för en förening, vars förluster översteg det avsatta fond- kapitalet. Eftersom det emellertid får förutsättas att förlusttäckningsav— gifterna komme att tillföras föreningarna i proportion till deras andel av risktagandet uppstår dock nämnda svårigheter vid varje alternativ som innebär risktagande för föreningarna. Olika möjligheter att lösa detta problem har övervägts och det system som föreslås i det följande synes ge det enklaste administrativa förfarandet.

Vid övervägandena inom utredningen om fördelningen av riskerna mel- lan de skilda föreningarna och en central fond har framhållits vikten av att fördelningen göres så, att den får den dubbla effekten att inrikta för- eningarnas låneverksamhet på ekonomiskt väl motiverade projekt och samtidigt icke göra föreningarna alltför försiktiga och säkerhetskrävande, vilket skulle strida mot den allmänna avsikten med ifrågavarande kredit- stöd. En lika fördelning mellan den centrala fonden och de skilda förening- arna har i och för sig ansetts ligga nära till hands. Fonden och föreningen skulle bära hälften av varje bokförd förlust. Den reella effekten av en dylik riskfördelning är dock svårbedömd. Emot den talar även det relativt kom- plicerade system som skulle behöva konstrueras för förlusternas täckande och för riskavgifternas fördelning och fondering.

Efter att ha vägt de olika alternativens fördelar och nackdelar har ut- redningen stannat för att förorda att föreningarna inom ramen för befint— liga förlusttäckningsmedel skall svara för samtliga förluster i vad avser nya direktlån och delegerade lånegarantier. Härvid bör en möjlighet ska- pas för föreningarna att kollektivt täcka vissa större förluster. Denna frä- ga behandlas i det följande. Möjlighet att i undantagsfall få län eller bi- drag från staten för förlusttäckning bör även finnas. Beträffande centralt beviljade lånegarantier återkommer utredningen senare i detta avsnitt.

Då det gäller att bedöma den erforderliga omfattningen av fondav- sättningarna hos föreningarna är flera alternativ tänkbara.

Med hänsyn till de i varje fall hittills starkt växlande förlustsiffrorna i de olika föreningarna skulle vid en för samtliga föreningar enhetlig avgift från låntagarna valet vid beräkningen av förlusttäckningsbehovet stå mel- lan förlustsiffrorna i föreningar med låga förluster, genomsnittet för hela landet eller till resultatet av de »sämsta» föreningarnas utlåning.

Vid de två första alternativen skulle ett större eller mindre antal för- eningar på sikt visa sig komma att göra otillräckliga avsättningar, vilket erfordrar kompletterande möjligheter för förlusttäckningen. Det tredje al- ternativet skulle medföra totalt sett oskäligt höga riskmarginaler.

Om utfallet i en förening varaktigt bleve sämre än vad som motsvarar fondavsättningen, tvingades man, om inte andra möjligheter stod till buds, att i efterhand på något sätt uttaxera medel för att täcka brister i fonderna. Detta måste då belasta de kvarstående och de nya låntagarna,

däremot icke de låntagare som åsamkat föreningen förlusterna. Detta torde vara ett olämpligt förfaringssätt.

Om tillförseln av medel till fonderna skedde efter en kalkyl även inne- fattande vissa säkerhetsmarginaler för förlustutfall utöver riksgenomsnittet, vilket system torde vara allmänt tillämpat när det gäller räntesättning inom andra områden, borde flertalet föreningar —— men icke nödvändigt- vis alla — komma i den situationen att tillskotten till förlusttäcknings- fonderna i längden översteg förlusterna.

Alternativt kan avgiften anpassas till förlustriskerna i varje län. Avgif- tens storlek skulle alltså variera mellan föreningarna. Vid en kalkylering enligt det för varje förening väntade genomsnittliga förlustutfallet kunde visserligen kraftiga förluster tära hårt på en förenings fonder (och even- tuellt kräva något slags skydd mot enstaka kraftiga avvikelser från genom- snittet). Ett sådant system borde dock kunna fungera. Utredningen vill emellertid inte förorda det, främst beroende på den administrativa om- gång det skulle innebära.

Ett speciellt problem är hur man skall åstadkomma en tillräckligt snabb uppbyggnad av fonderna för att därigenom så snart som möjligt skapa en buffert mot enstaka kraftiga avvikelser från förlustgenomsnittet. Vid ett system med en årlig avgift av med hänsyn till sannolika förluster betryggande storlek skulle erhållas en fondavsättning som visserligen i längden vore tillfredsställande för i varje fall flertalet föreningar, men där fonduppbyggnaden sker relativt långsamt. Detta skulle vid ett kraftigt och på ett tidigt stadium inträffande fallisemang vålla problem.

En engångsavgift är ur denna synpunkt avgjort att föredraga. Den möj- liggör en relativt snabb fonduppbyggnad. Genom att förluster mera sällan uppträder under de första åren av ett låns löptid ernås vidare den fördelen att fondavsättningarna hela tiden ligger några år före förlusterna, vilket skapar en ytterligare säkerhet för att fonderna skall räcka till, eventuellt efter erfarenhetsmässiga justeringar antingen av avgiftsuttagets storlek eller av utlåningspolitiken. Såsom framgår av 10.6. har utredningen, bl.a. med beaktande av nu framförda synpunkter, förordat att garantiavgiften uttas som en engångsavgift vid lånets utgivande.

Med utgångspunkt i huvudsak från hittillsvarande erfarenheter har utredningen bedömt att förlusterna genomsnittligt icke bör överstiga 3 % och att en engångsavgift av samma storlek är motiverad i vad avser risk- momentet. Till den del avgiften motiverats som ersättning för låneutred- ningar etc. återkommer utredningen i det följ ande.

Givetvis kan uppstå förhållanden, som kan kullkasta kalkylerna och exempelvis motivera en förhöjning av förlusttäckningsavgiften. Engångs- avgiften har då den fördelen att den lättare än en ärlig garantiavgift kan ändras.

Skulle den situationen uppstå att förlusterna avsevärt visar sig under—

stiga kalkylerna och fonderna sålunda tenderade att bli uppenbart för stora, skulle förlusttäckningsavgifteu kunna sänkas. Vid en sådan situa- tion, som enligt sakens natur måste ligga ganska långt fram i tiden, kan dock även andra lösningar bli aktuella, t. ex. en omprövning av lånepoli— tiken eller ett lösgörande av viss del av en förenings förlusttäckningsfonder för stöd på olika sätt till småindustrin och hantverket inom länet.

Den av utredningen angivna förlustrisken av 3 % torde snarast få anses ligga något över det förväntade genomsnittet och den förordade förlust- täckningsavgiften, baserad på detta procenttal, sålunda för flertalet för- eningar innefatta en viss säkerhetsmarginal. Detta är enligt utredningens uppfattning önskvärt. Konstruktionen med engångsavgift bidrar dessutom till att öka marginalen.

Inom ramen för detta avgiftsuttag bör emellertid skapas ytterligare. en buffert. Detta kan lämpligen ske genom att viss del av de inflytande avgif— terna tillföres en för föreningarna gemensam fond, som skall stå till för- fogande i de fall en förenings egen förlusttäckningsfond icke räcker till. Från den gemensamma fonden skall en förening, vars egen fond helt tömts, äga rekvirera ytterligare medel för att täcka bokförda förluster. Fonden bil- dar sålunda en för samtliga föreningar gemensam reserv och innebär en form av solidariskt ansvar för uppkommande förluster. Motivet för denna gemensamma fond är att det synes angeläget både ur statens och föreningar- nas synpunkt att i möjligaste mån undvika att dessa skall behöva vända sig till Kungl. Maj :t för att erhålla avskrivningsmedel. Om föreningarna skulle erhålla hela riskavgiften, bleve antalet dylika hänvändelser säkerligen fler, eftersom då någon för samtliga föreningar gemensam utjämningsfak- tor icke funnes, som kunde för den enskilda föreningen minska effekten av stora och/eller tidigt inträffande förluster.

Vid den praktiska utformningen av förslaget, vartill återkommes i 10.11., har utredningen ansett sig böra förorda att 75 % av förlusttäckningsavgif- terna avseende direkta föreningslån och delegerade lånegarantier avsättes till en av resp. förening förvaltad förlusttäckningsfond. Resterande 25 % tillföres den gemensamma fonden.

Beträffande avgiftsuttaget, som enligt vad ovan anförts genomsnittligt skulle motsvara 3 % av lånebeloppet, anser utredningen — då det icke synes rimligt att ett mycket kort lån skall belastas med samma engångs- avgift för risktäckningen som ett långt lån —— att en differentiering bör ske sålunda:

S 2år=1'% >7—9å1'=3i% > 2—3 år : 11/2 .% > 9—11 år : 31/2, 5% >3—5år=25% >11—13år=4%

> 5—7 år : 21/2 % > 13—15 år : 41/2 %

..,- _,4 ___. . __ ...—a .; .—

Dessa uttag bör gälla för samtliga direktlån och delegerade garanti- lån och bestämmelsen härom bör vara bindande för föreningarna. Därest den ursprungliga löptiden skulle väsentligt avkortas genom att lånet för- tidsinlöses, bör enligt utredningens mening föreningarna ha möjlighet att restituera viss del av avgiften.

Beträffande de lånegarantier som beviljas av den centrala myndigheten eller av Kungl. Maj:t bör enligt utredningens mening inträffade förluster regleras centralt enligt hittills tillämpat förfarande. Förlusttäckningsavgif- terna avseende dylika lån bör tillföras statskassan och bokföras som in- komst på budgeten. Någon fondbildning härför synes icke erforderlig; för- lusterna täckes från ett speciellt driftbudgetanslag liksom nu är fallet.

För av tillsynsmyndigheten behandlade garantilåneärenden bör denna äga bestämma förlusttäckningsavgiftens storlek; de ovannämnda för di— rektlånen och de delegerade garantilånen angivna procenttalen bör dock normalt tillämpas. Likaledes bör samma möjlighet till restitution vid av- kortad löptid finnas.

10.9. Täckande av utredningskostnader

Ersättning för de av föreningarna utförda låneutredningarna kan uttagas från låntagarna på två sätt, antingen genom att låntagarna direkt debiteras en utredningsavgift, beräknad generellt eller efter särskilda debiteringsgrun— der, eller genom ett generellt påslag på räntan.

En särskild utredningsavgift kan i och för Sig vara väl motiverad. Företagareföreningarnas låneutredningar omfattar i många fall ett be- tydande och kostsamt arbete, för vilket i huvudsak någon kostnads- täckning för närvarande icke erhålles från de lånsökande.

Detta gäller i första hand garantilåneutredningarna men även i fråga om sådana direktlåneansökningar, som ej resulterar i något beviljat lån och därigenom i ränteintäkter. En utredningsavgift skulle kunna dels bidraga till att täcka föreningarnas kostnader för dylika utredningar, dels åstadkomma en viss gallring i fråga om låneansökningar. En en- hetlig avgift för varje utredning skulle ur administrativ synpunkt för- modligen vara mest tilltalande, men torde, eftersom föreningarnas låne- verksamhet är så ytterst växlande till lånestorlek och utredningsbehov, knappast kunna fixeras så högt att den täckte någon större del av de mera kostnadskrävande utredningarna. Ett avgiftsuttag grundat på en lämplig timtaxa vore ur denna synpunkt lämpligare.

Det torde emellertid uppstå problem när det gäller att avgöra hur, när och efter vilka grunder en sådan timtaxa skulle tillämpas. Föreningarnas utredningsarbete synes också böra ske utan alltför stort hänsynstagande till hur stora kostnader det enskilda ärendet kan bära. För den ifråga— varande låneverksamheten tillkommer utöver kraven på noggranna före-

tagsekonomiska utredningar även ett speciellt behov av uppföljning från föreningarnas sida, motiverad av de svaga Säkerheterna och av det all- männa intresset att se till att det genom företagareföreningarnas med- verkan insatta rationaliseringsstödet får tillräcklig effekt.

Nu senast anförda omständigheter talar för att utredningskostnaderna täckes genom ett generellt påslag på räntan. Som framgår av det tidigare avsnittet om storleken av en eventuell årlig garantiavgift har utred- ningen beräknat att ett årligt pålägg på låneräntan av 1/3 % skulle ge en lämpligt avvägd ersättning för föreningarnas utredningsarbete. Vid en en- gångsavgift skulle detta motsvara ca IM? % på beviljat lånebelopp.

De låneärenden föreningarna har att handlägga är emellertid av syn- nerligen varierande art, från enkla, snabbt handlagda smålån till om- fattande utredningar om garantilån på mycket stora belopp. Lånens löp- tid kan också vara mycket olika och utredningens svårighetsgrad står ofta ej i relation till löptiden. Ett generellt påslag på räntan, beräknat efter ett uppskattat genomsnitt för utredningskostnaderna, kan därför i vissa fall komma att betraktas som oberättigat och i andra fall inne— bära en subvention. Vid ett engångsuttag av 11/2 % skulle utrednings- avgiften för ett lån på 40.000 kr (ungefärliga medelbeloppet för direktlån för närvarande) bli 600 kr. Vid samma procentsats skulle motsvarande belopp för ett lån på 100.000—200.000 kr bli 1.500—3.000 kr. Nämnda förhållanden talar för att möjligheter bör ges att i speciella fall frångå den för normalärendet tillämpade procentsatsen.

Utredningen föreslår alltså uttagande av en utredningsavgift, avsedd att tillfalla i första hand föreningarna som ett rörligt administrationsbidrag. Med hänsyn till de olikheter som föreligger beträffande utredningarnas omfattning och svårighetsgrad anser utredningen berättigat att ge förening— arna en viss valfrihet i fråga om täckande av utredningskostnaderna. Ut- redningen inskränker sig alltså till att för normalfallet rekommendera en utredningsavgift motsvarande 11%; % på tilldelat lånebelopp. Skulle en förening beträffande direkt lån eller delegerad lånegaranti av något skäl — exempelvis påtagligt höga eller låga kostnader eller på grund av att kost— nadstäckning erhålles genom landstingsmedel _ vilja ändra avgiftens stor- lek, bör detta stå föreningen fritt. Den föreslagna procentsatsen 11/2 % bör emellertid vara ett riktmärke. Den bör även tillämpas då det gäller att be- döma den samlade effekten av det av utredningen föreslagna finansierings- systemet för föreningarna.

För centralt beviljade garantilåneärenden bör tillsynsmyndigheten äga att efter förslag av föreningen bestämma utredningsavgiftens storlek med hänsyn till vad som i det enskilda fallet kan anses skäligt samt besluta hur stor del av avgiften som skall tillfalla föreningen och hur mycket som skall levereras till statsverket.

En särskild fråga gäller sättet att täcka kostnaderna för de utredningar som icke resulterar i lån. Omfattningen av avslagna lånean'sökningar är yt- terst varierande föreningarna emellan. Eftersom även beträffande en av- slagen låneansökan den gjorda utredningen bör representera ett värde för den lånesökande i varje fall till de delar utredningen ställes till hans förfo- gande, bör föreningarna äga att för såväl direktlån som delegerade och centrala garantilån uttaga en ansökningsavgift. Om länet beviljas avräknas beloppet mot utredningsavgiften. Som regel torde emellertid avgiftsuttaget för beviljade lån och garantier böra avvägas så att det även innefattar en marginal motsvarande kostnader för icke beviljade lån och garantier.

Slutligen kan framhållas att vissa föreningar sedan någon tid tillämpar avgiftsuttag enligt särskild taxa för t. ex. avisering om räntor och amor- teringar. Enligt utredningens åsikt bör några hinder att fortsätta härmed icke föreligga. Utredningen anser vidare rimligt att föreningarna uttager Viss avgift från låntagare i samband med förändringar —— i varje fall mera arbetskrävande sådana — i fråga om säkerheter o. dyl.

10.10. Lånestödets inriktning

I enlighet med 1960 års riksdags beslut (SU 10) är målsättningen för det statliga lånestödet att allmänt stödja hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet. Gränsen mellan å ena sidan hantverk och småindustri och å andra sidan annan industri är givetvis ofta svår att dra men det har ansetts böra ankomma på låneorganen att från fall till fall bedöma vilken företagsamhet som med hänsyn till kreditstödets syften omfattas av detta. Även i fråga om gränsen gentemot andra nä- ringsgrenar har möjligheter lämnats för en relativt fri tolkning. Sålunda må _ om särskilda skäl föreligger — kreditstöd lämnas till annan industri— ell verksamhet samt anläggningsverksamhet och verksamhet hänförlig till jordbrukets binäringar.

Tolkningen av de angivna bestämmelserna synes icke ha vållat några problem. Utredningen vill betona angelägenheten av att den betydande handlingsfrihet som lämnats låneorganen även i fortsättningen bibehålles. Under förutsättning att subventionsmomentet i kreditstödet tages bort an- ser utredningen snarare att skälen för restriktivitet i gränsdragningsfrå- gorna försvagas och att en viss ytterligare liberalisering kan vara lämplig. Här avses bl.a. vissa gränsfall inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna som hittills icke ansetts falla inom ramen för lånestödet, t. ex. broilerpro— duktion och viss plantodling.

Utredningen har dock icke funnit anledning föreslå någon förändring i de gällande avgränsningsbestämmelserna i annan mån än som kan föranledas av de skärpta kraven på företagsekonomiska skäl för kredit- stödet.

Vad beträffar kreditstödet till hemslöjden kan konstateras att före- tagareföreningarnas långivande och låneförmedlande verksamhet endast i ringa utsträckning avsett hemslöjdsföretag och då i de flesta fall haft samband med lokaliseringsverksamhet. Då en särskild utredning tillsatts (hemslöjdsutredningen) med direktiv att bl.a. göra en allsidig undersök- ning av den svenska hemslöjdens nuvarande läge, vill företagareförenings- utredningen i detta sammanhang endast uttala att även hemslöjdsföretag givetvis bör kunna erhålla stöd genom företagareföreningarna under förut— sättning att tillräckliga företagsekonomiska skäl härför föreligger.

Av den ram för statlig garanti åt hantverks— och småindustriföretag, som årligen anvisas, är en mindre del avsedd för turisthotellnäringen. An- sökan om lånegaranti för hotellgarantilån ställes till Konungen och ingives till riksbankens kontor, som efter vederbörlig utredning med eget yttrande överlämnar handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t.

För dessa ärenden inträder alltså riksbanken som utredande instans i stället för företagareföreningarna och kommerskollegium, och ärendena avgöres av Kungl. Maj:t.

Utredningen har ansett denna del av garantigivningen ligga utanför uppdraget.

10.11. Den tekniska utformningen av vissa delar av utredningens förslag i kapitel 10

Vissa tekniska detaljer i utredningens förslag i detta kapitel synes behöva närmare belysas. Enligt de förutsättningar för vilka tidigare redogjorts föreslår utredningen för såväl direktlån som delegerade garantilån en en- gångsavgift som normalt skulle uppgå till 41/2 % av lånebeloppet. Härav motsvarar 3 % ersättning för risktagande och 11/2 ,% ersättning för utred- nings- och uppföljningsarbete. Den del av engångsavgiften som utgör ersätt— ning för risktagande (förlusttäckningsavgiften) fonderas på sätt närmare framgår av nedanstående beskrivning. Utredningsavgiften tillfaller för- eningen som administrationsbidrag.

För centralt behandlade garantilåneärenden äger tillsynsmyndigheten be- stämma både förlusttäckningsavgift och utredningsavgift. Den sistnämnda avgiften fördelas mellan föreningen och statsverket.

Det av utredningen föreslagna systemet skulle fungera på följande sätt.

A. Engångsavgiften för direktlån avdrages vid utbetalningstillfället av resp. företagareförening. Vid såväl delegerade som centralt beviljade industrigarantilån avdrages avgiften — efter anvisning från föreningen — av den långivande kreditinrättningen, som omgående inlevererar beloppet

till föreningen. Föreningen tillgodogör sig sin del av utredningsavgiften och inbetalar i förekommande fall den övriga delen till statsverket. Förlusttäckningsavgifterna fördelas på följande sätt:

Direktlån och delegerade garantilån:

1) Tre fjärdedelar (alltså i genomsnittsfallet % av 3 % = 21%; %) behålles av föreningen och bokföres på ett speciellt förlusttäck— ningskonto, som enbart får tagas i anspråk för att täcka konstate- rade förluster i långivningen. Fondmedlen bör föreningen placera på sådant sätt att de snabbt kan disponeras. Ränteinkomster avseende de sålunda fonderade medlen bör få disponeras fritt av föreningen.

2) Den resterande fjärdedelen (% %) inbetalas av föreningen till den myndighet, som förvaltar statens hantverks- och industrilånefond (statskontoret) att tillföras den för föreningarna gemensamma cen- trala förlusttäckningsfonden. Fonden förräntas enligt överenskom- melse med statskontoret. Skulle en förening drabbas av så stora låneförluster att dess egen förlusttäckningsfond icke räcker till, skall föreningen äga att rekvirera ytterligare erforderliga förlust- täckningsmedel från den gemensamma fonden.

Skulle den situationen inträffa att ovannämnda möjligheter att täcka inträffade förluster icke skulle vara tillräckliga, vilket be- dömes bli mycket ovanligt, bör Kungl. Maj:t ha befogenhet att efter särskild prövning ge ifrågavarande förening ett lån eller bidrag för att avskriva förlusten. Medel härför erhålles från det anslag på budgeten som är avsett i första hand för att täcka förluster på centralt beviljade garantilån.

Centralt beviljade garantilån:

Hela förlusttäckningsavgiften inbetalas till den fondförvaltande myndigheten och tillföres budgeten.

B. Reglering av förluster. Vid en konstaterad förlust på ett direktlån förfares på så sätt att föreningen bokföringsmässigt inlöser lånet genom att fordringsbeloppet belastas det av föreningen förda förlusttäckningskontot eller — om brist uppstått på detta konto — rekvireras från den gemensam- ma fonden.

En förlust på ett av föreningen beviljat (delegerat) garantilån reglerar föreningen genom att med anlitande av tillgängliga medel lösa länet i kreditinrättningen samt därefter täcka förlusten från förlusttäcknings— kontot eller den gemensamma fonden på samma sätt som en direktlåne- förlust.

De förluster som kan komma att uppstå på garantilån som beviljats av centralmyndigheten eller Kungl. Maj:t bör täckas enligt hittillsvarande förfaringssätt, varvid utbetalningen i samband med den statliga låne- garantins infriande helt belastar ett särskilt driftbudgetanslag, förslags- vis benämnt »Täckande av förluster på industrigarantilån m. m.».

C. Räntorna på direktlånen inbetalas till föreningarna liksom tidigare och bokföres där på ett särskilt konto för senare inleverans till statsverket.

Föreningarnas inbetalning till statsverket av räntorna och de delar av engångsavgifterna, som skall tillfalla statsverket resp. den gemensamma fonden, bör lämpligen ske kvartalsvis per ultimo januari, april, juli och oktober.

10.12. Behovet av kreditstöd i fortsättningen

I det följande lämnas först vissa data avseende utvecklingen under 1960- talet av det statliga lånestödet från statens hantverks och industrilåne- fond och i form av industrigarantilån.

I nedanstående tablå anges dels de statliga kapitaltillskotten till låne- fonden och dels utlåningens omfattning (i mkr). Vidare skisseras i form av räkneexempel vissa utvecklingsmöjligheter för en femårsperiod. Under A visas hur fonduppbyggnaden behöver ske för att bibehålla den nu— varande årliga utlåningskapaciteten av ca 55 mkr. I B visas hur ut- låningskapaciteten skulle ökas om den nuvarande fonduppbyggnadstakten av 18 mkr per år bibehålles.

Av sammanställningen kan bl.a. utläsas att föreningarnas nyutlåning under de två senaste budgetåren 1964/65 och 1965/66 uppgått till ca 45 mkr per budgetår; att amorteringarna —— till följd av de senaste årens fondtillskott och därigenom möjliggjord utlåning — inom något år kommer att ligga mel- lan 40 och 50 mkr; att om det av riksdagen beviljade anslaget å 18 mkr för budgetåret 1967/68 helt disponeras fonden kommer att uppgå till ca 213 mkr per 30/6 1968.

Vid en oförändrad omloppstid av 4 1/2 är bör ett stillastående fond- kapital på ca 215 mkr ge en årlig utlåningskapacitet av ca 48 mkr (250 mkr ger 56 mkr). En minskning av omloppstiden till ca 4 år ökar den årliga utlåningskapaciteten från 48 till 54 mkr vid 215 mkrs fondkapital (250 mkr ger 63 mkr), medan en 5-årig omloppstid minskar kapaciteten till 43 mkr (50 mkr).

Av stats— . Fondens kontoret Till för- S:a dis- .. Beseävlå- Anvisat Reålow- brutto— utbetalt eningar- ponibelt AY for- Budgetår lg? ” " för bud- ” "' kapital till före- na in- för för- musa" oreg. tåret slagsbe- vid bå-s tagare- flutna ening- na utbe- budgetår ge lastning1 ” .. . talda lån slut foremng- amort. arna3 arna? 1960/61 2,9 4,0 2,0 88,2 12,3 10,1 22,4 23,4 1961/62 4,9 10,0 8,4 96,7 9,1 12,9 22,0 23,2 1962/63 6,5 15,0 10,5 107,6 11,3 16,8 28,1 26,3 1963/64 11,0 21,0 22,0 129,7 22,7 19,5 42,2 39,8 1964/65 10,0 18,0 24,0 154.8 22,3 22,5 44,8 44,9 1965/66 4,0 18,0 20,5 175,3 22,6 26,6 49,2 44,8 1966/67 2,5 18,0 (19) (195) (19) (34) (53) A. 1967/68 (18) (213) (18) (37) (55) 1968/69 (13) (226) (13) (42) (55) 1969/70 (9) (235) (9) (46) (55) 1970/71 (5) (240) (5) (50) (55) B. 1967/68 (18) (213) (18) (38) (56) 1968/69 (18) (231) (18) (43) (61) 1969/70 (18) (249) (18) (48) (66) 1970/71 (18) (267) (18) (52) (70)

i : Statskontorets uttag från investeringsbemyndigandet (motsvarar ungefärlig netto- belastning efter avdrag av influtna amorteringar år äldre fonder).

2 Genom disposition av anslagsmedel samt influtna amorteringar å äldre fonder. 3 Härtill kommer ev. kassabehållningar. Anm. Å lån, som ursprungligen utlämnats ur fonder, som sammanförts med den tidi- gare fonden för lån till företagareföreningar m. fl. till den nuvarande statens hantverks- och industrilånefond, utestod den 30/6 1966 4,7 mkr. Amorteringarna å dessa lån beräk- nas f. 11. till ca 0,6 mkr per år.

Beträffande utvecklingen av industrigarantilånen anges i nedanstående tablå garantiramarna och beviljade lånegarantier. Härav framgår bl.a. att av den låneram å 310 mkr som anvisats för sexårsperioden 1/7 1960—— 30/6 1966 har ca tre fjärdedelar utnyttjats. De senaste fyra budgetåren har utnyttjandet ökats till i genomsnitt 82 % (188 mkr av beviljade 230 mkr).

Av tablån framgår också den ganska jämna stegringen av de genom- snittliga lånebeloppen, bortsett från den tillfälliga ökningen under budget- året 1964/65 av lokaliseringsskäl.

Om de lämnade uppgifterna sammanställes fås en totalbild över det statliga lånestödet till småföretagen under 1960-talet (se tablå).

Det statliga stödet möjliggör för närvarande att ca 100 mkr årligen tillföres småindustrin och hantverket i form av direkta lån och låne— garantier, med ungefär lika fördelning dessa stödformer emellan. All— mänt kan sägas att direktlånemedlen icke täckt efterfrågan medan där- emot garantiramarna icke helt utnyttjats. Detta gäller också efter det att

184 Av riks- dagen be- . . . 1 Beviljade Budgetår viljad låne- Bev1ljade lånegarantier Medelbelopp lånegaran- garanti- tkr tier i % av ram låneram mkr Antal mkr 1960/61 ............... 35 139 22,7 163 65 1961/62 ............... 45 149 23,8 160 53 1962/63 ............... 45 172 39,9 232 89 1963/64 ............... 45 135 37,1 275 82 1964/65 ............... 9)85 127 69,1 544 81 1965/66 ............... 55 114 41,6 365 76 Summa 310 836 234,2 280 76 1966/67 ............... 55 1967/68 ............... 55

1 Enligt kommerskollegium. ? Härav 30 mkr på tilläggsstat under motivering att det lokaliseringsbetingade stödet innebar betydande anspråk på lånegarantierna.

garantilåneräntan i november 1965 höjts för att göra industrigarantilånen mera attraktiva för bankerna.

När det gäller att bedöma det framtida behovet av statligt kreditstöd till denna sektor bör ett flertal faktorer uppmärksammas, av vilka vissa talar för ett ökat lånebehov medan andra däremot verkar i minskande riktning. Man kan peka på förhållanden som allmänt sett inverkar på småindustri— och hantverksföretagens lånebehov och vidare på omständig- heter som mera omedelbart påverkar företagareföreningarnas kreditgiv- ning och kreditförmedling. Här åsyftas — utöver den allmänna utveck- lingen och investeringstakten inom samhället och då främst industrin —— betydelsen av det statliga lokaliseringsstödet samt vidare den effekt som vissa av utredningens förslag kan komma att få.

Industrins stora investeringsbehov och kreditanskaffningsproblem har berörts i många sammanhang, bl.a. 1 SOU 1966:1 och 1967:6 liksom i prop. 1967:56 , och behöver ej närmare utvecklas här. Vissa problem som påverkar inte minst småindustrin och hantverket har berörts i inled— ningen till detta kapitel. Där har utredningen även sökt bedöma möjlig— heterna att på den allmänna kreditmarknaden fylla ifrågavarande före- tags behov av krediter. I detta sammanhang har även berörts de på se- nare tid vidtagna ändringarna i banklagstiftningen och reformeringen av företagsinteckningsinstitutet samt vissa nya finansieringsformer. Även om tills vidare vissa stödåtgärder är påkallade, har utredningen funnit det möjligt att finansieringsbehoven på sikt kommer att tillgodoses på ett i stort sett tillfredsställande sätt på den ordinarie kreditmarknaden genom de förbättrade möjligheter som redan åstadkommits och som kan emotses.

När det gäller det år 1965 beslutade statliga lokaliseringsstödet synes

)....— n—u __.ag

._ in..-...; ._...-._. __.

För för- eningar- Maximal Maxi- na till- .. garanti- . . malt .. . Harav . Bev1lJade . .. gangliga .. låneglv— ., mojligt Darav ut- I % av Budge'år direktlå- ”gagn" ning luigi: statligt nyttjat max. nemedel e n (garanti- ran ” kredit- (inkl. ram) stöd amorte- ringar) mkr mkr mkr mkr mkr mkr 1960/61 ......... 23 23 35 23 58 46 80 1961/62 ......... 23 23 45 24 68 47 70 1962/63 ......... 28 26 45 40 73 66 91 1963/64 ......... 42 40 45 37 87 77 88 1964/65 ......... 45 45 85 69 130 114 89 1965/66 ......... 49 45 55 42 104 87 83 1966/67 .......... 53 55 108

effekten därav bli att anspråken på industrigarantilån minskar. Detta gäl- ler framför allt de relativt stora garantilån som tidigare beviljats vissa större företag och som i hög grad belastat garantiramarna. Den nya statliga in- vesteringsbanken kan likaledes väntas överta en del av just de större in- (lustrigarantilånen.

Vad gäller mera speciella förhållanden, som kan påverka efterfrågan på statligt kreditstöd, kan erinras om att utredningen tidigare i detta kapitel framlagt förslag om att höja gränsen för företagareföreningarnas direktlån till 100.000 kr och införa rätt för föreningarna att teckna statlig garanti för lån upp till 200.000 kr. Dessa förslag — som i och för sig inte innebär någon ökning av det samlade kreditstödet — kan dock i praktiken bl.a. genom enklare och snabbare handläggning av speciellt de mindre garantilånen komma att öka anspråken på företagareförening- arnas låneverksamhet. Å andra sidan kan tänkas att de skärpta kraven på företagsekonomiskt goda förutsättningar hos lånsökande företag samt införandet av marknadsmässig räntesättning (engångsavgiften) minskar efterfrågan på ifrågavarande krediter.

Utredningen vill uttala som sin åsikt att — om den förordade övergången till icke-subventionerad ränta och noggrann företagsekonomisk prövning av låneärendena genomföres —— motiven för restriktivitet vid fastställandet av garantilåneramarna försvagas. I detta sammanhang vill utredningen er- inra som sitt i kap. 10.2.2 givna principiella förord för garantisystemet.

Sammanfattningsvis kan sägas att behovet av kapitaltillförsel till små- industrin och hantverket med all sannolikhet kommer att öka samt att konkurrensen om kapitalmedlen snarast kommer att skärpas. Vad som år en rimlig kreditandel till denna begränsade sektor kan dock inte be- dömas isolerat liksom inte heller i vilken mån lånebehoven skall till- godoses genom ett speciellt statligt kreditstöd. Ett sådant kan icke förut-

sättas bli någon huvudfinansieringskälla utan endast ett komplement till annan kreditgivning. Av nämnda skäl har utredningen icke velat fram- lägga några konkreta förslag om hur stora tillskott till statens hantverks- och industrilånefond resp. hur stora industrigarantiramar som bör be- slutas under framförliggande år. Dessa frågor måste avgöras mot bakgrun- den av en samhällsekonomisk och statsfinansiell helhetsbedömning.

KAPITEL 11

F öretagareföreningarnas organisation och arbetsformer m. m.

1 1 . 1. Organisations form

I fråga om verksamhetsinriktning påminner företagareföreningarna om statliga länsorgan såsom lantbruksnämnderna och vissa andra länsorgan som skogsvårdsstyrelserna och tidigare hushållningssällskapen. I likhet med dessa är föreningarnas verksamhet inriktad på näringsbefrämjande åt— gärder inom länet. Skillnad föreligger dock så till vida att föreningarna ur formell synpunkt är privaträttsliga organ. Samtliga företagareföreningar har vunnit registrering som ekonomis-ka föreningar, varigenom de är un- derkastade bestämmelserna i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska för- eningar. Statens inflytande i formellt hänseende över föreningarnas verk- samhet inskränker sig till att kommerskollegium jämlikt beslut av Kungl. Maj :t1 dels erhållit uppdrag att följa föreningarnas verksamhet samt att hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder som i anledning därav finns påkallade, dels bemyndigats tillsätta revisorer att deltaga i granskningen av förvaltningen och räkenskaperna hos föreningarna. Sistnämnda befogenhet har kollegiet dock endast utnyttjat i mycket begränsad omfattning.

Vidare är föreningarna i sin låneverksamhet i vad gäller statliga medel underkastade förordningen den 3 juni 1960 ang. statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. I denna anges formerna och förut- sättningarna för hantverks- och industrilån från föreningarna liksom för industrigarantier från kommerskollegium. Ett visst statligt inflytande före- kommer även genom att i samtliga föreningar en eller flera styrelseledamö- ter enligt föreningarnas stadgar skall utses av länsstyrelsen. Slutligen uppkommer ett påtagligt statligt inflytande över föreningarna —— främst vad gäller verksamhetens omfattning — genom statsmakternas årliga be- handling av föreningarnas petita angående bidrag och lånemedel samt Kungl. Maj:ts årliga fördelning härav.

Förutom genom statligt stöd finansieras föreningarnas verksamhet i stor utsträckning med landstingsbidrag. Landstingens insyn i föreningarna sker genom att i samtliga föreningar minst en av styrelseledamöterna ut- ses av landstinget.

1) Kungl. brev den 28 december 1956 aug. uppdrag åt kommerskollegium att utöva tillsyn av företagareföreningarnas verksamhet m. m.

Företagareföreningsutredningen har prövat frågan om den framtida formen för verksamheten samt undersökt för- och nackdelar med den nu— varande organisationsformen och de alternativ till denna som kan vara aktuella.

Såsom näraliggande sådana alternativ har utredningen bedömt vara en helt statlig organisation, närmast länsvis organiserade nämnder med stor självständig beslutanderätt, eller en organisationsform med offentligrättslig ställning, dock utan karaktär av myndighet (typ hushållningssällskap). Vi- dare har organisationsformerna stiftelse, aktiebolag och ideell förening behandlats liksom även frågan huruvida huvudmannaskapet för verksam- heten borde övertagas av landstingen.

Vid prövningen av de olika argument, som kan anföras beträffande föreningarnas organisationsform och då främst när det gäller valet mellan statlig och icke-statlig organisation, har utredningen haft att dels väga de principiella argumentens värde och dels beakta den praktiska situation som föreligger genom att föreningarna i sin nuvarande form verkat under en lång följd av år.

För bibehållande av formen ekonomisk förening har bl.a. följande an- förts. Under den tid verksamheten pågått har föreningarna upparbetat en good-will såväl hos berörda företagare som hos de statliga och privata organ med vilka föreningarna samarbetar. En ändring av organisations- formen kunde medföra risk för att denna good-will försvagades. Förenings- formen medger en differentiering av verksamheten efter skiftande lokala be- hov samt är en smidig förvaltningsform särskilt vad gäller handläggningen av låneärenden. En upplösning av föreningarna i samband med organi- sationsändring skulle medföra betydande administrativt arbete. Slutligen förtjänar påpekas att en anpassning av föreningarnas storlek efter en eventuellt ändrad länsindelning lämpligen kan åstadkommas jämlikt be- stämmelserna om fusion i lagen om ekonomiska föreningar.

Å andra sidan bör framhållas att föreningarna hittills varit i det när- maste helt beroende av statens och landstingens ekonomiska stöd för sin verksamhet. Staten bör, som en förutsättning för att statligt kredit— och rationaliseringsstöd skall bibehållas, kunna kräva att få ett bestämmande inflytande på föreningarnas verksamhet. Detta gäller med särskild tyngd om staten även i fortsättningen skulle till någon del ikläda sig ansvaret för täckande av förluster vid kreditgivningen. Även föreningarnas nära anknyt- ning till lokaliseringsverksamheten i vissa län kan motivera en närmare statlig anknytning. En hel- eller halvstatlig organisationsform synes av dessa skäl ligga närmast till hands. Vid sådana organisationsformer skulle gälla bestämmelserna om ämbetsmannaansvar och viss offentlig insyn. Öns- kemål härom skulle emellertid kunna tillgodoses även vid andra organisa- tionsformer, exempelvis ekonomisk förening, genom av Kungl. Maj:t i särskild ordning utfärdade bestämmelser.

mmm-__ .l—wjn-n—L— ...... _i— ...—...nu...

Som av kapitlen 9 och 10 framgår har utredningen — med utgångs- punkt ifrån bedömningen att några behov av speciella subventioner icke föreligger för småindustrin och hantverket —— bl.a. ansett att lånestö— det utan inslag av sta'tlig subvention skall inriktas på företagsekonomiskt välmotiverade företag och projekt, att förlustriskerna vid långivningen och garantigivningen i princip skall täckas genom avgifter från låntagarna samt att rationaliseringsrådgivningen i stort sett skall vara självfinansie- rande. Utredningen har kommit till uppfattningen att det under dessa för- utsättningar främst av praktiska skäl torde vara ändamålsenligt att bibe- hålla föreningarnas status som ekonomiska föreningar.

Utredningens förslag om delegerad garantigivning, statligt administra- tionsbidrag samt viss skattefrihet motiverar dock att den statliga insynen i föreningarnas verksamhet förstärkes. Något hinder att åstadkomma en sådan insyn även vid bibehållande av föreningsformen torde icke finnas. Vid beviljande av statligt stöd till enskilda organ, som bedriver allmän- nyttig verksamhet, brukar staten regelmässigt i mån av behov fastställa stadgar samt tillsätta styrelseledamöter och revisorer. Enligt utredningens mening syns detta även här vara en lämplig lösning.

11. 2. Styrelse, stadgar m.m. Antalet styrelseledamöter varierar f.n. avsevärt hos olika föreningar. Högsta förekommande antal är tretton och lägsta sex. Av ledamöterna utses i så gott som samtliga föreningar majoriteten genom bundna mandat av läns- styrelse, landsting, hantverksdistrikt, hushållningssällskap m.fl. (se tabell 2:2).

Med hänsyn till föreningarnas uppgifter beträffande kredit-stödet samt finansieringen av verksamheten anser utredningen att stat och landsting skall ha gemensam majoritet i föreningarnas styrelser. Ehuru propor- tionerna mellan statens och landstingens bidrag även i fortsättningen kan väntas variera mellan olika föreningar, finner utredningen främst under hänvisning till praxis beträffande andra länsorgan lämpligt att stat och landsting väljer lika många styrelseledamöter. Därvid har utredningen beaktat å ena sidan att föreningarnas direktutlåning bedrivs nästan uteslu- tande med statliga medel samtidigt som föreningarna av utredningen före- slås få en självständig beslutanderätt i fråga om vissa lånegarantier och å andra sidan att lokalkännedom och regionala intressen bör bli tillräckligt representerade i styrelserna.

Som ovan nämnts varierar antalet ledamöter avsevärt mellan olika för- eningar. Utredningen finner betydelsefullt att antalet ledamöter icke blir så stort att styrelsens arbete i onödan betungas. En styrelse bestående av sju ledamöter synes utredningen vara väl avpassad. Härigenom kan nås både en tillfredsställande statlig insyn och en erforderlig lokal förankring och sakkunskap. För närvarande finns i föreningar med större styrelse

särskilda arbetsutskott för behandling i första hand av lånefrågor. Om antalet ledamöter i fortsättningen icke överstiger sju, torde något behov av arbetsutskott ej föreligga. För att icke stat och landsting skall kunna undandras det inflytande som tillkommer dem genom tillsättande av sty- relseledamöter bör styrelsen i princip icke få avhända sig de befogenheter som tillkommer den enligt lagen om ekonomiska föreningar.

I en styrelse med sju ledamöter, där stat och land-sting skall utse lika många ledamöter med gemensam majoritet, bör stat och landsting utse två ledamöter var. Utredningens förslag innebär därför att företagareförening- arnas styrelser skall bestå av sju ledamöter, varav två utses av staten och två av landstinget. övriga tre ledamöter bör i enlighet med huvudregeln i lagen om ekonomiska föreningar utses av ordinarie föreningsstämma. För att icke göra nomineringsförfarandet onödigt tyngande bör representanter från stat och landsting ej förordnas varje år utan förslagsvis för samma period som gäller för landstingsmannaval, f.n. fyra år. Av föreningsstäm- man utsedda ledamöter kan lämpligen utses för två år i sänder. För styrel- seledamöterna skall finnas personliga suppleanter utsedda i samma ordning som de ordinarie ledamöterna. Stämman utser bland styrelsens ledamöter en ordförande och en vice ordförande.

Beträffande styrelsens beslutförhet samt rösträtt på föreningsstämman anser utredningen att stadgarna bör ansluta sig till huvudreglerna i lagen om ekonomiska föreningar.

I likhet med vad nu är fallet bör finnas två revisorer i varje förening. Av dessa bör en väljas på vanligt sätt av ordinarie föreningsstämma, medan den andra utses av landstinget. Med hänsyn till storleken av föreningarnas låneverksamhet bör minst en av revisorerna vara auktoriserad. Kommers- kollegiets rätt att vid behov tillsätta ytterligare revisorer bör bibehållas.

Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall i stadgarna finnas bestäm- melser om hur med behållna tillgångar skall förfaras vid upplösning av föreningen. Vanligen är i företagareföreningarnas stadgar bestämt att till- gångarna skall tillfalla landstinget 'att användas för jämförbara ändamål. I vissa fall är föreskrivet att tillgångarna skall tillfalla hantverksdistriktet eller hushållningssällskapet. Med hänsyn till den skattefrihet föreningarna enligt utredningens förslag erhåller, föreslår utredningen att föreningarnas behållna tillgångar vid upplösning skall tillfalla staten att användas för jämförbart ändamål. Av samma skäl anser utredningen att utdelning av vinst eller återbäring till medlemmarna icke bör ske. Eventuellt uppkom- men vinst, som ej fonderas, skall i stället användas för att främja produk- tiviteten inom småindustri och hantverk. Frågan om förfogande över för- eningarnas nuvarande fonder i samband med övergång till föreslagna be- stämmelser för täckning av förluster i långivningen behandlas 1 kap. 14.

Som tidigare nämnts var föreningarnas ändamål ursprungligen att tjäna sociala och sysselsättningspolitiska syften. Då numera andra former skapats

_ __..am-

för lokaliseringsstödet och då föreningarna icke längre vid långivningen primärt skall beakta lokaliseringspolitiska motiv, synes lämpligt att för- eningarnas huvudsakliga syfte att befrämja produktiviten inom småindu- stri och hantverk klart kommer till synes i föreningarnas sta-dgar.

Utredningen har övervägt frågan om att införa gemensamma stadgar för alla företagareföreningar. Med hänsyn till de ökade befogenheter för- eningarna enligt förslaget skall få vad gäller garantigivningen samt att föreningarna enligt utredningens förslag skall befrias från skattskyldig- het, kan detta synas befogat. Enär föreningarnas verksamhetsinriktning och omfattning även i fortsättningen kan väntas förete skillnader på grund av skilda lokala behov, vill utredningen dock icke föreslå införande av generellt gällande stadgar.

Vissa mera grundläggande bestämmelser såsom rörande verksamhets— inriktning, val av styrelse och revisorer, styrelsens sammansättning och be- fogenheter, bokföringsår, rösträtt på föreningsstämma, disposition av upp- kommande vinst och fördelning av behållna tillgångar vid upplösning bör dock vara desamma för samtliga föreningar. Utredningen har därför i stål- let valt att framlägga förslag till stadgar för företagareföreningarna avsett att läggas till grund för erforderliga stadgeändringar. Detta förslag, redo- visat som bilaga A, innehåller vad utredningen anser vara väsentliga förut- sättningar för att kunna bibehålla föreningsformen. Även vad gäller väsent- liga förutsättningar för utredningens förslag i fråga om förlusttäckning i låneverksamheten och befrielse från skatteskyldighet har skett en direkt anpassning. I övrigt innehåller förslaget huvudsakligen sådana bestämmel- ser som jämlikt lagen om ekonomiska föreningar måste ingå i en för- enings stadgar.

Föreningarnas nuvarande stadgar överensstämmer i stora delar såväl vad gäller disposition som sakligt innehåll. I dessa stadgar återfinns regel- mässigt bestämmelser om formerna för in- och utträde i föreningarna, rätt att genom arv av andel inträda som medlem i föreningen, rätt för utträ- dande eller utesluten medlem att utfå erlagd insats, tid för avgivande av redovisning och hållande av ordinarie föreningsstämma m.m. Dessa be- stämmelser torde i och för sig vara väl anpassade till företagareföreningar- nas verksamhet men utredningen har icke funnit att generell reglering av sådana bestämmelser skulle vara motiverad. Därför har de ej heller med- tagits i förslaget.

Av stadgeförslaget framgår vidare att utredningen ansett att beträffande medlemsavgifternas storlek motiv saknas för att införa generella bestäm- melser.

Utredningen har i 5 14 intagit att räkenskapsåret skall omfatta tiden 1 juli—30 juni. Föreningarna har för närvarande bokslut per kalenderår, me- dan statsbidragen och redovisningarna till kommerskollegium lämnas bud-

getårsvis. Det enda bidrag som fastställes för kalenderår är landstingsbi- draget. Det synes därför ur de flesta synpunkter fördelaktigast att för- eningarna övergår till budgetårsbokslut.

Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall i stadgarna anges ända- målet med föreningen och verksamhetens art. Utredningens stadgeförslag baseras på de riktlinjer för föreningarnas verksamhet, som uppdragits i utredningens betänkande, nämligen att genom rådgivning samt kreditgiv- ning och kreditförmedling verka för en ökad produktivitet inom hantverk och småindustri. Utredningen vill dock i detta sammanhang erinra om att för flera föreningar denna verksamhet även omfattar jordbrukets binä- ringar och hemslöjden samt att det icke torde gå att uppdra någon skarp gräns mellan de företag som är att betrakta som småindustri och sådana större företag, som normalt icke bör omfattas av föreningarnas verksamhet. Något hinder att modifiera stadgeförslaget i denna del bör ej finnas. Samma är givetvis fallet vad gäller den del av stadgeförslaget, som gäller vilka som kan antagas till medlemmar i föreningarna. Slutligen kan ej heller uteslutas att förhållandet i det enskilda fallet kan vara sådant att praktiska skäl kan betinga ytterligare avsteg från stadgeförslaget.

Antagande av stadgar grundade på utredningens stadgeförslag anser utredningen böra vara en förutsättning för att en förening skall erhålla statsbidrag och lånemedel. Detta förutsätter att stadgarna måste godkännas av statlig myndighet. Med hänsyn till vad utredningen ovan anfört an- gående behovet att i det enskilda fallet medge avsteg från stadgeförslaget anser utredningen att godkännande av föreningarnas stadgar bör ankomma på Kungl. Maj:t. Följaktligen bör ej heller framtida ändringar av stadgarna få ske utan godkännande av Kungl. Maj:t.

11.3. Kassatjänsten och den tekniska lånehanteringen

Inom flertalet föreningar skötes kassatjänsten och lånehanteringen helt av egen personal. I ett fåtal län, för närvarande A+B, I och M, har dock föreningen överlåtit åt en bank att ombesörja den tekniska förvaltningen av låneverksamheten liksom den därmed förbundna kassatjänsten. C— och F-föreningarna har tidigare tillämpat ett sådant system men frångått det.

Systemet innebär att en bank mot viss ersättning åtar sig bl.a. att i en- lighet med skriftliga föreningsstyrelsebeslut utbetala beviljade lån. Härvid har banken att införskaffa reverser och säkerheter, tillse att dessa är i be- hörigt skick och i enlighet med lånebesluten samt i förekommande fall an- skaffa upplysningar om borgensmäns solvens. Banken uträknar låntagarnas räntor och amorteringar, aviserar låntagarna härom samt inkasserar till betalning förfallna belopp. Vidare föres avräkning över låntagarna samt tillställes föreningen listor över aviseringar och influtna medel samt sam- mandrag över låntagarnas kontoställning. Banken underrättar föreningen om förfallna låneskulder eller om att banken erhållit kännedom om att

låntagare eller borgensmän avlidit eller fått väsentligt försämrad ekono- misk ställning samt föranstaltar på anmodan om lagsökning och exekutiva åtgärder gentemot försumliga låntagare.

Rutinen för detta samarbete mellan företagareföreningen och banken är i stort sett följande.

Ansökan om lån ställes i vanlig ordning till föreningen, där vederbörande tjänsteman gör erforderliga utredningar och framlägger ärendet för beslut i styrelsen. I protokollet anges belopp, ränta, amorteringstid och föreskrivna säkerheter noggrant specificerade. Utdrag av protokollet sändes dels till låntagaren med meddelande att beviljat län kan lyftas genom bankens för- medling och dels till banken, vilken utbetalar lånet mot att låntagaren överlämnar de säkerhetshandlingar, som föreskrives i protokollet. Utan särskilt medgivande från låntagaren får banken icke taga del av förening- ens utredning. Banken ansvarar för att säkerhetshandlingarna är i juridiskt riktigt skick samt meddelar i förekommande fall försäkringsbolag och ut- mätningsmän om pantförskrivningarna.

Under förutsättning att låntagaren helt uppfyller de förpliktelser, som han iklätt sig, behöver föreningen i fortsättningen icke befatta sig med lånet. Men skulle han däremot dröja med betalningen, meddelar banken det inträf- fade till föreningen, som då har att vidtaga erforderliga åtgärder. Detta meddelande sker oftast omedelbart per telefon eller på vissa håll skrift- ligen en å två månader efter utebliven likvid.

Då banken under hela verksamhetsåret ombesörjer fullständig bok— föring över vad som inträffar på föreningens och de olika låntagarnas kon- ton, vidtager föreningen ingen egen bokföring vid lånens utbetalning eller över inkommande amorteringar och räntor. I stället införes summan för dessa poster vid årets slut i föreningens böcker. Bankredovisningen ingår bland verifikationerna och granskas av revisorerna i vanlig ordning. Då banken i sin bokföring alltid salderar efter varje in- och utbetalning, kan föreningen per telefon omedelbart erhålla besked om de olika länens ställ- ning eller föreningens egna konton. Banken lämnar regelbundet, oftast varje kvartal, en rapport över samtliga utbetalda lån och inkomna amorteringar och ränteinbetalningar, som föreningens personal kontrollerar mot inne- stående bankmedel. På detta sätt erhålles en kontinuerlig kontroll under årets gång.

För detta arbete erhåller banken avtalsenligt ersättning enligt viss taxa, varjämte banken har fördelen att ha viss del av föreningens medel inne- stående på bankräkning.

Ersättningen till bankerna under åren fram till 1965—1966 får anses ha varit synnerligen moderat. Bankerna har därefter, på grund av erfaren- heterna av den arbetsinsats som krävs för denna lånehantering, antingen helt uppsagt kontraktet eller höjt taxan väsentligt. Som motiv för höjning har anförts bl.a. att långivningens speciella karaktär ofta medfört problem

för banken, t.ex. vid utfärdande av säkerheter och lånehandlingar, Detta har bl.a. medfört oväntat stora krav på medverkan från bankens jurist- avdelning.

Bland argumenten för ovan skildrade system har — förutom den rent kamerala arbetsavlastningen — just möjligheten till juridisk hjälp ansetts väga tungt, eftersom föreningarnas tekniskt och ekonomiskt utbildade per- sonal haft besvär att själva handlägga dylika frågor. Givetvis har också de hittillsvarande förhållandevis låga kostnaderna för denna bankservice v-a- rit av betydelse vid valet. Detta skäl har på grund av kostnadsökningen un- der senare år avsevärt minskat i betydelse.

Som främsta skäl för att kassatjänsten och den övriga delen av låne- hanteringen bör skötas av föreningarnas tjänstemän har anförts att för- eningarna härigenom får en värdefull personlig kontakt med låntagarna. Företagaren anses i varje fall inte gärna vilja diskutera sina problem med annan bank än företagets ordinarie.

Bland skälen mot att låta en bank sköta kassatjänsten kan vidare fram- hållas, att föreningarna och deras kapitalmedel härigenom anses bli alltför ensidigt bundna till denna bank, vilket skulle kunna försämra kontakten och samarbetet med övriga banker.

Dessa frågor har relativt ingående diskuterats både av småföretagsut- redningen (SOU 1946:22) och i betänkandet angående statligt kreditstöd till hantverk- och småindustri m.m. (SOU 1959:7). Båda utredningarna före- slog trots en utförlig redogörelse för motskälen att föreningarnas kassa- rörelse skulle överflyttas till riksbankskontoren på grund av att en sådan åtgärd innebar en påtaglig rationalisering och att den kunde bidraga till att hindra en icke önskvärd ansvällning av föreningarnas kontorsorganisation. Man ansåg också att de redovisade olägenheterna, som främst var av orga- nisatorisk art, borde kunna övervinnas genom ett smidigt och informellt samarbete mellan föreningarna och riksbankskontoren.

Utredningsförslagen mötte dock invändningar, främst från föreningshåll men också från kommerskollegium, åtskilliga länsstyrelser och Svenska bankföreningen. I 1960 års statsverksproposition (bil. 12 s. 162) förordade departementschefen — särskilt med hänsyn till det i allmänhet anförda skälet, att föreningarna, därest de ej själva svarade för medelsförvaltningen, skulle mista en stor del av de utomordentligt viktiga löpande kontakterna med låntagarna — att det liksom hittills skulle få ankomma på förening- arna själva att bestämma hur kassaverksamheten bör ordnas. Så blev även riksdagens beslut. Även ett förslag, att kassatjänsten för direktlåne— givningen skulle centraliseras till statskontoret, avvisades.

Kassatjänstens uppläggning bör bedömas dels ur organisatorisk och dels ekonomisk synvinkel. Tidigare har ersättningen till bankerna för denna ser- vice varit så pass låg att det av rent kostnadsmässiga skäl varit fördel-

aktigt att anlita den. En väsentlig höjning av taxorna har dock skett och den fortsatta utvecklingen härvidlag är oviss. Vidare måste man för att få fram en kalkyl angående den kostnadsmässiga nettovinsten av denna bank— service ta hänsyn till vissa mer obestämda och svårmäthara faktorer, som även sammanhänger med de organisatoriska synpunkterna.

Möjligheten att utnyttja bankens specialiserade service ger onekligen vissa fördelar. För den relativt ringa omfattning som den enskilda förening- ens lånerörelse har kan dock den administrativa vinsten med en bankservice vara begränsad. Det har från föreningshåll framhållits att en viss fast per- sonalkader icke kan undvaras trots att arbetsbelastningen ofta varierar. Den- na fasta personal kan bättre utnyttjas om som utfyllnadsarbete kan till- gripas t.ex. uträkning av och avisering om amorteringar och räntor samt bokföring härav m. in.; uppgifter som relativt lätt kan anpassas i tiden.

Skötseln av säkerhets- och lånehandlingar kan visserligen vara be- tungande för föreningens tjänstemän men det torde å andra sidan vara av ett visst värde att ha handlingarna till hands vid eventuella senare dis- kussioner i fråga om ändringar av lånen. Inte minst återkommande änd- ringsärenden och förfrågningar om att få uppskjuta erläggandet av för- fallande amorteringar och räntor har medfört att bankerna varit tvungna att göra om sina kalkyler och begära högre ersättning för sin medverkan. Dessa arbetsuppgifter kräver också en intim kontakt mellan banken och föreningen. Härigenom uppstår en del dubbelarbete och extra korrespon- dens som icke erfordras när föreningen själv sköter kassatjänsten. Detta talar för att argumenten för föreningarnas egen lånehantering icke saknar grund. Enligt utsago från de föreningar som använt båda formerna synes det icke bli någon större extrabelastning på föreningen att på egen hand sköta lånehanteringen.

Utredningen anser, att det även i fortsättningen bör få ankomma på för- eningarna själva att bestämma hur kassatjänsten skall ordnas. Föreningar- na bör dock alltid ha valmöjligheten aktuell och pröva om det går att er- hålla ekonomiskt fördelaktiga avtal med bank om skötseln av lånehante- ringen. Härvid bör beaktas de möjligheter till EDB-behandling av lånehan— teringen (ränteberäkningar, aviseringar, bokföring), som i framtiden torde yppa sig. Utredningen har vid konstruktion och avvägning av finansierings- systemet för föreningarna (kap. 12) utgått från att föreningarna tillämpar en rationell och kostnadsbesparande rutin för kassatjänst och lånehan- tering men i övrigt icke bundit systemet till det ena eller andra av ovan berörda alternativ.

1 1 . 4. Tillsynsmyndighet Kungl. Maj:t har den 28 december 1956 uppdragit åt kommerskollegium att utöva tillsyn över företagareföreningarnas verksamhet (se avsnitt 11.1.). För kollegiets arbetsrutiner m.m. i samband med handläggningen av ga-

rantilåneärendena samt om utvecklingen av arbetsbalansen i fråga om ej avgjorda dylika ärenden har redogjorts i kap. 6.5.2. Där lämnas vidare upp- gifter om den personaluppsättning som handlägger dessa ärenden.

Från kommerskollegium har framhållits att personalorganisationen för handläggningen av garantilåneärenden m.m. under vissa perioder av olika skäl kommit att underskrida den av riksdagen fastställda organisations- planen, som fr.o.m. den 1/7 1960 omfattar tre och fr.o.m. 1/7 1965 fyra kvalificerade tjänstemän samt tillgång till juridisk och annan expertis.1 Vidare har bland annat på grund av verksamhetens något ovissa karaktär relativt betydande svårigheter tidvis förelegat att erhålla tillräckligt kvalifi- cerade befattningshavare. Förhållandena har också föranlett en stor om— sättning av personal. Samtidigt har arbetsuppgifterna ständigt vuxit, dels i kvalitativt hänseende —— särskilt på grund av tendensen mot allt större ga- rantilån _, dels till följd av att frågor i samband med löpande garantilån och sådana berörande företagareföreningarnas verksamhet ständigt ökat i omfattning.

Nämnda utveckling har — enligt kollegium — icke möjliggjort utarbe— tande av sådana anvisningar och ett sådant blankettmaterial, som önskvärt vore. Tillfälle har icke givits till diskussioner med företagareföreningarna rörande de spörsmål av teknisk natur, som anmält sig i det praktiska hand- landet. Ej heller har annat än under hand möjlighet erbjudit sig att till Kungl. Maj:t framföra förslag till sådana ändringar av gällande författ- ning, som gjorda iakttagelser och erfarenheter kunnat föranleda. Den re- vision av företagareföreningarnas förvaltning och räkenskaper, som upp- dragits åt kollegium att utföra, har enligt kollegium på grund av arbets- belastningen fått eftersättas.

De handläggningstider, som i kap. 6.5.2. redovisats för andra halvåret 1964 och som sedan dess snarast förkortats, och den kraftigt minskade ar- betsbalansen torde i och för sig få betecknas såsom relativt tillfredsställan- de och de missförhållanden, som föranlett 1963 års bankoutskotts hem- ställan att före'tagareföreningsutredningen måtte få i uppdrag att under- söka det administrativa förfarandet vid handläggningen av dessa garanti- låneärenden, synes numera till större delen ha eliminerats genom av kom— merskollegium själv vidtagna åtgärder. Av den gjorda undersökningen sy- nes dock framgå av den av utredningen förordade delegeringen till för— eningarna av beslutanderätten beträffande de mindre garantilåneärendena bör kunna bidraga till att påskynda det administrativa förfarandet.

Vid en sådan delegering kan visserligen förmodas att föreningarnas egen handläggning och prövning i vissa fall kan bli mera ingående och därigenom mera tidskrävande än för närvarande då föreningarna endast äger att till-

1 I april 1967 handlades garantilåneärenden av fyra tjänstemän varav en avdelnings— direktör i Bä, två byrådirektörer i A 28 resp. A26 och en amanuens i reglerad beford- ringsgång. Vidare anlitades i viss omfattning en av verkets jurister i A 26.

..—._.au.r—_rg.r_ wa -._ ...z _. 2 mm..-.

eller avstyrka ärendet. Genom att eliminera den tidsåtgång som tidigare erfordrats för ärendets expediering till kommerskollegium och kollegiets prövning, synes dock en ganska avsevärd tidsbesparing och administrativ förenkling för en stor del av garantilåneärendena kunna ernås.

En av de väsentligaste anledningarna till att handläggningstiderna inom kommerskollegium ofta blivit onormalt långa är att de av föreningarna in- givna ansökningshandlingarna icke varit kompletta. En förbättring härvid- lag synes möjlig att åstadkomma genom information och samverkan mel- lan kollegiet och föreningarna.

Av undersökningsmaterialet framgår vidare att föreningarna före som- marledigheterna forcerar låneärenden som därefter insändes till kollegiet i juni—juli. Dessa ärenden hinner ofta ej behandlas av kommerskollegium omedelbart. Detta förhållande, som kan vara ett av skälen till kritiken mot kommerskollegiets långa handläggningstider, skulle sannolikt kunna ändras genom en bättre planering på båda hållen.

Utredningen har mot bakgrund av de gjorda undersökningarna icke funnit anledning föreslå någon förändring beträffande kommerskollegiets funktion som tillsynsmyndighet över företagareföreningarna.

Om beslutanderätten för mindre garantiärenden delegeras till förening- arna och främst de större industrigarantilånen minskar som en följd av det statliga lokaliseringsstödet, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen är be- slutande instans, bör detta medföra en viss avlastning för den personal inom kollegiets industribyrå, som för närvarande handlägger industrigaran- tilånen och svarar för tillsynen över föreningarna. Härigenom bör större utrymme kunna beredas för den del av tillsynsverk-samheten som enligt kollegium fått ersättas på grund av personalbrist.

1 1 . 5 . Företagare f öreningarnas förbund

Såsom framgår av redogörelsen i kap. 2.5. har förbundet för närvarande i huvudsak vissa samordnande och förmedlande arbetsuppgifter och dess sekretariat har mycket begränsade personella resurser. Förbundets kost- nader belöper sig till ca 50.000 kr per år, varav staten bidrager med 20.000 kr.

I kap. 9 har bl.a. framlagts förslag om ett fastare samarbete mellan föreningarna och SHI beträffande rådgivnings- och kursverksamhetens uppläggning, ökad informationsverksamhet etc. Vidare har i kap. 10 för- ordats att för föreningarnas tjänstemän ordnas en rationellt upplagd ut- bildningsverksamhet främst i ekonomiska frågor och att en systematik utbildas i fråga om anskaffning, bedömning och redovisning av olika för lånebesluten väsentliga data.

Dessa uppgifter är enligt utredningens bedömande väsentliga för att det statliga stödet till småindustrin och hantverket skall ge önskat resultat. En

förutsättning för att samarbetet mellan å ena sidan SHI och dess lokalkon- tor och å andra sidan företagareföreningarna skall kunna fungera tillfreds- ställande synes vara att förbundet tilldelas funktionen att vara samord- nande instans på föreningssidan. Huvudparten av utbildnings- och kurs- verksamheten samt insamlandet, systematiseringen och spridandet av eko- nomisk och teknisk information etc. avses visserligen ske genom SHI men en viss avlastning både för institutet och föreningarna bör kunna erhållas genom att förbundet ges möjligheter att fungera som en effektiv samman- hållande länk. Utredningen har vidare i olika sammanhang påtalat de svårigheter som förelegat att åstadkomma ett såvitt möjligt användbart och jämförbart uppgiftsmaterial avseende föreningarnas verksamhet. Det- ta beror till en del på olika bokförings- och bokslutsprinciper. Dessa olägen- heter bör till största delen elimineras genom införande av gemensam kon- touppläggning och enhetliga bokslut. Detta arbete har påbörjats genom för- bundets försorg och bör fullföljas.

För dessa uppgifter torde krävas en viss utbyggnad av förbundets orga— nisation och personalresurser. Kostnaderna för kansliet bör enligt utred- ningens mening liksom hittills till en del bekostas genom bidrag från sta- ten.

KAPITEL 12

Statligt administrationsbidrag

12.1. Bakgrund och reformönskemål

Statsbidrag till föreningarnas verksamhet utgår, såsom framgår bl. a. av kap. 2, för närvarande enligt relativt komplicerade regler. Föreningar- nas inkomster härrörande av statsmedel består främst av ränteintäkter (marginal mellan utlånings- och inlåningsränta), statlig räntegaranti, administrationsbidrag samt subventionsmedel (för låneförluster). Admi- nistrationsbidraget bestämmes, inom ramen för det av riksdagen beviljade anslaget, för varje förening huvudsakligen såsom en restpost, sedan öv- riga inkomster samt utgifterna beräknats. Bidraget fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag från kommerskollegium och med ledning huvudsak- ligen av det av den enskilda föreningen uppgivna behovet. En viss skä- lighetsprövning av de från föreningshåll uppgivna inkomsterna och ut- gifterna företages visserligen av kommerskollegium, men någon direkt styrning av verksamhetens inriktning och omfattning sker icke. Från subventionsmedlen, vilkas fördelning i viss mån påverkas av det egna kapitalet inom föreningarna, bortses här. Denna fråga behandlas i kap. 10 om låneverksamheten.

Ett ersättande av de nuvarande statliga bidragsformerna med ett enklare och fastare finansieringssystem har i olika sammanhang bedömts vara en angelägen reform. Härigenom skulle planeringen inom föreningarna underlättas — föreningarna skulle lättare kunna uppskatta storleken av de inkomster som erhålles vid olika verksamhetsalternativ —— sam- tidigt som det administrativa arbetet för tillsynsmyndigheten förenklades. I utredningsdirektiven har uttryckts önskemål om lämpliga fördelnings- normer för ett statligt stöd, exempelvis genom anknytning till en be- stämd minimiorganisation för företagareföreningarna.

Det kan erinras om att i den utredning, som år 1961 verkställdes på uppdrag av dåvarande Företagareföreningarnas förtroenderåd, föreslogs ett bidragssystem enligt vilket bidragen i princip utgick till alla verksam- heter inom föreningarna och efter en storleksgruppering av föreningarna enligt ett speciellt, på olika kriterier baserat system.

12.2. Utredningens förslag till statligt administrationsbidrag till företagareföreningarna

Vid konstruerandet av ett finansieringssystem för företagareföreningarna med deras från län till län varierande omfattning och inriktning måste kraven på ett enkelt och lättadministrerat system vägas mot önskemålen om en medelsfördelning :)m på bästa sätt ger förutsättningar för att syftet med föreningarna sk lll uppnås.

Utredningen har i det föregående framlagt förslag i avseende på för— eningarnas rådgivnings- och låneverksamhet, vilka bl. a. innebär att för- eningarna kommer att tillföras vissa speciella inkomster. Sålunda har i kap. 9 föreslagits att föreningarnas rådgivningsverksamhet i princip skall finansieras genom avgifter och därigenom vara självbärande. I samband härmed har utredningen förutsatt att av länsstyrelserna begärda ekono— miska utredningar i lokaliseringsärenden samt näringshjälpsärenden jäm- ställes med andra konsultuppdrag för föreningarna och därför i prin— cip skall bekostas av uppdragsgivarna (länsstyrelsen, länsarbetsnämn- den eller den lånsökande). Vidare har i kap. 10 föreslagits att förening- arna skall äga att från låntagarna uttaga en särskild utredningsavgift, även den avsedd att självfinansiera föreningarnas kostnader för låneut- redningarna. Där har även föreslagits att förluster på långivningen skall täckas i särskild ordning.

De olika finansieringskällor för föreningarnas verksamhet som utred- ningen med de ovannämnda förslagen anvisat kan — enligt utredning— ens uppfattning — beräknas täcka huvuddelen av föreningarnas kost- nader, även vid en verksamhet av betydande omfattning. Utredningen har emellertid funnit det ändamålsenligt att låta de angivna rörliga in- komsterna kompletteras med ett särskilt statligt administrationsbidrag, avsett att ge föreningarna erforderlig ekonomisk stadga och möjliggöra kontinuitet i verksamheten.

Det bör i detta sammanhang även erinras om att utredningen i kap. 10.2.2. föreslagit att räntorna på de av statliga medel utlämnade för- eningslånen i fortsättningen i sin helhet överföres till statsverket samt att den härigenom slopade inkomstkällan (räntemarginalen) ersättes i annan ordning. Detta sker till största delen genom den ovannämnda utredningsavgiften. Vad gäller kostnaderna för den löpande hanteringen av föreningarnas direktlån finnes särskilt motiv för att från staten till föreningarna överföra en kostnadsersättning. I den ränta, som låntaga- ren erlägger och som enligt utredningens förslag skall tillföras stats- verket, ligger nämligen på sedvanligt sätt inräknad en ersättning för kreditgivarens löpande lånehantering. Denna hör av staten — lämpligen inom ramen för ett administrationsbidrag — återbäras till den som utför detta arbete, d. v. s. företagareföreningen.

Utredningen har i vad avser konstruktionen av ett administrations- bidrag övervägt olika alternativ. Bl.a. har prövats lämpligheten av en utformning som i viss mån tog hänsyn till verksamhetens omfattning, mätt i antalet ärenden av olika slag eller i storleken av den personal- kader som föreningarnas styrelser fastställer. Utredningen har emeller- tid funnit lämpligast att administrationsbidraget utgår med ett enhetligt belopp till samtliga föreningar, i princip oberoende av verksamhetens omfattning. Utredningen vill därvid understryka att den icke har sett på det statliga administrationsbidraget isolerat utan sökt bedöma den sam— lade effekten på föreningarnas ekonomi av de tidigare nämnda inkoms- terna och ett fast bidrag. Såvitt utredningen har kunnat finna innebär det föreslagna systemet en lämpligt avvägd finansieringsform även för föreningar av relativt betydande omfattning och för föreningar med olika inriktning. Samtidigt accentuerar ett sådant system föreningarnas ställ— ning som självständiga ekonomiska föreningar.

Utredningen föreslår sålunda att till varje förening skall utgå ett statligt administrationsbidrag och att detta bidrag —— enligt kostnadsläget för år 1966 —— skall uppgå till 150.000 kr per år och förening. Bidraget bör anpassas efter den allmänna kostnads- och löneutvecklingen. Kost- naden för det statliga bidraget, som — under förutsättning att förening- arna i Stockholms stad och län sammanslås — enligt 1966 års läge skulle uppgå till 3,6 mkr per är, bör täckas från särskilt anslag på riks- staten.

Vid avvägningen av det föreslagna bidragsbeloppet har utredningen utgått ifrån att beloppet i fråga är tillräckligt för att ge föreningarna en finansiell bas, närmast motsvarande kostnaderna (löner och omkostnader) för föreningarnas administrativa ledning jämte viss del av lånehanteringen, på vilken bas kan byggas en normalorganisation finansierad även med de av utredningen förutsatta övriga inkomstkällorna.

Som villkor för det statliga administrationsbidraget bör gälla att för- eningarnas styrelser bedriver verksamheten efter av statsmakterna upp- dragna riktlinjer och i den omfattning som resp. förenings ekonomiska resurser möjliggör. Inte minst bör det kravet ställas på föreningarna att deras rådgivande och utredande verksamhet är av god kvalitet samt be- drives med utnyttjande av befintliga samarbetsmöjligheter (jfr kap. 9). En uppföljning och kontroll av att dessa villkor uppfylles bör vara en av tillsynsmyndighetens viktigaste uppgifter.

Slutligen bör framhållas att landstingen och i viss mån även städer och landskommuner hittills lämnat föreningarna ekonomiska bidrag, ofta för speciella uppgifter inom länet. Utredningens förslag innebär icke någon förändring på denna punkt och utredningen finner det sannolikt att sådana bidrag även i fortsättningen kan komma att utgå i icke obe- tydlig utsträckning.

12.3. Konsekvenser för företagareföreningarnas ekonomi m. m. av utredningens förslag

I tabell 12:1 har för budgetåren 1963/64—1966/67 uträknats värdet av det hittillsvarande statliga stödet (administrationsbidrag + räntenetto) till de olika föreningarna, varvid räntenettot för de senaste två budgetåren, då föreningarna kunnat tillgodoräkna sig ovanligt stora räntemarginaler, angivits dels med sitt genom räntegarantin garanterade minimibelopp, d. v. s. 11/2 % av det vid budgetårets mitt utestående lånebeloppet, och dels med belopp, baserade på den högre räntemarginal som erhållits genom de in- träffade ränteförändringarna. Det samlade stödet uppgick enligt tabellen till 2,4 resp. 3,1 mkr för budgetåren 1963/64 och 1964/65 samt för 1965/66 till 3,4 mkr (minimibeloppet) resp. 4,0 mkr (erhållet). För budgetåret 1966/ 67 beräknas motsvarande stödbelopp till 3,4 resp. 5,0 mkr. ( Förening— arna A och B har i samtliga tabeller i detta kapitel sammanslagits.) Rän- teinkomsterna i tabellen är upptagna med belopp baserade på storleken av erhållna statliga lånemedel och den angivna räntesatsen, vilket bl.a. inne- bär att i de län, där ränta debiteras efter en räntesats som är lägre än den rekommenderade (t.ex. i Norrbotten) eller där vissa låntagare icke inbe- talat förfallen ränteskuld, har föreningen i verkligheten icke tillförts hela det i tabellen angivna räntebeloppet.

Föreningarnas motsvarande inkomster enligt utredningens förslag kan icke exakt beräknas eftersom de, förutom av det fasta administrations— bidraget, blir beroende bl. a. av långivningens omfattning avseende såväl direktlån som delegerade och centrala lånegarantier. Med utgångspunkt från 1966 års löner och låneomslutning kan dock de olika föreningarnas inkomster i form av statligt administrationsbidrag samt utredningsersätt- ning beräknas komma att variera mellan 175.000 och 300.000 kronor. Genomsnittet torde ligga vid 200 000 kronor. För föreningarna tillsammans skulle detta innebära ca fem mkr per år.

Jämförelser i fråga om de samlade ekonomiska utfallet enligt det gamla och det nya systemet är vanskliga även på grund av de variationer i fråga om räntemarginalens storlek som i det föregående beskrivits och som tid— vis, t.ex. under budgetåret 1966/67, givit föreningarna stora opåräknade inkomster. Vidare föreligger svårigheter att med krav på exakthet beräkna hur stora inkomsterna för exempelvis de större låneutredningarna enligt det nya systemet med andra lånegränser etc. skulle ha varit under de gångna åren. Om man emellertid gör jämförelser under förutsättning av relativt normal räntemarginal och tar hänsyn till förslagets alla komponenter, nämligen fast administrationsbidrag, normal utredningsersättning för di- rektlån och delegerade garantilån, ersättning enligt beslut av tillsynsmyn- digheten för utredningar om större garantilån samt förutsatt särskild er- sättning till vissa föreningar för utredningar i lokaliseringsärenden etc.

synes det nya systemet ge samtliga föreningar ett bättre kontantmässigt resultat än det gamla. Lägges härtill de inkomsttillskott, som kan förutsät- tas till följd av övergång till i princip självfinansierande konsultverksam- het samt vissa ränteinkomster på de föreslagna förlusttäckningsfonderna, finnes anledning förmoda att föreningarnas ekonomiska situation kommer att avsevärt förbättras.

I sammanhanget bör även erinras om att inkomsterna enligt det nya systemet inflyter tämligen regelbundet och utan de förskjutningar och förlustrisker som nu föreligger t.ex. i form av uppskjutna eller ute— blivna räntebetalningar. Därtill kommer att eventuellt inträffade låne— förluster icke kommer att påverka den övriga verksamheten (annat än genom visst räntebortfall på förlusttäckningsfonden).

I tabellerna 12:2 och 1213 har uppskattats det samlade utfallet för föreningarna resp. staten av det föreslagna systemet, varvid jämförelser gjorts med det hittills tillämpade. Beräkningen av de låneutrednings- avgifter, som för de gångna åren skulle ha tillfallit föreningarna om det föreslagna systemet då hade tillämpats, har av skäl som anförts ovan måst göras mycket schematiskt. För utlämnade direktlån har räknats med 1 1/2 % av utlånade belopp. Av garantilånen har 1/5 av lånesum- man beräknats vara delegerade och 4/5 centralt beviljade. Utrednings- ersättningen för delegerade lån har räknats efter 1 1/2 %. För centrala lån har ersättningen uppskattningsvis beräknats efter 3/4 %.

Beträffande jämförelserna i vad avser statens inkomster och utgifter för denna verksamhet måste ihågkommas att den däri redovisade ränte- vinsten för staten i tabellen uppkommer som en skillnad mellan influtna räntor från låntagarna enligt de nya systemet och den hittillsvarande räntan enligt statens normalränta för lånen till företagareföreningarna. Denna ränteskillnad är, som tidigare påtalats, mycket varierande och kan vid ett sjunkande ränteläge snabbt minska. Den reella räntevinsten för staten blir beroende av skillnaden mellan utlåningsräntan vid varje tid- punkt och den genomsnittliga räntefoten för statens aktuella upplåning. För att belysa vanskligheten i beräkningarna kan påpekas t.ex. att -— eftersom den statliga normalräntan är relativt trögrörlig och ej så snabbt påverkas av en diskontoförändring som utlåningsräntan — en höjning eller sänkning av diskontot (och därmed utlåningsräntan) med 1/2 % betyder att statens omedelbara »räntenetto» skulle ökas resp. minskas med ca 0,9 mkr per år vid den nuvarande lånestocken på i runt tal 175 mkr.

De inkomster och utgifter som föreningarna och staten enligt det före- slagna systemet kommer att få för förlusttäckningsfonderna och för- lusttäckningen har icke medtagits i tabellerna 12:2 och 12:3, eftersom dessa inkomster och utgifter är avsedda att taga ut varandra. Däremot har de statliga risktäcknings(subventions)medlen och de av staten in- friade lånegarantierna medtagits i vad gäller det nuvarande systemet, då

Tabell 12:1. Statsbidrag i olika former till 5 (i tusental )

A+B C D E F G H I K 1.

1963/64 Disp. statl. lånemedel 31/121963 3 743 2 300 3 442 3 650 4 550 4 078 4 545 3 285 5 223 3 900 Ränteintäkt 1 1/2 '% ............... 56 35 50 55 68 61 68 49 78 59 Adm. bidrag ........................ 15 30 30 40 30 30 40 30 20 40 Summa statsbidrag ............... 71 65 80 95 98 91 108 79 98 99 1964/65 Disp. statl. lånemedel 31/121964 5 158 2 915 5 042 4 250 6 450 5 078 4 965 3 545 6 723 4 800 Rånteintäkt 1 1/2 % ............... 77 44 76 64 97 76 74 53 101 72 Adm. bidrag ........................ 60 40 45 50 40 40 50 40 25 50 Summa statsbidrag ............... 137 84 121 114 137 116 124 93 126 122 1965/66 Disp. statl. lånemedel 31/121965 6 758 3 790 5 842 5 650 7 050 6 478 4 965 3 795 8 023 6 962 Ränteintäkt a) 1 1/2 % ........................ 101 57 88 85 106 97 74 57 120 104 b) 1 7/8 % ........................ 127 71 110 106 132 121 93 71 150 131 Adm. bidrag ........................ 70 40 45 50 45 35 50 35 20 50 Summa statsbidrag enligt &) .................................... 171 97 133 135 151 132 124 92 140 154 b) .................................... 197 111 155 156 177 156 143 106 170 181 1966/67 Disp. statl. lånemedel 31/121966 8 608 4 440 6 792 6150 7 900 7 478 5 315 4 345 8 823 6 962 Ränteintäkt a) 1 1/2 % ........................ 129 67 102 92 119 112 80 65 132 104 b) 2,4 % ........................... 207 107 163 148 190 179 128 104 212 167 Adm. bidrag ........................... 35 29 30 30 10 — 70 20 — 100 Summa statsbidrag enligt 3) .................................... 164 96 132 122 129 112 150 85 132 204 b) .................................... 242 136 193 178 200 179 198 124 212 267

Anm. För budgetåren 1963/64 och 1964/65 har rånteintäkterna beräknats efter 1 1/2 %, motsvarande räntemarginalen inkl. statlig räntegaranti. För budgetåret 1965/66 har ränteintäkterna beräknats a) efter minimimarginalen 11/2 % samt b) dessutom efter den verkliga marginalen 1 7/8 %, motsvarande medeltalet av under budgetåret tillämpade räntesatser, 1/2 är a 7 1/4 % (7 % utlåningsränta + 1/4 % räntegaranti) och 1/2 år ä 8 % = 75/8 %. Med avdrag för normalränta 53/4 % fås 17/8 % räntemarginal. För budgetåret 1966/67 blir motsvarande troliga nettoränta (8 1/2 ä 7 1/2 %) — 5 3/4 % = ca 2,4 0.

Det har icke tagits hänsyn till att speciellt Norrbottens län icke uttager den rekom— menderade räntesatsen. Värdet av denna räntefavör för låntagarna får anses ha kommit länet och dess näringsliv tillgodo. Dessutom har bortsetts ifrån att en mindre del av föreningarnas upplånade kapital icke kan helt förräntas beroende på att vissa belopp t. ex. står på checkräkning i avvaktan på låneutbetalning.

dessa utgiftsbelopp icke motsvaras av några inkomster för staten. Det kan påpekas att staten enligt utredningens förslag under en relativt lång övergångstid kommer att få täcka en del av de förluster som inträffar på äldre lån -(se vidare kap. 14). Detta har dock icke kunnat beaktas i tabell 12:23.

I tabell 12:3 har inom parentes på slutraden redovisats den utgifts-

företagareföreningarna budgetåren 1963/64—1966/67 kronor) M N 0 P R S T U W X Y Z AC 31) Summa 2850 3443 4126 2375 4348 2967 2503 2450 4125 4124 7088 6081 10 230 7923 103349 43 52 62 36 65 45 38 37 62 62 106 91 153 119 1 550 10 20 55 25 25 30 30 46 35 45 50 50 50 501 826

53 72 117 61 90 75 68 83 97 107 156 141 203 169 2376

3650 4092 4926 2975 5548 3517 3503 3100 5125 4924 8088 7181 13 931 9923 129409

55 61 74 45 83 53 53 47 77 74 121 108 209 149 1941 20 20 65 35 30 50 40 55 50 55 65 65 65 701 1 125

75 81 139 80 113 103 93 102 127 129 186 173 274 219 3066

4650 4943 5226 3525 6056 4867 4203 3400 6575 5674 8838 8031 16131 12 223 153 655

70 74 78 53 91 73 63 51 99 85 132 120 242 183 2 305 87 92 98 66 114 91 81 64 123 106 166 151 302 229 2 881 20 20 60 35 30 50 40 55 55 55 65 65 65 701 1 125

90 94 138 88 121 123 103 106 154 140 197 185 307 253 3430 107 112 158 101 144 141 121 119 178 161 231 216 367 299 4006

5650 5093 5626 4425 6947 5067 4802 4400 7225 5824 9488 8256 18 831 13 623 172070

85 76 84 66 104 76 72 66 108 87 142 124 282 204 2581 137 122 135 106 167 122 115 106 173 140 227 198 452 327 4132

_ — 60 —— 15 30 60 60 75 55 55 50 — 501 834

85 76 144 66 119 106 132 126 183 142 197 174 282 254 3415 137 122 195 106 182 152 175 166 248 195 282 248 452 377 4964

1 exkl. Tornedalsbidraget 100.000 kr. minskning som skulle ha uppstått för staten under de ifrågavarande åren om det föreslagna systemet gällt i stället för det hittills gällande. Storleken av denna är som synes mycket beroende av hur stora för- lusterna på lånegarantierna varit under året. Dessa förluster hänför sig till största delen till centralt beviljade garantilån med speciella risk- moment och kan i stor utsträckning betraktas som lokaliseringsbidrag.

De besparingar för staten, som torde bli följden av utredningens för- slag, kan sålunda icke direkt bestämmas till sin storlek. De gjorda kal- kylerna visar dock att det i varje fall efter en övergångstid kan röra sig om relativt betydande belopp. Mot bakgrunden av dessa besparingar bör det enligt utredningens mening vara möjligt att tillgodose vissa i kap. 9 berörda angelägna önskemål. Utredningen har där t.ex. fram- hållit vikten av att företagareutbildningen bl.a. genom SHI och dess kursverksamhet intensifieras samt påvisat behovet av forskning och ut- redningsverksamhet av betydelse för småindustri och hantverk.

Tabell 12:2. Bidrag av statsmedel till företagareföreningarna budgetåren 1963/64 -——1966/67 dels enligt nuvarande regler och dels enligt utredningens förslag

Statligt adm.bidrag (exkl. Tornedalen och Företagareför:s förbund m.fl.) ..................... Värdet av statliga låne- medel i form av ränte- intäkter enligt tabell 12:1 ........................

Utredningsersättning

för utlämnade: direktlån å 11/2 % garantilån, delegerade, å 1 1/2 % ............... garantilån, centrala, å 0,75 % ...............

Belopp i tusental kronor (avrundat till närmaste 5—tal)

_l

_!

Summa

. 1966/67 1963/64— ' 1963/64 1964/65 1965/66 (beräkn.) 1966/67 Nuv. För- Nuv. För- Nuv. För- Nuv. För- Nuv. För- system slag system slag systern slag system slag system slag i 825 3 025 1125 3 095 1 125 3 270 835 3 600 3 910 12 9901 1 550 — 1 940 —— 2 880 —— 4130 — 10 500 2 375 3 025 3 065 3 095 4 005 3 270 4 965 3 600 14 410 12 99 —— 600 — 675 — 675 — 750 — 2 70 — 110 — 210 — 125 — 150 — 59 — 220 — 420 ——- 250 _— 300 — 1 19 2 375 3 955 3 065 4 400 4 005 4 320 4 965 4 800 14 410 17 47

Tabell 12:3_Statens utgifter och inkomster för företagareföreningarnas verksamhet budgetåren 1963/64—1966/67 dels enligt nuvarande regler och dels enligt utredningens förslag.

Belopp i tusental kronor (avrundat till närmaste 5-tal)

1966/67 1963/64 1964/65 1965/66 (Beräkn) 1963/64—1966/67

Nuv. _ Nuv. system Forslag system

Nuv. system

N uv. system

N uv.

system Förslag

Förslag Förslag Förslag

Statens inkomster (+) och utgif- ter (—) Statligt adm.bidrag —825 —-3 025 —1125 —-—3 095 —1 125 —3 270 ——835 —3 600 —3 910 —12990 Statlig räntegaranti —755 — —— 450 — -— 175 — -— — —1380 — Subventionsmedel —440 — — 545 — — 570 —— — 340 —— —1895 — Räntenetto på direktlån i jämfö- relse med nuvarande system (utlå- ningsräntan — normalräntan)1 1963/64: 53/4 % — 5 % = 3/4 % å 103 mkr — + 775 1964/65: 61/2 % — 51/4 % = 1 1/4 % å 129 mkr —— +1615 1965/66: 71/4 % — 53/4 % '— +7750 1 1/2 % å 153 mkr — +2 295 1966/67: 71/2 % — 53/4 % 13/4 % å 172 mkr —— +3 010

= —2 020 —2 250 —2 120 —1480 —1 870 — 975 ——1 175 — 590 —7 185 —5 295 Av staten infriade lånegarantier — 950 — ——-3 690 — —3 600 — —1 500 — —9 740 — Summa —-2 970 —2 250 ——-5 810 —-1 480 —5 470 —- 975 —2 675 — 590 —-16 925 -—-—5 295

Skillnad (+ 720) (+ 4 330) (+4 495) (+2 085) (+ 11 630)

1 Den statliga utlåningsräntan har angivits med ett procenttal som motsvarar ett upp- skattat genomsnitt av en anormals garantilåneränta under resp. budgetår.

KAPITEL 13

Beskattningsfrågor

13. 1. Gällande ordning m. m.

Ekonomiska föreningar är i princip skattskyldiga för all inkomst. Enligt 10 5 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt utgår sådan skatt med 32 % av den beskattningsbara inkomsten.

Vissa rättssubjekt är med hänsyn till sin mer eller mindre allmän- nyttiga verksamhet helt eller delvis befriade från skatt. I 53 ä 1 mom. första stycket d) kommunalskattelagen uppräknas en mängd subjekt som är skattskyldiga till kommunal inkomstskatt endast för inkomst av fastighet. Till dem hör bl.a. svenska skeppshypotekskassan, skeppsfar- tens sekundärlånekassa, norrlandsfonden, malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete och allmänna försäkringskassor. Samma rätts- subjekt är på grund av hänvisning i 7 5 e) förordningen om statlig in- komstskatt helt frikallade från statlig inkomstskatt.

En ännu längre gående skatterättslig förmånsställning har i special- författningar tillerkänts vissa andra rättssubjekt, vilka helt befriats från inkomst— och förmögenhetsskatt. Till en början må nämnas de stiftelser för konjunkturutjämning och prisreglering som bildats enligt 1947—1952 års överenskommelser mellan staten samt branschföreningar och företag inom skogsindustrien (bl.a. SFS 1947:339, 1948:497, 1950:25, 1951:148 och 149, 1954:71).

Enligt förordningen den 31 maj 1963 (nr 173) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till stiftelsen Svenska filminstitutet, m.m. är filminstitutet inte skyldigt att erlägga skatt för inkomst eller förmögenhet i vidare mån än vad avser kommunal inkomstskatt för in- komst av fastighet. Institutet har till främsta uppgift att slussa icke- statliga medel från biografägarna till svenska filmproducenter som en blandad form av näringsbidrag och kvalitetsbidrag. Institutets officiella karaktär kommer till synes genom att halva styrelsen tillsätts av Kungl. Maj:t och att ändring av bestämmelserna om stiftelsens verksamhet krä- ver fastställelse av Kungl. Maj:t.

Enligt förordningen den 22 november 1963 (nr 565) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp, som tillförts stiftelsen Petroleumbranschens beredskapsfond, m.m. är stiftelsen inte skyldig

I ! '.' J

att erlägga skatt för inkomst och förmögenhet såvitt angår medel som enligt angivet avtal mellan stiftelsen och vissa oljeföretag tillgodoförts stiftelsen.

Av 6 5 1 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt framgår att föreningar, vilkas medlemmar på grund av medlemskapet äger del i föreningens förmögenhet, t.ex. ekonomiska föreningar, inte är skatt- skyldiga för förmögenhet. Värdet av föreningsandelarna kommer i stål- let att inräknas i medlemmarnas förmögenhet och alltså att beskattas hos dessa. Om emellertid en förenings medlemmar i visst fall inte äger del i föreningens förmögenhet, är föreningen skattskyldig för denna. Vissa kreditinrättningar är enligt samma paragraf uttryckligen frikallade från skattskyldighet för förmögenhet, nämligen hypoteksföreningar, bo- stadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor. Samma frihet gäller för sparbanker.

Frågan om skattskyldighet för företagareföreningar har nyligen varit föremål för bedömning i högsta instans. Målet avsåg Bohusläns företaga- reförening, som vid 1959 års taxering avsatt den överskjutande vinsten 788 kr till en bidrags- och lånefond. Prövningsnämnden hade inte upp- tagit vinsten till beskattning, enär föreningens verksamhet inte drevs i vinstsyfte. Efter besvär av taxeringsintendenten fann kammarrätten föreningen skattskyldig för vinsten, enär föreningen fick anses ha be- drivit rörelse i den mening som avses i 27 & kommunalskattelagen. På besvär av föreningen fann regeringsrätten i utslag den 3 maj 1966 ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.

Vid inkomstberäkningen gäller beträffande penningförvaltande före- tags placeringar av medel i lånefordringar enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 41 & kommunalskattelagen, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av tillgångarna skall godtas, om denna värde— sättning inte står i strid med det i åttonde stycket av nämnda anvis- ningspunkt meddelade stadgandet, att värdet på lager av sådana till- gångar skall upptas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m.m. framstår som skäligt. Bestämmelsen har motiverats med att risken för prisfall i sådant lager är avsevärt mindre än i vanliga varulager.

I anledning av ansökan från Malmöhus läns företagareförening om förhandsbesked i taxeringsfråga har riksskattenämnden den 26 februari 1965 beslutat utfärda anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna i lagervärderingsfrågan. Den statliga förlustgaranti som tillförsäkras för- eningarna och det statliga stödet i övrigt till dessa har riksskattenämn- den ansett böra beaktas vid prövning av frågan om storleken av den nedskrivning av föreningarnas lånefordringar, som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m.m. kan anses som skälig. På grund härav har nämnden uttalat att den i företagareförenings räkenskaper gjorda värde- sättningen av ifrågavarande lånefordringar bör godtas vid inkomsttaxe-

ringen, om det bokförda värdet av nämnda tillgångar inte understiger 97 % av lånefordringarnas belopp. Ett lägre värde på företagareförenings lånefordringar än enligt nu angivna regel bör enligt nämnden godtas endast om och i den mån föreningen visar, att en lägre värdesättning är påkallad med hänsyn till föreliggande risk för förlust eller prisfall. Dessa anvisningar är avsedda att tillämpas fr.o.m. 1966 års taxering och tills vidare. De överensstämmer med nämndens anvisningar beträffande spar- bankerna i fråga om andra lån än vissa lån mot fastighetsinteckning.

