SOU 1960:16
Banklikviditet och kreditprioritering
Sammanfattning. Avd. A. Utgångspunkter och frågeställningar
Kap. I. Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Kap. 11. Det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden . . . . . . . 13 Kap. III. Kreditpolitikens medel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Kap. IV. Placeringsregler i svensk lagstiftning och i riksbankens överenskom-
melser medkreditinstituten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60
Avd. B. Ställningstaganden och förslag
Kap. V. Huvuddragen av utredningens förslag . . . . . . . . . . . . . 76 Kap. VI. Kommentar till lagen om likviditetskvoter . . . . . . . . . . . 105 Kap. VII. Kommentar till lagen om placeringskvoter . . . . . . . . . . . 131
Avd. C. Lagförslag
Förslag till lag angående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m. . . . . 149
Förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m.m. . 153 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 5 lagen den 31 mars 1955 (nr 183) ombankrörelse.... ...............157
Avd. D. Reservationer och särskilda yttranden
Reservation av herr Norbeck . . . . . . . . . 159 Reservation av herr Wärn med instämmande av herr Browaldh . . . . 175 Särskilt yttrande av herr Björkman . . . . . . . 180
Särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av herr Wärn . . 184
Avd. E. Bilagor
Bilaga A. Börje Kragh: P. M. angående fördelningen av kreditinstitutens pla- ceringar.................... ....194
Bilaga B. Kreditinrättningarnas likviditets— och placeringskvoter 1957—1958. 222.
.; ' i? ,.i»
” wii Egi. HJ”— 'W _, Willi-lvl
't
"'.r,
1 . . ,, f..._,,;- i...
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet
Den 6 september 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdeparte- mentet att tillkalla högst tio sakkunniga med uppdrag att framlägga för- slag till konkreta åtgärder för att utvidga den långa kapitalmarknaden.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga direktören K. A. S. Apelqvist, direktören S. A. Aron— son, f. d. professorn, direktören T. V. E. Björkman, bankdirektören T. Bro- waldh, landshövdingen M. H. Lemne, bankdirektören N. 0. A. Norbeck, leda- moten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet P. E. Sköld, numera landshövdingen E. A. Westerlind, f. d. statssekreteraren, direktören T. G. Wärn samt riksbankschefen P. V. Åsbrink. Tillika uppdrogs åt Sköld att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 maj 1958 uppdrog de- partementschefen samma dag åt de sakkunniga att inom ramen för sitt ar- bete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets försörjning med långfristiga krediter.
De sakkunniga har antagit benämningen kreditmarknadsutredningen.
Till sekreterare åt utredningen förordnades den 1 oktober 1957 numera avdelningschefen, docenten B. B. V. Kragh och till biträdande sekreterare den 5 november 1957 numera e. o. förste kanslisekreteraren A. G. Gustafs- son. Såsom experter åt utredningen förordnades den 3 januari 1958 kansli- rådet 0. G. Ekdahl samt byrådirektörerna G. 0. Enroth och N. G. Å. Lund- ström, den 16 juni 1958 numera hovrättsrådet N. P. Westerlind och den 26 januari 1959 bankokommissarien K. G. A. Eklöf. Sedan Kragh på egen begä- ran erhållit entledigande fr. o. m. den 1 augusti 1959 från uppdraget såsom sekreterare, uppdrogs den 19 augusti 1959 åt Eklöf att vara utredningens sekreterare.
Utredningen har den 9 april 1959 som en första del av sitt arbete över- lämnat en stencilerad PM angående amortering av lån jämte därvid fogade lagförslag.
Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen härmed överlämna sitt betänkande, benämnt Banklikviditet och kreditprioritering.
Reservationer till betänkandet har avgivits av herr Norbeck samt av herr Wärn med instämmande av herr Browaldh och särskilda yttranden av herr Björkman samt av herr Browaldh med instämmande av herr Wärn.
Stockholm den 22 mars 1960.
Per Edvin Sköld
Seved Apelqvist Albert Aronson Thure Björkman Tore Browaldh Mats Lemne O. Norbeck Erik Westerlind Tage Wärn Per Åsbrink
/Kurt Eklöf
Sammanfattning
I utredningens direktiv, som återges som kapitel I i betänkandet, pekas på den besvärande knappheten på långfristigt kapital och de svårigheter som förelegat att finansiera från samhällets synpunkt viktiga investeringar. Mot denna bakgrund har utredningen fått i uppdrag att undersöka frågorna om en förskjutning av kreditgivningen från den korta till den långa markna- den och prioritering av vissa långa krediter (här nämnes särskilt bostads- byggandets finansiering). Vidare skulle utredningen verkställa en översyn av den gällande lagstiftningen om kassareserver och försäkringsbolagens placeringsregler.
Innan utredningen framlägger sina ställningstaganden och förslag har den i en första avdelning av betänkandet sökt något närmare belysa de i direktiven angivna frågeställningarna.
Det gäller för det första innebörden av den i direktiven omnämnda bris- ten på långfristig't kapital (kapitel 11). Det kan konstateras, att under 1950— talet en stor del av de lånebehov, som traditionellt täckts genom långfris- tiga krediter, inte kunnat tillgodoses i den av låntagaren önskade formen. Detta har bl. a. lett till en ökad upplåning från statens och bostadSsektörns sida hos affärsbankerna och en stark ökning av bankernas och allmänhetens likviditet.
Därefter följer (kapitel 111) en översikt över kreditpolitikens instrument — diskontopolitik, marknadsoperationer, kassa- och likviditetskvoter o. s. v. Den aktivisering av kreditpolitiken som på olika håll i världen kunnat iakt- tagas under 1950-talet har i allmänhet inneburit ett starkare utnyttjande av såväl diskontoföråndringar som marknadsoperationer och på olika sätt utformade kvotsystem.
Slutligen ges i denna avdelning en redogörelse för de placeringsregler för kreditinrättningarna, som återfinnes i svensk lagstiftning eller i riksban- kens rekommendationer (kapitel IV). En första grupp är de regler som finnes införda i författningarna rörande kreditinstitutens verksamhet och som är avsedda att skydda insättare resp. försäkringstagare. För det andra märks de särskilda kassareservbestämmelserna i den s. k. beredskapslagen. En tredje grupp utgöres av de placeringsregler som kreditinrättningarna iakttagit under 1950-talet som en följd av överenskommelser med eller re- kommendationer från riksbanken.
I en andra avdelning följer så utredningens ställningstaganden och för- slag; huvuddragen av dessa återfinnes i kapitel V.
Utredningen utgår från att det råder praktiskt taget allmän enighet om att en fortgående försämring av penningvärdet bör undvikas och att det gäller att skapa förutsättningar för en kreditpolitik, som kan utgöra ett väsentligt inslag i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. De problem som härvid möter har framförallt tagit sig uttryck i statsupplå- ningen hos affärsbankerna, den därav följande ökningen av bankernas och allmänhetens likviditet och svårigheten att tillgodose bostadsbyggandets kapitalbehov i lämpliga former. I detta läge anser utredningen det önskvärt, att myndigheterna kan utnyttja alla lämpliga kreditpolitiska instrument —— räntevariationer, marknadsoperationer och kreditpolitiskt motiverade pla- ceringsregler. I första hand måste dock finanspolitiken ge sitt bidrag, det väsentligaste, till den samhällsekonomiska balansen.
När det gäller att öka tillgången på långfristigt kapital i förhållande till kortfristigt kan man söka sig fram efter två huvudlinjer. Den ena skulle in- nebära, att allmänheten placerade en större andel av sina medel direkt i obligationer eller hos kapitalmarknadsinstituten. Den andra skulle bestå i att affärshankernas resurser fick en mera långfristig placering. Utredningen har inte velat föreslå några principiella ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att åstadkomma dylika resultat. För att under- lätta affärsbankernas förvärv av obligationer med flerårig löptid föreslås dock, att den förmånsställning, som i banklagens inlåningsråttsbestämmel- ser ges åt s. k. guldkantade obligationer med högst fem årsåterstående löp- tid, utsträckes så att tidsgränsen fastställes till tio är (S. 83). Därjämte bör enligt utredningen riksgäldskontoret i största möjliga utsträckning erbjuda bankerna lämpliga fleråriga obligationer som placeringsobjekt. Affärsban- kernas intresse för förvärv av till bankerna anknutna hypoteksinstitut bör också befrämjas. Slutligen framhålles, att en förbättring av de långa pla- ceringarnas avkastning i förhållande till de korta placeringarnas kan bidraga till att öka tillgången på långfristigt kapital efter båda de nyssnämnda huvudlinjerna.
I prioriteringsfrågan har utredningen utgått från de prioriteringsarrange- mang, som under senare år kommit att vidtagas i syfte att tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov. Någon avgörande lättnad i kapital- marknadsläget kan inte skönjas på kort sikt och vissa åtgärder i priorite- ringssyfte synes tills vidare erforderliga. Sådana åtgärder är emellertid inte att anse som ett normalt inslag i en ändamålsenlig kreditpolitik. Prio- riteringen bör enligt utredningen inte utsträckas utöver statens och bostads- byggandets kreditbehov, vilka intager en särställning såtillvida att de är en direkt följd av statsmakternas beslut.
Utredningens ställningstagande till placeringsregler som kreditpolitiskt instrument får ses mot bakgrunden av 1950-talets erfarenheter, behovet av
allmänt verkande medel för att nå en önskad grad av stramhet på kredit- marknaden samt de nyssnämnda prioriteringssyftena.
Ett system av rörliga kassa— ”eller likviditetskvoter kan för en överskådlig tid betraktas som ett ordinärt komplement till kreditpolitikens traditionella medel. För allmänt kreditpolitiska syften skulle ett system med enbart kas- sakvoter (krav på viss minimibehållning på räkning i riksbanken) under vissa förutsättningar kunna komma i fråga. I ett läge som det nuvarande, karakteriserat av hög likviditet hos banksystemet, finner utredningen emel— lertid ett system med likviditetskvoter (krav på Visst minimibelopp bestå- ende av kassa, skattkammarväxlar, vissa obligationer m. ni.) vara erfor— derligt. Det finns emellertid goda skäl att behålla möjligheten att föreskriva kassakvoter.
Likviditetskvoterna kan utformas på ett sätt, som gör det möjligt att i viss utsträckning tillgodose prioriteringsändamålen i vad avser affärsban- kerna. För övriga kreditinrättningar får de extraordinära placeringsregler som tills vidare bedömes som erforderliga i prioriteringssyfte ges en annan utformning, som här kallas placeringskvoter.
Det är önskvärt, att regler för kreditinrättningarnas placeringar liksom hittills fastställes genom samråd mellan instituten och riksbanken. Man kan dock inte helt sätta sin lit till att tillfredsställande resultat skall kunna nås på denna väg, utan det finns ett behov av en lagstiftning, som kan till- gripas som ett yttersta medel. Utredningen framlägger därför förslag till två lagar: om kassa- och likviditetskvoter och om placeringskvoter.
Förordnande om likviditetskvoter skall enligt lagförslaget kunna utfär- das av riksbanken och kan avse affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit, postsparhanken och postgirorörelsen. Likviditetskvots- kraven innebär att en viss kvotdel av samtliga förbindelser med vissa undan- tag skall redovisas i likvida tillgångar, d. v. s. kassa, nettofordringar på andra kreditinstitut, skattkammarväxlar, obligationer utfärdade av staten och vissa hypoteksinstitut. Kvoterna får ej sättas högre än 60 procent. Maximitalet kan dock endast tänkas bli aktuellt för de största affärsban- kerna och postgirorörelsen. Om ett institut inte uppfyller kvotkraven kan det enligt förslaget få betala en viss straffränta (en liknande regel föreslås även vid kassa- och placeringskvoter).
Kassakvot skall kunna föreskrivas för affärsbanker, postsparhanken och postgirot. Den föreslås få uppgå till högst 15 procent av samtliga förbindel- ser med vissa angivna undantag.
De föreslagna reglerna har i flertalet fall motsvarighet i nu gällande bered- skapslag eller hos de likviditetskvoter som införts genom överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna. Nytt är bl. a. att kvotsystemet skall kunna utsträckas till andra inrättningar än affärsbanker och att utländska tillgångar får inräknas bland de likvida tillgångarna endast i den utsträck— ning riksbanken medger. Lagen föreslås få en giltighetstid på fem år.
Lagen om placeringskvoter skall enligt förslaget få en giltighetstid på tre år, en period för vilken det antages, att de förhållanden som motiverat lagens tillkomst kan komma att bli bestående. Förordnande om placerings— kvoter skall utfärdas av Kungl. Maj:t; tillämpningsföreskrifter utfärdas av riksbanken. Placeringskvoter skall kunna föreskrivas för sparbanker, post- sparhanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfon- dens fondstyrelser. Med placeringskvot menas förhållandet under en period mellan nettoförändringen i s. k. prioriterade placeringar och nettoför- ändringen i samtliga placeringar. Till de prioriterade placeringarna räknas i princip utom kassa och banktillgodohavanden alla placeringar som inne— bär kredit till staten och bostadssektorn. Placeringskvoterna får enligt för- slaget ej sättas högre än 80 procent och för försäkringsbolag förutsättes, att i praktiken lägre maximital skall tillämpas.
Som ett komplement till förordnande om placeringskvoter skall Kungl. Maj:t även, då så är motiverat i prioriteringssyfte, kunna höja av riksban- ken föreskrivna likviditetskvoter för affärsbankerna, dock ej högre än till 65 procent.
Avd. A. Utgångspunkter och frågeställningar
KAPITEL I
Utredningens direktiv
Kreditmarknadsutredningens direktiv återfinnes i anförande av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 6 september 1957. De- partementschefen anförde därvid följande.
De senaste åren har präglats av en alltmera besvärande knapphet på lång— fristigt kapital, vilket medfört att för samhället livsviktiga investeringsområden, t. ex. bostads- och kraftverksbyggandet samt vissa betydelsefulla kommunala in- vesteringar ställts inför allvarliga finansieringssvårigheter, som bland annat hotat att spoliera de program och målsättningar som statsmakterna uppställt. Av allt att döma kommer komplikationer av detta slag att bli mera hindrande under det närmaste årtiondet, då investeringsbehoven, som 1955 års långtidsutredning på- visat, kan beräknas växa starkt. Detta är så mycket bekymmersammare som de mest angelägna ökningsbehoven främst gäller investeringar på sådana områden inom såväl den privata som den statliga och kommunala sektorn, vilka är av fundamental betydelse för det ekonomiska framåtskridandet.
För att i största möjliga utsträckning kunna tillgodose investeringsbehoven kräves framför allt en ytterligare ökning av det totala sparandet. Det gäller dock att i varje förhandenvarande läge på mest effektiva sätt utnyttja de förefintliga sparmedlen. Kreditmarknaden måste därför vara väl anpassad till utvecklingens krav. Vid flera tillfällen och senast i vårens kompletteringsproposition nr 175 har jag framhållit att vissa brister härutinnan föreligger. Bland annat synes det vara skäl att undersöka om ej utvecklingen efter kriget medfört att långfristiga spar- medel numera i relativt större utsträckning än förr användes för kortfristig ut- låning. Därmed har tillgången på kapital för långfristig utlåning blivit i motsva- rande grad knappare. Det är främst i sistnämnda avseende som svårigheterna för kapitalförsörjningen framträtt och tenderar att bli av mera bestående karaktär. I detta sammanhang reser sig sådana frågor som t. ex. huruvida den inträffade förskjutningen mellan affärsbankernas inlåningsräkningar i riktning mot mera långsiktiga sparräkningar fått ett motsvarande uttryck på utlåningssidan. Här kommer t. ex. affärsbankernas villighet och möjligheter till placeringar i obliga- tioner med flerårig löptid in i bilden liksom också det på samma håll framträdande intresset att få förvärva inteckningsbolag. Det gäller således att undersöka förut- sättningarna för en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden inom ramen för en totalt sett bibehållen stramhet. Rikt- punkten måste vara, att kreditmarknadens struktur bör anpassas att möta de krav som utvecklingen anvisar, så att inte de investeringar, om vilkas vikt och bety- delse enighet föreligger, hämmas av svårigheterna vid kapitalanskaffningen.
Ett annat spörsmål som anmäler sig är frågan om prioritering av vissa långa krediter. Vissa slag av investeringar måste anses som särskilt samhällsviktiga. Exempel härpå har förut givits. Om nödvändigheten av att trygga finansieringen av dylika investeringar råder betydande enighet. I detta sammanhang vill jag
erinra om den skrivelse årets riksdag enhälligt beslutat att avlåta till Kungl. Maj :t om utredning av frågan om hur en tryggad bottenlångivning bör ordnas för det bostadsprogram som riksdagen fastställer. Denna riksdagens begäran visar att utvägar måste sökas, varigenom kapital kan göras disponibelt för såväl bostads- byggandet som därmed jämställda samhällsviktiga investeringar.
Tillgången på sparmedel för den långsiktiga bostadsfinansieringen bestäms i inte ringa utsträckning av i vilken takt förut upptagna bostadslån amorteras. Ur denna synvinkel är det tillfredsställande att konstatera, att utvecklingen tenderat i riktning mot en snabbare amorteringstakt beträffande dylika lån. Sålunda har särskilt sparbankerna numera börjat kräva amorteringar på bottenlån i enfa- miljshus och villor. Vid årets riksdag har vidare amorteringstiden för tertiärlån förkortats. Det synes eftersträvansvärt att förutsättningar skapas för snabbare amorteringar även beträffande övriga bostadslån och att därför frågan om bin— dande regler för amorteringar över hela fältet av bottenlån undersökes.
Den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver är i behov av översyn rent generellt sett. Denna bör nu komma till stånd. I samband därmed hör även prövas i vad mån affärsbankernas medverkan till långfristig finansie- ring av samhällsviktiga investeringar skall kunna främjas. Undersökningen bör emellertid självfallet inte begränsas till affärsbankerna utan avse kreditväsendet i dess helhet. Inte minst synes det befogat att utifrån den nu aktuella frågeställ- ningen en översyn göres av de nuvarande placeringsreglerna för försäkringsbola- gens tillgångar.
Huvuddelen av de spörsmål jag nu berört innefattas redan i direktiven till 1955 års stabiliseringsutredning. Dess uppdrag är likväl synnerligen vittomfattande, och det torde inte kunna väntas att utredningens"ställningstagande till de kredit- marknadsmässiga spörsmålen kommer att redovisas inom den närmaste tiden. Utvecklingen efter stabiliseringsutredningens tillsättande har emellertid allt mera understrukit angelägenheten av att redan nu vissa åtgärder vidtas i syfte att mera provisoriskt så långt möjligt anpassa kreditmarknaden efter dagens behov. I avbidan på det framtida resultatet av stabiliseringsutredningens arbete beträf- fande kreditmarknadsfrågorna synes därför nu omedelbart en särskild expert- utredning böra verkställas härom. Expertutredningen bör vara oförhindrad att redovisa även sådana alternativ för en ändrad inriktning på kreditmarknaden, vilka förutsätter jämkningar i banklagen eller annan lagstiftning eller helt nya författningar. I detta sammanhang vill jag erinra om att min företrädare i propo- sitionerna nr 3 och 151 till 1955 års riksdag med förslag till bankrörelse, m. m., respektive lag om sparbanker, m. m. förutskickat, att gränsdragningsfrågan mellan kreditinstituten borde bli föremål för ytterligare utredning sedan en viss erfarenhet vunnits av den nya bank- och sparbankslagstiftningen. Det är troligt att den av mig nu föreslagna expertutredningen icke kan undgå att tangera ifrågavarande gränsdragningsfrägor. Då emellertid den av mig här föreslagna inriktningen av utredningsarbetet har sin tonvikt på den långa marknadens kvantitativa problem _ under det att gränsdragningens spörsmål närmast är av lagstiftningsmässig natur _— bör de båda frågekomplexen kunna behandlas som två skilda problem. Längre fram och sedan ytterligare någon erfarenhet vunnits av den nya sparbankslagens tillämpning är det min avsikt att upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitut till en mera fullständig oversyn.
Den 16 maj 1958 erhöll utredningen somtilläggsuppdrag att inom ramen för sitt arbete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets för— sörjning med långfristiga krediter. ' '
KAPITEL II
Det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden
Kreditinstitutens placeringar _ en statistisk överblick
Inledning
De frågeställningar som nämns i de nyss återgivna direktiven får ses mot bakgrunden av det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden. _I detta kapitel skall innebörden av den rådande bristen på långfristigt kapital dis- kuteras något närmare, liksom den höga likviditeten hos affärsbankerna och allmänheten. Det är dessa båda företeelser som främst brukar nämnas som uttryck för en balansrubbning, som medför att kreditmarknaden funge- rar mindre väl och kreditpolitiken ställs inför stora svårigheter. Först skall emellertid en statistisk översikt ges. över placeringsinriktningen hos de olika kreditinstituten under de senaste åren. För motsvarande siffror av— seende perioden 1930—1956 kan hänvisas till bilaga A. I samband härmed kommer vissa kommentarer till. de olika kreditinstitutens rörelse att göras avseende kreditgivningens fördelning mellan olika låntagargrupper och dess tidsbundenhet. Det bör emellertid understrykas, att avsikten inte är att ge en allmän översikt över den svenska kreditmarknaden och inte heller att presentera en fullständig kreditmarknadsstatistik. De grupper kredit- institut som kommer att beröras är försäkringsbolag, sparbanker, postspar- banken och postgirorörelsen (dessa skall i fortsättningen med en gemensam beteckning kallas kapitalmarknadsinstituten), centralkassorna för jord- brukskredit samt affärsbankerna.
Försäkringsbolagen Försäkringsbolagen skiljer sig från de andra här behandlade "grupperna genom att de förvaltade medlen inte erhålles genom inlåning utan upp- står i försäkringsrörelsen genom skillnaden mellan försäkringspremier och avkastningen på tillgångarna å ena sidan och utbetalningar huvudsakligen för försäkringsfall å den andra. Inbetalningar och utbetalningar i framtiden på grund av redan ingångna försäkringsavtal men också eljest kan förutses med en relativt hög grad av precision, något som gör det naturligt att mer eller mindre noggrant anpassa placeringarnas löptider till tidsfördelningen hos de förutsedda utbetalningarna. Placeringen av de förvaltade medlen sker huvudsakligen i form av förvärv av långfristiga obligationer och lån
med relativt lång löptid och hunden ränta. I fråga om rörelsens art kan man i första hand skilja mellan livförsäkringsbolag och sakförsäkringsbolag; de senare har naturligen ett behov av en större andel likvida tillgångar. Koncerner bestående av liv- och sakbolag svarar emellertid för en allt större del av sakförsäkringen, och det är naturligt att koncernens placeringar be- dömes som en enhet. En särställning bland bolagen med avseende på såväl rörelsens art som storleken av de förvaltade medlen intages av SPP, som under senare år svarat för över hälften av försäkringsbolagens samman- lagda placeringsökning.
Tabell ]. Försäkringsbolagen
Ställning Förändring Ställning Låntagare ult. 1956 1957 1958 ult. 1958 mkr % mkr % mkr % mkr % Staten ............... 1 969 15,6 + 346 + 33,8 + 101 + 10,0 2 415 16,4 Obligationer m. m. . . . 1 969 15,6 + 345 + 33,8 + 101 + 10,0 2 415 16,4 Kommuner ........... 2 089 16,5 -— 64 _ 6,3 + 9.5 + 9,4 2 120 14,4 Obligationer ......... 678 5,4 —— 35 —— 3,4 — 29 —— 2,9 614 4,2 Kommunlån ......... 1 145 9,0 — 45 — 4,4 + 55 + 5,5 1 155 7,81 Lån med kommunal borgen ............ 266 2,1 + 16 + 1,5 + 69 + 6,8 351 2,4 Bostäder ............. 4 475 35,3 + 400 + 39,1 + 506 + 60,0 5 380 36,6 Obligationer ......... 1 581 12,5 + 137 + 13,4 + 261 + 25,8 1 979 13,4 Lån ................. 2 348 18,5 + 206 + 20,1 + 204 + 20,2 2 758 18,8_ Egna fastigheter ...... 546 4,3 + 57 + 5,6 + 40 + 4,0 643 4,4 Jordbruk ........... 495 3,9 + 24 + 2,4 + 7 + 0,7 526 3,6 Obligationerl. .. . . . . . . 495 3,9 + 24 + 2,4 + 7 + 0,7 526 3,6 Övriga inhemska placeringar ........ 3 640 28,7 + 317 + 31,0 + 302 + 29,9 4 259 29,0 Obligationer och för- lagsbevis .......... 899 7,1 + 19 + 1,9 + 1 + 0,1 919 6,3 Lån ....... , ......... 1 809 14,3 + 273 + 26,7 + 256 + 25,3 2 338 15,9 Aktier .............. 311 2,4 + 25 + 2,4 + 51 + 5,1 387 2,6 Livlån .............. 621 4,9 0 0,0 — 6 _— 0,6 615 4,2 Summa 12 668 100,0 + 1 022 100,0 + 1 010 100,0 14 700 100,0
* Någon annan placering i jordbruk framgår inte av här använd statistik. Källa: Statistisk tidskrift.
Fördelningen mellan olika låntagargrupper av försäkringsbolagens place- ringar efter 1956 redovisas i tabell 1. De visar att en hög andel av place- ringsökningen gått till staten och bostadssektorn —— krediter som avser rena bostadsändamål ingår även i den redovisade utlåningen till kommuner. Kommunernas andel har varit mycket låg, medan kreditgivningen till det privata näringslivet legat högre än vad som motsvarar andelen i utestående krediter. Variationen i bostadssektorns andel mellan åren 1957 och 1958 beror till en del på att stadshypotekskassan år 1957 emitterade mera av
korta obligationer i stället för de långa obligationer som köpes av försäk- ringsbolagen ; detta förklarar även en del av skillnaden mellan de båda åren i statens andel.
Placeringsinriktningen under en längre period framgår av tabellerna A: 4 och B: 4 i bilaga A, som visar på vissa relativt långsiktiga förändringar i placeringsinriktningen. Det karakteristiska har tidigare varit att en lån- tagargrupp varit påtagligt expanderande under varje period —— bostads- sektorn under 1930-talet, staten under kriget, det privata näringslivet under efterkrigsåren fram till början av 1950-talet.
Sparbanken-na Sparbankernas rörelse bygger på en totalt sett jämnt stigande inlåning på numera något differentierade sparräkningar. Bland placeringarna märks en inte obetydlig stock obligationer, men den dominerande placeringsformen är lån, i huvudsak lån med högst sex månaders uppsägning och rörlig ränta. Reellt är det emellertid i stort sett fråga om långfristiga lån, utan amorte— ring eller med bestämda amorteringsplaner. Härtill har under senare tid kommit byggnadslån, avsedda att läggas om då fastigheten färdigställts (se tabell 2).
Bostadsfinansieringen har alltid spelat en central roll i sparbankernas rörelse och har med undantag av krigsåren, då staten uppträdde som stor
Tabell 2. S parbankema
Ställning Förändring Ställning Låntagare ult. 1956 1957 1958 ult. 1958 mkr % mkr % mkr % mkr % Staten ............... 723 6,0 + 35 + 3,9 + 45 + 4,3 803 6,8 Obligationer m. m. . . . 723 6,0 + 35 + 3,9 + 45 + 4,3 803 5,8 Kommuner ........... 959 8,0 + 105 + 11,5 + 138 + 13,1 1 202 8,6 Obligationer ......... 130 1,1 —— 4 — 0,4 + 11 + 1,0 137 1,0 Kommunlån ......... 544 4,5 + 46 + 5,0 + 89 + 8,5 679 4,8 Kommungaranterade lån ............... 285 2,4 + 63 + 6,9 + 38 + 3,6 386 2,8 Bostäder ............. 7612 63,7 + 729 + 80,1 + 780 + 74,1 9 121 65,5 Obligationer ......... 361 3,0 + 58 + 6,4 + 78 + 7,4 497 3,5 Lån ................. 7 251 60,7 + 671 + 73,7 + 702 + 66,7 8 624 62,0 Jordbruk ............ 1 132 9,5 + 68 + 7,5 + 78 + 7,4 1 278 9,2 Obligationer ......... 95 0,8 + 1 + 0,1 + 1 + 0,1 97 0,7 Lån ................. 1 037 8,7 + 67 + 7,4 + 77 + 7,3 1 181 8,5 Övriga inhemska placeringar ......... 1 527 12,8 —— 27 _— 3,0 + 12 + 1,1 1 512 10,9 Obligationer ......... 151 1,3 + 25 + 2,7 + 25 + 2,4 201 1,5 Lån m. m ............ 1 376 11,5 _— 52 — 5,7 5 13 — 1,3 1 311 9,4 Summa 11 953 100,0 + 910 100,0I + 1 053 100,0 13 916 100,0
Källa: Statistisk tidskrift.
låntagare, svarat för den alldeles övervägande delen av placeringsök- ningarna. Kommunlån har haft en relativt stabil del av de utestående kre- diterna, medan jordbrukets relativa andel successivt sjunkit (se tabell A: 2 och B: 2 i bilaga A). De båda senaste åren avviker inte från detta mönster, utom såtillvida att bostadskrediternas andel legat något högre, samtidigt som förändringen av privatlån och krediter till näringslivet (utom jord- bruk) varit helt obetydlig eller negativ. Kommunkrediternas ökning under dessa år torde också till stör-sta delen avse lån för bostadsändamål.
Postverkets bankrörelse
Postsparbankens resurser erhålles genom inlåning på en enhetlig sparr'äk-l ning, medan postgirots "inlåning hittills skett på en enhetlig avistaräkning. Placeringsformerna är. emellertid likartade för de båda instituten —— obliga- tioner, huvudsakligen långa, och lån som till övervägande del i'realiteten är långfristiga amorteringslån. Beträffande räntevillkoren kan sägas att inteckningslånen till allra största delen löper med rörlig ränta, medan kom— munlånen tidigare konstruerats med hunden men under de senaste åren
Tabell 3. Postverket
(Postsparbanken och postgirokontoret sammanslagna)
Ställning Förändring Ställning Låntagare ult. 1956 1957 1958 ult. 1958 mkr % mkr % mkr % mkr % Staten ............... 1 479 26,2 + 105 + 28,4 + 170 + 41,1 1 754 27,2 Tillf. lån till riksgålds- kontoret ........... 390 6,9 — 176 -— 47,6 + 6 + 1,5 220 3,4 Skattkammarväxlar . . 50 0,9 + 200 + 54,1 0 0,0 250 3,9 Obligationer m. m. . . . 1 039 18,4 + 81 + 21,9 + 164 + 39,6 1 284 19,9 Kommuner ........... 1 056 18,7 + 78 + 21,1 + 39 + 9,4 1 173 18,2 Obligationer ......... 121 2,2 — 3 —— 0,8 + 39 + 9,4 157 2,4 Lån ................. 935 16,5 + 81 + 21,9 0 0,0 1 016 15,8 Bostäder ............. 2948 52,1 + 158 + 42,7 + 184 + 44,4 3 290 51,1 Obligationer ......... 636 11,3 + 76 + 20,5 + 109 + 26,3 821 12,7 Lån ................. 1 416 25,0 + 99 + 26,8 + 125 + 30,2 1 640 25,5 Inteckningslån med komm. borgen., . . . 896 15,8 -— 17 —— 4,6 _ 50 —— 12,1 829 12,9 Jordbruk ............ 148 2,6 + 5 + 1,3 0 0,0 153 2,4 Obligationer1 ......... 148 2,6 + 5 + 1,3 0 0,0 153 2,4 Övriga inhemska placeringar ......... 22 0,4 + 24 + 6,5 + 21 + 5,1 67 1,1 Obligationer ......... 19 0,3 + 24 + 6,5 + 20 + 4,8 63 1,0 Lån ................. 3 0,1 0 0,0 + 1 + 0,3 4 0,1 Summa 5 653 100,0 + 370 100,0 + 414 100,0 6 437 100,0
1 Någon annan placering i jordbruk framgår inte av här använd statistik. Källa: Postsparbankens och postgirokontorets verksamhetsheråttelser. Uppgifter från generalpoststyrelsen.
alltmer med rörlig ränta. Sekundärlån i bostadsfastigheter mot kom— munal borgen är konstruerade med fast ränta. Bland tillgångarna ingår där- utöver tillfälliga lån till staten samt ofta en portfölj skattkammarväxlar.
Postsparbankens och postgirokontorets rörelse var, som framgår av tabel— lerna A : 3 och B: 3 i bilaga A, under 1930-talet i hög grad inriktad på kredit- givning till staten och kommuner. Under efterkrigstiden däremot gick ök- ningen i placeringarna fram till år 1952 till kommuner och bostäder. Efter 1952 har bostäderna dominerat, fr. o. m. 1957 tillsammans med staten (se tabell 3). Kreditgivningen till andra än bostadssektorn, staten och kom- munerna är obetydlig.
J ordbrukskasserörelsen
Jordbrukskasserörelsens placeringar utgöres i stort sett av lån till jord- brukare (och jordbruksorganisationer), formellt kortfristiga och med rör— lig ränta men i realiteten huvudsakligen av en tämligen långfristig karak— tär. Därtill kommer en likviditetsreserv, bestående av statsobligationer (övervägande långfristiga) och tillgodohavanden i Jordbrukets Bank. In- lånin'gsformerna överensstämmer med affärsbankernas, och huvuddelen av inlåningen sker på kapitalräkning. Placeringsinriktningen under de senaste åren illustreras i tabell 4.
Tabell 4. Centralkassorna för jordbrukskredit
Ställning Förändring Ställning
Låntagare ult. 1956 1957 1958 ult. 1958
mkr % mkr % mkr % mkr % Staten ............... 80 9,6 + 11 + 12,2 — 11 — 15,8 80 8,1 Skattkammarväxlar .. 8 0,9 + 5 + 5,5 —— 13 —— 18,1 0 0,0 Obligationer ......... 72 8,7 + 6 + 6,7 + 2 + 2,8 80 8,1 Kommuner ........... 0 0,0 + 4 + 4,4 + 5 + 7,0 9 0,9 Lån ................. 0 0,0 + 4 + 4,4 + 5 + 7,0 9 0,9 Bostäder ............. 137 , + 5 + 5,6 + 3 + 4,2 45 4,5 Lån ................. 37 4,5 + 5 + 5,6 + 3 + 4,2 45 4,5 Jordbruk ............ 696 83,9 + 84 + 93,3 + 77 + 106,9 857 86,4 Obligationer ......... 6 0,7 + 3 + 3,3 + 2 + 2,8 11 1,1 Lån ................. 690 83,2 + 81 + 90,0 + 75 + 104,1 846 85,3 Övriga inhemska
placeringar ......... 17 2,0 _ 14 — 15,5 —— 2 — 2,8 1 0,1 Lån ................. 17 2,0 — 14 — 15,5 — 2 _ 2,8 1 0,1 Summa 830 100,0 + 90 100,0 + 72 100,0 992 100,0
1 Uppskattad siffra (= ult. juni 1957). Någon siffra för bostadslån särredovisas inte i till- gänglig statistik för ult. 1956. Källa: Centralkassornas rapporter till bank- och fondinspektionen.
2—003227
18 AEirsbankema Den alldeles övervägande delen av de av affärsbankerna (bankaktiebolagen) förvaltade medlen härrör från inlåningen från allmänheten. Affärsbanker— nas inlåningsräkningar bildar en serie från checkräkning över uppsägnings- räkning, sparkasseräkning och kapitalräkning till kapitalsamlingsräkning, en serie karakteriserad av stigande uppsägningstider (från avista till sex månader) och räntesatser (f. 11. från 0 till 43/4 procent). Placeringsformerna visar också en större variation än hos övriga kredit- institut och kan indelas (bortsett från kassa och fordringar på inhemska och utländska kreditinstitut) i skattkammarväxlar, obligationer och »ut- låning» (se tabell 5). Obligationsportföljen består i hög grad av papper med relativt kort återstående löptid. Beträffande utlåningen är det svårt att generalisera. Bankkrediterna är formellt kortfristiga. I enlighet med banklagens bestämmelser löper de, med vissa undantag, på högst sex månader eller med sex månaders uppsägningstid. Reellt torde en del kunna anses som relativt långfristiga —— ett problem som skall beröras närmare i följande avsnitt. Traditionellt har kreditgivningen till industri, handel och samfärdsel ansetts som den för affärsbankerna karakteristiska, och den utgjorde, som framgår av tabell A: 1 i bilaga A, vid 1930—talets början över
Tabell 5. Affärsbankerna
Ställning Förändring Ställning
Låntagare ult. 1956 1957 1958 ult. 1958
mkr % mkr % mkr % mkr % Staten ............... 2 893 20,4 + 815 + 61,0 + 556 + 32,1 4 264 24,7 Skattkammarväxlar . . 692 4,9 + 454 + 34,0 —— 41 — 2,4 1 105 6,4 Obligationer ......... 2 201 15,5 + 361 + 27,0 + 597 + 34,5 3 159 18,3 Kommuner ........... 190 1,3 + 45 + 3,4 + 56 + 3,2 291 1,7 Obligationer ......... 79 0,5 + 23 + 1,7 + 30 + 1,7 132 0,8 Lån ................. 111 0,8 + 22 + 1,7 + 26 + 1,5 159 0,9 Bostäder ............. 4 407 31,1 + 341 + 25,6 + 424 + 24,5 5 172 30,0 Obligationer ......... 402 2,8 + 264 + 19,8 + 223 + 12,9 889 5,1 Byggnadskreditiv . . . . 1 726 12,2 + 67 + 5,0 + 80 + 4,6 1 873 10,9 Bostadslån .......... 2 279 16,1 + 10 + 0,8 + 121 + 7,0 2 410 14,0 Jordbruk ............ 449 3,2 + 34 + 2,5 + 39 + 2,3 522 3,0 Obligationer ......... 47 0,3 + 2 + 0,1 + 41 + 2,4 90 0,5 Lån ................. 402 2,9 + 32 + 2,4 — 2 — 0,1 432 2,5
Övriga inhemska
placeringar ......... 6 240 44,0 + 100 + 7,5 + 655 + 37,9 6 995 40,6 Obligationer ......... 120 0,8 + 43 + 3,2 + 14 + 0,8 177 1,0 Lån ................. 6 120 43,2 + 57 + 4,3 + 641 + 37,1 6 818 39,6 Summa 14 179 100,0 + 1 335 100,0 + 1 730 100,0 17 244 100,0
Källa: Bank— och fondinspektionens månadsrapporter. Uppgifter från inspektionen (bankernas obligationsinnehav). Ekonomisk Revy (jordbruks- och kommunlån per november).
60 procent av den totala kreditgivningen. Placeringsinriktningen påverkas i hög grad av efterfrågeinriktningen och utformningen av den ekonomiska politiken under olika perioder. Under 1930-talet, då den totala storleken av affärsbankernas placeringar stagnerade, minskade utlåningen till närings- livet, medan bostadskrediterna ökade starkt. Under krigsåren blev staten för första gången en låntagare av samma storleksordning som industrien. Efterkrigstiden fram till år 1952 karakteriserades av en avveckling av kredit- givningen till staten samt en ny expansion av utlåningen till näringslivet och av hyggnadsfinansieringen. Under 1950-talet har staten och bostadssektorn kommit att spela en allt större roll som låntagare (se tabell B: 1 i bilaga A).
Affärsbankernas ut- och inlåning har visat betydligt större variationer över tiden än andra kreditinstituts. Förklaringen ligger huvudsakligen i att deras inlåning till stor del utgöres av företagens likvida medel, vilkas storlek påverkats av företagens vinster och investeringar och bakom dessa liggande faktorer, såsom det kassamässiga utfallet av statsbudgeten och valutareservens svängningar.
Den totala kreditmarknaden
I tabell 6 har de ovan återgivna uppgifterna om kreditinstitutens placeringar sammanförts. De har också kompletterats med några andra, statistiskt lätt åtkomliga siffror: nettoförändringar i riksbankens statspappersportfölj, i obligationsplaceringar utanför kreditinstituten och i övrig statlig upplåning.
Tabell 6. Kreditmarknaden åren 1957 och 1958 Nettokreditgivning 1 mkr
Långivare '- Jord— gåva) Övrig Försäk- bruks- . . ' statlig . Spar- Affars— Riks- liga- rmgs- Posten kasse- upp- Summa bolag banker rörel- banker banken 312132: 1å_ Låntagare sen rare1 "mg" Staten ........ + 446 + 80 + 275 0 + 1 371 +3547 — 24 —— 94 + 2 601 Kommuner. . .. + 31 + 243 + 117 + 9 + 101 '— — 33 — + 468 Bostäder ...... + 905 + 1 509 + 342 + 8 + 765 4— + 151 — + 3 680 Jordbruk ...... + 31 + 146 + 5 + 161 + 73 4— — 4 — + 412 Övriga ........ + 619 —— 15 + 45 — 16 + 755 — —- 14 —— + 1 374 Summa + 2 032 + 1 963 + 784 + 162 + 3 065 + 547 + 76 _ 94 + 8 535
1 Restpost grundad på totalt utelöpande obligationer och kreditinstitutens innehav. * Prisutjämningsavgifter, lån hos statsinstitutioner och fonder m. m. (med undantag av posten), skattepremielånet och statsskuld utom landet. * Ökningen i riksbankens innehav av statspapper (+ 281 mkr) plus minskningen i statens behållning å särskilt konto (»steriliserade medel», + 266 mkr). * Obetydlig förändring. Källa: Tabellerna 1—5 ovan. Riksgäldskontorets årsbok (statsskuldens fördelning i övrigt). Hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans årsberättelser (utestående obligationer). Ekonomiska meddelanden från Svenska Bankföreningen (utestående övriga obligationer).
Statens upplåning har rensats med hänsyn till de 5. k. steriliseringsoperatio- nerna, varigenom en i detta sammanhang rättvisande bild erhålles.
Fördelningen av placeringarna mellan de olika kreditinstituten ger tydligt uttryck åt den starka ökningen under de senaste åren av affärsbankernas omslutning, åt storleksrelationerna i övrigt mellan placeringsbehovet hos olika grupper av kreditinstitut och åt den obetydliga roll som obligations- marknaden utanför kreditinstituten spelat.
Bland låntagarna framträder bostadssektorn som den klart största. Bo- stadssektorns andel är i själva verket ännu större än som framgår av siff- rorna i tabellerna. Statens nettoutlåning till bostadssektorn utgjorde under åren 1957 och 1958 sammanlagt 1 720 miljoner kronor; man kan säga att större delen av statens upplåning gick vidare till bostäderna. Större delen av sparbankernas utlämnade kommunlån (inkl. lån med kommunal garanti) och en god del av försäkringsbolagens löpande kommunlångiv- ning avsåg även bostadsändamål. Även om man bortser härifrån, var bo- stadssektorn den största eller näst största låntagargruppen hos samtliga typer av kreditinstitut med undantag av jordbrukskasserörelsen.
Kommunernas tämligen låga upplåningssiffra skulle ha blivit större, om tabellen även registrerat upplåningen hos vissa statliga fonder och Sve- riges Kommunanstäildas Pensionskassa.
Det kan vara intressant med tanke på de problem som strax skall beröras att jämföra placeringsökningarnas fördelning mellan olika kreditinstitut och mellan olika låntagargrupper med förhållandena under tidigare perioder. Så har skett i tabellerna 7 och 8, som för tiden 1930—1956 grundar sig på uppgifter i bilaga A.
Det långfristiga kapitalet
Tillgången på långfristigt kapital Det är ingalunda självklart vad som menas med långfristigt kapital. Man kan börja med ett fall, i vilket inget tvivel kan råda om att det är fråga om en långfristig kredit: ett lån med en formellt fastställd löptid på tio år eller mera och med en för hela tiden bunden räntesats. Tillgången till sådan upp— låning på den svenska kreditmarknaden är begränsad till försäkringsbola- gens intecknings- och kommunlån, den mindre betydande långivning till bundna räntesatser som sker från posten och sparbankerna samt vad som kan upplånas mot långfristiga obligationer.
Det skulle emellertid vara ett misstag att endast betrakta de bundna lånen som långfristiga; det är nödvändigt att göra en distinktion mellan formell och reell löptid. Sparbankernas och postens obundna län har i regel en formell löptid eller uppsägningstid på högst sex månader. Men det är mer eller mindre klart, överenskommet eller underförstått, att denna for— mellt korta löptid är en konsekvens av att en rörlig räntesats tillämpas och att det långivande kreditinstitutet inte skall vägra förnya lånet eller
Tabell 7. Förändring i kreditinstitutens kreditgivning 1930—1958
Årliga genomsnitt
Milj. kronor
Procentuell fördelning
1930—1938 1938—1944 1944—1948 1948—1952
1 952—1956 1956—1 958 1 944—1948
Försäkringsbol. . + 139 Sparbankerna. . . . + 86 Posten.......... + 52 J ordbrukskass.. . + 12 Affärsbankerna . . — 23
+++++
257 399 168
10 397
375 394 249
38 330
695 489 379
52 693
959 + 1 016 710 + 982 331 + 392
+ 81 683 + 1 532
++++|
Summa + 266
+1231
1 386 2 308
+ + + + 82 + +
2 765 + 4 003
v—l
Källa: Bilaga A och tabell 6 ovan.
Tabell 8. Förändring av kreditgivningen från samtliga kreditinstitut till olika ekonomiska sektorer 1930—1958 Årliga genomsnitt
Milj. kronor
Procentuell fördelning
1930—1938
1 938-1 944 1 944—1 948
1948—1952
1952-1956 1956—1958 1944—1948
Staten....... + 29 Kommuner. . . . . . + 30 Bostäder och övr.
byggnadsverks. + 259 Jordbruk........ + 28 Övriga låntagare. — 80
787 75 286 39 44
| +
328 177 800 105 632
++
299 371 934 145 559
+ 519 +1086 + 244 + 251
+ 1 480 + 1 764 + 192 + 208 + 330 + 694
— 23,7
+ 12,8 + 57,7 + 7,6 + 45,6
Summa + 266
1 231
+++ +
1 386
+++ +
2 308
+2765 +4003
100.0
Källa: Bilaga A och tabell 6.
utnyttja sin uppsägningsrätt annat än under exceptionella förhållanden, givetvis under förutsättning att låntagaren inte missköter lånet. Den lång- fristiga karaktären understrykes oftast av att en specificerad amorterings- plan finnes, såvida det inte är fråga om ett s. k. stående bottenlån, som för- utsättes inte skola amorteras.
Affärsbankernas utlåning är som ovan sagts med helt obetydliga undan- tag formellt kortfristig. Frågan i vilken utsträckning affärsbankslån kan anses som reellt långfristiga är däremot svår att besvara på ett entydigt sätt. Det är dock uppenbart, att de formella löptiderna ger en missvisande bild av den verkliga tidsbundenheten.
För det första måste beaktas, att vid affärsbankernas utlåning till indu- stri, handel, jordbruk, kommuner och enskilda personer krediter beviljas, för vilka amorteringstiden från början förutsättes komma att omfatta en så lång period som fem å sju år. Banken har dock självklart rätt att under perioden säga upp krediten till återbetalning inom den fastställda upp- sägningstiden för den händelse något oförutsett skulle inträffa. Dessa krediter, som kan finansiera anläggningar och maskininköp, har under de senaste åren ökat i betydelse. Traditionellt beviljar bankerna också kredi- ter under själva byggnadstiden för uppförande av anläggningar, som kan ta flera år i anspråk, t. ex. kraftverk. Dessa interimskrediter, som sedan av- lyftes i samband med en obligationsemission eller upptagande av annat långfristigt län, är således mera långfristiga än vad den formella löptiden anger.
För det andra har affärsbankerna ända sedan 1930-talet haft mycket stora, reellt långfristiga krediter utestående till bostadssektorn. Bankernas bostadskrediter (exkl. byggnadskreditiv) utgjorde enligt bankföreningens ' undersökningar i maj 1959 23 procent av deras utlåning till allmänheten. Det får dock observeras dels att under de senaste åren en del av dessa lån varit tillfälliga och avsedda att avlyftas, dels att deras volym ökat relativt obetydligt under senare år från 2 510 miljoner kronor i maj 1956 till 2 640 miljoner kronor i maj 1959. Under perioden maj—november 1959 inträffade emellertid en påtaglig ökning av dessa lån till 2 920 miljoner kronor.
Beträffande lånen kan sålunda en övervägande del av sparbankernas och postens utlåning anses som reellt långfristig, och detta gäller även en bety- dande del av affärsbankernas långivning. Större delen av jordbrukskasse- rörelsens långivning kan också betecknas som i realiteten långfristig.
I fråga om marknaden för långfristiga obligationer kan först observeras, att allmänheten under senare år inte givit något väsentligt bidrag genom att öka sitt innehav av obligationer, utan kreditinstituten har svarat för efter- frågan. Försäkringsbolagens, sparbankernas och postens Obligationsport- följer domineras av långa obligationer. Affärsbankernas värdepappersinne- hav består däremot bl. a. av traditionella skäl och med hänsyn till bank- lagens bestämmelser till allra största delen av skattkammarväxlar och kort-
fristiga obligationer; av ett sammanlagt innehav av statspapper och svenska obligationer vid slutet av 1958 på, i nominella värden, ca 5 500 miljoner kronor utgjordes 3 850 miljoner kronor av skattkammarväxlar samt stats- och hypoteksobligationer med en återstående löptid under 61/2 år, den tids— gräns som under senare år blivit den övre gränsen för löptiden för obliga— tionslån speciellt avsedda för affärsbankerna. Absolut sett är emellertid affärsbankernas portfölj avlånga obligationer — och tillskotten därtill under senare år — mycket betydande.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om man kan tala om en speciell »brist på långfristigt kapital» som ett särskilt fenomen vid sidan om den diskre- pans mellan efterfrågan och tillgång på kredit överhuvudtaget som varit karakteristisk för efterkrigstiden. Man synes emellertid inte kunna bortse från möjligheten av att här föreligger ett strukturproblem, som i princip kan renodlas från det allmänna balansproblemet och som framträtt t. ex. även under konjunkturavmattningen 1957—1959, då efterfrågan på kortfristiga krediter bättre än förut kunde tillgodoses.
Stora grupper av låntagare, som traditionellt fått sina lånebehov i mer eller mindre hög grad tillgodosedda genom reellt långfristiga krediter utan- för affärsbankerna, har under 1950-talet inte kunnat verkställa sin upp- låning i den önskade formen. Industriens obligationsemissioner har genom emissionskontrollen, om man bortser från kraftverkslånen, krympt till en obetydlig volym, och försäkringsbolagens direkta bidrag till industriens finansiering genom inteckningslån torde knappast ha tillgodosett efter- frågan. Det är mycket svårt att bedöma i vilken grad reellt långfristiga affärs- bankskrediter till industrien och det privata näringslivet i övrigt, om de står till förfogande, utgör ett ur låntagarsynpunkt tillfredsställande alternativ till upplåning utanför affärsbankerna. Det är även svårt att avgöra i vilken utsträckning svårigheter att erhålla långfristig kredit, i motsats till kredit överhuvudtaget, påverkar näringslivets investeringar, som ju under 1950- talet till största delen finansierats genom företagssparande. Risken för krav på återbetalning eller snabb amortering, t. ex. som följd av skärpta kredit- restriktioner, kan avhålla ett företag från att göra en investering, som skulle få finansieras med bankkrediter.
Bostadsproduktionens, kommunernas, jordbrukets och statens samman- lagda behov av långfristig upplåning har å sin sida inte kunnat tillfredsstäl- las på kreditmarknaden utanför affärsbankerna, ett förhållande som väl illustreras i tabell 6. Det problem som sålunda föreligger även under tider, då det är relativt lätt att erhålla affärsbankskrediter, får emellertid olika konsekvenser för de olika låntagargrupperna. För många kommuner torde kortfristig upplåning hos affärsbankerna eller andra långivare bl. a. av for- mella skäl inte erbjuda någon framkomlig väg, utan alternativen har varit en högre skattefinansiering eller nedskärning av utgifterna. Några få har haft större möjligheter att utnyttja kortfristiga krediter, ehuru detta väl
oftast anses vara en otillfredsställande form. Någon mera betydande ökning av affärsbankernas lån till kommuner har inte förekommit; affärsbanker- nas innehav av kommunobligationer har dock visat en viss stegring.
För bostadssektorn framträder finansieringssvårigheterna på så sätt, att de korta krediter som upptagits under byggnadstiden inte kunnat avlyftas genom långfristig upplåning i normal tid efter färdigställandet. Problemet har emellertid lösts på olika vägar. En möjlighet har varit att statens upplå- ning fått inriktas på korta lån hos bankerna, varigenom större utrymme beredes på den långa marknaden för bostadsupplåningen. Alternativt har affärsbankerna i olika former, mer eller mindre tillfredsställande ur lån- tagarsynpunkt, fått bidraga till bostadsfinansieringen efter fastigheternas färdigställande. Tidvis har byggnadskreditiv, som normalt bort avlyftas, blivit stående lång tid, vilket är en för låntagaren dyrbar form. En tempo- rär lösning har stundom getts i form av tillfälliga inteckningslån. Däremot synes långfristiga bostadslån numera utlämnas endast i begränsad utsträck- ning. Affärsbankernas bidrag till den slutliga finansieringen har i stället skett genom förvärv av hypoteksobligationer. Av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans efter år 1954 emitterade lån innehade affärsbankerna vid utgången av år 1958, räknat i nominella värden, ca 415 miljoner kronor långa och 325 miljoner kronor korta obligationer. De korta hypoteksobliga- tionerna, som introducerades genom stadshypotekskassans femåriga län är 1957, innebär en anpassning av låntagarens upplåningsformer till affärs- bankernas traditionella placeringsnormer. Under de senaste åren har för övrigt en stor del av affärsbankernas kreditgivning till jordbruket skett i en analog form, nämligen genom förvärv av korta obligationer emitterade av hypoteksbanken. *
Ur de hittills diskuterade låntagargruppernas synpunkt kan de av bris- ten på långfristigt kapital framkallade svårigheterna sägas bero på att möj- ligheter till kortfristig upplåning saknas eller att den kortfristiga formen ter sig otillfredsställande med tanke på lånebehovets långfristiga karaktär, eftersom i ett stramt läge återbetalning eller snabb amortering kan ford- ras eller konverteringar bli vanskliga att genomföra. Ur penningpolitisk synpunkt åter kommer betänkligheterna att koncentreras kring verkning- arna på bankernas och allmänhetens likviditet, och i fråga om statsupplå- ningen blir denna aspekt den relevanta. Likviditetsfrågan skall diskuteras avslutningsvis i detta kapitel, men dessförinnan skall några anmärkningar göras om orsakerna till bristen på långfristigt kapital.
Kreditgivningens fördelning på låntagare och kreditinstitut Utan att gå in på de bakomliggande realekonomiska sammanhangen kan man ställa frågan, huruvida kreditmarknadsstatistiken ger någon indikation om i vilken riktning orsakerna till bristen på långsiktigt kapital är att söka. Uppgifterna om kreditgivningens fördelning mellan låntagare och mellan kreditinstitut kan t. ex. visa, om fördelningen av de totala placeringarna
förskjutits från kapitalmarknadsinstituten till affärsbankerna eller om den efterfrågan som tillgodosetts av kreditinstituten tillsammantagna i högre grad än tidigare kommit från låntagare, som i första hand önskar erhålla långfristiga krediter, såsom staten, kommunerna, bostadssektorn och jord- bruket.
Om man ser på fördelningen mellan olika slag av kreditinrättningar av förändringarna i de totala utestående krediterna under olika perioder sedan år 1930 (se tabell 7), frapperas man omedelbart av skillnaden mellan 1930-talet å ena sidan och tiden under och efter kriget å den andra. Un- der trettiotalet stagnerade affärsbankernas kreditgivning på grund av svå- righeten att finna placeringsmöjligheter, och en inlåningsökning på ca 500 miljoner kronor fick balanseras av en kassaökning. Därefter har någon större förskjutning av nettokreditgivningens fördelning mellan affärsban— ker och andra slag av kreditinstitut knappast inträffat. Postens bankrörelse har visat en relativ tillbakagång och försäkringsbolagen en ökande andel; den sistnämnda får helt tillskrivas tillväxten av SPP. Affärsbankernas andel har varierat; den var hög under krigsåren och under kreditexpansionsperio- den 1948—1952. De allra senaste åren — 1957, 1958 och även 1959 — har karakteriserats av affärsbankernas kraftiga expansion och en relativt sva- gare ökning av försäkringsbolagens kreditgivning. Sammanfattningsvis synes det dock berättigat att draga slutsatsen, att förändringar i det förvaltade kapitalets fördelning mellan olika institut inte hittills varit någon väsentlig orsak till att kapitalmarknaden under 1950-talet blivit alltmer otillräcklig i förhållande till de långfristiga upplåningsbehoven.
Om man i stället ser på kreditgivningens fördelning mellan olika låntagar- grupper, framträder mera påtagliga förändringar mellan olika perioder. Trettiotalets kreditexpansion dominerades helt av bostadssektorn (de sam- manlagda utestående krediterna till övriga låntagare var i det närmaste oförändrade) och krigsåren av statens upplåning. Perioden 1944—1948 var bostadssektorn och det privata näringslivet de största låntagarna, medan statens skuld till kreditinrättningarna sjönk. Statsskuldens tillväxt var måttlig och uppvägdes av riksbankens obligationsförvärv — man kan säga att nedgången av valutareserven och ökningen av sedelomloppet medförde en återbetalning av statens skuld till kreditinstituten. Perioden 1948—1952 karakteriseras av relativt lägre finansieringsbehov för bostadssektorn och en tämligen måttlig statsupplåning hos kreditinstituten. Under alla dessa perioder hade variationerna i statens och bostadssektorns relativa andelar gått i motsatt riktning. Det nya i bilden efter 1952 är den samtidiga kraftiga ökningen av statens och bostadssektorns kreditbehov och statens och bostä- dernas samtidigt stigande andelar av institutens kreditgivning. Dessa för- ändringar på låntagarsidan pekar på den väsentligaste omedelbara orsaken till den framträdande »hristen på långfristigt kapital» och till den växande kreditgivningen till staten och bostadssektorn från affärsbankerna.
Ökningen av affärsbankernas likvida tillgångar
Statens upplåning hos affärsbankerna sker huvudsakligen genom att dessa förvärvar skattkammarväxlar och statsobligationer. Större delen av affärs- bankernas bidrag till bostadsfinansieringen har också under 1950-talet skett genom förvärv av obligationer. Skattkammarväxlar och obligationer räk- nas traditionellt till en banks likvida tillgångar, d. v. s. tillgångar som rela- tivt snabbt kan avvecklas, om bankens kassa får utstå en påfrestning ge- nom en minskning av inlåningen eller en utlåningsökning, som banken önskar genomföra. Med tanke på sådana situationer eller, som man brukar säga, av hänsyn till sin betalningsberedskap brukar bankerna alltid placera en del av det förvaltade kapitalet i likvida tillgångar.
Under 1950—talet har emellertid främst genom statens upplåning i affärs- bankerna dessas innehav av likvida tillgångar blivit mycket större än vad som rimligen kan anses motiverat av betalningsberedskapsskäl och visar dessutom en fortgående ökning. En sådan situation skapar stora svårigheter för riksbanken att förhindra en tillväxt av affärsbankernas kreditgivning "som bidrager till en inflatorisk utveckling. Utvecklingen av affärsbankernas likviditet under 1950-talet illustreras av tabell 9, som visar hur de likvida tillgångarna ökat, absolut och i förhållande till inlåningen.
Tabell 9. Affärsbankernas likvida tillgångar och inlåning vid slutet av åren 1949—1959
Milj. kronor Kassa, inhemska Netto- Stats- checkar o. fordran på Skatt- och Summa I lå . postremiss— utländska kammar- hypoteks- likvida nf ping kol. 5 År växlar, banker växlar 091183" tillgångar: nr P i % av nettoford- avista, (nom. tioner kol. 1 +2 + ahnäan- kol. 6 ran på utländska värde) (nom. 3 +4 e en inhemska växlar varde) banker 1 2 3 4 5 6 7 1949 641 —— 226 476 782 1 673 8 399 19,9 1950 586 —- 387 382 753 1 334 8 930 14,9 1951 805 —— 509 1 279 584 2 159 10 513 20,5 1952 950 -—— 142 866 829 2 503 10 358 24,2 1953 554 56 1 482 1 775 3 867 11 839 32,7 1954 518 83 882 2 136 3 619 12 727 28,4 1955 917 155 569 2 418 4 059 12 609 32,2 1956 736 338 692 2 557 4 323 13 090 33,0 1957 492 486 1 146 3 245 5 369 14 263 37,6 1958 547 550 1 105 4 071 6 273 15 987 39,2 19591 371 880 512 5 745 7 508 18 950 39,6
1 Siffrorna för slutet av år 1959 har påverkats av tillfälliga omfördelningar i samband med allmänna varuskattens införande. Källa: Bank- och fondinspektionens månadsredovisning. Uppgifter direkt från bankerna (hypoteksobligationer).
De likvida tillgångarna bildar en serie med avtagande likviditet, från kassa och avistatillgodohavanden över skattkammarväxlar till korta och långa obligationer. Risken för att en försäljning skall medföra kursförluster stiger med växlarnas eller Obligationernas återstående löptid, och ju långfristigare bankernas obligationsportfölj är, ju större blir därför möjligheterna att påverka kreditgivningen med räntepolitiska medel. Ur denna synpunkt kan det framstå som en kreditpolitisk fördel att ökningen i de likvida tillgång- arna skett i form av obligationer snarare än i skattkammarväxlar. Fördelen är dock rätt illusorisk i den mån obligationsförvärven avsett korta obliga— tioner och bankerna kunnat räkna med en fortskridande ökning av sina likvida tillgångar.
Allmänhetens likviditet
Allmänheten, varmed i kreditmarknadssammanhang brukar menas hus— håll, kommuner och icke-finansiella företag, kan öka sina utgifter utöver sina löpande inkomster inte endast genom upplåning utan också genom att minska sina finansiella tillgångar (kassor, banktillgodohavanden, obliga— tioner, aktier, fordringar på försäkringsbolag). Även här kommer likvidi- tetssynpunkten in: ju lättare de finansiella tillgångarna kan avvecklas snabbt och utan kursförluster, ju lättare är det för allmänheten att öka sina utgifter.
Genom den viktiga roll som bankinstituten (affärsbanker, sparbanker, centralkassor, postinstituten) spelar som förmedlare mellan sparare och slutliga låntagare på den svenska kreditmarknaden kommer en mycket stor del av allmänhetens finansiella tillgångar att utgöras av banktillgodohavan— den med i intet fall längre uppsägningstid än sex månader. Även medel som innestår på räkningar med flera månaders uppsägningstid kan i regel _ med förlust helt eller delvis av den upplupna räntan — disponeras omedel- bart. Även här bör man emellertid skilja mellan formella bestämmelser och reella förhållanden. En mycket stor del av inlåningen i sparbankerna och på affärsbankernas sparkasse- och kapitalsamlingsräkningar utgöres av sparande på lång sikt. Företagens på checkräkning och andra korta räk- ningar innestående medel utgör den likviditet de behöver för sin löpande rörelse och kan inte reduceras utan betydande olägenheter. Mellan dessa båda kategorier finns emellertid en större eller mindre volym insättningar från företag, kommuner och enskilda personer som kan användas för utgifter oberoende av varje kreditåtstramning. En stor statsupplåning (och annan upplåning för att tillgodose långfristiga kreditbehov) i affärsbankerna inger därför betänkligheter eftersom kreditpolitikens möjligheter allmänt minskas genom att en stor del av allmänhetens finansiella tillgångar hålles i mycket likvid form.
KAPITEL III
Kreditpolitikens medel
Kreditpolitikens roll i den ekonomiska politiken
Kreditpolitikens skiftande betydelse under de senaste årtiondena Under efterkrigstiden har »samhällsekonomisk balans» kommit att sam- manfatta en serie av mål för den ekonomiska politiken, innefattande en stabil prisnivå, full sysselsättning och jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. De ekonomiskt-politiska åtgärder som står till buds för att uppnå dessa mål brukar indelas i olika huvudgrupper — finanspolitiska, kredit— politiska, direkta kontrollåtgärder. Som ett gemensamt namn för dessa har termen stabiliseringspolitik kommit att användas. Utformningen av stabili- seringspolitiken varierar starkt mellan olika länder, men om man inskrän- ker sig till ekonomiskt mera utvecklade stater med (i normala tider) mark- nadshushållning kan vissa gemensamma drag återfinnas i utvecklingen under de senaste decennierna.
Före 1930-talet hade kreditpolitiska åtgärder stått i centrum; diskonto— politiken, ibland kombinerad med marknadsoperationer, var i stort sett den enda formen av stabiliseringspolitik, utom under krig och vissa krissitua- tioner. I kampen mot trettiotalets massarbetslöshet kom emellertid låga räntor och ökning av likviditeten att framstå som otillräckliga medel. Åt- minstone i den teoretiska diskussionen kom finanspolitiken att tillmätas en större roll som konjunkturstabilisator. Under krigsåren på 1940-talet kom stabiliseringspolitiken att i hög grad bygga på skatter och direkta kontroll- åtgärder, såsom investeringskontroll, ransonering av konsumtions- och råvaror samt import- och exportkontroll. Även efter kriget tillmättes kre- ditpolitiken till att börja med en relativt undanskymd roll. Under 1950- talet kan man emellertid iakttaga en aktivisering av kreditpolitiken som ett komplement till finanspolitiken.
Det finns många orsaker till kreditpolitikens detronisering som den vik- tigaste ekonomiskt-politiska regulatorn av den totala efterfrågan på varor och tjänster. Som ovan anmärkts kan en stimulans av efterfrågan med kre- ditpolitiska medel visa sig otillräcklig i en depression. Räntevariationers eller kreditåtstramningars effekt på samhällsekonomien har också blivit mera begränsade än tidigare genom att statens andel i den totala efterfrågan växt. Detta har medfört, dels att den sektor i ekonomien utvidgats inom
vilken de ekonomiska avgörandena träffas utifrån andra synpunkter än med hänsyn till räntekostnader, dels att skattenivån höjts, något som i den mån räntekostnader varit avdragsgilla vid beskattningen minskat ränte- variationernas betydelse vid investeringsbesluten även utanför den offent- liga sektorn. En ytterligare inskränkning av kreditpolitikens verknings- område har inträffat i de fall då omfånget av betydande icke-statliga investe— ringar, t. ex. bostadsbyggande, genom olika åtgärder gjorts oberoende av läget på kreditmarknaden. Möjligheterna att påverka det privata närings- livets investeringar har också minskats genom en högre grad av självfi— nansiering, ehuru de höga företagsvinsterna ofta får ses som en följd av den inflationistiska utvecklingen och skulle reducerats om de stabiliserings- politiska målen hade nåtts. Sammanfattningsvis kan det sägas, att den sek- tor av ekonomien som är beroende av kreditförhållandena krympt.
Kreditpolitikens undanskymda plats under åren närmast efter kriget berodde också på den negativa inställning till en aktiv räntepolitik som var förhärskande i många länder. Denna attityd kan till en del ses som ett arv från trettiotalets arbetslöshetsbekämpande ekonomiska politik och krigs— årens regleringsekonomi; finanspolitiska åtgärder och direkta kontrollåt- gärder framstod som mera effektiva och rationella medel. Krigsåren hade också i många fall efterlämnat gigantiska statsskulder. En låg och stabil räntenivå syntes lämplig med tanke på statens ränteutgifter, av omsorg om dem som under kriget placerat sina besparingar i statspapper och för att undvika de skuldförvaltningsproblem som förmodades skola uppstå vid en rörligare räntestruktur. Den svenska statsskulden var, internationellt sett, av ganska måttlig storlek, men här kom i stället önskemålet om låga räntekostnader med tanke på bostadskostnaderna och oro för andra kost- nadshöjande effekter av en högre räntenivå.
Aktiviseringen av kreditpolitiken i ett flertal länder under 1950-talet har ingalunda inneburit att finanspolitiken trätt i bakgrunden. Däremot har de direkta kontrollåtgärderna, t. ex. på investeringarnas och utrikeshandelns område, som levt kvar från krigsåren, mer eller mindre fullständigt avveck- lats.
Avviigningen mellan finans- och kreditpolitik
Den ekonomiska politiken har därför kommit att kännetecknas av en kom- bination av finanspolitiska och kreditpolitiska åtgärder, och det har blivit alltmer uppenbart, att stabiliseringspolitikens differentierade målsättning i fråga om priser, sysselsättning och valutaställning i praktiken kräver en mångfald medel av både finans- och kreditpolitiskt slag för att kunna för- verkligas.
Vid utformningen av stabiliseringspolitiken finns givetvis möjligheter till en avvägning, ett val, mellan finanspolitiska och kreditpolitiska åtgär- der. Nägot lägre skatter eller något högre statsutgifter kan kompenseras
genom en stramare kreditpolitik med högre räntenivå och starkare begräns- ning av kreditvolymen. Avgörande för valet kan bli, att åtgärder med samma allmänna stabiliseringseffekt beräknas få olika konsekvenser t. ex. för för— delningen av samhällets resurser mellan investering och konsumtion eller för inkomstfördelningen.
Den fina avvägningen mellan olika åtgärder har emellertid knappast framstått som det dominerande problemet under efterkrigstiden, då stabi- liseringspolitikens mål endast har nåtts i vissa avseenden och misslyckan- det i fråga om prisnivåns stabilitet i de flesta länder varit påfallande. Den viktigaste erfarenheten är i stället att ett svagare utnyttjande av en typ av stabiliseringspolitiska åtgärder endast inom rätt snäva gränser kan kompenseras av åtgärder av det andra slaget. 1 första hand gäller detta vid en otillräckligt restriktiv finanspolitik, som mycket snart kan leda till att kreditpolitikens möjligheter att ge ett effektivt bidrag mot en inflationistisk balansrubbning blir illusoriska. Stora statliga utgiftsöverskott, som till stor del måste finansieras genom kortfristig upplåning i banksystemet, leder normalt till ökade möjligheter för bankerna att ge kredit till näringslivet och övriga låntagare. Även om man med kreditpolitiska åtgärder kan hindra en sådan sekundär kreditexpansion, medför budgetunderskotten en ökning av företagens och hushållens banktillgodohavanden och andra likvida till- gångar. Den privata sektorns förmåga att utnyttja sina likvida tillgångar direkt eller genom krediter från ett företag till ett annat medför, att dess efterfrågan på varor och tjänster blir ganska oberoende av kreditpolitiska åtgärder.
Det har emellertid också visat sig, att finanspolitikens i teorien hart när obegränsade möjligheter att genom väl avvägda ingrepp skapa balans på marknaderna för varor och arbetskraft i praktiken är ganska begränsade genom statsutgifternas beroende av tidigare fattade beslut och avgivna löften och genom svårigheterna att variera beskattningen efter konjunkturläget. Om kraven på finanspolitikens hårdhet och anpassningsförmåga ytter— ligare skärpes genom att kreditpolitiken verkar i fel riktning, är det inte förvånande att de stabiliseringspolitiska målen inte kunnat uppnås. En kreditpolitik, som syftade till att fasthålla en given låg räntenivå och inte effektivt strävade efter att begränsa bankernas kreditgivning och allmänhe- tens likviditet, var, som ovan antytts, vanlig under de närmaste åren efter kriget.
Ett mera speciellt skäl, som bidragit till en mer aktiv räntepolitik, har varit det starkare samband mellan kreditförhållandena i olika länder som uppkommit vid valutaregleringarnas successiva avveckling. I den mån betal— ningsförbindelserna blivit friare kommer ett samband att finnas mellan i första hand de korta räntorna i olika finanscentra genom de förskjutningar i löpande internationella betalningar som uppkommer vid räntedifferenser och genom möjligheten att överföra kortfristigt placerade medel till den
plats, där den bästa avkastningen erhålles. Även för mindre länder kan sådana förhållanden vara av betydelse, framför allt därigenom att — som
senare års erfarenheter visat _— skillnader i kreditmarknadsläget i olika länder framkallar förskjutningar i den normala kreditgivningen vid import och export.
Den ekonomiska politiken och det ekonomiskt—politiska tänkandets utveckling under de senaste årtiondena har lett till att en med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen adekvat utformad finanspolitik framstår som den viktigaste förutsättningen för att en fast prisnivå, full sysselsätt- ning och balans i utrikesbetalningarna skall kunna uppnås. Samtidigt har en aktiv kreditpolitik, som ger ett grepp på kreditvolym och likviditet, kommit att alltmer accepteras som ett i praktiken nödvändigt komplement till finanspolitiken.
Räntepolitik och begränsning av tillgången på kredit
Två sätt att betrakta kreditpolitiken
I traditionella redogörelser för kreditpolitikens verkningssätt brukar man möta ettdera av två olika resonemang. Enligt det ena verkar kreditpoli- tiken Via räntestrukturen på efterfrågan på kredit. I varje givet läge finns en serie projekterade investeringar —— i lager, maskiner och anläggningar —— och varje investering ger en viss avkastning, som måste vara högre än låne- räntan för att investeringen skall genomföras. Ju högre räntenivån är desto mindre blir investeringsvolymen och efterfrågan på kredit.
I det andra slaget av resonemang utgår man från att bankernas kredit- volym är beroende av deras kassa eller en vidare krets likvida tillgångar. I det vanligaste exemplet strävar varje bank att låta kassan utgöra en bestämd del av inlåningen, medan resten placeras genom utlämnande av ' lån eller förvärv av värdepapper. Hela banksystemets kreditvolym kommer härigenom att stå i ett bestämt förhållande till bankernas sammanlagda kassa. Denna storhet är emellertid — detta är det andra ledet i resone— manget _— beroende av centralbankens operationer. Centralbanken kan på denna väg påverka den totala kreditvolymen och därmed efterfrågan i första hand för investeringsändamål på varor och tjänster.
Skillnaden mellan de båda resonemangen kan vara av mera begränsat intresse, om de kan betraktas som två sätt att beskriva samma process eller om slutresultatet antages bli detsamma, nämligen en viss kreditvolym och vissa räntesatser. Det sistnämnda skulle vara fallet, om centralbanken vis- serligen kunde välja mellan olika vägar att nå en önskad kreditbegränsning, men en viss räntenivå svarade mot varje kreditvolym.
I den moderna kreditpolitiska diskussionen möter man ofta en distink- tion mellan sådana åtgärder som via räntekostnaderna påverkar efterfrågan på kredit och sådana som i första hand verkar på tillgången på kredit; ett
renodlat exempel på det andra slaget är en direkt maximering av kredit- volymen. Då man gör denna distinktion är det inte endast meningen att skilja mellan olika vägar som leder till samma resultat i fråga om kredit- volym och räntenivå, utan innebörden är att kreditvolymen kan varieras inom vissa gränser utan motsvarande förändringar i räntenivån.
Kreditbegränsningens ränteeffekter- Att ränteeffekten av en given kreditåtstramning kan tänkas bli olika beroende på vilka kreditpolitiska medel som väljes och på vilka vågar de verkar, förklaras av stelheten i kreditinstitutens räntesättning och den före- teelse som brukar kallas bankernas kreditransonering.
Bankernas in- och utlåningsräntor är ofta uppbyggda med traditionella marginaler utifrån centralbankens diskonto, något som medför att han- kernas räntesatser inte nödvändigtvis stiger, om bankernas utlåning begrän- sas vid oförändrad efterfrågan på bankkredit samtidigt som diskontot för- blir oförändrat. Detta mäste emellertid innebära att en del lånsökande, som önskar låna vid gällande räntor, måste avvisas.
Att avvisa lånsökande är emellertid ett normalt led i kreditinstitutens verksamhet. Under alla förhållanden måste kreditgivningen grundas på vissa principer om den säkerhet som ställes, omloppstiden samt oftast även ändamålet med krediten och bankens förtroende för låntagaren. Även i lägen då bankerna har svårt att placera de förvaltade medlen avvisas lånsö- kande, som inte i dessa avseenden uppfyller de minimikrav som kredit- instituten under alla förhållanden anser sig böra uppställa. Om i ett mera stramt kreditläge långivarna inte kan tillgodose den kreditefterfrågan som riktar sig mot dem, kan kraven skärpas. Utan att några klara gränser kan , dragas, kan en stram kreditmarknad glida över i lägen, då en allt strängare sållning sker, som utesluter även lånsökande som i och för sig skulle betrak- tas som helt kreditvärdiga. Den normala kreditransoneringen övergår till en onormalt hård ransonering. För övrigt torde avvisandet av lånsökande ofta ske i form av att ställningstagandet uppskjutes; i fråga om obliga- tionsemissioner och lån hos kapitalmarknadsinstitut avsedda att avlyfta tillfällig upplåning hos affärsbanker är en viss väntetid helt naturlig.
Genom att låta diskontot vara oförändrat och välja medel, som inte har direkta ränteeffekter, kan centralbanken sålunda åstadkomma en kreditåt- stramning, som inom vissa gränser och till en viss tid inte behöver medföra en anpassning av utlåningsräntorna. En hårdare eller mera långvarig be- gränsning av tillgången på kredit leder emellertid till att räntesatserna tende- rar att stiga mot en nivå, som vid den rådande graden av åtstramning är för— enlig med jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på kredit inom ramen för en normal kreditransonering från institutens sida.
Myndigheterna kan nu vidtaga åtgärder för att hindra räntestegringen antingen för vissa krediter, t. ex. till staten, eller mera generellt; i det
extrema fallet genom räntereglering. I den mån man söker undvika en ränteanpassning uppstår emellertid lätt desorganisationstendenser på kre- ditmarknaden i form av en växande kreditgivning vid sidan av den organi- serade marknaden, ofta byggd på en ur kreditfördelningssynpunkt så irra- tionell grund som existerande kund-leverantörsrelationer och med okon- trollerbara och okända kreditvillkor. Försök att hindra ränteanpassningen på ett mera begränsat område, t. ex. för krediter för vissa prioriterade ändamål, tenderar att minska tillgången på kapital för dessa ändamål och tvingar fram placeringsreglerande åtgärder av olika slag. En alternativ utveckling är att myndigheterna under omständigheternas tryck uppger sin målsättning i fråga om kreditåtstramningen och accepterar att kredit- volymen växer för att motsvara efterfrågan vid den räntenivå man inte önskar uppge.
Den räntepolitiska rörelsefrihet, som ges av möjligheten att använda kreditpolitiska medel som verkar via tillgången på kredit, är därför på något längre sikt snävt begränsad.
Räntekostnadernas betydelse för investeringar-nas omfattning
Den betoning som i de senare årens diskussion getts åt åtgärder, som verkar via utbudet av kredit, har ofta motiverats med hänvisning till räntekost- nadernas relativt ringa betydelse för investeringsvolymen. Den traditio- nella teorien för räntepolitiken tog sin utgångspunkt i att avkastningen på en projekterad investering för att investeringen skulle komma till stånd måste vara högre än låneräntan; vid stigande räntesatser föll allt flera investeringar bort som oräntabla. Mot detta har hävdats, att räntan spelar en relativt oväsentlig roll i investeringskalkylerna, något som grundas på såväl teoretiska överväganden som undersökningar i enkätform. Teoretiskt föres resonemanget så, att räntekostnaderna under alla förhållanden spelar en mindre roll för korta investeringar; för mycket långa investeringar blir bedömningen av den framtida utvecklingens risker den dominerande fak- torn. De åberopade enkäterna har visat, att investeringarnas omfattning påverkas av ett flertal faktorer, och att marknadsräntan oftast inte anges som den väsentligaste.