13.2. Utredningens överväganden och förslag

Tidigare har ovisshet förelegat om i vilken utsträckning företagareför- eningarna varit skattskyldiga. Genom förenämnda regeringsrättsutslag har numera klarlagts att skatteplikt föreligger för samtliga dessa för- eningar.

Vidare har det rått tvekan om i vilken utsträckning de statliga bidragen utgör skattepliktig intäkt för föreningarna. När det gäller administra- tionsbidragen från stat, landsting och kommun lär det bland taxerings— intendenterna i länen i stort sett råda enighet om att dessa bidrag är skattepliktig inkomst. Denna uppfattning kan utredningen dela, eftersom bidragen skall täcka kostnader som är klart avdragsgilla. Däremot synes frågan betydligt tveksammare beträffande de särskilda förlusttäcknings- bidragen.

Även på avdragssidan råder oklarhet. Främst gäller detta frågan huru- vida överskott på driften skall användas för nedskrivning av låneford- ringarna direkt genom av- eller nedskrivning eller indirekt via ett delcre- derekonto eller genom avsättning till dispositionsfond, bidrags- och låne- fond m.m. Ansökan från en förening om förhandsbesked rörande den ur skattesynpunkt lämpligaste formen för nedskrivning har riksskatte- nämnden avvisat i samband med att nämnden år 1965 utfärdat de före— nämnda anvisningarna rörande värderingen av lagret av lånefordringar. Enligt utredningens mening är nedskrivning via ett delcrederekonto att föredra, eftersom man därigenom vinner en öppen resultatredovisning.

Den av riksskattenämnden medgivna procentsatsen för nedskrivning, 3 % av fordringarnas belopp, anser utredningen alltför knappt tilltagen. Eftersom procentsatsen för affärsbankerna i regel torde vara generellt 5 %, borde procentsatsen för företagareföreningarna med hänsyn till dessas onekligen väsentligt större förlustrisk ligga betydligt högre än 5 %. Här- för talar även att en företagareförening är ett statsunderstött organ för att tillgodose vissa samhällsintressen. Att staten beviljar risktäcknings- medel bör knappast få påverka procentsatsen i sänkande riktning, efter- som föreningarna enligt hittills tillämpade bidragsregler icke kan vara säkra på att få sina förluster helt täckta av direkta statliga subventions-

medel. Hittills har tilldelningen av dylika risktäckningsmedel inte mot- svarat mer än 1 % av beviljade län. Det bör vidare framhållas att det även sedan riksskattenämnden meddelat ifrågavarande anvisningar upp- stått skatterättsliga tvister rörande värderingen av lånefordringarna, sär— skilt i fråga om förlustriskerna.

I samband härmed har uppkommit fråga huruvida förlust å driften (exkl. låneförluster) kan täckas genom minskning av delcrederekontot och om ett sådant förfaringssätt kan godtas från skattesynpunkt. Även i detta hänseende har riksskattenämnden år 1965 avslagit ansökan om förhandsbesked. Utredningen finner frågan för sin del synnerligen tvek- sam. Å ena sidan har gjorts gällande att delcrederefonden, som ju är uppbyggd av Obeskattade vinstmedel, är avsedd att täcka de förlustrisker föreningen löper och därför bör utnyttjas endast till att täcka sådana för- luster. Ett utnyttjande av fonden som vinstregulator kan under sådana förhållanden inte godtas. Man kan också uttrycka det så att ett del- crederekonto från företagsekonomisk synpunkt får anses som ett skuld- konto, nämligen ett motkonto till lånefordringars konto, och således i princip inte kan anses innefatta skapandet av någon dold reserv som kan tjäna som vinstregulator. Å andra sidan kan med fog göras gällande att ett underskott på driften bör kunna täckas genom minskning av av- sättningen på delcrederekontot i analogi med att man genom en ökning av avsättningen till nämnda konto kan reducera uppkommet överskott. Enligt utredningens mening torde därför —— i den mån en nedsättning av delcrederefonden kan anses befogad och inte står i strid med bestäm- melserna i bokföringslagen och lagen om ekonomiska föreningar — något hinder mot en sådan nedsättning inte heller kunna anses föreligga ur taxeringssynpunkt.

Det nu sagda ger vid handen att åtskilliga beskattningsproblem är för- knippade med föreningarnas egentliga lånerörelse. Därtill kommer frågan om beskattningen av konsultverksamheten. Det föreligger således ett starkt behov att åstadkomma en enhetlig och rättvis behandling av för- eningarna i skattehänseende. Utredningen vill därvid starkt framhålla att föreningarna i och för sig inte drivs i vinstsyfte, även om vinst upp- står i vissa fall. Enligt utredningens mening måste det anses vara ett ringa fiskaliskt intresse att beskatta företagareföreningarna, särskilt som dessa ofta visar underskott i rörelsen.

Närmast till hands ligger därför att göra en jämförelse med annan statlig utlåningsrörelse och dess ställning i beskattningshänseende. Den tidigare omnämnda Svenska skeppshypotekskassan har erhållit sin frihet från rörelsebeskattning främst därför att den utgör en form av rent statlig utlåningsrörelse. Även företagareföreningarna idkar statlig utlå- ningsrörelse, och detta i ännu högre grad än skeppshypotekskassan, efter- som föreningarna utlånar statliga medel, under det att kassan upplånar

pengar från allmänheten genom obligationslån. Den statliga karaktären av utlåningen från föreningarna accentueras ytterligare av att staten lämnar administrationsbidrag och —— enligt nu gällande system — för- lusttäckningsbidrag, samt enligt utredningens förslag skall fastställa stadgarna och vara representerad i föreningarnas styrelser. Med hänsyn till att föreningarnas verksamhet således utgör en form av statlig ut- låningsrörelse, bör de enligt utredningens bestämda uppfattning åtnjuta åtminstone samma begränsning av skatteplikten som sedan länge tillkom— mit skeppshypotekskassan.

Även en jämförelse med Svenska filminstitutet visar att organ som har ett visst statligt inflytande och som förmedlar medel ansetts böra erhålla en långt gående skattebefrielse. Därvid bör påpekas att filminstitutets medel erhållits uteslutande från privata rättssubjekt, under det att före- tagareföreningarnas lånemedel är till övervägande delen statliga.

Den omständigheten att ifrågavarande låneorgan av tidigare redovisade praktiska skäl bibehålls i form av ekonomiska föreningar i stället för att omvandlas till statliga nämnder el. dyl. bör enligt utredningens mening inte utgöra hinder för skattebefrielse.

Utredningen föreslår därför sådan ändring av 53 ä 1 mom. d) kom- munalskattelagen, att efter skeppsfartens sekundärlånekassa införs »före— tagareförening vars stadgar fastställts av Konungen» (se författnings- förslag i bilaga B). Ändringen kommer automatiskt att gälla även statlig inkomstskatt genom den ändrade lydelse som i prop. 1967:84 föreslagits i fråga om 7 5 e) förordningen om statlig inkomstskatt.

Förslaget innebär visserligen att föreningarna alltjämt blir skatt- skyldiga för inkomst av fastighet. En sådan skattskyldighet torde dock bli föga betungande, eftersom föreningarnas fastighetsinnehav är ringa. I detta sammanhang må erinras om vikten av att i stadgarna införs skyl- dighet för förening att snarast sälja fastighet som förvärvats till säker- ställande av fordran.

KAPITEL 14

Diverse frågor

14.1. Täckande av förluster på äldre lån

Utredningens förslag i kap. 10 angående föreningarnas risktagande inne— bär en ny princip i fråga om täckandet av förluster på lån som utläm- nas av föreningarna. Detta Skapar vissa övergångsproblem beträffande äldre lån, för vilka föreningarnas förluster på utlåningen hittills i stort sett kan sägas ha täckts genom en kombination av på olika sätt uppbyggda fondmedel och direkta statliga risktäckningsmedel.

14. 1. 1. De hittillsvarande principerna för förlusttäckning De subventionsmedel, som staten under årens lopp beviljat föreningarna, har lämnats utan speciellt fasta regler. De har beviljats oregelbundet och under ett flertal år helt uteblivit. De tilldelade medlen har i stort sett varit avsedda att täcka redan uppkomna förluster.

I 1958 års statsverksproposition framhölls att de nettoränteintäkter, som föreningarna erhöll främst genom den då gällande regeln om två års räntefrihet för lånen från staten, i första hand varit avsedda att täcka låneförluster och i andra hand rörelseunderskott. Fr.o.m. budgetåret 1958/59 gjordes den förändringen att ränteinkomsterna i första hand skulle användas för att täcka föreningarnas administrationskostnader. Härigenom skulle enligt kommerskollegiets av departementschefen i pro- positionen godtagna synpunkter möjlighet beredas föreningarna till relativt långtgående självfinansiering, vilket synes kollegium väl överensstämma med organisationsformen med ekonomiska föreningar. Vidare förenklas beräkningen av medelsbehoven under anslaget Bidrag till företagareföreningar m.fl., då ränteinkomsterna såväl som admi- nistrationskostnaderna äro lättare att bestämma än de förluster som kunna uppkomma vid låneverksamheten. En avvägning av ränteinkomsterna för de två ändamålen skulle kunna undvikas.

Först i ett läge då ränteinkomsterna skulle komma att uppgå till sådan stor- lek att de lämnar överskott sedan utgifterna för administrationsändamål — efter avdrag av landstingsbidragen _— täckts därav, böra de enligt kollegiets förmenan- de avsättas för mötande av förluster i låneverksamheten.

De subventionsmedel som riksdagen anvisar för risktäckningsända- mål skulle enligt nämnda proposition — på grund av vanskligheten att

bedöma de framtida förlusterna och det ojämna utfallet inom olika delar av riket — »i viss utsträckning stå kvar under reservationsanslaget, intill dess de olika föreningarnas behov av medel för förlusttäckning kan med någon högre grad av säkerhet bedömas».

I enlighet härmed har föreningarna under de följande åren tilldelats subventionsmedel i sådan utsträckning att dessa i allmänhet endast möjliggjort ett mindre buffertkapital av icke förbrukade risktäcknings- medel. Kvarvarande anslagsmedel har reserverats i avvaktan på kom- mande förlustredovisningar.

Vid tilldelningen har Kungl. Maj:t i stor utsträckning tagit hänsyn till resp. förenings övriga tillgångar, vilka i sin tur uppkommit till stor del genom ränteintäkter på statliga lånemedel och genom överskott på de statliga administrationsbidragen och subventionsmedlen. Någon beräk- ning av hur mycket av överskottsmedlen som erhållits på annat sätt (genom räntor på landstingsmedel, genom landstingsbidrag och genom konsultavgifter) finnes icke, men huvuddelen av kapitalbildningen har med säkerhet uppkommit av statsmedel. Föreningarna redovisar mycket olika fondavsättningar både för förlusttäckning och för andra ändamål, och i dessa fonder göres oftast ingen åtskillnad på vad som hänför sig till statliga och icke—statliga medel. Däremot torde samtliga föreningar på förbundets rekommendation numera kunna redovisa hur mycket som efter gjorda bort- och nedskrivningar återstår av de som statliga subven- tionsmedel betecknade medelstilldelningarna.

Även inom kommerskollegium uppgöres budgetårsvis en tabell utvisande odisponerade statliga subventionsmedel. Enligt denna hade per 30/6 1966 fem föreningar, F, G, H, K och W, negativ fondbildning i detta avseende; tillsammans 406.000 kr mer avskrivet än erhållet. AG:s och BDzs saldon var helt utjäm- nade, medan för andra föreningar rätt avsevärda fondbelopp redovisades. Totalt uppgick saldot till 1.273.000 kr (netto). Skillnaden föreningarna emellan beror delvis på mycket varierande utfall i fråga om förluster och delvis på olika bokföringspraxis beträffande avskrivning av osäkra fordringar. Denna kom- merskollegiets beräkning anses, av skäl som nedan anges, vara föga använd- bar och utnyttjas ej heller i praktiken av Kungl. Maj:t vid tilldelningen av subventionsmedel.

Principerna för fördelningen av förlusttäckningsmedlen (subventions- medlen) innebär att en ökning av en förenings egna kapital har föran- lett en minskad tilldelning av subventionsmedel. De såsom förlusttäck- ningsmedel direkt betecknade statliga bidragen har på detta sätt i vissa fall icke räckt till för avskrivning av uppkomna förluster. Posten »sub- ventionsmedel» har då i föreningens räkenskaper kommit att redovisas som negativ, d. v. s. avskrivningar har gjorts med större belopp än sub- ventionsmedelstilldelningen. Förlusttäckningen har alltså i dessa fall skett genom ianspråktagande även av andra fondmedel. Föreningens egna ka- pital har härigenom minskat.

Av vad ovan sagts torde framgå att icke endast de direkta subven— tionsmedlen utan även huvuddelen av föreningarnas övriga fondtillgångar har betraktats såsom medel som står till förfogande till förlusttäckning, uppbyggda genom direkta eller indirekta statliga insatser. Detta har haft till följd att föreningarna å sin sida icke haft något speciellt intresse att åstadkomma en kapitaluppbyggnad, t.ex. genom en långt driven taxebeläggning av konsultuppdrag, med risk att en sådan skulle medföra minskade statliga bidrag.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att staten aldrig klart dekla- rerat sitt betalningsansvar för förluster i föreningarnas låneverksamhet. Föreningarna har dock haft skäl att förutsätta att staten i praktiken kommer att se till att en förening icke, på grund av uppkomna låneför- luster, skall behöva gå i likvidation.

14. l. 2. Övergångsbestämmelser: olika alternativ Utredningens förslag i fråga om föreningarnas risktagande, d.v.s. skyl- dighet att från egna förlusttäckningsfonder täcka låneförluster, synes icke kunna ges retroaktiv verkan. Vid övergången till ett nytt system kommer det att dröja en relativt lång period innan alla gamla lån blivit avvecklade. På en del av dessa lån kommer förluster att uppstå, samtidigt som några nya statliga subventionsmedel icke kommer att utdelas för täckande av förlusterna. Föreningarna skulle alltså relativt snart råka i likviditetssvårigheter. Detta problem måste därför få en lösning.

I detta sammanhang blir även frågan aktuell om i vilken omfattning föreningarnas fonderade medel kan tas i anspråk för förlusttäckning. Endast ett fåtal föreningar disponerar för närvarande över så stora över- skottsmedel att dessa torde täcka uppkommande förluster. Dessa medel är otvivelaktigt föreningarnas enskilda egendom, ehuru de — såsom av det föregående framgår — hittills betraktats som medel som står till förfogande för förlusttäckning. Det är icke möjligt att i efterhand kon- statera hur mycket av föreningarnas överskottsmedel som i praktiken härrör från statliga medel (räntemarginal, administrationsbidrag, sub- ventionsmedel) eller från landstings-, kommun- och andra bidrag. Det kan visserligen göras troligt att huvuddelen av föreningarnas fonder (bortsett från andelskapitalet) härrör från statsmedel, främst räntemar- ginalen, men det kan i vissa fall även med fog hävdas att landstings- och kommunbidragen icke helt behövt användas i föreningarnas rörelse.

Mot bakgrund av vad ovan sagts synes klart att vissa övergångsbestäm- melser beträffande förlusttäckningen för äldre lån måste införas och att därvid även hör fastställas i vilken utsträckning de inom föreningarna fonderade medlen skall utnyttjas för förlusternas täckande. Olika lös- ningar härvidlag kan tänkas.

Ali. A: Föreningarna uppvisar sinsemellan en synnerligen ojämn för- mögenhetsbild. Skäl kan anföras för att föreningarnas skulle solidariskt avstå från sina fonder och återbetala dessa direkt till statskassan mot att staten åtager sig betalningsansvaret för förlusterna på samtliga vid övergångstillfället kvarstående lån.

Då det får förutsättas att en sådan fondupplösning i form av återbetalning till statskassan icke kan ske direkt, eftersom flertalet föreningar på olika sätt har fondmedlen bundna, skulle kunna föreskrivas att inleveransen får ske i exempelvis fem årliga rater. Det belopp som skulle tillföras statskassan skulle lämpligen bokföras som en skuld till staten, som sedan successivt nedbetalades. Nämnda skuldkonto skulle i förekommande fall ökas med återvunna avskriv- ningsbelopp.

Ett annat tillvägagångssätt beträffande själva tekniken vid en dylik fond- avveckling vore att låta varje förening i bokföringen nedskriva de sämsta lånen i sin låneportfölj med ett sammanlagt belopp, som motsvarar hela det egna kapitalet utom andelskapitalet. Härigenom skulle sannolikt också en bättre överensstämmelse uppnås mellan de olika föreningarna i fråga om avskriv- ningstekniken. Skulle de av- eller nedskrivna lånen, allt eftersom dessa äldre lån avvecklas, visa en mindre förlust än beräknat, tillföres denna merinkomst statsverket. Nettoresultatet för resp. förening blir i huvudsak detsamma som enligt det ovan angivna systemet med inleverans i rater, dock med den skill- naden att leveransen till staten av fondmedlen sker först sedan inkomsterna influtit på de avskrivna lånen. För förluster på icke avskrivna lån skulle täck- ningen ske via anslag på budgeten.

Alt. B: Enligt detta alternativ skulle kostnaderna för förluster på de äldre lånen hos den enskilda föreningen bestridas i första hand genom ianspråktagande så långt det räcker av föreningens vid övergångstillfället fonderade överskott (med undantag för andelskapitalet) och i andra hand genom direkt utbetalning till föreningen av redovisade förlustbelopp via anslag på budgeten.

Vid en sådan lösning skulle de vid övergångstidpunkten kvarvarande fondmedlen tills vidare kvarstå hos föreningarna för att användas ute- slutande för reglering av låneförluster och därmed försvinna i takt med förlusterna på äldre län. De föreningar, som icke åsamkas förluster som är lika stora som eller större än fonderna, kan då tänkas a) antingen få behålla den återstående delen av det uppbyggda kapitalet eller b) för- pliktigas att inleverera överskottet till statsverket. Det sistnämnda alter- nativet har i realiteten samma innebörd som alt. A.

De båda ovannämnda alternativen A och B kan även modifieras på olika sätt i vad avser dispositionen av de äldre fonderna. Det uppbyggda fondkapitalet kan visserligen betraktas såsom huvudsakligen ett riskkapi— tal avseende den »gamla» lånestocken, men kan även tjänstgöra som en buffert för att möta oförutsedda utgifter av olika slag inom den aktuella rörelsen. Det kan också fungera som ett startkapital vid uppbyggnaden av en på sikt självbärande konsultverksamhet. I den mån andelskapitalet

icke kan anses tillräckligt som ett dylikt buffertkapital, kunde man vid en fondavveckling enligt både Alt. A och Alt. B eventuellt undantaga ett visst belopp per förening, exempelvis 20.000 kr för de mindre, 30.000 kr för de medelstora och 40.000 kr för de stora föreningarna. Detta skulle motsvara ca 600.000 kr för föreningarna tillhopa, vilket kan jämföras med andelskapitalet ca 500.000 kr.

Alt. C: Man kan även tänka sig att fonderna icke alls tas i anspråk för förlusttäckning. Mot bakgrunden av utredningens förslag att samtliga räntor på föreningarnas direktlån skall inlevereras till statsverket kan sägas att staten härigenom för de äldre lånen tillföres så mycket större ränteinkomster i jämförelse med nuläget att dessa bör kunna täcka de eventuella förlusterna på den gamla låneportföljen. Det kan därför häv- das att staten icke alls behöver taga föreningarnas fondmedel i anspråk för täckande av dessa förluster utan att kostnaderna härför helt bör täckas genom anslag på budgeten. Föreningarnas fon'der skulle i stället disponeras av föreningarna för att efter gottfinnande användas till stöd åt länets företagare.

14. 1. 3. Utredningen

Utredningen har ansett det skäligt att det huvudsakligen av statsmedel uppbyggda egna kapitalet (bortsett från andelskapitalet) disponeras för täckning av föreningens förluster avseende de äldre lånen. En sådan be— stämmelse synes böra uppställas som ett villkor för att Kungl. Maj :t skall godkänna föreningens införlivande med det nya systemet. Däremot har ut— redningen icke funnit sig böra föreslå ett solidariskt risktagande. Varje för- ening bör alltså endast ansvara för sina egna låneförluster. De överskotts- medel, som för vissa föreningar kan uppkomma sedan förlusterna på de äldre lånen reglerats, bör enligt utredningens åsikt få behållas av veder— börande förening. Utredningen förordar sålunda en lösning enligt alterna- tivet B. a).

I samband med övergången till det i kap. 10 föreslagna systemet bör en genomgång ske, förslagsvis per den 31 december 1966, av samtliga föreningars bokföring med avseende på nedskrivningsregler m.m. i av— sikt att erhålla en på lika förutsättningar grundad beräkning av resp. förenings kapitalställning. Det bör påpekas att vissa medel, som lämnats föreningarna från landsting och kommuner etc. för speciella uppgifter och som vid övergångstillfället icke helt disponerats för avsett ändamål, icke bör betecknas såsom eget kapital utan redovisas såsom balanserad skuld för ännu ej fullgjort uppdrag.

Det kapital, som efter en dylik genomgång fastställes som föreningens förlusttäckningskapital, skall därefter jämte eventuellt senare återvunna avskrivningsmedel disponeras för täckande av förluster på lån utlämnade

30/6 1966 (belopp i tusental kronor) - _ 3 % av 4 1/2 % 3:51???" Forits af; a- Kapital lånemed- av låne-

Län 0 .? d e" p kl i % av len i över- medlen Över- ”;åjn; * ägd; låne- kol. 1 skott i kol. 1 skott mede-l kap.) medel mot- motsva—

svarar rar

A 1 150 10 0,9 35 — 52 —— B 7 643 76 1,0 229 — 343 — C 4 290 156 3,6 129 27 193 — D 5 993 186 3,1 180 6 270 — E 6 300 156 2,5 189 — 284 — F 7 200 54 — 216 — 324 — G 6 878 270 3.9 206 64 309 -— H 5 316 14 — 159 —— 239 — I 3 945 277 7,0 118 159 178 100 K 8 023 175 2.2 241 — 361 -— L 7 700 166 2.2 231 — 347 —- M 4 950 224 4_5 149 75 223 1 N 5 093 342 6,7 153 189 229 112 0 5 626 143 2,5 169 —-— 253 — P 4 575 218 4,8 137 80 206 12 R 6 348 201 3,2 190 10 286 — S 5 067 325 6,4 152 173 228 97 T 4 503 147 3,3 135 12 203 — U 4 400 125 2,8 132 — 198 — W 7 225 246 3,4 217 30 325 _— X 6 224 301 4,8 187 114 280 20 Y 9 488 82 0,9 285 — 427 — Z 8 256 380 4,6 248 182 372 8 AC ............... 17 531 257 1,5 526 —- 789 — BD ............... 12 223 — —— 367 — 550 —

Summa 165 942 4 394 2,6 4 978 1 071 7 467 350

före övergångstillfället. Dessa »äldre» fonder kommer sålunda att stå kvar tills dess att de äldre lånen avvecklats. Fondmedlen bör dock kunna frigöras —— och få disponeras enligt resp. förenings eget val — i den mån kapitalet överstiger summan av utelöpande »äldre» lån. Därest för- lusttäckningskapitalet helt tar slut, täckes ytterligare avskrivning av konstaterade förluster från det i kap. 10.11. angivna driftbudgetanslaget »Täckande av förluster på industrigarantilån m.m.». Av praktiska skäl bör någon åtskillnad ej göras mellan lån som utlämnats av statliga eller andra medel. Ej heller synes någon ökning av det fastställda förlusttäck- ningskapitalet genom förräntningskrav vara nödvändig.

För att belysa effekten av det föreslagna systemet lämnas här en upp- ställning över föreningarnas kapitalställning per den 30 juni 1966 enligt föreningarnas till kommerskollegium lämnade redovisningar. (Dessa är grundade på föreningarnas öppna fonderingar, varför den ovan förut- satta bokföringsgenomgången sannolikt skulle medföra vissa förändring- ar). I tablån redovisas även vilka belopp, som skulle erfordras vid ett

förlusttäckningsbehov av 3 resp. 4 1/2 % och vilka belopp som skulle kunna tänkas få behållas av resp. förening sedan hela den äldre låne- stocken upplösts. Enligt tablån förefaller det troligt att det egna kapitalet i omkring hälften av föreningarna är så lågt att det icke kommer att lämna något nämnvärt överskott. För övriga föreningar, främst Gotlands, Hallands och Värmlands, bör ett överskott kunna uppstå.

14. 2. Övertagande av befintlig industribyggnad m. m.

I SFS 1960:372 ä 2 stadgas att »kreditstöd må lämnas utövare av sådan verksamhet, som avses i 5 1, för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning av lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verk- samheten».

Enligt denna bestämmelse kan för närvarande stöd icke lämnas för övertagande av befintlig industribyggnad, t.ex. i samband med rekon- struktion av ett företag.

Utredningen, som finner att ett övertagande av befintliga byggnader i åtskilliga fall kan vara en god lösning av ett företags lokalproblem, före- slår att ifrågavarande paragraf ändras till att »kreditstöd må lämnas . . för anskaffning eller inredning av lokal-er eller anläggningar, som är nödvändiga för verksamheten».

14. 3. Budgetmässiga konsekvenser av utredningens förslag

Utredningens förslag i de föregående kapitlen påverkar vissa av riks- statens inkomst- och utgiftstitlar på sätt framgår av följande samman- fattning.

Driftbudgeten: Inkomster

B. Inkomster av statens kapitalfonder: Statens utlåningsfonder: Statens hantverks- och industrilånefond.

Titeln är i riksstaten för budgetåret 1966/67 upptagen med 8.200.000 kr. Motsvarande ränteinkomst för 1967/68 har beräknats till 10,8 mkr, ba- serat på en genomsnittlig utlåning av ca 187 mkr efter den gällande stat- liga normalräntan 5 3/4 %.

Enligt utredningens förslag skall vid utlåningen från fonden tilläm- pas marknadsmässig räntesättning och de av de låntagande företagen inbetalda räntorna skall via företagareföreningarna inlevereras till bud- geten (se kap. 10.6.). Ränteinkomsterna till fonden blir därför beroende av ränteutvecklingen i stort, vilket gör dem svåra att med någon stör- re säkerhet beräkna på förhand. Sistnämnda ränteinkomst på 10,8 mkr skulle emellertid enligt utvredningsförslaget vid en genomsnittlig utlå-

ningsränta av 6 3114 än 7 % öka till ca 12,6—13,1 mkr eller med omkring 2 mkr.

Utöver denna inkomsttitel tillkommer enligt utredningens förslag om förlusttäcknings- och utredningsavgifter en ny inkomsttitel, förslagsvis be- nämnd A:II Uppbörd i statens verksamhet: Avgifter i samband med statlig kre- ditgarantigivning

Enligt kap. 10.8 skall förlusttäckningsavgifterna för centralt beviljade industrilånegarantier tillföras statsverket. De centrala garantierna skulle vid en ungefär oförändrad omfattning av garantigivningen uppskattningsvis komma att uppgå till ca 40 mkr. Vid ett risktäckningsuttag av 3 % skulle den årliga inkomstposten i denna del uppgå till ca 1,2 mkr. Den del av utredningsavgifterna (se kap. 10.9.) för dessa lån, som skulle till- falla statsverket, är svårare att på förhand uppskatta men torde kunna beräknas till 100000 åt 200 000 kr. Inkomsttiteln skulle sålunda komma att uppgå till ca 1,4 mkr per år.

Driftbudgeten: Utgifter VII. Finansdepartementet: Statens institut för hantverk och industri.

Utredningens uttalanden i kap. 9 och 12 innebär förordande av en viss, ej specificerad ökning av anslagen under denna rubrik.

XI. Inrikesdepartementet: Bidrag till företagareföreningar m.fl.: Administrationskostnader

Bidragen till företagareföreningarnas administration uppgick för bud— getåret 1965/66 till 2 100 000 kr (anslag), varav 1 870000 kr utbetalades. För 1966/67 uppgår anslaget till 2100000 kr. Härav torde dock — på grund av den för föreningarna gynnsamma räntenivån under budgetåret -— endast ca 1,0 mkr i bidrag och 0,34 mkr i subventionsmedel disponeras för utbetalning till föreningarna. För det kommande budgetåret 1967/68 har statens utgifter beräknats till 1,9 mkr jämte 0,4 mkr i subventions- medel eller tillsammans 2,3 mkr. Eftersom en anslagsreservation på 0,7 mkr förutses, har på anslaget anvisats 1 600000 kr. Enligt utredningens förslag i kap. 12 skall den nuvarande formen av administrationsbidrag upphöra liksom även subventionsmedlen.

Däremot skall till varje förening utgå ett årligt bidrag om 150 000 kr (i 1966 års löneläge) eller tillsammans 3600 000 kr. Härtill kommer bidrag till Företagareföreningarnas förbund m.fl. med ca 0,1 mkr. Dessa kostnader bör alltså täckas från ett särskilt anslag.

Vidare har utredningen förutsatt att föreningarna skall erhålla sär- skild ersättning för utredningar i lokaliseringsärenden och näringshjälps- ärenden. Härför erfordras särskild medelsanvisning.

Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti

Under detta anslag har utgifterna uppgått till 0,26 mkr under budget- året 1965/66. Under de följande åren har anslaget icke behövt utnytt- jas.

Enligt utredningens förslag skall bestämmelsen om räntegaranti av- skaffas och anslaget upphöra.

Täckan-de av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hant- verks- och industriföretag m.m.

Under budgetåren 1963/64—1965/66 infriades garantier för lån till hant- verks- och industriföretag med resp. ca 950.000, 3.690.000 och 3.600.000 kr. För 1966/67 har anslagits 1.500.000 kr och för 1967/68 3.500.000 kr.

Belastningen på anslaget blir av naturliga skäl ojämn och kan på förhand endast uppskattas. Enligt utredningens förslag skall i fortsätt- ningen staten täcka förlusterna dels på den äldre garantilånestocken, d.v.s. avseende lånegarantier som utgivits före ett ikraftträdande av ut- redningsförslaget, och dessutom i vissa fall på äldre direktlån (se 14.1.3). dels på senare lån, för vilka garanti utställts av centralmyndigheten. För- luster på av företagareföreningarna utfärdade garantier skall däremot nor- malt täckas via föreningarnas förlusttäckningsfonder. Belastningen på an- slaget torde — då de äldre lånen avvecklats och det nya systemet varit i funktion under några år — vid samma antagande som under A:II komma att uppgå till omkring 1,2 mkr (3 % å centralt beviljade industrilånegaran- tier på uppskattningsvis ca 40 mkr), alltså samma belopp som kan beräknas inflyta i risktäckningsavgifter. Under en relativt lång övergångstid erford- ras dock medel för täckande av förluster också på äldre lån.

X. H andelsde partemen tet : Kommerskollegium

Utredningen har icke förutsatt några förändringar i fråga om kom- merskollegiets organisation.

Kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder. Statens hantverks- och industrilånefond.

Anslaget till statens hantverks- och industrilånefond har för budget- åren 1966/67 och 1967/68 upptagits till 18 mkr.

Utredningen har, såsom framgår av kap. 10.12. ansett sig icke böra framföra några konkreta förslag angående de fortsatta medelstillskotten till denna fond. Dessa måste under alla förhållanden ses mot bakgrund av en samlad samhällsekonomisk och statsfinansiell bedömning.

Detsamma gäller beträffande storleken av garantilåneramen, för när- varande 55 mkr. Behovet av garantilån påverkas bl.a. av i vilken mån

de större industrigarantilånen ersättes av lokaliseringslån eller av lån i den statliga investeringsbanken. Enligt utredningens mening torde en reducering av dylika garantilån kunna emotses. Å andra sidan torde den föreslagna delegeringen av garantigivningen öka anspråken på garan— tiutrymmet. Vidare har utredningen uttalat att motiven för restriktivitet vid beviljandet av garantiramarna synes bli försvagade vid ett genom- förande av utredningens förslag om slopande av subventionsmomentet vid detta kreditstöd.

Allmänt

Såsom av det ovan anförda framgår berör dessa anslagsfrågor tre olika departement. Företagareföreningarnas verksamhet sorterar fr.o.m. den 1 mars 1967 under inrikesdepartementet. Kommerskollegiets anslag be- viljas under handelsdepartementets huvudtitel; kollegium och främst dess industribyrå sorterar dock i egenskap av tillsynsmyndighet för före— tagareföreningarna och vid handläggningen av industrigarantilånen under inrikesdepartementet. Statens institut för hantverk och industri lyder under finansdepartementet. Utredningen finner — mot bakgrunden av det förutsatta intima samarbetet dessa olika institutioner emellan — dessa förhållanden mindre lämpliga och vill ifrågasätta en omprövning av dispositionerna, närmast med utgångspunkt ifrån att samtliga dessa verksamheter är av allmänt näringspolitisk art.

Reservation

avgiven av ledamöterna Torsten Andersson och Stig Stefanson

Vi delar i huvudsak utredningsmajoritetens uppfattning rörande de mind- re industri- och hantverksföretagen-s problem och behov samt beträffande de principiellt önskvärda riktlinjerna för företagareföreningarnas verk- samhet. ] några avseenden vill vi dock med utgångspunkt från denna grundsyn dra andra slutsatser än utredningsmajoriteten. Främst gäller detta i fråga om bedömningen av föreningarnas delvis kostnadsfria råd- givning samt beträffande lämpligheten av det system för täckning av förluster i låneverksamheten som föreslagits av utredningsmajoriteten.

Rådgivningen

Enligt utredningsmajoritetens uppfattning bör företagareföreningarnas verksamhet i princip självfinansieras. Härigenom skulle åstadkommas en önskvärd koncentration av de tillgängliga resurserna på effektiva och ut- vecklingsbara företag. Mot denna målsättning har vi inga invändningar. I fråga om rådgivningen anser vi emellertid inte att föreningarnas verk- samhet befrämjas av en strikt genomförd avgiftsbeläggning av deras tjänster.

Av utredningens material framgår att endast en begränsad andel av de mindre företagen utnyttjar de kommersiella konsultföretagens tjänster. Orsaken härtill synes huvudsakligen vara att företagarna oftast inte inser det ekonomiska värdet härav. Ett stöd för de mindre företagens utveck- ling och rationalisering bör därför i första hand inriktas på information och upplysning om värdet av konsulthjälp. En sådan upplysningsverk- samhet kan inte bedrivas på kommersiell basis. Mycket litet skulle så- ledes vinnas om staten, för att stimulera småföretagen att utnyttja kon- sulter, endast tillhandahöll experthjälp på i stort sett samma villkor som de kom-mersiella konsultföretagen. Enligt Vår mening bör företagareför- eningarna ges ekonomiska resurser för att bedriva upplysningsverksam- het av tillräcklig omfattning. Att i likhet med utredningsmajoriteten hävda att progressiva företagare inser värdet av utomstående experthjälp får anses innebära ett utpräglat teoretiskt resonemang. Allmänt sett byg- ger bedömningen av en företeelse i hög grad på tidigare praktiska erfa-

renheter. De mindre företagen saknar vanligen specialister inom företaget och har tidigare inte haft större behov av att anlita konsulter. Att före- tagarna ofta saknar insikter om värdet av konsulthjälp är därför föga förvånande.

En effektiv upplysningsverksamhet förutsätter enligt vår mening att föreningarna har tillgång till kvalificerad personal som kan analysera företagen, konstatera förekomsten av vissa problem och svårigheter samt ange olika möjligheter att förbättra produktionsresultatet, lönsamhet etc. En sådan företagsanalys torde ofta väcka företagarnas intresse för att anlita konsulttjänster. Genom föreningens allmänna »diagnos» på före- taget får företagsledaren väsentligt bättre möjligheter att bedöma det ekonomiska värdet av de rationaliseringsåtgärder som en konsult kan föreslå — och hjälpa till att genomföra — efter en fördjupad teknisk och/eller ekonomisk genomgång av företaget. Vi anser att staten genom sina ekonomiska bidrag bör ge föreningarna möjligheter att kostnadsfritt bistå mindre företag med en allmän och översiktlig företagsanalys.

Enligt vår uppfattning bör en bedömning av föreningarnas verksamhet främst utgå från de resultat som kan uppnås på olika vägar. Mera prin- cipiella överväganden rörande önskvärd'heten av självfinansiering, stor- leken av de statliga bidragen etc. måste komma i andra hand. Huvud- uppgiften för föreningarna är att åstadkomma förbättrad effektivitet hos de mindre företagen. Enligt vår mening underlättas denna uppgift vä- sentligt om föreningarna har möjligheter att tillhandahålla kostnadsfria företagsanalyser. En sådan allmän beskrivning av företagets ställning är dessutom normalt inte tillräckligt underlag för konkreta rationaliserings- åtgärder. Men med denna utgångspunkt bör föreningarna ha goda för- utsättningar att sälja sina eller andra konsulters avgiftsbelagda tjänster och därigenom åstadkomma en produktivitetsförbättring.

Rådgivningsverksamheten för mindre företag måste också enligt vår uppfattning även fortsättningsvis huvudsakligen bygga på regionala in- satser. Den geografiska närheten och kunskaper om länets företag är viktiga förutsättningar för en framgångsrik rådgivningstjänst. De resur- ser, som av staten ställts till förfogande för rådgivning till mindre företag, utnyttjas bäst om företagareföreningarna med sin långvariga erfarenhet av resp. läns näringsliv inriktar sin verksamhet på dels en allmän råd— givning om länets eller ortens näringsgeografiska förutsättningar och all— männa analyser av företagets ekonomiska och produktionstekniska ställ- ning och framtidsutsikter, dels vid behov uppföljning härav genom under- sökningar av speciella produktionstekniska och företagsekonomiska pro— blem inom de områden där brister konstateras inom företaget. För så- dana frågor som kräver specialkunskap, t.ex. speciella branschproblem, bör företagareföreningarna utnyttja central expertis. Här erfordras ett utvidgat samarbete med i första hand SHI.

För att förverkliga detta program behövs större statsbidrag än vad utredningsmajoriteten föreslår — även om landstingsbidragen och en gradvis ökande avgiftsbeläggning i rådgivningsverksamheten beaktas. Det statliga administrationsbidraget — i majoritetsförslaget upptaget till 150.000 kr per förening och år —— bör för att möjliggöra en verksamhet enligt ovan angivna riktlinjer enligt vår uppfattning uppjusteras till 200 000 kr. Vi vill i detta sammanhang understryka att de mindre företagens behov av rådgivning och kursverksamhet växer stadigt. En nedskärning av företa- garcförcningarnas verksamhet — innan deras arbetsinsatser ersätts på an- nat sätt — kan därför få samhällsekonomiskt ogynnsamma följder. Härvid bör också framhållas att den av utredningen i Bilaga C redovisade in- ternationella översikten visar att statsmakterna i flertalet undersökta länder konstaterat värdet av upplysnings- och rådgivningsverksamhet för de berörda företagsgrupperna och under senare år även lämnat ökade bidrag till i första hand regionala rådgivningsorgan.

Kreditgivning

Enligt utredningens mening finns motiv för fortsatt statligt kreditstöd för mindre företag inom industri och hantverk. Genom att de syssel- sättningspolitiska motiven för föreningarnas utlåning bortfallit i samband med lokaliseringspolitikens tillkomst — varefter kreditgivningen skall grundas på rent företagsekonomiska bedömningar — saknas numera anledning för statsmakterna att subventionera sådana lån. Utredningen föreslår därför en höjning av räntan till marknadsmässig nivå.

Vi delar utredningens uppfattning att de tillgängliga lånemedlen bör koncentreras på effektiva och utvecklingsbara företag. En betydande del av landets mindre företag uppfyller dessa anspråk. Kreditbristen för dessa företag har emellertid under långa perioder varit mycket besvärande.

Härvid bör understrykas att småföretagens genomsnittligt låga mekani- seringsgrad _ företag med stora insatser av arbetskraft har naturligen större svårigheter än övriga att anpassa sig till den genom löneökningen snabbt förändrade prisrelationen mellan arbetskraft och kapital — med- för en förhållandevis mycket gynnsam avkastning på »marginella» in- vesteringar. En förbättrad kreditförsörjning för de mindre företagen —— i synnerhet inom industrin —— skulle sannolikt få stor samhällsekonomisk betydelse. Vi anser det därför vara utomordentligt angeläget att före- tagareföreningarna får tillgång till ökade lånemedel. I samband med att utlåningsräntan höjs till marknadsmässig nivå kan också den tidigare restriktiviteten vid lånemedelstilldelningen upphävas. Subventionsmomen- tets borttagandc och en företagsekonomisk kreditprövning av föreningarna utgör tillräckliga garantier för att tillgängliga lånemedel utnyttjas ra- tionellt.

Enligt vår bedömning utgör de motiv som legat till grund för inrättan-

det av en statlig investeringsbank en direkt parallell till vårt önskemål om ökad kreditkapacitet för föreningarna. I båda fallen gäller det att genom speciella låneformer tillgodose behovet av »riskbärande» krediter till expansiva företag. Investeringsbanken torde dock inte anskaffa per- sonella resurser för att behandla ett stort antal mindre krediter. Medan investeringsbankens verksamhet således i första hand inriktas på att täcka de större företagens behov, bör föreningarna utgöra lämpliga organ för att handha ett utvecklat kreditstöd av detta slag till mindre före- tag.

Mot bl.a. denna bakgrund accepterar vi att utlåningsräntan anpassas till en marknadsmässig nivå. Av detta skäl avstår vi från att föreslå ett delat risktagande mellan föreningarna och staten i fråga om uppkom- mande förluster i låneverksamheten. I och för sig anser vi dock att goda skäl föreligger för ett visst statligt risktagande i samband med denna kreditgivning. Bl.a. bör "framhållas att utlåningen från varje förening har allt för liten skala för att möjliggöra en tillfredsställande risksprid- ning i kombination med utlåning enligt de önskvärda riktlinjerna. Låne- förluster kan uppstå även om föreningarna vidtagit alla praktiskt tänk— bara åtgärder för att skydda sig. Enstaka förluster kan drabba en viss förening orimligt hårt och för lång framtid binda föreningen till en alltför »säkerhetsbetonad» kreditgivning. De nackdelar som sålunda är förenade med att föreningarna svarar för hela risktäckningen kan visserligen be— gränsas något —— men inte elimineras — genom att den av utredningen föreslagna särskilda risktäckningsavgiften höjs; detta skulle dock inne— bära en i princip omotiverad kostnadshöjning för låntagarna.

Utredningsmajoriteten har, bl.a. med hänvisning till förväntningar om ökade förlustrisker, föreslagit en förlusttäckningsavgift på 3 % av ut- betalda lån, trots att enligt redovisade siffror förlusterna — bortsett från norrbottenföreningen —— understigit 2 %. Med hänsyn till att de so— ciala aspekterna på föreningarnas långivning efter hand bortfallit och att krediterna i fortsättningen skall koncentreras på företag med goda framtidsutsikter, anser vi det inte troligt att förlusterna kommer att öka på detta sätt. Mot bakgrund av svårigheterna att kombinera en fullständig risktäckning inom föreningarna med tillfredsställande riskspridning anser vi därför att förlusttäckningsavgiften i fråga om både direktlån och garanti- lån bör begränsas till genomsnittligt 2 % med differentiering efter löptidens längd. Beloppet bör _— vad gäller direktlån och delegerade garantilån —— i sin helhet tillföras förlusttäckningsfonden inom resp. föreningar. Förluster utöver denna nivå bör täckas av staten. Om genomsnittsförlusterna för vissa föreningar under en längre period överstiger 2 %, kan särskilda åt- gärder erfordras. Systemet bör dock enligt vår mening bygga på ett för- troende för företagareföreningarnas erfarenheter och möjligheter att be- döma utvecklingen inom olika företag.

Styrelsens sammansättning

I fråga om den stadgeenliga sammansättningen av föreningsstyrelserna har utredningen föreslagit en »normalstyrelse» bestående av sju leda- möter. Utredningsmajoriteten föreslår att två ledamöter utses av vardera Kungl. Maj:t och landstinget samt övriga tre ledamöter väljs av för- eningsstämman.

På denna punkt har vi en avvikande uppfattning. För närvarande är näringslivets organisationer —— i huvudsak hantverks- och industridis- trikten inom SHIO — representerade i alla föreningsstyrelser utom tre. I flertalet fall tillsätter hantverksdistrikten två eller tre ledamöter. Den— na representation är hävdvunnen och kan oftast hänföras till att orga- nisationerna spelat en viktig roll vid resp. förenings tillkomst. Det per- sonliga samarbetet i styrelsen mellan föreningen och representanter för organisationer som företräder länets mindre industri och hantverk måste anses ha betydelse för föreningarnas verksamhet. Vi föreslår därför att den organisation som inom resp. län representerar mindre industri och hant— verk även fortsättningsvis ges rätt att utse en styrelseledamot. Förenings- stämman skulle således välja två ledamöter.

BILAGA A

Förslag till

stadgar för företagareföreningar

51.

Föreningens firma är X-läns företagareförening, ekonomisk förening.

% 2.

Föreningen har till ändamål att verka för medlemmarnas intressen genom att främja lönsamheten för hantverk och småindustri i X-län, genom att lämna upplysningar och råd rörande planering, drift och finan- siering av sådana företag,

genom att åt företagare, som är medlemmar i föreningen, utlämna eller för- medla lån eller teckna garanti för län, samt

genom att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet.

5 3. Föreningens styrelse har sitt säte i X-stad.

% 4.

Till medlemmar i föreningen kan antagas företagare inom föreningens verksam- hetsområde, särskilt företagare inom industri och hantverk, samt sammanslut- ningar av sådana företagare ävensom länets landsting och kommuner samt en- skilda och juridiska personer inom länet, som är intresserade av föreningens ändamål.

& 5. Medlem deltager i föreningen med minst en insats. Varje insats lyder å X kronor. Insatserna betalas kontant.

& 6. Styrelsen äger att ur föreningen utesluta medlem, som handlar i strid mot stadgarna eller andra föreningens beslut, icke uppfyller sina förpliktelser mot föreningen eller uppenbarligen skadar dess intressen.

5 7.

Styrelsen, som skall förvalta föreningens angelägenheter, består av sju leda- möter. Av ledamöterna utses två av Kungl. Maj:t, två av länets landsting samt tre genom val på ordinarie föreningsstämma. Av Kungl. Maj:t och landstinget utsedda ledamöter förordnas för så lång tid som motsvarar mandatperioden för lands- tingsman. Övriga ledamöter väljes för två år i sänder på ordinarie förenings- stämma.

I enahanda ordning och för samma tid utses sin personliga suppleanter. Stämman utser bland styrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande.

5 8.

Styrelsen skall sammanträda i den utsträckning som finns erforderligt efter kallelse från ordföranden. Denne skall även sammankalla styrelsen då två andra ledamöter hos ordföranden skriftligen begär att så skall ske.

Kallelse till styrelsesammanträde skall avsändas skriftligt minst X dagar i för- väg, därest icke samtliga ledamöter för varje särskilt fall godkänner kortare tid för kallelse.

5 9. Styrelsen är beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig, och vid lika röstetal den mening, som biträds av ordföranden.

5 10.

Vid styrelsesammanträde skall föras protokoll över styrelsens beslut. Proto- koll skall inom två veckor justeras av ordföranden. 5 11.

Styrelsen utser en verkställande tjänsteman för föreningen, som efter styrel- sens beslut skall handha föreningens löpande förvaltning. Vidare skall styrelsen efter behov utse ytterligare befattningshavare, fördela arbetet mellan befatt- ningshavarna samt vid behov utfärda instruktioner för dessa.