Den skeptiska inställningen till räntekostnadernas betydelse har inga- lunda stått oemotsagd. De teoretiska resonemangens giltighet har ifråga- satts, och de empiriska undersökningarnas metoder har kritiserats. För det första beror givetvis effekterna på vilken räntenivå och vilka variationer man är beredd att acceptera. Små räntevariationer kring en låg nivå kan givetvis vara helt oväsentliga för investeringsbesluten, men detta behöver inte gälla starkare variationer eller sådana förändringar i räntenivån som på längre sikt påverkar företagens kalkylering och prissättning. För det andra har det knappast bestritts, att räntekostnaderna spelar stor roll för vissa långa investeringar där riskmomentet är mindre framträdande, t. ex.
i bostäder, kraftverk och jordbruk. Räntevapnets relativa ineffektivitet skulle då uppenbarligen bero på att man är ovillig att acceptera dess effekt som investeringsregulator på dessa områden. För det tredje är det uppenbart att räntekostnadernas effekt på industriens investeringar måste avse vissa marginella investeringar och företag som av olika skäl —— låg självfinan- siering, hård konkurrens — är känsliga för lånekostnaderna. En konjunk- turpolitiskt betydelsefull effekt kan föreligga trots att flertalet investeringar i stora, väl etablerade och konsoliderade företag beslutas utan att någon större hänsyn tages till marknadsräntan.
De slutsatser som kan dragas av den ovan i korthet refererade diskussio- nen blir närmast, att de räntevariationer som är nödvändiga för att skill- naderna i räntekostnader skall väsentligt påverka t. ex. industriens efter- frågan för investeringsändamål inte kan vara »små» utan »någorlunda stora». Någon närmare precisering synes inte möjlig vid ett resonemang på detta allmänna plan.
Diskontopolitik
Vad menas med diskontopolitik? Diskontot betecknar den räntesats som centralbanken tillämpar vid diskon- tering av växlar, och det erhöll ursprungligen sin centrala roll genom att affärsbankerna delvis finansierade sin rörelse genom rediskontering av växlar i centralbanken eller i varje fall använde rediskontering för att möta säsongmässiga eller tillfälliga påfrestningar.
Bankernas upplåning i centralbanken har i många länder ändrat form Och omfattning. I t. ex. Sverige har sedan 1930-talet någon permanent upp— låning inte förekommit, utan endast tillfälliga lån över månadssluten och andra tidpunkter då påfrestningen på bankernas kassor är stor. Upplåningen har inte längre formen av rediskontering utan sker som lån med skatt- kammarväxlar eller obligationer som säkerhet. Räntesatsen för dessa län är för närvarande under de fem första dagarna lika med riksbankens offici- ella diskonto och därefter en procentenhet högre.
Om man fortfarande vill begagna termen diskontopolitik, får man där- för avse variationer i räntesatser och villkor vid bankernas upplåning i centralbanken. Räntevillkoren är dock i allmänhet, även då upplåningen sker i andra former än rediskontering, fast knutna till ett av centralban- ken publicerat diskonto. Även andra lånebestämmelser kan emellertid vara av kreditpolitiskt intresse. En banks tillgång till centralbankskredit kan underkastas direkta kvantitativa begränsningar; alternativt kan vid upplåning över en viss gräns mycket höga räntesatser tillämpas, som sätter ett maximum för en banks mera permanenta skuldsättning i centralban- ken. Även om mera explicita bestämmelser saknas, förutsättes det också
i allmänhet, att centralbanken kan vägra att ge kredit över längre perioder. Slutligen måste regler finnas för vilka växlar som kan rediskonteras resp. vilka värdepapper som kan belånas i centralbanken.
Effekten av diskontoförändringar När affärsbankerna permanent har en betydande skuld till centralbanken blir de tvingade att relativt nära anpassa sina utlåningsräntor till ränte- satserna för centralbankskredit, och det ligger nära till hands att en mer eller mindre fast tradition utbildas, innebärande att diskontoförändringar följes av motsvarande förändringar i bankernas in- och utlåningsräntor.
Även om förhållandet ändrats så att bankernas utnyttjande av kredit i centralbanken är av mera sporadisk karaktär, kan en sådan tradition fortleva och förstärkas. Så är fallet i t. ex. England och även i vårt land; de svenska affärsbankernas annonserade räntesatser ändras när diskontot ändras, ehuru exempel finns även från senare år på att marginalen mellan en viss räntesats och diskontot justerats. Centralbankens inflytande över affärsbankernas räntesättning via diskontot kan förstärkas genom utnytt- jande av andra kreditpolitiska medel. Värdepappersförsäljningar från cen- tralbankens sida medför en minskning av affärsbankernas kassor, krav på höjda kassareserver1 kan framtvinga ett behov av större kassor; båda dessa medel kan användas för att göra det nödvändigt för bankerna att förstärka sin kassa genom upplåning i centralbanken och, med en ofta använd fras, »göra diskontot effektivt».
Diskontopolitiken kan sålunda ge centralbanken ett starkt inflytande över affärsbankernas räntesatser och därigenom indirekt över andra korta räntesatser — sådana som avser korta obligationer, inlåningsräntor och obundna utlåningsräntor hos andra kreditinstitut. Kreditmarknadens orga- nisation kan också vara sådan, att låntagare och den placerande allmänheten skiftar sin efterfrågan resp. sina placeringar relativt smidigt mellan olika delar av kreditmarknaden, varigenom ett intimt samband kommer att råda mellan förändringar i de korta räntorna och de långa räntor som framkommer på obligationsmarknaden och vid på längre tid bundna län. Om det marknadsmässiga sambandet mellan bankräntorna och de långa räntorna är svagare, blir diskontoförändringars effekt på den långa räntan mindre betydande. Under sådana förhållanden, och även eljest då central- banken har ambitioner att styra ränteutvecklingen i högre grad än den som diskontoförändringar kan åstadkomma, kan köp och försäljningar av
1 I svenskt lagspråk betyder kassareserv tillgångar som »med lätthet kan förvandlas i pen- . ningar», och omfattar således inte inneliggande kassa men däremot övriga på ett eller annat sätt bestämda likvida tillgångar. I internationellt språkbruk menas emellertid med kassareserv (cash reserves) tillgodohavanden i centralbanken (eventuellt tillsammans med inneliggande kassa). Den svenska lagstiftningens begrepp »summan av inneliggande kassa och kassareserv» kan i enlighet härmed kallas likvida tillgångar eller likviditetsreserv. I detta och följande kapi- tel skall den internationella terminologien användas utom då det är fråga om direkt återgivning av svenska lagbestämmelser.
statspapper och andra obligationer företagas för att komplettera diskonto- förändringarnas verkan på marknadens räntesatser.
Diskontovariationerna har alltså sin plats i centralbankens räntepolitik, som i enlighet med vad som ovan antytts kan vara mer eller mindre aktiv _ den kan utnyttjas i hög grad för att via räntekostnaderna påverka investe- ringarna eller ha en mera passiv karaktär som ett komplement till andra medel, som i första hand verkar på tillgången på kredit. Inom räntepoliti— kens sfär kan diskontovariationerna också vara mer eller mindre aktiva —— de kan gå i spetsen för centralbankens åtgärder eller mera i efterhand konfirmera ett ränteläge som åstadkommits genom centralbankens mark— nadsoperationer. Det sistnämnda är inte ovanligt i länder med väl utbildade värdepappersmarknader, t. ex. USA och England.
Som ett arv från den tid då diskontoförändringarna var det viktigaste stabiliseringspolitiska instrumentet kan man kanske förklara de 5. k. psykologiska effekter som stundom framhäves. De skulle sammanhänga med att diskontoförändringar betraktas som en deklaration av myndigheternas bedömning av det ekonomiska läget och av deras beslutsamhet att vidtaga tillräckliga stabiliserande åtgärder. Härigenom påverkas investerarnas be- dömning av räntabiliteten i sina projekt, bankernas villighet att tillgodose kreditefterfrågan och in- och utländska valutaspekulanters förtroende till valutans framtida värde — allmänt uttryckt influeras framtidsförväntning— arna i stabiliserande riktning. Det är emellertid uppenbart, att dessa verk- ningar framkommer endast om det råder tilltro till myndigheternas vilja och förmåga att genomföra en stabiliserande politik; saknas detta förtro- ende kan de psykologiska effekterna t. o. m. arbeta i motsatt riktning.
EKekter av övriga villkor vid upplåning i centralbanken I länder där bankerna permanent är beroende av centralbankskredit för finansieringen av sin utlåning kan en begränsning av lånen i centralbanken utnyttjas som ett medel att direkt, och inte nödvändigtvis i samband med diskontoförändringar, påverka omfattningen av bankernas kreditgivning. I vissa länder — däribland Belgien, Finland, Frankrike, Västtyskland och Österrike _— har begränsningen av centralbankskrediterna getts en mera precis karaktär, och särskilt i Frankrike har variationer i upplåningslimi- terna utnyttjats som ett självständigt kreditpolitiskt instrument.
En begränsning av upplåningen kan också uppnås genom att inskränka de typer av värdepapper som godkännes för belåning eller rediskontering. Man har även _ i Frankrike och flera utomeuropeiska länder — sökt ”prioritera vissa krediter genom att godkänna motsvarande värdepapper för belåning eller belåna dem till lägre räntesatser. En annan metod är att undantaga lån mot vissa säkerheter från den begränsning av upplåningen i centralbanken som annars gäller. En sådan prioritering kan givetvis lätt råka i konflikt med önskemålet om en begränsning av den totala kredit— volymen.
37. Diskontoförändringar under efter-krigsperioden
Diskontoförändringarna i olika länder under efterkrigstiden visar en slående samstämmighet i tiden, som till en del —— en växande del _ kan förklaras av de direkta förbindelserna mellan kreditmarknaderna, men som också måste tillskrivas likheten i konjunkturutvecklingen och en gemensam utveckling i tänkandet om och ställningstagandena till stabiliseringspoli- tikens medel. Under de första efterkrigsåren skedde vissa höjningar över den låga krigsnivån, och några sänkningar kom till stånd under konjunk- turnedgången 1949. Den första stora diskontohöjningsperioden tog sin början på hösten 1950 och kulminerade med den engelska höjningen från 2 1/2 till 4 procent i mars 1952. I Sverige företogs under denna period efterkrigs- tidens första diskontohöjning _ från 21/2 till 3 procent — i december 1950. Så följde en tid med sänkningar fram till början av är 1955, med bl. a. en svensk diskontosänkning till 23/4 procent i november 1953. Där- efter och fram till slutet av 1957 förekom praktiskt taget bara höjningar (Västtyskland utgjorde ett undantag). Tendensen var starkast våren 1955, våren 1956 och hösten 1957. Efter oktober 1957 stod diskontot i Eng- land vid 7 procent (2 procent vid ingången av 1946), i USA vid 31/2 procent (1/2 procent), Nederländerna 5 procent (21/2 procent), Frankrike 5 procent (15/8 procent), Belgien 41/2 procent (ll/2 procent) och Sverige 5 procent (21/2 procent). År 1958 karakteriserades av sänkningar, i Sverige till 41/2 procent i maj 1958. Utvecklingen i de allra flesta i ekonomiskt- politiskt hänseende jämförbara länder har gått tämligen parallellt mot högre nivå och tätare variationer. Bland undantagen märks Västtyskland och Danmark, där förändringarnas tidslokalisering ofta avvikit från det allmänna mönstret, och Norge, som efter kriget vidtagit endast två föränd— ringar: från 31/2 till 21/2 procent i januari 1946 och åter till 3i/z procent i februari 1955.
M arknadsoperationer
Marknadsoperationernas olika aspekter Med marknadsoperationer (operationer i öppna marknaden, open market operations) avses centralbankens köp och försäljningar av skattkammar- växlar, statsobligationer, övriga obligationer eller andra värdepapper. Dessa operationer har alltid kreditpolitiska effekter, och de har redan omnämnts i föregående avsnitt som ett medel att påverka delar av räntestrukturen mera direkt än som är möjligt genom förändringar i diskontot. Marknads- operationernas verkningar kan emellertid avläsas inte endast i kurssätt- ningen på obligationer och andra värdepapper utan också i sammansätt- ningen och omfattningen av kreditinstitutens och allmänhetens innehav av kassa, skattkammarväxlar och obligationer. Ofta lägges huvudvikten på dessa, man kan säga kvantitativa, effekter av marknadsoperationerna.
De transaktioner i skattkammarväxlar och statsobligationer som kan användas i kreditpolitiskt syfte för att nå avsedda ränte— eller kvantitativa effekter är emellertid inte inskränkta till centralbankens köp och försälj- ningar. Kreditpolitiska syften kan också påverka bestämmandet av fördel- ningen av statens löpande upplåning mellan obligationer och andra stats- papper och bestämmandet av räntesatser och övriga lånevillkor. Stats- skuldförvaltningen (public debt management) har alltmer kommit att ses som ett led i kreditpolitiken, och även om den ofta formellt handhas av finansministeriet, skötes den i praktiken ofta av centralbanken eller i former som garanterar en nära samordning med centralbankens opera- tioner. Man kan därför, om man så önskar, använda termen marknads- operationer i en vidare mening, som innefattar även statsskuldförvalt- ningen.
Marknadsoperationer som ett räntepolitiskt instrument Om affärsbankernas beroende av kredit från centralbanken är obetydligt och i ännu högre grad om dessutom någon tradition att bankräntorna skall följa diskontot inte existerar, blir diskontot ineffektivt som ett medel att påverka bankernas räntesättning. Eftersom placeringar i statspapper av vissa slag utgör ett alternativ till utlåning för bankerna, kan central- banken emellertid influera bankernas räntesättning genom marknadsope- rationer som berör kurserna på dessa statspapper. En högre effektiv avkast- ning medför att bankerna kräver högre utlåningsräntor, en lägre effektiv avkastning tenderar att sänka bankernas utlåningsräntor. Som ovan antytts kan marknadsoperationerna också användas för att nå en viss kursnivå på marknaden och sedan bekräfta denna genom en engångsanpassning av diskontot och bankernas annonserade räntesatser.
Marknadsoperationernas räntepåverkande funktion framträder ännu tyd- ligare i fråga om marknaden för långfristiga obligationer och krediter. Vis- serligen finns ett samband mellan olika delar av kreditmarknaden, så att en räntestegring hos affärsbankerna tenderar att framkalla en stegring även på den långa marknaden och tvärtom. Detta samband behöver emel- lertid inte vara tillräckligt för att myndigheternas räntepolitiska intentio- ner skall kunna genomföras enbart genom diskontoförändringar eller opera- tioner i korta papper.
Marknadsoperationer ger i själva verket centralbanken betydande möj— ligheter att påverka inte bara den genomsnittliga räntenivån utan även differenserna mellan räntesatserna för obligationer med olika löptid och lån med olika bindningstid. Ett smidigt utnyttjande av dessa möjligheter är viktigt inte endast för kreditpolitikens bidrag till de allmänna stabilise- ringspolitiska målen utan även för att åstadkomma balans på olika delar av kreditmarknaden.
De ränteeffekter som marknadsoperationerna, eventuellt i kombination
med diskontoförändringar, syftar att framkalla påverkar låntagarnas rän- tekostnader och kan på det sätt som diskuterats i ett föregående avsnitt därigenom påverka efterfrågan på varor och tjänster. Man har emellertid, särskilt i modern amerikansk diskussion, pekat på vissa andra vägar, på vilka marknadsoperationernas ränteeffekter influerar den kreditvolym som kreditinstituten ställer till förfogande och andra placerares och låntaga- res dispositioner. Ett kursfall på obligationer, eller -— vilket är samma sak — en höjning av Obligationernas effektiva avkastning, skulle göra kreditinsti- tuten och andra placerare ovilliga att sälja obligationer med en synlig för- lust för att öka sina andra placeringar eller utgifter. Mera allmänt förlorar obligationer som inte kan säljas utan realisationsförluster en god del av sin likvida karaktär. Situationen skulle också uppfattas som mera riskfylld, något som skulle skapa en preferens för placering i statspapper och andra likvida tillgångar. Kursfallet skulle också medföra en förmögenhetsminsk- ning för obligationsplacerare bland allmänheten och minska benägenheten för investerings- och konsumtionsutgifter.
Dessa tankegångar kan sammanfattas så, att i en ekonomi med stora inne- hav av statspapper hos kreditinstitut och allmänhet även måttliga kurs— variationer kan ha betydande effekter. Dessa effekter skulle vid en höjning av räntenivån gå via en på kursfallet beroende minskning av de likvida tillgångarnas marknadsvärde och ett ökat behov av likviditet fram till en minskning av kreditinstitutens vilja att lämna kredit och av allmänhetens utgiftsbenägenhet. Det är svårt att bedöma i vilken mån de effekter som framhäves kan vara väsentliga. I vilket fall som helst synes de delvis bero på speciella förutsättningar om obligationsmarknadens karaktär och place- rarnas beteende. Motvilj an att avveckla placeringar med kursförluster fram- hålles emellertid ofta av personer med erfarenhet av kapitalmarknaden, och synes vara en realitet även om den delvis är svårförklarlig från teoretiska utgångspunkter.
Marknadsoperationernas inverkan på bankernas kassaställning och förmåga att ge kredit Marknadsoperationerna har i det föregående närmast setts som ett ränte- politiskt instrument. Huvudvikten kan emellertid också läggas på deras effekter på kreditvolymen och allmänhetens likviditet via banksystemets kassaställning och kreditgivningsförmåga. Marknadsoperationerna fram- träder med denna uppläggning som ett instrument, som i första hand påver- kar tillgången på kredit och vars effekt på räntekostnaderna framstår som en följdföreteelse av sekundär betydelse. Närmast skall en kort redogörelse ges för den mekanism genom vilken centralbankens reglering av kreditvo- lymen fungerar i detta fall.
Det första ledet i mekanismen är centralbankens kontroll över banksyste- mets totala kassa. Bankernas kassa (tillgodohavanden i centralbanken och inneliggande sedlar) utgör en skuld för centralbanken, och om man vill
studera de faktorer som påverkar den kan man utgå från centralbankens balansräkning och det faktum att affärsbankerna (med olika modifikatio- ner i olika länder) utgör förbindelselänken mellan centralbanken å ena sidan och kreditsystemet i övrigt och allmänheten å den andra. Den typiska balansräkningen för en centralbank kan schematiskt sägas se ut på föl— jande sätt.
Tillgångar Skulder Utländska valutor Affärsbankernas tillgodohavanden Statspapper och obligationer Statens tillgodohavanden Lån till affärsbanker Utelöpande sedlar
Affärsbankernas kassor ökas då centralbanken köper valutor, förvärvar värdepapper eller ger lån till bankerna. De ökas också genom utbetalningar från statens konto i centralbanken och genom att allmänhetens sedelkassor minskar. Det spelar ingen roll om riksbankens valuta— och värdepappers- transaktioner sker direkt med allmänheten eller med affärsbankerna, eftersom de i sista hand regleras via affärsbankernas kassor. Statens till— godohavanden brukar inte visa några större förändringar på lång sikt men kan uppvisa tillfälliga variationer; den utelöpande sedelmängden visar en långsiktig normal ökning men också stora tillfälliga ökningar vid månads- slut och helger. Valutareserven kan variera på längre sikt, säsongmässigt och tillfälligt. Dessa olika förändringar måste balanseras genom föränd- ringen i centralbankens värdepappersinnehav, centralbankskrediter till han- kerna och svängningar i bankernas kassahehållning. En av centralban- kens uppgifter är just att »tillgodose rörelsens behov av betalningsmedel» och undvika de tekniska svårigheter att verkställa betalningar som var utmärkande för mera primitiva penningsystem. På kort sikt kan det synas som om denna funktion hos centralbanksoperationerna är helt domine- rande. Nettoförändringarna i centralbankens värdepappersportfölj och utlå- ning är givna inom ganska snäva gränser. Inom dessa gränser kan emellertid operationerna avvägas för att nå en önskad effekt på affärsbankernas kassor.
Det andra ledet i mekanismen är sambandet mellan banksystemets kassa- hållning och bankernas totala kreditgivning. I det för precisa effekter mest gynnsamma fallet strävar varje bank att hålla en viss del av sin inlåning eller omslutning, säg 10 procent, i kassa. Om bankens kassa blir större lånas överskottet ut eller användes för förvärv av värdepapper; blir kassan mindre säljes Värdepapper eller skäres utlåningen ned för att nå den önskade pro- portionen. För hela affärsbankssystemet innebär emellertid dessa operatio- ner primärt ingen ökning eller minskning av kassorna, under förutsättning att de är de enda kreditinstitut som håller tillgodohavanden hos central- banken. Den individuella bankens kreditnedskärningar leder till att den vin- ner kassa på övriga bankers bekostnad; bankernas sammanlagda kassa
ökas inte därigenom, men kreditnedskärningen balanseras av en inlånings- minskning hos affärsbankerna tillsammantagna. Om en bank har en över- skottskassa som användes för utlåning eller värdepappersförvärv, förlorar den kassa till övriga banker; bankernas totala kassahållning blir oförändrad samtidigt som ökningen i kreditgivningen balanseras av en ökning i inlå- ningen. Kreditexpansionen eller kreditkontraktionen i banksystemet fort— sätter under successiva omfördelningar av kassorna mellan olika affärs- banker fram till den punkt där proportionen mellan kassa å ena sidan och inlåning å den andra återställts. En total överskottskassa på 100 miljoner kronor skulle alltså vid en relation mellan kassa och inlåning på 10 procent medföra en kreditexpansion inom banksystemet på 1 000 miljoner kronor. Det är denna process som brukar betecknas som banksystemets förmåga att skapa kredit.
Det ovanstående resonemanget kan illustreras med några schematiska balansräkningar avseende en affärsbank resp. samtliga affärsbanker. Utgångsläget, karakteriserat av en överskottskassa på 100, ser ut på följande sätt:
Tillgångar Skulder
Kassa 200 Inlåning 1 000 Utlåning 800
Händelseutvecklingen om 100 enheter av kassan användes för utlåning blir nu olika beroende på i vilken utsträckning en utlåningsökning med— för en ökning av inlåningen. Ovan har räknats med två ytterlighetsfall. Det ena, som antagits gälla vid en isolerad utlåningsökning hos en individuell bank, är att inlåningen inte ökar, varför utlåningsökning leder till en lika stor kassaminskning. Resultatet blir då: (Fall 1) Tillgångar Skulder Kassa 100 Inlåning 1 000
Utlåning 900
Det andra fallet har antagits gälla i fråga om samtliga affärsbanker som en enhet. Utlåningsökningen medför en lika stor inlåningsökning, och den sammanlagda kassan reduceras inte. Resultatet .blir:
(Fall 2, första etappen) Tillgångar Skulder
Kassa 200 Inlåning 1 100 Utlåning 900
Banksystemets överskottskassa har således inte försvunnit, den har reducerats från 100 till 200—0,1 x 1 100 = 90. Bankerna kan därför fort-
sätta att öka sin utlåning tills kreditexpansionen når slutpunkten, i vilken balansräkningen fått följande utseende:
(Fall 2, slutstadiet) Tillgångar Skulder Kassa 200 Inlåning 2 000 Utlåning 1 800
Ovan har sålunda antagits att förändringarna i bankernas kreditgivning inte påverkar deras sammanlagda kassa, som ju rent bokföringsmässigt måste motsvaras av förändringar i centralbankens balansräkning. En all- män kreditexpansion eller kontraktion påverkar emellertid det allmänna ekonomiska läget, och vissa sekundära verkningar kan småningom väntas uppstå som berör t. ex. valutareserven och sedelinnehavet hos allmänheten. En kreditexpansion tenderar t. ex. att framkalla en ökad import och ett ökat behov av sedlar, något som leder till kassaförluster för bankerna.
Man använder stundom uttrycket att centralbanken med den nyss , beskrivna metoden påverkar bankernas kreditkapacitet eller förmåga att , ge kredit snarare än den faktiska kreditvolymen. Bakom detta ligger obser- vationen att bankerna inte kan expandera sin kreditgivning om någon efter— frågan inte finnes. I en djup depression kan det t. ex. inträffa att efterfrågan inte kan stimuleras ens av synnerligen låga räntor, och att bankerna tvingas att ligga med kassor som är onormalt stora.
Man kan även fråga sig vad det betyder för omfattningen av en kredit- expansion, om en del av ökningen i allmänhetens likvida tillgångar an- vändes för insättningar i andra kreditinstitut som tager emot inlåning från allmänheten. Det utmärkande för sådana institut (sparbanker och specialiserade kreditinstitut av olika slag; i vårt land skulle även postspar- banken och postgirot räknas hit) kan under här aktuella förhållanden antagas vara, att de har en relativt lägre och mera variabel kassahållning, som i allmänhet inte består av tillgodohavanden i centralbanken, samt att deras inlåning i allmänhet endast med en viss eftersläpning och till en mindre del beröres av ökningen av allmänhetens banktillgodohavanden. Utan att processen följes steg för steg kan det sägas, att existensen av sådana institut innebär en ökning av hela kreditsystemets förmåga att expandera sin kredit— givning på grundval av en viss ökning i bankkassorna, beroende på att in- och utlåningsökningen hos dem endast indirekt eller i lägre grad lägger beslag på kassareserver. Med kassareserv menas här tillgodohavanden hos riksbanken, och dessa tages endast indirekt i anspråk i den mån de övriga kreditinstituten håller sin kassa hos affärsbankerna; i vilket fall som helst skulle ökningen av deras omslutning normalt taga mindre kassa i anspråk än en lika stor ökning hos affärsbankerna.
Ett analogt bidrag till ökningen av tillgången på kredit kan också ges
genom att ökningen av företagens och hushållens banktillgodohavanden stimulerar till en ökad efterfrågan på obligationer och en ökad kreditgiv- ning mellan företagen. Centralbankens kontroll över den totala kreditvoly- men är sålunda långt ifrån fullständig, även om affärsbankernas kreditgiv— ning kan påverkas med relativt stor precision.
Hinder för en kreditvolymkontroll via bankernas kassaställning I praktiken finns naturligtvis alltid ytterligare hinder för att den i före- gående avsnitt beskrivna regleringen av bankernas kreditvolym och allmän— hetens likviditet skulle fungera så precist och effektivt som den läroboks- mässiga framställningen ger vid handen. Komplikationer kommer in både i fråga om centralbankens förmåga att bestämma bankkassornas storlek och i fråga om det stabila sambandet mellan bankernas kassa och deras kreditgivning.
Om man skall lita enbart på den naturliga kassahållning hos affärs- bankerna som motiveras av hänsyn till deras betalningsberedskap, kan det knappast förutsättas, att bankerna skulle sträva efter en i förhållande till inlåning eller omslutning noggrant fixerad kassa. Även så kan naturligt— vis energiska marknadsoperationer, om de kan genomföras, påverka kredit- givningen i avsedd riktning. För utvecklingen av marknadsoperationerna till ett viktigt kreditpolitiskt instrument, t. ex. i England och USA, har det emellertid varit av stor betydelse att konventionella eller lagstadgade regler för kassahållningen funnits. I England följde de stora bankerna en tradi- tion att kassan skulle uppgå till 10 procent (numera 8 procent) av inlåningen från allmänheten, och i USA gällde en i lag fixerad minimikvot för kassa- hållningen under den period då open market operations utbildades till cen- tralbankssystemets främsta vapen.
När det gäller centralbankens förmåga att reglera bankkassornas stor- lek, synes den väsentligaste orsaken till marknadsoperationernas begränsade verkningsmöjligheter i de flesta länder ha varit avsaknaden av väl utveck— lade marknader för skattkammarväxlar och obligationer, och speciellt bristen på en marknad för skattkammarväxlar eller län med mycket kort löptid. En sådan s. k. penningmarknad gör det möjligt för centralbanken att snabbt utföra tillräckliga försäljningar av t. ex. skattkammarväxlar till banker med överskottskassor. Ännu större blir möjligheterna till effek- tiva operationer, om andra placerare än banker uppträder på marknaden och reagerar på relativt små räntedifferenser genom omplaceringar från banktillgodohavanden till skattkammarväxlar och obligationer. I avsaknad av utvecklade värdepappersmarknader kan köp och försäljningar i större skala vara omöjliga att utföra eller medföra orimliga kursvariationer. Detta hinder för användandet av marknadsoperationer har man i flera länder sökt undanröja genom åtgärder, som syftat till att stimulera uppkomsten av en aktiv penningmarknad.
En annan faktor som hindrar centralbankens kontroll över bankernas kassaställning kommer in, om bankerna utöver den rena kassan innehar höglikvida tillgångar, t. ex. skattkammarväxlar och statsobligationer med mycket kort återstående löptid. Om volymen av sådana tillgångar är stor i förhållande till möjligheterna att snabbt placera statspapper utanför bankerna, kan bankerna framtvinga ett tillskott till sina kassor helt enkelt genom att undvika nya engagemang i statspapper och avvakta en nära lig— gande förfallodag. Centralbanken kan inte längre utöva en tillräcklig kon- troll över affärsbankskassornas totala volym. Under sådana förhållanden kan intresset i stället komma att i högre eller lägre grad förskjutas mot ban- kernas innehav av en vidare krets likvida tillgångar och marknadsoperatio- nernas effekt på detta.
Marknadsoperationer, statsskuldförvaltning och likviditet När affärsbankerna innehar korta statspapper och andra tillgångar som kan avyttras snabbt och utan risk för kännbara kursförluster, är det naturligt att deras rena kassa hålles på en låg nivå eller på en nivå som bestämmes av konventionella eller lagstadgade kassahållningsregler. En relation som en bank ser på ur betalningsberedskapssynpunkt — vid sidan av eller i stället för den relativa kassaställningen — blir då förhållandet mellan en mer eller mindre vid krets likvida tillgångar å ena sidan och inlåningen å den andra. Man kan inte räkna med att denna relation från bankernas företagsekonomiska synpunkter behöver var strängt fixerad. Liksom i fråga om kassahållningen finns det emellertid ofta en tendens mot konventionellt fixerade likviditetsregler. Även här kan slutligen legala likviditetskrav finnas. Myndigheterna kan således även i detta fall ha möjlighet att mer eller mindre precist påverka bankernas kreditkapacitet genom att påverka »basen för kreditgivningen», som i detta fall emellertid omfattar andra till— gångar utöver kassan.
Om de likvida tillgångarnas relation till inlåningen hos affärsbankerna är bestämd och myndigheterna kan reglera storleken av sådana tillgångar som ingår i bankernas likviditetsreserv, skulle systemet för påverkan av bankernas kreditkapacitet komma att fungera på i princip samma sätt som förut skildrats. Man kan dock observera några i praktiken betydelsefulla skillnader. För det första blir, genom att man allmänt taget får arbeta med en större kvot mellan reserv (likvida tillgångar) och inlåning, den multi- plikativa effekten av en viss förändring i reserven mindre än då denna utgö- res av enbart kassa. Medan i det sistnämnda fallet vid en antagen kassakvot på 10 procent den teoretiska kontraktions- eller expansionseffekten på utlå- ningen av en viss överskottskassa skulle bli tio gånger så stor som denna, bleve vid en likviditetskvot på, säg, 50 procent, den motsvarande effekten två gånger så stor som överskottet av likvida tillgångar. För det andra kan
det vara så att även andra institut än affärsbankerna har betydande innehav av de slag av tillgångar som ingår i affärsbankernas likviditetsreserv, och vad som ovan sagts om dessa instituts roll under en kreditexpansion behö- ver då modifieras. Å ena sidan kan de av olika skäl sträva efter en tämligen stabil relation mellan likvida tillgångar och inlåning. I detta fall skulle en inlåningsökning hos dem lägga beslag på sådana tillgångar som ingår i bankernas reserver och medföra en minskning av affärsbankernas kredit- expansionsförmåga. Å andra sidan kan deras behållning av reservtillgångar variera, något som försvårar centralbankens kontroll över affärsbankernas kreditkapacitet.
Vilka är myndigheternas möjligheter att påverka bankernas likvida till— gångar? De likvida tillgångarna inom banksystemet influeras till att börja med av samma faktorer som bestämmer bankkassornas storlek, (1. v. s. valutareservens förändringar och variationer av allmänhetens innehav av sedlar. När det gäller centralbankens värdepapperstransaktioner gäller där- emot, att köp och försäljningar från och till affärsbankerna av sådana värde- papper som ingår i deras likvida tillgångar väl påverkar sammansättningen av dessa tillgångar men inte deras totala storlek. Härtill kommer emeller- tid att affärsbankernas likviditet även varierar med deras transaktioner i likvida papper med staten, andra kreditinstitut och allmänheten.
I praktiken består de likvida tillgångarna vanligen helt eller till övervä- gande del av statspapper av vissa slag, och storleken av banksystemets likvida tillgångar blir i hög grad beroende av statsupplåningens omfattning och former. Myndigheternas likviditetspåverkande åtgärder består alltså inte bara av marknadsoperationer i traditionell mening utan även av alla beslut om former och villkor för statens upplåning — och, om synfältet utvidgas ytterligare, av alla finanspolitiska åtgärder i den mån de påverkar stats- upplåningens storlek och placering.
Det är svårt att generellt uttala sig om de statsskuldförvaltande åtgär- dernas inverkan på bankernas kreditkapacitet, eftersom sambanden i hög grad beror på för varje land speciella förhållanden. Allmänt talat verkar åtgärder, som innebär en minskad statsupplåning i banksystemet eller en förlängning av den genomsnittliga löptiden hos statspappersportföljen, i åtstramande riktning. För övrigt kan sammanhangen illustreras med några exempel. I England strävar affärsbankerna efter att inte underskrida en konventionell relation på 30 procent mellan likvida tillgångar och inlåning. De tillgångar som räknas som likvida omfattar kassa, vissa fordringar på penningmarknaden och skattkammarväxlar men inte statsobligationer. De engelska myndigheterna bedömer situationen så, att det inte finns några stör— re möjligheter att placera skattkammarväxlar hos allmänheten och därigenom minska bankernas likviditet. Det omedelbara målet för statsskuldförvalt- ningen då man önskar begränsa bankernas kreditkapacitet blir därför att hålla nere upplåningen mot skattkammarväxlar och i så hög grad som
möjligt låta statens upplåning ske mot obligationer. I Sverige har affärs— bankerna genom överenskommelser med riksbanken kommit att iakttaga en likviditetsregel, som i likvida tillgångar inräknar statspapper av alla slag. En statsskuldförvaltning, som utgående från en sådan regel söker att begränsa bankernas kreditkapacitet, skall uppenbarligen sträva efter att verkställa en så stor del av upplåningen som möjligt på marknaden utanför affärsbankerna.
Statsupplåningens former påverkar givetvis även sammansättningen av de finansiella tillgångarna hos allmänheten. En placering av en större del av statsskulden hos allmänheten får sin motsvarighet i att företag och hus- håll har en mindre volym banktillgodohavanden, som omedelbart och utan någon risk för kursförluster kan användas för finansieringen av utgifter.
Kvantitativa verkningar och ränteeffekter
Marknadsoperationer kan, som tidigare nämnts, drivas framförallt med tanke på att verka på räntestrukturen och på låntagarnas räntekostnader. Då man diskuterar deras effekt på banksystemets kassa, likviditet och förmåga att ge kredit lägges emellertid huvudvikten på de rent kvantitativa effek- terna på kreditutbudet. Det är emellertid uppenbart, att även en kreditåt— stramning på denna väg måste få ränteeffekter. För det första gäller vad som redan ovan sagts, att bankerna visserligen i förstone kan ta sin till— flykt till en hårdare kreditransonering, men att en kreditåtstramning små- ningom kommer att få konsekvenser både för bankernas utlåningsräntor och för obligationsmarknadsräntorna. De senare påverkas av att låntagare söker sig från bankerna till kapitalmarknaden och att bankerna som ett led i kreditkontraktionen reducerar sitt värdepappersinnehav.
Redan tidigare har emellertid centralbankens operationer i värdepapper i högre eller mindre grad påverkat kurserna på de värdepapper som är före- mål för köp eller försäljningar. Centralbanken kan nämligen inte bestämma både omfattningen av sina köp eller försäljningar och de kurser till vilka de sker. Under vissa förutsättningar kan de omedelbara verkningarna på kurserna vara föga kännbara i jämförelse med de kvantitativa effekterna på bankernas kreditgivning. Förntsättningarna är att marknaderna är stora i förhållande till den försålda volymen värdepapper; ett möjligt alternativ är att operationerna företages på penningmarknaden, och att kursfluktua— tionerna på denna inte på kort sikt i någon högre grad påverkar kreditinsti- tutens räntesättning och kursbildningen på marknaden för långa obliga— tioner.
Om emellertid centralbankens marknadsoperationer är helt knutna till att fasthålla ett givet kursläge, på vilket åren närmast efter kriget ger flera exempel, förlorar centralbanken sina möjligheter att med marknadsopera— tioner reglera bankernas kreditkapacitet i konjunkturstyrande riktning.
Marknadsoperationernas roll i olika länder Mot bakgrunden av de svårigheter som möter en reglering av kreditvolymen genom marknadsoperationer, som påverkar bankernas kassahållning, är det inte förvånande att finna att aktiva och någorlunda kontinuerliga opera- tioner i detta syfte endast förekommer i ett fåtal länder.
I första hand måste här nämnas USA, där marknadsoperationerna sedan länge betraktas som det viktigaste medlet att påverka bankernas kassor, räntenivån och kreditvolymen. I länder som Canada, Västtyskland, Neder— länderna och Frankrike spelar marknadsoperationerna en stor roll för att balansera svängningar i andra faktorer som påverkar bankernas kassa- hållning; i jämförelse med andra instrument är deras betydelse för kontrol- len av kreditvolymen dock inte lika starkt betonad som i USA. Det förtjänar att observeras, att i alla de ovannämnda länderna, med undantag av Frank- rike, marknadsoperationerna arbetar i förening med kassahållningsregler för affärsbankerna. Tidigare har omnämnts att i England operationer på obligationsmarknaden i förening med en konventionell likviditetsregel numera bedömes vara av större betydelse än centralbankens transaktioner på penningmarknaden och dessas effekt på banksystemets kreditgivning.
I några andra länder, bl. a. de skandinaviska, har centralbankerna i stort sett inskränkt sina operationer till obligationsmarknaden. Sambandet med bankernas kassaställning och likviditet har i allmänhet inte varit lika påtag- ligt som vid marknadsoperationer i länder med mera utvecklade penning— marknader och operationerna har ofta varit mera inriktade på att influera kurssättningen.
Trots hindren för ett effektivt utnyttjande av marknadsoperationer har de en växande betydelse i kreditpolitiken i allt flera länder. På flera håll har man också, som ovan antytts, sökt öka möjligheterna att utnyttja mark- nadsoperationer genom att stimulera tillväxten av en penningmarknad. Så har med skiftande resultat skett t. ex. i Canada, Belgien, Västtyskland, Nederländerna och Australien. I länder med stora statsskulder har också i tilltagande grad sambandet mellan statsskuldförvaltning, marknadsoperatio- ner i mera begränsad mening och de allmänna stabiliseringspolitiska mål— sättningarna kommit att accepteras. Den kreditpolitiska betydelsen av marknadsoperationer (i mera inskränkt mening och i den vidare betydelsen som innefattar hela statsskuldförvaltningen) står i stark kontrast till för- hållandena före trettiotalet, då deras roll i andra länder än England och USA var obetydlig, och även under åren närmast efter kriget, då de på många håll — USA, England, Canada och Sverige är goda exempel _ fördes närmast i syfte att vidmakthålla ett fixerat kursläge på statspapper.
I Sverige har riksbankens marknadsoperationer i stort sett varit in- skränkta till obligationsmarknaden och har snarast företagits med verkan på obligationskurserna som omedelbart mål. Någon aktiv marknad för skattkammarväxlar kan knappast sägas existera, eftersom bankerna för-
48 värvar växlar direkt från riksgäldskontoret och nästan alltid behåller dem till förfallodagen. Riksbankens transaktioner i skattkammarväxlar har också regelmässigt skett direkt med riksgäldskontoret. Om man i vårt land skall tala om en penningmarknad, så får därmed avses den marknad för kortfristiga lån _ oftast från dag till dag _ som förekommer med han- kerna, och även postgirokontoret, som agerande. Den löpande anpassningen av bankernas kassaställning sker genom dylika dagslån, genom tillfälliga lån i riksbanken och indirekt genom transaktioner i skattkammarväxlar mellan riksbanken och riksgäldskontoret.
Om begreppet marknadsoperationer utvidgas, kan man emellertid hit räkna även fördelningen av riksgäldskontorets löpande upplåning mellan lång- och kortfristiga obligationer, dess skattkammarväxeltransaktioner med affärsbanker, upplåning i riksbanken och, under de senaste åren, kort- fristig upplåning på den ovannämnda marknaden för dagslån. Emissioner av långa obligationer har stundom påtagligt reducerat affärsbankernas lik— viditet, volymen av skattkammarväxlar hålles nere bl. a. genom successiva emissioner av korta obligationer avsedda för affärsbankerna, bankernas kassaställningar har influerats genom variationer i räntevillkoren för skatt- kammarväxlar och genom riksgäldskontorets upplåning på dagslånemark- naden. Som framgått av föregående kapitel har dessa operationer inte kunnat hindra en fortgående ökning av affärsbankernas likviditet, och möjlighe- terna att nå mera väsentliga effekter genom operationer som påverkar bankernas kassaställning har varit begränsade.
Kassa- och likviditetskvoter Olika slag av reservkvoter Vid sidan av diskontopolitik och marknadsoperationer, som gemensamt bru- kar betecknas som kreditpolitikens traditionella eller ortodoxa medel, har, särskilt efter andra världskriget, kreditpolitiskt motiverade krav på banker— nas kassahållning eller innehav av likvida tillgånger blivit allt vanligare. Kassa- och likviditetskrav har på många håll sedan länge funnits i den van- liga banklagstiftningen men har då varit avsedda att skydda bankernas in- sättare genom att garantera bankernas förmåga att på kort och lång sikt fullgöra sina förpliktelser. De kreditpolitiska reglerna har ofta växt fram ur dessa av gängse likviditets- och solvenshänsyn motiverade bestämmelser.
Den vanligaste konstruktionen för kassa- eller likviditetskraven är en kvot, ett förhållande mellan en täljare (ofta kallad reserv) och en nämnare. I täljaren inräknas vissa tillgångar och i nämnaren vissa förbindelser, och ett minimum anges för kvotens värde.
I en första typ av reservkvoter medräknas i täljaren endast tillgodohavan- den i centralbanken, ibland tillsammans med inneliggande kassa (sedlar). Placeringsregler av detta slag kan kallas kassakvoter (kassareservkrav, cash reserve requirements).
I andra fall inräknas i tälj aren även andra likvida tillgångar, främst stats- papper och obligationer, och placeringsregeln kan då kallas för likviditets- kvot (liquidity ratios, cash and securities reserve requirements). Bestäm— ningen av de som reserv godkända tillgångarna kan vara mer eller mindre vid. Gränsen kan t. ex. sättas efter skattkammarväxlar, eller efter korta obli- gationer eller så, att även långa obligationer inräknas. Från en annan syn- punkt kan en begränsning ske till enbart statspapper, eller till statspapper och vissa andra obligationer.
När det gäller nämnaren, så kan denna omfatta hela det förvaltade kapi— talet. Vanligast är emellertid, att endast en viss del av inlåningen inräknas: undantag göres för det egna kapitalet, vissa långfristiga skulder o. s. v. Det är även vanligt, att reservkravet differentieras emellan olika slag av in— låning: en högsta kvot för avista-skulder, en lägre eller en serie lägre kvoter för mera långfristiga skulder.
Den genom tradition, överenskommelse eller lagstiftning bestämda mi- nimistorleken för en kvot kan vara fixerad till ett visst tal. Alternativt kan myndigheterna ha möjlighet att variera kvotens storlek; om kvotsystemet regleras i lag är oftast gränser eller ett maximum fastställt för kvoten. Ur denna synpunkt kan man skilja mellan fasta och rörliga kvoter. Det viktiga härvidlag är dock inte hur de formella reglerna är konstruerade utan om variationer av kvoterna faktiskt användes eller ej.
De poster som ingår i kvotens nämnare och täljare kan upptagas till sin totala storlek vid de tidpunkter då beräkning sker, men kvotberäkningen kan också hänföra sig till ökningen efter en viss tidpunkt eller under en viss period, s. k. marginella kvoter. Kvoter av det förstnämnda slaget, som avser ställningen vid en tidpunkt, skulle däremot kunna kallas totalkvoter.
Placeringsregler, som är avsedda att påverka bankernas totala kredit— givning, kan givetvis konstrueras även på andra sätt, t. ex. som en direkt maximering av krediterna. Om maximinivån därvid bestämmes så att den motsvarar den faktiska utlåningsvolymen vid en viss tidpunkt, kan en så- dan volynnnaximering få samma innebörd som en 100-procentig marginell reservkvot tillämpad på inlåningsökningen efter samma tidpunkt.
Kassakvoternas funktionssätt
Att behov uppstått att använda ett medel som kassakvoter kan enklast för— klaras utifrån de ovan diskuterade svårigheterna för en centralbank, som söker driva marknadsoperationer i syfte att påverka bankernas kassaställ- ning och därigenom deras kreditvolym. Två förutsättningar angavs som er- forderliga för att denna politik skulle bli effektiv. För det första måste en tillräckligt stabil relation föreligga mellan bankernas kassa å ena sidan och deras inlåning eller omslutning å den andra. För det andra måste central- banken tillräckligt precist kunna reglera storleken hos bankkassorna.
Vid ett första sätt att använda kassakvoter är de helt ett komplement 4—003227
50 till marknadsoperationerna. Genom krav på vissa fixerade minimital för kassakvotens storlek uppnås en större stabilitet i kassahållningsvanorna än som erhålles, om man enbart förlitar sig på rent bankmässiga betal- ningsberedskapshänsyn.
Vid ett andra sätt att utnyttja kassakvoterna ersätter de mer eller mindre fullständigt marknadsoperationernas verkan på kassornas storlek. Behovet härav uppstår då marknadsoperationernas effektivitet i detta avseende är begränsad. Orsakerna härtill kan vara många: outvecklade marknader för korta och långa värdepapper, stora variationer i valutareserven eller i det kassamässiga utfallet av statens budget, önskan att undvika ränteeffek- terna av centralbankens köp eller försäljningar av värdepapper. I stället för operationer, som medför variationer i bankernas kassaställning, till- gripes i detta fall förändringar i det krävda minimitalet för kassakvoterna. Dessa avvägs så, att man vid en given kassa erhåller den önskade begräns— ningen av bankernas kreditkapacitet och allmänhetens banktillgodoha— vanden.
Kvotvariationer kan användas som en anpassning till större och mera långsiktiga förändringar i bankernas likviditet. Mellan de relativt sällan förekommande förändringarna i kvotsättningen fungerar kvoterna som ett system fixerade kvoter och utgör därvid en bas för marknadsoperationer. Alternativt kan kvoterna förändras med relativt korta mellanrum. Täta variationer har särskilt förekommit i länder med starka säsongmässiga svängningar i bankernas kassaställning beroende på exportens fördelning över året.
Hinder för kassareservkravens effektiva användning Genom att använda variabla kassakvoter kan myndigheterna sålunda und— vika vissa av de svårigheter som ligger i vägen för marknadsoperationer i syfte att påverka bankernas kassaställning och bankernas kreditgivning. Det är emellertid långt ifrån alla komplikationer som undvikes, och sär— skilt kan det observeras att banksystemets innehav av mer eller mindre kortfristiga värdepapper _ i praktiken huvudsakligen statspapper _ kan i hög grad hindra att kassakvotvariationernas intentioner blir realiserade.
Bankernas anpassning vid en höjning av kassareservkraven kan i första hand bestå i en reduktion av deras innehav av skattkammarväxlar och obligationer. Detta kan på olika sätt vara besvärande ur myndigheternas synpunkt.
Det är tänkbart att kassakvothöjningen tillgripits med anledning av myndigheternas önskan att undvika den press på obligationskurserna som skulle ha varit en direkt följd av marknadsoperationer i samma syfte; ge- nom bankernas utbud av obligationer uppstår emellertid också tendenser till lägre obligationskurser. Det bör observeras att fallande kurser på obli- gationer kan vara en faktor, som begränsar bankernas försök att öka sina
kassor genom obligationsförsäljningar — de blir ovilliga att ta de kurs- förluster som fortsatta försäljningar skulle medföra. Om centralbanken önskar undvika verkningarna på obligationskurserna, tvingas den emeller- tid köpa obligationer och förstärka bankernas kassor, något som då mot- verkar eller upphäver kassakvothöjningens kreditåtstramande effekter.
Det ligger också nära till hands att antaga, att obligationsförsäljningar från bankernas sida till allmänheten, som innebär att allmänheten minskar sina banktillgodohavanden och ökar sitt obligationsinnehav, inte har sam- ma dämpande effekt på efterfrågan på varor och tjänster som en motsva- rande nedskärning av bankernas utlämnande av lån. Denna komplikation föreligger givetvis även vid marknadsoperationer i syfte att påverka ban- kernas kassahållning.
En tredje svårighet, som kan bli avgörande och som underströks i av- snittet om marknadsoperationer, följer om banksystemet innehar en stor volym kortfristiga statspapper. Bankerna kan i detta läge framtvinga att centralbanken genom värdepappersköp eller genom direkta krediter till staten fyller på deras kassor. I en sådan situation blir kassakvoter ineffek- tiva som ett instrument att reglera kreditvolymen, och om man som ett komplement eller substitut till diskontopolitik och marknadsoperationer söker ett medel att direkt begränsa bankernas kreditkapacitet kommer likviditetskvoter in i bilden.
Likviditetskvoterna användningsområden På samma sätt som fasta kassakvoter kan fixerade likviditetskvoter be- gagnas i kombination med marknadsoperationer och medge en större pre- cision i verkningarna av dessa. Valet mellan kassakvoter eller reservkvo— ter omfattande flera typer av likvida tillgångar som en bas för marknads- operationerna kan sammanhänga med kreditmarknadens organisation. I USA innehar bankerna en relativt liten del av de utelöpande skattkammar- växlarna; huvudposten ligger hos andra finansiella institutioner, företag och utländska banker. Det är naturligt att marknadsoperationerna kommit att utföras på denna marknad, att de är inriktade på att influera bankernas kassor och att de kombineras med en kassakvot. I England däremot är affärsbankerna direkt eller indirekt de dominerande placerarna i fråga om skattkammarväxlar, medan deras andel av obligationsmarknaden är väsent- ligt mindre. De kreditpolitiskt väsentligaste marknadsoperationerna (mark- nadsoperationer i vidsträckt mening) äger rum på obligationsmarknaden och påverkar summan av bankernas kassor och innehav av skattkammar— växlar. Åtgärderna är kombinerade med en i enlighet därmed utformad likviditetskvot.
Ett annat fall, då formellt eller i praktiken fixerade likviditetskvoter med en vidare krets statspapper ingående i reserven har kommit till an— vändning, har varit då det efter kriget gällde att neutralisera verkningarna
52 på banksystemets kreditkapacitet av en från krigsfinansieringen ärvd stats- pappersportfölj. Genom att denna mängd likvida tillgångar inte kunde utnyttjas av bankerna hoppades man att med andra medel kunna hålla situationen under kontroll.
Som ett tredje fall kan nämnas det, då bankernas likvida tillgångar för- ändras i så snabb takt, att möjligheter saknas att kontrollera likviditets- situationen genom operationer på värdepappersmarknaderna utanför cen- tralbanken. Det är då vanligen frågan om statsupplåning i banksystemet. En annan orsak kan vara stora konjunkturella svängningar i export och valutareserv. Variabla likviditetskvoter kan då tillgripas för att trots för- ändringar i de likvida tillgångarna påverka bankernas övriga kreditgivning i önskad riktning och omfattning.
Bankernas anpassning till variationer av likviditetskvoter En minskning av bankernas kreditvolym som framkallas genom skärpta likviditetskvoter kommer att gå ut över den del av bankernas placeringar som inte inräknas i reservtillgångarna. Till dessa ur kvotsystemets syn— punkt icke-likvida tillgångar hör bankernas utlåning och eventuellt vissa slag av värdepapper. Någon direkt anledning för en bank att sälja värde- papper av de slag som inräknas i likviditetskvotens täljare finns inte. Att kreditkontraktionen hos bankerna främst drabbar utlåning kan göra den mera verkningsfull ur stabiliseringspolitisk synpunkt.
Det kan emellertid ifrågasättas, om inte en likviditetskvotshöjnings ef- fektivitet som ett medel att begränsa bankernas kreditkapacitet skulle re— duceras på grund av att bankerna kan från andra än centralbanken för- värva obligationer av det slag som ingår i likviditetsreserven. De skulle följaktligen genom sina egna åtgärder neutralisera åtstramningseffekten av en kvothöjning. Härtill kan först framhållas, att möjligheten att öka likviditetsreserven genom obligationsförvärv i regel inte framträder för den individuella banken, för vilken inköp av obligationer på marknaden nor- malt medför en nedgång i kassan. Men bankerna skulle kunna uppträda gemensamt som köpare, varigenom det faktum, att köp av obligationer från allmänheten inte medför några kassaförluster för banksystemet som hel- het, skulle träda i förgrunden. Ett antagande om ett sådant gemensamt uppträdande kan synas orealistiskt, men ett liknande resultat kan också nås, om de stora bankerna har en god kassaställning och av detta skäl för— värvar obligationer. Förutsättningen är dock, att obligationsförvärven inte motsvaras av nettoförsäljningar från centralbankens sida, och central- banken bör normalt kunna hindra en ökning på denna våg av bankernas likvida tillgångar. Härigenom kommer, även ur hela banksystemets syn- punkt, obligationsköpen att betalas med en minskning i kassorna. Det bör dock observeras, att individuella banker kan tänkas ersätta utlåning ge- nom att köpa obligationer direkt från den lånesökande. Sammanfattnings-
vis kan konstateras, att möjligheterna att verkningarna av en likviditets- kvotshöjning motverkas genom bankernas reaktioner inte synes helt ovä- sentliga.
Förekomsten av reservkvotsystem i olika länder
Det klassiska exemplet på reservkvoter är kassakvotsystemet i USA som, grundat på en ännu äldre tradition, infördes 1917 tillsammans med det nu- varande centralbankssystemet, då i form av fasta kvoter. Dessa förändra— des 1933 och 1935 till ett system av variabla kassakvoter. De amerikanska kassakvoterna har t. ex. efter 1945 förändrats ett tjugotal gånger.
Det engelska systemet, som grundar sig på tradition men som konfir- merats från myndigheternas sida, omfattar f. n. två fasta kvoter —— en kassakvot på 8 procent och en likviditetskvot på 30 procent. Dessutom har Bank of England i reserv en möjlighet att utöver de likvida tillgångar som ingår i likviditetskvoten kräva insättningar på särskilda konton i centralbanken med en ränta motsvarande avkastningen på skattkammar— växlar — ett system som i praktiken synes föga skilja sig från variabla likviditetskvoter. I England har också direkt utlåningsmaximering före- kommit på myndigheternas begäran.
Bland andra länder med variabla kassakvoter, som också verkligen ut- nyttjats genom någorlunda ofta vidtagna förändringar, märks i Europa Västtyskland och Nederländerna. I flera råvaruproducerande utomeurope- iska länder har mycket täta variationer av kassareservkrav förekommit för att motverka exportsvängningarnas verkningar — här kan nämnas Nya Zeeland, Australien, Colombia, Peru och Ecuador.
Likviditetskvoter infördes efter kriget i Frankrike, Belgien och Italien för att dämma in den under krigsåren framskapade höga likviditeten hos banksystemen. De har i dessa länder endast varierats någon enstaka gång.
I själva verket står numera någon form av variabla reservkvoter, riktade mot affärsbanker eller en vidare krets av kreditinstitut med inlåningsråk- ningar, till myndigheternas förfogande i de allra flesta länder. Från en auktoritativ internationell sammanställning från 1958, vilken omfattade 74 länder, kan man finna att endast tio länder, alla karakteriserade av ytterst primitiva kreditförhållanden, helt saknar reservkvoter. Ytterligare åtta länder, däribland Danmark, har enbart fasta likviditets— eller kassa- kvoter. Reservkvotsystemen synes här ofta inte ha någon kreditpolitisk motivering, vilket däremot bör vara fallet då kvoterna kan varieras. De återstående 56 länderna har reservkvotsystem som tillåter variationer i kas- sakvoter, likviditetskvoter eller bådadera. Antalet länder med enbart kassa- kvoter, med enbart likviditetskvoter och med båda slagen av kvoter är ungefär lika stort.
Dessa siffror ger naturligtvis ingen bild av reservkvotsystemens faktiska roll i kreditpolitiken. Det förtjänar att observeras, att den ovannämnda
sammanställningen uppger, att i 23 av de 56 länderna med rörliga reserv- kvoter dessa i praktiken aldrig har ändrats. Erfarenheter från olika län— der tyder också på att det är tekniskt svårt att ens genom mycket täta variationer av kassakvoter nå samma grepp över bankernas kreditgivning som då kontinuerliga marknadsoperationer i detta syfte är möjliga. Erfa— renheterna av användandet av likviditetskvoter visar också på svårigheter att utnyttja dem för en mera ambitiös reglering av banksystemets kreditgiv— ning; deras mera allmänna betydelse som en faktor som neutraliserar en stor del av banksystemets höga likviditet kan naturligtvis likväl vara be— tydande. '
Selektiva kreditpolitiska åtgärder
Allmän och selektiv kreditpolitik De olika kreditpolitiska instrumenten har i det föregående diskuterats med tanke på deras bidrag till uppnåendet av allmänna stabiliseringspoli— tiska mål genom en begränsning eller stimulans av efterfrågan på varor och tjänster totalt sett. Kreditpolitiska åtgärder kan emellertid vidtagas i syfte att lösa mera speciella uppgifter. De kan syfta att begränsa kredit— givningen för vissa ändamål, t. ex. konsumtionskrediter, krediter till börs- mäklare och aktieköpare samt krediter för import. I andra fall kan de avse att gynna särskilda låntagare, såsom staten, bostadssektorn och export— industrien. Man brukar i dessa fall tala om selektiv kreditpolitik. De instru- ment som användes kan vara diskontopolitik eller reservkvoter i en ut— formning som avser att ge selektiva resultat. Det kan också vara fråga om speciella selektiva instrument.
Överhuvudtaget ställer det sig mycket svårt att ge en översikt över olika slag av selektiva kreditpolitiska åtgärder. De har tagit sig många former och är anpassade till skiftande målsättningar och kreditmarknadsförhål— landen i olika länder. Ofta har de inte genomförts genom lagstiftning utan genom överenskommelser, samråd eller direktiv. Ett annat vanligt drag hos de speciella selektiva åtgärderna har varit att de riktat sig mot en vid krets av finansiella institutioner och inte, som de i det föregående be- handlade kreditpolitiska medlen, i första hand mot affärsbanker och dem närstående kreditinstitut. Det förtjänar också observeras att av säkerhets- hänsyn motiverade placeringsregler, vilka förekommer i den grundläg— gande lagstiftning som reglerar de olika kreditinstitutens verksamhet, ofta kan ha selektiva effekter. Det förekommer sålunda ofta att sparbankers och försäkringsbolags placeringar helt eller delvis är inskränkta till vissa obligationer och lån mot viss säkerhet på ett sätt som gynnar kreditgiv- ningen till staten och bostadssektorn.
Selektiva kreditpolitiska åtgärder var givetvis ett vanligt inslag i krigs- tidens regleringsekonomi och spelade på många håll en framträdande roll under den närmaste tiden efter kriget. Därefter har de i enlighet med
de allmänna tendenserna i de flesta utvecklade länder med marknads- hushållning kommit att avvecklas eller i varje fall intaga en blygsammare plats vid sidan av de generella medlen.
Diskontopolitik och reservkvoter som selektiva medel
En centralbank som bedriver diskontopolitik, d. v. s. ger lån till bank— systemet, måste alltid uppställa vissa regler som anger vilka slag av växlar som godkännes för rediskontering, vilka slag av värdepapper som god- kännes som säkerhet för lån och vilka räntesatser som tillämpas. Dessa regler kan utformas i selektivt syfte för att hämma eller stimulera ban- kernas utlåning till olika ändamål. Vissa växlar och obligationer, t. ex. så— dana som motsvaras av export- eller bostadsfinansiering, kan ges en gyn— nad ställning genom att inkluderas bland de godkända säkerheterna eller genom att undantagas från begränsningar i tillgången på centralbanks- kredit. De kan också ges en favoriserad ställning genom lägre räntesatser. De selektiva verkningarna torde vara beroende av att upplåningen i cen- tralbanken är av en betydande omfattning. Bland de stora länderna synes Frankrike vara det som mest utnyttjat diskontopolitiken på detta sätt.
Likviditetskvoter som innebär att bankernas innehav av vissa tillgångar blir relativt större än som skulle vara motiverat av bankmässiga likvidi- tetsskäl kan givetvis ses som ett selektivt instrument. Oftast är det frågan om statspapper av olika slag, och kvoternas selektiva effekt kan sägas vara att möjliggöra en viss statsupplåning i banksystemet samtidigt som den allmänna kreditpolitiska målsättningen genom en begränsning av kredit- volymen för andra ändamål mer eller mindre effektivt kan upprätthållas.
Likviditetskvotsystemet kan emellertid gynna även andra låntagare än staten i den mån andra tillgångar än statspapper ingår i likviditetskvotens täljare. En sådan konstruktion kan bero på en naturlig anknytning till tra- ditionella förhållanden, t. ex. om det är frågan om av andra låntagare ut- färdade obligationer som står statsobligationerna nära. I andra fall, och särskilt om lån i andra former — reverslån — tillåtes ingå i täljaren, sy- nes det inte längre rimligt att använda beteckningen likviditetskvoter. Mexico erbjuder ett extremt exempel på ett i selektivt syfte utformat kvot— system. Kvotsystemet kan också konstrueras så, att vissa krediter genom beslut i varje särskilt fall kan lämnas utan att den långivande bankens uppfyllande av reservkraven försvåras; olika tekniska tillvägagångssätt kan tänkas härvid. Denna metod har kommit till användning t. ex. i Israel.
Renodlat selektiva åtgärder
Försök från myndigheternas sida att påverka inriktningen av kreditinsti- tutens placeringar har stundom haft en mycket allmän karaktär _ fri- villiga åtaganden från institutens sida att i första hand söka tillgodose
t. ex. export- och basindustrierna och iakttaga en allmän restriktivitet i långivningen för spekulativa eller eljest som mindre samhällsviktiga be- dömda ändamål. Sådana åtaganden, som förekommit i t. ex. USA, Eng— land och Sverige under efterkrigstiden, har i allmänhet haft en tvivel- aktig effektivitet.
Under kriget infördes i flera länder en direkt kontroll över obligations— och aktieemissioner och över utlämnandet av lån (ibland med undantag för kortfristiga lån) över en viss storlek. I t. ex. England har en sådan »eapital issues control» kommit att leva kvar under efterkrigstiden. Emis- sions- och lånekontrollen har å ena sidan varit ett mycket generellt medel såtillvida att den omfattat hela kreditmarknaden. Å andra sidan har den i princip tillåtit en detaljerad selektion och möjligheter att kontrollera lå- nevillkoren. I praktiken synes det emellertid ha varit mycket vanskligt att uppställa klara selektionsregler och tillämpa dem på ett mycket stort an- tal ansökningar.
Åtgärder i syfte att kontrollera avbetalningshandeln har förekommit i ett stort antal länder — USA, England, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Norge och Danmark för att nämna några.
Nya former (hire purchase) och nya kreditinstitut (finance companies) har uppstått och lett till en allmän tillväxt av konsumtionskrediterna och till stora svängningar i dessa, som kan spela en Viktig roll i konjunktur- förloppet. Det har visat sig vara i hög grad önskvärt att få en kreditpo- litisk kontroll över de på konsumtionskredit specialiserade instituten. De har allmänt visat sig mycket okänsliga för räntevariationer och har visat sig kunna betala mycket höga räntor vid kapitalanskaffning genom emis- sioner eller mottagandet av depositioner från allmänheten. Om efterfrågan på konsumtionskredit vid köp av varaktiga konsumtionsvaror visat sig oberoende av räntekostnaderna, är den däremot känslig för variationer i kravet på kontantinsats och i avbetalningstidens längd. Regleringen kan ta sikte på dessa punkter; så har i begränsad omfattning skett även i Sverige, där speciella finansieringsinstitut i stort sett saknas, genom över— enskommelser mellan kommerskollegium och handelns organisationer. Andra metoder har varit överenskommelser med finansieringsinstituten om deras kreditgivning eller åtgärder mot deras kapitalanskaffning hos banker eller hos allmänheten. Regleringarna av avbetalningshandeln ut— gör i viss mån ett undantag från regeln att de selektiva kreditpolitiska åt- gärderna under 1950-talet förlorat i betydelse. Det förefaller inte osanno- likt att de kommer att spela en viktig roll i framtiden som ett konjunk- turstabiliserande element.
Effekten av åtgärder för att prioritera vissa krediter
Åtgärder att gynna eller prioritera vissa krediter —— t. ex. till staten och bostadsbyggandet _ kan ha olika syften och olika effekter, som samman-
hänger med balansläget på kreditmarknaden. Om räntestrukturen är re— lativt stel och efterfrågan på kredit för en längre eller kortare period hål— les tillbaka genom en utpräglad kreditransonering, kan den rent kvanti- tativa prioriteringseffekten träda i förgrunden. Efterfrågan på kredit kan i ett rådande ränteläge vara större än tillgången, och med de selektiva åt- gärderna söker man tillförsäkra de prioriterade krediterna en tillräcklig andel av det knappa utbudet av kredit. Som tidigare framhållits är det emellertid vanskligt att för någon längre period arbeta med en kreditpo— litik som litar till en hård ransonering av krediterna.
Myndigheternas motvilja mot en rörligare räntenivå kan motiveras av att man av olika skäl önskar en låg, stabil ränta för vissa prioriterade kre- diter. Man skulle då kunna tänka sig att tillåta eller t. o. m. stimulera en fri räntebildning för de oprioriterade krediterna, samtidigt som en ränte- differentiering genomföres som möjliggör en lägre och mindre varierande räntekostnad för de prioriterade krediterna. Några egentliga erfarenhe- ter av en sådan långtgående räntedifferentieringspolitik föreligger inte, men förslag i denna riktning har framförts i den svenska diskussionen.
I första hand kan man tänka sig en sådan räntedifferentiering genom— förd genom placeringsregler för kreditinstituten och emissionskontroll, som medförde att prioriterade krediter kunde erhållas i erforderlig utsträck- ning. Eventuellt fick dessa regler kompletteras genom direkta ingrepp i räntehildningen i form av maximiräntor vid prioriterade krediter och mi— nimiräntor vid oprioriterade.
Man kan emellertid förutse att ett försök att systematiskt utnyttja pla- ceringskvoterna efter dessa linjer skulle medföra en mängd komplikatio— ner. Även i detta fall skulle låntagare och långivare få ett incitament att finna varandra med kringgående av kreditinstituten genom den ökade spännvidden mellan de reglerade kreditinstitutens inlåningsräntor och oprioriterade utlåningsräntor. De prioriterade åndamålens finansierings- möjligheter skulle tendera att inskränkas till vad som med placeringsreg- lernas hjälp kan framtyingas från de reglerbara kreditinrättningarna. Vinst— marginalerna skulle relativt sett försämras hos kreditinstitut med en hög andel prioriterade placeringar (t. ex. sparbankerna) och göra det svårare för dem att på inlåningssidan konkurrera med institut med en större andel oprioriterad långivning (t. ex. affärsbankerna). Slutligen skulle de reg- lerade instituten rimligen alltmer söka utnyttja de möjligheter som kan finnas att kringgå regleringarna. Alla dessa faktorer skulle minska möj- ligheterna att tillgodose de prioriterade ändamålen.
Åtgärder kan emellertid tänkas i syfte att eliminera åtminstone vissa av de svårigheter som skulle uppstå vid en sådan räntedifferentierings- politik. Ett förslag går ut på att belägga oprioriterad utlåning med en skatt eller avgift; eventuellt kunde intäkterna användas för subventionering av den prioriterade utlåningen. Härigenom skulle prioriterade placeringar ur
58 långivarnas synpunkt inte framstå som mindre attraktiva än oprioriterade, och effekten på kreditinstitutens räntabilitet skulle motverkas. Om syste- met av avgifter och subventioner omfattade även obligationsemissioner, skulle de prioriterade ändamålen kunna konkurrera med de oprioriterade även på obligationsmarknaden utanför kreditinstituten. lncitamenten att kringgå regleringen skulle därigenom försvagas men knappast elimineras, eftersom möjligheter att kringgå regleringen fortfarande skulle uppkomma vid transaktioner utanför kreditinstituten och obligationsmarknaden, t. ex. direkt mellan kreditinstitutens insättare och låntagare. Det kan också för- utses att svårlösliga problem skulle uppstå vid tillämpningen av avgifts- och subventionssystemet på grund av den utestående stocken av tidigare emitterade obligationer och lån med bundna villkor.
Ett annat förslag går ut på ett kassakvotsystem, med kassakraven ställda i relation till de oprioriterade krediternas omfattning. Härigenom skulle räntedifferentieringens effekter på räntabiliteten hos olika typer av kre— ditinstitut kunna undvikas, men återigen skulle möjligheterna kvarstå till direkta transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden mellan långivare och låntagare.
Åtgärder i syfte att göra en rörligare räntepolitik möjlig, samtidigt som en låg, stabil räntenivå fasthålles t. ex. .för bostadssektorn, har i andra former försökts i flera länder. Staten kan subventionera bostädernas rän- tekostnader genom direkt utbetalande av subventioner eller genom att bo— stadsfinansieringen helt eller delvis sker med statliga lån som utlämnas till räntesatser som understiger statens räntekostnader.
Sammanfattning
Det första som kan understrykas efter en översikt av den moderna kre- ditpolitikens medel är de många typer av instrument som förekommer. Det är frågan om en serie olika åtgärder som sammanförs under begrep- pet kreditpolitik, antingen därför att de vidtages av centralbanken eller därför att de söker påverka efterfrågan på varor och tjänster genom att reglera kostnaderna för eller möjligheterna till att finansiera utgifter ge— nom upptagande av län eller avveckling av finansiella tillgångar. Indel— ningen i huvudgrupper som gjorts ovan säger endast litet härom. De selek— tiva åtgärderna är av en mängd skilda slag, diskontopolitik betyder inte samma sak i olika länder, kassa- och likviditetskvoter är olika konstrue- rade och användes på olika sätt. Att använda ordet marknadsoperationer och tro att man angett en bestämd företeelse skulle vara ett misstag: det täcker t. ex. de stora operationerna i marknaden för de kortaste stats- papperen i USA, försöken att hålla nere skattkammarväxelskulden ge- nom »funding» i England, olika centralbankers på kurseffekter för långa obligationer inriktade operationer. Ingen översiktlig redogörelse kan heller ge en rättvisande bild åt myndigheternas direktiv och rekommendationer
och mer eller mindre informella överenskommelser. Sådana har tidvis i hög grad utnyttjats t. ex. i länder som England, Norge och Sverige både i allmänt kreditpolitiska och selektiva syften.
En andra observation är att aktiviseringen i kreditpolitiken under 1950— talet visat sig i ett starkare utnyttjande av såväl diskontot som reserv— kvoter och marknadsoperationer. En rörligare diskontopolitik har utbil- dats efter 1950 i de flesta länder, och utvecklingen har gått mot högre och mera varierande räntesatser. Marknadsoperationer av ett eller annat slag är betydligt mera vitt spridda än före kriget, liksom en kreditpolitiskt med— veten statsskuldförvaltning. Påfallande är även intresset i många länder för att aktivt stimulera utvecklingen av penningmarknader, avsedda att ge större möjligheter för marknadsoperationer. Reservkrav ingår också numera bland de kreditpolitiska instrumenten i ett flertal länder. Roll- fördelningen mellan dessa grupper av kreditpolitiska medel visar stora variationer, men en påtaglig tendens kan urskiljas att utnyttja dem i nära kombination med varandra.
KAPITEL IV
Placeringsregler i svensk lagstiftning och i riksbankens överenskommelser med kreditinstituten
Banklagens och motsvarande författningars reglering av kreditinstitutens placeringar
Olika slag av placeringsreglerande bestämmelser I lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och de författningar, som reglerar jordbrukskasserörelsens, postsparhankens, postgirorörelsens, för- säkringsbolagens och allmänna pensionsfondens verksamhet, finns bestäm- melser som inskränker institutionernas frihet vid placeringen av tillgång- arna. Dessa bestämmelser kan sägas vara av tre olika typer: sådana som anger vilka slag av placeringsobjekt som godkännes (eligibilitetsregler), sådana som reglerar den maximala inlåning instituten får mottaga ( inlå- ningsrättsbestämmelser) och sådana SOm anger att en på visst sätt bestämd del av förbindelserna skall motsvaras av vissa tillgångar (kassareserv- regler).
Gemensamt för dessa bestämmelser är att de inte avsetts skola tjäna kreditpolitiska syften utan tillkommit för att garantera de berörda kre- ditinstitutens likviditet och solvens, d. v. s. deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser på kort och lång sikt. Banklagssakkunniga avvisade t. ex. i sitt förslag till lag om bankrörelse (SOU 1952: 2), att inlåningsrättsbestäm- melserna i banklagen skulle utnyttjas för penningpolitiska ändamål, och uttalade, att bestämmelserna borde utformas uteslutande med syfte att säkerställa bankernas insättare mot förluster. I de sakkunnigas behand- ling av affärsbankernas kassareservregler redogöres visserligen inlednings- vis för beredskapslagstiftningen om kassareserver, men i motiven för de- ras förslag framföres inga penningpolitiska synpunkter. Frågan om pen- ningpolitiskt motiverade kassareservregler upptogs emellertid i proposi- tionen om den nya banklagen. Efter att ha konstaterat att de sakkunnigas förslag utarbetats mot bakgrunden av samma renodlade likviditetssynpunk— ter som uppbar kassareservbestämmelserna i 1911 års banklag, och att i den mån detta spörsmål behandlats i remissyttranden den meningen do— minerat, att kassareservbestämmelser med penningpolitisk funktion borde ges i särskild lag, anförde departementschefen (prop. 1955: 3 sid. 137):
Jämväl enligt min egen uppfattning torde det var mest praktiskt att liksom
hittills särskilja den penningpolitiskt motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshänsyn betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsättningen inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att beröra den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla att det torde få betraktas som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fortsättningen få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en liknande uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över sakkunnigbetänkandet. Vid en kom- mande översyn synes bl. a. böra undersökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller om en permanent beredskapslag är motive- rad. En annan utredningsfråga som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas även för sparbankerna och jordbru- kets kreditkassor. De här omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemen- sam prövning av särskild utredning.
Det nyss citerade uttalandet togs av 1950 års jordbrukskasseutredning till intäkt för att inte anlägga kreditpolitiska synpunkter på centralkas— sornas kassareservskyldighet, och kreditpolitiska syften har synbarligen inte heller spelat någon roll vid utarbetandet av gällande sparbankslag och lag om försäkringsrörelse.
Eligibilitetsregler Ehuru de inledningsvis nämnda typerna av lagbestämmelser sålunda till- kommit av andra skäl, kan de givetvis påverka kreditinstitutens place- ringar på ett sätt som är av betydelse från kreditpolitisk synpunkt; det kan gälla effekten på den totala kreditvolymen eller ett gynnande av vissa krediter. Beträffande eligibilitetsreglerna gäller dock detta endast i lägre grad. Här kan t. ex. nämnas, att reglerna för sparbankernas utlämnande av bundna lån utestänger privata låntagare som inte disponerar säkerhet i jordbruks- eller bostads— och affärsfastigheter från denna låneform. Det kan också observeras, att en betydande prioriteringseffekt kunde ha upp- stått, om en punkt i bank- och fondinspektionens yttrande över det år 1946 framlagda förslaget till lag om försäkringsrörelse beaktats. Inspek- tionen ifrågasatte nämligen häri, om inteckning i industrifastighet borde ingå bland de värdehandlingar som generellt godkännes som placeringsob- jekt för försäkringsfond för livförsäkring. Föredragande statsrådet fann det emellertid inte då påkallat att upptaga en undantagsbestämmelse be- träffande industrifastigheter men utgick från att försäkringsbolagen själva ålade sig återhållsamhet vid placering av medel mot inteckning i dylika fastigheter.
Av större intresse ur kreditpolitisk synpunkt är de regler för placering av allmänna pensionsfondens medel som finnes i reglementet den 28 maj
1958. För det första kan vissa kreditinrättningar bevilja återlån till den som erlagt avgift till försäkringen för allmän tilläggspension enligt i reg— lementet givna bestämmelser. Kreditinrättning som beviljat återlån äger erhålla lån ur pensionsfonden till ett motsvarande belopp. Detta synes in— nebära, att avgiftsbetalande företag erhåller en gynnad ställning i fråga om möjligheterna att utnyttja pensionsfondens resurser. För det andra gäller särskilda regler för placering av de medel som sedan återlånesyste- met utnyttjats disponeras av de tre fondstyrelser som enligt reglementet förvaltar var sin del av pensionsfonden. Medlen kan i huvudsak placeras i obligationer eller som lån i annan form till staten, kommuner, banker och vissa hypoteksinrättningar. Syftet med dessa eligibilitetsregler är i främsta rummet att undvika att fonden skulle uppträda som direkt lån— givare till ett stort antal slutliga låntagare. De kan emellertid ha en prio- riteringseffekt så länge kontrollen kvarstår över obligationsemissioner. Det bör avslutningsvis framhållas, att fondstyrelserna börjat sin verk- samhet först under år 1960 och att erfarenheter därför saknas rörande denna.
Inlåningsrättsbestämmelser Inlåningsrättsregler för affärsbanker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit har konstruerats så, att inlåning till en viss enligt reg- lerna beräknad del skall täckas av eget kapital eller egna fonder, med un- dantag dock av den del av inlåningen som motsvaras av vissa tillgångs- poster, de s. k. täckningsfria tillgångarna. Bestämmelserna kan alltså dels i vissa lägen fungera som en maximering av den kreditgivning som inne- bär anskaffande av icke täckningsfria tillgångar, dels mera allmänt skapa en preferens för placering i täckningsfria tillgångar. Reglerna är inte lika för alla slag av kreditinrättningar. Bland de helt täckningsfria tillgångarna ingår dock alltid, utom kassa och fordringar på vissa andra kreditinstitut, skattkammarväxlar och korta obligationer utfärdade av staten, hypoteksban- ken och stadshypotekskassan, och bland de tillgångar som ingår i vissa fall eller med reducerat värde märkes övriga fullgoda obligationer, lån mot så- kerhet av botteninteckningar i jordbruks- eller bostads- och affärsfastig- het, lån mot säkerhet av obligationer, kommunlån och lån med statlig el- ler kommunal garanti.
Kassareservbestämmelser
Det största penningpolitiska intresset knyter sig emellertid till kassare- servreglerna. I den mån de i kassareserverna ingående tillgångarna är givna till sin totala storlek, sätter dessa regler en övre gräns för kreditgivningen inom banksystemet, och i den mån riksbanken kan bestämma volymen av dessa tillgångar får den ett instrument att påverka den totala kreditvoly- men, givetvis under förutsättning att de faktiska kassareserverna inte lig— ger alltför högt över de krävda.