Beslut i låneärenden, yttrande till statlig myndighet eller annat ärende av större vikt eller principiell räckvidd skall alltid fattas av föreningens styrelse.

5 12. Föreningens firma tecknas av, förutom styrelsen i dess helhet, de personer styrelsen därtill bemyndigar.

& 13.

Det åligger styrelsen att snarast möjligt avyttra fast egendom som av föreningen förvärvats för att undvika förlust i låneverksamheten. Styrelsen äger utan hinder av bestämmelserna i 34 5 lagen om ekonomiska föreningar försälja och med gäld belasta föreningens fasta egendom.

& 14. Föreningens räkenskapsår skall omfatta tiden 1 juli—30 juni.

5 15.

Föreningens räkenskaper skall granskas av två revisorer, varav en utses av landstinget och en väljes på ordinarie föreningsstämma. Revisorerna utses för ett räkenskapsår 1 sänder. Minst en av revisorerna skall vara auktoriserad. Kom- merskollegium äger utse ytterligare revisor.

5 16.

Kallelse till föreningsstämma skall ske genom personliga brev till varje för- eningsmedlem. Kallelseåtgärderna skall vara vidtagna senast två veckor före stämman. Breven skall innehålla uppgift om ärenden, som skall behandlas vid stämman. Andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom på enahanda sätt.

5 17. På föreningsstämma äger varje medlem en röst.

5 18.

Föreningen skall, i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer, uttaga avgift av låntagarna för lån som föreningen lämnar av lånemedel föreningen erhållit från staten och för lån för vilka föreningen efter beslut av föreningens styrelse tecknat garanti samt avsätta dessa avgifter till särskild förlusttäckningsfond.

& 19. Vinst i föreningens rörelse skall avsättas till reservfond i enlighet med 17 å i lagen om ekonomiska föreningar. Överskjutande vinstbelopp må enligt beslut på föreningsstämma användas för annat föreningens ändamål. Utdelning av vinst eller återbäring till medlemmarna får ej ske.

5 20.

Upplöses föreningen äger de, som vid föreningens trädande i likvidation var medlemmar av föreningen, återbekomma en var sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslår, vad på insatsen belöper av behållningen. Uppstår överskott, skall detta tillfalla staten att användas för ändamål, som överensstämmer med föreningens syfte.

Föreningens protokoll, räkenskaper och övriga handlingar skall, vid upplösning av föreningen, överlämnas till länsstyrelsen för förvaring.

% 21. Ändring av dessa stadgar kräver godkännande av Kungl. Maj:t.

BILAGA B

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 53 5 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 53 5 1 mom. kommunalskattelagen den 28 sep- tember 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

&H

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

53 5.2 1 m 0 m. Skyldighet att _ —— —— av rörelse; d) akademier, Nobelstiftelsen d) akademier, Nobelstiftelsen samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna un- dervisningsverk, sådana samman- slutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlem— mar, sjömanshus, svenska skepps- hypotekskassan, skeppsfartens se- kundärlånekassa, norrlandsfonden, malmfonden för forsknings- och ut- vecklingsarbete, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel använ- das till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tips- tjänst, svenska penninglotteriet ak- tiebolag, allmänna pensionsfonden, allmänna sjukförsäkringsfonden, pensionsstiftelser, allmänna försäk- ringskassor, understödsföreningar,

samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna un- dervisningsverk, sådana samman— slutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlem- mar, sjömanshus, svenska skepps- hypotekskassan, skeppsfartens se- kundärlånekassa, företagareförening vars stadgar fastställts av Konung- en, norrlandsfonden, malmfonden för forsknings- och utvecklingsar- bete, järnkontoret, så länge konto- rets vinstmedel användas till all- mänt nyttiga ändamål och konto— ret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, allmänna sjukförsäkringsfonden, pensionsstif—

Senaste lydelse av 53 5 1 mom. se 1966:729. Såsom nuvarande lydelse av 53 5 1 mom. har här upptagits den lydelse som före- slagits i prop. 1967284.

(Nuvarande lydelse)

som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstif- telse som avses i lagen om tryggan- de av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna un- derstöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäk- ringsrörelser icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfat- ta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring: för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, andra —————— Riksskattenämnden mä, — — —— —

(Föreslagen lydelse)

telser, allmänna försäkringskassor. understödsföreningar, som icke be— driva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelse som avses i lagen om tryggande av pen— sionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycks- fall, sådana ömsesidiga försäkrings- bolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana Ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskade— försäkring: för inkomst av fastighet;

— — sådan fastighet eller rörelse. —— icke föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tillämpas första gången vid 1969 års taxering.

BILAGA C Internationell översikt

PM angående småföretagens kreditförsörjning samt statliga och stats- understödda indirekta stödåtgärder med inriktning på småföretagen i vissa europeiska länder samt iUSA (hösten 1965).

Inledning

De mindre och medelstora företagens förhållanden och problem har under efter- krigstiden intagit en framskjuten ställning i den ekonomiska debatten i flertalet europeiska länder, särskilt mot bakgrunden av en snabb ekonomisk utveckling och de europeiska integraltionssträvandena. I flertalet länder har uppmärksammats att de mindre företagen har speciella svårigheter, vilka det ur samhällsekonomisk synpunkt tett sig angeläget att begränsa. Åtgärderna har vanligen avsett kreditstöd i olika former, ofta genomförda i samarbete mellan staten och kreditmarknadens institutioner, men också andra vägar har prövats. Behovet av åtgärder inom detta område har givetvis varit särskilt påtagligt i de krigshärjade länderna, där nöd— vändigheten av en snabb återuppbyggnad av näringslivet skärpt kraven på kraft— fulla insatser.

Mot denna bakgrund har det fallit sig naturligt att företagareföreningsutred- ningen, i samband med undersökningen av företagareföreningarnas struktur och verksamhet, införskaffat uppgifter om åtgärder som vidtagits i andra länder och de erfarenheter som härvid uppnåtts. De frågeställningar som härvid uppställts är följande:

a) Har särskilda åtgärder, privata eller statliga, vidtagits för att underlätta hant- verkets och småindustrins kreditförsörjning?

b) Förekommer statlig eller statsunderstödd konsultationsverksamhet i syfte att bistå företag inom hantverk och mindre industri i tekniska och ekonomiska frågor? Uppgifter har införskaffats från de länder som i detta sammanhang torde er- bjuda största intresset, nämligen Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Nederlän- derna, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och USA. Beträffande olika former av kreditstöd har utredningen kunnat bygga på de i 1960 års företagskreditut- rednings betänkande, >>Långfristiga krediter till mindre företag» ( SOU 1961:64 ), redovisade uppgifterna rörande vissa institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora företag. Denna utredning omfattade förhållandena i ovan- nämnda länder, med undantag för Finland, Frankrike och Schweiz. Betydande delar av detta material har efter en viss bearbetning och aktualisering kunnat överföras till förevarande undersökning. Redovisningen 'i övrigt bygger på en bearbetning av material, som på företagareföreningsutredningens begäran insam- lats av de svenska ambassaderna i ifrågavarande länder. Härutöver har utred— ningen i ett mindre antal fall införskaffat kompletterande uppgifter genom direkta kontakter med institutioner av särskilt intresse i förevarande sammanhang.

För varje land har redovisningen uppdelats på dels åtgärder i fråga om kredit- försörjningen, dels olika slag av indirekta stödåtgärder. Inom förstnämnda om- råde redovisas både statliga och privata institutioner och initiativ. Långivnings— program som tillkommit huvudsakligen för arbetsmarknads- och lokaliserings-

politiska syften har dock regelmässigt uteslutits, främst med hänsyn till den många gånger mycket svåröverskådliga bakgrunden till sådana åtgärder. I vissa fall förekommer emellertid kreditprogram med »blandad» målsättning; både loka- liseringspolitiska syften och bedömningar av annat slag har inverkat vid till- komsten. I dessa fall har verksamhetens praktiska utformning fått fälla avgöran- det. Ifrågavarande kreditformer har således medtagits då lokaliseringspolitiska synpunkter inte kan sägas vara avgörande vid kreditfördelningen.

Till indirekta stödåtgärder har hänförts i första hand olika former av rådgiv- ningsverksamhet, men också forsknings- och utredningsverksamhet om och för småföretagen samt, om än i mera begränsad utsträckning, vidareutbildning av företagare inom hantverk och småindustri. Inom dessa områden har endast stat— lig eller statsunderstödd verksamhet medtagits. I detta stycke innebär redovis- ningen en viss utvidgning i förhållande till den ursprungliga undersökningspla— nen. Både forskning och vidareutbildning ligger ju utanför företagareföreningar- nas nuvarande verksamhetsområden. Vid bearbetningen av materialet har emel- lertid kunnat konstateras att man utomlands många gånger har en benägenhet för att betrakta dessa tre slag av stödåtgärder såsom en enhet. Starka skäl torde också tala för ett sådant betraktelsesätt. Beträffande statligt stöd till forskning —— vilket uttryck för enkelhetens skull i fortsättningen används även för mera prak- tiskt inriktad utredningsverksamhet —— om småföretagen, torde detta kunna be- traktas som ett erkännande av att de mindre företagen har speciella svårigheter, vilka samhället av olika skäl önskar eliminera eller reducera. Vidare torde de genom forskningen ökade kunskaperna om småföretagens förhållande lämna en god grund för en förbättrad effektivitet i rådgivningsverksamheten. Praktiskt har också i många länder forskning och rådgivning samordnats inom gemensamma institutioner. I fråga om vidareutbildning av företagare kan sägas att denna verk- samhet i viss mån framstår såsom ett alternativ till rådgivning. Annorlunda ut- tryckt skulle vidareutbildning i främst företagsekonomi och administration kunna betecknas som kollektiv rådgivning med inriktning också på framtida svårigheter.

Det bör framhållas att kreditmarknadsstrukturen i hög grad varieras mellan olika länder samt att det bearbetade materialet kvalitativt och kvantitativt i minst lika hög grad varit av skiftande karaktär, både med avseende på olika länder och skilda stödåtgärder. Med hänsyn härtill har redogörelserna för de enskilda län- derna blivit i motsvarande mån skiftande såväl till sitt omfång som till sin beskrivning av olika detaljer. Framställningen gör med andra ord inte anspråk på någon rättvis fördelning av utrymme i förhållande till de tillämpade åtgärdernas inbördes förtjänster. Av samma skäl må framhållas att redovisningen i något avseende kan tänkas vara ofullständig. Några åtgärder av större betydelse torde dock inte ha utelämnats.

I redogörelserna för de enskilda länderna anges relativt ofta belopp av olika slag, t.ex. utlåningsmaxima, aktiekapital etc. Dessa har genomgående angetts i vederbörande lands valuta. För bekvämlighetens skull lämnas nedan uppgifter om valutakurser .

Beloppen avser valutakurserna hösten 1965. Eventuella förskjutningar i förhål- lande till de i redogörelsen angivna tidpunkterna har inte beaktats.

1. Danmark

A. Kreditförsörjning

Kreditgivningen till mindre och medelstora företag sker i Danmark liksom i vårt land till större delen genom affärsbankerna. För de danska bankerna gäller därvid

Motsvarar svenska kronor

(ca) Danmark ........................ 100 000 kr. 75 000 Finland .. ka. 160 000 Norge .............................. 100 000 kr. 72 000 Frankrike ........................ 100 000 NF 106 000 Nederländerna .................. 100 000 gulden 144 000 Schweiz ........................... 100 000 SF 120 000 Storbritannien .................. 10 000 pund 145 000 Västtyskland ..................... 100 000 DM 129 000 Förenta staterna (USA) ...... 100 000 dollars 517 000

inte såsom i den svenska banklagen några formella begränsningar av rätten att med- dela långfristiga lån. Vanligen är krediterna dock formellt uppsägbara med två må- naders varsel. En betydande roll även när det gäller kreditgivningen till näringslivet spelar hypoteksföreningarna. Dessa är av två slag, nämligen dels kreditföreningarna för primärkredit, dels hypoteksföreningarna för sekundärkredit. De sistnämnda lämnar dock normalt inte lån när det gäller industrifastigheter. För detta ändamål finnes däremot ett speciellt institut, Kreditforeningen for Industrielle Ejendomme. För den långfristiga kreditgivningen har därjämte upprättats ett särskilt institut, Finansieringsinstituttet for Industri og Håndvaerk A/S. Också sparbankerna lämnar betydande krediter till hantverk och småindustri.

Utöver nu nämnda kreditformer kan företag inom hantverk och industri erhålla både direkta statliga lån och statliga kreditgarantier. Sistnämnda stödform, som står öppen även för företag inom handel och servicenäringar, kan sägas ha sin huvud— uppgift som instrument för den statliga lokaliseringspolitiken. Garantierna kan dock utnyttjas även i andra sammanhang.

2. De allmänna kreditföreningarna Av kreditföreningarna har i detta sammanhang den särskilda föreningen för indu- strifastigheter störst intresse. Lån till industriföretag lämnas emellertid också i bety- dande omfattning genom de övriga 7 kreditföreningarna, vilka inte är rena jord— brukskreditföreningar. Sammanlagt torde dessas långivning till industriföretag vara större än den industriella kreditföreningeus. Dessa föreningar kan även be- låna fastigheter, som ägs av handelsföretag. Den lagstadgade gränsen för föreningarnas lån är för industrifastigheter 40 pro- cent av föreningens värdering av mark och byggnader. Maskinparken, som också pantsättes, medräknas inte vid fastställandet av lånesumman. I praxis ligger låne- beloppen dock vid 35—40 procent av värderingen. Lånen lämnas på föreningarnas sedvanliga villkor, inklusive ett reservfondsbidrag till föreningen på 0,1 procent årligen. Reservfondsmedlen tillhör dock låntagarna och återbetalas sedermera till dessa.

3. Kreditforeningen for Industrielle Ejendomme Kreditforeningen for Industrielle Ejendomme har verkat sedan 1898. Enligt för- eningens stadgar är dess ändamål att lämna lån till ägare av industriella och därmed jämställda fastigheter i hela landet. Var och en som är inskriven som låntagare hos föreningen är medlem och har ett solidariskt ansvar. Lånen avser som nämnts i första hand industrifastigheter men kan även gälla

liknande fastigheter, såsom siloanläggningar, lagerbyggnader etc. Däremot faller egentliga handelsfastigheter och jordwbruksfastigheter utanför, Lånen utlämnas an- tingen i form av obligationer, som sedan får försäljas av låntagaren, eller som kon- tantlån. Utställandet av obligationer sker i serier, för vilka de till serien hörande medlemmarna är solidariskt ansvariga.

Lånen utlämnas efter särskild värdering av fastigheten. Vid denna värdering uppdelas fastighetsvärdet i två poster, nämligen dels värdet av mark, byggnader och sådana maskiner och inventarier som mera allmänt användes inom näringslivet (allmänt fastighetsvärde), dels värdet av sådana maskiner och inventarier, som endast utnyttjas inom den speciella rörelse, som bedrives i fastigheten (speciellt fastighetsvärde). Vid fastställandet av totala fastighetsvärdet får den sistnämnda posten upptagas till högst samma belopp som den förstnämnda. Lån får beviljas till högst 50 procent av det allmänna fastighetsvärdet med tillägg av 25 procent av det speciella fastighetsvärdet, under förutsättning att lånebeloppet uppgår till högst 1 milj. dkr. Vid lån med högre belopp sänkes nämnda gränser till 40 resp. 20 procent. Dessutom inträder i sådana fall den skärpningen i värderingen, att samtliga maski- ner och inventarier upptages under den andra posten.

I praktiken tillämpas något lägre procentsatser än de nyss anförda. För mark och byggnader uppgår beloppet sålunda till 30—40 procent och för maskinvärde tillägges 12—16 procent. Det må nämnas, att industriföretag med egna byggnader men med dessa förlagda på arrenderad mark kan erhålla lån, t. ex. inom hamnområden. Däre- mot kan man inte få belåna rörelser, som drives i förhyrda lokaler.

Amorteringstiden för lånen får uppgå till högst 36 år. Vissa bestämmelser avser att förhindra att amorteringen i större omfattning förskjutes mot amorteringstidens senare del i fråga om de längre lånen.

Om låntagaren noga iakttager sina förpliktelser gentemot föreningen, är lånet ouppsägbart från föreningens sida. För lånen betalas utöver ränta ett reservfonds- bidrag med 1 procent årligen. Beträffande den fortgående bevakningen av lånen gäller bl.a. att den för lånen pantsatta egendomen jämte inventarier m.m. skall besiktigas minst en gång vart femte år. Beträffande omfattningen av kreditförening- ens verksamhet kan nämnas, att kreditföreningen år 1963 beviljade 472 lån på sam- manlag 77 milj. dkr samt att värdet av utestående lån vid årets slut uppgick till ett sammanlagt belopp av c:a 316 milj. dkr.

4. Finansieringsinstilultet for Industri og Håndvaerk A/S Finansieringsinstituttet for Industri og Håndvaerk bildades år 1958 av Danmarks Nationalbank, Danske Bankers Faellesrepraesentation, Danmarks Sparekassefor- ening, Assurandör-Societet och Industrirådet. Bolagets uppgift är enligt bolagsord- ningen finansiering av dansk industri, hantverk m.m. Bolaget kan till främjande av detta ändamål upptaga lån inom och utom landet, däribland obligationslån. Här- utöver finnes inte i bolagsordningen några fastställda regler för institutets verk- samhet. Avsikten har varit, att verksamheten skall kunna anpassas efter de skif- tande former som näringslivets behov av kapital kan antaga. Institutets allmänna syfte är att verka som ett komplement till de vanliga kreditinstituten. Lån lämnas både för startande av ny verksamhet och för modernisering och utvidgning av be— stående företag. Beträffande den i bolagsordningen angivna avgränsningen till indu— stri och hantverk m.m. sker en bedömning från fall till fall, varvid bestämmelsen har givits en vid tolkning. Bland de mest karakteristiska av de investeringar, som institutet i praktiken med- verkar till att finansiera, kan nämnas byggnader, däribland även administrations- och lagerbyggnader för industriföretag. Vidare må nämnas anskaffning av maskiner

och andra anläggningstillgångar. Lån lämnas även för att finansiera köp av ma- skiner för uppställning i förhyrda lokaler. I sådana fall tillämpas emellertid något strängare villkor i fråga om rörelsens ekonomiska ställning än när det gäller lån mot säkerhet i fast egendom.

Institutet är som nämnts avsett att komplettera de vanliga kreditinstituten. Vid finansiering av fasta investeringar räknar man därför med att möjligheterna till län från kreditföreningarna i första hand utnyttjas. Institutet går dock längre i risktagande än de övriga kreditinstituten. Några bestämda regler är inte uppställda för förhållandet mellan lånet och värdet av den sammanlagda nyinvestering som lånet avser att finansiera. Man utgår istället från en fri värdering av företagets hela ekonomiska ställning. I dessa överväganden ingår särskilt en bedömning av ränta- biliteten av investeringen. Vid fasta investeringar kräver institutet i allmänhet säkerhet i den anläggning som lånet skall finansiera. Även säkerheter i annan form kan krävas, såsom deposition av aktier, livförsäkringar, borgen etc.

Lånen från institutet ligger i flertalet fall i förmånsrättsläge efter övriga former av inteckningslån. Med hänsyn till den risk som detta innebär betingar sig insti- tutet en ränta, som ligger högre än räntan på övriga inteckningslån. Räntan an- passas dock i någon mån efter risken i det enskilda fallet. Generellt kan emellertid sägas, att räntan ligger i överkanten av normal bankränta. Förutom risksynpunkten bestämmes detta av att institutet vid 'behov av ytterligare kapital måste upptaga lån mot marknadsränta. Räntan är som regel hunden för lånets hela löptid. I några fall har dock avtalats en ränta som varierar med nationalbankens diskonto.

Beträffande amorteringstiden gäller att institutets län kan karakteriseras såsom medellånga med en löptid av 5—15 år. Lånetiden avpassas emellertid efter ända- målen i de enskilda fallen. Lånen är som regel ouppsägbara från båda sidor under en närmare avtalad period av länets löptid. Om det i särskilda fall skulle vara fråga om driftskrediter, kan dessa dock i överensstämmelse med normal bankpraxis vara uppsägbara med kort varsel. Den fortgående bevakningen av utlämnade lån söker institutet uppehålla bl. a. genom att överenskommelse träffas med låntagaren om att insända räkenskaperna till institutet samt genom återkommande besök vid före- taget av institutets medarbetare.

Någon begränsning av bolagets upplåningsrätt har tidigare inte gällt. Genom be- slut år 1960 har emellertid bolagets representantskap bestämt, att institutet inte skall upptaga län eller ikläda sig andra förpliktelser till större belopp än som svarar mot 4 gånger bolagets egna kapital. Vidare har bestämts, att lån till något enskilt företag inte får uppgå till mer än 15 procent av institutets egna kapital. I båda dessa fall har dock bortsetts från statsgaranterade lån.

Beträffande institutets organisation må nämnas, att aktiekapitalet utgör 60 milj. dkr, uppdelat på fyra serier omfattande vardera 34, 10, 8 och 8 milj. dkr. Vid över- låtelse av aktier gäller vissa begränsningar, innebärande att de fyra seriernas aktier i första hand skall tillhöra resp. Danske Bankers Faellesrepraesentation, Danmarks Sparkasseforening, Assurandör-Societetet och Industrirådet. Bolagets representant- skap består av högst 34 medlemmar och dess styrelse av 7 medlemmar. Av de sist- nämnda representerar en Danmarks Nationalbank, två Danske Bankers Faelles- repraesentation, en Danmarks Sparekasseforening, en Assurandör-Societet och två Industrirådet och Dansk Arbejdsgivarforening.

Under verksamhetsåret 1962/1963 beviljades 303 lån med ett sammanlagt låne belopp av c:a 125 milj. dkr.

5. Statliga lån Enligt en lag av den 9 mars 1962 kan hantverks- och mindre industriföretag erhålla

direkta statslån för rationalisering och modernisering av verksamheten. Den totala utlåningen är begränsad till 10 milj. dkr per budgetår.

Lånen löper med 6 procent ränta och amorteras under maximalt 15 år — under vissa förutsättningar kan dock amorteringsfrihet beviljas under de två första åren. För utlåningen ställs inga generella säkerhetskrav utan bedömningen sker med hän- syn till det enskilda låneärendets särskilda förhållanden. Förutom säkerhet i fast egendom kan således både pant i lös egendom — även av privat natur _ samt borgensförbindelser godtagas. Som allmänt krav på låntagaren gäller dessutom att denna skall ha goda förutsättningar att driva ett mindre företag.

Lånen får icke utnyttjas för driftsfinansiering, men för övrigt gäller inga be- gränsningar. Normalt torde dock lånen användas till maskininvesteringar samt till modernisering av redan befintliga verkstadslokaler. Lån beviljas på maximalt 80 procent av företagets anskaffningskostnader. I fråga om inköp av maskiner som uppställs i förhyrda lokaler, begränsas utgående lån till 50 procent av anskaffnings- kostnaderna.

Den statliga låneramen —— 10 milj. dkr _ täcker för närvarande endast en be- gränsad del av småföretagarnas lånebehov. Till följd härav har de direkta stats- lånen endast i undantagsfall kunnat utnyttjas för nyetablering av företag inom hantverk och industri. Bl.a. för detta ändamål kan dock ibland statliga kredit- garantier erhållas.

6. Statliga kreditgarantier

Enligt av lag av den 16 maj 1962 kan statliga kreditgarantier under vissa förutsätt— ningar utgå för att främja en med hänsyn till marknadsförhållandena ändamåls- enlig lokalisering och utveckling av näringslivet. Statliga kreditgarantier kan för detta ändamål beviljas med ett sammanlagt belopp av högst 100 milj. dkr, avseende lån till företag inom industri, handel och servicenäringar, 1) för att främja en ändamålsenlig företagslokalisering 2) för att underlätta företagens anpassning till förändrade marknadsförhållanden 3) för att möjliggöra etablering, utvidgning eller rationalisering av företag med ur exportsynpunkt värdefull produktion, eller 4) för att möjliggöra en ur allmänna synpunkter önskvärd men ekonomiskt risk- fylld produktion. Kreditgarantier skall beviljas endast då tillfredsställande finansiering icke kan uppnås utan statligt stöd. Garantierna får maximalt uppgå till 90 procent av de med ett låneprojekt förenade kostnaderna, varvid dock icke statsgaranterade krediter frånräknas; 10 procent skall således täckas genom självfinansiering. Garantier be- viljas vanligen på högst 15 år. Emellertid finns möjligheter att erhålla en förlängning på 2 år samt, beträffande i lokaliseringshänseende angelägna projekt, en förläng— ning av garantitiden med 5 år.

I undantagsfall kan ifrågakomma att ersätta kreditgarantier med ett direkt lån från staten.

Kreditgarantier kan beviljas för uppförande av nya fabriksbyggnader — med eller utan maskinpark — ombyggnad av äldre fastigheter, anskaffande av ma- skinutrustning m.m. Garantierna får dock icke utnyttjas för att anskaffa drifts- kapital. Fastställande av säkerhetskraven sker med hänsyn till de särskilda för- hållandena i varje enskilt låneärende.

Statens garantiåtaganden har under budgetåren 1961/62, 1962/63, 1963/64 samt 1964/65 uppgått till respektive 29,4, 31,7, 30,8 och 40,2 milj. dkr. Enligt samma lag har också kommuner givits möjligheter att erhålla direkta statslån för att uppföra industribyggnader till försäljning eller uthyrning.

1. Inledning De statliga indirekta stödåtgärderna har utformats såsom bidrag till konsulentverk- samhet och till s. k. teknologiska institutter. Dessa insatser har av allt att döma icke betraktats såsom tillräckliga. I direktiv till en statlig utredning år 1963 rörande hantverkets och den mindre industrins förhållanden, har begärts förslag beträffande ytterligare åtgärder i syfte att förbättra de mindre företagens effektivitet. Utred- ningen förväntas framlägga sitt betänkande om ett par år.

2. Statsbidrag till konsulentverksamhet År 1962 infördes i Danmark möjligheter för vissa organisationer att erhålla stats- bidrag till konsulentverksamhet i syfte att främja effektiviteten inom näringslivet. Statsbidrag kan för närvarande utgå till arbetsmarknadens organisationer samt näringsorganisationer och institutioner inom industri, hantverk, byggnadsverk- samhet, transport, handel m. m, Med konsulenter avses i detta sammanhang tjänste- män som av vederbörande organisation anställs för att meddela individuell eller kollektiv rådgivning beträffande effektivitetsfrämjande åtgärder inom företagen. Bi- drag kan även utgå för tjänstemän som inom organisationerna utbildas för sådan verksamhet. Statsbidrag utgår för närvarande med c:a 50 % av konsulenternas löner, maximalt dock 21 000 dkr pr tjänsteman och år. Härutöver lämnas viss er— sättning för resekostnader och allmänna administrationskostnader. Övriga kost— nader täckes av organisationerna genom medlemsavgifter, avgifter för kurser och rådgivning etc. För statsbidrag till konsulentverksamhet har under budgetåret 1965/66 avsatts 6,5 milj. dkr, varav c:a 5,5 milj. erfordras för bidrag till de omkring 200 konsulen- ter som redan engagerats i olika organisationer. Av dessa har ett femtiotal anställts av arbetsgivare- och industriorganisationer samt c:a trettio av hantverksorganisa- tioner. Varje år anordnas centrala kurser för utbildning och vidareutbildning av tjänstemän som bedriver konsulentverksamhet. Ansökan om statsbidrag skall år- ligen tillställas en särskild kommitté, bestående av representanter för myndigheter och näringslivets organisationer. I förekommande fall skall en utförlig redogörelse för tidigare konsulentverk- samhet bifogas. Kommittén verkställer en omsorgsfull prövning av varje ansökan och avger därefter yttrande till handelsministeriet som beslutar i ärendet. I ett fåtal fall har ansökan om bidrag avslagits.

3. Statsbidrag till Teknologiska Institutter Statsbidrag till konsulentverksamhet och till teknologiska institut regleras av en gemensam lag av den 16 juni 1962. Med teknologiska institut avses institutioner, vilkas huvuduppgift är att genom rådgivnings- och försöksverksamhet samt teknisk undervisning främja utvecklingen inom hantverk och industri. Institutens arbetsuppgifter motsvarar i stort sett den verksamhet som i Sverige bedrivs av statens institut för hantverk och industri. Bidrag kan utgå under följande förutsätt- ningar: 1) institutet är ur allmänna synpunkter behövligt 2) institutet upprättas som ett självständigt och i förhållande till utomstående in- tressen fristående organ 3) institutet arbetar på en ur ekonomisk, teknisk och personalmässig synpunkt betryggande grundval 4) institutets stadgar har godkänts av handelsministern. För närvarande utgår driftsbidrag med 60 procent av

ten, elektricitet, uppvärmning, rengöring m. m.)

b) lönekostnader c) administrationskostnader, trycksakframställning m. m.

Till uppförande eller köp av byggnader för institutets verksamhet utgår lån med 50 procent av totalkostnaderna. För till- och ombyggnad, förbättringsarbeten samt inredning av förhyrda lokaler kan bidrag utgå med 75 procent av kostnaderna. Investeringslånen är för närvarande amorteringsfria men för flertalet erläggs en årsränta på 4 procent under avskrivningstiden. För inköp av utrustning och inven- tarier utgår bidrag med högst 75 procent av kostnaderna.

Statsbidraget till institutets kursverksamhet höjdes år 1965 från 60 till 84 procent av samtliga kostnader för detta ändamål. För närvarande utgår bidrag till fem teknologiska institut, nämligen Teknologiska Institut i Köpenhamn, Teknologiska Institut i Århus, Teknologiska Undervisningen i Horsens, Grafiska Hojskolen och Dansk Textilinstitut. Institutens verksamhet övervakas av ett tillsynsråd, samman- satt av representanter för myndigheter och vissa organisationer inom näringslivet.

II. Norge

A. Kreditförsörjning 1 . Inledning Kreditgivningen till mindre och medelstora företag i Norge företer vissa likheter med motsvarande långivning i Danmark, För affärsbankerna gäller inte några in- skränkande bestämmelser rörande lånens löptid. I sammanhanget kan nämnas att affärsbankväsendet är starkt decentraliserat; för närvarande finns inte mindre än ett femtiotal självständiga affärsbanker. Reverslån lämnas för förvärv av lokaler och maskiner samt andra mera långfristiga investeringar med 5 eller undantagsvis upp till 10 års amortering. För inteckningslån är såväl amorteringstid som ränta varierande beroende på låneobjektet och inteckningens förmånsrättsläge. För lån mot bästa förmånsrätt kan löptiden vara upp till 20 år.

Även sparbankerna, totalt c:a 600, har stor betydelse för de mindre och medel- stora företagen inom hantverk och industri. Härtill bidrar bl. a. att de norska spar- bankerna bedriver en verksamhet som till sin karaktär är mera affärsmässig än exempelvis de svenska sparbankernas. I praktiken innebär detta att utlåningen företer betydande likheter med affärsbankernas kreditgivning.

De vanliga hypoteksinstituten beviljar vanligtvis inte lån till industri- och han- delsföretag. Däremot finns ett särskilt hypoteksinstitut, som lämnar inteckningslån till industriföretag, nämligen Norges Hypotekforening for Naeringslivet. Vidare har en av de 5. k. statsbankerna, Den Norske Industribank, speciellt till uppgift att lämna krediter till bl. a. industri- och hantverksföretag.

Under senare år har från olika håll aktualiserats tanken att inrätta ett särskilt kreditinstitut för att tillgodose de mindre och medelstora företagens växande behov av krediter för rationaliseringsändamål. Detta skulle då organiseras som aktie- bolag och anskaffa kapital genom ohligationsemissioner på den norska kapital- marknaden. Såsom alternativ härtill har också framförts förslag att förstärka den statliga Håndverks— og Industrifondet, som nu uppgår till 2,7 milj. nkr, samt att genom ändrad lagstiftning underlätta de mindre företagens möjligheter att erhålla lån i de redan existerande kreditinstituten. I sammanhanget må nämnas att utbred- ningen av s.k. leasing givit bl. a. de mindre företagen bättre möjligheter att utan tillgång av motsvarande realsäkerheter anskaffa för modernisering och rationali- sering erforderlig maskinutrustning.

2. De vanliga hypoteksinstituten De Norske Bykredittforeninger och Den norske Hypotekforening for 2 :den prioritets pantelaan beviljar inte lån till industri- och handelsföretag som sådana. Enligt för- eningarnas stadgar skall deras lån lämnas mot inteckningssäkerhet. För industri- och handelsföretag blir det härvid som regel endast fråga om lån för kontors— och affärsfastigheter. Byggnader som är inredda för industriella ändamål belånas endast undantagsvis, och i dessa fall gäller det lokaler som inte är specialbyggda utan som kan användas för andra ändamål. Lånen från bykredittforeningar lämnas mot inteckningssäkerhet, liggande inom 60 procent av ett av vederbörande förening godkänt fastighetsvärde. För sekundär- kreditföreningen är motsvarande gräns 75 procent. Räntan på lånen är densamma som föreningarna själva får erlägga vid sin obligationsupplåning. Därutöver utgår ett mindre administrationsbidrag.

3. Norges Hypotekforening for Naeringslivet Norges Hypotekforening for Naeringslivet beviljar enligt sina stadgar lån mot bot- teninteckning i fast egendom och vad därtill hör. Lån kan exempelvis lämnas till industriella rörelser, hotell, mejerier, fryserier m. m.

Som säkerhet gäller uteslutande inteckning i fast egendom. Lånen skall därvid ligga inom 60 procent av föreningens värdering av den fasta egendomen och inom 40 procent av motsvarande värdering, när det gäller fasta och lösa maskiner, in- ventarier, redskap m. m.

Räntan på lånen är densamma som föreningen själv får erlägga för sin upplåning jämte ett mindre administrationsbidrag, i likhet med vad som gäller för de övriga hypoteksföreningarna. Amorteringstiden för lånen är för närvarande 20 år. Finan- sieringen av föreningens verksamhet sker helt genom obligationsupplåning.

4. A/S Den Norske Industribank Den Norske lndustribank bildades år 1936. Banken har ett aktiekapital av 30 milj. nkr, varav staten äger 15,3 milj. och andra aktieägare 14,7 milj. nkr. Bland de sist— nämnda aktieägarna ingår några av de större affärsbankerna samt ett antal försäk- ringsbolag. Dessa har dock inget direkt inflytande på bankens skötsel, utan denna drives som en helt statsägd bank. lndustribankens uppgift är att lämna långfristiga hypotekslån till industri- och hantverksföretag, kraftverk och hotell. Lån till rena handelsföretag lämnas däremot inte. Långivningen är främst inriktad på mindre och medelstora företag. Lånen läm- nas endast mot säkerhet i fast egendom eller maskiner och inventarier. Som regel skall säkerheten därvid utgöra inteckning med bästa förmånsrätt inom högst 70 procent av den fasta egendomens värde och inom 50 procent när det gäller ma- skiner och inventarier. Om företaget är aktiebolag kan som ytterligare säkerhet krävas borgen av huvudaktieinnehavaren eller bolagets styrelse. Banken drivs på affärsmässig basis, och räntan på lånen utgör för närvarande 5 procent. Vid lånens utlämnande intages förbehåll om att räntesatsen skall kunna ändras efter 3 år. Amorteringstiden får inte överstiga 25 år, när det gäller industri— företag, och 35 år för lån till hotell och kraftverk. Som regel ligger amorterings- tiden vid resp. 20, 25 och 30 år för ifrågavarande ändamål. Om låntagaren inte skulle vara ägare av den fasta egendomen, får amorteringstiden inte överstiga 10 år. För lånen till industriföretag tillämpas amortering med lika stora belopp av länet halvårsvis, medan för hotell och kraftverk lånen avbetalas med fasta annuiteter. Finansieringen av bankens rörelse sker förutom genom det egna aktiekapitalet och egna fonder genom obligationsupplåning. Dessa obligationer garanteras av staten.

1. Inledning I likhet med motsvarande åtgärder i Danmark har de indirekta statliga stödåtgär- derna för hantverk och småindustri i Norge utformats såsom ekonomiska bidrag till undervisning och utbildning samt allmän rådgivning. Ett statligt teknologiskt institut har bildats och statsbidrag utgår till den verksamhet som bedrivs av Lands- centralen for Småindustri. Härutöver tillkommer ett av staten finansierat organ, Norsk Produktivitetsinstitutt, för undersökningar och utredningar beträffande ef- fektivitets- och produktivitetsfrågor inom de mindre företagen. Statens Teknologiska Institutt företer väsentliga likheter med motsvarande in- stitutioner i Danmark och Sverige.

Till skillnad från de teknologiska instituten i Danmark — men i likhet med det svenska hantverksinstitutet _ drivs det norska institutet av staten och finan- sieras genom anslag från statsbudgeten. Rent praktisk, dvs. ifråga om verksam- hetens omfattning, avgifter för institutets tjänster o.dyl., torde denna organisa- toriska skillnad icke ha någon större betydelse. Beträffande Landscentralen for Småindustri bör nämnas att dess ställning, organisation och verksamhet m.m. för närvarande undersöks av en statlig utredningskommitté med uppgift att bl. a. fram- lägga förslag rörande en utvidgning av ifrågavarande rådgivningsverksamhet. Kom- mittén förväntas föreslå utökade statsbidrag till Landscentralens rådgivnings— och upplysningsarbete.

2. Statens Teknologiska Institutt Institutet grundades år 1916 och dess verksamhet omfattar för närvarande: 1) undervisning för att främja yrkesskicklighet och insikt i modern teknik och moderna arbetsmetoder hos arbetstagare, arbetsledare, yrkeslärare och före- tagare 2) konsulent- och rådgivningsverksamhet med inriktning huvudsakligen på små och medelstora företag 3) försöks- och provningsverksamhet, huvudsakligen i syfte att understödja in- stitutets undervisning och rådgivning. Undervisningen är företrädesvis inriktad på vidareutbildning och mera specia- liserad utbildning i teknik, företagsekonomi och rationaliseringsfrågor. Undervis- ning sker i form av kurser och föredrag, korrespondensundervisning och utarbe- tande av yrkestekniska handböcker och annan facklitteratur. Verksamheten kom- pletteras bl. a. genom en relativt omfattande bibliotekstjänst. Konsulentverksamheten omfattar rådgivning och allmänna utredningar främst rörande företagsekonomiska frågor och rationaliseringsproblem samt ifråga om utnyttjande av material, maskiner och verktyg. På sistnämnda område nedlägger institutet också ett omfattande forskningsarbete. Institutets styrelse är sammansatt av företrädare för myndigheter samt vissa näringsorganisationer och fastställer, under industridepartementets tillsyn, verk- samhetens närmare utformning. Den centrala verksamheten vid institutet i Oslo kompletteras av att vissa arbets- uppgifter, främst kursverksamhet, förlagts till institutets distriktskontor i olika delar av landet. För närvarande finns sex sådana kontor och ytterligare tre pla- neras.

3. Landscentralen for Småindustri ( LFS) Landscentralen härleder sitt ursprung ett trettiotal år tillbaka i tiden. LFS är en privat sammanslutning, i stort sett organiserad som en svensk ekonomisk förening,

med femton regionala s. k. småindustrikontor och liknande sammanslutningar så— som delägare. Verksamheten har inriktats på dels rådgivning till personer som avser att starta eller utvidga mindre industriföretag, dels olika åtgärder i syfte att främja avsättningen av produktionen inom sådana företag. Under senare år har både landscentralen och flertalet av de anslutna småindustrikontoren erhållit stats- bidrag för rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Större delen av verksamheten finansieras dock alltjämt genom provisioner på den relativt omfattande försälj- ningen av småindustriprodukter som LFS och dess medlemmar bedriver. Verksam- heten står under en viss tillsyn av industridepartementet.

4. Norsk Produktivitetsinstitutt (NPI) Institutets verksamhet finansieras genom anslag från statsbudgeten; huvudsakligen dock genom avkastningen från en fond på 10 milj. nkr som genom Marshallhjälpen ställdes till norska statens förfogande för detta ändamål. Juridiskt har NPI formen av en självständig stiftelse. Institutet skall främja pro— duktiviteten inom industri, hantverk och näringsverksamhet i övrigt till förmån för konsumenter, arbetstagare och företagare. Verksamheten omfattar: 1) utredningar för att klarlägga betydelsen av produktivitets— och effektivitetspro- blem samt information om dessa frågor 2) undersökningar av möjligheterna att förbättra produktiviteten samt åtgärder för att praktiskt utnyttja vunna erfarenheter 3) främjande av undervisnings- och ubildningsprogram inom näringslivet 4) direkt samarbete med andra institutioner och organisationer och förmedling och främjande av samarbete inom näraliggande arbetsområden 5) ekonomiska och personella bidrag till institutioner och organisationer med verksamhet som helt eller delvis faller under punkterna 1—3 enligt ovanstående. Institutets verksamhet genomförs i form av särskilda väl avgränsade »projekt». Varje projekt har ett eget arbetsprogram, separat budget och en egen styrelse. De särskilda projekten tager i stor utsträckning sikte på åtgärder i syfte att förbättra effektiviteten inom hantverk och småindustri. Under senare tid har bl.a. några undersökningar rörande branschsamarbete mellan småindustriföretag blivit före- mål för särskild uppmärksamhet. NPI har ålagts att i största möjliga utsträckning sprida information om verksam- hetens resultat.

III. Finland

A. Kreditförsörjning

1. Inledning Den finländska kreditmarknadens organisation överensstämmer i sina huvuddrag med kreditväsendet i de övriga nordiska länderna. Landets sex affärsbanker svarar således för huvudparten av de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning, huvudsakligen av kortfristig natur, medan sparbanker, försäkringsbolag och hypo— teksföreningar meddelar långfristiga krediter och fastighetskrediter. Under senare år har också jordbrukets andelskassor i stigande utsträckning lämnat krediter till hantverk, industri och handel. För att underlätta de mindre och medelstora industriföretagens möjligheter att erhålla långfristiga krediter, bildades år 1952 den s.k. Industrialiseringsfonden genom samarbete mellan ett antal kreditinstitut. Verksamheten fram till år 1962

var emellertid relativt begränsad. Detta år genomfördes en reorganisering av fonden under medverkan från Finlands bank, International Finance Corporation (IFC) samt Världsbanken. Fondens aktiekapital utgör för närvarande 15 milj. ka och den totala utlåningen väntas inom några år uppgå till 100 milj. ka.

En viss betydelse för hantverkets och småindustrins kreditförsörjning har också den s.k. Stiftelsen för hantverkets utveckling, som under kriget bildades av ett antal branschorganisationer i syfte att tillhandahålla kortfristiga krediter för an- skaffning av maskiner och annan utrustning, Under senare år har tillkommit di- rekta statliga lån och kreditgarantier för att tillgodose de mindre företagens in- vesteringsbehov.

Härutöver kan nämnas att samtliga företag har möjligheter att erhålla export- krediter på tider mellan 9 månader och 10 år, samt att företag vid etablering utom- lands kan få statsbidrag med upp till 50 % av kostnader för marknadsundersök- ningar, reklampublikationer m.m. under den första verksamhetstiden.

2. Industrialiseringsfonden AB Industrialiseringsfonden ägs av affärsbankerna, postsparbanken, Finlands bank, vissa försäkringsbolag samt ett antal utländska kreditinstitutioner, bl. a. två svenska affärsbanker. Fonden har till uppgift att främja etablering och utveckling av små och medelstora industriföretag genom långivning och andra former av finansiellt stöd samt att samtidigt verka för den finska kapitalmarknadens utveckling. Krediter till företag inom jordbruk och servicenäringar kan förekomma i undantagsfall. I samband med kreditgivningen bistår fonden låntagarna med teknisk rådgivning beträffande de aktuella investeringsprojekten. Vid sidan härav bedrivs också ett visst utredningsarbete rörande allmänna kapitalmarknadsfrågor. Investeringsfondens verksamhet skall huvudsakligen finansieras genom obliga- tionslån på den inhemska eller internationella kapitalmarknaden. För närvarande täcks utlåningen främst av ett lån från Världsbanken på 7 milj. dollar samt ett di- rekt statslån på 6 milj. ka. Ytterligare lån från Världsbanken är aktuella. Investeringsfonden beviljar lån på minst 10, högst 15 år till normal bankränta. Låntagarna svarar själva för valutarisken i samband med de av fonden utomlands upptagna lånen. Staten lämnar dock vanligen valutagarantier med upp till 500 000 ka per län. Fondens verksamhet är icke begränsad till direkt långivning. Finan- siellt stöd lämnas i den form som bedöms lämpligast för varje enskilt projekt, ex- empelvis lånegarantier eller teckning av aktier och andelar i de berörda företagen. I syfte att förhindra att fonden erhåller dominerande inflytande i andra företag, har för sistnämnda fall stipulerats att fondens engagemang normalt ej får överstiga 25 % av röstetalet i ifrågavarande företag. Beloppet av lån och andra former av finansieringsstöd skall i varje enskilt fall uppgå till lägst 100000 ka. Någon maximigräns har ej fastställts, men lån överstigande en miljon ka har icke be— viljats. För lån från industrialiseringsfonden krävs normalt fullgod säkerhet. Därest sådan ej kan uppställas, har låntagare möjligheter att erhålla statliga kreditgarantier.

3. Stiftelsen för hantverkets utveckling Stiftelsen inrättades år 1943 av vissa branschorganisationer och har till uppgift att lämna lån till hantverksföretag för inköp av maskiner och verktygsutrustning. Lån kan utgå med två tredjedelar av ifrågavarande kostnader, sedan låntagaren dess- förinnan erlagt resterande belopp genom kontant betalning. Lån beviljas för en tid av 1—3 år och löper med en ränta av 7,25 %. Såsom säkerhet förbehålles panträtt i den av låntagaren inköpta egendomen.

4. Statliga lån och garantier Genom förmedling av affärsbankerna kan företag inom hantverk och småindustri erhålla statliga lån för inköp av maskiner och annan utrustning. Lånen, som maxi- malt uppgår till 120 000 ka, har en amorteringstid på 7—10 år och löper med en ränta på 5 %. Statliga lån på likartade villkor kan vidare erhållas i samband med nyetablering av företag. Dessa lån avser främst kostnader för inköp eller nybyggnad av verkstadslokaler. Staten tillhandahåller också kreditgarantier för små och medelstora industriföre- tags upplåning hos kreditinstituten. Förlustrisken täcks delvis genom avgifter som erläggs av garantimottagarna. Totalsumman av sådana statliga kreditgarantier får ej överstiga 80 milj. ka.

B. Indirekta stödåtgärder

1. Inledning Statens indirekta stöd till de mindre företagen har i Finland tagit formen av statlig rådgivningsverksamhet samt statsbidrag till teknisk och ekonomisk undervisning och vidareutbildning. Den statliga rådgivningen kompletteras av likartad verksam- het inom hantverkets och industrins central- och branschorganisationer. Genom— gående är rådgivningen inriktad på både tekniska och ekonomiska problem. Undervisning och vidareutbildning av företagare och arbetstagare bedrives ute- slutande i privat regi. Verksamheten finansieras i väsentlig utsträckning genom statsbidrag och övriga kostnader täcks av kursavgifter. Ett stort antal institutioner bedriver kursverksamhet med varierande inriktning och utformning, men någon central samordning härav har icke skett. Störst omfattning har för närvarande den kursverksamhet som meddelas av det organisationsägda Tekniska Institutet i Helsingfors. Institutet företer vissa likheter med de teknologiska instituten i Danmark och Norge samt hantverksinstitutet i Sverige. Mellan dessa institut upp- rätthålls också ett visst samarbete och ett löpande utbyte av erfarenheter.

2. Statens småindustribyrå Genom statens försorg har en s. k. småindustribyrå inrättats för rådgivning till före- tag inom hantverk och småindustri. Sammanlagt 15 regionala rådgivningskontor har etablerats i olika delar av landet. Varje kontor förfogar över både teknisk och eko- nomisk expertis. Verksamheten omfattar alla branscher och leds centralt av Små- industribyrån under tillsyn av en särskild kommitté, sammansatt av representanter för myndigheter och olika centralorganisationer inom hantverk och industri. Råd- givningen är normalt kostnadsfri och finansieras genom anslag från statsbudgeten, år 1963 uppgående till c:a 500 000 ka. Under senare år har de regionala rådgiv- ningskontoren tilldelats vissa arbetsuppgifter i samband med prövning av ansök- ningar rörande statliga län.

3. Statsbidrag till undervisning och kursverksamhet Ett förhållandevis stort antal institutioner bedriver teknisk och ekonomisk kurs- verksamhet för yrkesmän inom olika branscher. I Helsingfors har Centralförbundet för hantverk och småindustri i samarbete med ett antal branschorganisationer upp- rättat ett särskilt kursinstitut, Anstalten för yrkenas främjande. Anstalten har juri- diskt formen av en privat stiftelse och anordnar tekniska fortbildningskurser för företagare och arbetsledare. Anstalten tillhandahåller även grundutbildning o. dyl. för anställda inom vissa yrkesområden. Förutom tekniska kurser har anstalten i ökande utsträckning arrangerat allmänna kurser i företagsekonomi och administra-

tion samt specialkurser i skatte- och bokföringsfrågor, försäljningsproblem m.m. År 1964 anordnades omkring 400 kurser med nära 7 000 deltagare, varav ungefär en tiondel avser verksamheten vid en filial i Kivisno.

Med stöd av lagen är 1959 om yrkesundervisningsanstalter erhåller anstalten statsbidrag med 35—40 % av de totala driftskostnaderna. Härtill kommer bidrag med 75 % av kostnaderna för inköp av maskiner, verktygsutrustning m.m. Kost- naderna täcks i övrigt av kursavgifter. Under senare år har näringslivets organisa- tioner framställt önskemål om ökade statsbidrag till Anstalten för yrkenas främ— jande i syfte att möjliggöra en utvidgning av arbetsuppgifterna till nya verksam- hetsområden.

Andra kursinstitutioner tillhandahåller mera omfattande specialkurser för vi- dareutbildning i vissa hantverksyrken, särskilda kurser för arbetsledare och yrkes- arbetare m.m. Flertalet av dessa kursinstitutioner erhåller statsbidrag för verk— samheten.

IV. Frankrike A. Kreditförsörjning

1. Inledning Det franska kreditväsendet upptar ett förhållandevis stort antal kreditinstitut med skiftande funktioner. Översikten underlättas dock av att kreditinstituten traditio- nellt uppdelas i en privat, en offentlig och en halvoffentlig sektor. Den statliga kon- trollen över kreditmarknaden är mycket omfattande. För varje typ av kreditinstitut har också lagstiftningsvägen uppdragits relativt snäva gränser för verksamheten inom olika områden. Härigenom har en verklig konkurrens mellan olika kreditin- stitut i stort sett förhindrats. Till den privata sektorn hänförs affärsbanker och de affärsbanksväsendet när- stående privata bankirhusen, för närvarande c:a 15 000, varav flertalet dock saknar större betydelse. Bland affärsbankerna skiljes mellan depositionsbanker, investe- ringsbanker och banker med lång- och medelfristig utlåning. Depositionsbankerna bedriver företrädesvis kortfristig utlåning på grundval av en omfattande inlånings- rörelse. Hit hör Frankrikes största banker, de efter andra världskriget nationali- serade fyra storbankerna, bl. a. Crédit Lyonnais och Société Générale. Övriga de- positionsbanker befinner sig i privat ägo. Investeringsbankerna har till främsta uppgift att genom förvärv av aktier och andelar samt genom långfristiga krediter finansiera etablering och utveckling av industri- och handelsföretag. Till denna kategori hör bl.a. »Banque de Paris et des Pays-Bas», »Banque de l'Union Parisienne» samt »Banque de l'Indochine» med en inlåning av respektive 1 500, 850 och 800 milj. NF. En tredje grupp affärsbanker är Banques de credit å long et å moyen terme, vilka inriktat sig på industrins kredit- försörjning. Både dessa banker och investeringsbankerna spelar en betydelsefull roll för de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning. Motsvarande gäller i viss mån långivningen från landets 580 sparbanker, »Caisses d'Epargne», samt postsparbanken, »Caisse Nationale thpargne», som centraliserats till ett särskilt kreditinstitut, »Caisse des Dépöts et de Consignations». Sistnämnda institut är of- fentligrättsligt, medan sparbankerna kan karakteriseras som halvoffentliga. De mindre företagens kreditsvårigheter blev redan tidigt föremål för stats— makternas uppmärksamhet. Såsom resultat av en statlig utredning år 1912 fram- lades rekommendationer om statligt stöd till utveckling och nybildning av s.k. »Banques populaires», vilka till ett mindre antal bildats på privat initiativ redan

under slutet av 1800-talet. Vidare föreslogs inrättande av kreditgarantiföreningar inom olika branscher. Förslaget medförde att Banques populaires från år 1917 bl.a. erhöll rätt till viss räntefri upplåning från staten. Detta system har sedan vidareutvecklats. Från detta år inrättades också ett antal kreditgarantiföreningar, vilka dock samtliga misslyckades, främst väl till följd av bristande erfarenhet be- träffande kreditbedömningsfrågor. Efter andra världskriget återupptogs idén, och kreditgarantiföreningarnas verksamhet har nu stor betydelse.

Bland andra kreditinstitut med för de mindre och medelstora företagen betydelse- full verksamhet kan nämnas »Crédit National» (Crédit National pour Faciliter la Reparation des Dommages Causés par le Guerre») samt »Caisse Nationale des Marchés de l'Etat».

Sistnämnda institut har bl.a. till uppgift att genomföra speciella låneprogram samt att underlätta kreditgarantiföreningarnas verksamhet. Tillsammans med Crédit National och Chambre Syndicale des Banques Populaires utövar institutet också den statliga kontrollen över kreditgarantiföreningarnas verksamhet. Huvuduppgif- ten för Crédit National är dock lång- och medelfristig kreditgivning till handel och industri. Både Crédit National och Banques populaires disponerar vissa medel från en statlig fond, »Fonds de Développement Economique et Social», skapad av Marshallmedel och bidrag via statsbudgeten.

Även jordbrukskassorna har en icke obetydlig utlåning till hantverks- och indu- striföretag. I sammanhanget bör också nämnas »Caisse Centrale de Crédit Coopéra- tif».

Under senare år har inrättats ett antal »Société de Développement Régional» vilka samtidigt fyller lokaliseringspolitiska syften och bidrar till utvecklingen i lågt indu- strialiserade områden. Dessa kreditorgan anskaffar erforderligt kapital bl. a. genom emission av »kollektivobligationer», där ett antal mindre företag gemensamt står som låntagare.

Avslutningsvis kan nämnas att en särskilt organisation »Association Crédit» (As- sociation pour favoriser la Distribution du Crédit aux Petites et Moyennes Enter— prises») genom olika åtgärder söker förbättra de små och medelstora företagens kreditförsörjning. Organisationen bildades år 1953 av hantverkskamrarua, vissa branschorganisationer och ett antal kreditinstitut. Association Crédit bedriver ut- redningsverksamhet, lämnar råd i kreditfrågor etc.

2. Affärsbanker och sparbanker Det franska affärsbankssystemet uppdelas traditionellt i tre olika bankgrupper, med delvis skiftande verksamhetsformer. Av störst betydelse är de s.k. deposi- tionsbankerna (Banques de dépöts), av vilka de sex största svarar för drygt 50 procent av den totala bankinlåningen. Depositionsbankerna får enligt gällande lag inte emottaga inlåning med en löptid överstigande två år. Motsvarande begräns— ning gäller dock inte beträffande utlåningen. Vidare kan nämnas att depositions- bankernas innehav av aktier och andelar i industri- och handelsföretag ej får över- stiga 10 % av ifrågavarande bolags kapital. Depositionsbankerna bedriver huvud- sakligen kortfristig kreditgivning. En annan grupp är de 5. k. investeringsbankerna (Banques d'affaires), med hu- vuduppgift att genom teckning av aktier och andelar underlätta kapitalförsörj- ningen inom nyetablerade eller redan verksamma industri- och handelsföretag. Härutöver kan vanligen krediter lämnas under förutsättning att vederbörande bank har eller avser att förvärva aktier eller andelar i det låntagande företaget. Enligt gällande bestämmelser får investeringsbankerna endast undantagsvis emottaga in— låning med en löptid understigande två år.

Den tredje affärsbanksgruppen intar med avseende på verksamheten en mellan- ställning i förhållande till depositionsbanker och investeringsbanker. Dessa banker (Banques de credit a long et å moyen terme) bedriver huvudsakligen lång- och medelfristig kreditgivning till industrin. I fråga om aktieinnehav i andra företag gäller samma restriktioner som för depositionsbankerna. Beträffande inlåningen gäller dock att ifrågavarande banker _— i likhet med investeringsbankerna _- en- dast undantagsvis får mottaga inlåning med uppsägningstid understigande två år.

Vid utgången av år 1963 uppgick den sammanlagda balansomslutningen i de franska affärsbankerna till c:a 105 miljarder NF. Härav torde ungefär 90 procent belöpa sig på depositionsbankerna och 9 procent på investeringsbankerna. Sist- nämnda grupp affårsbanker har en förhållandevis stor betydelse för kapitalför- sörjningen inom mindre och medelstora industriföretag.

Även de franska sparbankerna lämnar krediter till småföretagarna, om än den institutionella huvuduppgiften består i finansiering av byggnadsverksamheten. Un- der år 1964 lämnades uppskattningsvis c:a 1 100 lån på totalt 114 milj. NF till små och medelstora företag inom hantverk, industri och handel.

3. Banques Populaires Efter mönster av de tyska Volksbanken, bildades i Frankrike under slutet av 1800- talet åtskilliga s. k. Banques Populaires. Dessa uppstod ursprungligen som intresses- föreningar, där små företagare genom regelbundet sparande i viss mån kunde trygga sitt framtida kreditbehov. Efter en statlig utredning rörande de mindre företagens kreditförsörjning inordnades Banques populaires genom en lag av år 1917 i den statskontrollerade kreditmarknadsorganisationen. För närvarande finns 52 Banques populaires vilka juridiskt har formen av ekonomiska föreningar. Den sammanlagda balansomslutningen uppgick vid slutet av år 1963 till 3,5 miljarder NF. Enligt gäl- lande bestämmelser får krediter endast lämnas till medlemmar i föreningarna, dvs. små och medelstora företag inom hantverk, industri och handel samt, i viss ut— sträckning, jordbruket. Motsvarande restriktioner gäller dock inte för inlåningen. Banques populaires kan i betydande utsträckning erhålla räntefria statslån till stöd för sin kreditgivning. Dessa uppbärs och fördelas till de lokala föreningarna av »Chambre Syndicale des Banques Populaires», en sammanslutning med den dubbla funktionen att företräda föreningarnas intressen i förhållande till statsmakterna samt att utöva teknisk, administrativ och finansiell kontroll över verksamheten inom varje förening. Chambre Syndicale bildades genom lagstiftning år 1929. Med tiden har också »Caisse Centrale de Crédit Hoteliér, Commercial et Indu- striel» inordnats i organisationsbilden. Caisse Centrale inrättades år 1923 för att, som namnet anger, lämna krediter till hotellrörelser o.dyl. Numera administrerar institutet emellertid även en betydande del av den lång- och medelfristiga utlåningen från Banques populaires. Caisse Centrale lämnar lån för investeringar i anläggnings- tillgångar och för allmänna rationaliseringsändamål. I allmänhet lämnas krediter endast för 65 procent av de totala kostnaderna i varje särskilt investeringsprojekt. Lån utgår med högst 350 000 NF och med en löptid av maximalt 20 år. Ränte- satsen uppgår till 6 ä 8 procent. Banques populaires lämnar främst kort- och medelfristiga krediter på upp till 30 000 NF med en räntesats av för närvarande 6,5 procent. Både Caisse Centrale eller Banques populaires har möjligheter att pröva den erbjudna kreditsäkerhetens värde från fall till fall. I vissa fall förekommer rena förtroendekrediter. Under år 1964 lämnade Banques populaires omkring 8 850 lån på totalt 165 milj. NF. Större delen härav utgick till företag inom hantverk och industri. Kreditgiv- ningen från Caisse Centrale omfattade samma år 4 600 lån på sammanlagt 349 milj.

NF. Härav utgick 2 800 lån på totalt 225 milj. NF till hantverks- och industriföretag. Huvudparten av detta belopp avser lån från en statlig fond, >>Fonds de Développe- ment Economique et Social», som förmedlas av Caisse Centrale.

I sammanhanget kan nämnas att åtskilliga mindre och medelstora företag på landsbygden erhåller krediter genom de franska jordbrukskassorna. Jordbruks- kassornas totala kreditgivning till företag inom hantverk, industri och handel upp- gick år 1964 till 152 milj. NF fördelade på c:a 8 9001ån.

4. Kreditgarantiföreningar Inom det franska näringslivet finns ett omfattande system av kreditgarantiför- eningar, för närvarande ett antal av 180, vilka täcker i stort sett samtliga branscher. Flertalet lämnar garantier enbart för kort- och medelfristiga lån, men ett tjugotal har inriktat verksamheten på långfristiga krediter. Föreningarna har genomgående tillkommit efter initiativ av vederbörande branschorganisationer. Ett mindre antal föreningar bedriver verksamhet i samtliga branscher. Ett fyrtiotal av de större för- eningarna är sammanslutna i »Caisse de Garantie du Crédit Mutuel». Föreningarnas garantiåtaganden täcks av fonder, vilka helt uppbyggts av garantiavgifter. Staten lämnar inga direkta bidrag, men stöder verksamheten genom att underlätta redis— kontering i statsbanken av låneförbindelser med föreningarnas garanti. Vidare ut- övar staten en viss kontroll av kreditgarantiföreningarnas verksamhet genom »Cliambre Syndicale des Banques Populaires» och >>Caisse Nationale des Marchés de l'Etat», Bland kreditgarantiföreningarna kan nämnas »Société de Caution Mutuelle pour le Financement des Industries Diverses» (SOCOMID), »Société Interprofessionnelle Artisanale de Garantie» (SIAG) samt »Société de Caution Mutuelle Interprofession— nelle de la Region Parisienne » (CIPAR), vilka samtliga bedriver verksamhet inom flertalet hantverks- och småindustribranscher. Inom denna näringsgren har även »Société de Caution Mutuelle pour le Financement des Commerces Diverses (SOCOD) en viss betydelse, främst för butikshantverket. Dessa fyra kreditgarantiföreningar har för närvarande den största omfattningen. Vidare kan nämnas förekomsten av föreningar med inriktning på garantier för krediter till uppförande av industri- byggnader. Både SOCOMID och SOCOD har tillkommit genom samarbete mellan ett antal branschorganisationer efter initiativ av »Association Crédit». SIAG har bildats ge- nom samarbete mellan landets 94 hantverkskamrar (Chambre des Métiers) och läm- nar bara garantier till kamrarnas medlemmar. I likhet med många andra kredit— garantiföreningar lämnar SIAG garantier endast för en del av det för varje särskilt investeringsprojekt erforderliga kapitalet; högst 75 och 60 procent för inköp av maskiner respektive kostnader för modernisering av verkstäder och butiker. Sam- tidigt erfordras godkännande av vederbörande branschorganisation och den lokala hantverkskammaren för att garanti skall utfärdas. Till följd av dessa kontrollåtgärder och kravet på en viss självfinansiering har behovet av kreditsäkerhet kunnat reduceras. Det kan nämnas att av SIAG:s 15 000 garanterade lånetransaktioner endast 25 fall av utebliven betalning inträffat. Ge- nomsnittligt kan krediter med SIAst garanti erhållas till en räntesats av 7 procent. Garantiavgiften uppgår till c:a 1 procent å det garanterade lånebeloppet. Härtill kommer att 4—6 procent av det utnyttjade beloppet under lånetiden skall tillföras föreningens garantifond. Dessa medel återbetalas då lånet slutamorterats. Liknande system tillämpas inom flertalet kreditgarantiföreningar. Under år 1964 uppgick för- eningarnas garantiåtaganden till totalt 1 033 milj. NF fördelade på c:a 12 400 lån, varav 835 milj. NF respektive 7 560 lån utgick till små och medelstora företag inom

hantverk och industri. Härav svarade SIAG för garantiåtaganden på sammanlagt 35 milj, NF.

5. Crédit National Crédit National grundades år 1919 såsom ett privat kreditinstitut med huvudupp- gift att underlätta näringslivets återuppbyggnad efter första världskriget. Härut- över avsågs Crédit National förmedla lång- och medelfristiga krediter till företag som på grund av sin begränsade storlek inte hade möjligheter att direkt upplåna medel på kapitalmarknaden. Även i samband med återuppbyggnaden efter andra världskriget har institutet spelat en viktig roll. Härvid inträdde också staten som intressent i bolaget. För närvarande utses direktionen av staten, som även har möj- ligheter att i vissa frågor lämna bindande direktiv för verksamheten. Crédit Na- tional har också ålagts den direkta kontrollen över medel från Marshallhjälpen och statens lån i Världsbanken (IBDB). Huvuduppgiften för Crédit National är dock för närvarande lång- och medelfristig kreditgivning till industri och handel samt i viss mån också jordbruket. Crédit National anskaffar medel genom obligations- emissioner på kapitalmarknaden. I viss mån garanteras dessa av staten, som också via statsbudgeten lämnar direkta lån till institutet. För kreditgivningen till industri och handel disponerar Crédit National också, i likhet med »Caisse Centrale de Crédit Hotelier, Commercial et Industriel», vissa medel från >>Fonds de Développe- ment Economique et Social» (FDES). Den totala lång- och medelfristiga kreditgiv- ningen uppgick vid slutet av år 1960 till 3 000 milj. NF, varav 1 100 milj. NF avsåg medel från FDES. Härav utgörs dock endast en mindre del av direkta krediter till små och medelstora industriföretag. Dessa torde uppgå till 150 å 200 milj. NF.

6. Caisse Nationale des Marchés de l'Etat (CNME) CNME har tilldelats en rad viktiga funktioner inom den statliga ekonomiska politi- ken, främst finansiering av de nationaliserade industriföretagens verksamhet, fi- nansiellt stöd till företag som erhållit statliga beställningar, genomförande av spe- ciella låneprogram för att höja produktiviteten inom samhälleligt angelägna närings- grenar samt underlättande av kreditgarantiföreningarnas verksamhet. CNME leds av en styrelse med tolv ledamöter, representerande de viktigaste offentliga och halvoffentliga kreditinstituten, bl.a. Banque de France och Crédit National, samt vissa statsdepartement. Finansiellt stöd till industriföretag, som erhållit kontrakt på statliga leveranser, lämnas i form av endossering av låneväxlar som vederbörande företag drar på sin bank. På motsvarande sätt sker finansiering under beställningsarbetets gång. Ibland svarar SNME för hela kreditrisken (aval inconditionell) men vanligen sker en för- delning av risktagandet mellan banken och CNME. Under år 1960 iklädde sig CNME härigenom borgensansvar för totalt 321 milj. NF. Lånen fårickehaenlöwptidöver- stigande 21 månader. Stödet till kreditgarantiföreningarna sker företrädesvis i form av att CNME endosserar låneväxlar som ett företag med föreningarnas garanti dra- git i någon bank. Om ytterligare en bank träder till, vanligen Crédit National, kan växlarna rediskonteras i statsbanken. I samband med denna verksamhet utövar CNME också en viss kontroll över kreditgarantiföreningarnas verksamhet. Även utan kreditgarantiföreningarnas medverkan bidrar CNME till att underlätta kreditförsörjningen inom branscher där samhället har ett uttalat intresse av att höja produktiviteten och därigenom reducera prisläget. Även här sker stödet i form av endossering (vanligen aval inconditionell) av låneväxlar. Metoden har utnyttjats beträffande bl. a. transportbranschen, byggnadsindustrin och metall- och verkstads— industrin. I stor utsträckning har dessa krediter lämnats till små och medelstora företag, vilka normalt har störst svårigheter att anskaffa medelfristiga krediter.

7. Crédit Coopératif »Caisse Centrale de Crédit Coopératif» intar verksamhetsmässigt en mellanställning i förhållande till Banques populaires och kreditgarantiföreningarna. Medlemmarna utgöres dock av föreningar av olika slag, främst producent- och konsumentför- eningar, hantverksföreningar, skeppskreditföreningar och detaljhandelns inköps- föreningar m.fl. vilka i sin tur bedriver utlåning till sina medlemmar. Crédit Coo- pératif anskaffar medel dels genom ohligationsemissioner på kapitalmarknaden, dels genom direkta bidrag från »Fonds de Developpement Economique et Social». Från Crédit Coopératif kan sedan medlemsföreningarna erhålla medel- eller långfristiga lån. Crédit Coopératif kan också ikläda sig borgensförbindelser för föreningarnas upplåning i andra kreditinstitut. Vidare utövas en långtgående kontroll av med- lemsföreningarnas medelsförvaltning. Crédit Coopératif är i sin tur underställd finansministeriets kontroll. Vid utgången av år 1960 uppgick de utestående kredi- terna till 115 milj. NF samt borgensåtagandena till 9 milj. NF. Omkring 25 procent härav torde avse utlåning till kreditgivande föreningar inom hantverk och handel. Under år 1964 uppgick nytillskottet krediter till sistnämnda föreningar till c:a 3 milj. NF.

8. Sociétés de Développement Régional Genom statligt initiativ har efter år 1955 bildats 15 regionala Sociétés de Développe- ment Regional (SDR) i syfte att främja den franska industrins decentralisering och framför allt motverka en tilltagande koncentration av storindustrier till paris- regionen. SDR lämnar lång- och medelfristiga investeringskrediter till industriföre- tag inom alla storleksgrupper. Finansiellt stöd kan också lämnas i form av att SDR bidrar med upp till 35 procent av ett företags egna kapital. Organisatoriskt har SDR bildats såsom aktiebolag med ett aktiekapital av genomsnittligt 5 milj. NF (lägst 2,5). Aktierna har tecknats av banker, handelskamrar och storföretag inom respek- tive region. Verksamheten kontrolleras av staten genom en särskild kommission. Staten garanterar vidare en minimiavkastning på 5 procent av tecknade aktier samtidigt som aktieinnehavet i skattehänseende ställer sig särskilt förmånligt. SDR anskaffar erforderligt kapital genom utgivande av »kollektivobligationer» dvs. ob- ligationer där ett antal kapitalsökande företag gemensamt står som låntagare. SDR garanterar dock lånens återbetalning. Vid utgången av år 1962 hade genom SDst verksamhet industrin tillförts 335 milj. NF, varav omkring 35 milj. utgjorde SDR:s innehav av aktier och andelar i andra företag. En betydande del av detta belopp har utgått till mindre och medelstora industriföretag.

B. [indirekta stödåtgärder

1. Inledning Det rikt differentierade kreditväsendet motsvarasinte avettlikavälutvecklat system av indirekta stödåtgärder till förmån för mindre och medelstora företag inom hant- verk och industri. Ett enda statligt initiativ kan redovisas på detta område,näm- ligen »Commissariat Général a la Productivité» inom »Centre Francais de Produc- tivité». Detta organ sysslar i betydande utsträckning med småföretagens problem, närmast ifråga om möjligheterna att förbättra den tekniska och ekonomiska effek— tiviteten, men bedriver även verksamhet inriktad på andra näringsgrenar. Övriga initzativ på detta område är av privat ursprung. Här bör nämnas regionala pro- duktivitetsföreningar och branschforskningsinstitut samt den inom Centre Fran- cais de Productivité verksamma »Association Francaise pour l'Accroissement de

la Productivité», vilken sistnämnda är av särskild vikt ifråga om spridande av information till landets småföretag rörande tekniska nyheter.

Hantverkskamrarnas verksamhet är sedan länge av stor betydelse för småföre- tagens utveckling. Under senare år har den av dessa bedrivna rådgivningen i eko- nomiska och juridiska frågor samordnats inom ett nyskapat organ, »Centre Na- tional d'Etudes Techniques et Economiques Artisanal». Detta institut bedriver också en omfattande utredningsverksamhet beträffande bl.a. ekonomiska och so- ciala frågor med anknytning till småföretagsamheten. Till denna verksamhet utgår statsanslag.

Hantverkskamrarna har vidare på egen bekostnad engagerat sig i ekonomiska och administrativa fortbildningskurser för företagare inom olika branscher. Lik- nande verksamhet bedrivs också av åtskilliga branschorganisationer. I detta sam- manhang kan bl.a. nämnas det av »Confédération Nationale de l'Artisanat et des Métiers» år 1958 skapade »Institut National de Promotion Artisanale». Detta in- stitut tillhandahåller av branschorganisationerna subventionerade kurser i före- tagsledning och marknadsföring.

2. Produktivitetsföreningar samt forskning om småföretag m.m. I Frankrike bedrivs forskning rörande de mindre och medelstora företagens för- hållanden av ett stort antal institutioner. I första hand kan här nämnas ett nätverk av produktivitetsfrämjande organ, bl. a. ett tiotal regionala produktivitetsföreningar, tillkomna på privata initiativ, samt inom hantverk, industri och handel c:a fyrtio branschforskningsinstitut, i många fall organisatoriskt anknutna till vederbörande branschorganisationer. Institutens utredningsarbete är inriktat på speciella bransch- problem, företrädesvis av teknisk karaktär och i sina huvuddrag gemensamma för både stora och små företag. De regionala föreningarna anordnar huvudsakligen kurser, konferenser, perma- nenta diskussionsgrupper etc. men bedriver endast i obetydlig utsträckning eget utredningsarbete. Verksamheten finansieras till större delen av bidrag från företag och olika organisationer. Administrationskostnaderna täcks dock genom statsbidrag. Flertalet branschforskningsinstitut har bildats efter 1948, då staten förband sig att lämna finansiellt stöd till sådana organ. Till följd härav har institutens verksam- het erhållit en relativt enhetlig utformning, omfattande»huvudsakligen a) teknisk forskning b) rådgivning — även i ekonomiska frågor, 0) tillhandahållande av laboratorielokaler och -utrustning för enskilda företag (1) dokumentationsservice, samt e) teknisk vidareutbildning av tekniker och förmän. Forskningsarbetet bedrivs huvudsakligen enligt ett i samarbete med vederbörande branschorganisationer upprättat långsiktigt forskningsprogram. Beställningsarbeten för enskilda företag eller företagsgrupper förekommer också, men i begränsad ut- sträckning. Verksamheten finansieras genom statsanslag, bidrag från olika orga- nisationer samt avgifter för beställningsarbeten. Inom universiteten har inrättats ett antal specialinstitutioner för forskning rö- rande praktiska problem inom företagsekonomi och administration etc. För när- varande finns c:a 20 institutioner av detta slag, varav ett mindre antal, bl.a. vid universiteten i Paris, Rennes och Montpellier, huvudsakligen sysslar med de mindre företagens speciella problem.

3. Centre Francais de Productivité Verksamheten i de regionala produktivitetsföreningarna, branschforskningsinsti-

tuten och universitetsinstitutionerna är i viss utsträckning samordnad med arbetet inom >>Centre Franeais de Productivité». Detta är sammansatt av tre formellt fri- stående organ, nämligen »Commissariat Général å la Productivité (CGP), »Comitté National de la Productivité» (CNP) samt »Association Francaise pour l'Accroisse- ment de la Productivité» (AFAP).

Kommissariatet (CGP) verkar som en självständig avdelning inom ekonomi- departementet och bedriver utrednings- och rådgivningsverksamhet i både tekniska och ekonomiska frågor. Avdelningen har 175 anställda specialister, varav c:a 75 svarar för rådgivning. Organisatoriskt har CGP uppdelats i avdelningar för olika näringsgrenar och branscher.

CNP är ett rådgivande organ med 24 representanter för olika myndigheter samt 23 företrädare för branschorganisationer samt arbetsgivare- och arbetstagaresam- manslutningar. Inom kommittén finns ett verkställande utskott med 15 ledamöter. CNP har i förhållande till kommissariatet en rådgivande funktion och skall även kontrollera verksamhetens utformning.

AFAP är en privat, ideell sammanslutning som tagittill sin uppgift att genom olika åtgärder främja näringslivets produktivitet. I styrelsen återfinns företrädare för arbetsgivare och arbetstagare inom industri och jordbruk samt ett antal myndighets- representanter. Föreningen har ett 80-tal anställda specialister. Något förenklat kan sägas att kommissariatet svarar för det praktiska forsknings- och utredningsarbetet, varefter resultaten sprids genom AFAP:s försorg. AFAPutger tidskrifter och hand- böcker, anordnar kurser och studiebesök, tillhandahåller föreläsare och audio- visuella hjälpmedel etc. Till uppgifterna hör också att på motsvarande sätt stärka >>produktivitetstänkandet» inom näringslivet. Verksamheten inom Centre Francais de Productivité finansieras till större delen av statsanslag. Av kostnaderna för kom- missariatet täcks c:a 5 procent av avgifter för beställningsarbeten, medan AFAP:s verksamhet till 30 a 40 procent bekostas genom bidrag från medlemsorganisatio- nerna. Verksamheten omfattar alla grenar av samhällsekonomin; industri, hant- verk, handel, jordbruk etc. —— även effektiviteten inom den statliga förvaltningen undersöks. Inom varje område kartläggs behovet av produktivitetsundersökningar, varefter ett långtidsprogram upprättas för varje sektor. Under senare år har verk- samheten i betydande utsträckning inriktats på undersökningar av de mindre och medelstora företagens problem, samt i samband härmed möjligheterna att förbättra och utvidga informationen till dessa företag.

4. CNETEA År 1956 upprättades av hantverkskamrarna ett särskilt utredningsorgan för hant- verket, >>Centre National d'Etudes Techniques et EconomiquesArtisanal» (CNETEA). Institutet har till uppgift att bl.a. anpassa moderna företagsledningsmetoder till hantverkarnas behov, främja hantverkets deltagande i landets ekonomiska utveck- ling, söka nya avsättningsområden för hantverkets produktersamtbidratillen för småföretagen förbättrad kreditförsörjning. CNETEA har också fått i uppdrag att samordna hantverkskamrarnas rådgivningstjänst. Sedan lång tid har landets samt- liga 94 hantverkskamrar förfogat över en eller flera rådgivare i ekonomiska och juridiska frågor. Genom tillkomsten av CNETEA har denna verksamhet centra- liserats genom att institutet svarar för utbildning av rådgivare och därefter an- ställes dessa med femårskontrakt. Härefter utplaceras konsulenterna till tjänstgöring inom olika hantverkskamrar. Erforderliga medel för rådgivningsverksamheten an- skaffas av CNETEA genom statsanslag, bidrag från hantverkskamrarna, banker och organisationer, donationer etc. Bland andra arbetsuppgifter har konsulenterna ålagts att på olika sätt främja organiserat samarbete och erfarenhetsutbyte (s.k.

ERFA-grupper) bland företagare inom hantverk och mindre industri. CNETEA har centralt tillgång till ett 20-tal konsulenter. Planer föreligger på att inom en nära framtid utvidga rådgivningstjänsten med tekniska specialister. Den tekniska råd- givningen handhas för närvarande av Centre Francais de Productivité samt vissa branschforskningsinstitut och branschorganisationer. Resurserna inom sistnämnda område är emellertid otillräckliga och tjänsterna torde många gånger ställa sig allt- för dyrbara för de mindre företagen.

V. Nederländerna

A. Kreditförsörjning

1. Inledning Affärsbankernas långivning är i Nederländerna i högre grad än i andra länder in- riktad på kortfristiga krediter. Förklaringen härtill är helt enkelt den, att det ne- derländska kreditväsendet ursprungligen organiserades i syfte att finansiera den omfattande utrikeshandeln. Några legala begränsningar i fråga om längsta bind- ningstid för lånen finnes dock inte. Tendensen går också mot ökade engagemang i långfristiga projekt. Det må t.ex. nämnas, att de stora affärsbankerna bildat sär- skilda finansieringsbolag för långfristig kreditgivning och därvid utnyttjat obliga- tionsmarknaden för kapitalanskaffning. Till de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning medverkar även sta- ten i olika avseenden. Sålunda är staten delägare i De Nationale Investeringsbank — även benämnd Herstelbank — och Nederlandsche Middenstandsbank N.V. Båda dessa banker arbetar på kommersiell basis samtidigt som de har att taga speciella hänsyn till samhälleliga intressen. Av särskild vikt är att de har möjlighet att er- hålla statsgaranti för viss långivning, som kan anses alltför riskbetonad ur strikt bankmässig synpunkt. Till följd av att statliga kreditgarantier till de mindre företagen huvudsakligen avser utlåningen från Middenstandsbank, har de reguljära bankerna i viss utsträck- ning förlorat sina kunder till detta kreditinstitut. Detta har för småföretagen med- fört den betydelsefulla fördelen att affärsbankerna efter hand visat betydligt större riskvillighet i sin långivning till småföretagsamheten. Även i övrigt lämnas statligt stöd till de små och medelstora företagens kredit- försörjning. Ekonomiministeriet kan sålunda lämna s. k. utvecklingskredit för att möjliggöra den tekniska genomarbetningen av olikauppfinningar.Vidare månäm- nas Stiftelsen Industriell Garantifond, som har till uppgift att underlätta anskaff- ningen av riskvilligt kapital för små och medelstora företag.

2. Da Nationale Investeringsbank N.V. De Nationale Investeringsbank, eller Herstelbank som den också kallas, inrättades år 1945 som en bank för återuppbyggnadskrediter. Dess uppgift är att lämna lång- fristiga lån och teckna borgen åt företag inom handel, industri, jordbruk, fiske, transportväsen m.m. Framför allt har banken betydelse som långivare åt den me- delstora industrin. Aktiekapitalet i banken uppgår till 300 milj. gulden, varav 151 milj. tillskjutits av staten. De medel som utöver aktiekapitalet erfordras för rörelsen anskaffar banken genom upplåning. Denna upplåning kan antingen ske av stats- medel eller i annan ordning, varvid statlig garanti även kan erhållas. Således upp- togs år 1964 bl. a. ett obligationslån på 50 milj. gulden löpande med 6 procent ränta. Balansomslutningen uppgick vid utgången av år 1964 till 688 milj. gulden. Banken arbetar huvudsakligen på rent kommersiell grund. I fråga om säkerhet,

ränta, amorteringsvillkor osv. tillämpas sålunda vedertagna bankmässiga principer. Banken har emellertid en särställning, bl. a. genom att den anförtrotts finansierings- uppgifter enligt vissa speciallagar, av vilka de viktigaste är krigsskadelagen, hotell- finansieringslagen samt lagen om reorganisering av fiskeflottan, och genom att den kan erhålla statsgaranti för lån för investeringar, som kan anses i hög grad risk- fyllda. De närmare villkoren för sådan statsgaranti skall beröras i det följande.

Summan av Herstelbanks utestående lån, vilka beviljats enligt de nyssnämnda speciallagarna, uppgick år 1964 till knappt 40 milj. gulden, medan de ordinära kre- diterna utgjorde 577 milj. gulden. Av sistnämnda summa hade statsgaranti erhållits för ett belopp av 49 milj. gulden. Bankens krediter har i stor utsträckning ianspråk- tagits av företag inom sjöfart och annan transportverksamhet, vilka totalt erhållit c:a 200 milj. gulden, medan verkstadsindustrin svarar för omkring 90 milj.

3. Nederlandsche Middenstandsbank N.V. Nederlandsche Middenstandsbank grundades år 1927 genom sammanslagning av ett flertal mindre banker med inriktning på småföretag. Staten äger 41 procent av aktiekapitalet. Detta uppgick vid utgången av år 1964 till 60 milj. gulden, men har under år 1965 höjts till 75 milj. gulden. Banken arbetar som affärsbank och är spe- ciellt inriktad på att lämna medellånga och långfristiga krediter till mindre företag. Den kan även erhålla statsgarantier för sin utlåning. Banken har under senare år ökat sin verksamhet mycket kraftigt och utlåningen till näringslivet har stigit från 600 milj. gulden år 1960 till omkring 1 060 milj. år 1965, varav c:a 160 milj. belöper sig på en inom Middenstandsbank upprättad sär- skild stiftelse. Av den totala utlåningen har statsgaranti lämnats för c:a 200 milj. gulden.

4. Statliga kreditgarantier Statsgarantisystemet är baserat på två speciallagar, nämligen »Regeling Bijzondere Krediten» och >>Kreditbeschikking Midden -en Kleinbedrigt 1965». Den förstnämnda lagen avser långivning från Herstelbank och den andra långivning från Neder- landsche Middenstandsbank eller borgensfonder. Herstelbank omhänderhar därvid krediter, som överstiger 100 000 gulden. De statsgaranterade lånen från Herstelbank kan indelas i två grupper. För det första kan lån ges för finansiering av ur sam- hällelig synpunkt angelägna investeringar, i fall då vederbörande företagare inte själv anser sig kunna åtaga sig risken för hela investeringen. Lån kan i detta fall beviljas med särskilda lättnader i fråga om ränte- och amorteringsvillkor m.m. För det andra lämnas lån utan sådana lättnader, i fall då företagaren ansvarar för hela investeringen men Herstelbank anser kredit alltför riskfylld, t.ex. därför att förhållandet mellan företagarens egna och främmandekapitalärogynnsamt.Staten kräver dock att Herstelbank i sistnämnda fall svarar för minst 25 procent såsom egen utlåning. Handläggningen av ärenden rörande statsgaranterade lån ombesörjes av en kommitté med representanter för finansministeriet, ekonomiministeriet och Herstelbank. Den statsgaranterade kreditgivningen från Nederlandsche Middenstandsbank är speciellt avsedd för småföretagen, Bland de allmänna villkoren för lån må nämnas, att låntagaren skall vara kreditvärdig, att företagsledningen har erforderlig kun- skap och erfarenhet, att krediten utnyttjas för ett förnuftigt ändamål samt att lån— givaren erhåller viss insyn i vederbörande rörelse. En rad olika institutioner, ex— empelvis borgensfonder i olika branscher, den centrala garantifonden för små- företag och — i fråga om större lån — Middenstandsbank —— prövar låneansök- ningar, varefter beviljat lån utbetalas genom Middenstandsbank. Beträffande samt-

liga kreditformer gäller att staten och vederbörande branschs borgensfond tillsam- mans garanterar hela lånebeloppet. Fördelningen av garantierna varierar dock mel— lan olika låneformer. I fall då kredit vägras kan besvär anföras hos ekonomi- ministern. Utöver låneräntan erlägger låntagare en administrationsavgift på 1,5 procent av lånebeloppet, dock högst 600 gulden. Beträffande de olika former av krediter, som kan förekomma, må nämnas följande:

a) Statsgaranterade krediter kan lämnas för anskaffande av utrustning till rörelse, såsom maskiner, bilar, affärsinredning, inventarier och instrument. Högsta kre- ditbeloppet är 150 000 gulden och längsta lånetiden 10 år.

b) Särskild kredit kan lämnas till företagare, som drivit sin rörelse i mer än 2 år, och som i samband därmed utan eget förvållande råkat i likviditetssvårigheter. Högsta [belopp är 150 000 gulden och längsta lånetid 10 år.

c) I anledning av ekonomisk samverkan mellan två eller flera företagare kan kre- dit lämnas för investeringar eller anskaffande av rörelsekapital. Kreditbeloppet skall därvid stå i rimligt förhållande till låntagarnas egna kapital och långfristiga främmande kapital. Något maximibelopp har ej fastställts, men längsta lånetid är 10 år. Statlig garanti utgår med 100 procent. (1) Kredit kan vidare erhållas för övertagande av en bestående rörelse. I praxis torde lån överstigande 75 000 gulden icke ha lämnats. Längsta lånetid är 10 år. Statlig garanti utgår med 66% procent.

e) Inredningskredit kan beviljas för finansiering av inredning i en rörelses loka- ler och vissa andra utgifter i samband därmed, t.ex lageranskaffning, Till krediten kan även fogas garanti för hyra. Högsta lånebeloppet är 150 000 gulden och längsta lånetiden 15 år. Den statliga garantin uppgår till 100 procent. För köp av tomt eller fastighet kan företagare få hypotekslån mot intecknings- säkerhet inom 85 procent av fastighetsvärdet. Högsta lånebeloppet är 150000 gulden och halva lånebeloppet skall amorteras inom 15 år. Lån kan lämnas från kreditinstitut av alla slag. Staten garanterar 40 procent av lånebeloppet under 15 är.

f) Sedan år 1965 kan personer, som avser att starta nya företag erhålla kredit- garantier till maximalt 50 000 gulden. En förutsättning härför är dock att av erforderligt kapital 5 procent insättes av företagaren samt att ytterligare 30 pro- cent erhålles genom normala lånetransaktioner. Staten garanterar 50 procent av lånebeloppet, medan långivare, borgenssammanslutning eller annan institu- tion ställer garanti för resterande 50 procent.

g) Slutligen kan direkt borgensfondskredit lämnas till företagare, som drivit sin rörelse mer än två år, och som inte kan erhålla särskild kredit av tidigare an— givet slag för att avhjälpa finansiella svårigheter. Högsta lånebeloppet är därvid 10 000 gulden och längsta lånetiden 5 år. De statsgaranterade krediterna från Middenstandsbank uppgår till omkring 150 milj. gulden pr år. Trots den i många avseenden riskbetonade utlåningen har för— lusterna varit förhållandevis obetydliga, nämligen högst 0,5 procent av den totala kreditgivningen.

5. Utvecklingskrediler För finansiering av tekniska projekt, som inte skulle kunna förverkligas utan stat- lig kredit, inrättades år 1954 en statlig fond med ett kapital av 20 milj. gulden. Kre- diterna är endast avsedda att finansiera själva utvecklingsarbetet och således inte det tidigare forskningsarbetet eller den efterkommande exploateringen. I praktiken blir det huvudsakligen de mindre och medelstora industriföretagen som kan draga fördel av denna kreditform.

Lånen får endast i undantagsfall överstiga 500 000 gulden. De beviljas av ekonomi- ministern, som därvid biträdes av en rådgivande kommitté om 3 personer, det s.k. utvecklingsrådet. I fråga om kreditvillkoren gäller, att låntagaren i rimlig utsträck- ning skall deltaga med eget kapital i projektet. I allmänhet krävs därvid en andel av 30 procent. Lånetiden är i regel 15 år. Krediten utbetalas efterhand som pro- jektet framskrider, och låntagaren skall avlämna fortlöpande rapporter om arbetets utveckling. Amorteringsvillkoren fastställes sedan projektet fullbordats. Ränta ut- går med 5 procent. Om projektet misslyckas, kan resterande skuld avskrivas.

6. Stiftelsen Industriell Garantifond I syfte att möjliggöra anskaffning av riskvilligt kapital till mindre och medelstora företag fattades år 1957 beslut om upprättande av en statlig industriell garantifond (Stichting Industrieel Garantiefonds). Fonden, vars kapital uppgår till 30 milj. gulden, skall emittera obligationer på kapitalmarknaden och ställa de därigenom inkomna medlen till näringslivets förfogande. Administrationen omhänderhas av Herstelbank i vad avser kapitalbelopp överstigande 100 000 gulden och av Neder- landsche Middenstandsbank ifråga om lägre belopp. Avsikten är att företag, som på grund av sin begränsade storlek inte har tillgång till den normala kapitalmarknaden, skall kunna erhålla kapital från fonden. Fonden blir därvid delägare i företagen. Så fort vederbörande företag ordnat kapitalfrågan på annat sätt, skall fondens engagemang avvecklas.

B. Indirekta stödåtgärder

1. Inledning Ett stort antal institutioner bedriver teknisk och ekonomisk rådgivning. Statens insatser på detta område omfattar en för de mindre och medelstora företagen he- tydelsefull teknisk rådgivningstjänst, bidrag till regionala s.k. ekonomiska- teknologiska institut, vilka förutom ekonomisk rådgivning fullgör vissa officiella registreringsfunktioner samt härutöver en särskild statlig byrå, som, utöver råd— givning i kredit- och etableringsfrågor, kan sägas ha den dubbla uppgiften att öka den ömsesidiga förståelsen mellan myndigheter och företagare. Vissa statsbidrag utgår också till åtskilliga av de många privata och offentlig—rättsliga (officiella) näringssammanslutningar som bedriver rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Sistnämnda institutioner har så gott som uteslutande branschinriktad rådgivning, huvudsakligen avseende ekonomiska och administrativa problem. En väsentlig brist i sammanhanget torde dock vara att någon arbetsfördelning aldrig åstadkommits mellan de inom detta område verksamma organisationerna, varigenom en rationell verksamhet försvårats, främst med avseende på den erforderliga geografiska sprid— ningen av rådgivningseentraler. Till följd härav träffades år 1960, efter några pre- liminära överenskommelser under 1950-talet, ett avtal mellan flertalet berörda sam- manslutningar, syftande till att för framtiden samordna och utvidga insatserna på detta område. Tyngdpunkten skulle dock även i fortsättningen ligga på bransch- inriktade rådgivningsbyråer. Verksamheten skall finansieras med statsbidrag och bidrag från organisationer samt, därmera omfattande konsultationer lämnas, av- _ gifter från vederbörande företag. I planerna ingår också en utbyggnad av det 5. k. Ambachtszentrum (hantverkscentrum) — ett institut som av vissa centralorganisa- tioner upprättats för hantverkets främjande. Detta institut får till uppgift att bistå branschorganisationerna vid inrättandet av nya rådgivningsbyråer, utarbeta un- derlag för byråernas rådgivning och handha central utbildning av företagskonsulen- ter. Ambachtszentrum skall också bedriva direkt rådgivning inom mera speciella

ämnesområden samt fungera som rådgivningsorgan för de branscher som saknar branschinriktad rådgivningstjänst.

Vidareutbildningen av verksamma företagare och yrkesutövare handhas i Neder- länderna uteslutande av olika bransch- och centralorganisationer. För närvarande utgår statsbidrag endast till tekniska fortbildningskurser. Det förväntas emellertid att en statlig kommitté inom en nära framtid skall framlägga förslag beträffande statliga bidrag även till kurser och undervisning inom företagsledning och nära- liggande ämnesområden. Statliga indirekta stödåtgärder till förmån för mindre och medelstora företag inom främst hantverk och industri förekommer också i form av statsbidrag till Economisch Instituut voor de Middenstand, som har till uppgift att bedriva ekonomisk och social forskning rörande dessa företagskategorier. Slutligen kan nämnas att vissa statsbidrag utgår till centralorganisationen för konsthantverk — Central Orgaan voor het Scheppend Ambacht — för dess verksamhet i syfte att främja export av konst- och kvalitetshantverk.