Kassareservreglerna för affärsbanker och centralkassor överensstäm- mer helt. Den krävda kassareserven skall, tillsammans med inneliggande kassa, minst uppgå till summan av 25 procent av de förbindelser, som skall fullgöras vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, och 4 procent av övriga förbindelser. Bland förbindelserna in- räknas härvid inte förlagsbevis, och inlåningen på sparkasseräkning hän- föres till förbindelserna med täckningskravet 4 procent. Lagreglerna de- finierar inte närmare vilka tillgångar som skall ingå i kassareserven (de anger endast att den skall bestå av tillgångar som med lätthet kan för- vandlas i penningar), utan detta ankommer på bank- och fondinspek- tionen. Inspektionen inräknar f. n. i fråga om affärsbankerna inhemska checkar och postremissväxlar, utländska sedlar och mynt, på visst sätt be- räknade nettofordringar på inhemska banker, sparbanker och centralkassor, avistafordringar på utländska banker och bankirer samt inhemska stats- papper och obligationer till belåningsvärdet i riksbanken.
Sparbankslagens kassareservregel har konstruerats på ett annat sätt: i lagtexten uppräknas de tillgångar som skall ingå i reserven, varvid dock tillsynsmyndigheten har möjlighet att medge att även andra tillgångar får inräknas. Utöver kassamedel, fordringar på andra kreditinstitut, statspap- per och obligationer får enligt bestämmelserna medräknas, intill ett belopp av 100 000 kronor och med vissa kvalifikationer, inteckningar i jordbruks— fastigheter samt bostads— och affärsfastigheter. Denna utvidgning av kas— sareservtillgångarna har införts med tanke på de mindre sparbankernas traditionella uppgift som lokala kreditgivare. Kassareserven skall uppgå till minst summan av 25 procent av förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, och 8 procent av övrig inlåning.
Bankpolitiska och kreditpolitiska regler
När det gäller relationen mellan den ovan behandlade s. k. bankpolitiska placeringsregleringen och den kreditpolitiskt motiverade, synes enighet i stort sett råda om att det skulle vara olämpligt att söka utforma kassa- reservregler, inlåningsrättsbestämmelser och eligibilitetsregler, som sökte tillgodose både kreditpolitiska syften och de anspråk som omsorgen om kreditinrättningarnas solvens och likviditet ställer. När det gäller priori— teringseffekterna skulle det vara en tillfällighet, om de på en säkerhets— bedömning grundade bankpolitiska reglerna ger samma urval av gyn- nade kreditändamål som prioriteringsnormerna. I vad avser kontrollen av kreditvolymen kan man först, i likhet med 1949 års banklagssakkun— niga, konstatera att inlåningsrättsbestämmelsernas användande i kredit- politiskt syfte förutsätter, att bankernas anskaffande av eget kapital sam- tidigt regleras; en ökning av det egna kapitalet, som ur solvenssynpunkt är den naturliga lösningen då inlåningsrätten fullt utnyttjats, skulle då
kunna behöva hindras av kreditpolitiska skäl. Däremot har kassareserv- regler ofta använts som kreditpolitiska instrument, och det kan sägas att de kreditpolitiskt motiverade reservreglerna utvecklats ur de bank- politiska. I vissa länder uppstod ur det allmänna behovet av en tillfreds- stållande betalningsberedskap en traditionell relation mellan inlåning å ena sidan och kassa eller likvida tillgångar å den andra; i andra länder infördes reservkrav i banklagarna. En alltmera medveten centralbanks- politik kom sedan att utnyttja centralbankens förmåga att påverka kassa- och likviditetsställningen inom banksystemet i kreditpolitiska syften. I den mån den kreditpolitiska aspekten tagit överhanden har emellertid reg- lerna ofta modifierats på ett sätt som ter sig omotiverat ur rena betal- ningsberedskapssynpunkter: kvoterna har gjorts variabla, de har satts högre än som rimligen kan motiveras med omsorgen om den enskilda ban— kens likviditet, urvalet av de i reserven ingående tillgångarna har begrän- sats eller utvidgats på ett sätt som ibland synes orimligt ur likviditets— synpunkt, reservplikten har utvidgats utan hänsyn till inlåningens lång- eller kortfristiga karaktär o. s. v. Utvecklingen av den svenska bered— skapslagstiftningen, som skall behandlas i nästa avsnitt, utgör ett skol— exempel på hur en kreditpolitiskt motiverad lagstiftning frigör sig från tidigare existerande regler.
Beredskapslagstipningen rörande afärsbankernas kassareserver
1937 års lag
De enda lagregler som före år 1937 berörde affärsbankernas kassareserv— skyldighet återfanns i 49 5 av 1911 års banklag. De innebar i huvudsak, att en banks avista förbindelser till 25 procent skulle vara täckta av in- neliggande kassa eller lätt realiserbara tillgångar. Jämfört med nu gäl- lande banklagsbestämmelser framstår de som mindre stränga, eftersom all övrig inlåning var befriad från krav på täckning. Den närmare pre- ciseringen av de i kassareserven ingående tillgångarna ankom, liksom nu, på bankinspektionen, vars urvalspraxis i stort sett var densamma som den nu gällande.
Den första beredskapslagen om rätt för Konungen att i vissa lägen med- dela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkom 1937 i samband med den allmänna översyn av de penningpolitiska medlen som då vidtogs med anledning av konjunkturläget. Risker ansågs föreligga för en försämring av penningvärdet, och kassareservlagstiftningen ansågs repre- sentera ett medel, som i första hand via sin effekt på investeringsverk- samheten skulle kunna utgöra ett led i en konjunkturdämpande politik.
Beredskapslagen av år 1937 innebar — liksom lagarna av 1939, 1948 och 1949 _ en tidsbegränsad fullmakt för Konungen att, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank— och fondinspektiOo
nen, förordna om kassareserv m. m. hos affärsbankerna enligt i lagen givna regler.
I förhållande till kassareservbestämmelserna i 1911 års banklag innebar heredskapslagens regler dels en begränsning av de tillgångar som godtogs som kassareserv, dels en utökning av de förbindelser, vilka till 25 procent skulle täckas av inneliggande kassa och kassareserv (själva procenttalet bi- behölls sålunda oförändrat och oföränderligt, till skillnad från den amerikans— ka förebild, till vilken propositionen uttryckligen hänvisar). Kassareserven skulle enbart utgöras av medel innestående i riksbanken och, i händelse så medgavs, avista tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir. Det kunde också stadgas, att viss del av summan av inneliggande kassa och kassareserven skulle utgöras av medel innestående i riksbanken, varvid ränta skulle erläggas för underskott. I de förbindelser som skulle täckas inräknades inte endast avistaskulder utan även förbindelser på högst en månads uppsägning, med undantag av tillgodohavanden på sparkasseräk— ning; härigenom kom bankernas uppsägningsräkning att omfattas av täck— ningskravet.
Frågan om en särskild kassareservlag hade väckts av bankofullmäktige i skrivelse den 27 februari 1937 med bifogat lagförslag. Förslaget skilde sig på några punkter från den senare antagna lagen. Den del av sum— man av inneliggande kassa och kassareserv som skulle innestå i riksban- ken var preciserad till 75 procent. Föreskrift enligt lagen skulle utfärdas för samtliga bankaktiebolag >>om sådant med hänsyn till omständighe- terna prövas nödigt»; om föreskrifter utfärdades skulle dessa ersätta bank— lagens kassareservbestämmelser. Något skall här nämnas om de remiss— yttranden som avgavs över förslaget, eftersom de synpunkter som då an- fördes senare återkom i olika former och även ledde till vissa, i nuvarande beredskapslagstiftning kvarstående modifikationer.
Svenska Bankföreningen, som i princip avstyrkte förslaget, anförde att lagtexten i alla händelser borde ge bestämt uttryck för att den var ett ute— slutande för osedvanliga situationer avsett medel. I propositionen ändra— des också den ursprungliga formuleringen till: >>Om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt, — _.» Bankföreningen önskade vidare större flexibilitet beträffande procenttalen både för sum- man av inneliggande kassa och kassareserv och för medelsbehållningen i riksbanken. I lagtexten bibehölls bestämmelsen om summans storlek, men bestämmelsen om dess sammansättning ändrades därhän, att någon be— stämd kvotdel inte angavs för i riksbanken innestående medel men kunde, om så befanns lämpligt, föreskrivas från fall till fall. Bank- och fondinspek- tionen anförde, att lagen borde göras tillämplig endast å banker, vilka i större omfattning innehade sådana överskottsmedel som borde bli före- mål för bindning. Lagförslaget ändrades också därhän, att lagen kunde göras gällande mot »samtliga bankaktiebolag eller sådana, vilkas fonder
uppgå till visst angivet belopp». Inspektionen riktade också invändningar mot att föreskrifter enligt beredskapslagen skulle ersätta banklagens kassa— reservbestämmelser och föreslog, att den penningpolitiska kassareservlag- stiftningen skulle få karaktären av ett temporärt supplement till dessa, nå- got som även beaktades i propositionen. Både bankföreningen och bank- inspektionen framhöll f. ö., att lagen borde på något sätt tillämpas även på andra kreditinrättningar än affärsbankerna. Bankföreningen påpekade ytterligare, att det smidigaste och verksammaste vapnet varigenom riks- banken kunde påverka penningläget vore operationer i öppna marknaden. Använda i tillräcklig omfattning skulle de kunna få omedelbar effekt och göra hela den ifrågasatta lagstiftningen obehövlig. Denna synpunkt tycks dock inte ha upptagits till vidare diskussion. '
Bankoutskottet hade inte något att invända mot det reviderade lagför- slaget men underströk liksom departementschefen och remissinstanserna, att lagen inte borde användas förrän möjligheterna uttömts att nå åsyftat resultat genom överenskommelser mellan riksbanken och bankerna. Detta är f. 6. ett påpekande, som genomgående återfinns i den fortsatta diskussio- nen kring denna lagstiftning.
1937 års beredskapslag gällde t. o. m. den 28 februari 1938; den förläng- des därefter årligen, sista gången t. o. m. den 31 maj 1940. Fullmakten att utfärda föreskrifter enligt lagen utnyttjades aldrig.
1939 års lag I skrivelse den 9 september 1939 hemställde bankofullmäktige, att 1937 års lag skulle ändras i vissa avseenden. Tidigare hade beredskapslagens syfte varit att ge möjlighet till effektiva ingripanden mot en skadlig kredit- utvidgning. Efter stormaktskrigets utbrott ställdes framförallt det kravet på de penningpolitiska åtgärderna, att de »skulle kunna tillgripas efter hand och medgiva ett smidigt handhavande». En svårighet vid en eventuell tillämpning av 1937 års lag var även, att den skulle framkalla ett i dåva- rande läge inte önskvärt utbud av obligationer från bankernas sida. Det av bankofullmäktige föreslagna kassareservkravet erhöll en för senare be— redskapslagar karakteristisk uppdelning i tre moment. F är det första skulle kunna krävas att summan av inneliggande kassa och kassareserv enligt 1911 års banklag skulle utgöra minst 25 procent av avistaförbindelser och förbindelser (utom sparkasseräkning) på högst en månads uppsägning. Jämfört med banklagen skulle detta ge en möjlighet att inkludera uppsäg— ningsräkning bland de täckningspliktiga förbindelserna. För det andra skulle kunna föreskrivas, att en viss kvotdel av den i förordnande enligt beredskapslagen krävda summan av inneliggande kassa och kassareserv skulle utgöras av inneliggande kassa och tillgodohavande i riksbanken samt, om så medgavs, likvida avista utländska tillgodohavanden. Detta led motsvarade bestämmelserna i 1937 års lag, med den ändringen att den
föreskrivna kvoten nu skulle kunna varieras upp till 25 procent i stället för att vara fixerad till detta tal. För det tredje skulle det kunna krävas, att en viss kvotdel av den krävda summan av inneliggande kassa och kassa— reserv skulle utgöras av medel innestående i riksbanken. Denna regel åter- fanns ju även i 1937 års lag. För övrigt gällde att, även om förordnande om kassareserv enligt beredskapslagen inte givits, så kunde ändå den andra och tredje typen av krav ställas, varvid banklagens krav på summan av inneliggande kassa och kassareserv togs som utgångspunkt i stället för beredskapslagens.
Fullmäktiges förslag skilde sig från 1937 års bestämmelser också på det sättet, att vid förordnande om reservens sammansättning (kvotdelarna vid det andra och tredje slaget av krav) bankerna kunde efter storleken av sina egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar kunde faststäl- las. Bank- och fondinspektionen biträdde i sitt remissvar denna föränd- ring, under det att bankföreningen bestämt avstyrkte med hänvisning till de därvid uppkommande möjligheterna till individuella och därmed också till synes subjektiva ingripanden.
I bankföreningens remissvar finner man också den reservationen mot bankofullmäktiges förslag, att självfallet borde »finansieringen av de vän- tade stora statsutgifterna åstadkommas annorledes än genom riksbanks- krediter. Det bör ej ifrågasättas, att bankerna skola åläggas att, utan er- sättning, placera sina medel i riksbanken, för den händelse dessa medel därefter skola av riksbanken, mot ränta, utlånas». Här aktualiseras alltså frågan om likviditetsregelns effekt på affärsbankernas vinstmarginaler.
Bankofullmäktiges förslag lades till grund för proposition och upphöj- des efter smärre formella ändringar till lag. I denna form kvarstod lagen, årligen förnyad, till 1948. Några förordnanden enligt lagen meddelades inte under dessa perioder.
1948 års lag
År 1948 vidtogs en mindre förändring i beredskapslagen. I skrivelse den 11 maj 1948 hade bankofullmäktige fäst uppmärksamheten på det förhål- landet, att affärsbankerna redan 1941 förlängt uppsägningstiden för medel innestående på uppsägningsräkning från fjorton till fyrtiofem dagar. Vid en tillämpning av 1939 års lag skulle denna inlåning därför inte komma att medföra någon kassareservförpliktelse för bankerna, och fullmäktige föreslog därför en sådan jämkning i lagen, att kassareservskyldigheten i fortsättningen kom att inkludera medel på uppsägningsräkning. Bankofull- mäktiges förslag ledde till den ändringen, att kassareservplikten enligt be— redskapslagen kom att avse inlåning med högst två, emot förut en, månads uppsägningstid. Tekniskt sett tillkom för övrigt 1948 en ny lag, eftersom, i motsats till tidigare år, giltighetstiden för 1939 års lag hunnit utlöpa.
68 Tillkomsten av 1949 års lag I sin ovannämnda skrivelse år 1948 hade bankofullmäktige även påpekat att, eftersom omflyttningar kunde ske mellan den kassareservpliktiga och icke kassareservpliktiga inlåningen, effekten av kassareservkraven på ut- låningsvolymen blev i motsvarande mån osäker. Man kunde ha väntat sig. att fullmäktige därefter skulle ha gått in på frågan om en utvidgning av den täckningspliktiga inlåningen, men så skedde inte. Fullmäktige före- slog i stället, att det borde övervägas, huruvida inte beredskapslagen skulle erhålla en utformning, som direkt toge sikte på att begränsa utlåningen. Affärsbankernas skyldighet att hålla kassatillgångar skulle därvid i första hand sättas i relation till ökningen av utlåningsvolymen över en viss gräns, varvid kraven på kassareserv kunde anpassas efter angelägenhetsgraden hos olika delar av utlåningen. Fullmäktiges skrivelse är intressant genom att tanken på prioritering av viss utlåning här framföres för första gången. En utredning med utgångspunkt från bankofulhnäktiges förslag uppdrogs åt bankinspektören K. Wulff, som i maj 1949 avlämnade en promemoria med synpunkter på frågan om metoder för begränsning av bankaktiebola- gens utlåning. Promemorian, liksom en av Wulff i augusti 1951 avgiven promemoria med förslag om rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om hankaktiebolags utlåning, är av betydande prin- cipiellt intresse men kom inte att läggas till grund för några åtgärder en- ligt de av bankofullmäktige antydda linjerna. I Wulffs promemoria år 1949 och i bank- och fondinspektionens remiss— yttrande år 1948 hade också ifrågasatts, om inte en lösning av svårighe- terna att effektivt utnyttja beredskapslagen kunde sökas genom att sätta kassareservens storlek i förhållande till hela den rörliga inlåningen, för- slagsvis all inlåning med undantag av sparkassemedel och poster understi— gande 100 000 kronor på kapital- och depositionsräkning. Det var efter nyssnämnda linje — en utvidgning av den täckningsplik— tiga inlåningen _ man kom att gå vid konstruktionen av 1949 års lag. I skrivelse den 10 mars 1949 föreslog sålunda bankofullmäktige två vik- tiga ändringar. För att råda bot på osäkerheten i kassareservregelns effekt på utlåningsbegränsningen på grund av omflyttningar mellan olika inlå- ningsräkningar borde kassareservplikten ställas i relation till samtliga affärsbankernas förbindelser med undantag av insättningar å sparkasse- räkning och garantiförbindelser. Genom utvidgningen av det täcknings— pliktiga underlaget kunde emellertid hittillsvarande procenttal för kassa- reservkravet — 25 procent — inte bibehållas, eftersom det för åtskilliga banker skulle leda till orimliga krav. Fullmäktige föreslog därför, att det dittills använda procenttalet i den nya lagen skulle representera en fixe— rad maximigräns, och att vid lagens tillämpning reservkravet i varje sär- skilt fall fick preciseras med hänsyn till det aktuella läget. Härvid skulle möjlighet att uppdela bankerna i grupper efter fondernas storlek finnas,
på samma sätt som vid fastställande av den andra och tredje typen av reservkrav enligt 1939 års lag, och dessutom infördes en regel som möjlig— gjorde särbestämmelser för visst bolag.
I bank- och fondinspektionens remissyttrande över denna skrivelse in- vändes, att likviditetssynpunkten inte beaktats på ett godtagbart sätt i bankofullmäktiges förslag. Om den dittills gällande beredskapslagen skulle ändras med hänsyn till den täckningspliktiga inlåningen så borde, som föreslogs i inspektionens yttrande år 1948, endast den rörliga delen av kapi- talräkningsmedlen inkluderas däri. Ur likviditetssynpunkt förelåge vidare inte något verkligt samband mellan fondernas och den önskvärda kassa- reservens storlek; en gruppindelning efter denna grund vore otjänlig, och dispensmöjligheter finge tillgripas i många fall. En differentiering av kassa— reservkraven borde överhuvudtaget undvikas. På denna punkt anförde Svenska Bankföreningen, att en diskriminering mellan olika banker inte borde förekomma, och att det nya förslaget ökade riskerna härför. Vidare ansåg bankföreningen, att gränsen för täckningspliktig inlåning borde sät- tas vid förbindelser med en uppsägningstid på högst fyra månader; det vore orimligt att fordra täckning t. ex. för kapitalräkningsmedel med tolv månaders uppsägningstid.
Departementschefen påpekade i propositionen, att bank— och fondinspek- tionens och Svenska Bankföreningens invändningar utgick från att lagstift- ningen skulle anpassas efter kraven på bankernas likviditet. Bankofull— mäktiges förslag avsåg emellertid »att vara ett penningpolitiskt medel, som bör tagas i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden icke kan uppnås på annat sätt». Med hänsyn härtill och då bankofullmäktiges förslag var att betrakta som ett provisorium i av- vaktan på en mera tillfredsställande lösning, ansåg sig statsrådet kunna godtaga förslaget, som sedermera antogs av riksdagen (lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestäm— melser om bankaktiebolags kassareserv).
Sedan 1949 har beredskapslagen förlängts med ett år i sänder, senast t. o. m. den 30 juni 1960. År 1954 höjdes, av hänsyn till den fortskridande ökningen av affärsbankernas likviditet, maximigränsen för kassareserv- regelns kvottal från 25 till 50 procent. År 1956 vidtogs en formell ändring, föranledd av 1955 års banklag.
Tillämpningen av 1949 års lag
I motsats till föregående beredskapslagar kom 1949 års lag att utnyttjas. En expansion av bankutlåningen, som blivit särskilt märkbar sedan hösten 1949, föranledde bankofullmäktige att i juli 1950 föreslå särskilda kassa- reservbestämmelser för affärsbankerna med stöd av beredskapslagen. Det första förordnandet utfärdades den 10 augusti 1950 att gälla fr. o. m. den 1 oktober 1950 t. o. m. den 30 juni 1951. I förordnandet indelades bank-
aktiebolagen i tre grupper för vilka olika kvotdelar för den krävda summan av inneliggande kassa och kassareserv fastställdes. För den första gruppen (de fem största bankerna) skulle denna summa utgöra 10 procent av de täckningspliktiga förbindelserna, för den andra gruppen (nio banker) 8 procent och för den tredje gruppen (de sju minsta bankerna) 6 procent. Vidare föreskrevs att minst 40 procent av den krävda summan (d. v. s. minst 4, 3,2 resp. 2,4 procent av de täckningspliktiga förbindelserna) skulle utgöras av inneliggande kassa eller tillgodohavanden hos riksbanken och att minst 25 procent av den krävda summan (2,5, 2 resp. 1,5 procent av de täckningspliktiga tillgångarna) skulle utgöras av medel innestående i riks- banken. Dessutom gavs regler för beräkning av över- eller underskott be- träffande den del av kassareserven som skulle innestå i riksbanken och för beräkningen av ränta då underskott förelåg. Beredskapslagens giltig- hetstid var satt att utlöpa den 30 juni 1951. Sedan lagen förlängts ytterli- gare ett år, utfärdades ett nytt förordnande att gälla fr. o. m. den 1 juli 1951 t. o. m. den 30 juni 1952. Den enda förändring som härvid gjordes gällde reglerna för beräkning av över- eller underskott beträffande medel hos riksbanken.
Kassareservkraven i dessa förordningar hade satts så lågt, att de utan svårigheter kunde uppfyllas av bankerna, medan kraven rörande tillgodo- havande i riksbanken ledde till att mindre underskott uppstod då och då på grund av bristande förutseende från bankernas sida. Den kraftiga ök- ningen av bankernas likviditet genom valutainströmningen fr. o. m. hösten 1951 medförde, att deras faktiska kassareservkvoter småningom kom att alltmera överstiga de krävda. Riksbanken föredrog i detta läge att söka nå en överenskommelse med bankerna hellre än att sätta sin lit till en höj— ning av förordnandets kvoter. Sedan överläggningar härom i början av 1952 lett till ett tillfredsställande resultat, hemställde bankofullmäktige om att förordnandet enligt beredskapslagen skulle upphävas, vilket skedde den 8 februari 1952.
Riksbankens överenskommelser med och rekommendationer till kredit- instituten under 1950-talet
Former för samarbetet mellan riksbanken och kreditinrättningarna
Ett viktigt element i 1950-talets svenska kreditpolitik har varit de överens- kommelser som träffats mellan riksbanken och de olika grupperna av kre— ditinstitut, och de rekommendationer som från riksbankens sida riktats till dessa. Det är i dessa former som placeringsregler kommit att införas, sedan förordnandet enligt beredskapslagen satts ur kraft fr. o. m. den 8 februari 1952.
Skillnaden mellan överenskommelse och rekommendation är av formell natur, och anledningen till att en ursprunglig överenskommelse ändrats
till en ensidig rekommendation får sökas i att vissa kreditinstitut föredrog att inte vara part i en överenskommelse men samtidigt förklarade sig be- redda att följa en av riksbanken given rekommendation. Utvecklingen hit- tills under 1950—talet ger knappast stöd för antagandet att kreditinstituten känt sig mindre bundna av en rekommendation än av en överenskommelse. Den yttre ramen kring placeringsreglerna har överhuvudtaget tillmätts mindre betydelse, något som bl. a. tagit sig uttryck i att skriftliga överens- kommelser eller rekommendationer numera i motsats till de första åren inte alltid förekommer utan prolongationer, ändringar och tillägg sker muntligt.
Rekommendationernas efterlevnad redovisas och diskuteras vid samman- träden mellan representanter för riksbanken och en grupp av kreditinstitut. Sammanträden hålles i regel varje månad för affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag, varvid tillfälle ges till en fortlöpande diskussion av kon- junktursituationen, läget på kreditmarknaden och tendenserna i kredit- inrättningarnas placeringar.
Nedan följer en översikt av de placeringsregler som i växlande former varit aktuella under 1950-talet.
Afärsbankema: likviditetskvoter och utlåningsmaximering
När förordnandet enligt beredskapslagen sattes ur kraft, var orsaken att en överenskommelse träffats mellan riksbanken och affärsbankerna om att de senare skulle iakttaga vissa likviditetskvoter. Dessa, som i fortsättningen skall kallas 1952 års likviditetskvoter, kom sedan att oförändrade kvarstå till juli 1959, då en anpassning till rådande likviditetsläge ägde rum i fråga om gruppindelning och kvoternas höjd. Beräkningsmetoderna är fortfa— rande desamma som år 1952. År 1954 skedde den formella förändringen, att överenskommelsen ersattes av en rekommendation.
Täljaren i 1952 års kvoter utgöres av en nettosumma likvida tillgångar. Denna beräknas i stort sett som summan av kassamedel, nettofordringar på inhemska banker, avista utländska nettotillgångar, statspapper samt hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obliga- tioner. Obligationer upptages till nominella värden. Nämnaren, kallad »skulder», består i stort sett av inlåningsräkningarna, inklusive postremiss- växlar och egna accepter men exklusive inlåning på sparkasseräkning. I fråga om ställningen mot sparbanker upptages nettoskulden i nämnaren.
Vid kvotsättningen indelades bankerna i fem grupper omfattande resp. Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank; Göteborgs Bank och Sveriges Kreditbank ; de tre största provinsban- kerna och Sparbankernas Bank; fyra mindre provinsbanker och Inteck- ningsbanken; de tre minsta bankerna. Minimikvoten fastställdes inom de olika grupperna till 33, 29, 25, 20 resp. 15 procent. Bankernas faktiska kvo- ter beräknades vid utgången av varje månad.
De ovannämnda relationstalen motsvarade en genomsnittlig kvot för
samtliga banker på ca 30 procent eller högre än genomsnittet av bankernas faktiska kvoter, som vid utgången av 1951 låg vid 27,5 procent. Variatio- nerna mellan bankerna var också mycket stora, och av de 17 bankerna låg vid slutet av 1951 endast fem över de i februari 1952 fastställda kvottalen. Överenskommelsen fick sålunda närmast den innebörden att under en övergångsperiod, så länge de fastställda kvoterna inte uppnåtts, inlånings- tillskott i främsta rummet skulle användas till likviditetsförbättring. Över- enskommelsen följdes av en nedgång i bankernas utlåning och en ökning i bankernas faktiska likviditetskvoter. I samband härmed åstadkoms även en påfallande utjämning av olikheterna i bankernas likviditetsläge.
Vid mitten av 1953 blev svårigheterna att finansiera bostadsbyggandet påfallande, och diskussioner härom upptogs mellan riksbanken och kre- ditinstituten. För affärsbankernas del föreslog riksbanken, att dessa ge— nom byggnadskrediter skulle svara för finansieringen under byggnads- tiden, vilket skulle innebära en återgång till tidigare förhållanden och ett undvikande av den sammanblandning mellan kommunal upplåning för bo— stadsbyggande och för andra ändamål, som hade bidragit till vissa kom— muners finansiella svårigheter. Det betonades från riksbankens sida att nämnda arrangemang inte innebar någon ändring i överenskommelsen om likviditetskvoter. Affärsbankerna gav sin principiella anslutning, under förutsättning bl. a. att godtagbara utfästelser erhölls från kapitalmark- nadsinstituten rörande den slutliga bostadsfinansieringen.
Från början av 1954 började bankutlåningen åter expandera, och under senare delen av året bröts den stigande trenden i bankernas faktiska likvi- ditetskvoter så att flera banker vid årsskiftet 1954/55 inte uppfyllde likvi- ditetskraven. I samband med den allmänna åtstramningen av kredit- politiken, som med hänsyn till konjunktursituationen vidtogs i april 1955 och som bl. a. tog sig uttryck i en diskontohöjning med en procent- enhet, beslöt fullmäktige att, om affärsbankerna inte vid utgången av juli uppnått de rekommenderade likviditetskvoterna, hemställa hos Kungl. Maj :t om förordnande enligt beredskapslagen. Detta hot kom aldrig att verkstäl- las, då bankerna skar ned sin utlåning i betydande grad och i juli 1955 i stort sett uppfyllde de rekommenderade kvoterna. Denna nedskärning hade emellertid skärpt de svårigheter som av andra skäl förelåg att erhålla bygg- nadskreditiv i den utsträckning som fordrades för bostadsbyggnadsprogram- met, något som i början av augusti ledde till ett upprepande av överenskom- melsen att affärsbankerna, utan eftergivande av likviditetskraven, skulle bevilja byggnadskreditiv i tillräcklig omfattning.
Riksbanken bedömde emellertid, med tanke på att konjunkturutveck- lingen krävde en synnerligen restriktiv kreditpolitik, resultaten av åtstram— ningsåtgärderna som otillräckliga, och i september upptogs diskussioner med affärsbankerna som ledde till en rekommendation om direkt maxime— ring av utlåningen. Utlåningsmaximeringen innebar att bankerna före ut-
gången av oktober skulle nedbringa sin utlåning med undantag av bostads- byggnadskrediter (s. k. övrig utlåning) till en nivå, som med en procent understeg motsvarande utlåning per ultimo juli 1955. Flertalet banker lyc- kades genom en kraftig nedpressning av utlåningen att inte endast upp- fylla riksbankens rekommendation utan även minska sin utlåning ytter- ligare.
Utlåningsbegränsningen skärptes i april 1956, då riksbanken uppmanade affärsbankerna att ytterligare beskära den övriga utlåningen, så att den vid utgången av augusti inte skulle överstiga 95 procent av nivån vid slutet av juli 1955. Affärsbankerna förklarade sig beredda att medverka till nedskär- ningen under förutsättning att en motsvarande begäran riktades till spar- banker och centralkassor (se nedan). Gränsen 95 procent kom sedan att bli oförändrad till dess att utlåningsmaximeringen avskaffades i samband med diskontohöjningen i juli 1957.
Under den period då utlåningsmaximeringen var i kraft hade likviditets— kvoterna kommit något i bakgrunden, men då maximeringen upphörde i juli 1957 underströk riksbanken ånyo, att de 1952 fastställda likviditets— kvoterna borde strikt iakttagas. Under 1958 och 1959 kom de, på grund av den fortskridande ökningen av bankernas likvida tillgångar, att regel— bundet överträffas trots den betydande kreditexpansion som började under våren 1958.
I juli 1959 företogs en revision av riksbankens rekommendation om likvi— ditetskvoter som, enligt vad som därvid uttalades, avsåg att anpassa de fastställda kvoterna till det faktiska likviditetsläget och ge en utgångs- punkt för en aktiv användning av kvotsystemet som kreditpolitiskt instru— ment. Som ovan omtalats vidtogs härvid inga förändringar i kvoternas definition eller i beräkningsmetoderna. Vid kvotsättningen indelas ban- kerna i tre mot tidigare fem grupper. Den första gruppen omfattar de fem största bankerna jämte Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. I den andra återfinns sju provinsbanker och i den tredje Jämtlands Folkbank och Bohusbanken. De i juli fastställda kvottalen var 40, 30 resp. 20 procent. Endast tre banker underskred vid utgången av juli 1959 de nya kvoterna med mer än någon procentenhet.
I januari 1960 höjdes de rekommenderade likviditetskvoterna till 45, 35 resp. 25 procent avseende utgången av februari 1960, och därefter tills vi- dare till 43, 33 resp. 23 procent.
Försäkringsbolagen
I samband med 1952 års uppgörelse om likviditetskvoter träffade riksban— ken också överenskommelser med sparbankerna, jordbrukskasserörelsen, försäkringsbolagen, hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskre- ditkassan om en mera restriktiv kreditgivning. Dessa överenskommelser
74 innehar inte att några bestämda placeringsregler fastställdes, men för för- säkringsbolagen preciserades åtagandet så, att det skulle undvikas att kreditrestriktionerna ledde till en strukturell förskjutning av deras utlå- ningsverksamhet.
Då det inte syntes möjligt att förlänga denna överenskommelse, gjorde bankofullmäktige i oktober 1952 en framställning till Kungl. Maj:t om en penningpolitiskt motiverad lagstiftning angående försäkringsbolagens placeringar. Arbetet på denna lagstiftning avbröts emellertid, då riksban- ken och flertalet av försäkringsbolagen kunde ena sig om vissa riktlinjer för bolagens placeringar, som jämfört med den tidigare överenskommelsen innebar en ytterligare precisering.
Den nya överenskommelsen innebar, att vissa placeringar skulle betrak- tas som »godkända», och att försäkringsfonderna för livförsäkring, som representerar ca 80 procent av bolagens tillgångar, i fortsättningen endast skulle få ökas med dylika tillgångar. De s. k. godkända tillgångarna skulle i stort sett utgöras av: banktillgodohavanden; statspapper; obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkas- san; inteckningslån avseende bostadsfastigheter färdigställda efter utgång- en av juli 1951; kommunobligationer och kommunlån; övriga obligationer och reverslån till näringslivet som upptagits med riksbankens medgivande efter oktober 1952; reverslån till näringslivet, utöver de nyss nämnda, i högst samma relation till den totala fondökningen som under 1951. Värdet av utanför livfonden redovisade godkända tillgångar fick vidare inte minskas. I samband med de tidigare nämnda diskussionerna 1953 om bo- stadsbyggandets finansiering hemställde riksbanken om bl. a. försäkrings- bolagens medverkan till snabbast möjliga avlyftning av byggnadskrediti- ven sedan fastigheterna färdigställts.
1952 års placeringsregler kvarstod därefter med i allt väsentligt oföränd- rat innehåll, fr. o. m. 1954 i form av en rekommendation från riksbankens sida. De kom emellertid under senare år att träda något i bakgrunden, och vid de sammanträden som förekommer mellan riksbanken och bola- gen kom större vikt att läggas vid en fortlöpande diskussion om bolagens placeringar med utgångspunkt från beräkningar av den kvotdel som netto- förändringen av statspapper, hypoteksobligationer och inteckningslån till nya bostadsfastigheter utgör av ökningen i samtliga placeringar.
I januari 1960 upphävdes efter överläggningar mellan riksbanken och försäkringsbolagen den rekommendation som grundats på de 1952 över- enskomna placeringsreglerna. I stället rekommenderade riksbanken att liv- bolagen i fortsättningen skulle placera 75 procent och sakbolagen 50 pro- cent av kapitalökningen i vissa angivna prioriterade tillgångar. Som priori- terade tillgångar anses — förutom kassa, checkar och nettobanktillgodoha- vanden — lån mot obligationer eller i annan form till staten, hypoteks— banken och bostadssektorn. Lån mot säkerhet i bostadsfastighet anses som
prioriterat endast om det avser ny bebyggelse som till minst 50 procent består av bostäder.
Span-bankerna
Den överenskommelse som ingicks mellan riksbanken och sparbankerna i början av 1952 innebar att kreditgivningen skulle vara restriktiv men inne- höll inga mera preciserade placeringsregler. Fr. o. m. januari 1953 har de 84 större sparbankerna varannan månad lämnat uppgifter om nyutlåning— ens (bruttoutlåningens) fördelning på olika ändamål.
I samband med skärpningen av utlåningsmaximeringen för affärsban- kerna träffades i maj 1956 en överenskommelse med sparbankerna, inne— bärande att den del av nyutlåningen som inte avsåg nyproduktion av bo- städer skulle begränsas till 30 procent av medeltalet för motsvarande ut- låning 1953 och 1954. I september ändrades denna målsättning, bl. a. i syfte att stimulera amorteringar, till att annan nyutlåning än den som avsåg ' nyproduktion av bostäder skulle under den närmaste sexmånadersperio- den begränsas till 50 procent av inflytande amorteringar och slutbetal- ningar å lån. Vid diskontohöjningen 1957 höjdes procentsatsen från 50 till 75; i januari 1960 sattes den åter vid 50 procent.
Även i detta fall förekommer, vid sidan av rekommendationen, ett fort- löpande samråd rörande sparbankernas placeringsinriktning, både totalt och inom olika regioner.
Centralkassorna för jordbrukskredit
Riksbankens överenskommelse med jordbrukskasserörelsen var från 1952 till 1956 likaledes hållen i allmänna ordalag och syftade till en viss restrik- tivitet i utlåningen. I maj 1956 träffades emellertid en överenskommelse, varigenom centralkassorna förband sig att inte låta utlåningen överskrida den nivå den hade vid utgången av mars samma år. Detta innebar i reali- teten en relativt kraftig kreditbegränsning, eftersom jordbrukskasserörel- sens utlåning normalt ökas under sommaren. I september 1956 sattes denna överenskommelse ur kraft, och i stället rekommenderades centralkassorna att använda minst hälften av inlåningsökningen till att förbättra kassor- nas likviditet (d. v. s. kassa, banktillgodohavanden och Obligationsportföl- jen). I samband med diskontohöjningen i juli 1957 mildrades regeln till att avse en fjärdedel i stället för hälften av inlåningsökningen; i januari 1960 höjdes andelen till en tredjedel.
Avd. B. Ställningstaganden och förslag
KAPITEL V
Huvuddragen av utredningens förslag
Utredningens uppdrag De för utredningen gällande direktiven har ovan återgetts och torde i kort- het kunna sammanfattas sålunda. Utgångspunkten för dem är bristen på långfristigt kapital samt de därav följ ande allvarliga svårigheterna att finan- siera från samhällets synpunkt viktiga investeringar och samtidigt föra en tillräckligt stram kreditpolitik. Givetvis skulle en allmän ökning av det totala sparandet kunna innebära en lösning av dessa problem. Men utredningens uppdrag gäller inte detta utan har begränsats till frågan om utnyttjandet på bästa möjliga sätt av de existerande finansiella resurserna. I direktiven upp- ställes i detta sammanhang frågan, huruvida utvecklingen efter kriget med- fört att långfristiga sparmedel i större utsträckning än förr användes för kortfristig utlåning, varvid särskilt ifrågasättes om den inträffade förskjut- ningen i affärsbankernas inläningsråkningar fått ett motsvarande uttryck på utlåningssidan.
Från de nu i korthet refererade utgångspunkterna pekas sedan på vissa åtgärder, vilkas betydelse och lämplighet för kreditmarknadslägets förbätt- ring utredningen borde undersöka. Det gäller för det första hur en förskj ut- ning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden skulle kunna åstadkommas inom ramen för en totalt sett bibehållen stram— het på kreditmarknaden. För det andra borde möjligheterna att ge vissa långa krediter prioritet undersökas; här nämnes särskilt bottenlångivningen för det bostadsprogram som riksdagen fastställer. Här bör även nämnas det tillägg till direktiven som uppdragit åt utredningen att jämväl beakta jord- brukets försörjning med långfristiga krediter. Vidare skulle för det tredje prövas, hur förutsättningar kunde skapas för snabbare amorteringar av bostadslån. För det fjärde får utredningen slutligen i uppdrag att verkställa en översyn av den gällande lagstiftningen om kassareserver, en översyn som emellertid inte skulle inskränkas till affärsbankerna utan avse kreditväsendet i dess helhet och därvid beröra även placeringsreglerna för försäkringsbola- gens tillgångar.
Det råder ett intimt samband mellan de olika frågeställningar som anges i direktiven. Bakgrunden är efterkrigstidens ekonomiska situation, som kännetecknas av snabbt stigande investeringsverksamhet inom alla områ-
den av samhällsekonomien och den offentliga sektorns starkt ökande efter- frågan även för andra än investeringsändamål. De totala anspråken på våra ekonomiska resurser har ej kunnat tillgodoses. Följden har blivit en brist på samhällsekonomisk balans, en inflationstendens, som visserligen varie- rat i styrka men som avbrutits endast för relativt korta perioder. Till detta allmänna samhällsekonomiska balansproblem kommer så de speciella för- hållandena på kreditmarknaden som brukar betecknas som »brist på lång- fristigt kapital». Härmed syftar man på det förhållandet att kreditbehov, som man av olika skäl — traditionella, stabiliseringspolitiska eller på grund av låntagarnas önskemål _ önskat finansiera på kapitalmarknaden, över- stigit utbudet av långfristiga krediter. Dessa kreditbehov har därför i bety— dande grad fått tillgodoses genom affärsbankskrediter. Till följd härav har en stark ökning av bankernas och allmänhetens likviditet uppkommit. Den allmänna överskottsefterfrågan på kreditmarknaden, och då särskilt i fråga om långfristiga krediter, som av olika skäl varit rådande har under efter- krigstiden aktualiserat frågan om en prioritering av vissa kreditbehov genom olika typer av placeringsregler, vilka samtidigt syftat till att bidraga till önskad grad av stramhet. Frågan om amortering av bottenlån kan slutligen ses som en speciell åtgärd för att öka utbudet av långfristigt kapital.
Av de i direktiven nämnda arbetsuppgifterna har utredningen tidigare behandlat frågan om amortering av bostadslån. En P. M. i detta ämne med ett därvid fogat lagförslag har den 9 april 1959 överlämnats till statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Av direktiven framgår, att huvuddelen av de däri angivna frågeställning- arna redan innefattas i direktiven för den år 1955 tillkallade stabiliserings- utredningen och att kreditmarknadsutredningens uppdrag närmast är att avge provisoriska förslag i avvaktan på det framtida resultatet av stabilise- ringsutredningens verksamhet. Även om det får förmodas, att prövningen av stabiliseringsutredningens förslag och genomförandet av de konkreta åt- gärder som kan följa av dessa kan komma att taga avsevärd tid i anspråk, har direktivens hänvisning till stabiliseringsutredningen naturligen påverkat kreditmarknadsutredningens arbete. Kreditmarknadsutredningen har så- lunda arbetat med ett relativt kortsiktigt tidsperspektiv, och dess förslag håller sig i huvudsak inom ramen för de existerande institutionella förhål— landena på kreditmarknaden.
Utredningens allmänna ställningstaganden
Kreditpolitiken i nuvarande ekonomiska läge Det rådande läget på den svenska kapitalmarknaden kännetecknas av en brist på långfristigt kapital och betydande svårigheter att på samma gång tillgodose statens och bostadsproduktionens kapitalbehov och upprätthålla den allmänna stramhet på kreditmarknaden som ur penningpolitisk syn-
punkt är nödvändig. Det ställer sig vanskligt att ge ett effektivt kreditpoli— tiskt bidrag i kampen mot uppkommande inflationstendenser, och det före— ligger en latent eller öppen risk för inflationsimpulser från kreditsidan. Eftersom en praktiskt taget allmän enighet synes föreligga om att en fort- gående försämring av penningvärdet är ett ont som måste bekämpas, före- ligger ett starkt behov av att skapa förutsättningar för en kreditpolitik, som kan utgöra ett väsentligt inslag i den politik som syftar till samhällsekono- misk balans.
I princip kan detta ske genom åtgärder avsedda att öka sparviljan likaväl som genom åtgärder som är avsedda att begränsa efterfrågan på krediter. För att stimulera till ett ökat sparande torde kortsiktiga, provisoriska åtgär- der dock knappast kunna användas, utan ett arbete på längre sikt, inriktat på en serie av olika möjligheter, synes erforderligt. Denna sida av problemet faller därför naturligen utanför utredningens uppdrag. Detsamma kan så— gas om de faktorer som ligger bakom upplåningsbehoven. Sådana åtgärder som det kan ankomma på utredningen att föreslå måste syfta till att för olika områden av samhällsekonomin öka eller minska möjligheterna att erhålla krediter. I samband härmed kan utredningen dock inte undvika att något gå in på de faktorer som ligger bakom efterfrågan på kreditmark- naden.
Svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig begränsning av kreditefter- frågan framträder redan på grund av den bristande enigheten om vilka in— vesteringar som är att anse som mest viktiga ur samhällets synpunkt. Å ena sidan hävdas, att det är nödvändigt för befrämjande av det allmänna framåtskridandet, att det enskilda näringslivets investeringar erhåller er- forderligt utrymme. Å den andra skjutes det allmännas och bostadsområdets kapitalbehov i förgrunden. Kreditmarknadsutredningen har inte sett som sin uppgift att ange någon prioritetsordning mellan olika typer av investe- ringsområden. Utredningen har i stället under sina fortsatta överväganden i enlighet med direktiven utgått från att regering och riksdag genom sina beslut om statens budget och bostadsbyggandets omfattning angivit stats- makternas önskemål i fråga om investeringsinriktningen.
Statsupplåningen har under senare år visat en starkt stigande tendens, och detsamma gäller bostadsproduktionens anspråk på finansiering. Den största delen av statsupplåningen har inte kunnat täckas på kapitalmark- naden utan har skett från riksbanken och affärsbankerna. Denna process har lett till en fortskridande ökning av bankernas och allmänhetens likvi- ditet, och bankernas förmåga att utan bekymmer för sin likviditet öka sin kreditgivning till andra ändamål har vuxit. Finansieringsproblemet för bostadsbyggandet har tagit sig andra former. Byggnadskreditiven har stundom inte kunnat avlyftas inom normal tid, enär utrymme saknats för placering av slutliga lån på kapitalmarknaden och eftersläpningar upp- kommit med utbetalningarna av de statliga bostadslånen. I en sådan situa-
tion har affärsbankerna inte ansett sig kunna fortsätta att i samma utsträck- ning som tidigare bevilja nya byggnadskreditiv, varigenom svårigheter upp- stått för bostadsbyggnadsprogrammet. I den mån en lösning av dylika kre— ditsvårigheter sökes genom försäljning av hypoteksobligationer till affärs— bankerna, ökas även i detta fall bankernas likviditet och kreditkapacitet. Den ökade utlåningen till staten och för bostadsändamål leder till inflationsim- pulser frän kreditsidan, eller förhindrar i varje fall en aktiv insats från kre- ditpolitikens sida, såvida inte möjligheterna att få kredit beskäres för andra områden av det ekonomiska livet, även de med många synnerligen angelägna kapitalbehov.
I det läge som föreligger är det önskvärt, att myndigheterna kan utnyttja alla ändamålsenliga kreditpolitiska medel. Målet att nå en tillräcklig stram— het på kreditmarknaden kan svårligen uppnås, om man på längre sikt söker avvika från den räntenivå som är förenlig med jämvikt mellan tillgången och efterfrågan på kredit. Sådana försök leder till en irrationell kreditfördelning och utvecklingen av en okontrollerbar kreditgivning vid sidan om den orga- niserade kreditmarknaden, såvida inte svårigheterna att utan utnyttjande av räntevapnet begränsa kreditvolymen medför att den restriktiva kreditpoli- tiken uppges. En kreditpolitik som fördes enbart med räntepolitiska medel skulle emellertid stundom ställa krav på starka räntevariationer, och även om dessa genomfördes skulle det vara vanskligt att nå någorlunda precisa effekter. Verkan av högre räntekostnader på investeringsvilja och kredit— efterfrågan i ett utpräglat inflationsläge kan nämligen vara begränsad och svår att bedöma. Det är därför, enligt utredningens mening, önskvärt att det vid sidan av de räntepolitiska medlen finns instrument, som ger myndighe- terna möjlighet att direkt påverka kreditinstitutens förmåga att lämna kre- dit.
Även inom ramen för en traditionell kreditpolitik finns ett medel, som kan tjäna till att begränsa kreditvolymen på ett mera direkt sätt. Härvid syftas på centralbankens marknadsoperationer — köp och försäljningar av skattkammarväxlar eller obligationer i syfte att påverka bankernas kredit- kapacitet. Förutsättningarna för ett sådant användande av marknadsopera- tioner är emellertid i dagens Sverige snävt begränsade redan på grund av affärsbankernas höga och stigande likviditet. Större möjligheter skulle på något längre sikt föreligga, om man kunde komma fram till en lösning av problemet om bristen på långfristigt kapital som innebar att den höga likvi- diteten hos affärsbankerna reducerades. Även om detta vore möjligt — något som skall beröras nedan — synes dock erfarenheterna tala för att mark- nadsoperationer behöver stödjas av någon form av kassa- eller likviditets- kvoter.
De problem i fråga om utnyttjande av kreditpolitiska medel som senast berörts föreligger i lägre eller högre grad i de flesta länder med marknads- hushållning. De har, som beskrivits i kapitel III, i praktiskt taget alla i detta
sammanhang intressanta länder medfört ett behov av andra kreditpolitiska medel än de traditionella. Vad som därvid i allmänhet tillgripits är olika slag av placeringsregler. För vårt lands vidkommande utgör den särskilda lagstiftningen om affärsbankernas kassareserver jämte de överenskommelser och rekommendationer, som under 1950-talet kommit till stånd på riks- bankens initiativ, exempel på dylika placeringsregler. Dessa åtgärder har utgjort en viktig del av femtiotalets svenska penningpolitik och i hög grad bidragit till att en aktiv kreditpolitik kunnat föras. Placeringsreglernas effekt på kreditgivningens volym nås givetvis i första hand via en begräns— ning av kreditinrättningarnas förmåga att lämna kredit och de utgör såtill— vida ett från den rena räntepolitiken fristående medel. Avsikten med använ— dandet av placeringsregler har för det första varit att de tillsammans med övriga kreditpolitiska medel skall ge myndigheterna, och då i första hand riksbanken, möjlighet att åstadkomma en önskad grad av stramhet på kreditmarknaden. Placeringsreglerna har emellertid även tjänat ett priorite- ringsändamål, såtillvida att en gynnad särställning getts åt statens och bo- stadsproduktionens kreditbehov. Kontrollen över kreditvolymen och priori— teringen av vissa krediter har sålunda framstått som två nära sammanhäng— ande målsättningar för kreditpolitiken.
Mot denna bakgrund har utredningen att enligt direktiven ta ställning till frågorna om åtgärder för att avhjälpa bristen på långfristigt kapital, om prioritering av vissa krediter och om användandet av penningpolitiskt moti- verade placeringsregler. Innan utredningen redogör för sina förslag i dessa avseenden, är det emellertid enligt dess mening angeläget att understryka, att en aktiv kreditpolitik endast kan vara ett, visserligen nödvändigt, komple— ment till andra ekonomiskt-politiska åtgärder. I första hand måste finans— politiken ge sitt bidrag, det väsentligaste, till samhällsekonomisk balans och därmed också till begränsningen av kapitalefterfrågan och reduceringen av prioriteringsproblemen. Under den framtid som nu kan överblickas synes ett minimikrav vara, att verkliga statsinkomster — utöver de traditionella av- skrivningsmedlen från verk och fonder — inte bara täcker löpande utgifter å driftbudgeten utan därutöver även en del av utgifterna å kapitalbudgeten. Man får inte tveka att, då så erfordras av samhällsekonomiska skäl, ytter- ligare nedbringa statens behov av lånemedel genom att statsinkomster an— vändes för att täcka investeringsanslag. I den mån så sker kan de problem som kreditpolitiken har att lösa reduceras till rimliga proportioner. Det kan rent ut sägas, att utan en sådan aktiv finanspolitik kan svårigheterna att bevara penningvärdet lätt bli oss övermäktiga.
Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital Kreditmarknadsutredningens direktiv innefattar uppdraget att undersöka möjligheterna för en förskjutning av kreditmarknadskapaciteten från den korta till den långa marknaden och i samband härmed undersöka den roll
Proceniuell fördelning av den totala inlåningen i vissa kreditinstitut
År
Affärsbankerna
Check— räkning
Uppsäg- nings- räkning
Spar- kasse- räkning
Deposi- tions- och kapital- räkning Deposi- tions- och kapital- räkning
Kapital- samlings- räkning
Totalt
Spar- banker Post- spar- banken Post- giro
Central- kassor
för jord-
bruks- kredit
Koopera- tiva förbun— det
HSB
Summa
1938 1945 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 19591
10,57 11,41 9,35 9,50 10,48 9,71 8,60 7,77 6,89 6,81 6,04 5,37 6,47
2,32 6,83 1,04 0,95 0,78 1,15 1,10 1,07 1,33 1,69 1,96 1,87 1,75 8,63 8,34 7,82 7,60 7,09 7,49 6,97 6,64 6,72 6,77 6,32 5,90 5,30
26,15 19,20
24,86 24,52 25,50 22,83 25,24 26,03 21,19 18,06 15,95 16,21 16,60
0,13 0,80 1,22 1,77 2,41 3,13 6,63 8,48 11,78 13,83 14,76
47,67 45,78 43,21 43,37 45,08 42,95 44,32 44,63 42,75 41,80 42,04 43,18 44,88 41,23 37,49 37,20 37,00 34,56 36,09 34,98 34,99 36,26 36,75 36,73 36,30 33,98
6,92 9,51 10,72 10,41 9,97 10,94 10,67 10,60 10,91 10,95 10,95 10,86 10,09 2,45 5,05 6,09 6,36 7,61 6,81 6,87 6,45 6,47 6,80 6,53 5,97 7,56 0,66 1,29 1,86 1,96 1,96 2,31 2,31 2,49 2,70 2,77 2,80 2,73 2,60 0,98 0,78 0,81 0,78 0,73 0,79 0,76 0,74 0,78 0,79 0,78 0,77 0,70 0,09 0,10 0,12 0,11 0,10 0,11 0,10 0,11 0,12 0,15 0,18 0,19 0,19
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
1 Siffrorna för slutet av 1959 har påverkats av tillfälliga omfördelningar i samband med allmänna varuskattens införande.
som spelats av förskjutningen av affärsbankernas inlåning i riktning mot långfristiga räkningar.
Beträffande den sistnämnda frågan kan hänvisas till siffrorna i tablån på sid. 81. Jämfört med förkrigstiden har affärsbankernas andel av den totala inlåningen hos kreditinstituten inte stigit. Efter kriget har andelen varie- rat, och under de senaste åren har den vuxit relativt starkt. Bland inlånings— räkningarna har de mera långfristiga och högre förräntade räkningarna hos affärsbankerna _ kapital- och depositionsräkning samt den år 1949 införda kapitalsamlingsräkningen — under femtiotalet ökat i relativ betydelse.
På placeringssidan är den mest påfallande förändringen hos affärsban— kerna den växande andelen krediter till staten och bostadssektorn, som väl illustreras av tabellerna i bilaga A och kapitel 11. Deras kreditgivning har sålunda i allt högre grad inriktats på ändamål, som enligt traditionell upp- fattning borde finansieras på kapitalmarknaden. Statens och bostadssek— torns affärsbanksupplåning har endast i begränsad omfattning skett i lång-— fristig form. Trots att inte obetydliga förvärv av relativt långa stats- och hypoteksobligationer skett, har huvuddelen av ifrågavarande kreditgivning skett i form av förvärv av korta obligationer. Affärsbankernas kreditgivning till näringslivet torde, å andra sidan, trots en formellt kortfristig form, ofta utgöras av i praktiken längre engagemang.
Det är vanskligt att avgöra om utvecklingen av affärsbankernas mera långfristiga och högre förräntade inlåningsräkningar inneburit att de eröv— rat en större del av allmänhetens reellt långfristiga placeringar. Inte heller förefaller det klart att den ökade andelen för inlåningsräkningar med fyra och sex månaders uppsägningstid i och för sig skulle motivera, att bankernas placeringar i högre grad inriktades på långfristiga obligationer och lån med en förutsedd amorteringstid på upp emot, säg, tio år. Oavsett den betydelse som förskjutningen mellan inlåningsräkningar kan ha haft, är det dock uppenbart, att förändringar på efterfrågesidan bidragit till att skapa ett läge på den svenska kreditmarknaden, som kännetecknas av en brist på långfristigt kapital även under perioder då tillgången på bankkredit kan anses tillfredsställande ur låntagarsynpunkt. Det är därför utan tvivel önsk— värt att söka skapa en bredare bas för kapitalmarknaden.
I princip kan en lösning sökas efter två huvudlinjer. Den ena skulle inne- bära att affärsbankernas andel av allmänhetens placeringar minskades, till fördel för placeringar i kapitalmarknadsinstituten och direkt i obligationer. Den andra skulle vara en mera långfristig placering, direkt eller indirekt, av affärsbankernas resurser. Dylika resultat skulle kunna åstadkommas genom ändringar i den grundläggande lagstiftningen för kreditinstitutens verksam- het, innebärande en ny avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktioner på kreditmarknaden. Härigenom skulle emellertid utan tvivel den utredning föregripas som finansministern aviserat i detta
avseende, och kreditmarknadsutredningen har därför avstått från att före- slå några omfattande förändringar i banklagstiftningen.
Kvar står då bl. a. utvägen, att inom den nuvarande lagstiftningens prin— cipiella ram öppna större möjligheter för affärsbankerna att placera medel mera långfristigt. I direktiven för kreditmarknadsutredningen pekas på åtgärder i detta syfte i två avseenden. För det första nämnes sådana som påverkar affärsbankernas villighet och möjligheter till placeringar i obliga- tioner med flerårig löptid. Ur bankernas egen synpunkt synes förvärv av sådana obligationer långt ifrån orimligt med tanke på deras från betalnings- beredskapssynpunkt mer än tillräckliga likviditet. En förutsättning är emel— lertid att lämpliga obligationer finns tillgängliga. Under femtiotalet har ett flertal statliga obligationslån med en ursprunglig löptid på upp till 6 1/2 år emitterats för att möta affärsbankernas behov, och under de senaste åren har stadshypotekskassan (och även hypoteksbanken) utgivit femåriga obli— gationslån i samma syfte. Detta är en möjlighet —— att anpassa obligations— lånens konstruktion till det traditionella kravet på relativt korta affärs- banksplaceringar. Emellertid är det från här anlagda synpunkter önskvärt, att affärsbankerna engageras i obligationslån med längre löptid, och det kan observeras att bankerna under de senaste åren visat ett visst intresse för tio- åriga obligationslån, upptagna av staten och stadshypotekskassan. Utred- ningen vill förorda, att denna väg i fortsättningen fullföljes på ett mera syste— matiskt sätt, och att härvid riksgäldskontoret av statsmakterna formligen rekommenderas att i största möjliga utsträckning söka erbjuda affärsban- kerna möjligheter att placera i lämpliga fleråriga obligationer och härige- nom minska volymen av kortfristig upplåning.
Ett hinder för affärsbankernas förvärv av andra obligationer än kortfris- tiga är den skillnad som i vad avser inlåningsrätten jämlikt 62 5 första stycket lagen om bankrörelse göres mellan 5. k. guldkantade obligationer med högst fem års återstående löptid och sådana obligationer med längre återstående löptid. Vid beräkningen av de 5. k. täckningsfria tillgångarna ingår de förstnämnda med 100 procent av marknadsvärdet (dock högst nomi- nella värdet) och de sistnämnda med 75 procent av samma värde. Utred— ningen vill föreslå att den ifrågavarande tidsgränsen höjes från fem till tio år. De betänkligheter, som en sådan förändring av andra skäl kan föranleda, synes mer än väl uppvägas av det bidrag som därigenom skulle ges till ut— budet av långfristigt kapital.
Den andra i direktiven påpekade utvägen, som givetvis har ett nära sam- band med den nyss nämnda, skulle vara att tillvarataga det från affärsbanks— håll framträdande intresset för förvärv av delaktighet i hypoteksinstitut. Denna tendens bör enligt utredningen befrämj as därigenom att Kungl. Maj :t ger affärsbanker, som ansöker därom, erforderliga tillstånd till förvärv av aktier i dylika institut. Det bör emellertid understrykas, att i den mån institutens upplåning sker i kapitalmarknadsinrättningar som försäkrings—
bolag och allmänna pensionsfonden, så innebär deras verksamhet inte något tillskott till utbudet av långfristigt kapital, även om de kan innebära en i andra avseenden önskvärd utbyggnad av kapitalmarknadens institutioner. Till en lösning av det här diskuterade problemet bidrager sådana hypoteks— inrättningar däremot, om de kan mobilisera kapital som annars inte skulle ha utbjudits i långfristig form, varvid i första hand affärsbankerna själva kommer i fråga som långivare till dem. Några ytterligare förslag från utredningens sida i syfte att befrämja intresset för till bankerna knutna hypoteksinstitut synes inte erforderliga. På ytterligare ett sätt kan emel— lertid nämnda tendens understödjas, nämligen såtillvida att obligationer utgivna av ifrågavarande hypoteksinrättningar ges en gynnad ställning vid utformandet av kreditpolitiskt motiverade placeringsregler. Detta kommer utredningen att föreslå i vad gäller av hypoteksaktiebolag upptagna obliga— tionslån, som är direkt avsedda för finansiering av bostadsproduktionen.
Det är, slutligen, uppenbart att en höjning av avkastningen på lång- fristiga placeringar i relation till avkastningen på kortfristiga skulle påverka såväl efterfrågan som utbudet av långfristigt kapital på ett sätt, som skulle bidraga till att förbättra balansen på kapitalmarknaden. Inverkan på ut- budet kan därvid följa båda de inledningsvis angivna huvudlinjerna: å ena sidan en omfördelning av, allmänhetens placeringar från insättningar i affärsbankerna till direkta placeringar i obligationer och å den andra en omfördelning inom varje grupp av kreditinstitut i riktning mot mera lång- fristiga placeringar. Även om någon mera precis uppfattning om sambandet mellan efterfråge- och placeringsinriktningen å ena sidan och räntedifferen— serna mellan långa och korta placeringar å den andra av naturliga skäl inte kan erhållas och någon mera exakt bedömning av räntepolitikens möjligheter i detta avseende därför inte kan göras, är det av största vikt att den fram— tida räntepolitiken utformas under hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan på utbudet av och efterfrågan på långfristigt kapital.
Prioriteringsfrågan
Så som likviditetskvoten är konstruerad enligt de överenskommelser och rekommendationer, som under 1950-talet tillkommit på riksbankens initia- tiv, har en särställning getts åt statens och i viss mån även åt bostadssek— torns kreditbehov. I riksbankens rekommendationer till försäkringsbolag och sparbanker har en än klarare prioriterad ställning getts åt dessa om— råden. Denna särställning har framdrivits av att dessa kreditbehov är direkta följder av statsmakternas beslut, i det ena fallet av statsregleringen och i det andra av den fastställda målsättningen för bostadsbyggandets omfatt- ning och de med hänsyn härtill fastställda ramarna för den statliga bo- stadslångivningen. Det ekonomiskt-politiska inflytandet över omfattningen av statens och bostadsproduktionens upplåning har därför, i princip, ut- övats med andra medel än kreditpolitiska. Statens stora upplåningsbehov
har medfört svårigheter att genomföra den strama kreditpolitik, som tett sig nödvändig. Användandet av placeringsregler har framstått som ett me- del att tillförsäkra statsupplåningen en tillräcklig andel av kapitalmarkna- dens resurser och motverka den effekt som en statsupplåning i riksbanken och affärsbankerna utövar på de senares förmåga att öka sin utlåning till övriga ändamål. Beträffande bostadsbyggandet har det förekommit att en som nödvändig bedömd kreditåtstramning försvårat genomförandet av det fastställda produktionsprogrammet, och placeringsregler har utnyttjats för att stödja bostadsproduktionens finansiering.
Utredningen har utgått från att det i nuvarande läge är erforderligt att låta samma prioriteringssyften påverka utformningen av systemet av reserv- kvoter och att tills vidare bibehålla möjligheterna att genom placeringsreg- ler påverka kapitalmarknadsinstitutens kreditgivning. Vid den tidpunkt vi nu befinner oss är de hittills prioriterade kreditbehoven alltjämt stora, och någon avgörande lättnad i kapitälmarknadsläget kan inte skönjas på kort sikt. Även om utvecklingen småningom går mot en bättre balans på kapital- marknaden, kan ändock under en övergångsperiod vissa prioriteringsregler behöva tillämpas.
Utredningen ser emellertid användandet av placeringsregler i priorite- ringssyf te som en extraordinär åtgärd, inte som ett normalt inslag i en ända- målsenlig kreditpolitik. Det är vanskligt att bedöma, hur statens och bostads- produktionens kreditbehov på längre sikt kommer att utveckla sig i förhål- lande till kapitalmarknadens resurser. Osäkerheten gäller såväl tillgångs- som efterfrågesidan. Beträffande de statliga upplåningsbehoven under de första åren av 1960—talet kan en viss uppfattning erhållas, t. ex. genom de beräkningar som framlagts av 1958 års besparingsutredning och i 1960 års statsverksproposition. De visar att 1960/61 och närmast följande budgetår blir synnerligen kritiska från statsfinansiell synpunkt. Att gå utöver detta konstaterande och söka närmare precisera upplåningsbehovets storlek eller utveckling på längre sikt skulle vara meningslöst. Beträffande det framtida bostadsbyrgandet råder även stor osäkerhet när det gäller att uppskatta läget på bostadsmarknaden efter de första åren på 1960-talet, men för de närmaste åren synes man kunna räkna med ett i stort sett oförändrat bo- stadsbyggande. På utbudssidan är de största problemen att bedöma pen- sionsreformens effekter på fondbildningen inom SPP och övriga försäkrings- bolag samt på övrigt privat sparande, och att förutse de placeringspreferen- ser som kommer att utformas vid förvaltningen av allmänna pensionsfonden. De problem, som uppstått genom diskrepansen mellan bostadsproduktionens och statens upplåningsbehov å ena sidan och kapitalmarknadens resurser å den andra, behöver sålunda inte bli bestående, även om man bör räkna med att de kommer att prägla de närmaste åren.
I utredningens direktiv har antytts att det kunde övervägas att prioritera även andra kreditbehov; särskilt nämnes kommunernas investeringar och
kraftverksbyggena som objekt, för vilkas finansiering prioritering skulle kunna behöva tillgripas. Från andra håll har tankar framkastats om ut- vidgning av prioriteringen till att omfatta även andra investeringsändamål. Det ligger emellertid i öppen dag, att ju flera områden, som får sina kredit- behov prioriterade, desto mindre kommer prioriteringen att betyda. Om större delen av efterfrågan på kreditmarknaden tillerkändes prioritet. komme denna att ha föga värde. Dessutom inställer sig hart när oöverstig- liga svårigheter att avgränsa prioriterade områden från de oprioriterade, eftersom det inte finns några regler eller någon apparat som kan användas för en allmän prioriteringsgradering. Tendensen inom den ekonomiska poli— tiken, tydligt framträdande i t. ex. byggnadsregleringen, har i stället inne- burit en avveckling av myndigheternas direkta kontroll över investeringar- nas fördelning mellan olika områden. I fråga om statens och bostadsproduk- tionens kreditbehov är förhållandena av särskild art, då såsom tidigare påpekats bakom dem ligger beslut av statsmakterna. Några kreditområden av betydelse därutöver, för vilka likartade förhållanden föreligger, har ut- redningen inte kunnat finna, även om de jordbrukskrediter för vilka lant- bruksnämnderna utfärdar statlig kreditgaranti inom en av statsmakterna för varje är fastställd ram erbjuder vissa jämförelsepunkter. Utredningen finner sig således inte kunna tillstyrka någon principiell utvidgning av kre- ditprioriteringen utöver statens och bostadsproduktionens behov. Kreditmarknadsutredningen har erhållit som tilläggsuppdrag att inom ramen för sitt arbete jämväl beakta möjligheterna att förbättra jordbrukets försörjning med långfristiga krediter. Såsom framgått härovan har utred- ningen inte ansett sig kunna förorda att prioriteringen av krediter utsträc- kes utöver statens och bostadsproduktionens upplåningsbehov. Emellertid torde möjlighet finnas att ändock i viss ökad utsträckning tillgodose jord— brukets kreditbehov. Såvitt utredningen kunnat finna, beror jordbrukets kreditsvårigheter inte på att lämpliga kreditformer skulle saknas utan på den genomförda åtstramningen av den oprioriterade kreditmarknaden i allmänhet. Statsmakternas aktuella jordbrukspolitik, som bygger på fort- satt snabb rationalisering och effektivisering av enskilda brukningsdelar, ökar investeringsbehovet och bidrager därigenom att ytterligare skärpa kre- ditsvårigheterna. Utredningen förutsätter, att jordbrukets speciella kredit- behov så långt ske kan beaktas dels vid meddelande av tillstånd för jord- brukets hypoteksinstitution att emittera obligationer, dels vid fastställandet av eventuella likviditets- och placeringskvoter för de grupper av kredit- institut som är av särskild betydelse för jordbrukets kreditförsörjning. Utredningen ställer sig avvisande till tanken att utnyttja placeringsreg- lerna till att söka åstadkomma en systematisk räntedifferentiering till för- män för de prioriterade ändamålen. Det avgörande för utredningens ställ- ningstagande är helt enkelt, att den inte fattat det som ett mål för kredit- politiken att åstadkomma en räntedifferentiering till förmån för vissa prio-
riterade ändamål. De speciella arrangemang som utredningen föreslagit för att i en viss situation, som präglas av bristande balans mellan efterfrågan och tillgången på kapital, tillgodose statens och bostadsproduktionens kre— ditbehov har motiverats av att dessa år en direkt följd av statsmakternas beslut. Detta innebär emellertid inte, att man sätter som mål att, allra minst permanent, räntemässigt gynna stats— och bostadskrediter i förhållande till, exempelvis, kommunernas, jordbrukets och industrins upplåning. En ränte— differentiering till de prioriterade ändamålens fördel skulle dessutom mot- verka syftet att tillgodose dessa ändamåls kreditbehov vid en önskad grad av total stramhet.
I detta sammanhang har utredningen inte bortsett från det i kapitel III i korthet refererade förslaget att neutralisera dessa effekter av en ränte- differentiering genom åtgärder, som syftar till att utjämna differensen i av— kastning mellan prioriterade och oprioriterade placeringar ur placerarnas synpunkt. Dessa åtgärder kan utformas på olika sätt, men de synes ha det gemensamt, att de verkar som ett system av avgifter på oprioriterade kredi- ter och eventuellt subventioner för prioriterade krediter. Det framträder härvid tydligt att den räntefördel som de prioriterade låntagarna erhåller vid räntedifferentiering får betalas av de oprioriterade låntagarna eller av spararna. Det får anses som ytterst tvivelaktigt om de avkastningsutjäm- nande åtgärderna på ett acceptabelt sätt skulle kunna anpassas till kredit- marknadens skiftande lånevillkor med hänsyn till löptider och räntekon— struktioner. Även om man bortser härifrån, synes de ifrågasatta åtgärderna endast delvis eliminera den stimulans till uppkomst av kreditgivning utan- för den organiserade marknaden, som skulle ges genom en starkt vidgad differens mellan utlåningsräntorna för oprioriterade krediter och inlånings- räntorna. Man måste av dessa och andra skäl ställa sig tvivlande till möjlig- heterna att i praktiken genomföra en mera väsentlig räntedifferentiering utan starkt negativa effekter på de prioriterade ändamålens kreditförsörj- ning, och utredningen avstyrker försök i denna riktning.
Placeringsregler Det är enligt utredningens mening önskvärt att, med femtiotalets erfaren- heter som bakgrund, ett mera långsiktigt ställningstagande nu sker till användandet av placeringsregler inom kreditpolitiken. Det är härvid nöd- vändigt att skilja mellan kassa- .och likviditetskvoter å ena sidan och ren- odlat selektiva placeringsregler å den andra.
Utredningen har kommit till den uppfattningen att ett system av rörliga kassa— eller likviditetskvoter får för nu överskådlig tid betraktas som ett. normalt medel i kreditpolitiken. Oberoende av i vilken utsträckning de ekonomiskt-politiska åtgärderna i framtiden kommer att fördela sig mellan finanspolitiska och kreditpolitiska ingrepp framstår det som motiverat, att myndigheterna till sitt förfogande har medel att mera direkt påverka den
totala kreditvolymen. En kreditpolitik, som utöver de traditionella medlen —— diskontoförändringar och marknadsoperationer _— även har placerings- regler av ovan nämnt slag till sitt förfogande, får avgjort större möjligheter att relativt precist och snabbt åstadkomma en önskad begränsning av bank— systemets kreditgivning.
Användandet av sådana kvoter är inte oförenligt med en för övrigt fri kreditmarknad och med en kreditpolitik, som i hög grad utnyttjar de tra- ditionella kreditpolitiska medlen. En distinktion får emellertid göras mellan kassakvoter och likviditetskvoter, såtillvida att de sistnämnda i högre eller lägre grad innehåller ett selektivt element till förmån för staten och andra låntagare, vilkas skuldbevis inräknas bland de likvida tillgångarna.
För allmänt kreditpolitiska syften skulle under därför gynnsamma förut— sättningar ett system med enbart kassakvoter kunna komma i fråga. Möj— ligen kan också utvecklingen på längre sikt leda till ett läge där en kassa- kvot är tillräcklig för att — i förening med diskontopolitik och marknads- operationer — kunna åstadkomma en tillfredsställande kontroll över kredit— volymen. I nuvarande situation är förutsättningarna härför emellertid inte uppfyllda. Utredningen betraktar dock givetvis en utveckling mot en bättre balanserad kreditmarknad som synnerligen önskvärd. Ett läge bör efter— strävas, i vilket prioriteringsbehoven träder i bakgrunden och banksystemets likviditet är snävt begränsad; härvid kan kassakvoten komma att framstå som den logiska formen för kreditpolitiskt motiverade reservkvoter. En politik som strävar mot detta mål skulle försvåras, om kassakvoter inte ingick bland de tillgängliga kreditpolitiska medlen.
Även för andra fall finnes dessutom goda skäl att i vissa situationer ut- utnyttja kassakvoter, t. ex. vid en kraftig valutainströmning av det slag som förekom år 1951. Utredningen vill därför i modifierad form bibehålla den möj— lighet att utnyttja kassakvoter som finnes enligt nu gällande beredskapslag.
I nuvarande läge råder speciella svårigheter att påverka kreditkapacite— ten hos ett banksystem, som kännetecknas av en hög och stigande likviditet. Även om en begränsning av statens upplåning och en viss ökning av till- gången på långfristigt kapital kan åstadkommas, så är den nuvarande lik— viditeten _ och dess ökningstakt -— så stor, att man inte kan räkna med någon snabb och radikal förändring i likviditetssituationen. Så länge denna situation består, måste enligt utredningens mening likviditetskvoter av samma typ som de som f. n. tillämpas genom riksbankens rekommendation förbli den viktigaste formen av placeringsregler för affärsbankernas del.
När det gäller att tillgodose de nyss diskuterade prioriteringssyftena kan det först observeras, att de prioriteringselement som ingår i t. ex. de nu till- lämpade likviditetskvoternas konstruktion ger vissa möjligheter att till— godose statens och bostadsproduktionens kreditbehov genom att obligationer emitterade av stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och hypoteksaktie- bolag inräknas i de likvida tillgångarna. Detta gäller dock knappast i fråga
om centralkassorna för jordbrukskredit, sparbankerna och postsparhan- ken. Det kan knappast komma i fråga att söka åstadkomma en kreditgiv— ning till bostadssektorn från centralkassornas sida. Sparbankernas och postsparhankens bidrag till bostadssektorns finansiering sker till större delen i form av inteckningslån, och prioriteringseffekten av t. ex. en höjning av de krävda likviditetskvoterna för att åstadkomma inköp av stats- eller hypoteksobligationer blir redan av detta skäl tvivelaktig — resultatet kan lätt bli att lån till bostadssektorn ersättes med förvärv av obligationer. Det blir sålunda endast för affärsbankernas del som likviditets- kvoternas prioriteringseffekt kan få större betydelse.
Det skulle emellertid vara olämpligt och i nuvarande situation otillräck- ligt att de selektiva åtgärderna enbart riktade sig mot affärsbankerna. Staten och bostadssektorn torde liksom hittills komma att behöva taga i anspråk en mycket stor del av kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Man måste även räkna med att en åtstramning av affärsbankernas utlåning framkallar tendenser till en omfördelning av kapitalmarknadsinstitutens placeringar från prioriterade till oprioriterade ändamål, något som skulle medföra att de kreditpolitiska åtgärderna fick drabba affärsbankerna desto hårdare. Det är mot denna bakgrund utredningen beslutat föreslå användan- det av placeringsregler i prioriteringssyfte för kapitalmarknadsinstituten i nuvarande läge, kännetecknat av en utpräglad brist på balans mellan utbud och efterfrågan på den del av kreditmarknaden som dessa institut represen- terar. Utredningen vill emellertid starkt understryka, att överenskommelser och i ännu högre grad tillämpningen av en lagstiftning, som innebär av prio- riteringssyften motiverade regler för kapitalmarknadsinstitutens placerings- fördelning, i motsats till användandet av kassa- eller likviditetskvoter bör ses som en extraordinär kreditpolitisk åtgärd.
Utredningen har härmed redovisat sin allmänna inställning till använ- dandet av reservkvoter och andra placeringsregler i kreditpolitiken. Därefter kommer naturligen frågorna om reglerna bör lagfästas eller om det kan räcka med att lita till samarbete och överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Om man finner att en lagstiftning bör genomföras, kvarstår slutligen frågan om den konkreta utformningen av denna.
Utredningens förslag rörande likviditets— och kassakvoter
Lagstiftning eller överenskommelser?
Som ovan nämnts har i departementschefsuttalanden, utskottsutlåtanden och remissvar i samband med den svenska beredskapslagstiftningen om bankaktiebolagens kassareserver gång efter annan framhållits, att lagen skulle utnyttjas endast om det visade sig omöjligt att nå ett tillfredsstäl- lande resultat genom överenskommelser. Även från utredningens utgångs- punkter synes det motiverat, att en lösning i första hand eftersträvas genom
överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Denna metod ansluter sig till den sedan 1952 tillämpade ordningen och ur vidare syn- vinkel till det kontinuerliga samråd mellan riksbanken och kreditinstituten som alltid bör förekomma. Dessutom finns det en rad problem som, om man väljer lagstiftningsvägen, endast kan lösas på ett mindre smidigt sätt eller genom att ge lagbestämmelserna ett avsiktligt obestämt innehåll; metoden med frivilliga överenskommelser erbjuder för alla parter mera tillfreds- ställande utvägar.
Det är emellertid inte möjligt att helt sätta sin lit till att tillfredsställande resultat alltid skulle kunna nås genom överenskommelser. Redan en enda bank kan spoliera utsikterna därtill genom att vägra ansluta sig till över- enskommelsen, eftersom varje berörd bank av konkurrensskäl kan anse sig tvingad att ge sitt bifall till överenskommelsen endast under förutsätt— ning att den kommer att omfatta samtliga. Det finns därför ett behov av en lagstiftning, som kan tillgripas om överenskommelsevägen inte visar sig vara framkomlig. Utredningen vill likväl understryka, att lagstiftningen bör utformas så, att den kan tillämpas under en längre period, och följakt— ligen inte påverkas av att den är avsedd att utnyttjas endast om andra lösningar visar sig omöjliga. Lagstiftningen måste, även om den är avsedd som en sista resurs, alltid ge ett realistiskt alternativ till överenskommelser.
Anknytning till beredskapslagen eller ny lag? Utredningen har därefter ställt frågan, om den nuvarande beredskapslagen i oförändrad form eller med vissa modifikationer skulle kunna fylla de krav som kan ställas på en lagstiftning om likviditets- och kassakvoter. Det har från början stått klart, att vissa invändningar kan riktas mot lagen i dess nuvarande avfattning. Det faktum att utredningen, som framgår av det följande, rekommenderar en längre giltighetstid och ett högre maximum för kvotens storlek skulle dock inte behöva betyda att någon ny lag måste utarbetas, eftersom dessa modifikationer väl skulle kunna göras inom ramen för nu gällande lag.
Detta är däremot inte fallet i fråga om utredningens ställningstagande till frågorna om förutsättningarna för lagens tillämpning samt, som strax skall redovisas, förordnande myndighet, av lagen omfattade kreditinrättningar, reglerna för kassakvoten och sanktionsbestämmelser vid bristande upp- fyllelse av de föreskrivna kvoterna. Utredningens förslag i dessa avseenden skiljer sig väsentligt från beredskapslagen.