2. Statlig och statsunderstödd rådgivningsverksamhet

Redan år 1910 lades grunden till en statlig teknisk rådgivningstjänst — Rijksinjver- heidsdienst —— med huvudsaklig inriktning på mindre företag. Verksamheten sys- selsätter för närvarande c:a 80 konsulenter, fördelade på 15 regionala byråer, vilka samtliga arbetar rätt självständigt. Rådgivningen avser främst produktionsutrust- ning och arbetsmetoder. Huvudbyråcr finns dock i Haag, Amsterdam och Delft. I var och en av Nederländernas provinser har vidare staten och vissa större samman- slutningar inom näringslivet upprättat ekonomiska-teknologiska instiut, vilka bl.a. bedriver rådgivning i ekonomiska frågor. Mellan rådgivningstjänsten och instituten upprätthålls regionalt ett nära samarbete. Härutöver har inom ekonomiministeriets avdelning för små och medelstora företag och turism upprättats en särskild rådgiv- ningsbyrå. Denna har till uppgift att lämna information till mindre företag beträf- fande regeringens ekonomiska politik, möjligheterna att erhålla statligt kreditstöd samt de ofta mycket komplicerade etableringsbestämmelser som gäller för skilda branscher. Dessutom skall byrån bistå statliga, regionala och lokala myndigheter med råd och upplysningar rörande de mindre och medelstora företagens förhål- landen, särskilt med avseende på inverkan av förändrad lagstiftning och nya inslag i den ekonomiska politiken. Byrån sysselsätter för närvarande c:a 20 tjänstemän, varav 11 fältkonsulenter, en inom varje provins. Årskostnaderna uppgick år 1964 till c:a 1,4 milj. kronor.

Samtliga ovannämnda former av statlig rådgivning är i huvudsak kostnadsfri för mottagarna och avser små och medelstora företag i alla branscher inom hantverk, industri, handel och servicenäringarna. Den statliga rådgivningen utnyttjas huvud- sakligen av företag med mindre än 25 anställda, medan kontakter med företag med över 50 anställda förekommer i förhållandevis begränsad utsträckning.

Trots att staten under efterkrigstiden i allt större utsträckning engagerats i råd- givning av olika slag, spelar de privata och officiella organisationerna inom närings- livet fortfarande en dominerande roll ifråga om både teknisk och ekonomisk kon- sultverksamhet. För närvarande utgår statsbidrag till sådan verksamhet endast i begränsad omfattning.

3. Forskning

Economisch Instituut voor de Middenstand, som ursprungligen inrättades på initia- tiv av ett antal branschsammanslutningar, har till uppgift att bedriva forskning rörande ekonomiska och sociala problem med anknytning till de mindre och me- delstora företagen inom hantverk, industri och handel. Bland forskningsuppgif-

terna kan nämnas lönsamhetsundersökningar och utredningar beträffande ratio- naliseringsmöjligheter inom olika branscher. Verksamheten är överhuvudtaget in- riktad på att få fram praktiskt användbara resultat och kompletteras av regelbundet publicerade redogörelser för forskningsarbetet. Institutets kostnader täckes till 50 procent av statsbidrag och till resterande del genom verksamhetsbidrag från olika bransch— och centralorganisationer inom ifrågavarande näringsgrenar. I detta sam- manhang kan nämnas att även det halvstatliga Commissie Opvoering Productiviteit (COP) har utfört —— i vissa fall i samarbete med ovannämnda institut _ ett antal undersökningar i syfte att möjliggöra en förbättring av organisation och företags- ledning i de mindre företagen.

VI. Schweiz

A. Kreditförsörjning

1. Inledning Den schweiziska kreditmarknaden kännetecknas av den rikliga förekomsten av olika kreditinstitut med skilda uppgifter. Karakteristiskt är också att flertalet har en mycket mångsidig verksamhet, varigenom stark konkurrens upprätthålles på så gott som alla områden av kreditmarknaden. Belysande i detta sammanhang är vidare att antalet finansinstitutioner — banker och andra — vid slutet av år 1964 uppgick till nära 1 500. Kapitalmarknaden har sedan lång tid rönt stark påverkan av den tidvis mycket omfattande tillströmningen av utländskt kapital. I samman- hanget kan noteras att gängse marknadsräntesatser internationellt sett är mycket låga; nationalbankens officiella diskonto var således under perioden 1936—1957 oförändrat 1,5 procent. (Exemplet är dock ej helt rättvisande eftersom bankerna på grund av genomgående god likviditet icke haft behov av att upptaga lån i national- banken.) Mot denna bakgrund är det naturligt att näringslivets kreditbehov kunnat tillgodoses i större utsträckning än i flertalet andra europeiska länder. Beträffande de mindre och medelstora företagen torde kreditsvårigheterna till arten, men ej till omfattningen, vara jämförbara med förhållandena i andra länder. I syfte att kompensera de mindre företagens bristande möjligheter att uppställa realsäker- heter för erhållna krediter, har bildats ett antal s. k. Bärgschaftsgenossenschaften, med uppgift att utfärda borgensförbindelser såsom säkerhet för företagarens upp- låning på den reguljära kreditmarknaden. I det följande skall lämnas en framställ- ning beträffande den verksamhet som med stöd av statsbidrag bedrivs av ett antal Gewerbliche Biirgschaftsgenossenschaften med inriktning på mindre företag inom hantverk och industri. Härutöver finns en rad andra institutioner som också ut- färdar borgensförbindelser utan särskild inriktning på de mindre företagen. I dessa fall är verksamheten genomgående affärsmässigt upplagd och bedrivs utan statsbi- drag. Den schweiziska kreditmarknaden domineras av affärsbankerna. Dessa äro av tre slag; s.k. storbanker, kantonalbanker och lokalbanker. De fem storbankerna är traditionellt inriktade på storindustrins och utrikeshandelns kapitalbehov, me- dan de mindre och medelstora företagens krediter i väsentlig utsträckning till- handahålles av 28 kantonalbanker, vilka huvudsakligen ägs av kantonerna. Be- träffande samtliga affärsbanker gäller att utlåningen icke ens principiellt är be— gränsad till kortfristiga krediter. Den långfristiga utlåningen är således omfat- tande, ehuru kredittider understigande fem år dominerar. Bankernas långfris— tiga engagemang möjliggörs likviditetsmässigt främst av en särskild inlånings- form, 5. k. kassaobligationer, ställda på innehavaren med löptider på 3—8 år.

I vissa fall lämnar affärsbankerna lån med amorteringstider upp till 20 år. Räntan för medellånga och långa krediter uppgår till 3,75—5,0 procent.

2. Borgens/öreningar Sedan år 1923 har sammanlagt 11 s.k. Bärgschaftsgenossenschaften upprättats re- gionalt under medverkan av banker, bransch— och centralorganisationer, enskilda företag och kantonala myndigheter. Föreningarna är sammanslutna i ett centralt förbund, Schweizerisches Verband der Gewerblichen Biirgschaftsgenossenschaften (SVBG), och har till uppgift att genom utfärdande av borgensförbindelser under- lätta kreditförsörjningen för mindre företag inom hantverk, industri och handel. Föreningarna åtnjuter statsbidrag. Till följd härav skall föreningarnas stadgar un- derställas de federala myndigheterna för godkännande. Genom föreningarnas borgensförbindelser underlättas upplåning i de reguljära kreditinstituten, främst affärsbankerna. Borgensteckning har stadgemässigt be— gränsats till att avse lån understigande 20 000 SF samt, ifråga om krediter där lån- tagaren kan erbjuda annan säkerhet, 30000 SF. Under vissa förutsättningar kan föreningarna, genom att ansöka om SVGB:s godkännande av transaktionen, ställa borgen för krediter upp till 70000 SF. Amorteringstiden skall understiga 10 år eller, ifråga om lån med kompletterande säkerhet, 15 år. Någon begränsning be- träffande godkända låneändamål har icke uppställts. I syfte att begränsa förlustriskerna har föreningarna förbehållit sig rätten att under borgensförbindelsens giltighetstid upprätthålla insyn över verksamheten inom de låntagande företagen. Kontrollen är av varierande omfattning, men nor- malt torde granskningen avse både bokföring och eventuell årsredovisning. I sam- band med borgensteckning lämnar föreningarna också erforderlig rådgivning rö- rande bokföring och andra ekonomiska eller administrativa problem.

På grund av verksamhetens karaktär har det icke ansetts vara möjligt att låta bor- gensmottagarna stå för föreningarnas administrationskostnader. Med hänsyn här- till har staten och kantonerna förbundit sig att tillsammans lämna förvaltnings— bidrag med totalt 50 procent av ersättningsberättigade administrationskostnader. Så gott som samtliga kostnader är ersättningsbara, således även kostnader för er- forderlig rådgivning samt för regelbunden kontroll av låntagarnas bokföring och redovisningshandlingar. Undantag har skett endast för kostnader avseende skatter och allmänna avgifter samt prövning av uppenbart ogrundade borgensansökning- ar.

Härutöver lämnar staten ersättning med 75 procent av de borgensåtaganden som föreningarna tvingats ersätta på grund av låntagares konkurs o.dyl. I vissa fall kan denna ersättning uppgå till 90 procent av förluster i verksamheten. Intill år 1964 har die Bärgschaftsgenossenschaften utfärdat sammanlagt 16 439 borgensför- bindelser på totalt 156 milj. SF. Med nuvarande omfattning av verksamheten uppgår antalet förluster per år till 15—20 med ett totalbelopp av 80—100 000 SF, vilket mot- svarar c:a 2 procent av värdet av samtliga åtaganden.

B. Indirekta stödåtgärder

1. Inledning Teknisk och ekonomisk rådgivning till företag inom hantverk och mindre industri handhas i Schweiz uteslutande av privata företag och sammanslutningar inom nä- ringslivet. I olika delar av landet har bransch- och centralorganisationer upprättat ett trettiotal byråer som sköter bokföring för klientföretag och dessutom bedriver en omfattande rådgivningsverksamhet i ekonomiska och administrativa frågor. Något

statsbidrag synes icke utgå till dessa byråer, men ett mindre antal erhåller ekono- miska bidrag från vederbörande kanton.

I likhet med förhållandet i åtskilliga andra länder har den schweiziska staten på- tagit sig en väsentlig del av det ekonomiska ansvaret för att upprätthålla en hög yrkesutbildningsstandard. Ehuru teknisk vidareutbildning och ekonomisk utbild- ning av företagsledare uteslutande bedrives av privata institutioner, finansieras un- dervisningen i stor utsträckning genom statsbidrag. Alternativt utgår statliga sti- pendier till företagare för deltagande i olika kurser.

En omfattande vetenskaplig forskning rörande de mindre företagens ställning och svårigheter bedrives av Das Institut fiir Gewerbliche Wirtschaft i St Gallen. Statens medverkan på detta område har inskränkt sig till vissa anslag vid institu- tets upprättande. Trots institutets relativt kortvariga verksamhet har redan läm- nats viktiga bidrag till kunskapen om och förståelsen för de mindre företagens för- hållanden. Även internationellt åtnjuter institutet ett gott anseende för sina forsk- ningsinsatser.

Vidare bör framhållas att staten i Ziirich och St Gallen upprättat två institut för teknisk utprovning av nya material med industriell användning samt att vissa stats- bidrag utgår till institutioner som bl. a. har till uppgift att främja de mindre före- tagens exportförsäljning.

2. Vetenskaplig forskning

År 1964 bildades »Institut för Gewerbliche Wirtschaft» såsom en fristående institu- tion i anslutning till Handelshögskolan i St Gallen. Institutet har till uppgift att be- driva vetenskaplig forskning inom nationalekonomi, rättsvetenskap, företagseko- nomi och allmän samhällsvetenskap med anknytning till aktuella problem rörande de mindre företagen inom hantverk, industri och handel. I samband med forsk- ningsarbetet bedriver institutet ett omfattande samarbete med andra institutioner och sammanslutningar, både i Schweiz och utlandet. Institutet grundlades med eko- nomiskt stöd från staten, kantonen St Gallen samt staden med samma namn och bidrag från en rad olika sammanslutningar inom näringslivet. Vissa driftsbidrag utgår alltjämt, men numera finansieras institutets verksamhet i allt väsentligt av arvoden och ersättningar för utförda forskningsuppdrag. Institutet utger en kvartals— tidskrift — Internationales Gewerbe-Archiv _— vari egna och viktiga utländska forskningsresultat redovisas. Slutligen bör nämnas att institutet bistår företagare med råd och anvisningar rörande problem av ekonomisk karaktär. En indirekt in- sats på detta område sker också i den formen att företagskonsulter inom närings- livets orangisationer regelbundet genomgår grundkurser och vidareutbildning vid institutet.

VII. Storbritannien A. Kreditförsörjning

1. Inledning Den övervägande delen av kreditgivningen till mindre och medelstora företag i Storbritannien sker genom olika privata finansinstitut. Direkt statlig långivning till dessa företag förekommer icke i någon betydande utsträckning. Verksamheten inom The Rural Industries Loan Fund Ltd finansieras dock av statliga medel. Bland de institut, som lämnar långfristig kredit, märks bl.a. försäkringsbolagen. Därjämte sker sådan långivning genom vissa förvaltningsbolag, handelshus och mäklare. Ett

speciellt institut för ändamålet är The Industrial and Commercial Finance Cor- poration Ltd (ICFC).

Långivning till mindre företag sker även genom The Charterhouse Industrial Development Ltd, vars verksamhet dock närmast är inriktad på finansiering av före- tag genom teckning av aktier. Vidare må nämnas ICFC:s dotterbolag Estate Duties Investment Trust Ltd, vars syfte främst är att lämna krediter till företag, som har speciella lånebehov i samband med erläggande av arvsskatt.

Under senare år har tillkommit ytterligare ett speciellt kreditinstitut med sär- skild betydelse för de mindre företagen, nämligen The Technical Development Capital (TDC), vars uppgift är att bistå företag och enskilda vid kommersiellt ut- nyttjande av uppfinningar o.dyl. TDC bildades sedan den s.k. Radcliffekommittén år 1959 framlagt en omfattande utredning beträffande den brittiska kreditmarkna- dens förhållanden. Kommittén ägnade särskild uppmärksamhet åt de mindre före- tagens kreditproblem, och konstaterade att småföretagen ifråga om möjligheter att få långa krediter är sämre ställda än de större företagen. Med hänsyn till det för- hållandevis begränsade kapitalbehovet i varje enskilt fall kunde vare sig försäk- ringsbolag eller obligationsmarknaden utnyttjas för erforderliga krediter, Be- träffande affärsbankernas utlåning, konstaterade Hadeliffekommittén att denna traditionellt är kortfristig. Trots detta tillgodoser de engelska affärsbankerna i stor utsträckning medellånga och långfristiga finansieringsbehov. I jämförelse med svenska förhållanden är dock dessa krediter en för låntagaren relativt osäker finansieringsform eftersom de engelska bankerna många gånger genom- för en regelbunden nyprövning av utestående krediten Enligt kommitténs me- ning borde dessa institutionella brister kunna avhjälpas inom ramen av det existerande kreditväsendet.

Kommittén framhöll också de speciella svårigheter, som uppkommer inom små— företagen när det gäller att exploatera nya uppfinningar eller ny industriell teknik. Det ena problemet härvidlag är, att kostnaderna för utvecklingsarbetet kan vara större i förhållande till småföretagets eget kapital och till dess vinstutsikter än vad kreditinstituten anser försvarligt att bevilja i form av län. Det andra problemet gäller de ekonomiska riskerna, som vid en kommersiell exploatering av tekniska nyheter sannolikt blir större än vid en expansion med utnyttjande av redan tillämpade pro- duktionsmetoder. Hur lovande nyheten än ter sig, så är riskerna svåra att upp- skatta. Detta gör det svårare för ett företag, som vill exploatera en uppfinning, att övertyga potentiella kreditgivare om att deras medel kommer att bli förmånligt placerade. Mot bakgrunden av dessa synpunkter framlade kommittén förslag om inrättande av ett särskilt kreditinstitut i syfte att underlätta den kommersiella ex- ploateringen av tekniska nyheter. Utformningen av The Technical Development Capital skedde också i stort sett i enlighet med kommitténs förslag. Såsom en väsentlig avvikelse härvidlag kan dock konstateras att TDC arbetar utan finansiellt stöd från staten.

2. The Industrial and Commercial Finance Corporation Ltd. The Industrial and Commercial Finance Corporation Ltd bildades år 1945 av Bank of England, affärsbankerna och de skotska bankerna. Syftet med institutet är att lämna kredit till både industri- och handelsföretag, särskilt i sådana fall då eljest förekommande möjligheter till bankkrediter inte är tillgängliga. ICFC är sålunda tänkt att komplettera men inte att ersätta övriga finansieringsmöjligheter. Minimigränsen för lån från ICFC är 5000 pund, och maximibeloppet vanligen 250 000 pund. Som säkerhet för lånen kan förekomma inteckning i fastigheter, ma- skiner och inventarier samt pantförskrivning av t.ex. varulager. Några bestämda

regler hur långt institutet kan gå vid sin belåning finnes icke. I fråga om lån mot inteckningi fast egendom torde en belåning upp till 90 procent av fastighetsvärdet kunna förekomma. För mindre välbelägna fastigheter och för mera specialiserade byggnader torde belåningen dock stanna vid 50—60 procent.

ICFC arbetar normalt på affärsmässig grund. För lånen utgår marknadsränta som varierar med hänsyn till säkerheternas art, låntagarens ekonomiska ställning och förväntningarna rörande låneobjektet. Vanligen bestämmes en fast ränta för hela lånetiden. För närvarande liggger räntan vid omkring 7 procent.Amorterings- tiden är mellan 10 och 20 år, i undantagsfall upp till 25 år. Den genomsnittliga låne- tiden torde ligga vid omkring 15 år. Bevakningen av utestående lån sker bl.a. genom att låntagarna, som regel kvartalsvis, får insända sina räkenskaper till ICFC. Aktie- ägare i bolaget är Bank of England samt ett antal affärsbanker, De sistnämnda har därvid andelar i proportion till sina tillgångar, mätt efter insättningarna. Några utomstående aktieägare finnes icke. Bolaget har förutom huvudkontor i London avdelningskontor i 9 andra städer. Medel för sin utlåning har bolaget erhållit dels genom det egna kapitalet och tillskott i annan form från aktieägarna, dels ge- nom obligationslån. Bolagets kreditgivning uppgick den 31 mars 1965 till över 63 milj. pund.

Härav torde uppskattningsvis 5 milj. pund utgöra krediter utan bankmässiga sä- kerheter, dvs. personkrediter 0. d_vl. Förutom direkta krediter förekommer finan- siellt stöd i form av leasing och anordnande av avbetalningsköp. Sistnämnda fi- nansieringsform —The Plant Purchase Scheme —— innebär att ICFC inköper ma- skiner och verktygsutrustning, varefter vederbörande företag övertar anläggningar- na genom årliga avbetalningar under normalt 5 år. Genom denna service har före- taget möjligheter att förhållandevis snabbt få tillgång till den för en utvidgning av verksamheten erforderliga kapitalutrustningen. Under senare år har ICFC upp- tagit även leasing på verksamhetsprogrammet. Genom leasing har ett företag möj- ligheter att utan realsäkerheter och utan belastning av investeringsbudgeten er- hålla omedelbar tillgång till erforderlig maskin- och verktygsutrustning. Värdet av utestående leasing-kontrakt uppgick i mars 1965 till c:a 870 milj. pund. I samman— hanget kan nämnas att ICFC år 1952 upprättade ett dotterbolag, Estate Duties In- vestment Trust Ltd (EDITH), vars huvuduppgift är att lämna lån till familjeföretag som hotas av splittring till följd av arvsbeskattningen vid ägares eller delägares frånfälle. Långivningen sker företrädesvis i form av att bolaget för längre eller kortare tids innehav inköper aktier eller andelar i det berörda företaget. EDITH ställer dock inte anspråk på att erhålla motsvarande inflytande över förvaltningen. År 1964 uppgick bolagets investeringar till 3,7 milj. pund fördelade på c:a 120 företag.

3. Technical Development Capital Ltd (TDC) The Technical Development Capital Ltd bildades år 1962 som ett synbart be- vis för att Radcliffekommittén vann gehör för sina synpunkter. Bakom TDC står främst ett antal affärsbanker och försäkringsbolag. Verksamheten bedrives i nära samarbete med ICFC. TDC har till uppgift att lämna krediter till företag och enskilda för exploatering av kommersiellt utvecklingsbara uppfinningar och nykonstruktioner. Normalt förutsättes att ifrågavarande produkt har lämnat ex- perimentstadiet. Finansiellt stöd till grundforskning o.dyl. lämnas således inte. På grund av långivningens karaktär måste varje kreditprojekt underkastas en om- fattande vetenskaplig och teknisk granskning. Beträffande uppfinningar av en- skilda förekommer ofta att TDC, istället för att lämna kredit för uppsättning av ett nytt företag, förmedlar kontakter med lämpliga industriföretag som antingen

köper produkten eller framställer densamma på grundval av ett licenskontrakt. Även i detta sammanhang kan givetvis direkta lån erfordras. Utöver den trygghet som TDC erhåller genom den noggranna undersökningen av varje låneprojekt, krävs normalt ej någon säkerhet av låntagare. TDC förbehåller sig dock rätten att upp- ställa vissa villkor exempelvis rörande produktionsplanering, ledning av projekt etc., såsom förutsättning för utgående lån. Summan av utestående lån och ännu ej infriade kreditåtaganden uppgick vid slutet av år 1964 till c:a 423 000 pund.

4. The Rural Industries Loan Fund Ltd. Utlåningen från fonden handhas av Rural Industries Bureau, vars verksamhet helt finansieras av staten. Lån lämnas för inköp av maskiner och verktygsutrustning, för uppförande eller iordningställande av verkstadslokaler eller för att bereda ett företag tillgång på erforderligt driftskapital. Lån kan utgå med belopp upp till 2000, 3000 respektive 5000 pund. Verksamheten är uteslutande inriktad på att stärka mindre företag inom hantverk och industri utanför de större tätortsområdena. I samarbete mellan fonden och kommunala myndigheter kan också stödprojekt av större omfattning genomföras.

5. Expo:-[krediter till mindre företag The Export Credits Guarantee Department är en statlig institution med uppgift att lämna exportgarantier mot särskild avgift. Verksamheten är i stor utsträckning in- riktad på företag med relativt liten exportförsäljning, totalt ej överstigande 10 000 pund pr år. ECGD lämnar icke direkta exportkrediter — England har ett väl ut- vecklat system av kreditinstitut med sådan verksamhet _— utan garantier för att exportören erhåller sin betalning. Genom dessa garantier förbättras de mindre företagens möjligheter att erhålla normala handelskrediter. Verksamheten bedrives i huvudsak enligt affärsmässiga principer, men en viss statlig subventionering av garantiavgifterna förekommer.

B. Indirekta stödåtgärder

1. Inledning Beträffande ekonomisk och i viss mån även teknisk information och rådgivning till mindre och medelstora företag kan konstateras att sådana tjänster företrädesvis tillhandahålles av branschsammanslutningar och privata institutioner. Belysande i detta sammanhang är att det statliga stödet för administrativ rådgivningsverksamhet —— The Industrial Advice Grants Scheme — utformats såsom ersättning för kostna- der i samband med anlitande av privata företagskonsulter. Genom The British Pro- ductivity Council finansierar dock staten utredningar och forskning beträffande allmänna industriproblem, främst med anknytning till produktivitets- och effek— tivitetsfrågor. För en närmare redogörelse för denna verksamhet hänvisas till avsnittet om det närbesläktade Norsk Produktivitetsinstitutt. Statlig rådgivning av teknisk karaktär bedrives av The Department of Scientific and Industrial Research (DSIR), vars uppgift är att tillhandahålla dokumenta- tion rörande allmänna tekniska framsteg och forskningsresultat med industriell an- knytning. DSIR har i olika delar av landet upprättat informationscentraler samt anställt personal för direkt rådgivning till industriföretagen, Verksamheten kom- pletteras av en bibliotekstjänst med omfattande utlåning av teknisk och vetenskap- lig litteratur. Förslag har framlagts beträffande en väsentlig utvidgning av DSIR. Verksamheten finansieras till 50 procent av vardera staten och den brittiska indu- strin samt dess organisationer. Även The Rural Industries Loan Fund har möjlig- heter att bistå låntagare med råd i fråga om tekniska problem.

Icke heller i fråga om utbildning av företagsledare förekommer några direkta initiativ från statens sida. På detta område har istället både bransch— och central- organisationer och affärsmässigt bedrivna företagareskolor en omfattande verksam- het. Till dessa institutioner utgår dock statsbidrag och/eller bidrag från lokala och regionala myndigheter enligt varierande grunder. Samtliga utbildningsinstitutioner är formellt självständiga men en viss samordning av olika utbildningsprogram har skett på statligt initiativ.

Nedan redovisas två särskilda former av statligt stöd till rådgivning och utbild- ning mcd avseende på mindre företag inom hantverk och industri. Det bör fram- hållas att båda initiativen har tillkommit under senare är, varför några erfarenheter från verksamheten ännu ej kan redovisas. The Industrial Advice Grants Scheme fastställdes år 1962 och The Industrial Enterprise Fund bildades år 1964.

2. Statsbidrag för anlitande av förelagskonsulter The Industrial Advice Grants Scheme infördes år 1962. Systemet syftar till att för- bättra den brittiska industrins effektivitet och avser främst de mindre företagen. Genom ansökan till handelsministeriet kan industriföretag erhålla bidrag till kost- nader i samband med anlitande av utomstående konsulter i syfte att förbättra före- tagets effektivitet. Allmänt gäller att rådgivningen skall möjliggöra en väsentlig ef- fektivitetsökning, exempelvis ifråga om produktionskapacitet, administration eller försäljning. Bidrag kan också utgå för kostnader rörande olika tjänster när det gäller att omsätta lämnade råd och anvisningar i praktiskt handlande, exempelvis kostnader för erforderlig utbildning av personalen, kostnader för en vägledande marknadsundersökning etc. Bidrag kan för närvarande utgå med 50 procent av nedlagda, styrkta kostnader upp till 5000 pund. För överstigande belopp upp till maximalt ytterligare 15 000 pund kan bidrag beviljas med % av nedlagda kostnader. För bidrag enligt The Industrial Advice Grants Scheme disponeras under perioden oktober 1962 — decem- ber 1967 totalt 500 000 pund.

3. Industrial Enterprise Fund Till handelsministeriets förfogande har nyligen ställts 320 000 pund att användas till a) stöd och bistånd till industriföretag

b) befrämjande av industrins allmänna utveckling, samt

c) utbildning av företagsledare.

I praktiken torde fonden huvudsakligen komma att användas för det under 0) nämnda ändamålet. Såsom förberedelse för fondens framtida verksamhet har en undersökning igångsatts beträffande nu förekommande former av företagsledare- utbildning samt möjligheterna att uppnå en samordning av utbildningen inom olika institutioner. Fondens verksamhet granskas fortlöpande av en rådgivande kom- mitté, sammansatt av representanter för både arbetsgivare- och arbetstagareorga- nisationer inom industrin.

VIII. Västtyskland A. Kreditförsörjning

1. Inledning Genom det tyska kreditväsendets mångsidiga organisation har ett stort antal kre— ditinstitut och olika låneformer ställts till näringslivets förfogande. Inte minst gäller detta i fråga om krediter till »der gewerhliche Mittelstand», dvs. mindre och medel-

stora företag inom hantverk, industri och handel. Även i Västtyskland spelar affärs- bankerna en viktig roll för hantverkets och småindustrins kreditförsörjning. Be— träffande medellånga och långfristiga krediter dominerar dock utlåningen från sparbanker, s.k. »Volksbanken» och kreditföreningar. Dessa tre bankgrupper repre- senterar c:a 45 % av balansomslutningen i landets samtliga kreditinstitut. Härutöver tillkommer vissa speciella kreditinstitut, främst »Industriekreditbank AG», »Kredit- anstalt fiir Wiederaufbau» och »Lastenausgleichsbank». Sistnämnda bank handhar företrädesvis den statliga utlåningen till av flyktingar och krigsskadade bedrivna företag, men har under senare år tilldelats vissa funktioner i samband med de stat- liga s. k. ERP-krediterna till de normala företagen. Även hypoteksbankerna bedriver en viss långivning till mindre och medelstora företag.

Utöver de egentliga kreditinstituten förekommer ett antal kreditgarantiföreningar, vilka genom utfärdande av borgensförbindelser verkar för att underlätta kreditför- sörjningen inom hantverk, industri och handel.

Den direkta statliga kreditgivningen uppgår till betydande belopp, främst dispo— nerade av den s.k. ERP-fonden, dvs. medel som genom European Recovery Pro- gram -— Marshallhjälpen _— ställdes till tyska statens förfogande för att möjliggöra återuppbyggnad av det tyska näringslivet. ERP-krediter kan under varierande för- utsättningar lämnas till i stort sett alla grenar av näringslivet. För hantverkets och den mindre och medelstora industrins vidkommande utgår ERP-krediter, främst i form av särskilda lån för produktionsomställning, etablering respektive nybyggna- tion av industri- och verkstadslokaler. Av ERP-medel erhåller bl. a. dessa företag också betydande krediter i syfte att främja en ändamålsenlig lokalisering av det tyska näringslivet. Bland andra statliga finansiella stödåtgärder kan nämnas sär- skilda krediter och statliga beställningar till företag, vilka drabbats av tillfällig konjunkturnedgång m. m. Även vissa delstater lämnar krediter till små och medel- stora företag, ofta i samarbete med statliga stödåtgärder på detta område.

Såsom torde framgå av denna kortfattade redogörelse intar hantverket och små- industrin en i kredithänseende gynnsam ställning i det tyska näringslivet. De tyska kreditinstituten har också under senare år haft en genomgående god likviditet, var- igenom betydande räntesänkningar åstadkommits. Bäntesatsen för kortfristiga lån har reglerats genom federal lagstiftning och torde för närvarande ligga i närheten av 7,5 %, medan långfristiga lån betingar en ränta av 6,25—7,75 %.

Mot denna bakgrund är det föga överraskande att en utredning inom ekonomi- ministeriet år 1963 beträffande de mindre och medelstora företagens kreditför- sörjning kunde konstatera att ytterligare statliga åtgärder på detta område icke var erforderliga. De föreliggande kreditbehoven kunde i full utsträckning tillgodoses av de existerande kreditinstituten. Belysande i detta sammanhang är att bl. a. kredit- föreningarna år 1963 tvingades att placera betydande överskottsmedel i statsobliga- tioner. Kommittén rekommenderade dock vissa skattesänkningar i syfte att möj- liggöra en förbättrad självfinansiering i de mindre och medelstora företagen.

2. Affärsbanker och hypoteksbanker Affärsbankernas kreditgivning är i allmänhet kortfristig, och krediterna beviljas vanligen på 6 eller 12 månader. Krediterna förlänges dock ofta, varigenom en i praktiken mera långfristig kreditgivning erhålles. Några legala hinder för affärs- bankerna att även lämna formellt långfristiga krediter finns inte, Som säker- heter för lånen utnyttjas bl.a. botteninteckningar i fast egendom, förpantning av inventarier eller lager samt borgen. Några aktuella uppgifter beträffande affärsbankernas utlåning till de mindre och medelstora företagen föreligger icke, men det kan nämnas att år 1962 c:a 80 % av den utestående kreditsumman

avsåg lån understigande 20 000 DM samt att lån upp till 100000 DM represen- terade 90 % av utestående krediter. Detta torde innebära att en betydande del av utlåningen går till mindre och medelstora företag.

Hypoteksbankerna är väsentligen inriktade på belåning av bostadsfastigheter, och de synes endast i begränsad utsträckning lämna lån till industri- och handelsföre— tag. Utlåningen får endast ske mot säkerhet av botteninteckningar i fast egendom. Medel för sin verksamhet erhåller hypoteksbankerna genom obligationsupplåning. Vid utgången av år 1962 uppgick hypoteksbankernas utlåning till små och medel- stora företag till 2 680 milj. DM.

3. Sparbanker Det tyska sparbanksväsendcts organisation är ganska komplicerad. De flesta spar- banker har offentligrättslig karaktär genom att kommuner står som ägare, men privata sparbanker förekommer. Utlåningen från sparbankerna sker företrädes- vis i form av hypotekslån, dock inte för industribyggnader. Lånen skall i princip vara bottenlån och i allmänhet ligga inom 50 procent av belåningsvärdet. Sparbankernas tekniska samverkan inom förbundsrepubliken handhas av ett antal girocentraler. Dessa förvaltar även sparbankernas likviditetsreserver och vi- darebefordrar centralt utanordnade krediter, t. ex. från Kreditanstalt fiir Wieder- aufbau. Sparbankernas utlåning har stor betydelse för de mindre och medelstora före- tagen. lnom detta område bedriver många sparbanker en verksamhet som till ka- raktären i många avseenden överensstämmer med affärsbankernas mera riskbeto- nade utlåning. Tyngdpunkten ligger dock på långfristiga kreditermed betryggande säkerhet, exempelvis botteninteckningar i fastigheter. Totalt uppgick under perio— den 1953—1962 sparbankernas utlåning till små och medelstora företag inom hant- verk och industri till 7 400 milj. DM, motsvarande c:a 20 % av den sammanlagda utlåningen. Av detta belopp avser omkr. 9 % medellånga och c:a 43 % långfristiga krediter på normalt högst 15 år. Genomsnittligt uppgår sparbankernas lån till före- tag till c:a 50 000 DM. Vidare bör nämnas att sparbankerna i betydande utsträckning lämnar byggnads- krediter. Dessa avser vanligen ej uppförande av industri- och verkstadslokaler, men utnyttjas ändock av de mindre och medelstora företagen i samband med den allt vanligare företeelsen att företag uppför och förvaltar bostadsfastigheter för sina anställda.

4. Volksbanken De s.k. Volksbanken kan närmast beskrivas som ett slags kooperativa spar- och kreditkassor med begränsad personlig ansvarighet. Instituten har till uppgift att lämna krediter till sina medlemmar. Verksamheten finansieras med inlåning av sparbankskaraktär. De bedriver numera fullständig bankrörelse, och den mest be- tydelsefulla formen för utlåningen är kortfristiga krediter. En förskjutning mot mera långfristig utlåning har dock skett. Genom samarbete med vissa byggnadssparkassor och hypoteksinstitut kan ytterligare långfristiga krediter förmedlas till medlem- marna. I landet finns omkring 700 Volksbanken, vilka är sammanslutna i 5 regionala centralkassor. Instituten har en egen topporganisation, Der Deutsche Genossenschaft Verband. Volksbanken har i synnerhet betydelse för handel, hantverk och småindustri. Som säkerhet för lånen erfordras i allmänhet botteninteckningar. Utlåningen från Volksbanken till mindre och medelstora företag inom hantverk och industri uppgår årligen till c:a 800 milj. DM, motsvarande nära 50 % av ban-

kernas totala kreditgivning. Av den totala utlåningens belopp uppgick år 1962 de långfristiga krediterna till 25 %, vilket innebär en ökning med 8 % från år 1959. Se— dan år 1963 har Volksbanken möjligheter att lämna särskilt förmånliga lån till per- soner, vilka genom ett mångårigt sparande avsett att möjliggöra etablering av egna företag. Sådana lån meddelas med högst 50 000 DM och kredittider upp till 12 år. Räntesatsen är 4 %.

5. Industriekreditbank AG Industriekreditbank AG grundades år 1949 med uppgift att ställa medellånga och långfristiga krediter till förfogande för små och medelstora industriföretag. Aktie— kapitalet uppgår f.n. till 66 milj. DM. Banken har lokalkontor i ett tiotal städer. Bolaget lämnar lån på 10—12 års löptid. Lånen lämnas mot fast ränta för hela löp- tiden och är inte uppsägbara. Som säkerhet för lånen krävs vanligen inteckning, vilken dock inte behöver ha bästa förmånsrätt. Medel för sin verksamhet erhåller banken främst genom att utgiva obligationer. Under perioden 1949—mars 1963 beviljade banken 18500 lån på sammanlagt omkr. 3 000 milj. DM. Under verksamhetsåret 1962/63 lämnades 1 200 långfristiga lån på totalt 319 milj. DM. Härav avsåg 287 milj. krediter till mindre och medelstor industri, medan resterande 32 milj. fördelade sig på företag inom hantverk, handel och transport.

6. Kreditanstalt fiir Wiederaufbau Kreditanstalt fiir Wiederaufbau hade ursprungligen till uppgift att underlätta åter- uppbyggnaden inom alla grenar av det tyska näringslivet i sådana fall, då andra kreditinstitut inte hade möjlighet att ställa krediter till förfogande. Lånen lämnas via andra kreditinstitut och endast i undantagsfall som direkta lån. Anstalten har genomfört en rad speciella hjälpprogram, men den har under senare år alltmer engagerat sig i finansieringen av exporten, framför allt till utvecklingsländerna. Medel för utlåningen erhåller anstalten genom egen upplåning på kapitalmarkna- den eller genom krediter hos förbundsrepubliken, den tyska centralbanken ochi utlandet. Under år 1962 lämnade Kreditanstalt fiir Wiederaufbau direkta investeringskre- diter på totalt 558 milj. DM, varav den mindre och framför allt den medelstora industrin erhöll 161 miljoner. Långivningen till hantverks- och serviceföretag upp- gick till drygt 33 milj. DM.

7. Kreditföreningar S. k. »Kreditgenossenschaften» spelar en betydelsefull roll i det tyska kreditväsen- det. Totalt finns drygt 10 000 sådana föreningar, varav dock det stora flertalet hu- vudsakligen inriktats på krediter till jordbruk och privatpersoner. Genom det stora antalet har föreningarna emellertid en avsevärd betydelse också för hantverkets och småindustrins kreditförsörjning. Flertalet kreditföreningar —— främst s.k. »Spar- und Darlehenkassen och Raiffeisenbanken — är sammanslutna i »Deutsche Rait- feisen-Verband». Utlåniugen finansieras med långfristig inlåning av sparbanks- karaktär. Den sammanlagda kreditgivningen till företag inom hantverk, industri, handel och servicenäringar uppgick vid utgången av år 1962 till 3 200 milj. DM, motsvarande 39 % av den totala utlåningen. År 1962 avgav centralorganisationen DRV en principförklaring, enligt vilken föreningarna avser att gradvis utvidga kre- ditgivningen till hantverks- och industriföretag. Detta får betraktas som en naturlig följd av att underlaget för kreditföreningarnas verksamhet delvis förändrats genom den allmänna ekonomiska utvecklingen.

a) Omställningskrediter. Av ERP-medel beviljas krediter till företag, vilka tvingas genomföra omfattande anpassnings— och omställningsåtgärder till följd av att veder- börande bransch undergår väsentliga strukturförändringar i samband med till- tagande utländsk konkurrens. Denna låneform är i princip tillgänglig för små och medelstora företag inom handel, hantverk och industri, men kan av naturliga skäl endast undantagsvis utnyttjas av andra än producerande företag.

Lån beviljas med upp till 75 000 DM, i undantagsfall 100 000 DM _ för industri- företag 500 000 resp. 1 milj. DM _— under högst 12 år, varav amorteringsfrihet kan meddelas för 4 år. Lånen löper för närvarande med en ränta på 5 %. Låneansök- ningar kan ställas till flertalet reguljära kreditinstitut, vilka genomförkreditpröv- ning och därefter med rekommendation om tillstyrkan eller avslag vidarebefordrar lånehandlingarna till »Kreditanstalt fiir Wiederaufbau», som har att fatta slutligt beslut i varje enskilt fall. Endast i enstaka fall torde härvid kreditinstitutens rekom- mendationer frångås. För krediter erfordras bankmässiga säkerheter enligt de varie- rande krav som uppställs av de kreditinstitut som mottager låneansökan. För år 1964 hade totalt 25 milj. DM anslagits till omställningskrediter.

b) Etableringskrediter. Sedan år 1960 finns möjligheter att erhålla ERP-krediter för nyetablering av företag eller för att möjliggöra inköp av redan verksamma före- tag. Sistnämnda möjlighet står öppen också vid övertagande av familjeföretag eller viss andel därav. Nyetableringskrediter kan utnyttjas för etablering eller över- tagande av företag inom handel och hantverk samt av serviceföretag men icke för industriföretag. Krediter förutsätter också att vederbörande person icke har möjlig- heter att uppbringa erforderligt belopp genom annan upplåning på rimliga villkor. Erhållna lån får utnyttjas för varjehanda etableringskostnader, exempelvis inköp av verktyg, maskinutrustning eller erforderligt lager, men avser icke att täcka mer än en andel av de totala etableringskostnaderna, och fungerar härvid som komplettering av eget kapital och tillgängliga lånemedel. Lån beviljas med högst 30 000 DM men får ej överstiga ett belopp av 5 ggr det på annat sätt anskaffade kapitalet. Ränte— satsen är 5 % och kredit beviljas på maximalt 12 år, varav dock amorteringsfrihet kan medges för 2 år. Bankmässiga säkerheter erfordras och kreditansökan och -prövning sker på samma sätt som beträffande omställningslån. För år 1964 har en statlig låneram på 15 milj. DM anslagits.

c) Nybyggnadskrediter. Av ERP-medel kan krediter lämnas till personer som avser att etablera företag i eller flytta redan verksamma företag till nybyggda bo- stadsområden eller moderniserad centrumbebyggelse. Denna låneform kan utnyttjas av små och medelstora företag inom hantverk, industri och handel samt även av företag, föreningar o. dyl. som för dessa näringars räkning uppför eller iordnings- ställer lokaler, exempelvis i form av köpcentra, kollektiva verkstadshus eller små- industriområden. Om i sistnämnda fall ett företag övertar lokaler med äganderätt, övertages därigenom också låneansvaret i full utsträckning. Krediterna är avsedda att komplettera kapitalanskaffning i andra former och för närvarande kan lån er— hållas med upp till 50 % av de totala byggnadskostnaderna inkl. tomtkostnader. För förskottshyror o. dyl. i fråga om förhyrda lokaler kan lån på maximalt 80 % beviljas. Beviljade lån överstiger normalt ej 75 000 DM, men kan under särskilda förutsätt- ningar uppgå till högst 100 000 DM. Kredittiden uppgår normalt till 17 år, men kan i undantagsfall utsträckas till 20 år. Beträffande lån till förskottshyror o. dyl. har kredittiden dock begränsats till 12 år. I båda fallen finns möjligheter att erhålla upp till 4 amorteringsfria år. Räntesatsen är för närvarande 5 % och bankmässig säker- het erfordras. Härutöver krävs att varje låntagare skall besitta tillfredsställande

branschkännedom. Låneansökan prövas av flertalet kreditinstitut och vidarebeford- ras med rekommendation om tillstyrkan eller avslag till »Lastenausgleichbank». Vid behov kan både etableringskredit och nybyggnadskredit erhållas samtidigt, dock med den begränsningen att endast en låneform får användas för att täcka bygg- kostnader.

För år 1964 anslogs av ERP-medel 25 milj. DM till nybyggnadskrediter.

9. Kreditgarantiföreningar Efter mönster av schweiziska förebilder började kreditgarantiföreningar (Kredit— garantiegemeinschaften) att bildas efter andra världskrigets slut. Sådana föreningar finns nu i alla delstater. Föreningarna är i juridiskt avseende institutioner med be- gränsad personlig ansvarighet drivna i aktiebolagsform (Gmbh). Bakom kredit— garantiföreningarna står hantverkets och handelns organisationer, i sin tur stödda av affärsbanker, sparbanker och Volksbanken. Ekonomiministeriet har även med- verkat vid deras tillkomst. Kreditgarantiföreningarnas uppgift är att vidga de mindre och medelstora före- tagens möjligheter att erhålla nödvändiga krediter. Dessa möjligheter har tidigare ofta begränsats av de ifrågavarande företagens svårigheter att ställa för krediterna godtagbara säkerheter. För hantverksföretagen finns sådana föreningar i samtliga delstater, medan särskilda kreditgarantiföreningar för industrin ännu så länge endast förekommer i tre delstater, nämligen Schleswig-Holstein, Niedersachsen och Baden-Wärttemberg. De olika kreditföreningarna har uppbyggts efter enhetliga linjer, men de har ut- vecklats olika. Bl. a. synes bestämmelserna om amorteringsvillkoren för lånen avvika i hög grad mellan de skilda föreningarna. Regionala olikheter synes även föreligga, när det gäller den praxis föreningarna tillämpar att bevilja garantier upp till det fastställda maximibeloppet, 80 000 DM. Vissa föreningar torde i praktiken endast bevilja garantier på ungefär halva detta belopp. Samtliga föreningar utfärdar borgensåtaganden med högst 80—90 % av lån från de reguljära kreditinstitutionerna. En förutsättning härför är dock att ifrågavarande bank i förväg haft tillfälle att granska låneansökan och därvid bedömt vederbörande företag såsom kreditvärdigt. Vidare krävs att låntagarens bokföring och redovis- ning möjliggör kontroll av bl.a. omsättning, tillgångar, orderingång och likviditet. Borgensförbindelse gäller för krediter med löptider upp till 12 år, men kan i fråga om byggnadslån o. dyl. förlängas till 20 år. Vid utgången av år 1962 hade hant- verkets kreditgarantiföreningar totalt iklätt sig borgensansvar för 124 milj. DM av en total lånesumma på 168 milj. DM. Motsvarande belopp för industrins föreningar uppgick vid samma tidpunkt till totalt 8 resp. 10,5 milj. DM. Genom samfällda beslut har förbundsstaten och delstaterna åtagit sig att lämna kreditgarantiföreningarna motsvarande garantier för upp till 80 % av de genom borgensförbindelserna möjlig— gjorda krediterna. Härav svarar staten för 48 % och delstaterna för 32 %. I syfte att giva kreditgarantiföreningarna erforderligt riskkapital har direkta lån av ERP- medel till olika föreningar lämnats på totalt 3,5 milj. DM. För år 1964 uppgick stats- anslaget till sådana lån till 1 milj. DM, vari dock ingår lån även till likartade kredit— garantiföreningar inom handel m. m. Genom föreningarnas borgensåtagande uppstår vissa extra kostnader för lånta— garna, dels i form av en engångsersättning för administrationskostnader på 0,75 %, dels i form av särskilda riskavgifter, vilka per halvår uppgår till 0,375% av det vid utgången av föregående kalenderår kvarstående borgensbeloppet. Dessa avgifter erläggs i förskott av det kreditinstitut som beviljat krediten.

1. Inledning

I Västtyskland finns ett förhållandevis stort antal institutioner som bedriver forsk- ning och utredningsverksamhet beträffande förhållanden och problem i olika sekto- rer av näringslivet. Av särskild betydelse för de mindre och medelstora företagen inom industri och hantverk är främst »Deutsches Handwerksinstitut» samt »Ratio- nalisierungskuratorium der Deutschen Wirtschaft, RKW». Förstnämnda institut har två huvudavdelningar för resp. ekonomisk-samhällsvetenskaplig forskning och information, rådgivning m.m. Institutet har också inrättat åtta underavdelningar på olika orter i landet. Flertalet bedriver teknisk eller ekonomisk forskning medan två specialavdelningar inriktats på yrkesutbildningsproblem och rättsvetenskapliga frågor. Av institutets underavdelningar har fem organiserats såsom självständiga institutioner vid vissa universitet och tekniska högskolor.

Även RKW bedriver en för de mindre och medelstora företagen inom hantverk och industri betydelsefull verksamhet. Institutet har formen av en ekonomisk för- ening, vilken enligt sina stadgar genom olika åtgärder skall främja näringslivets, och i synnerhet de mindre företagens ekonomiska och tekniska rationalisering. Enligt de ursprungliga planerna skulle tyngdpunkten ligga på indirekta åtgärder, (1. v. s. stöd till och samordning av den verksamhet som bedrevs av andra institu- tioner, medan RKW :s egna forskningsinsatser förutsattes bli begränsade till i huvud- sak utredningar av kompletterande karaktär samt undersökningar som icke kunde genomföras utan initiativ från RKW. I praktiken har emellertid verksamheten kon- centrerats på direkt rådgivning till företag samt allmänt forsknings— och utrednings- arbete. Samordningsfunktionen är dock fortfarande av central betydelse.