Även i fråga om beräkningsreglerna för likviditetskvotens tälj are och niim- nare synes beredskapslagens bestämmelser och bankinspektionens praxis vid preciseringen av kassareservens omfattning mindre ändamålsenliga vid en kreditpolitiskt motiverad lagstiftning. En jämförelse med beredskaps— lagen (resp. bankinspektionens praxis) kommer att göras på flera punkter i de detaljerade kommentarerna till utredningens förslag. Här må det vara tillräckligt att anmärka, att beredskapslagens bestämning av näm-
nare och täljare visserligen inte innebär att den skulle vara oanvändbar som kreditpolitiskt instrument, men att det finns alla skäl att nu söka utforma för det avsedda ändamålet bättre avpassade regler.
I valet mellan att utarbeta ett helt nytt lagförslag å ena sidan och föreslå modifikationer i den nu gällande beredskapslagen å den andra har utred- ningen därför föredragit det förstnämnda tillvägagångssättet.
Förordnande myndighet, tidsbegränsning m.m. Utredningens uppfattning att variabla reservkvoter numera kan anses vara ett mera normalt kreditpolitiskt instrument motiverar, att lagstiftningen får en annan karaktär än nuvarande beredskapslag med hänsyn till förord— nande myndighet och lagens tidsbegränsning.
Förordnande enligt beredskapslagen skall utfärdas av Konungen på fram- ställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och fond- inspektionen. Utredningen vill däremot föreslå, att rätten att utfärda före- skrift enligt lagen ges direkt ät fullmäktige i riksbanken. Motivet härför är, att användandet av reservkvoter i kreditpolitiskt syfte bör nära och smi— digt samordnas med övriga, av riksbanken disponerade, kreditpolitiska medel såsom diskontoförändringar samt köp och försäljningar av obliga— tioner. Om handhavandet av reservkvoterna utgör ett ordinärt led i kredit— politiken, bör ingen principiell skillnad i kompetenshänseende göras mel— lan föreskrifter om likviditetskvoter och övriga kreditpolitiska åtgärder. Vägen via Kungl. Maj:t framstår därför som föga ändamålsenlig. Någon explicit bestämmelse om hörande av bank- och fondinspektionen torde inte heller vara lämplig. Bestämmelsen i beredskapslagen om hörande av bank— och fondinspektionen får ses dels som en följd av att kassareservens inne- håll och därmed den siffermässiga bestämningen av kvoterna är beroende av inspektionens praxis, dels mera allmänt som ett utslag av den tidigare oklarheten i distinktionen mellan regler motiverade av solvens- och likvidi— tetsskäl å ena sidan och kreditpolitiskt motiverade regler å den andra.
Den nu tillämpade snäva tidsbegränsningen av beredskapslagen — ett år — är olämplig med hänsyn till reservkvoternas roll i kreditpolitiken, vilket även framgått av att 1949 års lag prolongerats från år till år. Valet står därför mellan en lag utan tidsbegränsning å ena sidan och en lag med längre giltighetstid än beredskapslagens å den andra. För en tidsbegränsad lag talar att det kan vara av värde att lagen därigenom automatiskt kommer att bli föremål för ett nytt ställningstagande, varvid dess utformning grans- kas med hänsyn till utvecklingen på kreditmarknaden och inom kredit- politiken. Härvid kan såväl lagstiftningens huvudlinjer som dess detaljer (t. ex. maximitalen för kvotens storlek och beräkningsreglerna för täljare och nämnare) prövas. Utredningen har därför funnit sig böra föreslå, att lagens giltighetstid begränsas till fem år efter ikraftträdandet. Denna tids- begränsning hindrar naturligtvis inte att lagen förlänges vid utgången av femårsperioden.
Av lagen omfattade kreditinrättningar Beredskapslagen avser endast bankaktiebolagen, men i departementschefs- uttalanden och remissyttranden rörande beredskapslagstiftningen har vid flera tillfällen pekats på önskvärdheten av att möjligheterna att ställa pen- ningpolitiskt motiverade kassareservkrav utvidgas till att omfatta även andra kreditinrättningar. Utanför lagstiftningen har genom överenskommelser marginella likviditetskvoter kommit att tillämpas för centralkassorna, me- dan de med sparbanker och försäkringsbolag överenskomna placeringsreg- lerna är av annat slag och i första hand syftar till en prioritering av bl. a. olika slag av kreditgivning till bostadssektorn. Så länge prioriteringssyn- punkterna står i förgrunden torde också andra placeringsregler än kassa- eller likviditetskvoter böra väljas, om man önskar påverka kapitalmarknads- institutens kreditgivning. Utredningens förslag om reservkvoter bör emeller— tid utformas med tanke på att ge ett medel att påverka den totala kreditvoly— men, oberoende av om de kombineras med prioriteringsmotiverade place— ringsregler eller ej. Det är mot denna bakgrund som utredningen beslutat föreslå, att likviditetskvoter skall kunna tillämpas inte endast på affärs— banker utan även på centralkassor, sparbanker, postsparbanken och post- girorörelsen.
En sådan utvidgning bidrager till att göra kvoterna effektivare som medel att kontrollera kreditvolymen. Frågeställningen påminner om det under förarbetet på beredskapslagens olika versioner diskuterade problemet om nämnarens omfattning. Utvecklingen har gått från en snävare begränsning av kortfristiga skulder till en vidare, som tenderat att inbegripa samtliga förbindelser med endast vissa, speciellt motiverade undantag. Bakom denna utvidgning har legat en önskan att undvika att en omfördelning av medel mellan olika bankräkningar skulle kunna påverka kvotsystemets effekt, t. ex. så att storleken av den kreditexpansion, som ett givet tillskott till de likvida tillgångarna tillåter, blir beroende av hur den motsvarande inlå- ningsökningen fördelas på olika räkningar. Samma argumentering är till- lämplig på fördelningen av inlåningen mellan olika kreditinstitut — den del av inlåningsökningen som faller på institut utan kvoter medger nämligen en ökning av kreditvolymen utan att överskottsreserver tas i anspråk som täckning.
Effektivitetsargumentets betydelse får emellertid inte överdrivas. De kre- ditpolitiska möjligheterna att begränsa en kreditexpansion är i allmänhet inte beroende av att reservkvotsystemet utsträckes att gälla andra än affärs- banker. lnom övriga grupper av kreditinstitut kan nämligen en kreditex— pansion inte gärna drivas utanför relativt snäva gränser. Emellertid anser utredningen att ett likviditetskvotsystem bör, om så anses erforderligt, kunna tillämpas även beträffande andra kreditinrättningar än affärsbanker.
Motiven för att låta reservkvotsystemet omfatta en vidare krets av kredit— institut pekar enligt utredningens åsikt på en avgränsning till de kredit—
institut som, i banklagens ord, tager emot inlåning från allmänheten på räk- ning som av bank allmänneligen begagnas, d. v. s. bankaktiebolag, spar- banker, centralkassor, postsparbanken och postgirorörelsen. Däremot finns enligt utredningens mening inte tillräckligt starka skäl att, med de svårig- heter av formell natur som härvid skulle uppstå, låta lagstiftningen avse även den inlåningsrörelse som bedrives av Kooperativa förbundet och HSB. Det är i dessa fall fråga om en direkt långivning till en ekonomisk förening av föreningens medlemmar. Någon motsvarande bankmässig utlåning finnes inte, utan inlåningen ingår som en post i föreningens balansräkning utan att motsvaras av några särredovisade tillgångsposter. Inlåningen i fråga upp— gick vid utgången av år 1958 till 284 miljoner kronor hos Kooperativa för- bundet och 72 miljoner kronor hos HSB. Den visar inga tendenser att öka i förhållande till den totala inlåningen hos kreditinstituten. Om sådana sy- stem för kreditgivning vinner större spridning bör dock frågan om deras inlemmande i likviditetskvotslagen upptagas till förnyat övervägande.
Vid bestämningen av den krets av kreditinstitut, för vilka kassakvoter skall kunna föreskrivas, har utredningen velat föreslå en snävare gränsdrag- ning, så att sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit inte innefattas. Sparbankerna och centralkassorna håller traditionellt inte någon kassa i form av medel innestående i riksbanken utan utnyttjar i stället Sparban- kernas Bank respektive Jordbrukets Bank. Dessa centralinstitut för spar- bankerna och jordbrukskasserörelsen är konstruerade som bankaktiebolag och kommer därför liksom övriga affärsbanker att kunna inbegripas i för- ordnande om kassakvoter. Att dessutom föreskriva kassakvoter för sparban- kerna och centralkassorna, innebärande krav på medelsbehållning i riks- banken, skulle införa ett nytt element i dessas kassadispositioner. Möjligen skulle frågan kunna resas om medelsbehållning i riksbanken skulle kunna ersättas av tillgodohavanden i centralinstituten. Åtminstone så länge kassa- kvoterna användes endast som ett komplement till likviditetskvoterna före- ligger dock inte, enligt utredningens mening, tillräckliga skäl för att med de komplikationer detta skulle medföra tillämpa kassakvoter för sparbanker och centralkassor.
Totalkvoter eller marginella kvoter? Ett första problem som möter vid utformningen av ett system av kassa- eller likviditetskvoter är om kvotberäkningen skall avse kreditinrättningarnas ställning vid varje beräkningstidpunkt, s. k. totalkvoter, eller förändringarna över givna beräkningsperioder, s. k. marginella kvoter.
I en lag, som utformas med tanke på att kunna tillämpas permanent, synes konstruktionen med marginella kvoter i princip böra undvikas. Effek- ten på de berörda kreditinrättningarnas räntabilitet kan vid marginella kvoter efter en tid bli mycket ojämn, eftersom den uppenbarligen beror på hur stor del av en kreditinrättnings inlåning som tillkommit efter den tid-
punkt då kvotsystemet började tillämpas. Om beräkningarna av marginal- kvoten utfördes med hänsyn till balansförändringar inom perioden under relativt korta perioder, skulle vidare en bank enbart genom att tiden går kunna förlora alla fördelar av en tidigare uppbyggd stark likviditetsställ— ning. Om tvärtom överskott i likviditetsökningen under en period fick tillgodoräknas under senare perioder, skulle en bank kunna bygga upp ett överskott, som gjorde den osårbar vid senare försök till kreditåtstramning.
Ytterligare skäl mot en mera permanent tillämpning av marginella kvo— ter kan anföras. Om de är höga, så stelnar utlåningens fördelning mellan bankerna i en form, som motsvarar förhållandena då regleringen först in- fördes, och de skulle bidraga till konserverandet av en med tiden alltmer föråldrad fördelning av utlåningsrörelsen mellan bankerna. Eftersom kvo— terna inte gärna kan sättas högre än 100 procent, möjliggör de inte heller en nedpressning av utlåningen, något som ju kan framstå som önskvärt i vissa lägen.
Mot totalkvoter och för marginella kvoter skulle tala att de förra skulle vara svåra eller omöjliga att tillämpa i fråga om en grupp kreditinrättningar, hos vilka omsättningshastigheten hos de icke-likvida tillgångarna vore låg och variationerna i det faktiska likviditetsläget mellan olika institut stora. För affärsbankernas del är detta argument knappast aktuellt, men däremot för centralkassor och särskilt för sparbanker. Spridningen i sparbankernas och centralkassornas likviditetsläge framgår av redovisningen i bilaga B. Den är, enligt utredningens bedömning, inte så stor att den utesluter an- vändandet av totalkvoter, varvid man givetvis vid kvotsättningen får taga hänsyn till skillnaden mellan olika typer av kreditinstitut i fråga om rörel— sens karaktär. Utredningen har sålunda funnit det lämpligast att generellt konstruera kassa- och likviditetskvoterna som totalkvoter.
Likviditetskvotens konstruktion
Enligt utredningens ovan uttalade mening bör reservkvotsystemet i första hand omfatta likviditetskvoter, och redan med tanke på den placerings— inriktning som framkommit under hittills tillämpade likviditetskvoter synes det lämpligt att låta de föreslagna kvoternas konstruktion relativt nära anknyta till vad som gäller för närvarande. Hänsyn till omfattningen av statens upplåning hos affärsbankerna och önskvärdheten av att kunna tillämpa likviditetskvotsystemet för övriga bankinstitut, vilkas obligations— post till övervägande del utgöres av långa statspapper, talar för att i fråga om av staten utfärdade skuldbevis inte endast skattkammarväxlar och andra kortfristiga statspapper utan även långfristiga statsobligationer får ingå i kvotens täljare.
Beträffande behandlingen av andra obligationer än statens gäller enligt de för närvarande av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna, att hypoteksbankens, stadshypotekskassans och bostadskreditkassans obliga—
tioner inräknas bland de likvida tillgångarna. Vid en tillämpning av bered- skapslagen skulle däremot bankinspektionens praxis vid beräkningen av kassareserv enligt 63 & banklagen bli avgörande och alla i riksbanken belå- ningsbara obligationer, d. v. 5. med obetydliga undantag alla svenska obliga- tioner, ingå i täljaren.
Det finns starka skäl att, oberoende av alla prioriteringshänsyn, likställa hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer med statspapper. De har traditionellt i praxis och författningar behandlats som likvärdiga med statsobligationer. Med hänsyn till det aktuella prioriteringsbehovet i fråga om bostadsfinansieringen och önskvärdheten att på längre sikt bredda marknaden för långa obligationer synes det emellertid också rimligt att låta bostadskreditkassans obligationer ingå i täljaren och dessutom låta denna innefatta jämväl hypoteksaktiebolagens obligationer. Att låta stadshypo- tekskaSSans och bostadskreditkassans obligationer inräknas men inte hypo- teksaktiebolagens skulle innebära en föga motiverad diskriminering av de sistnämnda hypoteksinstituten. En reservation bör dock göras: garantier måste skapas för att av hypoteksbolag utgivna obligationer som likställes med kassornas avser finansiering av bostadsproduktionen.
Ytterligare utvidgningar av den krets obligationer som får ingå bör däremot undvikas, eftersom varje utvidgning gör kvotsystemet mindre effek— tivt som en regulator av bankernas kreditkapacitet.
I fråga om en banks utländska tillgångar och skulder kunde det synas rimligt, att man i likviditetskvotens nämnare inräknade kortfristiga netto- tillgodohavandcn hos utländska banker och placeringar i utländska värde- papper med kort återstående löptid. Emellertid kan det hävdas att likvidi- tetskvoter, införda med tanke på att tj äna stabiliseringspolitiska syften, inte bör konstrueras så att de ger samma gynnade ställning åt utländska kort— fristiga placeringar som åt inhemska likvida tillgångar. I internationell praxis, tillämpad bl. a. av Internationella valutafonden, inräknas i ett lands valutareserv endast centralbankens och i förekommande fall speciella valuta— förvaltande myndigheters behållning av guld och utländska valutor. En minskning av den av riksbanken förvaltade valutareserven kommer därför allmänt att tydas som en försvagning av Sveriges valutaställning, även om den går hand i hand med en motsvarande ökning av affärsbankernas ut- ländska tillgodohavanden. Endast den centrala, av riksbanken förvaltade reserven är vidare omedelbart tillgänglig för att möta påfrestningen vid en valutautströnming. Visserligen kan, som för närvarande, gällande valuta— reglering ge riksbanken möjligheter att övertaga bankernas utländska till- godohavanden. I en situation med oro på valutamarknaden och mer eller mindre starka risker för en spekulation mot den svenska valutan skulle det emellertid vara ytterst vanskligt att genomföra åtgärder för att överföra bankernas valutabehållningar till den centrala reserven. Det kan förutses att sådana åtgärder, utom att de i ett sådant läge kunde väntas möta hårt mot—
stånd från bankernas sida, närmast skulle ytterligare försvaga vår valuta- ställning som den uppfattas i utlandet. Ur stabiliseringspolitisk synpunkt är det därför önskvärt att affärsbankernas utländska tillgodohavanden i stort sett inskränkes till vad som är behövligt med hänsyn till deras utrikesrörelse.
Mot denna bakgrund ter det sig föga logiskt att i en lagstiftning om likvi- ditetskvoter arbeta med en konstruktion, som i viss män kan sägas premiera en överflyttning av valutareserven från riksbanken till affärsbankerna. Ett automatiskt inräknande av kreditinstitutens utländska valutabehållningar skulle emellertid få denna innebörd. Med hänsyn till hittills gällande praxis och bankernas behov av utländska tillgodohavanden för sin normala rörelse synes det emellertid rimligt och lämpligt att riksbanken har möjlighet att medge, att utländska valutabehållningar i viss utsträckning inräknas i likviditetskvoterna.
Beträffande bestämningen i övrigt av likviditetskvotens täljare och näm— nare kan hänvisas till detaljkommentarerna. Här skall endast anges de väg- ledande principerna. De likvida tillgångarna bör bestämmas så, att den enskilda banken inte medvetet genom egna transaktioner som inte berör dess utlåning kan påverka storleken av sin faktiska likviditetskvot och att lagreglerna inte på ett artificiellt sätt påverkar bankens disposition av sina likvida tillgångar. Nämnaren bör göras så omfattande, att den faktiska lik- viditetskvotens storlek inte påverkas av omflyttningar mellan olika inlå- ningsräkningar och liknande förändringar.
Kvotsättningen vid likviditetskvoter
De för den svenska kreditmarknaden utmärkande förhållanden som tidigare berörts och som innebär att variationer i statens upplåning till stor del återspeglas i förändringar i bankernas likvida tillgångar medför, att likvi- ditetskvoterna, som skall utnyttjas för en effektiv kontroll av kreditvoly- men, måste kunna varieras. De bör alltså vara av den typ som ovan be- nämnts rörliga kvoter. Bestämmandet av kvoternas höjd får ankomma på riksbanken, som därvid får utgå från, förutom utformningen av kredit- politiken i övrigt, det aktuella likviditetsläget hos kreditinrättningarna, den prognos som kan göras för utvecklingen av de likvida tillgångarnas storlek och den önskade effekten på kreditgivningen.
Det är emellertid önskvärt att i lagtexten ange en övre gräns för de likvi- ditetskvoter som kan komma att föreskrivas. Så sker i beredskapslagen, som anger att kravet på kassareserv inte får överstiga 50 procent av de täck- ningspliktiga förbindelserna. Maximum för likviditetskvotens storlek får bestämmas med hänsyn till vilka kvoter som kan väntas bli aktuella inom överskådlig framtid. Varje kalkyl rörande den framtida utvecklingen kom- mer emellertid med nödvändighet att vara behäftad med stor osäkerhet, och prognoserna kan inte ge något entydigt besked om vilka kvoter som kan bli aktuella. Fastställandet av maximum för likviditetskvoten blir sålunda resul-
fatet av en tämligen subjektiv avvägning. Maximum kan t. ex. sättas på en, såvitt nu kan bedömas, relativt hög nivå, som synes garantera att någon lagändring på denna punkt inte behöver ske inom överskådlig tid. Det kan också sättas relativt lågt, med risk att det kan komma att behöva höjas inom några år. Utredningen har för sin de], efter överväganden som redo- visas i följande kapitel, beslutat föreslå ett maximum på 60 procent. Detta synes, bortsett från extrema utvecklingsalternativ, ge en tillräcklig rörelse- frihet för förra hälften av 1960-talet.
Vid föreskrift om likviditetskvoter bör givetvis en differentiering ske mellan olika grupper av kreditinstitut. De högsta föreskrivna kvoterna kom- mer naturligen att avse de största affärsbankerna och postgirorörelsen, medan lägre kvoter får fastställas för mindre affärsbanker. Vad angår cen- tralkassor och sparbanker har utredningen redan antytt, att det i vissa lägen inte är erforderligt att föreskriva likviditetskvoter för deras del. I övrigt må anmärkas, att en tillämpning av likviditetskvotsystemet på spar— banker och centralkassor måste få en annan karaktär än i fråga om affärs- bankerna. De jämförelsevis kraftiga variationer i kvotsättningen, som för- ändringar i banksystemets likviditet kan göra nödvändiga, måste sålunda i första hand träffa affärsbankerna, under det att kvotsättningen för spar- banker och centralkassor får ett avsevärt mindre och över en längre tid för- delat utslag.
Kassakvoter
Liksom i gällande beredskapslag bör en möjlighet finnas att lämna före- skrift om viss minsta medelsbehållning i riksbanken, d. v. s. om iakttagande av en kassakvot. Flera olika skäl talar härför, och tillsammantagna synes de väl motivera att möjlighet ges att tillämpa kassakvoter. Det är visserli- gen som ovan påpekats sannolikt, att enbart kassakvoter under den när- maste tiden inte kan komma att utgöra ett tillräckligt effektivt instru- ment. Detta betyder emellertid inte, att operationer från riksbankens sida, som avser att påverka banksystemets kassaställning, bör försummas. Vid konstruktionen av reservkvotsystemet bör hänsyn också tagas till att ut- vecklingen kan gå mot förhållanden, som ger riksbanken större möjligheter att påverka bankernas dispositioner via deras kassaställning. Det kan också vara önskvärt att kunna begagna ett kreditpolitiskt instrument, vars effekter på den totala kreditvolymen inte kan motverkas av obligationsköp från affärsbankernas sida, särskilt med tanke på risken att obligationsköp från bankernas sida reducerar effekten av likviditetskvoterna.
Även om utredningen sålunda rekommenderar ett bibehållande av möj- ligheten att föreskriva en kassakvot, så finner den med hänsyn till sin upp- fattning om kassakvotens funktioner inte nödvändigt att kassakvoter skall kunna tillämpas på sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit och inte heller att de skall kunna sättas så högt som beredskapslagens bestäm-
7—003227
melser medger. Beredskapslagen tillåter i sin nuvarande avfattning kassa— krav, som skulle vara förödande för affärsbankernas räntabilitet. Risken för att sådana krav skulle ställas torde visserligen vara helt teoretisk, men det förefaller dock önskvärt att sänka kassakvotens maximum. Utredningen har stannat för att föreslå ett maximum på 15 procent av de reservpliktiga förbindelserna.
Sanktionsbeståmmelser Beredskapslagen innehåller sanktionsbeslämmelser i form av en straff- ränta endast vid underskott i kassakvoten. Det synes emellertid önskvärt att en möjlighet att utkräva straffränta införes även beträffande likviditets- kvoten, och utredningen har infört bestämmelser härom i sitt förslag. Det kan emellertid förutses, att kreditinrättningarna kommer att lojalt söka uppfylla de krav som kan komma att ställas på dem och att föreskrift om straffränta följaktligen kan inskränkas till sällsynta undantagsfall. Straff- räntesatserna bör kunna sättas så att de, åtminstone på längre sikt, elimi- nerar de direkta fördelar som ett underskridande av kvoterna kan medföra, men inte så att de skulle oskäligt hårt drabba räntabiliteten hos den kredit— inrättning på vilken de tillämpas.
Utredningens förslag om placeringskvoter m.m.
Överenskommelser eller lagstiftning? Liksom lagen om likviditetskvoter bör lagen om placeringskvoter endast utnyttjas sedan alla ansträngningar gjorts att nå en tillfredsställande lös— ning genom samråd eller frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättniugarna. Skälen för att i första hand rekommendera över- enskommelser synes i detta fall i själva verket ännu mycket starkare än i fråga om likviditetskvoter, eftersom placeringsregler av detta slag både från myndigheternas och de berörda kreditinrättningarnas synpunkt är avsevärt besvärligare att tillämpa. Det är t. ex. komplicerat att utforma och tillämpa den relativt strikta bestämning av prioriterade placeringar som erfordras vid en lagstiftning, om denna skall vara något mer än en obe- stämd ram för myndigheternas tillämpningsföreskrifter. Den osäkerhet som råder om pensionsreformens verkningar på försäkringsbolagens rörelse ger också anledning till tvivel om huruvida lagregler kan tillämpas i de väx— lande situationer som försäkringsbolagen kan komma att ställas inför. De smidigare former som kan åstadkommas genom samråd mellan riksbanken och kreditinrättningarna har därför avgjorda fördelar. Av samma skäl som ovan anförts rörande reservkvoter synes dock en lagstiftning nödvändig som en yttersta resurs.
Giltighetstid och förordnande myndighet Utredningen ser lagstiftningen om placeringskvoter m. ni. som ett extra- ordinärt kreditpolitiskt medel, motiverat av behovet att tillgodose statens
och bostadsproduktionens kreditbehov mot bakgrunden av det rådande läget på kapitalmarknaden och avsett att utnyttjas endast då andra möjligheter uttömts.
Det synes därför, för det första, väl motiverat att ge den en snävt begrän— sad giltighetstid. Dock förefaller en ettårig giltighetstid, i analogi med den som tillämpats för beredskapslagen, alltför kort; det synes bättre att välja en giltighetsperiod för vilken det nu kan förutses att de förhållanden som motiverat lagens tillkomst kommer att bli bestående. Utredningen vill där- för föreslå att lagen om placeringskvoter m. m. ges giltighet för en period på tre år.
För det andra gör utredningens syn på lagens motivering och förutsätt— ningarna för dess tillämpning det naturligt, att Kungl. Maj:t och inte riks- banken har att utfärda förordnande. De skäl, främst att det är fråga om ett normalt penningpolitiskt instrument, som talar för att utnyttjandet av lik- viditetskvotslagen lägges i riksbankens hand föreligger inte i fråga om placeringskvotslagen, och de prioriteringsbehov som ligger bakom denna är ett resultat av beslut som fattats av Konungen och riksdagen. Riksbanken bör dock kunna ta initiativet till prövning av om förordnande skall utfärdas, och i vilket fall som helst bör förordnande inte utfärdas utan hörande av riksbanken; det har även från praktisk synpunkt synts mest lämpligt att tillämpningsföreskrifterna får utfärdas av riksbanken.
Placeringskvotemas tillämpningeområde
Vid en lagstiftning som motiverats av behovet att prioritera vissa krediter är det i princip önskvärt att kretsen av de kreditinrättningar som omfattas av lagen göres så vid som möjligt. Om någon mera betydande grupp kredit— inrättningar undantages från reglernas tillämpning, ligger det nära till hands att, i ett läge då lagen måste utnyttjas, inriktningen av dess place- ringar förskjutes så att prioriteringssyftet motverkas och reglerna måste drabba övriga kreditinrättningar desto hårdare.
Det har stått klart, att försäkringsbolag och sparbanker skall kunna un- derkastas placeringsreglerna i fråga. Härigenom skulle de kreditpolitiskt motiverade ingreppen i försäkringsbolagens placeringar ske i särskild form, och den i direktiven ställda frågan om en översyn av försäkringslagens pla- ceringsregler ur kreditpolitisk synpunkt kunna anses besvarad. Vissa in- vändningar häremot har visserligen framförts. Beträffande sparbankerna har det hävdats, att dessa under alla förhållanden kan antagas anslå den ojämförligt större delen av sina resurser till prioriterade ändamål och att stora svårigheter skulle uppstå vid en tillämpning av placeringsregler i fråga om de många små sparbankerna. Dessa förhållanden kan emellertid inte enligt utredningens mening motivera att sparbankerna under alla för- hållanden undantages från tillämpningen av placeringsregler i prioriterings— syfte. Variationer i sparbankernas placeringsinriktning har dock förekom-
100 mit och kan tänkas förekomma i framtiden. Sparbankernas traditionella inriktning på bostadsfinansiering innebär emellertid, att det i allmänhet bör vara relativt lätt att uppnå tillfredsställande frivilliga överenskommelser.
Försäkringsbolagens rörelse är i högre grad än övriga kapitalmarknads- instituts inriktad på kreditgivning till oprioriterade ändamål, och de utgör den grupp av kapitalmarknadsinstitut, hos vilken en mot prioriterings- önskemålen stridande förändring i den aktuella placeringsfördelningen lättast kan nå väsentliga proportioner. Ur kreditpolitisk synpunkt är det därför obetingat nödvändigt att en lagstiftning om placeringsregler, om den överhuvudtaget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen. De invändningar som framförts mot en placeringslags tillämpning på försäk- ringsbolagen innebär inte heller ett underkännande av dessa synpunkter.
Försäkringsbolagens inbegripande under placeringskvotslagen skulle där- emot möjligen kunna resa spörsmålet, huruvida innehållet i förevarande lagförslag vore oförenligt med föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse. Närmast skulle väl därvid — såsom fallet var när under år 1952 ett utkast till jämförbara lagregler rörande försäkringsbolagens placeringar var före— mål för remissbehandling och granskning i lagrådet _ avses försäkrings- lagens i 274 & intagna placeringsnormer. Dessa innefattar krav på att för— säkringsfond för livförsäkring, med vilken enligt andra lagrum vissa andra fonder i detta avseende likställes, skall redovisas i vissa uppräknade slag av värdehandlingar, dock att lagrummet tillåter att 10 procent av fonden skall få placeras i princip fritt. Uppenbart. är att placeringskvotslagens tilläm- pande på försäkringsbolagen skulle medföra en skärpning av de i försäk— ringslagen uppställda kraven. Såtillvida skulle placeringskvotslagens rela- tion till försäkringslagen vara av precis samma beskaffenhet som den sär- skilda nu gällande kassareservlagens relation till de i 63 & banklagen upp- tagna kassareservreglerna. Lika litet som den särskilda kassareservlagen motiverade ändring i de ordinära bankreglerna synes placeringskvotsla— gens giltighet å försäkringsbolagen kunna ge anledning till ändring i för— säkringslagen. Ej heller i sak synes förevarande lag berättiga till andra konstateranden än den särskilda kassareservlagen; i det ena som det andra fallet är fråga om föreskrifter som med avseende på speciella förhållanden inför mera kvalificerade fordringar än som gäller enligt den för normala betingelser avsedda ordinarie lagstiftningen.
I spörsmålet om förevarande lagförslags förenlighet med försäkringsla- gen har emellertid under överläggningarna inom utredningen jämväl fram- förts den åsikten, att härvid främst borde uppmärksammas hurusom lag- förslaget till sina verkningar komme att strida mot den i 263 & försäkrings- lagen uttryckta principen om försäkringsbolagens skyldighet att >>bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad». Här- till må sägas att ingripanden, som i likhet med lagförslaget inskränker rätten för försäkringsbolagen att verkställa placeringar enligt reglerna i
274 5, givetvis kunna föranleda att placeringarna måste ske till en mera ofördelaktig ränta. Därmed är likväl inte konstaterat, att lagförslaget skulle vara ägnat att åsidosätta den omförmälda s. k. skälighetsprincipen. Denna är inte uppställd såsom ett hinder mot samhällets av allmännyttans intresse motiverade ingripanden genom lagstiftningsåtgärder utan syftar till att gentemot bolaget värna den enskilda försäkringstagarens ställning. Såsom utvecklats i förarbetena till försäkringslagen innebär nämligen skälighets- principen ett krav på att »kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare» (prop. 1948: 50 s. 219). I praktiken kommer detta — framhöll försäkrings— utredningen — att betyda en förpliktelse för bolaget att »iakttaga spar- samhet med avseende å sina omkostnader samt tillgripa ändamålsenliga regler för fördelningen av uppstående vinst mellan försäkringstagarna» (SOU 1946: 34 s. 34).
Lagen bör, enligt utredningens åsikt, även omfatta postsparbanken och postgirokontoret. lnkluderandet av postsparbanken får ses som en logisk konsekvens av att sparbankerna inbegripits. Postgirots inlåning är visser- ligen av kortfristig karaktär, men tillgångssidan domineras av obligationer med delvis lång löptid och andra typiska kapitalmarknadsplaceringar som kommun- och bostadslån, och det synes avgjort mest ändamålsenligt att postgirot i avseende på tillämpbarheten av placeringskvoter likställes med postsparbanken.
Utredningen har även funnit sig böra föreslå, att placeringskvoter skall kunna föreskrivas för de fondstyrelser, som förvaltar allmänna pensions— fonden. Allmänna pensionsfonden bygges som bekant upp av de avgifter som erlägges för allmän tilläggspension och fördelas, när det gäller förvalt- ningen av fondens medel, på tre fondstyrelser. Det huvudsakliga motivet för fondbildningen inom tilläggspensioneringens ram är av samhällsekonomisk art. Det har ansetts önskvärt att skapa en motvikt mot tilläggspensionering- ens väntade negativa effekter på i första hand existerande pensionsför— säkringar och andra pensionsanordningar och dessutom på övrigt sparande, i försäkringsform eller av annat slag, som skett med tanke på ålderdomen.
För att undvika svårartade rubbningar på kapitalmarknaden i samband med pensionsreformen är det önskvärt att placeringen av allmänna pensions- fondens medel inriktas på prioriterade ändamål i minst samma utsträckning som varit fallet för SPP, andra försäkringsbolag och pensionskassor. De i reglementet för pensionsfonden givna placeringsreglerna har lika litet som försäkringslagens placeringsregler utformats ur penningpolitisk synpunkt; de anger den typ av tillgångar fonden får förvärva och medger i princip vilken fördelning som helst mellan prioriterade och oprioriterade ändamål. En reservation får här göras för det 5. k. återlånesystemet, som innebär att en del av inbetalade avgifter fr. o. m. är 1961 under vissa förutsättningar, som ligger utanför de fondförvaltande organens kontroll, kan lånas tillbaka
av avgiftsbetalarna. Dessa kan såtillvida anses utgöra en särskilt gynnad låntagargrupp. Pensionsfondsmedlens fördelning på prioriterade och oprio— riterade ändamål kan sålunda tänkas av olika skäl variera inom vida grän— ser, och det finns samma starka skäl som i fråga om försäkringsbolagen att inbegripa fondstyrelserna under placeringskvotslagen.
Placeringskvoternas konstruktion Det föreligger stora skillnader även hos kreditinrättningar av samma slag i fördelningen av de utestående placeringarna mellan prioriterade och oprio— riterade ändamål, och redan av denna anledning ter det sig klart olämpligt att placeringsreglerna konstrueras som totalkvoter, d. v. 5. så att vid en gi— ven tidpunkt en viss del av ett kreditinstituts totala placeringar skulle ut— göras av prioriterade krediter. Krav på en snabb ökning av de prioriterade krediternas andel skulle på grund av långivningens övervägande långfristiga karaktär lätt kunna leda till orimliga resultat. Reglerna får i stället utfor- mas som marginella kvoter, d. v. 5. så, att en viss del av ökningen av en kreditinrättnings totala placeringar, med de undantag som kan vara moti- verade, under en angiven period skall redovisas i en ökning av prioriterade placeringar.
Den närmare preciseringen av placeringskvotens täl j are och nämnare ger upphov till en rad detaljproblem, beträffande vilka hänvisas till kommen— taren i kapitel VII. Den viktigaste frågan är emellertid den avgränsning av prioriterade placeringar, som ligger till grund för bestämningen av täljaren. Denna avgränsning får göras mot bakgrund av utredningens ställnings- tagande i prioriteringsfrågan, som innebär att prioriteringen skall avse att i möjligaste mån tillgodose statens upplåningsbehov och finansieringen av nyproducerade bostäder och inte sträckas därutöver.
De prioriterade obligationsplaceringarna bör därför utom statsobligationer (och övriga statspapper) endast omfatta stadshypotekskassans och bostads- kreditkassans obligationer jämte obligationer emitterade av hypoteksaktie- bolag, beträffande de sistnämnda dock endast under förutsättning att bola— gens motsvarande utlåning avser prioriterade bostadsändamål. Ett avsteg från denna stränga avgränsning av prioriterade obligationsplaceringar synes dock böra göras i fråga om hypoteksbankens obligationer, som traditionellt alltid likställts med statens och stadshypotekskassans. Om de räknas som prioriterade placeringar överensstämmer gränsdragningen för övrigt helt med den som gjorts i fråga om likviditetskvotens täljare. Lån mot inteck- ning i fastighet med bebyggelse för bostadsändamål, under uppförande eller nyligen färdigställd, får vidare räknas som prioriterade placeringar. Place— ringens formella karaktär bör emellertid inte vara avgörande, utan även andra placeringar såsom lån upptagna eller garanterade av kommun och förvärv av bostadsfastigheter bör inräknas i den mån de ur prioriteringssyn- punkt kan likställas med ovannämnda lån mot inteckning i bostadsfastighet.
Kvotsättningen vid placeringskvoter; sanktionsbestämmelser Sparbanker, försäkringsbolag och postens bankrörelse har under senare tid placerat en mycket stor del av det förvaltade kapitalets ökning i obligationer och lån, som enligt vad som ovan sagts skulle vara prioriterade. Placerings- reglernas syfte skulle i första hand få bli att garantera att denna place- ringsfördelning uppehålles; däremot kan det inte rimligen komma i fråga att med deras hjälp söka åstadkomma en högre andel för de prioriterade krediterna än t. ex. den som uppnåddes under år 1957, och som i genom- snitt var ca 75 procent för försäkringsbolagen och åtminstone upp mot 90 procent för sparbankerna. Kvotsättningen vid tillämpning av lagen om placeringskvoter får sålunda rättas efter de differenser mellan placerings- inriktningen hos olika typer av kreditinstitut som i praxis framkommit. Att i lagen ange olika maxima för olika slag av kreditinrättningar förefaller dock olämpligt, bl. a. med hänsyn till att all erfarenhet av naturliga skäl saknas i fråga om fondstyrelsernas placeringsinriktning. I lagen om place- ringskvoter har därför endast införts ett maximum för den föreskrivna kvotens storlek, och detta har inte kunnat sättas lägre än 80 procent.
Med samma motivering som vid kassa- och likviditetskvoter bör lagen ge möjlighet att föreskriva en viss straffränta om kraven på placeringskvot inte uppfylles. Bestämmelserna härvidlag måste emellertid skilja sig från dem som avser likviditetskvoter på grund av kvoternas annorlunda kon— struktion.
Av prioriteringshänsyn motiverad skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter
Från placeringskvoternas tillämpningsområde har undantagits affärsban- ker och centralkassor för jordbrukskredit. Centralkassornas bostadskredit- givning är av obetydlig omfattning, och det förefaller inte rimligt att ut- nyttja placeringsregler för att åstadkomma att dessa på kreditgivning till jordbruket helt inriktade institut lämnade ett bidrag till bostadsbyggandets finansiering i form av bostadslån.
Affärsbankerna ger sitt bidrag till bostadsfinansieringen i tre former. För det första kan de förvärva obligationer emitterade av bostadsfinansierande hypoteksinstitut. Under senare delen av femtiotalet har detta blivit den vik- tigaste formen för affärsbankernas bidrag till bostadssektorns långfristiga finansiering. Utredningen har tidigare redovisat sin uppfattning, att affärs— bankernas engagemang i bostadskreditgivningen på denna väg bör stimule- ras och att uppbyggandet av till bankerna anknutna hypoteksinstitut kan stärka placeringsmöjligheterna för hypoteksobligationer. Om de i bostads— finansiering engagerade hypoteksinstitutens obligationer i enlighet med vad som ovan föreslagits får ingå i likviditetskvotens täljare har en viss priori- tering av bostadskrediter skett redan inom likviditetskvoternas ram. För det andra är affärsbankerna traditionellt de största kreditgivarna i fråga om lån under byggnadstiden, huvudsakligen i form av byggnadskreditiv. För det
tredje existerar en stock äldre bostadslån i form av reverslån, som under senare är endast i mindre omfattning har erhållit tillskott genom ny lån- givning och som normalt kan betraktas som reellt långfristiga.
Det kan ifrågasättas, om man med tanke på extraordinära fall, då bo— stadsfinansieringen möter stora svårigheter, skulle ge möjlighet att tillgripa placeringsregler för affärsbankerna, motiverade från prioriteringssynpunk- ter och anslutande till de placeringskvoter som enligt det föregående skall kunna tillämpas för kapitalmarknadsinstituten. Utredningen har emellertid bedömt läget så att någon nämnvärd minskning av affärsbankernas fasta bostadslån inte är sannolik och att utlämnande av nya byggnadskreditiv bör kunna påräknas i tillfredsställande omfattning under förutsättning att byggnadskrediter kan avlyftas utan alltför stor eftersläpning. Det extra bi- drag som affärsbankerna i en krissituation kan behöva lämna till bostads— finansieringen får ges i den ovan anvisade formen —— förvärv av obligatio- ner utfärdade av i bostadsfinansieringen engagerade hypoteksinrättningar. Detta kan givetvis aktualisera höjningar av de föreskrivna likviditetskvo- terna.
Det är enligt utredningens mening naturligt att en sådan av prioriterings- hänsyn motiverad höjning av likviditetskvoterna, i likhet med förordnande om placeringskvoter, skall kunna företagas av Kungl. Maj:t på eget initia- tiv. Utredningen har därför velat föreslå att Kungl. Maj:t som ett komple- ment till förordnande om placeringskvoter ges möjlighet att för affärsban- kernas del höja av riksbanken förordnade likviditetskvoter. Med hänsyn till ändamålet med det instrument som sålunda lägges i Kungl. Maj:ts hän- der synes den tillåtna skärpningen av likviditetskvoterna kunna begränsas till 10 procentenheter. En särskild fråga uppstår härvid, om en skärpning av de av riksbanken föreskrivna kvoterna skulle föra kvotkravet över de 60 procent som i likviditetskvotslagen anges som ett maximum. Med tanke på denna situation bör Kungl. Maj:t enligt utredningens mening medges rätten att höja likviditetskvoterna utöver likviditetskvotslagens maximum, dock ej högre än till 65 procent.
KAPITEL VI
Kommentar till lagen om likviditetskvoter
1 &. Riksbankens befogenheter enligt lagen Såsom utvecklats redan i den allmänna motiveringen kan som skäl för att riksbanken tillägges befogenheten att förordna om likviditetskvot eller kassa- kvot åberopas i främsta rummet att ett utövande av denna befogenhet ligger i linje med de åtgärder, som redan för närvarande står riksbanken till buds inom ramen för dess kreditpolitiska funktioner. Det nu föreslagna kredit- politiska instrumentet bör därför av ganska naturliga skäl ses som ett kom- plement till de förut existerande och handhas av samma institution som dessa. I det sagda innefattas också ett konstaterande av vad som likaledes berörts i föregående mera allmänna sammanhang, nämligen att användandet av likviditets- eller kassakvoter inte längre bör betraktas såsom ett extra- ordinärt ingripande, betingat av utomordentliga omständigheter, utan så— som ett utnyttjande av ett instrument, vilket finnes till reds även med tanke på mera normala förhållanden. Detta betraktelsesätt är inte oförenligt med att ifrågavarande instrument skall få tas i anspråk först »i den mån så prövas oundgängligen nödigt» för att uppnå målet för riksbankens pen- ningpolitik. De citerade orden, som kommenteras ytterligare något i det följande, vill just accentuera instrumentets karaktär av reservresurs, som hör begagnas endast när den därmed avsedda effekten inte kan vinnas på annan väg; däremot bör de inte tolkas såsom åsyftande en utpräglad kris- situation.
Att riksbanken anförtrotts uppgiften att utfärda förordnande, varom här är fråga, innebär visserligen att det är på riksbanken det ankommer att helt självständigt avgöra när förordnandet erfordras. Vad emellertid gäller för- ordnandets innehåll må uppmärksammas, att detta i princip bestämmes av själva lagen. Riksbankens funktion skulle med tanke härpå kunna sägas bestå i att utlösa tillämpningen av föreskrifter, som på förhand utformats av de lagstiftande instanserna. I ett annat, jämförbart sammanhang har riksbankens roll på ett särskilt markant sätt begränsats till en dylik funk- tion; här avses vissa av riksbankens befogenheter enligt lagen den 7 decem- ber 1951 om räntereglering m. m. Principen om att den åtgärd riksbanken får tillgripa bestämmes av lagen är dock i själva verket i ytterst väsentliga avseenden modifierad. Riksbanken har med andra ord enligt förslaget tillagts
ett betydande inflytande på innehållet i det utfärdade förordnandet. Till en början må i detta hänseende beaktas, att det är riksbanken som fastställer den faktiska procentsatsen för kvoternas storlek. Härvidlag förutsätter alltså de i sj älva lagen givna bestämmelserna om förordnandets innehåll en ofrån- komlig komplettering genom ett avgörande av riksbanken. På denna punkt kan för övrigt sägas föreligga viss överensstämmelse med anordningen i ränteregleringslagen, närmast i vad angår den där inrymda befogenheten för riksbanken att fixera maximiränta respektive minimiränta. Enligt för— slaget skall riksbankens fastställande av procentsatsen för likviditetskvoten respektive kassakvoten upptagas i själva förordnandet. Därutöver är att märka, att riksbanken har att i samband med förordnandet utfärda tillämp— ningsföreskrifter, vilka skall upptaga de för förordnandets praktiska till- lämpande erforderliga anvisningarna (se förevarande paragrafs andra stycke). I tillämpningsföreskrifterna skall exempelvis lämnas besked om vilka beräkningsperioder som skall iakttagas (se härom 10 å andra stycket). Tillämpningsföreskrifterna kommer överhuvudtaget att utgöra det på vissa punkter nödvändiga komplementet till själva förordnandet.
I vissa andra hänseenden är åter lagförslagets konstruktion sådan, att riksbanken väl ej nödvändigtvis måste men dock kan inverka på för- ordnandets innehåll. Här åsyftas bl. a. de sammanhang där riksban- ken tillerkänts bemyndigande att i mildrande riktning meddela allmänt verkande avvikelser från förordnandets innehåll. Så är fallet enligt 4 & tredje stycket, som möjliggör för riksbanken att låta likviditetskvotens täljare beräknas liberalare än vad som följer av den legala enumerationen i samma paragrafs första och andra stycken samt vidare enligt 5 5, som ger riksbanken möjlighet att på motsvarande sätt modifiera kvoternas näm- nare. I nära samband med riksbankens befogenheter enligt de nu anförda lagrummen står riksbankens frihet dels enligt 2 g att begränsa förordnan- dets giltighet till enbart viss kategori av de kreditinrättningar beträffande vilka förordnande må gälla eller till enbart vissa inrättningar inom de olika kategorierna, ävensom att undantaga viss kreditinrättning från förordnan- det, dels oek enligt 6 5 andra stycket att differentiera kvotens procentuella storlek allt efter kreditinrättningarnas storlek eller efter arten av den be- drivna rörelsen. Av särskild karaktär är den befogenhet som 9 & skänker riksbanken. Sagda lagrum tillåter riksbanken att beträffande viss kredit- inrättning medge sådan avvikelse från meddelat förordnande som med hän— syn till de för i—nrättningen föreliggande omständigheterna prövas erfor— derlig. Här är följaktligen fråga om en möjlighet till individuell dispens i vissa avseenden från vad som skolat följa av förordnandet.
Förntsättningarna för förordnande; förordnandets tidsbegränsning Det i första stycket förekommande, ovan omnämnda uttryckssättet »i den mån så prövas oundgängligen nödigt» är hämtat från motsvarande formu—
lering i 1 & ränteregleringslagen av förutsättningarna för de ingripanden, varom där är fråga. I förevarande sammanhang bör uttryckssättet — såsom redan antytts —- uppfattas såsom en anvisning om att förordnande om lik- viditetskvot eller kassakvot bör stå tillbaka för andra anordningar med motsvarande effekt, i den mån sådana kan anses tillräckliga. Som anförts i de allmänna motiven, förutsättes såsom önskvärt att frivilliga överens— kommelser mellan kreditinstituten och riksbanken gör formliga ingripan— den med stöd av lagen obehövliga. En dylik aspekt på begagnandet av för- ordnandeinstrumentet är ägnad att ytterligare tydliggöra instrumentets upp— gift att tjäna som en yttersta resurs.
Som framgår av lagtexten föreligger valfrihet mellan att låta förordnandet avse viss bestämd tid och att utfärda det med giltighet tills vidare. Några allmänna riktlinjer för hur detta val bör träffas torde det ej vara nödvändigt att meddela, och den sakliga skillnaden är inte stor, eftersom båda slagen av förordnande givetvis då så synes motiverat kan ändras eller ersättas av nytt förordnande. I ett någorlunda statiskt läge kan ibland ett förordnande, som gäller tills vidare, ha vissa företräden. Å andra sidan erbjuder förfarandet med tidsbestämda förordnanden, som eventuellt får avlösa varandra, na— turliga tillfällen för att jämka förordnandets innehåll efter de så småning- om eventuellt förändrade kreditpolitiska betingelserna. Eftersom lagen av skäl som ovan angetts har sin giltighetstid på förhand begränsad, har ett stadgande påkallats, enligt vilket förordnande, som gäller vid tiden för upp— hörandet av lagens giltighet, därmed skall förlora sin verkan; stadgandet har upptagits som en övergångsbestämmelse.
2 5.
Av förordnande omfattade kreditinrättningar Kretsen av de i paragrafen upptagna kreditinrättningarna för vilka förord— nande om likviditetskvoter kan utfärdas sammanfaller med ett undantag med de institut, vilka enligt 1 & lagen om bankrörelse äger att —— vid sidan av riksbanken — bedriva bankrörelse i detta begrepps vidare mening, d. v. s. verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Undantaget avser den kreditrörelse, som järnkontoret enligt särskilt stadgande må utöva. Denna har i föreva— rande sammanhang ansetts betydelselös, och järnkontoret har därför inte medtagits i uppräkningen i paragrafen. Förordnande om kassakvot kan i enlighet med vad som sagts i föregående kapitel inte omfatta sparbanker eller centralkassor för jordbrukskredit; möjligheten att tillämpa kassakvo- ter är därför inskränkt till bankaktiebolag, postsparbanken och postgiro— rörelsen.
Bestämmelserna har utformats så att förordnande väl kan, men ej måste avse samtliga uppräknade grupper av kreditinrättningar. Det kan nämligen finnas skäl att inte låta ett förordnande om iakttagande av likviditetskvoter
eller kassakvoter omfatta alla slagen av institut, eller alla storleksgrupper av institut av en viss typ. Härvid avses i första hand det fall, att ett ur kreditpolitisk synpunkt tillfredsställande läge i fråga om ett visst slag av kreditinrättningar föreligger utan att placeringsreglerande ingrepp behövt vidtagas eller att ett sådant läge nåtts genom frivilliga överenskommelser, som ju är den av utredningen i första hand rekommenderade vägen.
För sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen kan dessutom, om utredningens förslag följes, förordnas om placeringskvoter i den ordning som anges i lag om placeringskvoter m. m. I de situationer då förordnande om placeringskvoter tillgripes står prioriteringen av statens och bostads- byggandets krediter i förgrunden bland kreditpolitikens målsättningar, och de åtgärder som vidtages i prioriteringssyfte bidrager till uppnåen- det av det andra målet för kreditpolitiken, kontrollen av kreditvolymen. I själva verket blir i ett sådant läge det från kreditpolitisk synpunkt viktiga de nämnda kreditinrättningarnas bidrag till de prioriterade än- damålens finansiering och inte den del av detta bidrag som ges i form av förvärv av i likviditetsreserven ingående tillgångar. Då förordnande getts enligt lagen om placeringskvoter för en typ av kreditinrättningar bör dessa sålunda normalt inte samtidigt vara underkastade likviditetskvoter. En sådan dubblering av placeringsregler skulle endast komplicera handhavandet av och anpassningen till den i detta läge Viktiga formen av regler, utan att några väsentliga fördelar vunnes.
Bestämmelserna i 2 5 ger också möjlighet att från förordnande undan— taga kreditinrättningar av en viss typ under en angiven storlek. Storleken kan härvid mätas efter fondernas storlek, som i beredskapslagen, eller efter omslutningens belopp. Bestämmelsen har tillkommit främst med tanke på den stora mängden mindre sparbanker. Dessa har en till sin storlek och lokala omfattning relativt sett begränsad rörelse. Om det befinnes lämpligt kan de, eventuellt tillsammans med centralkassorna, undantagas från lik- viditetsreglerna och endast övervakas med hänsyn till utvecklingstenden- serna i deras placeringar, om nödvändigt med utnyttjande av den i 10 & stadgade rapporteringsskyldigheten. Utredningen har velat lämna frågan öppen, huruvida ett sådant undantag bör göras. De mindre sparbankernas likviditet är snarast högre än de störres, varför ur denna synpunkt något undantag inte ter sig nödvändigt.
Slutligen har intagits en bestämmelse om att viss kreditinrättning kan undantagas från förordnandet, om särskilda omständigheter gör detta önsk- värt. Bestämmelsen är avsedd att medge en smidig tillämpning av lagen i fall som inte nu kan förutses, och bör utnyttjas restriktivt och under inga för— hållanden på ett godtyckligt sätt. Den kan jämföras med stadgandet i 9 5 om rätt för riksbanken att för viss kreditinrättning medge avvikelse från meddelat förordnande, vilken innebär möjlighet till modifikation av eller tidsbegränsat undantagande från förordnandet.
Likviditetskvotens konstruktion
Stadgandena i 3 5 innebär, att likviditetskvoten är en totalkvot, inte en marginell kvot. Den avser således balansposternas totala storlek vid varje beräkningstillfälle, inte deras förändringar över en viss period. Reglerna för beräkning av kvotens täljare och nämnare återfinns i de båda följande paragraferna.
4 5. Likviditetskvotens täljare Likviditetskvotens täljare skall, förutom inneliggande kassa och tillgodo- havande i riksbanken, enligt utredningens tidigare redovisade ställningsta— gande omfatta statspapper samt hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och, med visst förbehåll, hypoteksaktiebolagens obli— gationer. I täljaren bör också i princip ingå övriga likvida tillgångar, som snabbt kan förvandlas i kassa och som utgör nära liggande alternativ till placeringar i t. ex. korta statspapper. Härigenom nås att en banks likviditets- kvot inte kan påverkas av att banken genomför omplaceringar mellan sådana likvida tillgångar som ingår i täljaren och sådana som inte får inräknas i denna, något som tillgodoser myndigheternas intresse av att kunna beräkna verkningarna av kvotsättningen. En lika behandling av ur likviditetssyn— punkt likartade tillgångar synes även ligga i kreditinstitutens intresse. De kan då fördela sina likvida tillgångar affärsmässigt rationellt utan att be— höva taga hänsyn till att valet mellan olika placeringar skulle påverka likviditetskvotens storlek.
I det följande kommer först beräkningsmetoderna avseende vissa in- hemska likvida tillgångar att kommenteras. Därefter behandlas frågorna om inräknandet av utländska tillgodohavanden och hypoteksaktiebolagens obligationer och om obligationsportföljens värdering. Inledningsvis bör kanske även anmärkas, att beräkningsreglerna i sin fulla utsträckning är utarbetade med tanke på affärsbankerna, vilkas rörelse är den mest diffe- rentierade. En del av beräkningsreglerna kommer därför inte att behöva tillämpas på de andra slagen av kreditinrättningar.
Nettoberäkningen av vissa likvida tillgångar Behandlingen av andra likvida tillgångar än värdepapper syftar till att ge- nomföra en nettoberäkning, som medför att en banks faktiska kvot inte kan påverkas av dess kortfristiga transaktioner med riksbanken och andra kreditinstitut. Enligt accepterad praxis inräknas emellertid checkar och postremissväxlar i täljaren utan någon motsvarande avdragspost.
Den första punkt där en nettoberäkning tillämpas gäller ställningen gent- emot riksbanken. Bland de likvida tillgångarna ingår givetvis tillgodohavan-
den i riksbanken, och vid beräkningen av nettosumman av dessa tillgångar har skuld till riksbanken och rediskontering i riksbanken upptagits som av— dragsposter. Resultatet blir att upplåning i riksbanken i och för sig inte påverkar nettobeloppet av likvida medel, oberoende av om upplåningen tar formen av hypotekslån eller rediskontering. Förslaget överensstämmer häri med gällande likviditetsöveren skommelse. Vid en tillämpning av beredskaps- lagen skulle däremot, med hänsyn till nuvarande praxis vid beräkning av bankaktiebolags kassareserv, någon nettoberäkning inte göras vid rediskon— tering. Däremot skulle vid hypotekslån en nettoberäkning komma till stånd såtillvida, att de som säkerhet för lånet pantsatta obligationerna enligt 63 & fjärde stycket banklagen inte skall inräknas i kassareserven.
Ställningen gentemot inhemska kreditinrättningar beräknas strikt netto. Ingen skillnad göres mellan avista tillgodohavanden och dagslån å ena sidan och tillgodohavanden på längre tids uppsägning å den andra. Den skillnad som denna indelning markerar har ansetts mindre väsentlig ur här relevant synvinkel, och varje exakt gränsdragning synes vansklig. Kreditinrättningar som ingår i beräkningen är sådana som kan underkastas förordnande om lik- viditetskvoter, oavsett om sådant förordnande utfärdats eller inte. Beräk— ningen skall sålunda (med ett undantag som strax skall anges) gälla den to- tala ställningen gentemot bankaktiebolag, centralkassor, sparbanker, post- sparbanken och postgirokontoret. En sådan avgränsning har synts tillfreds- ställande, även om vissa transaktioner med hypoteksinstitut, försäkringsbo- lag och i framtiden med fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden kan ha en liknande kortfristig karaktär. I praktiken torde regeln, liksom den som gäller ställningen gentemot riksbanken, få större betydelse endast för affärs— banker och postgirokontoret. Postsparbanken gör traditionellt inga trans- aktioner med andra kreditinstitut. Sparbankernas och centralkassornas re- lationer med andra kreditinrättningar är i stort sett inskränkta till Spar- bankernas Bank respektive Jordbrukets Bank, och dessa utgör ett speciellt problem som krävt en speciell lösning.
Inlåningen i Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank härrör huvud- sakligen från sparbanker respektive centralkassor. En nettoberäkning av dessa bankers ställning gentemot kreditinrättningar, som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, skulle därför ge som resultat en mycket stor negativ post. De båda bankernas rörelse är av en helt annan karaktär än övriga bankaktiebolags, och deras inlåning från sparbanker och central- kassor kan sägas vara jämställd med inlåningen från allmänheten hos de övriga. För att komma till rätta med detta problem har samma konstruk- tion valts som i bankinspektionens praxis vid beräkningen av bankernas kassareserv enligt 63 å banklagen. I detta sammanhang har den utformats så, att för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank skuld till sparbanker resp. centralkassor kommer att avdragas vid nettoberäkningen endast i den mån fordringar finnes på respektive grupp av kreditinrättningar.
Centralkassornas nettoställning gentemot Jordbrukets Bank influeras av vad som i praktiken är en utlåning från vissa kassor till andra och som till- gär så att de förra håller tillgodohavanden i banken, som i sin tur har mot- svarande fordringar på de senare. Några kassor finansierar ständigt en del av sin utlåning på detta sätt, och deras skuld till banken underskrider aldrig ett i förhållande till deras rörelse mycket betydande belopp, medan andra mera tillfälligt, men gång efter annan, upptager län. De centralkassor som har en stor skuldsättning till Jordbrukets Bank skulle inte kunna uppfylla likviditetskvotskrav, som innebär att skulden ingår som en negativ post vid beräkningen av kvotens täljare.
Det är inte utredningens avsikt att penningpolitiskt motiverade place— ringsregler skall lägga hinder i vägen för en regional utjämning av jord- brukskasserörelsens resurser. Vid överenskommelser mellan centralkassorna och riksbanken kan problemet lösas genom att man ser på likviditetsförhål- landena hos samtliga centralkassor som en helhet, något som förefaller rim- ligt med tanke på den inbördes solidariteten inom jordbrukskasserörelsen. Om däremot den här föreslagna lagen skall tillämpas på centralkassorna och en regional utjämning av nuvarande slag alltjämt är aktuell, får riks— banken med utnyttjande av bestämmelserna i 4 & tredje stycket undan- taga vissa skulder till Jordbrukets Bank från de i andra stycket b) nämnda skulderna under den självklara förutsättningen att medgivandet inte utnytt- jas till att kringgå kvotkravens syfte.
Ytterligare ett påpekande bör göras angående beräkningen av en central- kassas likvida tillgångar, nämligen att de till centralkassan anslutna jord- brukskassornas kassa och postgirobehållning skall inräknas. Något särskilt stadgande härom synes inte erforderligt.
De föreslagna reglerna för behandlingen av ställningen gentemot inhemska kreditinstitut överensstämmer i stort sett med dem som återfinnes i 1952 års likviditetsöverenskommelse. I täljaren inräknas där nettofordringarna, både avista och på tid, på inhemska banker, medan nettoskulden gentemot sparbanker inräknas i nämnaren. Vid beräkning av kassareserv enligt bank- inspektionens praxis sker också en viss nettoberäkning i täljaren av ställ- ningen mot de tre grupperna bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor var för sig. Den avser dock endast avista fordringar och skulder jämte dags- lån, och nettoberäkningen är ofullständig såtillvida att skulder avdrages endast i den mån fordringar finnes; den i täljaren inräknade nettoställ- ningen kan alltså inte antaga negativa värden.
Tillgodohavanden i utlandet
Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle avista tillgodohavanden hos utländska banker och bankirer i enlighet med bankinspektionens praxis komma att inräknas bland de likvida tillgångarna. Enligt 1952 års överens- kommelse om likviditetskvoter sker däremot en nettoberäkning av ban—
kernas avistaställning gentemot utländska banker; till nettofordringarna (som kan vara negativa) lägges utländska växlar, varefter valutakonton och täckta rembourser subtraheras. Den summa som erhållits på detta sätt inräknas därefter i nettosumman likvida tillgångar.
I enlighet med vad som sagts ovan i kapitel V skall inte enligt utred- ningens förslag några utländska tillgångar automatiskt medtagas vid be- räkningen av likviditetskvotens nämnare. Utredningen förutsätter emeller- tid, att medgivanden enligt tredje stycket lämnas för att låta utländska till- gångar inräknas bland de likvida tillgångarna i den utsträckning som motiveras av bankernas normala utrikesrörelse. Av de kreditinstitut, för vilka det föreliggande lagförslaget avses kunna tillämpas, är det endast affärsbankerna som har någon utrikesrörelse, och bland affärsbankerna är det vidare framför allt de större bankerna som regelmässigt bedriver en så beskaffad utrikesrörelse, att de kan åberopa särskilda skäl för valuta- behållningar även utöver de för de dagliga transaktionerna erforderliga beloppen. Med hänsyn härtill och med tanke på de skiftande krav som valuta- utvecklingen kan ställa måste medgivande kunna utformas flexibelt.
Obligationsportföljen I kapitel V har avgränsningen av de i likviditetsreserven ingående obliga- tionerna motiverats. Liksom i 1952 års likviditetskvoter inräknas statspap- per samt obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt, med viss begränsning, av hypoteksaktiebolag. Avgränsningen har influerats av två synpunkter: dels den traditionella sär- ställning som statens, hypoteksbankens och stadshypotekskassans obliga— tioner intager, dels önskan att inkludera alla obligationer som utfärdas av bostadsfinansieringsinstitut. I lagtexten har det senare motivet kommit till uttryck genom att bostadskreditkassans och hypoteksaktiebolags obliga- tioner får inräknas, de senare dock endast i vad avser obligationer som emit— terats efter den 1 januari 1959 och under förutsättning att bolagets rörelse i tillräcklig grad avser belåning av nyproducerade bostäder.
Som tidigare framhållits anser utredningen att det intresse som på senare tid visats för till banker och sparbanker anknutna hypoteksinstitut utgör ett värdefullt bidrag till att vidga basen för bostadsfinansieringen. Det kan inte heller anses rimligt att gynna stadshypotekskassan och bostadskredit— kassan i förhållande till hypoteksaktiebolag med likartad rörelse. Från dessa synpunkter förefaller det väl motiverat att låta hypoteksaktiebolagens obligationer få ställningen som likvida tillgångar. Vissa skäl talar emellertid mot att utan förbehåll inräkna samtliga av hypoteksaktiebolag emitterade obligationer. För det första talar lagen om hypoteksaktiebolag om aktiebolag som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt. Något hinder finns sålunda inte för att ett hypoteksaktiebolag skulle ha som ända— mål att belåna industrifastigheter, även om de flesta, men inte alla, bolags-
ordningar för nu existerande hypoteksaktiebolag innehåller stadganden som inskränker rörelsen till belåning av bostads- och affärsfastigheter, i några fall till en— och tvåfamiljshus. Med hänsyn till de prioriteringssynpunkter som får läggas även på utformningen av likviditetskvotslagen skulle ett okvalificerat inkluderande av hypoteksaktiebolagens obligationer sålunda följaktligen inte vara helt adekvat. För det andra finns för närvarande ute- stående en relativt stor stock äldre obligationer emitterade av hypoteks- aktiebolag till ett sammanlagt nominellt värde på nära 400 miljoner kronor, som inte inräknas bland likvida tillgångar enligt nu tillämpad överenskom— melse om likviditetskvoter, och vilkas inkluderande i likvida tillgångar en- ligt den föreslagna lagen skulle på ett oberäkneligt sätt under en övergångs- period kunna påverka bankernas likvida tillgångar genom inköp från ban- kernas sida av sådana obligationer.
Den utväg som kommittén valt är att föreslå, att i de likvida tillgångarna får inräknas obligationer emitterade av hypoteksaktiebolag efter ett datum som ligger nära den tidpunkt då utredningens förslag framlägges, förslags— vis den 1 januari 1959. Hypoteksaktiebolags mot obligationslån svarande utlåning skall vidare avse nyproducerade bostäder. Det får ankomma på riksbanken att avgöra i vad mån denna förutsättning är uppfylld, och i tillämpningsföreskrifterna ange de hypoteksbolag, vilkas obligationer räknas som likvida tillgångar, eller de obligationslån som kommer i fråga.
Några problem om värderingen av tillgångsposterna kan knappast sägas föreligga annat än i fråga om obligationer, och i den mån några svårigheter skulle uppstå kan de lösas genom tillämpningsföreskrifter. Värderingen av Obligationsportföljen kan däremot starkt påverka den beräknade nettosum— man av likvida tillgångar, och det står klart, att värderingsprinciperna i detta fall bör anges i lagen. Sedan flera år tillbaka ligger de nominella värdena i genomsnitt något högre än marknadsvärdena, och riksbankens belånings- värden underskrider i sin tur marknadsvärdena med en betryggande margi— nal. Värderingsnormen bör emellertid inte väljas med hänsyn till dess in— verkan på de beräknade likviditetskvoternas faktiska höjd. I stället får man utgå från den värderingsprincip som av sakliga skäl synes bäst och avpassa lagens maximum för likviditetskvoterna och den faktiska kvotsättningen därefter.
De bokförda värdena är avgjort olämpliga. För affärsbankernas del är den enda inskränkning, som enligt banklagen finns i fråga om Obligationernas värdering, att de inte får upptagas över verkliga värdet, vilket i detta fall får anses vara marknadspriset. I praktiken synes visserligen det bokförda värdet på obligationerna för närvarande inte alltför väsentligt avvika från marknadsvärdet, men det skulle vara olämpligt, såväl att en bank genom sin värdering av obligationer skulle kunna påverka sin redovisade kvot som att hänsynen till likviditetskraven skulle kunna påverka bankens bokfö- ringsvärden.
Vid en tillämpning av beredskapslagen skulle, genom anknytningen till banklagens kassareservregel, obligationerna upptagas till riksbankens be- låningsvärden. Denna praxis synes rimlig vid en kassareservregel, som avser att säkerställa bankernas omedelbara betalningsberedskap, eftersom belå- ningsvärdet anger i vilken utsträckning en obligation kan »förvandlas i penningar» genom att belånas i riksbanken. Däremot kan invändningar riktas mot användandet av belåningsvärden i en penningpolitisk lagstiftning. Summan av affärsbankernas likvida tillgångar blir beroende av de av riks- banken ensidigt bestämda belåningsvärdena, och även om det får anses uteslutet, att riksbanken skulle sätta låga belåningsvärden i avsikt att redu- cera bankernas beräknade kvoter, är det i princip en fördel om detta bero- ende kan undvikas. Belåningsvärdena ligger vidare under marknadsvär— dena, och med en relativt större marginal ju längre obligationcns återstå— ende löptid är. Användandet av belåningsvärden innebär därför, att en omplacering från andra likvida tillgångar till obligationer, och särskilt längre obligationer, skulle medföra en viss reduktion av en banks beräk- nade likvida tillgångar, något som kunde minska intresset för placeringar av detta slag. Det är svårt att avgöra om denna faktor kan tillmätas någon större betydelse, men det är i varje fall en fördel om den kan undvikas. Till förmån för belåningsvärden talar däremot att de ändras relativt sällan och medger de enklaste beräkningarna.
Valet synes därför böra stå mellan nominella värden och marknadsvär- den. För närvarande varierar marknadskurserna på guldkantade obligationer med olika nominell förräntning mellan ungefärligen 70 och 100 procent av det nominella värdet, vilket betyder att en bank vid en nominell värdering så att säga kan köpa ett tillskott på 100 kronor till summan av likvida tillgångar för 70 kronor. Nu sker visserligen de flesta obligationsaffärer i nyemitterade obligationer, och i fråga om kortfristiga obligationer är kursspridningen obetydlig. Det kan emellertid inte bestridas, att användandet av nominella värden vid beräkningen av likviditetskvoterna i någon män kan påverka de berörda kreditinrättningarnas val mellan obligationer med olika nominell förräntning och införa en artificiell faktor i kursbildningen. I de 1952 kon- struerade likviditetskvoterna sker beräkningen till nominella värden, men det bör observeras, att skillnaden mellan marknadsvärden och nominella vär- den i fråga om det äldre obligationsmaterialet var mycket mindre i början av femtiotalet än för närvarande.
Vid marknadsvärdet: påverkas däremot obligationsportföljens värde vid köp och försäljningar med kontantbeloppet, oavsett Obligationernas kurs. Här tillkommer emellertid att portföljens värde, och därmed den beräknade likviditetskvoten, förändras vid variationer i kursläget på obligationsmark- naden. Om kurserna faller. t. ex. i samband med en diskontohöjning, redu- ceras bankernas faktiska likviditetskvoter något. Denna reaktion bör emel- lertid inte nödvändigtvis betraktas som ofördelaktig. Om kursfallet är ett
led i en allmän kreditåtstramning, kan effekten på bankernas kreditkapa- citet sägas gå i rätt riktning; om kursfallet är avsevärt och effekten på bankernas kreditkapacitet inte avsedd, kan den motverkas genom en sänk- ning av de krävda kvoterna. Allvarligare skulle vara om likviditetskvotens beroende av kursvariationer försvagade kreditinrättningarnas benägenhet att förvärva långfristiga obligationer, för vilka kursvariationerna vid för- ändringar i räntenivån är starkast. Invändningarna mot en värdering till marknadspriser synes emellertid enligt utredningens mening inte höra till- mätas någon avgörande betydelse, och denna värderingsprincip förefaller vara att föredraga.
Beträffande de i likviditetsreserven ingående obligationerna uppstår knap- past några komplikationer vid fastställandet av marknadspriser. Börsnote- rade köpkurser finns utom för nyligen emitterade lån, och även för dessa kan marknadsvärden oftast lätt fastställas. Något noterat marknadsvärde för skattkammarväxlar finns inte, men med tanke på deras korta löptid kan det nominella värdet utan olägenheter väljas. Andra skuldförbindelser ut- färdade av staten får värderas med utgångspunkt från närmast jämförbara obligationslån, och härvid kan det visa sig lämpligt att tillämpa schablon— mässiga regler.
Riksbankens rätt att mildra reglerna För att reducera de nackdelar, som en alltför inflexibel bestämning av be- räkningsreglerna skulle kunna medföra, har riksbanken getts rätt att mo- difiera dessa så, att vissa tillgångar utöver de i huvudregeln nämnda får inräknas i nettosumman av likvida tillgångar och att undantag kan göras från regeln, att vissa skulder skall avdragas vid beräkningen av nettosum- man. Det bör observeras att modifikationerna i båda fallen medför, att lik- viditetsreserven blir större än vid en tillämpning av huvudregeln.
I det föregående har två fall angetts i vilka medgivanden av detta slag aktualiseras. För det första har utredningen förutsatt, att medgivande skall lämnas för inräknande i täljaren av utländska tillgodohavanden i den om- fattning som är motiverat med tanke på bankernas normala utrikesrö- relse. Härvid torde det komma i fråga att tillåta avista nettofordringar på utländska banker och bankirer att ingå, antingen helt eller upp till på visst sätt bestämt belopp. Beräkningsreglerna för fastställandet av detta belopp får utarbetas av riksbanken med hänsyn till omfattningen av och karaktä- ren hos utrikesrörelsen hos olika grupper av kreditinstitut.
För det andra kan riksbankens rätt att undantaga viss skuld vid netto- beräkningen som ovan sagts komma att behöva utnyttjas för att åstad— komma en rimlig tillämpning av lagen i fråga om den upplåning från cen- tralkassornas sida hos Jordbrukets Bank, som kan sägas ingå i ett sys- tem för regional utjämning av jordbrukskasserörelsens resurser.
Medgivanden enligt tredje stycket är för övrigt avsedda att tillåta en önskad smidighet i lagens tillämpning med tanke på eventuella oklarheter vid reglernas applicering på givna statistiska klassificeringar och vid gräns- fall, som inte nu kan förutses. Avsikten är däremot inte att de skall använ- das för att medge några kvantitativt väsentliga utvidgningar av täljarens innehåll utöver de ovan nämnda.
59".
Likviditetskvotens nämnare I den nu gällande beredskapslagen utgöres nämnaren av samtliga förbin- delser med undantag av garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräk- ning. Likviditetskvoterna i 1952 års överenskommelse har som nämnare bankens »skulder», ett begrepp som inte omfattar garantiförbindelser, spar— kasseräkning, förlagslån eller beviljade men ej disponerade krediter.
Liksom i fråga om obligationers värdering bör bestämmandet av nämna- rens sammansättning inte ske med hänsyn till hur reglerna påverkar den absoluta nivån på de beräknade kvoterna. Nämnaren bör konstrueras så, att kontrollen av kreditvolymen blir så effektiv som möjligt; sedan får maximum för likviditetskvoterna och den faktiska kvotsättningen anpassas till den nivå på kvoterna, som blir resultatet av de lämpligaste beräknings- reglerna.
Likviditetskvotssystemets uppgift är att begränsa bankernas utlåning, eller mera korrekt, volymen av de i likviditetsreserven icke ingående tillgångarna, genom att kräva, att en reserv hålles i viss proportion till bankens förbin- delser eller en viss grupp av förbindelser. Utvecklingen i fråga om bered- skapslagen har lett till att behållningarna på alla inlåningsräkningar kom- mit att ingå i nämnaren, eftersom effekten på kreditkapaciteten av en viss kvotsättning annars skulle bli beroende av inlåningens fördelning på olika räkningar. Under senaste årtiondet har det visat sig i vilken hög grad om- fördelningar mellan olika inlåningsräkningar är möjlig, och det synes klart, att i varje fall vid en penningpolitiskt motiverad kassareservlagstiftning reservkraven i princip inte bör differentieras mellan olika inlåningsräk- ningar. I beredskapslagens olika versioner liksom i 1952 års likviditetskvoter har dock sparkasseräkning undantagits från de skulder mot vilka reserv skall hållas. Undantaget kunde te sig berättigat vid kvotkrav, samt gällde en- dast affärsbankerna och inte sparbanker och postsparbanken, men i en lag med det tillämpningsområde som utredningen föreslår bortfaller motivet för en särbehandling av sparkasseräkningen. Däremot är det nödvändigt att ta ställning till hur förlagslån, garantiförbindelser och beviljade men icke disponerade krediter skall behandlas.
I och för sig kunde man argumentera för att hela det av en kreditinrätt- ning förvaltade kapitalet, således även det egna kapitalet, skulle inräknas i
1'17 nämnaren. De skäl som talar för en mycket vid omfattning i fråga om inlå- ningsräkningarna är emellertid knappast tillämpliga i fråga om de egna fonderna, och kvotsystemets effektivitet blir knappast lidande på att dessa lämnas utanför. Några invändningar synes inte heller, med hänsyn till kvot- systemets kreditpolitiska effektivitet, kunna riktas mot att från nämnaren undantaga förlagslån i den mån dessa enligt 62 & banklagen i inlånings- rättshänseende erhållit likställighet med eget kapital.
För behandlingen av garantiförbindelser bör bedömandet av effekterna på den totala kreditvolymen vara avgörande. En expansion av banksystemets utlåning medför, som tidigare diskuterats, att inlåningen stiger i motsva- rande grad, och genom reservkrav i förhållande till inlåningen begränsas utlåningsmöjligheterna. Om bankerna i stället möjliggör lånetransaktioner genom att ställa garantier, bidrager de också till en ökning av den totala kreditvolymen, men utan att deras inlåning ökar i motsvarande grad; där- emot medför de genom garantigivningen möjliggjorda transaktionerna nor- malt en omfördelning av banktillgodohavanden mellan olika företag och en omfördelning av likviditetsreserven mellan bankerna. Reservkrav bestämda i förhållande till endast inlåningen utgör inget hinder för en kreditexpan- sion av detta slag. Vid sidan av sin normala funktion i bankernas rörelse, t. ex. vid exportfinansiering, utgör garantiförbindelser därför en av de närmast till hands liggande vägarna att kringgå en begränsning av kredit- volymen, och det kan ur kreditpolitisk synpunkt te sig väsentligt att reserv- kraven ställes även mot dessa förbindelser, varigenom begränsningen kom- mer att gälla hela den med banksystemets medverkan skapade kredit- volymen.
Även om sålunda skäl kan framföras för att garantiförbindelserna bör ingå i likviditetskvotens nämnare, synes nackdelarna av att så ej är fallet emellertid inte framträda, om bankernas garantirörelse drives i normal omfattning. De blir påtagliga endast om garantierna vid en åtstramning av utlåningen expanderar märkbart och uppenbarligen minskar likviditetskvo- ternas effektivitet. Under förutsättning att sådana tendenser inte blir allt- för starka finns det ingenting att invända mot att garantiförbindelser un- dantages från kvotens nämnare. Ett sådant undantag synes tvärtom lämp- ligt, eftersom det ansluter till vad som hittills gällt i bank- och penning- politiska kassareservregler, och utredningen har valt att följa denna tradi— tion. Lagbestämmelserna på denna punkt kan emellertid komma att behöva omprövas, om garantiförbindelserna utnyttjas för att kringgå de avsedda effekterna av föreskrifter om likviditetskvoter.
Det har påpekats, att företagens dispositioner påverkas inte endast av de krediter de erhållit utan även, och väsentligen, av de krediter de erhållit löfte om eller med växlande grad av säkerhet räknar med att kunna erhålla. Vid beräknandet av likviditetskvoterna kan man emellertid endast ta hän- syn till de transaktioner som faktiskt genomförts. Vid två typer av kre-
diter har emellertid bankens engagemang i framtida kreditgivning getts en formell och statistiskt åtkomlig karaktär, nämligen vid kredit i räkning och rembourser. De beviljade men icke disponerade krediterna i räkning utgör en förbindelse för banken, som skulle kunna inräknas i kvotens nämnare. Detsamma gäller beviljade men icke disponerade rembourser. I kassa- reservregler, som utformats med tanke på betalningsberedskapen, är det helt naturligt att dessa förbindelser är reservpliktiga. I den gällande bered— skapslagen behandlas de i analogi med banklagen på detta sätt, medan de däremot inte ingår i de skulder mot vilka likvida tillgångar skall hållas en— ligt 1952 års överenskommelse. I själva verket kan deras inräknande i nämnaren inte anses väsentligt för en effektiv kreditvolymkontroll. En i nuvarande läge tämligen avgörande invändning mot deras inräkning är dess- utom, att affärsbankerna skulle bli mindre benägna att lämna byggnads- kreditiv. Inräkningen skulle ha en viss diskriminerande effekt mot formen »kredit i räkning» överhuvudtaget, vilket kanske kunde vara mindre vä- sentligt för övriga kreditändamål men ytterst olämpligt ur byggnadsfinan- sieringens synpunkt.
Utöver vissa förlagslån, garantiförbindelser och beviljade men icke disponerade krediter skall i nämnaren undantagas lån som upptagits i sam— band med återlåning inom ramen för försäkringen för allmän tilläggspen- sion. Återlånesystemet fungerar så, att vissa kreditinrättningar enligt vissa regler äger bevilja och utbetala återlån till den, som inbetalat avgift till försäkringen. I samband med återlånet skall kreditinrättningen erhålla ett lån till motsvarande belopp från fondstyrelse, som förvaltar de medel som inflyter till den till försäkringssystemet knutna allmänna pensionsfonden. Bland de kreditinrättningar som äger bevilja återlån märkes samtliga de, som enligt utredningens förslag skall kunna underkastas förordnande om likviditetskvot. Om inget explicit stadgande infördes i 5 5, skulle deras medverkan i äterlåningen påverka deras likviditetskvot på så sätt, att lån som i samband med återlån upptages hos fondstyrelse skulle ingå i kvotens nämnare och sålunda öka den summa likvida tillgångar som måste hållas för att tillgodose ett givet kvotkrav. Enligt utredningens mening är emellertid den rimligaste ordningen, att kreditinrättningarnas deltagande i äterlåningen formellt inte alls får påverka deras likviditetskvot, något som åstadkom- mes genom att mot återlån svarande lån från fondstyrelse inte inräknas i kvotens nämnare. De komplikationer, som ett utnyttjande av äterlåningen ur penningpolitisk synpunkt kan åstadkomma vid en hård kreditåtstram- ning, får lösas med kreditpolitiska medel som inte riktar sig mot denna låneform.
De modifikationer i nämnarens omfattning som riksbanken i övrigt äger företaga enligt paragrafens andra stycke är avsedda att tjäna samma syften som avslutningsvis angavs i fråga om motsvarande möjligheter enligt 4 5 tredje stycket.
119 6 5.
Maximum för de föreskrivna likviditetskvoterna
I enlighet med vad ovan sagts har reglerna om bestämningen av likviditets- kvotens täljare och nämnare utformats utan hänsyn till hur de påverkar storleken av bankernas faktiska kvoter. Sedan beräkningsreglerna för täl- jare och nämnare bestämts, är det möjligt att taga upp frågorna om maxi— mum för kvoterna och om differentiering av kvotsättningen mellan olika grupper av kreditinrättningar. En serie beräkningar, som avser att visa resultaten om utredningens förslag tillämpas på bankernas balanser 1956— 1958, redovisas i bilaga B.
Ett speciellt problem vid beräkningen av kvoten enligt utredningens förslag gäller behandlingen av bankernas utländska tillgodohavanden. I motsats till vad som är fallet i nu gällande beredskapslag och i nu tillämpade riksbanksrekommendation om likviditetskvoter skall några utländska till- godohavanden inte få inräknas i täljaren automatiskt, utan endast i den mån riksbanken så medger. Det förutsättes emellertid i utredningens förslag, att sådant medgivande skall lämnas i den utsträckning som motiveras av bankernas normala utrikesrörelse. Om de valutor, som därutöver kan in— flyta till affärsbankerna, försäljes till riksbanken ökas i första hand affärs- bankernas kassor. Jämfört med ett fall då dessa valutor stannat i affärs- bankernas ägo kan det emellertid antagas, att riksbankens större andel av valutareserven på något längre sikt kommer att balanseras av ett mindre riksbanksinnehav av skattkammarväxlar och obligationer och en större statspappersportfölj hos affärsbankerna.
De beräkningar som återges i detta avsnitt och i bilaga B bygger på förut- sättningen, antingen att riksbanken medgivit att bankernas avista netto- fordran på utländska banker och utrikes växlar får inräknas i de likvida tillgångarna eller att bankernas utländska tillgångar av dessa slag utöver dem som får inräknas försålts till riksbanken. Den redovisade siffran för likvida tillgångar resp. likviditetskvoter blir sålunda för hög om bankerna antages behålla tillgångar av nämnda slag även om de inte får inräknas i täljaren.
Likviditetskvoternas maximum får fastställas med tanke på de största affärsbankerna. Visserligen redovisar postgirorörelsen relativt sett ännu högre likviditet, men det skulle vara olämpligt att basera övervägandena om likviditetskvotens maximum på förhållandena hos denna kreditinrättning. På grund av storbankernas dominerande ställning i förhållande till övriga affärsbanker avviker deras genomsnittliga kvot endast föga från motsva— rande kvot för samtliga affärsbanker. Den 31 december 1958 utgjorde t. ex., beräknat enligt utredningens förslag, de fem största bankernas nettosumma likvida tillgångar 39,6 procent av deras förbindelser, medan motsvarande tal för samtliga affärsbanker var 37,4 procent.
År År Nov. 1958— 1957 1958 nov. 1959 Täljaren (1) Valutareserven (totalt) ..................... + 70 + 150 + 330 (2) Statens utgiftsöverskott .................... + 1 620 + 1 020 + 1 350 _ Upplåning utanför riksbanken och affärs- bankerna .............................. —- 560 —— 120 — 100 (3) — Sedelmängden hos allmänheten ........... — 220 — 210 — 140 (4) —— Diverse riksbankstransaktioner m. m ...... —— 200 — 160 —— 90 (5) Affärshankernas nettoköp av hypoteksobliga- tioner ................................. + 330 + 230 + 370 (6) Summa (1)—(5) ........................... + 1 050 + 900 + 1 720 (7) Faktisk ökning av likvida tillgångar ......... + 1 050 + 930 + 1 760 Nämnaren (8) Ökning i likvida tillgångar .................. + 1 050 + 930 + 1 760 (9) Utlåning till allmänheten ................... + 190 + 870 + 1 350 (10) Summa (8)—(9) ........................... + 1 240 + 1 800 + 3 110 (11) Faktisk ökning av nämnaren ................ + 1 210 + 1 760 + 3 020
Vid bedömningen av maximum för likviditetskvoten måste man sålunda bilda sig en uppfattning om den sannolika utvecklingen av affärsbankernas ställning under 1960-talet. Som understrukits i föregående kapitel kan en sådan framtidsbedömning inte göras med några krav på precision, utan den måste nödvändigtvis bli behäftad med stor osäkerhet. Ett visst stöd kan erhållas av ovanstående tablå, som upptar förändringarna under åren 1957, 1958 och 19591 i vissa poster som balansmässigt måste nära mot- svara likviditetskvotens täljare och nämnare hos alla affärsbanker sam- manslagna.
Skiljaktiga men inom vida gränser lika sannolika antaganden kan givet— vis göras om den framtida förändringen av likviditetskvotens täljare och nämnare. En genomsnittlig ökning av nettosumman av likvida tillgångar på 1 500 miljoner kronor per år kan tjäna som utgångspunkt för ett räkne- exempel. Denna ökning skulle t. ex. kunna motsvaras av en ökning i valuta- reserven på 200 miljoner kronor, en statlig upplåning i banksystemet (riks- banken och affärsbanker) på 1 400 miljoner kronor, affärsbanksförvärv av hypoteksobligationer på 300 miljoner kronor, en ökning av sedelmängden hos allmänheten med 300 miljoner kronor 0. s. v. Om man vidare antager att affärsbankernas övriga utlåning växer med 5 procent årligen —— ca 700 miljoner kronor —— skulle den motsvarande ökningen i nämnaren vara 2 200 miljoner kronor. Under dessa förutsättningar skulle likviditetskvoten för affärsbankssystemet som helhet stiga från 37,4 procent vid utgången av 1958 till 51,1 procent vid utgången av år 1964, eller med i genomsnitt 2,3 procentenheter per år. Det bereder emellertid inga svårigheter, det bör un- derstrykas, att tänka sig en snabbare ökningstakt (ökningarna under åren
1 Genom de likviditetstörskjutningar som inträffade under december 1959 med anledning av allmänna varuskattens införande blir årstörändringarna under 1959 missvisande. Vid jämförel- ser bör i stället användas förändringarna under den tolvmånadersperiod som slutar i november 1959 eller januari 1960.
1957, 1958 och tolvmånadersperioden november 1958—november 1959 har varit 4,5, 1,7 och 3,7 procentenheter) eller en långsammare.
Vid bestämmandet av maximum måste man taga hänsyn till osäkerheten vid varje framtidsbedömning och det kreditpolitiska behovet av tillräckligt utrymme för kvothöjningar i ett läge som kännetecknas av stora budget- underskott, inflationsimpulser och önskvärdheten av att hålla tillbaka eller temporärt skära ned bankernas utlåning. Å andra sidan kan det anses önskvärt att maximum, om bestämmelsen om kvotsatsens högsta höjd över— huvudtaget skall ha någon mening, inte sättes högre än nödvändigt. Efter en avvägning av dessa olika synpunkter har utredningen stannat för ett maximum på 60 procent.
Den nuvarande beredskapslagens maximum på 50 procent infördes 1954 och låg då avsevärt högre än bankernas enligt beredskapslagen beräknade kvoter, som vid utgången av 1953 uppskattades till i genomsnitt 33,5 procent.
Som en bakgrund till diskussionen av kvotens maximum och kvotsätt-
I likviditetskvotberäkningen för affärsbankerna ingående huvudposter den 31 december 1958. Jämförelse mellan utredningens förslag, beredskapslagen och riksbankens
rekommendation Riks- årlig-s Bered- bankens förgla skapslagen rekommen- g dation Täljare Statspapper, hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bo— stadskreditkassans obligationer ...................... !5 055 ”4 403 85 171 Övriga obligationer .................................. — "230 — Ställningen mot inhemska banker m. m! ............... 5565 "835 7571 Ställningen mot utländska banker, utrikes växlar m. m.. . "550 ' 1"903 3 10582 Summa 6 170 6 372 6 324 Nämnare Sparkasseräkning .................................... 2 184 — — Övriga inlåningsräkningar ............................ 13 802 13 802 13 802 Beviljade men icke disponerade krediter ................ —— 1 894 — Övriga poster ....................................... 1 360 1 360 1 187 Minus på tillgångssidan avdragna poster .............. — 856 — 78 —811 Summa 16 490 16 978 14 178 Likviditetskvol, genomsnittlig .......................... 37,4 37,5 44,6
1 Marknadsvärden. * Belåningsvärden. ' Nominella värden. ' Kassa, checkar och postremissväxlar, inhemska banker.
** Strikt nettoberäkning, a/v och på tid, av inhemska banker; speciell beräkning för Sparbanker- nas Bank och Jordbrukets Bank.
" Ofullständig nettoberäkning, a/v, av inhemska banker, sparbanker och centralkassor. 7 Strikt nettoberäkning, älv och på tid, av inhemska banker; speciell beräkning av ställningen mot sparbanker och centralkassor.
& Strikt nettoberäkning a/v. ' Ej nettoberäkning, a/v; exkl. utländska växlar. 1" Inkl. utländska sedlar och mynt.
ningen i övrigt kan det vara intressant att redovisa en jämförelse mellan täljare och nämnare enligt utredningens förslag, riksbankens nu tillämpade rekommendation och nu gällande beredskapslag. I tablån på sid. 121 anges hur täljare och nämnare sammansätts vid beräknandet enligt de tre slagen av regler för den 31 december 1958.
Den ovan gjorda jämförelsen visar en nära överensstämmelse mellan de redovisade kvoterna enligt utredningens förslag å ena sidan och bered- skapslagen å den andra. Att överensstämmelsen är så exakt är dock en tillfällighet, som beror på storleksrelationen mellan olika balansposter vid utgången av 1958; vid andra tidpunkter eller för en individuell bank kan större skillnader visa sig.
Den genomsnittliga likviditetskvoten beräknad enligt 1952 års överens- kommelse om likviditetskvoter ligger däremot betydligt högre än den som beräknats i enlighet med utredningens förslag. I detta fall finns en enda väsentlig orsak till differensen nämligen den skiljaktiga behandlingen av sparkasseräkningen i nämnaren.
Likviditetskvotens differentiering Den faktiska spridningen i likviditetskvotens höjd mellan olika kreditinrätt- ningar, som givetvis ofta återspeglar skillnader i rörelsens karaktär, gör det nödvändigt att differentiera de föreskrivna kvoterna. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke är avsedda att möjliggöra en differentiering mel- lan de olika typerna av kreditinrättningar och inom varje typ mellan olika storleksgrupper. Formuleringen »arten av den bedrivna rörelsen» avser emellertid att tillåta inte endast en differentiering mellan olika slag av kreditinrättningar såsom bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor, utan även att inom bankaktiebolagen särskilja Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank.
Differentieringen av likviditetskraven får utformas av riksbanken under hänsynstagande till kreditinrättningarnas likviditetsläge vid den tidpunkt då förordnande göres. Vissa allmänna riktlinjer synes dock kunna ges. De högsta kvoterna blir naturligen de som fastställes för de största affärsban- kerna, medan lägre kvotsatser tillämpas för de mindre affärsbankerna, cen- tralkassorna och sparbankerna. Nödvändigheten av en differentiering mellan de olika slagen av kreditinrättningar framträder tydligt om man jämför den genomsnittliga faktiska likviditetskvoten; vid utgången av 1958 var den 37 för affärsbanker, 15 för centralkassor och 12 för sparbanker. Inom dessa grupper synes en ytterligare. differentiering efter storlek vara klart moti- verad i fråga om affärsbankerna, och här kan hänvisas till den gällande riks- banksrekommendationens indelning av affärsbankerna i tre storleksgrup- per. Till den första gruppen (kvot 43) föres de fem största bankerna, till den tredje (kvot 23) endast de två minsta, medan de medelstora bankerna, provinsbankerna, hör till mellangruppen (kvot 33). Sparbankernas Bank
och Jordbrukets Bank utgör med hänsyn till rörelsens art en grupp för sig, och i gällande rekommendation har de förts samman med de största ban- kerna. För sparbankernas del finns inte något systematiskt samband mel- lan storlek och likviditetskvot, och åtminstone från denna synpunkt synes en differentiering vid kvotsättningen inte motiverad. Centralkassornas spe- ciella problem har diskuterats tidigare. Några övertygande skäl att diffe- rentiera de föreskrivna kvoterna i deras fall synes för närvarande inte föreligga, och frågeställningen bortfaller om man när en överenskommelse, enligt vilken kvotberäkningarna avser centralkassorna som en helhet. Differentieringsfrågan för sparbanker och centralkassor får emellertid, om förordnande om likviditetskvoter för dessa kreditinstitut blir aktuellt, prö- vas utifrån det då rådande läget.
7 5. Kassakvoten
Den allmänna motiveringen för den variabla kassakvot som avses i 7 5 har redan lämnats i kapitel V. Frågan om vilka slag av kreditinstitut som må omfattas av förordnande om kassakvot har utom i kapitel V behandlats un- der 2 5 ovan. Beräkningstekniken och sanktionsbestämmelser kommente— ras nedan i anslutning till 10 å resp. 11 5.
I den svenska beredskapslagstiftningen har kassakvotskravet som ovan redovisats fått en speciell utformning. Det kan krävas att en viss kvotdel av minimisumman likvida tillgångar (kassa plus kassareserv i den svenska lag- stiftningens terminologi) skall utgöras av medel innestående i riksbanken; det kan även krävas att en viss kvotdel av nämnda summa skall utgöras av inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken samt, om så medgives, avista tillgodohavande hos utländsk bank eller bankir.
I motsats härtill avser kassakravet i utredningens förslag enbart medels- behållning i riksbanken och har satts direkt i relation till kreditinstitutets samtliga förbindelser med samma undantag som gäller vid beräkningen av likviditetskvotens nämnare.
Några beaktansvärda skäl att behålla det dubbla kassakravet synes inte föreligga, utan valet bör stå mellan en täljare omfattande inneliggande kassa och medelsbehållning i riksbanken och en som endast omfattar sistnämnda post. Ur principiell synpunkt torde skillnaden mellan de båda alternativen, med en mot sedelbehållningen svarande högre kvotsättning i det första fallet, vara föga väsentlig. Ett avgörande skäl att föredraga att endast riksbanks- tillgodohavandet inräknas är emellertid att härvid inga svårigheter uppstår att fastställa täljarens storlek för varje dag, något som är önskvärt med tanke på kassakvotens funktion att sätta ett visst minimum för kassahåll- ningen. Det bör i detta sammanhang observeras att riksbanken, om den så finner lämpligt, har möjlighet betala ränta å innestående medel.
Konstruktionen i beredskapslagen att kassakravet bestämmes som en viss
kvotdel av den krävda summan likvida tillgångar har en historisk förkla- ring som framgår av beskrivningen i kapitel IV av 1937 och 1939 års bered- skapslagstiftning. Den synes emellertid föga rationell, eftersom det väl kan bli aktuellt att införa och variera kassakvoter utan något samband med lik- viditetskvoter. Det har synts avgjort lämpligare att förordnandet om kassa- kvot får innebära att medelsbehållningen i riksbanken minst skall utgöra en viss del av samma nämnare, som användes vid likviditetskvotens beräkning.
Då kassakvoten inte längre är knuten till likviditetskvoten, kommer inte heller en differentiering av likviditetskvoten att automatiskt medföra en differentiering av kassakvotsättningen mellan olika slag av kreditinrätt- ningar eller mellan olika storleksgrupper; det är heller på intet sätt givet att den differentiering som kan komma att göras av likviditetskvotskraven också skulle vara ändamålsenlig i fråga om kassakvoterna. I 7 5 har därför angetts att skilda kassakvoter kan krävas av olika grupper av kredit- inrättningar med samma princip för gruppindelningen som de som i 6 & anges för likviditetskvoter.
8 %. Förhållandet till andra kassareservbestämmelser De lagrum, som avses i paragrafen, är 63 5 lagen om bankrörelse, 31 5 lagen om sparbanker samt 35 5 lagen om jordbrukskasserörelsen. Oaktat uttryck- lig erinran därom inte lämnats i lagtexten, bör på motsvarande sätt upp- märksammas att förevarande lag inte medger avvikelser från den kassa- reservregel, som möter i 2 5 reglementet den 12 december 1958 angående förvaltningen av medel, som innestår i postsparbanken och på postgiro.
95.
Individuell dispens från förordnandets bestämmelser De möjligheter, som stadganden i 4, 5, 6 och 7 55 ger riksbanken att i detalj utforma och modifiera bestämmelserna om likviditetskvoterna eller kassakvoterna, är alla av den karaktären, att modifikationerna kommer att gälla alla kreditinrättningar, en viss typ av inrättningar eller en storleks- grupp. Medgivande enligt 9 5 är däremot avsett att användas i individuella fall, ehuru det givetvis inte finns något som hindrar, att likformiga med— givanden kan komma att ges för två eller flera kreditinrättningar om de omständigheter, som föranleder undantaget, är likartade. Den möjlighet att bevilja individuell dispens från förordnande som ges i 9 & skiljer sig vidare från individuell dispens enligt 2 & därigenom att den senare avser ett full— ständigt undantagande, medan 9 & endast avser en modifikation av förord- nandets innebörd.
Avvikelse från meddelat förordnande medgivet enligt 9 5 kan avse såväl beräkningsreglerna för likviditets- eller kassakvot som den fastställda
kvotens höjd, och avvikelsen får inte innebära att de på kreditinrättning- en ställda kraven skärpes. Några detaljerade riktlinjer för de förutsätt- ningar under vilka medgivande bör lämnas kan enligt sakens natur inte ges. Huvudprincipen vid likviditetskvotslagens tillämpning måste dock vara, att differentieringen av kvotkraven skall ske enligt de i 6 5 angivna krite— rierna och att modifikationer i beräkningsreglerna ges en så generell utform- ning som möjligt. Individuella medgivanden bör därför endast utnyttjas då så är oundgängligen nödvändigt för att undvika orimliga verkningar för ett visst kreditinstitut. Dessa kan bero på att institutets likviditet vid förord— nandets utfärdande är avsevärt svagare än övriga likställda kreditinrätt- ningars; i så fall kan ett tidsbegränsat medgivande ges, innebärande en lägre kvotsättning.
Slutligen kan framhållas att medgivande enligt 9 & bör avse särskilda omständigheter, som kan förutses komma att påverka resultatet vid fram- tida beräkningstillfällen. Om det visar sig att en kreditinrättning inte upp- fyllt kvotkraven på grund av en utanför dess kontroll liggande oförutsedd faktor, t. ex. en överraskande minskning av inlåningen, så är det inte av- sikten att medgivande enligt 9 5 skall lämnas retroaktivt. I stället får det accepteras att kvotkraven inte uppfyllts. Underskottet skulle vid de angivna omständigheterna inte motivera någon föreskrift om straffränta enligt 11 5.
10 &.
Beräkningstidpunkter och uppgiftslämnande Den för närvarande i olika former insamlade och publicerade statistiken över kreditinrättningarnas rörelse är inte i alla hänseenden tillräcklig för beräkningar av de i likviditetskvotslagen bestämda kvoterna. Ett stadgande om skyldighet för kreditinrättningarna att lämna de nödvändiga uppgifterna är därför på sin plats, även om man kan förutsätta att några svårigheter inte skulle uppstå även om ett uttryckligt stadgande härom saknades. Beho- vet av uppgifter inträder inte i och med att förordnande om likviditetskvoter utfärdas, utan finns redan då det gäller att bedöma om förordnande erford- ras och för att avväga kvotsättningen i ett eventuellt förordnande; skyldig- heten att lämna uppgifter måste därför finnas även om förordnande ej ut- färdats. Riksbanken bör emellertid undvika att onödigtvis belasta kredit- inrättningarna med begäran om statistiska sammanställningar, och de för lagens tillämpning nödvändiga uppgifterna bör i möjligaste mån samordnas med dem som lämnas till tillsynsmyndigheter, andra myndigheter eller kreditinrättningarnas egna intresseorganisationer.
Det är givetvis principiellt önskvärt att intervallet mellan beräknings- tillfällena avseende likviditets- eller kassakvoter är kort. Mot detta önske- mål måste vägas de arbetsinsatser som vid varje beräkningstillfälle kräves av kreditinrättningarna och riksbanken. Allmänt sett bör beräkningstid-
punkterna om möjligt sammanfalla med de normala redovisningsdagar för vilka de erforderliga siffrorna föreligger. Bankaktiebolagen och central- kassorna insänder redan nu rapporter avseende varje månadsultimo till bank- och fondinspektionen, och det synes självfallet att beräkningstid— punkterna i likviditetskvotslagens tillämpningsföreskrifter fastställes i en— lighet härmed. Samma tidpunkter bör tillämpas i fråga om postsparbanken och postgirorörelsen. För samtliga sparbanker föreligger fullständiga upp- gifter endast för årssluten, och de publiceras med omkring ett års eftersläp- ning. Dessutom insamlas uppgifter per kvartal och för de 5. k. 84 större sparbankerna per vartannat månadsslut, men dessa uppgifter är synnerli- gen ofullständiga. Vid tillämpning av likviditetskvoter på sparbanker synes en rapportering var eller varannan månad önskvärd. Denna skulle få arran- geras utan anknytning till annan rapportering, såvida inte en förbättring av den reguljära sparbanksstatistiken genomföres.
I fråga om beräkningsmetod och beräkningstidpunkter för kassakvoterna (kravet på medelsplacering i riksbanken) kan erfarenheterna från bered- skapslagens tillämpning 1950—1952 utnyttjas. Det första problemet som här möter är, att kassakvotens nämnare, i realiteten densamma som likvidi- tetskvotens, kan beräknas endast då statistiska uppgifter föreligger, d. v. 5. enligt vad som nyss sagts vid månadsskiften. Lösningen får bli, att den under en månad krävda kassahållningen får sättas lika med det belopp som skulle ha varit innestående vid närmast föregående månadsslut. (Om för en bank samtliga förbindelser, efter tillåtna avdrag, vid ett visst månads— slut är 500 miljoner kronor och kassakvoten enligt 7 & fastställts till 10 procent, så får den krävda kassahållningen under närmast följande månad anses vara %) x 500 000 000 = 50 000000.)
Mot detta skall så ställas bankens tillgodohavande i riksbanken. Enligt 1950 års förordnande skulle det belopp, som en banks vid en månads ingång innestående medel enligt reglerna skolat utgöra, jämföras med medeltalet av medel innestående i riksbanken den 7 :e, 15:e, 23:e och sista dagen varje månad. Dessa dagar är riksbankens rapportdagar. Denna medeltalsberäk- ning visade sig emellertid av olika skäl vara mindre tillfredsställande. I 1951 års förordnande ändrades därför beräkningsreglerna därtill, att under- skott skulle anses föreligga, om det belopp som bankaktiebolag vid utgången av dag haft innestående i riksbanken understege vad bolaget vid ingången av då löpande kalendermånad skulle haft innestående. En analog regel bör tillämpas vid förordnande om kassakvot enligt föreliggande lagförslag. Den krävda kassahållningen kommer som ovan sagts att beräknas för varje må- nadsslut och tillämpas fram till utgången av nästföljande månad. För varje dag jämföres sedan bankernas faktiska tillgodohavande med den krävda kas— sahållningen, och eventuellt underskott fastställes. I princip blir sålunda varje dag beräkningstidpunkt i fråga om kassakvoten.
Sanktionsbestämmelsernas allmänna karaktär
Det kan antagas, att kreditinrättningarna i det alldeles övervägande an- talet fall skulle söka att uppfylla de fastställda kvotkraven, även om ett underskridande av dessa inte medförde några påföljder. Enstaka undantag kan emellertid tänkas, och även om de inte innebure någon omedelbar fara för kvotsystemets effektivitet som kreditpolitiskt instrument, kunde de medföra en i längden irriterande diskriminering mot de institut som lojalt uppfyllde sina förpliktelser. Det synes därför lämpligt att banker, som genom försumlighet uppvisar ett underskott i förhållande till likviditets- eller kas- sakraven, ålägges att utge en i förhållande till underskottets storlek och den tid för vilken underskottet föreligger bestämd avgift, som enklast kan kon- strueras som en ränta. I allmänhet torde redovisade underskott i netto- summan av likvida tillgångar bero på utanför bankernas kontroll liggande omständigheter, som förorsakar en förlust av likvida medel, eller samman- hänger med kortsiktiga övergångsproblem vid en höjning av de krävda lik- viditetskvoterna. I sådana fall synes det obilligt och överflödigt att straff- ränta uttages. Det har diskuterats, om hänsyn kunde tagas till dessa fall genom bestämmelser om lägre straffräntesatser vid tillfälliga underskott eller genom att underskott vid ett beräkningstillfälle inte föranledde straff- ränta, om kraven uppfylldes vid nästföljande beräkningstillfälle. En annan möjlighet vore, att straffränta automatiskt skulle utgå, men att den efter- skänktes då särskilda omständigheter talade därför. Enligt utredningens be- dömning kommer emellertid de fall, då straffränta är motiverad, att bli ytterligt sällsynta, varför det förefaller enklast ur tillämpningssynpunkt att konstruera sanktionsbestämmelsen så, att riksbanken äger föreskriva att ränta skall gäldas å underskottet. Det följer då av det ovan sagda att detta bemyndigande vid likviditetskvoter inte skall utnyttjas vid tillfälliga under- skott, beroende pä en oförutsedd och okontrollerbar minskning av de likvida tillgångarna eller på en skärpning av likviditetskraven. Om bank, som redo- visat sådant som tillfälligt bedömt underskott, inte inom rimlig tid upp- fyller likviditetskraven, bör emellertid föreskrift om straffränta lämnas avseende även det beräkningstillfälle då underskott först redovisades.
I fråga om underskott avseende kassakvoten finns inte samma skäl att i vissa fall avstå från att föreskriva straffränta. De åtgärder som en bank kan vidtaga för att förstärka sin likviditetsställning fordrar med nödvändighet en viss tid att bli effektiva. Kassaställningen däremot kan i allmänhet reg- leras från dag till dag genom transaktioner på penningmarknaden. Under- skott i avseende på kassakvoten bör därför regelmässigt följas av föreskrift om gäldande av ränta.
I fråga om kassakvoten är, i enlighet med vad som tidigare sagts, varje dag att anse som beräkningstillfälle och ränteberäkningen kan ske efter
vanliga regler. Underskott i nettosumman av likvida tillgångar däremot kommer att redovisas endast vid utgången av varje kalendermånad, eller i fråga om sparbankerna möjligen med ännu längre intervall. Beräkning av straffränta måste emellertid avse en period, och det synes rimligt att till- lämpa en presumtion att underskott, som redovisas vid ett beräkningstill- fälle, varit rådande under tiden från föregående beräkningstillfälle. En sådan schablonregel kan framstå som något hård, jämfört med en tänkt beräkning dag för dag, för en bank vars underskott kontinuerligt ökas, sär— skilt om intervallet mellan beräkningstidpunkterna är längre än en månad, men det bör då observeras att effekten är den motsatta då underskottet minskar.
Straffräntesatsen Den räntesats som tillämpas vid beräkning av straffränta skall anges i för— ordnandet. Räntesatser kan sålunda inte fastställas särskilt vid varje läm— nande av föreskrift att ränta skall gäldas. Skilda räntesatser bör dock kunna fastställas vid underskott i likvida tillgångar och underskott i medel hos riksbanken. Ett maximum bör fastställas för straffräntesatserna, och härvid får en rimlig kompromiss mellan två skilda önskemål göras. Straffräntan skall å ena sidan om möjligt eliminera de direkta fördelarna av att under- skrida kvoterna, men skall å andra sidan inte medföra orimliga resultat för en underskottsbanks vinst. Avvägningen kompliceras givetvis av att effekten i hög grad beror på vad som förutsättes om underskottens sanno- lika storlek och om den tid, under vilken de kan beräknas föreligga. En räntesats som förefaller rimlig behöver inte vara tillräcklig för att avskräcka en bank att taga risken av mindre, tillfälliga underskott, eftersom alterna- tivet kan vara att arbeta med tämligen stora säkerhetsmarginaler. Samma räntesats kan å andra sidan leda till en synnerligen kännbar nedgång i han- kens nettointäkter, om underskottet är stort och föreligger under större delen av ett är. Ingen enhetlig räntesats kan emellertid vara fullt tillfreds- ställande under olika extrema förutsättningar.
Straffräntesatsen med avseende på medelsbehållningen i riksbanken får under alla förhållanden sättas högre än räntesatserna vid lån i riksbanken, eftersom det bör undvikas, att redovisning av underskott framstår som det billigaste sättet att möta en kassapåfrestning. Räntesatserna vid lån i riksbanken är för närvarande för de fem första dagarna lika med diskontot och därefter en procent högre. Jämförelsen försvåras emellertid av att ränta vid upplåning alltid debiteras för minst tre dagar. Det är därför endast på något längre sikt som en straffräntesats på några procentenheter över dis— kontot synes nödvändigtvis garantera det avsedda resultatet. Utredningen har, efter en avvägning mellan olika synpunkter, beslutat föreslå tre procent- enheter över diskontot som ett rimligt maximum.
Vid ränta å underskott i nettosumman likvida medel bör jämförelsen
göras mellan avkastningarna vid den utlåning och den placering i reserv— tillgångar, som är aktuella. Denna räntedifferens kan visserligen tänkas variera något med det allmänna ränteläget och genomsnittligt över tiden vara något större vid höga diskonton än vid låga. Denna variation är emel- lertid inte av sådan storlek, att det synes rationellt att knyta straffränte- satsens maximum till diskontot. I stället bör det bestämmas som ett visst antal procentenheter och sättas så högt, att det normalt innebär en någor- lunda kännbar kostnad för en bank, som underlåtit föreskriven placering i likvida tillgångar. Utredningen har från dessa utgångspunkter funnit fyra procent vara ett lämpligt maximum.
Även om kalkyler av detta slag bör göras vid bestämmandet av straff- räntesatsen måste det ihågkommas, att fastställandet av kvoter med största sannolikhet medför att kreditinrättningarna söker att uppfylla likviditets- kraven; annat än i rena undantagsfall blir det knappast fråga om en nog— grann kalkyl av för- och nackdelar av att underskrida kvoterna.
Utjämning över längre period Kreditinrättningarnas likviditet visar normalt avsevärda säsongmässiga svängningar över året, med en miniminivå i maj och juni, och en mera ut- jämnad topp kring årsskiftet. Ett grovt mått på säsongsvängningens omfatt— ning för affärsbankernas del utgör den genomsnittliga differensen sedan 1952 mellan den tillämpade likviditetskvotens årsgenomsnitt och kvoten för maj. Majsiffrorna ligger i genomsnitt fem procentenheter under årsgenom- snittet. Utöver denna säsongsvängning förekommer tillfälliga variationer i nettosumman av likvida tillgångar och givetvis även i kassatillgodohavan- dena.
Säsongsvängningarna och de tillfälliga rubbningarna kan försvåra såväl riksbankens användande av likviditets- och kassakvoter som kreditpolitiska instrument och kreditinrättningarnas anpassning till de fastställda kvo- terna. En nära till hands liggande lösning skulle vara, att vid bedömandet av om kraven uppfyllts göra en utjämning mellan över- och underskott under en viss tidsperiod, utjämningsperioden.
I fråga om likviditetskvoter är ett år den utjämningsperiod som är natur— lig med hänsyn till ändamålet — att utjämna säsongsvängningar i egentlig mening. Vid ett första förordnande om likviditetskvoter, i vilket det första beräkningstillfället anges till exempelvis nästkommande ultimo maj, skulle utjämningsperioden sträcka sig från och med den 1 maj till och med ul- timo april nästföljande år. Vid slutet av april varje år skulle över- och underskott vid de tolv beräkningstillfällena under den avslutade utjäm- ningsperioden summeras. Summan delas med tolv, och resultatet är det genomsnittliga över- eller underskottet för perioden. Blir resultatet ett ge— nomsnittligt underskott, kan föreskrift om straffränta utfärdas; dess belopp erhålles genom att applicera den fastställda räntesatsen å det genomsnittliga
underskottet, och beräkningen skall givetvis avse ett år. Utjämning kan avse tolvmånadersperiod, under vilken förordnande om likviditetskvot varit gäl— lande utan avbrott, även om det vid periodens ingång gällande förord— nandet ändrats eller ersatts av nytt förordnande. Reglerna för utjämning förhindrar sålunda inte förändringar under utj ämningsperioden av de före- skrivna kvoterna. Beräkningen av underskott och överskott vid varje en- skilt beräkningstillfälle sker som förut.
Att bedömningen av om kraven uppfyllts eller ej skulle ske endast en gång varje år kunde medföra vissa nackdelar. Kreditinrättningarna kan visa bristande förutseende och under en tidigare del av utjämningsperioden hålla för låg likviditet i hopp om att de ändock vid periodens slut skall ha uppfyllt kraven. Denna nackdel föreligger emellertid även för det fall att utjämning inte sker. Under den del av året, då bankernas likviditet ligger högt över deras säsongmässiga minimum, kan det nämligen vara svårt för dem att förutse läget vid kommande bottenpunkt. Bankernas och riksban— kens bedömningar kan emellertid underlättas, genom att vid varje beräk- ningstillfälle en beräkning göres av det genomsnittliga över- eller under- skottet för den tolvmånadersperiod som slutar vid tillfället i fråga. Utfö- randet av sådana löpande tolvmånadersberäkningar bör även ge en god grund för riksbankens ställningstagande till huruvida föreskrift om straff- ränta bör lämnas eller inte, därest detta blir aktuellt.
Enligt utredningens mening bör riksbanken utnyttja möjligheten att före— skriva en utjämningsperiod om tolv månader i fråga om likviditetskvoter, om en övervägande opinion bland kreditinrättningarna önskar detta, eller eljest om likviditetskvoterna härigenom kan förväntas fungera bättre ur kreditpolitisk synpunkt.
I fråga om kassakvoterna synes det mera diskutabelt om utjämning bör medges. De utjämningsperioder som här kan komma i fråga är kalender- vecka eller perioden från en riksbankens rapportdag, d. v. 8. den 7 :e, 15:e, 23:e och sista dagen i varje månad, till och med nästföljande rapportdag' eller kalendermånad. Det kan emellertid hävdas att det är bäst att låta den krävda kassahållningen betraktas som ett minimum för behållningen vid varje dags utgång på checkräkning i riksbanken. Härigenom skulle systemet inte komma att införa något nytt element i kreditinrättningarnas löpande kassaanpassning, vilket däremot skulle bli fallet, om kassakravet kunde underskridas under vissa dagar i en period och det kumulerade underskottet elimineras genom en koncentrerad tillfällig upplåning under några dagar. Om riksbanken och bankerna önskar pröva hur en utjämning över, säg, kalendermånad fungerar, så ger emellertid 11 & möjlighet härtill, och om resultatet blir tillfredsställande finns ingenting i princip att invända mot att utjämning tillämpas även i fråga om kassakvoter.
KAPITEL VII
Kommentar till lagen om placeringskvoter
1 &. Förutsättningama för förordnande enligt lagen I betänkandets allmänna motivering har klarlagts arten av de betingelser som skulle kunna berättiga till ett användande av förordnande enligt nu behandlade lagstiftning om placeringskvoter m. 111. Det har därvid starkt understrukits, att denna lagstiftning är avsedd att tillgripas endast i nöd- fall. Häri har legat en anvisning om att man i första hand borde pröva möj- ligheten av att nå en tillfredsställande lösning genom frivilliga överenskom- melser mellan riksbanken och kreditinrättningarna. I så måtto är förutsätt- ningen för ett ingripande i princip densamma som vad angår förordnande om likviditets- eller kassakvot; som framgått har även dylikt förordnande karaktären av ett reservmedel, avsett att tagas i bruk först när andra fram- komstvägar prövats med negativt resultat. Uti betonandet av att förord- nande om placeringskvot eller annat förordnande enligt nu behandlade lag skall få tillgripas enbart i nödfall ligger emellertid något mera än det rekvi- sit som är att iakttaga jämväl beträffande förordnande om likviditetskvot. Såsom likaledes utvecklats i det föregående är nämligen åtgärder enligt placeringskvotslagen i klar motsats till förordnande om likviditets- eller kassakvot beroende av att en extraordinär situation är för handen. I lag- texten har detta villkor kommit till uttryck i formuleringen »i den mån sådant prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständigheter». Ut- tryckssättet är som synes överensstämmande med det i nuvarande lag angå- ende rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Placeringskvotslagen är alltså likaväl som kassareservlagen en typisk beredskapslag, vars tillämpande inte kommer i fråga under normala förhållanden. Här rör det sig följaktligen inte längre om ingripanden, som förtjänar beteckningen ordinära inslag i kreditpoliti- ken och därför liksom andra ordinära moment i denna bör ankomma på riksbanken.
I enlighet med det sagda har placeringskvotslagen i likhet med nuva- rande kassareservlag skänkts formen av en till Kungl. Maj:t överlämnad fullmakt att ingripa. Ståndpunkten att anförtro placeringskvotslagens ut- nyttjande åt Kungl. Maj :t har _ som här ovan framgått _— sin motivering även däri, att de prioriteringshehov som ligger bakom lagens bestämmelser
är ett resultat av beslut, vilka fattats av Kungl. Maj ;t och riksdagen i för- ening; prioriteringsfrågan bör med hänsyn härtill inte bedömas som ett enbart kreditpolitiskt spörsmål. Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att placeringskvotslagen, liksom annan lagstiftning av beskaffenhet att medge Kungl. Maj:t rätten till extraordinära ingripanden under extra— ordinära förhållanden, är tidsbegränsad till sin giltighet. Den föreslagna gil- tighetsperioden på tre år är visserligen längre än vad som är sedvanligt, när fråga är om jämförbar fullmaktslagstiftning. Till förmån för ifrågavarande avvikelse kan, förutom den nära till hands liggande praktiska fördelen, åberopas den redan i det föregående angivna omständigheten, att de priori- teringsönskemål och det läge på kapitalmarknaden som motiverat lagstift— ningen kan väntas kvarstå under de första åren av 1960-talet.
Kompetensfördelningen mellan Kungl. Maja! och riksbanken Att själva förordnandemakten sålunda lagts på Kungl. Maj:t utesluter dock inte överväganden om huruvida ochi vilken utsträckning riksbanken bör få utöva inverkan på innebörden av de åtgärder, vilka utlöses av förord- nandet. Inte minst intresse anknyter sig vid sådana överväganden till frå- gan, om det är riksbanken som bör få bestämma den faktiska procent— satsen för placeringskvot eller om förordnandet skall innefatta ett fixe- rande av detta procenttal. Ett förhållande, som ter sig uppenbart och just därför framkallar nämnda frågeställning, är att ordningen med riksbanken såsom beslutande såvitt angår procentsatsens höjd i det aktuella läget skulle vara smidigare än alternativet att låta även sagda beslut ingå i själva för- ordnandet. Redan detta konstaterande bör emellertid inte utan vidare få avgöra frågan till riksbankens förmån. Beaktas bör nämligen att, när Kungl. Maj:t utfärdar ett förordnande om placeringskvot, bakgrunden härtill uppenbarligen kommer att vara ett visst bedömande av vilken procentsats som måste gälla för att det tänkta syftet med förordnandet verkligen skall vinnas. Otvivelaktigt kan man i det naturliga sambandet mellan förord- nandet och antydda bedömande från Kungl. Maj:ts sida se ett argument för att Kungl. Maj:t finge besluta procenttalet; förordnandet skulle där- igenom återspegla den föreställning varå det vilar. Även om riksbanken tillägges befogenheten att bestämma den faktiska procentsatsen med de fördelar i fråga om smidighet som därmed vore att vinna, synes det likväl kunna anses, att ett förordnande jämlikt den föreslagna lagstiftningen verk- ligen skall åstadkomma den effekt som åsyftats vid förordnandets projek- terande.
Grundvalen för ett antagande av detta slag är att kontakter mellan Kungl. Maj:t och riksbanken inför ett förestående förordnande om placeringskvot blir ofrånkomliga i samtliga fall. Som utvisas av förevarande paragrafs av— fattning kan initiativet till ett förordnande tagas antingen av riksbanken eller av Kungl. Maj :t själv. Är det förstnämnda förhållandet, d. v. s. gör riks-
banken framställning om att förordnandeinstrumentet begagnas, måste det anses ankomma på riksbanken att som en central punkt i framställ- ningen redovisa sin uppfattning angående vilken höjd placeringskvoten bör äga, därest förordnande kommer till stånd. Utlöses förordnandet i enlighet med framställningen, lär det självfallet kunna väntas, att riksbanken vid procenttalets preciserande följer sin till Kungl. Maj:t uttalade mening i detta avseende. Föreligger äter det fallet, att det första steget till använ- dande av placeringskvot tagits av Kungl. Maj:t, år riksbankens hörande obligatoriskt; att riksbankens åsikt om kvotens faktiska höjd därvid efter— lyses måste betraktas som givet. Rörande dess sedermera meddelade, form- liga beslut om procentsatsens storlek gäller för sådant fall detsamma som nyss sagts beträffande gången i ett ärende, där initiativet utgått från riks- banken. Vare sig initiativtagaren är riksbanken eller Kungl. Maj:t, torde kunna hävdas att kvotförordnandet alltid kommer att föregås av en täm- ligen grundlig undersökning av hur förordnandet närmare bör gestaltas vid dess praktiska tillämpande samt att en dylik undersökning kommer att verkställas under medverkan av såväl riksbanken som Kungl. Maj:t. Även vid förnyelse av tidsbegränsat förordnande eller eljest, då så är motiverat under förordnandets löptid, torde nära kontakt mellan Kungl. Maj:t och riksbanken kunna påräknas.
Med hänsyn till det anförda finner utredningen att riksbanken utan olä- genhet torde kunna tillerkännas bemyndigande att besluta om kvotens faktiska storlek inom ramen för den i lagen stipulerade maximihöjden. Detta ställningstagande har kommit till uttryck dels i stadgandet i 6 5 första stycket om att placeringskvoten skall uppgå minst till visst i tillämp- ningsföreskrifterna angiven procentnivå, dels i förevarande paragrafs tredje stycke, enligt vilket det ankommer på riksbanken att utfärda tillämpnings- föreskrifterna.
Om tillämpningsföreskrifterna kan allmänt uttalas detsamma som an- märkts beträffande motsvarande föreskrifter med stöd av likviditetskvots- lagen, nämligen att de överhuvudtaget skall utgöra det komplement till förordnandet som är nödvändigt för dess praktiska tillämpande (se 8 5 andra stycket). _
Riksbankens inflytande på ett förordnande om iakttagande av placerings- kvot är inte uttömmande angivet genom hänvisningen till att det är riks— banken som utfärdar tillämpningsföreskrifterna. Det bör sålunda observe— ras, att riksbanken i vissa hänseenden har en befogenhet att ingripa direkt ändrande i det av Kungl. Maj:t meddelade förordnandet. I fyra fall — de behandlas närmare i 4 5 tredje stycket, 5 5 andra stycket, 7 5 och i 9 5 andra stycket — är därvid fråga om en rätt att mildra innebörden av för- ordnandet. Enligt 4 & tredje stycket må riksbanken medgiva, att viss eller vissa tillgångsgrupper utöver de i lagen förtecknade får upptagas bland de prioriterade tillgångarna vid placeringskvotens beräknande, och 5 5 andra
stycket ger en motsvarande möjlighet att undantaga vissa placeringar vid beräknandet av kvotens nämnare. 7 5 ger riksbanken rätt att medgiva indi- viduella avvikelser från förordnandet, och 9 5 andra stycket berättigar riks- banken föreskriva att, vid bedömande av om underskott föreligger, utjäm- ning skall ske mellan över— och underskott under viss längre tidrymd, s. k. utjämningsperiod. Slutligen bör nämnas riksbankens befogenhet enligt 6 5 tredje stycket att utfärda särskilda föreskrifter för kreditinrättning, om dennas totala placeringar visar en nettominskning.
Förordnandets giltighetstid Förordnande enligt nu behandlade lag skall, som utvisas av förevarande paragrafs andra stycke, avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare. Angående valet mellan de två alternativen må här hänvisas till vad som anmärkts rörande motsvarande valfrihet vid förordnande om likviditetskvot. På samma sätt som i lagen om likviditetskvoter har i promulgationsbestäm- melserna upptagits ett stadgande, enligt vilket förordnande, som gäller vid tiden för upphörandet av lagens giltighet, därmed skall förlora sin verkan.
2 %. Av förordnande omfattade kreditinrättningar I kapitel V har utredningen redogjort för de överväganden som lett den till att låta placeringskvotslagens räckvidd omfatta försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen samt fondstyrelserna inom allmänna pensionsfonden. Det skulle emellertid vara olämpligt att ge lagen en sådan utformning, att varje förordnande nödvändigtvis skulle gälla samtliga kre- ditinrättningar av dessa typer.
I sin allmänna motivering till ifrågavarande lagförslag har utredningen upprepade gånger framhållit, att förordnande om placeringskvoter endast bör utnyttjas som en sista utväg, sedan alla försök gjorts att i frivilliga for- mer åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse med kreditinrätt— ningarna. Om en sådan överenskommelse uppnåtts med kreditinrättningar av ett visst slag, skulle det vara mycket olyckligt om detta arrangemang fick ersättas med ett förordnande enligt lagen på grund av att överenskom- melsevägen inte visat sig framkomlig i fråga om en annan typ av kredit- inrättningar. Situationen kan givetvis även vara sådan, att någon reglering inte är erforderlig rörande placeringarna hos en viss grupp kreditinrätt- ningar. Lagen bör därför ge möjlighet att begränsa förordnandets räckvidd till ett eller några av de uppräknade slagen av kreditinrättningar.
Ytterligare möjligheter att begränsa förordnandets räckvidd har införts i fråga om försäkringsbolag och sparbanker. När det gäller att åstadkomma den åsyftade prioriteringseffekten torde i allmänhet knappast något vara att invända mot att den stora mängden mindre sparbanker, t. ex. sådana med en insättarbehållning understigande 20 miljoner kronor, undantages från
placeringsföreskrifterna. Av praktiska skäl kan ett sådant undantag bli lämpligt. Utvecklingen av de mindre sparbankernas placeringar bör i så fall givetvis följas, men det kan vara tillräckligt om detta sker genom rapporte— ring med större tidsintervall än för de sparbanker som underkastas förord— nande, t. ex. endast avseende varje årsslut. Beträffande försäkringsbolagen är det ännu klarare att de minsta bolagen, de 5. k. sockenbolagen, av prak- tiska skäl bör kunna undantagas från förordnande. I detta fall synes en formell gränsdragning efter omslutningens storlek dock mindre ändamåls— enlig. I stället kan, liksom i hittillsvarande överenskommelser och rekom- mendationer, förordnandet normalt inskränkas till att avse svenska riks- bolag eller, om detta med hänsyn till konkurrensförhållanden mellan bola— gen förefaller motiverat, till riksbolag och länsbolag. En sådan inskränkning kan göras med hänsyn till rörelsens speciella beskaffenhet; termen rörel- sens beskaffenhet syftar närmast på försäkringsinspektionens i praxis till— lämpade indelningar av försäkringsbolagen. Den i 1952 års överenskom— melse begagnade konstruktionen att applicera placeringskraven enbart på försäkringsfond för livförsäkring har däremot ansetts olämplig. Från kre— ditpolitiska synpunkter, i motsats till de traditionella försäkringsmässiga, kan det inte heller anses motiverat att inskränka ett förordnande till livför- säkringsbolagen, så mycket mindre som existerande koncernförhållanden i så fall kunde utnyttjas för att motverka regleringens effekter.
Även här har, med samma motivering som i lagen om likviditetskvoter, getts möjlighet att undantaga viss kreditinrättning från förordnande.
35.
Den allmänna konstruktionen av placeringskvoten
Ett förordnande enligt lagen avser i första hand att tillförsäkra vissa prio- riterade ändamål en viss minimiandel av ökningen av en kreditinrättnings resurser under en viss tidsperiod. I motsats till likviditetskvoten skall place- ringskvoten utgöra vad som tidigare kallats en marginell kvot; den hänför sig inte till en tidpunkt utan en period, beräkningsperioden. Täljaren utgö— res enligt 3 5 av storleksförändringen under beräkningsperioden av priori— terade placeringar, som närmare anges i 4 &. Nämnaren utgöres av storleks- förändringen under beräkningsperioden av inrättningens totala placeringar med vissa i 5 5 angivna undantag.
Termen placeringar har valts bl. a. för att från beräkningen utesluta så— dana i balansräkningen ingående resultatregleringsposter som upplupna räntor och balanserad förlust. I fråga om försäkringsbolagen skall inte heller en sådan post som värdet av återförsåkrares ansvarighet räknas som place— ring. Däremot är avsikten inte att ge placeringar betydelsen av för lång- siktigt innehav förvärvade tillgångar -— kassa är här placering i samma me- ning som ett långfristigt inteckningslån. En uppräkning av som placeringar betraktade tillgångar får göras i de i samband med förordnande utfärdade
tillämpningsföreskrifterna; några väsentliga svårigheter synes inte kunna uppstå härvid.
Vid beräkningen av storleksförändringarna, som får utformas i tillämp- ningsföreskrifterna med hänsyn tagen till de statistiska uppgifter som är eller kan göras tillgängliga, måste målet vara att erhålla värdet av förvär— vade tillgångar minskat med värdet av avyttrade tillgångar. Beräkningen bör inte avse en skillnad mellan periodens början och slut i balansposter som influeras av värdeförändringar som inte sammanhänger med köp och för- säljningar. Den för ändamålet idealiska värderingsprincipen är att använda kontantvärdena, och där uppgifter om dessa finns bör de givetvis utnyttjas. I nuvarande reguljära kreditmarknadsstatistik finns uppgifter om netto- placeringar till kontantvärden dock endast för försäkringsbolagen, och det kan inte förutsättas att sådana uppgifter kommer att vara tillgängliga för andra typer av kreditinstitut. I så fall får för obligationer (och lån) nomi- nella värden användas och för fastigheter taxerings- eller bokföringsvärden, varvid torde observeras att värdeförändringar på grund av upp- eller ned- skrivningar bör uteslutas.
En storleksförändring i en viss prioriterad placeringspost kommer att ingå med samma belopp i nämnaren som i täljaren. En värdering till nominella värden, som avviker från kontantvärden, kommer därför att påverka näm— nare och täljare med samma absoluta belopp, och skillnaden mellan olika värderingsprinciper med hänsyn till placeringskvotens storlek behöver inte bli alltför betydande. (Antag t. ex. att förändringen av ett kreditinstituts totala placeringar är 100 miljoner kronor medan förändringen av de priorite- rade placeringarna är 75 miljoner kronor, allt beräknat till kontantvärden. Om 40 miljoner kronor utgör kontantvärdet av förändringen i obligations- portföljen och obligationstransaktionerna har skett till en så låg kurs som 67 procent, blir förändringen i obligationsinnehavet till nominella värden 60 miljoner kronor, varigenom förändringssiffrorna såväl för placeringarnas summa som för prioriterade placeringar vid en sådan värdering ligger 20 miljoner kronor högre. Placeringskvoten blir i detta extrema fall beräknad med användande av kontantvärden 755/100: 75 procent och beräknad med nominella värden 95/120 = 79 procent.)
4 5.
Avgränsningen av de prioriterade tillgångarna Utredningens utgångspunkt i fråga om prioriteringen har varit att ge en gynnad särställning åt statens upplåning samt krediter som avser nypro- duktionen av bostäder. Avgränsningen av de placeringsposter som avser statsupplåningen erbjuder inga svårigheter, medan vissa komplikationer är förbundna med en tillfredsställande avgränsning av bostadskrediter m. m. i syfte att nå det avsedda prioriteringsändamålet.
I och för sig kan det synas omotiverat att bland de prioriterade placering- arna medräkna kassa, checkar och banktillgodohavanden. För vissa av de av lagen omfattade instituten står emellertid dessa mest likvida tillgångar i placeringshänseende mycket nära kortfristiga statspapper, och för övrigt synes några nackdelar inte uppstå genom att de inräknas i placeringskvotens täljare.
Ställningen gentemot banker beräknas netto, vilket inte torde påverka ut— sträckningen av försäkringsbolagens normala kortfristiga upplåning i bankerna, men avser att förhindra en upplåning enbart i syfte att öka den redovisade placeringskvoten. Med banker avses i detta sammanhang de kreditinrättningar som äger bedriva bankrörelse (bankaktiebolag, central- kassor, sparbanker, postsparbanken och postgirorörelsen samt riksbanken).
All utlåning till svenska staten skall ingå bland de prioriterade place- ringarna, således skattkammarväxlar, statsobligationer, statsskuldförbin- delser, depositioner och tillfälliga lån. Något annat problem än det som gäl- ler värderingen synes inte kunna bli aktuellt. Vid värderingen av föränd— ringar i innehavet av fordringsbevis utfärdade av staten skall enligt vad som ovan sagts kontantvärden eller nominella värden begagnas, och de först— nämnda bör föredragas om de står att erhålla.
Utöver statsobligationer skall i enlighet med vad som sagts i kapitel V ovan bland de prioriterade placeringarna ingå även vissa andra obligationer, nämligen sådana som utfärdats av hypoteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan samt, med visst förbehåll, hypoteksaktiebolag. Med hänsyn till den grundläggande prioriteringsprincipen borde här ingå alla förvärv av obligationer som kan anses främja nyproduktion av bostäder, vilket i detta fall skulle betyda obligationer utfärdade av institut som i sin tur, direkt eller indirekt, placerar de inflytande medlen i lån till nya bostadsfastigheter. Något hinder för de ovannämnda kassorna och hypoteks- aktiebolagen att driva utlåning även avseende äldre bostadsfastigheter eller fastigheter, som huvudsakligen användes för annat än bostadsändamål, finns inte. Utredningen har dock ansett sig kunna förutsätta, att stadshypoteks- kassan och bostadskreditkassan under tid då förordnande gäller bedriver sin rörelse i enlighet med den angivna prioriteringsprincipen. Obligationer utfärdade av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 skall, enligt utred- ningens avsikt, räknas som prioriterad placering, om bolagens rörelse upp- fyller de krav som kan ställas ur prioriteringssynpunkt. Härvid kan hän- visas till kommentarerna till motsvarande punkt i lagen om likviditetskvo- ter. Beträffande värderingen gäller för andra än statens obligationer samma som för statspapper.
Inteckningslån I fråga om inteckningslån synes den enda i praktiken föreliggande möjlig- heten vara att definiera de prioriterade ändamålen med hänsyn till bebyg-
gelsens karaktär hos den fastighet som direkt eller genom tomträtt ligger som säkerhet för lånet. I lagtexten ställes kravet att denna skall vara bostads- fastighet, och i tillämpningsföreskrifterna får den närmare innebörden härav anges. Bestämmelserna får utformas i analogi med bostadsstyrelsens definition på bostadshus, som f. n. återfinns i SFS 1957: 360 och säger, att som bostadshus räknas byggnad som »innehåller andra utrymmen än för bostadsändamål till högst hälften av den sammanlagda lägenhetsytan, vinds— och källarplan oräknade». För nyproducerade hus synes några större svå— righeter i tillämpningen av en sådan avgränsning inte behöva uppstå. För tidigare färdigställda byggnader blir en klassificering aktuell i den mån amorteringar och slutbetalningar å motsvarande lån inflyter, och även om regelns innebörd också här är klar, kan det visa sig praktiskt olämpligt att genomföra en klassificering i varje fall. Om samtliga bostads- och affärsfas- tigheter inräknas i fråga om amorteringar och slutbetalningar, således även sådana som användes för andra ändamål, blir resultatet att den redovisade nettoökningen i prioriterade placeringar blir mindre än vid en fullständig klassificering av samtliga fastigheter. Problemet torde kunna lösas så, att för en kreditinrättning, som inte finner sig kunna genomföra en fullstän- dig fördelning av inflytande amorteringar mellan bostadsfastigheter å ena sidan och andra fastigheter å den andra, primärt alla amorteringar och slut- betalningar å lån mot säkerhet i bostads- eller affärsfastighet räknas som avseende prioriterade placeringar, men att kreditinrättningen har rätt att redovisa de återbetalningar avseende annan fastighet än bostadsfastighet, vilka den önskar undantagna från nettoberäkningen. Långivningen till affärsfastigheter torde i hög grad vara koncentrerad till försäkringsbolagen, och för en bedömning av betydelsen av den här diskuterade komplikationen är det av intresse att observera, att försäkringsbolagen i sin reguljära rap- portering särskiljer bostadsfastigheter.
Medan de negativa posterna, återbetalningarna, vid beräkningen av stor— leksförändringen i prioriterade placeringar måste avse även fastigheter med äldre bebyggelse, skulle det strida mot prioriteringssyftet att bland de positiva posterna, nyutlåningen, inräkna lån som under beräkningsperioden utlämnats mot säkerhet i gamla bostadsfastigheter. Av under tiden för för— ordnandet utlämnade län skall därför endast inräknas sådana som främjar nyproduktionen av bostäder. Tiden för förordnandet bör härvid tolkas som sammanhängande period, under vilken förordnande enligt lagen om place- ringskvoter gällt för inrättningen i fråga. Den närmare bestämningen får överlämnas åt tillämpningsföreskrifterna, men följande riktlinjer kan anges. Till de prioriterade placeringarna bör räknas dels byggnadskrediter, dels lån avseende nyproducerade fastigheter. Hit synes också böra räknas de fall då kreditinrättning utlämnar lån i samband med att statliga lån utgår för förbättring eller ombyggnad av bostäder; denna statliga långivning avser i det närmaste helt egnahem. Vid avgörandet av om en fastighet är att anse
som nyproducerad eller inte torde den i praktiken enklaste lösningen vara att fastställa en viss tidpunkt och föra fastigheter färdigställda efter denna tidpunkt till kategorien nyproducerade. En sådan metod har använts vid riksbankens överenskommelser med sparbanker och försäkringsbolag. Tid- punkten i fråga får sättas så långt före beräkningsperioden, att praktiskt taget all dessförinnan färdigställd bebyggelse fått sin finansiering slutligt ordnad.
Kommunlån
En stor del av den upplåning som avser bostäder sker med kommunernas medverkan, så att vid en klassificering av kreditinrättningarnas lån efter säkerhetens art upplåningen i fråga föres till av kommun upptagna eller garanterade län. I den mån lånen med hänsyn till ändamålet är jämförbara med de inteckningslån som anges under d) bör de givetvis betraktas som prioriterad placering vid beräkning av placeringskvot. Den närmare bestäm— ningen av bostadsändamål respektive nyproduktion av bostäder får göras i tillämpningsföreskrifterna i analogi med dessa föreskrifters regler om inteckningslån. Prioriterade placeringar skall sålunda avse bostadsbebyg- gelse, och under tiden för förordnandet utlämnade lån skall för att räknas som prioriterade antingen vara byggnadskrediter eller avse bebyggelse fär- digställd efter ett visst datum.
I tillämpningsföreskrifterna får även, om så visar sig nödvändigt, anges hur ändamålet för lån upptagna eller garanterade av kommun skall fast- ställas. Härvid kan hänvisas till innehållet i av Kungl. Maj :t meddelat låne- tillstånd eller till att garanti ställts enligt kungörelsen den 5 juni 1953 med vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån m. m.
En särskild fråga har gällt prioriteringsreglernas utformning i fråga om mark som upplåtes med tomträtt. I andra fall kan, då fastighet utnyttjas för bostadsändamål, prioriterade lån erhållas, motsvarande inte endast byggnadskostnaderna utan även markvärdet. Om något särskilt stadgande inte infördes, skulle vid bostadsbyggande å tomträttsmark någon priorite- rad långivning motsvarande markvärdet inte kunna förekomma, något som skulle försvåra bostadsfinansieringen i de fall då tomträttsinstitut utnyttjas. En sådan diskriminering av detta institut bör enligt utredningens mening om möjligt undvikas. Den lösning som valts, och som nära ansluter till övriga regler om bestämning av prioriterade krediter, är följande. När kommun upplåter mark med tomträtt i samband med uppförande av bebyg- gelse företrädesvis för bostadsändamål, skall län till kommunen belopps— mässigt motsvarande markvärdet räknas som prioriterad placering, utöver de lån som räknats som prioriterade enligt huvudregeln under e). Någon inskränkning i övrigt rörande vilka lån som härvid kan komma i fråga synes inte nödvändig, utan det får ankomma på kommunen att utvälja de lån för vilka denna bestämmelse tillämpas. För bestämmande av det mark-
värde, som avgör till vilket belopp kommunens lån enligt denna regel skall få räknas som prioriterade, har en anknytning skett till regeln för värdering av tomträttsmark i 4 kap. 11 å andra punkten lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Bestämmelsen innebär inte att en mark- värdering faktiskt skett för det ändamål, omprövning av avgäld, som nyss- nämnda paragraf avser, utan endast att en värdering skett enligt där angi— ven princip. Närmare bestämmelser får om nödvändigt intagas i tillämp- ningsföreskrifterna efter samråd med kreditinrättningarna och de kom- muner som beröres av stadgandet.
Egna fastigheter Avsikten med placeringskvotlagen är, som upprepade gånger anförts, att främja nyproduktionen av bostäder. Utredningen har å ena sidan sökt ut- forma sitt förslag så, att särställningen begränsas till placeringar som avser bostadsfastigheter och, med hänsyn till efter förordnandets ikraftträdande gjorda placeringar, sådana som avser bostadsbyggande eller nyligen färdig- ställda fastigheter. Å andra sidan har utredningen sökt undvika varje miss- gynnande av särskilda företagsformer inom bostadsproduktion och fastig- hetsförvaltning, vilket tagit sig uttryck i att kommunal upplåning och in- teckningslån för bostadsändamål så långt möjligt skall likställas. Det kan emellertid hävdas, att även av kreditinrättningarna själva ägda bostadsfas- tigheter bör betraktas som prioriterade placeringar; försäkringsbolagens engagemang i bostadsfinansieringen genom förvärv av bostadsfastigheter bör likställas med utlåning avseende privat eller kommunalt ägda bostads- fastigheter. Utredningen har därför utformat en regel, som innebär att en kreditinrättnings innehav av bostadsfastigheter prioriteras efter principer liknande dem som gäller intecknings- eller kommunlån för bostadsändamål. Storleksförändringen i kreditinrättningens innehav av bostadsfastigheter kan beräknas som värdet av förvärvade minskat med värdet av avyttrade fastigheter. Fastigheterna i fråga kan tänkas värderade till kontantvärden, taxeringsvärden eller bokförda värden ; det står klart att kontantvärden bör föredragas i den mån de kan erhållas. Den på så sätt beräknade nettoför- ändringen i fastighetsinnehavet kan emellertid inte omedelbart inräknas i storleksförändringen av prioriterade placeringar. I enlighet med behand— lingen av inteckningslånen skulle det ligga nära till hands att föreskriva att förvärv under tiden för förordnandet endast skulle medräknas i den mån det avsåg nyproducerade bostadshus.
Detta skulle emellertid i hög grad motverka utbyten inom fastighetsinne— havet genom förvärv av en fastighet med äldre bebyggelse i kombination med försäljning av en annan bostadsfastighet, något som knappast kan anses vara en önskvärd eller rimlig konsekvens. Att endast inräkna förvärv av nyproducerade bostadshus utan hänsyn till avyttringar av andra fastig- heter skulle inte heller vara rimligt. Utredningen har därför valt en kon—
struktion som möjliggör, att utbyten sker inom beståndet av fastigheter utan att placeringskvoten påverkas, men att en nettoökning i fastighets— innehavet inräknas bland de prioriterade placeringarna endast i den mån den motsvaras av nyproducerad bebyggelse för bostadsändamål. Detta har åstadkommits genom konstruktionen att förvärv av gamla fastigheter skall räknas som prioriterad placering i den mån de motsvaras av avyttring av fastighet under tiden för förordnandet.
Från den sålunda beräknade storleksförändringen av en kreditinrättnings innehav av bostadsfastigheter bör dragas förändringen i lån mot inteckning i de berörda fastigheterna. Förändringen i beloppet av sådana lån skall i konsekvens härmed även avdragas vid beräkningen av placeringskvotens nämnare.
Modifikationer av avgränsningen
Liksom i fråga om likviditetskvotslagen bör möjligheter öppnas för en viss flexibilitet i beräkningsreglerna, vilket kan ske genom att medgivande kan lämnas att vissa tillgångar utöver de i lagen uppräknade får ingå bland de prioriterade placeringarna. Denna möjlighet är inte avsedd att medge någon utvidgning av täljarens omfattning utöver ramen för det angivna priorite- ringssyftet. Ett exempel på ett fall då medgivande kan visa sig lämpligt är övertagande av lån avseende fastighet med äldre bostadsbebyggelse från annan kreditinrättning. Enligt de givna reglerna skulle en sådan transaktion medföra en minskning av det ena institutets prioriterade placeringar utan någon motsvarande ökning hos det andra. Om övertagna lån generellt fick inräknas bland prioriterade placeringar, skulle emellertid en alltför påfal- lande möjlighet öppnas att kringgå placeringskvotslagstiftningen. I många fall torde omläggning av inteckningslån emellertid vara ett fullt normalt inslag i rörelsen, och det skulle då vara uppenbart obilligt att inte taga hänsyn härtill vid placeringskvoternas tillämpning. Ett annat fall där med— givande synes rimligt avser vid bostadsbyggande å av kreditinrättningen ägd fastighet nedlagda kostnader. Därutöver får förutsättas att riksbanken vid gränsfall, t. ex. beroende på ofullständig statistik, får vidtaga justeringar av beräkningsreglerna för att nå anslutning till tillgängliga klassificeringar i fall då detta saknar större kvantitativ betydelse.
5 &.
Placeringskvotens nämnare Placeringskvotens nämnare kommer att utgöras av storleksförändringen av kreditinrättningens samtliga tillgångar med vissa undantag. Redan av den i lagtexten använda beteckningen placeringar har ansetts följa att regle- ringsposter som upplupna räntor och balanserad förlust inte skall inräknas och ej heller, i fråga om försäkringsbolag, värdet av återförsäkrares ansva- righet.
Liksom vid beräkningen av likviditetskvoten skall poster, som avdragits
vid beräkningen av täljaren avdragas även från nämnaren. De i förelig- gande fall aktuella avdragsposterna är bankskulder (4 5 första stycket a) och län mot inteckning i av kreditinrättningen ägd fastighet (4 5 första stycket f).
Vidare har det synts rimligt att undantaga krediter, som en kreditinrätt- ning enligt gällande författningar är skyldig att bevilja utan prövning. Om- fattningen av sådana krediter kan ju inte påverkas av kreditinrättningen i fråga, och de ingår inte i det kapital som är disponibelt för placering. Det finns två typer av sådana krediter, dels försäkringsbolagens s. k. livlån, dels lån som fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden har att bevilja kreditinrättning som utlämnat återlån.
I kommentarerna till likviditetskvotslagen redogjordes för de övervägan- den som föranlett ställningstagandet, att omfattningen av de av kreditinrätt- ning utlämnade återlånen vid beräkningen inte skall påverka kvotens fak— tiska höjd. I fråga om likviditetskvoter ledde tillämpningen av denna prin— cip till att de i samband med återlån hos fondstyrelse upptagna lånen inte skulle inräknas i nämnaren. I fråga om placeringskvoternas konstruktion leder nyssnämnda princip till att av kreditinrättning utlämnade återlån skall undantagas vid beräkning av nämnaren.
Därutöver har även här en allmän bestämmelse ansetts nödvändig med innehåll att riksbanken må medgiva att viss annan tillgång undantages från de totala placeringarna. Utredningen förutser, att sådant medgivande regel— mässigt skall lämnas i fråga om försäkringsbolags placeringar, i form av län eller av annan typ, som medför ett tillskott till det av annat försäkrings— bolag förvaltade kapitalet; endast i den mån transaktioner mellan försäk— ringsbolag får följder som i väsentlig grad strider mot lagens syften skulle medgivande inte lämnas. Placeringar av nyssnärunt slag förekommer mellan koncernbolag men även eljest. Det synes olämpligt att inkludera placeringar hos koncernbolag, eftersom den kreditpolitiska lagstiftningen bör vara neutral med hänsyn till försäkringsväsendets organisationsformer, och opraktiskt att inkludera de fordringar hos andra försäkringsbolag som nor— malt uppstår i rörelsen. Bestämmelsen kan även tillämpas på försäkrings- bolags utländska tillgångar förvärvade i samband med den utländska rörelsen.
Därutöver är medgivanden endast avsedda att utnyttjas i kvantitativt oväsentliga gränsfall i syfte att nå en smidig tillämpning. Härvid bör beaktas karaktären hos de statistiska uppgifter som föreligger eller som kan utarbe- tas utan större besvär.
6 &. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen Då förordnande om placeringskvoter är i kraft får de för olika grupper av kreditinstitut krävda minimikvoterna anges i tillämpningsföreskrifterna.
Stadgandeti 6 5 första stycket sätter emellertid en övre gräns, 80 procent, för de kvoter som kan fastställas. Detta maximum har bestämts utifrån utred- ningens bedömning av den kvotsättning som kan bli aktuell vid en tillämp- ning av placeringskvotslagen.
En utgångspunkt har varit kreditinstitutens faktiska placeringsinriktning" under senare är, vilken givetvis influerats av riksbankens rekommendatio— ner och tidvis kännetecknats av en mycket stark koncentration på priorite- rade ändamål. Av de i bilaga B redovisade siffrorna framgår att försäkrings- bolagens placeringsinriktning under 1957 motsvarade en genomsnittlig pla- ceringskvot på 73 procent, en siffra som 1958 föll till 58 procent. Då har ingen hänsyn tagits till kommunlån och lån med kommunal garanti avse- ende bostadsändamål. För sparbankerna blir, med samma reservation, en beräknad genomsnittlig placeringskvot 85 procent för 1957 och 79 procent för 1958. För de båda postinstituten sammantagna blir den beräknade kvoten 75 procent 1957 och 112 procent 1958. För pensionsfonderna saknas av na- turliga skäl erfarenheter om placeringsinriktningen.
De kvoter som kan ifrågakomma hör emellertid bedömas inte endast utifrån den genomsnittliga placeringsinriktningen hos de olika slagen av kreditinrättningar utan även med hänsyn till olikheterna mellan kreditin- rättningar av samma slag och de differentieringsmöjligheter som finns. De i bilaga B redovisade placeringskvotsberäkningarna för individuella spar- banker visar i förstone på en relativt stor spridning, som emellertid synes reduceras avsevärt om det vore möjligt att taga hänsyn till kommunlån och kommungaranterade lån för bostadsändamål. Några av de i bilagan redovi— sade och många av de mindre sparbankerna är dock traditionellt i relativt hög grad inriktade på långivning till jordbruket. Beträffande försäkrings— bolagen synes en systematisk skillnad ha förelegat mellan livförsäkrings- bolag och sakförsäkringsbolag; den senare gruppen har genomsnittligt lägre placeringskvoter och karakteriseras dessutom av en större spridning.
En andra utgångspunkt för bedömningen av den tänkbara kvotsättningen skulle vara utformningen av de överenskommelser och rekommendationer som gällt eller varit gällande beträffande kapitalmarknadsinstitutens place- ringar. Av dessa är det emellertid endast den i januari 1960 givna rekommen- dationen till försäkringsbolagen som direkt kan jämföras med de här före- slagna placeringskvoterna. Den kan i stort sett sägas motsvara en place- ringskvot på 75 procent för livbolagen och 50 procent för sakbolagen.
Av hänsyn till övriga kreditbehov kan det, enligt utredningens mening, inte vara rimligt att kräva högre placeringskvoter än de som motsvarar de som genomsnittligt uppnåddes under 1957, och hänsyn bör också tagas till de naturliga olikheterna i kreditinstitutens rörelse. För sparbankernas del bör sålunda högre placeringskvoter än 80 procent inte komma i fråga. Vid förordnande om placeringskvoter för sparbanker får det dessutom prövas om kvotsättningen skall differentieras så, att sparbanker som i högre grad
är engagerade i jordbrukskreditgivning bör åsättas en lägre kvot än övriga; detta synes särskilt aktuellt om jämväl mindre sparbanker omfattas av för- ordnandet. För försäkringsbolagens del bör 75 procent utgöra ett i praxis till— lämpat maximum för livbolagen och 50 procent ett motsvarande maximum för sakbolagen. Beträffande postsparbanken, postgirorörelsen och fondsty- relse inom allmänna pensionsfonden får kvotkraven på liknande sätt anpas— sas med hänsyn till rörelsens karaktär.
Placeringsreglerna vid en nettominskning av samtliga placeringar
De marginella placeringskvoterna är utformade med tanke på att kredit- inrättningarnas placeringar visar en mer eller mindre regelbunden netto- ökning över tiden och kan därför inte tillämpas om ett instituts totala place— ringar minskar under beräkningsperioden. Fall då storleksförändringen i samtliga placeringar är negativ får därför behandlas i särskild ordning, och tillämpningen av placeringskvoter får avpassas till de föreliggande omstän- digheterna.
Nedgången kan bero på en organisatorisk förändring som innebär, att en del av ett instituts rörelse övertages av annat institut. Det är uppenbart att de härvid inträffade förändringarna i placeringarnas storlek bör elimine- ras vid beräkningen. Samma gäller vid förändringar som beror på fusioner mellan eller uppdelningar av kreditinrättningar.
En nedgång i de totala placeringarna kan även tänkas bero på säsong— variationer i en kreditinrättnings rörelse. I den mån föreskrift lämnats enligt 9 5 andra stycket, att över— och underskott skall utjämnas över flera beräkningsperioder, torde frågan om säsongmässiga minskningar i allmän- het inte leda till några komplikationer, och det kan förutsättas att sådan föreskrift lämnas då säsougvariationer av ifrågavarande slag eljest kan vän— tas allvarligt försvåra tillämpningen av placeringskvoter.
För övrigt kan en minskning av placeringarna vara tillfällig och bero på t. ex. en minskning i inlåningen, oväntat stora utbetalningar i ett sakbolag, oväntat stora återköp eller upplåning mot säkerhet i försäkringsbrev o. s. v. Den kan också vara en följd av en fortgående nedgång i en kreditinrättnings rörelse, t. ex. en över tiden fortgående inlåningsminskning, fallande premie— inkomster eller regelbundet stora återköp och livlån. Någon allmän place- ringsregel, som passar alla de växlande omständigheter som kan föreligga, kan knappast formuleras. I fråga om en kreditinrättning med på längre sikt minskande rörelse är den bästa formen otvivelaktigt en frivillig överens- kommelse, som tager hänsyn till kreditinrättningens situation och de kre— ditpolitiska önskemålen. Om förordnande om placeringskvot gäller, får en sådan överenskommelse fastställas genom föreskrift enligt förevarande paragraf tredje stycket. Sådan föreskrift får också tillgripas av riksbanken om någon tillfredsställande överenskommelse inte kan uppnås. De på kredit— inrättning ställda kraven bör härvid inte vara hårdare än att de tillåter en
proportionellt lika minskning av prioriterade och oprioriterade placeringar. Vid tillfälliga oförutsedda minskningar är det av mindre vikt hur placerings- reglerna är utformade, eftersom de kan antagas vara av en sådan karaktär, att en minskning i de prioriterade placeringarna får accepteras och inte föranleda några sanktioner enligt 9 5; en oväntad stor nedgång i det för- valtade kapitalet tager sig rimligen i förstone uttryck i en minskning av de i placeringskvotens täljare ingående likvida medlen.
7 5.
Modifikationer av kvotkraven i individuella fall Bestämmelserna är avsedda att medge, att föreskrifterna om beräknings- regler och kvotens höjd modifieras i individuella fall, och skiljer sig där- igenom från medgivanden enligt 4 5 tredje stycket och 5 5 andra stycket, vilka är tillämpliga på alla eller en grupp av kreditinrättningar. Medgivande enligt 7 5 innebär inte heller att en kreditinrättning helt undantages från förordnandet; om detta synes önskvärt får 2 & tredje punkten utnyttjas. För övrigt kan hänvisas till vad som ovan sagts vid motsvarande stadgande i lagen om likviditetskvoter. De där omnämnda motiven för tidsbegränsat medgivande beträffande kreditinrättning, som vid förordnandets ikraftträ- dande har särskilt låg likviditet, saknar dock motsvarighet vid placerings— kvoter på grund av dessas marginella konstruktion.
8 5. Beräkningsperioder och uppgiftslämnande Vad som framhålles rörande uppgiftsskyldigheten i kommentaren till 10 5 i lagen om likviditetskvoter är tillämpligt även på stadgandet i 8 5 första stycket i lagen om placeringskvoter.
Försäkringsbolagens rapportering synes böra anknytas till de reguljära uppgifter om placeringarna, som varannan månad lämnas till försäkrings- inspektionen. Beräkningsperioderna skulle därför bli tvåmånadersperioder, januari—februari o. s. v. I fråga om postens bankrörelse och fondstyrel— serna skulle några svårigheter sannolikt inte behöva uppstå vid en rappor- tering varje månad, men det finns knappast några skäl att här välja en kortare beräkningsperiod än för försäkringsbolagen. Sparbankerna erbju- der, som framgår av kommentarerna till lagen om likviditetskvoter, de största statistiska problemen. Om ingen förbättring sker i den reguljära sparbanksstatistiken, får en särskild rapportering per tvåmånadersperiod (eller möjligen per kvartal) införas. Mycket talar sålunda för att tvåmåna- dersperioder skulle kunna användas generellt som beräkningsperiod vid tillämpningen av placeringskvoter.