Bland andra institutioner, som helt eller delvis bedriver ekonomisk och social forskning med anknytning till de mindre och medelstora företagens ställning och problem, kan nämnas >>Rheinisch-Westfälisehes Institut fiir Wirtschaftsforschung» i Essen samt »Institut fiir Handelsforsehung» och »Institut fiir Mittelstandsfor- schung» vid universitetet i Köln.

I Västtyskland har under efterkrigstiden upprättats ett rikt förgrenat system av rådgivningsbyråer till tjänst för de mindre och medelstora företagen. Flertalet byråer drivs av regionala s.k. hantverkskammare, d.v.s. obligatoriska samman- slutningar av lokala hantverkare inom alla branscher. Hantverkskamrarna har vissa officiella funktioner och är av offentligrättslig karaktär. Utöver dessa byråer, vilka bedriver teknisk och ekonomisk rådgivning finns ett antal special- byråer för rådgivning i export- eller formgivningsfrågor, upprättade i samarbete mellan bl. a. hantverkskamrarna och »Deutsche Handwerksinstitut». Sistnämnda institut handhar också samordning och utveckling av rådgivningsverksamheten. Uppbyggnaden av rådgivningssystemet har till stora delar finansieratsmed federala anslag. I sammanhanget kan nämnas att så gott som samtliga byråer tillkommit efter år 1955. Intill dess hade nämligen statens stöd till efterkrigsrekonstruktionen av det tyska näringslivet huvudsakligen inriktats på de större industriföretagen, vilka en— samma antogs ha möjligheter att ingjuta styrka i den tyska ekonomin. Utvecklingen visade dock att även de mindre och medelstora företagen måste tillmätas vital bety— delse, varför de statliga krediterna borde kompletteras med indirekta åtgärder i syfte att förbättra dessa företags effektivitet och utvecklingsmöjligheter.

2. RKW Rationalisierungskuratorium der Deutschen Wirtschaft, RKW, grundlades år 1950 i samarbete mellan statliga myndigheter och ett tiotal större centralorganisationer inom hantverk, industri och handel. RKW har till uppgift att genom olika åtgärder

främja teknisk och ekonomisk rationalisering inom näringslivet och därvid särskilt beakta de mindre och medelstora företagens problem. Enligt stadgarna skall tyngd- punkten ligga på indirekta åtgärder, d. v. s. stöd till och samordning av den verk- samhet som bedrivs av andra institutioner, medan RKW:s egna forskningsinsatser förutsätts begränsade till i huvudsak utredningar av kompletterande karaktär samt undersökningar som eljest icke kan genomföras. I praktiken har emellertid verk- samheten koncentrerats på direkt rådgivning till företagen samt allmänt forsknings- och utredningsarbete. Detta avser huvudsakligen,

a) främjande av företagsrådgivning och konsultverksamhet,

b) vidareutbildning av företagsledare, huvudsakligen inom små och medelstora företag, 0) metodisk utforskning av praktiskt utnyttjbara rationaliseringsmetoder och -åt- gärder, samt

d) främjande av samarbete mellan olika branscher i syfte att förbättra teknisk och ekonomisk effektivitet. Utöver den direkta rådgivningen till olika företag förverkligas RKW:s målsätt— ningar också genom andra arbetsuppgifter, bl. a.

a) upplysningar och bistånd till federala, delstatliga och lokala myndigheter samt privata institutioner i olika rationaliseringsfrågor,

b) deltagande i och anordnande av konferenser och kurser rörande ämnen med an- knytning till allmänna rationaliseringsfrågor,

c) ekonomiskt och personellt bistånd till andra institutioner för genomförande av rationaliseringsundersökningar m. m.,

d) allmän dokumentation, analys av teoretiska och praktiska rön och erfarenheter samt information genom tidskriftsartiklar, handböcker o. dyl. RKW utger också två månadstidskrifter, »Rationalisierung» och »Kurznachrichten». Såsom exempel på aktuella arbetsuppgifter kan nämnas undersökningar, material- utnyttjande, lagerproblem, transportkostnader, marknads- och försäljningsfrågor m. m. samt lönsamhetsundersökningar för olika branscher. Undersökningarna avser både speciella branscher eller branschsektorer och förhållanden bland små och medelstora företag i allmänhet.

RKW drivs utan vinstsyfte såsom en från staten fristående ekonomisk förening. Verksamheten står under uppsikt av en styrelse vari, förutom representanter för statliga myndigheter, ingår företrädare för vetenskap, arbetsgivare- och arbets— tagareföreningar samt privata och offentligrättsliga organisationer inom hantverk, industri och handel. Vid huvudkontoret i Frankfurt sysselsätts nära 200 anställda, medan ytterligare 50 har utplacerats på 10 regionala byråer som täcker hela landet. RKW tillämpar en hög grad av decentralisering och de regionala byråerna har — med undantag för forskning —— i stort sett samma slag av verksamhet som RKW centralt. Av praktiska skäl dominerar dock rådgivningsverksamheten, men härntöver anordnas ett stort antal lokala konferenser och kurser i rationaliseringsfrågor genom samarbete med främst olika branschorganisationer. De regionala byråerna admini- strerar också 5. k. Erfa-grupper, d.v.s. lokala branschgrupper av företagare, vilka under ledning av en RKW-tjänsteman regelbundet sammanträffar för att utbyta erfarenheter och dryfta gemensamma ekonomiska administrativa och tekniska pro- blem. För närvarande ingår c:a 7 000 företagare inom en rad olika branscher och från hela Västtyskland i sådana samarbetsgrupper. Till verksamheten utgår ett särskilt statsbidrag på 400 000 DM. Bland andra, främst regionala initiativ kan näm— nas kollektiva studieresor för att studera branschförhållanden i andra länder.

Verksamheten finansieras dels med statsbidrag, dels genom avgifter från de företag och organisationer som beställt tjänster från RKW. Således finansieras konferenser,

kurser och studieresor nästan uteslutande av respektive deltagare. Vissa grupper av företag har dock möjligheter att främst av ekonomiska skäl erhålla avgiftsnedsätt- ning. Totalt täcker serviceavgifterna dock inte mera än c:a 25 % av RKW:s totala utgifter. Resterande kostnader täcks dels genom avkastning från ett grundkapital som av ERP-medel reserverades för RKW vid dess tillkomst år 1950, dels genom löpande driftsbidrag från staten. Sistnämnda anslag höjdes kraftigt år 1963 i syfte att möjliggöra en väsentlig utvidgning av RKW:s produktivitetsfrämjande insatser. För år 1964 uppgick det statliga anslaget till produktivitetsfrämjande åtgärder till 10 mili. DM. varav RKW torde ha erhållit 30—40 %.

3. Deutsche Handwerksinstitut Institutet har juridiskt formen av en ekonomisk förening. Medlemmar är landets hantverkskammare samt centrala branschorganisationer inom ett trettiotal hant- verks- och småindustribranscher. Verksamheten är starkt decentraliserad. Förutom en central för vetenskaplig forskning, »Institut fiir Handwerkswirtschaft,Mönchen» samt en avdelning för rådgivning, utbildning och information, »Hauptabteilung Praktische Gewerbeförderung, Bonn», har institutet inrättat ytterligare åtta avdel- ningar för allmän forskning och utredningsverksamhet inom olika områden. Fler- talet av dessa avdelningar har organiserats såsom självständiga institutioner vid universitet eller tekniska högskolor. Institutionerna vid universiteten i Berlin, Göttingen och Frankfurt bedriver forskning i ekonomi och samhällsvetenskap me— dan en avdelning vid tekniska högskolan i Hannover inriktats på praktisk-teknisk forskning. Vid universitetet i Köln finns också en särskild avdelning för yrkesut- bildningsfrågor. Härutöver har i Mönster, Karlsruhe och Miinchen tre självständiga forskningsavdelningar upprättats, vilka bedriver allmän utredningsverksamhet be- träffande resp. tekniska, ekonomiska och rättsvetenskapliga frågor med anknytning till de mindre företagen. Sistnämnda institution får ses mot bakgrunden av den om- fattande näringslagstiftningen i Tyskland beträffande bl. a. yrkesutövning och före- tagsetablering inom olika branscher. Samordningen av institutionernas verksamhet handhas av ett huvudkontor, upprättat i anslutning till »Institut för Handwerkswirt- schaft» i Miinchen medan »Praktische Gewerbeförderung» i Bonn har till uppgift att insamla, analysera och sprida de resultat som uppnås vid forskningsavdelningar- na, att främja olika åtgärder i syfte att förbättra hantverksföretagens arbetsförhål- landen samt att tjänstgöra såsom samordnande och stödjande organ för den tyska företagsrådgivningen. Sistnämnda uppgift innefattar bl.a. regelbunden utbildning och vidareutbildning av främst hantverkskamrarnas företagskonsulter samt distri— bution av informationsmaterial, aktuella utredningar m.m. till landets rådgivnings— byråer. Avdelningen tillser också att viktiga problem i rådgivningsverksamheten, exempelvis rörande speciellabranschförhållanden,klarläggsgenom undersökningar vid forskningsinstitutionerna. »Praktische Gewerbeförderung» arbetar på fyra un- deravdelningar motsvarande de förekommande typerna av rådgivningsbyråer — teknik, företagsekonomi, formgivning och exportfrågor. En betydande del avverk- samheten inom »Deutsche Handwerksinstitut» finansieras genom federala och del- statliga anslag, vanligen avsedda för väl specificerade ändamål. Något driftsbidrag till »Deutsche Handwerksinstitut» som sådant synes däremot icke utgå, men verk- samheten vid de till universitet och högskolor anknutna institutionerna finansieras i sin helhet av statsanslagen till vederbörande läroanstalt. De allmänna förvaltnings- kostnaderna samt verksamheten i övrigt täckes i stället med årliga driftsbidrag från anslutna hantverkskammare och branschorganisationer. För speciella utrednings- uppdrag av mindre allmänt intresse erlägger uppdragsgivaren, medlemmar eller andra, särskilda avgifter.

4. Statsunderstödd rådgivning En väsentlig delav den tekniska och ekonomiska rådgivningen till mindre och medel- stora företag inom hantverk och industri har organiserats av Västtysklands hant- verkskammare. Samtliga 45 hantverkskammare bedriver en eller flera rådgivnings— byråer. Antalet rådgivningsbyråer har sedan år 1960 fördubblats. För närvarande finns c:a 100 byråer med ekonomisk och administrativ rådgivning samt ytterligare ett fyrtiotal med inriktning huvudsakligen på teknisk rådgivning. Härtill kommer ett antal rådgivningsbyråer med speciella uppgifter, bl. a. 7 centraler för exportråd- givning samt ett tiotal byråer med konsultationsverksamhet i fråga om industriell formgivning. Dessa speciella byråer har upprättats genom »Deutsehe Handwerks- institut» i samarbete med hantverkskamrarna och ett antal bransch- och central- organisationer inom hantverk och industri. Hantverkskamrarnas rådgivningsbyråer har lagt upp verksamheten efter gemensamma riktlinjer och lämnar bistånd till företag inom alla branscher av både hantverk och industri. Inom vissa branscher har dessutom vederbörande branschorganisationer organiserat egna rådgivnings- byråer i syfte att möjliggöra en mera branschanpassad verksamhet. För närvarande finns c:a 35 byråer av detta slag, varav 10 huvudsakligen sysslar med teknisk råd- givning. Förutom direkt rådgivning har dessa branschbyråer till uppgift att utarbeta grundmaterial och annat underlag för att ge hantverkskamrarnas byråer större möjligheter att tillgodose speciella branschbehov. Samordningen av främst hantverks- kamrarnas rådgivningstjänst, men i viss mån även av verksamheten inom övriga rådgivningsbyråer sker genom »Deutsehe Handwerksinstitut», som bl. a. handhar utbildning och vidareutbildning av i stort sett alla konsulter inom ovannämnda råd- givningsbyråer. Genom ett enhetligt utbildningssystem, som ännu dock endast delvis genomförts, erhåller nyanställd rådgivningspersonal en ettårig specialutbildning, varav 1—2 månader tillbringas inom någon hantverkskammare, 3—4 månader i praktiskt arbete hos något hantverksföretag samt 7—8 månader i samarbete med en erfaren konsult. Institutet svarar också för insamling och bearbetning samt i viss grad även framställning av allmänt och branschinriktat informationsmaterial i syfte att underlätta konsulternas arbete och därigenom möjliggöra förbättrad service till företagen. För dessa omfattande arbetsuppgifter har institutet upprättat ett antal regionala utredningsbyråer, vilka också bedriver direkt rådgivning beträffande båda tekniska och ekonomiska problem. Uppbyggnaden av systemet av rådgivningsbyråer har huvudsakligen finansierats genom statsbidrag. Större delen av det löpande arbetet skall dock finansieras med avgifter från klientföretagen. Genomsnittligt torde varje byrå erhålla statsbidrag av storleksordningen 15—20 000 DM vartill kommer driftsbidrag från vederbörande hantverkskammare eller branschorganisation med ungefär motsvarande belopp. I vissa fall utgår också bidrag från delstaterna. Exportrådgivningsbyråerna erhåller något större statsbidrag. Vidare erhåller DHI för sin utbildning- och informations- verksamhet ersättning för huvuddelen av totalkostnaderna från det allmänna stats- anslaget för produktivitetsfrämjande åtgärder. Slutligen bör nämnas att >>Rationaliserungskuratorium der Deutschen Wirtschaft bedriver en omfattande rådgivning i rationaliseringsfrågor, främst genom sina tio regionala byråer. Denna är i viss utsträckning kostnadsfri.

IX. Förenta Staterna

A. Kreditförsörjning

1. Inledning De mindre och medelstora företagens ställning inom näringslivet har inte minst

under 1950-talet varit föremål för livlig diskussion i Förenta staterna. Kapitalför- sörjningsfrågan har därvid särskilt uppmärksammats, men debatten har även gällt t. ex. skattepolitiken och fördelningen av leveranser till staten. Som en följd av denna diskussion och olika statliga utredningar har särskilda möjligheter till långfristiga krediter för mindre företag tillkommit genom den s. k. Small Business Administra- tion (SBA). Med hänsyn till dels att de federala stödåtgärderna koncentrerats till detta organ, dels att SBA:s omfattande verksamhet i stort sett onödiggjort före- komsten av delstatliga initiativ på detta område, kan den följande redogörelsen väsentligen ägnas åt olika verksamhetsgrenar inom Small Business Administration. Härutöver lämnas dock under punkt 3 vissa uppgifter om särskilda institutioner som upprättats inom handelsdepartementet och General Services Administration med uppgift att bistå de mindre och medelstora företagen.

I Förenta staterna finns ca 14 000 självständiga affärsbanker, varav dock tre fjärdedelar torde ha en inlåning understigande 1 milj. dollars. Affärsbankernas kreditgivning är i USA liksom annorstädes huvudsakligen kortfristig, men företer i detta hänseende betydande skillnader beroende på banklagstiftningen i veder- börande delstat. Flertalet större affärsbanker är däremot underkastade den federala banklagstiftningen, som uppställt vissa begränsningar av den långfristiga kreditgiv- ningen. Allmänt sett gäller dock att affärsbankerna svarar för större delen av de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning. Särskilt stor betydelse har härvid den ökade användningen av s. k. »term loans», en speciell låneform av hu- vudsakligen medellång karaktär.

Även det expanderande systemet av sparbanker har en omfattande utlåning till små och medelstora företag.

Utöver nu nämnda former för kreditgivning må även nämnas de former av före- tagsfinansiering som sker genom olika speciella finansieringsinstitut, som ägnar sig åt mera riskvilliga kapitalplaceringar, och den långivning som sker genom olika industriella stiftelser.

2. Affärsbankernas »term loans» »Term loans» har tillkommit för att fylla särskilt de mindre och medelstora före- tagens kreditbehov. Av de ändamål som dessa län är avsedda att täcka må t. ex. nämnas anskaffning av maskiner och annan utrustning, förvärv av befintliga eller startande av nya företag, ökning av det arbetande kapitalet i företaget etc. För när- varande beräknas ca 35 % av affärsbankernas utlåning till handel och industri bestå av »term loans». Löptiden för »term loans» är minst ett år och vanligen högst 10 år. Lånen är i allmänhet amorteringslån med antingen lika stora amorteringar eller mindre amorteringar i början och en större slutlig avbetalning. Som säkerhet för lånen ligger i många fall en panträtt, t. ex. i maskiner eller annan utrustning. Vid kreditgivningen torde man emellertid som regel fästa större vikt vid det låntagande företagets räntabilitet och ekonomiska ställning än vid de ställda Säkerheterna. Räntan för lånen är beroende av förhållandena i det enskilda fallet. I allmänhet torde den ligga i storleksordningen 6—8 procent med lägre ränta vid större län.

3. Speciella finansieringsinstitut Bland mera speciella finansieringsmöjligheter för mindre och medelstora företag må nämnas kreditgivning av särskilda finansieringsorganisationer, »Venture capi— tal organizations», samt vissa stiftelser, »Industrial foundations». Finansiering genom »Venture capital organizations» avser ofta exploatering av nya projekt. Dessa organisationer, som ofta är finansierade av privatpersoner, läm-

nar därvid inte endast finansiellt bistånd utan engagerar sig även i ledningen för det företag som finansieras, t. ex. genom representanteri styrelsen för företaget. »Industrial foundations» har till huvudsyfte att stödja lokala företag. Dessa stif— telser är också i allmänhet på ett eller annat sätt anslutna till lokala handelskammare. Utöver långivning kan stiftelserna även vara företagen behjälpliga med att anskaffa tomtmark och lokaler. Finansieringen genom »Industrial foundations» sker anting- en genom direkta lån eller genom förvärv av aktier i företaget. Som säkerhet för lå— nen ställes inteckningar i fastigheter eller maskiner. Inteckningslånen har i allmän- het en löptid av 10 år eller mera och löper med relativt låg ränta. Stiftelsen brukar även utse en representant i styrelsen för företaget, vilken skall kunna följa använd- ningen av de investerade eller utlånade medlen. Lånebeloppet är beroende på storleken av det i företaget insatta kapitalet. Som regel gäller även att låntagaren i första hand skall utnyttja sina egna resurser i största möjliga utsträckning samt även så snart som möjligt söka erhålla kredit från de vanliga kreditinstituten.

4. Small Business Administration

a) Organisation m. In. The Small Business Administration (SBA) grundades genom Small Business Act av år 1953. SBA, som således är en statlig myndighet, hade ur- sprungligen karaktären av ett krisorgan, bildat i syfte att underlätta det amerikanska näringslivets omställning till fredsförhållanden efter Koreakriget. Genom en ny lag av år 1958 blev dock SBA en permanent institution i det amerikanska samhällslivet. SBA har till uppgift att bistå »small business» (mindre och medelstora företag) främst genom att underlätta kapitalförsörjning, förmedla statliga beställningar samt bedriva ekonomisk och teknisk rådgivning. SBA har 14 regionala kontor och ca 70 lokala byråer, vilka tillsammans med huvudkontoret sysselsätter omkring 3 500 an- ställda. Verksamheten omfattar hela USA och de regionala och lokala kontoren har möjligheter att fatta självständiga beslut i fråga om flertalet åtgärder inom SBA:s allmänna verksamhetsprogram. Organisationsapparaten står under ledning av en verkställande direktör (administrator), utsedd av Förenta staternas president med senatens samtycke. Verkställande direktören utser tre assistenter, vilka direkt hand- lägger den löpande verksamheten inom förvaltnings- och organisationsavdelningen, avdelningen för finansierings- och kreditfrågor respektive avdelningen för stat- liga leveranser samt teknisk och ekonomisk rådgivning.

Den definition som Small Business Act ger av sitt verksamhetsområde är ganska allmänt hållen. Det konstateras, att »small business» i huvudsak är företag, som ägs och drivs självständigt och som inte har någon dominerande ställning inom sitt verk- samhetsområde. I den praktiska tillämpningen tages hänsyn till bl. a. antalet an- ställda (främst industriföretag) samt omsättningens storlek (handelsföretag). Nor- malt betraktas industriföretag med mindre än 500 anställda såsom »small business», men gränsvärdena varierar i viss utsträckning mellan olika branscher. Beträffande SBA:s direkta långivning kan nämnas att denna förutom vanliga affärslån även om- fattar s. k. »disaster—loans», d. v. s. särskilt förmånliga lån tillföretagsom drabbats av naturkatastrofer o.dyl. För båda låneformerna gäller att SBA, innan finansiellt bistånd lämnas, undersöker andra möjligheter att anskaffa för företaget erforderlig kredit, t. ex. genom banker, lokala kreditinstitut eller, när det gäller större företag, genom ohligationsemissioner.

Enligt gällande lag får summan av SBA:s utestående affärs— och katastroflån vid en och samma tidpunkt ej överstiga 1 325 milj. dollars, vari också inräknas verksam- hetsårets kostnader för förmedling av statliga beställningar samt för rådgivnings- arbetet.

Härutöver kan ytterligare 341 milj. dollars disponeras för lån och utgifter vid genomförandet av målsättningarna i »Small Business Investment Act» av år 1958. Detta belopp avser huvudsakligen lån till s.k. »Small Business Investment Compa- nies» och »Development Companies». b) Direkta lån och lånegarantier från SBA. I fråga om SBA:s egen långivning anges i lagstiftningen, att organisationen kan ge lån för att möjliggöra för mindre företag att finansiera uppförande, ändring eller utvidgning av anläggningar, inklusive för- värv av mark. Vidare kan lånen finansiera förvärv av maskiner och annan utrust- ning samt lager och material. De kan också ha till syfte att ge erforderligt rörelse- kapital för företagets produktion.

Lånen lämnas antingen direkt av SBA eller i samarbete med banker eller andra kreditinstitut, »participation loans». Sistnämnda typ av lån kan lämnas med med- verkan av SBA upp till 90 procent av lånesumman. SBA:s del får dock inte överstiga 350 000 dollars till någon enskild låntagare. Lånemedverkan kan ske antingen på »immcdiate» eller »deferred» basis, I det förstnämnda fallet övertar SBA omedel- bart sin andel av lånet, medan vid »deferred participation» SBA lämnar garanti och övertar krediten efter framställning av vederbörande bank. Mellan de olika låne- formerna gäller en prioritering, såtillvida att »immediate participation» inte får tillämpas med mindre det visats att »deferred participation» inte kan utnyttjas. Vidare får inte direktlån lämnas om metoden med »participation» i stället skulle kunna användas.

För såväl direktlån som »participation loans» gäller att löptiden inte skall över- stiga 10 år. Undantag kan dock ske i fråga om lån för uppförande av vissa anlägg- ningar, då löptiden får vara 10 år med tillägg av den tid som beräknas för upp- förandet. Lånesumman i varje enskilt fall får varken vid direktlån eller »participa- tion» lån överstiga 350 000 dollars. Rör det sig emellertid om samarbetande företag har maximibeloppet fastställts till 250 000 dollars multiplicerat med antalet sam- verkande företag. Räntan på lånen har tidigare varit maximerad till 5 1/2 procent. Denna låga ränta gäller emellertid endast då företaget är beläget i ett område, vars arbetslöshet uppgår till minst 6 procent. Numera kan dock räntan i vissa fall uppgå till endast 4 procent, vilket ligger under vanlig affärsbanksränta.

I fråga om säkerheten för lånen gäller endast en allmänt hållen regel, nämligen att lånen skall utlämnas mot sådana säkerheter som kan anses rimliga för att trygga återbetalningen av lånet. Tre slag av säkerhet synes dock dominera, nämligen fastig- hetsinteckning, köpekontrakt med vissa äganderättsförbehåll samt 5. k. »Chattel Mortgage», vilket närmast kan jämföras med en utvidgad form av det svenska för- lagsinteckningsinstitutet.

SBA:s direkta låneverksamhet har under senare år expanderat kraftigt. År 1963 beviljades 6 070 lån på sammanlagt 314 milj. dollars, medan motsvarande siffror för år 1965 beräknas uppgå till 13 000 resp. 415 milj. dollars.

Härtill kommer årligen ytterligare ca 10 000 s.k. smålån, huvudsakligen avsedda för handels- och serviceföretag. Lån utgår här med upp till 25 000 dollars på högst 15 år och skall främst komma till användning för modernisering eller etablering av företag. Räntesatsen torde vara något lägre än vid normal bankupplåning. Säkerhets- kraven fastställs från fall till fall, men lånen har ofta formen av förtroendekrediter. En förutsättning för lån är dock att kredit på rimliga villkor icke kan uppbringas på annat sätt. Om så erfordras, kan SBA såsom lånevillkor uppställa att vederbörande företagare genomgår lämplig företagsledareutbildning eller vidtager andra åtgärder i syfte att tillförsäkra sitt företag viss framgång. Dessa »smålån» har i stor utsträck- ning lämnats till företagare i områden med omfattande arbetslöshet.

Härutöver finns ytterligare en speciell låneform, nämligen rena förtroendekrediter

på maximalt 6 000 dollars under högst 6 år. Dessa lån kompletteras ofta med kost- nadsfri ekonomisk och teknisk rådgivning genom SBA.

c) Small Business Investment Companies. Från år 1958 har SBA givits möjligheter att stödja s.k. Small Business Investment Companies (SBIC) samt lämna lån till sådana bolag. För närvarande uppgår antalet SBIC till över 700.

SBIC-bolagen är enskilda företag, vars bolagsordning dock skall godkännas av SBA. Varje bolag skall ha ett eget kapital av minst 300 000 dollars. Aktierna i bolagen kan förvärvas av enskilda personer, bolag, försäkringsbolag samt banker och andra finansinstitut. Ingen bank får dock inneha aktier motsvarande mer än en procent av dess eget kapital. För att stödja »Investment companies» kan SBA till varje sådant bolag lämna medel motsvarande högst 150 000 dollars genom förvärv av debentures. Dessa debentures kommer i prioritet efter varje annan obligationsemission som bolaget gör och jämställes med eget kapital. SBA:s insatser i detta fall har således karaktären av förlagslån. Bolagen kan även upplåna medel från andra håll på de villkor som SBA bestämmer. SBA kan också själv lämna lån till bolagen. Summan av sådana lån till varje enskilt bolag får uppgå till högst 50 procent av bolagets eget kapital och totalt ej överstiga 700 000 dollars. Debentures som SBA köpt anses härvid som eget kapital. Begränsningen av SBA:s andel har tillkommit för att hindra att dessa bolag endast blir förmedlare av statliga medel till de mindre företagen. SBA:s kapitaltillskott till bolagen är avsett att stimulera bildande och utveck- ling av sådana bolag. Huvuddelen av bolagens medel beräknas också komma från enskilt håll.

Utlåningen till företagen kan ske genom köp av antingen aktier och an- delar eller debentures och långfristiga lån. Debentures som SBIC-bolag köper skall normalt vara utbytbara mot aktier i det låntagande företaget. Värdet per aktie bestämmes då samtidigt med utgivandet av företagets debentures. Dessa deben- tures måste ha en löptid av minst 5 år, men är även försedda med en klausul, som tillåter låntagaren att betala lånet tidigare efter 3 månaders uppsägning.

SBIC—bolagens utlåning i form av långfristiga län kan ske till såväl anslutna som inte anslutna företagi syfte att ge företagen erforderliga medel för en sund finansie- ring, modernisering och utvidgning. Långivningen till individuella företag får enligt stadgarna ej överstiga 500 000 dollars. Antalsmässigt torde dock endast 6—8 % av antalet beviljade krediter avse belopp överstigande 100 000 dollars. Lånen kan ges direkt eller i förening med andra kreditinstitut. I sistnämnda fall lämnas lånen med »immediate» eller »deferred participation». Vid »deferred» lån får SBIC-bolagets andel utgöra högst 90 procent av den utestående lånesumman vid utbetalningstill- fället. Även rena garantiåtagande för lån i andra kreditinstitut förekommer, och begränsas då till 90 % av lånebeloppet. Maximiränta för lånen fastställes av SBA. Löptiden för lånen är högst 20 år. En förlängning av löptiden med högst 10 år är möjlig, om en sådan förlängning bedömes underlätta lånets återbetalning. Kraven på säkerheter är inte närmare preciserade och överensstämmer med de för SBA- lånen ovan angivna. Vidare må nämnas, att inget SBIC-bolag utan tillstånd av SBA får ha mer än 20 procent av sitt kapital placerat som lån eller i annan form hos ett och samma enskilda företag. Flera SBIC-bolag kan dock gå samman om större pro- jekt. Årligen lämnas SBIC krediter till främst de mindre och medelstora industri- företagen på omkr. 200 milj. dollars. SBA:s totala utestående län till och kapital- insatser i SBIC och de under 0) nämnda s.k. »Development companies» får dock ej vid någon tidpunkt överstiga 341 milj. dollars. Av detta belopp hade vid utgången av år 1964 130 milj. dollars tagits i anspråk för lån till SBIC.

d) Local Development Loan Program. Förutom genom direkta lån till företagen samt lån till SBIC, lämnar SBA också indirekt finansiellt stöd till de mindre och

medelstora företagen i form av lån till delstatliga och lokala s.k, »Development Companies». Dessa bolag företer i fråga om syfte och verksamhet väsentliga likheter med SBIC, men har till skillnad från dessagenomgåendeupprättats på delstatligt re- spektive privat initiativ. Bolagen är helt självständiga och SBA saknar både insyn och kontrollmöjligheter. För närvarande finns över 600 bolag av denna typ, varav 50 är »State Development Companies» som av delstaternas myndigheter bildats för att främja all slags företagsamhet —— med tonvikt på industriell sådan —— inom sta- tens område. »Local Development Companies» har däremot vanligen organiserats av privata intressenter i syfte att lämna finansiellt bistånd till enstaka eller ett fåtal speciella företag. I fråga om verksamhetens omfattning och inriktning på branscher m.m. föreligger dock betydande skillnader mellan olika lokala bolag. I många fall har dessa samma allmänna inriktning på all slags företagsamhet som de statliga bolagen. Vidare förekommer ibland att vederbörande kommun är huvudintressent i de lokala bolagen.

»State Development Companies» kan erhålla lån från SBA i syfte att möjliggöra främst långfristig kreditgivning till mindre och medelstora företag.Lånen löpermed 5 % ränta på högst 20 år och får maximalt uppgå till det belopp som bolaget upp- bringat genom annan upplåning.

Både statliga och lokala Developmentcompanies kan erhållalån påupp till 350 000 dollars för att möjliggöra finansiering av enstaka företag, exempelvis för rationa— lisering, utvidgning, produktionsomläggning eller inköp av mark, byggnader, rå- varor, maskiner eller verktygsutrustning. SBA lämnar i detta fall lån med 4 gånger det belopp som bolaget uppbringat i form av eget kapital eller andra län. Även i fråga om denna låneform söker SBA i största möjliga utsträckning samarbeta med andra kreditinstitut. Lån lämnas på upp till 25 år med normalt 5,5 % ränta. Be- träffande båda låneformerna gäller att räntesatsen kan sänkas till 4 % vid utlå- ning till Development Companies med verksamhet i områden med betydande arbetslöshet.

Slutligen kan nämnas att åtskilliga delstater genom särskild lagstiftning lämnar stöd i olika former till inom staten verksamma Development companies, samtidigt som myndigheterna tillförsäkras en viss kontroll över verksamheten.

Totalt har statliga och lokala Development companies lämnat lån till små och me- delstora företag på över 129 milj. dollars, varav ca 87 milj. upplånats från SBA. Under år 1964 lämnade SBA lån på sammanlagt 40 milj. dollars till 270 olika bolag.

5. Leveranser till staten och underleveranser.

Alltifrån sin tillkomst har SBA ansett det vara en viktig uppgift att tillförsäkra de mindre och medelstora företagen en rimlig andel av statens beställningar av varor och tjänster. Detta sker genom att enligt gällande lag alla statliga beställningar av varor och tjänster till ett värde överstigande 500 000 dollars, av den upphandlande myndigheten skall granskas med hänsyn till möjligheterna att låta underleveranser utföras av små och medelstora företag. Om möjligheterna härtill betraktas såsom goda, kan vederbörande huvudleverantör genom avtal förpliktas att utlämna lämp- liga delar av beställningen till underleverantörer. Några föreskrifter kan dock icke utfärdas i fråga om vilka företag som skall erhålla dessa uppdrag eller beträffande underleveransernas andel av den totala beställningen. SBA har också möjligheter att utvälja lämpliga statliga beställningar, vilka reserveras för anbud från små och medelstora företag, dock endast under förutsättning att ett tillfredsställande antal anbud kan förväntas. En annan form av bistånd med samma syfte lämnas vidare genom att mindre företag, som i konkurrens med andra leverantörer avger lägre

anbud i fråga om en viss beställning, efter ansökan till SBA kan erhålla garanti beträffande sina möjligheter att fullgöra ifrågavarande leveranser. Vidare kan näm— nas att SBA regelbundet upprättar förteckningar över statliga beställningar mot— svarande värden över 5 000 dollars — beträffande militära beställningar äver 10 000 dollars. Dessa distribueras därefter till företag vilka kan förväntas ha intresse för leveranser till staten. SBA bedriver också en allmän informations- och propaganda- verksamhet i syfte att öka de större företagens intresse för ett vidgat utnyttjande av underleverantörer. För dessa ändamål har ett särskilt register upprättats över pro- duktion, kapacitet, utrustning m. m. inom en mängd mindre och medelstora industri- företag över hela landet. SBA:s åtgärder för att tillförsäkra de mindre företagen en skälig andel av leveranser till staten omfattar även statliga forskningsuppdrag eller beställningar av tekniska utvecklingsarbeten.

SBA:s verksamhet i fråga om förmedling av statliga leveranser bedrivs i nära samarbete med försvarsdepartementet och den s.k. General Services Administra- tion, en myndighet som på departementsnivå svarar för genomförandet av en rad statliga uppgifter, bl. a. förvaltning och planering av kommunikationssystem, vägnät och andra offentliga tjänster.

6. Stöd till teknisk forskning m.m. I syfte att delvis eliminera den olägenhet för de mindre företagen som består däri, att dessa endast i mycket begränsad utsträckning har ekonomiska möjligheter att be- driva eget forsknings- och utvecklingsarbete, har SBA fått till uppgift att genom olika åtgärder främja tillämpningen av nya forskningsresultat inom dessa före— tag. Detta sker främst genom att SBA 1) förmedlar statliga kontrakt på forsknings- och utvecklingsarbeten och i samband härmed bistår vederbörande företag med teknisk rådgivning, samt ?) lämnar information om forskningsresultat, tekniska nykonstruktioner m.m. som framkommit i samband med statligt eller statsunderstött forsknings- och utveck- lingsarhete. 3) SBA kan också lämna län eller förmedla statliga anslag till en grupp samverkande företag, vilka ha för avsikt att gemensamt genomföra ett forsknings- och utveck- lingsarbete, vilket bedöms vara av allmänt intresse. Bidrag kan därvid lämnas för upprättande av erforderliga laboratorier, anskaffande av utrustning, anställ- ning av kvalificerade tekniker m. m. samt för eventuella patentansökningar. Bi- drag kan också lämnas för att möjliggöra insamling av forskningsinformation avsedd för ett stort antal företag inom en viss bransch.

7. Rådgivning och forskning rörande småföretagsamheten. Samtliga regionala och lokala SBA—byråer har tillgång till ett antal företagskonsulter med teknisk eller ekonomisk utbildning. Dessa lämnar, kostnadsfritt eller mot en förhållandevis låg avgift, råd och anvisningar beträffande bl.a. personalfrågor, bokföring, kostnadskontroll, marknadsföring, produktval, produktionsmetoder och -planering etc. År 1964 introducerades en ny form av rådgivning kallad SCORE —- The Service Corps of Retired Executives. Systemet innebär att ett antal pensionerade företagsledare intresserats för att ge småföretagarna rådiekonomiska och admi- nistrativa frågor. Under hitintills ett år har 2 000 personer engagerats i verksam- heten och lämnat bistånd till över 5 000 företag. Kostnaderna för SBA inskränker sig till ev. rese- och traktamentsersättningar samt administrationskostnader. Förutom direkt rådgivning till individuella företag, anordnar SBA årligen ett stort antal kurser och konferenser rörande ekonomiska och administrativa frågor. Ofta lämnas

också ekonomiska och personella bidrag till liknande arrangemang av andra institu- tioner, exempelvis kommuner, vuxenskolor eller branschorganisationer.

Av andra initiativ med liknande syften kan nämnas att SBA utger ett tiotal serier av handböcker m. m. inom främst företagsekonomiska ämnesområden. Som exempel kan anföras >>Management Aids for Small Manufacturers», »Small Marketers Aids», »Technical Aids for Small Manufacturers», »Starting and Managements Series» m. fl. Flertalet av dessa kan rekvireras kostnadsfritt. SBA har slutligen till uppgift att insamla och analysera forskningsresultat rörande de mindre och medelstora före- tagen och deras speciella problem och förutsättningar. SBA har också tillgång till en stab av ekonomer, statistiker, sociologerm.fl.,varigenom egnaforskningsinsatser möjliggörs. Härutöver lämnas i betydande utsträckning ekonomiska anslag till uni- versitet, statliga myndigheter m. m. för allmänna utredningar och forskning rörande speciella frågeställningar. Under perioden 1960—1964 finansierades drygt 200 så- dana undersökningar helt av SBA, vartill kommer åtskilliga bidrag av varierande storlek.

Forskningsresultaten publiceras löpande i skriftserierna »Management Research Summaries» och »Small Business Research Series».

B. Andra indirekta stödåtgärder

1. General Services Administration har upprättat 13 regionala s. k. »Business Service Centers», med uppgift att öka före- tagens intresse för att göra affärer med statliga myndigheter. Verksamheten består bl. a. av information rörande möjligheterna att erhålla statliga beställningar och råd- givning vid upprättande av kontrakt eller under leveransens utförande.Vidareläm- nas råd och anvisningar till företag som tidigare utfört statliga beställningar och som senare av någon anledning råkat i svårigheter, t. ex. dålig lönsamhet, bristande kapa- citetsutnyttjande etc.

2. Department of Commerce Handelsdepartementet har upprättat ett antal servicefunktioner, vilka kan utnyttjas av företag inom alla storleksgrupper och branscher. Flertalet serviceformer är dock av särskild betydelse för de mindre företagen. Följande kan nämnas bland andra:

a) Marketing-kontor, där främst mindre företag kan erhålla råd och vägledning i frågor rörande marknadsföring, reklam etc. Kontoret utger också en månads- tidning. »Industry Divisions» med uppgift att svara för samarbetet mellan statliga myn— digheter och företag inom respektive bransch. Både handels- och industriföretag kan genom avdelningarna erhålla information beträffande marknadsförhållanden i in- och utlandet, aktuella forskning, teknologi m. m. För närvarande finns 21 Industry Divisions, vilka även på eget initiativ genomför undersökningar röran- de speciella förhållanden och problem inom olika branscher. En särskild avdelning, >Trade Associations Staff», svarar för information till branschorganisationer o.dyl., samt har f. ö. till uppgift att understödja dessa organisationers ideella verksamhet i företagsamhetens tjänst. En annan avdelning, »Office of Technical Services», insamlar, analyserar och sprider teknisk information. Under år 1962 distribuerades totalt 56 000 rapporter om tekniska nykonstruktioner, nya forskningsrön m. 111. Av materialet hämtades ca 60 % från utländska källor.

e) I samarbete med SBA har handelsdepartementet inrättat ett antal exportbyrder, b V C V (1 V

f)

vilka har till uppgift att främja de mindre och medelstora företagens export genom att 1) med direkta kontakter, konferenser, tidningsartiklar, samarbete med branschorganisationer etc. stimulera lämpliga företag till exportförsäljning 2) lämna anvisningar beträffande erforderliga åtgärder inom företaget för att möjliggöra sådan försäljning 3) lämna råd beträffande förhållanden på ifrågavarande exportmarknad samt bistå vid anskaffande av exportkontakter och exportkrediter, upprättande av avtal, utförande av marknadsundersökningar etc. Under senare år har påbörjats uppbyggnad av ett antal »Trade Centers», vilka skall fungera såsom permanenta utställningar av amerikanska industriprodukter i utländska handelscentra. »Trade Centers» är i första hand avsedda att utnyttjas av små och medelstora företag, som saknar egna utlandskontakter. Handelsde- partementet lämnar också i stor utsträckning bistånd för sådana företags del- tagande i interna-tionella mässor och utställningar.

BILAGA D

Utredning angående företagareföreningarnas kreditberedande verksamhet, verkställd år 1966 av Bohlins Revisionsbyrå AB på uppdrag av 1962 års företagareföreningsutredning

1. Sammanfattning av utredningsresultatet

Undersökningens viktigaste resultat är —— med de reservationer, som framgår av beskrivningen över undersökningens uppläggning — i korthet följande:

1. Föreningarna tillämpar sinsemellan olika procedurer vid behandlingen av låneärenden.

2. Dokumentationen i föreningarnas låneakter är i allmänhet otillfredsställande.

3. Insamlingen av uppgifter som grundval för en företagsekonomisk bedöm- ning av de lånesökande är i allmänhet osystematisk och icke lämplig vid mera komplicerade låneärenden.

4. Någon grundlig analys av de lånesökandes bokslut utförs i allmänhet ej, varför föreningarna i stor utsträckning är hänvisade till att förlita sig på, att de lånesökandes redovisning och revisionen av denna är tillfredsställande.

5. Personbedömningen ägnas i allmänhet tillräcklig omsorg.

6. Likviditetsförhållandena torde i allmänhet vara värda ett närmare studium än som nu sker,

7. Inget talar för att den företagsekonomiska bedömningen trots ovan påpekade brister skulle leda till en ur företagsekonomisk synpunkt felaktigt inriktad långivning.

8. Inget tyder på, att brister i de företagsekonomiska förutsättningarna tillåts bli kompenserade av förmågan att ställa säkerheter.

9. I de fall långivning av uttalad, lokaliseringsstödjande art förekommit, synes föreningarna ha varit beredda att ge avkall på de företagsekonomiska kraven.

2. Utredningens bakgrund och syfte

I direktiven till 1962 års företagareföreningsutredning framhöll departements- chefen bl.a.: ” ..blir uppgiften i första hand att bestämma dels den närmare arten och om- fattningen av den kreditberedande och rådgivande verksamheten, dels inom vilken organisatorisk ram, med vilken personal och på vad sätt denna verksamhet skall bedrivas.”

Under utredningsarbetets gång har det visat sig svårt men samtidigt betydelse— fullt att få en uppfattning om omfattningen och inriktningen av företagareförening- arnas kreditberedande verksamhet. Utredningen har följaktligen beslutat, att låta utföra bl.a. denna kompletterande utredning. Med denna utredning har man av- sett

(1) att belysa den företagsekonomiska prövning, som ansökningar om hant- verkslån underkastas inom företagareföreningarna samt

(ll) att bedöma i vilken utsträckning företagareföreningarna före författnings-

ändringen den 1/7 1965 beviljat hantverkslån, där kraven på den lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar minskats till förmån för lokaliserings- och/eller sysselsättningspolitiska synpunkter.

2.1. Använda symboler

De i föreliggande undersökning ingående företagareföreningarna har icke namn- givits. I den följande framställningen symboliseras i stället varje förening av någon av bokstäverna a—h. Det bör observeras, att dess-a beteckningar inte har något samband med gängse länsbokstäver.

3. Intervju med föreningsdirektörerna

3.1. Redogörelse för informationsvägarna

En översiktlig beskrivning över behandlingen inom föreningarna av det material, som insamlas innan beslut fattas i ett låneärende, lämnas i bilaga 1 (här ej medtagen),

Sammanfattande promemorior för varje låneärende förekommer i alla under- sökta föreningar utom två. a-föreningen använder denna PM endast som underlag vid det sammanträde, då lånebeslutet fattas; i övriga föreningar utsänds PM till arbetsutskottets resp. föreningsstyrelsens ledamöter i god tid före sammanträdet.

I de flesta av de undersökta företagareföreningarna innehåller enligt förenings- direktörernas utsago den föredragandes presentation av ärendet inget förslag till beslut. Givetvis kan det dock inte undvikas, att hans personliga uppfattning påverkar föredragningen. I vissa fall kan man tillskriva företagareföreningsdirek— tören en rent beslutande roll. Det mest flagranta fallet är d-föreningen, där för- eningsdirektören enligt egen uppgift inte lämnar ut ansökningsblanketter förrän han skaffat sig en bild av det lånesökande företaget och anser sig kunna tillstyrka lånet.

Det förekommer rätt allmänt inom föreningarna, att enskilda styrelseledamöter under sammanträdets gång kan komplettera föreningsdirektörens föredragning. Dessa kompletterande upplysningar rör i allmänhet den lånesökandes personliga kvalifikationer.

I de undersökta låneakterna har påträffats låneansökningar med tillhörande bilagor, promemorior och styrelseprotokoll, arbetsanteckningar tillkomna vid utarbetande av promemorior och vid förberedelser för muntlig föredragning, korrespondens med lånesökande och andra under hand infordrade uppgifter i samband med behandlingen av låneärendet.

Olika personers arbetssätt ger givetvis upphov till olika fylliga anteckningar. Inom olika föreningar har vidare olika praxis utbildats såväl beträffande det skriftliga materialets omfattning som hur stor del av detta som sparas. Sambandet mellan den företagsekonomiska prövning som i realiteten har utförts och den bild av prövningen, som det skriftliga materialet (dokumentation) ger, är icke direkt åtkomligt med de av oss valda undersökningsmetoderna. Ett studium av hand- läggningen sådan denna visas i bilaga 1 ger dock en allmän uppfattning om relationen reell prövning — dokumentation. Denna uppfattning nyanseras ytter- ligare genom de uttalanden av föreningsdirektörerna, som redovisas i nästa av- snitt.

3.2. Dokumentationens omfattning

Redan under förarbetet stod det klart, att dokumentationen i företagareförening- arnas låneakter endast i begränsad omfattning avspeglar den bedömning av den lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar, som utförs inom föreningarna. I en särskild intervju har vi försökt klarlägga föreningsdirektörernas uppfattning om hur låneakterna avspeglar den verkligt utförda företagsekonomiska pröv- ningen. Resultatet framgår av nedanstående tablå.

Förenin-gsdirektörernas åsikt: Förening Dokumentationen i låneakterna avspeglar & b c d e f g h den företagsekonomiska prövningen

m y c k e t b :- a

bra X X X X dåligt X X

mycket dåligt

inte alls X

Föreningsdirektören i g-föreningen har valt att göra ett särskilt uttalande: ”Dokumentationen i låneakterna återspeglar i ca 60 % av fallen den företags- ekonomiska prövningen. I övriga fall har rent subjektiva bedömanden funnits jämväl med de företagsekonomiska.”

3.3. Den företagsekonomiska prövningens kvalitet

Vi har också frågat föreningsdirektörerna vilken uppfattning de har om den företagsekonomiska prövningens kvalitet. Bedömningen skulle ske utan hänsyn till tillgängliga resurser, d.v.s. akut brist på medhjälpare skulle icke medföra ett lägre betyg än om bristen inte funnits. Svaren framgår av nedanstående.

Den företagsekonomiska prövningen utan Förening

hänsyn till tillgängliga resurser är a b c d e f g m y c k e t g 0 d ; o (1 X X X X X d å 1 i g x

mycket dålig

Föreningsdirektören i b-föreningen anser sin företagsekonomiska prövning vara ”icke helt tillfredsställande”. e-föreningens direktör sätter betyget dålig, ”om man med företagsekonomisk prövning menar analyser av vinst- och förlust- och balansräkningarna”. g-föreningen: ”Ej möjligt att ge ett entydigt svar. Den företagsekonomiska prövningen kan betygsättas från mycket god till mycket dålig.”