9 5. Sanktionsbestämmelser. Utjämning mellan flera beräkningsperioder Beträffande motiVen för och tillämpningen av sanktionsbestämmelser kan inledningsvis hänvisas till vad som ovan sagts om sanktionsbestämmelserna
vid användandet av likviditetskvoter. Sålunda avses föreskrift om straff- ränta inte skola länmas, om underskott i nettoökningen av prioriterade pla- ceringar beror på oförutsedda omständigheter utanför kreditinrättningens kontroll. Denna fråga har också diskuterats ovan i samband med place- ringsregler för kreditinrättningar, som visar en negativ nettoförändring i placeringarnas summa. Liksom vid likviditetskvoter kan det förutsättas, att det övervägande antalet underskridanden av placeringskvoter är av ett slag som inte bör följas av föreskrift om straffränta. Föreskrift om straff- ränta bör enligt utredningens uppfattning utfärdas av det organ som äger sätta lagen i kraft, (1. v. s. Kungl. Maj :t. Det får ankomma på riksbanken att då sådan föreskrift enligt dess mening är motiverad göra framställning härom.
Säsongväxlingar i kapitalmarknadsinstitutens placeringar och tillfälliga växlingar i deras placeringsbehov skulle emellertid leda till vissa svårig— heter, om bedömningen av om över- eller underskott föreligger inskränktes till beräkningsperioder. Det synes därför önskvärt att flera tvåmånaders- perioder får sammanslås till en längre utjämningsperiod, och att överskott och underskott får utjämnas inom denna. Med tanke på att de egentliga säsongsvängningarna spelar en stor roll även för kapitalmarknadsinstituten bör utjämningsperioden i detta fall normalt omfatta ett år, (1. v. s. sex beräkningsperioder om dessa omfattar två månader. Om t. ex. den första beräkningsperioden omfattar september—oktober ett givet är, bör den första utjämningsperioden sluta med juli—augusti nästföljande år. För att under— lätta kreditinrättningarnas placering och riksbankens bedömning av om straffränta bör utgå, bör fortlöpande det utjämnade över- eller underskot- tet beräknas för den tolvmånadersperiod som slutar med den senaste be— räkningsperioden liksom även det kumulerade över- eller underskottet för den förflutna delen av den löpande utjämningsperioden.
Den straffränta som skall kunna föreskrivas kan inte beräknas med samma metod som vid likviditets- eller kassakvoter. Principen där var att straffräntan skall sättas så hög, att den eliminerar den tänkbara vinst som följer av att tillgångar, som inte ingår i tälj aren, föredragits framför reserv- tillgångar. Denna vinst kan anses tidsmässigt lokaliserad till den period då underskott föreligger. Placeringskvoten avser däremot förändringarna över en tidsperiod. De fördelar som vunnits i räntabilitetshänseende upphör inte vid slutet av den beräknings- eller utjämningsperiod för vilken underskottet redovisas utan kan sägas bli bestående så länge placeringskvoterna tillämpas.
En rationell straffränteberäkning kan sålunda inte avse blott den beräk- nings- eller utjämningsperiod för vilken den redovisas utan även tiden där— efter. Om emellertid kreditinrättningen kompenserar underskottet genom överskott under senare perioder är det uppenbart rimligt, att överskotten får räknas bort från det underskott för vilket straffränta erlägges; under- skott i framtida perioder får däremot behandlas för sig och leda till ny
föreskrift om straffränta om så finnes motiverat. Regeln skulle sålunda bli, att straffränta för underskott, som redovisas för beräkningsperiod (eller utjämningsperiod om föreskrift om utjämning lämnats) skall räknas för denna period och för följande beräkningsperioder (utjämningsperioder), varvid överskott under senare beräkningsperioder (utjämningsperioder) får avräknas mot vid periodens början kvarstående underskott. Överskott skall härvid avräknas från det äldsta underskott som kvarstår vid periodens början. (Om straffräntesatsen utgör 2 procent för år, ett underskott på 100 miljoner kronor redovisats för utjämningsperioden 1960 och överskott med 50 miljoner kronor vardera för utjämningsperioderna 1961 och 1962, debite- ras straffränta på följande sätt:
2 . . 2 . . 1960. 1—00 x 100 = 2 miljoner kronor, 1961. 1—00- X (100— 50) _— 1 miljon
kronor, 1962: 1_(2)0 (100—50—50) = 0.)
Med hänsyn till denna konstruktion synes det rimligt att, vid ett under- skott, som år av sådan karaktär att föreskrift om straffränta ej lämnas, det göres till en förutsättning för att straffränta inte uttages, att underskottet skall ha kompenserats genom överskott inom rimlig tid. Om kompensatio- nen inte sker bör straffränta föreskrivas räknad efter ovan angivna regler från och med den period då underskottet uppstod.
Även om kompensation inte sker synes det orimligt att fortsätta straff— ränteberäkningen utan tidsbegränsning. En tidsgräns för straffräntebetal- ningarna bör sättas, och utredningen har härför valt fem år efter början av den beräknings- eller utjämningsperiod för vilken underskottet redovi- sades. För övrigt skall straffräntebetalningar givetvis inte kunna före— komma för tid efter att förordnande enligt lagen om placeringskvoter utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt samma lag.
Straffräntesatsen bör enligt utredningens mening inte sättas högre än nöd- vändigt med hänsyn till beräkningsreglerna och de räntedifferenser som kan föreligga mellan de prioriterade placeringarna och de oprioriterade. Utredningen har från denna utgångspunkt funnit sig böra föreslå en straff- räntesats på 2 procent.
10 &. Skärpning av likviditetskvotsförordnande Den allmänna motiveringen till de i 10 & intagna stadgandena har redan givits i kapitel V. De avser endast affärsbankerna och är avsedda att utnytt— jas av Kungl. Maj :t i prioriteringssyfte, då förordnanden om likviditetskvoter och placeringskvoter är i kraft och om det med hänsyn till ett krisläge beträffande bostadsfinansieringen bedömes oundgängligen nödvändigt att påverka affärsbankernas placeringar i högre grad än de av riksbanken i
enlighet med likviditetskvotslagen föreskrivna kvoterna medger. Detta motiverar att stadgandena införts i placeringskvotslagen tillsammans med dem som reglerar de av Kungl. Maj:t i prioriteringssyfte föreskrivna place— ringskvoterna för kapitalmarknadsinstituten. I motsats till förordnande om placeringskvoter, som Väl kan tänkas föranlett av framställning från banko- fullmäktige, torde förordnande om skärpning av likviditetskvotsförordnande i regel ske på Kungl. Maj:ts initiativ efter hörande av fullmäktige.
Ett förordnande enligt 10 5 kan sägas innebära att Kungl. Maj:t fast- ställer likviditetskvoter utifrån sin bedömning från prioriteringssynpunkt av vad som erfordras. Handlingsfriheten vid fastställandet av de skärpta likviditetskvoterna är emellertid begränsad i vad avser kvoternas storlek. Som en övre gräns har angetts tio procentenheter över de av riksbanken föreskrivna kvoterna, dock i intet fall högre än 65 procent.
Förordnande enligt 10 5 får anknytas till gällande förordnande om likvidi- tetskvoter och däri angivna kvottal. Skulle under tid då förordnande enligt 10 5 är i kraft de av riksbanken föreskrivna kvottalen ändras genom nytt förordnande, får Kungl. Maj :t taga ställning till om skärpning av likviditets— kvoterna fortfarande kan anses erforderlig. Om så befinnes vara fallet får Kungl. Maj:t i sin tur utfärda nytt förordnande om skärpning av de nya av riksbanken föreskrivna kvoterna.
Avd. C. Lagförslag
Förslag till lag angående rätt föt riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. in.
Vi — — — göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna som följer.
1 5.
I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må riksbanken i enlighet med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av likviditets- kvot eller kassakvot. Förordnandet skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.
I samband med förordnandet har riksbanken att utfärda erforderliga till- lämpningsföreskrifter.
2 5.
Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolag, sparbank, cen- tralkassa för jordbrukskredit, postsparbanken och postgirorörelsen. Förord- nande om kassakvot må gälla bankaktiebolag, postsparbanken och postgiro- rörelsen.
Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må för- ordnande angivas avse antingen samtliga kreditinrättningar av dessa slag eller ock allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst belopp, särskilt angivet för ettvart slag av inrättningar; när sär- skilda omständigheter därtill föranleda må Viss kreditinrättning undantagas från förordnandet.
Om likviditetskvot 3 5. Med likviditetskvot förstås den andel, som nettobeloppet av kreditinrätt-
ningens likvida medel, bestämt enligt 4 5, utgör av inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 & angivna undantagen.
4 5. Till grund för bestämningen av nettobeloppet av likvida medel lägges sum- man av följande tillgångar:
a) inneliggande kassa och medel som innestå i riksbanken,
b) inhemska checkar och postremissväxlar,
c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot,
(1) av staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer ävensom andra skuldförbindelser utfärdade av staten, allt till marknadsvärdet, samt
e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshy— potekskassa och svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer även— som av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet.
Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket minskad med:
a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskon- terats i riksbanken, samt
b) skuld till annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, dock att vid bestämmandet av nettobeloppet beträffande inrättning, vars förbindelser företrädesvis utgöras av inlåning från en sär- skild grupp av andra kreditinrättningar, denna inlåning skall avdragas alle- nast i den mån tillgodohavande hos inrättningar inom gruppen i fråga har enligt första stycket 0) inräknats i där avsedd bruttosumma.
När omständigheterna därtill föranleda, må i förordnandet medgivas dels att utöver de i första stycket upptagna tillgångarna viss eller vissa ytter— ligare tillgångsgrupper må, helt eller upp till visst angivet belopp, inräknas i bruttosumman, dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämningen av nettobeloppet.
5 5.
Från förbindelserna skall vid beräkning av likviditetskvot undantagas:
a) skuld, som avdragits enligt 4 5 andra stycket,
b) beviljade men icke disponerade krediter,
c) garantiförbindelser,
d) förlagslån beträffande vilka Konungen medgivit, att de må erhålla viss likställighet med eget kapital, samt
e) lån som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, som ingå till allmänna pensionsfonden.
När omständigheterna därtill föranleda, må i förordnandet medgivas, att utöver de i första stycket nämnda förbindelserna viss eller vissa andra för- bindelser skola undantagas vid likviditetskvotens beräknande.
Gå.
Likviditetskvoten skall uppgå minst till i förordnandet angiven procent- nivå. Denna må ej sättas högre än vid sextio procent. '
Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet om- fattar, i förordnandet indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga förbindelser med de i 5 & angivna undantagen eller efter arten av den bedrivna rörelsen.
Om kassakvot 7 5.
Med kassakvot förstås den andel, som i riksbanken innestående medel utgöra av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 & angivna undantagen.
Kassakvoten skall uppgå minst till i förordnandet angiven procentnivå. Denna må ej sättas högre än vid femton procent. Vid procentsatsens fast— ställande må tillämpas vad i 6 5 andra stycket stadgats.
Gemensamma bestämmelser 8 5.
Oavsett vad som följer av förordnande enligt denna lag skola bankaktie- bolag, sparbank och centralkassa uppfylla de krav på kassareserv, som inne- fattas i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker respektive lagen om jordbrukskasserörelsen.
9 5. Riksbanken må beträffande viss kreditinrättning medgiva sådan avvikelse från enligt denna lag meddelat förordnande, som med hänsyn till de för inrättningen föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
10 &.
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt denna lag, skall vara skyldig att då så påfordras tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för kvoternas beräknande eller för bedömande av om förordnande erfordras.
Närmare anvisningar om beräkningstidpunkter och om uppgiftsskyldighet enligt första stycket lämnas i tillämpningsföreskrifterna.
11 &.
Finnes kreditinrättning icke hava iakttagit anbefalld likviditetskvot eller kassakvot, äger riksbanken föreskriva, att inrättningen skall till riksbanken gälda ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt rum, från förord— nandets ikraftträdande fram till det beräkningstillfälle, då underskottet
visades föreligga. Räntesatsen skall utgöra vad därom bestämmes i förord- nandet. I fråga om likviditetskvoten må räntesatsen uppgå till högst fyra procent. Beträffande kassakvoten må den uppgå till högst tre procentenhe- ter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.
I förordnandet må föreskrivas att vid bedömandet av om underskott före— ligger utjämning skall ske mellan över— och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod). Ränta som i första stycket sägs skall därvid gäldas å det genomsnittliga underskottet vid beräkningstillfällena inom utjämnings- perioden samt avse denna period.
Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den . Genom lagen upphäves lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bank- aktiebolags kassareserv. Jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning längre än lagen har giltighet. Det alla som vederbör etc. . .
Förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m. 111.
Vi _ _ — göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna som följer.
1 5.
I den mån sådant prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omstän- digheter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken eller efter deras hörande, i enlighet med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av placeringskvot eller, när dylikt förordnande gäller, om skärpning av förordnande om likviditetskvot enligt lagen den angående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmel- ser rörande kreditinrättnings likviditet m. m.
Förordnande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare. På riksbanken ankommer att i samband med förordnande utfärda erfor- derliga tillämpningsföreskrifter.
Omplaceringkvot 2 &.
Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolag, sparbank, postsparbanken och postgirorörelsen ävensom fondstyrelse för förvaltning av penningmedel, vilka enligt 31 5 lagen om försäkring för allmän tilläggs- pension skola ingå till allmänna pensionsfonden. Beträffande försäkrings- bolagen och sparbankerna må förordnandet angivas avse antingen samtliga kreditinrättningar av dessa slag eller ock allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst belopp, särskilt angivet för vartdera slaget av inrättningar, eller sådana, vilkas rörelse är av speciell beskaffen- het. När särskilda omständigheter därtill föranleda mä viss kreditinrättning undantagas från förordnandet.
3 5. Med placeringskvot förstås den andel, som den under viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) inträdda storleksförändringen av kreditin- rättningens placeringar enligt 4 5, här benämnda prioriterade placeringar,
utgör av storleksförändringen under samma tid av inrättningens totala pla— ceringar med de i 5 & angivna undantagen.
Storleksförändringarna skola enligt vad därom stadgas i tillämpnings- föreskrifterna fastställas med begagnande av kontantvärden eller av nomi- nella värden eller, där sådana ej kunna användas, av andra värden.
4 5.
Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:
a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskuld.
b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,
c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa och svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till möjliggörande av bostadskreditgivning,
d) lån mot inteckning i fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som priori- terade allenast i den mån de avsetts skola främja nyproduktionen av bostä- der,
e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfäl- lighet är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse företrädesvis för bostads— ändamål, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betrak- tas som prioriterade allenast i den mån de avsetts skola främja nyproduk- tionen av bostäder, samt
f) kreditinrättningen tillhörig fast egendom med bebyggelse företrädes- vis för bostadsändamål samt tomträtter till fastigheter med dylik bebyggelse, efter avdrag för lån mot inteckning i egendomen, dock att under tiden för förordnandet förvärvad egendom skall betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggelsen är nyproducerad eller förvärvet beloppsmässigt mot- svaras utav avyttring av fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål eller av tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse.
Såsom lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad kre- dit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 å andra punkten lagen om nyttjande- rätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen under tiden för förordnandet upplåtit med tomträtt för uppförande av bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål.
När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken medgiva, att viss eller vissa ytterligare tillgångsgrupper inom ramen för de i första stycket avsedda prioriteringsändamålen rnå inräknas bland de prioriterade place- ringarna. ,
5 €. _
Vid beräknandet av placeringskvoten skola från de totala placeringarna
undantagas: '
a) belopp motsvarande skuld, som avdragits enligt 4 5,
b) av livförsäkringsbolag utlämnat lån mot säkerhet i bolagets försäk- ringsbrev inom återköpsvärdet,
c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till ett däremot sva- rande belopp utlämnat till kreditinrättning, som beviljat återlånet, samt
(1) av kreditinrättningen utlämnat återlån. När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken medgiva att jäm- väl viss annan placering undantages från de totala placeringarna.
6 5.
Placeringskvoten skall uppgå minst till viss i tillämpningsföreskrifterna angiven procentnivå, Denna må ej sättas högre än vid åttio procent.
Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet omfattar, i tillämpningsföreskrifterna indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.
Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för det i tillämpnings- föreskrifterna upptagna kravet på placeringskvotens storlek gälla vad riks- banken i sådant avseende må föreskriva.
7 5. Riksbanken må beträffande viss kreditinrättning medgiva sådan avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för inrättningen före- liggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
8 &.
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande om placeringskvot, skall vara skyldig att då så påfordras tillhandahålla riks- banken de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för kvoternas be- räknande eller för bedömande av om förordnande erfordras.
Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldighet enligt första stycket lämnas i tillämpningsföreskrifterna.
9 &.
Finnes kreditinrättning icke hava iakttagit anbefalld placeringskvot, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken föreskriva, att inrättningen skall till statsverket gälda ränta å underskottet. Räntan skall avse den beräkningsperiod, för vilken underskott föreligger, och följande beräkningsperioder i den mån underskottet därvid alltjämt kvarstår efter avdrag för överskott, som må hava uppkommit under dessa perioder. Ränta skall dock icke utgå mer än fem år efter ingången av den beräknings- period, för vilken underskottet redovisades, ej heller efter det att förord-
nandet utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt denna lag. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.
Riksbanken äger föreskriva, att vid bedömandet av om underskott före- ligger utjämning skall ske mellan över— och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod). Har sådan föreskrift lämnats, skall utjämningsperiod ersätta beräkningsperiod vid bestämning av ränta enligt första stycket.
Om skärpning av förordnande om likviditetskvot 10 &.
Förordnande om skärpning av likviditetskvotsförordnande enligt lagen an— gående rätt för riksbanken att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser rörande kreditinrättnings likviditet m. m. må gälla bankaktiebolag och skall innebära, att det i likviditetskvotsförordnandet angivna procenttalet höjes med högst tio procentenheter. Utan hinder av innehållet i 6 5 första stycket nyssnämnda lag må skärpningen medföra, att procenttalet sättes högre än vid sextio procent, dock högst vid sextiofem procent.
Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den . Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förord— nande må ej äga tillämpning längre än lagen har giltighet.
Det alla som vederbör etc.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 5 lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse
Vi ___ göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att 62 5 lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse-
62 5. Bankaktiebolag äger _ _ _ inlå- Bankaktiebolag äger _ _ — inlå- ning med ning med dels ett _ _ _ summan av dels ett —— —-— —— summan av
a) bolagets inneliggande _ _ _ vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhö- riga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller ko- nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa, under förutsättning att obli- gationernas återstående löptid icke öVerstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknads— värdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under (1) men vilkas återstående löp- tid överstiger fem år ;
f) tre fjärdedelar _ _ _ å bygg- naderna;
dels oclc _ _ _ miljoner kronor. Såsom inlåning _ _ _ pantför-
skrivna medel.
a) bolagets inneliggande _ _ _ vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhö- riga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller ko- nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa, under förutsättning att obli- gationernas återstående löptid icke överstiger tio år;
e) tre fjärdedelar av marknads— värdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under (1) men vilkas återstående löp- tid överstiger tio år;
f) tre fjärdedelar _ _ _ å bygg- naderna ;
dels ock _ _ _ miljoner kronor. Såsom inlåning _ _ _ pantför—
skrivna medel.
Gällande lydelse Föreslagen lydelse På ansökan _ _ _ av bolaget. På ansökan _ _ _ av bolaget.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå med— delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Det alla som vederbör etc.
Avd. D. Reservationer och särskilda yttranden
Reservation av herr Norbeck
Förstärkning av kapitalmarknaden
På utredningsuppdragets huvudpunkt, att förstärka den långfristiga kapi- talmarknaden, år utredningens resultat något magert. Om utredningens förslagsmöjlighet har kommit till korta inför den konstaterade väsentliga orsaken till »bristen på långfristigt kapital» nämligen statens och bostads— sektorns samtidiga starka ökning på efterfrågesidan, så kunde kanske i stället mera göras på tillgångssidan. De föreslagna placeringskvotreglerna för försäkringsbolag och sparbanker m. fl. lämnar inte något nämnvärt nytt bidrag härtill, eftersom dessa institutioner redan så övervägande ver- kar på den långa marknaden; reglerna avser ju väsentligen en dirigering inom kapitalmarknaden.
På den punkt, där direkt »en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden» skulle tänkas kunna ske, nämligen (som direktiven antyder) hos affärsbankerna, inskränker sig utredningen till dels förslag som underlättar för affärsbankerna att hålla långa obliga- tioner och leder dem att göra det, dels rekommendationer till Kungl. Maj:t om välvillig inställning därest bankerna vill grunda hypoteksbolag, och till bankerna att själva köpa deras obligationer som också skall kunna ingå i likviditetskvoten. Härtill kommer en till sin verkan rätt svårbedömlig möj— lighet att i bostadsfinansieringssyfte i en krissituation höja bankernas likvi- ditetskvoter.
Påfallande är att utredningen, som föreslår marginella placeringskvoter för kapitalmarknadsinstituten, inte har tagit upp denna tanke beträffande affärsbankerna, ens som subsidiärt medel, utan direkt avvisat den. Man må ha olika uppfattningar om den hittillsvarande betydelsen för ifrågavarande spörsmål av affärsbankernas av utredningsmaterialet vitsordade expansion och den sedan länge fortgående inre förskjutningen i deras inlåningsstruk- tur, men resultatet av denna utveckling, sådant det avspeglar sig i den senaste tidens siffror, torde vara förtjänt att mera uppmärksammas från utredningsdirektivens synpunkter.
Förändringar drunknar lätt i totalbeloppens stora tal och procentvärden. För att klargöra den för frågan betydelsefulla inlåningsutvecklingen kan det vara intressant att skilja ut förändringarna. Hur har insättningsströmmarna gått? Följande tabell belyser detta för de senaste fyra åren.
Insättningssaldo . 84 större År åggäiganååäna sparbanker Post- " " (repr. 75 % sparbanken dep., kap.saml.) av samtliga)
mkr mkr mkr 1956 _ 119 + 276 + 95 1957 + 697 + 308 + 143 1958 + 1 217 + 300 + 148 1959 + 1 605 + 212 + 65
Om man tillägger, att samtidigt just dessa långfristiga (eller i varje fall ur räntesynpunkt såsom långfristiga behandlade) räkningar representerar en mycket stor och växande andel av affärsbankernas totala inlåning _ 1959 "över 80 % — så torde det stå klart var resurserna för en förstärkning av kapitalmarknaden nu står att finna.
Men några lagregler torde inte behövas. Det naturliga är givetvis att affärs- bankerna själva drar konsekvensen av sin inlåningspolitik (ty utvecklingen är betingad inte bara av automatik genom budgetunderskotten utan tillika av en målmedveten och mycket påtaglig aktivitet från affärsbankernas sida) och där så behövs tillgodoser bostadsmarknaden också med direkta lån i högre grad än som har skett. En ökning av denna utlåning skulle också på ett sunt och icke overksamt sätt reducera den höga likviditet hos affärs- bankerna, som orsakar så mycken oro.
Det förefaller opåkallat att ge stöd åt inställningen, att nya byggnads- kreditiv kan påräknas bara »under förutsättning att byggnadskrediter kan avlyftas utan alltför stor eftersläpning». Mycket upplysande är att i en situation på bostadslånemarknaden, som angives vara en bristsituation, och samtidigt som kreditmarknadsutredningen framlägger förslag, som går ut på att hårt beskära sparbankernas övriga långivning till förmån för bostä- derna, så kan en affärsbank _ och därtill den statliga storbanken _ i sin berättelse för 1959 meddela. »Ökade avlyft av krediter i färdigställda fas- tigheter har underlättat en vidgad kreditgivning till andra områden än byggnadsverksamhet». (Kursiverat av reservanten. )
Byggnadskrediterna bör mycket väl kunna, i varje fall tillsvidare, ligga kvar i bankerna utan att detta behöver betyda inskränkning i beredvillig- heten att lämna nya kreditiv. Att det blir »en för låntagaren dyrbar form», som utredningen uttrycker saken, undvikes enkelt om bankerna tillämpar sedvanliga inteckningslånevillkor på de kvarliggande krediterna. Däremot kan man vara tveksam om lämpligheten att i längden ha inteckningslån placerade i affärsbankerna. Det ligger kanske i arten av deras huvudsakliga verksamhet, att rörelsen måste starkt fluktuera efter konjunkturer och intressen, och detta är inte riktigt förenligt med en inteckningslåntagares behov att känna trygghet på lång sikt.
Vad nu har sagts innebär inte någon omvälvande förändring hos affärs- bankerna som inte motsvaras av vad som redan har skett på inlåningssidan och kräver ingen ändring i banklagen och heller ingen särskild ny lagstift- ning (möjligen en jämkning i bostadsstyrelsens principer för statsbelåning). Däremot kan det vara lämpligt att riksbanken, om så erfordras, vid sina samtal med affärsbankerna om de allmänna önskemålens tillgodoseende tar upp saken till bankernas eftersinnande eller för en formlig rekommenda- tion eller överenskommelse. Med enkla medel kan här åtskilligt vinnas i beträngda situationer på bostadsmarknaden.
Ett annat sätt att bredda basen för den långa kreditmarknaden är att förstärka kreditkapaciteten, »resurseffekten», för de institut som verkar på kapitalmarknaden, närmast då sparbankerna. Det synes rimligt att man toge bort de hinder som nu finns för sparbankerna att ta emot medel på de vanliga långfristiga räkningarna. Det rör t. ex. det insättningsmaximum på 100 000 kronor som gäller för sparbanksräkning. Det är oförståeligt att man ännu skall låta hinder bestå för medelsinströmningen i en institutions- grupp som låter medlen alldeles övervägande gå till den kapitalmarknad, vars otillräcklighet bereder så mycket bekymmer, medan samma slags medel utan motsvarande hinder kan tas emot av en institutionsgrupp, där just den alltför stora penningrikligheten är det allvarliga orosmomentet.
Sparbankernas kapacitet borde också kunna underbyggas i fråga om reglerna för inlåningsrätten och fondrelationerna, den s. k. 50-gångerregeln och 12 1/g-gångerregeln. Dessa regler kan, särskilt sådant läget nu utvecklat sig, komma att innebära allvarliga hinder för en utsträckt medverkan från sparbankernas sida på bostadskreditmarknaden. Man kan exempelvis över- väga att ändra multiplikatortalen, 50 resp. 12 1/2, och likaså att låta även en undre del av inteckningslån i bostadsfastigheter (exempelvis 30 % av taxeringsvärdet) vara helt fri från fondtäckning, varmed man tillika skulle göra placeringarna i sådana lån ännu attraktivare.
Förslag i dessa ämnen har framlagts under utredningsarbetet men inte förts vidare av utredningen. Spörsmålen är emellertid av sådan vikt att de snarast måste få sin lösning. Eftersom det inte är fråga om åtgärder, som syftar eller rimligen kan leda till en utveckling av sparbankerna på nya områden, utan blott skulle innebära en intensifiering av deras nu så väl behövliga traditionella funktioner, förefaller det inte gärna möjligt att avvisa saken med hänvisning till att det gäller »gränsdragningsproblem». Det »problem» som där finns hänför sig i väsentlig mån just till att man har satt upp vissa staket för utvecklingen av en typisk kapitalmarknadsinstitu- tion, sparbankerna, på detta deras eget område.
Placeringskvotslagen Jag har tillåtit mig att så utförligt dröja vid frågan om förstärkning av den långa kapitalmarknaden eftersom jag har fattat detta som utredning-
ens huvuduppgift. Vid sidan av denna fråga ligger spörsmålet om priorite- ringen av vissa krediter, där utredningens majoritet framför förslag om en särskild lagstiftning om placeringskvoter. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag. Utan att gå in på förslagets särskilda bestämmelser, som kan ge anledning till erinringar i flera hänseenden, vill jag anföra följande syn- punkter.
1. Såvitt mig är bekant har riksbanken inte mött svårigheter att få till stånd verksamma överenskommelser med Sparbanksföreningen i kredit- prioriterings- och kreditbegränsningsfrågor. Det finns ingen anledning att anta att inte överenskommelsevägen skall kunna användas även i fortsätt- ningen utan att hänvisa till möjligheten att sätta en lag i kraft. Det är var- ken för sakens eller den allmänna samhällsandans skull lyckligt att klima- tet ändras från samrådets och samverkans till hotets och tvångets. Vidare: En överenskommelse kan varieras till konstruktionen efter skif- tande förhållanden. Tillkomsten av en lag, även om den är vilande och blott tjänar som »bakgrund» till överenskommelser eller som »yttersta re- surs», binder gärna både tanke och handling till en viss konstruktion, näm- ligen lagens (som ju ett tu tre skall kunna sättas i kraft) och kan därigenom bli ett hinder för bättre och smidigare lösningar. Det lämpliga och praktiskt användbara är inte alltid så lätt att uttrycka i lågform och det i lagens form uttryckbara är inte alltid särdeles praktikabelt. En lagstiftning i ämnet är både opåkallad och opraktisk.
2. Det finns desto mindre anledning att för sparbankerna stifta en priori- teringslag med sikte på särskilt bostadsproduktionen som _ om man ser till sparbanksväsendet i dess helhet —— just bostadsinvesteringarna redan traditionsmässigt utgör sparbankernas dominerande placering. Förhållandet är djupt grundat: genom inläningsrättens konstruktion prioriterar spar- bankslagen inteckningslån inom 60 % och till alldeles övervägande del blir det de nybyggda bostadshusen som kommer i fråga. Placeringen är nära- liggande, trygg och praktisk. Sparbankernas intressen är intimt knutna vid bygdens, och i bostadsfrågans lösning, i bostadsproduktion och bostads— krediter strålar de naturligt samman. Slutligen bereder egnahemskrediterna sparbankerna landet runt ett omhuldat tillfälle att verksamt befordra in— tressena hos stora grupper av deras trognaste klientel. Av sifferuppgifterna i utredningens tabeller framgår tydligt vilken stor del av sparbanksväsendets placeringar, som ligger i bostadssektorn, och hur stor andel av den årliga ökningen i krediterna, som har gått dit eller till staten, d. v. s. de områden som man nu önskar prioritera. Föga är totaliter att vinna för prioriteringssyftet även med en stark pressning av procent— satser. Det eventuella resultatet står liksom inte i proportion till medlet — ty en lagstiftning är ju alltid en omständlig och allvarlig åtgärd. Det blir en lag för principens skull mera än för sakens.
3. Men om nu placeringsökningarna ändå genomsnittligen till så stor del går till de avsedda ändamålen så vore väl inte en placeringslag som den föreslagna, praktiskt sett, så betänklig? Jo, ty i genomsnittssiffrorna döljer sig stora olikheter, som är betingade av sparbankernas oftast starkt lokala karaktär. Det må först bringas i erinran att sparbankerna av ålder är det svenska jordbrukets största kreditgivare; av landets 440 sparbanker är ett stort antal rena eller övervägande jordbrukssparbanker. De har grundats för jordbrukets sak och alltid väsentligen tjänat den. Det vore lika felaktigt att låta dem vara underkastade den föreslagna placeringslagen som att låta jord- brukskassorna vara det; de föreslås ju helt fria därifrån. Utredningen har närmast tänkt sig att man skulle kunna vid förordnandet undanta exempel— vis alla sparbanker under 20 miljoner kr. Men saken rör också ett antal mellanstora sparbanker. Utredningen förutsätter att man kan beakta jord- brukets speciella kreditbehov då man sätter kvoter för de grupper av kre- ditinstitut som är av särskild betydelse för jordbruket. Huru nu denna tanke skall omsättas i praktiken förefaller oklart. Det finns många gradationer av jordbruksinriktningen. Även för en sparbank som i placeringshänseende inte är en övervägande jordbrukssparbank kan en ensidig prioritering av bostäder på jordbrukskrediternas bekostnad vara orimlig och farlig, sär- skilt om insättarklientelet till stor del utgörs av jordbrukare. Sparbankernas storleksordning bildar här inga gränslinjer; det i betänkandet antydda 20 miljoners-strecket kan synas praktiskt men är godtyckligt och man kom- mer både då det gäller storleksgrupper och »arten av rörelsen» in i besvä- rande grånsdragningsprobleni. Komplikationer, och allvarliga sådana, upp- kommer — också sparbankerna emellan —— när »bundna» och »obundna» institutioner verkar i närheten av varandra. Här måste slutligen sägas, att det vore för det svenska jordbruket olyck- ligt om dess största kreditgivare, sparbankerna, på grund av regler sådana som de föreslagna inte skulle kunna i rimlig omfattning anlitas i den krä- vande ekonomiska omvandlingsprocess som jordbruket ofrånkomligen nu går till mötes.
4. En tvångsdirigering av utlåningen till nybyggnadssektorn skapar ett särskilt problem i områden där ringa eller ingen bostadsproduktion äger rum. Detta är fallet på många ställen på landsbygden men börjar bli det också i vissa tätorter och t. 0. m. städer. Utredningen har observerat proble- met men glidit över det. Sparbanken måste i dessa fall söka prioriterade belåningsobjekt annor- städes. Den kommer emellertid då i konflikt med sparbankslagens stad— gande att utlåningsrörelsen skall företrädesvis avse sparbankens verksam- hetsområde. Man kan köpa obligationer, sägs det. Ja, men det är en art av placering som, om den får större omfång, innesluter svårbemästrade pro- blem, på både kort och lång sikt, på marginalfronten och beträffande ned- skrivningskrav.
Vare sig man går den ena eller andra placeringsvägen så möter man denna allvarliga invändning: sparbanksväsendet i Sverige liksom i de flesta andra länder är uppbyggt på den principen — uttryckt också i sparbanks- lagens nyssnämnda stadgande liksom dess bestämmelser rörande verksam- hetsområden och organisationen av sparbankens ledning samt själva ända- målsangivningen i lagens 1 5 — att en sparbank skall tjäna ett visst område, en Viss bygd, ta vara på dess sparmedel och göra dem nyttiga genom utlå- ning i denna samma bygd till sparandets förkovran. En lagstiftning, som tjänar andra, aldrig så angelägna, syften och därmed hindrar en sparbank att tillgodose sin bygds egna kreditbehov, angriper sparbankslagstiftningens och sparbanksväsendets själva grundidé.
Konsekvenserna blir högst reella. Placeringskvotsystem får alltid den verkan att sparbanken blir diskriminerad i förhållande till andra kredit- inrättningar som inte arbetar under samma slags band. Särskilt hårt ver— kar detta i områden där inget bostadsbyggande sker; huvudparten av place- ringsmedlen skulle då dras från bygden. Dess egen institution kan på sitt eget eljest naturliga kreditfält — lån för kommunens tillfälliga eller längre behov, jordbruk, hantverk, husreparationer och ombyggnader _ fast den har pengar till det, inte tjäna bygden så som en utomstående institution kanske då kan. Det borde ju vara tvärtom. Särskilt egendomlig mäste saken te sig för de kommunala organen för vilka sparbanken är den naturliga bankförbindelsen, som man har löpande anlitat för krediter och också an- förtrott sina medel. Så pass ofta som även eljest lån och sparande i prak- tiken sammankopplas, så får erfarenhetsmässigt dessa restriktioner rent negativa följder för inlåningen i sparbanken d. v. s. till kapitalmarknaden, och de motverkar därigenom också effektivt sitt eget syfte.
Sådana verkningar av kreditrestriktioner har gjort sig gällande redan vid hittills tillämpade prioriteringsöverenskommelser, ehuru besvärligheterna har kunnat någorlunda bemästras genom att överenskommelseformen har medgivit en utjämning av kvoter mellan sparbankerna inbördes. En lag känner inga sådana möjligheter; den ställer varje sparbank för sig i ansvar.
5. Sparbankernas »icke prioriterade» kreditgivning varierar som förut sagts mellan olika sparbanker men intar genomsnittligt inte så stort rum i deras portföljer. Också totalsumman hos alla sparbanker av sådana lån spelar —— frånsett jordbrukskrediterna _ en relativt obetydlig roll på lan— dets kreditmarknad. Men detta vill ingalunda säga att de skulle vara bety— delselösa också till sin innebörd. Tvärtom måste man, inte minst ur social synpunkt, se med bekymmer på en beskärning av möjligheterna att tillgo- dose de behov som dessa krediter avser. Jag skall inte gå in på de kända svårigheter som orsakas kommunerna med deras skolväsen, hälsovård, markförberedelser m. m.; det är ett vitt— omfattande ämne, och ett intresseområde som inte saknar förespråkare. Resonemanget här skall hållas på ett blygsammare plan.
Med det prioriterade ändamål som heter byggande av bostad hänger in- timt samman utrustningen av denna bostad (möbler, arbetsredskap etc.) och gestaltningen av deras liv som bor där. Ett hem består inte bara av väggar, golv och tak. Allt detta andra som också konstituerar hemmet ligger, lik- som familjeekonomien över huvud taget, i högsta grad inom sparbankernas verkningskrets för ekonomiplanering och kreditgivning, ofta med direkt syfte att motarbeta osunda arter av avbetalningshandel och ofta i intim växelverkan med sparande. Skadar man dessa grenar av sparbankernas kre- ditgivning genom en hård åtstrypning så motverkar man på ett dubbelt sätt syftet med bostadsprioriteringen.
Genom att sparbankerna inte bara har den flyktiga beröring med bostads- marknaden, som hyggnadskreditiven innefattar, utan sörjer för de längre krediterna, så har de ett djupt intresse i och ansvar för det befintliga fas- tighetsbeståndets rätta vård. Fastigheternas medelsreserveringar för under- håll och förbättringar har normalt tagit sig uttryck i fortgående låneamorte- ringar som periodvis till en del tas i anspråk genom återbelåningar. Både ur sparbankernas synpunkt som säkerhetsbevarare och —— inte minst — ur sam- hälleliga och bostadssociala synpunkter är det viktigt att det befintliga bostadsbeståndet inte förslummas och förfares utan i stället uppehålles i skick och tidsenlighet och om så är möjligt och lämpligt fortgående förbätt- ras. Ofta rör dessa lånefrågor alldeles ofrånkomliga åtgärder. En sådan kreditgivning kan inte utan allvarligt men strypas åt är efter år.
I detta sammanhang måste följande understrykas. Det nuvarande bostads- prioriteringssystemet _ och också det föreslagna -— innebär, att varje ny- produktion, även en tämligen tvivelaktig sådan, har en principiell prefe- rens att få åtnjuta kredit, medan varje län till äldre bostadshus, även för nödvändiga eller synnerligen vettiga och behövliga åtgärder, blir hänvisat att jämte andra icke prioriterade lån trängas inom en mycket snäv ram. Systemet innebär en i och för sig och för de boende oekonomisk misshandel av det befintliga fastighetskapitalet.
I sektorn av oprioriterade lån skall rymmas mycket annat av starkt sam- hälleligt intresse. Här märks t. ex. studielånen, statsgaranterade och andra. Det är naturligt att bland sparbankernas stora och breda insättarklientel de utbildningsintresserade är rikligt företrädda. Det vore ju underligt om de inte skulle kunna söka sig till sparbankerna då de behöver fylla ut sina egna resurser med lån. Detsamma gäller en människa, som i åratal har strä- vat att bli »sin egen» och behöver ett handtag; och slutligen inte minst då det rör sådana för den enskilde och familjen betydelsefulla lånebehov som sammanhänger med sjukdom och andra personliga påfrestningar. _
Statsmakternas årliga beslut om bostadsbyggandets volym föregås må- hända av ett övervägande av tillgängliga resurser och en avvägning mot andra behov. Men vad som aldrig då kommer till synes och därför heller inte kan vägas vid beslutet, det är dess inverkan på sådana viktiga och känsliga
kreditspörsmål som nyss har exemplifierats. De verkningarna kommer fram som obekväma överraskningar först i efterhand, när bostadsbyggandets finansiering måste ordnas genom en prioritering som förorsakar kreditin- skränkningar på andra områden. Dessa kreditspörsmål avser inga särskilda »grupper» i samhället; de berör bara enskilda —— men en mycket stor mängd enskilda —— människor, som inte på den här punkten har några intresseorga- nisationer eller eljest någon förespråkare.
Det må slutligen strykas under, att denna låneverksamhet, som spar- bankerna utövar i vad som nu har blivit den »oprioriterade sektorn», har en mycket gammal hävd i dessa folkliga institutioners historia. Det är inte minst den som gör sparbankerna till gemene mans bank.
Hur djupt än sparbankerna är intresserade av bostadsproduktionen och hur villigt de än skänker den sitt mycket betydande och verksamma stöd måste alltså en lagfäst möjlighet till beskärning av deras utlåningsrätt på det sätt och i den grad som förslaget innebär, väcka allvarliga betänkligheter ur sparbankernas synpunkter och ur synpunkten av de mänskliga och all- männa intressen som sparbankerna anser sig ha rätt och skyldighet att bevaka.
I fråga om förslaget till placeringskvotslag får jag slutligen anmäla, att jag ger min anslutning till vad herr Wärn anfört i sin reservation.
likviditetskvotslagen Förslaget om en lag rörande likviditetskvoter, som även skulle kunna före- skrivas för sparbanker, kan jag inte biträda.
1. Genom en skicklig samverkan med de olika institutionsgrupperna har riksbanken nu under flera år på överenskommelsevägen snabbt åstadkom- mit regleringar av rörlig och tack vare formen någorlunda anpassbar natur inom såväl den ena som den andra marknaden, regleringar som tidvis har varit mycket långtgående. Och som yttersta resurs finns ju en lagstiftning i ämnet, 1949 års beredskapslag, som —— även om den säges ha sina brister —— torde vara mycket effektiv, ur vissa synpunkter effektivare än den föreslagna lagstiftningen, i det den ger större befogenheter att föreskriva rena kassakvoter. Svårigheterna i den nuvarande situationen lärer alltså inte bottna i någon brist på tekniska medel hos riksbanken att sköta pen- ningpolitiken eller leda kapitalmarknadens penningströmmar dit man öns- kar. En ny lag synes därför inte påkallad. Om den likväl anses böra komma till stånd så bör den i varje fall icke omfatta sparbankerna.
2. Till skillnad från 1949 års beredskapslag avser den föreslagna lagen
om likviditetskvoter inte bara affärsbankerna utan också andra institutio- ner, bland dem sparbankerna. Motivet härför synes vara följande. Liksom liian vill dra in en banks samtliga inlåningsräkningar i underlaget för en kassareservskvotberäkning, så att inte en omfördelning av inlåningen mellan de olika räkningarna i banken skall kunna påverka reservkvotkravet, så vill liian i det nya kvotsystemet dra in alla kreditinstitut som tar emot inlåning från allmänheten, så att inte en ändring av inlåningsfördelningen mellan instituten skall få en liknande följd.
Utredningen har emellertid omedelbart framhållit att effektivitetsargu- mentets betydelse inte får överdrivas och tillägger: »De kreditpolitiska möjligheterna att begränsa en kreditexpansion är i allmänhet inte beroende av att reservkvotsystemet utsträckes att gälla andra än affärsbanker. Inom övriga grupper av kreditinstitut kan nämligen en kreditexpansion inte gärna drivas utanför relativt snäva gränser. Emellertid anser utredningen att ett likviditetskvotsystem bör, om så anses erforderligt, kunna tillämpas även. beträffande andra kreditinrättningar än affärsbanker.» '
Den anförda motiveringen kan inte sägas vara stark, i synnerhet som parallellen mellan omfördelningen av medel inom en bank och inlånings- medlens vandring mellan olika institutsgrupper är mycket litet övertygande. Bilden av inlåningsrörelsen i sparbankerna visar inte på förekomsten av - dylika svängningsfenomen av någon betydelse. Sparbankerna är på grund av lagstadganden och tradition väsentligen ? kapitalmarknadsinstitut, och deras inlåning förskriver sig i alldeles ut- präglad grad från dels, och huvudsakligen, enskilda personer — löntagare, = jordbrukare, hantverkare, pensionärer _ dels fonder, stiftelser, föreningar : o. (1. samt kommunala organ. Det är alltså en kundkrets som antingen rör * sig med begränsade belopp eller för ett så att säga stillsamt och av konjunk- . turer oberört ekonomiskt liv _ undantagandes kommunerna, där rörelsen ? emellertid är mycket regelbunden. Visserligen varierar sparbankernas inlå- ningsresultat betydligt både månaderna och åren emellan och mellan olika delar av landet och mellan de individuella sparbankerna, men rörelsen har ändock i sin helhet ett märkligt jämnt förlopp. Det »stora» näringslivet, industrierna, entreprenad- och affärsföretagen med de väldiga svängning- arna i penningrörelsen och, framför allt, med leverantörs- och andra för- bindelser, som tillför dem statens och kommunernas stora likvider, de har sina rörliga insättningar annorstädes. Detsamma gäller utlåningssidan ; 'de företagens krediter ligger inte i sparbankerna.
För att belysa huru jämnt och av tidernas skiftningar oberörd en spar- banks rörelse i stort sett förlöper meddelas följande två diagram, utvisande insättningsbelopp, uttagningsbelopp och insättningssaldo månadsvis i pro- cent av insättarbehållningen under tre på varandra följande år på räkningar, representerande över 99 % av insättarbehållningen i landets största sparbank.
Eftersom det berör en kärnpunkt i den här föreliggande frågan nödgas
i procent av insättarbehållningen vid föregående års slut
Sparbank X % +lc +5 _ .,2. : "Jon. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov Dec. 0 J ! l i | l I I | | i _ | 1 1 1 1 1 1 1 1 1 r 1 _2— I -5 1 _ l - ! X ' | ' | 1 - — -1957 '. _ _ |953 _ _ _ _ - .. ”59 —l. %
Diagram 2. Insåttningssaldo månadsvis på långfristiga räkningar i procent av insättarbehållningen vid föregående års slut
Sparbank X % +2
X ”Näää. +| .
iiilllii: lllllllll
0 'I __ — —- —1957 _ _|958 - -----wn , "2 1 1
| | l I | I | i l l Jon Febr. Mors Åpril Maj Juni Juli Aug. Sept Okt. Nov, Dec.
jag ytterligare och med siffror belysa karaktärsskillnaden mellan affärs- banker och sparbanker. Det är desto angelägnare som härvidlag mången- städes råder en genom idelig upprepning väl underhållen missuppfattning att »gränsen mellan affärsbanker och sparbanker håller på att suddas ut» eller, populärt, »sparbaukerna har blivit affärsbanker». Några fakta kan visa huru i grunden felaktigt detta påstående är.
Sparbankerna fick 1955 möjlighet att i begränsad omfattning ta emot medel på andra räkningar än sparbanksräkning. Därav torde affärsban- kerna anse checkräkningen vara av särskilt intresse ur konkurrenssynpunkt, ehuru sparbankerna betraktar den som en ren servicesak för sina kunder. Vid utgången av 1958 hade samtliga sparbanker på en total inlåning av 13 440 milj. kr. innestående på checkräkning 15 milj. kr. eller ca 0,1 %. För de 84 större sparbankerna, där statistiken blir snabbare tillgänglig, var den senaste siffran (februari 1960) 10,3 milj. kr. på checkräkning av
Diagram 3. Inlåningsnettot på långfristiga räkningar exkl. räntor (för affärsbankerna beräknade)
i ackumulerade mdnadssi/fror 1955—febr. 1960
Miljarder kronor +5
_ _De 811 större sparbankerna — - ----- Ajförsbonkemo _ ;" — : +Lt—— : " i - I ' : _. | I 43— +2- +|— 0 ] " 111111111||j|11|||11||1|11|11111111|||1111||11|11111111111111111111111 5 Mb l957 I958 l959 | l9i10
en total inlåning om 10 690 milj. kr. (1. v. s. under 0,1 %. Uppenbarligen är denna »affärsbanksrörelse» hos sparbankerna helt insignificant, utan be— tydelse för deras karaktäristik.
De långfristiga inlåningsräkningarnas utveckling sådan den framgår av det här intagna diagram 3 åskådliggör bättre än mycket annat den djupa skiljaktigheten mellan affärsbankerna med deras starka kastningar upp och ned och sparbankerna med en stillsam regelbunden stegring utan in— verkan av de krafter som orsakar stora rörelser hos affärsbankerna. Det varje år återkommande lilla »hacket» nedåt i sparbankskurvan kommer av julniånadsuttagen (som för övrigt förra året var särskilt stora på grund av omsättningsskattens ikraftträdande från årsskiftet). Att särskilt obser- vera är att affärsbankernas kurva inte visar checkräknings- och andra korta medel utan de 5. k. »långfristiga» inlåningsräkningarna.
I fråga om aktivsidan märkes att sparbankerna mestadels har en låg kassalikviditet och att placeringarna kännetecknas av en stor stabilitet i förhållandet mellan olika placeringsobjekt. Värdepappersportföljen domi- neras hos sparbankerna av långa obligationer, hos affärsbankerna av korta obligationer och skattkammarväxlar. Obligationsportföljen hålles hos spar- bankerna med få undantag ungefär vid den miniminivå, som kassareservs- bestämmelserna i sparbankslagen anger.
Vad utlåningen beträffar äger sparbankerna över huvud taget inte att syssla med växelrörelse. Krediter i checkräkning får de numera ge, till begränsade belopp, men rörelsen är ytterst obetydlig _ vid slutet av 1958 4,4 milj. kr. på en total utlåningssumma av 12 miljarder. Lånen i sparban- kerna domineras av inteckningslån i bostadshus (eller för jordbruksspar- bankerna jordbruk) till formen på 6 månaders uppsägning men reellt syn- nerligen långvariga. Lån under byggnadstiden förekommer i sparbankerna och blir ofta då en successiv uppbyggnad av framtida lån som sparban- ken lämnar. Industrikrediter _ lån till hantverk och småindustri samt mejerier o. d. _ intar ett obetydligt rum i sparbankerna, liksom aktielån.
Att placeringsstrukturen hos sparbankerna skulle ha förskjutit sig till närmare överensstämmelse med affärsbankernas är inte skönjbart.
Man torde alltså näppeligen kunna ur en förment förefintlig eller fram- växande affärsbanksliknande karaktär i uppbyggnaden eller den prak- tiska utformningen av sparbankernas verksamhet finna något motiv för att ställa dem under en likviditetskvotslag.
Sparbankerna kan inte som affärsbankerna »skapa kredit», d. v. s. sätta igång en självmatande ökning av kreditvolymen. Den enskilda sparbanken eller sparbanksväsendet som helhet kan nämligen inte påverka sin inlå- ningsutveckling genom utlåningen; de utlånade medlen strömmar i prak- tiken inte tillbaka till sparbankerna utan hamnar i allt väsentligt hos pen- ningmarknadsinstituten, (1. V. s. huvudsakligen hos affärsbankerna. För en sparbank innebär därför utlämnandet av ett lån i praktiken endast en
omfördelning mellan två tillgångsposter på balansräkningen _ i flertalet fall endast att kassahållningen minskar och utlåningen ökar. Någon »mul- tipel kreditexpansion» inom sparbanksväsendet eller kreditväsendet i övrigt startas inte.
Man kan då fråga sig, om en kreditexpansion inom affärsbankerna kan genom någon form av »läckage» leda till att från affärsbankerna utpumpade medel strömmar in även i sparbankerna och ökar deras inlåning och därmed deras utlåningskapacitet. Det är högst tvivelaktigt om en sådan återverkan på sparbankernas inlåning av någon som helst betydelse uppstår vid en kreditexpansion hos affärsbankerna. Naturligtvis silar de svällande likvi— derna till företagen så småningom ut till sparbankernas kunder, löntagare och andra. Men när de har hunnit dit, har en så stor del av denna ansväll- ning sugits upp av ökad konsumtion, prisstegringar och skatter, att vad som blir kvar till insättningar i sparbankerna — d. v. s. den del som sparas för framtida bruk _ har en normalt blygsam dimension. Den faktiska utveck- lingen under de senaste åren har också varit, att samtidigt som en stark expansion har ägt rum hos affärsbankerna, har sparbankernas inlåning ökat endast långsamt och till och med i avtagande takt. Detta framgår av förut lämnade siffror.
Det torde inte finnas någon rimlig anledning att applicera en kassareservs- eller likviditetskvotslag på sparbankerna.
3. Jag skall härefter med utgångspunkt från förslaget gå in på hur en eventuell tillämpning på sparbankerna av vissa lagens bestämmelser skulle te sig. Den första frågan gäller bestämmandet av kvotens storlek. Förslaget bygger på användande av totalkvoter och man går ut ifrån att likviditets- kraven får utformas med hänsyn till kreditinrättningarnas läge vid tid- punkten för förordnandet. Utredningen skriver, att spridningen i sparban— kernas likviditetsläge »enligt utredningens bedömning» icke är så stor »att den utesluter användandet av totalkvoter» -_ ett argument av samma styrka som den allmänna motiveringen för sparbankernas infogande under lagen. För affärsbankerna förutsätts att kvoten skall differentieras efter banker- nas storlek, men, säger utredningen, för sparbankernas del finns icke något systematiskt samband mellan storlek och likviditetskvot »och åtminstone från denna synpunkt synes en differentiering vid kvotsättningen inte motiverad». Härtill kan måhända sägas att en differentiering kan vara motiverad fastän den inte kan ske efter den mall man har tänkt sig. Ser man nu efter hur förhållandena i verkligheten gestaltar sig, så kan man (ur bilaga B tabell 4 som avser de 130 största sparbankerna 1956 och 1957) göra följande korta sammanställning:
Antal Insättar- 1956 1 957 sparbanker behållning
högst medeltal lägst högst medeltal lägst
25 över 100 milj. kr. 14,9 10,4 6,9 14,8 10,8 7,1 35 50—100 » » 19,3 12,1 9,0 18,7 12,7 7,8 70 20— 50 » » 21,2 12,8 5,4 23,8 14,0 5,6
Det är ju knappast möjligt att göra någon förnuftig differentiering efter storlek. Att gå efter »arten av den bedrivna rörelsen» som är lagförslagets enda alternativ synes inte vara utredningens avsikt och är inte heller tänkbart.
Om man i tanken befriar sig från lagförslagets regler och har »fri kvot- sättning» så måste den ändå i praktiken bli utomordentligt svår. Med en alltför splittrad eller rent av individuell behandling hamnar man kanske i rena godtycket. Om någon enhetlighet skall hållas torde systemet _ att döma av siffrorna i tabell 4 _ lätt bli ineffektivt för vissa sparbanker och oerhört hårt för andra.
Nästa fråga gäller konstruktionen av likviditetskvoten enligt lagförslaget. Sparbankerna har ju som förut framhållits på både inlånings- och utlå- ningssidan en mycket trögflytande rörelse. Inlåningsöverskotten resp. under- skotten kommer till varierande belopp men med en regelbunden periodicitet; amorteringarna som på senare år upparbetats flyter regelmässigt; långiv- ningen, ofta långt i förväg avtalad, löper successivt efter medelstillgång och är även beträffande borgenslån o. d. långsiktig; placeringarna i värde- papper är relativt små och föremål för endast obetydliga förändringar. Det finns inga dragmåner och ingen omsättningsfart i placeringarna. För en sådan rörelse kan ett krav på höjning av en likviditetskvot, som är konstrue- rad som totalkvot, bli ganska vanskligt även om det rör sig om blott en eller annan procent.
Utredningen har sj älv påpekat att mot totalkvoter skulle tala att de vore svåra eller omöjliga att tillämpa i fråga om inrättningar där omsättnings— hastigheten hos de icke likvida tillgångarna vore låg. »För affärsbankernas del är detta argument knappast aktuellt» fortsätter utredningen »men däremot särskilt för sparbanker». Vid detta konstaterande låter utred- ningsmajoriteten saken bero _ och föreslår totalkvoter som då också skall gälla för sparbanker. Av intresse i detta sammanhang är att taga del av utredningsmajoritetens motivering rörande konstruktionen av kvoten i placeringskvotslagen. Där argumenteras mot totalkvoter: »Det föreligger stora skillnader även hos kreditinrättningar av samma slag i fördelningen av de utestående placeringarna mellan prioriterade och oprioriterade ända— mål, och redan av denna anledning ter det sig klart olämpligt att place- ringsreglerna konstrueras som totalkvoter Krav på en snabb ökning
av de prioriterade krediternas andel skulle på grund av långivningens övervägande långfristiga karaktär lätt kunna leda till orimliga resultat.»
Jag är helt ense med kommittémajoriteten i båda dessa uttalanden. Parallelliteten mellan likviditetskvoten och placeringskvoten torde för spar— bankernas del vara tydlig. Hos samma slag av inrättningar föreligger stora skillnader i utgångsläget för likviditeten (såsom nyss intagna tabell visar) och en procentuell skillnad och förändring kan vara lika betydelsefull om den hänför sig till ett mindre tal som till ett större.
Det må vara förklarligt, att man väljer totalkvoter i en likviditetslag _ och jag tror att det är riktigt, ty det förefaller vara den i och för sig lämpliga metoden då det gäller det naturliga föremålet för en likviditets- lag, nämligen affärsbankerna. Men det ovan framlagda siffermaterialet, de påvisade konsekvenserna och inte minst kommittémajoritetens egna nyss återgivna motiveringar och uttalanden visar, hur onaturligt det är att pressa in sparbankerna i det föreslagna likviditetskvotsystemet.
Reservation av herr Wärn med instämmande av herr Browaldh
För min del kan jag icke biträda det av majoriteten framlagda förslaget till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda be- stämmelser rörande kreditinrättnings kapitalplaceringar m. rn. Skälen här- för framgår av det följande.
Majoriteten framhåller, att den föreslagna lagstiftningen om placerings— kvoter m. m. är att betrakta som ett »extraordinärt kreditpolitiskt medel, motiverat av behovet att tillgodose statens och bostadsproduktionens kredit- behov mot bakgrunden av det rådande läget på kapitalmarknaden». Lagen är sålunda avsedd som ett tvångsmedel att bereda vissa kreditbehov prioritet på kapitalmarknaden. Den har icke något med den huvuduppgift att göra, som var kommitténs uppdrag, nämligen att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den långa kapitalmarknaden. I stället blir den uteslutande att betrakta som en ransoneringslag med syfte att reservera vissa kvotdelar av kapitalmarknadens givna resurser för de prioriterade ändamålen, nämligen statens och bostadsproduktionens kreditbehov.
Förevarande område av samhällsekonomien är enligt min mening föga lämpat för en ransoneringslagstiftning; att med maktspråk dirigera kapi- talmarknaden i riktningar som den själv icke av andra skäl skulle söka sig till, vore att på ett klumpigt och riskabelt sätt ingripa i en verksamhet, vars mål och medel främst är och måste vara rent ekonomiskt betingade. Fram- för allt synes det innebära en påtaglig avvikelse från verkligheten att, som majoriteten gör, åberopa det rådande läget på kapitalmarknaden som bak- grund till en sådan ransoneringslagstiftning. »Det rådande läget» kan inte betecknas som onormalt på annat sätt än att kapitalmarknaden icke är till- räckligt stor för att tillgodose alla anspråk som ställes på densamma. Men kapitalmarknadsinstituten har i eget intresse visat stor benägenhet att söka följa sådana placeringsönskemål från det allmännas sida som bedömts syfta till att göra kapitalmarknaden mera funktionsduglig och att bidraga till upprätthållande av penningvärdet. Riksbanken har m. a. o. även utan en sådan ransoneringslag som den föreslagna verksamma medel i sin hand att på naturliga vägar påverka kapitalmarknadens inriktning, i varje fall om icke prioriteringsintresset kombineras med en alltför markerad ränte- favorisering.
Majoriteten uttalar, att det ur kreditpolitisk synpunkt är obetingat nöd- vändigt att en lagstiftning om placeringskvoter, om den över huvud taget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen. Denna tes torde i och för sig vara riktig med hänsyn till försäkringsbolagens framträdande roll på kapitalmarknaden. Men eftersom försäkringsbolagens inbegripande un- der en sådan lagstiftning, på sätt i det följande skall påvisas, skulle stå i strid mot fundamentala principer på försäkringslagstiftningens område, innebär den nämnda tesen i själva verket det kanske starkaste skälet mot att den föreslagna lagstiftningen över huvud kommer till stånd.
Till en början må framhållas, att försäkringsbolagen icke, i varje fall icke primärt, har att tillgodose några kreditpolitiska syften. Deras uppgift är uteslutande att på ett så billigt och effektivt sätt som möjligt tillhandahålla försäkringsskydd. För att tillvarataga försäkringstagarnas intressen är bola- gen därför pliktiga att söka placera sina fondmedel på ett sådant sätt att de med bibehållande av kravet på säkerhet lämnar största möjliga avkast- ning. De i lagen om försäkringsrörelse meddelade reglerna för placering av fondmedel (274 och 275 55) har också uteslutande till syfte att tillgodose försäkringstagarnas intressen.
Redan av det sagda framgår, att en lagstiftning som skulle medföra, att vissa låntagargruppers intressen vid placeringen av försäkringsbolagens fondmedel kunde tillgodoses på försäkringstagarnas bekostnad, skulle inne- bära ett avsteg från en av försäkringslagstiftningens grundprinciper. Och detta skulle utan tvivel kunna bli en följd av den nu föreslagna lagen, något som också kommittémajoriteten räknar med, då den uttalar att ingripanden enligt densamma givetvis kan föranleda att placeringarna måste ske till en mera ofördelaktig ränta.
Även om tvångsingripanden enligt den föreslagna lagen måhända skulle medföra större avsteg från traditionella placeringsvanor för Skadeförsäk- ringsbolagens del än för livförsäkringsbolagens, så skulle å andra sidan sådana ingripanden te sig särskilt stötande för livförsäkringsbolagen, inte blott därför att de svarar för huvuddelen av försäkringsbolagens samlade placeringar, cirka 85 %, utan framför allt med hänsyn till de särdrag som utmärker deras förhållande till försäkringstagarna. Deras verksamhet är närmast att betrakta som en rent kooperativ rörelse, grundad på solidaritet och samverkan mellan försäkringstagarna, vilka på andelsbasis är ägare till bolagens samlade tillgångar. (Jag bortser här från de obetydliga aktie— kapitalen i branschens fem aktiebolag, å vilka utdelningen är strängt begränsad.) De driver sålunda sin verksamhet uteslutande för försäkrings- tagarnas räkning och i deras intresse och hela överskottet på rörelsen skall enligt 270 & försäkringslagen i form av återbäring återgå till försäkrings- tagarna. Kostnaden för en livförsäkring blir sålunda premien minus åter— bäringen. Och därmed är jag inne på den s. k. skälighetsprincipen, som för livförsäkringens del lagfästes genom 1948 års försäkringslag.
Skälighetsprincipen har fått sitt uttryck i 263 & försäkringslagen, som bl. a. stadgar, att försäkring skall beredas »till en med hänsyn till försäk- ringens art skälig kostnad». Innebörden av denna princip framgår dels av 1942 års försäkringsutrednings år 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 33) och dels av ett flertal uttalanden i den på nämnda utredning grundade pro- positionen nr 50 till 1948 års riksdag, som i sin tur resulterade i 1948 års lag om försäkringsrörelse.
I 1942 års försäkringsutrednings betänkande framhölls sålunda, att vid sidan av kravet på livförsäkringsverksamhetens soliditet står kravet på dess skälighet gentemot försäkringstagarna. Det framhålles i detta sam- manhang (sid. 33), att den vinst som normalt kommer att uppstå å rörelsen återföres till de försäkrade, och »den verkliga kostnad dessa få vidkännas för sina försäkringar motsvarar alltså erlagda premier med avdrag av upp- buren vinst». Utredningen uttalar vidare, att för att verksamheten skall framstå som skälig gentemot försäkringstagarna, måste det då krävas, att »den ifrågavarande verkliga kostnaden kan anses utgöra ett rimligt pris för de tjänster försäkringarna innebära för de enskilda försäkringstagarna».
Av dessa uttalanden framgår otvetydigt, att med kostnaden för försäk— ringen avses nettokostnaden, d. v. s. premien minus återbäringen, och icke bolagets omkostnader. Lagens bestämmelser om skälighet syftar också enligt försäkringsutredningen till att verksamheten skall bedrivas på så sätt, att »kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare». Att detta också innebär, att bolagen skall iakttaga sparsamhet med sina omkostnader, är självklart. Men om kommittémajoriteten _ genom att åberopa ett utta- lande av försäkringsutredningen om att principen bl. a. har denna själv- klara innebörd — avser att hävda, att med skälighetsprincipen endast åsyftas bolagens omkostnadssida och icke intäktssidan, så innebär detta enligt min mening en ofullständig och därför missvisande framställning av principens innebörd.
Att kravet på skälighet har en annan och vidare innebörd än majoriteten synes förmena framgår, förutom av ovannämnda uttalanden i 1946 års betänkande, jämväl av uttalanden av föredragande statsrådet i propositionen nr 50 till 1948 års riksdag med förslag till den nya lagen om försäkrings- rörelse. Sålunda framhåller statsrådet (sid. 147), att kravet på skälighet innebär »att nettopriset för en försäkring icke får överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till de tjänster försäkringen innebär för försäk- ringstagarna». Vidare framhålles (sid. 256), att »principiellt skola alla överskott återgå till försäkringstagarna i form av återbäring». Av yttran- dena framgår, att kravet på skälighet vad gäller försäkringskostnaden icke kan knytas till den synliga tariffpremien utan måste hänföras till den nettokostnad försäkringstagaren får vidkännas, m. a. o. bruttopremien med avdrag för den totala återbäringen för försäkringen. Skäligheten i netto- 12—003227
178 premien kan då naturligen icke bero enbart på vinst- och förlusträkningens kostnadssida utan har också ett nära samband med intäktssidan. Härav följer, att försäkringsbolaget har en ofrånkomlig skyldighet att tillse, att kapitalavkastningen blir så stor som möjligt utan eftersättande av trygg- hetskravet.
I 1945 års försäkringsutrednings år 1949 avgivna betänkande, som låg till grund för de av 1950 års riksdag beslutade ändringarna i lagen om försäk- ringsrörelse, utvecklas denna sida av skälighetsprincipen ytterligare. Utred— ningen, som föreslog att skälighetsprincipen i särskild utformning skulle införas jämväl beträffande Skadeförsäkring, fastslog enhälligt, att »den för försäkringsbolagen utslagsgivande synpunkten vid kapitalplacering måste vara, att det placerade kapitalet skall giva den största möjliga ränteavkast— ning, som är förenlig med kravet på säker placering» (SOU 1949: 25 sid. 175). I anslutning härtill uttalade utredningen följande:
En avvikelse från denna princip skulle strida mot det krav på skälighet gent— emot försäkringstagarna, som utredningen i annat sammanhang uppställer, vare sig avvikelsen skedde för att gynna enskilda eller samhälleliga intressen. I debatten kring försäkringsbolagens kapitalplacering har understundom framförts tanken, att försäkringsbolagen borde ha skyldighet att vid sin kapitalplacering tillgodose samhälleliga intressen. Utredningen vill i samband härmed framhålla, att om vissa kreditbehov anses ur samhällelig synpunkt böra gynnas genom fördelaktigare villkor än som stå till buds i allmänna marknaden, en sådan subventionering bör ske genom anlitande av allmänna skattemedel. Skulle exempelvis försäkrings- bolagen tvingas att lämna lån på sådana fördelaktigare villkor, skulle detta inne- bära, att subventioneringen i stället bekostades av dem, som frivilligt taga försäk- ring. Fördelningen av kostnaden försäkringstagarna emellan skulle i stort sett komma att ske i proportion till dessas försäkringssummor och alltså efter en helt annan fördelningsregel än den, som statsmakterna bestämt för fördelningen av samhälleliga utgifter, nämligen de vanliga skatteskalorna.
Tydligare kan det inte gärna uttalas, att skälighetsprincipen hänför sig till placerings- och förräntningssidan i lika hög grad som till omkostnads- sidan. I själva verket är förräntningssidan viktigare, eftersom det här kan röra sig om väsentligt större belopp än i fråga om omkostnaderna. Att denna sida av skälighetsprincipen inte mera utförligt behandlades redan i 1946 års betänkande beror uppenbarligen på att tanken på en ransonering av kapitalmarknaden då ännu var helt okänd, vilket i sin tur väl samman- hängde med att knapphet på sparande då icke var något aktuellt problem och att svårigheten i stället låg i att finna räntabla placeringsobjekt för sparandet. I och med att förhållandet blivit det omvända har försäkrings- bolagen fått större möjligheter att fullgöra sin skyldighet att tillgodose skä- lighetsprincipen även i fråga om placeringen och förräntningen av försäk— ringstagarnas medel.
Vad 1945 års försäkringsutredning yttrade angående bolagens skyldighet att tillgodose kravet på skälighet gentemot försälu'ingstagarna jämväl i fråga om placeringarna återkommer i Kungl. Försäkringsinspektionens yttrande över ett inom finansdepartementet hösten 1952 utarbetat förslag
till lag om redovisning i vissa fall av försäkringsfond m. m., vilket förslag i stort sett innehöll liknande bestämmelser som det av majoriteten framlagda förslaget till placeringskvotslag. Inspektionen yttrade bl. a.:
Det måste emellertid dessutom med skärpa understrykas, att en reglering, som leder till en begränsning av de ränteinkomster, vilka försäkringsbolagen kunna erhålla med iakttagande av kravet på säker placering, står i strid med försäk- ringstagarnas intresse. Den omständigheten, att försäkringstagarna lidit avsevärda förluster på grund av penningvärdets fall, ökar ytterligare angelägenheten av att de icke på grund av en sådan reglering få vidkännas minskad återbäring och där- med minskade försäkringsförmåner.
Jämväl lagrådet var i sitt yttrande över 1952 års förslag inne på samma tankegång som inspektionen. Lagrådet, som erinrade om den fria place- ringsrätt som 1948 infördes genom bestämmelsen i g 274 andra stycket för— säkringslagen, anförde sålunda i sitt avstyrkande yttrande bl. a. följande:
Enligt det nu framlagda förslaget skola livbolagen vid sin kapitalplacering hänvisas till ett mera begränsat område än det som stod till buds före 1948 års lagstiftning. Den då införda fria placeringsrätten skall suspenderas. De föreslagna bestämmelserna äro utformade så, att det med säkerhet kan förutses att i följd av lägre ränteinkomster avkastningen av bolagens verksamhet kommer att minskas. Skälen till dessa restriktioner äro helt av finans- och kreditpolitisk natur, vilket _ såsom också framhålles i remissprotokollet — betyder att placeringsreglerna skulle komma att tjäna ett nytt ändamål.
Det lagförslag, som de nyssberörda yttrandena av försäkringsinspektio- nen och lagrådet hänförde sig till, föranledde icke någon proposition till riksdagen.
I anslutning till försäkringsinspektionens ovan citerade uttalande må särskilt framhållas, att placeringar, vilka utan att träda trygghetskravet för nära lämnar största möjliga avkastning och därmed största möjliga återbäring till försäkringstagarna, f. n. utgör den viktigaste möjligheten att i någon mån kompensera försäkringstagarna för penningvärdeförsämringen. Genom penningvärdets nedgång har livförsäkringstagarna särskilt under efterkrigsperioden tillfogats mycket stora förluster. Att under sådana om— ständigheter införa en lagstiftning som kan tvinga försäkringsbolagen till mindre räntabla placeringar med minskad återbäring och därmed ökad nettokostnad för livförsäkringar som följd skulle innebära en stor orätt gentemot nuvarande försäkringstagare, både principiellt och reellt. Härtill kommer att en sådan lagstiftning, som förhindrade försäkringsbolagen att placera försäkringstagarnas medel på det mest fördelaktiga sättet, säkerligen skulle komma att verka återhållande på benägenheten att teckna nya liv- försäkringar och därmed på försäkringssparandet.
Av det anförda framgår att bestämmelserna i det framlagda förslaget till placeringskvotslag för försäkringsbolagens del enligt min mening står i strid med den genom 1948 års lagstiftning införda och sedermera ytterligare ut— vecklade principen om skälighet gentemot försäkringstagarna. På den grund och av i övrigt anförda skäl kan jag icke biträda detta förslag.
Särskilt yttrande av herr Björkman
1. Ang. tillämpningen av likviditetskvot
Den föreslagna lagstiftningen om likviditetskvoter inbegriper, bland andra, både centralkassor för jordbrukskredit och sparbanker. Motsvarande lag- stiftning rörande placeringskvoter avser däremot inte centralkassorna men väl sparbankerna.
I kommentarerna till ifrågavarande lagförslag har utredningen bl. a. anfört, att om förordnande enligt lagen om placeringskvoter givits för en typ av kreditinrättningar, så bör dessa normalt inte samtidigt vara under- kastade likviditetskvoter. Vidare har framhållits, att vid eventuellt förord— nande om placeringskvot för sparbanker det av praktiska skäl kan vara lämpligt, att den stora mängden av smärre sparbanker, t. ex. sådana med en insättarbehållning understigande 20 miljoner kronor, undantages från placeringsföreskrifterna.
Vid bedömande av dessa spörsmål förtjänar uppmärksammas, att av pen- ningpolitiska skäl föreskriven höjning av den bankmässigt motiverade likvi- ditetskvoten normalt innebär ekonomisk belastning för vederbörande kre- ditinstitut, i det att medel för utlåning till viss del i stället får placeras i obligationer o. dyl. till lägre ränta. Bestämmelser om placeringskvoter kan få liknande konsekvenser, om också i mera modererad form.
Vid en jämförelse mellan centralkassor och sparbanker har man att utgå ifrån, att räntesättningen för jordbrukskrediter traditionellt nära överens— stämmer med räntenivån för bostadskrediter. En tillämpning av placerings- kvoter för sparbanker samtidigt som centralkassorna fortfarande får kon- centrera sig på kreditgivning till jordbruket innebär följaktligen ingen ekonomisk diskriminering till de senares förmån. Däremot skulle central- kassornas —— och därmed hela jordbrukskasserörelsens —— ekonomiska förut- sättningar försämras inte blott absolut utan också i jämförelse med spar- bankernas, om likviditetskvoter tillämpades för centralkassor men endast placeringskvoter för sparbanker.
Både jordbrukskasserörelsen och sparbankerna arbetar utan egentligt vinstsyfte. Kasserörelsens olika organisatoriska enheter — jordbrukskassor, centralkassor och riksförbund —— utgöres av ekonomiska föreningar, där det egna kapitalet till större eller mindre del består av obligatoriska medlems-
insatser. Men någon utdelning på dessa insatser lämnas inte. Ej heller spar- bankerna lämnar utdelning till presumtiva delägare. Båda grupperna av kreditinstitut är inställda på att bereda såväl insättare som kredittagare största möjliga fördelar. Denna likhet i fråga om de allmänna principerna för verksamhetens bedrivande utgör ett starkt motiv för att man inte genom kreditpolitiska åtgärder rubbar de naturliga förutsättningarna i fråga om kasserörelsens och sparbankernas inbördes konkurrensförmåga. Detta inne- bär, att om likviditetskvotsbestämmelser utfärdas för centralkassor så måste sådana gälla även för sparbanker, och detta oavsett om de senare samtidigt har att iaktta bestämmelser om placeringskvot.
I detta sammanhang förtjänar erinras, att det är de många jordbruks- kassorna — på vilka centralkassorna är uppbyggda _ som på det lokala planet har att möta konkurrensen från inte minst de smärre sparbankerna. Skulle jordbrukskasserörelsen genom centralkassorna träffas av bestäm— melser om likviditetskvot, måste alltså förutsättas, att sådana bestämmelser samtidigt tillämpas på alla sparbanker och inte blott de större av dem.
2. Ang. tillämpningen av kassakvot
Jordbrukets Bank upprättades för ett par år sedan med huvudsakligt syfte att utgöra ett serviceorgan åt jordbrukskasserörelsen. Bankens inlåning från allmänheten har i varje fall hittills varit obetydlig.
Riksbankens nu gällande rekommendation avseende likviditetskvoter för affärsbanker innebär, att Jordbrukets Bank —— trots dess ringa omslutning _ har förts till samma grupp som de fem största affärsbankerna, d. v. 8. den grupp för vilken likviditetskraven ställts högst. Skäligheten av denna placering kan väl ifrågasättas men spelar i praktiken kanske mindre roll, enär Jordbrukets Bank på grund av sin ställning inom jordbrukskasse— organisationen ändock måste upprätthålla en hög likviditet.
När det gäller kassakvot kommer frågan i ett helt annat läge. Jordbrukets Banks penningrörelse domineras av bankens roll som internt clearinginstitut för centralkassorna. Utlåningen till utomstående är mycket ringa. En even- tuell överskottskassa hos banken kan därför näppeligen —— till skillnad från förhållandet hos vanliga affärsbanker —— medföra någon nämnvärd kredit- expansion, d. v. s. bankens förmåga att skapa kredit måste betecknas som synnerligen ringa. På grund härav och med beaktande i övrigt av Jordbru- kets Banks särskilda ställning som ett av jordbrukskasserörelsens organ synes det vara motiverat, att banken i likhet med kasserörelsen i övrigt un- dantages från sådana bestämmelser om kassakvot, som kan komma att gälla för affärsbanker i allmänhet. I varje fall bör vid fastställandet av de förbindelser, som skall läggas till grund för beräkning av eventuell kassa- kvot, centralkassornas medelsplaceringar i banken undantagas.
182 3. Ang. likviditetskvotens berikning Den nuvarande beredskapslagen upptar tillgodohavanden hos utländska banker och bankirer bland likvida tillgångar. Detta sker också —-— med be— gränsning till nettofordringar —— enligt 1952 års överenskommelse om likvi- ditetskvoter. Nu föreslås, att behållningen av utländska valutor skall få medtagas vid beräkning av likviditetskvotens tälj are endast i den mån riks- banken medger detta.
Vägande skäl synes tala för att hittillsvarande praxis på detta område bibehålles. Tillgångar, varom här är fråga, får anses vara i verklig mening likvida. De restriktioner, som riksbanken kunde tänkas föreskriva i berörda hänseende, kommer väl närmast att avse en eller annan storbank. Uteslutel är väl inte, att härigenom kunde uppstå intressemotsättningar, som allvar- ligt försvårade den ur alla synpunkter önskvärda lösningen med frivillig över- enskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna i stället för ett formellt förordnande enligt likviditetskvotslagen. Ytterligare synes kunna ifråga- sättas om anordningen, i den mån den syftar till en förstärkning av den centrala valutareserven på bekostnad av valutabehållningar i affärsban- ker, kan väntas bli verkligt effektiv. Intet hindrar ju att affärsbank, som håller särskilt hög likviditet, behåller utländska valutor även om de inte får inräknas i likviditetskvotens täljare.
Skulle det visa sig påkallat, att särskilda åtgärder vidtas för att öka riksbankens relativa andel av den totala valutareserven, torde det höra i första hand övervägas, om inte detta mål kan nås i annan ordning, t. ex. via valutalagstiftningen. Endast om andra utvägar skulle visa sig stängda synes det vara anledning att överväga, huruvida likviditetskvotslagen bör anlitas för en sådan, för den lagen tämligen främmande uppgift.
4. Ang. rätten för Kungl. Maj 3 att skärpa affärsbank: likviditetskvot Det synes tveksamt, om de föreslagna bestämmelserna i denna del är vare sig erforderliga eller konstruktivt lämpliga. När det gäller affärsbankerna kommer riksbankens ingripanden i form av placeringsbestämmelser att närmast påverka bankernas kreditkapacitet i allmänhet, att med andra ord i mån av behov åstadkomma en kreditåt- stramning. Men genom valet av de tillgångar, som tillåtes ingå i likviditets— kvotens täljare, erhålles som viktig biprodukt en stark prioritering för sta- tens och bostadsproduktionens kreditförsörjning. I fråga om kapitalmark- nadsinstituten får riksbanken ett mera direkt inflytande på kreditgivningens inriktning mot prioriterade ändamål. Visserligen är det Kungl. Maj:t, som i förekommande fall har att utfärda förordnande om placeringskvot, men det är riksbanken som bestämmer placeringskvotens höjd och därmed i huvudsak effekten av det vidtagna ingreppet. För övrigt har man ju utgått ifrån, att formellt förordnande om placeringskvot såvitt möjligt skall und—
vikas och den eftersträvade prioriteringen i kreditgivningen i stället grun- das på frivilliga överenskommelser. Det blir då riksbanken, som svarar för denna kontakt med kapitalmarknadsinstituten.
Det kunde väl ligga nära till hands att riksbanken med stöd av likvidi- tetskvotslagen finge en motsvarande funktion beträffande inriktningen av affärsbankernas kreditgivning. Ju högre likviditetskvottalet sättes, desto större blir prioriteringseffekten. Att vid fastställandet av detta tal göra sträng åtskillnad mellan den nivå som är lämplig för kontroll av den totala kreditvolymen och den som erfordras för att åstadkomma efter- strävad prioriteringseffekt torde inte vara möjligt. I praktiken bleve det väl också så, att ju större andel av affärsbankernas direkta kreditgivning som ginge till bostadsbyggandet, desto lägre kunde likviditetskvottalet sättas och vice versa.
För att Kungl. Maj :t skulle kunna utnyttja sin rätt att skärpa likvidi- tetskvoten kräves enligt det föreliggande lagförslaget, att förordnande gäller både om placeringskvot och om likviditetskvot. Med hänsyn till att önsk- värdheten av frivilliga överenskommelser i stället för förordnande enligt de båda lagarna så starkt understrukits kan väl förväntas, att denna förut— sättning för Kungl. Maj:ts direkta ingripande i allmänhet skulle saknas. Och om Kungl. Maj:t i särskilda fall skulle utöva sin rätt, kan väl en del komplikationer inte undgås. Likviditetskvoten är avsedd att utgöra ett smi- digt instrument för riksbanken i dess kreditpolitiska verksamhet. Likvidi- tetskvoten skall vara rörlig, och kvottalet kan understundom behöva ändras med korta mellantider. Det förutsättes enligt förslaget, att Kungl. Maj:t vid sådan ändring skall ta ställning till om skärpning av likviditetskvoten fort- farande är erforderlig och väl också om en ändring av det procenttal, som skärpningen innebär, är motiverad. Detta förefaller vara en både opraktisk och onödigt komplicerad anordning.
Skulle det anses, att likviditetskvotslagen i den föreslagna utformningen inte ger riksbanken befogenhet att särskilt beakta bostadsfinansieringens intressen och att en jämkning av lagen i detta syfte inte är tillrådlig, så torde en sådan anordning förtjäna övervägas, som ger Kungl. Maj:t rätt att under särskilda förutsättningar förordna om skärpning av affärsbanks likviditetskvot intill en viss gräns, samtidigt som skärpningens aktuella procenttal finge bestämmas av riksbanken. Därigenom skulle nära över- ensstämmelse erhållas med de regler, som i förevarande avseende föreslås skola gälla för kapitalmarknadsinstituten.
Maximum för det likviditetskvottal, som riksbanken enligt lagförslaget äger föreskriva, ligger så väsentligt högre än det nu aktuella, att ett mycket betydande mått av fortsatt kreditprioritering kan inrymmas däri. Det synes knappast motiverat att för den tidrymd, som föreliggande lagstiftning avser, genom särbeståmmelser ytterligare höja detta maximum.
Särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av herr Wärn angående förslaget till likviditetskvotslag
Det må inledningsvis framhållas att jag icke deltagit i kreditmarknads— utredningen såsom ombud för affärsbanksväsendet utan att de synpunkter jag i det följande anför endast representerar min personliga uppfattning.
Kreditmarknadsutredningens majoritet har i nu föreliggande betänkande redovisat resultatet av sina överväganden i form av förslag till två olika lagar, vilka i fortsättningen för enkelhetens skull betecknas som likviditets- kvotslagen respektive placeringskvotslagen. Syftet med dessa två lagar, av vilka den förra avses skola ersätta den nu gällande fullmaktslagen om bankaktiebolags kassareserver, är främst att ge myndigheterna större möj— ligheter att bestämma över kreditinstitutens placeringar och därigenom dels åstadkomma en tillräcklig kreditåtstramning, dels förbättra statens och bostadssektorns försörjning med kapital. Under de senaste åren har upp- låningsbehovet i sistnämnda två sektorer vuxit mycket snabbt. Det statliga budgetunderskottet är nu större än under krigsåren och bostadsbyggandet ligger på en rekordhög nivå. Samtidigt är kapitalbehovet stigande även inom näringslivet, icke minst till följd av den snabba tekniska utvecklingen och den successivt skärpta internationella konkurrensen. Slutligen har kredit- efterfrågan stigit även inom konsumtionssektorn bl. a. till följd av en ökad användning av varaktiga konsumtionsvaror. Den totala kapitalefterfrågan i samhället har därför under en längre tid överstigit tillgången på kapital, trots att även sparandet legat på en såväl historiskt som internationellt sett hög nivå.
Den ekonomiska politiken har bl. a. varit inriktad på att öka utrymmet för den statliga upplåningen och för bostadssektorns finansiering genom att ge dessa sektorer prioritet på kreditmarknaden och samtidigt hålla tillbaka kreditefterfrågan härrörande från andra sektorer av samhällsekonomin. De instrument som därvid kommit till användning är framför allt de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna, med vars hjälp man förmått affärsbankerna att placera en allt större del av sina medel i de 5. k. likvida tillgångarna, d. v. s. huvudsakligen i statspapper och hypoteksobligationer. Under åren 1955—1957 skedde dessutom en direkt nedskärning av han- kernas utlåning till allmänheten med hjälp av det s. k. utlåningstaket. Även försäkringsbolagens och sparbankernas placeringar har varit underkastade
vissa restriktioner i syfte att tillgodose de prioriterade ändamålen. Dess- utom har emissionsverksamheten på obligations— och förlagslånemarknaden ända sedan 1952 hållits under riksbankens kontroll och i huvudsak reserve— rats för statens, hypoteksinstitutens och kraftverkens upplåning.
Den lagstiftning som utredningens majoritet nu föreslagit går ut på en fortsatt prioritering av statens och bostadsbyggandets kreditbehov. Jämfört med den nu gällande fullmaktslagen om affärsbankernas kassareserver ökar de nya lagarna myndigheternas möjligheter att påverka affärsbankernas placeringar samtidigt som lagstiftningen utvidgas att gälla även andra institut än affärsbankerna. Genom att ge myndigheterna rätt att föreskriva ökade placeringar i de prioriterade tillgångarna vill man hindra att den likviditetsökning som härrör från stora statliga utgiftsöverskott leder till en kreditexpansion i den privata sektorn.
Likviditetskvotslagen har fått en utformning som jag på många punkter anser mig kunna acceptera. På andra principiellt viktiga punkter föreligger emellertid så stora avvikelser mellan min och majoritetens uppfattning, att jag ansett mig skyldig att i ett särskilt yttrande redovisa min ståndpunkt. Skillnaden i åsikt rör inte endast enstaka regler i likviditetskvotslagen utan även den »ekonomisk-politiska filosofi» som ligger bakom majoritetens syn på användningen av likviditetskvoter såsom ett till riksbankens förfogande stående penningpolitiskt instrument.
I. Avgränsningen mot stabiliseringsutredningen Kreditmarknadsutredningen har enligt sina direktiv inte haft att behandla frågan hur man skulle kunna uppnå en balansförbättring på kreditmark- naden med hjälp av andra penningpolitiska medel än kassareservs- och pla- ceringsbestämmelser, exempelvis med ökad användning av räntepolitik. Inte heller ingick i utredningens uppdrag att undersöka hur kapitalmarknads- problemet skulle kunna bringas närmare sin lösning genom en minskning av kreditefterfrågan i sådana sektorer där efterfrågan ökat snabbast. Bägge dessa frågor torde höra hemma i den s. k. stabiliseringsutredningen. Medan kreditmarknadsutredningens blickfält är begränsat till första hälften av 1960-talet, har stabiliseringsutredningen till uppgift att fram- lägga förslag beträffande den ekonomiska politikens utformning på längre sikt under iakttagande av målsättningen »balanserad expansion». Det hade givetvis varit av utomordentligt värde för kreditmarknadsutredningen om man åtminstone i stora. drag kunnat få en föreställning om stabiliserings- utredningens uppfattning om hur penningpolitiken skall infogas i den all- männa ekonomiska politiken och vilken roll de olika penningpolitiska medlen därvid skall spela. I avsaknad av kännedom härom löper man risken att de åtgärder på det penningpolitiska området av mera kortsiktig natur som kreditmarknadsutredningen föreslår icke kommer att stå i samklang
med de förslag som stabiliseringsutredningen kan komma att framlägga. Det måste ur ekonomisk—politisk synpunkt vara angeläget att åtgärder av mera kortsiktig natur icke försvårar en övergång till den typ av ekonomisk politik för balanserad expansion som skall föras på längre sikt.
II. Ekonomisk-politiska utgångspunkter Likviditetskvotslagen möjliggör användningen av två slag av placeringsbe— gränsningar, kassakvoter och likviditetskvoter, vilka skall kunna gälla sam— tidigt. Reglerna on1 kassakvot innebär i huvudsak att riksbanken kan före- skriva att viss del av ett kreditinstituts inlåning skall motsvaras av tillgodo- havande i riksbanken. Likviditetskvotsreglerna ger — schematiskt sett —— riksbanken möjlighet att tvinga kreditinstituten att placera ett belopp mot- svarande viss procent av inlåningen i kassa, riksbanksbehållningar, stats- obligationer och hypoteksobligationer.
Bedömningen av i vad mån likviditets- och kassakvoter utgör önskvärda och nödvändiga instrument för riksbankens penningpolitik är beroende av många faktorer, bland vilka de viktigaste är
dels frågan om vilken roll man är beredd att ge de traditionella penning- politiska medlen — räntan och riksbankens marknadsoperationer, d. v. s. köp och försäljning av obligationer,
dels hur långt man är beredd att i ett läge med prisstegringstendenser söka kompensera en mindre restriktiv finanspolitik med en hårdare pen- ningpolitik.
I majoritetens motivering för en likviditetskvotslag finnes enligt mitt för- menande en tydlig benägenhet att framställa likviditets- och kassakvoter som ett »normalt» penningpolitiskt instrument. Därvid synes utredningen utgå från uppfattningen att en ständig påspädning av den totala köpkraften i samhället via stora budgetunderskott är någonting oundvikligt i 1960- talets samhällsekonomi. Vidare tycks bakom åsikten ligga en viss pessimism i bedömningen av de politiskt bestämda gränser, inom vilka de traditionella penningpolitiska medlen kan utnyttjas.
I andra avsnitt av betänkandet understryks emellertid att det är uteslutet att genom penningpolitiska åtgärder lösa de problem som en otillräckligt restriktiv finanspolitik leder till. Utan tvivel krävs det en avvägning mellan penningpolitiska och finanspolitiska medel, där valmöjligheterna i själva verket ligger inom rätt snäva gränser. Penningpolitiken kan icke utan stöd av en fast finanspolitik lämna en medverkan till uppnående av de samhälls- ekonomiska målen.
Det finns självfallet inga möjligheter att för alla situationer generellt fast- slå om tyngdpunkten skall läggas på de finanspolitiska eller penningpoli- tiska medlen när man strävar efter att återställa jämvikten i samhälls— ekonomin. I ett läge som det nuvarande, där svårigheterna i första hand
uppstått genom starka ökningar av statens utgiftsöverskott, är det dock nödvändigt att förskjuta tyngdpunkten över mot finanspolitikens område. En överbetoning av de penningpolitiska medlen kan medföra en sådan begränsning av investeringsverksamheten, framför allt inom företagssek— torn, att framstegstakten äventyras.
Kreditmarknadsutredningen har, såsom dess uppdrag blivit preciserat, befunnit sig i det dilemmat, att det i direktiven uppställda kravet på priori- tering av statens upplåning och bostadsbyggandets finansiering delvis går stick i stäv mot det allmänna penningpolitiska önskemålet om allmän åt- stramning. Kombinationen av dessa två sinsemellan motstridiga målsätt- ningar leder till att en penningpolitisk åtstramning icke får verka över hela fältet utan att kreditgivningen till stat och bostadsbyggande måste kompen— seras med en starkare nedskärning av kreditgivningen till övriga sektorer, d. v. s. enskilda personer, jordbruk, kommuner och näringsliv.
Mot bakgrunden av det ovan sagda anser jag för min del att likviditets- eller kassakvotsbestämmelser icke bör komma till användning som ett »normalt» penningpolitiskt vapen. Detta hindrar dock icke att även i en samhällsekonomi med ett fint och väl avvägt samspel mellan finans— och penningpolitik fall kan tänkas, då riksbanken kan behöva temporärt tillgripa föreskrifter beträffande kreditinstitutens placeringar, exempelvis för att motverka effekten av ett stort exportöverskott, som hastigt tillför affärs- bankerna likvida medel och därigenom medför risk för en alltför snabb kreditexpansion.
Utgångsläget i fråga om likviditeten i samhällsekonomin är vid ingången av 1960-talet sådant, att en allmänt expansiv effekt på kreditinstitutens utlåning knappast kan förhindras genom riksbankens övriga penningpoli- tiska vapen. Budgetutsikterna för de närmaste åren synes icke heller gynna en snabb övergång till ett mera balanserat läge, där räntepolitik och mark- nadsoperationer är tillräckliga för att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över kreditvolymen. Såsom ett medel att överbrygga de aktuella svårigheterna på kapitalförsörjningens område kan jag därför under en övergångstid acceptera en lagstiftning om likviditetskvoter. Visar det sig emellertid att kreditmarknadsproblemet inte löses under de närmaste åren bl. a. till följd av att den statsfinansiella krisen blir långvarigare än vad man f. n. har anledning att räkna med, måste hela frågan tas under för- nyad prövning. En omprövning kan också bli nödvändig när stabiliserings- utredningen kommer med sina förslag beträffande den ekonomiska politi- kens utformning på längre sikt.
III. Prioriteringsirågan
Utredningens direktiv förutsätter att statens och bostadsbyggandets finan- siering under den tid kreditmarknadsutredningen har att överblicka skall
ges en viss prioritet. I betänkandet redovisas närmare de överväganden som ligger bakom förslaget att —— i likhet med vad som gäller enligt nuvarande frivilliga överenskommelser och rekommendationer —— reservera visst ut- rymme på kreditmarknaden för staten och bostadsbyggandet. Det är emel- lertid angeläget att betona att syftet med prioriteringsreglerna självfallet inte får vara att dessa båda sektorer skall beredas möjlighet att när som helst och utan någon hänsyn till marknadsläget tillgodose hur stora anspråk som helst. Ej heller får det ifrågakomma att prioriteringsreglerna systema— tiskt utnyttjas för att bereda dessa två sektorer relativt sett billigare ränte- villkor än vad som gäller för övriga kredittagare.
Utredningen har avvisat en utvidgning av prioriteringen till andra sek- torer. Självfallet skulle riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv penningpolitik minska varje gång en ny sektor tas upp på prioriterings— listan. Emellertid borde detta enligt min åsikt icke ha hindrat att man i betänkandet — i likhet med som skett ifråga om jordbrukets behov av krediter _ pekat på önskvärdheten av att inom ramen för den kreditvolym som står till förfogande för de icke prioriterade sektorerna i möjligaste mån tillgodose kraftverkens och exportindustrins finansieringsbehov. Just för dessa två områden kan man under första hälften av 1960-talet förutse ett starkt stigande behov av krediter, som det ur samhällsekonomisk syn- punkt är angeläget att i möjligaste mån tillgodose.
IV. Likviditetskvotslagens tillämpningsområde En förutsättning för att en likviditetskvotslag skall få största möjliga effekt ur penningpolitisk synpunkt är att den omfattar samtliga kreditinstitut som arbetar med inlåningsräkningar. Restriktioner som sätts in punktvis mot endast någon eller några kategorier av institut lämnar, särskilt med den utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitut som utvecklingen suc- cessivt medfört, möjligheterna öppna för kreditströmmarna att via andra ka- naler söka sig fram till de sektorer man avser att hålla tillbaka. En sådan be- gränsad tillämpning av en likviditetskvotslag leder inte bara till att lagen så småningom blir mer eller mindre verkningslös ur penningpolitisk syn— punkt utan också till en icke åsyftad och icke önskvärd förskjutning i kreditmarknadens struktur.
Ett andra rimligt krav på en likviditetskvotslag är att dess tillämpning icke skall kunna leda till att konkurrensmöjligheterna hos en grupp kredit-- institut påtagligt försämras i förhållande till en annan grupp. '
I båda dessa avseenden kan allvarliga invändningar riktas mot utred— ningens majoritetsförslag. Förutom att lagförslaget redan i sig själv gör viss åtskillnad mellan olika slag av kreditinstitut, möjliggör förslaget dessutom en tillämpning som skjuter all enhetlighet åt sidan. Det må härvidlag pekas på följande förhållanden:
a) Förordnande om kassakvot kan endast meddelas beträffande bank- aktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen, däremot icke beträffande sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit (& 2).
b) Förordnande om såväl likviditetskvot som kassakvot kan begränsas till att gälla endast viss kategori av de kreditinstitut beträffande vilka för— ordnande må gälla (5 2).
c) Inom en kategori av kreditinstitut kan förordnandet begränsas till att gälla endast institut, vilkas fonder eller omslutning uppgår till visst belopp ( 5 2).
d) Viss kreditinrättning kan undantagas från förordnande, när särskilda omständigheter därtill föranleder (Q 2).
e) De kreditinrättningar, som förordnandet omfattar, kan indelas i grup— per, för vilka kvoter fastställes till olika procenttal (55 6 och 7).
f) Från meddelat förordnande kan medgivas avvikelse beträffande viss kreditinrättning (& 9).
Det ovan sagda innebär att lagförslaget öppnar möjlighet till snart sagt vilken som helst diskriminering eller särbehandling av olika kreditinstitut. Sålunda skulle exempelvis vissa affärsbanker kunna samtidigt åläggas så— väl likviditetskvoter som kassakvoter, medan övriga affärsbanker samt kre— ditinstitut av andra slag var undantagna från båda slagen av restriktioner. Förefintligheten av sådana möjligheter att praktiskt taget utan någon be- gränsning göra åtskillnad i lagens tillämpning mellan olika kreditinstitut är enligt min mening en väsentlig svaghet i lagförslaget och utgör en av- vikelse från allmänt vedertagna råttsgrundsatser.
Nämnda förhållande ter sig desto allvarligare som förslaget till likviditets— kvotslag innebär den förändringen i förhållande till nuvarande beredskaps- lag att det är riksbanken och icke Kungl. Maj :t som skall äga förordna om iakttagande av likviditetskvot, en förändring som jag i och för sig kan godtaga. Samma myndighet, som enligt betänkandet skall förhandla med kreditinstituten om frivilliga överenskommelser, skall sålunda också ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder. Med hänsyn härtill är det av särskild vikt att lagen utformas så att den kommer att verka generellt och icke ger utrymme för godtycke i tillämpningen. På en" fullmaktslag av denna art måste ställas kravet att den framträder i en fullt objektiv gestaltning. Möj- ligheter till individuella och därför subjektiva ingripanden måste därför undvikas.
Med hänsyn till ovanstående anser jag
dels att bestämmelserna om kassakvot —— om sådana bestämmelser över- huvud taget skall ingå i lagen (jämför mom. V nedan) _ bör gälla ej blott för bankaktiebolag, postsparbanken och postgirorörelsen utan även för sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,
dels ock att lagen jämväl i övrigt i de här berörda hänseendena bör ges en utformning, som i möjligaste mån garanterar lika behandling av samtliga
i lagen avsedda kreditinstitut och således begränsar de möjligheter till missbruk som majoritetsförslaget i vart fall teoretiskt erbjuder.
V. Kassakvoter
Den även i gällande kassareservslag angivna möjligheten för riksbanken att som ett komplement till s. k. likviditetskvoter även föreskriva att på visst sätt bestämt minimibelopp för medel innestående i riksbanken (kas- sakvot) bör utgå. Det har inte kunnat anföras någon motivering som övertygar om att riksbanken jämsides med likviditetskvoterna under den period kreditmarknadsutredningen har att överblicka behöver utnyttja även kassakvoter. De situationer, i vilka detta senare instrument enligt betänkandet skulle kunna komma till användning, är teoretiskt konstrue— rade och saknar i vårt land praktisk betydelse eller aktualitet. Den enda effekt en kassakvot kan få i dagens läge synes vara att den reducerar räntabiliteten för de kreditinrättningar som underkastas föreskrifter om kassakvot. Dessa inrättningar måste nämligen placera en del av sina till- gångar i riksbanken i stället för i räntebärande statspapper och riksbanken är enligt majoritetens förslag icke skyldig att betala ränta på dylika medel. Det är sålunda möjligt för riksbanken att pressa ned affärsbankernas inlå- ningsräntor (ehuru effekten i och för sig lika gärna kan bli en höjning av utlåningsräntorna, vilket kanske är det mest sannolika i ett läge med kvan- titativ kreditreglering). En sänkning av inlåningsräntorna är ju emellertid inte något man ur penningpolitisk synpunkt eftersträvar i ett läge som det nuvarande, vilket präglas av otillräckligt sparande och inflationstendenser, utan ifrågakonnner ju endast i ett motsatt konjunkturläge. En påverkan på inlåningsräntorna via kassakvoter kan därför inte syfta till annat än att genom diskriminering av vissa institut tvinga över inlåning från dem till andra institut, en åtgärd som utredningen emellertid själv uttryckligen av- visar (sid. 82 f.) och som det uppenbarligen inte bör ligga i riksbankens hand att tillgripa.
När majoriteten nu föreslagit införande av regler om kassakvot borde ha framhållits att kassakvoterna under inga omständigheter bör utnyttjas för att via riksbanken finansiera statens budgetunderskott. Det kan föreligga en frestelse för statsmakterna att hålla nere den del av statsskuldräntan som staten betalar till kreditmarknadsinstituten genom att tvinga dessa att i riksbanken räntelöst sätta in medel som staten annars nödgats låna upp genom att till instituten sälja skattkammarväxlar och obligationer.
VI. Likviditetskvotens konstruktion I fråga om konstruktionen av likviditetskvoten avviker majoritetens förslag i två väsentliga hänseenden från den praxis som utbildats under 1950-talet
genom de s. k. frivilliga överenskommelserna och riksbankens rekommen— dationer.
För det första har även insättningar på sparkasseräkning nu tagits med bland de förbindelser, mot vilka likviditetsreserv skall hållas. Genom att på detta sätt inkludera samtliga inlåningsräkningar har man velat undvika att affärsbankernas kreditgivningskapacitet skulle påverkas av inlåningens fördelning på olika räkningar. I och med att likviditetskvotslagens tillämp- ningsområde vidgats till att omfatta jämväl sparbanker och jordbruks- kassor har _ som framhållits i betänkandet på sid. 116 _ ett viktigt motiv för den tidigare särbehandlingen av sparkasseräkningen bortfallit. Jag vill på denna punkt inte motsätta mig lagförslagets utformning.
För det andra har utredningens majoritet föreslagit att kortfristiga *ut— ländska nettotillgodohavanden icke —— som nu är fallet — skall inräknas bland de likvida medlen. Samtidigt har emellertid utredningen (se sid. 115) »förutsatt, att medgivande skall lämnas för inräknande i täljaren av utländ- ska tillgodohavanden i den omfattning som är motiverat med tanke på han- kernas normala utrikesrörelse».
Som motiv för att inte räkna in utländska valutor ——- vilka hör till en banks mest likvida medel __ i likviditetskvoten anför utredningsmajoriteten att det skulle vara internationell praxis att endast ta hänsyn till central- bankens valutainnehav vid beräknandet av ett lands valutareserv, varför en ökning av affärsbankernas valutainnehav på bekostnad av riksbankens icke vore önskvärd ur stabiliseringspolitisk synpunkt.
Av flera orsaker har jag svårt att följa detta resonemang. För det första är inte internationell praxis vid bedömande av ett lands valutatillgångar så schematisk som utredningens majoritet vill göra gällande. Det kan i detta sammanhang erinras om att såväl den Internationella Valutafonden som OEEC regelmässigt publicerar uppgifter rörande de svenska affärsbanker- nas valutainnehav i omedelbar anslutning till siffrorna för riksbankens valutareserv. Å andra sidan kan dock framhållas att valutafondens och OEEC:s stadgar blott tar hänsyn till den »officiella valutareserven» i cen- tralbanken. För det andra kan jag väl tänka mig flera situationer, där det just ur intern stabiliseringspolitisk synpunkt vore fördelaktigt om affärsbankerna läte sina valutatillgodohavanden stå kvar utomlands och inte toge hem dem, vilket skulle ge upphov till en sekundär likviditets- påspädning inom landet. Över huvud taget synes det mig såväl lagtekniskt som ekonomiskt-politiskt föga välbetänkt att i en rent penningpolitisk lag- stiftning inrymma en helt ny bestämmelse tillkommen på grund av mera tillfälliga, rent valutatekniska överväganden.
Om i en viss situation en överflyttning av valutor från affärsbankerna till riksbanken trots vad som tidigare sagts skulle befinnas påkallad, kan denna lätt åstadkommas genom att riksbanken uppträder som aktiv köpare
på valutamarknaden eller alternativt erbjuder bankerna tillräckligt attrak- tiva placeringsmöjligheter inom landet.
Med hänvisning till det nu anförda vill jag därför förorda, att kortfristiga utländska nettotillgodohavanden liksom hittills inräknas i likviditetskvotens täljare. Härigenom undviker man också att sätta upp en såväl företags- ekonomiskt som nationalekonomiskt irrationell spärr mellan inhemska och utländska likvida medel, en spärr som skulle vara desto mera obefogad som vi ju i övrigt hoppas på en utveckling i riktning mot friare internationella kapitalrörelser.
VII. Likviditetskvotens maximum
Lagen bör icke medge hårdare ingrepp än som kan anses rimligt med tanke på det aktuella läget och den väntade utvecklingen under den period som kreditmarknadsutredningen har att ta hänsyn till. Ur denna synpunkt måste den i lagförslaget medgivna maximikvoten av 60 % anses alldeles för hög, i synnerhet som tillgodohavanden i utlandet inte får tas med i begreppet likvida medel annat än i den mån riksbanken så medger.
Till ovanstående kommer att Kungl. Maj:t enligt 5 10 placeringskvots- lagen skulle ges möjlighet att höja de av riksbanken föreskrivna likvidi- tetskvoterna med upp till 10 procentenheter till högst 65 %. En sådan skärpning kan jag under inga förhållanden godtaga. Det är också svårt att föreställa sig hur man med det föreslagna dualistiska systemet för förord— nande skall kunna undvika konflikter vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Det finns enligt min mening över huvud icke något bärande motiv för en dubbel lagstiftning på detta område, varför under alla förhål— landen denna paragraf måste utgå. Att jag inte heller i övrigt kan godtaga placeringskvotslagen framgår av att jag instämt i herr Wärns reservation.
Affärsbankernas genomsnittliga likviditetskvot, beräknad enligt förelig- gande lagförslag och med inkluderande av utlandstillgodohavanden i de likvida medlen, utgjorde enligt utredningens beräkning 39 % per den 31 december 1959.
När utredningens majoritet anser att det under de föreslagna lagarnas giltighetstid —— d. v. s. första hälften av 1960—talet .— kan uppstå behov av en så kraftig skärpning av kreditpolitiken som skulle följa av en höjning av likviditetskvoten från 39 % till 60 % respektive 65 % och ett exklude- rande av utlandstillgångarna ur de likvida medlen, så måste detta bottna i en synnerligen pessimistisk bedömning av möjligheterna att föra en restrik- tiv finanspolitik och att tillgripa andra penningpolitiska medel. Lagarna bör emellertid icke utformas med tanke på en i så hög grad ogynnsam utveck- ling som det av majoriteten föreslagna kvotmaximum förutsätter. En till- lämpning av kvoter av denna höjd innebär ett utomordentligt hårt ingrepp i kreditmarknaden, som — även om det skulle kunna hävdas att ingreppet
är nödvändigt — är förenat med betydande skadeverkningar ur samhälls— ekonomisk synpunkt. Det ligger även ur psykologisk synpunkt en fara i att man från statsmakternas sida genom att fastställa mycket höga maximikvo— ter i viss män på förhand accepterar att stabiliseringssträvandena i så stor utsträckning skall kunna baseras på kreditpolitiska ingrepp, då detta kan leda till en benägenhet att icke i tillräcklig grad utnyttja övriga ekonomisk- politiska medel i stabiliserande syfte.
Skulle förhållandena under den tid den föreslagna lagstiftningen gäller utvecklas därhän att det kan bli aktuellt att tillgripa de föreslagna maximi- kvoterna, måste detta betyda att man befinner sig i ett krisläge som under alla omständigheter kräver en allmän omprövning av den ekonomiska poli- tiken i dess helhet inklusive kassareservsreglerna.
Avd. E. Bilagor
BILAGA A
P.M. angående fördelningen av kreditinstitutens placeringar
Utarbetad av docent Börje Kragh
Det i denna promemoria presenterade statistiska materialet syftar till en redovis- ning av den institutionella kreditgivningens fördelning på institut och ändamål. Kreditinstituten har grupperats på följande sätt: affärsbanker, sparbanker, post- sparbank och postgiro, försäkringsbolag, hypoteksinstitut, jordbrukskassor och inteckningsbolag. Sektorsindelningen med hänsyn till finansieringsändamålen är följande: bostäder och övrig byggnadsverksamhet, jordbruk, industri med handel och samfärdsel, stat, kommun, enskilda. Redovisningen avser i första hand efter- krigsperioden men har i vissa stycken förts tillbaka till 1930.
Principerna för undersökningen En undersökning med det här antydda syftet, sträckande sig relativt långt till- baka i tiden och med en relativt långt gående differentiering av materialet, måste nödvändigtvis bli behäftad med åtskilliga statistiska svagheter. Sålunda har t. ex. avgränsningen av institutsgrupper och ekonomiska sektorer ej alltid kunnat ge- nomföras konsekvent. Vidare har statistiken för en och samma serie stundom fått hämtas från olika källor under olika är och i enstaka fall fått bygga på inter— polationer eller andra uppskattningar. Tabellernas notapparat ger närmare be- sked om vilka approximationer, som i varje särskilt fall kommit till användning.
Materialet kan disponeras på i princip olika sätt för att belysa det inlednings- vis antydda syftet med undersökningen. Detta gäller i första hand frågan vad som skall menas med att ett kreditinstitut medverkat till finansieringen på visst område. Man kan här skilja på det fall att en kredit direkt lämnats den ekono- miska sektorn eller att denna kreditgivning skett indirekt via ett annat kredit- institut. Det viktigaste exemplet härpå är kreditgivningen till bostadsbyggandet genom inteckningslån respektive genom köp av hypoteksobligationer. Valet mel— lan dessa betraktelsesätt får i första hand betydelse för behandlingen av hypoteks- instituten i den statistiska redovisningen. Man kan betrakta innehavet av t. ex. stadshypotekskassans obligationer som en kreditgivning till bostadssektorn och i enlighet härmed beräkna de olika kreditinstitutens andel av den totala bostads- finansieringen. Konsekvensen härav är, att vid beräkningen av hypoteksinstitu— tens bostadsfinansiering avdrag göres för övriga kreditinstituts innehav av bo- stadshypoteksobligationer. (Detsamma gäller analogt beräkningen av kreditgiv- ningen till jordbruket och till industrin.) Alternativet är att endast kreditinstitu— tens direkta kreditgivning räknas som sektorsfinansiering, och att således hela hypoteksinstitutens utlåning redovisas såsom dessa instituts finansieringsbidrag.
Avgörande för valet av betraktelsesätt blir naturligtvis ändamålet med den statistiska redovisningen. Är man intresserad av var pengarna i första hand kom-
mer ifrån —— vilka kanaler som från början anlitats för viss sektorsfinansiering — då bör innehavet av hypoteksobligationer betecknas som kreditgivning med be- stämd destination. Är man återigen mer intresserad av under vilka former och av vilka institut kreditgivningen i sista hand lämnats, då uppfattas obligations- innehavet som inbördes kreditgivning inom systemet. I viss mån beror valet mel- lan de bägge redovisningssätten på i vad mån man ser kreditinstitutens place- ringspolitik ur en snäv kreditpolitisk eller ur en vidare samhällsekonomisk syn- vinkel. I det senare fallet är man mer intresserad av kreditens destination än av dess form. I det förra fallet ser man ett obligationsköp som en konsekvens av likviditetsöverväganden, vilka kan förutsättas vara relativt oberoende av till vil- ken ekonomisk sektors finansiering placeringen skall tjäna eller kanske för redan länge sedan har tjänat. För detta betraktelsesätt talar förhållandet, att sambandet i tiden mellan placeringstillfället och den mot placeringen korresponderande kreditgivningen kan vara mer eller mindre intimt under olika perioder.l
I föreliggande promemoria har ett försök gjorts att i någon mån tillfredsställa behovet av båda slagen av redovisningar. I tabellerna A: 1—8 har så vitt möjligt kreditinstitutens värdepappersinnehav fördelats på kreditgivning till de olika ekonomiska sektorerna efter det finansieringsändamål det kan anses representera. Hypoteksinstitutens kreditgivning har visserligen redovisats separat (tabell A: 5), men för att undvika dubbelräkning har tabellen för hela systemets kreditgivning (tabell A: 8) korrigerats med hänsyn till de övriga institutens innehav av hypo- teksobligationer.
För tabellerna A:1—8 har som jämförelseår använts 1930, 1938, 1944, 1948, 1952 och 1956. Siffrorna för 1930 och 1938 har till större delen hämtats från E. Browaldhs P. M. till 1945 års bankkommitté (»Det svenska kreditväsendets upp- gifter och nuvarande organisation»; bilagorna 5_—8), och är inte fullt jämförbara med uppgifterna för följande år. Förskjutningarna av kreditgivningens fördelning mellan olika ändamål torde dock ge en i huvudsak riktig bild av förändringarna på längre sikt under den period redovisningen avser. A-tabellerna syftar just till att ge en bild av den strukturella förskjutningen i placeringsfördelningen för vilken tillfälliga förändringar, betingade t. ex. av kortsiktiga likviditetshänsyn, kan förutsättas spela en underordnad roll.
A-tabellerna redovisar de absoluta beloppen av kreditinstitutens placeringar och dessas procentuella fördelning under olika är. (I regel avser siffrorna års- sluten.) Utifrån dessa belopp kan man beräkna nettotillförseln av krediter från instituten till olika sektorer under olika perioder. Denna nettotillförsel kan t. ex. jämföras med investeringsaktiviteten och investeringsbehoven på olika områden och tagas till utgångspunkt för en ekonomisk-politisk värdering av kreditfördel- ningen och av den roll olika kreditinstitut spelat för förändringar i denna. I B- tabellerna har perioderna 1948—52 och 1952—56 utvalts för denna typ av redo- visning, eftersom det främst är de senaste årens utveckling, som är av intresse ur nyssnämnda synpunkter och för en framtidsbedömning. För att få närmare anknytning till de kreditpolitiska aspekterna på dessa perioder har kreditgiv- ningen till olika ekonomiska sektorer beräknats exklusive innehavet av hypoteks- obligationer, vilket redovisats som en särskild post.
Sammanfattningsvis kan alltså skillnaden mellan A-tabellerna och B-tabellerna anges på följande sätt:
1 Man kan i själva verket inte heller exakt veta i vad mån den ekonomiska sektor, vilken finansieringen till synes avser, också i verkligheten blivit delaktig därav. Både ifråga om finan- siering med obligationer och med bankkrediter kan in bakom den formella rubriceringen dölja sig en helt annan kreditanvändning, som det ofta är mycket svårt eller omöjligt att spåra.
1) A-tabellerna avser tiden 1930—56, B-tabellerna endast tiden 1948—56. 2) I A-tabellerna riktas uppmärksamheten mot placeringsfördelningen vid vissa tidpunkter, i B-tabellerna mot fördelningen av kredittillförseln under vissa pe- rioder.
3) I A-tabellerna har innehavet av hypoteksobligationer räknats som slutlig kreditgivning för bestämt ändamål men i B-tabellerna behandlats som inbördes kreditgivning inom kreditsystemet.
Både A-tabellerna och B-tabellerna är uppställda på så sätt, att man för varje kreditinstitut kan avläsa fördelningen av dess kreditgivning för olika ändamål. I C-tabellerna har, enligt i övrigt samma principer som för B-tabellerna, materialet omgrupperats så, att man för varje ekonomisk sektor kan avläsa hur mycket krediter som tillförts från varje slag av kreditinstitut. Vid summeringen av B-tabel- lerna erhåller man den totala kreditgivningens fördelning på olika ekonomiska sektorer (tabell B: 8). Vid summeringen av (?.-tabellerna erhålles den totala kredit- givningens fördelning på olika kreditinstitut (tabell C: 8).
Materialet i B-tabellerna och C-tabellerna har ytterligare bearbetats i syfte att visa vad som ligger bakom förskjutningarna i en viss sektors andel av den totala kredittillförseln under olika perioder. Mycket schematiskt kan man här urskilja två faktorer. En ökad andel av den totala kreditgivningen t. ex. för bostadsbyg— gandet under en viss period jämfört med en tidigare period kan bero därpå, att t. ex. affärsbankerna ägnat större andel än tidigare av sina resurser just till finan— siering av bostadsbyggandet. »Preferensen» för bostadslån har alltså ökat. Denna effekt kommer emellertid att modifieras i den mån affärsbankernas andel av kre- ditsystemets totala resurser —— kanaliseringen av medel till affärsbankerna —— för— skjutes från en period till nästa. Kredittillförseln till bostadsbyggandet —— och analogt till övriga ekonomiska sektorer —— kan då »förklaras» utifrån en redovis- ning av a) förskjutningarna i varje instituts (marginella) kreditgivning till bo- stadsbyggandet och b) förskjutningen i varje instituts (marginella) andel av hela systemets finansieringsresurser. Dessa två effekter har kallats för »preferens- effekten» respektive »resurseffekten». En dylik faktorsuppdelning är av intresse t. ex. för bedömningen av den effekt en ekonomisk politik kan få, som inriktar sig på att förändra den ena eller andra faktorn. Det är här fråga om att påverka finansieringstillförseln på två skilda »nivåer». »Resurseffekten» hänför sig till kanaliseringen av medel till olika kreditinstitut d. v. s. medelsfördelningen mellan dessa. (Som exempel härpå kan nämnas effekten av allmänna pensionsfonden.) Preferenseffekten hänför sig till det sätt på vilket instituten disponerar medlen för olika ändamål, d. v. s. kanaliseringen av dessa från instituten till olika eko- nomiska sektorer. (Som exempel härpå kan nämnas användningen av en likvidi- tetsregel.) Det kan vara svårt att på förhand avgöra var den största effekten lättast kan uppnås. D-tabellerna syftar till att belysa denna problemställning med en redovisning för storleksordningen av respektive »effekter» under de behand- lade perioderna. En redogörelse för förfaringssättet ges i anslutning till kom- mentarerna till de olika tabellerna. Ett utkast till den bakomliggande »modellen», som i princip även kan användas för framtidsprojiceringar, återfinnes i ett sär- skilt appendix.
Förskjutningar i kreditinstitutens finansieringsfördelning 1930—56 Förändringarna i fördelningen av affärsbankernas kreditgivning framgår av ta- bell A: 1. Ganska betydande förskjutningar har ägt rum på flera områden. Bygg- nadsfinansieringens andel praktiskt taget fördubblades mellan åren 1930 och 1938 beroende på knappheten på övrigt placeringsmaterial under denna period. En
motsvarande nedgång registreras för kreditgivningen till industrin (inkl. handel och samfärdsel). Mellan 1938 och 1944 steg statens andel av affärsbankernas kreditgivning kraftigt. Även denna gång var det framförallt industrikrediterna, som fick maka på sig. Deras andel var 1944 mindre än hälften av 1930 års pro- centtal. Byggnadsfinansieringens andel trängdes också tillbaka, ehuru den allt- jämt låg över 1930 års nivå. Efterkrigsåren medförde en även absolut sett mycket betydande avveckling av kreditgivningen till staten samtidigt som byggnadsverk- samhetens och industrins andelar åter ökade. År 1952 låg procenttalet för bygg— nadsfinansicringen alltjämt under 1938 års nivå, som emellertid åter uppnåddes år 1956. Industrisektorn förlorade mellan 1952 och 1956 ungefär lika mycket som byggnadssektorn vann, och låg under sistnämnda är betydligt under förkrigs- nivån. Jordbrukets andel av affärsbankernas kreditgivning _— i den vidare be- märkelse denna term i detta avsnitt fått — har successivt sjunkit ner till mindre än hälften av vad den var före kriget och har absolut sett blott ökat obetydligt. Krediterna till enskilda visar en markant nedgång mellan 1952 och 1956 efter att tidigare varit ungefär oförändrade.
Fördelningen av sparbankernas kreditgivning influeras liksom affärsbankernas av krigsårens stora utlåning till staten (tabell A: 2). För år 1944 registreras en tillbakagång relativt sett både för finansieringen till byggnadsverksamheten, jord— bruket och enskilda.1 I fortsättningen sjönk den statliga andelen tillbaka kraftigt, samtidigt som byggnadsverksamheten 1948 uppnådde och de följande åren be- tydligt överskred förkrigsnivån. Både jordbrukskrediterna och krediterna till enskilda har nästan oavbrutet tappat terräng. Kreditgivningen till kommunerna har under hela den redovisade perioden bibehållit en ungefär oförändrad andel av sparbankernas totala kreditgivning.
De för posten registrerade förändringarna i den statliga kreditandelen skiljer sig såtillvida från de samtidiga förändringarna för affärs- och sparbanker, att en kraftig ökning satte in redan under 1930-talet, och att den år 1944 uppnådda nivån praktiskt taget var densamma ännu 1948 (tabell A: 3). Därefter har emel- lertid en successiv nedgång ägt rum. Byggnadsverksamhetens andel sjönk under 1930—talet men låg kvar vid ungefär oförändrad nivå 1944 och 1948 för att där- efter stiga mycket kraftigt. För jordbrukets andel registreras liksom för spar- banker och affärsbanker en successiv tillbakagång relativt sett. Kommunkrediter- nas betydelse har minskat jämfört med förkrigstiden, och industrikrediterna har under efterkrigstiden upphört att spela någon roll.
För försäkringsbolagen skiljer sig mönstret för förskjutningarna i kreditfördel- ningen från de tidigare behandlade kreditinstituten därigenom att byggnadsverk- samhetens andel under efterkrigstiden ej nått upp till eller överträffat förkrigs- tidens nivå (tabell A: 4). Placeringsandelen uppgick 1938 till mer än 50 procent men minskade sedan fram till 1952, varefter den 1956 kvarlåg på en praktiskt taget oförändrad nivå. Vidare framgår av tabellen, att industrikrediternas andel var densamma 1956 som 1930 —— något högre än 1938 men något lägre än 1952. Kreditgivningen till kommunerna har relativt sett ökat under efterkrigstiden, under det att krediterna till enskilda legat kvar vid ungefär oförändrad nivå.
Fördelningen av hypoteksinstitutens kreditgivning mellan byggnadsverksam- heten och jordbruket avspeglar relationen mellan stadshypotekskassans och bo- stadskreditkassans omslutning å den ena sidan och hypoteksbankens å den andra (tabell A: 5). En förskjutning till förmån för de förra har successivt ägt rum.
1 Det bör observeras att för sparbankerna obligationsinnehavet åren 1930 och 1938 ej kunnat fördelas på olika sektorer och därför uteslutits. Hade denna fördelning kunnat göras analogt med vad som skett för övriga institut, hade något annorlunda siffror erhållits främst för bygg- nadssektorns, jordbrukets och statens kreditgivningsandelar.
Detta är ett förhållande, som i de förut behandlade tabellerna redan delvis kom- mit till uttryck i jordbrukskrediternas relativa tillbakagång och byggnadskredit- givningens förhållandevis förstärkta ställning.
Beträffande jordbrukskassorna kan noteras, att de under efterkrigstiden börjat med en i förhållande till sin omslutning icke obetydlig kreditgivning till industri— sektorn (i vilken jordbrukets ekonomiska föreningar här inräknats) och till den statliga sektorn (tabell A: 6). Inteckningsbolagen återigen kan helt sägas utgöra en finansieringskälla för byggnadsverksamheten.
Summatahellen A: 8 visar, hur de olika ekonomiska sektorernas andel av den totala institutionella kreditgivningen förskjutits mellan de här behandlade åren. Byggnadsverksamhetens andel, som uppgick till nära 50 procent toppåret 1938, hade år 1956 nästan åter nått upp till samma höga nivå. Å andra sidan har jord- brukets andel sjunkit oavbrutet ända sedan 1930. Även industrins andel sjönk kraftigt fram till 1944, då den uppgick till betydligt mindre än hälften av pro- centtalet för 1930. En långsam stegring satte in fram till 1952 följd av någon till— bakagång för jämförelseåret 1956.
De i anslutning till tabell A: 8 beskrivna förändringarna i kreditgivningen till byggnads—, jordbruks- och industrisektorn uppvisar i stort sett samma tendenser som kreditgivningen från affärsbankerna, sparbankerna och posten var för sig. (Jämför tabellerna A: l—A: 3.) Däremot avviker försäkringsbolagen i viss mån från det allmänna mönstret. Procenttalen för försäkringsbolagens kreditgivning till nyssnämnda sektorer präglas nämligen av en betydande stabilitet.
Efter den kraftiga stegringen av statens andel mellan 1938 och 1944, till vilken huvudgrupperna av kreditinstitut medverkade, följde en nedgång under de första efterkrigsåren och därefter en stabilisering vid omkring 15 procent av kredit— systemets totala långivning åren 1948, 1952 och 1956. Bakom stabiliseringen döljer sig en uppgång för andelen av affärsbankernas och en nedgång för andelen av övriga kreditinstituts långivning. Kommunkrediternas andel har varit i stort sett stigande och representerade åren 1952 och 1956 nära 10 procent av den totala kreditgivningen. Krediterna till enskilda har däremot gått successivt tillbaka un- der nästan hela den här diskuterade perioden.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att det förhållandet att ett visst område kunnat registrera en kraftigt ökande eller minskande andel av den totala kredit- försörjningen i och för sig naturligtvis inte kan tagas som bevis för att sektorn ifråga blivit överförsedd eller underförsedd med krediter. Den faktiska kredit- tillförseln måste jämföras med det ur olika Synpunkter legitima behov av kredi- ter, som i varje särskilt fall förelegat. Såtillvida representerar den här gjorda redovisningen blott en utgångspunkt för en mer allsidig bedömning. Utan att man behöver gå in på detta slags värderingar kan analysen av det i A-tabellerna pre- senterade statistiska materialet dock föras något steg längre än vad som skett i detta avsnitt. Man kan för det första söka precisera den roll de olika kreditinsti- tuten spelat för uppkomsten av förskjutningar i kreditstrukturen. För det andra kan man, som underlag för en eventuell jämförelse mellan kreditgivning och in— vesteringsverksamhet inom olika områden närmare studera fördelningen av kre- dittillförseln under olika perioder d. v. s. av nettoförändringarna i den vid varje tillfälle utestående kreditstocken. I de följande avsnitten har materialet bearbetats i de här antydda riktningarna.
Fördelningen av kredittillförseln perioderna 1948—52 och 1952—56 Tabellerna B: l—B: 8 är uppställda analogt med A-tabellerna men skiljer sig från dessa med hänsyn till beräkningen av kreditgivningen samt till innebörden av de för kreditfördelningen beräknade procenttalen. Till skillnad från det i A-tabel-
lerna tillämpade förfaringssättet beräknas kreditgivningen till olika sektorer nu exklusive innehavet av hypoteksobligationer. Som jämförelseår har använts 1948, 1952 och 1956, och den procentuella fördelningen av kreditgivningen avser för- ändringarna i de utestående krediterna mellan dessa år d. v. s. kredittillförseln under perioderna 1948—52 och 1952—56. En jämförelse mellan procenttalen i B-tabellerna kommer alltså att avse kredittillförselns fördelning mellan olika sek- torer. För en sådan jämförelse spelar jämförelseperiodernas längd i och för sig ingen roll — förändringarna från ett år till nästa kan sålunda mycket väl jäm- föras med förändringarna under en fyraårsperiod eller en åttaårsperiod. Här har icke desto mindre utvalts två fyraårsperioder bl. a. för att direkt knyta an till de data, som använts i A-tabellerna. Vidare har uppdelningen på 1948—52 och.1952 —56 ansetts ha särskilt intresse, därför att dessa perioder representerar två på sätt och vis skilda faser av efterkrigstiden. Året 1948 kan sägas representera en slutpunkt för de första efterkrigsårens anpassning av samhällsekonomin till nya förhållanden — en anpassning som avslutades med utlösningen av ett kraftigt inflationstryck. Den gradvisa uttunningen av detta inflationstryck under de föl— jande åren ägde rum, utan att kreditmarknadens rörelsefrihet i någon väsent- ligare mån beskars. Perioden 1952—56 karakteriseras tvärtom därav, att det under Koreakriget uppladdade inflationstrycket möttes med en starkt aktiverad kredit- politik. En jämförelse mellan de två perioderna får särskilt intresse med hänsyn till denna skillnad ifråga om intensiteten av marknadsdirigeringen.
I B-tahellerna bör man kunna avläsa samma tendenser ifråga om förändring- arna i kreditfördelningen som i A-tabellerna utom i de fall, då förändringarna i innehavet av hypoteksobligationer spelat en särskilt stor roll. Eftersom procent- talen emellertid nu avser förändringarna under en viss period blir utslagen betyd- ligt mer iögonenfallande. Av tabell B: 1 framgår t. ex. att av den totala netto- kreditgivningen från affärsbankerna under perioden 1948—52 blott omkring 14 procent gick till byggnadsverksamheten mot hela 33 procent under perioden 1952 —56.1 Detta korresponderar nästan exakt mot nedgången i industrikrediternas andel. Byggnadssektorn plus den statliga sektorn svarar för dryga tre fjärdedelar av den marginella kreditgivningen 1952—56, oräknat ökningen i innehavet av hypoteksobligationer. De negativa talen för kommunerna och för krediterna till enskilda markerar den absoluta tillbakagången i kreditgivningen till dessa sek- torer. För sparbankernas del noterar man en nedgång i byggnadsverksamhetens andel av kredittillförseln och en motsvarande uppgång för statens och kommuner— nas sammanlagda andel (tabell B:2). För posten visar motsvarande procenttal en rakt motsatt utveckling (tabell B: 3). Procenttalen för försäkringsbolagen är jämförelsevis stabila _— jämför kommentarerna till tabell A: 4 — men det margi— nella betraktelsesättet ger dock utslag i form av en tydlig nedgång för industri- krediternas andel och en uppgång för kreditgivningen till staten (tabell B: 4).
Av sammanställningstabellen (B: 8) framgår hur stor andel av den totala in- stitutionella kreditgivningen, som tillförts de olika ekonomiska sektorerna. Hypo— teksinstitutens kreditgivning har här medräknats i sin helhet. Innehavet av hypo- teksobligationer har dessutom upptagits som en särskild post, som kan sägas re- presentera en inbördes kreditgivning inom systemet. Byggnadsverksamhetens andel av kredittillförseln har ökat från 39,3 till 47,0 procent. Jordbrukets andel har stigit något, nämligen från 5,5 till 6,3 procent, under det att industrins gått mycket kraftigt tillbaka, nämligen från 19,6 till 10,7 procent. Förändringen i pro- centtalen för dessa tre sektorer mellan de två här behandlade perioderna skall i fortsättningen bli föremål för ett mer ingående studium.
Det ligger nära till hands att förvänta överensstämmelse mellan å ena sidan en
1 Om byggnadssektorns andel av kreditstocken beräknas på samma sätt som i A-tabellema er- hålles för åren 1948, 1952 och 1956 procenttalen 32,3, 27,6 och 28,6.
konstaterad ökning eller minskning av en viss sektors andel av den totala kredit— tillförseln under en viss period och å andra sidan övervägande ökningar respek— tive minskningar i samma sektors andelar av de olika kreditinstitutens kredit- givning var för sig. Förändringen i sektorns andel uppfattas då som ett genom- snitt av förändringarna i de olika institutens långivningspreferenser vägt med hänsyn till deras relativa betydelse. Om alla kreditinstitut minskade på den andel av sina krediter, som lämnades till sektorn ifråga, så skulle också den sektor-n få sin andel av den totala kreditgivningen minskad. Detta behöver emellertid inte nödvändigtvis hålla streck, om nämligen resursfördelningen mellan kreditinsti- tuten samtidigt undergår en förskjutning. Då kan det hända, att sektorns andel ökar fastän dess andel räknat på vart institut för sig minskar. Procenttalen i en viss rad i tabellerna B: 1—B: 7 skulle t. ex. samtliga kunna uppvisa minskningar samtidigt som motsvarande rad i tabell B: 8 registrerar en ökning. Detta kan klar- göras med ett enkelt exempel.
Antag att under två perioder kreditgivningen från instituten A och B t. ex. till . byggnadssektorn fördelas på följande sätt:
Period 1 Period 2 a. b. c. d. Byggnads- Totala azb Byggnads— Totala czd krediter krediter krediter krediter Institut A ................ 75 100 0,75 100 150 0,67 Institut B ................ 25 100 0,25 10 50 0,20 Totalt 100 200 0,50 110 200 | 0,55
Under första perioden har institut A tillfört byggnadssektorn 75 procent av sin totala kreditgivning, men under andra perioden har denna andel sjunkit till 67 procent. För institutet B har andelen sjunkit från 25 till 20 procent. Icke desto mindre har byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen stigit från 50 till 55 procent. Förklaringen är den, att en omfördelning av den totala kredit- givningen d. v. s. av andelen av de totala resurserna samtidigt har ägt rum till förmån för institut A, som har den högsta — ehuru sjunkande — marginella kreditgivningen till byggnadssektorn. Under första perioden var dess andel av totala kreditgivningen 50 procent (100 : 200), under andra perioden 75 procent (150z200). Ökningen av byggnadssektorns andel av totala kreditgivningen från 50 till 55 procent får då ses mot bakgrunden dels av förändringarna i institutens marginella kreditgivning till sektorn ifråga dels av den inträdda förskjutningen i deras andel av de totala resurserna. För att klargöra de i tabell B: 8 redovisade förändringarna i respektive sektorers (byggnadssektorns, jordbrukssektorns etc.) kreditandelar räcker det med andra ord inte att studera de i tabellerna B: 1—— B: 7 beräknade förskjutningarna i de olika institutens »utlåningspreferenser» utan man måste också ta hänsyn till eventuella förändringar i deras andel av hela marknaden.1
I tabellerna C: 1—C: 7 har det i B-tabellerna använda materialet omdisponerats i syfte att visa de olika institutens insats beträffande kreditgivningen till olika sektorer. Summatabellen C: 8 ger förändringarna i institutens andel i den totala
1 Procenttalen 50 och 55 i exemplet svarar alltså mot de i tabell B:8 redovisade talen 39,3 och 47,0 för byggnadsverksamhetens relativa andel av den totala kreditgivningen perioderna 1948—52 och 1952—56. Exemplets siffror för institutens marginella kreditgivning (azb och czd) mot- svarar de i tabellerna B:1——B:7 beräknade procenttalen.
kreditgivningen d. v. s. just de uppgifter, som ovan angivits vara av intresse ur synpunkten av en mera fullständig analys av bakgrunden till förändringarna i kredittillförseln till olika ekonomiska sektorer.
Av tabell C: 1 framgår t. ex., att sparbankerna alltjämt under perioden 1952—56 spelade en dominerande roll för tillförseln av byggnadskrediter, fastän deras andel sjönk betydligt jämfört med föregående period. Det kan vidare noteras, att postens andel sjönk något, fastän samtidigt den del av postens kreditgivning, som tillfördes byggnadssektorn, steg kraftigt (jämför tabell B:3). Ett liknande mot- satsförhållande kan konstateras även beträffande försäkringsbolagens industri- krediter. Av tabell C: 3 framgår, att försäkringsbolagen under perioden 1952—56 övertog affärsbankernas roll som ledande kreditgivare till industrisektorn. Sam- tidigt minskade emellertid, som förut påpekats, den del av försäkringsbolagens kreditgivning, som tillfördes industrisektorn (tabell B: 4). Att försäkringsbolagen ändå kunde rycka upp till tätplatsen, berodde dels på att affärsbankernas margi- nella långivning till industrin gick tillbaka ännu mer än försäkringsbolagens, dels på att det ägde rum en omfördelning av resurserna till förmån för försäkrings- bolagen.
Omfördelningen av resurserna mellan kreditinstituten framgår av tabell C: 8.1 Försäkringsbolagen och affärsbankerna tog vardera samma andel 1948—52 d. v. s. omkring 27 procent. Av tillskottet 1952—56 föll emellertid mer än 30 procent på försäkringsbolagen mot knappa 22 procent på affärsbankerna. Samtidigt gick även sparbankerna förbi affärsbankerna och höjde sin andel av den totala kreditgiv- ningen från 19 till nära 23 procent. Posten förlorade nära en tredjedel av sin andel, under det att hypoteksinstitutens andel 1952—56 var halvannan gång större än under 1948—52. I det följande avsnittet skall betydelsen för kreditgivningen till olika ekonomiska sektorer av denna resursomfördelning jämföras med effek- ten av de tidigare diskuterade förändringarna i institutens marginella långiv- ningspreferenser.
Effekten på kreditfördelningen av förändringar i kreditinstitutens långivningspreferenser och kapitaltillförsel
Siffrorna i de två vänstra kolumnerna (a och b) i tabell D: 1 avser de förut be- räknade procenttalen för den andel av de olika institutens kreditgivning, som till- förts byggnadssektorn under perioderna 1948—52 och 1952—56. För affärsbanker- nas del är talen hämtade från översta raden i tabell B: 1, för sparbankernas del från Översta raden i tabell B: 2 etc. Totalsiffrorna 39,3 och 47,0 anger byggnads- sektorns andel av den totala kredittillförseln under respektive perioder och är hämtade från översta raden i tabell B: 8. Avsikten med tabellen D: 1 är nu att visa, hur förändringen i byggnadssektorns andel betingats dels av de i kolum— nerna a och !) redovisade förändringarna i långivningspreferenserna — »prefe- renseffekten» — dels av den i de två följande kolumnerna (c och d) redovisade omfördelningen av resurserna mellan kreditinstituten — »resurseffekten». Siff- rorna för förskjutningarna i institutens andel av den totala kapitaltillförseln till hela kreditsystemet har hämtats från tabell C: 8. Jämfört med uppställningen av B- och C—tabellerna har i D-tabellerna endast den ändringen vidtagits, att för enkel- hetens skull den relativt sett betydelselösa kreditgivningen från inteckningsbola- gen förts till hypoteksinstituten.
Av ökningen till affärsbankernas kreditgivning 1948—52 gick 13,7 procent till
1 Det är endast approximativt riktigt att låta tabell C:8 representera resursfördelningen mellan kreditinstituten. Förutom kreditgivningen förekommer även andra placeringar såsom kassa- medel och valutor. Variationerna i dessa spelar dock en jämförelsevis liten roll.
byggnadssektorn (kolumn a). Affärsbankernas andel av den totala nettokredit- givningen från hela kreditsystemet uppgick under samma period till 27,2 procent (kolumn c). Affärsbankernas tillskott till byggnadskrediterna uppgick då till 13,7 x 27,2 : 3,7 procent. Detta procenttal återfinnes i högra delen av tabell D: 1, kolumn 1. Siffran 3,7 representerar affärsbankernas bidrag till det procenttal (39,3), som för hela kreditsystemet anger byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen under perioden 1948—52. För sparbankernas del blir motsva- rande tal 85,0 x 19,2 : 16,3 0. s. v. Summan av de olika institutens andelar uppgår till 39,3 d. v. s. samma värde på byggnadssektorns andel av totala kreditgivningen som angivits under kolumn a och hämtats från tabell B: 8.
Kolumn 2 i högra delen av tabellen visar »preferenseffekten» d. v. s. effekten av de i kolumnerna a och b registrerade förskjutningarna från första till andra perioden i de olika institutens marginella kreditgivning till byggnadssektorn på dennas andel av systemets totala kreditgivning. Härvid förutsättes att fördelningen av resurserna mellan kreditinstituten varit oförändrat densamma som under 1948 —52 (d. v. 5. enligt kolumn c). För affärsbankernas del ökade den marginella långivningen till byggnadssektorn från 13,7 till 32,8 procent (kolumn a och 11). Vid en oförändrad andel för affärsbankerna av kreditsystemets totala långivning, d. v. s. 27,2 procent (kolumn 0), åstadkommer nyssnämnda förändring i och för sig en ökning av kredittillförseln till byggnadssektorn räknat i procent på syste- mets hela kreditgivning med 27,2 (32,8 — 13,7) : 5,2 procentenheter. Denna siffra återfinnes i kolumn 2, högra delen av tabell D: 1. I och för sig betydde alltså ökningen av affärsbankernas preferens för byggnadskrediter en höjning av bygg- nadssektorns andel av den totala kreditgivningen från 39,3 till 44,5 procent.
På analogt sätt ger nu siffrorna i kolumn 2 besked om »preferenseffekteu» på kredittillförseln till byggnadssektorn av förändringarna i de övriga kreditinstitu- tens marginella långivning. Den kraftiga ökningen av postens preferens för bygg- nadskrediter hade en effekt på dennas andel av kreditsystemets totala kreditgiv- ning, som uppgick till 4,6 procentenheter, d. v. 5. var av samma storleksordning, som den för affärsbankerna ovan konstaterade effekten (5,2 enheter). Däremot gav sparbankernas preferensförskjutning upphov till en relativt kraftig negativ effekt (2,7 procentenheter), och en svagare sådan registreras även för försäkrings- bolagen.l
Netto räknat motsvarar förskjutningarna i institutens långivningspreferenser ceteris paribus en höjning av byggnadssektorns andel av hela systemets kredit- givning med 7,9 procentenheter (kolumn 2, sista raden). Om inte samtidigt en om- fördelning av resurserna mellan instituten ägt rum, skulle härigenom andelen höjts från 39,3 (andelen 1948—52) till 39,3 + 7,9 : 47,2 under 1952—56. Eftersom andelen under denna senare period faktiskt var 47,0 (sista raden, kolumn b), så synes därmed större delen av förskjutningen redan vara förklarad. En beräkning av effekten av den återstående faktorn —— »resurseffekten» _ visar emellertid, att denna slutsats ej håller streck helt och hållet. '
Av kolumn 3 i högra delen av tabell D: 1 framgår, hur resursomfördelningen kan sägas ha påverkat de olika institutens tillskott till byggnadskrediterna. Det har nu förutsatts, att långivningspreferenserna under 1952—56 varit desamma som 1948—52 (d. v. s. de som anges av kolumn (1), men att resurserna omfördelats på det sätt, som faktiskt skedde (d. v. s. så som redovisas i kolumnerna (: och (1). Det bör emellertid observeras, att en förändring av ett visst instituts resursandel
1 För hypoteksinstitutens del är deti detta sammanhang något missvisande att tala om effekten av en förändring i långivningspreferensen eftersom denna blott speglar fördelningen av kredit- givningen mellan å ena sidan hypoteksbanken och å andra sidan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan.
motsvaras av förskjutningar i övriga delar av systemet, så man kan inte på samma sätt som vid beräkningen av kolumn 2 isolera effekten av förändringen med hän- syn till ett bestämt institut. Den nettoeffekt, som de olika förskjutningarna i re- sursfördelningen givit upphov till, är emellertid betydande, och uppgår till 2,5 procentenheter (sista raden kolumn 3). I och för sig skulle alltså, om inga för- ändringar i länepreferenserna samtidigt kommit till stånd, »resurseffekten» ha höjt byggnadssektorns andel av den totala kreditgivningen från 39,3 till 41,8. ökningen av sparbankernas andel i kreditsystemets resurser från 19,2 till 22,6 procent (kolumnerna c och d) motsvarade en ökning av byggnadskrediternas andel av totalkrediterna på 2,9 procentenheter (kolumn 3), d. v. s. något mer än hela nettoeffekten av omfördelningen av kreditsystemets resurser (kolumn 3 sista raden). Den relativt kraftiga effekten beror därpå, att sparbankernas marginella långivning till byggnadssektorn ligger relativt högt (85 procent för 1948—52). Nedgången i affärsbankernas resursandel var avsevärt större än uppgången för sparbankerna, men effekten av den förra blev jämförelsevis obetydlig (0,7 pro- centenheter) beroende på affärsbankernas lägre marginella långivning (13,7 pro- cent för 1948—52). Vidare har nedgången av postens resursandel, ehuru jäm- förelsevis mindre än affärsbankernas, haft en relativt kraftig negativ effekt på byggnadskrediterna _ även postens marginella långivning till byggnadssektorn ligger nämligen högre än affärsbankernas.
Enligt det här använda betraktelsesättet skulle alltså förskjutningen i institutens långivningspreferenser haft en avgörande betydelse för höjningen av byggnads- sektorns andel av totala kreditgivningen, men även omfördelningen av systemets resurser har verkat i samma riktning. Respektive effekter beräknade var för sig uppgår till 7,9 och 2,5 procentenheter, vilket höjer byggnadskrediternas andel till 39,3 + 2,5 + 7,9 = 49,7 procent. Det kvarstår emellertid en »ofördelad» effekt, som uppkommer därigenom att förändringarna i lånepreferenserna och i resursför- delningen äger rum samtidigt och inte som vid beräkningen av kolumnerna 2 och 3 förutsatts var för sig. Den gemensamma effekten av de bägge faktorerna — produkten av differenserna är negligeabel i de fall, då antingen vardera för- ändringen registrerad i kolumnerna b och (1 är relativt måttlig eller endera är obetydlig. Detta gäller t. ex. de för försäkringsbolagen och hypoteksinstituten beräknade värdena. Vad affärsbankerna och posten beträffar, har emellertid för- ändringarnabåde i lånepreferenserna och i resursfördelningen varit så omfat- tande, att en betydande »ofördelad» effekt uppkommit (kolumn 4). Totalt för hela systemet är denna effekt lika stor —— fast med motsatt tecken — som effekten av omfördelningen av resurserna. Genom att nu addera de olika nettoeffekterna i kolumnerna 2—4 till i kolumn 1 angivna utgångslägets procenttal för byggnads- krediternas andel av kreditsystemets totala kreditgivning, erhålles 39,3+2,5+ 7,9—2,7:47,0. Därmed har förskjutningen från 39,3 procent under 1948—52 till 47,0 procent under 1952—56 (jämför kolumnerna a och b) restlöst »förklarats».
Tabell D: 2 ger en med tabell D: 1 analog redovisning av förändringarna i jord- brukets andel av kreditsystemets totala långivning. Ökningen av jordbrukets andel från 5,5 procent under 1948—52 (kolumn 1, sista raden) till 6,4 procent under 1952—56 (kolumn 5, sista raden) framkommer väsentligen som ett resultat av »resurseffekten» (kolumn 3, sista raden) — detta i motsats till förändringarna av byggnadskreditgivningen, som till övervägande delen står i samband med »pre- ferenseffekten». Omfördelningen av resurserna har skett bl. a. till förmån för sparbankerna och jordbrukskassorna d. v. s. till institut, som har haft högre mar- ginella långivningspreferenser än de, som gällt för hela kreditsystemet (kolumn c och d). Samtidigt har dessa institut minskat sin preferens för långivning till jordbruket (kolumn a och b), men denna negativa »preferenseffekt» har mer än
kompenserats av »resurseffekten». Netto räknat motsvarar »resurseffekten» en höjning av jordbrukets andel av totalkrediterna med 1,3 procentenheter (kolumn 3). »Preferenseffekten» och den »ofördelade» effekten uppgick till vardera —0,2 enheter (kolumn 2 och 4). Sammanlagt Ökade jordbrukets andel av den totala kreditgivningen från 5,5 procent under 1948—52 till 5,5—0,2+ 1,3—0,2: 6,4 procent under 1952—56.
Tabell D:3 ger en med tabellerna D: 1 och D:2 analog redovisning av för- ändringarna i industrikrediternas andel av kreditSystemets totala långivning. I detta fall dominerar genomgående de negativa effekterna. Preferensförskjutningen av affärsbankernas långivning motsvarade i och för sig en nedgång på 5,4 procent- enheter, d. v. s. drygt en fjärdedel av den andel på 19,6 procent, som industrin 1948-+52 hade av totalkrediterna. Denna effekt förstärktes ytterligare därav, att affärsbankerna, som har den högsta marginella långivningen till industrin, sam- tidigt fick se sin resursandel sjunka mellan de två perioderna. Sedan dessa bägge effekter justerats med hänsyn till den »ofördelade» effekten finner man, att affärsbankerna 1952—56 tillförde industrisektorn krediter, som representerade 4,8 procent av hela kreditsystemets långivning, under det att motsvarande siffror för 1948—-52 var 11,3 procent. Även för försäkringsbolagen redovisas en bety- dande negativ »preferenseffekt», som emellertid i någon mån kompenseras av den omfördelning av resurserna till dessa instituts förmån, som samtidigt ägde rum. Sammanlagt sjönk industrikrediternas andel av totalkrediterna från 19,6 procent under perioden 1948—52 till 19,6 —— 8,4— 1,2 + 0,7 : 10,7 procent under 1952—56. Relativt sett var alltså industrisektorns kredittillförsel från hela kredit— systemet under sistnämnda period relativt sett mindre, än vad som tillfördes enbart från affärsbankerna under den närmast föregående perioden.
Tabellerna D: 1—D: 3 har i första hand syftat till att illustrera en frågeställning, som i olika sammanhang kan vara av visst intresse. Ur ekonomisk-politisk syn- punkt finns det t. ex. anledning att skilja mellan »rcsurseffekten» och »preferens— effekten». Den förra representerar väsentligen en långtidseffekt, som bl. a. be- tingas av förändringar i kanaliseringen av allmänhetens sparande — dess val t. ex. mellan försäkringssparande och banksparande. Den ekonomiska politiken har åtminstone hittills inte i nämnvärd utsträckning påverkat denna kanalisering. »Preferenseffekten» återigen hänför sig till kreditinstitutens val mellan olika placeringsformer, och detta val kan påverkas och har i stor utsträckning påver- kats av den ekonomiska politiken. »Preferenseffekten» till förmån för byggnads- sektorn på bekostnad av kreditgivningen till industrisektorn är en klar illustra- tion härtill. Härigenom höjdes byggnadssektorns andel av den totala kreditgiv- ningen från 39,3 till 47,0 procent och sjönk industrisektorns andel praktiskt taget motsvarande. »Resurscffekten» har verkat i samma riktning som »preferenseffek- ten» men har varit betydligt svagare än denna.
D-tabellerna kan användas till att illustrera effekten av hypotetiska förändringar _ spontana eller dirigerade — av långivningspreferenserna och av resursfördel— ningen. Antag t. ex. att affärsbankerna vid marginalen skulle använda 50 procent av sin långivning till bostadskrediter i stället för de 32,8 procent som faktiskt lämnades 1952—56, och att samtidigt deras andel av resurserna kunde förutsättas vara oförändrade (21,8 procent). En beräkning analog med (len som gjorts i D—tabellerna ger vid handen, att byggnadskrediternas andel av den totala kredit- givningen då skulle stiga med 3,7 procentenheter från nivån under 1952—56 (d. v. 5. från 47,0 till 50,7 procent). För försäkringsbolagen är motsvarande siffra 10,2. Om sparbankerna och posten vid marginalen skulle lämna bostadskrediter till 100 procent (i stället för 70,8 respektive 80,9 under 1952—56) så skulle mot- svarande procentenheter uppgå till 6,6 respektive 2,0.
Effekten aven resursomfördelning kan illustreras med det fallet, att kapital- tillförseln till försäkringsbolagen under en viss period upphörde, och att tillför- seln till de övriga instituten fördelades i de proportioner som (den marginella) resursfördelningen hade under 1952—56 (d. v. 5. enligt kolumn d i D-tabellerna). Om nu de marginella långivningspreferenserna förutsättes vara oförändrade i en— lighet med läget under 1952—56, kan »resurscffekten» på byggnadssektorns kredit- andel beräknas bli en ökning på inte mindre än 13,3 procentenheter. För industri- sektorns del skulle effekten bli en minskning om 3,1 procentenheter. Betydande minskningar skulle också uppkomma för kommunkrediterna och för den indirekta kreditgivningen via innehavet av hypoteksobligationer. För bägge dessa kredit- slag gäller nämligen, att försäkringsbolagens marginella lånepreferenser legat be- tydligt över genomsnittet för hela kreditsystemet.
Det i detta avsnitt använda förfaringssättet att beskriva de faktiska förskjut- ningarna i kredittillförseln till olika sektorer och projicera den framåt i tiden kan preciseras i form av en modell. Ett utkast till en sådan återfinnes i det appen- dix, som följer efter tabellerna.
Tabell A:]. Fördelningen av affärsbankernas kreditgivning till olika ekonomiska sektorer1
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956
Bostäder och öv— rig byggnads- verksamhet. . . . 750 1 400 1 661 2 709 3 041 4 298 16,4 31,8 24,5 33,4 28,0 31,6 Jordbruk2 ....... 353 320 271 381 381 402 7,7 7,3 4,0 4,7 3,5 3,0 Industri, handel
och samfärdsel . 2 850 2 080 2 068 3 319 4 469 5 065 62,1 47,2 30,5 41,0 41,1 37,2 Stat ............ 174 177 2 034 627 1 674 2 893 3,8 4,0 29,9 7,7 15,4 21,2 Kommuner ...... . . . . 156 63 3254 111 — — 2,3 0,8 2,3 0,8 Enskilda ........ 460 430 599 1 007 1 061 843 10,0 9,7 8,8 12,4 9,7 6,2
Summa 4 587 4 407 6 789 8 106 10 880 13 612 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Allmän anmärkning till A—tabellerna Fördelningen av kreditinstitutens placeringar mellan olika ekonomiska sektorer avser de totala place- ringarna. Såvitt varit möjligt har alltså inte bara krediterna utan även värdepappersinnehavet förde- lats på låntagarkategorier. Siffrorna för 1930—38 bygger på »Det svenska kreditväsendets uppgifter och nuvarande organisation» (P.M. till 1945 års bankkommitté av E. Browaldh) justerade — där så varit aktuellt och möjligt -- med hänsyn till den indirekta kreditgivningen genom obligationsinnehav.
Anmärkningar till tabell A:]
1 Uppgifterna avseende åren 1952 och 1956 ur affärsbankernas kreditanalys. Siffrorna har i möjligaste mån korrigerats med hänsyn till ändringar i gruppindelningen. Uppgifterna för åren 1944 och 1948 har framräknats på grundval av Handelsbankens undersökningar beträffande förändringarna (uttryckta i indexserier) i dess kreditgivning till olika näringsgrenar. Samtliga uppgifter utom ifråga om staten avser läget i början av november. Krediterna till staten har definierats som innehavet av statsobligationer och skattkammarväxlar per ult. december. För åren 1930, 1938 och 1944 föreligger ingen uppdelning av obligationsinnehavet, utan hela Obligationsportföljen har förts till staten. För åren 1948—56 sär- redovisas »övriga obligationer» i form av en restpost, som erhållits sedan statsväxlars och statsobliga- tioners nominella värden dragits från den totala svenska portföljen. Denna senare redovisas endast i bokförda värden. Med undantag för 1956 uppgår restposten till relativt obetydliga belopp. Den har i sin helhet förts till bostadskreditgivningen. ” Till jordbruk räknas inte mejerier o. d., vilka i stället har förts till industri. 3 År 1953 överflyttades kommunernas lån för byggnadsändamål till byggnadskrediter, vilket delvis förklarar nedgången i kommunlånen mellan 1952 och 1956.
Tabell A:2. Fördelningen av sparbankernas kreditgivning till olika ekonomiska seklorer'L
Miljoner kronor Procentuell fördelning 1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956 Bostäder och öv- rig byggnads- verksamhet.... 1359 1913 2851 4428 6091 8191 57,2 62,6 52,3 63,1 67,8 69,3 Jordbruk ........ 500 560 761 914 1115 1 369 21,1 18,3 14,0 13,0 12,4 11,6 Industri, handel och samfärdsel. .. .. 173 137 140 148 .. .. 3,2 2,0 1,6 1,3 Stat ............ .. .. 1092 530 485 712 .. .. 20,0 7,5 5,4 6,0 Kommuner ...... 178 236 357 570 671 957 7,5 7,7 6,6 8,1 7,5 8,1 Enskilda ........ 337 349 214 445 476 441 14,2 11,4 3,9 6,3 5,3 3,7 Summa 2374 3058 5448 7024 8978 11 818 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Anmärkning lill tabell A:2
1 Grundmaterialet för 1944—56 från Sparbanksföreningen, som fördelat de direkta krediterna på följande grupper: a) byggnads— och bostadskrediter, b) kommuner, c) jordbruk, d) personliga och diverse krediter. Gruppen d) har här förts till »Enskilda». Några direkta krediter till industri, handel och sam- färdsel går sålunda inte att utläsa ur Sparbanksföreningens material. Sparbanksföreningen har också lämnat uppgifter om sparbankernas obligationsportfölj . Fördel- ningen på olika slag av obligationer har dock i nominella värden endast kunnat lämnas för åren 1952 och 1956. För åren 1944—48 har portföljen kunnat fördelas vad gäller bokförda värden och denna fördelning grundas i stor utsträckning på grova uppskattningar. Dessa bokförda värden har multipli- cerats med kvoten som uttrycker förhållandet mellan den totala portföljens nominella och bokförda värde är 1949, vilket är känt. Fördelningen i bokförda värden för åren 1949—56 saknas. Genom detta förfarande har i möjligaste mån jämförbarhet mellan de båda perioderna eftersträvats, men det bör understrykas att uppgifterna om de olika obligationsposterna under åren 1944—48 i dubbelt avseende är uppskattningar. För åren 1930 och 1938 har uppgifter om obligationsinnehavets fördelning ej kunnat erhållas. De ingår därför ej i tabellens placeringsfördelning, vilket innebär att siffrorna för 1930—38 respektive för senare år ej är direkt jämförbara.
Tabell A:3. Fördelningen av postens kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956
Bostäder och öv- rig byggnads- verksamhetl. . . 124 151 336 502 1 406 2 629 31,5 18,5 18,4 17,8 32,4 46,5 Jordbruk ........ 50 92 90 100 114 148 12,7 11,3 4,9 3,5 2,6 2,6 Industri, handel
och samfärdsel2 41 38 30 20 29 14 10,4 4,7 1,7 0,7 0,7 0,2 Stats ............ 46 250 963 1 447 1 486 1 593 11,7 30,7 52,8 51,3 34,3 28,1 Kommunerl ..... 133 283 405 752 1 300 1 272 33,7 34,8 2 ,2 26,7 30,0 22,5 Enskilda ........ — — _ — 1 3 — — — — 0,0 0,1
Summa 394 814 1824 2821 4336 5659 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Anmärkning till tabell A:3
1 För 1952 och 1956 medräknas postsparbankens byggnadslån mot kommunal borgen, vilka ej sär- redovisats tidigare. * Endast industriobligationer, varav hypoteksobligationerna utgivits av skeppshypotekskassan. 3 Statsskuldförbindelser och statsobligationer. * Kommunlån jämte kommunobligationer, som dock uppgår till relativt obetydliga belopp (ca 100 miljoner kronor under 1950-talet). .