4. Undersökningens uppläggning

4. 1. Valda arbetsmetoder

Undersökningen utgör ett studium av beteendet hos den beslutsfattande instansen hos företagareföreningarna, vilken beviljar eller avslår låneansökningar. (För enkelhetens skull bortser vi från övriga, tänkbara beslut).

Avgörande för beslutet är då endast de egenskaper, som heslutsfattaren upp- fattar hos låneansökningarna. Egenskapen företagsekonomiskt motiverad skall alltså läsas ”den styrka med vilken företagsekonomiska motiv talar för att an- sökan beviljas”.

Det är icke möjligt att direkt observera och mäta styrelsens uppfattning vid lånetillfället. Styrelsens uppfattning vid en senare tidpunkt saknar betydelse. Observationer och mätningar måste i stället göras på basis av det material, som var tillgängligt för styrelsen vid dess beslut. I praktiken torde detta material i stör- re eller mindre utsträckning vara dokumenterat i företagareföreningarnas låne- akter.

Med utgångspunkt från vårt ovan formulerade syfte konstruerades ett fråge- formulär. För delsyfte 1, att belysa den företagsekonomiska prövningen, ställdes ett hundratal frågor angående omfattningen och inriktningen av dokumenta- tionen i låneakterna. För delsyfte II, att utreda i vilken utsträckning avkall gjorts på den företagsekonomiska prövningen till förmån för lokaliserings- och/eller sysselsättningspolitiska synpunkter, gjordes en värdering av de lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar på basis av den föreliggande dokumentationen i låneakterna. Värderingen skedde i form av en betygssättning av de lånesökande efter en skala 1—5, där betyget 5 motsvarade "mycket goda förutsättningar”_

Såväl mätningen av dokumentationens omfattning som bedömningen av de lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar uppdelades i bedömningsgrup- per avseende A den lånesökandes resultatmässiga förutsättningar B den lånesökandes likviditetsmässiga och finansiella förutsättningar C den lånesökandes marknadsmässiga förutsättningar D den lånesökandes personella och organisatoriska förutsättningar E den lånesökandes produktionstekniska förutsättningar

Ovanstående gruppindelning är godtycklig och användes för att underlätta materialinsamlandet och redovisningen av resultatet.

Det stod från början klart, att konstruktionen av frågeformuläret inom avsnitt I (dokumentationens omfattning) skulle komma att innebära en rad svårlösta problem. Främst uppstod problemet att få en sådan utformning, att olika nyanser i enskilda delar av dokumentationen så långt möjligt skulle framgå vid uttyd- ningen. Ett mycket detaljrikt frågeformulär skulle å andra sidan kräva längre genomgångstid. Den relativt allmänna utformningen av frågorna i formuläret framkom således genom en kompromiss mellan ovannämnda faktorer.

Ett annat centralt problem var det omfattande behovet av definitioner av använda begrepp. Med hänsyn till att flera personer skulle begagna formuläret (se nedan) kunde missuppfattningar lätt uppstå. Trots detta definierades endast ett mindre antal begrepp. Risken var nämligen enligt vår uppfattning att utredarna skulle läsas av en definition och förhindras att göra kompletterande kommentarer angående snarlika fall. Den uppenbara nackdelen med den valda metodiken är risken för felbedömningar av det på fältet hopsamlade materialet samt bristande jämförbarhet mellan föreningarna. Sistnämnda faktor får dock anses vara relativt oväsentlig för vårt syfte.

Frågeformuläret testades genom analys av 20 låneärenden inom en företagare- förening. Föreningen utvaldes med särskild hänsyn till dess geografisk—a läge nära Stockholm. Dessutom krävdes, att dokumentationen skulle vara något mindre om- fattande än genomsnittet, ett krav, som så vitt vi då kunde finna, tillgodosågs.

Den viktigaste erfarenheten från provnndersökningen var, att dokumentationen i låneakterna vid en jämförelse med de uppgifter vi fick från föreningsdirektören inte avspeglade den i verkligheten genomförda företagsekonomiska prövningen. Detta innebär, att en genomgång av dokumentationen i och för sig skulle inne- hålla brister vad beträffar omfattningen av den företagsekonomiska bedömningen. Det visade sig emellertid mycket svårt att under givna förutsättningar komma närmare utredningens egentliga syfte.

På en punkt kunde dock vissa förbättringar åstadkommas. Vid en direkt kontroll med föreningsdirektören eller den konsulent, som behandlat ärendet, kunde t.ex. i flera fall erhållas hänvisningar till tidigare låneärenden med samma låntagare och därigenom ett något fylligare material. Vi beslöt därför att inför huvudunder- sökningen generellt komplettera frågeformuläret med dylika, begränsade inter- vjuer.

Efter testen av frågeformuläret genomfördes huvudundersökningen i åtta utvalda företagareföreningar med en tidsinsats av en vecka per förening. Genom- gången i dessa föreningar omfattade således dels det skriftliga materialet i låne- akterna, dels kompletterande personliga intervjuer med föreningsdirektörerna och berörda konsulenter. Arbetet hos föreningarna utfördes av sex civilekonomer, i allmänhet auktoriserade revisorer, anställda vid Bohlins Revisionsbyrå AB.

4.2. Medtagna företagareföreningar

För undersökningen utvaldes åtta föreningar. Urvalet styrdes huvudsakligen av direktiven till den kompletterande utredningen. Något slumpmässigt urval ur de 25 föreningarna har således ej varit aktuellt_ Olika typer av föreningar medtogs dock i undersökningen. Hänsyn togs därvid främst till föreningarnas storlek mätt i antal beviljade direktlån och totalt lånebelopp, de lånesökandes fördelning på branscher samt föreningarnas geografiska belägenhet.

4. 3. Undersökt period Med hänsyn till vårt delsyfte II valdes undersökningsmaterialet med utgångspunkt från sådana låneansökningar, som behandlats före 1/7 1965. Hur långt perioden kom att sträcka sig bakåt i tiden varierade starkt mellan olika föreningar, beroende på förekomsten av ansökningar, som i övriga avseenden (se 4.4.) kunnat uppfylla de ställda kraven. Samtliga undersökta låneärenden har dock behandlats under perioden 1961—1/7 1965.

Den relativt långa undersökningsperioden kan givetvis inrymma väsentliga förändringar i den kreditberedande verksamheten inom den enskilda föreningen

med en oenhetlig bild av föreningens lånehandläggning som resultat av vår under- sökning.

4. 4. Undersökt material

Den viktigaste källan för observationer har utgjorts av de särskilda låneakter, som i samtliga föreningar finns upplagda för varje låneärende. Denna dokumentation har i första hand utgjorts av låneansökan, i allmänhet upprättad på föreningens tryckta formulär, kompletterad med årsredovisningshandlingar, särskilt utförda marknadsöversikter, prognoser o.d. samt företagareföreningens egna analyser, sammandrag och kommentarer.

Av kostnadsskäl beräknades den totalt tillgängliga tiden per förening till en vecka, vilket antogs medge en genomgång av ca 20 låneakter per förening. I verkligheten visade det sig, att denna riktsiffra stämde tämligen väl. Det verkliga antalet genomgångna låneakter varierade mellan 17 och 25.

I syfte att underlätta bedömningen i avsnitt II (de lånesökandes företagseko- nomiska kvalitet) begränsades undersökningen till ansökningar som avsåg företag inom träindustri respektive metall- och verkstadsindustri. Under åren 1961—1963 representerade dessa båda branscher 55—60 % av det totalt beviljade lånebeloppet.

För att icke belasta undersökningen med de relativt talrika, smärre lånean- sökningar, vilka motsvarar en tämligen begränsad del av det totala lånebeloppet,

fastställdes en undre beloppsgräns till 30.000 kr för ansökt lånebelopp. Effekten av denna avgränsning mätt i beviljat kreditbelopp antyds av siffror över beviljade lånebelopp 1961—1963 för samtliga föreningar i landet. Dessa siffror visar, att ca 35 % av det totalt beviljade lånebeloppet avsåg låneärenden på upp till 30.000 kr. För antalet låneärenden innebar denna avgränsning, att ca 65 % av dessa kunde avskiljas från undersökningsmaterialet.

5. Resultat av huvudundersökningen, del I

Nedan redovisas resultatet av undersökningens primära del. Materialet har bearbetats systematiskt och redovisats i tabellform för företagareföreningsutred- ningen. I föreliggande redogörelse har tabellerna slopats och ersatts med en ver- bal sammanfattning.

5.1. Statistik över genomgångna låneansökningar

För samtliga undersökta låneärenden noterades vissa statistiska uppgifter, som redovisas i sammandrag nedan:

Branschfördelning Antal låneärenden med anknytning till Mek. verkstads_ Träindustri Totalt industri Beviljade 77 57 134 Avslagna 3 12 15 Totalt 80 69 149

Fördelning efter omsättningens storlek

Omsättningssumma ( 100 000 100 000— > 1 000 000 Totalt ej aktuell 1 000 000 Beviljade 23 3 86 22 134 Avslagna 2 3 10 — 15 Totalt 25 6 96 22 149 Bolagsform Aktiebolag Enskild firma Övriga former Totalt Beviljade 75 50 9 134 Avslagna 6 7 2 15 Totalt 81 57 11 149

Ansök! lånebelopp Ansökt lånebelopp :" tkr. 30—40 41—50 51—60 61—70 71—80 Totalt Beviljade 26 49 14 8 37 134 Avslagna 1 7 3 —— 4 15 Totalt 27 56 17 8 41 149

5.2. Uppgifter om de lånesökandes resultatmässiga förutsättningar

I en företagsvärdering ingår traditionellt balansanalysen som en viktig del. Analysen går normalt ut på en bedömning av företagets räntabilitet, finansiering, likviditet och soliditet. Räntabilitetsbedömningen, som altså utgör en del av prövningen av företagets resultatmässiga förutsättningar, bygger oftast på en bearbetning och värdering av företagets externa räkenskapsmaterial. Den i räkenskaperna ingående vinst- och förlusträkningen blir i allmänhet föremål för

en justering med hänsyn till extraordinära kostnader och intäkter, i första hand inom företagets huvudrörelse. Det på så vis framräknade, korrigerade netto- resultatet jämföres sedan med olika data, t.ex. motsvarande siffra föregående år, i förhållande till omsättningen, utbetalda löner etc.

Den tämligen knapphändiga litteraturen om kreditbedömning ger inga upplys- ningar om i vilken utsträckning korrigerade nettoresultat framräknas vid analys av en lånesökandes resultat och resultatutveckling. I en utredning angående våra affärsbankers balansanalyser fastslås dock, att bankernas analysformulär upptar en siffermässigt preciserad nettovinst.

Korrigerad resultaträkning med angivet, korrigerat nettoresultat förekom i de undersökta låneakterna i ganska begränsad utsträckning. Endast hälften av för- eningarna uppvisade dylika beräkningar i mer än 50 % av antalet fall där en dylik beräkning kunde förväntas. I e-föreningen återfanns endast ett fall, i d— föreningen tre fall. Beräkningarna hade i regel gjorts för tre år, men tre föreningar hade i de flesta fall begränsat sig till året som gått till ända närmast före ansökningstillfället samt räkenskapsåret dessförinnan. En dylik begränsning av jämförelsen till endast två år ger enligt vår uppfattning i allmänhet en alltför ofullständig bild.

Att så få korrigerade resultaträkningar kunnat återfinnas i de undersökta låneakterna beror framför allt på att vi endast tagit hänsyn till sådana fall där det korrigerade nettoresultatet framgått av dokumentationen. e-föreningen t.ex. utgick i sina PM från den officiella årsredovisningen och lämnade såsom kom- mentarer till denna vissa uppgifter om dold reserv i varulager, ägarens privat- uttag etc. Anledningen till att dylika fall icke beaktats är framför allt, att man av dokumentationen knappast kan sluta sig till, huruvida dylika resultatkorrige- rade uppgifter verkligen utnyttjats för korrigering av den redovisade vinsten.

Korrigeringen i ovannämnda resultaträkningar hade genomgående gjorts för förändringar i varulagerreserven. Tre av föreningarna hade dessutom i de allra flesta fall korrigerat det bokförda resultatet med hänsyn till extraordinära av- skrivningar å anläggningar samt för skillnaden mellan beräknad och verkligt uttagen ledarelön. Endast g-föreningen hade genomgående tagit hänsyn till extra- ordinära avsättningar och reserveringar på ett sådant sätt att detta framgick av dokumentationen. Det förefaller emellertid sannolikt, att låneakterna avspeglar en utförd prövning i detta avseende endast om prövningen gett upphov till justering av det bokförda resultatet. Flera av föreningarna arbetar nämligen med ett enklare formulär för resultatkorrigering. Denna blankett upptar dock inte i någon av de undersökta föreningarna någon särskild rad för extraordinära avsättningar och reserveringar.

Den relativt allmänt förekommande korrigeringen för förändringar i varu- lagerreserven kan förstås mot bakgrund av lagerreservens stora betydelse som resultatutjämningsinstrument. Det bör dock framhållas, att den skenbart lättbe- räknade varulagerreserven i verkligheten oftast kan vara ytterst svår eller omöjlig att beräkna exakt. Följden blir givetvis, att en felaktig beräkning av förändringar i reserven får betydande effekter på beräkningar av den korrigerade nettovinsten. De siffror som anger förekomsten av uppgifter om inkurans i varulagret (se 5. 3) tyder på, att föreningarna i allmänhet ägnat alltför liten uppmärksamhet åt detta problem.

Det korrigerade resultatet hade i endast fyra föreningar relaterats till andra räkenskapsdata. Tre av föreningarna hade nästan genomgående beräknat resul- tatet i procent av omsättningen, medan en förening gjorde denna beräkning i hälften av antalet aktuella fall. Sistnämnda förening hade dessutom i 50 % av

fallen satt resultatet i relation till ett korrigerat eget kapital, något som den var ensam om bland de undersökta föreningarna.

En analys av ett företags räntabilitet omfattar ofta en resultatanalys för olika verksamhetsgrenar. Sådana analyser återfanns i en tredjedel av b-föreningarnas låneakter. Ingen annan förening hade dokumenterat dylika analyser.

Syftet med resultatanalysen torde främst vara att fungera som underlag för en bedömning av den framtida resultatutvecklingen. De intryck, som den histo- riska analysen förmedlar, kan dock oftast med fördel sammanföras med andra faktorer i en resultatbudget för den närmaste framtiden. Material i låneakterna, som tydde på att dylika beräkningar gjorts, förekom hos b-föreningen i 60 % av antalet fall. Övriga föreningars akter saknade helt eller uppvisade dylika beräk- ningar endast i ringa omfattning. Beräkningar kan givetvis även ha gjorts i dessa föreningar, t.ex. vid föreningsdirektörens besök hos den lånesökande, utan att detta dokumenterats. Det kan inte heller uteslutas, att utredarna tolkat begreppet resultatbudget något olika.

Den i undersökningen redovisade förekomsten av resultatbudgets är emellertid så ringa, att budgetbedömningen i detta avseende knappast kan ha haft någon mera allmän omfattning. Direktören i a-föreningen säger dock, att man tar del av de budgets som eventuellt finns upprättade av det lånesökande företaget, men att man icke tar någon större hänsyn till dessa, eftersom man av erfarenhet vet, att siffrorna i regel är alltför optimistiska.

Föreningen försöker i stället bedöma resultatutvecklingen med utgångspunkt från de redovisade överskotten och därefter försöker man beräkna resultatet av den investering man har för avsikt att göra med det sökta lånet. Hur, och i vilken omfattning dessa beräkningar utförts framgår som tidigare framhållits ej av de granskade låneakterna.

5.3. Uppgifter om de lånesökandes likviditetsmässiga och finansiella för- utsättningar

Liksom räntabilitetsanalysen kräver en justering av den officiella vinst- och för- lusträkningen förutsätter analysen av likviditet, finansiering och soliditet i allmänhet en viss korrigering av den externa balansräkningen. Medan räntabili- tetsberäkningen arbetar med en korrigerad nettovinst krävs inte i lika hög grad en precisering av det ”verkliga” egna kapitalet vid analys av finansiering och soliditet.

Trots detta förekom korrigerade balansräkningar (med det korrigerade egna kapitalet redovisat) i ungefär samma omfattning som korrigerade resultaträk- ningar. Omfattningen av resultatjämförelser med det korrigerade egna kapitalet hos b- resp. g-föreningen sammanföll så nära med omfattningen av korrigerade balansräkningar, att ändamålet med balanskorrigeringen kan antas ha varit just resultatjämförelsen. Varken a-föreningen eller c-föreningen uppvisade dock den- na överensstämmelse.

De fyra föreningar, som praktiskt taget inte uppvisade något enda fall av balanskorrigering baserade sina PM på de officiella balansräkningarna, en teknik som för övrigt användes även vid presentationen av resultatdata. Detta förfarings— sätt kan enligt vår uppfattning starkt ifrågasättas, även om kompletterande upp- gifter lämnas i redogörelsen.

Där justering av den officiella balansräkningen över huvud taget förekom, korrigerades i allmänhet det bokförda egna kapitalet för dold reserv i varulager. Endast två av de undersökta föreningarna gjorde justeringar i balansräkningen

för andra poster. I gengäld gjordes inom dessa båda föreningar relativt omfattan- de korrigeringar för dold reserv i fastigheter, maskiner och i någon män för andra reserver. b-föreningen tog dessutom hänsyn till latent inkomstskatteskuld. I några enstaka fall förekom beaktande av latent skuld för utskiftningsskatt. Det kan tilläggas, att våra större affärsbanker enligt en utredning 1961 inte heller upptar några sådana skatteskulder i sina analysformulär.

Uppgifter om taxeringsvärden och brandförsäkringsvärden på olika typer av tillgångar är ofta goda hjälpmedel vid bedömning av tillgångarnas ”verkliga” värde. Dylika uppgifter infordrades också allmänt av samtliga föreningar. Det bör emellertid observeras, att dessa uppgifter också kan ha använts enbart såsom underlag för bedömning av erbjudna säkerheters värde. En fördel- ning av maskiner och inventarier på olika anskaffningsår, vilken kan ses som en mera renodlad bedömningsgrund vid värderingen av dessa tillgångar, förekom i betydligt mindre omfattning. Några säkra slutsatser går dock icke att dra av dessa iakttagelser.

Som redan nämnts under 5. 2 framgick uppgifter om det tot-ala återanskaff- ningsvärdet på varulager i relativt få fall av de undersökta låneakterna. Endast d- respektive h-föreningen uppvisade en mera generell förekomst av denna upp- gift. Uppgifter om inkurans i varulager förekom däremot inte i någon förening i någon större utsträckning men saknades inte heller i någon förening.

Beräkningar av likviditetsmått hade endast dokumenterats i tre av de åtta undersökta föreningarna. b- och h-föreningarna och i mindre utsträckning g- föreningen hade använt sig av omsättningstillgångarna I resp. I + II i relation till korta skulder, medan f-föreningen hade gjort beräkningar av båda slagen.

Budgeteringens ringa omfattning har redan uppmärksammats i samband med resultatanalysen. Även dokumenterade likviditetsbudgets förekom i mycket liten omfattning. b- och d-föreningarna var ensamma om att förete dylika dokument, vilket f.ö. även gällde försäljningsbudgets (se 5.4).

En beräkning av likviditetsutvecklingen inom den närmaste tiden efter det att ansökt lånebelopp utbetalats borde enligt vår uppfattning kunna motiveras enbart med behovet av en bedömning av det sökta lånebeloppets tillräcklighet. Dylika beräkningar görs också enligt uttalanden från flera föreningsdirektörer i betydligt större omfattning än vad som framgår av dokumentationen. Vi vill emellertid framhålla som vår uppfattning, att det torde kräva mycket lång vana att utan stöd av dokumenterade beräkningar skapa sig en vederhäftig uppfattning om en lånesökandes olika grader av likviditet och finansiering i ett låneärende av någorlunda komplexitet.

5.4. Uppgifter om de lånesökandes marknadsmässiga förutsättningar

Efterfrågan och konkurrens är av grundläggande intresse för ett företag. Följ- aktligen torde man kunna förutsätta att de lånesökande kontinuerligt söker bilda sig en uppfattning om utvecklingen av bl.a. marknaden och den egna försäljningen. Mycket enkla marknadsundersökningar och försäljningsprognoser kan därvid vara till utomordentlig hjälp.

Av de lånesökande eller företagareföreningen upprättade försäljningsprognoser för de närmaste åren förekom knappast alls inom huvuddelen av de undersökta föreningarna. b- föreningen utgjorde därvid ett markant undantag genom att nära 60 % av de genomgångna akterna innehöll sådana beräkningar.

Uppgifter om omsättningens utveckling förekom i relativt stor utsträckning inom samtliga föreningar. Analys av omsättningssummorna förekom däremot

ganska sparsamt. Som exempel kan nämnas, att a-föreningens akter endast i ett fall innehöll en uppdelning av omsättningssummorna. I detta fall hade den lånesökande själv levererat analysmaterialet. Vissa föreningar, framför allt g- och h—föreningarna, hade i nästan samtliga fall gjort beräkningar av omsättningens storlek per anställd.

Inom föreningar med i andra avseenden relativt fyllig dokumentation förekom i stor utsträckning uppgifter om orderstockens storlek och om den sökandes försäljningskanaler. Även angående efterfrågeförhållanden och konkurrensläge förekom ofta såväl sakuppgifter som värdeomdömen.

Enligt vår mening är det anmärkningsvärt, att uppgifter om den lånesökandes prisnivå i stort sett saknades inom föreningarna, med undantag av c-föreningen. Prisnivån hör enligt vår mening till de mest väsentliga faktorerna att bedöma. En för låg prisnivå kan tyda på kommande dålig lönsamhet, en för hög prisnivå på kommande avsättningssvårigheter.

Sammanfattningsvis kan man göra den iakttagelsen, att knappast något av de övriga avsnitten inom den företagsekonomiska prövningen av dokumentationen att döma tilldragit sig så stort intresse från företagareföreningarnas sida som just marknadsförhållandena. Trots detta torde dokumentationen inte helt avspegla den verkligt utförda bedömningen. Som exempel kan nämnas, att a-föreningens direktör framhållit, att man inom föreningen ganska ingående diskuterar den lånesökandes konkurrenssituation innan ett lån beviljas.

Är det fråga om nyetablering görs mera noggranna undersökningar i vad avser företagets möjligheter att lyckas på marknaden. I sådana fall förekommer det också att utomstående konsulter anlitas. a-föreningens akter uppvisade trots detta endast i två fall uppgifter om dylika diskussioner eller undersökningar.

5. 5. Uppgifter om de lånesökandes personella och organisatoriska förut- sättningar Uppgifter om företagsledningen förekom rikligt. Detta avspeglar en bland föreningsdirektörarna vanlig uppfattning, att företagsledarens personliga kvalifi- kationer intar en central plats vid bedömningen av företaget, en uppfattning varom meningarna i övrigt torde vara odelade. Däremot kan man diskutera vilka egenskaper och kvalifikationer som skall tillmätas störst betydelse och huruvida man inte måste uppställa vissa minimikrav på de i varje enskilt fall mest betydel- sefulla egenskaperna. I denna undersökning har det givetvis icke varit möjligt eller ens avsikten att göra dylika värderingar. Vi har endast kunnat skapa oss en allmän uppfattning om vilket intresse företagareföreningarna visat dessa faktorer.

Utlåtande om företagsledningen inhämtades i relativt stor utsträckning utifrån. Kontakter förekom sannolikt i ännu större omfattning än vad dokumentationen angav. Muntliga förfrågningar hos banker, kommunalmän etc. blir sannolikt ofta inte dokumenterade. Härtill kommer de uttalanden som under styrelsesamman- träden görs av föreningsstyrelsens ledamöter.

Uppgifter om redovisningsorganisationens uppläggning förekom i mycket varierande omfattning. Dokumentationen i a-föreningen t.ex. tydde på ringa intresse inom föreningen för sådan uppföljning. Direktören framhöll emellertid, att man i allmänhet undersöker hur företagets bokföring är ordnad, och i de fall denna inte tycks vara ändamålsenlig föreslås förbättringar. Föreningen brukar dessutom i vissa fall kräva, att företaget väljer lämplig revisor. h-föreningen för- söker enligt föreningsdirektören genom att rekommendera en viss bokföringsbyrå få företagare med svag bokföring att anlita denna, vilket dessutom medför, att föreningen får möjlighet till en viss uppföljning av företagens utveckling.

5. 6. Uppgifter om de lånesökandes produktionstekniska förutsättningar Våra frågor om låneakternas innehåll med avseende på produktionsförhållandena avsåg värdeomdömen om maskinutrustningen, tekniska arbetsmetoder, produkt- kvalitet och lokalisering. Inom c-föreningen förekom av vår undersökning att döma ganska allmänt uttalanden om dessa förhållanden. I övriga föreningars låneakter förekom i allmänhet endast något eller några fall.

Föreningsdirektörer och konsulenter har i flertalet fall någon form av teknisk utbildning. I de flesta föreningarna finns således personal, som torde vara kompetent att bedöma den lånesökandes maskinutrustning. Det är därför för- vånande, att huvuddelen av föreningarna uppvisade så få dokumenterade uttalan- den om detta förhållande. Omfattningen av svaren på frågorna inom avsnittet produktionsteknik kan möjligen tagas som ett tecken på att dokumentationen i detta avseende avspeglar den"i verkligheten utförda prövningen relativt dåligt.

I samband med materialinsamlandet förekommer det ofta, att föreningsdirektö- ren, alternativt den inkopplade konsulenten, gör besök på det lånesökande företa- get. Det kan förefalla naturligt, att bland annat produktionstekniska iakttagelser får bilda underlag till ett allmänt bedömande, som delges styrelsen först i sam- band med den muntliga föredragningen.

5.7. Övrig dokumentation

Vid sidan av den dokumentation, som i ovanstående redogörelse kunnat direkt hänföras till någon del av den företagsekonomiska prövningen, har vi undersökt i vilken mån föreningarna infordrat räkenskapshandlingar för tid efter det att lån beviljats. Denna uppföljning av långivningen visade sig vara ringa.

Endast c-föreningens akter innehöll allmänt låntagarens balansräkning, vinst- och förlusträkning samt revisionsberättelse. Sistnämnda dokument förekom i samtliga föreningar i betydligt mindre omfattning än övriga räkenskapshand- lingar.

Den uppfattning vi fått om uppföljningen av låneärenden kan emellertid antas vara i hög grad påverkad av det förhållandet, att flera av föreningarna återsänder erhållet räkenskapsmaterial till den lånesökande efter behandlingen. De brister, som ändock torde föreligga i uppföljningen, motiveras på flera håll med avsak- naden av lämplig personal för sådana arbetsuppgifter.

Direktören i a—föreningen framhöll, att man av detta skäl koncentrerat sig på uppföljning av sådana låneärenden, där räntor och amorteringar inlevereras för sent eller först efter påminnelse. Det kan i detta sammanhang vara intressant att notera, att affärsbankerna torde ägna sig åt en ganska intensiv uppföljning av tidigare beviljade lån, detta trots att bankernas säkerhet i allmänhet har en helt annan kvalitet.

Att revisionsberättelsen inte infordrats i samma utsträckning som övriga räken- skapshandlingar förklarade en av föreningsdirektörerna med att berättelserna i allmänhet är intetsägande, och att revisorn måste kontaktas för att några omdömen skall kunna erhållas.

Sådana kontakter hade enligt dokumentationen i någon större utsträckning tagits endast inom b-föreningen. I samma utsträckning som gäller övriga personal- kontakter torde dokumentationen endast avspegla en mindre del av dessa. a- förcningsdirektören t.ex. framhöll, att kontakt med den sökandes revisor alltid togs innan lån beviljades i och för diskussion av bolagets inre förhållanden. b-föreningens direktör har å andra sidan framhållit, att han i första hand vänder sig till den sökandes bankförbindelser för att diskutera detaljförhållanden.

5.8. Erbjudna säkerheters betydelse för långivningen

Ett erbjudande om mycket goda säkerheter skulle teoretiskt kunna tänkas på- verka företagareföreningarna i deras bedömning av den lånesökandes företags- ekonomiska förutsättningar på så sätt, att man beviljade lån till företag med sådana prognoser, att lånet inte skulle ha beviljats utan denna speciellt goda säkerhet. Alternativt skulle man kunna tänka sig, att föreningarna gjorde mindre djupgående analyser i sådana fall.

Mycket goda säkerheter definierade vi som sådana säkerheter, vilka kunde anses ha tillfredsställt bankmässiga krav vid tidpunkten för låneansökans handlägg- ning. Det visade sig emellertid, att dylika säkerheter förekom i ganska begränsad omfattning:

Förekomsten i % av antalet beviljade ansökningar hos

företagareförening a b c d e f g h

”Bankmässiga” säkerheter 56 0 0 0 17 20 28 40

För de båda föreningarna a och h, där omfattningen var tillräcklig för att tillåta en jämförelse, gjorde vi en tabulering av de i del II framräknade skalvärde- na på grupperna bankmässiga resp. icke bankmässiga säkerheter.

Vi erhöll genomgående högre skalvärden för gruppen låneärenden med ”bank- mässiga säkerheter”. Detta antyder, att säkerhetskvaliteten generellt sett inte haft något större inflytande på bedömningen inom de båda undersökta föreningarna. Att värdena ligger högre för gruppen ”bankmässig säkerhet”, kan möjligen för- klaras med, att företag med sådan säkerhet genomsnittligt torde vara större än företag utan sådan säkerhet. Större företag har sannolikt kunnat prestera mera omfattande material för kreditbedömningen, vilket påverkat låneakterna. Det är slutligen icke omöjligt, att omfattningen av dokumentationen påverkat utredarnas bedömning. Detta antagande styrks av skalvärdejämförelsen del 11 (se 6.1), där den relativt sett väldokumenterade b-föreningen ligger genomgående högt i sina genomsnittliga skalvärden.

5. 9. Sammanfattning av resultatet, dell

Som framgår av ovanstående redogörelse varierar den företagsekonomiska be- dömningen betydligt mellan de olika föreningarna. En sammanfattande syn på några av föreningarna har lämnats av de olika utredningsmännen.

Från vår genomgång i a-föreningen lämnas följande kommentar: Lån har beviljats utan att hänsyn i tillräcklig omfattning tagits till rent företagsekono- miska bedömanden. Sålunda borde bl.a. mera ingående analyser ha verkställts av resul— tat, resultatutveckling och ställning. Denna uppfattning avser också de lån, som enligt föreningen beviljats endast på rent företagsekonomiska grunder.

Slutintrycket från undersökningen hos b-föreningen är följande: Föreningens prövning på kanslinivå av de lånesökandes företagsekonomiska förutsätt- ningar var på det hela taget väl genomförd. Vissa allvarliga brister förelåg dock, främst med avseende på bedömningen av den framtida likviditetsutvecklingen. Den sökandes prisnivå samt korrigering i balansanalysen för ägarens privatuttag är andra områden där analysen visade sig bristfällig. I vissa tvistiga lånefall hade å andra sidan mycket om- fattande analyser med bl.a. budgetering utförts, trots att lånebeloppet varit blygsamt. I den PM som överlämnats till föreningsstyrelsens medlemmar hade ibland redovisats okorrigerade vinst- och förlusträkningar och balansräkningar, trots att man är väl med- veten om. att dessa siffror är så förvanskade att de saknar relevans.

Den enligt föreningsdirektören väsentligaste källan till information är det personliga besöket hos den sökande. Korrigerade resultaträkningar och balansräkningar upprättades som regel ej. Föreningsdirektören anser det vara onödigt med hänsyn till företagens ringa storlek. Kontakt med banken tages som regel. (Ofta är det banken som tar kon— takt). Föreningsdirektören känner väl till de olika bankmännen i länet och hur de arbetar som kreditbedömare, och säger sig ha visst stöd i sitt arbete, om han får klart för sig vem inom banken som bedömt den sökande.

e-föreningens utredare sammanfattar:

Är man inom föreningen tveksam om företagets förutsättningar att klara lånet eller utvecklas gynnsamt går man djupare in i redovisningsmaterialet. Man beräknar t.ex. betalningsberedskapen på kort och lång sikt. Om visst projekt anges som låneändamål, ägnar man sig i PM huvudsakligen åt att diskutera detta. Härvid redovisas i PM dels kostnadsberäkningar och beräkning av företagets totala kapitalbehov samt hur detta behov skall täckas. Om det rör sig om förhållandevis stora lån beräknas även totala räntor och amorteringar per år samt per produktenhet, per arbetad timme eller dylikt. Oftast ges i sådana fall ett omdöme om lånekostnadernas inverkan på företaget i dess helhet och enbart detta har i flera fall varit tillräckligt motiv för avslag. Förenings— direktören påpekade också de felaktigheter. som ofta föreligger i redovisningen från småföretag. Som exempel nämndes ett företag, som ansåg sig ha en dold reserv i varulagret på ungefär samma belopp som det bokförda värdet. Föreningen gjorde en kontrollinventering, eftersom lagret vid direktörens besök såg ut att ha ett betydligt högre värde. Den företagsekonomiska prövningen var mycket bristfällig, vilket diskuterats med föreningens direktör. Han höll med om att man kanske borde gå litet djupare in i siffermaterialet, men ifrågasatte också värdet av detta. Under de många år föreningen fun- nits hade man endast förlorat ett obetydligt belopp.

Slutintrycket av besöket vid f-föreningen är följande: Dokumentationen i låneakterna var mycket knapphändig, vilket direktören förklarade med att det finns så många subjektiva värderingsbegrepp på ett företag: ”man behövde bara komma in i lånesökandes verkstadslokaler så fick man ett relativt gott grepp om hans egna och företagets möjligheter till utveckling”. En bidragande orsak till denna inställning torde vara, att föreningen icke har några ekonomer utan endast tekniker med viss kompletterande företagsekonomisk utbildning. Föreningens uppgift har enligt di- rektören varit att hjälpa företagarna med den ekonomiska bedömningen. En ordnad bedömning med tillfredsställande dokumentation av genomförda analyser torde under sådana förhållanden behöva uppställas som krav på företagareföreningarnas relativt sett mycket riskfyllda kreditgivning.

En jämförelse med företagareföreningarnas handläggning av garantilåneärenden ger ganska intressanta aspekter. Eftersom kommerskollegium här är beslutsfattan— de instans har man ansett sig behöva ställa andra krav på dokumentationens om- fattning och kvalitet. Föreningarna har också för detta ändamål särskilt utforma- de, i flera fall mycket omfattande frågeformulär.

Huruvida de högre lånebeloppen vid denna kreditgivning påverkat dokumen— tationens omfattning kan vi för närvarande inte uttala oss om. Beträffande hant- verkslånegivningen har vi fått det allmänna intrycket, att behandlingen varierar något med lånebeloppets storlek.

Syftet med undersökningens primära del var att belysa den företagsekonomiska prövning, som ansökningar om hantverkslån underkastas inom företagareförening- arna. Av skäl, som vi redogjort för ovan under 4. 1, har undersökningen huvud- sakligen begränsats till en genomgång av dokumentationen i låneakterna. Under- sökningen ger ingen närmare förklaring till de stora skillnader, som konstaterats i ovanstående redogörelse beträffande dokumentationens omfattning. Möjliga för- klaringar härtill — förutom de under respektive avsnitt berörda, tänkbara tolk- ningsfelen _ kan vara:

a) skillnader i den företagsekonomiska prövningen av låneärenden

b) skillnader i föreningarnas och därvid främst föreningsdirektörens uppfatt-

ning om behovet av och möjligheterna till dokumentation av den företagseko- nomiska prövningen. Svaret på vår intervju med föreningsdirektörerna angående deras uppfattning om dokumentationens förmåga att avspegla den företagsekonomiska prövningen (se 3.2) tyder på, att faktor b) måste tillmätas relativt stor betydelse vid värde- ringen av det framlagda undersökningsresultatet. Detta antagande styrkes av det allmänna intrycket från detaljdiskussioner med föreningsdirektörerna under utredningens gång. |

Eftersom begreppet företagsekonomisk prövning aldrig preciserats har det delvis överlåtits på utredarna att tolka detta. Det redovisade resultatet kan alltså sägas vara ett uttryck för dels vår uppfattning om vad som kan förväntas ingå i en bedömning av lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar, dels dessa utredares uppfattning om dokumentationens relevans vid bedömningen av den lånesökande ur företagsekonomisk synvinkel. Utredarnas subjektiva uppfattning kan därvid ha påverkat resultatet både med avseende på vilket material i låne- akterna som begagnas och hur det använda materialet tolkats.

Slutligen bör det erinras om, att några statistiskt Säkerställda, generella slutsatser angående dokumentationens omfattning icke kan dras av denna undersökning, varken beträffande de icke undersökta föreningarna eller de icke undersökta låne- ärendena hos de undersökta föreningarna.

6. Resultat av huvudundersökningen, del II

6.1. Utredarnas bedömning av de lånesökandes företagsekonomiska förut- sättningar

Som framgår under 4.1 (valda arbetsmetoder) har utredaren inom respektive företagareförening försökt att på basis av den i låneakterna tillgängliga dokumen- tationen betygsätta de lånesökandes företagsekonomiska förutsättningar inom de olika, av oss fastställda avsnitten av den företagsekonomiska prövningen.

Det resultat vi erhållit genom denna undersökning bör tolkas med stor för- siktighet. Det bör särskilt observeras, att bedömningarna och därmed skalvärde- na är baserade på ett i många avseenden ofullständigt material och att vi, speciellt när det gäller bedömningen inom avsnitten marknadsmässiga, personella och organisatoriska samt produktionstekniska förutsättningar, i stor utsträckning ut- gått från indirekta, av föreningspersonalen gjorda bedömningar. Utredarna har på grund härav och på grund av den i vissa övriga avseenden bristfälliga doku- mentationen inte kunnat fastställa skalvärden i samtliga fall. Beträffande de två första avsnitten, som huvudsakligen bygger på balansanalysen, har utredarna ansett sig kunna fastställa skalvärden i 50—70 % av fallen. Beträffande mark- nadsanalysen och analysen av den lånesökandes personella och organisatoriska förutsättningar har skalvärden i allmänhet kunnat fastställas i mindre än hälften av de undersökta fallen. Möjligheterna för utredarna att betygsätta de låne- sökandes produktionstekniska förutsättningar, har varierat betydligt. a-förening- ens utredare t.ex. har endast ansett sig kunna bedöma en enda lånesökande i detta avseende, medan genomsnittet torde ligga på ca 30 % av totala antalet fall,

Om man antar, att den genomsnittliga kvaliteten på erhållna ansökningar inte varierar nämnvärt inom de olika företagareföreningarna borde det genomsnittliga skalvärdet för ett visst avsnitt av den företagsekonomiska bedömningen bli täm- ligen lika mellan föreningarna. Så blev dock icke fallet. För b-föreningens ansök- ningar ligger de genomsnittliga skalvärdena mellan 3,2 och 4,0, medan t.ex. f-

föreningens låneärenden åsatts värden mellan 2,2 och 3,4. Inom de flesta av föreningarna hamnade de genomsnittliga skalvärdena under ”normalt”, d.v.s. 3,0. Särskilt gäller detta de två första avsnitten, resultatanalysen samt likviditets- och finansanalysen. Förhållandet kan bero på att varje utredare arbetat med en subjektiv värdering, präglad bland annat av olika grad av försiktighet.

I sådana fall där underlaget inte tillåter en någorlunda allsidig bedömning av den lånesökande tenderar skalvärdet att hamna i närheten av "normalt” d.v.s. 3,0. Då materialet är mera fylligt torde den omtalade försiktigheten ha resulterat i något lägre skalvärden.

Med de fastställda skalvärdena som utgångspunkt har vi gjort en fördelning av låneärendena på beviljade låneansökningar, på beviljade låneansökningar där lånet blivit nödlidande, samt på avslagna låneansökningar. Antalet i undersök- ningen ingående nödlidande lån respektive avslagna låneansökningar inom varje förening är mycket litet. I de flesta fall baserar sig det genomsnittliga skalvärdet för dessa grupper på mindre än fem låneärenden.

En jämförelse mellan de genomsnittliga skalvärdena för dessa tre grupper visar, att undersökningar, som resulterat i nödlidande lån, har ett lägre genom- snittligt skalvärde än gruppen beviljade låneansökningar. Gruppen avslagna låne- ansökningar har också erhållit ett lägre skalvärde än gruppen beviljade. Härav torde man dock endast kunna dra den slutsats-en, att det genomsnittliga låneären- det behandlats riktigt av företagareföreningarna. Hur stor skillnaden i de genom- snittliga skalvärdena för dessa båda grupper bör vara för att föreningarnas bedöm- ning skall kunna anses helt tillfredsställande beror bland annat på spridningen.

6.2. Lokaliseringsstödets' omfattning

* Fastän det torde föreligga betydande meningsskiljaktigheter med avseende på vad som inrymmes i begreppet lokaliseringspolitik, har vi i fortsättningen för enkelhetens skull använt detta som ett sammanfattande begrepp för såväl sysselsättningspolitik som lo— kaliseängspolitik.

De två lånegrupperna lokaliseringspolitiskt motiverade lån och företagsekono- miskt motiverade län är icke fristående utan täcker delvis varandra. Ett lån kan således vara antingen endast lokaliseringspolitiskt motiverat 2. endast företagsekonomiskt motiverat 3. både lokaliseringspolitiskt och företagsekonomiskt motiverat eller 4. varken lokaliseringspolitiskt eller företagsekonomiskt motiverat. Uppenbarligen kan många låneansökningar, där lånen får karaktär av lokali- seringsstöd, vara företagsekonomiskt synnerligen välmotiverade. Det kan icke vara rimligt att förutsätta, att föreningarnas verksamhet vare sig tidigare eller i framtiden skulle ges sådan begränsning, att denna typ av ansökningar skulle avslås. Enbart det förhållandet, att föreningarnas långivning i vissa fall kommer att verka som lokaliseringsstöd, är således icke tillräckligt för att säga, att föreningarna bedriver lokaliseringspolitik, Uppenbart är vidare, att föreningarna, i de fall lånen är lokaliseringspolitiskt motiverade, uppställer åtminstone vissa företagsekonomiska krav på låntagarens verksamhet. Om detta icke gjordes, skulle verksamheten övergå från att vara långivning till att vara bidragsgivande. Att så icke varit fallet synes framgå av tillgängliga förlustsiffror. ”Tillgången” på sådana företagsekonomiskt motiverade lån, som har lokaliseringspolitisk effekt, kan dessutom förväntas vara mycket olika inom olika föreningars verksamhets- områden. >.;

Med utgångspunkt från skriftliga uttalanden i protokoll och föredragningspro- memorior samt från muntliga uttalanden av föreningsdirektörerna har vi sökt bilda oss en uppfattning om lokaliseringsstödets omfattning. Enligt dessa uttalan— den förekom lokaliseringsaspekten som huvudmotiv för beviljande av låneansök— ningar i fem av de åtta undersökta föreningarna. Omfattningen var emellertid relativt blygsam och motsvarade endast 10—20 % av de genomgångna låneären- dena. Som bidragande motiv förekom lokaliseringspolitiska överväganden inom samtliga föreningar. a- och c-föreningarna svarade med 61 respektive 89 % för den största omfattningen, Ifrågavarande uttalanden ger sammanfattningsvis in— trycket, att 50 it 60 % av det totala antalet beviljade lån beviljades utan hänsyns- tagande till lokaliseringspolitiska synpunkter. Beloppsmässigt motsvarade dock dessa lån något under 50 %. Mot bakgrunden av det inledande resonemanget är det uppenbart, att ovanstående procentsiffror måste tagas med viss reservation. Detta framgår kanske allra tydligast vid en jämförelse mellan c- och g-föreningar- na, där den sistnämnda allmänt anses arbeta i ett utpräglat lokaliseringslån, me- dan c-föreningen anses vara mindre påverkad av lokaliseringspolitiska aspekter. Uttalandena i g—föreningen tydde endast på 30 %-igt lokaliseringsinflytande, medan e—föreningens siffra närmade sig 90 %.

6. 3. Lokaliseringsstödets intensitet

Genom att jämföra de företagsekonomiska skalvärdena för olika grupper av 10- kaliseringsmotiverade län har vi sökt få en bild av i vilken grad företagsekono— miska synpunkter på den lånesökande fått ge vika för de lokaliseringspolitiska. I de fall lokaliseringssynpunkterna angivits såsom huvudmotiv för beviljande av län, är skalvärdena som väntat genomgående lägre. Avkall har således gjorts på de företagsekonomiska kraven till förmån för lokaliseringsaspekten.

En jämförelse mellan gruppen låneärenden med lokaliseringssynpunkter såsom bidragande motiv och gruppen utan sådana motiv angivna ger emellertid ett betydligt mera splittrat intryck. Endast föreningarna a och f ger väntad utslag. För övriga föreningar har vi inte erhållit någon markant skillnad mellan de genomsnittliga skalvärdena för dessa båda grupper. I ett par föreningar är t. o. m. det genomsnittliga skalvärdet inom flera avsnitt högre för sådana låneärenden som angivits som lokaliseringspåverkade. Främsta anledning till det oenhetliga intrycket torde vara materialets begränsade omfattning, vilket icke medger några preciserade slutsatser.

Stockholm den 20 juni 1966.

Bo.-HLINS REVI'SIONSBYBÅ AB B. Niklasson

KUNGL. ”'i'—|. l 7 OKT 1967 smc. .; .....

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1967

. Nordiskt institut för samhällspianering. Nordiskt samarbete inom forskningens och den

högre undervisningens område. . Melianriksväg Kiruna—Nordnorge.

. Internordlsk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m. . Nordisk Institut for videreuddannelse t have- kunst og iandskabspianiaegntng.

6. Dansk, norsk og svensk presses lndhoid af nor- disk stof 'I. Nordisk radio- och ”rv-konferens på Biskops

el Den Pål-l

Arnö. a. Nordiska bestämmelser för skeppsapotek.

STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1967

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindeining för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26 ] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Ftrmaskydd. [35]

Fönvarsdepartementet Tjänsteställning inom krigsmakten. Esselte. [15]

Socialdepartementet Barnlsttitgor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- fa . 8 Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommltté. 1.

Narkotikaproblemet. Del I. [25] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. Nykter- hetsvårdens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor. [37] Sahmhäilets barntillsyn, barnstugor och familjedag- em. [39]

Kommunikationsdepartementet

Länsförvaltningsutreclningen. 1. Den statliga låns- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvalt- ningen. II. Bilagor. [21]

Skatteförvaltnlngen. [22] Länsindelningsutredningen. [23]

Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29] Kanaitrafikutredningen. 1. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet. [32] 2. Vänerns och Fältterns förbindelse med Västerhavet. Bilagor. 33

Finansdepartemcntet

Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [6]

Statskontorets programbudgetutredning. 1 . Pro grambudgetering. Del I. [11] 2. Pro rambudgete ring. Del II — Studier och försök. [12 3. Program budgetering. Del III -— En sammanfattning. [13 Lag om Skatterätt. [24] Kompensation i vissa fall för bensinskatt som ut [gä vid användande av motorsåg och snöskoter

Eckleslastikdepartementet

Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö

ringen. [16] VIII. De teologiska fakulteterna. [11 1962 rs ungdomsutredning. Statens stöd till ung domsverksamhet V. [19] Filmens inflytande på sin publik. [31]

Jordbruksdepartementet

Den framtida jordbrukspolitiken. ["I] Skoglig yrkesutbildning. II. [38]

Inrikesdepartementet

Kommunal bostadsförmedling. [1] Invandringen [18] Höga eller låga hus? [30] Företagareföreningarnas framtida organisation ocl verksamhet. [40]

KUNi ' l 7 OKT l967

|