Tabell ft.-4. Fördelningen av försäkringsbolagens kreditgivning till olika ekonomiska sektorer1
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 1938 | 1944 | 1948 1952 1956 1930|1938|1944 1948 1952 1956
Bostäder och öv-
rig byggnads- verksamhetz... 725 1562 1896 2305 3142 4484 39,8 53,3 42,4 38,6 35,9 35,6
Jordbruks ....... 73 138 181 186 379 595 4,0 4,7 4,0 3,1 4,3 4,7 Industri, handel
och samfärdsel' 412 579 627 1303 2097 2838 22,6 19,8 14,0 21,8 24,0 22,6 sme ............ 142 169 1215 1388 1514 1968 7,8 5,8 27,2 23,2 17,3 15,6 Kommunere ..... 259 291 342 582 1227 2087 14,3 9,9 7,7 9,8 14,0 16,6 Enskilda' ........ 209 190 210 208 394 616 11,5 6,5 4,7 3,5 4,5 4,9 Summa 1820 2929 4471 5972 8753]12588|100,0l100,01100,0|100,0|100,01oo,0
Anmärkning till tabell A:4
1 Uppgifterna fr ån försäkringsinspektionens officiella statistik. Uppgifterna för 1956 är preliminära och har hämtats ur den stencilerade sammanställning, som utges av försäkringsinspektionen varannan. månad. Utländska obligationer har uteslutits. * Fastigheter och lån mot in teckning i bostadsfastighet samt obligationer utgivna av stadshypoteks— kassan, bostadskreditkassan och hypoteks- och inteckningsbolag. Lån mot inteckning i tomträtt har före 1952 i sin helhet förts hit på grund av ofullständig statistik. 3 Lån mot inteckning i jordbruks- och skogsfastighet. Lånen för 1956 har uppskattats, enär de inte särredovisas i den preliminära statistiken. * Lån mot inteckning i affärs-, kontors- och fabriksfastighet samt annan fastighet», industri- och tra- fikbolags obligationer, förlagsbevis och andra aktier än försäkringsföretags. Vidare ingår posten vandra. värdehandlingar». 5 Statsobligationer och statsskuldförbindelser. 5 Lån till kommuner samt kommunobligationer. "' Lån mot säkerhet av försäkringsbrev.
Tabell Ani. Fördelningen av hypoteksinstitutens kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956=
Bostäder och öv— rig byggnads- * verksamhetl. . . 648 1 146 1 485 2 048 2 612 3 901 62,5 70,0 73,8 74,2 73,3 77,0 " Jordbruk2 ....... 388 455 503 659 865 1 088 37,5 27,7 25,0 23,9 24,3 21,52
Industri, handel _ och samfärdsela — 37 25 52 87 77 —— 2,3 1,2 1,9 2,4 1,5'
Stat ............ — —— — — — ——
Kommuner ...... —— — — — ——
Enskilda ........ -— —— — — —
Summa 1 036 1 638 2013 2759| 3564 5066 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0.
Anmärkning lill tabell A:5
1 Stadshypotekskassans och bostadskreditkassans utestående lån. ” Hypoteksbankens utestående lån. 3 Skeppshypotekskassans utestående lån.
Tabell A:6. Fördelningen av jordbrukskassornas kreditgivning till olika ekonomiska sektorer1
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956
Bostäder och öv- rig byggnads- verksamhet. . . . — — _ _ _ Jordbruk ........ 15 108 146 289 460 702 100,0 100,0 85,9 Industri, handel och samfärdsell —— -— 8 18 27 47 — — 4,7 5
Stat” ............ — _ 16 15 43 110 _ — 9,4 4
Kommuner ...... — _ _ _ _ _ _ _ _ _
Enskilda ........ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Summa 15 | 108| 170| 322 530| 859|100,0|100,0 100,0|100,0|100,0|100,0
9, ,8 81,7
00 00 00
5,5 12,8
6 6 5,1 6 8,1
Anmärkning till tabell A:6
* Krediter till ekonomiska föreningar (andra än jordbrukskassor). ' Bokförda obligationsvärden.
Tabell A: 7. Fördelningen av inteckningsbolagens kreditgivning till olika ekonomiska sektorer1
Miljoner kronor Procentuell fördelning
1930 | 1938 | 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944'1948'1952 1956
Bostäder och öv— rig byggnads- verksamhet. . . . 210 293 448 764 910 891 100,0 100,0 100,0 100,0 98,3 98,0
Jordbruk ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Industri, handel och samfärdselz — _ _ _ 16 18 _ _
Stat ............ _— -— _ _ _ _ _ _
Kommuner ...... — _ _ _ _ _ _ _
Enskilda ........ — _ _ _ _ _ _ _
Summa 210 | 293 | 448 764 926 909 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
llll ! I |
Anmärkning till tabell A:?
1 Exklusive Inteckningsbanken. ” Avser Stockholms tomträttskassas industrilånerörelse.
Tabell A:8. Fördelningen av hela kreditsystemets kreditgivning till olika ekonomiska sektorer1
Miljoner kronor Procentuell fördelning 1930 1938 1944 1948 1952 1956 1930 1938 1944 1948 1952 1956 Bostäder och öv- rig byggnads- verksamhet____ 3627 5975 7693 11512 15525 21416 35,8 47,6 38,7 44,0 43,5 45,8 Jordbruk ________ 1271 1480 1642 2204 2762 3559 12,5 11,8 8,3 8,4 7,7 7,6 I (1 ' noäääåäåäi- 3303 2721 2920 4806 6806 8154 326 21,7 14,7 18,4 19,1 17,4 Stat. _ 362 596 5320 4007 5202 7276 36 4,7 26,8 15,3 14,6 15,6 Kommuner """" 570 810 1260 1967 3452 4427 56 6,5 6,3 7,5 9,7 9,5 Enskilda..:::::. 1006 969 1023 1660 1932 1903 9,9 7,7 5,2 6,4 4,5 4,1 Summa 10 139 12551 19 858 26156 35679 46 735 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Anmärkning till tabell A:8
1 Denna tabell har erhållits genom addering av siffrorna i tabellerna A:1—Az7. Därvid har den kredit- givning, som i dessa tabeller representeras av innehavet av hypoteksobligationer fråndragits.
Tabell B:]. Fördelningen av affärsbankernas marginella kreditgivning till olika eko— nomiska sektorer
Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet Jordbruk ............................ Industri, handel och samfärdsel ........ Stat ........ , ........................ Kommuner .......................... Enskilda ............................ Hypoteksobligationer .................
Summa
. . Ökningen och dess procen- Muloner krom" tuella fördelning 1948— 1952—-
1948 1952 1956 1952 % 1956 % 2 619 2 999 3 896 380 13,7 897 32,8 381 381 402 0 0 21 0,8 3 319 4 469 5 065 1 150 41,5 596 21,8 627 1 674 2 893 1 047 37,7 1 219 44,6 63 254 111 191 6,9 — 143 — 5,2 1 007 1 061 843 54 1,9 —218 — 8,0 90 42 402 -—48 — 1,7 360 13,2 8 106 10 880 13 612 2 774 100,0 2 732 100,0
Allmän anmärkning till B-tabellerna
Tabellerna bygger på samma material som A—tabellerna. Till skillnad mot dessa har innehavet av hypoteksobligationer ej fördelats efter låntagare utan sammanförts till en gemensam rubrik.
Tabell B:2. Fördelningen av sparbankernas marginella kreditgivning till olika eko- nomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Miljoner kronor tuella fördelning
1948— 1952— , 1948 1952 1956 1952 % 1956 % Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 4 158 5 820 7 832 1 662 85,0 2 012 70,8 Jordbruk ............................ 853 1 029 1 274 176 9,0 245 8,6 Industri, handel och samfärdsel ........ 135 136 132 1 0,1 _4 _ 0,1 Stat ................................ 530 485 712 _45 _2,3 227 8,0 Kommuner .......................... 570 671 957 101 5,2 286 10,1 Enskilda ............................ 445 476 441 31 1,6 _ 35 _ 1,2 Hypoteksobligationer ................. 333 361 470 28 1 ,4 109 3,8 Summa 7 024 8 978 11 818 1954 | 100,0| 2 840 | 100,0
Tabell B:3. Fördelningen av postsparbankens och postgirots marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Miljoner kronor tuella fördelning
1948_ 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 %
Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 168 923 1 993 755 49,8 1 070 80,9 Jordbruk ............................ _ _ _ _ _ _ _
Industri, handel och samfärdsel . . . . 14 14 8 O 0 _ 6 _ 0,5 Stat ................................ 1 447 1 486 1 593 39 2,6 107 8,1 Kommuner .......................... 752 1 300 1 272 548 36,2 _ 28 —2,1 Enskilda ............................ _ 1 3 1 0,1 2 0,4 Hypoteksobligationer ................. 440 612 790 172 11,3 178 13,2
Summa 2821 4336 5659 1515 100,0 1323 100,0
Tabell B:4. Fördelningen av försäkringsbolagens marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Mllloner kronor tuella fördelning
1948— 1952_
1948 1952 1956 1952 % 1956 %
Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 1 755 2 261 2 903 506 18,2 642 16,7 Jordbruk ............................ 23 29 100 6 0,2 71 1,9 Industri, handel och samfärdsel ........ 1 268 2 057 2 807 789 28,4 750 19,6 Stat ................................ 1 388 1 514 1 968 126 4,5 454 11,8 Kommuner .......................... 582 1 227 2 087 645 23,2 860 22,4 Enskilda ............................ 208 394 616 186 6,7 222 5,8 Hypoteksobligationer ................. 748 1 271 2 107 523 18,8 836 21,8
Summa 5972 8753 12588 2781 100,0 3835 100,0
Tabell B:5. Fördelningen av hypoteksinstitutens marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Mlljoner kronor tuella fördelning
1948— 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1955 %
Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 2 048 2 612 3 901 564 70,1 1 289 85,8 Jordbruk ............................ 659 865 1 088 206 25,6 223 14,8 Industri, handel och samfärdsel ........ 52 87 77 35 4,3 _ 10 _ 0,6 Stat ................................ _ _ _ _ _ _ _ Kommuner .......................... _ _ _ _ _ _ _ Enskilda ............................ _ _ _ _ _ _ _
Summa 2759 3564 5066 805 100,0 1502 100,0
Tabell B:6. Fördelningen av jordbrukskassornas marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Mlllon" kronor tuella fördelning
1948— 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 %
Lån till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet _ _ _ _ — _ — Jordbruk ............................ 288 458 695 170 81,7 237 72,0 Industri, handel och samfärdsel ........ 18 27 47 9 4,3 20 6,1 Stat ................................ 15 43 110 28 13,5 67 20,4 Kommuner .......................... _ _ _ _ _ _ _ Enskilda ............................ _ _ _ _ _ — _ Hypoteksobligationer ................. 1 2 7 1 0,5 5 1,5
Summa 322 530 859 208 100,0 329 100,0
Tabell B:7. Fördelningen av inteckningsbolagens marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Miljoner kronor tuella fördelning
1948_ 1952— 1948 1952 1956 1952 % 1956 %
Lån till: Bostäder och övrig byggnadsverksam-
het ............................. 764 910 891 146 90,1 — 19 _ 111,8 Jordbruk .......................... _ _ _ _ _ _ _ Industri, handel och samfärdsel ..... _ 16 18 16 9,9 2 11,8 Stat .............................. _ _ _ _ _ _ _ Kommuner ........................ _ _ _ _ _ _ _ Enskilda .......................... _ _ _ _ _ _ _
Summa 764 926 909 162 100,0 _17 —100,0
Tabell B:8. Fördelningen av hela kreditsystemets marginella kreditgivning till olika ekonomiska sektorer
Ökningen och dess procen-
Mlljoner kronor tuella fördelning
1948— 1952— 1948 1952 1956 1952 % 1956 %
Ldn till:
Bostäder och övrig byggnadsverksamhet 11 512 15 525 21 416 4 013 39,3 5 891 47,0 Jordbruk ............................ 2 204 2 762 3 559 558 5,5 797 6,3 Industri, handel och samfärdsel ........ 4 806 6 806 8 154 2 000 19,6 1 348 10,7 Stat ................................ 4 007 5 202 7 276 1 195 11,7 2 074 16,5 Kommuner .......................... 1 967 3 452 4 427 1 485 14,6 975 7,8 Enskilda ............................ 1 660 1 932 1 903 272 2,7 _ 29 _ 0,2 Hypoteksobligationer ................. 1 612 2 288 3 776 676 6,6 1 488 11,9
Summa 27 768 37967 50 511I 10 199| 100,0 12 544 100,0
Anmärkning till tabell B:8 Denna tabell har erhållits genom addering av siffrorna i tabellerna B:1_B:7.
Tabell C:1. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till bostäder och övrig byggnadsverksamhet
Ökningen och dess procen-
Miljoner kronor tuella fördelning
_ 1948— 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 % Lån från: Affärsbanker ......................... 2 619 2 999 3 896 380 9,5 897 15,2 Sparbanker .......................... 4 158 5 820 7 832 1 662 41,4 2 012 34,1 Postsparbank och postgiro ............. 168 923 1 993 755 18,8 1 070 18,2 Försäkringsbolag ..................... 1 755 2 261 2 903 506 12,6 642 10,9 Hypoteksinstitut ..................... 2 048 2 612 3 901 564 14,1 1 289 21,9 J ordbrukskassor ...................... _ _ _ _ _ _ _ Inteckningsbolag ..................... 764 910 891 146 3,6 _ 19 — 0,3
Summa 11512 15 525 21416 4013 100,0 5891 100,0
Allmän anmärkning till C-tabellerna Dessa tabeller bygger helt på det i B-tabellerna framlagda siffermaterialet.
Tabell C:2. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till jordbruket
Lån från:
Affärsbanker ......................... Sparbanker .......................... Postsparbank och postgiro ............. Försäkringsbolag ..................... Hypoteksinstitut ..................... J ordbrukskassor ...................... Inteckningsbolag .....................
Summa
. . Ökningen och dess procen- Mllloner kronor tuella fördelning 1948— 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 % 381 381 402 0 0,0 21 2,6 853 1 029 1 274 176 31,5 245 30,8
23 29 100 6 1,1 71 8,9 659 865 1 088 206 36,9 223 28,0 288 458 695 170 30,5 237 29,7
2204 2762 3559| 558 1003) 797| 1060
Tabell C:3. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till industri, handel och
Lån från:
Affärsbanker ......................... Sparbanker .......................... Postsparbank och postgiro ............. Försäkringsbolag ..................... Hypoteksinstitut ..................... Jordbrukskassor ...................... Inteckningsbolag .....................
samfärdsel . . Ökningen och dess procen- Mlljoner kronor tuella fördelning 1948— 1952— 1948 1952 1956 1952 % 1956 % 3 319 4 469 5 065 1 150 57,5 596 44,2 135 136 132 1 0,1 _ 4 _ 0,3 14 14 8 0 0,0 _ 6 _ 0,4 1 268 2 057 2 807 789 39,4 750 55,6 52 87 77 35 1,7 _ 10 — 0,7 18 27 47 9 0,5 20 1,5 _ 16 18 16 0,8 2 0,1 4 806 6 806 8 154 2 000 100,0 1 348 100,0
Summa
Tabell C:4. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till staten
Lån från:
Affärsbanker ......................... Sparbanker .......................... Postsparbank och postgiro ............. Försäkringsbolag ..................... Hypoteksinstitut ..................... Jordbrukskassor ...................... Inteckningsbolag .....................
Summa
. . Ökningen och dess procen— Miljoner kronor tuella fördelning 1948— 1952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 % 627 1 674 2 893 1 047 87,6 1 219 58,8 530 485 712 _ 45 _ 3,8 227 10,9 1 447 1 486 1 593 39 3,3 107 5,2 1 388 1 514 1 968 126 10,5 454 21,9
15 43 110 28 2,4 67 3,2
4007| 5 2o2| 7276 1 195 100,0 2074 100,0
Tabell C:5. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till kommunerna
Ökningen och dess procen-
Miljoner kronor tuella fördelning
_ 1948_ 1952_
1948 1952 19:16 1952 % 1956 % Lån från: Affärsbanker ......................... 63 254 111 191 12,9 _ 143 _14,6 Sparbanker .......................... 570 671 957 101 6,8 286 29,3 Postsparbank och postgiro ............. 752 1 300 1 272 548 36,9 _ 28 _ 2,9 Försäkringsbolag ..................... 582 1 227 2 087 645 43,4 860 88,2 Hypoteksinstitut ..................... _ _ — _ _ _ _ Jordbrukskassor ...................... _ _ _ _ _ _ _ Inteckningsbolag ..................... _ _ _ _ _ _ _
Summa 1967 3452 4427| 1485| 100,0l 975| 100,0
Tabell C:6. Fördelningen av den marginella kreditgivningen till enskilda
Ökningen och dess procen—
Miljoner kronor tuella fördelning
1 948— 1 952—
1948 1952 1956 1952 % 1956 % Lån från: Affärsbanker ....................... 1 007 1 061 843 54 19,8 _ 218 _ 751,7 Sparbanker ........................ 445 476 441 31 11,4 _ 35 _ 120,7 Postsparbank och postgiro ........... _ 1 3 1 0,4 2 6,9 Försäkringsbolag ................... 208 394 616 186 68,4 222 765,5 Hypoteksinstitut ................... _ _ _ _ _ _ _ J ordbrukskassor .................... _ _ _ _ — _ _ Inteckningsbolag ................... _ _ _ _ _ _ _
Summa 1 660 1 932 1 903 272 100,0 _29 _100,0
Tabell C:7. Fördelningen av den marginella kreditgivningen med hypoteksobligationer
Ökningen och dess procen-
Mllloner kronor tuella fördelning
1948_ 1952_
1948 1952 1956 1952 % 1956 % Lån från: Affärsbanker ......................... 90 42 402 _ 48 _ 7,1 360 24,2 Sp arbanker .......................... 333 361 470 28 4,1 109 7,3 Po stsparbank och postgiro ............. 440 612 790 172 25,5 178 12,0 Försäkringsbolag ..................... 748 1 271 2 107 523 77,4 836 56,2 H ypoteksinstitut ..................... _ _ _ _ _ _ _ Jo rdbrukskassor ...................... 1 2 7 1 0,1 5 0,3 In teckningsbolag ..................... _ _ _ _ _ _ _
Summa 1612l 2288| 3776| 676 100,0| 1488| 100,0
Tabell C:8. Fördelningen av den totala marginella kreditgivningen
Län från:
Affärsbanker ......................... Sparbanker .......................... Postsparbank och postgiro ............. Försäkringsbolag ..................... Hypoteksinstitut ..................... J ordbrukskassor ...................... Inteckningsbolag .....................
Summa
. . Ökningen och dess procen- Mlljoner kronor tuella fördelning 1948_ 1952— 1948 1952 1956 1952 % 1956 % 8 106 10 880 13 612 2 774 27,2 2 732 21,8 7 024 8 978 11 818 1 954 19,2 2 840 22,6 2 821 4 336 5 659 1 515 14,8 1 323 10,5 5 972 8 753 12 588 2 781 27,3 3 835 30,6 2 759 3 564 5 066 805 7,9 1 502 12,0 322 530 859 208 2,0 329 2,6 764 926 909 162 1,6 —17 _ 0,1 27 768I 37 967I 50 511I 10 199! 100,0l 12 544] 100,0
Tabell D:]. Preferenseffekten och resurseffekten på den marginella kreditgivningen till bostäder och övrig byggnadsverksamhet
Långivning till byggnads- Kreditsystemets
verks a mhet1 resursfördelning'
1. 1948— 1952 2. Preferens- effekten 3.
Resurs— effekten
4. Ofördelad effekt 5. 1952_ 1956
a b c d a )( c 1948—52 1952—56 1948—52 1952—56
+ (: (h_a)
+
a (d_c)
+ (b—a) (d—C)
bxd
Affärsbanker. . . . . . . . . . 13,7 32,8 27,2 21,8 3,7 Sparbanker. . . . . . . . . . . 85,0 70,8 19,2 22,6 16,3
Postsparbank och post- giro. . . . . . . . . . . . . . .. 49,8 80,9 14,8 10,5 7,4
Försäkringsbolag. . . . . . 18,2 16,7 27,3 30,6 5,0
Hypoteksinstitut och inteckningsbolag. . . . 73,4 85,5 9,5 11,9 6,9
Jordbrukskassor. . . . . . . _ _ 2,0 2,6
+ 5,2 _ 2,7 + 4,6 _ 0,4 + 1,2
0,7 2,9 2,1 0,6 1,8 _ 1,0 — 0,5 _ 1,4 _ 0,1
+ 0,3
7,2 16,0 8,5 5,1
10,2 *
Totalt 39,8 47,0 100,0 100,0 39,3
+ 7,9 +
2,5
_ 2,7
1 I procent av den marginella kreditgivningen från respektive institut (första raden tabellerna 821—B:s).
1 I procent av den totala kreditgivningen från hela kreditsystemet (tabell C:8).
Tabell D:2. Preferensef/ekien och resurseffeklen på den marginella kreditgivningen till jordbruket
. 1 . 2. 3. Kreditsystemets
.. . 1948—- Preferens- Resurs- resmmdemmg' 1952 effekten effekten
Långivning till jordbruk1
4. Ofördelad effekt 5. 1952_ 1956
a b d C 1948—521952—561948_521952_56 ” x ” + Ca'—a) + ”(i—c)
+ (h—a) (d—c)
bxd
Affärsbanker. . . . . . . . . . — 0,8 27,2 21,8 + 0,2 Sparbanker. . . . . . . . . . . 9,0 8,6 19,2 22,6 1,7 _ 0,1 + 0,3
Postsparbank och post— giro — — 14,8 10,5
Försäkringsbolag. . . . . . 0,2 1,9 27,3 30,6 0,1 + 0,5
Hypoteksinstitut och inteckningsbolag. . . . 21,3 15,0 9,5 11,9 2,1 _ 0,6 + 0,5
Jordbrukskassor. . . . . . . 81,7 72,0 2,0 2,6 1,6 — 0,2 + 0,5
+ 0,1
0,2 1,9 0,7 1,8 1,8
Totalt 5,5 6,3 100,0 100,0 5,5 — 0,2 + 1,3
6,4
1 I procent av den marginella kreditgivningen från respektive institut (andra raden tabellerna B:1_B:8). 2 I procent av den totala kreditgivningen från hela kreditsystemet (tabell C:8).
Tabell D:3. Preferenseffekten och resurseffekten på den marginella kreditgivningen till industri, handel och samfärdsel
Långivning till industri, handel och samfärdsel1
Kreditsystemets resursfördelning”
1. 1948_ 1952 2. Preferens- effekten 3. Resurs- effekten 4. Ofördelad effekt 5. 1952_ 1956
17
0 1948—52 1952—56 0 1 948—52
1952—56
d axc
+ c (b—a)
a (d_c)
+ (b—a) (d—C)
bxd
Affärsbanker. . . . . . . . . . 41,5 21,8 Sparbanker. . . . . . . . . .. 0,1 —0,1
Postsparbank och post- giro................ _ —0,5
Försäkringsbolag. . . . . . 28,4 19,6
Hypoteksinstitut och inteckningsbolag. . . . 5,3 — 0,5
Jordbrukskassor. . . . . . . 4,3 6,1
27,2 19,2 14,8 27,3
9,5 2,0
21,8 11,3 22,6 10,5 30,6 7,7
11,9 0,5 2,6 0,1
_ 5,4 _ 0,1 _ 2,4 _ 0.6 + 0,1 — 2,2
+ 0,9 + 0,1
+ 1,1
_ 0,3 _ 0,1 — 0,1 5,9 _ 0,1 0,2
Totalt 19,6 10,7
100,0
100,0 19,6
_ 8,4 _ 1,2 + 0,7
10,7
1 1 procent av den marginella kreditgivningen från respektive kreditinstitut (tredje raden tabellerna B:1—B:8). ” I procent av den totala kreditgivningen från hela kreditsystemet (tabell C:8).
Appendix. En modell för beräkningen av »preferenseii'ekten» och »resurseil'ekten»
För enkelhetens skull begränsas analysen tillsvidare till att avse det fall, att det blott finns två typer av kreditinstitut och två typer av ekonomiska sektorer. I princip blir förfaringssättet emellertid detsamma även med fler än två institut och fler än två sektorer. Medtagandet av hypoteksinstitutet presenterar dock ett specialproblem, som behandlas särskilt längre fram.
Kreditgivningen under en viss period från instituten till sektorerna kan redo- visas i en matris av nedanstående utseende, där instituten uppdelats på banker och försäkringsbolag, sektorerna på industri och byggnader.
Försäk- Banker rings- Totalt bolag Industrisektor .................. al b, c] Byggnadssektor ................ a, b, c, Totalt an bn I en
Varje rad och varje kolumn i matrisen representerar en ekvation. För hela matrisen erhålles följande sex ekvationer:
1. a1+b1=cl 2.a,+b,=c= 3. an+bn=cn 4. a1+a,=an 5. b1+b,,=b,1 6. cx+c2=cn
Ovanstående ekvationssystem innehåller nio variabler och fem av varandra oberoende ekvationer. (En av ekvationerna följer av de fem övriga.) Systemet har alltså fyra »frihetsgrader». Tre av dessa kan utnyttjas till att till systemet addera uttryck för »preferenseffekten» och »resurseffekten». Bankernas preferens för industrikrediter representeras i matrisen av relationen mellan kvantiteterna a1 och an. Försäkringsbolagens preferens för industrikrediter representeras av relationen mellan b1 och bn. Dessa två »behaviour equations» har nedan givits numren 7 och 8. (Eftersom modellen blott räknar med två placeringsformer behövs för varje institut blott ett uttryck för placeringspreferensen.) Resursfördelningen mellan banker och försäkringsbolag representeras i matrisen av relationen mellan kvantiteterna an och en. Denna »strukturekvation» har nedan givits nummer 9.
7.a1=kan 8.1),=mbn 9.an=pcn
Den återstående »frihetsgraden» kan nu utnyttjas till att bestämma t. ex. indu- strikrediternas andel av den totala kreditgivningen. Ekvationssystemet löses då med hänsyn till relationen c1 : en, som uttryckes i de i ekvationerna 7—9 ingående koefficienterna k och m samt p.
%* = pk + (1-p) m. n
De i D-tabellerna beräknade förändringarna i en viss sektors (t. ex. industri— sektorns) andel av den totala kreditgivningen avser differensen mellan två tids-
perioder i förhållandet &_. Uttrycket härför erhålles ur ovanstående samband,
varvid förändringar antages ha inträffat i p, k och m.
Preferens- Resurs- Ofördelad effekt effekt effekt A3= pAk +kAp+AkAp+ Banker (:n + (1 _p) A 111 _ 111 A p _ A m A p Försäkringsbolag
De två raderna till höger om likhetstecknet i ovanstående uttryck anger det sätt på vilket respektive »effekter» beräknas för vart och ett av kreditinstituten i ett system med två slags institut och två slags ekonomiska sektorer. Beräknings- sättet är analogt med det, som kommit till användning i D-tabellerna (kolumnerna 2, 3 och 4).
Modellen kompliceras i och med att den utvidgas till att omfatta även hypoteks- instituten. I D-tabellerna har innehavet av hypoteksobligationer behandlats som inbördes kreditgivning inom kreditsystemet och hypoteksinstituten behandlats som självständiga kreditgivare. Innebörden härav klargöres i anslutning till en matris av samma slag, som den ovan använda.
Försäk- Hypo— Banker rings- teks- Totalt bolag institut
Industrisektor ........ a1 bl c1 d1 Byggnadssektor ...... a, b, c, d, Inbördes fordringar. . . a, b,, c, d,, Totalt ............... an bn _ en dn
Matrisen ger ett ekvationssystem med 16 variabler och 7 oberoende ekvationer. Analogt med den förut använda, enklare matrisen erhålles nu fem »behaviour equations» för utlåningspreferenserna: två för vardera bankerna och försäkrings— bolagen och en för hypoteksinstituten. (Eftersom de inbördes fordringarna avser innehavet av hypoteksobligationer representerar dessa inget placeringsalternativ för hypoteksinstituten.) Därtill kommer en »strukturekvation» avseende banker- nas eller försäkringsbolagens andel av resurserna. Återstår tre »frihetsgrader». En av dessa användes vid den sökta andelen för en viss sektor i den totala kredit- givningen d. v. 5. vid beräkningen av (11: (in eller (12 : dn. De två återstående »fri- hetsgraderna» kan utnyttjas olika beroende på hur man behandlar hypoteks- instituten i modellen.
Det förfaringssätt, som kommit till användning i D—tabellerna, innebär att man satt c :O och infört en särskild ekvation för hypoteksinstitutens andel av re- surscrna. Med dessa två »struktuiekvationer» är ekvationssystemet komplett. »Resursekvationen» för hypoteksinstituten intar emellertid en särställning så- tillvida, som hypoteksinstitutens resursandel i själva verket i stor utsträckning bestäms av de övriga institutens långivningspreferenser. Detta samband redovisas ej explicit, vilket gör att hypoteksinstitutens resursekvation får karaktären av ren registrering ex post utan särskild analytisk relevans.
Då det valda förfaringssättet är enkelt och ger symmetri till modellen har det emellertid föredragits framför en mera komplicerad uppställning. Nackdelarna med förenklingen gör sig dessutom egentligen gällande först, om modellen skall användas för prognoser.
Vill man analytiskt renodla »resursaspekten» med hänsyn till hypoteksinstitu- ten, kan man behandla de »inbördes fordringarna» som en negativ post i matrisen. Detta innebär att man inför »strukturekvationen» as+b3+c3= 0 i stället för cs : 0. Hypoteksinstitutens resursandel kommer då enbart att omfatta tillskotten av kapital från andra än från kreditinstituten. Uttrycken för »faktorseffekterna» blir emellertid genast betydligt mer komplicerade vid detta ur vissa. synpunkter mest rationella beräkningssätt.
BILAGA B
Kreditinrättningarnas likviditets- och placeringskvoter
1957—1958
För att illustrera de av kreditmarknadsutredningen föreslagna kvoterna har en serie beräkningar utförts som visar resultatet av en tillämpning av beräknings— reglerna på tillgänglig statistik. I det följande redovisas först likviditets- och sedan placeringskvoter.
För varje slag av kreditinrättningar visas för det första hur en genomsnittlig kvot för samtliga till gruppen hörande institut beräknas utifrån totalsummor för olika balansposter. För det andra visas sedan kvoterna för individuella institut namngivna eller anonyma och indelade i storleksgrupper. För det tredje ges en uppställning av beräkningsmetodcrna utgående från den tillgängliga statistiken.
Det bör observeras, att den tillgängliga statistiken inte alltid medgett en exakt tillämpning av lagförslagens regler. För det fjärde har därför efter tabellerna avseende en typ kreditinrättningar angetts de viktigaste avvikelserna från lag- reglerna. En genomgående avvikelse kan dock noteras redan här: någon hänsyn har inte kunnat tagas till de speciella prioriterade lån som kommun i samband med tomträttsupplåtelse kan upptaga enligt 4 % andra stycket lagen om placerings- kvoter. Avvikelserna i övrigt är i allmänhet obetydliga och synes inte i något fall kunna påverka de slutsatser som kan dragas av siffrorna. De innebär emellertid, att beräkningsmetoderna i denna bilaga inte i alla detaljer kan användas för att visa hur utredningen avser att reglerna skall tillämpas; för detta ändamål hänvisas till specialkommentarerna till lagförslagen.
Tabell ]. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig likviditetskvot för samtliga affärsbanker enligt
kreditmarknadsutredningens lagförslag
tkr Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. 1956 1957 1957 1958 1958 1959 19581 Tillgångar a) Kassa .................... 500 588 378 671 421 536 332 410 457 541 328 047 457 541 b) Inhemska checkar och postr. växlar .................. 272 168 156 605 286 844 239 477 306 049 214 987 306 049 c) Inhemska banker .......... 170 905 211 132 215 760 233 646 252 411 277 704 252 411 d) Statspapper (nom.) ......... 2 893 182 2 669 638 3 708 214 3 466 307 4 263 812 4 674 254 4 168 398 e) Hypoteksobl. (nom.) ........ 355 705 358 737 683 140 802 129 912 410 1 003 353 887 293 Utländska, banker, utrikes växlar .................. 639 855 491 381 780 544 576 435 954 765 792 505 954 765 Avgår a) Skuld till riksbanken ....... _ _ 78 000 372 500 86 000 169 000 86 000 b) Skuld till inhemska banker. . 219 460 337 925 362 296 252 746 365 467 506 527 365 467 Skuld till utländska banker, utrikes växlar ........... 302 177 329 325 294 958 310 411 405 023 338 400 405 023 »Nettobeloppet av likvida medel». 4 310 766 3 598 914 5 360 784 4 714 747 6 290 498 6 276 923 6 169 967 Skulder, totalt enligt månads- statistiken ................. 16 540 081 16 228 306 18 036 474 17 974 560 20 020 861 20 827 651 20 020 861 Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster .................. 521 637 667 250 735 254 935 657 856 490 1 013 927 856 490 d) Förlagslån ................. _ 4 000 4 000 4 000 6 000 54 128 6 000 Inkomst och diverse andra räkningar ............... 1 170424 842 468 1 214 363 945 566 1 299 626 1 089 220 1 299 626 Vinst- och förlusträkning. . . . 88 768 78 579 78 579 85 530 85 530 68 263 85 530 Fonder ................... 1 238 078 1 269 900 1 269 900 1 273 700 1 282 700 1 315 813 1 282 700 »Af/ärsbankernas samtliga [är- bindelser med angivna undan- tag» ....................... 13 521 174 13 366 109 14 734 378 14 730 107 16 490 515 17 286 300 16 490 515 Likviditetskvot ................ 31,9 26,9 36,4 32,0 38,1 36,3 37,4
1 Statspapper och hypoteksobligationer är här i motsats till i föregående kolumner upptagna till mark— nadsvärden.
Tabell 2. Likviditetskvoter för affärsbankerna enligt kreditmarknadsutredningens lag-
förslag Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult. juni
1956 1957 1957 1958 1958 1959 Svenska Handelsbanken.. . . 26,1 22,2 30,8 27,7 33,7 33,6 Skandinaviska Banken ..... 33,1 27,6 39,3 32,9 40,6 36,9 Stockholms Enskilda Bank . 52,6 42,4 58,2 54,7 55,8 62,3 Göteborgs Bank ........... 30,5 23,7 28,9 25,4 29,8 28,1 Sveriges Kreditbank ....... 38,0 31,9 43,0 39,4 51,2 39,8 Wermlands Enskilda Bank . 24,2 21,6 28,5 27,8 26,9 28,5 Sundsvalls Enskilda Bank. . 30,0 27,0 30,5 26,5 26,8 26,6 Skånska Banken .......... 21,9 18,2 26,1 18,9 23,8 23,5 Sparbankernas Bank ....... 56,5 56,7 56,2 48,3 53,2 45,8 Uplands Enskilda Bank. . . . 22,2 22,1 25,3 17,1 22,9 22,6 Östergötlands Enskilda Bank 19,6 16,1 27,8 25,6 24,5 28,6 Skaraborgs Enskilda Bank. . 24,2 . 21,5 23,5 21,4 23,2 19,7 Smålands Bank ........... 21,8 18,6 27,8 20,6 28,1 29,7 Jämtlands Folkbank ....... 14,1 11,5 12,2 9,7 9,1 8,3 Bohusbanken ............. 26,7 33,1 47,5 39,1 38,2 21,6 Jordbrukets Bank ......... _ _ —— _ 90,8 93,3 Samtliga banker ........... 31,9 26,9 36,4 32,0 38,1 36,3
Beräkningsmetod för affärsbankernas likviditetskvoter enligt kreditmarknads— utredningens lagförslag
(Tabellerna 1 och 2)
Uppgifterna är, när ej annat anges, hämtade från bank- och fondinspektionens månadsrapporter »Uppgifter om bankerna».
Tillgångar a) Kassa: guldmynt och omyntat guld, inhemska sedlar och mynt, checkräkning hos riksbanken b) Inhemska checkar och postremiss- växlar c) Inhemska banker: tillgodohavanden hos inhemska banker, avista och på tid eller uppsägning samt tillgångar hos inhemska sparbanker d) Statspapper (nom.): skattkammarväxlar och statsobligatio- ner, nom. värdenl, enligt uppgifter från bank- och fondinspektionen e) Hypoteksobligationer (nom.): hypoteksbankernas obligationer, nom. värdenl, enligt affärsbankernas likvidi- tetsrapporter till riksbanken Utländska banker, utrikes växlar: tillgodohavanden hos utländska banker eller bankirer avista samt utrikes växlar Avgår a) Skuld till riksbanken: enligt uppgifter från riksbanken
1 I tabell 1 har per ultimo december 1958 för samtliga banker gjorts en beräkning med stats- papper och hypoteksobligationer upptagna till marknadsvärdet.
Skuld till utländska banker, utrikes växlar:
»Nettobeloppet av likvida medel»:
Skulder totalt enligt månadsstatistiken Avgår
a) På tillgångssidan avdragna poster: (1) Förlagslån:
lnkomst- och diverse andra räkningar:
Vinst- och förlusträkning Fonder:
»Affärsbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag»: Likviditetskvot:
skuld till inhemska banker avista och på tid eller uppsägning samt skuld till inhemska sparbanker avista och på tid eller uppsägning minskat med eventuell skuld till riksbanken enligt »Avgår a)» ovan. Betr. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank har tillämpats de i lagtexten 4 &, andra stycket, mom. b) angivna särbestämmelserna »beträffan- de inrättning, vars förbindelser företrä- desvis utgöres av inlåning från en siir— skild grupp av andra kreditinrätt- ningar»
skuld till utländska banker eller banki- rer avista samt rediskonterade eller försålda utrikes växlar Tillgångar enl. ovan minskat med »Av- går», enl. ovan
: »Avgår» ovan
uppgifterna är hämtade från Svenska Bankföreningens publikation »Ekono- miska Meddelanden» med undantag av s. k. verkliga skuld- poster enligt separat uppgift från bank- och fondinspektionen
aktiekapital, reservfond och disposi- tionsfond
skulder totalt enligt månadsstatistiken minskat med avgår-posterna »Nettobeloppet av likvida medel» i procent av »affärsbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag».
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande affärsbankernas likviditets- kvoter
()bligationsportföljens värdering. För alla tidpunkter utom ultimo december 1958 har enbart nominella värden använts i stället för de i lagtexten angivna marknads- värdena. '
Utländska banker. Ett särskilt problem är behandlingen av en banks utländska fordringar och skulder. Vid beräkningen här av likviditetskvoter har, i anslutning till kommentarerna i kapitel VI, förutsatts att vid de olika tidpunkterna redovisade avista nettofordringar på utländska banker och bankirer samt utländska växlar vid en tillämpning av lagen antingen enligt medgivande från riksbanken fått in- räknas i kvotens täljare eller försålts till riksbanken och ersatts av likvida till- gångar, t. ex. skattkammarväxlar.
Sparbankernas likviditetskvoter Tabell 3. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig likviditetskvot för samtliga spar—
banker enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag
tkr Ult. dec. Ult. dec. Ult. dec. 1956 1957 1958
Tillgångar a) Kassa ..................................... 44 331 47 080 52 494 b) Inh. checkar och postremissväxlar ............. 270 543 291 e) Inhemska banker ........................... 227 318 290 482 282 170 e) Statspapper (nom.) .......................... 723 507 758 036 804 131 f) Hypoteksobl. (nom.) ......................... 385 768 442 388 499 039 Avgår b) Skuld till inhemska banker ................... 9 504 19 960 18 706 »Nettobeloppet av likvida medel» .................. 1 371 690 1 518 569 1 619 419 Skulder, totalt enligt allm. sparbanksstatistiken. . . 12 008 819 12 985 887 13 998 987 Avgår a) På tillg.sidan avdragna poster ................ 9 504 19 960 18 706
Diverse andra skulder ....................... 22 177 23 770 31 358 Fonder .................................... 468 292 482 775 507 200 »Sparbankernas samtliga förbindelser med angivna un-
dantag» ..................................... 11 508 846 12 459 382 13 441 723 Likviditetskvot ................................. 11,9 12,2 12,0
Tabell 4. Likviditetskvoter för de 130 största sparbankerna enligt kreditmarknadsutred—
ningens lagförslag
Grupp Grupp Grupp Grupp
Vm 1956 1957 vn 1956 1957 VII 1956 1957 v1 1956 1957
v1n:23 14,9 14,8 vn: 29 19,3 18,7 vn: 28 10,7 11,2 VI: 62 17,0 18,6 16 13,8 12,1 19 14,3 18,3 35 10,5 10,8 66 20,0 18,5 25 12,1 12,0 31 15,1 17,1 22 9,0 10,6 43 16,0 18,1 11 11,1 11,9 9 17,9 16,9 23 9,0 10,1 52 15,6 17,7 19 13,0 11,8 12 13,6 15,9 16 11,8 9,7 12 14,3 17,6 8 11,3 11,7 30 15,5 15,8 34 10,2 9,7 29 17,3 17,5 15 10,0 11,4 20 14,1 15,5 5 9,9 9,6 46 14,8 17,0 24 12,4 11,1 27 16,0 15,2 26 9,5 8,6 32 12,7 16,7 22 12,1 11,0 17 15,6 14,9 6 10,2 8,1 64 15,1 16,3 13 12,4 10,9 13 13,2 14,6 3 9,1 7,8 9 14,5 15,7 6 10,5 10,2 21 10,7 13,9 38 15,5 15,5 20 10,8 10,1 7 13,3 13,8 57 15,3 15,4 14 11,2 9,9 8 11,5 13,8 8 13,7 15,4 12 11,8 9,6 32 14,1 13,5 Grupp 1956 195-,- 47 13,0 15,3 4 9,5 9,5 33 10,8 13,0 W 24 13,7 15,1 3 9,7 9,4 10 11,2 12,8 27 14,7 15,0 17 9,7 9,2 11 11,5 12,7 VI: 34 19,8 23,8 53 12,9 14,6 9 8,2 9,1 18 13,3 12,6 35 21,2 21,8 37 12,4 14,6 21 7,7 9,1 25 15,1 12,5 1 16,8 21,3 41 10,6 14,6 7 8,5 8,8 14 11,8 12,1 50 17,3 20,3 69 13,6 14,2 10 9,4 8,6 2 12,4 12,0 33 18,6 19,1 39 9,1 14,0 2 9,9 8,0 4 13,3 11,6 25 14,0 19,0 5 15,3 13,9 1 7,9 8,0 24 10,1 11,6 56 14,9 18,7 31 12,5 13,9 5 6,9 7,5 1 10,6 11,5 49 14,4 18,7 30 13,5 13,8 18 10,6 7,1 15 11,1 11,4 18 18,3 18,6 22 13,5 13,8
Grupp Grupp Grupp Grupp VI 1956 1957 VI 1956 1957 VI 1956 1957 VI 1956 1957 VI: 13 13,0 13,7 VI: 51 13,8 12,9 VI: 36 9,9 11,8 VI: 45 11,4 10,2 70 13,7 13,6 14 13,2 12,9 26 11,8 11,6 2 7,4 10,1 11 12,7 13,6 10 9,4 12,9 4 12,6 11,1 61 9,2 9,9 54 12,7 13,5 21 14,0 12,7 68 11,6 11,0 19 10,9 9,8 42 12,0 13,5 48 14,5 12,5 67 9,6 11,0 20 8,6 9,8 58 9,8 13,4 60 12,2 12,5 7 10,1 10,8 63 10,5 9,7 17 11,5 13,2 55 14,1 12,1 40 10,3 10,6 65 10,8 9,6 6 13,9 13,1 3 10,1 11,9 28 14,8 10,3 16 8,0 7,5 59 12,0 13,1 44 5,4 11,9 23 8,8 10,3 15 6,8 5,6 1956 1957 Grupp VIII 10,4 10,0 » VII 12,1 12,7 » VI 12,8 14,0 » V—I 14,4 15,6 Samtliga sparbanker 11,9 12,2
Beräkningsmetod för sparbankernas likviditetskvoter enligt kreditmarknads- utredningens lagförslag
(Tabellerna 3 och 4)
Uppgifterna är hämtade från de årsrapporter, som av sparbankerna tillställcs statistiska centralbyrån samt från »Allmän sparbanksstatistik». I tabell 4 har endast medtagits de 130 största sparbankerna, vilket motsvarar de sparbanker, som enligt allmän sparbanksstatistik 1957 hänfördes till storleksgrupperna VIII (insättarbehållning över 100 miljoner kronor), VII (50—100 miljoner kronor) och VI (20—50 miljoner kronor).
Tillgångar a) Kassa:
b) Inllclilska checkar och postremiss-
växlar:
c) inhemska banker:
e) Statspapper (nom.):
f) l—lypoteksobligationcr (nom.):
kontant i kassan och innestående medel i riksbanken
på inländsk penninginrättning dragna checkar
tillgångar i postsparbanken, å postgiro, i jordbrukskreditkassa samt centralkas- sa för jordbrukskredit, hos inländskt bankbolag och i annan sparbank
statsobligationer, nom. värde, skattkam- marväxlar, andra statsskuldförbindelser än skattkammarväxlar och obligationer samt innestående medel i riksgäldskon- toret
stadshypotekskassans, bostadskreditkas- sans och allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden
Avgår b) Skuld till inhemska banker:
»Nettobeloppei av likvida medel»:
Skulder totalt enligt allmänna spar- banksstatistiken
Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster:
Diverse andra skulder:
Fonder:
»Sparbankernas samtliga förbindelser med angivna undantag»:
Likviditetskvot:
skuld hos annan sparbank å checkräk- ning, skuld för upptagna län samt 2 checkräkning hos annan kreditinrätt- ning
»Tillgångar a)_f) » minskat med »Av— går b)»
: »Avgår b) » ovan
till pensionsändamål avsatta medel samt »övriga skulder» reservfond och »övriga fonder»
skulder, totalt enligt allmänna spar- banksstatistiken minus avgår-posterna
»Nettobeloppet av likvida medel» i pro- cent av »sparbankernas samtliga för- bindelser med angivna undantag».
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande sparbankernas likviditets- kvoter
Obligationsportföljens värdering. Sparbankernas obligationer har upptagits till nominella värden i stället för lagtextens marknadsvärden. Detta medför en inte obetydlig överskattning av sparbankernas likviditetskvoter. Om man antar att det genomsnittliga marknadsvärdet ligger 15 procent under det nominella värdet skulle den genomsnittliga kvoten sjunka till 10,5 procent ult. 1956 och 10,7 procent ult. 1957.
Centralkassornas likviditetskvoter
Tabell 5. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig likviditetskvot för samtliga central- kassor för jordbrukskredit enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag
tkr Ult.dec. Ult.juni Ult. dec. Ult.juni Ult. dec. Ult.juni Ult. dec. 1956 1957 1957 1958 1958 1959 19581 Tillgångar a) Kassa ................ 7 336 1 493 2 603 1 584 2 263 1 360 2 263 Jk:s kassor och postgiro- behållningar ......... 9 842 10 238 8 914 10 928 10 417 12 838 10 417 e) Inhemska banker Jordbrukets Bank a/v 37 482 30 273 28 918 18 268 31 248 28 190 31 248 » » tid. .. 31 180 28 920 35 270 31 520 31 130 31200 31 130 Övriga banker ......... 1 310 5 122 3 460 1 957 4 380 1 283 4 380 e) Statspapper (nom.) ..... 80 378 79 518 89 909 90 585 80 595 75 085 j 85 636 f) Hypoteksobl. (nom.). . . . 5 600 7 900 8 900 10 900 10 900 9 900 Avgår b) Skuld till inhemska banker Jordbrukets Bank a/v . . _ _ _ 2 344 _ _ _ o » tid. .. 13 300 12 200 10 850 11 500 15 300 17 000 15 300 Övriga banker ......... 273 286 254 220 264 360 264 »Nettobeloppet av likvida medel» Alternativ I ............. 159 555 150 978 166 870 151 678 155 369 142 496 149 510 Alternativ II ............. 172 855 163 178 177 720 163 178 170 669 159 496 164 810 Skulder, totalt enligt må— nadsstatistiken ......... 954 936 963 975 1039 617 1 057 899 1 063 775 1 123 201 1 063 775 Avgår a) På tillgångssidan avdrag- na poster enligt Alternativ I ........... 13 573 12 486 11 104 14 064 15 564 17 360 15 564 Alternativ II .......... 273 286 254 2 564 264 360 264 Inkomst- och diverse andra räkningar ...... 44 126 18 973 48 293 26 328 5 973 25 542 5 973 Eget kapital ........... 10 136 10 353 10 339 10 385 10 885 10 686 10 885 »Centralkassornas samtliga förbindelser med angivna undantag» enligt Alternativ I ............. 887 101 922 163 969 881 1 007 122 1 031 353 1 069 613 1 031 353 Alternativ II ............. 900 401 934 363 980 731 1 018 622 1 046 653 1 086 613 1 046 653 Likviditetskvot Alternativ I ............. 18,0 16,4 17,2 15,1 15,1 13,3 14,5 Alternativ II ............. 19,2 17,5 18,1 16,0 16,3 14,7 15,7
* Sammanlagda värdet av statspapper och hypoteksobligationer har här i motsats till i föregå— ende kolumner upptagits till marknadsvärden.
Tabell 6. Likviditetskvoter för centralkassorna för jordbrukskredit enligt kreditmark— nadsutredningens lagförslag
Ult. dec. Ult.juni Ult. dec. Ult. juni Ult. dec. Ult.juni 1956 1957 1957 1958 1958 1959 !Vliilarprovinsernus Alternativ I ................. 14,9 12,8 16,2 11,5 10,1 9,8 » II ................. — _ __ _ 12,6 12,2 Östergötlands. . ................ 16,3 16,2 18,5 15,7 17,6 14,3 Gotlands Alternativ I ................. _ 12,6 _ 12,5 — 11,6 _ 13,3 _ 7,8 _ 10,8 » II ................. 9.2 10,0 9,6 9,4 12,9 9,1 Södra Sveriges Alternativ I ................. 22,3 18,0 21,3 14,1 18,1 13,4 » Il ................. _ _ — _ _ 15,1 Malmöhus läns Alternativ I ................. 11,3 8,5 7,4 7,6 9,4 6,0 » II ................. 17,4 12,7 10,8 11,6 13,1 9,6 Hallands ...................... 20,0 16,6 20,2 19,2 17,9 13,2 Västra Sveriges ................ 15,8 17,3 16,2 15,2 17,1 14,2 Mellersta Sveriges .............. 24,5 18,1 16,0 18,3 13,9 14,8 Gävle-Dala .................... 18,7 16,7 16,8 14,5 13,3 13,7 Mellersta Norrlands ............. 18,8 20,0 19,1 19,0 17,8 17,0 Västerbottens ..... . ............ 32,1 32,1 30,2 26,7 23,7 25,5 Norrbottens Alternativ I ................. _ 20,4 _ 17,1 _ 5,9 _ 6,0 _ 8,1 _ 4,7 » II ................. 12,1 10,5 13,6 11,0 12,0 12,4 Samtliga centralkassor Alternativ I ................. 18,0 16,4 17,2 15,1 15,1 13,3 » II ................. 19,2 17,5 18,1 16,0 16,3 14,7
Beräkningsmetod för centralkassornas för jordbrukskredit likviditetskvoter enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag
(Tabellerna 5 och 6)
Uppgifterna är hämtade från de preliminära månadsrapporter, som centralkassorna tillställer bank— och fondinspektionen.
Tillgångar
a) Kassa Jordbrukskassornas kassor och post- girobehållningar
c) Inhemska banker Banktillgodohavanden avista hos Jordbrukets Bank på tid hos Jordbrukets Bank avista och på tid hos övriga banker
f) Hypoteksobligationer (nom.):
A ugår
b) Skuld till inhemska banker Skuld till Jordbrukets Bank avista » » Jordbrukets Bank på tid » » övriga banker, avista och på tid
»Nettobeloppet au likvida medel» Alternativ 1:
Alternativ II:
Skulder totalt enligt månadsstatistiken
Avgår På tillgångssidan avdragna poster Alternativ I: Alternativ II:
Inkomst- och diverse andra räkningar:
Eget kapital:
»Centralkassornas samtliga förbindelser med angivna undantag» Alternativ 1:
Alternativ II:
Likviditetskvot Alternativ I:
Alternativ 11:
skattkammarväxlar Och statsobligatio- ner, nom. värden1
allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden1
»Tillgångar a)—f) » minskat med »Av- går 13)» samma tillvägagångssätt med undantag av att eventuell skuld till Jordbrukets Bank på tid ej medtagits under »Avgår b)» ovan
: »Avgår b)» ovan . : »Avgår b) » ovan med undantag av att eventuell skuld till Jordbrukets Bank på tid ej medtagits
delcredereräkning, pensionsstiftelse, övriga skuldräkningar samt intäktsräk- ningar
insatskapital, reservfond samt vinst- medel
skulder totalt enligt månadsstatistiken minus avgår-posterna enl. alternativ I skulder totalt enligt månadsstatistiken minus avgår-posterna en]. alternativ II
»Nettobeloppet av likvida medel» i pro- cent av »Centralkassornas samtliga för- bindelser med angivna undantag, alter- nativ I» »Nettobeloppet av likvida medel» i pro— cent av »Centralkassornas samtliga för- bindelser med angivna undantag, alter- nativ II».
1 Itabell 5 har per ultimo december 1958 för samtliga centralkassor gjorts en beräkning med statspapper och hypoteksobligationer upptagna till marknadsvärden.
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande centralkassornas likviditets- kvoter
Obligationsportföljens värdering. Se motsvarande anmärkning om affärsbanker.
Ställningen gentemot Jordbrukets Bank. Två alternativ har angetts. Det första är resultatet av en strikt tillämpning av lagförslagets regler. I det andra har ut- redningens uttalanden i kapitel VI beaktats och skuld på tid till Jordbrukets Bank inte behandlats som avdragspost i täljaren.
Postsparbankens och postgirokontorets likviditetskvoter
Tabell 7. Likviditetskvoter för postsparbanken enligt kreditmarknads- utredningens lagförslag
mkr 1956 1957 1958
Tillgångar a) Kassa .................................. 9 9 15 c) Banktillgodohavanden .................... 13 35 22 e) Statspapper (nom.) ....................... 481 502 538 f) Hypoteksobligationer (nom.) ............... 620 684 742 »Nellobelopp av likvida medel» ............... 1 123 1 230 1 317 Skulder, totalt enl. verksamhetsberättelsen ..... 3 491 3 764 4 079 Avgår Årets vinst ................................ _ _ _— Reservi'ond ................................ 25 25 25 »Postsparbankens samtl. förbindelser med an-
givna undantag» ......................... 3 466 3 739 4 054 Likviditetskvot ............................. 32,4 32,9 32,5
Tabell 8. Likviditetskvoter för postgirokontoret enligt kreditmarknads- utredningens lagförslag
mkr 1956 1957 1958
Tillgångar &) Kassa .................................. 231 194 223 e) Banktillgodohavanden .................... 89 154 91 e) Statspapper (nom.) ....................... 998 1 082 1 216 f) Hypoteksobligationer (nom.) ............... 90 110 167 Avgår a) Skuld till riksbanken ..................... _ _ _ »Netlobelopp av likvida medel» ............... 1 408 1 540 1 697 Skulder, totalt enl. verksamhetsberättelsen ..... 2 331 2 460 2 478 Avgår a) På tillgångssidan avdragna poster .......... _ _ _ Årets vinst ................................ 5 _ _ Reservfond ................................ _ — — »Postgirokontorets samtl. förbindelser med an-
givna undantag» .......................... 2 326 2 460 2 478 Likviditetskvot ............................. 60,5 62,6 68,5
Beräkningsmetod för postsparbankens oeIi postgirokontorets likviditetskvoter enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag
Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättelserna. I vissa fall har komplette- rande siffror erhållits direkt från generalpoststyrelsen.
Postsparbanken (Tabell 7)
Tillgångar a) Kassa
c) Banktillgodohavanden:
e) Statspapper (nom.) :
f) Hypoteksobligationer (nom.):
»Nettobeloppet av likvida medel»:
Skulder totalt enligt verksamhetsberät- telsen
Avgår
Årets vinst Reservfond
»Postsparbankens samtliga förbindelser med angivna undantag»:
Likviditetskvot:
banktillgodohavanden samt medel inne— stående å postgirokonto
statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtliga till nom. vården), tillfälliga lån till riksgäldskontoret, riksgäldskon- torets sparobligationsmedel och riks- kontomedel
Stadshypotekskassans, bostadskredit- kassans samt allmänna hypoteksbankens obligationer, nom. värden
»Tillgångar a)_f)» ovan
skulder, totalt enligt verksamhetsberät- telsen minus avgår-posterna
»Nettobeloppet av likvida medel» i pro- cent av »Postsparbankens samtliga för- bindelser med angivna undantag».
Postgirokontoret (Tabell 8)
Tillgångar a) Kassa:
c) Banktillgodohavanden:
e) Statspapper (nom.):
kassahehållning hos centralförvaltning— en och hos postanstalterna banktillgodohavanden lån till bankerna
statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtliga nom. värden), tillfälliga lån till riksgäldskontoret samt riksgälds- kontorets sparobligationsmedel
samt tillfälliga
f) Hypoteksobligationer (nom.) :
Avgår a) Skuld till riksbanken:
»Nettobeloppet av likvida medel»:
Skulder totalt enligt verksamhetsberät- telsen
Avgår På tillgångssidan avdragna poster: Årets vinst
Reservfond
»Postgirokonlorets samtliga förbindelser med angivna undantag»:
Likviditetskvot:
Stadshypotekskassans, bostadskredit- kassans och allmänna hypoteksbankcms obligationer, nom. värden
enligt uppgifter från riksbanken »Tillgångar a)——f)» minskat med »Aw- går 21)»
: »Avgår a)» ovan
skulder, totalt enligt verksamhetsberäit- telsen minus avgår-posterna
»Nettobeloppct av likvida medel» i prao- cent av »Postgirokontorets samtliga för— bindelser med angivna undantag».
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande postsparbankens och postgirokontorets likviditetskvoter
Obligationsportföljens värdering. Se motsvarande anmärkning för sparbankerna. Om man antager att marknadsvärdena genomsnittligt ligger 15 procent under de nominella sjunker kvoterna till
Postsparbanken Postgirokontoret
1956 1957 1958 27,6 28,1 27,8 53,5 55,3 60,1
Försäkringsbolagens placeringskvoter
Tabell 9._ Posterna vid beräkning av en genomsnittlig place- ringskvot för samtliga försäkringsbolag (riksbolag) enligt kre— ditmarknadsutredningens lagförslag
mkr Nettoförändring under år 1957 1958
Placeringsobjekt 1 6 a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden
Avgår
Bankskuld ........................... 7 5 b) Statspapper .......................... 338 93 c) Övriga prioriterade obligationer ......... 161 268 d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller
i tomträtt till bostadsfastighet. . . ....... 207 205 f) Egna fastigheter ...................... 36 38 »Storleksfärändringen av prioriterade place—
ringar» .............................. 736 605 Prioriterade placeringar enl. ovan .......... 736 605 Oprioriterade obligationer ................ _— 10 — 11 Övriga oprioriterade placeringar ........... 282 435 Avgår b) Livlån ............................... 8 8 »Slorleksfärändringen av totala placeringarna
med angivna undantag» ................. 1 000 1 037 Placeringskvot ................ . . . . ....... 73,6 58,3
Tabell 10. Placeringskvoter för de till riksbanken rapporterande försäkringsbolagen Kvoterna är räknade på nettoförändringen under tiden ult. dec. 1956—ult. dec. 1958
Gruppindelning Livbolag Grupp 1, totala placeringar ultimo 1958 över 200 mkr Grupp II, » | 1958 50— 200 | Grupp III, » » » 1958 under 50 . Sakbolag Grupp I, totala placeringar ultimo 1958 över 100 mkr Grupp 11, o » » 1958 25— 100 . Grupp III, » » » 1958 under25 » Livbolag Sakbolag Grupp 1: Grupp I: 8 125,6 5 85,9 3 114,1 3 59,6 2 83,2 9 51,6 9 81,1 2 50,6 1 80,6 1 47,6 5 77,9 6 42,1 7 72,3 7 34,8 11 69,9 8 10,7 4 64,8 10 . . i 10 64,3 4 —25,9 6 60,3 Grupp II: Grupp II: 7 86.3 1 422,2 4 78.4 5 93,3 9 72.3 6 90,6 6 66.7 2 87,8 8 58,6 9 85,5 2 56,8 11 77,4 3 54,4 10 67,3 5 54.0 14 51,6 1 44,2 4 29,2 12 13,3 8 11, 8 13 3 — 3, 9 7 — 13, 6 Grupp 111: Grupp m: 9 133,3 4 100,0 3 86,7 5 100,0 1 85,5 8 83,3 5 75,8 7 80,0 ; gå,? 12 ;?,2 Samtliga livbolag 71,8 8 1111 10 66:7 samtlfga 539093 42'5 6 0 9 47,8 Samtliga forsakrmgsbolag 67,7 4 . .1 3 31,0 1 0 11 0 6 8
* Totala placeringar har under perioden minskat, varför nämnaren således blir negativ. ' Både totala placeringar och prioriterade placeringar har minskat under perioden, varför både täljare och nämnare blir negativa.
' Ingen förändring under perioden i totala placeringar och prioriterade placeringar.
Beräkningsmetod för försäkringsbolagens (riksbolagens) placeringskvoter enligt kred i tmarknadsutredningens. lagförslag
(Tabell 9) Uppgifterna är hämtade från den i Statistisk Tidskrift publicerade försäkrings- statistiken.
Placeringsob jekt
a) Kassa, checkar och banktillgodoha- vanden:
A vgår Bankskuld:
b) Statspapper:
0) Övriga prioriterade obligationer:
d) Lån mot inteckning i bostadsfastig- het eller i tomträtt till bostadsfastig- het:
f) Egna fastigheter:
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar» : Prioriterade placeringar enl. ovan:
Oprioriterade obligationer:
Övriga oprioriterade placeringar:
Avgår b) Livlån
»Storleksföråndringen av totala place- ringarna med angivna undantag»:
Placeringskvot:
kontanta medel, checkar och banktill-
godohavanden
bruttoökning av banklån minus brutto— minskning av banklån
statens och statsgaranterade obligatio- ner, statsskuldförbindelser
stadshypotekskassans, bostadskreditkas- sans, allmänna hypoteksbankens, hypo- teks- och inteckningsbolags obligationer
svenska inteckningslån i bostadsfastig- heter
fastigheter »Placeringsobjekt a)-—f) »
: »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»
skeppshypotekskassans obligationer, kommunobligationer, trafik- och indu- stribolags samt övriga obligationer
svenska aktier och andelsbevis, svenska inteckningslån i övriga fastigheter, lån till kommuner, lån med kommunborgen, förlagsbevis, andra värdehandlingar
summan av ovanstående poster minskat med »avgår b) Livlån»
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksför- ändringen av totala placeringarna med angivna undantag»:
(Tabell 10)
Uppgifterna hämtade från försäkringsbolagens uppgifter till riksbanken. Beräk- ningsmetoderna överensstämmer i allt väsentligt med de i tabell 9 använda, utom såtillvida att egna fastigheter ej inräknats.
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande försäkringsbolagens placeringskvoter
Samtliga försäkringsbolag. (Tabell 9)
| Övriga prioriterade obligationer. I motsats till lagförslagets regler har hypoteks- aktiebolagens obligationer inräknats här. Motivet är att då lagen tillämpas kommer motsvarande nyemitterade obligationer att inräknas.
'Lån mot inteckning etc. Här har ingen hänsyn tagits till att vissa under perioden utlämnade lån inte avser nyproducerade fastigheter.
Kommunal upplåning för bostadsändamål. Ingen hänsyn har kunnat tagas här- till, men det är känt att betydande belopp utlånas t. ex. till tomträttskassor mot säkerhet av kommunal garanti.
Egna fastigheter. Här har upptagits alla förvärv av egna fastigheter utan hänsyn till lagtextens förbehåll.
Sparbankernas placeringskvoter
Tabell 11. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig place— ringskvot för samtliga sparbanker enligt kreditmarknads— utredningens lagförslag
tkr Nettoförändring under år 1957 1958 Tillgångar a) Kassa, checkar, banktillgodohavanden 66 186 — 3 150 Avgår Bankskuld ........................ 10 456 — 1 254 b) Statspapper (nom.) ................. 34 529 46 095 0) Övriga prioriterade obligationer (nom.) 59 271 78 302 d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet 670 029 702 760 »Storleksföråndringen av prioriterade pla- ceringar. ............................ 819 559 825 261 Prioriterade placeringar enl. ovan ....... 819 559 825 261 Oprioriterade obligationer ............. 20 184 36 426 Oprioriterade lån ..................... 114 570 179 283 »Storleksfördndringen av totala placering- ' arna med angivna undantag» ......... 954 313 1 040 970 Placeringskvol ........................ 85,9 79,3
Tabell 12. Placeringskvoter för de 130 största sparbankerna enligt kreditmarknadsutredningens lagförslag1
(Kvoterna är räknade på nettoförändringen under år 1957)
Grupp VIII Grupp VII Grupp VI Grupp VI VIII: 23 129,7 ( 95,4) VII: 22 188,8 (196,4) VI: 42 313,7 VI: 23 95,8 14 120,7 ( 123,51) 25 175,5 (202,1) 48 313,1 (314,8) 25 94,5 ( 81,1) 15 111,8 ( 51,2) 6 167,7 (162,0) 56 199,0 (175,3) 54 94,5 1 107,2 ( 87,3) 19 145,4 (131,9) 19 162,9 (175,5) 3 94,1 25 107,2 ( 100,6) 27 144,2 (146,8) 44 160,4 43 93,7 4 105,6 ( 104,7) 28 140,7 (140,4) 40 152,6 (155,0) 68 93,3 7 102,5 ( 99,8) 35 106,0 (100,0) 11 147,5 12 93,1 ( 53,1) 9 101,5 ( 99,8) 32 101,6 (115,1) 16 147,0 (148,9) 65 92,6 12 100,8 ( 97,2) 31 101,3 (106,1) 50 143,9 36 88,6 ( 96,1) 5 98,7 ( 93,1) 33 99,7 (118,3) 7 132,4 39 85,8 3 95,8 ( 92,8) 8 97,4 ( 95,8) 59 128,9 (115,7) 49 84,4 ( 81,2) 17 93,4 ( 93,7) 3 94,9 ( 94,0) 8 124,9 (109,0) 22 84,2 13 92,4 ( 112,4) 20 93,7 ( 95,6) 18 124,7 (131,7) 31 84,1 8 92,2 ( 100,1) 2 92,3 ( 90,8) 10 124,6 17 83,6 11 91,1 ( 89,8) 17 91,0 (114,2) 20 124,5 (128,1) 58 83,6 19 90,5 ( 105,5) 12 90,5 (111,6) 4 124,3 37 81,3 22 85,1 ( 90,3) 29 89,8 ( 86,4) 13 123,8 ( 97,2) 6 80,8 6 69,6 ( 92,2) 26 88,3 (147,8) 27 121,1 2 76,5 16 67,4 ( 60,5) 16 85,6 ( 89,3) 34 118,7 60 71,7 ( 95,6) 10 59,7 ( 86,6) 24 83,1 ( 89,8) 55 116,5 57 70,0 20 58,7 ( 88,3) 1 82,1 ( 94,1) 46 115,6 (112,8) 21 67,7 21 27,3 ( 35,5) 23 81,9 ( 99,6) 66 114,6 9 63,6 2 10,5 ( 24,0) 11 81,6 ( 77,8) 62 112,2 (130,0) 33 63,2 ( 66,0) 18 -— 3,8 ( 75,9) 9 81,6 (109,3) 67 110,2 28 62,3 24 —58,0 (——38,0) 4 78,4 ( 88,4) 51 107,0 35 58,0 ( 89,6) 7 78,4 ( 91,6) 64 106,5 53 57,5 ( 69,2) 10 76,8 ( 77,8) 32 105,8 38 52,5 15 76,3 ( 71,0) 41 105,4 5 47,9 21 74,5 ( 70,3) 15 104,2 47 47,7 ( 35,6) 13 74,0 (102,1) 14 101,3 30 44,7 14 71,2 ( 69,1) 70 98,9 63 34,4 34 67,3 ( 75,4) 26 97,8 29 32,6 30 56,8 (110,2) 69 97,5 (111,8) 45 28,5 5 54,2 ( 83,3) 52 96,5 61 — 81,5 (—103,8) 18 27,4 ( 82,0) 1 96,0 24 -——103,3 (— 90,7) Grupp VIII 80,3 ( 84,3) VII 91,0 (102,4) VI 96,9 V-I 83,0 Samtliga sparbanker 85,9 De 84 större sparbankerna 84,6 ( 90,2)
1 Beträffande siffrorna inom parentes, se sid. 241. "Kommunal upplåning för bostadsändamål."
Beräkningsmetod för samtliga sparbankers placeringskvoter enligt kreditmark— nadsutredningens lagförslag
(Tabellerna 11 och 12)
Uppgifterna är hämtade från de årsrapporter, som av sparbankerna tillställes statistiska centralbyrån samt från »Allmän sparbanksstatistik». I tabell 12 har endast medtagits de 130 största sparbankerna, som enligt allmän sparbanks- statistik 1957 hänfördes till storleksgrupperna VIII (insättarbehållning över 100 miljoner kronor), VII (50—100 miljoner kronor) och VI (20—50 miljoner kronor) .
Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodoha- vanden:
Avgår Bankskuld:
b) Statspapper (nom.) :
c) övriga prioriterade obligationer (nom.):
d) Lån mot inteckning i bostadsfastig- ' het eller i tomträtt till bostadsfas- tighet (nom.):
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar»:
Prioriterade placeringar enligt ovan:
Oprioriterade obligationer:
kontant i kassan, innestående medel i riksbanken, postsparbanken, å postgiro, i jordbrukskreditkassa samt central- kassa för jordbrukskredit, hos inländskt bankbolag, på inländsk penninginrätt- ning dragna checkar, i annan sparbank innestående medel
skuld hos annan sparbank å checkräk- ning, skuld för upptagna lån samt å checkräkning hos annan kreditinrätt- ning
innestående medel i riksgäldskontoret, av svenska staten utfärdade skattkam- marväxlar, andra statsskuldförbindel- ser än skattkammarväxlar och obliga- tioner samt svenska statens obligationer (de sistnämnda i nom. värden)
stadshypotekskassans, bostadskreditkas- sans och allmänna hypoteksbankens obligationer samt inteckningsbolags och tomträttskassors obligationer, nom. vär- den
lån mot inteckning inom 60 % av tax. värdet i fast egendom uti bostads- eller affärsfastighet och i tomträtt; lån mot inteckning över 60 % av tax. värdet och lån mot inteckning i ej taxerad fas- tighet i fast egendom uti bostads- eller affärsfastighet och i tomträtt
»Tillgångar a)—d) » '
: »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»
kommunobligationer och »andra obli- gationer»
Oprioriterade lån: summa lån och utnyttjade krediter i checkräkning (nom. värden) minus lån under (1) ovan
»Storleksförändringen av totala place- summan av ovanstående tre poster ringarna med angivna undantag»:
Placeringskvot: »Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksför- ändringen av totala placeringarna med angivna undantag».
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande sparbankernas placerings- kvoter
övriga prioriterade obligationer. I motsats till lagförslagets regler har hypoteks- aktiebolagens obligationer inräknats här. Motivet är att då lagen tillämpas kom- mer motsvarande nyemitterade obligationer att inräknas.
Lån mot inteckning etc. Här har ingen hänsyn tagits till att vissa under perio- den utlämnade lån avser icke nyproducerade fastigheter. Enligt de 84 större spar- bankernas statistik utgjorde utlämnade »Lån till reparation och förbättringar av bostäder» 32 miljoner kronor år 1957 och 43 miljoner kronor år 1958.
Kommunal upplåning för bostadsändamål. Huvudparten av sparbankernas under perioden utlämnade lån till kommuner eller med kommunal garanti avser bostads— ändamål. Tillgänglig statistik tillåter inte något korrekt hänsynstagande härtill och siffrorna i tabellerna 11 och 12 kan såtillvida vara missvisande. För de 84 s. k. större sparbankerna föreligger emellertid uppgifter om fördelningen av under perioden utlämnade lån och län med kommunal garanti mellan lån till bostads- ändamål och övriga lån. För de 84 sparbankerna tillsammans redovisas följande siffror: -
1957 1958
Kommunlån (inkl. lån med kommunal garanti) ............ 190 289 därav till bostadsändamål ............................ 144 210 övriga ............... ' ..................... 46 79
Om man nu antager att nettoförändringen av övriga lån är lika med utlämnade övriga län kan man för var och en av de 84 större sparbankerna och för dessa tillsammantagna beräkna en siffra för nettoförändringen i prioriterade lån och därmed likviditetskvoten. Det ärdessakvoter som angetts inom parentes i tabell 12. Antagandet är uppenbarligen inte korrekt — det innebär att samtliga amorteringar och sluthetalningar å kommunlån avsett lån till bostadsändamål. De inom parentes angivna kvoterna anger sålunda ett minimum för den verkliga kvot som skulle framräknas om fullständiga uppgifter förelåg.
Omklassificeringar av lån m. m. Ett närmare studium av de individuella spar— bankernas rapporter ger vid handen att vissa omklassificeringar av lån måste ha förekommit, så att lån som t. ex. ult. 1956 räknades som prioriterade ult.1958 kom att räknas som oprioriterade och tvärtom". Sådana svagheter i primärmate— rialet torde förklara några av de extrema värdena i tabell 12. I ett fall har en fusion förryckt resultatet. Det har emellertid synts bäst att acceptera de siffror statistiska centralbyrån använt vid sammanställningen av sparbanksstatistiken och göra en allmän reservation för att de i några få fall kan vara missvisande även bort— sett från dc faktorer som angetts ovan.
Postsparbankens och postgirokontorets placeringskvoter
Tabell 13. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig place—
ringskvot för postsparbanken enligt kreditmarknads-
utredningens lagförslag
mkr Nettoförändring under år 1957 1958 Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden 22 — 8 b) Statspapper (nom.) .................... 21 36 c) Övriga prioriterade obligationer (nom.) . . 63 53 (1) Län mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet .......... 79 143 e)- Bostadslån med kommunal borgen. . . . . . — 15 _ 57 »Storleksförändringen av prioriterade place- ringar» ............................... 170 167 Prioriterade placeringar enl. ovan .......... 170 167 Oprioriterade obligationer ................ 21 50 Oprioriterade lån ........................ 82 24 »Storleksfördndringen av totala placeringarna med angivna undantag» ................. 273 241 Placeringskvot ........................... 62,3 69,3
Beräkningsmetod för postsparbankens placeringskvoter enligt kreditmarknads- utredningens lagförslag
(Tabell 13)
Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättelsen. I vissa fall har komplette- rande siffror erhållits direkt från postsparbanken.
Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodoha— vanden:
b) Statspapper (nom.):
c) övriga prioriterade obligationer (nom.):
(1) Län mot inteckning i bostadsfastig— het eller i tomträtt till bostadsfast.:
kassa, banktillgodohavanden samt me- del innestående å postgirokonto statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtl. nom. värden), tillfälliga lån till riksgäldskontoret, riksgäldskontorets sparobligationsmedel och rikskontome- del
stadshypotekskassans, bostadskreditkas— sans, allmänna hypoteksbankens samt hypoteks- och inteckningsbolags obliga- tioner, nominella värden.
fastighetslån, nominellt värde
e) Bostadslån med kommunal borgen:
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar»:
Prioriterade placeringar enl. ovan:
Oprioriterade obligationer:
Oprioriterade lån:
»Storleksförändringen av totala place- ringarna med angivna undantag»:
Placeringskvot:
byggnadslän' mot kommunal borgen (bokf. värde), sekundärlån i bostads— fastighet mot kommunal borgen, lån till tomträttskassor mot kommunal borgen, nominella värden
»Tillgängar a)_e) »
: »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»
kommunobligationer, skeppshypoteks- kassans obligationer, industri- och tra- fikbolags obligationer
kommunlån, övriga lån
summan av ovanstående tre poster
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksför— ändringen av totala placeringarna med angivna undantag». *
Tabell 14. Posterna vid beräkning av en genomsnittlig place-
ringskvot för postgirokontoret enligt kreditmarknads— utredningens lagförslag
mkr Nettoiörändring under år 1957 1958 Tillgångar a) Kassa, checkar och banktillgodohavanden 27 — 33 Avgår Bankskuld ............................ —- —- b) Statspapper (nom.) .................... 84 134 e) Övriga prioriterade obligationer (nom.) . . 18 56 d) Lån mot inteckning i bostadsfastighet eller i tomträtt till bostadsfastighet .......... 20 —— 18 e) Bostadslån med kommunal borgen ...... —2 7 »Storleksföråndringen av prioriterade place- - ringar» ............................... 147 146 Prioriterade placeringar enl. ovan .......... 147 146 Oprioriterade obligationer ................ —— 9 Oprioriterade lån ........................ -— 1 — 118 oStorleks/ördndringen av totala placeringarna med angivna undantag» ................. 146 37 Placeringskuot ........................... 100,7 394,6
Beräkningsmetod för postgirokontorets placeringskvoter enligt kreditmarknads- utredningens lagförslag
(Tabell 14)
Uppgifterna är hämtade från verksamhetsberättclsen. I vissa fall har komplette- rande siffror erhållits direkt från postgirokontoret.
Tillgångar a) Kass-a, checkar och banktillgodoha- vanden:
Avgår Bankskuld b) Statspapper (nom.) :
c) Övriga prioriterade obligationer (nom.):
d) Lån mot inteckning i bostadsfastig- het eller i tomträtt till bostadsfastig- het:
e) Bostadslån med kommunal borgen:
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar»: - -
Prioriterade placeringar enl. ovan:
Oprioriterade obligationer:
Oprioriterade lån:
»Storleksförändringen av totala place- ringarna med angivna undantag»:
Placeringskvot:
kassahehållning hos centralförvaltning- en och hos postanstalterna, banktillgo- dohavanden samt tillfälliga lån till han- kerna
statsobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser, depositioner (samtl. nominella värden), tillfälliga lån till riksgäldskontoret samt riksgäldskon- torets sparobligationsmedel stadshypotekskassans, bostadskreditkas- sans, allmänna hypoteksbankens obliga- tioner samt hypoteks- och intecknings- bolags obligationer, nominella värden
fastighetslån, nominella värden
byggnadslån mot kommunal borgen (bokf. värde), sekundärlån i bostadsfas— tighet mot kommunal borgen, lån till tomträttskassor mot kommunal borgen, nominella värden
»Tillgångar a) —e) »
: »Storleksförändringen av prioriterade placeringar»
kommunobligationer, skeppshypoteks- kassans obligationer, industri- och tra- fikbolags obligationer
kommunlån, övriga lån
summan av ovanstående tre poster
»Storleksförändringen av prioriterade placeringar» i procent av »Storleksför- ändringen av totala placeringarna med angivna undantag».
Avvikelser från lagförslagets beräkningsregler rörande postsparbankens och post- girokontorets placeringskvoter
Kommunal upplåning för bostadsändamål. I fråga om lån med kommunal garanti tillåter statistiken en redovisning av lån för bostadsändamål. Även under rubriken kommunlån torde dock lån för bostadsändamål återfinnas; härtill har ingen hän- syn kunnat tagas.
